Angående statsförvärv av de östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna
1937-02-19 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:129, Angående statsförvärv av de östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
1
Nr 129.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsförvärv
av de östra centralbanans järnvägsaktiebolag
tillhöriga järnvägarna; given Stockholms slott
den 19 februari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Albert Forslund.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten
i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel,
Forslund.
Departementschefen, statsrådet Forslund anför:
Till prövning föreligger förslag örn förvärvande för statens räkning av de
Östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna Linköping—
"Vimmerby—Hultsfred och Åtvidaberg—Bjärka. Ett för sådant ändamål upprättat
förslag till överenskommelse föreligger och har för bolagets del godkänts.
Förslaget, som tillkommit efter långvariga förhandlingar, avseende
jämväl fråga örn reglering av bolagets statslån, innebär i huvudsak, att järnvägen
skall övergå i statens ägo för att införlivas med statens järnvägar
och att köpeskillingen skall utgå på så sätt, att staten övertager bolagets
skulder och förpliktelser, väsentligen utgörande bolagets skuld till staten.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 129. isis 37 1
2
Kungl. Majlis proposition nr 129.
Beträffande personalen skulle i stort sett gälla samma bestämmelser för
övertagande av densamma, som tillämpats vid de senaste statsförvärven av
enskilda järnvägar.
Med avseende å ifrågavarande järnvägar oell de av järnvägsbolaget innehavda
statslånen vill jag erinra örn följande;
Bolaget är ägare till järnvägarna Vimmerby—Storebro—Hultsfred, varå
Kungl. Majit beviljat koncession den 15 maj 1874, och Linköping—Rimforsa
Kisa—Vimmerby, vara koncession beviljats den 19 november 1897, samt
den från Åtvidaberg— Bjärka-Säby järnvägsaktiebolag år 1920 förvärvade
järnvägen mellan Bjärka, numera Bjärka-Säby, station å nyssnämnda järnväg
från Linköping till Vimmerby samt Åtvidabergs station å järnvägen Västervik
7 Åtvidaberg -Bersbo. Koncession å järnvägen Bjärka—Åtvidaberg beviljades
den 3 juli 1903. Järnvägarna äro normalspåriga och sammanlagda
banlängden är 139.7 kilometer, varav 121.4 kilometer belöpa på linjen Linköping—Vimmerby—Hultsfred
och 18.3 kilometer på linjen Bjärka—Åtvidaberg.
I Linköping ansluter banan till statens järnvägars linje Stockholm—
Malmö, och i Hultsfred har banan anslutning till den likaledes normalspåriga
järnvägen Nässjö—Oskarshamn samt de smalspåriga järnvägarna
Norsholm—Västervik—Hultsfred och Växjö—Åseda—Hultsfred. Från den
a Nässjö—Oskarshamns järnväg 37 kilometer söder örn Hultsfred belägna
stationen Berga utgår en smalspårig järnväg till Kalmar.
För anläggande av järnvägen Linköping—Vimmerby erhöll Östra centralbanans
järnvägsaktiebolag år 1899 ett statslån å 1,710,000 kronor mot säkerhet
av inteckning med bästa o förmånsrätt i järnvägen. För utförande av
järnvägsanläggningen Bjärka—Åtvidaberg beviljade Kungl. Majit år 1903 dåvarande
koncessionshavaren ett statslån av 290,000 kronor, likaledes mot
säkerhet av inteckning med bästa förmånsrätt i järnvägen, vilket statslån i
samband med järnvägens förvärvande övertagits av Östra centralbanans järnvägsaktiebolag.
. Båda lånen hava utgått ur allmänna järnvägslånefonden.
Med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 10 framställda förslag medgav
1916 års riksdag beträffande förstnämnda statslån å 1,710,000 kronor,
att de den 31 december 1915 förfallna annuitets- och räntebeloppen, 1,342,046
kronor^ 46 öre, finge, räknat från och med år 1916, kapitaliseras såsom särskilt
lån till bolaget, till säkerhet för vilket lån skulle lämnas dels inteckning
för 250,000 kronor i bolagets järnväg från Vimmerby till Hultsfred
ined förmånsrätt näst efter de inteckningar i samma järnväg, som för det
dåvarande läge som säkerhet för ett bolaget av Nässjö —Oskarshamns nya
järnvägsaktiebolag beviljat lån, dels inteckning för återstoden av lånet,
1,092,046 kronor 46 öre, i bolagets järnväg från Linköping till Vimmerby
med förmånsrätt näst efter inteckningar för tillsammans 2,710,000 kronor,
dels ock, i den man de bleve frigjorda, de i omförmälda järnvägar fastställda
inteckningar med bättre rätt än de, som enligt vad nu sagts skulle
lämnas i pant. Härjämte föreskrevs bland annat, att annuiteten å det nya
lånet skulle beräknas till 73,000 kronor, av vilken annuitet först skulle gottgöras
ränta efter fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgöra avbetalning därå, samt att, därest till betalning förfallet belopp
icke i föreskriven ordning erlades, bolaget skulle därå gälda fem procent
ärlig ränta, intill dess samma belopp bleve behörigen inbetalt.
Beträffande det andra statslånet å 290,000 kronor har 1922 års riksdag
med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 36 gjorda förslag medgivit, att
av de den 31 december 1921 förfallna annuitets- och räntebeloppen, 135,213
kronor 56 öre, ett belopp av 125,000 kronor finge, räknat från och med år
1922, kapitaliseras såsom särskilt lån till bolaget, till säkerhet för vilket lån
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 129.
skulle lämnas inteckningar å tillhopa 125,000 kronor i bolagets järnväg från
Bjärka till Åtvidaberg med förmånsrätt näst efter den inteckning i samma
järnväg, som läge såsom säkerhet för bolagets lån å ursprungligen 290,000
kronor. Därjämte föreskrevs, bland annat, att bolaget skulle vid lånets erhållande
till riksgäldskontoret inbetala det belopp, varmed bolagets förfallna
skuld å sistnämnda lån den 31 december 1921 överstege 125,000 kronor, att
annuiteten å det nja lånet skulle beräknas till 7,300 kronor, varav först
skulle gottgöras ränta efter fem procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgöra avbetalning därå, att annuiteten skulle till riksgäldskontoret
inbetalas första gången den 31 december 1922 och sedermera samma dag
varje år, intill dess lånet blivit till fullo betalt, samt att, därest till betalning
förfallet belopp icke i föreskriven ordning erlades, bolaget skulle därå
gälda fem och en halv procent årlig ränta, intill dess samma belopp bleve
behörigen inbetalt.
Bolaget åtnjuter alltså fyra statslån, beviljade åren 1899, 1903, 1916 respektive
1922.
Här må även erinras örn att 1925 års riksdag, med bifall till Kungl.
Maj:ts i proposition nr 72 under punkten 2 framställda förslag, medgivit,
att Östra centralbanans järvägsaktiebolag finge såsom säkerhet för ett nytt
fast lån å högst 400,000 kronor och av beskaffenhet att kunna godkännas av
fullmäktige i riksgäldskontoret använda de inteckningar å tillhopa 400,000
kronor, som vore fastställda i bolagets järnväg från Linköping till Vimmerby
med förmånsrätt näst efter inteckningar för tillsammans 2,260,000 kronor.
Detta medgivande innebar en eftergift å det beträffande 1916 års lån stadgade
villkoret örn överlämnande, i den mån de bleve frigjorda, till riksgäldskontoret
av inteckningar med bättre rätt än de, som skulle lämnas som
säkerhet för nämnda lån.
I enlighet med beslut vid 1932 års riksdag (proposition nr 38, riksdagens
skrivelse nr 232) medgav Kungl. Majit den 3 juni 1932 följande reglering
av bolagets skuld till staten på grund av förenämnda fyra statslån:
Oguldna räntor och överräntor, som debiterats eller debiterades för åren
1930 och 1931, finge avskrivas och de oguldna amorteringsbelopp, vilka inginge
i annuiteterna för nämnda båda år, återföras till icke förfallen kapitalskuld.
Bolaget befriades från skyldigheten att för åren 1932 -1934 erlägga
ränta å statslånen och att under samma tid verkställa kapitalavbetalning
därå. Från och med det år, då bolagets skyldighet att förränta och amortera
statslånen åter inträdde, skulle annuiteterna å respektive förfallodagar
inbetalas till riksgäldskontoret, och skulle denna annuitetslikvid fortfara,
intill dess kapital- och ränteskulden för statslånen ävensom den å 1899 och
1903 års statslån debiterade anståndsräntan till fullo guldits. Av annuiteterna
skulle först gäldas ränta å ogulden kapitalskuld och återstoden utgöra
avbetalning å denna skuld respektive anståndsräntan.
De räntebelopp, från vilkas erläggande bolaget sålunda befriades, uppgingo
till avrundat 565,000 kronor.
Vidare medgav Kungl. Majit, att bolaget i och för anskaffande av erforderligt
rörelsekapital finge tills vidare under den tid, då annuiteter å statslånen
enligt sålunda lämnat medgivande ej gäldades, för egen räkning disponera
två inteckningar, vardera å 50,000 kronor med ränta, beviljade den ena den
7 oktober 1901 under § 390 i järnvägen Linköping—Vimmerby samt den
andra den 3 december 1906 under § 487 i järnvägen Vimmerby—Hultsfred.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
Detta medgivande innebar i likhet med det år 1925 lämnade en eftergift å
villkoren beträffande 1916 års lån.
Beträffande inteckningarna i bolagets järnvägar och inteckningarnas placering
torde jag få hänvisa till förenämnda proposition, nr 38, till 1932 års
riksdag.
Statens fordran per den 31 december 1936 på grund av statslånen framgår
av följande, av riksgäldskontoret lämnade sammanställning:
Östra centralbanan järnvägsaktiebolags skuld & lån från allmänna järnvägslånefonden
per den 31 december 1936.
Icke förfallen
skuld
Förfallen
skuld
Summa
Kronor
Kronor
Kronor
Län nr 1 av år 1899.
Kapital ............................
1,248,357
05
54,913
98
1,303,271
03
Ränta..............................
—
—
116,086
02
116,086
02
Overränta..........................
—
—
4,275
—
4,275
—
Anståndsränta......................
177,766
74
—
—
177,766
74
1,426,123
79
175,275
—
1,601,398
79
Lån nr 2 av dr 1916.
1
Kapital ............................
1,055,603
11
47,749
02
1,103,352
13
Ränta..............................
—
—
98,250
98
98,250
98
Overränta..........................
—
—
3,650
3,650
—
1,055,603
11
149,650
—
1,205,253
11
Län nr 3 av dr 1903.
Kapital ............................
233,541
26
7,473
15
241,014
41
Ränta..............................
3,473
93
17,941
76
21,415
69
Overränta..........................
—
—
965
79
965
79
Anståndsränta......................
35,898
88
—
—
35,898
88
272,914
07
26,380
70
299,294
77
Län nr 4 av dr 1922.
Kapital ............................
Ränta..............................
109,227
58
4,194
10,405
52
48
113,422
10,405
10
48
Overränta..........................
—
—
365
—
365
—
109,227
58
14,965
—
124,192
58
Sammandrag:
2,646,729
3,473
_
114,330
67
2,761,059
246,158
67
Ränta..............................
93
242,684
24
17
1 Overränta..........................
—
—
9,255
79
9,255
79
Anståndsränta......................
213,665
62
—
—
213,665
62
[
2,863,868
55
366,270
70
3,230,139
25
Bolagets balansräkning per den 31 december 1935 — den sista tillgängliga —
hade i sammandrag följande utseende:
Kungl. Majlis proposition nr 12D.
5
Balansräkning'' per (leii 31 december 1035.
Tillgångar.
Kronor
Bana och byggnader .........................................
Rullande materiel...............................................
Inventarier...........................................................
Gårdar och fastigheter....................................
Kassa....................................................................
Bankräkningar.....................................................
Fordran å egna stationer...................................
Diverse räkningshavare......................................
Balanserade arbeten .........................................
Förråd................................................................
Underskott, balanserat från föregående år.....
Underskott för räkenskapsåret.........................
6,389,271:99
1,855,168: 30
201,495: 58
99,819: 10
33,950: 27
235,000: —
1,057: 49
4,568: 09
16,280: 75
100,775: - 122,861: 81
177,205:44
Summa kronor 9,237,453: 82
Skulder.
Statslån nr 1 (1899).......................................................................... 1,539,684: 97
Statslån nr 2 (1916)........................................................................... 1,153,002:98
Statslån nr 3 (1903)........................................................................... 287,884: 98
Statslån nr 4 (1922)........................................................................... 118,809: 65
Obligationslån av år 1901 ............................................................. 538,000:-—
Obligationslån av år 1916 ............................................................... 196,000: —
Obligationslån av år 1925 .............................................................. 400,000: —
Reverslån av statens järnvägar ................................................... 17,176:48
Reverslån av Kinda härads sparbank...................... 15,000: —
Räntor, upplupna eller förfallna................................................... 206,968:16
Diverse räkningshavare..................................................................... 573: 20
Aktiekapital.................................................................................... 1,885,000: —
Reservfond och dispositionsfond ................................................... 340,000: —
Rälsutbyte......................................................................................... 15,070: 52
Sjuk- och understödskassa............................................................ 7,881:18
Förnyelsefond....................................................... 2,516,401: 70
Summa kronor 9,237,453: 82
I en till Kungl. Majit ingiven skrift den 6 februari 1935 hemställde järnvägsbolaget
örn reglering av bolagets skuldförhållande till staten i enlighet
med förslag av utredningsmän, som tillsatts av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Därefter vidare förda förhandlingar ledde till ett nytt regleringsförslag.
Samtidigt pågingo undersökningar rörande järnvägens införlivande
med statsbanorna eller alternativt fusion mellan Ostra centralbanan och
Nässjö—Oskarshamns järnväg. Beträffande gången av förhandlingarna och
innebörden av de olika regleringsförslagen torde jag få hänvisa till följande,
ur en av 1932 års järnvägsekonomiutredning den 16 september 1936 avlåten
skrivelse i ärendet hämtade redogörelse. Jag vill emellertid förutskicka, att
järnvägsbolagets obligationslån numera, efter medgivande av fullmäktige i
riksgäldskontoret, praktiskt taget helt inlösts i enlighet med ett i det följande
oinförmält, i mars 1936 upprättat förslag.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
Järnvägsbolaget hemställde i februari 1935 om reglering av dess mellanliavande
med staten och övriga fordringsägare i enlighet med ett i framställningen
återgivet, i samråd med riksgäldskontoret upprättat och av obligationshavarna
för deras del godkänt förslag. Till stöd för denna hemställan
framhöll bolaget, bland annat, att dess ekonomiska ställning alltjämt vore
mycket bekymmersam, att trots erhållen lindring i förpliktelserna gentemot
staten förbindelserna i avseende å bolagets tre obligationslån — beträffande
vilka från statsmakternas sida år 1932 icke ifrågasatts några eftergifter —
icke kunnat fullgöras, varför bolaget tvingats att för dessa sistnämnda lån
utverka moratorium tills vidare, dock minst till utgången av år 1935, att
bolaget tyvärr måste räkna med att icke heller för framtiden kunna normalt
erhålla driftöverskott, tillräckliga för förräntning och amortering av dess
dåvarande skulder till staten och obligationshavarna, samt att, därest bolagets
järnvägar hädanefter skulle kunna drivas, de å dem löpande skulderna
mäste avsevärt reduceras.
Det av bolaget framlagda förslaget, vilket grundade sig på en av riksgäldssekreteraren
J. Hägglund och byråchefen S. Norrman på uppdrag av
fullmäktige i riksgäldskontoret verkställd utredning, anslöt sig helt till det
utkast i fråga örn sådan reglering, som nyssnämnda utredningsmän i en den
1 december 1934 dagtecknad promemoria framlagt. Riksgäldskontorets utredningsmän
ansågo sig av olika skäl icke kunna förorda en lösning av
frågan på det sättet, att bolaget trädde i likvidation eller försattes i konkurs,
ej heller genom ett beviljande av fortsatt moratorium för såväl statslånen
som obligationslånen. På någon närmare prövning av frågan, huruvida
förutsättningar funnes för att statens intressen i egenskap av långivare
skulle kunna bättre än i bolagets egen regi tillgodoses vid fusion med annan
enskild järnväg eller vid anordnande av gemensam förvaltning med sådan,
ansågo sig riksgäldskontorets utredningsmän ej böra ingå. Angående detta
alternativ uttalade utredningsmännen emellertid, att de genom viss för dem
företedd utredning rörande gemensam förvaltning för Östra centralbanan
och Nässjö—Oskarshamns järnväg ävensom av gjorda uttalanden från olika
av frågan berörda håll bibragts den uppfattningen, att Östra centralbanan,
örn den ej längre kunde drivas som särskilt företag, lämpligast borde införlivas
med statsbanenätet. Riksgäldskontorets utredningsmän kommo till den
slutsatsen, att den ur statens intressesynpunkter lämpligaste lösningen vore,
att låneskulderna nedskreves till belopp, som bolaget vid möjligast sparsamma
förvaltning kunde hava utsikter att framdeles förränta och amortera.
Det framlagda förslaget var byggt på antagandet örn följande framdeles
motsebara årliga
Kronor
inkomster ...................................................................... 1,045,000
utgifter (erki. avsättning till förnyelsefond och räntor) 960,000
driftöverskott ................................................................. 85,000
Beträffande sistnämnda driftöverskott ansågo sig utredningsmännen, ehuru
en avsättning till förnyelsefond med minst 80,000 kronor vore önskvärd, icke
kunna tillstyrka större effektiv avsättning till förnyelsefond än med 60,000
kronor, motsvarande ungefär hälften av författningsenlig avsättning. Därefter
beräknades återstå 25,000 kronor för bestridande av ränta och amortering
å lån.
Med utgångspunkt från sålunda förutsatta räntabilitetsförhållanden föreslogo
riksgäldskontorets utredningsmän en reglering av bolagets låneskulder
på följande sätt:
Kungl. Majus proposition nr 129, 7
Av statens fordringar på grund av beviljade statslån och därå oguldna räntor
Kronor
vid 1934 års slut uppgående till cirka............................................... 2,974,700
avskrivas i fordringsbeloppet ingående kapitaliserade räntor och
anståndsräntor.................................................................................. 1,301,400
förvandlas till ett tills vidare räntefritt lån nr 2 .............................. 1,323,300
och kvarstår mot säkerhet av botteninteckningar i bandelen Linköping—Vimmerby
ett lån nr 1 å ................................................. 350,000
å vilket sistnämnda lånebelopp skulle erläggas annuitet, motsvarande 5
procent (varav 4Va % ränta) eller 17,500 kronor per år.
Beträffande bolagets obligationer innefattade förevarande (1935 års) förslag,
att av den å 1916 års obligationslån vid 1934 års slut återstående
skulden, 220,400 kronor varav 196,000 kronor kapitalskuld, för vilket lån
säkerheten utgjordes av botteninteckningar i bandelen Vimmerby—Hultsfred,
skulle inlösas med 80 procent av den nominella kapitalskulden eller
med 156,800 kronor. Utelöpande obligationer å 1901 och 1925 års obligationslån
— återstående skuld vid 1934 års slut 610,600 respektive 457,700
kronor varav sammanlagt 938,000 kronor kapitalskuld — för vilka lån säkerheterna
utgjordes, beträffande det förstnämnda av inteckningar efter 1,425,000
kronor i bandelen Linköping—Vimmerby samt i fråga örn det senare av
inteckningar efter 2,210,000 kronor i samma bandel, skulle inlösas med 20
Erocent av kapitalskulden eller med ett sammanlagt belopp av 187,600
ronor. Medel för sådan likvidering av obligationslånen tänktes anskaffade
sålunda, att av bolagets egna medel skulle tillskjutas 70,000 kronor, varjämte
skulle upptagas ett nytt amorteringslån å 275,000 kronor mot säkerhet av
bland annat inteckningar. Sistnämnda lån var avsett att återbetalas under
åren 1936—1942, vartill beräknades åtgå dels en järnvägsbolaget framdeles
tillfallande ersättning för trafikavledning, beräknad till cirka 91,000 kronor,
dels ock av bolagets egna medel ett belopp av cirka 32,500 kronor per år.
Vid sin prövning av nu återgivna rekonstruktionsförslag fann järnvägsekonomiutredningen
detsamma synnerligen svagt med avseende å möjligheterna
för bolaget att fullgöra sina kvarstående förpliktelser gentemot långivarna
och samtidigt vidmakthålla järnvägsanläggningen i fullt driftsdugligt
skick.
I sistnämnda hänseende fäste utredningen särskild vikt vid att järnvägen
— enligt vad en inom järnvägsstyrelsen verkställd utredning i ärendet gav vid
handen -—• ingalunda syntes befinna sig i sådant skick, att behovet av medel
för förnyelsearbeten o. dyl. skulle vara nämnvärt mindre än det normala.
I varje täll kunde så icke anses vara förhållandet i sådan grad, att det vore
tillrådligt att för ändamålet räkna med endast hälften av de (minimi-)avsättningar
till förnyelsefond — 120,000 kronor — som enligt kungörelsen den 3
oktober 1930 med närmare bestämmelser om bokföring vid enskild järnväg
normalt skola äga rum. ytterligare ansåg sig järnvägsekonomiutredningen
böra beakta, att enligt en av järnvägens trafikchef framlagd 10-årsplan, avseende
åren 1935—1944, kostnaden för behövliga ersättningsarbeten och nyanskaffningar
under nämnda tid beräknats till sammanlagt 809,000 kronor
eller i runt tal 80,000 kronor per år och att denna överslagsberäkning
knappast syntes inrymma någon säkerhetsmarginal.
Med hänsyn till anförda omständigheter kunde enligt järnvägsekonomiutredningens
mening det av riksgäldskontorets utredningsmän gjorda antagandet
i fråga örn behovet av förnyelsefondsmedel icke anses hållbart. Bäk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majlis proposition nr 129.
nades med årliga effektiva avsättningar i enlighet nied trafikchefens uppgifter,
reducerades det för förräntning och amortering av lån disponibla
beloppet från 25,000 till 5,000 kronor. Och beräknades avsättningen i fråga
enligt i förenämnda kungörelse stadgade grunder, kunde icke ens denna avsättning
täckas av det kalkylerade driftöverskottet.
För att bolaget över huvud taget skulle bliva i stånd att förränta och
amortera några lån ansåg järn vägsekonomiutredningen sålunda erforderligt,
att överskottet komme att uppgå till ett väsentligt högre belopp i genomsnitt
än som av riksgäldskontorets utredningsmän antagits.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ansågo i sitt den 15 februari 1935 avgivna
yttrande över bolagets förberörda framställning denna möjlighet icke utesluten.
Fullmäktige, som funno det av utredningsmännen framlagda förslaget
godtagbart, framhöllo, att, då bolaget även efter att hava av egna
medel utbetalat visst belopp till obligationshavarna beräknades komma att
disponera ej obetydliga överskottsmedel och dessutom viss möjlighet torde
föreligga att för ett eller annat år, örn så skulle erfordras, ytterligare något
minska den effektiva avsättningen till förnyelsefonden, möjlighet syntes
kunna föreligga för järnvägsbolaget att utan större svårigheter fullgöra förräntning
och amortering av såväl statens ifrågavarande fordran ä 350,000
kronor som det ifrågasatta nya lånet å 275,000 kronor.
Järnvägsekonomiutredningen kunde, av skäl som nyss berörts, icke dela
denna uppfattning örn möjligheten att ens för ett eller annat år minska den
effektiva avsättningen under antagna 60,000 kronor per år utan ansåg sig
fastmer böra utgå ifrån, att för detta ändamål sannolikt måste förutses vida
större belopp än som av riksgäldskontorets utredningsmän antagits. Att
bolaget efter att hava av sitt banktillgodohavande använt 70,000 kronor för
utlösning av obligationshavarna alltjämt komme att disponera över ej obetydliga
medel vore visserligen riktigt men torde i och för sig icke ändra nyss
berörda sakförhållande. Möjligheten för bolaget att förränta och amortera
de kvarstående låneskulderna syntes järnvägsekonomiutredningen sålunda
vara helt beroende av huruvida större driftöverskott kunde vara att motse
än som i den föreliggande kalkylen antagits.
Till grund för denna kalkyl lågo de då kända resultaten till och med
år 1933 ävensom för januari—juli 1934. Yid den tidpunkt, då förslaget
prövades inom järnvägsekonomiutredningen, förelågo uppgifter för hela år
1934, varjämte från järnvägen införskaffats en på de bokförda resultaten
för januari—augusti 1935 grundad beräkning rörande det sannolika driftresultatet
för år 1935. Sedan motsvarande data blivit kända jämväl för år 1935,
har följande sammanställning uppgjorts:
År 1933
Inkomster kronor... 959,000
Utgifter _» ... 958,000
Överskott kronor ... 1,000
Beräknade av
trafik- Iliksgälds
chefen
kontoret
(för år 1935)
Ar 1934
1,057,000
947.000
110.000
Ar 1935
1,082,000
975.500
106.500
1,089,000
987.000
102.000
1,045,000
960,000
85,000
I jämförelse med de ekonomiska resultaten åren 1934 och 1935 var det
av riksgäldskontorets utredningsmän antagna överskottet, 85,000 kronor, sålunda
relativt lågt. Enligt järn vägsekonomiutredningens mening måste emellertid
beaktas, att såväl 1934 som 1935 voro för järnvägarna gynnsamma år
och att då uppnådda resultat därför knappast kunde betecknas som normala,
och även örn man vid frågans bedömande utginge från ett så pass
Kungl. Maj:ts proposition nr 121).
9
högt genomsnittligt överskott som 100,000 kronor per år men å andra sidan
räknade med effektiva avsättningar till förnyelsefond åtminstone i den utsträckning,
som vederbörande trafikchef funnit erforderlig, syntes i allt fall
det för förräntning och amortering av låneskulderna disponibla beloppet på
sin höjd kunna uppskattas till 20,000 kronor. För sistnämnda ändamål
skulle emellertid, framhåller järn vägsekonomiutredningen, enligt den framlagda
skuldregleringsplanen erfordras dels 17,500 kronor beträffande statslånet
nr 1, dels ock 32,500 kronor beträffande det lån, medelst vilket obligationerna
voro avsedda att likvideras, eller alltså tillsammans 50,000 kronor
per år. Även vid ett överskott av i genomsnitt 100,000 kronor per år syntes
det sålunda icke möjligt för bolaget att fullgöra sina förbindelser för nämnda
lån, vilket måste väntas få till följd, att förräntningen och amorteringen å
statslånet nr 1 skulle utebli eller att järnvägens förnyelse bleve ytterligare
eftersatt till skada för staten som inteckningshavare.
På grund av dessa förhållanden kom järnvägsekonomiutredningen till det
resultatet, att det i februari 1935 framlagda rekonstruktionsförslaget icke
kunde förordas. Det återstod då att undersöka möjligheten att åstadkomma
en mera hållbar lösning. Härvid fann järnvägsekonomiutredningen lika med
riksgäldskontorets utredningsmän och av skäl som dessa anfört ett fortsatt
moratorium icke böra ifrågakomma.
För att komma till klarhet i fråga örn möjligheten att åstadkomma fusion
med Nässjö—Oskarshamns järnväg hänvände sig utredningen i februari 1935
till ägarna av nämnda järnväg med förfrågan, huruvida och på vilka villkor
dessa vore villiga att förhandla örn ett övertagande av Östra centralbanan.
Såsom svar härå meddelades i september 1935 under hand, att ägarna av
Nässjö—Oskarshamns järnväg icke önskade ingå på sådana förhandlingar.
Under ärendets fortsatta beredning hemställde emellertid representanter
för Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag under hand, att tillfälle
måtte beredas bolaget att ånyo taga ställning till frågan. Bolaget ingav
därefter i december 1935 till fullmäktige i riksgäldskontoret skriftligt anbud
under vissa förbehåll å övertagande av statens fordringar i Östra centralbanan.
I början av år 1936 meddelade emellertid ägarna av Nässjö—
Oskarshamns järnväg slutligen under hand, att de åtminstone för det dåvarande
icke kunde reflektera på ett förvärv av ifrågavarande järnväg.
För den händelse man icke ville ifrågasätta ett nedläggande av Ostra
centralbanan, återstodo därefter enligt järnvägsekonomiutredningen endast
tvenne tänkbara lösningar, nämligen antingen att järnvägen övertoges av
staten och införlivades med statens järnvägar eller att järnvägsbolagets
skulder reglerades på sådant sätt, att bolaget kunde tänkas bliva i stånd
att fortsätta sin verksamhet. Utredningen hade redan i februari 1935 funnit
angeläget att söka erhålla en orienterande översikt angående verkningarna
i ekonomiska och andra avseenden av ett förstatligande och framförde sin
önskan härom till dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, vilken
i anledning härav anmodade järnvägsstyrelsen att verkställa närmare utredning
av berörda spörsmål. Resultatet av denna utredning framlades i en av
järnvägsstyrelsen utarbetad V. P. M. den 30 mars 1935, vilken genom remiss
den 13 april 1935 överlämnades till järnvägsekonomiutredningen för att
tagas i övervägande.
I nämnda promemoria meddelade järnvägsstyrelsen — jag återkommer
i det följande närmare till styrelsens uttalanden — att det för Ostra centralbanan
som enskilt och fristående företag beräkningsbara överskottet
torde undergå ytterst obetydlig förändring som följd av att järnvägen in
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
förlivades med statens järnvägar. Å ena sidan beräknades nämligen inkomsterna
komma att nedgå med 90,000 kronor på grund av inträdande avgiftssänkningar,
huvudsakligen bortfallande ban- och övergångsavgifter i
godstrafik, men å andra sidan kunde utgifterna för järnvägens förvaltning
och drift i statlig regi beräknas minskade med 93,000 kronor. I den mån
överskottet över huvud taget påverkades av ett förstatligande syntes detta
sålunda närmast vara i riktning till det bättre. Järnvägsstyrelsen ansåg
emellertid, att järnvägen i fråga saknade affärsvärde och förmåga att förränta
något kapital, samt tilläde, att omdömet ägde giltighet oberoende av
huruvida järnvägen bibehölles som självständigt företag eller övertoges av staten
och införlivades med statens järnvägar. Till denna slutsats föranleddes
styrelsen därav, att det icke kunde vara sakligt motiverat att utgå från lägre
avsättning till förnyelsefond än det författningsenliga minimibeloppet, att
icke ens en reguljär avsättning syntes giva tillgång till för driftens uppehållande
på tillfredsställande sätt erforderliga förnyelsemedel och att den
förbättring i ställningen, som erhölles vid minskning av avsättningen, följaktligen
vore endast skenbar. Vidare meddelade styrelsen, att för järnvägens
försättande i fullt trafikdugligt skick samt för de av styrelsen förutsatta
rationaliseringsåtgärderna måste räknas med en kapitalinvestering av inemot
1.9 miljon kronor, vilken utgift till en mindre del dock beräknades kunna bestridas
med medel, som kunde väntas inflyta vid försäljning av viss järnvägsbolaget
tillhörig, för järnvägsdriften icke erforderlig egendom.
Järnvägsekonomiutredningen anför härom, att utredningen — särskilt med
tanke på det tidigare uppgjorda, för staten vida mindre kännbara rekonstruktion
sförslaget — icke kunde undgå att hysa viss tvekan att förorda en
lösning av så vittgående ekonomisk innebörd. Densamma innebure ej blott
ett avstående från alla förräntningsanspråk å statens fordran hos bolaget
utan därjämte ett tillskjutande av nytt kapital till mycket avsevärt belopp.
Dessutom syntes det av järnvägsstyrelsen förutsatta sättet för järnvägens
införlivande i statsbanenätet — ett konkursförfarande — med hänsyn till
obligationslånen och de för dem gällande inteckningssäkerheterna ägnat att
medföra vissa komplikationer.
Utredningen ansåg sig på grund härav böra lämna frågan örn förvaltningsformen
tills vidare öppen i avvaktan på resultatet av de nya förhandlingar,
som järnvägsbolagets ledning inlett med obligationshavarna i syfte
att söka förmå dem till ytterligare eftergifter i fråga örn sina fordringar.
Kunde dessa förhandlingar leda till sådant resultat, att obligationshavarna
även vid en frivillig uppgörelse icke erhölle mer än den på dem belöpande
sannolika utdelningen i en konkurs, syntes det nämligen, huru än förvaltningen.
av järnvägen framdeles bomme att ordnas, lämpligt, att obligationshavarna
på detta sätt först bleve utlösta, varefter man finge fria händår att
träffa ett avgörande, huruvida järnvägen lämpligen borde alltjämt drivas
som fristående företag eller inlemmas i statens järnvägar.
De sålunda återupptagna förhandlingarna med obligationshavarna ledde
i mars 1936 till den förut omförmiilda uppgörelse, i enlighet med vilken
obligationslånen numera efter medgivande av riksgäldsfullmäktige praktiskt
taget helt inlösts. Uppgörelsen innebar i huvudsak följande:
1901 års obligationslån skulle inlösas den 1 oktober 1936 med 20 procent
av den nominella kapitalskulden eller alltså med 107,600 kronor liksom enligt
det tidigare förslaget.
1916 års obligationslån skulle inlösas den 1 juli 1936 med 55 procent
eller 107,800 kronor mot 80 procent eller 156,800 kronor enligt det tidigare
förslaget.
Kungl. Majus proposition nr 129.
11
1925 års obligationslån skulle inlösas den 15 november 1936 med 15 procent
eller 60,000 kronor mot enligt det tidigare förslaget 20 procent eller 80,000
kronor.
Uppgörelsen var för obligationsliavarnas del bindande till den 1 juli 1937,
men skulle ränta efter 4 procent per år erläggas å de överenskomna lösenbeloppen
från förenämnda likviddagar till dess beloppen utbetalas.
Järnvägsekonomiutredningen och riksgäldskontorets delegerade funno sig
kunna ställa i utsikt ett förordande av obligationernas likvidering i nu angiven
utsträckning, sedan det genom verkställd undersökning blivit ådagalagt,
att det belopp, som åtginge för sådan likvidering — 275,400 kronor
mot 344,400 kronor enligt det tidigare rekonstruktionsförslaget — icke syntes
överstiga den på obligationshavarna belöpande sannolika utdelningen i en
konkurs. Järnvägsekonomiutredningen framhåller i detta sammanhang ytterligare
en omständighet, som synts utredningen böra tillmätas en ej oväsentlig betydelse.
Enligt den tidigare rekonstruktionsplanen hade det avsetts, att medel
till obligationslånens irtlösen skulle anskaffas genom upptagande av ett nytt
amorteringslån å 275,000 kronor, för vilket skulle lämnas säkerhet i bland
annat vissa inteckningar i bandelarna Vimmerby—Hultsfred och Linköping—Vimmerby.
Enligt det nu antagna förslaget skulle obligationslånen
däremot likvideras med av bolaget disponerade kontanta medel jämte, örn
så visade sig erforderligt, medel, som skulle upplånas mot inteckningar i
sådana fastigheter, som ej tillhörde den egentliga järnvägsegendomen. Denna
sistnämnda komme sålunda icke att besväras av andra inteckningar än sådana,
som utgjorde säkerhet för statens fordringar.
Vid upprättandet av förenämnda skuldregleringsförslag hade från bolagets
sida förutsatts, att jämväl statslånen skulle komma att regleras pä visst i
förslaget angivet sätt. Järnvägsekonomiutredningen och riksgäldskontorets
delegerade funno sig i princip kunna biträda denna förutsättning, enär en
nedskrivning av statens fordringar hos bolaget syntes ofrånkomlig. De för
en dylik reglering föreslagna riktlinjerna syntes emellertid mindre rationella
än den regel, efter vilken berörda skulder voro avsedda att regleras enligt
det tidigare förslaget, varjämte förräntning å viss del av statslåneskulden
ansågs kunna ifrågasättas tidigare än år 1942 — det år som av bolaget föreslagits
— förslagsvis från och med år 1937. Vid mellan statens och bolagets
representanter hållen överläggning förklarade de förra i enlighet härmed, att
de med utgångspunkt från det föreliggande förslaget, i vad det avsåge obligationslånen,
vore beredda att upptaga frågan om reglering av bolagets skuldförhållande
till staten till fortsatt behandling under förutsättning, att den
kvarstående statslåneskulden liksom i det tidigare framlagda skuldroglcringsförslaget
bestämdes till ett belopp av cirka 1,675,000 kronor, att ränteoch
amorteringsskyldighet å denna skuld eller viss del därav — huru stor
kunde för det dåvarande ej närmare bestämmas — skulle inträda från och
med år 1937 samt att staten, på siitt och i den utsträckning, som komme att
vidare övervägas, erliölle förstärkt representation i bolagets styrelse.
I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 26 februari
1936 hemställde järnvägsekonomiutredningen därefter, att tillfälle måtte beredas
fullmäktige i riksgäldskontoret att avgiva yttrande över förenämnda
förslag. Vidare hemställde järnvägsbolaget i skrivelse till Kungl. Majit den
12 mars 1936, dels att Kungl. Majit ville medgiva bolaget rätt att disponera
över tillgängligt kapital för inlösen under år 1936 av obligationslånen efter
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
nyss angivna grunder, dels att proposition måtte avlåtas till riksdagen med
förslag att bolagets statslån måtte regleras i enlighet med nyss angivna
riktlinjer.
Sedan dessa skrivelser remitterats till fullmäktige i riksgäldskontoret
för yttrande och järnvägsekonomiutredningen vidare erfarit, bland annat,
att förhandlingar örn avtal angående statsförvärv av banan påginge och
att dessa förhandlingar fortskridit så långt, att avtal i saken väntades
komma att föreligga inom kort, ansåg järnvägsekonomiutredningen ärendet
slutbehandlat för utredningens del och överlämnade ärendet till departementschefen
med skrivelse den 16 september 1936.
De nyss omförmälda förhandlingarna angående statsförvärv av Ostra
centralbanan upptogos efter initiativ av fullmäktige i riksgäldskontoret, sedan
järnvägsstyrelsen i skrivelser till fullmäktige avstyrkt det senast framlagda
regleringsförslaget, såvitt anginge statslånen, och förordat ett statsförvärv
av ifrågavarande järnväg. Såsom inledningsvis nämnts ledde förhandlingarna
till att förslag till avtal upprättades och av förhandlingsmännen överlämnades
till fullmäktige den 12 oktober 1936. Innan jag ingår på detta förslag, torde
jag få lämna en redogörelse för de utredningar m. m., som legat till grund
för avtalsförslaget.
De ekonomiska utredningarna hava framlagts i den förut omförmälda,
den 30 mars 1935 dagtecknade promemoria, som järnvägsstyrelsen avgivit till
departementschefen. Under hänvisning i övrigt till promemorian torde jag
här få lämna en sammanfattande redogörelse för innehållet i densamma:
Den företagna utredningen angående de ekonomiska verkningarna av
järnvägens förstatligande har, vad angår trafik och inkomster, i överensstämmelse
med den genom riksgäldskontorets försorg verkställda utredningen
ansetts kunna grundas på 1934 års förhållanden. I fråga örn utgifterna i
statens järnvägars regi hava däremot, oberoende av i förenämnda utredning
gjorda antaganden, verkställts särskilda detaljundersökningar angående lämpligaste
sättet att ordna driften, örn härvid replieras på statens järnvägar,
samt de i så fall motsebara driftkostnaderna.
Inkomsterna.
Vad till en början beträffar persontrafiken och inkomsterna därav år 1934
fördelade sig antalet resande, 321,999, och däremot svarande inkomster,
380,310 kronor, på lokaltrafik och samtrafik på sätt framgår av följande sammanställning:
-
Lokaltrafik.......................................
Samtrafik till och från järnvägen:
via Linköping ...........................
» Åtvidaberg ...........................
» Vimmerby ...........................
» Hultsfred..............................
Samtrafik transito järnvägen:
Linköping—Åtvidaberg ............
» —Hultsfred ...............
i övrigt .......................................
Antal resor
278,492
Inkomst
Kronor
242,522
18,887
60,070
4,410
9,984
332
887
14,334
37,934
1,255
2,980
4,069
24,898
220
1,035
Av persontrafiken utgör alltså den som framföres å banans egna linjer
huvudparten, medan samtrafiken med angränsande järnvägar spelar en förhållandevis
mindre roll.
13
Kungl. Majus proposition nr 129.
Gällande persontaxa överensstämmer i vissa avseenden med statsbanetaxan
men avviker i andra från densamma. En övergång till statens järnvägars
taxeförhållanden torde med beaktande av dessa avvikelser få beräknas
föranleda en kalkylatorisk inkomstminskning av cirka 30,000 kronor per år.
Härtill kommer att taxegränsen i Linköping efter järnvägens förstatligande
bortfaller i fråga örn sådana samtrafiksresor, som beröra statens järnvägars
nuvarande linjer. Till belysande av verkningarna i avgiftshänseende av att
biljettprisen utgå efter sammanlagda avståndet i stället för att som nu utgöra
summan av de var för sig för statens järnvägar och centralbanan uträknade
avgifterna meddelas följande uppgifter angående priset på enkel
biljett III klass.
Efter ett för
Eör
närvarande statligande
K orrköping—Vimmerby • ■.
Stockholm— »
Kronor
H.oo
16.oo
Kronor
7.60
13.60
Berörda avgiftssänkning kan vid oförändrad trafik beräknas representera
en inkomstminskning av cirka 15,000 kronor.
Kalkylatoriskt räknat skulle ett förstatligande sålunda föranleda en sänkning
av persontrafiksinkomsterna med cirka 45,000 kronor. Verkningarna av
avgiftssänkningen torde emellertid bliva kompenserade av den ökade trafik,
som en dylik sänkning i regel föranleder och som i detta fall synes så
mycket mer sannolik, som ett förstatligande av järnvägen, enligt vad de
drifttekniska utredningarna givit vid handen, bereder förutsättningar för en
rationalisering av driftförhållandena, vilken, särskilt i vad den medför förbättring
av anslutningsförbindelserna, i sin tur kan väntas komma att i
väsentlig grad stimulera resefrekvensen. På grund av anförda omständigheter
synes den genom ett förstatligande av banan eljest uppkommande inkomstminskningen
i persontrafik kunna antagas bliva utjämnad.
Gods trafiken vid centralbanan och däremot svarande inkomster år 1934
framgå av följande sammanställning:
Ton
Inkomst
Kronor
Paket- och ilgods...........................................
...................... 1,518
57,755
Styckegods .................................................
....................... 11,792
155,300
Vagnslastgods.................................................
....................... 75,340
344,184
88,650
557,239
Levande djur.................................................
.......................
16,255
Summa 88,650
573,494
Härav:
Lokaltrafik ....................................................
....................... 15,812
87,130
Samtrafik till och från järnvägen:
via Linköping..........................................
....................... 46,971
259,791
» Åtvidaberg........................................
....................... 311
1,546
» Vimmerby .........................................
....................... 825
3,248
» Hultsfred...........................................
....................... 12,466
81,012
Samtrafik transito järnvägen:
Linköping—Hultsfred...............................
....................... 12,141
123,788
i övrigt..................................................
....................... 124
724
Den lokala godstrafiJcen utgjorde sålunda i fråga om tontalet endast 18 procent
och beträffande inkomstgivningen endast 16 procent av hela godstrafiken.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
Medan för lokalt befordrat styckegods och för 2.5-tonssändningar numera
tillämpas statens järnvägars nyinförda låga taxa, liksom fallet med vissa
undantag är i fråga örn de högre vagnslastgodstarifferna, ligger järnvägens
lokaltaxa, vad angår de lägre och viktigaste tarifferna, däremot väsentligt
högre än statsbanetaxan.
Med hänsyn till förekommande särskilda nedsättningar är emellertid skillnaden
mellan lokaltaxan och motsvarande avgifter enligt statens järnvägars
taxa i verkligheten mindre än vad av gällande tariffer kan synas. Den
genom ett förstatligande uppkommande inkomstminskningen å den lokala
godstrafiken torde på grund härav inskränka sig till cirka 6,000 kronor.
För det relativt betydande samtrafiksgodset torde skillnaden mellan nu
gällande och blivande taxeförhållanden representera ett vida större inkomstbelopp.
Förutom övergångsavgifter i Linköping, uppgående till 8—12 öre
per 100 kg., bortfaller nämligen vid förstatligande även nuvarande banavgift
örn 18 öre per 100 kg. Under förutsättning att de taxeenliga avgifterna nu
undantagslöst uttoges, skulle förstatligandet medföra en inkomstminskning
örn cirka 180,000 kronor per år. Emellertid förekomma även i samtrafik betydande
nedsättningar, varigenom inkomstminskningen kan sägas vara till
viss del anteciperad. Den genom järnvägens inkorporering i statens järnvägar
föranledda inkomstminskningen torde på grund härav stanna vid cirka
140,000 kronor i fråga örn den godssamtrafik, som nu förmedlas över densamma.
Järnvägens sammanslagning med statens järnvägar medför även vissa förändringar
beträffande samtrafiksvägarna, vilka förändringar återverka på inkomsterna.
De viktigaste vägändringarna framgå av följande sammanställning:
-
Från oell till:
Åtvidaberg .
Till och från:
Nuvarande
viig via:
Karlskrona—Växjö järnväg...... Hultsfred,
Växjö
Kalmar järnväg öster örn Åseda, Hultsfred,
t. o. m. Nybro och Lindås Åseda
Stationer öster örn Norsholm Norsholm
Ny väg via:
Linköping,
Alvesta
Linköping,
Nässjö
Linköping
Kisa
Stationer söder örn en linje
Kalshamn—Blädinge—Emmaljunga—Åstorp—Kattarp
-
Linjen Grimstorp—Alvesta......
Stationer väster örn en linje
Strömstad—Trollhättan—Vara
— Skultorp—Ånge—N orrahammar—Fristad—Mölndal
.
Hultsfred
—Nässjö
Linköping
Stationer vid och!
väster örn linjen [Stationer vid och norr örn linHagelsrum—Ödhult)
jen Gävle—Sala—Köping—
—Hultanäs — Skog- ( Hallsberg—Charlottenberg
hult —Förlösa I
Nässjö
Kalmar, Kalmar I [Stationer öster örn en linje
Torsås järnväg och Gävle-Sala-Köping-Kilslinjen
Hjältevad [1 m0—Norrköping
Emarp (å N. O. J.)|
Hultsfred—
Linköping
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
Den statens järnvägar inklusive centralbanan genom dessa vägändringar
tillförda merinkomsten beräknas i fråga om fraktgods till cirka 45,000 kronor
per år vid 1934 års trafikomfattning. Visserligen kan det möjligen
ifrågakomma, att en del järnvägar, ställda inför hotet av vägändringar, söka
bibehålla trafiken över nu fastställda vägar genom ändring av banavgifter
eller andra åtgärder. Den trafik, beträffande vilka nuvarande trafikvägar sålunda
kunna tänkas bibehållna, torde emellertid, såvitt nu kan bedömas, för
statens järnvägar och centralbanan icke representera något större belopp,
varför dylika åtgärder icke spela någon nämnvärd roll vid bedömandet av
nu förevarande fråga.
Övriga slag av inkomster torde i och med ett förstatligande av olika orsaker
kunna beräknas ökade med tillsammans 11,000 kronor.
Utgifterna.
Riksgäldskontorets utredningsmän funno sig vid bedömandet av centralbanans
framtida ekonomiska förhållanden böra räkna med driftutgifter i
fortsatt enskild regi, ungefär svarande mot de år 1933 redovisade. Nu verkställda
detaljundersökningar hava i stort sett bekräftat riktigheten av detta
antagande.
Beträffande de i statens järnvägars regi motsebara drifttekniska och driftekonomiska
förhållandena hava nämnda detaljundersökningar givit följande
viktigare uppslag och resultat.
I fråga örn bantjänsten tänkes järnvägen indelad i 3 — mot nu 4 — banmästaravdelningar.
I avseende å drifttjänstens organisation antages ett förstatligande hava
till följd en omläggning av den nu tillämpade, i vissa hänseenden ej fullt
ändamålsenliga tidtabellen, i syfte att dels åstadkomma bättre anslutningsförbindelser
och kortare gångtider, dels ock nedbringa antalet lok i tjänst.
Loktjänsten kan genom de tilltänkta dispositionerna koncentreras till
Linköping, där stalltjänsten förutsättes överflyttad till statens järnvägars
lokstall.
Rörande betydelsen ur trafiksynpunkt av den sålunda ifrågasatta tidtabellsomläggningen
må anföras följande.
Av driftekonomiska skäl hava de senaste åren godstågsförbindelserna å
sträckan Linköping—Kisa varit begränsade till 5 och å sträckan Kisa—
Vimmerby till 4 vardagar i veckan, medan å sträckan Vimmerby—Hultsfred
godset framförts i persontåg. Genom härav följande omkopplingar av godsvagnar
i Kisa och Vimmerby hava transporttiderna förlängts, varjämte persontågsförbindelserna
blivit mindre tillfredsställande.
Örn ifrågavarande järnväg över huvud taget skall lia möjlighet att bestå
i konkurrensen med andra transportmedel, synes det ofrånkomligt, att en
förbättring åstadkommes i nu berörda hänseende, vilken emellertid kan ske
endast genom att siirskilda godståg inläggas alla vardagar å hela huvudlinjen
och persontågen helt befrias från sin nuvarande godsbefordringsuppgift.
Vid en sådan trafikuppdelning kan antalet anslutningsförbindelser i Linköping
ökas från nuvarande en till två i vardera riktningen, varvid den nytillkommande
anslutningen får anses särskilt betydelsefull på grund av den
förkortning i restiden mellan stationer på ömse sidor om Linköping (exempelvis
Stockholm och Norrköping å ena samt Vimmerby å andra sidan), som
därigenom vinnes. Vinsten i tid vid resa från Stockholm skulle sålunda
kunna bli ej mindre än 3 timmar och beträffande Norrköping 2 timmar.
I andra riktningen skulle en dylik tidtabellsomläggning likaledes medföra
förbättring av reseförhållandena. Förändringen skulle icke rubba den nuvarande
anslutningen i Hultsfred söderut mot exempelvis Oskarshamn och
Kalmar, vilka städer även skulle vinna en ny anslutningsförbindelse norrut.
16
Kungl. Majus ''proposition nr 129.
En sålunda utformad tidtabell måste visserligen medföra ökat trafikarbete
oell följaktligen under i övrigt oförändrade förhållanden även vissa merkostnader.
Till större delen — örn icke helt — torde dessa emellertid
uppvägas genom de förändringar i avseende å driftsformen, vilka enligt vad
nyss framhållits äro tänkta att komma till utförande. Å andra sidan synas
de ifrågasatta åtgärderna ägnade att i hög grad stimulera trafiken, och det
torde i betraktande av den stora betydelse, som tidtabellsförhållandena alltid
visat sig äga i avseende å resefrekvensen, ingalunda vara för optimistiskt
att, såsom här skett, antaga att verkningarna av de av ett förstatligande
följande biljettprissänkningarna bliva helt kompenserade genom ökad trafik.
Även i fråga örn trafiktjänsten i egentlig mening bör ett förstatligande
kunna bereda förutsättningar för vissa rationaliseringsåtgärder.
Statens järnvägars merkostnader genom övertagande av banans drift och
underhåll, på sätt här i huvuddrag angivits, hava beräknats till ett sammanlagt
belopp av 875,000 kronor, medan motsvarande »normala utgifter i
fortsatt enskild regi uppskattats till 968,000 kronor, bägge beloppen utan
hänsyn tagen till erforderlig avsättning till förnyelsefond.
Erjorderliga kapitalinvesteringar.
Förnyelse av banans fasta anläggningar har icke kunnat äga rum i den
omfattning, som betingats av förslitning och värdeminskning. Med undantag
för Åtvidabergslinjen och de med 32—33 kg.-räls belagda sträckorna äro
räler, skarvjärn och spårväxlar nu i behov av att utbytas, vilket behov är
särskilt aktuellt i fråga örn sträckan Linköping—Brokind, medan sådant
utbyte å huvudlinjen i övrigt synes kunna ske successivt under ett antal år.
Under förutsättning att 34 kg.-räls inlägges samt att ballasten kompletteras
och spåret justeras samtidigt, beräknas totala kostnaderna för nu nämnda
arbeten till 1,430,000 kronor, varav hela rälsutbytet 1,260,000 kronor och
den mera omedelbart erforderliga delen därav 300,000 kronor.
Ifrågavarande kostnader äro i längden ofrånkomliga, örn järnvägen överhuvudtaget
skall bibehållas och trafiken å densamma uppehållas. Bolaget
torde emellertid få anses varaktigt sakna egna medel för deras bestridande,
vadan staten, vare sig ett förstatligande kommer till stånd eller ej, sannolikt
måste tillhandahålla för ändamålet erforderligt kapital. Vid sådant förhållande
svnes vid bedömande av nu förevarande spörsmål hänsyn icke böra tagas
till nu nämnda av ett förstatligande helt oberoende kapitalbehov.
För att i vissa andra hänseenden bringa järnvägens anläggningar i överensstämmelse
med motsvarande anläggningar vid statens järnvägar ävensom
för att kunna genomföra de i statens järnvägars regi förutsatta rationaliseringsåtgärderna
erfordras dessutom vissa kapitalinsatser. Dessa beräknas i
fråga örn de fasta anläggningarna — ändring och komplettering av signalocli
säkerlietsanläggningarna, anordnande av sektionstelefonledning m. m. —
till 148,000 kronor. Förutsatt anskaffning av motorvagnar och lokomotorer
ävensom vissa ändringar av den nuvarande rullande materielen beräknas
vidare draga en kostnad av 309,000 kronor.
Sammanlagda kapitalbehovet beräknas sålunda, bortsett från förstnämnda
rälsutbyte och ballastkomplettering, till cirka 460,000 kronor.
A andra sidan kunna vissa av de nu befintliga tillgångarna i och med
ett förstatligande realiseras såsom för järnvägsdriftens uppehållande i statens
järnvägars regi obehövliga. Sålunda beräknas vissa markområden och jordbruksfastigheter
kunna avyttras till ett sammanlagt pris av 215,000 kronor.
Samma är förhållandet med nuvarande verkstadsbyggnader och inventarier
i Linköping, för vilka realisationsvärdet beräknas till 10,000 kronor, samt
med 8 lokomotiv, en boggivagn och 2 andra personvagnar, vilka vid en försäljning
beräknas inbringa sammanlagt 65,000 kronor. De i samband med
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
ett förstatligande realiserbara tillgångarna beräknas alltså representera ett
belopp av cirka 290,000 kronor.
Det i och med ett förstatligande av banan uppkommande behovet att i
järnvägen investera nya kapitalökningsmedel torde salunda inskränka sig
till cirka 170,000 kronor.
Sammanfattning. .
Järnvägens sannolika inkomster och driftutgifter vid fortsatt enskild drift
samt motsvarande efter järnvägens införlivande i statsbanenätet i statens
järnvägars redovisning beräkningsbara inkomst- och utgiftsökningar — räknade
med bortseende från vissa övergångskostnader ■— framgå av följande samman
-
ställning:
Inkomster.
Persontrafik..........
Godstrafik ..........
Övriga inkomster
Utgifter.........
Överskott ......
I enskild
Ökning (+)
eller minsk-
I statens
järnvägars
ACgl.
ning (—)
regi
Tusental kronor
391
_
391
573
— 101
472
93
+ 11
104
1,057
— 90
967
968
— 93
875
89
+ 3
92
Summa
Utredningen ger alltså till resultat, att järnvägens införlivande i statens
järnvägar kan väntas medföra viss dock synnerligen obetydlig^ förbättring
av dess i enskild regi motsebara räntabilitetsförhållanden. Utgår man från
de något avvikande inkomst- och utgiftsbelopp — 1,045,000 respektive
960.000 kronor — vilka riksgäldskontorets utredningsmän funnit sannolika
vid järnvägens fortsatta drivande som enskilt och självständigt företag och
alltså uppskattar det under oförändrade förvaltningsförhållanden motsebara
driftöverskottet till 85,000 kronor, skulle motsvarande överskott efter järnvägens
inlemmande i statens järnvägar med andra ord kunna väntas undergå
någon mindre förbättring. Beträffande orsakerna till detta förhållande torde
få hänvisas till vad tidigare i samband med redogörelsen för genom ett förstatligande
inträdande inkomst- och utgiftsförändringar anförts.
Vid bedömande av järnvägens affärsvärde får emellertid hänsyn även tagas
till den här bland utgifterna ej upptagna avsättningen till förnyelsefond. Enligt
gällande bestämmelser örn bokföring vid enskild järnväg belöper sig nämnda
avsättning för närvarande till i runt tal 120,000 kronor per år och beräknas
med beaktande av den vid statsdrift antagna tekniska utrustningen och
enligt vid statens järnvägar tillämpade motsvarande bestämmelser till omkring
130,000 kronor.
I den genom riksgäldskontorets försorg i ärendet verkställda utredningen
har ifrågavarande förnyelsefondsavsättning ansetts kunna begränsas till
60.000 kronor eller till hälften av det i bokföringslagen föreskrivna minimibeloppet.
En så låg avsättning kan givetvis under någon kortare tid vara
tänkbar, örn järnvägsanläggningen befinner sig i ett tekniskt fullgott skick
och örn den ’ sålunda tillfälligt eftersatta förnyelsefondsavsättningen framdeles
kan tänkas kompenserad genom i motsvarande grad ökade avsättningar.
Ingendera av dessa förutsättningar torde här föreligga. Järnvägsanläggningen
är enligt vad som framgår av det anförda i stort behov av förnyelse,
till vars utförande inga andra medel finnas disponibla än de i bank innestående
— i början av 1935 uppgående till något över 200,000 kronor. Vid
sådant förhållande kan icke ens en reguljär avsättning beräknas giva till
-
Biliang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 129.
18
Kungl. Majis proposition nr 129.
gång till de ° förnyelsemedel, vilka nödvändigt erfordras, om driften skall
kunna uppehållas på tillfredsställande sätt, och den förbättring i ställningen,
som erhålles vid minskning av avsättningen, är följaktligen endast skenbar.
Från eventualiteten att den ekonomiska situationen för företaget skulle
undergå sådan förbättring, att en nu tillfälligt minskad dylik avsättning
kunde väntas täckt genom så mycket större effektiva avsättningar under
kommande år, torde kunna bortses. Den av riksgäldskontorets utredningsmän
framlagda rekonstruktionsplanen, enligt vilken av det beräkningsbara
överskottet ett belopp av 25,000 kronor anses disponibelt för förräntning
och amortering av lån, synes under sådana förhållanden byggd på alltför
lös grund.
Tages vederbörlig hänsyn till värdeminskningen å järnvägsegendomen,
visar såväl den inom riksgäldskontoret som den nu företagna utredningen
till full evidens, att företaget saknar affärsvärde och möjligheter att förränta
något kapital, detta oberoende av örn det bibehålies i sin nuvarande självständiga
form eller övertages av staten.
I promemorian redogöres härefter för verkställd utredning, avseende att
endast bandelarna Linköping—Vimmerby och Åtvidaberg—Bjärka-Säby
skulle förstatligas. Enär förutsättningen för denna utredning — nämligen
att innehavarna av obligationer, tillhörande 1916 års obligationslån, till
skyddande av sina tillgodohavanden kunde komma att på en konkursauktion
inropa järnvägen Vimmerby—Hultsfred, vars botteninteckningar lämnats såsom
säkerhet för nämnda obligationslån — numera, sedan obligationslånen
likviderats, icke längre är för handen, torde detta alternativ här kunna
lämnas å sido.
Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret begärt järnvägsstyrelsens yttrande
i frågan örn Östra centralbanans framtid, har järnvägsstyrelsen i skrivelse
till fullmäktige den 8 maj 1936 yttrat sig i berörda hänseende och därvid
till en början med avseende å de nyss återgivna utredningarna anfört:
Beträffande den angivna driftkostnadsbesparingen, 93,000 kronor, torde
böra beaktas, att viss del av de eljest motsebara utgiftsminskningarna kompenseras
av ökade löner och förutsatta mera rationella driftsanordningar
— exempelvis förbättrad tidtabell — och att nämnda besparing sålunda beräknats
uppkomma trots nu nämnda utgiftsökande omständigheter. Enligt
vad en företagen revidering av utredningen giver vid handen torde utgifterna
för järnvägens trafikering i statens järnvägars regi kunna nedbringas med
ytterligare cirka 12,000 kronor per år, örn för ändamålet tänkas anskaffade
tvenne större rälsbussar av boggityp jämte släpvagnar av lättviktskonstruktion
i stället för en dieselelektrisk motorvagn och en 2-axlig rälsbuss, som
vid 1935 års utredning förutsattes.
De på grund av järnvägens tekniskt mindre tillfredsställande skick och
förutsatta rationaliseringsåtgärder erforderliga kapitalinvesteringarna angåvos
i förenämnda utredning till i allt cirka 1.9 miljoner kronor, varav cirka 1.4
miljoner kronor för rälsutbyte och komplettering av ballast m. m. Å andra
sidan beräknades vissa värden kunna utvinnas genom avyttrande av en del
markområden och materiel.
Beträffande nu ifrågavarande del av utredningen anser sig järnvägsstyrelsen
till förtydligande böra framhålla, dels att berörda rälsutbyte förutsatts ordnat
så, att till Östra centralbanan överflyttas från statens järnvägars linjer efter
hand upptagna begagnade räler, sedan desamma blivit justerade och de
mest slitna partierna borttagits, om så visar sig erforderligt, dels att hela
19
Kungl. Majus proposition nr 129.
flen för järnvägens tekniska förnyelse uppgivna kostnaden givetvis icke förutsatts
bestridd av kapitalökningsmedel, utan torde å riksstaten endast behöva
anvisas medel dels för det omedelbart erforderliga rälsutbytet, 300,000 kronor,
dels för ballastens komplettering och spårets justering, omkring 100,000
kronor, dels slutligen för bestridande av kostnaderna, cirka 400,000 kronor,
för de förutsatta rationaliserings&tgärderna, eller sålunda i allt ett belopp
av omkring 800,000 kronor. För det successivt under ett antal år erforderliga
rälsutbytet torde däremot på sedvanligt sätt kunna tagas i anspråk
genom de årligen gjorda avsättningarna till förnyelsefond disponibla medel.
Till slut må i detta sammanhang meddelas, att kostnaderna för angivna
förbättringar och rationaliseringar under vissa förutsättningar och såvitt nu
kan bedömas torde kunna väntas komma att med omkring 200,000 kronor
understiga det för ändamålet tidigare uj^pgivna belopjjet.
Järnvägsstyrelsen övergår härefter till att behandla frågan örn Ostra
centralbanans framtid och anför härom:
Av förberörda utredning jämte de uppgifter för år 1935, som nu föreligga,
synes otvetydigt framgå, att bolagets ekonomiska svårigheter icke —
såsom det ansågs vid 1932 års riksdagsbehandling av dess statslånefråga —- till någon väsentlig del äro att betrakta som övergående. Det synes fastmer
visst, att under överskådlig framtid något verkligt överskott av bolagets
rörelse icke är att påräkna, eller med andra ord att några räntebetalningar
å lån icke kunna fullgöras, med mindre den mot värdeminskningen å banegendomen
svarande förnyelsefondsavsättningen i motsvarande grad eftersättes.
Av utredningen framgår också, att även sistnämnda väg till besparingar
är praktiskt taget stängd, i det att banan befinner sig i så otillfredsställande
skick, att en fortsatt drift under någorlunda rationella former
kräver kapitalinsatser av sådan storlek, att desamma motsvara den författningsenliga
förnyelsefondsavsättningen under en lång följd av år. Att, såsom
utredningen visat, berörda kapitalinsatser under de närmaste åren böra
göras väsentligt större än den reguljära avsättningen, på grund av att viss
under de senare åren eftersatt trängande förnyelse behöver snabbt tagas
igen, innebär tydligen ett extra riskmoment. Skall järnvägen bibehållas,
måste sålunda det i anläggningen nedlagda privata och statskapitalet anses
såsom under överskådlig tid från avkastningssynpunkt förlorat.
Skärskådas förevarande järnvägsfråga med hänsyn till statens intressen
såsom fordringsägare eller mer allmänt uttryckt från ren affärssynpunkt,
kan resultatet alltså näppeligen bli mer än ett, nämligen att järnvägstrafiken
borde inställas och banan upprivas i och för tillgodogörande av realisationsvärdena
på mark och materialier — år 1934 beräknade till cirka 1.3 miljon
kronor — ävensom förefintliga likvida tillgångar uppgående till cirka 0.4
miljon kronor.
Bedömes frågan från allmänt ekonomisk och samhällelig synpunkt, torde
det emellertid vara uppenbart, att en sådan åtgärd ligger utanför de praktiska
möjligheternas gränser. Det område banan betjänar är nämligen så
stort, dess näringsliv så utvecklat och trafikbehoven av sådan storleksordning,
att järnvägens nedläggande icke torde kunna allvarligt ifrågasättas.
Fastmer synas berörda intressen kräva, icke blott att banans fortbestånd
säkerställes, utan också att — trots den bristande bärigheten — dess anläggningar
åter bringas upp i en tillfredsställande och efter tidsförhållandena
lämpad teknisk standard. Här föreligger, vill det synas järnvägsstyrelsen,
ett typiskt exempel på det av styrelsen i annat sammanhang framhållna
sakförhållandet, att konkurrensen från andra transportmedel reducerat
järnvägarnas arbetsuppgifter i långt mindre grad, jin vad inkomstgivningen
påverkats.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
För järnvägsdriftens fortsatta uppehållande erbjuda sig tvenne vägar. Den
ena är den från bolagsstyrelsens sida föreslagna: att företaga en sådan sanering
av bolagets affärsställning, att kvarvarande ränteförpliktelser bringas
i rimligt förhållande till banans avkastning, den andra att föra över järnvägen
i statens ägo.
Mot den förstnämnda utvägen måste järnvägsstyrelsen av flera skäl ställa
sig avvisande. För det första synes det styrelsen skäligen visst, att bolaget
trots reduceringen av skuldsumman icke kommer att bliva i stånd att på
rimlig tid taga igen vad som hittills eftersatts liksom ej heller att — utan
stöd från det allmänna anskaffa tillräckligt kapital för snabbt vidtagande av
de i utredningen angivna förbättringar, vilka äro nödvändiga för ekonomisk
drift. I detta sammanhang anser sig styrelsen böra understryka, att en
sakta gående förnyelse med kanske delvis föråldrad materiel i detta fall icke
kan vara godtagbar.
Då av den i Kungl. Maj:ts proposition nr 38/1932 lämnade redogörelsen
framgår att något understöd genom borgen eller i annan form från kommuner,
landsting eller andra icke torde vara att påräkna, synes emellertid en
rationalisering icke kunna genomföras under annan förutsättning än att erforderliga
medel tillskjutas av bolagets — efter saneringen — enda verkliga
fordringsägare, staten. Men beviljande av nya låneunderstöd åt ett företag,
samtidigt med att förut investerade statslån måste avskrivas, får väl dock
betecknas som skäligen orimligt. Det torde överhuvud vara svårt finna
någon antaglig form för en insats från statens sida, så länge bolagsform med
privat aktieägareintresse bibehålies. Det synes ock föga rationellt, att vid
ett företag, som praktiskt taget drives på statens risk, eftersom ändringar i
affärsresultatet gå ut över statens ränteinkomst, bestämmandet över förvaltningen
ligger kvar hos enskilda aktieägare, vilkas ekonomiska intresse av
rörelsen sedan länge är borta.
Viktigare än dessa synpunkter är det förhållandet att ifrågavarande ekonomiska
stödinsats kan göras både mer effektiv och för lägre kostnad vid
en uti statens ägo bringad och med statens järnvägar inkorporerad bana
tack vare statens järnvägars tillgång till begagnade Täler och avställda lok,
bådadera väl användbara för en bana som den förevarande.
Av allra största betydelse är emellertid den kalkylerade vid statsförvärv
inträdande mycket betydande förbättringen i utgiftsekonomien. Att denna
i huvudsak kompenseras av förändringarna å inkomstsidan minskar ju icke
dess samhällsekonomiska värde, vilket fastmer är väsentligt större än vad
direkt framgår av utgiftssiffrorna, eftersom förbättringen i utgifter vunnits
samtidigt med en väsentlig höjning av standard för befordringen såväl av
resande som av gods.
Järnvägsstyrelsen har tidigare ställt sig avvisande mot tanken på ett statsförvärv
såväl för denna som vissa andra banor såsom ledande till en ny
börda för statsverket. Med hänsyn till här föreliggande särskilda omständigheter
och med anledning av den allt tydligare framträdande angelägenheten
att i allmänt transporthushållningssyfte sammanföra de många olika
järnvägsföretagen i landet till större enheter har styrelsen dock nu ansett
ett förstatligande med ett omedelbart inkorporerande med statens järnvägar
försvarligt och riktigt i detta fall. Den ifrågavarande enskilda banan far ju,
som nyss nämnts, faktiskt redan drivas ytterst på statens risk. Den är
vidare av så stor allmän betydelse, att den icke utan mycket svåra rubbningar
i ortens samhälls- och ekonomiska liv kan nedläggas, och slutligen
är den av sådan belägenhet i förhållande till statens järnvägars linjesystem,
att den med fördel kan av statens järnvägar förvaltas och drivas. Det må
vid bedömandena härvidlag till slut också beaktas, att örn än — med hänsyn
21
Kungl. Majus proposition nr 129.
till att i statens järnvägars regi beräknat driftöverskott icke fullt täcker tillkommande
avsättning till förnjel sefond samt räntan å erforderligt anslag av
kapitalökningsmedel — en viss försämring i statens järnvägars affärsresultat
måste genom inkorporeringen beräknas, så synes denna icke kunna bli särdeles
avsevärd, oell i varje fall icke väsentlig jämfört med de fördelar, som
ett förstatligande skapar för de bygder järnvägen skall betjäna.
Järnvägsstyrelsen tinner alltså avgörande skäl tala för, att man icke söker
säkerställa ifrågavarande järnvägs fortbestånd genom den tänkta nedskrivningen
till bolagets förmån av statslånen — en åtgärd, som i varje fall endast
kan utgöra en halvmesyr — utan att detta bör ske genom ett statsövertagande
i avsikt att tryggt och med en gång ställa järnvägsförhållandena
för berörda orter fullgott till rätta. Styrelsen, som alltså önskar uttala sig
för en sådan åtgärd, vill emellertid därvid icke påyrka, att statsförvärvet
genomföres på exekutiv väg. Fastmer synes den föreliggande planen på
utlösning av obligationsägarna i och för sig vara från statens synpunkt godtagbar,
då det belopp, som enligt denna är avsett att till dem utbetalas,
icke förefaller större än den sannolika utdelningen i en konkurs, och sistnämnda
åtgärd under sådana förhållanden icke längre synes nödig för ett
behörigt tillgodoseende av statens fordringsägareintressen. För underlätlande
av det framtida genomförandet av den av styrelsen som mest ändamålsenlig
befunna lösningen — järnvägens övertagande av statsverket —- anser sig styrelsen dock böra påyrka, att i ett eventuellt beslut örn planens
godkännande, i vad på Kungl. Majit ankommer, bl. a. intages det villkoret,
att, innan förslaget realiseras, bägge parterna skola hava vederbörligen godkänt
ett avtal örn sådant förvärv.
Med stöd av det anförda, slutar järnvägsstyrelsen, får styrelsen dels avstyrka
bifall till den av styrelsen för Östra centralbanans järnvägsaktiebolag
den 12 mars 1936 gjorda framställningen, i vad denna avser reglering av
bolagets statslån, dels föreslå att för ett biträdande av nu föreliggande plan
rörande obligationslånens likvidering måtte uppställas det villkoret, att avtal
träffas örn statens förvärvande av bolagets järnväg, och är järnvägsstyrelsen
för sådant fall beredd att i vanlig ordning och i den utsträckning, som kan
befinnas påkallat, begära det nödiga anslaget av kapitalökningsmedel för
järnvägens tekniska iståndsättande och driftens rationalisering.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava den 12 november 1936 avgivit yttrande
i ärendet. Fullmäktige hava därvid överlämnat förutnämnda förslag till avtal
rörande statsförvärv av Östra centralbanan jämte järnvägsstyrelsens nyss
återgivna skrivelse ävensom, bland annat, skrivelser till fullmäktige av svenska
järnvägsföreningen, Sävsjöström—Nässjö järnvägsaktiebolag, Norsholm—
Västervik—hultsfreds järnvägsaktiebolag och Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag.
För egen del anföra fullmäktige i sitt yttrande:
På framställning av Östra centralbanans järnvägsaktiebolag hava fullmäktige
förklarat sig ej hava något att erinra mot att järnvägsbolagets tre
obligationslån likviderades i enlighet med det förslag, som framlagts i bolagets
skrivelse den 12 mars 1936. För detta ändamål erfordrades inalles
275,400 kronor. För berörda likvider användas bolagets banktillgodohavanden
till erforderlig del samt medel, som inflyta genom likaledes med fullmäktiges
medgivande företagna försäljningar av vissa utom järnvägsfastigheten liggande
fastigheter, för vilka järnvägsstyrelsen förklarat sig ej hava användning i
händelse av Östra centralbanans förstatligande.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
I betraktande av de fördelar för Östra centralbanans trafikområde, som
skulle följa av järnvägens förstatligande, hava fullmäktige ej något att erinra
mot att järnvägen förvärvas av staten i enlighet med förut omförmälda
kontraktsförslag, därest ett sådant förvärv, med hänsyn till vad svenska
järnvägsföreningen och omförmälda tre järnvägsbolag anfört i sina skrivelser,
för närvarande anses böra komma till stånd.
Svenska järnvägsföreningen har i sin skrivelse till riksgäldsfullmäktige
framhållit de förluster, som såväl statens järnvägar som vissa enskilda järnvägar
skulle lida genom förstatligande av Östra centralbanan. Föreningen
har vidare erinrat örn att, sedan järnvägsstyrelsen avlåtit sin skrivelse den
8 maj 1936, 1936 års järnvägskommitté tillsatts med uppdrag att utreda
frågan örn förstatligande av landets enskilda järnvägar och jämsides därmed
spörsmålet, i vad mån ett sammanförande av enskilda järnvägar kan åvägabringas
utan samgående med statens järnvägar. Utrett vore, att staten vid
ett förstatligande av järnvägen bleve nödsakad att göra ett större kapitalutlägg
och finge vidkännas årliga förluster. Däremot hade ännu ej undersökts,
huruvida icke järnvägen kunde bliva en värdefull länk i en lämpligt
avpassad fusionsgrupp av enskilda järnvägar. Föreningen anser, att förevarande
fusionsfråga bör hänskjutas till nämnda kommitté, och finner det därmed
förenade uppskovet kunna göras utan olägenhet för banans trafikanter.
Norsholms—Västervik— Hultsfreds järnvägsaktiébolag har i sin skrivelse till
riksgäldsfullmäktige erinrat örn att statsmakterna under förra halvåret 1936
medgivit reglering av bolagets statslån på så sätt, att bolaget skulle till
staten inbetala ett kontant belopp av 1,440,000 kronor. För denna inbetalning
erfordrades, bland annat, att Kalmar läns norra landsting tecknade
borgen å ett bolagets lån till belopp av 600,000 kronor. Så hade numera
skett. Vid förhandlingarna rörande berörda lånereglering hade beräknats, att
driftöverskottet å bolagets järnväg skulle årligen uppgå till 190,000 kronor,
varav 90,000 kronor skulle åtgå till förräntning och amortering av lån samt
100,000 kronor till avsättning till förnyelsefond. Vid förstatligande av Östra
centralbanan komme bolagets trafikinkomster att minska med cirka 40,000
kronor per år, en förlust som endast obetydligt kunde kompenseras av
minskade utgifter. Med hänsyn till att 1936 års överenskommelse med staten
inneburit, att bolaget haft att prestera maximum av det med berörda
inkomstberäkning möjliga, måste bolaget påfordra, att statens järnvägar vid
ett förstatligande av Östra centralbanan ålades att lämna bolaget full ersättning
för därigenom uppkommande minskning av trafikinkomster.
Aven Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiébolag och Säfsjöström—Nässjö
järnvägsaktiebolag hava i sina skrivelser till fullmäktige framhållit, att de komma
att lida inkomstminskning genom förstatligande av ifrågavarande järnväg.
Det senare bolaget har tillika anfört, att den förväntade inkomstminskningen
komme att medföra stor risk för att annuiteterna på bolagets
statslån i fortsättningen icke skulle kunna planenligt inbetalas.
Till följd av remiss har järnvägsstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet den
9 december 1936 och därvid förklarat sig icke hava något att erinra mot
Kung}. Maj:is proposition nr 129.
23
förslaget till avtal om statsförvärv av Östra centralbanan. Styrelsen har
hemställt, att Kungl. Majit i proposition till 1937 års riksdag måtte föreslå
riksdagen besluta, att under förutsättning att överenskommelse av det innehåll,
som kontraktsförslaget visar, kan bliva träffad mellan staten och Östra
centralbanans järnvägsaktiebolag, sagda bolag tillhöriga järnvägar må övertagas
av staten och införlivas med statens järnvägar samt att det kapital,
vilket därvid skall överföras från allmänna järnvägslånefonden till statens
järnvägars fond och vars belopp enligt styrelsen lämpligen torde böra sättas
lika med bolagets återstående kapitalskuld till staten, skall i statens järnvägars
räkenskaper redovisas under rubriken »Annat kapital».
I övrigt har järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande behandlat de av svenska
järnvägsföreningen och förenämnda järnvägsbolag avgivna skrifterna. I
detta hänseende innehåller utlåtandet i huvudsak följande:
Utöver vad styrelsen förut anfört hade styrelsen i sak föga att tillägga.
De från enskilt järnvägshåll till riksgäldskontoret ingivna framställningarna
inneliölle nämligen knappast några nya för frågans belysning betydelsefulla
synpunkter. Vad som framförts vore fastmer blott vissa redan från början
förutsedda invändningar, av vilka för övrigt ingen berörde det centrala i
styrelsens argumentering.
Statsförvärv av banan hade förordats icke såsom ett medel att rädda av staten
i banan investerat kapital utan såsom ett led i statens allmänna samfärdselbefrämjande
verksamhet. Sagda kapitalinsats måste nämligen betraktas såsom från
avkastningssynpunkt förlorad, och detta vare sig banan förstatligades eller
behölles vid nuvarande förvaltning. För såvitt driften å banan alltfort skulle
uppehållas, syntes direkta förluster å rörelsen näppeligen kunna undvikas,
och dessa förluster kunde förväntas bliva av ungefär samma storlek i båda
fallen. Förlusterna koinme vidare att på längre sikt drabba staten, vare
sig denna stöde såsom ägare eller som enda fordringsägare, i det senare
fallet i form av successivt minskat värde å den som säkerhet för statslånet
liggande blott nödtorftigt underhållna banegendomen.
Vid statsdrift erhölles kvantitativt ökade och kvalitativt förbättrade transportprestationer,
väsentligt lägre trafikavgifter och något ökad ersättning
åt vissa av de anställda, vilket allt — vid oförändrat affärsresultat — innebure
en väsentlig höjning i den samhällsekonomiska effekten av verksamheten.
Denna ökade insats i folkhushållningen hade varit huvudmotivet för
styrelsens tidigare deklarerade inställning till förevarande fråga, och i jämförelse
därmed hade de förutsebara och i varje fall ej av någon hög storleksordning
varande uppoffringarna på statens järnvägars egen budget ansetts
böra träda tillbaka.
Styrelsen hade givetvis icke förbisett, att ett förstatligande av Östra
centralbanan komme att för andra närliggande järnvägar få vissa återverkningar
genom därav följande ändringar i transportvägar för sam trafikgods.
Dessa verkningar hade fastmer ingående behandlats i styrelsens promemoria
den 30 mars 1935, ehuru utan angivande av penningbelopp för varje berörd
enskild järnväg. För att visa att vad som nu från bolagens sida anförts
icke vore något för styrelsen nytt, torde vara nog meddela, att av bolagen
åberopade utredningar verkställts inom styrelsen.
Bolagens erinringar drabbade icke det centrala i styrelsens argumentering
för ett statsförvärv. Den samhällsekonomiska vinsten av en sådan
åtgärd kunde ju icke rind igen minska därför, att sänkningarna i taxenivån
för linjerna Linköping--Åtvidaberg—Hultsfred föranledde motsvarande slink
-
24
Kungl. Majus proposition nr 129.
ningar å vissa andra mer eller mindre avlägset belägna järnvägslinjer eller
vållade omläggning av en del transportvägar. Att ett statsförvärv —- liksom
överhuvudtaget varje förändring i fråga örn en järnvägs ägande och taxeförhållanden
— finge dylika följder för utomstående part vore ingenting anmärkningsvärt
eller för detta fall specifikt. Stora omkastningar i transportvägar
hade inträtt år 1931 i och med de då införda, ännu gällande bestämmelserna
rörande järnvägarnas godssamtrafik, vilka medfört ändringar i vissa
järnvägars godstrafikinkomster. Redan i dessa bestämmelser hade förutsetts
sådana fall som det nu aktuella. Örn en järnväg till följd av ändrade samtrafiksvägar
ginge förlustig någon del av sin tidigare trafik och trafikinkomst,
skulle järnvägen som kompensation under tio år framåt erhålla ersättning
härför, beräknad efter vissa i samtrafikordningen angivna normer. Så komme
givetvis att ske även vid ett förstatligande av Östra centralbanan. Andra
järnvägar däribland statens finge då under viss tidsperiod vidkännas en —
i kalkylerna på grund av dess tillfälliga art icke inräknad — utgift för bestridande
av denna ersättning. Enär denna ersättning vore bestämd på ett
objektivt och skäligt sätt, syntes ingen berättigad erinran vara att göra mot
att ett förstatligande av Östra centralbanan komme att få sådana följder
för andra järnvägsföretag. Aven örn något fog verkligen funnes för järnvägsbolagens
erinringar, vore det enligt styrelsens mening orimligt, örn
dylika följder skulle få utgöra den yttersta anledningen att behålla en förvaltningsform,
som i och för sig visat sig mindre ändamålsenlig och ägnad att
medföra samhälleliga olägenheter i form av sämre transportanordningar och
högre taxor utan att dock lämna något nämnvärt bättre affärsekonomiskt
utbyte.
Med det anförda ville styrelsen ingalunda hava uttalat, att vid avgöranden
beträffande samfärdseln strävandet mot högsta samhällsekonomiska effekt
borde vara enda rättesnöre. Fastmer måste uppenbarligen jämväl vikt läggas
på att undvika onödiga omkastningar. Styrelsen vore alltså i princip ense
med de enskilda järn vägsförvaltningarna, att vid bedömandet av förevarande
fråga vederbörlig uppmärksamhet borde ägnas jämväl nyssberörda järnvägsekonomiska
konsekvenser. Beträffande vissa i förevarande fall ifrågakommande
_ vägändringar gällde för övrigt också, att allmännyttan av desamma
vore tvivelaktig. Styrelsen hade ock övervägt alternativet att efter statsförvärvet
låta banan tillsvidare förvaltas jämlikt bestämmelserna i Kungl. Majis
brev den 28 november 1924, varigenom banan skulle förbliva en särskild
taxeenhet och övergången i statens ägo alltså icke behöva föranleda någon
avsevärd omläggning i samtrafiksvägarna, samtidigt som statens järnvägars
uppoffringar å dess egen budget skulle bliva ej oväsentligt mindre. "Ett
faktum vore nämligen, att även med ett sådant provisorium den samhällsekonomiska
vinsten av ett statsförvärv skulle bliva avsevärd. Styrelsen hade
emellertid icke ansett berörda förhållanden vara av den storleksordning,
att de borde utgöra hinder för banans omedelbara införlivande i statens
järnvägar. För ett mera positivt handlande måste givetvis jämväl tala den
omständigheten, att ifall de av svenska järnvägsföreningen och närliggande
järn vägsförvaltningar anförda synpunkterna och önskemålen skulle få vara
bestämmande för statsmakternas åtgöranden, så skulle därmed skapas ett
prejudikat och föranledas konsekvenser, som uppenbarligen kunde bliva
synnerligen hinderliga i framtida fall, då av en eller annan anledning statsmakterna
skulle vilja företaga inkorporeringar i statens järnvägar av linjer,
nu tillhörande enskild järn vägsförvaltning.
Järnvägsstyrelsen kunde alltså icke finna, att vad som anförts från de
enskilda järnvägarnas sida borde påverka statsmakternas ställningstagande
till förevarande fråga eller föranleda någon Kungl. Majis särskilda åtgärd..
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
Till järnvägs!:öreningens uttalande om ärendets hänskjutande till 1936 års
järnvägskommitté ville styrelsen anmärka, att för denna vidlyftiga och tidskrävande
utredning det icke torde spela någon skönjbar roll, örn här ifrågavarande
relativt lilla bana som enskild järnväg inginge i utredningen eller icke.
Järnvägsföreningen hade också i det hela taget mycket överdrivit den roll,
sorn en fusionering utan samband med statens järnvägar allmänt kunde få.
Vid val i princip av fusionsalternativ syntes det nämligen icke vid bestämmandet
av premisserna kunna befinnas rationellt att, som järnvägsföreningen
syntes önska, sätta statens järnvägar i undantagsställning. Åtskilliga enskilda
järnvägar funnes ju, som ej hade direkt anslutning till annan enskild järnväg,
och för vissa övriga vore anknytningen till en statens järnvägars linje —
d. v. s. ingåendet i en fusion med statens järnvägar som stomme — väsentligt
naturligare än sammankopplingen vid en angränsande enskild järnväg, med
vilken trafikutbytet kunde vara obetydligt och möjligheterna till ekonomisk
samköming problematiska. Järnvägsstyrelsen ställde sig starkt tvivlande beträffande
möjligheterna att — åtminstone utan ekonomisk medverkan från
statens sida — i fusionsgrupperna få med »förlustlinjer», då förvaltningarna
för de bäriga enskilda järnvägarna av naturliga skäl måste ställa sig avvisande
mot åtgärder, ägnade att minska rörelsens avkastning.
Vad särskilt beträffade östra centralbanan, rådde ingen tvekan i sistberörda
hänseende. Ägarna av den enda anslutande likspåriga enskilda järnvägen
hade enligt 1932 års järnvägsekonomiutredning — efter långvariga
undersökningar — meddelat, att de åtminstone för det dåvarande icke kunde
reflektera på ett förvärv av ifrågavarande järnväg. Något skäl varför nämnda
järnvägs ägare skulle intaga en annan ståndpunkt, örn frågan upptoges nu
ånyo och av andra sakkunniga, hade icke anförts.
Föreningens uttalande, att ett sådant uppskov kunde göras utan minsta
olägenhet för banans trafikanter, syntes få betecknas som ett påtagligt överord
för ej säga direkt felaktigt. Så hög som banans nuvarande taxenivå vore,
syntes trafikanternas stora intresse av en ändring snarast möjligt vara
obestridligt. Enligt i promemorian den 30 mars 1935 anförda siffror, skulle
den sammanlagda lättnaden för trafikanterna uppgå till omkring 200,000
kronor årligen, ett ingalunda obetydligt belopp för vederbörande bygd. Från
trafikanternas synpunkt vore det också långt ifrån likgiltigt, örn anslutningen
till en större förvaltning skedde i den ena eller andra ändpunkten av banan.
Enligt uppgift i nämnda promemoria hade nämligen av samtrafiksgodset till
och från järnvägen cirka 47,000 ton gått via Linköping mot 12,500 ton via
Hultsfred, vartill komme att Nässjö—Oskarshamns järnvägs lokaltaxa vore
högre än statsbanetaxan. örn banan alltså, såsom järnvägsföreningen ifrågasatte,
skulle kunna bliva en värdefull länk i en lämpligt avpassad fusionsgrupp,
så skulle i allt fall detta värde icke erhållas utan påtagligt men för
trafikanterna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 12 januari 1937 tillstyrkt
bifall till järnvägsstyrelsens i utlåtandet den 9 december 1936 framlagda
förslag.
Det i det föregående omförmälda förslaget till avtal örn statsförvärv
av östra centralbanan överensstämmer i stort sett med de avtal,
som tidigare träffats rörande statsförvärv av enskilda järnvägar.
Enligt förslaget skall banan övergå i statens ägo den 1 september 1937.
Köpeskillingen skall utgå på så sätt, att statsverket övertager bolagets skulder
och förpliktelser med vissa närmare angivna begränsningar. I fråga örn per
-
Departements
chefen.
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
sonalen gälla i huvudsak samma bestämmelser, som tillämpats vid de senast
övertagna enskilda järnvägarna. Personalen skall sålunda äga övergå i statens
järnvägars tjänst med bibehållande av innehavda löneförmåner och rätt till
löneförhöjning, dock att avlöningen som regel icke må överstiga det högsta
belopp, som enligt statens järnvägars avlöningsreglemente må utgå till tjänsteman
i den lönegrad, i vilken befattningshavaren placeras. I övrigt är att
märka, att statens järnvägar skola äga rätt att före 1937 års utgång dels
jämlikt för personalen gällande avtal entlediga sådan icke-ordinarie eller till
ordinarie efter den 1 juli 1936 befordrad personal, som befinnes vara för den
övertagna järnvägens drift icke erforderlig, dels mot förtidspensioner entlediga
sjuka befattningshavare eller befattningshavare över 60 år, som icke
lämpligen kunna övertagas i statens järnvägars tjänst, därvid till de sjuka
skall utgå sjukpension och till de övriga full ålderspension i båda fallen enligt
Enskilda järnvägarnas pensionskassas reglemente, dels ock å övergångsstat
uppföra sådan personal, som vid tidpunkten för överlåtelsen icke är men kan
tänkas framdeles bliva för statens järnvägar behövlig, statens järnvägar dock
obetaget att även efter 1938 års ingång entlediga dylik personal på sätt och
enligt grunder, som nyss sagts i fråga om personal, vilken entledigas med
förtidspension redan i samband med statsförvärvet av järnvägen. Vidare
innehåller avtalsförslaget ett förbehåll, att sådana befattningshavare, som
under tiden januari 1935—juni 1936 befordrats till ordinarie icke omedelbart
kunna påräkna ordinarie anställning, såvida icke järnvägsstyrelsen finner
skäl att härom särskilt besluta. Av statens järnvägar övertagen, å aktiv stat
uppförd personal, på vilken civila tjänstepensionsreglementet ej vunnit till
lämpning, tillerkännes i förslaget de förmåner, som angivas i kungörelsen
den 12 april 1935 (nr 146) med föreskrifter i fråga örn pension till vissa
tjänstemän, som i samband med statens övertagande av enskilda järnvägar
eller bandelar övergått i statens järnvägars tjänst. Gentemot sådan den
enskilda järnvägens, vid statens järnvägars övertagande av densamma, i tjänst
varande personal, som icke vunnit anställning å aktiv stat vid statens järnvägar,
samt banans redan pensionerade personal ävensom pensionsberättigade
familjemedlemmar efter personal av nämnda kategorier, ikläda sig statens
järnvägar icke någon skyldighet att låta desamma komma i åtnjutande av
andra pensionsförmåner eller understöd — frånsett förut berörda förtidspensioner
— än som skulle hava tillkommit vederbörande, därest banan ej
övergått i statens ägo.
Ifrågavarande avtal har för bolagets del godkänts å bolagsstämma den 17
februari 1937.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har östra centralbanans järnvägsaktiebolag,
trots de av statsmakterna år 1932 beviljade betydande lättnaderna
beträffande bolagets skuld till staten, under de därefter förflutna
åren icke kunnat uppnå en sådan ekonomisk ställning, att bolaget nu kan
återupptaga annuitetsbetalningen å statslånen. Visserligen är ifrågavarande
företag såtillvida gynnsammare ställt än åtskilliga andra järnvägsföretag som
ett icke obetydligt driftöverskott utvinnes av trafiken å densamma. Detta
driftöverskott, för de närmaste åren beräknat till 85,000—100,000 kronor, är
emellertid icke tillfyllest för författningsenlig avsättning till förnyelsefond, för
vilket ändamål erfordras omkring 120,000 kronor för år.
Ehuru bolagets obligationslån numera, på sätt i det föregående angivits,
likviderats och bolagets låneskulder därefter huvudsakligen utgöras av de
27
Kungl. Majus proposition nr 120.
fyra statslånen till ett sammanlagt kapitalbelopp av 2,761,059 kronor 67 öre,
förefinnes alltså, därest icke förnyelsefondsavsättningen skulle väsentligt begränsas,
icke utsikt att kunna påräkna ens räntebetalning å statslånen. De
under förhandlingarna framlagda förslagen till reglering av statslånen voro
grundade på en begränsad avsättning till förnyelsefond, varigenom en del avdriftöverskottet,
som dock även oavkortat var otillräckligt för författningsenlig
avsättning, skulle kunna disponeras för annuitetsbetalning å statslånen, reducerade
till visst belopp. Då avsättning till förnyelsefond i full utsträckning
erfordras för att möjliggöra upprätthållande av banans värde, skulle emellertid
en dylik disposition av överskottsmedlen icke innebära annat än att annuitetsbetalningen
till staten förenades med en successiv värdeminskning av järnvägen
och därmed av säkerheten för statslånen. En dylik anordning synes icke
lämpligen kunna ifrågakomma och kan i varje fall icke betraktas som en
definitiv lösning av järnvägens ekonomiska svårigheter.
Enär alltså järnvägsbolagets ekonomiska förhållanden icke kunnat tillfredsställande
ordnas enbart genom en reglering av statslånen, hava de företagna
undersökningarna utvidgats till att omfatta jämväl frågan om en fusion mellan
bolagets järnvägar och lämplig enskild järnväg eller statens järnvägar. Ägarna
av den enskilda järnväg, som därvid ifrågakomma, Nässjö—Oskarshamns
järnväg, hava emellertid avböjt en dylik fusion. Järnvägsstyrelsen har för sin
del, med framhållande av att ett statsförvärv av östra centralbanan affärsmässigt
sett visserligen icke vore en från statens järnvägars synpunkt önskvärd
åtgärd, uttalat sig för ett förstatligande av banan, enär en sådan åtgärd
skulle innebära en från allmän samhällelig synpunkt och med hänsyn till
behovet av banans bibehållande nödvändig och ändamålsenlig lösning av förevarande
spörsmål. Styrelsen har ock tillstyrkt, att staten i enlighet med det
föreliggande avtalsförslaget övertager östra centralbanan från och med den
1 september 1937.
Vid bedömande av frågan örn östra centralbanans framtid synes mig vissa
omständigheter böra tillmätas avgörande betydelse, örn järnvägen över huvud
taget skall kunna bestå och på ett ändamålsenligt sätt betjäna den bygd, som
den genomlöper, erfordras för vissa förbättringar och andra rationaliseringsåtgärder
enligt verkställda beräkningar en successiv kapitalinvestering av
omkring 1.9 miljon kronor, vilket belopp järnvägsstyrelsen emellertid beräknat
kunna under vissa förutsättningar minskas till 1.7 miljon kronor. Då det icke
från något håll lärer kunna ifrågasättas, att järnvägen nedlägges, torde berörda
kapitalinvestering få anses ofrånkomlig. Det torde vara uteslutet, att
järnvägsbolaget självt kan uppbringa härför nödvändiga medel eller att annan
enskild eller kommunal intressent skulle vilja träda emellan, och för min del
vill jag betrakta det såsom likaledes uteslutet, att staten skulle ställa medlen
till järnvägsbolagets förfogande såsom ytterligare lån eller understöd. Vidare
må framhållas, att en i viss män förbättrad trafikekonomi synes kunna påräknas,
därest järnvägen införlivas med statsbanorna, samtidigt som trafikanterna
inom trafikområdet komma i åtnjutande av icke obetydliga lättnader i
fraktkostnadshänseende. Ett statsförvärv av banan skulle sålunda innebära
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
möjligheter till ett rationellt ordnande av trafiken och tillika — genom att
banan på ett bestående sätt anknytes till den järnväg, till vilken huvudparten
av trafiken å banan söker sig — vara en traf ikbef rännande åtgärd, vars ändamålsenlighet,
därest fråga vore om fusion mellan enskilda järnvägar, säkerligen
allmänt skulle hava erkänts. Mot ett statsförvärv av östra centralbanan
har i huvudsak icke heller framförts annat skäl än att vissa enskilda järnvägar
genom av statsförvärvet föranledda omläggningar av samtrafiksvägarna
skulle lida en mer eller mindre betydande inkomstminskning.
För min del har jag icke kunnat finna annat än att samtliga i saken föreliggande
omständigheter peka hän mot nödvändigheten, att staten påtager
sig de kostnader, som äro förenade med ett bibehållande av ifrågavarande
järnväg, och att detta lämpligast sker i samband med att järnvägen
förvärvas av staten och införlivas med statens järnvägar. Yad beträffar de
förluster, som vissa enskilda järnvägar ansett sig böra räkna med i händelse
av östra centralbanans förstatligande, må allenast framhållas, att liknande
förluster i regel uppstå vid fusion mellan järnvägsföretag vare sig fusionen
gäller enbart enskilda järnvägar eller enskild järnväg och statens, och att
ifrågavarande förluster förutsetts vid fastställandet av sedan år 1931 gällande
regler i fråga om ersättning för genom ändrade samtrafiksvägar uppkommande
inkomstminskning för viss järnväg; dessa regler innebära i huvudsak, att ersättning
för trafikavledning utbetalas under tio år, det första året med 40 procent
av inkomstminskningen, det andra året med 36 procent, det tredje året med
32 procent o. s. v. Att hithörande spörsmål icke äro av den betydelse, att de
kunna anses utgöra hinder för den här ifrågavarande av andra skäl starkt påkallade
fusionsåtgärden, synes icke behöva närmare utvecklas. Ej heller synes
det kunna ifrågakomma att för detta fall medgiva andra ersättningsgrunder än
de eljest under enahanda omständigheter tillämpliga.
Av det anförda torde framgå att ett statsförvärv av östra centralbanan utgör
den under förhandenvarande omständigheter enda möjliga vägen att definitivt
lösa frågan örn banans framtid. Svenska järnvägsföreningen har emellertid
ansett sig böra påyrka, att ärendet icke nu företages till avgörande utan
först hänskjutes till 1936 års järnvägskommitté för att ingå som ett led i dess
utredningar rörande, bland annat, fusioner av enskilda järnvägar. Att ytterligare
uppskjuta frågans avgörande torde emellertid, med hänsyn till järnvägens
fortgående värdeminskning, icke vara en från statens synpunkter lämplig
åtgärd. Ej heller torde ett uppskov kunna tjäna något intresse för järnvägens
trafikanter eller för det järnvägen ägande bolaget. Hos nämnda kommittés
ordförande har jag ock inhämtat, att ett statsförvärv av ifrågavarande
järnväg icke skulle nämnvärt inverka på det inom kommittén pågående utredningsarbetet.
Då järnvägens bibehållande som enskilt företag icke lärer få
betraktas som ett önskemål, värt beaktande framför alla andra, kan jag icke
finna annat än att vid anläggande av såväl rent ekonomiska som allmänt samhälleliga
synpunkter övervägande skäl tala för att örn möjligt undvika ytterligare
uppskov med frågans avgörande.
Såsom järnvägsstyrelsen närmare utvecklat skulle de nödvändiga förbätt
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
rings- och rationaliseringsåtgärderna — huvudsakligen rälsutbyte och anskaffning
av motorvägnar m. m. — vid statsförvärv av järnvägen till ett belopp av
omkring 800,000 kronor behöva finansieras med riksstatsanslag, medan återstående
kostnader, 0.9 å l.i miljon kronor, skulle kunna successivt bestridas
med förnyelsefondsmedel. Med anvisande av de sålunda såsom riksstatsanslag
erforderliga medlen torde emellertid kunna anstå till nästa år. Därest
medel för ändamålet dessförinnan skulle visa sig erforderliga, lärer Kungl.
Majit, därest riksdagen icke häremot uttalar erinran, få ställa lämpligt belopp
till järnvägsstyrelsens förfogande av för styrelsen tillgängliga medel.
Vad beträffar det föreliggande, av järnvägsbolaget och järnvägsstyrelsen
godkända avtalsförslaget, för vars huvuddrag jag förut redogjort, synes någon
anledning till erinran icke föreligga. Enär köpeskillingen skall utgå på så sätt,
att statsverket övertager bolagets skulder och förpliktelser, vilka bolaget förpliktat
sig att icke öka utöver vad som kan erfordras för dess normala verksamhet,
erfordras icke anslag för genomförande av avtalet. I fråga örn personalen
hava, enligt vad jag inhämtat, ingående undersökningar visat, att densamma,
i den mån den icke pensioneras på grund av ålder eller sjukdom, praktiskt
taget i sin helhet kan erhålla anställning i statens järnvägars tjänst vid
banan i fråga eller på annat håll; en eller annan torde emellertid åtminstone
tills vidare behöva uppföras å övergångsstat, därvid han icke vinner fast anställning
vid statens järnvägar annat än vid överförande till aktiv stat. Att
järnvägsstyrelsen enligt förslaget skulle äga att i samband med banans övertagande
— eller sedermera från övergångsstaten — med förtidspension entlediga
sjuka befattningshavare och personal med en ålder överstigande 60 år
synes i betraktande av de för statsbanepersonalen gällande pensioneringsbestämmelserna
icke kunna föranleda erinran, helst som de sålunda pensionerade
erhålla full sjuk- respektive ålderspension enligt för dem nu gällande
bestämmelser och statens järnvägar tillika skulle åtaga sig att för en var av
dem erlägga de reglementerade avgifterna — såväl personliga som förvaltningsavgifter
— till enskilda järnvägarnas pensionskassa, intill dess denna
övertager skyldigheten att utbetala respektive pensioner.
På grund av vad sålunda i olika avseenden anförts vill jag tillstyrka, att
östra centralbanan förvärvas av staten i huvudsak enligt de villkor, som innefattas
i förenämnda avtalsförslag.
Vad slutligen angår frågan, till vilket belopp järnvägen bör upptagas i
statens järnvägars fond, har järnvägsstyrelsen ansett detsamma böra bestämmas
till summan av statens kapitalfordran hos östra centralbanans järnvägsaktiebolag,
eller 2,761,059 kronor 67 öre. Enär järnvägen, på sätt av det förut
anförda framgår, saknar egentligt affärsvärde, finner jag för min del lämpligare,
att järnvägen i statens järnvägars bokföring icke upptages med högre värde
än realisationsvärdet, vilket enligt handlingarna i ärendet på grundval av en
utav översten Hj. Fogelmarck verkställd värdering torde kunna sättas till
1,357,000 kronor. För detta belopp, vilket i enlighet med järnvägsstyrelsens
förslag torde böra redovisas under rubriken »Annat kapital», varmed avses
annat kapital än lånemedelskapital, jämte återstoden av statens kapitalfordran
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 129.
på grund av ifrågavarande statslån torde täckning i sinom tid böra beredas
riksgäldskontoret i vanlig ordning. Räntef ordringarna skulle på vanligt sätt
omedelbart avskrivas.
dag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att de östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna
må av staten förvärvas i enlighet med av mig här förut
förordade grunder.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1937:219 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående stats förr ärv av de Ostra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna jäm s. 7 i texten
- SU 1937:100 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stats förvän av de östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna jämte i ämnet väckt s. 9 i texten