Med förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m
1937-01-15 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1937:40, Med förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m
Dokumentets text
Kungl. Majds proposition nr 40.
1
Nr 40.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m.;
given Stockholms slott den 15 januari 1937.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1. Lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. samt
2. Lag angående ändrad lydelse av 19 § epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443).
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami.
Nr 40.
136 37 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Förslag
till
Lag
om anställande av distriktsbarnmorskor m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
För tillgodoseende av barnaföderskors behov av förlossningshjälp skall
riket vara indelat i barnmorskedistrikt, vart och ett med minst en fast anställd
distriktsbarnmorska. Distriktsindelningen fastställes av medicinalstyrelsen,
som därjämte efter förslag av barnmorskestyrelsen, varom i 2 §
förmäles, bestämmer antalet distriktsbarnmorskor för varje distrikt.
Utan hinder av vad i denna lag stadgas äger medicinalstyrelsen att för
stad, som ej deltager i landsting, medgiva, att staden må undantagas från
distriktsindelningen, under villkor att staden träffar avtal med tillräckligt
antal barnmorskor att fullgöra distriktsbarnmorska enligt denna lag åliggande
uPPgifter utan annan ersättning av den vårdade än för kostnad, som avses
i 6 §.
2§-
1 mom. Inom varje landstingsområde och i varje stad, som ingår i
distriktsindelningen men ej deltager i landsting, skall, på landstingets eller
stadens bekostnad, finnas en barnmorskestyrelse, vilken skall hava till uppgift
att handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendet inom landstingsområdet
eller staden.
Barmorskestyrelse inom landstingsområde skall bestå av förste provinsialläkaren
eller dennes ställföreträdare som ordförande samt två av landstinget
för fyra ar i sänder valda ledamöter jämte enahanda antal för samma
tid utsedda suppleanter.
Beträffande stad, som nyss nämnts, skall styrelsen bestå av vederbörande
förste stadsläkare eller dennes ställföreträdare som ordförande samt två av
stadsfullmäktige för fyra år i sänder valda ledamöter jämte enahanda antal
för samma tid utsedda suppleanter. På framställning av sådan stad äger
Kungl. Maj:t medgiva den ändring av styrelsens sammansättning, som kan
finnas påkallad.
2 mom. Där landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta,
att barnmorskestyrelsen skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott
eller viss avdelning därav. Utgöres barnmorskestyrelsen av förvaltnings
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
utskottet eller avdelning därav, skall förste provinsialläkaren i länet
kallas till sådant utskottets eller avdelningens sammanträde, vid vilket
ärende angående barnbördsvård är avsett att förekomma; och äger förste
provinsialläkaren rätt att vid handläggningen av sådant ärende deltaga i
överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad till
protokollet.
3 mom. Närmare bestämmelser örn barnmorskestyrelsemas verksamhet
utfärdas av Kungl. Maj:t.
3§.
Distriktsbarnmorska förordnas av barnmorskestyrelsen tills vidare med
sex månaders ömsesidig uppsägningstid.
4§-
Det åligger distriktsbarnmorska att inom det eller de distrikt, som barnmorskestyrelsen
bestämmer, utan annan ersättning av den vårdade än i 6 §
sägs lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet
ävensom lämna eftervård åt kvinnor, som förlösts i hemmet. Därjämte är
distriktsbarnmorska skyldig att utan särskild ersättning efter anvisning av
barnmorskestyrelsen tjänstgöra å förlossningsanstalt, som drives av landsting
eller stad, som ej deltager i landsting.
5 §•
• 1 mom. Distriktsbarnmorska skall åtnjuta dels kontant lön av minst ett
tusenfemhundra
kronor för år jämte tre ålderstillägg, vartdera å etthundra
kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring, dels ock kostnadsfritt
möblerad bostad jämte värme och lyse eller ock ersättning för
dessa naturaförmåner efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst ett
rum och] kök jämte nödiga uthus ävensom, där hinder härför icke möter,
särskilt rum för mottagning.
Utöver sålunda stadgad kontant lön äger distriktsbarnmorska, som under
loppet av ett kalenderår biträtt vid mer än tjugufem förlossningar i hemmet
eller å förlossningsanstalt, vilken drives av landsting eller stad, som ej deltager
i landsting, åtnjuta lönetillägg med tio kronor för varje sådan förlossning
utöver tjugufem, dock högst med trehundra kronor för kalenderår.
Distriktsbarnmorska skall tillika kostnadsfritt erhålla alla för förlossningsbiträde
erforderliga förbrukningsartiklar varjämte, där så lämpligen kan ske,
fri telefon skall beredas henne.
Distriktsbarnmorska äger rätt att åtnjuta semester under sammanlagt
trettio dagar årligen på tid, som barnmorskestyrelsen bestämmer.
2 mom. Fråga angående utgörande och beskaffenhet av naturaförmåner
ävensom rörande ersättning för sådan förmån skall i händelse av tvist hänskjutas
till medicinalstyrelsen, som härutinnan äger meddela beslut. Dylikt
beslut må ej överklagas.
3 mom. För kostnader i anledning av färd från bostadsorten till annan
tjänstgöringsort och åter eller mellan två dylika tjänstgöringsorter skall
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
distriktsbarnmorska erhålla ersättning efter vad som föreskrives i gällande
resereglemente beträffande rese- och traktamentsklass III F.
6§-
Då distriktsbarnmorska för förrättning i barnaföderskas hem måst företaga
färd, som överstigit två kilometer, är hon berättigad att av den vårdade
erhålla antingen fri skjuts eller ersättning för resekostnaden enligt taxa,
som fastställes av medicinalstyrelsen.
Tvist rörande resekostnad som nu sagts skall hänskjutas till barnmorskestyrelsen,
som härutinnan äger meddela beslut. Dylikt beslut må ej överklagas.
7 §•
De till distriktsbarnmorska jämlikt 5 § 1 mom. första och andra styckena
utgående avlöningsförmåner bestridas, med åtnjutande av bidrag, varom i
8 § sägs, av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i landsting.
Av landstinget eller staden tillhandahållas jämväl i 5 § 1 mom. tredje stycket
omförmälda förbrukningsartiklar och telefon samt bestrides i 5 § 3 mom.
angiven ersättning.
8 §•.
Till distriktsbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med ettusenfemhundra
kronor jämte belopp, motsvarande dels till henne utgående ålderstillägg,
dels ock det särskilda lönetillägg, varom förmäles i 5 § 1 mom.
andra stycket.
9§-
Inom varje landstingsområde skall finnas en eller flera reservbarnmorskor.
Antalet bestämmes av medicinalstyrelsen efter förslag av barnmorskestyrelsen.
Då medicinalstyrelsen så prövar nödigt, skall vad i första stycket sägs
gälla även beträffande stad, som ingår i distriktsindelningen men ej deltager
i landsting.
Reservbarnmorskorna skola fullgöra distriktsbarnmorskornas åligganden,
då dessa åtnjuta semester eller eljest förfall för dem föreligger, och skola i
övrigt vara skyldiga tjänstgöra inom förlossningsvården efter anvisning av
barnmorskestyrelsen.
10 §.
Yad i 3—8 §§ sägs beträffande distriktsbarnmorska skall i tillämpliga
delar gälla jämväl i fråga örn reservbarnmorska.
11 §•
Under tid, då reservbarnmorska tjänstgör å annan ort än den, där hon
är bosatt, skall hon förses med möblerat rum jämte värme och lyse. När
dylik tjänstgöring avser fullgörande av distriktsbarnmorskas åligganden
under det denna åtnjuter semester eller eljest förfall för henne föreligger,
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
skall nämnda rum med värme och lyse tillhandahållas av distriktsbarnmorskan;
i övriga fall åligger det vederbörande landsting eller stad, som ej
deltager i landsting, att låta förse reservbarnmorskan med nämnda förmåner.
Denna lag, varigenom lagen den 28 mars 1919 (nr 138) örn anställande av
distriktsbarnmorskor m. m. upphäves, träder i kraft den 1 januari 1938.
Härvid skola gälla följande
Övergångsbestämmelser.
l:o) Bestämmelserna i 2 § skola äga tillämpning från och med den
1 juli 1937. Vad i 1 mom. av samma paragraf stadgas angående val av
ledamöter och suppleanter i barnmorskestyrelse skall dock icke föranleda
rubbning i beståndet av sådant val, som företagits före sagda dag.
2:o) Beträffande reservbarnmorska, som antagits före den 1 januari 1937,
skall — i stället för vad som stadgas i 10 §, jämförd med 5 § 1 mom.
första och andra styckena samt 7 och 8 §§ — gälla, att sådan barnmorska
skall av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i landsting,
åtnjuta kontant lön av minst ettusen kronor för år ävensom, då
hon tjänstgör såsom distriktsbarnmorska, särskild ersättning härför, beräknad
efter sexhundra kronor för år; och skall till nämnda årliga avlöning
bidrag av statsmedel utgå med ettusen kronor jämte belopp, motsvarande
särskild tjänstgöringsersättning.
3:o) Distriktsbarnmorska, som enligt medicinalstyrelsens medgivande
biträder i statsunderstödd förebyggande barnavårdsverksamhet, skall för sådant
biträde uppbära särskild ersättning, beräknad efter trehundra kronor
för år; dock att sådan ersättning och i 5 § 1 mom. andra stycket omförmält
lönetillägg icke må sammanlagt uppgå till mer än trehundra kronor
för år. Ersättning, som nu nämnts, skall gäldas helt med bidrag av statsmedel.
4:o) Där inom område, som enligt av medicinalstyrelsen jämlikt 1 §
fastställd distriktsindelning skall utgöra ett barnmorskedistrikt, vid tiden
för lagens ikraftträdande finnes en eller flera barnmorskor, som äro
fast anställda av kommun eller kommuner enligt lagen den 13 juni 1908
(nr 57) angående kommuns skyldighet i fråga örn anställande av barnmorska,
skall detta icke utgöra hinder för anställande av distriktsbarnmorska för
området. Har enligt lagen den 13 juni 1908 anställd barnmorska åtagit sig
att inom sitt område utan annan ersättning av den vårdade än för kostnad,
som avses i 6 §, lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning
i hemmet ävensom lämna eftervård åt kvinnor, som förlösts i hemmet, skall
emellertid från distriktsbarnmorskans verksamhet Undantagas barnmorskehjälp
inom sistnämnda område.
6
Kungl. Maj.is proposition nr 40.
5:o) Av kommun eller kommuner anställd barnmorska, som under punkt
4:o) sägs, skall åtnjuta dels benne jämlikt hittills gällande lag från vederbörande
kommun eller kommuner tillkommande löneförmåner, dels ock,
därest hon iklätt sig åtagande, varom i nämnda punkt förmäles, och tillika
förbundit sig att avgå från sin befattning vid uppnådda femtiofem levnadsår,
ett lönetillskott av fyrahundra kronor örn året jämte ersättning enligt av
medicinalstyrelsen fastställd taxa för lämnad vård; skolande nämnda lönetillskott
och ersättning gäldas helt med bidrag av statsmedel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
7
Förslag
tili
Lag
angående ändrad lydelse ay 19 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
Härigenom förordnas, att 19 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
19 §.
Förvaltningen av —--tillsatt epideminämnd.
Sådan epideminämnd — — — antal suppleanter.
Där landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta, att epideminämnden
skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott eller viss avdelning
därav. Utgöres epideminämnden av förvaltningsutskottet eller avdelning
därav, skall förste provinsialläkaren i länet kallas till sådant utskottets eller
avdelningens sammanträde, vid vilket ärende angående epidemivård är avsett
att förekomma; och äger förste provinsialläkaren rätt att vid handläggningen
av sådant ärende deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få
sin mening antecknad till protokollet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.
8
Kungl. Majus proposition nr 40.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 januari 1937.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,
Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler frågor angående
lag orri anställande av distriktsbarnmorskor m. m. ävensom angående
ändrad lydelse av 19 § epidemilagen den 19 juni 1919 samt anför:
Nyss har jag hemställt, att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga proposition
angående förbättrad förlossningsvård samt anordnande av s. k. förebyggande
mödra- och barnavård. Såsom jag därvid framhållit, förutsätter
den föreslagna organisationen, att 1919 års lag örn distriktsbarnmorskor m. m.
i väsentliga delar ändras. Jag anser mig under dessa förhållanden böra framlägga
förslag till en helt ny lag i ämnet. Då emellertid detta förslag i en punkt,
avseende den lokala administrationens tillgodoseende, ansluter sig till en
anordning, som ifrågasatts böra äga fakultativ tillämpning även i fråga örn
epidemivården, har jag ansett mig böra avhandla dessa spörsmål i ett sammanhang
och därvid, med hänsyn till att sistberörda fråga varit underkastad
särskild remissbehandling, funnit mig böra först uppmärksamma denna.
Överflyttning av epideminämnd eller barnmorskestyrelse åliggande
uppgifter å landstings förvaltningsutskott.
Gällande bestämmelser.
Enligt 39 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting skall landstinget
å lagtima möte för tiden intill slutet av nästa lagtima möte utse ett förvaltningsutskott.
Förvaltningsutskottet tillkommer, bland annat, att handhava landstingets
penningväsende, att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr
utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning och därjämte
utöva den befattning med förvaltningen av landstingets anstalter och
inrättningar, som enligt lag eller författning ankommer å förvaltningsutskottet,
att avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstat för landstinget samt
att, i den mån annorlunda icke genom lag eller författning eller landstingets
beslut föreskrives, verkställa beredning av övriga på landstingets handläggning
ankommande ärenden.
Enligt 40 § första stycket antager landstinget reglemente för förvaltningsutskottet.
I reglementet bestämmer landstinget det antal ledamöter jämte
suppleanter för dem, varav utskottet skall vara sammansatt; dock må antalet
ledamöter icke vara under fem eller över femton och antalet suppleanter icke
utgöra mindre än hälften av ledamöternas antal.
9
Kungl. Majus proposition nr 40.
Val av ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet kan enligt 32 §
ske enligt den proportionella valmetoden, om yrkande härom framställes av
på visst sätt bestämt antal landstingsmän.
I reglementet för förvaltningsutskottet äger landstinget vidare enligt 40 §
andra stycket bestämma, huruvida och i vilken omfattning de utskottet tillkommande
bestyren skola fördelas å två eller flera särskilda avdelningar av
utskottet. Där utskottet skall vara uppdelat på avdelningar, äger landstinget
i reglementet föreskriva, att dessa avdelningar skola av landstinget utses
genom särskilda val.
Enligt 1 § första stycket av lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus åligger det landsting och stad, som
ej deltager i landsting, att för dem, som hava sin vistelseort eller hemort inom
landstingsområdet eller staden, ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada
och kroppsfel, i den mån icke annan drager försorg örn sådan vård. I enahanda
ordning bör anstaltsvård vid barnsbörd ombesörjas. I tredje stycket
av 1 § göres från huvudregeln det undantag, att vad i lagen stadgas icke skall
gälla anstaltsvård, varom föreskrifter finnas meddelade i epidemilagen, samt
ej heller anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt
kroppssjuka eller konvalescenter.
I 3 § finnas bestämmelser örn förvaltningsutskottets åligganden, i egenskap
av en landstingets sjukhusberedning, utöver den i lagen örn landsting
stadgade skyldigheten att för behandling i landstinget förbereda och i övrigt
taga befattning med frågor rörande sjukhusväsendet. Yad som i paragrafen
stadgats örn förvaltningsutskottet skall, örn detta är uppdelat på avdelningar,
tillämpas å vederbörande avdelning av utskottet, i den mån ej enligt utskottets
reglemente behandling av utskottet samfällt skall äga rum.
Sjukhus skall enligt 8 § förvaltas av en direktion, vilken utses av den —
landsting eller kommun —- som driver sjukhuset. Landsting äger besluta, att
gemensam direktion skall finnas för flera sjukhus, för vilkas driftkostnad
landstinget i sista hand helt ansvarar.
Beträffande epidemisjukvården gälla särskilda regler, upptagna i epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443). För ordnande av allmänna sjukvården vid
smittsamma sjukdomar skall enligt 16 § varje landstingsområde utgöra ett
epidemidistrikt. Stad, som icke deltager i landsting, utgör eget epidemidistrikt.
Slutligen äger Konungen för särskilt fall medgiva, att stad, som
deltager i landsting, må utgöra eget epidemidistrikt. Handhavandet av
epidemidistriktets angelägenheter tillkommer (17 §) i stad, som utgör eget
epidemidistrikt, stadsfullmäktige samt å annan ort landstinget. Yarje epidemidistrikt
skall äga tillgång till epidemisjukhus (18 §). Förvaltningen av epidemisjukhus
tillkommer enligt 19 § i stad, som utgör eget epidemidistrikt,
hälsovårdsnämnden, och å annan ort en för epidemidistriktet tillsatt epideminämnd.
Sådan epideminämnd skall bestå av förste provinsialläkaren i länet
som självskriven ledamot samt tre inom epidemidistriktet bosatta personer,
vilka väljas av landstinget för en tid av fyra kalenderår. För de valda leda
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
möterna skall landstinget för samma tid utse lika antal suppleanter. Närmare
bestämmelser angående epideminämndens åligganden lämnas i 20—22 §§.
1 § tugen den 28 mars 1919 (nr 138) om anställande av distriktsbarnmorskor
m. m. stadgar, att riket för tillgodoseende av barnaföderskors behov av förlossningshjälp
skall vara indelat i barnmorskedistrikt, vart och ett med en
fast anställd distriktsbarnmorska. Distriktsindelningen skall fastställas av
medicinalstyrelsen. Denna styrelse äger medgiva, att stad och närbelägen
mindre landskommun på vissa villkor får undantagas från distriktsindelningen.
Inom varje landstingsområde och i varje stad, som ingår i distriktsindelningen
men ej deltager i landsting, skall enligt 2 §, på landstingets eller
stadens bekostnad, finnas en barnmorskestyrelse. Denna skall hava till uppgift
att handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendet inom landstingsområdet
eller staden. Barnmorskestyrelse inom landstingsområde skall bestå
av förste provinsialläkaren eller dennes ställföreträdare som självskriven
oi dförande samt två av landstinget för fem år i sänder utsedda ledamöter
jämte enahanda antal för samma tid utsedda suppleanter. Närmare bestämmelser
i fråga örn barnmorskestyrelsernas verksamhet skola enligt 2 § sista
stycket i lagen utfärdas av Kungl. Majit. I detta avseende har utfärdats Kungl.
Maj:ts reglemente för barnmorskestyrelserna i riket den 21 november 1919
(nr 799).
1934 års riksdag.
Vid 1934 års riksdag hemställde herr Källman i motioner (I: 5 och 6), att
riksdagen måtte besluta
dels att till 22 § epidemilagen foga följande bestämmelser:
»Landsting äger besluta, att förvaltningen av dess epidemisjukhus och de
i denna lag för epideminämnd stadgade uppgifter må överlåtas på landstingets
förvaltningsutskott, eller, örn sjukvårdsavdelning finnes, på denna.
Har landsting beslutat, såsom i föregående stycke sägs, är förste provinsialläkaren
i länet självskriven ledamot i förvaltningsutskott eller sjukvårdsavdelning
vid behandling av frågor enligt denna lag.»
dels ock att till 2 § lagen örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m.
foga bestämmelser av följande lydelse:
»Landsting äger besluta, att dess förvaltningsutskott eller, örn sjukvårdsavdelning
finnes, denna skall hava skyldighet att fullgöra alla de åligganden,
som enligt denna lag eljest tillkommer barnmorskestyrelse.
Har landsting beslutat, såsom i föregående stycke sägs, är förste provinsialläkaren
i länet självskriven ledamot i förvaltningsutskott eller sjukvårdsavdelning
vid behandling av frågor enligt denna lag.»
I sitt utlåtande nr 2 över nämnda båda och en annan likaledes av herr
Källman väckt motion anförde andra lagutskottet, att enligt utskottets mening
anledning syntes finnas att verkställa en utredning, huruvida landstingen
alltjämt borde vara förhindrade att från epideminämnd och måhända även
från barnmorskestyrelse kunna överflytta de uppgifter, som enligt gällande
lag ålåge dessa, å landstingens förvaltningsutskott eller, om särskild sjuk
-
11
Kungl. Maj-.ts proposition nr 40.
vårdsavdelning funnes, å denna. Att förvaltningsutskottet eller dess sjukvårdsavdelning
i händelse av en sådan utvidgning av verksamhetsområdet
genom särskilda bestämmelser borde beredas tillfälle att i annan form än
hans insättande såsom självskriven ledamot kunna tillgodogöra sig förste
provinsialläkarens sakkunskap torde böra beaktas vid utredningen.
I enlighet med av utskottet därom gjord hemställan anhöll riksdagen i
skrivelse den 14 februari 1934, nr 26, örn utredning, huruvida och på vad sätt
ändringar i gällande lagar och författningar borde vidtagas i syfte att bereda
landsting möjlighet att från epideminämnd och måhända även från barnmorskestyrelse
överflytta dem åliggande uppgifter å landstings förvaltningsutskott,
samt örn framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.
Yttranden.
över riksdagens skrivelse hava efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i samtliga län, landstingens förvaltningsutskott
och styrelsen för svenska landstingsförbundet samt, i vad skrivelsen berör
epideminämnderna, av dessa och, i vad skrivelsen avser barnmorskestyrelserna,
av dessa. I sistnämnda fråga har yttrande jämväl inkommit från styrelsen
för svenska barnmorskeförbundet.
Jag vill till en början redogöra för det huvudsakliga innehållet i yttrandena,
såvitt i dem behandlats frågan örn beredande av möjlighet åt landsting att
från epideminämnd överflytta dess uppgifter å landstingets förvaltningsutskott.
Den ifrågasatta reformen har tillstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, landstingens förvaltningsutskott
i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i Kalmar läns norra del,
epideminämnderna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län samt styrelsen för svenska landstingsförbundet.
Avstyrkande yttranden hava avgivits av medicinalstyrelsen, länsstyrelserna
i Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, örebro, Västmanlands och
Gävleborgs län, landstingens förvaltningsutskott i Kronobergs, Blekinge,
örebro, Västmanlands och Gävleborgs län samt epideminämnderna i Uppsala,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län.
I övriga yttranden har intet bestämt uttalande gjorts vare sig för eller mot
lämpligheten av den ifrågasatta åtgärden.
Rörande lämpligheten av en reform må ur de tillstyrkande
yttrandena följande uttalanden här återgivas.
Epideminämnden i Södermanlands län, i vars yttrande landstingets för
-
12 Kungl. Maj-.ts proposition nr 40.
vältningsutskott och länsstyrelsen i länet instämt, har framhållit i huvudsak
följande.
Under det sista decenniet hade epidemisjukvården koncentrerats till ett
fåtal större sjukhus, ofta förlagda i närheten av ett lasarett. Denna förläggning
hade valts dels för att epidemisjukhuset skulle draga nytta av lasarettets
ekonomiavdelningar, dels ock för att lasarettet skulle kunna utnyttja de utrymmen
å epidemisjukhuset, som bleve lediga vid ringa frekvens av epidemiska
sjukdomar. Dylika intima förbindelser mellan lasaretten och epidemisjukhusen
gjorde, att de senare i flera avseenden närmast kunde betraktas
som delar av de förra. Det naturliga vore därför, att de förvaltades av samma
myndighet. Nu förvaltades emellertid epidemisjukhus av epideminämnd, och
landstings förvaltningsutskott hade endast med lasarett att göra. För att så
långt möjligt eliminera olägenheterna härav hade landstinget i Södermanlands
län till ledamöter i epideminämnden utsett personer, som samtidigt
vore ledamöter i förvaltningsutskottets sjukvårdsavdelning. För att ytterligare
stärka enhetligheten hade nämnden och avdelningen samma ordförande
samt samma föredragande och verkställande. Mera rationellt vore emellertid,
att avdelningen helt övertoge nämndens uppgifter. Därmed vunnes även, att
vid hastigt uppblossande svårare epidemier för andra sjukvårdsänclamål än
epidemivård begagnade lokaler smidigt skulle kunna utrymmas för mottagande
av epidemiskt sjuka samt att vid dylika tillfällen en rask mobilisering
av erforderlig sjukvårdskunnig personal, i första hand från lasaretten, skulle
i hög grad underlättas. Även vid tillfälliga ledigheter och sjukdomsfall bland
personalen vid epidemisjukhusen vore det en fördel, örn ett intimt samarbete
med andra sjukvårdsgrenar vore rådande. Det funnes ingen anledning befara,
att förvaltningsutskottets sjukvårdsavdelning skulle med mindre nit och allvar
än epideminämnden tillgodose epidemisjukvårdens intressen.
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott har anfört bland annat följande.
En stor del av de ärenden, som förekomme inom epideminämnden, vore av
ekonomisk art och plägade av nämnden underställas förvaltningsutskottets
prövning. Nu rådande organisation medförde därför understundom icke blott
för landstinget onödiga sammanträdeskostnader utan även för nämndens ledamöter
betungande inställelser och resor till sammanträdena, vilka vid ett
genomförande av den ifrågasatta reformen icke längre skulle vara erforderliga.
Med hänsyn till det ansvar, som i övrigt åvilade förvaltningsutskottet
beträffande driften av landstingets sjukhus och inrättningar, syntes det oformligt
och opraktiskt, att ansvaret för och driften av de inom Skaraborgs län
anordnade, vid länslasaretten förlagda och till stor del gemensamt med
respektive lasarett drivna epidemisjukhusen skulle i stor utsträckning åvila
en fristående nämnd.
Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott, i vars yttrande länsstyrelsen
i länet instämt, har uppgivit, att under de senaste åren i Kopparbergs
län gång efter annan uppkommit frågor rörande användningen av nedlagda
epidemisjukhus. Utan tvivel skulle handläggningen av dessa ärenden kunnat
ske smidigare och snabbare, därest sjukhusberedningen fungerat jämväl som
epideminämnd. Även uppgörande av epidemisjukhusens driftsstater läge nära
det slags ärenden, som sjukhusberedningen i allmänhet sysslade med.
Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott har i sitt yttrande, till vilket
länsstyrelsen i länet anslutit sig, framhållit, att ledamöterna i förvaltnings
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
utskott och epideminämnd många gånger vore samma personer, vilka med
nu rådande ordning åtskilliga gånger måste använda flera dagar för sammanträden,
vilket kunde undvikas, örn endast förvaltningsutskott hade att handlägga
hithörande ärenden. Inom Jämtlands län hade varje epidemisjukhus
gemensam mathållning med intill sjukhuset liggande annan anstalt, och styrelsen
för denna utgjorde i de flesta fall även styrelse för epidemisjukhuset.
I frågor rörande epidemisjukvården hade styrelsen således att vända sig till
epideminämnden och i övriga fall till förvaltningsutskottet. Denna dualism
skulle med den ifrågasatta omorganisationen försvinna, vilket givetvis vore
fördelaktigt.
Epideminämnden i Västerbottens län har uttalat huvudsakligen följande.
Inom nämnda län vore epidemivården i väsentliga avseenden sammanknuten
med den allmänna sjukvården. Sålunda vore de två större epidemisjukhusen i
länets två städer, vilka sjukhus vore avsedda att i huvudsak tillgodose epidemivårdsbehovet
inom länets kustland, uppförda i anslutning till lasaretten och
med för dessa gemensam ekonomisk förvaltning. Inom lappmarken hade epidemiavdelningar
inbyggts i de allmänna sjukstugor, som där i de flesta kommuner
tillkommit under de senaste 10 å 15 åren, och där den ekonomiska förvaltningen
vore och av praktiska skäl måste vara gemensam för de båda avdelningarna.
Genomgående hade landstinget också valt samma direktioner för förvaltningen
av de allmänna och de för epidemivård avsedda sjukvårdsanstalterna i de
olika orterna. Det vore utan vidare klart, att det under sådana förhållanden
vore förbundet med påtagliga olägenheter att epidemivården skulle sortera
under en myndighet och den allmänna sjukvården under en annan. Då det
icke heller funnes anledning befara, att epidemivården som sådan skulle bliva
sämre tillgodosedd, örn den förlädes under förvaltningsutskottet än örn den
handhades av en epideminämnd, ville epideminämnden för sin del tillstyrka
förslaget om epidemivårdens överförande till förvaltningsutskottens verkställighet
och förvaltning.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, i vars yttrande länsstyrelsen
i länet förklarat sig instämma, har efter samråd med ordföranden i länets
epideminämnd framhållit följande.
1924 års landstingslagstiftning hade givit landstingens förvaltningsutskott
sådan möjlighet och ställning, att de, synnerligast i förvaltningsutskott med
helt anställda tjänstemän, kunde påtaga sig nya uppgifter, som tidigare omhänderhafts
av andra speciella organ. Yad epideminämndens i Norrbotten
verksamhet beträffade, vore byggnadsprogrammet för epidemisjukvården numera
i stort sett realiserat, och epideminämndens huvudsakliga uppgift rationalisering
av sjukvården samt övervakande av driften å de befintliga epidemisjukhusen.
Samma förhållanden torde vara rådande även i andra län. Epidemisjukhusen
inom Norrbottens län hade så gott som utan undantag förlagts antingen
till andra landstinget tillhöriga sjukvårdsinrättningar eller intill med landstingsbidrag
drivna kommunala sjukstugor, och hade de därvid gemensam ekonomiavdelning
med intilliggande sjukvårdsinrättning. Under sådana förhållanden
läge det särskilt nära tilli hands, att även epidemisjukhusen lydde under
samma centrala landstingsorgan, som omhänderhade övriga sjukvårdsanstalter,
i detta fall förvaltningsutskottet eller dess sjukvårdsavdelning. Även måste
framhållas, att den på sista tiden aktuella frågan örn epidemisjukhusens användande
för annat sjuk vårdsändamål under tider, då de icke erfordrades för
epidemiskt sjuka, skulle kunna erhålla en måhända både bättre och snabbaro
14
Kungl. Maj:ts proposition nr dO.
lösning genom den organisationsform, som nu ifrågasatts. Det torde ej vara
uteslutet, att sjuktransportväsendet, som för närvarande ej vore väl ordnat,
lättare kunde lösas genom centralisering och ytterligare motivera en överflyttning.
Svenska landstingsförbundets styrelse har gjort gällande:
Landstingens förvaltningsutskott hade genom 1924 års landstingslagstiftning
erhållit sådan organisation och ställning i landstingsförvaltningen, att de,
synnerligast i landsting med helanställda landstingstjänstemän eller med särskilda
föredragande i utskottet i fråga, kunde anses väl ägnade att påtaga sig
uppgifter,^som tidigare ankommit på andra, speciella organ. I den mån gällande
lag medgåve, hade så också skett i stor omfattning. Sålunda fungerade förvaltningsutskottet
(eller dess sjukvårdsavdelning) i flera län såsom distriktsvårdsstyrelse
och i ett par län jämväl som dispensärstyrelse. I andra län hade
man åstadkommit viss enhetlighet genom att utse förvaltningsutskottsledamöter
till ledamöter i distriktsvårds- och dispensärstyrelser och även i epideminämnder
och barnmorskestyrelser. Nära till hands läge under sådana förhållanden
att genom lagändring tillmötesgå berättigade önskemål att möjliggöra
för förvaltningsutskottet att handlägga jämväl epidemiärenden. Förvaltningsutskottet
med sin ingående erfarenhet och kunskap örn sjukhusdrift lämpade
sig. åtminstone inom vissa landsting, väl såsom centralt organ för epidemisjukhusen.
En dylik anordning torde kunna genomföras desto lättare, som
byggnadsprogrammet för epidemisjukvården numera i det närmaste vore realiserat.
Det stora problemet vore fastmera nu, huru landstingen skulle kunna
omändra de epidemisjukhus, som icke längre behövdes för sitt ursprungliga
ändamål, till anstalter av annat slag. En rationell lösning av detta spörsmål
skulle givetvis underlättas, örn epidemisjukhusen och de övriga sjukhusen
lydde under samma centrala landstingsorgan. Även den omständigheten, att
epidemisjukhusen ofta vore förlagda intill lasarett och sjukstugor samt hade
gemensam ekonomiavdelning med dessa, talade för ett enhetligt centralorgan
för sjukhusen. Beaktande i förevarande sammanhang förtjänade även det förhållandet,
att ett dylikt gemensamt centralorgan för landstingets sjukhus
underlättade genomförandet av central upphandling m. m.
Örn sålunda skäl funnes, som starkt talade för att möjlighet borde beredas
att till landstingets förvaltningsutskott överflytta epideminämnds åligganden,
så kunde å andra sidan icke förnekas, att en dylik överflyttning i en del fall
kunde vara förenad med vissa nackdelar. I de län, där landstinget i sin centralförvaltning
saknade helanställda tjänstemän och hela arbetet med ärendenas
förberedelse och föredragning i förvaltningsutskottet ankomme på ledamöterna,
vore dessa ofta nog redan med de uppgifter, som för närvarande
ålåge utskotten, så arbetstyngda, att de svårligen kunde påläggas ytterligare
uppgifter. I dessa län torde därför ett bibehållande tills vidare av den nuvarande
organisationen befinnas erforderligt eller lämpligt. Fid en överflyttning
av epidemiärendena till förvaltningsutskottet eller dess sjukvårdsavdelning
torde det även bliva svårt att fullt bibehålla förste provinsialläkaren vid
det inflytande i fråga örn sagda vårdformer, som han nu hade och som måhända
åtminstone i vissa landstingsområden kunde befinnas lämpligt och efter
strävansvärt. Det vore sålunda tydligt, att vissa olikheter i organisation och
uppfattningar kunde föranleda olika inställning till den ifrågasatta reformen.
Det måste därför anses som ett oeftergivligt krav, att bestämmelserna angående
överflyttning av befogenheter från epideminämnd till landstingets förvaltningsutskott
erhölle allenast fakultativ karaktär. Landstingen borde sålunda
äga frihet att i förevarande avseende välja den organisationsform, som i
varje fall kunde befinnas mest passande. För att möjliggöra sagda överflytt
-
Kungl. Majus proposition nr 40. 15
ning av befogenheter torde ändringar böra företagas i epidemilagen samt lagen
om landsting.
I de yttranden, vari reformen avstyrkts, hava i huvudsak följande synpunkter
framhållits
Medicinalstyrelsen har ansett det vara för tillgodoseendet av epideminämndens
uppgifter synnerligen angeläget, att förste provinsialläkarens sakkunskap
och erfarenhet till fullo utnyttjades och komme till sin rätt. Vidare
har medicinalstyrelsen, i likhet med länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och
Västmanlands län samt epideminämnderna i Uppsala, Jönköpings, örebro
och Västmanlands län, framhållit vikten av att en epideminämnd vore slagkraftig
och kunde handla utan uppskov vid hastigt uppkommande epidemier.
I detta hänseende vore de nuvarande epideminämnderna med sina färre ledamöter
att föredraga framför förvaltningsutskotten. Länsstyrelsen i Uppsala
län har erinrat, att förvaltningsutskottets uppgifter i väsentlig del vore av
helt annan art än de, som åvilade epideminämnden, och att utskottets medlemmar
följaktligen komme att i viss utsträckning utses utan särskild hänsyn
till förvaltningsuppgifter av så speciell art. Epideminämnden i Uppsala län
har yttrat, att förste provinsialläkarens tid kanske skulle tagas i anspråk i
onödigt hög grad, därest han nödgades övervara sammanträden med förvaltningsutskottet,
vilka måhända till större delen upptoges av ärenden, som icke
berörde hans verksamhetsfält. Dessutom skulle risken för honom finnas att
icke alls få närvara vid en del sammanträden, som berörde honom, då ju dessa
kunde utsättas till tider, då han vore upptagen av tjänsteförrättning. Epideminämnden
i Jönköpings län har ansett en betydande risk föreligga i en alltför
stark centralisation av förvaltningsapparaten. Följden bleve, att den centrala
förvaltningsmyndigheten överhopades med arbete, varvid de lekmän, som
skulle representera självstyrelseprincipen, ej finge tid att sätta sig in i ärendena,
med påföljd att den verkliga ledningen allt mer överginge på ämbetsmännen.
Centralisationen ledde alltså till byråkratism. Även Blekinge läns
landstings förvaltningsutskott har befarat att landstingen genom de ifrågasatta
ändringarna skulle föranledas till en olämplig centralisering av sina
förvaltningsuppgifter. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har befarat, att den
ifrågasatta reformen kunde beröva förvaltningen en del intresserade, oegennyttiga
och sakkunniga krafter eller nödvändiggöra en tyngande utvidgning
av förvaltningsutskottet. Epideminämnden i örebro län har påpekat, att i
nämnda län landstingets epidemidistrikt icke omfattade hela länet, i det örebro
stad utgjorde eget epidemidistrikt. Förvaltningsutskottets flertal utgjordes av
i örebro stad mantalsskrivna personer, vilka alltså, därest den ifrågasatta reformen
genomfördes, komme att utöva inflytande på ett område av sjukvården,
som vore dem ovidkommande.
Ett mer allsidigt övervägande av frågan örn centralisering av
de på landstingen vilande hälso- och sjukvårdsuppgifterna har förordats av
länsstyrelserna i Östergötlands och Hallands län samt förste provinsialläkaren
i Östergötlands län. Den senare har härutinnan framhållit, att epideminämndens
verksamhet kunde jämställas med den förebyggande hälso- och
16
Kungl. Majus proposition nr 40.
sjukvården samt att det för ett rätt ordnande av denna vård inom ett landstingsområde
skulle vara av synnerligt stort värde, örn ledningen av samtliga
vårdgrenama sammanfördes till ett centralt landstingsorgan. Detta organ
borde göras obligatoriskt och tillföras medicinsk sakkunskap genom förste
provinsialläkaren såsom självskriven ledamot.
Frågan örn, i vilken form förvaltningsutskottet eller dess sjukvårdsavdelning
skulle i händelse av den ifrågasatta reformens genomförande äga tillgodogöra
sig förs te provinsialläkarens sakkunskap, har i yttrandena
besvarats i huvudsakligen två olika riktningar. Å ena sidan har förordats,
att förste provinsialläkaren skulle vara självskriven ledamot av utskottet
eller avdelningen vid behandlingen av frågor rörande epidemivården,
å andra sidan har gjorts gällande, att förste provinsialläkarens sakkunskap
allenast i den formen borde tillgodogöras, att han ägde rätt att vid behandlingen
av frågor angående epidemivården deltaga i utskottets eller avdelningens
överläggningar men ej i dess beslut samt att få sin mening antecknad
till protokollet. Från ett par håll har tillika förordats, att förste provinsialläkaren
även måtte tillerkännas rätt att hos utskottet eller avdelningen väcka
förslag i nu avsedda frågor. Tillika har ifrågasatts, huruvida icke utskottets
eller avdelningens sammanträden borde utsättas i samråd med förste provinsialläkaren,
så att denne bleve i tillfälle att därvid närvara.
Härefter vill jag lämna en kortfattad redogörelse för innehållet i yttrandena,
såvitt däri behandlats frågan örn beredande av möjlighet åt landsting
att från barnmorskestyrelse överflytta dess uppgifter å förvaltningsutskottet.
Den ifrågasatta reformen har tillstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Värmlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, landstingens förvaltningsutskott
i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens
län samt i Kalmar läns norra del, barnmorskestyrelserna i Södermanlands,
Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län samt styrelsen för svenska landstingsförbundet.
Avstyrkande yttranden hava avgivits av medicinalstyrelsen, länsstyrelserna
i Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Skaraborgs, örebro, Västmanlands
och Gävleborgs län, landstingens förvaltningsutskott i Kronobergs,
Blekinge, örebro, Västmanlands och Gävleborgs län samt barnmorskestyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Västernorrlands län.
I övriga yttranden har intet bestämt uttalande gjorts vare sig för eller mot
lämpligheten av den ifrågasatta åtgärden.
Beträffande lämpligheten av en reform har i några av de tillstyrkande
yttrandena särskilt framhållits, hurusom utvecklingen tydligt och
snabbt ginge i den riktningen, att allt färre förlossningar ägde rum i hemmen
och att förlossningsverksamheten i stället bleve allt mera knuten till
Kungl. Majis proposition nr 40. 17
sjukhusen. Då förvaltningen av sjukhusen omhänderhades av förvaltningsutskotten
och respektive sjukhusdirektioner, vore det mest rationellt att anförtro
även förvaltningen av barnmorskeväsendet åt utskottet. Emellertid
har tillika framhållits, att en del ärenden rörande barnmorskeväsendet vore av
beskaffenhet att icke nödvändigtvis behöva behandlas av ett fulltaligt utskott.
Därest förvaltningen av barnmorskeväsendet anförtroddes åt utskottet, kunde
därför förväntas, att detta bemyndigade en mindre delegation, bestående av
förste provinsialläkai en ocn utskottets föredragande, eller, örn särskild föredragande
icke funnes, at den förre ensam att mellan utskottets sammanträden
handlägga dessa ärenden. I ett yttrande har även ifrågasatts, huruvida icke
särskilda bestämmelser borde meddelas beträffande handläggningen av
disciplinära frågor, vilka knappast ägnade sig för behandling av utskottet
eller någon dess avdelning.
I de avstyrkande yttrandena hava gjorts gällande i huvudsak samma synpunkter
som dem, vilka framhållits i fråga örn olämpligheten av att å utskottet
överflytta epideminämnds åligganden. Därjämte har erinrats, att barnmorskestyrelsen
hade att handlägga alltför många och speciella ärenden för
att dessa skulle kunna nöjaktigt skötas av det redan arbetstyngda utskottet,
att primärkommunerna och icke landstingen avlönade distriktsbarnmorskorna
samt att det till deras avlönande utgående statsbidraget motiverade, att ledningen
av barnmorskeväsendet innehades av förste provinsialläkaren.
Beträffande frågan, i vilken form förvaltningsutskottet eller dess sjukvårdsavdelning
skulle i händelse av den ifrågasatta reformens genomförande äga
tillgodogöra sig förste provinsialläkarens sakkunskap, hava i
yttrandena väsentligen samma meningar kommit till uttryck som beträffande
motsvarande fråga på epidemivårdens område.
Slutligen må omnämnas, att styrelsen för svenska b ammorskeförbundet
hemställt, att barnmorskorna mätte genom särskilt tillkallade representanter
eller på annat sätt beredas tillfälle att såsom specfellt sakkunniga närvara
vid eller deltaga i behandlingen av ärenden, som skulle avgöras av barnmorskestyrelse.
Departementschefen.
Den verkställda utredningen har givit vid handen, att i åtskilliga hänseenden
avsevärda fördelar vore att vinna vid en överflyttning av epideminämnden åliggande
uppgifter å landstingets förvaltningsutskott. Jag vill sålunda erinra örn,
hurusom i många fall epidemisjukhus blivit förlagt omedelbart intill ett lasarett
för att på så sätt de båda sjukvårdsinrättningarna skola kunna hava, åtminstone
delvis, gemensam ekonomisk förvaltning och även vid behov kunna utnyttja
varandras lokaler och sjukvårdspersonal. Där så skett, framstår önskemålet
om en enhetlig ledning såsom fullt naturligt. Även spörsmålet om användningen
för andra sjukvårdsändamål av icke längre behövliga epidemisjukhus
skulle sannolikt lättare och smidigare kunna lösas, därest ledningen
av epidemivården överlätes å landstingets förvaltningsutskott i dess egenskap
av sjukhusberedning. Att förvaltningsutskottet eller dess sjukvårdsavdelning,
Bihang till riksdagens protokoll 1931. I sam!. Nr 40.
ISO 37 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
på lämpligt sätt biträtt av förste provinsialläkaren, skulle väl fylla sin uppgift
som epideminämncl, därom är jag övertygad. Jag kan sålunda icke dela de
farhågor härutinnan, som från några håll uttalats. Även örn jag kommit till
den övertygelsen, att en mera genomgripande centralisering av ledningen för
landstingets mycket omfattande verksamhet på hälso- och sjukvårdens områden
är starkt motiverad och inom en näraliggande framtid torde böra genomföras,
kan jag icke häri se något skäl för att nu medverka till ett uppskov med
den ifrågasatta, utan större svårigheter genomförbara reformen. I vissa hänseenden
synes det för övrigt snarast vara en fördel, örn en dylik centralisering
sker i etapper.
Emellertid hava i yttrandena även framhållits synpunkter, som tala för ett
bibehållande tills vidare av de nuvarande epideminämnderna, åtminstone i
vissa län. Sålunda kan det exempelvis vara mindre lämpligt att inom landstingsområde,
varest en i landstinget deltagande stad utgör eget epidemidistrikt,
låta förvaltningsutskottet fungera som epideminämnd. Med hänsyn
härtill vill jag förorda att, såsom riksdagen i sin skrivelse förutsatt, allenast
möjlighet berudes landstingen att från epideminämnd överflytta nämnden
åliggande uppgifter på förvaltningsutskottet eller dess sjuk vårdsavdelning.
Jag vill erinra, att en liknande möjlighet redan förefinnes på distriktsvårdens
område. Enligt kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag
till distriktsvård äger sålunda landsting efter medgivande av medicinalstyrelsen
besluta, att distriktsvårdsstyrelsen skall utgöras av förvaltningsutskottet
eller avdelning därav, därest utskottet eller avdelningen är i huvudsak
sammansatt efter de grunder, som gälla distriktsvårdsstyrelse. I analogi med
vad som sålunda gäller beträffande distriktsvården vill jag förorda, att åt
landstingen beredes möjlighet att låta förvaltningsutskottet eller avdelning
därav fungera såsom epideminämnd. Skäl torde emellertid icke föreligga att för
giltigheten av beslut härom fordra medicinalstyrelsens godkännande. Icke heller
torde det villkoret böra «ppställas, att förste provinsialläkaren skall hava säte
och stämma i utskottet eller avdelningen. Jag vill endast erinra, att en sådan
bestämmelse knappast skulle vara förenlig med stadgandet i 32 § lagen om
landsting, att val av ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet i vissa
fall skall vara proportionellt. Däremot bör förste provinsialläkaren kallas till
—- och instruktionsledes åläggas närvara vid — utskottets eller avdelningens
sammanträden, då ärende angående epidemivård handlägges, samt äga rätt att
i dylikt ärende yttra sig och få avvikande mening antecknad till protokollet.
Att förläna förste provinsialläkaren laglig rätt att inom utskottet eller avdelningen
väcka förslag i epidemivårdsfrågor eller att öva inflytande vid utsättande
av tid för sammanträde synes mig knappast erforderligt. Man torde
kunna förvänta, att även utan tvångsföreskrifter största möjliga hänsyn kommer
att tagas till förste provinsialläkarens önskemål, i den mån de äro befogade.
I nu angivna syfte torde till 19 § epidemilagen böra fogas ett nytt stycke,
avfattat i enlighet med vad jag anfört. Förslag till dylik lagändring har upprättats
inom socialdepartementet. De sålunda föreslagna bestämmelserna
torde medgiva landsting rätt att från den tidpunkt landstinget finner lämplig
Kungl. Majds proposition nr 40. 19
och alltså utan avbidan på utgången av de valda epideminämndsledamötemas
mandattid överflytta nämndens åligganden på utskottet.
Att, såsom i något yttrande ifrågasatts, tillika vidtaga ändring i lagen om
landsting finner jag icke påkallat.
Den föreslagna lagändringen synes böra träda i kraft den 1 juli 1937.
Yad härefter angår spörsmålet örn beredande av möjlighet för landsting
att till förvaltningsutskottet överflytta jämväl barnmorskestyrelsen åliggande
uppgifter, ämnar jag återkomma härtill vid behandlingen av ny lagstiftning
örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m.
Lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m.
I anslutning till den ståndpunkt, jag utvecklat vid framläggandet av förslag
angående förbättrad förlossningsvård samt anordnande av s. k. förebyggande
mödra- och barnavård, anhåller jag nu att få anmäla ett inom socialdepartementet
upprättat förslag till lag örn anställande av distriktsbarnmorskor
m. m.
Av det propositionen i nyssnämnda fråga bilagda utdraget av statsrådsprotokollet
framgår, att till grund för de framlagda förslagen ligger ett av
befolkningskommissionen utarbetat betänkande angående förlossningsvården
och barnmorskeväsendet samt förebyggande mödra- och barnavård (statens
off. utredn. 1936: 12). Beträffande dels gällande bestämmelser på området,
dels befolkningskommissionens förslag och däröver avgivna yttranden, dels
ock det förslag angående förbättrad förlossningsvård samt anordnande av s. k.
förebyggande mödra- och barnavård, som förelägges riksdagen, hänvisar jag
till berörda utdrag av statsrådsprotokollet.
Vid befolkningskommissionens betänkande fanns även fogat ett av kommissionen
upprättat förslag till lag örn anställande av distriktsbarnmorskor
m. m. (betänkandet sid. 78—81). Vad av mig föreslagits vid behandlingen av
frågan örn förbättrad förlossningsvård samt anordnande av s. k. förebyggande
mödra- och barnavård påkallar emellertid en del ändringar i lagförslaget, varjämte
detta även i andra hänseenden ansetts böra undergå viss omredigering.
Jag övergår nu till en närmare redogörelse för och motivering av det sålunda
inom departementet omarbetade lagförslaget.
1 §•
Denna paragraf överensstämmer nära med 1 § gällande lag i ämnet. Ändringarna
i första stycket äro föranledda därav, att enligt det av mig framlagda
organisationsförslaget i barnmorskedistrikt skall kunna finnas mer än en barnmorska
och att antalet skall bestämmas av medicinalstyrelsen. Även i andra
stycket hava ändringar vidtagits i förhållande till gällande lag. Sålunda skall
allenast för stad, som icke deltager i landsting, kunna medgivas undantag från
distriktsindelningen, och även i stad som sålunda undantagits skall, liksom i
riket i övrigt, förlossningsvården vara kostnadsfri.
20
Kungl. Majus proposition nr 40.
2 §•
Tidigare har jag lämnat en redogörelse för det huvudsakliga innehållet
i de yttranden, som avgivits över riksdagens år 1934 avlåtna skrivelse nr 26.
Såsom framgår av denna redogörelse hava olika meningar uttalats rörande
lämpligheten av att bereda landsting möjlighet att till förvaltningsutskottet
eller någon dess avdelning överflytta de uppgifter, som åvila barnmorskestyrelse.
Vid ett genomförande av det förslag angående förbättrad förlossningsvård
m. m., varom Kungl. Majlis förut i dag beslutat avlåta proposition
till riksdagen, skulle emellertid, såsom jag vid anmälan av sistnämnda ärende
framhållit, förhållandena härutinnan komma att ligga annorlunda till. I enlighet
med vad jag i sagda ärende förordat har därför i departementsförslaget
upptagits stadgande därom, att, där landsting finner sådant lämpligt, landstinget
må besluta att barnmorskestyrelsen skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott
eller viss avdelning därav. För nu angivna fall har vidare, i
överensstämmelse med det av mig tidigare förordade förslaget till ändrad
lydelse av 19 § epidemilagen, ansetts böra stadgas, att förste provinsialläkaren
skall kallas till sådant utskottets eller avdelningens sammanträde, vid vilket
ärende angående barnbördsvård handlägges, samt äga rätt att i dylikt ärende
yttra sig och få avvikande mening antecknad till protokollet. De sålunda
föreslagna bestämmelserna torde medgiva landsting rätt att från den tidpunkt
landstinget finner lämplig och alltså utan avbidan på utgången av mandattiden
för de valda ledamöterna av epideminämnden överflytta nämndens
åligganden på utskottet.
Den av styrelsen för svenska barnmorskeförbundet gjorda hemställan om
representation för barnmorskorna har icke föranlett något förslag från min sida.
3 §•
Såsom jag vid anmälan av frågan örn förbättrad förlossningsvård framhållit,
är jag icke beredd att nu biträda det av befolkningskommissionen framställda
förslaget örn en principiell omläggning av barnmorskeutbildningen.
Med hänsyn härtill saknar departementsförslaget någon motsvarighet till 3 §
första stycket i kommissionens förslag.
Bestämmelsen i 3 § gällande lag, att distriktsbarnmorska förordnas av barnmorskestyrelsen
tills vidare med sex månaders ömsesidig uppsägningstid, har
bibehållits. Då avsett är, att primärkommunernas befattning med barnmorskeväsendet
helt skall upphöra, saknas däremot i förslaget motsvarighet till stadgandet
i gällande lag örn förord från den eller de till distriktet hörande kommunerna.
4§-
I denna paragraf kommer principen örn allmän kostnadsfri förlossningsvård
till uttryck, i det däri ålägges distriktsbarnmorska att utan ersättning
av den vårdade annat än för resekostnad i vissa fall lämna förvård åt
havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet ävensom lämna eftervård
åt kvinnor, som förlösts i hemmet. Barnmorskestyrelsen skall bestämma,
inom vilket eller vilka distrikt barnmorska har att verka, samt äger följakt
-
21
Kungl. Majus proposition nr 40.
ligen även att, när omständigheterna det påkalla, verkställa förflyttning av
barnmorska från ett distrikt till annat sådant inom styrelsens behörighetsområde.
Barnmorska skall även vara skyldig att efter barnmorskestyrelsens
bestämmande inom styrelsens behörighetsområde tjänstgöra i sluten förlossningsvård,
dock endast å anstalt, som drives av landsting eller stad, som ej
deltager i landsting. Då jag icke velat förutsätta, att distriktsbarnmorskorna
annat än under en relativt kort provisorietid skola tagas i anspråk för den
förebyggande barnavårdsverksamheten, har anledning saknats att ålägga dem
att biträda i sådan verksamhet, för vilken kräves särskild utbildning.
5§-
På skäl, som tidigare anförts, har jag icke ansett mig böra biträda befolkningskommissionens
förslag rörande de kontanta löneförmåner, som skola tillkomma
distriktsbarnmorska. 5 § 1 mom. i departementsförslaget har sålunda
jämkats i överensstämmelse med den ståndpunkt, jag tillkännagivit beträffande
distriktsbarnmorskas avlöningsförmåner.
I 5 § 2 morn., som i övrigt är likalydande med 5 § mom. 2 i kommissionens
förslag, har med hänsyn till tvisteföremålets i allmänhet ringa värde ansetts
böra föreskrivas, att medicinalstyrelsens beslut ej må överklagas. Erinras må,
att enligt 4 § mom. 2 gällande lag barnmorskestyrelse har att meddela slutgiltigt
beslut i anledning av dylik tvist.
Såsom ett tredje moment har till förevarande paragraf fogats en bestämmelse
därom, att distriktsbarnmorska för kostnader i anledning av färd från
bostadsorten till annan tjänstgöringsort och åter eller mellan två dylika
tjänstgöringsorter skall erhålla ersättning efter vad som föreskrives i gällande
resereglemente beträffande rese- och traktamentsklass IIIF. Bestämmelsen,
som nära ansluter sig till det av kommissionen i 9 § andra stycket beträffande
reservbarnmorska föreslagna stadgandet, är avsedd att tillämpas exempelvis
då distriktsbarnmorska inkallas för tjänstgöring å förlossningsanstalt.
6 §•
Denna paragraf motsvarar 6 § mom. 2 i kommissionens förslag med den
jämkningen, att rätt till reseersättning ansetts böra inträda först vid färd
överstigande två kilometer. Det har ansetts lämpligt att infoga stadgandet
om distriktsbarnmorskas rätt till reseersättning vid förlossning i hemmet i
omedelbar följd efter bestämmelserna örn henne tillkommande löneförmåner.
Tvist om resekostnad torde i likhet med tvist örn naturaförmåner böra handläggas
och avgöras i allenast en instans.
7 §■
Denna paragraf motsvarar 6 § mom. 1 i kommissionens förslag men skiljer
sig beträffande formuleringen något från detta. Av lagen synes nämligen
klart böra framgå, att distriktsbarnmorskas löneförmåner primärt skola bestridas
av vederbörande huvudman.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
8 §''
I överensstämmelse med avfattningen av gällande lag (7 §) hava bestämmelserna
om statsbidrag ansetts böra upptagas i en särskild paragraf.
9 §•
Denna paragraf är avfattad helt i överensstämmelse med 7 § i kommissionens
förslag.
10 §.
Av denna paragraf, som motsvarar 8 § i kommissionens förslag, framgår,
att de för distriktsbarnmorska föreslagna bestämmelserna rörande anställnings-
och lönevillkor skola i tillämpliga delar gälla även i fråga örn reservbarnmorska
samt att till reservbarnmorskas avlöning skall utgå statsbidrag
efter samma grunder som till distriktsbarnmorskas avlöning.
Jag vill emellertid erinra, att genom övergångsbestämmelserna fastslås,
att samtliga i 10 § omförmälda bestämmelser skola äga tillämpning allenast
på reservbarnmorska, som kan komma att framdeles anställas, sedan antalet
distriktsbarnmorskor reducerats i planenlig utsträckning.
11 §''
Denna paragraf är likalydande med 9 § första stycket i kommissionens
förslag. Rörande andra stjmket i samma förslag hänvisar jag till det förut
under 5 § anförda.
Lagens ikraftträdande.
I anslutning till den enligt propositionen angående förbättrad förlossningsvård
samt anordnande av s. k. förebyggande mödra- och barnavård beräknade
tiden för reformens genomförande torde den föreslagna lagen böra
träda i kraft och gällande lag i ämnet upphävas den 1 januari 1938.
övergångsbestämmelserna.
Yad i 2 § stadgas synes, bland annat med hänsyn till att bestämmelsen
örn fyraårig mandattid för ledamöterna i barnmorskestyrelse skall kunna tilllämpas
vid de val, som kunna komma att äga rum under hösten innevarande
år, böra träda i kraft redan den 1 juli detta år. Däremot bör förkortningen
av mandattiden icke medföra rubbning i beståndet av de val, vilka ägt rum
före sagda dag.
Såsom framgår av vad jag anfört i det tidigare i dag anmälda ärendet angående
förbättrad förlossningsvård m. m. har jag icke ansett mig kunna förorda
kommissionens förslag beträffande barnmorskeutbildningens principiella
omläggning. Härav har som en konsekvens följt, att jag icke heller kunnat
biträda förslaget örn förhöjd lön till distriktsbarnmorska, som utbildats enligt
den föreslagna ordningen. Anledning saknas således att meddela bestämmelser
rörande nuvarande distriktsbarnmorskors löneförhållanden och statsbidrag
till deras avlöning. Däremot måste särbestämmelser meddelas rörande
de nuvarande reservbarnmorskornas lön och statsbidraget till denna.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
Vidare har det ansetts lämpligt att i övergångsbestämmelserna reglera
ersättningen till de distriktsbarnmorskor, vilka provisoriskt komma att anlitas
i den förebyggande barnavården.
Vad kommissionen under 2) och 3) i övergångsbestämmelserna föreslagit
i fråga örn de s. k. kommunbarnmorskorna har jag, såsom framgår av
vad jag anfört vid anmälan av ärendet rörande förbättrad förlossningsvård
m. m., ansett mig böra i huvudsak godtaga. Dock hava, i enlighet med vad
jag då erinrat, vissa jämkningar i förslaget vidtagits. För ett allmänt upprätthållande
av principen örn kostnadsfri förlossningsvård har sålunda ansetts
böra stadgas, att barnmorskehjälp inom kommunbarnmorskas område skall
undantagas från distriktsbarnmorskas verksamhet allenast under förutsättning,
att kommunbarnmorskan åtagit sig att inom sitt område utan annan
ersättning av de vårdade än för resekostnad lämna förvård åt havande kvinnor,
biträda vid förlossning i hemmet ävensom lämna eftervård åt kvinnor, som
förlösts i hemmet. Vidare har såsom ytterligare villkor för att statsbidrag
skall utgå till kommunbarnmorskas avlöning i departementsförslaget föreskrivits,
att hon skall hava förbundit sig att avgå från sin befattning vid uppnådda
femtiofem levnadsår.
Vad slutligen angår det närmare ordnandet av kommunbarnmorskornas
pensionsfråga synes denna fråga lämpligen böra behandlas i annat sammanhang.
Departementsförslaget saknar därför motsvarighet till vad av befolkningskommissionen
föreslagits under 4) i övergångsbestämmelserna.
Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda inom socialdepartementet
utarbetade förslag till lag örn anställande av distriktsbarnmorskor
m. to. och lag angående ändrad lydelse av 19 § epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443) måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Richard Jobson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- S2LU 1937:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn barnbidrag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 16 i texten
- 2LU 1937:41 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten