Sök i Ratio Lex

Angående ändrade grunder för statsbidrag till dispensärverksamliet för tuberkulosens bekämpande

1937-01-29 · 69 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 68 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:85, Angående ändrade grunder för statsbidrag till dispensärverksamliet för tuberkulosens bekämpande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

1

Nr 85.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade

grunder för statsbidrag till dispensärverksamliet för

tuberkulosens bekämpande; given Stockholms slott den

29 januari 1937.

Kungl. Maj.t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det

förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 85.

88 87 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 85.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Möller, Levinson, Engberg, Sköld,.

Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn ändrade

grunder för statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande

och anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 4 maj 1933 framlade medicinalstyrelsen förslag till nya författningsbestämmelser

angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor

m. m. (statens off. utr. 1934:9), varefter styrelsen i skrivelse den 25

januari 1935 föreslog visst tillägg till övergångsbestämmelserna till berörda

förslag. Styrelsen framhöll, att genomförandet av dess förslag skulle möjliggöra

en viss omorganisation av dispensärvården och att delvis nya riktlinjer

för dispensärvårdens framtida utveckling skulle framläggas.

På därom av styrelsen gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t den 12

januari 1934 styrelsen att tillkalla en lasarettsläkare och en sanatorieläkare att

såsom sakkunniga biträda vid utredning av frågan örn nyssnämnda omorganisation

och därmed sammanhängande spörsmål. Till sakkunniga utsåg styrelsen

genom beslut den 8 februari 1934 f. d. lasarettsläkaren L. E. Hedlund

och sanatorieläkaren vid Västernorrlands läns sanatorium vid Sundsvall A.

H. E. Forsheim.

Styrelsen har den 28 juni 1935 avgivit redogörelse för den med biträde av

förenämnda sakkunniga verkställda utredningen angående förslag till viss

omorganisation av dispensärvården och därmed sammanhängande spörsmål.

Utredningen är såsom utlåtande och förslag angående statsunderstödd dispensärverksamhet

tryckt i statens offentliga utredningar 1935: 33. Densamma

utgör jämväl anbefallt yttrande över kapitel IV (örn dispensärverksamheten,

s. 141—162) i ett av styrelsen för svenska nationalföreningen mot tuberkulos

den 12 april 1929 till dåvarande chefen för socialdepartementet överlämnat,

genom föreningens försorg utarbetat betänkande, innehållande utredning angående

fortsatta åtgärder till tuberkulosens bekämpande i Sverige.

över det av styrelsen sålunda avgivna förslaget hava infordrade yttranden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 85.

avgivits av statskontoret ävensom samtliga länsstyrelser efter hörande av

förste provinsialläkarna i länen och vederbörande landstings förvaltningsutskott.

Yttranden hava vidare avgivits av svenska landstingsförbundet, svenska

stadsförbundet, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, svenska stadsläkarföreningen,

svenska sanatorieläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen,

svenska nationalföreningen mot tuberkulos samt svensk sjuksköterskeförening.

Sedan frågan därefter underkastats ytterligare beredning inom socialdepartementet,

vill jag upptaga ärendet till slutligt övervägande.

Gällande bestämmelser rörande statsbidrag till distrikts- och

dispensärvården.

Det av mig inledningsvis omförmälda, av medicinalstyrelsen den 4 maj

1933 framlagda förslaget till nya författningsbestämmelser angående statsbidrag

till avlöning åt distriktssköterskor m. m. har vid 1935 års riksdag av

statsmakterna lagts till grund för en genomgripande omorganisation av

distriktsvården. De härutinnan fattade besluten hava kommit till uttryck i

kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård

med dess följ dförfattningar. Dessa författningar hava, ehuru närmast åsyftande

en efter tidsläget avpassad omdaning av distriktsvården, en genomgripande

principiell betydelse jämväl för dispensärvårdens del.

Enligt nämnda kungörelse nr 428/1935 med däri genom kungörelse den 20

juni 1936 (nr 323) vidtagen ändring gälla örn den statsunderstödda distriktsvården

i huvudsak följande bestämmelser.

Statsbidrag till distriktssköterskas avlönande må utgå till landsting, som i

enlighet med berörda kungörelse anordnat distriktsvård å den i landstingsområdet

ingående landsbygden jämte städer med högst 5,000 invånare. Område,

inom vilket landsting anordnat distriktsvård, benämnes distriktsvårdsområde

och en distriktssköterskas verksamhetsområde distrikt. Ledningen av

distriktsvården inom varje distriktsvårdsområde skall utövas av en distriktsvårdsstyrelse,

bestående av fem ledamöter. Förste provinsialläkaren i det län,

inom vilket distriktsvårdsområdet är beläget, skall vara självskriven ledamot

av styrelsen. Av de övriga fyra ledamöterna, vilka utses av landstinget, bör

en vara läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård, varjämte en bör vara

kvinna. Där landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta, att

distriktsvårdsstyrelsen skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott eller

viss avdelning därav. För giltigheten av dylikt beslut erfordras dock medicinalstyrelsens

godkännande, vilket endast må meddelas, där utskottet eller

dess avdelning är i huvudsak sammansatt efter de gunder, som angivits för

distriktsvårdsstyrelse. Instruktion för distriktsvårdsstyrelsen fastställes av

landstinget.

Den omedelbara tillsynen över distriktsvården åligger, envar inom hans

tjänstgöringsområde, provinsial- och extra provinsialläkare såsom närmaste

förman för de i distriktsvården anställda befattningshavarna. På framställning

av distriktsvårdsstyrelse må dock medicinalstyrelsen förordna annan

läkare att vara förman för distriktssköterska.

Distriktsvården skall inom varje distriktsvårdsområde vara anordnad enligt

av medicinalstyrelsen godkänd plan. Distriktssköterskas tjänstgöring

skall i allmänhet omfatta såväl upplysande och rådgivande verksamhet i av
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 8ö.

seende å barnavård, bostadsvård och hälsovård jämte övriga grenar av förebyggande

vård som ock all sådan sjukvård, som kan utövas i hemmen. Därmed

är sålunda i princip utsagt, att det av dispensärsköterskor bedrivna s. k.

fältarbetet (uppspanande av tuberkulosfall, barnprofylax, hemmens sanering

etc.) skall övertagas av distriktssköterskorna och ingå i deras verksamhet,

vilken sålunda i regel skall omfatta sjukvård, förebyggande vård och dispensärvård.

I detta avseende föreskrives emellertid vidare, att distriktssköterskas

tjänstgöring må kunna omfatta allenast viss eller vissa grenar av

sådan vård, som nu angivits.

Beträffande distriktssköterskas utbildning stadgas, att hon skall hava

genomgått godkänd sjuksköterskeskola samt dessutom hava bevistat fullständig

kurs vid statens distriktssköterskeskola.

Statsbidrag utgår med 1,000 kronor örn året för varje distriktssköterskebefattning

för tid, under vilken befattningen uppehälles av ordinarie befattningshavare

eller av vikarie med utbildning som nyss sagts. Av statsmedel

skola vidare bestridas de i distriktssköterskornas avlöningsförmåner ingående

ålderstilläggen å den kontanta lönen.

Genom ifrågavarande kungörelse nr 428/1935, som trätt i kraft den 1 januari

1936, har kungörelsen den 30 april 1920 (nr 234) angående statsbidrag till avlöning

åt distriktssköterskor upphört att gälla. Enligt övergångsbestämmelserna

i 1935 års kungörelse skola emellertid iakttagas följande undantag och

bestämmelser.

Finnes vid tiden för ikraftträdandet av den nya kungörelsen inom distriktsvårdsområde

eller del därav distriktsvård så anordnad, att statsbidrag därtill

kunnat utgå enligt förut gällande bestämmelser, må, där distriktsvård ej anordnas

inom distriktsvårdsområdet enligt stadgandena i den nya kungörelsen,

statsbidrag till den förefintliga vårdformen fortfarande kunna utgå enligt

äldre bestämmelser. Vad nu sagts skall dock beträffande av kommun eller

sammanslutning av kommuner anordnad distriktsvård gälla högst under en

tid av fem år från dagen för ikraftträdandet av den nya kungörelsen.

Genomförande av distriktsvård enligt den nya kungörelsen må efter plan,

som godkännes av medicinalstyrelsen, ske på det sätt, att distriktsvård först

anordnas inom del eller delar av distriktsvårdsområde samt sedermera efter

hand jämväl inom området i övrigt. Del eller delar av distriktsvårdsområde,

inom vilken eller vilka distriktsvård sålunda anordnas enligt den nya kungörelsen,

skola dock sammanfalla med ett eller flera områden för provinsialeller

extra provinsialläkares tjänstgöring. Beträffande del av distriktsvårdsområde,

inom vilken distriktsvård ännu icke anordnats enligt den nya kungörelsen,

skola äldre bestämmelser angående distriktsvård fortfarande äga

tillämpning, dock skall inom sådan del av distriktsvårdsområde anordnad

distriktsvård stå under ledning av den enligt bestämmelserna i den nya kungörelsen

för distriktsvårdsområdet tillsatta distriktsvårdsstyrelsen. Distriktssköterska,

som inom del av distriktsvårdsområde, där distriktsvård anordnats

enligt den nya kungörelsen, anställes allenast för viss eller vissa vårdgrenar,

må enligt distriktsvårdsstyrelsens bestämmande utöva denna sin verksamhet

jämväl inom distriktsvårdsområdet i övrigt.

Utan hinder av vad i den nya kungörelsen är stadgat rörande distriktssköterskas

utbildning må sjuksköterska, som vunnit behörighet att innehava

dispensärsköterskebefattning, till vilken statsbidrag kan utgå, innehava befattning

såsom distriktssköterska enligt den nya kungörelsen. Samma rätt

skall ock tillkomma sjuksköterska, som vid 1935 års ingång innehade distriktssköterske-

eller dispensärsköterskebefattning, till vilken statsbidrag utgick.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 85.

Distriktssköterska, som enligt vad nu sagts vunnit anställning i distriktsvård

enligt den nya kungörelsen men som icke genomgått statens distriktssköterskeskola,

skall dock vara skyldig att efter medicinalstyrelsens anvisning genomgå

en för ändamålet anordnad kompletteringskurs.

I.andsting, som anordnat distriktsvård enligt den nya kungörelsen, må

under en tid av högst fem år från dagen för kungörelsens ikraftträdande kunna

erhålla statsbidrag enligt samma kungörelse även för tid, under vilken

distriktssköterskebefattning till följd av den ordinarie innehavarens semester

uppehälles av sjuksköterska, som icke uppfyller de i den nya kungörelsen

föreskrivna villkoren i fråga örn distriktssköterskas utbildning.

Yad därefter angår den statsunderstödda dispensärverksamheten, innefattas

de därom meddelade bestämmelserna i kungörelsen den 8 maj 1925 (nr 329)

angående statsbidrag för understödjande av dispensärverksamhet med däri

genom kungörelse den 10 maj 1929 (nr 84) och den 28 juni 1935 (nr 429) vidtagna

ändringar.

Enligt angivna författningar må statsbidrag tilldelas upplysnings- och

understödsbyrå för tuberkulossjuka (dispensär), under förutsättning att densamma

av landsting, kommun, länsförening mot tuberkulos eller annan bestående

korporation åtnjuter bidrag för inrättande och drift. Statsbidrag må

dock ej tilldelas dispensär, som allenast eller huvudsakligen är avsedd för

stad. vilken icke deltager i landsting. Vad som gäller för dispensär skall beträffande

centralt organ, som handhar ledningen av flera till statsbidrag berättigade

dispensärers verksamhet, äga motsvarande giltighet i vad angår

sådan ledning och därav föranledda utgifter.

Dispensär till vilken statsbidrag utgår, skall förestås av legitimerad läkare.

Är vid dispensären anställd sjuksköterska, till vars avlöning statsbidrag utgår

enligt bestämmelserna i kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående

statsbidrag till distriktsvård, skall dispensären förestås av den läkare, som

enligt samma bestämmelser är förman för nämnda sjuksköterska. Vid dispensären

anställda sjuksköterskor skola hava erhållit såväl fullgod allmän sjukvårdsutbildning

som ock undervisning vid särskild dispensärkurs.

Statsbidrag till dispensär må allenast avse följande utgifter, nämligen för

läkar- och sjuksköterskearvoden, resor i dispensärens tjänst, hyra för och

underhåll av dispensärlokal, expedition samt inköp av nödvändiga sjukvårdsartiklar

ävensom organiserad barnavård. För dylika utgifter utgår statsbidrag

med högst en fjärdedel därav. Däremot kan statsbidrag icke utgå för vad

som lämnats såsom understöd åt enskilda personer.

Dispensär, som åtnjuter statsbidrag, skall stå under inseende av vederbörande

förste provinsialläkare och medicinalstyrelsen.

Statsbidrag beviljas i efterskott för kalenderår av medicinalstyrelsen, som

jämväl utbetalar beviljat statsbidragsbelopp. Enligt kungörelsen nr 429/1935,

som trätt i kraft den 1 januari 1936, må dock, örn landsting inom området

för dispensärens verksamhet anordnat distriktsvård enligt bestämmelserna

i 1935 års distriktsvårdskungörelse (nr 428), statsbidrag icke utgå för den

del av dispensärens utgifter, som utgöres av arvode till vid dispensären anställd

sjuksköterska och ersättning för dennas resor i dispensärens tjänst.

I övergångsbestämmelserna till kungörelsen nr 429/1935 stadgas emellertid,

att utan hinder av nyssberörda föreskrift, statsbidrag ina, när medicinalstyrelsen

finner skäl därtill föreligga, tills vidare kunna utgå jämväl för den

del av dispensärens utgifter, som utgöres av arvode till vid dispensären anställd

sjuksköterska och ersättning för dennas resor i dispensärens tjänst,

under förutsättning dock att till sagda sjuksköterskas avlöning statsbidrag

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5 Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

icke utgår enligt bestämmelserna angående statsbidrag till distriktsvård.

I sistnämnda övergångsbestämmelser utsäges jämväl, att inom område, där

distriktsvård ännu ej anordnats i enlighet med 1935 års distriktsvårdskungörelse,

nu gällande bestämmelser angående statsbidrag till dispensärvård

alltjämt skola äga tillämpning.

De bestämmelser, för vilka nu redogjorts, kunna sägas giva uttryck åt

såväl dispensärvårdens grundläggande betydelse för socialhygienen som den

uppfattningen, att en avlösning av dispensärvården såsom särskild vårdform

förutsätter en helt genomförd distriktsvård enligt de riktlinjer, som uppdragits

i 1935 års distriktsvårdskungörelse.

Såsom ägnat att ytterligare belysa sambandet mellan de båda vårdgrenarna

synes mig vidare lämpligt att ur motiven till 1935 års omorganisation av

distriktsvården erinra örn följande.

I medicinalstyrelsens här förut omförmälda förslag till nya författningsbestämmelser

angående statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor (statens

off. utredn. 1934: 9) anförde styrelsen i fråga örn möjligheterna att förena

distrikts- och dispensärvård i huvudsak följande.

Den socialhygieniska utbildningen är numera gemensam för dispensäroch

distriktssköterskorna. Många viktiga arbetsuppgifter äro jämväl gemensamma.

Båda dessa grupper av sjuksköterskor skola ägna sin uppmärksamhet

åt barnavården och därvid giva råd och anvisningar. Detsamma är förhållandet

med bostadsvården. Dispensärsköterskornas verksamhet avser visserligen

sådana hem, där tuberkulos förekommer eller misstankes förekomma, men

de åtgärder, sjuksköterskorna härvidlag hava att vidtaga, falla samtliga inom

socialhygienens områden. I dispensärsköterskornas åligganden ingå vissa

sjukvårdsuppgifter beträffande sådana lungsiktiga, som av en eller annan

anledning vårdas i hemmen. Jämlikt i vissa län gällande instruktioner skola

dispensärsköterskorna, då deras tid så medgiver, tillhandagå allmänheten

med hjälp och vård även för andra sjukdomar än tuberkulos. I andra län

åter är detta förbjudet, såvitt ej dispensärledningens tillstånd inhämtas för

varje särskilt fall. För den sjukes vård erforderliga åtgärder beträffande

bostäder, understöd, intagning på sjukvårdsinrättning och dylikt ingå i såväl

dispensär- som distriktssköterskornas åligganden. Någon djupare artskillnad

mellan de båda sjuksköterskegruppernas arbete än den, att dispensärsköterskornas

arbete väsentligen är riktat på en viss sjukdom, tuberkulosen,

under det att distriktssköterskornas arbetsfält är vidare och omfattar alla

sjukdomar, föreligger emellertid icke. I detta sammanhang må erinras därom,

att i Norrbottens län sedan flera år dispensär- och distriktsvårdsuppgifterna

i viss omfattning ombesörjas av samma funktionärer.

Enär det framstår såsom önskvärt, att antalet av de för hygienen verksamma

befattningshavare, som besöka hemmen, begränsas, har medicinalstyrelsen

övervägt möjligheten att i än större omfattning hos en befattningshavare

förena samtliga de åligganden inom hälso- och sjukvården jämte

tuberkulosvården för vilka här ovan redogjorts.

En sådan förening av dispensär- och distriktsskötersketjänsterna kan visserligen

tänkas medföra, att det förebyggande tuberkulosarbetet i viss mån

får stå tillbaka för tillgodoseendet av andra hithörande uppgifter. Faran

härför kunde antagas bliva större i de län, där tuberkulos mest förekommer.

Emellertid visar erfarenheten från Norrbottens län, där lungsotsfrekvensen

är den största i riket, att dispensärsköterskornas arbetsuppgifter väl kunna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

förenas med distriktssköterskornas åligganden utan väsentligt förfång förde

förra. Styrelsen vill dock icke göra gällande, att erfarenheterna från nämnda

län helt undanröja farhågan att, där stark lungsotsfrekvens förefinnes, en

sammanslagning av nämnda art kan bliva ett men för den ena eller andra

vårdgrenen.--• — I vissa andra län i rikets södra del torde, därest icke

några oberäknade förändringar i tuberkulosens frekvens uppkomma, dispensär-

och distriktsvården kunna ombesörjas av samma funktionärer utan att

likväl några arbetsuppgifter kunna antagas bliva lidande.

En av huvudförutsättningarna för att dispensär- och distriktsvården lämpligen

skall kunna förenas hos en och samma sjuksköterskegrupp är, att ledningen

för dispensär- och distriktsvården inom ett distinkt ligger hos samme

läkare. Enligt nu gällande bestämmelser står distriktssköterskan i sin tjänstgöring

under vederbörande provinsialläkares förmanskap, under det att dispensärläkaren

är dispensärsköterskans förman. Då i samtliga län i riket, utom

Hallands och Älvsborgs län, provinsial- respektive extra provinsialläkare i

stort sett tjänstgöra inom dispensärvården, torde svårigheter ej möta för en

sådan anordning. I Hallands och Älvsborgs län åter, där ledningen av dispensärens

verksamhet, även vad arbetet ute bland befolkningen inom dispensärområdet

— fältarbetet — beträffar, centraliserats — i Hallands län

med en läkare för hela verksamheten och i Älvsborgs län med förste provinsialläkaren

och sanatorieläkarna inom landstingsområdet — stöter den ifrågasatta

föreningen på vissa svårigheter.

Vad ovan anförts torde giva vid handen, att distrikts- och dispensärvårdsarbetet

bör organiseras efter följande huvudlinjer:

1) De åligganden som tillkomma dispensär- och distriktssköterskor böra, i

den mån så lämpligen ske kan, förenas hos en och samma sjuksköterskegrupp.

2) Den förenade dispensär- och distriktssköterskeverksamheten skall, såvitt

icke särskilda förhållanden annat föranleda, omfatta sjukvård, förebyggande

vård ävensom dispensärvård.

3) Den förebyggande vården skall omfatta barnavård i såväl spädbarns-,

kolt- och lekåldern som skolåldern, moderskapsvård, i den mån densamma

icke utövas av barnmorska, bostadsvård samt personlig hälsovård.

4) Behovet av hemvård vid sådana långvariga sjukdomsfall, som fordra

ständig övervakning och vård av sjuksköterska, bör tillgodoses genom anställande

av ambulatoriska sjuksköterskor.

I ett särskilt, medicinalstyrelsens berörda förslag den 4 maj 1933 bilagt

yttrande framhöll en av de i handläggningen av ärendet deltagande ledamöterna,

medicine doktorn Gustaf Neander, att synnerlig varsamhet borde iakttagas

vid sammanslagningen av dispensär- och distriktssköterskeverksamheten

samt att dylik sammanslagning icke borde förekomma annorstädes än i de

sjukvårdsområden, där tuberkulosdödligheten visat sig vara låg, förslagsvis

högst såsom medeltal för senaste femårsperiod 1 på 1,000 invånare per år

räknat, medan i övriga områden särskilda dispensärsköterskor tills vidare

borde bibehållas. Dessutom förordades inrättandet i varje län av s. k. centraldispensärer,

utrustade med röntgeninstallation och ledda av läkare med sanatorieläkarkompetens,

i syfte att öka dispensärverksamhetens resurser för

kvalificerad diagnostik av tuberkulosfall.

Vid framläggande av proposition nr 213/1935 med förslag till ändring i

hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m. anförde jag

efter en kortfattad resumé av medicinalstyrelsens förslag till dispensärvår
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 8-5.

dens ordnande, vilket förslag vid tiden för propositionens avgivande var i

väsentliga delar utarbetat, bland annat följande.

Såsom synes åsyftar medicinalstyrelsens förslag till dispensärvårdens omorganisation

en förstärkning av dispensärvården utan att rubba den grund,

varpå distriktsvårdsförslaget bygger. Då det gäller det förebyggande arbetet

inom tuberkulosvården, synes mig stor vikt böra tillmätas den omständigheten,

att tuberkulosen är en sjukdom, som intimt sammanhänger med individens

och familjens hela livsföring. De organ, åt vilka arbetet skall anförtros,

böra därför besitta kunskap och erfarenhet inom hälsovårdens samtliga

grenar. Med hänsyn härtill torde det i princip vara riktigt, att jämväl det

förebyggande arbetet inom tuberkulosvården ingår såsom ett led i den för

övriga grenar av hälsovården gemensamma distriktsvården. å andra sidan

utgör dispensärvården till följd av den höga frekvens, tuberkulosen otvivelaktigt

ännu har i vissa delar av vårt land, en av de viktigaste grenarna inom

den förebyggande verksamheten. Det måste därför anses fullt befogat, att

från principen örn enhetlighet inom hälsovårdsarbetet större avvikelser medgivas

för dispensärvården än för övriga grenar av förebyggande vård. Med

dessa utgångspunkter kan jag ej finna annat än att medicinalstyrelsens förslag

på ifrågavarande punkt, kompletterat på sätt medicinalstyrelsen i sitt

i år avgivna tilläggsförslag förordat, i stort sett innebär en tillfredsställande

anordning. I vissa hänseenden synas dock jämkningar i styrelsens förslag

vara erforderliga, berörande de grunder, enligt vilka statsbidrag skall utgå

till dispensärvård.

Enligt min mening torde härutinnan följande böra gälla. Inom område,

där distriktsvård ännu ej anordnats enligt de nya bestämmelserna, skola

angående statsbidrag till dispensärvård nu gällande bestämmelser fortfarande

äga tillämpning. Har däremot inom området för dispensärens verksamhet

distriktsvård anordnats enligt de nya bestämmelserna, skall i princip statsbidrag

ej längre utgå för den del av dispensärens utgifter, som utgöres av

arvode till vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för dennas

resor i dispensärens tjänst. Tills vidare skall dock, när medicinalstyrelsen

finner skäl därtill föreligga, statsbidrag kunna utgå jämväl för nämnda ändamål,

såframt fråga ej är om sådan vid dispensären anställd sjuksköterska,

till vars avlöning statsbidrag utgår enligt de nya bestämmelserna angående

statsbidrag till distriktsvård. Slutligen skola nuvarande dispensärsköterskor

vara tillförsäkrade rätt att utan vidare innehava anställning såsom distriktssköterska

i den nya organisationen. Härmed anser jag alla rimliga krav på

smidighet i dispensärvårdens intresse hava tillgodosetts.

Sammansatt stats- och andra lagutskott tillstyrkte i utlåtande nr 5/1935

i huvudsak de i propositionen föreslagna ändrade grunderna för statsbidrag

till distrikts- och dispensärvården.

Beträffande dispensärvården anförde utskottet bland annat följande.

I fråga om dispensärvården öppnade förslaget möjlighet till att låta

distriktssköterskorna inom distrikt, där tuberkulosfrekvensen väsentligen

nedgått, övertaga det av dispensärsköterskorna bedrivna fältarbetet, under

det att i övrigt dispensärvården lämnades oberörd. Någon befogad anmärkning

torde icke vara att framställa emot att en dylik anordning genomfördes

i de delar av landet, där tuberkulosfrekvensen väsentligen minskat. Örn någon

obligatorisk sammanslagning av dispensärsköterskornas och distriktssköterskornas

uppgifter vöre det sålunda ej fråga, och förslagets genomförande

kunde följaktligen icke, såsom på något håll befarats, medföra ett sönderbrytande

av den bestående organisationen av dispensärvården.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 85.

9

Dispensärverksamhetens tillkomst och uppgifter.

Innan jag övergår till en redogörelse för medicinalstyrelsens föreliggande

förslag angående dispensärverksamhetens framtida ordnande torde böra

lämnas några allmänna uppgifter rörande dispensärverksamhetens utveckling

i vårt land ävensom beträffande dispensärernas uppgifter och organisation

samt de arbetskrafter, som stå desamma till buds. I dessa avseenden vill

jag på grundval huvudsakligen av vad medicinalstyrelsen i sitt förslag därom

anfört erinra om följande.

Den första dispensären i Sverige grundades år 1905 i Uppsala, och året

därpå anordnade en välgörenhetsförening i Sundsvall en dispensär för tuberkulösa.

Åren 1906 och 1909 upprättade Stockholms stad tvenne tuberkulosbyråer,

vilka stöddes av rätt betydande kommunala anslag. Under de närmast

följande åren spårades inom landstingen ett växande intresse för dispensärerna,

och anslag beviljades för inrättande av dylika i ett flertal städer.

År 1908 anordnade svenska nationalföreningen mot tuberkulos ett socialhygieniskt

försök i Norrbotten i en av tuberkulos synnerligen svårt hemsökt

trakt. Detta försök, som pågick under fem år, avsåg att lära känna effekten

av jämsides bedriven sjukvårdande och förebyggande verksamhet inom ett

begränsat område. År 1913 antog Norrbottens läns landsting ett förslag till

organisation av dispensärverksamhet inom större delen av länets landsbygd,

till en början sammankopplad med epidemivård, men tämligen snart helt skild

från denna. Denna organisation utgjorde det första försöket i vårt land att i

större omfattning anordna dispensärverksamhet på landsbygden. År 1914 beviljade

riksdagen första gången statsbidrag till dispensärverksamheten. Från

rättighet till sådant bidrag undantogos emellertid de städer, vilka stodo utanför

landstingen och bildade egna sjukvårdsområden.

Sedan statsbidrag beviljats dispensärverksamheten, har denna utvecklats

synnerligen raskt, och sådan verksamhet bedrives nu inom samtliga landets

sjukvårdsområden (== landstingsområden, respektive i landsting ej deltagande

städer), i de flesta fall organiserad av landstingen. För närvarande finnas

inom vårt land 232 statsunderstödda dispensärer. De sex städer, som icke

deltaga i landsting, hava dessutom alla anordnat dispensärer. Organisationen

av dispensärverksamheten inom de olika sjukvårdsområdena är icke

likformig, utan densamma har utvecklat sig efter något olika linjer inom olika

delar av landet. Några gemensamma drag finnas emellertid för dispensärernas

arbete inom så gott som alla sjukvårdsområden.

Såsom synnerligen betydelsefullt och säreget för det svenska tuberkulosarbetet

torde böra framhållas det intima samband, som föreligger mellan det

sjukvårdande och det förebyggande tuberkulosarbetet, en anordning, som,

åtminstone i samma omfattning, icke återfinnes i något annat land. Sanatorieläkarna

deltaga sålunda aktivt i dispensärarbetet antingen enbart såsom ledare

av organisationen oller ock därjämte såsom praktiskt verksamma dispensärläkare.

Hela tuberkulosarbetet, det sjukvårdande jämte det förebyggande,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 85.

Ilar på så sätt inom flertalet sjukvårdsområden blivit en enhetlig verksamhet,

där de båda ingående delarna fått största möjlighet att ömsesidigt främja

varandra. Sanatorieläkarna lia härigenom fått möjlighet icke blott att lära

känna de sjuka under vårdtiden på sanatoriet, utan även att erhålla inblick i

den sociala miljö, från vilken desamma kommit och till vilken de efter kuren

återvända.

Samtidigt hava i stor utsträckning tjänsteläkare i egenskap av dispensärläkare

knutits till det förebyggande tuberkulosarbetet. Deras personliga

kännedom örn klientelet och hemmens beskaffenhet inom respektive läkardistrikt

har varit av stort värde, särskilt för de saneringsarbeten inom hemmen,

som utgjort en viktig del av dispensärarbetet.

Dispensärens arbetsuppgifter. Uppspanandet av tuberkulosfallen

utgör en av dispensärens allra viktigaste uppgifter. Dispensären

bör, örn möjligt, få kännedom om alla inom dess område förefintliga fall av

tuberkulos, helst i mycket tidigt stadium. Detta är nämligen en grundbetingelse

för ett verksamt bekämpande av tuberkulosen såsom folksjukdom.

Genom en så vitt möjligt fullständig kännedom om de tuberkulösa sjukdomsfallen

och genom ett tidigt upptäckande av de nya fallen skapas förutsättningar

för att förebygga smittöverföring till friska personer samt för att i tid

inleda en framgångsrik behandling av de enskilda sjukdomsfallen. Det är

därvid av särskild vikt, att tillsyn av spädbarn samt barn i lek och skolåldern

anordnas. .

Lungtuberkulosen börjar som bekant ofta med så smygande och föga framträdande

symtom, att de förbises av den sjuke, som på grund därav ofta

underlåter att på ett tidigt stadium söka hjälp för sin sjukdom. Men även

framskridna fall av lungtuberkulos kunna stundom giva så föga märkbara

symtom, att endast en direkt härpå inriktad undersökning kan leda till upptäckt

av den förhandenvarande sjukdomen. De i tidigt stadium upptäckta

sjukdomsfallen kunna oftast genom en rationell behandling bringas till utläkning,

varvid dels den sjuke själv kan återvinna hälsa och arbetsförmåga, dels

hans omgivning skyddas för tuberkulos nedsmittning. I de mera framskridna

fallen, där en behandling ej har utsikter att medföra ett gynnsamt resultat,

kan genom isolering och vidtagande av hygieniska åtgärder förhindras att

sjukdomen överföres till omgivningen.

För att dispensären skall vinna framgång i sitt arbete för uppspanande av

tuberkulosfallen, måste den äga möjlighet att ställa tidiga och riktiga

diagnoser. Härför erfordras att verksamheten har tillgång såväl till på området

specialutbildade läkare som ock till de tekniska resurser, som krävas

för detta ändamål.

En väsentlig del av dispensärens uppgifter består i ett hygieniskt saneringsarbete

inom de tuberkulossjukas hem i syfte att undanröja betingelserna

för tuberkulosens spridning och utveckling. Hit höra upplysningar örn smittfaran

och dess undvikande, rådgivning rörande förändringar och förbättringar

av bostaden, levnadsvanor, barnens vård och skydd m. m. Där Calmettevacci
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85. 11

nation anordnas, bör även denna verksamhet ingå i dispensärernas barnskyddsarbete.

De uppgifter rörande nya fall av tuberkulos, som erhållas genom dispensärerna

inom ett sjukvårdsområde, sammanföras och ordnas systematiskt.

Därigenom beredes möjlighet till en fortlöpande överblick över tuberkulosmorbiditeten

inom området samt till ett snabbt upptäckande av tuberkulösa

spridningshärdar, som kunna kräva speciella åtgärder.

Till dispensärens uppgift kan också hänföras den kuratorsverksamhet

för de tuberkulösa och deras familjer, som består i rådgivning

beträffande de möjligheter till ekonomiskt bistånd, som kunna påräknas

från olika håll, såsom pensionsnämnder, sjukkassor, försäkringsanstalter, välgörenhetsinrättningar

av olika slag, ävensom i bistånd vid patienternas utrustning

för resa till sanatorier, arbetsförmedling efter utskrivning och dylikt.

Kunskapen örn den stora smittrisk, för vilken barn, särskilt späda barn

inom tuberkulösa hem, där öppen smittkälla finnes, äro utsatta, har gjort,

att barnskyddsarbetet blivit en av dispensärernas, framför allt dispensärsköterskornas,

mest framträdande och mest tidskrävande uppgifter.

Detta arbete består i placering av friska, smitthotade barn, helst omedelbart

efter födelsen, i smittfria hem, i överflyttande av barn till barnhem, i anordnande

av sommarkolonier m. m.

Dispensärernas nuvarande organisation. Den hos oss vanligaste formen

för dispensärverksamhetens organisation inom ett län, en form, som mer eller

mindre utpräglad återfinnes i flertalet av dessa, rubricerar medicinalstyrelsen

den allmänna länstypen. Huvuddragen av denna organisation te sig på följande

sätt. Ledningen av verksamheten handhaves av en av landstinget utsedd

dispensärstyrelse. Sanatorieläkaren vid ett av länets sanatorier

är i regel ledamot av dispensärstyrelsen och fungerar såsom dess verkställande

ledamot. Han är dispensärledare för länet och utgör i själva verket

den sammanhållande och drivande kraften inom hela verksamheten. Under

dispensärstyrelsen sortera länets samtliga lokala dispensärer och deras lokala

styrelser, vanligen kallade dispensärnämnder. Dessa nämnders måhända

främsta uppgift synes hava varit att träffa anstalter för sommarkoloniverksamheten.

För dennas främjande torde nämnderna ofta ha haft beaktansvärd

betydelse. De ha därjämte flerstädes haft till uppgift att vara förvaltningsorgan

för till dispensärverksamheten utanordnade medel, särskilt sådana

av lokalt ursprung. Nämnderna handhava därjämte ofta även sådana medel,

som av kommunerna inom distriktet eventuellt anslås till hjälp och understöd

åt tuberkulösa, vilka medel förvaltas och redovisas särskilt. Dispensärdistrikten

omfatta länets städer och provinsialläkardistrikt med i de allra

flesta fallen tjänsteläkarna anställda såsom dispensärläkare. I tuberkulosvård

och tuberkulosdiagnostik särskilt utbildade dispensärläkare finnas sålunda

endast på ett fåtal ställen. De lokala dispensärerna hava mångenstädes

särskild mottagningslokal, där regelbundna dispensärmottagningar

hållas. Där särskild mottagningslokal saknas, hållas dessa mottagningar i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

läkarens privata mottagningsrum oftast i närvaro av dispensärsköterskan.

Genom ett mer eller mindre detaljerat rapportsystem sättes den centrala ledningen

i tillfälle att erhålla en fortlöpande och allmän överblick över verksamheten

vid de olika lokala dispensärerna samt över tuberkulosfrekvensen i

de skilda delarna av länet.

En organisation av annan typ, i viss mån efter mönster från Finland, har

efter det enda län, inom vilket den hittills i vårt land tillämpats, av styrelsen

betecknats såsom Hallandstypen. Så tillvida överensstämmer denna typ med

den nyss skildrade allmänna länstypen, att ledningen av länets hela dispensärverksamhet

handhaves av en av landstinget utsedd dispensärstyrelse, men

i övrigt avvika de båda typerna väsentligt från varandra. I Halland finnas

inga lokala dispensärläkare, utan tjänstgör en enda dispensärläkare vid

länets samtliga dispensärer. Denne har fullgod sanatorieläkarkompetens och

är sålunda väl förfaren i tuberkulosens speciella diagnostik och behandling.

Han håller på bestämda veckodagar mottagning vid var och en av länets lokala

dispensärer. Två av dessa äro utrustade med röntgeninstallation, dit fall vid

behov kunna överföras för röntgenundersökning. Den för hela länet anställda

dispensärläkarens undersökningar äro sålunda kvalificerade specialistundersökningar.

Såsom en särskild typ betecknas även den anordning, som tillämpas i

Älvsborgs län, Älvsborgstypen. Även här ledes dispensärverksamheten av en

dispensärstyrelse, utsedd av landstinget. Länets dispensärer äro till antalet

fem, av vilka tre äro förlagda till länets tre sanatorier med respektive sanatorieläkare

såsom dispensärläkare. De två övriga äro försedda med av landstinget

anskaffad röntgenutrustning.

Utmärkande för de nu nämnda typerna för dispensärverksamhetens organisation

är att ett helt sjukvårdsområdes samtliga dispensärer stå under enhetlig

ledning av ett för hela området gemensamt centralorgan. Utvecklingen

har sålunda inom det övervägande flertalet sjukvårdsområden visat en uppenbar

tendens till en alltmer ökad centralisation av verksamhetens ledning.

Emellertid torde för fullständighetens skull böra nämnas, att åtminstone

inom ett län, Västmanlands, en genomgående decentralisation av verksamheten

alltjämt är rådande. Inom länet finnas tio dispensärer. Yar och en har

organiserats och drives av en lokalt verksam tuberkulosförening, som också

helt och hållet svarar för verksamhetens finansiering.

Dispensärerna få kännedom örn patienterna dels genom remiss av läkare

eller från sjukvårdsinrättning, dels genom anmälan till dispensärsköterskan

från skolor, grannar eller anhöriga till den misstänkt tuberkulossjuke, från

fattigvårdsmyndigheter m. fl. Efter en sådan anmälan besöker dispensärsköterskan

den sjukes hem och lämnar rapport örn sina iakttagelser till dispensärläkaren,

varefter patienten inkallas till undersökning vid dispensärens

mottagning. Yisar det sig vara fråga om tuberkulos, ordnas lämplig vård för

den sjuke, varefter åtgärder vidtagas för behövlig sanering av hemmet, undersökning

av familjemedlemmarna, omhändertagande av barnen, där så erfordras

m. m.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Dispensärernas arbetskrafter. I förutberörda kungörelse nr 329/1925 angående

statsbidrag för understödjande av dispensärverksamhet stadgas såsom

villkor för statsbidrag bland annat, att dispensären skall förestås av legitimerad

läkare samt att vid dispensärerna anställda sjuksköterskor skola hava

erhållit såväl fullgod allmän sjukvårdsutbildning som undervisning vid särskild

dispensärkurs. Minst en läkare och minst en sjuksköterska äro sålunda

obligatoriska vid dispensären. Enligt årsberättelserna för år 1933 hava vid

de då verksamma 231 dispensärerna varit knutna 250 läkare och 250 sjuksköterskor,

varav framgår, att några dispensärer haft tillgång till mer än en

läkare eller sjuksköterska.

Enligt nyssnämnda kungörelse kräves såsom kompetens för anställning som

dispensärläkare endast att vederbörande är legitimerad läkare. Av en i ämnet

verkställd undersökning har emellertid framgått, att 26 av landets dispensärläkare

hava sådan kompetens, som berättigar till sanatorieläkartjänst. Flertalet

av dessa läkare äro tillika sanatorieläkare, som med denna tjänst fått förena

befattning såsom dispensärläkare. Endast en av dessa specialutbildade läkare

är uteslutande dispensärläkare, nämligen den i Hallands län anställde. I ett

par fall hava dispensärläkarna denna verksamhet såsom huvuduppgift vid

sidan av annan tjänst eller allmän medicinsk praktik.

Av de övriga 224 dispensärläkarna utgöres flertalet av tjänsteläkare, vilka

med sin ordinarie befattning förena skötseln av en dispensär.

Den speciella utbildning vid särskilda dispensärkurser, som stadgas såsom

kompetensvillkor för dispensärsköterskorna, lämnades under åren 1910—1925

och 1929 vid av nationalföreningen mot tuberkulos anordnade och bekostade

kurser. Dessa kurser omfattade såväl teoretisk undervisning som praktiskt

arbete vid stads- eller landsdispensärer. Från och med år 1924 ingår i utbildningen

vid statens distriktssköterskeskola även utbildning i dispensärvård,

varför varje sjuksköterska, som från och med nämnda år genomgått

denna skola, äger den för dispensärsköterska föreskrivna kompetensen.

Medicinalstyrelsens förslag.

Inledningsvis framhåller styrelsen, att den vidgade kunskapen örn tuberkulosens

utveckling och förlopp samt de ökade möjligheter till en tidig diagnos,

som nyare vetenskapliga framsteg medfört, synas giva anledning till en undersökning

av dispensärverksamheten i syfte att utröna vad däri icke överensstämmer

med modernt betraktelsesätt och vilka förändringar, som kunna anses

påkallade. Vid en sålunda gjord granskning anmäla sig huvudsakligen tvenne

önskemål: dels en skärpning av dispensärens förmåga att uppspana tuberkulosfall,

dels ock såsom förutsättning därför beredande av ökade möjligheter

att ställa tidiga och riktiga diagnoser genom förstärkning av de för detta

syfte erforderliga tekniska resurserna, anförtrodda åt fullt utbildade specialister.

Beträffande det första av dessa önskemål — skärpning av dispensärens

uppspaningsf örmåga — hänvisar styrelsen till anlitande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 85.

av tvenne utvägar, nämligen familjeundersökningar, d. v. s. undersökning av

samtliga medlemmar av familj, inom vilken tuberkulosfall inträffat, saint masseller

gruppundersökningar. De senare undersökningarna åsyfta att metodiskt

undersöka vissa kategorier av människor, hos vilka enligt de senare årens erfarenheter,

exempelvis från undersökningar av högskolestudenter och från

vissa skolundersökningar, oväntat ofta bacillförande tuberkulos kunnat påvisas

hos personer, som känna sig fullt friska och arbetsföra.

I fråga om det andra av de framställda önskemålen — möjligheten av

tidigare diagnoser — framhåller styrelsen, att under senare tid,

framför allt genom röntgenteknikens framsteg, möjligheten att tidigt diagnosticera

lungtuberkulos ökat i förut oanad grad. Denna specialuppgift ställer

emellertid stora krav på läkarens utbildning, övning och förmåga att behärska

tekniken och bör därför i framtiden säkerligen så gott som helt och hållet

anförtros åt tekniskt fullt utbildade specialister. Styrelsen anser sig dock i

detta sammanhang böra framhålla, att hädanefter, liksom hittills, icke så

få fall av lungtuberkulos, som med vanliga fysikaliska metoder kunnat upptäckas,

komma att ingå i dispensärernas klientel, på grund varav dispensärer

utan specialutbildade läkare och röntgenutrustning ingalunda böra anses avkopplade

från den diagnostiska uppgiften.

Som allmän bakgrund till den föreslagna nyorganisationen av dispensärarbetet

anför styrelsen därefter i huvudsak följande.

Ett särskilt organ för det förebyggande tuberkulosarbetet är helt och hållet

betingat och motiverat av de tuberkulösa sjukdomarnas sociala och ekonomiska

betydelse och deras dominerande ställning bland sjukdoms- och dödsorsakerna.

Specialåtgärderna böra därför till sin omfattning och intensitet

avpassas efter omfattningen av den sjukdom de avse att förebygga. Som bekant

befinner sig tuberkulosen sedan några årtionden inom hela vårt land i

tillbakagång. Storleken av denna tillbakagång liksom också tuberkulosens

nuvarande frekvens är dock mycket varierande inom olika delar av landet. Beträffande

tuberkulosdödlighetens storlek betecknas ytterligheterna av Norrbottens

och Södermanlands län med en dödlighet för år 1932 av 2.3 s respektive

0.69 på 1,000 invånare. Det förra länet har alltså nära tre och en halv gånger

så hög tuberknlosdödlighet som det senare.

De enda säkra uppgifter man har örn tuberkulosens frekvens äro dödlighetssiffrorna.

Det är sannolikt, att med en sjunkande tuberkulosdödlighet korresponderar

en sjunkande sjukdomsfrekvens, men det är icke bevisat, att sjukdomsfrekvensen

avtager lika hastigt som dödligheten. Nyare undersökningar

synas antyda, att vid sjunkande tuberkulosdödlighet till en början morbiditeteu,

d. v. s. antalet förefintliga tuberkulosfall, avtager betydligt långsammare

än mortaliteten. Den omsorgsfulla omvårdnaden ökar de tuberkulossjukas

livslängd. Mot en tämligen låg dödlighetssiffra kan sålunda svara ett överraskande

stort antal tuberkulossjuka inom ett område. Efter hand sker en utjämning

i detta avseende på grund av att antalet nya tuberkulosfall avtager,

och sjukdomen blir mera sporadisk.

Det är utan tvivel riktigt, att dispensärverksamheten successivt förenklas

i samma mån som tuberkulosen förlorar sin dominerande ställning såsom sjukdoms-

och dödsorsak och alltså motivet för ett specialorgan för dess förebyggande

bortfaller. Olika omständigheter och förhållanden böra tågås i betraktande

vid avgörandet av frågan, huruvida och när den nya organisationen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

bör genomföras i ett landstingsområde. En viktig sådan faktor är tuberkulosdödligheten.

Med avseende å denna faktor torde som en mera allmän

regel kunna uppställas, att inom landstingsområden, där tuberkulosdödlighetens

medeltal för senaste femårsperiod hållit sig under 1 på

1,000 invånare eller ej nämnvärt överskridit nämnda proportionstal, en

omläggning och förändring av dispensärarbetet bör äga rum. -— Denna allmänna

regel får dock icke vara ensamt avgörande. Styrelsen vill härutinnan

fästa uppmärksamheten på ett sådant sjukvårdsområde som Norrbottens län,

vilket på grund av extremt hög tuberkulosdödlighet icke är fullt jämförligt

med övriga delar av landet. En på grund av inom vissa områden vunnen erfarenhet

såsom synnerligen lämplig befunnen anordning av dispensärverksamhetens

organisation kan även av andra anledningar böra bibehållas tills

vidare, oavsett tuberkulosdödlighetens nedgång under ovan angivna gränsvärde

(detta gäller speciellt Hallands och Älvsborgs län).

Det är givetvis mycket svårt att avgöra vid vilken tidpunkt en förenkling

av nuvarande organisation kan påbörjas och med vilken hastighet den kan

genomföras. Detta beror även på utvecklingen av den beslutade distriktsvården.

Inom områden, där en sammanslagning sålunda icke skulle möta något

av ovan angivna hinder, skulle den socialhygieniska delen av dispensärernas

verksamhet kunna övertagas av distriktsvårdsorganisationen, varvid sålunda

dispensärerna i deras nuvarande organisationsform skulle upphöra. Däremot

kvarstår i sådana områden behovet av en institution, vars väsentliga uppgift

skulle bliva att leda uppspanandet av nya tuberkulosfall samt möjliggöra en

tidig och väl kvalificerad diagnos. Denna uppgift skulle fyllas av en eller

flera dispensärer, ledda och utrustade i enlighet med dessa krav. En temporär

stegring av tuberkulosfrekvensen skulle icke behöva föranleda en omläggning

av vården. Örn sådan stegring skulle förekomma, kan enligt kungörelsen

angående distriktsvård särskild sköterska tillsättas för tillgodoseende av det

uppkomna behovet av förstärkt dispensärvård.

I analogi med statens sjukvårdskommittés benämning A- och B-platser för

vårdplatser vid lungtuberkulosanstalter kunna de dispensärer, som skola förestås

av läkare med sanatorieläkarkompetens och vara utrustade med fullgoda

tekniska hjälpmedel (röntgen), benämnas A-dispensärer och de av nuvarande

allmänna typ B-dis pens är er. En lämplig benämning å de lokala dispensärer,

som komma att finnas inom sådant område, där den nya distriktssköterskeorganisatiorien

genomförts och dispensärarbetet (fältarbetet) sålunda åvilar

distriktssköterskorna, är distriktsdispensärer. Dispensärarbetet skulle vid

dessa i regel handhavas av respektive provinsialläkare med tillhjälp av

distriktssköterskorna. Å vissa bestämda dagar skulle liksom förut anordnas

rådfrågning för och undersökning av hithörande klientel. Arbetsuppgifterna

för en distriktsdispensär och en B-dispensär komme därför i det stora hela

att vara desamma; skillnaden skulle vara, att i B dispensären skulle ingå en

särskild dispensärsköterska.

Inom områden, där en högre tuberkulosdödlighet än 1 °/oo eller andra omständigheter

vittna om en högre tuberkulosfrekvens, kan, jämte ett lämpligt

antal Ä-dispensärer, vilka även i dessa områden äro nödvändiga, bibehållandet

av ett tillräckligt antal B-dispensärer med i regel tjänsteläkare såsom dispensärläkare

och med i dispensärvård uteslutande sysselsatta sjuksköterskor vara

motiverat jämsides med distriktsvården.

Enligt förslaget skola sålunda tills vidare finnas tre slag av dispensärer,

nämligen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr So.

A-dispensär eller en för röntgenundersökning utrustad dispensär, som förestås

av läkare med behörighet till läkarbefattning vid annat sanatorium än

kustsanatorium och därmed jämförligt sanatorium. Vid sådan dispensär skall

finnas minst en dispensärsköterska. Vidare skall där finnas sjuksköterska

med röntgenutbildning. A-dispensär är antingen fristående eller förlagd

till en sjukvårdsanstalt.

B dispensär eller dispensär, som förestås av legimiterad läkare, kallad

dispensärläkare — i regel tjänsteläkare — och vid vilken särskild dispensärsköterska

är anställd.

Distriktsdispensär eller dispensär, vid vilken legitimerad läkare — i regel

den tjänsteläkare, som är distriktssköterskas förman — är dispensärläkare och

distriktssköterska utövar dispensärsköterskas verksamhet.

Som fordran uppställes, att minst en A-dispensär skall vara anordnad inom

varje sjukvårdsområde. Det anmärkes därjämte, att behov kan föreligga av

två eller i större sjukvårdsområde flera A-dispensärer för att icke avstånden

och resekostnaderna skola bliva för stora.

Styrelsen ingår i detta sammanhang på ett övervägande rörande lämpligheten

av A-dispensärs anordnande som fristående eller som ansluten

till sjukvårdsanstalt. I detta avseende framhålles följande.

Örn hänsyn till kostnaderna icke behövde tagas vid inrättandet av A-dispensärer,

vore det mest önskvärt, att desamma bleve fristående; detta så mycket

mera som därigenom mass- och familjeundersökningar lättare kunde genomföras,

då läkarna icke hade att fullgöra en sanatorieläkares åligganden. En

intim samverkan mellan dessa dispensärer och sanatorierna skulle givetvis

förutsättas.

Emellertid har i de flesta län den anordningen tillämpats, att sanatorieläkaien

fungerar såsom dispensärledare, möjliggörande ett intimt samarbete

mellan det förebyggande och det kurativa antituberkulosarbetet. Hedan nu

utföras talrika dispensärundersökningar vid sanatorierna, dit patienterna äro

vana att hänvända sig för undersökning och behandling, varför man på sätt

och vis kan säga, att dispensärverksamhet av A-dispensärtyp i viss mån redan

förefinnes vid sanatorierna inom flertalet sjukvårdsområden. Nämnda omständigheter

tala för att de planerade A-dispensärerna förläggas till sanatorierna,

men å andra sidan torde en sådan anordning vara förenad med vissa

nackdelar. En del sanatorier äro i kommunikationshänseende ogynnsamt belägna

inom sjukvårdsområdet. Vidare kan den möjligheten icke uteslutas,

att sysslandet med A-dispensärens uppgifter kan komma att inkräkta på sanatorieläkarens

egentliga verksamhet, en olägenhet, som dock skulle kunna av
aas

därigenom, att sanatoriets läkarkrafter förstärktes. Man måste såi

i förevarande avseende taga hänsyn till sanatoriets läge, storlek, läkartillgång

m. m.

En annan faktor — driftkostnaden för A-dispensärerna — kan icke heller

förbises. Deras förläggande till sanatorierna medför sålunda tillgång till

erfaren läkarkraft, redan befintliga lokaler, lämplig teknisk utrustning m. m.

Man kan även tänka sig möjligheten av att samarbete mellan de fristående

A-dispensärerna och lasaretten på vissa platser skulle kunna medföra ekonomiska

fördelar; därigenom skulle uppkomsten av självständiga röntgenavdelningar

med specialutbildad lasarettsläkare främjas och även för vissa

orter underlättas ett rationellt ordnande av frågan om röntgendiagnostiken,

allt synpunkter, som sedermera få upptagas till närmare prövning vid organisationens

genomförande inom respektive sjukvårdsområden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Om flera A-dispensärer finnas inom ett sjukvårdsområde — anför styrelsen

vidare — bör varje sådan dispensär hava sin egen rayon; genom att sålunda

indela sjukvårdsområdet i A-dispensärdistrikt kunde eventuella slitningar

mellan de olika distrikten undvikas.

På grundval bland annat av inkomna svar å en av medicinalstyrelsen i oktober

1934 utsänd cirkulärskrivelse till samtliga dispensärstyrelser — vilka därigenom

anmodades att i samråd med länets förste provinsialläkare, därest

denne icke vore ordinarie medlem av dispensärstyrelsen, till styrelsen inkomma

med förslag örn det inom vederbörande landstingsområde erforderliga

antalet A-dispensärer samt lämpligaste platserna för desammas förläggande

— uppskattar styrelsen behovet av A-dispensärer till 36. Av dessa

borde 7 anordnas som fristående och 29 förläggas till sjukvårdsanstalter enligt

den fördelning inom sjukvårdsområdena, som framgår av följande

tabell.

Vid sjukvårdsanstalt
Stockholms

län 1

Uppsala » .......................................... 1

Södermanlands » 1

Östergötlands » —

Jönköpings » 1

Kronobergs » 1

Kalmar läns norra landstingsområde .................. 1

» » södra » .................. —

Gotlands län 1

Blekinge » ....................................., —

Kristianstads » 1 ■

Malmöhus » 1

Hallands » —

Göteborgs och Bohus län ................................. 1

Älvsborgs län 3

Skaraborgs » 1

Värmlands » 2

örebro » 2

Västmanlands » 1

Kopparbergs » 1

Gävleborgs » 2

Västernorrlands » 3

Jämtlands » 1

Västerbottens » 2

Norrbottens » 1_

Summa 29

fri
stående
-

1

1

1

1

1

1

1

7

Beträffande Hallands län framhåller styrelsen, att där redan finnas två

dispensärer, vilka äro utrustade med tidsenlig röntgeninstallation. Då dessa

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 85. 88 37 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

båda dispensärer hade gemensam läkare, torde man enligt styrelsens åsikt

endast behöva räkna med en A-dispensär med s. k. filialmottagning på annan ort.

Rörande de olika dispensärernas arbetsuppgifter innehåller förslaget i

huvudsak följande.

A-dispensär ens diagnostiska verksamhet och i samband därmed dess uppspanande

av tidiga fall i de sjukas omgivning anges som denna dispensärtyps

huvuduppgift. Härtill kommer samarbetet med de lokala dispensärerna,

med andra inom distriktet verksamma läkare och med sanatorierna. Jämte

den diagnostiska huvuduppgiften tillkommer A-dispensär dessutom en statistiskt-registrerande

verksamhet rörande tuberkulosmorbiditeten inom distriktet.

Denna verksamhet grundar sig på anmälningar rörande nyupptäckta

fall av tuberkulos inom detsamma, vilka anmälningar skola av de lokala dispensärerna

omedelbart insändas till A-dispensären. Sådan anmälning bör åtföljas

av uppgifter örn den sjukes hem och miljö ävensom av en förteckning

över samtliga familjemedlemmar och eventuellt smittexponerade personer i

den sjukes omgivning. Inkomna anmälningar skola införas i ett översiktligt

kortsystem, där hela klientelet lätt kan överblickas och där resultatet av utförda

undersökningar i korthet antecknas.

På A-dispensärerna ankommer även att vid behov företaga undersökningar

av den sjukes familj eller av personer i hans omgivning, som kunna antagas

hava varit utsatta för särskilt stark smittfara (arbets- och skolkamrater), ävensom,

örn ock i mera begränsad omfattning, mass- och gruppundersökningar,

såsom undersökning av arbetarstammen vid större industrianläggningar, av

skolbarn, av befolkningen i vissa byar o. s. v. Socialhygienisk verksamhet,

som är ett typiskt fältarbete, torde däremot icke komma att ingå i A-dispensärens

arbetsuppgifter i annan mån än genom samarbete med B-dispensärerna

eller där A-dispensären samtidigt utgör B-dispensär för visst område. — Vid

A-dispensärerna böra hållas särskilda mottagningar å tider, vilka fastställas

av vederbörande centralorgan för dispensärverksamheten inom området.

B-dis pens är er nas arbetsuppgifter komma att bliva desamma som enligt nu

gällande ordning. Genom tillkomsten av A-dispensärer ankommer emellertid

på B-dispensärerna att remittera sjuka eller för tuberkulos misstänkta personer

till A-dispensären för röntgenundersökning i all nödig utsträckning.

A-dispensärens föreståndare bör även själv kunna inkalla tuberkulossjuka och

deras familjer i tur och ordning till röntgenkontroll samt inkalla vissa patienter

till förnyad kontroll, allt efter överenskommelse med B-dispensärernas

läkare. I detta sammanhang förtjänar anmärkas, att varje praktiserande läkare

inom A-distriktet även bör hava möjlighet att remittera misstänkta fall till

A-dispensären för konsultation och röntgenundersökning. Å sådana remisser

bör angivas, örn patienten kan betraktas som obemedlad eller mindre bemedlad.

Skulle vid remiss tuberkulos upptäckas, anmäles fallet till B-dispensären

genom A-dispensärens försorg, därest patienten såsom medellös eller

mindre bemedlad anses tillhöra dispensärernas klientel. Patientens fortsatta

vård bör i varje fall tillkomma den remitterande läkaren, i vilket sammanhang

jämväl understrykes, att A-dispensärernas mottagningar icke böra — till förebyggande

av missbruk — hållas direkt öppna för allmänheten.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majds proposition nr 85,

Efter å A-dispensären verkställd undersökning bör kortfattat utlåtande om

varje patient snarast möjligt tillställas vederbörande dispensärläkare eller

annan remitterande läkare. I dylikt utlåtande bör angivas icke endast resultatet

av undersökningen utan i detsamma bör även sjukdomsfallet bedömas

med hänsyn till behandling, prognos och den sjukes arbetsförmåga.

I B-dispensärernas arbetsuppgifter ingå vidare de övriga socialhygieniska

uppgifter, som sammanhänga med dispensärvården.

Vad slutligen verksamheten vid distriktsdispensärerna angår, kommer densamma

enligt förslaget att i huvudsak bedrivas efter enahanda riktlinjer som

vid B-dispensärerna. Den väsentliga skillnaden är den, att distriktssköterskorna

övertaga dispensärsköterskornas alla socialhygieniska uppgifter. För

kontroll av denna distriktssköterskornas verksamhet böra dessa i likhet med

dispensärsköterskorna vid varje års slut insända rapport till sin förman och

tili A-dispensären över vidtagna åtgärder i de under året nytillkomna tuberkulösa

hemmen. Beträffande särskilt samarbetet mellan distriktsdispensären

och A-dispensären framhålles i fråga örn distriktssköterskorna, att dessa böra

hava skyldighet att ej blott till sin närmaste förman — tjänsteläkaren —

utan även till A-dispensären lämna rapport örn den sjukes hem och miljö

jämte förteckning över familjemedlemmar och eventuellt andra smittexponerade

personer. På samma sätt böra de anmäla skedda förändringar i den

sjukes familjeförhållanden (födelser, dödsfall, nyinsjuknade, bostadsändringar

o. s. v.). Distriktssköterskan bör därjämte, örn så erfordras, åtfölja

patienterna till undersökningen vid A-dispensären för att lämna nödiga upplysningar

och mottaga eventuella anvisningar och föreskrifter rörande de

sjuka och deras familjer. — Där distriktssköterskornas tid och krafter ej

räcka till vid överhopning med annat arbete, föreslås den anordningen, att

A-dispensären tillfälligt eller mera varaktigt anställer en sjuksköterska, som

på ort eller orter, där behov därav kan föreligga, deltager i det socialhygieniska

och tuberkulosförebyggande arbetet i olika delar av A-dispen

särens verksamhetsområde.

Vidkommande de lokala dispensärernas barnskyddsverksamhet framhåller

styrelsen sommarkoloniverksamheten som särskilt betydelsefull, därvid av

styrelsen följande anföres.

Styrelsen avser här sådana sommarkolonier, som ha till sin uppgift att

mottaga svaga tuberkuloshotade barn, vilka kolonier i hög grad tillvunnit

sig allmänhetens förtroende. De böra därför i mån av behov bibehållas även

för framtiden. Koloniernas anordnande och drift torde även i sjukvårdsområden

utan B-dispensärer lämpligen böra anförtros exempelvis åt en av

vederbörande centrala styrelse eller landstinget tillsatt lokal koloni- eller

dispensärnämnd med vederbörande tjänsteläkare som ordförande.

Vare sig en privat koloniförening ansvarar för driften av sommarkolonien

eller kommunen, såsom på vissa håll förekommer, själv upprätthåller en sådan

koloni, bör densamma stå under inseende av med dispensärvård sysselsatt

tjänsteläkare. Enär barnkolonierna liro en gren av dispensärverksamheten,

böra samtliga dispensärkolonier inom ett sjukvårdsområde liksom hittills

stå under den centrala styrelsens överinseende, helst som driften i huvudsak

plägar bekostas av dispensärmedel. Därjämte har vederbörande förste pro
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majda proposition nr 85.

vinsialläkare författningsenligt inspektionsrätt över kolonierna. Statsbidrag

torde som hittills böra utgå till dessa sommarkolonier. Såsom villkor för

dylikt bidrag bör uppställas, att, som redan nämnts, endast svaga tuberkuloshotade

barn mottagas vid kolonierna. Det synes böra ankomma på medicinalstyrelsen

att utfärda närmare bestämmelser i berörda avseende.

Yad särskilt beträffar anordnandet av mottagningarna vid de

lokala dispensärerna anmärker styrelsen, att erfarenheten visat,

att antalet dispensärmottagningar hittills varierat inom mycket vida gränser.

Enligt uppgifterna för år 1933 beträffande dessa mottagningar vid 222 dispensärer

hade följande antal mottagningar hållits, nämligen

alla vardagar vid ................................... 75 dispensärer

4 gånger i veckan vid......................... 1 dispensär

2

» »

» »

......................... 11 dispensärer

1

» »

y> »

........................... 80

2

» »

månaden »

......................... 48 »

1

» »

» »

........................ 7 *

Styrelsen

erinrar

därtill, att

de flesta dispensärer, som redovisa daglig

mottagning, emellertid utgöras av sådana, där särskild dispensärmottagning

ej förekommer, utan där denna mottagning sammanfaller med läkarens vanliga

mottagning. Enligt styrelsen borde sättas som ett bestämt villkor, att

samtliga dispensärmottagningar skola hållas skilda från läkarens övriga

mottagningar. Det erforderliga antalet dispensärmottagningar torde ställa sig

olika på olika orter beroende på den lokala tuberkulosfrekvensen, och det

borde ankomma på medicinalstyrelsen att i samband med godkännande av

plan för dispensärverksamheten fastställa detta antal för respektive dispensärläkare.

I fråga örn mo ttagningsf rekvensen anser styrelsen, att

under vanliga förhållanden en mottagning varannan vecka borde vara tillfyllest

för distriktsdispensär, i följd varav man kunde uppskatta det årliga

medeltalet av dylika mottagningar till 24. I distrikt, där tuberkulosfrekvensen

vore synnerligen ringa, torde antalet sådana kunna inskränkas till en i

månaden. Däremot räknar styrelsen med ett medeltal av 36 mottagningar

per år och B-dispensärdistrikt.

Beträffande de inom dispensärvården verksamma befattningshavarnas

tjänstgöringsförhållanden skola desamma enligt förslaget regleras genom av

medicinalstyrelsen godkända instruktioner.

Frågan örn dispensärvården i städerna har upptagits till särskild behandling

i förslaget. Med detta hade, framhåller styrelsen, i första hand avsetts landsbygden

inklusive städer med högst 3,000 invånare — den vid tidpunkten

för förslagets avgivande förutsatta gränsen för stadssamhällena, vilken sedermera

jämkats till 5,000 invånare. Inom nämnda område hade genom 1935 års

distriktsvårdskungörelse skapats en organisation, som vore i stånd att efter utbyggnad

övertaga dispensärvården. För städerna i övrigt, d. v. s. de i landsting

deltagande med ett invånarantal överstigande det nyssnämnda, förelåge icke

någon lösning av distriktsvårdsfrågan. Med hänsyn till angelägenheten av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 85.

att dispensärvården jämväl för dessa städers vidkommande underginge en

förnyelse har emellertid förslaget anvisat några såsom provisoriska betecknade

utvägar till ordnandet av ifrågavarande städers dispensärvård i avvaktan på

att distriktsvården för städernas vidkommande slutgiltigt ordnas. Rörande

utformningen av detta provisorium anföres i huvudsak följande.

I de landstingsområden, där dispensärverksamheten kunde ordnas enligt de

nya riktlinjerna för distriktsvården, borde städer med ett invånarantal

överstigande 2 5,0 0 0 utgöra egna dispensärdistrikt i likhet

med vad nu vore förhållandet. Enligt senaste tillgängliga folkmängdssiffror

skulle 10 städer komma att tillhöra denna grupp. — I regel torde en

tjänsteläkare i varje sådan stad bliva dispensärläkare mot arvode, beräknat

efter dispensärarbetets omfattning, dock lägst efter samma grunder som föreslås

för läkare vid distriktsdispensärer. Utgifterna för expenser och sjukvårdsförnödenheter

vid dessa stadsdispensärer skulle likaledes kunna beräknas

enligt motsvarande grunder som vid distriktsdispensärerna.

Yad städer med högst 5,000 invånare beträffade, inginge

dessa i distriktsvården. Deras dispensärläkarvård syntes lämpligen kunna

ordnas så, att den tjänsteläkare, som svarade för dispensärvården i angränsande

provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt, jämväl bleve närmaste

ledare för dispensärvården i dessa städer.

I frågan, hur denna angelägenhet borde ordnas för övriga städer,

föreslår styrelsen, att den måtte erhålla befogenhet att, där så kunde ske,

medgiva en sjuksköterska vid staden angränsande distriktsdispensär rätt att

utöva dispensärvården jämväl i staden. Tillämpades denna anordning borde

i staden bosatt distriktsdispensärläkare vara dispensärläkare även för staden.

Därutinnan gjordes i det stora hela ingen förändring i nuvarande förhållanden

beträffande läkaren, emedan städer, som icke utgjorde eget dispensärdistrikt

tillsamman med kringliggande landsbygd, bildade ett. sådant distrikt.

Denna anordning lämpade sig väl för mindre städer. En annan utväg att

ordna sköterskefrågan för senast ifrågavarande städer vore, att distriktsvårdsstyrelsen

anställde en eller eventuellt flera distriktssköterskor, avsedda

att utöva dispensärvården i städerna. En dylik anordning syntes styrelsen

kunna väl lämpa sig i sådana landstingsområden, där städerna läge nära intill

varandra. En tredje utväg vore, att i medelstora städer avtal träffades

mellan distriktsvårdsstyrelsen och staden, att en inom staden anställd sjuksköterska

utövade dispensärsköterskas åligganden därstädes. Detta förutsatte

för dispensärvårdens del, att sköterskan hade sådan erfarenhet och

utbildning, att hon kunde av medicinalstyrelsen godkännas för berörda uppgift.

— Med hänsyn till den socialhygieniska verksamhetens betydelse torde

vissa städer av ifrågavarande storleksordning redan ha anställt sköterskor

med erforderlig kompetens, och deras antal komme säkerligen att snart ökas.

I sådana städer, för vilka någon av de båda sist föreslagna anordningarna

träffats, torde det vara lämpligt, att någon av stadens tjänsteläkare finge i

uppdrag att vara läkare vid dispensärvården och därför tillerkändes ett arvode

minst motsvarande det som skulle tillkomma läkare vid distriktsdispen
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

sär. Enahanda beräkningsgrund skulle även kunna tillämpas vid beräknandet

av kostnaderna för expenser och sjukvårdsförnödenheter.

I frågan om dispensärvårdens ledning förutsätter förslaget,

att landstingen skola vara huvudmän för dispensärverksamheten. Område,

inom vilket landsting anordnat dispensärverksamhet, skall benämnas dispensärvårdsområde

och varje dispensärs verksamhetsområde dispensärdistrikt.

Inom varje dispensärvårdsområde skall dispensärverksamheten vara

anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan, innefattande även områdets

indelning i dispensärdistrikt. Där mer än en dispensär finnes inom

ett sjukvårdsområde anses ett centralt organ för dispensärarbetets enhetliga

ledning oumbärligt. Såsom en lämplig anordning för det förebyggande tuberkulosarbetet

föreslås, att ledningen av dispensärverksamheten inom varje

landstingsområde handhaves av ett landstingets centralorgan, där jämte den

allmänna hälsovården, representerad av förste provinsialläkaren, tuberkulosvården

företrädes av en läkare med sanatorieläkarkompetens.

I detta sammanhang erinras örn den mångfald av styrelser för arbete utanför

sjukhusen, som nu äro eller kunna förväntas bliva verksamma (barnmorskestyrelser,

distriktsvårdsstyrelser och dispensärstyrelser) inom länen. Det vore

därför enligt medicinalstyrelsen en angelägenhet av högsta vikt, att frågan

örn organisationen av den socialhygieniska verksamhetens centrala ledning

inom länen snarast upptoges till ingående prövning.

Vad angår de vid de nuvarande dispensärerna förekommande lokala styrelserna,

dispensär nämndem a, föreslår styrelsen, att det må läggas

i landstingets hand att bestämma örn och i vilken utsträckning sådana nämnder

skola vara verksamma samt att reglera deras verksamhet.

Beträffande personalen vid de föreslagna dispensärerna — utöver vad

som därutinnan'' anförts angående dispensärvård i städer — framhåller styrelsen

sammanfattningsvis i huvudsak följande.

Som föreståndare för A-dispensär kräves läkare med samma behörighetsvillkor,

som äro föreskrivna för sanatorieläkare vid sådana sanatorier, som

icke äro kustsanatorier. Då sju fristående A-dispensärer ingå i styrelsens

förslag, skulle endast sju nya läkartjänster av ifrågavarande slag behöva tillsättas.

De vid sanatorierna förlagda dispensärerna skulle förestås av sanatorieläkarna.

Skulle svårigheter för sådan läkare uppkomma att förena sanatorieläkartjänsten

med uppgiften att vara A-dispensärläkare, kan på visst

sanatorium det visa sig erforderligt att anställa en biträdande sanatorieläkare.

Styrelsen räknar med, att detta skall bliva behövligt endast i undantagsfall.

Läkaren bör i de fall, då han med hänsyn till sin tjänsteställning

eljest icke åtnjuter rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens

tjänst, tillerkännas dylik rätt. Särskild bestämmelse härom bör utfärdas. Den

tjänstårsberäkning, som således skulle komma dispensärläkaren till del, anser

styrelsen böra tillgodoräknas honom såsom sjukhusår.

Tillsättandet av dispensärläkare vid fristående A-dispensär synes böra ske

sålunda, att efter tjänstens ledigförklarande i vanlig ordning, medicinalstyrelsen

på förslag uppför tre av de sökande, varefter vederbörande dispensärstyrelse

eller det ortcentrala organet lämnar sitt förord till en av de på förslaget

uppförda. Sedan så skett, skulle medicinalstyrelsen hava att till be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

stridande av tjänsten förordna den sökande, som på grund av förtjänst och

skicklighet samt med hänsyn till det givna förordet anses böra främst komma

i åtanke. Det bör vidare tillkomma medicinalstyrelsen att på framställning

av vederbörande dispensärstyrelse förordna läkare vid till sjukvårdsanstalt

ansluten A-dispensär. .

I anställningsvillkoren för sanatorieläkare respektive biträdande sanatorieläkare

torde böra intagas skyldighet för dem att mot fastställd ersättning

mottaga förordnande såsom dispensärläkare vid dispensär, förlagd till det

sanatorium, vid vilket han har sin tjänst.

Till den fristående A-dispensärens personal hör därjämte en dispensärsköterska

med röntgenutbildning. Är A-dispensär förlagd till sanatorium,

kunna denna sköterskas uppgifter fördelas på exempelvis tvenne i sanatoriets

tjänst anställda sköterskor, en med röntgen- och en med dispensärsköterskeutbildning.

Särskild sköterska behöver därför icke uppföras på

dessa dispensärers stat. Skrivhjälp torde — framför allt i betraktande av

A-dispensärläkarens skyldighet att beträffande undersökt patient avgiva utlåtande

till vederbörande dispensärläkare eller annan remitterande läkare —

bliva oumbärlig. .

För läkare, som skall förestå B-dispensär, torde icke särskilda behörighetsvillkor

för närvarande böra föreskrivas. Förutom läkare skall särskild

dispensärsköterska finnas anställd vid ifrågavarande dispensär. Läkare och

sköterska böra anställas tillsvidare av vederbörande dispensärstyrelse.

För distriktsdispensär skall, så vitt icke särskilda skäl föranleda undantag,

vederbörande tjänsteläkare vara föreståndare. Såsom sköterskor tjänstgöra

de distriktssköterskor, som inom dispensärdistriktet hava tjänst såsom

sådäDä

Sköterskor anställda vid dispensär skola hava nöjaktigt genomgått statens

skola för distriktssköterskor, försåvitt sköterska icke erhållit dispens från

detta villkor. Undantag från denna regel bör dock kunna medgivas vid vissa

A dispensärer.

Till grund för ett bedömande av frågan i vilken utsträckning en övergång

till den nya organisationen enligt förslaget är möjlig med hänsyn

till dödligheten och sjukdomsfrekvensen i tuberkulos har styrelsen lagt

en inom svenska nationalföreningen mot tuberkulos upprättad sammanställning

rörande »Tuberkulosdödligheten under tiden 1926 1930 samt åren

1931_1933 i Sveriges län», av vilken ett sammandrag torde få fogas såsom

bilaga 2. vid detta protokoll. Med hänsyn till de siffror denna sammanställning

utvisar, synes det styrelsen antagligt, att en liknande uträkning för

åren 1931—1935 skulle giva till resultat, att tuberkulosdödligheten i 13 av

rikets län skulle komma att underskrida 1 på 1,000 per år. Dessa 13 län skulle

vara Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs, Malmöhus, Hallands,

Kristianstads, örebro, Älvsborgs, Jönköpings, Västmanlands, Uppsala,

Kalmar (båda landstingsområdena) och Stockholms län. Såsom i det föregående

i korthet anmärkts, skulle emellertid Hallands och Älvsborgs län med

hänsyn till den särskilda organisationen av dispensärverksamheten i dessa

län tills vidare icke ingå i den nya dispensärorganisationen. Styrelsen anser

sig därför böra utgå ifrån att åtminstone inom (13 — 2) 11 län (12 landstingsområden)

den nya organisationen skulle kunna helt genomföras, så snart

distriktsvården blivit i tillräcklig omfattning utbyggd, varemot man borde

räkna med, att B-dispensärer tills vidare skulle bibehållas inom de övriga

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

13 landstingsområdena. Antalet dispensärer i sistnämnda landstingsområden

uppgår till 158. Under angivna förutsättning skulle den nya organisationen

med distriktsdispensärer sålunda kunna bringas till stånd inom närmare

halva antalet av rikets län. Provinsial- respektive extra provinsialläkardistrikten

inom ifrågavarande län uppgingo vid utgången av år 1934 till 144. Då distriktsdispensärerna

enligt förslaget skulle inrättas i anslutning till provinsialeller

extra provinsialläkardistrikten, skulle man vid organisationens början

böra räkna med ett motsvarande antal distriktsdispensärer.

Avgörandet rörande tidpunkten då inom ett landstingsområde, som anslutit

sig till den nya distriktsvårdsorganisationen, B-dispensärerna skulle avvecklas,

skulle enligt förslaget tillkomma medicinalstyrelsen efter vederbörande landstings

hörande. Vidare föreslås, att i de sjukvårdsområden, där B-dispensärer

komma att bibehållas, undersökning tid efter annan, förslagsvis vart tredje år,

företages till utrönande av det framtida behovet av B-dispensärer med hänsyn

till tuberkulosfrekvensen. Dispensärstyrelserna i dylika län borde vidare hava

sin ständiga uppmärksamhet riktad på möjligheten av reducering av antalet

lokala dispensärer.

Vad härefter angår statsbidrag för understöd till dispensärverksamheten

enligt den föreslagna ordningen uppdrager styrelsen

följande riktlinjer.

Statsbidrag må utgå till landsting, som anordnat dylik verksamhet inom

landstingsområdet.

Statsbidraget må allenast avse utgifter för:

1. vid A-di spens är: drift och underhåll;

2. vid B-dispensär:

a) läkar- och sjuksköterskearvoden,

b) sjuksköterskas resor i dispensärens tjänst,

c) hyra och underhåll av dispensärlokal,

d) expedition samt inköp av sjukvårdsförnödenheter ävensom

e) organiserad barnavård;

3. vid distriktsdispensär:

a) läkararvode,

b) expedition samt inköp av sjukvårdsförnödenheter ävensom

c) organiserad barnavård.

Bidrag av statsmedel må vidare utgå för utgifter av i punkt 2 angivet slag,

vilka ombesörjas av centralt organ för dispensärvårdens ledning inom dispensärvårdsområde;

däremot kan statsbidrag icke ifrågakomma för vad som lämnats

såsom understöd åt enskilda personer.

Såsom principiell regel föreslås, att inom dispensärvårdsområde, där landstinget

anordnat distriktsvård enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag

till distriktsvård, må statsbidrag icke utgå för den del av dispensärens

utgifter, som utgöres av arvode till vid dispensären anställd sjuksköterska och

ersättning för dennas resor i dispensärens tjänst. Tills vidare skall dock, när

medicinalstyrelsen finner skäl därtill föreligga, statsbidrag kunna utgå jämväl

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 8S.

för nämnda ändamål, såframt fråga ej är örn sådan vid dispensären anställd

sjuksköterska, till vilkens avlöning statsbidrag utgår enligt bestämmelserna angående

statsbidrag till distriktsvård.

Slutligen skall kunna utgå bidrag till avlöning åt av stad anställd sjuksköterska,

vilken efter överenskommelse mellan staden och distriktsvårdsstyrelse

skall utöva dispensärvård inom stad, där landsting icke anordnat

distriktsvård enligt för sådan meddelade bestämmelser.

Statsbidraget föreslås vidare skola utgå med högst hälften av det belopp,

som återstår, sedan sammanlagda beloppet av de förut angivna utgifterna för

dispensärverksamheten under det år, statsbidraget avser, minskats med summan

av under året till bestridande av dessa utgifter influtna övriga bidrag och

gåvor, det anslag, som för ändamålet utgått från landstinget, oberäknat. I den

mån en utgift befunnits för hög, skulle således statsbidrag beviljas efter en

lägre beräkningsgrund.

Styrelsen föreslår emellertid därjämte, att till dispensärverksamheten inom

de sjukvårdsområden, vilkas tuberkulosdödlighet med mer än 25 procent överstiger

rikets medeltal, ett högre statsbidrag skall utgå än vad som föreslås för landet

i dess helhet. Enligt den tidigare meddelade översikten över tuberkulosdödligheten

i Sveriges olika sjukvårdsområden under treårsperioden 1931—1933

flin ries blott tre sjukvårdsområden, inom vilka tuberkulosdödligheten med mer

än 25 procent översteg rikets medeltal, nämligen Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län med en överdödlighet av respektive 29,49 och 106 procent.

Ett särskilt ingripande från statens sida för att lätta dessa läns betungande

omkostnader för tuberkulosens bekämpande syntes vara motiverat av följande

skäl. Desamma — framförallt Norrbottens län — intoge ett synnerligen ogynnsamt

läge beträffande tuberkulosens utbredning. Därtill kom, att tuberkulosens

tillbakagång inom dessa sjukvårdsområden syntes vara långsammare

än inom landets övriga delar och slutligen hörde dessa län till de beträffande

landstingsskatt tyngst belastade i riket.

Såsom högsta extra tillägg föreslår styrelsen 25 procent av dispensärkostnaderna

efter avdrag av räntor, gåvor och övriga bidrag, vilket tillskott skulle

utgå, så länge ett sjukvårdsområdes tuberkulosdödlighet med 100 procent överstege

rikets medeltal. I analogi härmed skulle sedan för de län, vilkas tuberkulosdödlighet

med mer än 25 procent överstege rikets medeltal, ett tilläggsbidrag

beviljas, som skulle beräknas på så sätt, att utöver det ordinarie bidraget

på 50 procent ytterligare så många procent utginge, som motsvarade

en fjärdedel av det tal, med vilket områdets tuberkulosdödlighet överstege

rikets medeltal. Statens bidrag till de ifrågavarande norrländska sjukvårdsområdena

skulle enligt denna norm komma att utgöra följande procentuella

andelar av respektive områdes dispensärkostnader:

Västernorrlands län 57 procent, förhöjning 7 procent;

Västerbottens län 62 procent, förhöjning 12 procent;

Norrbottens län 75 procent, förhöjning 25 procent.

Vad vidare angår kostnaderna för den nya dispensärorganisationen,

hava dessa beräknats på följande sätt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

A-dispensärerna. Vid de fristående A-dispensärerna föreslås dispensärläkarens

avlöning böra bestämmas med tanke på, att denne skall ägna

det mesta av sin tid åt dispensären. Med hänsyn till de fordringar som måste

ställas på läkaren finner styrelsen arvodet böra sättas till 8,000 kronor per år

inberäknat ersättning för bostad, med en förhöjning av 1,000 kronor för inom

Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län verksamma

läkare. '' 5 V vr V?,iFUF|

Vid de till sanatorier anslutna A-dispensärerna borde läkararvodet lämpligen

beräknas efter antalet utförda röntgenundersökningar. Efter ett beräknat

antal av omkring 500 röntgenundersökningar per år och ett arvode av 10

kronor för varje undersökning skulle läkararvodet vid dessa dispensärer i

medeltal uppgå till 5,000 kronor för år, med nyssnämnda förhöjning beträffande

de fyra länen i Norrland.

Avlöning av sjuksköterska vid A-dispensär borde ej understiga

den, som utginge till sjuksköterska i distriktsvård enligt de vid 1935 års

riksdag antagna nya bestämmelserna. Medeltalet mellan A-dispensärsköterskors

begynnelselön och slutlön kunde sättas till 3,000 kronor inklusive

naturaförmåner. För sjuksköterska med röntgenutbildning

borde motsvarande medeltal beräknas till 3,300 kronor inklusive naturaförmåner.

Då A-dispensär vore förlagd till sanatorium, kunde kostnaderna för

sjuksköterskans avlönande beräknas till väsentligt lägre belopp med hänsyn

till att en avsevärd del av hennes arbetstid ägnades åt sanatoriet. Det bidrag

dispensären skulle lämna till hennes avlöning kunde lämpligen sättas till 1,000

kronor.

För en fristående A-dispensär kunde man räkna med en genomsnittlig

å r s h y r a för en lokal örn i medeltal 4 rum, av 2,500 kronor inberäknat kostnad

för uppvärmning. Vore dispensären förlagd till ett sanatorium, borde

någon hyresersättning ej komma i fråga.

De årliga utgifterna för film och övriga förbrukningsartiklar

ställde sig väsentligt olika för en A-dispensär förlagd till ett sanatorium

och för en fristående A-dispensär. I förstnämnda fall torde man nämligen,

bland annat, kunna räkna med att en stor del av röntgenfilmen från

dispensären komme sanatoriet till godo, alldenstund de undersökta i många

fall sedermera intoges såsom patienter på sanatoriet. Därigenom skulle sanatoriets

kostnader för röntgenfilm i någon mån minskas. Styrelsen ansåge sig

därför kunna upptaga ifrågavarande utgiftspost för A-dispensären i respektive

här avsedda fall till 2,000 kronor och 4,000 kronor.

För belysning och städning av lokalerna vid en A-dispensär,

som vore förlagd till ett sanatorium, syntes ingen kostnad böra beräknas.

Däremot vore för dylikt ändamål ett anslag å 800 kronor erforderligt vid fristående

dispensär.

Slutligen syntes ytterligare en post, benämnd övriga expenser,

underhåll av inventarier, skrivhjälp och postporton samt oförutsedda

utgifter böra upptagas med ett belopp av vid fristående dispensär 1,400

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 85.

kronor — varav för skrivhjälp 400 kronor — och vid dispensär ansluten till

sanatorium 700 kronor — varav för skrivhjälp 200 kronor.

De approximativt beräknade årliga driftkostnaderna vid A-dispensärerna

skulle sålunda utgöra:

vid fristående A-d ispensär:

Läkare, arvode ...........................................................

Sjuksköterska, arvode ...............................................

Hyra för och underhåll av lokaler ................................

Film och övriga förbrukningsartiklar ..........................

Belysning, annan elektrisk kraftförbrukning och städning

övriga expenser samt oförutsedda utgifter ....................

kronor 8,000

» 3,300

» 2,500

» 4,000

800

» 1,400

Summa kronor 20,000

vid A-dispensär, ansluten till sanatorium:

Läkare, arvode .................................................................. kronor

Ersättning för biträde av sjuksköterska .............................. »

Film och övriga förbrukningsartiklar ................................. »

övriga expenser samt oförutsedda utgifter ........................... »

Summa kronor

5.000

1.000

2,000

700

8,700

Då antalet fristående A-dispensärer beräknats till 7 och antalet till sjukvårdsanstalter

anslutna A-dispensärer föreslagits till 29, skulle de beräknade

kostnaderna komma att uppgå till för förstnämnda dispensärer (20,000 X 7)

140,000 kronor och för sistnämnda dispensärer (8,700 X 29) 252,300 kronor

eller tillhopa 392,300 kronor. Tunne förslaget om förhöjt läkarearvode för de

fyra nordligaste länen godkännande, ökades denna summa med 8,000 kronor.

I Hallands län skulle vidare en fristående A-dispensär finnas med s. k.

filialmottagning på annan ort. Kostnaderna för dylik filialmottagning kunde

beräknas till samma belopp som kostnaderna för en fristående A-dispensär,

dock med avdrag för arvoden till läkare, sjuksköterska samt skrivhjälp

eller sålunda (20,000 — 11,700) 8,300 kronor. Till denna summa måste

dock läggas kostnaderna för läkarens och sjuksköterskans resor, vilka syntes

böra upptagas till ett belopp av 900 kronor. Den årliga kostnaden för en dylik

filialmottagning borde därför beräknas till 9,200 kronor. Dylika filialmottagningar

komme möjligen att i framtiden visa sig behövliga vid A-dispensärer i

andra län än Hallands.

För de fristående A-dispensärer, som nyinrättades, tillkomme därjämte en

engångskostnad för anskaffande av röntgenapparatur. Storleken av denna

kostnad kunde uppskattas till omkring 10,000 kronor för varje sådan dispensär.

Då av de sju fristående A-dispensärerna sex vore nya, skulle summan av dessa

engångskostnader kunna beräknas uppgå till 60,000 kronor. Det kunde emel

lertid förväntas, att denna kostnad helt eller till största delen skulle bestridas

av nationalföreningen, vadan något anslag för detta ändamål icke vore erforderligt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr H5.

B-dispensärerna- I de 13 landstingsområden, där B-dispensärer tills vidare

förutsattes bibehållna, beräknades antalet dylika dispensärer till 158. Med

hänsyn till att medeltalet av de statsbidragsberättigade utgifterna för rikets

231 dispensärer under år 1933 uppgått till cirka 9,500 kronor per dispensär

och då anledning vore att antaga, att driftkostnaden även framdeles komme

att hålla sig omkring nämnda belopp samt att antalet B-dispensärer icke

ökades, skulle summan av nämnda utgifter för ifrågavarande 158 dispensärer

uppgå till 1,501,000 kronor. I betraktande speciellt av tuberkulosfrekvensens

nedgång kunde dock detta belopp lämpligen sänkas till förslagsvis 1,430,000

kronor.

Distriktsdispensärerna. Med genomförandet av den nya organisationen komme

en del av de nuvarande kostnaderna för de lokala dispensärerna att

bortfalla, en del att överflyttas på distriktsvården. De enda väsentliga utgifter,

som vid en distriktsdispensär behövde belasta dispensäranslaget vore

utgifterna för läkararvode, expedition, nödvändiga sjukvårdsförnödenheter

ävensom för organiserad barnavård. Den nuvarande utgiften för resor i dispensärens

tjänst torde praktiskt taget komma att bortfalla. Sjuksköterskornas

distrikt bleve nämligen hädanefter små i förhållande till de nuvarande dispensärsköterskornas

och deras resor för dispensärvården torde vanligen komma

att kombineras med andra tjänsteförrättningar.

Beträffande arvodet till dispensär läkaren borde han för

varje mottagning komma i åtnjutande av ett arvode av 15 kronor. Beräknades

mottagningarnas antal till i medeltal 24 per år, skulle läkarens arvode sålunda

komma att uppgå till (24 X 15) 360 kronor.

Beträffande övriga kostnader för ifrågavarande verksamhet syntes

man lämpligen kunna utgå från, att desamma, särskilt med hänsyn tili den

lägre tuberkulosfrekvensen, komme att ställa sig lägre än vid B-dispensärerna.

Medeltalet av utgifterna under år 1933 för varje dispensär — dispensärerna i

Hallands och Älvsborgs län undantagna — hade uppgått till följande belopp,

nämligen för expedition 258 kronor, för sjukvårdsartiklar 505 kronor samt för

organiserad barnavård 2,694 kronor.

Med hänsyn till den lägre tuberkulosfrekvensen kunde man räkna med,

att sistnämnda kostnader komme att avsevärt minska. Då i posten »sjukvårdsartiklar»

ingått även utgifter för röntgenundersökningar, vilka framdeles

skulle belasta A-dispensärernas konto, kunde denna post reduceras i särskilt

hög grad, enär kostnaden för röntgenundersökningarna på de flesta håll ut

gjort huvudparten av densamma.

Varje dispensär kunde beräknas komma att draga en årlig kostnad av

för arvode åt läkaren ......

» expenser ..................

» sjukvårdsförnödenheter

» organiserad barnavård

kronor

»

»

»

360

120

120

1,200

eller sålunda tillhopa kronor 1,800

Då man för de närmaste åren torde böra räkna med 144 distriktsdispensärer,

skulle utgifterna för desamma kunna beräknas till 259,200 kronor.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Inom vissa sjukvårdsområden, som övergått till den nya organisationen,

torde det vidare bliva erforderligt att anställa åtminstone ytterligare någon

sjuksköterska för att utöva dispensärvård i de större städerna. Därjämte

kunde behov föreligga att tillfälligtvis eller mera permanent anställa sjuksköterska,

som å platser, där distriktssköterskorna ej medhunne allt arbete, deltoge

i det socialhygieniska och tuberkulosförebyggande arbetet i olika delar

av landstingsområdet. Dylik sjuksköterska syntes böra i avlöningshänseende

jämställas med distriktssköterska och sålunda erhålla en beräknad årlig medellön

av inklusive naturaförmåner 3,000 kronor. Man torde böra räkna med att

för tillgodoseende av de omförmälda behoven cirka 20 sjuksköterskor skulle

bliva erforderliga. I resekostnader och dagtraktamenten borde för varje dylik

sjuksköterska beräknas 500 kronor per år. Man torde alltså för ifrågavarande

ändamål böra räkna med en approximativ kostnad av (3,500 X 20) 70,000

kronor. Dessutom anses hänsyn böra tagas till möjligheten att inom vissa

städer efter avtal mellan staden och vederbörande landsting av staden anställda

sjuksköterskor komme att därstädes fullgöra en dispensärsköterskas

åligganden. Halva kostnaden för sådan sjuksköterskas avlöning kunde anses

utgöra skälig ersättning från landstingets sida för hennes befattning med dispensärvården.

Approximativt kunde man räkna med sådan ersättning till cirka

10 sjuksköterskor inom de landstingsområden, där den nya organisationen

inom nära framtid komme att genomföras, eller (10 X 1,500) 15,000 kronor.

I enlighet med medicinalstyrelsens beräkningar skulle de årliga utgifterna

för den närmaste tiden för dispensärväsendets del kunna förväntas uppgå till

följande belopp:

för A-dispensärerna (inklusive kostnad för filialmottagning

i Halland, 9,200) ......................................................... kronor 409,500

för B-dispensärerna ...................................................... » 1,430,000

» distriktsdispensärerna ............................................. » 259,200

» ytterligare sjuksköterskor ............................ »_85,000

Summa kronor 2,183,700

De statsbidragsberättigade utgifterna för dispensärverksamheten i riket för

år 1933 uppgingo till 2,197,529 kronor.

Genomförandet av den ifrågavarande omorganisationen av dispensärverksamheten

skulle sålunda draga kostnader, som med närmare 14,000 kronor

understege det belopp som hittills utgått för samma ändamål. Medicinalstyrelsen

framhåller dock, att det icke finge förbises, att lönerna för de

i fältarbetet verksamma sjuksköterskorna i väsentlig mån överförts på

distriktsvårdens konto. Det borde emellertid även beaktas, att kostnaderna

för de föreslagna A-dispensärerna uppginge till icke mindre än 400,300 kronor,

vilket förklarade, att kostnadsminskningen icke blivit större än fallet vore.

I fråga örn kostnadernas fördelning skall vederbörande landsting

såsom huvudman för dispensärverksamheten bära det ekonomiska ansvaret

för dennas bedrivande med det bidrag — förutom från staten — som

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 65.

regelmässigt är att förvänta från föreningar och kommuner samt i form av

gåvor och räntor.

Rörande storleken av de utomstatliga bidrag, som sålunda skulle kunna erhållas,

meddelar styrelsen följande såsom approximativa betecknade kalkyler.

Nationalföreningens bidrag har utgått dels i form av anslag till dispensärverksamheten

i dess helhet inom respektive sjukvårdsområden, dels till vissa

grenar av densamma såsom spädbarnsvård och barnhem. Av nationalföreningens

anslag till dispensärverksamhet ingingo år 1933 i dispensärernas

räkenskaper 453,015 kronor, och av detta belopp utgjorde 294,104 kronor anslag

till dispensärverksamheten i dess helhet. Återstoden eller 158,911 kronor utgjorde

sådana bidrag till barnskyddsverksamhet, som influtit i dispensärernas

räkenskaper.

Enligt vad som inhämtats, torde nationalföreningen anse sig förpliktad att

tills vidare i samma utsträckning som hittills understödja åtgärder för att

skydda tuberkuloshotade barn, vadan förut nämnda belopp å 158,911 kronor

— avrundat nedåt till 150,000 kronor — tills vidare torde kunna påräknas såsom

bidrag från föreningen för ifrågavarande ändamål. Beträffande anslaget

till dispensärverksamheten i dess helhet, som under en lång följd av år utgått,

måste framhållas, att nationalföreningen, vars egentliga verksamhet består i

att befrämja prövandet av nya uppslag och arbetsmetoder i kampen mot tuberkulosen,

i viss mån hindrats i sitt egentliga arbete därigenom, att en väsentlig

del av dess årliga inkomster bundits genom beviljande av regelbundet återkommande

anslag. Emellertid innebär här förut framlagda förslag till dispensärverksamhetens

organisation vissa för arbetet nya former — A-dispensärerna

— vilkas understödjande synes ligga inom området för nationalföreningens

uppgifter. Nationalföreningen torde därför vara villig stödja dessa A-dispensärer

med anslag både till engångskostnaderna och till den årliga driften. Beträffande

nyssnämnda engångskostnader för anskaffande av röntgenapparatur,

vilka såsom angivits, beräknats uppgå till per fristående A-dispensär 10,000

kronor, torde det, enligt vad styrelsen inhämtat, kunna påräknas, att denna

kostnad helt eller till största delen kommer att bestridas av nationalföreningen.

Ben eventuellt återstående delen av denna kostnad synes böra ankomma på

vederbörande landsting. Anordnandet och bekostandet av mass- och gruppundersökningar

torde bliva en uppgift för nationalföreningen. Då sådana

undersökningar, enligt vad erfarenheten visat, ställa sig relativt dyrbara, lär

avsikten vara, att ett ej allt för obetydligt belopp av nationalföreningens nu

bundna tillgångar lösgöres för detta ändamål. Av denna anledning lär man

för närvarande icke böra beräkna högre årligt bidrag till A-dispensärernas

driftkostnader än i runt tal 150,000 kronor. Sammanlagda totala årsbidraget

till dispensärverksamheten från nationalföreningens sida skulle sålunda kunna

beräknas till 300,000 kronor.

Bidrag från länsföreningar torde för framtiden kunna beräknas till ungefär

samma belopp som hittills eller i avrundat tal 35,000 kronor. I sådant fall då

av en länsförening förvaltad donation till tuberkulosens bekämpande möjliggör

för densamma att lämna betydande bidrag till detta ändamål, torde det icke

möta större svårigheter att utnyttja densamma vid en sådan förändring i organisationen

av dispensärvården, att landstinget ställes såsom huvudman för

densamma.

Kommunernas anslag för ifrågavarande ändamål uppgingo år 1933 till

395,310 kronor, varav övervägande delen var avsedd till understöd. I vissa

trakter förekommer dock, att kommunala anslag beviljas även för de egentliga

dispensärutgifterna, speciellt barnkolonier. Huru stor denna andel är, kan

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

för närvarande icke exakt beräknas, men densamma synes kunna upptagas till

cirka en femtedel av nyssnämnda anslag eller med ett belopp av 80,000 kronor.

Gåvor och räntor till dispensärverksamhetens främjande hava hittills uppgått

till cirka 290,000 kronor årligen. En del av dessa gåvor äro visserligen

avsedda till understöd, men större delen synes hänföra sig till sådana ändamål,

vartill statsbidrag utgår. Det är framför allt barnskyddsverksamheten,

anordnandet av barnkolonier och barnhem, som på detta sätt varit föremål för

allmänhetens offervilja. Man torde kunna påräkna fortsatt intresse för denna

verksamhet och räkna med ett årligt tillskott av detta slag på 250,000 kronor.

På grundval av det anförda uppskattar styrelsen de årliga belopp, som

under den närmaste tiden på dylikt sätt kunna förväntas inflyta och vilka

belopp avse den statsbidragsberättigade verksamheten, till cirka 665,000

kronor, fördelade på följande sätt:

bidrag från nationalföreningen .......................................... kronor 300,000

» » länsföreningar ................................................ » 35,000

» » kommuner ................................................... » 80,000

gåvor m. m.......................................................... » 250,000

Summa kronor 665,000

Enligt vad förut angivits skulle de årliga utgifterna för dispensärväsendet

för den närmaste tiden uppgå till 2,183,700 kronor. Sedan från denna summa

avdragits det belopp, vartill nyssnämnda bidrag och gåvor beräknats, å 665,000

kronor, skulle återstående utgifter 1,518,700 kronor täckas av stats- och landstingsmedel.

Statens andel skulle utgöra högst hälften därav, 759,350 kronor,

eller i avrundat tal 750,000 kronor. Vid bifall till styrelsens förslag örn ökat

bidrag till dispensärverksamheten i de tre norrlandslänen kommer sistnämnda

belopp att ökas med 50,000 kronor till 800,000 kronor.

Kostnaderna för dispensärverksamheten skulle sålunda under angivna förhållanden

under de närmaste åren — bortsett från det ifrågasatta ökade statsbidraget

till sistnämnda tre län — komma att fördelas på ungefärligen följande

sätt, nämligen

staten ........................ 34.5 procent

landstingen ............... 34.5 »

övriga bidragsgivare...... 31.0 »

De närmare bestämmelserna angående dispensärverksamheten har styrelsen

tänkt sig sammanförda i en kungörelse angående statsbidrag för understödjande

av dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande.

Yttranden över medicinalstyrelsens förslag.

Det övervägande antalet yttranden gå i principiellt tillstyrkande

riktning eller lämna förslaget helt eller i huvudsakliga delar utan erinran.

Detta är fallet beträffande de yttranden, som avgivits av flertalet förste provinsialläkare

och landstings förvaltningsutskott, länsstyrelserna i Uppsala,

Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,

Skaraborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Väster
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majda proposition nr 85.

bottens och Norrbottens län, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelsen

för svenska sanatorieläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningens

styrelse, styrelsen för svenska stadsläkarföreningen, centralstyrelsen för svensk

sjuksköterskeförening, svenska landstingsförbundets styrelse, styrelsen för

svenska nationalföreningen mot tuberkulos samt av statskontoret.

i nu berörda yttranden uttalas i allmänhet, att den föreslagna organisationen

av dispensärvården vore att betrakta som ett led i det fortsatta utbyggandet

av det socialpolitiska program, som börjat realiseras bland annat genom

distriktsvårdsreformen. Ett genomförande av förslaget med dess enhetliga,

hela landet omfattande statsunderstödda organisation komme att giva ett kraftigt

stöd åt det fortsatta dispensärarbetet. Särskild tillfredsställelse uttalas

över inrättandet av A-dispensärer. Genom anordnandet av distriktsdispensärer

anses dispensärarbetet vidare komma att bedrivas icke isolerat utan i samband

med och som en del av den socialhygieniska och socialmedicinska verksamhet,

som utövas av tjänsteläkare och distriktssköterskor. Tillika framhålles

i åtskilliga yttranden, att förslaget vore smidigt och väl avpassat samt syntes

bereda de olika länen möjlighet att vidtaga de för varje särskilt län bäst lärn

pade anordningarna för åstadkommande av en effektiviserad dispensärvård.

I en del yttranden har tvekan yppats om förslaget eller har detta endast

med vissa förbehåll kunnat tillstyrkas. Det sagda gäller, bland andra, de

yttranden, som avgivits av länsstyrelserna i Blekinge län, Malmöhus län, Hallands

län och Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Blekinge län åberopar såsom eget utlåtande innehållet i ett

av landstingets förvaltningsutskott gemensamt med styrelsen för länets tuberkulosförening

avgivet yttrande, i vilket bestämt avstånd tages från medicinalstyrelsens

förslag i dess föreliggande skick, varjämte påyrkas, att vid en blivande

omarbetning behörig hänsyn skall tagas till de erinringar, vilka i yttrandet

framförts. Dessa erinringar taga sikte på, att vissa för Blekinge karakteristiska

lokala eller andra förhållanden ej i tillräcklig mån beaktats vid förslagets

utformande. Den främsta anmärkningen drabbade därvid dels det sätt,

varpå huvudmannaskapet för dispensärväsendet föreslagits ordnad, dels ock

de föreslagna grunderna för statsbidrags utgående och maximering.

Till nu berörda erinringar torde jag få återkomma i samband med redovisandet

av yttrandena i vad angår förslagets detaljer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar bland annat följande.

Anordnandet av A-dispensär i länet vore visserligen att förorda, men ett

ersättande av de nuvarande dispensärerna, vilka enligt betänkandets terminologi

vore att hänföra till B-dispensärer, med distriktsdispensärer kunde enligt

länsstyrelsens mening innebära ett försvagande av ifrågavarande sjukvårdsverksamhet.

Det måste nämligen antagas, att större effektivitet vunnes, om

sköterskor anställdes med uppgift uteslutande att vara verksamma inom dispensären,

än örn denna uppgift skulle läggas hos distriktssköterskorna, vilkas

huvudsakliga verksamhet avsåge den allmänna sjuk- och hälsovården. Yad

kostnaden anginge borde framhållas, att besparingen genom dispensärens förläggande

till distriktssjukvården icke, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, bleve

mera avsevärd i betraktande framför allt därav att distriktssköterskornas antal

då måste bliva större än om dessa sköterskor ej skulle handhava dispensären.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majus proposition nr 85.

Under alla förhållanden torde besparingen ej bliva av den storleksordning,

att den borde erhålla avgörande betydelse, när det gällde att på det mest

rationella sätt ordna tuberkulosarbetet. Länsstyrelsen ställde sig således på

den ståndpunkten, att dispensärverksamheten principiellt icke borde uppgå i

distriktssjukvården utan borde vara skild från denna. Huruvida en förening

av de båda slagen sjukvårdsverksamhet i särskilda fall lämpligen kunde ske,

torde bliva beroende av hur distriktssjukvården ordnades. Någon godkänd

plan därutinnan enligt de nya riktlinjerna förelåge icke för länet. På grund

av det anförda finge länsstyrelsen uttala, att länsstyrelsen ansåge anordnande

av A-dispensärer vara av behovet påkallat och lämpligt men att dispensärverksamheten

i övrigt borde anordnas under iakttagande att de därför anställda

sköterskorna i allmänhet endast handhade dispensäruppgifter.

Länsstyrelsen i Hallands län anför i huvudsak följande.

Det föreliggande förslaget avsåge att i stort inordna den nu i allmänhet såsom

en särskild sjukvårdsgren arbetande dispensärverksamheten under den

sjukvårdande verksamhet, som bedreves av distriktsvårdsorganisationen, och

anslöte sig i detta avseende till de riktlinjer, som angivits i medicinalstyrelsens

förslag av år 1934 angående statsbidrag till avlöning av distriktssköterskor

m. m. Sin principiella avvisande inställning till en sådan anordning hade länsstyrelsen

redan givit tillkänna i sitt utlåtande över medicinalstyrelsens sistberörda

förslag och saknade länsstyrelsen anledning nu frångå denna sin uppfattning,

i varje fall såvitt anginge” Hallands län med dess synnerligen väl utformade

dispensärorganisation. Länsstyrelsen hyste den bestämda uppfattningen,

att sagda organisation på ett smidigt och effektivt sätt tillgodosåge de

sjukvårdande uppgifter, som åt densamma anförtrotts, och holle före, att Hallandssystemet

ingalunda vore underlägset den organisationsform, som nu föreslagits.

Visserligen kunde man icke av de i medicinalstyrelsens utlåtande intagna

tabellerna angående tuberkulosdödligheten pro mille utläsa, att denna

dödlighet i Hallands län under åren 1931—1933 varit genomsnittligt lägre än

i andra län, där dispensärorganisationen varit en annan än i Hallands län.

Därvid måste emellertid beaktas, att nämnda tidrymd torde varit för kort för

att kunna ådagalägga de goda verkningarna av länets dispensärorganisation,

vilken till fullo utbyggts först under år 1928. Landstingets förvaltningsutskott

hade i sitt yttrande över förslaget hemställt, att den i länet verksamma organisationen

alltjämt finge bibehållas för länets vidkommande och att vid ett

genomförande för landets övriga delar av en dispensärvårdsorganisation av nu

föreslagen natur landstinget måtte få komma i åtnjutande av statsbidrag till

sitt dispensärväsende i samma utsträckning som dispensärvården i övrigt.

Denna hemställan kunde länsstyrelsen odelat skänka sitt stöd och underströke

vid sådant förhållande ett av förvaltningsutskottet vidare gjort uttalande, att

författningsbestämmelserna formulerades så, att desamma klart medgåve den

särställning, som Hallands läns landstingsområde skulle komma att intaga i

detta hänseende.

Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län — som åberopar av förste provinsialläkaren

och landstingets förvaltningsutskott avgivna utlåtanden i ämnet —

framhåller dc goda erfarenheter, som vunnits av den nu bestående dispensärorganisationen

i länet och finner förty behörig hänsyn till nämnda organisation

böra föranleda jämkningar i förslaget, innan detsamma lägges till grund

för lagstiftning i ärendet.

Från några håll uttalas, att med förslagets genomförande borde a n s t å

tills vidar c.

Bihang till riksdagens protokoll 1987-

1 sami. JVr 85.

88 87

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 85.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Stockholms län med betonande dessförinnan

av sin principiella anslutning till den föreslagna omorganisationen,

att det med hänsyn till att distriktsvårdsorganisationen vore på sitt begynnelsestadium

kunde dröja avsevärd tid, tills densamma bleve genomförd. Det

ville för den skull synas — anför länsstyrelsen — som örn med nyorganisationen

av dispensärvården kunde anstå, till dess man finge erfarenhet av huru

distriktsvårdsorganisationen sloge ut. Detta skäl vore enligt länsstyrelsen

desto starkare som — åtminstone för närvarande — inga omständigheter talade

för en omsvängning i den, enligt vad tillgänglig statistik utvisade, pågående

tillbakagången av tuberkulossjukdomarna.

Ett liknande uttalande — med utgångspunkt från frågan om dispensärvårdens

ordnande i städerna •— göres av svenska stadsförbundets styrelse. Jag

återkommer därtill i den följande framställningen.

I avstyrkande riktning har förste provinsialläkaren i Jönköpings län

uttalat sig under framhållande i huvudsak av följande.

Att distriktssköterskor, sedan distriktssjukvården inom ett län anordnats

och fullt utbyggts enligt de nya bestämmelser, som angåves i kungörelsen den

28 juni 1935 angående statsbidrag till distriktsvård, skulle övertaga dispensärsköterskornas

arbete, syntes föga lämpligt. Oavsett att effekten av deras arbete

i dispensärens tjänst bleve mindre än under nuvarande dispensärorganisation,

komme den föreslagna organisationen med s. k. distriktsdispensärer att bli synnerligen

tungrodd och dyrbar, åtminstone för Jönköpings läns vidkommande.

I Jönköpings län omfattade ett dispensärområde i regel en tjänsteläkares verksamhetsområde

med högst en dispensärsköterska. Enligt förslaget skulle varje

distriktssköterska, vars distrikt blott komme att omfatta 3,000 invånare, tjänstgöra

såsom dispensärsköterska inom sitt distrikt. Därvid skulle distriktsköterskan

i egenskap av dispensärsköterska uppspåra misstänkta fall av tuberkulos

(utföra fältarbetet) samt resa in med dessa till tjänsteläkaren på hans

mottagning å distriktsdispensären för undersökning, eventuellt för remiss till

A-dispensären. Inom ett provinsialläkardistrikt såsom exempelvis Värnamo

distrikt med 20,000 invånare, fördelade på femton, delvis tämligen avlägset belägna

kommuner, och som nu endast hade en dispensärsköterska, skulle, efter

förslaget 6 å 7 distrikts (dispensär) sköterskor med sina patienter inställa sig

hos provinsialläkaren på hans dispensärmottagning 1 å 2 gånger i månaden.

Att kostnaderna för en sådan anordning i längden torde bli betydligt dyrare

än under nuvarande bestämmelser, syntes sannolikt. Skulle, på grund av

minskad tuberkulosdödlighet, en nedskärning av nuvarande dispensärverksamhet

anses behövlig eller önskvärd, torde en dylik minskning lätt kunna företagas

för ett betydligt billigare pris och ändock på ett mer effektivt sätt inom

dispensärverksamhetens nuvarande organi sationsrarn än såsom i föreliggande

förslag framställts.

Efter denna översikt av de avgivna yttrandenas principiella ställning till

förslaget vill jag i det följande uppehålla mig vid uttalanden och erinringar,

som i desamma kommit till synes rörande förslagets detaljer.

Till en början vill jag då erinra, att i några av yttrandena ifrågasatts vissa

andra beteckningar än förslaget använder.

Sålunda föreslår förste provinsialläkaren i Blekinge län, att benämningen

dispensärvårdsområde för korthetens skull bör utbytas mot dispensärområde.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majus proposition nr 85.

Svenska provinsialläkarföreningens styrelse påpekar, att benämningen

A-dispensär måste anses som mindre lämplig. Närmast liggande vore »diagnostikstation»

eller om man ville framhålla dess statistiska och därmed sammanhängande

uppgifter »centraldispensär», vilken benämning syntes styrelsen

särdeles lämplig. Vidare kunde styrelsen ej finna, att några s. k. B-dispensärer

överhuvud behövde tillskapas; dessas uppgifter sammanfölle ju helt och

hållet med distriktsdispensärernas. Att vid dem behövde anställas en extra

sköterska, syntes på intet sätt motivera en särskild benämning. Styrelsen föreslår

därför, att A-dispensärerna benämndes centraldispensärer och alla lokaldispensärer,

d. v. s. både B- och distriktsdispensärer, benämndes distriktsdispensärer.

Dessa benämningar stöde i överensstämmelse med de givna direktiven

för dispensärverksamhetens anordnande och vore enkla, tydliga och lättfattliga.

Att tillskapa en särskild benämning för vissa dispensärer (B-dispensärerna)

under en kortare övergångstid, syntes onödigt och föga lämpligt. Ville

man nödvändigtvis hava en särskild beteckning för dem, kunde de enligt styrelsens

uppfattning kallas exempelvis distrikts-(eller lokal-) dispensärer med

specialsköterska.

Benämningen A-dispensärs utbytande mot »diagnosstation» eller »centraldispensär»

förordas av örebro läns dispensärstyrelse. För den senare benämningen

—- centraldispensär — uttalar sig jämväl förste provinsialläkaren i

Värmlands län, vilken vidare i stället för benämningarna »B-dispensär» och

»distriktsdispensär» föreslår användande av namnen dispensärer av B-typ,

respektive D-typ.

Rörande behovet och lämpligheten av A-dispensär ers inrättande

råder praktiskt taget enighet. Endast Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott

har uttalat tvekan rörande nödvändigheten av ett ovillkorligt

anordnande av A-dispensär inom dispensärvårdsområde. Det förefölle utskottet,

som örn det huvudsakliga syftet kunde vinnas genom anordnande av

röntgenundersökning å sanatorier och å de övriga sjukvårdsanstalter, där tillgång

till röntgen och för uppgiften utbildad läkare funnes.

Lämpligheten av den föreslagna organisationen av A-dispensärerna

har i vissa yttranden gjorts till föremål för uttalande.

Så finna exempelvis länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län ekonomiska

motiv tala för A-dispensärs förläggande till redan förefintliga sjukvårdsanstalter.

Av samma mening är svenska landstingsförbundets styrelse, som anser

fristående dispensärer böra ifrågakomma endast för den händelse verkligt

vägande skäl därtill föreligga.

Å andra sidan framhåller förste provinsialläkaren i Norrbottens län, att

A-dispensärernas förläggning till sanatorierna måste, sedd mot bakgrunden av

syftet att ernå en intensifiering av dispensärarbetet, betraktas som en nödfallsutväg

eller ett provisorium. I detta sammanhang anmärker denne vidare,

att A-dispensärerna icke borde göras alltför permanenta utan borde de efter

framställning av dispensärstyrelsen i länet kunna flyttas eller indragas;

i likhet med de extra provinsialläkartjänsterna borde sålunda A-dispensärläkartjänsterna

inrättas på 5 år i taget.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj-.ts proposition nr 85.

önskemål — i särskilda fall utförligt motiverade — hava vidare anförts

från ett antal länsstyrelser beträffande A-dispensärernas antal

eller förläggning inom respektive landstingsområden. Detta gäller

länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro samt

Norrbottens län.

Beträffande distrikts vårdsorganisation ens övertagande

av den socialhygieniska delen av dispensärernas

verksamhet genom anordnandet av distriktsdispens

ä r e r ha på sina håll rätt starka betänkligheter yppats.

Sålunda uttalar sig Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott på följande

sätt.

Enligt förslaget skulle från B-, respektive distriktsdispensärerna, till Adispensären

för röntgenundersökning remitteras sjuka eller för tuberkulos

misstänkta personer. En gallring av patienterna komme alltså att i viss utsträckning

ske redan innan fullständiga undersökningar verkställts, och då

det i tidiga tuberkulosfall utan röntgenundersökning kunde vara mycket svårt

att konstatera sjukdomen, skulle följderna utan tvivel bliva, att en mängd

sjukdomsfall icke skulle komma under behandling så, tidigt som önskligt vore.

Då det föreslagna förfarandet dessutom skulle innebära en onödig omgång

och förorsaka extra omkostnader för resor kunde utskottet icke förorda inrättandet

av B- respektive distriktsdispensärer med i förslaget angivna funktioner.

Utskottet holle före, att alla undersökningar borde verkställas vid

A-dispensärerna. Att A-dispensärens läkare borde kunna för undersökning

inkalla sjuka eller för tuberkulos misstänkta ävensom hela familjer samt att

nämnda läkare borde kunna taga initiativet till s. k. gruppundersökningar,

ansåge utskottet vara av största betydelse för uppspanandet av farliga smittkällor.

Utskottet hade härvid icke bortsett ifrån att genom detta förfarande

arbetet å A-dispensärerna komme att betydligt utökas, men ansåge dock, att

de vunna resultaten till fullo borde motivera den förordade anordningen.

Utskottet ville i detta sammanhang framhålla det betänkliga i att helt eller

så gott som helt slopa dispensärsköterskeinstitutionen och överlåta dispensärsköterskornas

arbete å distriktssköterskorna. Med den mängd uppgifter,

som blivit eller komme att bliva ålagda distriktssköterskorna, kunde man icke

förvänta, att de skulle kunna offra allt för mycket av sin tjänst i tuberkulossjukvården.

Komme så därtill, som i utlåtandet säges, att sköterskorna böra

åtfölja sina sjuka till dispensärmottagningarna, medförde detta, förutom ökade

resekostnader för sköterskorna, även en avsevärd tidsspillan.

Utskottets uttalande utmynnar i ett förslag till en anordning, enligt vilken

dispensärverksamheten i samverkan med tjänsteläkare och distriktssköterskor

borde centraliseras till A-dispensärerna med hjälp av där anställda dispensärsköterskor.

Jag torde senare få anledning att återkomma till denna fråga.

Liknande synpunkter som de vilka av sistberörda utskott framförts i fråga

örn den befarade minskningen i effektivitet genom distriktssköterskekårens

övertagande av dispensärsköterskornas verksamhet hävdas av ett antal förste

provinsialläkare samt av vissa landstings förvaltningsutskott.

I flera yttranden, som principiellt kunna sägas intaga ståndpunkt mot för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj: ts proposition nr 85.

slaget i denna del, göres anslutningen därtill beroende av särskilda förutsättningar,

åsyftande att befarade hinder eller svårigheter undanröjas.

Sålunda finner exempelvis länsstyrelsen i Stockholms län knappast tillräckliga

skäl föreligga att utan vidare ansluta sig till förslaget om avskaffande av

nuvarande B-dispensärer, detta på grund av de obestridliga fördelar, som vore

förknippade med den av dispensärsköterska utövade verksamheten. Dispensärsköterskorna

åtnjöte nämligen ett stort förtroende såväl hos de kommunala

myndigheterna som hos de enskilda. Därtill komme det ovissa i örn en

distriktssköterska vid sidan av sina så att säga ordinarie arbetsuppgifter jämväl

kunde rå med en dispensärsköterskas åligganden. I detta sammanhang

syntes det länsstyrelsen vara anledning understryka den välvilliga inställning,

som kommunerna hade till den nuvarande dispensärvården. Länsstyrelsen

ansåge därför, att bestämmelserna örn dispensärvårdens organisation i varje

fall borde erhålla sådan avfattning, att de kunde medgiva skiftningar i ordnandet

av organisationen inom olika län.

Dispensärledaren i Södermanlands län, överläkaren vid Löts sanatorium,

Carl Löwenhjelm, yppar tvivel örn att distriktssköterskekåren blir lika effektiv

i tuberkulosbekämpandet som den nuvarande dispensärsköterskekåren.

En motsatt ståndpunkt i detta avseende intages av länsstyrelsen i Uppsala

län, som anför följande.

Beträffande dispensärverksamhetens ombesörjande genom distriktsdispensär

vore sannolikt, att en distriktssköterska under tider av svårare sjuklighet

bleve helt upptagen av sjukvård, så att de profylaktiska uppgifterna finge stå

tillbaka. Under vanliga förhållanden däremot kunde den profylaktiska verksamheten,

vilken icke så lätt vunne uppskattning av allmänheten med dess

rädsla för tuberkulos och för undersökningar angående sjukdomen, få ett

stöd av det förtroende en distriktssköterska genom sin verksamhet i sjukvårdens

tjänst förvärvat. För en känd och avhållen sjukvårdssyster kunde

det vara lättare att övertyga en familj, att den borde underkasta sig undersökning

och eventuellt vidtaga särskilda försiktighetsåtgärder mot smittans

spridning än för en sköterska med uteslutande dispensärvård till uppgift.

Därjämte torde det väl kunna tänkas, att distriktssköterskan inom ett snävare

begränsat område kunde erhålla mera ingående kännedom örn hygien och sjukvårdsbehov

bland befolkningen samt därför lättare uppspårade misstänkta

fall i tid än en uteslutande för dispensärverksamheten avsedd sköterska med

väsentligt större verksamhetsområde.

Åtskilliga myndigheter hava emellertid direkt uttalat sig till förmån för

medicinalstyrelsens förslag i denna punkt.

Så finner förste provinsialläkaren i Östergötlands län sannolikt, att en

distriktssköterska enligt den nya distriktsvårdsorganisationen komme att ernå

en bättre kontakt med hemmen och bleve i tillfälle att upptäcka många fler

misstänkta fall av tuberkulos än den, som arbetar enbart som dispensärsköterska,

Däri läge en av förslagets största förtjänster samtidigt som det

befriade hemmen från en rad inspektriser av olika slag och för det allmänna

ställde sig relativt billigt genom samlandet på en hand av flera funktionärers

uppgifter.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller elef föreslagna förenandet

av distrikts- och dispensärvården såsom särskilt ändamålsenligt.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län anmärker, att inrättandet av

distriktsdispensärer skulle för länets vidkommande bliva till stor fördel, bland

annat därför att distriktsdispensärernas område enligt förslaget skulle överensstämma

med vederbörande läkares och sköterskas tjänsteområde för det övriga

sjukvårdsarbetet. Därigenom möjliggjordes ett intensivare spaningsarbete

efter nya fall än nu, då dispensärsköterskan endast kände sitt distrikt från

tuberkulosens synpunkt och delar av dispensärdistriktet ej hörde till vederbörande

läkares övriga tjänsteområde.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län påpekar i sitt uttalande i nu

ifrågavarande avseende, att från de tjänsteläkare i Norrbotten, som hade

distriktsdispensärer, någon anmälan örn bristfälligt dispensärarbete ej ingått;

till och med i detta län med dess höga tuberkulosfrekvens hade erfarenheterna

av distriktsdispensärerna varit goda. Med mindre sköterskedistrikt och med

sköterskor anförtrodda i främsta rummet den förebyggande vården vore

sannolikheten för än gynnsammare resultat större. Då det vidare syntes troligt,

att de stora provinsialläkardistrikten komme att uppdelas, så att läkartätheten

på landsbygden därigenom bleve större och läkardistrikten mindre, varigenom

läkarna finge mera tid att ägna sig åt hälsovården och handledandet av

sköterskorna än under nuvarande förhållanden, syntes det a priori givet, att

dispensärvården principiellt organiserades såsom distriktsdispensärer med

tjänsteläkaren som läkare.

Jag övergår nu till spörsmålet örn arbetsuppgifterna vid dispensärerna

och uppgifternas fördelning dem emellan samt vad därmed står i samband.

Vad därvid först angår A-d i s p e n s ä r e r n a s förhållande till

B- och distriktsdispensärer samt till sjukvårdsanstalterna,

hava ett flertal erinringar och önskemål framkommit, i övervägande

antalet fall från läkarhåll.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund konstaterar inledningsvis, att

det beträffande dispensärvårdens praktiska utformning enligt förslaget, särskilt

vad gällde de olika dispensärtypernas förhållande till varandra, syntes

centralstyrelsen som om förslaget bruste något i fråga om klara riktlinjer,

måhända beroende på svårigheten att på sakernas nuvarande ståndpunkt

bringa de olika uppfattningar, till vilka medicinalstyrelsen velat taga hänsyn, i

full samklang med varandra.

I fortsättningen deklarerar centralstyrelsen sin ståndpunkt i fråga om Adispensärernas

huvuduppgifter. Dessa skulle vara tre, nämligen i huvudsak

dels utförandet av högkvalificerad diagnostik, inklusive röntgenundersökning

å alla av de lokala dispensärläkarna eller de praktiserande läkarna dit remitterade

fall av lungtuberkulos eller misstänkt sådan — att »uppspana» fall

skulle däremot icke vara A-dispensärens uppgift utan ankomma på lokaldispensärerna

— dels planläggandet av behandlingen och fördelningen enligt

vårdbehov av de konstaterade lungtuberkulosfallen, dels ock den statistiskt
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr S5.

registrerande verksamheten av samtliga tuberkulosfall — icke blott lungtuberkulosfall

— inom respektive A-dispensärdistrikt. A-dispensärläkarens

egenskap att dels vara en väl utbildad tuberkulosspecialist, dels att handha och

bearbeta tuberkulosstatistiken för sitt område — med den översikt detta gåve

honom över tuberkulosens frekvens och epidemiologi inom området -— torde

vidare enligt centralstyrelsens uttalande göra det naturligt, att viktiga initiativ

beträffande det perifera arbetets planläggning såväl i lokala som mera allmänna

frågor komme att utgå från honom i form av förslag till de lokala

•dispensärerna eller till den centrala dispensär- eller distriktsvårdsstyrelsen.

Av samma mening rörande A-dispensärernas huvuduppgifter är jämväl

svenska sanatorielälcarföreningens styrelse. I anslutning till den i förslaget

framförda tanken på möjligheten av ett samarbete mellan de fristående A•dispensärerna

och lasaretten, i syfte att främja uppkomsten av självständiga

röntgenavdelningar med specialutbildade lasarettsläkare, ifrågasätter styrelsen

lämpligheten därav, såframt därmed avsåges att en A-dispensärs huvudstation

skulle kunna vara förlagd till och disponera lasarettets röntgenutrymmen och

apparater, varemot några hinder icke borde resas mot att A-dispensärledaren

vid särskilda tillfällen finge disponera röntgenavdelning för s. k. filialmottagning-

. . .

I detta sammanhang bör anmärkas, att förste provinsialläkaren i Kristianstads

län i sitt yttrande förutsätter, att samarbete — förutom mellan A-dispensär

och lasarett — kommer till stånd även mellan de lokala dispensärerna, å

ena, och lasaretten, å andra sidan, särskilt beträffande lasarett med röntgenläkare.

Svenska provinsialläkarföreningens styrelse — under framhållande av sin

principiella anslutning till förslaget örn tre olika dispensärtyper — finner

förslaget i fråga örn fördelningen av arbetet mellan de olika dispensärerna

innehålla bestämmelser, som synas styrelsen dels i vissa avseenden inkonsekventa,

dels mindre ändamålsenliga och mot vilkas realiserande styrelsen

anser sig böra inlägga en gensaga. Styrelsen anför därefter:

Dispensärverksamhetens uppgifter vore huvudsakligen av förebyggande,

d. v. s. hälsovårdande art. I andra hand kunde sjukvård i viss utsträckning

tänkas förekomma, nämligen när hälso- och sjukvårdens krav sammanfölle.

Främst bland de förebyggande uppgifterna stöde övervakandet av smittkällorna

och deras omgivning till förekommande av smittspridande samt jämsides

härmed uppspanande av nya fall i så tidigt stadium som möjligt, dels

till förhindrande av smittspridning från dem och dels för att bereda dem

möjlighet till lämplig vård. Beträffande övervakandet av smittkällorna och vad

därtill hördo, skulle det helt naturligt bliva en uppgift huvudsakligen för B

■och distriktsdispensärerna, under det att uppspanandet av nya fall enligt förslaget

skulle åligga A-dispensärerna. Det framhölles bland annat, att den

tidiga diagnosen, »som givetvis är av allra största betydelse för en framgångsrik

behandling, måste hädanefter säkerligen så gott som helt och hållet anförtros

åt tekniskt fullt utbildade specialister». Gent emot detta ville styrelsen

framhålla, att tidigdiagnosen av särskilt lungtuberkulos måste vara

eller bliva en av tjänsteläkarens-allmänpraktikerns huvuduppgifter. Lungtuberkulosen

vore ju en sjukdom, som den i allmän praxis verkande läkaren

jämt och ständigt måste räkna med och i diagnostiskt hänseende överväga. I

stället för att hava blivit försvårad, hade tidigdiagnosen numera blivit i hög

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kanyl. Maj:t.s proposition ur tiö.

grad underlättad genom vetenskapens framsteg och uppfinnandet av nya

diagnostiska hjälpmetoder, av vilka de flesta utan svårighet kunde behärskas

av allmänpraktikern. Ett undantag härifrån utgjorde dock röntgenundersökningen.

Emellertid vore det icke nödvändigt, att dispensärläkaren själv behärskade

alla hjälpmetoder, men det krävdes obetingat, att han hade tillgång

till snabb, billig och fullt sakkunnig röntgenkonsultation. Hade han detta

och hade han vidare fått en för sin verksamhet lämplig utbildning så torde

han vara fullt rustad att som dispensärledare i full utsträckning taga upp

kampen mot tuberkulosen inom sitt distrikt. Det vore också styrelsens bestämda

uppfattning, att distriktsdispensärerna måste bliva kärnan i organisationen

och A-dispensärerna från här anförda synpunkter finge form av

hjälpstationer. Så måste uppspanandet av nya fall i första hand bliva en lokal

— d. v. s. distriktsdispensärens — uppgift, naturligtvis med biträde av Adispensären

för specialundersökningar i behövliga fall. Även familjeundersökningar

torde huvudsakligen böra ske på initiativ av lokaldispensären,

lämpligen efter samråd med ledaren av A-dispensären. Först genom en sådan

anordning torde också det av styrelsen framhållna önskemålet, att varje

tjänsteläkare bleve ansvarig för dispensärvården inom sitt distrikt, kunna

bliva verklighet. Förlädes däremot det uppspanande arbetet direkt till Adispensären,

innebure det, att den förebyggande tuberkulosvården alltjämt i

väsentliga delar liomme att ställas utanför distriktsvården, vilket såvitt styrelsen

kunde finna, ingalunda vore avsett och under alla omständigheter

måste betecknas såsom synnerligen olyckligt.

Styrelsen anser vidare det icke vara lämpligt, att sköterskan vid en Beller

distriktsdispensär såsom föreslagits finge direkt samarbete med Adispensär;

allt samarbete mellan B- och distriktsdispensärerna, å ena,

och A-dispensärerna, å andra sidan, borde gå genom och förmedlas av

ledaren för lokaldispensären. Först härigenom förmenades ett verkligt samarbete

mellan denna och A-dispensärerna kunna komma till stånd.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott förordar — med utgångspunkt

från de principiella erinringar i frågan örn lämpligheten av särskilda

distriktsdispensärer, för vilka tidigare redogjorts — en arbetsfördelning i

dispensärarbetet efter i huvudsak följande linjer:

Vid A-dispensärerna borde finnas anställda en eller flera dispensärsköterskor,

vilka efter det anmälningar örn smittade eller misstänkta hem

inkommit från distriktssköterskor, tjänste- och praktiserande läkare, vid behov

skulle besöka hemmen och göra sig underrättade örn familjernas förhållanden

m. m. samt närvara vid mottagningarna. Dispensärläkaren borde

efter verkställda undersökningar göra erforderlig anmälan till respektive

tjänste- eller distriktsläkare, som beträffande hemmens sanering lämnade anvisningar

till distriktssköterskan. På så sätt komme distriktssjukvårdsorganisationerna

att tagas i anspråk för dispensärvården på det mest lämpliga

sättet. I och med denna anordning kunde frågan örn dispensärvården för

städerna lösas på ett enkelt sätt genom att dispensärsköterskorna där själva

bibehölle uppsikten över hemmen. Genom att dispensärläkarnas anmälan

rörande sjuka eller misstänkta gjordes till tjänste- respektive distriktsläkaren,

och denne i sin tur lämnade anvisning örn erforderliga åtgärder till distriktssköterskan,

komme läkaren och icke sköterskan att bära ansvaret för hemmens

tillfredsställande sanering.

Därest familjeundersökningar — yttrar Stockholms läns landstings förvaltningsutskott

— allenast finge ske vid A-dispensärerna, kunde detta för

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

länets vidkommande — där särskilt i skärgårdsdistrikten svårighet funnes

att besöka dispensären — leda till att vederbörande av kostnadsskäl eller

annan orsak underläte att avlägga besök. Det syntes utskottet därför, som

örn man borde inrikta sig på underlättande av dylika familjeundersökningar.

Med den föreslagna anordningen, att A-dispensärerna skulle kunna utsända

sköterskor till lokala distrikt, som vore i behov därav, uttrycker svenska sanatorieläkarföreningens

styrelse sin tillfredsställelse. Däremot anser förste provinsialläkaren

i Orebro län — i likhet med dispensärstyrelsen i länet — att

en sådan anordning bör undvikas såsom ägnad att åstadkomma oreda

i organisationen; anskaffande och utsändande av extra sköterskor förmenas

enligt den förenämnde förste provinsialläkaren i stället böra åläggas

vederbörande centralorgan för ledningen av dispensärarbetet.

På sina håll hava försports invändningar mot förslaget örn särskilda

mottagningar vid de lokala dispensärerna.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län understryker, att det hittills

vid en tredjedel av landets alla dispensärer visat sig ändamålsenligt, att dispensärmottagning

hålles å läkarens allmänna mottagning, på grund varav det

kunde ifrågasättas, örn skilda mottagningar borde uppställas som oeftergivligt

villkor.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län framhåller, att dispensärläkarna

på landsbygden allmänt uttrycka önskemål att få utföra undersökningarna

på sina vanliga mottagningslokaler. Det uppstode eljest splittring i deras

arbetsförhållanden, varjämte klientelet ofta vore ovilligt att inställa sig på

särskilda dispensärlokaler, som endast användes för detta ändamål. En dylik

motvilja vore av naturliga skäl mera vanlig på landsbygden än i städerna,

där också dispensärläkarna önskade särskilda mottagningslokaler. Då den

tuberkulösa sjukdomens så att säga akuta smittsamhet nödvändiggjorde

ideliga undersökningar även vid tiderna mellan de särskilda dispensärmottagningarna,

syntes förekomsten eller inrättande av särskilda mottagningslokaler

på landsbygden näppeligen kunna vara eftersträvansvärt.

Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län förordar, att tuberkulossjuka

skola kunna söka läkaren på hans vanliga mottagningar, så att dessa patienter

ej behöva känna sig utpekade.

Dispensärledaren i Kopparbergs län, sanatorieläkaren vid Högbo sanatorium

Y. Malmström håller före, att särskilda dispensärmottagningar icke

böra göras obligatoriska. Desamma vore måhända nödvändiga i större städer,

men i vidsträckta, glest befolkade landsdistrikt vore det tvivelaktigt, örn de

ens vore lämpliga. Sina viktigaste insatser komme dispensärläkaren i varje

fall — även örn särskilda mottagningar hölles — att göra under det dagliga

arbetet, vid ordinarie mottagningar och sjukbesök samt vid de besök, som

han borde åläggas att göra i varje nyupptäckt tuberkulospatients hem.

Norrbottens läns dispensärnämnd kan för länets del icke förorda särskilda

dispensärmottagningar. Sådana hade tidigare försökts i länet men av praktiska

skäl måst frångås. Patienterna, som ofta bodde på långt avstånd från

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr 8Ö.

läkarens mottagning, hade svårt att passa tiderna och vid mottagningar ute

i bygderna vore det orimligt att utestänga dispensärpatienter. Någon olägenhet

härav, exempelvis för smittofara, ansåges ej föreligga.

Svenska sanatorieläkarföreningens styrelse anser visserligen en anordning

med särskild dispensärmottagning önskvärd, där icke särskilda omständigheter

försvåra dess tillämpning, men vill ifrågasätta lämpligheten av att anordningen

göres obligatorisk.

I fråga om antalet mottagningar vid de lokala dispensärerna

ger centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund uttryck åt en jämväl i vissa

andra yttranden återkommande uppfattning, att en dispensärmottagning, inskränkt

på sätt förslaget anger till en var fjortonde dag, icke kunde på något

sätt tillfredsställa behovet.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anmärker, att förslaget ger

rum för tveksamhet, huruvida dispensärvården gäller i första hand blott

lungtuberkulos eller tuberkulos i allmänhet.

Särskilda önskemål av mera allmän räckvidd hava i förenämnda sammanhang

kommit till uttryck i vissa av de avgivna yttrandena. Ett av dessa

önskemål tager sikte på en allmän anmälningsplikt rörande inträffade

tuberkulosfall.

Svenska sanatorieläkarf öreningens styrelse anför därom i huvudsak följande.

Statistiken komme enligt förslaget att basera sig på rapportskyldighet

från B- och D-dispensärerna. Någon allmän anmälningsplikt hade icke

ifrågasatts. Sanatorieläkarföreningen hade tidigare ställt sig avvisande gentemot

tanken på införande av dylik. I Anssa avseenden hade emellertid därvidlag

numera förändrade förhållanden inträtt. Det hade framhållits, att en

anmälan av tuberkulosfall ej finge inskränka sig till statistisk registrering,

utan för att vara motiverad borde den utmynna i praktiska åtgärder. Förutsättningarna

därför hade hittills i väsentlig grad saknats. Man komme

emellertid nu genom inrättandet av A-dispensärer att få ett lämpligt centralt

organ för mottagandet och bearbetandet av anmälningarna, och dessa kunde

i dispensärens hand giva anledning till åtgärder såväl av sjukvårdande som

profylaktisk art. På de flesta håll funnes vidare numera tillräckligt antal

vårdplatser för att kunna bereda erforderlig vård åt de rapporterade fallen.

Det vore visserligen ovedersägligt, att det utgjort en värdefull tillgång för

dispensärarbetet liksom för tuberkulosarbetet i allmänhet, att det hittills

vad anginge anslutningen från de sjukas sida, varit baserat helt på frivillighetens

grund och att dess attraktion av patienterna berott på dessas förtroende

för den vård och det omhändertagande som erbjudits. Genom att

nu i och med genomförande av den nya distriktsvårdsorganisationen praktiskt

taget hela tjänsteläkarkåren inträdde i dispensärarbetet, komme emellertid

automatiskt en mycket omfattande anmälningsplikt att införas, i det att

varje av tjänsteläkaren-dispensärläkaren upptäckt fall anmäldes för A-dispensären.

Det syntes då knappast finnas anledning att skapa en undantagsställning

för de patienter, som vände sig till privatpraktiserande läkare. Anförda

skäl syntes styrelsen tala för att samtliga fall av tuberkulos (alla

former) skulle av den läkare, som först konstaterade sjukdomens art, i sådana

sjukvårdsområden, där A-dispensär funnes inrättad, anmälas till denna. I

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85. 43

områden, där ännu ej A-dispensär inrättats, syntes däremot skäl ej föreligga

för införande av anmälningsplikt.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län yttrar till förmån för införande

av anmälningsplikt, att flera läkare överhuvud icke anmälde några fall till

dispensärerna, då därigenom befarades, att patienterna skulle gå ifrån dem.

Även från en del sjukvårdsinrättningar vore anmälningarna mycket sporadiska.

Krav på skyldighet för tuberkulossjuk och dennes omgivning att låta

undersöka respektive behandla eller isolera sig har vidare anmälts. Centralstyrelsen

för Sveriges läkarförbund anser emellertid anledning föreligga att

tillsvidare lita till den nya organisationens förmåga att slå igenom av egen

kraft och att alltså undvika tvångsåtgärder. Enligt svenska sanatorieläkarföreningens

styrelse borde tvångsåläggande till undersökning inskränkas till

vissa fall. Svensk sjuksköterskeförening förmenar, att bestämmelse örn

tvångsbehandling enligt läkarutlåtande förutsatte inrättande inom vissa sjukvårdsområden

av hem för kroniska bacillbärare.

Förslaget örn dispensärvårdens ordnande i städerna

har i flertalet av de yttranden, som ingått på denna punkt, icke mött allvarligare

erinringar. Därvid har, bland annat, betonats önskvärdheten av att

de städer, varom här är fråga, eller de, som icke bilda egna sjukvårdsområden,

icke bleve undantagna från gemensamheten i det ifrågavarande förebyggande

tuberkulosarbetet i avbidan på ett ordnande av distriktsvården för de större

och medelstora städernas vidkommande. Från denna synpunkt vore intet att

invända mot det provisorium i denna del, som av medicinalstyrelsen förordats.

Förste provinsialläkaren i Uppsala län framhåller till förmån därför,

att det under provisorietiden erbjöds tillfälle att samla erfarenhet rörande

den i varje särskilt fall lämpligaste organisationsformen.

Dispensärledarna i Kopparbergs och Norrbottens län ävensom centralstyrelsen

för Sveriges läkarförbund inskränka emellertid sina uttalanden i

förevarande avseende till en förklaring, att städer, som deltaga i landsting,

liksom hittills borde — i avbidan på distriktsvårdsfrågans fullständiga ordnande

för städerna — åtnjuta statsbidrag efter samma grunder som landsdistrikten.

Svensk sjuksköterskeförening framhåller nödvändigheten av att sjuksköterska

vid stad angränsande distriktsdispensär ej medgives rätt att utöva

dispensärvård även i staden med mindre hennes distrikt minskas i förhållande

till denna utökning av hennes verksamhet. Enligt föreningens

mening vore ett verksamhetsområde med ett invånarantal av 25,000 per stadsdispensärsköterska

så krävande, att ett gott resultat därigenom äventyrades;

i stället ville föreningen föreslå en stadsdispensärsköterska per 10,000 å

15,000 invånare.

I styrelsens för svenska stadsläkarföreningen yttrande — vilket i princip

ger sin anslutning till provisorieförslaget -— anföres, bland annat, följande.

Vad de största städerna beträffade, skulle enligt medicinalstyrelsens förslag

under provisoriet städer med ett invånarantal överstigande 25,000 bilda

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

egna dispensärdistrikt såsom redan nu vore förhållandet, alltså med för dispensärvård

särskilt utbildad sköterska eller sköterskor anställda enbart för arbetet

ifråga. Styrelsen ville för sin del understryka vikten av att detta bleve

fallet ej blott under provisoriet utan jämväl för den händelse, att distriktssköterskeinstitutionen

infördes även i städerna. Enligt styrelsens mening

skulle antituberkulosarbetet i de större städerna bli avsevärt lidande på

dess uppdelning på en massa distrikt med omkring 5,000 invånares storlek och

detta arbetes repartiserande med en hel del andra arbetsuppgifter. Styrelsen

ville därvid föreslå, att gränsen sänktes ned till städer med 20,000 invånare.

Den mellanliggande gruppen städer — upp till 20,000 invånare — hade tänkts

kunna få sin dispensärfråga ordnad enligt olika linjer, likaledes under provisoriet.

Yad dessa städer beträffade vill styrelsen som sin mening uttala, att

— ej blott under provisoriet — specialsköterskor i största möjliga utsträckning

finge tagas i användning jämväl i dem. Svårigheterna att erhålla för

dispensärarbetet heltidsanställda specialsköterskor ökade givetvis i omvänd

proportion med städernas storlek, men styrelsen ansåge, att allt vad som

kunde göras i detta syfte borde göras och att distriktssköterskorna endast i

sista hand anlitades för dispensärvården i städerna.

Yad i detta sammanhang särskilt angår tjänsteläkarnas i städerna ställning

till dispensärverksamheten, yttrar stadsläkarföreningens styrelse vidare:

Det föreliggande förslaget gåve exempel på splittringen i städernas medicinalförvaltning.

I de minsta städerna skulle sålunda angränsande provinsialläkardistrikts

tjänsteläkare direkt övertaga dispensärvården -— alltså ett

eminent socialhygieniskt arbete — och detta t. o. m. utan att stadens tjänsteläkare

på något sätt erhölle kännedom örn tillståndet och vad som förehades

i hans distrikt. Detta kunde uppenbarligen ej vara riktigt: så länge stadsläkartjänsterna

överhuvudtaget existerade, finge deras innehavare icke ställas

utanför mer eller mindre viktiga delar av tjänsteläkarverksamheten. Med

samma rätt som för de mindre städerna gällde det sagda de större städer,

där enahanda anordning föreslagits; alternativt föreslogs emellertid för

dessa städer, att »någon av stadens tjänsteläkare» anställdes som dispensärläkare,

men ingenstädes talades örn att detta uppdrag i regel borde

tilläggas den tjänsteläkare, som hade den allmänna hälsovården i övrigt örn

hand, eventuellt vid större städer, där annan dispensärläkare måste anställas,

att denne skulle hålla den främste tjänsteläkaren underkunnig örn sitt arbete.

Styrelsen ville understryka vikten av att vid dispensärvårdens ordnande

i städerna nu framförda synpunkter måtte vinna beaktande.

Svenska stadsförbundets styrelse —■ som enligt vad tidigare anmärkts

granskat förslaget ur den speciella synpunkten av dispensärfrågans ordnande

för städerna — finner statsmakternas ställningstagande i avseende å dispensärvården

helst böra anstå, till dess frågan örn en utsträckt distriktsvård

varit föremål för avgörande. Skulle utsträckt distriktsvård icke komma till

stånd, borde ifrågavarande städer inom ramen för kungörelsen i ämnet beredas

stadigvarande möjligheter till statsbidrag för sin dispensärvård. Skulle

emellertid vid beslut örn distriktsvårdens utsträckande det anses påkallat

att avvakta någon tids erfarenhet rörande verkningarna av detta beslut,

innan man definitivt löste frågan örn städernas dispensärvård, hade styrelsen

dock ingenting att invända mot de nu för städernas del föreslagna övergångsbestämmelserna.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott ger sin anslutning till förslaget

i denna punkt men uttalar önskemål, att i blivande dispensärkungörelse

klart utsäges, att till landstingsområdet hörande städer skola innefattas i

landstingets dispensärverksamhet.

En mera kritisk eller avvisande hållning kommer till synes i de uttalanden,

som innefattas i de yttranden, som avgivits av förste provinsialläkaren i Östergötlands

län och svenska sanatorieläkarföreningens styrelse. Den förre, som

påtalar förslagets vaga formulering i nu behandlade punkt, intager den ståndpunkten,

att frågan örn dispensärvårdens ordnande för de större och medelstora

städerna borde anstå, till dess distriktsvård genomförts även för dylika

städer. Svenska sanatorieläkarf öreningen erinrar örn förslagets provisoriska

karaktär men finner dock de föreslagna organisationsformerna för städerna

ej odelat lyckade. Lämpligast synes styrelsen vara, att i städerna dispensärer

av B-typ i regel bibehölles. Vöre städerna för små att ensamma utgöra särskilda

B-dispensärdistrikt, borde enligt styrelsens åsikt till dem läggas viss

del av kringliggande landsbygd.

Förste provinsialläkarna i Värmlands och Norrbottens län. framföra vissa

önskemål. Den förre ger sålunda uttryck för sin övertygelse, att städernas

särställning såväl beträffande tjänsteläkarbefattningar som i fråga örn

distrikts-dispensärvården borde upphöra samt städerna ingå i en för hela

riket — stad och landsbygd — likartad organisation, med den differentiering

allenast, som betingades av de alldeles särskilda förhållandena beträffande

befolkningens täthet etc. i städer. Den senare gör gällande, att distriktsvården

i medelstora och större städer, tillhörande landsting, borde organiseras

såsom för landsbygden. Nuvarande stadssjuksköterskor borde jämställas

med distriktssköterskorna och givas i huvudsak förebyggande hälsovårdsarbete.

Dispensärarbetet skulle övertagas av distriktssköterskorna.

Dessa distriktsdispensärer komme då under distriktsvården, varigenom enhetlighet

och kontinuitet i det förebyggande hälsovårdsarbetet kunde ernås.

Slutligen vill jag för fullständighetens skull erinra örn det förut återgivna

yttrandet av Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, vari hävdades, att

genom den av landstinget föreslagna anordningen av dispensärarbetet jämväl

städernas dispensärvård skulle bliva tillgodosedd.

Yad härefter angår de gjorda uttalandena rörande den punkt i förslaget,

som behandlar dispensärvårdens ledning, må till en början återgivas

vad härutinnan anförts örn den föreslagna bestämmelsen, att dispensärverksamheten

inom varje dispensärvårdsområde skall vara anordnad enligt

av medicinalstyrelsen godkänd plan.

Ett antal myndigheter — några förste provinsialläkare, Stockholms läns

landstings förvaltningsutskott samt länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens

län — framhålla därvid, att en ledande princip vid uppgörande av

dylik plan borde vara smidigheten och anpassningen efter de inom varje

landstingsområde rådande lokala förhållandena.

Dispensärledaren i Kopparbergs län anmärker, att mycket av framgången

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 85.

i det nya förslaget lomme att bero på huru dispensärarbetets detaljer lomme

att organiseras samt anför:

De anvisningar härom, som gåves i utlåtandet, vore i vissa avseenden ofullständiga.

Avsikten torde ha varit att giva viss frihet åt varierande lokala

önskemål vid avfattandet inom de olika dispensärområdena av planer och instruktioner,

som skulle underställas medicinalstyrelsens godkännande. Det

förefölle dock som örn en av medicinalstyrelsen utfärdad, för alla dispensärer

gällande plan för verksamhetens bedrivande bättre skulle kunna befrämja enhetlighet,

ändamålsenlig organisation och önskvärd arbetsintensitet. Till denna

plan kunde ju i de olika dispensär- respektive distriktsvårdsområdena göras

de tillägg, som påkallades av lokala förhållanden.

Jämväl förste provinsialläkaren i Kristianstads län ifrågasätter, om icke för

hela riket gällande normalbestämmelser — utöver förenämnda »plan» — borde

utarbetas med ledning av hittills vunnen erfarenhet.

De i förslaget i övrigt uppdragna riktlinjerna för dispensärvårdens ledning

hava i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran. Skaraborgs läns landstings

förvaltningsutskott anför sålunda:

Yad anginge frågan om ledningen av dispensärarbetet i länen, ansåge utskottet

i likhet med medicinalstyrelsen, att denna borde tillkomma landstingen,

vilkas huvudmannaskap för den med dispensärarbetet intimt sammanhängande

distriktsvården ytterligare hävdats genom författningen angående

statsbidrag till distriktsvård. Huruvida verksamheten borde liksom hittills

omhänderhavas av en särskild dispensärstyrelse eller örn den i stället borde

anförtros exempelvis åt distriktsvårdsstyrelsen torde lämpligen göras beroende

av lokala förhållanden. Därest man i visst län gått in för systemet med endast

A-dispensär och distriktsdispensärer, syntes dock praktiska skäl kräva, att ledningen

jämväl av dispensärarbetet anförtroddes antingen distriktsvårdsstyrelsen

eller eventuellt annat inom eller utom förvaltningsutskottet tillskapat

centralt länsorgan, som enhetligt handhade ledningen av all socialhygienisk

verksamhet inom länet.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner emellertid i hög grad betänkligt, att landstingen

genom förslaget åläggas ännu en ny uppgift.

Till de invändningar som i förevarande avseende anförts av länsstyrelsen i

Blekinge län återkommer jag i samband med behandling av yttrandena i den

del de avse de föreslagna statsbidragsgrunderna.

I några yttranden efterlysas — i analogi med vad som skett beträffande

distriktsvårdsstyrelse — föreskrifter örn dispensärstyrelses sammansättning.

Från åtskilliga håll förordas en sammanslagning av distriktsvårdsstyrelse

och dispensärstyrelse. Till stöd därför anföres, bland annat, att dessa båda

styrelsers arbetsuppgifter i åtskilliga punkter torde komma att sammanfalla.

I flera yttranden -— såsom i de av länsstyrelserna i Värmlands och Jämtlands

län samt svenska landstingsförbundets styrelse avgivna — understrykes

vidare det i förslaget av medicinalstyrelsen framförda önskemålet, att frågan

örn centralisering av den socialhygieniska verksamheten inom länen upptages

till prövning. Härom yttrar länsstyrelsen i Jämtlands län, att sammanhängande

frågor inom detta gebit tydligtvis borde samlas under enhetlig ledning, varvid

man dock icke borde gå så långt, att alla frågor rörande det hälsovårdande

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majus proposition nr 85.

arbetet förlädes under en enda styrelse. Det skulle nämligen då enligt länsstyrelsen

sannolikt stöta på stora svårigheter att såsom ledamöter i styrelsen

få personer med verkligt intresse för alla de mångskiftande frågor styrelsen

finge att handlägga, varjämte det läge nära till hands att antaga, att de ekonomiska

synpunkterna komme att dominera besluten.

Förslagets förord för landstings rätt att bestämma om och i vilken utsträckning

dispensärnämnder skulle vara verksamma samt att reglera desammas

uppgifter har vunnit anslutning av svenska landstingsförbundets styrelse.

Ett mera reserverat uttalande föreligger från centralstyrelsen för

Sveriges läkarförbund. Däri yttras bland annat:

I förslaget förutsättes, att det ej skulle vara obligatoriskt med särskilda

lokala dispensärnämnder. Måhända vore detta onödigt, eftersom det kunde

förutsättas, att landstingen icke utan starka skäl komme att avkoppla kommunernas

ekonomiska intresse för dispensärerna. Centralstyrelsen funne emellertid

skäl poängtera den betydelse för dispensärernas organisatoriska uppgifter,

som dessa nämnder åtminstone på många orter haft, samtidigt som de

genom sin intima kontakt med befolkningen bidragit till att öka dennas förståelse

för dispensärverksamheten och genom sin lokal- och personkännedom

varit läkare och sköterskor till stor hjälp i arbetet. Någon form av dispensärnämnder

torde alltså vara nödvändig på de håll, där medel för lokalt bruk

skulle förvaltas (för koloniverksamhet, understöd etc.). Det syntes lämpligt,

att man ej utan vidare avstode från dessa frivilliga medhjälpare i tuberkulosarbetet.

Liknande synpunkter anföras jämväl från några förste provinsialläkare.

I detta sammanhang må anmärkas, att Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott

— i fråga örn det lämpliga anordnandet av den statistiskt-registrerande

verksamhet, som enligt förslaget lagts på A-dispensärerna -— hävdar,

att vederbörande dispensärstyrelse borde äga föreskriva, att anmälningarna

rörande inträffade tuberkulosfall inom sjukvårdsområdet gjordes till en för

hela länet gemensam central och icke endast till vederbörande A-dispensär.

Särskilt i län med flera tuberkulossjukhus — anför utskottet — vore det av

vikt, att det centrala organet sattes i tillfälle att överblicka antituberkulosarbetets

bedrivande och att meddela anvisningar rörande vårdplatsernas disponerande,

när så erfordrades. -—- Länsstyrelsen i Västmanlands län anför vidare

härutinnan, att det ur statistisk synpunkt kunde vara lämpligt att äga ett centralt

register för länet men att detta endast komme att bliva fallet i de län,

där blott en A-dispensär funnes. Länsstyrelsen vore därför av den meningen,

att ytterligare uppsikt utöver den, som utövades av de lokala dispensärerna,

vilka hade de sjuka på nära håll, icke vore av nöden, då ju ledningen av dispensärverksamheten

inom varje landstingsområde skulle handhavas av ett landstings

centralorgan och icke av A-dispensärerna.

Vissa erinringar i avseende på frågan om dispensärernas personal

hava framkommit.

Svenska landstingsförbundets styrelse kritiserar det föreslagna förfarandet

vid tillsättande av dispensärläkare vid fristående A-dispensär. Såsom ett principiellt

riktigare förfarande föreslås av styrelsen, att läkare vid fristående

A-dispensär tillsättes i samma ordning som sanatorieläkare eller ock att lik
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majus proposition nr 85.

ilande tillsättningsprocedur komme i tillämpning som i fråga örn underläkare,

nämligen att dispensärstyrelse uppgjorde förslag å tre behöriga sökande och

därvid lämnade förord åt en, varefter medicinalstyrelsen hade att i vanlig ordning

företaga tillsättningsfrågan till avgörande.

Körande förslagets uttalande, att det vid vissa sanatorier kunde visa sig

erforderligt att — dock med sannolikhet endast i undantagsfall — anställa en

biträdande sanatorieläkare åt den av sanatorieläkartjänsten och dispensärarbetet

betungade sanatorieläkaren, förmenar dispensärledaren i Kopparbergs

län, att denna uppfattning måste förutsätta, att sanatorieläkartjänsten

gjordes till en bisyssla. Det förefölle tvivelaktigt, huruvida

sanatorieläkarna över huvud taget lämpligen kunde fungera såsom A-dispensärledare

i den utsträckning som föreslagits; i varje fall kunde detta icke ske utan

en förstärkning av sanatoriernas både läkar- och sköterskekrafter. Dispensärarbetet

vore säkerligen bäst betjänt med att även de till sanatorier förlagda

A-dispensärerna leddes av läkare, som helt och odelat ägnade sina krafter och

sitt intresse åt dispensärarbetet.

Uttryck för liknande uppfattning komma till synes i de av Västerbottens

läns landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundets styrelse

avgivna yttrandena.

önskemål örn utarbetande genom medicinalstyrelsens försorg av vägledande

normalinstruktion för dispensärvårdens befattningshavare hava framkommit

från, bland andra, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund och

svenska sanatorieläkarföreningens styrelse.

Yad härefter angår de med övergången till de nya dispensärformerna

förbundna spörsmålen uttalar svenska landstingsförbundets styrelse sin tillfredsställelse

över att i förslaget beaktats behovet av en särskild dispensärorganisation

för de svårast tuberkulosinfekterade länen. Styrelsen fortsätter:

Det vore att hoppas, att tack vare den kraft man med en dylik organisation

skulle kunna sätta in i tuberkuloskampen, man småningom skulle lyckas nedbringa

tuberkulosfrekvensen och därmed även kunna övergå till den andra

typen av dispensärer, nämligen distriktsdispensärer. Vid en dylik övergång

borde avgörandet enligt styrelsens mening tillkomma landstinget och icke

allenast, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, dess mening härom inhämtas,

över huvud taget syntes landstinget böra äga rätt, att även örn tuberkulosdödligheten

överstege den av medicinalstyrelsen angivna gränsen, övergå till

systemet med distriktsdispensärer, om ur andra synpunkter en dylik övergång

vore önskvärd.

Samma synpunkt i fråga örn landstingens ställning till frågan örn ny dispensärorganisation

hävdas av landstingens förvaltningsutskott i Skaraborgs och

Kopparbergs län. Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott framhåller

tillika önskvärdheten av att landstingen lämnas största möjliga medbestämmanderätt

vid avgörandet av frågan örn avveckling av B-dispensärerna.

Svenska provinsialläk^^öreningens styrelse finner ej skäl föreligga att

fördröja genomförandet av den nya organisationen på grund av dödlighetens

något större frekvens å vissa orter. Däremot vore styrelsen övertygad örn nödvändigheten

av en viss övergångstid, ävensom därom att lokala förhållanden i

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 85. 49

ett eller annat fall kunde motivera större eller mindre modifikationer i antituberkulosarbetets

allmänna organisation.

Jämväl från andra håll betonas angelägenheten av att övergången till den

nya organisationen — med beaktande av lokala förhållanden — göres så mjuk

som möjligt. Styrelsen för svenska nationalföreningen mot tuberkulos framhåller

särskilt vikten av att vid övergång beträffande viss landsdel från B-dispensärer

till distriktsdispensärer behovet att i särskilda fall, vilka icke torde

bli alltför sällsynta, bibehålla särskild dispensärsköterska vinner tillräckligt

beaktande.

Dispensärledaren i Kronobergs län, sanatorieläkaren J. O. Sundin, förordar

för länets vidkommande en etappvis och rayonvis skeende övergång till

distriktsdispensärer på det sätt, att vart och ett av de nuvarande dispensärdistrikten

på en gång i sin helhet upplöses samt ersättes av den nya organisationen

inom motsvarande delar av landstingsområdet. -—- En övergång i etapper

finner också förste provinsialläkaren i örebro län lämplig i detta län med

hänsyn till där snart pensionsmässig personal.

Svensk sjuksköterskeförening erinrar i detta sammanhang, att vid övergången

till en ny organisation hänsyn måste tagas till dispensärsköterskekåren,

i vilket avseende föreningen gör i huvudsak följande uttalande.

De dispensärsköterskor, som tjänstgjort i dispensärarbete 15—20 år och

som genom omorganisationen bli utan arbete, skulle i första hand beredas

plats i den omorganiserade dispensären som dispensärsköterskor. Skulle detta

ej vara möjligt och vederbörande ej ansåge sig kunna åtaga sig en distriktssköterskas

arbete, skulle hon erhålla förtidspension. Även skulle nuvarande

dispensärsköterskor, som miste sina befattningar, efter antalet tjänsteår äga

rätt välja på grund av omorganisationen uppkomna nya befattningar inom

sjukvårdsområdet, önskvärt vore att varje distrikts- och dispensärsköterska,

som berördes av respektive omorganisationer och som innehade en tjänstetid

av över 10 år inom något av ovannämnda områden, erhölle statsbidrag för

genomgående av erforderlig kompletteringskurs för sina nya arbetsuppgifter.

Dispensärledaren i Kopparbergs län anmärker — under erinran att vid

fullständig övergång till distriktsvård med enbart distriktsdispensärer de nuvarande

dispensärsköterskorna komme att antingen entledigas eller övertaga

befattning som distriktssköterskor — att dispensärsköterskorna i det senare

fallet komme att få sina löneförmåner kännbart reducerade, såvida ej något

tillägg för sådant fall kunde beviljas till den för distriktssköterskor fastställda

avlöningen.

I fråga örn de föreslagna statsbidragsgrunderna hava i åtskilliga

yttranden framkommit anmärkningar mot bestämmelsen, att statsbidrag

skall utgå »med högst hälften» av det belopp, som återstode, sedan sammanlagda

beloppet av de till statsbidrag berättigade utgifterna minskats

med summan av influtna övriga bidrag. Av länsstyrelserna i Älvsborgs

och Kopparbergs län samt av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

och svenska sanatorieläkarför eningens styrelse understrykes önskvärdheten av

att statens andel i kostnaderna för dispensärverksamhetens bestridande

fixerades till hälften — alltså ej högst hälften — av angivna belopp, bland

Bihang till riksdagens protokoll 1987. 1 sami. Nr 85. 88 37 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 8ö.

annat av det skäl, att landstingen för undvikande av svårigheter vid budgetberäkningarna

skulle kunna med visshet beräkna statens andel för de angivna

utgifternas täckande.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Gotlands län i anslutning till samma bestämmelse,

att då man i förslaget utginge från att mycket avsevärda belopp

fortfarande vore att påräkna genom gåvor från allmänheten, försiktigheten

kanske borde bjuda att icke räkna med så stor enskild offervillighet som hittills,

sedan stat och landsting övertagit det huvudsakliga ansvaret för dispensärverksamheten.

En liknande uppfattning företrädes av länsstyrelsen i Västmanlands län

och statskontoret.

Den principiellt avvisande hållning till förslaget, som kan utläsas i det av

länsstyrelsen i Blekinge län avgivna yttrandet — tidigare i skilda sammanhang

omnämnt — har en av sina väsentligaste anledningar i den kritik, som i

gemensamt utlåtande av landstingets förvaltningsutskott i länet och länets

tuberkulosförening riktats mot, bland annat, förenämnda grunder för statsbidrags

utgående. Härom anföres i huvudsak följande.

Huvudman för dispensärväsendet, d. v. s. överhuvud berättigad att uppbära

statsbidrag, skulle enligt förslaget vara allenast landsting. Enligt förslaget

skulle vidare statsbidrag — av medicinalstyrelsen föreslaget som regel

till 50 procent — ej såsom nu beräknas på hela det belopp, vartill de utgifter,

som i förevarande avseende överhuvud finge tagas i betraktande, sammanlagt

uppginge, utan endast på den del av detta belopp, som återstode, sedan beloppet

minskats med summan av under året till bestridande av dessa utgifter

influtna övriga bidrag och gåvor. Det kunde konstateras, att medicinalstyrelsen

vid utformandet av dessa bestämmelser ej tagit nödig hänsyn till vissa i

Blekinge rådande särskilda förhållanden samt att till följd härav ett förverkligande

av förslaget skulle i de avseenden, varom nu vore fråga, försätta

Blekinge och dess landsting i en långt sämre ställning än för närvarande.

Huvudman för dispensärverksamheten i Blekinge vore sedan gammalt Blekinge

läns förening mot tuberkulos, som hittills helt omhänderhaft dispensärverksamheten

inom länet, vartill landstinget ej alls behövt bidraga. Denna för det

skattetyngda länet lyckliga anordning hade möjliggjorts därigenom, att föreningen

till sitt förfogande för ändamålet haft bland annat dels ränteavkastningen

på J. Ingmanssonska dispensärfonden — de senaste åren omkring

23,000 kronor om året — dels årliga kommunala bidrag på omkring 4,000

kronor örn året och sparbanksbidrag på omkring 500 kronor, dels medlemsavgifter

på omkring 1,150 kronor årligen. Såsom huvudman för dispensärväsendet

hade föreningen därjämte efter samma grunder som huvudmännen

i andra län — i regel landstingen — uppburit bidrag dels av staten och dels

av svenska nationalföreningen mot tuberkulos. Genom föreskrifterna att statsbidrag

för ändamålet skulle utgå endast till landsting samt att vid bestämmandet

av bidragets storlek skulle tillämpas nyssnämnda nya grunder, skulle

statens bidrag till dispensärväsendet i Blekinge komma att nedgå till ett

minimum icke blott i förhållande till det nuvarande statsbidraget utan även

och främst i förhållande till motsvarande bidrag till andra län. Med hänsyn

till den ofördelaktiga ställning med avseende å tuberkulosens utbredning,

som länet intoge, samt länets i stort sett fattiga befolkning och höga skattetryck

måste antagas, att denna för länet synnerligen olyckliga följd av förslaget

helt förbisetts av medicinalstyrelsen. För detta antagandes riktighet

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majus proposition nr 85.

torde föreligga desto större skäl, som medicinalstyrelsen på annat sätt visat

sin önskan att verksamt stödja arbetet för tuberkulosens bekämpande i

Blekinge.

Det borde i detta sammanhang tilläggas, att, när Ingmansson bildade sin

storartade donationsfond till dispensärväsendets fromma inom Blekinge, han,

enligt vad man med visshet visste, just därmed hade velat bidraga till lättande

i någon mån av skattetrycket i Blekinge. Hade donator kunnat ana, att hans

donation genom en bestämmelse av angiven art skulle bliva en gåva, som i

framtiden skulle få till följd en mycket avsevärd nedskärning av statsbidragets

storlek, torde man kunna taga för visst, att han i sitt donationsbrev meddelat

bestämmelser i syfte att förhindra en dylik konsekvens eller förordnat, att

donationen under nämnda förutsättning skolat användas för annat ändamål

än dispensärvårdens befrämjande. På grund av vad nu sagts borde framställas

som en oeftergivlig fordran, att förslaget ändrades så, att landstinget hade

möjlighet att helt och oavkortat draga den nytta av Ingmanssonska donationsfonden,

vilken donator avsett med sin gåva, samt tillgodogöra sig även andra

frivilliga bidrag. Hur en dylik ändring borde utformas, kunde icke närmare

angivas. Det förefölle emellertid, som örn den rätta vägen skulle vara, att där

särskilda förhållanden därtill föranledde, även annan än landsting skulle

kunna vara huvudman för dispensärvården inom visst län, och dels det påtalade

förslaget örn avdrag för lokala gåvor och bidrag bortfölle. Det principiellt

riktiga syntes vara, att kostnaderna för dispensärväsendet efter viss

bestämd fördelningsgrund bestredes — frånsett eventuella bidrag från nationalföreningen

— av staten, å ena, och med anlitande av lokala bidrag, å andra

sidan, samt att frågan om hur dessa lokala bidrag uppbringades — genom

anslag av landstinget eller kommuner, genom donationer eller på annat sätt

— ej finge någon som helst inverkan på statsbidragets storlek.

Jämväl beträffande de med kostnaderna för den föreslagna

organisationen sammanhängande spörsmålen hava erinringar i olika

hänseenden framställts.

Från åtskilliga håll — däribland länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens

län, vissa förste provinsialläkare, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund,

svenska sanatorieläkarföreningens styrelse och styrelsen för svenska

nationalföreningen mot tuberkulos — framhålles, att löneförmånerna

till dispensärläkare vid fristående A-dispensär beräknats

för lågt. Såsom motiv för en höjning därutinnan anföres dels betydelsen

av att till ledare för de ifrågavarande dispensärerna kunde påräknas

väl kvalificerade läkare, som ägnade sitt huvudintresse åt dispensärarbetet,

dels vikten av att undvika täta ombyten av befattningshavare på dessa poster.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anmärker, att det föreslagna läkar

arvodet understiger vad vissa förste sanatorieläkare hava i fasta förmåner.

Vissa av de angivna myndigheterna föreslå arvodet beräknat med dels årligt

arvode, dels ersättning per prestation. Vidare betonas från vissa håll, att

läkarna vid de fristående A-dispensärerna borde garanteras rätt att på andra

tider än dispensärmottagningen ha enskild mottagning på A dispensären.

Erinringar hava även framställts mot den föreslagna beräkningen av

arvode för utförda röntgenundersökningar åt dispensärläkare

vid anslutna A-dispensärer.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Sålunda anför Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott i denna del

följande.

Utskottet ville framhålla, att de föreslagna arvodena till A-dispensärernas

läkare, 10 kronor per röntgenundersökning, borde utbytas mot fasta arvoden.

Skedde detta ej, måste det beräknade totalarvodet, 5,000 kronor per läkare,

betydligt höjas. Enligt berättelserna för år 1934 utfördes av länets olika

dispensärläkare följande antal röntgenundersökningar: 807, 652, 451, 2,168 och

570, och då undersökningarnas antal icke kunde förväntas minskas, komme

kostnaderna att bliva avsevärt högre än de av medicinalstyrelsen beräknade.

Det föreslagna arvodet per undersökning, 10 kronor, måste dock anses alltför

högt, särskilt örn det toges i betraktande, att det stora flertalet läkare vid Adispensärerna

innehade denna befattning vid sidan av tjänst såsom sanatoneläkare

och det dessutom i utlåtandet förutsattes, att i vissa fall en för

stärkning av sanatoriernas läkarpersonal kunde bliva nödvändig genom den

föreslagna anordningen. Utskottet skulle vilja föreslå, att fasta arvoden, beräknade

efter 5 kronor per röntgenundersökning enligt medeltalet för vissa år

och med lämpligt tillägg för med tjänsten förenade skriv- och registreringsgöromål,

borde fastställas.

Svenska sanatorieläkarföreningens styrelse gör härom följande uttalande.

Under det att förslaget för läkarne vid de fristående A-dispensärerna upptoge

fast arvode, beräknades gottgörelsen åt läkaren vid till sanatorier förlagda

A-dispensärer efter antalet röntgenfotograferingar. Dessas antal angavs

till i medeltal 500 per år, vilket antal säkerligen vore väl lågt beräknat, örn

spaningsarbetet skulle tänkas bliva bedrivet med önskvärd intensitet. Det

syntes ock oegentligt att helt basera ersättningen på röntgenundersökningarna,

då arbetet omfattade åtskilligt annat både medicinskt, organisatoriskt och statistiskt

arbete. Detta arbete borde i någon män honoreras. Det syntes därför

styrelsen riktigast, att antingen ett fast arvode bestämdes för det hela eller

ock ett mindre fast arvode jämte ersättning per prestation.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund frågar sig, varför sanatorie

läkare, som fungerar som A-dispensärläkare, skulle ha ersättning per röntgenundersökning,

under det fristående A-dispensärläkare skulle ha fast arvode,

och ifrågasätter lämpligheten av att en läkare av den förra kategorien genom

stegring av röntgenundersökningarnas antal skulle kunna bereda sig större

arvode än läkare av den senare kategorien.

Beträffande nu berörda arvodesfrågor åt läkare vid A-dispensärerna finner

svenska landstingsförbundets styrelse anledning framhålla, att de angivna

arvodena endast kunde anses som ungefärliga och att det självfallet borde tillkomma

respektive landsting att för dessa läkare liksom i fråga örn övriga vid

deras öppna och slutna sjukvård anställda läkare bestämma de löneförmåner,

som i varje särskilt fall skulle utgå.

I ett av mig tidigare anfört uttalande av dispensärledaren i Kopparbergs

län har givits uttryck för behovet av personalförstärkning — utöver vad förslaget

synes förutsätta -— vid de anslutna A-dispensärerna. Samma synpunkt

betonas jämväl av några förste provinsialläkare. Förste provinsialläkaren i

Norrbottens län ifrågasätter, örn vid en intensifiering av antituberkulosarbetet

med därmed följande starka ökning av undersökningarnas antal sanatorieläkarna

jämte sin egen krävande sjukhustjänst även kunna bära den arbets
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

börda en A-dispensär utgör. Därvid erinras emellertid, att i län med utbredd

tuberkulossjuklighet en undersökningsfrekvens av 500 röntgenundersökningar

per år i och för sig väl kunde medge en kombination av sanatorieläkare och

A-dispensärläkare. Vid en strävan efter utvidgning av dispensärarbetet

visade den riktiga lösningen emellertid hän mot anlitande såsom regel av fristående

A-dispensärer. Förste provinsialläkaren i Östergötlands län hävdar,

att sjukhusläkaren skulle ägna huvuddelen av sin tid och arbetskraft åt det

sjukhus han vore satt att sköta. Att möta de stegrade anspråken med att

ropa på förstärkta läkarkrafter vid sjukhusen syntes i längden ej kunna

fortgå.

Svensk sjuksköterskeförening erinrar, att i förslaget räknats med att vid

ansluten A-dispensär redan befintlig anstaltssköterska skulle tjänstgöra som

A-dispensärsköterska. Föreningen gör därvid gällande, att med de

arbetsuppgifter som redan nu ålåge anstaltssköterskorna borde en särskild

dispensärsköterska anställas vid dessa dispensärer, detta så mycket mer som

av förslaget framginge, att A-dispensär skulle, där så befunnes lämpligt, även

kunna fullgöra B-dispensärs uppgift för visst område, där A-dispensär vore

förlagd.

I fråga örn det till i medeltal fyra rum beräknade lokalutrymmet vid fristående

A-dispensär göres i uttalanden av förste provinsialläkaren i Stockholms län och

landstingets förvaltningsutskott i länet den erinran, att förutom rum och kök

för sköterskan erfordrades ytterligare sex rum, nämligen väntrum, avklädningsrum,

undersökningsrum, röntgenrum stort nog jämväl för halsundersökningar,

framkallningsrum samt expeditionsrum med arkiv.

I åtskilliga yttranden — bland dem centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

och svenska sanatorieläkarföreningens styrelse — har slutligen uttalats

förmodan, att det beräknade antalet A-dispensärer skulle komma att visa sig

otillräckligt.

Körande det för läkare vid distriktsdispensär föreslagna

arvodet har i yttrandena en allmän åsikt framkommit, att detta arvode vore

beräknat i underkant. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund betecknar detsamma

som orimligt samt förordar bestämmelser örn fast arvode, beräknat efter

vederbörande dispensärdistrikts storlek och tuberkulosfrekvens samt därutöver

ersättning per prestation, exempelvis efter provinsialläkartaxan. Dock

anser centralstyrelsen samtidigt skäl föreligga för någon form av begränsning

av större inkomster från dispensärverksamheten; detta skulle för övrigt gälla

samtliga läkare inom dispensärorganisationen Förste provinsialläkaren i

Norrbottens län upplyser i detta hänseende, att enligt statistik för år 1933 provinsialläkarna

i Norrbotten för dispensärarbetet uppburit i genomsnitt 1,300

kronor — samt att till sanatorieläkaren samma år utgått 11,500 kronor för

undersökningar och annat dispensärarbete. Arvodet förmenades —- enligt

detta uttalande — lämpligen böra utgå med viss fast del samt ersättning per

undersökning.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott påpekar, att vid bedömande

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majus proposition nr 85.

av kostnaderna för distriktsdispensär hänsyn även borde tagas till att vederbörande

dispensärläkare skulle hålla lokal för mottagningarna.

Jämväl i övrigt hava framställts yttranden eller önskemål av beskaffenhet

att böra anföras i detta sammanhang.

Bestämmelser örn, statsbidrag till resor lill A-dispensär efterlysas av länsstyrelsen

i Uppsala län, förste provinsialläkarna i Östergötlands och Hallands

län, dispensärledaren i Norrbottens län, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund,

svenska provinsialläkarföreningens styrelse, svensk sjuksköterskeförening

och statskontoret. Därvid framhålles, bland annat, att örn A-dispensären

skulle få avsedd betydelse för uppspårande av tidiga tuberkulosfall, syntes det

böra undersökas, huruvida icke bidrag till dylika resor borde beräknas. Svensk

sjuksköterskeförening betonar, att detta önskemål bleve mera utpräglat i sådana

landstingsområden, där endast A-dispensär bomme att finnas, kanske på

långt avstånd från den plats, där vederbörande tuberkulosundersökte hade

sin bostad.

Frågan örn bemedlades rätt till kostnadsfri undersökning vid dispensär har

i åtskilliga yttranden upptagits till behandling. Centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund förordar, att åtgärder, som vidtagas i det allmännas intresse,

bliva kostnadsfria för alla, under det åtgärder, som till väsentlig del tjäna

den enskildes sjukvårdsintresse, ersättas av bemedlade. Den första undersökningen

— innan tuberkulos konstaterats — borde måhända tillhöra

den förra klassen. Senare undersökningar å tuberkulossjuk torde däremot

även av den sjuke själv uppfattas som ett eget individuellt sjukvårdsintresse

och därför, örn han är bemedlad, böra ersättas av honom enligt taxa.

Här må slutligen anmärkas, att styrelsen för svenska nationalföreningen

mot tuberkulos bekräftar sin beredvillighet att, tills vidare och i den mån föreningens

resurser det medgiva, lämna bidrag till dispensärverksamheten i

landet i den utsträckning, som förslaget förutsätter.

Departementschefen.

Medicinalstyrelsens framställning giver vid handen, att tuberkulosen i vårt

land, att döma av de åberopade siffrorna för tuberkulosdödligheten, är stadd

i en glädjande tillbakagång. Denna tillbakagång visar för den senaste fem

årsperiod, för vilken statistiskt material är tillgängligt, en fortskridande tendens.

Föreliggande uppgifter rörande tuberkulosdödligheten i Sverige under

tiden från och med 1911 till och med 1935 — siffrorna för 1934 och 1935 äro

preliminära — utvisa sålunda, att dödstalet för år 1935 varit det hittills lägsta,

uppgående till 0.94 på 1,000 invånare mot I.02 för år 1934. Antalet dödsfall

uppgick år 1934 till 6,317 men stannade år 1935 vid 5,882. En jämförelse

mellan de båda femårsperioderna 1911-—1915 och 1931—1935 ådagalägger

vidare en nedgång av hela tuberkulosdödligheten med 44.3 procent. Minskningen

är för städerna avsevärt större än för landsbygden, nämligen respektive

54.6 procent och 39.9 procent. Den största minskningen kommer på

Södermanlands län med 57.3 procent, den minsta på Gotlands län med 21.1

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majus proposition nr 85.

procent. Det absoluta antalet döda i tuberkulos utgjorde för den förstnämnda

femårsperioden i medeltal 10,891 och för den senare 6,689 årligen.

För närmare kännedom örn relativiteten i dödlighetssiffrorna för de berörda

perioderna hänvisar jag tili en tabellarisk översikt över tuberkulosdödlighetens

förändring inom länen, vilken såsom bilaga 3. torde få fogas till detta

protokoll.

Till den sålunda konstaterade nedgången i tuberkulosdödligheten under

det sist tilländalupna kvartsseklet — sannolikt jämväl åtföljd av en nedgång

i sjukdomsfrekvensen -—- hava åtskilliga faktorer medverkat. Allmänt

kan man sålunda peka på den stigande upplysningen, de förbättrade

hygieniska förhållandena och den höjda levnadsstandarden; även till sin

art°ännu ej fullt utredda biologiska faktorer torde hava bidragit. I hög grad

betydelsefulla äro förvisso de direkt mot tuberkulosen riktade åtgärderna,

den aktiva tuberkuloskampen, till vilken, förutom i första hand beredande

av vårdplatser vid sanatorier och andra sjukvårdsanstalter, jämväl dispensärvården

hänför sig.

Att denna vårdform uppvisat gynnsamma resultat torde vara en allmänt

omfattad mening bland dem, som i en eller annan egenskap haft att aktivt

medverka vid densamma. Det finnes under sådana förhallanden all anledning

att fullfölja denna under en lång följd av år bedrivna verksamhet. Därmed

har samtidigt betonats, att den aktuella frågeställningen icke är den,

huruvida dispensärverksamheten bör bibehållas som ett led i tuberkuloskampen,

utan endast den, huru för denna verksamhet skola kunna skapas förutsättningar

för en erfarenhetsmässigt betingad rationalisering och effektivisering.

Vissa tecken synas angiva, att den nuvarande dispensärorganisationen icke

är tillfyllest. Vad som framför allt brister i organisationen är, att lätt tillgång

till sakkunnigt utförda undersökningar medels röntgen och övriga specialmetoder

icke finnes för alla dispensärer. Det må villigt erkännas, att vissa

landsting gjort erkännansvärda försök att tillgodose detta behov, men det

kan ännu icke med fog sägas, att röntgenundersökning blivit en lättillgänglig

allmän egendom för hela dispensärarbetet.

Med hänsyn till det livliga och fruktbärande arbete, som för närvarande

pågår inom tuberkulosforskningen, är det även ett önskemål, att ett ökat antal

specialutbildade läkare knytes till dispensärarbetet.

Antalet årligen nyupptäckta tuberkulosfall motsvarar helt säkert icke på

långt när hela verkliga antalet insjuknade. En tidig diagnos innebär alltid folden

sjuke större möjligheter till läkning än en upptäckt i mera framskridet

skede. Ett icke obetydligt antal av de fall, som uppdagats, har befunnits i

sent och för behandling föga mottagligt stadium.

Tuberkulosforskningens framsteg under de senare åren lia också ställt dispensärerna

inför åtminstone delvis nya uppgifter, för vilka de icke äro tillräckligt

rustade. Enligt sakkunskapens vittnesbörd framträda åtskilliga allvarliga

fall antingen med för den insjuknade knappast märkbara symtom eller

med symtom, som snarast ange en akut infektion av övergående natur och

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majit» proposition nr 85.

vilkas samband med en begynnande tuberkulos icke utan stor erfarenhet låter

sig påvisa. Oftast har härvid en röntgenundersökning visat sig oundgänglig.

Det sagda gäller även örn en del försämringar av äldre tuberkulosfall.

Erfarenheterna från senare tid — särskilt på grundval av de iakttagelser som

gjorts vid de genom nationalföreningen mot tuberkulos understödda tuberkulosundersökningarna

av vissa yrkesgrupper — ha visat, att först på nämnda

väg tuberkulos kunnat konstateras hos ett stort antal personer, å vilka med

anlitande av vanliga undersökningsmetoder några symtom av denna sjukdom

icke framträtt. Vid nyligen företagna undersökningar bland typograf- och

busspersonal i Stockholm — varvid röntgen anlitades i samtliga fall — befanns,

att i icke mindre än 75 procent av samtliga de konstaterade sjukdomsfallen

utslaget i fråga örn förekomsten av tuberkulos gavs genom röntgenfotograferingen.

Liknande erfarenheter lära hava gjorts vid tidigare massundersökningar

av studenter.

Förhållanden av angivna art synas mig ägnade att med synnerlig skärpa

framhäva nödvändigheten av att dispensärvården utrustas med förbättrade tekniska

resurser och för anlitande av desamma speciellt utbildad och sakkunnig

personal. Med utgångspunkt härifrån böra utvägar kunna öppnas för ett aktualiserande

av de i skilda sammanhang framhävda önskemålen örn ökande av

dispensärernas förmåga att ställa tidiga och riktiga diagnoser, och därmed

för förverkligande av det mål, som för tuberkuloskampen bör uppställas: uppspårande

av varje förefintlig smittkälla av tuberkulos karaktär.

Det är mot bakgrunden av nu anförda förhållanden, som medicinalstyrelsens

förslag bör bedömas. Kravet på en tidig och säker diagnos har därvid

beaktats genom uppslaget att inom varje sjukvårdsområde inrätta ett lämpligt

antal centrala dispensärer, av styrelsen benämnda A-dispensärer, vilka

skola utrustas med fullständig röntgeninstallation och ställas under ledning

av läkare med sakkunskap i såväl allmän tuberkulosvård som röntgenteknik.

Allt efter de lokala förhållandena skola dessa centraldispensärer kunna förläggas

till sanatorier eller upprättas fristående utan direkt samband med

sjukvårdsanstalt. Den diagnostiska verksamheten avses vara A-dispensärens

huvuduppgift. Vid dem skall ock bedrivas en statistiskt-registrerande verksamhet

rörande tuberkulossjukligheten inom området. Ett intimt samarbete

skall vidare etableras mellan de centrala och de lokala dispensärerna samt

med läkarna inom området och med sjukvårdsanstalterna. Familjeundersökningar

ävensom mass- och gruppundersökningar skola därjämte utföras genom

A-dispensärerna, den senare kategorien undersökningar dock endast i begränsad

omfattning, då i detta avseende förutsatts, att nationalföreningen

mot tuberkulos alltjämt biträder med anordnande av sådana. Vissa initiativ

tänkas vidare utgå från A-dispensärerna; de skola exempelvis kunna inkalla

tuberkulossjuka och deras familjer till röntgenkontroll samt låta vissa patienter

undergå förnyad kontroll, allt i samförstånd med lokaldispensärernas läkare.

Anordnandet av sådana centraldispensärer utgör en påbyggnad av den nuvarande

organisationen och kan betraktas som det reellt och principiellt viktigaste

ledet i medicinalstyrelsens förslag. Vid sidan av dessa skulle finnas

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

särskilda lokala dispensärer under ledning av vederbörande provinsialläkare.

Enligt det föreliggande förslaget skola sistnämnda dispensärer vara av två

slag, dels B-dispensärer — motsvarande den nu allmänna typen av dispensärer

— med särskild dispensärsköterska, dels ock distriktsdispensärer, vid vilka

dispensärsköterska ersättes av distriktssköterska i anslutning till den allmänna

planläggningen av 1935 års distriktsvårdsreform. I övrigt skola arbetsuppgifterna

för de båda nämnda slagen av lokala dispensärer i det stora hela

vara desamma. Frågan örn B-dispensärernas bibehållande tillsvidare skall bedömas

ur synpunkten av tuberkulosens frekvens. Å medicinalstyrelsen skall

ankomma att efter vederbörande landstings hörande bestämma, när inom ett

område, som anslutit sig till den nya distriktsvårdsorganisationen, B-dispensärerna

skola upphöra.

I stort sett synes mig det framlagda förslaget, örn vars grundlinjer jag

velat erinra, innefatta en lycklig lösning till förverkligande av de nyss angivna

kraven på omläggningen av dispensärarbetet. Förslaget synes mig ock

ägnat att utan eftergivande av dessa krav möjliggöra en smidig anpassning

efter de inom de olika områdena växlande förhållandena. Det är ur dessa

synpunkter att beklaga, att den föreliggande utredningen i ämnet icke kan

lämpligen läggas till grund för en hela riket överspännande organisation av

dispensärvården. Jag bortser här från det förhållandet, att utredningen uteslutit

de städer, som icke deltaga i landsting och som redan under nuvarande

förhållanden äro undantagna från den statsunderstödda dispensärvården.

Ifrågavarande städer kunna nämligen ■— på sätt förutsattes vid tillkomsten

(1914) av den första dispensärkungörelsen —- antagas hava tillräckliga resurser

att utan statligt stöd tillgodose sin dispensärvård på ett enligt nutida krav

fullt tillfredsställande sätt. Jag åsyftar i stället det förhållandet, att städer

med invånarantal över 5,000 alltjämt äro ställda utanför distriktsvårdsorganisationen.

Beträffande dessa städers inordnande i organisationen har medicinalstyrelsen

först helt nyligen avgivit förslag. Då sagda förslag måste

underkastas ytterligare beredning, som icke kan slutföras inom den närmaste

tiden, ser jag mig nödsakad, med hänsyn till sambandet mellan distriktsoch

dispensärvården, att i fråga örn nämnda städer nu begränsa mig till provisoriska

anordningar, i väsentlig anslutning till vad av medicinalstyrelsen förordats.

Jag övergår härefter till en prövning av förslagets olika delar och skall därvid

uppmärksamma de väsentliga erinringar mot detsamma, som vid remissbehandlingen

framkommit.

Vidkommande till en början de i förslaget använda beteckningarna synas

mig skäl föreligga att, i enlighet med vad som från flera håll uttalats, utbyta

beteckningen A-dispensär mot förslagsvis centraldispensär, vilken

beteckning särskilt framhäver ifrågavarande dispensärers ställning inom organisationen.

I analogi härmed synas mig de lokala dispensärerna lämpligen

böra rubriceras distriktsdispensärer, av vilka jag i likhet med medicinalstyrelsen

vill urskilja två typer, typ I, motsvarande styrelsens distriktsdispensär,

och typ II, motsvarande styrelsens B-dispensär.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

I fråga om den föreslagna organisationen av centraldispensärerna ansluter

jag mig till de synpunkter, som i förslaget anförts till förmån för desammas

inrättande, såsom regel, i anknytning till sanatorier. För denna ståndpunkt

synas mig tala i första hand ekonomiska skäl — dessa centraldispensärer skulle

därigenom ställa sig mindre kostsamma i såväl anläggning som drift -— men

även praktiska fördelar i övrigt. Härvid förutsätter jag givetvis, att tillgången

på läkare vid sanatorierna blir tillräcklig, så att dispensärverksamheten icke

länder till förfång för sanatoriernas ordinarie arbete. Å andra sidan torde

icke kunna bestridas, att inom vissa landstingsområden på grund av lokala

eller andra förhållanden jämväl fristående centraldispensärer äro av behovet

påkallade. Det torde böra ankomma på medicinalstyrelsen att i samband med

godkännande av de planer, som enligt förslaget skola upprättas för dispensärarbetet

inom de olika sjukvårdsområdena, tillse, att den för varje område

lämpligaste organisationen kommer till stånd, under skäligt beaktande av

förefintliga önskemål.

Erinringar av den innebörd, som vid remissbehandlingen av medicinalstyrelsens

tidigare förslag om distriktsvårdens omorganisation framkommit

rörande befarade brister i dispensärarbetets effektivitet genom distriktssköterskornas

ersättande med dispensärsköterskor, hava även nu anförts. Efter

statsmakternas principiella ställningstagande i denna omstridda fråga saknar

jag anledning att uppehålla mig vid spörsmålet. Jag vill emellertid betona, att

nu förevarande förslag icke åsyftar att stadga obligatoriskt anordnande av

distriktsdispensärer av typ I; förslaget har i stället i betydande mån beaktat

de för de olika landstingsområdena speciella förhållandena, såsom tuberkulosfrekvens,

distriktsvårdens utbyggnad o. s. v.

Beträffande de frågor, som hava samband med centraldispensärernas förhållande

till distriktsdispensärerna och sjukvårdsanstalterna, den inre organisationen

av dispensärerna m. m., biträder jag i huvudsak förslaget. Då

förslaget förutsätter, att verksamheten inom de olika dispensärvårdsområdena

skall vara anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan,

anser jag mig emellertid böra framhålla vikten av att styrelsen i all rimlig

utsträckning beaktar lokala önskemål. Lämpligt synes mig därvid vara, att,

såsom från några håll påyrkats, styrelsen tillhandahåller en normalplan för

dispensärverksamhetens bedrivande.

I förevarande sammanhang hava tillika framställts vissa önskemål av mera

allmän innebörd. Sålunda har hävdats vikten av anmälningsplikt rörande inträffade

tuberkulosfall. Krav på skyldighet för tuberkulossjuk och dennes

omgivning att låta undersöka respektive behandla eller isolera sig har därjämte

gjort sig förnummet. Yad sålunda anförts förtjänar utan tvivel beaktande.

Till dessa och närbesläktade frågor torde jag emellertid få anledning

att återkomma vid prövningen av det förslag till tuberkuloslag, som

under loppet av innevarande år kan förväntas komma att föreligga.

Av mitt i det föregående gjorda uttalande rörande frågan om dispensärvårdens

ordnande i de till landsting anslutna städerna med invånarantal över

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Majus proposition nr 85.

5,000 framgår, att jag funnit mig nödsakad att under förhandenvarande förhållanden

räkna med allenast ett provisoriskt ordnande av dispensärvården i dessa

städer. Beträffande utformandet av provisoriet har medicinalstyrelsen anvisat

skilda vägar. Yad härutinnan anförts i fråga örn städer med invånarantal

överstigande 25,000 synes mig kunna innebära en acceptabel lösning. Däremot

erbjuder det större vanskligheter att finna tillfredsställande former för

vårdbehovets tillgodoseende inom de städer, vilkas invånarantal ligger mellan

5,000 och 25,000. De alternativ, som härutinnan av medicinalstyrelsen angivits,

torde få anses acceptabla, även örn jämväl andra sätt för frågans

lösning måhända kunna övervägas. Att nu taga bestämd ståndpunkt härtill

lärer icke vara görligt med hänsyn till de växlande lokala förhållandena

såväl inom de ifrågavarande städerna som landstingsområdena i övrigt. Jag

inskränker mig i denna del till att framhålla vikten av att vederbörande landsting

vid avgivandet av förslag till plan för dispensärverksamheten inom området

söker tillgodose önskemålen från de i landstingsområdet ingående städer,

varom i detta sammanhang är fråga. Genom en dylik samverkan torde nödiga

utgångspunkter erhållas för ordnande av de nämnda städernas dispensärvård

på det i varje fall mest ändamålsenliga sätt.

Yad medicinalstyrelsen föreslagit i fråga örn huvudmannaskapet

och dispensärvårdens ledning synes mig kunna godtagas. Huvudmannaskapet

bör sålunda liksom vid distriktsvården tillkomma landstingen.

Ledningen av dispensärverksamheten inom varje dispensärvårdsområde torde

normalt böra handhavas av samma organ, åt vilket inom landstingsområdet

distriktsvården anförtrotts. Där önskemål i sådan riktning göra sig gällande

lär dock särskild dispensärstyrelse jämväl kunna ifrågakomma. Emellertid

vill jag även i detta sammanhang betona, att det obestridligen förefintliga behovet

av ett enhetligt centralorgan för landstingens omfattande verksamhet på

hälso- och sjukvårdens områden inom en snar framtid måste tillgodoses. De nu

förordade åtgärderna för ledningens ordnande lära sålunda få betraktas såsom

provisoriska. I landstingens hand bör ock läggas att bestämma, örn och

i vilken utsträckning dispensärnämnder skola vara verksamma ävensom att

närmare reglera de uppgifter, som skola tillkomma dessa nämnder.

De av medicinalstyrelsen sammanfattningsvis gjorda uttalandena rörande

dispensär ernas personal — innefattande bland annat förslag örn

rätt för läkare vid fristående centraldispensär att tillgodoräkna sjukhusår

samt örn tillsättningen av läkare vid centraldispensärerna — synas mig i huvudsak

kunna läggas till grund för de bestämmelser, som vid bifall till förevarande

förslag böra meddelas. Med hänsyn till framställd erinran torde dock försiktigheten

bjuda, att läkare vid fristående centraldispensär förordnas allenast

för en femårsperiod.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att olika omständigheter och förhållanden

böra bliva bestämmande vid avgörandet av frågan var distriktsdispensärer

i nuvarande form borde bibehållas och var de borde avvecklas. En viktig

sådan omständighet vore tuberkulosdödligheten. I detta avseende har upp
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

ställts som norm, att inom landstingsområden, där tuberkulosdödligheten

genomsnittligt under senaste femårsperiod hållit sig under 1 promille eller ej

nämnvärt överskridit denna siffra, en omläggning och förändring av dispensärarbetet

vore befogad. Vidare har pekats på den nuvarande ojämna fördelningen

av distriktssköterskor inom de olika landstingsområdena, och slutligen har

hänvisats till geografiska och kommunikationsförhållanden. Förslaget lämnar

därjämte frihet för sådana landstingsområden, vilkas nuvarande dispensärorganisation

enligt vunnen erfarenhet visat sig lämplig och effektiv

—• särskilt har erinrats örn organisationerna i Hallands och Älvsborgs

län — att tills vidare oberoende av tuberkulosfrekvensens nedgång under det

nyss angivna gränsvärdet bibehålla nuvarande organisation.

Att förslaget i denna punkt uppfyller aila rimliga anspråk på smidighet

och anpassning har jag redan tidigare betonat. Från vissa håll har emellertid

erinrats, att enligt förslaget det skulle tillkomma medicinalstyrelsen

att —- efter vederbörande landstings hörande — föreskriva när inom ett

landstingsområde, där den nya distriktsvårdsorganisationen genomförts, den

nuvarande dispensärorganisationen skulle avvecklas. Avgörandet härutinnan

har i stället ansetts böra träffas av landstinget. Även örn jag är villig

medgiva, att det med hänsyn särskilt till de olika förhållanden, som

enligt vad ovan nämnts kunna motivera en övergång till en ny organisation

av det lokala dispensärarbetet, kan finnas anledning att inrymma ett vidsträcktare

utrymme för landstingets bestämmanderätt, synes det mig dock

principiellt betänkligt att avvika från förslaget i denna del. Jag känner

mig förvissad därom, att medicinalstyrelsens avgörande härutinnan kommer

att grundas på ett sorgfälligt övervägande av alla de synpunkter, som vid

prövningen inställa sig. Nödigt hänsynstagande till viss personal vid pensionsgränsen

eller andra för vissa landstingsområden speciella förhållanden

kunna sålunda motivera en successiv övergång till den nya ordningen.

Jag övergår härefter till grunderna för statsbidrags utgående.

Yad därvid först angår de vid statsbidragets utmätande ifrågakommande

utgiftskategorierna, innebär förslaget i denna del icke något väsentligt avsteg

från nuvarande ordning. Däremot innefattar förslaget i andra avseenden

vissa nyheter. Enligt nuvarande dispensärkungörelse föreskrives sålunda utan

vidare inskränkning, att statsbidrag till dispensärverksamhet skall utgå med

högst en fjärdedel av de till sådant statsbidrag berättigade utgifterna. Det

föreliggande förslaget innebär en höjning av statsbidraget till högst hälften

av det belopp, som återstår, sedan sammanlagda beloppet av de statsbidragsberättigade

utgifterna för dispensärverksamheten under det år, statsbidraget

avser, minskats med summan av under året till bestridande av ifrågavarande

utgifter influtna övriga bidrag och gåvor, dock med undantag för landstingets

anslag till ändamålet. För dispensärvårdsområde i län, där tuberkulosdödligheten

enligt senast offentliggjorda statistik med mera än 25 procent överstigit

rikets medeltal, kan vidare statsbidrag — utöver 50 procent — utgå med

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

så många procent, som motsvara en fjärdedel av det tal, med vilket länets

tuberkulosdödlighet överstiger rikets medeltal. Detta tilläggsbidrag må dock

jämte ordinarie bidrag icke uppgå till mer än högst 75 procent av berörda utgifter.

Mot statsbidragets höjning till 50 procent ha inga invändningar avhörts.

Icke heller jag har något att erinra däremot. Den framkomna kritiken har

riktat sig mot andra delar av de föreslagna villkoren. Till en början

har i några yttranden anmärkts mot den ifrågasatta graderingen av statsbidraget

till »högst» hälften, därvid man framhållit, att det för landstingen

vore önskvärt att för undvikande av svårigheter vid budgetberäkningarna

kunna med visshet beräkna statens kommande andel i täckandet av

utgifterna för dispensärvården inom länet. Jag vill däremot endast erinra,

att den föreslagna bestämmelsen endast avser att — såsom redan nu är

fallet — inrymma en viss frihet för medicinalstyrelsen att vid prövning av

inkommande framställningar örn statsbidrag kunna i sådana fall, där utgifterna

i något avseende befunnits oskäligt höga, eller ock för ernående av en viss

likformighet i tillämpningen av statsbidragsreglerna utmäta statsbidrag efter

en lägre beräkningsgrund än den högsta medgivna. Såsom ägnad att utgöra

ett korrektiv mot missbruk vill jag därför förorda bibehållande av den angivna

begränsningsregeln.

Yad vidare beträffar de speciella erinringar, som i detta sammanhang

framställts av länsstyrelsen i Blekinge län, gentemot bestämmelserna örn

avdrag vid statsbidragets beräknande för influtna gåvor och bidrag, finner

jag desamma böra föranleda en jämkning i förslaget. Lämpligen synes man

böra göra en bestämd skillnad mellan å ena sidan bidrag från nationalföreningen

och kommuner samt å andra sidan gåvor av enskilda personer eller

lokala sammanslutningar. Mot att den förstnämnda gruppen tages i beräkning

på sätt medicinalstyrelsen ifrågasatt, lär intet vara att erinra. Däremot

synes det mig mindre välbetänkt att förfara på detta sätt med enskilda personers

eller lokala sammanslutningars gåvor. Sådana böra enligt min mening

mera fritt få disponeras för verksamheten i dess helhet och icke i allmänhet

föranleda en minskning i landstingets och statens bidrag. Ett motsatt förfarande

skulle lätteligen leda till att de enskildas intresse för att stödja verksamheten

minskades. Å andra sidan måste det tillses, att icke statsbidraget

utmätes på sådant sätt, att statsmedel kommer dispensärverksamheten till del

i större utsträckning än utgifterna påkalla. Genom bestämmelsernas avfattning

har sörjts härför. Yad speciellt Blekinge län beträffar, synas uppgifterna

rörande tuberkulosdödlighetens utveckling under senare tid visa hän på ett

behov av dispensärverksamhetens effektivisering. Jämväl vad angår tilläggsbidrag

till vissa län med särskilt hög tuberkulosdödlighet, kan jag i princip

biträda medicinalstyrelsens förslag, ehuru jag funnit mig böra formellt jämka

bestämmelserna i denna del, på sätt bilagda författningsförslag angiver.

Jag anser mig härefter, innan jag övergår till frågan örn kostnaderna för

den nya organisationen, böra beröra vissa önskemål, som i övrigt framkommit

vid remissbehandlingen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Sålunda har till en början från vissa håll framhållits, att om centraldispensärerna

skulle få avsedd betydelse för uppspårande av tidiga tuberkulosfall

staten borde lämna bidrag till resor, som enligt förslaget tuberkulöst sjuka

eller för tuberkulos misstänkta personer efter remiss från lokaldispensär skola

företaga till centraldispensär för undersökning. Detta spörsmål är förvisso

värt det största beaktande. Denna sida av det föreliggande problemet har

emellertid icke berörts av medicinalstyrelsen. Då styrelsen likväl synes räkna

med sådana resor som en förutsättning för att centraldispensärerna skola

kunna fullgöra sina diagnostiska uppgifter och man tillika här torde kunna

tala örn ett allmänt sjukvårdsintresse, som är starkare betonat än det individuella,

framstår det för mig som en brist i förslaget, att några vägar icke

anvisats för det allmännas ekonomiska medverkan i de säkerligen ofta förekommande

fall, då en medellös eller mindre bemedlad person har att inställa

sig vid centraldispensär för undersökning. Vid bedömandet av frågan

i vad mån staten bör lämna sådan medverkan bör emellertid ihågkommas,

att staten för närvarande icke bidrager till enskildas resor till sjukvårdsanstalt

i andra fall, än då de företagas till vissa riksanstalter. Däremot hava

erforderliga resebidrag för utnyttjandet av länsvis organiserad sjukvård ansetts

böra gäldas av landstinget. Med hänsyn till här föreliggande speciella

förhållanden, synas mig emellertid goda skäl kunna anföras för att kostnaderna

vid resor för undersökning vid centraldispensär, vilka företagas av medellösa

eller mindre bemedlade personer, ersättas av allmänna medel. Lämpligen

torde utgifterna för sådant ändamål böra bestridas på samma sätt som

dispensärens övriga utgifter, och bidrag av statsmedel utgå enligt stadgade

grunder.

I övrigt vill jag allenast förorda några mindre jämkningar. Sålunda torde

tillräckliga skäl icke hava anförts för att de säkerligen blygsamma kostnaderna

för det centrala organet skola ingå i de statsbidragsberättigade utgifterna.

Och vad läkararvodenas beräkning angår, synes det mig visserligen skäligt,

att tilläggsarvode utgår till läkare vid fristående centraldispensär i övre Norrland,

medan anledning enligt min åsikt saknas för motsvarande anordning

vid ansluten centraldispensär. Sättet för beräkning av sistnämnda läkares

ersättning lärer ock böra ytterligare övervägas. I varje fall torde skäl icke stå

att anföra för att arvodet må överstiga 5,000 kronor för år.

Tveksamhet har i några yttranden yppats, i vad mån personer i

icke obemedlad ställning skulle äga utnyttja dispensärerna. Medicinalstyrelsens

ställning till denna fråga torde knappast kunna anses präglad av önskvärd

klarhet. Med den begränsningen att centraldispensärernas mottagningar

icke böra vara direkt tillgängliga för allmänheten utan endast avse remisser från

lokaldispensär synes det emellertid uppenbart, att ifrågavarande dispensärmottagningar

böra vara i princip avgiftsfria. En person i en tuberkulossjuks omgivning,

vilken på anmodan av en dispensärfunktionär underkastar sig såväl

allmän undersökning som röntgenundersökning, bör icke skäligen vidkännas

kostnader därför, även örn han äger möjlighet att gälda desamma. Den an
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Majus proposition nr 85.

givna regeln om avgiftsfria dispensärmottagningar bör dock gälla allenast

intill den tidpunkt, då dispensärernas förberedande undersökningar, därunder

inbegripen jämväl den diagnostiska undersökningen vid centraldispensär,

äro avslutade och klarhet vunnits örn det i varje fall föreliggande vårdbehovet.

Efter diagnosens fastställande bör det bemedlade klientelet visserligen

äga rätt att anlita dispensärmottagningarna men endast mot fastställd

avgift.

Slutligen vill jag med anledning av den tvekan, som kunnat utläsas ur vissa

yttranden, framhålla, att det förevarande förslaget avser samtliga former

av tuberkulos, sålunda icke enbart lungtuberkulos.

När jag härefter övergår till behandling av kostnadsfrågan, anser

jag mig först böra erinra, att de föreliggande beräkningarna endast avse

utgifterna för de närmaste åren efter den nya organisationens genomförande.

Detta sammanhänger till övervägande del därmed, att organisationen icke är

att anse såsom slutgiltigt utformad utan ställts i beroende av ett antal till

sin natur tämligen svårbedömliga faktorer. Sålunda lära å ena sidan utgifterna

för den lokala dispensärvården successivt komma att minskas därigenom, att

inom områden, där förhållandena det medgiva, de nuvarande dispensärsköterskornas

uppgifter övertagas av distriktsvården. Å andra sidan komma utgifterna

för anordnandet av de föreslagna centraldispensärerna att medföra

en ökning av dispensärkostnaderna, vilken möjligen kan komma att stegras

därigenom, att man framdeles kan bliva nödsakad att räkna med ett större

antal centraldispensärer än förslaget upptager. Denna omständighet bör sålunda

jämväl beaktas vid bedömandet av de framtida utgifterna för organisationen

i dess helhet.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att det erbjuder betydande svårigheter

att med någon större grad av exakthet uppskatta de omedelbara ekonomiska

konsekvenserna av en omläggning av dispensärvården. Medicinalstyrelsen har

emellertid sökt att med anlitande, där så befunnits nödvändigt, av viss skälighetsprövning,

så noggrant som möjligt angiva kostnaderna för organisationens

skilda delar. Från de av medicinalstyrelsen valda utgångspunkterna synas

mig de sålunda uppgjorda kostnadskalkylerna kunna i stort sett läggas till

grund för ett bedömande av statens andel i utgifterna för den nyorganisation

av dispensärverksamheten, som av mig förordats.

Enligt medicinalstyrelsens kalkyler skulle de årliga till statsbidrag berättigade

utgifterna för dispensärverksamheten för den närmaste tiden kunna

uppskattas till 2,183,700 kronor. Motsvarande utgiftssiffra för år 1933 utgör

2,197,529 kronor. För år 1934 stego kostnaderna enligt tillgängliga uppgifter

till 2,256,147 kronor. Den föreslagna organisationen skulle sålunda vid jämförelse

med nu angivna siffror draga något lägre kostnader.

Med utgångspunkt från först nämnda utgiftssiffra, 2,183,700 kronor, minskat

med summan av det till bidrag och gåvor beräknade beloppet, 665,000

kronor, kommer styrelsen till att ett belopp av 1,518,700 kronor skulle täckas

av stats- och landstingsmedel. Statens andel skulle utgöra högst hälften

därav, 759,350 kronor eller i avrundat tal 750,000 kronor. Vid bifall till styrel
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. May.U proposition nr 85.

sens förslag om förhöjt bidrag till vissa norlandslän skulle sistnämnda belopp

komma att ökas med 50,000 kronor och sålunda kunna angivas till 800,000

kronor. De jämkningar i fråga örn kostnaderna för vissa patienters resor

samt beträffande gåvomedlens disponerande, som jag förordat, torde föranleda,

att sagda belopp undergår någon höjning.

I förhållande till de för budgetåret 1935/1936 redovisade utgifterna för

dispensärverksamheten, uppgående till i runt tal 465,000 kronor, medför den

föreslagna organisationen en årlig utgiftsökning för staten av omkring 350,000

kronor. Då de av landstingen för åren 1933 och 1934 beviljade anslagen till

dispensärverksamheten i avrundade tal belöpte sig till respektive 1,045,000

kronor och 1,025,000 kronor, motsvaras sålunda statens beräknade utgiftsökning

av en minskning för landstingen, som kan uppskattas till omkring

300,000 kronor.

De nya grunderna torde böra vinna tillämpning från och med den 1 januari

1938. Med hänsyn till eljest tillämpad ordning för statsbidragens utbetalande

kommer emellertid genomförandet från och med nämnda tidpunkt

av omorganisationen icke att påverka anslaget för nästa budgetår. Statsbidrag

för kalenderåret 1938 kommer nämligen att utbetalas först under budgetåret

1938/1939.

Till komplettering av den här lämnade redogörelsen för de ändrade grunderna

för statsbidrag till dispensärverksamheten torde såsom bilaga 1. vid detta

protokoll få fogas inom departementet — på grundval av medicinalstyrelsens

förut omnämnda kungörelseförslag — uppgjort förslag till kungörelse angående

statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen,

att godkänna de grunder för statsbidrag till dispensärverksamhet

för tuberkulosens bekämpande, som av mig förordats,

att tillämpas från och med den 1 januari 1938.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Forssberg.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

65

Bilaga 1.

Förslag:

till

Kungörelse

angående statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens

bekämpande.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande må

utgå till landsting, som med iakttagande av bestämmelserna i denna kungörelse

anordnat dylik verksamhet inom landstingsområdet.

2 §•

I denna kungörelse benämnes område, inom vilket landsting anordnat

dispensärverksamhet, dispensärvårdsområde och varje dispensärs verksamhetsområde

dispensärdistrikt.

Centraldispensär benämnes för röntgenundersökning utrustad dispensär,

som förestås av läkare med behörighet till läkarbefattning vid annat sanatorium

än kustsanatorium och därmed jämförligt sanatorium och som förfogar

över minst en dispensärsköterska. Vid centraldispensär skall finnas

sjuksköterska med röntgenutbildning. Centraldispensär är antingen fristående

eller förlagd till sjukvårdsanstalt.

Distriktsdispensär, typ I, benämnes dispensär, som förestås av legitimerad

läkare, kallad dispensärläkare — i regel den tjänsteläkare som är distriktssköterskas

förman — och vid vilken distriktssköterska tjänstgör såsom

sköterska.

Distriktsdispensär, typ II, benämnes dispensär, vid vilken legitimerad

läkare — i regel tjänsteläkare — är dispensärläkare och särskild dispensärsköterska

är anställd.

Med dispensärsköterska avses i denna kungörelse sjuksköterska, som nöjaktigt

genomgått fullständig kurs vid statens distriktssköterskeskola.

3 §■

Ledningen av dispensärverksamheten inom varje dispensärvårdsområde

skall utövas antingen av distriktsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet

eller ock av en av landstinget utsedd dispensärstyrelse.

4 §•

Dispensärverksamheten skall inom varje dispensärvårdsområde vara anordnad

enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan, innefattande även områdets

indelning i dispensärdistrikt. Inom varje dispensärvårdsområde skall

finnas minst en centraldispensär.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 85. 88 37 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majda proposition nr 85.

Inom dispensärvården verksamma befattningshavares tjänstgöringsförhållanden

skola vara närmare reglerade genom av medicinalstyrelsen godkända

instruktioner.

Dispensärverksamheten skall stå under överinseende av medicinalstyrelsen

och vederbörande förste provinsialläkare.

5 §•

Statsbidrag till dispensärverksamhet må allenast avse utgifter för:

1. vid centraldispensär:

a) drift och underhåll samt

b) kostnader för medellösa eller mindre bemedlade personers resor till

och från dispensären för undersökning;

2. vid distriktsdispensär, typ I:

a) läkararvode,

b) expedition samt inköp av sjukvårdsförnödenheter ävensom

c) organiserad tuberkulosförebyggande barnavård;

3. vid distriktsdispensär, typ II:

a) läkar- och sjuksköterskearvoden,

b) sjuksköterskas resor i dispensärens tjänst,

c) hyra och underhåll av dispensärlokal,

d) expedition samt inköp av sjukvårdsförnödenheter ävensom

e) organiserad tuberkulosförebyggande barnavård.

Med undantag av vad i första stycket under 1 b) stadgas må bidrag av

statsmedel icke utgå för vad som lämnats såsom understöd åt enskilda personer.

Har landstinget inom dispensärvårdsområdet anordnat distriktsvård enligt

gällande bestämmelser angående statsbidrag till distriktsvård, må statsbidrag

icke utgå för den del av dispensärs utgifter, som utgöres av arvode

till vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för hennes resor i

dispensärens tjänst.

6 §•

Statsbidrag för visst år utgår med högst hälften av det belopp, som återstår,

sedan sammanlagda beloppet av de utgifter under året, för vilka enligt

5 § statsbidrag må utgå, minskats med summan av under året till bestridande

av dessa utgifter influtna övriga bidrag från kommuner och riksorganisationer,

det anslag, som för ändamålet utgått från landstinget, oberäknat.

För dispensärvårdsområde i län, där tuberkulosdödligheten i medeltal för

senast förflutna femårsperiod med mera än 25 procent överstigit rikets medeltal

för samma tid, må det enligt första stycket beräknade statsbidraget ökas

med halva det procenttal, varmed länets ifrågavarande tuberkulosdödlighet

överstigit rikets medeltal, dock högst med 50 procent.

7 §•

Ansökan örn statsbidrag för visst år skall, ställd till medicinalstyrelsen,

före den 1 mars nästföljande år till nämnda myndighet insändas.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 85.

67

Vid ansökningen skola fogas

specificerad uppgift angående sådana dispensärernas utgifter under det

sistförflutna året, för vilka enligt 5 § statsbidrag må utgå,

uppgift rörande under sagda år influtna bidrag från kommuner och riksorganisationer,

vilka varit avsedda till bestridande av nyssnämnda utgifter,

av vederbörande förste provinsialläkare utfärdat intyg rörande nämnda år,

att dispensärerna föreståtts av läkare, som omförmälas i 2 §, och att vid dispensärerna

anställda sjuksköterskor ägt föreskriven kompetens, samt

årsberättelse enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

8 §•

Efter granskning av ansökningshandlingarna har medicinalstyrelsen att

besluta om statsbidrags beviljande. Beviljat statsbidrag skall till landstinget

utbetalas av medicinalstyrelsen, som det ock tillkommer att meddela de närmare

föreskrifter, vilka kunna finnas erforderliga.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1938. Från och med nämnda

dag skall kungörelsen den 8 maj 1925 (nr 329) angående statsbidrag för understödjande

av dispensärverksamhet med däri sedermera vidtagna ändringar upphöra

att gälla utom vad avser statsbidrag för tid före den nu utfärdade kungörelsens

ikraftträdande.

Utan hinder av vad i 5 § sista stycket stadgas må, när medicinalstyrelsen

finner skäl därtill föreligga, statsbidrag tills vidare kunna utgå jämväl för

den del av dispensärs utgifter, som utgöres av arvode till vid dispensären

anställd sjuksköterska och ersättning för hennes resor i dispensärens tjänst,

dock allenast örn till sjuksköterskans avlöning icke utgår statsbidrag enligt

bestämmelserna angående statsbidrag till distriktsvård.

Statsbidrag må jämväl kunna utgå för bidrag till avlöning åt av stad anställd

sjuksköterska, vilken efter överenskommelse mellan staden och distriktsvårdsstyrelse

skall utöva dispensärvård inom stad, där landsting icke anordnat

distriktsvård enligt gällande bestämmelser angående statsbidrag till

distriktsvård.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr So.

Bilaga 2.

Tnberkulosdödligfheten pro mille i medeltal under perioderna 1926—1930

samt 1931—1933.

(Siffrorna inom parentes ange medeltalet under perioden 1911—1915.)

1926-1930

1931—1933

Minskning från

1926—1930

till

1931-1933

%

Stockholms stad

(2.7 5)

1.59

1.32

17

Stockholms län ............

(1.94)

1.28

1.07

16

Uppsala

») ............

(1.74)

1.15

1.01

12

Södermanlands

)) .

(1.64)

0.82

0.73

11

Östergötlands

» ............

(1.60)

0.90

0.75

75

Jönköpings

»

(1.48)

1.05

1.00

5

Kronobergs

» ............

(1-68.,

1.27

i.15

9

Kalmar

»

---- (1-59)

1.20

1.04

13

Gotlands

» .

(1.75)

1.45

1.37

6

Blekinge

)»

(1.91)

1.44

1.44

0

Kristianstads

» ............

(l-8«j

1.03

0.98

5

Malmöhus

»

(1.66)

0.97

0.83

14

Hallands

)) ............

(1.7 s'')

1.13

0.97

14

Göteborgs o. Bohus län........

. . . . (2.44)

1.43

1.36

5

Alvsborgs län ............

---- (1.72)

1.11

0.99

11

Skaraborgs

» ............

(1.41)

0.99

0.8 2

17

Värmlands

» ............

(1.93)

1.34

1.10

18

Örebro

)»

(1.59)

1.10

0.98

11

Västmanlands

» ............

(1.95)

1.13

1.01

11

Kopparbergs

)) ............

1.41

1.28

13

Gävleborgs

)) ............

____ (2.12)

1.48

1.30

12

Västernorrlands

)) ............

---- (2.io)

1.65

1.48

10

Jämtlands

>* ............

____ (2.39)

1.87

1.39

26

Västerbottens

» ............

(2.86)

1.94

1.70

12

Norrbottens

)) ............

(3.29)

2.67

2.37

11

Hela riket ....

(1.94)

1.32

1.15

13

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 85.

69

Bilaga 3.

Tuberkulosdödligheten pro mille i medeltal under femårsperioderna 1911—1915

och 1931—1935.

Tbcdödlighet

Minskning

1911-1915

1931—1935

absoluta tal

i procent

Stockholms stad ..................

2.75

1.24

1.51

54.9

Stockholms

län ................

1.94

0.98

0.96

49.5

Uppsala

1.74

0.96

0.78

44.8

Södermanlands

1.64

0.7 0

0.94

57.s

Ostergötlands

»

1.50

0.71

0.79

52.7

Jönköpings

» ................

1.43

0.93

0.50

35.o

Kronobergs

I)

1.68

1.11

0.57

33.9

Kalmar

»

1.59

0.96

0.63

39.6

Gotlands

»

1.75

1.38

0.87

21.1

Blekinge

»>

1.91

1.37

0.5 4

28.3

Kristianstads

»

1.58

0.91

0.67

42.4

Malmöhus

»

1.66

0.78

0.88

53.0

Hallands

)) ................

1.73

0-91

0.82

47.4

Göteborgs o. Bohus län............

2.44

1.20

1.24

50.8

Älvsborgs

län ................

1.72

0-90

0.82

47.7

Skaraborgs

)) ................

1.41

0.77

0.64

45.4

Värmlands

» ................

1.93

1.05

0.88

45.6

Örebro

»

1.59

0.92

0.67

42.1

Västmanlands

» .

1.95

0.96

0-99

50.8

Kopparbergs

» ................

2.06

1.12

0.94

45.6

Gävleborgs

)) ................

2.12

1.19

0 93

43.9

Västernorrlands » ................

2.10

1.37

0.73

34.8

Jämtlands

)) ................

2.39

1.27

1.12

46.9

Västerbottens

)) ................

2.35

1.63

0.72

30.6

; Norrbottens

)) ................

3.29

2.23

1.06

32.2

Hela riket . . .

1.94

1.08

0.86

44.8

Bihang till r

ike dag ens protokoll 1331. 1 sami. Nr 85.

88 37 (i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:246 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående ändrade grundel'' för statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpan s. 1 i texten
  2. SU 1937:102 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande jämte i ämnet s. 1 i texten