Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om moderskapspenning m m

195 sidor, varav 179 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 179 av 195 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:38, Med förslag till förordning om moderskapspenning m m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

1

Nr 38.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om moderskapspenning m m.; given Stockholms

slott den 15 januari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

förordning om moderskapspenning,

förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931

(nr 280) örn erkända sjukkassor samt

förordning örn mödrahjälp,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami.

Nr 38.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

Förslag

till

förordning om moderskapspenning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Moderskapspenning enligt denna förordning skall av statsmedel utgå med

ett belopp av sjuttiofem kronor till kvinna, som till lindrande av de med

barnsbörd förenade kostnader är i behov därav.

2 §•

Moderskapspenning lämnas endast till kvinna, som författningsenligt skall

vara mantalsskriven i riket och som är svensk medborgare; dock äger Konungen,

under förutsättning av ömesidighet, ingå överenskommelse med främmande

stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpning av denna förordning

likställas med svenska medborgare.

Rätt till moderskapspenning tillkommer icke kvinna, vilken är intagen å

straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt,

allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för sinnessjuka,

sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka, och ej heller kvinna, som

av fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning.

Ej heller äger kvinna rätt till moderskapspenning vid barnsbörd, som berättigar

henne till moderskapshjälp från erkänd sjukkassa.

3 §•

Behov av moderskapspenning skall, där ej särskilda omständigheter till

annat föranleda, anses föreligga, om för kvinnan eller, där hon är gift och

sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp,

uppgående till minst tretusen kronor.

Har det beskattningsbara beloppet upptagits högre än nu sagts men äro

med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna särskilt

ömmande, må ock behov av understöd anses vara för handen.

4 §.

Rätten till moderskapspenning prövas och moderskapspenning utbetalas av

centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt, dock att centralsjukkassan

äger överenskomma med lokalsjukkassa, att denna skall för central
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

3

sjukkassans räkning handhava uppgift, som nu sagts, såvitt angår kvinnor

bosatta inom lokalsjukkassans verksamhetsområde.

Ersättning för utgivna moderskapspenningar äger centralsjukkassan att

månadsvis utbekomma av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

5 §•

Kvinna, som vill komma i åtnjutande av moderskapspenning, bör själv

eller genom annan göra ansökan därom i god tid före barnsbörden. Göres

ansökan senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, må den icke upptagas

till prövning.

I samband med ansökningen skall erläggas en anmälningsavgift av två

kronor, vilken tillfaller centralsjukkassan eller, där denna så överenskommit

med lokalsjukkassa, hos vilken ansökningen göres, sistnämnda kassa.

6 §•

Då ansökan om moderskapspenning inkommit till behörig sjukkassa, skall

denna lämna kvinnan anvisning för erhållande av råd och upplysningar rörande

vad hon har att iakttaga med avseende å dels egen vård under havandeskapet,

i samband med förlossningen och under tiden därefter, dels ock

barnets skötsel. Där kvinnan önskar erhålla vård å förlossningsanstalt och

sådan vård anses böra komma i fråga, skall kassan söka förhjälpa henne till

erhållande därav.

Sjukkassan skall därjämte skyndsamt verkställa utredning rörande omständigheter

av betydelse för bedömande av kvinnans rätt till moderskapspenning.

Har kvinnan genom intyg av läkare eller barnmorska gjort sannolikt,

att havandeskapet är längre framskridet än i sjunde månaden, må, därest

i övrigt kvinnan befinnes äga rätt till moderskapspenning, såsom för-,

skott å denna ett belopp av fyrtio kronor omedelbart utbetalas. Eljest må moderskapspenning

ej utbetalas, förrän till sjukkassan inkommit intyg, utfärdat

av läkare, barnmorska eller annan känd och trovärdig person, att kvinnan

fött barn.

Intyg, som i föregående stycke sägs, skall tillika innehålla uppgift örn

kvinnans fullständiga namn och boningsort samt, i förekommande fall, örn

dagen för nedkomsten.

7 §•

Där kvinna erhåller vård å förlossningsanstalt, skall sjukkassa av henne

tillkommande moderskapspenning innehålla belopp, som motsvarar enligt

fastställd taxa utgående ersättning för vården. Tnnehållet belopp skall på

begäran tillhandahållas anstalten. Styrker kvinnan, att ersättningen guldits,

må hon utbekomma beloppet.

8 §•

Rätt till moderskapspenning kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät

för gäld.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl, Maj.ts proposition nr 38.

9 §•

Närmare föreskrifter angående ordningen för ansökan samt för utbetalning

av moderskapspenning så ock beträffande tillämpningen i övrigt av denna

förordning meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande

av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor, som därvid i den omfattning

Konungen bestämmer skall samråda med medicinalstyrelsen.

10 §.

I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande moderskapspenning

eller eljest rörande tillämpningen av någon i denna förordning given bestämmelse

må frågan hänskjutas till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att sådant hänskjutande icke skett, till

Provning upptaga ärende, som i denna paragraf avses.

Tillsynsmyndighetens beslut meddelas kostnadsfritt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938, från och med vilken

dag förordningen den 26 juni 1931 (nr 281) om moderskapsunderstöd skall

upphöra att gälla; dock att, där barnsbörden inträffat före den 1 januari 1938,

sistnämnda förordning fortfarande skall äga tillämpning.

Ansökan örn moderskapsunderstöd, som gjorts före denna förordnings

ikraftträdande, skall, där barnsbörden inträffat efter ikraftträdandet, anses

innefatta ansökan örn moderskapspenning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 3S.

5

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni

1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 32 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända

sjukkassor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

32 §.

Centralsjukkassa skall---tvåhundrasjuttio dagar.

Moderskapshjälp utgår med ett belopp av etthundratio kronor; dock må

centralsjukkassa efter medgivande av tillsynsmyndigheten utgiva moderskapshjälp

med högre belopp än nyss nämnts.

Centralsjukkassa må på ansökan av kvinnlig medlem, som vid tiden för

ansökningen varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio

dagar och som genom intyg av läkare eller barnmorska gör

sannolikt, att hon befinner sig i havandeskap, längre framskridet än i sjunde

månaden, såsom förskott å henne tillkommande moderskapshjälp omedelbart

utbetala sextio kronor.

Där till moderskapshjälp berättigad kvinna erhåller vård å förlossningsanstalt,

skall centralsjukkassan av moderskapshjälpen innehålla belopp, som

motsvarar enligt fastställd taxa utgående ersättning för vården. Innehållet

belopp skall på begäran tillhandahållas anstalten. Styrker kvinnan, att ersättningen

guldits, må hon utbekomma beloppet.

Moderskapshjälp må utgivas allenast åt kvinna, som i första eller tredje

stycket sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola äga tillämpning i fråga om moderskapshjälp

vid barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

Förslag

till

Förordning om mödrahjälp.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart

behov av understöd, må, där ej nedan annorlunda stadgas, tillerkännas särskild

mödrahjälp av statsmedel.

Mödrahjälp lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast,

i en eller flera poster, dock högst till ett sammanlagt värde av trehundra

kronor.

Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp helt eller delvis lämnas såsom

räntefritt lån.

Mödrahjälp må ej avse tid, som infaller senare än sex månader efter nedkomsten.

2 §•

Mödrahjälp lämnas endast till kvinna, som författningsenligt skall vara

mantalsskriven i riket och som är svensk medborgare; dock äger Konungen,

under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande

stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpning av denna förordning

likställas nied svenska medborgare.

Rätt till mödrahjälp tillkommer icke kvinna, vilken är intagen å straffanstalt

eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt,

allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för sinnessjuka,

sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka, och ej heller kvinna, som av

fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning.

3§.

För behandling av frågor rörande mödrahjälp skall i varje landstingsområde

och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas en nämnd

(mödrahjälpsnämnd), bestående av en ordförande och två ledamöter.

Ordföranden jämte suppleant för honom förordnas av Kungl. Maj:t. Ledamöterna

jämte två suppleanter utses för två år i sänder, en ledamot jämte

suppleant för honom av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej deltager

i landsting, av stadsfullmäktige, samt en ledamot jämte suppleant för honom

av styrelsen för barnavårdsförbundet i orten; dock att för Stockholm

en ledamot jämte suppleant för honom utses av Kungl. Maj :t samt en ledamot

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

jämte suppleant för honom väljes av stadsfullmäktige för två år i sänder.

Underlåter styrelse för barnavårdsförbund att utse ledamot eller suppleant,

förordnas sådan av Kungl. Maj:t för två år i sänder.

Ordföranden och ledamöterna åtnjuta ersättning enligt grunder, som bestämmas

av Kungl. Maj.t.

4§-

Ansökan örn mödrahjälp skall ingivas till barnavårdsnämndens ordförande

i den kommun, där kvinnan vistas. Är kvinnan ogift, må ansökan göras av

barnavårdsmannen. Ingives ansökan senare än a sextionde dagen efter barnsbörden,

må den icke upptagas till prövning.

Vid ansökan skall fogas av läkare eller barnmorska utfärdat intyg utvisande,

antingen att kvinnan är havande eller att hon fött barn. Intyg av sist angivet

innehåll må även vara utfärdat av annan känd och trovärdig person

samt skall innehålla uppgift om dagen för nedkomsten.

5§-

Det åligger barnavårdsnämnden att snarast möjligt till mödrahjälpsnämnden

i orten avgiva yttrande över ansökningen samt därvid översända handlingarna

i ärendet och, örn skiljaktiga meningar förekommit, utdrag av

protokollet. Tillstyrkan av mödrahjälp skall tillika innefatta förslag till

lämpliga hjälpåtgärder.

6 §•

Sedan handlingarna inkommit till mödrahjälpsnämnden, beslutar nämnden

i ärendet. I beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall angivas vilka

huvudsakliga behov hjälpen avser att täcka.

Mödrahjäipsnämndens beslut skall, skriftligen avfattat, ofördröjligen i två

exemplar översändas till barnavårdsnämndens ordförande, som har att snarast

möjligt därefter tillställa sökanden det ena exemplaret.

7 §•

Det åligger barnavårdsnämnden att verkställa beslut, varigenom mödrahjälp

beviljats, ävensom att vaka över, att hjälpen kommer till användning

i enlighet med givna föreskrifter.

8 §•

Har mödrahjälp lämnats såsom lån, må, där så finnes skäligt, den mödrahjälpsnämnd,

som beviljat hjälpen, medgiva uppskov med återbetalningen

intill tio år. På framställning av nämnden må Kungl. Maj:t, då skäl därtill

äro, medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å hela

återstående lånebeloppet eller del därav.

9 §•

Rätt till mödrahjälp kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät för

gäld.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

10 §.

Klagan över mödrahjälpsnämnds beslut i ärende enligt denna förordning

föres hos socialstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då

klaganden erhöll del av beslutet.

11 §•

Instruktion för mödrahjälpsnämnderna samt de övriga föreskrifter, som

erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938; dock att ordförandena

och ledamöterna i mödrahjälpsnämnderna jämte suppleanter för dem

skola utses i så god tid dessförinnan, att nämnderna kunna träda i verksamhet

från och med nämnda dag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

9

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari

1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Moller,

Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 36—38, föreslagit riksdagen att, i avbidan på

särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1937/1938 såsom förslagsanslag

beräkna dels till Bidrag till sjukkassor 13,300,000 kronor, dels till Moderskapsunderstöd

och moderskapspenning 3,050,000 kronor, dels ock till Mödrahjälp

1,000,000 kronor.

Jas anhåller nu att till närmare behandling fa upptaga dessa fiagoi. Därvid

anser jag lämpligt att först uppehålla mig vid ett föreliggande förslag

till omläggning och utvidgning av verksamheten för ekonomiskt stöd åt

barnaföderskor. Sagda förslag är nämligen av beskaffenhet ad utöva inverkan

å beräkningen såväl av sjukkasseanslaget som av de båda övriga

förutnämnda anslagen.

Med anledning av åtskilliga inom riksdagens båda kamrar väckta motioner

anhöll riksdagen i skrivelse den 30 april 1935 (nr 181), att Kungl. Maj:t måtte

låta verkställa undersökning av vårt lands befolkningsfråga och för riksdagen

framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. Riksdagen

anförde i skrivelsen bland annat, att riksdagen funne sig böra på det kraftigaste

understryka vad i motionerna framhållits örn angelägenheten av en

positiv befolkningspolitik från statsmakternas sida. Likaså ansåge sig riksdagen

böra ansluta sig till kravet på att frågan örn riktlinjerna för en dylik

politik omedelbart upptoges till behandling. I motionerna hade framförts

talrika synpunkter och uppslag, av vilka manga enligt riksdagens mening

vöre synnerligen beaktansvärda och förtjänta av en ingående granskning.

Riksdagen hade emellertid icke funnit sig på frågans dåvarande ståndpunkt

böra angiva några särskilda frågor, på vilka utredningsarbetet närmast borde

inriktas; detta kunde enligt riksdagens åsikt bäst och lättast bedömas under

utredningens gång.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Genom beslut den 17 maj 1935 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet

att utse en kommission av högst nio personer med uppdrag att

verkställa en allsidig undersökning av vårt lands befolkningsfråga. I uttalande

till statsrådsprotokollet samma dag framhöll jag bland annat, att man

i fråga om förbättrande av mödrarnas ställning hade att i första hand fortsätta

på den väg, som statsmakterna redan beträtt genom åtgärderna för

moderskapsskydd. Härvid inställde sig krav på en effektivisering av denna

sociala stödverksamhet i förening med tillhandahållande av förbättrade vårdmöjligheter

såväl vid barnsbörden som vid de späda barnens vård. Jag erinrade

vidare bland annat örn att riksdagens båda kamrar beslutat anhålla,

att Kungl. Majit skyndsamt ville låta verkställa en allsidig utredning rörande

ett förbättrat moderskapsskydd.

På grund av det sålunda givna bemyndigandet tillkallades den 22 maj

1935 såsom ledamöter av kommissionen ledamoten av riksdagens första kammare,

generaltulldirektören Nils Wohlin, tillika ordförande, medicine doktorn

Andrea Andreen-Svedberg, professorerna Nils von Hofsten, Gunnar Myrdal

och Sven Wicksell, ledamöterna av riksdagens andra kammare Karl

Magnusson i Skövde, Johan Persson i Tidaholm och Ivar Österström ävensom

fru Disa Västberg.

Kommissionen, som antagit benämningen ''»Befolkningskommissionew>, har

med skrivelse den 9 januari 1936 till mig överlämnat ett betänkande angående

moderskapspenning och mödrahjälp (statens offentliga utredningar

1936: 15). Den närmaste handläggningen av ärendet har ankommit på en

inom kommissionen utsedd delegation, bestående av ledamöterna Österström,

ordförande, samt Andreen-Svedberg och Västberg.

Över befolkningskommissionens ifrågavarande betänkande, vilket såsom

bilaga torde fa fogas vid detta protokoll, hava efter remiss yttranden avgivits

av medicinalstyrelsen, statskontoret, socialstyrelsen, statens inspektör

för fattigvård och barnavård efter hörande av fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna,

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, barnavårdsnämnderna

i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,

Borås, Gävle, Örebro och Lund samt i Jukkasjärvi kommun, styrelserna

för svenska sjukkasseförbundet, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,

svenska landstingsförbundet, svenska barnmorskeförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet

och barnavårdsbyrån i Stockholm, centralstyrelserna för Sveriges

läkarförbund och svensk sjuksköterskeförening, direktionen över Allmänna

barnhuset samt styrelserna för barnavårdsförbunden i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län, styrelsen för föreningen Östergötlands barns

nämnd, styrelsen för Blekinge harnavårdssällskap, styrelsen för skånska

barnavårdsförbundet samt styrelsen för Västmanlands läns fattigvårds- och

barnavårdsförbund.

Styrelserna för barnavårdsförbunden i Kronobergs, Kopparbergs och Väs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

terbottens län samt styrelsen för värmländska barnavardsföreningens upptagningshem

vid Hynboholm hava bereus tillfälle att avgiva yttrande över

betänkandet men icke begagnat sig därav.

De av kommissionen avgivna förslagen avse att efter två skilda linjer bereda

ökat ekonomiskt stöd åt barnaföderskor. I betänkandet föreslås sålunda

dels reformering av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöden

genom införande av en s. k. moderskapspenning, dels införande

av en särskild hjälpform för nödställda mödrar, d. v. s. sådana, för vilka den

föreslagna moderskapspenningen icke utgör en tillräcklig hjälp.

I. Reformering av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskaps
understöden.

Gällande bestämmelser.

Från och med år 1913 har statsbidrag utgått till sjukkassor, som meddelat

moderskapshjälp åt sina kvinnliga medlemmar.

Genom statsmakternas beslut år 1931 skedde en genomgripande reform av

sjukkasseväsendet, vars väsentliga innebörd var, att å varje ort endast skulle

få finnas en sjukkassa, som vore berättigad till statsbidrag för sin verksamhet.

Den kassa, som skulle komma i åtnjutande av statsunderstöd, måste bliva i

viss ordning erkänd. Kvinna, som vore medlem i sålunda erkänd sjukkassa,

skulle städse äga åtnjuta moderskapshjälp vid barnsbörd. Denna hjälp utökades

tillika väsentligt i jämförelse med den förutvarande moderskapshjalpen.

Såsom en komplettering av moderskapshjälpen infördes samtidigt bestämmelse

om rätt till understöd av statsmedel — moderskapsunderstöd - för

de kvinnor, som ej vore sjukförsäkrade och som hade behov av hjälp till

lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna.

De år 1931 meddelade, alltjämt gällande bestämmelserna i ämnet innehålla

huvudsakligen följande.

Enligt 32 § i förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor skall

centralsjukkåssa vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp at kvinnlig medlem,

som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkand sjukkassa under

oavbrutet minst 270 dagar. Moderskapshjälpen skall omfatta dels ersättning

enligt fastställd taxa för biträde av barnmorska vid lorlossmngen (barnmorskevård)

eller för vård å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock ett

understöd i penningar för varje dag (moderskapspenning), motsvarande den

sjukpenning barnaföderskan är tillförsäkrad. Ar hon icke tillförsäkrad sjukpenning

eller tillförsäkrad sjukpenning till lägre belopp an t va kronor, skall

moderskapspenningen dock utgå med två kronor, örn centralsjukkassan utgiver

ersättning för vård å förlossningsanstalt, äger kassan minska den kvinnan

för vårdnadstiden tillkommande moderskapspenningen med belopp,

som motsvarar kassans kostnader för vården. Om kvinnans familj eller annan

för sitt uppehälle är väsentligen beroende av henne, far dock högst halva

moderskapspenningen på detta sätt avdragas. Moderskapspenning skall utgivas

för minst 30 och högst 56 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse.

För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsborden,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, som avses med förbudet

i 10 § forsta stycket i lagen om arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor),

och vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter

barnsbörden återupptaga sådant arbete, skall dock moderskapspenning utgå

tor minst 42 dagar. Villkor för moderskapshjälpens utgående är, att kvinnan

under den tid hjälpen utgår avhåller sig från förvärvsarbete. För tid,

då barnaföderskan är berättigad till sjukpenning från kassan eller från lokalsjukkassa,

får hon dock ej uppbära moderskapspenning, försåvitt hon icke

ar berättigad till lägre sjukpenning än två kronor, i vilket fall moderskapspennmg

skall utgå med belopp, varmed sjukpenningen understiger två kronor.

Enligt § 6 i kungörelsen den 26 juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor

utgår statsbidrag med en krona för varje dag, för vilken erkänd sjukkassa

utgivit moderskapspenning om minst två kronor eiler lämnat ersättning för

yard a förlossningsans tält. Har moderskapspenning av anledning, att sjukkassan

varit pliktig att vid tillfället utgiva sjukpenning, utgått med lägre belopp

an tva kronor, utgår statsbidraget med hälften av det utgivna beloppet,

hor dag, da moderskapspenning utgått även från annan erkänd sjukkassa,

utgör statsbidraget dock endast 50 öre eller, där moderskapspenning av nyss

berörd anledning varit mindre än två kronor, en fjärdedel av del utgivna

beloppet. Statsbidrag får dock ej beräknas för dag, då medlem, vilken har

stadigvarande anställning med full sysselsättning i statens tjänst, på grund

harav åtnjutit avlöning eller annan ersättning av statsmedel med minst en

krona. Vidare utgår statsbidrag till centralsjukkassa med hälften av vad

kassan utgivit i ersättning för barnmorskevård enligt fastställd taxa.

Det diiekt av statsmedel utgående offentliga moderskapsunderstödet skall

enligt förordningen den 26 juni 1931 örn moderskapsunderstöd utgå till varje

kvinna, som är i behov därav och vilken icke såsom medlem av erkänd sjukkassa

är berättigad till moderskapshjälp fran denna. Dock har kvinna som är

intagen å fattigvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt eller uppfostringsanstalt,

straff- eller annan dylik anstalt eller vilken ej är svensk medborgare,

icke rätt till moderskapsunderstöd. Behovsprövningen skall vara av

summarisk natur; behov skall i regel anses föreligga, om för kvinnan eller

om hon är gift och sammanlever med sin man, för båda makarna tillhopa

vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits

beskattningsbart belopp, uppgående till minst 500 kronor. Understödshden

skall utgöra högst 30 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse.

För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsbörden,

i sammanlagt minst fyra mannder använts till arbete, som avses med förbudet

i 10 § första stycket i lagen örn arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor)

och vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter barnsborden

återupptaga sådant arbete, skall dock understödstiden utgöra högst

!?a5ar: Sådan industriarbeterska, vilken uppburit moderskapshjälp från

erkänd sjukkassa ehuru under kortare tid än 56 dagar, äger ock för tid omedelbärt

efter det sådan hjälp upphört att utgå rätt till moderskapsunderstöd

under sa lang tid, att sammanlagda hjälptiden uppgår till högst 56 dagar

Understöd må dock endast utgå för tid, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.

Moderskapsunderstödet utgår med belopp, motsvarande regelmässigt

utgående statsbidrag till de erkända sjukkassornas moderskapspenning (alltså

en krona per dag). Ärenden rörande moderskapsunderstöd skola handläggas

av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt. I samband med ansökan

om understöd skall erläggas en anmälningsavgift av två kronor, vilket

belopp tillfaller centralsjukkassan såsom ersättning för dess arbete. Det åligger

centralsjukkassan att i samband med ansökans ingivande meddela kvin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

nan anvisning för erhållande av råd och upplysningar rörande hennes egen

vård och barnets skötsel. Understödet avser i första hand att bereda kvinnan

möjlighet att erhålla barnmorskevård eller vård^ å förlossningsanstalt,. varför

häremot svarande belopp skall av kassan innehållas och på begäran tillhandahållas

barnmorskan eller anstalten, försåvitt ej kvinnan styrker, att kostnaderna

för vården guldits.

1931 års lagstiftning har trätt i tillämpning successivt, allt eftersom den

förutsatta omorganisationen av sjukkassorna kommit till stånd. De nya bestämmelserna

örn moderskapshjälp genom sjukkassorna började sålunda tilllämpas

för de första erkända sjukkassorna den 1 januari 1933, men i full

utsträckning över hela landet hava bestämmelserna tillämpats först fran den

1 januari 1934. Till och med utgången av år 1934 hava dock de äldre sjukkassorna,

vilka vunnit registrering enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor,

ägt rätt till statsbidrag till sin verksamhet enligt de före 1931 års beslut gällande

grunderna. Under övergångsåren 1933 och 1934 hava sålunda de äldre

bestämmelserna örn moderskapshjälp med statsbidrag tillämpats vid sidan

av de nya.

Moderskapsunderstödsverksamheten upptogs av de första erkända sjukkassorna

den 1 januari 1933 och av flertalet kassor den 1 juli samma år. I

full utsträckning kom verksamheten i gång den 1 januari 1934.

Översikt av tillämpningen.

En redogörelse för moderskapshjälpens och moderskapsunderstödens storlek

i de enskilda fallen efter tillämpning av 1931 års lagstiftning torde här

böra lämnas.

Till sjukförsäkrad kvinna skall såsom nyss sagts moderskapspenning utgå

med samma belopp per dag, varmed kvinnan är tillförsäkrad sjukpenning,

dock lägst med två kronor. Vid årsskiftet 1933/1934 voro 83.6 procent av

samtliga kvinnliga sjukkassemedlemmar tillförsäkrade sjukpenning örn högst

två kronor. En sjukpenning över två men högst tre kronor hade 13.2 procent

av kvinnorna och sjukpenning om fyra kronor 2.6 procent. Sjukpenning över

fyra kronor hade allt som allt endast 0.6 procent av kvinnorna. Det stora

flertalet försäkrade kvinnor åtnjuta följaktligen en moderskapspenning av

två kronor per dag. — Understödstiden skall för försäkrad kvinna vara minst

30 och högst 56 dagar, för industriarbeterska dock minst 42 dagar. Inom

dessa av statsmakterna uppdragna gränser hava de erkända sjukkassorna

haft att bestämma understödstiden för sina medlemmar. Av de 27 för kvinnor

öppna centralsjukkassorna hava 24 infört en understödstid av 42 dagar

för alla kvinnor, sålunda utan särbestämmelse för industriarbeterskor. De

återstående tre hava en understödstid av 30 dagar utom för industriarbeterskor,

för vilka understödstiden av en kassa bestämts till 42 dagar och av

två till 56 dagar. — Det stora flertalet sjukförsäkrade kvinnor äger sålunda

uppbära en moderskapspenning av två kronor örn dagen under 42 dagar

eller tillhopa 84 kronor. Lägre moderskapspenning än 84 kronor kan endast

förekomma för medlemmar med en sjukpenning av högst två kronor i de

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

tre centralsjukkassor, vilka bestämt understödstiden till 30 dagar för ickeindustriarbeterskor.

För dessa blir moderskapspenningens belopp 60 kronor.

I alla övriga fall kommer dess storlek att överstiga 84 kronor. Till sist må

anmärkas, att de sjukförsäkrade kvinnorna utöver moderskapspenningen äro

berättigade till ersättning för barnmorskevård.

Moderskapsunderstöden skola utgå med en krona om dagen under högst

30 dagar, för industriarbeterskor dock under högst 56 dagar. I praxis har

understödstiden som regel blivit 30 dagar och moderskapsunderstödet följaktligen

30 kronor, varifrån dock avgår anmälningsavgiften två kronor, och sålunda

återstår ett behållet belopp av 28 kronor. Bestämmelsen om längre

understödstid för industriarbeterskor har kommit att tillämpas i mycket obetydlig

utsträckning. Av de 40,046 kvinnor, vilka under år 1934 erhöllo moderskapsunderstöd,

fingo endast 281 högre understöd på grund av denna bestämmelse.

Här må lämnas följande sammanställning av totala antalet medlemmar i

statsunderstödda sjukkassor under åren 1924—1936 med särskilt angivande

av antalet kvinnliga medlemmar:

Å r

Hela antalet

medlemmar

Därav k -v

i absoluta tal

nnnor

------- -

i procent

i 1924 . . •..............

768,040

277,452

36.1

1925 ...................

802,942

290,603

36.2

1926 ...................

832,717

304,202

36.5

1927 ................

869,959

320,566

36.8

1928 ...................

912,919

338,805

37.1

1929 ...................

967,800

361,316

37.3

1930 ...................

1,016,846

382,904

37.7

1931...................

1,058,129

404,426

38.2

1932 ...................

1,081,552

420,609

38.9

1933 ...................

1,061,137

420,156

39.6

1934 ...................

1,054,623

431,812

41.0

1935 .....•.............

927,000

397,000

42.8

1936 .................

994,000

437,000

44.0

Siffrorna utvisa, för åren 1924—1932 antal medlemmar i sjukkassor, registrerade

enligt 1910 års lag, för åren 1933 och 1934 summan av antalet

medlemmar i dylika kassor och i erkända sjukkassor samt för år 1935 antal

medlemmar i erkända kassor.

Antalet medlemmar för åren 1933 och 1934 fördelas efter medlemskap i

olika sjukkassor på följande sätt:

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

Medlemmar i kassor, registrerade enligt 1910 års lag

Medlemmar i erkända sjukkassor.........

Är

Totalanlal

Därav kvinnor

1933

570,595

223,350

1934

239,070

93,580

1933

490,542

196,800

1934

815,553

338,232

Siffrorna för åren 1931—1935 äro preliminära. I fråga om åren 1933—

1935 äro de delvis endast resultatet av inom socialstyrelsen gjorda uppskattningar.

Siffrorna för år 1936 angiva de medlemstal socialstyrelsen räknat

nied skola uppnås vid årets slut (uppskattningen verkställd i november 1936).

Reformförslag vid 1935 års riksdag.

Vid 1935 års riksdag väcktes flera motioner, vilka syftade till en förbättring

såväl av sjukkassornas moderskapshjälp som av moderskapsunderstödet.

Sålunda framfördes i två av de motioner, vilka ledde till befolkningskommissionens

tillsättande — likalydande motionerna nr 1 i första kammaren

av herr J. B. Johansson i Fredrikslund m. fl. (I: 1) och nr 1 i andra kammaren

av herr A. Lindman m. fl. (II: 1) — bland annat önskemål angående

vidgad social omvårdnad om mödrarna såsom ett led i de åtgärder, vilka

borde vidtagas till främjande av en positiv politik i vårt lands befolkningsfråga.

I detta hänseende anförde motionärerna huvudsakligen följande:

»Såsom nyss angivits är antalet kvinnliga medlemmar i sjukkassorna förhållandevis

litet. Under de 3V2 år som förflutit efter sjukkassereformens antagande

lia respektive sjukkasseledningar i första hand måst ägna sitt intresse

åt själva omorganisationen av sjukkasseväsendet. Sedan denna numera kan

anses i huvudsak slutförd, kan verksamheten inriktas på rörelsens vidare

utbredning. I ledande sjukkassekretsar anser man sig lia kunnat iakttaga

en bestämd förskjutning av medlemsklientelet åt medelklassen till, en tendens

som är värd att uppmärksamma och stödja, icke minst från de för

denna motion bestämmande utgångspunkterna. Det synes böra undersökas,

om staten genom ändring i bidragsgrunderna för moderskapshjälpen kan befordra

en allmännare anslutning från kvinnornas sida till sjukkassorna och

huruledes dessa — eventuellt genom särskilt anslag av statsmedel — kunna

sättas i stånd att bedriva en härtill syftande effektiv upplysnings- och propagandaverksamhet.

Vad slutligen moderskapsunderstödet angår kan, såsom bland andra medicinalstyrelsen

på sin tid anförde, på goda grunder ifrågasättas lämpligheten

av att göra dess storlek beroende av örn modern har pa visst sätt beskaffat

förvärvsarbete utanför hemmet eller icke. Betingad av hänsyn till det

stora flertalet svenska mödrar, hustrurna i hemmen, är denna differentiering

i alla händelser icke. En höjning av moderskapsunderstödet för dessa

senare bör alltså ifrågakomma, varjämte förtjänar tagas under omprövning,

om icke den nuvarande skäligen godtyckligt dragna gränsen för rätt till understöd

— 500 kronor beskattningsbar inkomst — kan göras mindre^ bindande

så att vid behovsprövningen större hänsyn kan tågås till förhållandena

i de individuella fallen, exempelvis föräldrarna förut avilande försörjningsplikt.

»

Nu återgivna uttalande föranledde icke något särskilt yttrande från riksdagens

sida.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mcij:ts proposition nr 38.

Vidare förelåg en motion, som uteslutande åsyftade en förbättring av moderskapshjälpen

och moderskapsunderstöden, nämligen nr 196 i andra kammaren

av fru Olivia Nordgren m. fl. (II: 196).

I motionen anfördes i fråga om moderskapsförsäkringen bland annat:

Intet vore att erinra mot själva moderslcapspenningens storlek men missförhållanden

förelåge i två hänseenden med avseende å bestämmelsen örn

ersättning för barnmorskevård. Dessa missförhållanden hade båda sin

grund väsentligen i den olikformighet, som rådde mellan barnmorsketaxorna

i riket. Sålunda inbegrepes i vissa taxor kostnaden för eftervård i arvodet

för själva förlossningen, i andra åter vore arvodena för biträde vid förlossningen

och för eftervården skilda åt. Med den tolkning tillsynsmyndigheten

givit åt förordningens bestämmelser om barnmorskevård, nämligen att

centralkassa allenast vore skyldig att lämna ersättning, enligt taxa, för själva

förlossningshjälpen men icke för efterskötseln, ledde detta därhän, att somliga

barnaföderskor själva finge bära kostnaderna för eftervård, medan

andra finge dessa helt täckta av kassan. För en fattig barnaföderska kunde

detta lätt leda till att hon av ekonomiska skäl avkortade denna efterskötsel

till den minsta möjliga med ty åtföljande risker för henne själv och det nyfödda

barnet. Vidare vore i flera län arvodena i taxan bestämda till olika

belopp allt efter kvinnans inkomst- och förmögenhetsförhållanden, så att en

relativt välsituerad kvinna hade att erlägga ett väsentligt högre arvode än en

mindre bemedlad. Då sjukkassorna stöde öppna för alla utan något inkomststreck,

ledde detta till att statens bidrag, som ju utginge med hälften

av arvodet, kunde utgå med ända upp till 50 kronor för en mera välsituerad

kvinna men kunde stanna vid 5 kronor för en mindre bemedlad.

Beträffande moderskapsunderstödet framhölls i samma motion bland annat:
Att

det statliga moderskapsunderstödet är till stort gagn för de mindre

bemedlade mödrarna i vårt land och av dessa högt uppskattas, framgår tydligt

av den stora omfattning denna hjälpverksamhet fått redan från början.

Det oaktat torde det icke kunna bestridas, att detta understöd åt mödrarna

är ytterst knappt tilltaget och, i de fall där fullständig medellöshet föreligger,

inte har någon betydelse för barnaföderskan, enär fattigvården ändå

måste träda hjälpande emellan och därvid förbehåller sig rätten till moderskapsunderstödet

för sina utlägg. Med de höga vårdavgifter, som äro fastställda

för förlossningsanstalterna, är moderskapsunderstödet dessutom icke

tillräckligt för att i förekommande fall tillförsäkra icke försäkrad barnaföderska

erforderlig vård å förlossningsanstalt. Behovet av förbättrad moderskapshjälp

åt icke försäkrade barnaföderskor är sålunda högst påtagligt.

och sådan bör snarast möjligt komma till stånd.

Motionärerna anförde vidare, att en förbättring av moderskapsunderstödet

kunde ske på olika sätt, antingen genom en höjning av understödet till

exempelvis lägst 50 kronor eller genom en komplettering av detsamma med

fri barnmorskevård. Motionärerna förklarade sig ur flera synpunkter anse

den senare anordningen vara att föredraga. Genom en lösning efter denna linje

skulle även de förut påtalade missförhållandena i fråga örn moderskapshjälpen

till de sjukförsäkrade kvinnorna bortfalla.

Motionen utmynnade i en hemställan örn skrivelse till Kungl. Maj:t med

begäran örn skyndsam utredning i ämnet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Vid behandlingen av motionen anförde andra lagutskottet i sitt utlåtande

nr 26 bland annat följande:

»Utskottet finner de i den föreliggande motionen II: 196 berörda spörsmålen

vara av den vikt och betydelse att en tillfredsställande lösning av desamma

utan dröjsmål bör åstadkommas. För vinnande av detta syfte kan

det befinnas nödvändigt att göra sist omförmälda spörsmål till föremal för

särskild utredning utan sammankoppling med andra närliggande, nu aktuella

frågor. Beträffande utredningsarbetet på förevarande område anser sig

utskottet böra särskilt anföra, att vid detsamma hänsyn bör tågås därtill,

att understöd till icke sjukförsäkrad kvinna ej får bestämmas pa sadant satt,

att därigenom förorsakas minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor.

»

I anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 17 maj 1935 (nr

223), under åberopande av vad sorn anförts i andra lagutskottets nyssberörda

av riksdagen godkända utlåtande, att Kungl. Maj:t skyndsamt ville

låta verkställa en allsidig utredning rörande ett förbättrat moderskapsskydd,

vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck i motionen,

borde tagas under omprövning, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Befolkningskommissionens förslag.

Befolkningskommissionen erinrar inledningsvis om att ett genomförande

av de förslag, kommissionen i sitt den 10 december 1935 avgivna betänkande

(statens offentliga utredningar 1936: 12) framlagt angående fri barnmorskevård

för alla kvinnor och rätt att erhålla anstaltsvård vid förlossning

för en till en krona nedsatt dagavgift, skulle medföra vissa förbättringar såväl

av den moderskapshjälp, vilken lämnas av de erkända sjukkassorna,

som av moderskapsunderstödet.

För de sjukförsäkrade kvinnorna skulle den fria barnmorskevården visserligen

icke innebära någon ny förmån, enär de nu utöver den kontanta

moderskapspenningen äro tillförsäkrade full ersättning för sådan vårdkostnad,

men väl den förbilligade anstaltsvården. Kommissionen beräknar sålunda,

att, under förutsättning av en vårdtid av tio dagar vid varje förlossning,

en besparing i vårdkostnader av 10 kronor skulle möjliggöras för dem,

som äro tillförsäkrade moderskapspenning av minimistorlek d. v. s. det stora

flertalet kvinnor.

För de kvinnor, som åtnjuta moderskapsunderstöd, skulle kommissionens

nyss angivna förslag medföra större förbättringar än för de sjukförsäkrade.

Med utgångspunkt från vissa inom socialstyrelsen gjorda beräkningar angående

genomsnittskostnaderna för barnmorske- respektive anstaltsvard skulle

förslaget för kvinnor, som anlita barnmorska, motsvara en höjning av moderskapsunderstödet

med 12 kronor 50 öre och för kvinnor, som föilösas a

anstalt, med 15 kronor 15 öre.

Innan kommissionen upptager till granskning de brister, som enligt kommissionens

förmenande .skulle vidlåda vart mödrahjälpssystcm även efter

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 38.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 38.

ett genomförande av nu omförmälda förslag, berör kommissionen något

mödrahjälpens innebörd. Kommissionen yttrar härutinnan följande.

Moderskapsunderstödssakkunniga anförde i sitt den 26 september 1929

avgivna betänkande angående moderskapsskydd (statens offentliga utredningar

1929: 28) såsom motiv för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor

den stora betydelse för folkhälsan, som moderskapsvården måste

tillerkännas, samtidigt som de sakkunniga uttalade, att de missförhållanden,

som rådde med avseende å levnads- och vårdförhållandena för väntande och

nyblivna mödrar och späda barn, otvivelaktigt oftast, vare sig de vore att

hänföra till havandeskap, förlossning, barnsäng eller spädbarnsvård, i större

eller mindre mån vore att tillskriva bristande eller knappa tillgångar. De

sakkunniga framhöllo tillika skäligheten av att det allmänna bisprunge dem,

som ej blott med stora personliga besvärligheter och risker utan även med

ekonomiska uppoffringar sörjde för samhällets fortbestånd.

I denna de sakkunnigas uppfattning vill kommissionen helt instämma.

Då barnafödandet för samhällets bestånd är av avgörande betydelse, anser

kommissionen mödrahjälpen jämväl böra utgöra ett uttryck för den samhälleliga

uppskattningen av moderskapet och finner således den största anledning

föreligga för samhället att bereda ekonomiskt stöd till bestridande

av de med barnsbörd förenade kostnaderna.

Med denna sin inställning till mödrahjälpen betecknar kommissionen vårt

mödrahjälpssystem såsom otillfredsställande i följande tre hänseenden av

väsentlig betydelse: För det första är hjälpen otillräcklig, vidare kommer

hjälpen för få barnaföderskor till del och slutligen medför det sätt, varpå

lijälpsystemet är uppbyggt, vissa orättvisor. Kommissionen har upptagit de

olika erinringarna till behandling i särskilda sammanhang och därvid för

varje fall undersökt de skilda utvägar, som kunna stå till buds för vinnande

av de av kommissionen eftersträvade syftena.

Vid behandlingen av den första erinringen anför kommissionen följande.

Den omständigheten, som enligt kommissionens mening lämnar rum för

den praktiskt mest betydande erinringen mot den nuvarande mödrahjälpen,

är hjälpens otillräcklighet. Denna erinran drabbar moderskapsunderstödet,

vilket som ovan nämnts i regel utgör 28 kronor, sedan anmälningsavgiften

avdragits. Utan att kommissionen redan nu går in på ett försök till uppskattning

i penningar av de extra kostnader, som följa av en barnsbörd, lärer

vara uppenbart, att ett belopp av 28 kronor icke kan förslå till dessa

kostnaders bestridande. Däremot bör den av de erkända sjukkassorna lämnade

moderskapspenningen, vilken för flertalet kvinnor utgör sammanlagt

84 kronor, kunna anses tillfredsställande. Såsom förhållandena utvecklat

sig har emellertid moderskapsunderstödet kommit att bliva det väsentliga i

systemet. Det är detta understöd, som kommer det stora flertalet barnaföderskor

till del, därtill de mest behövande, nämligen de, vilkas beskattningsbara

belopp ej uppgår till 500 kronor. Under år 1934 utgick sålunda moderskapsunderstöd

till 40,046 kvinnor men moderskapshjälp genom sjukkassorna

till allenast 11,926. Utvecklingen under år 1935 pekar på en stark

ökning av antalet utbetalda moderskapsunderstöd, medan anledning att räkna

med väsentlig ändring av antalet kvinnor, som erhållit moderskapshjälp,

ej föreligger.

Med hänsyn härtill bör undersökas, vilka möjligheter vårt mödrahjälpssystem

erbjuder för en höjning av moderskapsunderstödet. Därvid måste

beaktas, huru vårt system med moderskapshjälp genom sjukförsäkring samt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

moderskap sunderstöd är uppbyggt, och det samband, som räder mellan dessa

båda former av mödrahjälp. Såsom framgar av motiven till statsmakternas

beslut i dessa frågor år 1931, har man eftersträvat att få så många kvinnor

som möjligt att ansluta sig till den enligt principen örn inbördes självhjälp

arbetande och väsentligen genom egna medlemsavgifter upprätthållna

sjukkasserörelsen. Samtidigt hava dock de kvinnor, som stå utanför sjukkassorna,

icke ansetts böra lämnas utan hjälp. För att icke minska dessa

kvinnors intresse att ingå i kassorna har emellertid denna hjälp ansetts böra

avsevärt understiga de förmåner, som komma en sjukförsäkrad kvinna till

del. Det torde vara bland annat denna ståndpunkt, som tagit sig uttryck i

en bestämmelse av innebörd, att statens bidrag per dag under den tid, kvinnan

är berättigad till moderskapspenning respektive -understöd, skall utgå

med samma belopp till den icke försäkrade som till den försäkrade kvinnan.

Då statsbidraget till moderskapspenningen i det övervägande flertalet fall

utgår med hälften av moderskapspenningens belopp per dag, kommer alitsa

moderskapsunderslödet per dag i regel att uppgå till hälften av moderskapspenningen.

Den sålunda antagna principen för statens bidrag innebär dock

icke, att det sammanlagda moderskapsunderstödet för ett barnbördsfall alltid

blir lika stort som statsbidraget till moderskapshjälpen i dess helhet. I

realiteten kommer fastmera den försäkrade kvinnan oftast i åtnjutande av

ett större bidrag från staten. Sålunda bidrager staten till de försäkrade kvinnorna

med hälften av kostnaden för barnmorskevård utöver bidraget till

själva moderskapspenningen. Någon liknande förmån erhålla icke de kvinnor,

som åtnjuta moderskapsunderstöd. Med kommissionens förslag om fri

barnmorskevård försvinner dock denna olikhet. Vidare är i praxis understödstidens

längd i regel icke densamma för de båda kategorierna av kvinnor.

Kommissionen vill härutinnan hänvisa till tidigare lämnad översikt av

tillämpningen. Av denna framgår, att 24 centralsjukkassor medgiva en understödstid

vid barnsbörd av 42 dagar, medan de återstående 3 hava 30 dagar

för det stora flertalet av sina medlemmar. Moderskapsunderstöden åter beräknas

som regel efter en understödstid av 30 dagar.

Om en höjning företoges av understödstidens regelmässiga längd för de

icke försäkrade från 30 till 42 dagar — och alltså en höjning av understödet

från 30 till 42 kronor — skulle detta för flertalet centralsjukkassor innebära,

att det sammanlagda moderskapsunderstödet bleve lika stort som statsbidraget

till moderskapspenningen i dess helhet. Av vad nyss anförts framgår,

att en sådan proportion mellan understödet och statsbidraget till moderskapspenningen

är möjlig redan enligt nu gällande bestämmelser och även förekommer

i praxis, ehuru endast inom de nyssnämnda tre centralsjukkassorna,

vilka hava en regelmässig understödstid av endast 30 dagar. Det vill

härav synas, som örn invändning icke skulle kunna resas mot en generell

höjning av understödstiden för de icke försäkrade till 42 dagar. För de tre

sjukkassorna med en understödstid av 30 dagar skulle måhända olägenhet

härigenom kunna uppstå på grund av att storleken av moderskapsunderstödet

skulle komma alt närma sig moderskapspenningens — 42 kronor respektive

60 kronor. Ä andra sidan hava dessa kassor i så fall möjlighet att

skydda sig mot denna olägenhet genom att medgiva sina medlemmar samma

understödstid som det stora flertalet kassor.

Örn man i likhet med kommissionen anser även ett till 42 kronor förhöjt

understöd otillfredsställande, återstår att pröva, huruvida och i vilken utsträckning

en ytterligare höjning av understödet skulle kunna ske inom det

gällande systemets ram. Den lösning, sorn därvid främst kunde komma i fråga,

vore att övergiva den nuvarande principen om lika statsbidrag per under
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Mcij:ts proposition nr 3$.

stödsdag till försäkrade och icke försäkrade och tillerkänna de senare ett högre

statsbidrag per dag, exempelvis en krona 25 öre i stället för en krona. Det torde

vara synnerligen vanskligt att bedöma, vilken verkan en sådan förskjutning

av relationen mellan understödet och moderskapspenningen skulle kunna

medföra. Måhända skulle någon förskjutning kunna ske utan men för sjukkassorna.

Kommissionen kan emellertid av principiella skäl icke tillstyrka en

lösning efter denna linje. En sådan skulle nämligen innebära, att en försäkrad

kvinna måste bidraga med egna avgifter för att erhålla en hjälp, som en

icke försäkrad kvinna i kanske samma eller till och med bättre inkomst- och

förmögenhetsförhållanden utan egen insats erhölle av staten. Även örn man

skulle vilja bortse från det otillfredsställande häri, torde dock vara rätt tydligt,

att i varje fall en större höjning av understödet på denna väg icke kan åvägabringas,

ty örn försäkringen överhuvudtaget skall kunna bestå, måste understödet

även i fortsättningen vara avsevärt lägre än de försäkrades moderskapspenning.

Det synes kommissionen sålunda otvetydigt, att moderskapsunderstödet

även med bortseende från principiella betänkligheter icke kan

höjas nämnvärt över 42 kronor, om nuvarande bestämmelser i övrigt skola

bibehållas.

Däremot torde inga principiella hinder kunna anföras mot en ytterligare

höjning av moderskapsunderstödet, örn samtidigt därmed statsbidraget till

de försäkrades moderskapspenning höjdes med samma belopp som understödet.

Det torde emellertid stå klart, att om moderskapsunderstödet höjdes

i sadan utsträckning, att det komme att i och för sig utgöra en tillfredsställande

hjälp — och därmed avser kommissionen, att det åtminstone komme

att täcka större delen av rimliga minimikostnader i anledning av en barnsbörd

— bortfölle det väsentliga skälet för sjukkassorna att meddela sina

medlemmar särskild hjälp vid barnsbörd. Än mindre anledning härtill

skulle sjukkassorna uppenbarligen hava, om samtidigt den nu gällande inkomstgränsen

för rätt till moderskapsunderstöd höjdes, så att ett större antal

kvinnor än vad nu är fallet kunde komma i åtnjutande av understödet.

Oavsett emellertid om sjukkassornas moderskapshjälp även vid sådana ändade

förhållanden skulle hava en uppgift att fylla, är dock tydligt, att försäkringsformen

skulle komma att bestå under väsentligt förändrade förutsättningar.

I tovér direkt höjning av moderskapsunderstödet erbjuder vårt system

en annan möjlighet till förbättring av den nuvarande mödrahjälpen, nämligen

genom en större utbredning av den i och för sig tillfredsställande moderskapshjälpen

genom sjukkassorna. Det måste erkännas, att mycket brister

i fråga örn kvinnornas anslutning till sjukkassorna. Av barnsbörderna i riket

under år 1934 belöpte knappt en sjundedel på sjukförsäkrade kvinnor

med ratt till moderskapshjälp. Av flera skäl torde det icke vara möjligt

att med någon säkerhet bedöma utsikterna till en förbättring härutinnan.

Utvecklingen efter 1924 och intill sjukkassereformens ikraftträdande visar

en sakta, relativt jämnt ökad anslutning till sjukkassorna från kvinnornas

sida, nämligen från 277,452 till 420,609 eller med i genomsnitt 17,895 per år.

Denna absoluta ökning har jämväl inneburit en relativ ökning av kvinnornas

antal i förhållande till männen, nämligen från 36.1 procent till 38.9 procent

eller med genomsnittligt 0.4 procent örn året. Siffrorna för 1933 — det

första året för de nya bestämmelsernas tillämpning — utvisa en om ock obetydlig

tillbakagång av antalet försäkrade kvinnor, medan 1934 medfört en

ökning av mellan 11,000 och 12,000. På grund av en ogynnsammare utveckling

av männens anslutning har dock kvinnornas relativa antal under

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,S.

21

dessa båda år ökats rått väsentligt eller med 2.1 procent till 41 procent. Att

på grundval av dessa siffror, vilka för övrigt delvis endast äro av uppskattad

natur, bedöma sjukkassereformens verkningar med hänsyn till kvinnornas

anslutning är icke gärna möjligt. Dock torde kunna antagas, att utvecklingen

framdeles kommer att bliva gynnsammare än resultaten för sistnämnda

båda år giva vid handen. Sålunda bör erinras, att omorganisationsaren

sammanfallit med tiden för en svår ekonomisk kris.

Kommissionen kan likväl icke underlåta att i varje fall se mörkt på möjligheterna

av en så väsentlig utveckling av den frivilliga försäkringen, som

skulle krävas för att åt sjukkassornas moderskapshjälp skänka den centrala

ställning i hjälpsystemet, som nu innehaves av moderskapsunderstödet. Visserligen

borde någon utveckling a.v försäkringen kunna ske genom att exempelvis

öka statsbidraget till moderskapshjälpen och alltså förskjuta relationen

mellan moderskapspenningen och -understödet i en riktning motsatt

den kommissionen förut övervägt. En dylik åtgärd synes kommissionen

dock icke realiserbar med hänsyn till det under rådande förhållanden långt

viktigare kravet på förbättrat moderskapsunderstöd. För kommissionen står

i varje fall klart, att även örn man pä skilda vägar skulle kunna komma

förhållandevis långt i berörda hänseende, det skulle bliva fråga örn en verksamhet

på längre sikt. Och enligt kommissionens mening medgiva icke de

rådande förhållandena ett dylikt dröjsmål. Slutligen bör erinras därom,

att huru avsevärt den frivilliga försäkringen än skulle kunna utvecklas, det

ändock skulle bliva vissa kategorier av kvinnor, som aldrig kunde göras delaktiga

av försäkringen, även örn viljan därtill funnes. Kommissionen tänker

härvid främst på de allra fattigaste kvinnorna, vilka ej äga möjlighet

att erlägga några egna avgifter. Hit höra jämväl de kvinnor, som på grund

av hälsoskäl ej kunna vinna inträde i sjukkassorna. Enligt kommissionens

mening måste det betraktas såsom föga tillfredsställande, att möjligheten att

erhålla en tillräcklig hjälp vid barnsbörd är knuten till ett system, som även

under de mest gynnsamma förhållanden med nödvändighet utesluter -vässa

kvinnor från sådan möjlighet.

I fråga om den andra av de nämnda bristerna yttrar kommissionen:

Möjligheten att erhålla ekonomisk hjälp vid nedkomsten upphör, såvida ej

kvinnan är sjukförsäkrad, redan vid en så låg inkomstsumma som den, vilken

motsvarar ett beskattningsbart belopp vid taxering till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt av 500 kronor, medan otvivelaktigt sådan hjälp skulle

vara av stor betydelse även för långt högre inkomsttagare. På grund av

detta förhållande ävensom av det skälet, att så många kvinnor stå utanför

sjukkassorna, lämnas ett stort antal barnaföderskor utan varje ekonomisk

hjälp vid nedkomsten. År 1934 Engö sålunda ej fullt 52,000 barnaföderskor

hjälp genom sjukkassorna eller i form av moderskapsunderstöd, medan över

34,000 icke crhöllo någon hjälp. Visserligen finnes anledning antaga, alt

totalsiffran för utbetalda moderskapsunderstöd under år 1935 kommer att

stiga från 40,046 år 1934 till inemot 54,000, vilken ökning i huvudsak måste

vara att hänföra till alt kännedomen örn möjligheterna att erhålla moderskapsunderstöd

först så småningom blivit mera allmän. Under förutsättning

av i stort sett oförändrat antal barnbördsfall för sjukkassemedlemmar

och oförändrad nativitet kommer emellertid under år 1935 att återstå omkring

en fjärdedel av landets barnaföderskor, vilka icke erhålla någon hjälp

lill nedkomst kost na derna. En ur förevarande synpunkt mer tillfredsställande

ordning skulle likväl kunna åvägabringas genom en höjning av den för rätt

lill moderskapsunderstöd gällande inkomstgränsen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Slutligen anför kommissionen i fråga om sin sista erinran följande.

Kommissionens sista erinran är den på sitt sätt mest omfattande. Den

avser nämligen de principer, på vilka vårt mödrahjälpssystern är uppbyggt,

å ena sidan frivillig försäkring, å den andra ett efter behovsprövning beviljat

understöd. Härigenom uppdelas kvinnorna i två skilda kategorier, av

vilka den ena — de försäkrade — erhåller statsbidrag till barnbördskostnaderna

utan varje prövning, medan den andra — de icke försäkrade — kommer

i åtnjutande av motsvarande förmån först efter en prövning av hjälpbehovet,

låt vara en summarisk sådan. Särskilt otillfredsställande verkar

denna kategoriklyvning på den grund, att det är de ekonomiskt sämst ställda,

vilkas möjlighet att erhålla hjälp göres till föremål för behovsprövning, under

det att de i sådant hänseende bättre lottade kunna förskaffa sig rätt till

statsbidrag allenast genom att ingå i erkänd sjukkassa — för inträde i dylik

gäller ej något inkomststreck. Än mer anmärkningsvärt blir detta förhållande,

om såsom nu är fallet de försäkrade och därigenom alltså även de

bättre situerade i realiteten erhålla elt högre statsbidrag än de mindre bemedlade,

därest dessa ej äro sjukförsäkrade. Som kommissionen tidigare

anfört, bör dock sistnämnda missförhållande kunna undanröjas genom en

utsträckning av underslödstidens längd för de icke försäkrade, varför förhållandet

i detta sammanhang ej är aktuellt.

Vill man undvika denna kategoriklyvning och därav föranledda olägenheter,

ligger närmast till hands att tänka sig en obligatorisk moderskapsförsäkring.

En sådan lösning skulle kommissionen möjligen kunnat förorda under

förutsättning, att vår sjukförsäkring varit obligatorisk. Så länge detta

emellertid ej är fallet, blir förhållandet ett annat, ty gentemot en från den

övriga socialförsäkringen fristående, obligatorisk och allmän moderskapsförsäkring

kunna enligt kommissionens mening avgörande erinringar ur synpunkten

av premiernas utgörande framföras. Att lägga premiekostnaden endast

på kvinnorna synes utgöra en så iögonenfallande orättvisa, att en dylik

lösning icke kan ifrågasättas. Självfallet kan ej heller ifrågakomma att —

under förutsättning att försäkringen knytes till sjukkassorna — fördela kostnaden

lika pa alla medlemmar. Visserligen skulle härigenom även männen

få bidraga men endast de, som frivilligt anslutit sig till sjukkasserörelsen.

Ett ytterligare sätt för premiernas utgörande föreslogs av vederbörande departementschef

i ett år 1912 upprättat lagförslag angående obligatorisk men

begränsad moderskapsförsäkring, nämligen att kvinnan och hennes arbetsgivare

skulle erlägga premien till hälften vardera. Oavsett de principiella

betänkligheter, som kunna anföras mot en sådan lösning, kan ju dock en

på detta sätt anordnad försäkring endast bliva partiell, eftersom ej alla kvinnor

hava förvärvsarbete.

Av den framställning, vars huvuddrag här anförts, anser kommissionen

framgå, att vårt mödrahjälpssystem, örn det skall kunna bibehålla något väsentligt

av sin karaktär, icke erbjuder möjlighet till en reformering av mödrahjälpen

med tillgodoseende samtidigt av de önskemål, som kommissionen

anser böra uppställas på densamma.

Vid sådant förhållande — anför kommissionen — har kommissionen funnit

sig böra föreslå upphävande av det nuvarande systemet, alltså såväl av

sjukkassornas skyldighet att meddela moderskapslijälp samt rätt att för sådant

ändamål åtnjuta statsbidrag som av moderskapsunderstödet i dess nuvarande

form, för att i stället på annan väg söka ernå en tillfredsställande

lösning av förevarande angelägenhet. Då obligatorisk moderskapsförsäkring

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

icke innebär en godtagbar lösning, sa länge sjukförsäkringen är allenast frivillig,

har kommissionen stannat vid att förorda en sådan anordning, att

barnaföderskorna skola äga uppbära ett i likhet med moderskapsunderstödet

direkt av statsmedel utgående bidrag till täckande av de med barnsbörden

förenade kostnaderna — förslagsvis benämnt moderskapspenning.

Innan kommissionen vidare utvecklar sitt förslag, har kommissionen velat

undersöka, huruvida förslaget vore realiserbart utan men för sjukkasserörelsen.

Härom yttrar kommissionen följande.

I sin ovan refererade skrivelse till Kungl. Majit anförde riksdagen, att vid

utredningsarbetet på förevarande område hänsyn borde tagas därtill, att understöd

till icke sjukförsäkrad kvinna ej finge bestämmas på sådant sätt,

att därigenom förorsakades minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor.

Nödvändigheten av ett sådant hänsynstagande har även kommissionen understrukit

vid sin prövning av möjligheterna till en förbättring av mödrahjalpen

vid bibehållande av de nuvarande hjälpf oriner na. Av vad kommissionen

ovan anfört framgår, att det väsentligen är svårigheten att vid detta hänsynstagande

giva moderskapsunderstödet en tillräcklig storlek under upprätthållande

av hjälpsystemets karaktär, som föranlett kommissionens förslag att

skilja moderskapshjälpen från sjukförsäkringen. Riksdagen synes emellertid

hava utgått från att utredningen skulle giva till resultat reformförslag inom

det gällande systemets ram. Det står dock klart, att icke heller en reform

utom systemets ram är önskvärd, örn den kan minska intresset för anslutning

till sjukkassorna.

Vid en granskning av kommissionens förslag ur denna synpunkt torde till

en början kunna konstateras, att sjukkassornas befriande från handhavandet

av moderskapsunderstöden är ett önskemål, som rätt allmänt kommit till

uttryck inom sjukkasserörelsen. Anledningen härtill synes vara att söka

däri, att de utredningar, kassorna i dessa ärenden måste verkställa, visat

sig bliva rätt betungande och kostsamma. För sina administrationskostnader

äga visserligen kassorna uppbära två kronor av varje kvinna, som söker

understöd, men denna avgift lärer icke helt förslå för täckande av kassornas

kostnader. Icke heller synes man vara övertygad örn att kassornas handhavande

av understödet medfört ökad medlemsanslutning.

Vad så angår konsekvenserna av den med rätt till statsbidrag förenade,

obligatoriska moderskapshjälpens upphävande, må erinras örn svenska sjukkasseförbundets

yttrande till andra lagutskottet vid 1935 års riksdag, varl

förbundet uttalade såsom önskligt, att sjukkassorna i görligaste mån befriades

från handhavandet ay moderskapsförsäkringen överhuvudtaget. Inom

sjukkasserörelsen synes man allisa icke hysa farhågor för menliga verkningar

av moderskapshjälpens skiljande fran kassorna. _

Härutöver må anföras följande. Moderskapshjälpens kombinering med

sjukförsäkringen innebär, att kvinnorna erbjudas en extra förmån, som icke

kommer männen till del. Sjukkassornas kostnader för moderskapshjälpen

fördelas lika på männen och kvinnorna. Enligt inhämtade upplysningar

uttagas dessa kostnader av de försäkrade genom ett generellt tillägg till premierna,

utgörande för närvarande en krona 10 öre örn året för försäkrade

med en sjukpenning av högst två kronor. För försäkrade med en sjukpenning

av tre kronor uppgår tillägget lill två kronor örn året och för försäkrade med

högre sjukpenning, vilka ju dock utgöra ett fåtal, uppgår tillägget till ytterligare

45 öre per år för varje krona, varmed sjukpenningen per dag överstiger

tre kronor. Elt slopande av kassornas moderskapshjälp skulle alltså

möjliggöra en sänkning av årspremien med minst en krona 10 öre lör såväl

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

män som kvinnor. Samtidigt skulle kvinnorna gå förlustiga den extra förmån

i lorm av moderskapshjälp, de för närvarande åtnjuta, vilket dock ej

skulle innebära annat än att de i fråga om förmåner bleve helt likställda med

männen. Det synes kommissionen vara anledning antaga, att den sänkning

av premierna, som salunda kunde ske, borde ytterligare popularisera sjukkasserörelsen

och, åtminstone vad beträffar männen, leda till en medlemsökning,

vilken väl kunde uppväga det minskade intresse bland kvinnor i de

fruktsamma åldrarna, som moderskapshjälpens upphävande möjligen kunde

tänkas komma att medföra.

Hinder bör givetvis ej möta för sjukkassorna att även efter ett genomförande

av kommissionens förslag meddela moderskapshjälp, därest det anses

för kassorna förmånligare att bibehålla denna hjälp än att sänka premierna.

Denna moderskapshjälp mäste emellertid i sa fall utgå helt av kassans egna

tillgångar. Om de erkända sjukkassorna bibehölle nu gällande premier även

efter ett genomförande av kommissionens förslag, skulle detta under förutsättning

av i övrigt oförändrade förhållanden innebära, att kassorna även i

fortsättningen kunde meddela moderskapshjälp, ehuru denna komme att

utgå med i genomsnitt allenast omkring hälften av dess nuvarande storlek

eller i flertalet fall med omkring 45 kronor.

Beträffande det belopp, varmed den föreslagna moderskaps

penningen bör utgå, anför kommissionen följande.

Kommissionen har gjort ett försök tili beräkning av de extra kostnader,

som regelmässigt föranledas av en barnsbörd. För denna beräkning vill kommissionen

här redogöra, varvid dock må förutskickas den anmärkningen, att

i sakens natur ligger, att varje sådan beräkning måste bliva i hög grad

approximativ. Kommissionen har kommit till det resultatet, att kostnaderna

i runt tal synas kunna uppskattas till minst 100 kronor, varvid kommissionen

räknat med följande utgiftsposter:

Resekostnader antingen för barnaföderskan till och från förlossningsanstalten

eller för barnmorskan till och från barnaföderskan. Dessa kostnader

torde för flertalet kvinnor kunna beräknas till omkring 10 å 20 kronor.

Hemhjälp, innefattande dels full hjälp under den tid, då barnaföderskan

är frånvarande eller sängliggande i hemmet — i regel tio dagar — dels tillfällig

hjälp med tyngre sysslor under två veckor före och två veckor efter

förlossningen. Efter en dagskostnad av två kronor torde kostnaden härför

böra beräknas till omkring 30 kronor.

Utrustning dt barnaföderskan, såsom lämplig gördel och klänning för slutet

av havandeskapsperioden, samt sängutrustning och småkläder åt barnet, varför

kostnaderna torde lågt räknat böra uppskattas till 50 å 60 kronor.

Kostnaderna för sängutrustning och småkläder åt barnet ställa sig givetvis

högre, när fråga är om det första barnet än ett följande, men detta torde

uppvägas av att hemhjälp i sådant fall bör kunna ordnas med mindre kostnad.

Tydligt är, att kostnaderna för barnsbörd i de särskilda fallen måste i

hog ^ grad växla. Landsbygdens kvinnor — och särskilt Norrlands — få

förhållandevis dryga resekostnader, medan stadssamhällenas kvinnor i detta

hänseende behöva vidkännas allenast en ringa utgift. Å andra sidan torde

kostnaderna för hemhjälp som regel bliva större i städerna än på landsbygden.

Nu nämnda kostnader äro endast sådana, som regelmässigt kunna antagas

förekomma. Givetvis kunna ofta även tillkomma utgifter av mera extra
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 3$.

ordina!'' natur, t. ex. vid behov av läkare. Till sådana utgifter torde val också

få räknas kostnad för särskild väntetid, även om utgifterna härför i vissa

landsdelar höra till de regelrätt förekommande. Erinras må dock, att kostnaden

för vistelse å väntehem icke kommer att överstiga en krona per dag, om

kommissionens i betänkandet den 10 december 1935 avgivna förslag om

statsbidrag till väntehem förverkligas.

Till jämförelse med kommissionens beräkning må nämnas, att moderskapsunderstödssakkunniga

på sin tid anförde, att man möjligen skulle

kunna säga, att de av en barnsbörd i regel föranledda kostnaderna genomsnittligt

och approximativt skulle kunna såttas till 100 kronor. Anmärkas ina

dock, att de sakkunniga därvid icke räknade med fri förlossningsvård.

Kommissionen är övertygad örn att för närvarande ett mycket stolt antal

barnsbörder, kanske till och med de flesta, icke medföra extra kostnader av

sådan storlek, som ovannämnda beräkningar utvisa. Men detta beror enligt

kommissionens förmenande väsentligen därpå, att möjlighet till bestridande

av en dylik kostnad saknas. Ur folkhälsans synpunkt bör det emellertid

vara ett angeläget önskemål, att samhället till undvikande av att nedkomsttidens

standard pressas ned till en för låg nivå bereder möjlighet till dessa

utgifters bestridande. o

Vid beräkningen av kostnaderna har kommissionen såsom av det sagda

framgår icke tagit hänsyn till de särskilda förhallanden, som råda beträffande

kvinnor med förvärvsarbete. För dessa kvinnor betyder barnsbörden

icke blott extra utgifter utan även en under längre eller kortare tid förlorad

arbetsförtjänst. Med hänsyn härtill borde dessa kvinnor som regel erhålla

ett högre bidrag, örn icke barnsbörden för dem skall innebära en större

ekonomisk uppoffring än för kvinnorna i hemmet. De problem, som här

möta, anser kommissionen dock icke vara av den beskaffenhet, att de kunna

tillfredsställande lösas i detta sammanhang, och kommissionen har därför

här icke räknat med de förvärvsarbetande kvinnornas särskilda förhållanden.

. ... .

Att verkställa en prövning av de nödvändiga kostnaderna tor varje barnbördsfall

och i anslutning därtill bestämma moderskapspenningens storlek

i det särskilda fallet lärer av flera skäl icke kunna komma i fråga. Moderskapspenningen

bör givas en storlek, som i allmänhet kan antagas täcka

rimliga minimikostnader i anledning av barnsbörden. Kommissionen hade

helst sett, att den hade kunnat bestämmas till det belopp, vartill utgifterna

approximativt och i genomsnitt synas kunna lägst uppskattas, eller 100

kronor. Emellertid anser kommissionen med hänsyn till de betydande kostnader,

som en moderskapspenning av denna storlek skulle komma att kräva,

av statsfinansiella skäl icke möjligt att lör närvarande föreslå en sådan

moderskapspenning utan vill i stället förorda, att densamma bestämmes till

75 kronor, ett belopp, som i varje fall täcker större delen av kostnaderna. I

de fall, då 75 kronor icke förslå till bestridande av de extra kostnaderna i

anledning av barnsbörden och hjälp lill de överskjutande kostnaderna kan

anses erforderlig, böra emellertid svårigheterna tå sin lösning i annan ordning,

vartill kommissionen vill återkomma i nästa kapitel.

Det sålunda föreslagna beloppet är siffermässigt sett något lägre än den

moderskapspenning, som flertalet i erkända sjukkassor lörsäkrade kvinnor

redan nu åtnjuta, nämligen 84 kronor. I realiteten blir så dock endast

förhållandet beträffande kvinnor, som icke anlita anstaltsvård vid förlossningen.

För dessa kommer moderskapspenningen att bliva 9 kronor lägre

än nu. Härvid bör dock beaktas, att den nya moderskapspenningen kommer

att erhållas helt utan egna avgifter, vilket ju icke är fallet med den

nuvarande moderskapspenningen. För staten, som nu bidrager med halva

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

beloppet till^ en moderskapspenning å 84 kronor, innebär kommissionens

förslag ett från 42 till 75 kronor ökat bidrag. Anmärkas må, att barnmorskevård

utan samband med anstalt anlitades av obetydligt mer än hälften av de

kvinnor, som under år 1934 erhöllo moderskapshjälp från erkända sjukkassor,

eller 4,880 av 9,586. Utvecklingen synes dock gå i riktning mot ett ökat anlitande

av anstaltsvård. Vad åter angår de kvinnor, som förlösas å anstalt,

har kommissionen inledningsvis påvisat, att kommissionens förslag om förbilligad

anstaltsvård för flertalet försäkrade kvinnor möjliggör en minskning av

vårdkostnader på omkring 10 kronor och alltså skulle verka på samma sätt,

som om vid oförändrade vårdkostnader moderskapspenningen höjts med

nämnda belopp. En sänkning av moderskapspenningen till omkring 74 kronor

innebär sålunda, under förutsättning att kommissionens förslag i fråga

om kostnad för anstaltsvård förverkligas, icke i realiteten ett minskat värde

av moderskapshjälpen vid jämförelse med nuvarande förhållanden utan

allenast, att hjälpens värde blir i huvudsak oförändrat. Såsom en ny förmån

tillkommer emellertid för dessa kvinnor, att de erhålla hjälpen helt utan

egna avgifter.

Då den föreslagna moderskapspenningen ej är avsedd att utgöra bidrag till

kvinnans normala livsuppehälle under någon tid utan endast att täcka vissa

med barnsbörden förenade extra kostnader av engångsnatur, vilka uppkomma

under en mycket begränsad tidsperiod, koncentrerad omkring nedkomsten,

anser kommissionen ej skäl konstruera moderskapspenningen såsom ett

bidrag per dag, vilket alltså skulle utgå under så lång tid och med sådant

belopp per dag, att bidraget sammanlagt komme att uppgå till förut angivna

belopp, 75 kronor, utan anser den böra hava karaktären av ett fixt

bidrag, vars utbetalande hänför sig till själva nedkomsten. Såväl den nuvarande

moderskapspenningen som moderskapsunderstödet äro emellertid konstruerade

såsom dagsbidrag och vid deras åtnjutande har fästs det villkoret,

att hjälp endast ma utgå för dag, da kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.

Ett dylikt villkor kan emellertid rättvisligen endast uppställas under förutsättning,

att de förvärvsarbetande kvinnorna beredas ersättning för i anledning

av barnsbörden förlorad arbetsförtjänst. Då moderskapspenningen

ej är avsedd att utgöra sådan ersättning utan skall utgå med samma belopp,

vare sig kvinnan har förvärvsarbete eller icke, har ett sådant villkor icke

någon plats i detta sammanhang.

Med avseende å frågan vilka kvinnor, som böra äga rätt

till moderskapspenning, anför kommissionen:

Härvid bör först övervägas, huruvida denna rätt skall vara beroende av

att kvinnan eller, örn hon är gift, makarna gemensamt icke åtnjuta inkomst

överstigande visst belopp. Därvid ina till en början erinras, att

moderskapshjälp genom sjukkassa enligt gällande bestämmelser kan erhållas

av varje kvinna, oavsett inkomst- och förmögenhetsförhållanden. För

inträde i sjukkassa gäller med andra ord ingen inkomstgräns. Allenast i

ett hänseende göres inom sjukkassorna åtskillnad mellan olika inkomsttagare,

nämligen därutinnan att den, för vilken det vid taxering till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet överstiger

8,000 kronor, endast må tillförsäkra sig sjukpenning och moderskapshjälp

men ej s. k. sjukvårdsersättning. Då inkomstgräns ej förekommer för åtnjutande

av moderskapshjälp, kommer också varje kvinnlig sjukkassemedlem

i åtnjutande^ av statsbidrag till den nuvarande moderskapspenningen -—

i allmänhet alitsa med 42 kronor. Redan med hänsyn härtill synes det vara

föga tilltalande att beträffande den av kommissionen föreslagna moderskaps
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 3<S.

penningen införa en inkomstgräns, vilken skulle beröva vissa kvinnor en rätt,

som de för närvarande åtnjuta.

Oavsett vad sålunda anförts är emellertid kommissionen av den meningen,

att moderskapspenningen, såsom innefattande jämväl ett uttryck för den

samhälleliga uppskattningen av moderskapet, i princip bör utgå till alla

barnaföderskor. Skulle kostnaderna för moderskapspenningen bestridas pa

vanligt sätt, kunde möjligen någon tvekan råda örn det berättigade häruti.

Spörsmålet bör emellertid ses mot bakgrunden av kommissionens tidigare

avgivna förslag om särskild beskattning av de barnlösa medborgarna och

dem med allenast ett barn. Då kostnaderna för moderskapspenningen i

huvudsak avses bestridas av de medel, som genom denna beskattning bliva

disponibla, får moderskapspenningen väsentligen karaktär av ett de barnlösa

medborgarnas bidrag till dem, som hava att bestrida de kostnader, vilka äro

förenade med barnsbörd. Med hänsyn härtill anser kommissionen motiverat

att icke göra moderskapspenningens åtnjutande beroende av ett mer eller

mindre starkt behov av densamma.

Emellertid finnas givetvis kvinnor, som leva i så goda ekonomiska förhållanden,

att moderskapspenningen för dem icke skulle innebära någon

egentlig förmån. Den minskning i samhällets kostnader, som ett avskiljande

av de högsta inkomsttagarna medförde, skulle dock bliva så obetydlig, att den

icke uppvägde den förlust ur ideell synpunkt, som principens uppgivande

innebure. En överslagsberäkning synes sålunda giva anledning antaga, att

för närvarande endast omkring en procent av alla födelser torde falla å inkomsttagare

med en taxerad inkomst över 10,000 kronor.

Vill man emellertid undvika, att åtminstone de ekonomiskt allra bäst situerade

skola komma i åtnjutande av moderskapspenning, torde detta syfte

i stor utsträckning kunna vinnas på ett mer tilltalande sätt än genom att

fråntaga dem rätten till moderskapspenning, nämligen genom att förfarandet

vid dennas utbetalande gives en sådan form, ad kvinnan lämnas tillfälle

att uttala sig, huruvida hon önskar erhålla moderskapspenning eller icke.

Sker så, torde kunna förväntas, att barnaföderskorna inom de högsta inkomst-

och förmögenhetsskikten icke komma att göra anspråk på moderskapspenning.

Från rätt till moderskapspenning synas dock böra uteslutas vissa mindre

kategorier av kvinnor — i princip samma, som enligt nu gällande bestämmelser

icke kunna komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd — nämligen sådana,

som äro intagna å anstalter av skilda slag, såsom straff- eller därmed

jämförlig anstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt,

skyddshem, anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller

kroniskt sjuka, ävensom kvinnor, vilka mottagits till stadigvarande försörjning

av fattigvården på sätt avses i 62 § andra stycket av fattigvardslagen.

Tillika torde böra undantagas utländska medborgare, ehuru med rätt för

Konungen att, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse

med främmande stat, att dess medborgare skola i förevarande hänseende likställas

med svenska medborgare.

Efter redogörelsen för nu återgivna huvuddrag i förslaget anmärker kommissionen:
Dii

rest så vore önskvärt, skulle kommissionens förslag till sin reella innebörd

kunna genomföras även med ett bibehållande av sjukkassornas statsunderstödda

moderskapshjälp. Detta skulle nämligen kunna ske därigenom,

att de sjukförsäkrade kvinnorna undantoges från rätten till den direkta moderskapspenningen

samt att i stället sjukkassorna skulle äga uppbära såsom

statsbidrag vid varje medlems barnsbörd ett belopp, motsvarande moder
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Maj:ts proposition nr 36.

skapspenningens storlek, eller 75 kronor, mot skyldighet att meddela moderskapshjälp

av viss omfattning. Med utgångspunkt från kassornas på avgifterna

grundade bidrag, vilket för närvarande utgör i genomsnitt 45 kronor,

skulle alltså sjukkassornas moderskapshjälp komma att utgå med omkring

120 kronor för flertalet försäkrade kvinnor. Vare sig en kvinna är

medlem i sjukkassa eller icke, kommer hon emellertid vid nedkomst att erhålla

ett statsbidrag av /5 kronor. Örn hon skall erhålla en större hjälp

än 75 kronor, måste överskjutande belopp vara grundat på erlagda försäkringspremier.

Detta överskjutande belopp kan hon dock erhålla oberoende

av i vilken form hon kommer i åtnjutande av statsbidraget å 75 kronor, ty

kommissionens förslag avser ju ej att innebära hinder för sjukkassorna att

meddela på erlagda premier grundad moderskapshjälp. Med hänsyn till vad

sålunda anförts har kommissionen icke ansett skäl föreligga för en sådan organisation

av sitt förslag, att moderskapspenningen till de sjukförsäkrade

skulle utgå i lorm av statsbidrag till sjukkassorna. Kommissionen vill emellertid

betona, att kommissionen icke skulle hava något att erinra mot en sådan

anordning, därest den ur sjukkassornas synpunkt kunde anses önskvärd.

Beträffande vissa detaljer i förslaget samt utbetalningsförfarandet yttrar

kommissionen följande.

Liksom moderskapsunderstödet och sjukkassornas moderskapshjälp bör

moderskapspenningen utgå, även örn barnet födes dött, ehuru ej då förlossningen

skett så tidigt, att det framfödda fostret uppenbarligen icke är livsdugligt.

Moderskapspenningen synes böra utgå med samma belopp vare sig frå«a

är örn en- eller flerbörd. s °

Med de motiv, som ligga till grund för moderskapspenningen, anser kommissionen

dess utgivande ej böra medföra regressrätt mot barnafadern. Så

är ju ej heller fallej med det nuvarande moderskapsunderstödet.

Vad slutligen angår själva förfarandet för att komma i åtnjutande av moderskapspenning,

anser kommissionen, att delta bör så ordnas, att moderskapspenningens

utbetalande ej skall behöva bliva beroende av att kvinnan

själv tager initiativ till en ansökan därom. För detta ändamål bör det åligga

barnmorska eller legitimerad läkare, som biträtt vid förlossningen, att göra

anmälan om nedkomsten till det organ, som kommer att få sig anförtrott

uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning. I de fall, då såväl läkare

som barnmorska biträtt, bör läkaren hava att avgöra vem av dem som skall

verkställa anmälningen. För att emellertid moderskapspenning ej skall behöva

utbetalas i andra fall än då kvinnan verkligen hyser önskan att komma

i åtnjutande därav bör å anmälningsblanketten finnas plats för kvinnan att

uPP§iva> huruvida hon anhåller eller icke anhåller örn moderskapspenning.

Då rätten till moderskapspenning enligt kommissionens förslag allenast blir

beroende av att kvinnan icke är intagen å vissa anstalter eller av fattigvården

mottagen till stadigvarande försörjning eller utländsk medborgare —

förhållanden, som i regel torde vara mycket lätta att konstatera — vill kommissionen

för ernående av enklast möjliga förfarande föreslå, att den, som

har att veikställa anmälan örn nedkomsten, tillika skall i första hand pröva,

huruvida kvinnan äger rätt till moderskapspenning. Finnes så uppenbarligen

ej vara fallet, synes anmälan om nedkomsten kunna underlåtas. Göres

anmälan, bör denna innehålla uppgift om att någon av ovan anförda omständigheter,

som utesluta från rätt till moderskapspenning, icke föreligger eller,

där så ej är möjligt, att tvekan i visst hänseende förefinnes.

I de undantagsfall, da kvinnan förlösts utan biträde av läkare eller barn
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr ■IS.

29

morska, torde kvinnan få göra särskild anhållan om moderskapspenning.

Sådan möjlighet bör oek stå öppen i de fall, då den, som biträtt vid nedkomsten,

ej verkställt anmälan örn densamma. I dessa fall synes en viss

preskriptionstid lämpligen böra föreskrivas. Kommissionen vill i sådant

hänseende föreslå, att anhållan, som inkommit till vederbörande myndighet

senare än sex månader efter förlossningen, ej må upptagas till prövning. Vid

anhållan örn moderskapspenning bör kvinnan hava att foga intyg om förlossningen

av distriktsbarnmorska eller tjänsteläkare. I övrigt erforderliga

uppgifter torde i dessa fall få anskaffas genom särskild utredning.

Kommissionen vill såsom ett angeläget önskemål framhålla, att kvinnan

bör komma i åtnjutande av moderskapspenningen så kort tid efter nedkomsten

som möjligt. Första förutsättningen härför är givetvis, att anmälan om

nedkomsten göres snarast möjligt efter densamma.

Med hänsyn såväl till det snabba utbetalande av moderskapspenningen,

vilket kommissionen strävar efter att möjliggöra, som ock den ringa kostnad,

som anstaltsvård vid förlossningen enligt kommissionens förslag kommer

att kräva, torde ej föreligga anledning att — såsom nu gäller med avseende

å moderskapsunderstöd —- föreskriva skyldighet för den utbetalande

myndigheten att innehålla belopp, motsvarande sådan kostnad. I regel bör

moderskapspenningen hava kommit kvinnan tillhanda redan under vistelsen

å förlossningsanstalten.

Vad slutligen angår frågan om det organ, som bör erhålla uppgiften att

slutligt pröva rätten till moderskapspenning och utbetala sådan, erinrar kommissionen

först örn att dess förslag örn moderskapspenning innebär, att varje

svensk kvinna vid barnsbörd skall äga rätt till moderskapspenning med ett

fixt belopp, lika för alla kvinnor, samt att undantag från denna rätt föreslagits

allenast beträffande kvinnor, som av fattigvården mottagits till stadigvarande

försörjning eller som intagits å vissa anstalter. Den prövning, som

måste föregå beslut om utbetalande av moderskapspenning, blir på grund härav

— anför kommissionen — av en synnerligen enkel beskaffenhet. Med hänsyn

härtill anser kommissionen några särskilda krav på det beslutande organets

kvalifikationer ej behöva uppställas och betecknar därför frågan örn det

organ, som bör tagas i anspråk, såsom en ren lämplighetsfråga. Kommissionen

har övervägt två olika möjligheter, nämligen att taga i a ispråk antingen

barnavårdsnämnderna eller en central nämnd —- statens familje- och barnanämnd

— som av kommissionen föreslagits till inrättande för att handhava

den hjälpverksamhet till förmån för nödställda mödrar, mödrahjälp, varom

kommissionen jämväl framlagt förslag.

Kommissionen anför härom följande.

Då prövningen blir av en synnerligen enkel beskaffenhet, synas ur denna

synpunkt hinder ej böra möta mot att giva barnavårdsnämnderna den ifrågavarande

uppgiften, och det borde även vara möjligt att i det stora tlertalet

klara fall låta barnavårdsnämndens ordförande ensam verkställa prövningen.

Kommissionen befarar dock, att barnavårdsnämndernas anlitande skulle verka

fördröjande på moderskapspenningens utbetalande, framför allt då dessa

nämnder ofta icke torde äga tillgång till medel utan måste verkställa rekvisition

härav. Det synes kommissionen ock ur flera synpunkter mera rationellt

och samtidigt erbjudande väsentligt större garantier för ett snabbt utbetalande,

därest anmälan örn nedkomsten göres direkt lill den centrala

nämnden, som prövar anmälningen och verkställer utbetalningen. Då kom
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

missionen föreslagit, att anmälan om nedkomsten skall, där så är möjligt vara

försedd med uppgift av läkaren eller barnmorskan, att barnaföderskan icke

är utesluten från rätt till moderskapspenning, torde någon prövning i egentlig

mening icke behöva ske av nämnden i andra fall än där tvekan i något hänseende

uppgivits råda. I sådana fall torde remiss till lämplig myndighet

bliva nödvändig, innan ärendet kan upptagas till avgörande. I det stora

flertajet fall åter torde utbetalningen uteslutande få karaktären av en expeditionsåtgärd.

Med hänsyn till det anförda vill kommissionen föreslå, att den

centrala nämnden gives uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning

och utbetala sådan. Klagan över nämndens beslut torde få föras hos Konungen

i socialdepartementet.

Yttranden över befolkningskommissionens förslag.

Den strävan att bereda barnaföderskorna ett väsentligt ökat ekonomiskt

stöd, som kommit till uttryck i kommissionens förslag, har vunnit så gott som

enhällig anslutning från de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Allenast länsstyrelsen i Kristianstads län avstyrker helt förslagen under

åberopande av att länsstyrelsen tidigare avstyrkt införandet av den föreslagna

skatten för familjehjälp, vilken enligt kommissionens betänkande utgör

förutsättningen för realiserandet av kommissionens förslag. Däremot har

ett stort antal erinringar framförts mot det sätt, varpå kommissionen velat

organisera stödverksamheten, främst mot verksamhetens skiljande från sjukkassorna.

I flertalet yttranden har man därjämte ställt sig avvisande eller

tveksam till kommissionens förslag att göra erhållandet av bidrag till nedkomstkostnaderna

helt oberoende av barnaföderskans behov.

Innan jag övergår att redogöra för den ståndpunkt, som i yttrandena intagits

till frågan, på vilket sätt ett ökat ekonomiskt stöd lämpligen bör beredas

barnaföderskorna, vill jag uppehålla mig vid vissa erinringar av mera

allmän natur, som framställts i anledning av kommissionens uttalanden och

förslag.

Skånska barnavårds förbundet anser, att kommissionens utgångspunkt

vöre principiellt felaktig, i det att rasbiologiska och rashygieniska synpunkter

borde ha lagts som grund för kommissionens utredning, samt framhåller,

att det förefölle, som om kommissionen icke i tillräcklig grad beaktat

andra än rent ekonomiska orsaker till födelsetalens abnorma läge.

Samma mening hävdar barnavårdsnämnden i Malmö, som anmärker —

utan att dock bestrida att moderskapshjälpen kan behöva utökas — att det

syntes, som om kommissionen huvudsakligen betraktat befolkningsfrågan

som ett socialt fördelningsproblem, ehuru Sveriges höga levnadsstandard

och låga nativitet otvetydigt visade, att frågan icke vore och aldrig kunde

bliva degraderad till ett rent ekonomiskt problem.

Huvudsakligen samma synpunkter anföras av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten

i tredje distriktet, som förklarar förslaget dock kunna

godtagas, därest det avsåge tillfälliga åtgärder för mötande och övervinnande

av den nuvarande krisen.

Barnavårdsnämnden i Lund anser sig icke kunna uraktlåta att framhålla,

att kommissionens förslag kunde komma att medföra en nativitetsökning

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

31

inom folkskikt och under förhållanden, där den vore mindre önskvärd, under

det att de goda hemmen icke i motsvarande grad påverkades.

Svenska stadsförbundet slutligen finner det kunna starkt ifrågasättas, örn

de kostnader, som förslagets realiserande skulle draga, vore av en storleksordning,

som stöde i skälig relation till de resultat man kunde vinna för

lösningen i stort av befolkningsproblemet.

I fråga härefter om det sätt, varpå ökat ekonomiskt stöd bör beredas barnaföderskorna,

intaga de myndigheter och sammanslutningar, vilka uttala

sig till förmån för en ökad stödverksamhet efter andra linjer än genom

moderskapspenning enligt kommissionens förslag, sinsemellan flera mer eller

mindre olika ståndpunkter. Enligt den för samtliga gemensamma uppfattningen

bör dock statsunderstödet till sjukkassornas moderskapshjälp

bibehållas. T övrigt kunna emellertid fem olika ståndpunkter urskiljas,

nämligen dels att med bibehållande av nuvarande moderskapshjälp och

moderskapsunderstöd oförändrade inrikta den ytterligare hjälpverksamheten

på mödrahjälp enligt kommissionens därom avgivna förslag, dels att bibehålla

statsunderstödet till sjukkassornas moderskapshjälp och låta all ytterligare

hjälpverksamhet ske genom mödrahjälpen, dels att i första hand genom

moderskapsförsäkringen söka åstadkomma en effektivare hjälp, dels

att bibehålla det nuvarande hjälpsystemets principer men höja moderskapsunderstödet

och mildra villkoren för dess åtnjutande och dels att tillerkänna

alla barnaföderskor moderskapspenning men låta de sjukförsäkrades moderskapspenning

utgå i form av statsbidrag till sjukkassornas moderskapshjälp.

Jag vill nu redogöra för den ställning till dessa alternativ, som vid

remissbehandlingen intagits.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och barnavårdsnämnden i Gävle hävda den

ståndpunkten, att sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöd

böra lämnas orubbade. Enligt länsstyrelsens mening borde de medel, som

av staten ytterligare kunde ställas till förfogande för hjälp åt barnaföderskor,

i stället användas i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens

förslag om mödrahjälp. Till stöd härför framhålles väsentligen, att den

hjälp, som borde ifrågakomma, borde meddelas efter prövning av vederbörandes

behov. Förslag till mångmiljonutgifter utan behovsprövning borde,

framhåller länsstyrelsen, mottagas med den allra största försiktighet.

Att de erforderliga ytterligare hjälpåtgärderna för barnaföderskor borde

inriktas på den föreslagna mödrahjälpen och ej på moderskapspenning till

alla kvinnor framhålles även av länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges läkarförbund, svenska barnmorske

förbundet, Uppsala läns barnavdrdsförbund och barnavårdsnämnden

i Borås. Nu anförda myndigheter och sammanslutningar intaga den ståndpunkten,

att sjukkassornas statsunderstödda moderskapshjälp bör bibehållas,

medan all ytterligare hjälpverksamhet bör ske genom på behovsprövning

grundad mödrahjälp i enlighet med kommissionens förslag. Man framhåller,

alt kommissionens förslag innebure en ingripande förändring av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

sjukkasseverksamheten, vilket kunde lända denna till skada, samt ett uppgivande

av den naturliga principen, att all statlig och kommunal hjälpverksamhet

borde grundas på vederbörandes behov av hjälp. I regel förordas,

att de medel, som kunna inbesparas genom moderskapspenningens slopande,

i stället böra användas för utökning av mödrahjälpen.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Södermanlands läns

barnavårdsförbund, sistnämnda förbund med instämmande av länsstyrelsen

i länet, erinra, att reformarbetet på förevarande område i första hand

bör avse alt åstadkomma ökad anslutning till sjukkassorna från kvinnornas

sida. Ehuru mycket avsevärda svårigheter förefunnes för moderskapshjälpens

kombinering med sjukkassorna, då dessa byggde på frivillighetens

grund, så syntes kommissionen enligt förbundens mening likväl knappast

lia på ett övertygande sätt ådagalagt, att en utveckling på den nuvarande

organisationens grund icke kunde leda till ett tillfredsställande resultat.

En utredning i nära samverkan med representanter för sjukkasseväsendet

borde därför företagas.

I huvudsak samma ståndpunkt företrädes av skånska barnavårdsförbundet

och barnavårdsnämnden i Malmö.

Södermanlands läns barnavårdsförbund yttrar bland annat:

Förbundet holle icke för otroligt, att ett utbyggande av sjukkasseväsendet

genom ökade statsbidrag till moderskapsförsäkringen och underlättande av

anslutningen till de särskilda kassorna skulle vara den lämpligaste formen

för ett effektiviserande av samhällets ingripande å mödravårdens område.

Härigenom skulle också försäkringsmomentet kunna i högre grad upprätthållas

och den fara för avtrubbande av individens ansvarskänsla, som en

hjälp från det allmännas sida utan all motprestation städse måste innebära,

i motsvarande mån undvikas. I varje fall syntes dessa möjligheter förtjäna

att betydligt grundligare undersökas.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför i detta hänsende:

Sjukkasseavgiften vore visserligen obetydlig, men det borde undersökas,

huruvida inträdet i kassorna ej skulle kunna underlättas. En väg, som förbundet

icke kunde underlåta att framhålla, vore, att de ekonomiskt sämst

ställda kvinnornas avgiftsinbetalning underlättades genom det organiserade

enskilda välgörenhetsarbetet, genom arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer

etc. En till antalet tämligen avsevärd grupp av kvinnor, som på

grund av likgiltighet och vårdslöshet ej bomme att ingå i sjukkassor, bomme

givetvis alltid att finnas, men anledning syntes saknas att alltför mycket

fästa sig vid om denna grupp vid barnsbörd gjordes till föremål för behovsprövning.

Södermanlands läns barnavårdsförbund påpekar i detta sammanhang

även möjligheten att genom en obligatorisk moderskapsförsäkring lösa förevarande

spörsmål. Förbundet anser i och för sig intet hinder föreligga

att till de erkända sjukkassorna anknyta en dylik försäkring.

För ett bibehållande av statsbidraget till sjukkassornas moderskapshjälp

uttala sig vidare socialstyrelsen, statskontoret, medicinalstyrelsen, två fattigvårds-

och barnavårdskonsulenter, svenska sjukkasseförbundet, lånssty
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

relserna i Stockholms, Kronobergs, Kopparbergs och Jämtlands län samt

Jämtlands läns barnavärdsförbund. Dessa myndigheter och sammanslutningar

förorda dock därjämte åtgärder till förbättrande av moderskapsunderstödet

genom sjukkassorna. Socialstyrelsen och medicinalstyrelsen framställa

i detta hänseende särskilda förslag, medan i övriga yttranden allenast

göras mera allmänna uttalanden eller förordas förnyad utredning.

Socialstyrelsen, som utgör tillsynsmyndighet för de erkända sjukkassorna,

har i sitt yttrande ingående behandlat kommissionens motiv och förslag.

Styrelsen berör först frågan, huruvida staten bör bidraga till barnbördskostnaderna

oberoende av barnaföderskans behov av hjälp, och yttrar i detta

avseende huvudsakligen följande.

Att frångå behovsprincipen skulle betyda ett uppenbart avsteg från statsmakternas

så sent som 1931 intagna ståndpunkt i denna fråga. Redan av

denna anledning kunde styrelsen för sin del icke förorda, att ett sådant

steg toges. Men därtill komme rent sakliga betänkligheter. Ett frångående

av understödssynpunkten, där behov och yttre förhallanden vore utslagsgivande,

och ett hävdande av ett generellt premiesystem enligt kommissionens

principer vore knappast ägnat att skänka ökad respekt för moderskapets

naturliga höghet och helgd. En ekonomisk premiering av själva barnsbörden

såsom sådan, vilken enligt naturens ordning torde utlösa en kvinnas

mest upphöjda känslor av glädje, tedde sig i styrelsens ögon såsom nära nog

neddragande på dessa känslor och instinkter. Vad man ur samhällets och

barnaföderskornas synpunkter ville nå med en hjälpverksamhet, vore väl

ett undanröjande av materiella svårigheter men icke ett ekonomiskt plus till

djupa ideella värden. Såsom kommissionen i annat sammanhang papekat,

kunde också ifrågasättas, om alla födelser vöre från det allmännas synpunkt

önskvärda. Beträffande sådana fall måste då sägas, att det ur allmän

synpunkt knappast funnes anledning uppskatta födelserna till den grad

kommissionen förmenat blott och bart därför att de inträffat. En annan

sak vore att samhället även här borde komma en nödställd barnaföderska

till hjälp, i vilket fall emellertid motivet för biståndet uteslutande vore det

förhandenvarande behovet.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att moderskapspenningen enligt kommissionens

förslag komme att få olika karaktär för en behövande kvinna och

en, som icke vore i behov av understöd. Om man i moderskapspenningen

ville inlägga ett moment av premie, komme detta moment att framträda

endast i den mån moderskapspenningens belopp överstege kvinnans behov

av understöd. Vidare framhåller styrelsen, att behovsprincipens frångående

innebure ett anmärkningsvärt slöseri med statens medel.

Styrelsen övergår härefter till de av kommissionen anförda tre huvuderinringarna

mot det nuvarande hjälpsystemet.

1 fråga örn den första — moderskapsunderstödets otillräcklighet — yttrar

styrelsen, att man med det nuvarande understödet principiellt icke avsett,

att det skulle täcka alla extra kostnader i anledning av en barnsbörd. Understödet

hade i första hand till syfte att möjliggöra en bättre förlossningsvård.

Detta ändamål hade understödet i stort sett väl fyllt. Styrelsen hade

emellertid intet att erinra mot en sådan förändring av understödets karak
Bihang

till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 3S. &

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

tär, som kommissionen föreslagit, nämligen att det skulle täcka vid barnsbörden

uppkommande extra utgifter vid sidan av själva förlossningsvården.

I likhet med kommissionen understryker styrelsen, att en höjning av understödet

ej finge ske på sådant sätt, att understödet bleve högre än statsbidraget

till moderskapshjälpen. Bestämdes statsbidraget och understödet till

samma belopp, ansåge styrelsen försäkringen såsom sådan med därav följande

förmåner utgöra en tillräckligt stor dragningskraft för att medlemsrekryteringen

icke skulle påverkas i ogynnsam riktning.

Beti äflande kommissionens andra erinran, att den nuvarande inkomstgränsen

för rätt till moderskapsunderstöd vore för låg, anför styrelsen huvudsakligen

följande.

Styrelsen ville icke bestrida, att inkomstgränsen kunde vara för låg, men

ville å andra sidan även framhålla, att densamma i själva verket allenast

utgjorde en presumtion för att behov förelåge och att även vid högre inkomst

moderskapsunderstöd skall utgå, därest hjälpbehov är till finnandes.

Särskilt i de större städerna och i andra dyrorter syntes vid nuvarande

gränsdragning, enligt erfarenheten inom centralsjukkassorna, inträffa barnbördsfall

till betydande antal, vid vilka i ingivna understödsansökningar behov

av understöd uppgåves föreligga, oaktat det beskattningsbara beloppet

upptagits till belopp om 500 kronor eller mera. Antalet barnaföderskor, som

ko turne i åtnjutande av moderskapsunderstöd, befunne sig för övrigt alltjämt

i stadig tillväxt, vilket visade, att man i vissa delar av landet ännu ej

ägde kännedom i tillräcklig omfattning rörande förevarande hjälpverksamhet.

Detta bestyrktes också genom de i tabell III i kommissionens betänkande

upptagna siffrorna över antalet understödsfall, vilka utvisade en ganska

stor ojämnhet inom olika centralsjukkasseområden. I Örebro-Värmlands

centralsjukkasseområde med 491.951 invånare utbetalades sålunda år

1934 i moderskapsunderstöd allenast 53,100 kronor (1,770 barnbördsfall),

medan i Sydöstra Sveriges centralsjukkasseområde med 533,629 invånare

utbetalades 125,618 kronor (4,175 barnbördsfall). Det torde vara uppenbart,

att dylika olikheter icke kunde förklaras genom olika nativitetsförhållanden

inom det ena och det andra området. Att å andra sidan den statliga

hjälpverksamheten i sin nuvarande form kunde nå en sådan omfattning,

att den bringade hjälp åt alla, som behövde sådan, syntes framgå av

vissa uppgifter, som styrelsen inhämtat rörande 1935 års verksamhet inom

Bohuslän-Hallands erkända centralsjukkassa. Av dessa framginge nämligen,

att inom kassans verksamhetsområde under 1935 ej mindre än 83 %

av samtliga barnaföderskor kommit i åtnjutande av statligt understöd genom

moderskapspenning från sjukkassan eller i form av moderskapsunderstöd.

Kommissionens påstående, att ett allt för stort antal behövande barnaföderskor

vid nuvarande anordning ställdes utanför möjligheterna att erhålla

hjälp, måste innebära en betydande överdrift.

Emellertid kunde skäl anföras för en höjning av inkomstgränsen, åtminstone

för dyrorternas vidkommande. Företoges en lämplig sådan höjning

och bleve dessutom det av kommissionen framlagda förslaget örn ändrade

grunder för beskattningen genomfört, bomme med säkerhet, särskilt örn understödsbeloppet

även ökades, antalet understödsfall att ytterligare ökas. Även

utan mera långtgående ändringar av nuvarande förhållanden syntes man sålunda

kunna uppnå en utvidgning av understödsverksamheten, varigenom

alla fall, som rimligen borde bli omfattade av densamma, också bleve det.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Slutligen yttrar styrelsen i fråga om kommissionens sista erinran — kombinationen

mellan försäkring och understöd — att om man fasthåller vid

den principen, att varje människa skall i första hand hjälpa sig själv och

först i andra hand äga erhålla hjälp av det allmänna, vilken princip bör så

långt som möjligt gälla även beträffande barnbördsfall, star det alldeles klart,

att en hjälporganisation, som innefattar ett självhjälpsmoment, är socialt

betydligt värdefullare än ett rent understödssystem, även örn självhjälpsmomentet

är relativt litet framträdande. Styrelsen framhåller vidare, att för

övrigt en alldeles likartad dualism förekomme på ett annat område av socialpolitiken,

nämligen i hjälpsystemet för arbetslösa, och anför därutinnan

följande.

I båda fallen hade man å ena sidan en med statsmedel anordnad ren understödsverksamhet

— respektive moderskapsunderstöd och arbetslöshetsunderstöd

-— och å andra sidan en likaledes av staten ekonomiskt stödd frivillig

försäkring för beredande av respektive moderskapshjälp och s. k. daghjälp.

Att det, alla olikheter till trots, rådde en inre socialpolitisk frändskap mellan å

ena sidan sjukkasseväsendet, stödverksamheten vid barnsbörd inbegripen,

och å andra sidan arbetslöshetspolitiken behövde knappast uppvisas. När

man i vårt land — så sent som år 1934 — genomförde den frivilliga, av

staten stödda arbetslöshetsförsäkringen, hade det allt överskuggande huvudmotivet

härför varit att skapa en på frivilliga personliga prestanda grundad

rätt till daghjälp. Samma motiv syntes år 1936 kunna åberopas till stöd för

den frivilliga moderskapsförsäkringens bibehållande inom sjukkasseväsendet.

För övrigt förtjänade framhållas, att den frivilliga moderskapsförsäkringen

_ i likhet med den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen — erbjöde möjlighet

till differentiering av hjälpbeloppens storlek, något som, i den man denna

möjlighet efter hand rationellt utnyttjades, i sin tur medgåve en anpassning

av dessa belopp efter de bland annat efter dyrort varierande kostnaderna

för tillgodoseende av de behov, som de vore avsedda att fylla.

Styrelsen medgåve, att systemet inrymde en inkonsekvens så tillvida, att

en sjukförsäkrad barnaföderska erhölle sin moderskapshjälp oavsett ekonomisk

ställning och örn behov av understöd förelåge eller icke. Men denna

förmån tillkomme henne uteslutande på grund av hennes förtänksamhet att

genom medlemskap i sjukkassa ekonomiskt säkerställa sig för inträffande

sjukdoms- och barnbördsfall, vilket förhållande statsmakterna funnit motivera

ett understödjande utan hänsyn till förefintligt behov. Genom att

släppa efter på behovsprincipen, då fråga vore örn ren understödsverksamhet,

skulle intresset för att genom försäkring söka sörja för sig själv slappna

och benägenheten för att mera lita till det allmännas hjälp än till självhjälpen

bliva allt större.

Kommissionen gjorde vidare gällande, att det nuvarande systemet uteslote

vissa kvinnor, nämligen de allra fattigaste och de, som av hälsoskäl inte kunde

vinna inträde i sjukkassorna, från möjligheten att erhålla en tillräcklig

ekonomisk hjälp vid barnsbörd. Härtill finge erinras därom, att lagen gåva

möjlighet för gift kvinna att tillhöra erkänd sjukkassa allenast för beredande

av sjukvårdsförsäkring och moderskanshjälp. Då denna försäkring betingade

en avgift av i regel allenast 4 kronor 20 öre för år, syntes vara uppenbart,

att vilken gift kvinna som helst, som i övrigt uppfyllde villkoren för

inträde, också kunde vinna delaktighet i sjukförsäkringen för beredande av

moderskapshjälp. Förelåge sjukdom som hinder för inträde i erkänd sjukkassa,

ställde sig ju saken annorlunda, men i sådant fall syntes, i den mån

moderskapsunderstödet icke vore tillfyllest, hjälp böra meddelas i annan

ordning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

Styrelsen behandlar härefter frågan, vilka verkningar ett avskiljande från

de erkända sjukkassorna av moderskapsförsäkringen och det statliga moderskapsunderstödet

kunde antagas komma att medföra för sjukkassorna. I

detta ämne uttalar styrelsen huvudsakligen följande.

En sådan åtgärd skulle otvivelaktigt komma att medföra direkt skadliga

verkningar för den statsunderstödda sjukkasseverksamheten och denna verksamhet

berörande förhållanden. Sålunda vore det tydligt, att man skulle

försvåra för kassorna att utveckla sig genom borttagande av det i rekryteringsavseende

tilldragande moment inom försäkringen, som moderskapsförsäkringen

utgjorde. Inom de erkända sjukkassorna hade man en allmän

uppfattning av att kvinnorna i allt större utsträckning sökte sig in i sjukkassorna,

ett förhållande som vore socialt betydelsefullt bland annat med hänsyn

till den ökade sjukdomsrisk, som barnsbörd medförde. Detta framginge

också fullt tydligt av siffrorna för anslutningen till kassorna av nya medlemmar.

De i kommissionens betänkande anförda siffrorna gåve detta vid

handen, och så vore även förhållandet med motsvarande siffror för år 1935,

ydka utvisade en medlemsanslutning för kvinnor, som vore betydligt större

än för män icke blott för landet i sin helhet utan även för flertalet centralsjukkassor.

De under detta år nytillkomna medlemmarna utgjordes sålunda

av 36,667 män och 41,894 kvinnor. Att detta glädjande förhållande skulle

upphöra, därest moderskapsförsäkringen nedlades, torde vara ställt utom

varje tvivel.

Men även kassornas handhavande av moderskapsunderstödet hade visat

sig kunna verka befrämjande på medlemsrekryteringen. Genom denna verksamhet

komme nämligen kvinnorna i kontakt med sjukförsäkringen och

erhölle kännedom om de förmåner ett medlemskap i sjukkassa medförde.

Aven moderskapsunderstödets borttagande från sjukkassorna skulle sålunda

kunna medföra skadliga verkningar för sjukförsäkringen.

Enligt styrelsens mening vore det icke blott önskvärt utan med hänsyn till

konsekvenserna av ett ingrepp av ifrågasatt slag synnerligen påkallat, att,

om en reform på ifrågavarande hjälpområde skulle komma till stånd, densamma,

såsom också riksdagen syntes hava förutsatt, bleve genomförd inom

ramen för den nu bestående sjukkasselagstiftningen.

Till sist redogör styrelsen för de riktlinjer, efter vilka en reform på förevarande

område enligt styrelsens mening skulle kunna genomföras.

Enligt nu gällande regler utginge såväl moderskapspenningen som det

statliga moderskapsunderstödet i form av dagsbidrag. Kommissionen hade

emellertid ifrågasatt, att bidraget i stället skulle utgå i form av ett engångsbelopp,

avsett för täckande av vissa av barnsbörden föranledda engångskostnader.

Emot en sådan förändring av bidraget funnes enligt styrelsens

ingen erinran att framställa. Ur försäkringssynpunkt innebure det

i själva verket en fördel att övergå från nuvarande av sjukpenningen beroende

dagsersättning till ett enhetsbelopp, enär vissa ojämnheter i fråga örn

avgiftsbestämningen då försvunne.

Vad beträffade storleken av den framtida av sjukkassorna meddelade moderskapshjälpen,

syntes denna lämpligen kunna fastställas till ett belopp

av 100 kronor, varigenom understödet skulle motsvara de av kommissionen

beräknade minimikostnaderna vid barnsbörd, som understödet skulle vara

avsett att täcka. Ifragasättas kunde emellertid även, örn icke beloppet borde

höjas till 110 kronor, varigenom täckning jämväl erhölles för den kostnad,

som bai naföderskor enligt förslaget normalt skulle få utgiva i legosängsavgift

vid vård å förlossningsanstalt. Om minimibeloppet av moderskaps
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

hjälpen bestämdes på angivet sätt i författningen, syntes där också böra

stadgas frihet för centralsjukkassa att genom bestämmelse i stadgarna utfästa

ett högre belopp, lika för alla kvinnliga medlemmar.

Då moderskapspcnningen skulle utgöra ett fixt engångsbelopp, borde i

överensstämmelse därmed även statsbidraget utgå med ett fixt engångsbelopp

för varje av kassan meddelad moderskapshjälp. Detta bidrag av statsmedel

till meddelad moderskapshjälp borde då utgå med samma belopp som

det statliga moderskapsunderstödet. Sattes detta, såsom föreslagits,‘till 75

kronor, bleve följaktligen statsbidraget lika med 75 kronor för varje utgiven

moderskapshjälp. Detta finge i sin tur till följd, att om moderskapshjälpen

bestämdes till 110 kronor, avgift måste upptagas av medlemmarna motsvarande

ett understöd av 35 kronor, vilket belopp då representerade självhjälpsmomentet

i försäkringen. Avgiften i fråga beräknades för ett område

med medelstor frekvens av barnbördsfall till 75 öre för år.

Med avseende på det statliga moderskapsunderstödet ville styrelsen i detta

sammanhang hava framhållit följande. Kvinnan hade nu att i samband

med ansökningen om understöd erlägga en anmälningsavgift av 2 kronor,

som tillfölle centralsjukkassan eller lokalsjukkassa, som biträdde centralsjukkassan

vid handhavandet av här ifrågakomna uppgifter, varför understödet

i verkligheten reducerades med detta belopp. Upptagandet av denna avgift

hade emellertid givit anledning till starkt missnöje bland understödstagarna.

Det torde också med fog kunna ifrågasättas, örn icke de med den

statliga moderskapsunderstödsverksamheten förenade kostnaderna helt borde

bestridas av det allmänna. Kassornas handhavande av ifrågakomna verksamhet

grundade sig ju på stadgandet i 8 § första stycket i sjukkasseförordningen,

enligt vilket erkänd sjukkassa är pliktig att inom sitt verksamhetsområde,

jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar, biträda vid

handhavandet av annan social försäkrings- eller understödsverksamhet. Då

kassa enligt samma lagrum för sådant biträde skall erhålla skäligt vederlag,

vilket bestämmes av Kungl. Majit, och det här vore fråga örn en statlig

verksamhet, syntes det vara helt i överensstämmelse med författningen,

att det vederlag, som skulle utgå för det biträde kassan lämnade staten vid

verksamhetens handhavande, lämnades av staten såsom uppdragsgivare. Styrelsen

ville därför såsom lämpligt föreslå, att, därest nuvarande hjälpsystem

bibehölles, den nu utgående anmälningsavgiften borttoges och kassorna i

stället tillerkändes ett skäligt vederlag av statsmedel.

Till slut finge även erinras örn bestämmelserna rörande statsverkets utbetalande

av ersättning för utgivna moderskapsunderstöd, enligt vilka sjukkassa

ägde kvartalsvis utbekomma sådan. Därest en höjning av understödet

i föreslagen omfattning skulle komma till stånd, skulle detta, örn nuvarande

anordning för utbetalning av ersättningarna bibehölles. uppenbarligen

medföra, alt kassorna måste ligga ute med förskotterade medel till sådana

belopp, att det kunde medföra ekonomiska svårigheter för dem att bedriva

dep egentliga verksamheten. Det borde därför övervägas, örn icke vid en

sådan förhöjning av understödet, ersättning kunde utfås månadsvis i stället

för kvartalsvis.

De skäl, som av socialstyrelsen anförts för ett bibehållande i princip av

det nuvarande hjälpsystemet, åberopas i större eller mindre utsträckning

även av övriga myndigheter och sammanslutningar, vilka intagit samma

ståndpunkt.

Svenska sjukkasseförbundet — som inledningsvis framhåller, att dess av

kommissionen åberopade, lill andra lagutskottet vid 1935 års riksdag avgiv
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

na yttrande uteslutande avser moderskapsunderstödet och ej sjukkassornas

moderskapshjälp — anför bland annat följande.

Till den lovande utvecklingen som efter år 1931 ägt rum beträffande kvinnornas

anslutning till sjukkasserörelsen hade förutom den utökade moderskapshjälpen

bidragit införandet av sjuk vårdsförsäkringen, varigenom gifta

kvinnor för en ytterst ringa månadsavgift kunde tillförsäkra sig sjukvårdsersättning

och moderskapshjälp. Från sjukkassornas sida hade man den

erfarenheten, att denna möjlighet till billig och effektiv hjälp vid behov av

läkar- och sjukhusvård samt vid barnsbörd mer och mer, allt eftersom den

bleve känd, utnyttjades av kvinnorna. Då därtill komme, att först fr. o. m.

ingången av år 1936 sjuk vårdsersättningen genomförts i samtliga erkända

centralsjukkassor, på ett undantag när, funnes intet som helst tvivel om en

fortsatt god utveckling av denna hjälpform. Sjukkasseförbundet kunde därför

för sin del icke dela kommissionens mörka syn på möjligheten av en

framgångsrik utveckling av den frivilliga försäkringen på hithörande område.

Alla tecken tydde snarare på att denna tydliga tendens till stegring

komme att ytterligare accentueras under kommande år.

Moderskapshjälpsverksamheten hörde emellertid även i ett annat och

mycket viktigt avseende intimt samman med sjukkasserörelsen. Denna rörelse

byggde alltjämt på frivillighetens grund, d. v. s. enligt principen om

inbördes självhjälp, och hade uppehållits och uppehölles alltfort till största

delen genom medlemmarnas egna avgifter. Sammalunda vore även förhållandet

med moderskapshjälpen, vilken byggde på vissa avgifter, lika för alla

medlemmar. Denna socialt sett vackra tanke vore en utomordentlig tillgång

i sjukkassorna och borde enligt förbundets mening på allt sätt värnas och

stärkas. Den strävan att så långt som möjligt hjälpa sig själv, som vore att

likna vid en social värnplikt, hade sjukkassorna i stor utsträckning uppammat.

Sjukkassornas målsmän måste därför hålla hårt på att en av de

förnämsta hörnstenarna i byggnaden icke på något sätt finge rubbas eller dess

bärkraft försvagas.

Vad som i viss mån vore ägnat att förvåna vore frånvaron av skäl från

kommissionens sida, varför de erkända centralsjukkassorna skulle anses inkompetenta

att sköta och handhava utbetalningen av det statliga moderskapsunderstödet

i fortsättningen. Någon kritik mot kassornas sätt att sköta

denna sak hade icke förebragts. Tvärtom torde man kunna säga, att kassorna

visat sig vara fullt kompetenta och villiga att åtaga sig denna uppgift. Det

kunde även förtjäna påpekas, att centralsjukkassorna, åtminstone de större,

mast anställa en å tva arbetskrafter, som helt ägnade sig åt granskningen

av inkomna ansökningar om moderskapsunderstöd.

Då alltså från kommissionens sida intet anförts mot det sätt, varpå centralsjukkassorna

hittills skött det offentliga moderskapsunderstödet, funne förbundet

för sin del inga bärande skäl föreligga att nu överflytta handhavandet

av den föreslagna moderskapspenningen till ett speciellt ämbetsverk. Ett

sådant fråntagande från kassorna av denna uppgift skulle enligt förbundets

bestämda mening komma att enbart minska intresset för sjukkasserörelsen

överhuvudtaget. Just handhavandet av det statliga moderskapsunderstödet

hade givit kassorna möjlighet alt komma i kontakt med medborgargrupper,

som i mycket stor utsträckning statt främmande för, ja, icke alls haft någon

vetskap örn sjukkasserörelsen. Självfallet måste denna möjlighet att sprida

kunskap om rörelsens förmåner bevaras och icke spolieras.

Under de tre omorganisationsår, som lämnades de efter 1910 års sjukkasselag

arbetande sjukkassorna att inordna sig under den nya lagstiftningen,

måste huvudparten av tid och krafter användas på organisatoriska upp
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kurgl. Maj.ts proposition nr 38.

gifters lösande. Man finge därför enligt förbundets mening icke döma rörelsens

utvecklingsmöjligheter etter de hittills uppnadda resultaten. Men

redan nu kunde nian skönja konturerna av den framtida utvecklingen. Medlemsökningen

i de erkända sjukkassorna under de sista två åren hade vant

synnerligen kraftig, och alla tecken tydde på en ytterligare kraftutveckling.

Förbundet kunde därför icke finna några skäl, som talade för ett rubbande

eller hejdande av denna lovande utveckling. Sjukkasserörelsen behövde

tvärtom arbetsro och lugn efter det nyligen avslutade gigantiska omorganisationsarbetet.

Förbundet ville därför på det kraftigaste betona nödvändigheten av att

centralsjukkassorna liksom hittills åt sina kvinnliga medlemmar ägde utbetala

moderskapshjälp, till vilken statsbidrag ulginge i minst samma omfattning

som det statliga understöd, vilket utbetalades till icke sjuktörsäkrade

barnaföderskor.

Vidare hemställde förbundet, att moderskapspennmgen i likhet med vad

fallet nu vore med moderskapsunderstödet finge utbetalas genom centralsjukkassornas

försorg, ävensom att utgivna belopp ersattes månadsvis av statsverket.

Då det vidare icke kunde vara riktigt och rättvist, att kassorna skulle

sköta denna verksamhet utan ett tillräckligt ekonomiskt vederlag, hemställdes,

att ett skäligt arvode finge utgå av statsmedel för handhavandet av sistnämnda

verksamhet.

Medicinalstyrelsen föreslår, att moderskapsunderstödet under benämningen

moderskapspenning höjes till 100 eller i vissa fall 75 kronor. Styrelsen yttrar

i detta hänseende följande.

Styrelsen ville framhålla, att beräkningen av barnbördskostnaderna syntes

ha full giltighet endast för de största städerna och dyraste orterna — för

stora delar av landsbygden finge siffran 100 kronor anses vara tor hog.

Då styrelsen emellertid ansåge sig böra tillstyrka möjlighet att erhålla en

moderskapspenning av 100 kronor, berodde detta på att ur de synpunkter

styrelsen hade att i första hand anlägga det måste anses vara ett mycket stort

önskemål, att moderskapspenningen anpassades så och tillhandahölles kvinnorna

på det sätt, att den kunde verka befordrande^ på modcrskapsvården

jämväl före förlossningen. Detta skulle kunna ske på så sätt, att 50 kronor

kunde utbetalas till varje kvinna, som gjorde framställning härom, då hon

med läkar- eller barnmorskeintyg kunde styrka sig med sannolikt vara

havande i sjunde fostermånaden och som samtidigt förbunde sig att ställa

sig under övervakning av läkare, barnmorska eller mödravårdsbyrå för den

återstående delen av sitt havandeskap. Härigenom skulle vinnas stora fördelar

främst ur hygienisk synpunkt. Den väntande modern skulle lå möjlighet

att följa de råd och anvisningar rörande föda m. m., som hon kunde

erhålla. Härigenom skulle bättre utsikter vinnas med hänsyn både till förlossningens

förlöp]) och till barnets hälsa. De kvinnor, vilkas barnsbörd ej

anmäldes förrän efter barnets födelse, skulle endast lia rätt till en moderskapspenning

av 75 kronor.

I samband härmed föreslår medicinalstyrelsen, att statsbidraget till de

försäkrades moderskapshjälp höjes till 100 kronor. Av moderskapshjälpen

borde två kronor per dag under minst en månad utbetalas under havandeskapets

två sista månader och återstoden efter förlossningen. I fråga örn

inkomstgränsen för åtnjutande av moderskapsunderstöd förordar medicinalstyrelsen

dennas höjning till eli beskattningsbart belopp av exempelvis 2,500

kronor.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

En lösning genom förbättring av moderskapsunderstödet ifrågasättes även

av ben navårdsbgrån i Stockholm. Byrån påkallar i detta hänseende en höjning

av understödet till 42 kronor. Såsom skäl härför framhållas farhågor

för att ett kontant utbetalat understöd av 75 kronor kunde möjliggöra för

ogifta mödrar att omedelbart utackordera sitt barn. Byrån ställer sig dock

tveksam mot ett bestämt förordande av detta förslag i stället för kommissionens

med hänsyn till de gifta barnaföderskorna, för vilka den föreslagna

mödrahjälpen kunde antagas komma att erhålla mindre betydelse.

Barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar sig till förmån för det av kommissionen

alternativt framställda förslaget, att moderskapspenning skulle

utgå till i princip alla barnaföderskor, ehuru de försäkrade skulle erhålla

sin moderskapspenning i form av statsbidrag till sjukkassornas moderskapshjälp.

Slutligen må anmärkas, att Stockholms läns barnavårdsförbund anser

kommissionens förslag böra bliva föremål för grundlig överarbetning utan

att förbundet dock angiver fullt klara riktlinjer härför. Förbundets huvudinvändningar

äro, att förslaget kan antagas komma att väsentligt minska

kvinnornas intresse för sjukkasserörelsen samt att moderskapspenning bör

kunna utgå utan avseende å kvinnans ekonomiska förhållanden.

Övriga hittills icke berörda myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat

sig över förslaget, ha tillstyrkt detsamma i vad det gäller dess huvudprincip

eller lämnat detsamma utan erinran. Jag övergår nu att redogöra

för dessa yttranden.

I två särskilda hänseenden lia erinringar framställts i ett flertal yttranden,

nämligen huruvida inkomstgräns bör gälla för åtnjutande av moderskapspenning

och vilket organ, som lämpligen bör utbetala moderskapspenningen.

Inkomstgräns förordas av statens inspektör för fattigvård och barnavård,

två fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, länsstyrelserna i Kalmar, Östergötlands,

Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, svenska landstingsförbundet,

Fredrika-Bremer-förb lindet (en ledamot dock skiljaktig), Kalmar

läns och Norrbottens läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnderna i

Göteborg, Norrköping och Jukkasjärvi. I den mån särskilda motiv anföras,

framhålles i regel, att det ej kan vara lämpligt eller riktigt att låta statsmedel

utgå till välsituerade eller icke behövande barnaföderskor. I ett par yttranden

göras även invändningar i anledning av kommissionens uttalanden,

att moderskapspenningen jämväl bör innefatta ett uttryck för den samhälleliga

uppskattningen av moderskapet.

Fredrika-Bremer-förbundet hävdar sålunda, att moderskapet i och för

sig varken för samhället eller individen kan få någon ökad betydelse eller

vinna i värde därför att det föranleder en statlig penninggåva. Visserligen

borde moderskapet, där så kräves, ekonomiskt stödjas av samhället, men

det syntes knappast sympatiskt, att det av staten erhölle ett pekuniär! erkännande.

Vidale uttalar länsstyrelsen i Östergötlands län, att den uppfattningen,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. May.ts proposition nr 38.

att barnafödandet i första hand är en välgärning mot samhället, vilken oberoende

av ekonomiskt behov bör premieras med allmänna medel, icke är

ägnad att bidraga till den folkpsykologiska omvärdering, den stärkta känsla

för föräldraskapets lycka, som är den viktigaste förutsättningen för befolkningskrisens

övervinnande.

Förslag till inkomstgränsens fixerande framställas endast i tre av yttrandena.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård ifrågasätter en gräns vid

5,000 kronors beskattningsbart belopp. Därjämte bör enligt inspektörens

mening uteslutas den, som äger eller brukar jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde

överstigande 30,000 kronor.

Göteborgs barnavårdsnämnd förordar en gräns vid 3,000 kronor med successiv

förhöjning efter barnantalet.

Jukkasjärvi barnavårdsnämnd föreslår en gräns av 8,000 kronors beskattningsbart

belopp.

Såsom redan anförts har medicinalstyrelsen — som förordat bibehållande

av nuvarande system — ifrågasatt en inkomstgräns för moderskapsunderstödet

av 2,500 kronors beskattningsbart belopp.

Tvekan i fråga örn lämpligheten av att icke stadga inkomstgräns uttalas

därjämte av länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län samt

sistnämnda läns barnavårdsförbund.

Vad angår utbetalningen av moderskapspenningen, förorda följande myndigheter

och sammanslutningar, att denna bör ske genom sjukkassorna,

nämligen statens inspektör för fattigvård och barnavård, fattigvårds- och

barn(n>årdskonsulenten i första distriktet, länsstyrelsen i Östergötlands lån,

Östergötlands och Hallands läns barnavårdsförbund, barnavårdsbyrån i

Stockholm samt svensk sjuksköterskeförening. Till stöd härför anföres

väsentligen, att det nuvarande utbetalningsförfarandet beträffande moderskapsunderstöd

fungerat väl och att det borde kunna vara av värde för

sjukkassorna att genom handhavande av denna uppgift öka kontakten med

såväl medlemmar som icke-medlemmar.

Å andra sidan förorda länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Gävleborgs

och Västerbottens län, Gävleborgs läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnden

i Göteborg, att det uppdrages åt barnavårdsnämnderna att verkställa

utbetalningen. Bland annat framhålles, att en sådan ordning bleve

mycket enklare och i regel även för mödrarna förmånligare genom ett snabbare

utbekommande av moderskapspenningen. Länsstyrelsen i Malmöhus

lån anser, att hinder ej bör möta för barnavårdsnämnd att pröva ansökan

örn moderskapspenning och förskottera sådan.

I fråga om moderskapspenningens storlek ha även en del ändringsförslag

framkommit. Sålunda förorda Överståthållarämbetet, Västmanlands läns

fattigvårds- och barnavårdsförbund samt fattigvårds- och barnavårdskonsulenten

i nionde distriktet — den sistnämnde med instämmande av länsstyrelsen

och barnavårdsförbundet i Norrbottens län — att moderskapspenningen

bestämmes till det belopp, vartill kostnaderna i anledning av barns
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

börd uppskattats, eller 100 kronor. Stockholms barnavårdsnämnd ifrågasätter

en väsentlig höjning under åberopande av att kostnaderna framför

allt för hemhjälp men även för utrustning beräknats för lågt av kommissionen

åtminstone för de dyrare orterna i landet. Därest detta ej kunde generellt

bifallas, borde moderskapspenningen i anslutning till dyrortsgrupperingen

bestämmas till olika belopp för olika delar av landet. Å andra sidan

anser länsstyrelsen i Västerbottens län att med hänsyn till de avsevärda resekostnaderna

för landsbygdsbefolkningen moderskapspenningen ur rättvisesynpunkt

borde sättas högre för landsbygden än för städer och större

samhällen. Länsstyrelsen i Kalmar län, varmed länets barnavårdsförbund

instämmer, förklarar sig ej vilja motsätta sig moderskapspenningens fastställande

till 75 kronor men finner en av föreliggande förhållanden betingad

differentiering vara att föredraga. Länsstyrelsen kan dock ej biträda kommissionens

förslag, att moderskapspenningen skall utgå med samma belopp

vare sig fråga är om en- eller flerbörd. Länsstyrelsen anför härom:

Ändamålet med moderskapspenningen vore att utgöra ett bidrag till

täckande av de med barnsbörden förenade kostnaderna. Dessa kostnader

mäste, även om de icke ökades proportionellt med antalet födda, bliva

större vid en flerbörd än vid en enbörd. Länsstyrelsen ville sålunda föreslå

en skälig förhöjning av moderskapspenningen vid flerbörd, t. ex. med 50

procent vid tvillingbörd. Möjligen borde därvid stadgas, att förhöjningen

blott finge åtnjutas, såvida samtliga födda vore vid liv och kunde anses

livsdugliga. Ur kostnadssynpunkt för det allmänna torde en sådan förhöjning

av moderskapspenningen ej spela någon nämnvärd roll, men för

den enskdde torde förhöjningen i flertalet fall bliva av betydelse.

Fredrika-Bremer-förbundet anser tvekan kunna råda örn moderskapspenningen

alltid bör utbetalas kontant. I en del fall vore det säkerligen,

särskilt i fråga örn ensamstående mödrar, lämpligare om beloppet eller en

del därav kunde utgå i andra former än reda pengar, exempelvis genom

beredande av fullt fri anstaltsvård vid förlossningen. En risk vid kontantutbetalning

vore nämligen den, att en moder, som av en eller annan anledning

ville bli fri från barnet, med hjälp av den relativt betydande penningsumma

hon fatt i sin hand, omedelbart vid utträdet från förlossningsanstalten

utackorderade sitt barn.

I anledning av att kommissionen ej ansett skäl föreslå, att vid utbetalning

av moderskapspenning bör innehållas belopp motsvarande kostnad för anstaltsvård,

anför länsstyrelsen i Kalmar län med instämmande av länets

barnavårdsförbund bland annat följande.

För att bliva mottagen vid en förlossningsanstalt krävdes som regel förskottsbetalning

för viss tid eller att säkerhet ställdes för vårdkostnaden. I

många fall vore kvinnan ej i stånd att lämna någon förskottsbetalning och

ej heller att ställa vederhäftig säkerhet av enskilda. Hittills hade fattigvårdsstyrelserna

i viss omfattning brukat utfärda ansvarsförbindelse för vårdkostnaden.

Redan med nuvarande förhållanden kunde emellertid, även örn

en kvinna vore medellös, på grund av hennes rätt till moderskapsunderstöd

ifrågasättas, huruvida med hänsyn till fattigvårdslagens bestämmelser skyldighet

att lämna sådan förbindelse förelåge för fattigvårdsstyrelserna. Någ
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

43

ra svårigheter att erhålla dylik förbindelse hade hittills dock ej försports.

Och om anstalten i något fall utan ansvarsförbindelse mottagit en kvinna,

berättigad till moderskapsunderstöd, hade detta kunnat ske utan större risk,

eftersom sagda understöd i första hand tillf olle anstalten. Annorlunda komme

det att gestalta sig om kommissionens förslag genomfördes. Bleve varje

barnsängskvinna berättigad till ett understöd av 75 kronor, som till t olle henne

omedelbart efter förlossningen, torde det ännu mer än vad för närvarande

vore förhållandet i fråga om de medellösa men till moderskapsunderstöd

berättigade kunna ifrågasättas, om fattigvårdsstyrejserna kunde anses vara

skyldiga att lämna ansvarsförbindelse för anstaltsvård i och för förlossning.

Ej heller torde de i samma utsträckning som för närvarande bli villiga att

lämna sådan förbindelse, därest moderskapspenningen utbetalades direkt till

kvinnan. Och skulle en anstalt mottaga en kvinna för förlossning utan ansvarsförbindelse,

torde anstalten, därest kvinnan underläte att gälda vårdkostnaden,

även om kvinnan ej hade andra tillgångar än sin moderskapspenning,

icke kunna uttaga kostnaden av vederbörande fattigvårdsstyrelse just

med hänsyn till att hon under vårdtiden varit berättigad att erhålla moderskapspenning.

Länsstyrelsen ansåge sig därför böra bestämt payrka en bestämmelse,

varigenom garanti skapades för alt, därest kvinnan erhållit förlossningsvård

å anstalt, denna ur moderskapspenningen erhölle ersättning

för vården.

Även medicinalstyrelsen uttalar, att kostnad för anstaltsvard bör innehallas.

Att någon del av moderskapspenningen bör utbetalas redan före nedkomsten

föreslås av statens inspektör för fattigvård och barnavård, fattigvårdsoch

barnavårdskonsulenten i första distriktet, länsstyrelserna i Kalmar och

Östergötlands län, samma läns barnavårdsförbund samt barnavårdsbyrån i

Stockholm.

Sålunda anför statens inspektör för fattigvård och barnavård, att de kostnader,

moderskapspenningen vore avsedd att täcka, till väsentlig del hänförde

sig till behov, som måste tillgodoses före nedkomsten. Utbetalning

före nedkomsten av exempelvis 50 kronor kunde ske, sedan medelst intyg

av läkare eller barnmorska gjorts sannolikt, att nedkomsten komme att äga

rum inom viss tid, förslagsvis fyra veckor. Möjligen kunde häremot invändas,

att en del av bidraget då kunde komma att användas till barnsbörden

ovidkommande utgifter, men någon kontroll i detta avseende torde

vara utesluten, vilken tidpunkt som än valdes för utbetalningen. Och den

av kommissionen föreslagna tidpunkten syntes rent av omöjliggöra, att bidraget

annat än i helt ringa utsträckning komme till användning för avsett

ändamål. Vid den senare tidpunkten återstode ju ingen annan utgift än

den för viss hemhjälp och eventuellt även kostnaden för kvinnans hemresa

från förlossningsanstalt.

Departementschefen.

Såsom den lämnade redogörelsen ådagalagt, lia i de över befolkningskommissioncns

förslag avgivna yttrandena med mycken enhällighet åtgärder ansetts

påkallade för en väsentlig förbättring av de förmåner, sorn med vårt

nuvarande mödrahjälpssystem stå barnaföderskorna till buds. Däremot ha

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

erinringar i olika avseenden framställts mot det av kommissionen i sådant

syfte framlagda förslaget.

Den tveksamhet rörande de föreslagna åtgärdernas värde och lämplighet

ur rent befolkningspolitisk synpunkt, som i ett pär yttranden kommit till synes,

anser jag mig kunna lämna åsido.

I fråga om de former, under vilka den vidgade hjälpverksamheten bör anordnas,

ha ganska skilda meningar gjort sig gällande. Väl har kommissionens

förslag om frångående av det nuvarande hjälpsystemet i flertalet yttranden

lämnats utan erinran eller tillstyrkts, om än med delvis åtminstone principiellt

lätt betydelsetulla erinringar. Från många håll har emellertid kommissionens

förslag avstyrkts och ett bibehållande av nuvarande hjälpsystem i

större eller mindre utsträckning förordats. De myndigheter och sammanslutningar,

vilka uttalat denna mening, företräda dock, såsom ovan anförts,

åtskilliga sinsemellan mer eller mindre divergerande ståndpunkter.

Under år 1935 synas i runt tal 52,500 barnaföderskor eller omkring 60

procent av det totala antalet barnaföderskor ha kommit i åtnjutande av moderskapsunderstöd

och i runt tal 12,200 eller omkring 14 procent av moderskapshjälp

genom de statsunderstödda sjukkassorna. Omkring 26 procent

av barnaföderskorna ha lämnats helt utan hjälp.

Vill man bilda sig en uppfattning om sjukkasserörelsens utsikter att vinna

ökad anslutning bland kvinnor i fruktsamhetsåldern, bör man ej underlåta

att beakta de möjligheter, som den s. k. sjukvårdsförsäkringen erbjuder. Jag

avser härmed den genom 1931 års sjukkasselagstiftning införda rätten för

dem, som icke ha eget förvärvsarbete, ävensom för gifta kvinnor att bliva

medlemmar i sjukkassa allenast för erhållande av sjukvårdsersättning och

moderskapshjälp. Sådan försäkring kan, såsom socialstyrelsen framhållit,

erhållas för en avgift av i regel endast 4 kronor 20 öre för år. Då denna

försäkringsform, som successivt träder i kraft för olika centralsjukkassor,

införts för ett större antal kassor först under år 1934, föreligger ännu ingen

statistik, som kan belysa anslutningen till densamma. Uppenbarligen bör

emellertid den nyssnämnda ringa avgiften kunna erläggas av det övervägande

flertalet kvinnor. Genom en effektiv upplysnings- och propagandaverksamhet

på detta område synas förutsättningar kunna skapas för en ansenlig

ökning av antalet kvinnliga medlemmar och framför allt av dem i

fruktsamma åldrar. Därvid får dock ej förbises, att den nu utgående avgiften

är grundad pa nuvarande relation mellan manliga och kvinnliga medlemmar

ävensom nuvarande fruktsamhetsförhållanden bland de senare. Skulle

större förskjutningar i dessa hänseenden inträda, måste avgiften jämkas

därefter.

Från ett par håll har såsom en lämplig åtgärd för vinnande av större anslutning

till sjukkassorna föreslagits bland annat att lämna hjälp för avgiftsbetalningen.

I den mån detta uppslag kan förtjäna beaktas, bör det dock utgöra

en sjukkassornas egen angelägenhet.

Det har vidare från något håll ifrågasatts, om ej medlemsanslutningen

till sjukkassorna skulle kunna främjas genom ökning av statsbidraget till

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

45

moderskapshjälpen. Denna ökning kan ske antingen så, att moderskapshjälpens

storlek bibehålies oförändrad och i stället självhjälpsmomentet inskränkes

eller ock så, att moderskapshjälpen utökas med det ökade statsbidraget.

Vad den förra vägen beträffar, skulle en höjning av statsbidraget med

50 procent endast medföra en avgiftsminskning av 55 öre per år. Med hänsyn

härtill kan jag ej inse, att en sådan åtgärd skulle kunna antagas komma

att leda till något nämnvärt resultat. Vad angår den andra vägen, vill jag

erinra örn att moderskapsunderstödet nu i regel är 30 kronor och moderskapshjälpen

för flertalet kvinnor 84 kronor jämte ersättning för barnmorskevård,

vilken i genomsnitt uppskattats till 11 kronor 28 öre, eller sålunda

tillhopa något mer än 95 kronor. Trots denna högst avsevärda skillnad

mellan de båda hjälpformerna har den senare dock ej vunnit större anslutning

än att den omfattar omkring 14 procent av alla barnbördsfall. Det

synes mig därför osannolikt, att en inom rimliga gränser hållen ökning av

moderskapshjälpen i och för sig skulle nämnvärt främja en ökad anslutning.

För detta ändamål förutsättes vidare, att moderskapsunderstödet alltjämt

bibehålies vid ett enligt min mening så otillräckligt belopp som 30 kronor.

En åtgärd i föreslaget hänseende skulle sålunda innebära, att den hjälp, som

nu kommer en mindre del eller 14 procent av barnaföderskorna till godo och

som till sin storlek kan anses tillfredsställande, höjdes, medan den hjälp,

vilken åtnjutes av den väsentligt större delen eller 60 procent och till sin

storlek är uppenbart otillräcklig, lämnades oförändrad, allt visserligen under

förhoppning att den ökade disproportionen skulle komma den mindre gruppen

att kraftigt tillväxa. Även om en sådan utveckling icke vore osannolik,

skulle jag dock ej vilja förorda en dylik lösning, då den inrymmer ett alltför

litet hänsynstagande till de mest behövande barnaföderskorna, vilka man

under alla förhållanden torde få förutsätta mycket sällan vara försäkrade.

Det synes mig följaktligen för närvarande ej föreligga skäl för statsmakterna

att vidtaga särskilda åtgärder i syfte uteslutande att främja medlemsanslutningen

till sjukkassorna. De förmåner i förhållande till avgifterna,

som sjukkassorna redan erbjuda, torde i och för sig vara fullt tillräckliga för

att garantera en fortsatt utveckling av rörelsen. Å andra sidan måste självfallet

alla åtgärder undvikas, vilka på något sätt kunna skada eller hindra

en dylik utveckling. Även örn förslaget ur de sjukförsäkrades synpunkt

reellt sett icke innebär annat än att statsbidraget till moderskapshjälpen skiljes

från denna och utbetalas i särskild ordning och med förhöjt belopp i

form av s. k. moderskapspenning, kan säkerligen den minskade försiikringsprestationen

komma försäkringen att framstå såsom mindre eftersträvansvärd.

1 yttrandena från sjukkassehåll ha också uttalats allvarliga farhågor

för att kommissionens förslag skulle komma att menligt inverka på rörelsens

utvecklingsmöjligheter. Jag har på grund av denna min uppfattning ansett

mig böra välja en annan väg än den av kommissionen förordade.

Det förhållande, som föranlett kommissionen att föreslå det nuvarade hjälpsystemets

upphävande har ytterst varit, att en höjning av moderskapsunderstödel

till ett belopp, som täckte större delen av rimliga minimikostnader i

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition nr 38.

anledning av en barnsbörd eller till 75 kronor, skulle, även om givetvis statsbidraget

till sjukkassornas moderskapshjälp likaledes höjdes till 75 kronor,

innebära en grundväsentlig förändring av hjälpsystemets karaktär. Förutsättningarna

för försäkringsformens bestånd skulle sålunda efter en dylik

höjning av moderskapsunderstödet bliva väsentligt förändrade. Kommissionen

har emellertid betonat, att kommissionen för sin del icke skulle ha

något att erinra mot en fortsatt anknytning till sjukförsäkringen, därest

en sådan anordning ur sjukkassornas synpunkt kunde anses önskvärd — detta

dock under förutsättning att i princip alla utanför sjukkassorna stående

kvinnor bleve berättigade till moderskapsunderstöd. För närvarande utgör

moderskapsunderstödet såsom nämnts i regel 30 kronor, medan kassornas

moderskapshjälp för flertalet kvinnor utgår med 84 kronor jämte ersättning

för barnmorskevård med i genomsnitt 11 kronor 28 öre. En höjning av understödet

till 75 kronor och av moderskapshjälpen till 100 eller 110 kronor

såsom socialstyrelsen ifrågasatt, innebär uppenbarligen en väsentlig förändring

av hjälpsystemet. I de från sjukkassehåll avgivna yttranden ha emellertid

icke yppats några som helst farhågor för att en sådan förändring skulle

kunna inverka menligt på en framgångsrik utveckling av försäkringsformen.

Socialstyrelsen har sålunda framhållit, att om blott moderskapsunderstödet

och statsbidraget till moderskapshjälpen bestämdes lika högt, försäkringen

såsom sådan med därav följande förmåner torde utöva en tillräckligt stor

dragningskraft för att medlemsrekryteringen icke skulle påverkas i ogynnsam

riktning. För min del finner jag icke heller någon anledning att anse en

höjning av understödet även intill föreslagna 75 kronor böra föranleda hjälpsystemets

omläggning.

Kommissionen har vidare erinrat, att dualismen i systemet innebure en

kategoriklyvning av kvinnorna på det sätt, att de försäkrade erhölle statsbidrag

till barnbördskostnaderna utan varje prövning, medan de icke försäkrade

komme i åtnjutande av motsvarande förmån först efter en prövning

av hjälpbehovet, ehuru visserligen en summarisk sådan. Kommissionen

har funnit denna kategoriklyvning särskilt otillfredsställande på den

grund, att det vore de ekonomiskt sämst ställda, vilkas möjlighet att erhålla

hjälp gjordes till föremål för behovsprövning, under det att de i sådant

hänseende bättre lottade kunde förskaffa sig rätt till statsbidrag allenast genom

att ingå i erkänd sjukkassa, eftersom för inträde i dylik ej gäller något

inkomststreck. Mot denna kommissionens erinran kan anföras, såsom från

ett par håll skett, att den sjukförsäkrade barnaföderskan erhåller statsbidrag

ej uteslutande på grund av behov utan på grund av sin förtänksamhet

att genom medlemskap i sjukkassa ekonomiskt säkerställa sig för inträffande

barnbördsfall. Örn likväl erinringen med nu gällande bestämmelser

kan anses äga visst fog, faller den dock praktiskt taget bort vid en lämpligare

avvägning av inkomstgränsen för rätt till moderskapsunderstöd.

Då ett indragande av statsbidraget till sjukkassornas moderskapshjälp sålunda

icke synes vara erforderligt ens för en långt gående utbyggnad av det

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 38.

47

nuvarande hjälpsystemet och ej heller av andra skäl motiverat, saknar jag

anledning att förorda det härutinnan framförda förslaget.

Vad så angår moderskapsunderstödet, har från en del håll föreslagits,

att detta skulle slopas och hjälpverksamheten helt inriktas på den av kommissionen

föreslagna mödrahjälpen, vilken avses att utgå efter individuell

behovsprövning. Denna mening kan jag icke dela. Fastmer synes mig den

av statsmakterna år 1931 beträdda vägen att genom kontant understöd, som

i princip motsvarar statens bidrag till de sjuklörsäkrades moderskapshjälp,

i någon mån lätta de behövande, oförsäkrade kvinnornas barnbördskostnader,

utgöra en välbetänkt anordning och samtidigt en rättvis komplettering

av den statsunderstödda moderskapshjälpen. Ett införande av den

av kommissionen föreslagna nya hjälpformen mödrahjälp kan enligt min mening

icke föranleda ett ändrat ståndpunktstagande härutinnan, särskilt som

mödrahjälpen måste komma att tillhandahållas på ett sätt och i en form,

som helt skiljer sig från vad som gäller för moderskapsunderstödet.

Jag förordar sålunda bibehållandet av den nuvarande ordningen med å

ena sidan statsunderstödd moderskapshjälp genom sjukkassorna och å andra

sidan moderskapsunderstöd.

Jag övergår så till spörsmålet vilka reformer inom systemets

ram, som kunna anses påkallade. Kommissionens förslag innebär i detta

hänseende — varvid å moderskapsunderstödet torde få tillämpas vad kommissionen

anfört om moderskapspenningen — dels att i princip alla barnaföderskor

skola äga rätt till moderskapsunderstöd och dels att understödet

höjes till 75 kronor.

Vad först angår frågan örn vilka kvinnor som böra vara berättigade till

moderskapsunderstöd, torde få erinras därom, att denna rätt enligt nu

gällande bestämmelser i princip bygger på behov av understöd. Sådant behov

skall emellertid anses föreligga, om för kvinnan eller, där hon är gift och

sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart

belopp, uppgående till minst 500 kronor. Denna behovspresumtion kan emellertid

motbevisas både så, att understöd kan få åtnjutas vid högre inkomst,

därest ändrade förhållanden inträtt eller eljest särskilt ömmande

omständigheter föreligga, och så, att understöd ej får utgå vid lägre inkomst,

därest särskilda omständigheter därtill föranleda. Kommissionens förslag

innebär en radikal förändring härutinnan, i det att kommissionen förordar,

att behovsprincipen helt frångås. Ehuru vissa skäl kunna anföras till förmån

för denna ståndpunkt, avstår jag med hänsyn till de delvis mycket bestämda

erinringar, som vid remissbehandlingen framställts mot förslaget, från att

förorda en principiellt så vittgående omläggning. Däremot vill jag förorda

en väsentlig höjning av den nuvarande inkomstgränsen. Gränsen bör enligt

min mening läggas så, att endast de uteslutas, för vilka uppenbarligen här

ifrågasatta bidrag till barnbördskostnaderna icke äger någon betydelse. 1 den

mån förslag till inkomstgräns framförts i yttrandena, lia nämnts beskatt
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

ningsbara belopp å 2,500, 3,000, 5,000 och 8,000 kronor. Jag vill förorda,

att gränsen sättes vid ett beskattningsbart belopp av 3,000 kronor. En dylik

gräns synes komma att innebära — i den mån tillgängligt material möjliggör

statistiska beräkningar i detta avseende — att omkring 8 procent av barnaföderskorna

utestängas från moderskapsunderstöd. Då de 14 procent av

barnaföderskorna, vilka åtnjuta moderskapshjälp genom sjukkassorna, icke

till något nämnvärt antal torde själva eller jämte sina män vara åsätta högre

beskattningsbart belopp än 3,000 kronor, skulle följaktligen den nu förordade

ändringen av behovspresumtionen medföra en ökning av antalet barnaföderskor

med moderskapsunderstöd från (50 procent till omkring 78 procent.

Jag vill nämna, att jag jämväl övervägt att föreslå en efter barnantalet varierande

inkomstgräns på det sätt, att vid första barnsbörden skulle krävas

3,000 kronor, vid den andra 3,500 kronor o. s. v. med 500 kronors ökning

för varje ytterligare barnsbörd till och med den femte. Det är utomordentligt

vanskligt att söka beräkna i vad mån en dylik ordning skulle öka antalet

understödsberättigade. Enligt en dock osäker uppskattning skulle ytterligare

omkring 1,500 barnaföderskor eller 1.7 procent av hela antalet härigenom

kunna antagas bliva berättigade till understöd. Då emellertid en fix gräns vid

3,000 kronor omsluter mer än nio tiondelar av barnaföderskorna och följaktligen

bör kunna anses tillfredsställande, har jag ej funnit skäl att

förorda en på så sätt varierande gränsdragning.

Det synes mig i någon mån tveksamt om med den föreslagna höjningen

av inkomstgränsen de nuvarande bestämmelserna böra bibehållas, enligt

vilka under särskilda omständigheter ansökan örn understöd kan bifallas

även vid högre inkomst resp. avslås, trots att inkomstgränsen ej överskridits.

Det må framhållas, att sådana särskilda omständigheter i praxis

anses föreligga, i förra fallet huvudsakligen då kvinnan eller hennes man

blivit arbetslös eller fått sina arbetsinkomster mera väsentligt försämrade,

då sjukdomsfall i familjen förorsakat mera avsevärda utgifter eller då

maken avlidit, samt i senare fallet huvudsakligen, då kvinnans eller hennes

och makens ekonomiska förhållanden efter den senaste taxeringen ha förbättrats,

exempelvis genom giftermål eller arv, eller då taxeringen icke anses

giva ett rättvisande utslag i fråga om den ekonomiska ställningen såsom

exempelvis beträffande kvinnor, gifta med brukare av större jordbruksfastigheter,

eller ogifta kvinnor, som sammanleva med män i välbärgad ställning.

Självfallet måste varje fixerad inkomstgräns såsom presumtion för behov

i tillämpningen komma att verka mer eller mindre godtyckligt, och

därför är det också önskvärt, att vid särskilda förhållanden presumtionen

kan få frångås. Jag anser mig med hänsyn härtill böra förorda de nuvarande

bestämmelsernas bibehållande, även örn tillämpningen av desamma

kan antagas bereda sjukkassorna större svårigheter vid en till 3,000 kronor

förhöjd inkomstgräns.

Vid övervägande av frågan örn moderskapsunderstödets storlek må till

en början erinras om att understödet för närvarande är avsett att i första hand

möjliggöra för barnaföderskan att förskaffa sig erforderlig förlossningsvård.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Kommissionens förslag innebär härutinnan en väsentlig förändring. Enligt

ett av kommissionen i annat sammanhang framlagt förslag skall sålunda

förlossningsvården göras fri — anstaltsvården skall visserligen få betinga en

kostnad av högst en krona för dag, men denna avgift har ansetts endast motsvara

den utgift för kost o. d., som ju måste vidkännas av en kvinna, vilken

förlöses i hemmet, och alltså ej utgöra vårdavgift i egentlig mening. Kommissionen

har nu utgått från att moderskapsunderstödet hädanefter skall utgöra

bidrag till täckande av övriga med en barnsbörd förenade särskilda

kostnader, varvid kommissionen såsom regelmässiga sådana har angivit

kostnader för resor, hemhjälp och utrustning åt barnaföderskan samt sängutrustning

och småkläder åt barnet. Däremot har kommissionen icke ansett

understödet böra utgöra ersättning för förlorad arbetsförtjänst i anledning

av barnsbörd. De problem, som de förvärvsarbetande kvinnornas ställning

vid barnsbörd innesluta, har kommissionen nämligen förmenat icke

vara av beskaffenhet att kunna tillfredsställande lösas i denna ordning. Liksom

jag i annat sammanhang kommer att förorda kommissionens förslag om

fri förlossningsvård, vill jag nu i huvudsak ansluta mig till den av

kommissionen sålunda föreslagna ändringen av moderskapsunderstödets

syfte. Förslaget i denna del har ock i yttrandena lämnats utan erinran.

Dock anser jag av skäl, vartill jag längre fram återkommer, att understödet

i princip bör avse att täcka även den kostnad för anstaltsvard, som allt fortfarande

kan beräknas komma att kvarstå.

Kommissionen har föreslagit, att understödets belopp skulle bestämmas

till 75 kronor, varvid kommissionen utgått från att de kostnader, för vilkas

täckande det vöre avsett att utgöra bidrag, approximativt och i genomsnitt

kunde uppskattas till minst 100 kronor. Det föreslagna beloppet, mot vilket

endast enstaka erinringar framställts, synes mig vara väl avvägt. Från ett

pär håll har visserligen förordats höjning till 100 kronor. Stockholms barnavårdsnämnd

har för sin del ifrågasatt en väsentlig höjning med hänsyn till

att kostnaderna beräknats för lågt åtminstone för de dyrare orterna eller

alternativt, att understödet måtte bestämmas i anslutning till dyrortsgrupperingen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län åter har ansett, att understödet

med hänsyn till de större resekostnaderna borde sättas högre för landsbygden

än för städerna. Givet är, att ett belopp av 75 kronor betraktat såsom sådant

har ett mindre värde å en dyrort som Stockholm än å landsbygden i

allmänhet. I och för sig finnas därför skäl för beloppets bestämmande i anslutning

till dyrortsgrupperingen. Emellertid synes det mig riktigare att

utgå från kostnaderna för tillgodoseendet av de med understödet avsedda

ändamålen — resor, hemhjälp, utrustningspersedlar och anstaltsvård. Vad

först angår resor, torde kostnaden härför i städer och större samhällen, där

barnmorska eller förlossningsanstalt finnes, uppgå till ett mycket ringa

belopp, medan samma kostnad flir en kvinna å landsbygden kan komma

att stiga till en rätt avsevärd summa allt efter avståndet till barnmorska

eller anstalt. Kostnaden för hemhjälp åter torde i stort sett variera i anslutning

lill dyrortsgrupperingen. Utrustningskostnaderna liksom vårdkostnaden

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 38. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

lära slutligen icke kunna påverkas av kvinnans bosättningsort. Då sistnämnda

kostnader sålunda kunna betraktas som lika för alla och de drygare resekostnaderna

å landsbygden i huvudsak torde kunna anses uppvägda av

minskade utgifter för hemhjälp samt omvänt de större kostnaderna för hemhjälp

å de dyrare orterna av obetydliga reseutgifter, synes mig lika litet finnas

skäl för att bestämma understödet till ett större belopp å dyrorterna som

att sätta det högre för landsbygdens befolkning. Erinras må även, att moderskapsunderstödet

också enligt nu gällande bestämmelser utgår med ett fixt

belopp. Jag biträder därför förslaget, att understödet fastställes till ett för

alla lika belopp och, då jag anser den av kommissionen föreslagna höjningen

lämplig och skälig, förordar jag understödets bestämmande till 75

kronor.

Från något håll har ifrågasatts, att moderskapsunderstödet vid flerbörd

skulle utgå med någon förhöjning, förslagsvis 50 procent. Till förmån för

förslaget kunna onekligen vissa skäl anföras; dess realiserande skulle i kostnadshänseende

ej heller medföra större konsekvenser. Under tioårsperioden

1921/1930 uppgick sålunda antalet flerbörder till ej fullt 1 1/2 procent av

samtliga barnsbörder eller till 1,572. Då emellertid de kostnader, vartill moderskapsunderstödet

skall utgöra bidrag, endast i mindre utsträckning, nämligen

beträffande posten sängutrustning och småkläder, torde bliva större

vid flerbörd än enbörd, har jag ej ansett mig böra ifrågasätta ett frångående

av nu gällande ordning.

Gentemot kommissionens förslag att fastställa moderskapsunderstödet till

ett fixt belopp i stället för ett per dag under en viss tidsperiod utgående bidrag

har ingen erinran uttalats och då omläggningen synes mig väl motiverad,

samtidigt som den innebär en önskvärd förenkling av de nuvarande rätt

invecklade beräkningsgrunderna, biträder jag förslaget.

Vad så angår frågan om moderskapsunderstödets utbetalande, har flertalet

myndigheter och sammanslutningar uttalat sig för att sjukkassorna allt fortfarande

anlitas härför. Ehuru tidigare från sjukkassehåll yppats sympatier

för kassornas befriande från handhavandet av moderskapsunderstödet, har

exempelvis sjukkasseförbundet i sitt över kommissionens förslag avgivna yttrande

hemställt, att de fortfarande måtte få handha detsamma. Vid dylikt

förhållande och då sjukkassorna på ett förtjänstfullt sätt visat sig kunna

fylla sin uppgift som organ även för en samhällelig understödsverksamhet av

förevarande slag, har jag ingen anledning att förorda en ändring i nu gällande

ordning.

För närvarande utbetalas moderskapsunderstödet vanligen på en gång,

sedan den tid förflutit, för vilken det beräknas utgöra understöd, ehuru utbetalning

även kan ske veckovis i särskilda poster. I intet fall medgives dock

utbetalning vare sig helt eller delvis, förrän intyg örn nedkomsten företetts.

Kommissionen har intagit den ståndpunkten, att utbetalning skall ske först,

sedan nedkomsten inträffat. I åtskilliga yttranden har dock föreslagits, och

på som det synes starka skäl, att utbetalning av någon del borde få ske före

nedkomsten. Utbetalning före nedkomsten bör dock tydligen endast ifråga
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

51

komma vid en tidpunkt, då havandeskapet är sa långt framskridet, att det

kan konstateras eller i varje fall göras sannolikt, att därest för tidig nedkomst

skulle inträffa, en barnsbörd i medicinsk mening likväl kommer att föreligga.

Denna förutsättning består, så snart det framfödda fostret icke uppenbarligen

är livsodugligt, vilket i praxis anses vara fallet vid förlossning, som

inträffar efter 28—30 veckor. Med hänsyn härtill synes det vara nödvändigt

att för utbetalning före nedkomsten kräva, att kvinnan genom intyg av läkare

eller barnmorska gör sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet än

i sjunde månaden. Jag vill förorda en dylik bestämmelse.

Den del av understödet, som bör få utbetalas före nedkomsten, anser jag

skäligen kunna sättas till 40 kronor. Att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit,

såsom villkor härför stadga, att kvinnan förbinder sig att ställa sig under

viss övervakning, synes mig olämpligt. Ej heller finner jag mig böra biträda

medicinalstyrelsens förslag att låta moderskapsunderstödet utgå med förhöjt

belopp för kvinnor, som anmält sig till erhållande av understöd före nedkomsten.

I detta sammanhang torde jag även få upptaga frågan, huruvida vid utbetalningen

av understödet bör innehållas belopp, motsvarande kostnad för

vård å förlossningsanstalt. Enligt nu gällande bestämmelser skall så ske.

Innehållet belopp skall av kassan utbetalas direkt till förlossningsanstalten.

Endast örn kvinnan styrker, att hon själv guldit vårdkostnaden, äger hon

utbekomma hela understödet. Kommissionen har ej ansett skäl bibehålla

denna bestämmelse, främst enär enligt dess förslag vårdavgiften skulle komma

att sänkas till i genomsnitt tio kronor. Häremot har uttrycklig erinran

framkommit från två håll. Även om jag i princip är av den uppfattningen,

att åtnjutandet av moderskapsunderstöd icke bör förbindas med mer eller

mindre långtgående villkor eller inskränkande bestämmelser av olika slag,

vilka för barnaföderskorna lätteligen kunna få en anstrykning av förmynderskap,

anser jag det dock motiverat, att samhället skaffar sig garanti för

att dess egna kostnader för vård, ehuru i och för sig ringa, bliva till fullo

ersatta. Jag vill sålunda icke ifrågasätta ändring av gällande bestämmelser

i nu förevarande avseende.

I fråga om ersättning till sjukkassorna för befattningen med moderskapsunderstödens

utbetalande har av såväl socialstyrelsen som svenska sjukkasseförbundet

hemställts, att sådan ersättning måtte beredas genom lämpligt direkt

statsanslag och ej såsom för närvarande genom att de understödssökande till

sjukkassan erlägga en anmälningsavgift av två kronor. Jag finner mig dock

ej böra förorda det framställda förslaget. Vad angår anmälningsavgiftens

storlek ha några ändringsförslag ej framkommit. Sjukkasseförbundet gör

dock gällande, att den nuvarande avgiften åtminstone för en del kassor ej är

tillfyllest för sitt ändamål. Tillräckliga skäl för en jämkning av anmälningsavgiften

synas mig dock ej föreligga.

Då de av mig förordade ändringarna beträffande moderskapsunderstödet

komma att kräva väsentligt ökade kapitalutlägg för sjukkassorna, vilka förskottera

understöden, anser jag skäligt, att kassorna sättas i tillfälle att av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. May.ts proposition nr 38.

statsverket utfå ersättning för utgivna understöd månadsvis i stället för såsom

nu kvartalsvis.

De förordade ändringarna med avseende å moderskapsunderstödet medföra,

att jämväl bestämmelserna angående sjukkassornas moderskapshjälp

måste undergå vissa modifikationer. Sådana påkallas för övrigt även med

hänsyn till det förslag rörande omorganisation av förlossningsvården, som

jag framlägger.

Såsom ovan anförts består moderskapshjälpen av två olika delar, nämligen

dels ersättning för barnmorskevård enligt fastställd taxa eller för vård

å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock ett understöd i penningar för

varje dag under viss tid, benämnt moderskapspenning. Kostnaden för vård

å förlossningsanstalt äger sjukkassan dock avdraga å moderskapspenningen

efter sådana grunder, att prestationen som regel innebär en utgift för kassan

allenast i den mån vårdavgiften överstiger två kronor om dagen. Då jag i

annat sammanhang ärnar föreslå, att barnmorskevården framdeles blir avgiftsfri

och anstaltsavgiften nedsättes till en krona, kommer följaktligen kassornas

prestation att efter sagda omläggnings genomförande inskränkas till

själva dagunderstödet, moderskapspenningen.

Till dagunderstödet utgår statsbidrag med i regel 42 kronor. En konsekvens

av moderskapsunderstödets höjning till 75 kronor måste bliva, att

statsbidraget till sjukkassornas dagunderstöd jämväl höjes till detta belopp.

Ett lägre bidrag skulle nämligen, såsom kommissionen anfört, innebära, att

en försäkrad kvinna måste bidraga med egna avgifter för att erhålla en

hjälp, som en icke försäkrad kvinna i kanske samma eller till och med

bättre inkomst- och förmögenhetsförhållanden utan egen insats erhölle av

staten. I detta sammanhang bör erinras om att genom den fria bammorskevården

statsbidraget till denna samtidigt bortfaller, vilket bidrag i genomsnitt

utgör 5 kronor 64 öre för de kvinnor, som anlita barnmorska.

I samband med höjningen av statsbidraget bör liksom beträffande moderskapsunderstödet

dagunderstödet ersättas med ett fixt belopp. Då termen

moderskapshjälp inom sjukkassorna har hävd såsom sammanfattande benämning

å kassans prestationer vid barnsbörd och då beteckningen därjämte

korresponderar med den andra försäkringsprestationen inom kassorna, vilken

benämnes sjukhjälp, synes detta belopp lämpligen böra benämnas moderskapshjälp.

I fråga om det belopp, vartill moderskapshjälpens totalbelopp, d. v. s.

statsbidraget jämte det på avgifterna grundade understödet, bör bestämmas,

har socialstyrelsen förordat 100 eller 110 kronor. Med hänsyn till moderskapsunderstödets

storlek anser jag ej tillrådligt att sätta beloppet lägre än

till 110 kronor. Härigenom skulle dock självhjälpsmomentet komma att inskränkas

till 35 kronor, medan det för närvarande utgör i genomsnitt för

flertalet kvinnor omkring 45 kronor. Möjlighet till viss differentiering synes

lämpligen böra beredas genom att stadga rätt för centralsjukkassa att

efter tillsynsmyndighetens medgivande bestämma högre belopp än 110 kronor,

givetvis dock utan rätt till högre statsbidrag än förut angivna 75 kronor.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Liksom moderskapsunderstödet bör moderskapshjälpen få till någon del

lyftas före nedkomsten, därest kvinnan med intyg gör sannolikt, att havandeskapet

är längre framskridet än i sjunde månaden. Den del, som vid denna

tid bör få uppbäras, synes kunna fastställas till 60 kronor.

Vad jag ovan anfört om innehållande av vårdavgift vid utbetalning av

moderskapsunderstöd bör även gälla moderskapshjälpen.

Av det med avseende å moderskapshjälpen anförda framgår, att termen

moderskap spenning, vilken för närvarande betecknar moder skapshjälpens

kontanta del, kommer att utgå. Då jag skulle anse önskvärt, att moderskapsunderstödet

rubricerades på ett sätt som mindre starkt framhävde understödskaraktären,

och intet hinder nu föreligger att anlita beteckningen moderskapspenning,

vill jag föreslå, att det enligt nu angivna riktlinjer reformerade

moderskapsunderstödet benämnes moderskapspenning.

Jag övergår så till kostnadsberäkningarna.

Såsom kommissionen anfört utgjorde antalet barnaföderskor under år

1933 86,159 och torde ha varit ungefärligen detsamma under år 1934. Enligt

numera för år 1935 föreliggande preliminära uppgifter synes antalet barnaföderskor

nämnda år ha uppgått till omkring 87,000. För budgetaret 1937/1938

synes man böra räkna med samma antal.

För förevarande ändamål måste en beräkning göras av det antal barnaföderskor,

vilka själva eller, där de äro gifta, jämte sina män uppnå ett

beskattningsbart belopp av 3,000 kronor. Denna gräns gäller visserligen endast

för moderskapspenningen och ej för moderskapshjälpen. I betraktande

emellertid av såväl att de sjukförsäkrade endast i mycket ringa utsträckning

torde tillhöra högre inkomstgrupper som ock att antalet försäkrade

barnaföderskor icke utgör mera än omkring 14 procent av hela antalet,

anser jag mig kunna bortse från att inkomstgränsen ej har avseende å de

försäkrade.

Tillgängliga uppgifter angående inkomstfördelningen bland enskilda personer,

vilka under år 1935 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

utvisa, att i runt tal 90 procent av de taxerade åsatts ett beskattningsbart

belopp av högst 3,000 kronor. Även örn antalet barnaföderskor icke

fördelar sig proportionellt på olika inkomstskikt, torde likväl avvikelserna

icke vara större än att den anförda procentsiffran kan utgöra en god utgångspunkt

för beräkningen.

Dessförinnan måste emellertid hänsyn tagas till de barnaföderskor, vilka

icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt en av moderskapsunderstödssakkunniga

av år 1926 verkställd undersökning utgjorde

antalet gifta, icke taxerade barnaföderskor, vilkas make likaledes ej taxerats,

omkring 15 procent av samtliga gifta barnaföderskor. Beträffande de

ogifta föreligga ej motsvarande uppgifter. Örn man godtager nämnda siffra

för de gifta, torde man vara hänvisad att räkna med en betydligt högre siffra

för de ogifta, förslagsvis 30 procent.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Antalet utom äktenskapet levande födda barn uppgick enligt senast kända

preliminära siffror, avseende år 1935, till 11,902. Jag anser mig därför

böra räkna med att av de 87,000 barnaföderskorna i runt tal 75,000 äro

gifta och 12,000 ogifta.

Med ledning av nu anförda siffror skulle följande antal barnaföderskor

vara berättigade till moderskapspenning eller moderskapshjälp:

Ogifta, ej taxerade (30 % av 12,000) .......................... 3,600

Gifta, ej taxerade (15 % av 75,000) .......................... 11,250

90 % av de återstående 72,150 .............................. 64,935

79,785.

Antalet ohjälpta barnaföderskor skulle i följd härav uppgå till något över

7,000, motsvarande omkring 8 procent av hela antalet.

Man synes sålunda vid beräkning av kostnaderna kunna förutsätta, att

statsverket för i runt tal 80,000 barnaföderskor skulle få vidkännas en utgift

å 75 kronor i form av antingen bidrag till moderskapshjälp eller moderskapspenning.

Den sammanlagda kostnaden skulle alltså utgöra omkring

6 miljoner kronor. Statsverkets utgifter för motsvarande ändamål för budgetaret

1936/1937 äro beräknade till 1,970,000 kronor men synas för budgetaret

193//l 938 vid oförändrade bestämmelser lia bort beräknas till

omkring 2,250,000 kronor. Den ökning av statens kostnader, som föranledes

av mitt nu förordade förslag, synes följaktligen kunna uppskattas till

3,750,000 kronor, vilket belopp med 525,000 kronor understiger det av kommissionen

angivna. Kostnadsökningen kommer dock ej att i full utsträckning

inträda under budgetåret 1937/1938.

I enlighet med det anförda har jag låtit utarbeta förslag till

dels förordning om moderskapspenning,

dels ock förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26

juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Författningarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1938.

II. Hjälp åt nödställda mödrar.

Befolkningskommissionens förslag.

Under denna rubrik upptar kommissionen till övervägande i sitt förut omförmälda

betänkande frågan, huruvida utöver den föreslagna reformeringen

av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöd ytterligare

hjälpåtgärder för barnaföderskor i särskilda fall kunna anses erforderliga.

Kommissionen betraktar denna fråga mot bakgrunden av den utredning,

som företagits av abortkommittén och framlagts i dess den 4 maj 1935 avgivna

betänkande (statens offentliga utredningar 1935: 15).

I berörda betänkande har abortkommittén framhållit, att vissa omständigheter

syntes tyda på att årliga antalet kriminella abortframkallningar i

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

liket sannolikt icke understege 10,000. För vinnande av någon belysning av

de motiv, som kunde antagas föranleda aborter, hade kommittén bland annat

föranstaltat örn en rundfråga till landets läkare rörande hos dem under en

månad av år 1934 gjorda framställningar om avbrytande av havandeskap på

icke-medicinsk grund. Till kommitténs förfogande hade även ställts material

från vissa andra undersökningar av samma spörsmål, däribland från en

undersökning av med. doktor E. Karlmark i Stockholm beträffande kvinnor,

som hos honom gjort framställning örn abort fr. o. m. 1934 års början till

slutet av november samma år.

Befolkningskommissionen återgiver i sitt betänkande rundfrågans resultat,

såvitt den givit vid handen motiv av mer eller mindre ekonomisk natur. Därvid

medtager kommissionen även resultaten av doktor Karlmarks undersökning,

då den erbjöde möjlighet till jämförelse med kommitténs rundfråga.

Resultaten redovisas särskilt för ogifta och gifta kvinnor samt för förstföderskor

och omföderskor. I befolkningskommissionens betänkande anföres här
-

om följande.

Det antal kvinnor, som omfattats av kommitténs rundfråga och betrattande

vilka uppgifter inkommit och kunnat bearbetas, är 701, varav 371 ogifta

förstföderskor, 78 ogifta omföderskor, 16 gifta förstföderskor och 236 gitta

omföderskor. Doktor Karlmarks undersökning omfattade 205 kvinnor, av

vilka 130 voro ogifta förstföderskor, 37 ogifta omföderskor, 10 gifta lorst
föderskor

och 28 gifta omföderskor. „ . , . .__.. ,

Ogifta förstföderskor: Det antal fall, i vilka ekonomiska motiv

torde hava varit avgörande för abortbegäran, är enligt kommitténs rundfråga

129 eller 348 procent. Dessa fördela sig på »fruktan att förlora anställning»

i 116 fall (31 3 %>) — i 35 av dessa fall har barnafadern uppgivit*

vara arbetslös —, »nödvändighet att understödja föräldrarna» i 9 fall (2 4 /o

samt »svårighet för yrkesutbildning» i 4 fall (11 /o). I 8- andra fall (22 1 /o)

betecknar kommittén motiven såsom mestadels en kombination av social vanära

och ekonomisk nöd. •— Doktor Karlmarks undersökning utvisar ekonomiska

motiv av natur, som nyss angivits, i 48 fall eller 36 9 procent.

Ogifta omföderskor: Enquétesvaren utvisa har »ekonomiska

skäl» såsom motiv i 34 fall eller 43 6 procent. Motsvarande antal for Karlmarks

undersökning är 16 fall eller 433 procent. t ,

Gifta förstföderskor: Enligt rundfrågan hava 12 av de lb> tal
len

varit mer eller mindre influerade av ekonomisk nöd. Av de 10^ av Karlmarks

undersökning omfattade fallen har ekonomien angivits såsom da
-

G i”f t a omföderskor: Rundfrågan visar såsom motiv »dålig ekono
mi»

i 70 fall eller 297 procent och »fruktan att förlora anställning» i 9 fall

eller 3 8 procent. Samma motiv hava vid Karlmarks undersökning uppgivits

i 18 fall eller 64 3 procent.

Att värdet av undersökningarna för utrönande av kvinnornas motiv av

flera skäl icke må överskattas torde vara uppenbart. Abortkommittén erinrar

härutinnan om att undersökningen ju endast omfattar ett begränsat material,

att det icke är fråga örn kvinnor som fått till stånd abortframkallmng

utan endast örn kvinnor som önskat lå abort framkallad, att rundhågan icke

lämnar någon upplysning emi motiven hos de kvinnor som själva framkallat

abort eller sökt kvacksalvares hjälp samt framför allt att någon egentlig

kon Iroll av sanningsenligheten av kvinnans uppgifter icke kunnat äga rum

ävensom att naturligtvis ingen som helst säkerhet finnes för att kvinnorna

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

lör läkarna uppgivit de för dem själva avgörande motiven. Kommissionen

anser likväl icke oberättigat att av utredningen draga den slutsatsen, att

1 jmgarna om akQId tdl avsevärd del hava sin grund i ekonomiska

torhallanden.

Befolkningskommissionen erinrar vidare om att abortkommittén föreslagit,

att havandeskap under vissa förutsättningar skulle få avbrytas på s. k.

social indikation. Avbrytande av havandeskap skulle sålunda enligt förslaget

få ske, »när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller

ofärd, som finnes icke kunna på annat sätt avvärjas». Under denna bestämmelse

skulle i främsta rummet komma att hänföras de fall, då barnets tillkomst

skulle medföra ekonomisk nöd. Kommittén hade såsom exempel härå

anfört huvudsakligen följande.

Ett nödläge sorn kan motivera en abortframkallning kan uppkomma så''

. 1 sönå utom äktenskapet.^ Då det gäller den gifta kvinnan tänker man särskilt

pa det fallet då en familj lever under så tryckta ekonomiska omständiga!l.

den endast med största svårighet kan draga sig fram, eller det fall

da familjens försörjning väsentligen är beroende av hustruns arbetsförtjänst,

blir i en sadan familj hustrun havande, är situationen förtvivlad: samtidigt

som familjens ekonomiska bärkraft förringas genom bortfallet av hustruns

arbetsförmåga, ställas nya ekonomiska krav på densamma genom ett nytt

barns tdikonist. Nöden som dittills någorlunda har hållits på avstånd kan

icke längre hållas från dörren.

Ännu oftare än för den gifta kvinnan uppstår för den ogifta ett ekonomiskt

nodlage i följd av ett havandeskap. Visserligen är det utomäktenskapliga

barnets fader skyldig såväl att bidraga till kvinnans underhåll under tiden

närmast före och efter nedkomsten och till förlossningskostnaden som ock

atttu*Slva bidrag till barnets underhåll; och möjligheten att få faderskapet

iaststallt och fadern dömd att utgiva sådana bidrag är genom beskaffenheten

av lagens bevisregler mycket stor. Tyvärr äro emellertid icke sällan dessa

kvinnans förmåner större på papperet än i verkligheten; barnafaderns ekonomiska

stallning är så svag, att det bidrag han förpliktas utgiva icke räcker

att tacka kvinnans och barnets blygsammaste behov; det utdömda underhållsbidraget

kan av skilda anledningar icke uttagas, och modern nödgas ensam

svara för barnets underhåll och uppfostran.

Naturligtvis icke alltid men väl i flertalet fall är den ogifta modern för sitt

uppehäHe hänvisad till sitt arbete. I bästa fall har hon endast sig själv att

sörja för, men icke sällan vilar på henne plikten att försörja en eller annan

nära anförvant. Det avbräck som förlossningen under sådana omständigheter

vållar henne är redan det för henne allvarligt nog. Men därtill kommer

ofta att hon riskerar att icke återfå den plats som hon i samband med förlossningen

har måst lämna.

Särskilt svåra kunna de ekonomiska konsekvenserna bli för den kvinna

som tillhör en sådan yrkesgrupp där ett utomäktcnskapligt havandeskap

praktiskt taget utestänger henne från fortsatt arbete inom det verksamhetsområde

för vilket hon har sin utbildning, liksom för den kvinna som

blir havande underdel hon håller på att utbilda sig för ett yrke; kanske får

den sistnämnda i sådant fall avbryta en långvarig och dyrbar utbildning för

\ars erhållande hon måhända satt sig i skuld och som inom den närmaste

tiden skulle lia varit avslutad och berett henne möjlighet till utkomst. Som

ett sista exempel må slutligen anföras det fall då en flicka som saknar möjlighet

att försörja sig själv på grund av sitt havandeskap utstötes från sitt

hem.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

57

över abortkommitténs preliminiära förslag i ämnet hade genom kommitténs

försorg infordrats yttranden från ett flertal myndigheter, institutioner

och sammanslutningar (statens offentliga utredningar 1935: 13). I yttrandena

hade i regel, anför befolkningskommissionen — oavsett inställningen

till frågan om tillåtligheten av havandeskaps avbrytande på grund av ekonomiskt

nödläge — starkt understrukits nödvändigheten av att samhället i

första hand vidtoge åtgärder för undanröjande av de missförhållanden, som

ledde till fosterfördrivning. Kommissionen återgiver till belysning härav utdrag

ur åtskilliga av de avgivna yttrandena, beträffande vilka torde få hänvisas

till sid. 31—33 i kommissionens betänkande, samt förklarar sig till fullo

instämma i de allmänna uttalanden, som gjorts. Kommissionen yttrar vidare:

Det moderna svenska samhället, som möjliggör nödtorftig försörjning för

varje medborgare, borde icke vara nödsakat att lösa svårigheter beträffande

det ofödda släktets försörjning genom att medgiva abort på sociala indikationer.

Även om befolkningslaget vore sådant, att en inskränkning av totala

antalet födelser i landet syntes önskvärd, borde, enligt kommissionens åsikt,

en dylik inskränkning åvägabringas genom förebyggande, ej genom avbrytande

av havandeskap. I denna stund är emellertid den befolkningspolitiska

situationen en helt annan. Vi stå inför en utvecklingstendens, vilken innebär

ett överhängande hot om minskning av vårt lands befolkning. Kommissionen

finner häri ett ytterligare starkt skäl att i görligaste mån söka undvika aborterna,

vilka bidraga att minska antalet födelser.

Med stöd av vad ovan anförts vill kommissionen uttala sig för kraftiga och

skyndsamma samhälleliga åtgärder till stöd för blivande och nyblivna mödrar

i ekonomiskt nödläge. Visserligen måste såsom en sådan åtgärd av väsentlig

betydelse redan betecknas den föreslagna moderskapspenningen om 75 kronor.

Dock synes det ej försvarligt att inskränka samhällets hjälpåtgärder

allenast till de fall, i vilka nöden kan avvärjas genom ett belopp av denna

storlek.

Häremot kan invändas, att det redan nu finnes möjlighet att bereda behövande

mödrar hjälp, nämligen genom fattigvård. Fattigvårdens betydelse

i detta hänseende må därför något beröras. Fattigvården innebär som regel

en den minsta möjliga hjälp till själva livsuppehället (s. k. obligatorisk fattigvård).

Den har knappast möjlighet att avpassa sin hjälp efter det individuella

behovet i sådan grad, som de ömtåliga förhållandena vid ett havandeskap

ofta göra önskligt. Som regel torde därför kunna sägas, att fattigvården

varken kan skänka en med hänsyn till barnaföderskornas särskilda

förhållanden tillräckligt effektiv eller tillräckligt differentierad hjälp. Därjämte

bör beaktas, att ansökan om fattigvård för stora grupper av kvinnor

kräver sådan självövervinnelse, att de icke kunna förmå sig att begära sådan

hjälp. Detta torde visserligen i och för sig icke vara att beklaga men kan

under ifrågavarande omständigheter medföra stora risker med hänsyn till liv

och hälsa. För övrigt bör ej det särskilda hjälpbehovet i samband nied havandeskap

och barnsbörd anses såsom fattigdom i vanlig mening. Behovet är

ju i regel av övergående natur och förorsakat av alldeles särskilda omständigheter.

Ej heller synes önskvärt att vänja den kvinna, som under normala

förhållanden vanligen kan försörja sig, vid alt söka fattigvård. Bortsett

emellertid från det otillfredsställande i att tillgodose här förevarande behov

genom fattigvård, visar förekomsten av aborter på grund av ekonomisk nöd

med all tydlighet, att fattigvården åtminstone icke är en faktor av tillräcklig

styrka, då det gäller att avvärja denna nöd. På grund härav anser kommissionen

erforderligt, alt särskilda åtgärder vidtagas tor hävande av den

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

ekonomiska nödsituation, som förorsakas av havandeskap och barnsbörd.

Dessa åtgärder böra utgöra en direkt påbyggnad av den föreslagna moderskapspenningen

sålunda, alt nödställda mödrar, för vilka moderskapspenningen

icke utgör en tillräcklig hjälp, skola kunna erhålla erforderlig

ytterligare hjälp. Då uppgiften att bereda barnaföderskor ekonomiskt

stöd är en allmänt samhällelig angelägenhet, synas kostnaderna för dessa

hjälpåtgärder böra utgå helt av statsmedel. Åtgärderna måste givas en sådan

form och omfattning, att mot dem icke kunna göras de erinringar, som ur

nu förevarande synpunkter kunna anföras mot fattigvård. Örn samhället

förklarar sig berett att utan sammanblandning med fattigvård lämna de nödställda

mödrarna dylik hjälp av tillräcklig omfattning och under för ändamålet

särskilt lämpade former, kommer ovillkorligen den sociala indikationen

såsom grund för avbrytande av havandeskap att få en väsentligt mindre

omfattning än hittills. Samhället kommer genom en sådan hjälpverksamhet

att på ett helt annat sätt än nu stå rustat till försvar mot det samhällsonda

aborterna utgöra, och man kan hoppas, att åtgärderna skola få verkan

i den riktning, som främst åsyftas, nämligen att nedbringa antalet aborter på

grund av ekonomisk nöd.

Här må framhållas, att de ekonomiska svårigheter, som kunna uppstå i

anledning av havandeskap och barnsbörd, otvivelaktigt i stor utsträckning

hänföra sig till de förvärvsarbetande kvinnorna, för vilka barnsbörden icke

endast medför ökade utgifter utan även förlust av arbetsinkomst under längre

eller kortare tid. I sitt den 4 oktober 1935 avgivna utlåtande över förslaget

till lag örn arbetsavtal framhöll kommissionen, att en lösning av frågan

om ersättning åt kvinnlig arbetstagare för i samband med barnsbörd förlorad

arbetsförtjänst vöre en samhällsangelägenhet av icke ringa vikt och betydelse

samt att kommissionen hade för avsikt att senare återkomma härtill.

Kan en sådan ordning skapas, att dessa kvinnor erhålla ersättning för förlorad

arbetsförtjänst, torde därför de här förordade hjälpåtgärderna komma

att få väsentligt mindre omfattning än vid nu rådande förhållanden måste

bliva fallet.

Kommissionen förmenar icke, att ingripanden till hävande av den nödsituation,

som kan föreligga vid havandeskap och barnsbörd, skulle vara tillfyllest

för ett eliminerande av alla de motiv av ekonomisk natur, som leda

till abort. Kommissionen inser till fullo, att dessa motiv ofta äro av en djupare

innebörd. Det må här erinras om att abortkommittén i sitt ovannämnde

betänkande bland annat yttrar, att de läkare, som uppsökas av kvinnor,

vilka önska få sitt havandeskap avbrutet, ofta framhålla, att, både i fråga

örn gifta och ogifta kvinnor, det mindre är oron för den närmaste framtiden

havandeskapet, förlossningen och den närmast följande tiden — som gör

sig gällande hos kvinnorna utan fastmera bekymmer för huru de i längden

skola kunna försörja och fostra sina barn. Abortkommittén anser det dock

icke kunna betvivlas, att den verksamhet, som syftar till hjälp under havandeskaps-

och nedkomsttiden, är av stort värde. Kommissionen vill härtill

allenast tillägga, att denna hjälpverksamhet, såvitt angår ogifta kvinnor, för

vilka havandeskapet ofta innebär en synnerligen ömtålig situation, måste tillmätas

en särskild betydelse. För dessa kvinnor torde vanligen själva havandeskaps-

och nedkomsttiden vara mest kritisk, enär de då ofta äro benägna

för att se sin situation mörkare än vad den, sedd på längre sikt, behöver

vara.

Kommissionen utvecklar härefter innebörden av de förordade hjälpåtgärderna,

vilka kommissionen föreslår böra sammanfattas under benämningen

»mödrahjälp».

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

Vid övervägande av frågan, vilka kvinnor, som böra ifrågakomma till

mödrahjälp, understryker kommissionen inledningsvis, att hjälpen i princip

bör i lika mån tillgodokomma gifta och ogifta mödrar. Från rätt till mödrahjälp

föreslår kommissionen böra undantagas endast vissa mindre grupper

av kvinnor eller desamma, som ej ansetts böra äga rätt till moderskapspenning,

d. v. s. kvinnor, som av fattigvården omhändertagits till stadigvarande

försörjning jämlikt 62 § andra stycket fattigvårdslagen, å vissa anstalter

intagna kvinnor samt utländska medborgare. Kommissionen betonar i

detta sammanhang, att den omständigheten, att kvinnan åtnjuter fattigvård,

eljest icke bör få utestänga henne från möjligheten att komma i åtnjutande

av mödrahjälp, utan att kommissionen fastmera anser önskligt, att kvinnans

hjälpbehov i samband med havandeskap och barnsbörd må kunna tillgodoses

i annan ordning än genom fattigvård.

I övrigt anses mödrahjälpen böra komma varje kvinna till del, vilken efter

särskild prövning finnes vara i trängande behov av sådan hjälp.

I den i visst samband härmed stående frågan örn förhållandet mellan

mödrahjälp och fattigvård yttrar kommissionen följande.

Upphovet till den ekonomiska nödsituation, vilken skulle medföra möjlighet

att erhålla mödrahjälp, skulle enligt kommissionens, allmänna motivering

vara att söka i havandeskap och barnsbörd. Givetvis kan emellertid

i samband med havandeskap och barnsbörd förekomma ett ekonomiskt nödläge,

som icke alls eller endast delvis har sin grund i själva .havandeskapet

eller barnsbörden. En ensamstående kvinna, som kommit i grossess, har

exempelvis redan under tiden före havandeskapet åtnjutit understöd från

fattigvården till följd av oförmåga att tillfredsställande försörja sig, och samma

oförmåga består under den tid, varunder hon enligt kommissionens förslag

skulle äga åtnjuta mödrahjälp. I ett dylikt fall härrör tydligen hjälpbehovet

under nämnda tid antingen icke alls eller, örn hjälpbehovet ökats,

endast till den del, som motsvarar ökningen, från havandeskapet och barnsbörden.

I övrigt har behovet sin grund i samma omständighet, som föranledde

fattigvårdsunderstöd redan före havandeskapet. Det torde vara uppenbart,

att i praktiken avsevärda svårigheter kunna uppstå för en uppdelning

av understödsbehovet, allt eftersom det härrör av havandeskapet och barnsbörden

eller av andra omständigheter. Främst med hänsyn härtill synes

lämpligt, att under den tid, mödrahjälp utgår, denna skall täcka kvinnans

hela understödsbehov, sålunda utan avseende vid huruvida detta endast delvis

har sin grund i havandeskapet och barnsbörden. Härigenom komma

mödrahjälp och fattigvård aldrig att kunna utgå samtidigt till en och samma

kvinna.

Erinras bör örn en situation, som kan inträffa, örn kvinnan är gift och

sammanlever med sin man. Familjen åtnjuter i sin helhet fattigvårdsunderstöd

på grund av att mannen är sjuk. Hustrun råkar i grossess och kommer

i åtnjutande av mödrahjälp. Denna skall då enligt vad ovan anförts

täcka hela hennes understödsbehov men givetvis icke övriga familjemedlemmars.

Härav följer, att fattigvården kan minska sitt understöd till att allenast

avse mannen och i förekommande fall barnen. Hustrun kommer sålunda

att åtnjuta mödrahjälp och de (ivriga familjemedlemmarna fattigvård.

Någon olägenhet av en sådan kombination av understödsformerna

torde dock icke behöva möta.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Slutligen bör anmärkas, att det synes naturligt och lämpligt, att formen

för understöd åt modern och åt det nyfödda barnet är densamma. Erhåller

modern hjälp för tid efter nedkomsten, hör denna sålunda, där så kräves,

även innefatta hjälp till barnet. Dock bör delta endast gälla under förutsättning,

att barnet vårdas tillsammans med modern.

Kommissionen framlägger tillika vissa synpunkter på behovsprövningen,

varvid kommissionen först erinrar om att vid denna prövning liksom vid hjälpens

utmätande hänsyn måste tagas till att mödrahjälpen hade att fylla en

utomordentligt betydelsefull uppgift, nämligen att under tiden närmast före

och efter nedkomsten skapa såvitt möjligt tillfredsställande levnads- och vårdförhållanden

saväl för modern som för barnet. De behov mödrahjälpen hade

att tillgodose vore av ett alldeles särskilt slag och tillfredsställandet därav

vore av en väsentlig betydelse för samhället.

Kommissionen anför vidare följande.

Skyldigheten för samhället att lämna mödrahjälp bör uppenbarligen endast

vara av subsidiär natur. I den mån kvinnan kan få sitt behov av

hjälp tillgodosett utan att anlita det allmänna, bör så ske. Här torde något

böra granskas vissa av de möjligheter, som i sådant hänseende kunna

stå kvinnan till buds.

Främst bör beaktas barnafaderns förmåga att lämna bistånd. Äro föräldrarna

gifta, föreligger en allmän skyldighet för makarna att försörja varandra.

Uppenbarligen bör också vid prövningen av den gifta moderns behov

hänsyn tagas till båda makarnas gemensamma förhållanden.

Då fråga är örn en ogift moder, ställer sig spörsmålet annorlunda. Enligt

5 § i lagen den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap är fadern skyldig

att, efter ty med hänsyn till hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga

till hennes underhåll under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten.

Medför havandeskap eller amning eller annan vård av barnet avsevärt

hinder i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager hon sig sjukdom

genom havandeskapet eller nedkomsten, kan fadern enligt samma paragraf

förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid än ovan sagts,

dock högst under fyra manader före och nio månader efter nedkomsten.

Enligt samma lag kan denna underhållsskyldighet fixeras antingen genom

dom eller ock genom avtal i form av skriftlig, av två personer bevittnad

handling, som skall godkännas av barnavårdsmannen eller, om sådan ej

finnes, av barnavårdsnämnden. I praxis förekommer naturligtvis även ofta,

att fadern helt formlöst giver modern en penningsumma såsom underhållsbidrag.

Vid bedömandet av kvinnans behov får uppenbarligen — i den

mån behovet hänför sig till tid och förhållanden, som nyss sagts — icke

bortses från den möjlighet till hjälp, som faderns underhållsskyldighet utgör.

Av betydelse vid prövningen kan dock denna skyldighet endast bliva,

i den mån kvinnan har möjlighet att utfå det henne tillkommande bidraget

och att, örn sa kräves, utfå det redan vid den tid, för vilken det är avsett

att utgöra underhållsbidrag.

Ej sällan torde inträffa, att vid tiden för prövningen fadern icke utan

tidsödande efterforskningar kan anträffas eller att faderskapet är Hastigt.

Ett dylikt förhållande bör ej få inverka hindrande på prövningen av ansökan

örn mödrahjälp. Det väsentliga är, att modern bringas hjälp, när hon

är i behov därav. Behovsprövningen får därför i dylika fall ske endast på

grundval av moderns förhållanden. Så torde för övrigt i regel komma att

bliva nödvändigt i de fall, då frågan om faderskapet eller underhållsskyldigheten

måste göras till föremål för rättslig prövning. Talan om faderskap

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

och underhållsskyldighet må nämligen, även örn den väckts före barnets födelse,

icke före ''födelsen slutligen prövas. Visserligen äger rätten att, da

tvist är allenast om beloppet av underhållsbidrag eller sannolika skäl föreligga

till antagande, att mannen är bidragsskyldig, förordna, att han skall

utgiva skäligt ''bidrag för tiden till dess rätten meddelat slutligt utslag. Men

på grund av denna bestämmelses begränsade räckvidd kan den endast mera

sällan möjliggöra utdömande av bidrag.

De svårigheter, som föreligga för den ogifta kvinnan att erhålla det underhållsbidrag,

vartill hon civilrättsligt är berättigad, och att erhålla det vid

själva nedkomsttiden, då hon framst har behov av det, utgöra för övrigt

ett skäl, som starkt understryker behovet i förevarande fall av en särskild

hjälpform för behövande ogifta mödrar. Är en sadan kvinna ekonomiskt

blottställd vid nedkomsttiden och kan hon icke erhålla underhållsbidrag från

fadern, har hon nu ingen annan möjlighet att erhålla samhällshjälp än

genom fattigvård. För mannen medför lämnandet av sådan fattigvård inga

verkningar alls. Det är icke mannen, som blir ersättningsskyldig gentemot

fattigvårdssamhället, utan kvinnan. Kvinnan kommer följaktligen i en

sämre ställning än den man, som är fader till hennes barn. Detta beror därpå,

att fader till barn utom äktenskap — till skillnad från den gifte fadern

— icke enligt fattigvårdslagen är försörjningsskyldig i förhållande till modern.

Den honom åvilande underhållsskyldigheten är uteslutande av civilrättslig

natur. Konsekvenserna härav måste betecknas såsom föga tillfredsställande.

Med kommissionens förslag beredes kvinnan möjlighet att vid

oförmåga eller försumlighet från mannens sida erhålla hjälp utan fattigvårds

karaktär.

Väsentligen samma svårigheter, som påpekats beträffande den ogifta kvinnan,

kunna uppstå för den gifta kvinnan, om hon icke lever tillsammans

med sin man, vare sig makarna äro hemskilda eller utan dom leva åtskilda.

På sätt nu angivits bör även i dessa fall hänsyn tagas till kvinnans möjligheter

att utfå det underhållsbidrag, varpå hon kan göra anspråk.

Örn kvinnan efter nedkomsten blir i behov av hjälp för tid, varunder hon

har barnet i sin vård, kan detta behov formellt sett hänföra sig antingen till

kvinnan själv eller till barnet eller bådadera. I realiteten kan dock en

sådan uppdelning av behovet ej ske, enär kvinnan bestrider utgifterna för

såväl sig som barnet. Så snart behov av hjälp under dylika förhållanden

uppstår, måste därför beaktas barnafaderns skyldighet att lämna bidrag

även till barnet. I detta avseende föreligger en ovillkorlig skyldighet såväl

för den ogifte som för den gifte fadern. Vid prövning av behovet med hänsynstagande

härtill böra de synpunkter, som ovan anförts beträffande faderns

underhållsskyldighet gentemot modern, äga tillämpning.

Det är icke endast barnets fader, som kan hjälpa kvinnan. Särskilt beträffande

den ogifta modern bör också undersökas, huruvida hon har föräldrar,

som kunna taga hand om henne under nedkomsttiden. I förhållande

till det allmänna äro föräldrar och barn pliktiga att i mån av behov

respektive förmåga försörja varandra. Det torde ock vara ett vanligt förhållande,

att unga ogifta kvinnor med arbete utom hemorten, vilka bliva

havande, taga sin tillflykt till föräldrahemmet. Där ett gott föräldrahem

står öppet, bör mödrahjälp icke lämnas.

Slutligen ina anmärkas, att vid behovsprövningen även bör beaktas möjligheten

att genom anlitande av andra anförvanter än föräldrar bereda kvinnan

hjälp under ifrågavarande tid.

Med avseende å den tid, under vilken mödrahjälp hör fä åtnjutas, samt

hjälpens storlek anför kommissionen:

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Mödrahjälpens syfte Ilar tidigare angivits vara att avvärja ekonomisk nöd,

som förorsakas av havandeskap och barnsbörd. Av praktiska skäl torde

emellertid vara lämpligt att föreskriva vissa tidsgränser, inom vilka mödrahjälpen

bör hava att fylla denna uppgift.

Den ena gränsen synes böra fixeras till tidpunkten för havandeskapets

fastställande. Visserligen torde havandeskapet redan under sitt första skede

endast sällan giva upphov till ekonomisk nöd, varför det skulle kunna

ifrågasättas att sätta gränsen vid en tidpunkt längre fram under havandeskapet.

Stundom kan dock kvinnans allmäntillstånd och arbetsförmåga

under havandeskapets första månader vara väsentligt nedsatt. Då dessutom

erfarenheten givit vid handen, att de flesta abortframkallningar ske under

andra och tredje havandeskapsmånaderna, torde det med hänsyn till mödrahjälpens

syfte att motverka aborter vara av vikt, att möjlighet förefinnes till

hjälpåtgärder redan vid denna tid.

Med hänsyn till att den önskvärda amningstiden utgör minst sex månader,

synes den andra gränsen lämpligen kunna sättas till den dag, då sex månader

förflutit från nedkomsten.

Begränsas mödrahjälpens verksamhet till tiden mellan havandeskapets

fastställande och sex månader efter nedkomsten — en tidrymd av omkring

15 månader — torde det emellertid av statsekonomiska skäl få anses ogörligt

att giva hjälpen i det enskilda fallet en sådan storlek, att varje behov av

hjälp under denna tidrymd skulle kunna tillgodoses. Hjälpbehov förorsakat

av havandeskap och barnsbörd torde för övrigt icke föreligga under så

lång tid annat än i rena undantagsfall. I regel torde fastmera behovet av

hjälp inskränka sig till en mindre del av denna tidrymd. Av nyss anförda

skäl torde det vara erforderligt att föreskriva ett visst maximibelopp för

hjälpens värde i varje fall. Vid övervägande av lämpligt sådant belopp har

kommissionen stannat vid att föreslå en summa av 300 kronor. Med en

hjälp av denna .storlek bör även en helt obemedlad kvinna kunna beredas

uppehälle och vård under en tid av minst 15 veckor, vilket torde få anses

förhållandevis tillfredsställande. I flertalet fall torde emellertid hjälpbehov

icke föreligga under så lång tid, varför också hjälpens storlek bör

kunna i motsvarande grad inskränkas.

Några synpunkter på hjälpbehovets längd i olika fall torde här böra anföras.

Inom flertalet yrken torde kvinnan icke lida men av att fortsätta sitt

arbete ända till omedelbart före nedkomsten, örn hon i övrigt är frisk. Ej

sällan kan dock hennes arbetsförmåga vara betydligt nedsatt under havandeskapets

sista skede. Ilon kan även hava ett arbete, som är av så krävande

natur, att någon tids ledighet före nedkomsten är erforderlig. I lagen den

29 juni 1912 örn arbetarskydd stadgas sålunda, att kvinna, som användes i

industriellt arbete av i lagen närmare angiven omfattning, ej må förvägras

ledighet fran arbetet, örn hon företer intyg av läkare eller barnmorska av

innehåll, antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor

eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor

och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet.

Den längsta ledigheten från arbetet före nedkomsten behöva givetvis de

kvinnor, som icke kunna fortsätta detsamma, sedan havandeskapet framträtt.

Detta sker vid en tidpunkt, som växlar väsentligt från fall till fall.

Uppenbart torde sålunda vara, att hjälpbehovets längd före nedkomsten

är i hög grad växlande för olika kvinnor.

Vad angår hjälpbehovets längd efter nedkomsten, bör först beaktas de förvärvsarbetande

kvinnornas behov av ledighet från arbetet. För vissa kvinnor

gäller visst arbetsförbud under tid elter nedkomsten, nämligen för

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

63

nyssnämnda industriarbeterskor. Sålunda må kvinna enligt arbetarskyddslagen

icke användas till industriellt arbete av i lagen angiven omfattning

under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg

styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet.

För övriga yrken finnas inga motsvarande bestämmelser, ehuru naturligtvis

kvinnans förmåga att återupptaga sin sysselsättning måste vara växlande

allt efter sysselsättningens art, kvinnans hälsotillstånd, kroppskrafter

och dylikt.

Vidare måste beaktas barnets intressen, vilka kräva, att modern örn möjligt

ammar det. Det späda barnets motståndskraft mot sjukdomar är som

väl känt ojämförligt mycket mindre, om barnet uppfödes på artificiell väg

än örn det ammas. Ju yngre barnet är, desto större äro sjukdomsriskerna.

Uppfyllandet av den modersplikt, som amningen utgör, bidrager även att

väcka och stärka moderns kärlek till barnet samtidigt som hon härunder lär

känna sitt ansvar för detsamma. För den ogifta modern, som för sin utkomst

är beroende av sitt arbete, stöter det emellertid ofta på oöverstigliga

svårigheter att åtminstone under längre tid amma barnet. Skilda orsaker

kunna göra det svårt eller omöjligt för henne att återupptaga sitt arbete,

så länge hon har vård om barnet. Det ligger därför ofta i den ogifta moderns

intresse att så snart som möjligt få barnet utackorderat. Sådana som

förhållandena alltjämt äro, måste medgivas, att detta intresse onekligen

mången gång är berättigat. Situationen kan vara sådan, att örn kvinnan

överhuvudtaget skall kunna föda sitt barn utan att detta skall innebära en

katastrof för henne, måste hon hava möjlighet att relativt tidigt återtaga

sin verksamhet och skiljas från barnet. Att giva mödrahjälpen en sådan

omfattning, att varje kvinna beredes möjlighet att under hela amningstiden

— minst sex månader — amma sitt barn, måste också av ekonomiska

skäl betecknas som en orealiserbar önskan, därest härför kräves, att det

allmänna svarar för kvinnans uppehälle under tiden. För tillgodoseende av

ett sådant ändamål skulle det nyss föreslagna maximibeloppet för hjälpens

storlek, 300 kronor, ingalunda förslå, även om behov av hjälp för tid före

nedkomsten ej skulle förefinnas och hela beloppet sålunda kunna tagas i

anspråk för tiden efter densamma. Däremot synes amning städse böra

möjliggöras under minst sex veckor efter nedkomsten. Sex veckor torde

nämligen ur barnets synpunkt få anses som den minsta amningstid, som

bör ifrågakomma. Hjälp under minst denna tid bör med andra ord enligt

kommissionens mening alltid beviljas i de fall, då modern utan sådan hjälp

skulle nödgas skilja sig tidigare från barnet.

För att säkerställa möjligheten till hjälp under minst sex veckor efter nedkomsten

bör maximibeloppet för hjälpens värde så bestämmas, att hjälp för

tid före nedkomsten ej må lämnas till större belopp än att för tiden efter

nedkomsten alltid återstår en summa av sådan storlek, att även den obemedlade

kvinnan därigenom kan beredas uppehälle under sex veckor. Då kommissionen

utgår från att kvinnorna i allmänhet komma att begagna sig av den

förbilligade anstaltsvård vid förlossningen, som kommissionen tidigare föreslagit,

och sålunda kunna beredas uppehälle och vård under de första tio

dagarna efter nedkomsten för en kostnad av allenast tio kronor, torde vara

tillräckligt att för hjälp efter nedkomsten undantaga elt belopp av 100

kronor.

Örn behov av hjälp icke förelegat i så slör utsträckning före nedkomsten,

att de för denna tid disponibla 200 kronorna behövt tågås i anspråk, har

kvinnan möjlighet att, där så kräves, erhålla hjälp under så mycket längre

tid efter nedkomsten. Sådant behov kan framför allt uppstå, örn kvinnan

till följd av barnsbörden fått sin arbetsförmåga nedsatt eller blivit arbetslös,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

och bör även anses föreligga, om amningens fortsättande utan sådan hjälp

skulle omöjliggöras.

Anmärkas bör, att hjälp givetvis icke behöver beviljas för en sammanhängande

tid utan även, då skäl därtill äro, kan inom de angivna yttersta tidsgränserna

beviljas i återkommande perioder.

I detta sammanhang må anföras, att då framställning om hjälp göres,

städse bör utredas, huru kvinnan har för avsikt att förfara med barnet efter

födelsen. För dem, som komma att handhava mödrahjälpsverksamheten,

bör det bliva en viktig uppgift att giva de hjälpsökande kvinnorna råd i sådant

hänseende. Framför allt böra de upplysa dem om vikten av amningen

och söka förmå dem att, där så är möjligt, ordna det så för sig, att

amning kan ske i önskvärd utsträckning. Då skäl därtill äro, bör ock, under

hänsynstagande till kvinnans berättigade intressen, kunna såsom villkor för

beviljande av hjälp för tid omedelbart före nedkomsten uppställas, att amning

sker under viss tid, varvid hjälpen dock måste givas sådan storlek, att

villkorets iakttagande möjliggöres.

Ett skäligt och naturligt krav synes vara, att då hjälp beviljas för tid efter

nedkomsten, denna gives under förutsättning att sambandet mellan mor och

barn upprätthålles.

Kommissionen övergår härefter till övervägande av frågan, i vilken form

mödrahjälpen bör utgå. I detta ämne yttrar kommissionen följande.

Hjälpen bör enligt kommissionens mening kunna lämnas i två olika former,

nämligen antingen såsom direkt bidrag eller ock såsom lån. Det direkta

bidraget avser kommissionen skola vara huvudformen; lån bör komma

till användning, då anledning därtill finnes, på sätt kommissionen nu vill

utveckla.

Vid prövning av en ansökan örn hjälp bör städse undersökas, huruvida

kvinnans ekonomiska möjligheter äro sådana, att hon skäligen bör kunna

på kortare tid återbetala erhållen hjälp. Anses så vara fallet, bör hjälp endast

lämnas i form av lån. Lån kommer i följd härav att bliva formen för

hjälp framför allt åt kvinnor, vilkas hjälpbehov är av utpräglat tillfällig natur.

Då denna kategori av kvinnor endast undantagsvis skulle kunna anses

berättigad till hjälp i form av direkta bidrag, möjliggör sålunda förekomsten

av låneformen, att kretsen av dem, som kunna ifrågakomma till hjälp, kan

väsentligt utvidgas. Med hänsyn till mödrahjälpens syfte att motverka aborter

är detta av särskild betydelse, eftersom de abortsökande kvinnorna till

icke ringa del torde vara att söka inom nu angivna kategori. Endast genom

tillvaron av en sådan hjälpform som lån finnes för övrigt möjlighet att bisträcka

även de kvinnor, som aldrig skulle vilja mottaga något understöd av

samhället, även om detta ej hade karaktär av fattigvård.

Önskvärt är givetvis, att någon säkerhet ställes, då lån beviljas. Kraven

på säkerhet böra dock anpassas efter syftet att giva praktisk betydelse åt

hjälpformen. Då kvinnan anses äga förmåga att återbetala den begärda

hjälpen men saknar möjlighet att erbjuda någon säkerhet, bör detta emellertid

ej utgöra hinder för att hjälpen lämnas i form av lån ehuru utan säkerhet.

Lånen böra löpa med ränta, som dock ej bör överstiga statens egen

upplåningsränta. Åferbetalningstiden synes i regel icke böra utsträckas över

längre tid än två år. Därest kvinnan så önskar, bör återbetalningen kunna

ske genom avbetalningar.

o Anmärkas må, att då gift kvinna, som sammanlever med sin man, beviljas

lån, i regel båda makarna böra göras till låntagare.

Jad angår det direkta bidraget, ligger i sakens natur, att denna hjälpform

måste komma att bliva den vanligast förekommande. Detta bidrag bör, till

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Mctj:ts proposition nr 38.

skillnad från fattigvård, icke vara förenat med återbetalningsskyldighet för

kvinnan. Återbetalningsförmågan bör i tillräcklig utsträckning hava provats

redan vid bestämmandet av formen för hjälpens beviljande.

Hinder bör ej möta mot att hjälp, när omständigheterna därtill giva anledning,

lämnas delvis såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet och delvis

såsom lån. , ... , ,

När ansökan om hjälp göres, bör denna attoljas av en plan för den begärda

hjälpens användande. I beslut örn beviljande av hjälp bör ock angivas

vilka behov hjälpen avser att täcka. Då det är av vikt, att hjälpen kommer

till användning i enlighet med vad i beslutet föreskrivits, bör hjälpen

icke alltid utbetalas kontant till kvinnan, som beviljats densamma, utan i ali

den utsträckning, som med hänsyn till dess ändamål och kvinnans karaktär

är möjligt och lämpligt, komma kvinnan till godo i form av prestationer m

natura. Skall mödrahjälpen, såsom särskilt torde bliva fallet beträffande

ogifta kvinnor, avse att bereda kvinnan husrum eller försörjning genom inackordering

i familj eller å hem, torde det sålunda som regel vara lämpligt,

att hyran eller avgiften direkt tillställes värden eller innehavaren. Skall

hjälpen däremot utgöra bidrag till hushållskostnader eller dylikt, synes en

motsvarande anordning oftast böra undvikas, ehuru givetvis, när skäl därtill

äro, hjälpen bör kunna lämnas i form av varor av olika slag. Sådana

skäl kunna särskilt tänkas komma att föreligga beträffande gifta kvinnor,

då mannen icke är skötsam utan kan befaras komma att missbruka den erhållna

hjälpen. För den gifta kvinnan bör en vanlig hjälpform bliva anskaffande

av hjälp i hemmet under längre tid än moderskapspenningen avser

att möjliggöra, ofta i förening med att kvinnan beredes erforderlig vila. Kostnaderna

för dylik hemhjälp torde ofta lämpligen böra bestridas direkt genom

mödrahjälpen. o

Vad nu anförts bör gälla vare sig hjälpen lämnas såsom bidrag eller i lorm

av lån. I den mån lån beviljats mot skälig säkerhet, torde dock kvinnan som

regel böra lämnas större frihet att själv bestrida sina utgifter.

Då mödrahjälpen till väsentlig del måste gå ut på att bereda väntande och

nyblivna mödrar bostad och vård, har kommissionen ansett sig böra till särskild

prövning upptaga de möjligheter, som härutinnan stå till buds.

Kommissionen erinrar om att för närvarande finnas två slag av statligt

kontrollerade hem, vilka bereda vård under längre tid i samband med barnsbörd,

nämligen s. k. spädbarnshem och enskilda förlossningshem, samt

redogör för de bestämmelser, som gälla beträffande dessa hem, ävensom

sättet för deras finansierande. Kommissionen uppehåller sig därvid särskilt

vid den verksamhet, som av Allmänna barnhuset genom länens barnavårdsförbund

bedrives till understödjande av spädbarnshemmen, främst genom

bidrag till hemmens driftkostnader. Beträffande nu nämnda förhållande torde

få hänvisas till sid. 42—45 i kommissionens betänkande.

Kommissionen anför härefter.

Naturligen kunna inga regler uppställas för på vilket sätt en nödställd

moder i olika fall bör beredas tillflyktsort under tiden före eller efter nedkomsten.

Valet av åtgärd i sådant hänseende måste städse bliva beroende

av en prövning av de föreliggande omständigheterna, såsom kvinnans behov

av vård och tillsyn, hennes karaktär, hennes behov att dölja sitt moderskap

o. s. v. . .

De utvägar, som ligga närmast till hands, liro att bereda kvinnan mojlig
Bihang

lill riksdagens protokoll 19117. 1 saini. Nr 38. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

het att behålla sin vanliga bostad, därest hon har lämplig sådan, eller att giva

henne möjlighet att hyra annan bostad. Dessa möjligheter torde här icke

behöva vidare avhandlas.

Framför allt kvinnor, som äro i behov av en tillflyktsort under längre tid

före nedkomsten, torde ofta lämpligen böra beredas inackordering i någon

privat familj, under förutsättning att lämplig sådan finnes att tillgå för rimlig

kostnad. Det bör icke vara omöjligt att anskaffa dylika familjer, och

kostnaderna torde, åtminstone icke vid inackordering å landsbygden och om

kvinnan i någon utsträckning deltager i förekommande sysslor, behöva lägga

tunder i vägen. Det torde här knappast behöva utsägas, att endast sådana

familjer fa ifrågakomma, vilka äro så väl kända, att de icke kunna befaras

utnyttja situationen för obehörig vinning.

Erinras må emellertid, att enligt stadgan angående enskilda sjukhem och

förlossningshem tillstånd av medicinalstyrelsen erfordras för varje hem —

oavsett storleken — vilket bereder sluten vård i »samband med barnsbörd».

Pa grund av denna bestämmelse torde vissa svårigheter kunna uppstå för

beredande av inackordering i privat familj för en väntande moder. Dessa

svårigheter böra dock kunna undgås genom att sådan inackordering ej tillätes

omfatta tiden närmast före nedkomsten. För denna tid torde i stället någon

av nedan angivna möjligheter kunna ifrågakomma.

Samma uppgift som nu nämnda inackordering bör med fördel kunna fyllas

även av de s. k. vilo- och konvalescenthem, varpå en förhållandevis god

i lgang finnes i vart land. Dessa hem äro visserligen för närvarande icke

speciellt inriktade på att mottaga väntande mödrar, men enligt kommissionens

mening måste de anses väl lämpade även för en dylik uppgift, som

ock bör låta sig utan olägenhet förena med deras egentliga ändamål.

Häi må även nämnas den betydelse de enskilda förlossningshemmen kunna

äga i förevarande hänseende. De mindre av dessa torde för närvarande

anlitas aven för längre vistelse före nedkomsten av de kvinnor, som anse

sig nödsakade att dölja sitt moderskap, under förutsättning att de besitta

nödiga ekonomiska förutsättningar.

De enskilda förlossningshemmen torde i regel icke kunna komma i fråga

såsom tillflyktsort för de genom det allmännas försorg hjälpta kvinnorna

emedan de icke meddela fri förlossningsvård och jämväl i övrigt oftast torde

eibjuda en alltför kostsam vard. I den mån de komma i åtnjutande av

statsbidrag till driften enligt kommissionens tidigare förslag och sålunda också

meddela förlossningsvård på samma villkor som de offentliga anstalterna

bora de dock kunna utnyttjas även för här ifrågavarande kvinnor, därest

vistelsen i övrigt icke kräver för stora kostnader.

För dem, som behöva en tillflykt huvudsakligen för tiden efter nedkomsten,

bora spadbarnshemmen komma i fråga. Å dessa hem kunna de kvinnor

vdka aro i särskilt behov av tillsyn och handledning, under betryggande kontroll

erhålla en for ändamålet anpassad, god och sakkunnig vård för såväl sig

som sitt barn. b

Kommissionen framhåller vidare, att mödrahjälpens införande kommer att

medföra vissa förändringar med avseende å spädbarnshemmens drift och finansiering,

samt yttrar härom följande.

För understöd till spadbarnshemmen uppställer Allmänna barnhuset bland

annat vissa generella villkor med avseende å de intagna kvinnornas vårdtid

nämligen att vistelsen före nedkomsten ej bör överstiga en månad samt vistelsen

elter densamma ej understiga sex månader.

Kommissionen har tidigare av statsfinansiella skäl ansett sig böra föreslå

att modrahjälpen i intet fall må utgå med högre belopp än 300 kronor, var
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

av högst 200 kronor må avse tiden före nedkomsten. Då medelkostnaden tor

vård å spädbarnshem under år 1934 utgjorde två kronor 55 öre per dag,

följer härav, att det av barnhuset föreskrivna villkoret örn vårdtid å spädbarnshemmen

icke kan oförändrat iakttagas, da dit hänvisas kvinnor, som

beviljats mödrahjälp.

Givetvis hade det varit önskvärt, att gällande principer med avseende å

vårdtid å spädbarnshemmen, vilka principer framför allt dikterats av hänsynen

till barnens bästa, kunnat i större utsträckning upprätthållas än nu

måste bliva fallet. Det omfattande och förtjänstfulla arbete, som barnhuset

nedlagt på stärkande av sambandet mellan mor och barn, är förvisso värt

allt erkännande. Det torde dock vara obestridligt, att dessa principer icke

kunna tillämpas beträffande alla kvinnor, som behöva hjälp. Kommissionen

hänvisar härutinnan till vad kommissionen tidigare anfört vid övervägande

av under huru lång tid mödrahjälp bör få åtnjutas. Kommissionen

har icke heller ansett lämpligt eller möjligt att föreslå någon undantagsbestämmelse

för de mödrar, som beredas vård å spädbarnshem. Emellertid

torde spädbarnshemmens karaktär i tillräcklig omfattning kunna bibehållas

genom att de tagas i anspråk för de kvinnor, vilkas behov av hjälp efter nedkomsten

är mest långvarigt, och framför allt för dem, beträffande vilka särskilda

villkor örn amningstid ansetts böra uppställas.

Ur det allmännas synpunkt böra inga som helst hinder möta mot att

kvinnan, sedan hennes rätt till mödrahjälp utlöpt, stannar kvar å hemmet,

därest kostnaderna för den fortsatta vistelsen gäldas i annan ordning.

Kommissionen vill slutligen betona, att det betydelsefulla sambandet mellan

mor och barn under amningstiden enligt kommissionens uppfattning

kan möjliggöras även på andra och kanske naturligare vägar än dem spädbarnshemmen

erbjuda. Det torde vara obestridligt, att den ur såväl kvinnans

som det allmännas synpunkt mest önskvärda lösningen av denna fråga

består däri att skapa möjlighet för kvinnan att komma i arbete i sitt yrke,

så snart hon återvunnit sina krafter, men samtidigt hava barnet kvar i sin

vård. En betydelsefull åtgärd i sådant syfte är anordnande av barnkrubbor

eller storbarnkammare, där mödrarna under arbetstiden kunna få lämna sina

barn för tillsyn och omvårdnad. Barnkrubbor finnas numera också i flera

städer och även i enstaka industrisamhällen. Hela antalet uppgår dock för

närvarande icke till mer än ett hundratal. Följaktligen återstår synnerligen

mycket att göra i detta hänseende.

För närvarande bestrida kommunerna dagavgifterna, motsvarande ungefär

halva driftkostnaden, för de kvinnor, som ej själva kunna erlägga dessa,

medan andra hälften för det stora flertalet hem täckes av Allmänna barnhuset

genom driftbidrag. Å de kommunala hemmen faller hela kostnaden

på kommunerna. I och med att behövande mödrar icke längre hänvisas till

kommunal hjälp utan erhålla mödrahjälp, vilken, såsom tidigare anförts,

bör utgå helt av statsmedel, bortfaller givetvis också kommunernas skyldighet

att svara för kostnader för kvinnor, som genom mödrahjälpens försorg

intagits å spädbarnshem. Vidare synes ej heller för barnhuset längre

förefinnas någon anledning eller ens vara väl förenligt med dess ändamål att

bidraga till dessa kostnader, vilkas bestridande blivit en statsuppgift.

Den nya hjälpformens införande innebär givetvis ingen ändring med avseende

å kostnadernas bestridande för de kvinnor, som i fortsättningen kunna

tänkas komma att vistas a spädbarnshem under tid, för vilken de icke

beviljats mödrahjälp.

örn sålunda Allmänna barnhuset kan indraga sina understöd till spädbarnshemmen

för mödrar, sorn där beretts värd genom mödrahjälpens för
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

sorg, kvarstår dock hemmens beroende av barnhuset beträffande kostnaderna

för därstädes vårdade ensamma spädbarn.

Till ledning för en uppskattning av de minskade utgifter för barnhuset,

som mödrahjälpens införande möjliggör, må nämnas, att barnhusets kostnader

för hemmen under år 1934 uppgingo till 77,425 kronor. Detta belopp

utgjorde bidrag för 38,671 underhållsdagar för mödrar med eller utan

barn samt 35,720 underhållsdagar för ensamma spädbarn. Barnhusets verksamhet

med avseende å spädbarnshemmen är emellertid stadd i stark utveckling,

och totalkostnaden för hemmen under år 1935 har uppskattats till

omkring 100,000 kronor.

Såsom organisationssakkunniga i sitt betänkande den 11 december 1934

med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens

organisation m. m. (stat. off. utr. 1934: 53) anfört angående Allmänna barnhusets

verksamhet och ekonomiska resurser, torde en minskning av barnhusets

utgifter i och för sig icke vara opåkallad. De sakkunniga hava nalalis61}

beräknat, att ett uppehållande och utvecklande av barnhusets verksamhet

i önskvärd omfattning skulle kräva, att barnhuset erhölle ett årligt tillskott

av 100,000-—125,000 kronor. För att fylla detta behov hava de sakkunniga

föreslagit, att landstingen skulle träda in, ehuru något åläggande i

sådant syfte icke borde ske.

Den dagavgift, som det allmänna bör erlägga för kvinna, som hänvisats

till spädbarnshem, torde icke kunna bestämmas till samma belopp för alla

hem. Driftkostnaderna variera nämligen vid de olika hemmen — vid de av

Allmänna barnhuset understödda hemmen växlade sålunda kostnaderna under

år 1934 mellan en krona 81 öre och tre kronor 83 öre per dag — och avgiften

torde böra fixeras till ett belopp, som i huvudsak svarar emot skälig

driftkostnad. Avgifterna synas därför böra efter särskild prövning fastställas

för varje heim För år 1934 utgjorde såsom tidigare anförts medelkostnaden

per underhållsdag vid de av barnhuset understödda hemmen två kronor

55 öre. Med utgångspunkt härifrån torde en högre dagavgift än tre kronor

icke behöva medgivas.

Praktiskt hade varit, om spädbarnshemmen i särskild ordning kunnat

generellt förklaras berättigade till visst statsbidrag per underhållsdag för å

hemmen vårdade kvinnor, vilka beviljats mödrahjälp. Med hänsvn till

mödrahjälpens föreslagna konstruktion — främst den ersättningsskyldighet

gentemot det allmänna, som enligt vad kommissionen nedan kommer att utveckla

bör åvila barnafadern — har kommissionen dock ej funnit en sådan

anordning möjlig.

För att ett spädbarnshem skall tagas i anspråk för beredande av vård åt

kvinnor, som beviljats mödrahjälp, bör det hava att ställa sig till efterrättelse

de allmänna villkor, som kunna komma att uppställas av den myndighet,

som får sig anförtrodd ledningen av mödrahjälpsverksamheten. kommissionen

vill i detta hänseende allenast påpeka, att nu gällande, av barnhuset

uppställda villkor därom, att gift kvinna endast undantagsvis må intagas,

icke bör bibehållas. Möjlighet att tillgodose den gifta kvinnans behov av

vard och vila i samband med barnsbörd finnes för närvarande i alltför ringa

utsträckning. Genom att bereda den gifta kvinnan i samma mån som den

ogifta tillgång till spädbarnshemmen, torde dock kunna förväntas att förhållandena

härutinnan skola bliva mera tillfredsställande.

Kommissionen upplager i fortsättningen till behandling frågan örn försörjning

spiik tig as ersättningsskyldighet för lämnad mödrahjälp.

Sådan mödrahjälpen utformats enligt kommissionens förut återgivna för
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 38.

69

slag, anser sig kommissionen icke kunna underlåta att föreslå sådana bestämmelser,

att statsverket åtminstone i vissa fall av fadern äger återkräva

vad av den utgivna mödrahjälpen som svarar mot de underhållsbidrag, vilka

denne eljest skolat utgiva. Denna regressrätt bör i princip gälla såväl gentemot

den gifte mannen som mot den ogifte.

Det skulle vidare kunna ifrågasättas att stadga viss ersättningsskyldighet

för kvinnans föräldrar, vilka det också åvilar viss försörjningsplikt. Såsom

kommissionen tidigare framhållit, bör vid prövningen av kvinnans behov av

hjälp även undersökas, huruvida sådan kan erhållas av föräldrarna. Härutöver

synes man dock ej lämpligen böra gå. Såsom utan praktisk betydelse

i förevarande sammanhang torde slutligen kunna förbigås den försörjningsplikt,

som kan föreligga beträffande barn gentemot föräldrar.

Den regressrätt, som kommissionen sålunda anser böra finnas gentemot

barnets fader, bör dock endast gälla sådan mödrahjälp, som avsett kvinnans

underhåll. Visserligen hade det möjligen varit principiellt riktigare att utsträcka

regressrätten att omfatta även hjälp, som lämnats till barnets underhåll.

Kommissionen har emellertid ansett alltför stora praktiska olägenheter

tala mot en sådan utsträckning av regressrätten. Den mödrahjälp, som kan

komma att avse allenast barnets underhåll, torde ock bliva synnerligen ringa.

Då kommissionen sålunda begränsat regressrätten till sådan mödrahjälp, som

avsett kvinnans underhåll, har därmed också från regressrätt uteslutits exempelvis

sådan mödrahjälp, som avsett att lämna kvinnan tillfälle att inköpa

arbetsredskap eller dylikt.

Då lämnandet av mödrahjälp kan innebära, att modern av staten erhåller

en större hjälp än fadern civilrättsligt är pliktig lämna —- faderns skyldighet

att bidraga till kvinnans underhåll står ju i ett visst samband med hans ekonomiska

omständigheter — har kommissionen ej ansett sig kunna föreslå,

att fadern ålägges en obegränsad ersättningsskyldighet för utgiven hjälp till

kvinnans underhåll. Ersättningsskyldigheten gentemot det allmänna bör ej

sträcka sig längre än faderns civilrättsliga förpliktelser. Fadern bör alltså ej

på grund av bestämmelsen om regressrätt kunna förpliktas utgiva mer än

han eljest varit pliktig gälda. Det nu anförda har även den innebörden, att

mödrahjälpen och underhållsskyldigheten skola avse samma tid för att regressrätt

skall föreligga. Detta har särskilt stor betydelse i fråga om sådan

regressrätt, som riktar sig mot fader till barn utom äktenskap. Medan den

äkta mannen regelmässigt har en ständig underhållsskyldighet gentemot

hustrun, är fadern till utomäktenskapligt barn endast skyldig att bidraga

till kvinnans underhåll under en viss, i regel ganska snävt begränsad tid närmast

före och efter nedkomsten enligt bestämmelserna ingi lagen den 14

juni 1917 om barn utom äktenskap. Dessa bestämmelser torde för övrigt

komma att få en mera begränsad räckvidd, därest de av kommissionen avgivna

förslagen om fri förlossningsvård och moderskapspenning bliva genomförda.

Den nyss anförda förutsättningen för regressrätt, att mödrahjälpen

och underhållsskyldigheten skola avse samma tid, har emellertid vidare

den betydelsen, att örn mödrahjälp lämnats för viss lid, exempelvis med 3

kronor örn dagen under en angiven månad, men den äkta mannen eller fadern

till barn utom äktenskap blott ansetts skyldig bidraga till kvinnans underhåll

med 2 kronor örn dagen, så kan den del av mödrahjälpen, som överstiger

sistnämnda dagsbelopp, icke uttagas av mannen på grund av hans underhållsplikt

för en senare månad.

Med den utformning, regressrätten sålunda skall erhålla, anser kommissionen

det icke möjligt att låta densamma prövas och fastställas i administrativ

ordning utan har konstruerat denna ersättningsskyldighet så, att den in
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

nebär, att statsverket inträder i kvinnans civilrättsliga anspråk på underhåll,

ett anspråk, som alltså måste göras gällande vid domstol.

^För undvikande av alt kvinna, som beviljats mödrahjälp under sådana förhållanden,

att statsverket skulle äga regressrätt mot mannen, kommer i åtnjutande

av såväl mödrahjälpen som underhållsbidrag från mannen, bör

domstol lämpligen i mål angående underhållsbidrag till mödrar för tiden före

eller efter nedkomsten inhämta upplysning, huruvida och i vilken utsträckning

mödrahjälp beviljats. Ett stadgande härom har kommissionen upptagit

i ett förslag om tillägg till 25 § i lagen om barn utom äktenskap. För att regresskrav

skall kunna avgöras i samband med en talan av kvinnan, skall

domstolen vidare enligt förslaget låta statsverket få möjlighet att inträda i

rättegången på grund av den legala cessionen. För motsvarande underhållsprocess

gentemot äkta make finnes ej särskild reglering, men dessa fall torde

icke heller få större praktisk betydelse bland annat på grund av de föreslagna

bestämmelserna om eftergift av regressrätten, vilka kommissionen

nu skall behandla.

I den måll den underhållsskyldiges ekonomiska förhållanden äro sådana,

att han skäligen ej kan anses äga förmåga att utgiva bidrag, kan det uppenbarligen

icke anses erforderligt eller lämpligt att från statsverkets sida nedlägges

arbete och kostnader på en process, som icke kan väntas giva ekonomiskt

utbyte. Kommissionen har främst med hänsyn härtill föreslagit, att

regressrätten i vissa fall ma kunna eftergivas. Härvid bör till en början erinras

därom att — såsom kommissionen framhållit vid framläggande av sina

sYnPunkter på behovsprövningen —- i varje fall, där så är möjligt, faderns

förmåga att lämna bidrag bör tagas i beaktande redan vid bedömandet av

moderns behov av hjälp på det sätt, att hon icke beviljas mödrahjälp i större

omfattning än som motiveras av faderns bristande bidragsförmåga. I de

fall, då alltså redan vid hjälpens beviljande hänsyn tagits till faderns ekonomiska

förhållanden, finnes i regel icke något utrymme för ett senare ersättningskrav

mot denne.

Ofta^ måste emellertid hjälp beviljas under omständigheter, som ej medgiva

någon prövning av faderns ekonomiska ställning. I regel torde detta

endast gälla, då fråga är om barn utom äktenskap, men i dylika fall torde

sådana förhållanden bliva mycket vanliga. Örn modern av annan anledning

än att fadern befunnits sakna betalningsförmåga icke erhåller något underhållsbidrag

— fadern vägrar t. ex. att utgiva bidrag eller kan ej anträffas

eller faderskapet kan vara tvistigt — måste hjälpen utmätas endast med hänsyn

till moderns ekonomiska förhållanden. I nu angivna fall måste mannens

förmåga att bidraga komma under bedömande först på ett senare stadium,

då hjälpen redan beviljats. Härav följer tydligen, att i sådana fall anledning

till ersättningskrav ofta kan befinnas föreligga, men även i dessa fall kan

givetvis orsak till eftergift av regressrätten förefinnas på grund av dess praktiska

värdelöshet.

Eftergivande av rätten att återkräva mödrahjälp bör emellertid jämväl

kunna ske i sådana fall, då andra särskilda omständigheter än de ekonomiska

sådant påkalla. Närmast har kommissionen härvid avsett, att regressrättens

utövande stundom kunde lända kvinnan till skada. Här komma i

fråga de fall, då kvinnan måste dölja sitt moderskap och regressrättens utövande

skulle kräva vidtagande av sådana rättsliga åtgärder, som omöiliggjorde

detta.

„ Slutligen bör framhållas, att då mödrahjälp lämnats i form av lån och alitsa

kvinnan själv iklätt sig återbetalningsskyldighet för densamma, något utiymme

för regressrätt från statsverkets sida gentemot tredje man icke kan

anses föreligga.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ls proposition nr 38.

I tredje kapitlet av sitt betänkande behandlar kommissionen organisationen

av den föreslagna hjälpverksamheten.

Vid övervägande först av frågan, åt vilket organ beslutanderätten bör uppdragas,

anför kommissionen följande.

Kommissionen vill till en början framhålla, alt hjälpverksamheten måste

organiseras så, att hjälp kan beredas även kvinnor, som icke anse sig hava

möjlighet att tillstå sitt havandeskap för ortsmyndigheterna. Ett tillgodoseende

av detta krav innebär, att något kommunalt organ icke kan antortros

uppgiften att avgöra ansökningar om hjälp. Nu anförda fordran på organisalonen

har emellertid icke avseende a alla fall utan endast a dem, som kommissionen

hoppas skola bliva undantag. Med hänsyn härtill skulle kunna

ifrågasättas att för de fall, då kvinnan utan olägenhet kan vända sig till de

kommunala myndigheterna med sin begäran om hjälp, uppdraga beslutanderätten

åt ett kommunalt organ. Härvid må erinras örn tvenne omständigheter

av väsentlig vikt för ett bedömande av lämpligheten av en sådan anordning,

nämligen att kostnaderna för verksamheten avses helt utgå av statsmedel

samt att några lättillämpliga, schematiska regler icke med fördel ansetts

kunna uppställas för avgörande av i vilka fall hjälp bör utgå och vilken

storlek den i varje enskilt fall bör givas. Vid avgörande av dessa frågor mäste

med nödvändighet det personliga omdömet komma att spela en betydande

roll. På grund härav torde det ur statens synpunkt knappast vara ekonomiskt

försvarligt att lägga beslutanderätten i händerna på någon kommunal

myndighet. Häremot talar också svårigheten att i sådant fall ernå en någorlunda

likformig tillämpning av bestämmelserna. .....

Om sålunda enligt kommissionens mening uppgiften att avgöra, modrahjälpsärenden

icke bör tilläggas något kommunalt organ, återstår spörsmålet,

huruvida ärendena böra hänskjutas till en central myndighet eller om en

decentralisering exempelvis till något länsorgan lämpligen kan ske. .

Vad kommissionen nyss anfört om risken av alltför stor ojämnhet i tilllämpningen,

därest kommunala organ bleve beslutande instanser, gäller varje

decentralisering av dessa ärendens behandling, ehuru givetvis olägenheterna

vid länsorgan såsom beslutande bliva väsentligt mindre. Beaktas ma även,

att besvärsrätten i dessa ärenden icke kan tillmätas större praktiskt värde

med hänsyn till deras i regel särskilt brådskande beskaffenhet. För en decentraliserad

handläggning torde inga andra statsorgan stå till buds än länsstyrelserna.

Förutom att mödrahjälpsverksamheten måste sägas ligga vid

sidan om länsstyrelsernas verksamhetsområde skulle länsstyrelsernas anlitande

icke bereda möjlighet för en sådan prövning av ärendena, som kommissionen

anser oundgänglig. Enligt kommissionens mening böra nämligen

mödrahjälpsärendena prövas och avgöras väsentligen av i praktiskt socialt

arbete väl förfarna män och kvinnor. Detta krav skulle visserligen kunna

tillgodoses genom att särskilda länsnämnder inrättades, men en dylik organisation

bleve utan tvivel rätt kostsam samtidigt som den vore behäftad med

de svagheter, som följa av decentralisationen.

Kommissionen har jämväl övervägt, huruvida något av landstingens organ

skulle kunna tagas i anspråk för uppgiften. Bortsett från de skäl, som från

landstingens sida skulle kunna anföras mot deras handhavande av en statlig

understöds verksamhet, möta mot en sådan anordning i huvudsak samma

erinringar, som ovan anförts. Därutöver må dock särskilt framhallas, att

mödrahjälpsärendenas skyndsamma behandling kräver tillgång till ett mera

permanent arbetande organ än landstingen torde kunna erbjuda.

Örn kommissionen med hänsyn lill det anförda salunda linner en centralisering

av verksamheten påkallad, bör övervägas, vilket centralt organ,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kung!. Maj.ts proposition nr 38.

som skulle kunna anförtros den ifrågavarande uppgiften. Härvid synas

kunna ifrågakomma pensionsstyrelsen och socialstyrelsen, möjligen även

medicinalstyrelsen. Ingen av dessa styrelser har emellertid uppgifter, som

äro jämförbara med dem, som här skulle ifrågakomma. Vilken styrelse,

som an betroddes med uppgiften, finge tydligen för ändamålet inrättas en

särskild byrå inom styrelsen. I avgörandet av mödrahjälpsärendena skulle

utom generaldirektören äga deltaga vissa av Kungl. Majit utsedda personer.

Uppenbart är, att en. sådan arbetsbörda som den, dessa ärendens behandling

skulle medföra, icke med styrelsernas nuvarande organisation kan påläggas

vederbörande generaldirektör, en arbetsbörda, som dessutom skulle

representeras av ärenden helt liggande utom hans ordinarie verksamhetsområde.

Med hänsyn härtill och då dessa olägenheter kunna undgås utan nämnvärd

ökning av kostnaderna, våll kommissionen föreslå, att ärendenas behandling

uppdrages åt en för ändamålet särskilt organiserad, fristående

nämnd. Klagan över denna nämnds beslut torde få "förås hos Konungen

11 socialdepartementet. Till nämndens organisation ävensom kostnaderna för

dess verksamhet vill kommissionen senare återkomma.

Till den centrala nämndens förfogande måste, anför kommissionen vidare,

sta ett med orts- och personkännedom väl utrustat lokalt organ nied uppgifter

av beredande natur. Härom yttrar kommissionen:

I de regelmässiga fallen synes böra tillgå så, att den hjälpbehövande

kvinnan gor ansökan om understöd hos detta lokala organ, vilket har att

verkställa nödig utredning och därmed jämte förslag till hjälpåtgärder överlämna

ansökningen till den centrala nämnden. I sakens natur ligger, att det

lokala organets utredning och förslag måste komma att få en väsentlig betydelse

för den centrala nämndens prövning och avgörande. På grund

härav är av vikt, att ett väl kvalificerat lokalt organ erhålles. De kommunala

organ, vilkas verksamhetsområden erbjuda anknytningspunkter till

mödrahjälpsverksamheten, äro fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna,

i viss mån även pensionsnämnderna.

Att kommissionen ej vill föreslå fattigvårdsstyrelserna för denna uppgift,

torde framgå redan av vad tidigare anförts om att mödrahjälpen bör hållas

strängt skild från fattigvården. Detta bleve, åtminstone i de hjälpsökandes

ögon, knappast möjligt, om fattigvårdens organ skulle anlitas, låt vara endast

för en beredande uppgift. Vad angår pensionsnämnderna hava dessa

genom sin befattning med tilläggspensioner vissa förutsättningar för handhavande

av en understödsverksamhet, ehuru vid nämndernas behandling av

ansökningar om tilläggspensioner icke förekommer någon fri behovsprövnmg.

En väsentlig fördel ur förevarande synpunkter är emellertid, att pensionsnamndernas

verksamhet är helt skild från fattigvården. Å andra sidan

ar deras verksamhet väsentligen inriktad på att tillgodose helt andra hjälpbehovande

och även helt andra hjälpbehov än dem, som falla inom ramen

för mödrahjälpen. Ur sistnämnda synpunkt äro otvivelaktigt barnavårdsnämnderna

bäst ägnade att handhava mödrahjälpen. Barnavårdsnämnderna

äro organ för kommunernas barnavårdande verksamhet och med barnavarden

sammanhänger också naturligt och intimt de blivande och nyblivna

mödrarnas vård. De ogifta mödrarna stå redan nu i viss mån under barnavardsnamndernas

uppsyn därigenom, att dessa skola förordna barnavårdsman

för deras barn. Kommissionen anser därför mest naturligt, att barnavardsnamnderna

göras till organ för mödrahjälpen.

Mot lämpligheten av barnavårdsnämndernas anlitande för denna uppgift

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

kan visserligen anföras, att deras verksamhet till väsentlig del är av annan

än ekonomisk natur. Någon direkt understödsverksamhet bedriva de icke.

Men å andra sidan finnes givetvis ingen anledning antaga, att barnavårdsnämnderna

skulle sakna förutsättningar för upptagande av en sådan verksamhet,

örn detta ur andra synpunkter kan anses lämpligt.

Anmärkas må i detta sammanhang, att mindre kommun av Konungen kan

för viss tid eller tillsvidare befrias från skyldigheten att hava särskild

barnavårdsnämnd. För sådant lall skall kommunen utse en av nämndens

ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds- och

uppfostringsfrågor att vara föredragande i de ärenden, som ankomma på

nämndens prövning. Den 1 juli 1934 vörö 154 kommuner jämlikt nyssnämnda

bestämmelse befriade från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd.

Dessa kommuner utgjordes huvudsakligen av de mycket små.

Sålunda hade 102 av dem mindre än 500 invånare. Ingen hade mer än 1,250.

Vid övervägande huruvida barnavårdsnämnderna till sin sammansättning

kunna anses väl ägnade att fylla de krav, som handhavandet av mödralijälpsverksamheten

skulle medföra, måste beaktas, att denna verksamhet i

utpräglad grad är en verksamhet till förmån för kvinnorna och därtill ofta

av för dem särskilt ömtålig natur. Med hänsyn härtill måste sägas, att. nu

gällande bestämmelser örn antalet kvinnliga ledamöter i nämnden minst

en av sammanlagt fem eller i vissa fall sex — tillförsäkra kvinnorna ett alltför

litet inflytande. Om kommissionen dock anser sig'' kunna underlåta att härutinnan

föreslå någon ändring, beror detta därpå, att kommissionen^ på en

annan och säkrare väg vill ernå garantier för kvinnornas inflytande på dessa

ärendens beredning, nämligen genom föreskrift att för mödrahjälpsärenden

skall inom varje barnavårdsnämnd finnas en särskild föredragande, vilken

skall vara kvinna. Föredraganden bör även hava till uppgift att å nämndens

vägnar mottaga framställningar om hjälp och verkställa eller ombesörja

erforderlig utredning. Detta senare synes angeläget, emedan det oftast

torde vara betydligt lättare för den hjälpsökande kvinnan att framlägga sina

personliga förhållanden i här ifrågakommande hänseenden för en annan

kvinna än för en man, liksom även en kvinna som regel bör hava större förutsättningar

för att kunna förstå den hjälpsökande och hennes situation.

En sådan föredragande bör för övrigt ej allenast hava till uppgift att utreda

mödrarnas behov av ekonomiskt stöd och förhjälpa dem till dylikt. Det synes

både naturligt och lämpligt, att föredraganden i bekymmersamma situationer

även giver mödrarna råd och hjälper dem att linna utvägar, söker

ordna för dem i förhållande till hem och arbetsgivare o. s. v., allt uppgifter,

som ej kunna anses mindre viktiga än att bereda direkt ekonomisk hjälp.

Då mödrahjälpen är en rent statlig verksamhet, synes det väl motiverat,

att föredraganden icke utses av kommunen utan av det centrala statsorgan,

under vilket mödrahjälpen kommer att sortera. Härigenom vinnes större

säkerhet för att såsom föredragande erhållas i mödravård väl insatta, socialt

kunniga och intresserade kvinnor. En sådan anordning skapar tillika särskilda

förutsättningar för ernående av en intim kontakt mellan den centrala

ledningen och de lokala föredragandena, vars värde ej bör underskattas.

Skall den föreslagna anordningen få praktisk betydelse, bör valet av föredragande

givetvis ej vara begränsat till nämndens ledamöter. Utses annan

än ledamot till föredragande, bör denna ej äga deltaga i nämndens beslut

men väl i dess överläggningar, varjämte hon bör hava rätt ävensom skyldighet

att till protokollet låta anteckna sin mening.

Särskilt i de mindre kommunerna på landsbygden torde det kunna visa

sig svårt alt erhålla lämplig och villig föredragande. Kommissionen vill

emellertid fästa uppmärksamheten på två kategorier av kvinnliga belatt
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. May.ts proposition nr 38.

ningshavare — distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor — vilka ofta

torde lämpa sig synnerligen väl för denna uppgift, enär de på grund av sitt

arbetes beskaffenhet äga särskilda förutsättningar för att komma i förbindelse

med just dem, som här skulle ifrågakomma till hjälp. I särskild grad

gäller detta givetvis barnmorskorna. Fördelarna av en barnmorska som

föredragande framstå tydligt, örn man betänker, att den blivande modern,

som besöker barnmorskan för råd och undersökning i anledning av sitt havandeskap,

samtidigt kan hos henne göra ansökan om ekonomisk hjälp.

Det synes därför vara synnerligen lämpligt att i största möjliga utsträckning

anlita dessa befattningshavare för mödrahjälpsverksamheten.

Samma person bör kunna utses till föredragande i flera kommuner —

detta torde vara särskilt lämpligt beträffande distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor,

vilkas distrikt omfatta flera kommuner — liksom å andra

sidan även liera föredragande böra kunna utses för samma nämnd, ett förhållande,

som med hänsyn till verksamhetens omfattning stundom torde

bliva nödvändigt särskilt i de större städerna.

För distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor synes kommissionen

skyldighet att åtaga sig sådant uppdrag böra följa av deras tjänsteställning.

I sådant syfte föreslår kommissionen, att bestämmelser härom intagas i för

dem gällande författningar. Denna nya arbetsuppgift torde ej behöva bliva

så betungande, att det kan anses obilligt att föreskriva sådan skyldighet,

även om dess fullgörande ej skulle medföra särskilt arvode.

Uppdraget bör vai''a förenat med rätt till traktamentsersättning samt ersättning

för resor och andra direkta kostnader i anledning av uppdraget.

Resekostnads- och traktamentsersättning synes böra utgå enligt klassen lil F

i allmänna resereglementet. Det torde vara ett synnerligen ringa och ej oberättigat

krav från statens sida, att kommunerna såtillvida ekonomiskt medverka

i den för dem själva gagneliga mödrahjälpsverksamheten, att de åtaga

sig kostnaderna för verksamhetens kommunala organisation. I anledning

härav föreslår kommissionen, att dessa kostnader skola bestridas av vederbörande

kommun. I de fall, då uppdraget såsom föredragande blir mera

arbetskrävande, är önskvärt, att kommunerna jämväl tillerkänna föredragandena

särskilt arvode. Härutinnan torde dock kommunerna böra äga

frihet att själva träffa avgöranden.

Kommissionen uttalar vidare, att utöver den lokala organisationen med särskilda

föredragande inom barnavårdsnämnderna och den centrala nämnden

böra finnas organ, vilka kunna biträda föredragandena och följa verksamheten

inom barnavårdsnämnderna samtidigt som de kunna utgöra förmedlande

organ mellan den centrala nämnden å ena sidan samt föredragandena

och barnavårdsnämnderna å den andra. I detta ämne anföres följande.

Lyckligast vöre givetvis,^ örn ett nyskapande av organ för detta ändamål

kunde undvikas. Skulle några redan bestående organ kunna tagas i anspråk,

torde i första hand ifrågakomma statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter,

vilka finnas till ett antal av nio. Då såsom kommissionen ofta påpekat,

det bör ligga vikt uppå att konsekvent skilja isär mödrahjälpen och

fattigvården, kan kommissionen emellertid redan av denna anledning icke

förorda, att dessa konsulenter givas befattning med mödrahjälpen. Härtill

kommer även, att konsulentbefattningarna i regel innehavas av män, medan

för ifrågavarande uppgift kvinnor helst böra anlitas. Emellertid finnas andra

organ, ehuru icke av statlig karaktär, som synas vid lämpa sig för uppgiften.

Kommissionen avser de av länens barnavårdsförbund anställda s. k. barnavårdsombuden.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl Maj:ts proposition nr 38.

Kommissionen har i annat sammanhang något berört barnavårdsförbunden

och deras verksamhet. Här må erinras örn att de utgöra frivilliga sammanslutningar,

väsentligen bestående av barnavårdsnämnderna inom länen

men öppna även för andra intresserade medlemmar. Deras syfte är att

stödja barnavårdsnämndernas arbete och att i främsta rummet sörja för att

vårdplatser finnas tillgängliga för barn, som behöva omhändertagas huvudsakligen

för tillfällig vård och observation, samt för ensamstående mödrar

med späda barn ävensom att söka anskaffa lämpliga fosterhem. Barnavårdsförbund

finnas numera inom alla län; de båda skånska länen bilda

dock ett gemensamt förbund. Förbundens egna medel äro ytterst blygsamma.

Årsavgiften för medlemskap är i regel 5 till 15 kronor för varje barnavårdsnämnd,

men undantag med såväl lägre som högre årsavgifter förekomma.

Varje barnavårdsförbund har ett barnavårdsombud anställt. Barnavardsförbunden

i Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava dock gemensamt

ombud. Samtliga ombud äro kvinnor med undantag av ombudet lör Stockholms

län, som tillika är tjänsteman hos Allmänna barnhuset.

Barnavårdsombudens uppgift är att tillhandagå barnavårdsnämnder, föräldrar

m. fl. vid placering av barn i lämpliga fosterhem. För detta ändamål

är varje barnavårdsombud pliktigt att väl känna och ofta besöka de av Allmänna

barnhuset understödda barnhemmen samt göra sig väl underrättat om

alla övriga inom förbundets område belägna barnhem av olika slag samt villkoren

för vård därstädes. Vidare åligger det ombudet att förskaffa sig kännedom

om goda hem för fosterbarn. Till ombudets åligganden hör även att

giva väntande ensamstående mödrar råd i avseende å vård åt barnet och

därvid för modern framhålla hennes plikter mot detsamma.

Till bestridande av kostnaderna för barnavårdsombuden erhålla förbunden

anslag från Allmänna barnhuset. Allmänna barnhusets kostnader för barnavårdsombuden

uppgingo under år 1934 till i runt tal 120,000 kronor och beräknas

under år 1935 stiga till omkring 125,000 kronor.

Fosterhemsförmedlingen utgör en verksamhet, som då det gäller anskaffande

av hem åt späda barn rätt nära anknyter till mödravården. Som nyss

anförts äro också barnavårdsombuden pliktiga att giva råd åt väntande ensamstående

mödrar. Nämnas må även, att det varit föremål för överväganden,

huruvida Allmänna barnhuset genom ombuden skulle lämna bistånd till

s. k. obemärkta kvinnor, ehuru något avgörande icke kommit till stånd på

grund av svårigheten att finna en fullt tillfredsställande lösning. Med hänsyn

härtill kan tydligen hjälpverksamhet till förmån för behövande mödrar

ej sägas utgöra någon för barnavårdsombuden främmande uppgift eller en

uppgift, som ej skulle låta sig väl förena med fosterhemsförmedlingen. Då

härtill kommer, att fosterhemsförmedlingen kräver, att ombuden i avsevärd

omfattning företaga resor inom hillet, samt sätter dem i förbindelse med länets

barnavårdsnämnder — mödrahjälpens lokala organ synas kommissionen

starka skäl tala för alt barnavårdsombuden anförtros de ifrågasatta uppgifterna

såsom konsulenter med avseende å mödrahjälpen. På grund av att

dessa uppgifter och fosterhemsförmedlingen så nära ansluta till varandra

vid ombudens resor kunna de exempelvis fullgöras samtidigt — behöva

ej heller de nya uppgifterna medföra en sådan ökning av ombudens arbetsbörda,

att hinder av denna anledning lidra möta. Det torde knappast behöva

nämnas, att en sådan anordning därjämte måste innebära en väsentlig kostnadsbesparing.

Att vid sådant förhållande för mödrahjälpsverksamheten

skapa särskilda organ vid sidan av barnavårdsombuden vöre enligt kommissionens

mening en överorganisation.

Ombudsorganisationen är emellertid såsom ovan erinrats av rent frivillig

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majlis proposition nr 38.

natur. Skall den kunna tagas i anspråk för den statliga uppgift, varom här

är fråga, måste den givas en fastare form. För detta ändamål vill kommissionen

föreslå, att organisationen lagfästes på det sätt, att föreskrift meddelas

därom, att för varje län skall finnas ett barnavårdsförbund, i vilket alla

barnavårdsnämnder skola vara medlemmar, samt att varje barnavårdsförbund

skall anställa ett eller flera barnavårdsombud. Detta förslag innebär i

och för sig ingen nyhet. Enahanda förslag har framförts av organisationssakkunniga

i deras förut omnämnda betänkande av den 11 december 1934.

I fråga örn utformningen av i anledning härav erforderlig lagtext har kommissionen,

som ej ansett sin uppgift vara att underkasta ovannämnda sakkunnigas

utkast någon detaljgranskning i förevarande hänseende, upptagit

de sakkunnigas förslag väsentligen blott med den avvikelsen, att kommissionen

ej ansett erforderligt att, såsom i utkastet skett, särskilt angiva vissa uppgifter

såsom i främsta rummet fallande inom barnavårdsförbundens verksamhetsområde.

Det torde vara klart, att barnavårdsombuden icke böra tagas i anspråk för

nu ifrågasatta uppgifter med avseende å mödrahjälpsverksamheten utan att

statsverket åtager sig vissa kostnader för ombuden. Ett motsatt förhållande

skulle innebära, att barnavårdsförbunden — d. v. s. i realiteten Allmänna

barnhuset — finge bestrida kostnaderna för en verksamhet av statlig natur.

Statens bidrag bör tydligen icke understiga de ökade kostnader, som i anledning

av den nya uppgiften kunna uppkomma för ombudsorganisationen. En

förhandsberäkning av dessa ökade kostnader är givetvis synnerligen vansklig

att göra. Kommissionen har emellertid ansett sig kunna föreslå ett belopp av

25,000 kronor såsom skälig ersättning.

Med hänsyn till det sätt, varpå kostnaderna för barnavårdsombuden för

närvarande faktiskt bestridas, synes vara mest praktiskt, ehuru formellt givetvis

mindre tillfredsställande, att barnavårdsförbunden gemensamt tillerkännas

statsbidrag, vilket utbetalas till Allmänna barnhuset mot skyldighet för

barnhuset att bestrida kostnaderna för ombuden. För en sådan anordning

talar även det förhållandet, att ombudens omkostnader växla inom olika län,

och barnhuset torde äga de bästa förutsättningarna för att avgöra, i vilken

utsträckning handhavandet av de nya uppgifterna kan medföra ökade kostnader

för olika ombud. Barnhuset bör även äga frihet att meddela bestämmelser

angående traktamenten, reseersättningar, hyresbidrag och vad som i

övrigt kan erfordras för kontroll över omkostnaderna. Kommissionen vill

här endast påpeka, att detta bör ske på sådant sätt, att samma bestämmelser

i fråga om exempelvis traktamenten och reseersättningar komma att gälla,

vare sig en resa företages uteslutande för fosterhemsförmedling eller för mödrahjälpsuppgifter.

Här må jämväl framhållas, att det torde vara av värde för den centrala

nämnden att vid förefallande behov erhålla biträde i sin verksamhet även av

barnavårdsförbunden, deras styrelser eller arbetsutskott. Kommissionen har

därför i vederbörligt författningsförslag intagit bestämmelse om skyldighet

för barnavårdsförbunden i sådant hänseende.

Kommissionen berör härefter förfarandet vid ansökan om mödrahjälp och

vissa verkställighetsåtgärder.

Såsom tidigare anförts, bör i regel tillgå så, att den behövande kvinnan gör

framställning hos barnavårdsnämndens föredragande för mödrahjälpsärenden.

Detta bör ske hos föredraganden i nämnden inom den kommun, där

kvinnan vistas. Denna föredragande har att skyndsamt verkställa eller ombesörja

nödig utredning i ärendet samt föredraga detsamma i barnavårdsnämnden.

Barnavårdsnämnden skall snarast möjligt avgiva utlåtande över

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. AIaj:ts proposition nr 38.

77

ansökningen och därefter till den centrala nämnden översända handlingarna

i ärendet. Finner den centrala nämnden, att ärendet är särskilt tveksamt

eller att skäl därtill eljest föreligga, har nämnden möjlighet att, innan ärendet

företages till avgörande, inhämta yttrande från exempelvis barnavårdsombudet.

Om gången av ett ärendes behandling i regel bör vara den nu angivna,

så bör detta förfarande dock ej vara det enda medgivna. Det lämpar sig

nämligen icke väl för kvinnor, som nödgas hemlighålla sitt moderskap. Dessa

böra äga möjlighet att komma i åtnjutande av hjälp utan att behöva

vända sig till någon ortsmyndighet. För detta ändamål bör ansökan örn

hjälp även kunna insändas direkt till den centrala nämnden. Nämnden kan

emellertid givetvis icke avgöra en direkt inkommen ansökan utan utredning.

Erforderlig utredning bör emellertid i dylikt fall ej företagas utan medgivande

från sökandens sida, ej heller på annat sätt än som är med sökandens

intresse förenligt. Sättet för ansökningens behandling måste med andra ord

i dylika fall bliva föremål för överenskommelse med sökanden. Uppenbart

är emellertid, att hjälp ej må beviljas utan att en betryggande utredning kan

komma lill stånd.

I fråga örn sättet för ^anordnande av beviljad hjälp och återbetalning av

lån anser sig kommissionen ej böra föreslå några särskilda bestämmelser.

Dessa angelägenheter torde få ordnas, allt eftersom i olika fall kan anses

mest lämpligt. Kommissionen vill allenast framhålla, att för dessa uppgifter

främst synas kunna tagas i anspråk barnavårdsnämnderna och deras föredragande

samt, då det gäller ogifta kvinnor, även barnavårdsmännen. De,

som utanordnat hjälp, torde även böra hava uppsikt över att densamma

kommer till användning i enlighet med meddelade bestämmelser.

Slutligen anför kommissionen i fråga örn den centrala nämnden dess

organisation och kostnaderna för dess verksamhet — följande.

Nämnden, som bör sortera under socialdepartementet, synes lämpligen

böra bestå av fem ledamöter jämte enahanda antal suppleanter, samtliga

förordnade av Kungl. Majit för en tid av förslagsvis tre år. Kommissionen

förutsätter, att erforderlig medicinsk och social sakkunskap blir^ löreträdd

inom nämnden. Av ledamöterna böra minst två vara kvinnor. Vad nu anförts

om ledamöterna bör även gälla suppleanterna. Av ledamöterna torde

Kungl. Majit förordna en till ordförande och en till dennes ställföreträdare.

Till nämndens förfogande bör stå en av Kungl. Majit tillsatt kanslichef.

De uppgifter, som tillkomma denne, bliva betydelsefulla och krävande. F rånsett

chefsskapet för nämndens kansli och vad därmed hör samman blir det

på kanslichefen, som uppgiften att skapa de praktiska förutsättningarna för

den nya organisationens ändamålsenliga funktionerande kommer att falla.

Resultatet av mödrahjälpsverksamheten måste i hög grad bliva avhängigt av

insikterna och lämpligheten hos de underordnade, för uppgiften fran början

föga skolade organen. Hjälpverksamheten må till innehåll och konstruktion

rymma aldrig så goda möjligheter, far den dåliga handhavare, kan den bliva

av föga värde. För den centrala ledningen — enkannerligen kanslichefen —

måste därför som en viktig uppgift stå att söka bibringa barnavårdsnämnderna

nödiga insikter i ämnet, att såsom föredragande söka förvärva så dugande

kvinnor som möjligt samt sist men icke minst att söka utbilda barnavårdsombuden

till så goda experter på området, att dc kunna bliva till verklig

hjälp vid förstnämnda båda strävanden. Så betydelsefulla som dessa arbetsuppgifter

äro, bör uppenbarligen läggas den största vikt vid att för kanslichefsbefattningen

förvärvas en driftig och väl kvalificerad person.

Nämndens kansli bör i övrigt bestå av nödigt antal biträden ävensom en

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. May.ts proposition nr 38.

ombudsman för handhavande av de juridiska ärenden, som äga samband

med regressrättens bevakande och låns indrivande. I fråga om kansliet vill

kommissionen i övrigt endast erinra därom, att det måste hava den storlek

och så skötas, att någon balans av oavgjorda ärenden ej uppkommer. Verksamhetens

natur kräver ovillkorligen, att alla ärenden utan dröjsmål företagas

till avgörande.

_ Vid valet av benämning å den centrala nämnden har kommissionen stannat

vid att förorda beteckningen »statens familje- och barnanämnd».

Kostnaderna för nämndens verksamhet torde kunna beräknas till omkring

80,000 kronor för budgetåret 1937/1938, då kommissionen förutsätter, att

medel för verksamhetens bedrivande bliva tillgängliga. För att verksamheten

skall kunna upptagas med ingången av nämnda budgetår måste emellertid,

såsom av ovanstående framgår, rätt omfattande organisatoriska åtgärder

dessförinnan vidtagas, varjämte verksamheten i övrigt bör planläggas

och detaljföreskrifter av olika slag utarbetas. För dessa ändamål synes

nämnden böra träda i funktion omkring sex månader tidigare. Kostnaderna

för nämndens verksamhet under budgetåret 1936/1937 torde kunna uppskattas

till omkring 40,000 kronor, och hemställer kommissionen, att ett belopp av

denna storlek upptages på riksstaten för budgetåret 1936/1937.

Vad till sist angår kostnaderna för mödrahjälpen, yttrar kommissionen, att

mödrahjälpens natur och bristen på material, som skulle kunna närmare belysa

dess tänkbara omfattning i tillämpningen, göra, att en beräkning av

kostnaderna måste grundas på en ren uppskattning. Kommissionen anser

sig förslagsvis böra räkna med 10,000 hjälpfall om året och ett genomsnittsvärde

av den beviljade hjälpen av 200 kronor i varje fall, vilket motsvarade

en sammanlagd kostnad av 2,000,000 kronor. Denna kostnad förutsätter kommissionen

skola täckas av de medel, som komma att inflyta vid ett genomförande

av det förslag till skatt för familjehjälp, som kommissionen framlagt

i sitt den 11 december 1935 avgivna betänkande angående familjebeskattningen.

Yttranden över befolkningskommissionens förslag.

Det föreliggande förslaget har till sin principiella innebörd tillstyrkts av

de hörda myndigheterna och sammanslutningarna med endast få undantag.

Med avseende å den föreslagna organisationen av hjälpverksamheten ha emellertid

erinringar framställts från åtskilliga håll och delvis rätt genomgripande

omläggningar påyrkats.

Inledningsvis vill jag framhålla, att de allmänna erinringar, vilka återgivits

vid behandlingen av yttrandena över förslaget till reformering av sjukkassornas

moderskapshjälp och moderskapsunderstöd och vilka hänföra sig till

de föreslagna åtgärdernas lämplighet ur rasbiologiska och rent befolkningspolitiska

synpunkter, även rikta sig mot det förevarande förslaget om mödrahjälp.

Vad därvid anförts örn länsstyrelsens i Kristianstads län ståndpunkt till den

föreslagna moderskapspenningen gäller jämväl länsstyrelsens ställning till

mödrahjälpen. Länsstyrelsen avstyrker sålunda kommissionens förslag även

i denna del.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

79

I själva principfrågan om införande av en särskild hjälpf

o r nr för nödställda mödrar, mödrahjälp, föreligga avstyrkande uttalanden

av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, fattigvårds- och barnavårdskonsulenten

i nionde distriktet, svenska stadsförbundet, skånska barnavårdsförbundet,

Norrbottens läns barnavårdsförbund och barnavårdsnämnden i

Malmö. Till stöd för denna ståndpunkt åberopas väsentligen svårigheten eller

olämpligheten i att verkställa den utbrytning ur fattigvården, som den nya

hjälpformen innebure.

Socialstyrelsen anför härom huvudsakligen följande.

I den mån sådant hjälpbehov, som förslaget åsyftade att fylla, för närvarande

befunnes böra tillgodoses under det allmännas medverkan, ankomme

det på fattigvårdsstyrelse att utöva sådan hjälpverksamhet. Frågan,

huruvida den föreslagna utbrytningen ur fattigvården lämpligen läte sig genomföra,

borde i första hand bedömas ur synpunkten, örn hjälpbehovet till

sin egen inre natur vore av isolerad beskaffenhet, skilt från det hjälpbehov

i övrigt, som fattigvården hade att och fortfarande skulle ha att tillgodose.

Kommissionen berörde själv frågan om dylik kombination av mödrahjälp

och fattigvård och framhölle, att »någon olägenhet av en sådan kombination

av understödsformerna icke torde behöva möta». Socialstyrelsen kunde

icke dela uppfattningen, att ifrågavarande problem så lätt läte sig avvisa.

I all synnerhet då modern vore gift och redan hade andra barn men även

i fall, där hon vore ensamstående, vore hennes förekommande hjälpbehov

för hennes och barnets personliga vidkommande i hög grad miljöbetonat och

ofta sammanhängande med annat hjälpbehov, som påkallade det allmännas

inskridande. Mannen kunde vara sjuk eller arbetslös, kvinnan kunde under

barnsängstiden vara urståndsatt att taga vård om övriga barn och så vidare.

För att en hjälp från det allmännas sida skulle bliva effektiv och ändamålsenlig

borde den uppenbarligen anbringas under tillbörligt hänsynstagande

till alla dessa individuella och mångskiftande faktorer.

Ur sådan synpunkt kunde ej ens de mest välmenande allmänna regler ersätta

ett individuellt, praktiskt och fritt bedömande. Lämpligheten till och

med av en så till synes självklar regel, som att mödrahjälpen skulle tillförsäkras

kvinnan, kunde i det individuella fallet dragas i tvivelsmål; mannen

kunde i ett nödläge — till förmån för hustrun — lia pantsatt sina arbetsredskap

eller arbetskläder för några tiotal kronor och en utlösen, med anlitande

av mödrahjälpen, av dessa kunde sätta honom i tillfälle att antaga

arbete och att åter taga nödig vård om hustrun. Om åter pantsättningen

skett för inköp av spritdrycker och en utlösen av föremålen — med anlitande

av mödrahjälpen — kunde befaras leda till förnyad pantsättning i

samma syfte, vore ju en dylik användning av allmänna medel upprörande.

Hjälpverksamheten måste uppenbarligen infogas i sitt givna totala sammanhang

och det kunde enligt styrelsens mening icke vara ägnat främja

ettektivitet och ändamålsenlighet, att — såsom vid förslagets genomförande

ofta kunde bli fallet — en kommunal myndighet, fattigvårdsstyrelsen, finge

träda hjälpande emellan i ovetskap huruvida, i vad mån och på vad sätt

hjälp hade bereus kvinnan jämväl i den ordning, som förslaget om mödrahjälp

angå ve.

Hjälpbehovet för moderns vidkommande behövde icke blott, såsom nu

antytts, i förekommande fall mycket ofta ses mot bakgrunden av och sättas

i samband med ett hjälpbehov i övrigt för kvinnans familj vare sig det rörde

mannen, andra hennes barn, föräldrar eller andra. Framhållas bolde, att

man ju i åtminstone det övervägande antalet fall hade att räkna med att

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

den hjälpbehövande kvinnan icke vore absolut ensam utan på ett eller annat

sätt genom familjeband knuten till en familj; hennes personliga hjälpbehov

indicerade också i och för sig ofta annat hjälpbehov inom denna lamiljemiljö.

Även där kvinnans personliga hjälpbehov vore rent isolerat och alltså

kunde tillgodoses genom rent isolerade hjälpåtgärder i stil med den föreslagna

mödrahjälpen, syntes detsamma dock i hög grad böra bedömas under

det mest noggranna beaktande av lokala och individuella förhållanden.

Man behövde blott tänka på sådana på papperet nästan ovägbara förhållanden,

som att kvinnan strax före sin nedkomst skulle inackorderas hos

en kanske skötsam och god familj, som emellertid enligt hennes farhågor

skulle visa ogrannlaga brist på tystlåtenhet mot obehöriga utomstående. Styrelsen

föreställde sig, att behovet i fråga om individuellt bedömande till och

med vöre större, då det gällde en så ömtålig sak som hjälp åt en moder, än

när fråga vore exempelvis om försörjning av orkeslösa åldringar, utan att

styrelsen därmed ens i minsta mån ville förringa den liumanitetsplikt, som

samhället hade att visa jämväl de senare.

Styrelsen kunde vidare ej underlåta att framhålla, att förslaget i framträdande

grad tedde sig såsom en åtgärd, ledande till dels ett organisativt

sönderdelande av den sociala hjälpverksamheten och dels ett avlyftande

av hävdvunna och lagfästa försörjningsplikter från kommunerna samt dessa

plikters överflyttande på staten. Sådana uttryck som det förevarande för

strävanden i denna riktning vöre i synnerlig grad ägnade understryka önskvärdheten

av en genomgripande utredning, som skänkte överblick över olika

åtgärder på området, de ekonomiska konsekvenserna härav för staten och

för kommunerna och de organisativa följdverkningarna därav ur synpunkten

av det sociala hjälparbetets enhetlighet och planmässighet.

Slutligen borde erinras, att hjälpformen kunde befaras i vissa fall leda

till ett utsuddande av känslan för faderskapets förpliktelser.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet yttrar:

Det syntes kunna starkt ifrågasättas, huruvida man på grundval av den

förefintliga utredningen och under rådande förhållanden lämpligen borde

införa den föreslagna hjälpformen. Därmed vöre givetvis icke meningen

att förneka behovet av hjälp utöver moderskapspenningen och andra av

kommissionen föreslagna lättnader för barnaföderskor. Det syntes emellertid

icke kunna förnekas, att den föreslagna hjälpformen i praktiken komme

att stöta på mycket stora svårigheter. Den löreslagna behovsprövningen

komme säkerligen att vålla nära nog oöverkomliga svårigheter. I stora delar

av landet och då ej minst inom detta konsulentdistrikt, omfattande Norrbottens

och Västerbottens län, befunne sig flertalet människor i sådan ekonomisk

ställning, att frågan örn vilken barnaföderska som framför annan

skulle meddelas mödrahjälp och i så fall med vilket belopp vore synnerligen

svår att avgöra.

Större uppmärksamhet syntes böra ägnas åt mödrahjälpens förhållande

till fattigvården än vad kommissionen gjort. Kommissionen inskränkte

sig till att konstatera och beröra svårigheterna utan att närmare ingå på

hur desamma skulle kunna bemästras. Under senaste åren hade ofta och

med styrka framhållits olägenheterna av den offentliga hjälpverksamhetens

splittring på ett flertal olika organ, varför också förslag framlagts om

centralisering av hela verksamheten. Införandet av mödrahjälpen, som i

föreslagen form närmast syntes likvärdig med någon sorts idealiserad fattigvård,

förutsatte en hel del överväganden angående hjälpformens förhållande

till fattigvården och annan offentlig hjälpverksamhet.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

1 nu anförda uttalande förklara sig länsstyrelsen och barnavårdsförbundet

i Norrbottens län i allt väsentligt instämma. Länsstyrelsen anser det

mest betänkliga med den föreslagna hjälpformen vara, att den innebure

ytterligare ett avsteg från den otvivelaktigt riktiga principen att samla all

social hjälpverksamhet hos ett fåtal organ ävensom att en rättvis prövning av

hjälpbehovet — i all synnerhet genom en central nämnd eller myndighet

säkerligen skulle bliva hart när omöjlig. I likhet med konsulenten finner

länsstyrelsen det vidare vara av synnerlig vikt, att vida omsorgsfullare övervägande

ägnades åt frågan örn förhållandet mellan mödrahjälpen a ena

samt fattigvård och annan allmän hjälpverksamhet å andra sidan.

Malmö barnavårdsnämnd framhåller bland annat, att det vore rationellt

att åvägabringa en allmän revision av fattigvårdslagstiftningen.

Svenska stadsförbundet, vilket anser anledning finnas att ställa sig icke

så litet skeptisk mot kommissionens vidlyftiga program, yttrar:

Strävandena att »frigöra från fattigvården», ett nytt slag av hjälpverksamhet,

hotade åter att splittra understödsverksamlieten. Det ena året framlades

ett förslag om hopslagning av understödsorganen, visserligen pa ett

sätt som i praktiken skulle varit omöjligt att genomföra. Äret darpa ville

man utanför den ordinarie understödsmyndigheten lägga viktiga grenar av

understödsverksamhet. Det vore svart att spåra planmässigheten i ett sadan!

utredningsarbete. Man hade visserligen sökt sätta vissa gränser. A\

fattigvården varaktigt omhändertagen kvinna skulle undantagas. Men fattigvårdsklientelet

vore icke så avskilt från klientelet i annan understodsverksamhet,

att komplikationer av en uppdelning på två understödsorgan

vore uteslutna.

I detta sammanhang torde även böra återgivas vad svenska fattigvårdsoch

barnavårds förbundet anför i fråga örn förhållandet till fattigvården.

I en familj, vars medlemmar hade gemensam bostad, läge det utanför

det möjligas gräns att uppdela de offentliga understöden så, att det ena beloppet,

mödrahjälpen, endast bomme modern till del, under det att det

andra, fattigvården, tillgodosåge faderns och barnens behov. I ett hushall

förefunnes många gemensamma utgifter, t. ex; hyran varme, livsmedel etc.,

skulle mödrahjälpen exempelvis tagas i anspråk för hyran och i vilken utsträckning?

Ifrågasättas kunde, om ej en familj som den ovanstaende och

liknande, vilka åtnjöte mera stadigvarande understöd fran fattigvården, vid

hustruns barnsbörd skulle kunna erhålla hela sitt understöd fran fattigvården.

I varje fall måste förhållandet till fattigvårdens prestationer fastställas.

Då en familj redan sedan längre tid åtnjote fattigvård, kunde beloppets

utökning väl icke innebära något socialt nedsättande. Möjligen^ kunde

i fall som det här angivna mödrahjälpen för kvinnans rakning i man av

behov utbetalas till fattigvårdsstyrelsen. I

I fråga om sättet för bestridandet av kostnaderna för hjälpverksamheten

har från en del håll förordats, att kommunerna borde bidraga

med någon del. ....

Sålunda påpekar socialstyrelsen, att olikheten mellan det nuvarande hjalpsystemet

och det föreslagna vore, genom frånvaron av ekonomisk medverkan

från kommunernas sida, av vittgående, principiell beskaffenhet och

£

Biliana lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 38.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

ägnad att starkt påverka vederbörande kommunala organs ställningstagande

i förekommande understödsfrågor. — överhuvudtaget nödgades styrelsen

draga i tvivelsmål, huruvida man i en hjälpverksamhet — utom i sådana

fall, där man hade att göra med alldeles entydiga grunder för hjälpbehovet

och klart utstakade, enhetliga normer för det allmännas medverkan för behovets

tillgodoseende — kunde undvara en för hjälpens beredande och utformning

ansvarig lokal myndighet, vars ansvar därvid åtminstone i viss

utsträckning vore av ekonomisk natur.

Uppsala läns barnavardsförbund anför med instämmande av länsstyrelsen

i länet:

Förbundet ansåge nödvändigt, att en del av hjälpen bekostades av primärkommunen.

Genom förslaget till förlossningsvårdens ordnande komme

i åtskilliga fall primärkommunens understödsutgifter att lättas. Men kommissionens

förslag, att under den tid, mödrahjälp utginge, denna skulle

täcka hela kvinnans understödsbehov även i det fall, att fattigvårdsunderstöd

tidigare utgått till henne eller till hennes familj, inbjöde direkt till att

övervältra på staten kostnaderna för vissa understödsfall, som eljest skulle

^.F3^]33* primärkommunen. Förbundet hyste den övertygelsen, att ett sådant

förhållande mellan de olika understödsformerna skulle leda till missbruk.

Förslagsvis ville förbundet därför förorda, att en fjärdedel av mödrahjälpen

bekostades av primärkommunen och återstående tre fjärdedelar avstaten.

Samma synpunkter hävdas av medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Kopparbergs

län. Medicinalstyrelsen anser, att kommunernas bidrag borde sättas

till 50 procent.

Länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Östergötlands lån samt barnavårdsnämnden

i Gävle ifrågasätta kommunalt bidrag under åberopande av

att med dylikt bidrag beslutanderätten i understödsärendena kunde anförtros

barnavårdsnämnderna.

Slutligen uttalar statskontoret — som i anledning av framställda erinringar

mot hjälpverksamhetens organisation förordar ny omprövning av förslaget

— att vid den förnyade utredningen borde beaktas, att förslaget innebure

ett överflyttande å statsverket av sådan underhållsskyldighet, som

hittills ansetts böra ankomma på vederbörande kommuner. Enligt statskontorets

vid olika tillfällen uttalade mening vore det önskvärt, om gränsen

mellan statens och kommunernas skyldighet i avseende å understöd av

skilda slag kunde komma under omprövning i ett större sammanhang.

Beträffande den behovsprövning, som skulle föregå beviljandet av

mödrahjälp, framhåller Stockholms barnavårdsnämnd, att denna ej borde

erhålla samma stränga karaktär, som då det gällde att bedöma fattigvårdsbehov.

Uttrycket »trängande behov» borde därför utbytas mot en mindre

sträng formulering.

Från några andra håll påpekas, att det bör närmare angivas vad som förstås

med »trängande» behov.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj-.ts proposition nr 38.

Att mödrahjälpen huvudsakligen bör utgå i form av naturaförmåner

framhålles särskilt av länsstyrelsen och barnavårdsförblindet i Östergötlands

lån. Länsstyrelsen yttrar i detta hänseende följande.

Mödrahjälpen kunde, om icke utdelandet skedde efter en socialt inriktad

prövning, motverka de sunda strävanden, som hade till syfte att såvitt

möjligt sammanhålla moder och barn utom äktenskap, överhuvudtaget

borde det offentligas hjälp till barnaföderskor i den mån så kunde ske meddelas

in natura. I sådant syfte hade länsstyrelsen i sitt utlåtande över förslaget

till omorganisation av förlossningsvården gjort gällande, att barnaföderskas

vistelse å allmän sal i förlossningsanstalt, å förlossningsrum hos barnmorska

och å väntehem skulle vara helt kostnadsfri. Även eljest borde det allmännas

uppoffringar i hithörande avseenden mer^ än förslaget förutsatte

nedläggas på sociala stödåtgärder såsom tillhandahållande av hemhjälp, ej

blott penningar till avlöning av sådan, samt anordnande av mödrahem, spadbarnshem,

mindre inackorderingshem, barnkrubbor och barnträdgårdar.

Vidkommande mödrahjälpens maximistorlek i det enskilda fallet

förordar medicinalstyrelsen, att denna med hänsyn till de betydande kostnaderna

för staten nedsättes till 200 kronor, varvid styrelsen dock erinrar om

att styrelsen föreslagit moderskapsunderstödets höjning till i regel 100 kronor.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i första distriktet finner ater,

att någon maximering ej bör föreskrivas, medan konsulenten i sjunde distriktet

anser möjlighet böra finnas att i särskilda fall överskrida maximibeloppet.

Sistnämnda mening delas även av länsstyrelsen i Hallands län och

barnavårdsnämnden i Örebro. Barnavårdsnämnden i Gävle — som föreslagit,

att mödrahjälpen borde utgå av kommunla medel med bidrag av statsmedel

— uttalar, att maximibeloppet 300 kronor bör avse statens bidrag.

Vad angår kommissionens förslag till uppdelning av maximisumman å

tid före och efter nedkomsten, ha erinringar framställts i följande hänseenden.

Länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Uppsala län anse överhuvud ej

lämpligt att maximera hjälpen till viss del före respektive efter nedkomsten.

Barnavårdsbyrån i Stockholm finner med hänsyn till barnets bästa vara

av vikt, att allenast 100 kronor må utbetalas före nedkomsten och sålunda

200 kronor lämnas efter densamma. Med en sådan uppdelning skulle, yttrar

byrån, de barnavårdande myndigheternas strävanden att bereda moder och

barn lämplig vård under längre tid efter nedkomsten underlättas och en viss,

om också knappast tillräcklig förlängning av amningstiden kunna vinnas.

Samma förslag väckes av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt barnavårdsnämnden

i Göteborg.

Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet och direktionen över

Allmänna barnhuset ifrågasätta av enahanda skäl en sänkning av det belopp,

som må utbetalas före nedkomsten, direktionen dock endast för fall, då

kvinnan beredes vård å de för längre vistelse avsedda spädbarnshemmen.

Länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Södermanlands län synas också

dela den meningen, att större del av hjälpen bör reserveras för tiden efter nedkomsten.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

Här må även nämnas, alt vissa invändningar framkommit mot den av

kommissionen föreslagna minsta amningstiden av sex veckor utan att förslag

framställts i fråga örn det sätt, varpå en längre amningstid skulle kunna

möjliggöras. Sålunda förklara sig länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i

Jämtlands län ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna minsta amningstiden

av sex veckor vore för kort, medan Fredrika-Bremer-förbundet yttrar, att tillräckliga

garantier för ett sammanhållande av mor och barn ej syntes ha

förebragts. Fastmer vore enligt förbundets mening det faktum, att en amningstid

av sex veckor godtoges som minimitid, ägnat att i hög grad försvåra

och i många fall omöjliggöra ett krav på en väl behövlig längre amningstid

och därigenom medföra risker för barnets framtida hälsa.

I detta sammanhang torde också böra återgivas ett par uttalanden angående

villkor för erhållande av mödrahjälp för tid efter nedkomsten. Stockholms

barnavårdsnämnd understryker vikten av att mödrahjälpen anordnas

så, att den kommer att främja den naturliga spädbarnsuppfödningen. Den,

som icke ammade sitt barn, borde fördenskull icke kunna tilldelas mödrahjälp

efter barnets födelse, med mindre hon med intyg av läkare styrkte, att

hon icke kunde eller borde giva barnet di. Stadgande härom borde inflyta i

den blivande författningen.

Huvudsakligen samma synpunkter framhållas av barnavårdsnämnden i

Göteborg, som anser det böra krävas, att modern avgiver löfte att på bästa

sätt försöka vårda och amma sitt barn. Hjälpens beviljande borde även

vara förenat med skyldighet för modern att ställa sig under barnavårdscentrals

ledning.

De nu avhandlade spörsmålen örn hjälpens storlek och fördelning å olika

tider beröra nära spädbarnshemmens verksamhet. I detta

ämne lia flera uttalanden gjorts vid remissbehandlingen.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet yttrar härom följande.

I de fall då av mödrahjälpen 200 kronor tilldelats kvinnan före nedkomsten,

återstode allenast 100 kronor för bestridande av avgifter å spädbarnshem

d. v. s. en summa, som icke räckte till mera än omkring 6 veckors vistelse

därstädes. Kommissionen framhölle, att sambandet mellan mor och barn

kunde möjliggöras även på andra och kanske naturligare vägar än dem spädbarnshemmen

erbjöde och hänvisade till barnkrubbor och storbarnkammare.

För ett mycket stort antal kvinnor kunde dessa institutioner dock icke ersätta

vistelsen å spädbarnshemmen, vilkas ytterst välgörande verkningar förbundets

styrelse kunnat iakttaga på nära håll. Spädbarnshemmen bomme vid

ett antagande av kommissionens förslag att ställas i valet mellan att fortsätta

sin verksamhet enligt nu följda linjer, något som snart skulle medföra ekonomisk

ruin, eller att upphöra med en ur alla synpunkter socialt, medicinskt

och etiskt högeligen gagnande verksamhet. Den möjlighet till ett fortsättande

av spädbarnshemmens arbete enligt hittills gällande program, som

kommissionen antydde, syntes nämligen icke förefinnas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län samt barnavårdsförbunden i Södermanlands

och Östergötlands län framhålla, att ett godtagande av sex veckor såsom

minsta amningstid måste medföra olägenheter för spädbarnshemmens

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

verksamhet. Det anföres bland annat, att det redan under nuvarande förhållanden

ofta visat sig vanskligt att förmå de å hemmen intagna mödrarna

att kvarstanna under stipulerad tid, sex månader. Det vore uppenbart, att

ett införande å hemmen av en viss kategori kvinnor, som efter en förhållandevis

kort tidrymd av kostnadsskäl vore tvingade att åter söka sig ut i förvärvsarbetet,

skulle ofördelaktigt inverka på de övrigas benägenhet att kvarstanna

under den tid, som hittills ansetts vara ett minimum, för att sambandet

mellan mor och barn skulle kunna upprätthållas.

Även i en del andra yttranden uttalas vissa farhågor för spädbarnshemmens

fortsatta verksamhet, varvid dock framhållas olika möjligheter för de

befarade olägenheternas undanröjande.

Allmänna barnhusets direktion liksom länsstyrelsen och barnavårdsförbundet

i örebro län hålla sålunda före, att mödrahjälpens införande bör föranleda

upprätthållande av två olika slag av hem, ett för längre tids vistelse

och ett för kortare. Direktionens yttrande innehåller huvudsakligen följande.

Direktionen ansåge sig böra till en början framhålla, att barnhuset, som

vore en stiftelse, av ålder och enligt gällande reglemente hade till ändamål

att hjälpa värnlösa barn. Att den av barnhuset understödda verksamheten

delvis kommit att inrikta sig å ensamställda mödrar, hade uteslutande sin

grund däri, att en viss kategori värnlösa barn bäst hjälptes genom omhändertagande

av, jämte barnet, dettas moder. Härav framginge, att barnhusets

hittillsvarande verksamhet endast berörde ett väsentligen begränsat avsnitt

av det område, kommissionens förslag omspände.

Barnhusets mödraklientel hade således med få undantag begränsats till

sådana kvinnor, som för vård åt väntat barn icke haft annan utväg än att anlita

vederbörande kommun för hjälp eller, vad i Stockholm eller dess närhet

boende kvinnor anginge, den där arbetande barnavårdsbvrån.

En grundläggande princip för anordnandet av och driften vid av barnhuset

understödda hem hade varit, att barnen skulle få förmånen att uppfödas med

modersmjölk, mödrarna därigenom fästas vid barnen och sambandet mellan

mor och barn såmedelst kunna stärkas och om möjligt för framtiden bibehållas.

För detta ändamål hade såsom villkor för intagande å de av barnhuset

understödda hemmen föreskrivits, att moder måste stanna där en tid

tillräckligt lång, för att modersmjölken skulle bli till avsedd nytta och bandet

mellan mor och barn knytas fast. I sådant avseende hade^ som regel

fastslagits sex månader, men klart vore, att undantag därifrån både kunnat

och måst givas. Under moderns vistelse å hemmet hade vederbörande barnavårdsombud

att i samråd med modern och hennes barnavårdsman söka utfundera

det bästa sättet för barnets framtida vård, därvid man främst skulle

söka ordna så att, där delta icke av särskilda anledningar vore olämpligt,

mor och barn gåves möjlighet att hålla samman.

Utom barn med egna mödrar vistades å hemmen jämväl ensamma barn.

Det vore sådana fall, där modern dött, där modern vore uppenbart olämplig

att taga hand örn sitt barn eller där man eljest av någon .särskild anledning

måst släppa på kravet att hålla mor och barn samman. Förhållandet växlade

å olika hem, men som regel kunde sägas, att antalet barn utan mödrar

vore hälften så stort som de med mödrar. För dessa ensamma barn ålåge

det barnavårdsombudet alt skaffa goda fosterhem.

Därest kommissionens förslag oförändrat genomfördes, skulle, de sålunda

beskrivna hemmen helt ändra karaktär. Först och främst erfordrades ett

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

mångdubbelt större antal platser och, om icke skilda arter av hem inrättades,

bleve klientelet högst skiftande, vilket i sin tur komme att leda till svårigheten

att uppehålla trevnaden i samlivet där.

I kommissionens betänkande anfördes, att, då framställning om hjälp

gjordes, städse borde utredas, huru kvinnan hade för avsikt att förfara med

barnet efter födelsen, och vidare att ett skäligt och naturligt krav syntes vara,

att, då hjälp beviljades för tid efter nedkomsten, denna gåves under förutsättning,

att sambandet mellan mor och barn upprätthölles.

Direktionen ville på det livligaste instämma i vad kommissionen sålunda

uttalat. Ville man, såsom direktionen ansåge vara riktigt, taga fulla konsekvenserna

härav, ledde detta emellertid till annat resultat än det som kommissionens

förslag angåve. Läte man nämnda grundsats bli icke blott en

förutsättning på papperet utan ett villkor i verkligheten, komme klientelet

för mödrahjälpen att uppdelas i två skilda kategorier.

Till den ena hörde de mödrar, gifta eller ogifta, för vilka det visade sig

finnas möjlighet att efter någon kortare tids vård efter förlossningen själva

taga vård om sitt barn, i eget hem, genom anlitande av barnkrubba under

eget arbete eller genom överlämnande till anförvanter eller vänner boende

så, att amningen erforderlig tid kunde fortsättas och sambandet mellan mor

och barn i framtiden bibehållas. Såsom kommissionen anfört, kunde i

många fall förlossningshem icke giva dessa mödrar erforderlig eftervård. Det

tarvades för dem hem, där de kunde under kort tid taga in i avvaktan på

att kunna i nära framtid efter återhämtande av full arbetskraft definitivt ordna

för sig och sitt barn.

Den andra kategorien åter räknade inom sig de kvinnor, för vilka man

icke kunde inom nära framtid finna dylik utväg och bland vilka man ofta

återfunne sådana, som vore i behov av handledning för att kunna i framtiden

sörja för sig och sitt barn. Det vore för denna senare kategori, de av

barnhuset understödda hemmen lämpade sig. Att i samma hem blanda de

olika kategorierna skulle enligt barnhusets mening visa sig synnerligen olämpligt

och mången gång menligt inverka å arbetet för utbildning och fostran

av den senare kategorien mödrar.

Av vad sålunda anförts framginge, att direktionen ansåge kommissionens

förslag om mödralijälp böra föranleda uppehållande av två skilda slag av

mödrahem för angivna olika kategorier samt än vidare, att man icke för någon

kategori finge släppa på kravet att såsom grundvillkor för mödralijälp

uppställa, att modern så ordnade för sig, att hon kunde under för barnets hälsa

och utveckling erforderlig tid amma detsamma.

Skulle sistnämnda villkor uppgivas, komme kommissionens förslag att

motverka sitt syfte. Det skulle nämligen bli alltför lätt för mindre ansvarskännande

mödrar att bli av med sina barn, innan dessa genom tillräckligt

lång amningstid vunnit önskvärd utveckling och motståndskraft. Dessa

mödrar skulle stanna å mödrahemmet allenast så länge mödrahjälpen räckte,

enligt kommissionens förslag ungefär sex veckor efter förlossningen, och därefter

lämna barnet åt sitt öde, varigenom ock det önskvärda bibehållandet

av samband mellan mor och barn skulle gå om intet. Örn mödrahjälpen

satte dem i stånd att under dessa sex veckor betala för sig, skulle barnet

därefter falla kommunen till last och vederbörande kommunala myndighet

skulle icke hava makt att för vårdbidrag till barnet kräva vidare amning av

modern. Resultatet skulle bliva, att å spädbarnshemmen skulle stanna ett långt

större antal späda barn utan mödrar än nu vore fallet och att dödligheten

bland dessa, berövade modersmjölken vid sex veckors ålder, kunde befaras

komma att icke oväsentligt stiga. Genom täta skiften av mödrar, endast bo
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

ende kort tid å hemmen, skulle givetvis risker för smittsamma infektionssjukdomar

och epidemier ökas. „ , , .

Kommissionen hade beräknat, att kravet a bidrag fran barnhuset till

spädbarnshem skulle genom kommissionens förslag avsevärt mmskas. Direktionen

vore härutinnan av en annan mening. Örn nämligen kommissionens

förslag oförändrat genomfördes, komme kommunerna att ta taga hand

om ett väsentligt större antal barn än nu. Såsom direktionen framhålla

komme flertalet kvinnor att endast kort tid vistas å spädbarnshemmen och

sedan där kvarlämna sina barn. I stor utsträckning komme mödrar icke

alls att ens passera spädbarnshemmen utan fortast möjligt avsluta amningen

och lämna barnen ifrån sig. I vilket fall som helst bleve det vederbörande

kommun, som i regel finge ansvaret för barnet. Det bleve spädbarnshemmen,

som finge vårda dem och kostnaden komme att lå delas mellan kommunen

och barnhuset. Någon nämnvärd kostnadsminskning ansåge sig direktionen

fördenskull i detta fall icke böra räkna med.

Om åter för åtnjutande av mödrahjälp uppställdes villkor i syfte, som direktionen

angivit, och därigenom två skilda slag av hem bleve erfoi derilda,

syntes bidrag från barnhuset behöva komma i fråga allenast för det slag

av hem, där mödrarna stannade en längre tid. I vad mån bidrag fran

barnhuset för dessa hem komme att tarvas, berodde givetvis helt och hållet

på storleken av mödrahjälpen. Skulle de av kommissionen föreslagna bestämmelserna

gälla, syntes kravet å bidrag från barnhuset icke komma att

minskas. Direktionen ansåge det dock kunna för mödrahjälp i dessa fall

föreskrivas villkor, som av beviljat bidrag för tiden efter förlossningen reserverade

större belopp än kommissionens förslag förutsatte. ...

Direktionen erinrade i detta sammanhang örn att direktionen i skrivelse

den 15 februari 1935 till statsrådet och chefen för socialdepartementet framhållit.

att direktionens medel icke komme att förslå till understöd enligt nu

tillämpade normer för de barnhem, som för förbundens verksamhet voie

oundgängliga. Det skulle fördenskull vara en väsentlig lättnad för barnhuset,

örn bidragen till spädbarnshemmen kunde minskas.

Barnavårdsförbundet i Gotlands län anför med instämmande av länsstyrelsen

bland annat följande.

Spädbarnshemmen i sin nuvarande form fyllde ett bestämt och mycket

påtagligt behov. De passade särskilt för landsbygd och mindre stader, och

hemmens verksamhet hade visat sig i hög grad nyttig och rent av nödvändig.

Den typ av vårdhem, som i betänkandet föresloges, kunde vara lämplig

för större städer och industriorter, där modern snart efter nedkomsten kunde

återtaga sitt arbete, samt för en typ av mödrar, som ej behövde den uppfostran,

de nuvarande hemmen gåre. För dessa mödrar kunde sex veckors

vistelse på vårdhem och sedan barnkrubbor för barnens dagsvistelse vala

mycket lämpligt. Att de nuvarande spädbarnshemmen skulle kunna ge tillflykt

åt de båda kategorierna vore ogenomförbart, då i det ena fallet det

gällde vård, i det andra jämväl uppfostran och husligt arbete, och då närvaron

av vissa mödrar, som ej behövde arbeta och stannade helt kolt tid,

nödvändigtvis måste utöva ett störande och oroande inflytande på hemmets

egentliga klientel. Bäst vöre därför att helt skilja de båda typerna av hem.

Förslaget byggde på den principen, att ingen annan hjälp Hnge ges samtidigt

med mödrahjälpen. Då förslaget därjämte förutsatte att efter den relativt

korta tid, denna hjälp räckte, varken staten eller Allmänna barnhuset

skulle gira något fortsatt understöd, följde härav, att den tid, mor och barn

kumle hållas tillsammans, i många fall bleve alldeles för kort.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Det måste också påpekas, att de flesta spädbarnshemmen ägdes av stiftelser,

vilka kanske icke vöre villiga att utan vidare lägga om en verksamhet,

Pf. oj? mycket arbete nedlagts och vars goda resultat man kunnat följa

till vårdhem av förslagets typ.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser liksom länets barnavårdsförbund, att bestämmelsen

örn sex månaders vårdtid å hemmen även i fortsättningen bör

iakttagas, samt framhåller vidare, att länsstyrelsen ej kunde finna några bärande

skäl hava anförts för att de av barnhuset understödda hemmen skulle

berövas ^ driftbidrag från barnhuset för mödrar, som åtnjöte mödrahjälp.

Finge sådant driftbidrag utgå för dessa mödrar, funnes stora möjligheter

att utan höjning av nuvarande dagavgifter bereda samma mödrar hjälp å

spadbarnshem under den tidrymd, som måste anses önskvärd.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför:

Genom den föreslagna bestämmelsen att 200 kronor av mödrahjälpen kunde

uttagas tore förlossningen kunde det befaras, att vistelsen i mödrahemmet

y.?11!1?® att inskränkas till endast omkring sex veckor, vilket vore till skada

tor bade moder och barn. För att förhindra en dylik utveckling syntes kommunerna

bora erinras örn lämpligheten av att i vissa fall utfylla mödrahjälpen

genom att lämna bidrag för vistelse å mödrahem något längre tid än dien,

lill vilken modrahjalpen förslår. Vistelsetiden borde åtminstone sammanlagt

Oliva fyra manader. Aven kunde ju mödrahjälpen i särskilda fall beviljas

TT-iJ1 k°r’ V1SS de.J ut§m8e 1 form av vistelse å mödrahem. Om icke

särskilda anordmngair vidtoges i denna fråga, vore man snart inne på det

gamla missförhållandet, att barnen alltför snart skildes från sina mödrar.

Gentemot förslaget att i vissa fall bör lämnas hjälp i form av lån

lia en del erinringar framställts.

Medicinalstyrelsen samt länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Stockholms

län anse, att laneformen bör utgå ur förslaget.

Barnavårdsförbundet i Blekinge län, varmed länsstyrelsen instämt, yppar

synnerlig tvekan inför låneformen, särskilt enär förbundet befarade, att

hjälpformen skulle medföra ett avsevärt arbete. Förbundet ansåge det önskvärt,

att med låneformen finge anstå, tills någon erfarenhet vunnits i fråga

om mödrahjälpen överhuvud taget.

Av samma skäl ställer sig Norrbottens läns barnavårdsförbund betänksamt

mot låneformen.

Sjuksköterskeföreningen föreslår, att lånen böra löpa utan ränta samt att

de efter prövning må kunna efterskänkas.

Vad härefter angår den av kommissionen föreslagna regressrätten

lia följande erinringar gjorts.

Medicinalstyrelsen yttrar bland annat följande.

Da nP?-n t0#e 1 betraktande de olägenheter för staten, som i de flesta fäll

skulle hilva förenade med den föreslagna regressrättens utövande, och att

kvinnan i en del fall även kunde tänkas lida direkt skada av den offentlighet,

som icke kunde undvikas vid ett domstolsförfarande, syntes det styrelsen,

att starka skäl talade för att regressrätten icke borde komma till användning

i fall av mödrahjälp. Mödrahjälpens understöd bleve också med

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

den av styrelsen föreslagna begränsningen till högst 200 kronor icke så kostsamma.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:

Det saknades närmare utredning, huru regressrätten praktiskt skulle utövas.

Hade kommissionen förutsatt, alt en verklig utredning angående barnafaderns

betalningsförmåga skulle verkställas, torde detta medföra synnerligen

tidsödande och kostsamma undersökningar. Därest emellertid regressrätt

ansåges böra förefinnas, ville länsstyrelsen framhålla, att sådan rätt enligt

länsstyrelsens uppfattning icke syntes böra vara utesluten, då mödrahjälp lämnats

i form av lån, enär kvinnan eljest hade möjlighet och — om hon saknade

tillgångar — jämväl stundom intresse av att anlita låneformen endast

för att skydda barnafadern för återkrav.

Samma uppfattning giver länets barnavårdsförbund uttryck åt.

Stockholms barnavårdsnämnd uttalar följande.

Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida den föreslagna regressrätten komme

att tillföra statsverket ens så stora inkomster, att de försloge till bestridandet

av de bokförings-, rättegångs- och indrivningskostnader, som återkravsverksamheten

skulle föranleda. Följande synpunkter och statistiska uppgifter

borde beaktas.

Eftersom vid behovsprövningen hänsyn skulle tagas till barnafaderns förmåga

att lämna bistånd, syntes, vad anginge mödrar till barn utom äktenskap

— vilka det i praktiken huvudsakligen komme att gälla — återkrav icke

kunna komma i fråga i andra fall än där faderskapet ännu icke blivit fastställt

vid hjälpens utgivande eller där faderskapet visserligen fastställts vid

denna tidpunkt men fadern då vöre oförmögen att utgiva underhållsbidrag.

Vid 1934 års utgång hade Stockholms stads barnavårdsnämnd halt tillsyn

enligt lagen om barn utom äktenskap över 8,876 barn. För 7,924 av dessa

barn eller 89.3 % hade faderskapet vid samma tidpunkt varit fastställt. För

215 eller 2.4 % hade faderskapsutredningen ännu icke avslutats. Fastställandet

hade i 1,111 fall ägt rum genom domstols utslag och i 6,813 fall genom

lagstadgat erkännande, som på ett fåtal fall när skett i samband med avtal

örn underhållsbidrag. Där underhållsbidraget fastställdes genom avtal, skedde

fastställandet i allmänhet före eller strax efter barnets födelse. Det underhållsbidrag,

som enligt 5 § lagen örn barn utom äktenskap skulle utgå

till utomäktenskapligt barns moder, fastställdes av Stockholms rådhusrätt i

regel till en krona örn dagen under 12 veckor eller sammanlagt 84 kronor.

Även där underhållsbidraget fastställdes genom avtal, vore samma belopp

det vanligast förekommande. Inom dessa 12 veckor folie även vistelsen på

förlossningsanstalt. Regressrätt skulle således åtminstone för de allt talrikare

kvinnors vidkommande, som förlöstes å anstalt, aldrig kunna ifrågakomma

till hela det fastställda bidragsbeloppet. Om en fader saknade förmåga att

utgiva underhållsbidraget till barnets moder vid den tid, för vilken det vore

avsett, torde det endast i ett mindre antal fall bliva honom möjligt att senare,

förutom det löpande underhållsbidraget till barnet, erlägga detsamma. Ett

ersättningskrav mot fadern torde därför i ett stort antal tall medföra, att

han bleve urståndsatt att i full utsträckning tillgöra sin underhållsplikt mot

barnet. En av barnavårdsnämnden på sin tid töretagen utredning rörande

storleken av de fastställda underhållsbidragen till de barn, för vilka barnavårdsnämnden

under tiden 1 januari—30 juni 1932 hade förordnat barnavårdsman,

gåve vid handen, alt endast 9.5 % av de genom domstols utslag

fastställda periodiska bidragen uppginge till eller överstege 40 kronor i månaden.

För de underhållsbidrag, sorn fastställts genom avtal, hade motsva
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

rande relativa tal varit 11.8 %>. Det till barnet utmätta underhållsbidraget

försloge alltså i allmänhet allenast till barnets oundgängliga behov. Varje intrång

i detta underhållsbidrag borde därför om möjligt undvikas. Härtill Romme

att nu mer än 30 % av de utomäktenskapliga barnen legaliserades genom

efterföljande äktenskap. Det vore icke välbetänkt att genom återkrav mot

barnafadern för den beviljade mödrahjälpen göra det svårare för föräldrarna

att ordna ett hem för sig och barnet. Den föreslagna regressrätten

syntes sålunda, så vitt anginge fäder till barn utom äktenskap, icke medföra

så synnerligen betydande inkomster för statsverket, i varje fall icke, om skälig

hänsyn skulle tagas till barnens underhållsanspråk. Än sämre bleve resultatet

av kravet mot de gifta männen, eftersom endast nödställda hustrur

kunde komma i fråga till erhållande av moderskapshjälp.

På grund av det anförda ansåge sig barnavårdsnämnden böra bestämt avstyrka

kommissionens förslag angående återkrav. I de relativt fåtaliga fall,

där faderskapet icke vore fastställt vid mödrahjälpens utgivande, men utsikt

kunde finnas att efter faderskapets fastställande utan intrång på barnets rätt

utfå underhållsbidrag till modern, kunde statsverkets intresse lämpligare tillgodoses

på så sätt, att hjälpen finge form av lån att av modern återbetalas

med från barnafadern inflytande underhållsbidrag. Skulle det sedermera

visa sig, att intet underhållsbidrag till modern kunde erhållas för den tid,

mödrahjälpen avsåge, borde skulden avskrivas.

I likhet med Stockholms barnavårdsnämnd framhåller barnavårdsnämnden

i Malmö, att regressrätten måste komma att medföra ett visst konkurrensförhållande

mellan staten och den underhållsberättigade.

Länsstyrelsen i Malmöhus län — vilken velat förutsätta, att beslutanderätten

i mödrahjälpsärendena uppdrages åt länsstyrelserna — anser, att länsstyrelserna

böra kunna få upptaga frågor rörande mannens ersättningsskyldighet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård framhåller, att om regresskrav

mot gift man skulle framställas, det syntes möjligt att pröva sådant

krav i vanlig administrativ ordning. — Statsverkets rätt till ersättning i faderskapsprocesser

borde för övrigt kunna tillvaratagas genom barnavårdsmannen.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund håller före, att regressrätten enklast

och billigast bevakades av barnavårdsmannen i samband med process örn

faderskap och underhållsbidrag.

Vad slutligen angår verksamhetens organisation, har kommissionens förslag

i väsentliga hänseenden avstyrkts av flertalet myndigheter och sammanslutningar.

I fråga först om vilket organ, som beslutanderätten i

mödrahjälpsärendena bör tillkomma, ha tre olika mot förslaget

avvikande huvudmeningar framkommit. Sålunda ifrågasättes såsom

beslutande instans dels något kommunalt organ, dels något länsorgan och

dels någon befintlig central myndighet.

En större grupp myndigheter och sammanslutningar förordar ett lokalt organ

såsom beslutande instans i stället för den föreslagna centrala nämnden.

Hit höra socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens inspektör för fattigvård

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

och barnavård, furu fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, fattigvårds- och

barnavårdsförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet, barnavårdsbgrån i Stockholm,

Sveriges läkarförbund, sju länsstyrelser (Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands

län), åtta barnavårdsförbund (Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län ävensom skånska

barnavårdsförbundet) samt barnavårdsnämnderna i Stockholm och Gävle.

I den mån preciserade förslag i fråga örn det lokala organet framställts,

förordas i regel barnavårdsnämnderna. Allenast två fattigvårds- och harnavårdskonsulenter

förorda fattigvårdsstyrelserna, varjämte en konsulent ifrågasätter

en av barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen gemensamt tillsatt

delegation. Ur yttrandena må återgivas följande.

Socialstyrelsen anför: Visserligen kunde man, såsom förslaget ju också

åsyftade, genom upprättandet av lämpliga formulär underlätta en lokal skildring

av det individuella fallet, vilken skulle läggas till grund för bedömande

och beslut hos den föreslagna centralmyndigheten. Men det rådde väl knappast

tvivel därom, att många ovägbara nyanser, som dock kunde vara sakligt

ytterst betydelsefulla, måste tappas bort i ett sådant schablonmässigt förfarande

— utredningen på platsen och den centrala bedömningen finge verkställas

med aldrig så stor samvetsgrannhet. Härtill bomme, att vid en dylik

hjälpverksamhet många praktiska dispositioner måste träffas genom ett omedelbart

snabbt avgörande på platsen, vanligen under ett val mellan en mängd

olika alternativ, varvid vetskapen örn de ekonomiska lijälpresurser, som

kunde påräknas, ofta vore av väsentlig betydelse för avgörandet. Att, såsom

förslaget innebure, göra en sådan uppdelning, att man förläde den°grundläggande

utredningen och ansvaret för de praktiska verkställighetsåtgärderna

till lokala organ men förläde själva det avgörande beslutet, huruvida och i

vilken ekonomisk omfattning mödrahjälp skulle beredas, till en central statlig

myndighet, måste ingiva starka betänkligheter ur såväl principiell som

praktisk synpunkt.

Medicinalstyrelsen uttalar bland annat: Inrättandet av en central nämnd

med många befattningshavare gjorde hela proceduren mycket omständlig och

i viss mån även verklighetsfrämmande. Utan all fråga lämpade sig en lokal

myndighet bäst som beslutande organ. En sådan myndighet finge erfarenhet

och god kännedom örn de faktorer, som vore avgörande vid bedömandet

av ärendena. Barnavårdsnämnderna hade onekligen en viss samhörighet med

det klientel, varom här vore fråga. Behovsprövningen bleve dock för nämnden

ett delvis nytt område, likaså utbetalnings- och kontrollarbetet, örn sådant

komme att åvila nämnden, men efter ett pär år, då tillräcklig erfarenhet vunnits,

torde svårigheterna vara övervunna. Ett samarbete mellan barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen i fall, där barnaföderska åtnjöte fattigvardsbidrag,

syntes ligga nära lill hands och icke behöva medföra någon sammanblandning

av mödrahjälps- och fattigvårdsunderstöden. Det borde dock sta

nämnden öppet att överlåta bestämmanderätten i dessa ärenden till vederbörande

medra- och spiidbarnscenlral, därvid centralen borde betraktas såsom

i organisatoriskt hänseende likställd med nämnden.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård yttrar följande. Barnavårdsnämnderna

borde limmas uppdraget alt omhänderhava mödrahjälpen.

Därmed vore dock ej sagt, att icke goda skäl talade för att även fattigvårdsstyrelserna

skulle på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra uppdraget. Då

emellertid de ogifta mödrarna i varje fall måste komma i beröring med bar
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

navårdsnämndema och då det syntes mindre lämpligt, att mödrahjälpen

handhades av två olika organ inom samma kommun, borde hela denna verksamhet

förläggas till barnavårdsnämnderna. Även beslutanderätten borde

tillkomma dessa nämnder, varigenom den centrala nämnden skulle göras

överflödig. Förlädes avgörandet om mödrahjälp till barnavårdsnämnderna.

vöre det sannolikt, att därmed också kunde vinnas den fördelen, att barnavårdsman

bomme att förordnas vid ett tidigare tillfälle än vad som nu i allmänhet

vore möjligt. Såsom kontrollerande statsorgan borde länsstyrelserna

ifrågakomma. Länsstyrelsernas funktion kunde närmast tänkas jämförlig

med den, som de utövade beträffande ersättning av statsmedel för fattigvård

eller barnavård. I de fall, där barnavårdsnämnderna utbetalade mödrahjälp

med högre belopp än som kunde anses »skäligt» eller som kunde hänföras till

uttrycket trängande — vilket uttryck borde närmare preciseras — komme

länsstyrelsen att göra avdrag vid gottgörelse av staten, och kommunen finge

själv bära dessa kostnader, liksom nu skedde i de nyssnämnda understödsfallen.

Skulle kommunerna lia svårt att förskottera mödrahjälpen, kunde

viss kvotdel av den summa, som beräknades komma att utgå, utanordnas

på förhand av länsstyrelsen.

Fredrika-Bremer-förbundet uttalar (två styrelseledamöter dock skiljaktiga):

Med avseende på ändamålsenligheten alt tillskapa en ny statlig central

nämnd hyste förbundet starka tvivel. Att på sätt som föreslagits skilja ut i

betänkandet berörda hjälpåtgärder för mödrar och späda barn och lägga

dessa under ett för detta speciella ändamål tillkommet ämbetsverk vore att

på en viktig punkt införa splittring av samhällets hjälpverksamhet. Det

vore att bryta med den tendens mot större koncentration och enhetlighet i

det allmännas sociala insatser som såväl stat som kommuner med stöd av

vunnen erfarenhet på senare tid eftersträvat. Ehuru förbundet i första hand

förordade barnavårdsnämnden som huvudorgan för mödrahjälpens handhavande,

ville förbundet samtidigt framhålla, att det läte tänka sig att i barnavårdsnämndens

ställe sätta en barnavårdscentral.

Uppsala läns barnavårds förbund yttrar med instämmande av länsstyrelse.

!}: Förbundet mäste pa det bestämdaste avstyrka den centralisering av

hjälpverksamheten lör hela riket, som kommissionen föreslagit. Enligt

kommissionens beräkning skulle årligen omkring 10,000 understödsfall behandlas

av den centrala nämnden. Dessa tall måste emellertid, om verksamheten

.skulle lämna lyckligt resultat, bedömas efter de växlande personliga

och ekonomiska förhållandena för moder och barn. Det vore tillika

viktigt, alt hjälpfrågorna kunde behandlas med stor skyndsamhet. Men det

torde icke kunna undgås, att den centrala nämnden, för att överhuvud taget

kunna bemästra sitt material, inom kort komme att övergå till att antingen

utdela hjälp efter vissa schabloner eller helt och hållet följa de underordnade

organens förslag eller upptaga en tidsödande, omfattande och för de hjälpbehovande

och lokalorganen i hög grad nedslående skriftväxling. Ingen annan

möjlighet för prövningen av ifrågavarande hjälpbehov funnes således

an att anförtro densamma åt lokala organ.

Enligt förbundets erfarenhet erbjöde barnavårdsnämnderna med tillhjälp

av barnavardsombuden en tillfredsställande organisation. Deras svaghet särskilt

i de små kommunerna, skulle ingalunda förbises eller förtigas,^men ge!™m.

barnavårdsförbundens och barnavårdsombudens hjälp hade de dock erhållit

kvalificerade rådgivare, vilka i allt högre grad anlitades och såväl från

nämndernas som från klientelets sida tillvunnit sig förtroende. Hos intet annat

organ kunde den personliga kännedomen örn de individuella förhållandena

miva sa starkt företrädd. Genom barnavårdsombudens biträde erhölles där
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

jämte större säkerhet för att en åtminstone länsvis likformig och rättvis praxis

tillämpades.

Södermanlands läns barnavårdsförbund anför med instämmande av länsstyrelsen:

Utan alldeles tvingande skäl borde man ej ytterligare utöka den

förefintliga mångfalden sociala hjälporgan. Förbundet hade för övrigt svårt

att föreställa sig, att den av kommissionen föreslagna centrala myndigheten,

ens örn densamma finge en betydligt mera omfattande organisation än som

ifrågasatts, skulle kunna bliva i stånd att skänka de särskilda ärendena den

omsorgsfulla individuella prövning, som ju måste anses utgöra en förutsättning

för hjälpåtgärdernas effektivitet. Förbundet ville i detta sammanhang

endast erinra örn att kommissionen själv uppskattat arliga antalet hjälpt all sa

högt som till 10,000. En decentralisering av ärendenas behandling syntes därför

ofrånkomlig. Då jämväl av kostnadshänsyn tillskapandet av särskilda

länsorgan för verksamhetens handhavande syntes uteslutet, borde det tagas

under förnyat övervägande att anförtro denna uppgift åt någon kommunal

myndighet, närmast då barnavårdsnämnderna. Förbundet kunde icke tillmäta

de skäl, som kommissionen anfört mot en dylik anordning, någon större

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar: Anordningen med en central

nämnd kunde befaras bliva ej blott förenad med onödig kostnad och omgång

utan ock ganska ineffektiv. Det verkliga avgörandet komme sannolikt

att ligga hos de lokala, i första hand prövande barnavårdsnämnderna, ehuruväl

dessa enligt förslaget skulle biträdas och kontrolleras av en för varje

barnavårdsnämnd av den centrala nämnden förordnad föredragande.

Om också förslaget enligt länsstyrelsens mening gjorde sig skyldigt till en

tydlig överorganisation, skulle villigt medgivas, att det icke vore lätt att finna

den lämpligaste organisationen för mödrahjälpens handhavande. Närmast

till hands läge naturligtvis att låta barnavårdsnämnderna, som hade personlig

kännedom örn de hjälpbehövande kvinnorna, besluta angående de

kontanta bidragen, såvida det blott kunde förebyggas, att de slösade med

statens medel för att lätta kommunens fattigvårdstunga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar: Det förefölle nödvändigt, att

det centrala organet uppdelades på liera avdelningar med självständig beslutanderätt,

envar med anknytning till vissa län, dock att en gemensam ledning

sörjde för att enhetliga principer vunne tillämpning vid ärendenas

handläggning. Skedde ej så, syntes på grund av ärendenas stora antal en

real granskning av handlingarnas innehall vara praktiskt taget utesluten.

Oavsett denna jämkning i förslaget ingåve emellertid tanken pa en central

nämnd, hur viktig en enhetlig handläggning av frågorna än vore, allvarliga

betänkligheter ur den synpunkten, att dess beslut pa grund av ärendenas

mångfald i regel torde komma för sent. En hjälp, som icke förelåge i det

avgörande ögonblicket, vore icke mycket värd. Denna synpunkt torde tvinga

till användande av lokala organ även om vissa olägenheter därvid skulle

främträds

Norrbottens läns barnavårdsförbund anser, att barnavårdsnämnden borde

ha att själv besluta utom i de fall, då meningsskiljaktighet uppstode mellan

nämnden och föredraganden — det allmänna ombudet. I sistnämnda lall

borde socialstyrelsen äga att besluta. o

Bamavårdsbyrån i Stockholm framhåller, att garanti mot missbruk fran

kommunernas sida vid en överflyttning av ärendena till barnavårdsnämnderna

borde kunna vinnas genom tillsyn över medlens användning från länsstyrelserna

och statens inspektör för fattigvård och barnavård.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

I den mån förslag till besvärsorgan framställas, nämnas länsstyrelserna

såsom andra instans och såsom tredje instans i regel Kungl. Majit i socialdepartementet,

undantagsvis även socialstyrelsen.

En annan grupp myndigheter och sammanslutningar uttala sig likaledes

mot den föreslagna centralisationen men förorda i stället för något kommunalt

organ ett länsorgan såsom beslutande instans, varvid ifrågasättas

antingen barnavårdsförbunden eller länsstyrelserna eller särskilda för ändamålet

inrättade länsnämnder.

Barnavårdsförbunden eller deras styrelser eller utskott förordas av länsstyrelserna

i Blekinge, Älvsborgs, örebro och Västerbottens län, de tre förstnämnda

lånens barnavårdsförbund samt direktionen över Allmänna barnhuset.

örebro läns barnavårdsförbund yttrar härutinnan med instämmande

av länsstyrelsen samt direktionen över Allmänna barnhuset följande.

Förslaget, att den centrala myndigheten skulle besluta i alla frågor om

mödrahjälp, befarade förbundet komma att onödigt byråkratisera och försena

avgörandet. Det vöre icke möjligt att enbart av papper — det finge

vara aldrig så väl uppställda och noggrant ifyllda blanketter — få erforderligt

grepp om ifrågavarande, ofta högst ömtåliga och på individuell läggning

och särart beroende fall. Förbundet förbisåge ingalunda nödvändigheten av enhetlighet

i avgörandet. Kravet härå syntes emellertid kunna tillgodoses genom

av myndigheten utfärdade generella regler och genom att avgörandet i vanliga

fall anförtroddes barnavårdsförbunden genom särskilt för ändamålet utsett

utskott, vars ledamöter godkänts av den centrala myndigheten. Ett dylikt

för varje län konstituerat utskott skulle kunna komma i direkt kontakt med

vederbörande hjälpsökande eller ledamot i barnavårdsnämnd och genom

undersökning av barnavårdsombudet, där så tarvades, erhålla möilighet att

få den personliga förståelse för det individuella fallet, icke minst med hänsyn

till vederbörandes omgivning och levnadsförhållanden, som vore nödvändig

för ett riktigt och lyckligt beslut om mödrahjälp. Om denna skulle bli av

verkligt värde i åsyftat hänseende, finge besluten örn hjälp icke tendera till

schablonmässiga resultat av prövning av uppgifter i vissa hänseenden utan

grunda sig på ett noggrant övervägande av varje särskilt individuellt fall.

Hjälpen komme rätt handhavd att mycket skifta och önskvärt vore, att

åsyftade generella regler härtill gåve möjlighet. Därest man ändock funne,

att de generella reglerna i visst fall borde frångås eller eljest särskilda förhållanden

därtill föranledde, borde beslut hänskjutas till den centrala myndigheten.

Denna skulle även vid en sådan anordning få mer än tillräckligt

att göra.

Enligt förbundets förmenande vöre det ej lyckligt att skapa en fullt självständig

central myndighet för ifrågavarande uppgift. Den borde såsom särskild

byrå inordnas i barnavårdsinspektionen och helst med denna flyttas till

socialstyrelsen men givetvis få självständig beslutanderätt.

De övriga myndigheter och sammanslutningar, vilka förorda barnavårdsförbunden,

framföra i huvudsak samma synpunkter, dock med den skillnaden,

att de inskränka den centrala myndighetens verksamhet till allenast

prövning av besvär. Såsom lämplig besvärsmyndighet förordas i regel socialstyrelsen

eller en byrå inom denna styrelse. Länsstyrelsen i Västerbottens

län nämner alternativt den centrala nämnden såsom besvärsinstans.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

95

Länsstyrelserna ifrågasättas åter såsom beslutande organ av länsstyrelserna

i Jönköpings, Malmöhus och Jämtlands län, det sistnämnda länets barnavårdsförbund

samt sjuksköterskeföreningen.

Jämtlands läns barnavårds!örbund uttalar sig bestämt mot inrättandet av

den föreslagna centrala nämnden samt yttrar bland annat följande, vandi

länsstyrelsen instämmer.

En central nämnd, avsedd för hela riket, torde icke kunna erhålla nödvändig

intim kontakt med de olika levnadsförhållanden, som vore rådande inom

vitt skilda orter inom riket, utan vara tvungen att med hänsyn allenast till

handlingarnas innehåll behandla de framställningar, som inkomme till densamma.

Några möjligheter att annorledes än genom de lokala organen erhålla

ytterligare uppgifter funnes knappast. Någon som helst risk att decentralisera

den föreslagna verksamheten kunde förbundet ej finna vara för

handen. Därest t. ex. i socialdepartementets sociala meddelanden utförliga

anvisningar utfärdades rörande tilldelandet av mödrahjälp och vad därmed

hade sammanhang samt därefter barnavårdsombuden och barnavårdsnämnderna

genom sedvanliga konferenser införsattes i liandhavandet av dessa

frågor, syntes mycket väl länsstyrelserna efter framställning av vederbörande

barnavårdsnämnder samt, sedan barnavårdsombud eller barnavårdskonsulent

yttrat sig i ärendet, kunna besluta örn tilldelandet av mödrahjälp.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar följande.

Med hänsyn till den ökning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter, som under

senare åren skett, och svårigheterna att erhålla en tillfredsställande lösning

av de i samband med denna ökning stående personalfrågorna borde från

länsstyrelsehåll något understöd för lanken att pålägga länsstyrelserna nu

ifrågavarande uppgift knappast kunna väntas. Emellertid vore enligt länsstyrelsens

mening tanken ur saklig synpunkt förtjänt att närmare övervägas.

Faran för bristande enhetlighet i bedömandet av ärendena, om de förlädes

hos länsstyrelserna, borde ej överdrivas. Vägledande föreskrifter torde kunna

i behövlig utsträckning eliminera denna fara. Skulle länsstyrelsen övertaga

ärendena, borde emellertid i handläggningen av desamma deltaga en på

området sakkunnig såsom rådgivande. Den väsentliga fördel, som skulle

vinnas genom ärendenas förläggning till länsstyrelserna, vöre den, att utredningen

av ärendena skulle underlättas. Länsstyrelsen hade en synnerligen

god erfarenhet av nyttan av muntliga förhandlingar, genom sammanträffanden

eller telefonledes, med rättssökande eller myndigheter. Särskilt i sociala

frågor vore detta av betydelse. För den händelse ärendena handlades av en

central nämnd, bleve sådana förhandlingar i stort sett uteslutna. Ökningen

av länsstyrelsernas arbetsbörda, för den händelse de skulle övertaga denna

nya arbetsuppgift, bleve ej särdeles stor, örn de av kommissionen gjorda beräkningarna

rörande antalet fall, där mödrahjälp skulle förekomma, vore riktiga.

Kommissionen räknade med 10.000 fall för hela landet ärligen. Efter

folkmängden räknat skulle detta innebära, att för Malmöhus läns del skulle

förekomma omkring 800 sådana fall om året.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, alt för kommissionens förslag

talade, att handläggningen av ärendena komme att ske efter enhetliga linjer,

medan snabbheten i handläggningen syntes vinna på att denna i första instans

förlädes till länsstyrelserna.

Såsom lämpliga beslutande organ förordas slutligen särskilda länsnämnder

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

av länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län samt det förstnämnda länets

barnavårdsförbund, vilket yttrar, att en nämnd för varje län skulle hava

större kännedom om lokala förhållanden och hjälpmöjligheter och kanske

bliva mindre byråkratisk än en central nämnd med den ofantliga mängd ärenden,

som där skulle hopas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför härutinnan följande.

Länsstyrelsen ifrågasatte, om icke beträffande organisationen av hjälpåtgärderna

skulle kunna vidtagas sådan omläggning, att såväl behovsprövningen

som handhavandet av åtgärderna i övrigt skulle kunna uppdragas

åt något lämpligt länsorgan, exempelvis en social nämnd, i närmare kontakt

med barnavårdsnämnderna, länets barnavårdsförbund och övriga lokala

organ och sorterande under landstinget. En sådan anordning syntes bliva

både billigare och effektivare än den av kommissionen föreslagna centrala

nämnden, vilken torde komma att medföra betydande kostnader.

Till dem, som uttala sig för en centraliserad handläggning ehuru utan

inrättande av nytt organ, höra Överståthållarämbetet och barnavårdsnämnden

i Norrköping.

Överståthållarämbetet yttrar härom bland annat:

Måhända vore kommissionens uppfattning, att beslutanderätten örn mödrahjälp

ej borde läggas hos ett kommunalt organ, riktig. Men örn ej kommunalt

organ erhölle rätt att avgöra frågor av nu nämnda slag, syntes handläggningen

därav böra läggas hos ett centralt organ. Vid en decentralisering

skulle ärendenas handläggning knappast kunna överlämnas åt annan

myndighet än åt länsstyrelserna. Men i likhet med kommissionen funne

ämbetet mödrahjälpsverksamheten i det stora hela taget ligga utanför länsstyrelsernas

verksamhetsområde. Ämbetet biträdde således vad i betänkandet

föreslagits därom, att dessa ärenden överlämnades till ett centralt organ.

Men däremot funne ämbetet lämpligheten av att härför skapa en fullt

ny institution kunna starkt ifrågasättas. I stället borde undersökas möjligheten

av att lägga dessa ärenden till något redan befintligt centralt verk.

En sådan undersökning torde ge vid handen, att andra organ än medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen icke kunde ifrågakomma. Som den senare

myndigheten redan nu hade att handlägga ärenden rörande sjukkasseväsendet

och således också frågor örn moderskapshjälp och moderskapsunderstöd,

syntes denna myndighet böra anförtros även frågor om mödrahjälp

enligt den blivande lagstiftningen.

Barnavårdsnämnden i Norrköping ifrågasätter såsom centralorgan pensionsstyrelsen

eller socialstyrelsen.

Till sist må nämnas, att tvekan beträffande lämpligheten av att inrätta

ett nytt centralt organ även uttalas av statskontoret och länsstyrelsen i Kronobergs

län.

I visst samband med frågan om en centralisering eller decentralisering av

verksamheten står spörsmålet, huruvida möjlighet att erhålla mödrahjälp

bör beredas även dem, vilka anse sig nödsakade att hemlighålla sitt moderskap.

Såsom redan nämnts har kommissionen i sådant syfte föreslagit, att

ansökan om mödrahjälp även borde få ingivas direkt till den centrala nämnden.

Detta förslag har mött vissa invändningar. Sålunda framhålles exempelvis

av socialstyrelsen, att tillräcklig och tillförlitlig utredning i dessa fall

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

knappast kunde vinnas, om kravet på diskretion skulle upprätthållas. I

ett par yttranden göres gällande, att möjligheten att bevara diskretion ej

kunde anses ha någon egentlig praktisk betydelse, medan från annat hall

befaras, att örn möjlighet till diskretionär prövning bereddes, sådan komme

att begäras så gott som alltid. Fran flera hall framhalles, att gällande bestämmelser

om skyldighet att i hemortskommunen förordna barnavårdsmän

för barn utom äktenskap ej medgåve, att ett moderskap hemlighölles,

varför skäl ej funnes att eftersträva diskretion vid ansökan om mödrahjälp.

_ Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter å andra sidan, om ej förbud mot

offentliggörande av direkt till centralnämnden ingivna ansökningar borde

stadgas för vinnande av säkerhet för diskretions bevaiande.

Att barnavårdsnämnderna böra vara primärorgan för mödrahjälpsärenden,

även om de ej skulle givas beslutanderätt, har så gott som

genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Tvekan i detta hänseende

uttales endast av Hallands läns barnavårdsförbund, som yttrar bland

annat följande.

Förbundet ställde sig tveksamt till förslaget om att göra barnavårdsnämnderna

till lokala organ för verksamheten. Förbundet ifrågasatte, örn

det icke vore lämpligt att söka något annat organ för verksamheten, vare

sig redan bestående kommunalt eller statligt organ eller ock för andamalet

särskilt tillskapat sådant. Möjligen vore det icke ur vägen att närmare undersöka,

huruvida uppgifterna i ett eller annat avseende kunde inordnas under

landstingens verksamhet eller anslutas till barnavårdsförbunden.

Här må anmärkas, att länsstyrelsen i Västerbottens län påyrkar, att den

möjlighet, som nu förefinnes för en kommun att erhålla befrielse från skyldigheten

att utse särskild barnavårdsnämnd, undanröjes.

Vissa allmänna erinringar mot att på sätt som föreslagits anlita ett kommunalt

organ för en statlig uppgift framföras av stadsförbundet samt fattigvårds-

och barnavårdsförbundet. Sålunda uttalar stadsförbundet bland an
-

nat följande. ... . .

Rent principiellt syntes kommunerna icke böra motsätta sig varje anlitande

från statens sida av de kommunala myndigheterna, när det galide ett

arbete i det allmännas tjänst och allra minst för en verksamhet, som komme

även kommunerna till nytta. Vad som i detta fall emellertid vöre agnat

att framkalla opposition på kommunalt håll, vöre själva orgamsationsmetoden

att på barnavårdsnämnderna lägga handläggningen av vissa ärenden

utan att bereda dem något verkligt inflytande. Ett sådant utnyttjande av de

kommunala organen från statens sida syntes kommunerna ha all anledning

att mycket bestämt motsätta sig.

Beträffande barnavårdsnämndernas organisation for handhavande

av den ifrågasatta uppgiften lia åtskilliga olika meningar kommit

till uttryck. , . v .

Först må framhållas, att länsstyrelsen och barnavardsforbundet i Kalmar

län samt barnavårdsnämnderna i Borås och Lund uttala, att barnavårdsnämnderna

borde få uppdraga åt en särskild delegation eller ett utskott att

Bihang lill riksdagens protokoll 19.17. 1 saini. Nr 38. ‘

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Mcij:ts proposition nr 38.

handlägga mödrahjälpsärendena. Genom en sådan anordning skulle, framhåHes

det, möjlighet beredas för en snabbare och smidigare handläggning.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar, att därest man ville vinna garanti för

en snabb behandling mäste stadgas skyldighet för barnavårdsnämnderna att

sammanträda inom viss kort tid t. ex. inom en vecka efter framställning

från föredraganden. Den av kommissionen föreslagna bestämmelsen »snarast

möjligt» vore alltför tänjbar.

Från en del håll göres gällande, att särskild föredragande ej bör utses.

Denna mening företrädes av statens inspektör för fattigvård och barnavård,

stadsförbundet, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i första och nionde

distrikten, länsstyrelsen i Uppsala län samt barnavårdsförbunden i Uppsala

och Gävleborgs län. En från kommissionens förslag delvis avvikande

ståndpunkt intaga jämväl socialstyrelsen, sjuksköterskeföreningen, barnavårdsnämnden

i Göteborg samt Älvsborgs läns barnavärdsförbund. Ur yttrandena

må återgivas följande.

Gävleborgs läns barnavärdsförbund anför bland annat.

Det borde erinras om de stora svårigheter, som främst på landsbygden ofta

j m^räda för hjälpsökande kvinnor att komma i kontakt med de utsedda

föredragandena, icke minst med hänsyn till de långa avstånden. Ledamöterna

torde också minst lika väl som distriktssköterskor och barnmorskor,

vilka arbetade inom jämförelsevis stora distrikt, känna de hjälpsökandes

ekonomiska och övriga förhållanden samt på grund därav kunna bedöma

sava deras behov av bistånd som lämpligaste formen för hjälpens lämnande.

.kulle i något fall en hjalpbehövande icke vilja vända sig till den närmast

boende ledamoten, hade hon alltid ordföranden eller den i större kommuners

barnavårdsnämnder ofta tillsatte särskilde tjänstemannen att tillgå. Med

vad nu anförts ville förbundet dock ingalunda ifrågasätta möjligheten av

n inrom oVlssa kommuner, främst städer och stadsliknande samhällen

eller dar forhallandena i övrigt kunde göra detta påkallat, kunde vara lämpligt

att utse en särskild föredragande vid nämndernas behandling av ärenn/fT-6

mödrahjälp. Det syntes dock, som örn det borde i varje särskilt

tall överlämnas åt varje barnavårdsnämnd att själv avgöra de lämpligaste

formerna för mottagande och handläggning av ansökningar om

modrahjalp.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård håller före, att föredragningen

av ärendena kunde ske antingen av harna vårdsmännen, vilka svntes

lämpa sig väl för behovsprövningen beträffande de kvinnor, med valka

de ändå komme i beröring, eller ock av annan, som verkställt behovsprövningen.

För de gifta kvinnorna borde utredning och föredragning ske såsom

i varje annat understödsfall.

En liknande uppfattning företräder Älvsborgs läns barnavärdsförbund,

som framhåller, att beredningen av ärendena i största möjliga utsträckning

borde uppdragas åt barnavårdsmännen, så att ej de ogifta kvinnorna nödgades

deklarera sitt nödläge för två olika personer.

Uppsala läns barnavärdsförbund finner särskild föredragande obehövlig,

om läkare, präster, barnmorskor och distriktssköterskor tillerkändes rätt att

taga initiativ till ansökan om hjälp.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Sjuksköterske föreningen anser, att den erforderliga utredningen lämpligen

borde ske genom anlitande av mödra- eller barnavårdscentral. Endast

å ort, där sådan central ej funnes, borde särskild föredragande tillsättas.

Socialstyrelsen uttalar bland annat, att det syntes i hög grad avvikande

från grunderna för praxis inom kommunalförvaltningen och sakligt betänkligt,

att utredningar, för vilka en kommunal nämnd komme att sta som ansvarig,

och på vilka den skulle grunda sitt beslut, de facto skulle verkställas

av en person, som icke tillhörde nämnden och ej heller utsetts av denna.

En liknande ståndpunkt intager barnavårdsnämnden i Göteborg, som förklarar

sig intet ha att erinra mot föreskrift örn att ärendena skola beredas

och föredragas av en kvinna under förutsättning att denna vore ledamot avnämnden.

Kommissionens förslag innebure ett oförtjänt misstroende mot

de kvinnliga ledamöterna av barnavårdsnämnderna.

Att föredraganden icke ovillkorligen bör vara en kvinna framhålles av

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård,

två fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, fattigvårds- och harnavårdsförbundet,

landskommunernas förbund (en styrelseledamot dock skiljaktig),

Gävleborgs läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnden i Stockholm.

Ur yttrandena må återgivas följande.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser, att de skäl, som

kommissionen anfört för att föredraganden borde vara kvinna, icke överensstämde

med inspektörens erfarenhet. På landsbygden funnes mångenstädes

manliga barnavårdsmän, och en ogift kvinna, som bleve havande, måste

alltså framlägga sina personliga förhållanden i här ifrågakommande hänseenden

för honom. Att dessa barnavårdsmän icke skulle ha ägt tillräckliga

förutsättningar för att kunna förstå den hjälpsökande kvinnan och hennes

behov hade icke förmärkts.

Landskommunernas förbund uttalar följande.

Bestämmelsen, att till föredragande blott finge utses kvinna, syntes icke

lämplig. Det förefölle vara mera angeläget alt få den för uppdraget mest

lämpliga personen utsedd utan hänsyn till örn denna vore kvinna eller man.

Det borde erinras därom, att föredragandens uppgift endast vöre att förebringa

utredning örn den sökandes ekonomiska förhållanden. För sadant

uppdrag vöre kvinnor knappast bättre skickade än män. Uppdraget som

föredragande syntes för övrigt bra nära jämförligt med barnavårdsmannaupp''dften

Någon olägenhet av att män utsåges till barnavårdsman hade

ej förmärkts. Det hade blivit ganska vanligt, att större kommuner anstälde

barnavårdsmän, åt vilka samtliga barnavårdsmannaskap i kommunen anförtroddes

Det förefölle, som skulle uppdraget att vara föredragande inom

barnavårdsnämnden i frågor, som rörde mödrahjälpen, ligga mycket naturligt

till för dessa barnavårdsmän. Inom kommuner, där barnavårdsmän

eller andra speciellt sakkunniga såsom distriktssköterskor eller barnmorskor

icke funnes att tillgå, kunde andra kvalificerade personer stå till förfogande.

Stockholms barnavårdsnämnd anför:

Nämnden ansåge det i princip riktigt, att kvinnor i stor utsträckning toges

i anspråk för en verksamhet, som avsåge hjälp åt mödrar. De hos nämnden

anställda barnavårdsnninnen vore också till vida övervägande antal kvin
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

lior. Det hände emellertid icke så sällan, att den blivande eller nyblivna mode™

särskilt begärde att få en manlig barnavårdsman, varför det syntes kunna

ifragasätlas, örn icke förslaget angående kvinnlig föredragande borde givas

en mindre kategorisk form än som skett.

Gentemot barnmorskornas och distriktssköterskornas lämplighet såsom föredragande

ha vissa invändningar framställts. Statens inspektör för fattigvård

och barnavård anser sålunda ej välbetänkt att med uppgiften såsom

föredragande belasta distriktssköterskorna, vilkas arbetsbörda redan syntes

alltför stor. Samma mening uttalar Hallands läns barnavårdsförbund. Länsstyrelsen

i Västerbottens län avstyrker bestämt kommissionens förslag i förevarande

avseende, enär det även bland ifrågavarande grupper funnes befattningshavare,

som icke motsvarade de krav man måste uppställa. Denna mening

delas även av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjunde distriktet.

Länsstyrelsen i Kalmar län liksom länets barnavårdsförbund ställer sig mycket

tveksam till förslaget med hänsyn till de ifrågavarande befattningshavarnas

arbetsbörda. Sjuksköterske/öreningen förklarar sig ur flera synpunkter

anse den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för distriktssköterska och

barnmorska att åtaga sig ifrågavarande uppdrag olämplig.

Socialstyrelsen yttrar i denna fråga bland annat följande.

Det medgåves gärna, att en barnmorska på grund av den inställning, som

hennes yrkesutövning syntes vara ägnad skänka henne, ofta väl vore skickad

att träffa åtskilliga praktiska dispositioner till förmån för en barnaföderska.

Aven i den mån så vore fallet, skänkte dock en dylik praktisk duglighet och

en naturlig, gynnsam känsloinställning till sakfrågorna dock i och för sig

icke förmåga att i skrift lämna en sådan utredning i sakläget, att denna

kunde läggas till grund för de avgörande besluten.

Av Gävleborgs läns barnavårdsförbund anföres härutinnan:

Att distriktssköterskor och barnmorskor skulle vara mera skickade att

hjälpa mödrarna än andra, torde kunna ifrågasättas. Därtill komme också

de rent praktiska svårigheterna för dessa befattningshavare att alltid ha tillfälle

att vara närvarande vid de sammanträden i barnavårdsnämnderna, då

dessa ärenden skulle behandlas. Det läte nämligen mycket väl tänka sig,

att en dylik kvinna till och med så sent som någon timme före ett kungjort

sammanträdes början bleve utkallad i brådskande tjänsteangelägenhet och

på grund därav icke kunde inställa sig till sammanträdet, varigenom möjligheterna

för dettas behandling av de ärenden, där hon vore föredragande, helt

omintetgjordes.

Rörande kostnaderna för föredragandena har erinran framställts av medicinalstyrelsen,

som anser, att uppdraget bör vara förenat med rätt till arvode

att utgå av statsmedel. Arvodet borde lämpligen bestämmas till visst belopp

för varje kvinna, som gåve anledning till beslut i mödrahjälpsärende, exempelvis

5 kronor, vilket i ett barnmorskedistrikt av normal storlek med 40 fall

skulle motsvara 200 kronor. Då styrelsen räknade med omkring 12,500 understödsfall

om året, skulle statsverkets kostnader för arvode uppgå till sammanlagt

omkring 62,500 kronor per år. Fattigvårds- och barnavårdsförbundet

ifrågasätter, örn icke, i den mån särskilda arvoden ansåges böra ifrågakomma,

dessa borde utgå av statsmedel, eftersom det gällde en helt statlig

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

verksamhet. Samma mening gör barnavårdsnämnden i Göteborg gällande.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att det synes svårt att på ett tillfredsställande

sätt lösa frågan om föredragandena, därest icke uppdraget bleve förbundet

med särskild ersättning.

Mot förslaget att föredragandena skola utses av en statlig myndighet lia

flera erinringar framställts, vilka i regel gå ut på att kommunerna själva

böra få utse föredragandena.

Stadsförbundet, vilket som redan anmärkts ställer sig avvisande till förslaget

om föredragande överhuvud taget, yttrar härutinnan bland annat följande.

Anordningen med särskild, av ett statligt organ utsedd föredragande påminde

om en annan redan praktiserad sådan, nämligen beträffande pensionsnämnderna.

Vid dessa nämnders sammanträden vore pensionsstyrelsens av

styrelsen utsedda ombud närvarande och dessa ägde sedermera besvärsratt

över nämndens beslut. För pensionsnämndernas del kunde dock göras gällande,

att pensionstilläggen finansierades av både stats- och kommunala medel,

varför staten hade intresse av en skarp kontroll. Det vore ju tämligen självklart,

att den inom barnavårdsnämnden föredragande barnmorskan vid ärendenas

avgörande inom det centrala statsorganet skulle hava alla utsikter att

få sin mening igenom, även där denna stöde i strid med en enig barnavårdsnämnd.

Man frågade sig, vilken roll barnavårdsnämnden egentligen skulle

spela i denna undersökningsprocess. Dess beslut torde bliva godkända endast

om de stöde i överensstämmelse med föredragandens mening.

Socialstyrelsen förklarar sig betvivla, att den centrala nämnden kan besitta

en personkännedom, tillräckligt stor för att bättre än de lokala myndigheterna

träffa lämpliga personval.

Fattigvårds- och barnavårds}örbundet anser det egendomligt, att föredraganden

skall utses av den centrala nämnden, och befarar, att förhållandet

kan leda till en icke önskvärd friktion mellan barnavårdsnämnderna och

föredragandena.

Landskommunernas förbund (en styrelseledamot skiljaktig) uttalar härom.

Uppgiften att utse föredragande borde med fördel kunna lämnas åt barnavårdsnämnderna

själva. Genom att lata det lokala förvaltningsorganet självt

utse föredragande skapades de största förutsättningarna för att till befattningen

få den för orten mest lämpliga personen. Och samtidigt skedde ej

heller ändring av de former, under vilka kommunerna av ålder utövat sm

förvaltning. Någon valbarhetsbegränsning kunde icke behöva göras, men del

syntes lämpligt att i författningen tillkännage, att till föredragande kunde

utses person, ehuru han icke tillhörde nämnden eller vore i kommunen

boende.

Barnavårdsnämnden i Stockholm yttrar följande.

Nämnden funne dualismen uti att föredragandena tillsattes av den centrala

nämnden men åtnjöte ersättning av kommunala medel mindre lämplig. Örn

den centrala nämnden, som icke kunde förutsättas äga samma personkännedom

som de lokala myndigheterna, till föredragande förordnade en person,

som kommunalmyndigheten ansåge mindre lämplig, kunde ej blott tvist

örn arvodet till föredraganden lätteligen uppstå, utan även andra svårigheter

uppkomma, något som kunde bliva till men för den betydelsefulla verksam
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

heten. Nämnden funne det alltså lyckligast, att ortsmyndigheten själv finge

organisera verksamheten.

Ät väsentligen samma synpunkter giver barnavårdsnämnden i Lund uttryck

under framhållande av att nämnderna i varje fall borde få avgiva

förslag till lämplig föredragande.

Sjuksköterske!öreningen förmenar, att — i den mån särskilda föredragande

erfordrades — barnavårdsnämnderna borde få utse dessa efter förslag

av vederbörande distrikts- eller provinsialläkare.

Jämväl fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet, Stockholms

läns barnavårds förbund samt barnavårdsnämnden i Göteborg förorda,

att vederbörande kommun själv bör äga utse föredragande.

Medicinalstyrelsen föreslår slutligen, att föredraganden utses av länsstyrelsen

eller barnavårdskonsulenten i distriktet.

Föislaget att närmast såsom konsulenter för verksamheten anlita

barnavårdsombuden bar avstyrkts från en del håll.

Medicinalstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård, två fattigvårds-

och barnavårdskonsulenter, fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

landskommunernas förbund, länsstyrelsen i Hallands län samt barnavårdsnämnderna

i Stockholm, Göteborg och Jukkasjärvi förorda sålunda i stället

fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna.

Medicinalstyrelsen uttalar i detta hänseende bland annat: Förslaget att införa

barnavårdsombuden i den statliga organisationen funne styrelsen icke

lämpligt. Att hava speciella organ för varje olika form av social hjälpverksamhet

vore alls icke nödvändigt och ledde lätt till överorganisation med dryga

omkostnader för det allmänna. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna

borde kunna användas. De vore visserligen för närvarande män, men detta

syntes styrelsen icke utgöra något hinder för deras verksamhet även som rådgivare

åt föredragandena i mödrahjälpsärenden. Ett samarbete med de privata

förbunden och deras organ borde emellertid på allt sätt underlättas. Örn

fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna upptoges i organisationen, borde de

bliva flera än de nio nuvarande, dock högst 25, d. v. s. en i varje län och en

i Stockholm. Särskilda kompetensfordringar borde uppställas på dem med

avseende å deras utbildning och insikter i barnavård samt erfarenhet i barnavårdsnämndernas

understödjande verksamhet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård yttrar följande. De statliga

barnavårdskonsulenterna förvärvade en betydande erfarenhet i barnavårdsfrågor

liksom i prövning av understödsbehov m. m. De hade också

erfarenhet från granskningen av statsbidrag av skilda slag. Då de företoge

regelbundna besök hos barnavårdsnämnderna bl. a. i och för tillsyn av verksamheten

enligt 1917 och 1924 års barnavårdslagar, förefölle det naturligast,

att det vore de, som skulle utöva tillsyn även över den nu ifrågasatta statliga

hjälpen. Att deras antal mäste ökas, ifall de erhölle detta nya uppdrag, vore

visserligen antagligt, men så bleve ändock behövligt ur andra synpunkter.

Den föreslagna tillsynen uteslöte ej alls, att barnavårdsombuden även biträdde

nämnderna i deras arbete för mödrarna, t. ex. dessas intagning i

mödrahem, barnens ^ackordering i goda enskilda hem, vilka uppgifter f. n.

vöre deras viktigaste. Samarbetet med barnavårdsförbunden vore också livligt

att tillstyrka vare sig förbunden bleve legaliserade eller ej.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att fattigvårds- och barnavårds
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

103

konsulenterna ägde en obestridlig erfarenhet på detta område, och deras karaktär

av speciella fattigvårdsorgan borde icke utgöra ett avgörande skal mot

att de toge befattning även med mödravården, då barnaföderskorna icke i

första hand hade att vända sig till dem. Genom sin stallning och uppgift

svntes de i högre grad än barnavårdsombuden skickade att lämna föredragandena

inom barnavårdsnämnderna det biträde och det stöd dessa kunde

behöva i sin lika ömtåliga som omdömesfordrande verksamhet.

En annan ståndpunkt i denna fråga intaga landstingsförbundet och länsstyrelsen

i Västmanlands län. Landstingsförbundet anför sålunda:

Distriktsbarnmorskan skulle enligt kommissionens förslag till omorganisation

av förlossningsvården sortera under en barnmorskestyrelse; fullgjorde

hon därjämte vissa uppgifter i den förebyggande mödra- och barnavarden,

kunde hon i denna egenskap lyda under distriktsvårdsstyrelsen. Som föredragande

i barnavårdsnämnden komnie hon att i viss man fa arbeta etter

dess direktiv. Skulle hon dessutom få barnavårdsombudet som ett slags torman

eller inspektör, syntes det vara oundvikligt med intressekontlikter mellan

alla dessa myndigheter och organ. Man borde darfur eftersträva storsta

möjliga enhetlighet i fråga om ledningen. Förbundet hade också i sitt yttrande

över kommissionens nyssnämnda förslag örn förlossningsvårdens omorganisation

påyrkat, att möjlighet till en enhetlig ledning av förlossningsvård och

förebyggande vård bereddes. Romme en dylik till stand, syntes denna u»öra

den bästa förbindelsen mellan distriktsbarnmorskan-föredraganden och

den statliga centralnämnden. En sådan länsnämnd förfogade över suecia - kunskap rörande social hygien i allmänhet och rörande social-medicmsk omvårdnad

av mödrar och barn i synnerhet. Da denna nämnd borde vara huvudman

för såväl distriktssköterskor som distriktsbarnmorskor, stöde den i

intim kontakt med dessa och kunde sålunda på ett helt annat och mycket

bättre sätt än barnavårdsombudet tjäna den av kommissionen angivna uppgiften

1 län, där man icke införde enhetlig ledning av hithörande uppgifter,

kunde barnmorskestyrelsen eller distriktsvårdsstyrelsen med fördel tjänstgöra

som ett dylikt förmedlande organ. Man kunde därvid tänka sig, att

nämnden eller styrelsen utsåge en av sina ledamöter eller exempelvis någon

läkare eller sköterska vid en mödra- och barnavårdscentral att biträda de

föredragande i barnavårdsnämnderna och vara förmedlande organ mellan

dessa och den statliga centralstyrelsen.

I huvudsak samma synpunkter anföras av länsstyrelsen i Västmanlands

län, som anser, att därest nödvändigtvis ett kontrollerande mellanorgan skulle

inrättas, barnmorskestyrelserna vore lämpligast.

Slutligen har i ett par yttranden barnavårdsombudens anlitande avstyrkts

utan att andra organ föreslagits.

Sjuksköterske/öreningen yttrar sålunda, att det förefölle sa mycket mer

omotiverat och i allo olämpligt, att barnavårdsombuden såsom konsulenter

skulle handleda distriktssköterskor nr. fl., som barnavårdsombudens utbildning

i regeln på intet sätt överträffade eller ens ginge lipp emot en distriktssköterskas.

Hallands läns barnavårdsförbund avstyrker slutligen med hänsyn till den

ökning av barnavårdsombudens arbete, som måste bliva följden av den nya

uppgiften. Av samma skäl giva länsstyrelsen och barnavårds!örbundet i Kalmar

län uttryck åt synnerlig tvekan beträffande lämpligheten av att anlita

ombuden.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Gentemot barnavårdsförbundens lagfästande göras erinringar

av länsstyrelsen i Stockholms län, landstingsförbundet, stadsförbundet,

landskommunernas förbund, sex fattigvårds- och barnavårdskonsulenter,

Göteborgs och Bohus läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnden i

Göteborg.

Landskommunernas förbund framhåller följande.

Lämpligheten av att genom lagfästande av barnavårdsförbunden för visst

ändamål skapa en påbyggnad på den primärkommunala förvaltningen kunde

starkt ifragasättas. Som en form för frivillig organisation mellan kommunernas

barnavårdsnämnder hade barnavårdsförbunden onekligen en uppgift

att fylla. Men örn de insattes som officiella organ i den kommunala orgamsationen,

bleve förhållandena helt annorlunda. Samma skäl, som talade

tor dylika lansorgan för barnavården och mödrahjälpen, kunde anföras för

nästan vilken som helst annan uppgift, som vore kommunerna anförtrodd.

JNykterhetsnanmderna hade t. ex. inom vissa landsdelar sina länssammans

utningar. Fran lärarhåll hade röster höjts för en mellaninstans inom folkskolans

organisation o. s. v. Funnes för barnavårdsnämnden behov av en

dylik barnavårdsnämnderna överordnad institution, så syntes samma skäl

kunna anföras för en liknande anordning för andra ändamål. Ett accepteiande

av principen om länsinstans i blott ett fall hade sina konsekvenser för

framtiden. Da fragan i hela sin vidd icke vore prövad, borde utredning i

saken forst företagas, för att det måtte bli klart angående lämpligheten av

en dylik mellaninstans inom den kommunala verksamheten.

Stadsförbundet avstyrker under åberopande av att man efter förbundens

lagfästande troligen finge räkna med ytterligare kostnader för kommunerna

av den obligatoriska anslutningen.

Göteborgs och Bohus läns barnavårdsförbund anser, att det vore lämpligast

att tills vidare bibehålla organisationens frivilliga karaktär.

I huvudsak samma motiv anföras av de övriga myndigheter och sammanslutningar,

som ställt sig avvisande till förslaget.

Från åtskilliga håll framhålles, att vid ett lagfästande av barnavårdsförbunden

sådana bestämmelser måtte meddelas, att förbunden bereddes

garanti för att de, ekonomiskt sett, skulle kunna fullgöra de dem

ålagda uppgifterna. Denna mening uttalas av länsstyrelserna i Södermanlands,

Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Jämtlands län samt

Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Gävleborgs och Jämtlands läns

barnavårdsförbund ävensom skånska barnavårdsförbundet.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet — vilket förordat, att fattigvårdsoch

barnavårdskonsulenterna borde tagas i anspråk för de kontrollerande

uppgifterna i stället för barnavårdsombuden — yttrar i fråga om barnavårdsforbundens

ställning, att ett intimt samarbete mellan dem och barnavårdsnämnderna

ej blott vore önskvärt utan nödvändigt. Detta samarbete borde

enligt förbundets mening garanteras genom tillägg i barnavårdslagen och genom

bestämmelser i stadgarna för barnavårdsförbunden.

Slutligen ma anmärkas, att medicinalstyrelsen i fråga örn den

fattigvårds- och barnavårdsinspektionens

centrala

ställning

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 38.

105

till mödrah.jälpen framhåller, att inspektionen borde ha att bereda de genom

besvär till Kungl. Maj:ts prövning hänskjutna ärendena, utarbeta av kommissionen

påyrkade råd och anvisningar för de lokala organen samt ordna

med möten eller upplysningskurser länsvis för föredragandena. För sistnämnda

ändamål borde till inspektörens förfogande ställas ett anslag å minst

5,000 kronor årligen, för första verksamhetsåret dock 10,000 kronor. Vissa

förstärkningar av arbetskrafterna vid inspektionen bleve även erforderliga

och kunde kostnaderna härför uppskattas till 10,000 kronor.

I samma ämne yttrar statens inspektör för fattigvård och barnavård huvudsakligen

följande.

Statsinspektionen för barnavården, som för närvarande vore anknuten till

en särskild byrå inom socialdepartementet, tjänstgjorde som sammanhållande

organ för konsulenterna. Inspektionen anordnade årligen en konferens

med konsulenterna, därvid aktuella frågor diskuterades och utbyte skedde av

gjorda erfarenheter. För det nu ifrågasatta arbetet torde dessa konlerenser

och all den övriga skriftliga upplysningsverksamhet, som inspektionen meddelade,

vara särdeles värdefull. Skulle behov föreligga av en ytterligare tjänsteman,

som speciellt ägnade sig åt det statliga arbetet för mödrarna och deras

barn, eller annan utvidgning anses behövlig, syntes det vara synnerligen lätt

att anknyta till den nuvarande organisationen. Någon del av det belopp,

som avsetts för den centrala nämnden, kunde då för ändamålet användas.

Det borde även framhållas, att örn kommissionens förslag med centralnämnd

med särskilda tjänstemän och barnavårdsombuden som tillsynsmyndighet

bomme till stånd, skulle säkerligen med hänsyn till de olika överordnade organen

en betydande förvirring uppstå i barnavårdsnämndernas arbete.

Med avseende å kostnadsberäkningarna lia följande uttalanden

gjorts.

Medicinalstyrelsen räknar med 12,500 understödsfall örn året med ett genomsnittsvärde

av 150 kronor — därvid styrelsen utgår från ett maximibelopp

av 200 kronor — motsvarande en årlig kostnad för statsverket av 1,875,000

kronor.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård gör gällande, att 10,000 understödsfall

vore alldeles för lågt räknat. Enligt inspektörens mening skulle

åtminstone större delen av de kvinnor, vilka enligt gällande bestämmelser äro

berättigade till moderskapsunderstöd — 40,046 under år 1934 — kunna komma

i åtnjutande av mödrahjälp.

Statskontoret anser ej uteslutet, att kostnaderna i verkligheten komma att

uppgå till avsevärt högre belopp än kommissionen beräknat. Sålunda ifrågasätter

statskontoret, huruvida icke det belopp, 200 kronor, varmed understödet

i medeltal beräknats komma att utgå, vore för lågt tilltaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att kostnaderna beräknats för lågt.

Då antalet utomäktenskapliga födslar årligen uppginge till omkring 14,000

och då åtminstone inom Västerbottens län de gifta mödrarnas hjälpbehov

vore mycket stort, kunde det knappast vara tillrådligt att räkna med endast

10,000 hjälpfall örn året. En ökning med 50 procent syntes ej vara för högt

räknad.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Majlis proposition nr 38.

De partementschefen.

Lika med befolkningskommissionen anser jag, att åtgärderna till förbättrande

av barnaföderskornas ställning icke böra begränsas till den utbyggnad

av sjukkassornas moderskapshjälp och den höjning av moderskapsunderstöden,

som jag i det föregående förordat. Den ytterligare hjälpverksamhet,

som synes mig erforderlig, bör till skillnad från den förut avhandlade förutsätta

en individuell behovsprövning utan att den dock får karaktär av fattigvård.

Kostnaderna för verksamheten synas, liksom utgifterna för de

förut berörda åtgärderna till förmån för barnaföderskor, böra bestridas av

statsmedel. Efter dessa principer är också kommissionens förslag till hjälp

at nödställda mödrar — benämnd mödrahjälp — uppbyggt. Jag kan jämväl

i huvudsak ansluta mig till de riktlinjer för denna hjälpverksamhet, som kommissionen

uppdragit och som i korthet innebära, att en kvinna, som till följd

av havandeskap eller barnsbörd råkat i ekonomiskt nödläge, vilket ej avhjälpes

genom moderskapshjälp eller moderskapspenning, skall utan fattigvårdens

medverkan kunna erhålla mödrahjälp i mån av behov och i princip

utan återbetalningsskyldighet.

Såsom av det sagda framgår, skulle härigenom tillgodoses ett hjälpbehov,

som för närvarande i huvudsak fylles av fattigvården. Det är under dessa

förhållanden av vikt att söka uppdraga en så markerad gräns som möjligt

de båda hjälpformerna emellan. Kommissionen har beaktat detta önskemål

på det sättet, att från rätt till mödrahjälp undantagits allenast kvinnor, som

av fattigvården omhändertagits för varaktig försörjning, men däremot icke

sådana, vilka själva eller jämte sin familj åtnjuta fattigvård i annan form.

Det har vidare föreslagits, att, så snart förutsättning i något fall föreligger

för beviljande av mödrahjälp, denna skall givas sådan storlek, att den täcker

kvinnans hela understödsbehov, även om detta icke skulle kunna anses i

sin helhet vara förorsakat av havandeskap eller barnsbörd. Fattigvård

och mödrahjälp skulle sålunda aldrig kunna utgå samtidigt till samma kvinna.

Säkerligen kommer en dylik gränsdragning i vissa fall att erbjuda svårigheter

vid tillämpningen. Särskilt befarar jag, att detta skall bliva fallet,

då det gäller att i hemmet hjälpa en kvinna, vars familj redan åtnjuter fattigvård.

Jag har därför övervägt en sådan ordning, att från rätt till mödrahjälp

skulle undantagas samtliga kvinnor, som i en eller annan form redan

av annan anledning än havandeskap eller barnsbörd åtnjöte fattigvård. Därigenom

skulle otvivelaktigt undgås den risk, som med kommissionens förslag

föreligger, för att kommunerna till vinnande av lättnad i fattigvårdsutgifterna

i alltför stor utsträckning skola söka bereda sina barnaföderskor mödrahjälp.

Emellertid skulle en dylik begränsning innebära, att mödrarna uppdelades

i två kategorier, vilkas hjälpbehov tillgodosåges efter principiellt skilda

linjer — en grupp med mödrahjälp, en annan med fattigvård — samt att

de sämst ställda mödrarna berövades de förmåner, som mödrahjälpen kan

innebära. Jag anser mig därför icke kunna förorda en dylik lösning utan

ansluter mig till kommissionens förslag. Vid tillämpningen på de enskilda

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

fallen bör det emellertid vara vederbörande hjälporgan angeläget att tillse,

att missbruk av mödrahjälpen av nyss antydd innebörd undgås.

I de angivna förutsättningarna för erhållande av mödrahjälp, sådana de

utformats i kommissionens författningsförslag, vill jag förorda ett par jämkningar.

Hjälp skulle sålunda beviljas, då kvinnan i anledning av havandeskap

eller barnsbörd är i trängande behov av understöd »för sig eller barnet».

Lämpligheten av att särskilt angiva behov för barnets vidkommande

synes mig kunna ifrågasättas. Om mödrahjälpen angåves såsom hjälp endast

åt kvinnan, skulle nämligen undvikas, att formella svårigheter uppstode

vid ett genomförande av de förslag, vilka framlagts av 1934 års barnpensioneringssakkunniga

i deras den 18 november 1936 avgivna betänkande rörande

förskottering av underhållsbidrag till barn utom äktenskap m. fl. (statens

offentliga utredningar 1936: 47). Berörda förslag avser att bereda understöd

åt vissa grupper av barn, huvudsakligen de utomäktenskapliga. Sålunda

skulle ensamstående moder i lägre inkomstgrupp av det allmänna kunna erhålla

underhållsbidrag för barnet, därest fadern underläte att erlägga det bidrag,

vartill han enligt rättens beslut eller ingånget avtal är pliktig — s. k.

bidragsförskott. Ehuru jag ännu ej kunnat ingå i närmare prövning av detta

förslag, synes det mig dock av betydelse att söka uppnå en klar avgränsning

mellan mödrahjälpens och bidragsförskottens tillämpningsområden. Detta

syfte skulle kunna nås, örn mödrahjälpen gives karaktär av hjälp allenast

åt modern. Goda skäl för en sådan lösning föreligga såtillvida, som man

under barnets första levnadsmånader lärer kunna tala om något egentligt

behov av understöd, uteslutande hänförligt till barnet, endast försåvitt detta

vårdas skilt från modern. I sådant fall skall emellertid barnets behov enligt

förslaget icke tillgodoses genom mödrahjälpen. Det må också erinras örn

att kostnaderna för barnets första utrustning äro avsedda att bestridas ur

moderskapspenningen. Här åsyftade jämkning i förslaget innebär sålunda

knappast någon reell ändring av detsamma.

Kommissionen har vidare föreslagit, att för erhållande av mödrahjälp

skulle krävas, att »trängande behov» därav förelåge. Häremot vill jag

erinra, att det enligt min mening ligger i sakens natur, att örn mödrahjälpen

icke blott formellt utan även reellt skall medföra en förbättring i mödrarnas

ställning, behovsprövningen ej bör givas fullt samma stränga karaktär

som vid prövning av fattigvårdsbehov. Med hänsyn härtill anser jag

det icke lämpligt att stadga, alt hjälpbehovet skall vara »trängande». Det

torde vara med mödrahjälpens innebörd mera överensstämmande att föreskriva,

att »uppenbart behov» av hjälp skall föreligga.

Vad kommissionen anfört rörande den tid, under vilken mödrahjälpen bör

få åtnjutas, dennas storlek och form samt beredande av bostad och vård åt

kvinnan giver från min sida anledning till erinran allenast i ett par hänseenden.

Jag vill förutskicka, att ett genomförande av nyssnämnda av 1934

års barnpensioneringssakkunniga avgivna förslag skulle komma att väsentligt

förbättra de ensamstående mödrarnas ställning beträffande tiden efter

nedkomsten och sålunda minska deras hjälpbehov — förutsatt att mildra
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

hjälpen göres subsidiär i förhållande till bidragsförskotten. I anledning härav

skulle för sådant fall kunna ifrågasättas någon sänkning av mödrahjälpens

maximibelopp, 300 kronor. Då nämnda förslag emellertid ej avser att

erbjuda några förmåner för det stora flertalet gifta mödrar, synes det lämpligare

att icke låta ett genomförande av detsamma föranleda någon generell

sänkning av mödrahjälpens maximibelopp utan överlåta åt de beslutande

organen att vid hjälpens utmätande taga erforderlig hänsyn till den

minskning av hjälpbehovet, som kan komma att inträda vid ett genomförande

av nyssberörda förslag.

I fråga om mödrahjälpens fördelning å tiden före respektive efter nedkomsten

ha ganska delade meningar framträtt vid remissbehandlingen. Kommissionen

har, såsom tidigare anförts, föreslagit ett stadgande av innebörd,

att 100 kronor städse skulle reserveras för tiden efter nedkomsten. Härigenom

har kommissionen avsett att vinna garanti för att sambandet mellan

mor och barn skall kunna upprätthållas under minst sex veckor. I en del

yttranden lia erinringar framställts mot denna uppdelning, varvid gjorts gällande,

att en större del av hjälpen borde reserveras för tiden efter nedkomsten

och amning därigenom möjliggöras under längre tid. Utgår man från att

mödrahjälpen främst skall åsyfta att motverka aborterna, lär kommissionens

förslag få anses ha goda skäl för sig. Lägger man åter huvudvikten vid

att genom mödrahjälpen främja den naturliga uppfödningen, bör givetvis så

stor del av hjälpen som möjligt reserveras för tiden efter nedkomsten.

Mödrahjälpen bör emellertid enligt min mening icke generellt lägga huvudvikten

vid vare sig det ena eller andra av dessa ändamål. De individuella förhållandena

växla självfallet väsentligt. I ett fall kan sålunda abortmomentet

vara särskilt framträdande och kvinnans belägenhet under havandeskapstiden

svår, medan amning under nämnvärd tid efter nedkomsten med hänsyn till

hennes personliga förhållanden ej rimligen kan komma i fråga. I ett annat

fall åter gör sig särskilt behov av hjälp före nedkomsten icke gällande. För

att dessa skiftande förhållanden på bästa sätt må kunna beaktas böra generella

regler för hjälpens fördelning å tiden före respektive efter nedkomsten

icke givas. Jag förordar därför, att den i detta hänseende föreslagna bestämmelsen

utgår.

Gentemot förslaget, att hjälp skulle kunna lämnas även i form av lån, har

jag intet att erinra. Fastmera anser jag en dylik hjälpform kunna erbjuda

åtskilliga fördelar. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang.

Jag vill dock förorda, att lånen göras räntefria samt att säkerhet för beviljat

lån som regel icke kräves. Det organ, som beviljat lån, bör ock äga rätt att.

då så prövas skäligt, medgiva anstånd med dess återbetalande. Då skäl

föreligger för befrielse från återbetalningsskyldighet, bör det ankomma på

Kungl. Maj:t att därom besluta.

I vissa remissyttranden ha yppats farhågor rörande spädbarnshemmens

verksamhet vid mödrahjälpens införande. Dessa farhågor synas mig överdrivna.

Jag vill till en början betona, att det enligt förslaget kommer att

stå varje spädbarnshem fritt att mottaga en kvinna, som för viss tid be
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

109

viljats mödrahjälp, eller icke. Och vidare gäller, att om den tid, för vilken

mödralijälpen beviljats, är för kort enligt de för intagning å hemmet gällande

reglerna, bör, såsom kommissionen framhållit, kvinnans hemortskommun

kunna träda in för kostnaden under den återstående tiden. Anledning

saknas för visso att antaga, att kommunernas hittills visade förståelse för

behövande mödrars vistelse å spädbarnshem skulle komma att upphöra efter

mödrahjälpens införande. För kommunerna medför ju mödrahjälpen under

alla omständigheter minskade utgifter därigenom, att i varje fall någon del av

vistelsen å spädbarnshemmet kommer att bekostas av staten.

I ett par yttranden har framhållits, att mödrahjälpens införande borde föranleda

anordnande av två skilda slag av spädbarnshem, ett för kortare och

ett för längre tids vistelse. Även örn en sådan uppdelning kan komma att

visa sig lämplig, torde dock erfarenheten få bliva bestämmande för de åtgärder,

som härutinnan från statsmakternas sida möjligen kunna visa

sig erforderliga. Skulle ett ökat behov av spädbarnshem komma att uppstå,

torde Kungl. Maj:t jämväl i fortsättningen böra främja en utveckling i denna

riktning.

Till spörsmålet om försörjningspliktigas ersättningsskyldighet för utgiven

mödrahjälp återkommer jag i det följande. Dessförinnan vill jag angiva min

ståndpunkt till den betydelsefulla frågan örn hjälpverksamhetens organisation.

Kommissionens förslag att uppdraga beslutanderätten i mödrahjälpsärendena

åt en för hela riket gemensam nämnd, statens familje- och barnanämnd,

har i flertalet remissyttranden avstyrkts. Även jag delar den uppfattningen,

att en dylik nämnd icke skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla de

uppgifter, den enligt förslaget skulle få sig förelagda. Jag erinrar sålunda om

att kommissionen räknat med omkring 10,000 bifallna hjälpframställningar

årligen. Rent principiellt måste det möta synnerliga svårigheter för ett

centralt organ att omhänderha en ingående realprövning av förhållanden av

den personliga natur, varom här är fråga. Och uppenbart torde också vara,

att den kvantitativa arbetsprestationen skulle bliva så avsevärd, att farhågor

för en ur saksynpunkt hinderlig långsamhet i handläggningen icke kunna

avvisas. Det faktiska avgörandet skulle säkerligen ''sorn regel komma att träffas

av de beredande organen, d. v. s. barnavårdsnämnderna och deras föredragande.

Obestridligen bör en decentralisation jämväl vara ägnad att avsevärt

påskynda ärendenas behandling.

Såsom vid remissbehandlingen från skilda håll påyrkats, lär man därför

böra avvisa tanken på ett centralt beslutande organ och i stället söka sig

fram på decentralisationens väg. Olika meningar ha gjort sig gällande i frågan

örn det lämpligaste organet för hjälpverksamhetens handhavande. Man

har tänkt sig flera olika såväl kommunala organ som länsorgan.

Enligt min mening skulle den bästa lösningen av organisationsfrågan vinnas,

örn för ändamålet inrättas särskilda nämnder, en för varje landstingsområde

eller för varje stad, som ej deltager i landsting. Dylika nämnder

skulle kunna ingå i en verklig prövning av ärendena och dock tillgodose det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

grundläggande kravet på ett snabbt avgörande. De kunna vidare förutsättas

besitta någon kännedom om de lokala förhållandena och vid behov lätt inhämta

nödiga kompletterande upplysningar.

De av mig förordade nämnderna, som lämpligen betecknas mödrahjälpsnä

rander, torde böra bestå av ordförande och två ledamöter

.jämte suppleanter. Av dessa torde ordföranden och dennes suppleant böra

utses av Kungl. Maj :t samt en ledamot jämte suppleant utses av vederbörande

landsting respektive stadsfullmäktige, de senare för en tid av två år. Den

andre ledamoten jämte suppleant synes lämpligen böra utses av vederbörande

barnavårdsförbund såsom utgörande en sammanslutning av länets barnavårdsnämnder,

likaledes för en tid av två år. Därest barnavårdsförbund ej

begagnar sig av rätten att utse en ledamot jämte suppleant, torde även dessa

böra förordnas av Kungl. Maj:t. För Stockholms stad, som ej ingår i något

barnavårdsförbund, torde utom ordföranden en ledamot jämte suppleant

böra utses av Kungl. Majit. Ersättning till ordförande och ledamöter av mödrahjälpsnämnd

synes böra i form av dagarvode och i förekommande fall

resekostnadsersättning utgå med belopp, som Kungl. Maj :t må äga bestämma.

För den erforderliga lokala utredningen synes mig välbetänkt att anlita

barnavårdsnämnderna på sätt kommissionen föreslagit. Enligt förslaget

skulle emellertid för detta ändamål barnavårdsnämnderna utrustas med särskilda,

av den centrala nämnden utsedda kvinnliga föredragande. Denna

anordnings lämplighet har från åtskilliga håll ifrågasatts. Med hänsyn till

den yppade tvekan rörande förslagets lämplighet, vilken även jag delar, synes

det böra överlåtas åt varje barnavårdsnämnd att själv bestämma rörande

lämpligaste sättet för ärendenas utredning. Det lär te sig naturligt, då det

gäller ogifta kvinnor, att taga barnavårdsmännen i anspråk.

Stadgande om barnavårdsnämndernas befattning med mödrahjälpen lärer

böra intagas i barnavårdslagen. Förslag i sådant syfte torde böra föreläggas

riksdagen. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang.

Kommissionens förslag att närmast såsom konsulenter för mödrahjälpsverksamheten

anlita barnavårdsförbundens s. k. barnavårdsombud och i samband

därmed lagfästa barnavårdsförbunden har vid remissbehandlingen mött

åtskillig kritik. De skäl, som därvid i allmänhet anförts, synas mig bärande.

Jämväl utan ett dylikt lagfästande torde ett önskvärt samarbete mellan

barnavårdsförbunden och deras ombud samt barnavårdsnämnderna med

avseende å den nya hjälpverksamheten kunna komma till stånd. Däremot

kan jag, med den decentralisation av mödrahjälpens administration, som jag

förordat, icke finna behövligt, att särskilda föreskrifter nu meddelas rörande

verksamhetens övervakande.

Då jag har för avsikt att inom kort föreslå överflyttning till socialstyrelsen

från och med den 1 januari 1938 av socialdepartementets byrå för fattigvård

och barnavård, synas besvär över mödrahjälpsnämndernas beslut lämpligen

kunna prövas av socialstyrelsen.

Förfarandet vid ansökan om mödralijälp synes lämpligen böra vara följande.

Ansökan bör ingivas till barnavårdsnämndens ordförande. Då hjälpen ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

lil

går helt av statsmedel, torde icke finnas anledning att såsom behörig barnavårdsnämnd

stadga annan än nämnden i den kommun, där kvinnan vistas.

Ansökan bör beträffande ogift moder även få göras av barnavårdsmannen.

Nämnden skall vara pliktig att skyndsamt verkställa erforderlig utredning

och därefter snarast möjligt avgiva yttrande, innefattande förslag till hjälpåtgärder.

Yttrandet jämte övriga handlingar i ärendet skall därefter överlämnas

till mödrahjälpsnämnden. Sedan denna nämnd beslutat i ärendet,

delgives beslutet barnavårdsnämnden. Barnavårdsnämnden bör ha att verkställa

beslutet samt att kontrollera, att hjälpen kommer till användning i enlighet

med givna föreskrifter. Vid fullgörande av dessa uppgifter beträffande

hjälp till ogifta kvinnor synas nämnderna med fördel kunna biträdas av

barnavårdsmännen.

Sådan ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister torde

böra vidtagas, att barnavårdsnämnd blir pliktig att göra anmälan örn beviljad

mödrahjälp till det organ, som handhar registret över hjälpverksamheten

inom kommunen. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang.

Av det anförda torde framgå, att någon möjlighet för kvinnan att erhålla

mödrahjälp utan ortsmyndigheternas vetskap enligt mitt förslag icke kommer

att förefinnas. Jag behjärtar visserligen önskemålet att bereda kvinnan

sådan möjlighet, men jag finner det ogörligt att inom ramen av en samhällelig

hjälpverksamhet av ifrågavarande slag tillgodose detsamma. Däremot

synes det mig fullt berättigat att uppställa det kravet, att barnavårdsnämnderna

vid sin handläggning av förevarande ärenden iakttaga all möjlig hänsyn

till de sökande kvinnornas behov av diskretion.

Jag kommer så till den svårlösta frågan örn försörjningspliktigs ersättningsskyldighet

för utgiven mödrahjälp. Kommissionen har föreslagit sådan

skyldighet beträffande hjälp, som avsett kvinnans underhåll och icke lämnats

såsom lån. Ersättningsskyldighet skulle åvila lika väl den gifte som den

ogifte fadern. Därest ersättningsskyldigheten skulle behöva göras gällande

på rättslig väg, har detta ansetts böra ske genom anhängiggörande av talan

vid allmän domstol.

Avsevärda svårigheter möta förvisso att pa elt tillfredsställande sätt lösa

frågan örn bevakandet av en återkravsrätt från statens sida. Enligt kommissionens

förslag skulle den centrala nämnden a statsverkets vägnar inträda

i kvinnans rätt till underhållsbidrag. Det skulle följaktligen åvila nämnden

att iakttaga, att ersättningsskyldigheten fullgjordes, och att för sådant

ändamål vid behov anhängiggöra talan vid domstol. Ett tillämpande av

kommissionens förslag på den av mig förordade organisationen skulle innebära,

att motsvarande uppgift skulle tillkomma varje mödrahjälpsnämnd

med avseende å dess verksamhetsområde. Nämnderna skulle för detta ändamål

behöva tillgång till juridiskt skolat biträde. En sådan ordning for

tillvaratagandet av statens ersättningsanspråk måste med nödvändighet hilva

synnerligen tungrodd, samtidigt som den torde komma att kräva icke ringa

kostnader.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Vid mitt övervägande av de med regressrätten förenade spörsmålen har jag

också bibragts den uppfattningen, att rätten i fråga antingen bör inskränkas

på ett sätt, som skulle möjliggöra dess bevakande under väsentligt enklare

former, eller också helt utgå ur förslaget. Till en början synes kunna fastslås,

att regressrätten icke skulle få någon betydelse i fråga om mödrahjälp

till gifta kvinnor. Vid prövning av den gifta kvinnans behov av hjälp bör,

såsom kommissionen anfört, hänsyn helt naturligt tagas även till makens

ekonomiska förhållanden och hjälp icke beviljas i större omfattning än som

motiveras av makens bristande bidragsförmåga. Då emellertid regressrätten

enligt förslaget skulle få eftergivas, bland annat, i den mån så med hänsyn

till den underhållsskyldiges ekonomiska förhållanden prövades skäligt,

skulle i ett fall som det nu anförda något utrymme för ett senare regresskrav

i regel ej finnas, eftersom redan vid hjälpens beviljande makens ekonomiska

förhållanden beaktats. För den händelse ersättningskrav emellertid

i något fall senare skulle anses böra göras gällande, skulle möjlighet därtill

enligt förslaget finnas. Något mera påtagligt praktiskt behov av att

hålla en sådan möjlighet öppen torde dock ej föreligga. Det synes för övrigt

föga tilltalande, att staten för att återfå utgiven mödrahjälp skulle anhängiggöra

talan vid domstol mot den gifta kvinnans make.

Prövningen av de ogifta kvinnornas behov av hjälp skall i princip ske eftei

samma linjer, som nu angivits i fråga om de gifta. Förhållandena lära

dock ofta nödvändiggöra, att hjälp till en ogift moder beviljas utan hänsynstagande

till barnafaderns ekonomiska förhållanden. Kommissionen har erinrat

örn sådana fall, då fadern vägrar att utgiva bidrag eller ej kan anträffas

eller att faderskapet är tvistigt. I dylika fall skulle regressrätten givetvis

få betydelse, dock allenast om fadern har betalningsförmåga. Vid bedömande

av regressrättens praktiska värde i dessa fall bör dock observeras,

att det endast sällan torde kunna bli fråga om att erhålla åter hela den

utgivna mödrahjälpen. Sålunda bör, såsom kommissionen anfört, flera begränsningar

i regressrätten göras, så att den ej kommer att gå utöver de civilrättsliga

förpliktelserna. Vidare torde ofta mannens bidragsskyldighet av

domstolarna uppskattas till lägre belopp än det, varmed mödrahjälpen kan

komma att utgå — av Stockholms rådhusrätt exempelvis uppskattas denna

i regel till en krona om dagen under tiden sex veckor före och sex veckor efter

nedkomsten eller tillhopa 84 kronor.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden synes det mig i varje fall ej förefinnas

någon verklig anledning att stadga regressrätt gentemot den gifte fadern.

Visserligen måste det medgivas, att det icke är principiellt alldeles tillfredsställande

att behandla den gifte och den ogifte fadern olika. Men den

teoretiska olikställigheten skulle knappast få någon reell innebörd, därest

regressrätten, såsom jag finner naturligt, eftergives, så snart de ekonomiska

förhållandena sådant påkalla. Ett bibehållande allenast av regressrätt gentemot

den ogifte fadern skulle också möjliggöra, att den tungrodda och kostsamma

organisationen för rättens bevakande kunde slopas och statens återkravsrätt

göras gällande på ett något enklare sätt. Det synes nämligen gör
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

113

Kungl Maj:ts proposition nr 38.

ligt att ordna denna sak så, att barnavårdsmännen förpliktas att, i samband

med fullgörande av sitt nuvarande uppdrag att bevaka barnets ratt, a

statsverkets vägnar göra gällande kvinnans rätt till underhållsbidrag. Barnavårdsmännen

skulle jämväl kunna handha indrivningen av bidragen Ratten

att eftergiva utdömt bidrag, då så prövades skäligt med hänsyn Bil barnafaderns

ekonomiska förhållanden, borde däremot tillkomma Kungl. Maj.

på anmälan av vederbörande mödrahjälpsnämnd. _

Det syfte, man med regressrätten velat uppnå, bör emellertid i huvudsak

kunna ernås på en enklare och smidigare väg och utan vidtagande av de

lagändringar, som mitt ovan skisserade förslag skulle nödvändiggöra Jag

åsyftar härvid möjligheten att för ändamålet utnyttja låneformen vid hja - pens beviljande. Mödrahjälpsnämnderna kunna därvid föreskriva, att hjärpen

eller viss del därav, motsvarande faderns beräknade bidrag, skall utgå

såsom lån. Visar det sig sedan, att fadern ej kan utgiva beräknat bidrag,

bör lånet eller motsvarande del därav efterskänkas på sätt nyss angivits.

Barnavårdsmännen, genom vilka mödrahjälpen torde komma att ga bora

ock ha viss möjlighet att kontrollera, att faderns bidrag i förekommande fall

kommer till användning för hjälpens återgäldande. Örn denna ordning tilllämpas

i de fall, då faderns bidragsförmåga är okänd vid hjälpens beviljande

eller då så eljest finnes lämpligt, böra enligt min åsikt statens ersättningsanspråk

kunna i tillräcklig omfattning tillgodoses. Jag vill av nu anförda

skäl förorda, att bestämmelserna om regressrätt helt utgå ur forslaget.

Vad slutligen angår kostnaderna för mödrahjälpen, torde det endast vara

möjligt att uppskattningsvis angiva dessa. Även örn jag finnér sannolikt, att

kommissionen räknat i underkant, anser jag mig, i avvaktan på närmare erfarenhet,

böra biträda den av kommissionen gjorda uppskattningen, 2,000,000

kronor för dot första verksamhetsåret. e

I enlighet med det anförda har jag låtit utarbeta förslag till förordning

örn mödrahjälp, vilken förutsättes träda i kraft den 1 januari 1938.

lil. Anslagsbehov budgetåret 1937/1938.

.lag övergår härefter till slutligt övervägande av anslagsbehovet för nu behandlade

ändamål under nästa budgetar.

Såsom jag redan tidigare vid anmälan av anslagen under femte huvudtiteln

(punkt 36) anfört, har socialstyrelsen i skrivelse den 22 augusti 1936

framlagt förslag rörande beräkningen för nästa budgetår av anslagen undci

rubriken sjukförsäkring. Styrelsen har därvid utgått från de för närvarande

gällande bestämmelserna rörande användningen av dithörande anslag

under deras tidigare rubricering, nämligen dels till bidrag till sjukkassor,

dels ock till moderskapsunderstöd.

I fråga örn medelsbehovet för bidrag till sjukkassor har styre - sen inledningsvis anfört, att av det för detta ändamål för budgetåret 1936

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. I sand. Nr 38.

opaginerad Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

1937 anvisade anslaget, uppgående till 10,225,000 kronor, hade utbetalts

1,128,900 kronor och enligt verkställd uppskattning återstode att under budgetåret

utbetala 11,958,300 kronor. Hela det för budgetåret 1936,1937 behövliga

beloppet kunde i enlighet härmed uppskattas till 13,087,200 kronor,

innebärande ett överskridande av anslaget med omkring 2,860,000 kronor!

Anledningarna till överskridandet vore, att kassorna i större utsträckning än

av styrelsen förutsetts begagnat sig av möjligheten att erhålla förskott å

statsbidragen samt att sjukligheten i kassorna varit avsevärt högre än styrelsen

förutsatt vid sina anslagsäskanden för budgetåret 1936/1937.

Styrelsen har därefter i fråga om beräkningen av nu berörda anslag för

budgetaret 1937/1938 framhållit, att därvid en uppskattning måste göras beträffande

dels det sannolika medlemsantalet i sjukkassorna vid utgången av

åren 1936 och 1937, dels sjukligheten i kassorna under dessa båda år, dels

ock omfattningen av under året utgiven sjukvårdsersättning och moderskapshjälp.

I dessa hänseenden har styrelsen anfört huvudsakligen följande.

Antalet statsbidragsberättigade medlemmar i de erkända sjukkassorna hade

i nSnnnan iagl,ttUfPgaotlll1LrUnt tal 992’000 vid slutet av år 1936 och till

l,0o9,000 vid slutet av år 1937.

Sjukligheten angåves genom sjuktalet, d. v. s. antalet sjukhjälpsdagar per

medlem. Vid uppskattning av sjuktalet hade styrelsen icke ansett sig kunna

ulkna nied att det for 1935 preliminärt beräknade sjuktalet — 14 32 — skulle

bil bestående. Aven om styrelsen hoppades att genom samverkan, särskilt

med centralsjukkassorna, kunna få till stånd organisatoriska åtgärder för

motverkande av ökningstendensen hos sjuklighetssiffrorna, hade dock styrelsen

av försiktighetsskäl funnit sig böra förutsätta, att sjukligheten inom

kassorna bomme att stiga även under åren 1936 och 1937. För dessa båda

ar hade styrelsen därför uppskattat sjuktalet till 15 respektive 16

Vtid anginge kassornas utgifter för sjukvårdsersättning och moderskapshjalp,

hade uppskattningen i förstnämnda hänseende skett med utgångspunkt

fran kassornas faktiska utgifter av detta slag under år 1935 samt med

liansynstagande till den stegring av dessa kostnader, som med säkerhet komme

att aga runi under de närmaste åren, dels i samband med sjukvårdsförs,

a.^r!ngens utvidgning till att även omfatta medlemmarnas barn och dels som

toljd av ett ökat utnyttjande av sjukvårdsförsäkringens prestationer allteftersom

kännedomen om försäkringen bleve mera allmän bland kassornas medlemmar.

Utbetalningarna av moderskapshjälp slutligen hade för åren 1936

och 1937 uppskattats till ett 10 °/o högre belopp per kvinnlig medlem räknat

an motsvarande summa för år 1935. En sådan höjning hade styrelsen ansett

motiverad med hänsyn dels till att en viss stegring i födelsetalet syntes vara

att förvänta för arén 1936 och 1937 och dels till den inträdda ökningen av

antalet kvinnliga medlemmar i kassorna.

Utbetalningen av statsbidragen hade styrelsen vidare beräknat komma att

äga rum förskottsvis för 48 procent av statsbidragens sammanlagda belopp.

Med de antaganden, för vilka nu redogjorts, har styrelsen uppskattat medelsbehovet

för bidrag till sjukkassor för nästa budgetår till sammanlagt

13,542,560 kronor eller i runt tal 13,540,000 kronor.

Vidkommande härefter socialstyrelsens anslagsberäkningar rörande anslag

till moders kaps under stöd har styrelsen i sin förutnämnda skri
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

velse den 22 augusti 1936 meddelat, att från det för budgetaret 1936/1937 anvisade

anslaget för ifrågavarande ändamål — 1,470,000 kronor — under innevarande

budgetår utbetalats 111,000 kronor, varjämte enligt verkställd

uppskattning återstode att under samma år utanordna ytterligare 1,615,900

kronor. För nämnda budgetår skulle således sammanlagt erfordras 1,726,900

kronor, innebärande ett överskridande av anslaget med i runt tal 257,000 kronor.

Anledningen till överskridandet vore enligt styrelsen delvis att söka i

den omständigheten, att antalet ansökningar örn moderskapsunderstöd ökats

utöver det av styrelsen beräknade antalet, men berodde även på den jämlikt

beslut den 17 januari 1936 av Kungl. Maj:t medgivna ändrade utbetalningsordningen

från och med första kvartalet 1936, vilken ordning medfört en

förskjutning av utbetalningarna tvenne budgetår emellan. Med hänsyn till

erfarenheten från de senast förflutna kvartalen har styrelsen ansett sig böra

räkna med att moderskapsunderstöd komme att för budgetåret 1937/1938

utgivas för i runt tal 52,800 barnbördsfall. Enligt denna förutsättning erfordrades

för utbetalning av ersättningar för moderskapsunderstöd 1,592,990

kronor eller i runt tal 1,590,000 kronor.

Anslaget till moderskapsunderstöd har styrelsen på grund därav ansett böra

för nästa budgetår uppföras med 1,590,000 kronor.

Departementschefen.

Socialstyrelsen har vid sina beräkningar av det för bidrag till sjukkassor

under nästa budgetår erforderliga anslaget funnit, att under förutsättning

av oförändrade grunder för statsbidrags utgående ett belopp av

13,540,000 kronor behövde för ändamålet anvisas. Därvid har styrelsen uppskattningsvis

sökt fastställa vissa faktorer, nämligen sjukligheten inom sjukkassorna

under åren 1936 och 1937, antalet medlemmar inom desamma vid

utgången av dessa år samt slutligen omfattningen av under samma ar utgiven

sjukvårdsersättning och moderskapshjälp. Vid uppskattningen av sjuktalet

har styrelsen funnit sig av försiktighetskäl böra förutsätta, att sjukligheten

under de närmaste åren skulle uppvisa en fortgående stegring, på grund varav

sjuktalet av styrelsen angivits till 15 för år 1936 och till 16 för år 1937.

Även örn jag därvid —- med hänsyn till sjuktalet för ar 1935, vilket preliminärt

uträknats till 14.32 — finner mig böra godtaga en höjning av sjuktalet

för år 1936 till 15, synes mig dock knappast anledning föreligga att för innevarande

år räkna med en ytterligare stegring av sjuktalet. Jämväl för sistnämnda

år räknar jag sålunda med sjuktalet 15. Ilärav föranledes en motsvarande

minskning i styrelsens anslagsberäkning, vilken minskning, enligt

vad jag under hand inhämtat från styrelsen, kan beräknas till 310.000

kronor. Styrelsens anslagsberäkning skulle vid sådant förhållande givit till resultat,

att ett belopp av 13,230,000 kronor skulle vara erforderligt.

Enär invändningar i övrigt mot sagda beräkning ej synas mig böra göras,

finner jag mig vid mitt ställningstagande till frågan örn anslagsbehovet

för sjukkasseväsendet under nästa budgetår böra utgå från den senast angivna

siffran, 13,230,000 kronor. Uppenbart är emellertid, att den i det före
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 3H.

gående förordade höjningen av det till sjukkassorna i form av moderskapsbidrag

utgående statsbidraget, vilken böjning skulle inträda med ingången av år

1938, måste föranleda ökade kostnader. Enligt vad jag inhämtat, kan statsbidraget

under nästa budgetår för varje tiotal kronor, varmed statsbidraget

per barnbördsfall, inträffande efter den 1 januari 1938, i genomsnitt ökas,

beräknas stiga med 21,145 kronor. Då styrelsen vid sina beräkningar såväl

för kalenderåret 1936 som för 1937 förutsatt ett i genomsnitt utgående

statsbidrag per barnbördsfall av 41 kronor, kommer tydligen ökningen av

statsbidraget — vid bifall till den föreslagna nya ordningen — att utgöra

skillnaden mellan det föreslagna statsbidraget av 75 kronor per barnbördsfall

och det nu utgående statsbidraget av 41 kronor eller sålunda 34 kronor.

Med tillämpande av nyss angivna beräkningsgrund skulle statsbidragets

ökning komma att belöpa sig till i runt tal (3.4 X 21,145) 72,000 kronor.

Den enligt förslaget föreliggande möjligheten för kvinna att utbekomma

förskott å henne tillkommande moderskapslijälp skulle dock kunna föranleda

en ytterligare höjning. Då emellertid, enligt vad jag från socialstyrelsen

inhämtat, anslagsbehovet av nu angivna grund kan för den första tiden

förväntas bliva relativt obetydligt, har jag ansett mig kunna lämna denna

omständighet obeaktad. Det för nästa budgetår erforderliga anslaget till

bidrag till sjukkassor skulle under angivna förutsättningar sålunda kunna

beräknas till (13,230,000 + 72,000) 13,302,000 kronor eller i avrundat tal

13,300,000 kronor.

Jag övergår härefter till socialstyrelsens beräkning av anslagsbehovet till

moderskapsunderstöd. För nämnda ändamål har styrelsen ansett

ett anslag av 1,592,990 kronor erforderligt. Däri ingå, enligt vad som under

hand meddelats, dels 97,000 kronor, utgörande ersättning, som antagits

skola återstå för första kvartalet 1937, dels 1,204,000 kronor, utgörande ersättning

för andra, tredje och fjärde kvartalen 1937, dels ock slutligen ett

belopp av 291,990 kronor, som utgör beräknat förskott å ersättningen för

första kvartalet 1938. Denna beräkning ger mig icke anledning till erinran.

Med utgångspunkt från nämnda belopp, 1,592,990 kronor, har jag

sökt uppskatta den ökning av anslagsbehovet, som föranledes av förslaget

om en med 75 kronor utgående moderskapspenning. De i styrelsens anslagsberäkning

ingående, för olika delar av år 1937 kalkylerade ersättningsbeloppen

böra vid denna uppskattning alltjämt läggas till grund. Däremot måste

med hänsyn därtill att de nya bestämmelserna örn moderskapspenmng

föreslås skola träda i tillämpning från den 1 januari 1938 — den å förra

hälften av år 1938 belöpande ersättningen för nu ifrågavarande ändamål särskilt

uppskattas.

I sistnämnda avseende har jag utgått från att statsverket — såsom jag tidigare

angivit skulle för i runt tal 80,000 barnaföderskor få vidkännas en

utgift å 75 kronor i form av antingen bidrag till moderskapshjälp eller moderskapspenning.

För första halvåret 1938 skulle man sålunda böra räkna

med i runt tal 40,000 barnaföderskor. Av dessa torde emellertid, enligt vad

jag inhämtat, omkring 8,250 barnaföderskor kunna förutsättas tillhöra sjuk
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

kassa, vadan man för den tid, varom nu är fråga, skulle hava att räkna med

(40,000 — 8,250) 31,750 till moderskapspenning berättigade barnaföderskor.

Med ledning av denna siffra skulle beloppet av det på nämnda halvår belöpande

statsbidraget kunna uppskattas till (31,750 X 75) 2,381,250 kronor.

Härvid bör emellertid särskilt beaktas, att enligt förslaget statsbidraget till

moderskapspenning skall månadsvis utbetalas av tillsynsmyndigheten. Med

hänsyn därtill lär den på månaderna maj och juni 1938 belöpande delen

av statsbidraget icke hinna utanordnas före budgetårets utgång. Vid sådant

förhållande skulle endast två tredjedelar av förut angivna belopp, 2,381,250

kronor, behöva tagas i beräkning eller 1,587,500 kronor. Å andra sidan påkallas

i anledning av den möjlighet, som enligt förslaget står kvinna till buds

att under angiven förutsättning erhålla förskott å moderskapspenning, en

höjning av nyss angivna belopp. Efter samråd med socialstyrelsen har jag

i detta avseende räknat med ett behov av ytterligare 160,000 kronor. Statsbidraget

för första halvåret 1938 skulle sålunda böra uppskattas till 1,747,500

kronor.

Hela anslagsbeloppet till moderskapspenning skulle enligt den nu gjorda

uppskattningen uppgå till (97,000 “I- 1,204,000 “f" 1,747,500) 3,048,500 kronor

eller i runt tal 3,050,000 kronor. Anslaget synes mig för budgetåret 1937/1938

böra upptagas under rubriken moderskapsunderstöd och moderskapspenning.

Beträffande kostnaderna för den föreslagna mod r ahjälpen vill jag

i detta sammanhang slutligen erinra därom, att densamma av mig i det föregående

för helt år uppskattats till 2,000,000 kronor. Då bestämmelserna rörande

mödrahjälpen avsetts skola träda i tillämpning den 1 januari 1938.

böra kostnaderna för verksamheten under första halvaret 1938 beräknas till

hälften av det angivna beloppet eller till 1,000,000 kronor. Av anslaget ifråga

böra jämväl bestridas kostnaderna för de för administrationen av verksamheten

förutsatta mödrahjälpsnämnderna.

Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition
ej

mindre förelägga riksdagen till antagande följande i enlighet

med förut anförda grunder inom socialdepartementet

upprättade förslag, nämligen

dels till förordning om moderskapspenning;

dels till förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen

den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor;

dels ock till förordning örn mödrahjålp;

än även föreslå riksdagen att

dels till Bidrag till sjukkassor för budgetåret 1937/1938 anvisa

ett förslagsanslag av..............kronor 13,300,000;

dels till Moderskapsunderstöd och moderskapspenning för

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

samma budgetår anvisa ett förslagsanslag

av .............................. kronor 3,050,000;

dels ock till Mödrahjälp för samma budgetår anvisa ett

förslagsanslag av .................... kronor 1,000,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga.

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

MODERSKAPSPENNING OCH

MÖDRAHJÄLP

AVGIVET AV

BEFOLKNINGS KOMMISSIONEN

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Befolkningskommissionen får härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna

ett betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp.

Den närmaste handläggningen av detta ärende har ankommit på en inom

kommissionen nedsatt delegation, bestående av herr Österström, ordförande,

samt med. doktor Andreen-Svedberg och fru Västberg.

Såsom delegationens sekreterare har tjänstgjort förste amanuensen i Kungl.

Socialdepartementet H. Rahm.

De vid betänkandet fogade författningsförslagen hava granskats av e. o.

hovrättsassessorn H. Zetterberg. . .

I ärendets slutbehandling hava deltagit befolkningskommissionens samtliga

ledamöter.

Stockholm den 9 januari 1936.

Å Befolkningskommissionens vägnar:

NILS WOHLIN.

Håkan Rahm.

opaginerad Kontrollera mot PDF

innehållsförteckning.

Sid.

Kap. I. Reformering av sjukkassornas moderskapshjälp samt moderskaps
understöden

..................................................

Gällande bestämmelser ........................................

Översikt av tillämpningen ....................................

Reformförslag ................................................

Kommissionens yttrande och förslag............................

Kap. II. Hjälp åt nödställda mödrar......................................

Allmän motivering............................................

Kvinnor, som böra ifrågakomma till åtnjutande av mödrahjälp..

Behovsprövningen ...............................;............

Tid, under vilken mödrahjälp bör få åtnjutas, samt hjälpens storlek

Mödrahjälpens form ..........................................

Beredande av bostad och vård åt kvinnan ....................

Förhållandet mellan mödrahjälp och fattigvård ................

Försörjningspliktigas ersättningsskyldighet ......................

Kap. III. Organisationen av de i föregående kapitel föreslagna åtgärderna----

Kap. IV. Kostnadsberäkningar ............................................

7

7

9

10

14

27

27

36

36

39

41

42

49

49

52

62

Bilagor:

Författningsförslag:

1) Förordning örn moderskapspenning och mödrahjälp ....................

2) Lag örn ändrad lydelse av 25 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) örn

barn utom äktenskap..............................................

3) Lag örn ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barna
vård

och ungdomsskydd (barnavårdslagen) ..........................

4) Kungörelse örn ändrad lydelse av §§ 23 och 29 i reglementet den 21 no
vember

1919 (nr 798) för barnmorskor..............................

5) Kungörelse örn ändrad lydelse av 5 § i kungörelsen den 28 juni 1935

(nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård......................

6) Kungörelse örn ändrad lydelse av § 59 i allmänna läkarinstruktionen den

19 december 1930 (nr 442) ........................................

7) Förordning örn ändrad lydelse av 1, 8 och 32 §§ i förordningen den 26

juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor..........................

8) Kungörelse örn ändring i vissa delar av kungörelsen den 26 juni 1931

(nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor ........................

64

67

68

70

71

71

72

72

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tabeller:

I. Antal i sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, moderskapsförsäkrade

kvinnor den 31 december åren 1924—1934 jämte antal barnbördsfall

och moderskapshjälpsdagar samt utbetald moderskapshjälp

under vart och ett av angivna år................................ 73

n. Antal i erkända sjukkassor försäkrade kvinnor den 31 december 1934

jämte antal barnbördsfall och moderskapshjälpsdagar samt utbetald

moderskapshjälp under samma år inom olika centralsjukkasseområden

............................................................ 74

lil. Antal barnbördsfall, för vilka moderskapsunderstöd utgivits under år

1934, samt utbetalda understöd, fördelat å olika centralsjukkasseområden

........................................................ 70

IY. Översikt av antalet vårdplatser för mödrar på spädbarnshemmen ____ 78

opaginerad Kontrollera mot PDF

KAP. 1.

Reformering- av sjukkassornas moderskapshjälp samt

moderskapsunderstöden.

Gällande bestämmelser. Från och med år 1913 har statsbidrag utgått till

sjukkassor som meddelat moderskapshjälp åt sina kvinnliga medlemmar.

Genom statsmakternas beslut år 1931 skedde en genomgripande reform av

siukkasseväsendet, vars väsentliga innebörd var, att å varje ort endast skulle

få finnas en sjukkassa, som vore berättigad till statsbidrag för sin verksamhet.

Den kassa som skulle komma i åtnjutande av statsunderstöd, måste bliva i

viss ordning erkänd. Kvinna, som vöre medlem i sålunda erkänd sjukkassa,

skulle städse äga åtnjuta moderskapshjälp vid barnsbörd. Denna hjälp utökades

tillika väsentligt i jämförelse med den förutvarande moderskapshjalpen.

Såsom en komplettering till moderskapshjälpen infördes samtidigt bestämmelse

om rätt till understöd av statsmedel — moderskapsunderstod — tolde

kvinnor, som ej vore sjukförsäkrade och som hade behov av hjälp till

lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna.

De år 1931 antagna, alltjämt gällande bestämmelserna i ämnet innehålla

huvudsakligen följande.

Enligt 32 § i förordningen den 26 juni 1931 örn erkanda sjukkassor skall

centralsjukkåssa vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp k t kvinnlig medlem,

som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under

oavbrutet minst 270 dagar. Moderskapshjälpen skall omfatta dels ersättning

enligt fastställd taxa för biträde av barnmorska vid förlossningen (barnmorskevård)

eller för vård å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock ett understöd

i penningar för varje dag (moderskapspenning), motsvarande den

sjukpenning barnaföderskan är tillförsäkrad. Är hon icke tillförsäkrad sjukpenning

eller tillförsäkrad sjukpenning till lägre belopp än två kronor, skall

moderskapspenningen dock utgå med två kronor. Om centralsjukkassan utgiver

ersättning för vård å förlossningsanstalt, äger kassan minska den kvmnan

för vårdnadstiden tillkommande moderskapspenningen med belopp,

som motsvarar kassans kostnader för vården. Om kvinnans familj eller annan

för sitt uppehälle är väsentligen beroende av henne, får dock högst halva

moderskapspenningen på detta sätt avdragas. Moderskapspenning skall utgivas

för minst 30 och högst 56 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse.

För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsborden,

i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, som avses med förbudet

i 10 § första stycket i lagen om arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor),

och vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter

barnsbörden återupptaga sådant arbete, skall dock moderskapspenning utgå

för minst 42 dagar. Villkor för moderskapshjälpens utgående är, att kvmnan

under den tid hjälpen utgår avhåller sig fran förvärvsarbete. För tid,

då barnaföderskan är berättigad till sjukpenning från kassan eller fran lokalsjukkassa,

får hon dock ej uppbära moderskapspenning, försåvitt hon icke

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

är berättigad till lägre sjukpenning än två kronor, i vilket fall moderskapspenning

skall utgå med belopp, varmed sjukpenningen understiger två kronor.

Enligt § 6 i kungörelsen den 26 juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor

utgår statsbidrag med en krona för varje dag, för vilken erkänd sjukkassa

utgift moderskapspenning om minst två kronor eller lämnat ersättning för

vård å förlossningsanstalt. Har moderskapspenning av anledning, att sjukkassan

varit pliktig att vid tillfället utgiva sjukpenning, utgått med lägre belopp

än två kronor, utgår statsbidraget med hälften av det utgivna beloppet.

För dag, då moderskapspenning utgått även från annan erkänd sjukkassa,

utgör statsbidraget dock endast 50 öre eller, där moderskapspenning av nyss

berörd anledning varit mindre än två kronor, en fjärdedel av det utgivna beloppet.

Statsbidrag får dock ej beräknas för dag, då medlem, vilken har

stadigvarande anställning med lull sysselsättning i statens tjänst, på grund

härav åtnjutit avlöning eller annan ersättning av statsmedel med minst en

krona. Vidare utgår statsbidrag till centralsjukkassa med hälften av vad

kassan utgivit i ersättning för barnmorskevård enligt fastställd taxa.

Det direkt av statsmedel utgående offentliga moderskapsunderstödet skall

enligt förordningen den 26 juni 1931 om moderskapsunderstöd utgå till varje

k\ inna, sorn är i behov därav och vilken icke såsom medlem av erkänd sjukkassa

är berättigad till moderskapshjälp från denna. Dock har kvinna, som är

intagen å fattigvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt eller uppfostringsanstalt,

straff- eller annan dylik anstalt eller vilken ej är svensk medboigäle,

icke rätt till moderskapsunderstöd. Behovsprövningen skall vara av

summarisk natur; behov skall i regel anses föreligga, om för kvinnan eller,

om bon är gift och sammanlever med sin man, för båda makarna tillhopa

vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits

beskattningsbart belopp, uppgående till minst 500 kronor. Understödstiden

skall utgöra högst 30 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse.

För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsbörden,

i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, som avses med förbudet

i 10 § första stycket i lagen om arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor)och

vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter barnsbörden

återupptaga sådant arbete, skall dock understödstiden utgöra högst

56 dagar. Sådan industriarbeterska, vilken uppburit moderskapshjälp från

erkänd sjukkassa ehuru under kortare tid än 56 dagar, äger ock för tid omedelbart

elter det sådan hjälp upphört att utgå rätt till moderskapsunderstöd

under så lång tid, att sammanlagda hjälptiden uppgår till högst 56 dagar.

Understöd må dock endast utgå för tid, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.

Moderskapsunderstödet utgår med belopp, motsvarande regelmässigt

utgående statsbidrag till de erkända sjukkassornas moderskapspenning (alltså

en krona per dag). Ärenden rörande moderskapsunderstöd skola handläggas

av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt. I samband med ansökan

örn understöd skall erläggas en anmälningsavgift av två kronor, vilket

belopp tillfaller centralsjukkassan såsom ersättning för dess arbete. Det åligger

centralsjukkassan att i samband med ansökans ingivande meddela kvinnan

anvisning för erhållande av råd och upplysningar rörande sin egen vård och

barnets skötsel. Understödet avser i första hand att bereda kvinnan möjlighet

att erhålla barnmorskevård eller vård å förlossningsanstalt, varför häremot

svarande belopp skall av kassan innehållas och på begäran tillhandahållas

barnmorskan eller anstalten, försåvitt ej kvinnan styrker, att kostnaderna

för vården guldits.

1931 års lagstiftning bär trätt i tillämpning successivt, allt eftersom den förutsatta

omorganisationen av sjukkassorna kommit till stånd. De nya bestäm
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

melserna om moderskapslijälp genom sjukkassorna började sålunda tillämpas

för de första erkända sjukkassorna den 1 januari 1933, men i full utsträckning

över hela landet hava bestämmelserna tillämpats först från den 1 januari

1934. Till och med utgången av år 1934 hava dock de äldre sjukkassorna,

vilka vunnit registrering enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor, ägt rätt

till statsbidrag till sin verksamhet enligt de före 1931 års beslut gällande

grunderna. Under övergångsåren 1933 och 1934 hava sålunda de äldre bestämmelserna

örn moderskapslijälp med statsbidrag gällt vid sidan av de nya.

Moderskapsunderstödsverksamheten upptogs av de första erkända sjukkassorna

den 1 januari 1933 och av flertalet kassor den 1 juli samma år. 1

full utsträckning kom verksamheten i gång den 1 januari 1934.

Översikt av tillämpningen. Här torde böra något redogöras för moderskapshjälpens

och moderskapsunderstödens storlek i de enskilda fallen efter

tillämpning av 1931 års lagstiftning.

Till sjukförsäkrad kvinna skall såsom nyss sagts moderskapspenning utgå

med samma belopp per dag, varmed kvinnan är tillförsäkrad sjukpenning,

dock lägst med två kronor. Vid årsskiftet 1933/1934 voro 83 G procent av

samtliga kvinnliga sjukkassemedlemmar tillförsäkrade sjukpenning med högst

två kronor. En sjukpenning över två men högst tre kronor hade 132 procent

av kvinnorna och sjukpenning örn fyra kronor 2-6 procent. Sjukpenning över

fyra kronor hade allt som allt endast 06 procent av kvinnorna. Det stora

liertalet försäkrade kvinnor åtnjuta följaktligen en moderskapspenning avtvå

kronor per dag. -— Understödstiden skall för försäkrad kvinna vara minst

30 och högst 56 dagar, för industriarbeterska dock minst 42 dagar. Inom

dessa av statsmakterna uppdragna gränser hava de erkända sjukkassorna

haft att bestämma understödstiden för sina medlemmar. Av de 27 för kvinnor

öppna centralsjukkassorna hava 24 infört en understödstid av 42 dagar

för alia kvinnor, sålunda utan särbestämmelse för industriarbeterskor. De

återstående tre hava en understödstid av 30 dagar utom för industriarbeterskor,

för vilka understödstiden av en kassa bestämts till 42 dagar och av

två till 56 dagar. — Den stora massan sjukförsäkrade kvinnor äger sålunda

uppbära en moderskapspenning efter två kronor örn dagen under 42 dagar

eller tillhopa 84 kronor. Lägre moderskapspenning än 84 kronor kan endast

förekomma för medlemmar med en sjukpenning av högst två kronor i de

tre centralsjukkassor, vilka bestämt understödstiden till 30 dagar för ickeindustriarbeterskor.

För dessa blir moderskapspenningens belopp 60 kronor

1 alla övriga fall kommer dess storlek att överstiga 84 kronor. Till sist ma

anmärkas, att dc sjukförsäkrade kvinnorna utöver moderskapspenningen äro

berättigade till ersättning för barnmorskevård.

Moderskapsundcrstöden skola utgå med en krona örn dagen under högst

30 dagar, för industriarbeterskor dock under högst 56 dagar. I praxis har

understödstiden som regel blivit 30 dagar och moderskapsunderstödet följaktligen

30 kronor, varifrån dock avgår anmälningsavgitten två kronor och sålunda

återstår ett behållet belopp av 28 kronor. Bestämmelsen örn Lingie

understödstid för industriarbeterskor har kommit att tillämpas i mycket obo

tydlig utsträckning. Av de 40 046 kvinnor, vilka under år 1934 erhöllo mo

derskapsunderstöd, fingo endast 281 högre understöd pa grund av denna bestämmelse.

Till belysande av sjukkassornas verksamhet med avseende a moderskapshjälp

och moderskapsunderstöd vill befolkningskommissionen hänvisa till tre

vid detta betänkande såsom bilagor fogade tabeller, utvisande dels antal i

sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, moderskapsförsäkrade kvinnor

den 31 december åren 1924—1934 jämte antal barnbördsfall och moderskaps
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

hjälpsdagar samt utbetald moderskapshjälp under vart och ett av angivna

år, dels antal i erkända sjukkassor försäkrade kvinnor den 31 december 1931

jämte antal barnbördsfall och moderskapshjälpsdagai samt utbetald moderskapshjälp

under ar 1934, allt fördelat å olika centralsjukkasseområden, och

dels antal barnbördsfall, för vilka moderskapsunderstöd utgivits under år

1934, samt utbetalda understöd, likaledes fördelat å olika centralsjukkasseområden.

Här må lämnas följande sammanställning av totala antalet medlemmar i

statsunderstödda sjukkassor under åren 1924—1935 med särskilt angivande

av antalet kvinnliga medlemmar:

Å r

Hela antalet

medlemmar

Därav kvinnor

i absoluta tal

i procent

1924..................

768 040

802 942

832 717

869 959

912919

967 800

1016 846

1058 129

1 081552

1061137

1054 623

935 000

1925................

36-2

1926....................

ÄUu Ovi)

1927..............

ob‘5

1928...............

36''8

37-1

373

1929..................

t)00 OU«J

1930..................

1931...................

o7’7

38-2

1932....................

1933.....................

oo*9

1934................

Dir 6

1935..................

OO O UvU

Siffrorna utvisa, för åren 1924—1932 antal medlemmar i sjukkassor registrerade

enligt 1910 års lag, för åren 1933 och 1934 summan av antalet

medlemmar i dylika kassor och i erkända sjukkassor samt för år 1935 antal

medlemmar i erkända kassor.

Antalet medlemmar för åren 1933 och 1934 fördelas efter medlemskap i

olika sjukkassor på följande sätt:

År

Totalantal Därav kvinnor

Medlemmar 1 kassor, registrerade enligt 1910 års lag

Medlemmar i erkända sjukkassor..................

1933

1934

1933

1934

570 595

239 070

490 542

815 553

223350

93 580

196 806

338 232

Siffrorna för åren 1931—1934 äro preliminära. I fråga örn åren 1933 och

1934 äro de delvis endast resultatet av inom socialstyrelsen gjorda uppskattningar.

Siffrorna för ar 1935 angiva de medlemstal socialstyrelsen räknat

med skola uppnås vid årets slut (uppskattningen verkställd i oktober 1935).

Reformförslag. Vid 1935 års riksdag väcktes flera motioner, vilka syftade

till en förbättring såväl av sjukkassornas moderskapshjälp som av moder - skapsunderstödet.

Sålunda framfördes i två av de motioner, vilka ledde till befolkningskommissionens

tillsättande — likalydande motionerna nr 1 i första kammaren

av herr J. B. Johansson i Fredrikslund m. fl. (I: 1) och nr 1 i andra kammaren

av herr A. Lindman m. fl. (II: 1) — bland annat önskemål angående

vidgad social omvårdnad om mödrarna såsom ett led i de åtgärder, vilka

borde vidtagas till främjande av en positiv politik i vårt lands befolkningsfråga.

I detta hänseende anförde motionärerna huvudsakligen följande:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

»Såsom nyss angivits är antalet kvinnliga medlemmar i sjukkassorna förhållandevis

litet. Under de 3^ år som förflutit efter sjukkassereformens antagande

ha respektive sjukkasseledningar i första hand måst ägna sitt intresse

åt själva omorganisationen av sjukkasseväsendet. Sedan denna numera kan

anses i huvudsak slutförd, kan verksamheten inriktas på rörelsens vidare

utbredning. I ledande sjukkassekretsar anser man sig ha kunnat iakttaga

en bestämd förskjutning av medlemsklientelet åt medelklassen till, en tendens

som är värd att uppmärksamma och stödja, icke minst från de för

denna motion bestämmande utgångspunkterna. Det synes böra undersökas,

om staten genom ändring i bidragsgrunderna för moderskapshjälpen kan befordra

en allmännare anslutning från kvinnornas sida till sjukkassorna och

huruledes dessa — eventuellt genom särskilt anslag av statsmedel - kunna

sättas i stånd att bedriva en härtill syftande effektiv upplysnings- och propagandaverksamhet.

Vad slutligen moderskapsunderstödet angår kan, såsom bland andra medicinalstyrelsen

på sin tid anförde, på goda grunder ifrågasättas lämpligheten

av att göra dess storlek beroende av örn modern har på visst sätt beskaffat

förvärvsarbete utanför hemmet eller icke. Betingad av hänsyn till det stora

flertalet svenska mödrar, hustrurna i hemmen, är denna differentiering i alla

händelser icke. En höjning av moderskapsunderstödet för dessa senare bör

alltså ifrågakomma, varjämte förtjänar tagas under omprövning, om icke

den nuvarande skäligen godtyckligt dragna gränsen för rätt till understöd —

500 kronor beskattningsbar inkomst — kan göras mindre bindande så att vid

behovsprövningen större hänsyn kan tagas till förhallandena i de indiv iduella

fallen, exempelvis föräldrarna förut åvilande försörjningsplikt.»

Nu återgivna uttalande föranledde icke något särskilt yttrande fran riksdagens

sida.

Vidare väcktes två motioner, som uteslutande asyftade en föi bättring av

moderskapshjälpen och moderskapsunderstödet, nämligen nr 131 i andra

kammaren av herr Spångborg m. fl. (ID 131) och nr 196 i samma kammare

av fru Olivia Nordgren m. fl. (II: 196).

I motionen II: 131 karakteriserades moderskapshjälpen till sjukförsakrade

kvinnor såsom synnerligen otillräcklig och moderskapsunderstödet såsom icke

innebärande någon som helst hjälp åt barnaföderskorna. Därjämte kritiserades,

att sjukkassorna ägde innehålla vissa vårdkostnader, vilket medförde,

att kvinna, som beviljats moderskapsunderstöd, ofta icke själv kunde utbekomma

någon del av understödet, vilket helt åtginge till gäldande av vårdkostnader.

I motionen underströks vidare särskilt otillräckligheten i det understöd,

som komme industriarbeterskorna till del. Slutligen yrkades, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t matte anhålla örn skyndsam utredning

och förslag till lag om moderskapshjälp enligt följande huvudlinjer:

1) dels ersättning enligt fastställd taxa för läkarvård, biträde av barnmorska

vid förlossningen (barnmorskevård) eller för vård å förlossningsan
stalt;

„ , . .. ...

2) dels ett grundbelopp av etthundra kronor, om for kvinnan eller, dar

hon vore gift och sammanlevde med sin man, för makarna tillsammans vid

senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits

beskattningsbart belopp, uppgående till minst 1 650 kronor;

3) dels ett understöd i penningar för varje dag (moderskapspenning) under

en lid av sex veckor efter nedkomsten eller, om speciella komplikationer

inträdde, under den tid. som erfordrades, lägst med ett belopp av sju

kronor, örn den beskattningsbara inkomsten ej uppginge till 150 kronor, och

vid högre inkomst med ett i förhållande till inkomstens stegring sjunkande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

belopp, dock att sådant understöd icke skulle utgå vid en inkomst av 1 500

kronor eller däröver;

4) och dels till kvinna i förvärvsarbete, som viss tid per dag erhölle ledighet

för barnets ammande, ersättning motsvarande arbetslönen under minst

en timma per dag.

I motionen II: 196 anfördes i fråga om moderskapsförsäkringen, att intet

vore att erinra mot själva moderskapspenningens storlek men att missförhål

landen i två hänseenden förelåge med avseende å bestämmelsen om ersättningför

barnmorskevård. Dessa missförhållanden hade båda sin grund väsentligen

i den olikformighet, som rådde mellan barnmorsketaxorna i riket. Sålunda

inbegrepes i vissa taxor kostnaden för eftervård i arvodet för själva

förlossningen, i andra ater vöre arvodena för biträde vid förlossningen och

för eftervården skilda åt. Med den tolkning tillsynsmyndigheten givit åt förordningens

bestämmelser om barnmorskevård, nämligen att centralkassa allenast

vore skyldig att lämna ersättning, enligt taxa, för själva förlossningshjalpen

men icke för efterskötseln, ledde detta därhän, att somliga barnaföderskor

själva finge bära kostnaderna för eftervård, medan andra finge

dessa helt täckta av kassan. För en fattig barnaföderska kunde detta lätt

leda till att hon av ekonomiska skäl avkortade denna efterskötsel till den

minsta möjliga med ty åtföljande risker för henne själv och det nyfödda barnet.

Vidare vöre i flera län arvodena i taxan bestämda till olika belopp allt

etter kvinnans inkomst- och förmögenhetsförhållanden, så att en relativt

välsituerad kvinna hade att erlägga ett väsentligt högre arvode än en mindre

bemedlad. Då sjukkassorna stöde öppna för alla utan något inkomststreck,

ledde detta till att statens bidrag, som ju utginge med hälften av arvodet,

kunde utgå med ända upp till 50 kronor för en mera välsituerad kvinna men

kunde stanna vid 5 kronor för en mindre bemedlad.

I fråga om moderskapsunderstödet anfördes i samma motion bland annat:

»Att det statliga moderskapsunderstödet är till stort gagn för de mindre

bemedlade mödrarna i vårt land och av dessa högt uppskattas, framgår tydligt

av den stora omfattning denna hjälpverksamhet fått redan från början.

■ ■ - Det oaktat torde det icke kunna bestridas att detta understöd åt

mödrarna är ytterst knappt tilltaget och, i de fall där fullständig medellöshet

föreligger, inte har någon betydelse för barnaföderskan, enär fattigvården

ändå mäste träda hjälpande emellan och därvid förbehåller sig rätten till

moderskapsunderstödet för sina utlägg.---Med de höga vårdavgifter,

som äro fastställda för förlossninganstalterna---är moderskapsunder
stödet

dessutom icke tillräckligt för att i förekommande fall tillförsäkra

icke försäkrad barnaföderska erforderlig vård å förlossningsanstalt. Behovet

av förbättrad moderskapshjälp åt icke försäkrade barnaföderskor är sålunda

högst påtagligt, och sådan bör snarast möjligt komma till stånd.»

Motionärerna anförde vidare, att en förbättring av moderskapsunderstödet

kunde ske på olika sätt, antingen genom en höjning av understödet till exempelvis

lägst 50 kronor eller genom en komplettering av detsamma med fri

barnmorskevård. Motionärerna förklarade sig ur flera synpunkter anse den

senare anordningen vara att föredraga. Genom en lösning efter denna linje

skulle även de förut påtalade missförhållandena i fråga om moderskapshjälpen

till dc sjukförsäkrade kvinnorna bortfalla.

Motionen utmynnade i en hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med

begäran örn skyndsam utredning i ämnet.

över motionerna II: 131 och 196 avgåvos till andra lagutskottet, dit motionerna

hänvisats, yttranden från bland andra socialstyrelsen och svenska

sjukkasseförbundet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Socialstyrelsen anförde inledningsvis beträffande motionen II: 131, alt den

däri framförda kritiken av den bestående lagstiftningen lede av åtskilliga

överdrifter, samt yttrade i fortsättningen bland annat:

»Frånsett de statsfinansiella konsekvenserna av den i motionen ifrågasatta

lagstiftningen örn moderskapshjälp, vilka sannolikt skulle bliva högst allvarliga,

skulle denna lagstiftning innebära ett upprivande av hela den grund

för samhällets understöd åt barnaföderskor som genomfördes år 1931 och

som innebär en samverkan på detta område mellan den på inbördes understöd

vilande sjukhjälpsverksamheten och en direkt av det allmänna bekostad

understödsverksamhet. Med en offentlig moderskapshjälpsverksamhet av den

storlek och omfattning, som i motionen avses, skulle uppenbarligen icke föreligga

vare sig behov eller utrymme för en moderskapsförsäkring genom sjukkassorna.

Ett dylikt upprivande av ett tidigare beslut skulle förutsätta, att

1931 års lagstiftning visat sig vara i väsentliga delar otillfredsställande eller

ineffektiv. Något sådant torde icke med fog kunna göras gällande. Styrelsen

är för sin del tvärtom av den uppfattningen, att den nu gällande lagstiftningen,

trots att den endast jämförelsevis så kort tid varit i verksamhet, i

stort sett fungerat ganska väi och bland allmänheten mottagits med erkännande

och förståelse.»

I sitt yttrande anförde socialstyrelsen i anledning av den förbättring av

den statliga moderskapsunderstödsverksamheten, som påyrkades i motionen

II: 196, bland annat följande:

»För förbättring av moderskapsunderstödet ifrågasättas i motionen tvenne

olika alternativ, nämligen antingen en förhöjning av understödet till exempelvis

50 kronor eller ock att det nuvarande understödet om 30 kronor kompletteras

med fri barnmorskevård. Av dessa båda alternativ finner styrelsen

det sist anförda äga avgjorda företräden. Då barnmorsketaxorna växla ganska

mycket inom olika barnmorskedistrikt och även i övrigt äro uppbyggda efter

olika grunder bland annat med hänsyn till vederbörande patienters inkomstoch

förmögenhetsförhållanden, skulle på detta sätt moderskapsunderstödsverksamheten

komma att bliva jämnare och mera ändamålsenligt avpassad.

Vid övervägande av en förbättring i ena eller andra riktningen av moderskapsunderstödet

är det enligt styrelsens mening framför allt tvenne omständigheter,

som äro förtjänta att tagas i betraktande. I första rummet torde sålunda

böra undersökas, huruvida den nu gällande regeln för behovsprövningen

bör bibehållas oförändrad eller örn icke behörighetskraven härvid

böra skärpas. Redan i sitt utlåtande lill Kungl. Maj:t den 26 juni 1930 över

moderskapsskyddssakkunnigas betänkande gjorde styrelsen vissa erinringar

mot den föreslagna behörighetsgränsen. ’Ett betydande antal av de kvinnor’,

framhöll styrelsen, ''sorn på detta sätt skulle anvisas att vid barnsbörd anlita

det allmänna, befinner sig nämligen i den ekonomiska situation, att de både

vilja och kunna sörja för sig själva och eventuellt genom att inga i en statsunderstödd

sjukkassa förskaffa sig det understöd, de själva anse sig behöva.’

Genomföres en så avsevärd förhöjning av moderskapsunderstödet, som i

motionen ifrågasättes, måste ökad vikt tillerkännas åt denna av styrelsen

anförda synpunkt och en begränsning i en eller annan riktning av dt: lindel - stödsberättigades antal tagas under grundligt övervägande. —--Om
organiseras

barnmorskeväsendet i sådan riktning, alt distriktsbarnmorskorna

anställas och avlönas av staten och blir som en följd härav barnmorskevården

helt och hållet kostnadsfri, kommer frågan om moderskapsunderstöden

i ett helt nytt läge. Det i motionen anförda motivet för förbättring a\ understödet

kommer ju i så fall att i stort sett bortfalla. Genom barnniorskerelormen

skulle ju barnaföderskorna erhålla den förbättring i sina villkor,

som åsyftas genom förhöjningen av understödet.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Svenska sjukkasseförbundet anförde, att förbundet ansåge de erkända sjukkassorna

i görligaste mån böra befrias från handhavandet av moderskapsförsäkringen

över huvud taget. Denna fråga kunde enligt förbundets bestämda

mening endast lösas effektivt på ett sätt, nämligen genom obligatorisk moderskapsförsäkring,

och förbundet uttalade därför det önskemålet, att denna

utväg även måtte bliva föremål för övervägande, därest en utredning lomme

till stånd.

Vid behandlingen av ifrågavarande motioner II: 131 och II: 196 anförde

andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 26 bland annat följande:

»Utskottet finner de i den föreliggande motionen II: 196 berörda spörsmålen

vara av den vikt och betydelse att en tillfredsställande lösning av desamma

utan dröjsmål bör åstadkommas. För vinnande av detta syfte kan

det befinnas nödvändigt att göra sist omförmälda spörsmål till föremål för

särskild utredning utan sammankoppling med andra närliggande, nu aktuella

frågor. Beträffande utredningsarbetet på förevarande område anser sig

utskottet böra särskilt anföra, att vid detsamma hänsyn bör tagas därtill,

att understöd till icke sjukförsäkrad kvinna ej får bestämmas på sådant sätt,

att därigenom förorsakas minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor.

Vad angår motionen II: 131 finner sig utskottet icke kunna tillstyrka riksdagen

att binda en utredning vid bestämda direktiv av så betydande statsekonomiska

konsekvenser, som i motionen föreslagits.»

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen dels att. i anledning

av motionen II: 196, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

skyndsamt ville låta verkställa en allsidig utredning rörande ett förbättrat

moderskapsskydd, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck

i motionen, borde tagas under omprövning, samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, dels ock att motionen

II: 131, i den mån densamma icke blivit besvarad genom föregående, icke

skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagens i anledning härav till Konungen avlåtna skrivelse nr 223 har

av Kungl. Maj:t överlämnats till befolkningskommissionen för att tagas under

övervägande vid fullgörandet av kommissionens uppdrag.

Ett genomförande av de förslag, befolkningskommissionen i sitt den 10 december

1935 avgivna betänkande framlagt angående fri barnmorskevård för

alla kvinnor och rätt att erhålla anstaltsvård vid förlossning för en till en

krona nedsatt dagavgift, skulle medföra vissa förbättringar såväl av den moderskapshjälp,

vilken lämnas av de erkända sjukkassorna, som av moderskapsunderstödet.

För de sjukförsäkrade kvinnorna skulle den fria barnmorskevårdens införande

visserligen icke innebära någon ny förmån, enär de nu utöver den

kontanta moderskapspenningen äro tillförsäkrade full ersättning för sådan

vårdkostnad, men väl den förbilligade anstaltsvården. Avgiften vid anstaltsvård

överstiger för närvarande som regel moderskapspenningens minimibelopp

per dag, två kronor, men skulle enligt kommissionens förslag komma

att sänkas till en krona per dag. Sjukkassorna äga nu, såsom ovan framhållits,

avdraga kostnad för anstaltsvård å moderskapspenningen, ehuru icke

med större belopp än som motsvarar den del av moderskapspenningen, som

belöper å vårdtiden. Den förenämnda sänkningen av avgiften skulle följaktligen

innebära för det stora flertalet kvinnor, vilka äro tillförsäkrade

moderskapspenning av minimistorlek, att av moderskapspenningen komme

att återstå en krona per dag, sedan vårdkostnaden guldits, medan under

nuvarande förhållanden hela moderskapspenningen åtgår för ändamålet. Örn

man antager en vårdtid av tio dagar vid varje förlossning, skulle alltså den

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

förbilligade anstaltsvården för det stora flertalet kvinnor möjliggöra en besparing

i vårdkostnader av 10 kronor. Såsom bestämmelserna äro konstruerade,

skulle för kvinnor med högre moderskapspenning möjliggöras en större

besparing.

För de kvinnor, som åtnjuta moderskapsunderstöd, skulle kommissionens

nyss angivna förslag medföra större förbättringar än för de sjukförsäkrade.

Inom socialstyrelsen hava dessa kvinnors kostnader för barnmorskevård under

år 1034 beräknats i genomsnitt uppgå till 12 kronor 50 öre per barnsängsfall

och för anstaltsvård under samma år till 25 kronor 15 öre per

fall. Enligt förslaget skulle kostnaden för barnmorskevården helt bortfalla

och kostnaden för anstaltsvården, under förutsättning av tio dagars vårdtid,

nedbringas till 10 kronor. Med utgångspunkt från nyss beräknade siffror

skulle förslaget alltså för kvinnor, som anlita barnmorska, motsvara en höjning

av moderskapsunderstödet med 12 kronor 50 öre och för kvinnor, som

förlösas å anstalt, med 15 kronor 15 öre.

Ett realiserande av kommissionens berörda förslag skulle komma en stor

del av den kritik, som framförts mot moderskapshjälpen och moderskapsunderstödet,

att förfalla. Denna kritik har nämligen, som framgår av ovan

lämnade redogörelse, delvis utmynnat just i kravet på fri barnmorskevård

och förbilligad anstaltsvård. De fördelar, som särskilt ur likformighets- och

rättvisesynpunkt skulle ernås genom barnmorsketaxornas slopande, synas

också beaktansvärda, även om de ekonomiskt sett icke innebära större förbättringar.

Innan kommissionen upptager till granskning de brister, som enligt kommissionens

förmenande skulle vidlåda vårt mödrahjälpssystem även efter

ett genomförande av nu omförmälda förslag, må något beröras mödrahjälpens

innebörd.

Moderskapsunderstödssakkunniga anförde i sitt den 26 september 1929

avgivna betänkande angående moderskapsskydd (stat. off. utr. 1929: 28) såsom

motiv för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor den stora

betydelse för folkhälsan, som moderskapsvården måste tillerkännas, samtidigt

som de sakkunniga uttalade, att de missförhållanden, som rådde med

avseende å levnads- och vårdförhållandena för väntande och nyblivna mödrar

och späda barn, otvivelaktigt oftast, vare sig de vore att hänföra till havandeskap,

förlossning, barnsäng eller spädbarnsvård, i större eller mindre mån

vore att tillskriva bristande eller knappa tillgångar. De sakkunniga framhöllo

tillika skäligheten av att det allmänna bisprunge dem, som ej blott med

stora personliga besvärligheter och risker utan även med ekonomiska uppoffringar

sörjde för samhällets fortbestånd.

I denna de sakkunnigas uppfattning vill kommissionen helt instämma. Då

barnafödandet för samhällets bestånd är av avgörande betydelse, anser kommissionen

mödrahjälpen jämväl böra utgöra ett uttryck för den samhälleliga

uppskattningen av moderskapet och finner således den största anledning

föreligga för samhället att bereda ekonomiskt stöd till bestridande av de med

barnsbörd förenade kostnaderna.

Med denna inställning till mödrahjälpen måste kommissionen beteckna

vårt mödrahjälpssystem såsom otillfredsställande i tre hänseenden av väsentlig

betydelse.

Den omständigheten, som enligt kommissionens mening lämnar ruin för

den praktiskt mest betydande erinringen mot den nuvarande mödrahjälpen,

är hjälpens otillräcklighet. Denna erinran drabbar moderskapsunderstödet,

vilket som ovan nämnts i regel utgör 28 kronor, sedan anmälningsavgiften

avdragits. Utan att kommissionen redan nu går in på ett försök till uppskattning

i penningar av de extra kostnader, som följa av en barnsbörd, lä
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

rer vara uppenbart, att ett belopp av 28 kronor icke kan förslå till dessa

kostnaders bestridande. Däremot bör den av de erkända sjukkassorna lämnade

moderskapspenningen, vilken för flertalet kvinnor utgör sammanlagt

84 kronor, kunna anses tillfredsställande. Såsom förhållandena utvecklat

sig har emellertid moderskapsunderstödet kommit att bliva det väsentliga i

systemet. Det är detta understöd, som kommer det stora flertalet barnaföderskor

till del, därtill de mest behövande, nämligen de, vilkas beskattningsbara

belopp ej uppgår till 500 kronor. Under år 1934 utgick sålunda moderskapsunderstöd

till 40 046 kvinnor men moderskapshjälp genom sjukkassorna

till allenast 11 926. Utvecklingen under år 1935 pekar på en stark

ökning av antalet utbetalda moderskapsunderstöd, medan anledning att räkna

med väsentlig ändring av antalet kvinnor, som erhållit moderskapshjälp,

ej föreligger.

Med hänsyn härtill bör undersökas, vilka möjligheter vårt mödrahjälpssystem

erbjuder för en höjning av moderskapsunderstödet. Därvid måste

beaktas, huru vårt system med moderskapshjälp genom sjukförsäkring samt

moderskapsunderstöd är uppbyggt, och det samband, som råder mellan dessa

båda former av mödrahjälp. Såsom framgår av motiven till statsmakternas

beslut i dessa frågor år 1931, har man eftersträvat att få så många kvinnor

som möjligt att ansluta sig till den enligt principen om inbördes självhjälp

arbetande och väsentligen genom egna medlemsavgifter upprätthållna

sjukkasserörelsen. Samtidigt hava dock de kvinnor, som std utanför sjukkassorna,

icke ansetts böra lämnas utan hjälp. För att icke minska dessa

kvinnors intresse att ingå i kassorna bär emellertid denna hjälp ansetts böra

avsevärt understiga de förmåner, som komma en sjukförsäkrad kvinna till

del. Det torde vara bland annat denna ståndpunkt, som tagit sig uttryck i

en bestämmelse av innebörd, att statens bidrag per dag under den tid, kvinnan

är berättigad till moderskapspenning respektive -understöd, skall utgå

med samma belopp till den icke försäkrade som till den försäkrade kvinnan.

Då statsbidraget till moderskapspenningen i det övervägande flertalet fall

utgår med hälften av moderskapspenningens belopp per dag, kommer alltså

moderskapsunderstödet per dag i regel att uppgå till hälften av moderskapspenningen.

Den sålunda antagna principen för statens bidrag innebär dock

icke, att det sammanlagda moderskapsunderstödet för ett barnbördsfall alltid

blir lika stort som statsbidraget till moderskapshjälpen i dess helhet. I

realiteten kommer fastmera den försäkrade kvinnan oftast i åtnjutande av

ett större bidrag från staten. Sålunda bidrager staten till de försäkrade kvinnorna

med hälften av kostnaden för barnmorskevård utöver bidraget till

själva moderskapspenningen. Någon liknande förmån erhålla icke de kvinnor,

som åtnjuta moderskapsunderstöd. Med kommissionens förslag örn fri

barnmorskevård försvinner dock denna olikhet. Vidare är i praxis understödstidens

längd i regel icke densamma för de båda kategorierna av kvinnor.

Kommissionen vill härutinnan hänvisa till tidigare lämnad översikt av

tillämpningen. Av denna framgår, att 24 centralsjukkassor medgiva en understödstid

vid barnsbörd av 42 dagar, medan de återstående 3 hava 30 dagar

för det stora flertalet av sina medlemmar. Moderskapsunderstöden åter beräknas

som regel efter en understödstid av 30 dagar.

Om en höjning företoges av understödstidens regelmässiga längd för de

icke försäkrade fran 30 till 42 dagar — och alltså en höjning av understödet

från 30 till 42 kronor — skulle detta för flertalet centralsjukkassor innebära,

att det sammanlagda moderskapsunderstödet bleve lika stort som statsbidraget

till moderskapspenningen i dess helhet. Av vad nyss anförts framgår,

att en sådan proportion mellan understödet och statsbidraget till moderskapspenningen

är möjlig redan enligt nu gällande bestämmelser och även före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

kommer i praxis, ehuru endast inom de nyssnämnda tre centralsjukkassorna,

vilka hava en regelmässig understödstid av endast 30 dagar. Det vill

härav synas, som om invändning icke skulle kunna resas mot en generell

höjning av understödst^ för de icke försäkrade till 42 dagar. För de tre

sjukkassorna med en understödstid av 30 dagar skulle mahanda olägenhet

härigenom kunna uppstå på grund av att storleken av moderskapsunderstodet

skulle komma att närma sig moderskapspenningens — 42 kronor respek

tive 60 kronor. Ä andra sidan hava dessa kassor i sa fall möjlighet att

skydda sig mot denna olägenhet genom att medgiva sina medlemmar samma

understödstid som det stora flertalet kassor.

Om nian i likhet nied kommissionen anser aven ett till 42 kronor lorhojt

understöd otillfredsställande, återstår att pröva, huruvida och i vilken utsträckning

en ytterligare höjning av understödet skulle kunna ske inom det

gällande systemets ram. Den lösning, som därvid framst kunde komma i fråga

vore att övergiva den nuvarande principen örn lika statsbidrag per understödsdag

till försäkrade och icke försäkrade och tillerkänna de senare ett hoBre

statsbidrag per dag, exempelvis en krona 25 öre i stallet för en krona. Det torde

vara synnerligen vanskligt att bedöma, vilken verkan en sadan förskjutning

av relationen mellan understödet och moderskapspenmngen skulle kunna

medföra. Måhända skulle någon förskjutning kunna ske utan men tor sjukkassorna.

Kommissionen kan emellertid av principiella skal icke tillstyrka en

lösning efter denna linje. En sådan skulle nämligen innebära, att en lorsakrad

kvinna måste bidraga med egna avgifter för att erhålla en hjälp, sorn^e

icke försäkrad kvinna i kanske samma eller till och med bättre inkomst- och

förmögenhetsförhållanden utan egen insats erhölle av staten. Aven om man

skulle vilja bortse från det otillfredsställande häri, torde dock vara latt Dåligt,

att i varje fall en större höjning av understödet på denna väg icke kail avagabringas,

ty örn försäkringen över huvud taget skall kunna hesta, mäste understödet

även i fortsättningen vara avsevärt lägre an de forsakrades mod er - skapspenning. Det svnes kommissionen sålunda otvetydigt att moderskapsunderstödet

även med bortseende från principiella betänkligheter icke kail

höjas nämnvärt över 42 kronor, örn nuvarande bestämmelser i övrigt skola

Däremot torde inga principiella hinder kunna anföras mot en ytterligare

höjning av moderskapsunderstödet, örn samtidigt därmed statsbidraget ti

de försäkrades moderskapspenning höjdes med samma belopp som understödet.

Det torde emellertid stå klart, att om moderskapsunderstödet hejdes

i sådan utsträckning, att det komnie att i och tor sig utgöra en tillfredsställande

hjälp — och därmed avser kommissionen, att det åtminstone komme

att täcka större delen av rimliga minimikostnader i anledning av en barnsbörd

— bortfölle det väsentliga skälet för sjukkassorna att meddela sina

medlemmar särskild hjälp vid barnsbörd. An mindre anledning härtill

skulle sjukkassorna uppenbarligen hava, örn samtidigt den nu fallande inkomstgränsen

för rätt till moderskapsunderstod höjdes, sa att ett större antal

kvinnor än vad nu är fallet kunde komma i åtnjutande av understödet.

Oavsett emellertid örn sjukkassornas moderskapshjälp aven vid sådana andrade

förhållanden skulle hava en uppgift att tylla, ar dock tydligt, att försäkringsformen

skulle komma att hesta under väsentligt forandrade forut
Utövcr

direkt höjning av moderskapsunderstödet erbjuder vart system

cn annan möjlighet till förbättring av den nuvarande modrahjalpen, nämligen

genom cn större utbredning av den i och för sig tillfredsställande moderskapshjälpen

genom sjukkassorna. Det måste erkännas, att mycket bristei

i fråga örn kvinnornas anslutning till sjukkassorna. Av bamsborderna i ri
i>—8(10028
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

ket under ar 1934 belöpte knappt en sjundedel på sjukförsäkrade kvinnor

med ratt till moderskapshjälp. Av flera skäl torde det icke vara möjligt

att med någon säkerhet bedöma utsikterna till en förbättring härutinnan.

Utvecklingen efter 1924 och intill sjukkassereformens ikraftträdande visar

en sakta, relativt jämnt ökad anslutning till sjukkassorna från kvinnornas

sida, nämligen fran 277 452 till 420 609 eller med i genomsnitt 17 895 per år

Denna absoluta ökning bär jämväl inneburit en relativ ökning av kvinnornas

antal i förhållande till männen, nämligen från 361 procent till 38''!) procent

eller med genomsnittligt 0''4 procent örn året. Siffrorna för 1933 — det

forsta året för de nya bestämmelsernas tillämpning — utvisa en örn ock obetydlig

tillbakagang av antalet försäkrade kvinnor, medan 1934 medfört en

ökning av mellan 11 000 och 12 000. På grund av en ogynnsammare utveckling

av mannens anslutning har dock kvinnornas relativa antal under

dessa bada ar ökats rätt väsentligt eller med 2''1 procent till 41 procent. Att

pa grundval av dessa siffror, vilka för övrigt delvis endast liro av uppskattad

natur, bedöma sjukkassereformens verkningar med hänsyn till kvinnornas

anslutning är icke gärna möjligt. Dock torde kunna antagas, att utvecklingen

framdeles kommer att bliva gynnsammare än resultaten för sistnämnda

ada ar giva vid handen. Sålunda bör erinras, att omorganisationsåren

sam mani alli t med tiden för en svår ekonomisk kris.

Kommissionen kan likväl icke underlåta att i varje fall se mörkt pa möjligheterna

av en sa väsentlig utveckling av den frivilliga försäkringen, som skulle

kravas för att at sjukkassornas moderskapshjälp skänka den centrala ställning

i hjalpsystemet, som nu mnehaves av moderskapsunderstödet. Visserligen bolde

någon utveckling av försäkringen kunna ske genom att exempelvis öka statsbidraget

lill moderskapshjälpen och alltså förskjuta relationen mellan moderskapspenningen

och -understödet i en riktning motsatt den kommissionen

lolut övervägt, bni dylik åtgärd synes kommissionen dock icke realiserbar

med hänsyn till det under rådande förhållanden långt viktigare kravet på förbättrat

moderskapsunderstöd. För kommissionen står i varje fall klart, att

aveia °.™ man pa skilda vägar skulle kunna komma förhållandevis lån"t i beroida

hänseende, det skulle bliva lråga örn en verksamhet pä längre sikt Och

f.1.1 kommissionens mening medgiva icke de rådande förhållandena ett dvlikt

dröjsmål. Slutligen bör erinras därom, att huru avsevärt den frivilliga

försäkringen an skulle kunna utvecklas, det ändock skulle bliva vissa kategorier

av kvinnor, som aldrig kunde göras delaktiga av försäkringen, även

örn viljan därtill tunnes. Kommissionen tänker härvid främst på de allra fattigaste

kvinnorna, vilka ej äga möjlighet att erlägga några egna avgifter Hit

hora jamval de kvinnor, som på grund av hälsoskäl ej kunna vinna inträde

i sjukkassorna billigt kommissionens mening mäste det betraktas såsom föga

tilltredss “Hände, att möjligheten att erhålla en tillräcklig hjälp vid barnsbörd

ar knuten till ett system, som även under de mest gynnsamma förliållanden

med nödvändighet utesluter vissa kvinnor från sådan möjlighet

hedan härmed avhandlats den första brist, som enligt kommissionens mening

vidlåder vart nuvarande system, nämligen mödrahjälpens otillräcklighe

, och tillika undersökts de möjligheter till förbättringar, som det erbjuder

vill kommissionen erinra örn de två återstående hänseenden, i vilka kommissionen

betecknar vart modrahjälpssystem såsom otillfredsställande.

Det ena av dessa ar det förhållandet, att möjligheten alt erhålla ekonomisk

hjälp vid nedkomsten upphör, såvida ej kvinnan är sjukförsäkrad, redan

vid en sa lag mkomstsumma som den, vilken motsvarar ett beskattningsbart

belopp vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av 500 lero

r\T.dan Pöbelaktigt sådan hjälp skulle vara av stor betydelse även för

långt högre inkomsttagare. På grund av detta förhållande ävensom av det

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

skälet, att så mångå kvinnor stå utanför sjukkassorna, lämnas ett stort antal

barnaföderskor utan varje ekonomisk hjälp vid nedkomsten. Är 1934 lingö

sålunda ej fullt 52 000 barnaföderskor hjälp genom sjukkassorna eller i form

av moderskapsunderstöd, medan över 34 000 icke erhöllo någon hjälp. Visserligen

finnes anledning antaga, att totalsiffran för utbetalda moderskapsunderstöd

under år 1935 kommer att stiga från 40 040 år 1934 till inemot

54 000, vilken ökning i huvudsak måste vara att hänföra till att kännedomen

örn möjligheterna att erhålla moderskapsunderstöd först så småningom blivit

mera allmän. Under förutsättning av i stort sett oförändrat antal barnbörds

fall för sjukkassemedlemmar och oförändrad nativitet kommer emellertid

under år 1935 att återstå omkring en fjärdedel av landets barnaföderskor,

vilka icke erhålla någon hjälp till nedkomstkostnaderna. En ur förevarande

synpunkt mer tillfredsställande ordning skulle likväl kunna åvägabringas

genom en höjning av den för rätt till moderskapsunderstöd gällande inkomstgränsen.

Vad slutligen angår kommissionens sista erinran, är den på sitt sätt den

mest omfattande. Den avser nämligen de principer, på vilka vårt mödrahjälpssystem

är uppbyggt, å ena sidan frivillig försäkring, å den andra ett

efter behovsprövning beviljat understöd. Härigenom uppdelas kvinnorna i

två skilda kategorier, av vilka den ena — de försäkrade — erhåller statsbidrag

till barnbördskostnaderna utan varje prövning, medan den andra —

de icke försäkrade — kommer i åtnjutande av motsvarande förmån först

efter en prövning av hjälpbehovet, låt vara en summarisk sådan. Särskilt

otillfredsställande verkar denna kategoriklyvning på den grund, att det är de

ekonomiskt sämst ställda, vilkas möjlighet att erhålla hjälp göres till föremål

för behovsprövning, under det att de i sådant hänseende bättre lottade kunna

förskaffa sig rätt till statsbidrag allenast genom alt ingå i erkänd sjukkassa

— för inträde i dylik gäller ej något inkomststreck. Än mer anmärkningsvärt

blir detta förhållande, örn, såsom nu är fallet, de försäkrade och därigenom

alltså även de bättre situerade i realiteten erhålla ett högre statsbidrag

än de mindre bemedlade, därest dessa ej äro sjukförsäkrade. Som kommissionen

tidigare anfört, bör dock sistnämnda missförhållande kunna undanröjas

genom en utsträckning av understödstidens längd för de icke försäkrade,

varför förhållandet i detta sammanhang ej är aktuellt.

Vill man undvika denna kategoriklyvning och därav föranledda olägenheter,

ligger närmast till hands att tänka sig en obligatorisk moder.skapsförsäkring.

En sådan lösning skulle kommissionen möjligen kunnat förorda

under förutsättning, att vår sjukförsäkring varit obligatorisk. Så länge detta

emellertid ej är fallet, blir förhållandet ett annat, ty gentemot en från den

övriga socialförsäkringen fristående, obligatorisk och allmän moderskapsförsäkring

kunna enligt kommissionens mening avgörande erinringar ur synpunkten

av premiernas utgörande framföras. Att lägga premiekostnaden endast

på kvinnorna synes utgöra en sä iögonenfallande orättvisa, att en dylik

lösning icke kan ifrågasättas. Självfallet kan ej heller ifrågakomma att

under förutsättning att försäkringen knytes till sjukkassorna fördela kostnaden

lika pä alla medlemmar. Visserligen skulle härigenom även männen

få bidraga men endast de, som frivilligt anslutit sig till sjukkasserörelsen.

Ett ytterligare sätt för premiernas utgörande föreslogs av vederbörande departementschef

i ett år 1912 upprättat lagförslag angående obligatorisk men

begriinsad moderskapsförsäkring, nämligen alt kvinnan och hennes arbetsgivare

.skulle erlägga premien till hälften vardera. Oavsett de principiella

betänkligheter, som kunna anföras mot en sådan lösning, kan ju dock en

på detta sätt anordnad försäkring endast bliva partiell, eftersom ej alla kvinnor

hava förvärvsarbete.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Av vad ovan anförts torde framgå, att vårt mödrahjälpssystem, om det

skall kunna bibehålla något väsentligt av sin karaktär, icke erbjuder möjlighet

lill en reformering av mödrahjälpen med tillgodoseende samtidigt av

de önskemål, som kommissionen anser böra uppställas på densamma.

Vid sådant förhållande bär kommissionen funnit sig böra föreslå upphävande

av det nuvarande systemet, alltså såväl av sjukkassornas skyldighet att

meddela moderskapshjälp samt rätt att för sådant ändamål åtnjuta statsbidrag

som av moderskapsunderstödet i dess nuvarande form, för att i stället

på annan väg söka ernå en tillfredsställande lösning av förevarande angelägenhet.

Då obligatorisk moderskapsförsäkring icke innebär en godtagbar

lösning, så länge sjukförsäkringen är allenast frivillig, har kommissionen

stannat vid att förorda en sådan anordning, att barnaföderskorna skola äga

uppbära ett i likhet med moderskapsunderstödet direkt av statsmedel utgående

bidrag till täckande av de med barnsbörden förenade kostnaderna —

förslagsvis benämnt moderskapspenning.

Innan kommissionen närmare utvecklar sitt förslag, bör emellertid undersökas,

örn det är realiserbart utan men för sjukkasserörelsen. I sin ovan refererade

skrivelse till Kungl. Maj:t anförde riksdagen, att vid utredningsarbetet

på förevarande område hänsyn borde tagas därtill, att understöd till

icke sjukförsäkrad kvinna ej finge bestämmas på sådant siitt, att därigenom

förorsakades minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor. Nödvändigheten

av ett sådant hänsynstagande har även kommissionen understrukit vid

sin prövning av möjligheterna till en förbättring av mödrahjälpen vid bibehållande

av de nuvarande hjälpformerna. Av vad kommissionen ovan anfört

framgår, att det väsentligen är svårigheten att vid detta hänsynstagande giva

moderskapsunderstödet en tillräcklig storlek under upprätthållande av hjälpsystemets

karaktär, som föranlett kommissionens förslag att skilja moderskapshjälpen

från sjukförsäkringen. Riksdagen synes emellertid hava utgått

från att utredningen skulle giva till resultat reformförslag inom det gällande

systemets ram. Det står dock klart, att icke heller en reform utom systemets

ram är önskvärd, om den kan minska intresset för anslutning till sjukkassorna.

Vid en granskning av kommissionens förslag ur denna synpunkt torde till

en början kunna konstateras, att sjukkassornas befriande från handhavandet

av moderskapsunderstöden är ett önskemål, som rätt allmänt kommit till

uttryck inom sjukkasserörelsen. Anledningen härtill synes vara att söka

däri, att de utredningar, kassorna i dessa ärenden måste verkställa, visat

sig bliva rätt betungande och kostsamma. För sina administrationskostnader

äga visserligen kassorna uppbära två kronor av varje kvinna, som söker

understöd, men denna avgift lärer icke helt förslå för täckande av kassornas

kostnader. Icke heller synes man vara övertygad örn att kassornas handhavande

av understödet medfört ökad medlemsanslutning.

Vad så angår konsekvenserna av den med rätt till statsbidrag förenade,

obligatoriska moderskapslijälpens upphävande, må erinras om svenska

sjukkasseförbundets tidigare återgivna yttrande till andra lagutskottet vid

1935 års riksdag, vari förbundet uttalade såsom önskligt, att sjukkassorna i

görligaste mån befriades från handhavandet av moderskapsförsäkringen

över huvud taget. Inom sjukkasserörelsen synes man alltså icke hysa farhågor

för menliga verkningar av moderskapshjälpens skiljande från kassorna.

Härutöver må anföras följande. Moderskapshjälpens kombinering med

sjukförsäkringen innebär, att kvinnorna erbjudas en extra förmån, som

icke kommer männen till del. Sjukkassornas kostnader för moderskapshjälpen

fördelas lika på männen och kvinnorna. Enligt inhämtade upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

lysningar uttagas dessa kostnader av de försäkrade genom ett generellt

tillägg till premierna, utgörande för närvarande en krona 10 öre örn

året för försäkrade med en sjukpenning av högst två kronor. För försäkrade

med en sjukpenning av tre kronor uppgår tillägget till tva kronor

om året och för försäkrade med högre sjukpenning, vilka ju dock utgöra

ett fåtal, uppgår tillägget till ytterligare 45 öre per år för varje krona, varmed

sjukpenningen per dag överstiger tre kronor. Ett slopande av kassornas

moderskapshjälp skulle alltså möjliggöra en sänkning av arsprennen med

minst en krona 10 öre för såväl män som kvinnor. Samtidig! skulle kvinnorna

gå förlustiga den extra förmån i form av moderskapshjalp, de tor

närvarande åtnjuta, vilket dock ej skulle innebära annat än att de i truga

örn förmåner bleve helt likställda med männen. Det synes kommissionen

vara anledning antaga, att den sänkning av premierna, som sålunda kunde

ske, borde ytterligare popularisera sjukkasserörelsen och, åtminstone vad

beträffar männen, leda till en medlemsökning, vilken val kunde uppväga

det minskade intresse bland kvinnor i de fruktsamma åldrarna, som moderskapshjälpens

upphävande möjligen kunde tänkas komma att medföra.

Härefter vill kommissionen upptaga till övervägande det belopp, varmed

den föreslagna moderskapspenningen bör utgå. Kommissionen har tor detta

ändamål gjort ett försök till beräkning av de extra kostnader, som regelmässigt

föranledas av en barnsbörd. För denna beräkning vill kommissionen

här redogöra, varvid dock må förutskickas den anmärkningen, att i

sakens natur ligger, att varje sådan beräkning måste bliva i hög grad

approximativ. Kommissionen har kommit till det resultatet, att kostnaderna

i runt tal synas kunna uppskattas till minst 100 kronor, varvid kommissionen

räknat med följande utgiftsposter: „

Resekostnader antingen för barnaföderskan till och fran forlossnmgsanstalten

eller för barnmorskan till och från barnaföderskan. Dessa kostnader

torde för flertalet kvinnor kunna beräknas till omkring 10 å 20 kronor.

Hemhjälp, innefattande dels full hjälp under den tid, da barnaföderskan

är frånvarande eller sängliggande i hemmet — i regel tio dagar dets tillfällig

hjälp med tyngre sysslor under två veckor före och tva veckor etter

förlossningen. Efter en dagskostnad av två kronor torde kostnaden hartor

böra beräknas till omkring 30 kronor. ,

Utrustning åt barnaföderskan, såsom lämplig gördel och klänning tor slutet

av havandeskapsperioden samt sängutrustning och småkläder at barnet,

varför kostnaderna torde lågt räknat böra uppskattas till 50 ä 60 kronor.

Kostnaderna för sängutrustning och småkläder åt barnet ställa sig givetvis

högre, när fråga är om det första barnet än ett följande, men detta torde

uppvägas av att hemhjälp i sådant fall bör kunna ordnas med mindre kost
-

Tydligt är, att kostnaderna för barnsbörd i de särskilda fallen mäste i

hög grad växla. Landsbygdens kvinnor -— och särskilt Norrlands — ta

förhållandevis drvga resekostnader, medan stadssamhällenas kvinnor i detta

hänseende behöva vidkännas allenast en ringa utgift. A andra sidan torde

kostnaderna för hemhjälp som regel bliva större i städerna an pa landsbygden.

„ ...... ...

Nu nämnda kostnader äro endast sådana, som regelmässigt kunna antagas

förekomma. Givetvis kunna ofta även tillkomma utgifter av mera extraordinär

natur, t. ex. vid behov av läkare. Till sådana utgifter tolde val också

få räknas kostnad för särskild väntetid, även om utgifterna härfor i vissa

landsdelar höra till de regelrätt förekommande. Erinras må dock, att kostnaden

för vistelse å väntehem icke kommer att överstiga en krona per

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

daf>, örn kommissionens i betänkandet den 10 december 1935 avgivna förslag

örn statsbidrag till väntehem förverkligas.

Till jämförelse med kommissionens beräkning må nämnas, att moderskapsunderstödssakkunniga

på sin tid anförde, att man möjligen skulle

kunna säga, att de av en barnsbörd i regel föranledda kostnaderna genomsnittligt

och approximativt skulle kunna sättas till 100 kronor. Anmärkas må

dock, att de sakkunniga därvid icke räknade med fri förlossningsvård.

Kommissionen är övertygad om att för närvarande ett mycket stort antal

barnsborder, kanske till och med de flesta, icke medföra extra kostnader av

sadan storlek, som ovannämnda beräkningar utvisa. Men detta beror enligt

kommissionens förmenande väsentligen därpå, att möjlighet till bestridande

av en dylik kostnad saknas. Ur folkhälsans synpunkt bör det emellertid

vara ett angeläget önskemål, att samhället till undvikande av att nedkomsttidens

standard pressas ned till en för låg nivå bereder möjlighet till dessa

utgifters bestridande. '' "

\ id beräkningen av kostnaderna har kommissionen såsom av det sagda

framgar icke tagit hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda beträftande

kvinnor med förvärvsarbete. För dessa kvinnor betyder barnsbörden

icke blott extra utgifter utan även en under längre eller kortare tid för°0lcld

ai betsförtjänst. Med hänsyn härtill borde dessa kvinnor som regel erhalla

ett högre bidrag, örn icke barnsbörden för dem skall innebära en större

ekonomisk uppoffring än för kvinnorna i hemmet. De problem som här

mota anser kommissionen dock icke vara av den beskaffenhet, att de kunställande

lösas i detta sammanhang, och kommissionen har därtoi

har icke räknat med de förvärvsarbetande kvinnornas särskilda förhållanden.

AU verkställa en prövning av de nödvändiga kostnaderna för varje barnbordsfall

och i anslutning därtill bestämma moderskapspenningens storlek

i det särskilda fallet lärer av flera skäl icke kunna komma i fråga. Moderskapspenningen

bör givas en storlek, som i allmänhet kan antagas täcka rimlga

minimikos tnader i anledning av barnsbörden. Kommissionen hade

helst sett, att den hade kunnat bestämmas till det belopp, vartill utgifterna

approximativt och i genomsnitt synas kunna lägst uppskattas, eller 100 kronor.

Emellertid anser kommissionen med hänsyn till de betydande kostnader,

som en moderskapspenning av denna storlek skulle komma att kräva,

av statsfinansiella skäl icke möjligt att för närvarande föreslå en sådan modeiskapspenning

utan vill i stället förorda, att densamma bestämmes till

/o kronor, ett belopp, som i varje fall täcker större delen av kostnaderna. I

de fall, da 75 kronor icke förslå till bestridande av de extra kostnaderna i

anledning av barnsbörden oell hjälp till de Överskjutande kostnaderna kan

anses erforderlig, böra emellertid svårigheterna få sin lösning i annan ordning,

vartill kommissionen vill återkomma i nästa kapitel.

Det sålunda föreslagna beloppet är siffermässigt sett något lägre än den

moderskapspenning, som flertalet i erkända sjukkassor försäkrade kvin"ol:

rccinn nu åtnjuta, nämligen 84 kronor. I realiteten blir så dock endast

iorhallandet beträffande kvinnor, som icke anlita anstaltsvård vid förlossningen.

För dessa kommer moderskapspenningen att bliva 9 kronor lägre

an nu. Härvid bör dock beaktas, att den nya moderskapspenningen kommer

att erhallas helt utan egna avgifter, vilket ju icke är fallet ‘med den

nuvarande moderskapspenningen. För staten, som nu bidrager med halva

beloppet till en moderskapspenning å 84 kronor, innebär kommissionens

förslag ett fran 42 till 75 kronor ökat bidrag. Anmärkas må, att, såsom

ramgar av vid detta betänkande fogade tabell II, barnmorskevård utan

samband med anstalt anlitades av obetydligt mer än hälften av de kvinnor,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

som under år 1934 erhöllo moderskapshjälp från erkända sjukkassor, eller

4 880 av 9 586. Utvecklingen synes dock gå i riktning mot ett ökat anlitande

av anstaltsvård. Vad åter angår de kvinnor, som förlösas å anstalt, har

kommissionen inledningsvis påvisat, att kommissionens förslag örn förbilligad

anstaltsvård för flertalet försäkrade kvinnor möjliggör en minskning av

vårdkostnader på omkring 10 kronor och alltså skulle verka på samma sätt,

som om vid oförändrade vårdkostnader moderskapspenningen höjts med

nämnda belopp. En sänkning av moderskapspenningen till omkring 74 kronor

innebär sålunda, under förutsättning att kommissionens förslag i fråga

örn kostnad för anstaltsvård förverkligas, icke i realiteten ett minskat värde

av moderskapshjälpen vid jämförelse med nuvarande förhållanden utan

allenast, att hjälpens värde blir i huvudsak oförändrat. Såsom en ny förmån

tillkommer emellertid för dessa kvinnor, att de erhålla hjälpen helt

utan egna avgifter.

Hinder bör givetvis ej möta för sjukkassorna att även efter ett genomförande

av kommissionens förslag meddela moderskapshjälp, därest det anses

för kassorna förmånligare att bibehålla denna hjälp än att sänka premierna.

Denna moderskapshjälp måste emellertid i så fall utgå helt av kassans egna

tillgångar. Om de erkända sjukkassorna bibehölle nu gällande premier även

efter ett genomförande av kommissionens förslag, skulle detta under förutsättning

äv i övrigt oförändrade förhållanden innebära, att kassorna även i

fortsättningen kunde meddela moderskapshjälp, ehuru denna konnne att

utgå med i genomsnitt allenast omkring hälften av dess nuvarande storlek

eller i flertalet fall med omkring 45 kronor.

Då den föreslagna moderskapspenningen ej är avsedd att utgöra bidrag till

kvinnans normala livsuppehälle under någon tid utan endast att täcka vissa

med barnsbörden förenade extra kostnader av engångsnatur, vilka uppkomma

under en mycket begränsad tidsperiod, koncentrerad omkring nedkomsten,

anser kommissionen ej skäl konstruera moderskapspenningen såsom ett bidrag

per dag, vilket alltså skulle utgå under så lång tid och med sådant

belopp per dag, att bidraget sammanlagt komme att uppgå till förut angivna

belopp, 75 kronor, utan anser den böra hava karaktären av ett fixt

bidrag, vars utbetalande hänför sig till själva nedkomsten. Såväl den nuvarande

moderskapspenningen som moderskapsunderstödet äro emellertid konstruerade

såsom dagsbidrag och vid deras åtnjutande har fästs det villkoret,

att hjälp endast må utgå för dag, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.

Ett dylikt villkor kan emellertid rättvisligen endast uppställas under förutsättning,

att de förvärvsarbetande kvinnorna beredas ersättning för i anledning

av barnsbörden förlorad arbetsförtjänst. Då moderskapspenningen

ej är avsedd att utgöra sådan ersättning utan skall utgå med samma belopp,

vare sig kvinnan har förvärvsarbete eller icke, har ett sådant villkor icke

någon plats i detta sammanhang.

Vad härefter angår frågan vilka kvinnor, som böra äga rätt till moderskapspenning,

bör först övervägas, huruvida denna rätt skall vara beroende

av att kvinnan eller, örn hon är gift, makarna gemensamt icke åtnjuta

inkomst överstigande visst belopp. Därvid må lill en början erinras, att

moderskapshjälp genom sjukkassa enligt gällande bestämmelser kan erhållas

av varje kvinna, oavsett inkomst- och förmögenhetslörhållanden. För

inträde i sjukkassa gäller med andra ord ingen inkomstgräns. Allenast i

etl hänseende göres inom sjukkassorna åtskillnad mellan olika inkomsttagare,

nämligen därutinnan att den, för vilken det vid taxering till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet överstiger

8 000 kronor, endast må tillförsäkra sig sjukpenning oell moderskapshjälp

men ej s. k. sjukvårdsersättning. Då inkomstgräns ej förekommer för at
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

njutande av moderskapshjälp, kominer också varje kvinnlig sjukkassemedlem

i åtnjutande av statsbidrag till den nuvarande moderskapspenningen —

i allmänhet alltså med 42 kronor. Redan med hänsyn härtill synes det

vara föga tilltalande att beträffande den av kommissionen föreslagna moderskapspenningen

införa en inkomstgräns, vilken skulle beröva vissa kvinnor

en rätt, som de för närvarande åtnjuta.

Oavsett vad sålunda anförts är emellertid kommissionen av den meningen,

att moderskapspenningen, såsom innefattande jämväl ett uttryck för

den samhälleliga uppskattningen av moderskapet, i princip bör utgå till alla

barnaföderskor. Skulle kostnaderna för moderskapspenningen bestridas på

vanligt sätt, kunde möjligen någon tvekan råda örn det berättigade häruti.

Spörsmålet bör emellertid ses mot bakgrunden av kommissionens tidigare

avgivna förslag örn särskild beskattning av de barnlösa medborgarna och

dem med allenast ett barn. Då kostnaderna för moderskapspenningen i

huvudsak avses bestridas av de medel, som genom denna beskattning bliva

disponibla, får moderskapspenningen väsentligen karaktär av ett de barnlösa

medborgarnas bidrag till dem, som hava att bestrida de kostnader, vilka

äro förenade med barnsbörd. Med hänsyn härtill anser kommissionen motiverat

att icke göra moderskapspenningens åtnjutande beroende av ett mer

eller mindre starkt behov av densamma.

Emellertid finnas givetvis kvinnor, som leva i så goda ekonomiska förhållanden,

att moderskapspenningen för dem icke skulle innebära någon

egentlig förmån. Den minskning i samhällets kostnader, som ett avskiljande

av de högsta inkomsttagarna medförde, skulle dock bliva så obetydlig, att den

icke uppvägde den förlust ur ideell synpunkt, som principens uppgivande

innebure. En överslagsberäkning synes sålunda giva anledning antaga, att

för närvarande endast omkring en procent av alla födelser torde falla å

inkomsttagare med en taxerad inkomst över 10 000 kronor.

Vill man emellertid undvika, att åtminstone de ekonomiskt allra bäst situerade

skola komma i åtnjutande av moderskapspenning, torde detta syfte

i stor utsträckning kunna vinnas på ett mer tilltalande sätt än genom att

fråntaga dem rätten till moderskapspenning, nämligen genom att förfarandet

vid dennas utbetalande gives en sådan form, att kvinnan lämnas tillfälle

att uttala sig, huruvida hon önskar erhålla moderskapspenning eller icke.

Sker så, torde kunna förväntas, att barnaföderskorna inom de högsta inkomst-

och förmögenhetsskikten icke komina att göra anspråk på moderskapspenning.

Från rätt till moderskapspenning synas dock böra uteslutas vissa mindre

kategorier av kvinnor — i princip samma, som enligt nu gällande bestämmelser

icke kunna komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd — nämligen sådana,

som äro intagna å anstalter av skilda slag, såsom straff- eller därmed

jämförlig anstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt,

skyddshem, anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller

kroniskt sjuka, ävensom kvinnor, vilka mottagits till stadigvarande försörjning

av fattigvården på sätt avses i 62 § andra stycket av fattigvårdslagen.

Tillika torde böra undantagas utländska medborgare, ehuru med rätt för

Konungen att, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse

med främmande stat, att dess medborgare skola i förevarande hänseende likställas

med svenska medborgare.

Sedan härmed redogjorts för kommissionens förslag i fråga om moderskapspenningens

storlek och dem, som böra vara berättigade att erhålla

moderskapspenning, må anmärkas, att, därest så vore önskvärt, förslaget till

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

sin reella innebörd skulle kunna genomföras även med ett bibehållande av

sjukkassornas statsunderstödda moderskapshjälp. Detta skulle nämligen kunna

ske därigenom, att de sjukförsäkrade kvinnorna undantoges från rätten

till den direkta moderskapspenningen samt att i stället sjukkassorna skulle

äga uppbära såsom statsbidrag vid varje medlems barnsbörd ett belopp,

motsvarande moderskapspenningens storlek, eller 75 kronor, mot skyldighet

att meddela moderskapshjälp av viss omfattning. Med utgångspunkt från

kassornas på avgifterna grundade bidrag, vilket för närvarande utgör i genomsnitt

45 kronor, skulle alltså sjukkassornas moderskapshjälp komma

att utgå med omkring 120 kronor för flertalet försäkrade kvinnor. Vare

sig en kvinna är medlem i sjukkassa eller icke, kommer hon emelleitid vid

nedkomst att erhålla ett statsbidrag av 75 kronor. Örn hon skall erhålla

en större hjälp än 75 kronor, måste överskjutande belopp vara grundat pa

erlagda försäkringspremier. Detta överskjutande belopp kan hon dock erhålla

oberoende av i vilken form hon kommer i åtnjutande av statsbidraget a

75 kronor, ty kommissionens förslag avser ju ej att innebära hinder för sjukkassorna

att meddela på erlagda premier grundad moderskapshjälp. Med

hänsyn till vad sålunda anförts har kommissionen icke ansett skäl föreligga

för en sådan organisation av sitt förslag, att moderskapspenningen till de

sjukförsäkrade skulle utgå i form av statsbidrag till sjukkassorna. Kommissionen

vill emellertid betona, att kommissionen icke skulle hava något att

erinra mot en sådan anordning, därest den ur sjukkassornas synpunkt kunde

anses önskvärd.

Liksom moderskapsunderstödet och sjukkassornas moderskapshjälp bör

moderskapspenningen utgå, även örn barnet födes dött, ehuru ej då förlossningen

skett så tidigt, att det framfödda fostret uppenbarligen icke är livsdugligt.

. „

Moderskapspenningen synes böra utgå med samma belopp vare sig lraga

är örn en- eller flerbörd.

Med de motiv, som ligga till grund för moderskapspenningen, anser kommissionen

dess utgivande ej böra medföra regressrätt mot barnafadern. Så

är ju ej heller fallet med det nuvarande moderskapsunderstödet.

Vad slutligen angår själva förfarandet för att komma i åtnjutande av moderskapspenning,

anser kommissionen, att detta bör så ordnas, att moderskapspenningens

utbetalande ej skall behöva bliva beroende av att kvinnan

själv täger initiativ till en ansökan därom. För detta ändamål bör det åligga

barnmorska eller legitimerad läkare, som biträtt vid förlossningen, att göra

anmälan örn nedkomsten till det organ, som kommer att ta sig„ anförtrott

uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning. I de fall, då såväl läkare

som barnmorska biträtt, bör läkaren hava att avgöra vem av dem som skall

verkställa anmälningen. För att emellertid moderskapspenning ej skall behöva

utbetalas i andra fall än då kvinnan verkligen hyser önskan att komma

i åtnjutande därav bör å anmälningsblanketten finnas plats för kvinnan att

uppgiva, huruvida hon anhåller eller icke anhåller örn moderskapspenning.

Då rätten lill moderskapspenning enligt kommissionens förslag allenast blir

beroende av att kvinnan icke är intagen a vissa anstalter eller av fattigvården

mottagen till stadigvarande försörjning eller utländsk medborgare —

förhållanden, som i regel torde vara mycket lätta alt konstatera — vill kommissionen

för ernående av enklast möjliga förfarande föreslå, att den, som

har alt verkställa anmälan örn nedkomsten, tillika skall i första, hand pröva,

huruvida kvinnan äger rätt till moderskapspenning. Finnes så uppenbarligen

ej vara fallet, synes anmälan örn nedkomsten kunna underlåtas. Göres

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

anniälän, bör denna innehålla uppgift om att någon av ovan anförda omständigheter,

som utesluta från rätt till moderskapspenning, icke föreligger eller,

där så ej är möjligt, att tvekan i visst hänseende förefinnes.

I de undantagsfall, då kvinnan förlösts utan biträde av läkare eller barnmorska,

torde kvinnan få göra särskild anhållan örn moderskapspenning.

Sadan möjlighet bör ock stå öppen i de fall, då den, som biträtt vid nedkomsten,

ej verkställt anmälan örn densamma. I dessa fall synes en viss

preskriptionstid lämpligen böra föreskrivas. Kommissionen vill i sådant

hänseende föreslå, att anhållan, som inkommit till vederbörande mvndighet

senare än sex månader efter förlossningen, ej må upptagas till prövning. Vid

anhållan om moderskapspenning bör kvinnan hava att foga intyg om förlossningen

av distriktsbarnmorska eller tjänsteläkare. I övrigt erforderliga

uppgifter torde i dessa fall få anskaffas genom särskild utredning.

Kommissionen vill såsom ett angeläget önskemål framhålla, att kvinnan

bor komma i åtnjutande av moderskapspenningen så kort tid efter nedkomsten

som möjligt. Första förutsättningen härför är givetvis, att anmälan om

nedkomsten göres snarast möjligt efter densamma.

Med hänsyn såväl till det snabba utbetalande av moderskapspenningen,

vilket kommissionen strävar efter att möjliggöra, som ock den ringa kostnad,

som anstaltsvård vid förlossningen enligt kommissionens förslag kommer

att kräva, torde ej föreligga anledning att — såsom nu gäller med avseende

a moderskapsunderstöd — föreskriva skyldighet för den utbetalande

myndigheten att innehålla belopp, motsvarande sådan kostnad. I regel bör

moderskapspenningen hava kommit kvinnan tillhanda redan under vistelsen

å förlossningsanstalten.

Frågan om det organ, som bör erhålla uppgiften att slutligt pröva rätten

till moderskapspenning, vill kommissionen icke här närmare beröra, enär

kommissionen har för avsikt att i ett kommande kapitel i ett sammanhang

till prövning upptaga de spörsmål av organisatorisk natur, som föranledas

av i detta betänkande föreslagna åtgärder.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

KAP. II.

Hjälp åt nödställda mödrar.

Den föreslagna moderskapspenningen, 75 kronor, är avsedd att täcka

större delen av de extra kostnader, som i regel föranledas av en barnsbörd.

Kommissionen vill nu övergå till frågan, huruvida i särskilda fall ytterligare

hjälpåtgärder för barnaföderskor kunna anses erforderliga.

Härvid må till en början redogöras för en framställning i ämnet till Kungl.

Majit den 11 april 1935 av svenska kvinnors vänsterförbund och Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund med instämmande av Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, vilken framställning jämte däröver infordrade

yttranden av chefen för socialdepartementet överlämnats till kommissionen

för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. I skrivelsen

anfördes, att ett barns födelse för närvarande i tiotusentals fall betydde

förvärrandet av ett ekonomiskt nödläge, vilket medförde ett mycket stort antal

lagstridiga fosterfördrivningar, ett förhållande, som vore särskilt orimligt

med hänsyn till den hotande befolkningsutvecklingen i landet. Sedan

i skrivelsen pekats på vissa åtgärder av socialpolitisk och fördelningsekonomisk

art, vilka med anledning därav borde vidtagas, anfördes vidare:

»Vid bedömandet av dessa och andra praktiska förslag måste beaktas att

sådana åtgärder, hur snabbt de än komma att bli vidtagna, blott kunna ha

verkningar på något längre sikt. I nuvarande läge måste en mera direkt

mödrahjälp i första hand ges, så anordnad, att den kvinna, som väntar ett

barn, kan hänvisas till en möjlig hjälp i rätta ögonblicket d. v. s. just i den

stund, då hon kanske står i begrepp att i förtvivlan över en enligt hennes

mening på annat sätt olöslig konflikt, söka få sitt havandeskap avbrutet.

Behovet av en sådan direkt mödrahjälp är så trängande, att resultaten av

vidlyftigare utredningar ej kunna avvaktas. Vi erinra även örn det allmänt

kända faktum att åtgärder mot folkminskning bli mindre verksamma med

varje år som går, emedan den befolkningsgrupp, som befinner sig i reproduktionsduglig

ålder, successivt minskas. Omedelbara åtgärder äro således

av nöden. Liksom tidigare skett i situationer, som fordrat snabbt handlande

t. ex. inför en växande arbetslöshet, bör en särskild kommission tillsättas,

en mödrahjälpskommission, utrustad med tillräckliga hjälpresurser. Denna

kommission bör ha i uppdrag att under samarbete med sociala myndigheter

och med läkarna, ge blivande mödrar den hjälp och det ekonomiska stöd,

som situationen i det enskilda fallet kräver. Det iir önskvärt och ändamålsenligt,

att i denna kommission den kvinnliga sakkunskapen på det sociala,

medicinska och juridiska området särskilt tas i anspråk.

Denna tillfälliga mödrahjälp får ej givas karaktären av fattigvård. Den

måste för att fylla sitt ändamål utgöra ersättning, där så behöves för genom

barnsbörd förlorad arbetsförtjänst eller för i hemmet arbetande kvinnor erbjuda

ett motsvarande stöd. En sådan tillfällig mödrahjälp synes oss nödvändig

ända till dess de praktiska samhälleliga hjälpåtgärder hunnit utformas,

vilka kunna förväntas komma till stånd såsom resultat av i riksdagen

nyligen beslutade utredningar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

En utgångspunkt för bedömande av hjälpbehovet torde man erhålla från

antalet barnaföderskor, vilka mottagit moderskapsunderstöd — 26 000 från

1 juli 1933 till 1 oktober 1934 — och om man vidare tar i betraktande att

ett ej oväsentligt antal av de 10 000—20 000 aborter, vilka med säkerhet

framkallas varje år, skulle kunna undvikas genom ekonomiska hjälpåtgärder.

För att vara i stånd att bispringa de till 30 000—50 000 uppskattade

hjälpbehövande mödrarna med efter omständigheterna i de enskilda fallen

varierande belopp, som dock i genomsnitt torde böra beräknas till omkring

200 kronor, skulle denna kommission behöva till sitt förfogande ett årligt

anslag av cirka 8 miljoner kronor.»

Framställningen utmynnade i en hemställan, att Kungl Majit redan vid

1935 års riksdag ville väcka förslag örn att ett tillräckligt anslag ställdes till

en mödrahjälpskommissions förfogande.

I yttrande över framställningen den 24 april 1935 anförde medicinalstyrelsen,

att även om det måste anses synnerligen trängande, att positiva åtgärder

i den riktning, som skrivelsen antydde, snarast genomfördes, styrelsen icke

kunde finna det klokt och tillrådligt att utan vidare utredning tillskapa den

föreslagna organisationen och ställa 8 miljoner kronor till dess omedelbara

förfogande. Detta syntes styrelsen så mycket mindre motiverat, som 1935

års riksdag redan beslutat begära en allsidig och skyndsam utredning rörande

befolkningsfrågan i ett större sammanhang, i vilket alla de berörda

spörsmålen säkerligen komme att behandlas. Styrelsen hemställde därför,

att Kungl. Majit icke måtte bifalla framställningen.

Socialstyrelsen anförde i yttrande den 9 maj 1935, att de år 1931 beslutade

åtgärderna för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor redan

nått en stor omfattning och otvivelaktigt varit till stort gagn. Örn och i den

mån förbättringar ansåges erforderliga, syntes sådana utan svårighet kunna

genomföras inom den bestående organisationens ram. Det kunde då enligt

styrelsens uppfattning ej gärna ifrågakomma att, utan närmare undersökning,

vid sidan av eller i stället för denna hjälpverksamhet improvisera en

sådan anordning, som föreslagits. Styrelsen hemställde på grund därav, att

framställningen örn särskilt anslag för mödrahjälp icke för det dåvarande

måtte föranleda någon åtgärd.

Chefen för socialdepartementet har tillika för övervägande till kommissionen

överlämnat ett av kvinnor, representerande olika politiska åskådningar,

vid möte i Göteborg den 9 maj 1935 gjort uttalande, vari bland annat framfördes

en vädjan, att medel omedelbart måtte ställas till förfogande för en

provisorisk förbättring av moderskapshjälpen i avvaktan på en kommande

utrednings resultat.

Frågan huruvida behov föreligger att vidtaga särskilda åtgärder för mödrahjälp

bör enligt kommissionens mening ses mot bakgrunden av den utredning,

som företagits av abortkommittén och framlagts i dess den 4 maj 1935

avgivna betänkande (stat. off. utr. 1935: 15). Kommissionen vill därför här

något uppehålla sig vid abortkommitténs utredning och därav föranledda

förslag.

Abortkommittén framhåller till en början, att det är omöjligt att angiva

någon ens tillnärmelsevis riktig siffra rörande det årliga antalet kriminella

abortframkallningar i riket. Vissa omständigheter synas dock kommittén

tyda på att antalet dylika sannolikt icke understiger 10 000.

För vinnande av någon belysning av de motiv, som kunna antagas föranleda

aborter, har kommittén bland annat föranstaltat örn en rundfråga till

landets läkare rörande hos dem under en månad av år 1934 gjorda framställningar

örn avbrytande av havandeskap på icke-medicinsk grund. Till kommit
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

téns förfogande har även ställts material från vissa andra undersökningar av

samma spörsmål, däribland från en undersökning av med. doktoi E. Karlmark

i Stockholm beträffande kvinnor, som hos honom gjort framställning

om abort fr. o. m. 1934 års början till slutet av november samma år. Kommissionen

vill här återgiva rundfrågans resultat, såvitt den givit vid

handen motiv av mer eller mindre ekonomisk natur. Därvid medtages även

resultaten av doktor Karlmarks undersökning, vilken erbjuder möjlighet till

jämförelse med kommitténs rundiråga. ...

Resultaten torde böra redovisas särskilt för ogifta och gifta kvinnor samt

för förstföderskor och omf öder skor. Det antal kvinnor, som omfattats av

kommitténs rundfråga och beträffande vilka uppgifter inkommit och kunnat

bearbetas är 701, varav 371 ogifta förstföderskor, 78 ogifta omföderskor, 16

gifta förstföderskor och 236 gifta omföderskor. Doktor Karlmarks undersökning

omfattade 205 kvinnor, av vilka 130 voro ogifta forstfoderskor, 37

ogifta omföderskor, 10 gifta förstföderskor och 28 gifta omföderskor.

Ogifta förstföderskor: Det antal fall, i vilka ekonomiska motiv

torde hava varit avgörande för abortbegäran, är enligt kommitténs rundfråga

129 eller 34''8 procent. Dessa fördela sig på »fruktan att förlora anställning»

i 116 fall (31-3 °/o) — i 35 av dessa fall har barnafadern uppgivit

vara arbetslös —, »nödvändighet att understödja föräldrarna» i 9 fall (2''4 "/o

samt »svårighet för yrkesutbildning» i 4 fall (1''1 %>). I 82 andra fall (221 /o)

betecknar kommittén motiven såsom mestadels en kombination av social vanära

och ekonomisk nöd. — Doktor Karlmarks undersökning utvisar ekonomiska

motiv av natur, som nyss angivits, i 48 fall eller 36-0 procent.

Ogifta omföderskor: Enquétesvaren utvisa här »ekonomiska

skäl» såsom motiv i 34 fall eller 436 procent. Motsvarande antal för Karlmarks

undersökning är 16 fall eller 433 procent. ,

Gifta förstföderskor: Enligt rundfrågan hava 12 av de 16 tal
len

varit mer eller mindre influerade av ekonomisk nöd. Av de 10 av Karlmarks

undersökning omfattade fallen har ekonomien angivits såsom da
ll§G

ff ta omföderskor: Rundfrågan visar såsom motiv »dålig ekonomi»

i 70 fall eller 297 procent och »fruktan att förlora anställning» i 9 fall

eller 3 8 procent. Samma motiv hava vid Karlmarks undersökning uppgivits

i 18 fall eller 64 3 procent.

Att värdet av undersökningarna för utrönande av kvinnornas motiv av

flera skäl icke må överskattas torde vara uppenbart. Abortkommitten erinrar

härutinnan örn att undersökningen ju endast omfattar ett begränsat material

att det icke är fråga om kvinnor som fått till stånd abortframkailnmg

utan endast om kvinnor som önskat få abort framkallad, att rundfrågan icke

lämnar någon upplysning örn motiven hos de kvinnor som själva fiamkallat

abort eller sökt kvacksalvares hjälp samt framför allt att någon egentlig

kontroll av sanningsenligheten av kvinnans uppgifter icke kunnat äga rum

ävensom att naturligtvis ingen som helst säkerhet finnes för alf kvinnorna

för läkarna uppgivit de för dem själva avgörande motiven. Kommissionen

anser likväl icke oberättigat alt av utredningen draga den slutsatsen, att

framställningarna örn abort lill avsevärd del hava sin grund i ekonomiska

Abortkommittén, som i sitt betänkande aven antytt de vagar, vilka sta

samhället till buds för minskande av abortfrekvensen, nämner i sadan t avseende

främst åtgärder, som äro ägnade att underlätta familjebildning och

barnförsörining. Vidare anser kommittén vara av vikt, att en utvidgad hjälpverksamhet

för obemedlade blivande mödrar och deras barn anordnas samt

att de abortsökande kvinnorna få kunskap örn de hjälpmedel, som vid tid
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

punkterna i tråfva stå till buds tor att underlätta deras läge. Övriga av kommittén

nämnda åtgärder, vilka icke äro av huvudsakligen ekonomisk art. vill

kommissionen icke i detta sammanhang beröra.

Emellertid töreslår abortkommittén, alt havandeskap under vissa förutsättningar

skall få avbrytas på s. k. social indikation. Avbrytande av havandeskap

skulle sålunda enligt kommitténs förslag få ske, »när barnets tillkomst

skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller ofärd som finnes icke kunna

på annat sätt avvärjas». Under denna bestämmelse skulle i främsta rummet

komma att hänföras de fall, då barnets tillkomst skulle medföra ekonomisk

nöd. Kommittén anför såsom exempel härå huvudsakligen följande:

»Ett nödläge som kan motivera en abortframkallning kan uppkomma såväl

i som utom äktenskapet. Då det gäller den gifta kvinnan tänker man särskilt

på det fallet då en familj lever under så tryckta ekonomiska omständigheter

att den endast med största svårighet kan draga sig fram, eller del fall

då familjens försörjning väsentligen är beroende av hustruns arbetsförtjänst.

Blir i en sådan familj hustrun havande, är situationen förtvivlad: samtidigt

som familjens ekonomiska bärkraft förringas genom bortfallet av hustruns

arbetsförmåga, ställas nya ekonomiska krav på densamma genom ett nytt

barns tillkomst. Nöden som dittills någorlunda har hållits på avstånd kan

icke längre hållas från dörren.

Annu oftare än för den gifta kvinnan uppstår för den ogifta ett ekonomiskt

nödläge i följd av ett havandeskap. Visserligen är det utomäktenslcapliga

barnets fader skyldig såväl att bidraga till kvinnans underhåll under tiden

närmast före och efter nedkomsten och till förlossningskostnaden som ock

att utgiva bidrag till barnets underhåll; och möjligheten att få faderskapet

fastställt och fadern dömd att utgiva sådana bidrag är genom beskaffenheten

av lagens bevisregler mycket stor. Tyvärr äro emellertid icke sällan dessa

kvinnans förmåner större på papperet än i verkligheten; barnafaderns ekonomiska

ställning är så svag, att det bidrag han förpliktas utgiva icke räcker

att täcka kvinnans och barnets blygsammaste behov; det utdömda underhållsbidraget

kan av skilda anledningar icke uttagas, och modern nödgas

ensam svara för barnets underhåll och uppfostran.

Naturligtvis icke alltid men väl i flertalet fall är den ogifta modern för sitt

uppehälle hänvisad till sitt arbete. 1 bästa fall har hon endast sig själv alt

sörja för, men icke sällan vilar på henne plikten att försörja en eller annan

nära anförvant. Det avbräck som förlossningen under sådana omständigheter

vållar henne är redan det för henne allvarligt nog. Men därtill kommer

ofta att hon riskerar att icke återfå den plats som hon i samband med förlossningen

har måst lämna.---

Särskilt svåra kunna de ekonomiska konsekvenserna bli för den kvinna

som tillhör en sådan yrkesgrupp där ett utomäktenskapligt havandeskap

praktiskt taget utestänger henne från fortsatt arbete inom det verksamhetsområde

för vilket hon har sin utbildning, liksom för den kvinna som

blir havande under det hon håller på att utbilda sig för ett yrke; kanske får

den sistnämnda i sådant fall avbryta en långvarig och dyrbar utbildning för

vars erhållande hon måhända satt sig i skuld och som inom den närmaste

tiden skulle ha varit avslutad och berett henne möjlighet till utkomst. Sorn

ett sista exempel må slutligen anföras det fall då en flicka som saknar möjlighet

att försörja sig själv på grund av sitt havandeskap utstötes från sitt

hem.»

Under begreppet nöd och ofärd ingå vidare de fall, beträffande vilka benämningen

»utsläpade mödrar» blivit vedertagen. Indikationen i dessa fall

är väsentligen av ekonomisk natur. Kommittén yttrar härom bland annat:

»Till denna grupp hör kvinnan med en stor barnskara, som måste påtaga

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

sig så gott som allt arbete i hemmet och kanske därjämte genom arbete utanför

detsamma måste skaffa familjen det tillskott i inkomst, utan vilket det

icke är möjligt att hålla hemmet samman. Nu blir hon havande.---

Hennes krafter äro redan pressade till nära bristningsgränsen; nian frågar

sig, hur den nya belastningen skall verka, havandeskapet, förlossningen, amningen,

det nya barnets fostran. Heil mänskliga nallirén är elastisk och kanske

uthärdar hon även denna nya påfrestning. Men varje elasticitet har sin

gräns, och det kan också hända, att gränsen i detta fall överskrides. Om man

i ett sådant läll skulle finna det riktigt att avbryta havandeskapet, skulle det

vara med hänsyn till kvinnans hälsa och framtida arbetsduglighet, och man

skulle sålunda kunna vara benägen alt kalla indikationen för medicinsk. Den

är också en sådan i den meningen att det är en fysisk eller psykisk invaliditet

som man befarar och sorn man med en abortprovokation vill avvärja. Men

det är ekonomiska och familjära förhållanden, icke medicinska, som göra

ingreppet påkallat.»

Över abortkommitténs preliminära förslag i ämnet infordrades genom kom

mittens försorg yttranden från ett flertal myndigheter, institutioner och sammanslutningar

(stat. off. utr. 1935: 13). I yttrandena har i regel — oavsett

inställningen till frågan örn tillåtligheten av havandeskaps avbrytande

på grund av ekonomiskt nödläge — starkt understrukits nödvändigheten av

att samhället i första hand vidtoge åtgärder för undanröjande av de missförhållanden,

som ledde till fosterfördrivning. Ur de avgivna yttrandena må här

anföras följande:

Socialstyrelsen anför: »Man frågar sig, om icke samhället i en sådan situation

förfogar över eller kan förskaffa sig de hjälpmedel, som erfordras för

undanröjande av de yttre sociala svårigheterna för kvinnan.---Man

frågar sig också, örn ej filantropiska sammanslutningar här i vidare mån än

vad fallet nu är kunde, givetvis i samförstånd med barnavårdsnämnderna,

träda hjälpande emellan icke blott ekonomiskt utan också med praktiska

råd och moraliskt stöd.»

Medicinalstyrelsen framhåller, att .styrelsen »hyser den bestämda uppfattningen

att positiva åtgärder från samhällets sida till undanröjande av de

sociala och andra missförhållanden, som här spela in, måste vara huvudvägen

för lösning av frågan. Innan energiska åtgärder av här antydd art

prövats, synes det irrationellt och betänkligt att tillgripa lagskyddad abortframkallning

på sociala indikationer, även örn situationen i det enskilda fallet

kan vara mycket ömmande.»

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala förordar på det varmaste

ett fortgående på de sociala reformernas väg och en upplysningsverksamhet,

syftande till ett lindrande av ekonomiskt betryck och ett höjande av moderskapets

anseende.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund framhåller, all staten bör

»genom positiva åtgärder söka avvärja dessa följder för den enskilde så långt

detta är görligt.---Fakulteten tänker i detta hänseende särskilt på för
bättrandet

av de sociala förhållanden som visat sig ägnade att för manga

människor försvåra familjebildning, utvidgad hjälpverksamhet för obemedlade

blivande mödrar och deras barn samt stöd åt barnrika familjer.»

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet anför: »Det synes

kollegiet uppenbart, alt samhället icke på långt när givit föräldrarna och

speciellt icke mödrarna det stöd, som är erforderligt för att löräldraskapel

icke för mången skall kännas som en alltför tung plikt. — — — 1 själva

verket intager samhället i många avseenden en ställning till föräldraskapet,

sorn är ägnad att framprovocera abortåtgärder. Vittgående och djupgripande

reformer på detta område, ägnade all kraftigt gynna den ekonomiska ställ

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

ningen för föräldrar, och speciellt ensamstående mödrar, äro enligt kollegiets

mening de åtgärder, som i första hand måste vidtagas för att motverka

kravet på aborter.»

Styrelsen för statens institut för rasbiologi uttalar: »I stället borde väl undersökas,

om från statens eller det allmännas sida åtgärder borde eller kunde

vidtagas för att i görligaste mån undanröja de missförhållanden eller svårigheter,

som framkallade eller beräknades framkalla nödläget.»

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför: »Det torde kunna

sägas, att samhället för närvarande står inför ett viktigt avgörande: antingen

att genomföra ett storstilat aktionsprogram för mödrar och barn eller att gå

den väg, som i betänkandet föreslås, nämligen att öppna en utväg för förtvivlade

mödrar att på laglig väg befria sig från sina foster. Några antydningar

må här göras örn vad som återstår för att mödra- och barnavården

må bliva vad som kräves av densamma. Icke allenast måste den nu otillfredsställande

men dock tacksamt mottagna moderskapshjälpen väsentligt

utökas, men dessutom bör barnbördsvården samt för- och eftervården ordnas

så, att mödrarnas och barnens hälsa och krafter tillgodoses så långt detta

är möjligt.---Vad genomförandet av ett dylikt program skulle kosta

staten och kommunerna kan ej sägas, ej heller på vilket sätt det omfattande

arbetet skulle planläggas och ledas. Det hela kan måhända synas skrämmande,

men för alla dessa åtgärder föreligga direkta förslag, överblickar

man allt vad som gjorts för försörjning av åldringar och sjuka, så kan det

ej synas oöverkomligt att få genomförd en vård- och hjälpverksamhet för

det unga släktet i en omfattning som motsvarar det verkliga behovet.»

Förste stadsläkaren i Stockholm yttrar: »Det ligger uppenbarligen när
mare

till hands att i ekonomiskt ömmande fall tio- eller tjugudubbla moderskapsunderstöden

än att i denna rent ekonomiska situation intaga en nonpossumus-ståndpunkt

och låta utvägen ur denna vara en provisorisk strafflagsändring.

»

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att »denna lagstiftning bör

helst genomföras i samband med socialpolitiska åtgärder, som kunna tjäna

till motverkande av aborter».

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför: »Vidare

bör från det allmännas sida alla åtgärder vidtagas för att undanröja det

ekonomiska nödläge, som barnets tillkomst kan medföra för den ogifta modern

såväl som för den gifta kvinnan och hennes familj. Förbundet---

begränsar sig till att peka på en utveckling av lagstiftningen örn moderskapsunderstöd

och moderskapsförsäkring, kraftigt understödjande av den redan

nu rätt så omfattande enskilda hjälpverksamheten för ogifta mödrar och

deras späda barn, utveckling av fosterhemsförmedlingen, lämpligt avvägt understöd,

även i form av billigare bostäder, samt effektiva skattelättningar åt

s. k. barnrika familjer, undersökning av möjligheten att stadga förbud för

arbetsgivare att avskeda gravid kvinnlig arbetare eller andra anställda, d. v. s.

ett utbyggande av de ekonomiska åtgärder som kunna hjälpa kvinnan att i

trygghet välja vägen att bliva moder.»

Styrelsen för Fredrika-Bremer-Förbundet understryker, att de institutioner

och andra hjälpmedel, som redan finnas, på många håll och i åtskilliga avseenden

torde vara otillräckliga, samt anför vidare: »Det moderskapsunder
stöd,

som nu utdelas, är alldeles för knappt. Det bör höjas till ett belopp st~>rt

nog att åt en understödsberättigad kvinna giva verklig lättnad i hennes ekonomiska

nöd inför en barnsbörd och känsla av att samhället vårdar sig örn

henne och det väntade barnet.---Det är slutligen angeläget betona, att

olika samhälleliga åtgärder till utökat moderskapsskydd och underlättande

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

av familjebildning böra omedelbart tagas under övervägande för att vinna

snabbast möjliga lösning.»

Styrelsen för yrkeskvinnors klubb påpekar, att »man torde kunna ställa sig

tämligen optimistisk beträffande effekten av positiva, profylaktiska åtgärder.

Hittills ha de allt för mycket lämnats oförsökta, ja samhället har, trots den

ständigt stigande ahortfrekvensen och de ständigt sjunkande födelsetalen, i

viss mån drivit en politik eller haft en inställning till moderskapet, som direkt

försvårat familjebildning och föräldraskap.»

Allmänna valmansförbundets centrala kvinnoråds arbetsutskott framhåller,

att i en kulturstat måste i frågan örn kvinnans andliga och kroppsliga nödläge

i dessa fall andra vägar sökas för att avhjälpa i motiveringen till förslaget

påtalade missförhållanden. I fråga om sin uppfattning härvidlag hänvisar

arbetsutskottet till en rad förslag till positiva åtgärder, som framlagts

i högerns motion i befolkningsfrågan vid 1935 års riksdag (I: 1, II: 1).

Styrelsen för folkpartiets kvinnogrupp yttrar, att »i ett land, där man ängslar

sig för folkminskning, borde intet barn på grund av felriktad offentlig

sparsamhet få gå förlorat. Vi anse därför--— att möjlighet må finnas

för läkaren att genom samhällets försorg anvisa kvinnan en sådan hjälp, att

den oro och ängslan, som drivit henne att begära hans hjälp i fråga örn abort

må försvinna och hon med relativt lugn kan bära och föda sitt barn.»

Samarbetskommittén för svenska kvinnors vänsterförbund framhåller, att

innan man i ett ej överbefolkat samhälle i lag fastslår, att havandeskap må

avbrytas av ekonomiska skäl, måste alla positiva utvägar till undvikande av

abort på dessa indikationer hava försökts och visat sig otillräckliga. De positiva

åtgärder, vilka närmast böra krävas, måste bestå i, bland annat, att

mödrauppgiften ekonomiskt säkerställes. Detta skulle innebära, att läkare

finge möjlighet att hänvisa en kvinna, som av ekonomiska skäl vill abortera,

till ett samhälleligt organ, som på ett verkligt effektivt sätt kan förhjälpa

henne ur hennes ekonomiska nödläge.

Styrelsen för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och styrelsen för

Stockholms fackliga centralorganisations kvinnoscktion påpeka, att då det är

de sociala orättfärdigheterna, som till stor del äro grunden till den allt

mer utbredande fosterfördrivningen, det är angeläget, att samhället går in

för kraftiga sociala hjälpåtgärder för moder och barn.

Kommissionen instämmer till fullo i de allmänna uttalanden, som gjorts

av ovan anförda myndigheter, institutioner och sammanslutningar. Det moderna

svenska samhället, som möjliggör nödtorftig försörjning för varje

medborgare, borde icke vara nödsakat att lösa svårigheter beträffande det

ofödda släktets försörjning genom att medgiva, abort på sociala indikationer.

Även örn befolkningslaget vore sådant, att en inskränkning av totala antalet

födelser i landet syntes önskvärd, borde, enligt kommissionens åsikt, en dylik

inskränkning åvägabringas genom förebyggande, ej genom avbrytande av havandeskap.

I denna stund är emellertid den befolkningspolitiska situationen

en helt annan. Vi stå inför en utvecklingstendens, vilken innebär ett överhängande

hot örn minskning av vårt lands befolkning. Kommissionen tinner

häri ett ytterligare starkt skäl att i görligaste mån söka undvika aborterna,

vilka bidraga att minska antalet födelser. ... f .

Med stöd av vad ovan anförts vill kommissionen uttala sig för kraftiga och

skyndsamma samhälleliga åtgärder lill stöd för blivande och ns blivna mödrar

i ekonomiskt nödläge. Visserligen mäste såsom en sadan atgäid av väsentlig

betydelse redan betecknas den föreslagna modcrskapspcnningen om 75 kronor.

Dock synes det ej försvarligt att inskränka samhällets hjälpåtgärder

:S—snoirjs

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

allenast till de fall, i vilka nöden kan avvärjas genom ett belopp av denna

storlek.

Häremot kan invändas, alt det redan nu finnes möjlighet att bereda behövande

mödrar hjälp, nämligen genom fattigvård. Fattigvårdens betydelse

i detta hänseende må därför något beröras. Fattigvården innebär som regel

en den minsta möjliga hjälp till själva livsuppehället (s. k. obligatorisk fattigvård)

. Den har knappast möjlighet att avpassa sin hjälp efter det individuella

behovet i sådan grad, som de ömtåliga förhållandena vid ett havandeskap

ofta göra önskligt. Som regel torde därför kunna sägas, att fattigvården

varken kan skänka en med hänsyn till barnaföderskornas särskilda

förhållanden tillräckligt effektiv eller tillräckligt differentierad hjälp. Därjämte

bör beaktas, att ansökan om fattigvård för stora grupper av kvinnor kräver

sådan självövervinnelse, att de icke kunna förmå sig att begära sådan hjälp.

Detta torde visserligen i och för sig icke vara att beklaga men kan under

ifrågavarande omständigheter medföra stora risker med hänsyn till liv och

hälsa. För övrigt bör ej det särskilda hjälpbehovet i samband med havandeskap

och barnsbörd anses såsom fattigdom i vanlig mening. Behovet är

ju i regel av övergående natur och förorsakat av alldeles särskilda omständ^Sheter.

Ej heller synes önskvärt att vänja den kvinna, som under normala

förhållanden vanligen kan försörja sig, vid att söka fattigvård. Bortsett

emellertid från det otillfredsställande i att tillgodose här förevarande behov

genom fattigvård, visar förekomsten av aborter på grund av ekonomisk

nöd med all tydlighet, att fattigvården åtminstone icke är en faktor av tillräcklig

styrka, då det gäller alt avvärja denna nöd. På grund härav anser

kommissionen erforderligt, att särskilda åtgärder vidtagas för hävande av

den ekonomiska nödsituation, som förorsakas av havandeskap och barnsbörd.

Dessa åtgärder böra utgöra en direkt påbyggnad av den föreslagna

moderskapspenningen sålunda, att nödställda mödrar, för vilka moderskapspenningen

icke utgör en tillräcklig hjälp, skola kunna erhålla erforderlig

ytterligare hjälp. Då uppgiften att bereda barnaföderskor ekonomiskt stöd

är en allmänt samhällelig angelägenhet, synas kostnaderna för dessa hjälpåtgärder

böra utgå helt av statsmedel. Åtgärderna måste givas en sådan

form och omfattning, att mot dem icke kunna göras de erinringar, som ur

nu förevarande synpunkter kunna anföras mot fattigvård. Om samhället

förklarar sig berett att utan sammanblandning med fattigvård lämna de nödställda

mödrarna dylik hjälp av tillräcklig omfattning och under för ändamålet^

särskilt lämpade former, kommer ovillkorligen den sociala indikationen

såsom grund för avbrytande av havandeskap att få en väsentligt mindre

omfattning än hittills. Samhället kommer genom en sådan hjälpverksamhet

att på ett helt annat sätt än nu stå rustat till försvar mot det samhällsonda

aborterna utgöra, och man kan hoppas, att åtgärderna skola få verkan

i den riktning, som främst åsyftas, nämligen att nedbringa antalet aborter på

grund av ekonomisk nöd.

Här må framhållas, att de ekonomiska svårigheter, som kunna uppstå i

anledning av havandeskap och barnsbörd, otvivelaktigt i stor utsträckning

hänföra sig till de förvärvsarbetande kvinnorna, för vilka barnsbörden icke

endast medför ökade utgifter utan även förlust av arbetsinkomst under längre

eller kortare tid. I sitt den 4 oktober 1935 avgivna utlåtande över förslaget

till lag örn arbetsavtal framhöll kommissionen, att en lösning av frågan

om ersättning åt kvinnlig arbetstagare för i samband med barnsbörd förlorad

arbetsförtjänst vöre en samhällsangelägenhet av icke ringa vikt och betydelse

samt att kommissionen hade för avsikt att senare återkomma härtill.

Kan en sådan ordning skapas, att dessa kvinnor erhålla ersättning för förlorad

arbetsförtjänst, torde därför de här förordade hjälpåtgärderna kom
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

ma att få väsentligt mindre omfattning än vid nu rådande förhållanden måste

bliva fallet.

Kommissionen förmenar icke, att ingripanden till hävande av den nödsituation,

som kan föreligga vid havandeskap och barnsbörd, skulle vara tillfyllest

för ett eliminerande av alla de motiv av ekonomisk natur, som leda

till abort. Kommissionen inser till fullo, att dessa motiv ofta äro av en djupare

innebörd. Det må här erinras örn att abortkomittén i sitt ovannämnda

betänkande bland annat yttrar, att de läkare, som uppsökas av kvinnor,

vilka önska få sitt havandeskap avbrutet, ofta framhålla, att, både i fråga

örn gifta och ogifta kvinnor, det mindre är oron för den närmaste framtiden

— havandeskapet, förlossningen och den närmast följande tiden — som gör

sig gällande hos kvinnorna utan fastmera bekymmer för huru de i längden

skola kunna försörja och fostra sina barn. Abortkommittén anser det dock

icke kunna betvivlas, att den verksamhet, som syftar till hjälp under havandeskaps-

och nedkomsttiden, är av stort värde. Kommissionen vill härtill

allenast tillägga, att denna hjälpverksamhet, såvitt angår ogifta kvinnor, för

vilka havandeskapet ofta innebär en synnerligen ömtålig situation, måste tillmätas

en särskild betydelse. För dessa kvinnor torde vanligen själva havandeskaps-

och nedkomsttiden vara mest kritisk, enär de då ofta äro benägna

för att se sin situation mörkare än vad den, sedd på längre sikt, behöver

vara.

Innan kommissionen närmare utvecklar innebörden av de hjälpåtgärder,

kommissionen förordar, synes böra erinras om två tidigare sakkunnigförslag

i ämnet, i vilka upptagits tanken, att kvinnor, som till följd av havandeskap

eller barnsbörd råkat i ekonomiska svårigheter, borde beredas möjlighet till

hjälp utan fattigvårds karaktär. Förslagen föranledde icke någon Kungl.

Maj:ts åtgärd men torde genom sin allmänna läggning vara av intresse för

bedömandet av konstruktionen av den nu föreslagna hjälpverksamheten.

I sitt den 19 april 1921 avgivna förslag till lag örn den offentliga barnavården

föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén en bestämmelse, 85 §, enligt

vilken då moder till barn utom äktenskap på grund av havandeskapet

eller barnsbörden vore i behov av understöd, barnavårdsnämnden skulle

hava att meddela henne sådant för en tid av högst sex veckor före och sex

veckor efter nedkomsten. För understödet skulle ersättningsskyldighet gentemot

det allmänna åvila fadern men icke modern. Någon motsvarighet till

denna bestämmelse ingick dock icke i det för 1924 års riksdag framlagda och

av riksdagen med vissa ändringar antagna förslaget till lag örn samhällets

barnavård.

I samband med den överarbetning av fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag, som inom socialdepartementet utfördes med biträde av härför tillkallade

sakkunniga, utarbetades av dessa även ett särskilt förslag till lag om

modershjälp, som avgavs den 18 juni 1924 (stat. off. utr. 1924: 57). Nämnda

förslag innebar, att kvinna, som på grund av havandeskap eller barnsbörd

vore i behov av understöd, skulle vara berättigad till ekonomisk hjälp.

Dylik hjälp skulle utgå dels till moderns underhåll under en månad vid tiden

omkring förlossningen och dels till barnets underhåll under sex månader

från dess födelse. Förslaget innebar sålunda en utvidgning av bestämmelsen

i 85 § av fatligvårdslagstiftningskommilténs förslag, som endast avsåg

understöd av moder till barn utom äktenskap. Modershjälpen, som

skulle beviljas av vederbörande fattigvårdsstyrelse, skulle i regel utgå med

belopp, som jåmlikt lagen örn barn utom äktenskap i allmänhet plägade av

domstol i orten utdömas såsom underhållsbidrag lill sådant barn och dess

moder från fadern. Kostnaden för modershjälpen var avsedd att bestridas

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

av det fattigvårdssamhälle, vars fattigvårdsstyrelse beviljat hjälpen, med rätt

för styrelsen att av barnels fader uttaga ersättning. Däremot skulle modern

ej vara ersättningsskyldig. Till kostnaderna skulle bidrag lämnas av staten

med belopp, som förslagsvis var upptaget till 25 öre örn dagen.

Vid valet av lämplig benämning å de av kommissionen föreslagna hjälpåtgärderna

har kommissionen stannat vid uttrycket »mödrahjälp».

Kvinnor, som böra ifrågakomma till åtnjutande av mödrahjälp. Kommissionen

vill till en början understryka, att hjälpen i princip bör i lika mån

tillgodokomma gifta som ogifta mödrar. Oftast torde väl de hjälpbehövande

vara att hänföra till de ogifta mödrarnas eller blivande mödrarnas kategori.

Ej sällan torde dock en gift kvinna, som väntar ett barn. med hänsyn

till familjeekonomien och därmed sammanhängande förhållanden vara i

lika stort behov som den ogifta av att samhället i görligaste mån skyddar

henne för alltför stora umbäranden i samband med nedkomsten. Enligt

kommissionens förslag skola skyldigheterna från samhällets sida vara minst

lika stora mot den gifta kvinnan i hennes nödläge som mot den ogifta.

Vilka kvinnor, som skola kunna erhålla mödrahjälp, bör avgöras genom

en behovsprövning i enlighet med de synpunkter, kommissionen nedan kommer

att utveckla. Emellertid synas vissa mindre grupper av kvinnor lämpligen

böra undantagas från rätten till mödrahjälp.

Härvid komma främst i fråga kvinnor, som av fattigvården mottagits till

stadigvarande försörjning på sätt avses i 62 § andra stycket av fattigvårdslagen

och vilka ej heller ansetts böra äga åtnjuta moderskapspenning. Då

kommunen i ett sådant fall helt och hållet övertagit kostnaden för kvinnans

uppehälle, lärer icke finnas något bärande skäl för att låta ett påkommet

havandeskap befria kommunen härifrån.

Den omständigheten, att kvinnan åtnjuter fattigvård, bör däremot eljest

icke få utestänga henne från möjligheten att komma i åtnjutande av mödrahjälp.

Fastmera anser kommissionen önskligt, att kvinnans hjälpbehov i

samband med havandeskap och barnsbörd må kunna tillgodoses i annan

ordning än genom fattigvård.

Jämväl i övrigt synas från rätt till mödrahjälp böra undantagas samma

kategorier av kvinnor, som föreslagits icke skola äga åtnjuta moderskapspenning,

d. v. s. å vissa anstalter intagna kvinnor ävensom utländska medborgare.

Den nu föreslagna begränsningen beträffande de kvinnor, som böra ifrågakomma

till hjälp, måste visserligen under nuvarande förhållanden såtillvida

anses mindre tillfredsställande, som den icke utesluter, att mödrahjälp

kan få åtnjutas även av kvinnor, vilkas moderskap ur samhällets synpunkt

icke är önskvärt. Kommissionen har emellertid utgått från att den ytterligare

begränsning, som ur denna synpunkt väl vore påkallad, ej lämpligen

bör ske genom särskilda stadganden i detta sammanhang.

Behovsprövningen. Vid behovsprövningen böra ett flertal synpunkter

komma i betraktande.

Först måste beaktas beskaffenheten av de behov, som mödrahjälpen syftar

att tillgodose. Det gäller att bringa hjälp åt väntande och nyblivna mödrar

samt späda barn. För kvinnan är det fråga örn en tid, varunder hon

utsättes för starka fysiska och psykiska påfrestningar. Äro hennes levnadsförhållanden

under denna tid alltför ogynnsamma, kan det lända till men

såväl för henne som för barnet. För barnet gäller det en tid, då det är utsatt

för stora sjukdomsrisker och då ogynnsamma förhållanden kunna medföra

skada även för dess framtida hälsa och kroppsutveckling. Att under

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

denna tid skapa såvitt möjligt tillfredsställande levnads- och vårdförhållanden

såväl för modern som för barnet är därför en utomordentligt betydelsefull

uppgift, som mödrahjälpen avser att fylla. Mödrahjälpen har salunda

att tillgodose behov av ett alldeles särskilt slag och tillfredsställandet härav

är av en väsentlig betydelse för samhället. Till dessa förhållanden måste

givetvis tagas hänsyn vid behovsprövningen ävensom vid hjälpens utmätande.

. . . ,

I detta sammanhang bör erinras om kommissionens förslag, att varje barnaföderska

utan särskild prövning skall komma i åtnjutande av en moderskapspenning

örn 75 kronor. Härigenom ävensom genom förslaget örn fn

förlossningsvård åt alla kvinnor kommer hjälpbehovet att väsentligt inskränkas

vid jämförelse med nu ledande förhållanden. Vad angår moderskapspenningen

är denna såsom tidigare anförts avsedd att täcka stone delen

av de extra kostnader, som mera regelmässigt förekomma i anledning

av en barnsbörd, nämligen kostnader för resor, hemhjälp, utrustning at

barnaföderskan samt sängutrustning och småkläder åt barnet. Ehuru moderskapspenningen

endast sällan torde komma att räcka till andra än nu

angivna ändamål, bör vid behovsprövningen dock beaktas, till vdka kostnader

den i det förevarande fallet faktiskt förslår.

Skyldigheten för samhället att lämna mödrahjälp bör uppenbarligen endast

vara av subsidiär natur. I den mån kvinnan kan få sitt behov av

hjälp tillgodosett utan att anlita det allmänna, bör så ske. Här torde något

böra granskas vissa av de möjligheter, som i sadant hänseende kunna

stå kvinnan till buds. . „

Främst bör beaktas barnafaderns förmåga att lämna bistånd. Aro föräldrarna

gifta, föreligger en allmän skyldighet för makarna att försörja varandra.

Uppenbarligen bör också vid prövningen av den gifta moderns behov

hänsyn tagas till båda makarnas gemensamma förhållanden.

Då fråga är örn en ogift moder, ställer sig spörsmålet annorlunda. Enligt

5 § i lagen den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap^ är fadern skyldig

att, efter ty med hänsyn till hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga

till hennes underhåll under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten.

Medför havandeskap eller amning eller annan vård av barnet avsevärt

hinder i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager hon sig sjukdom

genom havandeskapet eller nedkomsten, kan fadern enligt samma pal agrat

förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid än ovan sagts,

dock högst under fyra månader före och nio månader efter nedkomsten.

Enligt samma lag kan denna underhållsskyldighet fixeras antingen genom

dom eller ock genom avtal i form av skriftlig, av två personer bevittnad

handling, som "skall godkännas av barnavårdsmannen eller, örn sådan ej

finnes, av barnavårdsnämnden. I praxis förekommer naturligtvis även ofta,

att fadern helt formlöst giver modern en penningsumma såsom underhållsbidrag.

Vid bedömandet av kvinnans behov får uppenbarligen — i den

män behovet hänför sig till tid och förhållanden, som nyss sagts — icke

bortses från den möjlighet till hjälp, som faderns underhållsskyldighet utgör.

Av betydelse vid prövningen kan dock denna skyldighet endast bliva,

i den mån kvinnan har möjlighet att utfå det henne tillkommande bidraget

och att, örn så kräves, utfå det redan vid den tid, för vilken det äi avsett

att utgöra underhållsbidrag.

Ej sällan torde inträffa, att vid tiden för prövningen fadern icke utan

tidsödande efterforskningar kan anträffas eller att faderskapet är tvistig^

Ett dylikt förhållande bör ej få inverka hindrande på prövningen av ansökan

örn mödrahjälp. Det väsentliga är, att modern bringas hjälp, nät hon

är i behov därav. Behovsprövningen får därför i dylika fall ske endast pa

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

grundval av moderns förhållanden. Så torde för övrigt i regel komma att

bliva nödvändigt i de fall, då frågan om faderskapet eller underhållsskyldigheten

måste göras till föremål för rättslig prövning. Talan örn faderskap

och underhållsskyldighet må nämligen, även om den väckts före barnets födelse,

icke före lödelsen slutligen prövas. Visserligen äger rätten att, då

tvist är allenast om beloppet av underhållsbidrag eller sannolika skäl föreligga

till antagande, att mannen är bidragsskyldig, förordna, att han skall

utgiva skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelat slutligt utslag. Men

pa grund av denna bestämmelses begränsade räckvidd kan den endast mera

sällan möjliggöra utdömande av bidrag.

De svårigheter, som föreligga för den ogifta kvinnan att erhålla det underhållsbidrag,

vartill hon civilrättsligt är berättigad, och att erhålla det vid

själva nedkomsttiden, då hon främst har behov av det, utgöra för övrigt

,ett.1skIä1’ so™ starkt understryker behovet i förevarande fall av en särskild

hjälp form för behövande ogifta mödrar. Är en sådan kvinna ekonomiskt

blottställd vid nedkomsttiden och kan icke erhålla underhållsbidrag från

fadern har hon nu ingen annan möjlighet att erhålla samhällshjälp än

genom fattigvård. För mannen medför lämnandet av sådan fattigvård inga

verkningar alls. Det är icke mannen, som blir ersättningsskyldig gentemot

lattigvardssamhället, utan kvinnan. Kvinnan kommer följaktligen i en

sämre ställning än den man, som är fader till hennes barn. Detta beror därpå,

att fader till barn° utom äktenskap — till skillnad från den gifte fadern

— icke enligt fattigvårdslagen är försörjningsskyldig i förhållande till modern.

Den honom åvilande underhållsskyldigheten är uteslutande av civilrättslig

natur. Konsekvenserna härav måste betecknas såsom föga tillfredsställande.

Med kommissionens förslag beredes kvinnan möjlighet att vid

oförmåga eller försumlighet från mannens sida erhålla hjälp utan fattigvårds

karaktär.

Väsentligen samma svårigheter, som påpekats beträffande den ogifta kvinnan,

kunna uppstå för den gifta kvinnan, örn hon icke lever tillsammans

med sin man, vare sig makarna äro hemskilda eller utan dom leva åtskilda.

Pa sätt nu angivits bör även i dessa fall hänsyn tagas till kvinnans möjligheter

att utfå det underhållsbidrag, varpå hon kan göra anspråk.

Örn kvinnan ettel nedkomsten blir i behov av hjälp för tid, varunder hon

bär barnet i sin vård, kan detta behov formellt sett hänföra sig antingen till

kvinnan själv eller till barnet eller till bådadera. I realiteten kan dock en

sadan uppdelning av behovet ej ske, enär kvinnan bestrider utgifterna för

saväl sig som barnet. Så snart behov av hjälp under dylika förhållanden

uppstår, måste därför beaktas barnafaderns skyldighet att lämna bidrag

aven till barnet. I detta avseende föreligger en ovillkorlig skyldighet såväl

ioi den ogifte som för den gifte fadern. Vid prövning av behovet med hänsynstagande

härtill böra de synpunkter, som ovan anförts beträffande faderns

underhållsskyldighet gentemot modern, äga tillämpning.

Det är icke endast barnets fader, som kan hjälpa kvinnan. Särskilt beträffande

den ogifta modern bör också undersökas, huruvida hon har föräldrar,

som kunna taga hand om henne under nedkomsttiden. I förhållande

till det allmänna äro föräldrar och barn pliktiga att i mån av behov

respektive förmåga försörja varandra. Det torde ock vara ett vanligt förhållande,

att unga ogifta kvinnor med arbete utom hemorten, vilka bliva

havande, taga sin tillflykt till föräldrahemmet. Där ett gott föräldrahem

star öppet, bör mödrahjälp icke lämnas.

Slutligen ma anmärkas, att vid behovsprövningen även bör beaktas möjligheten

att genom anlitande av andra anförvanter än föräldrar bereda kvinnan

hjälp under ifrågavarande tid.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tid, under vilken mödrahjälp bör få åtnjutas, samt hjälpens storlek.

Mödrahjälpens syfte tiar tidigare angivits vara att avvärja ekonomisk nöd,

som förorsakas av havandeskap och barnsbörd. Av praktiska skäl torde

emellertid vara lämpligt att föreskriva vissa tidsgränser, inom vilka mödrahjälpen

bör hava att fylla denna uppgift.

Den ena gränsen synes böra fixeras till tidpunkten för havandeskapets

fastställande. Visserligen torde havandeskapet redan under sitt första skede

endast sällan giva upphov till ekonomisk nöd, varför det skulle kunna

ifrågasättas att sätta gränsen vid en tidpunkt längre fram under havandeskapet.

Stundom kan dock kvinnans allmäntillstånd och arbetsförmåga

under havandeskapets första månader vara väsentligt nedsatt. Då dessutom

erfarenheten givit vid handen, att de flesta abortframkallningar ske

under andra och tredje havandeskapsmanaderna, torde det med hänsyn till

mödrahjälpens syfte att motverka aborter vara av vikt, att möjlighet förefinnes

till hjälpåtgärder redan vid denna tid.

Med hänsyn till att den önskvärda amningstiden utgör minst sex mannder

synes den andra gränsen lämpligen kunna sättas till den dag, da sex manader

förflutit från nedkomsten.

Begränsas mödrahjälpens verksamhet till tiden mellan havandeskapets

fastställande och sex månader efter nedkomsten — en tidrymd av omkring

15 månader — torde det emellertid av statsekonomiska skäl få anses ogörligt

att giva hjälpen i det enskilda fallet en sådan storlek, att varje behov av

hjälp under denna tidrymd skulle kunna tillgodoses. Hjälpbehov förorsakat

av havandeskap och barnsbörd torde för övrigt icke föreligga under sa

lång tid annat än i rena undantagsfall. I regel torde fastmera behovet av

hjälp inskränka sig till en mindre del av denna tidrymd. Av nyss anförda

skäl torde det vara erforderligt att föreskriva ett visst maximibelopp för

hjälpens värde i varje fall. Vid övervägande av lämpligt sådant belopp har

kommissionen stannat vid att föreslå en summa av 300 kronor. Med en

hjälp av denna storlek bör även en helt obemedlad kvinna kunna beredas

uppehälle och vård under en tid av minst 15 veckor, vilket torde få anses

förhållandevis tillfredsställande. I flertalet fall torde emellertid hjälpbehov

icke föreligga under så lång tid, varför också hjälpens storlek bör

kunna i motsvarande grad inskränkas.

Några synpunkter på hjälpbehovets längd i olika fall torde här böra anföras.

Inom flertalet yrken torde kvinnan icke lida men av att fortsatta sitt

arbete ända till omedelbart före nedkomsten, örn hon i övrigt är frisk. Ej

sällan kan dock hennes arbetsförmåga vara betydligt nedsatt under havandeskapets

sista skede. Hon kan även hava ett arbete, som år av så krävande

natur, att någon tids ledighet före nedkomsten är erforderlig. I lagen den

29 juni 1912 örn arbetarskydd stadgas sålunda, att kvinna, som användes i

industriellt arbete av i lagen närmare angiven omfattning, ej må förvägras

ledighet från arbetet, örn hon företer intyg av läkare eller barnmorska av

innehåll, antingen att lion sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor

eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor

och nied hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet.

Den längsta ledigheten från arbetet före nedkomsten behöva givetvis de

kvinnor, sorn icke kunna fortsätta detsamma, sedan havandeskapet framträtt.

Detta sker vid en tidpunkt, som växlar väsentligt från fall till fall.

Uppenbart torde sålunda vara, att hjälpbehovets längd före nedkomsten

är i hög grad växlande för olika kvinnor.

Vad angår hjälpbehovets längd efter nedkomsten, bör först beaktas de förvärvsarbetande

kvinnornas behov av ledighet från arbetet, bör vissa kvin
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

lior gäller visst arbetsförbud under tid efter nedkomsten, nämligen för

nyssnämnda industriarbeterskor. Sålunda må kvinna enligt arbetarskvddslagen

icke användas till industriellt arbete av i lagen angiven omfattning

under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg

styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet.

För övriga yrken finnas inga motsvarande bestämmelser, ehuru naturligtvis

kvinnans förmåga att återupptaga sin sysselsättning måste vara växlande

allt efter sysselsättningens art, kvinnans hälsotillstånd, kroppskrafter

o. dyl.

Vidare måste beaktas barnets intressen, vilka kräva, att modern örn möjligt

ammar det. Det späda barnets motståndskraft mot sjukdomar är som

väl känt ojämförligt mycket mindre, örn barnet uppfödes på artificiell väg

än om det ammas. Ju yngre barnet är, desto större äro sjukdomsriskerna.

Uppfyllandet av den modersplikt, som amningen utgör, bidrager även att

väcka och stärka moderns kärlek till barnet samtidigt som bon härunder lär

känna sitt ansvar för detsamma. För den ogifta modern, som för sin utkomst

är beroende av sitt arbete, stöter det emellertid ofta på oöverstigliga

svårigheter att åtminstone under längre tid amma barnet. Skilda orsaka1"

kunna göra det svårt eller omöjligt för henne att återupptaga sitt arbete,

sa länge hon har vård örn barnet. Det ligger därför ofta i den ogifta moderns

intresse att så snart som möjligt få barnet utackorderat. Sådana som

förhallandena alltjämt äro, måste medgivas, att detta intresse onekligen

mangen gång är berättigat. Situationen kan vara sådan, att örn kvinnan

över huvud taget skall kunna föda sitt barn utan att detta skall innebära en

katastrof för henne, måste hon hava möjlighet att relativt tidigt återtaga

sin verksamhet och skiljas från barnet. Att giva mödrahjälpen en sådan

omfattning, att varje kvinna beredes möjlighet att under hela amningstiden

— minst sex månader — amma sitt barn, måste också av ekonomiska

skäl betecknas som en orealiserbar önskan, därest härför kräves, att det

allmänna svarar för kvinnans uppehälle under tiden. För tillgodoseende av

ett sådant ändamål skulle det nyss föreslagna maximibeloppet för hjälpens

storlek, 300 kronor, ingalunda förslå, även om behov av hjälp för tid före

nedkomsten ej skulle förefinnas och hela beloppet sålunda kunna tagas i

anspråk för tiden efter densamma. Däremot synes amning städse böra

möjliggöras under minst sex veckor efter nedkomsten. Sex veckor torde

ur barnets synpunkt fa anses som den minsta amningstid, som

bör ifrågakomma. Hjälp under minst denna tid bör med andra ord enligt

kommissionens mening alltid beviljas i de fall, då modern utan sådan hjälp

skulle nödgas skilja sig tidigare från barnet.

För att säkerställa möjligheten till hjälp under minst sex veckor efter nedkomsten

bör maximibeloppet tor hjälpens värde så bestämmas, att hjälp för

tid före nedkomsten ej må lämnas till större belopp än att för liden efter

nedkomsten alltid återstår en summa av sådan storlek, att även den obemedlade

kvinnan därigenom kan beredas uppehälle under sex veckor. Då kommissionen

utgår från afl kvinnorna i allmänhet komma att begagna sig av den

förbilligade anstaltsvård vid förlossningen, som kommissionen tidigare föreslagit,

och salunda kunna beredas uppehälle och vård under de första tio

dagarna efter nedkomsten för en kostnad av allenast tio kronor, torde vara

tillräckligt att för hjälp efter nedkomsten undantaga ett belopp av 100

kronor.

Örn behov av hjälp icke förelegat i så stor utsträckning före nedkomsten,

att de för denna tid disponibla 200 kronorna behövt tågås i anspråk, har

kvm nan möjlighet att, där så kräves, erhålla hjälp under så mycket längre

tid efter nedkomsten. Sådant behov kan framför allt uppstå, örn kvinnan

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

till följd av barnsbörden fått sin arbetsförmåga nedsatt eller blivit arbetslös,

och bör även anses föreligga, om amningens fortsättande utan sådan hjälp

skulle omöjliggöras.

Anmärkas bör, att hjälp givetvis icke behöver beviljas för en sammanhängande

tid utan även, då skäl därtill äro, kan inom de angivna yttersta tidsgränserna

beviljas i återkommande perioder.

I detta sammanhang må anföras, att då framställning om hjälp göres,

städse bör utredas, huru kvinnan har för avsikt att förfara med barnet efter

födelsen. För dem, som komma att handhava mödrahjälpsverksamheten,

bör det bliva en viktig uppgift att giva de hjälpsökande kvinnorna råd i sådant

hänseende. Framför allt böra de upplysa dem om vikten av amningen

och söka förmå dem att, där så är möjligt, ordna det så för sig, att

amning kan ske i önskvärd utsträckning. Då skäl därtill äro, bör ock, under

hänsynstagande till kvinnans berättigade intressen, kunna såsom villkor för

beviljande av hjälp för tid omedelbart före nedkomsten uppställas, att amning

sker under viss tid, varvid hjälpen dock måste givas sadan storlek, att

villkorets iakttagande möjliggöres. .....

Ett skäligt och naturligt krav synes vara, att då hjälp beviljas för tid efter

nedkomsten, denna gives under förutsättning att sambandet mellan mor och

barn upprätthålles.

Mödrahjålpens form. Hjälpen bör enligt kommissionens mening kunna

lämnas i två olika former, nämligen antingen såsom direkt bidrag eller ock

såsom lån. Det direkta bidraget avser kommissionen skola vara huvudformen;

lån bör komma till användning, då anledning därtill finnes, på sätt

kommissionen nu vill utveckla.

Vid prövning av en ansökan om hjälp bör städse undersökas, huruvida

kvinnans ekonomiska möjligheter äro sådana, att hon skäligen bör kunna

på kortare tid återbetala erhållen hjälp. Anses sa vara fallet, bör hjälp endast

lämnas i form av lån. Lån kommer i följd härav att bliva formen föi

hjälp framför allt åt kvinnor, vilkas hjälpbehov är av utpräglat tillfällig natur.

Då denna kategori av kvinnor endast undantagsvis skulle kunna anses

berättigad till hjälp i form av direkta bidrag, möjliggör sålunda förekomsten

av låneformen, att kretsen av dem, som kunna ifrågakomma till hjälp, kan

väsentligt utvidgas. Med hänsyn till mödrahjälpens syfte att motverka aborter

är detta av särskild betydelse, eftersom de abortsökande kvinnorna till

icke ringa del torde vara att söka inom nu angivna kategori. Endast genom

tillvaron av en sådan hjälpform som lån finnes för övrigt möjlighet att bisträcka

även de kvinnor, som aldrig skulle vilja mottaga något understöd av

samhället, även om detta ej hade karaktär av fattigvård.

Önskvärt är givetvis, att någon säkerhet ställes, då lån beviljas. Kraven

på säkerhet böra dock anpassas efter syftet att giva praktisk betydelse åt

hjälpformen. Då kvinnan anses äga förmåga att återbetala den begärda

hjälpen men saknar möjlighet att erbjuda någon säkerhet, bör delta emellertid

ej utgöra hinder för att hjälpen lämnas i form av lan ehuru utan säkerhet.

Lånen böra löpa med ränta, som dock ej bör överstiga statens egen

upplåningsränta. Återbetalningstiden synes i regel icke böra utsträckas över

längre tid än två år. Därest kvinnan sa önskar, bör återbetalningen kunna

ske genom avbetalningar.

Anmärkas må, att då gift kvinna, som sammanlever med sin man, beviljas

lån, i regel båda makarna böra göras till låntagare.

Vad angår det direkta bidraget, ligger i sakens natur, att denna hjälpform

mäste komma att bliva den vanligast förekommande. Detta bidrag bör, till

skillnad från fattigvård, icke vara förenat med återbetalningsskyldighet för

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

kvinnan. Återbetalningsförmågan bör i tillräcklig utsträckning hava prövats

redan vid bestämmandet av formen för hjälpens beviljande.

Hinder bör ej möta mot att hjälp, när omständigheterna därtill giva anledning,

lämnas delvis såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet och delvis

såsom lån.

När ansökan om hjälp göres, bör denna åtföljas av en plan för den begärda

hjälpens användande. I beslut om beviljande av hjälp bör ock angivas,

vilka behov hjälpen avser att täcka. Då det är av vikt, att hjälpen kommer

till användning i enlighet med vad i beslutet föreskrivits, bör hjälpen

icke alltid utbetalas kontant till kvinnan, som beviljats densamma, utan i all

den utsträckning, som med hänsyn till dess ändamål och kvinnans karaktär

är möjligt och lämpligt, komma kvinnan tili godo i form av prestationer in

natura. Skall mödrahjälpen, såsom särskilt torde bliva fallet beträffande

ogifta kvinnor, avse att bereda kvinnan husrum eller försörjning genom inackordering

i familj eller å hem, torde det sålunda som regel vara lämpligt,

att hyran eller avgiften direkt tillstädes värden eller innehavaren. Skall

hjälpen däremot utgöra bidrag till hushållskostnader eller dylikt, synes en

motsvarande anordning oftast böra undvikas, ehuru givetvis, när skäl därtill

äro, hjälpen bör kunna lämnas i form av varor av olika slag. Sådana

skäl kunna särskilt tänkas komma att föreligga beträffande gifta kvinnor,

då mannen icke är skötsam utan kan befaras komma att missbruka den erhållna

hjälpen. För den gifta kvinnan bör en vanlig hjälpform bliva anskaffande

av hjälp i hemmet under längre tid än moderskapspenningen avser

att möjliggöra, ofta i förening med att kvinnan beredes erforderlig vila. Kostnaderna

för dylik hemhjälp torde ofta lämpligen böra bestridas direkt genom

mödrahjälpen.

Vad nu anförts bör gälla vare sig hjälpen lämnas såsom bidrag eller i form

av lån. I den mån lån beviljats mot skälig säkerhet, torde dock kvinnan som

regel böra lämnas större frihet att själv bestrida sina utgifter.

Beredande av bostad och vård åt kvinnan. Då mödrahjälpen till väsentlig

del måste gå ut på att bereda väntande och nyblivna mödrar bostad och

vård, synas de möjligheter, som härutinnan stå till buds, böra göras till föremål

för särskild prövning.

Bortsett från de offentliga förlossningsanstalterna, vilka som regel ifrågakomma

för vard endast under själva nedkomsttiden, finnas för närvarande

två slag av statligt kontrollerade hem, vilka bereda vård under längre tid i

samband med barnsbörd, nämligen s. k. spädbarnshem samt enskilda förlossningshem.

Späd barnshem men eller såsom de stundom benämnas mödrahemmen

äro^avsedda för vård av ensamstående barnaföderskor före nedkomsten,

ensamstående mödrar med späda barn ävensom av späda barn, som äro i

avsaknad av moders vård. Bestämmelser angående dessa hem äro intagna i

barnavårdslagen den 6 juni 1924. Enligt lagens terminologi betecknas dessa

hem som ett särskilt slag av barnhem, nämligen upptagningshem för vård av

späda barn och deras mödrar.

Enligt barnavårdslagen skall, då barnhem upprättas av kommun eller

landsting, för hemmet uppgöras plan, vilken underställes länsstyrelsen i det

län, där hemmet är beläget. Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med

hänsyn till belägenhet, utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna

barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran.

Beträffande barnhem, som upprättas av annan än kommun eller landsting,

råder sedan den 1 juli 1931 s. k. koncessionstvång. Tillståndet skall

sålunda sökas hos länsstyrelsen i det län, där hemmet skall förläggas. Länssty
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

reisen skall i dessa fall även pröva, huruvida med hänsyn till hemmets ledning

och personal trygghet finnes för dess ändamålsenliga skötsel. Enahanda

bestämmelse gäller vid flyttning eller utvidgning av hemmet ävensom

då ombyte av innehavare skall ske. Tillstånd fordras dock ej för drivande

av hem, som var inrättat före den 1 juli 1931.

Enligt bestämmelserna om kontroll över fosterbarnsvården utövas den

närmaste tillsynen över barnhem av barnavårdsnämnden i den kommun,

där hemmet är beläget. I händelse av missförhållanden äger barnavårdsnämnden

att genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma rättelse. Leder

icke sådan åtgärd till åsyftad verkan, har nämnden att anmäla saken

till länsstyrelsen, som äger förordna örn de åtgärder, som må vara erforderliga

till missförhållandenas avhjälpande, eller ock förbjuda, att barn vidare

vårdas i barnhemmet. Det åligger även nämnden att hos länsstyrelsen anmäla,

örn barnhem drives utan tillstånd eller örn nämnden finner, att meddelat

tillstånd bör återkallas.

Därjämte åligger det statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter att

verka för och i den mån som är möjligt övervaka, att anstalterna och deras

skötsel ur skilda synpunkter äro tillfredsställande.

För tillkomsten och utvecklingen av spädbarnshemmen hava stora förtjänster

nedlagts av länens barnavårdsförbund och Allmänna barnhuset. Angående

dessa och deras betydelse för barnavården över huvud taget har

redogörelse lämnats av organisationssakkunniga i deras den 11 december

1934 avgivna betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga

hjälpverksamhetens organisation m. m. (stat. off. utr. 1934:53). Här

må i detta hänseende allenast anföras följande.

För att ernå en lämplig organisation av den verksamhet till barnavårdsnämndernas

stöd, som visat sig erforderlig, hava under senare år inom

samtliga län bildats barnavårdsförbund, vilka utgöra i främsta rummet frivilliga

sammanslutningar av barnavårdsnämnderna inom länen, men vilka

även stå öppna för andra intresserade medlemmar.

I barnavårdsförbundens stadgar angives i regel, att förbundets uppgift är

att inom länet stödja det arbete, som enligt barnavårdslagen åligger länets barnavårdsnämnder,

och att i främsta rummet sörja för att vårdplatser finnas

tillgängliga för, bland annat, ensamstående mödrar med späda barn.

Denna organisation har tillkommit främst tack vare Allmänna barnhusets

direktion och det ekonomiska stöd, som därifrån lämnats.

Allmänna barnhuset, som leder sitt ursprung från ett initiativ av konung

Gustaf II Adolf, arbetar numera enligt ett den 21 november 1930 av Kungl.

Majit fastställt reglemente (Sv. författningssamling nr 402), vilket såsom

barnhusets ändamål angiver, att barnhuset bör bereda vård och uppfostran

åt barn, som äro värnlösa eller eljest i behov av vård, ävensom i övrigt

understödja och främja åtgärder för barns vård och uppfostran. Till fullföljande

av det sålunda angivna ändamålet har Allmänna barnhuset inriktat

sin verksamhet i främsta rummet på anskaffande åt värnlösa barn

av goda fosterhem samt skapande av möjlighet att mottaga harn å upptagningshem

i avbidan på att barnen kunna omhändertagas av fosterhem.

Detta senare sker väsentligen genom att barnhuset lämnar lämpliga understöd

till driftkostnaderna. Numera utövas denna verksamhet indirekt, nämligen

genom barnavårdsförbunden. Beträffande spädbarnshemmen strävar

barnhuset efter att bereda varje barnavårdsförbund tillgång till minst ett

sådant bein. Endast inom ett fåtal län saknas ännu eget, av barnhuset understött

spädbarnshem.

Flertalet av de befintliga spädbarnshemmen ägas av enskilda föreningar

och stiftelser eller enskilda personer. Ett mindre antal ägas av kommuner

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

— huvudsakligen endast de större städerna. Under senare år hava därjämte

en del barnavårdsförbund upprättat egna hem.

Till uppförande och inrättande av spädbarnshem hava bidrag i stor utsträckning

beviljats från allmänna arvsfonden. Det sammanlagda beloppet

av de bidrag, som lämnats till och med budgetåret 1934/1935, uppgår till

254 400 kronor.

De kommunala hemmen drivas med rent kommunala medel. De övriga

hemmens driftkostnader bestridas väsentligen genom dagavgifter för de intagna,

varjämte flertalet åtnjuta understöd från Allmänna barnhuset. Endast

ett fåtal hem hava egna tillgångar, som i större utsträckning kunna tagas

i anspråk för driften.

Allmänna barnhusets driftbidrag äro icke bestämda till samma belopp

per intagen och vårdplats för alla hem. Eftersom de av barnhuset understödda

hemmen merendels icke själva kunna i nämnvärd grad bidraga till

driftkostnaderna, måste nämligen barnhusets understöd givas den storlek,

att det i förening med inkomsten av dagavgifterna täcker driftkostnaderna

vid varje hem. Å andra sidan måste dagavgifterna hållas på en så låg nivå,

att de icke verka hindrande för hemmens utnyttjande. Barnhusets understöd

får enligt bestämmelse i dess reglemente utgå med högst hälften av

driftkostnaden. Hemmen måste följaktligen uttaga en dagavgift, som kan

beräknas täcka halva driftkostnaden. Dagavgiftens storlek växlar vanligen

mellan en krona och en krona 50 öre.

Dagavgifterna erläggas oftast av de intagnas hemortskommuner, genom

barnavårdsnämnderna. De som intagas tillhöra nämligen i regel de mest

blottställda kvinnorna. Endast undantagsvis förekommer, att kvinnor intagas,

som själva kunna betala avgiften.

Allmänna barnhusets kostnader för driftbidragen till spädbarnshemmen

uppgingo under år 1934 till 77 425 kronor 1 öre. Härvid är emellertid att

märka, att barnhusets bidrag avser icke blott de å hemmen vårdade mödrarna

jämte deras barn utan även de ensamma spädbarnen. Under samma år

uppgingo antalet underhållsdagar å de av barnhuset understödda hemmen

till 82 729 och medelkostnaden per underhållsdag till två kronor 55 öre. Av

underhållsdagarna belöpte 40 603 å mödrar med barn — moder och barn

betraktas som en enhet — 39 298 å ensamma spädbarn och 2 828 å väntande

mödrar. Någon fördelning av underhållskostnaderna på de olika kategorierna

är ej möjlig att verkställa. Givetvis kräver en moder med barn

större kostnad än ett ensamt barn. Skillnaden torde dock i realiteten ej

Wiva så stor, som man möjligen skulle vara benägen att antaga, enär modern

är pliktig att deltaga i arbetet med hemmets skötsel och alltså samtidigt representerar

en billig arbetskraft. Om ej denna stöde till förfogande, skulle

större avlönad personal behöva anställas med därav följande ökade kostnader.

Vid beviljande av understöd uppställer barnhuset vissa allmänna villkor.

Enligt dessa gäller, att hemmen i största möjliga utsträckning böra mottaga

mödrar med späda barn och endast i mindre utsträckning ensamma späda

barn. I de fall, då mödrar mottagas någon tid före förlossningen, bör denna

tid i regel icke överstiga en månad. Moder, som intages å ett hem, bör förbinda

sig att vistas å hemmet under minst sex månader. Vidare må endast

i undantagsfall intagas behövande gift moder för kortare tids vård före och

efter nedkomsten.

Enligt från Allmänna barnhuset inhämtade upplysningar och eljest tillgängliga

uppgifter från år 1934 fördela sig antalet vårdplatser för mödrar

å spädbarnshemmen efter län och kategorier på sätt framgår av vid detta

betänkande fogade tabell IV. I densamma hava icke medtagits av enskilda

personer upprättade och ur inkomstsynpunkt drivna hem, som må kunna

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

finnas, enär erfarenheten givit vid handen, att de vanligen hava en mer eller

mindre kortvarig tillvaro. Ej heller äro medtagna de enstaka kommunala

hem, som förvaltas av fattigvårdsstyrelser och därför i formellt hänseende

äro att anse såsom fattigvårdsanstalten Sålunda driver Stockholms stad tva

s. k. barnasyler med tillhopa 40 vårdplatser för mödrar, vilka av denna anledning

icke medräknats. o 0

Av tabellen framgår, att sammanlagda antalet vårdplatser uppgår till 391,

varav 87 avse kommunala hem. Av de övriga icke kommunala hemmen åtnjuta

ett antal med 173 vårdplatser driftbidrag från Allmänna barnhuset.

Härtill må anmärkas, att bidrag från arvsfonden beviljats för två ytterligare

hem, ett för Blekinge län med 12 platser för mödrar och ett för Jämtlands

län med 7 platser. För uppförande av ett hem för Västmanlands lån

med 12 platser har ansökan ingivits örn bidrag från arvsfonden. Dessutom

äro hem planerade för Kalmar och Älvsborgs län med platser för 7 respektive

12 mödrar.

Enskilda förlossningshem finnas till ett antal av omkring

80, vari dock ingå några ovan såsom spädbarnshem redovisade hem. Gränsen

mellan dessa hem och spädbarnshemmen är nämligen delvis flytande,

emedan hemmen ofta tjäna samma ändamål. På grund av de svåra missförhållanden

i skilda hänseenden, som länge förekommit vid de enskdda

förlossningshemmen, infördes år 1931 koncessionstvång för desamma. Bestämmelser

i ämnet äro intagna i stadgan den 29 maj 1931 (Sv. författningssamling

nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem. Med förlossningshem

förstås i stadgan anstalt eller hem för beredande av sluten vård

i samband med barnsbörd. Såsom enskilt anses förlossningshem, för vars

driftkostnad ansvar icke i sista hand helt eller till viss kvotdel åvilar staten,

landsting, kommun eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager.

Énskilt förlossningshem må ej drivas med mindre medicinalstyrelsen

därtill lämnat tillstånd. Undantag härifrån har medgivits beträffande hem,

som voro i verksamhet vid tiden för stadgans ikraftträdande (den 1 juli

1931), men för dessa gäller i stället viss anmälningsskyldighet m. m. Ansökan

örn tillstånd skall göras av den, som ämnar driva hemmet, och skall

åtföljas av vissa uppgifter och handlingar, ägnade att tjäna till ledning vid

tillståndsfrågans bedömande. Örn meddelat tillstånd utfärdas skriftligt bevis.

För hemmet skall finnas legitimerad läkare, som skriftligen förbundit

sig att bestrida läkarvården därstädes ävensom att öva tillsyn å vårdanordningarna

och avgiva berättelse över verksamheten. Journal över å hemmet

vårdade skall även föras. De enskilda förlossningshemmen äro i medicinskthygieniskt

hänseende underkastade inspektion av medicinalstyrelsen, sorn,

därest uppenbart missförhållande befinnes föreligga vid sådant hem och rättelse

ej åstadkommes, äger återkalla meddelat tillstånd och förbjuda fortsatt

drivande av hemmet. Tillsyn å dylika hem i andra hänseenden utövas

— under inseende av statens inspektör för fattigvård och barnavård ■—- utav

statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsnämnderna

ävensom, där så finnes erforderligt, av särskilt tillkallade personer. Förseelse

mot stadgan kan straffas med böter upp till 1 000 kronor eller, då

omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

De enskilda förlossningshemmen åtnjuta för närvarande i regel inga bidrag

från det allmänna. Befolkningskommissionen har emellertid i sitt betänkande

med förslag till omorganisation av förlossningsvården m. m. föreslagit,

att sådant hem under vissa förutsättningar skall kunna få åtnjuta

statsbidrag till driftkostnaden under villkor, att förlossningsvård meddelas

mot en dagavgift av högst en krona.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Naturligen kunna inga regler uppställas för på vilket sätt en nödställd

moder i olika fall bör beredas tillflyktsort under tiden före eller efter nedkomsten.

Valet av åtgärd i sådant hänseende måste städse bliva beroende

av en prövning av de föreliggande omständigheterna, såsom kvinnans behov av

\aid och tillsyn, hennes karaktär, hennes behov att dölja sitt moderskap o. s. v.

De utväga!, som ligga närmast till hands, äro att bereda kvinnan möjlighet

att behålla sin vanliga bostad, därest hon har lämplig sådan, eller att giva

henne möjlighet att hyra annan bostad. Dessa möjligheter torde här icke

behöva vidare avhandlas.

Fiamför allt kvinnor, som äro i behov'' av7 en tillflyktsort under längre tid

före nedkomsten, torde ofta lämpligen böra beredas inackordering i någon

privat familj, under förutsättning att lämplig sådan finnes att tillgå för rimlig

kostnad. Det bör icke vara omöjligt att anskaffa dylika familjer, och

kostnaderna torde, åtminstone icke vid inackordering å landsbygden och örn

kvinnan i någon utsträckning deltager i förekommande sysslor, behöva lägga

hinder i vägen. Det torde här knappast behöva utsägas, att endast sådana

familjer lå ifrågakomma, vilka äro så väl kända, att de icke kunna befaras

utnyttja situationen för obehörig vinning.

Erinras må emellertid, att enligt ovan omnämnda stadga angående ens)ukhem

och förlossningshem tillstånd av medicinalstyrelsen erfordlas

för vaije hem oavsett storleken ■— vilket bereder sluten vård »i samband

med barnsbörd». Pa grund av denna bestämmelse torde vissa svårigheter

kunna uppstå för beredande av inackordering i privat familj för en

väntande moder. Dessa svårigheter böra dock kunna undgås genom att sådan

inackordering ej tillätes omfatta tiden närmast före nedkomsten. För

denna tid torde i stället någon av nedan angivna möjligheter kunna ifrågakomma.

Samma uppgift som nu nämnda inackordering bör med fördel kunna fyl^•Vi

‘iven ?'' vil°- och konvalescenthem, varpå en förhållandevis god

tillgång tinnes i vårt land. Dessa hem äro visserligen för närvarande icke

speciellt inriktade på att mottaga väntande mödrar, men enligt kommissionens

mening måste de anses väl lämpade även för en dylik uppgift, som

ock böra^ låta sig utan olägenhet förena med deras egentliga ändamål.

k|ur ma även nämnas den betydelse de enskilda förlossningshemmen kunna

äga i förevarande hänseende. De mindre av dessa torde för närvarande

anlitas även för längre vistelse före nedkomsten av de kvinnor, som anse

sig nödsakade att dölja sitt moderskap, under förutsättning att de besitta

nödiga ekonomiska förutsättningar.

0 De enskilda förlossningshemmen torde i regel icke kunna komma i fråga

såsom tillflyktsort för de genom det allmännas försorg hjälpta kvinnorna,

emedan de icke meddela fri förlossningsvård och jämväl i övrigt oftast torde

erbjuda en alltföi kostsam vard. I den man de komma i åtnjutande av

statsbidrag till driften enligt kommissionens tidigare förslag och sålunda också

meddela förlossningsvård på samma villkor som de offentliga anstalterna,

böla de dock kunna utnyttjas även för här ifrågavarande kvinnor, därest

vistelsen i övrigt icke kräver för stora kostnader.

För dem, som behöva en tillflykt huvudsakligen för tiden efter nedkomsten,

böra spädbarnshemmen, varför kommissionen ovan redogjort, komma

i fråga. Å dessa hem kunna de kvinnor, vilka äro i särskilt behov av tillsyn

och handledning, under betryggande kontroll erhålla en för ändamålet anpassad,

god och sakkunnig vård för såväl sig som sitt barn.

^jälpcns införande kommer att medföra vissa förändringar med avseende

å spädbarnshemmens drift och finansiering, vilka i detta sammanhang

torde böra upptagas till behandling.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

För understöd till spädbarnshemmen uppställer Allmänna barnhuset såsom

ovan anförts bland annat vissa generella villkor med avseende å de

intagna kvinnornas vårdtid, nämligen att vistelsen före nedkomsten ej bör

överstiga en månad samt vistelsen efter densamma ej understiga sex månader.

Kommissionen har tidigare av statsfinansiella skäl ansett sig böra föreslå,

att mödrahjälpen i intet fall må utgå med högre belopp än 300 kronor, varav

högst 200 kronor må avse tiden före nedkomsten. Då såsom tidigare upplysts

medelkostnaden för vård å spädbarnshem under år 1934 utgjorde två

kronor 55 öre per dag, följer härav, att det av barnhuset föreskrivna villkoret

om vårdtid å spädbarnshemmen icke kan oförändrat iakttagas, då dit hänvisas

kvinnor, som beviljats mödrahjälp.

Givetvis hade det varit önskvärt, att gällande principer med avseende å

vårdtid å spädbarnshemmen, vilka principer framför allt dikterats av hänsynen

till barnens bästa, kunnat i större utsträckning upprätthållas än nu

måste bliva fallet. Det omfattande och förtjänstfulla arbete, som barnhuset

nedlagt på stärkande av sambandet mellan mor och barn, är förvisso värt

allt erkännande. Det torde dock vara obestridligt, att dessa principer icke

kunna tillämpas beträffande alla kvinnor, som behöva hjälp. Kommissionen

hänvisar härutinnan till vad kommissionen tidigare anfört vid övervägande

av under huru lång tid mödrahjälp bör få åtnjutas. Kommissionen

har icke heller ansett lämpligt eller möjligt att föreslå någon undantagsbestämmelse

för de mödrar, som beredas vård å spädbarnshem. Emellertid

torde spädbarnshemmens karaktär i tillräcklig omfattning kunna bibehållas

genom att de tagas i anspråk för de kvinnor, vilkas behov av hjälp efter nedkomsten

är mest långvarigt, och framför allt för dem, beträffande vilka särskilda

villkor om amningstid ansetts böra uppställas.

Ur det allmännas synpunkt böra inga som helst hinder möta mot att

kvinnan, sedan hennes rätt till mödrahjälp utlöpt, stannar kvar å hemmet,

därest kostnaderna för den fortsatta vistelsen gäldas i annan ordning.

Kommissionen vill slutligen betona, att det betydelsefulla sambandet mellan

mor och barn under amningstiden enligt kommissionens uppfattning

kan möjliggöras även på andra och kanske naturligare vägar än dem spädbarnshemmen

erbjuda. Det torde vara obestridligt, att den ur såväl kvinnans

som det allmännas synpunkt mest önskvärda lösningen av denna fråga

består däri att skapa möjlighet för kvinnan att komma i arbete i sitt yrke,

så snart hon återvunnit sina krafter, men samtidigt hava barnet kvar i sin

vård. En betydelsefull åtgärd i sådant syfte är anordnande av barnkrubbor

eller storbarnkammare, där mödrarna under arbetstiden kunna få lämna sina

barn för tillsyn och omvårdnad. Barnkrubbor finnas numera också i flera

städer och även i enstaka industrisamhällen. Hela antalet uppgår dock för

närvarande icke till mer än ett hundratal. Följaktligen återstår synnerligen

mycket att göra i detta hänseende.

Införandet av den nya hjälpformen kommer vidare att föra med sig en

omläggning av spädbarnshemmens finansiering.

Såsom ovan nämnts bestrida kommunerna för närvarande dagavgifterna,

motsvarande ungefär kalva driftkostnaden, för de kvinnor, som ej själva

kunna erlägga dessa, medan andra hälften för det stora flertalet hem täckes

av Allmänna barnhuset genom driftbidrag. Ä de kommunala hemmen laller

hela kostnaden på kommunerna. I oell med att behövande mödrar icke

längre hänvisas till kommunal hjälp utan erhålla mödrahjälp, vilken, såsom

tidigare anförts, bör utgå helt av statsmedel, bortfaller givetvis också kommunernas

skyldighet att svara för kostnader för kvinnor, som genom mödrahjälpens

försorg intagits å spädbarnshem. Vidare synes ej heller för barn
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

huset längre förefinnas någon anledning eller ens vara väl förenligt med dess

ändamål att bidraga till dessa kostnader, vilkas bestridande blivit en statsuppgift.

Den nya hjälpformens införande innebär givetvis ingen ändring med avseende

å kostnadernas bestridande för de kvinnor, som i fortsättningen kunna

tänkas komma att vistas å spädbarnshem under tid, för vilken de icke

beviljats mödrahjälp.

Om sålunda Allmänna barnhuset kan indraga sina understöd till spädbarnshemmen

för mödrar, som där bereus vård genom mödrahjälpens försorg,

kvarstår dock hemmens beroende av barnhuset beträffande kostnaderna

för därstädes vårdade ensamma spädbarn.

Till ledning för en uppskattning av de minskade utgifter för barnhuset,

som mödrahjälpens införande möjliggör, må erinras örn att barnhusets kostnader

för hemmen under år 1934 såsom nämnts uppgingo till 77 425 kronor.

Detta belopp utgjorde bidrag för 38 671 underhållsdagar för mödrar nied

eller utan barn samt 35 720 underhållsdagar för ensamma spädbarn. Barnhusets

verksamhet nied avseende å spädbarnshemmen är emellertid stadd i

stark utveckling, och totalkostnaden för hemmen under år 1935 har uppskattats

till omkring 100 000 kronor.

Såsom framgår av vad organisationssakkunniga i sitt i det föregående omnämnda

betänkande anfört angående Allmänna barnhusets verksamhet och

ekonomiska resurser, torde en minskning av barnhusets utgifter i och för

sig icke vara opåkallad. De sakkunniga hava nämligen beräknat, att ett

uppehållande och utvecklande av barnhusets verksamhet i önskvärd omfattning

skulle kräva, att barnhuset erhölle ett årligt tillskott av 100 000—

125 000 kronor. För att fylla detta behov hava de sakkunniga föreslagit, att

landstingen skulle träda in, ehuru något åläggande i sådant syfte icke borde

ske.

Den dagavgift, som det allmänna bör erlägga för kvinna, som hänvisats

till spädbarnshem, torde icke kunna bestämmas till samma belopp för alla

hem. Driftkostnaderna variera nämligen vid de olika hemmen — vid de av

Allmänna barnhuset understödda hemmen växlade sålunda kostnaderna under

år 1934 mellan en krona 81 öre och tre kronor 83 öre per dag — och avgiften

torde böra fixeras till ett belopp, som i huvudsak svarar emot skälig

driftkostnad. Avgifterna synas därför böra efter särskild prövning fastställas

för varje hem. För år 1934 utgjorde såsom tidigare anförts medelkostnaden

per underhållsdag vid de av barnhuset understödda hemmen två kronor

55 öre. Med utgångspunkt härifrån torde en högre dagavgift än tre kronor

icke behöva medgivas.

Praktiskt hade varit, om spädbarnshemmen i särskild ordning kunnat

generellt förklaras berättigade till visst statsbidrag per underhållsdag för å

hemmen vårdade kvinnor, vilka beviljats mödrahjälp. Med hänsyn till

mödrahjälpens föreslagna konstruktion — främst den ersättningsskyldighet

gentemot det allmänna, som enligt vad kommissionen nedan kommer att utveckla

bör åvila barnafadern — har kommissionen dock ej funnit en sådan

anordning möjlig.

För att ett spädbarnshem skall tagas i anspråk för beredande av vård åt

kvinnor, som beviljats mödrahjälp, bör det hava att ställa sig till efterrättelse

de allmänna villkor, som kunna komma att uppställas av den myndighet,

som får sig anförtrodd ledningen av mödrahjälpsverksamheten. Kommissionen

vill i detta hänseende allenast påpeka, att nu gällande, av barnhuset

uppställda villkor därom, att gift kvinna endast undantagsvis må intagas,

icke bör bibehållas. Möjlighet att tillgodose den gifta kvinnans behov av

vård och vila i samband med barnsbörd finnes för närvarande i alltför rinea

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

utsträckning. Genom att bereda den gifta kvinnan i samma mån som den

ogifta tillgång till spädbarnshemmen, torde dock kunna förväntas, att förhållandena

härutinnan skola bliva mera tillfredsställande.

Förhållandet mellan mödrahjälp och fattigvård. Vid sin allmänna motivering

av förslaget om mödrahjälp anförde kommissionen bland annat, att

särskilda åtgärder borde vidtagas för hävande av den ekonomiska nödsituation,

vartill havandeskap och barnsbörd kunde giva upphov. Anledningen

till nödsituationen skulle sålunda vara att söka endast i havandeskapet och

barnsbörden. Givetvis kan emellertid i samband med havandeskap och

barnsbörd förekomma ett ekonomiskt nödläge, som icke alls eller endast delvis

har sin grund i själva havandeskapet eller barnsbörden. En ensamstående

kvinna, som kommit i grossess, har exempelvis redan under tiden före

havandeskapet åtnjutit understöd från fattigvården till följd av oförmåga

att tillfredsställande försörja sig, och samma oförmåga består under den tid,

varunder hon enligt kommissionens förslag skulle äga åtnjuta mödrahjälp.

I ett dylikt fall härrör tydligen hjälpbehovet under nämnda tid antingen icke

alls eller, örn hjälpbehovet ökats, endast till den del, som motsvarar ökningen,

från havandeskapet och barnsbörden. I övrigt har behovet sin grund

i samma omständighet, som föranledde fattigvårdsunderstöd redan före havandeskapet.

Det torde vara uppenbart, att i praktiken avsevärda svårigheter

kunna uppstå för en uppdelning av understödsbehovet, allt eftersom

det härrör av havandeskapet och barnsbörden eller av andra omständigheter.

Främst med hänsyn härtill synes lämpligt, att under den tid, mödrahjälp

utgår, denna skall täcka kvinnans hela understödsbehov, sålunda utan

avseende vid huruvida detta endast delvis har sin grund i havandeskapet och

barnsbörden. Härigenom komma mödrahjälp och fattigvård aldrig att kunna

utgå samtidigt till en och samma kvinna.

Erinras bör om en situation, som kan inträffa, om kvinnan är gift och

sammanlever med sin man. Familjen åtnjuter i sin helhet fattigvårdsunderstöd

på grund av att mannen är sjuk. Hustrun råkar i grossess och kommer

i åtnjutande av mödrahjälp. Denna skall då enligt vad ovan anförts

täcka hela hennes understödsbehov men givetvis icke övriga familjemedlemmars.

Härav följer, att fattigvården kan minska sitt understöd lill att allenast

avse mannen och i förekommande fall barnen. Hustrun kommer sålunda

att åtnjuta mödrahjälp och de övriga familjemedlemmarna fattigvård.

Någon olägenhet av en sådan kombination av understödsformerna

torde dock icke behöva möta.

Slutligen bör anmärkas, att det synes naturligt och lämpligt, att formen

för understöd åt modern och åt det nyfödda barnet är densamma. Erhåller

modern hjälp för tid efter nedkomsten, bör denna sålunda, där så kräves,

tiven innefatta hjälp till barnet. Dock bör detta endast gälla under förutsättning,

att barnet vårdas tillsammans med modern. På grund av vad i

annat sammanhang anförts torde emellertid beviljande av mödrahjälp under

annan förutsättning icke ifrågakomma.

Farsörjningspliktigas ersättningsskyldighet. Sådan mödrahjälpen utformats

enligt kommissionens ovan återgivna förslag, anser sig kommissionen

icke'' kunna underlåta att föreslå sådana bestämmelser, att statsverket åtminstone

i vissa fall av fadern äger återkräva vad av den utgivna mödrahjälpen

som svarar mot de underhållsbidrag, vilka denne eljest skolat utgiva. Denna

regressrätt bör i princip gälla såväl gentemot den gifte mannen som mot den

ogifte.

Det skulle vidare kunna ifrågasättas att stadga viss ersättningsskyldighet

4—S60B2S

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

för kvinnans föräldrar, vilka det också åvilar viss försörjningsplikt. Såsom

kommissionen tidigare framhållit, bör vid prövningen av kvinnans behov av

hjälp även undersökas, huruvida sådan kan erhållas av föräldrarna. Härutöver

synes man dock ej lämpligen böra gå. Såsom utan praktisk betydelse

i förevarande sammanhang torde slutligen kunna förbigås den försörjningsplikt,

som kan föreligga beträffande barn gentemot föräldrar.

Den regressrätt, som kommissionen sålunda anser böra finnas gentemot

barnets fader, bör dock endast gälla sådan mödrahjälp, som avsett kvinnans

underhåll. Visserligen hade det möjligen varit principiellt riktigare att utsträcka

regressrätten att omfatta även hjälp, som lämnats till barnets underhåll.

Kommissionen har emellertid ansett alltför stora praktiska olägenheter

tala mot en sådan utsträckning av regressrätten. Den mödrahjälp, som kan

komma att avse allenast barnets underhåll, torde ock bliva synnerligen ringa.

Då kommissionen sålunda begränsat regressrätten till sådan mödrahjälp, som

avsett kvinnans underhåll, har därmed också från regressrätt uteslutits exempelvis

sådan mödrahjälp, som avsett att lämna kvinnan tillfälle att inköpa

arbetsredskap eller dylikt.

Då lämnandet av mödrahjälp kan innebära, att modern av staten erhåller

en större hjälp än fadern civilrättsligt är pliktig lämna — faderns skyldighet

att bidraga till kvinnans underhåll står ju i ett visst samband med hans ekonomiska

omständigheter — har kommissionen ej ansett sig kunna föreslå,

att fadern ålägges en obegränsad ersättningsskyldighet för utgiven hjälp till

kvinnans underhåll. Ersättningsskyldigheten gentemot det allmänna bör ej

sträcka sig längre än faderns civilrättsliga förpliktelser. Fadern bör alltså ej

på grund av bestämmelsen örn regressrätt kunna förpliktas utgiva mer än

han eljest varit pliktig gälda. Det nu anförda har även den innebörden, att

mödrahjälpen och underhållsskyldigheten skola avse samma tid för att regressrätt

skall föreligga. Detta har särskilt stor betydelse i fråga om sådan

regressrätt, som riktar sig mot fader till barn utom äktenskap. Medan den

äkta mannen regelmässigt har en ständig underhållsskyldighet gentemot

hustrun, är fadern till utomäktenskapligt harn endast skyldig att bidraga

till kvinnans underhåll under en viss, i regel ganska snävt begränsad tid närmast

före och efter nedkomsten enligt bestämmelserna i 5 § i lagen den 14

juni 1917 om barn utom äktenskap. Dessa bestämmelser torde för övrigt

komma att få en mera begränsad räckvidd, därest de av kommissionen avgivna

förslagen om fri förlossningsvård och moderskapspenning bliva genomförda.

Den nyss anförda förutsättningen för regressrätt, att mödrahjälpen

och underhållsskyldigheten skola avse samma tid, har emellertid vidare

den betydelsen, att om mödrahjälp lämnats för viss tid, exempelvis med 3

kronor örn dagen under en angiven månad, men den äkta mannen eller fadern

till barn utom äktenskap blott ansetts skyldig bidraga till kvinnans underhåll

med 2 kronor örn dagen, så kan den del av mödrahjälpen, som överstiger

sistnämnda dagsbelopp, icke uttagas av mannen på grund av hans underhållsplikt

för en senare månad.

Med den utformning, regressrätten sålunda skall erhålla, anser kommissionen

det icke möjligt att låta densamma prövas och fastställas i administrativ

ordning utan har konstruerat denna ersättningsskyldighet så, att den innebär,

att statsverket inträder i kvinnans civilrättsliga anspråk på underhåll,

ett anspråk, som alltså måste göras gällande vid domstol.

För undvikande av alt kvinna, som beviljats mödrahjälp under sådana förhållanden,

att statsverket skulle äga regressrätt mot mannen, kommer i åtnjutande

av såväl mödrahjälpen som underhållsbidrag från mannen, hör

domstol lämpligen i mål angående underhållsbidrag till mödrar för tiden före

eller efter nedkomsten inhämta upplysning, huruvida och i vilken utsträck
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

ning mödrahjälp beviljats. Ett stadgande härom har kommissionen upptagit

i ett förslag örn tillägg till 25 § i lagen örn barn utom äktenskap. För att regresskrav

skall kunna avgöras i samband med en talan av kvinnan, skall

domstolen vidare enligt förslaget låta statsverket få möjlighet att inträda i

rättegången på grund av den legala cessionen. För motsvarande underhållsprocess

gentemot äkta make finnes ej särskild reglering, men dessa fall torde

icke heller få större praktisk betydelse bland annat på grund av de föreslagna

bestämmelserna om eftergift av regressrätten, vilka kommissionen

nu skall behandla.

I den mån den underhållsskyldiges ekonomiska förhållanden äro sådana,

att han skäligen ej kan anses äga förmåga att utgiva bidrag, kan det uppenbarligen

icke anses erforderligt eller lämpligt att från statsverkets sida nedlägges

arbete och kostnader på en process, som icke kan väntas giva ekonomiskt

utbyte. Kommissionen har främst med hänsyn härtill föreslagit, att

regressrätten i vissa fall må kunna eftergivas. Härvid bör till en början erinras

därom att ■— såsom kommissionen framhållit vid framläggande av sina

synpunkter på behovsprövningen — i varje fall, där så är möjligt, faderns

förmåga att lämna bidrag bör tagas i beaktande redan vid bedömandet av

moderns behov av hjälp på det sätt, att hon icke beviljas mödrahjälp i större

omfattning än som motiveras av faderns bristande bidragsförmåga. I de

fall, då alltså redan vid hjälpens beviljande hänsyn tagits till faderns ekonomiska

förhållanden, finnes i regel icke något utrymme för ett senare ersättningskrav

mot denne.

Ofta måste emellertid hjälp beviljas under omständigheter, som ej medgiva

någon prövning av faderns ekonomiska ställning. I regel torde detta

endast gälla, då fråga är om barn utom äktenskap, men i dylika fall torde

sådana förhållanden bliva mycket vanliga. Om modern av annan anledning

än att fadern befunnits sakna betalningsförmåga icke erhåller något underhållsbidrag

— fadern vägrar t. ex. att utgiva bidrag eller kan ej anträffas

eller faderskapet kan vara tvistigt — måste hjälpen utmätas endast med hänsyn

till moderns ekonomiska förhållanden. I nu angivna fall måste mannens

förmåga att bidraga komma under bedömande först på ett senare stadium,

då hjälpen redan beviljats. Härav följer tydligen, att i sådana fall anledning

till ersättningskrav ofta kan befinnas föreligga, men även i dessa fall kan

givetvis orsak till eftergift av regressrätten förefinnas på grund av dess praktiska

värdelöshet.

Eftergivande av rätten att återkräva mödrahjälp bör emellertid jämväl

kunna ske i sådana fall, då andra särskilda omständigheter än de ekonomiska

sådant påkalla. Närmast har kommissionen härvid avsett, att regressrättens

utövande stundom kunde lända kvinnan till skada. Här komma i

fråga de fall, då kvinnan måste dölja sitt moderskap och regressrättens utövande

skulle kräva vidtagande av sådana rättsliga åtgärder, som omöjliggjorde

detta.

Slutligen bör framhållas, att då mödrahjälp lämnats i form av lån och alltså

kvinnan själv iklätt sig återbetalningsskyldighet för densamma, något utrymme

för regressrätt från statsverkets sida gentemot tredje man icke kan

anses föreligga.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

KAP. lil.

Organisationen av de i föregående kapitel föreslagna

åtgärderna.

Kommissionens i första kapitlet framförda förslag innebär, att varje svensk

kvinna vid barnsbörd skall äga rätt till moderskapspenning med ett fixt belopp,

lika för alla kvinnor. Kommissionen har föreslagit undantag från

denna rätt allenast beträffande kvinnor, som av fattigvården mottagits till

stadigvarande försörjning eller som intagits å vissa anstalter. Den prövning,

som måste föregå beslut örn utbetalande av moderskapspenning, blir

på grund härav av en synnerligen enkel beskaffenhet, varför några särskilda

krav på det beslutande organets kvalifikationer ej behöva uppställas. Vilket

organ, som bör tagas i anspråk, kan följaktligen betraktas som en ren lämplighetsfråga.

Med hänsyn härtill vill kommissionen framlägga förslag i detta

avseende först sedan kommissionen förehaft till prövning spörsmålet, åt

vilket organ beslutanderätten i fråga om de i andra kapitlet föreslagna

mödrahjälpsåtgärderna bör uppdragas.

Vid övervägande av sistnämnda fråga vill kommissionen till en början

framhålla, att hjälpverksamheten måste organiseras så, att hjälp kan beredas

även kvinnor, som icke anse sig hava möjlighet att tillstå sitt havandeskap

för ortsmyndigheterna. Ett tillgodoseende av detta krav innebär, att

något kommunalt organ icke kan anförtros uppgiften att avgöra ansökningar

om hjälp. Nu anförda fordran på organisationen har emellertid icke avseende

å alla fall utan endast å dem, som kommissionen hoppas skola bliva

undantag. Med hänsyn härtill skulle kunna ifrågasättas att för de fall, då

kvinnan utan olägenhet kan vända sig till de kommunala myndigheterna

med sin begäran örn hjälp, uppdraga beslutanderätten åt ett kommunalt organ.

Härvid må erinras om tvenne omständigheter av väsentlig vikt för

ett bedömande av lämpligheten av en sådan anordning, nämligen att kostnaderna

för verksamheten avses helt utgå av statsmedel samt att några lätttillämpliga,

schematiska regler icke med fördel ansetts kunna uppställas för

avgörande av i vilka fall hjälp bör utgå och vilken storlek den i varje enskilt

fall bör givas. Vid avgörande av dessa frågor måste med nödvändighet det

personliga omdömet komma att spela en betydande roll. På grund härav

torde det ur statens synpunkt knappast vara ekonomiskt försvarligt att lägga

beslutanderätten i händerna på någon kommunal myndighet. Häremot

talar också svårigheten att i sådant fall ernå en någorlunda likformig tillämpning

av bestämmelserna.

Om sålunda enligt kommissionens mening uppgiften att avgöra mödrahjälpsärenden

icke bör tilläggas något kommunalt organ, återstår spörsmålet,

huruvida ärendena böra hänskjutas till en central myndighet eller örn en

decentralisering exempelvis till något länsorgan lämpligen kan ske.

Vad kommissionen nyss anfört örn risken av alltför stor ojämnhet i tilllämpningen,

därest kommunala organ bleve beslutande instanser, gäller varje

decentralisering av dessa ärendens behandling, ehuru givetvis olägenheterna

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

vid länsorgan såsom beslutande bliva väsentligt mindre. Beaktas må även,

att besvärsrätten i dessa ärenden icke kan tillmätas större praktiskt värde

med hänsyn till deras i regel särskilt brådskande beskaffenhet. För en decentraliserad

handläggning torde inga andra statsorgan stå till buds än länsstyrelserna.

Förutom att mödrahjälpsverksamheten måste sägas ligga vid

sidan örn länsstyrelsernas verksamhetsområde skulle länsstyrelsernas anlitande

icke bereda möjlighet för en sådan prövning av ärendena, som kommissionen

anser oundgänglig. Enligt kommissionens mening böra nämligen

mödrahjälpsärendena prövas och avgöras väsentligen av i praktiskt socialt

arbete väl förfarna män och kvinnor. Detta krav skulle visserligen kunna

tillgodoses genom att särskilda länsnämnder inrättades, men en dylik organisation

bleve utan tvivel rätt kostsam samtidigt som den vore behäftad med

de svagheter, som följa av decentralisationen.

Kommissionen har jämväl övervägt, huruvida något av landstingens organ

skulle kunna tagas i anspråk för uppgiften. Bortsett från de skäl, som från

landstingens sida skulle kunna anföras mot deras handhavande av en statlig

understödsverksamhet, möta mot en sådan anordning i huvudsak samma

erinringar, som ovan anförts. Därutöver må dock särskilt framhållas, att

mödrahjälpsärendenas skyndsamma behandling kräver tillgång till ett mera

permanent arbetande organ än landstingen torde kunna erbjuda.

Om kommissionen med hänsyn till det anförda sålunda finner en centralisering

av verksamheten påkallad, bör övervägas, vilket centralt organ,

som skulle kunna anförtros den ifrågavarande uppgiften. Härvid synas

kunna ifrågakomma pensionsstyrelsen och socialstyrelsen, möjligen även

medicinalstyrelsen. Ingen av dessa styrelser har emellertid uppgifter, som

äro jämförbara med dem, som här skulle ifrågakomma. Vilken styrelse,

som än betroddes med uppgiften, finge tydligen för ändamålet inrättas en

särskild byrå inom styrelsen. I avgörandet av mödrahjälpsärendena skulle

utom generaldirektören äga deltaga vissa av Kungl. Majit utsedda personer.

Uppenbart är, att en sådan arbetsbörda som den, dessa ärendens behandling

skulle medföra, icke med styrelsernas nuvarande organisation kan påläggas

vederbörande generaldirektör, en arbetsbörda, som dessutom skulle

representeras av ärenden helt liggande utom hans ordinarie verksamhetsområde.

Med hänsyn härtill och då dessa olägenheter kunna undgås utan nämnvärd

ökning av kostnaderna, vill kommissionen föreslå, att ärendenas behandling

uppdrages åt en för ändamålet särskilt organiserad, fristående

nämnd. Klagan över denna nämnds beslut torde få förås hos Konungen

i socialdepartementet. Till nämndens organisation ävensom kostnaderna för

dess verksamhet vill kommissionen senare återkomma.

För verksamhetens bedrivande måste stå till förfogande ett med orts- och

personkännedom väl utrustat lokalt organ med uppgifter av beredande natur.

I de regelmässiga fallen synes böra tillgå så, att den hjälpbehövande

kvinnan gör ansökan örn understöd hos detta lokala organ, vilket har att

verkställa nödig utredning och därmed jämte förslag till hjälpåtgärder överlämna

ansökningen till den centrala nämnden. 1 sakens natur ligger, att

det lokala organets utredning och förslag måste komma att få en väsentlig

betydelse för den centrala nämndens prövning och avgörande. På grund

härav är av vikt, att ett viii kvalificerat lokalt organ erhålles. De kommunala

organ, vilkas verksamhetsområden erbjuda anknytningspunkter till

mödrahjälpsverksamheten, äro fattigvårdsstyrelscrna och barnavårdsnämnderna,

i viss mån även pensionsniimnderna.

Att kommissionen ej vill föreslå fattigvårdsstyrelscrna för denna uppgift,

opaginerad Kontrollera mot PDF

torde framgå redan av vad tidigare anförts om att mödrahjälpen bör hållas

strängt skild från fattigvården. Detta bleve, åtminstone i de hjälpsökandes

ögon, knappast möjligt, om fattigvårdens organ skulle anlitas, låt vara endast

för en beredande uppgift. Vad angår pensionsnämnderna hava dessa

genom sin befattning med tilläggspensioner vissa förutsättningar för handhavande

av en understödsverksamhet, ehuru vid nämndernas behandling av

ansökningar örn tilläggspensioner icke förekommer någon fri behovsprövning.

En väsentlig fördel ur förevarande synpunkter är emellertid, att pensionsnämndernas

verksamhet är helt skild från fattigvården. A andra sidan

är deras verksamhet väsentligen inriktad på att tillgodose helt andra hjälpbehövande

och även helt andra hjälpbehov än dem, som falla inom ramen

för mödrahjälpen. Ur sistnämnda synpunkt äro otvivelaktigt barnavårdsnämnderna

bäst ägnade att handhava mödrahjälpen. Barnavårdsnämnderna

äro organ för kommunernas barnavårdande verksamhet och med barnavården

sammanhänger också naturligt och intimt de blivande och nyblivna

mödrarnas vård. De ogifta mödrarna stå redan nu i viss mån under barnavårdsnämndernas

uppsyn därigenom, att dessa skola förordna barnavårdsmän

för deras barn. Kommissionen anser därför mest naturligt, att barnavårdsnämnderna

göras till organ för mödrahjälpen.

Mot lämpligheten av barnavårdsnämndernas anlitande för denna uppgift

kan visserligen anföras, att deras verksamhet till väsentlig del är av annan

än ekonomisk natur. Någon direkt understödsverksamhet bedriva de icke.

Men å andra sidan finnes givetvis ingen anledning antaga, att barnavårdsnämnderna

skulle sakna förutsättningar för upptagande av en sådan verksamhet,

om detta ur andra synpunkter kan anses lämpligt. Här må erinras

örn barnavårdsnämndernas sammansättning. De utgöras av a) en ledamot

av kommunens fattigvårdsstyrelse, b) en i församlingstjänst inom kommunen

anställd ordinarie präst, c) en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor

anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen anställd särskild

lolkskolinspektör, d) minst två andra för nit och intresse för hamnell

ungdomsvård kända män eller kvinnor, samt e) i stad och i landskommun,

där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller municipalläkare är bosatt,

en läkare. Minst en ledamot skall vara kvinna, varjämte föreskrives,

att juridisk sakkunskap, där så lämpligen kan ske, skall vara företrädd inom

nämnden. Provinsial- och extra provinsialläkare äga att vara tillstädes vid

sammanträden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de

ej liro ledamöter i nämnderna, med rätt att deltaga i överläggningarna men

ej i besluten.

Anmärkas må i detta sammanhang, att mindre kommun av Konungen kan

för viss tid eller tillsvidare befrias från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd.

I sådant fall skall barnavårdsnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelsen,

förstärkt med en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie

präst samt en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor

anställd lärare eller lärarinna. För sådant fall skall kommunen utse en av

nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds- och

uppfostringsfrågor att vara föredragande i de ärenden, som ankomma på

nämndens prövning. Den 1 juli 1934 voro 154 kommuner jämlikt nyssnämnda

bestämmelse befriade från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd.

Dessa kommuner utgjordes huvudsakligen av de mycket små.

Sålunda hade 102 av dem mindre än 500 invånare. Ingen hade mer än

1 250.

Vid övervägande huruvida barnavårdsnämnderna till sin sammansättning

kunna anses väl ägnade att fylla de krav, som handhavandet av mödrahjälpsverksamheten

skulle medföra, måste beaktas, att denna verksamhet i

opaginerad Kontrollera mot PDF

utpräglad grad är en verksamhet till förmån för kvinnorna och därtill ofta

av för dem särskilt ömtålig natur. Med hänsyn härtill måste sägas, att nu

gällande bestämmelser om antalet kvinnliga ledamöter i nämnden minst

en av sammanlagt fem eller i vissa fall sex — tillförsäkra kvinnorna ett rilltför

litet inflytande. Örn kommissionen dock anser sig kunna underlåta att härutinnan

föreslå någon ändring, beror detta därpå, att kommissionen på en

annan och säkrare väg vill erna garantier för kvinnornas inflytande pa dessa

ärendens beredning, nämligen genom föreskrift att för mödrahjälpsärenden

skall inom varje barnavårdsnämnd finnas en särskild föredragande, vilken

skall vara kvinna. Föredraganden bör även hava till uppgift att å nämndens

vägnar mottaga framställningar örn hjälp och verkställa eller ombesörja

erforderlig utredning. Detta senare synes angeläget, emedan det oftast

torde vara betydligt lättare för den hjälpsökande kvinnan att framlägga små

personliga förhållanden i här ifrågakommande hänseenden för en annan

kvinna än för en man, liksom även en kvinna som regel bör hava större förutsättningar

för att kunna förstå den hjälpsökande och hennes situation.

En sådan föredragande bör för övrigt ej allenast hava till uppgift att utreda

mödrarnas behov av ekonomiskt stöd och förhjälpa dem till dylikt. Det synes

både naturligt och lämpligt, att föredraganden i bekymmersamma situationer

även giver mödrarna råd och hjälper dem att tinna utvägar, söker

ordna för dem i förhållande till hem och arbetsgivare o. s. v., allt uppgifter,

som ej kunna anses mindre viktiga än att bereda direkt ekonomisk hjälp.

Då mödrahjälpen är en rent statlig verksamhet, synes det väl motiverat,

att föredraganden icke utses av kommunen utan av det centrala statsorgan,

under vilket mödrahjälpen kommer att sortera. Härigenom vinnes större

säkerhet för att såsom föredragande erhållas i mödravård väl insätta, socialt

kunniga och intresserade kvinnor. En sådan anordning skapar tillika särskilda

förutsättningar för ernående av en intim kontakt mellan den centrala

ledningen och de lokala föredragandena, vars värde ej hör underskattas.

Skall den föreslagna anordningen få praktisk betydelse, bör valet av föredragande

givetvis ej vara begränsat till nämndens ledamöter. Utses annan

än ledamot till föredragande, bör denna ej äga deltaga i nämndens beslut

men väl i dess överläggningar, varjämte hon bör hava rätt ävensom skyldighet

att till protokollet låta anteckna sin mening.

Särskilt i de mindre kommunerna på landsbygden torde det kunna visa

sig svårt att erhålla lämplig och villig föredragande. Kommissionen vill

emellertid fästa uppmärksamheten på två kategorier av kvinnliga befattningshavare

— distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor — vilka ofta

torde lämpa sig synnerligen väl för denna uppgift, enär de på grund av sitt

arbetes beskaffenhet äga särskilda förutsättningar för att komma i förbindelse

med just dem, som här skulle ifrågakomma till hjälp. I särskild grad

gäller detta givetvis barnmorskorna. Fördelarna av en barnmorska som

föredragande framstå tydligt, örn man betänker, att den blivande modern,

som besöker barnmorskan för råd och undersökning i anledning av sitt havandeskap,

samtidigt kan hos henne göra ansökan örn ekonomisk hjälp.

Det synes därför vara synnerligen lämpligt att i största möjliga utsträckning

anlita dessa befattningshavare för mödrahjälpsverksamheten.

Samma person bör kunna utses till föredragande i flera kommuner - detta torde vara särskilt lämpligt beträffande distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor,

vilkas distrikt omfatta flera kommuner — liksom å andra

sidan även flera föredragande höra kunna utses lör samma nämnd, ett förhållande,

sorn med hänsyn lill verksamhetens omfattning stundom torde

bliva nödvändigt särskilt i de större städerna.

För distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor synes kommissionen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

skyldighet att åtaga sig sådant uppdrag böra följa av deras tjänsteställning.

I sådant syfte föreslår kommissionen, att bestämmelser härom intagas i för

dem gällande författningar. Denna nya arbetsuppgift torde ej behöva bliva

så betungande, att det kan anses obilligt att föreskriva sådan skyldighet,

även om dess fullgörande ej skulle medföra särskilt arvode.

Uppdraget bör vara förenat med rätt till traktamentsersättning samt ersättning

för resor och andra direkta kostnader i anledning av uppdraget.

Resekostnads- och traktamentsersättning synes böra utgå enligt klassen lil F

i allmänna resereglementet. Det torde vara ett synnerligen ringa och ej oberättigat

krav från statens sida, att kommunerna såtillvida ekonomiskt medverka

i den för dem själva gagneliga mödrahjälpsverksamheten, att de åtaga

sig kostnaderna för verksamhetens kommunala organisation. I anledning

harav föreslår kommissionen, att dessa kostnader skola bestridas av vederbörande

kommun. I de fall, då uppdraget såsom föredragande blir mera

arbetskrävande, är önskvärt, att kommunerna jämväl tillerkänna föredragandena

särskilt arvode. Härutinnan torde dock kommunerna böra äga

frihet att själva träffa avgöranden.

Utöver den lokala organisationen med särskilda föredragande inom barnavårdsnämnderna

och den centrala nämnden böra för mödrahjälpsverksamhetens

bedrivande finnas organ, vilka kunna biträda föredragandena och

följa verksamheten inom barnavårdsnämnderna samtidigt som de kunna

utgöra förmedlande organ mellan den centrala nämnden å ena sidan samt

föredragandena och barnavårdsnämnderna å den andra. Lyckligast vore

givetvis, om ett nyskapande av organ för detta ändamål kunde undvikas.

Skulle några redan bestående organ kunna tagas i anspråk, torde i första

hand ifrågakomma statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, vilka

finnas till ett antal av nio. Då såsom kommissionen ofta påpekat, det bör

Kggå vikt uppå att konsekvent skilja isär mödrahjälpen och fattigvården,

kan kommissionen emellertid redan av denna anledning icke förorda, att

dessa konsulenter givas befattning med mödrahjälpen. Härtill kommer

aven, att konsulentbefattningarna i regel innehavas av män, medan för ifrågavarande

uppgift kvinnor helst böra anlitas. Emellertid finnas andra organ,

ehuru icke av statlig karaktär, som synas väl lämpa sig för uppgiften.

Kommissionen avser de av länens barnavårdsförbund anställda s. k. barnavårdsombuden.

Kommissionen har i annat sammanhang något berört barnavårdsförbunden

och deras verksamhet. Här må erinras om att de utgöra frivilliga sammanslutningar,

väsentligen bestående av barnavårdsnämnderna inom länen

men öppna även för andra intresserade medlemmar. Deras syfte är att

stödja barnavårdsnämndernas arbete och att i främsta rummet sörja för att

vårdplatser finnas tillgängliga för barn, som behöva omhändertagas huvudsakligen

för tillfällig vård och observation, samt för ensamstående mödrar

med späda barn ävensom att söka anskaffa lämpliga fosterhem. Barnavårdsförbund

finnas numera inom alla län; de båda skånska länen bilda

dock ett gemensamt förbund. Förbundens egna medel äro ytterst blygsamma.

Årsavgiften för medlemskap är i regel 5 till 15 kronor för varje ^barnavårdsnämnd,

men undantag med såväl lägre som högre årsavgifter förekomma.

Varje barnavårdsförbund har ett barnavårdsombud anställt. Barnavårdsförbunden

i Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava dock gemensamt

ombud. Samtliga ombud äro kvinnor med undantag av ombudet för Stockholms

län, som tillika är tjänsteman hos Allmänna barnhuset.

Barnavårdsombudens uppgift är att tillhandagå barnavårdsnämnder, för
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

äldrar m. fl. vid placering av barn i lämpliga fosterhem. För detta ändamål

är varje barnavårdsombud pliktigt att väl känna och ofta besöka de av Allmänna

barnhuset understödda barnhemmen samt göra sig väl underrättat örn

alla övriga inom förbundets område belägna barnhem av olika slag samt villkoren

för vård därstädes. Vidare åligger det ombudet att förskaffa sig kännedom

örn goda hem för fosterbarn. Innan barn utlämnas i fosterhem, skall

ombudet genom personligt besök hava förvissat sig om hemmets lämplighet.

Ombudet skall även söka skaffa sig en personlig uppfattning om barnet för

att därigenom kunna skaffa det ett efter dess anlag och förhållanden lämpat

hem. Anvisade fosterhem skola av ombudet besökas, då tillfälle därtill erbjuder

sig. Till ombudets åligganden hör även att giva väntande ensamstående

mödrar råd i avseende å vård åt barnet och därvid för modern framhålla

hennes plikter mot detsamma. Ombudet skall vidare vid sina resor

personligen besöka barnavårdsnämndernas ordförande och därvid göra sig

underrättat örn å olika orter förefintliga önskningar i avseende å ombudens

verksamhet.

Barnavårdsombud äger icke utan tillstånd av Allmänna barnhuset innehava

annan befattning eller syssla, som hindrar ombudet att helt ägna sig

åt förmedlingen av fosterhem.

Till bestridande av kostnaderna för barnavårdsombuden erhålla förbunden

anslag från Allmänna barnhuset. Ombuden åtnjuta i regel en grundlön av

2 400 kronor om året samt äro berättigade till tre ålderstillägg å vartdera

150 kronor efter respektive 3, 6 och 9 års tjänstgöring. För ombudet på Gotland

utgör lönen dock 1 200 kronor. Ombudet för Stockholms län, som tilllika

är tjänsteman hos barnhuset, åtnjuter en lön av 6 000 kronor. Även till

resor och övriga omkostnader för ombuden lämnar barnhuset anslag, som

utgå med belopp, för år 1935 växlande mellan 2 600 och 4 125 kronor, varvid

de högre beloppen hänföra sig till Norrlandslänen. För Gotland uppgår detta

anslag dock endast till 1 400 kronor. Av omkostnadsanslaget må utgå

hyresbidrag till ombudet, traktamentsersättningar med högst 7 kronor för dag

och 4 kronor för natt samt reseersättningar enligt vissa grunder.

Allmänna barnhusets kostnader för barnavårdsombuden uppgingo under

år 1934 till i runt tal 120 000 kronor och beräknas under år 1935 stiga till

omkring 125 000 kronor.

Fosterhemsförmedlingen utgör en verksamhet, som då det gäller anskaffande

av hem åt späda barn rätt nära anknyter till mödravården. Som nyss

anförts äro också barnavårdsombuden pliktiga att giva råd åt väntande ensamstående

mödrar. Nämnas må även, att det varit föremål för överväganden,

huruvida Allmänna barnhuset genom ombuden skulle lämna bistånd till

s. k. obemärkta kvinnor, ehuru något avgörande icke kommit till stånd på

grund av svårigheten att finna en fullt tillfredsställande lösning. Med hänsyn

härtill kan tydligen hjälpverksamhet till förmån för behövande mödrar

ej sägas utgöra någon för barnavårdsombuden främmande uppgift eller en

uppgift, som ej skulle låta sig väl förena med fosterhemsförmedlingen. Dä

härtill kommer, att fosterhemsförmedlingen kräver, att ombuden i avsevärd

omfattning företaga resor inom länet, samt sätter dem i förbindelse med länets

barnavårdsnämnder — mödrahjälpens lokala organ — synas kommissionen

starka skäl tala för att barnavårdsombuden anförtros de ifrågasatta uppgifterna

såsom konsulenter med avseende å mödrahjälpen. På grund av att

dessa uppgifter och fosterhemsförmedlingen så nära ansluta till varandra —

vid ombudens resor kunna de exempelvis fullgöras samtidigt — behöva

ej heller de nya uppgifterna medföra en sådan ökning av ombudens arbetsbörda,

att hinder av denna anledning böra möta. Det torde knappast behöva

nämnas, att en sådan anordning därjämte måste innebära en väsentlig kosi
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

nadsbesparing. Att vid sådant förhållande för mödrahjälpsverksamheten

skapa särskilda organ vid sidan av barnavårdsombuden vore enligt kommissionens

mening en överorganisation.

Ombudsorganisationen är emellertid såsom ovan erinrats av rent frivillig

natur. Skall den kunna tagas i anspråk för den statliga uppgift, varom bär

är fråga, måste den givas en fastare form. För detta ändamål vill kommissionen

föreslå, att organisationen lagfästes på det sätt, att föreskrift meddelas

därom, att för varje län skall finnas ett barnavårdsförbund, i vilket alla

barnavårdsnämnder skola vara medlemmar, samt att varje barnavårdsförbund

skall anställa ett eller flera barnavårdsombud. Detta förslag innebär i

och för sig ingen nyhet. Enahanda förslag har framförts av organisationssakkunniga

i deras förut omnämnda betänkande av den 11 december 1934,

vilket emellertid ännu icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd. De sakkunniga

hava framkommit till sitt förslag från en helt annan utgångspunkt än

den, som lett till kommissionens förslag, nämligen det allmänna värdet av

barnavårdsförbundens verksamhet till barnavårdsnämndernas stöd, ett skäl,

som i och för sig väl torde motivera ett lagfästande, ehuru kommissionen icke

i detta sammanhang har anledning att närmare ingå därpå.

I fråga om utformningen av i anledning härav erforderlig lagtext har

kommissionen, som ej ansett sin uppgift vara att underkasta ovannämnda

sakkunnigas utkast någon detaljgranskning i förevarande hänseende, upptagit

de sakkunnigas förslag väsentligen blott med den avvikelsen, att kommissionen

ej ansett erforderligt att, såsom i utkastet skett, särskilt angiva vissa

uppgifter såsom i främsta rummet fallande inom barnavårdsförbundens

verksamhetsområde.

Det torde vara klart, att barnavårdsombuden icke böra tagas i anspråk för

nu ifrågasatta uppgifter med avseende å mödrahjälpsverksamheten utan att

statsverket åtager sig vissa kostnader för ombuden. Ett motsatt förhållande

skulle innebära, att barnavårdsförbunden — d. v. s. i realiteten Allmänna

barnhuset —- finge bestrida kostnaderna för en verksamhet av statlig natur.

Statens bidrag bör tydligen icke understiga de ökade kostnader, som i anledning

av den nya uppgiften kunna uppkomma för ombudsorganisationen. En

förhandsberäkning av dessa ökade kostnader är givetvis synnerligen vansklig

att göra. Kommissionen har emellertid ansett sig kunna föreslå ett belopp av

25 000 kronor såsom skälig ersättning.

Med hänsyn till det sätt, varpå kostnaderna för barnavårdsombuden för

närvarande faktiskt bestridas, synes vara mest praktiskt, ehuru formellt givetvis

mindre tillfredsställande, att barnavårdsförbunden gemensamt tillerkännas

statsbidrag, vilket utbetalas till Allmänna barnhuset mot skyldighet för

barnhuset att bestrida kostnaderna för ombuden. För en sådan anordning

talar även det förhållandet, att ombudens omkostnader växla inom olika län,

och barnhuset torde äga de bästa förutsättningarna för att avgöra, i vilken

utsträckning handhavandet av de nya uppgifterna kan medföra ökade kostnader

för olika ombud. Barnhuset bör även äga frihet att meddela bestämmelser

angående traktamenten, reseersättningar, hyresbidrag och vad som i

övrigt kan erfordras för kontroll över omkostnaderna. Kommissionen vill

här endast påpeka, att detta bör ske på sådant sätt, att samma bestämmelser

i fråga om exempelvis traktamenten och reseersättningar komma att gälla

vare sig en resa företages uteslutande för fosterhemsförmedling eller för mödrahjälpsuppgifter.

Här må jämväl framhållas, att det torde vara av värde för den centrala

nämnden att vid förefallande behov erhålla biträde i sin verksamhet även av

barnavårdsförbunden, deras styrelser eller arbetsutskott. Kommissionen har

därför i vederbörligt författningsförslag intagit bestämmelse örn skyldighet

för barnavårdsförbunden i sådant hänseende.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Härefter må beröras förfarandet vid ansökan om mödrahjälp. Såsom tidigare

anförts, bär i regel tillgå så, att den behövande kvinnan gör framställning

hos barnavårdsnämndens föredragande för mödrahjälpsärenden.

Detta bör ske hos föredraganden i nämnden inom den kommun, där kvinnan

vistas. Denna föredragande har att skyndsamt verkställa eller ombesörja

nödig utredning i ärendet samt föredraga detsamma i barnavårdsnämnden.

Barnavårdsnämnden skall snarast möjligt avgiva utlåtande över ansökningen

och därefter till den centrala nämnden översända handlingarna

i ärendet. Finner den centrala nämnden, att ärendet är särskilt tveksamt

eller att skäl därtill eljest föreligga, har nämnden möjlighet att, innan ärendet

företages till avgörande, inhämta yttrande från exempelvis barnavårdsombudet.

Örn gången av ett ärendes behandling i regel bör vara den nu angivna,

så bör detta förfarande dock ej vara det enda medgivna. Det lämpar sig

nämligen icke väl för kvinnor, som nödgas hemlighålla sitt moderskap. Dessa

böra äga möjlighet att komma i åtnjutande av hjälp utan att behöva

vända sig till någon ortsmyndighet. För detta ändamål bör ansökan örn

hjälp även kunna insändas direkt till den centrala nämnden. Nämnden

kan emellertid givetvis icke avgöra en direkt inkommen ansökan utan utredning.

Erforderlig utredning bör emellertid i dylikt fall ej företagas utan

medgivande från sökandens sida, ej heller på annat sätt än som är med

sökandens intresse förenligt. Sättet för ansökningens behandling måste med

andra ord i dylika fall bliva föremål för överenskommelse med sökanden.

Uppenbart är emellertid, att hjälp ej må beviljas utan att en betryggande

utredning kan komma till stånd.

I fråga om sättet för utanordnande av beviljad hjälp och återbetalning av

lån anser sig kommissionen ej böra föreslå några särskilda bestämmelser.

Dessa angelägenheter torde få ordnas, allt eftersom i olika fall kan anses

mest lämpligt. Kommissionen vill allenast framhålla, att för dessa uppgifter

främst synas kunna tagas i anspråk barnavårdsnämnderna __ och deras

föredragande samt, då det gäller ogifta kvinnor, även barnavårdsmännen.

De, som utanordnat hjälp, torde även böra hava uppsikt över att

densamma kommer till användning i enlighet med meddelade bestämmelser.

Av de riktlinjer med avseende å organisationen, som kommissionen uppdragit,

torde framgå, att värdet av mödrahjälpens praktiska realiserande

till stor del blir beroende av barnavårdsnämndernas kompetens för den nya

uppgiften, och än mera av föredragandenas och barnavårdsombudens kunnighet

och lämplighet. Det kan ej förnekas, att de krav, som komma att

ställas framför allt på dessa båda senare, bliva rätt stora. Det blir fördenskull

av väsentlig vikt att bereda dem tillfälle att förvärva största möjliga

insikter i mödrahjälpens syften och de möjligheter, som stå till buds för deras

ernående. Detta bör i första hand ske genom att den centrala nämnden

låter utarbeta utförliga råd och anvisningar till deras ledning. Särskilt dä

det gäller den nya verksamhetens startande, torde dock dylika råd och anvisningar

knappast kunna anses tillräckliga. För att primärorganen icke

skola stå alltför oförberedda och främmande inför mödrahjälpsverksamheten

synes önskvärt, att en personlig kontakt i största möjliga utsträckning

uppnås mellan dem och den centrala ledningen, varigenom de på ett effektivare

och säkrare sätt kunna bliva insatta i allt av vikt tor verksamhetens

rätta handhavandc. Detta torde lämpligen kunna ske genom länsvis anordnade

millen eller upplysningskurser.

Anmärkas må, att distriktsbarnmorskorna och distriktssköterskorna kunna

förväntas komma att få en mera ingående skolning för uppgiften såsom före
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

dragande i samband med den undervisning i socialhygien, som kommer att

ingå i barnmorske- respektive sjuksköterskeutbildningen, ävensom vid för

dem anordnade repetitionskurser.

Synnerligen betydelsefullt måste bliva, att barnavårdsombuden bibringas

särskild utbildning för att rätt kunna fylla sin uppgift såsom konsulenter

för mödrahjälpen. Detta torde böra ske genom av den centrala nämnden

för dem särskilt anordnade föreläsningar.

Kommissionen vill slutligen understryka vikten av att kännedomen om

mödrahjälpen blir spridd så effektivt som möjligt. För sådant ändamål

torde den centrala nämnden bland annat böra låta utarbeta särskilda småskrifter

för spridning på lämpligt sätt, t. ex. genom läkare, barnmorskor,

mödra- och barnavårdscentraler m. fl.

Kommissionen vill härefter återkomma till frågan vilket organ, som bör

hava att pröva rätten till moderskapspenning och utbetala sådan. Kommissionen

har därvid övervägt två olika möjligheter, nämligen att taga i anspråk

antingen barnavårdsnämnderna eller den centrala nämnden. Då, såsom

kommissionen inledningsvis framhållit, prövningen blir av en synnerligen enkel

beskaffenhet, synas ur denna synpunkt hinder ej böra möta mot att

giva barnavårdsnämnderna denna uppgift, och det borde även vara möjligt

att i det stora flertalet klara fall låta barnavårdsnämndens ordförande ensam

verkställa prövningen.

Kommissionen befarar dock, att barnavårdsnämndernas anlitande skulle

verka fördröjande på moderskapspenningens utbetalande, framför allt då

dessa nämnder ofta icke torde äga tillgång till medel utan måste verkställa

rekvisition härav. Det synes kommissionen ock ur flera synpunkter mera

rationellt och samtidigt erbjudande väsentligt större garantier för ett snabbt

utbetalande, därest anmälan om nedkomsten göres direkt till den centrala

nämnden, som prövar anmälningen och verkställer utbetalningen. Då kommissionen

föreslagit, att anmälan örn nedkomsten skall, där så är möjligt,

vara försedd med uppgift av läkaren eller barnmorskan, att barnaföderskan

icke är utesluten från rätt till moderskapspenning, torde någon prövning i

egentlig mening icke behöva ske av nämnden i andra fall än där tvekan

i något hänseende uppgivits råda. I sådana fall torde remiss till lämplig

myndighet bliva nödvändig, innan ärendet kan upptagas till avgörande. I

det stora flertalet fall åter torde utbetalningen uteslutande få karaktären av

en expeditionsåtgärd. Med hänsyn till det anförda vill kommissionen föreslå,

att den centrala nämnden gives uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning

och utbetala sådan. Klagan över nämndens beslut torde få

föras hos Konungen i socialdepartementet.

Slutligen vill kommissionen i fråga örn den centrala nämndens organisation

och kostnaderna för dess verksamhet anföra följande.

Nämnden, som bör sortera under socialdepartementet, synes lämpligen

böra bestå av fem ledamöter jämte enahanda antal suppleanter, samtliga

förordnade av Kungl. Majit för en tid av förslagsvis tre år. Kommissionen

förutsätter, att erforderlig medicinsk och social sakkunskap blir företrädd

inom nämnden. Av ledamöterna böra minst två vara kvinnor. Vad nu anförts

örn ledamöterna bör även gälla suppleanterna. Av ledamöterna torde

Kungl. Majit förordna en till ordförande och en till dennes ställföreträdare.

Till nämndens förfogande bör stå en av Kungl. Majit tillsatt kanslichef.

De uppgifter, som tillkomma denne, bliva betydelsefulla och krävande. Frånsett

chefsskapet för nämndens kansli och vad därmed hör samman blir det

på kanslichefen, som uppgiften att skapa de praktiska förutsättningarna för

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

den nya organisationens ändamålsenliga funktionerande kommer att falla.

Resultatet av mödrahjälpsverksamheten måste, såsom tidigare framhållits, i

hög grad bliva avhängigt av insikterna och lämpligheten hos de underordnade,

för uppgiften från början föga skolade organen. Hjälpverksamheten

må till innehåll och konstruktion rymma aldrig så goda möjligheter, får den

dåliga handhavare, kan den bliva av föga värde. För den centrala ledningen

— enkannerligen kanslichefen — måste därför som en viktig uppgift stå att

söka bibringa barnavårdsnämnderna nödiga insikter i ämnet, att såsom föredragande

söka förvärva så dugande kvinnor som möjligt samt sist men

icke minst att söka utbilda barnavårdsombuden till så goda experter på

området, att de kunna bliva till verklig hjälp vid förstnämnda båda strävanden.

Så betydelsefulla som dessa arbetsuppgifter äro, bör uppenbarligen

läggas den största vikt vid att för kanslichefsbefattningen förvärvas en driftig

och väl kvalificerad person.

Nämndens kansli bör i övrigt bestå av nödigt antal biträden ävensom en

ombudsman för handhavande av de juridiska ärenden, som äga samband

med regressrättens bevakande och låns indrivande. I fråga örn kansliet vill

kommissionen i övrigt endast erinra därom, att det måste hava den storlek

och så skötas, att någon balans av oavgjorda ärenden ej uppkommer. Verksamhetens

natur kräver ovillkorligen, att alla ärenden utan dröjsmål företagas

till avgörande.

Vid valet av benämning å den centrala nämnden har kommissionen stannat

vid att förorda beteckningen »statens familje- och barnanämnd».

Kostnaderna för nämndens verksamhet torde kunna beräknas till omkring

80 000 kronor för budgetåret 1937/1938, då kommissionen förutsätter, att

medel för verksamhetens bedrivande bliva tillgängliga. För att verksamheten

skall kunna upptagas med ingången av nämnda budgetår måste emellertid,

såsom av ovanstående framgår, rätt omfattande organisatoriska åtgärder

dessförinnan vidtagas, varjämte verksamheten i övrigt bör planläggas

och detaljföreskrifter av olika slag utarbetas. För dessa ändamål synes

nämnden böra träda i funktion omkring sex månader tidigare. Kostnaderna

för nämndens verksamhet under budgetåret 1936/1937 torde kunna uppskattas

till omkring 40 000 kronor, och hemställer kommissionen, att ett

belopp av denna storlek upptages på riksstaten för budgetåret 1936/1937.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

KAP. IV.

Kostnadsberäkningar.

Moderskapspenningen. För beräkning av kostnaderna för den föreslagna

moderskapspenningen, 75 kronor, måste läggas till grund antalet barnaföderskor

per år, en siffra, som å ena sidan innesluter såväl levande födda

som dödfödda barn men å andra sidan icke tager hänsyn till en- eller flerbörder.

Antalet barnaföderskor i riket utgjorde under år 1932 90 982 och under

år 1933 86 159. Uppgift för år 1934 föreligger ännu icke, men då sammanlagda

antalet levande födda och dödfödda under detta år högst obetydligt

skilde sig från motsvarande antal för år 1933, torde antalet barnaföderskor

under år 1934 hava varit ungefärligen detsamma som under år 1933.

Enligt kommissionens förslag skola från rätt till moderskapspenning uteslutas

å vissa anstalter intagna kvinnor samt kvinnor, vilka av fattigvården

mottagits till stadigvarande försörjning. Även skola undantagas kvinnor,

som äro utländska medborgare. Därjämte torde kunna förväntas, att de ekonomiskt

bäst situerade barnaföderskorna icke skola göra anspråk på utbekommande

av moderskapspenning. Det antal barnaföderskor, som av nu

angivna skäl icke kommer att uppbära moderskapspenning, torde dock bliva

ringa.

Med hänsyn till svårigheten att bedöma nativitetens utveckling under de

närmaste åren kan någon mera exakt beräkning av antalet barnaföderskor,

som skulle komma att uppbära moderskapspenning, visserligen icke verkställas.

Kommissionen har emellertid stannat vid att uppskattningsvis anslå

de ifrågavarande barnaföderskornas antal under budgetåret 1937/1938 till

87 000, vilket skulle motsvara en kostnad av 87 000 X 75 eller 6 525 000

kronor.

Moderskapspenningens införande skulle å andra sidan medföra, att statens

nuvarande kostnader för moderskapshjälp genom sjukkassorna och för

moderskapsunderstöd upphörde. Dessa kostnader äro i riksstaten för innevarande

budgetår 1935/1936 beräknade till 1 250 000 kronor men torde i

statsverkspropositionen till 1936 års riksdag komma att för budgetåret 1936/

1937 beräknas till 1 970 000 kronor. Därest nu gällande system med moderskapshjälp

och moderskapsunderstöd skulle förbliva i gällande kraft jämväl

under budgetåret 1937/1938, lärer man böra räkna med en ytterligare stegring

av statens ifrågavarande kostnader, vilken stegring kommissionen med

ledning av inhämtade uppgifter förslagsvis vill uppskatta till 150 000 kronor.

Kostnaderna skulle således för budgetåret 1937/1938 komma att uppgå

till 2 120 000 kronor.

Med utgångspunkt från sistnämnda siffra skulle alltså ökningen av statens

kostnader i anledning av kommissionens förevarande förslag komma att

— i avrundat tal — ungefärligen uppgå till 4 400 000 kronor.

Mödrahjälpen. Den föreslagna mödrahjälpens natur och bristen på material,

som skulle kunna närmare belysa dess tänkbara omfattning i tillämp
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

ningen, göra, att en beräkning av kostnaderna för densamma måste grundas

på en ren uppskattning.

Förslagsvis synes böra räknas med 10 000 hjälpfall om året och ett genomsnittsvärde

av den beviljade hjälpen av 200 kronor i varje fall, vilket motsvarar

en sammanlagd kostnad av 2 000 000 kronor.

Summa kostnader. De sammanlagda nettokostnaderna för genomförandet

av kommissionens i förevarande betänkande föreslagna åtgärder i fråga om

moderskapspenning och mödrahjälp skulle sålunda för budgetåret 1937/

1938 uppskattningsvis uppgå till 6 400 000 kronor.

Kommissionens förslag till ovannämnda kostnaders täckande. Kommissionen

utgår från att ovannämnda kostnader för genomförandet av dess i

föreliggande betänkande upptagna förslag skola täckas av de medel, som

under samma budgetår komma att inflyta vid ett genomförande av det förslag

till skatt för familjehjälp, som kommissionen framlagt i sitt den 11 december

1935 daterade betänkande angående familjebeskattningen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Förslag

till

Förordning om moderskapspenning och mödrahjälp.

Härigenom förordnas som följer:

Om moderskapspenning.

1 §.

Till kvinna, som fött barn, utgår efter nedkomsten moderskapspenning

med sjuttiofem kronor av statsmedel.

2 §.

Barnmorska eller legitimerad läkare, som biträtt vid förlossning, skall

snarast möjligt göra anmälan härom hos statens familje- och barnanämnd,

varom i 12 § förmäles, å blankett, vartill formulär fastställes av nämnden.

Då såväl barnmorska som legitimerad läkare biträtt vid förlossning, ankommer

det på läkaren att bestämma vilken av dem, som skall avgiva anmälan.

Anmälan må underlåtas, då det är uppenbart, att kvinnan på grund av

bestämmelserna i 10 § ej är berättigad till moderskapspenning.

3 §.

Har efter förlossning anmälan enligt 2 § ej skett, må barnaföderskan anhålla

om moderskapspenning hos statens familje- och barnanämnd. Vid

sådan anhållan skall fogas intyg om förlossningen av distriktsbarnmorska

eller tjänsteläkare enligt formulär, som fastställes av nämnden.

Anhållan örn moderskapspenning, som inkommit till nämnden senare än

sex månader efter förlossningen, må ej upptagas till prövning.

4 §.

Då anmälan om förlossning skett enligt 2 §, eller anhållan om moderskapspenning

gjorts enligt 3 §, har statens familje- och barnanämnd att besluta

örn moderskapspenning till kvinnan.

Om mödrahjälp.

5 §.

Är kvinna i anledning av havandeskap eller barnsbörd för sig eller barnet

i trängande behov av understöd, må henne tillerkännas särskild mödrahjälp

av statsmedel.

Mödrahjälp lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast,

i en eller flera poster, dock högst till ett sammanlagt värde av tre
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

hundra kronor och ej till högre värde än sammanlagt tvåhundra kronor för

tiden före nedkomsten.

Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp lämnas såsom lan.

Mödrahjälp må ej utgå senare än sex månader efter nedkomsten.

6 §•

Ansökan örn mödrahjälp, som skall vara ställd till statens familje- och

barnanämnd, göres hos deri särskilda föredraganden för ärenden enligt denna

förordning vid barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas.

Ansökan må ock insändas till statens familje- och barnanämnd.

Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av statens familjeoch

barnanämnd.

7 §.

Då ansökan om mödrahjälp inkommit till den särskilda föredraganden,

skall denna skyndsamt verkställa utredning i ärendet och härefter föredraga

detsamma i barnavårdsnämnden.

över sådan ansökan skall barnavårdsnämnden snarast möjligt avgiva utlåtande

samt härefter översända handlingarna i ärendet till statens familjeoch

barnanämnd.

8 §.

Statens familje- och barnanämnd har att besluta om mödrahjälp till kvin
I

beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall noggrant angivas vilka behov

mödrahjälpen avser att täcka.

9 §.

För mödrahjälp, som avsett kvinnans underhåll och icke lämnats såsom

lån inträder statens familje- och barnanämnd a statsverkets vägnar i kvinnans

rätt till underhållsbidrag för den tid, mödrahjälpen avser, gentemot

den som i egenskap av make till kvinnan eller fader till barn utom äktenskap

är skyldig lämna sådant underhållsbidrag.

I den mån så prövas skäligt med hänsyn till den underhallsskyldiges ekonomiska

förhållanden eller andra särskilda omständigheter må statens familje-

och barnanämnd eftergiva rätten att återkräva mödrahjälp.

Allmänna bestämmelser.

10 §.

Moderskapspenning och mödrahjälp lämnas endast till kvinna, som är

svensk medborgare; dock äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet,

ingå överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola

i avseende å tillämpning av denna förordning likställas med svenska medbor<tare.

Moderskapspenning och mödrahjälp må icke lämnas till kvinna, som är

intagen å straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt,

alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt

för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka och ej heller

till kvinna, som mottagits till stadigvarande försörjning av fattigvården.

5—360628

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

11 s.

Rätt till moderskapspenning och mödrahjälp kan ej överlåtas och må förty

icke tagas i mät för gäld.

12 §.

Statens familje- och barnanämnd består av fem ledamöter, varav minst

två skola vara kvinnor.

Konungen utser ledamöterna för en tid av tre år i sänder samt förordnar

ordförande och vice ordförande i nämnden.

Konungen utser ock fem suppleanter, en för varje ledamot, för en tid av

tre år i sänder. Suppleant för kvinnlig ledamot skall ock vara kvinna.

Kanslichef hos nämnden förordnas av Konungen.

13 §.

Statens familje- och barnanämnd skall utöva tillsyn över barnavårdsnämndernas

befattning med ärenden enligt denna förordning och äger i sin

verksamhet erhålla biträde av barnavårdsförbunden och hos dem anställda

barnavårdsombud.

Barnavårdsombuden skola följa barnavårdsnämndernas befattning med

ärenden enligt denna förordning samt tillhandagå barnavårdsnämnderna

med råd och upplysningar. För denna barnavårdsombudens verksamhet

äger statens familje- och barnanämnd utfärda instruktion.

14 §.

Klagan över statens familje- och barnanämnds beslut i ärenden enligt

denna förordning föres hos Konungen i socialdepartementet före klockan

tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

15 §.

Instruktion för statens familje- och barnanämnd samt de övriga föreskrifter,

som erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av

Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937; dock att statens familjeoch

barnanämnd under tiden från den 1 januari till den 1 juli 1937 skall utföra

erforderliga arbeten för den blivande verksamhetens ordnande.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 26 juni 1931 (nr

281) örn moderskapsunderstöd.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om

barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att till 25 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom

äktenskap skall fogas ett femte stycke av följande lydelse:

Föres talan om underhållsbidrag till modern enligt 5 §, skall rätten härom

underrätta statens familje- och barnanämnd i så god tid, att nämnden kan

inställa sig i målet. Rätten skall ock, innan beslut fattas örn utdömande av

sådant underhållsbidrag, hava inhämtat uppgift från nämnden, huruvida

mödrahjälp utgivits och, örn så skett, vilka behov mödrahjälpen avsett att

täcka.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård

och ungdomsskydd (barnavårdslagen).1

Härigenom förordnas, dels att 8 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen) skall i nedan angivna delar

erhålla ändrad lydelse, dels ock att efter 19 § i nämnda lag skall tilläggas

en ny underrubrik samt tre nya paragrafer, betecknade 19 a, 19 b och 19 c

§§, allt på sätt, som framgår av det följande:

8 §•

1 mom. Kommun, där — ----kassaförvaltare obehövlig.

2 mom. Kommun, där — — —- —- — nämndens prövning, med undantag

för sådana ärenden, som avses i 3 mom.

3 mom. För beredning och föredragning av de ärenden, som enligt förordningen

örn moderskapspenning och mödrahjälp ankomma på barnavårdsnämnden,

utser statens familje- och barnanämnd en därtill lämpad

kvinna som särskild föredragande. För flera barnavårdsnämnder må utses

samma föredragande, och då så finnes erforderligt på grund av verksamhetens

omfattning må för en barnavårdsnämnd utses flera föredragande.

Är föredraganden ej ledamot i barnavårdsnämnden, må hon dock deltaga i

dess överläggningar rörande de ärenden, hon föredragit, och skall hon till

protokollet låta anteckna sin mening i dessa ärenden.

Föredraganden äger av kommunen erhålla resekostnads- och traktamentsersättning

efter de grunder, som gälla enligt allmänna resereglemente! den

27 juni 1929 för den som hänförts till rese- och traktamentsklass III F. Kommunen

skall därjämte ersätta föredraganden övriga av uppdraget föranledda

kostnader, såsom för skrivmaterialier och postporto. Då så finnes

lämpligt, må kommunen ock tilldela föredraganden skäligt arvode.

Om barnavårdsförbund.

19 a §.

För varje län skall finnas ett barnavårdsförbund med uppgift att inom

länet stödja det arbete, som åligger barnavårdsnämnderna.

Alla barnavårdsnämnder i ett län skola vara medlemmar av barnavårdsförbundet

för länet.

Om flertalet barnavårdsnämnder inom vartdera av två län så besluta,

skall för dessa län anordnas gemensamt barnavårdsförbund.

1 Senaste lydelse, se 1934 : 204.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

19 b §.

Därest landsting, stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, eller

allmänna barnhuset lämna bidrag till förbundets verksamhet, äro jämväl

dessa berättigade till medlemskap i förbundet.

Enskilda för barnavården intresserade personer och institutioner inom

länet, vilka önska stödja förbundets verksamhet, skola ock kunna vinna

medlemskap mot erläggande av årsavgift.

19 c §.

Barnavårdsförbund skall antaga stadgar för sin verksamhet, vilka för att

vara gällande skola stadfästas av Konungens befallningshavande.

För förvaltning av förbundets angelägenheter skall finnas en styrelse.

Därest landsting, stadsfullmäktige eller allmänna barnhuset med stöd av

19 b § första stycket inträtt i förbundet, skola de äga utse var sin ledamot

i styrelsen.

Till fullgörande av sina uppgifter skall förbundet anställa ett eller flera

barnavårdsombud.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Förslag

till

Kungörelse örn ändrad lydelse av §§ 23 och 29 i reglementet den 21

november 1919 (nr 798) för barnmorskor.1

^Härigenom förordnas, att §§ 23 och 29 i reglementet den 21 november

1919 för barnmorskor skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade

lydelse:

§ 23.

Barnmorska, som-----åtfölja anmälan.

Enahanda uppgifter-----och förlossningshem.

Angående barnmorskas skyldighet att göra anmälan om förlossning hos

statens familje- och barnanämnd gäller vad därom är särskilt stadgat.

§ 29.

Distriktsbarnmorska, som--—--inställa sig.

Vid fullgörande------för barnmorska.

Angående distriktsbarnmorskas ------distriktsbarnmorskor m. m.

Distriktsbarnmorska skall vara skyldig att, om hon därtill utses, tjänstgöra

såsom särskild föredragande vid barnavårdsnämnd inom distriktet för

de ärenden, som enligt förordningen om moderskapspenning och mödrahjälp

ankomma på dylik nämnd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse, se beträffande § 23 1931: 343 och beträffande § 29 1931: 173.

Anm. Befolkningskommissionen har i sitt den 10 december 1935 avgivna betänkande med förslag

till omorganisation av förlossningsvården m. m. föreslagit en ny lydelse av första

stycket i § 29. Det här upptagna tillägget till denna paragraf torde kunna införas,

oberoende av örn lydelsen av dess första stycke är den nuvarande eller den av kommissionen

föreslagna.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av 5 § i kungörelsen den 28 juni 1935

(nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård.

Härigenom förordnas, att till 5 § i kungörelsen den 28 juni 1935 angående

statsbidrag till distriktsvård skall fogas ett nytt moment av följande

lydelse:

7. Distriktssköterska skall vara skyldig att, om hon därtill utses, tjänstgöra

såsom särskild föredragande vid barnavårdsnämnd inom distriktet för

de ärenden, som enligt förordningen om moderskapspenning och mödrahjälp

ankomma på dylik nämnd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av § 59 i allmänna läkarinstruktionen

den 19 december 1930 (nr 442).1

Härigenom förordnas, att § 59 i allmänna läkarinstruktionen den 19 december

1930 skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Varje läkare,-----sin bostad;

13:o att, då-----eller nämnd; samt

14 :o att, då läkaren biträtt vid förlossning, iakttaga vad som föreskrives

i förordningen om moderskapspenning och mödrahjälp rörande anmälan örn

förlossningen till statens familje- och barnanämnd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse, se 1933 : 37.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Förslag

till

Förordning örn ändrad lydelse ay 1, 8 och 32 §§ i förordningen den

26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 1, 8 och 32 §§ i förordningen den 26 juni 1931

om erkända sjukkassor skola, 1 och 8 §§ i nedan angivna delar, erhålla

följande ändrade lydelse:

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp

i enlighet------förordning lokalsjukkassa.

8 §■

Erkänd sjukkassa-----tillstånd inhämtas.

Angående meddelande av moderskapshjälp gäller vad därom i 32 § stadgas.

Utöver vad----- — erkänd sjukkassa.

32 §.

Erkänd sjukkassa må vid barnsbörd meddela moderskapshjälp efter de

grunder, tillsynsmyndigheten fastställer.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937, dock att dessförinnan

gällande föreskrifter alltjämt skola tillämpas i fråga om moderskapshjälp vid

barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.

Förslag

till

Kungörelse om ändring i vissa delar ay kungörelsen den 26 juni 1931

(nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor.

Härigenom förordnas, dels att i § 1 första stycket i kungörelsen den 26

juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor orden »och moderskapshjälp»

skola utgå, dels ock att § 6 i nämnda kungörelse skall upphöra att gälla.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937, dock att dessförinnan gällande

föreskrifter alltjämt skola tillämpas i fråga örn moderskapshjälp vid

barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Tabell I.

Antal i sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, moderskapsförsäkrade

kvinnor den 31 december åren 1924—1934 jämte antal barnbördsfall1

och moderskapsbjälpsdagar1 samt utbetald moderskapshjälp under

vart och ett av angivna år.

Å r

Moderskapsförsäk- rade kvinnliga med- lemmar

Antal barnbörds- fall

Antal moder- skapshjälps- dagar

Utbetald moder- skapshjälp

Hela

antalet

Därav i

åldern

15—45 år

Hela

antalet

Per 100

kvinnor

Hela

antalet

Per

barns-

börd

Inalles

kr.

Per fall

kr.

1924............

213 944

9 356

4''4

272 382

29-1

309 058

3303

1925............

227 lil

140 857

9 250

42

275 836

29-8

313 829

33-93

1926............

241 782

150 553

9 362

40

285 555

30-5

325114

34-73

1927............

258120

161 908

9 448

38

299 951

3P7

339 926

35-98

1928............

280 699

176 537

9 904

36

331 242

334

370 638

37-42

1929............

301908

194 350

10 249

35

342 319

33-4

380198

37-10

1930............

324 167

210 085

11271

36

378 942

336

420 616

37-32

1931............

345 294

__

11948

36

402 877

33''7

446 972

37-41

1932............

361 766

12 504

3''5

423 008

33-8

471 981

37-75

1933............

174 793

_

9 009

1-9

294 945

32''73

321 374

35-67

1934............

64 406

_

2 340

2-8

82 789

35-87

87 317

37-31

1 Avser antal barnbörds!

utgivits av kassorna under

all respektive moderskapshjälpsdagar, för vilka

•espektive år.

moderskapshjälp

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Tabell II.

Antal i erkända sjukkassor försäkrade kvinnor den 31 december 1934

jämte antal barnbördsfall1 och moderskapshjälpsdagar1 samt utbetald

moderskapshjälp under samma år inom olika centralsjukkasseområden.

Centralsjukkasse-

områden

Antal

försäk- rade

kvinnor

den 31

dec.

1934

Antal barn- bördsfall år

1934

Antal

moder-

Utbetald moderskapshjälp

under år 1934

hela

anta-

let

därav

fall, då

kassan

bekostat

barnm.- vård

skaps- hjälps- dagar

år 1934

Moder- skap s- penning

kr.

Ers. för

vård å för- lossn.-an- stalt

kr.

Ers. för

barn- morske- vård

kr.

1. Stockholms, Uppsala

och Gotlands län

(Östra Sveriges er- kända centralsjuk- kassa) ............

22 097

459

135

17 533

36 604:20

1 878: 50

1 727: —

2. Södermanlands och

Västmanlands län

(Sörmland-V ästman- lands erk. esk.)____

16 338

392

191

15 251

29 690: —

2161: 50

2 156: —

3. Östergötlands län

(Östergötlands erk.

esk.) ..............

17 107

480

246

18 647

32 204:50

27:-

2 156: —

4. Jönköpings och Kal- mar norra län (Norra

Smålands erk. esk.)

16 392

548

392

21510

43 360:-

3 919: —

5. Kronobergs, Kalmar

södra samt Blekinge

län (Sydöstra Sveri- ges erk. esk.) ......

14 820

492

344

19 403

33 378:50

1 591: —

4 230: —

6. Malmöhus och Kri- stianstads län (Skå- nes erk. esk.)......

23 657

767

300

28 520

60 677: 50

527:50

3 435: —

7. Göteborgs och Bohus

samt Hallands län

(Bohuslän-Hallands

erk. esk.)..........

13455

373

350

13 951

30 088: —

3 309: —

8. Älvsborgs och Skara- borgs län (Västgöta- Dals erk. esk.) ____

19 234

687

358

27 209

57 795: -

6 357: —

9. örebro och Värm- lands län (örebro

och Värmlands erk.

esk.) ..............

15 719 |

412

134

15 622

32 035: —

1 740: -

1 Avser antal barnbördsfall respektive moderskapshjälpsdagar, för vilka moderskapshjälp

utgivits av kassan under aret.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Antal

försäk-

rade

kvinnor

den 31

dec.

1934

Antal bam- bördsfall år

1934

Antal

moder-

Utbetald moderskapshjälp

under år 1934

Centralsjukkasse-

områden

hela

anta-

let

därav

fall, då

kassan

bekostat

bamm.- vård

skaps- hjälps- dagar

år 1934

Moder-

skaps-

penning

kr.

Ers. för

vård å för- lossn.-an- stalt

kr.

Ers. för

barn- morske- vård

kr.

10. Kopparbergs och Gäv- leborgs län (Dala- Gävleborgs erk. esk.)

17 583

482

377

19 325

37 224: 50

4 449:-

3 660: —

11. Västernorrlands och

Jämtlands län (Mel- lersta Norrlands erk.

esk.) ..............

19189

884

493

34 511

65 604: —

10 817: —

4 875: —

12. Västerbottens och

Norrbottens län (Öv- re Norrlands erk.

esk.) ..............

20 265

1577

1397

62 461

123 533:25

2 451: 50

13 916: —

13. Stockholm (Stock-

holms erk. esk.)....

49 922

692

15

28 226

62 094:-

_

481: —

14. Eskilstuna (Eskilstuna

stads erk. esk.) ____

4 847

82

19

2 770

4 340: —

2 058: —

380: —

15. Norrköping (Norrkö- pings stads erk. esk.)

9 379

194

13

7 655

22 694: -

3 069: -

175:-

16. Malmö (Malmö stads

erk. esk.)..........

19 494

343

23

13 268

33 646: -

801: —

710: —

17. Hälsingborg (Hälsing- borgs erk. esk.) ....

3 534

75

9

2 990

7 558:25

_

180: —

18. Landskrona (Solidar

erk. esk. för Lands- krona) ............

2 967

52

1

2 072

4 898: 20

88:50

15:-

19. Trelleborg (Trelle-

borgs stads erk. esk.)

1766

57

7

2160

5 021:-

_

105:-

20. Göteborg (Göteborgs

stads erk. esk.)____

20 319

362

42

10 617

25 320: 50

_

1535: —

21. Gävle (Gefle stads

erk. esk.)..........

3 915

71

8

2 725

6 643: -

_

227:50

22. Svenska Typografför- bundets erk. esk.1 ..

1 675

51

19

1504

4 410: —

_

362: —

23. L. K. A. B:s arbetares

erk. esk...........

_

_

_

_

_

_

24. Svenska Tobaksmono- polets arbetares erk.

esk.1 ..............

1747

24

2

952

2 984: -

20: -

25. Asea-personalens erk.

esk.1 ..............

1732

14

406

660:-

253: —

_

26. Sveriges Träarbetares

erk. esk.1..........

603

14

5

438

828:-

84:-

46:50

27. Sandvikens Jernverks

erk. esk...........

127

_

_

__

_

_

_

28. De dövstummas erk.

esk.1 ..............

349

2

—

84

252: —

—

—

Summa

338 232

»586

4 880

369810

763 543:40

30 256:50

55 717: -

1 Verksamhetsområde =

hela riket.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Tabell III.

Moderskapsunderstöd under år 1934 i olika centralsjukkasseområden.

Antal bam- hördsfall,

för vilka

moderskaps-

Utbetalt understöd

Centralsjukkasse-

områden

därav

understöd

utgivits av

kassorna

under år

1934

Summa

kr.

för biträde

av barn- morska

kr.

för vård

å förloss- ningsanstalt

kr.

understöd

i

penningar

kr.

1. Stockholms,Uppsala och

Gotlands län (östra

Sveriges erk. esk.)____

2 567

77 027: —

3 766:55

5 746: 55

67 513:90

2. Södermanlands och Väst- manlands län (Sörm- land-Västmanlands

erk. esk.)............

1481

44 414: —

3 715:-

1 586:50

39 112: 50

3. Östergötlands län (Öster- götlands erk. esk.)....

2 313

69 804:-

3 601: 20

6 386: —

59 816:80

4. Jönköpings och Kaimar

norra län (Norra Små- lands erk. esk.)......

2 489

74 270: -

636: 50

125:50

73 508: —

5. Kronobergs, Kalmar

södra samt Blekinge

län (Sydöstra Sveriges

erk. esk.)............

4175

125 618:-

12 316:10

8 546:50

104 755: 40

6. Malmöhus och Kristian- stads län (Skånes erk.

esk.) ................

3 771

112 543: —

3 770: —

1103:90

107 669:10

7. Göteborgs och Bohus

samt Hallands län (Bo- huslän-Hallands erk.

esk.) ................

2 971

89 989: —

4 850: -

1897: 50

83 241:50

8. Älvsborgs och Skara- borgs län (Västgöta- Dals erk. esk.) ......

4 229

129 406: —

4 753:05

879:-

123 773:95

9. örebro och Värmlands

län (örebro och Värm- lands erk. esk.)......

1 770

53100: —

1334- —

489: —

3 843:50

51277: —

10. Kopparbergs och Gävle- borgs län (Dala-Gävle- borgs erk. esk.)......

3 788

113 243: —

5 719: —

103 680: 50

11. Västernorrlands och

Jämtlands län (Mel- lersta Norrlands erk.

esk.) ................

2 843

84 967: -

3 788:-

4 768:50

76 410:50

12. Västerbottens och Norr- bottens län (Övre Norr- lands erk. esk.) ......

4 877

146 293: —

10 257:85

722: -

135 313:15

13. Stockholm (Stockholms

erk. esk.)............

836

24 937: —

5: —

3 953: 65

20 978: 35

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Antal härm- bo rdsfall,

för vilka

moderskaps- understöd

utgivits av

kassorna

under år

1934

Utbetalt understöd

Centralsjukkasse-

områden

därav

Summa

kr.

för biträde

av barn- morska

kr.

för vård

å förloss- ningsanstalt

kr.

understöd

i

penningar

kr.

14. Eskilstuna (Eskilstuna

stads erk. esk.) ......

120

3 583: —

960:-

1 740: —

883: —

15. Norrköping (Norrkö- pings stads erk. esk.)..

265

8 438: —

_

3 316: -

5 122: —

16. Malmö (Malmö stads

erk. esk.)............

241

7 230: —

650: —

5 321:-

1 259: —

17. Hälsingborg (Hälsing- borgs erk. esk.)......

186

5 947: —

585: —

401: —

4 961: —

18. Landskrona (Solidar,

erk. esk. för Lands- krona) ..............

80

2 608: —

600: —

686:50

1321:50

19. Trälleberg (Trallebergs

stads erk. esk.) ......

67

2 020: —

175.—

643:75

1 201: 25

20. Göteborg (Göteborgs

stads erk. esk.)......

794

24 030: —

2 468: —

9 737: —

11 825: —

21. Gävle (Gefle stads erk.

esk.) ................

176

5 642: —

534: —

2 976:-

2 132: —

22. Svenska Typografför- bundets erk. esk.....

_

_

_

—

—

23. L. K. A. B:s arbetares

erk. esk.............

_

_

_

—

—

24. Svenska Tobaksmono- polets arbetares erk.

esk..................

25. Asea-personalens erk.

esk.................

5

174: —

_

87:-

87: —

26. Sveriges Träarbetares

erk. esk.............

1

30: —

_

_

30:-

27. Sandvikens Jernverks

erk. esk.............

1

30:-

_

—

30:-

28. De dövstummas erk. esk.

—

—

—

—

—

Summa

40046

1205343: —

64 484: 25

64956:35

1075902: 40

Antal barnbördsfall, å vilka arbetarskyddslagen varit tillämplig och för

vilka på grund härav under år 1934 utgivits moderskapsunderstöd för

mer än 30 dagar, har utgjort 281.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Tabell IY.

Översikt av antalet vårdplatser för mödrar på spädbarnshemmen.

Län

Vårdplatser

å

Summa

vårdplatser

kommunala

hem

enskilda hem1, därav

av Allmänna barn- huset

ej under- understödda

understödda

Stockholms stad och län ..............

33

100

5

138

Uppsala > ..............

—

10

4

14

Södermanlands > ..............

—

—

15

15

Östergötlands » ..............

—

—

13

13

Jönköpings > ..............

—

—

20

20

Kronobergs > ..............

—

—

17

17

Kalmar > ..............

—

—

—

—

Gotlands > ..............

—

—

6

6

Blekinge > ..............

—

—

10

10

Kristianstads och Malmöhus län ........

27

15

12

54

Hallands » ........

—

—

5

5

Göteborgs och Bohus > ........

18

6

2

26

Älvsborgs > ........

—

—

—

—

Skaraborgs > ........

—

—

8

8

Värmlands > ........

—

—

10

10

örebro » ........

—

—

14

14

Västmanlands > ........

—

—

—

—

Kopparbergs > ........

—

—

10

10

Gävleborgs > ........

3

—

8

11

Västernorrlands > ........

—

—

4

4

Jämtlands > ........

—

—

—

_

Västerbottens » ........

—

—

—

_

Norrbottens > ........

6

—

10

16

Summa

87

131

173

391

1 Hit hava jämväl hänförts de av länens barnavårdsförbund ägda hemmen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning.

Sid

Propositionen.............................................. 1

Förslag till förordning om moderskapspenning................... 2

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den

26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor........................ 5

Förslag till förordning om mödrahjälp................................. 6

Utdra? ay statsrådsprotokollet den 15 januari 1937 ........................ 9

Inledning.......................................................... 9

I. Reformering av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöden .. 11

Gällande bestämmelser............................................ 11

Översikt av tillämpningen......................................... 13

Reformförslag vid 1935 års riksdag................................ 15

Befolkningskommissionens förslag................................... 17

Yttranden över befolkningskommissionens förslag..................... 30

Departementschefen.............................................. 43

II. Hjälp dt nödställda mödrar...................................... 54

Befolkningskommissionens förslag........................ 54

Yttranden över befolkningskommissionens förslag..................... 78

Departementschefen ............. 106

lil. Anslagsbehov budgetåret 1937/1938........ 113

Socialstyrelsens beräkning......... 113

Departementschefen............................... 115

Departementschefens hemställan ................. 117

Bilaga.

Betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp, avgivet av befolkningskommissionen

(statens offentliga utredningar 1936: 15).

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 38. 9

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. 2LU 1937:50 Skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsammaste förnyad utredning och förslag angående nödvändigheten av att genomföra en rationalisering av socialvården, varv s. 8 i texten
  2. Rskr. 1937:316 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds framställning om anslag till bidrag till sjukkassor m. m. jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten
  3. SU 1937:148 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till bidrag till sjukkassor m. m. jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten
  4. Rskr. 1937:262 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. s. 1 i texten
  5. 2LU 1937:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om moderskapspenning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten