Sök i Ratio Lex

Angående statsförvärv av de östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna

1937-02-19 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:129, Angående statsförvärv av de östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

1

Nr 129.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsförvärv

av de östra centralbanans järnvägsaktiebolag

tillhöriga järnvägarna; given Stockholms slott

den 19 februari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten

i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel,

Forslund.

Departementschefen, statsrådet Forslund anför:

Till prövning föreligger förslag örn förvärvande för statens räkning av de

Östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna Linköping—

"Vimmerby—Hultsfred och Åtvidaberg—Bjärka. Ett för sådant ändamål upprättat

förslag till överenskommelse föreligger och har för bolagets del godkänts.

Förslaget, som tillkommit efter långvariga förhandlingar, avseende

jämväl fråga örn reglering av bolagets statslån, innebär i huvudsak, att järnvägen

skall övergå i statens ägo för att införlivas med statens järnvägar

och att köpeskillingen skall utgå på så sätt, att staten övertager bolagets

skulder och förpliktelser, väsentligen utgörande bolagets skuld till staten.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 129. isis 37 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 129.

Beträffande personalen skulle i stort sett gälla samma bestämmelser för

övertagande av densamma, som tillämpats vid de senaste statsförvärven av

enskilda järnvägar.

Med avseende å ifrågavarande järnvägar oell de av järnvägsbolaget innehavda

statslånen vill jag erinra örn följande;

Bolaget är ägare till järnvägarna Vimmerby—Storebro—Hultsfred, varå

Kungl. Majit beviljat koncession den 15 maj 1874, och Linköping—Rimforsa

Kisa—Vimmerby, vara koncession beviljats den 19 november 1897, samt

den från Åtvidaberg— Bjärka-Säby järnvägsaktiebolag år 1920 förvärvade

järnvägen mellan Bjärka, numera Bjärka-Säby, station å nyssnämnda järnväg

från Linköping till Vimmerby samt Åtvidabergs station å järnvägen Västervik

7 Åtvidaberg -Bersbo. Koncession å järnvägen Bjärka—Åtvidaberg beviljades

den 3 juli 1903. Järnvägarna äro normalspåriga och sammanlagda

banlängden är 139.7 kilometer, varav 121.4 kilometer belöpa på linjen Linköping—Vimmerby—Hultsfred

och 18.3 kilometer på linjen Bjärka—Åtvidaberg.

I Linköping ansluter banan till statens järnvägars linje Stockholm—

Malmö, och i Hultsfred har banan anslutning till den likaledes normalspåriga

järnvägen Nässjö—Oskarshamn samt de smalspåriga järnvägarna

Norsholm—Västervik—Hultsfred och Växjö—Åseda—Hultsfred. Från den

a Nässjö—Oskarshamns järnväg 37 kilometer söder örn Hultsfred belägna

stationen Berga utgår en smalspårig järnväg till Kalmar.

För anläggande av järnvägen Linköping—Vimmerby erhöll Östra centralbanans

järnvägsaktiebolag år 1899 ett statslån å 1,710,000 kronor mot säkerhet

av inteckning med bästa o förmånsrätt i järnvägen. För utförande av

järnvägsanläggningen Bjärka—Åtvidaberg beviljade Kungl. Majit år 1903 dåvarande

koncessionshavaren ett statslån av 290,000 kronor, likaledes mot

säkerhet av inteckning med bästa förmånsrätt i järnvägen, vilket statslån i

samband med järnvägens förvärvande övertagits av Östra centralbanans järnvägsaktiebolag.

. Båda lånen hava utgått ur allmänna järnvägslånefonden.

Med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 10 framställda förslag medgav

1916 års riksdag beträffande förstnämnda statslån å 1,710,000 kronor,

att de den 31 december 1915 förfallna annuitets- och räntebeloppen, 1,342,046

kronor^ 46 öre, finge, räknat från och med år 1916, kapitaliseras såsom särskilt

lån till bolaget, till säkerhet för vilket lån skulle lämnas dels inteckning

för 250,000 kronor i bolagets järnväg från Vimmerby till Hultsfred

ined förmånsrätt näst efter de inteckningar i samma järnväg, som för det

dåvarande läge som säkerhet för ett bolaget av Nässjö —Oskarshamns nya

järnvägsaktiebolag beviljat lån, dels inteckning för återstoden av lånet,

1,092,046 kronor 46 öre, i bolagets järnväg från Linköping till Vimmerby

med förmånsrätt näst efter inteckningar för tillsammans 2,710,000 kronor,

dels ock, i den man de bleve frigjorda, de i omförmälda järnvägar fastställda

inteckningar med bättre rätt än de, som enligt vad nu sagts skulle

lämnas i pant. Härjämte föreskrevs bland annat, att annuiteten å det nya

lånet skulle beräknas till 73,000 kronor, av vilken annuitet först skulle gottgöras

ränta efter fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden

utgöra avbetalning därå, samt att, därest till betalning förfallet belopp

icke i föreskriven ordning erlades, bolaget skulle därå gälda fem procent

ärlig ränta, intill dess samma belopp bleve behörigen inbetalt.

Beträffande det andra statslånet å 290,000 kronor har 1922 års riksdag

med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 36 gjorda förslag medgivit, att

av de den 31 december 1921 förfallna annuitets- och räntebeloppen, 135,213

kronor 56 öre, ett belopp av 125,000 kronor finge, räknat från och med år

1922, kapitaliseras såsom särskilt lån till bolaget, till säkerhet för vilket lån

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 129.

skulle lämnas inteckningar å tillhopa 125,000 kronor i bolagets järnväg från

Bjärka till Åtvidaberg med förmånsrätt näst efter den inteckning i samma

järnväg, som läge såsom säkerhet för bolagets lån å ursprungligen 290,000

kronor. Därjämte föreskrevs, bland annat, att bolaget skulle vid lånets erhållande

till riksgäldskontoret inbetala det belopp, varmed bolagets förfallna

skuld å sistnämnda lån den 31 december 1921 överstege 125,000 kronor, att

annuiteten å det nja lånet skulle beräknas till 7,300 kronor, varav först

skulle gottgöras ränta efter fem procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden

utgöra avbetalning därå, att annuiteten skulle till riksgäldskontoret

inbetalas första gången den 31 december 1922 och sedermera samma dag

varje år, intill dess lånet blivit till fullo betalt, samt att, därest till betalning

förfallet belopp icke i föreskriven ordning erlades, bolaget skulle därå

gälda fem och en halv procent årlig ränta, intill dess samma belopp bleve

behörigen inbetalt.

Bolaget åtnjuter alltså fyra statslån, beviljade åren 1899, 1903, 1916 respektive

1922.

Här må även erinras örn att 1925 års riksdag, med bifall till Kungl.

Maj:ts i proposition nr 72 under punkten 2 framställda förslag, medgivit,

att Östra centralbanans järvägsaktiebolag finge såsom säkerhet för ett nytt

fast lån å högst 400,000 kronor och av beskaffenhet att kunna godkännas av

fullmäktige i riksgäldskontoret använda de inteckningar å tillhopa 400,000

kronor, som vore fastställda i bolagets järnväg från Linköping till Vimmerby

med förmånsrätt näst efter inteckningar för tillsammans 2,260,000 kronor.

Detta medgivande innebar en eftergift å det beträffande 1916 års lån stadgade

villkoret örn överlämnande, i den mån de bleve frigjorda, till riksgäldskontoret

av inteckningar med bättre rätt än de, som skulle lämnas som

säkerhet för nämnda lån.

I enlighet med beslut vid 1932 års riksdag (proposition nr 38, riksdagens

skrivelse nr 232) medgav Kungl. Majit den 3 juni 1932 följande reglering

av bolagets skuld till staten på grund av förenämnda fyra statslån:

Oguldna räntor och överräntor, som debiterats eller debiterades för åren

1930 och 1931, finge avskrivas och de oguldna amorteringsbelopp, vilka inginge

i annuiteterna för nämnda båda år, återföras till icke förfallen kapitalskuld.

Bolaget befriades från skyldigheten att för åren 1932 -1934 erlägga

ränta å statslånen och att under samma tid verkställa kapitalavbetalning

därå. Från och med det år, då bolagets skyldighet att förränta och amortera

statslånen åter inträdde, skulle annuiteterna å respektive förfallodagar

inbetalas till riksgäldskontoret, och skulle denna annuitetslikvid fortfara,

intill dess kapital- och ränteskulden för statslånen ävensom den å 1899 och

1903 års statslån debiterade anståndsräntan till fullo guldits. Av annuiteterna

skulle först gäldas ränta å ogulden kapitalskuld och återstoden utgöra

avbetalning å denna skuld respektive anståndsräntan.

De räntebelopp, från vilkas erläggande bolaget sålunda befriades, uppgingo

till avrundat 565,000 kronor.

Vidare medgav Kungl. Majit, att bolaget i och för anskaffande av erforderligt

rörelsekapital finge tills vidare under den tid, då annuiteter å statslånen

enligt sålunda lämnat medgivande ej gäldades, för egen räkning disponera

två inteckningar, vardera å 50,000 kronor med ränta, beviljade den ena den

7 oktober 1901 under § 390 i järnvägen Linköping—Vimmerby samt den

andra den 3 december 1906 under § 487 i järnvägen Vimmerby—Hultsfred.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

Detta medgivande innebar i likhet med det år 1925 lämnade en eftergift å

villkoren beträffande 1916 års lån.

Beträffande inteckningarna i bolagets järnvägar och inteckningarnas placering

torde jag få hänvisa till förenämnda proposition, nr 38, till 1932 års

riksdag.

Statens fordran per den 31 december 1936 på grund av statslånen framgår

av följande, av riksgäldskontoret lämnade sammanställning:

Östra centralbanan järnvägsaktiebolags skuld & lån från allmänna järnvägslånefonden

per den 31 december 1936.

Icke förfallen

skuld

Förfallen

skuld

Summa

Kronor

Kronor

Kronor

Län nr 1 av år 1899.

Kapital ............................

1,248,357

05

54,913

98

1,303,271

03

Ränta..............................

—

—

116,086

02

116,086

02

Overränta..........................

—

—

4,275

—

4,275

—

Anståndsränta......................

177,766

74

—

—

177,766

74

1,426,123

79

175,275

—

1,601,398

79

Lån nr 2 av dr 1916.

1

Kapital ............................

1,055,603

11

47,749

02

1,103,352

13

Ränta..............................

—

—

98,250

98

98,250

98

Overränta..........................

—

—

3,650

3,650

—

1,055,603

11

149,650

—

1,205,253

11

Län nr 3 av dr 1903.

Kapital ............................

233,541

26

7,473

15

241,014

41

Ränta..............................

3,473

93

17,941

76

21,415

69

Overränta..........................

—

—

965

79

965

79

Anståndsränta......................

35,898

88

—

—

35,898

88

272,914

07

26,380

70

299,294

77

Län nr 4 av dr 1922.

Kapital ............................

Ränta..............................

109,227

58

4,194

10,405

52

48

113,422

10,405

10

48

Overränta..........................

—

—

365

—

365

—

109,227

58

14,965

—

124,192

58

Sammandrag:

2,646,729

3,473

_

114,330

67

2,761,059

246,158

67

Ränta..............................

93

242,684

24

17

1 Overränta..........................

—

—

9,255

79

9,255

79

Anståndsränta......................

213,665

62

—

—

213,665

62

[

2,863,868

55

366,270

70

3,230,139

25

Bolagets balansräkning per den 31 december 1935 — den sista tillgängliga —

hade i sammandrag följande utseende:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 12D.

5

Balansräkning'' per (leii 31 december 1035.

Tillgångar.

Kronor

Bana och byggnader .........................................

Rullande materiel...............................................

Inventarier...........................................................

Gårdar och fastigheter....................................

Kassa....................................................................

Bankräkningar.....................................................

Fordran å egna stationer...................................

Diverse räkningshavare......................................

Balanserade arbeten .........................................

Förråd................................................................

Underskott, balanserat från föregående år.....

Underskott för räkenskapsåret.........................

6,389,271:99

1,855,168: 30

201,495: 58

99,819: 10

33,950: 27

235,000: —

1,057: 49

4,568: 09

16,280: 75

100,775: - 122,861: 81

177,205:44

Summa kronor 9,237,453: 82

Skulder.

Statslån nr 1 (1899).......................................................................... 1,539,684: 97

Statslån nr 2 (1916)........................................................................... 1,153,002:98

Statslån nr 3 (1903)........................................................................... 287,884: 98

Statslån nr 4 (1922)........................................................................... 118,809: 65

Obligationslån av år 1901 ............................................................. 538,000:-—

Obligationslån av år 1916 ............................................................... 196,000: —

Obligationslån av år 1925 .............................................................. 400,000: —

Reverslån av statens järnvägar ................................................... 17,176:48

Reverslån av Kinda härads sparbank...................... 15,000: —

Räntor, upplupna eller förfallna................................................... 206,968:16

Diverse räkningshavare..................................................................... 573: 20

Aktiekapital.................................................................................... 1,885,000: —

Reservfond och dispositionsfond ................................................... 340,000: —

Rälsutbyte......................................................................................... 15,070: 52

Sjuk- och understödskassa............................................................ 7,881:18

Förnyelsefond....................................................... 2,516,401: 70

Summa kronor 9,237,453: 82

I en till Kungl. Majit ingiven skrift den 6 februari 1935 hemställde järnvägsbolaget

örn reglering av bolagets skuldförhållande till staten i enlighet

med förslag av utredningsmän, som tillsatts av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Därefter vidare förda förhandlingar ledde till ett nytt regleringsförslag.

Samtidigt pågingo undersökningar rörande järnvägens införlivande

med statsbanorna eller alternativt fusion mellan Ostra centralbanan och

Nässjö—Oskarshamns järnväg. Beträffande gången av förhandlingarna och

innebörden av de olika regleringsförslagen torde jag få hänvisa till följande,

ur en av 1932 års järnvägsekonomiutredning den 16 september 1936 avlåten

skrivelse i ärendet hämtade redogörelse. Jag vill emellertid förutskicka, att

järnvägsbolagets obligationslån numera, efter medgivande av fullmäktige i

riksgäldskontoret, praktiskt taget helt inlösts i enlighet med ett i det följande

oinförmält, i mars 1936 upprättat förslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

Järnvägsbolaget hemställde i februari 1935 om reglering av dess mellanliavande

med staten och övriga fordringsägare i enlighet med ett i framställningen

återgivet, i samråd med riksgäldskontoret upprättat och av obligationshavarna

för deras del godkänt förslag. Till stöd för denna hemställan

framhöll bolaget, bland annat, att dess ekonomiska ställning alltjämt vore

mycket bekymmersam, att trots erhållen lindring i förpliktelserna gentemot

staten förbindelserna i avseende å bolagets tre obligationslån — beträffande

vilka från statsmakternas sida år 1932 icke ifrågasatts några eftergifter —

icke kunnat fullgöras, varför bolaget tvingats att för dessa sistnämnda lån

utverka moratorium tills vidare, dock minst till utgången av år 1935, att

bolaget tyvärr måste räkna med att icke heller för framtiden kunna normalt

erhålla driftöverskott, tillräckliga för förräntning och amortering av dess

dåvarande skulder till staten och obligationshavarna, samt att, därest bolagets

järnvägar hädanefter skulle kunna drivas, de å dem löpande skulderna

mäste avsevärt reduceras.

Det av bolaget framlagda förslaget, vilket grundade sig på en av riksgäldssekreteraren

J. Hägglund och byråchefen S. Norrman på uppdrag av

fullmäktige i riksgäldskontoret verkställd utredning, anslöt sig helt till det

utkast i fråga örn sådan reglering, som nyssnämnda utredningsmän i en den

1 december 1934 dagtecknad promemoria framlagt. Riksgäldskontorets utredningsmän

ansågo sig av olika skäl icke kunna förorda en lösning av

frågan på det sättet, att bolaget trädde i likvidation eller försattes i konkurs,

ej heller genom ett beviljande av fortsatt moratorium för såväl statslånen

som obligationslånen. På någon närmare prövning av frågan, huruvida

förutsättningar funnes för att statens intressen i egenskap av långivare

skulle kunna bättre än i bolagets egen regi tillgodoses vid fusion med annan

enskild järnväg eller vid anordnande av gemensam förvaltning med sådan,

ansågo sig riksgäldskontorets utredningsmän ej böra ingå. Angående detta

alternativ uttalade utredningsmännen emellertid, att de genom viss för dem

företedd utredning rörande gemensam förvaltning för Östra centralbanan

och Nässjö—Oskarshamns järnväg ävensom av gjorda uttalanden från olika

av frågan berörda håll bibragts den uppfattningen, att Östra centralbanan,

örn den ej längre kunde drivas som särskilt företag, lämpligast borde införlivas

med statsbanenätet. Riksgäldskontorets utredningsmän kommo till den

slutsatsen, att den ur statens intressesynpunkter lämpligaste lösningen vore,

att låneskulderna nedskreves till belopp, som bolaget vid möjligast sparsamma

förvaltning kunde hava utsikter att framdeles förränta och amortera.

Det framlagda förslaget var byggt på antagandet örn följande framdeles

motsebara årliga

Kronor

inkomster ...................................................................... 1,045,000

utgifter (erki. avsättning till förnyelsefond och räntor) 960,000

driftöverskott ................................................................. 85,000

Beträffande sistnämnda driftöverskott ansågo sig utredningsmännen, ehuru

en avsättning till förnyelsefond med minst 80,000 kronor vore önskvärd, icke

kunna tillstyrka större effektiv avsättning till förnyelsefond än med 60,000

kronor, motsvarande ungefär hälften av författningsenlig avsättning. Därefter

beräknades återstå 25,000 kronor för bestridande av ränta och amortering

å lån.

Med utgångspunkt från sålunda förutsatta räntabilitetsförhållanden föreslogo

riksgäldskontorets utredningsmän en reglering av bolagets låneskulder

på följande sätt:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 129, 7

Av statens fordringar på grund av beviljade statslån och därå oguldna räntor

Kronor

vid 1934 års slut uppgående till cirka............................................... 2,974,700

avskrivas i fordringsbeloppet ingående kapitaliserade räntor och

anståndsräntor.................................................................................. 1,301,400

förvandlas till ett tills vidare räntefritt lån nr 2 .............................. 1,323,300

och kvarstår mot säkerhet av botteninteckningar i bandelen Linköping—Vimmerby

ett lån nr 1 å ................................................. 350,000

å vilket sistnämnda lånebelopp skulle erläggas annuitet, motsvarande 5

procent (varav 4Va % ränta) eller 17,500 kronor per år.

Beträffande bolagets obligationer innefattade förevarande (1935 års) förslag,

att av den å 1916 års obligationslån vid 1934 års slut återstående

skulden, 220,400 kronor varav 196,000 kronor kapitalskuld, för vilket lån

säkerheten utgjordes av botteninteckningar i bandelen Vimmerby—Hultsfred,

skulle inlösas med 80 procent av den nominella kapitalskulden eller

med 156,800 kronor. Utelöpande obligationer å 1901 och 1925 års obligationslån

— återstående skuld vid 1934 års slut 610,600 respektive 457,700

kronor varav sammanlagt 938,000 kronor kapitalskuld — för vilka lån säkerheterna

utgjordes, beträffande det förstnämnda av inteckningar efter 1,425,000

kronor i bandelen Linköping—Vimmerby samt i fråga örn det senare av

inteckningar efter 2,210,000 kronor i samma bandel, skulle inlösas med 20

Erocent av kapitalskulden eller med ett sammanlagt belopp av 187,600

ronor. Medel för sådan likvidering av obligationslånen tänktes anskaffade

sålunda, att av bolagets egna medel skulle tillskjutas 70,000 kronor, varjämte

skulle upptagas ett nytt amorteringslån å 275,000 kronor mot säkerhet av

bland annat inteckningar. Sistnämnda lån var avsett att återbetalas under

åren 1936—1942, vartill beräknades åtgå dels en järnvägsbolaget framdeles

tillfallande ersättning för trafikavledning, beräknad till cirka 91,000 kronor,

dels ock av bolagets egna medel ett belopp av cirka 32,500 kronor per år.

Vid sin prövning av nu återgivna rekonstruktionsförslag fann järnvägsekonomiutredningen

detsamma synnerligen svagt med avseende å möjligheterna

för bolaget att fullgöra sina kvarstående förpliktelser gentemot långivarna

och samtidigt vidmakthålla järnvägsanläggningen i fullt driftsdugligt

skick.

I sistnämnda hänseende fäste utredningen särskild vikt vid att järnvägen

— enligt vad en inom järnvägsstyrelsen verkställd utredning i ärendet gav vid

handen -—• ingalunda syntes befinna sig i sådant skick, att behovet av medel

för förnyelsearbeten o. dyl. skulle vara nämnvärt mindre än det normala.

I varje täll kunde så icke anses vara förhållandet i sådan grad, att det vore

tillrådligt att för ändamålet räkna med endast hälften av de (minimi-)avsättningar

till förnyelsefond — 120,000 kronor — som enligt kungörelsen den 3

oktober 1930 med närmare bestämmelser om bokföring vid enskild järnväg

normalt skola äga rum. ytterligare ansåg sig järnvägsekonomiutredningen

böra beakta, att enligt en av järnvägens trafikchef framlagd 10-årsplan, avseende

åren 1935—1944, kostnaden för behövliga ersättningsarbeten och nyanskaffningar

under nämnda tid beräknats till sammanlagt 809,000 kronor

eller i runt tal 80,000 kronor per år och att denna överslagsberäkning

knappast syntes inrymma någon säkerhetsmarginal.

Med hänsyn till anförda omständigheter kunde enligt järnvägsekonomiutredningens

mening det av riksgäldskontorets utredningsmän gjorda antagandet

i fråga örn behovet av förnyelsefondsmedel icke anses hållbart. Bäk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 129.

nades med årliga effektiva avsättningar i enlighet nied trafikchefens uppgifter,

reducerades det för förräntning och amortering av lån disponibla

beloppet från 25,000 till 5,000 kronor. Och beräknades avsättningen i fråga

enligt i förenämnda kungörelse stadgade grunder, kunde icke ens denna avsättning

täckas av det kalkylerade driftöverskottet.

För att bolaget över huvud taget skulle bliva i stånd att förränta och

amortera några lån ansåg järn vägsekonomiutredningen sålunda erforderligt,

att överskottet komme att uppgå till ett väsentligt högre belopp i genomsnitt

än som av riksgäldskontorets utredningsmän antagits.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ansågo i sitt den 15 februari 1935 avgivna

yttrande över bolagets förberörda framställning denna möjlighet icke utesluten.

Fullmäktige, som funno det av utredningsmännen framlagda förslaget

godtagbart, framhöllo, att, då bolaget även efter att hava av egna

medel utbetalat visst belopp till obligationshavarna beräknades komma att

disponera ej obetydliga överskottsmedel och dessutom viss möjlighet torde

föreligga att för ett eller annat år, örn så skulle erfordras, ytterligare något

minska den effektiva avsättningen till förnyelsefonden, möjlighet syntes

kunna föreligga för järnvägsbolaget att utan större svårigheter fullgöra förräntning

och amortering av såväl statens ifrågavarande fordran ä 350,000

kronor som det ifrågasatta nya lånet å 275,000 kronor.

Järnvägsekonomiutredningen kunde, av skäl som nyss berörts, icke dela

denna uppfattning örn möjligheten att ens för ett eller annat år minska den

effektiva avsättningen under antagna 60,000 kronor per år utan ansåg sig

fastmer böra utgå ifrån, att för detta ändamål sannolikt måste förutses vida

större belopp än som av riksgäldskontorets utredningsmän antagits. Att

bolaget efter att hava av sitt banktillgodohavande använt 70,000 kronor för

utlösning av obligationshavarna alltjämt komme att disponera över ej obetydliga

medel vore visserligen riktigt men torde i och för sig icke ändra nyss

berörda sakförhållande. Möjligheten för bolaget att förränta och amortera

de kvarstående låneskulderna syntes järnvägsekonomiutredningen sålunda

vara helt beroende av huruvida större driftöverskott kunde vara att motse

än som i den föreliggande kalkylen antagits.

Till grund för denna kalkyl lågo de då kända resultaten till och med

år 1933 ävensom för januari—juli 1934. Yid den tidpunkt, då förslaget

prövades inom järnvägsekonomiutredningen, förelågo uppgifter för hela år

1934, varjämte från järnvägen införskaffats en på de bokförda resultaten

för januari—augusti 1935 grundad beräkning rörande det sannolika driftresultatet

för år 1935. Sedan motsvarande data blivit kända jämväl för år 1935,

har följande sammanställning uppgjorts:

År 1933

Inkomster kronor... 959,000

Utgifter _» ... 958,000

Överskott kronor ... 1,000

Beräknade av

trafik- Iliksgälds
chefen

kontoret

(för år 1935)

Ar 1934

1,057,000

947.000

110.000

Ar 1935

1,082,000

975.500

106.500

1,089,000

987.000

102.000

1,045,000

960,000

85,000

I jämförelse med de ekonomiska resultaten åren 1934 och 1935 var det

av riksgäldskontorets utredningsmän antagna överskottet, 85,000 kronor, sålunda

relativt lågt. Enligt järn vägsekonomiutredningens mening måste emellertid

beaktas, att såväl 1934 som 1935 voro för järnvägarna gynnsamma år

och att då uppnådda resultat därför knappast kunde betecknas som normala,

och även örn man vid frågans bedömande utginge från ett så pass

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121).

9

högt genomsnittligt överskott som 100,000 kronor per år men å andra sidan

räknade med effektiva avsättningar till förnyelsefond åtminstone i den utsträckning,

som vederbörande trafikchef funnit erforderlig, syntes i allt fall

det för förräntning och amortering av låneskulderna disponibla beloppet på

sin höjd kunna uppskattas till 20,000 kronor. För sistnämnda ändamål

skulle emellertid, framhåller järn vägsekonomiutredningen, enligt den framlagda

skuldregleringsplanen erfordras dels 17,500 kronor beträffande statslånet

nr 1, dels ock 32,500 kronor beträffande det lån, medelst vilket obligationerna

voro avsedda att likvideras, eller alltså tillsammans 50,000 kronor

per år. Även vid ett överskott av i genomsnitt 100,000 kronor per år syntes

det sålunda icke möjligt för bolaget att fullgöra sina förbindelser för nämnda

lån, vilket måste väntas få till följd, att förräntningen och amorteringen å

statslånet nr 1 skulle utebli eller att järnvägens förnyelse bleve ytterligare

eftersatt till skada för staten som inteckningshavare.

På grund av dessa förhållanden kom järnvägsekonomiutredningen till det

resultatet, att det i februari 1935 framlagda rekonstruktionsförslaget icke

kunde förordas. Det återstod då att undersöka möjligheten att åstadkomma

en mera hållbar lösning. Härvid fann järnvägsekonomiutredningen lika med

riksgäldskontorets utredningsmän och av skäl som dessa anfört ett fortsatt

moratorium icke böra ifrågakomma.

För att komma till klarhet i fråga örn möjligheten att åstadkomma fusion

med Nässjö—Oskarshamns järnväg hänvände sig utredningen i februari 1935

till ägarna av nämnda järnväg med förfrågan, huruvida och på vilka villkor

dessa vore villiga att förhandla örn ett övertagande av Östra centralbanan.

Såsom svar härå meddelades i september 1935 under hand, att ägarna av

Nässjö—Oskarshamns järnväg icke önskade ingå på sådana förhandlingar.

Under ärendets fortsatta beredning hemställde emellertid representanter

för Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag under hand, att tillfälle

måtte beredas bolaget att ånyo taga ställning till frågan. Bolaget ingav

därefter i december 1935 till fullmäktige i riksgäldskontoret skriftligt anbud

under vissa förbehåll å övertagande av statens fordringar i Östra centralbanan.

I början av år 1936 meddelade emellertid ägarna av Nässjö—

Oskarshamns järnväg slutligen under hand, att de åtminstone för det dåvarande

icke kunde reflektera på ett förvärv av ifrågavarande järnväg.

För den händelse man icke ville ifrågasätta ett nedläggande av Ostra

centralbanan, återstodo därefter enligt järnvägsekonomiutredningen endast

tvenne tänkbara lösningar, nämligen antingen att järnvägen övertoges av

staten och införlivades med statens järnvägar eller att järnvägsbolagets

skulder reglerades på sådant sätt, att bolaget kunde tänkas bliva i stånd

att fortsätta sin verksamhet. Utredningen hade redan i februari 1935 funnit

angeläget att söka erhålla en orienterande översikt angående verkningarna

i ekonomiska och andra avseenden av ett förstatligande och framförde sin

önskan härom till dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, vilken

i anledning härav anmodade järnvägsstyrelsen att verkställa närmare utredning

av berörda spörsmål. Resultatet av denna utredning framlades i en av

järnvägsstyrelsen utarbetad V. P. M. den 30 mars 1935, vilken genom remiss

den 13 april 1935 överlämnades till järnvägsekonomiutredningen för att

tagas i övervägande.

I nämnda promemoria meddelade järnvägsstyrelsen — jag återkommer

i det följande närmare till styrelsens uttalanden — att det för Ostra centralbanan

som enskilt och fristående företag beräkningsbara överskottet

torde undergå ytterst obetydlig förändring som följd av att järnvägen in
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

förlivades med statens järnvägar. Å ena sidan beräknades nämligen inkomsterna

komma att nedgå med 90,000 kronor på grund av inträdande avgiftssänkningar,

huvudsakligen bortfallande ban- och övergångsavgifter i

godstrafik, men å andra sidan kunde utgifterna för järnvägens förvaltning

och drift i statlig regi beräknas minskade med 93,000 kronor. I den mån

överskottet över huvud taget påverkades av ett förstatligande syntes detta

sålunda närmast vara i riktning till det bättre. Järnvägsstyrelsen ansåg

emellertid, att järnvägen i fråga saknade affärsvärde och förmåga att förränta

något kapital, samt tilläde, att omdömet ägde giltighet oberoende av

huruvida järnvägen bibehölles som självständigt företag eller övertoges av staten

och införlivades med statens järnvägar. Till denna slutsats föranleddes

styrelsen därav, att det icke kunde vara sakligt motiverat att utgå från lägre

avsättning till förnyelsefond än det författningsenliga minimibeloppet, att

icke ens en reguljär avsättning syntes giva tillgång till för driftens uppehållande

på tillfredsställande sätt erforderliga förnyelsemedel och att den

förbättring i ställningen, som erhölles vid minskning av avsättningen, följaktligen

vore endast skenbar. Vidare meddelade styrelsen, att för järnvägens

försättande i fullt trafikdugligt skick samt för de av styrelsen förutsatta

rationaliseringsåtgärderna måste räknas med en kapitalinvestering av inemot

1.9 miljon kronor, vilken utgift till en mindre del dock beräknades kunna bestridas

med medel, som kunde väntas inflyta vid försäljning av viss järnvägsbolaget

tillhörig, för järnvägsdriften icke erforderlig egendom.

Järnvägsekonomiutredningen anför härom, att utredningen — särskilt med

tanke på det tidigare uppgjorda, för staten vida mindre kännbara rekonstruktion

sförslaget — icke kunde undgå att hysa viss tvekan att förorda en

lösning av så vittgående ekonomisk innebörd. Densamma innebure ej blott

ett avstående från alla förräntningsanspråk å statens fordran hos bolaget

utan därjämte ett tillskjutande av nytt kapital till mycket avsevärt belopp.

Dessutom syntes det av järnvägsstyrelsen förutsatta sättet för järnvägens

införlivande i statsbanenätet — ett konkursförfarande — med hänsyn till

obligationslånen och de för dem gällande inteckningssäkerheterna ägnat att

medföra vissa komplikationer.

Utredningen ansåg sig på grund härav böra lämna frågan örn förvaltningsformen

tills vidare öppen i avvaktan på resultatet av de nya förhandlingar,

som järnvägsbolagets ledning inlett med obligationshavarna i syfte

att söka förmå dem till ytterligare eftergifter i fråga örn sina fordringar.

Kunde dessa förhandlingar leda till sådant resultat, att obligationshavarna

även vid en frivillig uppgörelse icke erhölle mer än den på dem belöpande

sannolika utdelningen i en konkurs, syntes det nämligen, huru än förvaltningen.

av järnvägen framdeles bomme att ordnas, lämpligt, att obligationshavarna

på detta sätt först bleve utlösta, varefter man finge fria händår att

träffa ett avgörande, huruvida järnvägen lämpligen borde alltjämt drivas

som fristående företag eller inlemmas i statens järnvägar.

De sålunda återupptagna förhandlingarna med obligationshavarna ledde

i mars 1936 till den förut omförmiilda uppgörelse, i enlighet med vilken

obligationslånen numera efter medgivande av riksgäldsfullmäktige praktiskt

taget helt inlösts. Uppgörelsen innebar i huvudsak följande:

1901 års obligationslån skulle inlösas den 1 oktober 1936 med 20 procent

av den nominella kapitalskulden eller alltså med 107,600 kronor liksom enligt

det tidigare förslaget.

1916 års obligationslån skulle inlösas den 1 juli 1936 med 55 procent

eller 107,800 kronor mot 80 procent eller 156,800 kronor enligt det tidigare

förslaget.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 129.

11

1925 års obligationslån skulle inlösas den 15 november 1936 med 15 procent

eller 60,000 kronor mot enligt det tidigare förslaget 20 procent eller 80,000

kronor.

Uppgörelsen var för obligationsliavarnas del bindande till den 1 juli 1937,

men skulle ränta efter 4 procent per år erläggas å de överenskomna lösenbeloppen

från förenämnda likviddagar till dess beloppen utbetalas.

Järnvägsekonomiutredningen och riksgäldskontorets delegerade funno sig

kunna ställa i utsikt ett förordande av obligationernas likvidering i nu angiven

utsträckning, sedan det genom verkställd undersökning blivit ådagalagt,

att det belopp, som åtginge för sådan likvidering — 275,400 kronor

mot 344,400 kronor enligt det tidigare rekonstruktionsförslaget — icke syntes

överstiga den på obligationshavarna belöpande sannolika utdelningen i en

konkurs. Järnvägsekonomiutredningen framhåller i detta sammanhang ytterligare

en omständighet, som synts utredningen böra tillmätas en ej oväsentlig betydelse.

Enligt den tidigare rekonstruktionsplanen hade det avsetts, att medel

till obligationslånens irtlösen skulle anskaffas genom upptagande av ett nytt

amorteringslån å 275,000 kronor, för vilket skulle lämnas säkerhet i bland

annat vissa inteckningar i bandelarna Vimmerby—Hultsfred och Linköping—Vimmerby.

Enligt det nu antagna förslaget skulle obligationslånen

däremot likvideras med av bolaget disponerade kontanta medel jämte, örn

så visade sig erforderligt, medel, som skulle upplånas mot inteckningar i

sådana fastigheter, som ej tillhörde den egentliga järnvägsegendomen. Denna

sistnämnda komme sålunda icke att besväras av andra inteckningar än sådana,

som utgjorde säkerhet för statens fordringar.

Vid upprättandet av förenämnda skuldregleringsförslag hade från bolagets

sida förutsatts, att jämväl statslånen skulle komma att regleras pä visst i

förslaget angivet sätt. Järnvägsekonomiutredningen och riksgäldskontorets

delegerade funno sig i princip kunna biträda denna förutsättning, enär en

nedskrivning av statens fordringar hos bolaget syntes ofrånkomlig. De för

en dylik reglering föreslagna riktlinjerna syntes emellertid mindre rationella

än den regel, efter vilken berörda skulder voro avsedda att regleras enligt

det tidigare förslaget, varjämte förräntning å viss del av statslåneskulden

ansågs kunna ifrågasättas tidigare än år 1942 — det år som av bolaget föreslagits

— förslagsvis från och med år 1937. Vid mellan statens och bolagets

representanter hållen överläggning förklarade de förra i enlighet härmed, att

de med utgångspunkt från det föreliggande förslaget, i vad det avsåge obligationslånen,

vore beredda att upptaga frågan om reglering av bolagets skuldförhållande

till staten till fortsatt behandling under förutsättning, att den

kvarstående statslåneskulden liksom i det tidigare framlagda skuldroglcringsförslaget

bestämdes till ett belopp av cirka 1,675,000 kronor, att ränteoch

amorteringsskyldighet å denna skuld eller viss del därav — huru stor

kunde för det dåvarande ej närmare bestämmas — skulle inträda från och

med år 1937 samt att staten, på siitt och i den utsträckning, som komme att

vidare övervägas, erliölle förstärkt representation i bolagets styrelse.

I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 26 februari

1936 hemställde järnvägsekonomiutredningen därefter, att tillfälle måtte beredas

fullmäktige i riksgäldskontoret att avgiva yttrande över förenämnda

förslag. Vidare hemställde järnvägsbolaget i skrivelse till Kungl. Majit den

12 mars 1936, dels att Kungl. Majit ville medgiva bolaget rätt att disponera

över tillgängligt kapital för inlösen under år 1936 av obligationslånen efter

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

nyss angivna grunder, dels att proposition måtte avlåtas till riksdagen med

förslag att bolagets statslån måtte regleras i enlighet med nyss angivna

riktlinjer.

Sedan dessa skrivelser remitterats till fullmäktige i riksgäldskontoret

för yttrande och järnvägsekonomiutredningen vidare erfarit, bland annat,

att förhandlingar örn avtal angående statsförvärv av banan påginge och

att dessa förhandlingar fortskridit så långt, att avtal i saken väntades

komma att föreligga inom kort, ansåg järnvägsekonomiutredningen ärendet

slutbehandlat för utredningens del och överlämnade ärendet till departementschefen

med skrivelse den 16 september 1936.

De nyss omförmälda förhandlingarna angående statsförvärv av Ostra

centralbanan upptogos efter initiativ av fullmäktige i riksgäldskontoret, sedan

järnvägsstyrelsen i skrivelser till fullmäktige avstyrkt det senast framlagda

regleringsförslaget, såvitt anginge statslånen, och förordat ett statsförvärv

av ifrågavarande järnväg. Såsom inledningsvis nämnts ledde förhandlingarna

till att förslag till avtal upprättades och av förhandlingsmännen överlämnades

till fullmäktige den 12 oktober 1936. Innan jag ingår på detta förslag, torde

jag få lämna en redogörelse för de utredningar m. m., som legat till grund

för avtalsförslaget.

De ekonomiska utredningarna hava framlagts i den förut omförmälda,

den 30 mars 1935 dagtecknade promemoria, som järnvägsstyrelsen avgivit till

departementschefen. Under hänvisning i övrigt till promemorian torde jag

här få lämna en sammanfattande redogörelse för innehållet i densamma:

Den företagna utredningen angående de ekonomiska verkningarna av

järnvägens förstatligande har, vad angår trafik och inkomster, i överensstämmelse

med den genom riksgäldskontorets försorg verkställda utredningen

ansetts kunna grundas på 1934 års förhållanden. I fråga örn utgifterna i

statens järnvägars regi hava däremot, oberoende av i förenämnda utredning

gjorda antaganden, verkställts särskilda detaljundersökningar angående lämpligaste

sättet att ordna driften, örn härvid replieras på statens järnvägar,

samt de i så fall motsebara driftkostnaderna.

Inkomsterna.

Vad till en början beträffar persontrafiken och inkomsterna därav år 1934

fördelade sig antalet resande, 321,999, och däremot svarande inkomster,

380,310 kronor, på lokaltrafik och samtrafik på sätt framgår av följande sammanställning:
-

Lokaltrafik.......................................

Samtrafik till och från järnvägen:

via Linköping ...........................

» Åtvidaberg ...........................

» Vimmerby ...........................

» Hultsfred..............................

Samtrafik transito järnvägen:

Linköping—Åtvidaberg ............

» —Hultsfred ...............

i övrigt .......................................

Antal resor

278,492

Inkomst

Kronor

242,522

18,887

60,070

4,410

9,984

332

887

14,334

37,934

1,255

2,980

4,069

24,898

220

1,035

Av persontrafiken utgör alltså den som framföres å banans egna linjer

huvudparten, medan samtrafiken med angränsande järnvägar spelar en förhållandevis

mindre roll.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 129.

Gällande persontaxa överensstämmer i vissa avseenden med statsbanetaxan

men avviker i andra från densamma. En övergång till statens järnvägars

taxeförhållanden torde med beaktande av dessa avvikelser få beräknas

föranleda en kalkylatorisk inkomstminskning av cirka 30,000 kronor per år.

Härtill kommer att taxegränsen i Linköping efter järnvägens förstatligande

bortfaller i fråga örn sådana samtrafiksresor, som beröra statens järnvägars

nuvarande linjer. Till belysande av verkningarna i avgiftshänseende av att

biljettprisen utgå efter sammanlagda avståndet i stället för att som nu utgöra

summan av de var för sig för statens järnvägar och centralbanan uträknade

avgifterna meddelas följande uppgifter angående priset på enkel

biljett III klass.

Efter ett för
Eör

närvarande statligande

K orrköping—Vimmerby • ■.

Stockholm— »

Kronor

H.oo

16.oo

Kronor

7.60

13.60

Berörda avgiftssänkning kan vid oförändrad trafik beräknas representera

en inkomstminskning av cirka 15,000 kronor.

Kalkylatoriskt räknat skulle ett förstatligande sålunda föranleda en sänkning

av persontrafiksinkomsterna med cirka 45,000 kronor. Verkningarna av

avgiftssänkningen torde emellertid bliva kompenserade av den ökade trafik,

som en dylik sänkning i regel föranleder och som i detta fall synes så

mycket mer sannolik, som ett förstatligande av järnvägen, enligt vad de

drifttekniska utredningarna givit vid handen, bereder förutsättningar för en

rationalisering av driftförhållandena, vilken, särskilt i vad den medför förbättring

av anslutningsförbindelserna, i sin tur kan väntas komma att i

väsentlig grad stimulera resefrekvensen. På grund av anförda omständigheter

synes den genom ett förstatligande av banan eljest uppkommande inkomstminskningen

i persontrafik kunna antagas bliva utjämnad.

Gods trafiken vid centralbanan och däremot svarande inkomster år 1934

framgå av följande sammanställning:

Ton

Inkomst

Kronor

Paket- och ilgods...........................................

...................... 1,518

57,755

Styckegods .................................................

....................... 11,792

155,300

Vagnslastgods.................................................

....................... 75,340

344,184

88,650

557,239

Levande djur.................................................

.......................

16,255

Summa 88,650

573,494

Härav:

Lokaltrafik ....................................................

....................... 15,812

87,130

Samtrafik till och från järnvägen:

via Linköping..........................................

....................... 46,971

259,791

» Åtvidaberg........................................

....................... 311

1,546

» Vimmerby .........................................

....................... 825

3,248

» Hultsfred...........................................

....................... 12,466

81,012

Samtrafik transito järnvägen:

Linköping—Hultsfred...............................

....................... 12,141

123,788

i övrigt..................................................

....................... 124

724

Den lokala godstrafiJcen utgjorde sålunda i fråga om tontalet endast 18 procent

och beträffande inkomstgivningen endast 16 procent av hela godstrafiken.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

Medan för lokalt befordrat styckegods och för 2.5-tonssändningar numera

tillämpas statens järnvägars nyinförda låga taxa, liksom fallet med vissa

undantag är i fråga örn de högre vagnslastgodstarifferna, ligger järnvägens

lokaltaxa, vad angår de lägre och viktigaste tarifferna, däremot väsentligt

högre än statsbanetaxan.

Med hänsyn till förekommande särskilda nedsättningar är emellertid skillnaden

mellan lokaltaxan och motsvarande avgifter enligt statens järnvägars

taxa i verkligheten mindre än vad av gällande tariffer kan synas. Den

genom ett förstatligande uppkommande inkomstminskningen å den lokala

godstrafiken torde på grund härav inskränka sig till cirka 6,000 kronor.

För det relativt betydande samtrafiksgodset torde skillnaden mellan nu

gällande och blivande taxeförhållanden representera ett vida större inkomstbelopp.

Förutom övergångsavgifter i Linköping, uppgående till 8—12 öre

per 100 kg., bortfaller nämligen vid förstatligande även nuvarande banavgift

örn 18 öre per 100 kg. Under förutsättning att de taxeenliga avgifterna nu

undantagslöst uttoges, skulle förstatligandet medföra en inkomstminskning

örn cirka 180,000 kronor per år. Emellertid förekomma även i samtrafik betydande

nedsättningar, varigenom inkomstminskningen kan sägas vara till

viss del anteciperad. Den genom järnvägens inkorporering i statens järnvägar

föranledda inkomstminskningen torde på grund härav stanna vid cirka

140,000 kronor i fråga örn den godssamtrafik, som nu förmedlas över densamma.

Järnvägens sammanslagning med statens järnvägar medför även vissa förändringar

beträffande samtrafiksvägarna, vilka förändringar återverka på inkomsterna.

De viktigaste vägändringarna framgå av följande sammanställning:
-

Från oell till:

Åtvidaberg .

Till och från:

Nuvarande

viig via:

Karlskrona—Växjö järnväg...... Hultsfred,

Växjö

Kalmar järnväg öster örn Åseda, Hultsfred,

t. o. m. Nybro och Lindås Åseda

Stationer öster örn Norsholm Norsholm

Ny väg via:

Linköping,

Alvesta

Linköping,

Nässjö

Linköping

Kisa

Stationer söder örn en linje

Kalshamn—Blädinge—Emmaljunga—Åstorp—Kattarp
-

Linjen Grimstorp—Alvesta......

Stationer väster örn en linje

Strömstad—Trollhättan—Vara

— Skultorp—Ånge—N orrahammar—Fristad—Mölndal

.

Hultsfred

—Nässjö

Linköping

Stationer vid och!

väster örn linjen [Stationer vid och norr örn linHagelsrum—Ödhult)

jen Gävle—Sala—Köping—

—Hultanäs — Skog- ( Hallsberg—Charlottenberg

hult —Förlösa I

Nässjö

Kalmar, Kalmar I [Stationer öster örn en linje

Torsås järnväg och Gävle-Sala-Köping-Kilslinjen

Hjältevad [1 m0—Norrköping

Emarp (å N. O. J.)|

Hultsfred—

Linköping

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

Den statens järnvägar inklusive centralbanan genom dessa vägändringar

tillförda merinkomsten beräknas i fråga om fraktgods till cirka 45,000 kronor

per år vid 1934 års trafikomfattning. Visserligen kan det möjligen

ifrågakomma, att en del järnvägar, ställda inför hotet av vägändringar, söka

bibehålla trafiken över nu fastställda vägar genom ändring av banavgifter

eller andra åtgärder. Den trafik, beträffande vilka nuvarande trafikvägar sålunda

kunna tänkas bibehållna, torde emellertid, såvitt nu kan bedömas, för

statens järnvägar och centralbanan icke representera något större belopp,

varför dylika åtgärder icke spela någon nämnvärd roll vid bedömandet av

nu förevarande fråga.

Övriga slag av inkomster torde i och med ett förstatligande av olika orsaker

kunna beräknas ökade med tillsammans 11,000 kronor.

Utgifterna.

Riksgäldskontorets utredningsmän funno sig vid bedömandet av centralbanans

framtida ekonomiska förhållanden böra räkna med driftutgifter i

fortsatt enskild regi, ungefär svarande mot de år 1933 redovisade. Nu verkställda

detaljundersökningar hava i stort sett bekräftat riktigheten av detta

antagande.

Beträffande de i statens järnvägars regi motsebara drifttekniska och driftekonomiska

förhållandena hava nämnda detaljundersökningar givit följande

viktigare uppslag och resultat.

I fråga örn bantjänsten tänkes järnvägen indelad i 3 — mot nu 4 — banmästaravdelningar.

I avseende å drifttjänstens organisation antages ett förstatligande hava

till följd en omläggning av den nu tillämpade, i vissa hänseenden ej fullt

ändamålsenliga tidtabellen, i syfte att dels åstadkomma bättre anslutningsförbindelser

och kortare gångtider, dels ock nedbringa antalet lok i tjänst.

Loktjänsten kan genom de tilltänkta dispositionerna koncentreras till

Linköping, där stalltjänsten förutsättes överflyttad till statens järnvägars

lokstall.

Rörande betydelsen ur trafiksynpunkt av den sålunda ifrågasatta tidtabellsomläggningen

må anföras följande.

Av driftekonomiska skäl hava de senaste åren godstågsförbindelserna å

sträckan Linköping—Kisa varit begränsade till 5 och å sträckan Kisa—

Vimmerby till 4 vardagar i veckan, medan å sträckan Vimmerby—Hultsfred

godset framförts i persontåg. Genom härav följande omkopplingar av godsvagnar

i Kisa och Vimmerby hava transporttiderna förlängts, varjämte persontågsförbindelserna

blivit mindre tillfredsställande.

Örn ifrågavarande järnväg över huvud taget skall lia möjlighet att bestå

i konkurrensen med andra transportmedel, synes det ofrånkomligt, att en

förbättring åstadkommes i nu berörda hänseende, vilken emellertid kan ske

endast genom att siirskilda godståg inläggas alla vardagar å hela huvudlinjen

och persontågen helt befrias från sin nuvarande godsbefordringsuppgift.

Vid en sådan trafikuppdelning kan antalet anslutningsförbindelser i Linköping

ökas från nuvarande en till två i vardera riktningen, varvid den nytillkommande

anslutningen får anses särskilt betydelsefull på grund av den

förkortning i restiden mellan stationer på ömse sidor om Linköping (exempelvis

Stockholm och Norrköping å ena samt Vimmerby å andra sidan), som

därigenom vinnes. Vinsten i tid vid resa från Stockholm skulle sålunda

kunna bli ej mindre än 3 timmar och beträffande Norrköping 2 timmar.

I andra riktningen skulle en dylik tidtabellsomläggning likaledes medföra

förbättring av reseförhållandena. Förändringen skulle icke rubba den nuvarande

anslutningen i Hultsfred söderut mot exempelvis Oskarshamn och

Kalmar, vilka städer även skulle vinna en ny anslutningsförbindelse norrut.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus ''proposition nr 129.

En sålunda utformad tidtabell måste visserligen medföra ökat trafikarbete

oell följaktligen under i övrigt oförändrade förhållanden även vissa merkostnader.

Till större delen — örn icke helt — torde dessa emellertid

uppvägas genom de förändringar i avseende å driftsformen, vilka enligt vad

nyss framhållits äro tänkta att komma till utförande. Å andra sidan synas

de ifrågasatta åtgärderna ägnade att i hög grad stimulera trafiken, och det

torde i betraktande av den stora betydelse, som tidtabellsförhållandena alltid

visat sig äga i avseende å resefrekvensen, ingalunda vara för optimistiskt

att, såsom här skett, antaga att verkningarna av de av ett förstatligande

följande biljettprissänkningarna bliva helt kompenserade genom ökad trafik.

Även i fråga örn trafiktjänsten i egentlig mening bör ett förstatligande

kunna bereda förutsättningar för vissa rationaliseringsåtgärder.

Statens järnvägars merkostnader genom övertagande av banans drift och

underhåll, på sätt här i huvuddrag angivits, hava beräknats till ett sammanlagt

belopp av 875,000 kronor, medan motsvarande »normala utgifter i

fortsatt enskild regi uppskattats till 968,000 kronor, bägge beloppen utan

hänsyn tagen till erforderlig avsättning till förnyelsefond.

Erjorderliga kapitalinvesteringar.

Förnyelse av banans fasta anläggningar har icke kunnat äga rum i den

omfattning, som betingats av förslitning och värdeminskning. Med undantag

för Åtvidabergslinjen och de med 32—33 kg.-räls belagda sträckorna äro

räler, skarvjärn och spårväxlar nu i behov av att utbytas, vilket behov är

särskilt aktuellt i fråga örn sträckan Linköping—Brokind, medan sådant

utbyte å huvudlinjen i övrigt synes kunna ske successivt under ett antal år.

Under förutsättning att 34 kg.-räls inlägges samt att ballasten kompletteras

och spåret justeras samtidigt, beräknas totala kostnaderna för nu nämnda

arbeten till 1,430,000 kronor, varav hela rälsutbytet 1,260,000 kronor och

den mera omedelbart erforderliga delen därav 300,000 kronor.

Ifrågavarande kostnader äro i längden ofrånkomliga, örn järnvägen överhuvudtaget

skall bibehållas och trafiken å densamma uppehållas. Bolaget

torde emellertid få anses varaktigt sakna egna medel för deras bestridande,

vadan staten, vare sig ett förstatligande kommer till stånd eller ej, sannolikt

måste tillhandahålla för ändamålet erforderligt kapital. Vid sådant förhållande

svnes vid bedömande av nu förevarande spörsmål hänsyn icke böra tagas

till nu nämnda av ett förstatligande helt oberoende kapitalbehov.

För att i vissa andra hänseenden bringa järnvägens anläggningar i överensstämmelse

med motsvarande anläggningar vid statens järnvägar ävensom

för att kunna genomföra de i statens järnvägars regi förutsatta rationaliseringsåtgärderna

erfordras dessutom vissa kapitalinsatser. Dessa beräknas i

fråga örn de fasta anläggningarna — ändring och komplettering av signalocli

säkerlietsanläggningarna, anordnande av sektionstelefonledning m. m. —

till 148,000 kronor. Förutsatt anskaffning av motorvagnar och lokomotorer

ävensom vissa ändringar av den nuvarande rullande materielen beräknas

vidare draga en kostnad av 309,000 kronor.

Sammanlagda kapitalbehovet beräknas sålunda, bortsett från förstnämnda

rälsutbyte och ballastkomplettering, till cirka 460,000 kronor.

A andra sidan kunna vissa av de nu befintliga tillgångarna i och med

ett förstatligande realiseras såsom för järnvägsdriftens uppehållande i statens

järnvägars regi obehövliga. Sålunda beräknas vissa markområden och jordbruksfastigheter

kunna avyttras till ett sammanlagt pris av 215,000 kronor.

Samma är förhållandet med nuvarande verkstadsbyggnader och inventarier

i Linköping, för vilka realisationsvärdet beräknas till 10,000 kronor, samt

med 8 lokomotiv, en boggivagn och 2 andra personvagnar, vilka vid en försäljning

beräknas inbringa sammanlagt 65,000 kronor. De i samband med

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

ett förstatligande realiserbara tillgångarna beräknas alltså representera ett

belopp av cirka 290,000 kronor.

Det i och med ett förstatligande av banan uppkommande behovet att i

järnvägen investera nya kapitalökningsmedel torde salunda inskränka sig

till cirka 170,000 kronor.

Sammanfattning. .

Järnvägens sannolika inkomster och driftutgifter vid fortsatt enskild drift

samt motsvarande efter järnvägens införlivande i statsbanenätet i statens

järnvägars redovisning beräkningsbara inkomst- och utgiftsökningar — räknade

med bortseende från vissa övergångskostnader ■— framgå av följande samman
-

ställning:

Inkomster.

Persontrafik..........

Godstrafik ..........

Övriga inkomster

Utgifter.........

Överskott ......

I enskild

Ökning (+)

eller minsk-

I statens

järnvägars

ACgl.

ning (—)

regi

Tusental kronor

391

_

391

573

— 101

472

93

+ 11

104

1,057

— 90

967

968

— 93

875

89

+ 3

92

Summa

Utredningen ger alltså till resultat, att järnvägens införlivande i statens

järnvägar kan väntas medföra viss dock synnerligen obetydlig^ förbättring

av dess i enskild regi motsebara räntabilitetsförhållanden. Utgår man från

de något avvikande inkomst- och utgiftsbelopp — 1,045,000 respektive

960.000 kronor — vilka riksgäldskontorets utredningsmän funnit sannolika

vid järnvägens fortsatta drivande som enskilt och självständigt företag och

alltså uppskattar det under oförändrade förvaltningsförhållanden motsebara

driftöverskottet till 85,000 kronor, skulle motsvarande överskott efter järnvägens

inlemmande i statens järnvägar med andra ord kunna väntas undergå

någon mindre förbättring. Beträffande orsakerna till detta förhållande torde

få hänvisas till vad tidigare i samband med redogörelsen för genom ett förstatligande

inträdande inkomst- och utgiftsförändringar anförts.

Vid bedömande av järnvägens affärsvärde får emellertid hänsyn även tagas

till den här bland utgifterna ej upptagna avsättningen till förnyelsefond. Enligt

gällande bestämmelser örn bokföring vid enskild järnväg belöper sig nämnda

avsättning för närvarande till i runt tal 120,000 kronor per år och beräknas

med beaktande av den vid statsdrift antagna tekniska utrustningen och

enligt vid statens järnvägar tillämpade motsvarande bestämmelser till omkring

130,000 kronor.

I den genom riksgäldskontorets försorg i ärendet verkställda utredningen

har ifrågavarande förnyelsefondsavsättning ansetts kunna begränsas till

60.000 kronor eller till hälften av det i bokföringslagen föreskrivna minimibeloppet.

En så låg avsättning kan givetvis under någon kortare tid vara

tänkbar, örn järnvägsanläggningen befinner sig i ett tekniskt fullgott skick

och örn den ’ sålunda tillfälligt eftersatta förnyelsefondsavsättningen framdeles

kan tänkas kompenserad genom i motsvarande grad ökade avsättningar.

Ingendera av dessa förutsättningar torde här föreligga. Järnvägsanläggningen

är enligt vad som framgår av det anförda i stort behov av förnyelse,

till vars utförande inga andra medel finnas disponibla än de i bank innestående

— i början av 1935 uppgående till något över 200,000 kronor. Vid

sådant förhållande kan icke ens en reguljär avsättning beräknas giva till
-

Biliang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 129.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majis proposition nr 129.

gång till de ° förnyelsemedel, vilka nödvändigt erfordras, om driften skall

kunna uppehållas på tillfredsställande sätt, och den förbättring i ställningen,

som erhålles vid minskning av avsättningen, är följaktligen endast skenbar.

Från eventualiteten att den ekonomiska situationen för företaget skulle

undergå sådan förbättring, att en nu tillfälligt minskad dylik avsättning

kunde väntas täckt genom så mycket större effektiva avsättningar under

kommande år, torde kunna bortses. Den av riksgäldskontorets utredningsmän

framlagda rekonstruktionsplanen, enligt vilken av det beräkningsbara

överskottet ett belopp av 25,000 kronor anses disponibelt för förräntning

och amortering av lån, synes under sådana förhållanden byggd på alltför

lös grund.

Tages vederbörlig hänsyn till värdeminskningen å järnvägsegendomen,

visar såväl den inom riksgäldskontoret som den nu företagna utredningen

till full evidens, att företaget saknar affärsvärde och möjligheter att förränta

något kapital, detta oberoende av örn det bibehålies i sin nuvarande självständiga

form eller övertages av staten.

I promemorian redogöres härefter för verkställd utredning, avseende att

endast bandelarna Linköping—Vimmerby och Åtvidaberg—Bjärka-Säby

skulle förstatligas. Enär förutsättningen för denna utredning — nämligen

att innehavarna av obligationer, tillhörande 1916 års obligationslån, till

skyddande av sina tillgodohavanden kunde komma att på en konkursauktion

inropa järnvägen Vimmerby—Hultsfred, vars botteninteckningar lämnats såsom

säkerhet för nämnda obligationslån — numera, sedan obligationslånen

likviderats, icke längre är för handen, torde detta alternativ här kunna

lämnas å sido.

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret begärt järnvägsstyrelsens yttrande

i frågan örn Östra centralbanans framtid, har järnvägsstyrelsen i skrivelse

till fullmäktige den 8 maj 1936 yttrat sig i berörda hänseende och därvid

till en början med avseende å de nyss återgivna utredningarna anfört:

Beträffande den angivna driftkostnadsbesparingen, 93,000 kronor, torde

böra beaktas, att viss del av de eljest motsebara utgiftsminskningarna kompenseras

av ökade löner och förutsatta mera rationella driftsanordningar

— exempelvis förbättrad tidtabell — och att nämnda besparing sålunda beräknats

uppkomma trots nu nämnda utgiftsökande omständigheter. Enligt

vad en företagen revidering av utredningen giver vid handen torde utgifterna

för järnvägens trafikering i statens järnvägars regi kunna nedbringas med

ytterligare cirka 12,000 kronor per år, örn för ändamålet tänkas anskaffade

tvenne större rälsbussar av boggityp jämte släpvagnar av lättviktskonstruktion

i stället för en dieselelektrisk motorvagn och en 2-axlig rälsbuss, som

vid 1935 års utredning förutsattes.

De på grund av järnvägens tekniskt mindre tillfredsställande skick och

förutsatta rationaliseringsåtgärder erforderliga kapitalinvesteringarna angåvos

i förenämnda utredning till i allt cirka 1.9 miljoner kronor, varav cirka 1.4

miljoner kronor för rälsutbyte och komplettering av ballast m. m. Å andra

sidan beräknades vissa värden kunna utvinnas genom avyttrande av en del

markområden och materiel.

Beträffande nu ifrågavarande del av utredningen anser sig järnvägsstyrelsen

till förtydligande böra framhålla, dels att berörda rälsutbyte förutsatts ordnat

så, att till Östra centralbanan överflyttas från statens järnvägars linjer efter

hand upptagna begagnade räler, sedan desamma blivit justerade och de

mest slitna partierna borttagits, om så visar sig erforderligt, dels att hela

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 129.

flen för järnvägens tekniska förnyelse uppgivna kostnaden givetvis icke förutsatts

bestridd av kapitalökningsmedel, utan torde å riksstaten endast behöva

anvisas medel dels för det omedelbart erforderliga rälsutbytet, 300,000 kronor,

dels för ballastens komplettering och spårets justering, omkring 100,000

kronor, dels slutligen för bestridande av kostnaderna, cirka 400,000 kronor,

för de förutsatta rationaliserings&tgärderna, eller sålunda i allt ett belopp

av omkring 800,000 kronor. För det successivt under ett antal år erforderliga

rälsutbytet torde däremot på sedvanligt sätt kunna tagas i anspråk

genom de årligen gjorda avsättningarna till förnyelsefond disponibla medel.

Till slut må i detta sammanhang meddelas, att kostnaderna för angivna

förbättringar och rationaliseringar under vissa förutsättningar och såvitt nu

kan bedömas torde kunna väntas komma att med omkring 200,000 kronor

understiga det för ändamålet tidigare uj^pgivna belopjjet.

Järnvägsstyrelsen övergår härefter till att behandla frågan örn Ostra

centralbanans framtid och anför härom:

Av förberörda utredning jämte de uppgifter för år 1935, som nu föreligga,

synes otvetydigt framgå, att bolagets ekonomiska svårigheter icke —

såsom det ansågs vid 1932 års riksdagsbehandling av dess statslånefråga —- till någon väsentlig del äro att betrakta som övergående. Det synes fastmer

visst, att under överskådlig framtid något verkligt överskott av bolagets

rörelse icke är att påräkna, eller med andra ord att några räntebetalningar

å lån icke kunna fullgöras, med mindre den mot värdeminskningen å banegendomen

svarande förnyelsefondsavsättningen i motsvarande grad eftersättes.

Av utredningen framgår också, att även sistnämnda väg till besparingar

är praktiskt taget stängd, i det att banan befinner sig i så otillfredsställande

skick, att en fortsatt drift under någorlunda rationella former

kräver kapitalinsatser av sådan storlek, att desamma motsvara den författningsenliga

förnyelsefondsavsättningen under en lång följd av år. Att, såsom

utredningen visat, berörda kapitalinsatser under de närmaste åren böra

göras väsentligt större än den reguljära avsättningen, på grund av att viss

under de senare åren eftersatt trängande förnyelse behöver snabbt tagas

igen, innebär tydligen ett extra riskmoment. Skall järnvägen bibehållas,

måste sålunda det i anläggningen nedlagda privata och statskapitalet anses

såsom under överskådlig tid från avkastningssynpunkt förlorat.

Skärskådas förevarande järnvägsfråga med hänsyn till statens intressen

såsom fordringsägare eller mer allmänt uttryckt från ren affärssynpunkt,

kan resultatet alltså näppeligen bli mer än ett, nämligen att järnvägstrafiken

borde inställas och banan upprivas i och för tillgodogörande av realisationsvärdena

på mark och materialier — år 1934 beräknade till cirka 1.3 miljon

kronor — ävensom förefintliga likvida tillgångar uppgående till cirka 0.4

miljon kronor.

Bedömes frågan från allmänt ekonomisk och samhällelig synpunkt, torde

det emellertid vara uppenbart, att en sådan åtgärd ligger utanför de praktiska

möjligheternas gränser. Det område banan betjänar är nämligen så

stort, dess näringsliv så utvecklat och trafikbehoven av sådan storleksordning,

att järnvägens nedläggande icke torde kunna allvarligt ifrågasättas.

Fastmer synas berörda intressen kräva, icke blott att banans fortbestånd

säkerställes, utan också att — trots den bristande bärigheten — dess anläggningar

åter bringas upp i en tillfredsställande och efter tidsförhållandena

lämpad teknisk standard. Här föreligger, vill det synas järnvägsstyrelsen,

ett typiskt exempel på det av styrelsen i annat sammanhang framhållna

sakförhållandet, att konkurrensen från andra transportmedel reducerat

järnvägarnas arbetsuppgifter i långt mindre grad, jin vad inkomstgivningen

påverkats.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

För järnvägsdriftens fortsatta uppehållande erbjuda sig tvenne vägar. Den

ena är den från bolagsstyrelsens sida föreslagna: att företaga en sådan sanering

av bolagets affärsställning, att kvarvarande ränteförpliktelser bringas

i rimligt förhållande till banans avkastning, den andra att föra över järnvägen

i statens ägo.

Mot den förstnämnda utvägen måste järnvägsstyrelsen av flera skäl ställa

sig avvisande. För det första synes det styrelsen skäligen visst, att bolaget

trots reduceringen av skuldsumman icke kommer att bliva i stånd att på

rimlig tid taga igen vad som hittills eftersatts liksom ej heller att — utan

stöd från det allmänna anskaffa tillräckligt kapital för snabbt vidtagande av

de i utredningen angivna förbättringar, vilka äro nödvändiga för ekonomisk

drift. I detta sammanhang anser sig styrelsen böra understryka, att en

sakta gående förnyelse med kanske delvis föråldrad materiel i detta fall icke

kan vara godtagbar.

Då av den i Kungl. Maj:ts proposition nr 38/1932 lämnade redogörelsen

framgår att något understöd genom borgen eller i annan form från kommuner,

landsting eller andra icke torde vara att påräkna, synes emellertid en

rationalisering icke kunna genomföras under annan förutsättning än att erforderliga

medel tillskjutas av bolagets — efter saneringen — enda verkliga

fordringsägare, staten. Men beviljande av nya låneunderstöd åt ett företag,

samtidigt med att förut investerade statslån måste avskrivas, får väl dock

betecknas som skäligen orimligt. Det torde överhuvud vara svårt finna

någon antaglig form för en insats från statens sida, så länge bolagsform med

privat aktieägareintresse bibehålies. Det synes ock föga rationellt, att vid

ett företag, som praktiskt taget drives på statens risk, eftersom ändringar i

affärsresultatet gå ut över statens ränteinkomst, bestämmandet över förvaltningen

ligger kvar hos enskilda aktieägare, vilkas ekonomiska intresse av

rörelsen sedan länge är borta.

Viktigare än dessa synpunkter är det förhållandet att ifrågavarande ekonomiska

stödinsats kan göras både mer effektiv och för lägre kostnad vid

en uti statens ägo bringad och med statens järnvägar inkorporerad bana

tack vare statens järnvägars tillgång till begagnade Täler och avställda lok,

bådadera väl användbara för en bana som den förevarande.

Av allra största betydelse är emellertid den kalkylerade vid statsförvärv

inträdande mycket betydande förbättringen i utgiftsekonomien. Att denna

i huvudsak kompenseras av förändringarna å inkomstsidan minskar ju icke

dess samhällsekonomiska värde, vilket fastmer är väsentligt större än vad

direkt framgår av utgiftssiffrorna, eftersom förbättringen i utgifter vunnits

samtidigt med en väsentlig höjning av standard för befordringen såväl av

resande som av gods.

Järnvägsstyrelsen har tidigare ställt sig avvisande mot tanken på ett statsförvärv

såväl för denna som vissa andra banor såsom ledande till en ny

börda för statsverket. Med hänsyn till här föreliggande särskilda omständigheter

och med anledning av den allt tydligare framträdande angelägenheten

att i allmänt transporthushållningssyfte sammanföra de många olika

järnvägsföretagen i landet till större enheter har styrelsen dock nu ansett

ett förstatligande med ett omedelbart inkorporerande med statens järnvägar

försvarligt och riktigt i detta fall. Den ifrågavarande enskilda banan far ju,

som nyss nämnts, faktiskt redan drivas ytterst på statens risk. Den är

vidare av så stor allmän betydelse, att den icke utan mycket svåra rubbningar

i ortens samhälls- och ekonomiska liv kan nedläggas, och slutligen

är den av sådan belägenhet i förhållande till statens järnvägars linjesystem,

att den med fördel kan av statens järnvägar förvaltas och drivas. Det må

vid bedömandena härvidlag till slut också beaktas, att örn än — med hänsyn

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 129.

till att i statens järnvägars regi beräknat driftöverskott icke fullt täcker tillkommande

avsättning till förnjel sefond samt räntan å erforderligt anslag av

kapitalökningsmedel — en viss försämring i statens järnvägars affärsresultat

måste genom inkorporeringen beräknas, så synes denna icke kunna bli särdeles

avsevärd, oell i varje fall icke väsentlig jämfört med de fördelar, som

ett förstatligande skapar för de bygder järnvägen skall betjäna.

Järnvägsstyrelsen tinner alltså avgörande skäl tala för, att man icke söker

säkerställa ifrågavarande järnvägs fortbestånd genom den tänkta nedskrivningen

till bolagets förmån av statslånen — en åtgärd, som i varje fall endast

kan utgöra en halvmesyr — utan att detta bör ske genom ett statsövertagande

i avsikt att tryggt och med en gång ställa järnvägsförhållandena

för berörda orter fullgott till rätta. Styrelsen, som alltså önskar uttala sig

för en sådan åtgärd, vill emellertid därvid icke påyrka, att statsförvärvet

genomföres på exekutiv väg. Fastmer synes den föreliggande planen på

utlösning av obligationsägarna i och för sig vara från statens synpunkt godtagbar,

då det belopp, som enligt denna är avsett att till dem utbetalas,

icke förefaller större än den sannolika utdelningen i en konkurs, och sistnämnda

åtgärd under sådana förhållanden icke längre synes nödig för ett

behörigt tillgodoseende av statens fordringsägareintressen. För underlätlande

av det framtida genomförandet av den av styrelsen som mest ändamålsenlig

befunna lösningen — järnvägens övertagande av statsverket —- anser sig styrelsen dock böra påyrka, att i ett eventuellt beslut örn planens

godkännande, i vad på Kungl. Majit ankommer, bl. a. intages det villkoret,

att, innan förslaget realiseras, bägge parterna skola hava vederbörligen godkänt

ett avtal örn sådant förvärv.

Med stöd av det anförda, slutar järnvägsstyrelsen, får styrelsen dels avstyrka

bifall till den av styrelsen för Östra centralbanans järnvägsaktiebolag

den 12 mars 1936 gjorda framställningen, i vad denna avser reglering av

bolagets statslån, dels föreslå att för ett biträdande av nu föreliggande plan

rörande obligationslånens likvidering måtte uppställas det villkoret, att avtal

träffas örn statens förvärvande av bolagets järnväg, och är järnvägsstyrelsen

för sådant fall beredd att i vanlig ordning och i den utsträckning, som kan

befinnas påkallat, begära det nödiga anslaget av kapitalökningsmedel för

järnvägens tekniska iståndsättande och driftens rationalisering.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava den 12 november 1936 avgivit yttrande

i ärendet. Fullmäktige hava därvid överlämnat förutnämnda förslag till avtal

rörande statsförvärv av Östra centralbanan jämte järnvägsstyrelsens nyss

återgivna skrivelse ävensom, bland annat, skrivelser till fullmäktige av svenska

järnvägsföreningen, Sävsjöström—Nässjö järnvägsaktiebolag, Norsholm—

Västervik—hultsfreds järnvägsaktiebolag och Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag.

För egen del anföra fullmäktige i sitt yttrande:

På framställning av Östra centralbanans järnvägsaktiebolag hava fullmäktige

förklarat sig ej hava något att erinra mot att järnvägsbolagets tre

obligationslån likviderades i enlighet med det förslag, som framlagts i bolagets

skrivelse den 12 mars 1936. För detta ändamål erfordrades inalles

275,400 kronor. För berörda likvider användas bolagets banktillgodohavanden

till erforderlig del samt medel, som inflyta genom likaledes med fullmäktiges

medgivande företagna försäljningar av vissa utom järnvägsfastigheten liggande

fastigheter, för vilka järnvägsstyrelsen förklarat sig ej hava användning i

händelse av Östra centralbanans förstatligande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

I betraktande av de fördelar för Östra centralbanans trafikområde, som

skulle följa av järnvägens förstatligande, hava fullmäktige ej något att erinra

mot att järnvägen förvärvas av staten i enlighet med förut omförmälda

kontraktsförslag, därest ett sådant förvärv, med hänsyn till vad svenska

järnvägsföreningen och omförmälda tre järnvägsbolag anfört i sina skrivelser,

för närvarande anses böra komma till stånd.

Svenska järnvägsföreningen har i sin skrivelse till riksgäldsfullmäktige

framhållit de förluster, som såväl statens järnvägar som vissa enskilda järnvägar

skulle lida genom förstatligande av Östra centralbanan. Föreningen

har vidare erinrat örn att, sedan järnvägsstyrelsen avlåtit sin skrivelse den

8 maj 1936, 1936 års järnvägskommitté tillsatts med uppdrag att utreda

frågan örn förstatligande av landets enskilda järnvägar och jämsides därmed

spörsmålet, i vad mån ett sammanförande av enskilda järnvägar kan åvägabringas

utan samgående med statens järnvägar. Utrett vore, att staten vid

ett förstatligande av järnvägen bleve nödsakad att göra ett större kapitalutlägg

och finge vidkännas årliga förluster. Däremot hade ännu ej undersökts,

huruvida icke järnvägen kunde bliva en värdefull länk i en lämpligt

avpassad fusionsgrupp av enskilda järnvägar. Föreningen anser, att förevarande

fusionsfråga bör hänskjutas till nämnda kommitté, och finner det därmed

förenade uppskovet kunna göras utan olägenhet för banans trafikanter.

Norsholms—Västervik— Hultsfreds järnvägsaktiébolag har i sin skrivelse till

riksgäldsfullmäktige erinrat örn att statsmakterna under förra halvåret 1936

medgivit reglering av bolagets statslån på så sätt, att bolaget skulle till

staten inbetala ett kontant belopp av 1,440,000 kronor. För denna inbetalning

erfordrades, bland annat, att Kalmar läns norra landsting tecknade

borgen å ett bolagets lån till belopp av 600,000 kronor. Så hade numera

skett. Vid förhandlingarna rörande berörda lånereglering hade beräknats, att

driftöverskottet å bolagets järnväg skulle årligen uppgå till 190,000 kronor,

varav 90,000 kronor skulle åtgå till förräntning och amortering av lån samt

100,000 kronor till avsättning till förnyelsefond. Vid förstatligande av Östra

centralbanan komme bolagets trafikinkomster att minska med cirka 40,000

kronor per år, en förlust som endast obetydligt kunde kompenseras av

minskade utgifter. Med hänsyn till att 1936 års överenskommelse med staten

inneburit, att bolaget haft att prestera maximum av det med berörda

inkomstberäkning möjliga, måste bolaget påfordra, att statens järnvägar vid

ett förstatligande av Östra centralbanan ålades att lämna bolaget full ersättning

för därigenom uppkommande minskning av trafikinkomster.

Aven Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiébolag och Säfsjöström—Nässjö

järnvägsaktiebolag hava i sina skrivelser till fullmäktige framhållit, att de komma

att lida inkomstminskning genom förstatligande av ifrågavarande järnväg.

Det senare bolaget har tillika anfört, att den förväntade inkomstminskningen

komme att medföra stor risk för att annuiteterna på bolagets

statslån i fortsättningen icke skulle kunna planenligt inbetalas.

Till följd av remiss har järnvägsstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet den

9 december 1936 och därvid förklarat sig icke hava något att erinra mot

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:is proposition nr 129.

23

förslaget till avtal om statsförvärv av Östra centralbanan. Styrelsen har

hemställt, att Kungl. Majit i proposition till 1937 års riksdag måtte föreslå

riksdagen besluta, att under förutsättning att överenskommelse av det innehåll,

som kontraktsförslaget visar, kan bliva träffad mellan staten och Östra

centralbanans järnvägsaktiebolag, sagda bolag tillhöriga järnvägar må övertagas

av staten och införlivas med statens järnvägar samt att det kapital,

vilket därvid skall överföras från allmänna järnvägslånefonden till statens

järnvägars fond och vars belopp enligt styrelsen lämpligen torde böra sättas

lika med bolagets återstående kapitalskuld till staten, skall i statens järnvägars

räkenskaper redovisas under rubriken »Annat kapital».

I övrigt har järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande behandlat de av svenska

järnvägsföreningen och förenämnda järnvägsbolag avgivna skrifterna. I

detta hänseende innehåller utlåtandet i huvudsak följande:

Utöver vad styrelsen förut anfört hade styrelsen i sak föga att tillägga.

De från enskilt järnvägshåll till riksgäldskontoret ingivna framställningarna

inneliölle nämligen knappast några nya för frågans belysning betydelsefulla

synpunkter. Vad som framförts vore fastmer blott vissa redan från början

förutsedda invändningar, av vilka för övrigt ingen berörde det centrala i

styrelsens argumentering.

Statsförvärv av banan hade förordats icke såsom ett medel att rädda av staten

i banan investerat kapital utan såsom ett led i statens allmänna samfärdselbefrämjande

verksamhet. Sagda kapitalinsats måste nämligen betraktas såsom från

avkastningssynpunkt förlorad, och detta vare sig banan förstatligades eller

behölles vid nuvarande förvaltning. För såvitt driften å banan alltfort skulle

uppehållas, syntes direkta förluster å rörelsen näppeligen kunna undvikas,

och dessa förluster kunde förväntas bliva av ungefär samma storlek i båda

fallen. Förlusterna koinme vidare att på längre sikt drabba staten, vare

sig denna stöde såsom ägare eller som enda fordringsägare, i det senare

fallet i form av successivt minskat värde å den som säkerhet för statslånet

liggande blott nödtorftigt underhållna banegendomen.

Vid statsdrift erhölles kvantitativt ökade och kvalitativt förbättrade transportprestationer,

väsentligt lägre trafikavgifter och något ökad ersättning

åt vissa av de anställda, vilket allt — vid oförändrat affärsresultat — innebure

en väsentlig höjning i den samhällsekonomiska effekten av verksamheten.

Denna ökade insats i folkhushållningen hade varit huvudmotivet för

styrelsens tidigare deklarerade inställning till förevarande fråga, och i jämförelse

därmed hade de förutsebara och i varje fall ej av någon hög storleksordning

varande uppoffringarna på statens järnvägars egen budget ansetts

böra träda tillbaka.

Styrelsen hade givetvis icke förbisett, att ett förstatligande av Östra

centralbanan komme att för andra närliggande järnvägar få vissa återverkningar

genom därav följande ändringar i transportvägar för sam trafikgods.

Dessa verkningar hade fastmer ingående behandlats i styrelsens promemoria

den 30 mars 1935, ehuru utan angivande av penningbelopp för varje berörd

enskild järnväg. För att visa att vad som nu från bolagens sida anförts

icke vore något för styrelsen nytt, torde vara nog meddela, att av bolagen

åberopade utredningar verkställts inom styrelsen.

Bolagens erinringar drabbade icke det centrala i styrelsens argumentering

för ett statsförvärv. Den samhällsekonomiska vinsten av en sådan

åtgärd kunde ju icke rind igen minska därför, att sänkningarna i taxenivån

för linjerna Linköping--Åtvidaberg—Hultsfred föranledde motsvarande slink
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 129.

ningar å vissa andra mer eller mindre avlägset belägna järnvägslinjer eller

vållade omläggning av en del transportvägar. Att ett statsförvärv —- liksom

överhuvudtaget varje förändring i fråga örn en järnvägs ägande och taxeförhållanden

— finge dylika följder för utomstående part vore ingenting anmärkningsvärt

eller för detta fall specifikt. Stora omkastningar i transportvägar

hade inträtt år 1931 i och med de då införda, ännu gällande bestämmelserna

rörande järnvägarnas godssamtrafik, vilka medfört ändringar i vissa

järnvägars godstrafikinkomster. Redan i dessa bestämmelser hade förutsetts

sådana fall som det nu aktuella. Örn en järnväg till följd av ändrade samtrafiksvägar

ginge förlustig någon del av sin tidigare trafik och trafikinkomst,

skulle järnvägen som kompensation under tio år framåt erhålla ersättning

härför, beräknad efter vissa i samtrafikordningen angivna normer. Så komme

givetvis att ske även vid ett förstatligande av Östra centralbanan. Andra

järnvägar däribland statens finge då under viss tidsperiod vidkännas en —

i kalkylerna på grund av dess tillfälliga art icke inräknad — utgift för bestridande

av denna ersättning. Enär denna ersättning vore bestämd på ett

objektivt och skäligt sätt, syntes ingen berättigad erinran vara att göra mot

att ett förstatligande av Östra centralbanan komme att få sådana följder

för andra järnvägsföretag. Aven örn något fog verkligen funnes för järnvägsbolagens

erinringar, vore det enligt styrelsens mening orimligt, örn

dylika följder skulle få utgöra den yttersta anledningen att behålla en förvaltningsform,

som i och för sig visat sig mindre ändamålsenlig och ägnad att

medföra samhälleliga olägenheter i form av sämre transportanordningar och

högre taxor utan att dock lämna något nämnvärt bättre affärsekonomiskt

utbyte.

Med det anförda ville styrelsen ingalunda hava uttalat, att vid avgöranden

beträffande samfärdseln strävandet mot högsta samhällsekonomiska effekt

borde vara enda rättesnöre. Fastmer måste uppenbarligen jämväl vikt läggas

på att undvika onödiga omkastningar. Styrelsen vore alltså i princip ense

med de enskilda järn vägsförvaltningarna, att vid bedömandet av förevarande

fråga vederbörlig uppmärksamhet borde ägnas jämväl nyssberörda järnvägsekonomiska

konsekvenser. Beträffande vissa i förevarande fall ifrågakommande

_ vägändringar gällde för övrigt också, att allmännyttan av desamma

vore tvivelaktig. Styrelsen hade ock övervägt alternativet att efter statsförvärvet

låta banan tillsvidare förvaltas jämlikt bestämmelserna i Kungl. Majis

brev den 28 november 1924, varigenom banan skulle förbliva en särskild

taxeenhet och övergången i statens ägo alltså icke behöva föranleda någon

avsevärd omläggning i samtrafiksvägarna, samtidigt som statens järnvägars

uppoffringar å dess egen budget skulle bliva ej oväsentligt mindre. "Ett

faktum vore nämligen, att även med ett sådant provisorium den samhällsekonomiska

vinsten av ett statsförvärv skulle bliva avsevärd. Styrelsen hade

emellertid icke ansett berörda förhållanden vara av den storleksordning,

att de borde utgöra hinder för banans omedelbara införlivande i statens

järnvägar. För ett mera positivt handlande måste givetvis jämväl tala den

omständigheten, att ifall de av svenska järnvägsföreningen och närliggande

järn vägsförvaltningar anförda synpunkterna och önskemålen skulle få vara

bestämmande för statsmakternas åtgöranden, så skulle därmed skapas ett

prejudikat och föranledas konsekvenser, som uppenbarligen kunde bliva

synnerligen hinderliga i framtida fall, då av en eller annan anledning statsmakterna

skulle vilja företaga inkorporeringar i statens järnvägar av linjer,

nu tillhörande enskild järn vägsförvaltning.

Järnvägsstyrelsen kunde alltså icke finna, att vad som anförts från de

enskilda järnvägarnas sida borde påverka statsmakternas ställningstagande

till förevarande fråga eller föranleda någon Kungl. Majis särskilda åtgärd..

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

Till järnvägs!:öreningens uttalande om ärendets hänskjutande till 1936 års

järnvägskommitté ville styrelsen anmärka, att för denna vidlyftiga och tidskrävande

utredning det icke torde spela någon skönjbar roll, örn här ifrågavarande

relativt lilla bana som enskild järnväg inginge i utredningen eller icke.

Järnvägsföreningen hade också i det hela taget mycket överdrivit den roll,

sorn en fusionering utan samband med statens järnvägar allmänt kunde få.

Vid val i princip av fusionsalternativ syntes det nämligen icke vid bestämmandet

av premisserna kunna befinnas rationellt att, som järnvägsföreningen

syntes önska, sätta statens järnvägar i undantagsställning. Åtskilliga enskilda

järnvägar funnes ju, som ej hade direkt anslutning till annan enskild järnväg,

och för vissa övriga vore anknytningen till en statens järnvägars linje —

d. v. s. ingåendet i en fusion med statens järnvägar som stomme — väsentligt

naturligare än sammankopplingen vid en angränsande enskild järnväg, med

vilken trafikutbytet kunde vara obetydligt och möjligheterna till ekonomisk

samköming problematiska. Järnvägsstyrelsen ställde sig starkt tvivlande beträffande

möjligheterna att — åtminstone utan ekonomisk medverkan från

statens sida — i fusionsgrupperna få med »förlustlinjer», då förvaltningarna

för de bäriga enskilda järnvägarna av naturliga skäl måste ställa sig avvisande

mot åtgärder, ägnade att minska rörelsens avkastning.

Vad särskilt beträffade östra centralbanan, rådde ingen tvekan i sistberörda

hänseende. Ägarna av den enda anslutande likspåriga enskilda järnvägen

hade enligt 1932 års järnvägsekonomiutredning — efter långvariga

undersökningar — meddelat, att de åtminstone för det dåvarande icke kunde

reflektera på ett förvärv av ifrågavarande järnväg. Något skäl varför nämnda

järnvägs ägare skulle intaga en annan ståndpunkt, örn frågan upptoges nu

ånyo och av andra sakkunniga, hade icke anförts.

Föreningens uttalande, att ett sådant uppskov kunde göras utan minsta

olägenhet för banans trafikanter, syntes få betecknas som ett påtagligt överord

för ej säga direkt felaktigt. Så hög som banans nuvarande taxenivå vore,

syntes trafikanternas stora intresse av en ändring snarast möjligt vara

obestridligt. Enligt i promemorian den 30 mars 1935 anförda siffror, skulle

den sammanlagda lättnaden för trafikanterna uppgå till omkring 200,000

kronor årligen, ett ingalunda obetydligt belopp för vederbörande bygd. Från

trafikanternas synpunkt vore det också långt ifrån likgiltigt, örn anslutningen

till en större förvaltning skedde i den ena eller andra ändpunkten av banan.

Enligt uppgift i nämnda promemoria hade nämligen av samtrafiksgodset till

och från järnvägen cirka 47,000 ton gått via Linköping mot 12,500 ton via

Hultsfred, vartill komme att Nässjö—Oskarshamns järnvägs lokaltaxa vore

högre än statsbanetaxan. örn banan alltså, såsom järnvägsföreningen ifrågasatte,

skulle kunna bliva en värdefull länk i en lämpligt avpassad fusionsgrupp,

så skulle i allt fall detta värde icke erhållas utan påtagligt men för

trafikanterna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 12 januari 1937 tillstyrkt

bifall till järnvägsstyrelsens i utlåtandet den 9 december 1936 framlagda

förslag.

Det i det föregående omförmälda förslaget till avtal örn statsförvärv

av östra centralbanan överensstämmer i stort sett med de avtal,

som tidigare träffats rörande statsförvärv av enskilda järnvägar.

Enligt förslaget skall banan övergå i statens ägo den 1 september 1937.

Köpeskillingen skall utgå på så sätt, att statsverket övertager bolagets skulder

och förpliktelser med vissa närmare angivna begränsningar. I fråga örn per
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

sonalen gälla i huvudsak samma bestämmelser, som tillämpats vid de senast

övertagna enskilda järnvägarna. Personalen skall sålunda äga övergå i statens

järnvägars tjänst med bibehållande av innehavda löneförmåner och rätt till

löneförhöjning, dock att avlöningen som regel icke må överstiga det högsta

belopp, som enligt statens järnvägars avlöningsreglemente må utgå till tjänsteman

i den lönegrad, i vilken befattningshavaren placeras. I övrigt är att

märka, att statens järnvägar skola äga rätt att före 1937 års utgång dels

jämlikt för personalen gällande avtal entlediga sådan icke-ordinarie eller till

ordinarie efter den 1 juli 1936 befordrad personal, som befinnes vara för den

övertagna järnvägens drift icke erforderlig, dels mot förtidspensioner entlediga

sjuka befattningshavare eller befattningshavare över 60 år, som icke

lämpligen kunna övertagas i statens järnvägars tjänst, därvid till de sjuka

skall utgå sjukpension och till de övriga full ålderspension i båda fallen enligt

Enskilda järnvägarnas pensionskassas reglemente, dels ock å övergångsstat

uppföra sådan personal, som vid tidpunkten för överlåtelsen icke är men kan

tänkas framdeles bliva för statens järnvägar behövlig, statens järnvägar dock

obetaget att även efter 1938 års ingång entlediga dylik personal på sätt och

enligt grunder, som nyss sagts i fråga om personal, vilken entledigas med

förtidspension redan i samband med statsförvärvet av järnvägen. Vidare

innehåller avtalsförslaget ett förbehåll, att sådana befattningshavare, som

under tiden januari 1935—juni 1936 befordrats till ordinarie icke omedelbart

kunna påräkna ordinarie anställning, såvida icke järnvägsstyrelsen finner

skäl att härom särskilt besluta. Av statens järnvägar övertagen, å aktiv stat

uppförd personal, på vilken civila tjänstepensionsreglementet ej vunnit till

lämpning, tillerkännes i förslaget de förmåner, som angivas i kungörelsen

den 12 april 1935 (nr 146) med föreskrifter i fråga örn pension till vissa

tjänstemän, som i samband med statens övertagande av enskilda järnvägar

eller bandelar övergått i statens järnvägars tjänst. Gentemot sådan den

enskilda järnvägens, vid statens järnvägars övertagande av densamma, i tjänst

varande personal, som icke vunnit anställning å aktiv stat vid statens järnvägar,

samt banans redan pensionerade personal ävensom pensionsberättigade

familjemedlemmar efter personal av nämnda kategorier, ikläda sig statens

järnvägar icke någon skyldighet att låta desamma komma i åtnjutande av

andra pensionsförmåner eller understöd — frånsett förut berörda förtidspensioner

— än som skulle hava tillkommit vederbörande, därest banan ej

övergått i statens ägo.

Ifrågavarande avtal har för bolagets del godkänts å bolagsstämma den 17

februari 1937.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har östra centralbanans järnvägsaktiebolag,

trots de av statsmakterna år 1932 beviljade betydande lättnaderna

beträffande bolagets skuld till staten, under de därefter förflutna

åren icke kunnat uppnå en sådan ekonomisk ställning, att bolaget nu kan

återupptaga annuitetsbetalningen å statslånen. Visserligen är ifrågavarande

företag såtillvida gynnsammare ställt än åtskilliga andra järnvägsföretag som

ett icke obetydligt driftöverskott utvinnes av trafiken å densamma. Detta

driftöverskott, för de närmaste åren beräknat till 85,000—100,000 kronor, är

emellertid icke tillfyllest för författningsenlig avsättning till förnyelsefond, för

vilket ändamål erfordras omkring 120,000 kronor för år.

Ehuru bolagets obligationslån numera, på sätt i det föregående angivits,

likviderats och bolagets låneskulder därefter huvudsakligen utgöras av de

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 120.

fyra statslånen till ett sammanlagt kapitalbelopp av 2,761,059 kronor 67 öre,

förefinnes alltså, därest icke förnyelsefondsavsättningen skulle väsentligt begränsas,

icke utsikt att kunna påräkna ens räntebetalning å statslånen. De

under förhandlingarna framlagda förslagen till reglering av statslånen voro

grundade på en begränsad avsättning till förnyelsefond, varigenom en del avdriftöverskottet,

som dock även oavkortat var otillräckligt för författningsenlig

avsättning, skulle kunna disponeras för annuitetsbetalning å statslånen, reducerade

till visst belopp. Då avsättning till förnyelsefond i full utsträckning

erfordras för att möjliggöra upprätthållande av banans värde, skulle emellertid

en dylik disposition av överskottsmedlen icke innebära annat än att annuitetsbetalningen

till staten förenades med en successiv värdeminskning av järnvägen

och därmed av säkerheten för statslånen. En dylik anordning synes icke

lämpligen kunna ifrågakomma och kan i varje fall icke betraktas som en

definitiv lösning av järnvägens ekonomiska svårigheter.

Enär alltså järnvägsbolagets ekonomiska förhållanden icke kunnat tillfredsställande

ordnas enbart genom en reglering av statslånen, hava de företagna

undersökningarna utvidgats till att omfatta jämväl frågan om en fusion mellan

bolagets järnvägar och lämplig enskild järnväg eller statens järnvägar. Ägarna

av den enskilda järnväg, som därvid ifrågakomma, Nässjö—Oskarshamns

järnväg, hava emellertid avböjt en dylik fusion. Järnvägsstyrelsen har för sin

del, med framhållande av att ett statsförvärv av östra centralbanan affärsmässigt

sett visserligen icke vore en från statens järnvägars synpunkt önskvärd

åtgärd, uttalat sig för ett förstatligande av banan, enär en sådan åtgärd

skulle innebära en från allmän samhällelig synpunkt och med hänsyn till

behovet av banans bibehållande nödvändig och ändamålsenlig lösning av förevarande

spörsmål. Styrelsen har ock tillstyrkt, att staten i enlighet med det

föreliggande avtalsförslaget övertager östra centralbanan från och med den

1 september 1937.

Vid bedömande av frågan örn östra centralbanans framtid synes mig vissa

omständigheter böra tillmätas avgörande betydelse, örn järnvägen över huvud

taget skall kunna bestå och på ett ändamålsenligt sätt betjäna den bygd, som

den genomlöper, erfordras för vissa förbättringar och andra rationaliseringsåtgärder

enligt verkställda beräkningar en successiv kapitalinvestering av

omkring 1.9 miljon kronor, vilket belopp järnvägsstyrelsen emellertid beräknat

kunna under vissa förutsättningar minskas till 1.7 miljon kronor. Då det icke

från något håll lärer kunna ifrågasättas, att järnvägen nedlägges, torde berörda

kapitalinvestering få anses ofrånkomlig. Det torde vara uteslutet, att

järnvägsbolaget självt kan uppbringa härför nödvändiga medel eller att annan

enskild eller kommunal intressent skulle vilja träda emellan, och för min del

vill jag betrakta det såsom likaledes uteslutet, att staten skulle ställa medlen

till järnvägsbolagets förfogande såsom ytterligare lån eller understöd. Vidare

må framhållas, att en i viss män förbättrad trafikekonomi synes kunna påräknas,

därest järnvägen införlivas med statsbanorna, samtidigt som trafikanterna

inom trafikområdet komma i åtnjutande av icke obetydliga lättnader i

fraktkostnadshänseende. Ett statsförvärv av banan skulle sålunda innebära

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

möjligheter till ett rationellt ordnande av trafiken och tillika — genom att

banan på ett bestående sätt anknytes till den järnväg, till vilken huvudparten

av trafiken å banan söker sig — vara en traf ikbef rännande åtgärd, vars ändamålsenlighet,

därest fråga vore om fusion mellan enskilda järnvägar, säkerligen

allmänt skulle hava erkänts. Mot ett statsförvärv av östra centralbanan

har i huvudsak icke heller framförts annat skäl än att vissa enskilda järnvägar

genom av statsförvärvet föranledda omläggningar av samtrafiksvägarna

skulle lida en mer eller mindre betydande inkomstminskning.

För min del har jag icke kunnat finna annat än att samtliga i saken föreliggande

omständigheter peka hän mot nödvändigheten, att staten påtager

sig de kostnader, som äro förenade med ett bibehållande av ifrågavarande

järnväg, och att detta lämpligast sker i samband med att järnvägen

förvärvas av staten och införlivas med statens järnvägar. Yad beträffar de

förluster, som vissa enskilda järnvägar ansett sig böra räkna med i händelse

av östra centralbanans förstatligande, må allenast framhållas, att liknande

förluster i regel uppstå vid fusion mellan järnvägsföretag vare sig fusionen

gäller enbart enskilda järnvägar eller enskild järnväg och statens, och att

ifrågavarande förluster förutsetts vid fastställandet av sedan år 1931 gällande

regler i fråga om ersättning för genom ändrade samtrafiksvägar uppkommande

inkomstminskning för viss järnväg; dessa regler innebära i huvudsak, att ersättning

för trafikavledning utbetalas under tio år, det första året med 40 procent

av inkomstminskningen, det andra året med 36 procent, det tredje året med

32 procent o. s. v. Att hithörande spörsmål icke äro av den betydelse, att de

kunna anses utgöra hinder för den här ifrågavarande av andra skäl starkt påkallade

fusionsåtgärden, synes icke behöva närmare utvecklas. Ej heller synes

det kunna ifrågakomma att för detta fall medgiva andra ersättningsgrunder än

de eljest under enahanda omständigheter tillämpliga.

Av det anförda torde framgå att ett statsförvärv av östra centralbanan utgör

den under förhandenvarande omständigheter enda möjliga vägen att definitivt

lösa frågan örn banans framtid. Svenska järnvägsföreningen har emellertid

ansett sig böra påyrka, att ärendet icke nu företages till avgörande utan

först hänskjutes till 1936 års järnvägskommitté för att ingå som ett led i dess

utredningar rörande, bland annat, fusioner av enskilda järnvägar. Att ytterligare

uppskjuta frågans avgörande torde emellertid, med hänsyn till järnvägens

fortgående värdeminskning, icke vara en från statens synpunkter lämplig

åtgärd. Ej heller torde ett uppskov kunna tjäna något intresse för järnvägens

trafikanter eller för det järnvägen ägande bolaget. Hos nämnda kommittés

ordförande har jag ock inhämtat, att ett statsförvärv av ifrågavarande

järnväg icke skulle nämnvärt inverka på det inom kommittén pågående utredningsarbetet.

Då järnvägens bibehållande som enskilt företag icke lärer få

betraktas som ett önskemål, värt beaktande framför alla andra, kan jag icke

finna annat än att vid anläggande av såväl rent ekonomiska som allmänt samhälleliga

synpunkter övervägande skäl tala för att örn möjligt undvika ytterligare

uppskov med frågans avgörande.

Såsom järnvägsstyrelsen närmare utvecklat skulle de nödvändiga förbätt
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

rings- och rationaliseringsåtgärderna — huvudsakligen rälsutbyte och anskaffning

av motorvägnar m. m. — vid statsförvärv av järnvägen till ett belopp av

omkring 800,000 kronor behöva finansieras med riksstatsanslag, medan återstående

kostnader, 0.9 å l.i miljon kronor, skulle kunna successivt bestridas

med förnyelsefondsmedel. Med anvisande av de sålunda såsom riksstatsanslag

erforderliga medlen torde emellertid kunna anstå till nästa år. Därest

medel för ändamålet dessförinnan skulle visa sig erforderliga, lärer Kungl.

Majit, därest riksdagen icke häremot uttalar erinran, få ställa lämpligt belopp

till järnvägsstyrelsens förfogande av för styrelsen tillgängliga medel.

Vad beträffar det föreliggande, av järnvägsbolaget och järnvägsstyrelsen

godkända avtalsförslaget, för vars huvuddrag jag förut redogjort, synes någon

anledning till erinran icke föreligga. Enär köpeskillingen skall utgå på så sätt,

att statsverket övertager bolagets skulder och förpliktelser, vilka bolaget förpliktat

sig att icke öka utöver vad som kan erfordras för dess normala verksamhet,

erfordras icke anslag för genomförande av avtalet. I fråga örn personalen

hava, enligt vad jag inhämtat, ingående undersökningar visat, att densamma,

i den mån den icke pensioneras på grund av ålder eller sjukdom, praktiskt

taget i sin helhet kan erhålla anställning i statens järnvägars tjänst vid

banan i fråga eller på annat håll; en eller annan torde emellertid åtminstone

tills vidare behöva uppföras å övergångsstat, därvid han icke vinner fast anställning

vid statens järnvägar annat än vid överförande till aktiv stat. Att

järnvägsstyrelsen enligt förslaget skulle äga att i samband med banans övertagande

— eller sedermera från övergångsstaten — med förtidspension entlediga

sjuka befattningshavare och personal med en ålder överstigande 60 år

synes i betraktande av de för statsbanepersonalen gällande pensioneringsbestämmelserna

icke kunna föranleda erinran, helst som de sålunda pensionerade

erhålla full sjuk- respektive ålderspension enligt för dem nu gällande

bestämmelser och statens järnvägar tillika skulle åtaga sig att för en var av

dem erlägga de reglementerade avgifterna — såväl personliga som förvaltningsavgifter

— till enskilda järnvägarnas pensionskassa, intill dess denna

övertager skyldigheten att utbetala respektive pensioner.

På grund av vad sålunda i olika avseenden anförts vill jag tillstyrka, att

östra centralbanan förvärvas av staten i huvudsak enligt de villkor, som innefattas

i förenämnda avtalsförslag.

Vad slutligen angår frågan, till vilket belopp järnvägen bör upptagas i

statens järnvägars fond, har järnvägsstyrelsen ansett detsamma böra bestämmas

till summan av statens kapitalfordran hos östra centralbanans järnvägsaktiebolag,

eller 2,761,059 kronor 67 öre. Enär järnvägen, på sätt av det förut

anförda framgår, saknar egentligt affärsvärde, finner jag för min del lämpligare,

att järnvägen i statens järnvägars bokföring icke upptages med högre värde

än realisationsvärdet, vilket enligt handlingarna i ärendet på grundval av en

utav översten Hj. Fogelmarck verkställd värdering torde kunna sättas till

1,357,000 kronor. För detta belopp, vilket i enlighet med järnvägsstyrelsens

förslag torde böra redovisas under rubriken »Annat kapital», varmed avses

annat kapital än lånemedelskapital, jämte återstoden av statens kapitalfordran

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 129.

på grund av ifrågavarande statslån torde täckning i sinom tid böra beredas

riksgäldskontoret i vanlig ordning. Räntef ordringarna skulle på vanligt sätt

omedelbart avskrivas.

dag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att de östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna

må av staten förvärvas i enlighet med av mig här förut

förordade grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:219 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående stats förr ärv av de Ostra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna jäm s. 7 i texten
  2. SU 1937:100 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stats förvän av de östra centralbanans järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna jämte i ämnet väckt s. 9 i texten