Med förslag till förordning angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användningen av statsunderstöd
1937-02-26 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:213, Med förslag till förordning angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användningen av statsunderstöd
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
1
Nr 213.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående skyldighet att till riksdagens revisorer
avgiva redogörelse för användningen av statsunderstöd;
given Stockholms slott den 26 februari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående skyldighet att till riksdagens
revisorer avgiva redogörelse för användningen av statsunderstöd.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 213-
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Förslag
till
förordning angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva
redogörelse för användningen av statsunderstöd.
Härigenom förordnas som följer:
Den, som åtnjutit understöd av statsmedel eller av medel, influtna genom
penninglotteri, så ock den, som enligt vad därom finnes särskilt stadgat mottagit
sådant understöd för att till annan förmedla detsamma, är, vare sig
understödet skall återbetalas eller icke, skyldig att efter anmodan av riksdagens
revisorer till dessa avgiva en detaljerad och, såvitt möjligt, av verifikationer
bestyrkt redogörelse för hur understödet av honom använts. Har den
redovisningsskyldige fört räkenskaper, varav fullständiga upplysningar örn
understödets användning kunna inhämtas, äge han i stället fullgöra redovisningsskyldigheten
genom att bereda revisQrerna tillfälle att taga del av
räkenskaperna med tillhörande verifikationer, protokoll och andra handlingar.
Redovisningsskyldighet, som nu sagts, åligger icke enskild person beträffande
understöd, avsett till bestridande av hans eller hans familjs personliga
utgifter, ej heller utländsk medborgare eller utländsk institution eller sammanslutning
beträffande understöd för internationellt ändamål.
Är eller varder för visst fall föreskrivet, att redovisningsskyldighet inför
riksdagens revisorer icke skall föreligga eller skall fullgöras i annan ordning
än här ovan sagts, lände det till efterrättelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937 men äger icke tillämpning
i fråga om understöd, som avser tid dessförinnan eller som utgår på grund
av avtal, slutet före nämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213-
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler utredning
och förslag angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse
för användningen av statsunderstöd m. m. samt anför därvid följande:
Gällande
bestämmelser rörande statsrevisorernas granskning m. m.
Enligt riksdagsordningen § 72 hava riksdagens revisorer att enligt regeringsformen
och särskild instruktion granska statsverkets, riksbankens och
riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. Varje revision skall
enligt samma grundlagsstadgande omfatta ett räkenskapsår. I regeringsformen
beröres emellertid statsrevisionens verksamhet endast i § 107, varest
stadgas att det, oaktat den av riksdagens utskott eller revisorer förrättade
generella översikt av statsmedlens utdelning, bör åligga vederbörande ämbetsmän
att verkställa den speciella revision, som dem i kraft av deras ämbetsbefattning
tillkommer.
Nu gällande instruktion för riksdagens revisorer, av Kungl. Maj:t kungjord
den 22 maj 1925 (nr 144), innehåller i § 12, sådan paragrafen lyder
enligt kungörelse den 30 juni 1936 (nr 457), följande stadgande:^
»Revisorerna skola tillse, att dem i behörig ordning tillhandahållas:
a) de för räkenskapsår avslutade, av föregående revisorer icke granskade
räkenskaper över alla medel, som genom allmänna bidrag tillkommit eller
genom traktater med främmande makter riket tillflutit; „
b) av verk myndigheter och inrättningar avgivna årsberättelser, sa ock
alla de kungl.’ brev, protokoll och handlingar, på vilka nämnda räkenskaper
och berättelser grunda sig.»
Anförda stadgande i instruktionen för statsrevisorerna är emellertid icke
normerande för dem, som hava att redovisa inför revisorerna. Härom hava
tid efter annan särskilda bestämmelser utfärdats av Kungl. Maj:t.
De grundläggande föreskrifterna i detta avseende äro meddelade i Kungl.
Maj:ts cirkulär den 14 augusti 1841 (nr 36, s. 4) till samtliga förvaltande
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
verken angående deras åligganden i och för revisionen av statsverkets styrelse
och förvaltning.
I detta cirkulär stadgas i punkterna l:o—4:o och 9:o följande:
l :o. För alla medel, av vad beskaffenhet som helst, ordinarie eller extra
ordinarie, som genom allmänna bidrag tillkommit, eller genom traktater
med främmande^ makter riket tillflutit, avlägges räkenskap utav vederbörande,
på vilka sådant beror, inom föreskrivne tider och vid det ansvar, författningarne
för underlåtenhet därav stadga.
2:o. Alla dessa räkenskaper med därtill hörande kungl, brev, protokoller
och handlingar, utan undantag, innefatta den allmänna redovisningen
för statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.
3:o. Uti årligen avslutande rikshuvudbok sammandrages denna redovisning
och samteliga specialräkenskaperne utgöra dess verifikationer.
4:o. Denna allmänna redovisning för statsverkets tillstånd, styrelse och
förvaltning utgör föremålet för rikets ständers revisorers granskning i den
ordning grundlagarne stadga och förmå.
9,;o. Jämte rikshuvudböckerne för de år, som utgöra föremål för varje
revision, överlämne statskontoret till revisorerne alla sina övriga räkenskaper,
protokoll och handlingar för samma år; och skola de övrige förvaltande
verkens räkenskaper med därtill hörande verifikationer, protokoller
och handlingar likaledes revisorerne tillhandahållas, då de av dem
äskas.
Såsom ett komplement till sistnämnda stadgande är att anse Kungl.
Maj :ts cirkulär den 13 oktober 1848 (nr 48, s. 3) till de penningförvaltande
verk i huvudstaden, vilkas räkenskaper granskades av rikets ständers revisorer.
Genom detta cirkulär förordnades, att de hos verken förda journaler
eller anteckningsböcker över influtna och utgivna medel för de år,
som varje revisionsförrättning omfattade, skulle, då sådant äskades, meddelas
revisorerna.
Några ytterligare direkta bestämmelser, som reglera själva granskningsmaterialets
omfattning, finnas icke. I detta sammanhang må dock erinras,
dels att i 1841 års cirkulär (punkten 12 :o) förutsattes att de räkenskaper,
som överlämnades till statsrevisionen, hörde under kammarxättens granskning,
dels ock att i nu gällande instruktion för riksdagens revisorer, § 13,
stadgas, att skulle en eller flera av de till statsrevisionen hörande räkenskaper
och handlingar befinnas ofullständiga eller icke hava undergått
.vederbörlig revision, böra revisorerna det oaktat underkasta även dessa
räkenskaper och handlingar den granskning, som omständigheterna medgiva.
Till belysning av granskningens omfattning må vidare återgivas följande
stadgande ur instruktionen för statsrevisorerna, § 14:
»Vid revisionen av statsverket skola revisorerna efterse och granska,
huruvida utgifterna överensstämma med stater och författningar eller eljest
meddelade bestämmelser samt huruvida de av Kungl. Maj :t meddelade beslut,
på vilka gjorda utbetalningar grunda sig. äro försedda med vederbörlig
kontrasignation.
. Vidare skola revisorerna tillse, om inkomsterna på rätta tider och till riktiga
belopp influtit i statens kassor; huru vederbörande, åt vilka uppbör
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
den av statens inkomster och kontrollen över denna uppbörd anförtrotts,
fullgjort sina skyldigheter; vilka åtgärder blivit vidtagna med avseende på
möjligen inträffade propriebalanser; och i övrigt allt som till ett tillförlitligt
omdöme om statsverkets tillstånd och förvaltning kan anses erforderligt; och
böra revisorerna, utan att, så vitt omständigheterna medgiva, förbigå détab
jerna, huvudsakligen granska dispositionerna, förvaltningen och resultaten
på det hela.»
Slutligen torde böra erinras om vissa tidigare gällande stadganden angå;
ende avgivande av för statsrevisionen avsedda förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag,
enär dessa stadganden synas vara av intresse vid bedömandet
av omfattningen av statsrevisorernas granskningsrätt. Enligt punkten
7:o i förutnämnda 1841 års cirkulär skulle Kungl. Majit vid början av
varje revision över statsverket låta till revisorerna överlämna från såväl statskontoret
som alla övriga förvaltande verk infordrade berättelser örn tillståndet
och styrelsen av de under deras förvaltning stående delar av statsverket
de år, för vilka avslutade räkenskaper skulle vid samma revision företes. Vidare
föreskrevs i punkten 8:o) av samma cirkulär, att statskontorets berättelse
skulle framställa de förhållanden, vilka rikshuvudboken och dit hörande
handlingar närmare utredde, samt att de övriga redovisande verkens berättelser
skulle innefatta enahanda framställning i avseende på deras förvaltning
och räkenskaper, av vilka generalsammandrag därjämte skulle bifogas.
Bestämmelser om avgivande av särskilda räkenskapssammandrag meddelades
första gången i cirkulär den 16 juni 1875 (nr 41, s. 8); däri förordnades,
att samtliga penningförvaltande allmänna verk och inrättningar skulle vid de
berättelser, som av dem för statsrevisionen avgåves, foga räkenskapssammandrag,
avfattade i samma form som i berättelsen angående nästföregående
statsrevision begagnats. Utan att formligen upphävas blev nämnda cirkulär
sedermera ersatt av en kungörelse den- 23 maj 1884 (nr 27, s. 1) angående
skyldighet för vederbörande verk och inrättningar att i och för deras räkenskapers
granskning av riksdagens revisorer avgiva berättelser och räkenskapssammandrag.
Enligt kungörelsen skulle det åligga ej allenast statskontoret
och alla övriga centrala verk utan även de allmänna inrättningar, vilka åtnjöte
statsanslag och vilkas räkenskaper överlämnades till granskning av riksdagens
revisorer, att jämte förvaltningsberättelser avgiva räkenskapssammandrag,
avfattade i samma form som i berättelsen angående nästföregående
statsrevision begagnats. Genom kungörelse den 14 oktober 1910 (nr 113, s.
2) förordnades slutligen, att den i 1884 års kungörelse föreskrivna skyldigheten
för vederbörande verk och inrättningar att i och för deras räkenskapers
granskning av riksdagens revisorer avgiva berättelser och räkenskapssammandrag
skulle gälla samtliga verk och inrättningar, som åtnjöte statsanslag.
I proposition nr 127 till 1936 års riksdag framlades förslag till vissa ändringar
i instruktionen för riksdagens revisorer i syfte alt borttaga skyldigheten
att avgiva för statsrevisionen avsedda förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag.
Därvid förutsattes emellertid, att verk eller inrättning,
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
som på grund av särskild föreskrift i instruktion eller eljest hade att avgiva
årsberättelse, skulle äga skyldighet att efter rekvisition insända denna berättelse
samt till grund för densamma liggande handlingar till riksdagens revisorer.
Förslaget bifölls av riksdagen, varefter Kungl. Maj:t den 30 juni 1936
utfärdade bland annat kungörelse (nr 458) angående skyldighet för verk och
inrättningar att insända vissa handlingar till riksdagens revisorer. Genom
denna kungörelse upphävdes såväl punkterna 7:o) och 8:o) i 1841 års cirkulär
som ock 1875 års cirkulär samt 1884 och 1910 års kungörelser.
Tidigare utredning och förslag rörande utsträckning av statsrevisorernas
granskning.
I sin år 1929 avgivna berättelse hemställde riksdagens revisorer under § 1,
att riksdagen måtte vidtaga åtgärder för revision av bestämmelserna rörande
revisorernas granskningsrätt i syfte att — i samband med en begränsning av
skyldigheten för statsunderstödda verk och inrättningar att årligen till revisorerna
avlämna förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag — rätten
att från statsunderstödda institutioner i erforderlig utsträckning erhålla
tillgång till räkenskaper, protokoll och handlingar måtte åt revisorerna
tryggas.
I anslutning till denna hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 2 maj
1930, nr 175, under punkten 1, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa närmare
utredning och vidtaga erforderliga åtgärder i anledning av vad riksdagens
revisorer sålunda anfört beträffande revisorernas granskningsrätt.
Till följd av Kungl. Maj:ts remiss den 23 maj 1930 inkommo statskontoret
och riksräkenskapsverket gemensamt med utredning och förslag i anledning
av riksdagens sålunda gjorda framställning, varefter styrelserna för svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund yttrade sig i ärendet, såvitt frågan berörde statsbidrag till kommunala
eller andra icke-statliga ändamål.
På grundval av den sålunda åvägabragta utredningen lämnade Kungl.
Maj:t genom en den 26 februari 1931 dagtecknad proposition, nr 155, riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande över de av chefen för finansdepartementet
till statsrådsprotokollet nämnda dag angivna riktlinjerna för avlämnande
till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m. De skäl, som 1930 års riksdag
aberopade till stöd för sin framställning, liksom även innebörden av
nämnda utredning och förslag framgå av sagda proposition.
I ärendet avgav statsutskottet utlåtande nr 90. Mot utskottets förslag framfördes
vid behandlingen i kamrarna från regeringshåll vissa betänkligheter,
vilket föranledde, att båda kamrarna beslöto återremiss till utskottet, som i
memorial nr 157 avgav nytt förslag i ämnet; detta memorial bifölls utan debatt
av kamrarna.
I överensstämmelse härmed avlät riksdagen den 2 juni 1931 skrivelse, nr
342, till Kungl. Majit, däri anfördes bland annat följande:
7
Kungl. Majis proposition nr 213.
»Riksdagen har i likhet med departementschefen funnit det önskvärt, att
sådana bestämmelser meddelas rörande riksdagens revisorers gransknmgsrätt
att densamma kommer att avse icke endast anslag, som anvisats tor
verksamheten inom den egentliga statsförvaltningen, utan även användningen
av andra av riksdagen för olika ändamål beviljade medel. För vinnande av
detta senare syfte synes det riksdagen lämpligt, att uttryckliga föreskrifter
meddelas rörande revisorernas granskningsrätt och att, i anslutning till vad
statskontoret och riksräkenskapsverket uti sitt i ärendet avgivna yttrande anfört,
denna granskningsrätt uppställes såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag
eller statsunderstöd. Det torde därvid böra åligga dem, som utbekommit
dylika medel, att på vederbörlig rekvisition tillhandahålla revisorerna
sådana räkenskapshandlingar och uppgifter, som erfordras för granskning av
de erhållna medlens användning. Betonas må, att här icke är fråga örn redovisningsskyldighet
i egentlig mening utan allenast om skyldighet att bereda
revisorerna tillfälle att granska medelsanvändningen. Givetvis tar denna
granskningsrätt för revisorerna icke hava till följd att rörande statsmedlens
användning särskilda räkenskaper behöva föras av dem, som mottaga statsbidrag
och statsunderstöd. På grund av vad styrelserna for svenska landstingsförbundet,
för svenska stadsförbundet och för svenska landskommunernas
förbund framhållit, vill riksdagen härvid göra det uttalandet, att da svårighet
ofta torde föreligga, särskilt för de kommunala organen, att tillhandahålla
originalräkenskaperna, granskningen från revisorernas sida i sa tall
lämpligen bör göras under den formen, att räkenskaperna, i stallet tor at
insändas till revisorerna, antingen granskas av någon hos revisorerna anställd
tjänsteman vid besök å vederbörande expedition, där räkenskaperna torvaras,
eller ock avskrifter av erforderliga verifikationer och övriga handlingar insändas
till revisorerna. Härigenom torde nämligen det med ifrågavarande
granskning avsedda ändamålet fyllas på ett fullt tillfredsställande satt. Riksdagen
vill fästa uppmärksamheten på att i enstaka fall ett sadant förfaringssätt
också vunnit tillämpning. Av det anförda framgår, att riksdagen i allt
väsentligt delar de synpunkter, som av departementschefen framförts i statsrådsprotokollet.
I samband härmed har riksdagen emellertid velat uttala, att det mäste
anses önskvärt, att även, då fråga är örn understöd av lotterimedel, enahanda
granskningsrätt tillkommer revisorerna, liksom att denna granskningsrätt bör
utsträckas till användningen av bidrag eller andra förmåner av olika slag,
som vid de af färsdrivande verken på grund av särskilda överenskommelser
lämnats vissa bolag m. fl. Föreskrifter örn rätt för riksdagens revisorer att
verkställa granskning av ifrågavarande företags förhållanden till statens organ
synas, då nya överenskommelser ingås, böra inflyta i vederbörliga avtal. Vid
fastställandet av affärsverkens driflkostnadsstater lärer Eders Kungl. Maj:t
äga meddela beslut, som även i dylika fall lämna riksdagens revisorer möjlighet
att erhålla för deras granskning erforderliga uppgifter.
Vidkommande granskningsrättens omfattning har föreliggande förslag i övrigt
icke givit riksdagen anledning till annat uttalande än att granskningsr
ätt en även bör avse sådana fall, då för främjande av visst ändamål av statsmedel
bestrides hela kostnaden härför, och icke endast bidrag eller understöd
utgå, men att den naturligtvis icke bör gälla sådana understöd, som äro av
mera personlig karaktär (pensionsunderstöd, stipendium, lescbidrag m. m.
dylikt) eller utgå till internationella ändamål. o
Vad därefter beträffar frågan örn genomförandet av de synpunkter i truga
örn revisorernas granskningsrätt, som ovan angivits, vill riksdagen erinra
örn att riksdagens revisorer redan under nuvarande förhållanden i vissa
tall verksliilla granskning av räkenskaper neli införskaffa uppgifter av här
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
ifrågavarande slag. Emellertid är det enligt riksdagens mening av vikt,
att uttryckliga bestämmelser om en fullständig granskningsrätt stadgas såsom
villkor för åtnjutande av statsbidrag och statsunderstöd. Att detta emellertid
skulle ske genom att riksdagen vid behandlingen av varje särskilt
anslag av denna art skulle ingå i prövning, huruvida dylikt villkor borde
fastställas, synes riksdagen icke möjligt. Då någon närmare utredning icke
verkställts, huru denna angelägenhet i så fall lämpligen bör ordnas och då
vissa svårigheter uppgivits vara för handen för att redan från och med nästkommande
budgetår stadga föreskrift om skyldighet för vederbörande att
underkasta sig granskning från revisorernas sida, har riksdagen allenast ansett
sig böra anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte snarast möjligt vidtaga
åtgärder för genomförande av den av riksdagen i skrivelse den 2 maj 1930
begärda utsträckta granskningsrätten för riksdagens revisorer.»
I anledning av ärendets utgång vid behandlingen inom riksdagen infördes
i regleringsbreven för budgetåret 1931/1932 beträffande vissa anslag,
där tvekan ej syntes föreligga, förbehåll om skyldighet för mottagaren
av statsbidrag eller statsunderstöd att underkasta sig den granskning
från statsrevisorernas sida rörande användningen av bidraget eller understödet,
som Kungl. Maj :t kunde komma att föreskriva. Jämväl i regleringsbreven
för senare budgetår har enahanda förbehåll stadgats beträffan
de ett stort antal anslag.
Nu föreliggande utredning och» förslag rörande statsrevisorernas
granskning.
Kungl. Majit bemyndigade den 12 juni 1931 chefen för finansdepartementet
att tillkalla en sakkunnig person för att inom departementet
verkställa utredning angående de olika möjligheter, som kunde stå till
buds för tillgodoseende av riksdagens i förutnämnda skrivelser den 2 maj
1930 och den 2 juni 1931 uttalade önskemål ävensom avgiva på utredningen
grundat förslag i ämnet.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den
12 juni 1931 kanslirådet, numera t. f. statssekreteraren Nils Löwbeer såsom
sakkunnig för ändamålet.
Med skrivelse den 17 mars 1932 överlämnade den sakkunnige till chefen
för finansdepartementet »Utredning och förslag angående riksdagens revisorers
granskningsrätt i fråga om statsunderstöd m. m.» Häröver hava,
efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
domänstyrelsen.
Den sakkunniges betänkande innefattar i första hand förslag till sådana
åtgärder, att riksdagens revisorer må erhålla möjlighet att granska även
användningen av medel, som av staten tilldelats andra än statens egna organ.
I anslutning härtill har spörsmålet örn revisorernas granskningsrätt
med avseende å bidrag eller andra förmåner från statens affärsdrivande
verk åt vissa bolag m. fl. underkastats särskild, fristående behandling. Vi
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
dare har berörts frågan om skyldighet för verk och inrättningar att till revisorerna
avlämna förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag, vilken
fråga emellertid, såsom framgår av det föregående, numera vunnit sin
lösning efter beslut vid 1936 års riksdag.
Granskningsrätt för riksdagens revisorer i fråga om användningen
av statsunderstöd.
Utredningen går i denna del till en början ut på att bestämma granskningsrättens
— eller, sett från en annan sida, redovisningsskyldighetens —
omfång och innehåll.
Vad först angår frågan, vilka slag av medel granskningsrätten skall gälla,
framhåller den sakkunnige, att här endast komma i betraktande medel, som
utgå för verksamhet, utövad av annan än statligt organ. Dessa medel fördelas
av den sakkunnige i två huvudgrupper, nämligen
I. belopp, vilka utgå av anslag, som anvisats av riksdagen eller av medel,
som eljest tillkommit enligt riksdagens beslut eller under dess medverkan,
samt
II belopp, vilka utgå av medel, som visserligen förvaltas av statsmyndighet
eller över vilkas användning statsmyndighet förfogar men som tillkommit
på annat sätt än under I angivits.
Beträffande grupp II uttalar den sakkunnige, att denna grupp omfattade
huvudsakligen ett betydande antal fonder, som merendels tillkommit genom
donationer av enskilda och med vilkas tillkomst riksdagen icke tagit
någon befattning, varjämte till densamma borde hänföras lotterimedel samt
kollektmedel. Vidkommande fonderna framhåller den sakkunnige, att
riksdagen syntes hava förutsatt en sin medverkan vid medlens tillkomst för
att granskning från revisorernas sida skulle förekomma, samt att det syntes
såväl sakligt som formellt sett befogat, att medelskontrollen från riksdagens
sida icke utsträcktes utöver denna gräns. Det enda undantag riksdagen
gjort från denna regel vore lotterimedlen, och vad dessa medel
beträffade ansåge den sakkunnige — med hänsyn till ordalagen i riksdagens
skrivelse, vilken talade om »understöd av lotterimedel», och jämväl
av praktiska skäl —- granskningsrätten böra omfatta endast användningen
av medel, som influtit genom de av Kungl. Maj:t beviljade penninglotterierna.
Beträffande kollektmedlen anser sig den sakkunnige ej böra
ifrågasätta, att de skulle vara underkastade ^riksdagens revisorers granskning.
Enligt den sakkunnige bör alltså revisorernas här ifrågavarande granskningsrätt
icke — bortsett från understöd av lotterimedel i angivna utsträckning
— omfatta andra medel än dem, som hänförts till förenämnda grupp I.
Emellertid har den sakkunnige framhållit, att icke heller alla till grupp I
hörande medel borde vara föremål för revisorernas granskning. Beträffande
de undantag, som borde ifrågakomma, inhämtas ur betänkandet följande.
Den sakkunnige har erinrat, att riksdagen själv undantagit två kategorier,
nämligen personliga understöd (pensionsunderstöd, stipendium, rese
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
bidrag m. m. dylikt) och understöd till internationella ändamål. Undantaget
för personliga understöd kunde angivas omfatta medel, avsedda
till bestridande av medelsmottagarens egna eller hans famil.js personliga
utgifter. Med undantaget för bidrag till internationella ändamål
borde åsyftas bidrag till ett sådant ändamål, för vars befrämjande
ett flertal främmande länder jämte Sverige vore verksamma. Huruvida
medelsmottagarens verksamhetsort vore belägen inom eller utom Sverige
borde icke tillmätas betydelse; avgörande vore i stället, huruvida enligt för
ändamålet antagna statuter eller enligt sedvänja främmande länders representanter
handhade medelsförvaltningen eller deltoge i densamma på sådant
sätt, att internationell kutym uteslöte, att någon granskning från riksdagens
revisorers sida kunde ifrågasättas. Skulle åter förefinnas en rent
svensk självständig organisation, vilken arbetade för ett internationellt ändamål
eller dylikt, syntes ingen anledning förefinnas att från granskningsrätten
undantaga understöd, som utginge för en sådan organisations verksamhet
och sorn av organisationen själv förvaltades. Det av riksdagen i
fråga om anslag till internationella ändamål gjorda undantaget har därför
av den sakkunnige formulerats så, att granskningsrätt för riksdagens revisorer
ej finge förekomma, såvida icke svensk medborgare eller svensk institution
eller sammanslutning av svenska medborgare vore understödsmottagare.
Vid ytterligare övervägande av frågan, huruvida med nu nämnda undantag
gränserna för revisorernas granskningsbefogenhet kunna anses bestämda
— d. v. s. örn alla övriga till grupp I hänförliga medel skola göras till föremål
för revisorernas kontroll — har den sakkunnige behandlat följande
spörsmål.
En fråga, som varit under diskussion vid ärendets tidigare behandling, vore,
huruvida den omständigheten, att medelsmottagaren vore enskild person,
borde föranleda att medlen undantoges från revisorernas granskningsrätt.
Vid prövning av vad härutinnan förekommit hade den sakkunnige
tunnb berättigat draga den slutsatsen, att enligt riksdagens mening sagda
omständighet icke borde i och för sig eller såsom regel föranleda till befrielse
från redovisningsplikt; något sakligt bärande skäl att medgiva sådan
befrielse för enskild syntes den sakkunnige icke heller kunna förebringas.
Med beaktande av syftemålet med revisorernas och riksdagens framställningar
i ämnet finge det anses uppenbart, att enligt riksdagens mening
revisorernas ifrågavarande granskningsrätt skulle omfatta endast de
till grupp I hörande medel, vilka hade karaktären av statsunderstöd
(orden »statsbidrag» och »statsunderstöd» hava av den sakkunnige
behandlats såsom liktydiga), d. v. s. enligt den definition den
sakkunnige givit detta begrepp »sådant bistånd av ekonomiskt värde, som
staten, utan att vara därtill skyldig enligt allmänna rättsregler, lämnar för
upprätthållande av verksamhet, utövad av annan än statsmyndighet». Med
iakttagande av denna regel uteslötes från grupp I en mångfald anslag, i fråga
om vilka någon granskningsrätt för revisorerna icke kunde ifrågakomma.
Hit hörde först och främst sådana medel, som det ålåge staten att utgiva
på grund av domstols lagakraftvunna dom eller utslag eller enligt avtal
eller förbindelse av rent civilrättslig karaktär, t. ex. försäkringsavtal, hyresavtal,
arbetsavtal, köpeavtal o. s. v. Vidare vore till denna kategori att
hänföra staten åliggande kommunala utskylder och andra till icke statligt
organ utgående allmänna avgifter. Till samma kategori hörde också alla de
medel, som ägde karaktären av ersättningar, arvoden, gratifikationer, belo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 213
11
»ingar, provisioner, premier, priser, vederlag för indragna rättigheter eller
fömåner samt gottgörelse för minskad inkomst eller för liden skada eller
förlust. De enda fall, i vilka frågan örn redovisningsskyldighet kunde komma
att te sig tvistig, vore de, då det icke vore fullt klart, huruvida medel vore
att betrakta såsom understöd eller såsom vederlag för indragna rättigheter
eller förmåner. I dylika tveksamma fall syntes det riktigast att giva
en restriktiv tillämpning av reglerna om revisorernas granskningsrätt.
Till grupp I hörde ytterligare en kategori av medel, beträffande vilken
tvekan möjligen kunde yppas, huruvida granskningsrätt för revisorerna
borde förekomma, nämligen av statsmedel utgående lån. Härmed
avsåges icke sådana penningförsträckningar. som statsmyndigheter
lämnade i placeringssyfte på samma sätt som enskilda penningförvaltare,
utan endast sådana lån, på vilka den nyss givna definitionen av statsunderstöd
vore tillämplig. Dessa lån benämndes i författningarna stundom även
låneunderstöd, vilken beteckning även den sakkunnige använt. Ehuru riksdagen
i skrivelsen nr 342 år 1931 icke särskilt nämnt låneunderstöden, syntes
det den sakkunnige — med huvudvikten lagd på motivet till och syftet
med statsverksamheten i förevarande fall — klart, att låneunderstöden icke
intoge någon särställning i förhållande till statsunderstöden i egentlig mening,
varför den sakkunnige ansåge, att de i princip borde vara underkastade
revisorernas granskning. Detta uteslöte icke, att beträffande vissa låneunderstöd
eller vissa slag av sådana undantag från denna regel skulle kunna
vara befogade. I detta hänseende syntes beträffande låneunderstöden böra
gälla detsamma som för statsunderstöden i allmänhet.
Sammanfattningsvis har den sakkunnige uppställt såsom en allmän regel,
att den ifrågavarande granskningsrätten för riksdagens revisorer borde omfatta
endast sådana medel av statsunderstöds karaktär — jämväl låneunderstöd
— som utginge av anslag, vilka anvisats av riksdagen eller av
medel eller annan egendom, som eljest tillkommit enligt riksdagens beslut
eller under dess medverkan, eller av medel, som influtit genom penninglotteri,
vartill Kungl. Majit lämnat tillstånd, dock med undantag av personliga understöd
och understöd till internationella ändamål, allt enligt de bestämningar
av dessa understödsgrupper, den sakkunnige givit.
Till denna regel för granskningsrättens omfattning har den sakkunnige
fogat ytterligare några påpekanden:
Då det endast använts uttrycket »medel», hade därmed icke avsetts att
från revisorernas granskning utesluta de fall, då understödet utginge i form
av naturaprestation. — Även i de fall, då stålens understödjande
verksamhet reglerades genom särskilt avtal mellan staten och
understödsmottagaren, borde regeln örn revisorernas granskningsrätt
gälla, men den kunde — därest ej i avtalet redan inrymts bestämmelse,
som möjliggjorde att understödsmottagaren pålades redovisningsskyldighet
inför revisorerna — uppenbarligen icke vinna tillämpning utan att
understödsmottagaren därtill lämnat sitt medgivande vare sig genom ändring
av eller tillägg till avtalet eller på annat sätt. Dessa fal! påkallade alltså
ett interimistiskt undantag från nämnda allmänna regel. — Därest statsunderstödet
utginge på sådant sätt, ali några medel icke utbetalades till den,
sorn vore föremål för understödsverksamheten, utan understödet lämnades
genom att avdrag, motsvarande understödet, i stället gjordes
å avgift eller annan kostnad, som understödsmottagaren skolat vidkän
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 213-
rias, kunde granskningsrätt uppenbarligen icke ifrågasättas gentemot honom,
eftersom han icke omhänderhade något understöd. Även i andra fall förekomme,
att fullständig redovisning finge anses lämnad genom företeende
av handlingar, vilkas uppvisande utgjorde förutsättning för understödets utbetalning.
—- Den omständigheten att understödet vore så ringa
att det utgjorde endast en synnerligen obetydlig del av understödsmottagarens
kostnader för den verksamhet, understödet avsåge, borde icke föranleda
något generellt undantag från granskningsrätten. Från statens synpunkt
kunde det vara betydelsefullt, att möjlighet till granskning stöde öppen;
en annan sak vore, att riksdagens revisorer sannolikt endast mera sällan
skulle begagna sig av sin granskningsbefogenhet i dessa fall.
Vad sålunda anförts visade emellertid, att det beträffande vissa understöd
kunde vara påkallat med ett undantag från granskningsrätten, även om
medlen icke vore hänförliga till någon av de kategorier, som av den sakkunnige
förutsatts skola vara befriade från granskning. Dessa undantagsbestämmelser
syntes böra meddelas från fall till fall efter prövning
av omständigheterna i det särskilda fallet.
Den sakkunniges undersökning i denna del avslutas med en förteckning
å understöd, som enligt de i det föregående uppställda reglerna skulle omfattas
av granskningsrätten.
Beträffande frågan, vem redovisningsskyldigheten skall åligga, framhåller
den sakkunnige, att denna skyldighet i allmänhet bör påvila den, som
åtnjuter understödet, men att denna regel stundom icke är fullt otvetydig
eller helt uttömmande. Härom anför den sakkunnige i huvudsak följande:
En del understöd utbetalades icke direkt till understödsmottagaren från
den statliga myndigheten, utan utanordningen skedde i första hand till ett
icke statligt organ, som på detta sätt gottgjordes för understöd, som av detsamma
redan förskjutits till understödsmottagaren. I dessa fall hade det
statsunderstödet mottagande organet knappast ställningen av understödsmottagare
utan mera en rent förmedlande uppgift men syntes i alla fal! böra
få sig ålagd redovisningsskyldighet för de mottagna medlen. Den enskilde,
som komme i åtnjutande av understödet, kunde däremot enligt förut angivna
regler vara undantagen från redovisningsplikt. Dessa fall närstående
vore vissa lönemedel, som utginge från statsverket till icke statliga befattningshavare
såsom ett direkt bidrag till dessa men som i första hand utbetalades
till icke statligt organ för att tillhandahållas befattningshavarna.
Även här borde redovisningsskyldighet åligga det organ, som handhade utbetalningen
till befattningshavarna.
En ganska stor grupp av understöd utginge på sådant sätt, att en icke
statlig institution för sin verksamhet tilldelades ett understödsbelopp, som
denna institution sedermera hade att använda för utlämnande av understöd
till andra eller vilket understödsbelopp utgjorde gottgörelse för institutionens
redan havda utgifter för dylika, lill andra utlämnade understöd. I
dessa fall förelåge en dubblering av understödsmottagare, nämligen dels den
institution, som i första hand uppbure understödet, dels ock den, till vilken
understöd utdelades av förstahandsmoltagaren. Till denna grupp räknades
först och främst åtskilliga låneunderstöd; här borde såväl låneförmedlare
som låntagare vara underkastade revisorernas granskningsrätt. Den sakkunnige
ansåge det vara viktigt, att revisorernas kontrollrätt i nu behandlade
fall komme att omfatta även låntagarna, enär det för att bilda sig en före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
13
ställning om låneförmedlarnas sätt att handhava lånemedlen kunde bliva
rfödvändigt att utsträcka undersökningen till de enskilda låntagarnas förhållanden.
Utöver nu omförmälda låneunderstöd funnes åtskilliga andra exempel
på här avsedda understödskategori med en förstahands-mottagare, som
fördelade till andrahands-mottagare. Även i dessa övriga fall syntes fog föreligga
för att båda mottagarna ålades redovisningsskyldighet inför revisorerna,
i den mån vederbörande ej skulle undantagas därifrån enligt förut
angivna allmänna regler.
Redovisningsskyldigheten borde alltså enligt den sakkunniges mening så
bestämmas, att den inför revisorerna redovisningsskyldige bleve medelsmottagaren,
vare sig denne hade att behålla understödet för egen räkning eller
alt utdela eller överbringa detsamma till annan. Understödsmottagare vore
alltså icke endast mottagaren i första hand utan även den, till vilken medlen
av förstahands-mottagaren utdelades eller överbringades. För bådadera borde
redovisningsplikt föreligga.
I fråga om de prestationer i redovisningshänseende, som böra åläggas den
redovisningsskyldige, erinrar den sakkunnige, att beträffande ett stort antal
statsunderstöd redan förekommer, att understödsmottagaren är ålagd redovisningsskyldighet
inför statlig myndighet eller att sådan myndighet eljest
på ett eller annat sätt har att taga befattning med understödsmottagarens
räkenskaper och med granskningen av hans förvaltning. Den sakkunnige
har i detta avseende lämnat en översikt över gällande bestämmelser, vilka
till sitt innehåll äro ganska varierande, och har med utgångspunkt därifrån
gjort följande uttalande:
Översikten visade, att det för närvarande saknades enhetlighet på detta
område, ofta beroende på olika praxis inom olika statsdepartement men
även naturligtvis på anslagens olika beskaffenhet och omständigheterna vid
deras tillkomst. Översikten gåve emellertid likaledes vid handen, att redovisningsskyldighet
för understödsmottagare icke vore något nytt eller ovanligt
för den statliga understödsverksamheten. Tvärtom syntes det numera bliva
alltmer vanligt, att sådan skyldighet stadgades, där ej anslagsändamålet eller
omständigheterna eljest vore sådana, att anledning saknades att ifrågasätta
redovisningsskyldighet.
I en del fall hade denna skyldighet bestämts på sådant sätt, att den innebure
förpliktelse för understödsmottagaren att till något statligt organ inkomma
med redogörelse för huru understödet blivit använt. Understödsmotlagarens
medelsförvaltning i övrigt vore alltså i dessa fall icke inbegripen
i redovisningsplikten. Redogörelsen behövde endast upptaga understödsbeloppets
fördelning på olika utgiftsposter.
I andra fall vore redovisningsskyldigheten av ett vidsträcktare innehåll.
Där innebure den förpliktelse att lämna statligt organ tillfälle att granska
understödsmottagarens medelsförvaltning i dess helhet. Ilit räknade den
sakkunnige alla de fall, då Kungl. Maj:t eller annan statlig myndighet ägde
utse en eller flera revisorer eller, såsom benämningen stundom vore,
»ombud» att deltaga i granskningen av understödsmottagarens räkenskaper
och förvaltning, ävensom de fall, då föreskrift meddelats att understödsmottagaren
skulle hålla sina räkenskaper tillgängliga för statlig myn
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
dighet eller eljest lämna sådan myndighet eller någon dess representant tillfälle
att taga del av understödsmottagarens ekonomiska ställning. •
De nu berörda förhållandena ägde, har den sakkunnige vidare anfört, intresse
vid ställningstagandet till frågan om de prestationer i redovisningshänseende,
som skulle fordras av understödsmottagaren i förhållande till
riksdagens revisorer. Denna fråga hade vid den tidigare behandlingen av
föreliggande ärende ägnats ganska mycken uppmärksamhet. Efter erinran
örn vad därvid förekommit har den sakkunnige anfört bland annat följande:
I
åtskilliga fall, där granskningsrätt för riksdagens revisorer borde vara
förhanden, vore understödsmottagaren icke lagligen skyldig att föra och
förde ej heller regelmässigt räkenskaper över sin penningförvaltning. Kravet
på redovisningsskyldighet finge i dylika fall givetvis icke släppas men
borde å andra sidan modifieras. Sålunda borde man icke ålägga vederbörande
att föra ordentliga räkenskaper i vanlig mening, vilket i många fall
skulle överstiga hans förmåga och tillskynda honom oskäliga kostnader eller
besvär. Men så mycket syntes man under alla förhållanden kunna fordra,
att han skulle lämna en specificerad redogörelse för understödets användning
och, såvitt möjligt, bestyrka denna med verifikationer.
Något särskilt system eller formulär eller särskilda regler för dessa redogörelser
syntes icke böra uppställas. Frihet borde få råda att avfatta dem
efter vars och ens bästa förstånd; endast det kravet borde i fråga örn redogörelsernas
form upprätthållas, att de skulle vara specificerade och, så långt
ske kunde, verifierade.
De understödsmottagare, som regelmässigt förde ordentliga räkenskaper,
vore i åtskilliga fall skyldiga att förete alla sina räkenskapsböcker och övriga
handlingar. Den statliga kontrollen kunde här alltså utsträckas till
varje del av understödsmottagarens förvaltning, och även dispositioner i
fråga örn medel, som tillflutit honom från annat håll än från staten, kunde
bliva föremål för granskning.
En dylik fullständig granskningsrätt hade riksdagen uttryckligen förklarat
sig icke åsyfta för revisorernas del utan endast en granskning i vad det
gällde statsunderstödets användning. Ehuru det beträffande många av här
ifrågavarande understödsmottagare vore synnerligen önskvärt, att möjlighet
bereddes revisorerna att genom tillgång till räkenskaperna i deras helhet på
ett mera fullständigt sätt hålla sig underkunniga om vederbörandes ekonomi^
ska tillstånd och behov, borde den av riksdagen förutsatta begränsningen
iakttagas. I överensstämmelse härmed skulle granskningsrätten alltså omfatta
räkenskaper, protokoll och andra handlingar allenast i den mån tillgång
till dem erfordrades för granskning av understödets användning.
Vid denna inskränkning syntes det emellertid nödvändigt, att avgörandet
av vilka räkenskapshandlingar, som från fall till fall skulle anses erforderliga
för nämnda granskning, tillädes revisorerna, emedan granskningsrätten
eljest kunde bliva illusorisk eller dess utnyttjande i varje fall förbundet
med stora obehag och besvär för revisorerna.
Det borde alltså uttryckligen angivas, att redovisningsplikten skulle avse
räkenskaper med tillhörande verifikationer, protokoll och andra handlingar,
i den mån revisorerna funne tillgång till dem erforderlig för granskning av
understödets användning.
Skulle understödsmottagare anse, att en av revisorerna framställd begäran
i detta avseende innebure ett överskridande av deras befogenhet, kunde
Kungl. Alaris proposition nr 213-
15
han vägra att för granskning utlämna eller hålla tillgängliga de begärda
handlingarna. Revisorerna torde om ett sådant förhållande göra anmälan i
sin berättelse, varefter det ankomme på riksdagen att taga ställning till saken
och eventuellt vidtaga den åtgärd, vartill den funne förhållandena föranleda.
En fråga, som även borde klargöras med avseende å understödsmottagarens
redovisningsprestationer, vore, yttrar den sakkunnige härefter, på vad
sätt revisorerna skulle beredas tillgång till den eller de handlingar, som innefatta
redovisningen. Härom anföres bland annat:
Man finge i detta avseende skilja mellan å ena sidan de understödsmottagare,
som icke förde räkenskaper, och å andra sidan räkenskapsförande
understödsmottagare.
Beträffande den förra gruppen syntes utan vidare vara klart, att skyldighet
borde åläggas understödsmottagaren att efter anmodan av riksdagens revisorer
insända förut omförmälda redogörelse för understödets användning
med därtill hörande handlingar. Ett sådant åläggande kunde icke gärna
betecknas såsom någon tung börda.
Vad åter anginge de räkenskapsförande understödsmottagarna, hade under
frågans tidigare behandling från kommunalt håll framhållits, att en förpliktelse
att till revisorerna insända originalräkenskaper och tillhörande handlingar
skulle kunna medföra stora olägenheter för understödsmottagarna.
Ehuru den kommunala revisionen icke till tiden sammanfölle med statsrevisionen
och alltså i detta avseende några kollisioner icke kunde uppstå,
syntes det uppenbart, att det i många fall skulle kunna vara till hinder i
det löpande kommunala förvaltningsarbetet och även för andra räkenskapsförande
understödsmottagare att ej äga tillgång till sina räkenskaper och
protokoll m. m. under tid, då revisorerna skulle behöva dem för sin granskning.
Något ovillkorligt åläggande för dessa understödsmottagare att på anmodan
av revisorerna till dem insända originalräkenskaperna m. m. borde
därför ej ifrågakomma. Det syntes för revisorernas granskning vara tillfyllest,
att antingen räkenskaperna hölles tillgängliga på vederbörande ort folden
eller de revisorer eller hos revisorerna anställda tjänstemän, som infunne
sig för gransknings verkställande, eller att, där det ej vore fråga om mera
omfattande räkenskapshandlingar, avskrifter av räkenskaperna samt eljest
erforderliga uppgifter översändes till revisorerna.
I enlighet med vad sålunda anförts syntes redovisningsplikten i nu berörda
avseende böra så bestämmas, att understödsmottagare, som förde räkenskaper,
skulle vara skyldig att efter anmodan av revisorerna bereda dem
tillfälle att taga del av räkenskaperna. Sådant tillfälle kunde uppenbarligen
beredas revisorerna på något av förut angivna sätt, allt efter understödsmottagarens
eget val.
Sammanfattningsvis har den sakkunnige angivit sin ståndpunkt till frågan
örn de prestationer i redovisningshänseende, som böra åläggas understödsmottagaren,
sålunda: Understödsmottagare, som för räkenskaper, skall
vara skyldig att efter anmodan av revisorerna bereda dem tillfälle att taga
del av räkenskaperna med tillhörande verifikationer, protokoll och andra
handlingar, i den mån revisorerna finna sådant erforderligt för granskning
av understödets användning. Understödsmottagare, som icke för räkenskaper,
skall vara skyldig att efter anmodan av revisorerna till dem ingiva en
16 Kungl. Mai.ts proposition nr 213.
specificerad och så vitt möjligt verificerad redogörelse för understödets användning.
Beträffande sättet för granskningsrättens genomförande har den sakkunnige
framhållit, att man syntes hava endast två vägar att välja på, antingen att
från fall till fall, vid det tillfälle då anslag beviljades eller understöd anvisades,
uppställa granskningsrätten såsom ett villkor för medlens åtnjutande
eller att utfärda allmänna bestämmelser härom. 1929 års revisorer syntes
hava ansett den senare vägen framkomlig, men tanken på ett generellt åläggande
av redovisningsskyldighet hade mött motstånd från såväl statskontorets
och riksräkenskapsverkets som de förut omnämnda kommunala sammanslutningarnas
sida. Ämbetsverken och sammanslutningarna hade ställt
sig på den ståndpunkten, att bestämmelse om granskningsrätt för riksdagens
revisorer borde fästas såsom villkor vid beviljandet av ett anslag allenast
efter en från fall till fall verkställd prövning av skälen därtill — en uppfattning
som även legat till grund för 1931 års proposition i ämnet. Sagda
års riksdag hade emellertid ställt sig avvisande mot detta förslag. Vid en
granskning av de skäl, som anförts mot tanken på meddelandet av allmänna
bestämmelser om revisorernas utsträckta granskningsrätt, hade den sakkunnige
för sin del icke kunnat finna dessa skäl hållbara, om redovisningsplikten
gåves det innehåll han föreslagit. Statsunderstöden reglerades av ett synnerligen
stort antal författningar och kungl. brev. Otvivelaktigt vore det
teoretiskt möjligt att göra för här ifrågavarande ändamål erforderliga ändringar
i eller tillägg till alla dessa författningar och brev, men detta sätt för
granskningsrättens införande syntes stöta på mycket stora praktiska svårigheter
och skulle tekniskt sett te sig synnerligen otympligt. Den bästa lösningen
av frågan vunnes därför enligt den sakkunniges mening genom att
allmänna bestämmelser utfärdades angående granskningsrätt för riksdagens
revisorer i fråga om statsunderstöd. Detta tillvägagångssätt byggde på den
principen, att såsom allmän regel skulle gälla, att understödsmottagare vore
redovisningsskyldig inför riksdagens revisorer. Från denna allmänna regel
skulle vissa undantag göras; där dessa undantagsbestämmelser icke vore tilllämpliga,
förelåge redovisningsplikt.
Till ytterligare motivering för en lösning efter denna linje har den sakkunnige
anfört följande:
Den föreslagna anordningen hade genom sin enkelhet stora fördelar. Den
inskärpte en gång för alla en grundsats, som, sedan den några år tillämpats,
komme att ingå i understödsmottagarens medvetande såsom något välkänt
och naturligt. Statskontoret och riksräkenskapsverket hade ansett den
andra vägen medföra den avsevärda fördelen, att envar, som erhölle statsunderstöd,
bestämt och tydligt erhölle besked, huruvida redovisningsskyldighet
inför statsrevisorerna förelåge; den, som ålades dylik skyldighet, kunde
på förhand inrätta sig därefter i räkenskapshänseende. Vad ämbetsverken
påpekat vore givetvis en god egenskap hos den av dem förordade metoden,
men den sakkunnige holle före, att det vore möjligt att även med den av honom
föreslagna anordningen på ett ganska tillfredsställande sätt klargöra, i
vilka fall redovisningsskyldighet förelåge eller icke. Den sakkunnige räk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
17
nade då icke med sådana understödsmottagare, som alldeles underläte att
taga kännedom örn de i ämnet utfärdade bestämmelserna. Skulle i enstaka
fall tvekan om bestämmelsernas rätta innebörd uppkomma, syntes detta icke
kunna medföra några vare sig för det allmänna eller för den enskilde vådliga
följder. Bleve spörsmålet tilläventyrs aktuellt, genom att från revisorernas
sida begäran örn redovisning framställdes, och kunde det icke lösas på
annat, enklare sätt, t. ex. genom att understödsmottagare frivilligt redovisade
eller att revisorerna avstode från granskning, inträffade intet värre än att
revisorerna anmälde saken i sin berättelse, så att riksdagen finge pröva densamma.
I avseende å den författningstekniska formen för meddelande av de ifrågasatta
allmänna bestämmelserna örn understödsmottagares redovisningsskyldighet
inför riksdagens revisorer har den sakkunnige framhållit, att dessa
bestämmelser avsåge en offentligt-rättslig förpliktelse för enskilda av sådan
beskaffenhet och räckvidd, att det syntes kunna anses motiverat, att bestämmelserna
utfärdades såsom lag. l)e regler, vilka framgått såsom resultat av
den sakkunniges nu omförmälda undersökningar, hava alltså av honom
sammanförts i ett förslog till lag angående redovisningsskyldighet inför riksdagens
revisorer i fråga om statsunderstöd. Förslaget torde såsom bilaga
få fogas vid statsrådsprotokollet.
Av de hörda myndigheterna hava endast statskontoret, riksräkenskapsverket
och vattenfallsstyrelsen särskilt uttalat sig i de frågor, som nu äro
föremål för behandling.
Statskontoret har anfört huvudsakligen följande:
Vad först anginge frågan, vilka slag av medel granskningsrätten skulle
gälla, anslöte sig statskontoret till den allmänna uppfattning, som uttalats
av den sakkunnige, nämligen att granskningsrätten borde avse medel, vilka
tillkommit genom riksdagens medverkan, ävensom lotterimedel samt att
medelskontrollen från riksdagens sida icke borde utsträckas utöver denna
gräns.
Den sakkunnige hade gjort gällande, att redovisningsskyldighet borde
åligga icke blott den, som från statsverket direkt mottoge medlen, utan,
därest denne icke hade att behålla understödet för egen räkning, jämväl den
slutlige mottagaren av understödet. Ehuru statskontoret vore av den
uppfattningen, att en så pass vid bestämning av begreppet redovisningsskyldig
otvivelaktigt kunde föranleda åtskilliga olägenheter för den enskilde''understödsmottagaren,
hade statskontoret dock icke velat motsätta sig
förslaget i denna del. Ämbetsverket ville dock samtidigt uttala,^ att det
vore nödvändigt, att de föreslagna bestämmelserna tillämpades på sådant
sätt, att icke enskilda personers och affärsföretags intressen träddes för
nära. Vidare syntes det önskvärt att, där så utan olägenhet läte sig göra,
uppdrag lämnades vederbörande statliga myndighet att införskaffa de uppgifter,
som för granskningsrättens utövande i varje särskilt fall ansåges erforderliga.
För visso kunde härigenom i många fall konfliktanledningar
undvikas.
Vad därefter beträffade frågan örn de prestationer i redovisningshänseende,
som bolde åläggas den redovisningsskyldige, ville statskontoret framhålla,
att ämbetsverket givetvis utginge från att revisorernas granskaingsrätt
skulle utövas på sådant sätt, att icke de åligganden, som den redovis
Bihang
lill riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 213. 2
18
Kungl. Maits proposition nr 213.
ningsskyldige skulle hava att fullgöra, bleve alltför betungande saint att
det mera linge anses vara fråga oni en rätt för revisorerna att i förekommande
fall erhålla för deras verksamhet erforderliga uppgifter än om en
fortlöpande medelskontroll. Då det ansetts böra tillkomma revisorerna att
pröva, vilka handlingar de ansåge behövliga för granskningen av lämnade
statsunderstöd, ville statskontoret .jämväl uttala, att det vore nödvändigt,
att revisorerna franninge med stor försiktighet, så att icke svårigheter
uppstode för understödsmottagarna, örn de ville insända originalräkenskaper,
samt e.j heller allt för mycket arbete pålades dem, örn de i
stället föredroge att göra avskrifter av de erforderliga handlingarna.
Vidkommande formen för granskningsrättens införande ville statskontoret
tillstyrka, att en särskild lag i ämnet utfärdades. Statskontoret ansåge sig
emellertid böra avstyrka den föreslagna övergångsbestämmelsen om utverkande
av medgivande från understödsmottagaren att underkasta sig revisorernas
granskning rörande understöd enligt avtal, som slutits före den 1 juli
1933. Det kunde icke anses lämpligt, att staten på detta sätt sökte erhålla
en granskningsrätt, som icke förefunnits då avtalet tillkommit.
Skiljaktiga meningar hava inom statskontoret anförts dels av en ledamot,
vilken ansett den nyss angivna övergångsbestämmelsen icke böra helt uteslutas
utan gälla åtminstone beträffande sådana lån och avtal, som innefatta
för längre tid beviljade understöd, dels ock av en ledamot, vilken framhållit,
att beträffande den av statskontoret bedrivna lånerörelsen en redovisningsskyldighet
inför riksdagens revisorer för såväl låneförmedlare som låntagare
i enlighet med den sakkunniges förslag icke borde ifrågasättas. Till stöd för
uppfattningen i sistnämnda hänseende har reservanten anfört, att en dylik
skyldighet skulle kunna medföra väsentliga olägenheter för låntagarna; det
skulle lätt kunna inträffa, att — genom den skyldighet den sakkunnige förutsatt
för understödsmottagare att bereda revisorerna tillfälle att taga del av
räkenskaper m. fl. handlingar — enskilda personers och affärsföretags berättigade
intressen bomme att trädas för nära. En dylik redovisningsskyldighet
för låntagarna syntes icke heller påkallad. Genom vederbörande statsmyndigheter
kunde revisorerna erhålla alla de uppgifter rörande ett låneärende,
vilka kunde befinnas erforderliga.
Riksräkenskapsverket bär anfört bland annat följande:
Riksräkenskapsverket saknade visserligen anledning att frångå sin tidigare
uttalade mening om det lämpligaste sättet att lösa förevarande fråga, enligt
vilken skyldigheten att avgiva redovisning inför statsrevisorerna i fråga om
användning av erhållet statsunderstöd skulle bestämmas i varje särskilt fall
i samband med anvisandet av vederbörande riksstatsanslag. Men då riksdagen
underkänt nämnda uppfattning, hade riksräkenskapsverket icke att yttra
sig om det föreliggande förslagets huvudgrunder utan allenast att framställa
de erinringar mot olika detaljer, som riksräkenskapsverket funnit vara av
betydelse.
Enligt förslaget hänfördes till statsunderstöd även sådant understöd, som
utginge av medel eller annan egendom, som tillkommit eller förvaltades enligt
riksdagens beslut eller under dess medverkan. Särskilt innebörden av
sistnämnda uttryck vore enligt riksräkenskapsverkets mening oklar. Riksräkenskapsverket
ville ifrågasätta, huruvida icke termen »statsmedel», som
visserligen icke heller kunde anses som ett fullt avgränsat begrepp, likväl i
berörda sammanhang tydligare skulle angiva understödens ursprung.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
19
Beträffande den föreslagna skyldigheten för understödsmottagare att avgiva
redovisning m. m. ansåge riksräkenskapsverket, att svårigheterna för
vederbörande att inkomma med redovisning i många fall vore långt större än
den sakkunnige syntes hava föreställt sig. Enligt motiven skulle nämligen i
de fall, då understödsmottagaren icke förde räkenskaper, den till revisorerna
avgivna redogörelsen vara icke blott detaljerad och såvitt möjligt bestyrkt av
verifikationer utan även fullständig och riktig. Detta skulle innebära, att på
redovisningen faktiskt komme att ställas samma fordringar som på en verklig
räkenskap.
Till belysning av nu berörda spörsmål ville riksräkenskapsverket erinra
om vad jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag anfört (utlåtande nr 77) i
fråga om framställt förslag örn minskning av statsbidrag och lån till avdikningsföretag
för det fall, att företag visat sig draga lägre kostnad än beräknat,
vilket förslag förutsatte upprättande av särskilda räkenskaper för företagen.
Utskottet hade anfört, att en sådan bestämmelse varit gällande för
tiden till och med 1916 men borttagits på framställning av samma års riksdag,
som framhållit, att sålunda åstadkommen minskning av beviljat statsbidrag
visat sig icke stå i rimlig proportion till arbetet med räkenskapssammandragens
upprättande och granskning samt att sannolikheten för att med
kontrollen erhålla en riktig uppgift å den verkliga arbetskostnaden vore mycket
ringa. Utskottet hade förklarat sig fortfarande hysa den uppfattning, åt
vilken 1916 års riksdag givit uttryck. Därutöver hade utskottet framhållit,
att vid de numera i allt större utsträckning förekommande mindre torrläggningsföretagen,
där arbetet som regel utfördes uteslutande av vederbörande
jordägare själv och dennes familjemedlemmar, hart när oöverkomliga svårigheter
måste möta i fråga örn fastställande av de verkliga kostnaderna.
Med hänsyn till det anförda hade utskottet ansett en återgång icke böra ske
till den före 1917 gällande ordningen. Riksdagen hade biträtt denna utskottets
uppfattning (skrivelse nr 332).
Det sade sig självt, att i fråga om ett stort antal statsunderstödda företag
mindre anledning förelåge att avgiva redovisning än fallet kunde anses vara
beträffande de ofta mycket omfattande avdikningsföretagen.
Riksräkenskapsverket ville vidare fästa uppmärksamheten på, att i lagförslaget
icke angivits, under vilken tid efter statsunderstödets mottagande redovisningsskyldigheten
skulle anses gälla.
Enligt förslaget fritoges från skyldigheten att avgiva redovisning enskild
person såsom understödsmottagare, då understödet vore avsett till bestridande
av understödsmotlagarens personliga utgifter. Riksräkenskapsverket
ansåge det icke vara fullt klarlagt, vad som avsåges med begreppet personliga
utgifter. Det kunde för övrigt knappast anses befogat att kräva redovisning,
då understöd avsåge exempelvis en publikation, vars utgivande kunde
kontrolleras, även örn understödet skulle utgå till icke rent personliga utgifter.
Vattenfallsstyrelsen har för belysande av den föreliggande frågans innebörd
anfört en del exempel från styrelsens verksamhetsområde. Redogörelsen
härutinnan innehåller bland annat följande:
Vid flera riksdagar hade anvisats anslag för bestridande av dels på slaten
belöpande insatser i Dalälvens och Indalsälvens regleringsföreningar, dels ock
på staten belöpande anläggningskostnader för vissa av den förstnämnda föreningen
ombesörjda vattenregleringsföretag. Därjämte bestrcdes .statens andel
i drift- och underhållskostnaderna för nämnda regleringsföretag av statens
vattenfallsverks driftinkomster. Ifrågavarande statsbidrag hade till än
-
20
Kungl. Majis proposition nr 213.
Departements
chefen.
damål att möjliggöra en ökning av den nttagbara vattenkraften i vissa staten
tillhöriga vattenfall och vore således betingade av statens eget affärsintresse.
Ehuru de visserligen även innebure ett understödjande av de övriga medlemmarna
i föreningarna, vore de uppenbarligen icke att betrakta såsom understöd
i vanlig mening utan utgjorde väsentligen dels kapitalinvesteringar i produktiva
företag, i vilka staten vore delägare, dels ersättningar för utförda prestationer.
Enligt vattenlagen kunde staten tvångsvis åläggas att deltaga i dylika
regleringsföretag och bestrida motsvarande andel av kostnaderna därför.
Den ifrågasatta lagstiftningen borde följaktligen icke vara tillämplig på
dessa statsbidrag, ehuru detta ej tydligt framginge av den i den sakkunniges
motivering givna definitionen på begreppet »statsunderstöd».
Vattenfallsstyrelsen erlade årligen medlemsavgifter till vissa in- och utländska
föreningar, vilka avgifter bestredes av statens vattenfallsverks driftinkomster
men icke motsvarades av någon särskild anslagspost i driftkostnadsstaten.
Erläggandet av dessa medlemsavgifter innebure givetvis ett understödjande
av nämnda föreningars verksamhet, men detta vore motiverat därav,
att denna verksamhet vore av stort intresse för vattenfallsverkets affärsuppgifter.
Då en enstaka medlem av en förening icke syntes kunna påfordra
någon annan granskningsrätt beträffande föreningens räkenskaper än den,
som utövades genom de av föreningen utsedda revisorerna, och då vidare
ifrågavarande medlemsavgifter utgjorde endast en obetydlig del av motsvarande
föreningars totala inkomster, syntes desamma icke böra föranleda någon
redovisningsskyldighet för föreningarna inför riksdagens revisorer.
Riksdagen hade år 1927 godkänt ett avtal mellan vattenfallsstyrelsen och
sydsvenska kraftaktiebolaget angående dels utarrendering till nämnda bolag
av Karseforsen och Laholmsfallet, dels försäljning till samma bolag av vissa
andra vattenfall i Lagan, dels ock kraftleverans för statens järnvägars behov
från tillämnade kraftverk vid förstnämnda båda vattenfall. Genom bestämmelse
i samma avtal hade kraftbolaget berättigats att, för utförande av kraftverksanläggningar
vid Karseforsen och Laholmsfallet, av kronan genom vattenfallsstyrelsen
erhålla ett lån, motsvarande 2/:) av byggnadskostnaden, dock
högst 5,500,000 kronor. Sedermera hade anvisats anslag för utlämnande av
nämnda lån, som skulle amorteras under viss tid. Med avseende å en dylik
lånetransaktion, som utgjorde ett led i en större affärsuppgörelse, borde icke
påfordras någon redovisningsskyldighet för låntagaren inför riksdagens revisorer.
Riksdagen hade år 1919 medgivit, att från den fond, som utgjorde rörelsekapital
för statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning, finge utlämnas byggnadslån
åt personer, till vilka med äganderätt eller tomträtt upplätes tomter
inom vissa för egna hem avsedda områden. Denna lånerörelse hade tillkommit
väsentligen för att befordra exploateringen av vissa vattenfallsverket
tillhöriga tomtområden och vore således icke att anse såsom någon social understödsverksamhet
utan utgjorde ett led i vattenfallsverkets tomtaffärer. Ett
utkrävande av redovisning för lånets användning i förevarande fall skulle
säkerligen verka hämmande på verkets tomtupplåtelser. Vattenfallsstyrelsen
ansåge därför, att ifrågavarande låntagare borde vara undantagna från redovisningsskyldighet
inför riksdagens revisorer.
Av dessa exempel framginge, yttrar vattenfallsstyrelsen, att den av den
sakkunnige föreslagna lagen behövde förtydligas i vissa avseenden, bland annat
beträffande omfattningen av begreppet »statsunderstöd», samt kompletteras
med ytterligare undantagsbestämmelser.
Såsom redan nämnts hava i regleringsbreven för de senaste budgetåren i
ett stort antal fall meddelats bestämmelser örn skyldighet för mottagare av
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
statsbidrag eller statsunderstöd att underkasta sig den granskning från statsrevisorernas
sida beträffande användningen av bidraget eller lindel stödet,
som Kungl. Ma.j:t kunde komma att föreskriva. Liknande förbehåll pläga
även införas i Kungl. Maj:ts beslut örn bidrag av lotterimedel samt om anslag
ur vissa fonder.
Det sålunda tillämpade förfarandet innebär i sak samma anordning, som
förordades i 1931 års proposition i ämnet. Det vill även förefalla, som om
härigenom de av 1929 års revisorer uttalade önskemålen örn utsträckande
av statsrevisorernas granskningsrätt till att avse jämväl understöd av statsmedel
för icke statliga ändamål blivit till väsentlig del tillgodosedda. Med
hänsyn till den ståndpunkt 1931 års riksdag intog i fråga om sättet för granskningsrättens
genomförande har jag emellertid icke velat motsätta mig, att
statsrevisorernas granskningsrätt beträffande statsunderstöd regleras genom
generella författningsföreskrifter.
Den nu verkställda sakkunnigutredningen, vilken följer de av riksdagen angivna
riktlinjerna för frågans lösning, har i de avgivna yttrandena icke blivit
föremål för mera vägande erinringar. Även jag finner mig i allt väsentligt
kunna ge min anslutning till det förslag, som på grundval av utredningen
framlagts av den sakkunnige.
Av stor betydelse för de avsedda bestämmelsernas utformande är frågan,
vilka slag av statsunderstöd granskningsrätten bör avse. Enligt den sakkunniges
förslag skulle granskningsrätten, bortsett från vissa angivna undantagsfall,
omfatta sådana understöd, som till bestridande helt eller delvis
av kostnaderna för verksamhet, utövad av annan än statsmyndighet, utgå
av anslag, som anvisats av riksdagen, eller av medel eller annan egendom,
som eljest tillkommit enligt riksdagens beslut eller under dess medverkan,
eller av medel, som influtit genom penninglotteri, till vars anordnande Kungl.
Majit lämnat tillstånd. Härunder skulle inbegripas även statsunderstöd avsedda
att återbetalas. Mot den sålunda gjorde avgränsningen synes i sak
knappast vara något att erinra. Dock torde i begreppet statsunderstöd icke
böra inläggas något krav på att understödet skall utgå för viss verksamhet.
Särskilt bland de personliga understöden och låneunderstöden torde nämligen
finnas exempel på sådana, som icke kunna sägas utgå för viss verksamhet
men som ändock äro av beskaffenhet att böra träffas av granskningsrätten,
låt vara att denna i fråga örn de förra på grund av särskilt undantagsstadgande
kommer att rikta sig endast mot den eventuelle förmedlaren av understödet
men icke mot den enskilde understödsmotlagaren själv. Att även
låneunderstöden böra omfattas av granskningsrätten kan visserligen förefalla
tveksamt. Då jag ansett mig kunna biträda den sakkunniges förslag
på denna punkt, har jag i främsta rummet tagit hänsyn till två omständigheter.
Dels äro villkoren för dylika lån i stor utsträckning sådana, alt lånen
mer eller mindre erhålla karaktären av verkliga understöd. Dels förekommer
i vissa fall, att flir ett och samma ändamål utlämnas såväl lån som bidrag
utan återbetalningsskyldighet; i dylika fall vore det uppenbarligen
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
mindre tillfredsställande att begränsa granskningsrätten till att avse allenast
användningen av det utan återbetalningsskyldighet utlämnade statsbidraget.
Emellertid har jag ansett den sakkunniges författningsförslag i nu förevarande
del böra undergå vissa formella jämkningar. Den definition av begreppet
statsunderstöd, som förslaget innehåller, lärer trots sin utförlighet
knappast lämna någon fullständig klarhet örn begreppets rätta innebörd.
Vid sådant förhållande synes, såsom även riksräkenskapsverket ifrågasatt,
termen statsmedel vara att föredraga, då det gäller att angiva understödens
ursprung. Härigenom vinnes, att författningstexten kan givas en betydligt
enklare avfattning utan att, såvitt jag kan finna, medföra några större tolkningssvårigheter
än dem, som kunna göra sig gällande även för den händelse
den sakkunniges förslag godtages. Påpekas bör för övrigt, att varken
den ena eller den andra formuleringen synes kunna giva anledning till
något missförstånd av praktisk betydelse. Man lärer kunna antaga, att revisorerna
i mera tveksamma fall skola finna lämpligt att iakttaga en restriktiv
tillämpning av reglerna i såväl nyssberörda som andra avseenden beträffande
granskningsrättens omfattning. Särskilt då fråga uppkommer om infordrande
av redogörelse för användningen av låneunderstöd eller understöd,
som kunna anses stå de rent personliga understöden mer eller mindre nära,
torde det vara motiverat att framgå med en viss försiktighet och att sålunda
avstå från granskningsrätt, då denna icke framstår såsom klart befogad.
Såsom redan antytts är även jag av den uppfattningen, att redovisningsskyldigheten
icke bör begränsas till den, för vilken statsunderstödet slutligen
är avsett, utan jämväl bör åvila den, som mottager understödet med uppgift
att förmedla det till annan. Utan att redovisningsskyldigheten erhåller
en sådan omfattning torde syftet med riksdagens framställning icke kunna
helt vinnas.
Vidkommande frågan, hur granskningsrätten bör utövas, har den sakkunnige
tänkt sig, att understödsmottagare, som för räkenskaper, skulle vara
skyldig att på revisorernas anmodan bereda dessa tillfälle att taga del av
räkenskaperna med tillhörande handlingar, i den mån de finna sådant erforderligt
för granskning av understödets användning Understödsmottagare,
som icke för räkenskaper, skulle däremot vara skyldig att på anmodan till
revisorerna insända en detaljerad och såvitt möjligt av verifikationer bestyrkt
redogörelse för användningen av understödet.
För egen del har jag icke kunnat undgå att hysa tvekan örn lämpligheten
av att anordna redovisningen på sätt den sakkunnige sålunda ifrågasatt.
Det synes mig nämligen vara ägnat att väcka betänkligheter att införa
ett generellt stadgande örn skyldighet för den, som erhållit statsunderstöd,
att, där han för räkenskaper — vare sig han är därtill lagligen förpliktad
eller icke — tillhandahålla dessa räkenskaper för granskning av statsrevisorerna.
Visserligen har den sakkunnige i anslutning till riksdagens ståndpunkt
förutsatt, att granskningsrätten skulle begränsas till statsunderstödets
användning och alltså, där annan verksamhet eller rörelse förekommer, icke
omfatta rörelsen i dess helhet. I ett stort antal fall torde det emellertid för
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
dea redovisningsskyldige bliva förenat med synnerliga svårigheter att i praktiken
genomföra en sådan begränsning vid räkenskapernas tillhandahållande.
Det syfte, som riksdagen genom förevarande framställning velat vinna, torde
också kunna tillgodoses utan att understödsmottagaren förpliktas att ställa
sina räkenskaper till revisorernas förfogande. Det vill nämligen förefalla,
som om den redogörelse för statsunderstödets användning, som det enligt den
sakkunniges förslag skulle åligga understödsmottagare, vilken icke för räkenskaper,
att avlämna till revisorerna, skulle med de fordringar, som
enligt sakkunnigförslaget komme att ställas pa dylika redogöielser vara
tillfyllest såsom grundval för statsrevisorernas granskning jämväl i de fall,
där bokföringsplikt föreligger eller där understödsmottagaren eljest för räkenskaper.
I enlighet med dessa överväganden har jag funnit mig böra förorda, att
understödsmottagare icke ålägges att tillhandahålla statsrevisorerna annat
granskningsmaterial än sådan redogörelse för användningen av statsunderstödet,
som uppfyller de av den sakkunnige angivna fordringarna. Å andra
sidan'' har jag ansett det böra stå understödsmottagaren fritt att, därest
han finner lämpligt, i stället fullgöra redovisningsskyldigheten genom att
bereda statsrevisorerna tillfälle att taga del av hans räkenskaper under för.
utsättning att av dem kunna inhämtas fullständiga upplysningar rörande
understödets användning.
De bestämmelser jag sålunda tillstyrkt torde lämpligen böra sammanföras
i en av Kungl. Majit och riksdagen beslutad förordning angående skyldighet
att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användningen av
statsunderstöd. Denna förordning torde böra träda i kraft den 1 juli 1937
men bör icke äga tillämpning i fråga örn statsunderstöd, som avser tid dessförinnan
eller som utgår på grund av avtal, slutet före nämnda dag. Självklart
är emellertid, att förordningen indirekt kan bliva tillämplig jämväl beträffande
understöd, som utgår enligt dylikt aldre avtal, nämligen om mottagaren
av understödet enligt avtalets bestämmelser är skyldig att unoerkasta
sig den här avsedda granskningsrätten eller om han frivilligt åtager sig sådan
skyldighet. Att, såsom den sakkunnige föreslagit, särskilda åtgärder skulle
av vederbörande statsmyndigheter vidtagas för utverkande av sadant medgivande
från understödsmottagarnas sida, har jag i likhet med statskontoret
funnit mig icke böra tillstyrka.
Med anledning av vad riksräkenskapsverket anfört i fråga örn den tid,
varunder redovisningsskyldigheten skulle gälla, må framhållas, att varje statsrevision
omfattar endast ett budgetår — det närmast tillåndalupna och att
i anslutning härtill redovisningsskyldigheten i förevarande fall torde komma
att hänföra sig allenast till statsunderstöd, avseende nämnda tidsperiod.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Granskningsrätt med avseende å bidrag eller andra förmåner från statens
affärsdrivande verk åt vissa bolag m. fl.
I skrivelsen nr 342 år 1931 har riksdagen uttalat, att revisorernas granskningsrätt
borde utsträckas till »användning av bidrag eller andra förmåner
av olika slag, som vid de affärsdrivande verken på grund av särskilda
överenskommelser lämnats vissa bolag m. fl.».
Det ämne, riksdagen här berört, har synts den sakkunnige vara av så
speciell natur, att han ansett det icke vara lämpligt att sammanblanda denna
fråga med utredningen angående revisorernas granskningsrätt i fråga
om de egentliga statsunderstöden. De företeelser, riksdagen med sitt nu anförda
uttalande syntes åsyfta, vore mera enstaka och ägnade sig enligt hans
mening icke att göras till föremål för reglering i nu förevarande avseende
genom allmänna författningsbestämmelser.
Den sakkunnige framhåller till en början, att en tolkning av innebörden
i det åberopade riksdagsuttalandet vore förbunden med vissa svårigheter.
Härom har den sakkunnige anfört bland annat följande:
Ea ^1?.!ink!10" la§e dan> ,att önskemålet begränsats till endast en viss del
av statsförvaltningen, nämligen de affärsdrivande verken, men eljest hade
riksdagen icke närmare preciserat vad den åsyftat. Uttrycken »bidrag eller
andra formaner av olika slag» samt »vissa bolag m. fl.» syntes tämligen
obestämda. Emellertid kunde man på goda grunder ställa det ifrågavarande
uttalandet i samband med vad i riksdagens revisorers berättelse till 1931 års
riksdag framkommit med avseende å statens järnvägars mellanhavanden
med vissa företag. I denna berättelse redogjordes för de förmåner, som
Svenska trafikforbundet, Turisttrafikforbundets restaurantaktiebolag, förlagsaktiebolaget
Sveriges kommunikationer, aktiebolaget Svenska pressbyrån och
a tiebolaget Alga pa grund av särskilda avtal åtnjöte genom statens järnvägars
trafikrorelse. Efter en redogörelse för berörda avtal och företagens
ekonomiska förhallanden, i den mån dessa ur offentliga handlingar kunnat
utlasas, hade revisorerna i sin omförmälda berättelse förordat bland annat en
verksammare kontroll från statens sida å den av företagen bedrivna affärsverksamheten.
Det s>ntes sannolikt, att sistberörda förhållanden givit anledning till riksdagens
förutnämnda uttalande. Det vore då att märka, att de förmåner eller
bidrag, nyssnämnda företag åtnjöte, icke — annat än möjligen vad anginge
Svenska trafikförbundet — hade ren understödskaraktär utan att de
traffade avtalen vore av affärsmässig natur, sålunda att bidraget eller förPf116?.
ut§in§e under förutsättning av en viss kontraherad motprestation
tran företagets sida i och för statens järnvägars affärsrörelse. Detta vore av
™tres0se a^ hålla i minnet, då det gällde att avgöra, vilka andra bidrag eller
förmåner, som skulle dit hänföras. Givetvis vöre här icke fråga örn de fall,
där överenskommelsen gällde utgåendet av statsunderstöd i förut angivna
mening, dessa fall hörde uppenbarligen under den föreslagna lagens tilllämpningsområde.
För att utröna i vilken utsträckning de i riksdagsskrivelsen angivna förhållandena
förekomme vid affärsverken, har den sakkunnige hos dessa verks
styrelser gjort förfrågan härom med användande av riksdagens eget, nyss
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 21o.
citerade uttryckssätt. De av verkstyrelserna avgivna svaren äro i huvudsak
av följande innehåll:
Generalpoststyrelsen har meddelat, att för postverkets vidkommande någon
sådan överenskommelse, som i riksdagsskrivelsen omtalats, icke träffats.
Vattenfallsstyrelsen har anfört, att statens vattenfallsverk icke lämnat
några bidrag eller andra förmåner till vissa bolag m. fl., undantagandes medlemsavgifter
till vissa föreningar.
Telegrafstyrelsen har hänvisat till en tidigare gällande överenskommelse
mellan styrelsen och aktiebolaget Radiotjänst rörande rundradiorörelsens ordnande
i Sverige.
Domänstyrelsen har åberopat, att beträffande domänverket några överenskommelser
av angiven art icke förelåge, såvida ej såsom sådana skulle räknas
dels av domänstyrelsen med stöd av Kungl. Maj:ts beslut ställda garantier
för lån åt vissa flottningsföreningar, dels av domänstyrelsen från flottledsfonden
utlämnade förlagslån för nybyggnad och underhåll av flottleder,
dels ock sådana tillstånd, som givits vissa nyttjanderättshavare till statens
till bergshanteringens understöd anslagna skogar att fritt förfoga över skogsavkastningen
på vissa villkor. Dessutom skulle till dylika överenskommelser
kunna räknas de avtal, som träffats med vissa trävarubolag i Norrbottens
län, nämligen Kalix träindustribolag samt aktiebolaget Törefors sågverk, örn
leverans av virke från statens skogar.
Vad slutligen järnvägsstyrelsen beträffar, hava till den sakkunnige överlämnats
vissa i anledning av hans förfrågan från verkets olika förvaltningar
genom styrelsens försorg införskaffade uppgifter. Av dessa uppgifter inhämtas,
att, utöver de nyss nämnda avtalen mellan järnvägsstyrelsen och
vissa företag, åtskilliga överenskommelser mellan statens järnvägar och enskilda
förelåge, vilka enligt ordalydelsen i riksdagsskrivelsen borde hänföras
till nu ifrågavarande kategori. Den sakkunnige har lämnat en summarisk
uppräkning av dessa överenskommelser. Sålunda förekomme avtal örn upplåtelse
av nyttjanderätt tillmark (för kolbryggor o. dyl.), fraktnedsättningar,
frikort eller fribiljetter, inregistrering av privatvagnar, befordring i särskilt
inredda vagnar av levande fisk, besörjande av sovvagnstrafik, skötsel av resgods
och överföring av resgods mellan tåg och båt, annonsering av tågtider,
distribution av resehandböcker, fullgörande av upplysnings- och ackvisitionsarbete
i fråga om godstrafik från och till vissa främmande länder, fullgörande
av dragarebestyr och tullbestyr, verkställande av godsomlastning, försäkring
av gods, tillförsäkrande åt enskilt omnibusföretag av viss minimi-bruttoinkomst
samt avsändning av lyxtelegramblanketter (överenskommelse med
svenska nationalföreningen mot tuberkulos).
För egen del bär den sakkunnige i detta ämne anfört i huvudsak följande:
I flertalet av de nyss angivna fallen svarade mot det statliga verkets prestation
en den enskilde kontrahentens motprestation, vilken pa ett eller annat
sätt ägde värde för verkets affärsrörelse. Denna omständighet syntes
dock icke enligt riksdagens avsikt böra utesluta från redovisningsskyldighet
inför revisorerna. Då alltså granskningen ej skulle inskränkas tili allenast
utfästelser av ren understödskaraktär, vore det icke möjligt att uppställa någon
allmän norm, enligt vilken det skulle kunna avgöras, huruvida av de
af färsdrivande verken sålunda gjorda utfästelser borde vara underkastade
revisorernas granskning, såvitt anginge den icke statliga kontrahentens användning
av de utfästa prestationerna.
Å andra sidan kunde icke gärna ifrågakomma, att alla dylika fall skulle hilva
föremål för granskning. Detta skulle kunna leda till rena orimligheter. För
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 213-
att taga några exempel syntes det icke kunna skäligen begäras, att godstrafikant,
som med hänsyn till sin rörelses omfattning åtnjöte förmån av fraktnedsättning
å. statens järnvägar eller som för något sitt trafikändamål träffat
avtal om inregistrering av en sin privatvagn i statens järnvägars vagnpark
eller som med statens järnvägar överenskommit om vagnsamtrafik, på denna
grund skulle medgiva riksdagens revisorer rätt att granska hans räkenskaper.
För så vitt man ej valde att ånyo underställa riksdagen saken med begäran
om ett förtydligande av riksdagens mening, syntes annan utväg att på
ett lämpligt sätt ordna förevarande fråga icke stå till buds än att i första
hand överlämna åt vederbörande verk att för sin del avgöra, å vilka överenskommelser
riksdagens uttalande finge anses tillämpligt. I varje sådan
överenskommelse borde inryckas bestämmelse örn skyldighet för den icke
statliga kontrahenten av samma innehåll, som stadgades i 2 § i den föreslagna
lagen. Riksdagen talade visserligen i skrivelsen 342/1931 i detta sammanhang
örn rätt för riksdagens revisorer att verkställa »granskning av ifrågavarande
företags förhållanden till statens organ», men härmed syntes näppeligen
hava avsetts att giva granskningsrätten annat omfång eller innehåll
än när det gällde de egentliga statsunderstöden.
För angivna ändamål borde Kungl. Maj:t i cirkulär till de affärsdrivande
verken anmoda dessa att vid träffandet av sådana överenskommelser, genom
vilka bidrag eller andra förmåner beviljades annan än statsmyndighet, iakttaga,
att i överenskommelsen intoges förbehåll örn skyldighet för den, till
vilken bidraget eller förmånen utginge, att gentemot riksdagens revisorer
vara underkastad redovisningsplikt på sätt i nyssnämnda lag stadgades.
Vad beträffade redan ingångna överenskommelser, syntes de affärsdrivande
verken genom samma cirkulär böra förständigas att söka åvägabringa sådan
ändring i sist berörda överenskommelser, att vederbörande icke statliga
kontrahent tillförbundes den redovisningsplikt, varom nyss talats.
Den sakkunnige har slutligen betonat, att han med det framställda förslaget
icke avsåge, att granskning från revisorernas sida skulle äga rum i sådana
fall, där kravet på rätt till dylik granskning uppenbarligen måste betraktas
såsom orimligt. Det borde i första hand få ankomma på vederbörande
verk att avgöra, vilka överenskommelser med hänsyn härtill borde
uteslutas. Skulle sedermera revisorerna finna, att i något fall förbehåll örn
granskningsrätt för dem ej inryckts i ett avtal, beträffande vilket enligt deras
mening sådant förbehåll bort göras, syntes det lämpligast, att revisorerna genom
att omförmäla förhållandet i sin berättelse lämnade riksdagen tillfälle
att pröva frågan.
De över betänkandet avgivna yttrandena innehålla i denna fråga huvudsakligen
följande.
Riksräkenskapsverket har anfört:
De affärsdrivande verken hava icke någon befogenhet att bevilja bidrag
eller förmåner, som hava karaktär av statssubvention. Avtal, där någon
förmån av sådant slag, som riksdagen synes avse, kan ifrågakomma, är följaktligen
att anse såsom ett led i en verklig affärsuppgörelse. Dylika affärsuppgörelser
kunna givetvis bliva föremål för riksdagens revisorers granskning
och eventuellt åtgärder gent emot vederbörande affärsdrivande verks
styrelse. Men denna granskningsrätt kan icke rimligtvis utsträckas till att
Kungl. Maj.ts proposition nr 213.
27
omfatta jämväl behörighet att granska räkenskaperna för de affärsdrivande
verkens kundkrets. För vissa fall synes också den sakkunnige medgiva riktigheten
härav.
En utvidgning av riksdagens revisorers granskningsrätt i föreslaget avseende,
som givetvis måste anses innebära en högst betydande inskränkning
i vederbörande verks handlingsfrihet, synes ej heller stå i god överensstämmelse
med de förslag till en mera affärsmässig, självständig förvaltning av hithörande
verk, som tid efter annan framställts. Angivna reformsträvanden
beträffande de affärsdrivande verkens organisation och arbetsmetoder åsyfta
nämligen i första hand att lämna verkens styrelser en vidgad handlingsfrihet.
(Jfr socialiseringsnämndens förslag rörande statens järnvägar och
domänverket.)
På grund av vad sålunda anförts och då förslaget med hänsyn till den
allmänna formulering detsamma erhållit måste befaras leda till orimliga
konsekvenser, har riksräkenskapsverket förklarat sig bestämt avstyrka detsamma.
I anslutning till vad den sakkunnige alternativt ifrågasatt har ämbetsverket
ansett förevarande spörsmål böra underställas förnyad prövning av
riksdagen.
Generalpoststyrelsen har endast tillkännagivit, att överenskommelse, därvid
bidrag av omförmält slag beviljats annan än statsmyndighet, icke träffats
av styrelsen och att styrelsen ej heller ägde befogenhet att träffa sådan överenskommelse.
Telegrafstyrelsen har icke haft något att i sak erinra mot ifrågavarande
förslag.
Järnvägsstyrelsen har yttrat bland annat följande:
Den ifrågasatta bestämmelsen vore helt generell, och densammas antagande
skulle komma att medföra skyldighet att underkasta sig granskning
av riksdagens revisorer för ett otal företag och enskilda, vilka träffat överenskommelser
av ett eller annat slag med statens järnvägar. Örn samtliga
sådana överenskommelser kunde nämligen sägas, att från statens järnvägars
sida viss fördel beviljats. Att mot denna fördel stöde en affärsmässigt avvägd
motprestation skulle enligt den sakkunniges mening icke inverka. Detta gällde
bland annat i betänkandet uppräknade slag av avtal.
Den sakkunnige påpekade själv, att det skulle leda till rena orimligheter,
örn alla dylika fall bleve föremål för granskning.
Riktigheten av vad i detta avseende uttalats vore obestridlig. Järnvägsstyrelsen
kunde emellertid icke finna, huru man med den föreslagna allmänna
formuleringen skulle kunna undgå påtalade orimlighet. Åt vederbörande
verkstyrelse överlämnades ju med densamma ingalunda att avgöra,
i vilka fall en granskningsrätt kunde vara skälig, utan endast att bestämma,
å vilka avtal stadgandet i fråga enligt ordalydelsen vore tillämpligt, vilket,
som sagt, syntes vara fallet med samtliga av den sakkunnige uppräknade.
Att revisorerna icke utan en enorm ökning av sin kanslipersonal skulle kunna
till någon större del utnyttja den sålunda medgivna granskningsrätten vore
en annan sak utan större principiell betydelse.
I likhet med riksräkenskapsverket måste järnvägsstyrelsen följaktligen bestämt
avstyrka förslaget, och ville styrelsen därvid till alla delar instämma i
den motivering, som av ämbetsverket anförts.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Vid den förnyade riksdagsbehandling av ärendet, som väl finge förutsättas
komma till stånd, borde enligt järnvägsstyrelsens mening särskilt uppmärksammas,
att de bidrag och förmåner, som lämnades av de affärsdrivande
verken i allmänhet, vore av helt annan natur än de statsunderstöd, som behandlades
i den sakkunniges lagförslag, varför ett likställande i regel icke
vore motiverat. De förra vöre nämligen resultatet av en affärsuppgörelse,
avsedd att bringa båda parterna direkt ekonomisk vinst. De affärsdrivande
verkens styrelser måste till och med anses förhindrade träffa uppgörelser, vid
vilka sagda villkor icke vöre uppfyllt.
Vid ett affärsavtal, av vad slag det vöre, sökte järnvägsstyrelsen givetvis
betinga sig så stora fördelar som möjligt för det förvaltade verkets del. Det
vore emellertid uppenbart, att möjligheten att vinna sådana skulle bli ej
oväsentligt kringskuren, om vid förhandlingarna som första villkor måste
uppställas, att vederbörande skulle underkasta sig offentlig räkenskapsgranskning.
Då det synts järnvägsstyrelsen vara av betydelse för frågans vidare handläggning
att erhålla kännedom om den ståndpunkt till densamma, vilken intoges
av de inom styrelsens förvaltningsområde verksamma företag, som
uppräknats i betänkandet och vilka enligt den sakkunniges mening vore avsedda
att i första hand träffas av blivande bestämmelser rörande utsträckning
av riksdagens revisorers granskningsrätt, hade styrelsen hos företagen i fråga
anhållit örn yttrande över förslaget. Endast ett av företagen, nämligen Svenska
trafikförbundet, vilket ju ej vore i egentlig mening affärsdrivande, hade
icke ställt sig avvisande. Förbundet syntes emellertid anse, att granskningen
skulle komma att avse endast ett direkt statsbidrag, som helt användes för
bekostande av viss av statens järnvägars resebyråer bedriven annonsering.
Beträffande användningen av detta bidrag skulle emellertid den ifrågasatta
granskningsrätten icke innebära någon ändring i sak gentemot nuvarande
förhållanden.
Vad angår övriga, under aktiebolagsform arbetande företag ville det däremot
synas, som skulle tillkomsten av bestämmelser som de föreslagna försvåra
och i vissa fall måhända rentav omöjliggöra en förnyelse av gällande
avtal.
Järnvägsstyrelsen avslutar sitt utlåtande med att framhålla, att enligt styrelsens
uppfattning det för de intressen, som styrelsen hade att tillvarataga,
vore lyckligast, örn några allmänna bestämmelser av här ifrågasatt innebörd
överhuvud icke träffades och att det i alla händelser vore nödvändigt att framgå
med yttersta försiktighet, för så vitt icke själva syftet med bestämmelsen
— vilket väl icke rimligen kunde vara annat än att bereda statsverket ökade
inkomster — skulle helt förfelas och resultatet bliva det motsatta. I nuvarande
tid, då statens järnvägar hade att kämpa mot konkurrens med så
många andra trafikföretag av olika slag, syntes det knappast kunna undgås,
alt ett ytterligare kringskärande av järnvägsstyrelsens rörelsefrihet komme
att leda till en försämring av affärsresultaten, d. v. s. i sista hand därtill, att
en onödigt stor del av kostnaderna för statens järnvägsrörelse vältrades över
på skattebetalarna.
På grund av vad sålunda anförts har järnvägsstyrelsen avstyrkt föreliggande
förslag, i vad detsamma gäller överenskommelser berörande statens
järnvägar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
£9
Vattenfallsstyrelsen har framhållit bland annat följande:
Den av den sakkunnige använda formuleringen »redovisningsskyldighet
gentemot riksdagens revisorer för den, som genom överenskommelse med ett
statens af färsdrivande verk beviljats bidrag eller annan förmån» — vilken
formulering vore hämtad från riksdagens skrivelse i ämnet — vore så obestämd
och vidsträckt, att den, tillämpad efter ordalydelsen, skulle leda till
rena orimligheter, vilket även den sakkunnige medgivit. Enligt en ordagrann
tolkning av ifrågavarande bestämmelse skulle exempelvis i sådana fall,
då vattenfallsstyrelsen av affärsmässiga hänsyn beviljade nedsättning i kanalavgift
eller efterskänkte fordran för energiavgift, denna förmån förknippas
med skyldighet för vederbörande trafikant, respektive abonnent att låta sina
räkenskaper granskas av riksdagens revisorer. Detta kunde icke skäligen påfordras.
Men även om man bortsåge från dylika orimliga konsekvenser av
den föreslagna bestämmelsen, vore förevarande förslag ägnat att ingiva starka
betänkligheter just ur synpunkten av statens egna affärsintressen, enär därigenom
syntes omöjliggöras för de affärsdrivande verken att åstadkomma
åtskilliga affärsuppgörelser, som med hänsyn till nämnda intressen skulle
vara nyttiga och förmånliga. Vattenfallsstyrelsen, som till alla delar instämde
i vad riksräkenskapsverket yttrat i detta ämne, ansåge sig därför böra avstyrka
ifrågavarande förslag och hemställa, att ärendet måtte underkastas
förnyad omprövning av riksdagen.
Domänstyrelsen har ansett icke lämpligt att i fråga om redan ingångna
avtal överenskommelser skulle söka åvägabringas i syfte att vederbörande icke
statliga kontrahenter bleve redovisningsskyldiga inför riksdagens revisorer.
Förslaget avstyrktes därför i denna del.
Såsom framgår av det anförda har tanken på en .utvidgning av statsr ex i-DeparUimenissorernas
granskningsrätt till att avse även enskilda företag, som genom av- cluilental
med statens affärsdrivande verk tillförsäkrats bidrag eller andra förmåner
av olika slag, i några av remissyttrandena bestämt avvisats. Det
lärer heller icke kunna förnekas, att en utsträckning av granskningsrätten
på sätt som föreslagits åtminstone i vissa fall skulle kunna tänkas försvåra
verkens möjligheter att träffa för staten förmånliga uppgörelser. Men även
bortsett härifrån har jag vid övervägande av detta spörsmål funnit, att det
skulle vara förenat med mycket stora svårigheter att åstadkomma en tillfredsställande
reglering av en granskningsrätt på förevarande område. De
bidrag och förmåner, varom här är fråga, äga icke karaktär av understöd i
förut angivna mening utan utgöra vederlag för andra prestationer enligt
affärsmässigt träffade avtal. Att föreskriva granskningsrätt i alla de fall, då
utfästelse av dylika bidrag eller förmåner ingår som moment i ett avtal, kan
uppenbarligen icke ifrågakomma. Svårigheten ligger främst i att utfinna en
ur olika synpunkter lämplig begränsning av granskningsrättens föremål.
Den sakkunniges förslag, enligt vilket inga närmare riktlinjer i detta hänseende
skulle uppdragas ulan i stället överlämnas åt vederbörande verk att
i första hand avgöra, i vilka avtal förbehåll örn granskningsrätt borde intagas,
kan enligt min mening knappast anses innefatta en godtagbar lösning
av frågan.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Med särskild tanke på de av 1930 års riksdagsrevisorer omnämnda fall,
som närmast föranlett riksdagens framställning i denna del, har jag haft
under övervägande möjligheten av att låta en granskningsrätt av här avsedd
art omfatta allenast sådana företag, vilka genom avtal med ett affärsdrivande
verk tillförsäkrats ensamrätt till viss eller vissa prestationer för
verket eller för den allmänhet, som utgör verkets kundkrets. Även med
denna gränsdragning skulle det emellertid ofta i praktiken ställa sig svårt
att avgöra, örn granskningsrätt borde förbehållas eller ej. Vid sådant förhållande
och med hänsyn till de allvarliga betänkligheter, som från vissa
verks sida uttalats mot bestämmelser av den ifrågasatta innebörden, har
jag stannat vid att icke framlägga något förslag i denna del. Det torde få
förutsättas, att de affärsdrivande verken före avslutandet av överenskommelser
av här avsett slag söka att såvitt möjligt förskaffa sig sådana upplysningar,
som erfordras för bedömande av de ifrågavarande rättigheternas
värde, så att statsverkets intressen bliva i tillbörlig mån tillgodosedda i avtalen.
Genom vederbörande verk kunna revisorerna sedan taga del av dessa
upplysningar. För den händelse riksdagen emellertid fortfarande skulle
anse särskilda bestämmelser om granskningsrätt på förevarande område önskvärda,
torde frågan sedermera få upptagas till förnyad utredning.
Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning angående skyldighet att till
riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användningen av statsunderstöd
samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
H. Wihlborg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
31
Bilaga.
Av den sakkunnige upprättat förslag till lag angående redovisningsskyldighet
inför riksdagens revisorer i fråga om
statsunderstöd.
1 §■
Med statsunderstöd förstås i denna lag sådant understöd, som till bestridande,
helt eller delvis, av kostnaderna för verksamhet, utövad av annan än
statsmyndighet, utgår av anslag, som anvisats av riksdagen eller av medel
eller annan egendom, som eljest tillkommit eller förvaltas enligt riksdagens
beslut eller under dess medverkan, eller av medel, som influtit genom penninglotteri,
till vars anordnande Kungl. Maj:t lämnat tillstånd, allt oavsett
huruvida understödet skall återbetalas eller icke.
Med understödsmottagare förstås i denna lag endast annan än statsmyndighet.
2 §•
Den, som mottagit statsunderstöd (understödsmottagare), är, med de undantag,
som angivas i 3 §, skyldig att efter anmodan av riksdagens revisorer
antingen, om understödsmottagare för räkenskaper, bereda revisorerna
tillfälle att taga del av räkenskaperna med tillhörande verifikationer, protokoll
och andra handlingar, i den mån revisorerna finna sådant erforderligt
för granskning av understödets användning, eller, om understödsmottagare
icke för räkenskaper, till revisorerna insända en detaljerad och, så
vitt sig göra låter, av verifikationer bestyrkt redogörelse för understödets
användning.
3 §.
Den i 2 § stadgade skyldigheten skall icke gälla i fråga örn
a) enskild person såsom understödsmottagare, då understödet är avsett till
bestridande av understödsmottagarens eller hans familjs personliga utgifter;
b) understöd till internationella ändamål, så vida icke svensk medborgare
eller svensk institution eller sammanslutning av svenska medborgare är
understödsmottagare; . .
c) understöd, beträffande vilket särskilt föreskrivits, att redovisningsskyldighet,
varom stadgas i 2 §, icke skall åligga understödsmottagare!!.
Övergångsbestämmelse.
Denna lag skall äga tillämpning i fråga om statsunderstöd, som utgår för
verksamhet efter den 30 juni 1933; dock att, örn understödet utgår i form av
lån, varom förbindelse ingåtts före den 1 juli 1933, eller eljest enligt avtal,
32
Kungl. Maj.-ts proposition nr 213.
som slutits före sistnämnda dag, skyldighet, varom stadgas i 2 §, skall åligga
understödsmottagaren endast under förutsättning, att sådan skyldighet enligt
innehållet i förbindelsen eller avtalet eller eljest i ämnet gällande bestämmelser
är för handen eller kan åläggas honom eller ock understödsmottagaren
härtill lämnar sitt medgivande; skolande vederbörande statsmyndighet, där
så erfordras, vidtaga åtgärder för utverkande av sådant medgivande.
377458. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1937:354 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva redogörels a1 i texten
- Rskr. 1937:311 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande a2 i texten
- SU 1937:144 Utlåtande i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillst s. 2 i texten
- 1LU 1937:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användni s. 1 i texten