Angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m
1938-03-03 · 129 sidor, varav 126 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 126 av 129 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:190, Angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 190.
1
Nr 190.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer m. m.; given Stockholms
slott den 3 mars 1938.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 21—23, föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1938/1939 beräkna
dels till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer, ett förslagsanslag av 1,450,000 kronor,
Bihang till riksdagens protokoll 1938■ 1 sami. Nr 190.
519 38 1
2
Kungl. Majis proposition nr 190.
dels till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett
reservationsanslag av 2,500,000 kronor,
dels ock till Bidrag till anordnande av hem för åldringar och änkor ett
reservationsanslag av 200,000 kronor.
Därjämte har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen, att å kapitalbudgeten
under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, beräkna
dels till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor,
dels till Lånefonden för lantarbetarbostäder ett reservationsanslag av
500,000 kronor,
dels ock till Lånefonden för anordnande av hem för åldringar och änkor
ett reservationsanslag av 500,000 kronor.
Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.
Jag uppmärksammar därvid först frågan örn utvidgning av verksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
till att omfatta jämväl landsbygden.
Bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer.
När chefen för socialdepartementet den 6 oktober 1933 bemyndigades att
tillkalla de sakkunniga, vilka antagit namnet bostadssociala utredningen, framhöll
jag, i egenskap av föredragande departementschef, dels att en icke
ringa del av de i städer och stadsliknande samhällen förefintliga bostäderna vore
av så underhaltig beskaffenhet, att deras begagnande, särskilt såsom bostäder
för familjer med minderåriga barn, icke kunde ur allmän hygienisk synpunkt
försvaras, och dels att trångboddheten på många håll även i lägenheter,
som ej i och för sig vore undermåliga, befunnits vara så stor, att allvarlig
fara förefunnes för den psykiska och fysiska hälsan hos dem, som där
levde. Jag betonade vidare, att ett stort antal av ifrågavarande familjer
befunne sig i sådant ekonomiskt läge, att de icke kunde betala kostnaderna
för lämpliga bostäder, och att en förändring till det bättre härvidlag ej torde
vara möjlig med mindre ett saneringsarbete beträffande slumbostadsbeståndet
subventionerades; i samband härmed borde utredas ej blott lämpligaste sättet
för organisation och finansiering av en subventionerad bostadsproduktion
utan även de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att förebygga en ogynnsam
inverkan därav på den allmänna hyres- och bostadsmarknaden.
Den 19 februari 1934 avgav bostadssociala utredningen en promemoria,
vari hävdades, att det bostadssociala problemet i städer och stadsliknande
samhällen i väsentlig grad utgjorde ett trångboddhetsproblem. Den uppfattningen
hade utredningen även vid det fortsatta arbetet funnit skäl att
vidhålla. Enligt utredningen betingades trångboddheten därav, att lägenheter
örn ett rum och kök i så stor utsträckning användes som familjebostäder
Beträffande frågan, i vad mån trångboddheten sammanhängde med inkomst
-
3
Kungl. Majlis proposition nr 190.
förhållandena, hade utredningen kommit till det resultatet, att en betydande
del av de trångbodda icke kunde betecknas såsom »fattiga». Däremot hade
trångbodda familjer med flera minderåriga barn till övervägande del ansetts
böra betecknas såsom »fattiga».
Trångboddhetsproblemet bleve sålunda i väsentlig grad ett barnproblem.
Bostadspolitiskt reste därför trångboddheten främst ett familje- och barnavårdsproblem.
Såsom ett ytterligare skäl för bostadssubventionens inriktning
på tillgodoseende av de barnrika familjernas behov anfördes, att därigenom
komme att byggas lägenheter örn mer än ett rum och kök; en sådan
inriktning av bostadsproduktionen framstode vid en analys av den framtida
bostadsmarknadsutvecklingen i dess förhållande till befolkningsutvecklingen
som en nödvändig förutsättning för en höjning av den allmänna utrymmesstandarden.
I enlighet med här refererade tankegång framlade bostadssociala utredningen
den 17 januari 1935 betänkande med förslag angående lån och årliga
familjebidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för barnrika
familjer (statens off. utredn. 1935:2).
Förslaget innebar, att för beredande av billiga hyresbostäder åt mindre
bemedlade familjer med tre eller flera minderåriga barn skulle beviljas
bostadsanskaffningslån till statens självkostnadsränta och i övrigt på förmånliga
villkor samt årliga familjebidrag, avsedda för efter barnantalet på
visst sätt differentierade hyresavdrag. De statliga lånen (sekundärlån inom
95 procent av fastighetsvärdet efter avdrag för tomtvärdet) och årliga familjebidragen
(30—50 procent å standardhyran) avsågo att möjliggöra anskaffning
genom nybyggnad (eller i begränsad utsträckning inköp av lämpliga äldre
fastigheter) av bostäder örn minst två rum och kök eller likvärdig lägenhetstyp
för uthyrning till reducerade hyror. Som organ för byggande och förvaltning
av genom statsbidrag anskaffade bostäder föreslogo de sakkunniga
kommuner eller erkända allmännyttiga företag. Viss ekonomisk medverkan
från kommunernas sida förutsattes jämsides med en kontrollerande och förmedlande,
särskilt genom tillhandahållande fritt av erforderliga byggnadstomter.
Förslaget lades med vissa smärre ändringar till grund för proposition
(nr 221) till 1935 års riksdag. Med anledning av sagda proposition beslöt
riksdagen att för budgetåret 1935/36 anvisa dels till bostadsanskaffningslån
ett reservationsanslag av 10 miljoner kronor dels ock till familjebidrag ett förslagsanslag
av 500,000 kronor.
På grundval av riksdagens beslut utfärdade Kungl. Majit den 28 juni 1935
kungörelse (nr 437) om ändring av instruktionen för statens byggnadslånebyrå,
i huvudsak innebärande utökning av byrån med två ledamöter, samt
uppdrog åt byråns socialföredragande att jämväl förbereda och föredraga
ärenden rörande bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.
Den 4 september 1935 utfärdades kungörelse (nr 512) angående lån och årliga
bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer.
4
Kungl. Majus proposition nr 190.
I 1936 års statsverksproposition hade, efter förslag av statens byggnadslånebyrå,
upptagits anslag å 15 miljoner kronor till förstärkning av bostadsförsörjningslånefonden
och å 650,000 kronor till familjebidrag. Dessa medel
beviljades även av riksdagen, sedan anslagen i fråga tillstyrkts av statsutskottet.
I samband därmed framhöll utskottet, att det borde övervägas,
örn icke någon jämkning borde ske beträffande riktlinjerna för ifrågavarande
verksamhet i syfte att underlätta egnahemsbildning för de familjer, varom
här vore fråga, och det icke endast i städer och tätare bebyggda samhällen
utan även på landsbygden.
I enlighet med förslag i 1937 års statsverksproposition, beslöt riksdagen
att för budgetåret 1937/38 anvisa dels ett förslagsanslag av 1 miljon kronor
till familjebidrag, dels ett reservationsanslag av 5 miljoner kronor såsom
kapitalökning till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer.
Tillhopa hade alltså under budgetåren 1935—38 till sagda lånefond anvisats
30,000,000 kronor.
Som redan framhållits, avsåg kungörelsen den 4 september 1935 att bereda
billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer i städer samt i
stadsliknande och andra tätare bebyggda samhällen.
I skrivelse den 24 mars 1936 framförde Stockholms stads fastighetsnämnd
vissa önskemål örn ändring i grunderna för ifrågavarande verksamhet.
Fastighetsnämnden erinrade örn att jämlikt bestämmelserna i ämnet
familjebidrag kunde komma såväl i flerfamiljshus som i enfamiljshus boende
familjer till del. En i realiteten viktig begränsning i möjligheten att i förevarande
sammanhang tillämpa sistnämnda byggnadstyp läge dock däri, att
en allmän förutsättning för familjebidrags erhållande vore att bostaden upplätes
mot hyra. Familj, som innehade sin bostad med äganderätt, syntes däremot
enligt författningens ordalag vara utesluten från möjligheten att erhålla
familjebidrag. Huvudorsaken till att familjer, som innehade sin bostad med
äganderätt, uteslutits från möjligheten att erhålla familjebidrag, torde ha
varit, att familjer, som haft möjlighet att åt sig uppföra eller förvärva ett
eget hem, förutsatts vara i sådan ekonomisk ställning, att subvention av
ifrågavarande slag icke för deras del vore påkallad. Så vore emellertid icke
förhållandet beträffande all egnahemsbebyggelse och som exempel härpå
hänvisade fastighetsnämnden till den av Stockholms stad bedrivna småstugeverksamheten.
Denna verksamhet vore så organiserad, att en småstugespekulant kunde
komma i besittning av ett eget hem med en kontantinsats av endast 300
kronor, vilket möjliggjordes genom lån av staden upp till 90 procent av den
beräknade byggnadskostnaden samt därutöver egen arbetsinsats från småstugebyggarens
sida, utförd under stadens ledning. Till följd av den långt
drivna standardiseringen och genom den rationella organisationen i övrigt
bleve de årliga omkostnader, som efter småstugans uppförande åvilade innehavaren,
förhållandevis mycket låga. Då denna bostadsform också blivit utnyttjad
företrädesvis för att tillgodose mindre bemedlade familjers bostadsbehov
och då vidare småstugan finge anses vara en utomordentligt lämplig
bostad för familjer med barn, syntes det angeläget, att en tillämpning av
denna bostadsform vid ifrågavarande statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamhet
icke försvårades utan i möjligaste mån främjades. Visserligen kunde
efter gällande bestämmelser verksamheten organiseras enligt den förutsätt
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
ningen, att från början uthyrda småstugor framdeles skulle med äganderätt
förvärvas av vederbörande hyresgäster, men härvidlag bleve det svårt att
realisera den ur såväl etiska som ekonomiska synpunkter betydelsefulla principen
örn egen arbetsinsats, vartill komme, att det icke bleve möjligt att
undanröja de ekonomiska risker, som måste bliva en följd därav, att stugorna
tills vidare förbleve i kommunens ägo utan att garanti erhölles för att underhåll
och dylikt ej eftersattes.
Fastighetsnämnden hade därför bibringats den uppfattningen, att en småstugebebyggelse,
baserad på uthyrningsprincipen, icke kunde på ett tillfredsställande
sätt ordnas. Då nämnden emellertid funne det synnerligen angeläget,
att möjlighet bereddes att utnyttja jämväl denna bostadsform vid ifrågavarande
subventionsverksamhet till förmån för barnrika familjer, syntes det
önskvärt, att åtgärder vidtoges för möjliggörande av att statliga familjebidrag
måtte kunna utgå även för ägare av enfamiljshus, och detta jämväl
där tomten innehades allenast med tomträtt. Förevarande möjlighet borde
emellertid enligt nämndens mening begränsas till egnahem, uppförda under
medverkan och kontroll av vederbörande kommun samt genom dess föranstaltande
så finansierade, att egnahemsinnehavarens förvärv kunnat ske utan
nämnvärd kontantinsats. I stället för standardhyra syntes därvid böra fastställas
ett efter vissa grunder beräknat årligt omkostnadsbelopp, å vilket
familjebidragen finge beräknas i form av procentuella avdrag.
över fastighetsnämndens framställning inhämtades yttranden av statens
byggnadslånebyrå och bostadssociala utredningen.
Statens byggnadslånebyrå erinrade i sitt den 15 april 1936 avgivna yttrande
därom, att talrika förfrågningar gjorts hos byrån beträffande statlig långivning
till barnrika familjer, som bebodde eller önskade förvärva egnahem,
och det såväl i stadssamhällen som på landsbygden. Byrån, som för sin del
ställde sig sympatisk mot en dylik utvidgning av bostadssubventionen, hade
övervägt, huruvida icke byrån kunde inom viss angiven ekonomisk ram få
disponera medel under något friare former att försöksvis utgå för egnahemsbyggande.
I anledning av den remitterade framställningen tillstyrkte byrån,
att den statliga stödverksamhet för mindre bemedlade, barnrika familjers
bostadsförsörjning, som avsåges i kungörelsen den 4 september 1935 och
som närmast åsyftade bostadsförsörjning i hyresväg, måtte utsträckas att i
tillämpliga delar omfatta jämväl bostadsförsörjning i egnahemsväg. På grund
av den korta remisstiden vore byrån icke i tillfälle att framlägga ett i detalj
utarbetat förslag i sådan riktning, men ifrågasatte anordnande av viss försöksverksamhet
i syfte att vinna nödig praktisk erfarenhet på området. Byggnadslånebyrån
hemställde därför, att Kungl. Majit täcktes meddela direktiv,
innebärande ett bemyndigande för byrån att under budgetåret 1936/1937 driva
stödverksamhet till förmån för bostadsförsörjning av barnrika familjer
jämväl i egnahemsväg.
Bostadssociala utredningen framhöll i sitt den 8 maj 1936 avgivna yttrande
önskvärdheten av att bostadssubvention skulle kunna komma småstugebyggare
och andra egnahemsägare till del samt subventionsverksamheten
utsträckas även till landsbygden. Tillika betonades, att en subvention av
samma ekonomiska effekt men lämpad efter landsbygdens förhållanden torde
kräva väsentligt andra former än de hittillsvarande.
6
Kungl. Majus proposition nr 190.
I samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag till 1936 års riksdag
örn anvisande av ytterligare medel till främjande av bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer betonade statsutskottet, som förut
nämnts, angelägenheten av att egnahemsbildning underlättades för de familjer,
varom här vore fråga (utlåtande nr 105). Utskottet höll emellertid före, att
frågan påkallade ytterligare överväganden, särskilt med hänsyn därtill att
åtgärder i den av byggnadslånebyrån åsyftade riktningen icke torde kunna
begränsas till att endast avse städer samt, stadsliknande och andra tätare
bebyggda samhällen.
Frågan örn bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer på
landsbygden hade emellertid även i annan form dragits inför 1936 års riksdag.
Motionsledes hade hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 1936/1937
anvisa ett belopp av 600,000 kronor för utlämnande i anslutning till egnahemslån
av särskilda s. k. familjelån, uppgående till 15 ä 20 procent av lägenhetens
värde, dock högst 1,500 kronor. Familjelånen skulle lämnas räntefria
samt amorteras genom avskrivning å lånet på så sätt, att för tre barn avskreves
100 kronor för år, för fyra barn 150 kronor samt för fem eller flera
barn 200 kronor. I händelse lämnat lån ej kunde slutavskrivas på detta sätt,
borde återstoden återbetalas under en tid av högst tio år. Såsom säkerhet
för lånen skulle lämnas inteckning samt därjämte möjligen borgen av vederbörande
kommun. Örn denna framställning icke kunde bifallas, hemställde
motionärerna örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn skyndsam utredning
i ämnet. Jordbruksutskottet uttalade (utlåtande nr 69), att frågan
borde göras till föremål för utredning. Härvid borde prövas såväl dessa
motionärers uppslag som ett i en annan motion framfört förslag, att för
verksamt stimulerande av egnahemsbyggande! för medellösa, barnrika familjer
borde, utöver vanliga premielån, särskilda sådana utgå till barnrika familjer
efter antalet minderåriga barn och med nödigt hänsynstagande till familjens
inkomst och ekonomiska resurser. Utskottet ansåg sig dock icke i anledning
av motionen böra föreslå särskild åtgärd från riksdagens sida, enär utskottet
förväntade, att frågan skulle upptagas till behandling av befolkningskommissionen
eller 1936 års egnahemsutredning.
Den 5 juni 1936 föredrogs ärendet i statsrådet, varvid jag uttalade, att
de framförda önskemålen örn viss utvidgning av bostadssubventionen även
enligt min mening vore värda allt beaktande. Orsaken till att familjebidragen
enligt kungörelsen den 4 september 1935 knutits enbart till lägenheter, som
upplåtas mot hyra, torde främst lia varit, att bostadssociala utredningens förslag,
jämlikt de för utredningen lämnade direktiven, avsåg förhållandena i
städer och stadsliknande samhällen, alltså orter med hyresmarknad, där det
övervägande flertalet av de familjer, som kunna komma i fråga, måste antagas
förhyra sin bostad. Det hittillsvarande subventionssystemet vore även avpassat
därefter. Jag yttrade vidare:
Anförda skäl synas dock tala för en undersökning av möjligheterna att
låta bostadssubventionen komma jämväl barnrika egnahemsägare tillgodo. I
sådant fall bör emellertid subventionsverksamlieten utsträckas till att omfatta
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
även landsbygden. De folkhygieniska och familjesociala krav, som bostadsanskaffningslånen
och familjebidragen avse att tillgodose, göra sig med
samma styrkande gällande i fråga örn landsbygden. De förbättringsbidrag,
som under senare år utgått, ha visserligen kraftigt bidragit att förbättra
bostadsbeståndet på landsbygden, men det torde icke kunna förnekas, att
för betydande delar av landsbygdens hushåll, icke minst skogsarbetarnas —
och särskilt för familjer med många barn — bostadsförhållandena fortfarande
äro otillfredsställande i fråga örn såväl bostadens kvalitet som dess
rymlighet.
Den här ifrågasatta utvidgningen av ramen för bostadssubventionen enligt
kungörelsen den 4 september 1935 kräver emellertid väsentliga modifikationer
i formerna för subventionen, vilka böra närmare utredas. Ävenså bör övervägas
förhållandet mellan en bostadssubvention till förmån för mindre bemedlade
barnrika familjer på landsbygden och de nuvarande förbättringsbidragen
till landsbygdens bostäder samt egnahemsverksamheten.
I enlighet med min hemställan uppdrog Kungl. Majit åt bostadssociala
utredningen att i samråd med egnahemsstyrelsen utreda frågan örn utvidgning
av bostadssubventionen enligt kungörelsen den 4 september 1935 till
att avse jämväl egnahem och liknande lägenheter såväl i städer som på landsbygden
ävensom att avgiva det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Samma dag bemyndigade Kungl. Majit statens byggnadslånebyrå att under
budgetåret 1936/1937 försöksvis utvidga den statliga låne- och bidragsverksamheten
till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer att omfatta jämväl sådana fall, där enfamiljshus innehades med
äganderätt. Beträffande sådan stödverksamhet föreskrevs bland annat, att
för ändamålet finge under budgetåret disponeras bostadsanskaffningslån
intill ett belopp av 1 miljon kronor och familjebidrag intill 100,000 kronor.
Vidare anbefalldes byggnadslånebyrån att i samråd med bostadssociala utredningen
pröva de jämkningar i gällande författningsbestämmelser, som
kunde vara betingade av att bostadslägenhet bomme till användning annorledes
än genom upplåtelse mot hyra, varvid särskilt skulle uppmärksammas,
att andra byggnader ej godkändes än sådana, som vore av för ändamålet
lämplig typ och i övrigt motsvarade skäliga anspråk på god bostadsstandard,
samt att verksamheten så bedreves, att denna ovidkommande intressen ej
därav droge fördel.
Genom nämnda båda beslut den 5 juni 1936 hade sålunda frågan om främjande
av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem
och liknande lägenheter uppdelats i tvenne delproblem. Det ena avsåg att
för budgetåret 1936/1937 -— samt 1937/1938 — inom en viss begränsad ekonomisk
ram söka åstadkomma en provisorisk lösning närmast beträffande småstugor
och liknande organiserad egnahemsbebyggelse i och omkring vissa
städer. Det andra gällde frågan på längre sikt och i hela dess vidd, sålunda
egnahemmet som bostadsform såväl i städerna som på landsbygden, varvid
syftemålet var att söka åstadkomma största möjliga likvärdighet i de statliga
stödåtgärderna till förbättring av de barnrika familjernas bostadsförsörjning
i städerna och på landsbygden.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Beträffande möjligheterna att använda egnahemsformen för stödverksamheten
för barnrika familjer lämnade kungörelsen den 4 september 1935 en
viss utväg öppen, såtillvida som däri stadgas möjlighet för kommun respektive
allmännyttigt bostadsföretag att efter medgivande av statens byggnadslånebyrå,
på villkor som kommunen finner lämpliga, vid uthyrningen av enfamiljshus
tillförsäkra hyresgästen rätt att framdeles förvärva huset (19 §). Denna
bestämmelse har dock hittills vunnit tillämpning endast i relativt få fall.
Villkoren för övertagandet lia då blivit i huvudsak sådana, att tidpunkten
för förvärvet ansetts inträffa, när familjen icke längre är berättigad till
familjebidrag, samt att köpeskillingen skall erläggas kontant med ett belopp,
som beräknas efter bostadsföretagets självkostnadspris med avdrag av gjorda
amorteringar och med tillägg för tomtens värde.
Sedan Kungl. Majit, på sätt nyss erinrats, uppdragit åt byggnadslånebyrån
att organisera viss försöksverksamhet på området i samråd med bostadssociala
utredningen och sedan överläggningar i ämnet ägt rum mellan representanter
för byggnadslånebyrån och utredningen, utfärdade byggnadslånebyrån
den 26 oktober 1936 en särskild promemoria angående bostadsanskaffningslån
och familjebidrag för enfamiljsstugor för barnrika familjer
av väsentligen följande innehåll.
Med enfamiljsstugor förstås enligt sagda promemoria nyuppfört enfamiljshus,
som bebos av ägaren jämte dennes familj och som ej vare sig helt eller
delvis upplåtes åt annan mot hyra eller annat vederlag. Enfamiljsstuga får
ej inrymma mindre än två eller mer än fyra (undantag kan dock medges)
boningsrum samt skall vara försedd med fullt inrett kök. Även i övrigt skall
den vara ägnad att bereda lämplig bostad åt barnrik familj, varvid särskilt
skall beaktas att genom inredande av badrum eller dylikt nöjaktiga anordningar
träffas för tillgodoseende av personlig hygien. Dylik stuga måste
enligt kungörelsen vara belägen inom stad, köping, municipalsamhälle
eller annat tätare bebyggt samhälle och icke på rena landsbygden. Såsom
standardhyra skall anses det årliga belopp, vilket byggnadslånebyrån prövar
motsvara på stugan belöpande skäliga utgifter för ränta och amortering samt
onera och nödigt underhåll ävensom för uppvärmning, där centralvärme är
anordnad; ränta å ägarens egen insats må härvid ej medräknas. Vid överlåtelse
av enfamiljsstuga till annan ägare förbehåller sig byggnadslånebyrån
bland annat att pröva dels i vad mån värdet av sådana förmåner, som kommunen
jämlikt kungörelsen berett ägaren, må av kommunen återkrävas,
dels huruvida erhållen köpeskilling eller vederlag kan anses skäligt, detta ur
synpunkten av att ovidkommande intressen ej skola draga fördel av verksamheten.
Slutligen framhålles, att där ägaren själv genom arbete medverkat vid
stugans uppförande, bör beaktas den kontantinsats han härigenom kan anses
ha gjort. Det anses lämpligt, att kommunen såsom led i sin förmedlingsverksamhet
lämnar företagaren praktisk medverkan särskilt vid anskaffande av
material och liknande, detta dels med hänsyn till byggnadsföretagets förbilligande,
dels till undvikande av att statslånemedlens utbetalning till låntagaren
sker kontant.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, lämna de utfärdade riktlinjerna
utan närmare reglering åtskilliga sidor av denna låneverksamhet,
bland annat normerna för egnahemmets värdering och den därav delvis betingade
belåningsgränsen. Avsikten torde hava varit, att dylika frågor skola
9
Kungl. Majus proposition nr 190.
avgöras från fall till fall. Därav följer, att den faktiska utformningen av denna
verksamhet till mycket väsentlig del lär komma att bliva beroende dels av
initiativ och åtgärder från kommuner och andra i föreliggande konkreta fall,
dels på byggnadslånebyråns möjlighet och förmåga att laga efter lägligheten
och i de särskilda fallen träffa de avgöranden, som efter omständigheterna
befinnas mest ändamålsenliga.
Genom beslut den 30 juni 1937 medgav Kungl. Majit, att det statens byggnadslånebyrå
givna bemyndigandet att under budgetåret 1936/1937 försöksvis
utvidga låne- och bidragsverksamheten för barnrika familjer att omfatta jämväl
sådana fall, där enfamiljshus innehades med äganderätt, skulle gälla
jämväl under budgetåret 1937/1938. Tillika anbefalldes byggnadslånebyrån att
verkställa utredning, huruvida gällande bestämmelser för bostadsförsörjningsverksamheten
för barnrika familjer borde, såsom 1937 års riksdag (skrivelse
Hittills bedriven bostadsförsörjningsverksamhet för
mindre bemedlade, barn rika familjer.
Tab. 1. Bostadsförsörjningsverksamlieten för mindre bemedlade, barnrika familjer
frän september 1935—februari 1938.
Nybyggnader med bostadsanskaffningslån
och familjebidrag,
i 41 städer och 20 andra orter
1. Flerfamiljshus................
a) i kommuns ägo ..........
b) i stiftelses el. annan ägo ..
2. Enfamiljshus ................
a) i kommuns ägo............
b) i stiftelses ägo............
c) i enskild ägo (»enfamiljsstuga»
Ombyggnad eller Inköp av äldrr
fastighet,
i 3 städer och 2 andra orter..
1. Flerfamiljshus...........
a) i kommuns ägo.......
b) i stiftelses el. annan ägo . .
2. Enfamiljshus, i kommuns ägo
Familjebidrag utan samband mec
bostadsanskaffnlngslån,
i 12 städer och 5 andra orter. .
1. Flerfamiljshus...........
a) i kommuns ägo.......
b) i annan ägo .........
2. Enfamiljshus ...........
a) i kommuns ägo.......
Summa
1
! Antal
Antal
lägen-
heter
Därav antal lägenheter
om kök samt
nedanstående antal rum
Bostads-
anskaffningslån
Familjebidrag
bo-
stads-
hus
Slutligt
beviljade,
kronor
Pre-
liminärt
beviljade,
kronor
Slutligt
beviljade,
kronor
Pre-
liminärt
beviljade,
kronor
i
2
3
4
297
2,852
7
1,858
972
15
5,925,430
8,907,641
723,141.44
299,261.40
151
2,706
7
1,839
857
3
5,668,695
8,365,000
691,162.7 0
296,840.60
23
179
—
164
12
3
405,960
531,400
41,911.00
18,528.00
128
2,527
7
1,675
845
—
5,262,735
7,833,600
649,251.76
251,312.60
146
146
—
19
115
12
256,735
542,641
31,978.68
29,420.80
44
44
—
8
36
—
49,500
184,825
18,501.40
1,152.00
43
43
—
4
37
2
129,105
115,765
7,945 33
7,470.00
59
59
7
42
10
78,130
242,051
5,531.95
20,798.80
20
113
_
85
27
i
381,010
90,615
43,809.15
3,166.66
18
lil
—
84
27
—
373,360
90,615
43,339.15
3,166.66
2
4
—
—
4
—
14,150
—
1,200.00
—
16
107
—
84
23
—
359,210
90,615
42,139.15
3,166.66
2
2
—
i
—
i
7,650
—
470.oo
—
114
259
_
135
102
22
_
_
69,159.15*
26,090.o o
30
175
—
127
46
2
—
—
61,889.15
—
10
48
—
9
37
2
—
—
15,550.50
—
20
127
—
118
9
—
—
—
46,338.65
4,600.00
84
84
—
8
56
20
—
—
7,270.oo
21.590.oo
15
15
—
8
6
1
—
—
6,082.50
180 00
09
69
—
50
19
—
—
2,287.50
21,410.00
431
8,824
7
2,078
1,101
38
0,306,440
7,998,250
836,109.74''328,518.oe
10
Kungl. Majus proposition nr 190.
nr 56) ifrågasatt, underkastas en starkare differentiering, som toge större
hänsyn till familjer med flera minderåriga barn än fem.
Från statens bygnadslånebyrå har jag inhämtat uppgifter rörande omfattningen
av den bostadsförsörjningsverksamhet till förmån för mindre bemedlade,
barnrika familjer, vilken bedrivits av byggnadslånebyrån. Uppgifterna
avse tiden från verksamhetens början intill utgången av februari månad 1938.
Vid sistnämnda tidpunkt hade sammanlagt 51 städer och 26 andra orter
kommit i åtnjutande av dylik bostadshjälp enligt byggnadslånebyråns beslut.
Städerna voro: Arvika, Borås, Eskilstuna, Eslöv, Falköping, Gävle, Göteborg,
Flalmstad, Hälsingborg, Hässleholm, Jönköping, Kalmar, Karlshamn,
Karlskrona, Karlstad, Katrineholm, Kristianstad, Kristinehamn, Kungälv,
Landskrona, Lidköping, Linköping, Lund, Malmö, Mariestad, Mölndal,
Nora, Norrköping, Nyköping, Oskarshamn, Skara, Skövde, Stockholm,
Strängnäs, Sundbyberg, Sundsvall, Söderhamn, Södertälje, Tidaholm, Trollhättan,
Trelleborg, Uddevalla, Uppsala, Varberg, Vetlanda, Visby, Vänersborg,
Västerås, Växjö, Ystad, Örebro. Härtill komma följande andra samhällen:
Aringsås socken, Backa socken, Borlänge köping, Dalsjöfors (Toarps
socken), Ektorp, Lillängen och Skuru (Nacka socken), Ekstånga (Söndrums
socken), Fullersta municipalsamhälle, Segeltorps municipalsamhälle och
Stuvsta municipalsamhälle (Huddinge socken), Hov villasamhälle, Högstorp
(Växjö socken), Hässelby villastad köping, Klingsta municipalsamhälle
(Danderyds socken), Kolbäcks socken, Mölnbo (Vårdinge socken), Mölnlycke
(Båda socken), Nevishög och Staffanstorp (Nevishögs socken), Nyhamnsläge
(Brunnby socken), Nykroppa (Kroppa socken), Stockaryds socken,
Surahammar (Sura socken), Tierps köping, Tullinge (Botkyrka socken), Ödeshögs
municipalsamhälle.
Bostadsanskaffningslån till bostadsförsörjning i nämnda orter hade slutgiltigt
eller preliminärt beviljats till ett belopp av 14,304,696 kronor och
familjebidrag utginge till ifrågavarande orter med ett belopp av 1,164,627
kronor 80 öre. Bostadshjälpen omfattade tillhopa 3,224 lägenheter. I tabell
1 redogöres närmare för bostadsförsörjningsverksamhetens resultat.
Av de för barnrika familjers bostadsförsörjning avsedda lägenheterna äro
2,992 eller cirka 93 procent belägna i flerfamiljshus och232i enfamiljshus.Bland
de sistnämnda äro 104 uppförda av kommuner i egen regi eller av allmännyttiga
bostadsföretag; dessa äro åtminstone i vissa fall avsedda att sedermera
eventuellt överlåtas med äganderätt till bostadsinnehavaren. Återstående
128 hus tillhöra den grupp, som avses i brevet den 5 januari 1936,
varigenom byggnadslånebyrån bemyndigades att försöksvis utvidga den statliga
bidrags- och låneverksamheten till främjande av bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer att omfatta jämväl sådana fall, då enfamiljshus
innehades med äganderätt. För dylika s. k. enfamilj sstugor har
hittills bostadshjälp beviljats i enlighet med vad i tabell 2 angives.
Förutom i tabell 2 anförda sifferuppgifter rörande den hittillsvarande omfattningen
av bostadshjälpen för mindre bemedlade, barnrika familjer, kan man
ur byggnadslånebyråns material även draga vissa slutsatser rörande i vad
mån bostadsförsörjningsverksamheten mäktat förverkliga det därmed avsedda
syftet, nämligen att bereda barnrika familjer rymligare bostäder till överkomliga
hyror. Till närmare belysning härav ina meddelas följande samman
-
Kungl, Maj:ts proposition nr 190. 11
Tab. 2. Enfamiljsstugor, för vilka till och med februari 1938 bostadsanskalfningslån
eller familjebidrag beviljats.
Antal enfamilj s- stugor
Samhällen eller orter
för vilka bostads- anskaffningslån
och familjebidrag
beviljats
för vilka endast
familjebidrag
beviljats
Städer.
•
Eslöv ................................................
6
—
Mariestad............................................
10
Stockholm............................................
—
62
Tidaholm ............................................
9
—
Uppsala..............................................
—
7
Summa
25
69
Andra samhällen och orter.
Aringsås socken......................................
1
Backa » ......................................
5
Borlänge köping......................................
1
Eksfcånga, Söndrums socken ..........................
1
Ektorp, Nacka socken ................................
2
Fullersta, Huddinge socken ..........................
Hässelby villastads köping............................
1
1
Kolbäcks socken......................................
1
Lillängen, Nacka socken..............................
5
Mölnbo, Vårdinge socken ............................
1
Nykroppa, Kroppa socken ............................
1
Segeltorp, Huddinge socken ..........................
1
Skuru, Nacka socken ................................
Stockaryds socken ....................................
1
1
Stuvsta, Huddinge socken ............................
3
Surahammar, Sura socken............................
5
Tierps köping........................................
i
Tullinge, Botkyrka socken............................
i
Ödeshögs municipalsamhälle..........................
i
Summa
34
—
Summa summarum
59
69
ställning av de uppförda lägenheternas fördelning på 1-rums-, 2-rums-, 3-rumsoch
4-rumslägenheter.
Antal lägenheter i hus för barnrika familjer.
Antal
lägenheter örn
Antal lägen- heter i samt- liga bostads- hus
Därav i
flerfamiljshus
enfamiljshus
i kom- munal
ägo
i stiftelses
ägo
Tillhopa
i kom- munal
ägo
i stiftelses
ägo
i enskild
ägo
Tillhopa
1 rum och kök
2 » » »
3 » » »
4 » »> )>
Summa
7
2,078
1,101
38
173
53
5
7
1,877
877
7
2,050
930
5
17
42
2
4
37
2
7
92
29
28
171
33
3,221
231
2,761
2,992
61 | 43 | 128
232
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Av särskilt intresse äro de uppgifter beträffande nuvarande och förutvarande
bostadsförhållanden i 26 städer för 1,051 barnrika familjer, inflyttade
senast den 81 december 1936, vilka publicerats i en av C.-R. Cramér
författad uppsats angående bostadsförsörjningsverksamheten för mindre bemedlade,
barnrika familjer, publicerad i svenska stadsförbundets tidskrift
(årg. 1936, häfte 7 och samma tidskrift årg. 1937, häfte 1).
Av sagda uppsats framgår, att den förutvarande bostaden betecknats såsom
a) nöjaktig för 438 familjer eller 41.8 procent, b) dålig för 301 eller
28.6 procent och c) mindervärdig för 311 eller 29.6 procent. Nämnda relationstal
ha dock varit rätt växlande i olika städer. Där siffran för a-lägenheter
varit hög (ex. 75 procent i Göteborg), har bostadsförbättringen närmast
avsett avhjälpande av trångboddhet, medan höga b- och c-siffror (ex, Lund,
Ystad) tyda på, att det närmast rört sig örn kvalitetsförbättring. I fråga örn de
gamla och de nya lägenheternas storlek är följande tabell upplysande (avseende
dock blott 641 lägenheter, för vilka dylika uppgifter föreligga):
Rumsantal
Förutvarande lägenheter
Nuvarande lägenheter
Antal
Medelgolvyta
kvm.
Antal
Medelgolvyta
kvm.
Högst 1 rum och kök..............
358
32-o
4
32-8
2 » » » ..............
247
41''J
424
48-g
3 » » » ..............
33
52''i
212
55''7
4 » » » ..............
3
85-o
1
86-o
Samtliga
641
37o
641
50''8
Förskjutningen från ettrumsstandard till två- eller trerumsstandard har sålunda
medfört en ökning av golvytan med i genomsnitt 13.8 kvadratmeter per
lägenhet.
Yad familjerna fått betala för denna väsentliga höjning av bostadsstandarden
framgår av följande sammanställning, varvid de 12 största städerna
redovisats särskilt:
Beräknad familjeinkomst H t ift j medeltal per år i kr.
per år i medeltal, jo
kr. förr nu
Stockholm .............................. 3,168
Göteborg .............................. 3,127
Malmö .................................... 2,752
Norrköping ........................... 2,468
Hälsingborg ........................... 2,783
Borås .................................... 2,753
Gävle .................................... 2,867
Eskilstuna .............................. 3,185
Jönköping .............................. 2,458
Linköping .............................. 2,603
Karlskrona .............................. 2,655
Lund .................................... 2,469
Samtliga städer (26) ............... 2,892
736
541
496
511
505
500
362
466
516
485
508
528
467
568
394
542
469
413
576
476
461
426
503
523
527
510
Ehuru för vissa städer genomsnittliga hyresutgiften något ökats, föreligger
i stort sett nedgång av såväl den absoluta som den relativa hyran (i medeltal
från 18.5 till 17.9 procent av inkomsten), oaktat bostadsstandardens väsentliga
13
Kungl. Majus proposition nr 190.
höjning. Detta förklaras genom att de nuvarande hyresbeloppen nedbringats
genom beviljande av familjebidrag. Sålunda erhöllo av de undersökta familjerna
346 med 3 hemmavarande barn under 16 år hyresrabatt med 30 procent,
353 med 4 barn med 40 procent och 352 med 5 eller flera barn med 50 procent.
Att här ifrågavarande familjer voro särdeles barnrika framgår därav, att
antalet hemmavarande barn (inklusive sådana över 16 år) uppgick till 3 i 28.9
procent av familjerna, till 4 i 31.3 procent, till 5 i 19.5 procent, till 6 i 9.3 procent,
till 7 i 5.9 procent, till 8 i 2.7 procent, till 9 i 1.7 procent samt till 10 eller
flera i 0.7 procent. Det kan tilläggas, att av familjeförsörjarna 5.9 procent
voro under 30 år, 52 procent i 30-årsåldern, 37 procent i 40-årsåldern och 5.i
procent 50 år eller däröver.
De hittillsvarande resultaten av bostadssubventionen för barnrika familjer,
kunna i kvalitativt hänseende sägas i stort sett väl motsvara de intentioner,
varmed verksamheten igångsattes. Den genomsnittliga höjningen av utrymmesstandarden
för de berörda familjerna är avsevärd, vartill kommer en
genomgripande förbättring av lägenheternas hygieniska beskaffenhet, utrustnings-
och bekvämlighetsstandard. Syftet i fråga om hyresbeloppens
fastställande, att bereda en tillräcklig bostad till en hyra, som ungefär motsvarade
den hyra, familjerna tidigare betalat, har på de flesta orter uppnåtts.
Det kan icke förnekas, att fortfarande och trots den betydande genomsnittliga
utrymmesökningen många av de familjer, som bebo de subventionerade
lägenheterna, äro trångbodda efter alla rimliga kriterier. Till stor
del är detta dock att anse som en övergångsföreteelse, vilken i verksamhetens
fortsättning kan undanröjas. Det är naturligt, att vid urvalet av hyresgäster
i början företräde givits de mest ömmande fallen, vilket ofta betyder de
mycket stora familjerna. Å andra sidan har givetvis sammansättningen av
lägenheterna efter storlekstyp måst bestämmas med hänsyn till sammansättningen
av flerbarnsfamiljeklientelet i dess helhet. I den mån nya bostadsfastigheter
av här ifrågavarande slag komma till, bör trångboddheten kunna
motverkas genom att omflyttning successivt företages, i och med att de
mycket stora familjer, som nu bo i lägenheter örn 2 rum och kök, beredas
möjlighet att flytta över i större lägenheter. Med hänsyn till önskvärdheten
av en sådan omflyttning är det lämpligt, att byggandet av lägenheter för
barnrika familjer i framtiden icke ensidigt inriktas på 2 rum och kök utan
på ett mera differentierat bestånd.
Bostadssociala utredningens förslag beträffande egnahemsverksamhet
för mindre bemedlade, barnrika familjer.
Allmänna synpunkter.
Det utredningsuppdrag, som bostadssociala utredningen erhöll genom
Kungl. Maj:ts omförmälda beslut den 5 juni 1936, har utredningen slutfört
genom överlämnandet den 11 november 1937 av betänkande med förslag
rörande lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem m. m. (statens off. utredn.
1937:43). Betänkandet har utarbetats i samråd med statens egnahemsstyrelse,
som helt biträtt detsamma.
Sagda betänkande åtföljdes av tre bilagor, nämligen dels en undersökning
rörande bostadsförhållandena inom vissa landskommuner, utarbetad
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
av fil. kand. Eichard Sterner, dels en redogörelse för de statliga bostadsfrämjande
åtgärderna på landsbygden, deras innebörd och resultat, utarbetad
av byråchefen Bertil Nyström, dels ock tabeller för beräkningar rörande det
framtida bostadsbehovet på landsbygden, sammanställda av docenten Alf
Johansson och aktuarien Gunnar Hävermark.
Betänkandet lämnar en framställning av bostadsbeståndet och dess utvecklingstendenser
med särskilt avseende å landsbygden, till vilken framställning
jag torde få hänvisa.
Vidare redogöres för den statliga bostadsförbättringsverksamheten, dess
resultat och utvecklingstendenser. Enligt denna redogörelse har den hittills
bedrivna bostadsförbättringsverksamheten, till vilken jag i annat sammanhang
återkommer, i väsentlig grad kommit barnrika familjer till godo. Bostadssociala
utredningen hade emellertid den 30 november 1936 föreslagit,
att denna praxis måtte förenhetligas och befästas genom att i lämplig form
föreskrift utfärdades örn visst företräde till bostadsförbättringsbidrag och
nybyggnadslån för familjer med minst tre hemmavarande barn under 16 år.
I syfte att mera bestämt inrikta verksamheten på ett övervinnande även av
trångboddhetens onda föreslogo de sakkunniga därjämte, att då bidraget eller
lånet skulle lämnas till familjebostad och då fråga ej vore örn allenast reparationsarbete
utan om till- eller ombyggnad respektive nybyggnad, den bidrags-
och lånebeviljande myndigheten borde särskilt beakta angelägenheten
av att det tillskapades bostäder om minst 2 rum och kök. —■ Vidare hade bostadssociala
utredningen vid samma tillfälle ansett sig böra understryka, att
därest det vore fråga om barnrika familjer, vilka icke kunde själva deltaga
med arbete eller penningar, men vilkas bostäder voro i så bristfälligt skick,
att ingripande vore påkallat, vederbörande hälsovårds- och egnahemsnämnder
borde beredas ökade möjligheter att räkna med statsbidrag upp till 75 å 80
procent av de beräknade kostnaderna, under villkor att vederbörande kommun
tillsköte vad därutöver erfordrades för genomförande av företaget.
Egnahemsstyrelsen, som anmodats att avgiva utlåtande över bostadssociala
utredningens nyssnämnda förslag, erinrade örn att styrelsen, som ägde utfärda
närmare föreskrifter för tillämpningen av föreskrifterna i kungörelsen den 30
juni 1933, sökt genom cirkulär, instruktionskurser och dylikt åstadkomma en
i görligaste mån enhetlig bostadsförbättringsverksamhet i landets olika delar.
Härvid hade bland annat framhållits nödvändigheten av att särskilt familj ermed
barn finge sina bostäder upprustade, och styrelsen vågade bestämt hävda,
att framför allt egnahemsnämnderna beaktat de barnrika familjernas behov.
Styrelsen hade därför ej ansett behövligt att utfärda föreskrift om bestämt
företräde för dessa familjer, emedan hänsyn måste tagas även till andra
familjer, exempelvis familjer med två små barn eller med gamla föräldrar
eller sjuka medlemmar. Beträffande bostadens omfattning hade vid örn-, tilleller
nybyggnad, där familjerna varit barnrika eller av annan anledning, såsom
sjukdom eller dylikt, större bostad erfordrats, detta behov blivil i görligaste
mån tillgodosett. Å andra sidan syntes icke så få familjer onödigtvis åsamkats
ekonomiska bekymmer på grund av för stort tilltagna bostadsbyggen. Styrel
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
sen ansåg det däremot vara önskvärt, att föreskrifter om anordnande av
centralvärme, vatten och avlopp samt välinrett, arbetsbesparande kök, tillräckligt
antal garderober och dylikt kunnat givas, men med hänsyn till statsbidragens
otillräcklighet hade detta ej kunnat ske. Vad anginge den ifrågasatta
höjningen av statsbidraget till 75 å 80 procent av kostnaden, hade styrelsen
medgivit dylik förhöjning i sådana fall, då medellöshet nödvändiggjort kommunala
bidrag, men därvid ej begränsat sitt medgivande till enbart barn rika
familjer. Under hänvisning till det anförda förklarade egnahemsstyrelsen,
att styrelsen icke hade något att erinra mot att i gällande författning eller
annorledes föreskrifter i här berörda hänseenden meddelades av Kungl. Majit,
men borde föreskrifterna icke givas en kategorisk form, enär detta skulle
vara till men för verksamheten.
Frågan upptogs till behandling i samband med 1937 års statsverksproposition.
Under femte huvudtiteln, punkt 23, framhöll jag, att jag funne bostadssociala
utredningens synpunkter beaktansvärda, att vid förevarande stödverksamhet
de barnrika familjernas särskilda behov borde uppmärksammas i
högre grad än som redan skett samt att det funnes goda skäl för att i särskilt
ömmande fall helt eller delvis eftergiva kraven på eget bidrag i penningar.
Härvid kunde tänkas, att vederbörande kommun tillhandahölle erforderligt
bidrag i penningar, i undantagsfall jämväl i form av arbetsprestation
vid byggnadsarbetets utförande. Då egnahemsstyrelsen förklarat sig
intet hava att erinra emot att synpunkterna ifråga komme till uttryck i gällande
bestämmelser, ansåg jag mig böra överväga åtgärder av sådan innebörd,
varvid jag emellertid tillika betonade, att föreskrifterna icke borde givas
alltför kategorisk form.
Bostadssociala utredningen framhåller vidare, att den statliga bostadsförbättringsverksamheten
otvivelaktigt varit till stor välsignelse för de barnrika
familjerna. De barnrika familjernas trångboddhetsproblem, som vore
lika allvarligt på landsbygden som i städerna, hade emellertid icke fullständigt
lösts genom den här ifrågavarande hjälpverksamheten. Vad sålunda
konstaterats, borde emellertid icke leda till något utdömande av bostadsförbättringsverksamheten
såsom medel i bostadspolitiken på landsbygden
utan blott till ett fastställande av att det jämsides med denna verksamhet
krävdes andra hjälpformer, för att samhället framgångsrikt skulle komma
till rätta med problemet om bättre bostäder för de mindre bemedlade, barnrika
familjerna. Bostadssociala utredningen framlade i detta hänseende förslag
örn ytterligare åtgärder. Vidtoges dessa åtgärder, försvunno dock icke
de behov, som bostadsförbättringsverksamheten fyllt och alltjämt kunde
fylla, nämligen som en till beloppet relativt begränsad engångshjälp för upprustning
av dåliga bostäder. Tvärtom torde bostadsförbättringsverksamheten
kunna läggas mera rationellt, sedan den befriats från nyssnämnda uppgifter.
Utredningen lämnar därefter en redogörelse för den nuvarande egnahemsverksamheten,
till vilken jag hänvisar. Utredningen framhåller, att det blott
vore under en begränsad synvinkel, som egnahemsfrågan kunde upptagas
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
till behandling av bostadssociala utredningen, enär större delen av hithörande
områden redan vore föremål för övervägande i annat sammanhang. Sålunda
vore egnahemsfrågan ur jordbrukssynpunkt under handläggning av 1936 års
egnahemsutredning, vilken härvidlag ägnat uppmärksamhet ej blott åt jordanskaffningsfrågan
utan även åt spörsmålet, huru ifrågavarande lägenheter
lämpligen skulle bebyggas för att motsvara nutida krav. Kungl. Majit anmodade
vidare den 30 oktober 1936 egnahemsutredningen, att i befolkningskommissionens
ställe verkställa utredning och avgiva förslag angående åtgärder
för skapande av ökade möjligheter för lantarbetare och med dem
likställda personer med barnrika familjer att kunna förvärva egna jordbruk.
— Även frågan om arrendelägenheter och torp vore föremål för översyn
jämväl ur sociala synpunkter genom 1936 års arrendeutredning.
Sedan bostadssociala utredningen i fortsättningen erinrat örn de hinder, som
innehav av eget hem utgjorde för arbetskraftens rörlighet, framhåller utredningen,
att hithörande förhållanden borde beaktas jämväl, när det gäller att
bedöma och eventuellt omforma egnahemmet som bostadstyp för mindre
bemedlade, barnrika familjer. Av vikt vore emellertid därvid att ihågkomma,
för det första att den barnrika familjen överhuvudtaget — alltså även örn
den icke vore i besittning av eget hem — vore ytterst kriskänslig och förhållandevis
föga rörlig på arbetsmarknaden och för det andra att det alternativa
systemet för bostadsförsörjning å orter utan egentlig hyresmarknad,
hyresbostäder i arbetsgivarens hand, i regel inverkat neddragande på bostadsstandarden.
Den redogörelse rörande egnahemmen ur byggnadstekniska synpunkter,
som därefter i betänkandet lämnas, är huvudsakligen baserad på en av
kooperativa förbundets arkitektkontor verkställd undersökning. Denna undersökning
avsåge landsortens bostadsegnahem till skillnad från den under
kommunal medverkan finansiellt och tekniskt organiserade småstugebebyggelsen
kring vissa större städer. Medan småstugebyggaren plägade erhålla
ett fast amorteringslån av sådan storlek, som onödiggjorde sekundärkredit,
finge en vanlig egnahemsbyggare i städernas ytterområden eller i landsbygdens
samhällen kanske ett statligt egnahemslån eller ett sparbankslån
som primärlån, medan han för sekundärkrediten vanligen måste taga risken
av dyra och uppsägbar lån på olika håll. Medan småstugebyggaren tillhandahölles
fackmässig hjälp med bostadens planläggning och byggets
organisation, vore en annan egnahemsbyggare i betydligt högre grad hänvisad
att reda sig själv med den risk för dyrt och likväl dåligt resultat detta
innebure för den i byggnadsfrågor okunnige och oerfarne.
Hur förhållandena gestaltade sig i praktiken belystes genom den nyssnämnda
av kooperativa förbundets arkitektkontor år 1934 verkställda inventeringen
och uppmätningen av 470 bostadsegnahem i olika delar av landet.
Utredningens begränsade omfattning gjorde emellertid, att dess resultat ej
kunde anses allmängiltiga.
Egnahemsbyggarna voro i 203 fall arbetare och i de återstående förmän,
verkmästare, hantverkare, tjänstemän eller utövare av fria yrken. Inom dessa
olika fack växlade familjefaderns årsinkomst mellan i genomsnitt cirka 2,000
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
och 6,000 kronor; medelåldern visade en tendens att ökas (från 34 ä 35 till 38
år) under undersökningsperioden, som i huvudsak avsåge egnahem byggda
åren 1920—1934. Det i fastigheten insatta egna kapitalet växlade mellan 0 och
100 procent och utgjorde i genomsnitt 19 procent av fastighetskostnaderna.
Härvid hade den egna arbetsinsatsen ej medräknats, men uppskattades denna
svårvärderliga post, befunnes medelkostnaden för huset uppgå till 24 å 25
kronor per kubikmeter, vilket ansågs relativt dyrt med hänsyn till de undersökta
egnahemmens standard och landsortens prisförhållanden.
Egnahemsbyggarens finansieringssvårigheter i förening med strävanden
att göra bygget möjligast »storståtlig^ nödgade honom ofta att beträda kvalitetsförsämringens
sluttande plan eller ock att i vindsvåningen inrymma en
lägenhet till uthyrning. Undersökningen hade givit vid handen, att man härvidlag
ofta räknade fel på grund av höga underhållskostnader och risk för
hyresförlust. Uppskattningen av dessa hyreslägenheter ansåges också vara i
sjunkande, ty medan av de under perioden 1920—1928 byggda husen cirka
40 procent hade endast en lägenhet, hade enfamiljshusen bland de 1929—1934
uppförda ökats till 62 procent.
Vad bostadsutrymmet beträffade, befanns visserligen 35 procent av de
undersökta lägenheterna — av vilka cirka 9 procent bestodo av 1 rum och kök
men 54 procent av 2 rum och kök, 24 procent av 3 rum och kök och återstoden
av större lägenheter — vara att efter vanliga grunder anse som överbefolkade.
Men denna trångboddhet berodde så gott som helt på familjernas
begär att ha ett »finrum». Det framhölls, att önskan att ha ett rum, som
alltid står snyggt, kunde motivera ett sådant avskiljande i familjer, vilkas
medlemmar hade arbete av tyngre eller smutsande slag, men knappast i
andra hem, där det ej vore alltför svårt att hålla det bästa rummet snyggt,
även örn det toges i bruk både på dagen och örn natten.
Egnahemsbyggarens nödtvungna eftergifter i fråga örn bostadens kvalitet,
liksom hans avsaknad av fackmässig ledning och hjälp, framträdde tydligt
i fråga om husens tekniska anordning och utförande. I dessa 470 undersökta
byggnader funnos bland annat representerade 87 olika metoder att åstadkomma
ytterväggar; medan i många fall väggarnas värme- och fuktisolering var
underhaltig, förekom det också, att man i överdrivet nit åstadkommit en
isolering fullt tillräcklig att uthärda polartrakternas kyla. Påfallande var det
relativt stora antalet fall av bristfällig taktäckning, t. ex. med spikad tjärpapp.
Den sanitära utrustningen var i jämförelse med stadsförhållanden låg;
sålunda förefanns badrum i omkring 100 fall, ehuru man i 302 fall hade både
vatten- och avloppsledning. Påfallande var, att egnahemsbyggärna i alltför
ringa grad förstått utnyttja de tekniska framstegen för att förbättra bostadens
plan. Allmänt användes den gamla plantypen med innerväggarna korsande
varandra vid skorstensstocken, ehuru man i nära 50 procent av fallen övergått
till centraluppvärmning och därför vid planlösningen var oberoende av
skorstensstockens placering.
Mot bakgrunden av nu meddelade uppgifter och egna undersökningar ansåge
sig bostadssociala utredningen böra understryka, att den låga tekniska
standard, som ej sällan präglade egnahemsbyggen såväl i fråga örn planlösning
som utförande och sanitära anordningar, vore en sida av egnahemsproblemet
som i hög grad vore värd att uppmärksammas. Framför allt gällde
detta egnahemsbebyggelsen på landsbygden, där samhällelig byggnadskontroll
merendels saknades och där av detta och andra skäl byggnadskulturen i allmänhet
vore lägre än i städerna. Egnahemsbyggaren själv saknade som regel
Bihang till riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 190.
529 58 2
18
Kungl. Majus proposition nr 190.
förutsättningar att rationellt bedöma bostadens utformning, och den byggnadstekniska
sakkunskap, som till överkomlig kostnad stöde till hans förfogande,
vore enligt en bland fackmän allmänt accepterad uppfattning i de
flesta fall otillräcklig. Byggherrens kontroll av att ett bygge utfördes enligt
godkända planer vore ofta otillräcklig, och kontroll från det allmännas sida
saknades nästan alldeles.
Utifrån de synpunkter utredningen hade att anlägga syntes det naturligt,
att krav på högre bostadsstandard borde urgeras, särskilt när det gällde
barnrika familjer. Kraven borde hållas i överkant, jämfört med nu i allmänhet
rådande förhållanden. Härför talade, förutom de allmänna synpunkterna
på behovet av radikal förbättring av landsbygdsbostäderna, att i
fråga örn bostäder för barnrika familjer husmoderns arbetsbörda vore särskilt
tung. Genom att hålla kraven högt kunde man också i någon mån tillgodose
önskemålet, att staten befordrade tillkomsten av mönsterbostäder,
vilkas förebildande betydelse vore allmänt omvittnad.
Lån och bidrag av statsmedel till egnahem för barnrika familjer borde
därför enligt utredningens uppfattning givas endast för fullgoda bostäder.
I författningen rörande lån och bidrag till barnrika familjers bostadsförsörjning
i hyreshus funnos icke intagna preciserade krav i fråga örn teknisk
utrustning av de hyreslägenheter, som där avsåges. I praxis hade dock utbildat
sig den regeln, att nybyggda lägenheter skulle lia tillgång till badrum
och varmvatten. När det gällde egnahem i städer och stadsliknande samhällen,
torde icke hinder möta att upprätthålla simma krav tämligen generellt.
Landsbygdens förutsättningar vore något annorlunda, men med avseende å
kyggande med statshjälp av egnahem för barnrika familjer holle utredningen
före, att vissa preciserade krav borde uppställas. Beträffande dessa krav
anför utredningen följande.
a) Hustyp. Inom den svenska egnahemsbebyggelsen är tvåfamiljshuset
med en lägenhet avsedd för ägarens eget behov och den andra för uthyrning
en mycket vanlig typ, som fortfarande bygges i icke ringa omfattning. I
förevarande sammanhang kan denna typ givetvis icke ifrågakomma. Tvåfamiljshuset
är kapitalkrävande för husägaren och medför betänkliga risker
under lågkonjunkturer, då husägaren kan drabbas av både sin egen och hyresgästens
arbetslöshet. För här ifrågavarande ändamål är enfamiljshuset den
riktiga typen.
b) TJtrymmesstandard. Beträffande utrymmeskrav är det redan vid hyreshusbygge
för barnrika familjer gällande kravet på två rum och kök såsom
minimum självklart i fråga örn egnahem. I synnerhet när det gäller större
flerbarnsfamiljer, borde tre rum och kök eftersträvas såsom det normala;
beaktas bör dock, att rummen ej bliva för små. Å andra sidan bör även tillses,
att det icke bygges för stort — en hos egnahemsbyggare icke ovanlig benägenhet.
Framhållas må, att alltför stora lägenheter äro tungskötta och bli
illa utnyttjade.
c) Planlösning och utförande. I avvaktan på en rationalisering av byggnadsväsende!
på landsbygden torde vissa åtgärder vara påkallade för att åt
här ifrågasatta speciella byggnadsverksamhet för barnrika familjers bostadsförsörjning
garantera god kvalitet i fråga örn planlösning och utförande, åtgärder,
som icke hindra men befordra en framtida allmän reglering. Utred
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
ningen vill peka på betydelsen av att genom vederbörande statliga organs
försorg det periodvis utarbetas och gives effektiv spridning åt samlingar av
goda typritningar, passande för varierande behov och åtföljda av klara
arbetsbeskrivningar. Planlösningar, som äro avsedda att tillämpas vid här
ifrågavarande byggnadsföretag, som erhålla statens stöd, böra granskas
av vederbörande centrala organ, vilket för ändamålet utrustas med tillräckliga
resurser.
Erfarenheten ger vid handen, att bristerna i landsbygdens byggnadsskick
i mycket hög grad sammanhänga med bristen på yrkesskickliga byggmästare.
Bostadssociala utredningen vill i detta sammanhang understryka önskvärdheten
av att sådan verksamhet, som syftar till förbättrad utbildning av lantbyggmästare,
till exempel de av Samfundet för hembygdsvård anordnade
byggmästarekurserna, effektivt understödes av staten. Från egnahemsstyrelsens
sida har även framförts förslag om lämpligt ordnat lärlingssystem.
d) Utrustning. Bostadssociala utredningen vill framhäva den fundamentala
betydelsen av att husen förses med central uppvärmningsanordning.
Utom hygieniska fördelar innebär centraluppvärmning förutsättningen för ett
förnuftigt utnyttjande av bostadens utrymmen. Dels medger den bättre
planlösningar, dels bliva samtliga rum användbara även vintertid och slutligen
kan huset tänkas bli fullständigare inrett och utnyttjat från början.
Otvivelaktigt sammanhänga missförhållandena i detta avseende i hög grad
med bristen på centraluppvärmning. Anordnandet av sådan bör göras till
ett krav för lån och bidrag av statsmedel till byggande av egnahem för barnrika
familjer. Värmeledningspanna för ifrågavarande ändamål bör vara av
en typ, som kan eldas med inhemskt bränsle. Inhämtade uppgifter från fackmän
ha givit vid handen, att det tekniska problemet i detta sammanhang
låter sig lösa utan större svårighet men tarvar särskild utredning.
Anordnandet av vatten och avlopp inomhus bör även uppställas som krav,
där icke tekniska hinder omöjliggöra detta. En dylik anläggning torde till stor
del kunna utföras som egnahemsbyggarens egen arbetsprestation, varvid även
enkla och billiga handpumpar i köket kunna komma till användning.
Behovet av garderober, skafferi och övriga förvaringsutrymmen synas
snarast lättare kunna tillgodoses i landsbygdsegnahem än i städernas hyreslägenheter.
I fråga om inredandet av badrum eller tvagningsrum (eventuellt
jämte varmvatten) vill bostadssociala utredningen uttala en rekommendation
härför. Att åstadkomma badmöjligheter inom bostaden, med badrummet förlagt
till källaren tillsammans med tvättstuga, kan vara enkelt och föga kostsamt.
Yad nu sagts, innebär givetvis intet underkännande av strävandena
att söka lösa landsbygdens badfråga på kollektiv väg genom badstugor och
dylikt.
Utredningen framhåller, att gentemot åtgärder, som syftade att befordra
bostadsbildningen på landsbygden, ofta hade hävdats, att dylika åtgärder
skulle vara förenade med risker av den anledningen, att landsbygdens folk‘mängd
vore i tillbakagående och att denna befolkningsregress komme att bliva
än starkare i framtiden. Det vore uppenbart, att en rationell inriktning av de
bostadspolitiska åtgärder, som avsåge landsbygden, måste ske under hänsyn
till den befolkningsutveckling, som kunde bedömas såsom sannolik,
och grunda sig på så långt möjligt säkra beräkningar över landsbygdsbefolkningens
framtida storlek och sammansättning.
Bostadssociala utredningen framlägger därefter vissa kalkyler över de
sannolika utvecklingslinjerna för befolkningsrörelserna på landsbygden under
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
vissa redovisade antaganden. Av statistiska skäl hade det varit nödvändigt
att vid tudelningen av materialet draga gränsen mellan städer och landsbygd
enligt nu gällande administrativa indelning. I landsbygd bomme sålunda att
inräknas även områden med agglomererad bebyggelse, vilket ur vissa synpunkter
kunde vara mindre lämpligt. Utredningen anför rörande sagda befolkningsutveckling
i huvudsak följande.
Grunden för bedömningen av hushållsbildningen på landsbygden utgöres
av beräkningar över befolkningens fördelning efter kön, ålder och civilstånd,
inbördes kombinerade. Dylika beräkningar ha utförts för vissa tidpunkter i
framtiden med fem års mellanrum (fram till år 2000) och med den 31 december
1935 som utgångspunkt. Härvid har fordrats antaganden om den framtida
1) dödligheten, 2) nativiteten, 3) civilståndsfördelningen i olika åldersklasser
samt 4) flyttningarna från landsbygd till städer, deras omfattning bland män
och kvinnor i olika åldrar. Dessutom har förutsatts, att någon migration ej
förekommer.
Beträffande dödligheten föreligga relativt goda möjligheter att uppskatta
den framtida utvecklingen.
I fråga om nativiteten (eller rättare fruktsamheten) har för landsbygdsbefolkningen
gjorts tre olika antaganden: I) sjunkande nativitet till år 1950,
därefter oförändrad; nettoreproduktionstalet cirka 500 eller detsamma som
för närvarande gäller för rikets städer; II) i stort sett oförändrad nativitet
eller, noggrannare uttryckt, något höjd nativitet, så att den ger ett nettoreproduktionstal
= 1,000; III) stigande nativitet till år 1950, därefter oförändrad;
nettoreproduktionstalet cirka 1,250.
Utifrån nyssnämnda antaganden om dödlighet och nativitet har folkmängden
vid slutet av åren 1940, 1945, 1950—2000 beräknats, varvid män
och kvinnor fördelats efter ålder i femårsgrupper. Därefter ha män och
kvinnor var för sig fördelats efter civilstånd inom varje åldersklass i enlighet
med den relativa fördelning, som enligt folkräkningen gällde år 1930.
Slutligen ha gjorts fyra olika antaganden örn flyttningarna från land till
stad. Förutom ett antagande (a) örn inga som helst flyttningar ha i vart och ett
av de övriga fallen angivits ett visst absolut nettoantal män och kvinnor, som
under varje femårsperiod antagits flytta från landsbygden och vid periodens
slut kvarlevat i städerna, nämligen (b) 10,000 män och 20,000 kvinnor; (c)
30,000 män och 50,000 kvinnor; (d) 50,000 män och 80,000 kvinnor. De
flyttande lia åldersfördelats i enlighet med förhållanden, som konstaterats i
vissa fall, som visserligen äro ringa till antalet men mycket väl överenstämmande
med varandra.
Av alla de antaganden, som man behövt göra för att kalkylera utvecklingen
för landsbygd respektive städer för sig, äro antagandena om flyttningarna
måhända de vanskligaste, och detta gäller i synnerhet beträffande de
närmaste årtiondenas utveckling, för vilken nativitetsantagandena icke spela
någon roll i vad angår beräkningen av de för hushållsbildningen bestämmande
faktorerna. Av de fyra flyttningsantagandena är (c): 30,000 män och 50,000
kvinnor per femårsperiod det som närmast överensstämmer med den omfattning
av flyttningarna, som gällt under senare decennier.
Man kan med tämligen stort lugn våga påståendet, att för överskådlig och i
fråga om planering av åtgärder beaktansvärd framtid de båda gränsantagandena
(a): ingen flyttning, respektive (d): 50,000 män och 80,000 kvinnor representera
ytterligheter, som icke endast ingränsa varje utveckling av rimlig
sannolikhet utan även betyda mycket osannolika ytterlighetsfall. I den hittillsvarande
utvecklingen kan icke förmärkas någon tendens till avmattning
21
Kungl. Majda proposition nr 190.
i den -flykt från landsbygden», som utmärkt det senaste trefjärdedels seklet.
Inom landsbygdens dominerande näringsgren, jordbruket, kommer efter all
sannolikhet den befolkning, som där har sin sysselsättning, att fortsätta att
minska, främst till följd av den rationalisering av jordbruksdriften, som
kräves för att upprätthålla jordbrukets räntabilitet och underbygga en levnadsstandardhöjning
för jordbruksbefolkningen. Det vore visserligen tänkbart,
att denna tendens kunde i sin verkan på den totala landsbefolkningen
komma att helt eller delvis motvägas av en stark utveckling av andra till
landsbygden lokaliserade näringsgrenar. Under senare decennier har en
dylik utveckling av betydande styrka uppenbarligen varit för handen, dock
långtifrån tillräckligt stark för att förhindra en fortgående förskjutning mellan
total landsbygdsbefolkning och stadsbefolkning, vilket får en viss belysning
av följande sammanställning ur folkräkningsuppgifterna över antalet män
och kvinnor åren 1920 och 1930 inom jordbruksbefolkning, övrig landsbygdsbefolkning
samt stadsbefolkning:
Män
Kvinnor
1920
1930
1920
1930
Landsbygden:
jordbruksbefolkning. . .
övrig befolkning .....
Summa
1.044.000
1.048.000
2.087.000
982,000
1.119.000
2.101.000
957,000
1.117.000
2.074.000
876,000
1.169.000
2.045.000
Städerna ...............
811,000
020,000
032,000
1,076,000
Emot möjligheten av en utveckling av andra landsbygdsnäringar än jordbruket,
tillräckligt stark att motverka befolkningsminskningen i denna senare
näringsgren, talar vidare den omständigheten, att den industriella produktionens
struktur synes vara stadd i förskjutning i riktning mot större relativ
betydelse för konsumtionsvaruindustrierna, vilka huvudsakligen äro lokaliserade
till städerna och enkannerligen de större städerna. Huruvida denna
tendens är av mera tillfällig natur eller kommer att fortsätta är dock vanskligt
att döma örn.
Det kan å andra sidan förvisso skönjas tendenser, som kunna tänkas —• i
framtiden förstärkta — verka uppdämmande på flyttningen från land till
stad. Härvid åsyftas dels sådana produktions- och transporttekniska tendenser,
som verka relativt gynnande för småföretag (elektriska motorer, lastbilar
o. s. v.) och som därför också kunna tänkas gynna en mera spridd
industriell lokalisering, dels alla dessa omständigheter, som tendera att överbygga
klyftan mellan land och stad i fråga om sociala och kulturella levnadsvanor
(bussar, radio, organisationsväsendets samt förenings-, bildnings- och
idrottsrörelsens utträngande på landsbygden, förbättrad hälso- och sjukvård
på landsbygden o. s. v.). Av väsentlig, väl avgörande vikt i detta hänseende
är givetvis, att klyftan mellan land och stad ifråga örn materiella levnadsvillkor
fy lies ut. Det har ju även på senare tiden allt mera allmänt erkänts,
att därvidlag förbättring av landsbygdens bostadsförhållanden, särskilt i
fråga om en hygienen befordrande och det husliga arbetet underlättande
utrustning av bostaden, spelar en väsentlig roll. — Dessa senare tendenser
till trots synes det dock finnas övervägande skäl att antaga, att de förut
nämnda tendenserna till fortsatt flyttning från land till stad skola visa sig
dominerande, åtminstone under de närmaste årtiondena. Gränsantagandet
(a): ingen flyttning kan betraktas som ett fullt betryggande ytterlighetsfall.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr lito.
Det andra gränsantagandet (d): 50,000 män och 80,000 kvinnor per femårsperiod
kan ävenledes på goda grunder betecknas som ett osannolikt ytterlighetsfall.
Det överstiger för det första mycket betydligt den flyttning, som
under senare årtionden har förekommit. En flyttning enligt detta antagande
skulle förutsätta en helt exceptionell ökning i den hastighet, med vilken
närings- och sysselsättningsmöjligheterna i städerna tillväxa. Ett viktigare
argument är dock, att en flyttning av sådan omfattning mycket snart skulle
leda till disproportioner i befolkningsfördelningen, som säkerligen skulle
framkalla såväl spontana reaktioner som ingripanden från det allmännas sida
— inte minst ur befolkningspolitiska synpunkter. Under antagande I beträffande
nativitetsutvecklingen på landsbygden (d. v. s. fortsatt nedgång
till den nu för städerna gällande nivån) skulle vid maximiantagandet angående
flyttningen de mera mobila åldersklasserna 15—35 år vara nära
nog avfolkade redan på 1970-talet. Vid de — efter nuvarande utvecklingstendenser
att döma mindre sannolika — antagandena örn redan från närvarande
tid konstant eller stigande nativitet på landsbygden, skulle situationen visserligen
ej bli fullt så drastisk, men såväl könsfördelningen som fördelningen på
produktiva och improduktiva åldrar skulle bli mycket abnorm. Detta gäller väl
att märka örn hela landsbygdsbefolkningen. Redan nu ha ju för jordbrukets
del avsevärda svårigheter av här antydd art inställt sig. Det är att antaga,
att den skärpning av disproportionerna i befolkningssammansättningen, som
en fortsättning av flyttningen skulle medföra, i synnerhet skulle komma att
gälla just jordbruksbefolkningen och där åstadkomma orimliga förhållanden.
Flyttningsantagandena (b): 10,000 män och 20,000 kvinnor per femårsperiod
och (c) 30,000 män och 50,000 kvinnor per femårsperiod äro rimligare
än de två förut behandlade, och under förutsättning, att inga nu oförutsebara
genomgripande förändringar ske i betingelserna för befolkningens fördelning
på land och stad, kan man hålla för sannolikt, att utvecklingen kommer
att förlöpa inom de gränser, som kunna beräknas utifrån dessa flyttningsantaganden.
Av dessa ligger det förra betydligt under hittills gällande
nivå, under det att det senare ligger något över denna nivå. Örn man icke
har några särskilda skäl att antaga någon mera betydande förändring i den
inre omflyttningens styrka, torde man sålunda kunna'' utgå från att den sannolika
utvecklingen för den närmaste framtiden kommer att ligga närmare den
linje, som framgår ur flyttningsantagandet (c), än den, som framgår ur flyttningsantagandet
(b).
Ju längre in i framtiden nian kommer, desto mera måste dock betingelserna
för flyttningen förändra sig. När — såsom all sannolikhet talar för — den
naturliga folkökningen på landsbygden stagnerar och övergår i naturlig folkminskning,
måste också källorna för folkströmmen från landsbygd till städer
allt mera sina ut. I synnerhet när de starkast mobila åldrarna, 20—30 år, i
mera kraftig grad komma att utsättas för sammankrympningsprocessen,
måste häri ligga en för flyttningens absoluta omfattning starkt neddämpande
omständighet. De utvecklingskurvor, som erhållas ur de olika, men var för sig
under hela perioden oförändrade flyttningsantagandena, måste alltså betraktas
såsom varande av olika sannolikhetsgrad under olika delperioder.
För bedömandet av en längre fram i tiden liggande utveckling — vilket klav
behovet påkallat i fråga örn exempelvis det stadsplanemässiga saneringsproblemet
— måste dylika omständigheter tillmätas synnerlig vikt. I fråga
örn här förevarande problem, bostadsbehovet under de närmaste årtiondena,
spela de mindre roll men böra dock givetvis hållas i minne.
I förevarande sammanhang intresserade, enligt utredningens mening, särskilt
hushållsbildningen på landsbygden. Av de statistiska serier, som ut
-
23
Kungl. Majus proposition nr 190.
visade utvecklingen av olika ålder och civilståndsgrupper inom befolkningen,
vore den över antalet gifta män den lämpligaste indikatorn för hushållsbildningens
allmänna tendens. Under antagande av att nativiteten på landsbygden
folie till städernas nuvarande nivå, komme, trots detta, antalet gifta
män och därmed antalet hushåll såsom en ofrånkomlig konsekvens av redan
existerande förhållanden inom befolkningsstrukturen att kraftigt tillväxa
under minst två decennier. Till och med vid det orimliga flyttningsantagandet
(d), 50,000 män och 80,000 kvinnor per femårsperiod, skulle antalet gifta
män på landsbygden komma att växa från mindre än 770,000 år 1935 till mer
än 870,000 år 1955. Vid det rimligare och närmast sannolika flyttningsantagandet
(c), 30,000 män och 50,000 kvinnor per femårsperiod, skulle tillväxten
fortsätta till 1960, då antalet gifta män på landsbygden skulle uppgå
till 920,000 eller omkring 20 procent högre än det nuvarande antalet. Det
lägre flyttningsantagandet (b) gåve en tillväxt, ävenledes till år 1960, upp
till cirka 975,000 gifta män, innebärande en stegring på nära 27 procent.
De övriga nativitetsantagandena gåve fram till 1955 helt och fram till
1960 praktiskt taget samma utslag som det här behandlade, till följd av att
förändringar i nativiteten gåve utslag i de hushållsbildande åldrarna först
efter 20 å 30 år. Det vore sålunda först i den i förevarande sammanhang
mindre intressanta utvecklingen efter 1960, som olikheterna i nativitetsantagandena
började spela roll.
Tillväxten i hushållsbeståndet till följd av den ännu i hastig takt skeende
ökningen i de hushållsbildande åldrarna komme helt naturligt att äga rum i
retarderande tempo. 1930-talet utmärktes av den starkaste tillväxthastighet
i hushållsbeståndet, som överhuvud någonsin förekommit och mänskligt att
döma någonsin komme att förekomma inom den svenska befolkningen.
Kulmen i kurvan för tillväxthastigheten syntes redan passerad, men ännu
något årtionde komme hushållsbeståndet att öka med en hastighet, som långt
överstege den under tidigare perioder fram till och med världskriget gällande.
Ännu fram till 1950 vore tillväxthastigheten tämligen hög, men på 1950-talet
började verkan av nativitetsminskningen göra sig gällande i så hög grad i
de hushållsbildande åldrarna, att tillväxthastigheten starkt retarderades för
att — under de mera sannolika flyttningsantagandena — sjunka till noll
omkring 1960.
Bostadssociala utredningen sammanfattar resultatet av sina överväganden
på följande sätt:
Under alla förutsättningar, som nu kunna bedömas som sannolika, och till
och med under förutsättningar beträffande omfattningen av »flykten från
landsbygden», som äro avgjort osannolika, kommer antalet hushåll på landsbygden
och därmed även behovet av tillskott till landsbygdens bostadsbestånd
att fortsätta att betydligt tillväxa under de närmaste decennierna;
en rimlig och på intet sätt äventyrlig uppskattning är, att år 1960 antalet
hushåll på landsbygden kommer att överstiga antalet år 1935 med 20 procent.
Utvecklingen kommer sålunda att kräva en mycket väsentlig utökning av
bostadsbeståndet på landsbygden — trots sannolikt sjunkande folkmängd.
Även oavsett det byggnadsbehov, som sammanhänger med andra omständig
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
heter än hushållsbeståndets tillväxt (om-, till- och ersättningsbyggnad), äro
förhållandena sådana, att det icke gives anledning nu att av fruktan för befolkningsutvecklingens
konsekvenser hesitera inför åtgärder till befordrande
av bostadsbildningen på landsbygden, vilka på socialpolitiska grunder kunna
motiveras. I en senare period, efter 1960, kommer visserligen med all sannolikhet
att inträffa stagnation och — örn icke nativiteten inom den närmaste
tiden stiger starkt — även tillbakagång i hushållsbeståndets utveckling, men
denna framtidsmöjlighet kan icke användas som argument mot bostadspolitiska
åtgärder. För det första: örn hushållsantalet skulle minska, kan
detta lång tid mötas och motsvaras av bortrivning av äldre, mindre tillfredsställande
bostäder. För det andra: de hushåll, som komma till under de
närmaste 20—30 åren, måste ju någonstans bo, och örn hotet örn kommande
tillbakagång i hushållsbeståndet skall medräknas i de bostadspolitiska övervägandena,
måste det vara som argument för omedelbara och starka åtgärder
att förbättra bostadsförhållandena i förhoppning att därigenom nativitetsutvecklingen
skall kunna påverkas i gynnsam riktning.
Bostadssociala utredningen övergår därefter till att diskutera de åtgärder,
som böra av stat och kommuner vidtagas för främjande av bostadsförsörjning
m. m. för mindre bemedlade, barnrika familjer, och behandlar därvid först
möjligheterna att i nu bestående former för statligt
stöd åt bostadsbildningen inordna den speciella bostadshjälpen
för bär nr ika familjer. Utredningen anför därvid:
Såsom framhållits i de direktiv, vilka, som tidigare berörts, i förevarande
fråga givits de sakkunniga av chefen för socialdepartementet, var orsaken
till att bostadsanskaffningslånen och familjebidragen enligt kungörelsen den
4 september 1935 knutits enbart till lägenheter, som upplåtas mot hyra,
främst den, att utredningens förslag, jämlikt de då gällande direktiven, avsåg
förhållandena i städer och stadsliknande samhällen, alltså orter med
hyresmarknad, där det övervägande flertalet av de familjer, som kunde komma
i fråga, måste antagas förhyra sin bostad. Det hittillsvarande subventionssystemet
har i enlighet med dessa förutsättningar haft karaktär av en hyressubvention,
med undantag endast för de under det senaste året i ett mindre
antal fall vidtagna försöken att tillämpa de för hyressubventionen gällande
principerna på enfamiljshus, upplåtna mot äganderätt i städer och stadsliknande
samhällen.
I fråga om bostadssubventionen för barnrika familjer i stadssamhällen, för
vilka hyressubvention enligt kungörelsen den 4 september 1935 kan utgå, har
det, såsom redan tidigare framhållits, synts de sakkunniga angeläget, att,
när bostadssubventionen för barnrika familjer utsträckes till att omfatta
även egnahem, de regler, som skola gälla, göras i möjligaste mån likvärdiga
för de båda upplåtelseformerna, och detta såväl för de familjer, åt vilka
bostad i den ena eller andra formen upplåtes, som för kommunerna, som ha
att organisatoriskt och ekonomiskt medverka. Stadssamhällena, enkannerligen
de större, ha med sin längre drivna sociala och stadsgeografiska
differentiering behov av såväl olika upplåtelseformer som olika stadsplaneoch
hustyper, vilka sålunda icke böra betraktas som konkurrerande utan
fastmer som varandra kompletterande. Hyreslägenheter kunna i fråga örn
läge i förhållande till arbetsplats och skola, i fråga örn kollektiva anordningar
o. s. v. erbjuda fördelar, som för en del av stadsfamiljerna kunna överväga
de fördelar i fråga om rymlighet, självständighet o. s. v., som en småstuga
kan giva och som för andra familjer kunna vara dominerande. En
25
Kungl. Majus proposition nr 190.
fördel att särskilt beakta hos liyresupplåtelsen är den större möjlighet att
genom omflyttning smidigt anpassa bostadens storlek efter familjens i tiden
växlande behov; i annat sammanhang har påpekats angelägenheten av att
sådan omflyttning inom beståndet av hyreslägenheter för barnrika familjer
underlättas och att detta bestånd i sådant ändamål differentieras och
icke ensidigt sammansättes av övervägande 2 rum och köks-lägenheter. —- Vilken upplåtelseform eller hustyp, som i olika konkreta fall väljes, bör
avgöras av de naturliga förutsättningar, som på orten föreligga, och icke påverkas
av någon olikhet i de fördelar eller bördor, som statshjälpen vid hyressubvention
respektive subvention av egnahem innebär för familjerna och kommunerna.
Det vill synas som örn de provisoriska regler, sorn statens byggnadslånebyrå
uppställt för bostadsanskaffningslån och familjebidrag för
enfamiljsstugor för barnrika familjer i stort sett tillgodose dessa synpunkter,
och de sakkunniga komma att i fortsättningen föreslå endast oväsentliga
modifikationer i dessa regler.
Ävenledes vad angår utsträckandet av bostadssubventionen för barnrika
familjer till egnahem i allmänhet och till landsbygden — den i detta sammanhang
huvudsakliga frågan — torde det vara i enlighet med de i frågan givna
direktiven, att man söker åstadkomma största möjliga likvärdighet i de statliga
stödåtgärderna till förbättring av de barnrika familjernas bostadsförsörjning
i städer och på landsbygd. I direktiven har dock förutsatts, att icke obetydliga
modifikationer i reglerna för bostadssubventionen skulle visa sig påkallade,
då denna utsträckes till att omfatta jämväl landsbygden. De sakkunniga ha
även —- särskilt med hänsyn till förda diskussioner med representanter för
statens egnahemsstyrelse — funnit det nödvändigt att föreslå sådana modifikationer.
Dessa gälla närmast villkoren för lån och bidrag för de barnrika familjer,
som skulle erhålla statens stöd för anskaffning av egnahem på landsbygden,
varvid avvikelserna gent emot de för stadssamhällena gällande reglerna
främst motiveras av den större bundenhet till den en gång anskaffade bostaden,
vilken följer därav att landsbygden som regel saknar utbildad bostadsmarknad.
Vad angår villkoren beträffande kommunernas medverkan lära dessa för de i
organisatoriskt och finansiellt avseende i allmänhet svagare utrustade landskommunerna
icke lämpligen kunna sättas lika med de för stadssamhällena
givna.
Till utformningen av dessa förslag till modifikationer återkomma de sakkunniga
i det följande. I sina huvuddrag går de sakkunnigas förslag, i vad
det avser finansieringen, ut därpå, att staten lämnar lån till 90 procent av
anskaffningsvärdet (för örn-, till- eller nybyggnad), varav, såvitt angår^landsbygden,
20 procent utgöras av intecknat ränte- och amorteringsfritt lån och
70 procent av dels amorterings-, dels uppsägningslån. Såsom normalt bör
räknas med egen arbetsinsats till omkring 10 procent av anskaffningsvärdet;
kan denna icke utgöras av familjen, bör ansvaret för finansieringen av de
översta 10 procenten av anskaffningskostnaden åvila kommunen eller annan,
t. ex. arbetsgivare. Därutöver lämnas av statsmedel årliga annuitetsbidrag till
högst annuitetens belopp, bestämda efter samma regler som familjebidragen
i stadssamhällena utifrån ett på visst sätt beräknat årligt bostadsvärde. —
Frågan om lönebostäder upptages särskilt längre fram.
De sakkunniga ha förutsatt, att på landsbygden kommunen skall tjänstgöra
som förmedlingsorgan samt att kommunen skall stå en viss risk.
Det torde näppeligen vara att förvänta, att på landsbygden sådana allmännyttiga
företag, som i städerna handhaft en betydande del av verksamheten,
skola vara att påräkna. Däremot torde ofta, särskilt på industriorter, de
arbetsgivande företagen — i synnerhet av brukstyp — vara intresserade av
att stödja här ifrågavarande verksamhet. Den regeln torde därför böra fast
-
26
Kungl. Majus proposition nr 190.
ställas, att efter vederbörande statsmyndighets prövning enskilt företag må
kunna träda i kommuns ställe. Då de sakkunniga i fortsättningen tala örn
kommun avses även sådant företag.
Som ett viktigt motiv för ett i vissa stycken annorlunda konstruerat system
för bostadssubventionen för barnrika familjer på landsbygden må vidare fram
hållas önskvärdheten av att den speciella bostadshjälpen för barnrika familjer
i fråga örn organisation och metoder i görligaste mån infogas som ett led i
redan bestående system för främjande av bostadsbildning och bostadsförbättring
på landsbygden, för vilka redogörelse tidigare lämnats. Med hän
syn till detta önskemål ha de sakkunniga diskuterat möjligheterna att ut
forma den speciella bostadssubventionen för barnrika familjer såsom modi
fikationer i de regler, som gälla för arbetarsmåbrukslån, bostadsförbättrings
bidrag och egnahemslån.
Arbetarsmåbrukslånen innebära en subvention, fullt jämförlig med bostadssubvention
för barnrika familjer i stadssamhällena, i vissa hänseenden till och
med ännu längre gående. Att till denna knyta familjebidrag är sålunda uteslutet;
det gives helt enkelt inte rum för sådana bidrag, vilka väl i regel skulle
komma det sammanlagda subventionsbeloppet att överstiga bostadskostnadens
belopp och sålunda mista karaktären av bostadshjälp. Arbetarsmåbrukslånen
äro ju dessutom knutna till vissa sysselsättningar av säsongkaraktär, en begränsning,
som ur synpunkten av de barnrika familjernas speciella bostadsproblem
ter sig irrelevant. En preferensbehandling av de barnrika familjerna
i den fortsatta arbetarsmåbruksverksamheten synes de sakkunniga befogad
på allmänna socialpolitiska grunder. Den kunde ges formen av ett med
visst belopp (exempelvis 1,000 kronor) större lån än det i allmänhet
som maximum gällande — oavsett örn det nuvarande maximibeloppet
bevaras eller örn det med hänsyn till de höjda byggnadskostnaderna
enligt egnahemsstyrelsens förslag höjes till 7,000 kronor —, varvid tillskottet
skulle avse att täcka kostnaderna för en större och framför
allt bättre utrustad bostad. Detta är motiverat därav, att större familjer
ha större behov av utrymme och hygieniska anordningar, samt därav, att
arbetet i hemmet blir oskäligt tungt i en mera primitivt utrustad bostad,
när familjen är stor. — Några detaljerade förslag till modifikationer i reglerna
för arbetarsmåbrukslånen med speciell hänsyn till de barnrika familjer,
vilka äro i den situationen att kunna komma i fråga för arbetarsmåbrukslån,
anse sig de sakkunniga icke befogade att framställa. De. sakkunniga vilja
endast framhålla, att arbetarsmåbrukslån å ena sidan och bostadssubvention
för barnrika familjer å andra sidan — den ena hjälpformen avseende en viss
sysselsättningskategori, den andra en viss familjékategori — visserligen i så
måtto utesluta varandra, som de icke kunna utgå samtidigt till en och samma
familj, men båda tillgodose socialt utomordentligt angelägna behov samt
kunna bestå vid sidan av varandra och komplettera varandra.
Bostadsförbättringsbidragen äro såsom engångsbidrag svåra att anpassa
till den subventionsform, grundad på årliga bidrag, differentierade efter barn
antal, som gäller för barnrika familjer i städerna. Allmänna socialpolitiska
överväganden kunna motivera en preferensbehandling av barnrika familjer
även vid tilldelningen av bostadsförbättringsbidrag, såsom ju också i växande
utsträckning redan skett och varom bostadssociala utredningen tidigare gjort
hemställan. Viktigast är emellertid att bostadsförbättringsbidragen — utan
förändringar i tilldelningsprinciperna och beloppen, som skulle helt förändra
karaktären hos denna bidrags verksamhet — äro otillräckliga för
ändamålet att radikalt upphjälpa de barnrika landsbygdsfamiljernas bostadsförhållanden.
Begränsningen i deras syfte att tjäna upprustnings- och
i viss utsträckning ersättningsbyggnadsändamål jämte begränsningen i
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
bidragsbeloppen, vilken icke medgiver mera genomgripande ombyggnad
utan sådana kapitaltillskott av de byggande, som icke i normala fall
kunna förutsättas möjliga för bär ifrågavarande familjekategori, göra bostadsförbättringsbidragens
otillräcklighet uppenbar för nu förevarande ändamål.
Det gäller emellertid örn dem detsamma, som nyss hävdades beträffande
arbetarsmåbrukslånen i deras förhållande till den ifrågasatta tillämpningen
av bostadssubventionen för barnrika familjer, nämligen att de tjäna ett ännu
ingalunda tillfredsställt och socialt mycket viktigt behov; bostadsförbättringsverksamheten
efter nuvarande linjer och en speciell bostadssubvention för
barnrika familjer kunna bestå vid sidan av varandra och komplettera varandra.
Med den utformning av den'' senare subventionsformen för landsbygdens del,
som de sakkunniga i det följande föreslår, torde för övrigt komma att på ett
naturligt sätt bildas en successiv övergång från de fall där — utan villkor
med avseende å familjestorlek — enbart förbättringsbidrag för mindre genomgripande
upprustningsarbeten kunna beviljas, över sådana fall, där en mera
genomgripande om- eller tillbyggnad kan finansieras medelst dels det räntefria
lån, som enligt följande förslag skall utgöra en del av det statliga lånet
och som i realiteten i vanliga fall blir liktydigt med ett bostadsförbättringsbidrag,
dels det lågförräntade amorteringslån, för vilket under barnens uppväxttid
annuitetslättnader beredas genom familjebidrag, fram till de fall, där
nybyggnad eller total ombyggnad möj liggöres genom nyssnämnda lån till
högre belopp jämte därtill knutna familjebidrag. Genom anordningen att
göra en del av bostadsanskaffningslånet ränte- och amorteringsfritt kunna
bostadsförbättringsbidragen sägas vara i viss mån inkluderade i det system
för bostadshjälp åt barnrika familjer på landsbygden, som de sakkunniga
föreslå. Men i huvudsak böra enligt de sakkunnigas mening strävandena i
dessa avseenden läggas efter andra linjer än engångsbidragen.
I fråga örn egnahemslånen vore det otvivelaktigt möjligt att genom modifikationer
i reglerna för långivningen (högre belåningsgräns och lägre ränta)
samt anknytning av familjebidrag i form av årliga annuitetsbidrag till dylika
lån åstadkomma en subventionsform, likvärdig med den nu för stadssamhällena
gällande. Då de behövliga modifikationerna emellertid skulle vara
mycket betydande — särskilt i jämförelse med rådande praxis för belåning
— synes det vara lämpligare — eftersom egnaliemsfrågan för närvarande är
föremål för utredning i annat sammanhang — att införa en även formellt
ny typ av egnahemslån, speciellt avsedd för flerbarnsfamiljer, vilkas ekonomiska
situation i flertalet fall är sådan, att de icke förmå bära de ekonomiska
förpliktelser, som följa med de nuvarande egnahemslånen.
Dessa överväganden leda sålunda enligt de sakkunnigas mening till den
slutsatsen, att den överföring av principerna för subventionen för barnrika
familjer i stadssamhällena, som de sakkunniga lia haft att pröva, icke lämpligen
bör ske genom modifikationer i reglerna för redan bestående stödformer
för bostadsbildning och bostadsförbättring på landsbygden, när mindre bemedlad
barnrik familj är låne- eller bidragssökande, utan genom anordnande
av en från dessa fristående låne- och bidragsform. En dylik ny stödform fölen
speciell kategori av familjer skulle icke onödiggöra någon av de nu existerande
stödformerna, men val komplettera dem till fördel för sådana bostadsnödlidande
flerbarnsfamiljer, som till följd av arten av familjeförsörjarens
sysselsättning icke kunna komma i fråga flir arbetarsmåbrukslån och sorn
icke kunna finansiera en tillräcklig örn- eller tillbyggnad med hjälp av enbart
bostadsförbättringsbidrag och som icke — slutligen — äro ekonomiskt nog
bärkraftiga för att erhålla vanliga egnahemslån.
Liksom den nya stödformen innebär ett eliminerande i huvudsak av de
ekonomiska risker, som äro förknippade med ett egnahemsinnehav av vanlig
28
Kungl. Majlis proposition nr 190.
typ, synes densamma ej böra möjliggöra sådana realisationsvinster, som i
vissa fall kunna komma en fastighetsägare till del. Lånen böra därför förbindas
med villkor, som berättiga såväl stat som kommun att, i händelse det
subventionerade huset icke användes för avsett ändamål eller eljest missbruk
förekommer, återfordra icke blott återstående delar av lån utan även givna
ekonomiska bidrag i form av gratis tomt, annuitetslättnader o. s. v. Detta
motiveras främst därav, att verksamhetens syfte delvis kan äventyras — såsom
erfarenheter från vissa främmande länder visa —, om icke frestelsen att
inhösta en tillfällig ekonomisk vinst genom försäljning eller uthyrning av
huset förhindras att uppkomma.
Direktiven peka i fråga örn tillämpningsområdet för den utvidgade bostadssubventionen
på barnrika familjer i »egnahem och liknande lägenheter»
såväl i städerna som på landsbygden. Därmed torde ha avsetts bostäder överhuvud,
som upplåtas på annat sätt än mot hyra. Yad stadssamhällena beträffar
torde komma i fråga praktiskt taget endast egnahem, däri inräknade även
sådana enfamiljshus, där tomten innehaves allenast med tomträtt. Att knyta
familjebidrag till bostadsrättslägenheter i kooperativt förvaltade flerfamiljshus
synes de sakkunniga meningslöst, eftersom dylika lägenheter såsom
bostadsform överensstämma med hyreslägenheter och eftersom de fördelar,
som denna besittningsform erbjuder ur förvaltnings- och andra synpunkter,
ernås även med det system för fastighetsbesittning och -förvaltning, som
gäller för nuvarande hyresbostäder för barnrika familjer.
Beträffande landsbygdens bostäder är emellertid frågan örn tillämpningsområdet
för den utvidgade subventionen för barnrika familjer mera komplicerad.
Det är visserligen att antaga, att även på landsbygden det i det övervägande
flertalet fall kommer att bli fråga om egnahemslägenlieter, enkannerligen
sådana, som icke aro förbundna med jordbruk; byggnadsverksamheten
f)å landsbygden tenderar överhuvud att alltmera inriktas på denna typ av
ägenheter. Även för jordbruksegnahem böra emellertid lån och bidrag av
här föreslagen art kunna komma i fråga för barnrika familjer, dock endast
för örn-, till- eller nybyggnad av själva bostadshuset. Lånen och bidragen
för bostaden synas i sådana fall kunna kombineras med jordbruksegnahemslån
för jordanskaffningen, låt vara att härvidlag reservation bör göras med
hänsyn till den pågående, på dessa spörsmål inriktade egnahemsutredningen.
En bostadssubvention av egnahem och liknande lägenheter för barnrika
familjer bör enligt de sakkunnigas mening utgå endast i och för en
höjning av bostadsstandarden för de hjälpta familjerna, alltså i sammanhang
med nyanskaffning eller örn- och tillbyggnad av bostaden. De
sakkunniga äro väl medvetna örn, att en dylik begränsning, som dock är helt
i överensstämmelse med de principer, vilka kommit till tillämpning beträffande
bostadssubventionen av hyreslägenheter för barnrika familjer, lätt
kan ge upphov till situationer, vilka kunna med viss rätt bedömas såsom
innebärande ett gynnande av vissa familjer och missgynnande av andra,
vilkas ekonomiska resurser kunna vara lika dåliga, men som genom stora
uppoffringar lyckats skapa sig tillfredsställande bostadsförhållanden. Sådana
situationer äro i själva verket oundvikliga vid varje form av bostadssubvention
i ett visst skede. Särskilt skarp skulle motsättningen framstå i sådana
fall, där en familj, som tidigare skaffat sig ett eget hem, av den ena eller
andra anledningen blir tvingad att frånträda detta. Skulle emellertid
nämnda begränsning upphävas och t. ex. familjebidrag kunna knytas till
redan bestående egnahem, utan att en väsentlig förbättring av bostadsstandarden
i sammanhang därmed sker, har frågan flyttats från det rent bostadspolitiska
planet och därmed också förts utanför gränserna för det område,
som bostadssociala utredningen har att beakta.
29
Kungl. Majus proposition nr 190.
Beträffande utformningen av bostadssubventionen till
egnahem för barnrika familjer anföra de sakkunniga följande.
Subventionens syftemål. Bostadssociala utredningen har i sitt första betänkande
utförligt motiverat sin uppfattning, att statliga åtgärder till bostadsnödens
bekämpande böra i första rummet avse flerbarnsfamiljer. Det är för
det första dessa familjer, som naturligt nog, bliva de mest trångbodda, samtidigt
som de enligt bostadsstatistikens vittnesbörd ofta dragas till de sämsta
lägenheterna, enär även förmågan att bekosta bostad sjunker, när barnantalet
växer. För det andra äro barn och halvvuxna särskilt känsliga för skador till
följd av kvantitativa och kvalitativa brister hos bostaden. Slutligen är det
tveklöst motiverat att ifråga örn barnrika familjers bostadsförsörjning uppställa
kravet på två rum och kök såsom minimityp, varigenom nyproduktionen
av bostäder kan påverkas i en riktning, som planmässigt svarar till det bostadspolitiska
målet att höja den allmänna utrymmesstandarden.
Som allmänt syfte med utsträckandet av bostadssubventionen för barnrika
familjer till egnahem i städer och på landsbygden kan anges dels
att möjliggöra för dessa familjer, som i allmänhet icke kunna antagas förmå
prestera de besparingar eller lånesäkerheter, som nu krävas, att finansiera
anskaffningen av ett i fråga örn utrymme, rumsdifferentiering och bostadsu
kristning fullvärdigt egethem antingen genom nybyggnad eller örn- och
tillbyggnad utan egen kapitalinsats, dels att minska den årliga kostnaden
för det egna hemmet genom bidrag, likvärdiga med dem, som nu utgå för
hyreslägenheter, under de år, då på grund av kostnaderna för barn, som
ännu icke kunna bidraga till försörjningen, familjens ekonomiska bärkraft är
nedsatt. Då ingen egen kapitalinsats dräves, och då årliga bidrag till amortering
ges, bör den ekonomiska bundenheten till det egna hemmet bliva väsentligt
mindre än den, som nu i allmänhet föreligger. Därför skulle den allvarligaste
olägenhet, som enligt allmän uppfattning vidlåder det nuvarande
egnahemssystemet, när fråga är örn ekonomiskt svagare ställda familjer, vara
undanröjd tack vare att staten och delvis kommun eller arbetsgivare i och för
tillgodoseendet av ett angeläget socialpolitiskt krav övertager en del av de
ekonomiska risker, som äro förbundna med bostadsanskaffningen, samt bidrager
till det egna hemmets löpande kostnader. Betänkligheter mot åtgärder,
som avse att hjälpa barnrika familjer att skaffa egnahem, på den grund att
familjen därigenom blir bunden till orten, böra för övrigt icke överdrivas:
dessa familjer äro redan i och genom familjestorleken föga rörliga.
Kommuns eller arbetsgivares ekonomiska medverkan. Enligt författningen
rörande lån och bidrag till barnrika familjers bostadsförsörjning i hyresbostäder
skall kommunen ekonomiskt medverka dels genom att i mån av behov sörja
för finansieringen av den del av fastighetskapitalet, som överskjuter det
genom lån av statsmedel erhållna, dels fritt ställa tomt till förfogande, dels
slutligen gentemot staten ansvara för den förlust, som kan uppkomma genom
försummad hyresbetalning.
När det gäller egnahemsanskaffning äro vissa modifikationer i dessa regler
befogade dels generellt, dels beträffande särskilt landskommunerna. Överhuvud
torde det vara nödvändigt att i fråga örn landskommunerna sänka
kraven på kommunens ekonomiska medverkan och ansvar.
Frågan om kommunens medverkan vid finansieringen bör ses i sammanhang
med frågan om den arbetsinsats, som kan påräknas från egnahemsbyggarens
sida. Erfarenheter av egnahemsbyggnadsverksamheten tyda på, att
sådan arbetsinsats i allmänhet kan och bör göras. Normalt torde man
kunna räkna med en arbetsinsats av omkring 10 procent av anskaffningsvärdet,
låt vara att en sådan proportion är svår att värdesätta. Arbetsinsatsen
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
har även ett visst värde sorn prov på en familjs lämplighet som egnahemsinnehavare.
Denna synpunkt bör dock icke pressas, när det gäller barnrika
familjer i svag ekonomisk ställning, där mannens arbetsmöjligheter kunna
krävas helt för tillgodoseende av familjens omedelbara behov, hustrun är
bunden av barnen och det hårda hushållsarbetet i en stor familj och barnen
ännu icke kunna prestera något arbete. Då bestämmandet av familjens behov
av ekonomiskt stöd och beaktandet av de speciella krav på skötsamhet och
lämplighet i övrigt, som böra ställas på egnahemsinnehavare, måste ankomma
på kommunen, varigenom urvalet av familjer göres beroende av kommunal
prövning, bör även kommunen, i händelse arbetsinsats icke kan göras från
familjens sida, sörja för finansieringen av vad som felas i normal arbetsinsats.
I fråga om kraven på fri tomt och ansvar för statslånet synes det icke
finnas skäl att för stadssamhällenas del göra någon ändring av de regler,
som gälla för närvarande beträffande hyreslägenheter. Sådan ändring kunde
visa sig innebära ett icke rationellt favoriserande av vissa bostadsformer
på bekostnad av andra. Ansvaret gentemot staten för förluster orsakade av
försummad hyresbetalning bör motsvaras av ansvar för den förlust, som kan
uppkomma på statslånet till det egna hemmet.
När fråga är örn de rena landskommunerna med deras ofta svaga finansiella
ställning böra dock dessa krav modifieras. Sålunda är det att befara, att
kravet att kommunen skall gratis ställa tomt till förfogande skulle komma
att starkt försvåra genomförandet av bostadssubventionen i åtskilliga kommuner
och måhända främst i sådana, där behovet är störst.
Även i fråga örn det ansvar, kommunen har att bära för statslånet, torde
beträffande de rena landskommunerna den medverkan, som kräves av kommunen,
böra begränsas. Med hänsyn till den likhet i många avseenden, som
finnes mellan arbetarsmåbrukslånen och de här föreslagna låne- och bidrags
formerna, synes det lämpligt att för dessa senare tillämpa en regel, liknande
den nu för arbetarsmåbrukslånen gällande. Sålunda synes kommunen böra
bära hela risken under den tid, då familjebidrag utgå och då risken därför
är mycket ringa, men därefter endast en fjärdedel av risken för förlust på
grund av försummad ränte- och amorteringsbetalning. I allmänhet torde de
risker, som man i den föreslagna verksamheten har att räkna med, vara obetydliga,
och såtillvida skulle icke mycket vara att erinra mot att staten bure
hela risken. Ekonomisk medverkan av kommunen i denna form är dock i
främsta rummet motiverad därav, att kommunen bör vara ekonomiskt intresserad
av att förhindra tendenser till missbruk och dålig skötsel av fastigheterna.
Det kan, såsom förut framhållits, antagas, att i många fall bostadssubventionen
av barnrika familjers egnahemsanskaffning kan visa sig lämplig att
tillämpa för att hjälpa upp de ofta undermåliga bostadsförhållandena i brukssamhällen
och vid annan landsbygdslokaliserad industri, där bostadsbebyggelsen
måste ordnas i nära anknytning till den industriella arbetsplatsen. I
dylika fall bör det ansvar för lånet, som eljest åvilar kommunen, kunna övertagas
av vederbörande företag. Även lantarbetsgivare, som önska medverka
till lösningen av sina anställdas bostadsförsörjning i egnahemsform och äga
tillräckliga förutsättningar för att ikläda sig erforderliga ekonomiska förpliktelser,
böra kunna träda i kommuns ställe. Den ekonomiska medverkan i form
av deltagande i finansiering, riskbärande samt tillhandahållande av tomt synes
därvid med hänsyn till dels det speciella intresse och ansvar för bostadsförhållandenas
ordnande för de anställda, som företaget har, dels det beroende,
vari dessa anställda stå i förhållande till företaget i fråga örn hela sin ekonomi
och även beträffande sina egnahemsfastigheters värde böra generellt vara densamma,
som gäller beträffande kommunens medverkan i stadssamhällen.
31
Kungl. Majus proposition nr 190.
Subventionsberättigade familjer. I fråga om reglerna för vilka familjer,
som kunna komma i åtnjutande av subventionen, synes det icke föreligga
någon anledning att ändra någonting i det som gäller för närvarande enligt
kungörelsen den 4 september 1935. Därest statens byggnadslånebyrå vid anbefalld
utredning i ämnet skulle föreslå vidaregående differentiering av familjebidragen
efter barnantalet, vilja de sakkunniga ej motsätta sig detta.
Lägenhetens beskaffenhet. I det föregående lia diskuterats de krav, som
lämpligen böra ställas på lägenheter för här ifrågavarande ändamål. I författningen
rörande bostadsanskaffningslån och familjebidrag till hyreslägenheter
för barnrika familjer ha standardkraven givits en skäligen allmän formulering.
Med hänsyn till den större vikt, som vid rådande förhållanden inom
det lantliga byggnadsväsende! tillkommer standardkravens hävdande på landsbygden
synes det befogat att i författningen rörande bostadssubvention av
egnahem och dylika lägenheter för barnrika familjer intaga vissa mera preciserade
krav rörande dels bostadens storlek, dels anskaffande av vattenledning
samt central uppvärmningsanordning jämte en rekommendation för inrättandet
av bad- eller tvagningsrum m. m. Å andra sidan bortfalla av naturliga skäl
i fråga örn den lantliga bebyggelsen de i författningen angående hyreslägenheter
intagna kraven rörande läge i staden och tillgång till lekplatser.
Finansieringen. Då ingen insats utöver arbetsinsatsen kan krävas av
familjen, bör i enlighet med det ovan sagda för statslånet fastställas en övre
gräns viel 90 procent av anskaffningskostnaden (för ny-, örn- eller tillbyggnad),
beräknad exklusive tomt i stadssamhällen men inklusive tomt i landskommuner.
Även i fråga om finansieringen i övrigt synas vissa olikheter i reglerna
för stadssamhällen respektive landskommuner befogade.
Bostadssubventionen till hyreslägenheter är konstruerad sålunda, att subventionen
bortfaller, när antalet hemmavarande barn, som äro under 16 år
eller eljest prövas icke kunna bidraga till familjens försörjning, understiger
tre. De skäl, som legat till grund för denna ordning, äro dels att familjens
ekonomiska ställning och hyresbetalningsförmåga blir förbättrad, när hemmavarande
vuxna barn kunna bidraga till försörjningen, dels att familjens bo
stadsbehov minskas, när barnen flytta från hemmet. För landsbygdens
familjehushåll, boende i egnahem, kunna samma skäl i stort sett åberopas,
dock med den väsentliga modifikationen, att familjen — även efter barnens
utflyttning — är i starkare grad bunden till bostaden, det egna hemmet,
och icke på samma sätt som familjer, boende i hyreslägenheter på orter med
utbildad hyresmarknad, kan fritt välja mellan t. ex. en större lägenhet med
högre kostnad och en mindre lägenhet med lägre kostnad. Det kan befaras,
att denna starkare bundenhet till bostaden och därmed till de ränte- och
amorteringskostnader, som bostaden drager efter familjebidragets bortfallande,
kan verka återhållande eller rent av hindrande för många familjer.
Med hänsyn härtill synes det befogat att konstruera bostadssubventionen för
landsbygdens barnrika familjer som en kombination mellan engångsbidrag och
årliga bidrag sålunda, att av statslånet en del, förslagsvis 20 procent av anskaffningskostnaden,
utgår som intecknat, räntefritt lån utan återbetalningsskyldighet,
under det att resten, 70 procent av anskaffningskostnaden, utgår
som dels amorterings-, dels uppsägningslån.
Förräntning och amortering. Förräntningen bill'', såsom enligt gällande
regler beträffande bostadsanskaffningslån för hyreslägenheter, bestämmas i
enlighet med statens självkostnadsränfa. Då finansiering i annan väg än genom
statslån förekommer, t. ex. genom lån av kommun eller arbetsgivare, bör sådan
godkännas endast under den förutsättning att villkoren för lånet äro minst
lika fördelaktiga som de för statslån gällande.
Amorteringstiden är för bostadsanskaffningslån till hyreslägenheter be
-
32
Kungl. Majus proposition nr 190.
stämd till 40 år för nybyggnad av sten oell 30 år för nybyggnad av trä; vid
inköp och förbättring av äldre fastighet bestämmes amorteringstiden i varje
särskilt fall med hänsyn till fastighetens ålder och tillstånd. Vid bebyggelse
med enfamiljshus torde övervägande byggnader av trä komma i fråga. Samma
regel, som gäller för lånen till hyreslägenheter för barnrika familjer, skulle
alltså i allmänhet betyda en 30-årig amorteringstid, vilken även torde vara
ungefärligen den för egnahemslån i allmänhet gällande. Enahanda skäl som
nyss anfördes för att göra en del av lånet ränte- och amorteringsfri —•
bundenheten till bostaden även efter barnens uppväxt och utflyttning samt
de årliga bidragens bortfallande — kunna dock även i denna punkt motivera
en modifikation i riktning mot kortare amorteringstid. Familjebidrag kunna
i normala fall beräknas utgå under en period av 10 å 15 år. Vid den ålder,
som familjeförsörjaren i allmänhet kan antagas ha uppnått, när familjebidragen
bortfalla, torde han i regel icke längre ha någon större utsikt att
få arbete på annat håll eller överhuvud kunna förflytta sig och fritt välja
uppehållsort och bostad. Samtidigt kunna eventuellt arbetsförmågan och därmed
förtjänstmöjligheterna befinna sig i nedgång och utsikterna att erhålla
bidrag från vuxna barn torde kunna räknas till de osäkra utsikterna. En
alltför lång återstående amorteringstid efter familjebidragens bortfallande
kunde under sådana omständigheter te sig avskräckande. Även örn en kortare
amorteringstid, förslagsvis 20 år, betyder större annuiteter — och därmed
också för staten högre familjebidrag, så länge amorteringen pågår — synas
dock de här anförda synpunkterna tala för en sådan kortare amorteringstid.
Även ifråga örn småstugor i städer och tätbebyggda samhällen synes 20 års
amorteringstid på enahanda grunder vara befogad.
Bostadsanskaffningslån till hyresfastigheter beviljas mellan lägst 50 och
högst 95 procent av anskaffningskostnaden. Här förutsättes i fråga örn lån till
egnahem för barnrika familjer på landsbygden, att dessa — liksom fallet är
beträffande de vanliga egnahemslånen — beviljas från botten. I sådant fall
bör amortering ske förslagsvis ned till 40 procent av det ursprungliga anskaffningsvärdet,
varefter av återstoden den ena hälften utgör stående (uppsägnings)
lån och den andra hälften är avsedd att efterskänkas.
I de tättbebyggda orterna, där å ena sidan i kraft av principen om största
möjliga likvärdighet mellan subvention till hyreslägenheter och subvention
till egnahem hela bostadsanskaffningslånet bär ränta och å andra sidan tomt
erhålles gratis, varjämte marknadsvärdet och därmed belåningsmöjligheterna
i öppna marknaden av även äldre småstugor torde vara stabilare än på rena
landsbygden, synes gränsen för nedamorteringen kunna sättas vid 30 procent
av det ursprungliga anskaffningsvärdet, tomtkostnaden ej däri inbegripen, och
alltså lånets amorteringsdel göras något större — två tredjedelar av bostadsanskaffningslånet
— än ifråga örn lån till egnahem för barnrika familjer på
landsbygden.
Beträffande de delar av bostadsanskaffningslånet, som utgör uppsägningslån
(två niondelar på landsbygden och en tredjedel i stadssamhällena), torde
det vara lämpligt att föreskriva, att dess betalande kan efter amorteringstidens
slut anordnas efter lägligheten antingen genom omedelbar uppsägning eller
genom en avbetalningsplan på högst tio år.
Beräkningen av familjebidrag. För ernående av likvärdighet med familje
bidragen till hyreslägenheter bör i den årliga bostadskostnad, som skall motsvara
standardhyran, givetvis inräknas värdet av normalt underhåll samt
värmekostnad, och detta oberoende av örn familjen har kontanta utgifter för
underhållet eller av sättet att ordna uppvärmningen. Det efter barnantalet
differentierade familjebidraget bör utgå som annuitetsavskrivning och maxi
nieras till annuitetens belopp. Denna senare regel torde innebära en praktiskt
Kungl. Majlis proposition nr 190.
33
lämplig anpassning av subventionen till understödsbehovet i sådana fall, där
ombyggnad sker med anlitande av här ifrågavarande statshjälp, men ombyggnaden
icke är total.
Förfarande vid överlåtelse av subventionerat egethem mot vederlag. I det
föregående ha anförts skäl för lämpligheten av anordningar, varigenom realisationsvinster
vid försäljning av subventionerat egethem förhindras. Möjligheten
att göra sådan vinst kan befaras medföra missbruk, vilka till en del
skulle kunna äventyra det bostadssociala syfte som eftersträvas. Det är även
av ett visst intresse, att de enfamiljshus, som tack vare statens hjälp komma
till stånd i och för en bättre bostadsförsörjning för barnrika familjer, för
framtiden bevaras i denna användning, även örn en rigorös regel av denna
innebörd icke är lämplig. Det torde få anses höra till kommunernas organisatoriska
medverkan i här förevarande verksamhet, att i de fall, då före amorteringstidens
utgång ägare av ett subventionerat egethem av den ena eller andra
anledningen lämnar detta, vederbörande kommunala organ söker ordna med
överlåtelse till annan barnrik familj.
Som instrument för förhindrande av missbruk av här ifrågavarande art
kunde i fråga örn egnahem i stadssamhällen, där kommunen skulle tillhandahålla
tomten, tänkas stipulerande av återköpsrätt inom viss tid för kommunen,
vilken i sådant fall även borde ha skyldighet att sörja för, att fastigheten
överlätes till annan barnrik familj. En dylik ordning skulle dock sannolikt
visa sig innebära betydande komplikationer och möjligen verka hämmande
på verksamheten. Det åsyftade målet torde dessutom kunna nås med
enklare medel.
Vid överlåtelse mot vederlag, som icke under kommunal förmedling göres
till annan bidragsberättigad barnrik familj, bör för det första återstående
statslån kunna uppsägas till omedelbar betalning, jämväl den ränte- och
amorteringsfria delen av lånet. För det andra böra kommunens (eventuellt
arbetsgivarens) ekonomiska insatser (gratis tomt i stadssamhällen och
vid av arbetsgivare ordnad bebyggelse samt eventuellt återstående del
av topplån) kunna intecknas som en fordran i fastigheten, som kan göras gällande
vid överlåtelse av annan art än den nyssnämnda till annan flerbarnsfamilj.
För det tredje bör i händelse av överlåtelse mot vederlag kunna efter
prövning av det låne- och bidragsbeviljande organet återfordras de bidrag,
som givits i form av annuitetsavskrivningar, intill beloppet av faktiskt givna
bidrag samt intill beloppet av den realisationsvinst, som kan uppkomma vid
överlåtelsen och som beräknas under hänsynstagande till egnahemsägare^
krav på ersättning för egna arbetsinsatser till värde, som från början bestämts.
Vissa administrativa frågor. Eftersom i de sakkunnigas förslag en icke
oväsentlig skillnad i villkoren gjorts mellan stadssamhällen och landsbygd,
måste angivas den administrativa gräns dessa emellan, som i verksamheten
skall gälla. Därvid torde knappast kunna komma i fråga någon annan gräns
än sådan mellan kommuner. Det kunde visserligen te sig naturligt ur vissa synpunkter
att draga gränsen mellan stadsplanelagda och icke stadsplanelagda
områden. Just på grund av olikheten i villkor mellan stadssamhällen och
landsbygd skulle dock en sådan gränsdragning kunna medföra risker: den
skulle bilda ett ur bebyggelsesynpunkt irrationellt motiv att förlägga egnahemsbebyggelsen
för barnrika familjer till icke planlagda områden. Lämpligast
torde därför vara att i första hand draga gränsen mellan sådana kommuner,
vari ingår område, som blivit i den ordning, särskilt är stadgad, planlagt
för bebyggelse, och andra kommuner, samt införa en dispensbestämmelse,
avseende sådana kommuner, inom vilka visserligen dylikt område ingår men
som med hänsyn till kommunernas ekonomiska ställning och bebyggelsens
övervägande lantliga karaktär av Kungl. Majit kunna beviljas de lindrigare
Bihang till riksdag ens protokoll 193H. 1 sami. Nr lill).
lorn ;i
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
villkor i fråga om kommunens ekonomiska medverkan, som äro avsedda att
gälla för spridd, lantlig bebyggelse.
Beträffande de centrala organen för verksamheten finna de sakkunniga,
som visserligen icke frånträtt den principiella uppfattning, varåt uttryck givits
i tvenne föregående betänkanden, att i framtiden ett enhetligt centralt organ
för den statliga bostadspolitiken bör upprättas, det likväl vara självfallet, att
under nuvarande förhållanden den del av här ifrågavarande verksamhet, som
hänför sig till tättbebyggda områden, omhänderhaves av statens byggnadslånebyrå,
och den del, som hänför sig till landsbygden, av statens egnahemsstyrelse
i samverkan med hushållningssällskapens egnahemsnämnder.
Kostnaderna för bostadssubventionen för barnrika familjer på landsbygden.
I bostadssociala utredningens första betänkande framhölls i fråga örn kostnaderna
för det där framlagda subventionsprogrammet för hyreslägenheter i
stadssamhällen, att en exakt förhandskalkyl icke vore möjlig, eftersom programmets
förverkligande måste tänkas utsträckt över en följd av år och därunder
såväl de omständigheter, som bestämde verksamhetens omfattning, som
de, som bestämde kostnaden per lägenhet, förändrade sig. I än högre grad
gäller detta i fråga om en bostadssubvention för barnrika familjer i egnahem
på landsbygden. Härvid tillkommer nämligen den komplicerande omständigheten,
att den subventionerade bostadsanskaffningen till betydande del måste
tänkas i form av örn- och tillbyggnad; att beräkna de genomsnittliga kostnaderna
härför är ogörligt.
Det framgår av undersökningen av bostadsförhållandena i 100 landskommuner,
att man har att räkna med cirka tre gånger så många barnrika familjer
på landsbygden som i städerna; dessutom är vanligen familjens reala inkomst
lägre och det genomsnittliga antalet barn per familj större. Å andra
sidan är den årliga bostadskostnad man har att utgå från lägre, med hänsyn
dels till den lägre nybyggnadskostnaden per lägenhet, dels till den större möjligheten
att ordna bostadsförsörjningen genom ombyggnad, dels slutligen
därtill att enligt förslaget en del av finansieringen av bostadsanskaffningen
skall ske i form av ett ränte- och amorteringsfritt lån, d. v. s. i realiteten med
ett engångsbidrag. Under beaktande av dessa omständigheter ha de sakkunniga
uppskattat, att vid nu gällande förutsättningar beträffande byggnadskostnader
det årliga värdet av familjebidragen vid ett fullt genomförande av programmet
för landsbygden skulle vara ungefär det dubbla av det för städerna
beräknade (5.5 miljoner) eller 11 å 12 miljoner kronor.
Nybyggnadskostnaden för ett eget hem med den tekniska utrustning, som
här förutsatts, kan enligt inhämtade upplysningar uppskattas till 8,000 å 9,000
kronor (varvid värdet av den egna arbetsinsatsen icke medräknats). Då emellertid
— som nyss nämnts — i ett stort antal fall bostadsanskaffningen torde
komma att ordnas genom örn- och tillbyggnad, synes det rimligt att uppskatta
det genomsnittliga byggnadsvärdet per lägenhet till 5,000 å 6,000 kronor. Enär
för landsbygdens del 20 procent härav skulle utgöra ränte- och amorteringsfritt
lån, skulle detta — innebärande ett engångsbidrag — per lägenhet i
genomsnitt utgå med 1,000 å 1,200 kronor, d. v. s. ungefär det maximibelopp,
varmed bostadsförbättringsbidrag kan utgå.
Därmed har angivits storleksordningen enligt de sakkunnigas uppskattning
av de moment i den föreslagna verksamheten, som lia subventionskaraktär.
Att beräkna omfattningen av behovet av lånemedel vore — såsom jämväl visas
av erfarenheterna från hyressubventionen i städerna — knappast möjligt, eftersom
det årliga lånebehovet väsentligen bestämmes av den hastighet, varmed
programmet genomföres och vilken delvis synes böra avpassas med hänsyn
till det allmänna konjunkturläget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
35
Utredningen framlägger tillika utkast till kungörelse om lån och bidrag av
statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre, bemedlade barnrika
familjer. Beträffande sagda utkast, liksom den för dess olika bestämmelser
meddelade specialmotiveringen, torde jag få hänvisa till betänkandet.
Bostadssociala utredningens betänkande är icke enhälligt. Ledamoten
Åhrén har i ett särskilt yttrande framhållit väsentligen följande.
Betänkandet baserades utan närmare motivering på systemet, att egnahemsägaren
som regel skulle prestera egen arbetsinsats vid husets uppförande. Härvidlag
torde en gräns böra dragas mellan orter med mera lantliga förhållanden
och orter med ordnad arbetsmarknad. Medan självbyggaresystemet sannolikt
måste vara regel för de förra, torde det för de senare vara undantag. Att personer,
som icke vore kunniga i byggnadsfacket, själva byggde sina hus vore
en ur flera synpunkter orationell metod. B,esultatet bleve ofta, att arbetet i
ett eller annat avseende bleve underhaltigt utfört, även örn det vore fråga örn
hus av delvis fabriksfärdigt, monterbart material. Samtidigt som de egnahemsbyggare,
vilka i sitt dagliga arbete tillhörde andra yrken, arbetade med
uppförande av sina hus, ginge kanske byggnadsarbetare i trakten arbetslösa.
Då det vore ett socialt intresse att öka arbetarnas fritid, borde icke samtidigt
uppmuntras till utsträckning av arbetstiden genom att en del av fritiden toges
i anspråk för livsuppehället, i detta fall bostadsförsörjningen. Metoden vore
föga förenlig med principen örn en rationell arbetsfördelning inom samhället.
Den subventionerade egnahemsägarens ekonomiska bundenhet vid bostaden
bleve ringa eller ingen genom att någon kapitalinsats icke erfordrades,
och då årliga bidrag till amorteringen gåves. Men kanske än viktigare än den
ekonomiska bundenheten vore i detta sammanhang den av psykologiska orsaker
betingade bundenhet, som lätt uppstode för den som ägde sin bostad.
Erfarenheten visade, att egnahemsägarnas fritid i stor utsträckning åtginge
till att sköta hus och trädgård. Fritiden medförde därför icke för vederbörande
samma möjlighet till studier, föreningsliv och dylikt, som för den, vilken icke
hade sådana omsorger. I en tid då personlig vakenhet inför den ekonomiska
och politiska utvecklingen och intressegemenskap vore av nöden, vore den
tendens till individualism, som egnahemsägandet lätt droge med sig, icke
önskvärd.
Egnahemsägarens bundenhet vid en viss ort och hans svårighet att, exempelvis
vid en minskning i arbetstillgången på orten, flytta till annan ort, vidrördes
i betänkandet, men det ansåges, att denna olägenhet icke borde överdrivas.
De fall vi nyligen haft av detta slag vore tillräckligt avskräckande.
Det borde klargjorts, huruvida icke en lämpligare metod beträffande »industriorter»
vore, att industrierna, såsom hittills i en viss utsträckning skett, själva
ombesörjde byggande av bostäder till uthyrning åt sina arbetare, i den mån
ett tillräckligt antal hyreslägenheter icke funnes på orten.
Om ovanstående synpunkter vunnit mer beaktande i betänkandet, skulle
i förslaget skilts mellan bostäder under lantliga förhållanden och sådana i
städer och stadsliknande samhällen. För dessa senare borde småstugan med
äganderätt icke föreslagits annat än som undantag.
I den mån det kunde anses lämpligt, att de barnrika familjernas bostäder
utformades som enfamiljshus i stället för flerfamiljshus — och en del skäl
talade givetvis för att detta i större grad än hittills borde prövats — borde
detta i städer och stadsliknande samhällen kunna förenas med uthyrningsprincipcn.
Gentemot erfarenheterna från England, där man med gott resultat
tillämpat denna metod i stor omfattning, vore det svårt att påstå, att detta
system skulle behöva medföra några avgörande svårigheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
36
Yttranden.
Över bostadssociala utredningens förslag liava i vanlig ordning inhämtats
yttranden från statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, statens byggnadslånebyrå,
statens inspektör för fattigvård och barnavård samt befolkningskommissionen.
Länsstyrelserna hava tillika anbefallts att bereda de kommuner inom
länet, vilkas hörande kunde vara av särskilt intresse, tillfälle att yttra sig över
förslaget. Tillfälle att avgiva yttrande har vidare lämnats fullmäktige i riksgäldskontoret,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
svenska bostadskreditkassan, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
Fredrika Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.
Förslagets huvudprinciper hava vunnit anslutning av medicinalstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, statens inspektör för fattigvård
och barnavård samt befolkningskommissionen. Flertalet länsstyrelser
hava tillstyrkt förslaget, liksom även svenska landskommunernas förbund.
Fredrika Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.
Utan att taga ställning till förslagets principer ha fullmäktige i riksgäldskontoret
samt svenska bostadskreditkassan anfört vissa synpunkter. Länsstyrelserna
i Gävleborgs och Norrbottens län hava ifrågasatt, huruvida icke förslaget
borde hänskjutas till vissa nu arbetande utredningar. I vissa remissyttranden
hava beträffande olika sidor av förslaget övervägande kritiska synpunkter
framhållits, utan att likväl vederbörande myndighet ansett sig böra
avstyrka åtgärder av föreslagen innebörd. Detta är förhållandet med socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Älvsborgs och Jämtlands
län, svenska stadsförbundet samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
Avstyrkande yttranden hava angivits av statskontoret, Överståthållarämbetet
samt länsstyrelsen i Blekinge län.
Jag övergår nu till en redogörelse för de tillstyrkande remissyttrandena
i den mån dessa innehålla synpunkter av principiell natur.
Medicinalstyrelsen funne, att de sakkunnigas förslag vore förtjänt av att
omsättas i praktiken. Även familj med ett eller två barn borde emellertid
kunna komma i åtnjutande av sådan bostadshjälp, som här ifrågasattes, för
den händelse familjen vore ung. Statsunderstöd borde i så fall endast utgå
till bostad, som vore lämplig som familjebostad, d. v. s. hade en storlek av
minst två rum och kök. En särskild bestämmelse vore påkallad riktad mot
fortsatt statssubvention av mindre lägenhetstyper än två rum och kök. Med
beklagande noterade styrelsen de sakkunnigas konstaterande av att i åtskilliga
fall med statsbidrag uppförda eller reparerade lägenheter icke ens höllö
de krav, som uppställdes i hälsovårdsstadgans bostadsparagraf.
Länsstyrelsen i Stockholms län. För den rena landsbygden torde subventionering
av egnahem vara den lämpligaste formen för beredande av bättre
bostadsförhållanden för mindre bemedlade barnrika familjer. I städer och
stadsliknande samhällen däremot torde denna subventionsform ofta vara
mindre användbar. Den större rörlighet, som utmärkte befolkningen i stadsoch
industrisamhällen, talade även för nödvändigheten av att här iakttaga en
viss försiktighet med subventionering av enfamiljshus med äganderätt, och
fråga kunde vara, huruvida icke i dylika samhällen, även när det gällde enfamiljsbostäder,
uthyrningsformen företrädesvis borde komma i tillämpning.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Länsstyrelsen i Uppsala län lämnade först vissa uppgifter rörande byggnadsverksamheten
inom länet, varav bland annat framginge, att med tillhjälp
av bostadsförbättringsbidrag 932 lägenheter därav 85 lönebostäder örn- eller
tillbyggts. Visserligen hade vid understödens beviljande under 1937 hänsyn
tagits till de barnrika familjernas behov av förbättrade bostäder. Men likväl
hade bostadsförbättringsverksamheten endast i ganska ringa omfattning
kunnat hjälpa de barnrika familjernas behov. Det borde beaktas, att hälsovårdslagstiftning
med ökad bostadsinspektion icke kunde genomföras, utan
att bättre bostäder stöde till förfogande för överkomliga priser.
Beträffande industrisamhällen på landsbygden torde egnahemsbyggen
bliva en lämplig form för bostadsanskaffningen. Bisken för familjefaderns
bundenhet vid en viss arbetsplats syntes icke vara så stor. Det egna hemmet
innebure ett visst stöd för familjen under en övergående depressionstid. Svårigheten
att flytta vore alltid mycket större för en man med familj än för en
ogift arbetstagare. Efter nedläggandet av vissa industrier vid Gimo och Karlholm
hade icke de svårigheter för egnahemsägarna, som man befarat, dittills
kommit att förverkligas.
Länsstyrelsen i Södermanlands län. Särskilt i fråga örn landsbygden vore
de föreslagna åtgärderna av stort och trängande behov påkallade. Detta behov
kunde icke tillgodoses vare sig genom arbetarsmåbrukslån eller egnahemslån.
Visserligen kunde invändas att de, som bereddes bostäder i enlighet med
de föreslagna bestämmelserna, bleve obehörigen gynnade i förhållande till
dem, vilka genom arbetsamhet och ekonomisk förtänksamhet löst sin bostadsfråga.
Av hänsyn till de värden, som stöde att vinna med förbättring av barnrika
familjers bostäder, torde emellertid nyss nämnda invändning knappast
böra tillmätas avgörande betydelse. Viss tveksamhet rådde, huruvida egnahemsverksamheten
vore den lämpligaste vägen för förbättrande av de barn
rika familjernas bostadsförsörjning. På industriorterna borde arbetarna ävenledes
beredas tillfälle till bostäder i hyreshus. I sådana fall borde lämpligen
vederbörande industriföretag i mån av behov och med hjälp av det allmänna
tillhandahålla bostäder åt sina arbetare. Bostadsförsörjning i egnahem bleve
också dyrare än i flerfamiljshus.
Länsstyrelsen i Kronobergs län. Behovet i hithörande avseende för ifrågavarande
befolkningsgrupper vore ingalunda mindre på landsbygden än i städerna
och stadsliknande samhällen.
Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller ävenledes, att behovet av bostadsförbättring
vore å landsbygden stort och minst lika trängande som i stadseller
stadsliknande samhällen.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län. Det vore skäligt, att främjandet av bostadsförsörjningen
för mindre bemedlade barnrika familjer jämväl utsträcktes till
landsbygden. Bostadsförbättringsbidragen hade inom länet icke visat sig tillräckliga
för upphjälpandet av de barnrika familjernas bostadsförhållanden.
Statlig medverkan för åstadkommande av en väsentligt höjd bostadsstandard
på landsbygden torde visa sig oundgängligen erforderligt som ett led i strävandena
att motverka den i oroväckande grad tilltagande flykten från landsbygden
till stadssamhällen. Egnahemsformen vore utan jämförelse den lämpligaste
bostaden på landet. I princip tillstyrker därför länsstyrelsen utredningens
förslag.
Länsstyrelsen i Värmlands län. För Värmlands län, där endast en ringa
del av befolkningen vore bosatt i stadssamhällen, vore det särskilt betydelsefullt,
att landsbygdsbefolkningen bleve delaktig av åtgärderna för bostadsförsörjningen
för mindre bemedlade barnrika familjer. Egnahemsnämnden inom
länet hade vid behandling av ansökningar städse tagit stor hänsyn till familjernas
barnrikedom. Såväl genom livlig egnahemsverksamhet som genom
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
bildandet av arbetarsmåbruk och genom bostadsförbättringsverksamhet vore
inom länet en högre bostadsstandard både för barnrika och icke barnrika
familjer raskt på marsch. Det återstode emellertid mycket, framförallt i
skogsbygderna, innan bostadsförhållandena kunde anses tillfredsställande.
Länsstyrelsen erinrade örn att enligt bostadssociala utredningens uppgifter
befann sig sålunda Norra Finnskoga i Värmlands län hart när främst bland
samtliga undersökta kommuner i fråga örn trångboddhet och primitiv bostadsstandard
över huvud. Länsstyrelsen, som i huvudsak anslöte sig till förslaget,
erinrade örn att det knappast vore en organisationsmässigt klok ordning
att improvisera en ny, i den förevarande egnahemsverksamheten allvarligt
ingripande organisationsform, innan resultatet av den pågående omprövningen
av egnahemsverksamheten i dess helhet förelåge. Å andra sidan vore det
högst angeläget, att de fattiga och barnrika familjerna utan tidsutdräkt bereddes
ökad möjlighet till egnahemsbildning. Den pågående egnahemsutredningen
borde därför påskyndas så mycket som möjligt.
Länsstyrelsen i Örebro län. Den nu föreslagna formen för bostadsförsörjning
åt barnrika familjer ingåve icke sådana betänkligheter, som det redan
tillämpade systemet med understödjande av nybyggnad i städerna.
Länsstyrelsen ifrågasatte dock, huruvida skäl förelåge att efterskänka 2/o av
lånet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län. I princip vore icke något att erinra.
Det borde som ett oeftergivligt villkor stadgas, att vederbörande låntagare
själv bidroge med det belopp, som icke täcktes av statslånet.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhöll, att egnahem
av den storlek och i övrigt med de bekvämligheter, som i förslaget förutsattes,
onekligen vore en mycket lämplig bostadsform för barnrika familjer, men
varnade för en alltför ensidig inriktning av bostadsförsörjningen på egnahemsproduktion.
Sveriges husmoderföreningars riksförbund. Den menliga inverkan på egnahemsägare^
sätt att utnyttja sin fritid, som vården och omsorgen örn det
egna hemmet skulle få enligt uttalande av arkitekten Åhrén i hans särskilda
yttrande, ansåge förbundet ej funnes anledning att befara.
Svenska bostadskreditkassan önskade icke uttala sig örn behovet och lämpligheten
av de ifrågasatta åtgärderna utan inskränkte sig till att framhålla
några synpunkter på frågan, i vad män dessa åtgärder kunde tänkas inverka
på den egnahemslånerörelse, som ombesörjdes av de till kassan anslutna
bostads- och kreditföreningarna.
Styrelsen ville erinra, att bostadskreditföreningarna inom sina respektive
verksamhetsområden utlämnade lån till egnahemsägare i städer och stadsliknande
samhällen i enlighet med de närmare föreskrifter, som vore meddelade
i av Kungl. Majit särskilt utfärdade författningar. Föreningarna vore sammanslutningar
av låntagarna, vilka vore solidariskt ansvariga för varandras
förbindelser till föreningen; de olika föreningarna vore i sin tur likaledes
solidariskt ansvariga för varandras förbindelser till svenska bostadskreditkassan.
Låntagarna hade att å sina lån erlägga dels ränta efter den räntefot,
till vilken kassan upplånat medel å obligationsmarknaden, dels bidrag för
bestridande av kassans och föreningarnas förvaltningskostnader, dels ock bidrag
till särskilda fonder, bildade i syfte att förebygga att ansvarigheten
skulle behöva tagas i anspråk. De lånevillkor, som skulle gälla för bostadsanskaffningslånen,
vore i jämförelse med bostadskreditföreningarnas synnerligen
fördelaktiga, vartill komme den ytterligare nedsättning i lånekostnaderna,
som ernåddes genom familjebidragen. Under sådana förhållanden
39
Kungl. Marits proposition nr 190.
funnes möjligen anledning befara, att den statsunderstödda nya egnahemslånerörelsen
kunde komma att medföra ogynnsamma verkningar för bostadskreditföreningarna
och detta trots att den vore avsedd for ett speciellt
klientel. För många av de mindre bemedlade låntagarna hos
dessa föreningar skulle det antagligen framstå såsom oförklarligt och
måhända orättvist, att, de, som ofta genom stora uppoffringar skapat
sina egnahem, skulle betungas med marknadens högre bostadskostnader
och dessutom själva nödgas bära risken för värdefall på fastigheterna,
medan å andra sidan de statsunderstödda egnahemsägarna finge åtnjuta formånen
av synnerligen låga bostadskostnader och samtidigt vöre befriade från
förlustrisker och den solidariska ansvarighet, som förelåge inom bostadskreditinstitutionen.
Den nya egnahemslånerörelsen kunde på grund därav
möjligen komma att i viss mån försvåra för bostadskreditföremngarna att
fullfölja den uppgift till egnahemsrörelsens fromma, som statsmakterna
åsyftade.
Med tillstyrkande av förslaget hava länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens
län ifrågasatt förslagets liänskjutande till vissa nu arbetande utredningar.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Egnahemstypens lämplighet för ändamålet
vöre beroende på förhållandena å varje särskild ort. I samhällen nied
sammanträngd befolkning lämpade sig denna hjälpform icke synnerligen väl.
Den medförde avsevärda utgifter för anläggande av gator och vägar, ledningar
för vatten och avlopp samt anordnande av elektriskt ljus. Hyreshusen
ställde sig givetvis billigare ur denna synpunkt.
Yad landsbygden beträffade, syntes egnahemsformen vara att föredraga
framför de stora hyreshusen. Ifrågavarande spörsmål borde lämpligen uppmärksammas
av 1936 års egnahemsutredning.
Utredningens förslag finge anses väl ägnat att främja det därmed avsedda
syftet. Det kunde likväl ifrågasättas, huruvida ej dessa åtgärder borde hänskjutas
till den nyligen tillsatta kommittén, som hade att utföra den allmänna
översynen av hela vår socialvård.
Länsstyrelsen i Norrbottens län. Behovet av att utsträcka ifrågavarande
verksamhet till landsbygden läge i öppen dag. Ej minst inom Norrbottens
län och speciellt dess mera utpräglade skogskommuner tarvades en dylik
hjälp från det allmännas sida.
Omfattningen av statens prestanda förefölle väl avvägd. Länsstyrelsen
ifrågasatte med hänsyn till det föreliggande förslagets intima samband med
egnahemsfrågan överhuvud, huruvida man icke skulle låta med det slutliga
ståndpunktstagandet till utredningens förslag anstå, till dess 1936 års egnahemsutredning
avgivit sitt betänkande, varigenom möjlighet skulle beredas
att i ett sammanhang till bedömande upptaga de olika hjälpformerna.
Utan att avstyrka förslaget hava vissa myndigheter framställt övervägande
kritiska synpunkter.
Socialstyrelsen erinrar om att den statliga egnahemslånerörelsen hade
kunnat framvisa betydelsefulla resultat, då det gällt att underlätta för dugligt
folk att etablera sig å egen gård och grund. Det enda villkor för erhållandet
av lån, som bostadssociala utredningens författningsutkast uttryckligen
uppställde, vore, att en lånsökande skulle hava minst tre minderåriga
barn samt vara mindre bemedlad. Utredningen syntes emellertid hava utgått
ifrån att det skulle ligga i varje låneförmedlande kommuns eget intresse
att företaga en indivduell sovring under hänsynstagande till lånesökandes
personliga förutsättningar att hålla det egna hemmet vid makt. I 9 § föreskreves
nämligen, att kommunen skulle ikläda sig visst ansvar gentemot
40
Kungl. Majus proposition nr 190.
staten för uppkommande förlust å lånet, vilket självfallet föranledde kommunen
att iakttaga stor varsamhet i urvalet av de lånesökande. Denna föreskrift
kunde komma att verka återhållande på kommunernas vilja att lämna
sin medverkan till den föreslagna reformens förverkligande. Beträffande
arbetarsmåbrukslånen, som konstruerats på samma sätt, som de nu föreslagna
egnahemslånen, hade emellertid kommunerna lagt i dagen både intresse
och beredvillighet att lämna sin medverkan.
Familjebidraget hade i förslaget sammankopplats med bostadsanskaffningslånets
storlek på ett sätt, som i praktiken verkade ojämnt. Lån kunde
nämligen utgå dels för nybyggnad och dels för förbättring av äldre bostadshus.
Familjebidragets belopp bestämdes till en efter barnantalet varierande
procentsats av bostadskostnaden och kunde högst uppgå till ett belopp motsvarade
de årliga ränte- och annuitetsbeloppen å lånet.
En lånesökande, som ämnade företaga endast örn- och tillbyggnad å ett
äldre bostadshus, erhölle, örn kostnaderna därför icke uppginge till något
större belopp, väsentligt lägre familjebidrag, än han skulle erhålla, därest
fråga vore örn nybyggnad. Då lån icke torde kunna erhållas på den väg,
varom här vore fråga, för inköp av lämpligt äldre bostadshus, följde, att
det för den enskilde individen måste ställa sig betydligt förmånligare att
bygga ett nytt hus i stället för att inköpa ett äldre bostadshus och förbättra
detta. I alla de fall, där lämpligt bostadshus skulle kunna förvärvas för ett i
förhållande till nybyggnadskostnaden ringa pris, skulle med den konstruktion,
förslaget erhållit, det icke vara möjligt att genom inköp av bostadshuset
ordna den barnrika familjens bostadsfråga. Det kunde ifrågasättas,
örn ej förslaget i nu berörda hänseende borde så ändras, att möjlighet bereddes
till förvärvande av fastighet genom köp under anlitande av samma
finansiella stöd som utginge, då fråga vore om ordnandet av den barnrika
familjens bostadsförsörjning genom nybyggnad, och detta oavsett örn fastigheten
skulle förbättras eller ej.
Den schematiska regel, som skulle gälla beträffande familjebidragens utmätande,
lämnade icke möjligheter öppna till dessas anpassning efter föreläggande
behov. Regeln kunde komma att verka mera ofördelaktigt i det
fall, då fråga vore örn förbättringsarbete, än örn nybyggnad skulle företagas.
Härtill komme, att en familj med tre eller flera barn, även örn familjeförsörjaren
hade förhållandevis goda möjligheter att skaffa familjen försörjning,
skulle kunna erhålla familjebidrag, medan i ett annat fall, där fråga
vore örn familj med endast två minderåriga barn, vederbörande icke skulle
vara kvalificerad att erhålla hjälp, även om behovet av bättre bostadsförhållanden
för familjen vore uppenbart. Nu berörda ojämnhet finge anses
vara en konsekvens av uppdragets natur. En annan ojämnhet framträdde i
det förhållandet, att de barnrika familjerna i äldre egnahem icke kunde, även
om familjen vore synnerligen barnrik, erhålla större stöd, än som svarade
mot företagna standardhöj ande förbättringsarbeten å egnahemmet. Förslaget
syntes därför icke taga tillräcklig hänsyn till det stora behovet att ernå en
förbättring av det bostadsbestånd, som utgjordes av våra nuvarande egnahem.
Stödåtgärderna kunde enligt förslaget ej utnyttjas, förrän familjen omfattade
minst tre barn under 16 år. Nybyggnads- eller förbättringsarbetet
kunde därför ej igångsättas förrän efter det tredje barnets födelse. Skaffade
man sig nöjaktiga bostadsförhållanden dessförinnan, avhände man sig möjligheten
att bliva delaktig av de förmåner, som enligt förslaget utginge till
barnrika familjer för tryggandet av verklig bostadsförsörjning. Dessa förmåner
bestode ej endast i tillgång till lån till billig ränta och av familjebidraget.
Den väsentligaste förmånen bestode däri, att, sedan väl de räntebärande
delarna av lånet återbetalats, 20 procent av kostnaderna för bygg
-
41
Kungl. Majus proposition nr 190.
nadsföretaget efterskänktes. Denna gåva komme normalt först 20 år efter
det egnahemsbygget igångsatts, d. v. s. vid en tidpunkt, då barnskaran i
regel lämnat hemmet. Det framstode såsom önskvärt, att den här ifrågavarande
hjälpen kunde utgå vid en tidigare tidpunkt, så att den finge direkt
betydelse för familjens upprätthållande under dess sannolikt mest bekymmersamma
tid, nämligen innan barnen vuxit upp och egnahemsföretagets
ekonomi stabiliserats.
Länsstyrelsen i Jönköpings län. Vid valet mellan olika sätt att åstadkomma
avsedd bostadsförsörjning vore den utväg, som utredningen föreslagit, att
bereda vederbörande eget hem av flera skäl att föredraga framför hyresformen.
Emellertid uppstode för den grupp av medborgare, varom här vore fråga, betydande
svårigheter. Man kunde därför ifrågasätta, huruvida det vore lämpligt
att utvidga möjligheten till bostadsförsörjning i den utsträckning, förslaget
förutsatte. Det vore kanhända tillräckligt med en ytterligare utsträckning
av de tillfällen till erhållande av bostadsförsörjning, som redan förefunnes
genom kungörelsen den 4 september 1935. Länsstyrelsen ifrågasatte, örn icke
enligt riktlinjerna i denna kungörelse möjligheterna för vederbörande att i
framtiden få behålla en lämplig bostad vore större, än örn bostaden ägdes med
äganderätt.
På grund av angelägenheten av att få till stånd en bättre bostadsförsörjning
ville länsstyrelsen dock, oavsett sina betänkligheter mot förslaget och oavsett
den orättvisa detta innebure genom ett gynnande av vissa familjer, icke direkt
avstyrka förslaget.
Länsstyrelsen i Malmöhus län. Syftet med de föreslagna åtgärderna vore
behj ärtans värt, men förslaget vore ändock i viss mån ägnat att ingiva betänkligheter.
Den verkligt ansvarskännande familjefadern torde komma att betänka
sig, innan han iklädde sig de drygare utgifter, som trots de gynnsamma
villkoren måste vara förbundna med bostad i eget hem. Förslaget kunde däremot
locka en mängd mindre vederhäftiga spekulanter. Dessa farhågor gällde
i första hand beträffande städerna och de större industrisamhällena. Länsstyrelsen
ifrågasatte, huruvida det vore enbart lyckligt att i så hög grad engagera
vederbörande kommuner i hjälpverksamheten. Beklagligtvis vore det
nämligen så, att just de familjer, varom här vore fråga, i allmänhet vore mindre
väl sedda gäster i en kommun, i synnerhet på landsbygden. Under sådana förhållanden
kunde det icke vara att förvänta, att kommunerna skulle ådagalägga
något större intresse för att göra dem bofasta inom samhället. Smärre skattetyngda
kommuner skulle komma att visa en långt driven återhållsamhet, då
det gällde medverkan till lösandet av förevarande problem.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. I princip vore intet att erinra mot den
ifrågasatta utvidgningen av verksamheten. För städernas del skulle bestämmelserna
likväl knappast kunna leda till ökat egnahemsbyggande. För landskommunernas
del vore villkoren gynnsammare, och det vore icke uteslutet,
att de mera industri- och samhällsbetonade kommunernas intresse kunde
väckas för medverkan i den föreslagna statssubventionerade egnahemsverksamheten.
Intresse kunde även tänkas uppkomma hos sådana enskilda företag,
vilka enligt förslagets 36 § skulle inträda såsom förmedlare i kommuns
ställning. Svårt vore emellertid att förstå, varför ett industriföretag på landet
skulle likställas med stadskommun och ej med landskommun. På den rena
landsbygden torde den föreslagna formen för egnahemsbyggande få föga betydelse.
Den som å landsbygden byggde ett eget hem, byggde det för att
stanna i detsamma. Han kunde icke låta finansieringen av företaget göras
beroende av ett familjebidrag, som bortfölle det ögonblick, då ett av do föreskrivna
tre barnen överskrede 1 (i-årsgränsen. Han kimde icke utan förlust
övergiva sitt egnahem för eventuell anskaffning av annan billigare bostad.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Länsstyrelsen kunde icke tillstyrka förslagets genomförande utan betydande
omarbetningar beträffande såväl stads- som landskommuner. Yad landskommunerna
beträffade, borde försökas att inarbeta stödet åt de barnrika familjerna
i gällande bestämmelser för egnahemslån.
Länsstyrelsen i Jämtlands län. Det vore tillrådligt att gå fram mera försiktigt
än vad utredningen syntes hava avsett. Då alltjämt ett betydande antal
bostäder på landsbygden vore bristfälliga och undermåliga, anslöte sig länsstyrelsen
varmt till strävandena att förbättra dessa familjers bostadsförhållanden,
även örn länsstyrelsen icke kunde i allo biträda utredningens nu föreliggande
förslag. Antalet undermåliga bostäder finge anses vara mindre omfattande,
än vad bostadssociala utredningen beräknat.
De villkor, som enligt förslaget erbjödes för åstadkommande av egnahem
för obemedlade, barnrika familjer, ställde sig väsentligt fördelaktigare än de,
som gällde för andra egnahem. Redan denna omständighet vore ägnad att
väcka missnöje och förvirring, i synnerhet som bland innehavarna av bostadsegnahemmen
befunne sig ett mycket betydande antal barnrika familjer. Innan
förslaget förelädes riksdagen, borde en ingående utredning verkställas, om
och i vilken mån utredningens betänkande borde modifieras eller jämkningar
vidtagas i egnahemsnämndernas verksamhet för åstadkommande av bostadsegnahem.
Svenska stadsförbundets styrelse. Det kunde icke bestridas, att egnahemmet
för den barnrika familjen vore en idealisk bostadsform. Invändningar
kunde dock göras mot ett alltför starkt anlitande av egnahemsverksamheten.
Den barnrika familjen vore redan genom familjens storlek mindre rörlig.
Den bundes ytterligare genom egnahemsbyggandet. I samhällen, där anställningsmöjligheterna
vore färre och huvudsakligen knutna till en viss industri,
kunde detta förhållandet bliva ödesdigert. Till övervägande borde upptagas
frågan om vilka förpliktelser i avseende å bostadsförsörjningen som skäligen
kunde åläggas arbetsgivare med så stort arbetareantal, att nedläggandet av
driften kunde medföra katastrofala följder för kommunens ekonomi. I en
del fall torde de barnrika familjernas bostadsförsörjning genom egnahem
bli dyrare än sådan genom hyreslägenheter. Det vore olämpligt att använda
den dyrare formen för de familjer, vilka mer än andra saknade möjligheter
till egen insats. I nuvarande ränteläge bleve statens medverkan av betydelse
främst genom familjebidragen. Örn dessa icke sammankopplades med lånefrågan,
vore det stundom för städerna mera lockande att själva ordna finansieringen
och själva bestämma omfattningen, i vilken de iklädde sig ekonomiskt
ansvar. I det ena fallet föredroge man då måhända uthyrningsformen
även för av staden själv uppförda egnahem, i andra fallet valde man
däremot en form, som gjorde det möjligt för hyresgästen att så småningom
bliva ägare till fastigheten t. ex. mot en insats av 10 procent av anskaffningskostnaden.
Egnahemmet borde för städernas del få en plats i systemet
för de barnrika familjernas försörjning. Föreliggande förslag måste emellertid
underkastas en omarbetning.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet tillrådde största varsamhet,
när det gällde att uppmuntra skapandet av egnahem för personer, vilka
på grund av arten av sin anställning m. m. lätt ställdes i valet mellan att söka
sysselsättning på annan ort eller att gå arbetslösa. Emellertid förefölle det
föreslagna statsbidraget till egna hem lämpligt avvägt.
Jag övergår nu till att redogöra för yttranden från myndigheter,
vilka avstyrkt förslaget.
Statskontoret framhåller, att staten hade sedan lång tid tillbaka genom
lån från egnahemslånefonden och medelst andra åtgärder sökt på olika
43
Kungl. May.ts proposition nr 190.
vägar främja egnaliemsbildningen i landet. Tack var det ekonomiska
stöd, som staten sålunda lämnat, hade ett betydande antal medborgare
satts i tillfälle att förskaffa sig ett eget hem. Föreliggande förslag
avsåge att låta en ny grupp av egnahemsägare komma i åtnjutande av
understöd, som icke stöde äldre egnahemsägare till buds, och detta
icke ens örn dessa senare i fråga örn såväl familjens sammansättning
som bostadsstandard och ekonomiska förhållanden i övrigt fyllde de betingelser,
som uppställdes för erhållandet av nu föreslaget understöd. Det
vöre icke med rättvisa och billighet förenligt att på detta sätt tillskapa en
kategori av egnahemsägare, som skulle komma i en väsentligt privilegierad
ställning. Bostadssociala utredningen hade icke försökt ställa in de° åtgärder,
som nu ifrågasatts, mot bakgrunden av vad som tidigare åtgjorts på området
och att låta dem ingå som ett led i en egnahemspolitik på lång sikt. För närvarande
påginge en särskild utredning (1936 års egnahemsutredning), som
omfattande ett vidlyftigt komplex av frågor berörande egnahemsväsendet
och äldre egnahemsägares förhållanden. De problem, som bostadssociala utredningen
upptagit till behandling, borde icke lösas fristående för sig, utan
borde bliva föremål för prövning i samband med de frågor, som folie under
egnahemsutredningens prövning.
Det förefölle oegentligt att göra tillgodoseendet av de förmåner, det här
gällde, beroende av sådana i viss mån tillfälliga omständigheter som storleken
och sammansättningen av egnahemsägarens familj vid tidpunkten för
det egna hemmets förvärvande. Motivet för hjälpen från det allmännas sida
vore ju, att egnahemsägaren hade ett större antal oförsörjda barn. Detta
förhållande förelåge endast en relativt kort tid. När barnen vuxit upp, hade
den större bostaden fyllt sitt ändamål, och motsvarade icke längre det syfte,
som föranlett statssubventionen. Ett dylikt system måste medföra påtagliga
inkonsekvenser och kunde komma att inverka menligt på egnahemsverksamhetens
sunda utveckling. Det vore för den skull knappast lyckligt att låta
den särskilda hjälp från det allmännas sida, som förekomsten av ett större
antal barn kunde göra befogad, knytas till innehavet av ett eget hem.
I själva verket torde en bostadssubventionsverksamhet av här förevarande
art icke vara avpassad för bostäder, vilka innehades med den permanens,
som äganderätten förutsatte såsom den normala. En subventionering av
nybyggnader för barnrika familjer borde inriktas på uppförande av bostäder
till uthyrning. Något hinder för en dylik verksamhet på landsbygden torde
icke föreligga. Möjligheten stöde alltid öppen för kommunerna att ställa
sig som ägare —• en anordning vilken hade så mycket större skäl för sig, som
kommunerna i allt fall väsentligen finge påtaga sig ansvaret för företaget.
Statskontoret kunde icke tillstyrka, att det föreliggande förslaget lades
till grund för åtgärder på förevarande område. I stället borde övervägas ett
utsträckande av verksamheten för bostadsförsörjning i hyreshus av mindre
bemedlade, barnrika familjer till jämväl de delar av landet, där densamma
på'' grund av gällande bestämmelser nu icke kunde utövas. Än vidare kunde
ifrågavarande syfte främjas genom utdelandet efter mera frikostiga linjer
än hittills av s. k. bostadsförbättringsbidrag för fastigheter ägda av mindre
bemedlade försörjare av barnrika familjer.
Länsstyrelsen i Blekinge län. Någon utvidgning av verksamheten för städer
och stadsliknande samhällen utöver vad som möj liggöres enligt kungörelsen
av den 4 september 1935 vore icke av behovet påkallad.
Beträffande landsbygden framhöll länsstyrelsen de svårigheter, som uppkomine
för egnahemsnämnderna, att tillförlitligt handhava ärenden rörande
familjebidragets bestämmande vid ökning eller minskning av familjens barn
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
antal. Den merbelastning, som förslagets realiserande innebure för de kommunala
organen, vore ägnad att försvåra möjligheten att få de bästa krafterna
att åtaga sig kommunala uppdrag.
Ett stort antal kommuner har begagnat sig av åt dem erbjudet tillfälle
att till länsstyrelserna inkomma med yttranden över förslaget.
158 kommuner, därav 38 städer, 11 köpingar, 6 municipalsamhällen och 103
landskommuner, hava tillstyrkt förslaget utan att framställa några erinringar.
Tillstyrkande yttranden hava vidare inkommit från 96 kommuner — 26
städer, 2 köpingar, 4 municipalsamhällen och 64 landskommuner -— vilka därvid
antingen närmare motiverat sitt ställningstagande eller ock framställt
önskemål örn vissa ändringar i förslaget.
Avstyrkande yttranden föreligga från 18 kommuner, därav 2 städer och 16
landskommuner.
Kommunernas yttranden beröra i regel förslagets praktiska utformning,
men även principerna hava i vissa yttranden upptagits till prövning. Jag
anför här några yttranden från kommunala myndigheter, vilka tillstyrkt
förslaget.
Misterhult. Yad som ingåve betänkligheter mot förslaget, vore den förmånligare
ställningen beträffande ränta och betalningsvillkor å de nya lånen,
jämfört med egnahemslån efter de äldre villkoren. Man kunde förvänta, att,
örn lagförslaget oförändrat genomfördes, nämnda låntagare ideligen komme
med framställningar hos myndigheterna örn nedsättning av ränta och betalningsvillkor,
tills de blevo jämställda med låntagare av den yngre typen
av egnahemslån.
Hellvi. Även dåligt avlönade familjeförsörjare med mindre familj borde
kunna komma i åtnjutande av ifrågasatt fördel.
Bräkne-Hoby. Det borde undvikas, att den ena hjälpformen, t. ex.
bidrag till egna hem, bleve fördelaktigare än bostadsförbättringsbidrag.
Paritet mellan hjälpformerna borde eftersträvas. Bland annat borde förbättringsbidrag
även kunna erhållas å den del, som belöpte sig å sanitära
och andra därmed jämförliga anordningar såsom vatten- och avloppsledningar
m. m. Beträffande beräkningarna angående det framtida bostadsbehovet
grundade sig dessa på genomsnittliga förhållanden. Hänsyn till den agglomererande
landsbygdens inverkan och betydelse hade icke tagits. Sannolikt
komme den agglomererande landsbygden att visa en befolkningstillväxt,
medan den egentliga landsbygden komme att visa starkare tillbakagång, än
vad som framginge av de sakkunnigas betänkande. Å den rena landsbygden
komme bostadsförbättringarna och egnahemsverksamheten alltjämt att spela
den största rollen.
Malmö ifrågasatte vissa ändringar. För det fall, att vederbörande icke
förmådde att vare sig genom kapital eller arbete tillskjuta någon del av
kostnaden för egnahemmet, utan kommunens medverkan vore erforderlig,
syntes äganderätten till detsamma icke utan vidare böra överlåtas å egnahemsinnehavaren,
örn vars förmåga att sköta egnahemmet man på ett så
tidigt stadium ofta hade mycket ringa kännedom. En bättre lösning av bostadsförbättringsfrågan
syntes vara, att förslaget ändrades på så sätt, att
kommunen själv med bidrag av statslån uppförde egnahem, att upplåtas till
barnrika familjer. I samband med upplåtelsen träffades mellan kommunen
och egnahemsinnehavaren överenskommelse av innehåll, att denne genom
inbetalning avbetalningsvis av viss del, exempelvis 10 procent av kostnaderna
för byggnaden, förvärvade äganderätten till densamma.
Kungl. Majus proposition nr 190.
45
Tidaholm. Det vore en fördel med förslaget, att äldre enfamiljshus
skulle kunna genom lån och bidrag av statsmedel förbättras och moderniseras,
varjämte vederbörande efter sådan genomförd förbättring komme i åtnjutande
av familjebidrag.
Fullösa ifrågasatte, huruvida icke samtidigt med detta förslag ett allmänt
hyresbidrag för familjer med barn borde tillskapas. Staten hjälpte en del och
lämnade en del ohjälpta.
Ramsberg framhöll, att det vore synnerligen angeläget, att bostadssociala
utredningens betänkande föranledde riksdagens beslut, så att landskommunerna
komme i åtnjutande av samma förmåner, som förut tillkommit större
samhällen.
Skultuna funne det i princip vara riktigt, att kommuner, som visat intresse
för bostadsförhållandenas förbättring, skulle kunna påräkna viss företrädesrätt
till bostadsanskaffningslån. Bristande intresse från kommuns sida kunde
emellertid bero på omständigheter, som de mindre bemedlade, barnrika och
bostadsbehövande familjerna inom kommunen icke kunnat råda över. Orsakerna
till att vissa kommuner gjort mindre än andra, borde komma under
prövning.
Gävle erinrade, att den årliga utgiften för en bostad i eget hem ställde
sig dyrare än för en i övrigt likvärdig bostad i ett flerfamiljshus.
Piteå socken. Lån borde kunna beviljas, där barnantalet endast vore 2 och
moderns ålder icke överstege 30 år.
Samma uppfattning återfinnes i yttrandet från Arvidsjaur.
De kommuner, vilka avstyrkt förslaget, hava i regel framhållit, att
förslaget medförde för stora kostnader för kommunerna. Av mera principiell
innebörd äro följande synpunkter, som framkommit i nu åsyftade remissyttranden.
Tunaberg. Av samtliga 34 egna hem i kommunen funnes i 18 inga minder- •
ånga barn, i 14 ett barn och i 2 två barn. Av brukssamhällets 160 familjer
hade 5 flera än två minderåriga barn. Ifrågavarande bostadsförsörjning hade
därför för närvarande icke stor aktualitet.
Björnlunda. Bostadsbyggande och bostadsförbättring hade under senare
år ägt rum i så stor omfattning, att några särskilda åtgärder icke vore erforderliga.
Havdhem. Bidrag från det allmännas sida borde inskränkas till det minsta
möjliga. Hur behjärtansvärd bostadsförsörjningen för barnrika familjer än
vore, borde den icke erhålla sådan omfattning, att möjlighet funnes för
mindre skötsamma personer att erhålla bättre förmåner i berörda hänseende
före andra i kommunen bosatta personer, vilka själva ordnat sin bostadsförsörjning
och i flera olika fall även haft stor familj att sörja för.
Karlskrona. Den hittillsvarande verksamheten för bostadsförsörjning åt
barnrika familjer hade fallit väl ut. Annorlunda torde det bli, om stödaktionen
skulle utvidgas inom den vidare ram, som nu föreslagits. Tomtkostnaderna
bleve betydligt större i förhållande till byggnadsvärdet, och egnahemsinnehavarna
ställdes inför problem, som man icke alltid kunde bemästra.
Stadsfullmäktige erinrade om att herr Åhrén avgivit särskilt yttrande,
vari framhölles, att uthyrningsprincipen i städerna vore att föredraga
framför småstugor med äganderätt, även örn det skulle befinnas lämpligt,
att bostaden utformades som enfamiljshus i stället för flerfamiljshus. Till
denna uppfattning anslöte sig fullmäktige. Flerfamiljshusen kunde läggas
centralare än enfamiljshusen. En smidigare anpassning av bostadens storlek
efter familjens möjliggjordes i hyreshusen. Egnahemsägare^ bunden
-
46
Kungl. May.ts proposition nr 190.
het vid orten innebure likaledes risker. — Verksamheten för barnrika familjers
bostadsförsörjning borde i stadssamhällen som hittills vidtagas efter de
regler, som angåves i kungörelsen den 4 september 1935.
Jämshög. Den ifrågasatta verksamheten borde inordnas i bostadsförbättringsverksamheten.
Mjällby. Verksamheten borde konstrueras så, att redan erhållet egnahemslån
kunde omändras till bostadsanskaffningslån vid en tidpunkt, då
familjen nått den storlek, som erfordrades för låns erhållande. De sakkunnigas
förslag, att bostäderna skulle svara mot en så hög standard, att kostnaderna
uppginge till 9,000 å 10,000 kronor för ett enfamiljshus, måste reduceras
avsevärt, då landsbygdens befolkning icke hade så stora inkomster,
att den kunde betala sådana hyror.
Perstorp. Förslaget innebure allt för många komplikationer, som i praktiken
komme att åstadkomma en massa obehagligheter för alla parter, icke
minst för kommunala och municipala myndigheter. Det kunde ifrågasättas,
örn det icke innebure större fördelar för vederbörande egnahemsbyggare, örn
staten eller kommunen kostnadsfritt tillhandahölle byggnadstomter mot vissa
villkor och vederbörande själva finge ordna sina bostadstransaktioner, t. ex.
genom sparbankslån. För kommunernas vidkommande funnes för närvarande
knappast några barnrika familjer, som skulle kunna ifrågakomma vid tilldelande
av familjebidrag.
Köinge. Ingen bostadsbrist för barnrika familjer funnes å landsbygden i
sådan omfattning, att nybyggnadsverksamhet borde komma till stånd. Risk
förelåge för kommunen, att den finge övertaga samtliga fastigheter, som icke av
låntagarna sköttes. Låntagarnas ansvarskänsla och strävan efter att kunna
uppehålla sin egen ekonomi förstördes. Däremot framhölls den utomordentliga
nyttan av statens bostadsförbättringsbidrag, vilka emellertid borde bestridas
helt av statsmedel.
Överkalix. Ett stort behov av bostadssubvention förelåge, men detta behov
kunde tillgodoses genom modifikation i reglerna för de nuvarande egnahemslånen.
Man undveke härigenom att ytterligare splittra det sociala
stödet för bostadsförsörjning. Bostadssociala utredningens betänkande och
förslag borde därför överlämnas till 1936 års egnahemsutredning för beaktande.
Älvsbyn. En och annan familj kunde i enstaka fall tänkas vara berättigad
till bostadsförsörjning på sätt det ifrågavarande lagförslaget avsåge. Detta
vore mindre lyckligt med hänsyn till den särskilt omhuldade ställning, som
dessa skulle komma att intaga i jämförelse med andra i kommunen talrikt
förekommande barnrika familjer. De barnrika familjer, som genom den statliga
bostadsförbättringen och arbetarsmåbrukslånefonden iklätt sig betydande
skulder i förhållande till sin bärkraft, borde på lämpligt sätt erhålla kompensation.
En utbyggnad av de redan befintliga organen med särskild inriktning
på de barnrika familjerna skulle på en bredare bas hjälpa de barnrika
familjer, som nu måste föra en hård kamp för sin tillvaro.
Departementschefen.
Genomförandet av det föreliggande förslaget inför icke någon ny princip
i svensk bostadspolitik; enligt de direktiv, efter vilka bostadssociala utredningen
haft att arbeta, syftar förslaget endast till en mera generell tillämpning
av bostadssubventionen till förmån för mindre bemedlade, barnrika
familjer.
Den viktigaste delen av förslaget är den, som avser att möjliggöra även
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
för landsbygdens befolkning att komma i åtnjutande av likartade förmåner,
syftande till minskning av bostadskostnaderna för flerbarnsfamiljer, som nu
stå dessa familjer i städerna till buds. Jag uppehåller mig i det följande
huvudsakligen vid de principiellt mera betydelsefulla frågor, som förslaget
innesluter.
Statliga bidrag i form av bostadsanskaffningslån och familjebidrag till
förbättring i kvantitativt och kvalitativt hänseende av bostadsförhållandena
för familjer med flera minderåriga barn hava hittills kunnat utgå endast till
familjer, boende i städer och andra tättbebyggda orter, och ha huvudsakligen
avsett lägenheter, som upplåtas mot hyra. Denna begränsning är icke motiverad
av förhållandenas egen beskaffenhet. Att de bostadspolitiska åtgärderna
erhållit olika karaktär i städer och på landsbygd under föregående
år, då delvis i sammanhang med den krisbekämpande arbetsanskaffningspolitiken
från år 1933 verksamheten att förbättra bostadsförhållandena fått
större omfattning än tidigare, har visserligen sin naturliga förklaring däri,
att i städerna trångboddhetens bekämpande tett sig som den angelägnaste
uppgiften, under det att på landsbygden behovet av upprustning av kvalitativt
bristfälliga bostäder varit mest framträdande. Detta senare bör dock icke
få undanskymma det faktum, att även på landsbygden trångboddheten har stor
omfattning och där — liksom i städerna —- drabbar framför allt de större
familjerna med små ekonomiska resurser. Då såväl relativt som absolut antalet
flerbarnsfamiljer på landsbygden är större än i städerna och då vidare
trångboddheten där oftare är förenad med hygieniska brister och otillfredsställande
utrustning hos bostaden, vilket särskilt för större hushåll med minderåriga
barn innebär allvarliga hälsorisker och arbetsekonomiska olägenheter,
synas åtgärder till förbättring av de barnrika familjernas bostadsförhållanden
vara lika angelägna på landsbygden som i städerna.
De hittillsvarande formerna för statligt stöd åt bostadsbildning och bostadsförbättring
på landsbygden kunna — hur viktiga och nödvändiga försina
syften de än äro och även framgent komma att vara -— dock icke sägas
innebära möjligheter för landsbygdens flerbarnsfamiljer, likvärdiga med dem
som redan kunna komma stadssamhällenas flerbarnsfamiljer tillgodo genom
bostadsanskaffningslånen och de därtill knutna familjebidragen. Utnyttjandet
av egnahemslånen förutsätter egna ekonomiska resurser, vilka som regel icke
besittas av de familjer, varom här är fråga. Arbetarsmåbrukslåneverksamheten
har sin naturliga begränsning given i och med syftet att skapa kompletterande
sysselsättnings- och försörjningsmöjligheter för vissa kategorier av säsongarbetare.
Bostadsförbättringsbidragen avse icke nyanskaffning av bostäder och
äro i regel icke tillräckliga för sådan om- och tillbyggnad av befintliga lägenheter,
att därigenom ur utrymmes- och kvalitetssynpunkt fullt tillfredsställande
bostäder för större familjer kunna åstadkommas. Dessa verksamhetsgrenar
onödiggöra sålunda icke en i och för sig välmotiverad utvidgning av bostadssubventionen
till förmån för mindro bemedlade, barnrika familjer till landsbygden;
å andra sidan bliva genom en sådan utvidgning dessa förut bestående
former för bostadshjälp ingalunda överflödiga, men väl kompletterade.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Utsträckandet av ifrågavarande verksamhet till landsbygden uppställer
emellertid en rad problem. Beträffande tättbebyggda orter föreligger möjligheten
att knyta subventionen till av kommunen eller allmännyttiga företag
förvaltade lägenheter, som upplåtas mot hyra; denna upplåtelseform medgiver
den smidigast möjliga lösning av frågan. Dock bar kravet på att denna
form av bostadssubvention skulle kunna tillämpas även i fråga örn familjer i
egnahem från flera stadssamhällens sida rests med sådan styrka, att jag ansett
det befogat att medgiva en begränsad försöksverksamhet med denna innebörd.
Hittills har denna försöksverksamhet medfört, att bvggandet av 128
enfamilj sstugor beslutats. För de tättbebyggda orternas del föreligga möjligheter
att välja mellan olika upplåtelseformer. Skäl för och emot användande
av egnahemsformen på dessa orter ha, såsom jag nyss erinrat, anförts i remissyttrandena,
och jag återkommer senare till denna fråga.
När det gäller bebyggelsen på den rena landsbygden och överhuvud å
orter utan utbildad hyresmarknad, torde emellertid för här ifrågavarande verksamhet
egnahemsformen i flertalet fall böra komma till användning. Statskontorets
uppfattning, att en subventionering av nybyggnader för barnrika
familjer borde inriktas på uppförande av bostäder till uthyrning och att
något hinder för en dylik verksamhet på landsbygden icke förelåge, synes
verklighetsfrämmande. Landsbygdens spridda bebyggelse förutsätter i allmänhet
enfamiljshuset och — bortsett från lönebostaden — är härför egnahemsformen
den naturliga eller, under nuvarande förutsättningar, rentav den
enda möjliga upplåtelseformen. Erfarenheten ger vid handen, att systemet med
uthyrning av enfamiljshus till och med i större städer, där dock förutsättningarna
äro i alla hänseenden gynnsammare än på landsbygden, stöter på
svårövervunna hinder och en ofta måhända överdriven motvilja.
I detta sammanhang anser jag mig ock böra uppmärksamma statskontorets
anmärkning, att det vore oegentligt att göra tillgodonjutandet av de förmåner,
det här gällde, beroende av sådana i viss mån tillfälliga omständigheter som
storleken och sammansättningen av egnahemsägarens familj vid tidpunkten
för egnahemmets förvärvande. När barnen vuxit upp, hade den större bostaden
fyllt sitt ändamål, och motsvarade icke längre det syfte, som föranlett
statssubventionen. En bostadssubvention av här förevarande art skulle därför
icke vara lämpad för bostäder, vilka innehades med den permanens, som
äganderätten förutsatte som den normala.
Gentemot detta må erinras, att grundmotivet för den anordning, enligt
vilken den statliga bostadssubventionen knytes till förekomsten av minderåriga
barn, är att å ena sidan en familjs bostadsbehov är störst och å andra
sidan dess förmåga att bekosta en tillfredsställande bostad är minst under
den visserligen övergående, men i familjens utveckling utomordentligt betydelsefulla
period, då kostnaderna för de uppväxande barnen betunga
familjens budget och barnen ännu icke kunna bidraga till försörjningen. I ett
stadssamhälle med ett differentierat bestånd av hyreslägenheter föreligga inga
större svårigheter att välja bostad i anpassning till familjens i tiden växlande
bostadsbehov och ekonomiska förmåga. Statssubventionen har därför för
49
Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.
de tättbebyggda orternas del karaktären av en hjälp till bostadens bekostande
under tiden för barnens minderårighet. I orter med spridd bebyggelse, som
sakna hyresmarknad och även utbildad fastighetsmarknad, är — såsom jag nyss
hävdat — egnahemsformen den mest lämpliga. Bundenheten till den en gång
anskaffade bostaden är i och med detsamma större; möjligheten att byta bostad
och anpassa bostadskostnaderna, när förändringar i familjens förhållanden
inträtt, är begränsad. Men även beträffande egna hem på landsbygden är
den ekonomiska förmågan att bära kostnaderna av bostaden växlande under
olika skeden av en familjs utveckling, bland annat till följd av barnförsörjningskostnadernas
förändringar. Motivet att så smidigt och effektivt som möjligt
anpassa samhällets stöd efter dessa växlingar kvarstår sålunda. Att helt
överge metoden med efter barnantalet avpassade löpande bidrag och gå över
till icke differentierade engångsbidrag i någon form är därför icke tillrådligt.
Men å andra sidan utgör den av bebyggelseförhållandena själva betingade
större bundenheten till bostaden ett skäl för anordningar, som undanröja en
eljest måhända välgrundad farhåga, att bostadskostnaderna skulle bli alltför
tryckande i den framtid, då de löpande bidragen i form av annuitetseftergifter
icke längre skulle utgå. I det föreliggande förslaget bär detta tillgodosetts
dels genom den relativt korta amorteringstiden, dels därigenom att en del
av lånet gjorts ränte- och amorteringsfritt och alltså —• bortsett från fall av
missbruk — har karaktären av ett engångsbidrag till förbilligande av bostadsanskaffningen.
Denna senare del av subventionen till egnahem för barnrika
familjer på landsbygden går utanför den ram, som gäller för hyressubventionen
i stadssamhällena. Den utformning, som landsbygdssubventionen i förslaget
erhållit, kan sägas i realiteten innebära en kombination av löpande
bidrag, till sina verkningar av samma natur som familjebidragen till hyreslägenheter
i stadssamhällena, och engångsbidrag av bostadsförbättringsbidragets
typ. Enbart bostadsförbättringsbidrag äro för här förevarande
ändamål icke tillräckliga och kunna icke tillgodose de mindre bemedlade
flerbarnsfamiljernas speciella behov. Enbart löpande bidrag, knutna till förekomsten
av minderåriga barn, äro med hänsyn till landsbygdens speciella
bostadsmarknadsförhållanden icke heller tillräckliga. Den föreslagna kombinationen
förefaller därför välmotiverad.
Det har mot förslaget anmärkts, bland annat från statskontorets sida, att
dess genomförande skulle komma att skapa en ny grupp av egnahemsägare,
i åtnjutande av understöd från det allmännas sida, som icke stöde äldre egnahemsägare
till buds, och detta icke ens örn dessa senare i fråga om såväl
familjens sammansättning som bostadsstandard och ekonomiska förhållanden
i övrigt i och för sig fylla de betingelser, som uppställdes för erhållandet av
nu föreslaget understöd.
I denna anmärkning ligger otvivelaktigt ett visst mått av berättigande. Det
är emellertid att märka för det första, att de föreslagna åtgärderna syfta att
hjälpa en grupp av hushåll, som på grund av barnrikedom i förening med svag
ekonomisk ställning hitintills i allmänhet icke har kunnat komma i fråga till
erhållande av egnahemslån. Egnahemsstyrelsen har även genom att helt bi
Ilihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190. 529 38 4
50
Kungl. Maj.-ts proposition nr 190.
träda förslaget erkänt behovet av särskilda åtgärder för att nå och kunna
påverka denna grupjDS bostadsförhållanden. Det ligger för det andra i sakens
egen natur att bostadspolitiska åtgärder, som innebära understöd från det
allmännas sida till förmån för sådana familjer, som leva under otillfredsställande
bostadsförhållanden och själva icke förmå lösa sin bostadsfråga,
särskilt till en -början komma att te sig som ett gynnande av sagda
familjer framför dem, som på egen hand och måhända med stora uppoffringar
uppnått en försvarlig bostadsstandard och för vilka hjälpåtgärder
från det allmännas sida med syfte att förbättra bostadsförhållandena därför
icke framstå som lika angelägna. Detsamma kunde ju sägas beträffande
exempelvis bostadsförbättringsbidragen och arbetarsmåbrukslånen. Att helt
undvika dylika verkningar är knappast möjligt, men det vore icke välbetänkt
att tillmäta dem sådan betydelse, att de skulle förhindra önskvärda bostadspolitiska
reformer.
Det är slutligen icke riktigt, att äldre egnahemsägare, som äro såväl mindre
bemedlade som barnrika, enligt förslaget skulle vara uteslutna från de förmåner,
som den föreslagna bostadssubventionen skulle erbjuda, Bostadsanskaffningslånen
och de därtill knutna familjebidragen skulle kunna utgå
jämväl för ombyggnad av redan befintliga egnahem. Tyvärr representera
ett stort antal egna hern på den svenska landsbygden en skäligen låg bostadsstandard,
ofta betydligt lägre än den, som enligt förslaget skulle vara förutsättning
för erhållande av bostadsanskaffningslån och familjebidrag. I vissa
av dessa fall kunna bostadsförbättringsbidrag vara tillräckliga för upprustning
till tillfredsställande standard. I de många fall där bostadsförbättringsbidrag
icke äro tillfyllest, skulle enligt det föreliggande förslaget bostadsanskaffningslån
för ombyggnadsändamål kunna erhållas, när det är fråga örn
bostäder för flerbarnsfamiljer. Lånen skulle kunna fylla en ytterst viktig
funktion i arbetet på höjandet av landsbygdens allmänna bostadsstandard
genom att de användes för exempelvis tillbyggnad till för stora familjers
behov alltför små egnahem, inredning av outnyttjade utrymmen, vanliga i
landsbygdsegnahem, installation av bättre uppvärmningsanordningar, vatten
och avloppsledningar, förbättrad köksinredning o. s. v. i redan befintliga
egnahem, bebodda av flerbarnsfamiljer. 1 dylika fall skulle egnahemsägaren
erhålla dels bostadsanskaffningslån till nittio procent av örn- eller tillbyggnadskostnaden,
varav en del — motsvarande ett bostadsförbättringsbidrag °—
ränte- och amorteringsfritt, dels under tiden för barnens minderårighet familjebidrag
i form av annuitetseftergifter, vilka med det föreslagna beräkningssättet
kunna uppgå till annuitetens fulla belopp. Även de bamrika familjer,
som redan sitta i egnahem, skulle sålunda få möjlighet att på ytterst gynnsamma
villkor kunna förbättra sina bostadsförhållanden upp till den nivå,
som i förslaget sättes som norm, utan någon nämnvärt ökad kostnad, så länge
familjen är barnrik.
Socialstyrelsen har anmärkt på den ojämnhet i förmånerna, som skulle
uppkomma därigenom, att familjebidraget är maximerat till annuitetens belopp.
En lånesökande, som ämnade företaga endast örn- och tillbyggnad av ett äldre
Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.
51
bostadshus, erliölle, om kostnaderna därför icke uppginge till något större
belopp, lägre familjebidrag än han skulle erhålla, därest fråga vore örn nybyggnad.
Det är emellertid att märka, att denna ojämnhet skulle uppkomma
endast i sådana fall, där det på det årliga bostadsvärdet beräknade familjebidraget
skulle överstiga annuitetens belopp, d. v. s. den årliga kostnaden
för örn- eller tillbyggnaden. Örn i sådana fall familjebidraget icke maximerades,
skulle det till den del därav, som komme att överskjuta annuiteten, dels icke
kunna hänföras till själva bostaden och dess förbättring, dels komma att utgå
kontant. Det föreliggande förslaget avser endast bostadsförhållandenas förbättring,
och i denna begränsning ligger den naturliga grunden för den föreslagna
maximeringen av familjebidragen. Den allmänna frågan örn underlättande
av de barnrika familjernas barnförsörjningskostnader torde — i
den mån dessa kostnader icke kunna hänföras till bostaden —- lämpligen få
tagas upp i ett större sammanhang.
Socialstyrelsen anmärker vidare på den begränsningen, att endast familjer
med minst tre barn skulle kunna erhålla den föreslagna hjälpen. I sammanhang
härmed kan ställas medicinalstyrelsens modifikationsförslag, att även
familj med ett eller två barn borde kunna komma i åtnjutande av bostadshjälpen,
för den händelse familjen vore ung. En utvidgning av verksamheten,
på sätt här ifrågasättes, innebure emellertid ett införande av helt nya principer
för bostadsförsörjningen än de, som hittills följts. Jag kan därför icke finna
det motiverat, att i nu förevarande sammanhang upptaga denna fråga till
övervägande.
Örn för den rena landsbygdens del egnahemsformen i de flesta fall är den
enda tänkbara för här ifrågavarande bostadsförsörjning, är — såsom jag i
det föregående framhållit — beträffande de tättbebyggda orterna hyresbostaden
i kommunens eller allmännyttigt bostadsföretags förvaltning den i vissa
hänseenden mera naturliga upplåtelseformen. De invändningar, som kunna
riktas mot egnahemsformens användning i förevarande sammanhang, måste
därför i fråga örn dessa orter tillmätas större vikt än när det gäller landsbygden.
I flera remissyttranden, däribland de av svenska stadsförbundet och
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet avgivna, hava liksom i det
särskilda yttrande, som fogats till bostadssociala utredningens förslag, betänkligheter
yppats mot användande av egnahemsformen i sådana fall, där
möjlighet att använda hyresbostäder förelåge. Den huvudsakliga grunden
för betänkligheterna är den större bundenhet till bostaden, som egnahemsformen
anses innebära.
Förvisso kunna skäl anföras både för och mot egnahemsformen i sammanhang
med den statsunderstödda bostadsförsörjningen för mindre bemedlade,
barnrika familjer. Understundom torde enfamiljshuset ställa sig dyrare än
lägenheter i flerfamiljshus, i synnerhet örn man utöver uppförande- och underhållskostnader
räknar även med stadsplanekostnader, vilket dock åtminstone
delvis motväges av möjligheten till den egna arbetsinsatsen. Att det egna
hemmet binder starkare än hyreslägenheten eller lönebostaden, torde knappast
kunna bestridas. Såsom bostadssociala utredningen framhållit, äro emellertid
52
Kungl. Mcij:ts proposition nr 190.
de familjer, varom här är fråga, redan på grund av sin storlek föga rörliga på
arbetsmarknaden. Mot olägenheterna böra ställas de stora positiva värden,
som innehavet av ett eget hem kan inrymma. Det innebär icke endast bundenhet
utan också, som av bland andra länsstyrelsen i Uppsala län påpekats,
ett stöd för familjens existens icke minst under arbetslöshetstider. Yad
angår arbetsgivarbostäder i industrisamhällen, torde man få böja sig för det
faktum, att företagen allmänt sträva att komma från detta system, vilket
system ofta visat sig lämna föga lyckliga resultat även ur bostadsstandardens
synpunkt. Jag anser därför, att man icke bör utesluta egnahemsformen
från denna verksamhet i de tättbebyggda samhällena, men delar bostadssociala
utredningens uppfattning, att denna form icke bör favoriseras genom
för kommun eller bostadsinnehavare gynnsammare villkor än de, som gälla
hyreslägenheter.
Såsom jag redan framhållit, tala starka skäl för att bereda jämväl landsbygdens
mindre bemedlade, barnrika familjer möjligheter att komma i åtnjutande
av statligt stöd till höjande av sin bostadsstandard av i princip likvärdig natur,
som redan kunna komma städers och tättbebyggda orters barnrika familjer
till godo. Den hittills försöksvis drivna särskilda egnahems verksamheten för
barnrika familjer bör ävenledes erhålla en fastare utformning.
De förslag i nu berörda avseende, som efter samråd med statens egnahemsstyrelse
framlagts av bostadssociala utredningen, finner jag till sina allmänna
principer vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för åtgärder i
angivna syfte.
Jag tillstyrker alltså, att förslaget med de modifikationer, som jag i det
följande föreslår, underställes riksdagen.
Förslagets utformning.
Jag övergår härefter till att närmare överväga förslagets utformning, särskilt
i de delar detsamma varit föremål för erinringar från de hörda remissinstanserna.
Subventionens storlek för barnrik familj.
Bostadssocial» utredningen.
Barnrik familj å landsbygden, som kommer i åtnjutande av de föreslagna
stödåtgärderna, erhåller till nybyggnad, ombyggnad eller tillbyggnad bostadsanskaffningslån
av följande tre typer:
dels ett 20-årigt amorteringslån, uppgående till 50 procent av anskaffningsvärdet;
dels
ett uppsägningsbart stående lån, varå ränta skall erläggas, uppgående
till 20 procent av anskaffningsvärdet, och
dels slutligen ett stående lån, i regel avsett att efterskänkas, å 20 procent
av anskaffningsvärdet.
Bostadsanskaffningslånen uppgå alltså tillhopa till 90 procent av anskaff
53
Kungl. Majda proposition nr 190.
ningsvärdet. Resterande 10 procent tillhandahållas av lånesökanden, antingen
och som regel i form av egen arbetsinsats eller ock i form av kapitalinsats. I
undantagsfall må kommun eller arbetsgivare tillskjuta ifrågavarande 10 procent.
Den statliga subventionen vid det egna hemmets bildande utgör för
en barnrik familj på landsbygden alltså i regel 20 procent av anskaffningsvärdet.
Härtill kommer ett årligt familjebidrag, vars storlek beror dels av den
barnrika familjens barnantal under 16 år och dels av storleken av en beräknad
årlig bostadskostnad, motsvarande den standardhyra, utifrån vilken familjebidraget
till hyreslägenheter för flerbarnsfamiljer beräknas. Den årliga bostadskostnaden
skall beräknas så, att alla omkostnader för bostaden inklusive
kostnad för värme och underhåll kunna anses vara täckta. Familjebidraget
får icke överstiga beloppet av den annuitet, som egnahemsägaren
skall erlägga för sina bostadsanskaffningslån.
Jag har från statens byggnadslånebyrå infordrat uppgifter, avseende att
möjliggöra ett beräknande av storleken av standardhyran för ett nybyggt egnahem
på landsbygden av nu ifrågasatt typ. Beräkningen avser ett enfamiljshus
örn 3 rum och kök, fyllande förslagets kvalitetsbestämmelser. Anskaffningskostnaderna
förutsättas ha uppgått till 10,000 kronor, vari ingår tomtvärde å
1,000 kronor.
Bostadsanskaffningslån erhålles till 90 procent av anskaffningskostnaderna
= 9,000 kronor.
5/9 av lånet = 5,000 kronor löpa som 20-årigt amort.-lån (6.8 5 %)= kr. 342: 50
2/9 » » =2,000 » » utan amort. efter 3.3 % ränta.. = » 66: —
2/9 » » = 2,000 » » » ränta och amortering — = » —: —
408: 50
Beräknade övriga årliga utgifter för fastigheten ................= kr. 1)385: —
Summa kr. 793: 50
Standardhyra: Kr. 795.
Vissa av utgifterna för fastigheten torde i en del landskommuner ställa sig
lägre, även om byggnadslånebyråns beräkning skulle visa sig motsvara de verkliga
kostnaderna i åtskilliga kommuner. Å denna standardhyra av cirka 795
kronor beräknas därefter familjebidraget. Finnas i en barnrik familj 3 minderåriga
barn, uppgår familjebidraget till 30 procent av 795 kronor, d. v. s.
kronor 238:50. Denna familj skall erlägga en annuitet å kronor (342:50
+ 66 — 238:50=) 170. Är barnantalet 4, blir familjebidraget 40 procent av
standardhyran, och familjens annuitet uppgår till kronor 90:50. Är barnantalet
åter 5, blir annuiteten kronor 11. Ifrågavarande familjers kostnader
för en bostad av denna typ bliva de ovannämnda annuiteterna plus kostnaderna
för uppvärmning, skatter, vattenförbrukning, sotning, försäkring,
underhåll och reparation. Enligt byggnadslånebyråns beräkning skulle sistnämnda
kostnader uppgå till omkring 385 kronor per år. Är så fallet för
1 Specifikation: Uppvärmning kronor 150, skatter kronor 65, vattenförbrukning kronor
25, sotning kronor 5, försäkring kronor 40, underhåll och reparation kronor 100. Summa
kronor 385.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
ifrågavarande familjer, bliva bostadskostnaderna per år för trebarnsfamiljen
555 kronor, för fyrabarnsfamiljen 475: 50 kronor och för fembarnsfamiljen
396 kronor. Det är emellertid att märka, att av nämnda 385 kronor på landsbygden
endast en del behöver utgöra kontantutgifter; till en annan del kunna
de täckas av bostadsinnehavarens eget arbete. Efter 20 år är amorteringsdelen
av bostadsanskaffningslånet slutamorterad. Härefter kan enligt förslaget
den uppsägningsbara delen av lånet amorteras under en tid av 10 år.
Normalt torde uppsägningsdelen av statslånet efter amorteringstidens utgång
kunna utbytas mot ett stående inteckningslån.
I detta exempel har beräknats, att. egnahemsägarens eget bidrag har haft
form av en arbetsinsats till ett värde av 1,000 kronor, varpå icke någon
ränta räknats.
Företages ombyggnad av äldre eget hem till en kostnad av 2,000 kronor,
beräknas lån och annuiteter sålunda:
Kapitalbelopp. Annuitet.
Egen arbetsinsats ................................................... 200
20-årigt amorteringslån ............................................. 1,000 68: 50
Stående, räntelöpande lån ....................................... 400 13:20
» räntefritt lån .......................................... 400 _
Summa kronor 2,000 81: 70
Familjebidraget beräknas här på en standardhyra, utgörande summan av
annuiteten för ombyggnaden och utgifter för värme, vatten, skatt, försäkring,
underhåll och reparation. Antagas dessa sistnämnda utgifter uppgå till samma
belopp som i nyssnämnda exempel, nämligen 385 kronor per år, blir standardhyran
(385 + 81: 70=) 466: 70, vilket belopp avrundas till 470 kronor. Trebarnsfamilj
skulle alltså erhålla 30 procent av denna summa, d. v. s. 141
kronor i familjebidrag. Familjebidraget får emellertid icke överstiga annuitetens
belopp, varför detsamma begränsas till kronor 81:70. Familjen har
sålunda, så länge den tillhör de barnrikas kategori, inga andra kostnader för
ombyggnaden än sin arbetsinsats.
En enkel beräkning ger vid handen att, under förutsättning att de kostnader
för bostaden, vilka icke utgöras av räntor och amorteringar, uppgå
till 385 kronor per ar, en trebarnsfamilj kan verkställa en ombyggnad till ett
värde av cirka 4,000 kronor utan att därför behöva själv bidraga annorledes
än med den egna arbetsinsatsen, så länge familjebidrag utgår.
För barnrik familj i stad eller stadsliknande samhälle utgår subvention
enligt följande regler. Fri tomt ställes av kommunen till förfogande. Staten
lämnar bostadsanskaffningslån, dels ett 20-årigt amorteringslån, uppgående till
60 procent av anskaffningsvärdet, och dels ett stående lån, uppgående till
30 procent av sagda värde. Även här förutsättes en egen insats av 10 procent
av anskaffningsvärdet. I anskaffningsvärdet inräknas här icke tomten, som
enligt förslaget kostnadsfritt ställes till egnahemsägarens förfogande.
Vidare utgår på samma sätt som i landsbygdskommuner familjebidrag, beräknade
efter motsvarande procentsatser på den standardhyra, som avser att
Kungl. Maj:ts proposition nr 190. 55
täcka alla utgifter för lägenheten. Subventionens utformning vid nybyggt
egnahem i stad framgår av följande exempel.
Anskaffningskostnaderna antagas uppgå till 11,000 kronor, varav för tomt
1,000 kronor. Tomt (eller, enligt av mig föreslagen modifikation av bostadssociala
utredningens förslag, mot tomtens värde svarande kapitalbelopp)
ställes av kommunen avgiftsfritt till förfogande, så länge familjen är barnrik.
De allmänna utgifterna för värme, vatten, försäkring, underhåll m. m.
uppskattas i detta fall av byggnadslånebyrån till 415 kronor. Finansiering
och annuitet beräknas sålunda:
Kapitalbelopp. Annuitet.
Tomtvärde .................................................................. 1,000 —
Egen arbetsinsats ......................................................... 1,000 —
20-årigt amorteringslån ................................................ 6,000 411
Stående, räntelöpande lån ....................... 3,000_99
Summa kronor 11,000 510
Beräknade övriga årliga utgifter för fastigheten .............................. 415
Summa kronor 925
Standardhyran fastställes till 920 kronor. Under nu nämnda förutsättningar
bliva bostadskostnaderna följande:
(Annui-_familje- , Omkost- _ Bostads
tet
aydrag) na der kostnad
3- barnsfamilj .................................... (510 — 276) =234 + 415 -—649
4- » .................................... (510 — 368) = 142 + 415 = 557
5- » .................................... (510 — 460) = 50 + 415 = 465
Departementschefen.
Förslagets konstruktion, i vad det avser olika bestämmelser för stadsliknande
samhällen och egentlig landsbygd, upptager jag senare till behandling.
Här vill jag endast framhålla, att beträffande familjebidraget hava i åtskilliga
yttranden framställts krav på ökade bidrag för familjer, vilkas barnantal överstiger
5. Statens byggnadslånebyrå har i samband med sina anslagsäskanden
för budgetåret 1938/1939 framlagt förslag till sådan starkare differentiering av
familjebidraget. Till detta förslag återkommer jag i samband med prövningen
av nämnda anslagsäskande. Då jag emellertid avser att förorda byggnadslånebvråns
förslag i nu förevarande hänseende, bör motsvarande förändring vidtagas
i bostadssociala utredningens förslag. Familj med 6 eller 7 barn erhåller
därigenom ett familjebidrag, uppgående till 60 procent av standardhyran, samt
familj med 8 minderåriga barn och därutöver ett familjebidrag å 70 procent av
standardhyran. Lika med bostadssociala utredningen anser jag, att familjebidraget
icke får överstiga storleken av den annuitet, som egnahemsägaren har
att erlägga för bostadsanskaffningslånen.
De farhågor, vilka reservationsvis framkommit gentemot bostadssociala utredningens
förslag att låta lånesökandens prestation utföras i form av egen
arbetsinsats, kan jag icke dela.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Förslaget, att kommun eller arbetsgivare i vissa fall skulle kunna svara
för finansieringen av ifrågavarande 10 procent, har mött kritik från olika
remissinstanser. I elen mån kritiken riktar sig mot att arbetsgivare skulle
på detta sätt bidraga till eget hem åt en barnrik arbetare synes den helt
obefogad. Det synes tvärtom vara en sympatisk tanke, att en arbetsgivare
bistår de hos honom anställda vid bostadsfrågans lösning. I den män åter
kritiken riktar sig mot att kommunen bidrager med ifrågavarande 10 procent,
bör beaktas, att kommunen själv avgör, huruvida den önskar engagera sig på
här ifrågasatt sätt. Någon risk för att så kommer att ske annat än i undantagsfall
och efter noggrann prövning av lånesökandens kvalifikationer torde därför
icke föreligga.
Behovet av det tillvägagångssätt, som i förslaget angives, synes styrkas
bland annat av yttrandet från stadsfullmäktige i Malmö. I detta ifrågasättes
en omarbetning av förslaget för att möjliggöra att person, som icke kunde
fullgöra kraven på eget bidrag, vare sig i form av kapital eller arbetsinsats,
likväl skulle sättas i tillfälle att genom erläggande avbetalningsvis av viss
del av anskaffningskostnaderna komma i åtnjutande av de med förslaget
åsyftade fördelarna.
Några hinder för en kommun att tillämpa nu förordade system torde icke
föreligga. Redan enligt gällande föreskrifter kan, såsom stadsfullmäktige i
Borås framhållit, kommun uppföra subventionerade enfamiljshus, vilka efter
subventionstidens utgång kunna av innehavarna förvärvas. I Borås har, enligt
vad jag inhämtat, experimentverksamhet i detta hänseende ägt rum. När nu
bostadsförsörjningen för barnrika familjer föreslås utvidgad i riktning mot
ökad användning av eget hem såsom lämplig bostad för barnrika familjer,
vore det uppenbarligen föga välbetänkt att stänga redan befintliga vägar för
dessa familjer att förvärva ett eget hem. Det nu framlagda förslaget måste
tvärtom möjliggöra för en barnrik familj att förvärva ett av den bebott subventionerat
enfamiljshus, även under tid, då familjebidrag alltjämt utginge.
Överenskommelse mellan vederbörande kommun och statens byggnadslånebyrå
av sådan innebörd torde alltså kunna ske inom ramen av föreliggande
förslag.
Kommunernas ekonomiska medverkan.
Bostadssociala utredningen.
I de sakkunnigas förslag förutsättes en betydande medverkan från kommuns
sida för att bostadsbefrämjande verksamhet av nu åsyftat slag över
huvud skall komma till stånd inom kommunen. Denna medverkan avser i
första hand verksamhetens lokala organisation. Emellertid föreslå de sakkunniga
dessutom ekonomisk medverkan från kommunernas sida. Förslaget
upptager i detta hänseende dels bestämmelser, som äro avsedda att gälla folden
rena landsbygden och dels bestämmelser, som hava avseende på städer
och andra tättbebygga orter. Större krav skulle ställas på stadskommunerna
i ekonomiskt avseende än på landsbygdskommunerna.
Enligt förslaget skulle kommunen alltid vara ansvarig för all förlust, som
uppstode å bostadsanskaffningslån under tid, som familjebidrag utgår. Denna
57
Kungl. Majus proposition nr 190.
bestämmelse gäller såväl stads- som landsbygdskommuner. När familjebidraget
upphört att utgå, skulle emellertid landsbygdskommuns ansvarighet
minskas till lU av de förluster, som kunna uppstå å lånen. Motsvarande nedsättning
av städernas och de tättbebyggda orternas ansvarighet skulle icke
ifrågakomma.
I städer och stadsliknande kommuner utgör enligt förslaget en förutsättning
för bostadsanskaffningslånets erhållande och för familjebidrags utgående,
att kommunen ställer fri tomt med äganderätt eller under tomträtt
till lånesökandens förfogande. Någon motsvarighet till denna bestämmelse
skulle icke gälla för landsbygdskommunerna.
Jag vill i detta sammanhang erinra örn att egnahemslåntagare i landsbygdskommun
visserligen icke erhölle fri tomt för sitt egnahemsbygge. Han
kompenserades emellertid därigenom, att staten bidrog till hans anläggningskostnader
för det egna hemmet på så sätt att, som jag redan framhållit, ■/»
av bostadsanskaffningslånet skulle vara ränte- och amorteringsfria och vore
avsedda att efterskänkas. Ur egnahemslåntagarens synpunkt torde därför
bestämmelserna i de flesta fall te sig ganska likvärdiga, vare sig han är bosatt
i stad eller på landsbygd. Däremot ställes uppenbarligen större krav på stadskommunerna
än på landsbygdskommunerna.
Yttranden.
Statskontoret anförde i nu berörda hänseende, att det icke förefunnes
tillräcklig anledning att befria landsbygdskommunerna från full ansvarighet
för bostadsanskaffningslånen. Gentemot denna uppfattning hävdade svenska
stadsförbundets styrelse, att villkoren för landsbygdskommunernas ekonomiska
medverkan borde utsträckas att gälla även för städerna. Styrelsen anför i
huvudsak följande.
Förslaget förutsatte en iögonenfallande skillnad beträffande de ekonomiska
prestationerna för å ena sidan stadssamhälle och å andra sidan landsbygden.
För den skillnad i ekonomiska förpliktelser, som skulle åvila de olika
slagen av kommuner, lämnas ingen annan motivering än uttalandet, att landskommunerna
med deras ofta svaga finansiella ställning borde hava lindrigare
villkor, annars befarade man, att resultatet bleve dåligt. Visserligen borde
formerna för subventionsverksamheten fastställas så, att subventionen finge
önskvärt resultat. Så ensidigt finge icke denna synpunkt vara förhärskande,
att städerna med deras växande sociala utgifter ålades större anpart av bördorna,
än skäligt vore. Fordringarna för stadssamhällenas vidkommande hade i
föreliggande fall ställts för höga. Enligt styrelsens mening bolde för alla
kommuner gemensamma villkor ha stipulerats. Därefter kunde lättnader medgivits
antingen i form av särstadganden för finansiellt mindre bärkraftiga kommuner
eller genom beredande av dispensmöjligheter för dessa. Den nuvarande
skillnaden måste leda till att stadskommunerna undandroge sig subventionen.
Att kommun skulle lämna tomt utan ersättning syntes vara ett för långt
gående krav. Det kunde icke anses skäligt, att en familj, som upphört att
vara barnrik, alltjämt skulle kunna disponera över tomten. Kommun borde
till köpeskillingens värde erhålla fullt betryggande inteckningsrätt för lånet.
Detta lån borde givetvis under subventionstiden vara räntefritt, och för dess
inbetalande borde skälig tidpunkt därefter vara stipulerad.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
"V id subvention av hyreshus svarade kommunen för hyresbeloppet. Ett
utbytande av detta ansvar mot ansvar för lånet innebure ett betydligt större
riskmoment. Kommunen kunde därvid komma att få ansvaret för av statens
myndigheter vidtagna åtgärder.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund åter ifrågasatte lämpligheten
av att engagera landskommunerna i ansvaret för de beviljade egnahemslånen,
i den omfattning, som förslaget förutsatte.
Städernas risker vore väsentligt mindre än landskommunernas på grund
av att städerna sällan vore så beroende av enstaka industriföretag. De vore
vidare mera välbelägna med hänsyn till kommunikationer, hamnar etc. och
kände därför icke på samma sätt som en landskommun verkningarna av enskilda
industriers nedläggande. Detta syntes motivera en större skillnad i
villkoren för landskommunernas medverkan för bostadsförsörjning, än som
nu föreslagits.
Landskommunernas ansvar för det till egnahemsägarna utlånade kapitalet
borde icke omfatta hela den förlust, som eventuellt kunde följa därmed.
Erågan örn kommunernas ansvarighet har upptagits till prövning i yttrandena
från flera av länsstyrelserna. Sålunda anför länsstyrelsen i Uppsala
län:
Uppsala stad hade vid hittillsvarande småstugebyggen icke ansett sig kunna
tillämpa upplåtelse av fri mark. Det vore obestridligen icke befogat, att
blott den omständigheten, att en person hade 3 barn under en viss ålder
skulle berättiga honom att erhålla fri markupplåtelse. Denna nya understödsverksamliet
sker i former, som det knappast kunde antagas, att städerna
skulle vilja utveckla annat än möjligen såsom experiment.
Beträffande markupplåtelsen vore det mera konsekvent, örn staden under
barnens minderårighet avstode från räntan på köpeskilling för tomten än att
fordra fri tomtupplåtelse.
För industrisamhällena på landsbygden vore föreskriften örn fri markupplåtelse
ännu svårare att fullgöra än i städerna, eftersom en landskommun
icke ägde lämplig tomtmark.
Länsstyrelsen i Västmanlands län. Bärande skäl förelåge icke för skyldigheten
för kommun att svara för hela eller viss del av den förlust, som kunde
uppstå å bostadsanskaffningslånet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län. Förslaget krävde en så stor medverkan
från kommunerna i ekonomiskt avseende, att den icke vore tänkbar, då det
gällde de mera skattetyngda kommunerna i länet. Slumbostadsbeståndet i
vissa samhällen i länet saknade motstycke i landet, men trots detta hade
ingen kommun hittills kunnat förmås att påbörja bostadsförsörjningsverksamhet
för barnrika familjer.
Anspråken på kommunernas medverkan måste därför ytterligare minskas
eller helst frånfallas.
Statens byggnadslånebyrå anför: Kravet på kommunernas medverkan
måste ställas lägre — med viss åtskillnad mellan »landskommuner» och
»stadskommuner» -—- än vad som gällde för den nuvarande subventions verksamheten
i hyreshus för barnrika familjer, där kommunens förbindelse avsåge
— förutom att ställa tomt till förfogande utan kostnad — ansvar gentemot
staten »för den förlust, som kunde uppkomma genom försummad hyresbetalning».
Kungörelseutkastets bestämmelser torde emellertid knappast täcka vad
som åsyftats. Den förlust, som kunde uppstå enligt nu gällande författ
-
59
Kungl. Majus proposition nr 190.
ningsföreskrifter genom försummad hyresbetalning, beliövde blott bliva
ringa, eftersom det berodde på fastighetsägaren — kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag — örn han vidtoge åtgärd för att skilja en betalningsförsummande
hyresgäst från en lägenhet för att uthyra den till annan.
I kungörelseutkastet åter förutsattes ett borgensansvar för statslånet, helt
eller delvis. Detta borgensansvar torde på grund av egnahemsägare^ genom
familjebidraget gynnade ställning i flertalet fall icke medföra förlust. Man
kunde emellertid icke bortse från att kommunerna, då fråga vore örn nybyggnad
och familjebidraget normalt bomme att ej oväsentligt understiga
beloppet av ränta och amortering, sannolikt räkna med borgensansvaret såsom
en förbindelse, som t. ex. vid exekutiv auktion för uttagande av ogulden
annuitet, kunde innebära en realitet.
Ansvaret borde begränsas till att avse dels ersättning för eftersatt underhåll,
dels förfallna ränte- eller annuitetsbelopp, varjämte förmedlingsorganet
torde böra få påkalla fordringsägarens medverkan för att — i syfte att begränsa
förlustrisken, då lägenhetsägaren vore försumlig -—- utsöka förfallna
belopp.
Självfallet har frågan örn kommunernas ekonomiska medverkan behandlats
i ett mycket stort antal yttranden från de kommuner, vilka begagnat sig
av möjligheten att inkomma med yttrande över förslaget. De kommunala myndigheterna
hava i regel framhållit vådan av att vid ifrågavarande verksamhet
ställa allt för stora ekonomiska krav på kommunerna. De synpunkter, som
därvid gjorts gällande, återfinnas i allt väsentligt i nyss lämnade redogörelse
för inkomna yttranden.
Beträffande frågan örn fri tomt hava emellertid från en rad städer framkommit
vissa synpunkter, för vilka jag i det följande redogör:
Sålunda anföra stadsfullmäktige i Södertälje:
Kommun, som ställer tomt till förfogande, bör erhålla en kvarstående
fordran hos egnahemsägaren, som dock icke skall kunna uppsägas till betalning
förrän efter vissa år. Denna fordran bör förräntas efter låg räntefot,
eventuellt växlande i förhållande till familjebidragets storlek.
Stadsfullmäktige i Linköping ifrågasätta, huruvida den till förfogande
ställda tomten med äganderätt borde övergå till egnahemsägaren, när förutsättningarna
för familjebidraget bortfallit och bostadsanskaffningslånet inbetalts.
I fråga örn uthyrningslägenheter måste man förutsätta, att desamma
allt framgent bomme att utnyttjas i bostadsförsörjningsprogrammet och lägenheterna
sålunda komme att uthyras till nya hyresgäster, i den mån barnantalet
för de förutvarande lägenhetsinnehavarna sjunkit under tre.
Stadsfullmäktige i Köping yttra:
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke billighetsskäl talade för att
stad, som tillsköte del av kostnaden för fastighetens tillskapande, erhölle
fordringsrätt för motsvarande belopp i fastigheten, vilket belopp dels borde
under lånetiden förräntas, gärna efter en lägre procentsats, dels ock, sedan
bostadsanskaffningslånet till fullo guldits, återbetalas till staden.
Stadsfullmäktige i Gävle erinra följande.
Man bunde ifrågasätta lämpligheten av att föreslagna egna hem uppfördes å
mark, som innehades med äganderätt eller tomträtt. Det syntes riktigare, att
egna hemmet, sedan det fyllt sin uppgift att utgöra en lämplig bostad för en
uppväxande barnkull, mot en på förhand bestämd lösensumma återginge till
60 Kungl. Majus proposition nr 190.
kommunen, som då kunde upplåta bostaden till en ny, mindre bemedlad, barnrik
familj.
Departementschefen.
Jag bär redan vid den allmänna motiveringen av föreliggande förslag
framhållit, att främjandet av de barnrika familjernas bostadsförsörjning i
tättbebyggda orter, med en hyresmarknad i egentlig mening, kan ske efter
riktlinjer, som icke äro tillämpliga i glest befolkade landsbygdskommuner.
De tättbebyggda samhällena kunna, såsom jag tidigare erinrat, välja mellan
två former av ifrågavarande bostadsförsörjning, nämligen antingen att ställa
av kommuner eller allmännyttiga företag förvaltade hyreslägenheter till de
barnrika familjernas förfogande eller att främja egnahemsbildningen för sagda
familjer. A ilken av dessa utvägar, som bör av respektive kommuner väljas,
lär få bliva föremål för kommunens bedömande i varje särskilt fall. Statens
bidrag bör så konstrueras, att båda vägarna kunna av kommunerna betraktas
såsom fullt likvärdiga ur ekonomisk synpunkt. Skulle de stadsliknande kommunerna
befrias från skyldigheten att ställa tomt till förfogande för de nu
föreslagna egnahemmen eller att fullgöra motsvarande ekonomiska prestation,
bleve i åtskilliga fall denna form för bostadsförsörjning ekonomiskt fördelaktigare
för kommunerna än den hittills bedrivna verksamheten, där kommunerna
hade motsvarande åligganden. Jag anser därför i likhet med bostadssociala
utredningen, att såsom villkor för bostadsanskaffningslån i regel bör
föreskrivas, att stadsliknande kommun kostnadsfritt skall ställa tomt till lånesökandens
förfogande under den tid familjebidraget utgår eller lämna ett
räntefritt stående lån till ett belopp motsvarande värdet å tomten.
Kommunen bör emellertid erhålla en mot denna prestations värde svarande
fordran, för vilken som säkerhet bör ställas inteckning. Denna fordran
skall vara räntefri under den tid, familjebidraget utgår. Bostadssociala utredningens
förslag innebär utöver detta, att kommunens fordran skall efterskänkas,
när egnahemsägaren slutbetalt sitt statslån. De invändningar, som
härutinnan framställts i flera remissyttranden, finner jag beaktansvärda.
Kommunen åsyftar med att ställa fri tomt till det egna hemmets förfogande
att bereda en barnrik familj en mot familjens storlek svarande bostad. Under
den tid familjen tillhör denna kategori, är det fullt överensstämmande med
syftet, att tomten utan ersättning ställes till förfogande för egnahemsägaren.
Den fordran, som kommunen erhåller å egnahemsägaren på grund av tomtupplåtelsen,
bör därför vara räntefri, så länge familjebidraget utgår. Därefter
bör emellertid kommunen kunna återfordra sagda fordran eller kräva
ränta å fordringsbeloppet.
I de rena landsbygdskommunerna är av skäl, som jag tidigare anfört, i
regel hyresformen utesluten. Här kommer därför praktiskt taget all verksamhet,
som syftar till de barnrika familjernas bostadsförsörjning, att ske
under egnahemsformen. Det vore emellertid orimligt att beträffande de
ofta ekonomiskt svagt ställda landsbygdskommunerna föreskriva såsom villkor
för bostadsanskaffningslån, att dessa kommuner kostnadsfritt skulle
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
ställa tomt till förfogande eller ikläda sig motsvarande ekonomiska prestation.
Ett sådant krav skulle med all sannolikhet leda till, att landskommunernas
barnrika familjer icke komme i åtnjutande av de fördelar, som i
föreliggande förslag avsåges. Jag kan alltså icke dela de beträffande denna
fråga av statskontoret framförda synpunkterna.
Bostadssociala utredningens förslag rörande kommuns ekonomiska ansvarighet
för bostadsanskaffningslånen kan jag däremot icke förorda i oförändrat
skick. Visserligen torde det vara nödvändigt att ålägga kommunen
viss sådan ansvarighet. Att, såsom av vissa kommuner påyrkats, staten borde
bära alla förlustrisker, kan enligt min uppfattning icke komma ifråga. En
viss begränsad ansvarighet bör åvila kommunerna, vilka erhålla ett betydande
inflytande på urvalet av egnahemslåntagare. I annat fall kunde man
befara, att genom kommunala organs åtgärder staten ådroges risker, vilka
visserligen inom varje kommun kunde te sig relativt obetydliga men som
för landet i dess helhet kunde komma att bliva avsevärda. Kommunernas
ekonomiska ansvarighet är att betrakta såsom en garanti för att urvalet
bland de lånesökande göres bland personer, kända för skötsamhet och vilja
att fullgöra sina åtagna förpliktelser. Denna garanti lär vara särskilt nödvändig
i en verksamhet, vilken liksom den här ifrågasatta, avser att möjliggöra
för personer i mycket små ekonomiska omständigheter att med äganderätt
förvärva ett eget hem. Kommunernas ansvarighet får emellertid icke
göras så betungande, att den kommer att verka avskräckande och såmedelst
förhindra, att den nya verksamheten erhåller avsedd omfattning. I likhet
nied flera av de hörda remissinstanserna och ett stort antal av de kommuner,
vilka inkommit med yttranden, måste jag befara, att de föreslagna
bestämmelserna komma att verka i denna riktning. Den risk, som
enligt flera kommuners yttranden ter sig särskilt skrämmande, är möjligheten
av att vid industriers nedläggande ett stort antal egnahem i en kommun
förlorar sitt värde genom arbetarnas avflyttning från orten. Enligt
förslaget skulle landskommun vid sådant fall bära en fjärdedel av uppkommande
förlust. I tättbebyggt samhälle finge kommunen vidkännas
hela förlusten. Framförallt för kommun, där en enda industri är dominerande,
är denna risk uppenbarligen närliggande. Saken är så mycket allvarligare,
som det kan förutsättas, att samtidigt kommunens ekonomiska ställning
genom industriens nedläggande även i övrigt undergår en stark försämring.
Bestämmelser, som leda till sådana resultat, kunna icke anses överensstämma
med rättvisa och billighet. Jag föreslår därför en sådan begränsning av ifrågavarande
villkor, att kommun har att ansvara allenast för egnaliemslåntagarnas
räntor och amorteringar jämte sådan minskning av fastighetens värde, som
vållats av vanvård från egnahemsägarens sida.
För att ytterligare reducera förlustrisken för kommunen, bör dessutom
kommunen erhålla möjlighet att förhindra försumlig egnahemslåntagares
kvarstannande i egnahemmet, varigenom kommunen kunde vållas förluster,
som den icke ansåge sig böra bära. I detta hänseende föreslår jag, att en
62
Kungl. Majus proposition nr 190.
kommun skall kunna påfordra omedelbart uppsägande av egnahemslånet för»
försumliga låntagare och sålunda själv begränsa sin ansvarighet till ett minimum.
Gränsdragningen mellan landsbygdskommuner och övriga kommuner.
Bostadssociala utredningen.
De väsentliga skiljaktigheter, som enligt bostadssociala utredningens förslag
skulle föreligga, mellan villkoren för städer och stadsliknande samhällen
å ena sidan och för landskommunerna å den andra, göra frågan örn gränsdragningen
mellan dessa två huvudgrupper av samhällen i hög grad betydelsefull.
Förslaget innebär, att kommun vari ingår område, som blivit, i den ordning
särskilt är stadgat, planlagt för bebyggande, skulle undantagas från landsbygdsbestämmelserna.
Detta medför, att varje kommun, inom vilken för
någon del av samhället byggnadsplan gäller, skulle betraktas såsom stadsliknande
kommun.
Yttranden.
Länsstyrelsen i örebro län uttalar i detta hänseende:
Avgörande skäl förefunnes för en åtskillnad i avseende å reglerna för det
allmännas medverkan emellan områden med spridd, lantlig bebyggelse och
områden med tätare bebyggelse. Däremot syntes den föreslagna gränsdragningen
kunna diskuteras. Den omständigheten, att allenast ett mindre område
av en vidsträckt landskommun lagts under byggnadsplan, borde icke
föranleda, att alla ärenden om statsbidrag från den rena landsbygden skulle
undandragas egnahemsnämndens prövning. I dylika fall borde ärendena handläggas
som i annan landsbygdskommun, men inom det planlagda området
skulle lånevillkor, som i 32 § stadgas, gälla.
Liknande synpunkter hava även anförts av länsstyrelsen i Uppsala län.
Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:
Undantagsbestämmelsen i 31 § borde ändras så, att särskilt beslut av
Kungl. Maj:t erfordrades, för att vissa kommuner skulle undantagas från
huvudregeln. Därigenom besparades den långa omvägen med dispensförfarande,
som eljest måste omfatta flertalet av de ifrågavarande kommunerna.
Frågan har även uppmärksammats i åtskilliga yttranden från kommuner.
Sålunda anföra kommunalfullmäktige i Bondkyrka:
Då de sakkunniga föreslå, att bestämmelserna för stadskommuns förpliktelse
skola gälla för kommun, vari inginge område, som blivit i den ordning
särskilt är stadgat, planlagt för bebyggande, bleve jämväl kommuner, inom
vilka funnes områden med enligt §§ 60 och 66 i stadsplanelagen fastställd
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, dit hänförliga. Dessa skärpta
bestämmelser bleve tillämpliga ej allenast å stadsliknande samhällen å landet
utan jämväl å kommuner på den egentliga landsbygden. De stora krav, som
komme att ställas på dylika landskommuner, torde snarare motverka än befrämja
det med förslaget avsedda syftet. Yad som särskilt vore ägnat att
väcka betänkligheter vore, att kommunen gratis skulle ställa tomt till förfogande.
Visserligen förelåge sådant åliggande för hyreshusen för barnrika
familjer, men det vore ändock en väsentlig skillnad mellan en fastighet, avsedd
63
Kungl. Maj. ts proposition nr 190.
till uthyrning, och en, som korinne att besittas med äganderätt. Det bleve för
kommunerna synnerligen kännbart, örn kommunerna bleve pliktiga att inköpa
och gratis upplåta tomter. Det förefölle fullmäktige under alla förhållanden
opåkallat att påfordra de strängare kravens tillämpning, när bebyggelse
skedde utom planlagt område. Bestämmelserna i §§ 31—35 borde gälla
allenast för stad samt stadsliknande samhällen på landet, men för kommuner
i övrigt borde de i § 9 intagna bestämmelserna lända till efterrättelse.
Departementschefen.
Bostadssociala utredningens förslag till gränsdragning mellan tättbebyggda
orter och rena landsbygdskommuner kan jag icke förorda i oförändrat skick.
Lika med länsstyrelsen i Västerbottens län anser jag, att bestämmelsen skulle
komma att medföra obilliga konsekvenser och föranleda ett mycket stort
antal dispensansökningar, vilka skulle avgöras av Kungl. Maj:!
Enligt min uppfattning böra i regel städer och köpingar hänföras till områden,
för vilka landsbygdsbestämmelserna icke skola vara tillämpliga. I
vissa fall torde även kommun, inom vilken ett municipalsamhälle är beläget,
böra undantagas från dessa bestämmelser. Jag delar emellertid bostadssociala
utredningens uppfattning, att enahanda bestämmelser för kommunens ekonomiska
ansvarighet för nu ifrågavarande bostadslån i allmänhet böra tillämpas
inom en och samma kommun, dock böra även härutinnan undantag få förekomma.
Sådana undantag kunna visa sig påkallade, där en stad eller annat tättbebyggt
samhälle inom sina gränser laar betydande icke stadsplanelagda områden
med uppenbar landsbygdskaraktär. Med hänsyn till nu anförda synpunkter
bör man undvika en generell schematisk gränsdragning, som strängt
följer den administrativa indelningen samt öppna möjlighet för en diskretionär
prövning. Huruvida en kommun skall betraktas såsom landsbygdskommun
eller stadsliknande samhälle torde alltså böra avgöras genom beslut från fall
till fall.
På grund av de nu framhållna svårigheterna att fastställa en generell
gränsdragning bör det läggas i centralorganets hand att avgöra, huruvida
stadsbestämmelserna skola gälla för kommun eller del därav.
Verksamhetens organisation.
Bostadssociala utredningen.
Bostadssociala utredningen har beträffande verksamhetens centrala ledning
föreslagit följande: I fråga om städer och övriga tättbebyggda orter
skulle ärenden rörande främjande av barnrika familjers bostadsförsörjning
även i fortsättningen handläggas av statens byggnadslånebyrå, vilken fungerar
såsom statligt organ för den hittillsvarande verksamheten av denna typ.
Yad åter angår verksamheten i de rena landsbygdskommunerna, skulle enligt
utredningens förslag för dessa statens egnahemsstyrelse utgöra centralorgan.
Beträffande den lokala organisationen har bostadssociala utredningen föreslagit,
att för den egentliga landsbygden hushållningssällskapens egnahemsnämnder
skulle fungera såsom länsorgan med rätt att besluta i låneärenden.
Besluten skulle dock underställas centralorganet för fastställelse.
64
Yttranden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Statskontoret framhöll beträffande frågan om den centrala ledningen för
den statliga bostadspolitiken, att densamma i alla dess grenar borde anförtros
ett och samma organ. Statens egnahemsstyrelse syntes därvid närmast böra
komma i fråga.
Statens byggnadslånebyrå anförde i nu förevarande sammanhang väsentligen
följande.
I betänkandet hade föreslagits, att verksamheten skulle handhavas av byggnadslånebyrån
inom kommuner, vari ingår för bebyggande planlagt område,
men inom övriga kommuner av statens egnahemsstyrelse. Redan den dualism,
som skulle uppstå vid behandling av ärenden, som hänförde sig till å ena sidan
städer och andra tätare bebyggda samhällen, å andra sidan den egentliga
landsbygden, vore föga ändamålsenlig. Enligt förslaget skulle emellertid
byggnadslånebyrån i stor utsträckning komma att pröva ärenden, som berörde
egentlig landsbygd (utanför kommunernas planlagda område). Även
örn man förutsatte, att i möjligaste mån samråd skulle äga rum till befordrande
av ensartad praxis, syntes det knappast lämpligt att likartade
ärenden av den beskaffenhet, varom här vore fråga, avgjordes av olika centralorgan.
Särskilt må erinras örn önskvärdheten av att icke blott lånespörsmål
utan också frågor örn familjebidrag — t. ex. spörsmålet örn beräkning av
bostadskostnad, frågan örn vilka familjer, som äro mindre bemedlade o. s. v.
— avgjordes enhetligt. Sakligt omotiverade olikheter i verksamhetens gestaltning
torde under årens lopp icke kunna undgås, och olägenheten därav skulle
skärpas i det fall, att en kommuns område undandroges egnahemsstyrelsens
beslutanderätt och inordnades under byggnadslånebyrån i samband med att
kommunen för första gången finge en del av sitt område planlagt. Ärendenas
handläggning hos två skilda centrala organ torde vidare verka fördyrande på
verksamheten.
Bostadssociala utredningen hade haft sin uppmärksamhet fästad på nu
skildrade olägenheter men avgivit sitt förslag med tanke på att framdeles ett
enhetligt centralorgan upprättades för den statliga bostadspolitiken.
Byggnadslånebyrån ville emellertid förorda, att den föreslagna verksamheten
redan från början handhades centralt av en och samma myndighet.
Härvid torde valet närmast stå mellan egnahemsstyrelsen och byggnadslånebyrån.
Därest verksamheten skulle anförtros åt egnahemsstyrelsen, syntes de
ärenden, som sammanhängde med byråns verksamhet enligt meddelade föreskrifter
böra överföras till styrelsen. Till förmån för ett beslut att anförtro
uppgiften åt byggnadslånebyrån talade emellertid i första hand det förhållandet,
att byrån, alltsedan den statliga subventionsverksamheten för barnrika
familjer infördes år 1935, handlagt hithörande ärenden och därvidlag jämväl
vunnit viss erfarenhet om sådan bostadsförsörjning i egnahem, som nu föreslagits.
Vidare måste tillses, att frågor örn bostadskostnad och familjebidrag
o. s. v. komme att avgöras efter samma normer, som tillämpades i verksamheten
enligt 1935 års kungörelse. Då enligt byråns mening ett val måste
träffas, ansåge byrån, att nu berörda skäl ur lämplighetssynpunkt vore avgörande.
Byrån förbisåge därvid icke att vissa skäl talade för att lägga all
bostadsanskaffningsverksamhet på landsbygden under egnahemsstyrelsens
prövning, men dessa vore enligt byråns mening icke utslagsgivande, då det
väsentliga i verksamheten vore bostadsförsörjning för barnrika familjer, icke
tillskapandet av egnahem över huvud taget.
Därest byrån skulle komma att fungera såsom statsorgan för den nya verksamheten,
tarvades en utökning av byråns arbetskrafter för fyllande av de nya
65
Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.
uppgifterna. Byrån beräknade, att merkostnaden under första budgetåret
(1938/1989) — utöver vad byrån i sina förslag till anslagsäskanden för sagda
år begärt — skulle stanna vid 6,000 kronor för kanslipersonal, 3,000 kronor
för ersättning åt sakkunniga och ombudsman samt 1,000 kronor för expenser.
I några kommunyttranden, såsom yttrandena från Mulltorps och Sura
landskommuner, hade likaledes framhållits önskvärdheten av att ett och samma
statliga organ ombesörjde den nu föreslagna verksamheten.
Beträffande den lokala organisationen yttrar statens byggnadslånebyrå:
Egnahemsnämndernas
direkta medverkan i sådan utsträckning, som ifrågasatts
i förslaget, vore icke oumbärlig utan medförde delvis onödig omgång
och kostnad. Å andra sidan hade jämväl byrån behov av att komma i åtnjutande
av egnahemsnämndernas sakkunskap och överblick över förhållandena
inom respektive län. Även örn vissa svårigheter kunde möta i början, innan
förmedlingsorganen förvärvat nödig erfarenhet, torde dessa svårigheter kunna
övervinnas, och en mellaninstans mellan stat och kommun förefölle icke motiverad.
Däremot syntes det önskvärt, att centralorganet — antingen det bleve
egnahemsstyrelsen, byggnadslånebyrån eller bådadera — vid behov finge tillfälle
att infordra egnahemsnämndernas yttrande och i särskilda fall påkalla
inspektion och dylikt.
Departementschefen.
Som jag redan erinrat, är gränsdragningen mellan å ena sidan de rena
landsbygdskommunerna och å andra sidan de kommuner, för vilka de s. k.
stadsbestämmelserna skulle gälla, förbunden med betydande svårigheter. Att
för likartade kommuner ensartade villkor för åtnjutande av statlig hjälp till
bostadsförsörjning för barnrika familjer böra gälla, ligger i öppen dag. Möjligheten
att uppnå denna önskvärda jämställdhet mellan likartade kommuner
skulle uppenbarligen försvåras, om verksamheten anförtroddes två skilda centralorgan.
Redan av detta skäl ansluter jag mig till den av nyssnämnda remissinstanser
hävdade uppfattningen, att ett organ bör centralt handlägga ifrågavarande
ärenden.
Statskontorets mening, att statens egnahemsstyrelse vore ett lämpligt organ
för all bostadspolitik i vårt land, kan jag icke dela. Det kan icke vara lämpligt
att överlämna till egnahemsstyrelsen handläggningen av hela den bostadssubvention,
som bedrives och som i fortsättningen kommer att bedrivas i
städerna. För valet av statens byggnadslånebyrå såsom centralorgan för nu
ifrågavarande verksamhet talar den omständigheten, att det föreliggande förslaget
allenast åsyftar en utvidgning av bostadsförsörjningsverksamheten till
barnrika familjer, en verksamhet, som hittills letts av byggnadslånebyrån.
Med verksamhet av denna typ äger byggnadslånebyrån flerårig förtrogenhet.
De erfarenheter, som sålunda vunnits, äro otvivelaktigt av värde för
verksamheten, även när denna utsträckes till landsbygden. Enligt min uppfattning
bör därför statens byggnadslånebyrå fungera såsom centralt organ
för bostadsförsörjningen för barnrika familjer, vare sig verksamheten gäller
städerna eller landsbygden.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190.
629 88 5
66
Kungl. Majus proposition nr 190.
Ett länsorgan, som förmedlar kontakten mellan det beslutande statliga
organet och den lånesökande landsbygdskommunen, vore emellertid otvivelaktigt
av värde för verksamhetens sunda utveckling. Frågan örn egnahemsnämndernas
organisation och utrustning med teknisk expertis är för närvarande
föremål för utredning av 1936 års egnahemsutredning. Förslag i detta
hänseende lärer vara att förvänta inom den närmaste tiden. När detta förslag
föreligger, lär man säkrare än nu kunna bedöma frågan, huruvida och på
vilket sätt egnahemsnämnderna böra inlemmas i verksamheten för främjandet
av bostadsförsörjning åt mindre bemedlade, barnrika familjer.
Tiden innan ett sådant definitivt ställningstagande kan ske, torde för lands
bygdens vidkommande få betraktas såsom en försöksperiod för nu ifrågavarande
verksamhet. Erfarenheterna från den sedan 1935 drivna verksamheten
i städerna tala för, att kommunerna först så småningom komma att
ikläda sig de förpliktelser, som låneverksamheten medför. I begynnelsen,
då man kan förutsätta, att verksamheten kommer att beröra ett relativt
begränsat antal kommuner, är måhända behovet av förmedlande länsorgan
mindre kännbart än det kan väntas bliva, då verksamheten upptages inom ett
större antal av landets kommuner. Under denna första försöksperiod torde
det rent av vara en fördel, att förmedlingsorganen ute i kommunerna träda
i direkt förbindelse med centralorganet, varigenom detta får en omedelbar
kontakt med de problem, som verksamheten uppställer i orterna.
Det förefaller mig emellertid uppenbart, att även under sagda försöksperiod
egnahemsnämndernas erfarenhet i åtskilliga fall kan vara till värdefull ledning
för centralorganet. Jag vill därför föreslå, att egnahemsnämnderna infogas
i nu ifrågavarande verksamhet på samma sätt, som redan gäller beträffande
arbetaresmåbrukslånen.
Från åtskilliga håll har föreslagits, att hälsovårdsnämnden borde insättas
såsom kommunalt organ för landsbygdens kommuner i stället för av utredningen
förordade kommunalnämnden. Då förmedlingsorganet måste få sig
anförtrott en rad förvaltningsuppgifter, såsom redovisning av influtna annuitetsbelopp
till statskontoret, bevakandet av kommunens ekonomiska rättigheter
m. m., ansluter jag mig till bostadssociala utredningens förslag i förevarande
avseende.
Åtgärder till förebyggande av missbruk av subventionen.
Bostadssociala utredningen.
För att förhindra att en egnahemslånetagare genom försäljning av ett subventionerat
egethem förskaffar sig realisationsvinst, har bostadssociala utredningen
föreslagit följande bestämmelser. Vid överlåtelse av egethem mot
vederlag skulle samtliga statslån kunna uppsägas till omedelbar betalning.
Även de räntefria 2/d av lånet skulle alltså i detta fall kunna uppsägas, liksom
även sådan fordran, som kommun erhållit på grund av att den ställt tomt till
förfogande. Vidare föreslås, att erhållna familjebidrag skulle kunna återkrävas
intill realisationsvinstens värde. Vid överlåtelse till barnrik familj
Kungl. Majus proposition nr 190. 67
under medverkan av det kommunala förmedlingsorganet böra dock de nyss
nämnda kraven icke göras gällande.
Yttranden.
Socialstyrelsen anför i förevarande sammanhang följande.
Hinder syntes icke möta för en låntagare, som i öppna marknaden kunde
uppbringa tillräckliga penningmedel för avgäld av de räntebärande delarna av
statslånet, att omedelbart efter byggets slutförande komma i åtnjutande av
efterskänkandet av 2/s av statslånet. Man borde överväga, huruvida ej egnahemmet
under någon prövotid borde förbliva i kommunens, eventuellt statens
ägo, innan detsamma av låntagaren förvärvades. I allt fall syntes behövligt,
att åt det centralorgan, som skulle svara för verksamheten, inrymdes fri prövningsrätt
beträffande efterskänkandet av här ifrågavarande del av lånet, vid
vilken prövning hänsyn kunde tagas till låntagarens förmögenhetsvillkor.
Statens byggnadslånebyrå ifrågasätter, örn de föreslagna reglerna till förhindrande
av missbruk i praktiken bleve effektiva. Byrån anför:
Låntagaren vore tillförsäkrad rätt att när som helst verkställa inbetalning
av amorteringsdel och den räntelöpande, stående delen. När detta skett, ansåges
jämväl den räntefria stående delen gulden, och låntagarens förbindelse
jämte hypotek torde böra återställas.
Det skulle visserligen strida mot sunda principer att förbjuda förtidsinbetalning.
Men för att göra återkravet åtminstone i viss mån realiserbart, syntes
eftergivandet av statens fordran på den räntefria delen och återställandet av
däremot svarande hypotek böra bero på beslut av centralorganet i de fall, då
förtidsinlösen ägde rum.
Enligt 35 § skulle kommuns fordran för tomt anses ha bortfallit — uttrycket
»förfallit» syntes i sammanhanget mindre lämpligt — sedan bostadsanskaffningslånet
i behörig ordning guldits. Riktigare vore väl, att fordringen
icke bortfölle, innan förutsättningen för statens eftergift av den räntefria stående
delen inträtt.
Länsstyrelsen i Stochholms län yttrar:
Det vore av vikt, att starka garantier skapades mot sådana missbruk som
att ägaren genom försäljning av det subventionerade egnahemmet beredde sig
obehörig vinst på det allmännas bekostnad. Huruvida risk för dylika missbruk
helt borteliminerades genom de föreslagna bestämmelserna i 10 § kungörelseutkastet
syntes tveksamt. Måhända borde återköpsrätt enligt 1924 års lag stipuleras.
Departementschefen.
De i nu berörda yttranden framförda synpunkterna synas mig vara värda
synnerligt beaktande. Jag förordar därför att bostadssociala utredningens förslag
kompletteras därhän, att den räntefria stående delen skall kunna efterskänkas
först efter den vid lånets beviljande fastställda amorteringstidens
slut, sålunda i regel efter 20 år, och då endast efter beslut av statens byggnadslånebyrå,
som bör lämna sådant medgivande, örn icke särskilda skäl föreligga
att antaga, att egnahemsägaren därigenom bereder sig en icke avsedd
vinst. På detta sätt torde man för landskommunernas vidkommande hava
skapat tillräckliga garantier mot missbruk. Beträffande stadskommunerna torde
de föreslagna formerna för tomts kostnadsfria upplåtande lämna trygghet mot
missbruk.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Bostadens beskaffenhet.
Bostadssociala utredningen.
Bostadssociala utredningens förslag innebär, att i kungörelsen, som skulle
reglera den föreslagna bostadsförsörjningsverksamheten, skulle inflyta en
bestämmelse av följande innehåll. Byggnad, som kunde komma till användning
för bostadsförsörjning enligt ifrågavarande kungörelse, skulle utgöras
av enfamiljshus av lämplig typ för det avsedda ändamålet, innehållande minst
2 rum och kök. Bostaden skulle, där så kunde ordnas inom rimlig kostnad,
vara försedd med vattenledning och centraluppvärmningsanordning, varjämte
bostaden även i övrigt borde utrustas så, att hygienen befordrades och
det husliga arbetet underlättades. I motiveringen till författningsutkastet
framhåller utredningen, att bostaden borde vara utrustad med avloppsledning,
köksinventarier, bad eller tvagningsrum samt tillfredsställande avträde.
Yttranden.
Bostadssociala utredningens förslag till bestämmelser angående bostädernas
kvalitet har i regel vunnit anslutning vid remissbehandlingen. En
viss skärpning av bestämmelserna har emellertid påyrkats av bland andra
medicinalstyrelsen, som uttryckt önskemål örn att minimimått för tvårumslägenheter
borde angivas. Likaledes har byggnadsstyrelsen framhållit behovet
av att dylika minimibestämmelser införas i författningsutkastets 12 §.
Styrelsen föreslår i detta hänseende, att minimistorleken fixeras till 60
kvadratmeters planyta med minst 2 rum och kök. Fredrika Bremer-förbundet
framhåller nödvändigheten av att garantier skapades för att de uppställda
kraven på kvalitet hos bostäderna också komme att upprätthållas.
Å andra sidan hava i några yttranden bestämmelserna i angivna hänseende
funnits vara i behov av uppmjukning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län funne det visserligen behjärtansvärt
och berättigat, att höga krav ställdes på flerbarnsfamiljernas bostadsstandard,
men de kvalitetskrav på bostäderna, man avsåge att uppställa,
överstege dem, som gällde exempelvis för kolonat och arbetarsmåbruk. Länsstyrelsen
ville förorda en skälig jämkning i kraven på nu förevarande bostäders
kvalitet.
I flera remissyttranden understrykes utredningens påpekande av betydelsen
av att det gåves effektiv spridning åt samlingar av goda typritningar
och att garantier skapades för en effektiv kontroll på byggnadsplatsen.
Departementschefen.
Det är i hög grad önskvärt, att större familjer erhålla rymligare bostäder än
de i förslaget såsom minimum angivna. En utveckling i denna riktning
främjas emellertid otvivelaktigt genom den starkare differentiering av
familjebidragen, som jag i annat sammanhang föreslår. Självfallet böra strävanden
i nu antydd riktning på allt sätt befordras. Det vore emellertid —
särskilt med hänsyn till pågående allmänna översyn av gällande bestämmelser
för den statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten — knappast
Kungl. Majus proposition nr 190. 69
lämpligt att nu föreskriva mera differentierade krav beträffande bostadens
beskaffenhet.
Beträffande önskemålet om tillhandahållande av goda typritningar finner
jag behovet av sådana väl styrkt och avser att i annat sammanhang påkalla
åtgärder i sådant syfte.
Förslaget i övrigt.
Vid bearbetningen inom departementet av bostadssociala utredningens förslag
till författningsbestämmelser, hava åtskilliga mindre jämkningar i flera
punkter funnits önskvärda eller nödvändiga. Jag torde icke böra uppehålla
mig vid desamma utan kan i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till utkastet,
vilket torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas vid statsrådsprotokollet i
detta ärende. Allenast i ett par avseenden synes en närmare motivering för
vidtagna jämkningar erforderlig.
De sakkunniga hava föreslagit, att vid beviljande av bostadsanskaffningslån
och familjebidrag skulle beaktas, huruvida kommun visat verksamt intresse
för bostadsförhållandenas förbättring i orten eller ock åtagit sig att
för framtiden vidtaga lämpliga åtgärder i sådant syfte.
Självfallet böra kommunernas strävanden för bostadsförhållandenas förbättring
uppmuntras och likaledes bör det vara angeläget att stimulera kommunernas
intresse för höjande av bostadsstandarden. Såsom i åtskilliga yttranden
från kommunala myndigheter framhållits, torde emellertid de fattiga
kommunernas möjligheter att ådagalägga sitt intresse vara relativt begränsade,
ehuru just där statens stöd för höjandet av bostadsbeståndet måhända kan
vara alldeles särskilt påkallat.
Det centrala organ, som skulle handlägga ärenden rörande den föreslagna
verksamheten, kommer säkerligen att vid förslagets praktiska tillämpning
att taga hänsyn till de olika kommunernas insatser på det bostadspolitiska
området och därvid också beakta kommunernas olika ekonomiska
resurser. Under sådana förhållanden torde särskild föreskrift av angivna
innebörd icke vara påkallad.
De sakkunnigas förslag att låntagaren skulle riskera uppsägelse av bostadsanskaffningslånet,
om han under längre tid i bostaden inhyste annan än
familjemedlem, är till sitt syfte väl motiverat. Förslaget att tillstånd att in
hysa annan än familjemedlem måste inhämtas från den myndighet, som beviljat
bostadsanskaffningslånet, torde emellertid kunna leda till onödig byråkratisering.
Jag förordar, att bestämmelsen ändras därhän, att byggnadslånebyråns
medgivande erfordras, örn låntagaren uthyr viss del av bostaden.
Bostadssociala utredningen har föreslagit, att sedan byggnadsföretag eller
förbättringsarbete fullbordats, skulle låntagaren bland övriga handlingar
även insända bevis angående senast fastställda taxeringsvärde.
Häremot har i ett flertal yttranden, bland annat av stadsfullmäktige i
Borås, anförts, att insändandet av taxeringsbevis ofta innebure en onödig
utgift för egnahemslåntagaren. Bostadsanskaffningslånets storlek sammanhängde
enligt förslaget icke med taxeringsvärdet och uppgift om detta saknade
därför betydelse för det statliga centralorganet.
70
Kungl. Majus proposition nr 190.
Även statens byggnadslånebyrå har ansett, att ifrågavarande bestämmelse
borde utgå. Byrån anför bland annat:
För att taxeringsbeviset skall lia något intresse måste uppenbarligen nytaxering
ha skett, såväl då nybyggnad som förbättringsarbete företagits. Att
märka är emellertid, att på grund av stadgandena i 12 § kommunalskattelagen
nytaxering efter förbättringsarbete icke alltid ens lagligen kan äga
rum, nämligen då ombyggnaden icke föranleder en ökning av taxeringsvärdet
med minst en femtedel. Därtill kommer, att kravet på taxeringsbevis kan
föranleda kostnad — vid åsättande av preliminärt taxeringsvärde — och
oskäligt uppskov vid fattande av beslut enligt 24 §, varjämte må beaktas,
att taxeringsvärdet i och för sig knappast inverkar på låneärendet med den
utformning, som kungörelseutkastet fått beträffande lånegränsen.
Av vad i yttrandena anförts har jag blivit övertygad örn att insändandet
av taxeringsbevis icke kan anses erforderligt. Jag föreslår alltså, att stadgandet
härom utgår.
Vissa norrlandskommuner hava påpekat, att kravet på första inteckning
som säkerhet för bostadsanskaffningslån försvårar för ägare av intecknad
jordbruksfastighet att komma i åtnjutande av de föreslagna stödåtgärderna.
Jag förordar på grund härav, att centralorganet i undantagsfall må äga möjlighet
att avstå från kravet på första inteckning. Dock måste även i sådant fall
den säkerhet, staten erhåller för sina lån, ligga inom värdet för fastigheten
efter nybyggnadens slutförande.
Kostnadsberäkningar.
Bostadssociala utredningen framhåller, att en exakt förhandskalkyl över
det framlagda subventionsprogrammets kostnader icke vore möjlig, eftersom
programmets förverkligande måste tänkas utsträckt över en följd av år och
därunder de omständigheter, som bestämde verksamhetens omfattning, liksom
även de, som bestämde kostnaden per lägenhet, förändrades. Härtill
komme, att den subventionerade bostadsanskaffningen till betydande del
komme att ske i form av örn- och tillbyggnad; att beräkna de genomsnittliga
kostnaderna härför vore ogörligt. En approximativ uppskattning av kostnadernas
storleksordning har emellertid av utredningen verkställts från följande
utgångspunkt.
Det framginge av verkställda undersökningar av bostadsförhållandena i
100 landskommuner, att antalet barnrika familjer på landsbygden vore ungefär
tre gånger så stort som antalet barnrika familjer i städerna. Familjernas
reala inkomst vore dessutom vanligtvis lägre och det genomsnittliga antalet
barn per familj större. Å andra sidan liölles kostnaderna nere för landsbygdsverksamheten
dels genom de lägre nybyggnadskostnaderna och dels genom den
större möjligheten att ordna bostadsförsörjningen genom ombyggnad, vilka
omständigheter även påverkade familjebidragens storlek. Under beaktande
av dessa förhållanden hava de sakkunniga ansett, att vid nu gällande förutsättningar
beträffande byggnadskostnader det årliga värdet av familjebidragen
vid ett fullt genomförande av programmet för landsbygden skulle
bliva ungefär det dubbla mot det för städerna beräknade. För städerna hade
71
Kungl. Majus proposition nr 190.
kostnaderna för familjebidrag beräknats uppgå till 5.5 miljoner kronor, då
alla mindre bemedlade, barnrika familjer hade kommit i åtnjutande av de förmåner,
verksamheten avser. För landsbygden skulle därför motsvarande kostnader
uppgå till 11 å 12 miljoner kronor per år. Beträffande engångsutgifterna
hava de sakkunniga räknat med att nybyggnadskostnaden för ett
eget hem med den tekniska utrustning, som i förslaget förutsatts, kunna uppskattas
till 8,000 å 9,000 kronor. Värdet av den egna arbetsinsatsen vore då
icke medräknat. I ett stort antal fall anses emellertid bostadsanskaffningen
kunna ske genom örn- och tillbyggnad, varför det vore rimligt att uppskatta
det genomsnittliga byggnadsvärdet per lägenhet till 5,000 å 6,000 kronor. För
landsbygdens del skulle 20 procent härav utgöra ett ränte- och amorteringsfritt
lån. Per lägenhet skulle alltså i genomsnitt utgå i form av sådant engångsbidrag
1,000 eller 1,200 kronor, d. v. s. ungefär det maximibelopp, som
bestämts för bostadsförbättringsbidrag.
Departementschefen.
Lika med bostadssociala utredningen finner jag det omöjligt att framlägga
en mera säker förhandskalkyl över kostnaderna för en verksamhet, vars slutförande
kommer att taga så avsevärd tid i anspråk som den nu föreslagna.
Under denna tid kunna uppenbarligen på kostnaderna inverkande faktorer
väsentligt förändras. I stort sett kan jag emellertid ansluta mig till de av
de sakkunniga framlagda approximativa beräkningarna. Sedan programmet
fullständigt genomförts, torde alltså familjebidragen kunna förutsättas draga
en ungefärlig kostnad av 11 å 12 miljoner kronor årligen. Under nybyggnadstiden
bliva kostnaderna dels familjebidrag för befintliga lägenheter och dels
20 procent av anläggningskostnaderna för nya lägenheter eller ombyggnader
på landsbygden. Den maximala storleksordningen av denna senare post blir
uppenbarligen beroende av i vilken takt statsmakterna anse, att byggnadsprogrammet
skall genomföras.
Bostadssociala utredningens förslag till familjebidrag i
samband med lån ur lånefonden för
lantarbetarbostäder.
Bostadssociala utredningen.
Bostadssociala utredningen upptager i sitt den 11 november 1937 avgivna
betänkande rörande främjandet av bostadsförsörjningen för mindre bemedlade,
barnrika familjer även frågan om familjebidrag till lantarbetarfamiljer,
boende i av arbetsgivaren ägd lönebostad.
De sakkunniga framhålla, att den socialgrupp på landsbygden, som mest
vore i behov av samhällets hjälp till en god och rymlig bostad, utan tvivel
vore lantarbetarklassen. Det vore även känt, att inom denna klass en särskilt
stor del av familjerna vore barnrika. Då lönebostaden ägdes av arbetsgivaren
och upplätes till nyttjande under anställningstiden, vore det uppenbart, att
72
Kungl. Maj:is proposition nr 190.
bostadssubvention till barnrika lantarbetarfamiljer icke kunde anordnas enligt
de linjer, som utredningen föreslagit beträffande barnrika familjer i
egnahem. Visserligen kunde i den mån lantarbetarna överginge till att taga
arbete mot kontantlön och söka sig egen bostad den av de sakkunniga utformade
speciella subventionen av barnrika familjer i egnahem bliva användbar.
En viss utveckling i denna riktning försigginge utan tvivel. För
överskådlig tid framåt komme emellertid flertalet egentliga arbetare att bo
i lönebostäder upplåtna av arbetsgivaren. •
Utsträckandet av den statliga bostadsförbättringsverksamheten till lönebostäder
vore i hög grad motiverad. Vissa speciella svårigheter uppstode
dock härvid. Huruvida stöd till förbättring av bostad komme att utgå, berodde
dels på bostadens beskaffenhet, dels på vederbörande arbetsgivares intresse
för saken och möjlighet att komma i åtnjutande av ifrågavarande bidrag.
I senare hänseendet stöde den låne- eller bidragsbeviljande myndigheten
i viss mån i ett svårlöst dilemma, beroende på att det ekonomiska
understödet tillf olle ägaren-arbetsgivaren och icke bostadsinnehavarenarbetaren.
Vore nu ägaren välbärgad, framstode det å ena sidan såsom
oegentligt, att han av kontantmedel skulle åtnjuta allmänt understöd för att
utrusta sina arbetarbostäder. Å andra sidan vore lantarbetarbostäderna allmänt
så lågvärdiga, att han vanligen utan upprustning kunde erhålla arbetare.
En förbättring av bostadsförhållandena vore således icke ur arbetsgivarens
synpunkter ekonomiskt motiverad, varför måhända understödsgivande vore
enda förutsättningen för att en förbättring skulle komma till stånd. Arbetar
däremot ägaren under ekonomiska svårigheter, bortfölle visserligen det nyss
angivna skälet emot understödbeviljande. Men detta understöd motiverades
icke av ekonomisk nödställdhet hos bostadsinnehavaren. Ett understöd givet
under sådana förhållanden kunde understundom betyda en premiering av
den mindre dugliga företagaren. Det måste framstå’ såsom oegentligt, att
en bostadssubvention, inriktad på arbetarbostäders förbättring, skulle vara
beroende av arbetsgivarens ekonomiska villkor.
De sakkunniga redogöra därefter för pågående strävanden att höja lantarbetarnas
lönestandard. Dessa strävanden torde emellertid icke inom överskådlig
framtid kunna leda till att lantarbetarnas bostadsförhållanden så förbättrades,
att bostäderna i regel kunde sägas vara tillfredsställande även för
barnrika familjer. Samhällets ekonomiska stöd torde behövas för att ifrågavarande
bostadsfråga skulle bliva tillfredsställande löst.
De sakkunnigas förslag i ifrågavarande avseende innebär, att lantarbetsgivare,
som uppför lönebostad, vilken i fråga örn utrymme och standard i övrigt
uppfyller de krav på bostad för barnrik familj, som allmänt utgöra förutsättningar
för här ifrågavarande art av statshjälp, må kunna beviljas lån inden
år 1935 upprättade lånefonden för lantarbetarbostäder på, i jämförelse
med de hittills gällande, något modifierade villkor. För den tid, varunder
bostaden beboddes av barnrik familj — men icke eljest — skulle han å detta
lån tillgodonjuta viss annuitetslindring. Detta bidrag skulle utgå oavsett
ägarens förmögenhetsförhållanden; det skulle motsvara skillnaden i kostnad
mellan en tillfredsställande bostad och de mindre tillfredsställande bostäder,
som nu förekomma och som måste godtagas av arbetarna.
Förslaget utformas av de sakkunniga på i huvudsak följande sätt. Räntan
å lån från lånefonden för lantarbetarbostäder sänkes till den för bostadsanskaffningslån
bestämda räntesatsen och maximeringen av lånebeloppet till 3,000
kronor per lägenhet borttages. I det fall att arbetsgivare i lönebostad hyser
73
Kungl. Majus proposition nr 190.
flerbarnsfamilj, erhåller han lättnad i annuiteten. Denna annuitetslättnad
kan uppenbarligen icke differentieras efter barnantalet utan anses böra bestämmas
till annuitetens halva belopp.
Yttranden.
Över bostadssociala utredningens förslag till åtgärder för höjande av de
barnrika lantarbetarfamiljernas bostadsstandard hava remissyttranden inhämtats
från samma myndigheter och korporationer, vilka yttrat sig över utredningens
förslag beträffande egnahemsverksamheten för mindre bemedlade,
barnrika familjer.
Åtskilliga av remissinstanserna hava icke särskilt uttalat sig örn förslaget i
dess nu förevarande del. Tillstyrkande yttranden hava avgivits av länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och
örebro län. Socialstyrelsen och Fredrika-Bremerförbundet hava tillstyrkt
förslaget men hava framställt erinringar mot vissa av förslagets principer.
Avstyrkande yttranden hava inkommit från statskontoret och länsstyrelsen
i Älvsborgs län.
Departementschefen.
Lika med bostadssociala utredningen finner jag det i hög grad angeläget,
att åtgärder vidtagas för höjande av lantarbetarnas bostadsstandard. Såsom
de sakkunniga själva framhållit, erbjuder det emellertid betydande svårigheter
att konstruera en lösning av ifrågavarande problem. Då enligt min
mening tveksamhet är befogad beträffande de linjer, efter vilka de sakkunniga
velat lösa problemet, och den tekniska utformningen under alla omständigheter
måste ytterligare övervägas, anser jag mig tyvärr icke nu kunna påkalla
åtgärder från riksdagens sida. Jag avser att så snart som möjligt upptaga spörsmålet
till ytterligare undersökning i syfte att förslag må kunna föreläggas
nästkommande riksdag.
Anslag till familjebidrag.
Jag övergår nu till behandling av frågan om anslag till främjande av bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer. På sätt redan
erinrats har Kungl. Majit på min hemställan i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln punkt 21 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för sagda ändamål beräkna ett förslagsanslag av 1,450,000
kronor.
Anslaget är avsett att användas till s. k. familjebidrag enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 4 september 1935 och brevet den 5 juni 1936.
Sådana bidrag kunna för beredande av billiga hyresbostäder åt mindre
bemedlade, barnrika familjer i städer samt i stadsliknande och andra tätare
bebyggda samhällen beviljas kommun eller allmännyttigt bostadsföretag för
att såsom hyresavdrag tillgodokomma barnrika familjer. Såsom barnrik
74
Kungl. Majus proposition nr 190.
anses därvid familj, som — förutom en eller flera vuxna personer — består
av 3 eller flera minderåriga helt eller delvis försörjda barn.
Hyresavdragen utgöra viss procent av de standardhyror, som statens byggnadslånebyrå
efter förslag av kommunen eller bostadsföretaget fastställer för
de särskilda lägenheterna. Avdraget uppgår till 30 procent för familj med
3 barn, 40 procent för familj med 4 barn och 50 procent för familj med 5
eller flera barn.
Med anledning av motion i andra kammaren (nr 301) vid 1937 års riksdag
framhöll riksdagen i skrivelse den 9 mars 1937 (nr 51), att skäl syntes kunna
anföras för en starkare differentiering av familjebidraget, som toge större
hänsyn till familjer med flera minderåriga barn än fem. Riksdagen framhöll
tillika, att det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter verkställd erforderlig
utredning eventuellt framlägga förslag i ämnet.
Genom beslut den 30 juni 1937 anbefalldes statens byggnadslånebyrå
att verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Till fullgörande av
sagda uppdrag anför byggnadslånebyrån i skrivelse den 1 november 1937
följande.
Familjebidraget utginge, enligt 18 § kungörelsen den 4 september 1935, nr
512, med vissa procent av fastställda standardhyran efter en glidande skala allt
efter barnantalet, nämligen 30 procent vid tre barn, 40 procent vid fyra samt
50 procent vid fem eller flera barn. I denna skala yrkades i den riksdagsmotion,
som föranlett utredningsuppdraget viss jämkning till förmån för
familjer med större barnskara. Byrån hade på skäl, som i det följande utvecklades,
förordat viss ytterligare jämkning. Innan byrån överginge till
sakfrågan, ville byrån för överskådlighetens skull i följande tabellariska
parallelluppställning återgiva de tre olika skalor, som sålunda komme i betraktande.
Familjebidrag %
Vid antal barn enligt
gällande
bestämmelser
motionens
förslag
byråns
förslag
30
3
3
3
40
4
4
4
50
5 eller flera
5- 7
5
60
—
8-10
6-7
70
—
11 eller flera
8 eller flera
Nu gällande bestämmelser stannade vid 50 procent såsom maximum,
under det att de båda förslagen skulle medgivit 70 procents maximum.
Skillnaden mellan förslagen åter läge däri, att motionären läte en stegring
till 60 procent inträda vid ett barnantal av 8—10 samt ytterligare till
70 procent vid 11 eller flera barn, under det att byråns förslag läte höjningen
till 60 procent inträda redan vid ett barnantal av 6—7 barn samt
den ytterligare höjningen till samma maximum av 70 procent vid 8 barn
eller flera.
Till belysande av de ekonomiska konsekvenserna av dessa båda förslag
meddelades vissa uppgifter från byråns verksamhet. Intill den 30 juni 1937
hade byrån slutligt beviljat familjebidrag med 536,116 kronor 70 öre till
1,549 familjer.
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Av dessa 1,549 familjer hade
Antal
Antal barn
familjer
under 16 år
1,320
3 ä 5
140
6
56
7
19
8
12
9
2
10
Familjebidrag
kronor
430,271:70
64,796: 50
26,196: 50
90,993: —
8,292: —
5,345: —
1.215: —
14,852: —
Summa kronor 536,116: 70
Enligt motionärens förslag till ändring av det procentuella hyresavdraget
skulle summan av de beviljade familjebidragen ökats för 33 familjer — cirka
2 procent av hela antalet — med 2,970 kronor 40 öre eller med 0.6 5 procent
av de beviljade familjebidragens totalbelopp. Enligt byråns förslag ater
skulle familjebidraget lia utgått med 60 procent för 196 familjer och med
70 procent för 33 familjer, motsvarande en ökning av bidragsbeloppen med
respektive 18,198 kronor 60 öre och 5,940 kronor 80 öre eller med sammanlagt
24,139 kronor 40 öre. Denna summa motsvarade en höjning med 4.6
procent av det faktiskt beviljade beloppet. Antalet familjer, 229, som kunde
kommit i åtnjutande av sådana större förmåner motsvarade 14.8 procent av
hela antalet vidkommande familjer.
De förebragta siffrorna syntes utvisa, att det faktiska utfallet av en jämkad
skala enligt motionärens förslag knappast skulle leda till nämnvärda förbättringar
för familjer med större, barnskaror.
Däremot skulle förbättringen i de individuella fallen enligt byråns eget
alternativ blivit märkbar men icke desto mindre hålla sig inom ramen för en
total kostnadsökning, 4.5 procent, vilken måste anses förhållandevis ringa.
Tvivelsutan inträdde också redan vid ett barnantal, som överskrede fern,, betydande
ekonomiska svårigheter för mindre bemedlade, barnrika familjeförsörjare.
Med hänsyn till vad sålunda förebragts föreslog byggnadslånebyrån beträffande
kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) örn lån och bidrag av
statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer sådan jämkning i 18 § av grunderna för familjebidrag, att bidraget
utginge med följande procentsatser, nämligen:
Familia
bidrag
procent
30 ...
40 ...
50 ...
. 60 ...
70 ...
Vid antal
barn uuder
16 ftr
.... 3
.... 4
.... 5
..... 6—7
____ 8 eller flera.
Angående medelsbehovet anför byggnadslånebyrån i nämnda skrivelse
den 1 november 1937 följande.
Byggnadslånebyrån hade vid utgången av budgetåret 1936/1937 träffat
slutliga dispositioner beträffande familjebidrag, som vid dåvarande tidpunkt
fördelade sig på olika budgetår på följande sätt:
Budgetåret 1935/1936.................. kronor 360: —
» 1936/1937 .................. » 321,156:70
, 1937/1938 (dittills)........ » 214,600: —
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Man kan utgå från att beloppet för budgetåret 1936/1937 — nied de
jämkningar, som författningsenligt skola vidtagas vid växlande barnantal
o. s. v. — i stort sett kommer att belasta anslaget jämväl för löpande budgetåret.
Nämnas ma, att byrån intill den 18 oktober 1937, efter företagen ny
omprövning, fastställt familjebidragsbelopp för 2:a byresåret till sammanlagt
222,049 kronor 32 öre.
Så vitt nu kan bedömas, torde de faktiska utgifterna under budgetåret
1937/1938 ganska nära komma att motsvara det belopp, till vilket ifrågavarande
förslagsanslag beräknats i riksstaten, eller 1,000,000 kronor.
Samma belastning kommer att kvarstå å anslaget för ändamålet för
budgetåret 1938/1939, vartill kommer den ytterligare belastning, som kan
härflyta av nya dispositioner. Efter företagen undersökning uppskattar
byrån detta nya medelsbehov beträffande enfamiljsstugor till 41,210 kronor
och beträffande andra bostadshus till 698,850 kronor.
Enligt byråns hittillsvarande erfarenheter torde det sålunda uppskattade
nya behovet av medel, som ju gör sig gällande först sedan byggnaderna
blivit färdiga och tagits i bruk, ej i sin helhet komma att inträda redan
under loppet av budgetåret 1938/1939, varför beräkningarna medgiva en viss
reduktion, förslagsvis till 400,000 kronor. Vid sådant förhållande skulle
totalbeloppet stanna vid cirka 1,400,000 kronor.
Vid bifall till byråns förslag örn jämkning av grunderna för familjebidragets
beräknande skulle emellertid uppkomma ett ökat medelsbehov, som
enligt verkställda kalkyler kunde uppskattas till (4. b procent å 1,400,000 kronor)
63.000 kronor.
Byrån stannar vid att föreslå, att förslagsanslaget till familjebidrag för
budgetåret 1938/1939 beräknas till ett — nedåt avrundat — belopp av
1.450.000 kronor.
Enligt av byggnadslånebyrån lämnad uppgift hade intill den 1 mars 1938
beviljats familjebidrag till ett belopp av 1,164,627 kronor. För verksamhetens
omfattning i övrigt hänvisar jag till tidigare lämnad redogörelse.
Departementschefen.
Vad till en början angår frågan örn modifierade grunder för bidragen till
familjer med flera än fem barn, har jag redan förut angivit, att jag funnit
by ggn a d sl ån e by råns förslag i denna del beaktansvärt. Jag förordar, att den
ifrågasatta jämkningen vidtages. Såsom framgår av byggnadslånebyråns redogörelse,
är det förenat med rätt betydande svårigheter att ernå en säker uppskattning
av medelsbehovet för nästa budgetår. Uppskattningen kan därför
endast bliva approximativ. Mot byråns beräkning har jag emellertid icke något
att erinra. Den utvidgning av verksamheten, som jag tidigare förordat, till
att omfatta även landsbygdens barnrika familjer torde under budgetåret
1938/1939 endast i ringa grad komma att medföra utgifter från anslaget.
En mindre höjning å 50,000 kronor lär vara fullt tillräcklig för att tillgodose
detta ändamål. Anslaget bör alltså upptagas till 1,500,000 kronor.
Kungl. Majus proposition nr 190.
77
Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer.
Den verksamhet för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer, som under byggnadslånebyråns ledning sedan 1935 pågått enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) och för vars resultat
tidigare redogjorts, bör under budgetåret 1938/1939 fullföljas efter i stort sett
samma linjer som hittills.
Vad åter angår den försöksverksamhet, som med stöd av brevet den 5 juni
1936 bedrivits, omfattande sådana fall, då enfamiljshus innehades med äganderätt,
lär något behov av fortsatt sådan verksamhet icke föreligga, i den mån
det tidigare omförmälda förslaget till bostadsförsörjning i egnahem genomföres.
Statens by g gnadslånebyrå har i skrivelse den 1 november 1937 gjort framställning
örn anslag för sin verksamhet under budgetåret 1938/1939 och därvid
tillika lämnat en redogörelse för de vid den hittillsvarande verksamheten uppnådda
resultaten. Framställningen upplyser tillika, att byrån till 116 städer,
31 köpingar, 85 municipalsamkällen och 126 landskommuner riktat en förfrågan,
huruvida från sagda kommuners sida ytterligare anspråk på
bostadslån under tiden 1 oktober 1937—30 juni 1939 komme att ställas. Fm
bearbetning av de inkomna svaren har givit vid handen, att byggen planerades
i sådan utsträckning, att ökade bostadsanskaffningslån komme att erfordras å
tillhopa cirka 15,700,000 kronor för tiden den 19 oktober 1937 till den 30 juni
1939. Vid förstnämnda tidpunkt fanns i fonden disponibelt ett belopp av
17.900.000 kronor. Byrån anför med anledning av enquétens resultat.
Det må erkännas, att medelsbehovet enligt den gjorda enquéten är approximativt
och något osäkert. Enligt tidigare liknande enquéter har medelsbehovet
för den närmare framtiden överskattats. Det saknas sålunda ej alldeles anledning
antaga, att så kan vara fallet jämväl med 1937 års ovan redovisade
enquéte. Å andra sidan torde anledningen till att det verkliga medelsbehovet
hittills visat sig mindre än det beräknade till icke ringa del bero på att man
ute i kommunerna ännu ej hunnit inrätta sig för en dylik ny verksamhet, som
uppenbarligen kräver organisativa och andra förberedelser. I den mån sådana
hunnit bliva träffade, torde också medelsbehov komma att taga sig uttryck i
positiva låneansökningar, i vissa fall måhända till och med till högre belopp
än de i enquéten uppskattade; dessa uppskattade belopp angiva ju ej någon
för sökande kommun bindande maximigräns för ansökningarna.
Då det för utlåning ur fonden tillgängliga beloppet, cirka 17,900,000 kronor,
ju i och för sig är betydande och enquétesvaren icke klart utvisa, att det ej
skulle förslå, har byggnadslånebyrån ansett sig kunna avstå från att för nästa
budgetår förorda förstärkning av fonden.
Till och med den 21 februari 1938 hade anvisats 14,304,696 kronor,
vadan fonden lämnar tillgång till fortsatt utlåning intill ett belopp av cirka
15.700.000 kronor.
Departementschefen.
Den utvidgning av verksamheten till landsbygden, som jag tidigare förordat,
medför en låneverksamhet av delvis annan karaktär än den tidigare bedrivna.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Lån till egnahem på landsbygden hava, såsom jag redan framhållit, till en del
karaktären av subvention, då 2/e av bostadsanskaffningslånet äro avsedda att
efterskänkas. Härav påkallas viss avskrivning av de över fonden anvisade
medlen. Det är emellertid uppenbart, att landsbygdens låneanspråk först så
småningom komma att få någon mera betydande omfattning. Under budgetåret
1938/1939 torde endast relativt små belopp kunna förutsättas tagna i
anspråk. Det lär under sådana förhållanden icke föreligga anledning att å riksstaten
för nästföljande budgetår anvisa anslag för avskrivning av den del av
utlämnade lån, som blir av bidrags karaktär.
Av samma skäl torde någon ökning av fondens kapitaltillgångar icke vara
påkallad av verksamhetens utvidgning till att avse jämväl landsbygden. Det
framgår vidare av byggnadslånebyråns framställning, att för den under hittillsvarande
former bedrivna verksamheten den förefintliga behållningen måste
anses tillräcklig under nästa budgetår. Jag saknar därför skäl att nu föreslå
äskande av nya medel såsom tillskott till fonden.
Främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Förbättringsbidrag.
I årets statsverksproposition har, såsom redan erinrats, Kungl. Majit på
min hemställan under femte huvudtiteln, punkt 22, föreslagit riksdagen att, i
avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna ett reservationsanslag å
2,500,000 kronor till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Vidare har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten, statens
utlåningsfonder, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna till Lånefonden
för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag
av 3,000,000 kronor.
Beträffande bestämmelserna angående förbättringsbidrag och nybyggnadslån
för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden hänvisar jag till den redogörelse,
som finnes intagen å sid. 52 i propositionen nr 234 till 1934 års riksdag.
Här må endast nämnas, att verksamheten omhänderhaves av statens egnahemsstyrelse
och att förbättringsbidrag och nybyggnadslån kunna beviljas till bostadsbyggnadsföretag
på landet — i municipalsamhälle dock först efter prövning
av Kungl. Majit beträffande varje samhälle — samt inom de delar av
städerna, där hälsovårdsstadgans föreskrifter för landet äro tillämpliga.
Vad angår de anslag, som hittills anvisats för bostad sförbättringsverksamheten
på landsbygden, må anföras
följande.
Till främjande av bostadsbyggande beviljade 1933 års riksdag för budgetåret
1933/1934 ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor, av vilket 10,000,000
kronor voro avsedda för landsbygden. Å tilläggsstat för samma budgetår anvisade
1934 års riksdag ytterligare 8,000,000 kronor för bostadsförbättrings
-
79
Kungl. Majus proposition nr 190.
verksamheten på landsbygden. Det av sistnämnda riksdag för budgetåret
1934/1935 anvisade anslaget av 8,000,000 kronor till främjande av bostadsbyggande
var avsett att helt tagas i anspråk för fortsatt bedrivande av landsbygdsverksamheten.
De för budgetåret 1933/1934 anvisade medlen hava huvudsakligen disponerats
för tillgodoseendet av de ansökningar, som inkommo hösten 1933.
Beträffande det för budgetåret 1934/1935 anvisade anslaget anordnades
hösten 1934 ett nytt ansökningsförfarande. De därvid inkomna ansökningarna
örn bidrag och lån avsågo ett sammanlagt belopp av inemot 39,000,000
kronor, och egnahemsnämnderna beräknade för desamma ungefär 35,000,000
kronor. Med hänsyn till att anslaget endast uppgick till 8,000,000 kronor,
kunde blott en ringa del av ansökningarna bifallas. Statens egnahemsstyrelse
gjorde i anledning därav framställning örn anvisande av ytterligare
15,000,000 kronor för ändamålet.
Riksdagen beviljade för budgetåret 1935/1936 ett anslag av 5,000,000 kronor,
avsett uteslutande för förbättringsbidrag, samt beslöt dessutom inrättandet
av en lånefond för främjande av bostadsbyggande på landsbygden, från
vilken fond nybyggnadslån skulle utlämnas. Såsom kapital för fonden anvisades
2,000,000 kronor. För budgetåret 1936/1937 anvisade riksdagen 5,500,000
kronor till förbättringsbidrag samt, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, till
nybyggnadslån ett anslag av 2,000,000 kronor såsom kapitalökning för fonden.
I skrivelse den 23 maj 1936, nr 251, framhöll riksdagen, att det nu närmast
syntes gälla att söka tillgodose återstående medelsbehov på grundval av 1934
års ansökningar men att även örn denna begränsning måste i stort sett upprätthållas,
möjlighet dock borde stå öppen att i enstaka undantagsfall lämna bidrag
även på grund av nyinkomna framställningar. Därvid avsåge riksdagen exempelvis
sådana fall, då vederbörande hälsovårdsnämnd funne ett initiativ vara
alldeles särskilt påkallat och utredningen tydligt gåve vid handen, att behovet
av statens bistånd för upprustningen av en bristfällig lägenhet rent humanitärt
sett måste framstå såsom synnerligen trängande.
Kungl. Majit hade för budgetåret 1936/1937 föreslagit, att av anslaget till
förbättringsbidrag borde 1,000,000 kronor företrädesvis användas för ansökningar
beträffande lönebostäder. Riksdagen anförde i sin nyssberörda skrivelse
beträffande lönebostäderna, att ett så stort belopp som 1,000,000 kronor
icke syntes behöva beräknas för dylika bostäder. Uppkommande överskott
syntes kunna anlitas för utdelning av bostadsförbättringsbidrag.
För budgetåret 1937/1938 anvisade riksdagen dels för förbättringsbidrag
ett anslag av 5,500,000 kronor, dels för nybyggnadslån i form av kapitalökning
för lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett engångsanslag
av 3,000,000 kronor. I samband med att sagda anslag ställdes till egnahemsstyrelsens
förfogande, utfärdades den 30 juni 1937 nya bestämmelser för
verksamheten (nr 654), enligt vilka nytt ansökningsförfarande utsattes till den
1 september 1937.
Jag vill ytterligare erinra, att Kungl. Majit — sedan riksdagen medgivit, att
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
från det för budgetåret 1937/1938 anvisade reservationsanslaget till bidrag till
främjande av bostadsbyggande på landsbygden finge disponeras ett belopp av
högst 50,000 kronor för iordningställande av vissa fiskarbostäder å Norrlandskusten
och till dessa hörande sjöbodar — genom kungörelse den 10 december
1937 (nr 964) angående statsbidrag för fiskarbostäder å Norrlandskusten meddelat
särskilda föreskrifter rörande sagda bidragsverksamhet, därvid bland
annat ansökningstiden bestämts till den 1 mars 1938.
Kungl. Majit har i proposition nr 8 till årets riksdag föreslagit, att ett tilläggsanslag
å 1,500,000 kronor måtte anvisas till förbättringsbidrag. I skrivelse
den 8 februari 1938 (nr 19) har riksdagen anmält, att den bifallit Kungl.
Maj :ts ifrågavarande förslag.
Sammanlagt har sålunda hittills för bostadsförbättringsverksamheten på
landsbygden anvisats ett belopp av 50,500,000 kronor, därav till lånefonden
7,000,000 kronor.
Till egnahemsstyrelsens förfogande har Kungl. Majit för ifrågavarande verksamhet
ställt 50,173,526 kronor, varav 9,700,000 kronor anvisats genom Kungl.
Majits beslut tidigare denna dag.
Av tabell 3 framgår, huru de anvisade beloppen fördelats dels på de
olika hushållningssällskapen, dels ock å lönebostäder och å andra bostäder.
Vid sammanställningen ha uteslutits de jämförelsevis obetydliga belopp, som
disponerats för bestridande av administrationskostnader eller för förbättringsbidrag
och nybyggnadslån i ärenden, som på grund av klagomål kommit under
egnahemsstyrelsens prövning. Tabell 4 angiver antalet utförda dagsverken vid
ifrågavarande arbeten.
I bostadssociala utredningens den 11 november 1937 avgivna betänkande
med förslag rörande lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjningen
för mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem m. m. (statens
off. utredn. 1937:43) återfinnes i bil. 2, sid. 66—109, en ingående redogörelse
för bostadsförbättringsverksamhetens hittillsvarande resultat, till vilken
jag hänvisar. Sammanfattningsvis uttalar sig utredningen på följande sätt.
För de medel, vilka av riksdagen anvisats för budgetåren 1933/1934—
1937/1938 och vilka till närmare 4/r, utgått som bidrag utan återbetalningsskyldighet,
beräknas ha blivit eller skola bliva upprustade omkring 60,000 bostäder.
Av dessa tillhörde det övervägande flertalet hemman och jordlägenheter,
och blott en mindre del (kanske Vu) utgjordes av lönebostäder å större jordbruk,
ehuru dessa i betydligt högre proportion ansetts i behov av förbättring.
En mycket stor enighet rådde enligt de sakkunnigas mening därom, att den
statliga bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden varit till stor välsignelse.
Fortfarande torde föreligga ett ganska stort otillfredsställt behov
av samhällelig bostadshjälp enligt de för denna verksamhet gällande principerna.
Vid behandling av frågorna örn bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden och lån från lånefonden för lantarbetarbostäder i årets statsverksproposition
uttalade jag den förhoppningen, att pågående översyn av
gällande bestämmelser rörande den statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten
måtte möjliggöra eventuellt behövliga jämkningar i sagda bestämmelser.
81
Kungl. Majus proposition nr 190.
Tnb. 8. Anvisade belopp för förbättringsbidrag och nybyggnadslån.
Hushållningssällskap
Av Kungl. Majit för förbättringsbidrag
och nybyggnadslån anvisade belopp
Därav för
Till
lönebostäder
Kronor
Till andra
bostäder
Kronor
Summa
Kronor
förbättrings-
bidrag
Kronor
nybyggnads-
lån
Kronor
Stockholms läns o. stads
307,300
1,085,800
1,393,100
771,990
621,110
Uppsala läns..........
171,600
854,000
1,025,600
774,475
251,125
Södermanlands läns... .
953,300
994,700
1,948,000
1,250,750
697,250
Östergötlands läns ....
378,050
1.294,150
1.672,200
1,099,615
572,585
Jönköpings läns ......
103,670
1,131,700
1.235,370
923,885
311.485
Kronobergs läns ......
24,400
1.126,000
1,150,400
850,050
300.350
Kalmar läns norra ....
156,500
554,000
710,500
556,510
153,990
Kalmar läns södra ....
64,210
970,200
1,034,410
764.986
269,424
Gotlands läns ........
51,500
645,800
697,300
562,390
134,910
Blekinge läns..........
13,300
1,892,500
1,905,800
1,549,140
356,660
Kristianstads läns......
274,940
2,203,500
2,478,440
2,027,510
450,930
Malmöhus läns........
541,310
1,038,000
1,579,310
1,419,300
160,010
Hallands läns..........
229,025
1,646,000
1,875.025
1,638,105
236,920
Göteborgs o. Bohus läns
61,600
2.107,700
2,169.300
1,620,495
548,805
Älvsborgs läns södra . .
79,875
548,175
628,050
523,400
104,650
Älvsborgs läns norra . .
9,800
1.081,375
1.091,175
877,575
213,600
Skaraborgs läns ......
353,100
2,011,500
2,364,600
1,787,720
576,880
Värmlands läns........
222,150
2,020,500
2,242.650
1,676,935
565,715
Örebro läns ..........
45,500
754,800
800,300
636,800
163,500
Västmanlands läns ....
148,300
672.700
821,000
697,800
123,200
Kopparbergs läns......
400
1,367,400
1,367,800
927,150
440,650
Gävleborgs läns ......
1,000
1,883,000
1,884,000
1,307,093
576,907
Västernorrlands läns . .
1,500
3,514,000
3,515,500
3,134,552
380,948
Jämtlands läns........
8,100
2,972,000
2,980,100
2,136.120
843,980
Västerbottens läns . . . .
1.000
4,742,000
4,743,000
4,258,050
484,950
Norrbottens läns ......
6,600
6,008,500
6,015,100
4,598,339
1,416,761
Summa
4,208,030
45,120,000
49,328,030
| 38,370,735
10,957,295
Tab. 4. Vid bostadsförbättringar oell nybyggnader utförda dagsverken.
Län
Dagsverken
1933/1934
Dagsverken
1934/1935
Dagsverken
1935/1936
Dagsverken
1936/1937
Summa
Stockholms............
20,561
52,224
54,516
45,693
172,994
Uppsala ..............
15,915
38,421
32,947
23,772
111,055
Södermanlands ........
16.360
41,850
61,806
43,669
163,685
Östergötlands..........
15.577
60,740
60,462
24,109
160,888
Jönköpings............
24,428
58,575
54,446
29,582
167,031
Kronobergs............
12,457
42.800
40,518
17,045
112,820
Kalmar................
21,458
55,276
61,063
38,042
175,839
Gotlands..............
9,824
29.722
29,866
14,383
83,795
Blekinge ..............
15.590
45,798
42,027
29,052
132,467
Kristianstads..........
32,826
73,608
79,636
38,296
224,366
Malmöhus ............
29,562
34,970
88 746
30,255
183,533
Hallands ..............
28,337
67,536
55,440
34,705
186,018
Göteborgs och Bohus . .
21,311
61,333
69,388
31,701
183,738
Älvsborgs ............
36,923
78,176
66,551
33,487
215,137
Skaraborgs............
36,304
87,968
97,644
41,556
263,472
Värmlands ............
18,448
74,429
74,064
40,229
207,170
Orebro................
11,385
49,339
43,904
18,728
123.356
Västmanlands..........
14,077
36,058
42,024
28,219
120,378
Kopparbergs ..........
18,336
49,988
41,294
17,555
127,173
Gävleborgs............
21,485
78,700
68,039
35,638
203.862
Västernorrlands........
31,482
113,194
98,220
58,779
301,675
Jämtlands ............
31,285
111,461
104,255
52.050
299,051
Västerbottens..........
44,479
120,244
109,502
29.290
303,515
Norrbottens ..........
47.754
159,380
I 168,947
88,305
464,386
Summa
576,164
1,621,795
1,645,305
844,140
4,687,404
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190. 52!) 38 6
82
Kungl. Maj.i.s proposition nr 190.
Den åsyftade översynen verkställes enligt Kungl. Maj:ts uppdrag den 8
oktober 1937 av byggnadsstyrelsen gemensamt med medicinalstyrelsen,
statens egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrå samt bostadssociala utredningen.
Enligt uppdraget skola gällande bestämmelser rörande den statsunderstödda
bostadsbyggnadsverksamheten underkastas omprövning ur byggnadstekniska,
bostadssociala, hygieniska och ekonomiska synpunkter.
De nämnda utredningsmyndigheterna ha ingivit en den 21 februari 1938
dagtecknad promemoria, i vilken framhålles, att översynen ännu icke vore
slutförd och att det fortsatta utredningsarbetet torde böra inriktas på uppdragandet
av de allmänna riktlinjer, efter vilka en revision av gällande bestämmelser
bör åstadkommas. På grund av nyssnämnda uttalande i årets
statsverksproposition hade emellertid utredningsmyndigheterna till behandling
upptagit frågan, huruvida redan nu några åtgärder kunde föreslås för
ett bättre tryggande av anslagna medels ändamålsenliga användning, exempelvis
i den form att Kungl. Majit bemyndigades föreskriva vissa ytterligare
villkor för utlämnande av lån och bidrag till byggnadsverksamhet å landsbygden.
I utredningsmyndigheternas promemoria framhålles därefter i huvudsak
följande.
En viktig förutsättning för en god bostad vore, att byggnadsplatsen utvaldes
med hänsyn till markens lämpliga beskaffenhet, goda väderstreck, vattentäkt
etc. I hälsovårdsstadgan föreskreves i § 43, att byggnad, som inrymde boningsrum,
skulle hava sunt läge och att, där så av förhållandena påkallades, torrläggning
av marken skulle vidtagas. Att härutöver utfärda några närmare föreskrifter
avsedda för den byggande örn huru byggnaden borde placeras torde
icke bliva till något större gagn. För att emellertid inskärpa vikten av att berörda
synpunkter komme till sin rätt torde föreskrift böra utfärdas, att grund
för nybyggnad, till vars uppförande statsunderstöd i form av lån eller bidrag
utginge, icke finge påbörjas, förrän vederbörande hälsovårdsnämnd godkänt
byggnadsplatsen. Örn sådan föreskrift utfärdades, torde det vara lämpligt, att
genom medicinalstyrelsens och byggnadsstyrelsens försorg utarbetades anvisningar
för hälsovårdsnämnderna vad dessa hade att iakttaga vid prövning av
hithörande frågor. Härvid torde böra iakttagas, att föreskrifter lämnades, som
säkerställde hälsovårdsnämndernas utnyttjande på tidigast möjliga stadium
av den hygieniska sakkunskap, som tjänsteläkarna i orterna (provinsialläkare
och extra provinsialläkare) representerade, även då sådana läkare icke tillhörde
nämnden.
I detta sammanhang förtjänade även framhållas, att enligt hittills vunnen
erfarenhet av den med statsbidrag bedrivna bostadsförbättnngsverksamheten
på landsbygden det syntes önskvärt, att vid hälsovårdsnämnds behandling av
hithörande ärenden i varje särskilt fall yttrande inhämtades från ortens tjänsteläkare.
Dessa yttranden borde medfölja handlingar genom alla instanser.
Med hänsjm till vad sålunda anförts borde hälsovårdsnämnderna av Kungl.
Majit åläggas att såväl i fråga örn nybyggnader som bostadsförbättringar utan
nybyggnad inhämta tjänsteläkarens yttrande.
Tjänsteläkaren borde därvid, i fall så befunnes erforderligt innan sådant
yttrande avgåves, verkställa besiktning av byggnadsplatsen eller den till förbättring
avsedda bostaden rörande de förhållanden, som kunde hava betydelse
för yttrandet. Utfärdandet av anvisningar rörande sådana besiktningar och
yttranden torde få ankomma på medicinalstyrelsen.
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
För sådan förrättning, varom nu nämnts, ansåges ersättning till tjänsteläkaren
böra utgå enligt § 14 i provinsialläkartaxan. I de av medicinalstyrelsen
utfärdade anvisningarna torde därför även intagas föreskrifter i syfte att
nedbringa kostnaderna för förrättningarna.
Med hänsyn till den ur olika synpunkter stora betydelse, som ett fullgott
bostadsbestånd hade för vårt folk, syntes av staten vidtagna åtgärder på detta
område böra syfta även till höjande av bostädernas allmänna standard.
Sålunda borde ansträngningar inriktas på att i fråga örn bostadens planlösning
inom den givna kostnadsramen erhålla mesta möjliga ändamålsenliga och
effektiva utrymme. Härvid vore att märka, att icke bara kostnaderna för arbetets
utförande utan även kostnaderna för bostadens framtida drift och underhåll
borde så långt möjligt förbilligas. Ett gott resultat i fråga örn planlösning
erhölles säkrast, örn uppgörandet av ritningar anförtroddes åt på området
kunnig och erfaren arkitekt. Emellertid torde det, med hänsyn till ifrågavarande
byggnadsföretagares i regel svaga ekonomiska ställning, av dem anses
bliva ekonomiskt för betungande att i varje särskilt fall anlita arkitekt för uppgörande
av ritningar. Fråga uppkomme då, örn icke de fördelar, som tillgång
till lämplig arkitekt innebure, skulle kunna tillvaratagas så att säga kollektivt
för alla byggnadsföretagare inom den ifrågavarande verksamheten — åtminstone
vad anginge uppförande av nybyggnader. I sådant syfte skulle kunna
uppgöras serier av ritningar, representerande olika typer av bostadsbyggnader
inom olika delar av landet. Typritningarna borde givetvis utarbetas i ett flertal
variationer, med hänsynstagande till bostads- och levnadsvanor inom skilda
delar av landet och med tillgodogörande av lokala byggnadstraditioner, där
goda sådana funnes. Örn dylika typritningar förelåge i erforderligt antal
varianter, skulle vid beviljande av lån eller bidrag lämpligen kunna fästas det
villkoret, att vid byggnadens uppförande någon sådan ritning skulle åtminstone
i huvudsak följas, för det fall annan ritning icke företeddes och av den prövande
myndigheten kunde godkännas.
Vissa egnahemsnämnder och andra förmedlare av egnahemslån hade redan
låtit uppföra sådana typ- eller standardritningar till''egnahem, och inom egnahemsstyrelsen
påginge arbete med uppgörande av typritningar för arbetarsmåbruk.
Skyldighet för låntagare att bygga efter sådana ritningar torde emellertid
i regel icke hava föreskrivits. De typritningar, som för närvarande
funnos, varierade heller icke till det antal som erfordrades för att en lånesökande
skulle beredas skälig valfrihet och möjlighet att välja ritning, som
lämpade sig bäst för honom.
Uppgörandet av sådana typritningar borde ske under hänsynstagande till
befolkningens olika levnadsvanor på skilda orter och till de olika byggnadsformer,
som tillämpades inom landets skilda delar, så att det bästa inom nuvarande
för olika landsdelar karakteristiska byggnadssätt tillvaratoges. Uppdrag
borde lämnas till någon arkitekt inom värjo län att utarbeta förslag till
för länet avsedda typritningar i lämpligt antal. Om särskilda skäl ej till annat
föranledde, torde uppdraget böra lämnas till vederbörande länsarkitekt, därvid,
för det fall länsarkitekterna med hänsyn till dem eljest åvilande arbetsuppgifter
icke kunde åtaga sig uppdraget utan anställande av extra arbetskraft,
medel borde anvisas för erforderlig förstärkning av arbetskrafterna. Förslagen
till ritningar borde slutgiltigt utarbetas under central ledning samt därefter
granskas och fastställas av byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen och
egnahemsstyrelsen gemensamt.
Kostnaderna för uppgörandet av typritningar syntes skäligen böra bestridas
av de medel, som anvisades för själva byggnadsverksamheten. Utredningsmyndigheterna
uppskattade kostnaderna för arbetet till omkring 40,000 kronor,
vilken summa med hänsyn till de avsevärda belopp, som anvisades till själva
byggnadsverksamheten, måste betecknas såsom mycket måttlig.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Ehuru typritningar avsåge nybyggnader, kunde de givetvis förväntas komma
att giva impulser till förbättrade planlösningar även vid ombyggnader av
äldre hus.
Planlösningen av en bostad vore i viss mån beroende av vilket uppvärm
ningssystem, som skulle komma till användning. Rent principiellt vore utredningsmyndigheterna
ense örn att centraluppvärmning borde anordnas. I vedfattiga
trakter, där redan under nuvarande förhållanden kol eller koks användes
såsom bränsle, torde några tekniska svårigheter att anordna lämplig värmeledning
icke finnas. På det övervägande flertalet orter användes emellertid som
bränsle huvudsakligen ved, och problemet att med vedbränsle åstadkomma en
jämn och effektiv centraluppvärmning i mindre bostadshus vore ännu icke
fullt tillfredsställande löst. Sedan hösten 1937 påginge emellertid å byggnadsstyrelsens
värmetekniska avdelning en undersökning rörande möjligheterna att
få fram en lämplig vedeldad värmeledningspanna för centraluppvärmning av
småbostäder. Denna undersökning vore ännu icke avslutad, men enligt vad
hittills framgått syntes en nöjaktig lösning av problemet stå att vinna inom
en tämligen nära framtid.
Intill dess lämplig värmeledningstyp blivit konstruerad, kunde självfallet
anordnande av centraluppvärmning icke uppsättas som villkor för lån eller
bidrag. Typritningar, varom ovan nämnts, borde emellertid även uppgöras med
hänsyn till att centraluppvärmning skulle kunna komma till användning.
I anslutning till frågan om värmelednings anordnande borde även eftersträvas
att vinna en lösning av frågorna örn varmvattenberedning samt vattenoch
avloppsledning. I nuvarande läge syntes visserligen några tvingande föreskrifter
icke kunna utfärdas rörande sådana anläggningar. Utredningsmyndigheterna
ville dock framhålla vikten av att vatten- och avloppsledning anordnades
i de fall så läte sig göra. Förefintligheten av sådana ledningar underlättade
betydligt arbetet i hushållet och bidroge till förbättrad hygien. Därest
avlopp anordnades, måste emellertid givetvis tillses, att detta gjordes så att
därav icke vållades sanitär olägenhet.
Installation av vattenledning förutsatte god tillgång på vatten. På många
håll torde emellertid för hushållet avsedd vattentillgång vara för knapp och
dessutom ur hygienisk synpunkt lämna åtskilligt övrigt att önska, ofta beroende
på bristfälligheter hos den brunn, där vattnet hämtades. Med hänsyn
till den betydelse vattnet hade för hälsotillståndet syntes det vara motiverat,
att bostadsförbättringsbidnag kunde få utgå även till förbättring av vattentäkten.
Sådant bidrag ansåges emellertid böra inrymmas inom nuvarande
maximum för bidragsbeloppet.
Nyss berörda frågor angående värme-, vatten- och avloppsledningar m. m.
torde i den fortsatta utredningen böra göras till föremål för närmare undersökning
även med hänsyn till deras ekonomiska innebörd. Enligt beräkningar,
gjorda inom byggnadsstyrelsen, torde anläggningskostnaderna för värmeledi
ning bliva något större än för uppförande av kakelugnar eller annan lokal uppvärmningsanordning.
Med hänsyn härtill funne utredningsmyndigheterna
skäligt, att maximibeloppet för förbättringsbidrag för reparation och annat förbättringsarbete
å bostadslägenheter så ock för uppförande av nya bostadslägenheter
i stället för förut befintliga måtte kunna efter prövning av egnahemsstyrelsen
höjas med belopp, motsvarande sådana ökade kostnader, dock högst 200
kronor, varigenom maximibeloppet för bidrag skulle bliva 1,200 kronor.
Förbättringsbidrag kunde utbetalas endast till sådan företagare, som prövades
vara i behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets genomförande
inom föreskriven tid. För att befrämja anläggande av värmeledning
även i sådana lägenheter, för vilka endast s. k. nybyggnadslån kunde komma
85
Kungl. Majus proposition nr 190.
ifråga, syntes emellertid skäl föreligga att medgiva viss höjning av lånebeloppet
i de fall då värmeledning anordnades. Denna höjning syntes i avvaktan
på erfarenhet från den fortsatta verksamheten böra begränsas till högst 500
kronor, varigenom maximum för lånebeloppet skulle bliva 3,500 kronor eller
om lån och bidrag samtidigt utginge 2,500 kronor.
Vad ovan sagts om nybyggnadslån bolde i tillämpliga delar gälla även i
fråga örn lantarbetarbostadslån.
En bostadsbyggnads värde och beskaffenhet berodde förutom på dess planläggning
givetvis i hög grad på att för arbetet användes fullgott material, att
för byggnaden användes lämpliga konstruktioner och att arbetet utfördes på ett
riktigt sätt m. m. Till tjänst för den byggande borde lämpliga och tillräckligt
utförliga arbetsbeskrivningar och byggnadstekniska anvisningar lämnas.
Dylika anvisningar funnes utarbetade av svenska arkitektsföreningen. Dessa
anvisningar hade, sedan Kungl. Majit för ändamålet ställt medel till förfogande,
ytterligare överarbetats och i vissa avseenden kompletterats samt intagits
såsom ett särskilt kapitel VII i av medicinalstyrelsen utfärdade råd och
anvisningar till hälsovårdsnämnderna rörande bostäder och samlingslokaler
samt bostadsinspektion för landsbygden, där 2 kapitlet hälsovårdsstadgan
gällde (Meddelanden från kungl, medicinalstyrelsen nr 81). Dessa föreskrifter,
som redan i viss omfattning tillhandahållits olika byggnadsföretagare
skulle lämpligen i särtryck kunna utdelas till varje lån- eller bidragstagare i
samband med utlämnande av nya lån eller bidrag för att såvitt möjligt iakttagas
vid arbetets utförande. Anvisningarna borde, sedan den av utredningsmyndigheterna
igångsatta utredningen slutförts, kompletteras med anvisningar
angående anordnande av värme-, vatten- och avloppsledningar m. m.
Någon fordran på ett ovillkorligt tillämpande av angivna föreskrifter i
detalj syntes icke böra uppställas. Emellertid ansåge utredningsmyndigheterna
det vara välbetänkt att uppställa vissa minimifordringar med avseende å
material, arbete och hygieniska anordningar. Dessa minimifordringar kunde
i korta punkter sammanställas i en promemoria angående vad som skall iakttagas
av den som med lån eller bidrag av statsmedel uppför eller förbättrar
bostad på landsbygden. Som villkor för utbetalande av lån eller bidrag borde
kunna stadgas, att vad i en dylik promemoria föreskrivits ovillkorligen skall
iakttagas av den byggande.
Vid olika tillfällen under bostadsfrågans behandling hade framhållits angelägenheten
av att effektiv kontroll över med statsmedel understött byggnadsarbete
anordnades. Utredningsmyndigheterna funne det också angeläget, att
denna fråga snarast erhölle sin lösning.
Utredningsmyndigheterna hade sålunda funnit, att ytterligare åtgärder utöver
redan föreskrivna närmast påkallades för granskning av kostnadsberäkningar,
entreprenadanbud, byggnadsmaterialier, byggnadskonstruktioner och
arbetets utförande.
I fråga örn kostnadsberäkningarna hade framhållits (se statsverkspropositionen
1937, femte huvudtiteln sid. 46 f.) att tillräcklig kontroll rörande byggnadskostnaderna
icke ägde rum och att det därför vore nödvändigt, att hälsovårdsnämndernas
kontroll rörande dessa kostnader gjordes mera effektiv.
Chefen för socialdepartementet framhölle i anslutning därtill, att det syntes
honom angeläget, att effektiv kontroll utövades å kostnadsberäkningarna. En
kontroll av denna art borde avse en noggrann granskning av beräkningarna i
syfte att skapa garantier för att kostnaderna icke beräknades högre än till verkliga
beloppet, enär eljest till byggnadsföretaget av statsmedel i vissa fall kunde
komma att utgå högre belopp än enligt utfärdade författningar vore avsett. I
fråga örn denna sida av kontrollen vore emellertid utredningsmyndigheterna
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
för närvarande; icke beredda att föreslå annat än att hos vederbörande låneoch
bidragsförmedlande organ inskärptes vikten av att kostnadsberäkningarna
vore så detaljerade och noggranna, som i varje fall skäligen kunde begäras.
Om möjligt borde framför allt i sådana fall, då vederbörande låne- eller bidragsförmedlare
icke ansåge sig själv besitta den för granskningen erforderliga
kompetensen, anlitas på området sakkunnig person, t. ex. länsarkitekten.
Granskning av entreprenadanbud, i den mån sådana förekomme, borde
ske i syfte att bereda de byggande hjälp vid bedömande av vilket av flera
avgivna anbud, som vore förmånligast, örn över huvud taget något av avgivna
anbud vore antagbart m. m. Eventuella kontrollanter skulle därjämte kunna
biträda de byggande vid ingående av avtal beträffande utförande av här avsedda
arbeten.
Av särskild vikt vore, att fullgoda materialier komme till användning. Att
bedöma huruvida offererade eller eljest för ett visst byggnadsföretag avsedda
byggnadsmaterialier vore för sitt ändamål av godkännbar kvalitet torde ofta
icke annan än fackman på området vara kompetent till. Av bland annat denna
anledning syntes det i regel vara påkallat, att materialier, som skulle användas
inom ifrågavarande verksamhet, granskades och godkändes av kontrollant,
innan de finge tagas i bruk.
Örn typritningar och arbetsbeskrivningar m. m. såsom nyss föreslagits upprättades
och följdes vid uppförande av nybyggnader, vore frågan om lämpliga
konstruktioner för sådana byggnader redan löst. Som förut antytts ansåge
emellertid utredningsmyndigheterna, att skyldighet att bygga efter typritning
icke borde komma ifråga i andra fall, än då annan ritning icke av den prövande
myndigheten kunnat godkännas. I de fall ändringar av typritning gjordes,
helt andra ritningar upprättades eller fråga vore om ombyggnad eller annan
förbättring, vartill typritningar icke kunde uppgöras, borde därför genom
något kontrollorgans granskning sörjas för att undermåliga eller onödigt dyrbara
konstruktioner icke komme till användning.
Slutligen borde kontrollen avse själva arbetet. Därvid skulle tillses, att godkända
ritningar och arbetsbeskrivningar noggrant följdes och att arbetet i
övrigt utfördes på i möjligaste mån fackmässigt sätt.
För den byggande, som i regel icke besutte erforderliga kvalifikationer för
att själv utöva kontroll över byggnadsföretagen, måste det vara fördelaktigt,
att dessa genom det allmännas försorg underkastades kontroll. En sådan kontroll
skulle emellertid med hänsyn till de stora ekonomiska värden det här
gällde bliva av stor betydelse även för staten, som därigenom erhölle garantier
för att anvisade medel komme till rätt användning. Med hänsyn till nu anförda
omständigheter hade utredningsmyndigheterna funnit det angeläget, att en
kontroll efter ovan angivna riktlinjer snarast genomfördes.
Med hänsyn till det ovan skisserade kontrollarbetets natur syntes lämpligt,
att området för en kontrollants verksamhet icke gjordes för stort. Det borde
icke — annat än i av särskilda förhållanden, såsom ringa sådan byggnadsverksamhet,
varom nu vore fråga, föranledda undantagsfall — omfatta mer än en
kommun. I händelse särskilt livlig byggnadsverksamhet skulle yppas inom en
kommun, eller örn kommunen vore särskilt vidsträckt, borde däremot områdena
göras mindre. Som regel borde emellertid varje kommun — där kommunerna
icke vore alltför små — utgöra ett kontrollantdistrikt. Med hänsyn härtill
torde kontrollanten i administrativt hänseende böra lyda närmast under
hälsovårdsnämnden. Då kontrollantuppdraget i regel måste bliva en bisyssla,
skulle vederbörande givetvis icke givas fast avlönad anställning utan borde
erhålla arvode, som avpassades efter arbetets omfattning. Till kontrollant
borde utses person, som genom praktiskt arbete inom byggnadsbranschen
förvärvat god insikt och erfarenhet angående byggnaders uppförande. Önsk
-
87
Kungl. Majus proposition nr 190.
värt vore dessutom, att han erhölle någon teoretisk utbildning på området,
ehuru krav härpå icke alltid kunde uppställas.
För främjande av likformigheten i kontrollen och för avhjälpande av eventuella
brister i densamma ville utredningsmyndigheterna föreslå, att för större
områden av landet anställdes mera kvalificerade kontrollanter med uppgift att
företaga inspektionsresor inom området. Dessa kontrollanter skulle vid sina
besök på byggnadsplatserna även bedriva rådgivande och upplysande verksamhet
och därigenom bidraga till ett allmänt höjande av standarden hos
landsbygdens bostäder. De resande kontrollanternas arbetsområden torde
kunna göras rätt stora. Med hänsyn till vad i det följande sägs angående
kontrollen över uppförandet av arbetarsmåbruk, syntes det lämpligt, att de i
administrativt hänseende tills vidare sorterade under egnahemsstyrelsen. Egnahemsnämndernas
verksamhetsområden vore i regel för små såsom områden
för en resande kontrollants verksamhet. Avsikten med anställande av resekontrollanter
skulle som av det sagda framginge vara att erhålla ett medel förde
lokala kontrollanternas upplysning för deras fortsatta verksamhet och icke
att utöva något slags dubbelkontroll över varje byggnadsplats. Med hänsyn
till det sagda borde för flera egnahemsnämnders områden lämpligen anställas
gemensam resekontrollant.
Under den del av året, som icke vore byggnadssäsong, borde resekontrollanterna
anlitas för genom egnahemsstyrelsens försorg anordnade kurser för lantbyggmästare
och annan upplysningsverksamhet.
För såväl de lokala kontrollanterna som resekontrollanterna borde genom
byggnadsstyrelsens och egnahemsstyrelsens försorg instruktioner utfärdas.
I detta sammanhang borde nämnas, att inom viss del av ifrågavarande verksamhet,
nämligen arbetarsmåbruksverksamheten, byggnadskontroll genomförts
efter i stort sett de linjer, som nu uppdraga. Efter initiativ av egnahemsstyrelsen
hade i de flesta kommuner, i vilka sådan verksamhet bedreves,
av vederbörande kommun anställts byggnadskontrollant för arbetarsmåbruksverksamheten.
I cirkulärskrivelse till förmedlare av arbetarsmåbrukslån hade
egnahemsstyrelsen fäst uppmärksamheten på lämpligheten av att sådan
kontrollants åligganden redan från början klarlades och fastställdes i en
instruktion. I anslutning härtill hade egnahemsstyrelsen uppgjort »Normalförslag
till instruktion för de vid arbetarsmåbruksverksamheten anställda
kommunala kontrollanterna». Förutom dessa kommunala kontrollanter funnes
en av statsmedel avlönad resekontrollant. Erfarenheten hade emellertid visat,
att endast en sådan kontrollant icke vore tillräcklig.
Att kommunerna i så stor utsträckning som skett varit villiga att påtaga
sig kostnaderna för den lokala kontrollen beträffande arbetarsmåbruksverksamheten
torde bero på att kommunerna vore mera ekonomiskt intresserade
i denna än i andra grenar av den statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten.
För anordnande av byggnadskontroll i andra fall syntes därför knappast
samma intresse kunna påräknas från kommunernas sida. Skulle en sådan
kontroll anordnas, syntes den åtminstone tills vidare böra bekostas av statsmedel.
Utredningsmyndigheterna hade vid övervägande av huru många resekontrollanter,
som behövdes, ansett, att för närvarande i avvaktan på ytterligare
erfarenhet försöksvis icke borde anställas flera än 4 för hela riket. De borde
anställas mot arvode, som icke borde beräknas lägre än till 4,800 kronor för
år, varjämte rese- och traktamentsersättning borde utgå enligt klass IIE.
Värjo kontrollant borde hava sitt bestämda till vissa landstingsområden begränsade
distrikt. Distr]ktsbildningen torde lämpligen böra bestämmas av
egnahemsstyrelsen. Det syntes även få ankomma på sagda styrelse att anvisa
medel till kontrollants avlöning.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Utredningsmyndigheterna förutsätta, att de resande kontrollanternas befogenhet
att utöva kontroll skulle avse alla statsunderstödda bostadsföretag
inom deras distrikt, således även sådana för vilka lån eller bidrag förmedlats
av annan än vederbörande egnahemsnämnd.
Kostnaderna för de resande kontrollanternas rese- och traktamentesersättningar
vore givetvis svåra att på förhand tillförlitligt beräkna. Utredningsmyndigheterna
hava emellertid med utgångspunkt från att byggnadssäsongen
i regel icke torde omfatta mer än 8 månader av året överslagsvis beräknat dessa
kostnader till omkring 17,300 kronor för år räknat.
Med hänsyn till det ovan anförda skulle kostnaderna för de resande kontrollanterna
beräknas på följande sätt.
Avlöningar till 4 kontrollanter, högst ................................. kronor 19,200
Rese- och traktamentsersättningar, förslagsvis ..................... » 17,300
Summa kronor 36,500
Kostnaderna för den lokala kontrollen beräknade utredningsmyndigheterna
approximativt till 300,000 kronor.
Hela den ifrågasatta kontrollen skulle alltså betinga en beräknad sammanlagd
kostnad av i runt tal (36,500 + 300,000) 336,500 kronor. Med hänsyn till
bostadsbyggnadsverksamhetens omfattning och till den nytta, som en kontroll
över verksamheten på nyss föreslaget sätt skulle medföra, syntes de för kontrollen
beräknade kostnaderna skäliga.
Kostnaderna torde böra bestridas av de för byggnadsverksamheten anvisade
medlen och fördelas mellan de olika anslagen efter de grunder, som med
hänsyn till byggnadsverksamhetens omfattning för varje år prövades skälig.
Henna fördelning torde få ankomma på Kungl. Majit. Ett sådant förfarande
stöde i överensstämmelse med de principer, som tillämpades vid byggnadsföretag
för statens räkning. Vid sådana företag bestredes nämligen i förekommande
fall kostnaderna för avlöning av särskild kontrollant av de för själva
bygget anvisade medlen.
Vad ovan anförts i fråga örn inordnande av kontrollen m. m. under egnahemsstyrelsen
innebure intet slutligt ståndpunktstagande från utredningsmyndigheternas
sida till frågan örn kontrollorganisationens gestaltning.
Slutligen ansåge utredningsmyndigheterna nödvändigt, att egnahemsnämnderna
jämte i förekommande fall andra låneförmedlare vid handläggning av
dithörande ärenden samarbetade med förste provinsialläkarna och länsarkitekterna
i frågor rörande bostädernas planläggning ur hygieniska respektive byggnadstekniska
synpunkter. Av Kungl. Majit torde lämpligen utfärdas föreskrifter
angående skyldighet och befogenhet för sådana låneförmedlare att i
vissa fall inhämta yttrande från vederbörande förste provinsialläkare respektive
länsarkitekt. Vad förste provinsialläkarens befattning med bostadsförbättringsbidragsansökningarna
beträffade, syntes granskningen kunna inskränkas
till principiellt viktiga och tvistiga fall, däribland då egnahemsnämnds
beslut ginge emot den lokala tjänsteläkarens utlåtande. Länsstyrelsen borde
på begäran av egnahemsnämnd utfärda förordnande för förste provinsialläkaren
att deltaga i sammanträde och företaga behövliga resor.
I de fall, då inhämtande av yttrande vöre förenat med kostnader för vederbörande
låneförmedlande organ, borde kostnaderna bestridas av det anslag,
varur lån eller bidrag vore ifrågasatt att beviljas eller för den hygieniska sakkunskapens
del, av sedvanligt reseanslag.
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Med hänsyn till vad ovan anförts ansåge utredningsmyndigheterna lämpligt,
att Kungl. Majit utverkade riksdagens bemyndigande att medgiva utbetalande
av bostadsförbättringsbidrag även för förbättring av vattentäkt; att vid fördelning
av lån och bidrag avseende bostadsbyggande och bostadsförbättring
på landsbygden föreskreves vissa villkor utöver nu i gällande författningar
föreskrivna för rätten att åtnjuta sådana lån och bidrag; att därest uppfyllan
det av sådana villkor medförde ökade kostnader för den byggande, medgiva
höjning av bostadsförbättringsbidrag med högst 200 kronor, av nybyggnadsrespektive
lantarbetarbostadslån med högst 500 kronor; att av anvisade medel
för beviljande av sådana lån och bidrag, som nyss sagts, disponera förslagsvis
40,000 kronor för uppgörande av typritningar, 3,500 kronor för utarbetande
och tryckning av byggnadstekniska anvisningar och 336,500 kronor för anordnande
av sådan kontroll varom nyss nämnts.
De av Kungl. Majit jämlikt förutnämnda bemyndigande uppställda villkoren
skulle i anslutning till vad nyss anförts avse
1. skyldighet för den byggande att underkasta sig kontroll rörande bland annat
byggnadsplatsens lämplighet samt beskaffenheten av uppgjorda ritningar,
2. skyldighet att anordna centralvärme samt vatten- och avloppsledning m. m.,
3. skyldighet att beträffande byggnadsarbetets mera väsentliga delar följa fastställda
byggnadstekniska anvisningar, samt
4. skyldighet att underkasta sig byggnadsteknisk kontroll enligt av Kungl
Majit lämnade föreskrifter.
Statens egnahemsstyrelse har i skrivelser den 2 december 1937 och den
4 januari 1938 framlagt äskanden, avseende budgetåret 1938/1939 beträffande
nu förevarande anslag. Egnahemsstyrelsen meddelar i sistnämnda
skrivelse, att på grundval av det nya ansökningsförfarandet 1937 ingivits 28,317
ansökningar samt att vederbörande egnahemsnämnder tillstyrkt bidrag och
lån beträffande 23,010 ansökningar. För de tillstyrkta ansökningarna beräknade
egnahemsnämnderna 18,610,975 kronor såsom förbättringsbidrag och
6,288,948 kronor såsom nybyggnadslån. Dessutom kvarlåge hos dessa nämnder
475 ansökningar, vilka enligt av egnahemsstyrelsen lämnat medgivande
finge upptagas till prövning men i brist på medel ännu icke kunnat beviljas.
I skrivelsen den 4 januari 1938 uppskattar egnahemsstj^relsen behovet av
medel utöver dem, som av 1937 års riksdag anvisats, till 13,110,975 kronor för
förbättringsbidrag och 3,288,948 kronor för nybyggnadslån. Såsom redan
framhållits, har å tilläggsstat för budgetåret 1937/1938 anvisats 1,500,000 kronor
till förbättringsbidrag.
Departementschefen.
De erfarenheter, som från skilda delar av landet föreligga rörande den hittills
bedrivna verksamheten till främjande av bostadsbyggande på landsbygden,
äro i hög grad gynnsamma. Jag kan därför helt ansluta mig till
bostadssociala utredningens förut återgivna omdöme om den hittillsvarande
verksamhetens betydelse.
Den av mig tidigare i dag föreslagna utvidgningen av verksamheten för
barnrika familjers bostadsförsörjning onödiggör icke ett fortsättande av nu
ifrågavarande verksamhet. Förbättringsbidragen utgöra en till beloppet
relativt begränsad engångshjälp för upprustning av dåliga bostäder. Denna
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
engångshjälp kan komma även sådana familjer till del, som icke äro barnrika.
Förbättringsbidragen skulle därför hava en uppgift att fylla, även om de
förordade speciella åtgärderna för barnrika familjers bostadsförsörjning på
landsbygden hade vidtagits i alla landsbygdskommuner. Båda de ifrågavarande
linjerna för den statliga bostadspolitiken på landsbygden böra sålunda
jämsides bestå och komplettera varandra. Av skäl, som jag redan framhållit,
torde dessutom under åtskilliga år framåt i många av landets kommuner, i
regel måhända de fattigaste, ingen eller blott obetydlig verksamhet för barnrika
familjers bostadsförsörjning komma till stånd. Här få otvivelaktigt förbättringsbidragen,
i fortsättningen liksom hittills, användas även till nödtorftig
upprustning av barnrika familjers bostäder. Flera kommunala myndigheter
hava i sina yttranden över bostadssociala utredningens förslag rörande
åtgärder till förbättring av de barnrika familjernas bostadsfråga, framhållit
synpunkter av ungefärligen denna innebörd.
Under nu angivna förhållanden finner jag det nödvändigt, att ytterligare
medel anvisas för bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
och förordar, att ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor måtte anvisas för
budgetåret 1938/1939.
Med sina från praktiskt taget alla håll erkända förtjänster har dock förbättringsverksamheten
varit behäftad med vissa brister, vilka påtalats bland
annat i bostadssociala utredningens förutnämnda betänkande. Det utredningsuppdrag,
som byggnadsstyrelsen jämte medicinalstyrelsen, statens egnahemsstyrelse,
statens byggnadslånebyrå samt bostadssociala utredningen
erhöllo den 8 oktober 1937, innefattade bland annat framläggandet av förslag
till avhjälpande av ifrågavarande brister. I sin skrivelse den 21 februari 1938
hava sagda utredningsmvndigheter framlagt preliminära förslag i detta hänseende.
Vissa av dessa förslag torde utan dröjsmål böra realiseras.
Sålunda förordar jag, att i fortsättningen bostadsförbättringsbidrag må
kunna utgå även för förbättring av vattentäkt. Vidare hava starka skäl anförts
för en höjning av bostadsförbättringsbidraget med högst 200 kronor och av
nybyggnads- respektive lantarbetarbostadslån med högst 500 kronor, varför
jag förordar, att maximigränserna för bidrag och lån höjas till 1,200 respektive
3,500 kronor.
Behovet av tillgång till goda typritningar och arbetsbeskrivningar har
understrukits av en rad kommunala myndigheter vid remissbehandlingen av
bostadssociala utredningens betänkande den 11 november 1937. De av utredningsmyndigheterna
föreslagna typritningarna avse visserligen endast nybyggnader,
men jag förväntar, att strävandena att åstadkomma goda planlösningar
för dessa även komma att medföra uppslag till förbättrade planlösningar
vid ombyggnader av äldre hus. Därest riksdagen ej däremot framställer
erinran, torde därför av nu ifrågavarande anslag ett belopp av högst
40,000 kronor få disponeras för uppgörande av typritningar och ett belopp
av högst 3,500 kronor för utarbetande och tryckning av byggnadstekniska
anvisningar.
Beträffande de föreslagna anordningarna för kontroll av statsunderstödd
91
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
byggnadsverksamhet är jag icke beredd att för närvarande tillstyrka ep så omfattande
kontrollorganisation, som den utredningsmyndigheterna föreslagit.
Kungl. Majit torde emellertid böra äga möjlighet att av anslaget till främjande
av bostadsbyggande på landsbygden anvisa erforderligt belopp för att under
budgetåret 1938/1939 åtgärder för nödig kontroll försöksvis må kunna vidtagas
enligt den mera begränsade plan, som anställandet av ambulerande konsulenter
innebär.
Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på
landsbygden.
Såsom redan framhållits, inrättades genom beslut av 1935 års riksdag en
fond, benämnd lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
För budgetåret 1935/1936 anvisades såsom kapital för fonden bland utgifter
för kapitalökning under rubriken statens utlåningsfonder ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor. Till förstärkning av fonden anvisades för budgetåret
1936/1937 ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor och för budgetåret
1937/1938 ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.
Från fonden utlämnas nybyggnadslån, för vilka redogjorts i samband med
äskande av anslag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Departementschefen.
Under hänvisning till vad jag i samband med sagda äskande yttrat, förordar
jag, att för budgetåret 1938/1939 måtte såsom kapitalökning för fonden
anvisas ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.
Lånefonden för lantarbetarbostäder.
Vid 1935 års riksdag beslöts i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag att
inrätta en fond för lån till ägare och brukare av jordbruksfastighet för uppförande
av nya lantarbetarbostäder å fastigheten. Lån ur denna fond kunna
även beviljas för ombyggnad och annat mera omfattande förbättringsarbete
beträffande dylika bostäder. Bestämmelser rörande lån från fonden äro meddelade
i kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 439) med däri gjorda ändringar
i kungörelse den 18 juni 1937 (nr 629). Enligt bestämmelserna i nämnda kungörelser
må lån ej överstiga 70 procent av de för byggnadsföretaget uppskattade
kostnaderna och må för varje särskild bostadslägenhet uppgå till
högst 3,000 kronor. Å lånebelopp skall erläggas ränta efter 3.6 procent.
Lånen skola återbetalas genom amorteringar under 20 år med början tredje
kalenderåret efter det, då lånet beviljades. Verksamheten handhaves av
statens egnahemsstyrelse.
Vid beslut örn fondens inrättande förutsattes, att såsom kapitaltillskott
till densamma skulle årligen anvisas ett belopp, svarande mot summan av
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
amorteringarna å utlämnade nybyggnadslån inom den statsunderstödda
bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.
I skrivelse den 5 november 1937 har statens egnahemsstyrelse beräknat,
att enligt nyssnämnda grunder ett reservationsanslag av 500,000 kronor bör
anvisas till förstärkning av fonden.
Bostadssociala utredningen påpekar i sitt den 11 november 1937 avgivna
betänkande om främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer i egnahem, att fonden dittills blott i ringa mån tagits i anspråk
för sitt ändamål. Intill mitten av september 1937 hade beviljats 14 lantarbetarbostadslån
till ett sammanlagt belopp av 75,730 kronor. Utredningen
framlade tillika vissa förslag, syftande till att möjliggöra, att fondens medel
komme till ökad användning för avsett ändamål.
Departementschefen.
Som jag redan framhållit, har jag icke kunnat förorda bostadssociala utredningens
förslag angående åtgärder för barnrika lantarbetarfamiljers bostadsförsörjning.
Under sådana omständigheter lära antagligen även under
budgetåret 1938/1939 fondens medel erhålla en relativt begränsad användning.
Emellertid kommer frågan örn lantarbetarnas bostadsförsörjning att
underkastas fortsatt beredning. Vid sådant förhållande föreligger enligt
min mening ingen anledning att frångå de principer för kapitalavsättning
till fonden, vilka fastställdes vid fondens bildande. Jag tillstyrker, att i
enlighet med statens egnahemsstyrelses beräkning såsom kapitalökning för
lånefonden för lantarbetarbostäder äskas ett reservationsanslag av 500,000
kronor.
I överensstämmelse med vad jag yttrat beträffande lån ur lånefonden för
främjande av bostadsbyggande på landsbygden, förordar jag, att lånebeloppet
för varje lägenhet må kunna höjas till 3,500 kronor.
Hem för åldringar oell änkor.
Jag övergår nu till behandling av frågorna örn anslag till bidrag till anordnande
av hem för åldringar och änkor samt till lånefonden för sagda
ändamål.
Statens byggnadslånebyrå.
Den 18 september 1937 uppdrog Kungl. Majit åt statens byggnadslånebyrå
att, gemensamt med byggnadsstyrelsen, verkställa utredning och avgiva
förslag rörande statsunderstöd till kommuner och kommunala stiftelser för
uppförande av bostäder åt åldringar och änkor.
Till fullgörande av sitt uppdrag överlämnade byggnadslånebyrån, efter
samråd med byggnadsstyrelsen, den 20 november 1937 en promemoria, vilken
torde få fogas såsom bilaga till detta protokoll, Bilaga B.
Byggnadslånebyråns i nämnda promemoria avgivna förslag är av följande
huvudsakliga innehåll.
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Rörande det klientel, vars bostadsförsörjning avsåges underlättad genom
anordnandet av hem för åldringar och änkor, borde åldersstrecket sättas vid
65 år eller örn särskilda skäl förelåge, vid lägre ålder, dock lägst 60 år. För
änkorna borde ingen fix åldersgräns fastställas. Beträffande inkomstförhållandena
borde en relativt fri behovsprövning få äga rum, varför man borde
stanna vid samma begränsning, som gällde i fråga örn åtgärder till främjande
av barnrika familjers bostadsförsörjning, nämligen det allmänt hållna
»mindre bemedlade».
Statsbidrag borde kunna utgå till kommun eller allmännyttigt bostadsföretag
för anskaffande av bostäder åt mindre bemedlade åldringar och
änkor. Huruvida anskaffandet skulle ske genom nyproduktion av lägenheter
eller inköp av redan tillgängliga fastigheter, borde avgöras efter bedömande
av förhållandena i varje särskilt fall. Byggnadslånebyrån ansåge sig likväl
böra varna för att samhället engagerade sig för en nyproduktion av smålägenheter
utöver vad som vore oundgängligen nödvändigt.
Statens bidrag till verksamheten skulle utgå i form av kapitalinsats av engångsnatur.
Bidraget borde icke överstiga 15 procent av fastighetsvärdet
och skulle motsvaras av en minst lika stor kapitalinsats från kommunens
sida. För skattetyngda kommuner skulle dessa gränser kunna överskridas, dock
skulle statsbidraget i intet fall få överstiga 25 procent av fastighetsvärdet.
Nu nämnda engångsbidrag från stat och kommun skulle icke förräntas, så
länge fastigheten användes för avsett ändamål. Bidragen möjliggjorde därför
en nedskrivning av fastighetsvärdet med i regel 30 procent. Större nedskrivning
av fastighetsvärdet än 40 procent borde icke ifrågakomma. Hyrorna
borde sänkas med samma procentsats som den, varmed fastighetens värde
kunde nedskrivas. Ställde kommunen fri tomt till förfogande, borde värdet
av dylik prestation inräknas i det kommunala bidragsbeloppet.
Löpande hyresbidrag skulle icke förekomma från statens sida annat än
till änkor med minderåriga barn. För dessa borde familjebidrag utgå efter
samma grunder som för barnrika familjer; dock borde skalan vidgas till att
omfatta även ett och två barn med respektive 10 och 20 procents familjebidrag
per år.
Byggnadslånebyrån föreslår vidare, att statslån skulle kunna utgå till
högst 35 procent av fastighetsvärdet. Dylika lån borde säkerställas av inteckning
inom högst 80 procent av fastighetsvärdet.
Byggnadslånebyråns förslag är icke enhälligt. Mot detsamma har reservation
avgivits av byråns ordförande, byråchefen K. Bergström och dess ledamot
förbundsordföranden O. J. Karlén. Generaldirektören Leo och byggnadsrådet
Hedquist, vilka såsom representanter för byggnadsstyrelsen deltagit i
ärendets behandling, hava anslutit sig till nämnda reservation.
Enligt reservanternas mening borde såsom oeftergivlig allmän regel uppställas
kravet på att kommunen ansvarade för att lämplig tomtmark gratis
ställdes till förfogande. Därutöver borde kommunen svara för en kontant insats
av minst 5 procent av fastighetsvärdet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
94
Yttranden.
över det avgivna förslaget hava yttranden infordrats från statskontoret,
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs- och Bohus,
Skaraborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands
och Västerbottens län, statens inspektör för fattigvård och barnavård samt
befolkningskommissionen. Länsstyrelserna hava tillika anbefallts att bereda
de kommuner inom länet, vilkas hörande kunde vara av särskilt intresse, tillfälle
att yttra sig över förslaget.
Tillfälle att inkomma med yttrande har lämnats fullmäktige i riksgäldskontoret,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet
samt svenska landskommunernas förbund.
I princip tillstyrkande yttranden hava avgivits av pensionsstyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs- och
Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands
län samt fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund.
Statskontoret har lämnat förslagets principer utan erinran.
Avstyrkande yttranden under motivering att ny utredning vore behövlig
hava avgivits av socialstyrelsen, befolkningskommissionen, svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Stockholms län. Länsstyrelsen i Västerbottens län har likaledes avstyrkt förslaget.
Krån olika håll hava emellertid erinringar mot förslagets utformning i
skilda hänseenden framställts. Jag torde härutinnan få hänvisa till handlingarna
i ärendet.
Departementschefen.
Behovet av samhälleliga åtgärder för att tillhandahålla åt åldringar —- främst
folkpensionärer — och änkor ändamålsenliga bostäder till överkomlig hyra
synes mig till fullo styrkt och har jämväl vitsordats vid den verkställda utredningen.
Jag håller det också för synnerligen angeläget, att stat och kommuner
samverka för att tillgodose sagda behov. Det föreliggande förslaget har
emellertid vid den ingående prövning, som ägnats frågan i socialdepartementet,
icke funnits vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för erforderliga
åtgärder på området. Vid sådant förhållande har jag sett mig nödsakad
att förorda, att ärendet blir föremål för fortsatt beredning, därvid de vid
remissbehandlingen av byggnadslånebyråns promemoria framkomna synpunkterna
böra tillgodogöras samt särskild vikt fästas vid strävandet att hyresnivån
bör nedbringas till belopp, som kunna rymmas inom folkpensionärernas
budget. Av vad jag anfört framgår, att jag icke är beredd föreslå, att framställning
göres till innevarande års riksdag angående anslag till bidrag till anordnande
av hem för åldringar och änkor samt till lånefonden för anordnande
av hem för åldringar och änkor, för vilka båda ändamål, såsom jag
nyss erinrat, medel beräknats å riksstatens femte huvudtitel, respektive kapitalbudgeten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
95
Hemställan.
Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört, hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna ej mindre de grunder för utlämnande av lån och
bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt
mindre bemedlade, barnrika familjer, som av mig i det föregående
förordats, än även de av mig förordade ändrade grunderna
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer i hyreshus;
dels medgiva, att Lånefonden för bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer må disponeras jämväl för
beredande av bostäder i egnahem åt sådana familjer;
dels godkänna de av mig förordade ändrade grunderna för
såväl bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
som ock låneverksamheten ur Lånefonden för främjande av
bostadsbyggande å landsbygden;
dels ock för budgetåret 1938/1939 anvisa
a) under femte huvudtiteln
1) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
bamrika familjer ett förslagsanslag av 1,500,000
kronor;
2) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor;
b) å kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder,
1) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på
landsbygden ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;
2) till Lånefonden för lantarbetarbostäder ett reservationsanslag
av 500,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Nils-Sture Lindqvist.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Bilaga A.
Utkast
till
Kungörelse
om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem
åt mindre bemedlade, barnrika familjer.
Härigenom förordnas som följer:
Allmänna bestämmelser.
1 §•
För att åt mindre bemedlade, barnrika familjer bereda billiga bostäder i
egnahem å mark, som innehaves med äganderätt eller tomträtt må, under de
villkor här nedan stadgas, beviljas lån av statsmedel (bostadsanskaffningslån)
samt medgivas eftergifter å de för lånen fastställda ränte- och annuitetsbeloppen
(familjebidrag).
2 §•
Bostadsanskaffningslån lämnas under förmedling av vederbörande kommun.
Låneverksamhet må förekomma allenast i kommun, som åtagit sig att i enlighet
med föreskrifterna i denna kungörelse utan kostnad för statsverket eller
låntagare omhänderhava förmedlingen.
Organ för kommuns förmedling av lån och bidrag (förmedlingsorgan) är,
där kommun ej annorlunda beslutar, i stad drätselkammaren och på landet
kommunalnämnden.
Hurusom i vissa fall bostadsanskaffningslån må förmedlas av enskilt företag
stadgas i 32 §.
3 §•
Bostadsanskaffningslån och familjebidrag beviljas i den ordning nedan
stadgas av statens byggnadslånebyrå.
Byggnadslånebyrån må för genomförandet av sina uppgifter enligt denna
kungörelse anlita hushållningssällskapens egnahemsnämnder i den omfattning,
byrån finner nödigt.
Bostadsanskaffningslån.
4 §''
Bostadsanskaffningslån beviljas för nybyggnad eller förbättring av bostadshus
och utgår, där icke annat följer av vad i 29 § sägs, med högst nittio procent
av det belopp, vartill kostnaderna för byggnadsföretaget, anskaffning
av tomtmark inbegripen, eller för förbättringsarbetet enligt byggnadslånebyråns
prövning kunna beräknas uppgå.
Kan återstående del av kostnaderna icke täckas genom insats av låntagarens
egen eller annan kostnadsfri arbetskraft och ej heller genom tillskott av kapi
-
97
Kungl. Majus proposition nr 190.
tal från låntagaren eller annan, må lån icke beviljas, där ej kommunen åtager
sig att tillhandahålla låntagaren det erforderliga beloppet utan rätt för kommunen
att därå åtnjuta ränta och amortering i vidare mån än byggnadslånebyrån
prövar skäligt.
5 §■
Som säkerhet för bostadsanskaffningslån skall, då det gäller nybyggnad,
lämnas första inteckning i fastigheten eller i tomträtten, dock att beträffande
fastighet sådana inteckningar, som avse annat än fordran och icke hava avsevärd
betydelse för fastighetens värde såsom säkerhet, må kunna få kvarsta
med bättre förmånsrätt än som tillkommer inteckning, vilken lämnas som
säkerhet för lånet. Där särskilda skäl därtill äro, må ock beträffande fastighet
inteckning för fordran kvarstå med bättre förmånsrätt än som tillkommer
inteckning, vilken lämnas som säkerhet för länet, dock allenast där sistnämnda
inteckning ligger inom det värde, vilket enligt byggnadslånebyråns
prövning beräknas kunna efter byggnadsföretagets slutförande åsättas fastigheten
med vad därtill lagligen hör.
Är fråga om förbättring av äldre bostadshus, skall som säkerhet för lånet
lämnas inteckning i fastigheten eller tomträtten, liggande inom det värde,
vilket enligt byggnadslånebyråns prövning beräknas kunna efter förbättringen
åsättas fastigheten eller tomträtten med vad därtill lagligen hör.
6 §•
Bostadsanskaffningslån skall, där icke annat följer av vad i 30 § sägs, utgöra
till två niondelar en räntefri stående del, till likaledes två niondelar en stående
del, varå ränta utgår, och till återstoden en amorteringsdel.
Å lånets amorteringsdel skall amortering ske från den dag, byggnadslånebyrån
föreskriver, med en fast annuitet, som byrån fastställer. Annuiteten
skall i fråga örn lån för nybyggnad bestämmas så, att amorteringsdelen därmed
blir slutamorterad inom tjugu år. Beträffande äldre byggnad bestämmes
amorteringstiden med hänsyn till byggnadens ålder och tillstånd. I de fall,
som angivas i 9 § första stycket, kan amorteringsdelen tidigare uppsägas
till betalning.
Före utgången av den i andra stycket angivna amorteringstiden kan stående
del av lånet icke från statens sida uppsägas, där ej sådant förhållande,
varom i 9 § första stycket sägs mellankommer. Sedan sagda amorteringstid
utgått, må den stående del av lånet, varå ränta löper, uppsägas till
betalning, därvid låntagaren åtnjuter en uppsägningstid av sex månader.
I varje fall skall sistnämnda del av lånet vara gulden inom tio år från
det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.
Å lånet äger låntagaren rätt att verkställa inbetalningar utöver vad ovan
sagts.
Då av lånet i behörig ordning inbetalts allt utom den räntefria stående
delen samt den eldigt andra stycket bestämda amorteringstiden utgått, må
byggnadslånebyrån, där icke särskdda omständigheter till annat föianleda,
förklara lånet vara att anse såsom till fullo infriat.
Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 190.
629 88 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
7 §•
Bostadsanskaffningslån med undantag av den räntefria stående delen skall
förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna fastställes
av Kungl. Maj:t lägst till medelräntan för statens upplåning mot obligationer
under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med
tillägg av en fjärdedels procent.
8§-
1. Bostadsanskaffningslån må icke beviljas med mindre vederbörande
kommun åtager sig att gentemot staten ansvara dels för hela den förlust, som
kan uppkomma å lånet i följd av att egnahemmet genom vanvård sjunker i
värde eller att låntagaren under tid, för vilken familjebidrag utgår, underlåter
att erlägga föreskrivet ränte- eller annuitetsbelopp, dels ock för en
fjärdedel av den förlust, som i följd av sådan underlåtenhet efter nyss angivna
tid kan uppkomma å lånet.
2. Beträffande stad, köping, som utgör särskild kommun, eller kommun,
vari ingår municipalsamhälle eller annan tätare befolkad ort, skall, där byggnadslånebyrån
så beslutar, i stället för vad som föreskrives ovan under 1.
gälla, att bostadsanskaffningslån för bostad inom kommunen eller viss del
av densamma icke må beviljas med mindre kommunen åtager sig att dels
gentemot staten ansvara för hela den förlust, som kan uppkomma å lånet i
följd av att egnahemmet genom vanvård sjunker i värde eller att låntagaren
underlåter erlägga föreskrivet ränte- eller annuitetsbelopp, dels ock ställa
tomtmark eller däremot svarande kapitalbelopp till förfogande.
3. Genom vanvård uppkommen förlust, som ovan under 1. eller 2. sägs,
skall uppskattas genom besiktning och värdering av egnahemmet. Över sådan
uppskattning må klagan icke föras.
9 §•
Vid beviljande av bostadsanskaffningslån skall det förbehåll göras, att
såväl de stående delarna som amorteringsdelen må av byggnadslånebyrån
kunna uppsägas till omedelbar betalning i följande fall:
a) örn låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett lånets beviljande;
b) örn låntagaren ej fullgör vad byggnadslånebyrån vid lånets beviljande
föreskrivit i fråga örn nybyggnaden eller förbättringen;
c) örn låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskrivet ränte- eller
annuitetsbelopp;
d) örn låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för byggnaden
eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;
e) örn egnahemmet vanvårdas;
f) örn låntagaren utan byggnadslånebyråns medgivande under längre tid
uthyr del av bostaden till annan än familjemedlem;
g) örn egnahemmet i dess helhet eller del därav utan byggnadslånebyråns
medgivande genom köp eller annat fång från låntagaren övergår till annan
än dennes make eller bröstarvinge; eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
99
h) örn låntagaren avflyttar från egnahemmet under sådana omständigheter,
att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke vidare ämnar bebo
detsamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren, med
hänsyn till det med lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen icke längre bör
få tillgodonjuta lånet.
I enlighet med förbehåll, varom i första stycket sägs, må byggnadslånebyrån,
där denna finner sådant av särskilda förhållanden påkallat, återkräva
ej blott vad av lånet återstår oguldet utan även de ränte- och annuitetsbelopp
vilka jämlikt 12 § gottskrivits såsom familjebidrag.
Beslut som i denna paragraf avses skall meddelas statskontoret.
Familjer och bostäder.
10 §.
Såsom barnrik anses i denna kungörelse familj bestående av, förutom en
eller flera vuxna personer, tre eller flera minderåriga, helt eller delvis försörjda
barn.
Till barn räknas även adoptivbarn, så ock, efter prövning av förmedlingsorganet,
fosterbarn, som på grund av släktskapsförhållande eller av liknande
anledning försörjes utan ersättning. Såsom minderårigt anses barn, som ej
fyllt 16 år; dock må jämväl äldre barn, som erhåller fortsatt utbildning eller
eljest mera stadigvarande är utan arbetsförtjänst, efter prövning av förmedlingsorganet
kunna medräknas.
Vid bedömande av frågan, huruvida familj är att anse som mindre bemedlad,
skall hänsyn främst tagas till familjens sammansättning och samlade inkomst.
11 §•
Byggnad, som må komma till användning för bostadsförsörjning enligt
denna kungörelse, skall utgöras av enfamiljshus av lämplig typ för det avsedda
ändamålet, innehållande minst två rum och kök. Bostaden skall, där
så kan ordnas inom rimlig kostnad, vara försedd med vattenledning och
central uppvärmningsanordning, varjämte bostaden även i övrigt bör utrustas
så, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas.
Familjebidrag.
12 §.
Familjebidrag skola tillgodokomma sådan familjer, som avses i 10 §, i
form av avdrag å de årliga ränte- och annuitetsbeloppen. Bidragen, vilka
sålunda högst kunna uppgå till nämnda belopp och vilka, i enlighet med
stadgandet i 9 § andra stycket, under särskilda förhållanden kunna återkrävas,
bestämmas av byggnadslånebyrån på sätt nedan angives.
För varje fastighet skall beräknas en normal årlig bostadskostnad. Därvid
skola medräknas dels utgifterna för räntor och amortering, dock ej å låntagarens
egen insats, dels ock övriga omkostnader, såsom för underhåll och
uppvärmning.
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Familjebidraget skall bestämmas till ett procentuellt belopp av normalkostnaden,
nämligen
30 procent för familj med 3 barn,
40 » » » » 4 »
50 » » » » 5 »
60 » » » » 6 eller 7 barn samt
70 » » » » 8 eller flera barn.
13 §.
Vid ökning av familjs barnantal skall därav föranledd böjning av familjebidraget
inträda med den närmast därefter förfallande inbetalningen. Vid
minskning av barnantalet skall sänkningen av familjebidraget inträda från
och med ingången av påföljande år.
14 §.
Har familjs barnantal minskats så, att den icke längre är att anse såsom
barnrik familj enligt 10 §, eller har familjs ekonomi varaktigt förbättrats så
avsevärt, att den icke längre kan anses såsom mindre bemedlad, skall familjebidraget
upphöra från och med ingången av påföljande år.
.Har enligt 9 § lån uppsagts till betalning, må familjebidrag icke vidare
tillgodonjutas.
Förfarandet i ärenden angående lån och bidrag m. m.
15 §.
Ansökan örn bostadsanskaffningslån och familjebidrag skall, ställd till
byggnadslånebyrån, ingivas till förmedlingsorganet, som har att till byggnadslånebyrån
översända ansökningshandlingarna jämte utredning och yttrande
i de hänseenden, som angivas i 17 §.
16 §.
1. Ansökan som i 15 § sägs skall, då fråga är örn nybyggnad, innehålla:
a) uppgift örn det belopp, som sökes i bostadsanskaffningslån;
b) plan för byggnadsföretagets finansiering med särskilt angivande av
sökandens ekonomiska ställning, byggnadskostnaderna och övriga omständigheter,
som kunna vara av betydelse vid bedömande av finansieringen;
c) uppgift örn beräknad tid för byggnadsföretagets påbörjande och slutförande;
d)
uppgift om värdet å tomtmarken eller, därest denna innehaves allenast
med tomträtt, å tomträtten med vad därtill lagligen hör ävensom i sistnämnda
fall örn tomtavgiften och upplåtelsevillkoren i övrigt; samt
e) uppgifter till ledning för beräkning av bostadskostnad enligt 12 §.
2. Är fråga örn förbättring av äldre bostadshus, skall ansökan innehålla
uppgifter i de hänseenden, som under 1. a), d) och e) sägs, jämte uppgift örn
värdet å bostadshuset och om den inteckningssäkerhet, som beräknas kunna
101
Kungl. Majlis proposion nr 190.
ställas för lånet, samt plan för förbättringsarbetets finansiering med särskilt
angivande av sökandens ekonomiska ställning, kostnaderna för byggnadens
förbättring och övriga omständigheter, som kunna vara av betydelse vid
bedömande av finansieringen, ävensom uppgift örn beräknad tid för förbättringsarbetets
påbörjande och slutförande.
3. Vid ansökan, som gäller nybyggnad, skola fogas byggnadsritning och
byggnadsbeskrivning samt kostnadsberäkning (i förekommande fall entreprenadkontrakt).
Är fråga örn förbättring av äldre bostadshus, skola vid ansökan
fogas fullständiga ritningar över byggnaden, utvisande avsedda förbättringar
å denna, jämte kostnadsberäkningar.
4. Formulär till ansökningar fastställas av byggnadslånebyrån.
17 §.
1. Vid ansökan som i 15 § sägs skall av förmedlingsorganet fogas utredning
örn:
a) behovet av förbättrade bostadsförhållanden å orten; samt
b) de åtgärder, som vidtagits eller äro avsedda att vidtagas för bostadsförhållandenas
förbättring å orten.
2. Gäller ansökan nybyggnad, skall vid densamma av förmedlingsorganet
fogas yttrande med angivande av:
a) lämpligheten av byggnadsföretaget och behovet av statsunderstöd till
detsamma;
b) möjligheten av att genomföra uppgjord plan för byggnadsföretagets
finansiering;
c) huruvida byggnadsritning, byggnadsbeskrivning och kostnadsberäkning
anses vara av beskaffenhet att kunna godkännas; samt
d) det värde, som anses böra åsättas byggnaden efter dennas fullbordande.
3. Är fråga örn förbättring av äldre bostadshus, skall förmedlingsorganet
vid ansökan foga yttrande i motsvarande avseenden, som under 2. sägs, samt
därvid tillika angiva byggnadens lämplighet för ombyggnad till det avsedda
ändamålet.
4. Biträder kommunen ansökan, skall vid denna av förmedlingsorganet
fogas förbindelse av kommunen i de avseenden, som angivas i 4 § andra
stycket och 8 § 1 eller 2 mom.
18 §.
I anledning av ansökan som i 15 § sägs har byggnadslånebyrån att, efter
granskning av handlingarna och inhämtande av de ytterligare upplysningar
som kunna vara erforderliga, meddela beslut i ärendet. Där lån och bidrag
beviljas, skall i beslutet angivas, till vilka belopp, på vilka villkor och under
vilka förutsättningar lånet och bidraget skola utgå.
Byggnadslånebyråns beslut skall i två exemplar tillställas förmedlingsorganet,
som har att skyndsamt överlämna det ena exemplaret till den lånesökande.
Beslutet skall därjämte tillställas statskontoret.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
19 §.
Finner byggnadslånebyrån, sedan lån beviljats, synnerliga skäl tala för
ändring i de bestämmelser, som meddelats i fråga om lånebeloppets storlek,
byggnadsföretagets eller förbättringsarbetets utförande eller övriga villkor
för lånet, äger byrån härom besluta; och skall beträffande sådant beslut vad
i 18 § andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.
20 §.
När lån beviljats, skall låntagaren utfärda förbindelse, däri angivas hans
åtagande att enligt den fastställda byggnadsplanen och inom föreskriven tid
utföra byggnadsföretaget ävensom övriga villkor. Formulär till förbindelse
fastställes av byggnadslånebyrån.
Sedan förbindelse som i första stycket sägs blivit utfärdad, må förmedlingsorganet,
utan hinder av vad i 5 § föreskrivits, såsom förskott å beviljat
lån utbetala större eller mindre del därav mot säkerhet, som förmedlingsorganet
prövar tillfredsställande.
Beviljat lån må efter ingången av det år, för vilket lånet beviljats, och sist
innan amorteringsskyldighet för detsamma inträder, av förmedlingsorganet
i mån av behov lyftas i statskontoret mot förbindelse av kommunen enligt
formulär, som statskontoret fastställer. Vid behovets beräkning skall hänsyn
tagas till å ena sidan det belopp, som kan förväntas bliva under skälig tid
framåt, i regel ett halvt år, utbetalt å beviljade lån, samt å andra sidan den
tillgång, som kommunen redan innehar av lyftade men ej utbetalda lånemedel.
21 §.
Sedan byggnadsföretag eller förbättringsarbete fullbordats, har låntagaren
att hos byggnadslånebyrån göra framställning örn företagets eller arbetets
godkännande. Sådan framställning skall ingivas till förmedlingsorganet, som
har att till byggnadslånebyrån insända framställningen med därtill hörande
handlingar ävensom eget yttrande i ärendet.
22 §.
Framställning som i 21 § sägs skall innehålla uppgift angående:
a) den tid, under vilken byggnadsföretaget eller förbättringsarbetet blivit
utfört; samt
b) den inteckningssäkerhet, som lämnas för lånet.
Vid framställningen skola av låntagaren fogas följande handligar rörande
fastigheten eller tomträtten:
a) äganderättsbevis eller bevis örn inskrivning av tomträtt;
b) bevis örn nöjaktig försäkring mot brandskada ävensom uppgift angående
brandförsäkringsvärdet; samt
c) gravationsbevis, vilket beträffande fastighet skall vara utfärdat så sent
efter senast beviljad lagfart, att förbindelse å ogulden köpeskilling ej kan
intecknas med bättre rätt än den inteckning, som lämnats för bostadsanskaffningslånet.
Formulär till framställning fastställes av byggnadslånebyrån.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
103
23 §.
Sedan framställning som i 21 § sägs inkommit till byggnadslånebyrån, bar
denna att låta verkställa besiktning och värdering av fastigheten eller tomträtten
med vad därtill lagligen hör samt därefter besluta i ärendet. Beslutet
skall i två exemplar tillställas förmedlingsorganet, som har att överlämna
det ena exemplaret till låntagaren.
Innan byggnadsföretag eller förbättringsarbete av byggnadslånebyrån
godkännes, skola låntagarens förbindelse samt de inteckningshandlingar,
som skola ligga till säkerhet för lånet, genom förmedlingsorganets försorg
insändas till byggnadslånebyrån.
I den mån utbetalning ej skett med tillämpning av 20 § andra stycket,
skall lånet, sedan företaget eller arbetet godkänts, utbetalas till låntagaren
av förmedlingsorganet.
24 §.
Ränte- och annuitetsbelopp, efter avdrag för medgivet familjebidrag, erläggas
till förmedlingsorganet halvårsvis eller, där för ett år icke skall erläggas
mer än 20 kronor, en gång örn året; och har förmedlingsorganet att bestämma
tiderna för betalningarna samt tillse, att dessa behörigen ske.
Räntor och annuiteter skola genom förmedlingsorganets försorg halvårsvis
insändas till statskontoret, vad angår förra kalenderhalvåret senast den
15 augusti samma år och vad angår senare kalenderhalvåret senast den 15
februari nästföljande år. Därvid skall bifogas specifikation rörande det insända
beloppet. Avskrift av specifikationen skall samtidigt översändas till
byggnadslånebyrån.
25 §.
Fullgöres ej föreskriven inbetalning till förmedlingsorganet i tid, skall å
beloppet gäldas dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna varda i särskild
ordning bestämda.
Förmedlingsorganet skall tillse, att sådan dröjsmålsränta, som i första
stycket avses, behörigen inbetalas, samt —- i den mån icke på grund av kommunens
ansvarighet för lånet till statskontoret inbetalts vad som brustit —
omedelbart insända nämnda ränta med specifikation till statskontoret. Avskrift
av specifikationen skall samtidigt översändas till byggnadslånebyrån.
26 §.
Det åligger förmedlingsorganet att under byggnadstiden ombesörja erforderlig
teknisk kontroll över byggnadsföretag eller förbättringsarbete.
Tillika har förmedlingsorganet att under tid, bostadsanskaffningslån åtnjutes,
öva tillsyn över egnahemmet samt att, då sådant förhållande yppats som i
9 § under a)—h) sägs, därom göra anmälan till byggnadslånebyrån.
Finnes sådan anmälan grundad, vare byggnadslånebyrån skyldig att, där i
anmälan så begäres, så snart ske kan uppsäga bostadsanskaffningslånet till
omedelbar betalning samt ur egnahemmet söka betalning för vad å lånet återstår
oguldet.
104
Kungl. Majlis proposition nr 190.
27 §.
Det ankommer å byggnadslånebyrån att på betryggande sätt förvara säkerheter,
som lämnats för bostadsanskaffningslån, samt att i övrigt vidtaga de
åtgärder, som äro erforderliga för säkerställande av statens fordran i anledning
av utlämnade lån. I avseende å berörda åtgärder har förmedlingsorganet
att utan kostnad för statsverket lämna den medverkan byggnadslånebyrån
påfordrar.
28 §.
Besiktning och värdering, varom i 8 § 3 mom. eller i 23 § förmäles, skola
verkställas av förrättningsmän, som för dylikt ändamål utses av byggnadslånebyrån.
Vid värderingsförrättning skola särskilda värden åsättas byggnaden
och tomtmarken.
Vart femte år, räknat från den dag, då bostadsanskaffningslån börjar löpa
såsom amorteringslån, till dess lånet är till fullo guldet, skola av byggnadslånebyrån
utsedda förrättningsmän besiktiga egnahemmet till övervakande av
att vanvård av detsamma icke äger rum.
För förrättningsmännen skall gälla instruktion, som fastställes av byggnadslånebyrån.
I instruktionen skola särskilt angivas de grunder, enligt vilka
värdering skall ske. Angående varje förrättning skall upprättas instrument
enligt formulär, som fastställes av byggnadslånebyrån.
Kostnad för förrättning, som i denna paragraf avses, skall bestridas av
kommunen.
Särskilda bestämmelser, där kommun ställer tomtmark eller däremot
svarande kapitalbelopp till förfogande.
29 §.
Vid den uppskattning av kostnaderna för byggnadsföretag, varom i 4 §
första stycket sägs, skall, där kommun ställer tomtmark eller däremot svarande
kapitalbelopp till förfogande, värdet härav icke medräknas.
30 §.
I fall, då kommun ställer tomtmark eller däremot svarande kapitalbelopp
till förfogande, skall bostadsanskaffningslån utgöra till en tredjedel en stående
del, varå utgår ränta, och till återstoden en amorteringsdel, och skall vad i
6 och 7 §§ för sådana delar av lån är stadgat äga motsvarande tillämpning.
31 §.
1. Kommun, som ställer tomtmark till förfogande med äganderätt, erhåller
en däremot svarande fordran, vars storlek bestämmes av byggnadslånebyrån.
Byrån har ock, där kommun vill ställa ett mot tomtmarken svarande kapitalbelopp
till förfogande, att bestämma detta belopp; och erhåller kommunen,
sedan den utbetalat beloppet, en däremot svarande fordran.
Såsom säkerhet för fordran, som i första stycket sägs, skall lämnas inteckning
i fastigheten, liggande närmast efter den som säkerhet för bostadsanskaffningslånet
lämnade inteckningen.
105
Kungl. Majus proposition nr 190.
Under tid, för vilken familjebidrag utgår, skall kommuns fordran, som i
första stycket sägs, vara räntefri. För tid därefter skall fordringen löpa med
ränta efter den för bostadsanskaffningslånet fastställda räntefoten.
2. Ställer kommun tomtmark till förfogande med tomträtt, skall avgälden
för tomträtten bestämmas av byggnadslånebyrån; dock att avgälden icke skall
utgå under tid, för vilken familjebidrag utgår.
Förmedling av lån och bidrag genom enskilda företag.
32 §.
Bostadsanskaffningslån och familjebidrag må, efter därom av Kungl. Majit
i varje särskilt fall lämnat medgivande, förmedlas jämväl av enskilt företag,
för vilket därvid i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse de bestämmelser,
vilka enligt vad ovan sagts gälla för sådan kommun, beträffande vilken
meddelats beslut enligt 8 § 2 morn., och dess förmedlingsorgan.
Tillämpningsföreskrifter.
33 §.
Byggnadslånebyrån äger meddela de föreskrifter, som må finnas erforderliga
för tillämpningen av bestämmelserna i denna kungörelse.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Bilaga B.
Statens byggnadslånebyrås förslag rörande hem
för åldringar och änkor.
Till Ko nungen.
Genom beslut den 18 september 1937 har Kungl. Majit anbefallt statens
byggnads lane byra att, gemensamt med byggnadsstyrelsen, verkställa utredning
och senast den 15 november 1937 till Kungl. Majit avgiva förslag rörande
statsunderstöd till kommuner och kommunala stiftelser för uppförande av boåldringar
och änkor. Vidare har genom remiss den 1 november
19o7 till byrån överlämnats en den 13 oktober 1937 dagtecknad framställning
tran stadskollegiet i Göteborg — angående statsbidrag för uppförande av
pensionshem — att tagas i övervägande vid utredningen.
, , fullgörande av Kungl. Majits uppdrag får byggnadslånebyrån, efter
anbefallt samråd med byggnadsstyrelsen, med återställande av remitterade
framställningen, anföra följande.
Vad till en början angår syftet med de åtgärder, som enligt utredningsuppdraget
ifrågasättas, lära delade meningar knappast råda därom, att detsamma
är högeligen behjärtansvärt. Det torde finnas starkt fog för uppfattningen,
att graden av ett samhälles omvårdnad av dess åldringar — liksom ock
örn änkor är en mätare pa samhällets allmänna och kulturella nivå.
. -Konstateras må vidare, att bostadsförsörjningen, särskilt för åldringarnas
vidkommande, utgör en central fråga i deras totala försörjningsproblem. Bostaden
utgör ju visserligen städse för mindre bemedlade en tung utgiftspost
i hushållsbudgeten men torde, relativt sett, vara speciellt tyngande för åldringar.
-För deras vidkommande kunna en hel del andra utgiftsposter _
kläder, föda m. m. — pressas samman lättare än för personer i yngre, arbetslo.
1- ålder, men så är icke i motsvarande grad fallet med bostadsutgiften, som
därför, relativt sett, upptager ett bredare utrymme i deras utgiftsstat.
Hjälpklientel. För bedömande av lämpligheten av olika bostadssociala
hjälpåtgarder, som i förevarande samanhang kunna tänkas ifrågakomma, inställer
sig till en början spörsmålet, vilka grupper inom samhället, som skulle
omfattas av dem. Härutinnan göres i utredningsuppdraget ingen annan begränsning,
än att åtgärderna skulle omfatta åldringar och änkor. Byrån föreställer
sig, att man i allt fall har att på något sätt göra begränsningar med
hänsyn till klientelets inkomstförhållanden.
Den snävaste begränsningen, som praktiskt sett kunde tagas under övervägande,
vore väl, att åtgärderna allenast skulle avse personer, som åtnjuta
fattigvård. Ehuruväl åtnjutande av åtminstone s. k. öppen fattigvård ej
synes böra diskvalificera en person från här ifrågasatt bostadshjälp, synes det
emellertid stridande mot allmänna grundsatser för bostadspolitiken och socialpolitiken
i allmänhet att uppdraga en så snäv gräns. Erinras må, att någon
liknande snäv gräns klart avböjts, i vad rör stödåtgärderna för barnrika
familjers bostadsförsörjning.
o Enligt sakens natur kunna personer, som omhändertagits av sluten fattigvård
- på^ ålderdomshem — ju icke ifrågakomma i förevarande sammanhang,
för så vitt icke beredandet åt dem av billig och eljest lämplig bostad
skulle sätta dem i tillfälle att göra sig oberoende av dylik — sluten —
fattigvård.
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 190,
Yad angår sluten fattigvård får byrån i detta sammanhang utan att närmare
ingå på principfrågan inskränka sig till att erinra örn den betydande
reformering av våra ålderdomshem som pågått särskilt under de två senaste
decennierna.
En annan,, något vidare begränsning, som kunde övervägas, vore att låta
klientelet, vad åldringar angår, omfatta dem, som inom den allmänna folkpensioneringen
åtnjuta tilläggspension. En sådan begränsning utestängde
emellertid en stor grupp små pensionstagare i allmän och enskild tjänst, vilka
kanske i lika mån som folkpensionärerna dragas med bekymmer för sin bostadsförsörjning.
Jämväl bör tågås i betraktande innehavare av egna, mindre
livräntor eller annat mindre, sparat kapital samt s. k. pauvres honteux, kvinnliga
och manliga, de senare ej att förglömma, eftersom de ej i samma grad
som motsvarande kvinnliga klientel synas hava kommit i åtanke från den enskilda
offervillighetens sida och ofta dragas med tyngande ekonomiska svårigheter.
Byrån föreslår därför, att man i förevarande hänseende stannar vid samma
begränsning, som gäller i fråga örn åtgärder till främjande av barnrika familjers
bostadsförsörjning, nämligen det allmänt hållna »mindre bemedlade».
Yad angår åldersgränsen för kategorin åldringar, synes det ligga nära till
hands att uppställa åldersstrecket 67 år. Emellertid synes en så fix gräns
ej behöva gälia obetingat. Erinras må sålunda exempelvis, att pensionsåldern
i allmän tjänst i regel inträder vid uppnådda 65 år och, vad vissa kvinnliga
befattningshavare angår, redan vid 60 år. Även vid allmän förslitenhet eller
klen hälsa kan åldrighetens följder göra sig märkbara redan tidigare än vid
67 levnadsår.
Byrån ifrågasätter därför, att åldersstrecket ifråga sättes vid 65 år eller,
örn särskilda skäl föreligga, vid lägre ålder, dock lägst 60 år.
Yad angår åldriga äkta makar — som ur humanitär synpunkt särskilt
förtjäna ihågkommas i ett dylikt sammanhang — synes den äldre av makarnas,
vanligen väl mannens, ålder böra vara utslagsgivande.
Vad angår änkor, torde det, som för deras vidkommande konstituerar bostads-
och allmänna försörjningsproblem, förtjänta av omvårdnad från det allmännas
sida, vanligen vara den omständigheten, att de ha att draga försorg
örn minderåriga barn. Emellertid må erinras, att änkor ofta belastas med
ytterligare ett speciellt handicap i sina försörjningsmöjligheter, så till vida
att de under äktenskapet icke ägnat sig åt förvärvsarbete och på den grund
sedermera efter mannens frånfälle och vid något mera framskriden ålder ha
svårare än unga att vinna inträde och fotfäste på arbetsmarknaden. Vid
sådant förhållande synas för änkors vidkommande ej behöva uppställas några
strikta förbehåll vare sig örn försörjningsplikt mot minderåriga barn eller
beträffande levnadsålder utan deras änkestånd i förening med att de ur inkomstsynpunkt
äro hänförliga till mindre bemedlade får vara avgörande. Frågan
om änkor med minderåriga barn avhandlas ytterligare längre fram.
Slutligen föreligga, så vitt kan bedömas, ej tillräckliga skäl att i förevarande
sammanhang göra åtskillnad mellan städer och andra tätare bebyggda
samhällen å ena sidan samt landsbygd å den andra. Likvisst må
dock medgivas, att behov av åtgärder från det allmännas sida för åldringarna
och iinkors bostadsförsörjning merendels icke på ren landsbygd torde göra
sig gällande med samma styrka som i större befolkningscentra.
Byrån har — med hänsyn jämväl tagen dels till sina begränsade arbetsuppgifter
och därefter anpassad knappa personalutrustning och dels till den mycket
korta utredningstiden — icke ansett det ankomma på byrån eller ens ha varit
möjligt att förebringa någon närmare utredning rörande storleken av och
levnadsförhållandena inom de befolkningsgrupper, vilka enligt här förslags
-
108
Kungl. Majus proposition nr 190.
vis uppdragna gränslinjer kunde tänkas komma att omfattas av de ifrågasatta
hjälpåtgärderna. Uppenbart är emellertid, att man i dylik stödverksamhet
under alla förhållanden bör framgå utan alltför stark forcering och
ställa åtgärderna på längre sikt. I allt fall torde de åtgärder, som kunna
tänkas träffade under loppet av budgetåret 1938/1939, näppeligen kunna
omfatta mer än en jämförelsevis ringa del av hela klientelet.
Man lärer — något som må särskilt starkt understrykas — böra utgå från,
att de åtgärder, som nu kunna ifrågakomma, få betraktas såsom ett försök,
där jämväl nya vägar framdeles efter vunnen erfarenhet kunna befinnas framkomliga
och lämpliga.
_ Ej heller har byggnadslånebyrån ansett det ankomma på byrån att ingå i
närmare principiella bedömanden av spörsmålet, huruvida och i vad mån de
11,1 ifrågasätta hjälpåtgärderna böra systematiskt inordnas i andra sociala
välfärdsanordningar för åldringars och änkors försörjning, enkannerligen
fattigvården och folkpensioneringen, samt huruvida och i vilken utsträckning
åtgärderna kunna komma att erbjuda klientelet tillägg till redan utgående
sådana eller andra förmåner samt slutligen påverka fördelningen av
hithörande bördor mellan stat och kommuner ävensom enskilda pensionsgivare
och andra.
Då det emellertid får förutsättas, att statliga stödåtgärder på området, örn
de skola nå verklig effekt, ej kunna stanna vid rent organisativa anordningar
utan måste bliva av beskaffenhet att föranleda utgifter för statsverket, ligger
det i öppen dag, att åtgärderna i vissa fall måste leda till ökade förmåner
för . klientelet utöver dem, som nu beredas genom folkpensionering eller
fattigvård, och i en del fall komme att innebära ett övertagande från statens
sida i viss utsträckning av kommunens bördor för sådan försörjning.
. Byggnadslånebyrån inskränker sig på anförda skäl, utan att upptaga dessa
vittutseende principfrågor till närmare bedömande, allenast till att konstatera
dessa fakta och till att söka anvisa ur bostadssocial synpunkt ändamålsenliga
former för en statlig stödverksamhet på området.
Självfallet är det härvid av vikt, att statens åtgärder ej försvaga utan
snarare stimulera kommunernas egna strävanden på området.
Jämväl har beaktats, att statliga åtgärder på området ej heller böra försvaga
vare sig arbetsgivares benägenhet att medverka till anställdas bostadsförsörjning
på deras ålderdom eller den enskilda offervilligheten, som hittills
kommit till uttryck i fråga om änkors och åldringars bostadsförsörjning.
För att tillgodose här berörda olika önskemål är det av synnerlig vikt, att
stödåtgärderna göras smidiga och anpassningsdugliga för skiftande olika förhållanden,
något som påkallas med hänsyn särskilt till hjälpbehovets omfattning
i orten och kommunernas växlande ekonomiska bärkraft men även
därtill, att klientelet inom ramen av mindre bemedlade likvisst kan komma
att rymma en ganska bred latitud av inkomsttagare.
Byrån har, i den mån tiden för uppdraget det medgivit, sökt informera
sig örn vissa hjälpåtgärder, som träffats på området från kommunalt eller
enskilt håll, bland annat i Stockholm och Göteborg samt i tvenne brukssamhällen
på landsbygden (Hällefors och Bofors). Utan att vara i tillfälle att härutinnan
lämna någon uttömmande redogörelse har byrån dock vid utformningen
av sitt förslag beaktat härvid gjorda rön i avsikt att förslaget må
kunna motsvara skäliga anspråk på smidig anpassningsduglighet.
Vissa hittillsvarande statliga stödåtgärder. Innan byrån går att pröva
frågan, huru eventuella åtgärder i förevarande fall lämpligen kunde utformas,
må i största korthet erinras om några principiella data beträffande den statliga
stödverksamheten på bostadsfrågans område under senare tid. Härvid
åsyftas dock endast åtgärder i städer och stadsliknande samhällen.
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
Att börja med har staten lämnat statsbidrag av engångsnatur utan ränteeller
återbetalningsskyldighet till främjande av bostadsbyggande. Så skedde
i den år 1917 inaugurerade statliga bostadspolitiken, som åsyftade att under
då rådande allmänna bostadsbrist stimulera till smålägenhetsproduktionen.
Byggnadskostnaderna voro högt uppdrivna men beräknades komma att falla;
det motsedda prisfallet ansågs komma att föranleda given kapitalförlust för
dem, som byggt under kristid. Statsbidraget avsåg att — helt eller delvis —
täcka sådan befarad nödtvungen kapitalavskrivning i framtiden. Verksamheten
fortsatte till år 1922.
Vidare har staten främjat bostadsproduktion genom lån. Gemensamt för all
hithörande långivning har varit att bereda byggnadsföretagaren tillgång till det
med större risk förbundna och därför svårare anskaffade högre liggande lånekapitalet.
En dylik långivning anordnades år 1920 genom inrättande av
statens bostadslånefond. Den åsyftade — liksom ovan berörda bidragsverksamhet
— att under då rådande bostadsbrist stimulera smålägenhetsproduktionen.
Verksamheten fullföljdes ett decennium.
Principiellt har liknande förfarande — ehuru med andra olika syften —
tillämpats i fråga örn 1933 års nybyggnadslån, 1935 års ombyggnadslån och
1937 års tertiärlån samt 1935 års bostadsanskaffningslån. Beträffande dessa
olika former av statlig långivning må närmast hänvisas till byråns den 2
november 1937 avgivna förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1938/1939.
Såväl ovan berörda statsbidrag som den statliga långivningen under olika
former ha avsett att bereda viss kapitaltillgång för produktion av bostäder,
vare sig det tillskjutna kapitalet skolat avskrivas eller förräntas och amorteras
såsom lån. I båda fallen har förutsatts kapitaltillflöde på öppna marknaden.
Framhållas må, att en bestämd åtskillnad gjorts mellan subvention
och lån. Sålunda har räntan för lån, örn än relativt låg i förhållande till
risken, i allt fall motsvarat självkostnadsräntan för statens upplåning eller
för andra tillgängliga statliga medel (rusdrycksmedelsfonden); i så måtto
hava lånen ej inneburit en förtäckt subvention.
Sedan år i935 lämnar staten — för mindre bemedlade barnrika familjers
bostadsförsörjning — förutom nämnda bostadsanskaffningslån löpande årliga
hyresbidrag, familjebidrag. Jämväl här må hänvisas till nämnda förslag
till anslagsäskanden.
Ett gemensamt drag för alla dessa tre olika former av statligt stöd på bostadsmarknaden,
nämligen 1) statsbidrag av engångsnatur utan ränte- eller
återbetalningsskyldighet, 2) lån mot ränta och amortering samt 3) löpande
hyresbidrag, har varit, att statens verksamhet bedrivits under nära samverkan
med vederbörande kommun, som städse haft och har att sölja för den lokala
organisationen och kontrollen samt i övrigt utgöra förmedlingsorgan gent
emot staten. Nämnas må dock, att dessa förmedlingsuppgifter vid utlåningen
ur statens bostadslånefond under verksamhetens senare skede kunde få ombesörjas
även av därtill auktoriserade enskilda låneförmedlare (kooperativa
sammanslutningar och egnahemsföreningar).
Vid långivningen ur statens bostadslånefond var kommnen — eller, i de
undantagsfall sådant medgavs, den enskilda låneförmedlaren — fullt betalningsskyldig
gent emot staten. När statlig bostadslångivning sedermera återupptogs
år 1933, ansågs det, att kravet på sådan kommunal borgen skulle
äventyra hela verksamheten. I stället har, till täckande av statens risk, beträffande
såväl nybyggnadslån som ombyggnadslån och tertiärlån träffats den
anordningen, vilken för övrigt tidigare såsom en supplerande anordning tilllämpats
redan vid utlåningen ur statens bostadslånefond genom enskilda
låneförmedlare, nämligen att annuiteten för lånen innefattat en särskild
kvot örn en procent för avsättning till en riskfond, vilken återgår till låntagaren,
i den mån den ej behöver anlitas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Majus proposition nr 190.
Med avseende å bostadsanskaffningslånen bär låneförmedlande komrnunen
(kung. 512/1935, 9 §) bland annat att »gent emot staten ansvara för
elen iorlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning». Avsättning
till riskfond förekommer ej beträffande sådana lån.
Stödverksamheten för barnrika familjer förutsätter till liela sin konstruktion
bland annat därför att familjebidragen utgå såsom viss efter barnantalet
fixerad kvot av hyran — viss kontroll av hyrorna, vilket sker så, att
statsorganet på förslag av det kommunala förmedlingsorganet, prövar och
fastställer s. k. standardhyror (18 och följ. §§ kung. 512/1935).
Författningen ifråga medgiver, att familjebidrag kan utgå — utan samm
an koppling av bostadsanskaffningslån — för godkända lägenheter i redan
befintliga hus.
Rörande kommunernas prestanda vid långivningen för barnrika familjer
må framhållas, att kommunen dels skall ställa tomtmark gratis till förfogande
och dels, örn så erfordras, finansiera toppkapitalet (5 procent av byggnadskostnaden)
utan rätt till ränta och amortering i vidare mån, än statsorganet
medgiver.
Ekonomiska bärare av hithörande verksamhet äro — förutom kommunerna
själva - av statsorganet prövade och erkända allmännyttiga bostadsföretag.
Kungörelsen ifråga (nr 512/1935) innehåller en hel del bestämmelser av
bostadssocial natur, som direkt taga sikte på att verksamheten avser barnrika
familjer.
Slutligen ma nämnas, att samtliga här i korthet berörda statliga stödåtgärder
åsyfta städer och tätare bebyggda samhällen men ej rena landsbygden.
Förslag till stödåtgärder.
Ett av de centrala problemen utgör frågan örn lägenhetsanskaffningen och
särskilt huruvida den bör ske företrädesvis genom nyproduktion eller genom
inköp av befintliga bostadshus.
Da man inom byrån haft att överväga detta viktiga jirincipspörsmål, ha
vid ärendets behandling framförts skäl för båda dessa alternativ.
Inom byrån har sålunda ä ena sidan framförts i huvudsak följande.
För en statlig stödverksamhet till främjande av bostadsförsörjning för
mindre bemedlade änkor och åldringar synas — såvitt gäller understödsformen
— tidigare träffade statliga anordningar endast i begränsad utsträckning
kunna tjäna som förebild. Närmast erbjuder sig jämförelsen med det direkt
bostadssocialt motiverade systemet för främjande av barnrika familjers bostadsförsörjning.
Detta system har utformats med hänsyn till behovet av
individuell anpassning av lägenhetens storlek till familjens storlek samt till
behovet av en arbetslättande och hygienen befordrande lägenhetsutrustning,
vilken är speciellt angelägen för stora familjer, där hustruns arbetsbörda
är tung och barnen i särskild grad utsatta för risker genom brister i den
hygieniska utrustningen. I fråga örn bostäder för åldringar, d. v. s. en- eller
tvåpersonshushåll, kunna lägenheter örn ett rum och kök eller kokvrå anses
i tillfredsställande grad tillgodose utrymmeskraven. Behovet av fullt »modern»
arbetsbesparande och sanitär lägenhetsutrustning kan icke anses vara av
samma angelägenhetsgrad som i fråga örn barnrika familjers bostäder. Bestämda
krav böra givetvis ställas i fråga om lägenheternas kvalitet, så att
statsbidrag icke _ under några omständigheter beviljas till anskaffning av
lägenheter, som icke äro av för ändamålet fullgod beskaffenhet. Man torde
i den ifrågasatta verksamheten böra lägga särskild vikt vid att hindra alla
tendenser till konservering av det äldre undermåliga bostadsbeståndet genom
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majds proposition nr 190.
lil
att åldringar inhysas i längenheter, som rätteligen borde utdömas eller saneras.
Men å andra sidan kan kravet på att lägenheten skall vara av »för ändamålet
fullgod beskaffenhet» väl anses tillgodosett även av flertalet lägenheter
inom den stora del av det existerande lägenhetsbeståndet, som kommit
till under de senare åren, och detta jämväl beträffande lägenheter, som icke
äro fullt modernt utrustade. De kvalitetskrav, som framför allt böra hävdas,
äro bland annat att bostaden skall vara försedd med värmeledning och av. c.,
där icke de tekniska förhållandena göra det senare omöjligt. Detta torde ofta
innebära en mycket avsevärd standardhöjning i förhållande till de ej sällan
undermåliga bostadsförhållanden, varunder ifrågavarande hushåll tidigare
levt.
Vid bedömande av ifrågavarande principspörsmål kommer i betraktande,
att den för mindre bemedlade vanligaste lägenhetstypen i största delen av
Sverige hittills varit ett rum och kök; vårt största bostadssociala önskemål
är att för familjer ernå en större lägenhetstyp, åtminstone örn två rum och
kök. Utvecklingen går otvivelaktigt i sådan riktning och den främjas härvid
av positiva strävanden från det allmännas sida, närmast i vad rör bostadsförsörjningen
för barnrika familjer. I den mån dessa det allmännas strävanden
leda till resultat samt utvecklingen eljest går i önskvärd riktning, kunde
man förvänta en minskad efterfrågan på lägenhetstypen ett rum och kök.
Ett realiserande av den höjning av utrymmesstandarden, som sålunda är
bostadspolitikens viktigaste mål, kräver självfallet en förskjutning av lägenhetsbeståndets
struktur mot större lägenhetstyper, vilket i första hand måste
förverkligas genom att den löpande nyproduktionen inriktas på dessa större
lägenhetstyper, alltså sådana lägenheter, som äro lämpliga som familjebostäder.
Det ligger i sakens natur, att örn en dylik omriktning av nyproduktionen
icke kommer till stånd i tillräcklig grad, resultatet blir, att utrymmesstandardens
höjning antingen icke kan förverkligas eller fördröjes.
Som en grundprincip för bostadspolitiken kan därför fastslås, att sådana
statliga åtgärder, som påverka nyproduktionen av bostäder, böra vara av den
karaktär, att de befordra byggandet av större lägenheter, familjebostäder,
men icke uppmuntra produktionen av de minsta lägenhetstyperna, Hamras
må i detta sammanhang, att vid behandlingen av ärendet angående anslag
till tertiärlån vid 1937 års riksdag statsutskottet (utlåtande nr 33) — låt vara
att uttalandet endast gällde nu nämnda lån — betonade angelägenheten att
framför allt åstadkomma rymliga bostäder till för mindre bemedlade överkomliga
hyrespriser.
Såsom bostäder åt ensamstående eller gifta åldringar och även för änkor
med ett å två minderåriga barn kunna emellertid dessa minsta lägenhetstyper
anses bostadssocialt nöjaktiga. Då det emellertid icke är ändamålsenligt,
att det allmänna i vissa bostadssociala strävanden främjar nyproduktionen
av en lägenhetstyp, som man eljest anser mindre önskvärd, bör för
bostadsförsörjningen till förmån för åldringar och änkor i första hand utnyttjas
det redan befintliga beståndet av goda smålägenheter.
I fråga örn metoden härför må först hävdas, att anordnande av hyresbidrag
av statsmedel till lägenheter i öppna marknaden överhuvud icke kan ifrågasättas.
Om man tillskapar en mera betalningskraftig efterfrågan på dylika
smålägenheter kan man knappast undgå att — all kontroll till trots ■—- påverka
den allmänna hyresnivån på smålägenheter i stigande riktning eller
förhindra en eljest eventuellt möjlig hyressänkning. Värdet av ett hyresbidrag
från det allmännas sida skulle då knappast komma de boende tillgodo.
Vidare vore en effektiv kontroll knappast möjlig.
Det förfarande, som kan komma ifråga, är att redan befintliga fastigheter
med lägenheter av lämplig typ inköpas och användas till förevarande ända
-
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
mål. Det må ånyo starkt understrykas, att bestämda standardkrav i fråga
örn lägenheternas skick böra upprätthållas; det synes lämpligt att föreskriva
att de lägenheter, som för ifrågavarande ändamål inköpas, skola granskas
och godkännas av hälsovårdsnämnd, som därvid har att använda bedömningsgrunder
i enlighet med av medicinalstyrelsen särskilt utfärdade råd och anvisningar.
På denna väg torde man kunna effektivt stäcka varje tendens till
en konservering av det bostadsbestånd, som borde försvinna.
Även inköp av hela fastigheter och deras användande för ifrågavarande
ändamål kan tänkas få vissa icke önskvärda verkningar på bostadsmarknadsläget
i form av ökad knapphet och stigande hyror på smålägenheter, örn icke
tjänliga förebyggande åtgärder vidtagas. Här möter samma problem som inom
den på hälsovårdsgrunder motiverade saneringsverksamheten, nämligen problemet
örn anskaffning av ersättningsbostäder till efter förefintlig hyresbetalningsförmåga
anpassad hyresnivå i stället för de billiga smålägenheter,
som utdömts eller disponerats för särskilt ändamål. I förbigående må erinras
örn möjligheten att öka utdömningsfrekvensen och snabbare sanera det
undermåliga bostadsbeståndet, som till betydande del bebos just av åldringar,
genom att dessa erbjudas goda, örn än icke alltid fullt moderna
lägenheter till överkomlig hyra. Men detta skärper ju ytterligare kravet på
åtgärder, som motverka förknappning av tillgången på billiga lägenheter.
Den rationella lösningen vore i princip att anskaffningen av bostäder för åldringar
i för ändamålet inköpta hus kombinerades med nybyggnad av större
lägenheter, som med utnyttjande av de statliga bostadsanskaffningslånen och
familjebidragen och på andra vägar kunna utbjudas till trångbodda familjer
till för dem överkomlig hyra, varigenom även tillgången på billiga smålägenheter
ökas. Beviljandet av bidrag till anskaffning av bostäder för åldringar
genom inköp av befintliga fastigheter bör därför förknippas med villkoret,
att vederbörande kommun antingen kan ådagalägga att risk för brist på
billiga smålägenheter icke föreligger eller vidtager åtgärder för att möta sådan
brist genom nybyggnad av familjebostäder. Självfallet förutsättes härvid, att
dessa familjebostäder kunna till överkomlig hyra erbjudas familjer, som
tidigaje varit trångbodda.
I vissa fall, särskilt i fråga örn mindre orter med genomgående låg bostadsstandard,
kan det tänkas att det här skisserade förfarandet icke lämpligen
kan följas av den anledningen, att det icke finnes för ändamålet fullgoda
lägenheter i tillräcklig omfattning. I sådant fall bör uppenbarligen nybygnad
företagas. Möjligheten att erhålla statsbidrag även för nybyggnad
av bostäder för åldringar bör därför hållas öppen.
De här framförda principiella betänkligheterna mot stimulerandet av nyproduktion
av de minsta lägenhetstyperna skulle vika, örn det vore tekniskt
möjligt att giva nyuppförda bostadshus sådan planlösning, att enrumslägenheter
utan större kostnad kunde sammanslås till lämpliga familjebostäder
med minst två rum och kök, och örn sådan teknisk lösning ställdes som krav
vid nyproduktion.
Vid övervägandet av det nu behandlade principspörsmålet huruvida förord
bör givas för nyproduktion eller för förvärv av redan befintliga bostadshus,
har å den andra sidan inom byrån i huvudsak anförts följande.
Efter förebild av tidigare träffade statliga anordningar för bostadsförsörjning
bör ifrågavarande bostadsbehov i första hand täckas genom nyproduktion
av bostäder. Det kan nämligen befaras, att förvärv av befintliga bostadsfastigheter
skulle dels verka konserverande på ett bostadsbestånd, inrymmande
lägenheter om ett rum och kök, som eljest snart nog borde och
bomme att försvinna, dels föranleda prishöjning eller bevarandet av en alltför
hög hyresnivå eller motverka eljest måhända inträffande hyressänkning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
113
Även i sådana fall, där tillfälle skulle yppa sig att inköpa befintliga bostadshus
utan att dylika konsekvenser behövde befaras, skulle evakueringsfrågan
kunna vålla avsevärda praktiska olägenheter för de i lägenheterna förut
boende. Givet är emellertid, att man bör tillse, att man ej genom nyproduktion
främjar tillkomsten av ett lägenhetsbestånd, som inom skönjbar framtid
kan befinnas överflödigt eller eljest olämpligt.
Under beaktande av vad sålunda från skilda håll i detta principspörsmål
anförts, får byrån framhålla såsom sin mening, att något förord icke bör givas
vare sig för förvärv av befintliga bostadsfastigheter eller för nyproduktion
utan att dessa alternativ böra vara jämställda och valet dem emellan träffas
allteftersom omständigheterna i de enskilda fallen och förhållandena på olika
orter motivera det ena eller andra förfaringssättet.
Framhållas må dock, att verksamheten är att betrakta såsom ett försök;
erfarenheten lärer ganska snart komma att utvisa, huruvida båda vägarna äro
framkomliga och lämpliga och särskilt i vad mån praktiska svårigheter möta
vid förvärv av redan befintliga bostadshus. I avvaktan på erfarenhetsrön örn
de olika vägarnas praktiska lämplighet torde den förordade försöksverksamheten
ej få sådan omfattning, att den kan märkbart påverka den allmänna
bostadsutvecklingen. Vid sådant förhållande torde frågan närmast kunna bedömas
snarare ur aktuell lämplighetssynpunkt än ur synpunkten av ett allmänt
bostadspolitiskt program på lång sikt.
Vidare bör anmärkas, att det är högeligen önskvärt, att behövliga åtgärder
för barnrika familjers bostadsförsörjning icke eftersättas till förmån för bostadsbyggande
för åldringar. Här berörda önskemål synes vara av den vikt,
att det bör komma till uttryck i författning i ämnet.
Kommunal medverkan. Att kommunal medverkan påkallas i organisativt
hänseende vid den ifrågasatta statliga verksamheten liksom vid ali tidigare
verksamhet på bostadsområdet, lärer vara uppenbart. Byrån ifrågasätter,
huruvida icke pensionsnämnd och fattigvårdsstyrelse i mån av behov böra avgiva
yttrande i fråga örn valet av hyresgäster. Vidare synes det riktigt, att
vid granskningen av vederbörande räkenskaper och förvaltning deltager minst
en av kommunen utsedd revisor.
Vad åter angår frågan örn ekonomisk medverkan från kommunens sida,
synes sådan i regel böra fordras av minst samma omfattning som i fråga örn
motsvarande åtgärder för barnrika familjer. Uppenbart är nämligen, att åtgärderna
avse ett område, där i normala fall kommunen närmast är ansvarig.
I den mån staten träder hjälpande emellan, torde kommunens bördor lättas.
Såsom allmän regel synes böra uppställas kravet på att kommun deltager
i kostnaden för lägenhetsanskaffningen med lägst 15 procent. Med hänsyn
tagen till kommunens ekonomiska bärkraft och till graden av hjälpbehovet
hos klientelet torde statsorganet, efter förhandling med det kommunala förmedlingsorganet,
ha att fatta beslut rörande omfattningen av kommunens bidragsskyldighet
(eventuellt med högre minimiinsats) efter vad som prövas
skäligt. Uppenbart är att örn vid ett nybyggnadsföretag kommunen ställer
lämplig tomtmark gratis till förfogande värdet av en dylik prestation bör inräknas
i det kommunala bidragsbeloppet.
Statens medverkan. Såsom nämnts lärer statens medverkan ej kunna
stanna vid rent organisativa åtgärder utan böra innebära ekonomiskt stöd.
Sådant stöd synes böra utgå såsom lån och bidrag.
Vad först angår bidrag lärer man närmast lia att välja mellan endera av
de former, som hittills förekommit, nämligen engångsbidrag eller löpande
årliga bidrag.
Såväl vid inköp av bebyggd fastighet som vid uppförande av nytt bostadshus
är givetvis den erforderliga kapitalinvesteringen den mest trängande
Hillin)// lil! riksdagens protokoll Ullin. I nami. Nr 190. sju ss 8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
ekonomiska frågan, enkannerligen i råd rör åstadkommandet av det toppkapital,
som ej utan vidare låter sig anskaffa i låneväg. Erinras må, att särskilt
vid nyproduktion dylikt toppkapital betingar höga räntor, där byggherren
nödgas anlita kredit.
Med hänsyn härtill synes det, som om den mest ändamålsenliga och effektiva
-— samt för övrigt även den mest stimulerande — formen för statsbidrag
vöre sådan kapitalinsats av engångsnatur. En sådan skulle, bättre än löpande
bidrag, sätta in just på den ömma punkten och direkt bringa denna fråga till
en lösning och på samma gång genom kapitalavskrivningar kunna erbjuda
de boende hyreslättnader av i stort sett enahanda beskaffenhet som löpande
årliga hyresbidrag.
Rörande storleken av dylikt statligt engångsbidrag ifrågasätter byrån, att
detsamma i regel må högst motsvara värdet av kommunens insats samt högst
15 procent av fastighetsvärdet.
Beträffande hårt skattetyngda kommuner synas emellertid dessa båda
gränser kunna få överskridas, dock att statsbidraget i intet fall må överstiga
25 procent av fastighetsvärdet.
Tillika synes böra uppställas såsom allmän regel, att staten i intet fall
genom statsbidraget medverkar till större sammanlagd nedskrivning av fastighetsvärdet
än 40 procent. I den mån större nedskrivning enligt ovan förordade
regler skulle ifrågakomma, synes nämligen ett sådant förhållande
häntyda på att man åsyftar ett hjälpklientel, som rätteligen bör omhändertagas
på ålderdomshem.
Örn man bortser från undantagsregeln angående jämkning av statens insats
skulle fastighetsvärdet i allmänhet nedskrivas med ungefär 30 procent,
vilket medgåve en nedskrivning av hyrorna med ungefär samma kvot. Byrån
återkommer härtill nedan.
Statsbidraget bör av statsorganet kunna förklaras vara förfallet till återbetalning,
örn fastigheten avyttras eller användes för annat ändamål eller örn
ägaren eljest åsidosätter uppställda villkor. För sådant ändamål synes bidraget
böra säkerställas av inteckning med förmånsrätt närmast efter det
statslån, som nedan beröres.
Löpande familjebidrag. Yad angår änkor med minderåriga barn synas
dessa böra kunna påräkna ytterligare bidrag utöver den allmänna hyresminskning,
som genom här beröda hjälpåtgärder skulle kunna beredas dem. Byrån
föreslår, att i sådana fall får utgå jämväl löpande familjebidrag enligt samma
grunder som för barnrika familjer, dock att skalan vidgas till att omfatta
även ett och två barn med respektive 10 och 20 procents familjebidrag för år.
Medel till sådana familjebidrag synas böra utgå ur samma anslag, som anvisas
för ändamålet samt i övrigt huvudsakligen enligt bestämmelserna i kungörelsen
i ämnet (nr 512/1935).
För änkor med tre eller flera barn synes bostadsförsörjningen helst böra
ordnas i den ordning, som förutsättes beträffande barnrika familjer i allmänhet
(kung. 512/1935). Så bör i regel vara fallet i stora kommuner, där behov
lärer finnas av båda hjälpformerna. Såsom ovan framhållits böra icke åtgärderna
för änkor och åldringar få inkräkta på åtgärderna för barnrika
familjer.
I smärre kommuner åter, där behov och utrymme kanske ej föreligga för
båda hjälpformerna, synes bostadsförsörjningen för änkor med tre eller flera
barn kunna ske genom en kombination av bär föreslagna hjälpåtgärder och
av hjälpåtgärderna för barnrika familjer.
Änkor med barn skulle sålunda för sin bostadsförsörjning komma i åtnjutande
av förmåner i två olika vägar, nämligen i form av dels allmän avskrivning
å hyran och dels löpande familjebidrag. Den förra förmånen skulle
Kungl. Maj ds proposition nr 190.
115
enligt föreliggande förslag kunna motsvara inemot 40 procent av standardhyran.
Familjebidraget åter skulle — vid bifall till vad byrån i sina förslag
till anslagsäskanden för nästa budgetår förordat — kunna stiga till 70 procent
av samma hyror. Summan skulle alltså till och med kunna tänkas överstiga
hyran, något som givetvis bör förebyggas genom lämpligt förbehåll
angående jämkning nedåt av familjebidraget. Kvar stöde emellertid möjligheten,
enligt förslaget, att det allmännas hjälp skulle kunna motsvara hela
hyran.
En sådan möjlighet skulle dock kunna föreligga allenast i fall, där dels
stat och kommun tillskjutit maximum för kapitalavskrivning och dels antalet
minderåriga barn vore sex eller högre. Det skulle alltså röra sig örn en
i verkligheten säkert sällsynt kombination av ytterlighetsfall. Tillika kan
ifrågasättas, örn en mindre bemedlad änka med sex eller flera minderåriga
barn över huvud taget mäktar bidraga till sin och de sinas bostadsförsörjning
och örn ej det allmänna i allt fall måste träda hjälpande emellan med
minst ett belopp som motsvarar hyra för nöjaktig bostad.
Lån. Viel en nedskrivning av fastighetsvärdet, som här ifrågasättes och
som torde stanna vid ungefär 30 procent, skapas uppenbarligen ganska goda
förutsättningar att i övrigt finansiera fastigheterna på öppna marknaden.
Enligt byråns mening böra sådana möjligheter också utnyttjas. Emellertid
är det angeläget, att finansieringen i låneväg ordnas på fullt betryggande
sätt och att svävande, osäkra krediter ej behöva tillgripas. Under sådana
förhållanden synes det lämpligt, att staten öppnar möjlighet till lån med
förmånsrätt efter primär- och eventuell, välordnad sekundärkredit på öppna
marknaden.
Sådana lån synas ■— tillhopa med statsbidraget — få motsvara högst 35
procent av fastighetsvärdet och skola säkerställas av inteckning inom högst
80 procent av samma värde, vilket i sin tur skall vara prövat och godkänt av
statsorganet. Vidare ifrågasättes, örn icke statslånet bör begränsas att motsvara
högst 50 procent av den kredit, som under ordnade former och med
bättre förmånsrätt erhållits på öppna marknaden.
Där kommunen själv äger fastigheten och önskar anlita den statliga krediten,
lärer säkerheten vara betryggande. Där åter juridisk person är ägare,
föreligger uppenbart viss risk för staten. Byrån har övervägt frågan örn
krav på kommunal borgen för statslånet men förkastat denna tanke; ett
sådant krav skulle med säkerhet ingiva betänkligheter på kommunalt håll.
I stället förordas sådant åtagande från kommunens sida beträffande bristande
hyresbetalning, som gäller beträffande bostadsanskaffningslån för barnrika
familjer (9 § kung. 512/1935). Vid sådant förhållande synes avsättning till
riskfond ej böra föreskrivas.
I övrigt synas de i nämnda kungörelse lämnade föreskrifterna beträffande
bostadsanskaffningslån i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse jämväl
vid förevarande långivning.
Stiftelser m. fl. Vad angår frågan om vem som skall stå såsom ekonomisk
bärare av bostadsfastigheter för åldringar och änkor förutsätter byrån till en
början, att det skall vara kommunen obetaget att själv ikläda sig därmed förbundna
skyldigheter.
Vidare synas juridiska personer av allmännyttig karaktär —• bolag, föreningar
och stiftelser —• kunna ifrågakomma för ändamålet. Beträffande
sådana juridiska personer synes i tillämpliga delar böra gälla, vad i meranämnda
kungörelse nr 512/1935 stadgas om erkända allmännyttiga bostadsföretag.
Bostadsförsörjningen för åldringar har sedan länge rönt uppmärksamhet
från dels den filantropiska enskilda offervilligheten (donatorer m. fl.) och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
dels från ekonomiska företag, som velat trygga anställdas bostadsförsörjning
på ålderdomen. Det synes, såsom redan nämnts, angeläget, att man ej försvagar
sådan offervillighet eller sådana strävanden. I senare hänseendet förtjänar
kanske särskilt beaktas de för vårt land karakteristiska fall, där stora
bruk eller liknande företag äro förlagda till landsbygd och där de ofta äga
väsentlig betydelse för en kommuns ekonomiska liv.
Byrån förordar därför, att man medgiver, att de ekonomiska prestationer,
som enligt vad ovan anförts skola lämnas av kommun, må kunna, i samma omfattning
och ordning samt i samverkan med kommun, lämnas jämväl av enskild,
under förutsättning dock att kommunen åtager sig att dels svara för
den lokala organisationen och kontrollen och dels lämna den garanti vid försummad
hyresbetalning, som ovan berörts.
Hyressättningen. I fråga örn hyressättningen och kontrollen härav synas
böra tillämpas samma grundsatser, som gälla i fråga örn barnrika familjers
bostadsförsörjning, nämligen att standardhyror prövas och fastställas av statsorganet
och tjäna såsom utgångspunkt för beräknande av de faktiskt utgående,
lägre hyrorna. Därvid skall iakttagas att de faktiska hyrorna understiga
standardhyrorna med samma kvot, som statens och kommunens tillskott
tillhopa representera i förhållande till fastighetsvärdet. Örn nämda
tillskott sålunda motsvarar exempelvis 30 procent av fastighetsvärdet, böra
de faktiska hyrorna också understiga standardhyrorna med likaledes 30 procent,
eller något mindre; man har ju nämligen att vid hyressättningen taga
hänsyn ej blott till fastighetskapitalets förräntning utan även till löpande
kostnader för underhåll m. m.
Härvid synes dock — örn man bortser från lägenheter, som upplåtits åt
änkor med barn, för vilka löpande familjebidrag utgår — de faktiska hyrorna
för de individuella lägenheterna ej behöva sättas i direkt relation till standardhyrorna
för dessa utan en viss anpassning efter de boendes inkomstförhållanden
kunna medgivas, dock endast så att summan av de faktiska hyrorna
skall ställas i given relation till summan av standardhyrorna för hela fastigheten.
Örn sålunda summan av de faktiska hyrorna skall understiga summan
av standardhyrorna med exempelvis 30 procent, bör hinder ej möta, att en
hyresgäst i något bättre inkomstläge får vidkännas en hyra, som med allenast
25 procent understiger standardhyran för hans lägenhet, för så vitt nämligen
motsvarande större förmån exempelvis 35 procent hyresnedsättning för
annan likvärdig lägenhet, beredes annan hyresgäst i sämre inkomstläge. Såsom
redan antytts, påkallas emellertid, enligt konstruktionen, löpande hyressättning
för de individuella lägenheterna, där familjebidrag utgår för änkor
med barn.
Lägenheternas storlek. Yad angår lägenheternas storlek — och kvalitet •—- synas i fråga örn änkor med flera minderåriga barn än tre böra uppställas
samma villkor som eljest, där fråga är om bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer (kung. nr 512/1935), det vill bland annat säga, att
kravet på två rum och kök såsom minimistandard bör upprätthållas. Möjligen
i fall, där antalet minderåriga barn stannar vid tre och i allt fall, där
det är lägre, synes ett mindre bostadsutrymme vara nöjaktigt.
I andra fall synes man i regel böra stanna vid ett rum och kök. Där fråga
är örn ensamstående eller gifta åldringar synes även lägenhetstypen rum
med kokvrå kunna godtagas.
Större lägenheter än ett rum och kök synas — där ej fråga är örn änkor
med tre eller flera barn — endast böra medgivas i speciella fall. Särskilt
tänker byrån på sådana ej ovanliga fall, där vuxen dotter — eller annan
närstående — sammanbor med åldringar och har vårdnaden örn dem.
Inneboende av främmande personer bör ej få förekomma. Däremot synes
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
117
böra medgivas, att flera personer av samma kön sammanbo, jämväl örn de
ej äro förenade med familjeband, i vilket fall en efter de boendes antal avpassad
lägenhetstyp bör kunna medgivas.
I regel böra två rum och kök vara maximum. Där bebyggda fastigheter inköpas
eller där vid nybyggnad en ändamålsenlig planlösning så påkallar,
synes dock hinder ej böra möta, att byggnad, varom fråga är, till mindre
antal rymmer lägenheter upp till tre rum och kök.
Där lägenheter örn mer än ett rum icke till äventyrs påkallas för nöjaktig
bostadsförsörjning åt änkor med stor barnskara eller för flera sammanboende
vuxna, synas de böra uthyras mot fastställd standardhyra.
Lägenheternas kvalitet. Lägenheterna böra vara av fullt tjänlig beskaffenhet.
Härutinnan synas dock i allmänhet icke böra uppställas några bestämda
kvalifikationer — exempelvis jämförliga med dem, som gälla i fråga
örn barnrika familjer — utan en anpassning bör medgivas efter ortens nivå
för lämpliga bostäder i allmänhet.
Såsom inom byrån framhållits, böra lägenheterna helst vara försedda med
värmeledning eller annan jämförlig uppvärmningsanordning m. m. Kostnaden
för sådan uppvärmning bör ingå såsom en del av hyran, detta till förebyggande
av sådan överdriven individuell sparsamhet med bränsle, som
kunde äventyra lägenhetens lämplighet såsom bostad.
I sammanhanget må jämväl understrykas önskvärdheten att man söker
undvika dels större anhopning inom samma byggnadskomplex av ifrågavarande
klientel och dels anordningar, som läte bygnaderna på ett för de
boende kanske stötande sätt skilja sig från den övriga miljön.
Medelsbehovet. Vad slutligen angår medelsbehovet påkallas, vid bifall
till vad här ifrågasatts, särskilt anslag för beredande av statsbidrag utan
återbetalningsskyldighet. Medelsbehovet lärer kunna uppskattas till 500,000
kronor för budgetåret 1938/1939. Anslaget lärer böra utgå av skattemedel.
Medel till familjebidrag åt änkor med barn torde kunna utgå ur anslaget
till sådant bidrag för barnrika familjer. För ändamålet redan föreslagna anslag
för budgetåret 1938/1939, 1,450,000 kronor torde vid sådant förhållande
behöva höjas med förslagsvis 25,000 kronor att utgå av skattemedel.
Slutligen torde lån, såsom ovan ifrågasatts, böra utgå ur en för ändamålet
inrättad särskild lånefond, för vars bildande skulle påkallas för budgetåret
1938/1939 ett anslag, av reservationsanslags natur, till ett förslagsvis uppskattat
belopp av 500,000 kronor att utgå av lånemedel.
I detta ärendes slutliga handläggning ha från statens byggnadslånebyrås
sida deltagit, förutom undertecknade, byråns samtliga övriga ledamöter samt
vid anbefallda samrådet från byggnadsstyrelsens sida, generaldirektören Leo
och byggnadsrådet Hedqvist.
Undertecknad Bergström har med instämmande av ledamoten Karlén samt
av herrar Leo och Hedqvist avgivit särskilt yttrande, som utdrag ur byggnadslånebyråns
protokoll utvisar.
Underdånigst
Kurt Bergström
C.-R. Cramér.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
U t dr a g ur protokoll, hållet vid Statens
byggnadslånehyrås sammanträde den
20 november 1937.
Närvarande: Samtliga ledamöter samt herrar Leo oell Hedqvist.
Ordföranden anförde, med instämmande av ledamoten Karlén, att byggnadslånebyråns
utlåtande bort lia den lydelse, som framgår av bilagda skrivelse
(Bilaga A).
Herrar Leo och Hedqvist förklarade sig biträda ordförandens mening.
In fidem:
C.-R. Cramér
Justeras:
Kurt Bergström
Bil. A.
Till Konungen.
Genom beslut den 18 september 1937 har Kungl. Maj:t anbefallt statens
byggnadslånebyrå att, gemensamt med byggnadsstyrelsen, verkställa utredning
och senast den 15 november 1937 till Kungl. Maj :t avgiva förslag rörande
statsunderstöd till kommuner och kommunala stiftelser för uppförande av bostäder
åt åldringar och änkor. Vidare har genom remiss den 1 november
1937 till byrån överlämnats en den 13 oktober 1937 dagtecknad framställning
från stadskollegiet i Göteborg — angående statsbidrag för uppförande
av pensionshem — att tagas i övervägande vid utredningen.
Till fullgörande av Kungl. Maj:ts uppdrag får byggnadslånebyrån, efter
anbefallt samråd med byggnadsstyrelsen, med återställande av remitterade
framställningen, anföra följande.
Vad till en början angår syftet med de åtgärder, som enligt utredningsuppdraget
ifrågasättas, lära delade meningar knappast råda därom, att detsamma
är högeligen behjärtansvärt. Det torde finnas starkt fog för uppfattningen,
att graden av ett samhälles omvårdnad örn dess åldringar — liksom
ock örn änkor — är en mätare på samhällets allmänanda och kulturella nivå.
Konstateras må vidare, att bostadsförsörjningen, särskilt för åldringarnas
vidkommande, utgör en central fråga i deras totala försörjningsproblem. Bostaden
utgör ju visserligen städse för mindre bemedlade en tung utgiftspost
i hushållsbudgeten men torde, relativt sett, vara speciellt tyngande för åld
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
119
ringar. För deras vidkommande kunna en hel del andra utgiftsposter —•
kläder, föda m. m. — pressas samman lättare än för personer i yngre, arbetsför
ålder, men så är icke i motsvarande grad fallet med bostadsutgiften, som
därför, relativt sett, upptager ett bredare utrymme i deras utgiftsstat.
Hjälpklientel. För bedömande av lämpligheten av olika bostadssociala
hjälpåtgärder, som i förevarande sammanhang kunna tänkas ifrågakomma, inställer
sig till en början spörsmålet, vilka grupper inom samhället, som
skulle omfattas av dem. Härutinnan göres i utredningsuppdraget ingen
annan begränsning, än att åtgärderna skulle omfatta åldringar och änkor.
Byrån föreställer sig, att man i allt fall har att på något sätt göra begränsningar
med hänsyn till klientelets inkomstförhållanden.
Den snävaste begränsningen, som praktiskt sett kunde tagas under övervägande,
vore väl, att åtgärderna allenast skulle avse personer, som åtnjuta
fattigvård. Ehuruväl åtnjutande av åtminstone s. k. öppen fattigvård ej synes
böra diskvalificera en person från här ifrågasatt bostadshjälp, synes det emellertid
stridande mot allmänna grundsatser för bostadspolitiken och socialpolitiken
i allmänhet att uppdraga en så snäv gräns. Erinras må, att någon
liknande snäv gräns klart avböjts, i vad rör stödåtgärderna för barnrika
familjers bostadsförsörjning.
Enligt sakens natur kunna personer, som omhändertagits av sluten fattigvård
— på ålderdomshem — ju icke ifrågakomma i förevarande sammanhang,
för så vitt icke beredandet åt dem av billig och eljest lämplig bostad
skulle sätta dem i tillfälle att göra sig oberoende av dylik — sluten
fattigvård.
Vad angår sluten fattigvård får byrån i detta sammanhang utan att närmare
ingå på principfrågan inskränka sig till att erinra om den betydande
reformering av våra ålderdomshem, som pågått särskilt under de två senaste
decennierna.
En annan, något vidare begränsning, som kunde övervägas, vöre att låta
klientelet, vad åldringar angår, omfatta dem, som inom den allmänna folkpensioneringen
åtnjuta tilläggspension. En sådan begränsning utestängde
emellertid en stor grupp små pensionstagare i allmän och enskild tjänst,
vilka kanske i lika mån som folkpensionärerna dragas med bekymmer forsin
bostadsförsörjning. Jämväl bör tagas i betraktande innehavare av egna,
mindre livräntor eller annat mindre, sparat kapital samt s. k. pauvres honteux,
kvinnliga och manliga, de senare ej att förglömma, eftersom de ej i samma
grad som motsvarande kvinnliga klientel synas hava kommit i åtanke från
den enskilda offervillighetens sida och ofta dragas med tyngande ekonomiska
svårigheter.
Byrån föreslår därför, att man i förevarande hänseende stannar vid samma
begränsning, som gäller i fråga örn åtgärder till främjande av barnrika familjers
bostadsförsörjning, nämligen det allmänt hållna »mindre bemedlade»..
Vad angår åldersgränsen för kategorien åldringar, synes det ligga nära till
hands att "uppställa åldersstrecket 67 år. Emellertid synes en så fix gräns
ej behöva gälla obetingat. Erinras må sålunda exempelvis, att pensionsåldern
i allmän tjänst i regel inträder vid uppnådda 65 år och, vad vissa
kvinnliga befattningshavare angår, redan vid 60 år. Även vid allmän förslitenhet
eller klen hälsa kan åldrighetens följder göra sig märkbara
redan tidigare än vid 67 levnadsår.
Byrån ifrågasätter därför, att åldersstrecket ifråga sättes vid 65 ar eller,
örn särskilda skäl föreligga, vid lägre ålder, dock lägst 60 år.
Vad angår åldriga äkta makar — som ur humanitär synpunkt särskilt förtjäna
ihågkommas i ett dylikt sammanhang — synes den äldre av makarnas,
vanligen väl mannens, ålder böra vara utslagsgivande.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
A ad angår änkor, torde det, som för deras vidkommande konstituerar bostads-
och allmänna försörjningsproblem, förtjänta av omvårdnad från det
allmännas sida, vanligen vara den omständigheten, att de ha att draga försorg
örn minderåriga barn. Emellertid må erinras, att änkor ofta belastas med
ytterligare ett speciellt handicap i sina försörjningsmöjligheter, så till vida
att de under äktenskapet icke ägnat sig åt förvärvsarbete och på den grund
sedermera efter mannens frånfälle och vid något mera framskriden ålder ha
svarare än unga att vinna inträde och fotfäste på arbetsmarknaden. Vid
sådant förhållande synes för änkors vidkommande ej behöva uppställas några
strikta förbehåll vare sig örn försörjningsplikt mot minderåriga barn eller
beträffande levnadsålder utan deras änkestånd i förening med att de ur inkomstsynpunkt
äro hänförliga till mindre bemedlade få vara avgörande. Frågan
örn änkor med minderåriga barn avhandlas ytterligare längre fram.
Slutligen föreligga, så vitt kan bedömas, ej tillräckliga skäl att i förevarande
sammanhang göra åtskillnad mellan städer och andra tätare bebyggda
samhällen å ena sidan samt landsbygd å den andra. Likvisst må dock medgivas,
att behov av åtgärder från det allmännas sida för åldringars och änkors
bostadsförsörjning merendels icke på ren landsbygd torde göra sig gällande
med samma styrka som i större befolkningscentra.
Byrån har — med hänsyn jämväl tagen dels till sina begränsade övriga
arbetsuppgifter och därefter anpassade knappa personalutrustning och dels
till den mycket korta utredningstiden — icke ansett det ankomma på byrån
eber ens ha varit möjligt att förebringa någon närmare statistisk utredning
rörande storleken av de befolkningsgrupper, vilka enligt här förslagsvis uppdragna
gränslinjer kunde tänkas komma att omfattas av de ifrågasatta hjälpåtgärderna.
Uppenbart är emellertid, att man i dylik stödverksamhet under
alla förhållanden bör framgå utan alltför stark forcering och ställa åtgärderna
på längre sikt. I allt fall torde de åtgärder, som kunna tänkas träffade
under loppet av budgetåret 1938/1939, näppeligen kunna omfatta mer än en
jämförelsevis ringa del av hela klientelet.
Man lärer — något som må särskilt starkt understrykas — böra utgå från,
att de åtgärder, som nu kunna ifrågakomma, få betraktas såsom ett försök,
där jämväl nya vägar framdeles efter vunnen erfarenhet kunna befinnas framkomliga
och lämpliga.
Ej heller har. byggnadslånebyrån ansett det ankomma på byrån att ingå
i närmare principiella bedömanden av spörsmålet, huruvida och i vad månde
nu ifrågasatta hjälpåtgärderna böra systematiskt inordnas i andra sociala
välfärdsanordningar för åldringars och änkors försörjning, enkannerligen
fattigvården och folkpensioneringen, samt huruvida och i vilken utsträckning
åtgärderna kunna komma att erbjuda klientelet tillägg till redan utgående
sådana eller andra förmåner samt slutligen påverka fördelningen av
hithörande bördor mellan stat och kommuner ävensom enskilda pensionsgivare
och andra.
Då det emellertid får förutsättas, att statliga stödåtgärder på området,
örn de skola nå verklig effekt, ej kunna stanna vid rent organisativa anordningar
utan måste bliva av beskaffenhet att föranleda utgifter för statsverket,
ligger det i öppen dag, att åtgärderna i vissa fall måste leda till ökade förmåner
för klientelet utöver dem, som nu beredas genom folkpensionering
eller fattigvård, och i en del fall bomme att innebära ett övertagande från
statens sida i viss utsträckning av kommunens bördor för sådan försörjning.
Byggnadslånebyrån inskränker sig på anförda skäl, utan att upptaga dessa
vittutseende principfrågor till närmare bedömande, allenast till att konstatera
dessa fakta och till att söka anvisa ur bostadssocial sjmpunkt ändamålsenliga
former för en statlig stödverksamhet på området.
Kungl. May.ts proposition nr 190.
121
Självfallet är det härvid av vikt, att statens åtgärder ej försvaga utan
snarare stimulera kommunernas egna strävanden på området.
Jämväl har beaktats, att statliga åtgärder på området ej heller böra försvaga
vare sig arbetsgivares benägenhet att medverka till anställdas bostadsförsörjning
på deras ålderdom eller den enskilda offervilligheten, som hittills
kommit till uttryck i fråga örn änkors och åldringars bostadsförsörjning.
För att tillgodose här berörda olika önskemål är det av synnerlig vikt, att
stödåtgärderna göras smidiga och anpassningsdugliga för skiftande olika förhållanden,
något som påkallas med hänsyn särskilt till hjälpbehovets omfattning
i orten och kommunernas växlande ekonomiska bärkraft men även
därtill, att klientelet inom ramen av mindre bemedlade likvisst kan komma
att rymma en ganska bred latitud av inkomsttagare.
Byrån har, i den mån tiden för uppdraget det medgivit, sökt informera
sig örn vissa hjälpåtgärder, som träffats på området från kommunalt eller
enskilt håll, bland annat i Stockholm och Göteborg samt i tvenne brukssamhällen
på landsbygden (Hällefors och Bofors). Utan att vara i tillfälle att
härutinnan lämna någon uttömmande redogörelse har byrån dock vid utformningen
av sitt förslag beaktat härvid gjorda rön i avsikt att förslaget må
kunna motsvara skäliga anspråk på smidig anpassningsduglighet.
Vissa hittillsvarande statliga stödåtgärder. Innan byrån går att pröva
frågan, huru eventuella åtgärder i förevarande fall lämpligen kunde utformas,
må i största korthet erinras örn några principiella data beträffande den statliga
stödverksamheten på bostadsfrågans område under senare tid. Härvid
åsyftas dock endast åtgärder i städer och stadsliknande samhällen.
Att börja med har staten lämnat statsbidrag av engångsnatur utan ränteeller
återbetalningsskyldighet till främjande av bostadsbyggande. Så skedde
i den år 1917 inaugurerade statliga bostadspolitiken, som åsyftades att under
då rådande allmänna bostadsbrist stimulera till smålägenhetsproduktionen.
Byggnadskostnaderna voro högt uppdrivna men beräknades komma att falla;
det motsedda prisfallet ansågs komma att föranleda given kapitalförlust för
dem, som byggt under kristid. Statsbidraget avsåg att — helt eller delvis —
täcka sådan befarad nödtvungen kapitalavskrivning i framtiden. Verksamheten
fortsatte till år 1922.
Vidare har staten främjat bostadsproduktion genom lån. Gemensamt för
all hithörande långivning har varit att bereda byggnadsföretagaren tillgång
till det med större risk förbundna och därför svårare anskaffade högre liggande
lånekapitalet. En dylik långivning anordnades år 1920 genom inrättande av
statens bostadslånefond. Den åsyftade — liksom ovan berörda bidragsverksamhet
— att under då rådande bostadsbrist stimulera smålägenhetsproduktionen.
Verksamheten fullföljdes ett decennium.
Principiellt har liknande förfarande —• ehuru med andra, olika syften —
tillämpats i fråga örn 1933 års nybyggnadslån, 1935 års ombyggnadslån och
1937 års tertiärlån samt 1935 års bostadsanskaffningslån. Beträffande dessa
olika former av statlig långivningmå närmast hänvisas till byråns don 2
november 1937 avgivna förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1938/1939.
Såväl ovan berörda statsbidrag som den statliga långivningen under olika
former ha avsett att bereda viss kapitaltillgång för produktion av bostäder,
vare sig det tillskjutna kapitalet skolat avskrivas eller förräntas och amorteras
såsom lån. I båda fallen har förutsatts kapitaltillflöde på öppna marknaden.
Framhållas må, att en bestämd åtskillnad gjorts mellan subvention och
lån. Sålunda har räntan för lån, örn än relativt lag i förhållande till risken,
i allt fall motsvarat självkostnadsräntan för statens upplåning eller för andra
tillgängliga statliga medel (rusdrycksmedelsfonden); i sa matto hava lånen
ej inneburit en förtäckt subvention.
122
Kungl. Maj-.U proposition nr 190.
Sedan år 1935 lämnar staten — för mindre bemedlade barnrika familjers
bostadsförsörjning — förutom nämnda bostadsanskaffningslån löpande årliga
hyresbidrag, familjebidrag. Jämväl bär må hänvisas till nämnda förslag
till anslagsäskanden.
Ett gemensamt drag för alla dessa tre olika former av statligt stöd på bostadsmarknaden,
nämligen 1) statsbidrag av engångsnatur utan ränte- eller
återbetalningsskyldighet, 2) lån mot ränta och amortering samt 3) löpande
hyresbidrag, har varit, att statens verksamhet bedrivits under nära samverkan
med vederbörande homman, som städse haft och har att sörja för den
lokala organisationen och kontrollen samt i övrigt utgöra förmediingsorgan
gent emot staten. Nämnas må dock, att dessa förmedlingsuppgifter vid utlåningen
ur statens bostadslånefond under verksamhetens senare skede kunde
få ombesörjas även av därtill auktoriserade enskilda låneförmedlare (kooperativa
sammanslutningar och egnahemsföreningar).
Vid långivningen ur statens bostadslånefond var kommunen —- eller, i
de undantagsfall sådant medgavs, den enskilda låneförmedlaren — fullt betalningsskyldig
gent emot staten. När statlig bostadslångivning sedermera
återupptogs år 1933, ansågs det, att kravet på sådan kommunal borgen skulle
äventyra hela verksamheten. I stället har, till täckande av statens risk, beträffande
såväl nybyggnadslån som ombyggnadslån och tertiärlån träffats den
anordningen, vilken för övrigt tidigare såsom en supplerande anordning tilllämpats
redan vid utlåningen ur statens bostadslånefond genom enskilda låneförmedlare,
nämligen att annuiteten för lånen innefattat en särskild kvot örn en
procent för avsättning till en riskfond, vilken återgår till låntagaren, i den
mån den ej behöver anlitas.
Med avseende å bostadsanskaffningslånen har låneförmedlande kommunen
(kung. 512/1935, 9 §) bland annat att »gent emot staten ansvara för den förlust,
som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning». Avsättning till
riskfond förekommer ej beträffande sådana lån.
Stödverksamheten för barnrika familjer förutsätter till hela sin konstruktion
— bland annat därför att familjebidragen utgå såsom viss efter barnantalet
fixerad kvot av hyran — viss kontroll av hyrorna, vilket sker så, att
statsorganet på förslag av det kommunala förmedlingsorganet, prövar och
fastställer s. k. standardhyror (18 och följ. §§ kung. 512/1935).
Författningen ifråga medgiver, att familjebidrag kan utgå — utan sammankoppling
av bostadsanskaffningslån för nybyggnad -— för godkända lägenheter
i redan befintliga hus.
Rörande kommunernas prestanda vid långivningen för barnrika familjer
må framhållas, att kommunen dels skall ställa tomtmark gratis till förfogande
och dels, örn så erfordras, finansiera toppkapitalet (5 procent av byggnadskostnaden)
utan rätt till ränta och amortering i vidare mån, än statsorganet
medgiver.
Ekonomiska bärare av hithörande verksamhet äro av statsorganet prövade
och erkända allmännyttiga bostadsföretag.
Kungörelsen ifråga (nr 512/1935) innehåller en hel del bestämmelser av
bostadssocial natur, som direkt taga sikte på att verksamheten avser barnrika
familjer.
Slutligen må nämnas, att samtliga här i korthet berörda statliga stödåtgärder
åsyfta städer och tätare bebyggda samhällen men ej rena landsbygden.
Förslag till stödåtgärder.
För en statlig stödverksamhet till främjande av bostadsförsörjning för
mindre bemedlade änkor och åldringar synas tidigare träffade statliga an
-
123
Kungl. Majus proposition nr 190.
ordningar i åtskilliga hänseenden kunna tjäna såsom förebild. Närmast torde
härvid det direkt bostadssocialt inriktade systemet för främjande av barnrika
familjers bostadsförsörjning böra komma i betraktande, med ändring
givetvis i vad hithörande bestämmelser taga sikte just på barnrika familjer.
I ett avseende innebor förslaget emellertid en mera principiell avvikelse från
förebilden, nämligen i vad rör formen för statligt bidrag.
Kommunal medverkan. Att kommunal medverkan påkallas i organisativt
hänseende vid den ifrågasatta statliga verksamheten liksom vid all tidigare
verksamhet på bostadsområdet, lärer vara uppenbart. Byrån ifrågasätter,
huruvida icke pensionsnämnd och fattigvårdsstyrelse i mån av behov böra
avgiva yttrande i fråga örn valet av klientel. Vidare synes det riktigt att vid
granskning av vederbörande räkenskaper och förvaltning deltager minst en
av kommunen utsedd revisor.
Vad åter angår frågan örn ekonomisk medverkan från kommunens sida,
synes sådan i regel böra fordras av minst samma omfattning som i fråga örn
motsvarande åtgärder för barnrika familjer. Uppenbart är nämligen, att åtgärderna
avse ett område, där i normala fall kommunen närmast är ansvarig.
I den mån staten träder hjälpande emellan, torde kommunens bördor lättas.
Såsom allmän oeftergivlig regel synes böra uppställas kravet på, att kommunen
ansvarar för att lämplig tomtmark gratis ställes till förfogande. Flera
skäl tala för en sådan anordning. Att börja med är markfrågan — en i och
för sig givetvis mycket viktig angelägenhet — ett spörsmål, som i eminent
grad påkallar ett lokalt bedömande och där kommunen har de bästa förutsättningarna
att inom ramen av sin allmänna kommunal- och bostadspolitik
träda stödjande emellan. Vidare lärer markvärdet inom kommunerna åtminstone
i stora drag stå i lämplig relation till kommunernas ekonomiska
bärkraft; ju mindre denna bärkraft är, desto mindre tyngande torde också
denna ekonomiska prestation bliva för kommunen.
Där bebyggd fastighet inköpes, bör kommunen svara för att ett kontantbelopp,
motsvarande tomtvärdet, ställes till förfogande utan återbetalningsskvldighet.
Vidare förordar byrån, att kommunen i regel skall svara för ytterligare en
kontantinsats örn minst fem procent av fastighetsvärdet.
Denna senare insats synes böra kunna jämkas såväl uppåt som nedåt med
hänsyn tagen till kommunens ekonomiska bärkraft och till graden av hjälpbehovet
hos klientelet. Det synes kunna överlåtas åt statsorganet att, efter
underhandling med det kommunala förmedlingsorganet, härom fatta beslut.
En viss maximering — i förevarande verksamhet — av kommunens sammanlagda
kapitalinsats följer av en huvudregel örn högst 40 procent total
kapitalnedskrivning, vilken regel angives nedan i samband med frågan örn
statens bidrag.
Det kan antagas, att kommunens ekonomiska insatser — dar icke ifrågasätta
jämkningar av kontantinsatsen förekomma — tillhopa komma att motsvara
ungefär 15 procent av fastighetsvärdet. Hedan med hänsyn till tomtvärdenas
växlingar kan emellertid nämnda del givetvis komma att motsvaia
en något högre kvot i större och mera bärkraftiga kommuner, enkannerligen
de stora städerna.
Statens medverkan. Såsom nämnts lärer statens medverkan ej kunna
stanna vid rent organisativa åtgärder utan böra innebära ekonomiskt stöd.
Sådant stöd synes böra utgå såsom lån och bidrag.
Vad först angår bidrag lärer man närmast lia att välja mellan endera av
de former, som hittills förekommit, nämligen engångsbidrag eller löpande
årliga bidrag. .. . .
Innan byrån går att behandla denna fråga, må forst beröras ett princip
-
124
Kungl. Majus proposition nr 190.
spörsmål, nämligen frågan huruvida man i denna verksamhet bör bygga nya
bostäder eller anlita redan befintliga lägenheter.
Härvid kommer i betraktande, att den för mindre bemedlade vanligaste
lägenhetstypen i största delen av Sverige hittills varit ett rum och kök; vårt
kanske största bostadssociala önskemål är att för familjer ernå en större
lägenhetstyp, åtminstone örn tva rum och kök. Utvecklingen går otvivelaktigt
i sådan riktning och den främjas härvid av positiva strävanden frän
det _ allmännas sida, närmast i vad rör bostadsförsörjningen för barnrika
familjer. I den män dessa det allmännas strävanden leda till resultat samt
utvecklingen eljest går i önskvärd riktning, kunde man förvänta en minskad
efterfrågan på lägenhetstypen ett rum och kök.
Såsom bostad åt ensamstående eller gifta åldringar och även för änkor
med två å tre minderåriga barn kari emellertid denna lägenhetstyp anses bostadssocialt
nöjaktig.
Hå det kan synas mindre ändamålsenligt, att det allmänna i sina bostadssociala
strävanden skulle främja nyproduktion av en lägenhetstyp, som man
eljest anser mindre önskvärd, kunde det kanske te sig mest rationellt, att
det allmänna i förevarande sammanhang sökte att, till förmån för änkor och
åldringar, utnyttja befintliga smålägenheter örn ett rum och kök genom beredande
av löpande hyresbidrag för enstaka lägenheter på öppna hyresmarknaden.
Byrån har emellertid ansett sig böra avstyrka en sådan anordning, väsentligen
av två skäl. Främst kommer härvid i betraktande, att man genom att
tillskapa en mera betalningskraftig efterfrågan på dylika smålägenheter —
ali kontroll till trots — näppeligen kunde undgå att påverka den allmänna
hyresnivån för dylika smålägenheter i uppåtgående riktning. Värdet av ett
hyresbidrag från det allmännas sida skulle då knappast komma de boende
till godo. Vidare vore en verkligt effektiv kontroll knappast möjlig.
Vad sålunda anförts behövde emellertid ej utgöra hinder för att i fall, där
så visade sig kunna ske, hela fastigheter med redan befintliga hus av lämplig
typ inköptes och användes till förevarande ändamål. Särskilt kunde måhända
inköp av befintliga byggnader ifrågakomma, där fråga vore örn hus
med mindre antal lägenheter.
Vid dylika köp kunde man uppenbarligen bortse från en del bostadssociala
krav, som skola beaktas i fråga örn barnrika familjers bostadsförsörjning och
som taga direkt sikte på barnen, exempelvis tillgång till lekplatser. Byrån
vill därmed givetvis på intet sätt göra sig till tolk för uppfattningen, att man
beträffande åldringars bostadsförsörjning skulle låta sig åtnöja med dåliga
bostäder. Lägenheternas storlek och beskaffenhet behandlas närmare i det
följande. Het behöver knappast nämnas, att i gång varande ålderdomshem
icke borde ifrågakomma till inköp för ändamålet.
I andra fall åter torde det naturliga vara, att man i dylika liksom i andra
bostadssociala reformsträvanden söker tillgodose det sig yppande bostadsbehovet
genom nyproduktion av bostäder.
Framhållas må till synes, att verksamheten är att betrakta såsom ett försök;
erfarenheten lärer ganska snart komma att utvisa, huruvida och i vad
mån de två olika vägarna äro framkomliga och lämpliga. Kanhända kommer
det att visa sig, exempelvis att nybyggnad är att föredraga i stora städer
med höga tomtvärden och tydlig tendens till citybildning liksom ock i bruksbok
liknande samhällen med allmänt knapp bostadstillgång, under det att
inköp kan vara lämpligt i vissa städer, där smärre bostadshus äro övervägande
och tillgången på smålägenheter är förhållandevis god.
I avvaktan på erfarenhetsrön örn de olika vägarnas lämplighet torde den
förordade försöksverksamheten ej få sådan omfattning, att den kan märkbart
125
Kungl. Majus proposition nr 190.
påverka den allmänna bostadsutvecklingen. ATid sådant förhållande torde
irågan närmast kulina bedömas snarare ur aktuell lämplighetssynpunkt än
ur synpunkten av stora principiella framtidsperspektiv på lång sikt.
Givet är emellertid, att man bör tillse, å ena sidan att man ej genom nyproduktion
främjar tillkomsten av ett lägenketsbestånd, som inom skönjbar
framtid kan befinnas överflödigt eller eljest olämpligt, och å andra sidan
att man ej vid inköp av befintliga bostadshus konserverar ett bostadsbestånd,
som eljest snart nog borde och bomme att försvinna.
Vidare är det högeligen önskvärt, att behövliga åtgärder för barnrika
familjers bostadsförsörjning icke eftersättas till förmån för bostadsbyggande
för åldringar.
Här berörda önskemål synas vara av den vikt, att de böra komma till uttryck
i författning i ämnet.
Såväl vid inköp av bebyggd fastighet som vid uppförande av nytt bostadshus
är givetvis den erforderliga kapitalinvesteringen den mest trängande
ekonomiska frågan, enkannerligen i vad rör åstadkommandet av det toppkapital,
som ej utan vidare låter sig anskaffa i låneväg. Erinras må, att särskilt
vid nyproduktion dylikt toppkapital betingar höga räntor, där byggherren
nödgas anlita kredit.
Med hänsyn härtill synes det, som örn den mest ändamålsenliga och effektiva
— samt för övrigt även den mest stimulerande — formen för statsbidrag
vore sådan kapitalinsats av engångsnatur. En sådan skulle, bättre än löpande
bidrag, sätta in just på den ömma punkten och direkt bringa denna fråga
till en lösning och på samma gång genom kapitalavskrivningar kunna erbjuda
de boende hyreslättnader av i stort sett enahanda beskaffenhet som
löpande årliga hyresbidrag.
Rörande storleken av dylikt statligt engångsbidrag ifrågasätter byrån, att
detsamma i regel må högst motsvara värdet av kommunens insats (tomt och
kontantkapital tillhopa) samt högst 15 procent av fastighetsvärdet.
Beträffande hårt skattetyngda kommuner synas emellertid dessa båda
gränser kunna få överskridas, dock att statsbidraget i intet fall må överstiga
25 procent av fastighetsvärdet.
Tillika synes böra uppställas såsom allmän regel, att staten i intet fall
genom statsbidraget medverkar till större sammanlagd nedskrivning av fastighetsvärdet
än 40 procent. I den mån större nedskrivning enligt ovan förordade
regler skulle ifrågakomma, synes nämligen ett sådant förhållande
häntyda på att man åsyftar ett hjälpklientel, som rätteligen bör omhändertagas
på ålderdomshem.
Örn man bortser från medgivna undantagsregler angående jämkningar av
kommunens och statens insatser skulle fastighetsvärdet i allmänhet nedskrivas
med ungefär 30 procent, vilket medgåve en nedskrivning av hyrorna
med ungefär samma kvot. Byrån återkommer härtill nedan.
Statsbidraget bör av statsorganet kunna förklaras vara förfallet till återbetalning,
örn fastigheten avyttras eller användes för annat ändamål eller örn
ägaren eljest åsidosätter uppställda villköl''. För sådant ändamål synes bidraget
böra säkerställas av inteckning med förmånsrätt närmast efter det
statslån, som nedan beröres.
Löpande familjebidrag. Yad angår änkor med minderåriga barn synas
dessa böra kunna påräkna ytterligare bidrag utöver den allmänna hyresminskning,
som genom här berörda hjälpåtgärder skulle kunna beredas dem.
Byrån föreslår, att i sådana fall får utgå jämväl löpande familjebidrag enligt
samma grunder som för barnrika familjer, dock att skalan vidgas till att
omfatta även ett och två barn med respektive 10 och 20 procents familjebidrag
för år.
126
Kungl. Majus proposition nr 190.
Medel till sådana familjebidrag synas böra utgå ur samma anslag, som anvisas
för ändamålet samt i övrigt huvudsakligen enligt bestämmelserna i kungörelsen
i ämnet (nr 512/1935).
För änkor med tre eller flera barn synes bostadsförsörjningen helst böra
ordnas i den ordning, som förutsattes beträffande barnrika familjer i allmänhet
(kung. 512/1935). Så bör i regel vara fallet i stora kommuner, där behov
lärer finnas av båda hjälpformerna. Såsom ovan framhållits böra icke åtgärderna
för änkor och åldringar få inkräkta på åtgärderna för barnrika
familjer.
^ I smärre kommuner åter, där behov och utrymme kanske ej föreligga för
båda hjälpformerna, synes bostadsförsörjningen för änkor med tre eller flera
barn kunna ske genom en kombination av här föreslagna hjälpåtgärder och
av hjälpåtgärderna för barnrika familjer.
Änkor med barn skulle sålunda för sin bostadsförsörjning komma i åtnjutande
av förmåner i två olika vägar, nämligen i form av dels allmän avskrivning
å hyran och dels löpande familjebidrag. Den förra förmånen skulle
enligt föreliggande förslag kunna motsvara inemot 40 procent av standardhyran.
Familjebidraget åter skulle — vid bifall till vad byrån i sina förslag
till anslagsäskanden för nästa budgetår förordat -— kunna stiga till 70 procent
av samma hyror. Summan skulle alltså till och med kunna tänkas överstiga
hyran, något som givetvis bör förebyggas genom lämpligt förbehåll
angående jämkning nedåt av familjebidraget. Kvar stöde emellertid möjligheten,
enligt förslaget, att det allmännas hjälp skulle kunna motsvara hela
hyran.
En sådan möjlighet skulle dock kunna föreligga allenast i fall, där dels
stat och kommun tillskjutit maximum för kapitalavskrivning och dels antalet
minderåriga barn vore sex eller högre. Det skulle alltså röra sig örn en i
verkligheten säkert sällsynt kombination av ytterlighetsfall. Tillika kan
ifrågasättas, örn en mindre bemedlad änka med sex eller flera minderåriga
barn över huvud taget mäktar bidraga till sin och de sinas bostadsförsörjning
och örn ej det allmänna i allt fall måste träda hjälpande emellan med
minst ett belopp, som motsvarar hyra för nöjaktig bostad.
Lån. Vid en nedskrivning av fastighetsvärdet, som här ifrågasattes och som
torde stanna vid ungefär 30 procent, skapas uppenbarligen ganska goda förutsättningar
att i övrigt finansiera fastigheterna på öppna marknaden. Enligt
byråns mening böra sådana möjligheter också utnyttjas. Emellertid är det
angeläget, att finansieringen i låneväg ordnas på fullt betryggande sätt och
att svävande, osäkra krediter ej behöva tillgripas. Under sådana förhållanden
synes det lämpligt, att staten öppnar möjlighet till lån med förmånsrätt
efter primär- och eventuell, välordnad sekundärkredit på öppna marknaden.
__ Sådana lån synas — tillhopa med statsbidraget — få motsvara högst
35 procent av fastighetsvärdet och skola säkerställas av inteckning inom
högst 80 procent av samma värde, vilket i sin tur skall vara prövat och godkänt
av statsorganet. Vidare ifrågasättes, örn icke statslånet bör begränsas
att motsvara högst 50 procent av den kredit, som under ordnade former och
nied bättre förmånsrätt erhållits på öppna marknaden.
Där kommunen själv äger fastigheten och önskar anlita den statliga krediten,
lärer säkerheten vara betryggande. Där åter juridisk person är ägare,
föreligger uppenbart viss risk för staten. Byrån har övervägt frågan örn
krav på kommunal borgen för statslånet men förkastat denna tanke; ett
sådant krav skulle med säkerhet ingiva betänkligheter på kommunalt håll.
I stället förordas sådant åtagande från kommunens sida beträffande bristande
hyresbetalning, som gäller beträffande bostadsanskaffningslån för barnrika
familjer (9 § kung. 512/1935). Vid sådant förhållande synes avsättning till
riskfond ej böra föreskrivas.
127
Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.
I övrigt synas de i nämnda kungörelse lämnade föreskrifterna beträffande
bostadsanskaffningslån i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse jämväl
vid förevarande långivning.
Stiftelser m. fl. Vad angår frågan örn vem som skall stå såsom ekonomisk
bärare av bostadsfastigheter för åldringar och änkor förutsätter byrån till en
början, att det skall vara kommunen obetaget att själv ikläda sig därmed
förbundna skyldigheter.
Vidare synas juridiska personer av allmännyttig karaktär — bolag, föreningar
och stiftelser — kunna ifrågakomma för ändamålet. Beträffande
sådana juridiska personer synes i tillämpliga delar böra gälla, vad i meranamnda
kungörelse nr 512/1935 stadgas örn erkända allmännyttiga bostadsföretag.
Bostadsförsörjningen för åldringar har sedan länge rönt uppmärksamhet
från dels den filantropiska enskilda offervilligheten (donatorer m. fl.) och
dels från ekonomiska företag, som velat trygga anställdas bostadsförsörjning
på ålderdomen. Det synes, såsom redan nämnts, angeläget, att man
ej försvagar sådan offervillighet eller sådana strävanden. I senare hänseendet
förtjänar kanske särskilt beaktas de för vårt land karakteristiska fall,
där stora bruk eller liknande företag äro förlagda till landsbygd och där de
ofta äga väsentlig betydelse för en kommuns ekonomiska liv.
Byrån förordar därför, att man medgiver, att de ekonomiska prestationer,
som enligt vad ovan anförts skola lämnas av kommun, må kunna, i samma
omfattning och ordning samt i samverkan med kommun, lämnas jämväl av
enskild, under förutsättning dock att kommunen åtager sig att dels svara
för den lokala organisationen och kontrollen och dels lämna den garanti vid
försummad hyresbetalning, som ovan berörts.
Hyressättningen. I fråga örn hyressättningen och kontrollen härav synas
böra tillämpas samma grundsatser, som gälla i fråga om barnrika familjers
bostadsförsörjning, nämligen att standardhyror prövas och fastställas av
statsorganet och tjäna såsom utgångspunkt för beräknande av de faktiskt
utgående, lägre hyrorna. Därvid skall iakttagas, att de faktiska hyrorna understiga
standardhyrorna med samma kvot, som statens och kommunens tillskott
tillhopa representera i förhållande till fastighetsvärdet. Om nämnda
tillskott sålunda motsvarar exempelvis 30 procent av fastighetsvärdet, böra
de faktiska hyrorna också understiga standardhyrorna med likaledes 30 procent,
eller något mindre; man har ju nämligen att vid hyressättningen taga hänsyn
ej blott till fastighetskapitalets förräntning utan även till löpande kostnader
för underhåll m. m.
Härvid synes dock — örn man bortser från lägenheter, som upplåtits åt
änkor med barn, för vilka löpande familjebidrag utgår — de faktiska hyrorna
för de individuella lägenheterna ej behöva sättas i direkt relation till standardhyrorna
för dessa utan en viss anpassning efter de boendes inkomstförhållanden
kunna medgivas, dock endast så att summan av de faktiska
hyrorna skall ställas i given relation till summan av standardhyrorna för hela
fastigheten. Örn sålunda summan av de faktiska hyrorna skall understiga
summan av standardhyrorna med exempelvis 30 procent, bör hinder ej möta,
att en hyresgäst i något bättre inkomstläge får vidkännas en hyra, som med
allenast 25 procent understiger standardhyran för hans lägenhet, för så vitt
nämligen motsvarande större förmån, exempelvis 35 procent hyresnedsättning
för annan likvärdig lägenhet, beredes annan hyresgäst i sämre inkomstläge.
Såsom redan antytts, påkallas emellertid, enligt konstruktionen, löpande
hyressättning för de ''individuella lägenheterna, där familjebidrag utgår för
änkor med barn.
Lägenheterna,s storlek. "Vad angår lägenheternas storlek — och kvalitet -
128
Kungl. Maj.ts proposition nr 190.
synas i fråga om änkor med flera minderåriga barn än tre böra uppställas
samma villkor som eljest, där fråga är örn bostadsförsörjning för mindre bemedlade
barnrika familjer (kung. nr 512/1935), det vill bland annat säga, att
kravet på två rum och kök såsom minimistandard bör upprätthållas. Möjligen
i fall, där antalet minderåriga barn stannar vid tre och i allt fall, där
det är lägre, synes ett mindre bostadsutrymme vara nöjaktigt.
I andra fall synes man i regel böra stanna vid ett rum och kök. Där fråga
är örn ensamstående eller gifta åldringar synes även lägenhetstypen rum med
kokvrå kunna godtagas.
Storrå lägenheter än ett rum och kök synas — där ej fråga är örn änkor
med tre eller flera barn — endast böra medgivas i speciella fall. Särskilt
tänker byrån på sådana ej ovanliga fall, där vuxen dotter — eller annan närstående
— sammanbor med åldringar och har vårdnaden örn deni.
Inneboende av främmande personer bör ej få förekomma. Däremot synes
böra medgivas, att flera personer av samma kön sammanbo, jämväl örn de
ej äro förenade med familjeband, i vilket fall en efter de boendes antal avpassad
lägenhetstyp bör kunna medgivas.
I regel bör två ruin och kök vara maximum. Där bebyggda fastigheter inköpas
eller där vid nybyggnad en ändamålsenlig planlösning så påkallar,
synes dock hinder ej böra möta, att byggnad, varom fråga är, till mindre
antal rymmer lägenheter upp till tre rum och kök.
Där lägenheter örn mer än ett rum icke till äventyrs påkallas för nöjaktig
bostadsförsörjning åt änkor med stor barnskara eller för flera sammanboende
vuxna, synas de böra uthyras mot fastställd standardhyra.
Lägenheternas kvalitet. Lägenheterna böra vara av fullt tjänlig beskaffenhet.
Härutinnan synas dock i allmänhet icke böra uppställas några bestämda
kvalifikationer — exempelvis jämförliga med dem, som gälla i fråga örn barnrika
familjer — utan en anpassning böra medgivas efter ortens nivå för lämpliga
bostäder i allmänhet.
Såsom allmän regel synes dock böra upprätthållas kravet på att lägenheterna
äro försedda med värmeledning eller annan jämförlig uppvärmningsanordning
och att kostnaden för uppvärmning alltid ingår såsom en del av
hyran, detta till förebyggande av sådan överdriven individuell sparsamhet
med bränsle, som kunde äventyra lägenhetens lämplighet såsom bostad.
I sammahanget må jämväl understrykas önskvärdheten, att man söker undvika
dels större anhopning inom samma byggnadskomplex av ifrågavarande
klientel och dels anordningar, som läte byggnaderna på ett för de boende
kanske stötande sätt skilja sig från den övriga miljön.
Medelsbehovet. Yad slutligen angår medelsbehovet påkallas, vid bifall till
vad här ifrågasatts, särskilt anslag för beredande av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet.
Medelsbehovet lärer kunna uppskattas till 500,000
kronor för budgetåret 1938/1939. Anslaget lärer böra utgå av skattemedel.
Medel till familjebidrag åt änkor med barn torde kunna utgå ur anslaget
till sådant bidrag för barnrika familjer. För ändamålet redan föreslagna anslag
för budgetåret 1938/1939, 1,450,000 kronor, torde vid sådant förhållande
behöva höjas med förslagsvis 25,000 kronor att utgå av skattemedel.
Slutligen torde lån, såsom ovan ifrågasatts, böra utgå ur en för ändamålet
inrättad särskild lånefond, för vars bildande skulle påkallas för budgetåret
1938/1939 ett anslag, av reservationsanslags natur, till ett förslagsvis uppskattat
belopp av 500,000 kronor att utgå av lånemedel.
Underdånigst
Kungl. Maj:ts proposition nr 190.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
129
Sid.
Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ...................... 2
Hittills bedriven bostadsförsörjningsverksamhet för mindre bemedlade,
barnrika familjer.......................................................... 9
Bostadssociala utredningens förslag beträffande egnahemsverksamhet för
mindre bemedlade, barnrika familjer .................................... 13
Allmänna synpunkter sid. 13.
Utredningen sid. 13. — Yttranden sid. 36. — Departementschefen sid. 46.
Förslagets utformning sid. 52.
Subventionens storlek för barnrik familj sid. 52.
Utredningen sid. 52. — Departementschefen sid. 55.
Kommunernas ekonomiska medverkan sid. 56.
Utredningen sid. 56. — Yttranden sid. 57. — Departementschefen sid. 60.
Gränsdragningen mellan landsbygdskommuner och övriga kommuner sid. 62.
Utredningen sid. 62. — Yttranden sid. 62. — Departementschefen sid. 63.
Verksamhetens organisation sid. 63.
Utredningen sid. 63. — Yttranden sid. 64. — Departementschefen sid. 65.
Åtgärder till förebyggande av missbruk av subventionen sid. 66.
Utredningen sid. 66. — Yttranden sid. 67. — Departementschefen sid. 67.
Bostadens beskaffenhet sid. 68.
Utredningen sid. 68. — Yttranden sid. 68. — Departementschefen sid. 68.
Förslaget i övrigt sid. 69.
Kostnadsberäkningar sid. 70.
Departementschefen sid. 71.
Bostadssociala utredningens förslag till familjebidrag i samband med lån
ur lånefonden för lantarbetarbostäder.................................... 71
Utredningen sid. 71. — Yttranden sid. 73. — Departementschefen sid. 73.
Anslag till familjebidrag .................................................... 73
Departementschefen sid. 76.
Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer 77
Departementschefen sid. 77.
Främjande av bostadsbijggande på landsbygden.................................... 78
Förbättringsbidrag............................................................ 78
Departementschefen sid. 89.
Lånefonden för främjande av bostadsbyggande i)å landsbygden .......... 91
Departementschefen sid. 91.
Lånefonden för lantarbetarbostäder................................................ 91
Departementschefen sid. 92.
Hem för åldringar och änkor .................................................... 92
Statens byggnads] ånebyrå sid. 92. — Yttranden sid. 94. — Departementschefen
sid. 94.
Hemställan........................................................................ 95
Bilaga A. Utkast till kungörelse om lån och bidrag av statsmedel för beredande
av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika
familjer .................................................... 96
Bilaga B. Statens byggnadslånebyrås förslag rörande hem för åldringar och
änkor ............................................................ 106
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190.
589 38 9
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1938:261 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. s. 1 i texten
- SU 1938:111 Statsutskottets utlåtande Nr lil s. 2 i texten