Med förslag till förordning om moderskapspenning m m
195 sidor, varav 179 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 179 av 195 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:38, Med förslag till förordning om moderskapspenning m m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
1
Nr 38.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om moderskapspenning m m.; given Stockholms
slott den 15 januari 1937.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
förordning om moderskapspenning,
förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931
(nr 280) örn erkända sjukkassor samt
förordning örn mödrahjälp,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1937.
1 sami.
Nr 38.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
Förslag
till
förordning om moderskapspenning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Moderskapspenning enligt denna förordning skall av statsmedel utgå med
ett belopp av sjuttiofem kronor till kvinna, som till lindrande av de med
barnsbörd förenade kostnader är i behov därav.
2 §•
Moderskapspenning lämnas endast till kvinna, som författningsenligt skall
vara mantalsskriven i riket och som är svensk medborgare; dock äger Konungen,
under förutsättning av ömesidighet, ingå överenskommelse med främmande
stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpning av denna förordning
likställas med svenska medborgare.
Rätt till moderskapspenning tillkommer icke kvinna, vilken är intagen å
straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt,
allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för sinnessjuka,
sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka, och ej heller kvinna, som
av fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning.
Ej heller äger kvinna rätt till moderskapspenning vid barnsbörd, som berättigar
henne till moderskapshjälp från erkänd sjukkassa.
3 §•
Behov av moderskapspenning skall, där ej särskilda omständigheter till
annat föranleda, anses föreligga, om för kvinnan eller, där hon är gift och
sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp,
uppgående till minst tretusen kronor.
Har det beskattningsbara beloppet upptagits högre än nu sagts men äro
med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna särskilt
ömmande, må ock behov av understöd anses vara för handen.
4 §.
Rätten till moderskapspenning prövas och moderskapspenning utbetalas av
centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt, dock att centralsjukkassan
äger överenskomma med lokalsjukkassa, att denna skall för central
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.
3
sjukkassans räkning handhava uppgift, som nu sagts, såvitt angår kvinnor
bosatta inom lokalsjukkassans verksamhetsområde.
Ersättning för utgivna moderskapspenningar äger centralsjukkassan att
månadsvis utbekomma av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.
5 §•
Kvinna, som vill komma i åtnjutande av moderskapspenning, bör själv
eller genom annan göra ansökan därom i god tid före barnsbörden. Göres
ansökan senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, må den icke upptagas
till prövning.
I samband med ansökningen skall erläggas en anmälningsavgift av två
kronor, vilken tillfaller centralsjukkassan eller, där denna så överenskommit
med lokalsjukkassa, hos vilken ansökningen göres, sistnämnda kassa.
6 §•
Då ansökan om moderskapspenning inkommit till behörig sjukkassa, skall
denna lämna kvinnan anvisning för erhållande av råd och upplysningar rörande
vad hon har att iakttaga med avseende å dels egen vård under havandeskapet,
i samband med förlossningen och under tiden därefter, dels ock
barnets skötsel. Där kvinnan önskar erhålla vård å förlossningsanstalt och
sådan vård anses böra komma i fråga, skall kassan söka förhjälpa henne till
erhållande därav.
Sjukkassan skall därjämte skyndsamt verkställa utredning rörande omständigheter
av betydelse för bedömande av kvinnans rätt till moderskapspenning.
Har kvinnan genom intyg av läkare eller barnmorska gjort sannolikt,
att havandeskapet är längre framskridet än i sjunde månaden, må, därest
i övrigt kvinnan befinnes äga rätt till moderskapspenning, såsom för-,
skott å denna ett belopp av fyrtio kronor omedelbart utbetalas. Eljest må moderskapspenning
ej utbetalas, förrän till sjukkassan inkommit intyg, utfärdat
av läkare, barnmorska eller annan känd och trovärdig person, att kvinnan
fött barn.
Intyg, som i föregående stycke sägs, skall tillika innehålla uppgift örn
kvinnans fullständiga namn och boningsort samt, i förekommande fall, örn
dagen för nedkomsten.
7 §•
Där kvinna erhåller vård å förlossningsanstalt, skall sjukkassa av henne
tillkommande moderskapspenning innehålla belopp, som motsvarar enligt
fastställd taxa utgående ersättning för vården. Tnnehållet belopp skall på
begäran tillhandahållas anstalten. Styrker kvinnan, att ersättningen guldits,
må hon utbekomma beloppet.
8 §•
Rätt till moderskapspenning kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät
för gäld.
4
Kungl, Maj.ts proposition nr 38.
9 §•
Närmare föreskrifter angående ordningen för ansökan samt för utbetalning
av moderskapspenning så ock beträffande tillämpningen i övrigt av denna
förordning meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande
av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor, som därvid i den omfattning
Konungen bestämmer skall samråda med medicinalstyrelsen.
10 §.
I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande moderskapspenning
eller eljest rörande tillämpningen av någon i denna förordning given bestämmelse
må frågan hänskjutas till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.
Tillsynsmyndigheten äger, ändå att sådant hänskjutande icke skett, till
Provning upptaga ärende, som i denna paragraf avses.
Tillsynsmyndighetens beslut meddelas kostnadsfritt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938, från och med vilken
dag förordningen den 26 juni 1931 (nr 281) om moderskapsunderstöd skall
upphöra att gälla; dock att, där barnsbörden inträffat före den 1 januari 1938,
sistnämnda förordning fortfarande skall äga tillämpning.
Ansökan örn moderskapsunderstöd, som gjorts före denna förordnings
ikraftträdande, skall, där barnsbörden inträffat efter ikraftträdandet, anses
innefatta ansökan örn moderskapspenning.
Kungl. Mcij.ts proposition nr 3S.
5
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.
Härigenom förordnas, att 32 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända
sjukkassor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
32 §.
Centralsjukkassa skall---tvåhundrasjuttio dagar.
Moderskapshjälp utgår med ett belopp av etthundratio kronor; dock må
centralsjukkassa efter medgivande av tillsynsmyndigheten utgiva moderskapshjälp
med högre belopp än nyss nämnts.
Centralsjukkassa må på ansökan av kvinnlig medlem, som vid tiden för
ansökningen varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio
dagar och som genom intyg av läkare eller barnmorska gör
sannolikt, att hon befinner sig i havandeskap, längre framskridet än i sjunde
månaden, såsom förskott å henne tillkommande moderskapshjälp omedelbart
utbetala sextio kronor.
Där till moderskapshjälp berättigad kvinna erhåller vård å förlossningsanstalt,
skall centralsjukkassan av moderskapshjälpen innehålla belopp, som
motsvarar enligt fastställd taxa utgående ersättning för vården. Innehållet
belopp skall på begäran tillhandahållas anstalten. Styrker kvinnan, att ersättningen
guldits, må hon utbekomma beloppet.
Moderskapshjälp må utgivas allenast åt kvinna, som i första eller tredje
stycket sägs.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola äga tillämpning i fråga om moderskapshjälp
vid barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
Förslag
till
Förordning om mödrahjälp.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart
behov av understöd, må, där ej nedan annorlunda stadgas, tillerkännas särskild
mödrahjälp av statsmedel.
Mödrahjälp lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast,
i en eller flera poster, dock högst till ett sammanlagt värde av trehundra
kronor.
Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp helt eller delvis lämnas såsom
räntefritt lån.
Mödrahjälp må ej avse tid, som infaller senare än sex månader efter nedkomsten.
2 §•
Mödrahjälp lämnas endast till kvinna, som författningsenligt skall vara
mantalsskriven i riket och som är svensk medborgare; dock äger Konungen,
under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande
stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpning av denna förordning
likställas nied svenska medborgare.
Rätt till mödrahjälp tillkommer icke kvinna, vilken är intagen å straffanstalt
eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt,
allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för sinnessjuka,
sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka, och ej heller kvinna, som av
fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning.
3§.
För behandling av frågor rörande mödrahjälp skall i varje landstingsområde
och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas en nämnd
(mödrahjälpsnämnd), bestående av en ordförande och två ledamöter.
Ordföranden jämte suppleant för honom förordnas av Kungl. Maj:t. Ledamöterna
jämte två suppleanter utses för två år i sänder, en ledamot jämte
suppleant för honom av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej deltager
i landsting, av stadsfullmäktige, samt en ledamot jämte suppleant för honom
av styrelsen för barnavårdsförbundet i orten; dock att för Stockholm
en ledamot jämte suppleant för honom utses av Kungl. Maj :t samt en ledamot
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
jämte suppleant för honom väljes av stadsfullmäktige för två år i sänder.
Underlåter styrelse för barnavårdsförbund att utse ledamot eller suppleant,
förordnas sådan av Kungl. Maj:t för två år i sänder.
Ordföranden och ledamöterna åtnjuta ersättning enligt grunder, som bestämmas
av Kungl. Maj.t.
4§-
Ansökan örn mödrahjälp skall ingivas till barnavårdsnämndens ordförande
i den kommun, där kvinnan vistas. Är kvinnan ogift, må ansökan göras av
barnavårdsmannen. Ingives ansökan senare än a sextionde dagen efter barnsbörden,
må den icke upptagas till prövning.
Vid ansökan skall fogas av läkare eller barnmorska utfärdat intyg utvisande,
antingen att kvinnan är havande eller att hon fött barn. Intyg av sist angivet
innehåll må även vara utfärdat av annan känd och trovärdig person
samt skall innehålla uppgift om dagen för nedkomsten.
5§-
Det åligger barnavårdsnämnden att snarast möjligt till mödrahjälpsnämnden
i orten avgiva yttrande över ansökningen samt därvid översända handlingarna
i ärendet och, örn skiljaktiga meningar förekommit, utdrag av
protokollet. Tillstyrkan av mödrahjälp skall tillika innefatta förslag till
lämpliga hjälpåtgärder.
6 §•
Sedan handlingarna inkommit till mödrahjälpsnämnden, beslutar nämnden
i ärendet. I beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall angivas vilka
huvudsakliga behov hjälpen avser att täcka.
Mödrahjäipsnämndens beslut skall, skriftligen avfattat, ofördröjligen i två
exemplar översändas till barnavårdsnämndens ordförande, som har att snarast
möjligt därefter tillställa sökanden det ena exemplaret.
7 §•
Det åligger barnavårdsnämnden att verkställa beslut, varigenom mödrahjälp
beviljats, ävensom att vaka över, att hjälpen kommer till användning
i enlighet med givna föreskrifter.
8 §•
Har mödrahjälp lämnats såsom lån, må, där så finnes skäligt, den mödrahjälpsnämnd,
som beviljat hjälpen, medgiva uppskov med återbetalningen
intill tio år. På framställning av nämnden må Kungl. Maj:t, då skäl därtill
äro, medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å hela
återstående lånebeloppet eller del därav.
9 §•
Rätt till mödrahjälp kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät för
gäld.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
10 §.
Klagan över mödrahjälpsnämnds beslut i ärende enligt denna förordning
föres hos socialstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då
klaganden erhöll del av beslutet.
11 §•
Instruktion för mödrahjälpsnämnderna samt de övriga föreskrifter, som
erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Kungl. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938; dock att ordförandena
och ledamöterna i mödrahjälpsnämnderna jämte suppleanter för dem
skola utses i så god tid dessförinnan, att nämnderna kunna träda i verksamhet
från och med nämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
9
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari
1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Moller,
Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 36—38, föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1937/1938 såsom förslagsanslag
beräkna dels till Bidrag till sjukkassor 13,300,000 kronor, dels till Moderskapsunderstöd
och moderskapspenning 3,050,000 kronor, dels ock till Mödrahjälp
1,000,000 kronor.
Jas anhåller nu att till närmare behandling fa upptaga dessa fiagoi. Därvid
anser jag lämpligt att först uppehålla mig vid ett föreliggande förslag
till omläggning och utvidgning av verksamheten för ekonomiskt stöd åt
barnaföderskor. Sagda förslag är nämligen av beskaffenhet ad utöva inverkan
å beräkningen såväl av sjukkasseanslaget som av de båda övriga
förutnämnda anslagen.
Med anledning av åtskilliga inom riksdagens båda kamrar väckta motioner
anhöll riksdagen i skrivelse den 30 april 1935 (nr 181), att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa undersökning av vårt lands befolkningsfråga och för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. Riksdagen
anförde i skrivelsen bland annat, att riksdagen funne sig böra på det kraftigaste
understryka vad i motionerna framhållits örn angelägenheten av en
positiv befolkningspolitik från statsmakternas sida. Likaså ansåge sig riksdagen
böra ansluta sig till kravet på att frågan örn riktlinjerna för en dylik
politik omedelbart upptoges till behandling. I motionerna hade framförts
talrika synpunkter och uppslag, av vilka manga enligt riksdagens mening
vöre synnerligen beaktansvärda och förtjänta av en ingående granskning.
Riksdagen hade emellertid icke funnit sig på frågans dåvarande ståndpunkt
böra angiva några särskilda frågor, på vilka utredningsarbetet närmast borde
inriktas; detta kunde enligt riksdagens åsikt bäst och lättast bedömas under
utredningens gång.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Genom beslut den 17 maj 1935 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att utse en kommission av högst nio personer med uppdrag att
verkställa en allsidig undersökning av vårt lands befolkningsfråga. I uttalande
till statsrådsprotokollet samma dag framhöll jag bland annat, att man
i fråga om förbättrande av mödrarnas ställning hade att i första hand fortsätta
på den väg, som statsmakterna redan beträtt genom åtgärderna för
moderskapsskydd. Härvid inställde sig krav på en effektivisering av denna
sociala stödverksamhet i förening med tillhandahållande av förbättrade vårdmöjligheter
såväl vid barnsbörden som vid de späda barnens vård. Jag erinrade
vidare bland annat örn att riksdagens båda kamrar beslutat anhålla,
att Kungl. Majit skyndsamt ville låta verkställa en allsidig utredning rörande
ett förbättrat moderskapsskydd.
På grund av det sålunda givna bemyndigandet tillkallades den 22 maj
1935 såsom ledamöter av kommissionen ledamoten av riksdagens första kammare,
generaltulldirektören Nils Wohlin, tillika ordförande, medicine doktorn
Andrea Andreen-Svedberg, professorerna Nils von Hofsten, Gunnar Myrdal
och Sven Wicksell, ledamöterna av riksdagens andra kammare Karl
Magnusson i Skövde, Johan Persson i Tidaholm och Ivar Österström ävensom
fru Disa Västberg.
Kommissionen, som antagit benämningen ''»Befolkningskommissionew>, har
med skrivelse den 9 januari 1936 till mig överlämnat ett betänkande angående
moderskapspenning och mödrahjälp (statens offentliga utredningar
1936: 15). Den närmaste handläggningen av ärendet har ankommit på en
inom kommissionen utsedd delegation, bestående av ledamöterna Österström,
ordförande, samt Andreen-Svedberg och Västberg.
Över befolkningskommissionens ifrågavarande betänkande, vilket såsom
bilaga torde fa fogas vid detta protokoll, hava efter remiss yttranden avgivits
av medicinalstyrelsen, statskontoret, socialstyrelsen, statens inspektör
för fattigvård och barnavård efter hörande av fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna,
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, barnavårdsnämnderna
i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Borås, Gävle, Örebro och Lund samt i Jukkasjärvi kommun, styrelserna
för svenska sjukkasseförbundet, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
svenska landstingsförbundet, svenska barnmorskeförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet
och barnavårdsbyrån i Stockholm, centralstyrelserna för Sveriges
läkarförbund och svensk sjuksköterskeförening, direktionen över Allmänna
barnhuset samt styrelserna för barnavårdsförbunden i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län, styrelsen för föreningen Östergötlands barns
nämnd, styrelsen för Blekinge harnavårdssällskap, styrelsen för skånska
barnavårdsförbundet samt styrelsen för Västmanlands läns fattigvårds- och
barnavårdsförbund.
Styrelserna för barnavårdsförbunden i Kronobergs, Kopparbergs och Väs
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
terbottens län samt styrelsen för värmländska barnavardsföreningens upptagningshem
vid Hynboholm hava bereus tillfälle att avgiva yttrande över
betänkandet men icke begagnat sig därav.
De av kommissionen avgivna förslagen avse att efter två skilda linjer bereda
ökat ekonomiskt stöd åt barnaföderskor. I betänkandet föreslås sålunda
dels reformering av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöden
genom införande av en s. k. moderskapspenning, dels införande
av en särskild hjälpform för nödställda mödrar, d. v. s. sådana, för vilka den
föreslagna moderskapspenningen icke utgör en tillräcklig hjälp.
I. Reformering av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskaps
understöden.
Gällande bestämmelser.
Från och med år 1913 har statsbidrag utgått till sjukkassor, som meddelat
moderskapshjälp åt sina kvinnliga medlemmar.
Genom statsmakternas beslut år 1931 skedde en genomgripande reform av
sjukkasseväsendet, vars väsentliga innebörd var, att å varje ort endast skulle
få finnas en sjukkassa, som vore berättigad till statsbidrag för sin verksamhet.
Den kassa, som skulle komma i åtnjutande av statsunderstöd, måste bliva i
viss ordning erkänd. Kvinna, som vore medlem i sålunda erkänd sjukkassa,
skulle städse äga åtnjuta moderskapshjälp vid barnsbörd. Denna hjälp utökades
tillika väsentligt i jämförelse med den förutvarande moderskapshjalpen.
Såsom en komplettering av moderskapshjälpen infördes samtidigt bestämmelse
om rätt till understöd av statsmedel — moderskapsunderstöd - för
de kvinnor, som ej vore sjukförsäkrade och som hade behov av hjälp till
lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna.
De år 1931 meddelade, alltjämt gällande bestämmelserna i ämnet innehålla
huvudsakligen följande.
Enligt 32 § i förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor skall
centralsjukkåssa vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp at kvinnlig medlem,
som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkand sjukkassa under
oavbrutet minst 270 dagar. Moderskapshjälpen skall omfatta dels ersättning
enligt fastställd taxa för biträde av barnmorska vid lorlossmngen (barnmorskevård)
eller för vård å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock ett
understöd i penningar för varje dag (moderskapspenning), motsvarande den
sjukpenning barnaföderskan är tillförsäkrad. Ar hon icke tillförsäkrad sjukpenning
eller tillförsäkrad sjukpenning till lägre belopp an t va kronor, skall
moderskapspenningen dock utgå med två kronor, örn centralsjukkassan utgiver
ersättning för vård å förlossningsanstalt, äger kassan minska den kvinnan
för vårdnadstiden tillkommande moderskapspenningen med belopp,
som motsvarar kassans kostnader för vården. Om kvinnans familj eller annan
för sitt uppehälle är väsentligen beroende av henne, far dock högst halva
moderskapspenningen på detta sätt avdragas. Moderskapspenning skall utgivas
för minst 30 och högst 56 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse.
För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsborden,
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, som avses med förbudet
i 10 § forsta stycket i lagen om arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor),
och vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter
barnsbörden återupptaga sådant arbete, skall dock moderskapspenning utgå
tor minst 42 dagar. Villkor för moderskapshjälpens utgående är, att kvinnan
under den tid hjälpen utgår avhåller sig från förvärvsarbete. För tid,
då barnaföderskan är berättigad till sjukpenning från kassan eller från lokalsjukkassa,
får hon dock ej uppbära moderskapspenning, försåvitt hon icke
ar berättigad till lägre sjukpenning än två kronor, i vilket fall moderskapspennmg
skall utgå med belopp, varmed sjukpenningen understiger två kronor.
Enligt § 6 i kungörelsen den 26 juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor
utgår statsbidrag med en krona för varje dag, för vilken erkänd sjukkassa
utgivit moderskapspenning om minst två kronor eiler lämnat ersättning för
yard a förlossningsans tält. Har moderskapspenning av anledning, att sjukkassan
varit pliktig att vid tillfället utgiva sjukpenning, utgått med lägre belopp
an tva kronor, utgår statsbidraget med hälften av det utgivna beloppet,
hor dag, da moderskapspenning utgått även från annan erkänd sjukkassa,
utgör statsbidraget dock endast 50 öre eller, där moderskapspenning av nyss
berörd anledning varit mindre än två kronor, en fjärdedel av del utgivna
beloppet. Statsbidrag får dock ej beräknas för dag, då medlem, vilken har
stadigvarande anställning med full sysselsättning i statens tjänst, på grund
harav åtnjutit avlöning eller annan ersättning av statsmedel med minst en
krona. Vidare utgår statsbidrag till centralsjukkassa med hälften av vad
kassan utgivit i ersättning för barnmorskevård enligt fastställd taxa.
Det diiekt av statsmedel utgående offentliga moderskapsunderstödet skall
enligt förordningen den 26 juni 1931 örn moderskapsunderstöd utgå till varje
kvinna, som är i behov därav och vilken icke såsom medlem av erkänd sjukkassa
är berättigad till moderskapshjälp fran denna. Dock har kvinna som är
intagen å fattigvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt eller uppfostringsanstalt,
straff- eller annan dylik anstalt eller vilken ej är svensk medborgare,
icke rätt till moderskapsunderstöd. Behovsprövningen skall vara av
summarisk natur; behov skall i regel anses föreligga, om för kvinnan eller
om hon är gift och sammanlever med sin man, för båda makarna tillhopa
vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits
beskattningsbart belopp, uppgående till minst 500 kronor. Understödshden
skall utgöra högst 30 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse.
För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsbörden,
i sammanlagt minst fyra mannder använts till arbete, som avses med förbudet
i 10 § första stycket i lagen örn arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor)
och vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter barnsborden
återupptaga sådant arbete, skall dock understödstiden utgöra högst
!?a5ar: Sådan industriarbeterska, vilken uppburit moderskapshjälp från
erkänd sjukkassa ehuru under kortare tid än 56 dagar, äger ock för tid omedelbärt
efter det sådan hjälp upphört att utgå rätt till moderskapsunderstöd
under sa lang tid, att sammanlagda hjälptiden uppgår till högst 56 dagar
Understöd må dock endast utgå för tid, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.
Moderskapsunderstödet utgår med belopp, motsvarande regelmässigt
utgående statsbidrag till de erkända sjukkassornas moderskapspenning (alltså
en krona per dag). Ärenden rörande moderskapsunderstöd skola handläggas
av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt. I samband med ansökan
om understöd skall erläggas en anmälningsavgift av två kronor, vilket
belopp tillfaller centralsjukkassan såsom ersättning för dess arbete. Det åligger
centralsjukkassan att i samband med ansökans ingivande meddela kvin
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
nan anvisning för erhållande av råd och upplysningar rörande hennes egen
vård och barnets skötsel. Understödet avser i första hand att bereda kvinnan
möjlighet att erhålla barnmorskevård eller vård^ å förlossningsanstalt,. varför
häremot svarande belopp skall av kassan innehållas och på begäran tillhandahållas
barnmorskan eller anstalten, försåvitt ej kvinnan styrker, att kostnaderna
för vården guldits.
1931 års lagstiftning har trätt i tillämpning successivt, allt eftersom den
förutsatta omorganisationen av sjukkassorna kommit till stånd. De nya bestämmelserna
örn moderskapshjälp genom sjukkassorna började sålunda tilllämpas
för de första erkända sjukkassorna den 1 januari 1933, men i full
utsträckning över hela landet hava bestämmelserna tillämpats först fran den
1 januari 1934. Till och med utgången av år 1934 hava dock de äldre sjukkassorna,
vilka vunnit registrering enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor,
ägt rätt till statsbidrag till sin verksamhet enligt de före 1931 års beslut gällande
grunderna. Under övergångsåren 1933 och 1934 hava sålunda de äldre
bestämmelserna örn moderskapshjälp med statsbidrag tillämpats vid sidan
av de nya.
Moderskapsunderstödsverksamheten upptogs av de första erkända sjukkassorna
den 1 januari 1933 och av flertalet kassor den 1 juli samma år. I
full utsträckning kom verksamheten i gång den 1 januari 1934.
Översikt av tillämpningen.
En redogörelse för moderskapshjälpens och moderskapsunderstödens storlek
i de enskilda fallen efter tillämpning av 1931 års lagstiftning torde här
böra lämnas.
Till sjukförsäkrad kvinna skall såsom nyss sagts moderskapspenning utgå
med samma belopp per dag, varmed kvinnan är tillförsäkrad sjukpenning,
dock lägst med två kronor. Vid årsskiftet 1933/1934 voro 83.6 procent av
samtliga kvinnliga sjukkassemedlemmar tillförsäkrade sjukpenning örn högst
två kronor. En sjukpenning över två men högst tre kronor hade 13.2 procent
av kvinnorna och sjukpenning om fyra kronor 2.6 procent. Sjukpenning över
fyra kronor hade allt som allt endast 0.6 procent av kvinnorna. Det stora
flertalet försäkrade kvinnor åtnjuta följaktligen en moderskapspenning av
två kronor per dag. — Understödstiden skall för försäkrad kvinna vara minst
30 och högst 56 dagar, för industriarbeterska dock minst 42 dagar. Inom
dessa av statsmakterna uppdragna gränser hava de erkända sjukkassorna
haft att bestämma understödstiden för sina medlemmar. Av de 27 för kvinnor
öppna centralsjukkassorna hava 24 infört en understödstid av 42 dagar
för alla kvinnor, sålunda utan särbestämmelse för industriarbeterskor. De
återstående tre hava en understödstid av 30 dagar utom för industriarbeterskor,
för vilka understödstiden av en kassa bestämts till 42 dagar och av
två till 56 dagar. — Det stora flertalet sjukförsäkrade kvinnor äger sålunda
uppbära en moderskapspenning av två kronor örn dagen under 42 dagar
eller tillhopa 84 kronor. Lägre moderskapspenning än 84 kronor kan endast
förekomma för medlemmar med en sjukpenning av högst två kronor i de
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
tre centralsjukkassor, vilka bestämt understödstiden till 30 dagar för ickeindustriarbeterskor.
För dessa blir moderskapspenningens belopp 60 kronor.
I alla övriga fall kommer dess storlek att överstiga 84 kronor. Till sist må
anmärkas, att de sjukförsäkrade kvinnorna utöver moderskapspenningen äro
berättigade till ersättning för barnmorskevård.
Moderskapsunderstöden skola utgå med en krona om dagen under högst
30 dagar, för industriarbeterskor dock under högst 56 dagar. I praxis har
understödstiden som regel blivit 30 dagar och moderskapsunderstödet följaktligen
30 kronor, varifrån dock avgår anmälningsavgiften två kronor, och sålunda
återstår ett behållet belopp av 28 kronor. Bestämmelsen om längre
understödstid för industriarbeterskor har kommit att tillämpas i mycket obetydlig
utsträckning. Av de 40,046 kvinnor, vilka under år 1934 erhöllo moderskapsunderstöd,
fingo endast 281 högre understöd på grund av denna bestämmelse.
Här må lämnas följande sammanställning av totala antalet medlemmar i
statsunderstödda sjukkassor under åren 1924—1936 med särskilt angivande
av antalet kvinnliga medlemmar:
Å r
Hela antalet
medlemmar
Därav k -v
i absoluta tal
nnnor
------- -
i procent
i 1924 . . •..............
768,040
277,452
36.1
1925 ...................
802,942
290,603
36.2
1926 ...................
832,717
304,202
36.5
1927 ................
869,959
320,566
36.8
1928 ...................
912,919
338,805
37.1
1929 ...................
967,800
361,316
37.3
1930 ...................
1,016,846
382,904
37.7
1931...................
1,058,129
404,426
38.2
1932 ...................
1,081,552
420,609
38.9
1933 ...................
1,061,137
420,156
39.6
1934 ...................
1,054,623
431,812
41.0
1935 .....•.............
927,000
397,000
42.8
1936 .................
994,000
437,000
44.0
Siffrorna utvisa, för åren 1924—1932 antal medlemmar i sjukkassor, registrerade
enligt 1910 års lag, för åren 1933 och 1934 summan av antalet
medlemmar i dylika kassor och i erkända sjukkassor samt för år 1935 antal
medlemmar i erkända kassor.
Antalet medlemmar för åren 1933 och 1934 fördelas efter medlemskap i
olika sjukkassor på följande sätt:
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
Medlemmar i kassor, registrerade enligt 1910 års lag
Medlemmar i erkända sjukkassor.........
Är
Totalanlal
Därav kvinnor
1933
570,595
223,350
1934
239,070
93,580
1933
490,542
196,800
1934
815,553
338,232
Siffrorna för åren 1931—1935 äro preliminära. I fråga om åren 1933—
1935 äro de delvis endast resultatet av inom socialstyrelsen gjorda uppskattningar.
Siffrorna för år 1936 angiva de medlemstal socialstyrelsen räknat
nied skola uppnås vid årets slut (uppskattningen verkställd i november 1936).
Reformförslag vid 1935 års riksdag.
Vid 1935 års riksdag väcktes flera motioner, vilka syftade till en förbättring
såväl av sjukkassornas moderskapshjälp som av moderskapsunderstödet.
Sålunda framfördes i två av de motioner, vilka ledde till befolkningskommissionens
tillsättande — likalydande motionerna nr 1 i första kammaren
av herr J. B. Johansson i Fredrikslund m. fl. (I: 1) och nr 1 i andra kammaren
av herr A. Lindman m. fl. (II: 1) — bland annat önskemål angående
vidgad social omvårdnad om mödrarna såsom ett led i de åtgärder, vilka
borde vidtagas till främjande av en positiv politik i vårt lands befolkningsfråga.
I detta hänseende anförde motionärerna huvudsakligen följande:
»Såsom nyss angivits är antalet kvinnliga medlemmar i sjukkassorna förhållandevis
litet. Under de 3V2 år som förflutit efter sjukkassereformens antagande
lia respektive sjukkasseledningar i första hand måst ägna sitt intresse
åt själva omorganisationen av sjukkasseväsendet. Sedan denna numera kan
anses i huvudsak slutförd, kan verksamheten inriktas på rörelsens vidare
utbredning. I ledande sjukkassekretsar anser man sig lia kunnat iakttaga
en bestämd förskjutning av medlemsklientelet åt medelklassen till, en tendens
som är värd att uppmärksamma och stödja, icke minst från de för
denna motion bestämmande utgångspunkterna. Det synes böra undersökas,
om staten genom ändring i bidragsgrunderna för moderskapshjälpen kan befordra
en allmännare anslutning från kvinnornas sida till sjukkassorna och
huruledes dessa — eventuellt genom särskilt anslag av statsmedel — kunna
sättas i stånd att bedriva en härtill syftande effektiv upplysnings- och propagandaverksamhet.
Vad slutligen moderskapsunderstödet angår kan, såsom bland andra medicinalstyrelsen
på sin tid anförde, på goda grunder ifrågasättas lämpligheten
av att göra dess storlek beroende av örn modern har pa visst sätt beskaffat
förvärvsarbete utanför hemmet eller icke. Betingad av hänsyn till det
stora flertalet svenska mödrar, hustrurna i hemmen, är denna differentiering
i alla händelser icke. En höjning av moderskapsunderstödet för dessa
senare bör alltså ifrågakomma, varjämte förtjänar tagas under omprövning,
om icke den nuvarande skäligen godtyckligt dragna gränsen för rätt till understöd
— 500 kronor beskattningsbar inkomst — kan göras mindre^ bindande
så att vid behovsprövningen större hänsyn kan tågås till förhållandena
i de individuella fallen, exempelvis föräldrarna förut avilande försörjningsplikt.
»
Nu återgivna uttalande föranledde icke något särskilt yttrande från riksdagens
sida.
16
Kungl. Mcij:ts proposition nr 38.
Vidare förelåg en motion, som uteslutande åsyftade en förbättring av moderskapshjälpen
och moderskapsunderstöden, nämligen nr 196 i andra kammaren
av fru Olivia Nordgren m. fl. (II: 196).
I motionen anfördes i fråga om moderskapsförsäkringen bland annat:
Intet vore att erinra mot själva moderslcapspenningens storlek men missförhållanden
förelåge i två hänseenden med avseende å bestämmelsen örn
ersättning för barnmorskevård. Dessa missförhållanden hade båda sin
grund väsentligen i den olikformighet, som rådde mellan barnmorsketaxorna
i riket. Sålunda inbegrepes i vissa taxor kostnaden för eftervård i arvodet
för själva förlossningen, i andra åter vore arvodena för biträde vid förlossningen
och för eftervården skilda åt. Med den tolkning tillsynsmyndigheten
givit åt förordningens bestämmelser om barnmorskevård, nämligen att
centralkassa allenast vore skyldig att lämna ersättning, enligt taxa, för själva
förlossningshjälpen men icke för efterskötseln, ledde detta därhän, att somliga
barnaföderskor själva finge bära kostnaderna för eftervård, medan
andra finge dessa helt täckta av kassan. För en fattig barnaföderska kunde
detta lätt leda till att hon av ekonomiska skäl avkortade denna efterskötsel
till den minsta möjliga med ty åtföljande risker för henne själv och det nyfödda
barnet. Vidare vore i flera län arvodena i taxan bestämda till olika
belopp allt efter kvinnans inkomst- och förmögenhetsförhållanden, så att en
relativt välsituerad kvinna hade att erlägga ett väsentligt högre arvode än en
mindre bemedlad. Då sjukkassorna stöde öppna för alla utan något inkomststreck,
ledde detta till att statens bidrag, som ju utginge med hälften
av arvodet, kunde utgå med ända upp till 50 kronor för en mera välsituerad
kvinna men kunde stanna vid 5 kronor för en mindre bemedlad.
Beträffande moderskapsunderstödet framhölls i samma motion bland annat:
Att
det statliga moderskapsunderstödet är till stort gagn för de mindre
bemedlade mödrarna i vårt land och av dessa högt uppskattas, framgår tydligt
av den stora omfattning denna hjälpverksamhet fått redan från början.
Det oaktat torde det icke kunna bestridas, att detta understöd åt mödrarna
är ytterst knappt tilltaget och, i de fall där fullständig medellöshet föreligger,
inte har någon betydelse för barnaföderskan, enär fattigvården ändå
måste träda hjälpande emellan och därvid förbehåller sig rätten till moderskapsunderstödet
för sina utlägg. Med de höga vårdavgifter, som äro fastställda
för förlossningsanstalterna, är moderskapsunderstödet dessutom icke
tillräckligt för att i förekommande fall tillförsäkra icke försäkrad barnaföderska
erforderlig vård å förlossningsanstalt. Behovet av förbättrad moderskapshjälp
åt icke försäkrade barnaföderskor är sålunda högst påtagligt.
och sådan bör snarast möjligt komma till stånd.
Motionärerna anförde vidare, att en förbättring av moderskapsunderstödet
kunde ske på olika sätt, antingen genom en höjning av understödet till
exempelvis lägst 50 kronor eller genom en komplettering av detsamma med
fri barnmorskevård. Motionärerna förklarade sig ur flera synpunkter anse
den senare anordningen vara att föredraga. Genom en lösning efter denna linje
skulle även de förut påtalade missförhållandena i fråga örn moderskapshjälpen
till de sjukförsäkrade kvinnorna bortfalla.
Motionen utmynnade i en hemställan örn skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran örn skyndsam utredning i ämnet.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Vid behandlingen av motionen anförde andra lagutskottet i sitt utlåtande
nr 26 bland annat följande:
»Utskottet finner de i den föreliggande motionen II: 196 berörda spörsmålen
vara av den vikt och betydelse att en tillfredsställande lösning av desamma
utan dröjsmål bör åstadkommas. För vinnande av detta syfte kan
det befinnas nödvändigt att göra sist omförmälda spörsmål till föremal för
särskild utredning utan sammankoppling med andra närliggande, nu aktuella
frågor. Beträffande utredningsarbetet på förevarande område anser sig
utskottet böra särskilt anföra, att vid detsamma hänsyn bör tågås därtill,
att understöd till icke sjukförsäkrad kvinna ej får bestämmas pa sadant satt,
att därigenom förorsakas minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor.
»
I anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 17 maj 1935 (nr
223), under åberopande av vad sorn anförts i andra lagutskottets nyssberörda
av riksdagen godkända utlåtande, att Kungl. Maj:t skyndsamt ville
låta verkställa en allsidig utredning rörande ett förbättrat moderskapsskydd,
vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck i motionen,
borde tagas under omprövning, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Befolkningskommissionens förslag.
Befolkningskommissionen erinrar inledningsvis om att ett genomförande
av de förslag, kommissionen i sitt den 10 december 1935 avgivna betänkande
(statens offentliga utredningar 1936: 12) framlagt angående fri barnmorskevård
för alla kvinnor och rätt att erhålla anstaltsvård vid förlossning
för en till en krona nedsatt dagavgift, skulle medföra vissa förbättringar såväl
av den moderskapshjälp, vilken lämnas av de erkända sjukkassorna,
som av moderskapsunderstödet.
För de sjukförsäkrade kvinnorna skulle den fria barnmorskevården visserligen
icke innebära någon ny förmån, enär de nu utöver den kontanta
moderskapspenningen äro tillförsäkrade full ersättning för sådan vårdkostnad,
men väl den förbilligade anstaltsvården. Kommissionen beräknar sålunda,
att, under förutsättning av en vårdtid av tio dagar vid varje förlossning,
en besparing i vårdkostnader av 10 kronor skulle möjliggöras för dem,
som äro tillförsäkrade moderskapspenning av minimistorlek d. v. s. det stora
flertalet kvinnor.
För de kvinnor, som åtnjuta moderskapsunderstöd, skulle kommissionens
nyss angivna förslag medföra större förbättringar än för de sjukförsäkrade.
Med utgångspunkt från vissa inom socialstyrelsen gjorda beräkningar angående
genomsnittskostnaderna för barnmorske- respektive anstaltsvard skulle
förslaget för kvinnor, som anlita barnmorska, motsvara en höjning av moderskapsunderstödet
med 12 kronor 50 öre och för kvinnor, som föilösas a
anstalt, med 15 kronor 15 öre.
Innan kommissionen upptager till granskning de brister, som enligt kommissionens
förmenande .skulle vidlåda vart mödrahjälpssystcm även efter
Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 38.
18
Kungl. May.ts proposition nr 38.
ett genomförande av nu omförmälda förslag, berör kommissionen något
mödrahjälpens innebörd. Kommissionen yttrar härutinnan följande.
Moderskapsunderstödssakkunniga anförde i sitt den 26 september 1929
avgivna betänkande angående moderskapsskydd (statens offentliga utredningar
1929: 28) såsom motiv för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor
den stora betydelse för folkhälsan, som moderskapsvården måste
tillerkännas, samtidigt som de sakkunniga uttalade, att de missförhållanden,
som rådde med avseende å levnads- och vårdförhållandena för väntande och
nyblivna mödrar och späda barn, otvivelaktigt oftast, vare sig de vore att
hänföra till havandeskap, förlossning, barnsäng eller spädbarnsvård, i större
eller mindre mån vore att tillskriva bristande eller knappa tillgångar. De
sakkunniga framhöllo tillika skäligheten av att det allmänna bisprunge dem,
som ej blott med stora personliga besvärligheter och risker utan även med
ekonomiska uppoffringar sörjde för samhällets fortbestånd.
I denna de sakkunnigas uppfattning vill kommissionen helt instämma.
Då barnafödandet för samhällets bestånd är av avgörande betydelse, anser
kommissionen mödrahjälpen jämväl böra utgöra ett uttryck för den samhälleliga
uppskattningen av moderskapet och finner således den största anledning
föreligga för samhället att bereda ekonomiskt stöd till bestridande
av de med barnsbörd förenade kostnaderna.
Med denna sin inställning till mödrahjälpen betecknar kommissionen vårt
mödrahjälpssystem såsom otillfredsställande i följande tre hänseenden av
väsentlig betydelse: För det första är hjälpen otillräcklig, vidare kommer
hjälpen för få barnaföderskor till del och slutligen medför det sätt, varpå
lijälpsystemet är uppbyggt, vissa orättvisor. Kommissionen har upptagit de
olika erinringarna till behandling i särskilda sammanhang och därvid för
varje fall undersökt de skilda utvägar, som kunna stå till buds för vinnande
av de av kommissionen eftersträvade syftena.
Vid behandlingen av den första erinringen anför kommissionen följande.
Den omständigheten, som enligt kommissionens mening lämnar rum för
den praktiskt mest betydande erinringen mot den nuvarande mödrahjälpen,
är hjälpens otillräcklighet. Denna erinran drabbar moderskapsunderstödet,
vilket som ovan nämnts i regel utgör 28 kronor, sedan anmälningsavgiften
avdragits. Utan att kommissionen redan nu går in på ett försök till uppskattning
i penningar av de extra kostnader, som följa av en barnsbörd, lärer
vara uppenbart, att ett belopp av 28 kronor icke kan förslå till dessa
kostnaders bestridande. Däremot bör den av de erkända sjukkassorna lämnade
moderskapspenningen, vilken för flertalet kvinnor utgör sammanlagt
84 kronor, kunna anses tillfredsställande. Såsom förhållandena utvecklat
sig har emellertid moderskapsunderstödet kommit att bliva det väsentliga i
systemet. Det är detta understöd, som kommer det stora flertalet barnaföderskor
till del, därtill de mest behövande, nämligen de, vilkas beskattningsbara
belopp ej uppgår till 500 kronor. Under år 1934 utgick sålunda moderskapsunderstöd
till 40,046 kvinnor men moderskapshjälp genom sjukkassorna
till allenast 11,926. Utvecklingen under år 1935 pekar på en stark
ökning av antalet utbetalda moderskapsunderstöd, medan anledning att räkna
med väsentlig ändring av antalet kvinnor, som erhållit moderskapshjälp,
ej föreligger.
Med hänsyn härtill bör undersökas, vilka möjligheter vårt mödrahjälpssystem
erbjuder för en höjning av moderskapsunderstödet. Därvid måste
beaktas, huru vårt system med moderskapshjälp genom sjukförsäkring samt
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
moderskap sunderstöd är uppbyggt, och det samband, som räder mellan dessa
båda former av mödrahjälp. Såsom framgar av motiven till statsmakternas
beslut i dessa frågor år 1931, har man eftersträvat att få så många kvinnor
som möjligt att ansluta sig till den enligt principen örn inbördes självhjälp
arbetande och väsentligen genom egna medlemsavgifter upprätthållna
sjukkasserörelsen. Samtidigt hava dock de kvinnor, som stå utanför sjukkassorna,
icke ansetts böra lämnas utan hjälp. För att icke minska dessa
kvinnors intresse att ingå i kassorna har emellertid denna hjälp ansetts böra
avsevärt understiga de förmåner, som komma en sjukförsäkrad kvinna till
del. Det torde vara bland annat denna ståndpunkt, som tagit sig uttryck i
en bestämmelse av innebörd, att statens bidrag per dag under den tid, kvinnan
är berättigad till moderskapspenning respektive -understöd, skall utgå
med samma belopp till den icke försäkrade som till den försäkrade kvinnan.
Då statsbidraget till moderskapspenningen i det övervägande flertalet fall
utgår med hälften av moderskapspenningens belopp per dag, kommer alitsa
moderskapsunderslödet per dag i regel att uppgå till hälften av moderskapspenningen.
Den sålunda antagna principen för statens bidrag innebär dock
icke, att det sammanlagda moderskapsunderstödet för ett barnbördsfall alltid
blir lika stort som statsbidraget till moderskapshjälpen i dess helhet. I
realiteten kommer fastmera den försäkrade kvinnan oftast i åtnjutande av
ett större bidrag från staten. Sålunda bidrager staten till de försäkrade kvinnorna
med hälften av kostnaden för barnmorskevård utöver bidraget till
själva moderskapspenningen. Någon liknande förmån erhålla icke de kvinnor,
som åtnjuta moderskapsunderstöd. Med kommissionens förslag om fri
barnmorskevård försvinner dock denna olikhet. Vidare är i praxis understödstidens
längd i regel icke densamma för de båda kategorierna av kvinnor.
Kommissionen vill härutinnan hänvisa till tidigare lämnad översikt av
tillämpningen. Av denna framgår, att 24 centralsjukkassor medgiva en understödstid
vid barnsbörd av 42 dagar, medan de återstående 3 hava 30 dagar
för det stora flertalet av sina medlemmar. Moderskapsunderstöden åter beräknas
som regel efter en understödstid av 30 dagar.
Om en höjning företoges av understödstidens regelmässiga längd för de
icke försäkrade från 30 till 42 dagar — och alltså en höjning av understödet
från 30 till 42 kronor — skulle detta för flertalet centralsjukkassor innebära,
att det sammanlagda moderskapsunderstödet bleve lika stort som statsbidraget
till moderskapspenningen i dess helhet. Av vad nyss anförts framgår,
att en sådan proportion mellan understödet och statsbidraget till moderskapspenningen
är möjlig redan enligt nu gällande bestämmelser och även förekommer
i praxis, ehuru endast inom de nyssnämnda tre centralsjukkassorna,
vilka hava en regelmässig understödstid av endast 30 dagar. Det vill
härav synas, som örn invändning icke skulle kunna resas mot en generell
höjning av understödstiden för de icke försäkrade till 42 dagar. För de tre
sjukkassorna med en understödstid av 30 dagar skulle måhända olägenhet
härigenom kunna uppstå på grund av att storleken av moderskapsunderstödet
skulle komma alt närma sig moderskapspenningens — 42 kronor respektive
60 kronor. Ä andra sidan hava dessa kassor i så fall möjlighet att
skydda sig mot denna olägenhet genom att medgiva sina medlemmar samma
understödstid som det stora flertalet kassor.
Örn man i likhet med kommissionen anser även ett till 42 kronor förhöjt
understöd otillfredsställande, återstår att pröva, huruvida och i vilken utsträckning
en ytterligare höjning av understödet skulle kunna ske inom det
gällande systemets ram. Den lösning, sorn därvid främst kunde komma i fråga,
vore att övergiva den nuvarande principen om lika statsbidrag per under
-
20
Kungl. Mcij:ts proposition nr 3$.
stödsdag till försäkrade och icke försäkrade och tillerkänna de senare ett högre
statsbidrag per dag, exempelvis en krona 25 öre i stället för en krona. Det torde
vara synnerligen vanskligt att bedöma, vilken verkan en sådan förskjutning
av relationen mellan understödet och moderskapspenningen skulle kunna
medföra. Måhända skulle någon förskjutning kunna ske utan men för sjukkassorna.
Kommissionen kan emellertid av principiella skäl icke tillstyrka en
lösning efter denna linje. En sådan skulle nämligen innebära, att en försäkrad
kvinna måste bidraga med egna avgifter för att erhålla en hjälp, som en
icke försäkrad kvinna i kanske samma eller till och med bättre inkomst- och
förmögenhetsförhållanden utan egen insats erhölle av staten. Även örn man
skulle vilja bortse från det otillfredsställande häri, torde dock vara rätt tydligt,
att i varje fall en större höjning av understödet på denna väg icke kan åvägabringas,
ty örn försäkringen överhuvudtaget skall kunna bestå, måste understödet
även i fortsättningen vara avsevärt lägre än de försäkrades moderskapspenning.
Det synes kommissionen sålunda otvetydigt, att moderskapsunderstödet
även med bortseende från principiella betänkligheter icke kan
höjas nämnvärt över 42 kronor, om nuvarande bestämmelser i övrigt skola
bibehållas.
Däremot torde inga principiella hinder kunna anföras mot en ytterligare
höjning av moderskapsunderstödet, örn samtidigt därmed statsbidraget till
de försäkrades moderskapspenning höjdes med samma belopp som understödet.
Det torde emellertid stå klart, att om moderskapsunderstödet höjdes
i sadan utsträckning, att det komme att i och för sig utgöra en tillfredsställande
hjälp — och därmed avser kommissionen, att det åtminstone komme
att täcka större delen av rimliga minimikostnader i anledning av en barnsbörd
— bortfölle det väsentliga skälet för sjukkassorna att meddela sina
medlemmar särskild hjälp vid barnsbörd. Än mindre anledning härtill
skulle sjukkassorna uppenbarligen hava, om samtidigt den nu gällande inkomstgränsen
för rätt till moderskapsunderstöd höjdes, så att ett större antal
kvinnor än vad nu är fallet kunde komma i åtnjutande av understödet.
Oavsett emellertid om sjukkassornas moderskapshjälp även vid sådana ändade
förhållanden skulle hava en uppgift att fylla, är dock tydligt, att försäkringsformen
skulle komma att bestå under väsentligt förändrade förutsättningar.
I tovér direkt höjning av moderskapsunderstödet erbjuder vårt system
en annan möjlighet till förbättring av den nuvarande mödrahjälpen, nämligen
genom en större utbredning av den i och för sig tillfredsställande moderskapshjälpen
genom sjukkassorna. Det måste erkännas, att mycket brister
i fråga örn kvinnornas anslutning till sjukkassorna. Av barnsbörderna i riket
under år 1934 belöpte knappt en sjundedel på sjukförsäkrade kvinnor
med ratt till moderskapshjälp. Av flera skäl torde det icke vara möjligt
att med någon säkerhet bedöma utsikterna till en förbättring härutinnan.
Utvecklingen efter 1924 och intill sjukkassereformens ikraftträdande visar
en sakta, relativt jämnt ökad anslutning till sjukkassorna från kvinnornas
sida, nämligen från 277,452 till 420,609 eller med i genomsnitt 17,895 per år.
Denna absoluta ökning har jämväl inneburit en relativ ökning av kvinnornas
antal i förhållande till männen, nämligen från 36.1 procent till 38.9 procent
eller med genomsnittligt 0.4 procent örn året. Siffrorna för 1933 — det
första året för de nya bestämmelsernas tillämpning — utvisa en om ock obetydlig
tillbakagång av antalet försäkrade kvinnor, medan 1934 medfört en
ökning av mellan 11,000 och 12,000. På grund av en ogynnsammare utveckling
av männens anslutning har dock kvinnornas relativa antal under
Kungl. Maj:ts proposition nr 3,S.
21
dessa båda år ökats rått väsentligt eller med 2.1 procent till 41 procent. Att
på grundval av dessa siffror, vilka för övrigt delvis endast äro av uppskattad
natur, bedöma sjukkassereformens verkningar med hänsyn till kvinnornas
anslutning är icke gärna möjligt. Dock torde kunna antagas, att utvecklingen
framdeles kommer att bliva gynnsammare än resultaten för sistnämnda
båda år giva vid handen. Sålunda bör erinras, att omorganisationsaren
sammanfallit med tiden för en svår ekonomisk kris.
Kommissionen kan likväl icke underlåta att i varje fall se mörkt på möjligheterna
av en så väsentlig utveckling av den frivilliga försäkringen, som
skulle krävas för att åt sjukkassornas moderskapshjälp skänka den centrala
ställning i hjälpsystemet, som nu innehaves av moderskapsunderstödet. Visserligen
borde någon utveckling a.v försäkringen kunna ske genom att exempelvis
öka statsbidraget till moderskapshjälpen och alltså förskjuta relationen
mellan moderskapspenningen och -understödet i en riktning motsatt
den kommissionen förut övervägt. En dylik åtgärd synes kommissionen
dock icke realiserbar med hänsyn till det under rådande förhållanden långt
viktigare kravet på förbättrat moderskapsunderstöd. För kommissionen står
i varje fall klart, att även örn man pä skilda vägar skulle kunna komma
förhållandevis långt i berörda hänseende, det skulle bliva fråga örn en verksamhet
på längre sikt. Och enligt kommissionens mening medgiva icke de
rådande förhållandena ett dylikt dröjsmål. Slutligen bör erinras därom,
att huru avsevärt den frivilliga försäkringen än skulle kunna utvecklas, det
ändock skulle bliva vissa kategorier av kvinnor, som aldrig kunde göras delaktiga
av försäkringen, även örn viljan därtill funnes. Kommissionen tänker
härvid främst på de allra fattigaste kvinnorna, vilka ej äga möjlighet
att erlägga några egna avgifter. Hit höra jämväl de kvinnor, som på grund
av hälsoskäl ej kunna vinna inträde i sjukkassorna. Enligt kommissionens
mening måste det betraktas såsom föga tillfredsställande, att möjligheten att
erhålla en tillräcklig hjälp vid barnsbörd är knuten till ett system, som även
under de mest gynnsamma förhållanden med nödvändighet utesluter -vässa
kvinnor från sådan möjlighet.
I fråga om den andra av de nämnda bristerna yttrar kommissionen:
Möjligheten att erhålla ekonomisk hjälp vid nedkomsten upphör, såvida ej
kvinnan är sjukförsäkrad, redan vid en så låg inkomstsumma som den, vilken
motsvarar ett beskattningsbart belopp vid taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt av 500 kronor, medan otvivelaktigt sådan hjälp skulle
vara av stor betydelse även för långt högre inkomsttagare. På grund av
detta förhållande ävensom av det skälet, att så många kvinnor stå utanför
sjukkassorna, lämnas ett stort antal barnaföderskor utan varje ekonomisk
hjälp vid nedkomsten. År 1934 Engö sålunda ej fullt 52,000 barnaföderskor
hjälp genom sjukkassorna eller i form av moderskapsunderstöd, medan över
34,000 icke crhöllo någon hjälp. Visserligen finnes anledning antaga, alt
totalsiffran för utbetalda moderskapsunderstöd under år 1935 kommer att
stiga från 40,046 år 1934 till inemot 54,000, vilken ökning i huvudsak måste
vara att hänföra till alt kännedomen örn möjligheterna att erhålla moderskapsunderstöd
först så småningom blivit mera allmän. Under förutsättning
av i stort sett oförändrat antal barnbördsfall för sjukkassemedlemmar
och oförändrad nativitet kommer emellertid under år 1935 att återstå omkring
en fjärdedel av landets barnaföderskor, vilka icke erhålla någon hjälp
lill nedkomst kost na derna. En ur förevarande synpunkt mer tillfredsställande
ordning skulle likväl kunna åvägabringas genom en höjning av den för rätt
lill moderskapsunderstöd gällande inkomstgränsen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 36.
Slutligen anför kommissionen i fråga om sin sista erinran följande.
Kommissionens sista erinran är den på sitt sätt mest omfattande. Den
avser nämligen de principer, på vilka vårt mödrahjälpssystern är uppbyggt,
å ena sidan frivillig försäkring, å den andra ett efter behovsprövning beviljat
understöd. Härigenom uppdelas kvinnorna i två skilda kategorier, av
vilka den ena — de försäkrade — erhåller statsbidrag till barnbördskostnaderna
utan varje prövning, medan den andra — de icke försäkrade — kommer
i åtnjutande av motsvarande förmån först efter en prövning av hjälpbehovet,
låt vara en summarisk sådan. Särskilt otillfredsställande verkar
denna kategoriklyvning på den grund, att det är de ekonomiskt sämst ställda,
vilkas möjlighet att erhålla hjälp göres till föremål för behovsprövning, under
det att de i sådant hänseende bättre lottade kunna förskaffa sig rätt till
statsbidrag allenast genom att ingå i erkänd sjukkassa — för inträde i dylik
gäller ej något inkomststreck. Än mer anmärkningsvärt blir detta förhållande,
om såsom nu är fallet de försäkrade och därigenom alltså även de
bättre situerade i realiteten erhålla elt högre statsbidrag än de mindre bemedlade,
därest dessa ej äro sjukförsäkrade. Som kommissionen tidigare
anfört, bör dock sistnämnda missförhållande kunna undanröjas genom en
utsträckning av underslödstidens längd för de icke försäkrade, varför förhållandet
i detta sammanhang ej är aktuellt.
Vill man undvika denna kategoriklyvning och därav föranledda olägenheter,
ligger närmast till hands att tänka sig en obligatorisk moderskapsförsäkring.
En sådan lösning skulle kommissionen möjligen kunnat förorda under
förutsättning, att vår sjukförsäkring varit obligatorisk. Så länge detta
emellertid ej är fallet, blir förhållandet ett annat, ty gentemot en från den
övriga socialförsäkringen fristående, obligatorisk och allmän moderskapsförsäkring
kunna enligt kommissionens mening avgörande erinringar ur synpunkten
av premiernas utgörande framföras. Att lägga premiekostnaden endast
på kvinnorna synes utgöra en så iögonenfallande orättvisa, att en dylik
lösning icke kan ifrågasättas. Självfallet kan ej heller ifrågakomma att —
under förutsättning att försäkringen knytes till sjukkassorna — fördela kostnaden
lika pa alla medlemmar. Visserligen skulle härigenom även männen
få bidraga men endast de, som frivilligt anslutit sig till sjukkasserörelsen.
Ett ytterligare sätt för premiernas utgörande föreslogs av vederbörande departementschef
i ett år 1912 upprättat lagförslag angående obligatorisk men
begränsad moderskapsförsäkring, nämligen att kvinnan och hennes arbetsgivare
skulle erlägga premien till hälften vardera. Oavsett de principiella
betänkligheter, som kunna anföras mot en sådan lösning, kan ju dock en
på detta sätt anordnad försäkring endast bliva partiell, eftersom ej alla kvinnor
hava förvärvsarbete.
Av den framställning, vars huvuddrag här anförts, anser kommissionen
framgå, att vårt mödrahjälpssystem, örn det skall kunna bibehålla något väsentligt
av sin karaktär, icke erbjuder möjlighet till en reformering av mödrahjälpen
med tillgodoseende samtidigt av de önskemål, som kommissionen
anser böra uppställas på densamma.
Vid sådant förhållande — anför kommissionen — har kommissionen funnit
sig böra föreslå upphävande av det nuvarande systemet, alltså såväl av
sjukkassornas skyldighet att meddela moderskapslijälp samt rätt att för sådant
ändamål åtnjuta statsbidrag som av moderskapsunderstödet i dess nuvarande
form, för att i stället på annan väg söka ernå en tillfredsställande
lösning av förevarande angelägenhet. Då obligatorisk moderskapsförsäkring
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
icke innebär en godtagbar lösning, sa länge sjukförsäkringen är allenast frivillig,
har kommissionen stannat vid att förorda en sådan anordning, att
barnaföderskorna skola äga uppbära ett i likhet med moderskapsunderstödet
direkt av statsmedel utgående bidrag till täckande av de med barnsbörden
förenade kostnaderna — förslagsvis benämnt moderskapspenning.
Innan kommissionen vidare utvecklar sitt förslag, har kommissionen velat
undersöka, huruvida förslaget vore realiserbart utan men för sjukkasserörelsen.
Härom yttrar kommissionen följande.
I sin ovan refererade skrivelse till Kungl. Majit anförde riksdagen, att vid
utredningsarbetet på förevarande område hänsyn borde tagas därtill, att understöd
till icke sjukförsäkrad kvinna ej finge bestämmas på sådant sätt,
att därigenom förorsakades minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor.
Nödvändigheten av ett sådant hänsynstagande har även kommissionen understrukit
vid sin prövning av möjligheterna till en förbättring av mödrahjalpen
vid bibehållande av de nuvarande hjälpf oriner na. Av vad kommissionen
ovan anfört framgår, att det väsentligen är svårigheten att vid detta hänsynstagande
giva moderskapsunderstödet en tillräcklig storlek under upprätthållande
av hjälpsystemets karaktär, som föranlett kommissionens förslag att
skilja moderskapshjälpen från sjukförsäkringen. Riksdagen synes emellertid
hava utgått från att utredningen skulle giva till resultat reformförslag inom
det gällande systemets ram. Det står dock klart, att icke heller en reform
utom systemets ram är önskvärd, örn den kan minska intresset för anslutning
till sjukkassorna.
Vid en granskning av kommissionens förslag ur denna synpunkt torde till
en början kunna konstateras, att sjukkassornas befriande från handhavandet
av moderskapsunderstöden är ett önskemål, som rätt allmänt kommit till
uttryck inom sjukkasserörelsen. Anledningen härtill synes vara att söka
däri, att de utredningar, kassorna i dessa ärenden måste verkställa, visat
sig bliva rätt betungande och kostsamma. För sina administrationskostnader
äga visserligen kassorna uppbära två kronor av varje kvinna, som söker
understöd, men denna avgift lärer icke helt förslå för täckande av kassornas
kostnader. Icke heller synes man vara övertygad örn att kassornas handhavande
av understödet medfört ökad medlemsanslutning.
Vad så angår konsekvenserna av den med rätt till statsbidrag förenade,
obligatoriska moderskapshjälpens upphävande, må erinras örn svenska sjukkasseförbundets
yttrande till andra lagutskottet vid 1935 års riksdag, varl
förbundet uttalade såsom önskligt, att sjukkassorna i görligaste mån befriades
från handhavandet ay moderskapsförsäkringen överhuvudtaget. Inom
sjukkasserörelsen synes man allisa icke hysa farhågor för menliga verkningar
av moderskapshjälpens skiljande fran kassorna. _
Härutöver må anföras följande. Moderskapshjälpens kombinering med
sjukförsäkringen innebär, att kvinnorna erbjudas en extra förmån, som icke
kommer männen till del. Sjukkassornas kostnader för moderskapshjälpen
fördelas lika på männen och kvinnorna. Enligt inhämtade upplysningar
uttagas dessa kostnader av de försäkrade genom ett generellt tillägg till premierna,
utgörande för närvarande en krona 10 öre örn året för försäkrade
med en sjukpenning av högst två kronor. För försäkrade med en sjukpenning
av tre kronor uppgår tillägget lill två kronor örn året och för försäkrade med
högre sjukpenning, vilka ju dock utgöra ett fåtal, uppgår tillägget till ytterligare
45 öre per år för varje krona, varmed sjukpenningen per dag överstiger
tre kronor. Elt slopande av kassornas moderskapshjälp skulle alltså
möjliggöra en sänkning av årspremien med minst en krona 10 öre lör såväl
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
män som kvinnor. Samtidigt skulle kvinnorna gå förlustiga den extra förmån
i lorm av moderskapshjälp, de för närvarande åtnjuta, vilket dock ej
skulle innebära annat än att de i fråga om förmåner bleve helt likställda med
männen. Det synes kommissionen vara anledning antaga, att den sänkning
av premierna, som salunda kunde ske, borde ytterligare popularisera sjukkasserörelsen
och, åtminstone vad beträffar männen, leda till en medlemsökning,
vilken väl kunde uppväga det minskade intresse bland kvinnor i de
fruktsamma åldrarna, som moderskapshjälpens upphävande möjligen kunde
tänkas komma att medföra.
Hinder bör givetvis ej möta för sjukkassorna att även efter ett genomförande
av kommissionens förslag meddela moderskapshjälp, därest det anses
för kassorna förmånligare att bibehålla denna hjälp än att sänka premierna.
Denna moderskapshjälp mäste emellertid i sa fall utgå helt av kassans egna
tillgångar. Om de erkända sjukkassorna bibehölle nu gällande premier även
efter ett genomförande av kommissionens förslag, skulle detta under förutsättning
av i övrigt oförändrade förhållanden innebära, att kassorna även i
fortsättningen kunde meddela moderskapshjälp, ehuru denna komme att
utgå med i genomsnitt allenast omkring hälften av dess nuvarande storlek
eller i flertalet fall med omkring 45 kronor.
Beträffande det belopp, varmed den föreslagna moderskaps
penningen bör utgå, anför kommissionen följande.
Kommissionen har gjort ett försök tili beräkning av de extra kostnader,
som regelmässigt föranledas av en barnsbörd. För denna beräkning vill kommissionen
här redogöra, varvid dock må förutskickas den anmärkningen, att
i sakens natur ligger, att varje sådan beräkning måste bliva i hög grad
approximativ. Kommissionen har kommit till det resultatet, att kostnaderna
i runt tal synas kunna uppskattas till minst 100 kronor, varvid kommissionen
räknat med följande utgiftsposter:
Resekostnader antingen för barnaföderskan till och från förlossningsanstalten
eller för barnmorskan till och från barnaföderskan. Dessa kostnader
torde för flertalet kvinnor kunna beräknas till omkring 10 å 20 kronor.
Hemhjälp, innefattande dels full hjälp under den tid, då barnaföderskan
är frånvarande eller sängliggande i hemmet — i regel tio dagar — dels tillfällig
hjälp med tyngre sysslor under två veckor före och två veckor efter
förlossningen. Efter en dagskostnad av två kronor torde kostnaden härför
böra beräknas till omkring 30 kronor.
Utrustning dt barnaföderskan, såsom lämplig gördel och klänning för slutet
av havandeskapsperioden, samt sängutrustning och småkläder åt barnet, varför
kostnaderna torde lågt räknat böra uppskattas till 50 å 60 kronor.
Kostnaderna för sängutrustning och småkläder åt barnet ställa sig givetvis
högre, när fråga är om det första barnet än ett följande, men detta torde
uppvägas av att hemhjälp i sådant fall bör kunna ordnas med mindre kostnad.
Tydligt är, att kostnaderna för barnsbörd i de särskilda fallen måste i
hog ^ grad växla. Landsbygdens kvinnor — och särskilt Norrlands — få
förhållandevis dryga resekostnader, medan stadssamhällenas kvinnor i detta
hänseende behöva vidkännas allenast en ringa utgift. Å andra sidan torde
kostnaderna för hemhjälp som regel bliva större i städerna än på landsbygden.
Nu nämnda kostnader äro endast sådana, som regelmässigt kunna antagas
förekomma. Givetvis kunna ofta även tillkomma utgifter av mera extra
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 3$.
ordina!'' natur, t. ex. vid behov av läkare. Till sådana utgifter torde val också
få räknas kostnad för särskild väntetid, även om utgifterna härför i vissa
landsdelar höra till de regelrätt förekommande. Erinras må dock, att kostnaden
för vistelse å väntehem icke kommer att överstiga en krona per dag, om
kommissionens i betänkandet den 10 december 1935 avgivna förslag om
statsbidrag till väntehem förverkligas.
Till jämförelse med kommissionens beräkning må nämnas, att moderskapsunderstödssakkunniga
på sin tid anförde, att man möjligen skulle
kunna säga, att de av en barnsbörd i regel föranledda kostnaderna genomsnittligt
och approximativt skulle kunna såttas till 100 kronor. Anmärkas ina
dock, att de sakkunniga därvid icke räknade med fri förlossningsvård.
Kommissionen är övertygad örn att för närvarande ett mycket stolt antal
barnsbörder, kanske till och med de flesta, icke medföra extra kostnader av
sådan storlek, som ovannämnda beräkningar utvisa. Men detta beror enligt
kommissionens förmenande väsentligen därpå, att möjlighet till bestridande
av en dylik kostnad saknas. Ur folkhälsans synpunkt bör det emellertid
vara ett angeläget önskemål, att samhället till undvikande av att nedkomsttidens
standard pressas ned till en för låg nivå bereder möjlighet till dessa
utgifters bestridande. o
Vid beräkningen av kostnaderna har kommissionen såsom av det sagda
framgår icke tagit hänsyn till de särskilda förhallanden, som råda beträffande
kvinnor med förvärvsarbete. För dessa kvinnor betyder barnsbörden
icke blott extra utgifter utan även en under längre eller kortare tid förlorad
arbetsförtjänst. Med hänsyn härtill borde dessa kvinnor som regel erhålla
ett högre bidrag, örn icke barnsbörden för dem skall innebära en större
ekonomisk uppoffring än för kvinnorna i hemmet. De problem, som här
möta, anser kommissionen dock icke vara av den beskaffenhet, att de kunna
tillfredsställande lösas i detta sammanhang, och kommissionen har därför
här icke räknat med de förvärvsarbetande kvinnornas särskilda förhållanden.
. ... .
Att verkställa en prövning av de nödvändiga kostnaderna tor varje barnbördsfall
och i anslutning därtill bestämma moderskapspenningens storlek
i det särskilda fallet lärer av flera skäl icke kunna komma i fråga. Moderskapspenningen
bör givas en storlek, som i allmänhet kan antagas täcka
rimliga minimikostnader i anledning av barnsbörden. Kommissionen hade
helst sett, att den hade kunnat bestämmas till det belopp, vartill utgifterna
approximativt och i genomsnitt synas kunna lägst uppskattas, eller 100
kronor. Emellertid anser kommissionen med hänsyn till de betydande kostnader,
som en moderskapspenning av denna storlek skulle komma att kräva,
av statsfinansiella skäl icke möjligt att lör närvarande föreslå en sådan
moderskapspenning utan vill i stället förorda, att densamma bestämmes till
75 kronor, ett belopp, som i varje fall täcker större delen av kostnaderna. I
de fall, då 75 kronor icke förslå till bestridande av de extra kostnaderna i
anledning av barnsbörden och hjälp lill de överskjutande kostnaderna kan
anses erforderlig, böra emellertid svårigheterna tå sin lösning i annan ordning,
vartill kommissionen vill återkomma i nästa kapitel.
Det sålunda föreslagna beloppet är siffermässigt sett något lägre än den
moderskapspenning, som flertalet i erkända sjukkassor lörsäkrade kvinnor
redan nu åtnjuta, nämligen 84 kronor. I realiteten blir så dock endast
förhållandet beträffande kvinnor, som icke anlita anstaltsvård vid förlossningen.
För dessa kommer moderskapspenningen att bliva 9 kronor lägre
än nu. Härvid bör dock beaktas, att den nya moderskapspenningen kommer
att erhållas helt utan egna avgifter, vilket ju icke är fallet med den
nuvarande moderskapspenningen. För staten, som nu bidrager med halva
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
beloppet till^ en moderskapspenning å 84 kronor, innebär kommissionens
förslag ett från 42 till 75 kronor ökat bidrag. Anmärkas må, att barnmorskevård
utan samband med anstalt anlitades av obetydligt mer än hälften av de
kvinnor, som under år 1934 erhöllo moderskapshjälp från erkända sjukkassor,
eller 4,880 av 9,586. Utvecklingen synes dock gå i riktning mot ett ökat anlitande
av anstaltsvård. Vad åter angår de kvinnor, som förlösas å anstalt,
har kommissionen inledningsvis påvisat, att kommissionens förslag om förbilligad
anstaltsvård för flertalet försäkrade kvinnor möjliggör en minskning av
vårdkostnader på omkring 10 kronor och alltså skulle verka på samma sätt,
som om vid oförändrade vårdkostnader moderskapspenningen höjts med
nämnda belopp. En sänkning av moderskapspenningen till omkring 74 kronor
innebär sålunda, under förutsättning att kommissionens förslag i fråga
om kostnad för anstaltsvård förverkligas, icke i realiteten ett minskat värde
av moderskapshjälpen vid jämförelse med nuvarande förhållanden utan
allenast, att hjälpens värde blir i huvudsak oförändrat. Såsom en ny förmån
tillkommer emellertid för dessa kvinnor, att de erhålla hjälpen helt utan
egna avgifter.
Då den föreslagna moderskapspenningen ej är avsedd att utgöra bidrag till
kvinnans normala livsuppehälle under någon tid utan endast att täcka vissa
med barnsbörden förenade extra kostnader av engångsnatur, vilka uppkomma
under en mycket begränsad tidsperiod, koncentrerad omkring nedkomsten,
anser kommissionen ej skäl konstruera moderskapspenningen såsom ett
bidrag per dag, vilket alltså skulle utgå under så lång tid och med sådant
belopp per dag, att bidraget sammanlagt komme att uppgå till förut angivna
belopp, 75 kronor, utan anser den böra hava karaktären av ett fixt
bidrag, vars utbetalande hänför sig till själva nedkomsten. Såväl den nuvarande
moderskapspenningen som moderskapsunderstödet äro emellertid konstruerade
såsom dagsbidrag och vid deras åtnjutande har fästs det villkoret,
att hjälp endast ma utgå för dag, da kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.
Ett dylikt villkor kan emellertid rättvisligen endast uppställas under förutsättning,
att de förvärvsarbetande kvinnorna beredas ersättning för i anledning
av barnsbörden förlorad arbetsförtjänst. Då moderskapspenningen
ej är avsedd att utgöra sådan ersättning utan skall utgå med samma belopp,
vare sig kvinnan har förvärvsarbete eller icke, har ett sådant villkor icke
någon plats i detta sammanhang.
Med avseende å frågan vilka kvinnor, som böra äga rätt
till moderskapspenning, anför kommissionen:
Härvid bör först övervägas, huruvida denna rätt skall vara beroende av
att kvinnan eller, örn hon är gift, makarna gemensamt icke åtnjuta inkomst
överstigande visst belopp. Därvid ina till en början erinras, att
moderskapshjälp genom sjukkassa enligt gällande bestämmelser kan erhållas
av varje kvinna, oavsett inkomst- och förmögenhetsförhållanden. För
inträde i sjukkassa gäller med andra ord ingen inkomstgräns. Allenast i
ett hänseende göres inom sjukkassorna åtskillnad mellan olika inkomsttagare,
nämligen därutinnan att den, för vilken det vid taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet överstiger
8,000 kronor, endast må tillförsäkra sig sjukpenning och moderskapshjälp
men ej s. k. sjukvårdsersättning. Då inkomstgräns ej förekommer för åtnjutande
av moderskapshjälp, kommer också varje kvinnlig sjukkassemedlem
i åtnjutande^ av statsbidrag till den nuvarande moderskapspenningen -—
i allmänhet alitsa med 42 kronor. Redan med hänsyn härtill synes det vara
föga tilltalande att beträffande den av kommissionen föreslagna moderskaps
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 3<S.
penningen införa en inkomstgräns, vilken skulle beröva vissa kvinnor en rätt,
som de för närvarande åtnjuta.
Oavsett vad sålunda anförts är emellertid kommissionen av den meningen,
att moderskapspenningen, såsom innefattande jämväl ett uttryck för den
samhälleliga uppskattningen av moderskapet, i princip bör utgå till alla
barnaföderskor. Skulle kostnaderna för moderskapspenningen bestridas pa
vanligt sätt, kunde möjligen någon tvekan råda örn det berättigade häruti.
Spörsmålet bör emellertid ses mot bakgrunden av kommissionens tidigare
avgivna förslag om särskild beskattning av de barnlösa medborgarna och
dem med allenast ett barn. Då kostnaderna för moderskapspenningen i
huvudsak avses bestridas av de medel, som genom denna beskattning bliva
disponibla, får moderskapspenningen väsentligen karaktär av ett de barnlösa
medborgarnas bidrag till dem, som hava att bestrida de kostnader, vilka äro
förenade med barnsbörd. Med hänsyn härtill anser kommissionen motiverat
att icke göra moderskapspenningens åtnjutande beroende av ett mer eller
mindre starkt behov av densamma.
Emellertid finnas givetvis kvinnor, som leva i så goda ekonomiska förhållanden,
att moderskapspenningen för dem icke skulle innebära någon
egentlig förmån. Den minskning i samhällets kostnader, som ett avskiljande
av de högsta inkomsttagarna medförde, skulle dock bliva så obetydlig, att den
icke uppvägde den förlust ur ideell synpunkt, som principens uppgivande
innebure. En överslagsberäkning synes sålunda giva anledning antaga, att
för närvarande endast omkring en procent av alla födelser torde falla å inkomsttagare
med en taxerad inkomst över 10,000 kronor.
Vill man emellertid undvika, att åtminstone de ekonomiskt allra bäst situerade
skola komma i åtnjutande av moderskapspenning, torde detta syfte
i stor utsträckning kunna vinnas på ett mer tilltalande sätt än genom att
fråntaga dem rätten till moderskapspenning, nämligen genom att förfarandet
vid dennas utbetalande gives en sådan form, ad kvinnan lämnas tillfälle
att uttala sig, huruvida hon önskar erhålla moderskapspenning eller icke.
Sker så, torde kunna förväntas, att barnaföderskorna inom de högsta inkomst-
och förmögenhetsskikten icke komma att göra anspråk på moderskapspenning.
Från rätt till moderskapspenning synas dock böra uteslutas vissa mindre
kategorier av kvinnor — i princip samma, som enligt nu gällande bestämmelser
icke kunna komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd — nämligen sådana,
som äro intagna å anstalter av skilda slag, såsom straff- eller därmed
jämförlig anstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt,
skyddshem, anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller
kroniskt sjuka, ävensom kvinnor, vilka mottagits till stadigvarande försörjning
av fattigvården på sätt avses i 62 § andra stycket av fattigvardslagen.
Tillika torde böra undantagas utländska medborgare, ehuru med rätt för
Konungen att, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse
med främmande stat, att dess medborgare skola i förevarande hänseende likställas
med svenska medborgare.
Efter redogörelsen för nu återgivna huvuddrag i förslaget anmärker kommissionen:
Dii
rest så vore önskvärt, skulle kommissionens förslag till sin reella innebörd
kunna genomföras även med ett bibehållande av sjukkassornas statsunderstödda
moderskapshjälp. Detta skulle nämligen kunna ske därigenom,
att de sjukförsäkrade kvinnorna undantoges från rätten till den direkta moderskapspenningen
samt att i stället sjukkassorna skulle äga uppbära såsom
statsbidrag vid varje medlems barnsbörd ett belopp, motsvarande moder
-
28
Kung!. Maj:ts proposition nr 36.
skapspenningens storlek, eller 75 kronor, mot skyldighet att meddela moderskapshjälp
av viss omfattning. Med utgångspunkt från kassornas på avgifterna
grundade bidrag, vilket för närvarande utgör i genomsnitt 45 kronor,
skulle alltså sjukkassornas moderskapshjälp komma att utgå med omkring
120 kronor för flertalet försäkrade kvinnor. Vare sig en kvinna är
medlem i sjukkassa eller icke, kommer hon emellertid vid nedkomst att erhålla
ett statsbidrag av /5 kronor. Örn hon skall erhålla en större hjälp
än 75 kronor, måste överskjutande belopp vara grundat på erlagda försäkringspremier.
Detta överskjutande belopp kan hon dock erhålla oberoende
av i vilken form hon kommer i åtnjutande av statsbidraget å 75 kronor, ty
kommissionens förslag avser ju ej att innebära hinder för sjukkassorna att
meddela på erlagda premier grundad moderskapshjälp. Med hänsyn till vad
sålunda anförts har kommissionen icke ansett skäl föreligga för en sådan organisation
av sitt förslag, att moderskapspenningen till de sjukförsäkrade
skulle utgå i lorm av statsbidrag till sjukkassorna. Kommissionen vill emellertid
betona, att kommissionen icke skulle hava något att erinra mot en sådan
anordning, därest den ur sjukkassornas synpunkt kunde anses önskvärd.
Beträffande vissa detaljer i förslaget samt utbetalningsförfarandet yttrar
kommissionen följande.
Liksom moderskapsunderstödet och sjukkassornas moderskapshjälp bör
moderskapspenningen utgå, även örn barnet födes dött, ehuru ej då förlossningen
skett så tidigt, att det framfödda fostret uppenbarligen icke är livsdugligt.
Moderskapspenningen synes böra utgå med samma belopp vare sig frå«a
är örn en- eller flerbörd. s °
Med de motiv, som ligga till grund för moderskapspenningen, anser kommissionen
dess utgivande ej böra medföra regressrätt mot barnafadern. Så
är ju ej heller fallej med det nuvarande moderskapsunderstödet.
Vad slutligen angår själva förfarandet för att komma i åtnjutande av moderskapspenning,
anser kommissionen, att delta bör så ordnas, att moderskapspenningens
utbetalande ej skall behöva bliva beroende av att kvinnan
själv tager initiativ till en ansökan därom. För detta ändamål bör det åligga
barnmorska eller legitimerad läkare, som biträtt vid förlossningen, att göra
anmälan om nedkomsten till det organ, som kommer att få sig anförtrott
uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning. I de fall, då såväl läkare
som barnmorska biträtt, bör läkaren hava att avgöra vem av dem som skall
verkställa anmälningen. För att emellertid moderskapspenning ej skall behöva
utbetalas i andra fall än då kvinnan verkligen hyser önskan att komma
i åtnjutande därav bör å anmälningsblanketten finnas plats för kvinnan att
uPP§iva> huruvida hon anhåller eller icke anhåller örn moderskapspenning.
Då rätten till moderskapspenning enligt kommissionens förslag allenast blir
beroende av att kvinnan icke är intagen å vissa anstalter eller av fattigvården
mottagen till stadigvarande försörjning eller utländsk medborgare —
förhållanden, som i regel torde vara mycket lätta att konstatera — vill kommissionen
för ernående av enklast möjliga förfarande föreslå, att den, som
har att veikställa anmälan örn nedkomsten, tillika skall i första hand pröva,
huruvida kvinnan äger rätt till moderskapspenning. Finnes så uppenbarligen
ej vara fallet, synes anmälan om nedkomsten kunna underlåtas. Göres
anmälan, bör denna innehålla uppgift om att någon av ovan anförda omständigheter,
som utesluta från rätt till moderskapspenning, icke föreligger eller,
där så ej är möjligt, att tvekan i visst hänseende förefinnes.
I de undantagsfall, da kvinnan förlösts utan biträde av läkare eller barn
-
Kungl. Majus proposition nr ■IS.
29
morska, torde kvinnan få göra särskild anhållan om moderskapspenning.
Sådan möjlighet bör oek stå öppen i de fall, då den, som biträtt vid nedkomsten,
ej verkställt anmälan örn densamma. I dessa fall synes en viss
preskriptionstid lämpligen böra föreskrivas. Kommissionen vill i sådant
hänseende föreslå, att anhållan, som inkommit till vederbörande myndighet
senare än sex månader efter förlossningen, ej må upptagas till prövning. Vid
anhållan örn moderskapspenning bör kvinnan hava att foga intyg om förlossningen
av distriktsbarnmorska eller tjänsteläkare. I övrigt erforderliga
uppgifter torde i dessa fall få anskaffas genom särskild utredning.
Kommissionen vill såsom ett angeläget önskemål framhålla, att kvinnan
bör komma i åtnjutande av moderskapspenningen så kort tid efter nedkomsten
som möjligt. Första förutsättningen härför är givetvis, att anmälan om
nedkomsten göres snarast möjligt efter densamma.
Med hänsyn såväl till det snabba utbetalande av moderskapspenningen,
vilket kommissionen strävar efter att möjliggöra, som ock den ringa kostnad,
som anstaltsvård vid förlossningen enligt kommissionens förslag kommer
att kräva, torde ej föreligga anledning att — såsom nu gäller med avseende
å moderskapsunderstöd —- föreskriva skyldighet för den utbetalande
myndigheten att innehålla belopp, motsvarande sådan kostnad. I regel bör
moderskapspenningen hava kommit kvinnan tillhanda redan under vistelsen
å förlossningsanstalten.
Vad slutligen angår frågan om det organ, som bör erhålla uppgiften att
slutligt pröva rätten till moderskapspenning och utbetala sådan, erinrar kommissionen
först örn att dess förslag örn moderskapspenning innebär, att varje
svensk kvinna vid barnsbörd skall äga rätt till moderskapspenning med ett
fixt belopp, lika för alla kvinnor, samt att undantag från denna rätt föreslagits
allenast beträffande kvinnor, som av fattigvården mottagits till stadigvarande
försörjning eller som intagits å vissa anstalter. Den prövning, som
måste föregå beslut om utbetalande av moderskapspenning, blir på grund härav
— anför kommissionen — av en synnerligen enkel beskaffenhet. Med hänsyn
härtill anser kommissionen några särskilda krav på det beslutande organets
kvalifikationer ej behöva uppställas och betecknar därför frågan örn det
organ, som bör tagas i anspråk, såsom en ren lämplighetsfråga. Kommissionen
har övervägt två olika möjligheter, nämligen att taga i a ispråk antingen
barnavårdsnämnderna eller en central nämnd —- statens familje- och barnanämnd
— som av kommissionen föreslagits till inrättande för att handhava
den hjälpverksamhet till förmån för nödställda mödrar, mödrahjälp, varom
kommissionen jämväl framlagt förslag.
Kommissionen anför härom följande.
Då prövningen blir av en synnerligen enkel beskaffenhet, synas ur denna
synpunkt hinder ej böra möta mot att giva barnavårdsnämnderna den ifrågavarande
uppgiften, och det borde även vara möjligt att i det stora tlertalet
klara fall låta barnavårdsnämndens ordförande ensam verkställa prövningen.
Kommissionen befarar dock, att barnavårdsnämndernas anlitande skulle verka
fördröjande på moderskapspenningens utbetalande, framför allt då dessa
nämnder ofta icke torde äga tillgång till medel utan måste verkställa rekvisition
härav. Det synes kommissionen ock ur flera synpunkter mera rationellt
och samtidigt erbjudande väsentligt större garantier för ett snabbt utbetalande,
därest anmälan örn nedkomsten göres direkt lill den centrala
nämnden, som prövar anmälningen och verkställer utbetalningen. Då kom
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
missionen föreslagit, att anmälan om nedkomsten skall, där så är möjligt vara
försedd med uppgift av läkaren eller barnmorskan, att barnaföderskan icke
är utesluten från rätt till moderskapspenning, torde någon prövning i egentlig
mening icke behöva ske av nämnden i andra fall än där tvekan i något hänseende
uppgivits råda. I sådana fall torde remiss till lämplig myndighet
bliva nödvändig, innan ärendet kan upptagas till avgörande. I det stora
flertajet fall åter torde utbetalningen uteslutande få karaktären av en expeditionsåtgärd.
Med hänsyn till det anförda vill kommissionen föreslå, att den
centrala nämnden gives uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning
och utbetala sådan. Klagan över nämndens beslut torde få föras hos Konungen
i socialdepartementet.
Yttranden över befolkningskommissionens förslag.
Den strävan att bereda barnaföderskorna ett väsentligt ökat ekonomiskt
stöd, som kommit till uttryck i kommissionens förslag, har vunnit så gott som
enhällig anslutning från de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.
Allenast länsstyrelsen i Kristianstads län avstyrker helt förslagen under
åberopande av att länsstyrelsen tidigare avstyrkt införandet av den föreslagna
skatten för familjehjälp, vilken enligt kommissionens betänkande utgör
förutsättningen för realiserandet av kommissionens förslag. Däremot har
ett stort antal erinringar framförts mot det sätt, varpå kommissionen velat
organisera stödverksamheten, främst mot verksamhetens skiljande från sjukkassorna.
I flertalet yttranden har man därjämte ställt sig avvisande eller
tveksam till kommissionens förslag att göra erhållandet av bidrag till nedkomstkostnaderna
helt oberoende av barnaföderskans behov.
Innan jag övergår att redogöra för den ståndpunkt, som i yttrandena intagits
till frågan, på vilket sätt ett ökat ekonomiskt stöd lämpligen bör beredas
barnaföderskorna, vill jag uppehålla mig vid vissa erinringar av mera
allmän natur, som framställts i anledning av kommissionens uttalanden och
förslag.
Skånska barnavårds förbundet anser, att kommissionens utgångspunkt
vöre principiellt felaktig, i det att rasbiologiska och rashygieniska synpunkter
borde ha lagts som grund för kommissionens utredning, samt framhåller,
att det förefölle, som om kommissionen icke i tillräcklig grad beaktat
andra än rent ekonomiska orsaker till födelsetalens abnorma läge.
Samma mening hävdar barnavårdsnämnden i Malmö, som anmärker —
utan att dock bestrida att moderskapshjälpen kan behöva utökas — att det
syntes, som om kommissionen huvudsakligen betraktat befolkningsfrågan
som ett socialt fördelningsproblem, ehuru Sveriges höga levnadsstandard
och låga nativitet otvetydigt visade, att frågan icke vore och aldrig kunde
bliva degraderad till ett rent ekonomiskt problem.
Huvudsakligen samma synpunkter anföras av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten
i tredje distriktet, som förklarar förslaget dock kunna
godtagas, därest det avsåge tillfälliga åtgärder för mötande och övervinnande
av den nuvarande krisen.
Barnavårdsnämnden i Lund anser sig icke kunna uraktlåta att framhålla,
att kommissionens förslag kunde komma att medföra en nativitetsökning
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
31
inom folkskikt och under förhållanden, där den vore mindre önskvärd, under
det att de goda hemmen icke i motsvarande grad påverkades.
Svenska stadsförbundet slutligen finner det kunna starkt ifrågasättas, örn
de kostnader, som förslagets realiserande skulle draga, vore av en storleksordning,
som stöde i skälig relation till de resultat man kunde vinna för
lösningen i stort av befolkningsproblemet.
I fråga härefter om det sätt, varpå ökat ekonomiskt stöd bör beredas barnaföderskorna,
intaga de myndigheter och sammanslutningar, vilka uttala
sig till förmån för en ökad stödverksamhet efter andra linjer än genom
moderskapspenning enligt kommissionens förslag, sinsemellan flera mer eller
mindre olika ståndpunkter. Enligt den för samtliga gemensamma uppfattningen
bör dock statsunderstödet till sjukkassornas moderskapshjälp
bibehållas. T övrigt kunna emellertid fem olika ståndpunkter urskiljas,
nämligen dels att med bibehållande av nuvarande moderskapshjälp och
moderskapsunderstöd oförändrade inrikta den ytterligare hjälpverksamheten
på mödrahjälp enligt kommissionens därom avgivna förslag, dels att bibehålla
statsunderstödet till sjukkassornas moderskapshjälp och låta all ytterligare
hjälpverksamhet ske genom mödrahjälpen, dels att i första hand genom
moderskapsförsäkringen söka åstadkomma en effektivare hjälp, dels
att bibehålla det nuvarande hjälpsystemets principer men höja moderskapsunderstödet
och mildra villkoren för dess åtnjutande och dels att tillerkänna
alla barnaföderskor moderskapspenning men låta de sjukförsäkrades moderskapspenning
utgå i form av statsbidrag till sjukkassornas moderskapshjälp.
Jag vill nu redogöra för den ställning till dessa alternativ, som vid
remissbehandlingen intagits.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län och barnavårdsnämnden i Gävle hävda den
ståndpunkten, att sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöd
böra lämnas orubbade. Enligt länsstyrelsens mening borde de medel, som
av staten ytterligare kunde ställas till förfogande för hjälp åt barnaföderskor,
i stället användas i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens
förslag om mödrahjälp. Till stöd härför framhålles väsentligen, att den
hjälp, som borde ifrågakomma, borde meddelas efter prövning av vederbörandes
behov. Förslag till mångmiljonutgifter utan behovsprövning borde,
framhåller länsstyrelsen, mottagas med den allra största försiktighet.
Att de erforderliga ytterligare hjälpåtgärderna för barnaföderskor borde
inriktas på den föreslagna mödrahjälpen och ej på moderskapspenning till
alla kvinnor framhålles även av länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län,
svenska landskommunernas förbund, Sveriges läkarförbund, svenska barnmorske
förbundet, Uppsala läns barnavdrdsförbund och barnavårdsnämnden
i Borås. Nu anförda myndigheter och sammanslutningar intaga den ståndpunkten,
att sjukkassornas statsunderstödda moderskapshjälp bör bibehållas,
medan all ytterligare hjälpverksamhet bör ske genom på behovsprövning
grundad mödrahjälp i enlighet med kommissionens förslag. Man framhåller,
alt kommissionens förslag innebure en ingripande förändring av
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
sjukkasseverksamheten, vilket kunde lända denna till skada, samt ett uppgivande
av den naturliga principen, att all statlig och kommunal hjälpverksamhet
borde grundas på vederbörandes behov av hjälp. I regel förordas,
att de medel, som kunna inbesparas genom moderskapspenningens slopande,
i stället böra användas för utökning av mödrahjälpen.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Södermanlands läns
barnavårdsförbund, sistnämnda förbund med instämmande av länsstyrelsen
i länet, erinra, att reformarbetet på förevarande område i första hand
bör avse alt åstadkomma ökad anslutning till sjukkassorna från kvinnornas
sida. Ehuru mycket avsevärda svårigheter förefunnes för moderskapshjälpens
kombinering med sjukkassorna, då dessa byggde på frivillighetens
grund, så syntes kommissionen enligt förbundens mening likväl knappast
lia på ett övertygande sätt ådagalagt, att en utveckling på den nuvarande
organisationens grund icke kunde leda till ett tillfredsställande resultat.
En utredning i nära samverkan med representanter för sjukkasseväsendet
borde därför företagas.
I huvudsak samma ståndpunkt företrädes av skånska barnavårdsförbundet
och barnavårdsnämnden i Malmö.
Södermanlands läns barnavårdsförbund yttrar bland annat:
Förbundet holle icke för otroligt, att ett utbyggande av sjukkasseväsendet
genom ökade statsbidrag till moderskapsförsäkringen och underlättande av
anslutningen till de särskilda kassorna skulle vara den lämpligaste formen
för ett effektiviserande av samhällets ingripande å mödravårdens område.
Härigenom skulle också försäkringsmomentet kunna i högre grad upprätthållas
och den fara för avtrubbande av individens ansvarskänsla, som en
hjälp från det allmännas sida utan all motprestation städse måste innebära,
i motsvarande mån undvikas. I varje fall syntes dessa möjligheter förtjäna
att betydligt grundligare undersökas.
Fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför i detta hänsende:
Sjukkasseavgiften vore visserligen obetydlig, men det borde undersökas,
huruvida inträdet i kassorna ej skulle kunna underlättas. En väg, som förbundet
icke kunde underlåta att framhålla, vore, att de ekonomiskt sämst
ställda kvinnornas avgiftsinbetalning underlättades genom det organiserade
enskilda välgörenhetsarbetet, genom arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
etc. En till antalet tämligen avsevärd grupp av kvinnor, som på
grund av likgiltighet och vårdslöshet ej bomme att ingå i sjukkassor, bomme
givetvis alltid att finnas, men anledning syntes saknas att alltför mycket
fästa sig vid om denna grupp vid barnsbörd gjordes till föremål för behovsprövning.
Södermanlands läns barnavårdsförbund påpekar i detta sammanhang
även möjligheten att genom en obligatorisk moderskapsförsäkring lösa förevarande
spörsmål. Förbundet anser i och för sig intet hinder föreligga
att till de erkända sjukkassorna anknyta en dylik försäkring.
För ett bibehållande av statsbidraget till sjukkassornas moderskapshjälp
uttala sig vidare socialstyrelsen, statskontoret, medicinalstyrelsen, två fattigvårds-
och barnavårdskonsulenter, svenska sjukkasseförbundet, lånssty
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
relserna i Stockholms, Kronobergs, Kopparbergs och Jämtlands län samt
Jämtlands läns barnavärdsförbund. Dessa myndigheter och sammanslutningar
förorda dock därjämte åtgärder till förbättrande av moderskapsunderstödet
genom sjukkassorna. Socialstyrelsen och medicinalstyrelsen framställa
i detta hänseende särskilda förslag, medan i övriga yttranden allenast
göras mera allmänna uttalanden eller förordas förnyad utredning.
Socialstyrelsen, som utgör tillsynsmyndighet för de erkända sjukkassorna,
har i sitt yttrande ingående behandlat kommissionens motiv och förslag.
Styrelsen berör först frågan, huruvida staten bör bidraga till barnbördskostnaderna
oberoende av barnaföderskans behov av hjälp, och yttrar i detta
avseende huvudsakligen följande.
Att frångå behovsprincipen skulle betyda ett uppenbart avsteg från statsmakternas
så sent som 1931 intagna ståndpunkt i denna fråga. Redan av
denna anledning kunde styrelsen för sin del icke förorda, att ett sådant
steg toges. Men därtill komme rent sakliga betänkligheter. Ett frångående
av understödssynpunkten, där behov och yttre förhallanden vore utslagsgivande,
och ett hävdande av ett generellt premiesystem enligt kommissionens
principer vore knappast ägnat att skänka ökad respekt för moderskapets
naturliga höghet och helgd. En ekonomisk premiering av själva barnsbörden
såsom sådan, vilken enligt naturens ordning torde utlösa en kvinnas
mest upphöjda känslor av glädje, tedde sig i styrelsens ögon såsom nära nog
neddragande på dessa känslor och instinkter. Vad man ur samhällets och
barnaföderskornas synpunkter ville nå med en hjälpverksamhet, vore väl
ett undanröjande av materiella svårigheter men icke ett ekonomiskt plus till
djupa ideella värden. Såsom kommissionen i annat sammanhang papekat,
kunde också ifrågasättas, om alla födelser vöre från det allmännas synpunkt
önskvärda. Beträffande sådana fall måste då sägas, att det ur allmän
synpunkt knappast funnes anledning uppskatta födelserna till den grad
kommissionen förmenat blott och bart därför att de inträffat. En annan
sak vore att samhället även här borde komma en nödställd barnaföderska
till hjälp, i vilket fall emellertid motivet för biståndet uteslutande vore det
förhandenvarande behovet.
Socialstyrelsen framhåller vidare, att moderskapspenningen enligt kommissionens
förslag komme att få olika karaktär för en behövande kvinna och
en, som icke vore i behov av understöd. Om man i moderskapspenningen
ville inlägga ett moment av premie, komme detta moment att framträda
endast i den mån moderskapspenningens belopp överstege kvinnans behov
av understöd. Vidare framhåller styrelsen, att behovsprincipens frångående
innebure ett anmärkningsvärt slöseri med statens medel.
Styrelsen övergår härefter till de av kommissionen anförda tre huvuderinringarna
mot det nuvarande hjälpsystemet.
1 fråga örn den första — moderskapsunderstödets otillräcklighet — yttrar
styrelsen, att man med det nuvarande understödet principiellt icke avsett,
att det skulle täcka alla extra kostnader i anledning av en barnsbörd. Understödet
hade i första hand till syfte att möjliggöra en bättre förlossningsvård.
Detta ändamål hade understödet i stort sett väl fyllt. Styrelsen hade
emellertid intet att erinra mot en sådan förändring av understödets karak
Bihang
till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 3S. &
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
tär, som kommissionen föreslagit, nämligen att det skulle täcka vid barnsbörden
uppkommande extra utgifter vid sidan av själva förlossningsvården.
I likhet med kommissionen understryker styrelsen, att en höjning av understödet
ej finge ske på sådant sätt, att understödet bleve högre än statsbidraget
till moderskapshjälpen. Bestämdes statsbidraget och understödet till
samma belopp, ansåge styrelsen försäkringen såsom sådan med därav följande
förmåner utgöra en tillräckligt stor dragningskraft för att medlemsrekryteringen
icke skulle påverkas i ogynnsam riktning.
Beti äflande kommissionens andra erinran, att den nuvarande inkomstgränsen
för rätt till moderskapsunderstöd vore för låg, anför styrelsen huvudsakligen
följande.
Styrelsen ville icke bestrida, att inkomstgränsen kunde vara för låg, men
ville å andra sidan även framhålla, att densamma i själva verket allenast
utgjorde en presumtion för att behov förelåge och att även vid högre inkomst
moderskapsunderstöd skall utgå, därest hjälpbehov är till finnandes.
Särskilt i de större städerna och i andra dyrorter syntes vid nuvarande
gränsdragning, enligt erfarenheten inom centralsjukkassorna, inträffa barnbördsfall
till betydande antal, vid vilka i ingivna understödsansökningar behov
av understöd uppgåves föreligga, oaktat det beskattningsbara beloppet
upptagits till belopp om 500 kronor eller mera. Antalet barnaföderskor, som
ko turne i åtnjutande av moderskapsunderstöd, befunne sig för övrigt alltjämt
i stadig tillväxt, vilket visade, att man i vissa delar av landet ännu ej
ägde kännedom i tillräcklig omfattning rörande förevarande hjälpverksamhet.
Detta bestyrktes också genom de i tabell III i kommissionens betänkande
upptagna siffrorna över antalet understödsfall, vilka utvisade en ganska
stor ojämnhet inom olika centralsjukkasseområden. I Örebro-Värmlands
centralsjukkasseområde med 491.951 invånare utbetalades sålunda år
1934 i moderskapsunderstöd allenast 53,100 kronor (1,770 barnbördsfall),
medan i Sydöstra Sveriges centralsjukkasseområde med 533,629 invånare
utbetalades 125,618 kronor (4,175 barnbördsfall). Det torde vara uppenbart,
att dylika olikheter icke kunde förklaras genom olika nativitetsförhållanden
inom det ena och det andra området. Att å andra sidan den statliga
hjälpverksamheten i sin nuvarande form kunde nå en sådan omfattning,
att den bringade hjälp åt alla, som behövde sådan, syntes framgå av
vissa uppgifter, som styrelsen inhämtat rörande 1935 års verksamhet inom
Bohuslän-Hallands erkända centralsjukkassa. Av dessa framginge nämligen,
att inom kassans verksamhetsområde under 1935 ej mindre än 83 %
av samtliga barnaföderskor kommit i åtnjutande av statligt understöd genom
moderskapspenning från sjukkassan eller i form av moderskapsunderstöd.
Kommissionens påstående, att ett allt för stort antal behövande barnaföderskor
vid nuvarande anordning ställdes utanför möjligheterna att erhålla
hjälp, måste innebära en betydande överdrift.
Emellertid kunde skäl anföras för en höjning av inkomstgränsen, åtminstone
för dyrorternas vidkommande. Företoges en lämplig sådan höjning
och bleve dessutom det av kommissionen framlagda förslaget örn ändrade
grunder för beskattningen genomfört, bomme med säkerhet, särskilt örn understödsbeloppet
även ökades, antalet understödsfall att ytterligare ökas. Även
utan mera långtgående ändringar av nuvarande förhållanden syntes man sålunda
kunna uppnå en utvidgning av understödsverksamheten, varigenom
alla fall, som rimligen borde bli omfattade av densamma, också bleve det.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Slutligen yttrar styrelsen i fråga om kommissionens sista erinran — kombinationen
mellan försäkring och understöd — att om man fasthåller vid
den principen, att varje människa skall i första hand hjälpa sig själv och
först i andra hand äga erhålla hjälp av det allmänna, vilken princip bör så
långt som möjligt gälla även beträffande barnbördsfall, star det alldeles klart,
att en hjälporganisation, som innefattar ett självhjälpsmoment, är socialt
betydligt värdefullare än ett rent understödssystem, även örn självhjälpsmomentet
är relativt litet framträdande. Styrelsen framhåller vidare, att för
övrigt en alldeles likartad dualism förekomme på ett annat område av socialpolitiken,
nämligen i hjälpsystemet för arbetslösa, och anför därutinnan
följande.
I båda fallen hade man å ena sidan en med statsmedel anordnad ren understödsverksamhet
— respektive moderskapsunderstöd och arbetslöshetsunderstöd
-— och å andra sidan en likaledes av staten ekonomiskt stödd frivillig
försäkring för beredande av respektive moderskapshjälp och s. k. daghjälp.
Att det, alla olikheter till trots, rådde en inre socialpolitisk frändskap mellan å
ena sidan sjukkasseväsendet, stödverksamheten vid barnsbörd inbegripen,
och å andra sidan arbetslöshetspolitiken behövde knappast uppvisas. När
man i vårt land — så sent som år 1934 — genomförde den frivilliga, av
staten stödda arbetslöshetsförsäkringen, hade det allt överskuggande huvudmotivet
härför varit att skapa en på frivilliga personliga prestanda grundad
rätt till daghjälp. Samma motiv syntes år 1936 kunna åberopas till stöd för
den frivilliga moderskapsförsäkringens bibehållande inom sjukkasseväsendet.
För övrigt förtjänade framhållas, att den frivilliga moderskapsförsäkringen
_ i likhet med den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen — erbjöde möjlighet
till differentiering av hjälpbeloppens storlek, något som, i den man denna
möjlighet efter hand rationellt utnyttjades, i sin tur medgåve en anpassning
av dessa belopp efter de bland annat efter dyrort varierande kostnaderna
för tillgodoseende av de behov, som de vore avsedda att fylla.
Styrelsen medgåve, att systemet inrymde en inkonsekvens så tillvida, att
en sjukförsäkrad barnaföderska erhölle sin moderskapshjälp oavsett ekonomisk
ställning och örn behov av understöd förelåge eller icke. Men denna
förmån tillkomme henne uteslutande på grund av hennes förtänksamhet att
genom medlemskap i sjukkassa ekonomiskt säkerställa sig för inträffande
sjukdoms- och barnbördsfall, vilket förhållande statsmakterna funnit motivera
ett understödjande utan hänsyn till förefintligt behov. Genom att
släppa efter på behovsprincipen, då fråga vore örn ren understödsverksamhet,
skulle intresset för att genom försäkring söka sörja för sig själv slappna
och benägenheten för att mera lita till det allmännas hjälp än till självhjälpen
bliva allt större.
Kommissionen gjorde vidare gällande, att det nuvarande systemet uteslote
vissa kvinnor, nämligen de allra fattigaste och de, som av hälsoskäl inte kunde
vinna inträde i sjukkassorna, från möjligheten att erhålla en tillräcklig
ekonomisk hjälp vid barnsbörd. Härtill finge erinras därom, att lagen gåva
möjlighet för gift kvinna att tillhöra erkänd sjukkassa allenast för beredande
av sjukvårdsförsäkring och moderskanshjälp. Då denna försäkring betingade
en avgift av i regel allenast 4 kronor 20 öre för år, syntes vara uppenbart,
att vilken gift kvinna som helst, som i övrigt uppfyllde villkoren för
inträde, också kunde vinna delaktighet i sjukförsäkringen för beredande av
moderskapshjälp. Förelåge sjukdom som hinder för inträde i erkänd sjukkassa,
ställde sig ju saken annorlunda, men i sådant fall syntes, i den mån
moderskapsunderstödet icke vore tillfyllest, hjälp böra meddelas i annan
ordning.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.
Styrelsen behandlar härefter frågan, vilka verkningar ett avskiljande från
de erkända sjukkassorna av moderskapsförsäkringen och det statliga moderskapsunderstödet
kunde antagas komma att medföra för sjukkassorna. I
detta ämne uttalar styrelsen huvudsakligen följande.
En sådan åtgärd skulle otvivelaktigt komma att medföra direkt skadliga
verkningar för den statsunderstödda sjukkasseverksamheten och denna verksamhet
berörande förhållanden. Sålunda vore det tydligt, att man skulle
försvåra för kassorna att utveckla sig genom borttagande av det i rekryteringsavseende
tilldragande moment inom försäkringen, som moderskapsförsäkringen
utgjorde. Inom de erkända sjukkassorna hade man en allmän
uppfattning av att kvinnorna i allt större utsträckning sökte sig in i sjukkassorna,
ett förhållande som vore socialt betydelsefullt bland annat med hänsyn
till den ökade sjukdomsrisk, som barnsbörd medförde. Detta framginge
också fullt tydligt av siffrorna för anslutningen till kassorna av nya medlemmar.
De i kommissionens betänkande anförda siffrorna gåve detta vid
handen, och så vore även förhållandet med motsvarande siffror för år 1935,
ydka utvisade en medlemsanslutning för kvinnor, som vore betydligt större
än för män icke blott för landet i sin helhet utan även för flertalet centralsjukkassor.
De under detta år nytillkomna medlemmarna utgjordes sålunda
av 36,667 män och 41,894 kvinnor. Att detta glädjande förhållande skulle
upphöra, därest moderskapsförsäkringen nedlades, torde vara ställt utom
varje tvivel.
Men även kassornas handhavande av moderskapsunderstödet hade visat
sig kunna verka befrämjande på medlemsrekryteringen. Genom denna verksamhet
komme nämligen kvinnorna i kontakt med sjukförsäkringen och
erhölle kännedom om de förmåner ett medlemskap i sjukkassa medförde.
Aven moderskapsunderstödets borttagande från sjukkassorna skulle sålunda
kunna medföra skadliga verkningar för sjukförsäkringen.
Enligt styrelsens mening vore det icke blott önskvärt utan med hänsyn till
konsekvenserna av ett ingrepp av ifrågasatt slag synnerligen påkallat, att,
om en reform på ifrågavarande hjälpområde skulle komma till stånd, densamma,
såsom också riksdagen syntes hava förutsatt, bleve genomförd inom
ramen för den nu bestående sjukkasselagstiftningen.
Till sist redogör styrelsen för de riktlinjer, efter vilka en reform på förevarande
område enligt styrelsens mening skulle kunna genomföras.
Enligt nu gällande regler utginge såväl moderskapspenningen som det
statliga moderskapsunderstödet i form av dagsbidrag. Kommissionen hade
emellertid ifrågasatt, att bidraget i stället skulle utgå i form av ett engångsbelopp,
avsett för täckande av vissa av barnsbörden föranledda engångskostnader.
Emot en sådan förändring av bidraget funnes enligt styrelsens
ingen erinran att framställa. Ur försäkringssynpunkt innebure det
i själva verket en fördel att övergå från nuvarande av sjukpenningen beroende
dagsersättning till ett enhetsbelopp, enär vissa ojämnheter i fråga örn
avgiftsbestämningen då försvunne.
Vad beträffade storleken av den framtida av sjukkassorna meddelade moderskapshjälpen,
syntes denna lämpligen kunna fastställas till ett belopp
av 100 kronor, varigenom understödet skulle motsvara de av kommissionen
beräknade minimikostnaderna vid barnsbörd, som understödet skulle vara
avsett att täcka. Ifragasättas kunde emellertid även, örn icke beloppet borde
höjas till 110 kronor, varigenom täckning jämväl erhölles för den kostnad,
som bai naföderskor enligt förslaget normalt skulle få utgiva i legosängsavgift
vid vård å förlossningsanstalt. Om minimibeloppet av moderskaps
-
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
hjälpen bestämdes på angivet sätt i författningen, syntes där också böra
stadgas frihet för centralsjukkassa att genom bestämmelse i stadgarna utfästa
ett högre belopp, lika för alla kvinnliga medlemmar.
Då moderskapspcnningen skulle utgöra ett fixt engångsbelopp, borde i
överensstämmelse därmed även statsbidraget utgå med ett fixt engångsbelopp
för varje av kassan meddelad moderskapshjälp. Detta bidrag av statsmedel
till meddelad moderskapshjälp borde då utgå med samma belopp som
det statliga moderskapsunderstödet. Sattes detta, såsom föreslagits,‘till 75
kronor, bleve följaktligen statsbidraget lika med 75 kronor för varje utgiven
moderskapshjälp. Detta finge i sin tur till följd, att om moderskapshjälpen
bestämdes till 110 kronor, avgift måste upptagas av medlemmarna motsvarande
ett understöd av 35 kronor, vilket belopp då representerade självhjälpsmomentet
i försäkringen. Avgiften i fråga beräknades för ett område
med medelstor frekvens av barnbördsfall till 75 öre för år.
Med avseende på det statliga moderskapsunderstödet ville styrelsen i detta
sammanhang hava framhållit följande. Kvinnan hade nu att i samband
med ansökningen om understöd erlägga en anmälningsavgift av 2 kronor,
som tillfölle centralsjukkassan eller lokalsjukkassa, som biträdde centralsjukkassan
vid handhavandet av här ifrågakomna uppgifter, varför understödet
i verkligheten reducerades med detta belopp. Upptagandet av denna avgift
hade emellertid givit anledning till starkt missnöje bland understödstagarna.
Det torde också med fog kunna ifrågasättas, örn icke de med den
statliga moderskapsunderstödsverksamheten förenade kostnaderna helt borde
bestridas av det allmänna. Kassornas handhavande av ifrågakomna verksamhet
grundade sig ju på stadgandet i 8 § första stycket i sjukkasseförordningen,
enligt vilket erkänd sjukkassa är pliktig att inom sitt verksamhetsområde,
jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar, biträda vid
handhavandet av annan social försäkrings- eller understödsverksamhet. Då
kassa enligt samma lagrum för sådant biträde skall erhålla skäligt vederlag,
vilket bestämmes av Kungl. Majit, och det här vore fråga örn en statlig
verksamhet, syntes det vara helt i överensstämmelse med författningen,
att det vederlag, som skulle utgå för det biträde kassan lämnade staten vid
verksamhetens handhavande, lämnades av staten såsom uppdragsgivare. Styrelsen
ville därför såsom lämpligt föreslå, att, därest nuvarande hjälpsystem
bibehölles, den nu utgående anmälningsavgiften borttoges och kassorna i
stället tillerkändes ett skäligt vederlag av statsmedel.
Till slut finge även erinras örn bestämmelserna rörande statsverkets utbetalande
av ersättning för utgivna moderskapsunderstöd, enligt vilka sjukkassa
ägde kvartalsvis utbekomma sådan. Därest en höjning av understödet
i föreslagen omfattning skulle komma till stånd, skulle detta, örn nuvarande
anordning för utbetalning av ersättningarna bibehölles. uppenbarligen
medföra, alt kassorna måste ligga ute med förskotterade medel till sådana
belopp, att det kunde medföra ekonomiska svårigheter för dem att bedriva
dep egentliga verksamheten. Det borde därför övervägas, örn icke vid en
sådan förhöjning av understödet, ersättning kunde utfås månadsvis i stället
för kvartalsvis.
De skäl, som av socialstyrelsen anförts för ett bibehållande i princip av
det nuvarande hjälpsystemet, åberopas i större eller mindre utsträckning
även av övriga myndigheter och sammanslutningar, vilka intagit samma
ståndpunkt.
Svenska sjukkasseförbundet — som inledningsvis framhåller, att dess av
kommissionen åberopade, lill andra lagutskottet vid 1935 års riksdag avgiv
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
na yttrande uteslutande avser moderskapsunderstödet och ej sjukkassornas
moderskapshjälp — anför bland annat följande.
Till den lovande utvecklingen som efter år 1931 ägt rum beträffande kvinnornas
anslutning till sjukkasserörelsen hade förutom den utökade moderskapshjälpen
bidragit införandet av sjuk vårdsförsäkringen, varigenom gifta
kvinnor för en ytterst ringa månadsavgift kunde tillförsäkra sig sjukvårdsersättning
och moderskapshjälp. Från sjukkassornas sida hade man den
erfarenheten, att denna möjlighet till billig och effektiv hjälp vid behov av
läkar- och sjukhusvård samt vid barnsbörd mer och mer, allt eftersom den
bleve känd, utnyttjades av kvinnorna. Då därtill komme, att först fr. o. m.
ingången av år 1936 sjuk vårdsersättningen genomförts i samtliga erkända
centralsjukkassor, på ett undantag när, funnes intet som helst tvivel om en
fortsatt god utveckling av denna hjälpform. Sjukkasseförbundet kunde därför
för sin del icke dela kommissionens mörka syn på möjligheten av en
framgångsrik utveckling av den frivilliga försäkringen på hithörande område.
Alla tecken tydde snarare på att denna tydliga tendens till stegring
komme att ytterligare accentueras under kommande år.
Moderskapshjälpsverksamheten hörde emellertid även i ett annat och
mycket viktigt avseende intimt samman med sjukkasserörelsen. Denna rörelse
byggde alltjämt på frivillighetens grund, d. v. s. enligt principen om
inbördes självhjälp, och hade uppehållits och uppehölles alltfort till största
delen genom medlemmarnas egna avgifter. Sammalunda vore även förhållandet
med moderskapshjälpen, vilken byggde på vissa avgifter, lika för alla
medlemmar. Denna socialt sett vackra tanke vore en utomordentlig tillgång
i sjukkassorna och borde enligt förbundets mening på allt sätt värnas och
stärkas. Den strävan att så långt som möjligt hjälpa sig själv, som vore att
likna vid en social värnplikt, hade sjukkassorna i stor utsträckning uppammat.
Sjukkassornas målsmän måste därför hålla hårt på att en av de
förnämsta hörnstenarna i byggnaden icke på något sätt finge rubbas eller dess
bärkraft försvagas.
Vad som i viss mån vore ägnat att förvåna vore frånvaron av skäl från
kommissionens sida, varför de erkända centralsjukkassorna skulle anses inkompetenta
att sköta och handhava utbetalningen av det statliga moderskapsunderstödet
i fortsättningen. Någon kritik mot kassornas sätt att sköta
denna sak hade icke förebragts. Tvärtom torde man kunna säga, att kassorna
visat sig vara fullt kompetenta och villiga att åtaga sig denna uppgift. Det
kunde även förtjäna påpekas, att centralsjukkassorna, åtminstone de större,
mast anställa en å tva arbetskrafter, som helt ägnade sig åt granskningen
av inkomna ansökningar om moderskapsunderstöd.
Då alltså från kommissionens sida intet anförts mot det sätt, varpå centralsjukkassorna
hittills skött det offentliga moderskapsunderstödet, funne förbundet
för sin del inga bärande skäl föreligga att nu överflytta handhavandet
av den föreslagna moderskapspenningen till ett speciellt ämbetsverk. Ett
sådant fråntagande från kassorna av denna uppgift skulle enligt förbundets
bestämda mening komma att enbart minska intresset för sjukkasserörelsen
överhuvudtaget. Just handhavandet av det statliga moderskapsunderstödet
hade givit kassorna möjlighet alt komma i kontakt med medborgargrupper,
som i mycket stor utsträckning statt främmande för, ja, icke alls haft någon
vetskap örn sjukkasserörelsen. Självfallet måste denna möjlighet att sprida
kunskap om rörelsens förmåner bevaras och icke spolieras.
Under de tre omorganisationsår, som lämnades de efter 1910 års sjukkasselag
arbetande sjukkassorna att inordna sig under den nya lagstiftningen,
måste huvudparten av tid och krafter användas på organisatoriska upp
-
39
Kurgl. Maj.ts proposition nr 38.
gifters lösande. Man finge därför enligt förbundets mening icke döma rörelsens
utvecklingsmöjligheter etter de hittills uppnadda resultaten. Men
redan nu kunde nian skönja konturerna av den framtida utvecklingen. Medlemsökningen
i de erkända sjukkassorna under de sista två åren hade vant
synnerligen kraftig, och alla tecken tydde på en ytterligare kraftutveckling.
Förbundet kunde därför icke finna några skäl, som talade för ett rubbande
eller hejdande av denna lovande utveckling. Sjukkasserörelsen behövde
tvärtom arbetsro och lugn efter det nyligen avslutade gigantiska omorganisationsarbetet.
Förbundet ville därför på det kraftigaste betona nödvändigheten av att
centralsjukkassorna liksom hittills åt sina kvinnliga medlemmar ägde utbetala
moderskapshjälp, till vilken statsbidrag ulginge i minst samma omfattning
som det statliga understöd, vilket utbetalades till icke sjuktörsäkrade
barnaföderskor.
Vidare hemställde förbundet, att moderskapspennmgen i likhet med vad
fallet nu vore med moderskapsunderstödet finge utbetalas genom centralsjukkassornas
försorg, ävensom att utgivna belopp ersattes månadsvis av statsverket.
Då det vidare icke kunde vara riktigt och rättvist, att kassorna skulle
sköta denna verksamhet utan ett tillräckligt ekonomiskt vederlag, hemställdes,
att ett skäligt arvode finge utgå av statsmedel för handhavandet av sistnämnda
verksamhet.
Medicinalstyrelsen föreslår, att moderskapsunderstödet under benämningen
moderskapspenning höjes till 100 eller i vissa fall 75 kronor. Styrelsen yttrar
i detta hänseende följande.
Styrelsen ville framhålla, att beräkningen av barnbördskostnaderna syntes
ha full giltighet endast för de största städerna och dyraste orterna — för
stora delar av landsbygden finge siffran 100 kronor anses vara tor hog.
Då styrelsen emellertid ansåge sig böra tillstyrka möjlighet att erhålla en
moderskapspenning av 100 kronor, berodde detta på att ur de synpunkter
styrelsen hade att i första hand anlägga det måste anses vara ett mycket stort
önskemål, att moderskapspenningen anpassades så och tillhandahölles kvinnorna
på det sätt, att den kunde verka befordrande^ på modcrskapsvården
jämväl före förlossningen. Detta skulle kunna ske på så sätt, att 50 kronor
kunde utbetalas till varje kvinna, som gjorde framställning härom, då hon
med läkar- eller barnmorskeintyg kunde styrka sig med sannolikt vara
havande i sjunde fostermånaden och som samtidigt förbunde sig att ställa
sig under övervakning av läkare, barnmorska eller mödravårdsbyrå för den
återstående delen av sitt havandeskap. Härigenom skulle vinnas stora fördelar
främst ur hygienisk synpunkt. Den väntande modern skulle lå möjlighet
att följa de råd och anvisningar rörande föda m. m., som hon kunde
erhålla. Härigenom skulle bättre utsikter vinnas med hänsyn både till förlossningens
förlöp]) och till barnets hälsa. De kvinnor, vilkas barnsbörd ej
anmäldes förrän efter barnets födelse, skulle endast lia rätt till en moderskapspenning
av 75 kronor.
I samband härmed föreslår medicinalstyrelsen, att statsbidraget till de
försäkrades moderskapshjälp höjes till 100 kronor. Av moderskapshjälpen
borde två kronor per dag under minst en månad utbetalas under havandeskapets
två sista månader och återstoden efter förlossningen. I fråga örn
inkomstgränsen för åtnjutande av moderskapsunderstöd förordar medicinalstyrelsen
dennas höjning till eli beskattningsbart belopp av exempelvis 2,500
kronor.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
En lösning genom förbättring av moderskapsunderstödet ifrågasättes även
av ben navårdsbgrån i Stockholm. Byrån påkallar i detta hänseende en höjning
av understödet till 42 kronor. Såsom skäl härför framhållas farhågor
för att ett kontant utbetalat understöd av 75 kronor kunde möjliggöra för
ogifta mödrar att omedelbart utackordera sitt barn. Byrån ställer sig dock
tveksam mot ett bestämt förordande av detta förslag i stället för kommissionens
med hänsyn till de gifta barnaföderskorna, för vilka den föreslagna
mödrahjälpen kunde antagas komma att erhålla mindre betydelse.
Barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar sig till förmån för det av kommissionen
alternativt framställda förslaget, att moderskapspenning skulle
utgå till i princip alla barnaföderskor, ehuru de försäkrade skulle erhålla
sin moderskapspenning i form av statsbidrag till sjukkassornas moderskapshjälp.
Slutligen må anmärkas, att Stockholms läns barnavårdsförbund anser
kommissionens förslag böra bliva föremål för grundlig överarbetning utan
att förbundet dock angiver fullt klara riktlinjer härför. Förbundets huvudinvändningar
äro, att förslaget kan antagas komma att väsentligt minska
kvinnornas intresse för sjukkasserörelsen samt att moderskapspenning bör
kunna utgå utan avseende å kvinnans ekonomiska förhållanden.
Övriga hittills icke berörda myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat
sig över förslaget, ha tillstyrkt detsamma i vad det gäller dess huvudprincip
eller lämnat detsamma utan erinran. Jag övergår nu att redogöra
för dessa yttranden.
I två särskilda hänseenden lia erinringar framställts i ett flertal yttranden,
nämligen huruvida inkomstgräns bör gälla för åtnjutande av moderskapspenning
och vilket organ, som lämpligen bör utbetala moderskapspenningen.
Inkomstgräns förordas av statens inspektör för fattigvård och barnavård,
två fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, länsstyrelserna i Kalmar, Östergötlands,
Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, svenska landstingsförbundet,
Fredrika-Bremer-förb lindet (en ledamot dock skiljaktig), Kalmar
läns och Norrbottens läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnderna i
Göteborg, Norrköping och Jukkasjärvi. I den mån särskilda motiv anföras,
framhålles i regel, att det ej kan vara lämpligt eller riktigt att låta statsmedel
utgå till välsituerade eller icke behövande barnaföderskor. I ett par yttranden
göras även invändningar i anledning av kommissionens uttalanden,
att moderskapspenningen jämväl bör innefatta ett uttryck för den samhälleliga
uppskattningen av moderskapet.
Fredrika-Bremer-förbundet hävdar sålunda, att moderskapet i och för
sig varken för samhället eller individen kan få någon ökad betydelse eller
vinna i värde därför att det föranleder en statlig penninggåva. Visserligen
borde moderskapet, där så kräves, ekonomiskt stödjas av samhället, men
det syntes knappast sympatiskt, att det av staten erhölle ett pekuniär! erkännande.
Vidale uttalar länsstyrelsen i Östergötlands län, att den uppfattningen,
41
Kungl. May.ts proposition nr 38.
att barnafödandet i första hand är en välgärning mot samhället, vilken oberoende
av ekonomiskt behov bör premieras med allmänna medel, icke är
ägnad att bidraga till den folkpsykologiska omvärdering, den stärkta känsla
för föräldraskapets lycka, som är den viktigaste förutsättningen för befolkningskrisens
övervinnande.
Förslag till inkomstgränsens fixerande framställas endast i tre av yttrandena.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård ifrågasätter en gräns vid
5,000 kronors beskattningsbart belopp. Därjämte bör enligt inspektörens
mening uteslutas den, som äger eller brukar jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde
överstigande 30,000 kronor.
Göteborgs barnavårdsnämnd förordar en gräns vid 3,000 kronor med successiv
förhöjning efter barnantalet.
Jukkasjärvi barnavårdsnämnd föreslår en gräns av 8,000 kronors beskattningsbart
belopp.
Såsom redan anförts har medicinalstyrelsen — som förordat bibehållande
av nuvarande system — ifrågasatt en inkomstgräns för moderskapsunderstödet
av 2,500 kronors beskattningsbart belopp.
Tvekan i fråga örn lämpligheten av att icke stadga inkomstgräns uttalas
därjämte av länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län samt
sistnämnda läns barnavårdsförbund.
Vad angår utbetalningen av moderskapspenningen, förorda följande myndigheter
och sammanslutningar, att denna bör ske genom sjukkassorna,
nämligen statens inspektör för fattigvård och barnavård, fattigvårds- och
barn(n>årdskonsulenten i första distriktet, länsstyrelsen i Östergötlands lån,
Östergötlands och Hallands läns barnavårdsförbund, barnavårdsbyrån i
Stockholm samt svensk sjuksköterskeförening. Till stöd härför anföres
väsentligen, att det nuvarande utbetalningsförfarandet beträffande moderskapsunderstöd
fungerat väl och att det borde kunna vara av värde för
sjukkassorna att genom handhavande av denna uppgift öka kontakten med
såväl medlemmar som icke-medlemmar.
Å andra sidan förorda länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Gävleborgs
och Västerbottens län, Gävleborgs läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnden
i Göteborg, att det uppdrages åt barnavårdsnämnderna att verkställa
utbetalningen. Bland annat framhålles, att en sådan ordning bleve
mycket enklare och i regel även för mödrarna förmånligare genom ett snabbare
utbekommande av moderskapspenningen. Länsstyrelsen i Malmöhus
lån anser, att hinder ej bör möta för barnavårdsnämnd att pröva ansökan
örn moderskapspenning och förskottera sådan.
I fråga om moderskapspenningens storlek ha även en del ändringsförslag
framkommit. Sålunda förorda Överståthållarämbetet, Västmanlands läns
fattigvårds- och barnavårdsförbund samt fattigvårds- och barnavårdskonsulenten
i nionde distriktet — den sistnämnde med instämmande av länsstyrelsen
och barnavårdsförbundet i Norrbottens län — att moderskapspenningen
bestämmes till det belopp, vartill kostnaderna i anledning av barns
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
börd uppskattats, eller 100 kronor. Stockholms barnavårdsnämnd ifrågasätter
en väsentlig höjning under åberopande av att kostnaderna framför
allt för hemhjälp men även för utrustning beräknats för lågt av kommissionen
åtminstone för de dyrare orterna i landet. Därest detta ej kunde generellt
bifallas, borde moderskapspenningen i anslutning till dyrortsgrupperingen
bestämmas till olika belopp för olika delar av landet. Å andra sidan
anser länsstyrelsen i Västerbottens län att med hänsyn till de avsevärda resekostnaderna
för landsbygdsbefolkningen moderskapspenningen ur rättvisesynpunkt
borde sättas högre för landsbygden än för städer och större
samhällen. Länsstyrelsen i Kalmar län, varmed länets barnavårdsförbund
instämmer, förklarar sig ej vilja motsätta sig moderskapspenningens fastställande
till 75 kronor men finner en av föreliggande förhållanden betingad
differentiering vara att föredraga. Länsstyrelsen kan dock ej biträda kommissionens
förslag, att moderskapspenningen skall utgå med samma belopp
vare sig fråga är om en- eller flerbörd. Länsstyrelsen anför härom:
Ändamålet med moderskapspenningen vore att utgöra ett bidrag till
täckande av de med barnsbörden förenade kostnaderna. Dessa kostnader
mäste, även om de icke ökades proportionellt med antalet födda, bliva
större vid en flerbörd än vid en enbörd. Länsstyrelsen ville sålunda föreslå
en skälig förhöjning av moderskapspenningen vid flerbörd, t. ex. med 50
procent vid tvillingbörd. Möjligen borde därvid stadgas, att förhöjningen
blott finge åtnjutas, såvida samtliga födda vore vid liv och kunde anses
livsdugliga. Ur kostnadssynpunkt för det allmänna torde en sådan förhöjning
av moderskapspenningen ej spela någon nämnvärd roll, men för
den enskdde torde förhöjningen i flertalet fall bliva av betydelse.
Fredrika-Bremer-förbundet anser tvekan kunna råda örn moderskapspenningen
alltid bör utbetalas kontant. I en del fall vore det säkerligen,
särskilt i fråga örn ensamstående mödrar, lämpligare om beloppet eller en
del därav kunde utgå i andra former än reda pengar, exempelvis genom
beredande av fullt fri anstaltsvård vid förlossningen. En risk vid kontantutbetalning
vore nämligen den, att en moder, som av en eller annan anledning
ville bli fri från barnet, med hjälp av den relativt betydande penningsumma
hon fatt i sin hand, omedelbart vid utträdet från förlossningsanstalten
utackorderade sitt barn.
I anledning av att kommissionen ej ansett skäl föreslå, att vid utbetalning
av moderskapspenning bör innehållas belopp motsvarande kostnad för anstaltsvård,
anför länsstyrelsen i Kalmar län med instämmande av länets
barnavårdsförbund bland annat följande.
För att bliva mottagen vid en förlossningsanstalt krävdes som regel förskottsbetalning
för viss tid eller att säkerhet ställdes för vårdkostnaden. I
många fall vore kvinnan ej i stånd att lämna någon förskottsbetalning och
ej heller att ställa vederhäftig säkerhet av enskilda. Hittills hade fattigvårdsstyrelserna
i viss omfattning brukat utfärda ansvarsförbindelse för vårdkostnaden.
Redan med nuvarande förhållanden kunde emellertid, även örn
en kvinna vore medellös, på grund av hennes rätt till moderskapsunderstöd
ifrågasättas, huruvida med hänsyn till fattigvårdslagens bestämmelser skyldighet
att lämna sådan förbindelse förelåge för fattigvårdsstyrelserna. Någ
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
43
ra svårigheter att erhålla dylik förbindelse hade hittills dock ej försports.
Och om anstalten i något fall utan ansvarsförbindelse mottagit en kvinna,
berättigad till moderskapsunderstöd, hade detta kunnat ske utan större risk,
eftersom sagda understöd i första hand tillf olle anstalten. Annorlunda komme
det att gestalta sig om kommissionens förslag genomfördes. Bleve varje
barnsängskvinna berättigad till ett understöd av 75 kronor, som till t olle henne
omedelbart efter förlossningen, torde det ännu mer än vad för närvarande
vore förhållandet i fråga om de medellösa men till moderskapsunderstöd
berättigade kunna ifrågasättas, om fattigvårdsstyrejserna kunde anses vara
skyldiga att lämna ansvarsförbindelse för anstaltsvård i och för förlossning.
Ej heller torde de i samma utsträckning som för närvarande bli villiga att
lämna sådan förbindelse, därest moderskapspenningen utbetalades direkt till
kvinnan. Och skulle en anstalt mottaga en kvinna för förlossning utan ansvarsförbindelse,
torde anstalten, därest kvinnan underläte att gälda vårdkostnaden,
även om kvinnan ej hade andra tillgångar än sin moderskapspenning,
icke kunna uttaga kostnaden av vederbörande fattigvårdsstyrelse just
med hänsyn till att hon under vårdtiden varit berättigad att erhålla moderskapspenning.
Länsstyrelsen ansåge sig därför böra bestämt payrka en bestämmelse,
varigenom garanti skapades för alt, därest kvinnan erhållit förlossningsvård
å anstalt, denna ur moderskapspenningen erhölle ersättning
för vården.
Även medicinalstyrelsen uttalar, att kostnad för anstaltsvard bör innehallas.
Att någon del av moderskapspenningen bör utbetalas redan före nedkomsten
föreslås av statens inspektör för fattigvård och barnavård, fattigvårdsoch
barnavårdskonsulenten i första distriktet, länsstyrelserna i Kalmar och
Östergötlands län, samma läns barnavårdsförbund samt barnavårdsbyrån i
Stockholm.
Sålunda anför statens inspektör för fattigvård och barnavård, att de kostnader,
moderskapspenningen vore avsedd att täcka, till väsentlig del hänförde
sig till behov, som måste tillgodoses före nedkomsten. Utbetalning
före nedkomsten av exempelvis 50 kronor kunde ske, sedan medelst intyg
av läkare eller barnmorska gjorts sannolikt, att nedkomsten komme att äga
rum inom viss tid, förslagsvis fyra veckor. Möjligen kunde häremot invändas,
att en del av bidraget då kunde komma att användas till barnsbörden
ovidkommande utgifter, men någon kontroll i detta avseende torde
vara utesluten, vilken tidpunkt som än valdes för utbetalningen. Och den
av kommissionen föreslagna tidpunkten syntes rent av omöjliggöra, att bidraget
annat än i helt ringa utsträckning komme till användning för avsett
ändamål. Vid den senare tidpunkten återstode ju ingen annan utgift än
den för viss hemhjälp och eventuellt även kostnaden för kvinnans hemresa
från förlossningsanstalt.
Departementschefen.
Såsom den lämnade redogörelsen ådagalagt, lia i de över befolkningskommissioncns
förslag avgivna yttrandena med mycken enhällighet åtgärder ansetts
påkallade för en väsentlig förbättring av de förmåner, sorn med vårt
nuvarande mödrahjälpssystem stå barnaföderskorna till buds. Däremot ha
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
erinringar i olika avseenden framställts mot det av kommissionen i sådant
syfte framlagda förslaget.
Den tveksamhet rörande de föreslagna åtgärdernas värde och lämplighet
ur rent befolkningspolitisk synpunkt, som i ett pär yttranden kommit till synes,
anser jag mig kunna lämna åsido.
I fråga om de former, under vilka den vidgade hjälpverksamheten bör anordnas,
ha ganska skilda meningar gjort sig gällande. Väl har kommissionens
förslag om frångående av det nuvarande hjälpsystemet i flertalet yttranden
lämnats utan erinran eller tillstyrkts, om än med delvis åtminstone principiellt
lätt betydelsetulla erinringar. Från många håll har emellertid kommissionens
förslag avstyrkts och ett bibehållande av nuvarande hjälpsystem i
större eller mindre utsträckning förordats. De myndigheter och sammanslutningar,
vilka uttalat denna mening, företräda dock, såsom ovan anförts,
åtskilliga sinsemellan mer eller mindre divergerande ståndpunkter.
Under år 1935 synas i runt tal 52,500 barnaföderskor eller omkring 60
procent av det totala antalet barnaföderskor ha kommit i åtnjutande av moderskapsunderstöd
och i runt tal 12,200 eller omkring 14 procent av moderskapshjälp
genom de statsunderstödda sjukkassorna. Omkring 26 procent
av barnaföderskorna ha lämnats helt utan hjälp.
Vill man bilda sig en uppfattning om sjukkasserörelsens utsikter att vinna
ökad anslutning bland kvinnor i fruktsamhetsåldern, bör man ej underlåta
att beakta de möjligheter, som den s. k. sjukvårdsförsäkringen erbjuder. Jag
avser härmed den genom 1931 års sjukkasselagstiftning införda rätten för
dem, som icke ha eget förvärvsarbete, ävensom för gifta kvinnor att bliva
medlemmar i sjukkassa allenast för erhållande av sjukvårdsersättning och
moderskapshjälp. Sådan försäkring kan, såsom socialstyrelsen framhållit,
erhållas för en avgift av i regel endast 4 kronor 20 öre för år. Då denna
försäkringsform, som successivt träder i kraft för olika centralsjukkassor,
införts för ett större antal kassor först under år 1934, föreligger ännu ingen
statistik, som kan belysa anslutningen till densamma. Uppenbarligen bör
emellertid den nyssnämnda ringa avgiften kunna erläggas av det övervägande
flertalet kvinnor. Genom en effektiv upplysnings- och propagandaverksamhet
på detta område synas förutsättningar kunna skapas för en ansenlig
ökning av antalet kvinnliga medlemmar och framför allt av dem i
fruktsamma åldrar. Därvid får dock ej förbises, att den nu utgående avgiften
är grundad pa nuvarande relation mellan manliga och kvinnliga medlemmar
ävensom nuvarande fruktsamhetsförhållanden bland de senare. Skulle
större förskjutningar i dessa hänseenden inträda, måste avgiften jämkas
därefter.
Från ett par håll har såsom en lämplig åtgärd för vinnande av större anslutning
till sjukkassorna föreslagits bland annat att lämna hjälp för avgiftsbetalningen.
I den mån detta uppslag kan förtjäna beaktas, bör det dock utgöra
en sjukkassornas egen angelägenhet.
Det har vidare från något håll ifrågasatts, om ej medlemsanslutningen
till sjukkassorna skulle kunna främjas genom ökning av statsbidraget till
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
45
moderskapshjälpen. Denna ökning kan ske antingen så, att moderskapshjälpens
storlek bibehålies oförändrad och i stället självhjälpsmomentet inskränkes
eller ock så, att moderskapshjälpen utökas med det ökade statsbidraget.
Vad den förra vägen beträffar, skulle en höjning av statsbidraget med
50 procent endast medföra en avgiftsminskning av 55 öre per år. Med hänsyn
härtill kan jag ej inse, att en sådan åtgärd skulle kunna antagas komma
att leda till något nämnvärt resultat. Vad angår den andra vägen, vill jag
erinra örn att moderskapsunderstödet nu i regel är 30 kronor och moderskapshjälpen
för flertalet kvinnor 84 kronor jämte ersättning för barnmorskevård,
vilken i genomsnitt uppskattats till 11 kronor 28 öre, eller sålunda
tillhopa något mer än 95 kronor. Trots denna högst avsevärda skillnad
mellan de båda hjälpformerna har den senare dock ej vunnit större anslutning
än att den omfattar omkring 14 procent av alla barnbördsfall. Det
synes mig därför osannolikt, att en inom rimliga gränser hållen ökning av
moderskapshjälpen i och för sig skulle nämnvärt främja en ökad anslutning.
För detta ändamål förutsättes vidare, att moderskapsunderstödet alltjämt
bibehålies vid ett enligt min mening så otillräckligt belopp som 30 kronor.
En åtgärd i föreslaget hänseende skulle sålunda innebära, att den hjälp, som
nu kommer en mindre del eller 14 procent av barnaföderskorna till godo och
som till sin storlek kan anses tillfredsställande, höjdes, medan den hjälp,
vilken åtnjutes av den väsentligt större delen eller 60 procent och till sin
storlek är uppenbart otillräcklig, lämnades oförändrad, allt visserligen under
förhoppning att den ökade disproportionen skulle komma den mindre gruppen
att kraftigt tillväxa. Även om en sådan utveckling icke vore osannolik,
skulle jag dock ej vilja förorda en dylik lösning, då den inrymmer ett alltför
litet hänsynstagande till de mest behövande barnaföderskorna, vilka man
under alla förhållanden torde få förutsätta mycket sällan vara försäkrade.
Det synes mig följaktligen för närvarande ej föreligga skäl för statsmakterna
att vidtaga särskilda åtgärder i syfte uteslutande att främja medlemsanslutningen
till sjukkassorna. De förmåner i förhållande till avgifterna,
som sjukkassorna redan erbjuda, torde i och för sig vara fullt tillräckliga för
att garantera en fortsatt utveckling av rörelsen. Å andra sidan måste självfallet
alla åtgärder undvikas, vilka på något sätt kunna skada eller hindra
en dylik utveckling. Även örn förslaget ur de sjukförsäkrades synpunkt
reellt sett icke innebär annat än att statsbidraget till moderskapshjälpen skiljes
från denna och utbetalas i särskild ordning och med förhöjt belopp i
form av s. k. moderskapspenning, kan säkerligen den minskade försiikringsprestationen
komma försäkringen att framstå såsom mindre eftersträvansvärd.
1 yttrandena från sjukkassehåll ha också uttalats allvarliga farhågor
för att kommissionens förslag skulle komma att menligt inverka på rörelsens
utvecklingsmöjligheter. Jag har på grund av denna min uppfattning ansett
mig böra välja en annan väg än den av kommissionen förordade.
Det förhållande, som föranlett kommissionen att föreslå det nuvarade hjälpsystemets
upphävande har ytterst varit, att en höjning av moderskapsunderstödel
till ett belopp, som täckte större delen av rimliga minimikostnader i
46
Kungl. Majlis proposition nr 38.
anledning av en barnsbörd eller till 75 kronor, skulle, även om givetvis statsbidraget
till sjukkassornas moderskapshjälp likaledes höjdes till 75 kronor,
innebära en grundväsentlig förändring av hjälpsystemets karaktär. Förutsättningarna
för försäkringsformens bestånd skulle sålunda efter en dylik
höjning av moderskapsunderstödet bliva väsentligt förändrade. Kommissionen
har emellertid betonat, att kommissionen för sin del icke skulle ha
något att erinra mot en fortsatt anknytning till sjukförsäkringen, därest
en sådan anordning ur sjukkassornas synpunkt kunde anses önskvärd — detta
dock under förutsättning att i princip alla utanför sjukkassorna stående
kvinnor bleve berättigade till moderskapsunderstöd. För närvarande utgör
moderskapsunderstödet såsom nämnts i regel 30 kronor, medan kassornas
moderskapshjälp för flertalet kvinnor utgår med 84 kronor jämte ersättning
för barnmorskevård med i genomsnitt 11 kronor 28 öre. En höjning av understödet
till 75 kronor och av moderskapshjälpen till 100 eller 110 kronor
såsom socialstyrelsen ifrågasatt, innebär uppenbarligen en väsentlig förändring
av hjälpsystemet. I de från sjukkassehåll avgivna yttranden ha emellertid
icke yppats några som helst farhågor för att en sådan förändring skulle
kunna inverka menligt på en framgångsrik utveckling av försäkringsformen.
Socialstyrelsen har sålunda framhållit, att om blott moderskapsunderstödet
och statsbidraget till moderskapshjälpen bestämdes lika högt, försäkringen
såsom sådan med därav följande förmåner torde utöva en tillräckligt stor
dragningskraft för att medlemsrekryteringen icke skulle påverkas i ogynnsam
riktning. För min del finner jag icke heller någon anledning att anse en
höjning av understödet även intill föreslagna 75 kronor böra föranleda hjälpsystemets
omläggning.
Kommissionen har vidare erinrat, att dualismen i systemet innebure en
kategoriklyvning av kvinnorna på det sätt, att de försäkrade erhölle statsbidrag
till barnbördskostnaderna utan varje prövning, medan de icke försäkrade
komme i åtnjutande av motsvarande förmån först efter en prövning
av hjälpbehovet, ehuru visserligen en summarisk sådan. Kommissionen
har funnit denna kategoriklyvning särskilt otillfredsställande på den
grund, att det vore de ekonomiskt sämst ställda, vilkas möjlighet att erhålla
hjälp gjordes till föremål för behovsprövning, under det att de i sådant
hänseende bättre lottade kunde förskaffa sig rätt till statsbidrag allenast genom
att ingå i erkänd sjukkassa, eftersom för inträde i dylik ej gäller något
inkomststreck. Mot denna kommissionens erinran kan anföras, såsom från
ett par håll skett, att den sjukförsäkrade barnaföderskan erhåller statsbidrag
ej uteslutande på grund av behov utan på grund av sin förtänksamhet
att genom medlemskap i sjukkassa ekonomiskt säkerställa sig för inträffande
barnbördsfall. Örn likväl erinringen med nu gällande bestämmelser
kan anses äga visst fog, faller den dock praktiskt taget bort vid en lämpligare
avvägning av inkomstgränsen för rätt till moderskapsunderstöd.
Då ett indragande av statsbidraget till sjukkassornas moderskapshjälp sålunda
icke synes vara erforderligt ens för en långt gående utbyggnad av det
Kungl. Mcij:ts proposition nr 38.
47
nuvarande hjälpsystemet och ej heller av andra skäl motiverat, saknar jag
anledning att förorda det härutinnan framförda förslaget.
Vad så angår moderskapsunderstödet, har från en del håll föreslagits,
att detta skulle slopas och hjälpverksamheten helt inriktas på den av kommissionen
föreslagna mödrahjälpen, vilken avses att utgå efter individuell
behovsprövning. Denna mening kan jag icke dela. Fastmer synes mig den
av statsmakterna år 1931 beträdda vägen att genom kontant understöd, som
i princip motsvarar statens bidrag till de sjuklörsäkrades moderskapshjälp,
i någon mån lätta de behövande, oförsäkrade kvinnornas barnbördskostnader,
utgöra en välbetänkt anordning och samtidigt en rättvis komplettering
av den statsunderstödda moderskapshjälpen. Ett införande av den
av kommissionen föreslagna nya hjälpformen mödrahjälp kan enligt min mening
icke föranleda ett ändrat ståndpunktstagande härutinnan, särskilt som
mödrahjälpen måste komma att tillhandahållas på ett sätt och i en form,
som helt skiljer sig från vad som gäller för moderskapsunderstödet.
Jag förordar sålunda bibehållandet av den nuvarande ordningen med å
ena sidan statsunderstödd moderskapshjälp genom sjukkassorna och å andra
sidan moderskapsunderstöd.
Jag övergår så till spörsmålet vilka reformer inom systemets
ram, som kunna anses påkallade. Kommissionens förslag innebär i detta
hänseende — varvid å moderskapsunderstödet torde få tillämpas vad kommissionen
anfört om moderskapspenningen — dels att i princip alla barnaföderskor
skola äga rätt till moderskapsunderstöd och dels att understödet
höjes till 75 kronor.
Vad först angår frågan örn vilka kvinnor som böra vara berättigade till
moderskapsunderstöd, torde få erinras därom, att denna rätt enligt nu
gällande bestämmelser i princip bygger på behov av understöd. Sådant behov
skall emellertid anses föreligga, om för kvinnan eller, där hon är gift och
sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart
belopp, uppgående till minst 500 kronor. Denna behovspresumtion kan emellertid
motbevisas både så, att understöd kan få åtnjutas vid högre inkomst,
därest ändrade förhållanden inträtt eller eljest särskilt ömmande
omständigheter föreligga, och så, att understöd ej får utgå vid lägre inkomst,
därest särskilda omständigheter därtill föranleda. Kommissionens förslag
innebär en radikal förändring härutinnan, i det att kommissionen förordar,
att behovsprincipen helt frångås. Ehuru vissa skäl kunna anföras till förmån
för denna ståndpunkt, avstår jag med hänsyn till de delvis mycket bestämda
erinringar, som vid remissbehandlingen framställts mot förslaget, från att
förorda en principiellt så vittgående omläggning. Däremot vill jag förorda
en väsentlig höjning av den nuvarande inkomstgränsen. Gränsen bör enligt
min mening läggas så, att endast de uteslutas, för vilka uppenbarligen här
ifrågasatta bidrag till barnbördskostnaderna icke äger någon betydelse. 1 den
mån förslag till inkomstgräns framförts i yttrandena, lia nämnts beskatt
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
ningsbara belopp å 2,500, 3,000, 5,000 och 8,000 kronor. Jag vill förorda,
att gränsen sättes vid ett beskattningsbart belopp av 3,000 kronor. En dylik
gräns synes komma att innebära — i den mån tillgängligt material möjliggör
statistiska beräkningar i detta avseende — att omkring 8 procent av barnaföderskorna
utestängas från moderskapsunderstöd. Då de 14 procent av
barnaföderskorna, vilka åtnjuta moderskapshjälp genom sjukkassorna, icke
till något nämnvärt antal torde själva eller jämte sina män vara åsätta högre
beskattningsbart belopp än 3,000 kronor, skulle följaktligen den nu förordade
ändringen av behovspresumtionen medföra en ökning av antalet barnaföderskor
med moderskapsunderstöd från (50 procent till omkring 78 procent.
Jag vill nämna, att jag jämväl övervägt att föreslå en efter barnantalet varierande
inkomstgräns på det sätt, att vid första barnsbörden skulle krävas
3,000 kronor, vid den andra 3,500 kronor o. s. v. med 500 kronors ökning
för varje ytterligare barnsbörd till och med den femte. Det är utomordentligt
vanskligt att söka beräkna i vad mån en dylik ordning skulle öka antalet
understödsberättigade. Enligt en dock osäker uppskattning skulle ytterligare
omkring 1,500 barnaföderskor eller 1.7 procent av hela antalet härigenom
kunna antagas bliva berättigade till understöd. Då emellertid en fix gräns vid
3,000 kronor omsluter mer än nio tiondelar av barnaföderskorna och följaktligen
bör kunna anses tillfredsställande, har jag ej funnit skäl att
förorda en på så sätt varierande gränsdragning.
Det synes mig i någon mån tveksamt om med den föreslagna höjningen
av inkomstgränsen de nuvarande bestämmelserna böra bibehållas, enligt
vilka under särskilda omständigheter ansökan örn understöd kan bifallas
även vid högre inkomst resp. avslås, trots att inkomstgränsen ej överskridits.
Det må framhållas, att sådana särskilda omständigheter i praxis
anses föreligga, i förra fallet huvudsakligen då kvinnan eller hennes man
blivit arbetslös eller fått sina arbetsinkomster mera väsentligt försämrade,
då sjukdomsfall i familjen förorsakat mera avsevärda utgifter eller då
maken avlidit, samt i senare fallet huvudsakligen, då kvinnans eller hennes
och makens ekonomiska förhållanden efter den senaste taxeringen ha förbättrats,
exempelvis genom giftermål eller arv, eller då taxeringen icke anses
giva ett rättvisande utslag i fråga om den ekonomiska ställningen såsom
exempelvis beträffande kvinnor, gifta med brukare av större jordbruksfastigheter,
eller ogifta kvinnor, som sammanleva med män i välbärgad ställning.
Självfallet måste varje fixerad inkomstgräns såsom presumtion för behov
i tillämpningen komma att verka mer eller mindre godtyckligt, och
därför är det också önskvärt, att vid särskilda förhållanden presumtionen
kan få frångås. Jag anser mig med hänsyn härtill böra förorda de nuvarande
bestämmelsernas bibehållande, även örn tillämpningen av desamma
kan antagas bereda sjukkassorna större svårigheter vid en till 3,000 kronor
förhöjd inkomstgräns.
Vid övervägande av frågan örn moderskapsunderstödets storlek må till
en början erinras om att understödet för närvarande är avsett att i första hand
möjliggöra för barnaföderskan att förskaffa sig erforderlig förlossningsvård.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Kommissionens förslag innebär härutinnan en väsentlig förändring. Enligt
ett av kommissionen i annat sammanhang framlagt förslag skall sålunda
förlossningsvården göras fri — anstaltsvården skall visserligen få betinga en
kostnad av högst en krona för dag, men denna avgift har ansetts endast motsvara
den utgift för kost o. d., som ju måste vidkännas av en kvinna, vilken
förlöses i hemmet, och alltså ej utgöra vårdavgift i egentlig mening. Kommissionen
har nu utgått från att moderskapsunderstödet hädanefter skall utgöra
bidrag till täckande av övriga med en barnsbörd förenade särskilda
kostnader, varvid kommissionen såsom regelmässiga sådana har angivit
kostnader för resor, hemhjälp och utrustning åt barnaföderskan samt sängutrustning
och småkläder åt barnet. Däremot har kommissionen icke ansett
understödet böra utgöra ersättning för förlorad arbetsförtjänst i anledning
av barnsbörd. De problem, som de förvärvsarbetande kvinnornas ställning
vid barnsbörd innesluta, har kommissionen nämligen förmenat icke
vara av beskaffenhet att kunna tillfredsställande lösas i denna ordning. Liksom
jag i annat sammanhang kommer att förorda kommissionens förslag om
fri förlossningsvård, vill jag nu i huvudsak ansluta mig till den av
kommissionen sålunda föreslagna ändringen av moderskapsunderstödets
syfte. Förslaget i denna del har ock i yttrandena lämnats utan erinran.
Dock anser jag av skäl, vartill jag längre fram återkommer, att understödet
i princip bör avse att täcka även den kostnad för anstaltsvard, som allt fortfarande
kan beräknas komma att kvarstå.
Kommissionen har föreslagit, att understödets belopp skulle bestämmas
till 75 kronor, varvid kommissionen utgått från att de kostnader, för vilkas
täckande det vöre avsett att utgöra bidrag, approximativt och i genomsnitt
kunde uppskattas till minst 100 kronor. Det föreslagna beloppet, mot vilket
endast enstaka erinringar framställts, synes mig vara väl avvägt. Från ett
pär håll har visserligen förordats höjning till 100 kronor. Stockholms barnavårdsnämnd
har för sin del ifrågasatt en väsentlig höjning med hänsyn till
att kostnaderna beräknats för lågt åtminstone för de dyrare orterna eller
alternativt, att understödet måtte bestämmas i anslutning till dyrortsgrupperingen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län åter har ansett, att understödet
med hänsyn till de större resekostnaderna borde sättas högre för landsbygden
än för städerna. Givet är, att ett belopp av 75 kronor betraktat såsom sådant
har ett mindre värde å en dyrort som Stockholm än å landsbygden i
allmänhet. I och för sig finnas därför skäl för beloppets bestämmande i anslutning
till dyrortsgrupperingen. Emellertid synes det mig riktigare att
utgå från kostnaderna för tillgodoseendet av de med understödet avsedda
ändamålen — resor, hemhjälp, utrustningspersedlar och anstaltsvård. Vad
först angår resor, torde kostnaden härför i städer och större samhällen, där
barnmorska eller förlossningsanstalt finnes, uppgå till ett mycket ringa
belopp, medan samma kostnad flir en kvinna å landsbygden kan komma
att stiga till en rätt avsevärd summa allt efter avståndet till barnmorska
eller anstalt. Kostnaden för hemhjälp åter torde i stort sett variera i anslutning
lill dyrortsgrupperingen. Utrustningskostnaderna liksom vårdkostnaden
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 38. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
lära slutligen icke kunna påverkas av kvinnans bosättningsort. Då sistnämnda
kostnader sålunda kunna betraktas som lika för alla och de drygare resekostnaderna
å landsbygden i huvudsak torde kunna anses uppvägda av
minskade utgifter för hemhjälp samt omvänt de större kostnaderna för hemhjälp
å de dyrare orterna av obetydliga reseutgifter, synes mig lika litet finnas
skäl för att bestämma understödet till ett större belopp å dyrorterna som
att sätta det högre för landsbygdens befolkning. Erinras må även, att moderskapsunderstödet
också enligt nu gällande bestämmelser utgår med ett fixt
belopp. Jag biträder därför förslaget, att understödet fastställes till ett för
alla lika belopp och, då jag anser den av kommissionen föreslagna höjningen
lämplig och skälig, förordar jag understödets bestämmande till 75
kronor.
Från något håll har ifrågasatts, att moderskapsunderstödet vid flerbörd
skulle utgå med någon förhöjning, förslagsvis 50 procent. Till förmån för
förslaget kunna onekligen vissa skäl anföras; dess realiserande skulle i kostnadshänseende
ej heller medföra större konsekvenser. Under tioårsperioden
1921/1930 uppgick sålunda antalet flerbörder till ej fullt 1 1/2 procent av
samtliga barnsbörder eller till 1,572. Då emellertid de kostnader, vartill moderskapsunderstödet
skall utgöra bidrag, endast i mindre utsträckning, nämligen
beträffande posten sängutrustning och småkläder, torde bliva större
vid flerbörd än enbörd, har jag ej ansett mig böra ifrågasätta ett frångående
av nu gällande ordning.
Gentemot kommissionens förslag att fastställa moderskapsunderstödet till
ett fixt belopp i stället för ett per dag under en viss tidsperiod utgående bidrag
har ingen erinran uttalats och då omläggningen synes mig väl motiverad,
samtidigt som den innebär en önskvärd förenkling av de nuvarande rätt
invecklade beräkningsgrunderna, biträder jag förslaget.
Vad så angår frågan om moderskapsunderstödets utbetalande, har flertalet
myndigheter och sammanslutningar uttalat sig för att sjukkassorna allt fortfarande
anlitas härför. Ehuru tidigare från sjukkassehåll yppats sympatier
för kassornas befriande från handhavandet av moderskapsunderstödet, har
exempelvis sjukkasseförbundet i sitt över kommissionens förslag avgivna yttrande
hemställt, att de fortfarande måtte få handha detsamma. Vid dylikt
förhållande och då sjukkassorna på ett förtjänstfullt sätt visat sig kunna
fylla sin uppgift som organ även för en samhällelig understödsverksamhet av
förevarande slag, har jag ingen anledning att förorda en ändring i nu gällande
ordning.
För närvarande utbetalas moderskapsunderstödet vanligen på en gång,
sedan den tid förflutit, för vilken det beräknas utgöra understöd, ehuru utbetalning
även kan ske veckovis i särskilda poster. I intet fall medgives dock
utbetalning vare sig helt eller delvis, förrän intyg örn nedkomsten företetts.
Kommissionen har intagit den ståndpunkten, att utbetalning skall ske först,
sedan nedkomsten inträffat. I åtskilliga yttranden har dock föreslagits, och
på som det synes starka skäl, att utbetalning av någon del borde få ske före
nedkomsten. Utbetalning före nedkomsten bör dock tydligen endast ifråga
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
51
komma vid en tidpunkt, då havandeskapet är sa långt framskridet, att det
kan konstateras eller i varje fall göras sannolikt, att därest för tidig nedkomst
skulle inträffa, en barnsbörd i medicinsk mening likväl kommer att föreligga.
Denna förutsättning består, så snart det framfödda fostret icke uppenbarligen
är livsodugligt, vilket i praxis anses vara fallet vid förlossning, som
inträffar efter 28—30 veckor. Med hänsyn härtill synes det vara nödvändigt
att för utbetalning före nedkomsten kräva, att kvinnan genom intyg av läkare
eller barnmorska gör sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet än
i sjunde månaden. Jag vill förorda en dylik bestämmelse.
Den del av understödet, som bör få utbetalas före nedkomsten, anser jag
skäligen kunna sättas till 40 kronor. Att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit,
såsom villkor härför stadga, att kvinnan förbinder sig att ställa sig under
viss övervakning, synes mig olämpligt. Ej heller finner jag mig böra biträda
medicinalstyrelsens förslag att låta moderskapsunderstödet utgå med förhöjt
belopp för kvinnor, som anmält sig till erhållande av understöd före nedkomsten.
I detta sammanhang torde jag även få upptaga frågan, huruvida vid utbetalningen
av understödet bör innehållas belopp, motsvarande kostnad för
vård å förlossningsanstalt. Enligt nu gällande bestämmelser skall så ske.
Innehållet belopp skall av kassan utbetalas direkt till förlossningsanstalten.
Endast örn kvinnan styrker, att hon själv guldit vårdkostnaden, äger hon
utbekomma hela understödet. Kommissionen har ej ansett skäl bibehålla
denna bestämmelse, främst enär enligt dess förslag vårdavgiften skulle komma
att sänkas till i genomsnitt tio kronor. Häremot har uttrycklig erinran
framkommit från två håll. Även om jag i princip är av den uppfattningen,
att åtnjutandet av moderskapsunderstöd icke bör förbindas med mer eller
mindre långtgående villkor eller inskränkande bestämmelser av olika slag,
vilka för barnaföderskorna lätteligen kunna få en anstrykning av förmynderskap,
anser jag det dock motiverat, att samhället skaffar sig garanti för
att dess egna kostnader för vård, ehuru i och för sig ringa, bliva till fullo
ersatta. Jag vill sålunda icke ifrågasätta ändring av gällande bestämmelser
i nu förevarande avseende.
I fråga om ersättning till sjukkassorna för befattningen med moderskapsunderstödens
utbetalande har av såväl socialstyrelsen som svenska sjukkasseförbundet
hemställts, att sådan ersättning måtte beredas genom lämpligt direkt
statsanslag och ej såsom för närvarande genom att de understödssökande till
sjukkassan erlägga en anmälningsavgift av två kronor. Jag finner mig dock
ej böra förorda det framställda förslaget. Vad angår anmälningsavgiftens
storlek ha några ändringsförslag ej framkommit. Sjukkasseförbundet gör
dock gällande, att den nuvarande avgiften åtminstone för en del kassor ej är
tillfyllest för sitt ändamål. Tillräckliga skäl för en jämkning av anmälningsavgiften
synas mig dock ej föreligga.
Då de av mig förordade ändringarna beträffande moderskapsunderstödet
komma att kräva väsentligt ökade kapitalutlägg för sjukkassorna, vilka förskottera
understöden, anser jag skäligt, att kassorna sättas i tillfälle att av
52
Kungl. May.ts proposition nr 38.
statsverket utfå ersättning för utgivna understöd månadsvis i stället för såsom
nu kvartalsvis.
De förordade ändringarna med avseende å moderskapsunderstödet medföra,
att jämväl bestämmelserna angående sjukkassornas moderskapshjälp
måste undergå vissa modifikationer. Sådana påkallas för övrigt även med
hänsyn till det förslag rörande omorganisation av förlossningsvården, som
jag framlägger.
Såsom ovan anförts består moderskapshjälpen av två olika delar, nämligen
dels ersättning för barnmorskevård enligt fastställd taxa eller för vård
å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock ett understöd i penningar för
varje dag under viss tid, benämnt moderskapspenning. Kostnaden för vård
å förlossningsanstalt äger sjukkassan dock avdraga å moderskapspenningen
efter sådana grunder, att prestationen som regel innebär en utgift för kassan
allenast i den mån vårdavgiften överstiger två kronor om dagen. Då jag i
annat sammanhang ärnar föreslå, att barnmorskevården framdeles blir avgiftsfri
och anstaltsavgiften nedsättes till en krona, kommer följaktligen kassornas
prestation att efter sagda omläggnings genomförande inskränkas till
själva dagunderstödet, moderskapspenningen.
Till dagunderstödet utgår statsbidrag med i regel 42 kronor. En konsekvens
av moderskapsunderstödets höjning till 75 kronor måste bliva, att
statsbidraget till sjukkassornas dagunderstöd jämväl höjes till detta belopp.
Ett lägre bidrag skulle nämligen, såsom kommissionen anfört, innebära, att
en försäkrad kvinna måste bidraga med egna avgifter för att erhålla en
hjälp, som en icke försäkrad kvinna i kanske samma eller till och med
bättre inkomst- och förmögenhetsförhållanden utan egen insats erhölle av
staten. I detta sammanhang bör erinras om att genom den fria bammorskevården
statsbidraget till denna samtidigt bortfaller, vilket bidrag i genomsnitt
utgör 5 kronor 64 öre för de kvinnor, som anlita barnmorska.
I samband med höjningen av statsbidraget bör liksom beträffande moderskapsunderstödet
dagunderstödet ersättas med ett fixt belopp. Då termen
moderskapshjälp inom sjukkassorna har hävd såsom sammanfattande benämning
å kassans prestationer vid barnsbörd och då beteckningen därjämte
korresponderar med den andra försäkringsprestationen inom kassorna, vilken
benämnes sjukhjälp, synes detta belopp lämpligen böra benämnas moderskapshjälp.
I fråga om det belopp, vartill moderskapshjälpens totalbelopp, d. v. s.
statsbidraget jämte det på avgifterna grundade understödet, bör bestämmas,
har socialstyrelsen förordat 100 eller 110 kronor. Med hänsyn till moderskapsunderstödets
storlek anser jag ej tillrådligt att sätta beloppet lägre än
till 110 kronor. Härigenom skulle dock självhjälpsmomentet komma att inskränkas
till 35 kronor, medan det för närvarande utgör i genomsnitt för
flertalet kvinnor omkring 45 kronor. Möjlighet till viss differentiering synes
lämpligen böra beredas genom att stadga rätt för centralsjukkassa att
efter tillsynsmyndighetens medgivande bestämma högre belopp än 110 kronor,
givetvis dock utan rätt till högre statsbidrag än förut angivna 75 kronor.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Liksom moderskapsunderstödet bör moderskapshjälpen få till någon del
lyftas före nedkomsten, därest kvinnan med intyg gör sannolikt, att havandeskapet
är längre framskridet än i sjunde månaden. Den del, som vid denna
tid bör få uppbäras, synes kunna fastställas till 60 kronor.
Vad jag ovan anfört om innehållande av vårdavgift vid utbetalning av
moderskapsunderstöd bör även gälla moderskapshjälpen.
Av det med avseende å moderskapshjälpen anförda framgår, att termen
moderskap spenning, vilken för närvarande betecknar moder skapshjälpens
kontanta del, kommer att utgå. Då jag skulle anse önskvärt, att moderskapsunderstödet
rubricerades på ett sätt som mindre starkt framhävde understödskaraktären,
och intet hinder nu föreligger att anlita beteckningen moderskapspenning,
vill jag föreslå, att det enligt nu angivna riktlinjer reformerade
moderskapsunderstödet benämnes moderskapspenning.
Jag övergår så till kostnadsberäkningarna.
Såsom kommissionen anfört utgjorde antalet barnaföderskor under år
1933 86,159 och torde ha varit ungefärligen detsamma under år 1934. Enligt
numera för år 1935 föreliggande preliminära uppgifter synes antalet barnaföderskor
nämnda år ha uppgått till omkring 87,000. För budgetaret 1937/1938
synes man böra räkna med samma antal.
För förevarande ändamål måste en beräkning göras av det antal barnaföderskor,
vilka själva eller, där de äro gifta, jämte sina män uppnå ett
beskattningsbart belopp av 3,000 kronor. Denna gräns gäller visserligen endast
för moderskapspenningen och ej för moderskapshjälpen. I betraktande
emellertid av såväl att de sjukförsäkrade endast i mycket ringa utsträckning
torde tillhöra högre inkomstgrupper som ock att antalet försäkrade
barnaföderskor icke utgör mera än omkring 14 procent av hela antalet,
anser jag mig kunna bortse från att inkomstgränsen ej har avseende å de
försäkrade.
Tillgängliga uppgifter angående inkomstfördelningen bland enskilda personer,
vilka under år 1935 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
utvisa, att i runt tal 90 procent av de taxerade åsatts ett beskattningsbart
belopp av högst 3,000 kronor. Även örn antalet barnaföderskor icke
fördelar sig proportionellt på olika inkomstskikt, torde likväl avvikelserna
icke vara större än att den anförda procentsiffran kan utgöra en god utgångspunkt
för beräkningen.
Dessförinnan måste emellertid hänsyn tagas till de barnaföderskor, vilka
icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt en av moderskapsunderstödssakkunniga
av år 1926 verkställd undersökning utgjorde
antalet gifta, icke taxerade barnaföderskor, vilkas make likaledes ej taxerats,
omkring 15 procent av samtliga gifta barnaföderskor. Beträffande de
ogifta föreligga ej motsvarande uppgifter. Örn man godtager nämnda siffra
för de gifta, torde man vara hänvisad att räkna med en betydligt högre siffra
för de ogifta, förslagsvis 30 procent.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Antalet utom äktenskapet levande födda barn uppgick enligt senast kända
preliminära siffror, avseende år 1935, till 11,902. Jag anser mig därför
böra räkna med att av de 87,000 barnaföderskorna i runt tal 75,000 äro
gifta och 12,000 ogifta.
Med ledning av nu anförda siffror skulle följande antal barnaföderskor
vara berättigade till moderskapspenning eller moderskapshjälp:
Ogifta, ej taxerade (30 % av 12,000) .......................... 3,600
Gifta, ej taxerade (15 % av 75,000) .......................... 11,250
90 % av de återstående 72,150 .............................. 64,935
79,785.
Antalet ohjälpta barnaföderskor skulle i följd härav uppgå till något över
7,000, motsvarande omkring 8 procent av hela antalet.
Man synes sålunda vid beräkning av kostnaderna kunna förutsätta, att
statsverket för i runt tal 80,000 barnaföderskor skulle få vidkännas en utgift
å 75 kronor i form av antingen bidrag till moderskapshjälp eller moderskapspenning.
Den sammanlagda kostnaden skulle alltså utgöra omkring
6 miljoner kronor. Statsverkets utgifter för motsvarande ändamål för budgetaret
1936/1937 äro beräknade till 1,970,000 kronor men synas för budgetaret
193//l 938 vid oförändrade bestämmelser lia bort beräknas till
omkring 2,250,000 kronor. Den ökning av statens kostnader, som föranledes
av mitt nu förordade förslag, synes följaktligen kunna uppskattas till
3,750,000 kronor, vilket belopp med 525,000 kronor understiger det av kommissionen
angivna. Kostnadsökningen kommer dock ej att i full utsträckning
inträda under budgetåret 1937/1938.
I enlighet med det anförda har jag låtit utarbeta förslag till
dels förordning om moderskapspenning,
dels ock förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26
juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.
Författningarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1938.
II. Hjälp åt nödställda mödrar.
Befolkningskommissionens förslag.
Under denna rubrik upptar kommissionen till övervägande i sitt förut omförmälda
betänkande frågan, huruvida utöver den föreslagna reformeringen
av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöd ytterligare
hjälpåtgärder för barnaföderskor i särskilda fall kunna anses erforderliga.
Kommissionen betraktar denna fråga mot bakgrunden av den utredning,
som företagits av abortkommittén och framlagts i dess den 4 maj 1935 avgivna
betänkande (statens offentliga utredningar 1935: 15).
I berörda betänkande har abortkommittén framhållit, att vissa omständigheter
syntes tyda på att årliga antalet kriminella abortframkallningar i
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.
liket sannolikt icke understege 10,000. För vinnande av någon belysning av
de motiv, som kunde antagas föranleda aborter, hade kommittén bland annat
föranstaltat örn en rundfråga till landets läkare rörande hos dem under en
månad av år 1934 gjorda framställningar om avbrytande av havandeskap på
icke-medicinsk grund. Till kommitténs förfogande hade även ställts material
från vissa andra undersökningar av samma spörsmål, däribland från en
undersökning av med. doktor E. Karlmark i Stockholm beträffande kvinnor,
som hos honom gjort framställning örn abort fr. o. m. 1934 års början till
slutet av november samma år.
Befolkningskommissionen återgiver i sitt betänkande rundfrågans resultat,
såvitt den givit vid handen motiv av mer eller mindre ekonomisk natur. Därvid
medtager kommissionen även resultaten av doktor Karlmarks undersökning,
då den erbjöde möjlighet till jämförelse med kommitténs rundfråga.
Resultaten redovisas särskilt för ogifta och gifta kvinnor samt för förstföderskor
och omföderskor. I befolkningskommissionens betänkande anföres här
-
om följande.
Det antal kvinnor, som omfattats av kommitténs rundfråga och betrattande
vilka uppgifter inkommit och kunnat bearbetas, är 701, varav 371 ogifta
förstföderskor, 78 ogifta omföderskor, 16 gifta förstföderskor och 236 gitta
omföderskor. Doktor Karlmarks undersökning omfattade 205 kvinnor, av
vilka 130 voro ogifta förstföderskor, 37 ogifta omföderskor, 10 gifta lorst
föderskor
och 28 gifta omföderskor. „ . , . .__.. ,
Ogifta förstföderskor: Det antal fall, i vilka ekonomiska motiv
torde hava varit avgörande för abortbegäran, är enligt kommitténs rundfråga
129 eller 348 procent. Dessa fördela sig på »fruktan att förlora anställning»
i 116 fall (31 3 %>) — i 35 av dessa fall har barnafadern uppgivit*
vara arbetslös —, »nödvändighet att understödja föräldrarna» i 9 fall (2 4 /o
samt »svårighet för yrkesutbildning» i 4 fall (11 /o). I 8- andra fall (22 1 /o)
betecknar kommittén motiven såsom mestadels en kombination av social vanära
och ekonomisk nöd. •— Doktor Karlmarks undersökning utvisar ekonomiska
motiv av natur, som nyss angivits, i 48 fall eller 36 9 procent.
Ogifta omföderskor: Enquétesvaren utvisa har »ekonomiska
skäl» såsom motiv i 34 fall eller 43 6 procent. Motsvarande antal for Karlmarks
undersökning är 16 fall eller 433 procent. t ,
Gifta förstföderskor: Enligt rundfrågan hava 12 av de lb> tal
len
varit mer eller mindre influerade av ekonomisk nöd. Av de 10^ av Karlmarks
undersökning omfattade fallen har ekonomien angivits såsom da
-
G i”f t a omföderskor: Rundfrågan visar såsom motiv »dålig ekono
mi»
i 70 fall eller 297 procent och »fruktan att förlora anställning» i 9 fall
eller 3 8 procent. Samma motiv hava vid Karlmarks undersökning uppgivits
i 18 fall eller 64 3 procent.
Att värdet av undersökningarna för utrönande av kvinnornas motiv av
flera skäl icke må överskattas torde vara uppenbart. Abortkommittén erinrar
härutinnan om att undersökningen ju endast omfattar ett begränsat material,
att det icke är fråga örn kvinnor som fått till stånd abortframkallmng
utan endast örn kvinnor som önskat lå abort framkallad, att rundhågan icke
lämnar någon upplysning emi motiven hos de kvinnor som själva framkallat
abort eller sökt kvacksalvares hjälp samt framför allt att någon egentlig
kon Iroll av sanningsenligheten av kvinnans uppgifter icke kunnat äga rum
ävensom att naturligtvis ingen som helst säkerhet finnes för att kvinnorna
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
lör läkarna uppgivit de för dem själva avgörande motiven. Kommissionen
anser likväl icke oberättigat att av utredningen draga den slutsatsen, att
1 jmgarna om akQId tdl avsevärd del hava sin grund i ekonomiska
torhallanden.
Befolkningskommissionen erinrar vidare om att abortkommittén föreslagit,
att havandeskap under vissa förutsättningar skulle få avbrytas på s. k.
social indikation. Avbrytande av havandeskap skulle sålunda enligt förslaget
få ske, »när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller
ofärd, som finnes icke kunna på annat sätt avvärjas». Under denna bestämmelse
skulle i främsta rummet komma att hänföras de fall, då barnets tillkomst
skulle medföra ekonomisk nöd. Kommittén hade såsom exempel härå
anfört huvudsakligen följande.
Ett nödläge sorn kan motivera en abortframkallning kan uppkomma så''
. 1 sönå utom äktenskapet.^ Då det gäller den gifta kvinnan tänker man särskilt
pa det fallet då en familj lever under så tryckta ekonomiska omständiga!l.
den endast med största svårighet kan draga sig fram, eller det fall
da familjens försörjning väsentligen är beroende av hustruns arbetsförtjänst,
blir i en sadan familj hustrun havande, är situationen förtvivlad: samtidigt
som familjens ekonomiska bärkraft förringas genom bortfallet av hustruns
arbetsförmåga, ställas nya ekonomiska krav på densamma genom ett nytt
barns tdikonist. Nöden som dittills någorlunda har hållits på avstånd kan
icke längre hållas från dörren.
Ännu oftare än för den gifta kvinnan uppstår för den ogifta ett ekonomiskt
nodlage i följd av ett havandeskap. Visserligen är det utomäktenskapliga
barnets fader skyldig såväl att bidraga till kvinnans underhåll under tiden
närmast före och efter nedkomsten och till förlossningskostnaden som ock
atttu*Slva bidrag till barnets underhåll; och möjligheten att få faderskapet
iaststallt och fadern dömd att utgiva sådana bidrag är genom beskaffenheten
av lagens bevisregler mycket stor. Tyvärr äro emellertid icke sällan dessa
kvinnans förmåner större på papperet än i verkligheten; barnafaderns ekonomiska
stallning är så svag, att det bidrag han förpliktas utgiva icke räcker
att tacka kvinnans och barnets blygsammaste behov; det utdömda underhållsbidraget
kan av skilda anledningar icke uttagas, och modern nödgas ensam
svara för barnets underhåll och uppfostran.
Naturligtvis icke alltid men väl i flertalet fall är den ogifta modern för sitt
uppehäHe hänvisad till sitt arbete. I bästa fall har hon endast sig själv att
sörja för, men icke sällan vilar på henne plikten att försörja en eller annan
nära anförvant. Det avbräck som förlossningen under sådana omständigheter
vållar henne är redan det för henne allvarligt nog. Men därtill kommer
ofta att hon riskerar att icke återfå den plats som hon i samband med förlossningen
har måst lämna.
Särskilt svåra kunna de ekonomiska konsekvenserna bli för den kvinna
som tillhör en sådan yrkesgrupp där ett utomäktcnskapligt havandeskap
praktiskt taget utestänger henne från fortsatt arbete inom det verksamhetsområde
för vilket hon har sin utbildning, liksom för den kvinna som
blir havande underdel hon håller på att utbilda sig för ett yrke; kanske får
den sistnämnda i sådant fall avbryta en långvarig och dyrbar utbildning för
\ars erhållande hon måhända satt sig i skuld och som inom den närmaste
tiden skulle lia varit avslutad och berett henne möjlighet till utkomst. Som
ett sista exempel må slutligen anföras det fall då en flicka som saknar möjlighet
att försörja sig själv på grund av sitt havandeskap utstötes från sitt
hem.
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
57
över abortkommitténs preliminiära förslag i ämnet hade genom kommitténs
försorg infordrats yttranden från ett flertal myndigheter, institutioner
och sammanslutningar (statens offentliga utredningar 1935: 13). I yttrandena
hade i regel, anför befolkningskommissionen — oavsett inställningen
till frågan om tillåtligheten av havandeskaps avbrytande på grund av ekonomiskt
nödläge — starkt understrukits nödvändigheten av att samhället i
första hand vidtoge åtgärder för undanröjande av de missförhållanden, som
ledde till fosterfördrivning. Kommissionen återgiver till belysning härav utdrag
ur åtskilliga av de avgivna yttrandena, beträffande vilka torde få hänvisas
till sid. 31—33 i kommissionens betänkande, samt förklarar sig till fullo
instämma i de allmänna uttalanden, som gjorts. Kommissionen yttrar vidare:
Det moderna svenska samhället, som möjliggör nödtorftig försörjning för
varje medborgare, borde icke vara nödsakat att lösa svårigheter beträffande
det ofödda släktets försörjning genom att medgiva abort på sociala indikationer.
Även om befolkningslaget vore sådant, att en inskränkning av totala
antalet födelser i landet syntes önskvärd, borde, enligt kommissionens åsikt,
en dylik inskränkning åvägabringas genom förebyggande, ej genom avbrytande
av havandeskap. I denna stund är emellertid den befolkningspolitiska
situationen en helt annan. Vi stå inför en utvecklingstendens, vilken innebär
ett överhängande hot om minskning av vårt lands befolkning. Kommissionen
finner häri ett ytterligare starkt skäl att i görligaste mån söka undvika aborterna,
vilka bidraga att minska antalet födelser.
Med stöd av vad ovan anförts vill kommissionen uttala sig för kraftiga och
skyndsamma samhälleliga åtgärder till stöd för blivande och nyblivna mödrar
i ekonomiskt nödläge. Visserligen måste såsom en sådan åtgärd av väsentlig
betydelse redan betecknas den föreslagna moderskapspenningen om 75 kronor.
Dock synes det ej försvarligt att inskränka samhällets hjälpåtgärder
allenast till de fall, i vilka nöden kan avvärjas genom ett belopp av denna
storlek.
Häremot kan invändas, att det redan nu finnes möjlighet att bereda behövande
mödrar hjälp, nämligen genom fattigvård. Fattigvårdens betydelse
i detta hänseende må därför något beröras. Fattigvården innebär som regel
en den minsta möjliga hjälp till själva livsuppehället (s. k. obligatorisk fattigvård).
Den har knappast möjlighet att avpassa sin hjälp efter det individuella
behovet i sådan grad, som de ömtåliga förhållandena vid ett havandeskap
ofta göra önskligt. Som regel torde därför kunna sägas, att fattigvården
varken kan skänka en med hänsyn till barnaföderskornas särskilda
förhållanden tillräckligt effektiv eller tillräckligt differentierad hjälp. Därjämte
bör beaktas, att ansökan om fattigvård för stora grupper av kvinnor
kräver sådan självövervinnelse, att de icke kunna förmå sig att begära sådan
hjälp. Detta torde visserligen i och för sig icke vara att beklaga men kan
under ifrågavarande omständigheter medföra stora risker med hänsyn till liv
och hälsa. För övrigt bör ej det särskilda hjälpbehovet i samband nied havandeskap
och barnsbörd anses såsom fattigdom i vanlig mening. Behovet är
ju i regel av övergående natur och förorsakat av alldeles särskilda omständigheter.
Ej heller synes önskvärt att vänja den kvinna, som under normala
förhållanden vanligen kan försörja sig, vid alt söka fattigvård. Bortsett
emellertid från det otillfredsställande i att tillgodose här förevarande behov
genom fattigvård, visar förekomsten av aborter på grund av ekonomisk nöd
med all tydlighet, att fattigvården åtminstone icke är en faktor av tillräcklig
styrka, då det gäller att avvärja denna nöd. På grund härav anser kommissionen
erforderligt, alt särskilda åtgärder vidtagas tor hävande av den
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
ekonomiska nödsituation, som förorsakas av havandeskap och barnsbörd.
Dessa åtgärder böra utgöra en direkt påbyggnad av den föreslagna moderskapspenningen
sålunda, alt nödställda mödrar, för vilka moderskapspenningen
icke utgör en tillräcklig hjälp, skola kunna erhålla erforderlig
ytterligare hjälp. Då uppgiften att bereda barnaföderskor ekonomiskt
stöd är en allmänt samhällelig angelägenhet, synas kostnaderna för dessa
hjälpåtgärder böra utgå helt av statsmedel. Åtgärderna måste givas en sådan
form och omfattning, att mot dem icke kunna göras de erinringar, som ur
nu förevarande synpunkter kunna anföras mot fattigvård. Örn samhället
förklarar sig berett att utan sammanblandning med fattigvård lämna de nödställda
mödrarna dylik hjälp av tillräcklig omfattning och under för ändamålet
särskilt lämpade former, kommer ovillkorligen den sociala indikationen
såsom grund för avbrytande av havandeskap att få en väsentligt mindre
omfattning än hittills. Samhället kommer genom en sådan hjälpverksamhet
att på ett helt annat sätt än nu stå rustat till försvar mot det samhällsonda
aborterna utgöra, och man kan hoppas, att åtgärderna skola få verkan
i den riktning, som främst åsyftas, nämligen att nedbringa antalet aborter på
grund av ekonomisk nöd.
Här må framhållas, att de ekonomiska svårigheter, som kunna uppstå i
anledning av havandeskap och barnsbörd, otvivelaktigt i stor utsträckning
hänföra sig till de förvärvsarbetande kvinnorna, för vilka barnsbörden icke
endast medför ökade utgifter utan även förlust av arbetsinkomst under längre
eller kortare tid. I sitt den 4 oktober 1935 avgivna utlåtande över förslaget
till lag örn arbetsavtal framhöll kommissionen, att en lösning av frågan
om ersättning åt kvinnlig arbetstagare för i samband med barnsbörd förlorad
arbetsförtjänst vöre en samhällsangelägenhet av icke ringa vikt och betydelse
samt att kommissionen hade för avsikt att senare återkomma härtill.
Kan en sådan ordning skapas, att dessa kvinnor erhålla ersättning för förlorad
arbetsförtjänst, torde därför de här förordade hjälpåtgärderna komma
att få väsentligt mindre omfattning än vid nu rådande förhållanden måste
bliva fallet.
Kommissionen förmenar icke, att ingripanden till hävande av den nödsituation,
som kan föreligga vid havandeskap och barnsbörd, skulle vara tillfyllest
för ett eliminerande av alla de motiv av ekonomisk natur, som leda
till abort. Kommissionen inser till fullo, att dessa motiv ofta äro av en djupare
innebörd. Det må här erinras om att abortkommittén i sitt ovannämnde
betänkande bland annat yttrar, att de läkare, som uppsökas av kvinnor,
vilka önska få sitt havandeskap avbrutet, ofta framhålla, att, både i fråga
örn gifta och ogifta kvinnor, det mindre är oron för den närmaste framtiden
havandeskapet, förlossningen och den närmast följande tiden — som gör
sig gällande hos kvinnorna utan fastmera bekymmer för huru de i längden
skola kunna försörja och fostra sina barn. Abortkommittén anser det dock
icke kunna betvivlas, att den verksamhet, som syftar till hjälp under havandeskaps-
och nedkomsttiden, är av stort värde. Kommissionen vill härtill
allenast tillägga, att denna hjälpverksamhet, såvitt angår ogifta kvinnor, för
vilka havandeskapet ofta innebär en synnerligen ömtålig situation, måste tillmätas
en särskild betydelse. För dessa kvinnor torde vanligen själva havandeskaps-
och nedkomsttiden vara mest kritisk, enär de då ofta äro benägna
för att se sin situation mörkare än vad den, sedd på längre sikt, behöver
vara.
Kommissionen utvecklar härefter innebörden av de förordade hjälpåtgärderna,
vilka kommissionen föreslår böra sammanfattas under benämningen
»mödrahjälp».
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.
Vid övervägande av frågan, vilka kvinnor, som böra ifrågakomma till
mödrahjälp, understryker kommissionen inledningsvis, att hjälpen i princip
bör i lika mån tillgodokomma gifta och ogifta mödrar. Från rätt till mödrahjälp
föreslår kommissionen böra undantagas endast vissa mindre grupper
av kvinnor eller desamma, som ej ansetts böra äga rätt till moderskapspenning,
d. v. s. kvinnor, som av fattigvården omhändertagits till stadigvarande
försörjning jämlikt 62 § andra stycket fattigvårdslagen, å vissa anstalter
intagna kvinnor samt utländska medborgare. Kommissionen betonar i
detta sammanhang, att den omständigheten, att kvinnan åtnjuter fattigvård,
eljest icke bör få utestänga henne från möjligheten att komma i åtnjutande
av mödrahjälp, utan att kommissionen fastmera anser önskligt, att kvinnans
hjälpbehov i samband med havandeskap och barnsbörd må kunna tillgodoses
i annan ordning än genom fattigvård.
I övrigt anses mödrahjälpen böra komma varje kvinna till del, vilken efter
särskild prövning finnes vara i trängande behov av sådan hjälp.
I den i visst samband härmed stående frågan örn förhållandet mellan
mödrahjälp och fattigvård yttrar kommissionen följande.
Upphovet till den ekonomiska nödsituation, vilken skulle medföra möjlighet
att erhålla mödrahjälp, skulle enligt kommissionens, allmänna motivering
vara att söka i havandeskap och barnsbörd. Givetvis kan emellertid
i samband med havandeskap och barnsbörd förekomma ett ekonomiskt nödläge,
som icke alls eller endast delvis har sin grund i själva .havandeskapet
eller barnsbörden. En ensamstående kvinna, som kommit i grossess, har
exempelvis redan under tiden före havandeskapet åtnjutit understöd från
fattigvården till följd av oförmåga att tillfredsställande försörja sig, och samma
oförmåga består under den tid, varunder hon enligt kommissionens förslag
skulle äga åtnjuta mödrahjälp. I ett dylikt fall härrör tydligen hjälpbehovet
under nämnda tid antingen icke alls eller, örn hjälpbehovet ökats,
endast till den del, som motsvarar ökningen, från havandeskapet och barnsbörden.
I övrigt har behovet sin grund i samma omständighet, som föranledde
fattigvårdsunderstöd redan före havandeskapet. Det torde vara uppenbart,
att i praktiken avsevärda svårigheter kunna uppstå för en uppdelning
av understödsbehovet, allt eftersom det härrör av havandeskapet och barnsbörden
eller av andra omständigheter. Främst med hänsyn härtill synes
lämpligt, att under den tid, mödrahjälp utgår, denna skall täcka kvinnans
hela understödsbehov, sålunda utan avseende vid huruvida detta endast delvis
har sin grund i havandeskapet och barnsbörden. Härigenom komma
mödrahjälp och fattigvård aldrig att kunna utgå samtidigt till en och samma
kvinna.
Erinras bör örn en situation, som kan inträffa, örn kvinnan är gift och
sammanlever med sin man. Familjen åtnjuter i sin helhet fattigvårdsunderstöd
på grund av att mannen är sjuk. Hustrun råkar i grossess och kommer
i åtnjutande av mödrahjälp. Denna skall då enligt vad ovan anförts
täcka hela hennes understödsbehov men givetvis icke övriga familjemedlemmars.
Härav följer, att fattigvården kan minska sitt understöd till att allenast
avse mannen och i förekommande fall barnen. Hustrun kommer sålunda
att åtnjuta mödrahjälp och de (ivriga familjemedlemmarna fattigvård.
Någon olägenhet av en sådan kombination av understödsformerna
torde dock icke behöva möta.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Slutligen bör anmärkas, att det synes naturligt och lämpligt, att formen
för understöd åt modern och åt det nyfödda barnet är densamma. Erhåller
modern hjälp för tid efter nedkomsten, hör denna sålunda, där så kräves,
även innefatta hjälp till barnet. Dock bör delta endast gälla under förutsättning,
att barnet vårdas tillsammans med modern.
Kommissionen framlägger tillika vissa synpunkter på behovsprövningen,
varvid kommissionen först erinrar om att vid denna prövning liksom vid hjälpens
utmätande hänsyn måste tagas till att mödrahjälpen hade att fylla en
utomordentligt betydelsefull uppgift, nämligen att under tiden närmast före
och efter nedkomsten skapa såvitt möjligt tillfredsställande levnads- och vårdförhållanden
saväl för modern som för barnet. De behov mödrahjälpen hade
att tillgodose vore av ett alldeles särskilt slag och tillfredsställandet därav
vore av en väsentlig betydelse för samhället.
Kommissionen anför vidare följande.
Skyldigheten för samhället att lämna mödrahjälp bör uppenbarligen endast
vara av subsidiär natur. I den mån kvinnan kan få sitt behov av
hjälp tillgodosett utan att anlita det allmänna, bör så ske. Här torde något
böra granskas vissa av de möjligheter, som i sådant hänseende kunna
stå kvinnan till buds.
Främst bör beaktas barnafaderns förmåga att lämna bistånd. Äro föräldrarna
gifta, föreligger en allmän skyldighet för makarna att försörja varandra.
Uppenbarligen bör också vid prövningen av den gifta moderns behov
hänsyn tagas till båda makarnas gemensamma förhållanden.
Då fråga är örn en ogift moder, ställer sig spörsmålet annorlunda. Enligt
5 § i lagen den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap är fadern skyldig
att, efter ty med hänsyn till hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga
till hennes underhåll under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten.
Medför havandeskap eller amning eller annan vård av barnet avsevärt
hinder i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager hon sig sjukdom
genom havandeskapet eller nedkomsten, kan fadern enligt samma paragraf
förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid än ovan sagts,
dock högst under fyra manader före och nio månader efter nedkomsten.
Enligt samma lag kan denna underhållsskyldighet fixeras antingen genom
dom eller ock genom avtal i form av skriftlig, av två personer bevittnad
handling, som skall godkännas av barnavårdsmannen eller, om sådan ej
finnes, av barnavårdsnämnden. I praxis förekommer naturligtvis även ofta,
att fadern helt formlöst giver modern en penningsumma såsom underhållsbidrag.
Vid bedömandet av kvinnans behov får uppenbarligen — i den
mån behovet hänför sig till tid och förhållanden, som nyss sagts — icke
bortses från den möjlighet till hjälp, som faderns underhållsskyldighet utgör.
Av betydelse vid prövningen kan dock denna skyldighet endast bliva,
i den mån kvinnan har möjlighet att utfå det henne tillkommande bidraget
och att, örn sa kräves, utfå det redan vid den tid, för vilken det är avsett
att utgöra underhållsbidrag.
Ej sällan torde inträffa, att vid tiden för prövningen fadern icke utan
tidsödande efterforskningar kan anträffas eller att faderskapet är Hastigt.
Ett dylikt förhållande bör ej få inverka hindrande på prövningen av ansökan
örn mödrahjälp. Det väsentliga är, att modern bringas hjälp, när hon
är i behov därav. Behovsprövningen får därför i dylika fall ske endast på
grundval av moderns förhållanden. Så torde för övrigt i regel komma att
bliva nödvändigt i de fall, då frågan om faderskapet eller underhållsskyldigheten
måste göras till föremål för rättslig prövning. Talan om faderskap
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
och underhållsskyldighet må nämligen, även örn den väckts före barnets födelse,
icke före ''födelsen slutligen prövas. Visserligen äger rätten att, da
tvist är allenast om beloppet av underhållsbidrag eller sannolika skäl föreligga
till antagande, att mannen är bidragsskyldig, förordna, att han skall
utgiva skäligt ''bidrag för tiden till dess rätten meddelat slutligt utslag. Men
på grund av denna bestämmelses begränsade räckvidd kan den endast mera
sällan möjliggöra utdömande av bidrag.
De svårigheter, som föreligga för den ogifta kvinnan att erhålla det underhållsbidrag,
vartill hon civilrättsligt är berättigad, och att erhålla det vid
själva nedkomsttiden, då hon framst har behov av det, utgöra för övrigt
ett skäl, som starkt understryker behovet i förevarande fall av en särskild
hjälpform för behövande ogifta mödrar. Är en sadan kvinna ekonomiskt
blottställd vid nedkomsttiden och kan hon icke erhålla underhållsbidrag från
fadern, har hon nu ingen annan möjlighet att erhålla samhällshjälp än
genom fattigvård. För mannen medför lämnandet av sådan fattigvård inga
verkningar alls. Det är icke mannen, som blir ersättningsskyldig gentemot
fattigvårdssamhället, utan kvinnan. Kvinnan kommer följaktligen i en
sämre ställning än den man, som är fader till hennes barn. Detta beror därpå,
att fader till barn utom äktenskap — till skillnad från den gifte fadern
— icke enligt fattigvårdslagen är försörjningsskyldig i förhållande till modern.
Den honom åvilande underhållsskyldigheten är uteslutande av civilrättslig
natur. Konsekvenserna härav måste betecknas såsom föga tillfredsställande.
Med kommissionens förslag beredes kvinnan möjlighet att vid
oförmåga eller försumlighet från mannens sida erhålla hjälp utan fattigvårds
karaktär.
Väsentligen samma svårigheter, som påpekats beträffande den ogifta kvinnan,
kunna uppstå för den gifta kvinnan, om hon icke lever tillsammans
med sin man, vare sig makarna äro hemskilda eller utan dom leva åtskilda.
På sätt nu angivits bör även i dessa fall hänsyn tagas till kvinnans möjligheter
att utfå det underhållsbidrag, varpå hon kan göra anspråk.
Örn kvinnan efter nedkomsten blir i behov av hjälp för tid, varunder hon
har barnet i sin vård, kan detta behov formellt sett hänföra sig antingen till
kvinnan själv eller till barnet eller bådadera. I realiteten kan dock en
sådan uppdelning av behovet ej ske, enär kvinnan bestrider utgifterna för
såväl sig som barnet. Så snart behov av hjälp under dylika förhållanden
uppstår, måste därför beaktas barnafaderns skyldighet att lämna bidrag
även till barnet. I detta avseende föreligger en ovillkorlig skyldighet såväl
för den ogifte som för den gifte fadern. Vid prövning av behovet med hänsynstagande
härtill böra de synpunkter, som ovan anförts beträffande faderns
underhållsskyldighet gentemot modern, äga tillämpning.
Det är icke endast barnets fader, som kan hjälpa kvinnan. Särskilt beträffande
den ogifta modern bör också undersökas, huruvida hon har föräldrar,
som kunna taga hand om henne under nedkomsttiden. I förhållande
till det allmänna äro föräldrar och barn pliktiga att i mån av behov
respektive förmåga försörja varandra. Det torde ock vara ett vanligt förhållande,
att unga ogifta kvinnor med arbete utom hemorten, vilka bliva
havande, taga sin tillflykt till föräldrahemmet. Där ett gott föräldrahem
står öppet, bör mödrahjälp icke lämnas.
Slutligen ina anmärkas, att vid behovsprövningen även bör beaktas möjligheten
att genom anlitande av andra anförvanter än föräldrar bereda kvinnan
hjälp under ifrågavarande tid.
Med avseende å den tid, under vilken mödrahjälp hör fä åtnjutas, samt
hjälpens storlek anför kommissionen:
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Mödrahjälpens syfte Ilar tidigare angivits vara att avvärja ekonomisk nöd,
som förorsakas av havandeskap och barnsbörd. Av praktiska skäl torde
emellertid vara lämpligt att föreskriva vissa tidsgränser, inom vilka mödrahjälpen
bör hava att fylla denna uppgift.
Den ena gränsen synes böra fixeras till tidpunkten för havandeskapets
fastställande. Visserligen torde havandeskapet redan under sitt första skede
endast sällan giva upphov till ekonomisk nöd, varför det skulle kunna
ifrågasättas att sätta gränsen vid en tidpunkt längre fram under havandeskapet.
Stundom kan dock kvinnans allmäntillstånd och arbetsförmåga
under havandeskapets första månader vara väsentligt nedsatt. Då dessutom
erfarenheten givit vid handen, att de flesta abortframkallningar ske under
andra och tredje havandeskapsmånaderna, torde det med hänsyn till mödrahjälpens
syfte att motverka aborter vara av vikt, att möjlighet förefinnes till
hjälpåtgärder redan vid denna tid.
Med hänsyn till att den önskvärda amningstiden utgör minst sex månader,
synes den andra gränsen lämpligen kunna sättas till den dag, då sex månader
förflutit från nedkomsten.
Begränsas mödrahjälpens verksamhet till tiden mellan havandeskapets
fastställande och sex månader efter nedkomsten — en tidrymd av omkring
15 månader — torde det emellertid av statsekonomiska skäl få anses ogörligt
att giva hjälpen i det enskilda fallet en sådan storlek, att varje behov av
hjälp under denna tidrymd skulle kunna tillgodoses. Hjälpbehov förorsakat
av havandeskap och barnsbörd torde för övrigt icke föreligga under så
lång tid annat än i rena undantagsfall. I regel torde fastmera behovet av
hjälp inskränka sig till en mindre del av denna tidrymd. Av nyss anförda
skäl torde det vara erforderligt att föreskriva ett visst maximibelopp för
hjälpens värde i varje fall. Vid övervägande av lämpligt sådant belopp har
kommissionen stannat vid att föreslå en summa av 300 kronor. Med en
hjälp av denna .storlek bör även en helt obemedlad kvinna kunna beredas
uppehälle och vård under en tid av minst 15 veckor, vilket torde få anses
förhållandevis tillfredsställande. I flertalet fall torde emellertid hjälpbehov
icke föreligga under så lång tid, varför också hjälpens storlek bör
kunna i motsvarande grad inskränkas.
Några synpunkter på hjälpbehovets längd i olika fall torde här böra anföras.
Inom flertalet yrken torde kvinnan icke lida men av att fortsätta sitt
arbete ända till omedelbart före nedkomsten, örn hon i övrigt är frisk. Ej
sällan kan dock hennes arbetsförmåga vara betydligt nedsatt under havandeskapets
sista skede. Ilon kan även hava ett arbete, som är av så krävande
natur, att någon tids ledighet före nedkomsten är erforderlig. I lagen den
29 juni 1912 örn arbetarskydd stadgas sålunda, att kvinna, som användes i
industriellt arbete av i lagen närmare angiven omfattning, ej må förvägras
ledighet fran arbetet, örn hon företer intyg av läkare eller barnmorska av
innehåll, antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor
eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor
och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet.
Den längsta ledigheten från arbetet före nedkomsten behöva givetvis de
kvinnor, som icke kunna fortsätta detsamma, sedan havandeskapet framträtt.
Detta sker vid en tidpunkt, som växlar väsentligt från fall till fall.
Uppenbart torde sålunda vara, att hjälpbehovets längd före nedkomsten
är i hög grad växlande för olika kvinnor.
Vad angår hjälpbehovets längd efter nedkomsten, bör först beaktas de förvärvsarbetande
kvinnornas behov av ledighet från arbetet. För vissa kvinnor
gäller visst arbetsförbud under tid elter nedkomsten, nämligen för
Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.
63
nyssnämnda industriarbeterskor. Sålunda må kvinna enligt arbetarskyddslagen
icke användas till industriellt arbete av i lagen angiven omfattning
under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg
styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet.
För övriga yrken finnas inga motsvarande bestämmelser, ehuru naturligtvis
kvinnans förmåga att återupptaga sin sysselsättning måste vara växlande
allt efter sysselsättningens art, kvinnans hälsotillstånd, kroppskrafter
och dylikt.
Vidare måste beaktas barnets intressen, vilka kräva, att modern örn möjligt
ammar det. Det späda barnets motståndskraft mot sjukdomar är som
väl känt ojämförligt mycket mindre, om barnet uppfödes på artificiell väg
än örn det ammas. Ju yngre barnet är, desto större äro sjukdomsriskerna.
Uppfyllandet av den modersplikt, som amningen utgör, bidrager även att
väcka och stärka moderns kärlek till barnet samtidigt som hon härunder lär
känna sitt ansvar för detsamma. För den ogifta modern, som för sin utkomst
är beroende av sitt arbete, stöter det emellertid ofta på oöverstigliga
svårigheter att åtminstone under längre tid amma barnet. Skilda orsaker
kunna göra det svårt eller omöjligt för henne att återupptaga sitt arbete,
så länge hon har vård om barnet. Det ligger därför ofta i den ogifta moderns
intresse att så snart som möjligt få barnet utackorderat. Sådana som
förhållandena alltjämt äro, måste medgivas, att detta intresse onekligen
mången gång är berättigat. Situationen kan vara sådan, att örn kvinnan
överhuvudtaget skall kunna föda sitt barn utan att detta skall innebära en
katastrof för henne, måste hon hava möjlighet att relativt tidigt återtaga
sin verksamhet och skiljas från barnet. Att giva mödrahjälpen en sådan
omfattning, att varje kvinna beredes möjlighet att under hela amningstiden
— minst sex månader — amma sitt barn, måste också av ekonomiska
skäl betecknas som en orealiserbar önskan, därest härför kräves, att det
allmänna svarar för kvinnans uppehälle under tiden. För tillgodoseende av
ett sådant ändamål skulle det nyss föreslagna maximibeloppet för hjälpens
storlek, 300 kronor, ingalunda förslå, även om behov av hjälp för tid före
nedkomsten ej skulle förefinnas och hela beloppet sålunda kunna tagas i
anspråk för tiden efter densamma. Däremot synes amning städse böra
möjliggöras under minst sex veckor efter nedkomsten. Sex veckor torde
nämligen ur barnets synpunkt få anses som den minsta amningstid, som
bör ifrågakomma. Hjälp under minst denna tid bör med andra ord enligt
kommissionens mening alltid beviljas i de fall, då modern utan sådan hjälp
skulle nödgas skilja sig tidigare från barnet.
För att säkerställa möjligheten till hjälp under minst sex veckor efter nedkomsten
bör maximibeloppet för hjälpens värde så bestämmas, att hjälp för
tid före nedkomsten ej må lämnas till större belopp än att för tiden efter
nedkomsten alltid återstår en summa av sådan storlek, att även den obemedlade
kvinnan därigenom kan beredas uppehälle under sex veckor. Då kommissionen
utgår från att kvinnorna i allmänhet komma att begagna sig av den
förbilligade anstaltsvård vid förlossningen, som kommissionen tidigare föreslagit,
och sålunda kunna beredas uppehälle och vård under de första tio
dagarna efter nedkomsten för en kostnad av allenast tio kronor, torde vara
tillräckligt att för hjälp efter nedkomsten undantaga elt belopp av 100
kronor.
Örn behov av hjälp icke förelegat i så slör utsträckning före nedkomsten,
att de för denna tid disponibla 200 kronorna behövt tågås i anspråk, har
kvinnan möjlighet att, där så kräves, erhålla hjälp under så mycket längre
tid efter nedkomsten. Sådant behov kan framför allt uppstå, örn kvinnan
till följd av barnsbörden fått sin arbetsförmåga nedsatt eller blivit arbetslös,
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
och bör även anses föreligga, om amningens fortsättande utan sådan hjälp
skulle omöjliggöras.
Anmärkas bör, att hjälp givetvis icke behöver beviljas för en sammanhängande
tid utan även, då skäl därtill äro, kan inom de angivna yttersta tidsgränserna
beviljas i återkommande perioder.
I detta sammanhang må anföras, att då framställning om hjälp göres,
städse bör utredas, huru kvinnan har för avsikt att förfara med barnet efter
födelsen. För dem, som komma att handhava mödrahjälpsverksamheten,
bör det bliva en viktig uppgift att giva de hjälpsökande kvinnorna råd i sådant
hänseende. Framför allt böra de upplysa dem om vikten av amningen
och söka förmå dem att, där så är möjligt, ordna det så för sig, att
amning kan ske i önskvärd utsträckning. Då skäl därtill äro, bör ock, under
hänsynstagande till kvinnans berättigade intressen, kunna såsom villkor för
beviljande av hjälp för tid omedelbart före nedkomsten uppställas, att amning
sker under viss tid, varvid hjälpen dock måste givas sådan storlek, att
villkorets iakttagande möjliggöres.
Ett skäligt och naturligt krav synes vara, att då hjälp beviljas för tid efter
nedkomsten, denna gives under förutsättning att sambandet mellan mor och
barn upprätthålles.
Kommissionen övergår härefter till övervägande av frågan, i vilken form
mödrahjälpen bör utgå. I detta ämne yttrar kommissionen följande.
Hjälpen bör enligt kommissionens mening kunna lämnas i två olika former,
nämligen antingen såsom direkt bidrag eller ock såsom lån. Det direkta
bidraget avser kommissionen skola vara huvudformen; lån bör komma
till användning, då anledning därtill finnes, på sätt kommissionen nu vill
utveckla.
Vid prövning av en ansökan örn hjälp bör städse undersökas, huruvida
kvinnans ekonomiska möjligheter äro sådana, att hon skäligen bör kunna
på kortare tid återbetala erhållen hjälp. Anses så vara fallet, bör hjälp endast
lämnas i form av lån. Lån kommer i följd härav att bliva formen för
hjälp framför allt åt kvinnor, vilkas hjälpbehov är av utpräglat tillfällig natur.
Då denna kategori av kvinnor endast undantagsvis skulle kunna anses
berättigad till hjälp i form av direkta bidrag, möjliggör sålunda förekomsten
av låneformen, att kretsen av dem, som kunna ifrågakomma till hjälp, kan
väsentligt utvidgas. Med hänsyn till mödrahjälpens syfte att motverka aborter
är detta av särskild betydelse, eftersom de abortsökande kvinnorna till
icke ringa del torde vara att söka inom nu angivna kategori. Endast genom
tillvaron av en sådan hjälpform som lån finnes för övrigt möjlighet att bisträcka
även de kvinnor, som aldrig skulle vilja mottaga något understöd av
samhället, även om detta ej hade karaktär av fattigvård.
Önskvärt är givetvis, att någon säkerhet ställes, då lån beviljas. Kraven
på säkerhet böra dock anpassas efter syftet att giva praktisk betydelse åt
hjälpformen. Då kvinnan anses äga förmåga att återbetala den begärda
hjälpen men saknar möjlighet att erbjuda någon säkerhet, bör detta emellertid
ej utgöra hinder för att hjälpen lämnas i form av lån ehuru utan säkerhet.
Lånen böra löpa med ränta, som dock ej bör överstiga statens egen
upplåningsränta. Åferbetalningstiden synes i regel icke böra utsträckas över
längre tid än två år. Därest kvinnan så önskar, bör återbetalningen kunna
ske genom avbetalningar.
o Anmärkas må, att då gift kvinna, som sammanlever med sin man, beviljas
lån, i regel båda makarna böra göras till låntagare.
Jad angår det direkta bidraget, ligger i sakens natur, att denna hjälpform
måste komma att bliva den vanligast förekommande. Detta bidrag bör, till
65
Kungl. Mctj:ts proposition nr 38.
skillnad från fattigvård, icke vara förenat med återbetalningsskyldighet för
kvinnan. Återbetalningsförmågan bör i tillräcklig utsträckning hava provats
redan vid bestämmandet av formen för hjälpens beviljande.
Hinder bör ej möta mot att hjälp, när omständigheterna därtill giva anledning,
lämnas delvis såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet och delvis
såsom lån. , ... , ,
När ansökan om hjälp göres, bör denna attoljas av en plan för den begärda
hjälpens användande. I beslut örn beviljande av hjälp bör ock angivas
vilka behov hjälpen avser att täcka. Då det är av vikt, att hjälpen kommer
till användning i enlighet med vad i beslutet föreskrivits, bör hjälpen
icke alltid utbetalas kontant till kvinnan, som beviljats densamma, utan i ali
den utsträckning, som med hänsyn till dess ändamål och kvinnans karaktär
är möjligt och lämpligt, komma kvinnan till godo i form av prestationer m
natura. Skall mödrahjälpen, såsom särskilt torde bliva fallet beträffande
ogifta kvinnor, avse att bereda kvinnan husrum eller försörjning genom inackordering
i familj eller å hem, torde det sålunda som regel vara lämpligt,
att hyran eller avgiften direkt tillställes värden eller innehavaren. Skall
hjälpen däremot utgöra bidrag till hushållskostnader eller dylikt, synes en
motsvarande anordning oftast böra undvikas, ehuru givetvis, när skäl därtill
äro, hjälpen bör kunna lämnas i form av varor av olika slag. Sådana
skäl kunna särskilt tänkas komma att föreligga beträffande gifta kvinnor,
då mannen icke är skötsam utan kan befaras komma att missbruka den erhållna
hjälpen. För den gifta kvinnan bör en vanlig hjälpform bliva anskaffande
av hjälp i hemmet under längre tid än moderskapspenningen avser
att möjliggöra, ofta i förening med att kvinnan beredes erforderlig vila. Kostnaderna
för dylik hemhjälp torde ofta lämpligen böra bestridas direkt genom
mödrahjälpen. o
Vad nu anförts bör gälla vare sig hjälpen lämnas såsom bidrag eller i lorm
av lån. I den mån lån beviljats mot skälig säkerhet, torde dock kvinnan som
regel böra lämnas större frihet att själv bestrida sina utgifter.
Då mödrahjälpen till väsentlig del måste gå ut på att bereda väntande och
nyblivna mödrar bostad och vård, har kommissionen ansett sig böra till särskild
prövning upptaga de möjligheter, som härutinnan stå till buds.
Kommissionen erinrar om att för närvarande finnas två slag av statligt
kontrollerade hem, vilka bereda vård under längre tid i samband med barnsbörd,
nämligen s. k. spädbarnshem och enskilda förlossningshem, samt
redogör för de bestämmelser, som gälla beträffande dessa hem, ävensom
sättet för deras finansierande. Kommissionen uppehåller sig därvid särskilt
vid den verksamhet, som av Allmänna barnhuset genom länens barnavårdsförbund
bedrives till understödjande av spädbarnshemmen, främst genom
bidrag till hemmens driftkostnader. Beträffande nu nämnda förhållande torde
få hänvisas till sid. 42—45 i kommissionens betänkande.
Kommissionen anför härefter.
Naturligen kunna inga regler uppställas för på vilket sätt en nödställd
moder i olika fall bör beredas tillflyktsort under tiden före eller efter nedkomsten.
Valet av åtgärd i sådant hänseende måste städse bliva beroende
av en prövning av de föreliggande omständigheterna, såsom kvinnans behov
av vård och tillsyn, hennes karaktär, hennes behov att dölja sitt moderskap
o. s. v. . .
De utvägar, som ligga närmast till hands, liro att bereda kvinnan mojlig
Bihang
lill riksdagens protokoll 19117. 1 saini. Nr 38. 5
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
het att behålla sin vanliga bostad, därest hon har lämplig sådan, eller att giva
henne möjlighet att hyra annan bostad. Dessa möjligheter torde här icke
behöva vidare avhandlas.
Framför allt kvinnor, som äro i behov av en tillflyktsort under längre tid
före nedkomsten, torde ofta lämpligen böra beredas inackordering i någon
privat familj, under förutsättning att lämplig sådan finnes att tillgå för rimlig
kostnad. Det bör icke vara omöjligt att anskaffa dylika familjer, och
kostnaderna torde, åtminstone icke vid inackordering å landsbygden och om
kvinnan i någon utsträckning deltager i förekommande sysslor, behöva lägga
tunder i vägen. Det torde här knappast behöva utsägas, att endast sådana
familjer fa ifrågakomma, vilka äro så väl kända, att de icke kunna befaras
utnyttja situationen för obehörig vinning.
Erinras må emellertid, att enligt stadgan angående enskilda sjukhem och
förlossningshem tillstånd av medicinalstyrelsen erfordras för varje hem —
oavsett storleken — vilket bereder sluten vård i »samband med barnsbörd».
Pa grund av denna bestämmelse torde vissa svårigheter kunna uppstå för
beredande av inackordering i privat familj för en väntande moder. Dessa
svårigheter böra dock kunna undgås genom att sådan inackordering ej tillätes
omfatta tiden närmast före nedkomsten. För denna tid torde i stället någon
av nedan angivna möjligheter kunna ifrågakomma.
Samma uppgift som nu nämnda inackordering bör med fördel kunna fyllas
även av de s. k. vilo- och konvalescenthem, varpå en förhållandevis god
i lgang finnes i vart land. Dessa hem äro visserligen för närvarande icke
speciellt inriktade på att mottaga väntande mödrar, men enligt kommissionens
mening måste de anses väl lämpade även för en dylik uppgift, som
ock bör låta sig utan olägenhet förena med deras egentliga ändamål.
Häi må även nämnas den betydelse de enskilda förlossningshemmen kunna
äga i förevarande hänseende. De mindre av dessa torde för närvarande
anlitas aven för längre vistelse före nedkomsten av de kvinnor, som anse
sig nödsakade att dölja sitt moderskap, under förutsättning att de besitta
nödiga ekonomiska förutsättningar.
De enskilda förlossningshemmen torde i regel icke kunna komma i fråga
såsom tillflyktsort för de genom det allmännas försorg hjälpta kvinnorna
emedan de icke meddela fri förlossningsvård och jämväl i övrigt oftast torde
eibjuda en alltför kostsam vard. I den mån de komma i åtnjutande av
statsbidrag till driften enligt kommissionens tidigare förslag och sålunda också
meddela förlossningsvård på samma villkor som de offentliga anstalterna
bora de dock kunna utnyttjas även för här ifrågavarande kvinnor, därest
vistelsen i övrigt icke kräver för stora kostnader.
För dem, som behöva en tillflykt huvudsakligen för tiden efter nedkomsten,
bora spadbarnshemmen komma i fråga. Å dessa hem kunna de kvinnor
vdka aro i särskilt behov av tillsyn och handledning, under betryggande kontroll
erhålla en for ändamålet anpassad, god och sakkunnig vård för såväl sig
som sitt barn. b
Kommissionen framhåller vidare, att mödrahjälpens införande kommer att
medföra vissa förändringar med avseende å spädbarnshemmens drift och finansiering,
samt yttrar härom följande.
För understöd till spadbarnshemmen uppställer Allmänna barnhuset bland
annat vissa generella villkor med avseende å de intagna kvinnornas vårdtid
nämligen att vistelsen före nedkomsten ej bör överstiga en månad samt vistelsen
elter densamma ej understiga sex månader.
Kommissionen har tidigare av statsfinansiella skäl ansett sig böra föreslå
att modrahjälpen i intet fall må utgå med högre belopp än 300 kronor, var
-
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
av högst 200 kronor må avse tiden före nedkomsten. Då medelkostnaden tor
vård å spädbarnshem under år 1934 utgjorde två kronor 55 öre per dag,
följer härav, att det av barnhuset föreskrivna villkoret örn vårdtid å spädbarnshemmen
icke kan oförändrat iakttagas, da dit hänvisas kvinnor, som
beviljats mödrahjälp.
Givetvis hade det varit önskvärt, att gällande principer med avseende å
vårdtid å spädbarnshemmen, vilka principer framför allt dikterats av hänsynen
till barnens bästa, kunnat i större utsträckning upprätthållas än nu
måste bliva fallet. Det omfattande och förtjänstfulla arbete, som barnhuset
nedlagt på stärkande av sambandet mellan mor och barn, är förvisso värt
allt erkännande. Det torde dock vara obestridligt, att dessa principer icke
kunna tillämpas beträffande alla kvinnor, som behöva hjälp. Kommissionen
hänvisar härutinnan till vad kommissionen tidigare anfört vid övervägande
av under huru lång tid mödrahjälp bör få åtnjutas. Kommissionen
har icke heller ansett lämpligt eller möjligt att föreslå någon undantagsbestämmelse
för de mödrar, som beredas vård å spädbarnshem. Emellertid
torde spädbarnshemmens karaktär i tillräcklig omfattning kunna bibehållas
genom att de tagas i anspråk för de kvinnor, vilkas behov av hjälp efter nedkomsten
är mest långvarigt, och framför allt för dem, beträffande vilka särskilda
villkor örn amningstid ansetts böra uppställas.
Ur det allmännas synpunkt böra inga som helst hinder möta mot att
kvinnan, sedan hennes rätt till mödrahjälp utlöpt, stannar kvar å hemmet,
därest kostnaderna för den fortsatta vistelsen gäldas i annan ordning.
Kommissionen vill slutligen betona, att det betydelsefulla sambandet mellan
mor och barn under amningstiden enligt kommissionens uppfattning
kan möjliggöras även på andra och kanske naturligare vägar än dem spädbarnshemmen
erbjuda. Det torde vara obestridligt, att den ur såväl kvinnans
som det allmännas synpunkt mest önskvärda lösningen av denna fråga
består däri att skapa möjlighet för kvinnan att komma i arbete i sitt yrke,
så snart hon återvunnit sina krafter, men samtidigt hava barnet kvar i sin
vård. En betydelsefull åtgärd i sådant syfte är anordnande av barnkrubbor
eller storbarnkammare, där mödrarna under arbetstiden kunna få lämna sina
barn för tillsyn och omvårdnad. Barnkrubbor finnas numera också i flera
städer och även i enstaka industrisamhällen. Hela antalet uppgår dock för
närvarande icke till mer än ett hundratal. Följaktligen återstår synnerligen
mycket att göra i detta hänseende.
För närvarande bestrida kommunerna dagavgifterna, motsvarande ungefär
halva driftkostnaden, för de kvinnor, som ej själva kunna erlägga dessa,
medan andra hälften för det stora flertalet hem täckes av Allmänna barnhuset
genom driftbidrag. Å de kommunala hemmen faller hela kostnaden
på kommunerna. I och med att behövande mödrar icke längre hänvisas till
kommunal hjälp utan erhålla mödrahjälp, vilken, såsom tidigare anförts,
bör utgå helt av statsmedel, bortfaller givetvis också kommunernas skyldighet
att svara för kostnader för kvinnor, som genom mödrahjälpens försorg
intagits å spädbarnshem. Vidare synes ej heller för barnhuset längre
förefinnas någon anledning eller ens vara väl förenligt med dess ändamål att
bidraga till dessa kostnader, vilkas bestridande blivit en statsuppgift.
Den nya hjälpformens införande innebär givetvis ingen ändring med avseende
å kostnadernas bestridande för de kvinnor, som i fortsättningen kunna
tänkas komma att vistas a spädbarnshem under tid, för vilken de icke
beviljats mödrahjälp.
örn sålunda Allmänna barnhuset kan indraga sina understöd till spädbarnshemmen
för mödrar, sorn där beretts värd genom mödrahjälpens för
-
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
sorg, kvarstår dock hemmens beroende av barnhuset beträffande kostnaderna
för därstädes vårdade ensamma spädbarn.
Till ledning för en uppskattning av de minskade utgifter för barnhuset,
som mödrahjälpens införande möjliggör, må nämnas, att barnhusets kostnader
för hemmen under år 1934 uppgingo till 77,425 kronor. Detta belopp
utgjorde bidrag för 38,671 underhållsdagar för mödrar med eller utan
barn samt 35,720 underhållsdagar för ensamma spädbarn. Barnhusets verksamhet
med avseende å spädbarnshemmen är emellertid stadd i stark utveckling,
och totalkostnaden för hemmen under år 1935 har uppskattats till
omkring 100,000 kronor.
Såsom organisationssakkunniga i sitt betänkande den 11 december 1934
med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens
organisation m. m. (stat. off. utr. 1934: 53) anfört angående Allmänna barnhusets
verksamhet och ekonomiska resurser, torde en minskning av barnhusets
utgifter i och för sig icke vara opåkallad. De sakkunniga hava nalalis61}
beräknat, att ett uppehållande och utvecklande av barnhusets verksamhet
i önskvärd omfattning skulle kräva, att barnhuset erhölle ett årligt tillskott
av 100,000-—125,000 kronor. För att fylla detta behov hava de sakkunniga
föreslagit, att landstingen skulle träda in, ehuru något åläggande i
sådant syfte icke borde ske.
Den dagavgift, som det allmänna bör erlägga för kvinna, som hänvisats
till spädbarnshem, torde icke kunna bestämmas till samma belopp för alla
hem. Driftkostnaderna variera nämligen vid de olika hemmen — vid de av
Allmänna barnhuset understödda hemmen växlade sålunda kostnaderna under
år 1934 mellan en krona 81 öre och tre kronor 83 öre per dag — och avgiften
torde böra fixeras till ett belopp, som i huvudsak svarar emot skälig
driftkostnad. Avgifterna synas därför böra efter särskild prövning fastställas
för varje heim För år 1934 utgjorde såsom tidigare anförts medelkostnaden
per underhållsdag vid de av barnhuset understödda hemmen två kronor
55 öre. Med utgångspunkt härifrån torde en högre dagavgift än tre kronor
icke behöva medgivas.
Praktiskt hade varit, om spädbarnshemmen i särskild ordning kunnat
generellt förklaras berättigade till visst statsbidrag per underhållsdag för å
hemmen vårdade kvinnor, vilka beviljats mödrahjälp. Med hänsvn till
mödrahjälpens föreslagna konstruktion — främst den ersättningsskyldighet
gentemot det allmänna, som enligt vad kommissionen nedan kommer att utveckla
bör åvila barnafadern — har kommissionen dock ej funnit en sådan
anordning möjlig.
För att ett spädbarnshem skall tagas i anspråk för beredande av vård åt
kvinnor, som beviljats mödrahjälp, bör det hava att ställa sig till efterrättelse
de allmänna villkor, som kunna komma att uppställas av den myndighet,
som får sig anförtrodd ledningen av mödrahjälpsverksamheten. kommissionen
vill i detta hänseende allenast påpeka, att nu gällande, av barnhuset
uppställda villkor därom, att gift kvinna endast undantagsvis må intagas,
icke bör bibehållas. Möjlighet att tillgodose den gifta kvinnans behov av
vard och vila i samband med barnsbörd finnes för närvarande i alltför ringa
utsträckning. Genom att bereda den gifta kvinnan i samma mån som den
ogifta tillgång till spädbarnshemmen, torde dock kunna förväntas att förhållandena
härutinnan skola bliva mera tillfredsställande.
Kommissionen upplager i fortsättningen till behandling frågan örn försörjning
spiik tig as ersättningsskyldighet för lämnad mödrahjälp.
Sådan mödrahjälpen utformats enligt kommissionens förut återgivna för
-
Kunni. Maj.ts proposition nr 38.
69
slag, anser sig kommissionen icke kunna underlåta att föreslå sådana bestämmelser,
att statsverket åtminstone i vissa fall av fadern äger återkräva
vad av den utgivna mödrahjälpen som svarar mot de underhållsbidrag, vilka
denne eljest skolat utgiva. Denna regressrätt bör i princip gälla såväl gentemot
den gifte mannen som mot den ogifte.
Det skulle vidare kunna ifrågasättas att stadga viss ersättningsskyldighet
för kvinnans föräldrar, vilka det också åvilar viss försörjningsplikt. Såsom
kommissionen tidigare framhållit, bör vid prövningen av kvinnans behov av
hjälp även undersökas, huruvida sådan kan erhållas av föräldrarna. Härutöver
synes man dock ej lämpligen böra gå. Såsom utan praktisk betydelse
i förevarande sammanhang torde slutligen kunna förbigås den försörjningsplikt,
som kan föreligga beträffande barn gentemot föräldrar.
Den regressrätt, som kommissionen sålunda anser böra finnas gentemot
barnets fader, bör dock endast gälla sådan mödrahjälp, som avsett kvinnans
underhåll. Visserligen hade det möjligen varit principiellt riktigare att utsträcka
regressrätten att omfatta även hjälp, som lämnats till barnets underhåll.
Kommissionen har emellertid ansett alltför stora praktiska olägenheter
tala mot en sådan utsträckning av regressrätten. Den mödrahjälp, som kan
komma att avse allenast barnets underhåll, torde ock bliva synnerligen ringa.
Då kommissionen sålunda begränsat regressrätten till sådan mödrahjälp, som
avsett kvinnans underhåll, har därmed också från regressrätt uteslutits exempelvis
sådan mödrahjälp, som avsett att lämna kvinnan tillfälle att inköpa
arbetsredskap eller dylikt.
Då lämnandet av mödrahjälp kan innebära, att modern av staten erhåller
en större hjälp än fadern civilrättsligt är pliktig lämna —- faderns skyldighet
att bidraga till kvinnans underhåll står ju i ett visst samband med hans ekonomiska
omständigheter — har kommissionen ej ansett sig kunna föreslå,
att fadern ålägges en obegränsad ersättningsskyldighet för utgiven hjälp till
kvinnans underhåll. Ersättningsskyldigheten gentemot det allmänna bör ej
sträcka sig längre än faderns civilrättsliga förpliktelser. Fadern bör alltså ej
på grund av bestämmelsen om regressrätt kunna förpliktas utgiva mer än
han eljest varit pliktig gälda. Det nu anförda har även den innebörden, att
mödrahjälpen och underhållsskyldigheten skola avse samma tid för att regressrätt
skall föreligga. Detta har särskilt stor betydelse i fråga om sådan
regressrätt, som riktar sig mot fader till barn utom äktenskap. Medan den
äkta mannen regelmässigt har en ständig underhållsskyldighet gentemot
hustrun, är fadern till utomäktenskapligt barn endast skyldig att bidraga
till kvinnans underhåll under en viss, i regel ganska snävt begränsad tid närmast
före och efter nedkomsten enligt bestämmelserna ingi lagen den 14
juni 1917 om barn utom äktenskap. Dessa bestämmelser torde för övrigt
komma att få en mera begränsad räckvidd, därest de av kommissionen avgivna
förslagen om fri förlossningsvård och moderskapspenning bliva genomförda.
Den nyss anförda förutsättningen för regressrätt, att mödrahjälpen
och underhållsskyldigheten skola avse samma tid, har emellertid vidare
den betydelsen, att örn mödrahjälp lämnats för viss lid, exempelvis med 3
kronor örn dagen under en angiven månad, men den äkta mannen eller fadern
till barn utom äktenskap blott ansetts skyldig bidraga till kvinnans underhåll
med 2 kronor örn dagen, så kan den del av mödrahjälpen, som överstiger
sistnämnda dagsbelopp, icke uttagas av mannen på grund av hans underhållsplikt
för en senare månad.
Med den utformning, regressrätten sålunda skall erhålla, anser kommissionen
det icke möjligt att låta densamma prövas och fastställas i administrativ
ordning utan har konstruerat denna ersättningsskyldighet så, att den in
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
nebär, att statsverket inträder i kvinnans civilrättsliga anspråk på underhåll,
ett anspråk, som alltså måste göras gällande vid domstol.
^För undvikande av alt kvinna, som beviljats mödrahjälp under sådana förhållanden,
att statsverket skulle äga regressrätt mot mannen, kommer i åtnjutande
av såväl mödrahjälpen som underhållsbidrag från mannen, bör
domstol lämpligen i mål angående underhållsbidrag till mödrar för tiden före
eller efter nedkomsten inhämta upplysning, huruvida och i vilken utsträckning
mödrahjälp beviljats. Ett stadgande härom har kommissionen upptagit
i ett förslag om tillägg till 25 § i lagen om barn utom äktenskap. För att regresskrav
skall kunna avgöras i samband med en talan av kvinnan, skall
domstolen vidare enligt förslaget låta statsverket få möjlighet att inträda i
rättegången på grund av den legala cessionen. För motsvarande underhållsprocess
gentemot äkta make finnes ej särskild reglering, men dessa fall torde
icke heller få större praktisk betydelse bland annat på grund av de föreslagna
bestämmelserna om eftergift av regressrätten, vilka kommissionen
nu skall behandla.
I den måll den underhållsskyldiges ekonomiska förhållanden äro sådana,
att han skäligen ej kan anses äga förmåga att utgiva bidrag, kan det uppenbarligen
icke anses erforderligt eller lämpligt att från statsverkets sida nedlägges
arbete och kostnader på en process, som icke kan väntas giva ekonomiskt
utbyte. Kommissionen har främst med hänsyn härtill föreslagit, att
regressrätten i vissa fall ma kunna eftergivas. Härvid bör till en början erinras
därom att — såsom kommissionen framhållit vid framläggande av sina
sYnPunkter på behovsprövningen —- i varje fall, där så är möjligt, faderns
förmåga att lämna bidrag bör tagas i beaktande redan vid bedömandet av
moderns behov av hjälp på det sätt, att hon icke beviljas mödrahjälp i större
omfattning än som motiveras av faderns bristande bidragsförmåga. I de
fall, då alltså redan vid hjälpens beviljande hänsyn tagits till faderns ekonomiska
förhållanden, finnes i regel icke något utrymme för ett senare ersättningskrav
mot denne.
Ofta^ måste emellertid hjälp beviljas under omständigheter, som ej medgiva
någon prövning av faderns ekonomiska ställning. I regel torde detta
endast gälla, då fråga är om barn utom äktenskap, men i dylika fall torde
sådana förhållanden bliva mycket vanliga. Örn modern av annan anledning
än att fadern befunnits sakna betalningsförmåga icke erhåller något underhållsbidrag
— fadern vägrar t. ex. att utgiva bidrag eller kan ej anträffas
eller faderskapet kan vara tvistigt — måste hjälpen utmätas endast med hänsyn
till moderns ekonomiska förhållanden. I nu angivna fall måste mannens
förmåga att bidraga komma under bedömande först på ett senare stadium,
då hjälpen redan beviljats. Härav följer tydligen, att i sådana fall anledning
till ersättningskrav ofta kan befinnas föreligga, men även i dessa fall kan
givetvis orsak till eftergift av regressrätten förefinnas på grund av dess praktiska
värdelöshet.
Eftergivande av rätten att återkräva mödrahjälp bör emellertid jämväl
kunna ske i sådana fall, då andra särskilda omständigheter än de ekonomiska
sådant påkalla. Närmast har kommissionen härvid avsett, att regressrättens
utövande stundom kunde lända kvinnan till skada. Här komma i
fråga de fall, då kvinnan måste dölja sitt moderskap och regressrättens utövande
skulle kräva vidtagande av sådana rättsliga åtgärder, som omöiliggjorde
detta.
„ Slutligen bör framhållas, att då mödrahjälp lämnats i form av lån och alitsa
kvinnan själv iklätt sig återbetalningsskyldighet för densamma, något utiymme
för regressrätt från statsverkets sida gentemot tredje man icke kan
anses föreligga.
71
Kungl. Maj:ls proposition nr 38.
I tredje kapitlet av sitt betänkande behandlar kommissionen organisationen
av den föreslagna hjälpverksamheten.
Vid övervägande först av frågan, åt vilket organ beslutanderätten bör uppdragas,
anför kommissionen följande.
Kommissionen vill till en början framhålla, alt hjälpverksamheten måste
organiseras så, att hjälp kan beredas även kvinnor, som icke anse sig hava
möjlighet att tillstå sitt havandeskap för ortsmyndigheterna. Ett tillgodoseende
av detta krav innebär, att något kommunalt organ icke kan antortros
uppgiften att avgöra ansökningar om hjälp. Nu anförda fordran på organisalonen
har emellertid icke avseende a alla fall utan endast a dem, som kommissionen
hoppas skola bliva undantag. Med hänsyn härtill skulle kunna
ifrågasättas att för de fall, då kvinnan utan olägenhet kan vända sig till de
kommunala myndigheterna med sin begäran om hjälp, uppdraga beslutanderätten
åt ett kommunalt organ. Härvid må erinras örn tvenne omständigheter
av väsentlig vikt för ett bedömande av lämpligheten av en sådan anordning,
nämligen att kostnaderna för verksamheten avses helt utgå av statsmedel
samt att några lättillämpliga, schematiska regler icke med fördel ansetts
kunna uppställas för avgörande av i vilka fall hjälp bör utgå och vilken
storlek den i varje enskilt fall bör givas. Vid avgörande av dessa frågor mäste
med nödvändighet det personliga omdömet komma att spela en betydande
roll. På grund härav torde det ur statens synpunkt knappast vara ekonomiskt
försvarligt att lägga beslutanderätten i händerna på någon kommunal
myndighet. Häremot talar också svårigheten att i sådant fall ernå en någorlunda
likformig tillämpning av bestämmelserna. .....
Om sålunda enligt kommissionens mening uppgiften att avgöra, modrahjälpsärenden
icke bör tilläggas något kommunalt organ, återstår spörsmålet,
huruvida ärendena böra hänskjutas till en central myndighet eller om en
decentralisering exempelvis till något länsorgan lämpligen kan ske. .
Vad kommissionen nyss anfört om risken av alltför stor ojämnhet i tilllämpningen,
därest kommunala organ bleve beslutande instanser, gäller varje
decentralisering av dessa ärendens behandling, ehuru givetvis olägenheterna
vid länsorgan såsom beslutande bliva väsentligt mindre. Beaktas ma även,
att besvärsrätten i dessa ärenden icke kan tillmätas större praktiskt värde
med hänsyn till deras i regel särskilt brådskande beskaffenhet. För en decentraliserad
handläggning torde inga andra statsorgan stå till buds än länsstyrelserna.
Förutom att mödrahjälpsverksamheten måste sägas ligga vid
sidan om länsstyrelsernas verksamhetsområde skulle länsstyrelsernas anlitande
icke bereda möjlighet för en sådan prövning av ärendena, som kommissionen
anser oundgänglig. Enligt kommissionens mening böra nämligen
mödrahjälpsärendena prövas och avgöras väsentligen av i praktiskt socialt
arbete väl förfarna män och kvinnor. Detta krav skulle visserligen kunna
tillgodoses genom att särskilda länsnämnder inrättades, men en dylik organisation
bleve utan tvivel rätt kostsam samtidigt som den vore behäftad med
de svagheter, som följa av decentralisationen.
Kommissionen har jämväl övervägt, huruvida något av landstingens organ
skulle kunna tagas i anspråk för uppgiften. Bortsett från de skäl, som från
landstingens sida skulle kunna anföras mot deras handhavande av en statlig
understöds verksamhet, möta mot en sådan anordning i huvudsak samma
erinringar, som ovan anförts. Därutöver må dock särskilt framhallas, att
mödrahjälpsärendenas skyndsamma behandling kräver tillgång till ett mera
permanent arbetande organ än landstingen torde kunna erbjuda.
Örn kommissionen med hänsyn lill det anförda salunda linner en centralisering
av verksamheten påkallad, bör övervägas, vilket centralt organ,
72
Kung!. Maj.ts proposition nr 38.
som skulle kunna anförtros den ifrågavarande uppgiften. Härvid synas
kunna ifrågakomma pensionsstyrelsen och socialstyrelsen, möjligen även
medicinalstyrelsen. Ingen av dessa styrelser har emellertid uppgifter, som
äro jämförbara med dem, som här skulle ifrågakomma. Vilken styrelse,
som an betroddes med uppgiften, finge tydligen för ändamålet inrättas en
särskild byrå inom styrelsen. I avgörandet av mödrahjälpsärendena skulle
utom generaldirektören äga deltaga vissa av Kungl. Majit utsedda personer.
Uppenbart är, att en. sådan arbetsbörda som den, dessa ärendens behandling
skulle medföra, icke med styrelsernas nuvarande organisation kan påläggas
vederbörande generaldirektör, en arbetsbörda, som dessutom skulle
representeras av ärenden helt liggande utom hans ordinarie verksamhetsområde.
Med hänsyn härtill och då dessa olägenheter kunna undgås utan nämnvärd
ökning av kostnaderna, våll kommissionen föreslå, att ärendenas behandling
uppdrages åt en för ändamålet särskilt organiserad, fristående
nämnd. Klagan över denna nämnds beslut torde få "förås hos Konungen
11 socialdepartementet. Till nämndens organisation ävensom kostnaderna för
dess verksamhet vill kommissionen senare återkomma.
Till den centrala nämndens förfogande måste, anför kommissionen vidare,
sta ett med orts- och personkännedom väl utrustat lokalt organ nied uppgifter
av beredande natur. Härom yttrar kommissionen:
I de regelmässiga fallen synes böra tillgå så, att den hjälpbehövande
kvinnan gor ansökan om understöd hos detta lokala organ, vilket har att
verkställa nödig utredning och därmed jämte förslag till hjälpåtgärder överlämna
ansökningen till den centrala nämnden. I sakens natur ligger, att det
lokala organets utredning och förslag måste komma att få en väsentlig betydelse
för den centrala nämndens prövning och avgörande. På grund
härav är av vikt, att ett väl kvalificerat lokalt organ erhålles. De kommunala
organ, vilkas verksamhetsområden erbjuda anknytningspunkter till
mödrahjälpsverksamheten, äro fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna,
i viss mån även pensionsnämnderna.
Att kommissionen ej vill föreslå fattigvårdsstyrelserna för denna uppgift,
torde framgå redan av vad tidigare anförts om att mödrahjälpen bör hållas
strängt skild från fattigvården. Detta bleve, åtminstone i de hjälpsökandes
ögon, knappast möjligt, om fattigvårdens organ skulle anlitas, låt vara endast
för en beredande uppgift. Vad angår pensionsnämnderna hava dessa
genom sin befattning med tilläggspensioner vissa förutsättningar för handhavande
av en understödsverksamhet, ehuru vid nämndernas behandling av
ansökningar om tilläggspensioner icke förekommer någon fri behovsprövnmg.
En väsentlig fördel ur förevarande synpunkter är emellertid, att pensionsnamndernas
verksamhet är helt skild från fattigvården. Å andra sidan
ar deras verksamhet väsentligen inriktad på att tillgodose helt andra hjälpbehovande
och även helt andra hjälpbehov än dem, som falla inom ramen
för mödrahjälpen. Ur sistnämnda synpunkt äro otvivelaktigt barnavårdsnämnderna
bäst ägnade att handhava mödrahjälpen. Barnavårdsnämnderna
äro organ för kommunernas barnavårdande verksamhet och med barnavarden
sammanhänger också naturligt och intimt de blivande och nyblivna
mödrarnas vård. De ogifta mödrarna stå redan nu i viss mån under barnavardsnamndernas
uppsyn därigenom, att dessa skola förordna barnavårdsman
för deras barn. Kommissionen anser därför mest naturligt, att barnavardsnamnderna
göras till organ för mödrahjälpen.
Mot lämpligheten av barnavårdsnämndernas anlitande för denna uppgift
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
kan visserligen anföras, att deras verksamhet till väsentlig del är av annan
än ekonomisk natur. Någon direkt understödsverksamhet bedriva de icke.
Men å andra sidan finnes givetvis ingen anledning antaga, att barnavårdsnämnderna
skulle sakna förutsättningar för upptagande av en sådan verksamhet,
örn detta ur andra synpunkter kan anses lämpligt.
Anmärkas må i detta sammanhang, att mindre kommun av Konungen kan
för viss tid eller tillsvidare befrias från skyldigheten att hava särskild
barnavårdsnämnd. För sådant lall skall kommunen utse en av nämndens
ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds- och
uppfostringsfrågor att vara föredragande i de ärenden, som ankomma på
nämndens prövning. Den 1 juli 1934 vörö 154 kommuner jämlikt nyssnämnda
bestämmelse befriade från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd.
Dessa kommuner utgjordes huvudsakligen av de mycket små.
Sålunda hade 102 av dem mindre än 500 invånare. Ingen hade mer än 1,250.
Vid övervägande huruvida barnavårdsnämnderna till sin sammansättning
kunna anses väl ägnade att fylla de krav, som handhavandet av mödralijälpsverksamheten
skulle medföra, måste beaktas, att denna verksamhet i
utpräglad grad är en verksamhet till förmån för kvinnorna och därtill ofta
av för dem särskilt ömtålig natur. Med hänsyn härtill måste sägas, att. nu
gällande bestämmelser örn antalet kvinnliga ledamöter i nämnden minst
en av sammanlagt fem eller i vissa fall sex — tillförsäkra kvinnorna ett alltför
litet inflytande. Om kommissionen dock anser sig'' kunna underlåta att härutinnan
föreslå någon ändring, beror detta därpå, att kommissionen^ på en
annan och säkrare väg vill ernå garantier för kvinnornas inflytande på dessa
ärendens beredning, nämligen genom föreskrift att för mödrahjälpsärenden
skall inom varje barnavårdsnämnd finnas en särskild föredragande, vilken
skall vara kvinna. Föredraganden bör även hava till uppgift att å nämndens
vägnar mottaga framställningar om hjälp och verkställa eller ombesörja
erforderlig utredning. Detta senare synes angeläget, emedan det oftast
torde vara betydligt lättare för den hjälpsökande kvinnan att framlägga sina
personliga förhållanden i här ifrågakommande hänseenden för en annan
kvinna än för en man, liksom även en kvinna som regel bör hava större förutsättningar
för att kunna förstå den hjälpsökande och hennes situation.
En sådan föredragande bör för övrigt ej allenast hava till uppgift att utreda
mödrarnas behov av ekonomiskt stöd och förhjälpa dem till dylikt. Det synes
både naturligt och lämpligt, att föredraganden i bekymmersamma situationer
även giver mödrarna råd och hjälper dem att linna utvägar, söker
ordna för dem i förhållande till hem och arbetsgivare o. s. v., allt uppgifter,
som ej kunna anses mindre viktiga än att bereda direkt ekonomisk hjälp.
Då mödrahjälpen är en rent statlig verksamhet, synes det väl motiverat,
att föredraganden icke utses av kommunen utan av det centrala statsorgan,
under vilket mödrahjälpen kommer att sortera. Härigenom vinnes större
säkerhet för att såsom föredragande erhållas i mödravård väl insatta, socialt
kunniga och intresserade kvinnor. En sådan anordning skapar tillika särskilda
förutsättningar för ernående av en intim kontakt mellan den centrala
ledningen och de lokala föredragandena, vars värde ej bör underskattas.
Skall den föreslagna anordningen få praktisk betydelse, bör valet av föredragande
givetvis ej vara begränsat till nämndens ledamöter. Utses annan
än ledamot till föredragande, bör denna ej äga deltaga i nämndens beslut
men väl i dess överläggningar, varjämte hon bör hava rätt ävensom skyldighet
att till protokollet låta anteckna sin mening.
Särskilt i de mindre kommunerna på landsbygden torde det kunna visa
sig svårt alt erhålla lämplig och villig föredragande. Kommissionen vill
emellertid fästa uppmärksamheten på två kategorier av kvinnliga belatt
-
74
Kungl. May.ts proposition nr 38.
ningshavare — distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor — vilka ofta
torde lämpa sig synnerligen väl för denna uppgift, enär de på grund av sitt
arbetes beskaffenhet äga särskilda förutsättningar för att komma i förbindelse
med just dem, som här skulle ifrågakomma till hjälp. I särskild grad
gäller detta givetvis barnmorskorna. Fördelarna av en barnmorska som
föredragande framstå tydligt, örn man betänker, att den blivande modern,
som besöker barnmorskan för råd och undersökning i anledning av sitt havandeskap,
samtidigt kan hos henne göra ansökan om ekonomisk hjälp.
Det synes därför vara synnerligen lämpligt att i största möjliga utsträckning
anlita dessa befattningshavare för mödrahjälpsverksamheten.
Samma person bör kunna utses till föredragande i flera kommuner —
detta torde vara särskilt lämpligt beträffande distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor,
vilkas distrikt omfatta flera kommuner — liksom å andra
sidan även liera föredragande böra kunna utses för samma nämnd, ett förhållande,
som med hänsyn till verksamhetens omfattning stundom torde
bliva nödvändigt särskilt i de större städerna.
För distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor synes kommissionen
skyldighet att åtaga sig sådant uppdrag böra följa av deras tjänsteställning.
I sådant syfte föreslår kommissionen, att bestämmelser härom intagas i för
dem gällande författningar. Denna nya arbetsuppgift torde ej behöva bliva
så betungande, att det kan anses obilligt att föreskriva sådan skyldighet,
även om dess fullgörande ej skulle medföra särskilt arvode.
Uppdraget bör vai''a förenat med rätt till traktamentsersättning samt ersättning
för resor och andra direkta kostnader i anledning av uppdraget.
Resekostnads- och traktamentsersättning synes böra utgå enligt klassen lil F
i allmänna resereglementet. Det torde vara ett synnerligen ringa och ej oberättigat
krav från statens sida, att kommunerna såtillvida ekonomiskt medverka
i den för dem själva gagneliga mödrahjälpsverksamheten, att de åtaga
sig kostnaderna för verksamhetens kommunala organisation. I anledning
härav föreslår kommissionen, att dessa kostnader skola bestridas av vederbörande
kommun. I de fall, då uppdraget såsom föredragande blir mera
arbetskrävande, är önskvärt, att kommunerna jämväl tillerkänna föredragandena
särskilt arvode. Härutinnan torde dock kommunerna böra äga
frihet att själva träffa avgöranden.
Kommissionen uttalar vidare, att utöver den lokala organisationen med särskilda
föredragande inom barnavårdsnämnderna och den centrala nämnden
böra finnas organ, vilka kunna biträda föredragandena och följa verksamheten
inom barnavårdsnämnderna samtidigt som de kunna utgöra förmedlande
organ mellan den centrala nämnden å ena sidan samt föredragandena
och barnavårdsnämnderna å den andra. I detta ämne anföres följande.
Lyckligast vöre givetvis,^ örn ett nyskapande av organ för detta ändamål
kunde undvikas. Skulle några redan bestående organ kunna tagas i anspråk,
torde i första hand ifrågakomma statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter,
vilka finnas till ett antal av nio. Då såsom kommissionen ofta påpekat,
det bör ligga vikt uppå att konsekvent skilja isär mödrahjälpen och
fattigvården, kan kommissionen emellertid redan av denna anledning icke
förorda, att dessa konsulenter givas befattning med mödrahjälpen. Härtill
kommer även, att konsulentbefattningarna i regel innehavas av män, medan
för ifrågavarande uppgift kvinnor helst böra anlitas. Emellertid finnas andra
organ, ehuru icke av statlig karaktär, som synas vid lämpa sig för uppgiften.
Kommissionen avser de av länens barnavårdsförbund anställda s. k. barnavårdsombuden.
75
Kungl Maj:ts proposition nr 38.
Kommissionen har i annat sammanhang något berört barnavårdsförbunden
och deras verksamhet. Här må erinras örn att de utgöra frivilliga sammanslutningar,
väsentligen bestående av barnavårdsnämnderna inom länen
men öppna även för andra intresserade medlemmar. Deras syfte är att
stödja barnavårdsnämndernas arbete och att i främsta rummet sörja för att
vårdplatser finnas tillgängliga för barn, som behöva omhändertagas huvudsakligen
för tillfällig vård och observation, samt för ensamstående mödrar
med späda barn ävensom att söka anskaffa lämpliga fosterhem. Barnavårdsförbund
finnas numera inom alla län; de båda skånska länen bilda
dock ett gemensamt förbund. Förbundens egna medel äro ytterst blygsamma.
Årsavgiften för medlemskap är i regel 5 till 15 kronor för varje barnavårdsnämnd,
men undantag med såväl lägre som högre årsavgifter förekomma.
Varje barnavårdsförbund har ett barnavårdsombud anställt. Barnavardsförbunden
i Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava dock gemensamt
ombud. Samtliga ombud äro kvinnor med undantag av ombudet lör Stockholms
län, som tillika är tjänsteman hos Allmänna barnhuset.
Barnavårdsombudens uppgift är att tillhandagå barnavårdsnämnder, föräldrar
m. fl. vid placering av barn i lämpliga fosterhem. För detta ändamål
är varje barnavårdsombud pliktigt att väl känna och ofta besöka de av Allmänna
barnhuset understödda barnhemmen samt göra sig väl underrättat om
alla övriga inom förbundets område belägna barnhem av olika slag samt villkoren
för vård därstädes. Vidare åligger det ombudet att förskaffa sig kännedom
om goda hem för fosterbarn. Till ombudets åligganden hör även att
giva väntande ensamstående mödrar råd i avseende å vård åt barnet och
därvid för modern framhålla hennes plikter mot detsamma.
Till bestridande av kostnaderna för barnavårdsombuden erhålla förbunden
anslag från Allmänna barnhuset. Allmänna barnhusets kostnader för barnavårdsombuden
uppgingo under år 1934 till i runt tal 120,000 kronor och beräknas
under år 1935 stiga till omkring 125,000 kronor.
Fosterhemsförmedlingen utgör en verksamhet, som då det gäller anskaffande
av hem åt späda barn rätt nära anknyter till mödravården. Som nyss
anförts äro också barnavårdsombuden pliktiga att giva råd åt väntande ensamstående
mödrar. Nämnas må även, att det varit föremål för överväganden,
huruvida Allmänna barnhuset genom ombuden skulle lämna bistånd till
s. k. obemärkta kvinnor, ehuru något avgörande icke kommit till stånd på
grund av svårigheten att finna en fullt tillfredsställande lösning. Med hänsyn
härtill kan tydligen hjälpverksamhet till förmån för behövande mödrar
ej sägas utgöra någon för barnavårdsombuden främmande uppgift eller en
uppgift, som ej skulle låta sig väl förena med fosterhemsförmedlingen. Då
härtill kommer, att fosterhemsförmedlingen kräver, att ombuden i avsevärd
omfattning företaga resor inom hillet, samt sätter dem i förbindelse med länets
barnavårdsnämnder — mödrahjälpens lokala organ synas kommissionen
starka skäl tala för alt barnavårdsombuden anförtros de ifrågasatta uppgifterna
såsom konsulenter med avseende å mödrahjälpen. På grund av att
dessa uppgifter och fosterhemsförmedlingen så nära ansluta till varandra
vid ombudens resor kunna de exempelvis fullgöras samtidigt — behöva
ej heller de nya uppgifterna medföra en sådan ökning av ombudens arbetsbörda,
att hinder av denna anledning lidra möta. Det torde knappast behöva
nämnas, att en sådan anordning därjämte måste innebära en väsentlig kostnadsbesparing.
Att vid sådant förhållande för mödrahjälpsverksamheten
skapa särskilda organ vid sidan av barnavårdsombuden vöre enligt kommissionens
mening en överorganisation.
Ombudsorganisationen är emellertid såsom ovan erinrats av rent frivillig
76
Kungl. Majlis proposition nr 38.
natur. Skall den kunna tagas i anspråk för den statliga uppgift, varom här
är fråga, måste den givas en fastare form. För detta ändamål vill kommissionen
föreslå, att organisationen lagfästes på det sätt, att föreskrift meddelas
därom, att för varje län skall finnas ett barnavårdsförbund, i vilket alla
barnavårdsnämnder skola vara medlemmar, samt att varje barnavårdsförbund
skall anställa ett eller flera barnavårdsombud. Detta förslag innebär i
och för sig ingen nyhet. Enahanda förslag har framförts av organisationssakkunniga
i deras förut omnämnda betänkande av den 11 december 1934.
I fråga örn utformningen av i anledning härav erforderlig lagtext har kommissionen,
som ej ansett sin uppgift vara att underkasta ovannämnda sakkunnigas
utkast någon detaljgranskning i förevarande hänseende, upptagit
de sakkunnigas förslag väsentligen blott med den avvikelsen, att kommissionen
ej ansett erforderligt att, såsom i utkastet skett, särskilt angiva vissa uppgifter
såsom i främsta rummet fallande inom barnavårdsförbundens verksamhetsområde.
Det torde vara klart, att barnavårdsombuden icke böra tagas i anspråk för
nu ifrågasatta uppgifter med avseende å mödrahjälpsverksamheten utan att
statsverket åtager sig vissa kostnader för ombuden. Ett motsatt förhållande
skulle innebära, att barnavårdsförbunden — d. v. s. i realiteten Allmänna
barnhuset — finge bestrida kostnaderna för en verksamhet av statlig natur.
Statens bidrag bör tydligen icke understiga de ökade kostnader, som i anledning
av den nya uppgiften kunna uppkomma för ombudsorganisationen. En
förhandsberäkning av dessa ökade kostnader är givetvis synnerligen vansklig
att göra. Kommissionen har emellertid ansett sig kunna föreslå ett belopp av
25,000 kronor såsom skälig ersättning.
Med hänsyn till det sätt, varpå kostnaderna för barnavårdsombuden för
närvarande faktiskt bestridas, synes vara mest praktiskt, ehuru formellt givetvis
mindre tillfredsställande, att barnavårdsförbunden gemensamt tillerkännas
statsbidrag, vilket utbetalas till Allmänna barnhuset mot skyldighet för
barnhuset att bestrida kostnaderna för ombuden. För en sådan anordning
talar även det förhållandet, att ombudens omkostnader växla inom olika län,
och barnhuset torde äga de bästa förutsättningarna för att avgöra, i vilken
utsträckning handhavandet av de nya uppgifterna kan medföra ökade kostnader
för olika ombud. Barnhuset bör även äga frihet att meddela bestämmelser
angående traktamenten, reseersättningar, hyresbidrag och vad som i
övrigt kan erfordras för kontroll över omkostnaderna. Kommissionen vill
här endast påpeka, att detta bör ske på sådant sätt, att samma bestämmelser
i fråga om exempelvis traktamenten och reseersättningar komma att gälla,
vare sig en resa företages uteslutande för fosterhemsförmedling eller för mödrahjälpsuppgifter.
Här må jämväl framhållas, att det torde vara av värde för den centrala
nämnden att vid förefallande behov erhålla biträde i sin verksamhet även av
barnavårdsförbunden, deras styrelser eller arbetsutskott. Kommissionen har
därför i vederbörligt författningsförslag intagit bestämmelse om skyldighet
för barnavårdsförbunden i sådant hänseende.
Kommissionen berör härefter förfarandet vid ansökan om mödrahjälp och
vissa verkställighetsåtgärder.
Såsom tidigare anförts, bör i regel tillgå så, att den behövande kvinnan gör
framställning hos barnavårdsnämndens föredragande för mödrahjälpsärenden.
Detta bör ske hos föredraganden i nämnden inom den kommun, där
kvinnan vistas. Denna föredragande har att skyndsamt verkställa eller ombesörja
nödig utredning i ärendet samt föredraga detsamma i barnavårdsnämnden.
Barnavårdsnämnden skall snarast möjligt avgiva utlåtande över
Kungl. AIaj:ts proposition nr 38.
77
ansökningen och därefter till den centrala nämnden översända handlingarna
i ärendet. Finner den centrala nämnden, att ärendet är särskilt tveksamt
eller att skäl därtill eljest föreligga, har nämnden möjlighet att, innan ärendet
företages till avgörande, inhämta yttrande från exempelvis barnavårdsombudet.
Om gången av ett ärendes behandling i regel bör vara den nu angivna,
så bör detta förfarande dock ej vara det enda medgivna. Det lämpar sig
nämligen icke väl för kvinnor, som nödgas hemlighålla sitt moderskap. Dessa
böra äga möjlighet att komma i åtnjutande av hjälp utan att behöva
vända sig till någon ortsmyndighet. För detta ändamål bör ansökan örn
hjälp även kunna insändas direkt till den centrala nämnden. Nämnden kan
emellertid givetvis icke avgöra en direkt inkommen ansökan utan utredning.
Erforderlig utredning bör emellertid i dylikt fall ej företagas utan medgivande
från sökandens sida, ej heller på annat sätt än som är med sökandens
intresse förenligt. Sättet för ansökningens behandling måste med andra ord
i dylika fall bliva föremål för överenskommelse med sökanden. Uppenbart
är emellertid, att hjälp ej må beviljas utan att en betryggande utredning kan
komma lill stånd.
I fråga örn sättet för ^anordnande av beviljad hjälp och återbetalning av
lån anser sig kommissionen ej böra föreslå några särskilda bestämmelser.
Dessa angelägenheter torde få ordnas, allt eftersom i olika fall kan anses
mest lämpligt. Kommissionen vill allenast framhålla, att för dessa uppgifter
främst synas kunna tagas i anspråk barnavårdsnämnderna och deras föredragande
samt, då det gäller ogifta kvinnor, även barnavårdsmännen. De,
som utanordnat hjälp, torde även böra hava uppsikt över att densamma
kommer till användning i enlighet med meddelade bestämmelser.
Slutligen anför kommissionen i fråga örn den centrala nämnden dess
organisation och kostnaderna för dess verksamhet — följande.
Nämnden, som bör sortera under socialdepartementet, synes lämpligen
böra bestå av fem ledamöter jämte enahanda antal suppleanter, samtliga
förordnade av Kungl. Majit för en tid av förslagsvis tre år. Kommissionen
förutsätter, att erforderlig medicinsk och social sakkunskap blir^ löreträdd
inom nämnden. Av ledamöterna böra minst två vara kvinnor. Vad nu anförts
om ledamöterna bör även gälla suppleanterna. Av ledamöterna torde
Kungl. Majit förordna en till ordförande och en till dennes ställföreträdare.
Till nämndens förfogande bör stå en av Kungl. Majit tillsatt kanslichef.
De uppgifter, som tillkomma denne, bliva betydelsefulla och krävande. F rånsett
chefsskapet för nämndens kansli och vad därmed hör samman blir det
på kanslichefen, som uppgiften att skapa de praktiska förutsättningarna för
den nya organisationens ändamålsenliga funktionerande kommer att falla.
Resultatet av mödrahjälpsverksamheten måste i hög grad bliva avhängigt av
insikterna och lämpligheten hos de underordnade, för uppgiften fran början
föga skolade organen. Hjälpverksamheten må till innehåll och konstruktion
rymma aldrig så goda möjligheter, far den dåliga handhavare, kan den bliva
av föga värde. För den centrala ledningen — enkannerligen kanslichefen —
måste därför som en viktig uppgift stå att söka bibringa barnavårdsnämnderna
nödiga insikter i ämnet, att såsom föredragande söka förvärva så dugande
kvinnor som möjligt samt sist men icke minst att söka utbilda barnavårdsombuden
till så goda experter på området, att dc kunna bliva till verklig
hjälp vid förstnämnda båda strävanden. Så betydelsefulla som dessa arbetsuppgifter
äro, bör uppenbarligen läggas den största vikt vid att för kanslichefsbefattningen
förvärvas en driftig och väl kvalificerad person.
Nämndens kansli bör i övrigt bestå av nödigt antal biträden ävensom en
78
Kungl. May.ts proposition nr 38.
ombudsman för handhavande av de juridiska ärenden, som äga samband
med regressrättens bevakande och låns indrivande. I fråga om kansliet vill
kommissionen i övrigt endast erinra därom, att det måste hava den storlek
och så skötas, att någon balans av oavgjorda ärenden ej uppkommer. Verksamhetens
natur kräver ovillkorligen, att alla ärenden utan dröjsmål företagas
till avgörande.
_ Vid valet av benämning å den centrala nämnden har kommissionen stannat
vid att förorda beteckningen »statens familje- och barnanämnd».
Kostnaderna för nämndens verksamhet torde kunna beräknas till omkring
80,000 kronor för budgetåret 1937/1938, då kommissionen förutsätter, att
medel för verksamhetens bedrivande bliva tillgängliga. För att verksamheten
skall kunna upptagas med ingången av nämnda budgetår måste emellertid,
såsom av ovanstående framgår, rätt omfattande organisatoriska åtgärder
dessförinnan vidtagas, varjämte verksamheten i övrigt bör planläggas
och detaljföreskrifter av olika slag utarbetas. För dessa ändamål synes
nämnden böra träda i funktion omkring sex månader tidigare. Kostnaderna
för nämndens verksamhet under budgetåret 1936/1937 torde kunna uppskattas
till omkring 40,000 kronor, och hemställer kommissionen, att ett belopp av
denna storlek upptages på riksstaten för budgetåret 1936/1937.
Vad till sist angår kostnaderna för mödrahjälpen, yttrar kommissionen, att
mödrahjälpens natur och bristen på material, som skulle kunna närmare belysa
dess tänkbara omfattning i tillämpningen, göra, att en beräkning av
kostnaderna måste grundas på en ren uppskattning. Kommissionen anser
sig förslagsvis böra räkna med 10,000 hjälpfall om året och ett genomsnittsvärde
av den beviljade hjälpen av 200 kronor i varje fall, vilket motsvarade
en sammanlagd kostnad av 2,000,000 kronor. Denna kostnad förutsätter kommissionen
skola täckas av de medel, som komma att inflyta vid ett genomförande
av det förslag till skatt för familjehjälp, som kommissionen framlagt
i sitt den 11 december 1935 avgivna betänkande angående familjebeskattningen.
Yttranden över befolkningskommissionens förslag.
Det föreliggande förslaget har till sin principiella innebörd tillstyrkts av
de hörda myndigheterna och sammanslutningarna med endast få undantag.
Med avseende å den föreslagna organisationen av hjälpverksamheten ha emellertid
erinringar framställts från åtskilliga håll och delvis rätt genomgripande
omläggningar påyrkats.
Inledningsvis vill jag framhålla, att de allmänna erinringar, vilka återgivits
vid behandlingen av yttrandena över förslaget till reformering av sjukkassornas
moderskapshjälp och moderskapsunderstöd och vilka hänföra sig till
de föreslagna åtgärdernas lämplighet ur rasbiologiska och rent befolkningspolitiska
synpunkter, även rikta sig mot det förevarande förslaget om mödrahjälp.
Vad därvid anförts örn länsstyrelsens i Kristianstads län ståndpunkt till den
föreslagna moderskapspenningen gäller jämväl länsstyrelsens ställning till
mödrahjälpen. Länsstyrelsen avstyrker sålunda kommissionens förslag även
i denna del.
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
79
I själva principfrågan om införande av en särskild hjälpf
o r nr för nödställda mödrar, mödrahjälp, föreligga avstyrkande uttalanden
av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, fattigvårds- och barnavårdskonsulenten
i nionde distriktet, svenska stadsförbundet, skånska barnavårdsförbundet,
Norrbottens läns barnavårdsförbund och barnavårdsnämnden i
Malmö. Till stöd för denna ståndpunkt åberopas väsentligen svårigheten eller
olämpligheten i att verkställa den utbrytning ur fattigvården, som den nya
hjälpformen innebure.
Socialstyrelsen anför härom huvudsakligen följande.
I den mån sådant hjälpbehov, som förslaget åsyftade att fylla, för närvarande
befunnes böra tillgodoses under det allmännas medverkan, ankomme
det på fattigvårdsstyrelse att utöva sådan hjälpverksamhet. Frågan,
huruvida den föreslagna utbrytningen ur fattigvården lämpligen läte sig genomföra,
borde i första hand bedömas ur synpunkten, örn hjälpbehovet till
sin egen inre natur vore av isolerad beskaffenhet, skilt från det hjälpbehov
i övrigt, som fattigvården hade att och fortfarande skulle ha att tillgodose.
Kommissionen berörde själv frågan om dylik kombination av mödrahjälp
och fattigvård och framhölle, att »någon olägenhet av en sådan kombination
av understödsformerna icke torde behöva möta». Socialstyrelsen kunde
icke dela uppfattningen, att ifrågavarande problem så lätt läte sig avvisa.
I all synnerhet då modern vore gift och redan hade andra barn men även
i fall, där hon vore ensamstående, vore hennes förekommande hjälpbehov
för hennes och barnets personliga vidkommande i hög grad miljöbetonat och
ofta sammanhängande med annat hjälpbehov, som påkallade det allmännas
inskridande. Mannen kunde vara sjuk eller arbetslös, kvinnan kunde under
barnsängstiden vara urståndsatt att taga vård om övriga barn och så vidare.
För att en hjälp från det allmännas sida skulle bliva effektiv och ändamålsenlig
borde den uppenbarligen anbringas under tillbörligt hänsynstagande
till alla dessa individuella och mångskiftande faktorer.
Ur sådan synpunkt kunde ej ens de mest välmenande allmänna regler ersätta
ett individuellt, praktiskt och fritt bedömande. Lämpligheten till och
med av en så till synes självklar regel, som att mödrahjälpen skulle tillförsäkras
kvinnan, kunde i det individuella fallet dragas i tvivelsmål; mannen
kunde i ett nödläge — till förmån för hustrun — lia pantsatt sina arbetsredskap
eller arbetskläder för några tiotal kronor och en utlösen, med anlitande
av mödrahjälpen, av dessa kunde sätta honom i tillfälle att antaga
arbete och att åter taga nödig vård om hustrun. Om åter pantsättningen
skett för inköp av spritdrycker och en utlösen av föremålen — med anlitande
av mödrahjälpen — kunde befaras leda till förnyad pantsättning i
samma syfte, vore ju en dylik användning av allmänna medel upprörande.
Hjälpverksamheten måste uppenbarligen infogas i sitt givna totala sammanhang
och det kunde enligt styrelsens mening icke vara ägnat främja
ettektivitet och ändamålsenlighet, att — såsom vid förslagets genomförande
ofta kunde bli fallet — en kommunal myndighet, fattigvårdsstyrelsen, finge
träda hjälpande emellan i ovetskap huruvida, i vad mån och på vad sätt
hjälp hade bereus kvinnan jämväl i den ordning, som förslaget om mödrahjälp
angå ve.
Hjälpbehovet för moderns vidkommande behövde icke blott, såsom nu
antytts, i förekommande fall mycket ofta ses mot bakgrunden av och sättas
i samband med ett hjälpbehov i övrigt för kvinnans familj vare sig det rörde
mannen, andra hennes barn, föräldrar eller andra. Framhållas bolde, att
man ju i åtminstone det övervägande antalet fall hade att räkna med att
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.
den hjälpbehövande kvinnan icke vore absolut ensam utan på ett eller annat
sätt genom familjeband knuten till en familj; hennes personliga hjälpbehov
indicerade också i och för sig ofta annat hjälpbehov inom denna lamiljemiljö.
Även där kvinnans personliga hjälpbehov vore rent isolerat och alltså
kunde tillgodoses genom rent isolerade hjälpåtgärder i stil med den föreslagna
mödrahjälpen, syntes detsamma dock i hög grad böra bedömas under
det mest noggranna beaktande av lokala och individuella förhållanden.
Man behövde blott tänka på sådana på papperet nästan ovägbara förhållanden,
som att kvinnan strax före sin nedkomst skulle inackorderas hos
en kanske skötsam och god familj, som emellertid enligt hennes farhågor
skulle visa ogrannlaga brist på tystlåtenhet mot obehöriga utomstående. Styrelsen
föreställde sig, att behovet i fråga om individuellt bedömande till och
med vöre större, då det gällde en så ömtålig sak som hjälp åt en moder, än
när fråga vore exempelvis om försörjning av orkeslösa åldringar, utan att
styrelsen därmed ens i minsta mån ville förringa den liumanitetsplikt, som
samhället hade att visa jämväl de senare.
Styrelsen kunde vidare ej underlåta att framhålla, att förslaget i framträdande
grad tedde sig såsom en åtgärd, ledande till dels ett organisativt
sönderdelande av den sociala hjälpverksamheten och dels ett avlyftande
av hävdvunna och lagfästa försörjningsplikter från kommunerna samt dessa
plikters överflyttande på staten. Sådana uttryck som det förevarande för
strävanden i denna riktning vöre i synnerlig grad ägnade understryka önskvärdheten
av en genomgripande utredning, som skänkte överblick över olika
åtgärder på området, de ekonomiska konsekvenserna härav för staten och
för kommunerna och de organisativa följdverkningarna därav ur synpunkten
av det sociala hjälparbetets enhetlighet och planmässighet.
Slutligen borde erinras, att hjälpformen kunde befaras i vissa fall leda
till ett utsuddande av känslan för faderskapets förpliktelser.
Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet yttrar:
Det syntes kunna starkt ifrågasättas, huruvida man på grundval av den
förefintliga utredningen och under rådande förhållanden lämpligen borde
införa den föreslagna hjälpformen. Därmed vöre givetvis icke meningen
att förneka behovet av hjälp utöver moderskapspenningen och andra av
kommissionen föreslagna lättnader för barnaföderskor. Det syntes emellertid
icke kunna förnekas, att den föreslagna hjälpformen i praktiken komme
att stöta på mycket stora svårigheter. Den löreslagna behovsprövningen
komme säkerligen att vålla nära nog oöverkomliga svårigheter. I stora delar
av landet och då ej minst inom detta konsulentdistrikt, omfattande Norrbottens
och Västerbottens län, befunne sig flertalet människor i sådan ekonomisk
ställning, att frågan örn vilken barnaföderska som framför annan
skulle meddelas mödrahjälp och i så fall med vilket belopp vore synnerligen
svår att avgöra.
Större uppmärksamhet syntes böra ägnas åt mödrahjälpens förhållande
till fattigvården än vad kommissionen gjort. Kommissionen inskränkte
sig till att konstatera och beröra svårigheterna utan att närmare ingå på
hur desamma skulle kunna bemästras. Under senaste åren hade ofta och
med styrka framhållits olägenheterna av den offentliga hjälpverksamhetens
splittring på ett flertal olika organ, varför också förslag framlagts om
centralisering av hela verksamheten. Införandet av mödrahjälpen, som i
föreslagen form närmast syntes likvärdig med någon sorts idealiserad fattigvård,
förutsatte en hel del överväganden angående hjälpformens förhållande
till fattigvården och annan offentlig hjälpverksamhet.
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
1 nu anförda uttalande förklara sig länsstyrelsen och barnavårdsförbundet
i Norrbottens län i allt väsentligt instämma. Länsstyrelsen anser det
mest betänkliga med den föreslagna hjälpformen vara, att den innebure
ytterligare ett avsteg från den otvivelaktigt riktiga principen att samla all
social hjälpverksamhet hos ett fåtal organ ävensom att en rättvis prövning av
hjälpbehovet — i all synnerhet genom en central nämnd eller myndighet
säkerligen skulle bliva hart när omöjlig. I likhet med konsulenten finner
länsstyrelsen det vidare vara av synnerlig vikt, att vida omsorgsfullare övervägande
ägnades åt frågan örn förhållandet mellan mödrahjälpen a ena
samt fattigvård och annan allmän hjälpverksamhet å andra sidan.
Malmö barnavårdsnämnd framhåller bland annat, att det vore rationellt
att åvägabringa en allmän revision av fattigvårdslagstiftningen.
Svenska stadsförbundet, vilket anser anledning finnas att ställa sig icke
så litet skeptisk mot kommissionens vidlyftiga program, yttrar:
Strävandena att »frigöra från fattigvården», ett nytt slag av hjälpverksamhet,
hotade åter att splittra understödsverksamlieten. Det ena året framlades
ett förslag om hopslagning av understödsorganen, visserligen pa ett
sätt som i praktiken skulle varit omöjligt att genomföra. Äret darpa ville
man utanför den ordinarie understödsmyndigheten lägga viktiga grenar av
understödsverksamhet. Det vore svart att spåra planmässigheten i ett sadan!
utredningsarbete. Man hade visserligen sökt sätta vissa gränser. A\
fattigvården varaktigt omhändertagen kvinna skulle undantagas. Men fattigvårdsklientelet
vore icke så avskilt från klientelet i annan understodsverksamhet,
att komplikationer av en uppdelning på två understödsorgan
vore uteslutna.
I detta sammanhang torde även böra återgivas vad svenska fattigvårdsoch
barnavårds förbundet anför i fråga örn förhållandet till fattigvården.
I en familj, vars medlemmar hade gemensam bostad, läge det utanför
det möjligas gräns att uppdela de offentliga understöden så, att det ena beloppet,
mödrahjälpen, endast bomme modern till del, under det att det
andra, fattigvården, tillgodosåge faderns och barnens behov. I ett hushall
förefunnes många gemensamma utgifter, t. ex; hyran varme, livsmedel etc.,
skulle mödrahjälpen exempelvis tagas i anspråk för hyran och i vilken utsträckning?
Ifrågasättas kunde, om ej en familj som den ovanstaende och
liknande, vilka åtnjöte mera stadigvarande understöd fran fattigvården, vid
hustruns barnsbörd skulle kunna erhålla hela sitt understöd fran fattigvården.
I varje fall måste förhållandet till fattigvårdens prestationer fastställas.
Då en familj redan sedan längre tid åtnjote fattigvård, kunde beloppets
utökning väl icke innebära något socialt nedsättande. Möjligen^ kunde
i fall som det här angivna mödrahjälpen för kvinnans rakning i man av
behov utbetalas till fattigvårdsstyrelsen. I
I fråga om sättet för bestridandet av kostnaderna för hjälpverksamheten
har från en del håll förordats, att kommunerna borde bidraga
med någon del. ....
Sålunda påpekar socialstyrelsen, att olikheten mellan det nuvarande hjalpsystemet
och det föreslagna vore, genom frånvaron av ekonomisk medverkan
från kommunernas sida, av vittgående, principiell beskaffenhet och
£
Biliana lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 38.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
ägnad att starkt påverka vederbörande kommunala organs ställningstagande
i förekommande understödsfrågor. — överhuvudtaget nödgades styrelsen
draga i tvivelsmål, huruvida man i en hjälpverksamhet — utom i sådana
fall, där man hade att göra med alldeles entydiga grunder för hjälpbehovet
och klart utstakade, enhetliga normer för det allmännas medverkan för behovets
tillgodoseende — kunde undvara en för hjälpens beredande och utformning
ansvarig lokal myndighet, vars ansvar därvid åtminstone i viss
utsträckning vore av ekonomisk natur.
Uppsala läns barnavardsförbund anför med instämmande av länsstyrelsen
i länet:
Förbundet ansåge nödvändigt, att en del av hjälpen bekostades av primärkommunen.
Genom förslaget till förlossningsvårdens ordnande komme
i åtskilliga fall primärkommunens understödsutgifter att lättas. Men kommissionens
förslag, att under den tid, mödrahjälp utginge, denna skulle
täcka hela kvinnans understödsbehov även i det fall, att fattigvårdsunderstöd
tidigare utgått till henne eller till hennes familj, inbjöde direkt till att
övervältra på staten kostnaderna för vissa understödsfall, som eljest skulle
^.F3^]33* primärkommunen. Förbundet hyste den övertygelsen, att ett sådant
förhållande mellan de olika understödsformerna skulle leda till missbruk.
Förslagsvis ville förbundet därför förorda, att en fjärdedel av mödrahjälpen
bekostades av primärkommunen och återstående tre fjärdedelar avstaten.
Samma synpunkter hävdas av medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Kopparbergs
län. Medicinalstyrelsen anser, att kommunernas bidrag borde sättas
till 50 procent.
Länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Östergötlands lån samt barnavårdsnämnden
i Gävle ifrågasätta kommunalt bidrag under åberopande av
att med dylikt bidrag beslutanderätten i understödsärendena kunde anförtros
barnavårdsnämnderna.
Slutligen uttalar statskontoret — som i anledning av framställda erinringar
mot hjälpverksamhetens organisation förordar ny omprövning av förslaget
— att vid den förnyade utredningen borde beaktas, att förslaget innebure
ett överflyttande å statsverket av sådan underhållsskyldighet, som
hittills ansetts böra ankomma på vederbörande kommuner. Enligt statskontorets
vid olika tillfällen uttalade mening vore det önskvärt, om gränsen
mellan statens och kommunernas skyldighet i avseende å understöd av
skilda slag kunde komma under omprövning i ett större sammanhang.
Beträffande den behovsprövning, som skulle föregå beviljandet av
mödrahjälp, framhåller Stockholms barnavårdsnämnd, att denna ej borde
erhålla samma stränga karaktär, som då det gällde att bedöma fattigvårdsbehov.
Uttrycket »trängande behov» borde därför utbytas mot en mindre
sträng formulering.
Från några andra håll påpekas, att det bör närmare angivas vad som förstås
med »trängande» behov.
83
Kungl. Maj-.ts proposition nr 38.
Att mödrahjälpen huvudsakligen bör utgå i form av naturaförmåner
framhålles särskilt av länsstyrelsen och barnavårdsförblindet i Östergötlands
lån. Länsstyrelsen yttrar i detta hänseende följande.
Mödrahjälpen kunde, om icke utdelandet skedde efter en socialt inriktad
prövning, motverka de sunda strävanden, som hade till syfte att såvitt
möjligt sammanhålla moder och barn utom äktenskap, överhuvudtaget
borde det offentligas hjälp till barnaföderskor i den mån så kunde ske meddelas
in natura. I sådant syfte hade länsstyrelsen i sitt utlåtande över förslaget
till omorganisation av förlossningsvården gjort gällande, att barnaföderskas
vistelse å allmän sal i förlossningsanstalt, å förlossningsrum hos barnmorska
och å väntehem skulle vara helt kostnadsfri. Även eljest borde det allmännas
uppoffringar i hithörande avseenden mer^ än förslaget förutsatte
nedläggas på sociala stödåtgärder såsom tillhandahållande av hemhjälp, ej
blott penningar till avlöning av sådan, samt anordnande av mödrahem, spadbarnshem,
mindre inackorderingshem, barnkrubbor och barnträdgårdar.
Vidkommande mödrahjälpens maximistorlek i det enskilda fallet
förordar medicinalstyrelsen, att denna med hänsyn till de betydande kostnaderna
för staten nedsättes till 200 kronor, varvid styrelsen dock erinrar om
att styrelsen föreslagit moderskapsunderstödets höjning till i regel 100 kronor.
Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i första distriktet finner ater,
att någon maximering ej bör föreskrivas, medan konsulenten i sjunde distriktet
anser möjlighet böra finnas att i särskilda fall överskrida maximibeloppet.
Sistnämnda mening delas även av länsstyrelsen i Hallands län och
barnavårdsnämnden i Örebro. Barnavårdsnämnden i Gävle — som föreslagit,
att mödrahjälpen borde utgå av kommunla medel med bidrag av statsmedel
— uttalar, att maximibeloppet 300 kronor bör avse statens bidrag.
Vad angår kommissionens förslag till uppdelning av maximisumman å
tid före och efter nedkomsten, ha erinringar framställts i följande hänseenden.
Länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Uppsala län anse överhuvud ej
lämpligt att maximera hjälpen till viss del före respektive efter nedkomsten.
Barnavårdsbyrån i Stockholm finner med hänsyn till barnets bästa vara
av vikt, att allenast 100 kronor må utbetalas före nedkomsten och sålunda
200 kronor lämnas efter densamma. Med en sådan uppdelning skulle, yttrar
byrån, de barnavårdande myndigheternas strävanden att bereda moder och
barn lämplig vård under längre tid efter nedkomsten underlättas och en viss,
om också knappast tillräcklig förlängning av amningstiden kunna vinnas.
Samma förslag väckes av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt barnavårdsnämnden
i Göteborg.
Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet och direktionen över
Allmänna barnhuset ifrågasätta av enahanda skäl en sänkning av det belopp,
som må utbetalas före nedkomsten, direktionen dock endast för fall, då
kvinnan beredes vård å de för längre vistelse avsedda spädbarnshemmen.
Länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Södermanlands län synas också
dela den meningen, att större del av hjälpen bör reserveras för tiden efter nedkomsten.
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
Här må även nämnas, alt vissa invändningar framkommit mot den av
kommissionen föreslagna minsta amningstiden av sex veckor utan att förslag
framställts i fråga örn det sätt, varpå en längre amningstid skulle kunna
möjliggöras. Sålunda förklara sig länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i
Jämtlands län ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna minsta amningstiden
av sex veckor vore för kort, medan Fredrika-Bremer-förbundet yttrar, att tillräckliga
garantier för ett sammanhållande av mor och barn ej syntes ha
förebragts. Fastmer vore enligt förbundets mening det faktum, att en amningstid
av sex veckor godtoges som minimitid, ägnat att i hög grad försvåra
och i många fall omöjliggöra ett krav på en väl behövlig längre amningstid
och därigenom medföra risker för barnets framtida hälsa.
I detta sammanhang torde också böra återgivas ett par uttalanden angående
villkor för erhållande av mödrahjälp för tid efter nedkomsten. Stockholms
barnavårdsnämnd understryker vikten av att mödrahjälpen anordnas
så, att den kommer att främja den naturliga spädbarnsuppfödningen. Den,
som icke ammade sitt barn, borde fördenskull icke kunna tilldelas mödrahjälp
efter barnets födelse, med mindre hon med intyg av läkare styrkte, att
hon icke kunde eller borde giva barnet di. Stadgande härom borde inflyta i
den blivande författningen.
Huvudsakligen samma synpunkter framhållas av barnavårdsnämnden i
Göteborg, som anser det böra krävas, att modern avgiver löfte att på bästa
sätt försöka vårda och amma sitt barn. Hjälpens beviljande borde även
vara förenat med skyldighet för modern att ställa sig under barnavårdscentrals
ledning.
De nu avhandlade spörsmålen örn hjälpens storlek och fördelning å olika
tider beröra nära spädbarnshemmens verksamhet. I detta
ämne lia flera uttalanden gjorts vid remissbehandlingen.
Fattigvårds- och barnavårdsförbundet yttrar härom följande.
I de fall då av mödrahjälpen 200 kronor tilldelats kvinnan före nedkomsten,
återstode allenast 100 kronor för bestridande av avgifter å spädbarnshem
d. v. s. en summa, som icke räckte till mera än omkring 6 veckors vistelse
därstädes. Kommissionen framhölle, att sambandet mellan mor och barn
kunde möjliggöras även på andra och kanske naturligare vägar än dem spädbarnshemmen
erbjöde och hänvisade till barnkrubbor och storbarnkammare.
För ett mycket stort antal kvinnor kunde dessa institutioner dock icke ersätta
vistelsen å spädbarnshemmen, vilkas ytterst välgörande verkningar förbundets
styrelse kunnat iakttaga på nära håll. Spädbarnshemmen bomme vid
ett antagande av kommissionens förslag att ställas i valet mellan att fortsätta
sin verksamhet enligt nu följda linjer, något som snart skulle medföra ekonomisk
ruin, eller att upphöra med en ur alla synpunkter socialt, medicinskt
och etiskt högeligen gagnande verksamhet. Den möjlighet till ett fortsättande
av spädbarnshemmens arbete enligt hittills gällande program, som
kommissionen antydde, syntes nämligen icke förefinnas.
Länsstyrelsen i Södermanlands län samt barnavårdsförbunden i Södermanlands
och Östergötlands län framhålla, att ett godtagande av sex veckor såsom
minsta amningstid måste medföra olägenheter för spädbarnshemmens
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
verksamhet. Det anföres bland annat, att det redan under nuvarande förhållanden
ofta visat sig vanskligt att förmå de å hemmen intagna mödrarna
att kvarstanna under stipulerad tid, sex månader. Det vore uppenbart, att
ett införande å hemmen av en viss kategori kvinnor, som efter en förhållandevis
kort tidrymd av kostnadsskäl vore tvingade att åter söka sig ut i förvärvsarbetet,
skulle ofördelaktigt inverka på de övrigas benägenhet att kvarstanna
under den tid, som hittills ansetts vara ett minimum, för att sambandet
mellan mor och barn skulle kunna upprätthållas.
Även i en del andra yttranden uttalas vissa farhågor för spädbarnshemmens
fortsatta verksamhet, varvid dock framhållas olika möjligheter för de
befarade olägenheternas undanröjande.
Allmänna barnhusets direktion liksom länsstyrelsen och barnavårdsförbundet
i örebro län hålla sålunda före, att mödrahjälpens införande bör föranleda
upprätthållande av två olika slag av hem, ett för längre tids vistelse
och ett för kortare. Direktionens yttrande innehåller huvudsakligen följande.
Direktionen ansåge sig böra till en början framhålla, att barnhuset, som
vore en stiftelse, av ålder och enligt gällande reglemente hade till ändamål
att hjälpa värnlösa barn. Att den av barnhuset understödda verksamheten
delvis kommit att inrikta sig å ensamställda mödrar, hade uteslutande sin
grund däri, att en viss kategori värnlösa barn bäst hjälptes genom omhändertagande
av, jämte barnet, dettas moder. Härav framginge, att barnhusets
hittillsvarande verksamhet endast berörde ett väsentligen begränsat avsnitt
av det område, kommissionens förslag omspände.
Barnhusets mödraklientel hade således med få undantag begränsats till
sådana kvinnor, som för vård åt väntat barn icke haft annan utväg än att anlita
vederbörande kommun för hjälp eller, vad i Stockholm eller dess närhet
boende kvinnor anginge, den där arbetande barnavårdsbvrån.
En grundläggande princip för anordnandet av och driften vid av barnhuset
understödda hem hade varit, att barnen skulle få förmånen att uppfödas med
modersmjölk, mödrarna därigenom fästas vid barnen och sambandet mellan
mor och barn såmedelst kunna stärkas och om möjligt för framtiden bibehållas.
För detta ändamål hade såsom villkor för intagande å de av barnhuset
understödda hemmen föreskrivits, att moder måste stanna där en tid
tillräckligt lång, för att modersmjölken skulle bli till avsedd nytta och bandet
mellan mor och barn knytas fast. I sådant avseende hade^ som regel
fastslagits sex månader, men klart vore, att undantag därifrån både kunnat
och måst givas. Under moderns vistelse å hemmet hade vederbörande barnavårdsombud
att i samråd med modern och hennes barnavårdsman söka utfundera
det bästa sättet för barnets framtida vård, därvid man främst skulle
söka ordna så att, där delta icke av särskilda anledningar vore olämpligt,
mor och barn gåves möjlighet att hålla samman.
Utom barn med egna mödrar vistades å hemmen jämväl ensamma barn.
Det vore sådana fall, där modern dött, där modern vore uppenbart olämplig
att taga hand örn sitt barn eller där man eljest av någon .särskild anledning
måst släppa på kravet att hålla mor och barn samman. Förhållandet växlade
å olika hem, men som regel kunde sägas, att antalet barn utan mödrar
vore hälften så stort som de med mödrar. För dessa ensamma barn ålåge
det barnavårdsombudet alt skaffa goda fosterhem.
Därest kommissionens förslag oförändrat genomfördes, skulle, de sålunda
beskrivna hemmen helt ändra karaktär. Först och främst erfordrades ett
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
mångdubbelt större antal platser och, om icke skilda arter av hem inrättades,
bleve klientelet högst skiftande, vilket i sin tur komme att leda till svårigheten
att uppehålla trevnaden i samlivet där.
I kommissionens betänkande anfördes, att, då framställning om hjälp
gjordes, städse borde utredas, huru kvinnan hade för avsikt att förfara med
barnet efter födelsen, och vidare att ett skäligt och naturligt krav syntes vara,
att, då hjälp beviljades för tid efter nedkomsten, denna gåves under förutsättning,
att sambandet mellan mor och barn upprätthölles.
Direktionen ville på det livligaste instämma i vad kommissionen sålunda
uttalat. Ville man, såsom direktionen ansåge vara riktigt, taga fulla konsekvenserna
härav, ledde detta emellertid till annat resultat än det som kommissionens
förslag angåve. Läte man nämnda grundsats bli icke blott en
förutsättning på papperet utan ett villkor i verkligheten, komme klientelet
för mödrahjälpen att uppdelas i två skilda kategorier.
Till den ena hörde de mödrar, gifta eller ogifta, för vilka det visade sig
finnas möjlighet att efter någon kortare tids vård efter förlossningen själva
taga vård om sitt barn, i eget hem, genom anlitande av barnkrubba under
eget arbete eller genom överlämnande till anförvanter eller vänner boende
så, att amningen erforderlig tid kunde fortsättas och sambandet mellan mor
och barn i framtiden bibehållas. Såsom kommissionen anfört, kunde i
många fall förlossningshem icke giva dessa mödrar erforderlig eftervård. Det
tarvades för dem hem, där de kunde under kort tid taga in i avvaktan på
att kunna i nära framtid efter återhämtande av full arbetskraft definitivt ordna
för sig och sitt barn.
Den andra kategorien åter räknade inom sig de kvinnor, för vilka man
icke kunde inom nära framtid finna dylik utväg och bland vilka man ofta
återfunne sådana, som vore i behov av handledning för att kunna i framtiden
sörja för sig och sitt barn. Det vore för denna senare kategori, de av
barnhuset understödda hemmen lämpade sig. Att i samma hem blanda de
olika kategorierna skulle enligt barnhusets mening visa sig synnerligen olämpligt
och mången gång menligt inverka å arbetet för utbildning och fostran
av den senare kategorien mödrar.
Av vad sålunda anförts framginge, att direktionen ansåge kommissionens
förslag om mödralijälp böra föranleda uppehållande av två skilda slag av
mödrahem för angivna olika kategorier samt än vidare, att man icke för någon
kategori finge släppa på kravet att såsom grundvillkor för mödralijälp
uppställa, att modern så ordnade för sig, att hon kunde under för barnets hälsa
och utveckling erforderlig tid amma detsamma.
Skulle sistnämnda villkor uppgivas, komme kommissionens förslag att
motverka sitt syfte. Det skulle nämligen bli alltför lätt för mindre ansvarskännande
mödrar att bli av med sina barn, innan dessa genom tillräckligt
lång amningstid vunnit önskvärd utveckling och motståndskraft. Dessa
mödrar skulle stanna å mödrahemmet allenast så länge mödrahjälpen räckte,
enligt kommissionens förslag ungefär sex veckor efter förlossningen, och därefter
lämna barnet åt sitt öde, varigenom ock det önskvärda bibehållandet
av samband mellan mor och barn skulle gå om intet. Örn mödrahjälpen
satte dem i stånd att under dessa sex veckor betala för sig, skulle barnet
därefter falla kommunen till last och vederbörande kommunala myndighet
skulle icke hava makt att för vårdbidrag till barnet kräva vidare amning av
modern. Resultatet skulle bliva, att å spädbarnshemmen skulle stanna ett långt
större antal späda barn utan mödrar än nu vore fallet och att dödligheten
bland dessa, berövade modersmjölken vid sex veckors ålder, kunde befaras
komma att icke oväsentligt stiga. Genom täta skiften av mödrar, endast bo
-
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
ende kort tid å hemmen, skulle givetvis risker för smittsamma infektionssjukdomar
och epidemier ökas. „ , , .
Kommissionen hade beräknat, att kravet a bidrag fran barnhuset till
spädbarnshem skulle genom kommissionens förslag avsevärt mmskas. Direktionen
vore härutinnan av en annan mening. Örn nämligen kommissionens
förslag oförändrat genomfördes, komme kommunerna att ta taga hand
om ett väsentligt större antal barn än nu. Såsom direktionen framhålla
komme flertalet kvinnor att endast kort tid vistas å spädbarnshemmen och
sedan där kvarlämna sina barn. I stor utsträckning komme mödrar icke
alls att ens passera spädbarnshemmen utan fortast möjligt avsluta amningen
och lämna barnen ifrån sig. I vilket fall som helst bleve det vederbörande
kommun, som i regel finge ansvaret för barnet. Det bleve spädbarnshemmen,
som finge vårda dem och kostnaden komme att lå delas mellan kommunen
och barnhuset. Någon nämnvärd kostnadsminskning ansåge sig direktionen
fördenskull i detta fall icke böra räkna med.
Om åter för åtnjutande av mödrahjälp uppställdes villkor i syfte, som direktionen
angivit, och därigenom två skilda slag av hem bleve erfoi derilda,
syntes bidrag från barnhuset behöva komma i fråga allenast för det slag
av hem, där mödrarna stannade en längre tid. I vad mån bidrag fran
barnhuset för dessa hem komme att tarvas, berodde givetvis helt och hållet
på storleken av mödrahjälpen. Skulle de av kommissionen föreslagna bestämmelserna
gälla, syntes kravet å bidrag från barnhuset icke komma att
minskas. Direktionen ansåge det dock kunna för mödrahjälp i dessa fall
föreskrivas villkor, som av beviljat bidrag för tiden efter förlossningen reserverade
större belopp än kommissionens förslag förutsatte. ...
Direktionen erinrade i detta sammanhang örn att direktionen i skrivelse
den 15 februari 1935 till statsrådet och chefen för socialdepartementet framhållit.
att direktionens medel icke komme att förslå till understöd enligt nu
tillämpade normer för de barnhem, som för förbundens verksamhet voie
oundgängliga. Det skulle fördenskull vara en väsentlig lättnad för barnhuset,
örn bidragen till spädbarnshemmen kunde minskas.
Barnavårdsförbundet i Gotlands län anför med instämmande av länsstyrelsen
bland annat följande.
Spädbarnshemmen i sin nuvarande form fyllde ett bestämt och mycket
påtagligt behov. De passade särskilt för landsbygd och mindre stader, och
hemmens verksamhet hade visat sig i hög grad nyttig och rent av nödvändig.
Den typ av vårdhem, som i betänkandet föresloges, kunde vara lämplig
för större städer och industriorter, där modern snart efter nedkomsten kunde
återtaga sitt arbete, samt för en typ av mödrar, som ej behövde den uppfostran,
de nuvarande hemmen gåre. För dessa mödrar kunde sex veckors
vistelse på vårdhem och sedan barnkrubbor för barnens dagsvistelse vala
mycket lämpligt. Att de nuvarande spädbarnshemmen skulle kunna ge tillflykt
åt de båda kategorierna vore ogenomförbart, då i det ena fallet det
gällde vård, i det andra jämväl uppfostran och husligt arbete, och då närvaron
av vissa mödrar, som ej behövde arbeta och stannade helt kolt tid,
nödvändigtvis måste utöva ett störande och oroande inflytande på hemmets
egentliga klientel. Bäst vöre därför att helt skilja de båda typerna av hem.
Förslaget byggde på den principen, att ingen annan hjälp Hnge ges samtidigt
med mödrahjälpen. Då förslaget därjämte förutsatte att efter den relativt
korta tid, denna hjälp räckte, varken staten eller Allmänna barnhuset
skulle gira något fortsatt understöd, följde härav, att den tid, mor och barn
kumle hållas tillsammans, i många fall bleve alldeles för kort.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Det måste också påpekas, att de flesta spädbarnshemmen ägdes av stiftelser,
vilka kanske icke vöre villiga att utan vidare lägga om en verksamhet,
Pf. oj? mycket arbete nedlagts och vars goda resultat man kunnat följa
till vårdhem av förslagets typ.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser liksom länets barnavårdsförbund, att bestämmelsen
örn sex månaders vårdtid å hemmen även i fortsättningen bör
iakttagas, samt framhåller vidare, att länsstyrelsen ej kunde finna några bärande
skäl hava anförts för att de av barnhuset understödda hemmen skulle
berövas ^ driftbidrag från barnhuset för mödrar, som åtnjöte mödrahjälp.
Finge sådant driftbidrag utgå för dessa mödrar, funnes stora möjligheter
att utan höjning av nuvarande dagavgifter bereda samma mödrar hjälp å
spadbarnshem under den tidrymd, som måste anses önskvärd.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför:
Genom den föreslagna bestämmelsen att 200 kronor av mödrahjälpen kunde
uttagas tore förlossningen kunde det befaras, att vistelsen i mödrahemmet
y.?11!1?® att inskränkas till endast omkring sex veckor, vilket vore till skada
tor bade moder och barn. För att förhindra en dylik utveckling syntes kommunerna
bora erinras örn lämpligheten av att i vissa fall utfylla mödrahjälpen
genom att lämna bidrag för vistelse å mödrahem något längre tid än dien,
lill vilken modrahjalpen förslår. Vistelsetiden borde åtminstone sammanlagt
Oliva fyra manader. Aven kunde ju mödrahjälpen i särskilda fall beviljas
TT-iJ1 k°r’ V1SS de.J ut§m8e 1 form av vistelse å mödrahem. Om icke
särskilda anordmngair vidtoges i denna fråga, vore man snart inne på det
gamla missförhållandet, att barnen alltför snart skildes från sina mödrar.
Gentemot förslaget att i vissa fall bör lämnas hjälp i form av lån
lia en del erinringar framställts.
Medicinalstyrelsen samt länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Stockholms
län anse, att laneformen bör utgå ur förslaget.
Barnavårdsförbundet i Blekinge län, varmed länsstyrelsen instämt, yppar
synnerlig tvekan inför låneformen, särskilt enär förbundet befarade, att
hjälpformen skulle medföra ett avsevärt arbete. Förbundet ansåge det önskvärt,
att med låneformen finge anstå, tills någon erfarenhet vunnits i fråga
om mödrahjälpen överhuvud taget.
Av samma skäl ställer sig Norrbottens läns barnavårdsförbund betänksamt
mot låneformen.
Sjuksköterskeföreningen föreslår, att lånen böra löpa utan ränta samt att
de efter prövning må kunna efterskänkas.
Vad härefter angår den av kommissionen föreslagna regressrätten
lia följande erinringar gjorts.
Medicinalstyrelsen yttrar bland annat följande.
Da nP?-n t0#e 1 betraktande de olägenheter för staten, som i de flesta fäll
skulle hilva förenade med den föreslagna regressrättens utövande, och att
kvinnan i en del fall även kunde tänkas lida direkt skada av den offentlighet,
som icke kunde undvikas vid ett domstolsförfarande, syntes det styrelsen,
att starka skäl talade för att regressrätten icke borde komma till användning
i fall av mödrahjälp. Mödrahjälpens understöd bleve också med
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
den av styrelsen föreslagna begränsningen till högst 200 kronor icke så kostsamma.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:
Det saknades närmare utredning, huru regressrätten praktiskt skulle utövas.
Hade kommissionen förutsatt, alt en verklig utredning angående barnafaderns
betalningsförmåga skulle verkställas, torde detta medföra synnerligen
tidsödande och kostsamma undersökningar. Därest emellertid regressrätt
ansåges böra förefinnas, ville länsstyrelsen framhålla, att sådan rätt enligt
länsstyrelsens uppfattning icke syntes böra vara utesluten, då mödrahjälp lämnats
i form av lån, enär kvinnan eljest hade möjlighet och — om hon saknade
tillgångar — jämväl stundom intresse av att anlita låneformen endast
för att skydda barnafadern för återkrav.
Samma uppfattning giver länets barnavårdsförbund uttryck åt.
Stockholms barnavårdsnämnd uttalar följande.
Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida den föreslagna regressrätten komme
att tillföra statsverket ens så stora inkomster, att de försloge till bestridandet
av de bokförings-, rättegångs- och indrivningskostnader, som återkravsverksamheten
skulle föranleda. Följande synpunkter och statistiska uppgifter
borde beaktas.
Eftersom vid behovsprövningen hänsyn skulle tagas till barnafaderns förmåga
att lämna bistånd, syntes, vad anginge mödrar till barn utom äktenskap
— vilka det i praktiken huvudsakligen komme att gälla — återkrav icke
kunna komma i fråga i andra fall än där faderskapet ännu icke blivit fastställt
vid hjälpens utgivande eller där faderskapet visserligen fastställts vid
denna tidpunkt men fadern då vöre oförmögen att utgiva underhållsbidrag.
Vid 1934 års utgång hade Stockholms stads barnavårdsnämnd halt tillsyn
enligt lagen om barn utom äktenskap över 8,876 barn. För 7,924 av dessa
barn eller 89.3 % hade faderskapet vid samma tidpunkt varit fastställt. För
215 eller 2.4 % hade faderskapsutredningen ännu icke avslutats. Fastställandet
hade i 1,111 fall ägt rum genom domstols utslag och i 6,813 fall genom
lagstadgat erkännande, som på ett fåtal fall när skett i samband med avtal
örn underhållsbidrag. Där underhållsbidraget fastställdes genom avtal, skedde
fastställandet i allmänhet före eller strax efter barnets födelse. Det underhållsbidrag,
som enligt 5 § lagen örn barn utom äktenskap skulle utgå
till utomäktenskapligt barns moder, fastställdes av Stockholms rådhusrätt i
regel till en krona örn dagen under 12 veckor eller sammanlagt 84 kronor.
Även där underhållsbidraget fastställdes genom avtal, vore samma belopp
det vanligast förekommande. Inom dessa 12 veckor folie även vistelsen på
förlossningsanstalt. Regressrätt skulle således åtminstone för de allt talrikare
kvinnors vidkommande, som förlöstes å anstalt, aldrig kunna ifrågakomma
till hela det fastställda bidragsbeloppet. Om en fader saknade förmåga att
utgiva underhållsbidraget till barnets moder vid den tid, för vilken det vore
avsett, torde det endast i ett mindre antal fall bliva honom möjligt att senare,
förutom det löpande underhållsbidraget till barnet, erlägga detsamma. Ett
ersättningskrav mot fadern torde därför i ett stort antal tall medföra, att
han bleve urståndsatt att i full utsträckning tillgöra sin underhållsplikt mot
barnet. En av barnavårdsnämnden på sin tid töretagen utredning rörande
storleken av de fastställda underhållsbidragen till de barn, för vilka barnavårdsnämnden
under tiden 1 januari—30 juni 1932 hade förordnat barnavårdsman,
gåve vid handen, alt endast 9.5 % av de genom domstols utslag
fastställda periodiska bidragen uppginge till eller överstege 40 kronor i månaden.
För de underhållsbidrag, sorn fastställts genom avtal, hade motsva
-
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
rande relativa tal varit 11.8 %>. Det till barnet utmätta underhållsbidraget
försloge alltså i allmänhet allenast till barnets oundgängliga behov. Varje intrång
i detta underhållsbidrag borde därför om möjligt undvikas. Härtill Romme
att nu mer än 30 % av de utomäktenskapliga barnen legaliserades genom
efterföljande äktenskap. Det vore icke välbetänkt att genom återkrav mot
barnafadern för den beviljade mödrahjälpen göra det svårare för föräldrarna
att ordna ett hem för sig och barnet. Den föreslagna regressrätten
syntes sålunda, så vitt anginge fäder till barn utom äktenskap, icke medföra
så synnerligen betydande inkomster för statsverket, i varje fall icke, om skälig
hänsyn skulle tagas till barnens underhållsanspråk. Än sämre bleve resultatet
av kravet mot de gifta männen, eftersom endast nödställda hustrur
kunde komma i fråga till erhållande av moderskapshjälp.
På grund av det anförda ansåge sig barnavårdsnämnden böra bestämt avstyrka
kommissionens förslag angående återkrav. I de relativt fåtaliga fall,
där faderskapet icke vore fastställt vid mödrahjälpens utgivande, men utsikt
kunde finnas att efter faderskapets fastställande utan intrång på barnets rätt
utfå underhållsbidrag till modern, kunde statsverkets intresse lämpligare tillgodoses
på så sätt, att hjälpen finge form av lån att av modern återbetalas
med från barnafadern inflytande underhållsbidrag. Skulle det sedermera
visa sig, att intet underhållsbidrag till modern kunde erhållas för den tid,
mödrahjälpen avsåge, borde skulden avskrivas.
I likhet med Stockholms barnavårdsnämnd framhåller barnavårdsnämnden
i Malmö, att regressrätten måste komma att medföra ett visst konkurrensförhållande
mellan staten och den underhållsberättigade.
Länsstyrelsen i Malmöhus län — vilken velat förutsätta, att beslutanderätten
i mödrahjälpsärendena uppdrages åt länsstyrelserna — anser, att länsstyrelserna
böra kunna få upptaga frågor rörande mannens ersättningsskyldighet.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård framhåller, att om regresskrav
mot gift man skulle framställas, det syntes möjligt att pröva sådant
krav i vanlig administrativ ordning. — Statsverkets rätt till ersättning i faderskapsprocesser
borde för övrigt kunna tillvaratagas genom barnavårdsmannen.
Gävleborgs läns barnavårdsförbund håller före, att regressrätten enklast
och billigast bevakades av barnavårdsmannen i samband med process örn
faderskap och underhållsbidrag.
Vad slutligen angår verksamhetens organisation, har kommissionens förslag
i väsentliga hänseenden avstyrkts av flertalet myndigheter och sammanslutningar.
I fråga först om vilket organ, som beslutanderätten i
mödrahjälpsärendena bör tillkomma, ha tre olika mot förslaget
avvikande huvudmeningar framkommit. Sålunda ifrågasättes såsom
beslutande instans dels något kommunalt organ, dels något länsorgan och
dels någon befintlig central myndighet.
En större grupp myndigheter och sammanslutningar förordar ett lokalt organ
såsom beslutande instans i stället för den föreslagna centrala nämnden.
Hit höra socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens inspektör för fattigvård
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.
och barnavård, furu fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, fattigvårds- och
barnavårdsförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet, barnavårdsbgrån i Stockholm,
Sveriges läkarförbund, sju länsstyrelser (Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands
län), åtta barnavårdsförbund (Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län ävensom skånska
barnavårdsförbundet) samt barnavårdsnämnderna i Stockholm och Gävle.
I den mån preciserade förslag i fråga örn det lokala organet framställts,
förordas i regel barnavårdsnämnderna. Allenast två fattigvårds- och harnavårdskonsulenter
förorda fattigvårdsstyrelserna, varjämte en konsulent ifrågasätter
en av barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen gemensamt tillsatt
delegation. Ur yttrandena må återgivas följande.
Socialstyrelsen anför: Visserligen kunde man, såsom förslaget ju också
åsyftade, genom upprättandet av lämpliga formulär underlätta en lokal skildring
av det individuella fallet, vilken skulle läggas till grund för bedömande
och beslut hos den föreslagna centralmyndigheten. Men det rådde väl knappast
tvivel därom, att många ovägbara nyanser, som dock kunde vara sakligt
ytterst betydelsefulla, måste tappas bort i ett sådant schablonmässigt förfarande
— utredningen på platsen och den centrala bedömningen finge verkställas
med aldrig så stor samvetsgrannhet. Härtill bomme, att vid en dylik
hjälpverksamhet många praktiska dispositioner måste träffas genom ett omedelbart
snabbt avgörande på platsen, vanligen under ett val mellan en mängd
olika alternativ, varvid vetskapen örn de ekonomiska lijälpresurser, som
kunde påräknas, ofta vore av väsentlig betydelse för avgörandet. Att, såsom
förslaget innebure, göra en sådan uppdelning, att man förläde den°grundläggande
utredningen och ansvaret för de praktiska verkställighetsåtgärderna
till lokala organ men förläde själva det avgörande beslutet, huruvida och i
vilken ekonomisk omfattning mödrahjälp skulle beredas, till en central statlig
myndighet, måste ingiva starka betänkligheter ur såväl principiell som
praktisk synpunkt.
Medicinalstyrelsen uttalar bland annat: Inrättandet av en central nämnd
med många befattningshavare gjorde hela proceduren mycket omständlig och
i viss mån även verklighetsfrämmande. Utan all fråga lämpade sig en lokal
myndighet bäst som beslutande organ. En sådan myndighet finge erfarenhet
och god kännedom örn de faktorer, som vore avgörande vid bedömandet
av ärendena. Barnavårdsnämnderna hade onekligen en viss samhörighet med
det klientel, varom här vore fråga. Behovsprövningen bleve dock för nämnden
ett delvis nytt område, likaså utbetalnings- och kontrollarbetet, örn sådant
komme att åvila nämnden, men efter ett pär år, då tillräcklig erfarenhet vunnits,
torde svårigheterna vara övervunna. Ett samarbete mellan barnavårdsnämnden
och fattigvårdsstyrelsen i fall, där barnaföderska åtnjöte fattigvardsbidrag,
syntes ligga nära lill hands och icke behöva medföra någon sammanblandning
av mödrahjälps- och fattigvårdsunderstöden. Det borde dock sta
nämnden öppet att överlåta bestämmanderätten i dessa ärenden till vederbörande
medra- och spiidbarnscenlral, därvid centralen borde betraktas såsom
i organisatoriskt hänseende likställd med nämnden.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård yttrar följande. Barnavårdsnämnderna
borde limmas uppdraget alt omhänderhava mödrahjälpen.
Därmed vore dock ej sagt, att icke goda skäl talade för att även fattigvårdsstyrelserna
skulle på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra uppdraget. Då
emellertid de ogifta mödrarna i varje fall måste komma i beröring med bar
-
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.
navårdsnämndema och då det syntes mindre lämpligt, att mödrahjälpen
handhades av två olika organ inom samma kommun, borde hela denna verksamhet
förläggas till barnavårdsnämnderna. Även beslutanderätten borde
tillkomma dessa nämnder, varigenom den centrala nämnden skulle göras
överflödig. Förlädes avgörandet om mödrahjälp till barnavårdsnämnderna.
vöre det sannolikt, att därmed också kunde vinnas den fördelen, att barnavårdsman
bomme att förordnas vid ett tidigare tillfälle än vad som nu i allmänhet
vore möjligt. Såsom kontrollerande statsorgan borde länsstyrelserna
ifrågakomma. Länsstyrelsernas funktion kunde närmast tänkas jämförlig
med den, som de utövade beträffande ersättning av statsmedel för fattigvård
eller barnavård. I de fall, där barnavårdsnämnderna utbetalade mödrahjälp
med högre belopp än som kunde anses »skäligt» eller som kunde hänföras till
uttrycket trängande — vilket uttryck borde närmare preciseras — komme
länsstyrelsen att göra avdrag vid gottgörelse av staten, och kommunen finge
själv bära dessa kostnader, liksom nu skedde i de nyssnämnda understödsfallen.
Skulle kommunerna lia svårt att förskottera mödrahjälpen, kunde
viss kvotdel av den summa, som beräknades komma att utgå, utanordnas
på förhand av länsstyrelsen.
Fredrika-Bremer-förbundet uttalar (två styrelseledamöter dock skiljaktiga):
Med avseende på ändamålsenligheten alt tillskapa en ny statlig central
nämnd hyste förbundet starka tvivel. Att på sätt som föreslagits skilja ut i
betänkandet berörda hjälpåtgärder för mödrar och späda barn och lägga
dessa under ett för detta speciella ändamål tillkommet ämbetsverk vore att
på en viktig punkt införa splittring av samhällets hjälpverksamhet. Det
vore att bryta med den tendens mot större koncentration och enhetlighet i
det allmännas sociala insatser som såväl stat som kommuner med stöd av
vunnen erfarenhet på senare tid eftersträvat. Ehuru förbundet i första hand
förordade barnavårdsnämnden som huvudorgan för mödrahjälpens handhavande,
ville förbundet samtidigt framhålla, att det läte tänka sig att i barnavårdsnämndens
ställe sätta en barnavårdscentral.
Uppsala läns barnavårds förbund yttrar med instämmande av länsstyrelse.
!}: Förbundet mäste pa det bestämdaste avstyrka den centralisering av
hjälpverksamheten lör hela riket, som kommissionen föreslagit. Enligt
kommissionens beräkning skulle årligen omkring 10,000 understödsfall behandlas
av den centrala nämnden. Dessa tall måste emellertid, om verksamheten
.skulle lämna lyckligt resultat, bedömas efter de växlande personliga
och ekonomiska förhållandena för moder och barn. Det vore tillika
viktigt, alt hjälpfrågorna kunde behandlas med stor skyndsamhet. Men det
torde icke kunna undgås, att den centrala nämnden, för att överhuvud taget
kunna bemästra sitt material, inom kort komme att övergå till att antingen
utdela hjälp efter vissa schabloner eller helt och hållet följa de underordnade
organens förslag eller upptaga en tidsödande, omfattande och för de hjälpbehovande
och lokalorganen i hög grad nedslående skriftväxling. Ingen annan
möjlighet för prövningen av ifrågavarande hjälpbehov funnes således
an att anförtro densamma åt lokala organ.
Enligt förbundets erfarenhet erbjöde barnavårdsnämnderna med tillhjälp
av barnavardsombuden en tillfredsställande organisation. Deras svaghet särskilt
i de små kommunerna, skulle ingalunda förbises eller förtigas,^men ge!™m.
barnavårdsförbundens och barnavårdsombudens hjälp hade de dock erhållit
kvalificerade rådgivare, vilka i allt högre grad anlitades och såväl från
nämndernas som från klientelets sida tillvunnit sig förtroende. Hos intet annat
organ kunde den personliga kännedomen örn de individuella förhållandena
miva sa starkt företrädd. Genom barnavårdsombudens biträde erhölles där
-
93
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
jämte större säkerhet för att en åtminstone länsvis likformig och rättvis praxis
tillämpades.
Södermanlands läns barnavårdsförbund anför med instämmande av länsstyrelsen:
Utan alldeles tvingande skäl borde man ej ytterligare utöka den
förefintliga mångfalden sociala hjälporgan. Förbundet hade för övrigt svårt
att föreställa sig, att den av kommissionen föreslagna centrala myndigheten,
ens örn densamma finge en betydligt mera omfattande organisation än som
ifrågasatts, skulle kunna bliva i stånd att skänka de särskilda ärendena den
omsorgsfulla individuella prövning, som ju måste anses utgöra en förutsättning
för hjälpåtgärdernas effektivitet. Förbundet ville i detta sammanhang
endast erinra örn att kommissionen själv uppskattat arliga antalet hjälpt all sa
högt som till 10,000. En decentralisering av ärendenas behandling syntes därför
ofrånkomlig. Då jämväl av kostnadshänsyn tillskapandet av särskilda
länsorgan för verksamhetens handhavande syntes uteslutet, borde det tagas
under förnyat övervägande att anförtro denna uppgift åt någon kommunal
myndighet, närmast då barnavårdsnämnderna. Förbundet kunde icke tillmäta
de skäl, som kommissionen anfört mot en dylik anordning, någon större
Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar: Anordningen med en central
nämnd kunde befaras bliva ej blott förenad med onödig kostnad och omgång
utan ock ganska ineffektiv. Det verkliga avgörandet komme sannolikt
att ligga hos de lokala, i första hand prövande barnavårdsnämnderna, ehuruväl
dessa enligt förslaget skulle biträdas och kontrolleras av en för varje
barnavårdsnämnd av den centrala nämnden förordnad föredragande.
Om också förslaget enligt länsstyrelsens mening gjorde sig skyldigt till en
tydlig överorganisation, skulle villigt medgivas, att det icke vore lätt att finna
den lämpligaste organisationen för mödrahjälpens handhavande. Närmast
till hands läge naturligtvis att låta barnavårdsnämnderna, som hade personlig
kännedom örn de hjälpbehövande kvinnorna, besluta angående de
kontanta bidragen, såvida det blott kunde förebyggas, att de slösade med
statens medel för att lätta kommunens fattigvårdstunga.
Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar: Det förefölle nödvändigt, att
det centrala organet uppdelades på liera avdelningar med självständig beslutanderätt,
envar med anknytning till vissa län, dock att en gemensam ledning
sörjde för att enhetliga principer vunne tillämpning vid ärendenas
handläggning. Skedde ej så, syntes på grund av ärendenas stora antal en
real granskning av handlingarnas innehall vara praktiskt taget utesluten.
Oavsett denna jämkning i förslaget ingåve emellertid tanken pa en central
nämnd, hur viktig en enhetlig handläggning av frågorna än vore, allvarliga
betänkligheter ur den synpunkten, att dess beslut pa grund av ärendenas
mångfald i regel torde komma för sent. En hjälp, som icke förelåge i det
avgörande ögonblicket, vore icke mycket värd. Denna synpunkt torde tvinga
till användande av lokala organ även om vissa olägenheter därvid skulle
främträds
Norrbottens läns barnavårdsförbund anser, att barnavårdsnämnden borde
ha att själv besluta utom i de fall, då meningsskiljaktighet uppstode mellan
nämnden och föredraganden — det allmänna ombudet. I sistnämnda lall
borde socialstyrelsen äga att besluta. o
Bamavårdsbyrån i Stockholm framhåller, att garanti mot missbruk fran
kommunernas sida vid en överflyttning av ärendena till barnavårdsnämnderna
borde kunna vinnas genom tillsyn över medlens användning från länsstyrelserna
och statens inspektör för fattigvård och barnavård.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
I den mån förslag till besvärsorgan framställas, nämnas länsstyrelserna
såsom andra instans och såsom tredje instans i regel Kungl. Majit i socialdepartementet,
undantagsvis även socialstyrelsen.
En annan grupp myndigheter och sammanslutningar uttala sig likaledes
mot den föreslagna centralisationen men förorda i stället för något kommunalt
organ ett länsorgan såsom beslutande instans, varvid ifrågasättas
antingen barnavårdsförbunden eller länsstyrelserna eller särskilda för ändamålet
inrättade länsnämnder.
Barnavårdsförbunden eller deras styrelser eller utskott förordas av länsstyrelserna
i Blekinge, Älvsborgs, örebro och Västerbottens län, de tre förstnämnda
lånens barnavårdsförbund samt direktionen över Allmänna barnhuset.
örebro läns barnavårdsförbund yttrar härutinnan med instämmande
av länsstyrelsen samt direktionen över Allmänna barnhuset följande.
Förslaget, att den centrala myndigheten skulle besluta i alla frågor om
mödrahjälp, befarade förbundet komma att onödigt byråkratisera och försena
avgörandet. Det vöre icke möjligt att enbart av papper — det finge
vara aldrig så väl uppställda och noggrant ifyllda blanketter — få erforderligt
grepp om ifrågavarande, ofta högst ömtåliga och på individuell läggning
och särart beroende fall. Förbundet förbisåge ingalunda nödvändigheten av enhetlighet
i avgörandet. Kravet härå syntes emellertid kunna tillgodoses genom
av myndigheten utfärdade generella regler och genom att avgörandet i vanliga
fall anförtroddes barnavårdsförbunden genom särskilt för ändamålet utsett
utskott, vars ledamöter godkänts av den centrala myndigheten. Ett dylikt
för varje län konstituerat utskott skulle kunna komma i direkt kontakt med
vederbörande hjälpsökande eller ledamot i barnavårdsnämnd och genom
undersökning av barnavårdsombudet, där så tarvades, erhålla möilighet att
få den personliga förståelse för det individuella fallet, icke minst med hänsyn
till vederbörandes omgivning och levnadsförhållanden, som vore nödvändig
för ett riktigt och lyckligt beslut om mödrahjälp. Om denna skulle bli av
verkligt värde i åsyftat hänseende, finge besluten örn hjälp icke tendera till
schablonmässiga resultat av prövning av uppgifter i vissa hänseenden utan
grunda sig på ett noggrant övervägande av varje särskilt individuellt fall.
Hjälpen komme rätt handhavd att mycket skifta och önskvärt vore, att
åsyftade generella regler härtill gåve möjlighet. Därest man ändock funne,
att de generella reglerna i visst fall borde frångås eller eljest särskilda förhållanden
därtill föranledde, borde beslut hänskjutas till den centrala myndigheten.
Denna skulle även vid en sådan anordning få mer än tillräckligt
att göra.
Enligt förbundets förmenande vöre det ej lyckligt att skapa en fullt självständig
central myndighet för ifrågavarande uppgift. Den borde såsom särskild
byrå inordnas i barnavårdsinspektionen och helst med denna flyttas till
socialstyrelsen men givetvis få självständig beslutanderätt.
De övriga myndigheter och sammanslutningar, vilka förorda barnavårdsförbunden,
framföra i huvudsak samma synpunkter, dock med den skillnaden,
att de inskränka den centrala myndighetens verksamhet till allenast
prövning av besvär. Såsom lämplig besvärsmyndighet förordas i regel socialstyrelsen
eller en byrå inom denna styrelse. Länsstyrelsen i Västerbottens
län nämner alternativt den centrala nämnden såsom besvärsinstans.
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
95
Länsstyrelserna ifrågasättas åter såsom beslutande organ av länsstyrelserna
i Jönköpings, Malmöhus och Jämtlands län, det sistnämnda länets barnavårdsförbund
samt sjuksköterskeföreningen.
Jämtlands läns barnavårds!örbund uttalar sig bestämt mot inrättandet av
den föreslagna centrala nämnden samt yttrar bland annat följande, vandi
länsstyrelsen instämmer.
En central nämnd, avsedd för hela riket, torde icke kunna erhålla nödvändig
intim kontakt med de olika levnadsförhållanden, som vore rådande inom
vitt skilda orter inom riket, utan vara tvungen att med hänsyn allenast till
handlingarnas innehåll behandla de framställningar, som inkomme till densamma.
Några möjligheter att annorledes än genom de lokala organen erhålla
ytterligare uppgifter funnes knappast. Någon som helst risk att decentralisera
den föreslagna verksamheten kunde förbundet ej finna vara för
handen. Därest t. ex. i socialdepartementets sociala meddelanden utförliga
anvisningar utfärdades rörande tilldelandet av mödrahjälp och vad därmed
hade sammanhang samt därefter barnavårdsombuden och barnavårdsnämnderna
genom sedvanliga konferenser införsattes i liandhavandet av dessa
frågor, syntes mycket väl länsstyrelserna efter framställning av vederbörande
barnavårdsnämnder samt, sedan barnavårdsombud eller barnavårdskonsulent
yttrat sig i ärendet, kunna besluta örn tilldelandet av mödrahjälp.
Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar följande.
Med hänsyn till den ökning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter, som under
senare åren skett, och svårigheterna att erhålla en tillfredsställande lösning
av de i samband med denna ökning stående personalfrågorna borde från
länsstyrelsehåll något understöd för lanken att pålägga länsstyrelserna nu
ifrågavarande uppgift knappast kunna väntas. Emellertid vore enligt länsstyrelsens
mening tanken ur saklig synpunkt förtjänt att närmare övervägas.
Faran för bristande enhetlighet i bedömandet av ärendena, om de förlädes
hos länsstyrelserna, borde ej överdrivas. Vägledande föreskrifter torde kunna
i behövlig utsträckning eliminera denna fara. Skulle länsstyrelsen övertaga
ärendena, borde emellertid i handläggningen av desamma deltaga en på
området sakkunnig såsom rådgivande. Den väsentliga fördel, som skulle
vinnas genom ärendenas förläggning till länsstyrelserna, vöre den, att utredningen
av ärendena skulle underlättas. Länsstyrelsen hade en synnerligen
god erfarenhet av nyttan av muntliga förhandlingar, genom sammanträffanden
eller telefonledes, med rättssökande eller myndigheter. Särskilt i sociala
frågor vore detta av betydelse. För den händelse ärendena handlades av en
central nämnd, bleve sådana förhandlingar i stort sett uteslutna. Ökningen
av länsstyrelsernas arbetsbörda, för den händelse de skulle övertaga denna
nya arbetsuppgift, bleve ej särdeles stor, örn de av kommissionen gjorda beräkningarna
rörande antalet fall, där mödrahjälp skulle förekomma, vore riktiga.
Kommissionen räknade med 10.000 fall för hela landet ärligen. Efter
folkmängden räknat skulle detta innebära, att för Malmöhus läns del skulle
förekomma omkring 800 sådana fall om året.
Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, alt för kommissionens förslag
talade, att handläggningen av ärendena komme att ske efter enhetliga linjer,
medan snabbheten i handläggningen syntes vinna på att denna i första instans
förlädes till länsstyrelserna.
Såsom lämpliga beslutande organ förordas slutligen särskilda länsnämnder
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
av länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län samt det förstnämnda länets
barnavårdsförbund, vilket yttrar, att en nämnd för varje län skulle hava
större kännedom om lokala förhållanden och hjälpmöjligheter och kanske
bliva mindre byråkratisk än en central nämnd med den ofantliga mängd ärenden,
som där skulle hopas.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför härutinnan följande.
Länsstyrelsen ifrågasatte, om icke beträffande organisationen av hjälpåtgärderna
skulle kunna vidtagas sådan omläggning, att såväl behovsprövningen
som handhavandet av åtgärderna i övrigt skulle kunna uppdragas
åt något lämpligt länsorgan, exempelvis en social nämnd, i närmare kontakt
med barnavårdsnämnderna, länets barnavårdsförbund och övriga lokala
organ och sorterande under landstinget. En sådan anordning syntes bliva
både billigare och effektivare än den av kommissionen föreslagna centrala
nämnden, vilken torde komma att medföra betydande kostnader.
Till dem, som uttala sig för en centraliserad handläggning ehuru utan
inrättande av nytt organ, höra Överståthållarämbetet och barnavårdsnämnden
i Norrköping.
Överståthållarämbetet yttrar härom bland annat:
Måhända vore kommissionens uppfattning, att beslutanderätten örn mödrahjälp
ej borde läggas hos ett kommunalt organ, riktig. Men örn ej kommunalt
organ erhölle rätt att avgöra frågor av nu nämnda slag, syntes handläggningen
därav böra läggas hos ett centralt organ. Vid en decentralisering
skulle ärendenas handläggning knappast kunna överlämnas åt annan
myndighet än åt länsstyrelserna. Men i likhet med kommissionen funne
ämbetet mödrahjälpsverksamheten i det stora hela taget ligga utanför länsstyrelsernas
verksamhetsområde. Ämbetet biträdde således vad i betänkandet
föreslagits därom, att dessa ärenden överlämnades till ett centralt organ.
Men däremot funne ämbetet lämpligheten av att härför skapa en fullt
ny institution kunna starkt ifrågasättas. I stället borde undersökas möjligheten
av att lägga dessa ärenden till något redan befintligt centralt verk.
En sådan undersökning torde ge vid handen, att andra organ än medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen icke kunde ifrågakomma. Som den senare
myndigheten redan nu hade att handlägga ärenden rörande sjukkasseväsendet
och således också frågor örn moderskapshjälp och moderskapsunderstöd,
syntes denna myndighet böra anförtros även frågor om mödrahjälp
enligt den blivande lagstiftningen.
Barnavårdsnämnden i Norrköping ifrågasätter såsom centralorgan pensionsstyrelsen
eller socialstyrelsen.
Till sist må nämnas, att tvekan beträffande lämpligheten av att inrätta
ett nytt centralt organ även uttalas av statskontoret och länsstyrelsen i Kronobergs
län.
I visst samband med frågan om en centralisering eller decentralisering av
verksamheten står spörsmålet, huruvida möjlighet att erhålla mödrahjälp
bör beredas även dem, vilka anse sig nödsakade att hemlighålla sitt moderskap.
Såsom redan nämnts har kommissionen i sådant syfte föreslagit, att
ansökan om mödrahjälp även borde få ingivas direkt till den centrala nämnden.
Detta förslag har mött vissa invändningar. Sålunda framhålles exempelvis
av socialstyrelsen, att tillräcklig och tillförlitlig utredning i dessa fall
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
knappast kunde vinnas, om kravet på diskretion skulle upprätthållas. I
ett par yttranden göres gällande, att möjligheten att bevara diskretion ej
kunde anses ha någon egentlig praktisk betydelse, medan från annat hall
befaras, att örn möjlighet till diskretionär prövning bereddes, sådan komme
att begäras så gott som alltid. Fran flera hall framhalles, att gällande bestämmelser
om skyldighet att i hemortskommunen förordna barnavårdsmän
för barn utom äktenskap ej medgåve, att ett moderskap hemlighölles,
varför skäl ej funnes att eftersträva diskretion vid ansökan om mödrahjälp.
_ Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter å andra sidan, om ej förbud mot
offentliggörande av direkt till centralnämnden ingivna ansökningar borde
stadgas för vinnande av säkerhet för diskretions bevaiande.
Att barnavårdsnämnderna böra vara primärorgan för mödrahjälpsärenden,
även om de ej skulle givas beslutanderätt, har så gott som
genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Tvekan i detta hänseende
uttales endast av Hallands läns barnavårdsförbund, som yttrar bland
annat följande.
Förbundet ställde sig tveksamt till förslaget om att göra barnavårdsnämnderna
till lokala organ för verksamheten. Förbundet ifrågasatte, örn
det icke vore lämpligt att söka något annat organ för verksamheten, vare
sig redan bestående kommunalt eller statligt organ eller ock för andamalet
särskilt tillskapat sådant. Möjligen vore det icke ur vägen att närmare undersöka,
huruvida uppgifterna i ett eller annat avseende kunde inordnas under
landstingens verksamhet eller anslutas till barnavårdsförbunden.
Här må anmärkas, att länsstyrelsen i Västerbottens län påyrkar, att den
möjlighet, som nu förefinnes för en kommun att erhålla befrielse från skyldigheten
att utse särskild barnavårdsnämnd, undanröjes.
Vissa allmänna erinringar mot att på sätt som föreslagits anlita ett kommunalt
organ för en statlig uppgift framföras av stadsförbundet samt fattigvårds-
och barnavårdsförbundet. Sålunda uttalar stadsförbundet bland an
-
nat följande. ... . .
Rent principiellt syntes kommunerna icke böra motsätta sig varje anlitande
från statens sida av de kommunala myndigheterna, när det galide ett
arbete i det allmännas tjänst och allra minst för en verksamhet, som komme
även kommunerna till nytta. Vad som i detta fall emellertid vöre agnat
att framkalla opposition på kommunalt håll, vöre själva orgamsationsmetoden
att på barnavårdsnämnderna lägga handläggningen av vissa ärenden
utan att bereda dem något verkligt inflytande. Ett sådant utnyttjande av de
kommunala organen från statens sida syntes kommunerna ha all anledning
att mycket bestämt motsätta sig.
Beträffande barnavårdsnämndernas organisation for handhavande
av den ifrågasatta uppgiften lia åtskilliga olika meningar kommit
till uttryck. , . v .
Först må framhållas, att länsstyrelsen och barnavardsforbundet i Kalmar
län samt barnavårdsnämnderna i Borås och Lund uttala, att barnavårdsnämnderna
borde få uppdraga åt en särskild delegation eller ett utskott att
Bihang lill riksdagens protokoll 19.17. 1 saini. Nr 38. ‘
98
Kungl. Mcij:ts proposition nr 38.
handlägga mödrahjälpsärendena. Genom en sådan anordning skulle, framhåHes
det, möjlighet beredas för en snabbare och smidigare handläggning.
Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar, att därest man ville vinna garanti för
en snabb behandling mäste stadgas skyldighet för barnavårdsnämnderna att
sammanträda inom viss kort tid t. ex. inom en vecka efter framställning
från föredraganden. Den av kommissionen föreslagna bestämmelsen »snarast
möjligt» vore alltför tänjbar.
Från en del håll göres gällande, att särskild föredragande ej bör utses.
Denna mening företrädes av statens inspektör för fattigvård och barnavård,
stadsförbundet, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i första och nionde
distrikten, länsstyrelsen i Uppsala län samt barnavårdsförbunden i Uppsala
och Gävleborgs län. En från kommissionens förslag delvis avvikande
ståndpunkt intaga jämväl socialstyrelsen, sjuksköterskeföreningen, barnavårdsnämnden
i Göteborg samt Älvsborgs läns barnavärdsförbund. Ur yttrandena
må återgivas följande.
Gävleborgs läns barnavärdsförbund anför bland annat.
Det borde erinras om de stora svårigheter, som främst på landsbygden ofta
j m^räda för hjälpsökande kvinnor att komma i kontakt med de utsedda
föredragandena, icke minst med hänsyn till de långa avstånden. Ledamöterna
torde också minst lika väl som distriktssköterskor och barnmorskor,
vilka arbetade inom jämförelsevis stora distrikt, känna de hjälpsökandes
ekonomiska och övriga förhållanden samt på grund därav kunna bedöma
sava deras behov av bistånd som lämpligaste formen för hjälpens lämnande.
.kulle i något fall en hjalpbehövande icke vilja vända sig till den närmast
boende ledamoten, hade hon alltid ordföranden eller den i större kommuners
barnavårdsnämnder ofta tillsatte särskilde tjänstemannen att tillgå. Med
vad nu anförts ville förbundet dock ingalunda ifrågasätta möjligheten av
n inrom oVlssa kommuner, främst städer och stadsliknande samhällen
eller dar forhallandena i övrigt kunde göra detta påkallat, kunde vara lämpligt
att utse en särskild föredragande vid nämndernas behandling av ärenn/fT-6
mödrahjälp. Det syntes dock, som örn det borde i varje särskilt
tall överlämnas åt varje barnavårdsnämnd att själv avgöra de lämpligaste
formerna för mottagande och handläggning av ansökningar om
modrahjalp.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård håller före, att föredragningen
av ärendena kunde ske antingen av harna vårdsmännen, vilka svntes
lämpa sig väl för behovsprövningen beträffande de kvinnor, med valka
de ändå komme i beröring, eller ock av annan, som verkställt behovsprövningen.
För de gifta kvinnorna borde utredning och föredragning ske såsom
i varje annat understödsfall.
En liknande uppfattning företräder Älvsborgs läns barnavärdsförbund,
som framhåller, att beredningen av ärendena i största möjliga utsträckning
borde uppdragas åt barnavårdsmännen, så att ej de ogifta kvinnorna nödgades
deklarera sitt nödläge för två olika personer.
Uppsala läns barnavärdsförbund finner särskild föredragande obehövlig,
om läkare, präster, barnmorskor och distriktssköterskor tillerkändes rätt att
taga initiativ till ansökan om hjälp.
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Sjuksköterske föreningen anser, att den erforderliga utredningen lämpligen
borde ske genom anlitande av mödra- eller barnavårdscentral. Endast
å ort, där sådan central ej funnes, borde särskild föredragande tillsättas.
Socialstyrelsen uttalar bland annat, att det syntes i hög grad avvikande
från grunderna för praxis inom kommunalförvaltningen och sakligt betänkligt,
att utredningar, för vilka en kommunal nämnd komme att sta som ansvarig,
och på vilka den skulle grunda sitt beslut, de facto skulle verkställas
av en person, som icke tillhörde nämnden och ej heller utsetts av denna.
En liknande ståndpunkt intager barnavårdsnämnden i Göteborg, som förklarar
sig intet ha att erinra mot föreskrift örn att ärendena skola beredas
och föredragas av en kvinna under förutsättning att denna vore ledamot avnämnden.
Kommissionens förslag innebure ett oförtjänt misstroende mot
de kvinnliga ledamöterna av barnavårdsnämnderna.
Att föredraganden icke ovillkorligen bör vara en kvinna framhålles av
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård,
två fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, fattigvårds- och harnavårdsförbundet,
landskommunernas förbund (en styrelseledamot dock skiljaktig),
Gävleborgs läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnden i Stockholm.
Ur yttrandena må återgivas följande.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser, att de skäl, som
kommissionen anfört för att föredraganden borde vara kvinna, icke överensstämde
med inspektörens erfarenhet. På landsbygden funnes mångenstädes
manliga barnavårdsmän, och en ogift kvinna, som bleve havande, måste
alltså framlägga sina personliga förhållanden i här ifrågakommande hänseenden
för honom. Att dessa barnavårdsmän icke skulle ha ägt tillräckliga
förutsättningar för att kunna förstå den hjälpsökande kvinnan och hennes
behov hade icke förmärkts.
Landskommunernas förbund uttalar följande.
Bestämmelsen, att till föredragande blott finge utses kvinna, syntes icke
lämplig. Det förefölle vara mera angeläget alt få den för uppdraget mest
lämpliga personen utsedd utan hänsyn till örn denna vore kvinna eller man.
Det borde erinras därom, att föredragandens uppgift endast vöre att förebringa
utredning örn den sökandes ekonomiska förhållanden. För sadant
uppdrag vöre kvinnor knappast bättre skickade än män. Uppdraget som
föredragande syntes för övrigt bra nära jämförligt med barnavårdsmannaupp''dften
Någon olägenhet av att män utsåges till barnavårdsman hade
ej förmärkts. Det hade blivit ganska vanligt, att större kommuner anstälde
barnavårdsmän, åt vilka samtliga barnavårdsmannaskap i kommunen anförtroddes
Det förefölle, som skulle uppdraget att vara föredragande inom
barnavårdsnämnden i frågor, som rörde mödrahjälpen, ligga mycket naturligt
till för dessa barnavårdsmän. Inom kommuner, där barnavårdsmän
eller andra speciellt sakkunniga såsom distriktssköterskor eller barnmorskor
icke funnes att tillgå, kunde andra kvalificerade personer stå till förfogande.
Stockholms barnavårdsnämnd anför:
Nämnden ansåge det i princip riktigt, att kvinnor i stor utsträckning toges
i anspråk för en verksamhet, som avsåge hjälp åt mödrar. De hos nämnden
anställda barnavårdsnninnen vore också till vida övervägande antal kvin
-
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
lior. Det hände emellertid icke så sällan, att den blivande eller nyblivna mode™
särskilt begärde att få en manlig barnavårdsman, varför det syntes kunna
ifragasätlas, örn icke förslaget angående kvinnlig föredragande borde givas
en mindre kategorisk form än som skett.
Gentemot barnmorskornas och distriktssköterskornas lämplighet såsom föredragande
ha vissa invändningar framställts. Statens inspektör för fattigvård
och barnavård anser sålunda ej välbetänkt att med uppgiften såsom
föredragande belasta distriktssköterskorna, vilkas arbetsbörda redan syntes
alltför stor. Samma mening uttalar Hallands läns barnavårdsförbund. Länsstyrelsen
i Västerbottens län avstyrker bestämt kommissionens förslag i förevarande
avseende, enär det även bland ifrågavarande grupper funnes befattningshavare,
som icke motsvarade de krav man måste uppställa. Denna mening
delas även av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjunde distriktet.
Länsstyrelsen i Kalmar län liksom länets barnavårdsförbund ställer sig mycket
tveksam till förslaget med hänsyn till de ifrågavarande befattningshavarnas
arbetsbörda. Sjuksköterske/öreningen förklarar sig ur flera synpunkter
anse den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för distriktssköterska och
barnmorska att åtaga sig ifrågavarande uppdrag olämplig.
Socialstyrelsen yttrar i denna fråga bland annat följande.
Det medgåves gärna, att en barnmorska på grund av den inställning, som
hennes yrkesutövning syntes vara ägnad skänka henne, ofta väl vore skickad
att träffa åtskilliga praktiska dispositioner till förmån för en barnaföderska.
Aven i den mån så vore fallet, skänkte dock en dylik praktisk duglighet och
en naturlig, gynnsam känsloinställning till sakfrågorna dock i och för sig
icke förmåga att i skrift lämna en sådan utredning i sakläget, att denna
kunde läggas till grund för de avgörande besluten.
Av Gävleborgs läns barnavårdsförbund anföres härutinnan:
Att distriktssköterskor och barnmorskor skulle vara mera skickade att
hjälpa mödrarna än andra, torde kunna ifrågasättas. Därtill komme också
de rent praktiska svårigheterna för dessa befattningshavare att alltid ha tillfälle
att vara närvarande vid de sammanträden i barnavårdsnämnderna, då
dessa ärenden skulle behandlas. Det läte nämligen mycket väl tänka sig,
att en dylik kvinna till och med så sent som någon timme före ett kungjort
sammanträdes början bleve utkallad i brådskande tjänsteangelägenhet och
på grund därav icke kunde inställa sig till sammanträdet, varigenom möjligheterna
för dettas behandling av de ärenden, där hon vore föredragande, helt
omintetgjordes.
Rörande kostnaderna för föredragandena har erinran framställts av medicinalstyrelsen,
som anser, att uppdraget bör vara förenat med rätt till arvode
att utgå av statsmedel. Arvodet borde lämpligen bestämmas till visst belopp
för varje kvinna, som gåve anledning till beslut i mödrahjälpsärende, exempelvis
5 kronor, vilket i ett barnmorskedistrikt av normal storlek med 40 fall
skulle motsvara 200 kronor. Då styrelsen räknade med omkring 12,500 understödsfall
om året, skulle statsverkets kostnader för arvode uppgå till sammanlagt
omkring 62,500 kronor per år. Fattigvårds- och barnavårdsförbundet
ifrågasätter, örn icke, i den mån särskilda arvoden ansåges böra ifrågakomma,
dessa borde utgå av statsmedel, eftersom det gällde en helt statlig
101
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
verksamhet. Samma mening gör barnavårdsnämnden i Göteborg gällande.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att det synes svårt att på ett tillfredsställande
sätt lösa frågan om föredragandena, därest icke uppdraget bleve förbundet
med särskild ersättning.
Mot förslaget att föredragandena skola utses av en statlig myndighet lia
flera erinringar framställts, vilka i regel gå ut på att kommunerna själva
böra få utse föredragandena.
Stadsförbundet, vilket som redan anmärkts ställer sig avvisande till förslaget
om föredragande överhuvud taget, yttrar härutinnan bland annat följande.
Anordningen med särskild, av ett statligt organ utsedd föredragande påminde
om en annan redan praktiserad sådan, nämligen beträffande pensionsnämnderna.
Vid dessa nämnders sammanträden vore pensionsstyrelsens av
styrelsen utsedda ombud närvarande och dessa ägde sedermera besvärsratt
över nämndens beslut. För pensionsnämndernas del kunde dock göras gällande,
att pensionstilläggen finansierades av både stats- och kommunala medel,
varför staten hade intresse av en skarp kontroll. Det vore ju tämligen självklart,
att den inom barnavårdsnämnden föredragande barnmorskan vid ärendenas
avgörande inom det centrala statsorganet skulle hava alla utsikter att
få sin mening igenom, även där denna stöde i strid med en enig barnavårdsnämnd.
Man frågade sig, vilken roll barnavårdsnämnden egentligen skulle
spela i denna undersökningsprocess. Dess beslut torde bliva godkända endast
om de stöde i överensstämmelse med föredragandens mening.
Socialstyrelsen förklarar sig betvivla, att den centrala nämnden kan besitta
en personkännedom, tillräckligt stor för att bättre än de lokala myndigheterna
träffa lämpliga personval.
Fattigvårds- och barnavårds}örbundet anser det egendomligt, att föredraganden
skall utses av den centrala nämnden, och befarar, att förhållandet
kan leda till en icke önskvärd friktion mellan barnavårdsnämnderna och
föredragandena.
Landskommunernas förbund (en styrelseledamot skiljaktig) uttalar härom.
Uppgiften att utse föredragande borde med fördel kunna lämnas åt barnavårdsnämnderna
själva. Genom att lata det lokala förvaltningsorganet självt
utse föredragande skapades de största förutsättningarna för att till befattningen
få den för orten mest lämpliga personen. Och samtidigt skedde ej
heller ändring av de former, under vilka kommunerna av ålder utövat sm
förvaltning. Någon valbarhetsbegränsning kunde icke behöva göras, men del
syntes lämpligt att i författningen tillkännage, att till föredragande kunde
utses person, ehuru han icke tillhörde nämnden eller vore i kommunen
boende.
Barnavårdsnämnden i Stockholm yttrar följande.
Nämnden funne dualismen uti att föredragandena tillsattes av den centrala
nämnden men åtnjöte ersättning av kommunala medel mindre lämplig. Örn
den centrala nämnden, som icke kunde förutsättas äga samma personkännedom
som de lokala myndigheterna, till föredragande förordnade en person,
som kommunalmyndigheten ansåge mindre lämplig, kunde ej blott tvist
örn arvodet till föredraganden lätteligen uppstå, utan även andra svårigheter
uppkomma, något som kunde bliva till men för den betydelsefulla verksam
-
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
heten. Nämnden funne det alltså lyckligast, att ortsmyndigheten själv finge
organisera verksamheten.
Ät väsentligen samma synpunkter giver barnavårdsnämnden i Lund uttryck
under framhållande av att nämnderna i varje fall borde få avgiva
förslag till lämplig föredragande.
Sjuksköterske!öreningen förmenar, att — i den mån särskilda föredragande
erfordrades — barnavårdsnämnderna borde få utse dessa efter förslag
av vederbörande distrikts- eller provinsialläkare.
Jämväl fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet, Stockholms
läns barnavårds förbund samt barnavårdsnämnden i Göteborg förorda,
att vederbörande kommun själv bör äga utse föredragande.
Medicinalstyrelsen föreslår slutligen, att föredraganden utses av länsstyrelsen
eller barnavårdskonsulenten i distriktet.
Föislaget att närmast såsom konsulenter för verksamheten anlita
barnavårdsombuden bar avstyrkts från en del håll.
Medicinalstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård, två fattigvårds-
och barnavårdskonsulenter, fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
landskommunernas förbund, länsstyrelsen i Hallands län samt barnavårdsnämnderna
i Stockholm, Göteborg och Jukkasjärvi förorda sålunda i stället
fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna.
Medicinalstyrelsen uttalar i detta hänseende bland annat: Förslaget att införa
barnavårdsombuden i den statliga organisationen funne styrelsen icke
lämpligt. Att hava speciella organ för varje olika form av social hjälpverksamhet
vore alls icke nödvändigt och ledde lätt till överorganisation med dryga
omkostnader för det allmänna. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna
borde kunna användas. De vore visserligen för närvarande män, men detta
syntes styrelsen icke utgöra något hinder för deras verksamhet även som rådgivare
åt föredragandena i mödrahjälpsärenden. Ett samarbete med de privata
förbunden och deras organ borde emellertid på allt sätt underlättas. Örn
fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna upptoges i organisationen, borde de
bliva flera än de nio nuvarande, dock högst 25, d. v. s. en i varje län och en
i Stockholm. Särskilda kompetensfordringar borde uppställas på dem med
avseende å deras utbildning och insikter i barnavård samt erfarenhet i barnavårdsnämndernas
understödjande verksamhet.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård yttrar följande. De statliga
barnavårdskonsulenterna förvärvade en betydande erfarenhet i barnavårdsfrågor
liksom i prövning av understödsbehov m. m. De hade också
erfarenhet från granskningen av statsbidrag av skilda slag. Då de företoge
regelbundna besök hos barnavårdsnämnderna bl. a. i och för tillsyn av verksamheten
enligt 1917 och 1924 års barnavårdslagar, förefölle det naturligast,
att det vore de, som skulle utöva tillsyn även över den nu ifrågasatta statliga
hjälpen. Att deras antal mäste ökas, ifall de erhölle detta nya uppdrag, vore
visserligen antagligt, men så bleve ändock behövligt ur andra synpunkter.
Den föreslagna tillsynen uteslöte ej alls, att barnavårdsombuden även biträdde
nämnderna i deras arbete för mödrarna, t. ex. dessas intagning i
mödrahem, barnens ^ackordering i goda enskilda hem, vilka uppgifter f. n.
vöre deras viktigaste. Samarbetet med barnavårdsförbunden vore också livligt
att tillstyrka vare sig förbunden bleve legaliserade eller ej.
Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att fattigvårds- och barnavårds
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.
103
konsulenterna ägde en obestridlig erfarenhet på detta område, och deras karaktär
av speciella fattigvårdsorgan borde icke utgöra ett avgörande skal mot
att de toge befattning även med mödravården, då barnaföderskorna icke i
första hand hade att vända sig till dem. Genom sin stallning och uppgift
svntes de i högre grad än barnavårdsombuden skickade att lämna föredragandena
inom barnavårdsnämnderna det biträde och det stöd dessa kunde
behöva i sin lika ömtåliga som omdömesfordrande verksamhet.
En annan ståndpunkt i denna fråga intaga landstingsförbundet och länsstyrelsen
i Västmanlands län. Landstingsförbundet anför sålunda:
Distriktsbarnmorskan skulle enligt kommissionens förslag till omorganisation
av förlossningsvården sortera under en barnmorskestyrelse; fullgjorde
hon därjämte vissa uppgifter i den förebyggande mödra- och barnavarden,
kunde hon i denna egenskap lyda under distriktsvårdsstyrelsen. Som föredragande
i barnavårdsnämnden komnie hon att i viss man fa arbeta etter
dess direktiv. Skulle hon dessutom få barnavårdsombudet som ett slags torman
eller inspektör, syntes det vara oundvikligt med intressekontlikter mellan
alla dessa myndigheter och organ. Man borde darfur eftersträva storsta
möjliga enhetlighet i fråga om ledningen. Förbundet hade också i sitt yttrande
över kommissionens nyssnämnda förslag örn förlossningsvårdens omorganisation
påyrkat, att möjlighet till en enhetlig ledning av förlossningsvård och
förebyggande vård bereddes. Romme en dylik till stand, syntes denna u»öra
den bästa förbindelsen mellan distriktsbarnmorskan-föredraganden och
den statliga centralnämnden. En sådan länsnämnd förfogade över suecia - kunskap rörande social hygien i allmänhet och rörande social-medicmsk omvårdnad
av mödrar och barn i synnerhet. Da denna nämnd borde vara huvudman
för såväl distriktssköterskor som distriktsbarnmorskor, stöde den i
intim kontakt med dessa och kunde sålunda på ett helt annat och mycket
bättre sätt än barnavårdsombudet tjäna den av kommissionen angivna uppgiften
1 län, där man icke införde enhetlig ledning av hithörande uppgifter,
kunde barnmorskestyrelsen eller distriktsvårdsstyrelsen med fördel tjänstgöra
som ett dylikt förmedlande organ. Man kunde därvid tänka sig, att
nämnden eller styrelsen utsåge en av sina ledamöter eller exempelvis någon
läkare eller sköterska vid en mödra- och barnavårdscentral att biträda de
föredragande i barnavårdsnämnderna och vara förmedlande organ mellan
dessa och den statliga centralstyrelsen.
I huvudsak samma synpunkter anföras av länsstyrelsen i Västmanlands
län, som anser, att därest nödvändigtvis ett kontrollerande mellanorgan skulle
inrättas, barnmorskestyrelserna vore lämpligast.
Slutligen har i ett par yttranden barnavårdsombudens anlitande avstyrkts
utan att andra organ föreslagits.
Sjuksköterske/öreningen yttrar sålunda, att det förefölle sa mycket mer
omotiverat och i allo olämpligt, att barnavårdsombuden såsom konsulenter
skulle handleda distriktssköterskor nr. fl., som barnavårdsombudens utbildning
i regeln på intet sätt överträffade eller ens ginge lipp emot en distriktssköterskas.
Hallands läns barnavårdsförbund avstyrker slutligen med hänsyn till den
ökning av barnavårdsombudens arbete, som måste bliva följden av den nya
uppgiften. Av samma skäl giva länsstyrelsen och barnavårds!örbundet i Kalmar
län uttryck åt synnerlig tvekan beträffande lämpligheten av att anlita
ombuden.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Gentemot barnavårdsförbundens lagfästande göras erinringar
av länsstyrelsen i Stockholms län, landstingsförbundet, stadsförbundet,
landskommunernas förbund, sex fattigvårds- och barnavårdskonsulenter,
Göteborgs och Bohus läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnden i
Göteborg.
Landskommunernas förbund framhåller följande.
Lämpligheten av att genom lagfästande av barnavårdsförbunden för visst
ändamål skapa en påbyggnad på den primärkommunala förvaltningen kunde
starkt ifragasättas. Som en form för frivillig organisation mellan kommunernas
barnavårdsnämnder hade barnavårdsförbunden onekligen en uppgift
att fylla. Men örn de insattes som officiella organ i den kommunala orgamsationen,
bleve förhållandena helt annorlunda. Samma skäl, som talade
tor dylika lansorgan för barnavården och mödrahjälpen, kunde anföras för
nästan vilken som helst annan uppgift, som vore kommunerna anförtrodd.
JNykterhetsnanmderna hade t. ex. inom vissa landsdelar sina länssammans
utningar. Fran lärarhåll hade röster höjts för en mellaninstans inom folkskolans
organisation o. s. v. Funnes för barnavårdsnämnden behov av en
dylik barnavårdsnämnderna överordnad institution, så syntes samma skäl
kunna anföras för en liknande anordning för andra ändamål. Ett accepteiande
av principen om länsinstans i blott ett fall hade sina konsekvenser för
framtiden. Da fragan i hela sin vidd icke vore prövad, borde utredning i
saken forst företagas, för att det måtte bli klart angående lämpligheten av
en dylik mellaninstans inom den kommunala verksamheten.
Stadsförbundet avstyrker under åberopande av att man efter förbundens
lagfästande troligen finge räkna med ytterligare kostnader för kommunerna
av den obligatoriska anslutningen.
Göteborgs och Bohus läns barnavårdsförbund anser, att det vore lämpligast
att tills vidare bibehålla organisationens frivilliga karaktär.
I huvudsak samma motiv anföras av de övriga myndigheter och sammanslutningar,
som ställt sig avvisande till förslaget.
Från åtskilliga håll framhålles, att vid ett lagfästande av barnavårdsförbunden
sådana bestämmelser måtte meddelas, att förbunden bereddes
garanti för att de, ekonomiskt sett, skulle kunna fullgöra de dem
ålagda uppgifterna. Denna mening uttalas av länsstyrelserna i Södermanlands,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Jämtlands län samt
Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Gävleborgs och Jämtlands läns
barnavårdsförbund ävensom skånska barnavårdsförbundet.
Fattigvårds- och barnavårdsförbundet — vilket förordat, att fattigvårdsoch
barnavårdskonsulenterna borde tagas i anspråk för de kontrollerande
uppgifterna i stället för barnavårdsombuden — yttrar i fråga om barnavårdsforbundens
ställning, att ett intimt samarbete mellan dem och barnavårdsnämnderna
ej blott vore önskvärt utan nödvändigt. Detta samarbete borde
enligt förbundets mening garanteras genom tillägg i barnavårdslagen och genom
bestämmelser i stadgarna för barnavårdsförbunden.
Slutligen ma anmärkas, att medicinalstyrelsen i fråga örn den
fattigvårds- och barnavårdsinspektionens
centrala
ställning
Kungl. Majis proposition nr 38.
105
till mödrah.jälpen framhåller, att inspektionen borde ha att bereda de genom
besvär till Kungl. Maj:ts prövning hänskjutna ärendena, utarbeta av kommissionen
påyrkade råd och anvisningar för de lokala organen samt ordna
med möten eller upplysningskurser länsvis för föredragandena. För sistnämnda
ändamål borde till inspektörens förfogande ställas ett anslag å minst
5,000 kronor årligen, för första verksamhetsåret dock 10,000 kronor. Vissa
förstärkningar av arbetskrafterna vid inspektionen bleve även erforderliga
och kunde kostnaderna härför uppskattas till 10,000 kronor.
I samma ämne yttrar statens inspektör för fattigvård och barnavård huvudsakligen
följande.
Statsinspektionen för barnavården, som för närvarande vore anknuten till
en särskild byrå inom socialdepartementet, tjänstgjorde som sammanhållande
organ för konsulenterna. Inspektionen anordnade årligen en konferens
med konsulenterna, därvid aktuella frågor diskuterades och utbyte skedde av
gjorda erfarenheter. För det nu ifrågasatta arbetet torde dessa konlerenser
och all den övriga skriftliga upplysningsverksamhet, som inspektionen meddelade,
vara särdeles värdefull. Skulle behov föreligga av en ytterligare tjänsteman,
som speciellt ägnade sig åt det statliga arbetet för mödrarna och deras
barn, eller annan utvidgning anses behövlig, syntes det vara synnerligen lätt
att anknyta till den nuvarande organisationen. Någon del av det belopp,
som avsetts för den centrala nämnden, kunde då för ändamålet användas.
Det borde även framhållas, att örn kommissionens förslag med centralnämnd
med särskilda tjänstemän och barnavårdsombuden som tillsynsmyndighet
bomme till stånd, skulle säkerligen med hänsyn till de olika överordnade organen
en betydande förvirring uppstå i barnavårdsnämndernas arbete.
Med avseende å kostnadsberäkningarna lia följande uttalanden
gjorts.
Medicinalstyrelsen räknar med 12,500 understödsfall örn året med ett genomsnittsvärde
av 150 kronor — därvid styrelsen utgår från ett maximibelopp
av 200 kronor — motsvarande en årlig kostnad för statsverket av 1,875,000
kronor.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård gör gällande, att 10,000 understödsfall
vore alldeles för lågt räknat. Enligt inspektörens mening skulle
åtminstone större delen av de kvinnor, vilka enligt gällande bestämmelser äro
berättigade till moderskapsunderstöd — 40,046 under år 1934 — kunna komma
i åtnjutande av mödrahjälp.
Statskontoret anser ej uteslutet, att kostnaderna i verkligheten komma att
uppgå till avsevärt högre belopp än kommissionen beräknat. Sålunda ifrågasätter
statskontoret, huruvida icke det belopp, 200 kronor, varmed understödet
i medeltal beräknats komma att utgå, vore för lågt tilltaget.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att kostnaderna beräknats för lågt.
Då antalet utomäktenskapliga födslar årligen uppginge till omkring 14,000
och då åtminstone inom Västerbottens län de gifta mödrarnas hjälpbehov
vore mycket stort, kunde det knappast vara tillrådligt att räkna med endast
10,000 hjälpfall örn året. En ökning med 50 procent syntes ej vara för högt
räknad.
106
Kungl. Majlis proposition nr 38.
De partementschefen.
Lika med befolkningskommissionen anser jag, att åtgärderna till förbättrande
av barnaföderskornas ställning icke böra begränsas till den utbyggnad
av sjukkassornas moderskapshjälp och den höjning av moderskapsunderstöden,
som jag i det föregående förordat. Den ytterligare hjälpverksamhet,
som synes mig erforderlig, bör till skillnad från den förut avhandlade förutsätta
en individuell behovsprövning utan att den dock får karaktär av fattigvård.
Kostnaderna för verksamheten synas, liksom utgifterna för de
förut berörda åtgärderna till förmån för barnaföderskor, böra bestridas av
statsmedel. Efter dessa principer är också kommissionens förslag till hjälp
at nödställda mödrar — benämnd mödrahjälp — uppbyggt. Jag kan jämväl
i huvudsak ansluta mig till de riktlinjer för denna hjälpverksamhet, som kommissionen
uppdragit och som i korthet innebära, att en kvinna, som till följd
av havandeskap eller barnsbörd råkat i ekonomiskt nödläge, vilket ej avhjälpes
genom moderskapshjälp eller moderskapspenning, skall utan fattigvårdens
medverkan kunna erhålla mödrahjälp i mån av behov och i princip
utan återbetalningsskyldighet.
Såsom av det sagda framgår, skulle härigenom tillgodoses ett hjälpbehov,
som för närvarande i huvudsak fylles av fattigvården. Det är under dessa
förhållanden av vikt att söka uppdraga en så markerad gräns som möjligt
de båda hjälpformerna emellan. Kommissionen har beaktat detta önskemål
på det sättet, att från rätt till mödrahjälp undantagits allenast kvinnor, som
av fattigvården omhändertagits för varaktig försörjning, men däremot icke
sådana, vilka själva eller jämte sin familj åtnjuta fattigvård i annan form.
Det har vidare föreslagits, att, så snart förutsättning i något fall föreligger
för beviljande av mödrahjälp, denna skall givas sådan storlek, att den täcker
kvinnans hela understödsbehov, även om detta icke skulle kunna anses i
sin helhet vara förorsakat av havandeskap eller barnsbörd. Fattigvård
och mödrahjälp skulle sålunda aldrig kunna utgå samtidigt till samma kvinna.
Säkerligen kommer en dylik gränsdragning i vissa fall att erbjuda svårigheter
vid tillämpningen. Särskilt befarar jag, att detta skall bliva fallet,
då det gäller att i hemmet hjälpa en kvinna, vars familj redan åtnjuter fattigvård.
Jag har därför övervägt en sådan ordning, att från rätt till mödrahjälp
skulle undantagas samtliga kvinnor, som i en eller annan form redan
av annan anledning än havandeskap eller barnsbörd åtnjöte fattigvård. Därigenom
skulle otvivelaktigt undgås den risk, som med kommissionens förslag
föreligger, för att kommunerna till vinnande av lättnad i fattigvårdsutgifterna
i alltför stor utsträckning skola söka bereda sina barnaföderskor mödrahjälp.
Emellertid skulle en dylik begränsning innebära, att mödrarna uppdelades
i två kategorier, vilkas hjälpbehov tillgodosåges efter principiellt skilda
linjer — en grupp med mödrahjälp, en annan med fattigvård — samt att
de sämst ställda mödrarna berövades de förmåner, som mödrahjälpen kan
innebära. Jag anser mig därför icke kunna förorda en dylik lösning utan
ansluter mig till kommissionens förslag. Vid tillämpningen på de enskilda
107
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
fallen bör det emellertid vara vederbörande hjälporgan angeläget att tillse,
att missbruk av mödrahjälpen av nyss antydd innebörd undgås.
I de angivna förutsättningarna för erhållande av mödrahjälp, sådana de
utformats i kommissionens författningsförslag, vill jag förorda ett par jämkningar.
Hjälp skulle sålunda beviljas, då kvinnan i anledning av havandeskap
eller barnsbörd är i trängande behov av understöd »för sig eller barnet».
Lämpligheten av att särskilt angiva behov för barnets vidkommande
synes mig kunna ifrågasättas. Om mödrahjälpen angåves såsom hjälp endast
åt kvinnan, skulle nämligen undvikas, att formella svårigheter uppstode
vid ett genomförande av de förslag, vilka framlagts av 1934 års barnpensioneringssakkunniga
i deras den 18 november 1936 avgivna betänkande rörande
förskottering av underhållsbidrag till barn utom äktenskap m. fl. (statens
offentliga utredningar 1936: 47). Berörda förslag avser att bereda understöd
åt vissa grupper av barn, huvudsakligen de utomäktenskapliga. Sålunda
skulle ensamstående moder i lägre inkomstgrupp av det allmänna kunna erhålla
underhållsbidrag för barnet, därest fadern underläte att erlägga det bidrag,
vartill han enligt rättens beslut eller ingånget avtal är pliktig — s. k.
bidragsförskott. Ehuru jag ännu ej kunnat ingå i närmare prövning av detta
förslag, synes det mig dock av betydelse att söka uppnå en klar avgränsning
mellan mödrahjälpens och bidragsförskottens tillämpningsområden. Detta
syfte skulle kunna nås, örn mödrahjälpen gives karaktär av hjälp allenast
åt modern. Goda skäl för en sådan lösning föreligga såtillvida, som man
under barnets första levnadsmånader lärer kunna tala om något egentligt
behov av understöd, uteslutande hänförligt till barnet, endast försåvitt detta
vårdas skilt från modern. I sådant fall skall emellertid barnets behov enligt
förslaget icke tillgodoses genom mödrahjälpen. Det må också erinras örn
att kostnaderna för barnets första utrustning äro avsedda att bestridas ur
moderskapspenningen. Här åsyftade jämkning i förslaget innebär sålunda
knappast någon reell ändring av detsamma.
Kommissionen har vidare föreslagit, att för erhållande av mödrahjälp
skulle krävas, att »trängande behov» därav förelåge. Häremot vill jag
erinra, att det enligt min mening ligger i sakens natur, att örn mödrahjälpen
icke blott formellt utan även reellt skall medföra en förbättring i mödrarnas
ställning, behovsprövningen ej bör givas fullt samma stränga karaktär
som vid prövning av fattigvårdsbehov. Med hänsyn härtill anser jag
det icke lämpligt att stadga, alt hjälpbehovet skall vara »trängande». Det
torde vara med mödrahjälpens innebörd mera överensstämmande att föreskriva,
att »uppenbart behov» av hjälp skall föreligga.
Vad kommissionen anfört rörande den tid, under vilken mödrahjälpen bör
få åtnjutas, dennas storlek och form samt beredande av bostad och vård åt
kvinnan giver från min sida anledning till erinran allenast i ett par hänseenden.
Jag vill förutskicka, att ett genomförande av nyssnämnda av 1934
års barnpensioneringssakkunniga avgivna förslag skulle komma att väsentligt
förbättra de ensamstående mödrarnas ställning beträffande tiden efter
nedkomsten och sålunda minska deras hjälpbehov — förutsatt att mildra
-
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
hjälpen göres subsidiär i förhållande till bidragsförskotten. I anledning härav
skulle för sådant fall kunna ifrågasättas någon sänkning av mödrahjälpens
maximibelopp, 300 kronor. Då nämnda förslag emellertid ej avser att
erbjuda några förmåner för det stora flertalet gifta mödrar, synes det lämpligare
att icke låta ett genomförande av detsamma föranleda någon generell
sänkning av mödrahjälpens maximibelopp utan överlåta åt de beslutande
organen att vid hjälpens utmätande taga erforderlig hänsyn till den
minskning av hjälpbehovet, som kan komma att inträda vid ett genomförande
av nyssberörda förslag.
I fråga om mödrahjälpens fördelning å tiden före respektive efter nedkomsten
ha ganska delade meningar framträtt vid remissbehandlingen. Kommissionen
har, såsom tidigare anförts, föreslagit ett stadgande av innebörd,
att 100 kronor städse skulle reserveras för tiden efter nedkomsten. Härigenom
har kommissionen avsett att vinna garanti för att sambandet mellan
mor och barn skall kunna upprätthållas under minst sex veckor. I en del
yttranden lia erinringar framställts mot denna uppdelning, varvid gjorts gällande,
att en större del av hjälpen borde reserveras för tiden efter nedkomsten
och amning därigenom möjliggöras under längre tid. Utgår man från att
mödrahjälpen främst skall åsyfta att motverka aborterna, lär kommissionens
förslag få anses ha goda skäl för sig. Lägger man åter huvudvikten vid
att genom mödrahjälpen främja den naturliga uppfödningen, bör givetvis så
stor del av hjälpen som möjligt reserveras för tiden efter nedkomsten.
Mödrahjälpen bör emellertid enligt min mening icke generellt lägga huvudvikten
vid vare sig det ena eller andra av dessa ändamål. De individuella förhållandena
växla självfallet väsentligt. I ett fall kan sålunda abortmomentet
vara särskilt framträdande och kvinnans belägenhet under havandeskapstiden
svår, medan amning under nämnvärd tid efter nedkomsten med hänsyn till
hennes personliga förhållanden ej rimligen kan komma i fråga. I ett annat
fall åter gör sig särskilt behov av hjälp före nedkomsten icke gällande. För
att dessa skiftande förhållanden på bästa sätt må kunna beaktas böra generella
regler för hjälpens fördelning å tiden före respektive efter nedkomsten
icke givas. Jag förordar därför, att den i detta hänseende föreslagna bestämmelsen
utgår.
Gentemot förslaget, att hjälp skulle kunna lämnas även i form av lån, har
jag intet att erinra. Fastmera anser jag en dylik hjälpform kunna erbjuda
åtskilliga fördelar. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang.
Jag vill dock förorda, att lånen göras räntefria samt att säkerhet för beviljat
lån som regel icke kräves. Det organ, som beviljat lån, bör ock äga rätt att.
då så prövas skäligt, medgiva anstånd med dess återbetalande. Då skäl
föreligger för befrielse från återbetalningsskyldighet, bör det ankomma på
Kungl. Maj:t att därom besluta.
I vissa remissyttranden ha yppats farhågor rörande spädbarnshemmens
verksamhet vid mödrahjälpens införande. Dessa farhågor synas mig överdrivna.
Jag vill till en början betona, att det enligt förslaget kommer att
stå varje spädbarnshem fritt att mottaga en kvinna, som för viss tid be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
109
viljats mödrahjälp, eller icke. Och vidare gäller, att om den tid, för vilken
mödralijälpen beviljats, är för kort enligt de för intagning å hemmet gällande
reglerna, bör, såsom kommissionen framhållit, kvinnans hemortskommun
kunna träda in för kostnaden under den återstående tiden. Anledning
saknas för visso att antaga, att kommunernas hittills visade förståelse för
behövande mödrars vistelse å spädbarnshem skulle komma att upphöra efter
mödrahjälpens införande. För kommunerna medför ju mödrahjälpen under
alla omständigheter minskade utgifter därigenom, att i varje fall någon del av
vistelsen å spädbarnshemmet kommer att bekostas av staten.
I ett par yttranden har framhållits, att mödrahjälpens införande borde föranleda
anordnande av två skilda slag av spädbarnshem, ett för kortare och
ett för längre tids vistelse. Även örn en sådan uppdelning kan komma att
visa sig lämplig, torde dock erfarenheten få bliva bestämmande för de åtgärder,
som härutinnan från statsmakternas sida möjligen kunna visa
sig erforderliga. Skulle ett ökat behov av spädbarnshem komma att uppstå,
torde Kungl. Maj:t jämväl i fortsättningen böra främja en utveckling i denna
riktning.
Till spörsmålet om försörjningspliktigas ersättningsskyldighet för utgiven
mödrahjälp återkommer jag i det följande. Dessförinnan vill jag angiva min
ståndpunkt till den betydelsefulla frågan örn hjälpverksamhetens organisation.
Kommissionens förslag att uppdraga beslutanderätten i mödrahjälpsärendena
åt en för hela riket gemensam nämnd, statens familje- och barnanämnd,
har i flertalet remissyttranden avstyrkts. Även jag delar den uppfattningen,
att en dylik nämnd icke skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla de
uppgifter, den enligt förslaget skulle få sig förelagda. Jag erinrar sålunda om
att kommissionen räknat med omkring 10,000 bifallna hjälpframställningar
årligen. Rent principiellt måste det möta synnerliga svårigheter för ett
centralt organ att omhänderha en ingående realprövning av förhållanden av
den personliga natur, varom här är fråga. Och uppenbart torde också vara,
att den kvantitativa arbetsprestationen skulle bliva så avsevärd, att farhågor
för en ur saksynpunkt hinderlig långsamhet i handläggningen icke kunna
avvisas. Det faktiska avgörandet skulle säkerligen ''sorn regel komma att träffas
av de beredande organen, d. v. s. barnavårdsnämnderna och deras föredragande.
Obestridligen bör en decentralisation jämväl vara ägnad att avsevärt
påskynda ärendenas behandling.
Såsom vid remissbehandlingen från skilda håll påyrkats, lär man därför
böra avvisa tanken på ett centralt beslutande organ och i stället söka sig
fram på decentralisationens väg. Olika meningar ha gjort sig gällande i frågan
örn det lämpligaste organet för hjälpverksamhetens handhavande. Man
har tänkt sig flera olika såväl kommunala organ som länsorgan.
Enligt min mening skulle den bästa lösningen av organisationsfrågan vinnas,
örn för ändamålet inrättas särskilda nämnder, en för varje landstingsområde
eller för varje stad, som ej deltager i landsting. Dylika nämnder
skulle kunna ingå i en verklig prövning av ärendena och dock tillgodose det
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
grundläggande kravet på ett snabbt avgörande. De kunna vidare förutsättas
besitta någon kännedom om de lokala förhållandena och vid behov lätt inhämta
nödiga kompletterande upplysningar.
De av mig förordade nämnderna, som lämpligen betecknas mödrahjälpsnä
rander, torde böra bestå av ordförande och två ledamöter
.jämte suppleanter. Av dessa torde ordföranden och dennes suppleant böra
utses av Kungl. Maj :t samt en ledamot jämte suppleant utses av vederbörande
landsting respektive stadsfullmäktige, de senare för en tid av två år. Den
andre ledamoten jämte suppleant synes lämpligen böra utses av vederbörande
barnavårdsförbund såsom utgörande en sammanslutning av länets barnavårdsnämnder,
likaledes för en tid av två år. Därest barnavårdsförbund ej
begagnar sig av rätten att utse en ledamot jämte suppleant, torde även dessa
böra förordnas av Kungl. Maj:t. För Stockholms stad, som ej ingår i något
barnavårdsförbund, torde utom ordföranden en ledamot jämte suppleant
böra utses av Kungl. Majit. Ersättning till ordförande och ledamöter av mödrahjälpsnämnd
synes böra i form av dagarvode och i förekommande fall
resekostnadsersättning utgå med belopp, som Kungl. Maj :t må äga bestämma.
För den erforderliga lokala utredningen synes mig välbetänkt att anlita
barnavårdsnämnderna på sätt kommissionen föreslagit. Enligt förslaget
skulle emellertid för detta ändamål barnavårdsnämnderna utrustas med särskilda,
av den centrala nämnden utsedda kvinnliga föredragande. Denna
anordnings lämplighet har från åtskilliga håll ifrågasatts. Med hänsyn till
den yppade tvekan rörande förslagets lämplighet, vilken även jag delar, synes
det böra överlåtas åt varje barnavårdsnämnd att själv bestämma rörande
lämpligaste sättet för ärendenas utredning. Det lär te sig naturligt, då det
gäller ogifta kvinnor, att taga barnavårdsmännen i anspråk.
Stadgande om barnavårdsnämndernas befattning med mödrahjälpen lärer
böra intagas i barnavårdslagen. Förslag i sådant syfte torde böra föreläggas
riksdagen. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang.
Kommissionens förslag att närmast såsom konsulenter för mödrahjälpsverksamheten
anlita barnavårdsförbundens s. k. barnavårdsombud och i samband
därmed lagfästa barnavårdsförbunden har vid remissbehandlingen mött
åtskillig kritik. De skäl, som därvid i allmänhet anförts, synas mig bärande.
Jämväl utan ett dylikt lagfästande torde ett önskvärt samarbete mellan
barnavårdsförbunden och deras ombud samt barnavårdsnämnderna med
avseende å den nya hjälpverksamheten kunna komma till stånd. Däremot
kan jag, med den decentralisation av mödrahjälpens administration, som jag
förordat, icke finna behövligt, att särskilda föreskrifter nu meddelas rörande
verksamhetens övervakande.
Då jag har för avsikt att inom kort föreslå överflyttning till socialstyrelsen
från och med den 1 januari 1938 av socialdepartementets byrå för fattigvård
och barnavård, synas besvär över mödrahjälpsnämndernas beslut lämpligen
kunna prövas av socialstyrelsen.
Förfarandet vid ansökan om mödralijälp synes lämpligen böra vara följande.
Ansökan bör ingivas till barnavårdsnämndens ordförande. Då hjälpen ut
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
lil
går helt av statsmedel, torde icke finnas anledning att såsom behörig barnavårdsnämnd
stadga annan än nämnden i den kommun, där kvinnan vistas.
Ansökan bör beträffande ogift moder även få göras av barnavårdsmannen.
Nämnden skall vara pliktig att skyndsamt verkställa erforderlig utredning
och därefter snarast möjligt avgiva yttrande, innefattande förslag till hjälpåtgärder.
Yttrandet jämte övriga handlingar i ärendet skall därefter överlämnas
till mödrahjälpsnämnden. Sedan denna nämnd beslutat i ärendet,
delgives beslutet barnavårdsnämnden. Barnavårdsnämnden bör ha att verkställa
beslutet samt att kontrollera, att hjälpen kommer till användning i enlighet
med givna föreskrifter. Vid fullgörande av dessa uppgifter beträffande
hjälp till ogifta kvinnor synas nämnderna med fördel kunna biträdas av
barnavårdsmännen.
Sådan ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister torde
böra vidtagas, att barnavårdsnämnd blir pliktig att göra anmälan örn beviljad
mödrahjälp till det organ, som handhar registret över hjälpverksamheten
inom kommunen. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang.
Av det anförda torde framgå, att någon möjlighet för kvinnan att erhålla
mödrahjälp utan ortsmyndigheternas vetskap enligt mitt förslag icke kommer
att förefinnas. Jag behjärtar visserligen önskemålet att bereda kvinnan
sådan möjlighet, men jag finner det ogörligt att inom ramen av en samhällelig
hjälpverksamhet av ifrågavarande slag tillgodose detsamma. Däremot
synes det mig fullt berättigat att uppställa det kravet, att barnavårdsnämnderna
vid sin handläggning av förevarande ärenden iakttaga all möjlig hänsyn
till de sökande kvinnornas behov av diskretion.
Jag kommer så till den svårlösta frågan örn försörjningspliktigs ersättningsskyldighet
för utgiven mödrahjälp. Kommissionen har föreslagit sådan
skyldighet beträffande hjälp, som avsett kvinnans underhåll och icke lämnats
såsom lån. Ersättningsskyldighet skulle åvila lika väl den gifte som den
ogifte fadern. Därest ersättningsskyldigheten skulle behöva göras gällande
på rättslig väg, har detta ansetts böra ske genom anhängiggörande av talan
vid allmän domstol.
Avsevärda svårigheter möta förvisso att pa elt tillfredsställande sätt lösa
frågan örn bevakandet av en återkravsrätt från statens sida. Enligt kommissionens
förslag skulle den centrala nämnden a statsverkets vägnar inträda
i kvinnans rätt till underhållsbidrag. Det skulle följaktligen åvila nämnden
att iakttaga, att ersättningsskyldigheten fullgjordes, och att för sådant
ändamål vid behov anhängiggöra talan vid domstol. Ett tillämpande av
kommissionens förslag på den av mig förordade organisationen skulle innebära,
att motsvarande uppgift skulle tillkomma varje mödrahjälpsnämnd
med avseende å dess verksamhetsområde. Nämnderna skulle för detta ändamål
behöva tillgång till juridiskt skolat biträde. En sådan ordning for
tillvaratagandet av statens ersättningsanspråk måste med nödvändighet hilva
synnerligen tungrodd, samtidigt som den torde komma att kräva icke ringa
kostnader.
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
Vid mitt övervägande av de med regressrätten förenade spörsmålen har jag
också bibragts den uppfattningen, att rätten i fråga antingen bör inskränkas
på ett sätt, som skulle möjliggöra dess bevakande under väsentligt enklare
former, eller också helt utgå ur förslaget. Till en början synes kunna fastslås,
att regressrätten icke skulle få någon betydelse i fråga om mödrahjälp
till gifta kvinnor. Vid prövning av den gifta kvinnans behov av hjälp bör,
såsom kommissionen anfört, hänsyn helt naturligt tagas även till makens
ekonomiska förhållanden och hjälp icke beviljas i större omfattning än som
motiveras av makens bristande bidragsförmåga. Då emellertid regressrätten
enligt förslaget skulle få eftergivas, bland annat, i den mån så med hänsyn
till den underhållsskyldiges ekonomiska förhållanden prövades skäligt,
skulle i ett fall som det nu anförda något utrymme för ett senare regresskrav
i regel ej finnas, eftersom redan vid hjälpens beviljande makens ekonomiska
förhållanden beaktats. För den händelse ersättningskrav emellertid
i något fall senare skulle anses böra göras gällande, skulle möjlighet därtill
enligt förslaget finnas. Något mera påtagligt praktiskt behov av att
hålla en sådan möjlighet öppen torde dock ej föreligga. Det synes för övrigt
föga tilltalande, att staten för att återfå utgiven mödrahjälp skulle anhängiggöra
talan vid domstol mot den gifta kvinnans make.
Prövningen av de ogifta kvinnornas behov av hjälp skall i princip ske eftei
samma linjer, som nu angivits i fråga om de gifta. Förhållandena lära
dock ofta nödvändiggöra, att hjälp till en ogift moder beviljas utan hänsynstagande
till barnafaderns ekonomiska förhållanden. Kommissionen har erinrat
örn sådana fall, då fadern vägrar att utgiva bidrag eller ej kan anträffas
eller att faderskapet är tvistigt. I dylika fall skulle regressrätten givetvis
få betydelse, dock allenast om fadern har betalningsförmåga. Vid bedömande
av regressrättens praktiska värde i dessa fall bör dock observeras,
att det endast sällan torde kunna bli fråga om att erhålla åter hela den
utgivna mödrahjälpen. Sålunda bör, såsom kommissionen anfört, flera begränsningar
i regressrätten göras, så att den ej kommer att gå utöver de civilrättsliga
förpliktelserna. Vidare torde ofta mannens bidragsskyldighet av
domstolarna uppskattas till lägre belopp än det, varmed mödrahjälpen kan
komma att utgå — av Stockholms rådhusrätt exempelvis uppskattas denna
i regel till en krona om dagen under tiden sex veckor före och sex veckor efter
nedkomsten eller tillhopa 84 kronor.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden synes det mig i varje fall ej förefinnas
någon verklig anledning att stadga regressrätt gentemot den gifte fadern.
Visserligen måste det medgivas, att det icke är principiellt alldeles tillfredsställande
att behandla den gifte och den ogifte fadern olika. Men den
teoretiska olikställigheten skulle knappast få någon reell innebörd, därest
regressrätten, såsom jag finner naturligt, eftergives, så snart de ekonomiska
förhållandena sådant påkalla. Ett bibehållande allenast av regressrätt gentemot
den ogifte fadern skulle också möjliggöra, att den tungrodda och kostsamma
organisationen för rättens bevakande kunde slopas och statens återkravsrätt
göras gällande på ett något enklare sätt. Det synes nämligen gör
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
113
Kungl Maj:ts proposition nr 38.
ligt att ordna denna sak så, att barnavårdsmännen förpliktas att, i samband
med fullgörande av sitt nuvarande uppdrag att bevaka barnets ratt, a
statsverkets vägnar göra gällande kvinnans rätt till underhållsbidrag. Barnavårdsmännen
skulle jämväl kunna handha indrivningen av bidragen Ratten
att eftergiva utdömt bidrag, då så prövades skäligt med hänsyn Bil barnafaderns
ekonomiska förhållanden, borde däremot tillkomma Kungl. Maj.
på anmälan av vederbörande mödrahjälpsnämnd. _
Det syfte, man med regressrätten velat uppnå, bör emellertid i huvudsak
kunna ernås på en enklare och smidigare väg och utan vidtagande av de
lagändringar, som mitt ovan skisserade förslag skulle nödvändiggöra Jag
åsyftar härvid möjligheten att för ändamålet utnyttja låneformen vid hja - pens beviljande. Mödrahjälpsnämnderna kunna därvid föreskriva, att hjärpen
eller viss del därav, motsvarande faderns beräknade bidrag, skall utgå
såsom lån. Visar det sig sedan, att fadern ej kan utgiva beräknat bidrag,
bör lånet eller motsvarande del därav efterskänkas på sätt nyss angivits.
Barnavårdsmännen, genom vilka mödrahjälpen torde komma att ga bora
ock ha viss möjlighet att kontrollera, att faderns bidrag i förekommande fall
kommer till användning för hjälpens återgäldande. Örn denna ordning tilllämpas
i de fall, då faderns bidragsförmåga är okänd vid hjälpens beviljande
eller då så eljest finnes lämpligt, böra enligt min åsikt statens ersättningsanspråk
kunna i tillräcklig omfattning tillgodoses. Jag vill av nu anförda
skäl förorda, att bestämmelserna om regressrätt helt utgå ur forslaget.
Vad slutligen angår kostnaderna för mödrahjälpen, torde det endast vara
möjligt att uppskattningsvis angiva dessa. Även örn jag finnér sannolikt, att
kommissionen räknat i underkant, anser jag mig, i avvaktan på närmare erfarenhet,
böra biträda den av kommissionen gjorda uppskattningen, 2,000,000
kronor för dot första verksamhetsåret. e
I enlighet med det anförda har jag låtit utarbeta förslag till förordning
örn mödrahjälp, vilken förutsättes träda i kraft den 1 januari 1938.
lil. Anslagsbehov budgetåret 1937/1938.
.lag övergår härefter till slutligt övervägande av anslagsbehovet för nu behandlade
ändamål under nästa budgetar.
Såsom jag redan tidigare vid anmälan av anslagen under femte huvudtiteln
(punkt 36) anfört, har socialstyrelsen i skrivelse den 22 augusti 1936
framlagt förslag rörande beräkningen för nästa budgetår av anslagen undci
rubriken sjukförsäkring. Styrelsen har därvid utgått från de för närvarande
gällande bestämmelserna rörande användningen av dithörande anslag
under deras tidigare rubricering, nämligen dels till bidrag till sjukkassor,
dels ock till moderskapsunderstöd.
I fråga örn medelsbehovet för bidrag till sjukkassor har styre - sen inledningsvis anfört, att av det för detta ändamål för budgetåret 1936
Bihang lill riksdagens protokoll 1937. I sand. Nr 38.
opaginerad Kontrollera mot PDF
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
1937 anvisade anslaget, uppgående till 10,225,000 kronor, hade utbetalts
1,128,900 kronor och enligt verkställd uppskattning återstode att under budgetåret
utbetala 11,958,300 kronor. Hela det för budgetåret 1936,1937 behövliga
beloppet kunde i enlighet härmed uppskattas till 13,087,200 kronor,
innebärande ett överskridande av anslaget med omkring 2,860,000 kronor!
Anledningarna till överskridandet vore, att kassorna i större utsträckning än
av styrelsen förutsetts begagnat sig av möjligheten att erhålla förskott å
statsbidragen samt att sjukligheten i kassorna varit avsevärt högre än styrelsen
förutsatt vid sina anslagsäskanden för budgetåret 1936/1937.
Styrelsen har därefter i fråga om beräkningen av nu berörda anslag för
budgetaret 1937/1938 framhållit, att därvid en uppskattning måste göras beträffande
dels det sannolika medlemsantalet i sjukkassorna vid utgången av
åren 1936 och 1937, dels sjukligheten i kassorna under dessa båda år, dels
ock omfattningen av under året utgiven sjukvårdsersättning och moderskapshjälp.
I dessa hänseenden har styrelsen anfört huvudsakligen följande.
Antalet statsbidragsberättigade medlemmar i de erkända sjukkassorna hade
i nSnnnan iagl,ttUfPgaotlll1LrUnt tal 992’000 vid slutet av år 1936 och till
l,0o9,000 vid slutet av år 1937.
Sjukligheten angåves genom sjuktalet, d. v. s. antalet sjukhjälpsdagar per
medlem. Vid uppskattning av sjuktalet hade styrelsen icke ansett sig kunna
ulkna nied att det for 1935 preliminärt beräknade sjuktalet — 14 32 — skulle
bil bestående. Aven om styrelsen hoppades att genom samverkan, särskilt
med centralsjukkassorna, kunna få till stånd organisatoriska åtgärder för
motverkande av ökningstendensen hos sjuklighetssiffrorna, hade dock styrelsen
av försiktighetsskäl funnit sig böra förutsätta, att sjukligheten inom
kassorna bomme att stiga även under åren 1936 och 1937. För dessa båda
ar hade styrelsen därför uppskattat sjuktalet till 15 respektive 16
Vtid anginge kassornas utgifter för sjukvårdsersättning och moderskapshjalp,
hade uppskattningen i förstnämnda hänseende skett med utgångspunkt
fran kassornas faktiska utgifter av detta slag under år 1935 samt med
liansynstagande till den stegring av dessa kostnader, som med säkerhet komme
att aga runi under de närmaste åren, dels i samband med sjukvårdsförs,
a.^r!ngens utvidgning till att även omfatta medlemmarnas barn och dels som
toljd av ett ökat utnyttjande av sjukvårdsförsäkringens prestationer allteftersom
kännedomen om försäkringen bleve mera allmän bland kassornas medlemmar.
Utbetalningarna av moderskapshjälp slutligen hade för åren 1936
och 1937 uppskattats till ett 10 °/o högre belopp per kvinnlig medlem räknat
an motsvarande summa för år 1935. En sådan höjning hade styrelsen ansett
motiverad med hänsyn dels till att en viss stegring i födelsetalet syntes vara
att förvänta för arén 1936 och 1937 och dels till den inträdda ökningen av
antalet kvinnliga medlemmar i kassorna.
Utbetalningen av statsbidragen hade styrelsen vidare beräknat komma att
äga rum förskottsvis för 48 procent av statsbidragens sammanlagda belopp.
Med de antaganden, för vilka nu redogjorts, har styrelsen uppskattat medelsbehovet
för bidrag till sjukkassor för nästa budgetår till sammanlagt
13,542,560 kronor eller i runt tal 13,540,000 kronor.
Vidkommande härefter socialstyrelsens anslagsberäkningar rörande anslag
till moders kaps under stöd har styrelsen i sin förutnämnda skri
-
115
Kungl. Maj.ts proposition nr 38.
velse den 22 augusti 1936 meddelat, att från det för budgetaret 1936/1937 anvisade
anslaget för ifrågavarande ändamål — 1,470,000 kronor — under innevarande
budgetår utbetalats 111,000 kronor, varjämte enligt verkställd
uppskattning återstode att under samma år utanordna ytterligare 1,615,900
kronor. För nämnda budgetår skulle således sammanlagt erfordras 1,726,900
kronor, innebärande ett överskridande av anslaget med i runt tal 257,000 kronor.
Anledningen till överskridandet vore enligt styrelsen delvis att söka i
den omständigheten, att antalet ansökningar örn moderskapsunderstöd ökats
utöver det av styrelsen beräknade antalet, men berodde även på den jämlikt
beslut den 17 januari 1936 av Kungl. Maj:t medgivna ändrade utbetalningsordningen
från och med första kvartalet 1936, vilken ordning medfört en
förskjutning av utbetalningarna tvenne budgetår emellan. Med hänsyn till
erfarenheten från de senast förflutna kvartalen har styrelsen ansett sig böra
räkna med att moderskapsunderstöd komme att för budgetåret 1937/1938
utgivas för i runt tal 52,800 barnbördsfall. Enligt denna förutsättning erfordrades
för utbetalning av ersättningar för moderskapsunderstöd 1,592,990
kronor eller i runt tal 1,590,000 kronor.
Anslaget till moderskapsunderstöd har styrelsen på grund därav ansett böra
för nästa budgetår uppföras med 1,590,000 kronor.
Departementschefen.
Socialstyrelsen har vid sina beräkningar av det för bidrag till sjukkassor
under nästa budgetår erforderliga anslaget funnit, att under förutsättning
av oförändrade grunder för statsbidrags utgående ett belopp av
13,540,000 kronor behövde för ändamålet anvisas. Därvid har styrelsen uppskattningsvis
sökt fastställa vissa faktorer, nämligen sjukligheten inom sjukkassorna
under åren 1936 och 1937, antalet medlemmar inom desamma vid
utgången av dessa år samt slutligen omfattningen av under samma ar utgiven
sjukvårdsersättning och moderskapshjälp. Vid uppskattningen av sjuktalet
har styrelsen funnit sig av försiktighetskäl böra förutsätta, att sjukligheten
under de närmaste åren skulle uppvisa en fortgående stegring, på grund varav
sjuktalet av styrelsen angivits till 15 för år 1936 och till 16 för år 1937.
Även örn jag därvid —- med hänsyn till sjuktalet för ar 1935, vilket preliminärt
uträknats till 14.32 — finner mig böra godtaga en höjning av sjuktalet
för år 1936 till 15, synes mig dock knappast anledning föreligga att för innevarande
år räkna med en ytterligare stegring av sjuktalet. Jämväl för sistnämnda
år räknar jag sålunda med sjuktalet 15. Ilärav föranledes en motsvarande
minskning i styrelsens anslagsberäkning, vilken minskning, enligt
vad jag under hand inhämtat från styrelsen, kan beräknas till 310.000
kronor. Styrelsens anslagsberäkning skulle vid sådant förhållande givit till resultat,
att ett belopp av 13,230,000 kronor skulle vara erforderligt.
Enär invändningar i övrigt mot sagda beräkning ej synas mig böra göras,
finner jag mig vid mitt ställningstagande till frågan örn anslagsbehovet
för sjukkasseväsendet under nästa budgetår böra utgå från den senast angivna
siffran, 13,230,000 kronor. Uppenbart är emellertid, att den i det före
-
116
Kungl. Maj.ts proposition nr 3H.
gående förordade höjningen av det till sjukkassorna i form av moderskapsbidrag
utgående statsbidraget, vilken böjning skulle inträda med ingången av år
1938, måste föranleda ökade kostnader. Enligt vad jag inhämtat, kan statsbidraget
under nästa budgetår för varje tiotal kronor, varmed statsbidraget
per barnbördsfall, inträffande efter den 1 januari 1938, i genomsnitt ökas,
beräknas stiga med 21,145 kronor. Då styrelsen vid sina beräkningar såväl
för kalenderåret 1936 som för 1937 förutsatt ett i genomsnitt utgående
statsbidrag per barnbördsfall av 41 kronor, kommer tydligen ökningen av
statsbidraget — vid bifall till den föreslagna nya ordningen — att utgöra
skillnaden mellan det föreslagna statsbidraget av 75 kronor per barnbördsfall
och det nu utgående statsbidraget av 41 kronor eller sålunda 34 kronor.
Med tillämpande av nyss angivna beräkningsgrund skulle statsbidragets
ökning komma att belöpa sig till i runt tal (3.4 X 21,145) 72,000 kronor.
Den enligt förslaget föreliggande möjligheten för kvinna att utbekomma
förskott å henne tillkommande moderskapslijälp skulle dock kunna föranleda
en ytterligare höjning. Då emellertid, enligt vad jag från socialstyrelsen
inhämtat, anslagsbehovet av nu angivna grund kan för den första tiden
förväntas bliva relativt obetydligt, har jag ansett mig kunna lämna denna
omständighet obeaktad. Det för nästa budgetår erforderliga anslaget till
bidrag till sjukkassor skulle under angivna förutsättningar sålunda kunna
beräknas till (13,230,000 + 72,000) 13,302,000 kronor eller i avrundat tal
13,300,000 kronor.
Jag övergår härefter till socialstyrelsens beräkning av anslagsbehovet till
moderskapsunderstöd. För nämnda ändamål har styrelsen ansett
ett anslag av 1,592,990 kronor erforderligt. Däri ingå, enligt vad som under
hand meddelats, dels 97,000 kronor, utgörande ersättning, som antagits
skola återstå för första kvartalet 1937, dels 1,204,000 kronor, utgörande ersättning
för andra, tredje och fjärde kvartalen 1937, dels ock slutligen ett
belopp av 291,990 kronor, som utgör beräknat förskott å ersättningen för
första kvartalet 1938. Denna beräkning ger mig icke anledning till erinran.
Med utgångspunkt från nämnda belopp, 1,592,990 kronor, har jag
sökt uppskatta den ökning av anslagsbehovet, som föranledes av förslaget
om en med 75 kronor utgående moderskapspenning. De i styrelsens anslagsberäkning
ingående, för olika delar av år 1937 kalkylerade ersättningsbeloppen
böra vid denna uppskattning alltjämt läggas till grund. Däremot måste
med hänsyn därtill att de nya bestämmelserna örn moderskapspenmng
föreslås skola träda i tillämpning från den 1 januari 1938 — den å förra
hälften av år 1938 belöpande ersättningen för nu ifrågavarande ändamål särskilt
uppskattas.
I sistnämnda avseende har jag utgått från att statsverket — såsom jag tidigare
angivit skulle för i runt tal 80,000 barnaföderskor få vidkännas en
utgift å 75 kronor i form av antingen bidrag till moderskapshjälp eller moderskapspenning.
För första halvåret 1938 skulle man sålunda böra räkna
med i runt tal 40,000 barnaföderskor. Av dessa torde emellertid, enligt vad
jag inhämtat, omkring 8,250 barnaföderskor kunna förutsättas tillhöra sjuk
-
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
kassa, vadan man för den tid, varom nu är fråga, skulle hava att räkna med
(40,000 — 8,250) 31,750 till moderskapspenning berättigade barnaföderskor.
Med ledning av denna siffra skulle beloppet av det på nämnda halvår belöpande
statsbidraget kunna uppskattas till (31,750 X 75) 2,381,250 kronor.
Härvid bör emellertid särskilt beaktas, att enligt förslaget statsbidraget till
moderskapspenning skall månadsvis utbetalas av tillsynsmyndigheten. Med
hänsyn därtill lär den på månaderna maj och juni 1938 belöpande delen
av statsbidraget icke hinna utanordnas före budgetårets utgång. Vid sådant
förhållande skulle endast två tredjedelar av förut angivna belopp, 2,381,250
kronor, behöva tagas i beräkning eller 1,587,500 kronor. Å andra sidan påkallas
i anledning av den möjlighet, som enligt förslaget står kvinna till buds
att under angiven förutsättning erhålla förskott å moderskapspenning, en
höjning av nyss angivna belopp. Efter samråd med socialstyrelsen har jag
i detta avseende räknat med ett behov av ytterligare 160,000 kronor. Statsbidraget
för första halvåret 1938 skulle sålunda böra uppskattas till 1,747,500
kronor.
Hela anslagsbeloppet till moderskapspenning skulle enligt den nu gjorda
uppskattningen uppgå till (97,000 “I- 1,204,000 “f" 1,747,500) 3,048,500 kronor
eller i runt tal 3,050,000 kronor. Anslaget synes mig för budgetåret 1937/1938
böra upptagas under rubriken moderskapsunderstöd och moderskapspenning.
Beträffande kostnaderna för den föreslagna mod r ahjälpen vill jag
i detta sammanhang slutligen erinra därom, att densamma av mig i det föregående
för helt år uppskattats till 2,000,000 kronor. Då bestämmelserna rörande
mödrahjälpen avsetts skola träda i tillämpning den 1 januari 1938.
böra kostnaderna för verksamheten under första halvaret 1938 beräknas till
hälften av det angivna beloppet eller till 1,000,000 kronor. Av anslaget ifråga
böra jämväl bestridas kostnaderna för de för administrationen av verksamheten
förutsatta mödrahjälpsnämnderna.
Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition
ej
mindre förelägga riksdagen till antagande följande i enlighet
med förut anförda grunder inom socialdepartementet
upprättade förslag, nämligen
dels till förordning om moderskapspenning;
dels till förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor;
dels ock till förordning örn mödrahjålp;
än även föreslå riksdagen att
dels till Bidrag till sjukkassor för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett förslagsanslag av..............kronor 13,300,000;
dels till Moderskapsunderstöd och moderskapspenning för
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 38.
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av .............................. kronor 3,050,000;
dels ock till Mödrahjälp för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av .................... kronor 1,000,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Richard Jobson.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga.
BETÄNKANDE
ANGÅENDE
MODERSKAPSPENNING OCH
MÖDRAHJÄLP
AVGIVET AV
BEFOLKNINGS KOMMISSIONEN
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.
Befolkningskommissionen får härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna
ett betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp.
Den närmaste handläggningen av detta ärende har ankommit på en inom
kommissionen nedsatt delegation, bestående av herr Österström, ordförande,
samt med. doktor Andreen-Svedberg och fru Västberg.
Såsom delegationens sekreterare har tjänstgjort förste amanuensen i Kungl.
Socialdepartementet H. Rahm.
De vid betänkandet fogade författningsförslagen hava granskats av e. o.
hovrättsassessorn H. Zetterberg. . .
I ärendets slutbehandling hava deltagit befolkningskommissionens samtliga
ledamöter.
Stockholm den 9 januari 1936.
Å Befolkningskommissionens vägnar:
NILS WOHLIN.
Håkan Rahm.
opaginerad Kontrollera mot PDF
innehållsförteckning.
Sid.
Kap. I. Reformering av sjukkassornas moderskapshjälp samt moderskaps
understöden
..................................................
Gällande bestämmelser ........................................
Översikt av tillämpningen ....................................
Reformförslag ................................................
Kommissionens yttrande och förslag............................
Kap. II. Hjälp åt nödställda mödrar......................................
Allmän motivering............................................
Kvinnor, som böra ifrågakomma till åtnjutande av mödrahjälp..
Behovsprövningen ...............................;............
Tid, under vilken mödrahjälp bör få åtnjutas, samt hjälpens storlek
Mödrahjälpens form ..........................................
Beredande av bostad och vård åt kvinnan ....................
Förhållandet mellan mödrahjälp och fattigvård ................
Försörjningspliktigas ersättningsskyldighet ......................
Kap. III. Organisationen av de i föregående kapitel föreslagna åtgärderna----
Kap. IV. Kostnadsberäkningar ............................................
7
7
9
10
14
27
27
36
36
39
41
42
49
49
52
62
Bilagor:
Författningsförslag:
1) Förordning örn moderskapspenning och mödrahjälp ....................
2) Lag örn ändrad lydelse av 25 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) örn
barn utom äktenskap..............................................
3) Lag örn ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barna
vård
och ungdomsskydd (barnavårdslagen) ..........................
4) Kungörelse örn ändrad lydelse av §§ 23 och 29 i reglementet den 21 no
vember
1919 (nr 798) för barnmorskor..............................
5) Kungörelse örn ändrad lydelse av 5 § i kungörelsen den 28 juni 1935
(nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård......................
6) Kungörelse örn ändrad lydelse av § 59 i allmänna läkarinstruktionen den
19 december 1930 (nr 442) ........................................
7) Förordning örn ändrad lydelse av 1, 8 och 32 §§ i förordningen den 26
juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor..........................
8) Kungörelse örn ändring i vissa delar av kungörelsen den 26 juni 1931
(nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor ........................
64
67
68
70
71
71
72
72
6
Tabeller:
I. Antal i sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, moderskapsförsäkrade
kvinnor den 31 december åren 1924—1934 jämte antal barnbördsfall
och moderskapshjälpsdagar samt utbetald moderskapshjälp
under vart och ett av angivna år................................ 73
n. Antal i erkända sjukkassor försäkrade kvinnor den 31 december 1934
jämte antal barnbördsfall och moderskapshjälpsdagar samt utbetald
moderskapshjälp under samma år inom olika centralsjukkasseområden
............................................................ 74
lil. Antal barnbördsfall, för vilka moderskapsunderstöd utgivits under år
1934, samt utbetalda understöd, fördelat å olika centralsjukkasseområden
........................................................ 70
IY. Översikt av antalet vårdplatser för mödrar på spädbarnshemmen ____ 78
opaginerad Kontrollera mot PDF
KAP. 1.
Reformering- av sjukkassornas moderskapshjälp samt
moderskapsunderstöden.
Gällande bestämmelser. Från och med år 1913 har statsbidrag utgått till
sjukkassor som meddelat moderskapshjälp åt sina kvinnliga medlemmar.
Genom statsmakternas beslut år 1931 skedde en genomgripande reform av
siukkasseväsendet, vars väsentliga innebörd var, att å varje ort endast skulle
få finnas en sjukkassa, som vore berättigad till statsbidrag för sin verksamhet.
Den kassa som skulle komma i åtnjutande av statsunderstöd, måste bliva i
viss ordning erkänd. Kvinna, som vöre medlem i sålunda erkänd sjukkassa,
skulle städse äga åtnjuta moderskapshjälp vid barnsbörd. Denna hjälp utökades
tillika väsentligt i jämförelse med den förutvarande moderskapshjalpen.
Såsom en komplettering till moderskapshjälpen infördes samtidigt bestämmelse
om rätt till understöd av statsmedel — moderskapsunderstod — tolde
kvinnor, som ej vore sjukförsäkrade och som hade behov av hjälp till
lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna.
De år 1931 antagna, alltjämt gällande bestämmelserna i ämnet innehålla
huvudsakligen följande.
Enligt 32 § i förordningen den 26 juni 1931 örn erkanda sjukkassor skall
centralsjukkåssa vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp k t kvinnlig medlem,
som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under
oavbrutet minst 270 dagar. Moderskapshjälpen skall omfatta dels ersättning
enligt fastställd taxa för biträde av barnmorska vid förlossningen (barnmorskevård)
eller för vård å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock ett understöd
i penningar för varje dag (moderskapspenning), motsvarande den
sjukpenning barnaföderskan är tillförsäkrad. Är hon icke tillförsäkrad sjukpenning
eller tillförsäkrad sjukpenning till lägre belopp än två kronor, skall
moderskapspenningen dock utgå med två kronor. Om centralsjukkassan utgiver
ersättning för vård å förlossningsanstalt, äger kassan minska den kvmnan
för vårdnadstiden tillkommande moderskapspenningen med belopp,
som motsvarar kassans kostnader för vården. Om kvinnans familj eller annan
för sitt uppehälle är väsentligen beroende av henne, får dock högst halva
moderskapspenningen på detta sätt avdragas. Moderskapspenning skall utgivas
för minst 30 och högst 56 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse.
För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsborden,
i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, som avses med förbudet
i 10 § första stycket i lagen om arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor),
och vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter
barnsbörden återupptaga sådant arbete, skall dock moderskapspenning utgå
för minst 42 dagar. Villkor för moderskapshjälpens utgående är, att kvmnan
under den tid hjälpen utgår avhåller sig fran förvärvsarbete. För tid,
då barnaföderskan är berättigad till sjukpenning från kassan eller fran lokalsjukkassa,
får hon dock ej uppbära moderskapspenning, försåvitt hon icke
8
är berättigad till lägre sjukpenning än två kronor, i vilket fall moderskapspenning
skall utgå med belopp, varmed sjukpenningen understiger två kronor.
Enligt § 6 i kungörelsen den 26 juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor
utgår statsbidrag med en krona för varje dag, för vilken erkänd sjukkassa
utgift moderskapspenning om minst två kronor eller lämnat ersättning för
vård å förlossningsanstalt. Har moderskapspenning av anledning, att sjukkassan
varit pliktig att vid tillfället utgiva sjukpenning, utgått med lägre belopp
än två kronor, utgår statsbidraget med hälften av det utgivna beloppet.
För dag, då moderskapspenning utgått även från annan erkänd sjukkassa,
utgör statsbidraget dock endast 50 öre eller, där moderskapspenning av nyss
berörd anledning varit mindre än två kronor, en fjärdedel av det utgivna beloppet.
Statsbidrag får dock ej beräknas för dag, då medlem, vilken har
stadigvarande anställning med lull sysselsättning i statens tjänst, på grund
härav åtnjutit avlöning eller annan ersättning av statsmedel med minst en
krona. Vidare utgår statsbidrag till centralsjukkassa med hälften av vad
kassan utgivit i ersättning för barnmorskevård enligt fastställd taxa.
Det direkt av statsmedel utgående offentliga moderskapsunderstödet skall
enligt förordningen den 26 juni 1931 om moderskapsunderstöd utgå till varje
k\ inna, sorn är i behov därav och vilken icke såsom medlem av erkänd sjukkassa
är berättigad till moderskapshjälp från denna. Dock har kvinna, som är
intagen å fattigvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt eller uppfostringsanstalt,
straff- eller annan dylik anstalt eller vilken ej är svensk medboigäle,
icke rätt till moderskapsunderstöd. Behovsprövningen skall vara av
summarisk natur; behov skall i regel anses föreligga, om för kvinnan eller,
om bon är gift och sammanlever med sin man, för båda makarna tillhopa
vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits
beskattningsbart belopp, uppgående till minst 500 kronor. Understödstiden
skall utgöra högst 30 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse.
För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsbörden,
i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, som avses med förbudet
i 10 § första stycket i lagen om arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor)och
vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter barnsbörden
återupptaga sådant arbete, skall dock understödstiden utgöra högst
56 dagar. Sådan industriarbeterska, vilken uppburit moderskapshjälp från
erkänd sjukkassa ehuru under kortare tid än 56 dagar, äger ock för tid omedelbart
elter det sådan hjälp upphört att utgå rätt till moderskapsunderstöd
under så lång tid, att sammanlagda hjälptiden uppgår till högst 56 dagar.
Understöd må dock endast utgå för tid, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.
Moderskapsunderstödet utgår med belopp, motsvarande regelmässigt
utgående statsbidrag till de erkända sjukkassornas moderskapspenning (alltså
en krona per dag). Ärenden rörande moderskapsunderstöd skola handläggas
av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt. I samband med ansökan
örn understöd skall erläggas en anmälningsavgift av två kronor, vilket
belopp tillfaller centralsjukkassan såsom ersättning för dess arbete. Det åligger
centralsjukkassan att i samband med ansökans ingivande meddela kvinnan
anvisning för erhållande av råd och upplysningar rörande sin egen vård och
barnets skötsel. Understödet avser i första hand att bereda kvinnan möjlighet
att erhålla barnmorskevård eller vård å förlossningsanstalt, varför häremot
svarande belopp skall av kassan innehållas och på begäran tillhandahållas
barnmorskan eller anstalten, försåvitt ej kvinnan styrker, att kostnaderna
för vården guldits.
1931 års lagstiftning bär trätt i tillämpning successivt, allt eftersom den förutsatta
omorganisationen av sjukkassorna kommit till stånd. De nya bestäm
-
9
melserna om moderskapslijälp genom sjukkassorna började sålunda tillämpas
för de första erkända sjukkassorna den 1 januari 1933, men i full utsträckning
över hela landet hava bestämmelserna tillämpats först från den 1 januari
1934. Till och med utgången av år 1934 hava dock de äldre sjukkassorna,
vilka vunnit registrering enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor, ägt rätt
till statsbidrag till sin verksamhet enligt de före 1931 års beslut gällande
grunderna. Under övergångsåren 1933 och 1934 hava sålunda de äldre bestämmelserna
örn moderskapslijälp med statsbidrag gällt vid sidan av de nya.
Moderskapsunderstödsverksamheten upptogs av de första erkända sjukkassorna
den 1 januari 1933 och av flertalet kassor den 1 juli samma år. 1
full utsträckning kom verksamheten i gång den 1 januari 1934.
Översikt av tillämpningen. Här torde böra något redogöras för moderskapshjälpens
och moderskapsunderstödens storlek i de enskilda fallen efter
tillämpning av 1931 års lagstiftning.
Till sjukförsäkrad kvinna skall såsom nyss sagts moderskapspenning utgå
med samma belopp per dag, varmed kvinnan är tillförsäkrad sjukpenning,
dock lägst med två kronor. Vid årsskiftet 1933/1934 voro 83 G procent av
samtliga kvinnliga sjukkassemedlemmar tillförsäkrade sjukpenning med högst
två kronor. En sjukpenning över två men högst tre kronor hade 132 procent
av kvinnorna och sjukpenning örn fyra kronor 2-6 procent. Sjukpenning över
fyra kronor hade allt som allt endast 06 procent av kvinnorna. Det stora
liertalet försäkrade kvinnor åtnjuta följaktligen en moderskapspenning avtvå
kronor per dag. -— Understödstiden skall för försäkrad kvinna vara minst
30 och högst 56 dagar, för industriarbeterska dock minst 42 dagar. Inom
dessa av statsmakterna uppdragna gränser hava de erkända sjukkassorna
haft att bestämma understödstiden för sina medlemmar. Av de 27 för kvinnor
öppna centralsjukkassorna hava 24 infört en understödstid av 42 dagar
för alia kvinnor, sålunda utan särbestämmelse för industriarbeterskor. De
återstående tre hava en understödstid av 30 dagar utom för industriarbeterskor,
för vilka understödstiden av en kassa bestämts till 42 dagar och av
två till 56 dagar. — Den stora massan sjukförsäkrade kvinnor äger sålunda
uppbära en moderskapspenning efter två kronor örn dagen under 42 dagar
eller tillhopa 84 kronor. Lägre moderskapspenning än 84 kronor kan endast
förekomma för medlemmar med en sjukpenning av högst två kronor i de
tre centralsjukkassor, vilka bestämt understödstiden till 30 dagar för ickeindustriarbeterskor.
För dessa blir moderskapspenningens belopp 60 kronor
1 alla övriga fall kommer dess storlek att överstiga 84 kronor. Till sist ma
anmärkas, att dc sjukförsäkrade kvinnorna utöver moderskapspenningen äro
berättigade till ersättning för barnmorskevård.
Moderskapsundcrstöden skola utgå med en krona örn dagen under högst
30 dagar, för industriarbeterskor dock under högst 56 dagar. I praxis har
understödstiden som regel blivit 30 dagar och moderskapsunderstödet följaktligen
30 kronor, varifrån dock avgår anmälningsavgitten två kronor och sålunda
återstår ett behållet belopp av 28 kronor. Bestämmelsen örn Lingie
understödstid för industriarbeterskor har kommit att tillämpas i mycket obo
tydlig utsträckning. Av de 40 046 kvinnor, vilka under år 1934 erhöllo mo
derskapsunderstöd, fingo endast 281 högre understöd pa grund av denna bestämmelse.
Till belysande av sjukkassornas verksamhet med avseende a moderskapshjälp
och moderskapsunderstöd vill befolkningskommissionen hänvisa till tre
vid detta betänkande såsom bilagor fogade tabeller, utvisande dels antal i
sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, moderskapsförsäkrade kvinnor
den 31 december åren 1924—1934 jämte antal barnbördsfall och moderskaps
-
10
hjälpsdagar samt utbetald moderskapshjälp under vart och ett av angivna
år, dels antal i erkända sjukkassor försäkrade kvinnor den 31 december 1931
jämte antal barnbördsfall och moderskapshjälpsdagai samt utbetald moderskapshjälp
under ar 1934, allt fördelat å olika centralsjukkasseområden, och
dels antal barnbördsfall, för vilka moderskapsunderstöd utgivits under år
1934, samt utbetalda understöd, likaledes fördelat å olika centralsjukkasseområden.
Här må lämnas följande sammanställning av totala antalet medlemmar i
statsunderstödda sjukkassor under åren 1924—1935 med särskilt angivande
av antalet kvinnliga medlemmar:
Å r
Hela antalet
medlemmar
Därav kvinnor
i absoluta tal
i procent
1924..................
768 040
802 942
832 717
869 959
912919
967 800
1016 846
1058 129
1 081552
1061137
1054 623
935 000
1925................
36-2
1926....................
ÄUu Ovi)
1927..............
ob‘5
1928...............
36''8
37-1
373
1929..................
t)00 OU«J
1930..................
1931...................
o7’7
38-2
1932....................
1933.....................
oo*9
1934................
Dir 6
1935..................
OO O UvU
Siffrorna utvisa, för åren 1924—1932 antal medlemmar i sjukkassor registrerade
enligt 1910 års lag, för åren 1933 och 1934 summan av antalet
medlemmar i dylika kassor och i erkända sjukkassor samt för år 1935 antal
medlemmar i erkända kassor.
Antalet medlemmar för åren 1933 och 1934 fördelas efter medlemskap i
olika sjukkassor på följande sätt:
År
Totalantal Därav kvinnor
Medlemmar 1 kassor, registrerade enligt 1910 års lag
Medlemmar i erkända sjukkassor..................
1933
1934
1933
1934
570 595
239 070
490 542
815 553
223350
93 580
196 806
338 232
Siffrorna för åren 1931—1934 äro preliminära. I fråga örn åren 1933 och
1934 äro de delvis endast resultatet av inom socialstyrelsen gjorda uppskattningar.
Siffrorna för ar 1935 angiva de medlemstal socialstyrelsen räknat
med skola uppnås vid årets slut (uppskattningen verkställd i oktober 1935).
Reformförslag. Vid 1935 års riksdag väcktes flera motioner, vilka syftade
till en förbättring såväl av sjukkassornas moderskapshjälp som av moder - skapsunderstödet.
Sålunda framfördes i två av de motioner, vilka ledde till befolkningskommissionens
tillsättande — likalydande motionerna nr 1 i första kammaren
av herr J. B. Johansson i Fredrikslund m. fl. (I: 1) och nr 1 i andra kammaren
av herr A. Lindman m. fl. (II: 1) — bland annat önskemål angående
vidgad social omvårdnad om mödrarna såsom ett led i de åtgärder, vilka
borde vidtagas till främjande av en positiv politik i vårt lands befolkningsfråga.
I detta hänseende anförde motionärerna huvudsakligen följande:
11
»Såsom nyss angivits är antalet kvinnliga medlemmar i sjukkassorna förhållandevis
litet. Under de 3^ år som förflutit efter sjukkassereformens antagande
ha respektive sjukkasseledningar i första hand måst ägna sitt intresse
åt själva omorganisationen av sjukkasseväsendet. Sedan denna numera kan
anses i huvudsak slutförd, kan verksamheten inriktas på rörelsens vidare
utbredning. I ledande sjukkassekretsar anser man sig ha kunnat iakttaga
en bestämd förskjutning av medlemsklientelet åt medelklassen till, en tendens
som är värd att uppmärksamma och stödja, icke minst från de för
denna motion bestämmande utgångspunkterna. Det synes böra undersökas,
om staten genom ändring i bidragsgrunderna för moderskapshjälpen kan befordra
en allmännare anslutning från kvinnornas sida till sjukkassorna och
huruledes dessa — eventuellt genom särskilt anslag av statsmedel - kunna
sättas i stånd att bedriva en härtill syftande effektiv upplysnings- och propagandaverksamhet.
Vad slutligen moderskapsunderstödet angår kan, såsom bland andra medicinalstyrelsen
på sin tid anförde, på goda grunder ifrågasättas lämpligheten
av att göra dess storlek beroende av örn modern har på visst sätt beskaffat
förvärvsarbete utanför hemmet eller icke. Betingad av hänsyn till det stora
flertalet svenska mödrar, hustrurna i hemmen, är denna differentiering i alla
händelser icke. En höjning av moderskapsunderstödet för dessa senare bör
alltså ifrågakomma, varjämte förtjänar tagas under omprövning, om icke
den nuvarande skäligen godtyckligt dragna gränsen för rätt till understöd —
500 kronor beskattningsbar inkomst — kan göras mindre bindande så att vid
behovsprövningen större hänsyn kan tagas till förhallandena i de indiv iduella
fallen, exempelvis föräldrarna förut åvilande försörjningsplikt.»
Nu återgivna uttalande föranledde icke något särskilt yttrande fran riksdagens
sida.
Vidare väcktes två motioner, som uteslutande asyftade en föi bättring av
moderskapshjälpen och moderskapsunderstödet, nämligen nr 131 i andra
kammaren av herr Spångborg m. fl. (ID 131) och nr 196 i samma kammare
av fru Olivia Nordgren m. fl. (II: 196).
I motionen II: 131 karakteriserades moderskapshjälpen till sjukförsakrade
kvinnor såsom synnerligen otillräcklig och moderskapsunderstödet såsom icke
innebärande någon som helst hjälp åt barnaföderskorna. Därjämte kritiserades,
att sjukkassorna ägde innehålla vissa vårdkostnader, vilket medförde,
att kvinna, som beviljats moderskapsunderstöd, ofta icke själv kunde utbekomma
någon del av understödet, vilket helt åtginge till gäldande av vårdkostnader.
I motionen underströks vidare särskilt otillräckligheten i det understöd,
som komme industriarbeterskorna till del. Slutligen yrkades, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t matte anhålla örn skyndsam utredning
och förslag till lag om moderskapshjälp enligt följande huvudlinjer:
1) dels ersättning enligt fastställd taxa för läkarvård, biträde av barnmorska
vid förlossningen (barnmorskevård) eller för vård å förlossningsan
stalt;
„ , . .. ...
2) dels ett grundbelopp av etthundra kronor, om for kvinnan eller, dar
hon vore gift och sammanlevde med sin man, för makarna tillsammans vid
senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits
beskattningsbart belopp, uppgående till minst 1 650 kronor;
3) dels ett understöd i penningar för varje dag (moderskapspenning) under
en lid av sex veckor efter nedkomsten eller, om speciella komplikationer
inträdde, under den tid. som erfordrades, lägst med ett belopp av sju
kronor, örn den beskattningsbara inkomsten ej uppginge till 150 kronor, och
vid högre inkomst med ett i förhållande till inkomstens stegring sjunkande
12
belopp, dock att sådant understöd icke skulle utgå vid en inkomst av 1 500
kronor eller däröver;
4) och dels till kvinna i förvärvsarbete, som viss tid per dag erhölle ledighet
för barnets ammande, ersättning motsvarande arbetslönen under minst
en timma per dag.
I motionen II: 196 anfördes i fråga om moderskapsförsäkringen, att intet
vore att erinra mot själva moderskapspenningens storlek men att missförhål
landen i två hänseenden förelåge med avseende å bestämmelsen om ersättningför
barnmorskevård. Dessa missförhållanden hade båda sin grund väsentligen
i den olikformighet, som rådde mellan barnmorsketaxorna i riket. Sålunda
inbegrepes i vissa taxor kostnaden för eftervård i arvodet för själva
förlossningen, i andra ater vöre arvodena för biträde vid förlossningen och
för eftervården skilda åt. Med den tolkning tillsynsmyndigheten givit åt förordningens
bestämmelser om barnmorskevård, nämligen att centralkassa allenast
vore skyldig att lämna ersättning, enligt taxa, för själva förlossningshjalpen
men icke för efterskötseln, ledde detta därhän, att somliga barnaföderskor
själva finge bära kostnaderna för eftervård, medan andra finge
dessa helt täckta av kassan. För en fattig barnaföderska kunde detta lätt
leda till att hon av ekonomiska skäl avkortade denna efterskötsel till den
minsta möjliga med ty åtföljande risker för henne själv och det nyfödda barnet.
Vidare vöre i flera län arvodena i taxan bestämda till olika belopp allt
etter kvinnans inkomst- och förmögenhetsförhållanden, så att en relativt
välsituerad kvinna hade att erlägga ett väsentligt högre arvode än en mindre
bemedlad. Då sjukkassorna stöde öppna för alla utan något inkomststreck,
ledde detta till att statens bidrag, som ju utginge med hälften av arvodet,
kunde utgå med ända upp till 50 kronor för en mera välsituerad kvinna men
kunde stanna vid 5 kronor för en mindre bemedlad.
I fråga om moderskapsunderstödet anfördes i samma motion bland annat:
»Att det statliga moderskapsunderstödet är till stort gagn för de mindre
bemedlade mödrarna i vårt land och av dessa högt uppskattas, framgår tydligt
av den stora omfattning denna hjälpverksamhet fått redan från början.
■ ■ - Det oaktat torde det icke kunna bestridas att detta understöd åt
mödrarna är ytterst knappt tilltaget och, i de fall där fullständig medellöshet
föreligger, inte har någon betydelse för barnaföderskan, enär fattigvården
ändå mäste träda hjälpande emellan och därvid förbehåller sig rätten till
moderskapsunderstödet för sina utlägg.---Med de höga vårdavgifter,
som äro fastställda för förlossninganstalterna---är moderskapsunder
stödet
dessutom icke tillräckligt för att i förekommande fall tillförsäkra
icke försäkrad barnaföderska erforderlig vård å förlossningsanstalt. Behovet
av förbättrad moderskapshjälp åt icke försäkrade barnaföderskor är sålunda
högst påtagligt, och sådan bör snarast möjligt komma till stånd.»
Motionärerna anförde vidare, att en förbättring av moderskapsunderstödet
kunde ske på olika sätt, antingen genom en höjning av understödet till exempelvis
lägst 50 kronor eller genom en komplettering av detsamma med fri
barnmorskevård. Motionärerna förklarade sig ur flera synpunkter anse den
senare anordningen vara att föredraga. Genom en lösning efter denna linje
skulle även de förut påtalade missförhållandena i fråga om moderskapshjälpen
till dc sjukförsäkrade kvinnorna bortfalla.
Motionen utmynnade i en hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran örn skyndsam utredning i ämnet.
över motionerna II: 131 och 196 avgåvos till andra lagutskottet, dit motionerna
hänvisats, yttranden från bland andra socialstyrelsen och svenska
sjukkasseförbundet.
13
Socialstyrelsen anförde inledningsvis beträffande motionen II: 131, alt den
däri framförda kritiken av den bestående lagstiftningen lede av åtskilliga
överdrifter, samt yttrade i fortsättningen bland annat:
»Frånsett de statsfinansiella konsekvenserna av den i motionen ifrågasatta
lagstiftningen örn moderskapshjälp, vilka sannolikt skulle bliva högst allvarliga,
skulle denna lagstiftning innebära ett upprivande av hela den grund
för samhällets understöd åt barnaföderskor som genomfördes år 1931 och
som innebär en samverkan på detta område mellan den på inbördes understöd
vilande sjukhjälpsverksamheten och en direkt av det allmänna bekostad
understödsverksamhet. Med en offentlig moderskapshjälpsverksamhet av den
storlek och omfattning, som i motionen avses, skulle uppenbarligen icke föreligga
vare sig behov eller utrymme för en moderskapsförsäkring genom sjukkassorna.
Ett dylikt upprivande av ett tidigare beslut skulle förutsätta, att
1931 års lagstiftning visat sig vara i väsentliga delar otillfredsställande eller
ineffektiv. Något sådant torde icke med fog kunna göras gällande. Styrelsen
är för sin del tvärtom av den uppfattningen, att den nu gällande lagstiftningen,
trots att den endast jämförelsevis så kort tid varit i verksamhet, i
stort sett fungerat ganska väi och bland allmänheten mottagits med erkännande
och förståelse.»
I sitt yttrande anförde socialstyrelsen i anledning av den förbättring av
den statliga moderskapsunderstödsverksamheten, som påyrkades i motionen
II: 196, bland annat följande:
»För förbättring av moderskapsunderstödet ifrågasättas i motionen tvenne
olika alternativ, nämligen antingen en förhöjning av understödet till exempelvis
50 kronor eller ock att det nuvarande understödet om 30 kronor kompletteras
med fri barnmorskevård. Av dessa båda alternativ finner styrelsen
det sist anförda äga avgjorda företräden. Då barnmorsketaxorna växla ganska
mycket inom olika barnmorskedistrikt och även i övrigt äro uppbyggda efter
olika grunder bland annat med hänsyn till vederbörande patienters inkomstoch
förmögenhetsförhållanden, skulle på detta sätt moderskapsunderstödsverksamheten
komma att bliva jämnare och mera ändamålsenligt avpassad.
Vid övervägande av en förbättring i ena eller andra riktningen av moderskapsunderstödet
är det enligt styrelsens mening framför allt tvenne omständigheter,
som äro förtjänta att tagas i betraktande. I första rummet torde sålunda
böra undersökas, huruvida den nu gällande regeln för behovsprövningen
bör bibehållas oförändrad eller örn icke behörighetskraven härvid
böra skärpas. Redan i sitt utlåtande lill Kungl. Maj:t den 26 juni 1930 över
moderskapsskyddssakkunnigas betänkande gjorde styrelsen vissa erinringar
mot den föreslagna behörighetsgränsen. ’Ett betydande antal av de kvinnor’,
framhöll styrelsen, ''sorn på detta sätt skulle anvisas att vid barnsbörd anlita
det allmänna, befinner sig nämligen i den ekonomiska situation, att de både
vilja och kunna sörja för sig själva och eventuellt genom att inga i en statsunderstödd
sjukkassa förskaffa sig det understöd, de själva anse sig behöva.’
Genomföres en så avsevärd förhöjning av moderskapsunderstödet, som i
motionen ifrågasättes, måste ökad vikt tillerkännas åt denna av styrelsen
anförda synpunkt och en begränsning i en eller annan riktning av dt: lindel - stödsberättigades antal tagas under grundligt övervägande. —--Om
organiseras
barnmorskeväsendet i sådan riktning, alt distriktsbarnmorskorna
anställas och avlönas av staten och blir som en följd härav barnmorskevården
helt och hållet kostnadsfri, kommer frågan om moderskapsunderstöden
i ett helt nytt läge. Det i motionen anförda motivet för förbättring a\ understödet
kommer ju i så fall att i stort sett bortfalla. Genom barnniorskerelormen
skulle ju barnaföderskorna erhålla den förbättring i sina villkor,
som åsyftas genom förhöjningen av understödet.»
14
Svenska sjukkasseförbundet anförde, att förbundet ansåge de erkända sjukkassorna
i görligaste mån böra befrias från handhavandet av moderskapsförsäkringen
över huvud taget. Denna fråga kunde enligt förbundets bestämda
mening endast lösas effektivt på ett sätt, nämligen genom obligatorisk moderskapsförsäkring,
och förbundet uttalade därför det önskemålet, att denna
utväg även måtte bliva föremål för övervägande, därest en utredning lomme
till stånd.
Vid behandlingen av ifrågavarande motioner II: 131 och II: 196 anförde
andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 26 bland annat följande:
»Utskottet finner de i den föreliggande motionen II: 196 berörda spörsmålen
vara av den vikt och betydelse att en tillfredsställande lösning av desamma
utan dröjsmål bör åstadkommas. För vinnande av detta syfte kan
det befinnas nödvändigt att göra sist omförmälda spörsmål till föremål för
särskild utredning utan sammankoppling med andra närliggande, nu aktuella
frågor. Beträffande utredningsarbetet på förevarande område anser sig
utskottet böra särskilt anföra, att vid detsamma hänsyn bör tagas därtill,
att understöd till icke sjukförsäkrad kvinna ej får bestämmas på sådant sätt,
att därigenom förorsakas minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor.
Vad angår motionen II: 131 finner sig utskottet icke kunna tillstyrka riksdagen
att binda en utredning vid bestämda direktiv av så betydande statsekonomiska
konsekvenser, som i motionen föreslagits.»
I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen dels att. i anledning
av motionen II: 196, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
skyndsamt ville låta verkställa en allsidig utredning rörande ett förbättrat
moderskapsskydd, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck
i motionen, borde tagas under omprövning, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, dels ock att motionen
II: 131, i den mån densamma icke blivit besvarad genom föregående, icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagens i anledning härav till Konungen avlåtna skrivelse nr 223 har
av Kungl. Maj:t överlämnats till befolkningskommissionen för att tagas under
övervägande vid fullgörandet av kommissionens uppdrag.
Ett genomförande av de förslag, befolkningskommissionen i sitt den 10 december
1935 avgivna betänkande framlagt angående fri barnmorskevård för
alla kvinnor och rätt att erhålla anstaltsvård vid förlossning för en till en
krona nedsatt dagavgift, skulle medföra vissa förbättringar såväl av den moderskapshjälp,
vilken lämnas av de erkända sjukkassorna, som av moderskapsunderstödet.
För de sjukförsäkrade kvinnorna skulle den fria barnmorskevårdens införande
visserligen icke innebära någon ny förmån, enär de nu utöver den
kontanta moderskapspenningen äro tillförsäkrade full ersättning för sådan
vårdkostnad, men väl den förbilligade anstaltsvården. Avgiften vid anstaltsvård
överstiger för närvarande som regel moderskapspenningens minimibelopp
per dag, två kronor, men skulle enligt kommissionens förslag komma
att sänkas till en krona per dag. Sjukkassorna äga nu, såsom ovan framhållits,
avdraga kostnad för anstaltsvård å moderskapspenningen, ehuru icke
med större belopp än som motsvarar den del av moderskapspenningen, som
belöper å vårdtiden. Den förenämnda sänkningen av avgiften skulle följaktligen
innebära för det stora flertalet kvinnor, vilka äro tillförsäkrade
moderskapspenning av minimistorlek, att av moderskapspenningen komme
att återstå en krona per dag, sedan vårdkostnaden guldits, medan under
nuvarande förhållanden hela moderskapspenningen åtgår för ändamålet. Örn
man antager en vårdtid av tio dagar vid varje förlossning, skulle alltså den
15
förbilligade anstaltsvården för det stora flertalet kvinnor möjliggöra en besparing
i vårdkostnader av 10 kronor. Såsom bestämmelserna äro konstruerade,
skulle för kvinnor med högre moderskapspenning möjliggöras en större
besparing.
För de kvinnor, som åtnjuta moderskapsunderstöd, skulle kommissionens
nyss angivna förslag medföra större förbättringar än för de sjukförsäkrade.
Inom socialstyrelsen hava dessa kvinnors kostnader för barnmorskevård under
år 1034 beräknats i genomsnitt uppgå till 12 kronor 50 öre per barnsängsfall
och för anstaltsvård under samma år till 25 kronor 15 öre per
fall. Enligt förslaget skulle kostnaden för barnmorskevården helt bortfalla
och kostnaden för anstaltsvården, under förutsättning av tio dagars vårdtid,
nedbringas till 10 kronor. Med utgångspunkt från nyss beräknade siffror
skulle förslaget alltså för kvinnor, som anlita barnmorska, motsvara en höjning
av moderskapsunderstödet med 12 kronor 50 öre och för kvinnor, som
förlösas å anstalt, med 15 kronor 15 öre.
Ett realiserande av kommissionens berörda förslag skulle komma en stor
del av den kritik, som framförts mot moderskapshjälpen och moderskapsunderstödet,
att förfalla. Denna kritik har nämligen, som framgår av ovan
lämnade redogörelse, delvis utmynnat just i kravet på fri barnmorskevård
och förbilligad anstaltsvård. De fördelar, som särskilt ur likformighets- och
rättvisesynpunkt skulle ernås genom barnmorsketaxornas slopande, synas
också beaktansvärda, även om de ekonomiskt sett icke innebära större förbättringar.
Innan kommissionen upptager till granskning de brister, som enligt kommissionens
förmenande skulle vidlåda vårt mödrahjälpssystem även efter
ett genomförande av nu omförmälda förslag, må något beröras mödrahjälpens
innebörd.
Moderskapsunderstödssakkunniga anförde i sitt den 26 september 1929
avgivna betänkande angående moderskapsskydd (stat. off. utr. 1929: 28) såsom
motiv för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor den stora
betydelse för folkhälsan, som moderskapsvården måste tillerkännas, samtidigt
som de sakkunniga uttalade, att de missförhållanden, som rådde med
avseende å levnads- och vårdförhållandena för väntande och nyblivna mödrar
och späda barn, otvivelaktigt oftast, vare sig de vore att hänföra till havandeskap,
förlossning, barnsäng eller spädbarnsvård, i större eller mindre mån
vore att tillskriva bristande eller knappa tillgångar. De sakkunniga framhöllo
tillika skäligheten av att det allmänna bisprunge dem, som ej blott med
stora personliga besvärligheter och risker utan även med ekonomiska uppoffringar
sörjde för samhällets fortbestånd.
I denna de sakkunnigas uppfattning vill kommissionen helt instämma. Då
barnafödandet för samhällets bestånd är av avgörande betydelse, anser kommissionen
mödrahjälpen jämväl böra utgöra ett uttryck för den samhälleliga
uppskattningen av moderskapet och finner således den största anledning
föreligga för samhället att bereda ekonomiskt stöd till bestridande av de med
barnsbörd förenade kostnaderna.
Med denna inställning till mödrahjälpen måste kommissionen beteckna
vårt mödrahjälpssystem såsom otillfredsställande i tre hänseenden av väsentlig
betydelse.
Den omständigheten, som enligt kommissionens mening lämnar ruin för
den praktiskt mest betydande erinringen mot den nuvarande mödrahjälpen,
är hjälpens otillräcklighet. Denna erinran drabbar moderskapsunderstödet,
vilket som ovan nämnts i regel utgör 28 kronor, sedan anmälningsavgiften
avdragits. Utan att kommissionen redan nu går in på ett försök till uppskattning
i penningar av de extra kostnader, som följa av en barnsbörd, lä
-
16
rer vara uppenbart, att ett belopp av 28 kronor icke kan förslå till dessa
kostnaders bestridande. Däremot bör den av de erkända sjukkassorna lämnade
moderskapspenningen, vilken för flertalet kvinnor utgör sammanlagt
84 kronor, kunna anses tillfredsställande. Såsom förhållandena utvecklat
sig har emellertid moderskapsunderstödet kommit att bliva det väsentliga i
systemet. Det är detta understöd, som kommer det stora flertalet barnaföderskor
till del, därtill de mest behövande, nämligen de, vilkas beskattningsbara
belopp ej uppgår till 500 kronor. Under år 1934 utgick sålunda moderskapsunderstöd
till 40 046 kvinnor men moderskapshjälp genom sjukkassorna
till allenast 11 926. Utvecklingen under år 1935 pekar på en stark
ökning av antalet utbetalda moderskapsunderstöd, medan anledning att räkna
med väsentlig ändring av antalet kvinnor, som erhållit moderskapshjälp,
ej föreligger.
Med hänsyn härtill bör undersökas, vilka möjligheter vårt mödrahjälpssystem
erbjuder för en höjning av moderskapsunderstödet. Därvid måste
beaktas, huru vårt system med moderskapshjälp genom sjukförsäkring samt
moderskapsunderstöd är uppbyggt, och det samband, som råder mellan dessa
båda former av mödrahjälp. Såsom framgår av motiven till statsmakternas
beslut i dessa frågor år 1931, har man eftersträvat att få så många kvinnor
som möjligt att ansluta sig till den enligt principen om inbördes självhjälp
arbetande och väsentligen genom egna medlemsavgifter upprätthållna
sjukkasserörelsen. Samtidigt hava dock de kvinnor, som std utanför sjukkassorna,
icke ansetts böra lämnas utan hjälp. För att icke minska dessa
kvinnors intresse att ingå i kassorna bär emellertid denna hjälp ansetts böra
avsevärt understiga de förmåner, som komma en sjukförsäkrad kvinna till
del. Det torde vara bland annat denna ståndpunkt, som tagit sig uttryck i
en bestämmelse av innebörd, att statens bidrag per dag under den tid, kvinnan
är berättigad till moderskapspenning respektive -understöd, skall utgå
med samma belopp till den icke försäkrade som till den försäkrade kvinnan.
Då statsbidraget till moderskapspenningen i det övervägande flertalet fall
utgår med hälften av moderskapspenningens belopp per dag, kommer alltså
moderskapsunderstödet per dag i regel att uppgå till hälften av moderskapspenningen.
Den sålunda antagna principen för statens bidrag innebär dock
icke, att det sammanlagda moderskapsunderstödet för ett barnbördsfall alltid
blir lika stort som statsbidraget till moderskapshjälpen i dess helhet. I
realiteten kommer fastmera den försäkrade kvinnan oftast i åtnjutande av
ett större bidrag från staten. Sålunda bidrager staten till de försäkrade kvinnorna
med hälften av kostnaden för barnmorskevård utöver bidraget till
själva moderskapspenningen. Någon liknande förmån erhålla icke de kvinnor,
som åtnjuta moderskapsunderstöd. Med kommissionens förslag örn fri
barnmorskevård försvinner dock denna olikhet. Vidare är i praxis understödstidens
längd i regel icke densamma för de båda kategorierna av kvinnor.
Kommissionen vill härutinnan hänvisa till tidigare lämnad översikt av
tillämpningen. Av denna framgår, att 24 centralsjukkassor medgiva en understödstid
vid barnsbörd av 42 dagar, medan de återstående 3 hava 30 dagar
för det stora flertalet av sina medlemmar. Moderskapsunderstöden åter beräknas
som regel efter en understödstid av 30 dagar.
Om en höjning företoges av understödstidens regelmässiga längd för de
icke försäkrade fran 30 till 42 dagar — och alltså en höjning av understödet
från 30 till 42 kronor — skulle detta för flertalet centralsjukkassor innebära,
att det sammanlagda moderskapsunderstödet bleve lika stort som statsbidraget
till moderskapspenningen i dess helhet. Av vad nyss anförts framgår,
att en sådan proportion mellan understödet och statsbidraget till moderskapspenningen
är möjlig redan enligt nu gällande bestämmelser och även före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
kommer i praxis, ehuru endast inom de nyssnämnda tre centralsjukkassorna,
vilka hava en regelmässig understödstid av endast 30 dagar. Det vill
härav synas, som om invändning icke skulle kunna resas mot en generell
höjning av understödst^ för de icke försäkrade till 42 dagar. För de tre
sjukkassorna med en understödstid av 30 dagar skulle mahanda olägenhet
härigenom kunna uppstå på grund av att storleken av moderskapsunderstodet
skulle komma att närma sig moderskapspenningens — 42 kronor respek
tive 60 kronor. Ä andra sidan hava dessa kassor i sa fall möjlighet att
skydda sig mot denna olägenhet genom att medgiva sina medlemmar samma
understödstid som det stora flertalet kassor.
Om nian i likhet nied kommissionen anser aven ett till 42 kronor lorhojt
understöd otillfredsställande, återstår att pröva, huruvida och i vilken utsträckning
en ytterligare höjning av understödet skulle kunna ske inom det
gällande systemets ram. Den lösning, som därvid framst kunde komma i fråga
vore att övergiva den nuvarande principen örn lika statsbidrag per understödsdag
till försäkrade och icke försäkrade och tillerkänna de senare ett hoBre
statsbidrag per dag, exempelvis en krona 25 öre i stallet för en krona. Det torde
vara synnerligen vanskligt att bedöma, vilken verkan en sadan förskjutning
av relationen mellan understödet och moderskapspenmngen skulle kunna
medföra. Måhända skulle någon förskjutning kunna ske utan men tor sjukkassorna.
Kommissionen kan emellertid av principiella skal icke tillstyrka en
lösning efter denna linje. En sådan skulle nämligen innebära, att en lorsakrad
kvinna måste bidraga med egna avgifter för att erhålla en hjälp, sorn^e
icke försäkrad kvinna i kanske samma eller till och med bättre inkomst- och
förmögenhetsförhållanden utan egen insats erhölle av staten. Aven om man
skulle vilja bortse från det otillfredsställande häri, torde dock vara latt Dåligt,
att i varje fall en större höjning av understödet på denna väg icke kail avagabringas,
ty örn försäkringen över huvud taget skall kunna hesta, mäste understödet
även i fortsättningen vara avsevärt lägre an de forsakrades mod er - skapspenning. Det svnes kommissionen sålunda otvetydigt att moderskapsunderstödet
även med bortseende från principiella betänkligheter icke kail
höjas nämnvärt över 42 kronor, örn nuvarande bestämmelser i övrigt skola
Däremot torde inga principiella hinder kunna anföras mot en ytterligare
höjning av moderskapsunderstödet, örn samtidigt därmed statsbidraget ti
de försäkrades moderskapspenning höjdes med samma belopp som understödet.
Det torde emellertid stå klart, att om moderskapsunderstödet hejdes
i sådan utsträckning, att det komnie att i och tor sig utgöra en tillfredsställande
hjälp — och därmed avser kommissionen, att det åtminstone komme
att täcka större delen av rimliga minimikostnader i anledning av en barnsbörd
— bortfölle det väsentliga skälet för sjukkassorna att meddela sina
medlemmar särskild hjälp vid barnsbörd. An mindre anledning härtill
skulle sjukkassorna uppenbarligen hava, örn samtidigt den nu fallande inkomstgränsen
för rätt till moderskapsunderstod höjdes, sa att ett större antal
kvinnor än vad nu är fallet kunde komma i åtnjutande av understödet.
Oavsett emellertid örn sjukkassornas moderskapshjälp aven vid sådana andrade
förhållanden skulle hava en uppgift att tylla, ar dock tydligt, att försäkringsformen
skulle komma att hesta under väsentligt forandrade forut
Utövcr
direkt höjning av moderskapsunderstödet erbjuder vart system
cn annan möjlighet till förbättring av den nuvarande modrahjalpen, nämligen
genom cn större utbredning av den i och för sig tillfredsställande moderskapshjälpen
genom sjukkassorna. Det måste erkännas, att mycket bristei
i fråga örn kvinnornas anslutning till sjukkassorna. Av bamsborderna i ri
i>—8(10028
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
ket under ar 1934 belöpte knappt en sjundedel på sjukförsäkrade kvinnor
med ratt till moderskapshjälp. Av flera skäl torde det icke vara möjligt
att med någon säkerhet bedöma utsikterna till en förbättring härutinnan.
Utvecklingen efter 1924 och intill sjukkassereformens ikraftträdande visar
en sakta, relativt jämnt ökad anslutning till sjukkassorna från kvinnornas
sida, nämligen fran 277 452 till 420 609 eller med i genomsnitt 17 895 per år
Denna absoluta ökning bär jämväl inneburit en relativ ökning av kvinnornas
antal i förhållande till männen, nämligen från 361 procent till 38''!) procent
eller med genomsnittligt 0''4 procent örn året. Siffrorna för 1933 — det
forsta året för de nya bestämmelsernas tillämpning — utvisa en örn ock obetydlig
tillbakagang av antalet försäkrade kvinnor, medan 1934 medfört en
ökning av mellan 11 000 och 12 000. På grund av en ogynnsammare utveckling
av mannens anslutning har dock kvinnornas relativa antal under
dessa bada ar ökats rätt väsentligt eller med 2''1 procent till 41 procent. Att
pa grundval av dessa siffror, vilka för övrigt delvis endast liro av uppskattad
natur, bedöma sjukkassereformens verkningar med hänsyn till kvinnornas
anslutning är icke gärna möjligt. Dock torde kunna antagas, att utvecklingen
framdeles kommer att bliva gynnsammare än resultaten för sistnämnda
ada ar giva vid handen. Sålunda bör erinras, att omorganisationsåren
sam mani alli t med tiden för en svår ekonomisk kris.
Kommissionen kan likväl icke underlåta att i varje fall se mörkt pa möjligheterna
av en sa väsentlig utveckling av den frivilliga försäkringen, som skulle
kravas för att at sjukkassornas moderskapshjälp skänka den centrala ställning
i hjalpsystemet, som nu mnehaves av moderskapsunderstödet. Visserligen bolde
någon utveckling av försäkringen kunna ske genom att exempelvis öka statsbidraget
lill moderskapshjälpen och alltså förskjuta relationen mellan moderskapspenningen
och -understödet i en riktning motsatt den kommissionen
lolut övervägt, bni dylik åtgärd synes kommissionen dock icke realiserbar
med hänsyn till det under rådande förhållanden långt viktigare kravet på förbättrat
moderskapsunderstöd. För kommissionen står i varje fall klart, att
aveia °.™ man pa skilda vägar skulle kunna komma förhållandevis lån"t i beroida
hänseende, det skulle bliva lråga örn en verksamhet pä längre sikt Och
f.1.1 kommissionens mening medgiva icke de rådande förhållandena ett dvlikt
dröjsmål. Slutligen bör erinras därom, att huru avsevärt den frivilliga
försäkringen an skulle kunna utvecklas, det ändock skulle bliva vissa kategorier
av kvinnor, som aldrig kunde göras delaktiga av försäkringen, även
örn viljan därtill tunnes. Kommissionen tänker härvid främst på de allra fattigaste
kvinnorna, vilka ej äga möjlighet att erlägga några egna avgifter Hit
hora jamval de kvinnor, som på grund av hälsoskäl ej kunna vinna inträde
i sjukkassorna billigt kommissionens mening mäste det betraktas såsom föga
tilltredss “Hände, att möjligheten att erhålla en tillräcklig hjälp vid barnsbörd
ar knuten till ett system, som även under de mest gynnsamma förliållanden
med nödvändighet utesluter vissa kvinnor från sådan möjlighet
hedan härmed avhandlats den första brist, som enligt kommissionens mening
vidlåder vart nuvarande system, nämligen mödrahjälpens otillräcklighe
, och tillika undersökts de möjligheter till förbättringar, som det erbjuder
vill kommissionen erinra örn de två återstående hänseenden, i vilka kommissionen
betecknar vart modrahjälpssystem såsom otillfredsställande.
Det ena av dessa ar det förhållandet, att möjligheten alt erhålla ekonomisk
hjälp vid nedkomsten upphör, såvida ej kvinnan är sjukförsäkrad, redan
vid en sa lag mkomstsumma som den, vilken motsvarar ett beskattningsbart
belopp vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av 500 lero
r\T.dan Pöbelaktigt sådan hjälp skulle vara av stor betydelse även för
långt högre inkomsttagare. På grund av detta förhållande ävensom av det
19
skälet, att så mångå kvinnor stå utanför sjukkassorna, lämnas ett stort antal
barnaföderskor utan varje ekonomisk hjälp vid nedkomsten. Är 1934 lingö
sålunda ej fullt 52 000 barnaföderskor hjälp genom sjukkassorna eller i form
av moderskapsunderstöd, medan över 34 000 icke erhöllo någon hjälp. Visserligen
finnes anledning antaga, att totalsiffran för utbetalda moderskapsunderstöd
under år 1935 kommer att stiga från 40 040 år 1934 till inemot
54 000, vilken ökning i huvudsak måste vara att hänföra till att kännedomen
örn möjligheterna att erhålla moderskapsunderstöd först så småningom blivit
mera allmän. Under förutsättning av i stort sett oförändrat antal barnbörds
fall för sjukkassemedlemmar och oförändrad nativitet kommer emellertid
under år 1935 att återstå omkring en fjärdedel av landets barnaföderskor,
vilka icke erhålla någon hjälp till nedkomstkostnaderna. En ur förevarande
synpunkt mer tillfredsställande ordning skulle likväl kunna åvägabringas
genom en höjning av den för rätt till moderskapsunderstöd gällande inkomstgränsen.
Vad slutligen angår kommissionens sista erinran, är den på sitt sätt den
mest omfattande. Den avser nämligen de principer, på vilka vårt mödrahjälpssystem
är uppbyggt, å ena sidan frivillig försäkring, å den andra ett
efter behovsprövning beviljat understöd. Härigenom uppdelas kvinnorna i
två skilda kategorier, av vilka den ena — de försäkrade — erhåller statsbidrag
till barnbördskostnaderna utan varje prövning, medan den andra —
de icke försäkrade — kommer i åtnjutande av motsvarande förmån först
efter en prövning av hjälpbehovet, låt vara en summarisk sådan. Särskilt
otillfredsställande verkar denna kategoriklyvning på den grund, att det är de
ekonomiskt sämst ställda, vilkas möjlighet att erhålla hjälp göres till föremål
för behovsprövning, under det att de i sådant hänseende bättre lottade kunna
förskaffa sig rätt till statsbidrag allenast genom alt ingå i erkänd sjukkassa
— för inträde i dylik gäller ej något inkomststreck. Än mer anmärkningsvärt
blir detta förhållande, örn, såsom nu är fallet, de försäkrade och därigenom
alltså även de bättre situerade i realiteten erhålla ett högre statsbidrag
än de mindre bemedlade, därest dessa ej äro sjukförsäkrade. Som kommissionen
tidigare anfört, bör dock sistnämnda missförhållande kunna undanröjas
genom en utsträckning av understödstidens längd för de icke försäkrade,
varför förhållandet i detta sammanhang ej är aktuellt.
Vill man undvika denna kategoriklyvning och därav föranledda olägenheter,
ligger närmast till hands att tänka sig en obligatorisk moder.skapsförsäkring.
En sådan lösning skulle kommissionen möjligen kunnat förorda
under förutsättning, att vår sjukförsäkring varit obligatorisk. Så länge detta
emellertid ej är fallet, blir förhållandet ett annat, ty gentemot en från den
övriga socialförsäkringen fristående, obligatorisk och allmän moderskapsförsäkring
kunna enligt kommissionens mening avgörande erinringar ur synpunkten
av premiernas utgörande framföras. Att lägga premiekostnaden endast
på kvinnorna synes utgöra en sä iögonenfallande orättvisa, att en dylik
lösning icke kan ifrågasättas. Självfallet kan ej heller ifrågakomma att
under förutsättning att försäkringen knytes till sjukkassorna fördela kostnaden
lika pä alla medlemmar. Visserligen skulle härigenom även männen
få bidraga men endast de, som frivilligt anslutit sig till sjukkasserörelsen.
Ett ytterligare sätt för premiernas utgörande föreslogs av vederbörande departementschef
i ett år 1912 upprättat lagförslag angående obligatorisk men
begriinsad moderskapsförsäkring, nämligen alt kvinnan och hennes arbetsgivare
.skulle erlägga premien till hälften vardera. Oavsett de principiella
betänkligheter, som kunna anföras mot en sådan lösning, kan ju dock en
på detta sätt anordnad försäkring endast bliva partiell, eftersom ej alla kvinnor
hava förvärvsarbete.
20
Av vad ovan anförts torde framgå, att vårt mödrahjälpssystem, om det
skall kunna bibehålla något väsentligt av sin karaktär, icke erbjuder möjlighet
lill en reformering av mödrahjälpen med tillgodoseende samtidigt av
de önskemål, som kommissionen anser böra uppställas på densamma.
Vid sådant förhållande bär kommissionen funnit sig böra föreslå upphävande
av det nuvarande systemet, alltså såväl av sjukkassornas skyldighet att
meddela moderskapshjälp samt rätt att för sådant ändamål åtnjuta statsbidrag
som av moderskapsunderstödet i dess nuvarande form, för att i stället
på annan väg söka ernå en tillfredsställande lösning av förevarande angelägenhet.
Då obligatorisk moderskapsförsäkring icke innebär en godtagbar
lösning, så länge sjukförsäkringen är allenast frivillig, har kommissionen
stannat vid att förorda en sådan anordning, att barnaföderskorna skola äga
uppbära ett i likhet med moderskapsunderstödet direkt av statsmedel utgående
bidrag till täckande av de med barnsbörden förenade kostnaderna —
förslagsvis benämnt moderskapspenning.
Innan kommissionen närmare utvecklar sitt förslag, bör emellertid undersökas,
örn det är realiserbart utan men för sjukkasserörelsen. I sin ovan refererade
skrivelse till Kungl. Maj:t anförde riksdagen, att vid utredningsarbetet
på förevarande område hänsyn borde tagas därtill, att understöd till
icke sjukförsäkrad kvinna ej finge bestämmas på sådant siitt, att därigenom
förorsakades minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor. Nödvändigheten
av ett sådant hänsynstagande har även kommissionen understrukit vid
sin prövning av möjligheterna till en förbättring av mödrahjälpen vid bibehållande
av de nuvarande hjälpformerna. Av vad kommissionen ovan anfört
framgår, att det väsentligen är svårigheten att vid detta hänsynstagande giva
moderskapsunderstödet en tillräcklig storlek under upprätthållande av hjälpsystemets
karaktär, som föranlett kommissionens förslag att skilja moderskapshjälpen
från sjukförsäkringen. Riksdagen synes emellertid hava utgått
från att utredningen skulle giva till resultat reformförslag inom det gällande
systemets ram. Det står dock klart, att icke heller en reform utom systemets
ram är önskvärd, om den kan minska intresset för anslutning till sjukkassorna.
Vid en granskning av kommissionens förslag ur denna synpunkt torde till
en början kunna konstateras, att sjukkassornas befriande från handhavandet
av moderskapsunderstöden är ett önskemål, som rätt allmänt kommit till
uttryck inom sjukkasserörelsen. Anledningen härtill synes vara att söka
däri, att de utredningar, kassorna i dessa ärenden måste verkställa, visat
sig bliva rätt betungande och kostsamma. För sina administrationskostnader
äga visserligen kassorna uppbära två kronor av varje kvinna, som söker
understöd, men denna avgift lärer icke helt förslå för täckande av kassornas
kostnader. Icke heller synes man vara övertygad örn att kassornas handhavande
av understödet medfört ökad medlemsanslutning.
Vad så angår konsekvenserna av den med rätt till statsbidrag förenade,
obligatoriska moderskapslijälpens upphävande, må erinras om svenska
sjukkasseförbundets tidigare återgivna yttrande till andra lagutskottet vid
1935 års riksdag, vari förbundet uttalade såsom önskligt, att sjukkassorna i
görligaste mån befriades från handhavandet av moderskapsförsäkringen
över huvud taget. Inom sjukkasserörelsen synes man alltså icke hysa farhågor
för menliga verkningar av moderskapshjälpens skiljande från kassorna.
Härutöver må anföras följande. Moderskapshjälpens kombinering med
sjukförsäkringen innebär, att kvinnorna erbjudas en extra förmån, som
icke kommer männen till del. Sjukkassornas kostnader för moderskapshjälpen
fördelas lika på männen och kvinnorna. Enligt inhämtade upp
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
21
lysningar uttagas dessa kostnader av de försäkrade genom ett generellt
tillägg till premierna, utgörande för närvarande en krona 10 öre örn
året för försäkrade med en sjukpenning av högst två kronor. För försäkrade
med en sjukpenning av tre kronor uppgår tillägget till tva kronor
om året och för försäkrade med högre sjukpenning, vilka ju dock utgöra
ett fåtal, uppgår tillägget till ytterligare 45 öre per år för varje krona, varmed
sjukpenningen per dag överstiger tre kronor. Ett slopande av kassornas
moderskapshjälp skulle alltså möjliggöra en sänkning av arsprennen med
minst en krona 10 öre för såväl män som kvinnor. Samtidig! skulle kvinnorna
gå förlustiga den extra förmån i form av moderskapshjalp, de tor
närvarande åtnjuta, vilket dock ej skulle innebära annat än att de i truga
örn förmåner bleve helt likställda med männen. Det synes kommissionen
vara anledning antaga, att den sänkning av premierna, som sålunda kunde
ske, borde ytterligare popularisera sjukkasserörelsen och, åtminstone vad
beträffar männen, leda till en medlemsökning, vilken val kunde uppväga
det minskade intresse bland kvinnor i de fruktsamma åldrarna, som moderskapshjälpens
upphävande möjligen kunde tänkas komma att medföra.
Härefter vill kommissionen upptaga till övervägande det belopp, varmed
den föreslagna moderskapspenningen bör utgå. Kommissionen har tor detta
ändamål gjort ett försök till beräkning av de extra kostnader, som regelmässigt
föranledas av en barnsbörd. För denna beräkning vill kommissionen
här redogöra, varvid dock må förutskickas den anmärkningen, att i
sakens natur ligger, att varje sådan beräkning måste bliva i hög grad
approximativ. Kommissionen har kommit till det resultatet, att kostnaderna
i runt tal synas kunna uppskattas till minst 100 kronor, varvid kommissionen
räknat med följande utgiftsposter: „
Resekostnader antingen för barnaföderskan till och fran forlossnmgsanstalten
eller för barnmorskan till och från barnaföderskan. Dessa kostnader
torde för flertalet kvinnor kunna beräknas till omkring 10 å 20 kronor.
Hemhjälp, innefattande dels full hjälp under den tid, da barnaföderskan
är frånvarande eller sängliggande i hemmet — i regel tio dagar dets tillfällig
hjälp med tyngre sysslor under två veckor före och tva veckor etter
förlossningen. Efter en dagskostnad av två kronor torde kostnaden hartor
böra beräknas till omkring 30 kronor. ,
Utrustning åt barnaföderskan, såsom lämplig gördel och klänning tor slutet
av havandeskapsperioden samt sängutrustning och småkläder at barnet,
varför kostnaderna torde lågt räknat böra uppskattas till 50 ä 60 kronor.
Kostnaderna för sängutrustning och småkläder åt barnet ställa sig givetvis
högre, när fråga är om det första barnet än ett följande, men detta torde
uppvägas av att hemhjälp i sådant fall bör kunna ordnas med mindre kost
-
Tydligt är, att kostnaderna för barnsbörd i de särskilda fallen mäste i
hög grad växla. Landsbygdens kvinnor -— och särskilt Norrlands — ta
förhållandevis drvga resekostnader, medan stadssamhällenas kvinnor i detta
hänseende behöva vidkännas allenast en ringa utgift. A andra sidan torde
kostnaderna för hemhjälp som regel bliva större i städerna an pa landsbygden.
„ ...... ...
Nu nämnda kostnader äro endast sådana, som regelmässigt kunna antagas
förekomma. Givetvis kunna ofta även tillkomma utgifter av mera extraordinär
natur, t. ex. vid behov av läkare. Till sådana utgifter tolde val också
få räknas kostnad för särskild väntetid, även om utgifterna härfor i vissa
landsdelar höra till de regelrätt förekommande. Erinras må dock, att kostnaden
för vistelse å väntehem icke kommer att överstiga en krona per
22
daf>, örn kommissionens i betänkandet den 10 december 1935 avgivna förslag
örn statsbidrag till väntehem förverkligas.
Till jämförelse med kommissionens beräkning må nämnas, att moderskapsunderstödssakkunniga
på sin tid anförde, att man möjligen skulle
kunna säga, att de av en barnsbörd i regel föranledda kostnaderna genomsnittligt
och approximativt skulle kunna sättas till 100 kronor. Anmärkas må
dock, att de sakkunniga därvid icke räknade med fri förlossningsvård.
Kommissionen är övertygad om att för närvarande ett mycket stort antal
barnsborder, kanske till och med de flesta, icke medföra extra kostnader av
sadan storlek, som ovannämnda beräkningar utvisa. Men detta beror enligt
kommissionens förmenande väsentligen därpå, att möjlighet till bestridande
av en dylik kostnad saknas. Ur folkhälsans synpunkt bör det emellertid
vara ett angeläget önskemål, att samhället till undvikande av att nedkomsttidens
standard pressas ned till en för låg nivå bereder möjlighet till dessa
utgifters bestridande. '' "
\ id beräkningen av kostnaderna har kommissionen såsom av det sagda
framgar icke tagit hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda beträftande
kvinnor med förvärvsarbete. För dessa kvinnor betyder barnsbörden
icke blott extra utgifter utan även en under längre eller kortare tid för°0lcld
ai betsförtjänst. Med hänsyn härtill borde dessa kvinnor som regel erhalla
ett högre bidrag, örn icke barnsbörden för dem skall innebära en större
ekonomisk uppoffring än för kvinnorna i hemmet. De problem som här
mota anser kommissionen dock icke vara av den beskaffenhet, att de kunställande
lösas i detta sammanhang, och kommissionen har därtoi
har icke räknat med de förvärvsarbetande kvinnornas särskilda förhållanden.
AU verkställa en prövning av de nödvändiga kostnaderna för varje barnbordsfall
och i anslutning därtill bestämma moderskapspenningens storlek
i det särskilda fallet lärer av flera skäl icke kunna komma i fråga. Moderskapspenningen
bör givas en storlek, som i allmänhet kan antagas täcka rimlga
minimikos tnader i anledning av barnsbörden. Kommissionen hade
helst sett, att den hade kunnat bestämmas till det belopp, vartill utgifterna
approximativt och i genomsnitt synas kunna lägst uppskattas, eller 100 kronor.
Emellertid anser kommissionen med hänsyn till de betydande kostnader,
som en moderskapspenning av denna storlek skulle komma att kräva,
av statsfinansiella skäl icke möjligt att för närvarande föreslå en sådan modeiskapspenning
utan vill i stället förorda, att densamma bestämmes till
/o kronor, ett belopp, som i varje fall täcker större delen av kostnaderna. I
de fall, da 75 kronor icke förslå till bestridande av de extra kostnaderna i
anledning av barnsbörden oell hjälp till de Överskjutande kostnaderna kan
anses erforderlig, böra emellertid svårigheterna få sin lösning i annan ordning,
vartill kommissionen vill återkomma i nästa kapitel.
Det sålunda föreslagna beloppet är siffermässigt sett något lägre än den
moderskapspenning, som flertalet i erkända sjukkassor försäkrade kvin"ol:
rccinn nu åtnjuta, nämligen 84 kronor. I realiteten blir så dock endast
iorhallandet beträffande kvinnor, som icke anlita anstaltsvård vid förlossningen.
För dessa kommer moderskapspenningen att bliva 9 kronor lägre
an nu. Härvid bör dock beaktas, att den nya moderskapspenningen kommer
att erhallas helt utan egna avgifter, vilket ju icke är fallet ‘med den
nuvarande moderskapspenningen. För staten, som nu bidrager med halva
beloppet till en moderskapspenning å 84 kronor, innebär kommissionens
förslag ett fran 42 till 75 kronor ökat bidrag. Anmärkas må, att, såsom
ramgar av vid detta betänkande fogade tabell II, barnmorskevård utan
samband med anstalt anlitades av obetydligt mer än hälften av de kvinnor,
23
som under år 1934 erhöllo moderskapshjälp från erkända sjukkassor, eller
4 880 av 9 586. Utvecklingen synes dock gå i riktning mot ett ökat anlitande
av anstaltsvård. Vad åter angår de kvinnor, som förlösas å anstalt, har
kommissionen inledningsvis påvisat, att kommissionens förslag örn förbilligad
anstaltsvård för flertalet försäkrade kvinnor möjliggör en minskning av
vårdkostnader på omkring 10 kronor och alltså skulle verka på samma sätt,
som om vid oförändrade vårdkostnader moderskapspenningen höjts med
nämnda belopp. En sänkning av moderskapspenningen till omkring 74 kronor
innebär sålunda, under förutsättning att kommissionens förslag i fråga
örn kostnad för anstaltsvård förverkligas, icke i realiteten ett minskat värde
av moderskapshjälpen vid jämförelse med nuvarande förhållanden utan
allenast, att hjälpens värde blir i huvudsak oförändrat. Såsom en ny förmån
tillkommer emellertid för dessa kvinnor, att de erhålla hjälpen helt
utan egna avgifter.
Hinder bör givetvis ej möta för sjukkassorna att även efter ett genomförande
av kommissionens förslag meddela moderskapshjälp, därest det anses
för kassorna förmånligare att bibehålla denna hjälp än att sänka premierna.
Denna moderskapshjälp måste emellertid i så fall utgå helt av kassans egna
tillgångar. Om de erkända sjukkassorna bibehölle nu gällande premier även
efter ett genomförande av kommissionens förslag, skulle detta under förutsättning
äv i övrigt oförändrade förhållanden innebära, att kassorna även i
fortsättningen kunde meddela moderskapshjälp, ehuru denna konnne att
utgå med i genomsnitt allenast omkring hälften av dess nuvarande storlek
eller i flertalet fall med omkring 45 kronor.
Då den föreslagna moderskapspenningen ej är avsedd att utgöra bidrag till
kvinnans normala livsuppehälle under någon tid utan endast att täcka vissa
med barnsbörden förenade extra kostnader av engångsnatur, vilka uppkomma
under en mycket begränsad tidsperiod, koncentrerad omkring nedkomsten,
anser kommissionen ej skäl konstruera moderskapspenningen såsom ett bidrag
per dag, vilket alltså skulle utgå under så lång tid och med sådant
belopp per dag, att bidraget sammanlagt komme att uppgå till förut angivna
belopp, 75 kronor, utan anser den böra hava karaktären av ett fixt
bidrag, vars utbetalande hänför sig till själva nedkomsten. Såväl den nuvarande
moderskapspenningen som moderskapsunderstödet äro emellertid konstruerade
såsom dagsbidrag och vid deras åtnjutande har fästs det villkoret,
att hjälp endast må utgå för dag, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.
Ett dylikt villkor kan emellertid rättvisligen endast uppställas under förutsättning,
att de förvärvsarbetande kvinnorna beredas ersättning för i anledning
av barnsbörden förlorad arbetsförtjänst. Då moderskapspenningen
ej är avsedd att utgöra sådan ersättning utan skall utgå med samma belopp,
vare sig kvinnan har förvärvsarbete eller icke, har ett sådant villkor icke
någon plats i detta sammanhang.
Vad härefter angår frågan vilka kvinnor, som böra äga rätt till moderskapspenning,
bör först övervägas, huruvida denna rätt skall vara beroende
av att kvinnan eller, örn hon är gift, makarna gemensamt icke åtnjuta
inkomst överstigande visst belopp. Därvid må lill en början erinras, att
moderskapshjälp genom sjukkassa enligt gällande bestämmelser kan erhållas
av varje kvinna, oavsett inkomst- och förmögenhetslörhållanden. För
inträde i sjukkassa gäller med andra ord ingen inkomstgräns. Allenast i
etl hänseende göres inom sjukkassorna åtskillnad mellan olika inkomsttagare,
nämligen därutinnan att den, för vilken det vid taxering till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet överstiger
8 000 kronor, endast må tillförsäkra sig sjukpenning oell moderskapshjälp
men ej s. k. sjukvårdsersättning. Då inkomstgräns ej förekommer för at
-
24
njutande av moderskapshjälp, kominer också varje kvinnlig sjukkassemedlem
i åtnjutande av statsbidrag till den nuvarande moderskapspenningen —
i allmänhet alltså med 42 kronor. Redan med hänsyn härtill synes det
vara föga tilltalande att beträffande den av kommissionen föreslagna moderskapspenningen
införa en inkomstgräns, vilken skulle beröva vissa kvinnor
en rätt, som de för närvarande åtnjuta.
Oavsett vad sålunda anförts är emellertid kommissionen av den meningen,
att moderskapspenningen, såsom innefattande jämväl ett uttryck för
den samhälleliga uppskattningen av moderskapet, i princip bör utgå till alla
barnaföderskor. Skulle kostnaderna för moderskapspenningen bestridas på
vanligt sätt, kunde möjligen någon tvekan råda örn det berättigade häruti.
Spörsmålet bör emellertid ses mot bakgrunden av kommissionens tidigare
avgivna förslag örn särskild beskattning av de barnlösa medborgarna och
dem med allenast ett barn. Då kostnaderna för moderskapspenningen i
huvudsak avses bestridas av de medel, som genom denna beskattning bliva
disponibla, får moderskapspenningen väsentligen karaktär av ett de barnlösa
medborgarnas bidrag till dem, som hava att bestrida de kostnader, vilka
äro förenade med barnsbörd. Med hänsyn härtill anser kommissionen motiverat
att icke göra moderskapspenningens åtnjutande beroende av ett mer
eller mindre starkt behov av densamma.
Emellertid finnas givetvis kvinnor, som leva i så goda ekonomiska förhållanden,
att moderskapspenningen för dem icke skulle innebära någon
egentlig förmån. Den minskning i samhällets kostnader, som ett avskiljande
av de högsta inkomsttagarna medförde, skulle dock bliva så obetydlig, att den
icke uppvägde den förlust ur ideell synpunkt, som principens uppgivande
innebure. En överslagsberäkning synes sålunda giva anledning antaga, att
för närvarande endast omkring en procent av alla födelser torde falla å
inkomsttagare med en taxerad inkomst över 10 000 kronor.
Vill man emellertid undvika, att åtminstone de ekonomiskt allra bäst situerade
skola komma i åtnjutande av moderskapspenning, torde detta syfte
i stor utsträckning kunna vinnas på ett mer tilltalande sätt än genom att
fråntaga dem rätten till moderskapspenning, nämligen genom att förfarandet
vid dennas utbetalande gives en sådan form, att kvinnan lämnas tillfälle
att uttala sig, huruvida hon önskar erhålla moderskapspenning eller icke.
Sker så, torde kunna förväntas, att barnaföderskorna inom de högsta inkomst-
och förmögenhetsskikten icke komina att göra anspråk på moderskapspenning.
Från rätt till moderskapspenning synas dock böra uteslutas vissa mindre
kategorier av kvinnor — i princip samma, som enligt nu gällande bestämmelser
icke kunna komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd — nämligen sådana,
som äro intagna å anstalter av skilda slag, såsom straff- eller därmed
jämförlig anstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt,
skyddshem, anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller
kroniskt sjuka, ävensom kvinnor, vilka mottagits till stadigvarande försörjning
av fattigvården på sätt avses i 62 § andra stycket av fattigvårdslagen.
Tillika torde böra undantagas utländska medborgare, ehuru med rätt för
Konungen att, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse
med främmande stat, att dess medborgare skola i förevarande hänseende likställas
med svenska medborgare.
Sedan härmed redogjorts för kommissionens förslag i fråga om moderskapspenningens
storlek och dem, som böra vara berättigade att erhålla
moderskapspenning, må anmärkas, att, därest så vore önskvärt, förslaget till
25
sin reella innebörd skulle kunna genomföras även med ett bibehållande av
sjukkassornas statsunderstödda moderskapshjälp. Detta skulle nämligen kunna
ske därigenom, att de sjukförsäkrade kvinnorna undantoges från rätten
till den direkta moderskapspenningen samt att i stället sjukkassorna skulle
äga uppbära såsom statsbidrag vid varje medlems barnsbörd ett belopp,
motsvarande moderskapspenningens storlek, eller 75 kronor, mot skyldighet
att meddela moderskapshjälp av viss omfattning. Med utgångspunkt från
kassornas på avgifterna grundade bidrag, vilket för närvarande utgör i genomsnitt
45 kronor, skulle alltså sjukkassornas moderskapshjälp komma
att utgå med omkring 120 kronor för flertalet försäkrade kvinnor. Vare
sig en kvinna är medlem i sjukkassa eller icke, kommer hon emelleitid vid
nedkomst att erhålla ett statsbidrag av 75 kronor. Örn hon skall erhålla
en större hjälp än 75 kronor, måste överskjutande belopp vara grundat pa
erlagda försäkringspremier. Detta överskjutande belopp kan hon dock erhålla
oberoende av i vilken form hon kommer i åtnjutande av statsbidraget a
75 kronor, ty kommissionens förslag avser ju ej att innebära hinder för sjukkassorna
att meddela på erlagda premier grundad moderskapshjälp. Med
hänsyn till vad sålunda anförts har kommissionen icke ansett skäl föreligga
för en sådan organisation av sitt förslag, att moderskapspenningen till de
sjukförsäkrade skulle utgå i form av statsbidrag till sjukkassorna. Kommissionen
vill emellertid betona, att kommissionen icke skulle hava något att
erinra mot en sådan anordning, därest den ur sjukkassornas synpunkt kunde
anses önskvärd.
Liksom moderskapsunderstödet och sjukkassornas moderskapshjälp bör
moderskapspenningen utgå, även örn barnet födes dött, ehuru ej då förlossningen
skett så tidigt, att det framfödda fostret uppenbarligen icke är livsdugligt.
. „
Moderskapspenningen synes böra utgå med samma belopp vare sig lraga
är örn en- eller flerbörd.
Med de motiv, som ligga till grund för moderskapspenningen, anser kommissionen
dess utgivande ej böra medföra regressrätt mot barnafadern. Så
är ju ej heller fallet med det nuvarande moderskapsunderstödet.
Vad slutligen angår själva förfarandet för att komma i åtnjutande av moderskapspenning,
anser kommissionen, att detta bör så ordnas, att moderskapspenningens
utbetalande ej skall behöva bliva beroende av att kvinnan
själv täger initiativ till en ansökan därom. För detta ändamål bör det åligga
barnmorska eller legitimerad läkare, som biträtt vid förlossningen, att göra
anmälan örn nedkomsten till det organ, som kommer att ta sig„ anförtrott
uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning. I de fall, då såväl läkare
som barnmorska biträtt, bör läkaren hava att avgöra vem av dem som skall
verkställa anmälningen. För att emellertid moderskapspenning ej skall behöva
utbetalas i andra fall än då kvinnan verkligen hyser önskan att komma
i åtnjutande därav bör å anmälningsblanketten finnas plats för kvinnan att
uppgiva, huruvida hon anhåller eller icke anhåller örn moderskapspenning.
Då rätten lill moderskapspenning enligt kommissionens förslag allenast blir
beroende av att kvinnan icke är intagen a vissa anstalter eller av fattigvården
mottagen till stadigvarande försörjning eller utländsk medborgare —
förhållanden, som i regel torde vara mycket lätta alt konstatera — vill kommissionen
för ernående av enklast möjliga förfarande föreslå, att den, som
har alt verkställa anmälan örn nedkomsten, tillika skall i första, hand pröva,
huruvida kvinnan äger rätt till moderskapspenning. Finnes så uppenbarligen
ej vara fallet, synes anmälan örn nedkomsten kunna underlåtas. Göres
26
anniälän, bör denna innehålla uppgift om att någon av ovan anförda omständigheter,
som utesluta från rätt till moderskapspenning, icke föreligger eller,
där så ej är möjligt, att tvekan i visst hänseende förefinnes.
I de undantagsfall, då kvinnan förlösts utan biträde av läkare eller barnmorska,
torde kvinnan få göra särskild anhållan örn moderskapspenning.
Sadan möjlighet bör ock stå öppen i de fall, då den, som biträtt vid nedkomsten,
ej verkställt anmälan örn densamma. I dessa fall synes en viss
preskriptionstid lämpligen böra föreskrivas. Kommissionen vill i sådant
hänseende föreslå, att anhållan, som inkommit till vederbörande mvndighet
senare än sex månader efter förlossningen, ej må upptagas till prövning. Vid
anhållan om moderskapspenning bör kvinnan hava att foga intyg om förlossningen
av distriktsbarnmorska eller tjänsteläkare. I övrigt erforderliga
uppgifter torde i dessa fall få anskaffas genom särskild utredning.
Kommissionen vill såsom ett angeläget önskemål framhålla, att kvinnan
bor komma i åtnjutande av moderskapspenningen så kort tid efter nedkomsten
som möjligt. Första förutsättningen härför är givetvis, att anmälan om
nedkomsten göres snarast möjligt efter densamma.
Med hänsyn såväl till det snabba utbetalande av moderskapspenningen,
vilket kommissionen strävar efter att möjliggöra, som ock den ringa kostnad,
som anstaltsvård vid förlossningen enligt kommissionens förslag kommer
att kräva, torde ej föreligga anledning att — såsom nu gäller med avseende
a moderskapsunderstöd — föreskriva skyldighet för den utbetalande
myndigheten att innehålla belopp, motsvarande sådan kostnad. I regel bör
moderskapspenningen hava kommit kvinnan tillhanda redan under vistelsen
å förlossningsanstalten.
Frågan om det organ, som bör erhålla uppgiften att slutligt pröva rätten
till moderskapspenning, vill kommissionen icke här närmare beröra, enär
kommissionen har för avsikt att i ett kommande kapitel i ett sammanhang
till prövning upptaga de spörsmål av organisatorisk natur, som föranledas
av i detta betänkande föreslagna åtgärder.
27
KAP. II.
Hjälp åt nödställda mödrar.
Den föreslagna moderskapspenningen, 75 kronor, är avsedd att täcka
större delen av de extra kostnader, som i regel föranledas av en barnsbörd.
Kommissionen vill nu övergå till frågan, huruvida i särskilda fall ytterligare
hjälpåtgärder för barnaföderskor kunna anses erforderliga.
Härvid må till en början redogöras för en framställning i ämnet till Kungl.
Majit den 11 april 1935 av svenska kvinnors vänsterförbund och Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund med instämmande av Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, vilken framställning jämte däröver infordrade
yttranden av chefen för socialdepartementet överlämnats till kommissionen
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. I skrivelsen
anfördes, att ett barns födelse för närvarande i tiotusentals fall betydde
förvärrandet av ett ekonomiskt nödläge, vilket medförde ett mycket stort antal
lagstridiga fosterfördrivningar, ett förhållande, som vore särskilt orimligt
med hänsyn till den hotande befolkningsutvecklingen i landet. Sedan
i skrivelsen pekats på vissa åtgärder av socialpolitisk och fördelningsekonomisk
art, vilka med anledning därav borde vidtagas, anfördes vidare:
»Vid bedömandet av dessa och andra praktiska förslag måste beaktas att
sådana åtgärder, hur snabbt de än komma att bli vidtagna, blott kunna ha
verkningar på något längre sikt. I nuvarande läge måste en mera direkt
mödrahjälp i första hand ges, så anordnad, att den kvinna, som väntar ett
barn, kan hänvisas till en möjlig hjälp i rätta ögonblicket d. v. s. just i den
stund, då hon kanske står i begrepp att i förtvivlan över en enligt hennes
mening på annat sätt olöslig konflikt, söka få sitt havandeskap avbrutet.
Behovet av en sådan direkt mödrahjälp är så trängande, att resultaten av
vidlyftigare utredningar ej kunna avvaktas. Vi erinra även örn det allmänt
kända faktum att åtgärder mot folkminskning bli mindre verksamma med
varje år som går, emedan den befolkningsgrupp, som befinner sig i reproduktionsduglig
ålder, successivt minskas. Omedelbara åtgärder äro således
av nöden. Liksom tidigare skett i situationer, som fordrat snabbt handlande
t. ex. inför en växande arbetslöshet, bör en särskild kommission tillsättas,
en mödrahjälpskommission, utrustad med tillräckliga hjälpresurser. Denna
kommission bör ha i uppdrag att under samarbete med sociala myndigheter
och med läkarna, ge blivande mödrar den hjälp och det ekonomiska stöd,
som situationen i det enskilda fallet kräver. Det iir önskvärt och ändamålsenligt,
att i denna kommission den kvinnliga sakkunskapen på det sociala,
medicinska och juridiska området särskilt tas i anspråk.
Denna tillfälliga mödrahjälp får ej givas karaktären av fattigvård. Den
måste för att fylla sitt ändamål utgöra ersättning, där så behöves för genom
barnsbörd förlorad arbetsförtjänst eller för i hemmet arbetande kvinnor erbjuda
ett motsvarande stöd. En sådan tillfällig mödrahjälp synes oss nödvändig
ända till dess de praktiska samhälleliga hjälpåtgärder hunnit utformas,
vilka kunna förväntas komma till stånd såsom resultat av i riksdagen
nyligen beslutade utredningar.
28
En utgångspunkt för bedömande av hjälpbehovet torde man erhålla från
antalet barnaföderskor, vilka mottagit moderskapsunderstöd — 26 000 från
1 juli 1933 till 1 oktober 1934 — och om man vidare tar i betraktande att
ett ej oväsentligt antal av de 10 000—20 000 aborter, vilka med säkerhet
framkallas varje år, skulle kunna undvikas genom ekonomiska hjälpåtgärder.
För att vara i stånd att bispringa de till 30 000—50 000 uppskattade
hjälpbehövande mödrarna med efter omständigheterna i de enskilda fallen
varierande belopp, som dock i genomsnitt torde böra beräknas till omkring
200 kronor, skulle denna kommission behöva till sitt förfogande ett årligt
anslag av cirka 8 miljoner kronor.»
Framställningen utmynnade i en hemställan, att Kungl Majit redan vid
1935 års riksdag ville väcka förslag örn att ett tillräckligt anslag ställdes till
en mödrahjälpskommissions förfogande.
I yttrande över framställningen den 24 april 1935 anförde medicinalstyrelsen,
att även om det måste anses synnerligen trängande, att positiva åtgärder
i den riktning, som skrivelsen antydde, snarast genomfördes, styrelsen icke
kunde finna det klokt och tillrådligt att utan vidare utredning tillskapa den
föreslagna organisationen och ställa 8 miljoner kronor till dess omedelbara
förfogande. Detta syntes styrelsen så mycket mindre motiverat, som 1935
års riksdag redan beslutat begära en allsidig och skyndsam utredning rörande
befolkningsfrågan i ett större sammanhang, i vilket alla de berörda
spörsmålen säkerligen komme att behandlas. Styrelsen hemställde därför,
att Kungl. Majit icke måtte bifalla framställningen.
Socialstyrelsen anförde i yttrande den 9 maj 1935, att de år 1931 beslutade
åtgärderna för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor redan
nått en stor omfattning och otvivelaktigt varit till stort gagn. Örn och i den
mån förbättringar ansåges erforderliga, syntes sådana utan svårighet kunna
genomföras inom den bestående organisationens ram. Det kunde då enligt
styrelsens uppfattning ej gärna ifrågakomma att, utan närmare undersökning,
vid sidan av eller i stället för denna hjälpverksamhet improvisera en
sådan anordning, som föreslagits. Styrelsen hemställde på grund därav, att
framställningen örn särskilt anslag för mödrahjälp icke för det dåvarande
måtte föranleda någon åtgärd.
Chefen för socialdepartementet har tillika för övervägande till kommissionen
överlämnat ett av kvinnor, representerande olika politiska åskådningar,
vid möte i Göteborg den 9 maj 1935 gjort uttalande, vari bland annat framfördes
en vädjan, att medel omedelbart måtte ställas till förfogande för en
provisorisk förbättring av moderskapshjälpen i avvaktan på en kommande
utrednings resultat.
Frågan huruvida behov föreligger att vidtaga särskilda åtgärder för mödrahjälp
bör enligt kommissionens mening ses mot bakgrunden av den utredning,
som företagits av abortkommittén och framlagts i dess den 4 maj 1935
avgivna betänkande (stat. off. utr. 1935: 15). Kommissionen vill därför här
något uppehålla sig vid abortkommitténs utredning och därav föranledda
förslag.
Abortkommittén framhåller till en början, att det är omöjligt att angiva
någon ens tillnärmelsevis riktig siffra rörande det årliga antalet kriminella
abortframkallningar i riket. Vissa omständigheter synas dock kommittén
tyda på att antalet dylika sannolikt icke understiger 10 000.
För vinnande av någon belysning av de motiv, som kunna antagas föranleda
aborter, har kommittén bland annat föranstaltat örn en rundfråga till
landets läkare rörande hos dem under en månad av år 1934 gjorda framställningar
örn avbrytande av havandeskap på icke-medicinsk grund. Till kommit
-
29
téns förfogande har även ställts material från vissa andra undersökningar av
samma spörsmål, däribland från en undersökning av med. doktoi E. Karlmark
i Stockholm beträffande kvinnor, som hos honom gjort framställning
om abort fr. o. m. 1934 års början till slutet av november samma år. Kommissionen
vill här återgiva rundfrågans resultat, såvitt den givit vid
handen motiv av mer eller mindre ekonomisk natur. Därvid medtages även
resultaten av doktor Karlmarks undersökning, vilken erbjuder möjlighet till
jämförelse med kommitténs rundiråga. ...
Resultaten torde böra redovisas särskilt för ogifta och gifta kvinnor samt
för förstföderskor och omf öder skor. Det antal kvinnor, som omfattats av
kommitténs rundfråga och beträffande vilka uppgifter inkommit och kunnat
bearbetas är 701, varav 371 ogifta förstföderskor, 78 ogifta omföderskor, 16
gifta förstföderskor och 236 gifta omföderskor. Doktor Karlmarks undersökning
omfattade 205 kvinnor, av vilka 130 voro ogifta forstfoderskor, 37
ogifta omföderskor, 10 gifta förstföderskor och 28 gifta omföderskor.
Ogifta förstföderskor: Det antal fall, i vilka ekonomiska motiv
torde hava varit avgörande för abortbegäran, är enligt kommitténs rundfråga
129 eller 34''8 procent. Dessa fördela sig på »fruktan att förlora anställning»
i 116 fall (31-3 °/o) — i 35 av dessa fall har barnafadern uppgivit
vara arbetslös —, »nödvändighet att understödja föräldrarna» i 9 fall (2''4 "/o
samt »svårighet för yrkesutbildning» i 4 fall (1''1 %>). I 82 andra fall (221 /o)
betecknar kommittén motiven såsom mestadels en kombination av social vanära
och ekonomisk nöd. — Doktor Karlmarks undersökning utvisar ekonomiska
motiv av natur, som nyss angivits, i 48 fall eller 36-0 procent.
Ogifta omföderskor: Enquétesvaren utvisa här »ekonomiska
skäl» såsom motiv i 34 fall eller 436 procent. Motsvarande antal för Karlmarks
undersökning är 16 fall eller 433 procent. ,
Gifta förstföderskor: Enligt rundfrågan hava 12 av de 16 tal
len
varit mer eller mindre influerade av ekonomisk nöd. Av de 10 av Karlmarks
undersökning omfattade fallen har ekonomien angivits såsom da
ll§G
ff ta omföderskor: Rundfrågan visar såsom motiv »dålig ekonomi»
i 70 fall eller 297 procent och »fruktan att förlora anställning» i 9 fall
eller 3 8 procent. Samma motiv hava vid Karlmarks undersökning uppgivits
i 18 fall eller 64 3 procent.
Att värdet av undersökningarna för utrönande av kvinnornas motiv av
flera skäl icke må överskattas torde vara uppenbart. Abortkommitten erinrar
härutinnan örn att undersökningen ju endast omfattar ett begränsat material
att det icke är fråga om kvinnor som fått till stånd abortframkailnmg
utan endast om kvinnor som önskat få abort framkallad, att rundfrågan icke
lämnar någon upplysning örn motiven hos de kvinnor som själva fiamkallat
abort eller sökt kvacksalvares hjälp samt framför allt att någon egentlig
kontroll av sanningsenligheten av kvinnans uppgifter icke kunnat äga rum
ävensom att naturligtvis ingen som helst säkerhet finnes för alf kvinnorna
för läkarna uppgivit de för dem själva avgörande motiven. Kommissionen
anser likväl icke oberättigat alt av utredningen draga den slutsatsen, att
framställningarna örn abort lill avsevärd del hava sin grund i ekonomiska
Abortkommittén, som i sitt betänkande aven antytt de vagar, vilka sta
samhället till buds för minskande av abortfrekvensen, nämner i sadan t avseende
främst åtgärder, som äro ägnade att underlätta familjebildning och
barnförsörining. Vidare anser kommittén vara av vikt, att en utvidgad hjälpverksamhet
för obemedlade blivande mödrar och deras barn anordnas samt
att de abortsökande kvinnorna få kunskap örn de hjälpmedel, som vid tid
-
30
punkterna i tråfva stå till buds tor att underlätta deras läge. Övriga av kommittén
nämnda åtgärder, vilka icke äro av huvudsakligen ekonomisk art. vill
kommissionen icke i detta sammanhang beröra.
Emellertid töreslår abortkommittén, alt havandeskap under vissa förutsättningar
skall få avbrytas på s. k. social indikation. Avbrytande av havandeskap
skulle sålunda enligt kommitténs förslag få ske, »när barnets tillkomst
skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller ofärd som finnes icke kunna
på annat sätt avvärjas». Under denna bestämmelse skulle i främsta rummet
komma att hänföras de fall, då barnets tillkomst skulle medföra ekonomisk
nöd. Kommittén anför såsom exempel härå huvudsakligen följande:
»Ett nödläge som kan motivera en abortframkallning kan uppkomma såväl
i som utom äktenskapet. Då det gäller den gifta kvinnan tänker man särskilt
på det fallet då en familj lever under så tryckta ekonomiska omständigheter
att den endast med största svårighet kan draga sig fram, eller del fall
då familjens försörjning väsentligen är beroende av hustruns arbetsförtjänst.
Blir i en sådan familj hustrun havande, är situationen förtvivlad: samtidigt
som familjens ekonomiska bärkraft förringas genom bortfallet av hustruns
arbetsförmåga, ställas nya ekonomiska krav på densamma genom ett nytt
barns tillkomst. Nöden som dittills någorlunda har hållits på avstånd kan
icke längre hållas från dörren.
Annu oftare än för den gifta kvinnan uppstår för den ogifta ett ekonomiskt
nödläge i följd av ett havandeskap. Visserligen är det utomäktenslcapliga
barnets fader skyldig såväl att bidraga till kvinnans underhåll under tiden
närmast före och efter nedkomsten och till förlossningskostnaden som ock
att utgiva bidrag till barnets underhåll; och möjligheten att få faderskapet
fastställt och fadern dömd att utgiva sådana bidrag är genom beskaffenheten
av lagens bevisregler mycket stor. Tyvärr äro emellertid icke sällan dessa
kvinnans förmåner större på papperet än i verkligheten; barnafaderns ekonomiska
ställning är så svag, att det bidrag han förpliktas utgiva icke räcker
att täcka kvinnans och barnets blygsammaste behov; det utdömda underhållsbidraget
kan av skilda anledningar icke uttagas, och modern nödgas
ensam svara för barnets underhåll och uppfostran.
Naturligtvis icke alltid men väl i flertalet fall är den ogifta modern för sitt
uppehälle hänvisad till sitt arbete. 1 bästa fall har hon endast sig själv alt
sörja för, men icke sällan vilar på henne plikten att försörja en eller annan
nära anförvant. Det avbräck som förlossningen under sådana omständigheter
vållar henne är redan det för henne allvarligt nog. Men därtill kommer
ofta att hon riskerar att icke återfå den plats som hon i samband med förlossningen
har måst lämna.---
Särskilt svåra kunna de ekonomiska konsekvenserna bli för den kvinna
som tillhör en sådan yrkesgrupp där ett utomäktenskapligt havandeskap
praktiskt taget utestänger henne från fortsatt arbete inom det verksamhetsområde
för vilket hon har sin utbildning, liksom för den kvinna som
blir havande under det hon håller på att utbilda sig för ett yrke; kanske får
den sistnämnda i sådant fall avbryta en långvarig och dyrbar utbildning för
vars erhållande hon måhända satt sig i skuld och som inom den närmaste
tiden skulle ha varit avslutad och berett henne möjlighet till utkomst. Sorn
ett sista exempel må slutligen anföras det fall då en flicka som saknar möjlighet
att försörja sig själv på grund av sitt havandeskap utstötes från sitt
hem.»
Under begreppet nöd och ofärd ingå vidare de fall, beträffande vilka benämningen
»utsläpade mödrar» blivit vedertagen. Indikationen i dessa fall
är väsentligen av ekonomisk natur. Kommittén yttrar härom bland annat:
»Till denna grupp hör kvinnan med en stor barnskara, som måste påtaga
31
sig så gott som allt arbete i hemmet och kanske därjämte genom arbete utanför
detsamma måste skaffa familjen det tillskott i inkomst, utan vilket det
icke är möjligt att hålla hemmet samman. Nu blir hon havande.---
Hennes krafter äro redan pressade till nära bristningsgränsen; nian frågar
sig, hur den nya belastningen skall verka, havandeskapet, förlossningen, amningen,
det nya barnets fostran. Heil mänskliga nallirén är elastisk och kanske
uthärdar hon även denna nya påfrestning. Men varje elasticitet har sin
gräns, och det kan också hända, att gränsen i detta fall överskrides. Om man
i ett sådant läll skulle finna det riktigt att avbryta havandeskapet, skulle det
vara med hänsyn till kvinnans hälsa och framtida arbetsduglighet, och man
skulle sålunda kunna vara benägen alt kalla indikationen för medicinsk. Den
är också en sådan i den meningen att det är en fysisk eller psykisk invaliditet
som man befarar och sorn man med en abortprovokation vill avvärja. Men
det är ekonomiska och familjära förhållanden, icke medicinska, som göra
ingreppet påkallat.»
Över abortkommitténs preliminära förslag i ämnet infordrades genom kom
mittens försorg yttranden från ett flertal myndigheter, institutioner och sammanslutningar
(stat. off. utr. 1935: 13). I yttrandena har i regel — oavsett
inställningen till frågan örn tillåtligheten av havandeskaps avbrytande
på grund av ekonomiskt nödläge — starkt understrukits nödvändigheten av
att samhället i första hand vidtoge åtgärder för undanröjande av de missförhållanden,
som ledde till fosterfördrivning. Ur de avgivna yttrandena må här
anföras följande:
Socialstyrelsen anför: »Man frågar sig, om icke samhället i en sådan situation
förfogar över eller kan förskaffa sig de hjälpmedel, som erfordras för
undanröjande av de yttre sociala svårigheterna för kvinnan.---Man
frågar sig också, örn ej filantropiska sammanslutningar här i vidare mån än
vad fallet nu är kunde, givetvis i samförstånd med barnavårdsnämnderna,
träda hjälpande emellan icke blott ekonomiskt utan också med praktiska
råd och moraliskt stöd.»
Medicinalstyrelsen framhåller, att .styrelsen »hyser den bestämda uppfattningen
att positiva åtgärder från samhällets sida till undanröjande av de
sociala och andra missförhållanden, som här spela in, måste vara huvudvägen
för lösning av frågan. Innan energiska åtgärder av här antydd art
prövats, synes det irrationellt och betänkligt att tillgripa lagskyddad abortframkallning
på sociala indikationer, även örn situationen i det enskilda fallet
kan vara mycket ömmande.»
Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala förordar på det varmaste
ett fortgående på de sociala reformernas väg och en upplysningsverksamhet,
syftande till ett lindrande av ekonomiskt betryck och ett höjande av moderskapets
anseende.
Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund framhåller, all staten bör
»genom positiva åtgärder söka avvärja dessa följder för den enskilde så långt
detta är görligt.---Fakulteten tänker i detta hänseende särskilt på för
bättrandet
av de sociala förhållanden som visat sig ägnade att för manga
människor försvåra familjebildning, utvidgad hjälpverksamhet för obemedlade
blivande mödrar och deras barn samt stöd åt barnrika familjer.»
Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet anför: »Det synes
kollegiet uppenbart, alt samhället icke på långt när givit föräldrarna och
speciellt icke mödrarna det stöd, som är erforderligt för att löräldraskapel
icke för mången skall kännas som en alltför tung plikt. — — — 1 själva
verket intager samhället i många avseenden en ställning till föräldraskapet,
sorn är ägnad att framprovocera abortåtgärder. Vittgående och djupgripande
reformer på detta område, ägnade all kraftigt gynna den ekonomiska ställ
32
ningen för föräldrar, och speciellt ensamstående mödrar, äro enligt kollegiets
mening de åtgärder, som i första hand måste vidtagas för att motverka
kravet på aborter.»
Styrelsen för statens institut för rasbiologi uttalar: »I stället borde väl undersökas,
om från statens eller det allmännas sida åtgärder borde eller kunde
vidtagas för att i görligaste mån undanröja de missförhållanden eller svårigheter,
som framkallade eller beräknades framkalla nödläget.»
Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför: »Det torde kunna
sägas, att samhället för närvarande står inför ett viktigt avgörande: antingen
att genomföra ett storstilat aktionsprogram för mödrar och barn eller att gå
den väg, som i betänkandet föreslås, nämligen att öppna en utväg för förtvivlade
mödrar att på laglig väg befria sig från sina foster. Några antydningar
må här göras örn vad som återstår för att mödra- och barnavården
må bliva vad som kräves av densamma. Icke allenast måste den nu otillfredsställande
men dock tacksamt mottagna moderskapshjälpen väsentligt
utökas, men dessutom bör barnbördsvården samt för- och eftervården ordnas
så, att mödrarnas och barnens hälsa och krafter tillgodoses så långt detta
är möjligt.---Vad genomförandet av ett dylikt program skulle kosta
staten och kommunerna kan ej sägas, ej heller på vilket sätt det omfattande
arbetet skulle planläggas och ledas. Det hela kan måhända synas skrämmande,
men för alla dessa åtgärder föreligga direkta förslag, överblickar
man allt vad som gjorts för försörjning av åldringar och sjuka, så kan det
ej synas oöverkomligt att få genomförd en vård- och hjälpverksamhet för
det unga släktet i en omfattning som motsvarar det verkliga behovet.»
Förste stadsläkaren i Stockholm yttrar: »Det ligger uppenbarligen när
mare
till hands att i ekonomiskt ömmande fall tio- eller tjugudubbla moderskapsunderstöden
än att i denna rent ekonomiska situation intaga en nonpossumus-ståndpunkt
och låta utvägen ur denna vara en provisorisk strafflagsändring.
»
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att »denna lagstiftning bör
helst genomföras i samband med socialpolitiska åtgärder, som kunna tjäna
till motverkande av aborter».
Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför: »Vidare
bör från det allmännas sida alla åtgärder vidtagas för att undanröja det
ekonomiska nödläge, som barnets tillkomst kan medföra för den ogifta modern
såväl som för den gifta kvinnan och hennes familj. Förbundet---
begränsar sig till att peka på en utveckling av lagstiftningen örn moderskapsunderstöd
och moderskapsförsäkring, kraftigt understödjande av den redan
nu rätt så omfattande enskilda hjälpverksamheten för ogifta mödrar och
deras späda barn, utveckling av fosterhemsförmedlingen, lämpligt avvägt understöd,
även i form av billigare bostäder, samt effektiva skattelättningar åt
s. k. barnrika familjer, undersökning av möjligheten att stadga förbud för
arbetsgivare att avskeda gravid kvinnlig arbetare eller andra anställda, d. v. s.
ett utbyggande av de ekonomiska åtgärder som kunna hjälpa kvinnan att i
trygghet välja vägen att bliva moder.»
Styrelsen för Fredrika-Bremer-Förbundet understryker, att de institutioner
och andra hjälpmedel, som redan finnas, på många håll och i åtskilliga avseenden
torde vara otillräckliga, samt anför vidare: »Det moderskapsunder
stöd,
som nu utdelas, är alldeles för knappt. Det bör höjas till ett belopp st~>rt
nog att åt en understödsberättigad kvinna giva verklig lättnad i hennes ekonomiska
nöd inför en barnsbörd och känsla av att samhället vårdar sig örn
henne och det väntade barnet.---Det är slutligen angeläget betona, att
olika samhälleliga åtgärder till utökat moderskapsskydd och underlättande
33
av familjebildning böra omedelbart tagas under övervägande för att vinna
snabbast möjliga lösning.»
Styrelsen för yrkeskvinnors klubb påpekar, att »man torde kunna ställa sig
tämligen optimistisk beträffande effekten av positiva, profylaktiska åtgärder.
Hittills ha de allt för mycket lämnats oförsökta, ja samhället har, trots den
ständigt stigande ahortfrekvensen och de ständigt sjunkande födelsetalen, i
viss mån drivit en politik eller haft en inställning till moderskapet, som direkt
försvårat familjebildning och föräldraskap.»
Allmänna valmansförbundets centrala kvinnoråds arbetsutskott framhåller,
att i en kulturstat måste i frågan örn kvinnans andliga och kroppsliga nödläge
i dessa fall andra vägar sökas för att avhjälpa i motiveringen till förslaget
påtalade missförhållanden. I fråga om sin uppfattning härvidlag hänvisar
arbetsutskottet till en rad förslag till positiva åtgärder, som framlagts
i högerns motion i befolkningsfrågan vid 1935 års riksdag (I: 1, II: 1).
Styrelsen för folkpartiets kvinnogrupp yttrar, att »i ett land, där man ängslar
sig för folkminskning, borde intet barn på grund av felriktad offentlig
sparsamhet få gå förlorat. Vi anse därför--— att möjlighet må finnas
för läkaren att genom samhällets försorg anvisa kvinnan en sådan hjälp, att
den oro och ängslan, som drivit henne att begära hans hjälp i fråga örn abort
må försvinna och hon med relativt lugn kan bära och föda sitt barn.»
Samarbetskommittén för svenska kvinnors vänsterförbund framhåller, att
innan man i ett ej överbefolkat samhälle i lag fastslår, att havandeskap må
avbrytas av ekonomiska skäl, måste alla positiva utvägar till undvikande av
abort på dessa indikationer hava försökts och visat sig otillräckliga. De positiva
åtgärder, vilka närmast böra krävas, måste bestå i, bland annat, att
mödrauppgiften ekonomiskt säkerställes. Detta skulle innebära, att läkare
finge möjlighet att hänvisa en kvinna, som av ekonomiska skäl vill abortera,
till ett samhälleligt organ, som på ett verkligt effektivt sätt kan förhjälpa
henne ur hennes ekonomiska nödläge.
Styrelsen för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och styrelsen för
Stockholms fackliga centralorganisations kvinnoscktion påpeka, att då det är
de sociala orättfärdigheterna, som till stor del äro grunden till den allt
mer utbredande fosterfördrivningen, det är angeläget, att samhället går in
för kraftiga sociala hjälpåtgärder för moder och barn.
Kommissionen instämmer till fullo i de allmänna uttalanden, som gjorts
av ovan anförda myndigheter, institutioner och sammanslutningar. Det moderna
svenska samhället, som möjliggör nödtorftig försörjning för varje
medborgare, borde icke vara nödsakat att lösa svårigheter beträffande det
ofödda släktets försörjning genom att medgiva, abort på sociala indikationer.
Även örn befolkningslaget vore sådant, att en inskränkning av totala antalet
födelser i landet syntes önskvärd, borde, enligt kommissionens åsikt, en dylik
inskränkning åvägabringas genom förebyggande, ej genom avbrytande av havandeskap.
I denna stund är emellertid den befolkningspolitiska situationen
en helt annan. Vi stå inför en utvecklingstendens, vilken innebär ett överhängande
hot örn minskning av vårt lands befolkning. Kommissionen tinner
häri ett ytterligare starkt skäl att i görligaste mån söka undvika aborterna,
vilka bidraga att minska antalet födelser. ... f .
Med stöd av vad ovan anförts vill kommissionen uttala sig för kraftiga och
skyndsamma samhälleliga åtgärder lill stöd för blivande och ns blivna mödrar
i ekonomiskt nödläge. Visserligen mäste såsom en sadan atgäid av väsentlig
betydelse redan betecknas den föreslagna modcrskapspcnningen om 75 kronor.
Dock synes det ej försvarligt att inskränka samhällets hjälpåtgärder
:S—snoirjs
34
allenast till de fall, i vilka nöden kan avvärjas genom ett belopp av denna
storlek.
Häremot kan invändas, alt det redan nu finnes möjlighet att bereda behövande
mödrar hjälp, nämligen genom fattigvård. Fattigvårdens betydelse
i detta hänseende må därför något beröras. Fattigvården innebär som regel
en den minsta möjliga hjälp till själva livsuppehället (s. k. obligatorisk fattigvård)
. Den har knappast möjlighet att avpassa sin hjälp efter det individuella
behovet i sådan grad, som de ömtåliga förhållandena vid ett havandeskap
ofta göra önskligt. Som regel torde därför kunna sägas, att fattigvården
varken kan skänka en med hänsyn till barnaföderskornas särskilda
förhållanden tillräckligt effektiv eller tillräckligt differentierad hjälp. Därjämte
bör beaktas, att ansökan om fattigvård för stora grupper av kvinnor kräver
sådan självövervinnelse, att de icke kunna förmå sig att begära sådan hjälp.
Detta torde visserligen i och för sig icke vara att beklaga men kan under
ifrågavarande omständigheter medföra stora risker med hänsyn till liv och
hälsa. För övrigt bör ej det särskilda hjälpbehovet i samband med havandeskap
och barnsbörd anses såsom fattigdom i vanlig mening. Behovet är
ju i regel av övergående natur och förorsakat av alldeles särskilda omständ^Sheter.
Ej heller synes önskvärt att vänja den kvinna, som under normala
förhållanden vanligen kan försörja sig, vid att söka fattigvård. Bortsett
emellertid från det otillfredsställande i att tillgodose här förevarande behov
genom fattigvård, visar förekomsten av aborter på grund av ekonomisk
nöd med all tydlighet, att fattigvården åtminstone icke är en faktor av tillräcklig
styrka, då det gäller alt avvärja denna nöd. På grund härav anser
kommissionen erforderligt, att särskilda åtgärder vidtagas för hävande av
den ekonomiska nödsituation, som förorsakas av havandeskap och barnsbörd.
Dessa åtgärder böra utgöra en direkt påbyggnad av den föreslagna
moderskapspenningen sålunda, att nödställda mödrar, för vilka moderskapspenningen
icke utgör en tillräcklig hjälp, skola kunna erhålla erforderlig
ytterligare hjälp. Då uppgiften att bereda barnaföderskor ekonomiskt stöd
är en allmänt samhällelig angelägenhet, synas kostnaderna för dessa hjälpåtgärder
böra utgå helt av statsmedel. Åtgärderna måste givas en sådan
form och omfattning, att mot dem icke kunna göras de erinringar, som ur
nu förevarande synpunkter kunna anföras mot fattigvård. Om samhället
förklarar sig berett att utan sammanblandning med fattigvård lämna de nödställda
mödrarna dylik hjälp av tillräcklig omfattning och under för ändamålet^
särskilt lämpade former, kommer ovillkorligen den sociala indikationen
såsom grund för avbrytande av havandeskap att få en väsentligt mindre
omfattning än hittills. Samhället kommer genom en sådan hjälpverksamhet
att på ett helt annat sätt än nu stå rustat till försvar mot det samhällsonda
aborterna utgöra, och man kan hoppas, att åtgärderna skola få verkan
i den riktning, som främst åsyftas, nämligen att nedbringa antalet aborter på
grund av ekonomisk nöd.
Här må framhållas, att de ekonomiska svårigheter, som kunna uppstå i
anledning av havandeskap och barnsbörd, otvivelaktigt i stor utsträckning
hänföra sig till de förvärvsarbetande kvinnorna, för vilka barnsbörden icke
endast medför ökade utgifter utan även förlust av arbetsinkomst under längre
eller kortare tid. I sitt den 4 oktober 1935 avgivna utlåtande över förslaget
till lag örn arbetsavtal framhöll kommissionen, att en lösning av frågan
om ersättning åt kvinnlig arbetstagare för i samband med barnsbörd förlorad
arbetsförtjänst vöre en samhällsangelägenhet av icke ringa vikt och betydelse
samt att kommissionen hade för avsikt att senare återkomma härtill.
Kan en sådan ordning skapas, att dessa kvinnor erhålla ersättning för förlorad
arbetsförtjänst, torde därför de här förordade hjälpåtgärderna kom
-
35
ma att få väsentligt mindre omfattning än vid nu rådande förhållanden måste
bliva fallet.
Kommissionen förmenar icke, att ingripanden till hävande av den nödsituation,
som kan föreligga vid havandeskap och barnsbörd, skulle vara tillfyllest
för ett eliminerande av alla de motiv av ekonomisk natur, som leda
till abort. Kommissionen inser till fullo, att dessa motiv ofta äro av en djupare
innebörd. Det må här erinras örn att abortkomittén i sitt ovannämnda
betänkande bland annat yttrar, att de läkare, som uppsökas av kvinnor,
vilka önska få sitt havandeskap avbrutet, ofta framhålla, att, både i fråga
örn gifta och ogifta kvinnor, det mindre är oron för den närmaste framtiden
— havandeskapet, förlossningen och den närmast följande tiden — som gör
sig gällande hos kvinnorna utan fastmera bekymmer för huru de i längden
skola kunna försörja och fostra sina barn. Abortkommittén anser det dock
icke kunna betvivlas, att den verksamhet, som syftar till hjälp under havandeskaps-
och nedkomsttiden, är av stort värde. Kommissionen vill härtill
allenast tillägga, att denna hjälpverksamhet, såvitt angår ogifta kvinnor, för
vilka havandeskapet ofta innebär en synnerligen ömtålig situation, måste tillmätas
en särskild betydelse. För dessa kvinnor torde vanligen själva havandeskaps-
och nedkomsttiden vara mest kritisk, enär de då ofta äro benägna
för att se sin situation mörkare än vad den, sedd på längre sikt, behöver
vara.
Innan kommissionen närmare utvecklar innebörden av de hjälpåtgärder,
kommissionen förordar, synes böra erinras om två tidigare sakkunnigförslag
i ämnet, i vilka upptagits tanken, att kvinnor, som till följd av havandeskap
eller barnsbörd råkat i ekonomiska svårigheter, borde beredas möjlighet till
hjälp utan fattigvårds karaktär. Förslagen föranledde icke någon Kungl.
Maj:ts åtgärd men torde genom sin allmänna läggning vara av intresse för
bedömandet av konstruktionen av den nu föreslagna hjälpverksamheten.
I sitt den 19 april 1921 avgivna förslag till lag örn den offentliga barnavården
föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén en bestämmelse, 85 §, enligt
vilken då moder till barn utom äktenskap på grund av havandeskapet
eller barnsbörden vore i behov av understöd, barnavårdsnämnden skulle
hava att meddela henne sådant för en tid av högst sex veckor före och sex
veckor efter nedkomsten. För understödet skulle ersättningsskyldighet gentemot
det allmänna åvila fadern men icke modern. Någon motsvarighet till
denna bestämmelse ingick dock icke i det för 1924 års riksdag framlagda och
av riksdagen med vissa ändringar antagna förslaget till lag örn samhällets
barnavård.
I samband med den överarbetning av fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag, som inom socialdepartementet utfördes med biträde av härför tillkallade
sakkunniga, utarbetades av dessa även ett särskilt förslag till lag om
modershjälp, som avgavs den 18 juni 1924 (stat. off. utr. 1924: 57). Nämnda
förslag innebar, att kvinna, som på grund av havandeskap eller barnsbörd
vore i behov av understöd, skulle vara berättigad till ekonomisk hjälp.
Dylik hjälp skulle utgå dels till moderns underhåll under en månad vid tiden
omkring förlossningen och dels till barnets underhåll under sex månader
från dess födelse. Förslaget innebar sålunda en utvidgning av bestämmelsen
i 85 § av fatligvårdslagstiftningskommilténs förslag, som endast avsåg
understöd av moder till barn utom äktenskap. Modershjälpen, som
skulle beviljas av vederbörande fattigvårdsstyrelse, skulle i regel utgå med
belopp, som jåmlikt lagen örn barn utom äktenskap i allmänhet plägade av
domstol i orten utdömas såsom underhållsbidrag lill sådant barn och dess
moder från fadern. Kostnaden för modershjälpen var avsedd att bestridas
36
av det fattigvårdssamhälle, vars fattigvårdsstyrelse beviljat hjälpen, med rätt
för styrelsen att av barnels fader uttaga ersättning. Däremot skulle modern
ej vara ersättningsskyldig. Till kostnaderna skulle bidrag lämnas av staten
med belopp, som förslagsvis var upptaget till 25 öre örn dagen.
Vid valet av lämplig benämning å de av kommissionen föreslagna hjälpåtgärderna
har kommissionen stannat vid uttrycket »mödrahjälp».
Kvinnor, som böra ifrågakomma till åtnjutande av mödrahjälp. Kommissionen
vill till en början understryka, att hjälpen i princip bör i lika mån
tillgodokomma gifta som ogifta mödrar. Oftast torde väl de hjälpbehövande
vara att hänföra till de ogifta mödrarnas eller blivande mödrarnas kategori.
Ej sällan torde dock en gift kvinna, som väntar ett barn. med hänsyn
till familjeekonomien och därmed sammanhängande förhållanden vara i
lika stort behov som den ogifta av att samhället i görligaste mån skyddar
henne för alltför stora umbäranden i samband med nedkomsten. Enligt
kommissionens förslag skola skyldigheterna från samhällets sida vara minst
lika stora mot den gifta kvinnan i hennes nödläge som mot den ogifta.
Vilka kvinnor, som skola kunna erhålla mödrahjälp, bör avgöras genom
en behovsprövning i enlighet med de synpunkter, kommissionen nedan kommer
att utveckla. Emellertid synas vissa mindre grupper av kvinnor lämpligen
böra undantagas från rätten till mödrahjälp.
Härvid komma främst i fråga kvinnor, som av fattigvården mottagits till
stadigvarande försörjning på sätt avses i 62 § andra stycket av fattigvårdslagen
och vilka ej heller ansetts böra äga åtnjuta moderskapspenning. Då
kommunen i ett sådant fall helt och hållet övertagit kostnaden för kvinnans
uppehälle, lärer icke finnas något bärande skäl för att låta ett påkommet
havandeskap befria kommunen härifrån.
Den omständigheten, att kvinnan åtnjuter fattigvård, bör däremot eljest
icke få utestänga henne från möjligheten att komma i åtnjutande av mödrahjälp.
Fastmera anser kommissionen önskligt, att kvinnans hjälpbehov i
samband med havandeskap och barnsbörd må kunna tillgodoses i annan
ordning än genom fattigvård.
Jämväl i övrigt synas från rätt till mödrahjälp böra undantagas samma
kategorier av kvinnor, som föreslagits icke skola äga åtnjuta moderskapspenning,
d. v. s. å vissa anstalter intagna kvinnor ävensom utländska medborgare.
Den nu föreslagna begränsningen beträffande de kvinnor, som böra ifrågakomma
till hjälp, måste visserligen under nuvarande förhållanden såtillvida
anses mindre tillfredsställande, som den icke utesluter, att mödrahjälp
kan få åtnjutas även av kvinnor, vilkas moderskap ur samhällets synpunkt
icke är önskvärt. Kommissionen har emellertid utgått från att den ytterligare
begränsning, som ur denna synpunkt väl vore påkallad, ej lämpligen
bör ske genom särskilda stadganden i detta sammanhang.
Behovsprövningen. Vid behovsprövningen böra ett flertal synpunkter
komma i betraktande.
Först måste beaktas beskaffenheten av de behov, som mödrahjälpen syftar
att tillgodose. Det gäller att bringa hjälp åt väntande och nyblivna mödrar
samt späda barn. För kvinnan är det fråga örn en tid, varunder hon
utsättes för starka fysiska och psykiska påfrestningar. Äro hennes levnadsförhållanden
under denna tid alltför ogynnsamma, kan det lända till men
såväl för henne som för barnet. För barnet gäller det en tid, då det är utsatt
för stora sjukdomsrisker och då ogynnsamma förhållanden kunna medföra
skada även för dess framtida hälsa och kroppsutveckling. Att under
37
denna tid skapa såvitt möjligt tillfredsställande levnads- och vårdförhållanden
såväl för modern som för barnet är därför en utomordentligt betydelsefull
uppgift, som mödrahjälpen avser att fylla. Mödrahjälpen har salunda
att tillgodose behov av ett alldeles särskilt slag och tillfredsställandet härav
är av en väsentlig betydelse för samhället. Till dessa förhållanden måste
givetvis tagas hänsyn vid behovsprövningen ävensom vid hjälpens utmätande.
. . . ,
I detta sammanhang bör erinras om kommissionens förslag, att varje barnaföderska
utan särskild prövning skall komma i åtnjutande av en moderskapspenning
örn 75 kronor. Härigenom ävensom genom förslaget örn fn
förlossningsvård åt alla kvinnor kommer hjälpbehovet att väsentligt inskränkas
vid jämförelse med nu ledande förhållanden. Vad angår moderskapspenningen
är denna såsom tidigare anförts avsedd att täcka stone delen
av de extra kostnader, som mera regelmässigt förekomma i anledning
av en barnsbörd, nämligen kostnader för resor, hemhjälp, utrustning at
barnaföderskan samt sängutrustning och småkläder åt barnet. Ehuru moderskapspenningen
endast sällan torde komma att räcka till andra än nu
angivna ändamål, bör vid behovsprövningen dock beaktas, till vdka kostnader
den i det förevarande fallet faktiskt förslår.
Skyldigheten för samhället att lämna mödrahjälp bör uppenbarligen endast
vara av subsidiär natur. I den mån kvinnan kan få sitt behov av
hjälp tillgodosett utan att anlita det allmänna, bör så ske. Här torde något
böra granskas vissa av de möjligheter, som i sadant hänseende kunna
stå kvinnan till buds. . „
Främst bör beaktas barnafaderns förmåga att lämna bistånd. Aro föräldrarna
gifta, föreligger en allmän skyldighet för makarna att försörja varandra.
Uppenbarligen bör också vid prövningen av den gifta moderns behov
hänsyn tagas till båda makarnas gemensamma förhållanden.
Då fråga är örn en ogift moder, ställer sig spörsmålet annorlunda. Enligt
5 § i lagen den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap^ är fadern skyldig
att, efter ty med hänsyn till hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga
till hennes underhåll under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten.
Medför havandeskap eller amning eller annan vård av barnet avsevärt
hinder i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager hon sig sjukdom
genom havandeskapet eller nedkomsten, kan fadern enligt samma pal agrat
förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid än ovan sagts,
dock högst under fyra månader före och nio månader efter nedkomsten.
Enligt samma lag kan denna underhållsskyldighet fixeras antingen genom
dom eller ock genom avtal i form av skriftlig, av två personer bevittnad
handling, som "skall godkännas av barnavårdsmannen eller, örn sådan ej
finnes, av barnavårdsnämnden. I praxis förekommer naturligtvis även ofta,
att fadern helt formlöst giver modern en penningsumma såsom underhållsbidrag.
Vid bedömandet av kvinnans behov får uppenbarligen — i den
män behovet hänför sig till tid och förhållanden, som nyss sagts — icke
bortses från den möjlighet till hjälp, som faderns underhållsskyldighet utgör.
Av betydelse vid prövningen kan dock denna skyldighet endast bliva,
i den mån kvinnan har möjlighet att utfå det henne tillkommande bidraget
och att, örn så kräves, utfå det redan vid den tid, för vilken det äi avsett
att utgöra underhållsbidrag.
Ej sällan torde inträffa, att vid tiden för prövningen fadern icke utan
tidsödande efterforskningar kan anträffas eller att faderskapet är tvistig^
Ett dylikt förhållande bör ej få inverka hindrande på prövningen av ansökan
örn mödrahjälp. Det väsentliga är, att modern bringas hjälp, nät hon
är i behov därav. Behovsprövningen får därför i dylika fall ske endast pa
38
grundval av moderns förhållanden. Så torde för övrigt i regel komma att
bliva nödvändigt i de fall, då frågan om faderskapet eller underhållsskyldigheten
måste göras till föremål för rättslig prövning. Talan örn faderskap
och underhållsskyldighet må nämligen, även om den väckts före barnets födelse,
icke före lödelsen slutligen prövas. Visserligen äger rätten att, då
tvist är allenast om beloppet av underhållsbidrag eller sannolika skäl föreligga
till antagande, att mannen är bidragsskyldig, förordna, att han skall
utgiva skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelat slutligt utslag. Men
pa grund av denna bestämmelses begränsade räckvidd kan den endast mera
sällan möjliggöra utdömande av bidrag.
De svårigheter, som föreligga för den ogifta kvinnan att erhålla det underhållsbidrag,
vartill hon civilrättsligt är berättigad, och att erhålla det vid
själva nedkomsttiden, då hon främst har behov av det, utgöra för övrigt
,ett.1skIä1’ so™ starkt understryker behovet i förevarande fall av en särskild
hjälp form för behövande ogifta mödrar. Är en sådan kvinna ekonomiskt
blottställd vid nedkomsttiden och kan icke erhålla underhållsbidrag från
fadern har hon nu ingen annan möjlighet att erhålla samhällshjälp än
genom fattigvård. För mannen medför lämnandet av sådan fattigvård inga
verkningar alls. Det är icke mannen, som blir ersättningsskyldig gentemot
lattigvardssamhället, utan kvinnan. Kvinnan kommer följaktligen i en
sämre ställning än den man, som är fader till hennes barn. Detta beror därpå,
att fader till barn° utom äktenskap — till skillnad från den gifte fadern
— icke enligt fattigvårdslagen är försörjningsskyldig i förhållande till modern.
Den honom åvilande underhållsskyldigheten är uteslutande av civilrättslig
natur. Konsekvenserna härav måste betecknas såsom föga tillfredsställande.
Med kommissionens förslag beredes kvinnan möjlighet att vid
oförmåga eller försumlighet från mannens sida erhålla hjälp utan fattigvårds
karaktär.
Väsentligen samma svårigheter, som påpekats beträffande den ogifta kvinnan,
kunna uppstå för den gifta kvinnan, örn hon icke lever tillsammans
med sin man, vare sig makarna äro hemskilda eller utan dom leva åtskilda.
Pa sätt nu angivits bör även i dessa fall hänsyn tagas till kvinnans möjligheter
att utfå det underhållsbidrag, varpå hon kan göra anspråk.
Örn kvinnan ettel nedkomsten blir i behov av hjälp för tid, varunder hon
bär barnet i sin vård, kan detta behov formellt sett hänföra sig antingen till
kvinnan själv eller till barnet eller till bådadera. I realiteten kan dock en
sadan uppdelning av behovet ej ske, enär kvinnan bestrider utgifterna för
saväl sig som barnet. Så snart behov av hjälp under dylika förhållanden
uppstår, måste därför beaktas barnafaderns skyldighet att lämna bidrag
aven till barnet. I detta avseende föreligger en ovillkorlig skyldighet såväl
ioi den ogifte som för den gifte fadern. Vid prövning av behovet med hänsynstagande
härtill böra de synpunkter, som ovan anförts beträffande faderns
underhållsskyldighet gentemot modern, äga tillämpning.
Det är icke endast barnets fader, som kan hjälpa kvinnan. Särskilt beträffande
den ogifta modern bör också undersökas, huruvida hon har föräldrar,
som kunna taga hand om henne under nedkomsttiden. I förhållande
till det allmänna äro föräldrar och barn pliktiga att i mån av behov
respektive förmåga försörja varandra. Det torde ock vara ett vanligt förhållande,
att unga ogifta kvinnor med arbete utom hemorten, vilka bliva
havande, taga sin tillflykt till föräldrahemmet. Där ett gott föräldrahem
star öppet, bör mödrahjälp icke lämnas.
Slutligen ma anmärkas, att vid behovsprövningen även bör beaktas möjligheten
att genom anlitande av andra anförvanter än föräldrar bereda kvinnan
hjälp under ifrågavarande tid.
39
Tid, under vilken mödrahjälp bör få åtnjutas, samt hjälpens storlek.
Mödrahjälpens syfte tiar tidigare angivits vara att avvärja ekonomisk nöd,
som förorsakas av havandeskap och barnsbörd. Av praktiska skäl torde
emellertid vara lämpligt att föreskriva vissa tidsgränser, inom vilka mödrahjälpen
bör hava att fylla denna uppgift.
Den ena gränsen synes böra fixeras till tidpunkten för havandeskapets
fastställande. Visserligen torde havandeskapet redan under sitt första skede
endast sällan giva upphov till ekonomisk nöd, varför det skulle kunna
ifrågasättas att sätta gränsen vid en tidpunkt längre fram under havandeskapet.
Stundom kan dock kvinnans allmäntillstånd och arbetsförmåga
under havandeskapets första månader vara väsentligt nedsatt. Då dessutom
erfarenheten givit vid handen, att de flesta abortframkallningar ske
under andra och tredje havandeskapsmanaderna, torde det med hänsyn till
mödrahjälpens syfte att motverka aborter vara av vikt, att möjlighet förefinnes
till hjälpåtgärder redan vid denna tid.
Med hänsyn till att den önskvärda amningstiden utgör minst sex mannder
synes den andra gränsen lämpligen kunna sättas till den dag, da sex manader
förflutit från nedkomsten.
Begränsas mödrahjälpens verksamhet till tiden mellan havandeskapets
fastställande och sex månader efter nedkomsten — en tidrymd av omkring
15 månader — torde det emellertid av statsekonomiska skäl få anses ogörligt
att giva hjälpen i det enskilda fallet en sådan storlek, att varje behov av
hjälp under denna tidrymd skulle kunna tillgodoses. Hjälpbehov förorsakat
av havandeskap och barnsbörd torde för övrigt icke föreligga under sa
lång tid annat än i rena undantagsfall. I regel torde fastmera behovet av
hjälp inskränka sig till en mindre del av denna tidrymd. Av nyss anförda
skäl torde det vara erforderligt att föreskriva ett visst maximibelopp för
hjälpens värde i varje fall. Vid övervägande av lämpligt sådant belopp har
kommissionen stannat vid att föreslå en summa av 300 kronor. Med en
hjälp av denna storlek bör även en helt obemedlad kvinna kunna beredas
uppehälle och vård under en tid av minst 15 veckor, vilket torde få anses
förhållandevis tillfredsställande. I flertalet fall torde emellertid hjälpbehov
icke föreligga under så lång tid, varför också hjälpens storlek bör
kunna i motsvarande grad inskränkas.
Några synpunkter på hjälpbehovets längd i olika fall torde här böra anföras.
Inom flertalet yrken torde kvinnan icke lida men av att fortsatta sitt
arbete ända till omedelbart före nedkomsten, örn hon i övrigt är frisk. Ej
sällan kan dock hennes arbetsförmåga vara betydligt nedsatt under havandeskapets
sista skede. Hon kan även hava ett arbete, som år av så krävande
natur, att någon tids ledighet före nedkomsten är erforderlig. I lagen den
29 juni 1912 örn arbetarskydd stadgas sålunda, att kvinna, som användes i
industriellt arbete av i lagen närmare angiven omfattning, ej må förvägras
ledighet från arbetet, örn hon företer intyg av läkare eller barnmorska av
innehåll, antingen att lion sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor
eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor
och nied hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet.
Den längsta ledigheten från arbetet före nedkomsten behöva givetvis de
kvinnor, sorn icke kunna fortsätta detsamma, sedan havandeskapet framträtt.
Detta sker vid en tidpunkt, som växlar väsentligt från fall till fall.
Uppenbart torde sålunda vara, att hjälpbehovets längd före nedkomsten
är i hög grad växlande för olika kvinnor.
Vad angår hjälpbehovets längd efter nedkomsten, bör först beaktas de förvärvsarbetande
kvinnornas behov av ledighet från arbetet, bör vissa kvin
-
40
lior gäller visst arbetsförbud under tid efter nedkomsten, nämligen för
nyssnämnda industriarbeterskor. Sålunda må kvinna enligt arbetarskvddslagen
icke användas till industriellt arbete av i lagen angiven omfattning
under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg
styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet.
För övriga yrken finnas inga motsvarande bestämmelser, ehuru naturligtvis
kvinnans förmåga att återupptaga sin sysselsättning måste vara växlande
allt efter sysselsättningens art, kvinnans hälsotillstånd, kroppskrafter
o. dyl.
Vidare måste beaktas barnets intressen, vilka kräva, att modern örn möjligt
ammar det. Det späda barnets motståndskraft mot sjukdomar är som
väl känt ojämförligt mycket mindre, örn barnet uppfödes på artificiell väg
än om det ammas. Ju yngre barnet är, desto större äro sjukdomsriskerna.
Uppfyllandet av den modersplikt, som amningen utgör, bidrager även att
väcka och stärka moderns kärlek till barnet samtidigt som bon härunder lär
känna sitt ansvar för detsamma. För den ogifta modern, som för sin utkomst
är beroende av sitt arbete, stöter det emellertid ofta på oöverstigliga
svårigheter att åtminstone under längre tid amma barnet. Skilda orsaka1"
kunna göra det svårt eller omöjligt för henne att återupptaga sitt arbete,
sa länge hon har vård örn barnet. Det ligger därför ofta i den ogifta moderns
intresse att så snart som möjligt få barnet utackorderat. Sådana som
förhallandena alltjämt äro, måste medgivas, att detta intresse onekligen
mangen gång är berättigat. Situationen kan vara sådan, att örn kvinnan
över huvud taget skall kunna föda sitt barn utan att detta skall innebära en
katastrof för henne, måste hon hava möjlighet att relativt tidigt återtaga
sin verksamhet och skiljas från barnet. Att giva mödrahjälpen en sådan
omfattning, att varje kvinna beredes möjlighet att under hela amningstiden
— minst sex månader — amma sitt barn, måste också av ekonomiska
skäl betecknas som en orealiserbar önskan, därest härför kräves, att det
allmänna svarar för kvinnans uppehälle under tiden. För tillgodoseende av
ett sådant ändamål skulle det nyss föreslagna maximibeloppet för hjälpens
storlek, 300 kronor, ingalunda förslå, även om behov av hjälp för tid före
nedkomsten ej skulle förefinnas och hela beloppet sålunda kunna tagas i
anspråk för tiden efter densamma. Däremot synes amning städse böra
möjliggöras under minst sex veckor efter nedkomsten. Sex veckor torde
ur barnets synpunkt fa anses som den minsta amningstid, som
bör ifrågakomma. Hjälp under minst denna tid bör med andra ord enligt
kommissionens mening alltid beviljas i de fall, då modern utan sådan hjälp
skulle nödgas skilja sig tidigare från barnet.
För att säkerställa möjligheten till hjälp under minst sex veckor efter nedkomsten
bör maximibeloppet tor hjälpens värde så bestämmas, att hjälp för
tid före nedkomsten ej må lämnas till större belopp än att för liden efter
nedkomsten alltid återstår en summa av sådan storlek, att även den obemedlade
kvinnan därigenom kan beredas uppehälle under sex veckor. Då kommissionen
utgår från afl kvinnorna i allmänhet komma att begagna sig av den
förbilligade anstaltsvård vid förlossningen, som kommissionen tidigare föreslagit,
och salunda kunna beredas uppehälle och vård under de första tio
dagarna efter nedkomsten för en kostnad av allenast tio kronor, torde vara
tillräckligt att för hjälp efter nedkomsten undantaga ett belopp av 100
kronor.
Örn behov av hjälp icke förelegat i så stor utsträckning före nedkomsten,
att de för denna tid disponibla 200 kronorna behövt tågås i anspråk, har
kvm nan möjlighet att, där så kräves, erhålla hjälp under så mycket längre
tid efter nedkomsten. Sådant behov kan framför allt uppstå, örn kvinnan
41
till följd av barnsbörden fått sin arbetsförmåga nedsatt eller blivit arbetslös,
och bör även anses föreligga, om amningens fortsättande utan sådan hjälp
skulle omöjliggöras.
Anmärkas bör, att hjälp givetvis icke behöver beviljas för en sammanhängande
tid utan även, då skäl därtill äro, kan inom de angivna yttersta tidsgränserna
beviljas i återkommande perioder.
I detta sammanhang må anföras, att då framställning om hjälp göres,
städse bör utredas, huru kvinnan har för avsikt att förfara med barnet efter
födelsen. För dem, som komma att handhava mödrahjälpsverksamheten,
bör det bliva en viktig uppgift att giva de hjälpsökande kvinnorna råd i sådant
hänseende. Framför allt böra de upplysa dem om vikten av amningen
och söka förmå dem att, där så är möjligt, ordna det så för sig, att
amning kan ske i önskvärd utsträckning. Då skäl därtill äro, bör ock, under
hänsynstagande till kvinnans berättigade intressen, kunna såsom villkor för
beviljande av hjälp för tid omedelbart före nedkomsten uppställas, att amning
sker under viss tid, varvid hjälpen dock måste givas sadan storlek, att
villkorets iakttagande möjliggöres. .....
Ett skäligt och naturligt krav synes vara, att då hjälp beviljas för tid efter
nedkomsten, denna gives under förutsättning att sambandet mellan mor och
barn upprätthålles.
Mödrahjålpens form. Hjälpen bör enligt kommissionens mening kunna
lämnas i två olika former, nämligen antingen såsom direkt bidrag eller ock
såsom lån. Det direkta bidraget avser kommissionen skola vara huvudformen;
lån bör komma till användning, då anledning därtill finnes, på sätt
kommissionen nu vill utveckla.
Vid prövning av en ansökan om hjälp bör städse undersökas, huruvida
kvinnans ekonomiska möjligheter äro sådana, att hon skäligen bör kunna
på kortare tid återbetala erhållen hjälp. Anses sa vara fallet, bör hjälp endast
lämnas i form av lån. Lån kommer i följd härav att bliva formen föi
hjälp framför allt åt kvinnor, vilkas hjälpbehov är av utpräglat tillfällig natur.
Då denna kategori av kvinnor endast undantagsvis skulle kunna anses
berättigad till hjälp i form av direkta bidrag, möjliggör sålunda förekomsten
av låneformen, att kretsen av dem, som kunna ifrågakomma till hjälp, kan
väsentligt utvidgas. Med hänsyn till mödrahjälpens syfte att motverka aborter
är detta av särskild betydelse, eftersom de abortsökande kvinnorna till
icke ringa del torde vara att söka inom nu angivna kategori. Endast genom
tillvaron av en sådan hjälpform som lån finnes för övrigt möjlighet att bisträcka
även de kvinnor, som aldrig skulle vilja mottaga något understöd av
samhället, även om detta ej hade karaktär av fattigvård.
Önskvärt är givetvis, att någon säkerhet ställes, då lån beviljas. Kraven
på säkerhet böra dock anpassas efter syftet att giva praktisk betydelse åt
hjälpformen. Då kvinnan anses äga förmåga att återbetala den begärda
hjälpen men saknar möjlighet att erbjuda någon säkerhet, bör delta emellertid
ej utgöra hinder för att hjälpen lämnas i form av lan ehuru utan säkerhet.
Lånen böra löpa med ränta, som dock ej bör överstiga statens egen
upplåningsränta. Återbetalningstiden synes i regel icke böra utsträckas över
längre tid än två år. Därest kvinnan sa önskar, bör återbetalningen kunna
ske genom avbetalningar.
Anmärkas må, att då gift kvinna, som sammanlever med sin man, beviljas
lån, i regel båda makarna böra göras till låntagare.
Vad angår det direkta bidraget, ligger i sakens natur, att denna hjälpform
mäste komma att bliva den vanligast förekommande. Detta bidrag bör, till
skillnad från fattigvård, icke vara förenat med återbetalningsskyldighet för
42
kvinnan. Återbetalningsförmågan bör i tillräcklig utsträckning hava prövats
redan vid bestämmandet av formen för hjälpens beviljande.
Hinder bör ej möta mot att hjälp, när omständigheterna därtill giva anledning,
lämnas delvis såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet och delvis
såsom lån.
När ansökan om hjälp göres, bör denna åtföljas av en plan för den begärda
hjälpens användande. I beslut om beviljande av hjälp bör ock angivas,
vilka behov hjälpen avser att täcka. Då det är av vikt, att hjälpen kommer
till användning i enlighet med vad i beslutet föreskrivits, bör hjälpen
icke alltid utbetalas kontant till kvinnan, som beviljats densamma, utan i all
den utsträckning, som med hänsyn till dess ändamål och kvinnans karaktär
är möjligt och lämpligt, komma kvinnan tili godo i form av prestationer in
natura. Skall mödrahjälpen, såsom särskilt torde bliva fallet beträffande
ogifta kvinnor, avse att bereda kvinnan husrum eller försörjning genom inackordering
i familj eller å hem, torde det sålunda som regel vara lämpligt,
att hyran eller avgiften direkt tillstädes värden eller innehavaren. Skall
hjälpen däremot utgöra bidrag till hushållskostnader eller dylikt, synes en
motsvarande anordning oftast böra undvikas, ehuru givetvis, när skäl därtill
äro, hjälpen bör kunna lämnas i form av varor av olika slag. Sådana
skäl kunna särskilt tänkas komma att föreligga beträffande gifta kvinnor,
då mannen icke är skötsam utan kan befaras komma att missbruka den erhållna
hjälpen. För den gifta kvinnan bör en vanlig hjälpform bliva anskaffande
av hjälp i hemmet under längre tid än moderskapspenningen avser
att möjliggöra, ofta i förening med att kvinnan beredes erforderlig vila. Kostnaderna
för dylik hemhjälp torde ofta lämpligen böra bestridas direkt genom
mödrahjälpen.
Vad nu anförts bör gälla vare sig hjälpen lämnas såsom bidrag eller i form
av lån. I den mån lån beviljats mot skälig säkerhet, torde dock kvinnan som
regel böra lämnas större frihet att själv bestrida sina utgifter.
Beredande av bostad och vård åt kvinnan. Då mödrahjälpen till väsentlig
del måste gå ut på att bereda väntande och nyblivna mödrar bostad och
vård, synas de möjligheter, som härutinnan stå till buds, böra göras till föremål
för särskild prövning.
Bortsett från de offentliga förlossningsanstalterna, vilka som regel ifrågakomma
för vard endast under själva nedkomsttiden, finnas för närvarande
två slag av statligt kontrollerade hem, vilka bereda vård under längre tid i
samband med barnsbörd, nämligen s. k. spädbarnshem samt enskilda förlossningshem.
Späd barnshem men eller såsom de stundom benämnas mödrahemmen
äro^avsedda för vård av ensamstående barnaföderskor före nedkomsten,
ensamstående mödrar med späda barn ävensom av späda barn, som äro i
avsaknad av moders vård. Bestämmelser angående dessa hem äro intagna i
barnavårdslagen den 6 juni 1924. Enligt lagens terminologi betecknas dessa
hem som ett särskilt slag av barnhem, nämligen upptagningshem för vård av
späda barn och deras mödrar.
Enligt barnavårdslagen skall, då barnhem upprättas av kommun eller
landsting, för hemmet uppgöras plan, vilken underställes länsstyrelsen i det
län, där hemmet är beläget. Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med
hänsyn till belägenhet, utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna
barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran.
Beträffande barnhem, som upprättas av annan än kommun eller landsting,
råder sedan den 1 juli 1931 s. k. koncessionstvång. Tillståndet skall
sålunda sökas hos länsstyrelsen i det län, där hemmet skall förläggas. Länssty
-
43
reisen skall i dessa fall även pröva, huruvida med hänsyn till hemmets ledning
och personal trygghet finnes för dess ändamålsenliga skötsel. Enahanda
bestämmelse gäller vid flyttning eller utvidgning av hemmet ävensom
då ombyte av innehavare skall ske. Tillstånd fordras dock ej för drivande
av hem, som var inrättat före den 1 juli 1931.
Enligt bestämmelserna om kontroll över fosterbarnsvården utövas den
närmaste tillsynen över barnhem av barnavårdsnämnden i den kommun,
där hemmet är beläget. I händelse av missförhållanden äger barnavårdsnämnden
att genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma rättelse. Leder
icke sådan åtgärd till åsyftad verkan, har nämnden att anmäla saken
till länsstyrelsen, som äger förordna örn de åtgärder, som må vara erforderliga
till missförhållandenas avhjälpande, eller ock förbjuda, att barn vidare
vårdas i barnhemmet. Det åligger även nämnden att hos länsstyrelsen anmäla,
örn barnhem drives utan tillstånd eller örn nämnden finner, att meddelat
tillstånd bör återkallas.
Därjämte åligger det statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter att
verka för och i den mån som är möjligt övervaka, att anstalterna och deras
skötsel ur skilda synpunkter äro tillfredsställande.
För tillkomsten och utvecklingen av spädbarnshemmen hava stora förtjänster
nedlagts av länens barnavårdsförbund och Allmänna barnhuset. Angående
dessa och deras betydelse för barnavården över huvud taget har
redogörelse lämnats av organisationssakkunniga i deras den 11 december
1934 avgivna betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga
hjälpverksamhetens organisation m. m. (stat. off. utr. 1934:53). Här
må i detta hänseende allenast anföras följande.
För att ernå en lämplig organisation av den verksamhet till barnavårdsnämndernas
stöd, som visat sig erforderlig, hava under senare år inom
samtliga län bildats barnavårdsförbund, vilka utgöra i främsta rummet frivilliga
sammanslutningar av barnavårdsnämnderna inom länen, men vilka
även stå öppna för andra intresserade medlemmar.
I barnavårdsförbundens stadgar angives i regel, att förbundets uppgift är
att inom länet stödja det arbete, som enligt barnavårdslagen åligger länets barnavårdsnämnder,
och att i främsta rummet sörja för att vårdplatser finnas
tillgängliga för, bland annat, ensamstående mödrar med späda barn.
Denna organisation har tillkommit främst tack vare Allmänna barnhusets
direktion och det ekonomiska stöd, som därifrån lämnats.
Allmänna barnhuset, som leder sitt ursprung från ett initiativ av konung
Gustaf II Adolf, arbetar numera enligt ett den 21 november 1930 av Kungl.
Majit fastställt reglemente (Sv. författningssamling nr 402), vilket såsom
barnhusets ändamål angiver, att barnhuset bör bereda vård och uppfostran
åt barn, som äro värnlösa eller eljest i behov av vård, ävensom i övrigt
understödja och främja åtgärder för barns vård och uppfostran. Till fullföljande
av det sålunda angivna ändamålet har Allmänna barnhuset inriktat
sin verksamhet i främsta rummet på anskaffande åt värnlösa barn
av goda fosterhem samt skapande av möjlighet att mottaga harn å upptagningshem
i avbidan på att barnen kunna omhändertagas av fosterhem.
Detta senare sker väsentligen genom att barnhuset lämnar lämpliga understöd
till driftkostnaderna. Numera utövas denna verksamhet indirekt, nämligen
genom barnavårdsförbunden. Beträffande spädbarnshemmen strävar
barnhuset efter att bereda varje barnavårdsförbund tillgång till minst ett
sådant bein. Endast inom ett fåtal län saknas ännu eget, av barnhuset understött
spädbarnshem.
Flertalet av de befintliga spädbarnshemmen ägas av enskilda föreningar
och stiftelser eller enskilda personer. Ett mindre antal ägas av kommuner
44
— huvudsakligen endast de större städerna. Under senare år hava därjämte
en del barnavårdsförbund upprättat egna hem.
Till uppförande och inrättande av spädbarnshem hava bidrag i stor utsträckning
beviljats från allmänna arvsfonden. Det sammanlagda beloppet
av de bidrag, som lämnats till och med budgetåret 1934/1935, uppgår till
254 400 kronor.
De kommunala hemmen drivas med rent kommunala medel. De övriga
hemmens driftkostnader bestridas väsentligen genom dagavgifter för de intagna,
varjämte flertalet åtnjuta understöd från Allmänna barnhuset. Endast
ett fåtal hem hava egna tillgångar, som i större utsträckning kunna tagas
i anspråk för driften.
Allmänna barnhusets driftbidrag äro icke bestämda till samma belopp
per intagen och vårdplats för alla hem. Eftersom de av barnhuset understödda
hemmen merendels icke själva kunna i nämnvärd grad bidraga till
driftkostnaderna, måste nämligen barnhusets understöd givas den storlek,
att det i förening med inkomsten av dagavgifterna täcker driftkostnaderna
vid varje hem. Å andra sidan måste dagavgifterna hållas på en så låg nivå,
att de icke verka hindrande för hemmens utnyttjande. Barnhusets understöd
får enligt bestämmelse i dess reglemente utgå med högst hälften av
driftkostnaden. Hemmen måste följaktligen uttaga en dagavgift, som kan
beräknas täcka halva driftkostnaden. Dagavgiftens storlek växlar vanligen
mellan en krona och en krona 50 öre.
Dagavgifterna erläggas oftast av de intagnas hemortskommuner, genom
barnavårdsnämnderna. De som intagas tillhöra nämligen i regel de mest
blottställda kvinnorna. Endast undantagsvis förekommer, att kvinnor intagas,
som själva kunna betala avgiften.
Allmänna barnhusets kostnader för driftbidragen till spädbarnshemmen
uppgingo under år 1934 till 77 425 kronor 1 öre. Härvid är emellertid att
märka, att barnhusets bidrag avser icke blott de å hemmen vårdade mödrarna
jämte deras barn utan även de ensamma spädbarnen. Under samma år
uppgingo antalet underhållsdagar å de av barnhuset understödda hemmen
till 82 729 och medelkostnaden per underhållsdag till två kronor 55 öre. Av
underhållsdagarna belöpte 40 603 å mödrar med barn — moder och barn
betraktas som en enhet — 39 298 å ensamma spädbarn och 2 828 å väntande
mödrar. Någon fördelning av underhållskostnaderna på de olika kategorierna
är ej möjlig att verkställa. Givetvis kräver en moder med barn
större kostnad än ett ensamt barn. Skillnaden torde dock i realiteten ej
Wiva så stor, som man möjligen skulle vara benägen att antaga, enär modern
är pliktig att deltaga i arbetet med hemmets skötsel och alltså samtidigt representerar
en billig arbetskraft. Om ej denna stöde till förfogande, skulle
större avlönad personal behöva anställas med därav följande ökade kostnader.
Vid beviljande av understöd uppställer barnhuset vissa allmänna villkor.
Enligt dessa gäller, att hemmen i största möjliga utsträckning böra mottaga
mödrar med späda barn och endast i mindre utsträckning ensamma späda
barn. I de fall, då mödrar mottagas någon tid före förlossningen, bör denna
tid i regel icke överstiga en månad. Moder, som intages å ett hem, bör förbinda
sig att vistas å hemmet under minst sex månader. Vidare må endast
i undantagsfall intagas behövande gift moder för kortare tids vård före och
efter nedkomsten.
Enligt från Allmänna barnhuset inhämtade upplysningar och eljest tillgängliga
uppgifter från år 1934 fördela sig antalet vårdplatser för mödrar
å spädbarnshemmen efter län och kategorier på sätt framgår av vid detta
betänkande fogade tabell IV. I densamma hava icke medtagits av enskilda
personer upprättade och ur inkomstsynpunkt drivna hem, som må kunna
45
finnas, enär erfarenheten givit vid handen, att de vanligen hava en mer eller
mindre kortvarig tillvaro. Ej heller äro medtagna de enstaka kommunala
hem, som förvaltas av fattigvårdsstyrelser och därför i formellt hänseende
äro att anse såsom fattigvårdsanstalten Sålunda driver Stockholms stad tva
s. k. barnasyler med tillhopa 40 vårdplatser för mödrar, vilka av denna anledning
icke medräknats. o 0
Av tabellen framgår, att sammanlagda antalet vårdplatser uppgår till 391,
varav 87 avse kommunala hem. Av de övriga icke kommunala hemmen åtnjuta
ett antal med 173 vårdplatser driftbidrag från Allmänna barnhuset.
Härtill må anmärkas, att bidrag från arvsfonden beviljats för två ytterligare
hem, ett för Blekinge län med 12 platser för mödrar och ett för Jämtlands
län med 7 platser. För uppförande av ett hem för Västmanlands lån
med 12 platser har ansökan ingivits örn bidrag från arvsfonden. Dessutom
äro hem planerade för Kalmar och Älvsborgs län med platser för 7 respektive
12 mödrar.
Enskilda förlossningshem finnas till ett antal av omkring
80, vari dock ingå några ovan såsom spädbarnshem redovisade hem. Gränsen
mellan dessa hem och spädbarnshemmen är nämligen delvis flytande,
emedan hemmen ofta tjäna samma ändamål. På grund av de svåra missförhållanden
i skilda hänseenden, som länge förekommit vid de enskdda
förlossningshemmen, infördes år 1931 koncessionstvång för desamma. Bestämmelser
i ämnet äro intagna i stadgan den 29 maj 1931 (Sv. författningssamling
nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem. Med förlossningshem
förstås i stadgan anstalt eller hem för beredande av sluten vård
i samband med barnsbörd. Såsom enskilt anses förlossningshem, för vars
driftkostnad ansvar icke i sista hand helt eller till viss kvotdel åvilar staten,
landsting, kommun eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager.
Énskilt förlossningshem må ej drivas med mindre medicinalstyrelsen
därtill lämnat tillstånd. Undantag härifrån har medgivits beträffande hem,
som voro i verksamhet vid tiden för stadgans ikraftträdande (den 1 juli
1931), men för dessa gäller i stället viss anmälningsskyldighet m. m. Ansökan
örn tillstånd skall göras av den, som ämnar driva hemmet, och skall
åtföljas av vissa uppgifter och handlingar, ägnade att tjäna till ledning vid
tillståndsfrågans bedömande. Örn meddelat tillstånd utfärdas skriftligt bevis.
För hemmet skall finnas legitimerad läkare, som skriftligen förbundit
sig att bestrida läkarvården därstädes ävensom att öva tillsyn å vårdanordningarna
och avgiva berättelse över verksamheten. Journal över å hemmet
vårdade skall även föras. De enskilda förlossningshemmen äro i medicinskthygieniskt
hänseende underkastade inspektion av medicinalstyrelsen, sorn,
därest uppenbart missförhållande befinnes föreligga vid sådant hem och rättelse
ej åstadkommes, äger återkalla meddelat tillstånd och förbjuda fortsatt
drivande av hemmet. Tillsyn å dylika hem i andra hänseenden utövas
— under inseende av statens inspektör för fattigvård och barnavård ■—- utav
statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsnämnderna
ävensom, där så finnes erforderligt, av särskilt tillkallade personer. Förseelse
mot stadgan kan straffas med böter upp till 1 000 kronor eller, då
omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
De enskilda förlossningshemmen åtnjuta för närvarande i regel inga bidrag
från det allmänna. Befolkningskommissionen har emellertid i sitt betänkande
med förslag till omorganisation av förlossningsvården m. m. föreslagit,
att sådant hem under vissa förutsättningar skall kunna få åtnjuta
statsbidrag till driftkostnaden under villkor, att förlossningsvård meddelas
mot en dagavgift av högst en krona.
46
Naturligen kunna inga regler uppställas för på vilket sätt en nödställd
moder i olika fall bör beredas tillflyktsort under tiden före eller efter nedkomsten.
Valet av åtgärd i sådant hänseende måste städse bliva beroende
av en prövning av de föreliggande omständigheterna, såsom kvinnans behov av
\aid och tillsyn, hennes karaktär, hennes behov att dölja sitt moderskap o. s. v.
De utväga!, som ligga närmast till hands, äro att bereda kvinnan möjlighet
att behålla sin vanliga bostad, därest hon har lämplig sådan, eller att giva
henne möjlighet att hyra annan bostad. Dessa möjligheter torde här icke
behöva vidare avhandlas.
Fiamför allt kvinnor, som äro i behov'' av7 en tillflyktsort under längre tid
före nedkomsten, torde ofta lämpligen böra beredas inackordering i någon
privat familj, under förutsättning att lämplig sådan finnes att tillgå för rimlig
kostnad. Det bör icke vara omöjligt att anskaffa dylika familjer, och
kostnaderna torde, åtminstone icke vid inackordering å landsbygden och örn
kvinnan i någon utsträckning deltager i förekommande sysslor, behöva lägga
hinder i vägen. Det torde här knappast behöva utsägas, att endast sådana
familjer lå ifrågakomma, vilka äro så väl kända, att de icke kunna befaras
utnyttja situationen för obehörig vinning.
Erinras må emellertid, att enligt ovan omnämnda stadga angående ens)ukhem
och förlossningshem tillstånd av medicinalstyrelsen erfordlas
för vaije hem oavsett storleken ■— vilket bereder sluten vård »i samband
med barnsbörd». Pa grund av denna bestämmelse torde vissa svårigheter
kunna uppstå för beredande av inackordering i privat familj för en
väntande moder. Dessa svårigheter böra dock kunna undgås genom att sådan
inackordering ej tillätes omfatta tiden närmast före nedkomsten. För
denna tid torde i stället någon av nedan angivna möjligheter kunna ifrågakomma.
Samma uppgift som nu nämnda inackordering bör med fördel kunna fyl^•Vi
‘iven ?'' vil°- och konvalescenthem, varpå en förhållandevis god
tillgång tinnes i vårt land. Dessa hem äro visserligen för närvarande icke
speciellt inriktade på att mottaga väntande mödrar, men enligt kommissionens
mening måste de anses väl lämpade även för en dylik uppgift, som
ock böra^ låta sig utan olägenhet förena med deras egentliga ändamål.
k|ur ma även nämnas den betydelse de enskilda förlossningshemmen kunna
äga i förevarande hänseende. De mindre av dessa torde för närvarande
anlitas även för längre vistelse före nedkomsten av de kvinnor, som anse
sig nödsakade att dölja sitt moderskap, under förutsättning att de besitta
nödiga ekonomiska förutsättningar.
0 De enskilda förlossningshemmen torde i regel icke kunna komma i fråga
såsom tillflyktsort för de genom det allmännas försorg hjälpta kvinnorna,
emedan de icke meddela fri förlossningsvård och jämväl i övrigt oftast torde
erbjuda en alltföi kostsam vard. I den man de komma i åtnjutande av
statsbidrag till driften enligt kommissionens tidigare förslag och sålunda också
meddela förlossningsvård på samma villkor som de offentliga anstalterna,
böla de dock kunna utnyttjas även för här ifrågavarande kvinnor, därest
vistelsen i övrigt icke kräver för stora kostnader.
För dem, som behöva en tillflykt huvudsakligen för tiden efter nedkomsten,
böra spädbarnshemmen, varför kommissionen ovan redogjort, komma
i fråga. Å dessa hem kunna de kvinnor, vilka äro i särskilt behov av tillsyn
och handledning, under betryggande kontroll erhålla en för ändamålet anpassad,
god och sakkunnig vård för såväl sig som sitt barn.
^jälpcns införande kommer att medföra vissa förändringar med avseende
å spädbarnshemmens drift och finansiering, vilka i detta sammanhang
torde böra upptagas till behandling.
47
För understöd till spädbarnshemmen uppställer Allmänna barnhuset såsom
ovan anförts bland annat vissa generella villkor med avseende å de
intagna kvinnornas vårdtid, nämligen att vistelsen före nedkomsten ej bör
överstiga en månad samt vistelsen efter densamma ej understiga sex månader.
Kommissionen har tidigare av statsfinansiella skäl ansett sig böra föreslå,
att mödrahjälpen i intet fall må utgå med högre belopp än 300 kronor, varav
högst 200 kronor må avse tiden före nedkomsten. Då såsom tidigare upplysts
medelkostnaden för vård å spädbarnshem under år 1934 utgjorde två
kronor 55 öre per dag, följer härav, att det av barnhuset föreskrivna villkoret
om vårdtid å spädbarnshemmen icke kan oförändrat iakttagas, då dit hänvisas
kvinnor, som beviljats mödrahjälp.
Givetvis hade det varit önskvärt, att gällande principer med avseende å
vårdtid å spädbarnshemmen, vilka principer framför allt dikterats av hänsynen
till barnens bästa, kunnat i större utsträckning upprätthållas än nu
måste bliva fallet. Det omfattande och förtjänstfulla arbete, som barnhuset
nedlagt på stärkande av sambandet mellan mor och barn, är förvisso värt
allt erkännande. Det torde dock vara obestridligt, att dessa principer icke
kunna tillämpas beträffande alla kvinnor, som behöva hjälp. Kommissionen
hänvisar härutinnan till vad kommissionen tidigare anfört vid övervägande
av under huru lång tid mödrahjälp bör få åtnjutas. Kommissionen
har icke heller ansett lämpligt eller möjligt att föreslå någon undantagsbestämmelse
för de mödrar, som beredas vård å spädbarnshem. Emellertid
torde spädbarnshemmens karaktär i tillräcklig omfattning kunna bibehållas
genom att de tagas i anspråk för de kvinnor, vilkas behov av hjälp efter nedkomsten
är mest långvarigt, och framför allt för dem, beträffande vilka särskilda
villkor om amningstid ansetts böra uppställas.
Ur det allmännas synpunkt böra inga som helst hinder möta mot att
kvinnan, sedan hennes rätt till mödrahjälp utlöpt, stannar kvar å hemmet,
därest kostnaderna för den fortsatta vistelsen gäldas i annan ordning.
Kommissionen vill slutligen betona, att det betydelsefulla sambandet mellan
mor och barn under amningstiden enligt kommissionens uppfattning
kan möjliggöras även på andra och kanske naturligare vägar än dem spädbarnshemmen
erbjuda. Det torde vara obestridligt, att den ur såväl kvinnans
som det allmännas synpunkt mest önskvärda lösningen av denna fråga
består däri att skapa möjlighet för kvinnan att komma i arbete i sitt yrke,
så snart hon återvunnit sina krafter, men samtidigt hava barnet kvar i sin
vård. En betydelsefull åtgärd i sådant syfte är anordnande av barnkrubbor
eller storbarnkammare, där mödrarna under arbetstiden kunna få lämna sina
barn för tillsyn och omvårdnad. Barnkrubbor finnas numera också i flera
städer och även i enstaka industrisamhällen. Hela antalet uppgår dock för
närvarande icke till mer än ett hundratal. Följaktligen återstår synnerligen
mycket att göra i detta hänseende.
Införandet av den nya hjälpformen kommer vidare att föra med sig en
omläggning av spädbarnshemmens finansiering.
Såsom ovan nämnts bestrida kommunerna för närvarande dagavgifterna,
motsvarande ungefär kalva driftkostnaden, för de kvinnor, som ej själva
kunna erlägga dessa, medan andra hälften för det stora flertalet hem täckes
av Allmänna barnhuset genom driftbidrag. Ä de kommunala hemmen laller
hela kostnaden på kommunerna. I oell med att behövande mödrar icke
längre hänvisas till kommunal hjälp utan erhålla mödrahjälp, vilken, såsom
tidigare anförts, bör utgå helt av statsmedel, bortfaller givetvis också kommunernas
skyldighet att svara för kostnader för kvinnor, som genom mödrahjälpens
försorg intagits å spädbarnshem. Vidare synes ej heller för barn
-
48
huset längre förefinnas någon anledning eller ens vara väl förenligt med dess
ändamål att bidraga till dessa kostnader, vilkas bestridande blivit en statsuppgift.
Den nya hjälpformens införande innebär givetvis ingen ändring med avseende
å kostnadernas bestridande för de kvinnor, som i fortsättningen kunna
tänkas komma att vistas å spädbarnshem under tid, för vilken de icke
beviljats mödrahjälp.
Om sålunda Allmänna barnhuset kan indraga sina understöd till spädbarnshemmen
för mödrar, som där bereus vård genom mödrahjälpens försorg,
kvarstår dock hemmens beroende av barnhuset beträffande kostnaderna
för därstädes vårdade ensamma spädbarn.
Till ledning för en uppskattning av de minskade utgifter för barnhuset,
som mödrahjälpens införande möjliggör, må erinras örn att barnhusets kostnader
för hemmen under år 1934 såsom nämnts uppgingo till 77 425 kronor.
Detta belopp utgjorde bidrag för 38 671 underhållsdagar för mödrar nied
eller utan barn samt 35 720 underhållsdagar för ensamma spädbarn. Barnhusets
verksamhet nied avseende å spädbarnshemmen är emellertid stadd i
stark utveckling, och totalkostnaden för hemmen under år 1935 har uppskattats
till omkring 100 000 kronor.
Såsom framgår av vad organisationssakkunniga i sitt i det föregående omnämnda
betänkande anfört angående Allmänna barnhusets verksamhet och
ekonomiska resurser, torde en minskning av barnhusets utgifter i och för
sig icke vara opåkallad. De sakkunniga hava nämligen beräknat, att ett
uppehållande och utvecklande av barnhusets verksamhet i önskvärd omfattning
skulle kräva, att barnhuset erhölle ett årligt tillskott av 100 000—
125 000 kronor. För att fylla detta behov hava de sakkunniga föreslagit, att
landstingen skulle träda in, ehuru något åläggande i sådant syfte icke borde
ske.
Den dagavgift, som det allmänna bör erlägga för kvinna, som hänvisats
till spädbarnshem, torde icke kunna bestämmas till samma belopp för alla
hem. Driftkostnaderna variera nämligen vid de olika hemmen — vid de av
Allmänna barnhuset understödda hemmen växlade sålunda kostnaderna under
år 1934 mellan en krona 81 öre och tre kronor 83 öre per dag — och avgiften
torde böra fixeras till ett belopp, som i huvudsak svarar emot skälig
driftkostnad. Avgifterna synas därför böra efter särskild prövning fastställas
för varje hem. För år 1934 utgjorde såsom tidigare anförts medelkostnaden
per underhållsdag vid de av barnhuset understödda hemmen två kronor
55 öre. Med utgångspunkt härifrån torde en högre dagavgift än tre kronor
icke behöva medgivas.
Praktiskt hade varit, om spädbarnshemmen i särskild ordning kunnat
generellt förklaras berättigade till visst statsbidrag per underhållsdag för å
hemmen vårdade kvinnor, vilka beviljats mödrahjälp. Med hänsyn till
mödrahjälpens föreslagna konstruktion — främst den ersättningsskyldighet
gentemot det allmänna, som enligt vad kommissionen nedan kommer att utveckla
bör åvila barnafadern — har kommissionen dock ej funnit en sådan
anordning möjlig.
För att ett spädbarnshem skall tagas i anspråk för beredande av vård åt
kvinnor, som beviljats mödrahjälp, bör det hava att ställa sig till efterrättelse
de allmänna villkor, som kunna komma att uppställas av den myndighet,
som får sig anförtrodd ledningen av mödrahjälpsverksamheten. Kommissionen
vill i detta hänseende allenast påpeka, att nu gällande, av barnhuset
uppställda villkor därom, att gift kvinna endast undantagsvis må intagas,
icke bör bibehållas. Möjlighet att tillgodose den gifta kvinnans behov av
vård och vila i samband med barnsbörd finnes för närvarande i alltför rinea
49
utsträckning. Genom att bereda den gifta kvinnan i samma mån som den
ogifta tillgång till spädbarnshemmen, torde dock kunna förväntas, att förhållandena
härutinnan skola bliva mera tillfredsställande.
Förhållandet mellan mödrahjälp och fattigvård. Vid sin allmänna motivering
av förslaget om mödrahjälp anförde kommissionen bland annat, att
särskilda åtgärder borde vidtagas för hävande av den ekonomiska nödsituation,
vartill havandeskap och barnsbörd kunde giva upphov. Anledningen
till nödsituationen skulle sålunda vara att söka endast i havandeskapet och
barnsbörden. Givetvis kan emellertid i samband med havandeskap och
barnsbörd förekomma ett ekonomiskt nödläge, som icke alls eller endast delvis
har sin grund i själva havandeskapet eller barnsbörden. En ensamstående
kvinna, som kommit i grossess, har exempelvis redan under tiden före
havandeskapet åtnjutit understöd från fattigvården till följd av oförmåga
att tillfredsställande försörja sig, och samma oförmåga består under den tid,
varunder hon enligt kommissionens förslag skulle äga åtnjuta mödrahjälp.
I ett dylikt fall härrör tydligen hjälpbehovet under nämnda tid antingen icke
alls eller, örn hjälpbehovet ökats, endast till den del, som motsvarar ökningen,
från havandeskapet och barnsbörden. I övrigt har behovet sin grund
i samma omständighet, som föranledde fattigvårdsunderstöd redan före havandeskapet.
Det torde vara uppenbart, att i praktiken avsevärda svårigheter
kunna uppstå för en uppdelning av understödsbehovet, allt eftersom
det härrör av havandeskapet och barnsbörden eller av andra omständigheter.
Främst med hänsyn härtill synes lämpligt, att under den tid, mödrahjälp
utgår, denna skall täcka kvinnans hela understödsbehov, sålunda utan
avseende vid huruvida detta endast delvis har sin grund i havandeskapet och
barnsbörden. Härigenom komma mödrahjälp och fattigvård aldrig att kunna
utgå samtidigt till en och samma kvinna.
Erinras bör om en situation, som kan inträffa, om kvinnan är gift och
sammanlever med sin man. Familjen åtnjuter i sin helhet fattigvårdsunderstöd
på grund av att mannen är sjuk. Hustrun råkar i grossess och kommer
i åtnjutande av mödrahjälp. Denna skall då enligt vad ovan anförts
täcka hela hennes understödsbehov men givetvis icke övriga familjemedlemmars.
Härav följer, att fattigvården kan minska sitt understöd lill att allenast
avse mannen och i förekommande fall barnen. Hustrun kommer sålunda
att åtnjuta mödrahjälp och de övriga familjemedlemmarna fattigvård.
Någon olägenhet av en sådan kombination av understödsformerna
torde dock icke behöva möta.
Slutligen bör anmärkas, att det synes naturligt och lämpligt, att formen
för understöd åt modern och åt det nyfödda barnet är densamma. Erhåller
modern hjälp för tid efter nedkomsten, bör denna sålunda, där så kräves,
tiven innefatta hjälp till barnet. Dock bör detta endast gälla under förutsättning,
att barnet vårdas tillsammans med modern. På grund av vad i
annat sammanhang anförts torde emellertid beviljande av mödrahjälp under
annan förutsättning icke ifrågakomma.
Farsörjningspliktigas ersättningsskyldighet. Sådan mödrahjälpen utformats
enligt kommissionens ovan återgivna förslag, anser sig kommissionen
icke'' kunna underlåta att föreslå sådana bestämmelser, att statsverket åtminstone
i vissa fall av fadern äger återkräva vad av den utgivna mödrahjälpen
som svarar mot de underhållsbidrag, vilka denne eljest skolat utgiva. Denna
regressrätt bör i princip gälla såväl gentemot den gifte mannen som mot den
ogifte.
Det skulle vidare kunna ifrågasättas att stadga viss ersättningsskyldighet
4—S60B2S
50
för kvinnans föräldrar, vilka det också åvilar viss försörjningsplikt. Såsom
kommissionen tidigare framhållit, bör vid prövningen av kvinnans behov av
hjälp även undersökas, huruvida sådan kan erhållas av föräldrarna. Härutöver
synes man dock ej lämpligen böra gå. Såsom utan praktisk betydelse
i förevarande sammanhang torde slutligen kunna förbigås den försörjningsplikt,
som kan föreligga beträffande barn gentemot föräldrar.
Den regressrätt, som kommissionen sålunda anser böra finnas gentemot
barnets fader, bör dock endast gälla sådan mödrahjälp, som avsett kvinnans
underhåll. Visserligen hade det möjligen varit principiellt riktigare att utsträcka
regressrätten att omfatta även hjälp, som lämnats till barnets underhåll.
Kommissionen har emellertid ansett alltför stora praktiska olägenheter
tala mot en sådan utsträckning av regressrätten. Den mödrahjälp, som kan
komma att avse allenast barnets underhåll, torde ock bliva synnerligen ringa.
Då kommissionen sålunda begränsat regressrätten till sådan mödrahjälp, som
avsett kvinnans underhåll, har därmed också från regressrätt uteslutits exempelvis
sådan mödrahjälp, som avsett att lämna kvinnan tillfälle att inköpa
arbetsredskap eller dylikt.
Då lämnandet av mödrahjälp kan innebära, att modern av staten erhåller
en större hjälp än fadern civilrättsligt är pliktig lämna — faderns skyldighet
att bidraga till kvinnans underhåll står ju i ett visst samband med hans ekonomiska
omständigheter — har kommissionen ej ansett sig kunna föreslå,
att fadern ålägges en obegränsad ersättningsskyldighet för utgiven hjälp till
kvinnans underhåll. Ersättningsskyldigheten gentemot det allmänna bör ej
sträcka sig längre än faderns civilrättsliga förpliktelser. Fadern bör alltså ej
på grund av bestämmelsen örn regressrätt kunna förpliktas utgiva mer än
han eljest varit pliktig gälda. Det nu anförda har även den innebörden, att
mödrahjälpen och underhållsskyldigheten skola avse samma tid för att regressrätt
skall föreligga. Detta har särskilt stor betydelse i fråga om sådan
regressrätt, som riktar sig mot fader till barn utom äktenskap. Medan den
äkta mannen regelmässigt har en ständig underhållsskyldighet gentemot
hustrun, är fadern till utomäktenskapligt harn endast skyldig att bidraga
till kvinnans underhåll under en viss, i regel ganska snävt begränsad tid närmast
före och efter nedkomsten enligt bestämmelserna i 5 § i lagen den 14
juni 1917 om barn utom äktenskap. Dessa bestämmelser torde för övrigt
komma att få en mera begränsad räckvidd, därest de av kommissionen avgivna
förslagen om fri förlossningsvård och moderskapspenning bliva genomförda.
Den nyss anförda förutsättningen för regressrätt, att mödrahjälpen
och underhållsskyldigheten skola avse samma tid, har emellertid vidare
den betydelsen, att om mödrahjälp lämnats för viss tid, exempelvis med 3
kronor örn dagen under en angiven månad, men den äkta mannen eller fadern
till barn utom äktenskap blott ansetts skyldig bidraga till kvinnans underhåll
med 2 kronor örn dagen, så kan den del av mödrahjälpen, som överstiger
sistnämnda dagsbelopp, icke uttagas av mannen på grund av hans underhållsplikt
för en senare månad.
Med den utformning, regressrätten sålunda skall erhålla, anser kommissionen
det icke möjligt att låta densamma prövas och fastställas i administrativ
ordning utan har konstruerat denna ersättningsskyldighet så, att den innebär,
att statsverket inträder i kvinnans civilrättsliga anspråk på underhåll,
ett anspråk, som alltså måste göras gällande vid domstol.
För undvikande av alt kvinna, som beviljats mödrahjälp under sådana förhållanden,
att statsverket skulle äga regressrätt mot mannen, kommer i åtnjutande
av såväl mödrahjälpen som underhållsbidrag från mannen, hör
domstol lämpligen i mål angående underhållsbidrag till mödrar för tiden före
eller efter nedkomsten inhämta upplysning, huruvida och i vilken utsträck
-
51
ning mödrahjälp beviljats. Ett stadgande härom har kommissionen upptagit
i ett förslag örn tillägg till 25 § i lagen örn barn utom äktenskap. För att regresskrav
skall kunna avgöras i samband med en talan av kvinnan, skall
domstolen vidare enligt förslaget låta statsverket få möjlighet att inträda i
rättegången på grund av den legala cessionen. För motsvarande underhållsprocess
gentemot äkta make finnes ej särskild reglering, men dessa fall torde
icke heller få större praktisk betydelse bland annat på grund av de föreslagna
bestämmelserna om eftergift av regressrätten, vilka kommissionen
nu skall behandla.
I den mån den underhållsskyldiges ekonomiska förhållanden äro sådana,
att han skäligen ej kan anses äga förmåga att utgiva bidrag, kan det uppenbarligen
icke anses erforderligt eller lämpligt att från statsverkets sida nedlägges
arbete och kostnader på en process, som icke kan väntas giva ekonomiskt
utbyte. Kommissionen har främst med hänsyn härtill föreslagit, att
regressrätten i vissa fall må kunna eftergivas. Härvid bör till en början erinras
därom att ■— såsom kommissionen framhållit vid framläggande av sina
synpunkter på behovsprövningen — i varje fall, där så är möjligt, faderns
förmåga att lämna bidrag bör tagas i beaktande redan vid bedömandet av
moderns behov av hjälp på det sätt, att hon icke beviljas mödrahjälp i större
omfattning än som motiveras av faderns bristande bidragsförmåga. I de
fall, då alltså redan vid hjälpens beviljande hänsyn tagits till faderns ekonomiska
förhållanden, finnes i regel icke något utrymme för ett senare ersättningskrav
mot denne.
Ofta måste emellertid hjälp beviljas under omständigheter, som ej medgiva
någon prövning av faderns ekonomiska ställning. I regel torde detta
endast gälla, då fråga är om barn utom äktenskap, men i dylika fall torde
sådana förhållanden bliva mycket vanliga. Om modern av annan anledning
än att fadern befunnits sakna betalningsförmåga icke erhåller något underhållsbidrag
— fadern vägrar t. ex. att utgiva bidrag eller kan ej anträffas
eller faderskapet kan vara tvistigt — måste hjälpen utmätas endast med hänsyn
till moderns ekonomiska förhållanden. I nu angivna fall måste mannens
förmåga att bidraga komma under bedömande först på ett senare stadium,
då hjälpen redan beviljats. Härav följer tydligen, att i sådana fall anledning
till ersättningskrav ofta kan befinnas föreligga, men även i dessa fall kan
givetvis orsak till eftergift av regressrätten förefinnas på grund av dess praktiska
värdelöshet.
Eftergivande av rätten att återkräva mödrahjälp bör emellertid jämväl
kunna ske i sådana fall, då andra särskilda omständigheter än de ekonomiska
sådant påkalla. Närmast har kommissionen härvid avsett, att regressrättens
utövande stundom kunde lända kvinnan till skada. Här komma i
fråga de fall, då kvinnan måste dölja sitt moderskap och regressrättens utövande
skulle kräva vidtagande av sådana rättsliga åtgärder, som omöjliggjorde
detta.
Slutligen bör framhållas, att då mödrahjälp lämnats i form av lån och alltså
kvinnan själv iklätt sig återbetalningsskyldighet för densamma, något utrymme
för regressrätt från statsverkets sida gentemot tredje man icke kan
anses föreligga.
52
KAP. lil.
Organisationen av de i föregående kapitel föreslagna
åtgärderna.
Kommissionens i första kapitlet framförda förslag innebär, att varje svensk
kvinna vid barnsbörd skall äga rätt till moderskapspenning med ett fixt belopp,
lika för alla kvinnor. Kommissionen har föreslagit undantag från
denna rätt allenast beträffande kvinnor, som av fattigvården mottagits till
stadigvarande försörjning eller som intagits å vissa anstalter. Den prövning,
som måste föregå beslut örn utbetalande av moderskapspenning, blir
på grund härav av en synnerligen enkel beskaffenhet, varför några särskilda
krav på det beslutande organets kvalifikationer ej behöva uppställas. Vilket
organ, som bör tagas i anspråk, kan följaktligen betraktas som en ren lämplighetsfråga.
Med hänsyn härtill vill kommissionen framlägga förslag i detta
avseende först sedan kommissionen förehaft till prövning spörsmålet, åt
vilket organ beslutanderätten i fråga om de i andra kapitlet föreslagna
mödrahjälpsåtgärderna bör uppdragas.
Vid övervägande av sistnämnda fråga vill kommissionen till en början
framhålla, att hjälpverksamheten måste organiseras så, att hjälp kan beredas
även kvinnor, som icke anse sig hava möjlighet att tillstå sitt havandeskap
för ortsmyndigheterna. Ett tillgodoseende av detta krav innebär, att
något kommunalt organ icke kan anförtros uppgiften att avgöra ansökningar
om hjälp. Nu anförda fordran på organisationen har emellertid icke avseende
å alla fall utan endast å dem, som kommissionen hoppas skola bliva
undantag. Med hänsyn härtill skulle kunna ifrågasättas att för de fall, då
kvinnan utan olägenhet kan vända sig till de kommunala myndigheterna
med sin begäran örn hjälp, uppdraga beslutanderätten åt ett kommunalt organ.
Härvid må erinras om tvenne omständigheter av väsentlig vikt för
ett bedömande av lämpligheten av en sådan anordning, nämligen att kostnaderna
för verksamheten avses helt utgå av statsmedel samt att några lätttillämpliga,
schematiska regler icke med fördel ansetts kunna uppställas för
avgörande av i vilka fall hjälp bör utgå och vilken storlek den i varje enskilt
fall bör givas. Vid avgörande av dessa frågor måste med nödvändighet det
personliga omdömet komma att spela en betydande roll. På grund härav
torde det ur statens synpunkt knappast vara ekonomiskt försvarligt att lägga
beslutanderätten i händerna på någon kommunal myndighet. Häremot
talar också svårigheten att i sådant fall ernå en någorlunda likformig tillämpning
av bestämmelserna.
Om sålunda enligt kommissionens mening uppgiften att avgöra mödrahjälpsärenden
icke bör tilläggas något kommunalt organ, återstår spörsmålet,
huruvida ärendena böra hänskjutas till en central myndighet eller örn en
decentralisering exempelvis till något länsorgan lämpligen kan ske.
Vad kommissionen nyss anfört örn risken av alltför stor ojämnhet i tilllämpningen,
därest kommunala organ bleve beslutande instanser, gäller varje
decentralisering av dessa ärendens behandling, ehuru givetvis olägenheterna
53
vid länsorgan såsom beslutande bliva väsentligt mindre. Beaktas må även,
att besvärsrätten i dessa ärenden icke kan tillmätas större praktiskt värde
med hänsyn till deras i regel särskilt brådskande beskaffenhet. För en decentraliserad
handläggning torde inga andra statsorgan stå till buds än länsstyrelserna.
Förutom att mödrahjälpsverksamheten måste sägas ligga vid
sidan örn länsstyrelsernas verksamhetsområde skulle länsstyrelsernas anlitande
icke bereda möjlighet för en sådan prövning av ärendena, som kommissionen
anser oundgänglig. Enligt kommissionens mening böra nämligen
mödrahjälpsärendena prövas och avgöras väsentligen av i praktiskt socialt
arbete väl förfarna män och kvinnor. Detta krav skulle visserligen kunna
tillgodoses genom att särskilda länsnämnder inrättades, men en dylik organisation
bleve utan tvivel rätt kostsam samtidigt som den vore behäftad med
de svagheter, som följa av decentralisationen.
Kommissionen har jämväl övervägt, huruvida något av landstingens organ
skulle kunna tagas i anspråk för uppgiften. Bortsett från de skäl, som från
landstingens sida skulle kunna anföras mot deras handhavande av en statlig
understödsverksamhet, möta mot en sådan anordning i huvudsak samma
erinringar, som ovan anförts. Därutöver må dock särskilt framhållas, att
mödrahjälpsärendenas skyndsamma behandling kräver tillgång till ett mera
permanent arbetande organ än landstingen torde kunna erbjuda.
Om kommissionen med hänsyn till det anförda sålunda finner en centralisering
av verksamheten påkallad, bör övervägas, vilket centralt organ,
som skulle kunna anförtros den ifrågavarande uppgiften. Härvid synas
kunna ifrågakomma pensionsstyrelsen och socialstyrelsen, möjligen även
medicinalstyrelsen. Ingen av dessa styrelser har emellertid uppgifter, som
äro jämförbara med dem, som här skulle ifrågakomma. Vilken styrelse,
som än betroddes med uppgiften, finge tydligen för ändamålet inrättas en
särskild byrå inom styrelsen. I avgörandet av mödrahjälpsärendena skulle
utom generaldirektören äga deltaga vissa av Kungl. Majit utsedda personer.
Uppenbart är, att en sådan arbetsbörda som den, dessa ärendens behandling
skulle medföra, icke med styrelsernas nuvarande organisation kan påläggas
vederbörande generaldirektör, en arbetsbörda, som dessutom skulle
representeras av ärenden helt liggande utom hans ordinarie verksamhetsområde.
Med hänsyn härtill och då dessa olägenheter kunna undgås utan nämnvärd
ökning av kostnaderna, vill kommissionen föreslå, att ärendenas behandling
uppdrages åt en för ändamålet särskilt organiserad, fristående
nämnd. Klagan över denna nämnds beslut torde få förås hos Konungen
i socialdepartementet. Till nämndens organisation ävensom kostnaderna för
dess verksamhet vill kommissionen senare återkomma.
För verksamhetens bedrivande måste stå till förfogande ett med orts- och
personkännedom väl utrustat lokalt organ med uppgifter av beredande natur.
I de regelmässiga fallen synes böra tillgå så, att den hjälpbehövande
kvinnan gör ansökan örn understöd hos detta lokala organ, vilket har att
verkställa nödig utredning och därmed jämte förslag till hjälpåtgärder överlämna
ansökningen till den centrala nämnden. 1 sakens natur ligger, att
det lokala organets utredning och förslag måste komma att få en väsentlig
betydelse för den centrala nämndens prövning och avgörande. På grund
härav är av vikt, att ett viii kvalificerat lokalt organ erhålles. De kommunala
organ, vilkas verksamhetsområden erbjuda anknytningspunkter till
mödrahjälpsverksamheten, äro fattigvårdsstyrelscrna och barnavårdsnämnderna,
i viss mån även pensionsniimnderna.
Att kommissionen ej vill föreslå fattigvårdsstyrelscrna för denna uppgift,
opaginerad Kontrollera mot PDF
torde framgå redan av vad tidigare anförts om att mödrahjälpen bör hållas
strängt skild från fattigvården. Detta bleve, åtminstone i de hjälpsökandes
ögon, knappast möjligt, om fattigvårdens organ skulle anlitas, låt vara endast
för en beredande uppgift. Vad angår pensionsnämnderna hava dessa
genom sin befattning med tilläggspensioner vissa förutsättningar för handhavande
av en understödsverksamhet, ehuru vid nämndernas behandling av
ansökningar örn tilläggspensioner icke förekommer någon fri behovsprövning.
En väsentlig fördel ur förevarande synpunkter är emellertid, att pensionsnämndernas
verksamhet är helt skild från fattigvården. A andra sidan
är deras verksamhet väsentligen inriktad på att tillgodose helt andra hjälpbehövande
och även helt andra hjälpbehov än dem, som falla inom ramen
för mödrahjälpen. Ur sistnämnda synpunkt äro otvivelaktigt barnavårdsnämnderna
bäst ägnade att handhava mödrahjälpen. Barnavårdsnämnderna
äro organ för kommunernas barnavårdande verksamhet och med barnavården
sammanhänger också naturligt och intimt de blivande och nyblivna
mödrarnas vård. De ogifta mödrarna stå redan nu i viss mån under barnavårdsnämndernas
uppsyn därigenom, att dessa skola förordna barnavårdsmän
för deras barn. Kommissionen anser därför mest naturligt, att barnavårdsnämnderna
göras till organ för mödrahjälpen.
Mot lämpligheten av barnavårdsnämndernas anlitande för denna uppgift
kan visserligen anföras, att deras verksamhet till väsentlig del är av annan
än ekonomisk natur. Någon direkt understödsverksamhet bedriva de icke.
Men å andra sidan finnes givetvis ingen anledning antaga, att barnavårdsnämnderna
skulle sakna förutsättningar för upptagande av en sådan verksamhet,
om detta ur andra synpunkter kan anses lämpligt. Här må erinras
örn barnavårdsnämndernas sammansättning. De utgöras av a) en ledamot
av kommunens fattigvårdsstyrelse, b) en i församlingstjänst inom kommunen
anställd ordinarie präst, c) en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor
anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen anställd särskild
lolkskolinspektör, d) minst två andra för nit och intresse för hamnell
ungdomsvård kända män eller kvinnor, samt e) i stad och i landskommun,
där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller municipalläkare är bosatt,
en läkare. Minst en ledamot skall vara kvinna, varjämte föreskrives,
att juridisk sakkunskap, där så lämpligen kan ske, skall vara företrädd inom
nämnden. Provinsial- och extra provinsialläkare äga att vara tillstädes vid
sammanträden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de
ej liro ledamöter i nämnderna, med rätt att deltaga i överläggningarna men
ej i besluten.
Anmärkas må i detta sammanhang, att mindre kommun av Konungen kan
för viss tid eller tillsvidare befrias från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd.
I sådant fall skall barnavårdsnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelsen,
förstärkt med en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie
präst samt en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor
anställd lärare eller lärarinna. För sådant fall skall kommunen utse en av
nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds- och
uppfostringsfrågor att vara föredragande i de ärenden, som ankomma på
nämndens prövning. Den 1 juli 1934 voro 154 kommuner jämlikt nyssnämnda
bestämmelse befriade från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd.
Dessa kommuner utgjordes huvudsakligen av de mycket små.
Sålunda hade 102 av dem mindre än 500 invånare. Ingen hade mer än
1 250.
Vid övervägande huruvida barnavårdsnämnderna till sin sammansättning
kunna anses väl ägnade att fylla de krav, som handhavandet av mödrahjälpsverksamheten
skulle medföra, måste beaktas, att denna verksamhet i
opaginerad Kontrollera mot PDF
utpräglad grad är en verksamhet till förmån för kvinnorna och därtill ofta
av för dem särskilt ömtålig natur. Med hänsyn härtill måste sägas, att nu
gällande bestämmelser om antalet kvinnliga ledamöter i nämnden minst
en av sammanlagt fem eller i vissa fall sex — tillförsäkra kvinnorna ett rilltför
litet inflytande. Örn kommissionen dock anser sig kunna underlåta att härutinnan
föreslå någon ändring, beror detta därpå, att kommissionen på en
annan och säkrare väg vill erna garantier för kvinnornas inflytande pa dessa
ärendens beredning, nämligen genom föreskrift att för mödrahjälpsärenden
skall inom varje barnavårdsnämnd finnas en särskild föredragande, vilken
skall vara kvinna. Föredraganden bör även hava till uppgift att å nämndens
vägnar mottaga framställningar örn hjälp och verkställa eller ombesörja
erforderlig utredning. Detta senare synes angeläget, emedan det oftast
torde vara betydligt lättare för den hjälpsökande kvinnan att framlägga små
personliga förhållanden i här ifrågakommande hänseenden för en annan
kvinna än för en man, liksom även en kvinna som regel bör hava större förutsättningar
för att kunna förstå den hjälpsökande och hennes situation.
En sådan föredragande bör för övrigt ej allenast hava till uppgift att utreda
mödrarnas behov av ekonomiskt stöd och förhjälpa dem till dylikt. Det synes
både naturligt och lämpligt, att föredraganden i bekymmersamma situationer
även giver mödrarna råd och hjälper dem att tinna utvägar, söker
ordna för dem i förhållande till hem och arbetsgivare o. s. v., allt uppgifter,
som ej kunna anses mindre viktiga än att bereda direkt ekonomisk hjälp.
Då mödrahjälpen är en rent statlig verksamhet, synes det väl motiverat,
att föredraganden icke utses av kommunen utan av det centrala statsorgan,
under vilket mödrahjälpen kommer att sortera. Härigenom vinnes större
säkerhet för att såsom föredragande erhållas i mödravård väl insätta, socialt
kunniga och intresserade kvinnor. En sådan anordning skapar tillika särskilda
förutsättningar för ernående av en intim kontakt mellan den centrala
ledningen och de lokala föredragandena, vars värde ej hör underskattas.
Skall den föreslagna anordningen få praktisk betydelse, bör valet av föredragande
givetvis ej vara begränsat till nämndens ledamöter. Utses annan
än ledamot till föredragande, bör denna ej äga deltaga i nämndens beslut
men väl i dess överläggningar, varjämte hon bör hava rätt ävensom skyldighet
att till protokollet låta anteckna sin mening.
Särskilt i de mindre kommunerna på landsbygden torde det kunna visa
sig svårt att erhålla lämplig och villig föredragande. Kommissionen vill
emellertid fästa uppmärksamheten på två kategorier av kvinnliga befattningshavare
— distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor — vilka ofta
torde lämpa sig synnerligen väl för denna uppgift, enär de på grund av sitt
arbetes beskaffenhet äga särskilda förutsättningar för att komma i förbindelse
med just dem, som här skulle ifrågakomma till hjälp. I särskild grad
gäller detta givetvis barnmorskorna. Fördelarna av en barnmorska som
föredragande framstå tydligt, örn man betänker, att den blivande modern,
som besöker barnmorskan för råd och undersökning i anledning av sitt havandeskap,
samtidigt kan hos henne göra ansökan örn ekonomisk hjälp.
Det synes därför vara synnerligen lämpligt att i största möjliga utsträckning
anlita dessa befattningshavare för mödrahjälpsverksamheten.
Samma person bör kunna utses till föredragande i flera kommuner - detta torde vara särskilt lämpligt beträffande distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor,
vilkas distrikt omfatta flera kommuner — liksom å andra
sidan även flera föredragande höra kunna utses lör samma nämnd, ett förhållande,
sorn med hänsyn lill verksamhetens omfattning stundom torde
bliva nödvändigt särskilt i de större städerna.
För distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor synes kommissionen
56
skyldighet att åtaga sig sådant uppdrag böra följa av deras tjänsteställning.
I sådant syfte föreslår kommissionen, att bestämmelser härom intagas i för
dem gällande författningar. Denna nya arbetsuppgift torde ej behöva bliva
så betungande, att det kan anses obilligt att föreskriva sådan skyldighet,
även om dess fullgörande ej skulle medföra särskilt arvode.
Uppdraget bör vara förenat med rätt till traktamentsersättning samt ersättning
för resor och andra direkta kostnader i anledning av uppdraget.
Resekostnads- och traktamentsersättning synes böra utgå enligt klassen lil F
i allmänna resereglementet. Det torde vara ett synnerligen ringa och ej oberättigat
krav från statens sida, att kommunerna såtillvida ekonomiskt medverka
i den för dem själva gagneliga mödrahjälpsverksamheten, att de åtaga
sig kostnaderna för verksamhetens kommunala organisation. I anledning
harav föreslår kommissionen, att dessa kostnader skola bestridas av vederbörande
kommun. I de fall, då uppdraget såsom föredragande blir mera
arbetskrävande, är önskvärt, att kommunerna jämväl tillerkänna föredragandena
särskilt arvode. Härutinnan torde dock kommunerna böra äga
frihet att själva träffa avgöranden.
Utöver den lokala organisationen med särskilda föredragande inom barnavårdsnämnderna
och den centrala nämnden böra för mödrahjälpsverksamhetens
bedrivande finnas organ, vilka kunna biträda föredragandena och
följa verksamheten inom barnavårdsnämnderna samtidigt som de kunna
utgöra förmedlande organ mellan den centrala nämnden å ena sidan samt
föredragandena och barnavårdsnämnderna å den andra. Lyckligast vore
givetvis, om ett nyskapande av organ för detta ändamål kunde undvikas.
Skulle några redan bestående organ kunna tagas i anspråk, torde i första
hand ifrågakomma statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, vilka
finnas till ett antal av nio. Då såsom kommissionen ofta påpekat, det bör
Kggå vikt uppå att konsekvent skilja isär mödrahjälpen och fattigvården,
kan kommissionen emellertid redan av denna anledning icke förorda, att
dessa konsulenter givas befattning med mödrahjälpen. Härtill kommer
aven, att konsulentbefattningarna i regel innehavas av män, medan för ifrågavarande
uppgift kvinnor helst böra anlitas. Emellertid finnas andra organ,
ehuru icke av statlig karaktär, som synas väl lämpa sig för uppgiften.
Kommissionen avser de av länens barnavårdsförbund anställda s. k. barnavårdsombuden.
Kommissionen har i annat sammanhang något berört barnavårdsförbunden
och deras verksamhet. Här må erinras om att de utgöra frivilliga sammanslutningar,
väsentligen bestående av barnavårdsnämnderna inom länen
men öppna även för andra intresserade medlemmar. Deras syfte är att
stödja barnavårdsnämndernas arbete och att i främsta rummet sörja för att
vårdplatser finnas tillgängliga för barn, som behöva omhändertagas huvudsakligen
för tillfällig vård och observation, samt för ensamstående mödrar
med späda barn ävensom att söka anskaffa lämpliga fosterhem. Barnavårdsförbund
finnas numera inom alla län; de båda skånska länen bilda
dock ett gemensamt förbund. Förbundens egna medel äro ytterst blygsamma.
Årsavgiften för medlemskap är i regel 5 till 15 kronor för varje ^barnavårdsnämnd,
men undantag med såväl lägre som högre årsavgifter förekomma.
Varje barnavårdsförbund har ett barnavårdsombud anställt. Barnavårdsförbunden
i Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava dock gemensamt
ombud. Samtliga ombud äro kvinnor med undantag av ombudet för Stockholms
län, som tillika är tjänsteman hos Allmänna barnhuset.
Barnavårdsombudens uppgift är att tillhandagå barnavårdsnämnder, för
-
57
äldrar m. fl. vid placering av barn i lämpliga fosterhem. För detta ändamål
är varje barnavårdsombud pliktigt att väl känna och ofta besöka de av Allmänna
barnhuset understödda barnhemmen samt göra sig väl underrättat örn
alla övriga inom förbundets område belägna barnhem av olika slag samt villkoren
för vård därstädes. Vidare åligger det ombudet att förskaffa sig kännedom
örn goda hem för fosterbarn. Innan barn utlämnas i fosterhem, skall
ombudet genom personligt besök hava förvissat sig om hemmets lämplighet.
Ombudet skall även söka skaffa sig en personlig uppfattning om barnet för
att därigenom kunna skaffa det ett efter dess anlag och förhållanden lämpat
hem. Anvisade fosterhem skola av ombudet besökas, då tillfälle därtill erbjuder
sig. Till ombudets åligganden hör även att giva väntande ensamstående
mödrar råd i avseende å vård åt barnet och därvid för modern framhålla
hennes plikter mot detsamma. Ombudet skall vidare vid sina resor
personligen besöka barnavårdsnämndernas ordförande och därvid göra sig
underrättat örn å olika orter förefintliga önskningar i avseende å ombudens
verksamhet.
Barnavårdsombud äger icke utan tillstånd av Allmänna barnhuset innehava
annan befattning eller syssla, som hindrar ombudet att helt ägna sig
åt förmedlingen av fosterhem.
Till bestridande av kostnaderna för barnavårdsombuden erhålla förbunden
anslag från Allmänna barnhuset. Ombuden åtnjuta i regel en grundlön av
2 400 kronor om året samt äro berättigade till tre ålderstillägg å vartdera
150 kronor efter respektive 3, 6 och 9 års tjänstgöring. För ombudet på Gotland
utgör lönen dock 1 200 kronor. Ombudet för Stockholms län, som tilllika
är tjänsteman hos barnhuset, åtnjuter en lön av 6 000 kronor. Även till
resor och övriga omkostnader för ombuden lämnar barnhuset anslag, som
utgå med belopp, för år 1935 växlande mellan 2 600 och 4 125 kronor, varvid
de högre beloppen hänföra sig till Norrlandslänen. För Gotland uppgår detta
anslag dock endast till 1 400 kronor. Av omkostnadsanslaget må utgå
hyresbidrag till ombudet, traktamentsersättningar med högst 7 kronor för dag
och 4 kronor för natt samt reseersättningar enligt vissa grunder.
Allmänna barnhusets kostnader för barnavårdsombuden uppgingo under
år 1934 till i runt tal 120 000 kronor och beräknas under år 1935 stiga till
omkring 125 000 kronor.
Fosterhemsförmedlingen utgör en verksamhet, som då det gäller anskaffande
av hem åt späda barn rätt nära anknyter till mödravården. Som nyss
anförts äro också barnavårdsombuden pliktiga att giva råd åt väntande ensamstående
mödrar. Nämnas må även, att det varit föremål för överväganden,
huruvida Allmänna barnhuset genom ombuden skulle lämna bistånd till
s. k. obemärkta kvinnor, ehuru något avgörande icke kommit till stånd på
grund av svårigheten att finna en fullt tillfredsställande lösning. Med hänsyn
härtill kan tydligen hjälpverksamhet till förmån för behövande mödrar
ej sägas utgöra någon för barnavårdsombuden främmande uppgift eller en
uppgift, som ej skulle låta sig väl förena med fosterhemsförmedlingen. Dä
härtill kommer, att fosterhemsförmedlingen kräver, att ombuden i avsevärd
omfattning företaga resor inom länet, samt sätter dem i förbindelse med länets
barnavårdsnämnder — mödrahjälpens lokala organ — synas kommissionen
starka skäl tala för att barnavårdsombuden anförtros de ifrågasatta uppgifterna
såsom konsulenter med avseende å mödrahjälpen. På grund av att
dessa uppgifter och fosterhemsförmedlingen så nära ansluta till varandra —
vid ombudens resor kunna de exempelvis fullgöras samtidigt — behöva
ej heller de nya uppgifterna medföra en sådan ökning av ombudens arbetsbörda,
att hinder av denna anledning böra möta. Det torde knappast behöva
nämnas, att en sådan anordning därjämte måste innebära en väsentlig kosi
-
58
nadsbesparing. Att vid sådant förhållande för mödrahjälpsverksamheten
skapa särskilda organ vid sidan av barnavårdsombuden vore enligt kommissionens
mening en överorganisation.
Ombudsorganisationen är emellertid såsom ovan erinrats av rent frivillig
natur. Skall den kunna tagas i anspråk för den statliga uppgift, varom bär
är fråga, måste den givas en fastare form. För detta ändamål vill kommissionen
föreslå, att organisationen lagfästes på det sätt, att föreskrift meddelas
därom, att för varje län skall finnas ett barnavårdsförbund, i vilket alla
barnavårdsnämnder skola vara medlemmar, samt att varje barnavårdsförbund
skall anställa ett eller flera barnavårdsombud. Detta förslag innebär i
och för sig ingen nyhet. Enahanda förslag har framförts av organisationssakkunniga
i deras förut omnämnda betänkande av den 11 december 1934,
vilket emellertid ännu icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd. De sakkunniga
hava framkommit till sitt förslag från en helt annan utgångspunkt än
den, som lett till kommissionens förslag, nämligen det allmänna värdet av
barnavårdsförbundens verksamhet till barnavårdsnämndernas stöd, ett skäl,
som i och för sig väl torde motivera ett lagfästande, ehuru kommissionen icke
i detta sammanhang har anledning att närmare ingå därpå.
I fråga om utformningen av i anledning härav erforderlig lagtext har
kommissionen, som ej ansett sin uppgift vara att underkasta ovannämnda
sakkunnigas utkast någon detaljgranskning i förevarande hänseende, upptagit
de sakkunnigas förslag väsentligen blott med den avvikelsen, att kommissionen
ej ansett erforderligt att, såsom i utkastet skett, särskilt angiva vissa
uppgifter såsom i främsta rummet fallande inom barnavårdsförbundens
verksamhetsområde.
Det torde vara klart, att barnavårdsombuden icke böra tagas i anspråk för
nu ifrågasatta uppgifter med avseende å mödrahjälpsverksamheten utan att
statsverket åtager sig vissa kostnader för ombuden. Ett motsatt förhållande
skulle innebära, att barnavårdsförbunden — d. v. s. i realiteten Allmänna
barnhuset —- finge bestrida kostnaderna för en verksamhet av statlig natur.
Statens bidrag bör tydligen icke understiga de ökade kostnader, som i anledning
av den nya uppgiften kunna uppkomma för ombudsorganisationen. En
förhandsberäkning av dessa ökade kostnader är givetvis synnerligen vansklig
att göra. Kommissionen har emellertid ansett sig kunna föreslå ett belopp av
25 000 kronor såsom skälig ersättning.
Med hänsyn till det sätt, varpå kostnaderna för barnavårdsombuden för
närvarande faktiskt bestridas, synes vara mest praktiskt, ehuru formellt givetvis
mindre tillfredsställande, att barnavårdsförbunden gemensamt tillerkännas
statsbidrag, vilket utbetalas till Allmänna barnhuset mot skyldighet för
barnhuset att bestrida kostnaderna för ombuden. För en sådan anordning
talar även det förhållandet, att ombudens omkostnader växla inom olika län,
och barnhuset torde äga de bästa förutsättningarna för att avgöra, i vilken
utsträckning handhavandet av de nya uppgifterna kan medföra ökade kostnader
för olika ombud. Barnhuset bör även äga frihet att meddela bestämmelser
angående traktamenten, reseersättningar, hyresbidrag och vad som i
övrigt kan erfordras för kontroll över omkostnaderna. Kommissionen vill
här endast påpeka, att detta bör ske på sådant sätt, att samma bestämmelser
i fråga om exempelvis traktamenten och reseersättningar komma att gälla
vare sig en resa företages uteslutande för fosterhemsförmedling eller för mödrahjälpsuppgifter.
Här må jämväl framhållas, att det torde vara av värde för den centrala
nämnden att vid förefallande behov erhålla biträde i sin verksamhet även av
barnavårdsförbunden, deras styrelser eller arbetsutskott. Kommissionen har
därför i vederbörligt författningsförslag intagit bestämmelse örn skyldighet
för barnavårdsförbunden i sådant hänseende.
59
Härefter må beröras förfarandet vid ansökan om mödrahjälp. Såsom tidigare
anförts, bär i regel tillgå så, att den behövande kvinnan gör framställning
hos barnavårdsnämndens föredragande för mödrahjälpsärenden.
Detta bör ske hos föredraganden i nämnden inom den kommun, där kvinnan
vistas. Denna föredragande har att skyndsamt verkställa eller ombesörja
nödig utredning i ärendet samt föredraga detsamma i barnavårdsnämnden.
Barnavårdsnämnden skall snarast möjligt avgiva utlåtande över ansökningen
och därefter till den centrala nämnden översända handlingarna
i ärendet. Finner den centrala nämnden, att ärendet är särskilt tveksamt
eller att skäl därtill eljest föreligga, har nämnden möjlighet att, innan ärendet
företages till avgörande, inhämta yttrande från exempelvis barnavårdsombudet.
Örn gången av ett ärendes behandling i regel bör vara den nu angivna,
så bör detta förfarande dock ej vara det enda medgivna. Det lämpar sig
nämligen icke väl för kvinnor, som nödgas hemlighålla sitt moderskap. Dessa
böra äga möjlighet att komma i åtnjutande av hjälp utan att behöva
vända sig till någon ortsmyndighet. För detta ändamål bör ansökan örn
hjälp även kunna insändas direkt till den centrala nämnden. Nämnden
kan emellertid givetvis icke avgöra en direkt inkommen ansökan utan utredning.
Erforderlig utredning bör emellertid i dylikt fall ej företagas utan
medgivande från sökandens sida, ej heller på annat sätt än som är med
sökandens intresse förenligt. Sättet för ansökningens behandling måste med
andra ord i dylika fall bliva föremål för överenskommelse med sökanden.
Uppenbart är emellertid, att hjälp ej må beviljas utan att en betryggande
utredning kan komma till stånd.
I fråga om sättet för utanordnande av beviljad hjälp och återbetalning av
lån anser sig kommissionen ej böra föreslå några särskilda bestämmelser.
Dessa angelägenheter torde få ordnas, allt eftersom i olika fall kan anses
mest lämpligt. Kommissionen vill allenast framhålla, att för dessa uppgifter
främst synas kunna tagas i anspråk barnavårdsnämnderna __ och deras
föredragande samt, då det gäller ogifta kvinnor, även barnavårdsmännen.
De, som utanordnat hjälp, torde även böra hava uppsikt över att
densamma kommer till användning i enlighet med meddelade bestämmelser.
Av de riktlinjer med avseende å organisationen, som kommissionen uppdragit,
torde framgå, att värdet av mödrahjälpens praktiska realiserande
till stor del blir beroende av barnavårdsnämndernas kompetens för den nya
uppgiften, och än mera av föredragandenas och barnavårdsombudens kunnighet
och lämplighet. Det kan ej förnekas, att de krav, som komma att
ställas framför allt på dessa båda senare, bliva rätt stora. Det blir fördenskull
av väsentlig vikt att bereda dem tillfälle att förvärva största möjliga
insikter i mödrahjälpens syften och de möjligheter, som stå till buds för deras
ernående. Detta bör i första hand ske genom att den centrala nämnden
låter utarbeta utförliga råd och anvisningar till deras ledning. Särskilt dä
det gäller den nya verksamhetens startande, torde dock dylika råd och anvisningar
knappast kunna anses tillräckliga. För att primärorganen icke
skola stå alltför oförberedda och främmande inför mödrahjälpsverksamheten
synes önskvärt, att en personlig kontakt i största möjliga utsträckning
uppnås mellan dem och den centrala ledningen, varigenom de på ett effektivare
och säkrare sätt kunna bliva insatta i allt av vikt tor verksamhetens
rätta handhavandc. Detta torde lämpligen kunna ske genom länsvis anordnade
millen eller upplysningskurser.
Anmärkas må, att distriktsbarnmorskorna och distriktssköterskorna kunna
förväntas komma att få en mera ingående skolning för uppgiften såsom före
-
60
dragande i samband med den undervisning i socialhygien, som kommer att
ingå i barnmorske- respektive sjuksköterskeutbildningen, ävensom vid för
dem anordnade repetitionskurser.
Synnerligen betydelsefullt måste bliva, att barnavårdsombuden bibringas
särskild utbildning för att rätt kunna fylla sin uppgift såsom konsulenter
för mödrahjälpen. Detta torde böra ske genom av den centrala nämnden
för dem särskilt anordnade föreläsningar.
Kommissionen vill slutligen understryka vikten av att kännedomen om
mödrahjälpen blir spridd så effektivt som möjligt. För sådant ändamål
torde den centrala nämnden bland annat böra låta utarbeta särskilda småskrifter
för spridning på lämpligt sätt, t. ex. genom läkare, barnmorskor,
mödra- och barnavårdscentraler m. fl.
Kommissionen vill härefter återkomma till frågan vilket organ, som bör
hava att pröva rätten till moderskapspenning och utbetala sådan. Kommissionen
har därvid övervägt två olika möjligheter, nämligen att taga i anspråk
antingen barnavårdsnämnderna eller den centrala nämnden. Då, såsom
kommissionen inledningsvis framhållit, prövningen blir av en synnerligen enkel
beskaffenhet, synas ur denna synpunkt hinder ej böra möta mot att
giva barnavårdsnämnderna denna uppgift, och det borde även vara möjligt
att i det stora flertalet klara fall låta barnavårdsnämndens ordförande ensam
verkställa prövningen.
Kommissionen befarar dock, att barnavårdsnämndernas anlitande skulle
verka fördröjande på moderskapspenningens utbetalande, framför allt då
dessa nämnder ofta icke torde äga tillgång till medel utan måste verkställa
rekvisition härav. Det synes kommissionen ock ur flera synpunkter mera
rationellt och samtidigt erbjudande väsentligt större garantier för ett snabbt
utbetalande, därest anmälan om nedkomsten göres direkt till den centrala
nämnden, som prövar anmälningen och verkställer utbetalningen. Då kommissionen
föreslagit, att anmälan örn nedkomsten skall, där så är möjligt,
vara försedd med uppgift av läkaren eller barnmorskan, att barnaföderskan
icke är utesluten från rätt till moderskapspenning, torde någon prövning i
egentlig mening icke behöva ske av nämnden i andra fall än där tvekan
i något hänseende uppgivits råda. I sådana fall torde remiss till lämplig
myndighet bliva nödvändig, innan ärendet kan upptagas till avgörande. I
det stora flertalet fall åter torde utbetalningen uteslutande få karaktären av
en expeditionsåtgärd. Med hänsyn till det anförda vill kommissionen föreslå,
att den centrala nämnden gives uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning
och utbetala sådan. Klagan över nämndens beslut torde få
föras hos Konungen i socialdepartementet.
Slutligen vill kommissionen i fråga örn den centrala nämndens organisation
och kostnaderna för dess verksamhet anföra följande.
Nämnden, som bör sortera under socialdepartementet, synes lämpligen
böra bestå av fem ledamöter jämte enahanda antal suppleanter, samtliga
förordnade av Kungl. Majit för en tid av förslagsvis tre år. Kommissionen
förutsätter, att erforderlig medicinsk och social sakkunskap blir företrädd
inom nämnden. Av ledamöterna böra minst två vara kvinnor. Vad nu anförts
örn ledamöterna bör även gälla suppleanterna. Av ledamöterna torde
Kungl. Majit förordna en till ordförande och en till dennes ställföreträdare.
Till nämndens förfogande bör stå en av Kungl. Majit tillsatt kanslichef.
De uppgifter, som tillkomma denne, bliva betydelsefulla och krävande. Frånsett
chefsskapet för nämndens kansli och vad därmed hör samman blir det
på kanslichefen, som uppgiften att skapa de praktiska förutsättningarna för
61
den nya organisationens ändamålsenliga funktionerande kommer att falla.
Resultatet av mödrahjälpsverksamheten måste, såsom tidigare framhållits, i
hög grad bliva avhängigt av insikterna och lämpligheten hos de underordnade,
för uppgiften från början föga skolade organen. Hjälpverksamheten
må till innehåll och konstruktion rymma aldrig så goda möjligheter, får den
dåliga handhavare, kan den bliva av föga värde. För den centrala ledningen
— enkannerligen kanslichefen — måste därför som en viktig uppgift stå att
söka bibringa barnavårdsnämnderna nödiga insikter i ämnet, att såsom föredragande
söka förvärva så dugande kvinnor som möjligt samt sist men
icke minst att söka utbilda barnavårdsombuden till så goda experter på
området, att de kunna bliva till verklig hjälp vid förstnämnda båda strävanden.
Så betydelsefulla som dessa arbetsuppgifter äro, bör uppenbarligen
läggas den största vikt vid att för kanslichefsbefattningen förvärvas en driftig
och väl kvalificerad person.
Nämndens kansli bör i övrigt bestå av nödigt antal biträden ävensom en
ombudsman för handhavande av de juridiska ärenden, som äga samband
med regressrättens bevakande och låns indrivande. I fråga örn kansliet vill
kommissionen i övrigt endast erinra därom, att det måste hava den storlek
och så skötas, att någon balans av oavgjorda ärenden ej uppkommer. Verksamhetens
natur kräver ovillkorligen, att alla ärenden utan dröjsmål företagas
till avgörande.
Vid valet av benämning å den centrala nämnden har kommissionen stannat
vid att förorda beteckningen »statens familje- och barnanämnd».
Kostnaderna för nämndens verksamhet torde kunna beräknas till omkring
80 000 kronor för budgetåret 1937/1938, då kommissionen förutsätter, att
medel för verksamhetens bedrivande bliva tillgängliga. För att verksamheten
skall kunna upptagas med ingången av nämnda budgetår måste emellertid,
såsom av ovanstående framgår, rätt omfattande organisatoriska åtgärder
dessförinnan vidtagas, varjämte verksamheten i övrigt bör planläggas
och detaljföreskrifter av olika slag utarbetas. För dessa ändamål synes
nämnden böra träda i funktion omkring sex månader tidigare. Kostnaderna
för nämndens verksamhet under budgetåret 1936/1937 torde kunna uppskattas
till omkring 40 000 kronor, och hemställer kommissionen, att ett
belopp av denna storlek upptages på riksstaten för budgetåret 1936/1937.
62
KAP. IV.
Kostnadsberäkningar.
Moderskapspenningen. För beräkning av kostnaderna för den föreslagna
moderskapspenningen, 75 kronor, måste läggas till grund antalet barnaföderskor
per år, en siffra, som å ena sidan innesluter såväl levande födda
som dödfödda barn men å andra sidan icke tager hänsyn till en- eller flerbörder.
Antalet barnaföderskor i riket utgjorde under år 1932 90 982 och under
år 1933 86 159. Uppgift för år 1934 föreligger ännu icke, men då sammanlagda
antalet levande födda och dödfödda under detta år högst obetydligt
skilde sig från motsvarande antal för år 1933, torde antalet barnaföderskor
under år 1934 hava varit ungefärligen detsamma som under år 1933.
Enligt kommissionens förslag skola från rätt till moderskapspenning uteslutas
å vissa anstalter intagna kvinnor samt kvinnor, vilka av fattigvården
mottagits till stadigvarande försörjning. Även skola undantagas kvinnor,
som äro utländska medborgare. Därjämte torde kunna förväntas, att de ekonomiskt
bäst situerade barnaföderskorna icke skola göra anspråk på utbekommande
av moderskapspenning. Det antal barnaföderskor, som av nu
angivna skäl icke kommer att uppbära moderskapspenning, torde dock bliva
ringa.
Med hänsyn till svårigheten att bedöma nativitetens utveckling under de
närmaste åren kan någon mera exakt beräkning av antalet barnaföderskor,
som skulle komma att uppbära moderskapspenning, visserligen icke verkställas.
Kommissionen har emellertid stannat vid att uppskattningsvis anslå
de ifrågavarande barnaföderskornas antal under budgetåret 1937/1938 till
87 000, vilket skulle motsvara en kostnad av 87 000 X 75 eller 6 525 000
kronor.
Moderskapspenningens införande skulle å andra sidan medföra, att statens
nuvarande kostnader för moderskapshjälp genom sjukkassorna och för
moderskapsunderstöd upphörde. Dessa kostnader äro i riksstaten för innevarande
budgetår 1935/1936 beräknade till 1 250 000 kronor men torde i
statsverkspropositionen till 1936 års riksdag komma att för budgetåret 1936/
1937 beräknas till 1 970 000 kronor. Därest nu gällande system med moderskapshjälp
och moderskapsunderstöd skulle förbliva i gällande kraft jämväl
under budgetåret 1937/1938, lärer man böra räkna med en ytterligare stegring
av statens ifrågavarande kostnader, vilken stegring kommissionen med
ledning av inhämtade uppgifter förslagsvis vill uppskatta till 150 000 kronor.
Kostnaderna skulle således för budgetåret 1937/1938 komma att uppgå
till 2 120 000 kronor.
Med utgångspunkt från sistnämnda siffra skulle alltså ökningen av statens
kostnader i anledning av kommissionens förevarande förslag komma att
— i avrundat tal — ungefärligen uppgå till 4 400 000 kronor.
Mödrahjälpen. Den föreslagna mödrahjälpens natur och bristen på material,
som skulle kunna närmare belysa dess tänkbara omfattning i tillämp
-
63
ningen, göra, att en beräkning av kostnaderna för densamma måste grundas
på en ren uppskattning.
Förslagsvis synes böra räknas med 10 000 hjälpfall om året och ett genomsnittsvärde
av den beviljade hjälpen av 200 kronor i varje fall, vilket motsvarar
en sammanlagd kostnad av 2 000 000 kronor.
Summa kostnader. De sammanlagda nettokostnaderna för genomförandet
av kommissionens i förevarande betänkande föreslagna åtgärder i fråga om
moderskapspenning och mödrahjälp skulle sålunda för budgetåret 1937/
1938 uppskattningsvis uppgå till 6 400 000 kronor.
Kommissionens förslag till ovannämnda kostnaders täckande. Kommissionen
utgår från att ovannämnda kostnader för genomförandet av dess i
föreliggande betänkande upptagna förslag skola täckas av de medel, som
under samma budgetår komma att inflyta vid ett genomförande av det förslag
till skatt för familjehjälp, som kommissionen framlagt i sitt den 11 december
1935 daterade betänkande angående familjebeskattningen.
64
Förslag
till
Förordning om moderskapspenning och mödrahjälp.
Härigenom förordnas som följer:
Om moderskapspenning.
1 §.
Till kvinna, som fött barn, utgår efter nedkomsten moderskapspenning
med sjuttiofem kronor av statsmedel.
2 §.
Barnmorska eller legitimerad läkare, som biträtt vid förlossning, skall
snarast möjligt göra anmälan härom hos statens familje- och barnanämnd,
varom i 12 § förmäles, å blankett, vartill formulär fastställes av nämnden.
Då såväl barnmorska som legitimerad läkare biträtt vid förlossning, ankommer
det på läkaren att bestämma vilken av dem, som skall avgiva anmälan.
Anmälan må underlåtas, då det är uppenbart, att kvinnan på grund av
bestämmelserna i 10 § ej är berättigad till moderskapspenning.
3 §.
Har efter förlossning anmälan enligt 2 § ej skett, må barnaföderskan anhålla
om moderskapspenning hos statens familje- och barnanämnd. Vid
sådan anhållan skall fogas intyg om förlossningen av distriktsbarnmorska
eller tjänsteläkare enligt formulär, som fastställes av nämnden.
Anhållan örn moderskapspenning, som inkommit till nämnden senare än
sex månader efter förlossningen, må ej upptagas till prövning.
4 §.
Då anmälan om förlossning skett enligt 2 §, eller anhållan om moderskapspenning
gjorts enligt 3 §, har statens familje- och barnanämnd att besluta
örn moderskapspenning till kvinnan.
Om mödrahjälp.
5 §.
Är kvinna i anledning av havandeskap eller barnsbörd för sig eller barnet
i trängande behov av understöd, må henne tillerkännas särskild mödrahjälp
av statsmedel.
Mödrahjälp lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast,
i en eller flera poster, dock högst till ett sammanlagt värde av tre
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
65
hundra kronor och ej till högre värde än sammanlagt tvåhundra kronor för
tiden före nedkomsten.
Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp lämnas såsom lan.
Mödrahjälp må ej utgå senare än sex månader efter nedkomsten.
6 §•
Ansökan örn mödrahjälp, som skall vara ställd till statens familje- och
barnanämnd, göres hos deri särskilda föredraganden för ärenden enligt denna
förordning vid barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas.
Ansökan må ock insändas till statens familje- och barnanämnd.
Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av statens familjeoch
barnanämnd.
7 §.
Då ansökan om mödrahjälp inkommit till den särskilda föredraganden,
skall denna skyndsamt verkställa utredning i ärendet och härefter föredraga
detsamma i barnavårdsnämnden.
över sådan ansökan skall barnavårdsnämnden snarast möjligt avgiva utlåtande
samt härefter översända handlingarna i ärendet till statens familjeoch
barnanämnd.
8 §.
Statens familje- och barnanämnd har att besluta om mödrahjälp till kvin
I
beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall noggrant angivas vilka behov
mödrahjälpen avser att täcka.
9 §.
För mödrahjälp, som avsett kvinnans underhåll och icke lämnats såsom
lån inträder statens familje- och barnanämnd a statsverkets vägnar i kvinnans
rätt till underhållsbidrag för den tid, mödrahjälpen avser, gentemot
den som i egenskap av make till kvinnan eller fader till barn utom äktenskap
är skyldig lämna sådant underhållsbidrag.
I den mån så prövas skäligt med hänsyn till den underhallsskyldiges ekonomiska
förhållanden eller andra särskilda omständigheter må statens familje-
och barnanämnd eftergiva rätten att återkräva mödrahjälp.
Allmänna bestämmelser.
10 §.
Moderskapspenning och mödrahjälp lämnas endast till kvinna, som är
svensk medborgare; dock äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet,
ingå överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola
i avseende å tillämpning av denna förordning likställas med svenska medbor<tare.
Moderskapspenning och mödrahjälp må icke lämnas till kvinna, som är
intagen å straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt,
alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt
för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka och ej heller
till kvinna, som mottagits till stadigvarande försörjning av fattigvården.
5—360628
66
11 s.
Rätt till moderskapspenning och mödrahjälp kan ej överlåtas och må förty
icke tagas i mät för gäld.
12 §.
Statens familje- och barnanämnd består av fem ledamöter, varav minst
två skola vara kvinnor.
Konungen utser ledamöterna för en tid av tre år i sänder samt förordnar
ordförande och vice ordförande i nämnden.
Konungen utser ock fem suppleanter, en för varje ledamot, för en tid av
tre år i sänder. Suppleant för kvinnlig ledamot skall ock vara kvinna.
Kanslichef hos nämnden förordnas av Konungen.
13 §.
Statens familje- och barnanämnd skall utöva tillsyn över barnavårdsnämndernas
befattning med ärenden enligt denna förordning och äger i sin
verksamhet erhålla biträde av barnavårdsförbunden och hos dem anställda
barnavårdsombud.
Barnavårdsombuden skola följa barnavårdsnämndernas befattning med
ärenden enligt denna förordning samt tillhandagå barnavårdsnämnderna
med råd och upplysningar. För denna barnavårdsombudens verksamhet
äger statens familje- och barnanämnd utfärda instruktion.
14 §.
Klagan över statens familje- och barnanämnds beslut i ärenden enligt
denna förordning föres hos Konungen i socialdepartementet före klockan
tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.
15 §.
Instruktion för statens familje- och barnanämnd samt de övriga föreskrifter,
som erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av
Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937; dock att statens familjeoch
barnanämnd under tiden från den 1 januari till den 1 juli 1937 skall utföra
erforderliga arbeten för den blivande verksamhetens ordnande.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 26 juni 1931 (nr
281) örn moderskapsunderstöd.
67
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om
barn utom äktenskap.
Härigenom förordnas, att till 25 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom
äktenskap skall fogas ett femte stycke av följande lydelse:
Föres talan om underhållsbidrag till modern enligt 5 §, skall rätten härom
underrätta statens familje- och barnanämnd i så god tid, att nämnden kan
inställa sig i målet. Rätten skall ock, innan beslut fattas örn utdömande av
sådant underhållsbidrag, hava inhämtat uppgift från nämnden, huruvida
mödrahjälp utgivits och, örn så skett, vilka behov mödrahjälpen avsett att
täcka.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.
68
Förslag
till
Lag om ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslagen).1
Härigenom förordnas, dels att 8 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen) skall i nedan angivna delar
erhålla ändrad lydelse, dels ock att efter 19 § i nämnda lag skall tilläggas
en ny underrubrik samt tre nya paragrafer, betecknade 19 a, 19 b och 19 c
§§, allt på sätt, som framgår av det följande:
8 §•
1 mom. Kommun, där — ----kassaförvaltare obehövlig.
2 mom. Kommun, där — — —- —- — nämndens prövning, med undantag
för sådana ärenden, som avses i 3 mom.
3 mom. För beredning och föredragning av de ärenden, som enligt förordningen
örn moderskapspenning och mödrahjälp ankomma på barnavårdsnämnden,
utser statens familje- och barnanämnd en därtill lämpad
kvinna som särskild föredragande. För flera barnavårdsnämnder må utses
samma föredragande, och då så finnes erforderligt på grund av verksamhetens
omfattning må för en barnavårdsnämnd utses flera föredragande.
Är föredraganden ej ledamot i barnavårdsnämnden, må hon dock deltaga i
dess överläggningar rörande de ärenden, hon föredragit, och skall hon till
protokollet låta anteckna sin mening i dessa ärenden.
Föredraganden äger av kommunen erhålla resekostnads- och traktamentsersättning
efter de grunder, som gälla enligt allmänna resereglemente! den
27 juni 1929 för den som hänförts till rese- och traktamentsklass III F. Kommunen
skall därjämte ersätta föredraganden övriga av uppdraget föranledda
kostnader, såsom för skrivmaterialier och postporto. Då så finnes
lämpligt, må kommunen ock tilldela föredraganden skäligt arvode.
Om barnavårdsförbund.
19 a §.
För varje län skall finnas ett barnavårdsförbund med uppgift att inom
länet stödja det arbete, som åligger barnavårdsnämnderna.
Alla barnavårdsnämnder i ett län skola vara medlemmar av barnavårdsförbundet
för länet.
Om flertalet barnavårdsnämnder inom vartdera av två län så besluta,
skall för dessa län anordnas gemensamt barnavårdsförbund.
1 Senaste lydelse, se 1934 : 204.
69
19 b §.
Därest landsting, stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, eller
allmänna barnhuset lämna bidrag till förbundets verksamhet, äro jämväl
dessa berättigade till medlemskap i förbundet.
Enskilda för barnavården intresserade personer och institutioner inom
länet, vilka önska stödja förbundets verksamhet, skola ock kunna vinna
medlemskap mot erläggande av årsavgift.
19 c §.
Barnavårdsförbund skall antaga stadgar för sin verksamhet, vilka för att
vara gällande skola stadfästas av Konungens befallningshavande.
För förvaltning av förbundets angelägenheter skall finnas en styrelse.
Därest landsting, stadsfullmäktige eller allmänna barnhuset med stöd av
19 b § första stycket inträtt i förbundet, skola de äga utse var sin ledamot
i styrelsen.
Till fullgörande av sina uppgifter skall förbundet anställa ett eller flera
barnavårdsombud.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.
70
Förslag
till
Kungörelse örn ändrad lydelse av §§ 23 och 29 i reglementet den 21
november 1919 (nr 798) för barnmorskor.1
^Härigenom förordnas, att §§ 23 och 29 i reglementet den 21 november
1919 för barnmorskor skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:
§ 23.
Barnmorska, som-----åtfölja anmälan.
Enahanda uppgifter-----och förlossningshem.
Angående barnmorskas skyldighet att göra anmälan om förlossning hos
statens familje- och barnanämnd gäller vad därom är särskilt stadgat.
§ 29.
Distriktsbarnmorska, som--—--inställa sig.
Vid fullgörande------för barnmorska.
Angående distriktsbarnmorskas ------distriktsbarnmorskor m. m.
Distriktsbarnmorska skall vara skyldig att, om hon därtill utses, tjänstgöra
såsom särskild föredragande vid barnavårdsnämnd inom distriktet för
de ärenden, som enligt förordningen om moderskapspenning och mödrahjälp
ankomma på dylik nämnd.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937.
1 Senaste lydelse, se beträffande § 23 1931: 343 och beträffande § 29 1931: 173.
Anm. Befolkningskommissionen har i sitt den 10 december 1935 avgivna betänkande med förslag
till omorganisation av förlossningsvården m. m. föreslagit en ny lydelse av första
stycket i § 29. Det här upptagna tillägget till denna paragraf torde kunna införas,
oberoende av örn lydelsen av dess första stycke är den nuvarande eller den av kommissionen
föreslagna.
71
Förslag
till
Kungörelse om ändrad lydelse av 5 § i kungörelsen den 28 juni 1935
(nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård.
Härigenom förordnas, att till 5 § i kungörelsen den 28 juni 1935 angående
statsbidrag till distriktsvård skall fogas ett nytt moment av följande
lydelse:
7. Distriktssköterska skall vara skyldig att, om hon därtill utses, tjänstgöra
såsom särskild föredragande vid barnavårdsnämnd inom distriktet för
de ärenden, som enligt förordningen om moderskapspenning och mödrahjälp
ankomma på dylik nämnd.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937.
Förslag
till
Kungörelse om ändrad lydelse av § 59 i allmänna läkarinstruktionen
den 19 december 1930 (nr 442).1
Härigenom förordnas, att § 59 i allmänna läkarinstruktionen den 19 december
1930 skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
Varje läkare,-----sin bostad;
13:o att, då-----eller nämnd; samt
14 :o att, då läkaren biträtt vid förlossning, iakttaga vad som föreskrives
i förordningen om moderskapspenning och mödrahjälp rörande anmälan örn
förlossningen till statens familje- och barnanämnd.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937.
1 Senaste lydelse, se 1933 : 37.
72
Förslag
till
Förordning örn ändrad lydelse ay 1, 8 och 32 §§ i förordningen den
26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.
Härigenom förordnas, att 1, 8 och 32 §§ i förordningen den 26 juni 1931
om erkända sjukkassor skola, 1 och 8 §§ i nedan angivna delar, erhålla
följande ändrade lydelse:
1 §•
Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp
i enlighet------förordning lokalsjukkassa.
8 §■
Erkänd sjukkassa-----tillstånd inhämtas.
Angående meddelande av moderskapshjälp gäller vad därom i 32 § stadgas.
Utöver vad----- — erkänd sjukkassa.
32 §.
Erkänd sjukkassa må vid barnsbörd meddela moderskapshjälp efter de
grunder, tillsynsmyndigheten fastställer.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937, dock att dessförinnan
gällande föreskrifter alltjämt skola tillämpas i fråga om moderskapshjälp vid
barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.
Förslag
till
Kungörelse om ändring i vissa delar ay kungörelsen den 26 juni 1931
(nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor.
Härigenom förordnas, dels att i § 1 första stycket i kungörelsen den 26
juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor orden »och moderskapshjälp»
skola utgå, dels ock att § 6 i nämnda kungörelse skall upphöra att gälla.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937, dock att dessförinnan gällande
föreskrifter alltjämt skola tillämpas i fråga örn moderskapshjälp vid
barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.
73
Tabell I.
Antal i sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, moderskapsförsäkrade
kvinnor den 31 december åren 1924—1934 jämte antal barnbördsfall1
och moderskapsbjälpsdagar1 samt utbetald moderskapshjälp under
vart och ett av angivna år.
Å r
Moderskapsförsäk- rade kvinnliga med- lemmar
Antal barnbörds- fall
Antal moder- skapshjälps- dagar
Utbetald moder- skapshjälp
Hela
antalet
Därav i
åldern
15—45 år
Hela
antalet
Per 100
kvinnor
Hela
antalet
Per
barns-
börd
Inalles
kr.
Per fall
kr.
1924............
213 944
9 356
4''4
272 382
29-1
309 058
3303
1925............
227 lil
140 857
9 250
42
275 836
29-8
313 829
33-93
1926............
241 782
150 553
9 362
40
285 555
30-5
325114
34-73
1927............
258120
161 908
9 448
38
299 951
3P7
339 926
35-98
1928............
280 699
176 537
9 904
36
331 242
334
370 638
37-42
1929............
301908
194 350
10 249
35
342 319
33-4
380198
37-10
1930............
324 167
210 085
11271
36
378 942
336
420 616
37-32
1931............
345 294
__
11948
36
402 877
33''7
446 972
37-41
1932............
361 766
12 504
3''5
423 008
33-8
471 981
37-75
1933............
174 793
_
9 009
1-9
294 945
32''73
321 374
35-67
1934............
64 406
_
2 340
2-8
82 789
35-87
87 317
37-31
1 Avser antal barnbörds!
utgivits av kassorna under
all respektive moderskapshjälpsdagar, för vilka
•espektive år.
moderskapshjälp
74
Tabell II.
Antal i erkända sjukkassor försäkrade kvinnor den 31 december 1934
jämte antal barnbördsfall1 och moderskapshjälpsdagar1 samt utbetald
moderskapshjälp under samma år inom olika centralsjukkasseområden.
Centralsjukkasse-
områden
Antal
försäk- rade
kvinnor
den 31
dec.
1934
Antal barn- bördsfall år
1934
Antal
moder-
Utbetald moderskapshjälp
under år 1934
hela
anta-
let
därav
fall, då
kassan
bekostat
barnm.- vård
skaps- hjälps- dagar
år 1934
Moder- skap s- penning
kr.
Ers. för
vård å för- lossn.-an- stalt
kr.
Ers. för
barn- morske- vård
kr.
1. Stockholms, Uppsala
och Gotlands län
(Östra Sveriges er- kända centralsjuk- kassa) ............
22 097
459
135
17 533
36 604:20
1 878: 50
1 727: —
2. Södermanlands och
Västmanlands län
(Sörmland-V ästman- lands erk. esk.)____
16 338
392
191
15 251
29 690: —
2161: 50
2 156: —
3. Östergötlands län
(Östergötlands erk.
esk.) ..............
17 107
480
246
18 647
32 204:50
27:-
2 156: —
4. Jönköpings och Kal- mar norra län (Norra
Smålands erk. esk.)
16 392
548
392
21510
43 360:-
3 919: —
5. Kronobergs, Kalmar
södra samt Blekinge
län (Sydöstra Sveri- ges erk. esk.) ......
14 820
492
344
19 403
33 378:50
1 591: —
4 230: —
6. Malmöhus och Kri- stianstads län (Skå- nes erk. esk.)......
23 657
767
300
28 520
60 677: 50
527:50
3 435: —
7. Göteborgs och Bohus
samt Hallands län
(Bohuslän-Hallands
erk. esk.)..........
13455
373
350
13 951
30 088: —
3 309: —
8. Älvsborgs och Skara- borgs län (Västgöta- Dals erk. esk.) ____
19 234
687
358
27 209
57 795: -
6 357: —
9. örebro och Värm- lands län (örebro
och Värmlands erk.
esk.) ..............
15 719 |
412
134
15 622
32 035: —
1 740: -
1 Avser antal barnbördsfall respektive moderskapshjälpsdagar, för vilka moderskapshjälp
utgivits av kassan under aret.
75
Antal
försäk-
rade
kvinnor
den 31
dec.
1934
Antal bam- bördsfall år
1934
Antal
moder-
Utbetald moderskapshjälp
under år 1934
Centralsjukkasse-
områden
hela
anta-
let
därav
fall, då
kassan
bekostat
bamm.- vård
skaps- hjälps- dagar
år 1934
Moder-
skaps-
penning
kr.
Ers. för
vård å för- lossn.-an- stalt
kr.
Ers. för
barn- morske- vård
kr.
10. Kopparbergs och Gäv- leborgs län (Dala- Gävleborgs erk. esk.)
17 583
482
377
19 325
37 224: 50
4 449:-
3 660: —
11. Västernorrlands och
Jämtlands län (Mel- lersta Norrlands erk.
esk.) ..............
19189
884
493
34 511
65 604: —
10 817: —
4 875: —
12. Västerbottens och
Norrbottens län (Öv- re Norrlands erk.
esk.) ..............
20 265
1577
1397
62 461
123 533:25
2 451: 50
13 916: —
13. Stockholm (Stock-
holms erk. esk.)....
49 922
692
15
28 226
62 094:-
_
481: —
14. Eskilstuna (Eskilstuna
stads erk. esk.) ____
4 847
82
19
2 770
4 340: —
2 058: —
380: —
15. Norrköping (Norrkö- pings stads erk. esk.)
9 379
194
13
7 655
22 694: -
3 069: -
175:-
16. Malmö (Malmö stads
erk. esk.)..........
19 494
343
23
13 268
33 646: -
801: —
710: —
17. Hälsingborg (Hälsing- borgs erk. esk.) ....
3 534
75
9
2 990
7 558:25
_
180: —
18. Landskrona (Solidar
erk. esk. för Lands- krona) ............
2 967
52
1
2 072
4 898: 20
88:50
15:-
19. Trelleborg (Trelle-
borgs stads erk. esk.)
1766
57
7
2160
5 021:-
_
105:-
20. Göteborg (Göteborgs
stads erk. esk.)____
20 319
362
42
10 617
25 320: 50
_
1535: —
21. Gävle (Gefle stads
erk. esk.)..........
3 915
71
8
2 725
6 643: -
_
227:50
22. Svenska Typografför- bundets erk. esk.1 ..
1 675
51
19
1504
4 410: —
_
362: —
23. L. K. A. B:s arbetares
erk. esk...........
_
_
_
_
_
_
24. Svenska Tobaksmono- polets arbetares erk.
esk.1 ..............
1747
24
2
952
2 984: -
20: -
25. Asea-personalens erk.
esk.1 ..............
1732
14
406
660:-
253: —
_
26. Sveriges Träarbetares
erk. esk.1..........
603
14
5
438
828:-
84:-
46:50
27. Sandvikens Jernverks
erk. esk...........
127
_
_
__
_
_
_
28. De dövstummas erk.
esk.1 ..............
349
2
—
84
252: —
—
—
Summa
338 232
»586
4 880
369810
763 543:40
30 256:50
55 717: -
1 Verksamhetsområde =
hela riket.
76
Tabell III.
Moderskapsunderstöd under år 1934 i olika centralsjukkasseområden.
Antal bam- hördsfall,
för vilka
moderskaps-
Utbetalt understöd
Centralsjukkasse-
områden
därav
understöd
utgivits av
kassorna
under år
1934
Summa
kr.
för biträde
av barn- morska
kr.
för vård
å förloss- ningsanstalt
kr.
understöd
i
penningar
kr.
1. Stockholms,Uppsala och
Gotlands län (östra
Sveriges erk. esk.)____
2 567
77 027: —
3 766:55
5 746: 55
67 513:90
2. Södermanlands och Väst- manlands län (Sörm- land-Västmanlands
erk. esk.)............
1481
44 414: —
3 715:-
1 586:50
39 112: 50
3. Östergötlands län (Öster- götlands erk. esk.)....
2 313
69 804:-
3 601: 20
6 386: —
59 816:80
4. Jönköpings och Kaimar
norra län (Norra Små- lands erk. esk.)......
2 489
74 270: -
636: 50
125:50
73 508: —
5. Kronobergs, Kalmar
södra samt Blekinge
län (Sydöstra Sveriges
erk. esk.)............
4175
125 618:-
12 316:10
8 546:50
104 755: 40
6. Malmöhus och Kristian- stads län (Skånes erk.
esk.) ................
3 771
112 543: —
3 770: —
1103:90
107 669:10
7. Göteborgs och Bohus
samt Hallands län (Bo- huslän-Hallands erk.
esk.) ................
2 971
89 989: —
4 850: -
1897: 50
83 241:50
8. Älvsborgs och Skara- borgs län (Västgöta- Dals erk. esk.) ......
4 229
129 406: —
4 753:05
879:-
123 773:95
9. örebro och Värmlands
län (örebro och Värm- lands erk. esk.)......
1 770
53100: —
1334- —
489: —
3 843:50
51277: —
10. Kopparbergs och Gävle- borgs län (Dala-Gävle- borgs erk. esk.)......
3 788
113 243: —
5 719: —
103 680: 50
11. Västernorrlands och
Jämtlands län (Mel- lersta Norrlands erk.
esk.) ................
2 843
84 967: -
3 788:-
4 768:50
76 410:50
12. Västerbottens och Norr- bottens län (Övre Norr- lands erk. esk.) ......
4 877
146 293: —
10 257:85
722: -
135 313:15
13. Stockholm (Stockholms
erk. esk.)............
836
24 937: —
5: —
3 953: 65
20 978: 35
77
Antal härm- bo rdsfall,
för vilka
moderskaps- understöd
utgivits av
kassorna
under år
1934
Utbetalt understöd
Centralsjukkasse-
områden
därav
Summa
kr.
för biträde
av barn- morska
kr.
för vård
å förloss- ningsanstalt
kr.
understöd
i
penningar
kr.
14. Eskilstuna (Eskilstuna
stads erk. esk.) ......
120
3 583: —
960:-
1 740: —
883: —
15. Norrköping (Norrkö- pings stads erk. esk.)..
265
8 438: —
_
3 316: -
5 122: —
16. Malmö (Malmö stads
erk. esk.)............
241
7 230: —
650: —
5 321:-
1 259: —
17. Hälsingborg (Hälsing- borgs erk. esk.)......
186
5 947: —
585: —
401: —
4 961: —
18. Landskrona (Solidar,
erk. esk. för Lands- krona) ..............
80
2 608: —
600: —
686:50
1321:50
19. Trälleberg (Trallebergs
stads erk. esk.) ......
67
2 020: —
175.—
643:75
1 201: 25
20. Göteborg (Göteborgs
stads erk. esk.)......
794
24 030: —
2 468: —
9 737: —
11 825: —
21. Gävle (Gefle stads erk.
esk.) ................
176
5 642: —
534: —
2 976:-
2 132: —
22. Svenska Typografför- bundets erk. esk.....
_
_
_
—
—
23. L. K. A. B:s arbetares
erk. esk.............
_
_
_
—
—
24. Svenska Tobaksmono- polets arbetares erk.
esk..................
25. Asea-personalens erk.
esk.................
5
174: —
_
87:-
87: —
26. Sveriges Träarbetares
erk. esk.............
1
30: —
_
_
30:-
27. Sandvikens Jernverks
erk. esk.............
1
30:-
_
—
30:-
28. De dövstummas erk. esk.
—
—
—
—
—
Summa
40046
1205343: —
64 484: 25
64956:35
1075902: 40
Antal barnbördsfall, å vilka arbetarskyddslagen varit tillämplig och för
vilka på grund härav under år 1934 utgivits moderskapsunderstöd för
mer än 30 dagar, har utgjort 281.
78
Tabell IY.
Översikt av antalet vårdplatser för mödrar på spädbarnshemmen.
Län
Vårdplatser
å
Summa
vårdplatser
kommunala
hem
enskilda hem1, därav
av Allmänna barn- huset
ej under- understödda
understödda
Stockholms stad och län ..............
33
100
5
138
Uppsala > ..............
—
10
4
14
Södermanlands > ..............
—
—
15
15
Östergötlands » ..............
—
—
13
13
Jönköpings > ..............
—
—
20
20
Kronobergs > ..............
—
—
17
17
Kalmar > ..............
—
—
—
—
Gotlands > ..............
—
—
6
6
Blekinge > ..............
—
—
10
10
Kristianstads och Malmöhus län ........
27
15
12
54
Hallands » ........
—
—
5
5
Göteborgs och Bohus > ........
18
6
2
26
Älvsborgs > ........
—
—
—
—
Skaraborgs > ........
—
—
8
8
Värmlands > ........
—
—
10
10
örebro » ........
—
—
14
14
Västmanlands > ........
—
—
—
—
Kopparbergs > ........
—
—
10
10
Gävleborgs > ........
3
—
8
11
Västernorrlands > ........
—
—
4
4
Jämtlands > ........
—
—
—
_
Västerbottens » ........
—
—
—
_
Norrbottens > ........
6
—
10
16
Summa
87
131
173
391
1 Hit hava jämväl hänförts de av länens barnavårdsförbund ägda hemmen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innehållsförteckning.
Sid
Propositionen.............................................. 1
Förslag till förordning om moderskapspenning................... 2
Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den
26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor........................ 5
Förslag till förordning om mödrahjälp................................. 6
Utdra? ay statsrådsprotokollet den 15 januari 1937 ........................ 9
Inledning.......................................................... 9
I. Reformering av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöden .. 11
Gällande bestämmelser............................................ 11
Översikt av tillämpningen......................................... 13
Reformförslag vid 1935 års riksdag................................ 15
Befolkningskommissionens förslag................................... 17
Yttranden över befolkningskommissionens förslag..................... 30
Departementschefen.............................................. 43
II. Hjälp dt nödställda mödrar...................................... 54
Befolkningskommissionens förslag........................ 54
Yttranden över befolkningskommissionens förslag..................... 78
Departementschefen ............. 106
lil. Anslagsbehov budgetåret 1937/1938........ 113
Socialstyrelsens beräkning......... 113
Departementschefen............................... 115
Departementschefens hemställan ................. 117
Bilaga.
Betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp, avgivet av befolkningskommissionen
(statens offentliga utredningar 1936: 15).
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 38. 9
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- 2LU 1937:50 Skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsammaste förnyad utredning och förslag angående nödvändigheten av att genomföra en rationalisering av socialvården, varv s. 8 i texten
- Rskr. 1937:316 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds framställning om anslag till bidrag till sjukkassor m. m. jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten
- SU 1937:148 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till bidrag till sjukkassor m. m. jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten
- Rskr. 1937:262 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. s. 1 i texten
- 2LU 1937:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om moderskapspenning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten