Sök i Ratio Lex

Angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m

1938-03-03 · 129 sidor, varav 126 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 126 av 129 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:190, Angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 190.

1

Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer m. m.; given Stockholms

slott den 3 mars 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 3 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 21—23, föreslagit riksdagen att, i avbidan på

särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1938/1939 beräkna

dels till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer, ett förslagsanslag av 1,450,000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1938■ 1 sami. Nr 190.

519 38 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majis proposition nr 190.

dels till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett

reservationsanslag av 2,500,000 kronor,

dels ock till Bidrag till anordnande av hem för åldringar och änkor ett

reservationsanslag av 200,000 kronor.

Därjämte har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen, att å kapitalbudgeten

under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, beräkna

dels till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden

ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor,

dels till Lånefonden för lantarbetarbostäder ett reservationsanslag av

500,000 kronor,

dels ock till Lånefonden för anordnande av hem för åldringar och änkor

ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.

Jag uppmärksammar därvid först frågan örn utvidgning av verksamheten

för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer

till att omfatta jämväl landsbygden.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer.

När chefen för socialdepartementet den 6 oktober 1933 bemyndigades att

tillkalla de sakkunniga, vilka antagit namnet bostadssociala utredningen, framhöll

jag, i egenskap av föredragande departementschef, dels att en icke

ringa del av de i städer och stadsliknande samhällen förefintliga bostäderna vore

av så underhaltig beskaffenhet, att deras begagnande, särskilt såsom bostäder

för familjer med minderåriga barn, icke kunde ur allmän hygienisk synpunkt

försvaras, och dels att trångboddheten på många håll även i lägenheter,

som ej i och för sig vore undermåliga, befunnits vara så stor, att allvarlig

fara förefunnes för den psykiska och fysiska hälsan hos dem, som där

levde. Jag betonade vidare, att ett stort antal av ifrågavarande familjer

befunne sig i sådant ekonomiskt läge, att de icke kunde betala kostnaderna

för lämpliga bostäder, och att en förändring till det bättre härvidlag ej torde

vara möjlig med mindre ett saneringsarbete beträffande slumbostadsbeståndet

subventionerades; i samband härmed borde utredas ej blott lämpligaste sättet

för organisation och finansiering av en subventionerad bostadsproduktion

utan även de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att förebygga en ogynnsam

inverkan därav på den allmänna hyres- och bostadsmarknaden.

Den 19 februari 1934 avgav bostadssociala utredningen en promemoria,

vari hävdades, att det bostadssociala problemet i städer och stadsliknande

samhällen i väsentlig grad utgjorde ett trångboddhetsproblem. Den uppfattningen

hade utredningen även vid det fortsatta arbetet funnit skäl att

vidhålla. Enligt utredningen betingades trångboddheten därav, att lägenheter

örn ett rum och kök i så stor utsträckning användes som familjebostäder

Beträffande frågan, i vad mån trångboddheten sammanhängde med inkomst
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majlis proposition nr 190.

förhållandena, hade utredningen kommit till det resultatet, att en betydande

del av de trångbodda icke kunde betecknas såsom »fattiga». Däremot hade

trångbodda familjer med flera minderåriga barn till övervägande del ansetts

böra betecknas såsom »fattiga».

Trångboddhetsproblemet bleve sålunda i väsentlig grad ett barnproblem.

Bostadspolitiskt reste därför trångboddheten främst ett familje- och barnavårdsproblem.

Såsom ett ytterligare skäl för bostadssubventionens inriktning

på tillgodoseende av de barnrika familjernas behov anfördes, att därigenom

komme att byggas lägenheter örn mer än ett rum och kök; en sådan

inriktning av bostadsproduktionen framstode vid en analys av den framtida

bostadsmarknadsutvecklingen i dess förhållande till befolkningsutvecklingen

som en nödvändig förutsättning för en höjning av den allmänna utrymmesstandarden.

I enlighet med här refererade tankegång framlade bostadssociala utredningen

den 17 januari 1935 betänkande med förslag angående lån och årliga

familjebidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för barnrika

familjer (statens off. utredn. 1935:2).

Förslaget innebar, att för beredande av billiga hyresbostäder åt mindre

bemedlade familjer med tre eller flera minderåriga barn skulle beviljas

bostadsanskaffningslån till statens självkostnadsränta och i övrigt på förmånliga

villkor samt årliga familjebidrag, avsedda för efter barnantalet på

visst sätt differentierade hyresavdrag. De statliga lånen (sekundärlån inom

95 procent av fastighetsvärdet efter avdrag för tomtvärdet) och årliga familjebidragen

(30—50 procent å standardhyran) avsågo att möjliggöra anskaffning

genom nybyggnad (eller i begränsad utsträckning inköp av lämpliga äldre

fastigheter) av bostäder örn minst två rum och kök eller likvärdig lägenhetstyp

för uthyrning till reducerade hyror. Som organ för byggande och förvaltning

av genom statsbidrag anskaffade bostäder föreslogo de sakkunniga

kommuner eller erkända allmännyttiga företag. Viss ekonomisk medverkan

från kommunernas sida förutsattes jämsides med en kontrollerande och förmedlande,

särskilt genom tillhandahållande fritt av erforderliga byggnadstomter.

Förslaget lades med vissa smärre ändringar till grund för proposition

(nr 221) till 1935 års riksdag. Med anledning av sagda proposition beslöt

riksdagen att för budgetåret 1935/36 anvisa dels till bostadsanskaffningslån

ett reservationsanslag av 10 miljoner kronor dels ock till familjebidrag ett förslagsanslag

av 500,000 kronor.

På grundval av riksdagens beslut utfärdade Kungl. Majit den 28 juni 1935

kungörelse (nr 437) om ändring av instruktionen för statens byggnadslånebyrå,

i huvudsak innebärande utökning av byrån med två ledamöter, samt

uppdrog åt byråns socialföredragande att jämväl förbereda och föredraga

ärenden rörande bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Den 4 september 1935 utfärdades kungörelse (nr 512) angående lån och årliga

bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 190.

I 1936 års statsverksproposition hade, efter förslag av statens byggnadslånebyrå,

upptagits anslag å 15 miljoner kronor till förstärkning av bostadsförsörjningslånefonden

och å 650,000 kronor till familjebidrag. Dessa medel

beviljades även av riksdagen, sedan anslagen i fråga tillstyrkts av statsutskottet.

I samband därmed framhöll utskottet, att det borde övervägas,

örn icke någon jämkning borde ske beträffande riktlinjerna för ifrågavarande

verksamhet i syfte att underlätta egnahemsbildning för de familjer, varom

här vore fråga, och det icke endast i städer och tätare bebyggda samhällen

utan även på landsbygden.

I enlighet med förslag i 1937 års statsverksproposition, beslöt riksdagen

att för budgetåret 1937/38 anvisa dels ett förslagsanslag av 1 miljon kronor

till familjebidrag, dels ett reservationsanslag av 5 miljoner kronor såsom

kapitalökning till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer.

Tillhopa hade alltså under budgetåren 1935—38 till sagda lånefond anvisats

30,000,000 kronor.

Som redan framhållits, avsåg kungörelsen den 4 september 1935 att bereda

billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer i städer samt i

stadsliknande och andra tätare bebyggda samhällen.

I skrivelse den 24 mars 1936 framförde Stockholms stads fastighetsnämnd

vissa önskemål örn ändring i grunderna för ifrågavarande verksamhet.

Fastighetsnämnden erinrade örn att jämlikt bestämmelserna i ämnet

familjebidrag kunde komma såväl i flerfamiljshus som i enfamiljshus boende

familjer till del. En i realiteten viktig begränsning i möjligheten att i förevarande

sammanhang tillämpa sistnämnda byggnadstyp läge dock däri, att

en allmän förutsättning för familjebidrags erhållande vore att bostaden upplätes

mot hyra. Familj, som innehade sin bostad med äganderätt, syntes däremot

enligt författningens ordalag vara utesluten från möjligheten att erhålla

familjebidrag. Huvudorsaken till att familjer, som innehade sin bostad med

äganderätt, uteslutits från möjligheten att erhålla familjebidrag, torde ha

varit, att familjer, som haft möjlighet att åt sig uppföra eller förvärva ett

eget hem, förutsatts vara i sådan ekonomisk ställning, att subvention av

ifrågavarande slag icke för deras del vore påkallad. Så vore emellertid icke

förhållandet beträffande all egnahemsbebyggelse och som exempel härpå

hänvisade fastighetsnämnden till den av Stockholms stad bedrivna småstugeverksamheten.

Denna verksamhet vore så organiserad, att en småstugespekulant kunde

komma i besittning av ett eget hem med en kontantinsats av endast 300

kronor, vilket möjliggjordes genom lån av staden upp till 90 procent av den

beräknade byggnadskostnaden samt därutöver egen arbetsinsats från småstugebyggarens

sida, utförd under stadens ledning. Till följd av den långt

drivna standardiseringen och genom den rationella organisationen i övrigt

bleve de årliga omkostnader, som efter småstugans uppförande åvilade innehavaren,

förhållandevis mycket låga. Då denna bostadsform också blivit utnyttjad

företrädesvis för att tillgodose mindre bemedlade familjers bostadsbehov

och då vidare småstugan finge anses vara en utomordentligt lämplig

bostad för familjer med barn, syntes det angeläget, att en tillämpning av

denna bostadsform vid ifrågavarande statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamhet

icke försvårades utan i möjligaste mån främjades. Visserligen kunde

efter gällande bestämmelser verksamheten organiseras enligt den förutsätt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ningen, att från början uthyrda småstugor framdeles skulle med äganderätt

förvärvas av vederbörande hyresgäster, men härvidlag bleve det svårt att

realisera den ur såväl etiska som ekonomiska synpunkter betydelsefulla principen

örn egen arbetsinsats, vartill komme, att det icke bleve möjligt att

undanröja de ekonomiska risker, som måste bliva en följd därav, att stugorna

tills vidare förbleve i kommunens ägo utan att garanti erhölles för att underhåll

och dylikt ej eftersattes.

Fastighetsnämnden hade därför bibringats den uppfattningen, att en småstugebebyggelse,

baserad på uthyrningsprincipen, icke kunde på ett tillfredsställande

sätt ordnas. Då nämnden emellertid funne det synnerligen angeläget,

att möjlighet bereddes att utnyttja jämväl denna bostadsform vid ifrågavarande

subventionsverksamhet till förmån för barnrika familjer, syntes det

önskvärt, att åtgärder vidtoges för möjliggörande av att statliga familjebidrag

måtte kunna utgå även för ägare av enfamiljshus, och detta jämväl

där tomten innehades allenast med tomträtt. Förevarande möjlighet borde

emellertid enligt nämndens mening begränsas till egnahem, uppförda under

medverkan och kontroll av vederbörande kommun samt genom dess föranstaltande

så finansierade, att egnahemsinnehavarens förvärv kunnat ske utan

nämnvärd kontantinsats. I stället för standardhyra syntes därvid böra fastställas

ett efter vissa grunder beräknat årligt omkostnadsbelopp, å vilket

familjebidragen finge beräknas i form av procentuella avdrag.

över fastighetsnämndens framställning inhämtades yttranden av statens

byggnadslånebyrå och bostadssociala utredningen.

Statens byggnadslånebyrå erinrade i sitt den 15 april 1936 avgivna yttrande

därom, att talrika förfrågningar gjorts hos byrån beträffande statlig långivning

till barnrika familjer, som bebodde eller önskade förvärva egnahem,

och det såväl i stadssamhällen som på landsbygden. Byrån, som för sin del

ställde sig sympatisk mot en dylik utvidgning av bostadssubventionen, hade

övervägt, huruvida icke byrån kunde inom viss angiven ekonomisk ram få

disponera medel under något friare former att försöksvis utgå för egnahemsbyggande.

I anledning av den remitterade framställningen tillstyrkte byrån,

att den statliga stödverksamhet för mindre bemedlade, barnrika familjers

bostadsförsörjning, som avsåges i kungörelsen den 4 september 1935 och

som närmast åsyftade bostadsförsörjning i hyresväg, måtte utsträckas att i

tillämpliga delar omfatta jämväl bostadsförsörjning i egnahemsväg. På grund

av den korta remisstiden vore byrån icke i tillfälle att framlägga ett i detalj

utarbetat förslag i sådan riktning, men ifrågasatte anordnande av viss försöksverksamhet

i syfte att vinna nödig praktisk erfarenhet på området. Byggnadslånebyrån

hemställde därför, att Kungl. Majit täcktes meddela direktiv,

innebärande ett bemyndigande för byrån att under budgetåret 1936/1937 driva

stödverksamhet till förmån för bostadsförsörjning av barnrika familjer

jämväl i egnahemsväg.

Bostadssociala utredningen framhöll i sitt den 8 maj 1936 avgivna yttrande

önskvärdheten av att bostadssubvention skulle kunna komma småstugebyggare

och andra egnahemsägare till del samt subventionsverksamheten

utsträckas även till landsbygden. Tillika betonades, att en subvention av

samma ekonomiska effekt men lämpad efter landsbygdens förhållanden torde

kräva väsentligt andra former än de hittillsvarande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 190.

I samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag till 1936 års riksdag

örn anvisande av ytterligare medel till främjande av bostadsförsörjning för

mindre bemedlade, barnrika familjer betonade statsutskottet, som förut

nämnts, angelägenheten av att egnahemsbildning underlättades för de familjer,

varom här vore fråga (utlåtande nr 105). Utskottet höll emellertid före, att

frågan påkallade ytterligare överväganden, särskilt med hänsyn därtill att

åtgärder i den av byggnadslånebyrån åsyftade riktningen icke torde kunna

begränsas till att endast avse städer samt, stadsliknande och andra tätare

bebyggda samhällen.

Frågan örn bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer på

landsbygden hade emellertid även i annan form dragits inför 1936 års riksdag.

Motionsledes hade hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 1936/1937

anvisa ett belopp av 600,000 kronor för utlämnande i anslutning till egnahemslån

av särskilda s. k. familjelån, uppgående till 15 ä 20 procent av lägenhetens

värde, dock högst 1,500 kronor. Familjelånen skulle lämnas räntefria

samt amorteras genom avskrivning å lånet på så sätt, att för tre barn avskreves

100 kronor för år, för fyra barn 150 kronor samt för fem eller flera

barn 200 kronor. I händelse lämnat lån ej kunde slutavskrivas på detta sätt,

borde återstoden återbetalas under en tid av högst tio år. Såsom säkerhet

för lånen skulle lämnas inteckning samt därjämte möjligen borgen av vederbörande

kommun. Örn denna framställning icke kunde bifallas, hemställde

motionärerna örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn skyndsam utredning

i ämnet. Jordbruksutskottet uttalade (utlåtande nr 69), att frågan

borde göras till föremål för utredning. Härvid borde prövas såväl dessa

motionärers uppslag som ett i en annan motion framfört förslag, att för

verksamt stimulerande av egnahemsbyggande! för medellösa, barnrika familjer

borde, utöver vanliga premielån, särskilda sådana utgå till barnrika familjer

efter antalet minderåriga barn och med nödigt hänsynstagande till familjens

inkomst och ekonomiska resurser. Utskottet ansåg sig dock icke i anledning

av motionen böra föreslå särskild åtgärd från riksdagens sida, enär utskottet

förväntade, att frågan skulle upptagas till behandling av befolkningskommissionen

eller 1936 års egnahemsutredning.

Den 5 juni 1936 föredrogs ärendet i statsrådet, varvid jag uttalade, att

de framförda önskemålen örn viss utvidgning av bostadssubventionen även

enligt min mening vore värda allt beaktande. Orsaken till att familjebidragen

enligt kungörelsen den 4 september 1935 knutits enbart till lägenheter, som

upplåtas mot hyra, torde främst lia varit, att bostadssociala utredningens förslag,

jämlikt de för utredningen lämnade direktiven, avsåg förhållandena i

städer och stadsliknande samhällen, alltså orter med hyresmarknad, där det

övervägande flertalet av de familjer, som kunna komma i fråga, måste antagas

förhyra sin bostad. Det hittillsvarande subventionssystemet vore även avpassat

därefter. Jag yttrade vidare:

Anförda skäl synas dock tala för en undersökning av möjligheterna att

låta bostadssubventionen komma jämväl barnrika egnahemsägare tillgodo. I

sådant fall bör emellertid subventionsverksamlieten utsträckas till att omfatta

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

även landsbygden. De folkhygieniska och familjesociala krav, som bostadsanskaffningslånen

och familjebidragen avse att tillgodose, göra sig med

samma styrkande gällande i fråga örn landsbygden. De förbättringsbidrag,

som under senare år utgått, ha visserligen kraftigt bidragit att förbättra

bostadsbeståndet på landsbygden, men det torde icke kunna förnekas, att

för betydande delar av landsbygdens hushåll, icke minst skogsarbetarnas —

och särskilt för familjer med många barn — bostadsförhållandena fortfarande

äro otillfredsställande i fråga örn såväl bostadens kvalitet som dess

rymlighet.

Den här ifrågasatta utvidgningen av ramen för bostadssubventionen enligt

kungörelsen den 4 september 1935 kräver emellertid väsentliga modifikationer

i formerna för subventionen, vilka böra närmare utredas. Ävenså bör övervägas

förhållandet mellan en bostadssubvention till förmån för mindre bemedlade

barnrika familjer på landsbygden och de nuvarande förbättringsbidragen

till landsbygdens bostäder samt egnahemsverksamheten.

I enlighet med min hemställan uppdrog Kungl. Majit åt bostadssociala

utredningen att i samråd med egnahemsstyrelsen utreda frågan örn utvidgning

av bostadssubventionen enligt kungörelsen den 4 september 1935 till

att avse jämväl egnahem och liknande lägenheter såväl i städer som på landsbygden

ävensom att avgiva det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Samma dag bemyndigade Kungl. Majit statens byggnadslånebyrå att under

budgetåret 1936/1937 försöksvis utvidga den statliga låne- och bidragsverksamheten

till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer att omfatta jämväl sådana fall, där enfamiljshus innehades med

äganderätt. Beträffande sådan stödverksamhet föreskrevs bland annat, att

för ändamålet finge under budgetåret disponeras bostadsanskaffningslån

intill ett belopp av 1 miljon kronor och familjebidrag intill 100,000 kronor.

Vidare anbefalldes byggnadslånebyrån att i samråd med bostadssociala utredningen

pröva de jämkningar i gällande författningsbestämmelser, som

kunde vara betingade av att bostadslägenhet bomme till användning annorledes

än genom upplåtelse mot hyra, varvid särskilt skulle uppmärksammas,

att andra byggnader ej godkändes än sådana, som vore av för ändamålet

lämplig typ och i övrigt motsvarade skäliga anspråk på god bostadsstandard,

samt att verksamheten så bedreves, att denna ovidkommande intressen ej

därav droge fördel.

Genom nämnda båda beslut den 5 juni 1936 hade sålunda frågan om främjande

av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem

och liknande lägenheter uppdelats i tvenne delproblem. Det ena avsåg att

för budgetåret 1936/1937 -— samt 1937/1938 — inom en viss begränsad ekonomisk

ram söka åstadkomma en provisorisk lösning närmast beträffande småstugor

och liknande organiserad egnahemsbebyggelse i och omkring vissa

städer. Det andra gällde frågan på längre sikt och i hela dess vidd, sålunda

egnahemmet som bostadsform såväl i städerna som på landsbygden, varvid

syftemålet var att söka åstadkomma största möjliga likvärdighet i de statliga

stödåtgärderna till förbättring av de barnrika familjernas bostadsförsörjning

i städerna och på landsbygden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Beträffande möjligheterna att använda egnahemsformen för stödverksamheten

för barnrika familjer lämnade kungörelsen den 4 september 1935 en

viss utväg öppen, såtillvida som däri stadgas möjlighet för kommun respektive

allmännyttigt bostadsföretag att efter medgivande av statens byggnadslånebyrå,

på villkor som kommunen finner lämpliga, vid uthyrningen av enfamiljshus

tillförsäkra hyresgästen rätt att framdeles förvärva huset (19 §). Denna

bestämmelse har dock hittills vunnit tillämpning endast i relativt få fall.

Villkoren för övertagandet lia då blivit i huvudsak sådana, att tidpunkten

för förvärvet ansetts inträffa, när familjen icke längre är berättigad till

familjebidrag, samt att köpeskillingen skall erläggas kontant med ett belopp,

som beräknas efter bostadsföretagets självkostnadspris med avdrag av gjorda

amorteringar och med tillägg för tomtens värde.

Sedan Kungl. Majit, på sätt nyss erinrats, uppdragit åt byggnadslånebyrån

att organisera viss försöksverksamhet på området i samråd med bostadssociala

utredningen och sedan överläggningar i ämnet ägt rum mellan representanter

för byggnadslånebyrån och utredningen, utfärdade byggnadslånebyrån

den 26 oktober 1936 en särskild promemoria angående bostadsanskaffningslån

och familjebidrag för enfamiljsstugor för barnrika familjer

av väsentligen följande innehåll.

Med enfamiljsstugor förstås enligt sagda promemoria nyuppfört enfamiljshus,

som bebos av ägaren jämte dennes familj och som ej vare sig helt eller

delvis upplåtes åt annan mot hyra eller annat vederlag. Enfamiljsstuga får

ej inrymma mindre än två eller mer än fyra (undantag kan dock medges)

boningsrum samt skall vara försedd med fullt inrett kök. Även i övrigt skall

den vara ägnad att bereda lämplig bostad åt barnrik familj, varvid särskilt

skall beaktas att genom inredande av badrum eller dylikt nöjaktiga anordningar

träffas för tillgodoseende av personlig hygien. Dylik stuga måste

enligt kungörelsen vara belägen inom stad, köping, municipalsamhälle

eller annat tätare bebyggt samhälle och icke på rena landsbygden. Såsom

standardhyra skall anses det årliga belopp, vilket byggnadslånebyrån prövar

motsvara på stugan belöpande skäliga utgifter för ränta och amortering samt

onera och nödigt underhåll ävensom för uppvärmning, där centralvärme är

anordnad; ränta å ägarens egen insats må härvid ej medräknas. Vid överlåtelse

av enfamiljsstuga till annan ägare förbehåller sig byggnadslånebyrån

bland annat att pröva dels i vad mån värdet av sådana förmåner, som kommunen

jämlikt kungörelsen berett ägaren, må av kommunen återkrävas,

dels huruvida erhållen köpeskilling eller vederlag kan anses skäligt, detta ur

synpunkten av att ovidkommande intressen ej skola draga fördel av verksamheten.

Slutligen framhålles, att där ägaren själv genom arbete medverkat vid

stugans uppförande, bör beaktas den kontantinsats han härigenom kan anses

ha gjort. Det anses lämpligt, att kommunen såsom led i sin förmedlingsverksamhet

lämnar företagaren praktisk medverkan särskilt vid anskaffande av

material och liknande, detta dels med hänsyn till byggnadsföretagets förbilligande,

dels till undvikande av att statslånemedlens utbetalning till låntagaren

sker kontant.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, lämna de utfärdade riktlinjerna

utan närmare reglering åtskilliga sidor av denna låneverksamhet,

bland annat normerna för egnahemmets värdering och den därav delvis betingade

belåningsgränsen. Avsikten torde hava varit, att dylika frågor skola

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 190.

avgöras från fall till fall. Därav följer, att den faktiska utformningen av denna

verksamhet till mycket väsentlig del lär komma att bliva beroende dels av

initiativ och åtgärder från kommuner och andra i föreliggande konkreta fall,

dels på byggnadslånebyråns möjlighet och förmåga att laga efter lägligheten

och i de särskilda fallen träffa de avgöranden, som efter omständigheterna

befinnas mest ändamålsenliga.

Genom beslut den 30 juni 1937 medgav Kungl. Majit, att det statens byggnadslånebyrå

givna bemyndigandet att under budgetåret 1936/1937 försöksvis

utvidga låne- och bidragsverksamheten för barnrika familjer att omfatta jämväl

sådana fall, där enfamiljshus innehades med äganderätt, skulle gälla

jämväl under budgetåret 1937/1938. Tillika anbefalldes byggnadslånebyrån att

verkställa utredning, huruvida gällande bestämmelser för bostadsförsörjningsverksamheten

för barnrika familjer borde, såsom 1937 års riksdag (skrivelse

Hittills bedriven bostadsförsörjningsverksamhet för

mindre bemedlade, barn rika familjer.

Tab. 1. Bostadsförsörjningsverksamlieten för mindre bemedlade, barnrika familjer

frän september 1935—februari 1938.

Nybyggnader med bostadsanskaffningslån

och familjebidrag,

i 41 städer och 20 andra orter

1. Flerfamiljshus................

a) i kommuns ägo ..........

b) i stiftelses el. annan ägo ..

2. Enfamiljshus ................

a) i kommuns ägo............

b) i stiftelses ägo............

c) i enskild ägo (»enfamiljsstuga»

Ombyggnad eller Inköp av äldrr

fastighet,

i 3 städer och 2 andra orter..

1. Flerfamiljshus...........

a) i kommuns ägo.......

b) i stiftelses el. annan ägo . .

2. Enfamiljshus, i kommuns ägo

Familjebidrag utan samband mec

bostadsanskaffnlngslån,

i 12 städer och 5 andra orter. .

1. Flerfamiljshus...........

a) i kommuns ägo.......

b) i annan ägo .........

2. Enfamiljshus ...........

a) i kommuns ägo.......

Summa

1

! Antal

Antal

lägen-

heter

Därav antal lägenheter

om kök samt

nedanstående antal rum

Bostads-

anskaffningslån

Familjebidrag

bo-

stads-

hus

Slutligt

beviljade,

kronor

Pre-

liminärt

beviljade,

kronor

Slutligt

beviljade,

kronor

Pre-

liminärt

beviljade,

kronor

i

2

3

4

297

2,852

7

1,858

972

15

5,925,430

8,907,641

723,141.44

299,261.40

151

2,706

7

1,839

857

3

5,668,695

8,365,000

691,162.7 0

296,840.60

23

179

—

164

12

3

405,960

531,400

41,911.00

18,528.00

128

2,527

7

1,675

845

—

5,262,735

7,833,600

649,251.76

251,312.60

146

146

—

19

115

12

256,735

542,641

31,978.68

29,420.80

44

44

—

8

36

—

49,500

184,825

18,501.40

1,152.00

43

43

—

4

37

2

129,105

115,765

7,945 33

7,470.00

59

59

7

42

10

78,130

242,051

5,531.95

20,798.80

20

113

_

85

27

i

381,010

90,615

43,809.15

3,166.66

18

lil

—

84

27

—

373,360

90,615

43,339.15

3,166.66

2

4

—

—

4

—

14,150

—

1,200.00

—

16

107

—

84

23

—

359,210

90,615

42,139.15

3,166.66

2

2

—

i

—

i

7,650

—

470.oo

—

114

259

_

135

102

22

_

_

69,159.15*

26,090.o o

30

175

—

127

46

2

—

—

61,889.15

—

10

48

—

9

37

2

—

—

15,550.50

—

20

127

—

118

9

—

—

—

46,338.65

4,600.00

84

84

—

8

56

20

—

—

7,270.oo

21.590.oo

15

15

—

8

6

1

—

—

6,082.50

180 00

09

69

—

50

19

—

—

2,287.50

21,410.00

431

8,824

7

2,078

1,101

38

0,306,440

7,998,250

836,109.74''328,518.oe

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 190.

nr 56) ifrågasatt, underkastas en starkare differentiering, som toge större

hänsyn till familjer med flera minderåriga barn än fem.

Från statens bygnadslånebyrå har jag inhämtat uppgifter rörande omfattningen

av den bostadsförsörjningsverksamhet till förmån för mindre bemedlade,

barnrika familjer, vilken bedrivits av byggnadslånebyrån. Uppgifterna

avse tiden från verksamhetens början intill utgången av februari månad 1938.

Vid sistnämnda tidpunkt hade sammanlagt 51 städer och 26 andra orter

kommit i åtnjutande av dylik bostadshjälp enligt byggnadslånebyråns beslut.

Städerna voro: Arvika, Borås, Eskilstuna, Eslöv, Falköping, Gävle, Göteborg,

Flalmstad, Hälsingborg, Hässleholm, Jönköping, Kalmar, Karlshamn,

Karlskrona, Karlstad, Katrineholm, Kristianstad, Kristinehamn, Kungälv,

Landskrona, Lidköping, Linköping, Lund, Malmö, Mariestad, Mölndal,

Nora, Norrköping, Nyköping, Oskarshamn, Skara, Skövde, Stockholm,

Strängnäs, Sundbyberg, Sundsvall, Söderhamn, Södertälje, Tidaholm, Trollhättan,

Trelleborg, Uddevalla, Uppsala, Varberg, Vetlanda, Visby, Vänersborg,

Västerås, Växjö, Ystad, Örebro. Härtill komma följande andra samhällen:

Aringsås socken, Backa socken, Borlänge köping, Dalsjöfors (Toarps

socken), Ektorp, Lillängen och Skuru (Nacka socken), Ekstånga (Söndrums

socken), Fullersta municipalsamhälle, Segeltorps municipalsamhälle och

Stuvsta municipalsamhälle (Huddinge socken), Hov villasamhälle, Högstorp

(Växjö socken), Hässelby villastad köping, Klingsta municipalsamhälle

(Danderyds socken), Kolbäcks socken, Mölnbo (Vårdinge socken), Mölnlycke

(Båda socken), Nevishög och Staffanstorp (Nevishögs socken), Nyhamnsläge

(Brunnby socken), Nykroppa (Kroppa socken), Stockaryds socken,

Surahammar (Sura socken), Tierps köping, Tullinge (Botkyrka socken), Ödeshögs

municipalsamhälle.

Bostadsanskaffningslån till bostadsförsörjning i nämnda orter hade slutgiltigt

eller preliminärt beviljats till ett belopp av 14,304,696 kronor och

familjebidrag utginge till ifrågavarande orter med ett belopp av 1,164,627

kronor 80 öre. Bostadshjälpen omfattade tillhopa 3,224 lägenheter. I tabell

1 redogöres närmare för bostadsförsörjningsverksamhetens resultat.

Av de för barnrika familjers bostadsförsörjning avsedda lägenheterna äro

2,992 eller cirka 93 procent belägna i flerfamiljshus och232i enfamiljshus.Bland

de sistnämnda äro 104 uppförda av kommuner i egen regi eller av allmännyttiga

bostadsföretag; dessa äro åtminstone i vissa fall avsedda att sedermera

eventuellt överlåtas med äganderätt till bostadsinnehavaren. Återstående

128 hus tillhöra den grupp, som avses i brevet den 5 januari 1936,

varigenom byggnadslånebyrån bemyndigades att försöksvis utvidga den statliga

bidrags- och låneverksamheten till främjande av bostadsförsörjning för

mindre bemedlade, barnrika familjer att omfatta jämväl sådana fall, då enfamiljshus

innehades med äganderätt. För dylika s. k. enfamilj sstugor har

hittills bostadshjälp beviljats i enlighet med vad i tabell 2 angives.

Förutom i tabell 2 anförda sifferuppgifter rörande den hittillsvarande omfattningen

av bostadshjälpen för mindre bemedlade, barnrika familjer, kan man

ur byggnadslånebyråns material även draga vissa slutsatser rörande i vad

mån bostadsförsörjningsverksamheten mäktat förverkliga det därmed avsedda

syftet, nämligen att bereda barnrika familjer rymligare bostäder till överkomliga

hyror. Till närmare belysning härav ina meddelas följande samman
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr 190. 11

Tab. 2. Enfamiljsstugor, för vilka till och med februari 1938 bostadsanskalfningslån

eller familjebidrag beviljats.

Antal enfamilj s- stugor

Samhällen eller orter

för vilka bostads- anskaffningslån

och familjebidrag

beviljats

för vilka endast

familjebidrag

beviljats

Städer.

•

Eslöv ................................................

6

—

Mariestad............................................

10

Stockholm............................................

—

62

Tidaholm ............................................

9

—

Uppsala..............................................

—

7

Summa

25

69

Andra samhällen och orter.

Aringsås socken......................................

1

Backa » ......................................

5

Borlänge köping......................................

1

Eksfcånga, Söndrums socken ..........................

1

Ektorp, Nacka socken ................................

2

Fullersta, Huddinge socken ..........................

Hässelby villastads köping............................

1

1

Kolbäcks socken......................................

1

Lillängen, Nacka socken..............................

5

Mölnbo, Vårdinge socken ............................

1

Nykroppa, Kroppa socken ............................

1

Segeltorp, Huddinge socken ..........................

1

Skuru, Nacka socken ................................

Stockaryds socken ....................................

1

1

Stuvsta, Huddinge socken ............................

3

Surahammar, Sura socken............................

5

Tierps köping........................................

i

Tullinge, Botkyrka socken............................

i

Ödeshögs municipalsamhälle..........................

i

Summa

34

—

Summa summarum

59

69

ställning av de uppförda lägenheternas fördelning på 1-rums-, 2-rums-, 3-rumsoch

4-rumslägenheter.

Antal lägenheter i hus för barnrika familjer.

Antal

lägenheter örn

Antal lägen- heter i samt- liga bostads- hus

Därav i

flerfamiljshus

enfamiljshus

i kom- munal

ägo

i stiftelses

ägo

Tillhopa

i kom- munal

ägo

i stiftelses

ägo

i enskild

ägo

Tillhopa

1 rum och kök

2 » » »

3 » » »

4 » »> )>

Summa

7

2,078

1,101

38

173

53

5

7

1,877

877

7

2,050

930

5

17

42

2

4

37

2

7

92

29

28

171

33

3,221

231

2,761

2,992

61 | 43 | 128

232

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Av särskilt intresse äro de uppgifter beträffande nuvarande och förutvarande

bostadsförhållanden i 26 städer för 1,051 barnrika familjer, inflyttade

senast den 81 december 1936, vilka publicerats i en av C.-R. Cramér

författad uppsats angående bostadsförsörjningsverksamheten för mindre bemedlade,

barnrika familjer, publicerad i svenska stadsförbundets tidskrift

(årg. 1936, häfte 7 och samma tidskrift årg. 1937, häfte 1).

Av sagda uppsats framgår, att den förutvarande bostaden betecknats såsom

a) nöjaktig för 438 familjer eller 41.8 procent, b) dålig för 301 eller

28.6 procent och c) mindervärdig för 311 eller 29.6 procent. Nämnda relationstal

ha dock varit rätt växlande i olika städer. Där siffran för a-lägenheter

varit hög (ex. 75 procent i Göteborg), har bostadsförbättringen närmast

avsett avhjälpande av trångboddhet, medan höga b- och c-siffror (ex, Lund,

Ystad) tyda på, att det närmast rört sig örn kvalitetsförbättring. I fråga örn de

gamla och de nya lägenheternas storlek är följande tabell upplysande (avseende

dock blott 641 lägenheter, för vilka dylika uppgifter föreligga):

Rumsantal

Förutvarande lägenheter

Nuvarande lägenheter

Antal

Medelgolvyta

kvm.

Antal

Medelgolvyta

kvm.

Högst 1 rum och kök..............

358

32-o

4

32-8

2 » » » ..............

247

41''J

424

48-g

3 » » » ..............

33

52''i

212

55''7

4 » » » ..............

3

85-o

1

86-o

Samtliga

641

37o

641

50''8

Förskjutningen från ettrumsstandard till två- eller trerumsstandard har sålunda

medfört en ökning av golvytan med i genomsnitt 13.8 kvadratmeter per

lägenhet.

Yad familjerna fått betala för denna väsentliga höjning av bostadsstandarden

framgår av följande sammanställning, varvid de 12 största städerna

redovisats särskilt:

Beräknad familjeinkomst H t ift j medeltal per år i kr.

per år i medeltal, jo

kr. förr nu

Stockholm .............................. 3,168

Göteborg .............................. 3,127

Malmö .................................... 2,752

Norrköping ........................... 2,468

Hälsingborg ........................... 2,783

Borås .................................... 2,753

Gävle .................................... 2,867

Eskilstuna .............................. 3,185

Jönköping .............................. 2,458

Linköping .............................. 2,603

Karlskrona .............................. 2,655

Lund .................................... 2,469

Samtliga städer (26) ............... 2,892

736

541

496

511

505

500

362

466

516

485

508

528

467

568

394

542

469

413

576

476

461

426

503

523

527

510

Ehuru för vissa städer genomsnittliga hyresutgiften något ökats, föreligger

i stort sett nedgång av såväl den absoluta som den relativa hyran (i medeltal

från 18.5 till 17.9 procent av inkomsten), oaktat bostadsstandardens väsentliga

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 190.

höjning. Detta förklaras genom att de nuvarande hyresbeloppen nedbringats

genom beviljande av familjebidrag. Sålunda erhöllo av de undersökta familjerna

346 med 3 hemmavarande barn under 16 år hyresrabatt med 30 procent,

353 med 4 barn med 40 procent och 352 med 5 eller flera barn med 50 procent.

Att här ifrågavarande familjer voro särdeles barnrika framgår därav, att

antalet hemmavarande barn (inklusive sådana över 16 år) uppgick till 3 i 28.9

procent av familjerna, till 4 i 31.3 procent, till 5 i 19.5 procent, till 6 i 9.3 procent,

till 7 i 5.9 procent, till 8 i 2.7 procent, till 9 i 1.7 procent samt till 10 eller

flera i 0.7 procent. Det kan tilläggas, att av familjeförsörjarna 5.9 procent

voro under 30 år, 52 procent i 30-årsåldern, 37 procent i 40-årsåldern och 5.i

procent 50 år eller däröver.

De hittillsvarande resultaten av bostadssubventionen för barnrika familjer,

kunna i kvalitativt hänseende sägas i stort sett väl motsvara de intentioner,

varmed verksamheten igångsattes. Den genomsnittliga höjningen av utrymmesstandarden

för de berörda familjerna är avsevärd, vartill kommer en

genomgripande förbättring av lägenheternas hygieniska beskaffenhet, utrustnings-

och bekvämlighetsstandard. Syftet i fråga om hyresbeloppens

fastställande, att bereda en tillräcklig bostad till en hyra, som ungefär motsvarade

den hyra, familjerna tidigare betalat, har på de flesta orter uppnåtts.

Det kan icke förnekas, att fortfarande och trots den betydande genomsnittliga

utrymmesökningen många av de familjer, som bebo de subventionerade

lägenheterna, äro trångbodda efter alla rimliga kriterier. Till stor

del är detta dock att anse som en övergångsföreteelse, vilken i verksamhetens

fortsättning kan undanröjas. Det är naturligt, att vid urvalet av hyresgäster

i början företräde givits de mest ömmande fallen, vilket ofta betyder de

mycket stora familjerna. Å andra sidan har givetvis sammansättningen av

lägenheterna efter storlekstyp måst bestämmas med hänsyn till sammansättningen

av flerbarnsfamiljeklientelet i dess helhet. I den mån nya bostadsfastigheter

av här ifrågavarande slag komma till, bör trångboddheten kunna

motverkas genom att omflyttning successivt företages, i och med att de

mycket stora familjer, som nu bo i lägenheter örn 2 rum och kök, beredas

möjlighet att flytta över i större lägenheter. Med hänsyn till önskvärdheten

av en sådan omflyttning är det lämpligt, att byggandet av lägenheter för

barnrika familjer i framtiden icke ensidigt inriktas på 2 rum och kök utan

på ett mera differentierat bestånd.

Bostadssociala utredningens förslag beträffande egnahemsverksamhet

för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Allmänna synpunkter.

Det utredningsuppdrag, som bostadssociala utredningen erhöll genom

Kungl. Maj:ts omförmälda beslut den 5 juni 1936, har utredningen slutfört

genom överlämnandet den 11 november 1937 av betänkande med förslag

rörande lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning

för mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem m. m. (statens off. utredn.

1937:43). Betänkandet har utarbetats i samråd med statens egnahemsstyrelse,

som helt biträtt detsamma.

Sagda betänkande åtföljdes av tre bilagor, nämligen dels en undersökning

rörande bostadsförhållandena inom vissa landskommuner, utarbetad

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

av fil. kand. Eichard Sterner, dels en redogörelse för de statliga bostadsfrämjande

åtgärderna på landsbygden, deras innebörd och resultat, utarbetad

av byråchefen Bertil Nyström, dels ock tabeller för beräkningar rörande det

framtida bostadsbehovet på landsbygden, sammanställda av docenten Alf

Johansson och aktuarien Gunnar Hävermark.

Betänkandet lämnar en framställning av bostadsbeståndet och dess utvecklingstendenser

med särskilt avseende å landsbygden, till vilken framställning

jag torde få hänvisa.

Vidare redogöres för den statliga bostadsförbättringsverksamheten, dess

resultat och utvecklingstendenser. Enligt denna redogörelse har den hittills

bedrivna bostadsförbättringsverksamheten, till vilken jag i annat sammanhang

återkommer, i väsentlig grad kommit barnrika familjer till godo. Bostadssociala

utredningen hade emellertid den 30 november 1936 föreslagit,

att denna praxis måtte förenhetligas och befästas genom att i lämplig form

föreskrift utfärdades örn visst företräde till bostadsförbättringsbidrag och

nybyggnadslån för familjer med minst tre hemmavarande barn under 16 år.

I syfte att mera bestämt inrikta verksamheten på ett övervinnande även av

trångboddhetens onda föreslogo de sakkunniga därjämte, att då bidraget eller

lånet skulle lämnas till familjebostad och då fråga ej vore örn allenast reparationsarbete

utan om till- eller ombyggnad respektive nybyggnad, den bidrags-

och lånebeviljande myndigheten borde särskilt beakta angelägenheten

av att det tillskapades bostäder om minst 2 rum och kök. —■ Vidare hade bostadssociala

utredningen vid samma tillfälle ansett sig böra understryka, att

därest det vore fråga om barnrika familjer, vilka icke kunde själva deltaga

med arbete eller penningar, men vilkas bostäder voro i så bristfälligt skick,

att ingripande vore påkallat, vederbörande hälsovårds- och egnahemsnämnder

borde beredas ökade möjligheter att räkna med statsbidrag upp till 75 å 80

procent av de beräknade kostnaderna, under villkor att vederbörande kommun

tillsköte vad därutöver erfordrades för genomförande av företaget.

Egnahemsstyrelsen, som anmodats att avgiva utlåtande över bostadssociala

utredningens nyssnämnda förslag, erinrade örn att styrelsen, som ägde utfärda

närmare föreskrifter för tillämpningen av föreskrifterna i kungörelsen den 30

juni 1933, sökt genom cirkulär, instruktionskurser och dylikt åstadkomma en

i görligaste mån enhetlig bostadsförbättringsverksamhet i landets olika delar.

Härvid hade bland annat framhållits nödvändigheten av att särskilt familj ermed

barn finge sina bostäder upprustade, och styrelsen vågade bestämt hävda,

att framför allt egnahemsnämnderna beaktat de barnrika familjernas behov.

Styrelsen hade därför ej ansett behövligt att utfärda föreskrift om bestämt

företräde för dessa familjer, emedan hänsyn måste tagas även till andra

familjer, exempelvis familjer med två små barn eller med gamla föräldrar

eller sjuka medlemmar. Beträffande bostadens omfattning hade vid örn-, tilleller

nybyggnad, där familjerna varit barnrika eller av annan anledning, såsom

sjukdom eller dylikt, större bostad erfordrats, detta behov blivil i görligaste

mån tillgodosett. Å andra sidan syntes icke så få familjer onödigtvis åsamkats

ekonomiska bekymmer på grund av för stort tilltagna bostadsbyggen. Styrel
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

sen ansåg det däremot vara önskvärt, att föreskrifter om anordnande av

centralvärme, vatten och avlopp samt välinrett, arbetsbesparande kök, tillräckligt

antal garderober och dylikt kunnat givas, men med hänsyn till statsbidragens

otillräcklighet hade detta ej kunnat ske. Vad anginge den ifrågasatta

höjningen av statsbidraget till 75 å 80 procent av kostnaden, hade styrelsen

medgivit dylik förhöjning i sådana fall, då medellöshet nödvändiggjort kommunala

bidrag, men därvid ej begränsat sitt medgivande till enbart barn rika

familjer. Under hänvisning till det anförda förklarade egnahemsstyrelsen,

att styrelsen icke hade något att erinra mot att i gällande författning eller

annorledes föreskrifter i här berörda hänseenden meddelades av Kungl. Majit,

men borde föreskrifterna icke givas en kategorisk form, enär detta skulle

vara till men för verksamheten.

Frågan upptogs till behandling i samband med 1937 års statsverksproposition.

Under femte huvudtiteln, punkt 23, framhöll jag, att jag funne bostadssociala

utredningens synpunkter beaktansvärda, att vid förevarande stödverksamhet

de barnrika familjernas särskilda behov borde uppmärksammas i

högre grad än som redan skett samt att det funnes goda skäl för att i särskilt

ömmande fall helt eller delvis eftergiva kraven på eget bidrag i penningar.

Härvid kunde tänkas, att vederbörande kommun tillhandahölle erforderligt

bidrag i penningar, i undantagsfall jämväl i form av arbetsprestation

vid byggnadsarbetets utförande. Då egnahemsstyrelsen förklarat sig

intet hava att erinra emot att synpunkterna ifråga komme till uttryck i gällande

bestämmelser, ansåg jag mig böra överväga åtgärder av sådan innebörd,

varvid jag emellertid tillika betonade, att föreskrifterna icke borde givas

alltför kategorisk form.

Bostadssociala utredningen framhåller vidare, att den statliga bostadsförbättringsverksamheten

otvivelaktigt varit till stor välsignelse för de barnrika

familjerna. De barnrika familjernas trångboddhetsproblem, som vore

lika allvarligt på landsbygden som i städerna, hade emellertid icke fullständigt

lösts genom den här ifrågavarande hjälpverksamheten. Vad sålunda

konstaterats, borde emellertid icke leda till något utdömande av bostadsförbättringsverksamheten

såsom medel i bostadspolitiken på landsbygden

utan blott till ett fastställande av att det jämsides med denna verksamhet

krävdes andra hjälpformer, för att samhället framgångsrikt skulle komma

till rätta med problemet om bättre bostäder för de mindre bemedlade, barnrika

familjerna. Bostadssociala utredningen framlade i detta hänseende förslag

örn ytterligare åtgärder. Vidtoges dessa åtgärder, försvunno dock icke

de behov, som bostadsförbättringsverksamheten fyllt och alltjämt kunde

fylla, nämligen som en till beloppet relativt begränsad engångshjälp för upprustning

av dåliga bostäder. Tvärtom torde bostadsförbättringsverksamheten

kunna läggas mera rationellt, sedan den befriats från nyssnämnda uppgifter.

Utredningen lämnar därefter en redogörelse för den nuvarande egnahemsverksamheten,

till vilken jag hänvisar. Utredningen framhåller, att det blott

vore under en begränsad synvinkel, som egnahemsfrågan kunde upptagas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

till behandling av bostadssociala utredningen, enär större delen av hithörande

områden redan vore föremål för övervägande i annat sammanhang. Sålunda

vore egnahemsfrågan ur jordbrukssynpunkt under handläggning av 1936 års

egnahemsutredning, vilken härvidlag ägnat uppmärksamhet ej blott åt jordanskaffningsfrågan

utan även åt spörsmålet, huru ifrågavarande lägenheter

lämpligen skulle bebyggas för att motsvara nutida krav. Kungl. Majit anmodade

vidare den 30 oktober 1936 egnahemsutredningen, att i befolkningskommissionens

ställe verkställa utredning och avgiva förslag angående åtgärder

för skapande av ökade möjligheter för lantarbetare och med dem

likställda personer med barnrika familjer att kunna förvärva egna jordbruk.

— Även frågan om arrendelägenheter och torp vore föremål för översyn

jämväl ur sociala synpunkter genom 1936 års arrendeutredning.

Sedan bostadssociala utredningen i fortsättningen erinrat örn de hinder, som

innehav av eget hem utgjorde för arbetskraftens rörlighet, framhåller utredningen,

att hithörande förhållanden borde beaktas jämväl, när det gäller att

bedöma och eventuellt omforma egnahemmet som bostadstyp för mindre

bemedlade, barnrika familjer. Av vikt vore emellertid därvid att ihågkomma,

för det första att den barnrika familjen överhuvudtaget — alltså även örn

den icke vore i besittning av eget hem — vore ytterst kriskänslig och förhållandevis

föga rörlig på arbetsmarknaden och för det andra att det alternativa

systemet för bostadsförsörjning å orter utan egentlig hyresmarknad,

hyresbostäder i arbetsgivarens hand, i regel inverkat neddragande på bostadsstandarden.

Den redogörelse rörande egnahemmen ur byggnadstekniska synpunkter,

som därefter i betänkandet lämnas, är huvudsakligen baserad på en av

kooperativa förbundets arkitektkontor verkställd undersökning. Denna undersökning

avsåge landsortens bostadsegnahem till skillnad från den under

kommunal medverkan finansiellt och tekniskt organiserade småstugebebyggelsen

kring vissa större städer. Medan småstugebyggaren plägade erhålla

ett fast amorteringslån av sådan storlek, som onödiggjorde sekundärkredit,

finge en vanlig egnahemsbyggare i städernas ytterområden eller i landsbygdens

samhällen kanske ett statligt egnahemslån eller ett sparbankslån

som primärlån, medan han för sekundärkrediten vanligen måste taga risken

av dyra och uppsägbar lån på olika håll. Medan småstugebyggaren tillhandahölles

fackmässig hjälp med bostadens planläggning och byggets

organisation, vore en annan egnahemsbyggare i betydligt högre grad hänvisad

att reda sig själv med den risk för dyrt och likväl dåligt resultat detta

innebure för den i byggnadsfrågor okunnige och oerfarne.

Hur förhållandena gestaltade sig i praktiken belystes genom den nyssnämnda

av kooperativa förbundets arkitektkontor år 1934 verkställda inventeringen

och uppmätningen av 470 bostadsegnahem i olika delar av landet.

Utredningens begränsade omfattning gjorde emellertid, att dess resultat ej

kunde anses allmängiltiga.

Egnahemsbyggarna voro i 203 fall arbetare och i de återstående förmän,

verkmästare, hantverkare, tjänstemän eller utövare av fria yrken. Inom dessa

olika fack växlade familjefaderns årsinkomst mellan i genomsnitt cirka 2,000

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

och 6,000 kronor; medelåldern visade en tendens att ökas (från 34 ä 35 till 38

år) under undersökningsperioden, som i huvudsak avsåge egnahem byggda

åren 1920—1934. Det i fastigheten insatta egna kapitalet växlade mellan 0 och

100 procent och utgjorde i genomsnitt 19 procent av fastighetskostnaderna.

Härvid hade den egna arbetsinsatsen ej medräknats, men uppskattades denna

svårvärderliga post, befunnes medelkostnaden för huset uppgå till 24 å 25

kronor per kubikmeter, vilket ansågs relativt dyrt med hänsyn till de undersökta

egnahemmens standard och landsortens prisförhållanden.

Egnahemsbyggarens finansieringssvårigheter i förening med strävanden

att göra bygget möjligast »storståtlig^ nödgade honom ofta att beträda kvalitetsförsämringens

sluttande plan eller ock att i vindsvåningen inrymma en

lägenhet till uthyrning. Undersökningen hade givit vid handen, att man härvidlag

ofta räknade fel på grund av höga underhållskostnader och risk för

hyresförlust. Uppskattningen av dessa hyreslägenheter ansåges också vara i

sjunkande, ty medan av de under perioden 1920—1928 byggda husen cirka

40 procent hade endast en lägenhet, hade enfamiljshusen bland de 1929—1934

uppförda ökats till 62 procent.

Vad bostadsutrymmet beträffade, befanns visserligen 35 procent av de

undersökta lägenheterna — av vilka cirka 9 procent bestodo av 1 rum och kök

men 54 procent av 2 rum och kök, 24 procent av 3 rum och kök och återstoden

av större lägenheter — vara att efter vanliga grunder anse som överbefolkade.

Men denna trångboddhet berodde så gott som helt på familjernas

begär att ha ett »finrum». Det framhölls, att önskan att ha ett rum, som

alltid står snyggt, kunde motivera ett sådant avskiljande i familjer, vilkas

medlemmar hade arbete av tyngre eller smutsande slag, men knappast i

andra hem, där det ej vore alltför svårt att hålla det bästa rummet snyggt,

även örn det toges i bruk både på dagen och örn natten.

Egnahemsbyggarens nödtvungna eftergifter i fråga örn bostadens kvalitet,

liksom hans avsaknad av fackmässig ledning och hjälp, framträdde tydligt

i fråga om husens tekniska anordning och utförande. I dessa 470 undersökta

byggnader funnos bland annat representerade 87 olika metoder att åstadkomma

ytterväggar; medan i många fall väggarnas värme- och fuktisolering var

underhaltig, förekom det också, att man i överdrivet nit åstadkommit en

isolering fullt tillräcklig att uthärda polartrakternas kyla. Påfallande var det

relativt stora antalet fall av bristfällig taktäckning, t. ex. med spikad tjärpapp.

Den sanitära utrustningen var i jämförelse med stadsförhållanden låg;

sålunda förefanns badrum i omkring 100 fall, ehuru man i 302 fall hade både

vatten- och avloppsledning. Påfallande var, att egnahemsbyggärna i alltför

ringa grad förstått utnyttja de tekniska framstegen för att förbättra bostadens

plan. Allmänt användes den gamla plantypen med innerväggarna korsande

varandra vid skorstensstocken, ehuru man i nära 50 procent av fallen övergått

till centraluppvärmning och därför vid planlösningen var oberoende av

skorstensstockens placering.

Mot bakgrunden av nu meddelade uppgifter och egna undersökningar ansåge

sig bostadssociala utredningen böra understryka, att den låga tekniska

standard, som ej sällan präglade egnahemsbyggen såväl i fråga örn planlösning

som utförande och sanitära anordningar, vore en sida av egnahemsproblemet

som i hög grad vore värd att uppmärksammas. Framför allt gällde

detta egnahemsbebyggelsen på landsbygden, där samhällelig byggnadskontroll

merendels saknades och där av detta och andra skäl byggnadskulturen i allmänhet

vore lägre än i städerna. Egnahemsbyggaren själv saknade som regel

Bihang till riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 190.

529 58 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 190.

förutsättningar att rationellt bedöma bostadens utformning, och den byggnadstekniska

sakkunskap, som till överkomlig kostnad stöde till hans förfogande,

vore enligt en bland fackmän allmänt accepterad uppfattning i de

flesta fall otillräcklig. Byggherrens kontroll av att ett bygge utfördes enligt

godkända planer vore ofta otillräcklig, och kontroll från det allmännas sida

saknades nästan alldeles.

Utifrån de synpunkter utredningen hade att anlägga syntes det naturligt,

att krav på högre bostadsstandard borde urgeras, särskilt när det gällde

barnrika familjer. Kraven borde hållas i överkant, jämfört med nu i allmänhet

rådande förhållanden. Härför talade, förutom de allmänna synpunkterna

på behovet av radikal förbättring av landsbygdsbostäderna, att i

fråga örn bostäder för barnrika familjer husmoderns arbetsbörda vore särskilt

tung. Genom att hålla kraven högt kunde man också i någon mån tillgodose

önskemålet, att staten befordrade tillkomsten av mönsterbostäder,

vilkas förebildande betydelse vore allmänt omvittnad.

Lån och bidrag av statsmedel till egnahem för barnrika familjer borde

därför enligt utredningens uppfattning givas endast för fullgoda bostäder.

I författningen rörande lån och bidrag till barnrika familjers bostadsförsörjning

i hyreshus funnos icke intagna preciserade krav i fråga örn teknisk

utrustning av de hyreslägenheter, som där avsåges. I praxis hade dock utbildat

sig den regeln, att nybyggda lägenheter skulle lia tillgång till badrum

och varmvatten. När det gällde egnahem i städer och stadsliknande samhällen,

torde icke hinder möta att upprätthålla simma krav tämligen generellt.

Landsbygdens förutsättningar vore något annorlunda, men med avseende å

kyggande med statshjälp av egnahem för barnrika familjer holle utredningen

före, att vissa preciserade krav borde uppställas. Beträffande dessa krav

anför utredningen följande.

a) Hustyp. Inom den svenska egnahemsbebyggelsen är tvåfamiljshuset

med en lägenhet avsedd för ägarens eget behov och den andra för uthyrning

en mycket vanlig typ, som fortfarande bygges i icke ringa omfattning. I

förevarande sammanhang kan denna typ givetvis icke ifrågakomma. Tvåfamiljshuset

är kapitalkrävande för husägaren och medför betänkliga risker

under lågkonjunkturer, då husägaren kan drabbas av både sin egen och hyresgästens

arbetslöshet. För här ifrågavarande ändamål är enfamiljshuset den

riktiga typen.

b) TJtrymmesstandard. Beträffande utrymmeskrav är det redan vid hyreshusbygge

för barnrika familjer gällande kravet på två rum och kök såsom

minimum självklart i fråga örn egnahem. I synnerhet när det gäller större

flerbarnsfamiljer, borde tre rum och kök eftersträvas såsom det normala;

beaktas bör dock, att rummen ej bliva för små. Å andra sidan bör även tillses,

att det icke bygges för stort — en hos egnahemsbyggare icke ovanlig benägenhet.

Framhållas må, att alltför stora lägenheter äro tungskötta och bli

illa utnyttjade.

c) Planlösning och utförande. I avvaktan på en rationalisering av byggnadsväsende!

på landsbygden torde vissa åtgärder vara påkallade för att åt

här ifrågasatta speciella byggnadsverksamhet för barnrika familjers bostadsförsörjning

garantera god kvalitet i fråga örn planlösning och utförande, åtgärder,

som icke hindra men befordra en framtida allmän reglering. Utred
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ningen vill peka på betydelsen av att genom vederbörande statliga organs

försorg det periodvis utarbetas och gives effektiv spridning åt samlingar av

goda typritningar, passande för varierande behov och åtföljda av klara

arbetsbeskrivningar. Planlösningar, som äro avsedda att tillämpas vid här

ifrågavarande byggnadsföretag, som erhålla statens stöd, böra granskas

av vederbörande centrala organ, vilket för ändamålet utrustas med tillräckliga

resurser.

Erfarenheten ger vid handen, att bristerna i landsbygdens byggnadsskick

i mycket hög grad sammanhänga med bristen på yrkesskickliga byggmästare.

Bostadssociala utredningen vill i detta sammanhang understryka önskvärdheten

av att sådan verksamhet, som syftar till förbättrad utbildning av lantbyggmästare,

till exempel de av Samfundet för hembygdsvård anordnade

byggmästarekurserna, effektivt understödes av staten. Från egnahemsstyrelsens

sida har även framförts förslag om lämpligt ordnat lärlingssystem.

d) Utrustning. Bostadssociala utredningen vill framhäva den fundamentala

betydelsen av att husen förses med central uppvärmningsanordning.

Utom hygieniska fördelar innebär centraluppvärmning förutsättningen för ett

förnuftigt utnyttjande av bostadens utrymmen. Dels medger den bättre

planlösningar, dels bliva samtliga rum användbara även vintertid och slutligen

kan huset tänkas bli fullständigare inrett och utnyttjat från början.

Otvivelaktigt sammanhänga missförhållandena i detta avseende i hög grad

med bristen på centraluppvärmning. Anordnandet av sådan bör göras till

ett krav för lån och bidrag av statsmedel till byggande av egnahem för barnrika

familjer. Värmeledningspanna för ifrågavarande ändamål bör vara av

en typ, som kan eldas med inhemskt bränsle. Inhämtade uppgifter från fackmän

ha givit vid handen, att det tekniska problemet i detta sammanhang

låter sig lösa utan större svårighet men tarvar särskild utredning.

Anordnandet av vatten och avlopp inomhus bör även uppställas som krav,

där icke tekniska hinder omöjliggöra detta. En dylik anläggning torde till stor

del kunna utföras som egnahemsbyggarens egen arbetsprestation, varvid även

enkla och billiga handpumpar i köket kunna komma till användning.

Behovet av garderober, skafferi och övriga förvaringsutrymmen synas

snarast lättare kunna tillgodoses i landsbygdsegnahem än i städernas hyreslägenheter.

I fråga om inredandet av badrum eller tvagningsrum (eventuellt

jämte varmvatten) vill bostadssociala utredningen uttala en rekommendation

härför. Att åstadkomma badmöjligheter inom bostaden, med badrummet förlagt

till källaren tillsammans med tvättstuga, kan vara enkelt och föga kostsamt.

Yad nu sagts, innebär givetvis intet underkännande av strävandena

att söka lösa landsbygdens badfråga på kollektiv väg genom badstugor och

dylikt.

Utredningen framhåller, att gentemot åtgärder, som syftade att befordra

bostadsbildningen på landsbygden, ofta hade hävdats, att dylika åtgärder

skulle vara förenade med risker av den anledningen, att landsbygdens folk‘mängd

vore i tillbakagående och att denna befolkningsregress komme att bliva

än starkare i framtiden. Det vore uppenbart, att en rationell inriktning av de

bostadspolitiska åtgärder, som avsåge landsbygden, måste ske under hänsyn

till den befolkningsutveckling, som kunde bedömas såsom sannolik,

och grunda sig på så långt möjligt säkra beräkningar över landsbygdsbefolkningens

framtida storlek och sammansättning.

Bostadssociala utredningen framlägger därefter vissa kalkyler över de

sannolika utvecklingslinjerna för befolkningsrörelserna på landsbygden under

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

vissa redovisade antaganden. Av statistiska skäl hade det varit nödvändigt

att vid tudelningen av materialet draga gränsen mellan städer och landsbygd

enligt nu gällande administrativa indelning. I landsbygd bomme sålunda att

inräknas även områden med agglomererad bebyggelse, vilket ur vissa synpunkter

kunde vara mindre lämpligt. Utredningen anför rörande sagda befolkningsutveckling

i huvudsak följande.

Grunden för bedömningen av hushållsbildningen på landsbygden utgöres

av beräkningar över befolkningens fördelning efter kön, ålder och civilstånd,

inbördes kombinerade. Dylika beräkningar ha utförts för vissa tidpunkter i

framtiden med fem års mellanrum (fram till år 2000) och med den 31 december

1935 som utgångspunkt. Härvid har fordrats antaganden om den framtida

1) dödligheten, 2) nativiteten, 3) civilståndsfördelningen i olika åldersklasser

samt 4) flyttningarna från landsbygd till städer, deras omfattning bland män

och kvinnor i olika åldrar. Dessutom har förutsatts, att någon migration ej

förekommer.

Beträffande dödligheten föreligga relativt goda möjligheter att uppskatta

den framtida utvecklingen.

I fråga om nativiteten (eller rättare fruktsamheten) har för landsbygdsbefolkningen

gjorts tre olika antaganden: I) sjunkande nativitet till år 1950,

därefter oförändrad; nettoreproduktionstalet cirka 500 eller detsamma som

för närvarande gäller för rikets städer; II) i stort sett oförändrad nativitet

eller, noggrannare uttryckt, något höjd nativitet, så att den ger ett nettoreproduktionstal

= 1,000; III) stigande nativitet till år 1950, därefter oförändrad;

nettoreproduktionstalet cirka 1,250.

Utifrån nyssnämnda antaganden om dödlighet och nativitet har folkmängden

vid slutet av åren 1940, 1945, 1950—2000 beräknats, varvid män

och kvinnor fördelats efter ålder i femårsgrupper. Därefter ha män och

kvinnor var för sig fördelats efter civilstånd inom varje åldersklass i enlighet

med den relativa fördelning, som enligt folkräkningen gällde år 1930.

Slutligen ha gjorts fyra olika antaganden örn flyttningarna från land till

stad. Förutom ett antagande (a) örn inga som helst flyttningar ha i vart och ett

av de övriga fallen angivits ett visst absolut nettoantal män och kvinnor, som

under varje femårsperiod antagits flytta från landsbygden och vid periodens

slut kvarlevat i städerna, nämligen (b) 10,000 män och 20,000 kvinnor; (c)

30,000 män och 50,000 kvinnor; (d) 50,000 män och 80,000 kvinnor. De

flyttande lia åldersfördelats i enlighet med förhållanden, som konstaterats i

vissa fall, som visserligen äro ringa till antalet men mycket väl överenstämmande

med varandra.

Av alla de antaganden, som man behövt göra för att kalkylera utvecklingen

för landsbygd respektive städer för sig, äro antagandena om flyttningarna

måhända de vanskligaste, och detta gäller i synnerhet beträffande de

närmaste årtiondenas utveckling, för vilken nativitetsantagandena icke spela

någon roll i vad angår beräkningen av de för hushållsbildningen bestämmande

faktorerna. Av de fyra flyttningsantagandena är (c): 30,000 män och 50,000

kvinnor per femårsperiod det som närmast överensstämmer med den omfattning

av flyttningarna, som gällt under senare decennier.

Man kan med tämligen stort lugn våga påståendet, att för överskådlig och i

fråga om planering av åtgärder beaktansvärd framtid de båda gränsantagandena

(a): ingen flyttning, respektive (d): 50,000 män och 80,000 kvinnor representera

ytterligheter, som icke endast ingränsa varje utveckling av rimlig

sannolikhet utan även betyda mycket osannolika ytterlighetsfall. I den hittillsvarande

utvecklingen kan icke förmärkas någon tendens till avmattning

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majda proposition nr 190.

i den -flykt från landsbygden», som utmärkt det senaste trefjärdedels seklet.

Inom landsbygdens dominerande näringsgren, jordbruket, kommer efter all

sannolikhet den befolkning, som där har sin sysselsättning, att fortsätta att

minska, främst till följd av den rationalisering av jordbruksdriften, som

kräves för att upprätthålla jordbrukets räntabilitet och underbygga en levnadsstandardhöjning

för jordbruksbefolkningen. Det vore visserligen tänkbart,

att denna tendens kunde i sin verkan på den totala landsbefolkningen

komma att helt eller delvis motvägas av en stark utveckling av andra till

landsbygden lokaliserade näringsgrenar. Under senare decennier har en

dylik utveckling av betydande styrka uppenbarligen varit för handen, dock

långtifrån tillräckligt stark för att förhindra en fortgående förskjutning mellan

total landsbygdsbefolkning och stadsbefolkning, vilket får en viss belysning

av följande sammanställning ur folkräkningsuppgifterna över antalet män

och kvinnor åren 1920 och 1930 inom jordbruksbefolkning, övrig landsbygdsbefolkning

samt stadsbefolkning:

Män

Kvinnor

1920

1930

1920

1930

Landsbygden:

jordbruksbefolkning. . .

övrig befolkning .....

Summa

1.044.000

1.048.000

2.087.000

982,000

1.119.000

2.101.000

957,000

1.117.000

2.074.000

876,000

1.169.000

2.045.000

Städerna ...............

811,000

020,000

032,000

1,076,000

Emot möjligheten av en utveckling av andra landsbygdsnäringar än jordbruket,

tillräckligt stark att motverka befolkningsminskningen i denna senare

näringsgren, talar vidare den omständigheten, att den industriella produktionens

struktur synes vara stadd i förskjutning i riktning mot större relativ

betydelse för konsumtionsvaruindustrierna, vilka huvudsakligen äro lokaliserade

till städerna och enkannerligen de större städerna. Huruvida denna

tendens är av mera tillfällig natur eller kommer att fortsätta är dock vanskligt

att döma örn.

Det kan å andra sidan förvisso skönjas tendenser, som kunna tänkas —• i

framtiden förstärkta — verka uppdämmande på flyttningen från land till

stad. Härvid åsyftas dels sådana produktions- och transporttekniska tendenser,

som verka relativt gynnande för småföretag (elektriska motorer, lastbilar

o. s. v.) och som därför också kunna tänkas gynna en mera spridd

industriell lokalisering, dels alla dessa omständigheter, som tendera att överbygga

klyftan mellan land och stad i fråga om sociala och kulturella levnadsvanor

(bussar, radio, organisationsväsendets samt förenings-, bildnings- och

idrottsrörelsens utträngande på landsbygden, förbättrad hälso- och sjukvård

på landsbygden o. s. v.). Av väsentlig, väl avgörande vikt i detta hänseende

är givetvis, att klyftan mellan land och stad ifråga örn materiella levnadsvillkor

fy lies ut. Det har ju även på senare tiden allt mera allmänt erkänts,

att därvidlag förbättring av landsbygdens bostadsförhållanden, särskilt i

fråga om en hygienen befordrande och det husliga arbetet underlättande

utrustning av bostaden, spelar en väsentlig roll. — Dessa senare tendenser

till trots synes det dock finnas övervägande skäl att antaga, att de förut

nämnda tendenserna till fortsatt flyttning från land till stad skola visa sig

dominerande, åtminstone under de närmaste årtiondena. Gränsantagandet

(a): ingen flyttning kan betraktas som ett fullt betryggande ytterlighetsfall.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr lito.

Det andra gränsantagandet (d): 50,000 män och 80,000 kvinnor per femårsperiod

kan ävenledes på goda grunder betecknas som ett osannolikt ytterlighetsfall.

Det överstiger för det första mycket betydligt den flyttning, som

under senare årtionden har förekommit. En flyttning enligt detta antagande

skulle förutsätta en helt exceptionell ökning i den hastighet, med vilken

närings- och sysselsättningsmöjligheterna i städerna tillväxa. Ett viktigare

argument är dock, att en flyttning av sådan omfattning mycket snart skulle

leda till disproportioner i befolkningsfördelningen, som säkerligen skulle

framkalla såväl spontana reaktioner som ingripanden från det allmännas sida

— inte minst ur befolkningspolitiska synpunkter. Under antagande I beträffande

nativitetsutvecklingen på landsbygden (d. v. s. fortsatt nedgång

till den nu för städerna gällande nivån) skulle vid maximiantagandet angående

flyttningen de mera mobila åldersklasserna 15—35 år vara nära

nog avfolkade redan på 1970-talet. Vid de — efter nuvarande utvecklingstendenser

att döma mindre sannolika — antagandena örn redan från närvarande

tid konstant eller stigande nativitet på landsbygden, skulle situationen visserligen

ej bli fullt så drastisk, men såväl könsfördelningen som fördelningen på

produktiva och improduktiva åldrar skulle bli mycket abnorm. Detta gäller väl

att märka örn hela landsbygdsbefolkningen. Redan nu ha ju för jordbrukets

del avsevärda svårigheter av här antydd art inställt sig. Det är att antaga,

att den skärpning av disproportionerna i befolkningssammansättningen, som

en fortsättning av flyttningen skulle medföra, i synnerhet skulle komma att

gälla just jordbruksbefolkningen och där åstadkomma orimliga förhållanden.

Flyttningsantagandena (b): 10,000 män och 20,000 kvinnor per femårsperiod

och (c) 30,000 män och 50,000 kvinnor per femårsperiod äro rimligare

än de två förut behandlade, och under förutsättning, att inga nu oförutsebara

genomgripande förändringar ske i betingelserna för befolkningens fördelning

på land och stad, kan man hålla för sannolikt, att utvecklingen kommer

att förlöpa inom de gränser, som kunna beräknas utifrån dessa flyttningsantaganden.

Av dessa ligger det förra betydligt under hittills gällande

nivå, under det att det senare ligger något över denna nivå. Örn man icke

har några särskilda skäl att antaga någon mera betydande förändring i den

inre omflyttningens styrka, torde man sålunda kunna'' utgå från att den sannolika

utvecklingen för den närmaste framtiden kommer att ligga närmare den

linje, som framgår ur flyttningsantagandet (c), än den, som framgår ur flyttningsantagandet

(b).

Ju längre in i framtiden nian kommer, desto mera måste dock betingelserna

för flyttningen förändra sig. När — såsom all sannolikhet talar för — den

naturliga folkökningen på landsbygden stagnerar och övergår i naturlig folkminskning,

måste också källorna för folkströmmen från landsbygd till städer

allt mera sina ut. I synnerhet när de starkast mobila åldrarna, 20—30 år, i

mera kraftig grad komma att utsättas för sammankrympningsprocessen,

måste häri ligga en för flyttningens absoluta omfattning starkt neddämpande

omständighet. De utvecklingskurvor, som erhållas ur de olika, men var för sig

under hela perioden oförändrade flyttningsantagandena, måste alltså betraktas

såsom varande av olika sannolikhetsgrad under olika delperioder.

För bedömandet av en längre fram i tiden liggande utveckling — vilket klav

behovet påkallat i fråga örn exempelvis det stadsplanemässiga saneringsproblemet

— måste dylika omständigheter tillmätas synnerlig vikt. I fråga

örn här förevarande problem, bostadsbehovet under de närmaste årtiondena,

spela de mindre roll men böra dock givetvis hållas i minne.

I förevarande sammanhang intresserade, enligt utredningens mening, särskilt

hushållsbildningen på landsbygden. Av de statistiska serier, som ut
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 190.

visade utvecklingen av olika ålder och civilståndsgrupper inom befolkningen,

vore den över antalet gifta män den lämpligaste indikatorn för hushållsbildningens

allmänna tendens. Under antagande av att nativiteten på landsbygden

folie till städernas nuvarande nivå, komme, trots detta, antalet gifta

män och därmed antalet hushåll såsom en ofrånkomlig konsekvens av redan

existerande förhållanden inom befolkningsstrukturen att kraftigt tillväxa

under minst två decennier. Till och med vid det orimliga flyttningsantagandet

(d), 50,000 män och 80,000 kvinnor per femårsperiod, skulle antalet gifta

män på landsbygden komma att växa från mindre än 770,000 år 1935 till mer

än 870,000 år 1955. Vid det rimligare och närmast sannolika flyttningsantagandet

(c), 30,000 män och 50,000 kvinnor per femårsperiod, skulle tillväxten

fortsätta till 1960, då antalet gifta män på landsbygden skulle uppgå

till 920,000 eller omkring 20 procent högre än det nuvarande antalet. Det

lägre flyttningsantagandet (b) gåve en tillväxt, ävenledes till år 1960, upp

till cirka 975,000 gifta män, innebärande en stegring på nära 27 procent.

De övriga nativitetsantagandena gåve fram till 1955 helt och fram till

1960 praktiskt taget samma utslag som det här behandlade, till följd av att

förändringar i nativiteten gåve utslag i de hushållsbildande åldrarna först

efter 20 å 30 år. Det vore sålunda först i den i förevarande sammanhang

mindre intressanta utvecklingen efter 1960, som olikheterna i nativitetsantagandena

började spela roll.

Tillväxten i hushållsbeståndet till följd av den ännu i hastig takt skeende

ökningen i de hushållsbildande åldrarna komme helt naturligt att äga rum i

retarderande tempo. 1930-talet utmärktes av den starkaste tillväxthastighet

i hushållsbeståndet, som överhuvud någonsin förekommit och mänskligt att

döma någonsin komme att förekomma inom den svenska befolkningen.

Kulmen i kurvan för tillväxthastigheten syntes redan passerad, men ännu

något årtionde komme hushållsbeståndet att öka med en hastighet, som långt

överstege den under tidigare perioder fram till och med världskriget gällande.

Ännu fram till 1950 vore tillväxthastigheten tämligen hög, men på 1950-talet

började verkan av nativitetsminskningen göra sig gällande i så hög grad i

de hushållsbildande åldrarna, att tillväxthastigheten starkt retarderades för

att — under de mera sannolika flyttningsantagandena — sjunka till noll

omkring 1960.

Bostadssociala utredningen sammanfattar resultatet av sina överväganden

på följande sätt:

Under alla förutsättningar, som nu kunna bedömas som sannolika, och till

och med under förutsättningar beträffande omfattningen av »flykten från

landsbygden», som äro avgjort osannolika, kommer antalet hushåll på landsbygden

och därmed även behovet av tillskott till landsbygdens bostadsbestånd

att fortsätta att betydligt tillväxa under de närmaste decennierna;

en rimlig och på intet sätt äventyrlig uppskattning är, att år 1960 antalet

hushåll på landsbygden kommer att överstiga antalet år 1935 med 20 procent.

Utvecklingen kommer sålunda att kräva en mycket väsentlig utökning av

bostadsbeståndet på landsbygden — trots sannolikt sjunkande folkmängd.

Även oavsett det byggnadsbehov, som sammanhänger med andra omständig
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

heter än hushållsbeståndets tillväxt (om-, till- och ersättningsbyggnad), äro

förhållandena sådana, att det icke gives anledning nu att av fruktan för befolkningsutvecklingens

konsekvenser hesitera inför åtgärder till befordrande

av bostadsbildningen på landsbygden, vilka på socialpolitiska grunder kunna

motiveras. I en senare period, efter 1960, kommer visserligen med all sannolikhet

att inträffa stagnation och — örn icke nativiteten inom den närmaste

tiden stiger starkt — även tillbakagång i hushållsbeståndets utveckling, men

denna framtidsmöjlighet kan icke användas som argument mot bostadspolitiska

åtgärder. För det första: örn hushållsantalet skulle minska, kan

detta lång tid mötas och motsvaras av bortrivning av äldre, mindre tillfredsställande

bostäder. För det andra: de hushåll, som komma till under de

närmaste 20—30 åren, måste ju någonstans bo, och örn hotet örn kommande

tillbakagång i hushållsbeståndet skall medräknas i de bostadspolitiska övervägandena,

måste det vara som argument för omedelbara och starka åtgärder

att förbättra bostadsförhållandena i förhoppning att därigenom nativitetsutvecklingen

skall kunna påverkas i gynnsam riktning.

Bostadssociala utredningen övergår därefter till att diskutera de åtgärder,

som böra av stat och kommuner vidtagas för främjande av bostadsförsörjning

m. m. för mindre bemedlade, barnrika familjer, och behandlar därvid först

möjligheterna att i nu bestående former för statligt

stöd åt bostadsbildningen inordna den speciella bostadshjälpen

för bär nr ika familjer. Utredningen anför därvid:

Såsom framhållits i de direktiv, vilka, som tidigare berörts, i förevarande

fråga givits de sakkunniga av chefen för socialdepartementet, var orsaken

till att bostadsanskaffningslånen och familjebidragen enligt kungörelsen den

4 september 1935 knutits enbart till lägenheter, som upplåtas mot hyra,

främst den, att utredningens förslag, jämlikt de då gällande direktiven, avsåg

förhållandena i städer och stadsliknande samhällen, alltså orter med

hyresmarknad, där det övervägande flertalet av de familjer, som kunde komma

i fråga, måste antagas förhyra sin bostad. Det hittillsvarande subventionssystemet

har i enlighet med dessa förutsättningar haft karaktär av en hyressubvention,

med undantag endast för de under det senaste året i ett mindre

antal fall vidtagna försöken att tillämpa de för hyressubventionen gällande

principerna på enfamiljshus, upplåtna mot äganderätt i städer och stadsliknande

samhällen.

I fråga om bostadssubventionen för barnrika familjer i stadssamhällen, för

vilka hyressubvention enligt kungörelsen den 4 september 1935 kan utgå, har

det, såsom redan tidigare framhållits, synts de sakkunniga angeläget, att,

när bostadssubventionen för barnrika familjer utsträckes till att omfatta

även egnahem, de regler, som skola gälla, göras i möjligaste mån likvärdiga

för de båda upplåtelseformerna, och detta såväl för de familjer, åt vilka

bostad i den ena eller andra formen upplåtes, som för kommunerna, som ha

att organisatoriskt och ekonomiskt medverka. Stadssamhällena, enkannerligen

de större, ha med sin längre drivna sociala och stadsgeografiska

differentiering behov av såväl olika upplåtelseformer som olika stadsplaneoch

hustyper, vilka sålunda icke böra betraktas som konkurrerande utan

fastmer som varandra kompletterande. Hyreslägenheter kunna i fråga örn

läge i förhållande till arbetsplats och skola, i fråga örn kollektiva anordningar

o. s. v. erbjuda fördelar, som för en del av stadsfamiljerna kunna överväga

de fördelar i fråga om rymlighet, självständighet o. s. v., som en småstuga

kan giva och som för andra familjer kunna vara dominerande. En

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majus proposition nr 190.

fördel att särskilt beakta hos liyresupplåtelsen är den större möjlighet att

genom omflyttning smidigt anpassa bostadens storlek efter familjens i tiden

växlande behov; i annat sammanhang har påpekats angelägenheten av att

sådan omflyttning inom beståndet av hyreslägenheter för barnrika familjer

underlättas och att detta bestånd i sådant ändamål differentieras och

icke ensidigt sammansättes av övervägande 2 rum och köks-lägenheter. —- Vilken upplåtelseform eller hustyp, som i olika konkreta fall väljes, bör

avgöras av de naturliga förutsättningar, som på orten föreligga, och icke påverkas

av någon olikhet i de fördelar eller bördor, som statshjälpen vid hyressubvention

respektive subvention av egnahem innebär för familjerna och kommunerna.

Det vill synas som örn de provisoriska regler, sorn statens byggnadslånebyrå

uppställt för bostadsanskaffningslån och familjebidrag för

enfamiljsstugor för barnrika familjer i stort sett tillgodose dessa synpunkter,

och de sakkunniga komma att i fortsättningen föreslå endast oväsentliga

modifikationer i dessa regler.

Ävenledes vad angår utsträckandet av bostadssubventionen för barnrika

familjer till egnahem i allmänhet och till landsbygden — den i detta sammanhang

huvudsakliga frågan — torde det vara i enlighet med de i frågan givna

direktiven, att man söker åstadkomma största möjliga likvärdighet i de statliga

stödåtgärderna till förbättring av de barnrika familjernas bostadsförsörjning

i städer och på landsbygd. I direktiven har dock förutsatts, att icke obetydliga

modifikationer i reglerna för bostadssubventionen skulle visa sig påkallade,

då denna utsträckes till att omfatta jämväl landsbygden. De sakkunniga ha

även —- särskilt med hänsyn till förda diskussioner med representanter för

statens egnahemsstyrelse — funnit det nödvändigt att föreslå sådana modifikationer.

Dessa gälla närmast villkoren för lån och bidrag för de barnrika familjer,

som skulle erhålla statens stöd för anskaffning av egnahem på landsbygden,

varvid avvikelserna gent emot de för stadssamhällena gällande reglerna

främst motiveras av den större bundenhet till den en gång anskaffade bostaden,

vilken följer därav att landsbygden som regel saknar utbildad bostadsmarknad.

Vad angår villkoren beträffande kommunernas medverkan lära dessa för de i

organisatoriskt och finansiellt avseende i allmänhet svagare utrustade landskommunerna

icke lämpligen kunna sättas lika med de för stadssamhällena

givna.

Till utformningen av dessa förslag till modifikationer återkomma de sakkunniga

i det följande. I sina huvuddrag går de sakkunnigas förslag, i vad

det avser finansieringen, ut därpå, att staten lämnar lån till 90 procent av

anskaffningsvärdet (för örn-, till- eller nybyggnad), varav, såvitt angår^landsbygden,

20 procent utgöras av intecknat ränte- och amorteringsfritt lån och

70 procent av dels amorterings-, dels uppsägningslån. Såsom normalt bör

räknas med egen arbetsinsats till omkring 10 procent av anskaffningsvärdet;

kan denna icke utgöras av familjen, bör ansvaret för finansieringen av de

översta 10 procenten av anskaffningskostnaden åvila kommunen eller annan,

t. ex. arbetsgivare. Därutöver lämnas av statsmedel årliga annuitetsbidrag till

högst annuitetens belopp, bestämda efter samma regler som familjebidragen

i stadssamhällena utifrån ett på visst sätt beräknat årligt bostadsvärde. —

Frågan om lönebostäder upptages särskilt längre fram.

De sakkunniga ha förutsatt, att på landsbygden kommunen skall tjänstgöra

som förmedlingsorgan samt att kommunen skall stå en viss risk.

Det torde näppeligen vara att förvänta, att på landsbygden sådana allmännyttiga

företag, som i städerna handhaft en betydande del av verksamheten,

skola vara att påräkna. Däremot torde ofta, särskilt på industriorter, de

arbetsgivande företagen — i synnerhet av brukstyp — vara intresserade av

att stödja här ifrågavarande verksamhet. Den regeln torde därför böra fast
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 190.

ställas, att efter vederbörande statsmyndighets prövning enskilt företag må

kunna träda i kommuns ställe. Då de sakkunniga i fortsättningen tala örn

kommun avses även sådant företag.

Som ett viktigt motiv för ett i vissa stycken annorlunda konstruerat system

för bostadssubventionen för barnrika familjer på landsbygden må vidare fram

hållas önskvärdheten av att den speciella bostadshjälpen för barnrika familjer

i fråga örn organisation och metoder i görligaste mån infogas som ett led i

redan bestående system för främjande av bostadsbildning och bostadsförbättring

på landsbygden, för vilka redogörelse tidigare lämnats. Med hän

syn till detta önskemål ha de sakkunniga diskuterat möjligheterna att ut

forma den speciella bostadssubventionen för barnrika familjer såsom modi

fikationer i de regler, som gälla för arbetarsmåbrukslån, bostadsförbättrings

bidrag och egnahemslån.

Arbetarsmåbrukslånen innebära en subvention, fullt jämförlig med bostadssubvention

för barnrika familjer i stadssamhällena, i vissa hänseenden till och

med ännu längre gående. Att till denna knyta familjebidrag är sålunda uteslutet;

det gives helt enkelt inte rum för sådana bidrag, vilka väl i regel skulle

komma det sammanlagda subventionsbeloppet att överstiga bostadskostnadens

belopp och sålunda mista karaktären av bostadshjälp. Arbetarsmåbrukslånen

äro ju dessutom knutna till vissa sysselsättningar av säsongkaraktär, en begränsning,

som ur synpunkten av de barnrika familjernas speciella bostadsproblem

ter sig irrelevant. En preferensbehandling av de barnrika familjerna

i den fortsatta arbetarsmåbruksverksamheten synes de sakkunniga befogad

på allmänna socialpolitiska grunder. Den kunde ges formen av ett med

visst belopp (exempelvis 1,000 kronor) större lån än det i allmänhet

som maximum gällande — oavsett örn det nuvarande maximibeloppet

bevaras eller örn det med hänsyn till de höjda byggnadskostnaderna

enligt egnahemsstyrelsens förslag höjes till 7,000 kronor —, varvid tillskottet

skulle avse att täcka kostnaderna för en större och framför

allt bättre utrustad bostad. Detta är motiverat därav, att större familjer

ha större behov av utrymme och hygieniska anordningar, samt därav, att

arbetet i hemmet blir oskäligt tungt i en mera primitivt utrustad bostad,

när familjen är stor. — Några detaljerade förslag till modifikationer i reglerna

för arbetarsmåbrukslånen med speciell hänsyn till de barnrika familjer,

vilka äro i den situationen att kunna komma i fråga för arbetarsmåbrukslån,

anse sig de sakkunniga icke befogade att framställa. De. sakkunniga vilja

endast framhålla, att arbetarsmåbrukslån å ena sidan och bostadssubvention

för barnrika familjer å andra sidan — den ena hjälpformen avseende en viss

sysselsättningskategori, den andra en viss familjékategori — visserligen i så

måtto utesluta varandra, som de icke kunna utgå samtidigt till en och samma

familj, men båda tillgodose socialt utomordentligt angelägna behov samt

kunna bestå vid sidan av varandra och komplettera varandra.

Bostadsförbättringsbidragen äro såsom engångsbidrag svåra att anpassa

till den subventionsform, grundad på årliga bidrag, differentierade efter barn

antal, som gäller för barnrika familjer i städerna. Allmänna socialpolitiska

överväganden kunna motivera en preferensbehandling av barnrika familjer

även vid tilldelningen av bostadsförbättringsbidrag, såsom ju också i växande

utsträckning redan skett och varom bostadssociala utredningen tidigare gjort

hemställan. Viktigast är emellertid att bostadsförbättringsbidragen — utan

förändringar i tilldelningsprinciperna och beloppen, som skulle helt förändra

karaktären hos denna bidrags verksamhet — äro otillräckliga för

ändamålet att radikalt upphjälpa de barnrika landsbygdsfamiljernas bostadsförhållanden.

Begränsningen i deras syfte att tjäna upprustnings- och

i viss utsträckning ersättningsbyggnadsändamål jämte begränsningen i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

bidragsbeloppen, vilken icke medgiver mera genomgripande ombyggnad

utan sådana kapitaltillskott av de byggande, som icke i normala fall

kunna förutsättas möjliga för bär ifrågavarande familjekategori, göra bostadsförbättringsbidragens

otillräcklighet uppenbar för nu förevarande ändamål.

Det gäller emellertid örn dem detsamma, som nyss hävdades beträffande

arbetarsmåbrukslånen i deras förhållande till den ifrågasatta tillämpningen

av bostadssubventionen för barnrika familjer, nämligen att de tjäna ett ännu

ingalunda tillfredsställt och socialt mycket viktigt behov; bostadsförbättringsverksamheten

efter nuvarande linjer och en speciell bostadssubvention för

barnrika familjer kunna bestå vid sidan av varandra och komplettera varandra.

Med den utformning av den'' senare subventionsformen för landsbygdens del,

som de sakkunniga i det följande föreslår, torde för övrigt komma att på ett

naturligt sätt bildas en successiv övergång från de fall där — utan villkor

med avseende å familjestorlek — enbart förbättringsbidrag för mindre genomgripande

upprustningsarbeten kunna beviljas, över sådana fall, där en mera

genomgripande om- eller tillbyggnad kan finansieras medelst dels det räntefria

lån, som enligt följande förslag skall utgöra en del av det statliga lånet

och som i realiteten i vanliga fall blir liktydigt med ett bostadsförbättringsbidrag,

dels det lågförräntade amorteringslån, för vilket under barnens uppväxttid

annuitetslättnader beredas genom familjebidrag, fram till de fall, där

nybyggnad eller total ombyggnad möj liggöres genom nyssnämnda lån till

högre belopp jämte därtill knutna familjebidrag. Genom anordningen att

göra en del av bostadsanskaffningslånet ränte- och amorteringsfritt kunna

bostadsförbättringsbidragen sägas vara i viss mån inkluderade i det system

för bostadshjälp åt barnrika familjer på landsbygden, som de sakkunniga

föreslå. Men i huvudsak böra enligt de sakkunnigas mening strävandena i

dessa avseenden läggas efter andra linjer än engångsbidragen.

I fråga örn egnahemslånen vore det otvivelaktigt möjligt att genom modifikationer

i reglerna för långivningen (högre belåningsgräns och lägre ränta)

samt anknytning av familjebidrag i form av årliga annuitetsbidrag till dylika

lån åstadkomma en subventionsform, likvärdig med den nu för stadssamhällena

gällande. Då de behövliga modifikationerna emellertid skulle vara

mycket betydande — särskilt i jämförelse med rådande praxis för belåning

— synes det vara lämpligare — eftersom egnaliemsfrågan för närvarande är

föremål för utredning i annat sammanhang — att införa en även formellt

ny typ av egnahemslån, speciellt avsedd för flerbarnsfamiljer, vilkas ekonomiska

situation i flertalet fall är sådan, att de icke förmå bära de ekonomiska

förpliktelser, som följa med de nuvarande egnahemslånen.

Dessa överväganden leda sålunda enligt de sakkunnigas mening till den

slutsatsen, att den överföring av principerna för subventionen för barnrika

familjer i stadssamhällena, som de sakkunniga lia haft att pröva, icke lämpligen

bör ske genom modifikationer i reglerna för redan bestående stödformer

för bostadsbildning och bostadsförbättring på landsbygden, när mindre bemedlad

barnrik familj är låne- eller bidragssökande, utan genom anordnande

av en från dessa fristående låne- och bidragsform. En dylik ny stödform fölen

speciell kategori av familjer skulle icke onödiggöra någon av de nu existerande

stödformerna, men val komplettera dem till fördel för sådana bostadsnödlidande

flerbarnsfamiljer, som till följd av arten av familjeförsörjarens

sysselsättning icke kunna komma i fråga flir arbetarsmåbrukslån och sorn

icke kunna finansiera en tillräcklig örn- eller tillbyggnad med hjälp av enbart

bostadsförbättringsbidrag och som icke — slutligen — äro ekonomiskt nog

bärkraftiga för att erhålla vanliga egnahemslån.

Liksom den nya stödformen innebär ett eliminerande i huvudsak av de

ekonomiska risker, som äro förknippade med ett egnahemsinnehav av vanlig

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 190.

typ, synes densamma ej böra möjliggöra sådana realisationsvinster, som i

vissa fall kunna komma en fastighetsägare till del. Lånen böra därför förbindas

med villkor, som berättiga såväl stat som kommun att, i händelse det

subventionerade huset icke användes för avsett ändamål eller eljest missbruk

förekommer, återfordra icke blott återstående delar av lån utan även givna

ekonomiska bidrag i form av gratis tomt, annuitetslättnader o. s. v. Detta

motiveras främst därav, att verksamhetens syfte delvis kan äventyras — såsom

erfarenheter från vissa främmande länder visa —, om icke frestelsen att

inhösta en tillfällig ekonomisk vinst genom försäljning eller uthyrning av

huset förhindras att uppkomma.

Direktiven peka i fråga örn tillämpningsområdet för den utvidgade bostadssubventionen

på barnrika familjer i »egnahem och liknande lägenheter»

såväl i städerna som på landsbygden. Därmed torde ha avsetts bostäder överhuvud,

som upplåtas på annat sätt än mot hyra. Yad stadssamhällena beträffar

torde komma i fråga praktiskt taget endast egnahem, däri inräknade även

sådana enfamiljshus, där tomten innehaves allenast med tomträtt. Att knyta

familjebidrag till bostadsrättslägenheter i kooperativt förvaltade flerfamiljshus

synes de sakkunniga meningslöst, eftersom dylika lägenheter såsom

bostadsform överensstämma med hyreslägenheter och eftersom de fördelar,

som denna besittningsform erbjuder ur förvaltnings- och andra synpunkter,

ernås även med det system för fastighetsbesittning och -förvaltning, som

gäller för nuvarande hyresbostäder för barnrika familjer.

Beträffande landsbygdens bostäder är emellertid frågan örn tillämpningsområdet

för den utvidgade subventionen för barnrika familjer mera komplicerad.

Det är visserligen att antaga, att även på landsbygden det i det övervägande

flertalet fall kommer att bli fråga om egnahemslägenlieter, enkannerligen

sådana, som icke aro förbundna med jordbruk; byggnadsverksamheten

f)å landsbygden tenderar överhuvud att alltmera inriktas på denna typ av

ägenheter. Även för jordbruksegnahem böra emellertid lån och bidrag av

här föreslagen art kunna komma i fråga för barnrika familjer, dock endast

för örn-, till- eller nybyggnad av själva bostadshuset. Lånen och bidragen

för bostaden synas i sådana fall kunna kombineras med jordbruksegnahemslån

för jordanskaffningen, låt vara att härvidlag reservation bör göras med

hänsyn till den pågående, på dessa spörsmål inriktade egnahemsutredningen.

En bostadssubvention av egnahem och liknande lägenheter för barnrika

familjer bör enligt de sakkunnigas mening utgå endast i och för en

höjning av bostadsstandarden för de hjälpta familjerna, alltså i sammanhang

med nyanskaffning eller örn- och tillbyggnad av bostaden. De

sakkunniga äro väl medvetna örn, att en dylik begränsning, som dock är helt

i överensstämmelse med de principer, vilka kommit till tillämpning beträffande

bostadssubventionen av hyreslägenheter för barnrika familjer, lätt

kan ge upphov till situationer, vilka kunna med viss rätt bedömas såsom

innebärande ett gynnande av vissa familjer och missgynnande av andra,

vilkas ekonomiska resurser kunna vara lika dåliga, men som genom stora

uppoffringar lyckats skapa sig tillfredsställande bostadsförhållanden. Sådana

situationer äro i själva verket oundvikliga vid varje form av bostadssubvention

i ett visst skede. Särskilt skarp skulle motsättningen framstå i sådana

fall, där en familj, som tidigare skaffat sig ett eget hem, av den ena eller

andra anledningen blir tvingad att frånträda detta. Skulle emellertid

nämnda begränsning upphävas och t. ex. familjebidrag kunna knytas till

redan bestående egnahem, utan att en väsentlig förbättring av bostadsstandarden

i sammanhang därmed sker, har frågan flyttats från det rent bostadspolitiska

planet och därmed också förts utanför gränserna för det område,

som bostadssociala utredningen har att beakta.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 190.

Beträffande utformningen av bostadssubventionen till

egnahem för barnrika familjer anföra de sakkunniga följande.

Subventionens syftemål. Bostadssociala utredningen har i sitt första betänkande

utförligt motiverat sin uppfattning, att statliga åtgärder till bostadsnödens

bekämpande böra i första rummet avse flerbarnsfamiljer. Det är för

det första dessa familjer, som naturligt nog, bliva de mest trångbodda, samtidigt

som de enligt bostadsstatistikens vittnesbörd ofta dragas till de sämsta

lägenheterna, enär även förmågan att bekosta bostad sjunker, när barnantalet

växer. För det andra äro barn och halvvuxna särskilt känsliga för skador till

följd av kvantitativa och kvalitativa brister hos bostaden. Slutligen är det

tveklöst motiverat att ifråga örn barnrika familjers bostadsförsörjning uppställa

kravet på två rum och kök såsom minimityp, varigenom nyproduktionen

av bostäder kan påverkas i en riktning, som planmässigt svarar till det bostadspolitiska

målet att höja den allmänna utrymmesstandarden.

Som allmänt syfte med utsträckandet av bostadssubventionen för barnrika

familjer till egnahem i städer och på landsbygden kan anges dels

att möjliggöra för dessa familjer, som i allmänhet icke kunna antagas förmå

prestera de besparingar eller lånesäkerheter, som nu krävas, att finansiera

anskaffningen av ett i fråga örn utrymme, rumsdifferentiering och bostadsu

kristning fullvärdigt egethem antingen genom nybyggnad eller örn- och

tillbyggnad utan egen kapitalinsats, dels att minska den årliga kostnaden

för det egna hemmet genom bidrag, likvärdiga med dem, som nu utgå för

hyreslägenheter, under de år, då på grund av kostnaderna för barn, som

ännu icke kunna bidraga till försörjningen, familjens ekonomiska bärkraft är

nedsatt. Då ingen egen kapitalinsats dräves, och då årliga bidrag till amortering

ges, bör den ekonomiska bundenheten till det egna hemmet bliva väsentligt

mindre än den, som nu i allmänhet föreligger. Därför skulle den allvarligaste

olägenhet, som enligt allmän uppfattning vidlåder det nuvarande

egnahemssystemet, när fråga är örn ekonomiskt svagare ställda familjer, vara

undanröjd tack vare att staten och delvis kommun eller arbetsgivare i och för

tillgodoseendet av ett angeläget socialpolitiskt krav övertager en del av de

ekonomiska risker, som äro förbundna med bostadsanskaffningen, samt bidrager

till det egna hemmets löpande kostnader. Betänkligheter mot åtgärder,

som avse att hjälpa barnrika familjer att skaffa egnahem, på den grund att

familjen därigenom blir bunden till orten, böra för övrigt icke överdrivas:

dessa familjer äro redan i och genom familjestorleken föga rörliga.

Kommuns eller arbetsgivares ekonomiska medverkan. Enligt författningen

rörande lån och bidrag till barnrika familjers bostadsförsörjning i hyresbostäder

skall kommunen ekonomiskt medverka dels genom att i mån av behov sörja

för finansieringen av den del av fastighetskapitalet, som överskjuter det

genom lån av statsmedel erhållna, dels fritt ställa tomt till förfogande, dels

slutligen gentemot staten ansvara för den förlust, som kan uppkomma genom

försummad hyresbetalning.

När det gäller egnahemsanskaffning äro vissa modifikationer i dessa regler

befogade dels generellt, dels beträffande särskilt landskommunerna. Överhuvud

torde det vara nödvändigt att i fråga örn landskommunerna sänka

kraven på kommunens ekonomiska medverkan och ansvar.

Frågan om kommunens medverkan vid finansieringen bör ses i sammanhang

med frågan om den arbetsinsats, som kan påräknas från egnahemsbyggarens

sida. Erfarenheter av egnahemsbyggnadsverksamheten tyda på, att

sådan arbetsinsats i allmänhet kan och bör göras. Normalt torde man

kunna räkna med en arbetsinsats av omkring 10 procent av anskaffningsvärdet,

låt vara att en sådan proportion är svår att värdesätta. Arbetsinsatsen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

har även ett visst värde sorn prov på en familjs lämplighet som egnahemsinnehavare.

Denna synpunkt bör dock icke pressas, när det gäller barnrika

familjer i svag ekonomisk ställning, där mannens arbetsmöjligheter kunna

krävas helt för tillgodoseende av familjens omedelbara behov, hustrun är

bunden av barnen och det hårda hushållsarbetet i en stor familj och barnen

ännu icke kunna prestera något arbete. Då bestämmandet av familjens behov

av ekonomiskt stöd och beaktandet av de speciella krav på skötsamhet och

lämplighet i övrigt, som böra ställas på egnahemsinnehavare, måste ankomma

på kommunen, varigenom urvalet av familjer göres beroende av kommunal

prövning, bör även kommunen, i händelse arbetsinsats icke kan göras från

familjens sida, sörja för finansieringen av vad som felas i normal arbetsinsats.

I fråga om kraven på fri tomt och ansvar för statslånet synes det icke

finnas skäl att för stadssamhällenas del göra någon ändring av de regler,

som gälla för närvarande beträffande hyreslägenheter. Sådan ändring kunde

visa sig innebära ett icke rationellt favoriserande av vissa bostadsformer

på bekostnad av andra. Ansvaret gentemot staten för förluster orsakade av

försummad hyresbetalning bör motsvaras av ansvar för den förlust, som kan

uppkomma på statslånet till det egna hemmet.

När fråga är örn de rena landskommunerna med deras ofta svaga finansiella

ställning böra dock dessa krav modifieras. Sålunda är det att befara, att

kravet att kommunen skall gratis ställa tomt till förfogande skulle komma

att starkt försvåra genomförandet av bostadssubventionen i åtskilliga kommuner

och måhända främst i sådana, där behovet är störst.

Även i fråga örn det ansvar, kommunen har att bära för statslånet, torde

beträffande de rena landskommunerna den medverkan, som kräves av kommunen,

böra begränsas. Med hänsyn till den likhet i många avseenden, som

finnes mellan arbetarsmåbrukslånen och de här föreslagna låne- och bidrags

formerna, synes det lämpligt att för dessa senare tillämpa en regel, liknande

den nu för arbetarsmåbrukslånen gällande. Sålunda synes kommunen böra

bära hela risken under den tid, då familjebidrag utgå och då risken därför

är mycket ringa, men därefter endast en fjärdedel av risken för förlust på

grund av försummad ränte- och amorteringsbetalning. I allmänhet torde de

risker, som man i den föreslagna verksamheten har att räkna med, vara obetydliga,

och såtillvida skulle icke mycket vara att erinra mot att staten bure

hela risken. Ekonomisk medverkan av kommunen i denna form är dock i

främsta rummet motiverad därav, att kommunen bör vara ekonomiskt intresserad

av att förhindra tendenser till missbruk och dålig skötsel av fastigheterna.

Det kan, såsom förut framhållits, antagas, att i många fall bostadssubventionen

av barnrika familjers egnahemsanskaffning kan visa sig lämplig att

tillämpa för att hjälpa upp de ofta undermåliga bostadsförhållandena i brukssamhällen

och vid annan landsbygdslokaliserad industri, där bostadsbebyggelsen

måste ordnas i nära anknytning till den industriella arbetsplatsen. I

dylika fall bör det ansvar för lånet, som eljest åvilar kommunen, kunna övertagas

av vederbörande företag. Även lantarbetsgivare, som önska medverka

till lösningen av sina anställdas bostadsförsörjning i egnahemsform och äga

tillräckliga förutsättningar för att ikläda sig erforderliga ekonomiska förpliktelser,

böra kunna träda i kommuns ställe. Den ekonomiska medverkan i form

av deltagande i finansiering, riskbärande samt tillhandahållande av tomt synes

därvid med hänsyn till dels det speciella intresse och ansvar för bostadsförhållandenas

ordnande för de anställda, som företaget har, dels det beroende,

vari dessa anställda stå i förhållande till företaget i fråga örn hela sin ekonomi

och även beträffande sina egnahemsfastigheters värde böra generellt vara densamma,

som gäller beträffande kommunens medverkan i stadssamhällen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 190.

Subventionsberättigade familjer. I fråga om reglerna för vilka familjer,

som kunna komma i åtnjutande av subventionen, synes det icke föreligga

någon anledning att ändra någonting i det som gäller för närvarande enligt

kungörelsen den 4 september 1935. Därest statens byggnadslånebyrå vid anbefalld

utredning i ämnet skulle föreslå vidaregående differentiering av familjebidragen

efter barnantalet, vilja de sakkunniga ej motsätta sig detta.

Lägenhetens beskaffenhet. I det föregående lia diskuterats de krav, som

lämpligen böra ställas på lägenheter för här ifrågavarande ändamål. I författningen

rörande bostadsanskaffningslån och familjebidrag till hyreslägenheter

för barnrika familjer ha standardkraven givits en skäligen allmän formulering.

Med hänsyn till den större vikt, som vid rådande förhållanden inom

det lantliga byggnadsväsende! tillkommer standardkravens hävdande på landsbygden

synes det befogat att i författningen rörande bostadssubvention av

egnahem och dylika lägenheter för barnrika familjer intaga vissa mera preciserade

krav rörande dels bostadens storlek, dels anskaffande av vattenledning

samt central uppvärmningsanordning jämte en rekommendation för inrättandet

av bad- eller tvagningsrum m. m. Å andra sidan bortfalla av naturliga skäl

i fråga örn den lantliga bebyggelsen de i författningen angående hyreslägenheter

intagna kraven rörande läge i staden och tillgång till lekplatser.

Finansieringen. Då ingen insats utöver arbetsinsatsen kan krävas av

familjen, bör i enlighet med det ovan sagda för statslånet fastställas en övre

gräns viel 90 procent av anskaffningskostnaden (för ny-, örn- eller tillbyggnad),

beräknad exklusive tomt i stadssamhällen men inklusive tomt i landskommuner.

Även i fråga om finansieringen i övrigt synas vissa olikheter i reglerna

för stadssamhällen respektive landskommuner befogade.

Bostadssubventionen till hyreslägenheter är konstruerad sålunda, att subventionen

bortfaller, när antalet hemmavarande barn, som äro under 16 år

eller eljest prövas icke kunna bidraga till familjens försörjning, understiger

tre. De skäl, som legat till grund för denna ordning, äro dels att familjens

ekonomiska ställning och hyresbetalningsförmåga blir förbättrad, när hemmavarande

vuxna barn kunna bidraga till försörjningen, dels att familjens bo

stadsbehov minskas, när barnen flytta från hemmet. För landsbygdens

familjehushåll, boende i egnahem, kunna samma skäl i stort sett åberopas,

dock med den väsentliga modifikationen, att familjen — även efter barnens

utflyttning — är i starkare grad bunden till bostaden, det egna hemmet,

och icke på samma sätt som familjer, boende i hyreslägenheter på orter med

utbildad hyresmarknad, kan fritt välja mellan t. ex. en större lägenhet med

högre kostnad och en mindre lägenhet med lägre kostnad. Det kan befaras,

att denna starkare bundenhet till bostaden och därmed till de ränte- och

amorteringskostnader, som bostaden drager efter familjebidragets bortfallande,

kan verka återhållande eller rent av hindrande för många familjer.

Med hänsyn härtill synes det befogat att konstruera bostadssubventionen för

landsbygdens barnrika familjer som en kombination mellan engångsbidrag och

årliga bidrag sålunda, att av statslånet en del, förslagsvis 20 procent av anskaffningskostnaden,

utgår som intecknat, räntefritt lån utan återbetalningsskyldighet,

under det att resten, 70 procent av anskaffningskostnaden, utgår

som dels amorterings-, dels uppsägningslån.

Förräntning och amortering. Förräntningen bill'', såsom enligt gällande

regler beträffande bostadsanskaffningslån för hyreslägenheter, bestämmas i

enlighet med statens självkostnadsränfa. Då finansiering i annan väg än genom

statslån förekommer, t. ex. genom lån av kommun eller arbetsgivare, bör sådan

godkännas endast under den förutsättning att villkoren för lånet äro minst

lika fördelaktiga som de för statslån gällande.

Amorteringstiden är för bostadsanskaffningslån till hyreslägenheter be
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 190.

stämd till 40 år för nybyggnad av sten oell 30 år för nybyggnad av trä; vid

inköp och förbättring av äldre fastighet bestämmes amorteringstiden i varje

särskilt fall med hänsyn till fastighetens ålder och tillstånd. Vid bebyggelse

med enfamiljshus torde övervägande byggnader av trä komma i fråga. Samma

regel, som gäller för lånen till hyreslägenheter för barnrika familjer, skulle

alltså i allmänhet betyda en 30-årig amorteringstid, vilken även torde vara

ungefärligen den för egnahemslån i allmänhet gällande. Enahanda skäl som

nyss anfördes för att göra en del av lånet ränte- och amorteringsfri —•

bundenheten till bostaden även efter barnens uppväxt och utflyttning samt

de årliga bidragens bortfallande — kunna dock även i denna punkt motivera

en modifikation i riktning mot kortare amorteringstid. Familjebidrag kunna

i normala fall beräknas utgå under en period av 10 å 15 år. Vid den ålder,

som familjeförsörjaren i allmänhet kan antagas ha uppnått, när familjebidragen

bortfalla, torde han i regel icke längre ha någon större utsikt att

få arbete på annat håll eller överhuvud kunna förflytta sig och fritt välja

uppehållsort och bostad. Samtidigt kunna eventuellt arbetsförmågan och därmed

förtjänstmöjligheterna befinna sig i nedgång och utsikterna att erhålla

bidrag från vuxna barn torde kunna räknas till de osäkra utsikterna. En

alltför lång återstående amorteringstid efter familjebidragens bortfallande

kunde under sådana omständigheter te sig avskräckande. Även örn en kortare

amorteringstid, förslagsvis 20 år, betyder större annuiteter — och därmed

också för staten högre familjebidrag, så länge amorteringen pågår — synas

dock de här anförda synpunkterna tala för en sådan kortare amorteringstid.

Även ifråga örn småstugor i städer och tätbebyggda samhällen synes 20 års

amorteringstid på enahanda grunder vara befogad.

Bostadsanskaffningslån till hyresfastigheter beviljas mellan lägst 50 och

högst 95 procent av anskaffningskostnaden. Här förutsättes i fråga örn lån till

egnahem för barnrika familjer på landsbygden, att dessa — liksom fallet är

beträffande de vanliga egnahemslånen — beviljas från botten. I sådant fall

bör amortering ske förslagsvis ned till 40 procent av det ursprungliga anskaffningsvärdet,

varefter av återstoden den ena hälften utgör stående (uppsägnings)

lån och den andra hälften är avsedd att efterskänkas.

I de tättbebyggda orterna, där å ena sidan i kraft av principen om största

möjliga likvärdighet mellan subvention till hyreslägenheter och subvention

till egnahem hela bostadsanskaffningslånet bär ränta och å andra sidan tomt

erhålles gratis, varjämte marknadsvärdet och därmed belåningsmöjligheterna

i öppna marknaden av även äldre småstugor torde vara stabilare än på rena

landsbygden, synes gränsen för nedamorteringen kunna sättas vid 30 procent

av det ursprungliga anskaffningsvärdet, tomtkostnaden ej däri inbegripen, och

alltså lånets amorteringsdel göras något större — två tredjedelar av bostadsanskaffningslånet

— än ifråga örn lån till egnahem för barnrika familjer på

landsbygden.

Beträffande de delar av bostadsanskaffningslånet, som utgör uppsägningslån

(två niondelar på landsbygden och en tredjedel i stadssamhällena), torde

det vara lämpligt att föreskriva, att dess betalande kan efter amorteringstidens

slut anordnas efter lägligheten antingen genom omedelbar uppsägning eller

genom en avbetalningsplan på högst tio år.

Beräkningen av familjebidrag. För ernående av likvärdighet med familje

bidragen till hyreslägenheter bör i den årliga bostadskostnad, som skall motsvara

standardhyran, givetvis inräknas värdet av normalt underhåll samt

värmekostnad, och detta oberoende av örn familjen har kontanta utgifter för

underhållet eller av sättet att ordna uppvärmningen. Det efter barnantalet

differentierade familjebidraget bör utgå som annuitetsavskrivning och maxi

nieras till annuitetens belopp. Denna senare regel torde innebära en praktiskt

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 190.

33

lämplig anpassning av subventionen till understödsbehovet i sådana fall, där

ombyggnad sker med anlitande av här ifrågavarande statshjälp, men ombyggnaden

icke är total.

Förfarande vid överlåtelse av subventionerat egethem mot vederlag. I det

föregående ha anförts skäl för lämpligheten av anordningar, varigenom realisationsvinster

vid försäljning av subventionerat egethem förhindras. Möjligheten

att göra sådan vinst kan befaras medföra missbruk, vilka till en del

skulle kunna äventyra det bostadssociala syfte som eftersträvas. Det är även

av ett visst intresse, att de enfamiljshus, som tack vare statens hjälp komma

till stånd i och för en bättre bostadsförsörjning för barnrika familjer, för

framtiden bevaras i denna användning, även örn en rigorös regel av denna

innebörd icke är lämplig. Det torde få anses höra till kommunernas organisatoriska

medverkan i här förevarande verksamhet, att i de fall, då före amorteringstidens

utgång ägare av ett subventionerat egethem av den ena eller andra

anledningen lämnar detta, vederbörande kommunala organ söker ordna med

överlåtelse till annan barnrik familj.

Som instrument för förhindrande av missbruk av här ifrågavarande art

kunde i fråga örn egnahem i stadssamhällen, där kommunen skulle tillhandahålla

tomten, tänkas stipulerande av återköpsrätt inom viss tid för kommunen,

vilken i sådant fall även borde ha skyldighet att sörja för, att fastigheten

överlätes till annan barnrik familj. En dylik ordning skulle dock sannolikt

visa sig innebära betydande komplikationer och möjligen verka hämmande

på verksamheten. Det åsyftade målet torde dessutom kunna nås med

enklare medel.

Vid överlåtelse mot vederlag, som icke under kommunal förmedling göres

till annan bidragsberättigad barnrik familj, bör för det första återstående

statslån kunna uppsägas till omedelbar betalning, jämväl den ränte- och

amorteringsfria delen av lånet. För det andra böra kommunens (eventuellt

arbetsgivarens) ekonomiska insatser (gratis tomt i stadssamhällen och

vid av arbetsgivare ordnad bebyggelse samt eventuellt återstående del

av topplån) kunna intecknas som en fordran i fastigheten, som kan göras gällande

vid överlåtelse av annan art än den nyssnämnda till annan flerbarnsfamilj.

För det tredje bör i händelse av överlåtelse mot vederlag kunna efter

prövning av det låne- och bidragsbeviljande organet återfordras de bidrag,

som givits i form av annuitetsavskrivningar, intill beloppet av faktiskt givna

bidrag samt intill beloppet av den realisationsvinst, som kan uppkomma vid

överlåtelsen och som beräknas under hänsynstagande till egnahemsägare^

krav på ersättning för egna arbetsinsatser till värde, som från början bestämts.

Vissa administrativa frågor. Eftersom i de sakkunnigas förslag en icke

oväsentlig skillnad i villkoren gjorts mellan stadssamhällen och landsbygd,

måste angivas den administrativa gräns dessa emellan, som i verksamheten

skall gälla. Därvid torde knappast kunna komma i fråga någon annan gräns

än sådan mellan kommuner. Det kunde visserligen te sig naturligt ur vissa synpunkter

att draga gränsen mellan stadsplanelagda och icke stadsplanelagda

områden. Just på grund av olikheten i villkor mellan stadssamhällen och

landsbygd skulle dock en sådan gränsdragning kunna medföra risker: den

skulle bilda ett ur bebyggelsesynpunkt irrationellt motiv att förlägga egnahemsbebyggelsen

för barnrika familjer till icke planlagda områden. Lämpligast

torde därför vara att i första hand draga gränsen mellan sådana kommuner,

vari ingår område, som blivit i den ordning, särskilt är stadgad, planlagt

för bebyggelse, och andra kommuner, samt införa en dispensbestämmelse,

avseende sådana kommuner, inom vilka visserligen dylikt område ingår men

som med hänsyn till kommunernas ekonomiska ställning och bebyggelsens

övervägande lantliga karaktär av Kungl. Majit kunna beviljas de lindrigare

Bihang till riksdag ens protokoll 193H. 1 sami. Nr lill).

lorn ;i

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

villkor i fråga om kommunens ekonomiska medverkan, som äro avsedda att

gälla för spridd, lantlig bebyggelse.

Beträffande de centrala organen för verksamheten finna de sakkunniga,

som visserligen icke frånträtt den principiella uppfattning, varåt uttryck givits

i tvenne föregående betänkanden, att i framtiden ett enhetligt centralt organ

för den statliga bostadspolitiken bör upprättas, det likväl vara självfallet, att

under nuvarande förhållanden den del av här ifrågavarande verksamhet, som

hänför sig till tättbebyggda områden, omhänderhaves av statens byggnadslånebyrå,

och den del, som hänför sig till landsbygden, av statens egnahemsstyrelse

i samverkan med hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

Kostnaderna för bostadssubventionen för barnrika familjer på landsbygden.

I bostadssociala utredningens första betänkande framhölls i fråga örn kostnaderna

för det där framlagda subventionsprogrammet för hyreslägenheter i

stadssamhällen, att en exakt förhandskalkyl icke vore möjlig, eftersom programmets

förverkligande måste tänkas utsträckt över en följd av år och därunder

såväl de omständigheter, som bestämde verksamhetens omfattning, som

de, som bestämde kostnaden per lägenhet, förändrade sig. I än högre grad

gäller detta i fråga om en bostadssubvention för barnrika familjer i egnahem

på landsbygden. Härvid tillkommer nämligen den komplicerande omständigheten,

att den subventionerade bostadsanskaffningen till betydande del måste

tänkas i form av örn- och tillbyggnad; att beräkna de genomsnittliga kostnaderna

härför är ogörligt.

Det framgår av undersökningen av bostadsförhållandena i 100 landskommuner,

att man har att räkna med cirka tre gånger så många barnrika familjer

på landsbygden som i städerna; dessutom är vanligen familjens reala inkomst

lägre och det genomsnittliga antalet barn per familj större. Å andra

sidan är den årliga bostadskostnad man har att utgå från lägre, med hänsyn

dels till den lägre nybyggnadskostnaden per lägenhet, dels till den större möjligheten

att ordna bostadsförsörjningen genom ombyggnad, dels slutligen

därtill att enligt förslaget en del av finansieringen av bostadsanskaffningen

skall ske i form av ett ränte- och amorteringsfritt lån, d. v. s. i realiteten med

ett engångsbidrag. Under beaktande av dessa omständigheter ha de sakkunniga

uppskattat, att vid nu gällande förutsättningar beträffande byggnadskostnader

det årliga värdet av familjebidragen vid ett fullt genomförande av programmet

för landsbygden skulle vara ungefär det dubbla av det för städerna

beräknade (5.5 miljoner) eller 11 å 12 miljoner kronor.

Nybyggnadskostnaden för ett eget hem med den tekniska utrustning, som

här förutsatts, kan enligt inhämtade upplysningar uppskattas till 8,000 å 9,000

kronor (varvid värdet av den egna arbetsinsatsen icke medräknats). Då emellertid

— som nyss nämnts — i ett stort antal fall bostadsanskaffningen torde

komma att ordnas genom örn- och tillbyggnad, synes det rimligt att uppskatta

det genomsnittliga byggnadsvärdet per lägenhet till 5,000 å 6,000 kronor. Enär

för landsbygdens del 20 procent härav skulle utgöra ränte- och amorteringsfritt

lån, skulle detta — innebärande ett engångsbidrag — per lägenhet i

genomsnitt utgå med 1,000 å 1,200 kronor, d. v. s. ungefär det maximibelopp,

varmed bostadsförbättringsbidrag kan utgå.

Därmed har angivits storleksordningen enligt de sakkunnigas uppskattning

av de moment i den föreslagna verksamheten, som lia subventionskaraktär.

Att beräkna omfattningen av behovet av lånemedel vore — såsom jämväl visas

av erfarenheterna från hyressubventionen i städerna — knappast möjligt, eftersom

det årliga lånebehovet väsentligen bestämmes av den hastighet, varmed

programmet genomföres och vilken delvis synes böra avpassas med hänsyn

till det allmänna konjunkturläget.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

35

Utredningen framlägger tillika utkast till kungörelse om lån och bidrag av

statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre, bemedlade barnrika

familjer. Beträffande sagda utkast, liksom den för dess olika bestämmelser

meddelade specialmotiveringen, torde jag få hänvisa till betänkandet.

Bostadssociala utredningens betänkande är icke enhälligt. Ledamoten

Åhrén har i ett särskilt yttrande framhållit väsentligen följande.

Betänkandet baserades utan närmare motivering på systemet, att egnahemsägaren

som regel skulle prestera egen arbetsinsats vid husets uppförande. Härvidlag

torde en gräns böra dragas mellan orter med mera lantliga förhållanden

och orter med ordnad arbetsmarknad. Medan självbyggaresystemet sannolikt

måste vara regel för de förra, torde det för de senare vara undantag. Att personer,

som icke vore kunniga i byggnadsfacket, själva byggde sina hus vore

en ur flera synpunkter orationell metod. B,esultatet bleve ofta, att arbetet i

ett eller annat avseende bleve underhaltigt utfört, även örn det vore fråga örn

hus av delvis fabriksfärdigt, monterbart material. Samtidigt som de egnahemsbyggare,

vilka i sitt dagliga arbete tillhörde andra yrken, arbetade med

uppförande av sina hus, ginge kanske byggnadsarbetare i trakten arbetslösa.

Då det vore ett socialt intresse att öka arbetarnas fritid, borde icke samtidigt

uppmuntras till utsträckning av arbetstiden genom att en del av fritiden toges

i anspråk för livsuppehället, i detta fall bostadsförsörjningen. Metoden vore

föga förenlig med principen örn en rationell arbetsfördelning inom samhället.

Den subventionerade egnahemsägarens ekonomiska bundenhet vid bostaden

bleve ringa eller ingen genom att någon kapitalinsats icke erfordrades,

och då årliga bidrag till amorteringen gåves. Men kanske än viktigare än den

ekonomiska bundenheten vore i detta sammanhang den av psykologiska orsaker

betingade bundenhet, som lätt uppstode för den som ägde sin bostad.

Erfarenheten visade, att egnahemsägarnas fritid i stor utsträckning åtginge

till att sköta hus och trädgård. Fritiden medförde därför icke för vederbörande

samma möjlighet till studier, föreningsliv och dylikt, som för den, vilken icke

hade sådana omsorger. I en tid då personlig vakenhet inför den ekonomiska

och politiska utvecklingen och intressegemenskap vore av nöden, vore den

tendens till individualism, som egnahemsägandet lätt droge med sig, icke

önskvärd.

Egnahemsägarens bundenhet vid en viss ort och hans svårighet att, exempelvis

vid en minskning i arbetstillgången på orten, flytta till annan ort, vidrördes

i betänkandet, men det ansåges, att denna olägenhet icke borde överdrivas.

De fall vi nyligen haft av detta slag vore tillräckligt avskräckande.

Det borde klargjorts, huruvida icke en lämpligare metod beträffande »industriorter»

vore, att industrierna, såsom hittills i en viss utsträckning skett, själva

ombesörjde byggande av bostäder till uthyrning åt sina arbetare, i den mån

ett tillräckligt antal hyreslägenheter icke funnes på orten.

Om ovanstående synpunkter vunnit mer beaktande i betänkandet, skulle

i förslaget skilts mellan bostäder under lantliga förhållanden och sådana i

städer och stadsliknande samhällen. För dessa senare borde småstugan med

äganderätt icke föreslagits annat än som undantag.

I den mån det kunde anses lämpligt, att de barnrika familjernas bostäder

utformades som enfamiljshus i stället för flerfamiljshus — och en del skäl

talade givetvis för att detta i större grad än hittills borde prövats — borde

detta i städer och stadsliknande samhällen kunna förenas med uthyrningsprincipcn.

Gentemot erfarenheterna från England, där man med gott resultat

tillämpat denna metod i stor omfattning, vore det svårt att påstå, att detta

system skulle behöva medföra några avgörande svårigheter.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

36

Yttranden.

Över bostadssociala utredningens förslag liava i vanlig ordning inhämtats

yttranden från statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, statens byggnadslånebyrå,

statens inspektör för fattigvård och barnavård samt befolkningskommissionen.

Länsstyrelserna hava tillika anbefallts att bereda de kommuner inom

länet, vilkas hörande kunde vara av särskilt intresse, tillfälle att yttra sig över

förslaget. Tillfälle att avgiva yttrande har vidare lämnats fullmäktige i riksgäldskontoret,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,

svenska bostadskreditkassan, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

Fredrika Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Förslagets huvudprinciper hava vunnit anslutning av medicinalstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, statens inspektör för fattigvård

och barnavård samt befolkningskommissionen. Flertalet länsstyrelser

hava tillstyrkt förslaget, liksom även svenska landskommunernas förbund.

Fredrika Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Utan att taga ställning till förslagets principer ha fullmäktige i riksgäldskontoret

samt svenska bostadskreditkassan anfört vissa synpunkter. Länsstyrelserna

i Gävleborgs och Norrbottens län hava ifrågasatt, huruvida icke förslaget

borde hänskjutas till vissa nu arbetande utredningar. I vissa remissyttranden

hava beträffande olika sidor av förslaget övervägande kritiska synpunkter

framhållits, utan att likväl vederbörande myndighet ansett sig böra

avstyrka åtgärder av föreslagen innebörd. Detta är förhållandet med socialstyrelsen,

länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Älvsborgs och Jämtlands

län, svenska stadsförbundet samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Avstyrkande yttranden hava angivits av statskontoret, Överståthållarämbetet

samt länsstyrelsen i Blekinge län.

Jag övergår nu till en redogörelse för de tillstyrkande remissyttrandena

i den mån dessa innehålla synpunkter av principiell natur.

Medicinalstyrelsen funne, att de sakkunnigas förslag vore förtjänt av att

omsättas i praktiken. Även familj med ett eller två barn borde emellertid

kunna komma i åtnjutande av sådan bostadshjälp, som här ifrågasattes, för

den händelse familjen vore ung. Statsunderstöd borde i så fall endast utgå

till bostad, som vore lämplig som familjebostad, d. v. s. hade en storlek av

minst två rum och kök. En särskild bestämmelse vore påkallad riktad mot

fortsatt statssubvention av mindre lägenhetstyper än två rum och kök. Med

beklagande noterade styrelsen de sakkunnigas konstaterande av att i åtskilliga

fall med statsbidrag uppförda eller reparerade lägenheter icke ens höllö

de krav, som uppställdes i hälsovårdsstadgans bostadsparagraf.

Länsstyrelsen i Stockholms län. För den rena landsbygden torde subventionering

av egnahem vara den lämpligaste formen för beredande av bättre

bostadsförhållanden för mindre bemedlade barnrika familjer. I städer och

stadsliknande samhällen däremot torde denna subventionsform ofta vara

mindre användbar. Den större rörlighet, som utmärkte befolkningen i stadsoch

industrisamhällen, talade även för nödvändigheten av att här iakttaga en

viss försiktighet med subventionering av enfamiljshus med äganderätt, och

fråga kunde vara, huruvida icke i dylika samhällen, även när det gällde enfamiljsbostäder,

uthyrningsformen företrädesvis borde komma i tillämpning.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Länsstyrelsen i Uppsala län lämnade först vissa uppgifter rörande byggnadsverksamheten

inom länet, varav bland annat framginge, att med tillhjälp

av bostadsförbättringsbidrag 932 lägenheter därav 85 lönebostäder örn- eller

tillbyggts. Visserligen hade vid understödens beviljande under 1937 hänsyn

tagits till de barnrika familjernas behov av förbättrade bostäder. Men likväl

hade bostadsförbättringsverksamheten endast i ganska ringa omfattning

kunnat hjälpa de barnrika familjernas behov. Det borde beaktas, att hälsovårdslagstiftning

med ökad bostadsinspektion icke kunde genomföras, utan

att bättre bostäder stöde till förfogande för överkomliga priser.

Beträffande industrisamhällen på landsbygden torde egnahemsbyggen

bliva en lämplig form för bostadsanskaffningen. Bisken för familjefaderns

bundenhet vid en viss arbetsplats syntes icke vara så stor. Det egna hemmet

innebure ett visst stöd för familjen under en övergående depressionstid. Svårigheten

att flytta vore alltid mycket större för en man med familj än för en

ogift arbetstagare. Efter nedläggandet av vissa industrier vid Gimo och Karlholm

hade icke de svårigheter för egnahemsägarna, som man befarat, dittills

kommit att förverkligas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län. Särskilt i fråga örn landsbygden vore

de föreslagna åtgärderna av stort och trängande behov påkallade. Detta behov

kunde icke tillgodoses vare sig genom arbetarsmåbrukslån eller egnahemslån.

Visserligen kunde invändas att de, som bereddes bostäder i enlighet med

de föreslagna bestämmelserna, bleve obehörigen gynnade i förhållande till

dem, vilka genom arbetsamhet och ekonomisk förtänksamhet löst sin bostadsfråga.

Av hänsyn till de värden, som stöde att vinna med förbättring av barnrika

familjers bostäder, torde emellertid nyss nämnda invändning knappast

böra tillmätas avgörande betydelse. Viss tveksamhet rådde, huruvida egnahemsverksamheten

vore den lämpligaste vägen för förbättrande av de barn

rika familjernas bostadsförsörjning. På industriorterna borde arbetarna ävenledes

beredas tillfälle till bostäder i hyreshus. I sådana fall borde lämpligen

vederbörande industriföretag i mån av behov och med hjälp av det allmänna

tillhandahålla bostäder åt sina arbetare. Bostadsförsörjning i egnahem bleve

också dyrare än i flerfamiljshus.

Länsstyrelsen i Kronobergs län. Behovet i hithörande avseende för ifrågavarande

befolkningsgrupper vore ingalunda mindre på landsbygden än i städerna

och stadsliknande samhällen.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller ävenledes, att behovet av bostadsförbättring

vore å landsbygden stort och minst lika trängande som i stadseller

stadsliknande samhällen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län. Det vore skäligt, att främjandet av bostadsförsörjningen

för mindre bemedlade barnrika familjer jämväl utsträcktes till

landsbygden. Bostadsförbättringsbidragen hade inom länet icke visat sig tillräckliga

för upphjälpandet av de barnrika familjernas bostadsförhållanden.

Statlig medverkan för åstadkommande av en väsentligt höjd bostadsstandard

på landsbygden torde visa sig oundgängligen erforderligt som ett led i strävandena

att motverka den i oroväckande grad tilltagande flykten från landsbygden

till stadssamhällen. Egnahemsformen vore utan jämförelse den lämpligaste

bostaden på landet. I princip tillstyrker därför länsstyrelsen utredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län. För Värmlands län, där endast en ringa

del av befolkningen vore bosatt i stadssamhällen, vore det särskilt betydelsefullt,

att landsbygdsbefolkningen bleve delaktig av åtgärderna för bostadsförsörjningen

för mindre bemedlade barnrika familjer. Egnahemsnämnden inom

länet hade vid behandling av ansökningar städse tagit stor hänsyn till familjernas

barnrikedom. Såväl genom livlig egnahemsverksamhet som genom

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

bildandet av arbetarsmåbruk och genom bostadsförbättringsverksamhet vore

inom länet en högre bostadsstandard både för barnrika och icke barnrika

familjer raskt på marsch. Det återstode emellertid mycket, framförallt i

skogsbygderna, innan bostadsförhållandena kunde anses tillfredsställande.

Länsstyrelsen erinrade örn att enligt bostadssociala utredningens uppgifter

befann sig sålunda Norra Finnskoga i Värmlands län hart när främst bland

samtliga undersökta kommuner i fråga örn trångboddhet och primitiv bostadsstandard

över huvud. Länsstyrelsen, som i huvudsak anslöte sig till förslaget,

erinrade örn att det knappast vore en organisationsmässigt klok ordning

att improvisera en ny, i den förevarande egnahemsverksamheten allvarligt

ingripande organisationsform, innan resultatet av den pågående omprövningen

av egnahemsverksamheten i dess helhet förelåge. Å andra sidan vore det

högst angeläget, att de fattiga och barnrika familjerna utan tidsutdräkt bereddes

ökad möjlighet till egnahemsbildning. Den pågående egnahemsutredningen

borde därför påskyndas så mycket som möjligt.

Länsstyrelsen i Örebro län. Den nu föreslagna formen för bostadsförsörjning

åt barnrika familjer ingåve icke sådana betänkligheter, som det redan

tillämpade systemet med understödjande av nybyggnad i städerna.

Länsstyrelsen ifrågasatte dock, huruvida skäl förelåge att efterskänka 2/o av

lånet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län. I princip vore icke något att erinra.

Det borde som ett oeftergivligt villkor stadgas, att vederbörande låntagare

själv bidroge med det belopp, som icke täcktes av statslånet.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhöll, att egnahem

av den storlek och i övrigt med de bekvämligheter, som i förslaget förutsattes,

onekligen vore en mycket lämplig bostadsform för barnrika familjer, men

varnade för en alltför ensidig inriktning av bostadsförsörjningen på egnahemsproduktion.

Sveriges husmoderföreningars riksförbund. Den menliga inverkan på egnahemsägare^

sätt att utnyttja sin fritid, som vården och omsorgen örn det

egna hemmet skulle få enligt uttalande av arkitekten Åhrén i hans särskilda

yttrande, ansåge förbundet ej funnes anledning att befara.

Svenska bostadskreditkassan önskade icke uttala sig örn behovet och lämpligheten

av de ifrågasatta åtgärderna utan inskränkte sig till att framhålla

några synpunkter på frågan, i vad män dessa åtgärder kunde tänkas inverka

på den egnahemslånerörelse, som ombesörjdes av de till kassan anslutna

bostads- och kreditföreningarna.

Styrelsen ville erinra, att bostadskreditföreningarna inom sina respektive

verksamhetsområden utlämnade lån till egnahemsägare i städer och stadsliknande

samhällen i enlighet med de närmare föreskrifter, som vore meddelade

i av Kungl. Majit särskilt utfärdade författningar. Föreningarna vore sammanslutningar

av låntagarna, vilka vore solidariskt ansvariga för varandras

förbindelser till föreningen; de olika föreningarna vore i sin tur likaledes

solidariskt ansvariga för varandras förbindelser till svenska bostadskreditkassan.

Låntagarna hade att å sina lån erlägga dels ränta efter den räntefot,

till vilken kassan upplånat medel å obligationsmarknaden, dels bidrag för

bestridande av kassans och föreningarnas förvaltningskostnader, dels ock bidrag

till särskilda fonder, bildade i syfte att förebygga att ansvarigheten

skulle behöva tagas i anspråk. De lånevillkor, som skulle gälla för bostadsanskaffningslånen,

vore i jämförelse med bostadskreditföreningarnas synnerligen

fördelaktiga, vartill komme den ytterligare nedsättning i lånekostnaderna,

som ernåddes genom familjebidragen. Under sådana förhållanden

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Marits proposition nr 190.

funnes möjligen anledning befara, att den statsunderstödda nya egnahemslånerörelsen

kunde komma att medföra ogynnsamma verkningar för bostadskreditföreningarna

och detta trots att den vore avsedd for ett speciellt

klientel. För många av de mindre bemedlade låntagarna hos

dessa föreningar skulle det antagligen framstå såsom oförklarligt och

måhända orättvist, att, de, som ofta genom stora uppoffringar skapat

sina egnahem, skulle betungas med marknadens högre bostadskostnader

och dessutom själva nödgas bära risken för värdefall på fastigheterna,

medan å andra sidan de statsunderstödda egnahemsägarna finge åtnjuta formånen

av synnerligen låga bostadskostnader och samtidigt vöre befriade från

förlustrisker och den solidariska ansvarighet, som förelåge inom bostadskreditinstitutionen.

Den nya egnahemslånerörelsen kunde på grund därav

möjligen komma att i viss mån försvåra för bostadskreditföremngarna att

fullfölja den uppgift till egnahemsrörelsens fromma, som statsmakterna

åsyftade.

Med tillstyrkande av förslaget hava länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens

län ifrågasatt förslagets liänskjutande till vissa nu arbetande utredningar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Egnahemstypens lämplighet för ändamålet

vöre beroende på förhållandena å varje särskild ort. I samhällen nied

sammanträngd befolkning lämpade sig denna hjälpform icke synnerligen väl.

Den medförde avsevärda utgifter för anläggande av gator och vägar, ledningar

för vatten och avlopp samt anordnande av elektriskt ljus. Hyreshusen

ställde sig givetvis billigare ur denna synpunkt.

Yad landsbygden beträffade, syntes egnahemsformen vara att föredraga

framför de stora hyreshusen. Ifrågavarande spörsmål borde lämpligen uppmärksammas

av 1936 års egnahemsutredning.

Utredningens förslag finge anses väl ägnat att främja det därmed avsedda

syftet. Det kunde likväl ifrågasättas, huruvida ej dessa åtgärder borde hänskjutas

till den nyligen tillsatta kommittén, som hade att utföra den allmänna

översynen av hela vår socialvård.

Länsstyrelsen i Norrbottens län. Behovet av att utsträcka ifrågavarande

verksamhet till landsbygden läge i öppen dag. Ej minst inom Norrbottens

län och speciellt dess mera utpräglade skogskommuner tarvades en dylik

hjälp från det allmännas sida.

Omfattningen av statens prestanda förefölle väl avvägd. Länsstyrelsen

ifrågasatte med hänsyn till det föreliggande förslagets intima samband med

egnahemsfrågan överhuvud, huruvida man icke skulle låta med det slutliga

ståndpunktstagandet till utredningens förslag anstå, till dess 1936 års egnahemsutredning

avgivit sitt betänkande, varigenom möjlighet skulle beredas

att i ett sammanhang till bedömande upptaga de olika hjälpformerna.

Utan att avstyrka förslaget hava vissa myndigheter framställt övervägande

kritiska synpunkter.

Socialstyrelsen erinrar om att den statliga egnahemslånerörelsen hade

kunnat framvisa betydelsefulla resultat, då det gällt att underlätta för dugligt

folk att etablera sig å egen gård och grund. Det enda villkor för erhållandet

av lån, som bostadssociala utredningens författningsutkast uttryckligen

uppställde, vore, att en lånsökande skulle hava minst tre minderåriga

barn samt vara mindre bemedlad. Utredningen syntes emellertid hava utgått

ifrån att det skulle ligga i varje låneförmedlande kommuns eget intresse

att företaga en indivduell sovring under hänsynstagande till lånesökandes

personliga förutsättningar att hålla det egna hemmet vid makt. I 9 § föreskreves

nämligen, att kommunen skulle ikläda sig visst ansvar gentemot

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majus proposition nr 190.

staten för uppkommande förlust å lånet, vilket självfallet föranledde kommunen

att iakttaga stor varsamhet i urvalet av de lånesökande. Denna föreskrift

kunde komma att verka återhållande på kommunernas vilja att lämna

sin medverkan till den föreslagna reformens förverkligande. Beträffande

arbetarsmåbrukslånen, som konstruerats på samma sätt, som de nu föreslagna

egnahemslånen, hade emellertid kommunerna lagt i dagen både intresse

och beredvillighet att lämna sin medverkan.

Familjebidraget hade i förslaget sammankopplats med bostadsanskaffningslånets

storlek på ett sätt, som i praktiken verkade ojämnt. Lån kunde

nämligen utgå dels för nybyggnad och dels för förbättring av äldre bostadshus.

Familjebidragets belopp bestämdes till en efter barnantalet varierande

procentsats av bostadskostnaden och kunde högst uppgå till ett belopp motsvarade

de årliga ränte- och annuitetsbeloppen å lånet.

En lånesökande, som ämnade företaga endast örn- och tillbyggnad å ett

äldre bostadshus, erhölle, örn kostnaderna därför icke uppginge till något

större belopp, väsentligt lägre familjebidrag, än han skulle erhålla, därest

fråga vore örn nybyggnad. Då lån icke torde kunna erhållas på den väg,

varom här vore fråga, för inköp av lämpligt äldre bostadshus, följde, att

det för den enskilde individen måste ställa sig betydligt förmånligare att

bygga ett nytt hus i stället för att inköpa ett äldre bostadshus och förbättra

detta. I alla de fall, där lämpligt bostadshus skulle kunna förvärvas för ett i

förhållande till nybyggnadskostnaden ringa pris, skulle med den konstruktion,

förslaget erhållit, det icke vara möjligt att genom inköp av bostadshuset

ordna den barnrika familjens bostadsfråga. Det kunde ifrågasättas,

örn ej förslaget i nu berörda hänseende borde så ändras, att möjlighet bereddes

till förvärvande av fastighet genom köp under anlitande av samma

finansiella stöd som utginge, då fråga vore om ordnandet av den barnrika

familjens bostadsförsörjning genom nybyggnad, och detta oavsett örn fastigheten

skulle förbättras eller ej.

Den schematiska regel, som skulle gälla beträffande familjebidragens utmätande,

lämnade icke möjligheter öppna till dessas anpassning efter föreläggande

behov. Regeln kunde komma att verka mera ofördelaktigt i det

fall, då fråga vore örn förbättringsarbete, än örn nybyggnad skulle företagas.

Härtill komme, att en familj med tre eller flera barn, även örn familjeförsörjaren

hade förhållandevis goda möjligheter att skaffa familjen försörjning,

skulle kunna erhålla familjebidrag, medan i ett annat fall, där fråga

vore örn familj med endast två minderåriga barn, vederbörande icke skulle

vara kvalificerad att erhålla hjälp, även om behovet av bättre bostadsförhållanden

för familjen vore uppenbart. Nu berörda ojämnhet finge anses

vara en konsekvens av uppdragets natur. En annan ojämnhet framträdde i

det förhållandet, att de barnrika familjerna i äldre egnahem icke kunde, även

om familjen vore synnerligen barnrik, erhålla större stöd, än som svarade

mot företagna standardhöj ande förbättringsarbeten å egnahemmet. Förslaget

syntes därför icke taga tillräcklig hänsyn till det stora behovet att ernå en

förbättring av det bostadsbestånd, som utgjordes av våra nuvarande egnahem.

Stödåtgärderna kunde enligt förslaget ej utnyttjas, förrän familjen omfattade

minst tre barn under 16 år. Nybyggnads- eller förbättringsarbetet

kunde därför ej igångsättas förrän efter det tredje barnets födelse. Skaffade

man sig nöjaktiga bostadsförhållanden dessförinnan, avhände man sig möjligheten

att bliva delaktig av de förmåner, som enligt förslaget utginge till

barnrika familjer för tryggandet av verklig bostadsförsörjning. Dessa förmåner

bestode ej endast i tillgång till lån till billig ränta och av familjebidraget.

Den väsentligaste förmånen bestode däri, att, sedan väl de räntebärande

delarna av lånet återbetalats, 20 procent av kostnaderna för bygg
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 190.

nadsföretaget efterskänktes. Denna gåva komme normalt först 20 år efter

det egnahemsbygget igångsatts, d. v. s. vid en tidpunkt, då barnskaran i

regel lämnat hemmet. Det framstode såsom önskvärt, att den här ifrågavarande

hjälpen kunde utgå vid en tidigare tidpunkt, så att den finge direkt

betydelse för familjens upprätthållande under dess sannolikt mest bekymmersamma

tid, nämligen innan barnen vuxit upp och egnahemsföretagets

ekonomi stabiliserats.

Länsstyrelsen i Jönköpings län. Vid valet mellan olika sätt att åstadkomma

avsedd bostadsförsörjning vore den utväg, som utredningen föreslagit, att

bereda vederbörande eget hem av flera skäl att föredraga framför hyresformen.

Emellertid uppstode för den grupp av medborgare, varom här vore fråga, betydande

svårigheter. Man kunde därför ifrågasätta, huruvida det vore lämpligt

att utvidga möjligheten till bostadsförsörjning i den utsträckning, förslaget

förutsatte. Det vore kanhända tillräckligt med en ytterligare utsträckning

av de tillfällen till erhållande av bostadsförsörjning, som redan förefunnes

genom kungörelsen den 4 september 1935. Länsstyrelsen ifrågasatte, örn icke

enligt riktlinjerna i denna kungörelse möjligheterna för vederbörande att i

framtiden få behålla en lämplig bostad vore större, än örn bostaden ägdes med

äganderätt.

På grund av angelägenheten av att få till stånd en bättre bostadsförsörjning

ville länsstyrelsen dock, oavsett sina betänkligheter mot förslaget och oavsett

den orättvisa detta innebure genom ett gynnande av vissa familjer, icke direkt

avstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län. Syftet med de föreslagna åtgärderna vore

behj ärtans värt, men förslaget vore ändock i viss mån ägnat att ingiva betänkligheter.

Den verkligt ansvarskännande familjefadern torde komma att betänka

sig, innan han iklädde sig de drygare utgifter, som trots de gynnsamma

villkoren måste vara förbundna med bostad i eget hem. Förslaget kunde däremot

locka en mängd mindre vederhäftiga spekulanter. Dessa farhågor gällde

i första hand beträffande städerna och de större industrisamhällena. Länsstyrelsen

ifrågasatte, huruvida det vore enbart lyckligt att i så hög grad engagera

vederbörande kommuner i hjälpverksamheten. Beklagligtvis vore det

nämligen så, att just de familjer, varom här vore fråga, i allmänhet vore mindre

väl sedda gäster i en kommun, i synnerhet på landsbygden. Under sådana förhållanden

kunde det icke vara att förvänta, att kommunerna skulle ådagalägga

något större intresse för att göra dem bofasta inom samhället. Smärre skattetyngda

kommuner skulle komma att visa en långt driven återhållsamhet, då

det gällde medverkan till lösandet av förevarande problem.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län. I princip vore intet att erinra mot den

ifrågasatta utvidgningen av verksamheten. För städernas del skulle bestämmelserna

likväl knappast kunna leda till ökat egnahemsbyggande. För landskommunernas

del vore villkoren gynnsammare, och det vore icke uteslutet,

att de mera industri- och samhällsbetonade kommunernas intresse kunde

väckas för medverkan i den föreslagna statssubventionerade egnahemsverksamheten.

Intresse kunde även tänkas uppkomma hos sådana enskilda företag,

vilka enligt förslagets 36 § skulle inträda såsom förmedlare i kommuns

ställning. Svårt vore emellertid att förstå, varför ett industriföretag på landet

skulle likställas med stadskommun och ej med landskommun. På den rena

landsbygden torde den föreslagna formen för egnahemsbyggande få föga betydelse.

Den som å landsbygden byggde ett eget hem, byggde det för att

stanna i detsamma. Han kunde icke låta finansieringen av företaget göras

beroende av ett familjebidrag, som bortfölle det ögonblick, då ett av do föreskrivna

tre barnen överskrede 1 (i-årsgränsen. Han kimde icke utan förlust

övergiva sitt egnahem för eventuell anskaffning av annan billigare bostad.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Länsstyrelsen kunde icke tillstyrka förslagets genomförande utan betydande

omarbetningar beträffande såväl stads- som landskommuner. Yad landskommunerna

beträffade, borde försökas att inarbeta stödet åt de barnrika familjerna

i gällande bestämmelser för egnahemslån.

Länsstyrelsen i Jämtlands län. Det vore tillrådligt att gå fram mera försiktigt

än vad utredningen syntes hava avsett. Då alltjämt ett betydande antal

bostäder på landsbygden vore bristfälliga och undermåliga, anslöte sig länsstyrelsen

varmt till strävandena att förbättra dessa familjers bostadsförhållanden,

även örn länsstyrelsen icke kunde i allo biträda utredningens nu föreliggande

förslag. Antalet undermåliga bostäder finge anses vara mindre omfattande,

än vad bostadssociala utredningen beräknat.

De villkor, som enligt förslaget erbjödes för åstadkommande av egnahem

för obemedlade, barnrika familjer, ställde sig väsentligt fördelaktigare än de,

som gällde för andra egnahem. Redan denna omständighet vore ägnad att

väcka missnöje och förvirring, i synnerhet som bland innehavarna av bostadsegnahemmen

befunne sig ett mycket betydande antal barnrika familjer. Innan

förslaget förelädes riksdagen, borde en ingående utredning verkställas, om

och i vilken mån utredningens betänkande borde modifieras eller jämkningar

vidtagas i egnahemsnämndernas verksamhet för åstadkommande av bostadsegnahem.

Svenska stadsförbundets styrelse. Det kunde icke bestridas, att egnahemmet

för den barnrika familjen vore en idealisk bostadsform. Invändningar

kunde dock göras mot ett alltför starkt anlitande av egnahemsverksamheten.

Den barnrika familjen vore redan genom familjens storlek mindre rörlig.

Den bundes ytterligare genom egnahemsbyggandet. I samhällen, där anställningsmöjligheterna

vore färre och huvudsakligen knutna till en viss industri,

kunde detta förhållandet bliva ödesdigert. Till övervägande borde upptagas

frågan om vilka förpliktelser i avseende å bostadsförsörjningen som skäligen

kunde åläggas arbetsgivare med så stort arbetareantal, att nedläggandet av

driften kunde medföra katastrofala följder för kommunens ekonomi. I en

del fall torde de barnrika familjernas bostadsförsörjning genom egnahem

bli dyrare än sådan genom hyreslägenheter. Det vore olämpligt att använda

den dyrare formen för de familjer, vilka mer än andra saknade möjligheter

till egen insats. I nuvarande ränteläge bleve statens medverkan av betydelse

främst genom familjebidragen. Örn dessa icke sammankopplades med lånefrågan,

vore det stundom för städerna mera lockande att själva ordna finansieringen

och själva bestämma omfattningen, i vilken de iklädde sig ekonomiskt

ansvar. I det ena fallet föredroge man då måhända uthyrningsformen

även för av staden själv uppförda egnahem, i andra fallet valde man

däremot en form, som gjorde det möjligt för hyresgästen att så småningom

bliva ägare till fastigheten t. ex. mot en insats av 10 procent av anskaffningskostnaden.

Egnahemmet borde för städernas del få en plats i systemet

för de barnrika familjernas försörjning. Föreliggande förslag måste emellertid

underkastas en omarbetning.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet tillrådde största varsamhet,

när det gällde att uppmuntra skapandet av egnahem för personer, vilka

på grund av arten av sin anställning m. m. lätt ställdes i valet mellan att söka

sysselsättning på annan ort eller att gå arbetslösa. Emellertid förefölle det

föreslagna statsbidraget till egna hem lämpligt avvägt.

Jag övergår nu till att redogöra för yttranden från myndigheter,

vilka avstyrkt förslaget.

Statskontoret framhåller, att staten hade sedan lång tid tillbaka genom

lån från egnahemslånefonden och medelst andra åtgärder sökt på olika

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. May.ts proposition nr 190.

vägar främja egnaliemsbildningen i landet. Tack var det ekonomiska

stöd, som staten sålunda lämnat, hade ett betydande antal medborgare

satts i tillfälle att förskaffa sig ett eget hem. Föreliggande förslag

avsåge att låta en ny grupp av egnahemsägare komma i åtnjutande av

understöd, som icke stöde äldre egnahemsägare till buds, och detta

icke ens örn dessa senare i fråga örn såväl familjens sammansättning

som bostadsstandard och ekonomiska förhållanden i övrigt fyllde de betingelser,

som uppställdes för erhållandet av nu föreslaget understöd. Det

vöre icke med rättvisa och billighet förenligt att på detta sätt tillskapa en

kategori av egnahemsägare, som skulle komma i en väsentligt privilegierad

ställning. Bostadssociala utredningen hade icke försökt ställa in de° åtgärder,

som nu ifrågasatts, mot bakgrunden av vad som tidigare åtgjorts på området

och att låta dem ingå som ett led i en egnahemspolitik på lång sikt. För närvarande

påginge en särskild utredning (1936 års egnahemsutredning), som

omfattande ett vidlyftigt komplex av frågor berörande egnahemsväsendet

och äldre egnahemsägares förhållanden. De problem, som bostadssociala utredningen

upptagit till behandling, borde icke lösas fristående för sig, utan

borde bliva föremål för prövning i samband med de frågor, som folie under

egnahemsutredningens prövning.

Det förefölle oegentligt att göra tillgodoseendet av de förmåner, det här

gällde, beroende av sådana i viss mån tillfälliga omständigheter som storleken

och sammansättningen av egnahemsägarens familj vid tidpunkten för

det egna hemmets förvärvande. Motivet för hjälpen från det allmännas sida

vore ju, att egnahemsägaren hade ett större antal oförsörjda barn. Detta

förhållande förelåge endast en relativt kort tid. När barnen vuxit upp, hade

den större bostaden fyllt sitt ändamål, och motsvarade icke längre det syfte,

som föranlett statssubventionen. Ett dylikt system måste medföra påtagliga

inkonsekvenser och kunde komma att inverka menligt på egnahemsverksamhetens

sunda utveckling. Det vore för den skull knappast lyckligt att låta

den särskilda hjälp från det allmännas sida, som förekomsten av ett större

antal barn kunde göra befogad, knytas till innehavet av ett eget hem.

I själva verket torde en bostadssubventionsverksamhet av här förevarande

art icke vara avpassad för bostäder, vilka innehades med den permanens,

som äganderätten förutsatte såsom den normala. En subventionering av

nybyggnader för barnrika familjer borde inriktas på uppförande av bostäder

till uthyrning. Något hinder för en dylik verksamhet på landsbygden torde

icke föreligga. Möjligheten stöde alltid öppen för kommunerna att ställa

sig som ägare —• en anordning vilken hade så mycket större skäl för sig, som

kommunerna i allt fall väsentligen finge påtaga sig ansvaret för företaget.

Statskontoret kunde icke tillstyrka, att det föreliggande förslaget lades

till grund för åtgärder på förevarande område. I stället borde övervägas ett

utsträckande av verksamheten för bostadsförsörjning i hyreshus av mindre

bemedlade, barnrika familjer till jämväl de delar av landet, där densamma

på'' grund av gällande bestämmelser nu icke kunde utövas. Än vidare kunde

ifrågavarande syfte främjas genom utdelandet efter mera frikostiga linjer

än hittills av s. k. bostadsförbättringsbidrag för fastigheter ägda av mindre

bemedlade försörjare av barnrika familjer.

Länsstyrelsen i Blekinge län. Någon utvidgning av verksamheten för städer

och stadsliknande samhällen utöver vad som möj liggöres enligt kungörelsen

av den 4 september 1935 vore icke av behovet påkallad.

Beträffande landsbygden framhöll länsstyrelsen de svårigheter, som uppkomine

för egnahemsnämnderna, att tillförlitligt handhava ärenden rörande

familjebidragets bestämmande vid ökning eller minskning av familjens barn
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

antal. Den merbelastning, som förslagets realiserande innebure för de kommunala

organen, vore ägnad att försvåra möjligheten att få de bästa krafterna

att åtaga sig kommunala uppdrag.

Ett stort antal kommuner har begagnat sig av åt dem erbjudet tillfälle

att till länsstyrelserna inkomma med yttranden över förslaget.

158 kommuner, därav 38 städer, 11 köpingar, 6 municipalsamhällen och 103

landskommuner, hava tillstyrkt förslaget utan att framställa några erinringar.

Tillstyrkande yttranden hava vidare inkommit från 96 kommuner — 26

städer, 2 köpingar, 4 municipalsamhällen och 64 landskommuner -— vilka därvid

antingen närmare motiverat sitt ställningstagande eller ock framställt

önskemål örn vissa ändringar i förslaget.

Avstyrkande yttranden föreligga från 18 kommuner, därav 2 städer och 16

landskommuner.

Kommunernas yttranden beröra i regel förslagets praktiska utformning,

men även principerna hava i vissa yttranden upptagits till prövning. Jag

anför här några yttranden från kommunala myndigheter, vilka tillstyrkt

förslaget.

Misterhult. Yad som ingåve betänkligheter mot förslaget, vore den förmånligare

ställningen beträffande ränta och betalningsvillkor å de nya lånen,

jämfört med egnahemslån efter de äldre villkoren. Man kunde förvänta, att,

örn lagförslaget oförändrat genomfördes, nämnda låntagare ideligen komme

med framställningar hos myndigheterna örn nedsättning av ränta och betalningsvillkor,

tills de blevo jämställda med låntagare av den yngre typen

av egnahemslån.

Hellvi. Även dåligt avlönade familjeförsörjare med mindre familj borde

kunna komma i åtnjutande av ifrågasatt fördel.

Bräkne-Hoby. Det borde undvikas, att den ena hjälpformen, t. ex.

bidrag till egna hem, bleve fördelaktigare än bostadsförbättringsbidrag.

Paritet mellan hjälpformerna borde eftersträvas. Bland annat borde förbättringsbidrag

även kunna erhållas å den del, som belöpte sig å sanitära

och andra därmed jämförliga anordningar såsom vatten- och avloppsledningar

m. m. Beträffande beräkningarna angående det framtida bostadsbehovet

grundade sig dessa på genomsnittliga förhållanden. Hänsyn till den agglomererande

landsbygdens inverkan och betydelse hade icke tagits. Sannolikt

komme den agglomererande landsbygden att visa en befolkningstillväxt,

medan den egentliga landsbygden komme att visa starkare tillbakagång, än

vad som framginge av de sakkunnigas betänkande. Å den rena landsbygden

komme bostadsförbättringarna och egnahemsverksamheten alltjämt att spela

den största rollen.

Malmö ifrågasatte vissa ändringar. För det fall, att vederbörande icke

förmådde att vare sig genom kapital eller arbete tillskjuta någon del av

kostnaden för egnahemmet, utan kommunens medverkan vore erforderlig,

syntes äganderätten till detsamma icke utan vidare böra överlåtas å egnahemsinnehavaren,

örn vars förmåga att sköta egnahemmet man på ett så

tidigt stadium ofta hade mycket ringa kännedom. En bättre lösning av bostadsförbättringsfrågan

syntes vara, att förslaget ändrades på så sätt, att

kommunen själv med bidrag av statslån uppförde egnahem, att upplåtas till

barnrika familjer. I samband med upplåtelsen träffades mellan kommunen

och egnahemsinnehavaren överenskommelse av innehåll, att denne genom

inbetalning avbetalningsvis av viss del, exempelvis 10 procent av kostnaderna

för byggnaden, förvärvade äganderätten till densamma.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 190.

45

Tidaholm. Det vore en fördel med förslaget, att äldre enfamiljshus

skulle kunna genom lån och bidrag av statsmedel förbättras och moderniseras,

varjämte vederbörande efter sådan genomförd förbättring komme i åtnjutande

av familjebidrag.

Fullösa ifrågasatte, huruvida icke samtidigt med detta förslag ett allmänt

hyresbidrag för familjer med barn borde tillskapas. Staten hjälpte en del och

lämnade en del ohjälpta.

Ramsberg framhöll, att det vore synnerligen angeläget, att bostadssociala

utredningens betänkande föranledde riksdagens beslut, så att landskommunerna

komme i åtnjutande av samma förmåner, som förut tillkommit större

samhällen.

Skultuna funne det i princip vara riktigt, att kommuner, som visat intresse

för bostadsförhållandenas förbättring, skulle kunna påräkna viss företrädesrätt

till bostadsanskaffningslån. Bristande intresse från kommuns sida kunde

emellertid bero på omständigheter, som de mindre bemedlade, barnrika och

bostadsbehövande familjerna inom kommunen icke kunnat råda över. Orsakerna

till att vissa kommuner gjort mindre än andra, borde komma under

prövning.

Gävle erinrade, att den årliga utgiften för en bostad i eget hem ställde

sig dyrare än för en i övrigt likvärdig bostad i ett flerfamiljshus.

Piteå socken. Lån borde kunna beviljas, där barnantalet endast vore 2 och

moderns ålder icke överstege 30 år.

Samma uppfattning återfinnes i yttrandet från Arvidsjaur.

De kommuner, vilka avstyrkt förslaget, hava i regel framhållit, att

förslaget medförde för stora kostnader för kommunerna. Av mera principiell

innebörd äro följande synpunkter, som framkommit i nu åsyftade remissyttranden.

Tunaberg. Av samtliga 34 egna hem i kommunen funnes i 18 inga minder- •

ånga barn, i 14 ett barn och i 2 två barn. Av brukssamhällets 160 familjer

hade 5 flera än två minderåriga barn. Ifrågavarande bostadsförsörjning hade

därför för närvarande icke stor aktualitet.

Björnlunda. Bostadsbyggande och bostadsförbättring hade under senare

år ägt rum i så stor omfattning, att några särskilda åtgärder icke vore erforderliga.

Havdhem. Bidrag från det allmännas sida borde inskränkas till det minsta

möjliga. Hur behjärtansvärd bostadsförsörjningen för barnrika familjer än

vore, borde den icke erhålla sådan omfattning, att möjlighet funnes för

mindre skötsamma personer att erhålla bättre förmåner i berörda hänseende

före andra i kommunen bosatta personer, vilka själva ordnat sin bostadsförsörjning

och i flera olika fall även haft stor familj att sörja för.

Karlskrona. Den hittillsvarande verksamheten för bostadsförsörjning åt

barnrika familjer hade fallit väl ut. Annorlunda torde det bli, om stödaktionen

skulle utvidgas inom den vidare ram, som nu föreslagits. Tomtkostnaderna

bleve betydligt större i förhållande till byggnadsvärdet, och egnahemsinnehavarna

ställdes inför problem, som man icke alltid kunde bemästra.

Stadsfullmäktige erinrade om att herr Åhrén avgivit särskilt yttrande,

vari framhölles, att uthyrningsprincipen i städerna vore att föredraga

framför småstugor med äganderätt, även örn det skulle befinnas lämpligt,

att bostaden utformades som enfamiljshus i stället för flerfamiljshus. Till

denna uppfattning anslöte sig fullmäktige. Flerfamiljshusen kunde läggas

centralare än enfamiljshusen. En smidigare anpassning av bostadens storlek

efter familjens möjliggjordes i hyreshusen. Egnahemsägare^ bunden
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts proposition nr 190.

het vid orten innebure likaledes risker. — Verksamheten för barnrika familjers

bostadsförsörjning borde i stadssamhällen som hittills vidtagas efter de

regler, som angåves i kungörelsen den 4 september 1935.

Jämshög. Den ifrågasatta verksamheten borde inordnas i bostadsförbättringsverksamheten.

Mjällby. Verksamheten borde konstrueras så, att redan erhållet egnahemslån

kunde omändras till bostadsanskaffningslån vid en tidpunkt, då

familjen nått den storlek, som erfordrades för låns erhållande. De sakkunnigas

förslag, att bostäderna skulle svara mot en så hög standard, att kostnaderna

uppginge till 9,000 å 10,000 kronor för ett enfamiljshus, måste reduceras

avsevärt, då landsbygdens befolkning icke hade så stora inkomster,

att den kunde betala sådana hyror.

Perstorp. Förslaget innebure allt för många komplikationer, som i praktiken

komme att åstadkomma en massa obehagligheter för alla parter, icke

minst för kommunala och municipala myndigheter. Det kunde ifrågasättas,

örn det icke innebure större fördelar för vederbörande egnahemsbyggare, örn

staten eller kommunen kostnadsfritt tillhandahölle byggnadstomter mot vissa

villkor och vederbörande själva finge ordna sina bostadstransaktioner, t. ex.

genom sparbankslån. För kommunernas vidkommande funnes för närvarande

knappast några barnrika familjer, som skulle kunna ifrågakomma vid tilldelande

av familjebidrag.

Köinge. Ingen bostadsbrist för barnrika familjer funnes å landsbygden i

sådan omfattning, att nybyggnadsverksamhet borde komma till stånd. Risk

förelåge för kommunen, att den finge övertaga samtliga fastigheter, som icke av

låntagarna sköttes. Låntagarnas ansvarskänsla och strävan efter att kunna

uppehålla sin egen ekonomi förstördes. Däremot framhölls den utomordentliga

nyttan av statens bostadsförbättringsbidrag, vilka emellertid borde bestridas

helt av statsmedel.

Överkalix. Ett stort behov av bostadssubvention förelåge, men detta behov

kunde tillgodoses genom modifikation i reglerna för de nuvarande egnahemslånen.

Man undveke härigenom att ytterligare splittra det sociala

stödet för bostadsförsörjning. Bostadssociala utredningens betänkande och

förslag borde därför överlämnas till 1936 års egnahemsutredning för beaktande.

Älvsbyn. En och annan familj kunde i enstaka fall tänkas vara berättigad

till bostadsförsörjning på sätt det ifrågavarande lagförslaget avsåge. Detta

vore mindre lyckligt med hänsyn till den särskilt omhuldade ställning, som

dessa skulle komma att intaga i jämförelse med andra i kommunen talrikt

förekommande barnrika familjer. De barnrika familjer, som genom den statliga

bostadsförbättringen och arbetarsmåbrukslånefonden iklätt sig betydande

skulder i förhållande till sin bärkraft, borde på lämpligt sätt erhålla kompensation.

En utbyggnad av de redan befintliga organen med särskild inriktning

på de barnrika familjerna skulle på en bredare bas hjälpa de barnrika

familjer, som nu måste föra en hård kamp för sin tillvaro.

Departementschefen.

Genomförandet av det föreliggande förslaget inför icke någon ny princip

i svensk bostadspolitik; enligt de direktiv, efter vilka bostadssociala utredningen

haft att arbeta, syftar förslaget endast till en mera generell tillämpning

av bostadssubventionen till förmån för mindre bemedlade, barnrika

familjer.

Den viktigaste delen av förslaget är den, som avser att möjliggöra även

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

för landsbygdens befolkning att komma i åtnjutande av likartade förmåner,

syftande till minskning av bostadskostnaderna för flerbarnsfamiljer, som nu

stå dessa familjer i städerna till buds. Jag uppehåller mig i det följande

huvudsakligen vid de principiellt mera betydelsefulla frågor, som förslaget

innesluter.

Statliga bidrag i form av bostadsanskaffningslån och familjebidrag till

förbättring i kvantitativt och kvalitativt hänseende av bostadsförhållandena

för familjer med flera minderåriga barn hava hittills kunnat utgå endast till

familjer, boende i städer och andra tättbebyggda orter, och ha huvudsakligen

avsett lägenheter, som upplåtas mot hyra. Denna begränsning är icke motiverad

av förhållandenas egen beskaffenhet. Att de bostadspolitiska åtgärderna

erhållit olika karaktär i städer och på landsbygd under föregående

år, då delvis i sammanhang med den krisbekämpande arbetsanskaffningspolitiken

från år 1933 verksamheten att förbättra bostadsförhållandena fått

större omfattning än tidigare, har visserligen sin naturliga förklaring däri,

att i städerna trångboddhetens bekämpande tett sig som den angelägnaste

uppgiften, under det att på landsbygden behovet av upprustning av kvalitativt

bristfälliga bostäder varit mest framträdande. Detta senare bör dock icke

få undanskymma det faktum, att även på landsbygden trångboddheten har stor

omfattning och där — liksom i städerna —- drabbar framför allt de större

familjerna med små ekonomiska resurser. Då såväl relativt som absolut antalet

flerbarnsfamiljer på landsbygden är större än i städerna och då vidare

trångboddheten där oftare är förenad med hygieniska brister och otillfredsställande

utrustning hos bostaden, vilket särskilt för större hushåll med minderåriga

barn innebär allvarliga hälsorisker och arbetsekonomiska olägenheter,

synas åtgärder till förbättring av de barnrika familjernas bostadsförhållanden

vara lika angelägna på landsbygden som i städerna.

De hittillsvarande formerna för statligt stöd åt bostadsbildning och bostadsförbättring

på landsbygden kunna — hur viktiga och nödvändiga försina

syften de än äro och även framgent komma att vara -— dock icke sägas

innebära möjligheter för landsbygdens flerbarnsfamiljer, likvärdiga med dem

som redan kunna komma stadssamhällenas flerbarnsfamiljer tillgodo genom

bostadsanskaffningslånen och de därtill knutna familjebidragen. Utnyttjandet

av egnahemslånen förutsätter egna ekonomiska resurser, vilka som regel icke

besittas av de familjer, varom här är fråga. Arbetarsmåbrukslåneverksamheten

har sin naturliga begränsning given i och med syftet att skapa kompletterande

sysselsättnings- och försörjningsmöjligheter för vissa kategorier av säsongarbetare.

Bostadsförbättringsbidragen avse icke nyanskaffning av bostäder och

äro i regel icke tillräckliga för sådan om- och tillbyggnad av befintliga lägenheter,

att därigenom ur utrymmes- och kvalitetssynpunkt fullt tillfredsställande

bostäder för större familjer kunna åstadkommas. Dessa verksamhetsgrenar

onödiggöra sålunda icke en i och för sig välmotiverad utvidgning av bostadssubventionen

till förmån för mindro bemedlade, barnrika familjer till landsbygden;

å andra sidan bliva genom en sådan utvidgning dessa förut bestående

former för bostadshjälp ingalunda överflödiga, men väl kompletterade.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utsträckandet av ifrågavarande verksamhet till landsbygden uppställer

emellertid en rad problem. Beträffande tättbebyggda orter föreligger möjligheten

att knyta subventionen till av kommunen eller allmännyttiga företag

förvaltade lägenheter, som upplåtas mot hyra; denna upplåtelseform medgiver

den smidigast möjliga lösning av frågan. Dock bar kravet på att denna

form av bostadssubvention skulle kunna tillämpas även i fråga örn familjer i

egnahem från flera stadssamhällens sida rests med sådan styrka, att jag ansett

det befogat att medgiva en begränsad försöksverksamhet med denna innebörd.

Hittills har denna försöksverksamhet medfört, att bvggandet av 128

enfamilj sstugor beslutats. För de tättbebyggda orternas del föreligga möjligheter

att välja mellan olika upplåtelseformer. Skäl för och emot användande

av egnahemsformen på dessa orter ha, såsom jag nyss erinrat, anförts i remissyttrandena,

och jag återkommer senare till denna fråga.

När det gäller bebyggelsen på den rena landsbygden och överhuvud å

orter utan utbildad hyresmarknad, torde emellertid för här ifrågavarande verksamhet

egnahemsformen i flertalet fall böra komma till användning. Statskontorets

uppfattning, att en subventionering av nybyggnader för barnrika

familjer borde inriktas på uppförande av bostäder till uthyrning och att

något hinder för en dylik verksamhet på landsbygden icke förelåge, synes

verklighetsfrämmande. Landsbygdens spridda bebyggelse förutsätter i allmänhet

enfamiljshuset och — bortsett från lönebostaden — är härför egnahemsformen

den naturliga eller, under nuvarande förutsättningar, rentav den

enda möjliga upplåtelseformen. Erfarenheten ger vid handen, att systemet med

uthyrning av enfamiljshus till och med i större städer, där dock förutsättningarna

äro i alla hänseenden gynnsammare än på landsbygden, stöter på

svårövervunna hinder och en ofta måhända överdriven motvilja.

I detta sammanhang anser jag mig ock böra uppmärksamma statskontorets

anmärkning, att det vore oegentligt att göra tillgodonjutandet av de förmåner,

det här gällde, beroende av sådana i viss mån tillfälliga omständigheter som

storleken och sammansättningen av egnahemsägarens familj vid tidpunkten

för egnahemmets förvärvande. När barnen vuxit upp, hade den större bostaden

fyllt sitt ändamål, och motsvarade icke längre det syfte, som föranlett

statssubventionen. En bostadssubvention av här förevarande art skulle därför

icke vara lämpad för bostäder, vilka innehades med den permanens, som

äganderätten förutsatte som den normala.

Gentemot detta må erinras, att grundmotivet för den anordning, enligt

vilken den statliga bostadssubventionen knytes till förekomsten av minderåriga

barn, är att å ena sidan en familjs bostadsbehov är störst och å andra

sidan dess förmåga att bekosta en tillfredsställande bostad är minst under

den visserligen övergående, men i familjens utveckling utomordentligt betydelsefulla

period, då kostnaderna för de uppväxande barnen betunga

familjens budget och barnen ännu icke kunna bidraga till försörjningen. I ett

stadssamhälle med ett differentierat bestånd av hyreslägenheter föreligga inga

större svårigheter att välja bostad i anpassning till familjens i tiden växlande

bostadsbehov och ekonomiska förmåga. Statssubventionen har därför för

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

de tättbebyggda orternas del karaktären av en hjälp till bostadens bekostande

under tiden för barnens minderårighet. I orter med spridd bebyggelse, som

sakna hyresmarknad och även utbildad fastighetsmarknad, är — såsom jag nyss

hävdat — egnahemsformen den mest lämpliga. Bundenheten till den en gång

anskaffade bostaden är i och med detsamma större; möjligheten att byta bostad

och anpassa bostadskostnaderna, när förändringar i familjens förhållanden

inträtt, är begränsad. Men även beträffande egna hem på landsbygden är

den ekonomiska förmågan att bära kostnaderna av bostaden växlande under

olika skeden av en familjs utveckling, bland annat till följd av barnförsörjningskostnadernas

förändringar. Motivet att så smidigt och effektivt som möjligt

anpassa samhällets stöd efter dessa växlingar kvarstår sålunda. Att helt

överge metoden med efter barnantalet avpassade löpande bidrag och gå över

till icke differentierade engångsbidrag i någon form är därför icke tillrådligt.

Men å andra sidan utgör den av bebyggelseförhållandena själva betingade

större bundenheten till bostaden ett skäl för anordningar, som undanröja en

eljest måhända välgrundad farhåga, att bostadskostnaderna skulle bli alltför

tryckande i den framtid, då de löpande bidragen i form av annuitetseftergifter

icke längre skulle utgå. I det föreliggande förslaget bär detta tillgodosetts

dels genom den relativt korta amorteringstiden, dels därigenom att en del

av lånet gjorts ränte- och amorteringsfritt och alltså —• bortsett från fall av

missbruk — har karaktären av ett engångsbidrag till förbilligande av bostadsanskaffningen.

Denna senare del av subventionen till egnahem för barnrika

familjer på landsbygden går utanför den ram, som gäller för hyressubventionen

i stadssamhällena. Den utformning, som landsbygdssubventionen i förslaget

erhållit, kan sägas i realiteten innebära en kombination av löpande

bidrag, till sina verkningar av samma natur som familjebidragen till hyreslägenheter

i stadssamhällena, och engångsbidrag av bostadsförbättringsbidragets

typ. Enbart bostadsförbättringsbidrag äro för här förevarande

ändamål icke tillräckliga och kunna icke tillgodose de mindre bemedlade

flerbarnsfamiljernas speciella behov. Enbart löpande bidrag, knutna till förekomsten

av minderåriga barn, äro med hänsyn till landsbygdens speciella

bostadsmarknadsförhållanden icke heller tillräckliga. Den föreslagna kombinationen

förefaller därför välmotiverad.

Det har mot förslaget anmärkts, bland annat från statskontorets sida, att

dess genomförande skulle komma att skapa en ny grupp av egnahemsägare,

i åtnjutande av understöd från det allmännas sida, som icke stöde äldre egnahemsägare

till buds, och detta icke ens örn dessa senare i fråga om såväl

familjens sammansättning som bostadsstandard och ekonomiska förhållanden

i övrigt i och för sig fylla de betingelser, som uppställdes för erhållandet av

nu föreslaget understöd.

I denna anmärkning ligger otvivelaktigt ett visst mått av berättigande. Det

är emellertid att märka för det första, att de föreslagna åtgärderna syfta att

hjälpa en grupp av hushåll, som på grund av barnrikedom i förening med svag

ekonomisk ställning hitintills i allmänhet icke har kunnat komma i fråga till

erhållande av egnahemslån. Egnahemsstyrelsen har även genom att helt bi
Ilihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190. 529 38 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.-ts proposition nr 190.

träda förslaget erkänt behovet av särskilda åtgärder för att nå och kunna

påverka denna grupjDS bostadsförhållanden. Det ligger för det andra i sakens

egen natur att bostadspolitiska åtgärder, som innebära understöd från det

allmännas sida till förmån för sådana familjer, som leva under otillfredsställande

bostadsförhållanden och själva icke förmå lösa sin bostadsfråga,

särskilt till en -början komma att te sig som ett gynnande av sagda

familjer framför dem, som på egen hand och måhända med stora uppoffringar

uppnått en försvarlig bostadsstandard och för vilka hjälpåtgärder

från det allmännas sida med syfte att förbättra bostadsförhållandena därför

icke framstå som lika angelägna. Detsamma kunde ju sägas beträffande

exempelvis bostadsförbättringsbidragen och arbetarsmåbrukslånen. Att helt

undvika dylika verkningar är knappast möjligt, men det vore icke välbetänkt

att tillmäta dem sådan betydelse, att de skulle förhindra önskvärda bostadspolitiska

reformer.

Det är slutligen icke riktigt, att äldre egnahemsägare, som äro såväl mindre

bemedlade som barnrika, enligt förslaget skulle vara uteslutna från de förmåner,

som den föreslagna bostadssubventionen skulle erbjuda, Bostadsanskaffningslånen

och de därtill knutna familjebidragen skulle kunna utgå

jämväl för ombyggnad av redan befintliga egnahem. Tyvärr representera

ett stort antal egna hern på den svenska landsbygden en skäligen låg bostadsstandard,

ofta betydligt lägre än den, som enligt förslaget skulle vara förutsättning

för erhållande av bostadsanskaffningslån och familjebidrag. I vissa

av dessa fall kunna bostadsförbättringsbidrag vara tillräckliga för upprustning

till tillfredsställande standard. I de många fall där bostadsförbättringsbidrag

icke äro tillfyllest, skulle enligt det föreliggande förslaget bostadsanskaffningslån

för ombyggnadsändamål kunna erhållas, när det är fråga örn

bostäder för flerbarnsfamiljer. Lånen skulle kunna fylla en ytterst viktig

funktion i arbetet på höjandet av landsbygdens allmänna bostadsstandard

genom att de användes för exempelvis tillbyggnad till för stora familjers

behov alltför små egnahem, inredning av outnyttjade utrymmen, vanliga i

landsbygdsegnahem, installation av bättre uppvärmningsanordningar, vatten

och avloppsledningar, förbättrad köksinredning o. s. v. i redan befintliga

egnahem, bebodda av flerbarnsfamiljer. 1 dylika fall skulle egnahemsägaren

erhålla dels bostadsanskaffningslån till nittio procent av örn- eller tillbyggnadskostnaden,

varav en del — motsvarande ett bostadsförbättringsbidrag °—

ränte- och amorteringsfritt, dels under tiden för barnens minderårighet familjebidrag

i form av annuitetseftergifter, vilka med det föreslagna beräkningssättet

kunna uppgå till annuitetens fulla belopp. Även de bamrika familjer,

som redan sitta i egnahem, skulle sålunda få möjlighet att på ytterst gynnsamma

villkor kunna förbättra sina bostadsförhållanden upp till den nivå,

som i förslaget sättes som norm, utan någon nämnvärt ökad kostnad, så länge

familjen är barnrik.

Socialstyrelsen har anmärkt på den ojämnhet i förmånerna, som skulle

uppkomma därigenom, att familjebidraget är maximerat till annuitetens belopp.

En lånesökande, som ämnade företaga endast örn- och tillbyggnad av ett äldre

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

51

bostadshus, erliölle, om kostnaderna därför icke uppginge till något större

belopp, lägre familjebidrag än han skulle erhålla, därest fråga vore örn nybyggnad.

Det är emellertid att märka, att denna ojämnhet skulle uppkomma

endast i sådana fall, där det på det årliga bostadsvärdet beräknade familjebidraget

skulle överstiga annuitetens belopp, d. v. s. den årliga kostnaden

för örn- eller tillbyggnaden. Örn i sådana fall familjebidraget icke maximerades,

skulle det till den del därav, som komme att överskjuta annuiteten, dels icke

kunna hänföras till själva bostaden och dess förbättring, dels komma att utgå

kontant. Det föreliggande förslaget avser endast bostadsförhållandenas förbättring,

och i denna begränsning ligger den naturliga grunden för den föreslagna

maximeringen av familjebidragen. Den allmänna frågan örn underlättande

av de barnrika familjernas barnförsörjningskostnader torde — i

den mån dessa kostnader icke kunna hänföras till bostaden —- lämpligen få

tagas upp i ett större sammanhang.

Socialstyrelsen anmärker vidare på den begränsningen, att endast familjer

med minst tre barn skulle kunna erhålla den föreslagna hjälpen. I sammanhang

härmed kan ställas medicinalstyrelsens modifikationsförslag, att även

familj med ett eller två barn borde kunna komma i åtnjutande av bostadshjälpen,

för den händelse familjen vore ung. En utvidgning av verksamheten,

på sätt här ifrågasättes, innebure emellertid ett införande av helt nya principer

för bostadsförsörjningen än de, som hittills följts. Jag kan därför icke finna

det motiverat, att i nu förevarande sammanhang upptaga denna fråga till

övervägande.

Örn för den rena landsbygdens del egnahemsformen i de flesta fall är den

enda tänkbara för här ifrågavarande bostadsförsörjning, är — såsom jag i

det föregående framhållit — beträffande de tättbebyggda orterna hyresbostaden

i kommunens eller allmännyttigt bostadsföretags förvaltning den i vissa

hänseenden mera naturliga upplåtelseformen. De invändningar, som kunna

riktas mot egnahemsformens användning i förevarande sammanhang, måste

därför i fråga örn dessa orter tillmätas större vikt än när det gäller landsbygden.

I flera remissyttranden, däribland de av svenska stadsförbundet och

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet avgivna, hava liksom i det

särskilda yttrande, som fogats till bostadssociala utredningens förslag, betänkligheter

yppats mot användande av egnahemsformen i sådana fall, där

möjlighet att använda hyresbostäder förelåge. Den huvudsakliga grunden

för betänkligheterna är den större bundenhet till bostaden, som egnahemsformen

anses innebära.

Förvisso kunna skäl anföras både för och mot egnahemsformen i sammanhang

med den statsunderstödda bostadsförsörjningen för mindre bemedlade,

barnrika familjer. Understundom torde enfamiljshuset ställa sig dyrare än

lägenheter i flerfamiljshus, i synnerhet örn man utöver uppförande- och underhållskostnader

räknar även med stadsplanekostnader, vilket dock åtminstone

delvis motväges av möjligheten till den egna arbetsinsatsen. Att det egna

hemmet binder starkare än hyreslägenheten eller lönebostaden, torde knappast

kunna bestridas. Såsom bostadssociala utredningen framhållit, äro emellertid

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Mcij:ts proposition nr 190.

de familjer, varom här är fråga, redan på grund av sin storlek föga rörliga på

arbetsmarknaden. Mot olägenheterna böra ställas de stora positiva värden,

som innehavet av ett eget hem kan inrymma. Det innebär icke endast bundenhet

utan också, som av bland andra länsstyrelsen i Uppsala län påpekats,

ett stöd för familjens existens icke minst under arbetslöshetstider. Yad

angår arbetsgivarbostäder i industrisamhällen, torde man få böja sig för det

faktum, att företagen allmänt sträva att komma från detta system, vilket

system ofta visat sig lämna föga lyckliga resultat även ur bostadsstandardens

synpunkt. Jag anser därför, att man icke bör utesluta egnahemsformen

från denna verksamhet i de tättbebyggda samhällena, men delar bostadssociala

utredningens uppfattning, att denna form icke bör favoriseras genom

för kommun eller bostadsinnehavare gynnsammare villkor än de, som gälla

hyreslägenheter.

Såsom jag redan framhållit, tala starka skäl för att bereda jämväl landsbygdens

mindre bemedlade, barnrika familjer möjligheter att komma i åtnjutande

av statligt stöd till höjande av sin bostadsstandard av i princip likvärdig natur,

som redan kunna komma städers och tättbebyggda orters barnrika familjer

till godo. Den hittills försöksvis drivna särskilda egnahems verksamheten för

barnrika familjer bör ävenledes erhålla en fastare utformning.

De förslag i nu berörda avseende, som efter samråd med statens egnahemsstyrelse

framlagts av bostadssociala utredningen, finner jag till sina allmänna

principer vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för åtgärder i

angivna syfte.

Jag tillstyrker alltså, att förslaget med de modifikationer, som jag i det

följande föreslår, underställes riksdagen.

Förslagets utformning.

Jag övergår härefter till att närmare överväga förslagets utformning, särskilt

i de delar detsamma varit föremål för erinringar från de hörda remissinstanserna.

Subventionens storlek för barnrik familj.

Bostadssocial» utredningen.

Barnrik familj å landsbygden, som kommer i åtnjutande av de föreslagna

stödåtgärderna, erhåller till nybyggnad, ombyggnad eller tillbyggnad bostadsanskaffningslån

av följande tre typer:

dels ett 20-årigt amorteringslån, uppgående till 50 procent av anskaffningsvärdet;
dels

ett uppsägningsbart stående lån, varå ränta skall erläggas, uppgående

till 20 procent av anskaffningsvärdet, och

dels slutligen ett stående lån, i regel avsett att efterskänkas, å 20 procent

av anskaffningsvärdet.

Bostadsanskaffningslånen uppgå alltså tillhopa till 90 procent av anskaff

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majda proposition nr 190.

ningsvärdet. Resterande 10 procent tillhandahållas av lånesökanden, antingen

och som regel i form av egen arbetsinsats eller ock i form av kapitalinsats. I

undantagsfall må kommun eller arbetsgivare tillskjuta ifrågavarande 10 procent.

Den statliga subventionen vid det egna hemmets bildande utgör för

en barnrik familj på landsbygden alltså i regel 20 procent av anskaffningsvärdet.

Härtill kommer ett årligt familjebidrag, vars storlek beror dels av den

barnrika familjens barnantal under 16 år och dels av storleken av en beräknad

årlig bostadskostnad, motsvarande den standardhyra, utifrån vilken familjebidraget

till hyreslägenheter för flerbarnsfamiljer beräknas. Den årliga bostadskostnaden

skall beräknas så, att alla omkostnader för bostaden inklusive

kostnad för värme och underhåll kunna anses vara täckta. Familjebidraget

får icke överstiga beloppet av den annuitet, som egnahemsägaren

skall erlägga för sina bostadsanskaffningslån.

Jag har från statens byggnadslånebyrå infordrat uppgifter, avseende att

möjliggöra ett beräknande av storleken av standardhyran för ett nybyggt egnahem

på landsbygden av nu ifrågasatt typ. Beräkningen avser ett enfamiljshus

örn 3 rum och kök, fyllande förslagets kvalitetsbestämmelser. Anskaffningskostnaderna

förutsättas ha uppgått till 10,000 kronor, vari ingår tomtvärde å

1,000 kronor.

Bostadsanskaffningslån erhålles till 90 procent av anskaffningskostnaderna

= 9,000 kronor.

5/9 av lånet = 5,000 kronor löpa som 20-årigt amort.-lån (6.8 5 %)= kr. 342: 50

2/9 » » =2,000 » » utan amort. efter 3.3 % ränta.. = » 66: —

2/9 » » = 2,000 » » » ränta och amortering — = » —: —

408: 50

Beräknade övriga årliga utgifter för fastigheten ................= kr. 1)385: —

Summa kr. 793: 50

Standardhyra: Kr. 795.

Vissa av utgifterna för fastigheten torde i en del landskommuner ställa sig

lägre, även om byggnadslånebyråns beräkning skulle visa sig motsvara de verkliga

kostnaderna i åtskilliga kommuner. Å denna standardhyra av cirka 795

kronor beräknas därefter familjebidraget. Finnas i en barnrik familj 3 minderåriga

barn, uppgår familjebidraget till 30 procent av 795 kronor, d. v. s.

kronor 238:50. Denna familj skall erlägga en annuitet å kronor (342:50

+ 66 — 238:50=) 170. Är barnantalet 4, blir familjebidraget 40 procent av

standardhyran, och familjens annuitet uppgår till kronor 90:50. Är barnantalet

åter 5, blir annuiteten kronor 11. Ifrågavarande familjers kostnader

för en bostad av denna typ bliva de ovannämnda annuiteterna plus kostnaderna

för uppvärmning, skatter, vattenförbrukning, sotning, försäkring,

underhåll och reparation. Enligt byggnadslånebyråns beräkning skulle sistnämnda

kostnader uppgå till omkring 385 kronor per år. Är så fallet för

1 Specifikation: Uppvärmning kronor 150, skatter kronor 65, vattenförbrukning kronor

25, sotning kronor 5, försäkring kronor 40, underhåll och reparation kronor 100. Summa

kronor 385.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ifrågavarande familjer, bliva bostadskostnaderna per år för trebarnsfamiljen

555 kronor, för fyrabarnsfamiljen 475: 50 kronor och för fembarnsfamiljen

396 kronor. Det är emellertid att märka, att av nämnda 385 kronor på landsbygden

endast en del behöver utgöra kontantutgifter; till en annan del kunna

de täckas av bostadsinnehavarens eget arbete. Efter 20 år är amorteringsdelen

av bostadsanskaffningslånet slutamorterad. Härefter kan enligt förslaget

den uppsägningsbara delen av lånet amorteras under en tid av 10 år.

Normalt torde uppsägningsdelen av statslånet efter amorteringstidens utgång

kunna utbytas mot ett stående inteckningslån.

I detta exempel har beräknats, att. egnahemsägarens eget bidrag har haft

form av en arbetsinsats till ett värde av 1,000 kronor, varpå icke någon

ränta räknats.

Företages ombyggnad av äldre eget hem till en kostnad av 2,000 kronor,

beräknas lån och annuiteter sålunda:

Kapitalbelopp. Annuitet.

Egen arbetsinsats ................................................... 200

20-årigt amorteringslån ............................................. 1,000 68: 50

Stående, räntelöpande lån ....................................... 400 13:20

» räntefritt lån .......................................... 400 _

Summa kronor 2,000 81: 70

Familjebidraget beräknas här på en standardhyra, utgörande summan av

annuiteten för ombyggnaden och utgifter för värme, vatten, skatt, försäkring,

underhåll och reparation. Antagas dessa sistnämnda utgifter uppgå till samma

belopp som i nyssnämnda exempel, nämligen 385 kronor per år, blir standardhyran

(385 + 81: 70=) 466: 70, vilket belopp avrundas till 470 kronor. Trebarnsfamilj

skulle alltså erhålla 30 procent av denna summa, d. v. s. 141

kronor i familjebidrag. Familjebidraget får emellertid icke överstiga annuitetens

belopp, varför detsamma begränsas till kronor 81:70. Familjen har

sålunda, så länge den tillhör de barnrikas kategori, inga andra kostnader för

ombyggnaden än sin arbetsinsats.

En enkel beräkning ger vid handen att, under förutsättning att de kostnader

för bostaden, vilka icke utgöras av räntor och amorteringar, uppgå

till 385 kronor per ar, en trebarnsfamilj kan verkställa en ombyggnad till ett

värde av cirka 4,000 kronor utan att därför behöva själv bidraga annorledes

än med den egna arbetsinsatsen, så länge familjebidrag utgår.

För barnrik familj i stad eller stadsliknande samhälle utgår subvention

enligt följande regler. Fri tomt ställes av kommunen till förfogande. Staten

lämnar bostadsanskaffningslån, dels ett 20-årigt amorteringslån, uppgående till

60 procent av anskaffningsvärdet, och dels ett stående lån, uppgående till

30 procent av sagda värde. Även här förutsättes en egen insats av 10 procent

av anskaffningsvärdet. I anskaffningsvärdet inräknas här icke tomten, som

enligt förslaget kostnadsfritt ställes till egnahemsägarens förfogande.

Vidare utgår på samma sätt som i landsbygdskommuner familjebidrag, beräknade

efter motsvarande procentsatser på den standardhyra, som avser att

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190. 55

täcka alla utgifter för lägenheten. Subventionens utformning vid nybyggt

egnahem i stad framgår av följande exempel.

Anskaffningskostnaderna antagas uppgå till 11,000 kronor, varav för tomt

1,000 kronor. Tomt (eller, enligt av mig föreslagen modifikation av bostadssociala

utredningens förslag, mot tomtens värde svarande kapitalbelopp)

ställes av kommunen avgiftsfritt till förfogande, så länge familjen är barnrik.

De allmänna utgifterna för värme, vatten, försäkring, underhåll m. m.

uppskattas i detta fall av byggnadslånebyrån till 415 kronor. Finansiering

och annuitet beräknas sålunda:

Kapitalbelopp. Annuitet.

Tomtvärde .................................................................. 1,000 —

Egen arbetsinsats ......................................................... 1,000 —

20-årigt amorteringslån ................................................ 6,000 411

Stående, räntelöpande lån ....................... 3,000_99

Summa kronor 11,000 510

Beräknade övriga årliga utgifter för fastigheten .............................. 415

Summa kronor 925

Standardhyran fastställes till 920 kronor. Under nu nämnda förutsättningar

bliva bostadskostnaderna följande:

(Annui-_familje- , Omkost- _ Bostads
tet

aydrag) na der kostnad

3- barnsfamilj .................................... (510 — 276) =234 + 415 -—649

4- » .................................... (510 — 368) = 142 + 415 = 557

5- » .................................... (510 — 460) = 50 + 415 = 465

Departementschefen.

Förslagets konstruktion, i vad det avser olika bestämmelser för stadsliknande

samhällen och egentlig landsbygd, upptager jag senare till behandling.

Här vill jag endast framhålla, att beträffande familjebidraget hava i åtskilliga

yttranden framställts krav på ökade bidrag för familjer, vilkas barnantal överstiger

5. Statens byggnadslånebyrå har i samband med sina anslagsäskanden

för budgetåret 1938/1939 framlagt förslag till sådan starkare differentiering av

familjebidraget. Till detta förslag återkommer jag i samband med prövningen

av nämnda anslagsäskande. Då jag emellertid avser att förorda byggnadslånebvråns

förslag i nu förevarande hänseende, bör motsvarande förändring vidtagas

i bostadssociala utredningens förslag. Familj med 6 eller 7 barn erhåller

därigenom ett familjebidrag, uppgående till 60 procent av standardhyran, samt

familj med 8 minderåriga barn och därutöver ett familjebidrag å 70 procent av

standardhyran. Lika med bostadssociala utredningen anser jag, att familjebidraget

icke får överstiga storleken av den annuitet, som egnahemsägaren har

att erlägga för bostadsanskaffningslånen.

De farhågor, vilka reservationsvis framkommit gentemot bostadssociala utredningens

förslag att låta lånesökandens prestation utföras i form av egen

arbetsinsats, kan jag icke dela.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslaget, att kommun eller arbetsgivare i vissa fall skulle kunna svara

för finansieringen av ifrågavarande 10 procent, har mött kritik från olika

remissinstanser. I elen mån kritiken riktar sig mot att arbetsgivare skulle

på detta sätt bidraga till eget hem åt en barnrik arbetare synes den helt

obefogad. Det synes tvärtom vara en sympatisk tanke, att en arbetsgivare

bistår de hos honom anställda vid bostadsfrågans lösning. I den män åter

kritiken riktar sig mot att kommunen bidrager med ifrågavarande 10 procent,

bör beaktas, att kommunen själv avgör, huruvida den önskar engagera sig på

här ifrågasatt sätt. Någon risk för att så kommer att ske annat än i undantagsfall

och efter noggrann prövning av lånesökandens kvalifikationer torde därför

icke föreligga.

Behovet av det tillvägagångssätt, som i förslaget angives, synes styrkas

bland annat av yttrandet från stadsfullmäktige i Malmö. I detta ifrågasättes

en omarbetning av förslaget för att möjliggöra att person, som icke kunde

fullgöra kraven på eget bidrag, vare sig i form av kapital eller arbetsinsats,

likväl skulle sättas i tillfälle att genom erläggande avbetalningsvis av viss

del av anskaffningskostnaderna komma i åtnjutande av de med förslaget

åsyftade fördelarna.

Några hinder för en kommun att tillämpa nu förordade system torde icke

föreligga. Redan enligt gällande föreskrifter kan, såsom stadsfullmäktige i

Borås framhållit, kommun uppföra subventionerade enfamiljshus, vilka efter

subventionstidens utgång kunna av innehavarna förvärvas. I Borås har, enligt

vad jag inhämtat, experimentverksamhet i detta hänseende ägt rum. När nu

bostadsförsörjningen för barnrika familjer föreslås utvidgad i riktning mot

ökad användning av eget hem såsom lämplig bostad för barnrika familjer,

vore det uppenbarligen föga välbetänkt att stänga redan befintliga vägar för

dessa familjer att förvärva ett eget hem. Det nu framlagda förslaget måste

tvärtom möjliggöra för en barnrik familj att förvärva ett av den bebott subventionerat

enfamiljshus, även under tid, då familjebidrag alltjämt utginge.

Överenskommelse mellan vederbörande kommun och statens byggnadslånebyrå

av sådan innebörd torde alltså kunna ske inom ramen av föreliggande

förslag.

Kommunernas ekonomiska medverkan.

Bostadssociala utredningen.

I de sakkunnigas förslag förutsättes en betydande medverkan från kommuns

sida för att bostadsbefrämjande verksamhet av nu åsyftat slag över

huvud skall komma till stånd inom kommunen. Denna medverkan avser i

första hand verksamhetens lokala organisation. Emellertid föreslå de sakkunniga

dessutom ekonomisk medverkan från kommunernas sida. Förslaget

upptager i detta hänseende dels bestämmelser, som äro avsedda att gälla folden

rena landsbygden och dels bestämmelser, som hava avseende på städer

och andra tättbebygga orter. Större krav skulle ställas på stadskommunerna

i ekonomiskt avseende än på landsbygdskommunerna.

Enligt förslaget skulle kommunen alltid vara ansvarig för all förlust, som

uppstode å bostadsanskaffningslån under tid, som familjebidrag utgår. Denna

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majus proposition nr 190.

bestämmelse gäller såväl stads- som landsbygdskommuner. När familjebidraget

upphört att utgå, skulle emellertid landsbygdskommuns ansvarighet

minskas till lU av de förluster, som kunna uppstå å lånen. Motsvarande nedsättning

av städernas och de tättbebyggda orternas ansvarighet skulle icke

ifrågakomma.

I städer och stadsliknande kommuner utgör enligt förslaget en förutsättning

för bostadsanskaffningslånets erhållande och för familjebidrags utgående,

att kommunen ställer fri tomt med äganderätt eller under tomträtt

till lånesökandens förfogande. Någon motsvarighet till denna bestämmelse

skulle icke gälla för landsbygdskommunerna.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att egnahemslåntagare i landsbygdskommun

visserligen icke erhölle fri tomt för sitt egnahemsbygge. Han

kompenserades emellertid därigenom, att staten bidrog till hans anläggningskostnader

för det egna hemmet på så sätt att, som jag redan framhållit, ■/»

av bostadsanskaffningslånet skulle vara ränte- och amorteringsfria och vore

avsedda att efterskänkas. Ur egnahemslåntagarens synpunkt torde därför

bestämmelserna i de flesta fall te sig ganska likvärdiga, vare sig han är bosatt

i stad eller på landsbygd. Däremot ställes uppenbarligen större krav på stadskommunerna

än på landsbygdskommunerna.

Yttranden.

Statskontoret anförde i nu berörda hänseende, att det icke förefunnes

tillräcklig anledning att befria landsbygdskommunerna från full ansvarighet

för bostadsanskaffningslånen. Gentemot denna uppfattning hävdade svenska

stadsförbundets styrelse, att villkoren för landsbygdskommunernas ekonomiska

medverkan borde utsträckas att gälla även för städerna. Styrelsen anför i

huvudsak följande.

Förslaget förutsatte en iögonenfallande skillnad beträffande de ekonomiska

prestationerna för å ena sidan stadssamhälle och å andra sidan landsbygden.

För den skillnad i ekonomiska förpliktelser, som skulle åvila de olika

slagen av kommuner, lämnas ingen annan motivering än uttalandet, att landskommunerna

med deras ofta svaga finansiella ställning borde hava lindrigare

villkor, annars befarade man, att resultatet bleve dåligt. Visserligen borde

formerna för subventionsverksamheten fastställas så, att subventionen finge

önskvärt resultat. Så ensidigt finge icke denna synpunkt vara förhärskande,

att städerna med deras växande sociala utgifter ålades större anpart av bördorna,

än skäligt vore. Fordringarna för stadssamhällenas vidkommande hade i

föreliggande fall ställts för höga. Enligt styrelsens mening bolde för alla

kommuner gemensamma villkor ha stipulerats. Därefter kunde lättnader medgivits

antingen i form av särstadganden för finansiellt mindre bärkraftiga kommuner

eller genom beredande av dispensmöjligheter för dessa. Den nuvarande

skillnaden måste leda till att stadskommunerna undandroge sig subventionen.

Att kommun skulle lämna tomt utan ersättning syntes vara ett för långt

gående krav. Det kunde icke anses skäligt, att en familj, som upphört att

vara barnrik, alltjämt skulle kunna disponera över tomten. Kommun borde

till köpeskillingens värde erhålla fullt betryggande inteckningsrätt för lånet.

Detta lån borde givetvis under subventionstiden vara räntefritt, och för dess

inbetalande borde skälig tidpunkt därefter vara stipulerad.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

"V id subvention av hyreshus svarade kommunen för hyresbeloppet. Ett

utbytande av detta ansvar mot ansvar för lånet innebure ett betydligt större

riskmoment. Kommunen kunde därvid komma att få ansvaret för av statens

myndigheter vidtagna åtgärder.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund åter ifrågasatte lämpligheten

av att engagera landskommunerna i ansvaret för de beviljade egnahemslånen,

i den omfattning, som förslaget förutsatte.

Städernas risker vore väsentligt mindre än landskommunernas på grund

av att städerna sällan vore så beroende av enstaka industriföretag. De vore

vidare mera välbelägna med hänsyn till kommunikationer, hamnar etc. och

kände därför icke på samma sätt som en landskommun verkningarna av enskilda

industriers nedläggande. Detta syntes motivera en större skillnad i

villkoren för landskommunernas medverkan för bostadsförsörjning, än som

nu föreslagits.

Landskommunernas ansvar för det till egnahemsägarna utlånade kapitalet

borde icke omfatta hela den förlust, som eventuellt kunde följa därmed.

Erågan örn kommunernas ansvarighet har upptagits till prövning i yttrandena

från flera av länsstyrelserna. Sålunda anför länsstyrelsen i Uppsala

län:

Uppsala stad hade vid hittillsvarande småstugebyggen icke ansett sig kunna

tillämpa upplåtelse av fri mark. Det vore obestridligen icke befogat, att

blott den omständigheten, att en person hade 3 barn under en viss ålder

skulle berättiga honom att erhålla fri markupplåtelse. Denna nya understödsverksamliet

sker i former, som det knappast kunde antagas, att städerna

skulle vilja utveckla annat än möjligen såsom experiment.

Beträffande markupplåtelsen vore det mera konsekvent, örn staden under

barnens minderårighet avstode från räntan på köpeskilling för tomten än att

fordra fri tomtupplåtelse.

För industrisamhällena på landsbygden vore föreskriften örn fri markupplåtelse

ännu svårare att fullgöra än i städerna, eftersom en landskommun

icke ägde lämplig tomtmark.

Länsstyrelsen i Västmanlands län. Bärande skäl förelåge icke för skyldigheten

för kommun att svara för hela eller viss del av den förlust, som kunde

uppstå å bostadsanskaffningslånet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Förslaget krävde en så stor medverkan

från kommunerna i ekonomiskt avseende, att den icke vore tänkbar, då det

gällde de mera skattetyngda kommunerna i länet. Slumbostadsbeståndet i

vissa samhällen i länet saknade motstycke i landet, men trots detta hade

ingen kommun hittills kunnat förmås att påbörja bostadsförsörjningsverksamhet

för barnrika familjer.

Anspråken på kommunernas medverkan måste därför ytterligare minskas

eller helst frånfallas.

Statens byggnadslånebyrå anför: Kravet på kommunernas medverkan

måste ställas lägre — med viss åtskillnad mellan »landskommuner» och

»stadskommuner» -—- än vad som gällde för den nuvarande subventions verksamheten

i hyreshus för barnrika familjer, där kommunens förbindelse avsåge

— förutom att ställa tomt till förfogande utan kostnad — ansvar gentemot

staten »för den förlust, som kunde uppkomma genom försummad hyresbetalning».

Kungörelseutkastets bestämmelser torde emellertid knappast täcka vad

som åsyftats. Den förlust, som kunde uppstå enligt nu gällande författ
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Majus proposition nr 190.

ningsföreskrifter genom försummad hyresbetalning, beliövde blott bliva

ringa, eftersom det berodde på fastighetsägaren — kommun eller allmännyttigt

bostadsföretag — örn han vidtoge åtgärd för att skilja en betalningsförsummande

hyresgäst från en lägenhet för att uthyra den till annan.

I kungörelseutkastet åter förutsattes ett borgensansvar för statslånet, helt

eller delvis. Detta borgensansvar torde på grund av egnahemsägare^ genom

familjebidraget gynnade ställning i flertalet fall icke medföra förlust. Man

kunde emellertid icke bortse från att kommunerna, då fråga vore örn nybyggnad

och familjebidraget normalt bomme att ej oväsentligt understiga

beloppet av ränta och amortering, sannolikt räkna med borgensansvaret såsom

en förbindelse, som t. ex. vid exekutiv auktion för uttagande av ogulden

annuitet, kunde innebära en realitet.

Ansvaret borde begränsas till att avse dels ersättning för eftersatt underhåll,

dels förfallna ränte- eller annuitetsbelopp, varjämte förmedlingsorganet

torde böra få påkalla fordringsägarens medverkan för att — i syfte att begränsa

förlustrisken, då lägenhetsägaren vore försumlig -—- utsöka förfallna

belopp.

Självfallet har frågan örn kommunernas ekonomiska medverkan behandlats

i ett mycket stort antal yttranden från de kommuner, vilka begagnat sig

av möjligheten att inkomma med yttrande över förslaget. De kommunala myndigheterna

hava i regel framhållit vådan av att vid ifrågavarande verksamhet

ställa allt för stora ekonomiska krav på kommunerna. De synpunkter, som

därvid gjorts gällande, återfinnas i allt väsentligt i nyss lämnade redogörelse

för inkomna yttranden.

Beträffande frågan örn fri tomt hava emellertid från en rad städer framkommit

vissa synpunkter, för vilka jag i det följande redogör:

Sålunda anföra stadsfullmäktige i Södertälje:

Kommun, som ställer tomt till förfogande, bör erhålla en kvarstående

fordran hos egnahemsägaren, som dock icke skall kunna uppsägas till betalning

förrän efter vissa år. Denna fordran bör förräntas efter låg räntefot,

eventuellt växlande i förhållande till familjebidragets storlek.

Stadsfullmäktige i Linköping ifrågasätta, huruvida den till förfogande

ställda tomten med äganderätt borde övergå till egnahemsägaren, när förutsättningarna

för familjebidraget bortfallit och bostadsanskaffningslånet inbetalts.

I fråga örn uthyrningslägenheter måste man förutsätta, att desamma

allt framgent bomme att utnyttjas i bostadsförsörjningsprogrammet och lägenheterna

sålunda komme att uthyras till nya hyresgäster, i den mån barnantalet

för de förutvarande lägenhetsinnehavarna sjunkit under tre.

Stadsfullmäktige i Köping yttra:

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke billighetsskäl talade för att

stad, som tillsköte del av kostnaden för fastighetens tillskapande, erhölle

fordringsrätt för motsvarande belopp i fastigheten, vilket belopp dels borde

under lånetiden förräntas, gärna efter en lägre procentsats, dels ock, sedan

bostadsanskaffningslånet till fullo guldits, återbetalas till staden.

Stadsfullmäktige i Gävle erinra följande.

Man bunde ifrågasätta lämpligheten av att föreslagna egna hem uppfördes å

mark, som innehades med äganderätt eller tomträtt. Det syntes riktigare, att

egna hemmet, sedan det fyllt sin uppgift att utgöra en lämplig bostad för en

uppväxande barnkull, mot en på förhand bestämd lösensumma återginge till

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Majus proposition nr 190.

kommunen, som då kunde upplåta bostaden till en ny, mindre bemedlad, barnrik

familj.

Departementschefen.

Jag bär redan vid den allmänna motiveringen av föreliggande förslag

framhållit, att främjandet av de barnrika familjernas bostadsförsörjning i

tättbebyggda orter, med en hyresmarknad i egentlig mening, kan ske efter

riktlinjer, som icke äro tillämpliga i glest befolkade landsbygdskommuner.

De tättbebyggda samhällena kunna, såsom jag tidigare erinrat, välja mellan

två former av ifrågavarande bostadsförsörjning, nämligen antingen att ställa

av kommuner eller allmännyttiga företag förvaltade hyreslägenheter till de

barnrika familjernas förfogande eller att främja egnahemsbildningen för sagda

familjer. A ilken av dessa utvägar, som bör av respektive kommuner väljas,

lär få bliva föremål för kommunens bedömande i varje särskilt fall. Statens

bidrag bör så konstrueras, att båda vägarna kunna av kommunerna betraktas

såsom fullt likvärdiga ur ekonomisk synpunkt. Skulle de stadsliknande kommunerna

befrias från skyldigheten att ställa tomt till förfogande för de nu

föreslagna egnahemmen eller att fullgöra motsvarande ekonomiska prestation,

bleve i åtskilliga fall denna form för bostadsförsörjning ekonomiskt fördelaktigare

för kommunerna än den hittills bedrivna verksamheten, där kommunerna

hade motsvarande åligganden. Jag anser därför i likhet med bostadssociala

utredningen, att såsom villkor för bostadsanskaffningslån i regel bör

föreskrivas, att stadsliknande kommun kostnadsfritt skall ställa tomt till lånesökandens

förfogande under den tid familjebidraget utgår eller lämna ett

räntefritt stående lån till ett belopp motsvarande värdet å tomten.

Kommunen bör emellertid erhålla en mot denna prestations värde svarande

fordran, för vilken som säkerhet bör ställas inteckning. Denna fordran

skall vara räntefri under den tid, familjebidraget utgår. Bostadssociala utredningens

förslag innebär utöver detta, att kommunens fordran skall efterskänkas,

när egnahemsägaren slutbetalt sitt statslån. De invändningar, som

härutinnan framställts i flera remissyttranden, finner jag beaktansvärda.

Kommunen åsyftar med att ställa fri tomt till det egna hemmets förfogande

att bereda en barnrik familj en mot familjens storlek svarande bostad. Under

den tid familjen tillhör denna kategori, är det fullt överensstämmande med

syftet, att tomten utan ersättning ställes till förfogande för egnahemsägaren.

Den fordran, som kommunen erhåller å egnahemsägaren på grund av tomtupplåtelsen,

bör därför vara räntefri, så länge familjebidraget utgår. Därefter

bör emellertid kommunen kunna återfordra sagda fordran eller kräva

ränta å fordringsbeloppet.

I de rena landsbygdskommunerna är av skäl, som jag tidigare anfört, i

regel hyresformen utesluten. Här kommer därför praktiskt taget all verksamhet,

som syftar till de barnrika familjernas bostadsförsörjning, att ske

under egnahemsformen. Det vore emellertid orimligt att beträffande de

ofta ekonomiskt svagt ställda landsbygdskommunerna föreskriva såsom villkor

för bostadsanskaffningslån, att dessa kommuner kostnadsfritt skulle

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ställa tomt till förfogande eller ikläda sig motsvarande ekonomiska prestation.

Ett sådant krav skulle med all sannolikhet leda till, att landskommunernas

barnrika familjer icke komme i åtnjutande av de fördelar, som i

föreliggande förslag avsåges. Jag kan alltså icke dela de beträffande denna

fråga av statskontoret framförda synpunkterna.

Bostadssociala utredningens förslag rörande kommuns ekonomiska ansvarighet

för bostadsanskaffningslånen kan jag däremot icke förorda i oförändrat

skick. Visserligen torde det vara nödvändigt att ålägga kommunen

viss sådan ansvarighet. Att, såsom av vissa kommuner påyrkats, staten borde

bära alla förlustrisker, kan enligt min uppfattning icke komma ifråga. En

viss begränsad ansvarighet bör åvila kommunerna, vilka erhålla ett betydande

inflytande på urvalet av egnahemslåntagare. I annat fall kunde man

befara, att genom kommunala organs åtgärder staten ådroges risker, vilka

visserligen inom varje kommun kunde te sig relativt obetydliga men som

för landet i dess helhet kunde komma att bliva avsevärda. Kommunernas

ekonomiska ansvarighet är att betrakta såsom en garanti för att urvalet

bland de lånesökande göres bland personer, kända för skötsamhet och vilja

att fullgöra sina åtagna förpliktelser. Denna garanti lär vara särskilt nödvändig

i en verksamhet, vilken liksom den här ifrågasatta, avser att möjliggöra

för personer i mycket små ekonomiska omständigheter att med äganderätt

förvärva ett eget hem. Kommunernas ansvarighet får emellertid icke

göras så betungande, att den kommer att verka avskräckande och såmedelst

förhindra, att den nya verksamheten erhåller avsedd omfattning. I likhet

nied flera av de hörda remissinstanserna och ett stort antal av de kommuner,

vilka inkommit med yttranden, måste jag befara, att de föreslagna

bestämmelserna komma att verka i denna riktning. Den risk, som

enligt flera kommuners yttranden ter sig särskilt skrämmande, är möjligheten

av att vid industriers nedläggande ett stort antal egnahem i en kommun

förlorar sitt värde genom arbetarnas avflyttning från orten. Enligt

förslaget skulle landskommun vid sådant fall bära en fjärdedel av uppkommande

förlust. I tättbebyggt samhälle finge kommunen vidkännas

hela förlusten. Framförallt för kommun, där en enda industri är dominerande,

är denna risk uppenbarligen närliggande. Saken är så mycket allvarligare,

som det kan förutsättas, att samtidigt kommunens ekonomiska ställning

genom industriens nedläggande även i övrigt undergår en stark försämring.

Bestämmelser, som leda till sådana resultat, kunna icke anses överensstämma

med rättvisa och billighet. Jag föreslår därför en sådan begränsning av ifrågavarande

villkor, att kommun har att ansvara allenast för egnaliemslåntagarnas

räntor och amorteringar jämte sådan minskning av fastighetens värde, som

vållats av vanvård från egnahemsägarens sida.

För att ytterligare reducera förlustrisken för kommunen, bör dessutom

kommunen erhålla möjlighet att förhindra försumlig egnahemslåntagares

kvarstannande i egnahemmet, varigenom kommunen kunde vållas förluster,

som den icke ansåge sig böra bära. I detta hänseende föreslår jag, att en

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majus proposition nr 190.

kommun skall kunna påfordra omedelbart uppsägande av egnahemslånet för»

försumliga låntagare och sålunda själv begränsa sin ansvarighet till ett minimum.

Gränsdragningen mellan landsbygdskommuner och övriga kommuner.

Bostadssociala utredningen.

De väsentliga skiljaktigheter, som enligt bostadssociala utredningens förslag

skulle föreligga, mellan villkoren för städer och stadsliknande samhällen

å ena sidan och för landskommunerna å den andra, göra frågan örn gränsdragningen

mellan dessa två huvudgrupper av samhällen i hög grad betydelsefull.

Förslaget innebär, att kommun vari ingår område, som blivit, i den ordning

särskilt är stadgat, planlagt för bebyggande, skulle undantagas från landsbygdsbestämmelserna.

Detta medför, att varje kommun, inom vilken för

någon del av samhället byggnadsplan gäller, skulle betraktas såsom stadsliknande

kommun.

Yttranden.

Länsstyrelsen i örebro län uttalar i detta hänseende:

Avgörande skäl förefunnes för en åtskillnad i avseende å reglerna för det

allmännas medverkan emellan områden med spridd, lantlig bebyggelse och

områden med tätare bebyggelse. Däremot syntes den föreslagna gränsdragningen

kunna diskuteras. Den omständigheten, att allenast ett mindre område

av en vidsträckt landskommun lagts under byggnadsplan, borde icke

föranleda, att alla ärenden om statsbidrag från den rena landsbygden skulle

undandragas egnahemsnämndens prövning. I dylika fall borde ärendena handläggas

som i annan landsbygdskommun, men inom det planlagda området

skulle lånevillkor, som i 32 § stadgas, gälla.

Liknande synpunkter hava även anförts av länsstyrelsen i Uppsala län.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

Undantagsbestämmelsen i 31 § borde ändras så, att särskilt beslut av

Kungl. Maj:t erfordrades, för att vissa kommuner skulle undantagas från

huvudregeln. Därigenom besparades den långa omvägen med dispensförfarande,

som eljest måste omfatta flertalet av de ifrågavarande kommunerna.

Frågan har även uppmärksammats i åtskilliga yttranden från kommuner.

Sålunda anföra kommunalfullmäktige i Bondkyrka:

Då de sakkunniga föreslå, att bestämmelserna för stadskommuns förpliktelse

skola gälla för kommun, vari inginge område, som blivit i den ordning

särskilt är stadgat, planlagt för bebyggande, bleve jämväl kommuner, inom

vilka funnes områden med enligt §§ 60 och 66 i stadsplanelagen fastställd

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, dit hänförliga. Dessa skärpta

bestämmelser bleve tillämpliga ej allenast å stadsliknande samhällen å landet

utan jämväl å kommuner på den egentliga landsbygden. De stora krav, som

komme att ställas på dylika landskommuner, torde snarare motverka än befrämja

det med förslaget avsedda syftet. Yad som särskilt vore ägnat att

väcka betänkligheter vore, att kommunen gratis skulle ställa tomt till förfogande.

Visserligen förelåge sådant åliggande för hyreshusen för barnrika

familjer, men det vore ändock en väsentlig skillnad mellan en fastighet, avsedd

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 190.

till uthyrning, och en, som korinne att besittas med äganderätt. Det bleve för

kommunerna synnerligen kännbart, örn kommunerna bleve pliktiga att inköpa

och gratis upplåta tomter. Det förefölle fullmäktige under alla förhållanden

opåkallat att påfordra de strängare kravens tillämpning, när bebyggelse

skedde utom planlagt område. Bestämmelserna i §§ 31—35 borde gälla

allenast för stad samt stadsliknande samhällen på landet, men för kommuner

i övrigt borde de i § 9 intagna bestämmelserna lända till efterrättelse.

Departementschefen.

Bostadssociala utredningens förslag till gränsdragning mellan tättbebyggda

orter och rena landsbygdskommuner kan jag icke förorda i oförändrat skick.

Lika med länsstyrelsen i Västerbottens län anser jag, att bestämmelsen skulle

komma att medföra obilliga konsekvenser och föranleda ett mycket stort

antal dispensansökningar, vilka skulle avgöras av Kungl. Maj:!

Enligt min uppfattning böra i regel städer och köpingar hänföras till områden,

för vilka landsbygdsbestämmelserna icke skola vara tillämpliga. I

vissa fall torde även kommun, inom vilken ett municipalsamhälle är beläget,

böra undantagas från dessa bestämmelser. Jag delar emellertid bostadssociala

utredningens uppfattning, att enahanda bestämmelser för kommunens ekonomiska

ansvarighet för nu ifrågavarande bostadslån i allmänhet böra tillämpas

inom en och samma kommun, dock böra även härutinnan undantag få förekomma.

Sådana undantag kunna visa sig påkallade, där en stad eller annat tättbebyggt

samhälle inom sina gränser laar betydande icke stadsplanelagda områden

med uppenbar landsbygdskaraktär. Med hänsyn till nu anförda synpunkter

bör man undvika en generell schematisk gränsdragning, som strängt

följer den administrativa indelningen samt öppna möjlighet för en diskretionär

prövning. Huruvida en kommun skall betraktas såsom landsbygdskommun

eller stadsliknande samhälle torde alltså böra avgöras genom beslut från fall

till fall.

På grund av de nu framhållna svårigheterna att fastställa en generell

gränsdragning bör det läggas i centralorganets hand att avgöra, huruvida

stadsbestämmelserna skola gälla för kommun eller del därav.

Verksamhetens organisation.

Bostadssociala utredningen.

Bostadssociala utredningen har beträffande verksamhetens centrala ledning

föreslagit följande: I fråga om städer och övriga tättbebyggda orter

skulle ärenden rörande främjande av barnrika familjers bostadsförsörjning

även i fortsättningen handläggas av statens byggnadslånebyrå, vilken fungerar

såsom statligt organ för den hittillsvarande verksamheten av denna typ.

Yad åter angår verksamheten i de rena landsbygdskommunerna, skulle enligt

utredningens förslag för dessa statens egnahemsstyrelse utgöra centralorgan.

Beträffande den lokala organisationen har bostadssociala utredningen föreslagit,

att för den egentliga landsbygden hushållningssällskapens egnahemsnämnder

skulle fungera såsom länsorgan med rätt att besluta i låneärenden.

Besluten skulle dock underställas centralorganet för fastställelse.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Statskontoret framhöll beträffande frågan om den centrala ledningen för

den statliga bostadspolitiken, att densamma i alla dess grenar borde anförtros

ett och samma organ. Statens egnahemsstyrelse syntes därvid närmast böra

komma i fråga.

Statens byggnadslånebyrå anförde i nu förevarande sammanhang väsentligen

följande.

I betänkandet hade föreslagits, att verksamheten skulle handhavas av byggnadslånebyrån

inom kommuner, vari ingår för bebyggande planlagt område,

men inom övriga kommuner av statens egnahemsstyrelse. Redan den dualism,

som skulle uppstå vid behandling av ärenden, som hänförde sig till å ena sidan

städer och andra tätare bebyggda samhällen, å andra sidan den egentliga

landsbygden, vore föga ändamålsenlig. Enligt förslaget skulle emellertid

byggnadslånebyrån i stor utsträckning komma att pröva ärenden, som berörde

egentlig landsbygd (utanför kommunernas planlagda område). Även

örn man förutsatte, att i möjligaste mån samråd skulle äga rum till befordrande

av ensartad praxis, syntes det knappast lämpligt att likartade

ärenden av den beskaffenhet, varom här vore fråga, avgjordes av olika centralorgan.

Särskilt må erinras örn önskvärdheten av att icke blott lånespörsmål

utan också frågor örn familjebidrag — t. ex. spörsmålet örn beräkning av

bostadskostnad, frågan örn vilka familjer, som äro mindre bemedlade o. s. v.

— avgjordes enhetligt. Sakligt omotiverade olikheter i verksamhetens gestaltning

torde under årens lopp icke kunna undgås, och olägenheten därav skulle

skärpas i det fall, att en kommuns område undandroges egnahemsstyrelsens

beslutanderätt och inordnades under byggnadslånebyrån i samband med att

kommunen för första gången finge en del av sitt område planlagt. Ärendenas

handläggning hos två skilda centrala organ torde vidare verka fördyrande på

verksamheten.

Bostadssociala utredningen hade haft sin uppmärksamhet fästad på nu

skildrade olägenheter men avgivit sitt förslag med tanke på att framdeles ett

enhetligt centralorgan upprättades för den statliga bostadspolitiken.

Byggnadslånebyrån ville emellertid förorda, att den föreslagna verksamheten

redan från början handhades centralt av en och samma myndighet.

Härvid torde valet närmast stå mellan egnahemsstyrelsen och byggnadslånebyrån.

Därest verksamheten skulle anförtros åt egnahemsstyrelsen, syntes de

ärenden, som sammanhängde med byråns verksamhet enligt meddelade föreskrifter

böra överföras till styrelsen. Till förmån för ett beslut att anförtro

uppgiften åt byggnadslånebyrån talade emellertid i första hand det förhållandet,

att byrån, alltsedan den statliga subventionsverksamheten för barnrika

familjer infördes år 1935, handlagt hithörande ärenden och därvidlag jämväl

vunnit viss erfarenhet om sådan bostadsförsörjning i egnahem, som nu föreslagits.

Vidare måste tillses, att frågor örn bostadskostnad och familjebidrag

o. s. v. komme att avgöras efter samma normer, som tillämpades i verksamheten

enligt 1935 års kungörelse. Då enligt byråns mening ett val måste

träffas, ansåge byrån, att nu berörda skäl ur lämplighetssynpunkt vore avgörande.

Byrån förbisåge därvid icke att vissa skäl talade för att lägga all

bostadsanskaffningsverksamhet på landsbygden under egnahemsstyrelsens

prövning, men dessa vore enligt byråns mening icke utslagsgivande, då det

väsentliga i verksamheten vore bostadsförsörjning för barnrika familjer, icke

tillskapandet av egnahem över huvud taget.

Därest byrån skulle komma att fungera såsom statsorgan för den nya verksamheten,

tarvades en utökning av byråns arbetskrafter för fyllande av de nya

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

uppgifterna. Byrån beräknade, att merkostnaden under första budgetåret

(1938/1989) — utöver vad byrån i sina förslag till anslagsäskanden för sagda

år begärt — skulle stanna vid 6,000 kronor för kanslipersonal, 3,000 kronor

för ersättning åt sakkunniga och ombudsman samt 1,000 kronor för expenser.

I några kommunyttranden, såsom yttrandena från Mulltorps och Sura

landskommuner, hade likaledes framhållits önskvärdheten av att ett och samma

statliga organ ombesörjde den nu föreslagna verksamheten.

Beträffande den lokala organisationen yttrar statens byggnadslånebyrå:
Egnahemsnämndernas

direkta medverkan i sådan utsträckning, som ifrågasatts

i förslaget, vore icke oumbärlig utan medförde delvis onödig omgång

och kostnad. Å andra sidan hade jämväl byrån behov av att komma i åtnjutande

av egnahemsnämndernas sakkunskap och överblick över förhållandena

inom respektive län. Även örn vissa svårigheter kunde möta i början, innan

förmedlingsorganen förvärvat nödig erfarenhet, torde dessa svårigheter kunna

övervinnas, och en mellaninstans mellan stat och kommun förefölle icke motiverad.

Däremot syntes det önskvärt, att centralorganet — antingen det bleve

egnahemsstyrelsen, byggnadslånebyrån eller bådadera — vid behov finge tillfälle

att infordra egnahemsnämndernas yttrande och i särskilda fall påkalla

inspektion och dylikt.

Departementschefen.

Som jag redan erinrat, är gränsdragningen mellan å ena sidan de rena

landsbygdskommunerna och å andra sidan de kommuner, för vilka de s. k.

stadsbestämmelserna skulle gälla, förbunden med betydande svårigheter. Att

för likartade kommuner ensartade villkor för åtnjutande av statlig hjälp till

bostadsförsörjning för barnrika familjer böra gälla, ligger i öppen dag. Möjligheten

att uppnå denna önskvärda jämställdhet mellan likartade kommuner

skulle uppenbarligen försvåras, om verksamheten anförtroddes två skilda centralorgan.

Redan av detta skäl ansluter jag mig till den av nyssnämnda remissinstanser

hävdade uppfattningen, att ett organ bör centralt handlägga ifrågavarande

ärenden.

Statskontorets mening, att statens egnahemsstyrelse vore ett lämpligt organ

för all bostadspolitik i vårt land, kan jag icke dela. Det kan icke vara lämpligt

att överlämna till egnahemsstyrelsen handläggningen av hela den bostadssubvention,

som bedrives och som i fortsättningen kommer att bedrivas i

städerna. För valet av statens byggnadslånebyrå såsom centralorgan för nu

ifrågavarande verksamhet talar den omständigheten, att det föreliggande förslaget

allenast åsyftar en utvidgning av bostadsförsörjningsverksamheten till

barnrika familjer, en verksamhet, som hittills letts av byggnadslånebyrån.

Med verksamhet av denna typ äger byggnadslånebyrån flerårig förtrogenhet.

De erfarenheter, som sålunda vunnits, äro otvivelaktigt av värde för

verksamheten, även när denna utsträckes till landsbygden. Enligt min uppfattning

bör därför statens byggnadslånebyrå fungera såsom centralt organ

för bostadsförsörjningen för barnrika familjer, vare sig verksamheten gäller

städerna eller landsbygden.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190.

629 88 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majus proposition nr 190.

Ett länsorgan, som förmedlar kontakten mellan det beslutande statliga

organet och den lånesökande landsbygdskommunen, vore emellertid otvivelaktigt

av värde för verksamhetens sunda utveckling. Frågan örn egnahemsnämndernas

organisation och utrustning med teknisk expertis är för närvarande

föremål för utredning av 1936 års egnahemsutredning. Förslag i detta

hänseende lärer vara att förvänta inom den närmaste tiden. När detta förslag

föreligger, lär man säkrare än nu kunna bedöma frågan, huruvida och på

vilket sätt egnahemsnämnderna böra inlemmas i verksamheten för främjandet

av bostadsförsörjning åt mindre bemedlade, barnrika familjer.

Tiden innan ett sådant definitivt ställningstagande kan ske, torde för lands

bygdens vidkommande få betraktas såsom en försöksperiod för nu ifrågavarande

verksamhet. Erfarenheterna från den sedan 1935 drivna verksamheten

i städerna tala för, att kommunerna först så småningom komma att

ikläda sig de förpliktelser, som låneverksamheten medför. I begynnelsen,

då man kan förutsätta, att verksamheten kommer att beröra ett relativt

begränsat antal kommuner, är måhända behovet av förmedlande länsorgan

mindre kännbart än det kan väntas bliva, då verksamheten upptages inom ett

större antal av landets kommuner. Under denna första försöksperiod torde

det rent av vara en fördel, att förmedlingsorganen ute i kommunerna träda

i direkt förbindelse med centralorganet, varigenom detta får en omedelbar

kontakt med de problem, som verksamheten uppställer i orterna.

Det förefaller mig emellertid uppenbart, att även under sagda försöksperiod

egnahemsnämndernas erfarenhet i åtskilliga fall kan vara till värdefull ledning

för centralorganet. Jag vill därför föreslå, att egnahemsnämnderna infogas

i nu ifrågavarande verksamhet på samma sätt, som redan gäller beträffande

arbetaresmåbrukslånen.

Från åtskilliga håll har föreslagits, att hälsovårdsnämnden borde insättas

såsom kommunalt organ för landsbygdens kommuner i stället för av utredningen

förordade kommunalnämnden. Då förmedlingsorganet måste få sig

anförtrott en rad förvaltningsuppgifter, såsom redovisning av influtna annuitetsbelopp

till statskontoret, bevakandet av kommunens ekonomiska rättigheter

m. m., ansluter jag mig till bostadssociala utredningens förslag i förevarande

avseende.

Åtgärder till förebyggande av missbruk av subventionen.

Bostadssociala utredningen.

För att förhindra att en egnahemslånetagare genom försäljning av ett subventionerat

egethem förskaffar sig realisationsvinst, har bostadssociala utredningen

föreslagit följande bestämmelser. Vid överlåtelse av egethem mot

vederlag skulle samtliga statslån kunna uppsägas till omedelbar betalning.

Även de räntefria 2/d av lånet skulle alltså i detta fall kunna uppsägas, liksom

även sådan fordran, som kommun erhållit på grund av att den ställt tomt till

förfogande. Vidare föreslås, att erhållna familjebidrag skulle kunna återkrävas

intill realisationsvinstens värde. Vid överlåtelse till barnrik familj

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 190. 67

under medverkan av det kommunala förmedlingsorganet böra dock de nyss

nämnda kraven icke göras gällande.

Yttranden.

Socialstyrelsen anför i förevarande sammanhang följande.

Hinder syntes icke möta för en låntagare, som i öppna marknaden kunde

uppbringa tillräckliga penningmedel för avgäld av de räntebärande delarna av

statslånet, att omedelbart efter byggets slutförande komma i åtnjutande av

efterskänkandet av 2/s av statslånet. Man borde överväga, huruvida ej egnahemmet

under någon prövotid borde förbliva i kommunens, eventuellt statens

ägo, innan detsamma av låntagaren förvärvades. I allt fall syntes behövligt,

att åt det centralorgan, som skulle svara för verksamheten, inrymdes fri prövningsrätt

beträffande efterskänkandet av här ifrågavarande del av lånet, vid

vilken prövning hänsyn kunde tagas till låntagarens förmögenhetsvillkor.

Statens byggnadslånebyrå ifrågasätter, örn de föreslagna reglerna till förhindrande

av missbruk i praktiken bleve effektiva. Byrån anför:

Låntagaren vore tillförsäkrad rätt att när som helst verkställa inbetalning

av amorteringsdel och den räntelöpande, stående delen. När detta skett, ansåges

jämväl den räntefria stående delen gulden, och låntagarens förbindelse

jämte hypotek torde böra återställas.

Det skulle visserligen strida mot sunda principer att förbjuda förtidsinbetalning.

Men för att göra återkravet åtminstone i viss mån realiserbart, syntes

eftergivandet av statens fordran på den räntefria delen och återställandet av

däremot svarande hypotek böra bero på beslut av centralorganet i de fall, då

förtidsinlösen ägde rum.

Enligt 35 § skulle kommuns fordran för tomt anses ha bortfallit — uttrycket

»förfallit» syntes i sammanhanget mindre lämpligt — sedan bostadsanskaffningslånet

i behörig ordning guldits. Riktigare vore väl, att fordringen

icke bortfölle, innan förutsättningen för statens eftergift av den räntefria stående

delen inträtt.

Länsstyrelsen i Stochholms län yttrar:

Det vore av vikt, att starka garantier skapades mot sådana missbruk som

att ägaren genom försäljning av det subventionerade egnahemmet beredde sig

obehörig vinst på det allmännas bekostnad. Huruvida risk för dylika missbruk

helt borteliminerades genom de föreslagna bestämmelserna i 10 § kungörelseutkastet

syntes tveksamt. Måhända borde återköpsrätt enligt 1924 års lag stipuleras.

Departementschefen.

De i nu berörda yttranden framförda synpunkterna synas mig vara värda

synnerligt beaktande. Jag förordar därför att bostadssociala utredningens förslag

kompletteras därhän, att den räntefria stående delen skall kunna efterskänkas

först efter den vid lånets beviljande fastställda amorteringstidens

slut, sålunda i regel efter 20 år, och då endast efter beslut av statens byggnadslånebyrå,

som bör lämna sådant medgivande, örn icke särskilda skäl föreligga

att antaga, att egnahemsägaren därigenom bereder sig en icke avsedd

vinst. På detta sätt torde man för landskommunernas vidkommande hava

skapat tillräckliga garantier mot missbruk. Beträffande stadskommunerna torde

de föreslagna formerna för tomts kostnadsfria upplåtande lämna trygghet mot

missbruk.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bostadens beskaffenhet.

Bostadssociala utredningen.

Bostadssociala utredningens förslag innebär, att i kungörelsen, som skulle

reglera den föreslagna bostadsförsörjningsverksamheten, skulle inflyta en

bestämmelse av följande innehåll. Byggnad, som kunde komma till användning

för bostadsförsörjning enligt ifrågavarande kungörelse, skulle utgöras

av enfamiljshus av lämplig typ för det avsedda ändamålet, innehållande minst

2 rum och kök. Bostaden skulle, där så kunde ordnas inom rimlig kostnad,

vara försedd med vattenledning och centraluppvärmningsanordning, varjämte

bostaden även i övrigt borde utrustas så, att hygienen befordrades och

det husliga arbetet underlättades. I motiveringen till författningsutkastet

framhåller utredningen, att bostaden borde vara utrustad med avloppsledning,

köksinventarier, bad eller tvagningsrum samt tillfredsställande avträde.

Yttranden.

Bostadssociala utredningens förslag till bestämmelser angående bostädernas

kvalitet har i regel vunnit anslutning vid remissbehandlingen. En

viss skärpning av bestämmelserna har emellertid påyrkats av bland andra

medicinalstyrelsen, som uttryckt önskemål örn att minimimått för tvårumslägenheter

borde angivas. Likaledes har byggnadsstyrelsen framhållit behovet

av att dylika minimibestämmelser införas i författningsutkastets 12 §.

Styrelsen föreslår i detta hänseende, att minimistorleken fixeras till 60

kvadratmeters planyta med minst 2 rum och kök. Fredrika Bremer-förbundet

framhåller nödvändigheten av att garantier skapades för att de uppställda

kraven på kvalitet hos bostäderna också komme att upprätthållas.

Å andra sidan hava i några yttranden bestämmelserna i angivna hänseende

funnits vara i behov av uppmjukning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län funne det visserligen behjärtansvärt

och berättigat, att höga krav ställdes på flerbarnsfamiljernas bostadsstandard,

men de kvalitetskrav på bostäderna, man avsåge att uppställa,

överstege dem, som gällde exempelvis för kolonat och arbetarsmåbruk. Länsstyrelsen

ville förorda en skälig jämkning i kraven på nu förevarande bostäders

kvalitet.

I flera remissyttranden understrykes utredningens påpekande av betydelsen

av att det gåves effektiv spridning åt samlingar av goda typritningar

och att garantier skapades för en effektiv kontroll på byggnadsplatsen.

Departementschefen.

Det är i hög grad önskvärt, att större familjer erhålla rymligare bostäder än

de i förslaget såsom minimum angivna. En utveckling i denna riktning

främjas emellertid otvivelaktigt genom den starkare differentiering av

familjebidragen, som jag i annat sammanhang föreslår. Självfallet böra strävanden

i nu antydd riktning på allt sätt befordras. Det vore emellertid —

särskilt med hänsyn till pågående allmänna översyn av gällande bestämmelser

för den statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten — knappast

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 190. 69

lämpligt att nu föreskriva mera differentierade krav beträffande bostadens

beskaffenhet.

Beträffande önskemålet om tillhandahållande av goda typritningar finner

jag behovet av sådana väl styrkt och avser att i annat sammanhang påkalla

åtgärder i sådant syfte.

Förslaget i övrigt.

Vid bearbetningen inom departementet av bostadssociala utredningens förslag

till författningsbestämmelser, hava åtskilliga mindre jämkningar i flera

punkter funnits önskvärda eller nödvändiga. Jag torde icke böra uppehålla

mig vid desamma utan kan i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till utkastet,

vilket torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas vid statsrådsprotokollet i

detta ärende. Allenast i ett par avseenden synes en närmare motivering för

vidtagna jämkningar erforderlig.

De sakkunniga hava föreslagit, att vid beviljande av bostadsanskaffningslån

och familjebidrag skulle beaktas, huruvida kommun visat verksamt intresse

för bostadsförhållandenas förbättring i orten eller ock åtagit sig att

för framtiden vidtaga lämpliga åtgärder i sådant syfte.

Självfallet böra kommunernas strävanden för bostadsförhållandenas förbättring

uppmuntras och likaledes bör det vara angeläget att stimulera kommunernas

intresse för höjande av bostadsstandarden. Såsom i åtskilliga yttranden

från kommunala myndigheter framhållits, torde emellertid de fattiga

kommunernas möjligheter att ådagalägga sitt intresse vara relativt begränsade,

ehuru just där statens stöd för höjandet av bostadsbeståndet måhända kan

vara alldeles särskilt påkallat.

Det centrala organ, som skulle handlägga ärenden rörande den föreslagna

verksamheten, kommer säkerligen att vid förslagets praktiska tillämpning

att taga hänsyn till de olika kommunernas insatser på det bostadspolitiska

området och därvid också beakta kommunernas olika ekonomiska

resurser. Under sådana förhållanden torde särskild föreskrift av angivna

innebörd icke vara påkallad.

De sakkunnigas förslag att låntagaren skulle riskera uppsägelse av bostadsanskaffningslånet,

om han under längre tid i bostaden inhyste annan än

familjemedlem, är till sitt syfte väl motiverat. Förslaget att tillstånd att in

hysa annan än familjemedlem måste inhämtas från den myndighet, som beviljat

bostadsanskaffningslånet, torde emellertid kunna leda till onödig byråkratisering.

Jag förordar, att bestämmelsen ändras därhän, att byggnadslånebyråns

medgivande erfordras, örn låntagaren uthyr viss del av bostaden.

Bostadssociala utredningen har föreslagit, att sedan byggnadsföretag eller

förbättringsarbete fullbordats, skulle låntagaren bland övriga handlingar

även insända bevis angående senast fastställda taxeringsvärde.

Häremot har i ett flertal yttranden, bland annat av stadsfullmäktige i

Borås, anförts, att insändandet av taxeringsbevis ofta innebure en onödig

utgift för egnahemslåntagaren. Bostadsanskaffningslånets storlek sammanhängde

enligt förslaget icke med taxeringsvärdet och uppgift om detta saknade

därför betydelse för det statliga centralorganet.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majus proposition nr 190.

Även statens byggnadslånebyrå har ansett, att ifrågavarande bestämmelse

borde utgå. Byrån anför bland annat:

För att taxeringsbeviset skall lia något intresse måste uppenbarligen nytaxering

ha skett, såväl då nybyggnad som förbättringsarbete företagits. Att

märka är emellertid, att på grund av stadgandena i 12 § kommunalskattelagen

nytaxering efter förbättringsarbete icke alltid ens lagligen kan äga

rum, nämligen då ombyggnaden icke föranleder en ökning av taxeringsvärdet

med minst en femtedel. Därtill kommer, att kravet på taxeringsbevis kan

föranleda kostnad — vid åsättande av preliminärt taxeringsvärde — och

oskäligt uppskov vid fattande av beslut enligt 24 §, varjämte må beaktas,

att taxeringsvärdet i och för sig knappast inverkar på låneärendet med den

utformning, som kungörelseutkastet fått beträffande lånegränsen.

Av vad i yttrandena anförts har jag blivit övertygad örn att insändandet

av taxeringsbevis icke kan anses erforderligt. Jag föreslår alltså, att stadgandet

härom utgår.

Vissa norrlandskommuner hava påpekat, att kravet på första inteckning

som säkerhet för bostadsanskaffningslån försvårar för ägare av intecknad

jordbruksfastighet att komma i åtnjutande av de föreslagna stödåtgärderna.

Jag förordar på grund härav, att centralorganet i undantagsfall må äga möjlighet

att avstå från kravet på första inteckning. Dock måste även i sådant fall

den säkerhet, staten erhåller för sina lån, ligga inom värdet för fastigheten

efter nybyggnadens slutförande.

Kostnadsberäkningar.

Bostadssociala utredningen framhåller, att en exakt förhandskalkyl över

det framlagda subventionsprogrammets kostnader icke vore möjlig, eftersom

programmets förverkligande måste tänkas utsträckt över en följd av år och

därunder de omständigheter, som bestämde verksamhetens omfattning, liksom

även de, som bestämde kostnaden per lägenhet, förändrades. Härtill

komme, att den subventionerade bostadsanskaffningen till betydande del

komme att ske i form av örn- och tillbyggnad; att beräkna de genomsnittliga

kostnaderna härför vore ogörligt. En approximativ uppskattning av kostnadernas

storleksordning har emellertid av utredningen verkställts från följande

utgångspunkt.

Det framginge av verkställda undersökningar av bostadsförhållandena i

100 landskommuner, att antalet barnrika familjer på landsbygden vore ungefär

tre gånger så stort som antalet barnrika familjer i städerna. Familjernas

reala inkomst vore dessutom vanligtvis lägre och det genomsnittliga antalet

barn per familj större. Å andra sidan liölles kostnaderna nere för landsbygdsverksamheten

dels genom de lägre nybyggnadskostnaderna och dels genom den

större möjligheten att ordna bostadsförsörjningen genom ombyggnad, vilka

omständigheter även påverkade familjebidragens storlek. Under beaktande

av dessa förhållanden hava de sakkunniga ansett, att vid nu gällande förutsättningar

beträffande byggnadskostnader det årliga värdet av familjebidragen

vid ett fullt genomförande av programmet för landsbygden skulle

bliva ungefär det dubbla mot det för städerna beräknade. För städerna hade

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Majus proposition nr 190.

kostnaderna för familjebidrag beräknats uppgå till 5.5 miljoner kronor, då

alla mindre bemedlade, barnrika familjer hade kommit i åtnjutande av de förmåner,

verksamheten avser. För landsbygden skulle därför motsvarande kostnader

uppgå till 11 å 12 miljoner kronor per år. Beträffande engångsutgifterna

hava de sakkunniga räknat med att nybyggnadskostnaden för ett

eget hem med den tekniska utrustning, som i förslaget förutsatts, kunna uppskattas

till 8,000 å 9,000 kronor. Värdet av den egna arbetsinsatsen vore då

icke medräknat. I ett stort antal fall anses emellertid bostadsanskaffningen

kunna ske genom örn- och tillbyggnad, varför det vore rimligt att uppskatta

det genomsnittliga byggnadsvärdet per lägenhet till 5,000 å 6,000 kronor. För

landsbygdens del skulle 20 procent härav utgöra ett ränte- och amorteringsfritt

lån. Per lägenhet skulle alltså i genomsnitt utgå i form av sådant engångsbidrag

1,000 eller 1,200 kronor, d. v. s. ungefär det maximibelopp, som

bestämts för bostadsförbättringsbidrag.

Departementschefen.

Lika med bostadssociala utredningen finner jag det omöjligt att framlägga

en mera säker förhandskalkyl över kostnaderna för en verksamhet, vars slutförande

kommer att taga så avsevärd tid i anspråk som den nu föreslagna.

Under denna tid kunna uppenbarligen på kostnaderna inverkande faktorer

väsentligt förändras. I stort sett kan jag emellertid ansluta mig till de av

de sakkunniga framlagda approximativa beräkningarna. Sedan programmet

fullständigt genomförts, torde alltså familjebidragen kunna förutsättas draga

en ungefärlig kostnad av 11 å 12 miljoner kronor årligen. Under nybyggnadstiden

bliva kostnaderna dels familjebidrag för befintliga lägenheter och dels

20 procent av anläggningskostnaderna för nya lägenheter eller ombyggnader

på landsbygden. Den maximala storleksordningen av denna senare post blir

uppenbarligen beroende av i vilken takt statsmakterna anse, att byggnadsprogrammet

skall genomföras.

Bostadssociala utredningens förslag till familjebidrag i

samband med lån ur lånefonden för

lantarbetarbostäder.

Bostadssociala utredningen.

Bostadssociala utredningen upptager i sitt den 11 november 1937 avgivna

betänkande rörande främjandet av bostadsförsörjningen för mindre bemedlade,

barnrika familjer även frågan om familjebidrag till lantarbetarfamiljer,

boende i av arbetsgivaren ägd lönebostad.

De sakkunniga framhålla, att den socialgrupp på landsbygden, som mest

vore i behov av samhällets hjälp till en god och rymlig bostad, utan tvivel

vore lantarbetarklassen. Det vore även känt, att inom denna klass en särskilt

stor del av familjerna vore barnrika. Då lönebostaden ägdes av arbetsgivaren

och upplätes till nyttjande under anställningstiden, vore det uppenbart, att

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:is proposition nr 190.

bostadssubvention till barnrika lantarbetarfamiljer icke kunde anordnas enligt

de linjer, som utredningen föreslagit beträffande barnrika familjer i

egnahem. Visserligen kunde i den mån lantarbetarna överginge till att taga

arbete mot kontantlön och söka sig egen bostad den av de sakkunniga utformade

speciella subventionen av barnrika familjer i egnahem bliva användbar.

En viss utveckling i denna riktning försigginge utan tvivel. För

överskådlig tid framåt komme emellertid flertalet egentliga arbetare att bo

i lönebostäder upplåtna av arbetsgivaren. •

Utsträckandet av den statliga bostadsförbättringsverksamheten till lönebostäder

vore i hög grad motiverad. Vissa speciella svårigheter uppstode

dock härvid. Huruvida stöd till förbättring av bostad komme att utgå, berodde

dels på bostadens beskaffenhet, dels på vederbörande arbetsgivares intresse

för saken och möjlighet att komma i åtnjutande av ifrågavarande bidrag.

I senare hänseendet stöde den låne- eller bidragsbeviljande myndigheten

i viss mån i ett svårlöst dilemma, beroende på att det ekonomiska

understödet tillf olle ägaren-arbetsgivaren och icke bostadsinnehavarenarbetaren.

Vore nu ägaren välbärgad, framstode det å ena sidan såsom

oegentligt, att han av kontantmedel skulle åtnjuta allmänt understöd för att

utrusta sina arbetarbostäder. Å andra sidan vore lantarbetarbostäderna allmänt

så lågvärdiga, att han vanligen utan upprustning kunde erhålla arbetare.

En förbättring av bostadsförhållandena vore således icke ur arbetsgivarens

synpunkter ekonomiskt motiverad, varför måhända understödsgivande vore

enda förutsättningen för att en förbättring skulle komma till stånd. Arbetar

däremot ägaren under ekonomiska svårigheter, bortfölle visserligen det nyss

angivna skälet emot understödbeviljande. Men detta understöd motiverades

icke av ekonomisk nödställdhet hos bostadsinnehavaren. Ett understöd givet

under sådana förhållanden kunde understundom betyda en premiering av

den mindre dugliga företagaren. Det måste framstå’ såsom oegentligt, att

en bostadssubvention, inriktad på arbetarbostäders förbättring, skulle vara

beroende av arbetsgivarens ekonomiska villkor.

De sakkunniga redogöra därefter för pågående strävanden att höja lantarbetarnas

lönestandard. Dessa strävanden torde emellertid icke inom överskådlig

framtid kunna leda till att lantarbetarnas bostadsförhållanden så förbättrades,

att bostäderna i regel kunde sägas vara tillfredsställande även för

barnrika familjer. Samhällets ekonomiska stöd torde behövas för att ifrågavarande

bostadsfråga skulle bliva tillfredsställande löst.

De sakkunnigas förslag i ifrågavarande avseende innebär, att lantarbetsgivare,

som uppför lönebostad, vilken i fråga örn utrymme och standard i övrigt

uppfyller de krav på bostad för barnrik familj, som allmänt utgöra förutsättningar

för här ifrågavarande art av statshjälp, må kunna beviljas lån inden

år 1935 upprättade lånefonden för lantarbetarbostäder på, i jämförelse

med de hittills gällande, något modifierade villkor. För den tid, varunder

bostaden beboddes av barnrik familj — men icke eljest — skulle han å detta

lån tillgodonjuta viss annuitetslindring. Detta bidrag skulle utgå oavsett

ägarens förmögenhetsförhållanden; det skulle motsvara skillnaden i kostnad

mellan en tillfredsställande bostad och de mindre tillfredsställande bostäder,

som nu förekomma och som måste godtagas av arbetarna.

Förslaget utformas av de sakkunniga på i huvudsak följande sätt. Räntan

å lån från lånefonden för lantarbetarbostäder sänkes till den för bostadsanskaffningslån

bestämda räntesatsen och maximeringen av lånebeloppet till 3,000

kronor per lägenhet borttages. I det fall att arbetsgivare i lönebostad hyser

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Majus proposition nr 190.

flerbarnsfamilj, erhåller han lättnad i annuiteten. Denna annuitetslättnad

kan uppenbarligen icke differentieras efter barnantalet utan anses böra bestämmas

till annuitetens halva belopp.

Yttranden.

Över bostadssociala utredningens förslag till åtgärder för höjande av de

barnrika lantarbetarfamiljernas bostadsstandard hava remissyttranden inhämtats

från samma myndigheter och korporationer, vilka yttrat sig över utredningens

förslag beträffande egnahemsverksamheten för mindre bemedlade,

barnrika familjer.

Åtskilliga av remissinstanserna hava icke särskilt uttalat sig örn förslaget i

dess nu förevarande del. Tillstyrkande yttranden hava avgivits av länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och

örebro län. Socialstyrelsen och Fredrika-Bremerförbundet hava tillstyrkt

förslaget men hava framställt erinringar mot vissa av förslagets principer.

Avstyrkande yttranden hava inkommit från statskontoret och länsstyrelsen

i Älvsborgs län.

Departementschefen.

Lika med bostadssociala utredningen finner jag det i hög grad angeläget,

att åtgärder vidtagas för höjande av lantarbetarnas bostadsstandard. Såsom

de sakkunniga själva framhållit, erbjuder det emellertid betydande svårigheter

att konstruera en lösning av ifrågavarande problem. Då enligt min

mening tveksamhet är befogad beträffande de linjer, efter vilka de sakkunniga

velat lösa problemet, och den tekniska utformningen under alla omständigheter

måste ytterligare övervägas, anser jag mig tyvärr icke nu kunna påkalla

åtgärder från riksdagens sida. Jag avser att så snart som möjligt upptaga spörsmålet

till ytterligare undersökning i syfte att förslag må kunna föreläggas

nästkommande riksdag.

Anslag till familjebidrag.

Jag övergår nu till behandling av frågan om anslag till främjande av bostadsförsörjning

för mindre bemedlade, barnrika familjer. På sätt redan

erinrats har Kungl. Majit på min hemställan i statsverkspropositionen under

femte huvudtiteln punkt 21 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, för sagda ändamål beräkna ett förslagsanslag av 1,450,000

kronor.

Anslaget är avsett att användas till s. k. familjebidrag enligt bestämmelserna

i kungörelsen den 4 september 1935 och brevet den 5 juni 1936.

Sådana bidrag kunna för beredande av billiga hyresbostäder åt mindre

bemedlade, barnrika familjer i städer samt i stadsliknande och andra tätare

bebyggda samhällen beviljas kommun eller allmännyttigt bostadsföretag för

att såsom hyresavdrag tillgodokomma barnrika familjer. Såsom barnrik

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majus proposition nr 190.

anses därvid familj, som — förutom en eller flera vuxna personer — består

av 3 eller flera minderåriga helt eller delvis försörjda barn.

Hyresavdragen utgöra viss procent av de standardhyror, som statens byggnadslånebyrå

efter förslag av kommunen eller bostadsföretaget fastställer för

de särskilda lägenheterna. Avdraget uppgår till 30 procent för familj med

3 barn, 40 procent för familj med 4 barn och 50 procent för familj med 5

eller flera barn.

Med anledning av motion i andra kammaren (nr 301) vid 1937 års riksdag

framhöll riksdagen i skrivelse den 9 mars 1937 (nr 51), att skäl syntes kunna

anföras för en starkare differentiering av familjebidraget, som toge större

hänsyn till familjer med flera minderåriga barn än fem. Riksdagen framhöll

tillika, att det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter verkställd erforderlig

utredning eventuellt framlägga förslag i ämnet.

Genom beslut den 30 juni 1937 anbefalldes statens byggnadslånebyrå

att verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Till fullgörande av

sagda uppdrag anför byggnadslånebyrån i skrivelse den 1 november 1937

följande.

Familjebidraget utginge, enligt 18 § kungörelsen den 4 september 1935, nr

512, med vissa procent av fastställda standardhyran efter en glidande skala allt

efter barnantalet, nämligen 30 procent vid tre barn, 40 procent vid fyra samt

50 procent vid fem eller flera barn. I denna skala yrkades i den riksdagsmotion,

som föranlett utredningsuppdraget viss jämkning till förmån för

familjer med större barnskara. Byrån hade på skäl, som i det följande utvecklades,

förordat viss ytterligare jämkning. Innan byrån överginge till

sakfrågan, ville byrån för överskådlighetens skull i följande tabellariska

parallelluppställning återgiva de tre olika skalor, som sålunda komme i betraktande.

Familjebidrag %

Vid antal barn enligt

gällande

bestämmelser

motionens

förslag

byråns

förslag

30

3

3

3

40

4

4

4

50

5 eller flera

5- 7

5

60

—

8-10

6-7

70

—

11 eller flera

8 eller flera

Nu gällande bestämmelser stannade vid 50 procent såsom maximum,

under det att de båda förslagen skulle medgivit 70 procents maximum.

Skillnaden mellan förslagen åter läge däri, att motionären läte en stegring

till 60 procent inträda vid ett barnantal av 8—10 samt ytterligare till

70 procent vid 11 eller flera barn, under det att byråns förslag läte höjningen

till 60 procent inträda redan vid ett barnantal av 6—7 barn samt

den ytterligare höjningen till samma maximum av 70 procent vid 8 barn

eller flera.

Till belysande av de ekonomiska konsekvenserna av dessa båda förslag

meddelades vissa uppgifter från byråns verksamhet. Intill den 30 juni 1937

hade byrån slutligt beviljat familjebidrag med 536,116 kronor 70 öre till

1,549 familjer.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Av dessa 1,549 familjer hade

Antal

Antal barn

familjer

under 16 år

1,320

3 ä 5

140

6

56

7

19

8

12

9

2

10

Familjebidrag

kronor

430,271:70

64,796: 50

26,196: 50

90,993: —

8,292: —

5,345: —

1.215: —

14,852: —

Summa kronor 536,116: 70

Enligt motionärens förslag till ändring av det procentuella hyresavdraget

skulle summan av de beviljade familjebidragen ökats för 33 familjer — cirka

2 procent av hela antalet — med 2,970 kronor 40 öre eller med 0.6 5 procent

av de beviljade familjebidragens totalbelopp. Enligt byråns förslag ater

skulle familjebidraget lia utgått med 60 procent för 196 familjer och med

70 procent för 33 familjer, motsvarande en ökning av bidragsbeloppen med

respektive 18,198 kronor 60 öre och 5,940 kronor 80 öre eller med sammanlagt

24,139 kronor 40 öre. Denna summa motsvarade en höjning med 4.6

procent av det faktiskt beviljade beloppet. Antalet familjer, 229, som kunde

kommit i åtnjutande av sådana större förmåner motsvarade 14.8 procent av

hela antalet vidkommande familjer.

De förebragta siffrorna syntes utvisa, att det faktiska utfallet av en jämkad

skala enligt motionärens förslag knappast skulle leda till nämnvärda förbättringar

för familjer med större, barnskaror.

Däremot skulle förbättringen i de individuella fallen enligt byråns eget

alternativ blivit märkbar men icke desto mindre hålla sig inom ramen för en

total kostnadsökning, 4.5 procent, vilken måste anses förhållandevis ringa.

Tvivelsutan inträdde också redan vid ett barnantal, som överskrede fern,, betydande

ekonomiska svårigheter för mindre bemedlade, barnrika familjeförsörjare.

Med hänsyn till vad sålunda förebragts föreslog byggnadslånebyrån beträffande

kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) örn lån och bidrag av

statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer sådan jämkning i 18 § av grunderna för familjebidrag, att bidraget

utginge med följande procentsatser, nämligen:

Familia

bidrag

procent

30 ...

40 ...

50 ...

. 60 ...

70 ...

Vid antal

barn uuder

16 ftr

.... 3

.... 4

.... 5

..... 6—7

____ 8 eller flera.

Angående medelsbehovet anför byggnadslånebyrån i nämnda skrivelse

den 1 november 1937 följande.

Byggnadslånebyrån hade vid utgången av budgetåret 1936/1937 träffat

slutliga dispositioner beträffande familjebidrag, som vid dåvarande tidpunkt

fördelade sig på olika budgetår på följande sätt:

Budgetåret 1935/1936.................. kronor 360: —

» 1936/1937 .................. » 321,156:70

, 1937/1938 (dittills)........ » 214,600: —

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Man kan utgå från att beloppet för budgetåret 1936/1937 — nied de

jämkningar, som författningsenligt skola vidtagas vid växlande barnantal

o. s. v. — i stort sett kommer att belasta anslaget jämväl för löpande budgetåret.

Nämnas ma, att byrån intill den 18 oktober 1937, efter företagen ny

omprövning, fastställt familjebidragsbelopp för 2:a byresåret till sammanlagt

222,049 kronor 32 öre.

Så vitt nu kan bedömas, torde de faktiska utgifterna under budgetåret

1937/1938 ganska nära komma att motsvara det belopp, till vilket ifrågavarande

förslagsanslag beräknats i riksstaten, eller 1,000,000 kronor.

Samma belastning kommer att kvarstå å anslaget för ändamålet för

budgetåret 1938/1939, vartill kommer den ytterligare belastning, som kan

härflyta av nya dispositioner. Efter företagen undersökning uppskattar

byrån detta nya medelsbehov beträffande enfamiljsstugor till 41,210 kronor

och beträffande andra bostadshus till 698,850 kronor.

Enligt byråns hittillsvarande erfarenheter torde det sålunda uppskattade

nya behovet av medel, som ju gör sig gällande först sedan byggnaderna

blivit färdiga och tagits i bruk, ej i sin helhet komma att inträda redan

under loppet av budgetåret 1938/1939, varför beräkningarna medgiva en viss

reduktion, förslagsvis till 400,000 kronor. Vid sådant förhållande skulle

totalbeloppet stanna vid cirka 1,400,000 kronor.

Vid bifall till byråns förslag örn jämkning av grunderna för familjebidragets

beräknande skulle emellertid uppkomma ett ökat medelsbehov, som

enligt verkställda kalkyler kunde uppskattas till (4. b procent å 1,400,000 kronor)

63.000 kronor.

Byrån stannar vid att föreslå, att förslagsanslaget till familjebidrag för

budgetåret 1938/1939 beräknas till ett — nedåt avrundat — belopp av

1.450.000 kronor.

Enligt av byggnadslånebyrån lämnad uppgift hade intill den 1 mars 1938

beviljats familjebidrag till ett belopp av 1,164,627 kronor. För verksamhetens

omfattning i övrigt hänvisar jag till tidigare lämnad redogörelse.

Departementschefen.

Vad till en början angår frågan örn modifierade grunder för bidragen till

familjer med flera än fem barn, har jag redan förut angivit, att jag funnit

by ggn a d sl ån e by råns förslag i denna del beaktansvärt. Jag förordar, att den

ifrågasatta jämkningen vidtages. Såsom framgår av byggnadslånebyråns redogörelse,

är det förenat med rätt betydande svårigheter att ernå en säker uppskattning

av medelsbehovet för nästa budgetår. Uppskattningen kan därför

endast bliva approximativ. Mot byråns beräkning har jag emellertid icke något

att erinra. Den utvidgning av verksamheten, som jag tidigare förordat, till

att omfatta även landsbygdens barnrika familjer torde under budgetåret

1938/1939 endast i ringa grad komma att medföra utgifter från anslaget.

En mindre höjning å 50,000 kronor lär vara fullt tillräcklig för att tillgodose

detta ändamål. Anslaget bör alltså upptagas till 1,500,000 kronor.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 190.

77

Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer.

Den verksamhet för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer, som under byggnadslånebyråns ledning sedan 1935 pågått enligt bestämmelserna

i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) och för vars resultat

tidigare redogjorts, bör under budgetåret 1938/1939 fullföljas efter i stort sett

samma linjer som hittills.

Vad åter angår den försöksverksamhet, som med stöd av brevet den 5 juni

1936 bedrivits, omfattande sådana fall, då enfamiljshus innehades med äganderätt,

lär något behov av fortsatt sådan verksamhet icke föreligga, i den mån

det tidigare omförmälda förslaget till bostadsförsörjning i egnahem genomföres.

Statens by g gnadslånebyrå har i skrivelse den 1 november 1937 gjort framställning

örn anslag för sin verksamhet under budgetåret 1938/1939 och därvid

tillika lämnat en redogörelse för de vid den hittillsvarande verksamheten uppnådda

resultaten. Framställningen upplyser tillika, att byrån till 116 städer,

31 köpingar, 85 municipalsamkällen och 126 landskommuner riktat en förfrågan,

huruvida från sagda kommuners sida ytterligare anspråk på

bostadslån under tiden 1 oktober 1937—30 juni 1939 komme att ställas. Fm

bearbetning av de inkomna svaren har givit vid handen, att byggen planerades

i sådan utsträckning, att ökade bostadsanskaffningslån komme att erfordras å

tillhopa cirka 15,700,000 kronor för tiden den 19 oktober 1937 till den 30 juni

1939. Vid förstnämnda tidpunkt fanns i fonden disponibelt ett belopp av

17.900.000 kronor. Byrån anför med anledning av enquétens resultat.

Det må erkännas, att medelsbehovet enligt den gjorda enquéten är approximativt

och något osäkert. Enligt tidigare liknande enquéter har medelsbehovet

för den närmare framtiden överskattats. Det saknas sålunda ej alldeles anledning

antaga, att så kan vara fallet jämväl med 1937 års ovan redovisade

enquéte. Å andra sidan torde anledningen till att det verkliga medelsbehovet

hittills visat sig mindre än det beräknade till icke ringa del bero på att man

ute i kommunerna ännu ej hunnit inrätta sig för en dylik ny verksamhet, som

uppenbarligen kräver organisativa och andra förberedelser. I den mån sådana

hunnit bliva träffade, torde också medelsbehov komma att taga sig uttryck i

positiva låneansökningar, i vissa fall måhända till och med till högre belopp

än de i enquéten uppskattade; dessa uppskattade belopp angiva ju ej någon

för sökande kommun bindande maximigräns för ansökningarna.

Då det för utlåning ur fonden tillgängliga beloppet, cirka 17,900,000 kronor,

ju i och för sig är betydande och enquétesvaren icke klart utvisa, att det ej

skulle förslå, har byggnadslånebyrån ansett sig kunna avstå från att för nästa

budgetår förorda förstärkning av fonden.

Till och med den 21 februari 1938 hade anvisats 14,304,696 kronor,

vadan fonden lämnar tillgång till fortsatt utlåning intill ett belopp av cirka

15.700.000 kronor.

Departementschefen.

Den utvidgning av verksamheten till landsbygden, som jag tidigare förordat,

medför en låneverksamhet av delvis annan karaktär än den tidigare bedrivna.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Lån till egnahem på landsbygden hava, såsom jag redan framhållit, till en del

karaktären av subvention, då 2/e av bostadsanskaffningslånet äro avsedda att

efterskänkas. Härav påkallas viss avskrivning av de över fonden anvisade

medlen. Det är emellertid uppenbart, att landsbygdens låneanspråk först så

småningom komma att få någon mera betydande omfattning. Under budgetåret

1938/1939 torde endast relativt små belopp kunna förutsättas tagna i

anspråk. Det lär under sådana förhållanden icke föreligga anledning att å riksstaten

för nästföljande budgetår anvisa anslag för avskrivning av den del av

utlämnade lån, som blir av bidrags karaktär.

Av samma skäl torde någon ökning av fondens kapitaltillgångar icke vara

påkallad av verksamhetens utvidgning till att avse jämväl landsbygden. Det

framgår vidare av byggnadslånebyråns framställning, att för den under hittillsvarande

former bedrivna verksamheten den förefintliga behållningen måste

anses tillräcklig under nästa budgetår. Jag saknar därför skäl att nu föreslå

äskande av nya medel såsom tillskott till fonden.

Främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Förbättringsbidrag.

I årets statsverksproposition har, såsom redan erinrats, Kungl. Majit på

min hemställan under femte huvudtiteln, punkt 22, föreslagit riksdagen att, i

avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna ett reservationsanslag å

2,500,000 kronor till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Vidare har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten, statens

utlåningsfonder, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna till Lånefonden

för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag

av 3,000,000 kronor.

Beträffande bestämmelserna angående förbättringsbidrag och nybyggnadslån

för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden hänvisar jag till den redogörelse,

som finnes intagen å sid. 52 i propositionen nr 234 till 1934 års riksdag.

Här må endast nämnas, att verksamheten omhänderhaves av statens egnahemsstyrelse

och att förbättringsbidrag och nybyggnadslån kunna beviljas till bostadsbyggnadsföretag

på landet — i municipalsamhälle dock först efter prövning

av Kungl. Majit beträffande varje samhälle — samt inom de delar av

städerna, där hälsovårdsstadgans föreskrifter för landet äro tillämpliga.

Vad angår de anslag, som hittills anvisats för bostad sförbättringsverksamheten

på landsbygden, må anföras

följande.

Till främjande av bostadsbyggande beviljade 1933 års riksdag för budgetåret

1933/1934 ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor, av vilket 10,000,000

kronor voro avsedda för landsbygden. Å tilläggsstat för samma budgetår anvisade

1934 års riksdag ytterligare 8,000,000 kronor för bostadsförbättrings
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Majus proposition nr 190.

verksamheten på landsbygden. Det av sistnämnda riksdag för budgetåret

1934/1935 anvisade anslaget av 8,000,000 kronor till främjande av bostadsbyggande

var avsett att helt tagas i anspråk för fortsatt bedrivande av landsbygdsverksamheten.

De för budgetåret 1933/1934 anvisade medlen hava huvudsakligen disponerats

för tillgodoseendet av de ansökningar, som inkommo hösten 1933.

Beträffande det för budgetåret 1934/1935 anvisade anslaget anordnades

hösten 1934 ett nytt ansökningsförfarande. De därvid inkomna ansökningarna

örn bidrag och lån avsågo ett sammanlagt belopp av inemot 39,000,000

kronor, och egnahemsnämnderna beräknade för desamma ungefär 35,000,000

kronor. Med hänsyn till att anslaget endast uppgick till 8,000,000 kronor,

kunde blott en ringa del av ansökningarna bifallas. Statens egnahemsstyrelse

gjorde i anledning därav framställning örn anvisande av ytterligare

15,000,000 kronor för ändamålet.

Riksdagen beviljade för budgetåret 1935/1936 ett anslag av 5,000,000 kronor,

avsett uteslutande för förbättringsbidrag, samt beslöt dessutom inrättandet

av en lånefond för främjande av bostadsbyggande på landsbygden, från

vilken fond nybyggnadslån skulle utlämnas. Såsom kapital för fonden anvisades

2,000,000 kronor. För budgetåret 1936/1937 anvisade riksdagen 5,500,000

kronor till förbättringsbidrag samt, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, till

nybyggnadslån ett anslag av 2,000,000 kronor såsom kapitalökning för fonden.

I skrivelse den 23 maj 1936, nr 251, framhöll riksdagen, att det nu närmast

syntes gälla att söka tillgodose återstående medelsbehov på grundval av 1934

års ansökningar men att även örn denna begränsning måste i stort sett upprätthållas,

möjlighet dock borde stå öppen att i enstaka undantagsfall lämna bidrag

även på grund av nyinkomna framställningar. Därvid avsåge riksdagen exempelvis

sådana fall, då vederbörande hälsovårdsnämnd funne ett initiativ vara

alldeles särskilt påkallat och utredningen tydligt gåve vid handen, att behovet

av statens bistånd för upprustningen av en bristfällig lägenhet rent humanitärt

sett måste framstå såsom synnerligen trängande.

Kungl. Majit hade för budgetåret 1936/1937 föreslagit, att av anslaget till

förbättringsbidrag borde 1,000,000 kronor företrädesvis användas för ansökningar

beträffande lönebostäder. Riksdagen anförde i sin nyssberörda skrivelse

beträffande lönebostäderna, att ett så stort belopp som 1,000,000 kronor

icke syntes behöva beräknas för dylika bostäder. Uppkommande överskott

syntes kunna anlitas för utdelning av bostadsförbättringsbidrag.

För budgetåret 1937/1938 anvisade riksdagen dels för förbättringsbidrag

ett anslag av 5,500,000 kronor, dels för nybyggnadslån i form av kapitalökning

för lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett engångsanslag

av 3,000,000 kronor. I samband med att sagda anslag ställdes till egnahemsstyrelsens

förfogande, utfärdades den 30 juni 1937 nya bestämmelser för

verksamheten (nr 654), enligt vilka nytt ansökningsförfarande utsattes till den

1 september 1937.

Jag vill ytterligare erinra, att Kungl. Majit — sedan riksdagen medgivit, att

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

från det för budgetåret 1937/1938 anvisade reservationsanslaget till bidrag till

främjande av bostadsbyggande på landsbygden finge disponeras ett belopp av

högst 50,000 kronor för iordningställande av vissa fiskarbostäder å Norrlandskusten

och till dessa hörande sjöbodar — genom kungörelse den 10 december

1937 (nr 964) angående statsbidrag för fiskarbostäder å Norrlandskusten meddelat

särskilda föreskrifter rörande sagda bidragsverksamhet, därvid bland

annat ansökningstiden bestämts till den 1 mars 1938.

Kungl. Majit har i proposition nr 8 till årets riksdag föreslagit, att ett tilläggsanslag

å 1,500,000 kronor måtte anvisas till förbättringsbidrag. I skrivelse

den 8 februari 1938 (nr 19) har riksdagen anmält, att den bifallit Kungl.

Maj :ts ifrågavarande förslag.

Sammanlagt har sålunda hittills för bostadsförbättringsverksamheten på

landsbygden anvisats ett belopp av 50,500,000 kronor, därav till lånefonden

7,000,000 kronor.

Till egnahemsstyrelsens förfogande har Kungl. Majit för ifrågavarande verksamhet

ställt 50,173,526 kronor, varav 9,700,000 kronor anvisats genom Kungl.

Majits beslut tidigare denna dag.

Av tabell 3 framgår, huru de anvisade beloppen fördelats dels på de

olika hushållningssällskapen, dels ock å lönebostäder och å andra bostäder.

Vid sammanställningen ha uteslutits de jämförelsevis obetydliga belopp, som

disponerats för bestridande av administrationskostnader eller för förbättringsbidrag

och nybyggnadslån i ärenden, som på grund av klagomål kommit under

egnahemsstyrelsens prövning. Tabell 4 angiver antalet utförda dagsverken vid

ifrågavarande arbeten.

I bostadssociala utredningens den 11 november 1937 avgivna betänkande

med förslag rörande lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjningen

för mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem m. m. (statens

off. utredn. 1937:43) återfinnes i bil. 2, sid. 66—109, en ingående redogörelse

för bostadsförbättringsverksamhetens hittillsvarande resultat, till vilken

jag hänvisar. Sammanfattningsvis uttalar sig utredningen på följande sätt.

För de medel, vilka av riksdagen anvisats för budgetåren 1933/1934—

1937/1938 och vilka till närmare 4/r, utgått som bidrag utan återbetalningsskyldighet,

beräknas ha blivit eller skola bliva upprustade omkring 60,000 bostäder.

Av dessa tillhörde det övervägande flertalet hemman och jordlägenheter,

och blott en mindre del (kanske Vu) utgjordes av lönebostäder å större jordbruk,

ehuru dessa i betydligt högre proportion ansetts i behov av förbättring.

En mycket stor enighet rådde enligt de sakkunnigas mening därom, att den

statliga bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden varit till stor välsignelse.

Fortfarande torde föreligga ett ganska stort otillfredsställt behov

av samhällelig bostadshjälp enligt de för denna verksamhet gällande principerna.

Vid behandling av frågorna örn bidrag till främjande av bostadsbyggande

på landsbygden och lån från lånefonden för lantarbetarbostäder i årets statsverksproposition

uttalade jag den förhoppningen, att pågående översyn av

gällande bestämmelser rörande den statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten

måtte möjliggöra eventuellt behövliga jämkningar i sagda bestämmelser.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Majus proposition nr 190.

Tnb. 8. Anvisade belopp för förbättringsbidrag och nybyggnadslån.

Hushållningssällskap

Av Kungl. Majit för förbättringsbidrag

och nybyggnadslån anvisade belopp

Därav för

Till

lönebostäder

Kronor

Till andra

bostäder

Kronor

Summa

Kronor

förbättrings-

bidrag

Kronor

nybyggnads-

lån

Kronor

Stockholms läns o. stads

307,300

1,085,800

1,393,100

771,990

621,110

Uppsala läns..........

171,600

854,000

1,025,600

774,475

251,125

Södermanlands läns... .

953,300

994,700

1,948,000

1,250,750

697,250

Östergötlands läns ....

378,050

1.294,150

1.672,200

1,099,615

572,585

Jönköpings läns ......

103,670

1,131,700

1.235,370

923,885

311.485

Kronobergs läns ......

24,400

1.126,000

1,150,400

850,050

300.350

Kalmar läns norra ....

156,500

554,000

710,500

556,510

153,990

Kalmar läns södra ....

64,210

970,200

1,034,410

764.986

269,424

Gotlands läns ........

51,500

645,800

697,300

562,390

134,910

Blekinge läns..........

13,300

1,892,500

1,905,800

1,549,140

356,660

Kristianstads läns......

274,940

2,203,500

2,478,440

2,027,510

450,930

Malmöhus läns........

541,310

1,038,000

1,579,310

1,419,300

160,010

Hallands läns..........

229,025

1,646,000

1,875.025

1,638,105

236,920

Göteborgs o. Bohus läns

61,600

2.107,700

2,169.300

1,620,495

548,805

Älvsborgs läns södra . .

79,875

548,175

628,050

523,400

104,650

Älvsborgs läns norra . .

9,800

1.081,375

1.091,175

877,575

213,600

Skaraborgs läns ......

353,100

2,011,500

2,364,600

1,787,720

576,880

Värmlands läns........

222,150

2,020,500

2,242.650

1,676,935

565,715

Örebro läns ..........

45,500

754,800

800,300

636,800

163,500

Västmanlands läns ....

148,300

672.700

821,000

697,800

123,200

Kopparbergs läns......

400

1,367,400

1,367,800

927,150

440,650

Gävleborgs läns ......

1,000

1,883,000

1,884,000

1,307,093

576,907

Västernorrlands läns . .

1,500

3,514,000

3,515,500

3,134,552

380,948

Jämtlands läns........

8,100

2,972,000

2,980,100

2,136.120

843,980

Västerbottens läns . . . .

1.000

4,742,000

4,743,000

4,258,050

484,950

Norrbottens läns ......

6,600

6,008,500

6,015,100

4,598,339

1,416,761

Summa

4,208,030

45,120,000

49,328,030

| 38,370,735

10,957,295

Tab. 4. Vid bostadsförbättringar oell nybyggnader utförda dagsverken.

Län

Dagsverken

1933/1934

Dagsverken

1934/1935

Dagsverken

1935/1936

Dagsverken

1936/1937

Summa

Stockholms............

20,561

52,224

54,516

45,693

172,994

Uppsala ..............

15,915

38,421

32,947

23,772

111,055

Södermanlands ........

16.360

41,850

61,806

43,669

163,685

Östergötlands..........

15.577

60,740

60,462

24,109

160,888

Jönköpings............

24,428

58,575

54,446

29,582

167,031

Kronobergs............

12,457

42.800

40,518

17,045

112,820

Kalmar................

21,458

55,276

61,063

38,042

175,839

Gotlands..............

9,824

29.722

29,866

14,383

83,795

Blekinge ..............

15.590

45,798

42,027

29,052

132,467

Kristianstads..........

32,826

73,608

79,636

38,296

224,366

Malmöhus ............

29,562

34,970

88 746

30,255

183,533

Hallands ..............

28,337

67,536

55,440

34,705

186,018

Göteborgs och Bohus . .

21,311

61,333

69,388

31,701

183,738

Älvsborgs ............

36,923

78,176

66,551

33,487

215,137

Skaraborgs............

36,304

87,968

97,644

41,556

263,472

Värmlands ............

18,448

74,429

74,064

40,229

207,170

Orebro................

11,385

49,339

43,904

18,728

123.356

Västmanlands..........

14,077

36,058

42,024

28,219

120,378

Kopparbergs ..........

18,336

49,988

41,294

17,555

127,173

Gävleborgs............

21,485

78,700

68,039

35,638

203.862

Västernorrlands........

31,482

113,194

98,220

58,779

301,675

Jämtlands ............

31,285

111,461

104,255

52.050

299,051

Västerbottens..........

44,479

120,244

109,502

29.290

303,515

Norrbottens ..........

47.754

159,380

I 168,947

88,305

464,386

Summa

576,164

1,621,795

1,645,305

844,140

4,687,404

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190. 52!) 38 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.i.s proposition nr 190.

Den åsyftade översynen verkställes enligt Kungl. Maj:ts uppdrag den 8

oktober 1937 av byggnadsstyrelsen gemensamt med medicinalstyrelsen,

statens egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrå samt bostadssociala utredningen.

Enligt uppdraget skola gällande bestämmelser rörande den statsunderstödda

bostadsbyggnadsverksamheten underkastas omprövning ur byggnadstekniska,

bostadssociala, hygieniska och ekonomiska synpunkter.

De nämnda utredningsmyndigheterna ha ingivit en den 21 februari 1938

dagtecknad promemoria, i vilken framhålles, att översynen ännu icke vore

slutförd och att det fortsatta utredningsarbetet torde böra inriktas på uppdragandet

av de allmänna riktlinjer, efter vilka en revision av gällande bestämmelser

bör åstadkommas. På grund av nyssnämnda uttalande i årets

statsverksproposition hade emellertid utredningsmyndigheterna till behandling

upptagit frågan, huruvida redan nu några åtgärder kunde föreslås för

ett bättre tryggande av anslagna medels ändamålsenliga användning, exempelvis

i den form att Kungl. Majit bemyndigades föreskriva vissa ytterligare

villkor för utlämnande av lån och bidrag till byggnadsverksamhet å landsbygden.

I utredningsmyndigheternas promemoria framhålles därefter i huvudsak

följande.

En viktig förutsättning för en god bostad vore, att byggnadsplatsen utvaldes

med hänsyn till markens lämpliga beskaffenhet, goda väderstreck, vattentäkt

etc. I hälsovårdsstadgan föreskreves i § 43, att byggnad, som inrymde boningsrum,

skulle hava sunt läge och att, där så av förhållandena påkallades, torrläggning

av marken skulle vidtagas. Att härutöver utfärda några närmare föreskrifter

avsedda för den byggande örn huru byggnaden borde placeras torde

icke bliva till något större gagn. För att emellertid inskärpa vikten av att berörda

synpunkter komme till sin rätt torde föreskrift böra utfärdas, att grund

för nybyggnad, till vars uppförande statsunderstöd i form av lån eller bidrag

utginge, icke finge påbörjas, förrän vederbörande hälsovårdsnämnd godkänt

byggnadsplatsen. Örn sådan föreskrift utfärdades, torde det vara lämpligt, att

genom medicinalstyrelsens och byggnadsstyrelsens försorg utarbetades anvisningar

för hälsovårdsnämnderna vad dessa hade att iakttaga vid prövning av

hithörande frågor. Härvid torde böra iakttagas, att föreskrifter lämnades, som

säkerställde hälsovårdsnämndernas utnyttjande på tidigast möjliga stadium

av den hygieniska sakkunskap, som tjänsteläkarna i orterna (provinsialläkare

och extra provinsialläkare) representerade, även då sådana läkare icke tillhörde

nämnden.

I detta sammanhang förtjänade även framhållas, att enligt hittills vunnen

erfarenhet av den med statsbidrag bedrivna bostadsförbättnngsverksamheten

på landsbygden det syntes önskvärt, att vid hälsovårdsnämnds behandling av

hithörande ärenden i varje särskilt fall yttrande inhämtades från ortens tjänsteläkare.

Dessa yttranden borde medfölja handlingar genom alla instanser.

Med hänsjm till vad sålunda anförts borde hälsovårdsnämnderna av Kungl.

Majit åläggas att såväl i fråga örn nybyggnader som bostadsförbättringar utan

nybyggnad inhämta tjänsteläkarens yttrande.

Tjänsteläkaren borde därvid, i fall så befunnes erforderligt innan sådant

yttrande avgåves, verkställa besiktning av byggnadsplatsen eller den till förbättring

avsedda bostaden rörande de förhållanden, som kunde hava betydelse

för yttrandet. Utfärdandet av anvisningar rörande sådana besiktningar och

yttranden torde få ankomma på medicinalstyrelsen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

För sådan förrättning, varom nu nämnts, ansåges ersättning till tjänsteläkaren

böra utgå enligt § 14 i provinsialläkartaxan. I de av medicinalstyrelsen

utfärdade anvisningarna torde därför även intagas föreskrifter i syfte att

nedbringa kostnaderna för förrättningarna.

Med hänsyn till den ur olika synpunkter stora betydelse, som ett fullgott

bostadsbestånd hade för vårt folk, syntes av staten vidtagna åtgärder på detta

område böra syfta även till höjande av bostädernas allmänna standard.

Sålunda borde ansträngningar inriktas på att i fråga örn bostadens planlösning

inom den givna kostnadsramen erhålla mesta möjliga ändamålsenliga och

effektiva utrymme. Härvid vore att märka, att icke bara kostnaderna för arbetets

utförande utan även kostnaderna för bostadens framtida drift och underhåll

borde så långt möjligt förbilligas. Ett gott resultat i fråga örn planlösning

erhölles säkrast, örn uppgörandet av ritningar anförtroddes åt på området

kunnig och erfaren arkitekt. Emellertid torde det, med hänsyn till ifrågavarande

byggnadsföretagares i regel svaga ekonomiska ställning, av dem anses

bliva ekonomiskt för betungande att i varje särskilt fall anlita arkitekt för uppgörande

av ritningar. Fråga uppkomme då, örn icke de fördelar, som tillgång

till lämplig arkitekt innebure, skulle kunna tillvaratagas så att säga kollektivt

för alla byggnadsföretagare inom den ifrågavarande verksamheten — åtminstone

vad anginge uppförande av nybyggnader. I sådant syfte skulle kunna

uppgöras serier av ritningar, representerande olika typer av bostadsbyggnader

inom olika delar av landet. Typritningarna borde givetvis utarbetas i ett flertal

variationer, med hänsynstagande till bostads- och levnadsvanor inom skilda

delar av landet och med tillgodogörande av lokala byggnadstraditioner, där

goda sådana funnes. Örn dylika typritningar förelåge i erforderligt antal

varianter, skulle vid beviljande av lån eller bidrag lämpligen kunna fästas det

villkoret, att vid byggnadens uppförande någon sådan ritning skulle åtminstone

i huvudsak följas, för det fall annan ritning icke företeddes och av den prövande

myndigheten kunde godkännas.

Vissa egnahemsnämnder och andra förmedlare av egnahemslån hade redan

låtit uppföra sådana typ- eller standardritningar till''egnahem, och inom egnahemsstyrelsen

påginge arbete med uppgörande av typritningar för arbetarsmåbruk.

Skyldighet för låntagare att bygga efter sådana ritningar torde emellertid

i regel icke hava föreskrivits. De typritningar, som för närvarande

funnos, varierade heller icke till det antal som erfordrades för att en lånesökande

skulle beredas skälig valfrihet och möjlighet att välja ritning, som

lämpade sig bäst för honom.

Uppgörandet av sådana typritningar borde ske under hänsynstagande till

befolkningens olika levnadsvanor på skilda orter och till de olika byggnadsformer,

som tillämpades inom landets skilda delar, så att det bästa inom nuvarande

för olika landsdelar karakteristiska byggnadssätt tillvaratoges. Uppdrag

borde lämnas till någon arkitekt inom värjo län att utarbeta förslag till

för länet avsedda typritningar i lämpligt antal. Om särskilda skäl ej till annat

föranledde, torde uppdraget böra lämnas till vederbörande länsarkitekt, därvid,

för det fall länsarkitekterna med hänsyn till dem eljest åvilande arbetsuppgifter

icke kunde åtaga sig uppdraget utan anställande av extra arbetskraft,

medel borde anvisas för erforderlig förstärkning av arbetskrafterna. Förslagen

till ritningar borde slutgiltigt utarbetas under central ledning samt därefter

granskas och fastställas av byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen och

egnahemsstyrelsen gemensamt.

Kostnaderna för uppgörandet av typritningar syntes skäligen böra bestridas

av de medel, som anvisades för själva byggnadsverksamheten. Utredningsmyndigheterna

uppskattade kostnaderna för arbetet till omkring 40,000 kronor,

vilken summa med hänsyn till de avsevärda belopp, som anvisades till själva

byggnadsverksamheten, måste betecknas såsom mycket måttlig.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Ehuru typritningar avsåge nybyggnader, kunde de givetvis förväntas komma

att giva impulser till förbättrade planlösningar även vid ombyggnader av

äldre hus.

Planlösningen av en bostad vore i viss mån beroende av vilket uppvärm

ningssystem, som skulle komma till användning. Rent principiellt vore utredningsmyndigheterna

ense örn att centraluppvärmning borde anordnas. I vedfattiga

trakter, där redan under nuvarande förhållanden kol eller koks användes

såsom bränsle, torde några tekniska svårigheter att anordna lämplig värmeledning

icke finnas. På det övervägande flertalet orter användes emellertid som

bränsle huvudsakligen ved, och problemet att med vedbränsle åstadkomma en

jämn och effektiv centraluppvärmning i mindre bostadshus vore ännu icke

fullt tillfredsställande löst. Sedan hösten 1937 påginge emellertid å byggnadsstyrelsens

värmetekniska avdelning en undersökning rörande möjligheterna att

få fram en lämplig vedeldad värmeledningspanna för centraluppvärmning av

småbostäder. Denna undersökning vore ännu icke avslutad, men enligt vad

hittills framgått syntes en nöjaktig lösning av problemet stå att vinna inom

en tämligen nära framtid.

Intill dess lämplig värmeledningstyp blivit konstruerad, kunde självfallet

anordnande av centraluppvärmning icke uppsättas som villkor för lån eller

bidrag. Typritningar, varom ovan nämnts, borde emellertid även uppgöras med

hänsyn till att centraluppvärmning skulle kunna komma till användning.

I anslutning till frågan om värmelednings anordnande borde även eftersträvas

att vinna en lösning av frågorna örn varmvattenberedning samt vattenoch

avloppsledning. I nuvarande läge syntes visserligen några tvingande föreskrifter

icke kunna utfärdas rörande sådana anläggningar. Utredningsmyndigheterna

ville dock framhålla vikten av att vatten- och avloppsledning anordnades

i de fall så läte sig göra. Förefintligheten av sådana ledningar underlättade

betydligt arbetet i hushållet och bidroge till förbättrad hygien. Därest

avlopp anordnades, måste emellertid givetvis tillses, att detta gjordes så att

därav icke vållades sanitär olägenhet.

Installation av vattenledning förutsatte god tillgång på vatten. På många

håll torde emellertid för hushållet avsedd vattentillgång vara för knapp och

dessutom ur hygienisk synpunkt lämna åtskilligt övrigt att önska, ofta beroende

på bristfälligheter hos den brunn, där vattnet hämtades. Med hänsyn

till den betydelse vattnet hade för hälsotillståndet syntes det vara motiverat,

att bostadsförbättringsbidnag kunde få utgå även till förbättring av vattentäkten.

Sådant bidrag ansåges emellertid böra inrymmas inom nuvarande

maximum för bidragsbeloppet.

Nyss berörda frågor angående värme-, vatten- och avloppsledningar m. m.

torde i den fortsatta utredningen böra göras till föremål för närmare undersökning

även med hänsyn till deras ekonomiska innebörd. Enligt beräkningar,

gjorda inom byggnadsstyrelsen, torde anläggningskostnaderna för värmeledi

ning bliva något större än för uppförande av kakelugnar eller annan lokal uppvärmningsanordning.

Med hänsyn härtill funne utredningsmyndigheterna

skäligt, att maximibeloppet för förbättringsbidrag för reparation och annat förbättringsarbete

å bostadslägenheter så ock för uppförande av nya bostadslägenheter

i stället för förut befintliga måtte kunna efter prövning av egnahemsstyrelsen

höjas med belopp, motsvarande sådana ökade kostnader, dock högst 200

kronor, varigenom maximibeloppet för bidrag skulle bliva 1,200 kronor.

Förbättringsbidrag kunde utbetalas endast till sådan företagare, som prövades

vara i behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets genomförande

inom föreskriven tid. För att befrämja anläggande av värmeledning

även i sådana lägenheter, för vilka endast s. k. nybyggnadslån kunde komma

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majus proposition nr 190.

ifråga, syntes emellertid skäl föreligga att medgiva viss höjning av lånebeloppet

i de fall då värmeledning anordnades. Denna höjning syntes i avvaktan

på erfarenhet från den fortsatta verksamheten böra begränsas till högst 500

kronor, varigenom maximum för lånebeloppet skulle bliva 3,500 kronor eller

om lån och bidrag samtidigt utginge 2,500 kronor.

Vad ovan sagts om nybyggnadslån bolde i tillämpliga delar gälla även i

fråga örn lantarbetarbostadslån.

En bostadsbyggnads värde och beskaffenhet berodde förutom på dess planläggning

givetvis i hög grad på att för arbetet användes fullgott material, att

för byggnaden användes lämpliga konstruktioner och att arbetet utfördes på ett

riktigt sätt m. m. Till tjänst för den byggande borde lämpliga och tillräckligt

utförliga arbetsbeskrivningar och byggnadstekniska anvisningar lämnas.

Dylika anvisningar funnes utarbetade av svenska arkitektsföreningen. Dessa

anvisningar hade, sedan Kungl. Majit för ändamålet ställt medel till förfogande,

ytterligare överarbetats och i vissa avseenden kompletterats samt intagits

såsom ett särskilt kapitel VII i av medicinalstyrelsen utfärdade råd och

anvisningar till hälsovårdsnämnderna rörande bostäder och samlingslokaler

samt bostadsinspektion för landsbygden, där 2 kapitlet hälsovårdsstadgan

gällde (Meddelanden från kungl, medicinalstyrelsen nr 81). Dessa föreskrifter,

som redan i viss omfattning tillhandahållits olika byggnadsföretagare

skulle lämpligen i särtryck kunna utdelas till varje lån- eller bidragstagare i

samband med utlämnande av nya lån eller bidrag för att såvitt möjligt iakttagas

vid arbetets utförande. Anvisningarna borde, sedan den av utredningsmyndigheterna

igångsatta utredningen slutförts, kompletteras med anvisningar

angående anordnande av värme-, vatten- och avloppsledningar m. m.

Någon fordran på ett ovillkorligt tillämpande av angivna föreskrifter i

detalj syntes icke böra uppställas. Emellertid ansåge utredningsmyndigheterna

det vara välbetänkt att uppställa vissa minimifordringar med avseende å

material, arbete och hygieniska anordningar. Dessa minimifordringar kunde

i korta punkter sammanställas i en promemoria angående vad som skall iakttagas

av den som med lån eller bidrag av statsmedel uppför eller förbättrar

bostad på landsbygden. Som villkor för utbetalande av lån eller bidrag borde

kunna stadgas, att vad i en dylik promemoria föreskrivits ovillkorligen skall

iakttagas av den byggande.

Vid olika tillfällen under bostadsfrågans behandling hade framhållits angelägenheten

av att effektiv kontroll över med statsmedel understött byggnadsarbete

anordnades. Utredningsmyndigheterna funne det också angeläget, att

denna fråga snarast erhölle sin lösning.

Utredningsmyndigheterna hade sålunda funnit, att ytterligare åtgärder utöver

redan föreskrivna närmast påkallades för granskning av kostnadsberäkningar,

entreprenadanbud, byggnadsmaterialier, byggnadskonstruktioner och

arbetets utförande.

I fråga örn kostnadsberäkningarna hade framhållits (se statsverkspropositionen

1937, femte huvudtiteln sid. 46 f.) att tillräcklig kontroll rörande byggnadskostnaderna

icke ägde rum och att det därför vore nödvändigt, att hälsovårdsnämndernas

kontroll rörande dessa kostnader gjordes mera effektiv.

Chefen för socialdepartementet framhölle i anslutning därtill, att det syntes

honom angeläget, att effektiv kontroll utövades å kostnadsberäkningarna. En

kontroll av denna art borde avse en noggrann granskning av beräkningarna i

syfte att skapa garantier för att kostnaderna icke beräknades högre än till verkliga

beloppet, enär eljest till byggnadsföretaget av statsmedel i vissa fall kunde

komma att utgå högre belopp än enligt utfärdade författningar vore avsett. I

fråga örn denna sida av kontrollen vore emellertid utredningsmyndigheterna

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

för närvarande; icke beredda att föreslå annat än att hos vederbörande låneoch

bidragsförmedlande organ inskärptes vikten av att kostnadsberäkningarna

vore så detaljerade och noggranna, som i varje fall skäligen kunde begäras.

Om möjligt borde framför allt i sådana fall, då vederbörande låne- eller bidragsförmedlare

icke ansåge sig själv besitta den för granskningen erforderliga

kompetensen, anlitas på området sakkunnig person, t. ex. länsarkitekten.

Granskning av entreprenadanbud, i den mån sådana förekomme, borde

ske i syfte att bereda de byggande hjälp vid bedömande av vilket av flera

avgivna anbud, som vore förmånligast, örn över huvud taget något av avgivna

anbud vore antagbart m. m. Eventuella kontrollanter skulle därjämte kunna

biträda de byggande vid ingående av avtal beträffande utförande av här avsedda

arbeten.

Av särskild vikt vore, att fullgoda materialier komme till användning. Att

bedöma huruvida offererade eller eljest för ett visst byggnadsföretag avsedda

byggnadsmaterialier vore för sitt ändamål av godkännbar kvalitet torde ofta

icke annan än fackman på området vara kompetent till. Av bland annat denna

anledning syntes det i regel vara påkallat, att materialier, som skulle användas

inom ifrågavarande verksamhet, granskades och godkändes av kontrollant,

innan de finge tagas i bruk.

Örn typritningar och arbetsbeskrivningar m. m. såsom nyss föreslagits upprättades

och följdes vid uppförande av nybyggnader, vore frågan om lämpliga

konstruktioner för sådana byggnader redan löst. Som förut antytts ansåge

emellertid utredningsmyndigheterna, att skyldighet att bygga efter typritning

icke borde komma ifråga i andra fall, än då annan ritning icke av den prövande

myndigheten kunnat godkännas. I de fall ändringar av typritning gjordes,

helt andra ritningar upprättades eller fråga vore om ombyggnad eller annan

förbättring, vartill typritningar icke kunde uppgöras, borde därför genom

något kontrollorgans granskning sörjas för att undermåliga eller onödigt dyrbara

konstruktioner icke komme till användning.

Slutligen borde kontrollen avse själva arbetet. Därvid skulle tillses, att godkända

ritningar och arbetsbeskrivningar noggrant följdes och att arbetet i

övrigt utfördes på i möjligaste mån fackmässigt sätt.

För den byggande, som i regel icke besutte erforderliga kvalifikationer för

att själv utöva kontroll över byggnadsföretagen, måste det vara fördelaktigt,

att dessa genom det allmännas försorg underkastades kontroll. En sådan kontroll

skulle emellertid med hänsyn till de stora ekonomiska värden det här

gällde bliva av stor betydelse även för staten, som därigenom erhölle garantier

för att anvisade medel komme till rätt användning. Med hänsyn till nu anförda

omständigheter hade utredningsmyndigheterna funnit det angeläget, att en

kontroll efter ovan angivna riktlinjer snarast genomfördes.

Med hänsyn till det ovan skisserade kontrollarbetets natur syntes lämpligt,

att området för en kontrollants verksamhet icke gjordes för stort. Det borde

icke — annat än i av särskilda förhållanden, såsom ringa sådan byggnadsverksamhet,

varom nu vore fråga, föranledda undantagsfall — omfatta mer än en

kommun. I händelse särskilt livlig byggnadsverksamhet skulle yppas inom en

kommun, eller örn kommunen vore särskilt vidsträckt, borde däremot områdena

göras mindre. Som regel borde emellertid varje kommun — där kommunerna

icke vore alltför små — utgöra ett kontrollantdistrikt. Med hänsyn härtill

torde kontrollanten i administrativt hänseende böra lyda närmast under

hälsovårdsnämnden. Då kontrollantuppdraget i regel måste bliva en bisyssla,

skulle vederbörande givetvis icke givas fast avlönad anställning utan borde

erhålla arvode, som avpassades efter arbetets omfattning. Till kontrollant

borde utses person, som genom praktiskt arbete inom byggnadsbranschen

förvärvat god insikt och erfarenhet angående byggnaders uppförande. Önsk
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Majus proposition nr 190.

värt vore dessutom, att han erhölle någon teoretisk utbildning på området,

ehuru krav härpå icke alltid kunde uppställas.

För främjande av likformigheten i kontrollen och för avhjälpande av eventuella

brister i densamma ville utredningsmyndigheterna föreslå, att för större

områden av landet anställdes mera kvalificerade kontrollanter med uppgift att

företaga inspektionsresor inom området. Dessa kontrollanter skulle vid sina

besök på byggnadsplatserna även bedriva rådgivande och upplysande verksamhet

och därigenom bidraga till ett allmänt höjande av standarden hos

landsbygdens bostäder. De resande kontrollanternas arbetsområden torde

kunna göras rätt stora. Med hänsyn till vad i det följande sägs angående

kontrollen över uppförandet av arbetarsmåbruk, syntes det lämpligt, att de i

administrativt hänseende tills vidare sorterade under egnahemsstyrelsen. Egnahemsnämndernas

verksamhetsområden vore i regel för små såsom områden

för en resande kontrollants verksamhet. Avsikten med anställande av resekontrollanter

skulle som av det sagda framginge vara att erhålla ett medel förde

lokala kontrollanternas upplysning för deras fortsatta verksamhet och icke

att utöva något slags dubbelkontroll över varje byggnadsplats. Med hänsyn

till det sagda borde för flera egnahemsnämnders områden lämpligen anställas

gemensam resekontrollant.

Under den del av året, som icke vore byggnadssäsong, borde resekontrollanterna

anlitas för genom egnahemsstyrelsens försorg anordnade kurser för lantbyggmästare

och annan upplysningsverksamhet.

För såväl de lokala kontrollanterna som resekontrollanterna borde genom

byggnadsstyrelsens och egnahemsstyrelsens försorg instruktioner utfärdas.

I detta sammanhang borde nämnas, att inom viss del av ifrågavarande verksamhet,

nämligen arbetarsmåbruksverksamheten, byggnadskontroll genomförts

efter i stort sett de linjer, som nu uppdraga. Efter initiativ av egnahemsstyrelsen

hade i de flesta kommuner, i vilka sådan verksamhet bedreves,

av vederbörande kommun anställts byggnadskontrollant för arbetarsmåbruksverksamheten.

I cirkulärskrivelse till förmedlare av arbetarsmåbrukslån hade

egnahemsstyrelsen fäst uppmärksamheten på lämpligheten av att sådan

kontrollants åligganden redan från början klarlades och fastställdes i en

instruktion. I anslutning härtill hade egnahemsstyrelsen uppgjort »Normalförslag

till instruktion för de vid arbetarsmåbruksverksamheten anställda

kommunala kontrollanterna». Förutom dessa kommunala kontrollanter funnes

en av statsmedel avlönad resekontrollant. Erfarenheten hade emellertid visat,

att endast en sådan kontrollant icke vore tillräcklig.

Att kommunerna i så stor utsträckning som skett varit villiga att påtaga

sig kostnaderna för den lokala kontrollen beträffande arbetarsmåbruksverksamheten

torde bero på att kommunerna vore mera ekonomiskt intresserade

i denna än i andra grenar av den statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten.

För anordnande av byggnadskontroll i andra fall syntes därför knappast

samma intresse kunna påräknas från kommunernas sida. Skulle en sådan

kontroll anordnas, syntes den åtminstone tills vidare böra bekostas av statsmedel.

Utredningsmyndigheterna hade vid övervägande av huru många resekontrollanter,

som behövdes, ansett, att för närvarande i avvaktan på ytterligare

erfarenhet försöksvis icke borde anställas flera än 4 för hela riket. De borde

anställas mot arvode, som icke borde beräknas lägre än till 4,800 kronor för

år, varjämte rese- och traktamentsersättning borde utgå enligt klass IIE.

Värjo kontrollant borde hava sitt bestämda till vissa landstingsområden begränsade

distrikt. Distr]ktsbildningen torde lämpligen böra bestämmas av

egnahemsstyrelsen. Det syntes även få ankomma på sagda styrelse att anvisa

medel till kontrollants avlöning.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utredningsmyndigheterna förutsätta, att de resande kontrollanternas befogenhet

att utöva kontroll skulle avse alla statsunderstödda bostadsföretag

inom deras distrikt, således även sådana för vilka lån eller bidrag förmedlats

av annan än vederbörande egnahemsnämnd.

Kostnaderna för de resande kontrollanternas rese- och traktamentesersättningar

vore givetvis svåra att på förhand tillförlitligt beräkna. Utredningsmyndigheterna

hava emellertid med utgångspunkt från att byggnadssäsongen

i regel icke torde omfatta mer än 8 månader av året överslagsvis beräknat dessa

kostnader till omkring 17,300 kronor för år räknat.

Med hänsyn till det ovan anförda skulle kostnaderna för de resande kontrollanterna

beräknas på följande sätt.

Avlöningar till 4 kontrollanter, högst ................................. kronor 19,200

Rese- och traktamentsersättningar, förslagsvis ..................... » 17,300

Summa kronor 36,500

Kostnaderna för den lokala kontrollen beräknade utredningsmyndigheterna

approximativt till 300,000 kronor.

Hela den ifrågasatta kontrollen skulle alltså betinga en beräknad sammanlagd

kostnad av i runt tal (36,500 + 300,000) 336,500 kronor. Med hänsyn till

bostadsbyggnadsverksamhetens omfattning och till den nytta, som en kontroll

över verksamheten på nyss föreslaget sätt skulle medföra, syntes de för kontrollen

beräknade kostnaderna skäliga.

Kostnaderna torde böra bestridas av de för byggnadsverksamheten anvisade

medlen och fördelas mellan de olika anslagen efter de grunder, som med

hänsyn till byggnadsverksamhetens omfattning för varje år prövades skälig.

Henna fördelning torde få ankomma på Kungl. Majit. Ett sådant förfarande

stöde i överensstämmelse med de principer, som tillämpades vid byggnadsföretag

för statens räkning. Vid sådana företag bestredes nämligen i förekommande

fall kostnaderna för avlöning av särskild kontrollant av de för själva

bygget anvisade medlen.

Vad ovan anförts i fråga örn inordnande av kontrollen m. m. under egnahemsstyrelsen

innebure intet slutligt ståndpunktstagande från utredningsmyndigheternas

sida till frågan örn kontrollorganisationens gestaltning.

Slutligen ansåge utredningsmyndigheterna nödvändigt, att egnahemsnämnderna

jämte i förekommande fall andra låneförmedlare vid handläggning av

dithörande ärenden samarbetade med förste provinsialläkarna och länsarkitekterna

i frågor rörande bostädernas planläggning ur hygieniska respektive byggnadstekniska

synpunkter. Av Kungl. Majit torde lämpligen utfärdas föreskrifter

angående skyldighet och befogenhet för sådana låneförmedlare att i

vissa fall inhämta yttrande från vederbörande förste provinsialläkare respektive

länsarkitekt. Vad förste provinsialläkarens befattning med bostadsförbättringsbidragsansökningarna

beträffade, syntes granskningen kunna inskränkas

till principiellt viktiga och tvistiga fall, däribland då egnahemsnämnds

beslut ginge emot den lokala tjänsteläkarens utlåtande. Länsstyrelsen borde

på begäran av egnahemsnämnd utfärda förordnande för förste provinsialläkaren

att deltaga i sammanträde och företaga behövliga resor.

I de fall, då inhämtande av yttrande vöre förenat med kostnader för vederbörande

låneförmedlande organ, borde kostnaderna bestridas av det anslag,

varur lån eller bidrag vore ifrågasatt att beviljas eller för den hygieniska sakkunskapens

del, av sedvanligt reseanslag.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Med hänsyn till vad ovan anförts ansåge utredningsmyndigheterna lämpligt,

att Kungl. Majit utverkade riksdagens bemyndigande att medgiva utbetalande

av bostadsförbättringsbidrag även för förbättring av vattentäkt; att vid fördelning

av lån och bidrag avseende bostadsbyggande och bostadsförbättring

på landsbygden föreskreves vissa villkor utöver nu i gällande författningar

föreskrivna för rätten att åtnjuta sådana lån och bidrag; att därest uppfyllan

det av sådana villkor medförde ökade kostnader för den byggande, medgiva

höjning av bostadsförbättringsbidrag med högst 200 kronor, av nybyggnadsrespektive

lantarbetarbostadslån med högst 500 kronor; att av anvisade medel

för beviljande av sådana lån och bidrag, som nyss sagts, disponera förslagsvis

40,000 kronor för uppgörande av typritningar, 3,500 kronor för utarbetande

och tryckning av byggnadstekniska anvisningar och 336,500 kronor för anordnande

av sådan kontroll varom nyss nämnts.

De av Kungl. Majit jämlikt förutnämnda bemyndigande uppställda villkoren

skulle i anslutning till vad nyss anförts avse

1. skyldighet för den byggande att underkasta sig kontroll rörande bland annat

byggnadsplatsens lämplighet samt beskaffenheten av uppgjorda ritningar,

2. skyldighet att anordna centralvärme samt vatten- och avloppsledning m. m.,

3. skyldighet att beträffande byggnadsarbetets mera väsentliga delar följa fastställda

byggnadstekniska anvisningar, samt

4. skyldighet att underkasta sig byggnadsteknisk kontroll enligt av Kungl

Majit lämnade föreskrifter.

Statens egnahemsstyrelse har i skrivelser den 2 december 1937 och den

4 januari 1938 framlagt äskanden, avseende budgetåret 1938/1939 beträffande

nu förevarande anslag. Egnahemsstyrelsen meddelar i sistnämnda

skrivelse, att på grundval av det nya ansökningsförfarandet 1937 ingivits 28,317

ansökningar samt att vederbörande egnahemsnämnder tillstyrkt bidrag och

lån beträffande 23,010 ansökningar. För de tillstyrkta ansökningarna beräknade

egnahemsnämnderna 18,610,975 kronor såsom förbättringsbidrag och

6,288,948 kronor såsom nybyggnadslån. Dessutom kvarlåge hos dessa nämnder

475 ansökningar, vilka enligt av egnahemsstyrelsen lämnat medgivande

finge upptagas till prövning men i brist på medel ännu icke kunnat beviljas.

I skrivelsen den 4 januari 1938 uppskattar egnahemsstj^relsen behovet av

medel utöver dem, som av 1937 års riksdag anvisats, till 13,110,975 kronor för

förbättringsbidrag och 3,288,948 kronor för nybyggnadslån. Såsom redan

framhållits, har å tilläggsstat för budgetåret 1937/1938 anvisats 1,500,000 kronor

till förbättringsbidrag.

Departementschefen.

De erfarenheter, som från skilda delar av landet föreligga rörande den hittills

bedrivna verksamheten till främjande av bostadsbyggande på landsbygden,

äro i hög grad gynnsamma. Jag kan därför helt ansluta mig till

bostadssociala utredningens förut återgivna omdöme om den hittillsvarande

verksamhetens betydelse.

Den av mig tidigare i dag föreslagna utvidgningen av verksamheten för

barnrika familjers bostadsförsörjning onödiggör icke ett fortsättande av nu

ifrågavarande verksamhet. Förbättringsbidragen utgöra en till beloppet

relativt begränsad engångshjälp för upprustning av dåliga bostäder. Denna

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

engångshjälp kan komma även sådana familjer till del, som icke äro barnrika.

Förbättringsbidragen skulle därför hava en uppgift att fylla, även om de

förordade speciella åtgärderna för barnrika familjers bostadsförsörjning på

landsbygden hade vidtagits i alla landsbygdskommuner. Båda de ifrågavarande

linjerna för den statliga bostadspolitiken på landsbygden böra sålunda

jämsides bestå och komplettera varandra. Av skäl, som jag redan framhållit,

torde dessutom under åtskilliga år framåt i många av landets kommuner, i

regel måhända de fattigaste, ingen eller blott obetydlig verksamhet för barnrika

familjers bostadsförsörjning komma till stånd. Här få otvivelaktigt förbättringsbidragen,

i fortsättningen liksom hittills, användas även till nödtorftig

upprustning av barnrika familjers bostäder. Flera kommunala myndigheter

hava i sina yttranden över bostadssociala utredningens förslag rörande

åtgärder till förbättring av de barnrika familjernas bostadsfråga, framhållit

synpunkter av ungefärligen denna innebörd.

Under nu angivna förhållanden finner jag det nödvändigt, att ytterligare

medel anvisas för bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden

och förordar, att ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor måtte anvisas för

budgetåret 1938/1939.

Med sina från praktiskt taget alla håll erkända förtjänster har dock förbättringsverksamheten

varit behäftad med vissa brister, vilka påtalats bland

annat i bostadssociala utredningens förutnämnda betänkande. Det utredningsuppdrag,

som byggnadsstyrelsen jämte medicinalstyrelsen, statens egnahemsstyrelse,

statens byggnadslånebyrå samt bostadssociala utredningen

erhöllo den 8 oktober 1937, innefattade bland annat framläggandet av förslag

till avhjälpande av ifrågavarande brister. I sin skrivelse den 21 februari 1938

hava sagda utredningsmvndigheter framlagt preliminära förslag i detta hänseende.

Vissa av dessa förslag torde utan dröjsmål böra realiseras.

Sålunda förordar jag, att i fortsättningen bostadsförbättringsbidrag må

kunna utgå även för förbättring av vattentäkt. Vidare hava starka skäl anförts

för en höjning av bostadsförbättringsbidraget med högst 200 kronor och av

nybyggnads- respektive lantarbetarbostadslån med högst 500 kronor, varför

jag förordar, att maximigränserna för bidrag och lån höjas till 1,200 respektive

3,500 kronor.

Behovet av tillgång till goda typritningar och arbetsbeskrivningar har

understrukits av en rad kommunala myndigheter vid remissbehandlingen av

bostadssociala utredningens betänkande den 11 november 1937. De av utredningsmyndigheterna

föreslagna typritningarna avse visserligen endast nybyggnader,

men jag förväntar, att strävandena att åstadkomma goda planlösningar

för dessa även komma att medföra uppslag till förbättrade planlösningar

vid ombyggnader av äldre hus. Därest riksdagen ej däremot framställer

erinran, torde därför av nu ifrågavarande anslag ett belopp av högst

40,000 kronor få disponeras för uppgörande av typritningar och ett belopp

av högst 3,500 kronor för utarbetande och tryckning av byggnadstekniska

anvisningar.

Beträffande de föreslagna anordningarna för kontroll av statsunderstödd

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

byggnadsverksamhet är jag icke beredd att för närvarande tillstyrka ep så omfattande

kontrollorganisation, som den utredningsmyndigheterna föreslagit.

Kungl. Majit torde emellertid böra äga möjlighet att av anslaget till främjande

av bostadsbyggande på landsbygden anvisa erforderligt belopp för att under

budgetåret 1938/1939 åtgärder för nödig kontroll försöksvis må kunna vidtagas

enligt den mera begränsade plan, som anställandet av ambulerande konsulenter

innebär.

Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på

landsbygden.

Såsom redan framhållits, inrättades genom beslut av 1935 års riksdag en

fond, benämnd lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

För budgetåret 1935/1936 anvisades såsom kapital för fonden bland utgifter

för kapitalökning under rubriken statens utlåningsfonder ett reservationsanslag

av 2,000,000 kronor. Till förstärkning av fonden anvisades för budgetåret

1936/1937 ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor och för budgetåret

1937/1938 ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

Från fonden utlämnas nybyggnadslån, för vilka redogjorts i samband med

äskande av anslag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Departementschefen.

Under hänvisning till vad jag i samband med sagda äskande yttrat, förordar

jag, att för budgetåret 1938/1939 måtte såsom kapitalökning för fonden

anvisas ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

Lånefonden för lantarbetarbostäder.

Vid 1935 års riksdag beslöts i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag att

inrätta en fond för lån till ägare och brukare av jordbruksfastighet för uppförande

av nya lantarbetarbostäder å fastigheten. Lån ur denna fond kunna

även beviljas för ombyggnad och annat mera omfattande förbättringsarbete

beträffande dylika bostäder. Bestämmelser rörande lån från fonden äro meddelade

i kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 439) med däri gjorda ändringar

i kungörelse den 18 juni 1937 (nr 629). Enligt bestämmelserna i nämnda kungörelser

må lån ej överstiga 70 procent av de för byggnadsföretaget uppskattade

kostnaderna och må för varje särskild bostadslägenhet uppgå till

högst 3,000 kronor. Å lånebelopp skall erläggas ränta efter 3.6 procent.

Lånen skola återbetalas genom amorteringar under 20 år med början tredje

kalenderåret efter det, då lånet beviljades. Verksamheten handhaves av

statens egnahemsstyrelse.

Vid beslut örn fondens inrättande förutsattes, att såsom kapitaltillskott

till densamma skulle årligen anvisas ett belopp, svarande mot summan av

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

amorteringarna å utlämnade nybyggnadslån inom den statsunderstödda

bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.

I skrivelse den 5 november 1937 har statens egnahemsstyrelse beräknat,

att enligt nyssnämnda grunder ett reservationsanslag av 500,000 kronor bör

anvisas till förstärkning av fonden.

Bostadssociala utredningen påpekar i sitt den 11 november 1937 avgivna

betänkande om främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer i egnahem, att fonden dittills blott i ringa mån tagits i anspråk

för sitt ändamål. Intill mitten av september 1937 hade beviljats 14 lantarbetarbostadslån

till ett sammanlagt belopp av 75,730 kronor. Utredningen

framlade tillika vissa förslag, syftande till att möjliggöra, att fondens medel

komme till ökad användning för avsett ändamål.

Departementschefen.

Som jag redan framhållit, har jag icke kunnat förorda bostadssociala utredningens

förslag angående åtgärder för barnrika lantarbetarfamiljers bostadsförsörjning.

Under sådana omständigheter lära antagligen även under

budgetåret 1938/1939 fondens medel erhålla en relativt begränsad användning.

Emellertid kommer frågan örn lantarbetarnas bostadsförsörjning att

underkastas fortsatt beredning. Vid sådant förhållande föreligger enligt

min mening ingen anledning att frångå de principer för kapitalavsättning

till fonden, vilka fastställdes vid fondens bildande. Jag tillstyrker, att i

enlighet med statens egnahemsstyrelses beräkning såsom kapitalökning för

lånefonden för lantarbetarbostäder äskas ett reservationsanslag av 500,000

kronor.

I överensstämmelse med vad jag yttrat beträffande lån ur lånefonden för

främjande av bostadsbyggande på landsbygden, förordar jag, att lånebeloppet

för varje lägenhet må kunna höjas till 3,500 kronor.

Hem för åldringar oell änkor.

Jag övergår nu till behandling av frågorna örn anslag till bidrag till anordnande

av hem för åldringar och änkor samt till lånefonden för sagda

ändamål.

Statens byggnadslånebyrå.

Den 18 september 1937 uppdrog Kungl. Majit åt statens byggnadslånebyrå

att, gemensamt med byggnadsstyrelsen, verkställa utredning och avgiva

förslag rörande statsunderstöd till kommuner och kommunala stiftelser för

uppförande av bostäder åt åldringar och änkor.

Till fullgörande av sitt uppdrag överlämnade byggnadslånebyrån, efter

samråd med byggnadsstyrelsen, den 20 november 1937 en promemoria, vilken

torde få fogas såsom bilaga till detta protokoll, Bilaga B.

Byggnadslånebyråns i nämnda promemoria avgivna förslag är av följande

huvudsakliga innehåll.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Rörande det klientel, vars bostadsförsörjning avsåges underlättad genom

anordnandet av hem för åldringar och änkor, borde åldersstrecket sättas vid

65 år eller örn särskilda skäl förelåge, vid lägre ålder, dock lägst 60 år. För

änkorna borde ingen fix åldersgräns fastställas. Beträffande inkomstförhållandena

borde en relativt fri behovsprövning få äga rum, varför man borde

stanna vid samma begränsning, som gällde i fråga örn åtgärder till främjande

av barnrika familjers bostadsförsörjning, nämligen det allmänt hållna

»mindre bemedlade».

Statsbidrag borde kunna utgå till kommun eller allmännyttigt bostadsföretag

för anskaffande av bostäder åt mindre bemedlade åldringar och

änkor. Huruvida anskaffandet skulle ske genom nyproduktion av lägenheter

eller inköp av redan tillgängliga fastigheter, borde avgöras efter bedömande

av förhållandena i varje särskilt fall. Byggnadslånebyrån ansåge sig likväl

böra varna för att samhället engagerade sig för en nyproduktion av smålägenheter

utöver vad som vore oundgängligen nödvändigt.

Statens bidrag till verksamheten skulle utgå i form av kapitalinsats av engångsnatur.

Bidraget borde icke överstiga 15 procent av fastighetsvärdet

och skulle motsvaras av en minst lika stor kapitalinsats från kommunens

sida. För skattetyngda kommuner skulle dessa gränser kunna överskridas, dock

skulle statsbidraget i intet fall få överstiga 25 procent av fastighetsvärdet.

Nu nämnda engångsbidrag från stat och kommun skulle icke förräntas, så

länge fastigheten användes för avsett ändamål. Bidragen möjliggjorde därför

en nedskrivning av fastighetsvärdet med i regel 30 procent. Större nedskrivning

av fastighetsvärdet än 40 procent borde icke ifrågakomma. Hyrorna

borde sänkas med samma procentsats som den, varmed fastighetens värde

kunde nedskrivas. Ställde kommunen fri tomt till förfogande, borde värdet

av dylik prestation inräknas i det kommunala bidragsbeloppet.

Löpande hyresbidrag skulle icke förekomma från statens sida annat än

till änkor med minderåriga barn. För dessa borde familjebidrag utgå efter

samma grunder som för barnrika familjer; dock borde skalan vidgas till att

omfatta även ett och två barn med respektive 10 och 20 procents familjebidrag

per år.

Byggnadslånebyrån föreslår vidare, att statslån skulle kunna utgå till

högst 35 procent av fastighetsvärdet. Dylika lån borde säkerställas av inteckning

inom högst 80 procent av fastighetsvärdet.

Byggnadslånebyråns förslag är icke enhälligt. Mot detsamma har reservation

avgivits av byråns ordförande, byråchefen K. Bergström och dess ledamot

förbundsordföranden O. J. Karlén. Generaldirektören Leo och byggnadsrådet

Hedquist, vilka såsom representanter för byggnadsstyrelsen deltagit i

ärendets behandling, hava anslutit sig till nämnda reservation.

Enligt reservanternas mening borde såsom oeftergivlig allmän regel uppställas

kravet på att kommunen ansvarade för att lämplig tomtmark gratis

ställdes till förfogande. Därutöver borde kommunen svara för en kontant insats

av minst 5 procent av fastighetsvärdet.

s. 94 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

94

Yttranden.

över det avgivna förslaget hava yttranden infordrats från statskontoret,

socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs- och Bohus,

Skaraborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands

och Västerbottens län, statens inspektör för fattigvård och barnavård samt

befolkningskommissionen. Länsstyrelserna hava tillika anbefallts att bereda

de kommuner inom länet, vilkas hörande kunde vara av särskilt intresse, tillfälle

att yttra sig över förslaget.

Tillfälle att inkomma med yttrande har lämnats fullmäktige i riksgäldskontoret,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet

samt svenska landskommunernas förbund.

I princip tillstyrkande yttranden hava avgivits av pensionsstyrelsen,

länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs- och

Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands

län samt fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund.

Statskontoret har lämnat förslagets principer utan erinran.

Avstyrkande yttranden under motivering att ny utredning vore behövlig

hava avgivits av socialstyrelsen, befolkningskommissionen, svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i

Stockholms län. Länsstyrelsen i Västerbottens län har likaledes avstyrkt förslaget.

Krån olika håll hava emellertid erinringar mot förslagets utformning i

skilda hänseenden framställts. Jag torde härutinnan få hänvisa till handlingarna

i ärendet.

Departementschefen.

Behovet av samhälleliga åtgärder för att tillhandahålla åt åldringar —- främst

folkpensionärer — och änkor ändamålsenliga bostäder till överkomlig hyra

synes mig till fullo styrkt och har jämväl vitsordats vid den verkställda utredningen.

Jag håller det också för synnerligen angeläget, att stat och kommuner

samverka för att tillgodose sagda behov. Det föreliggande förslaget har

emellertid vid den ingående prövning, som ägnats frågan i socialdepartementet,

icke funnits vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för erforderliga

åtgärder på området. Vid sådant förhållande har jag sett mig nödsakad

att förorda, att ärendet blir föremål för fortsatt beredning, därvid de vid

remissbehandlingen av byggnadslånebyråns promemoria framkomna synpunkterna

böra tillgodogöras samt särskild vikt fästas vid strävandet att hyresnivån

bör nedbringas till belopp, som kunna rymmas inom folkpensionärernas

budget. Av vad jag anfört framgår, att jag icke är beredd föreslå, att framställning

göres till innevarande års riksdag angående anslag till bidrag till anordnande

av hem för åldringar och änkor samt till lånefonden för anordnande

av hem för åldringar och änkor, för vilka båda ändamål, såsom jag

nyss erinrat, medel beräknats å riksstatens femte huvudtitel, respektive kapitalbudgeten.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

95

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört, hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna ej mindre de grunder för utlämnande av lån och

bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt

mindre bemedlade, barnrika familjer, som av mig i det föregående

förordats, än även de av mig förordade ändrade grunderna

för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer i hyreshus;

dels medgiva, att Lånefonden för bostadsförsörjning för

mindre bemedlade, barnrika familjer må disponeras jämväl för

beredande av bostäder i egnahem åt sådana familjer;

dels godkänna de av mig förordade ändrade grunderna för

såväl bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden

som ock låneverksamheten ur Lånefonden för främjande av

bostadsbyggande å landsbygden;

dels ock för budgetåret 1938/1939 anvisa

a) under femte huvudtiteln

1) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

bamrika familjer ett förslagsanslag av 1,500,000

kronor;

2) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden

ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor;

b) å kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder,

1) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på

landsbygden ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

2) till Lånefonden för lantarbetarbostäder ett reservationsanslag

av 500,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bilaga A.

Utkast

till

Kungörelse

om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem

åt mindre bemedlade, barnrika familjer.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

För att åt mindre bemedlade, barnrika familjer bereda billiga bostäder i

egnahem å mark, som innehaves med äganderätt eller tomträtt må, under de

villkor här nedan stadgas, beviljas lån av statsmedel (bostadsanskaffningslån)

samt medgivas eftergifter å de för lånen fastställda ränte- och annuitetsbeloppen

(familjebidrag).

2 §•

Bostadsanskaffningslån lämnas under förmedling av vederbörande kommun.

Låneverksamhet må förekomma allenast i kommun, som åtagit sig att i enlighet

med föreskrifterna i denna kungörelse utan kostnad för statsverket eller

låntagare omhänderhava förmedlingen.

Organ för kommuns förmedling av lån och bidrag (förmedlingsorgan) är,

där kommun ej annorlunda beslutar, i stad drätselkammaren och på landet

kommunalnämnden.

Hurusom i vissa fall bostadsanskaffningslån må förmedlas av enskilt företag

stadgas i 32 §.

3 §•

Bostadsanskaffningslån och familjebidrag beviljas i den ordning nedan

stadgas av statens byggnadslånebyrå.

Byggnadslånebyrån må för genomförandet av sina uppgifter enligt denna

kungörelse anlita hushållningssällskapens egnahemsnämnder i den omfattning,

byrån finner nödigt.

Bostadsanskaffningslån.

4 §''

Bostadsanskaffningslån beviljas för nybyggnad eller förbättring av bostadshus

och utgår, där icke annat följer av vad i 29 § sägs, med högst nittio procent

av det belopp, vartill kostnaderna för byggnadsföretaget, anskaffning

av tomtmark inbegripen, eller för förbättringsarbetet enligt byggnadslånebyråns

prövning kunna beräknas uppgå.

Kan återstående del av kostnaderna icke täckas genom insats av låntagarens

egen eller annan kostnadsfri arbetskraft och ej heller genom tillskott av kapi
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Majus proposition nr 190.

tal från låntagaren eller annan, må lån icke beviljas, där ej kommunen åtager

sig att tillhandahålla låntagaren det erforderliga beloppet utan rätt för kommunen

att därå åtnjuta ränta och amortering i vidare mån än byggnadslånebyrån

prövar skäligt.

5 §■

Som säkerhet för bostadsanskaffningslån skall, då det gäller nybyggnad,

lämnas första inteckning i fastigheten eller i tomträtten, dock att beträffande

fastighet sådana inteckningar, som avse annat än fordran och icke hava avsevärd

betydelse för fastighetens värde såsom säkerhet, må kunna få kvarsta

med bättre förmånsrätt än som tillkommer inteckning, vilken lämnas som

säkerhet för lånet. Där särskilda skäl därtill äro, må ock beträffande fastighet

inteckning för fordran kvarstå med bättre förmånsrätt än som tillkommer

inteckning, vilken lämnas som säkerhet för länet, dock allenast där sistnämnda

inteckning ligger inom det värde, vilket enligt byggnadslånebyråns

prövning beräknas kunna efter byggnadsföretagets slutförande åsättas fastigheten

med vad därtill lagligen hör.

Är fråga om förbättring av äldre bostadshus, skall som säkerhet för lånet

lämnas inteckning i fastigheten eller tomträtten, liggande inom det värde,

vilket enligt byggnadslånebyråns prövning beräknas kunna efter förbättringen

åsättas fastigheten eller tomträtten med vad därtill lagligen hör.

6 §•

Bostadsanskaffningslån skall, där icke annat följer av vad i 30 § sägs, utgöra

till två niondelar en räntefri stående del, till likaledes två niondelar en stående

del, varå ränta utgår, och till återstoden en amorteringsdel.

Å lånets amorteringsdel skall amortering ske från den dag, byggnadslånebyrån

föreskriver, med en fast annuitet, som byrån fastställer. Annuiteten

skall i fråga örn lån för nybyggnad bestämmas så, att amorteringsdelen därmed

blir slutamorterad inom tjugu år. Beträffande äldre byggnad bestämmes

amorteringstiden med hänsyn till byggnadens ålder och tillstånd. I de fall,

som angivas i 9 § första stycket, kan amorteringsdelen tidigare uppsägas

till betalning.

Före utgången av den i andra stycket angivna amorteringstiden kan stående

del av lånet icke från statens sida uppsägas, där ej sådant förhållande,

varom i 9 § första stycket sägs mellankommer. Sedan sagda amorteringstid

utgått, må den stående del av lånet, varå ränta löper, uppsägas till

betalning, därvid låntagaren åtnjuter en uppsägningstid av sex månader.

I varje fall skall sistnämnda del av lånet vara gulden inom tio år från

det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Å lånet äger låntagaren rätt att verkställa inbetalningar utöver vad ovan

sagts.

Då av lånet i behörig ordning inbetalts allt utom den räntefria stående

delen samt den eldigt andra stycket bestämda amorteringstiden utgått, må

byggnadslånebyrån, där icke särskdda omständigheter till annat föianleda,

förklara lånet vara att anse såsom till fullo infriat.

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 190.

629 88 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

7 §•

Bostadsanskaffningslån med undantag av den räntefria stående delen skall

förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna fastställes

av Kungl. Maj:t lägst till medelräntan för statens upplåning mot obligationer

under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med

tillägg av en fjärdedels procent.

8§-

1. Bostadsanskaffningslån må icke beviljas med mindre vederbörande

kommun åtager sig att gentemot staten ansvara dels för hela den förlust, som

kan uppkomma å lånet i följd av att egnahemmet genom vanvård sjunker i

värde eller att låntagaren under tid, för vilken familjebidrag utgår, underlåter

att erlägga föreskrivet ränte- eller annuitetsbelopp, dels ock för en

fjärdedel av den förlust, som i följd av sådan underlåtenhet efter nyss angivna

tid kan uppkomma å lånet.

2. Beträffande stad, köping, som utgör särskild kommun, eller kommun,

vari ingår municipalsamhälle eller annan tätare befolkad ort, skall, där byggnadslånebyrån

så beslutar, i stället för vad som föreskrives ovan under 1.

gälla, att bostadsanskaffningslån för bostad inom kommunen eller viss del

av densamma icke må beviljas med mindre kommunen åtager sig att dels

gentemot staten ansvara för hela den förlust, som kan uppkomma å lånet i

följd av att egnahemmet genom vanvård sjunker i värde eller att låntagaren

underlåter erlägga föreskrivet ränte- eller annuitetsbelopp, dels ock ställa

tomtmark eller däremot svarande kapitalbelopp till förfogande.

3. Genom vanvård uppkommen förlust, som ovan under 1. eller 2. sägs,

skall uppskattas genom besiktning och värdering av egnahemmet. Över sådan

uppskattning må klagan icke föras.

9 §•

Vid beviljande av bostadsanskaffningslån skall det förbehåll göras, att

såväl de stående delarna som amorteringsdelen må av byggnadslånebyrån

kunna uppsägas till omedelbar betalning i följande fall:

a) örn låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett lånets beviljande;

b) örn låntagaren ej fullgör vad byggnadslånebyrån vid lånets beviljande

föreskrivit i fråga örn nybyggnaden eller förbättringen;

c) örn låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskrivet ränte- eller

annuitetsbelopp;

d) örn låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för byggnaden

eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;

e) örn egnahemmet vanvårdas;

f) örn låntagaren utan byggnadslånebyråns medgivande under längre tid

uthyr del av bostaden till annan än familjemedlem;

g) örn egnahemmet i dess helhet eller del därav utan byggnadslånebyråns

medgivande genom köp eller annat fång från låntagaren övergår till annan

än dennes make eller bröstarvinge; eller

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

99

h) örn låntagaren avflyttar från egnahemmet under sådana omständigheter,

att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke vidare ämnar bebo

detsamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren, med

hänsyn till det med lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen icke längre bör

få tillgodonjuta lånet.

I enlighet med förbehåll, varom i första stycket sägs, må byggnadslånebyrån,

där denna finner sådant av särskilda förhållanden påkallat, återkräva

ej blott vad av lånet återstår oguldet utan även de ränte- och annuitetsbelopp

vilka jämlikt 12 § gottskrivits såsom familjebidrag.

Beslut som i denna paragraf avses skall meddelas statskontoret.

Familjer och bostäder.

10 §.

Såsom barnrik anses i denna kungörelse familj bestående av, förutom en

eller flera vuxna personer, tre eller flera minderåriga, helt eller delvis försörjda

barn.

Till barn räknas även adoptivbarn, så ock, efter prövning av förmedlingsorganet,

fosterbarn, som på grund av släktskapsförhållande eller av liknande

anledning försörjes utan ersättning. Såsom minderårigt anses barn, som ej

fyllt 16 år; dock må jämväl äldre barn, som erhåller fortsatt utbildning eller

eljest mera stadigvarande är utan arbetsförtjänst, efter prövning av förmedlingsorganet

kunna medräknas.

Vid bedömande av frågan, huruvida familj är att anse som mindre bemedlad,

skall hänsyn främst tagas till familjens sammansättning och samlade inkomst.

11 §•

Byggnad, som må komma till användning för bostadsförsörjning enligt

denna kungörelse, skall utgöras av enfamiljshus av lämplig typ för det avsedda

ändamålet, innehållande minst två rum och kök. Bostaden skall, där

så kan ordnas inom rimlig kostnad, vara försedd med vattenledning och

central uppvärmningsanordning, varjämte bostaden även i övrigt bör utrustas

så, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas.

Familjebidrag.

12 §.

Familjebidrag skola tillgodokomma sådan familjer, som avses i 10 §, i

form av avdrag å de årliga ränte- och annuitetsbeloppen. Bidragen, vilka

sålunda högst kunna uppgå till nämnda belopp och vilka, i enlighet med

stadgandet i 9 § andra stycket, under särskilda förhållanden kunna återkrävas,

bestämmas av byggnadslånebyrån på sätt nedan angives.

För varje fastighet skall beräknas en normal årlig bostadskostnad. Därvid

skola medräknas dels utgifterna för räntor och amortering, dock ej å låntagarens

egen insats, dels ock övriga omkostnader, såsom för underhåll och

uppvärmning.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Familjebidraget skall bestämmas till ett procentuellt belopp av normalkostnaden,

nämligen

30 procent för familj med 3 barn,

40 » » » » 4 »

50 » » » » 5 »

60 » » » » 6 eller 7 barn samt

70 » » » » 8 eller flera barn.

13 §.

Vid ökning av familjs barnantal skall därav föranledd böjning av familjebidraget

inträda med den närmast därefter förfallande inbetalningen. Vid

minskning av barnantalet skall sänkningen av familjebidraget inträda från

och med ingången av påföljande år.

14 §.

Har familjs barnantal minskats så, att den icke längre är att anse såsom

barnrik familj enligt 10 §, eller har familjs ekonomi varaktigt förbättrats så

avsevärt, att den icke längre kan anses såsom mindre bemedlad, skall familjebidraget

upphöra från och med ingången av påföljande år.

.Har enligt 9 § lån uppsagts till betalning, må familjebidrag icke vidare

tillgodonjutas.

Förfarandet i ärenden angående lån och bidrag m. m.

15 §.

Ansökan örn bostadsanskaffningslån och familjebidrag skall, ställd till

byggnadslånebyrån, ingivas till förmedlingsorganet, som har att till byggnadslånebyrån

översända ansökningshandlingarna jämte utredning och yttrande

i de hänseenden, som angivas i 17 §.

16 §.

1. Ansökan som i 15 § sägs skall, då fråga är örn nybyggnad, innehålla:

a) uppgift örn det belopp, som sökes i bostadsanskaffningslån;

b) plan för byggnadsföretagets finansiering med särskilt angivande av

sökandens ekonomiska ställning, byggnadskostnaderna och övriga omständigheter,

som kunna vara av betydelse vid bedömande av finansieringen;

c) uppgift örn beräknad tid för byggnadsföretagets påbörjande och slutförande;
d)

uppgift om värdet å tomtmarken eller, därest denna innehaves allenast

med tomträtt, å tomträtten med vad därtill lagligen hör ävensom i sistnämnda

fall örn tomtavgiften och upplåtelsevillkoren i övrigt; samt

e) uppgifter till ledning för beräkning av bostadskostnad enligt 12 §.

2. Är fråga örn förbättring av äldre bostadshus, skall ansökan innehålla

uppgifter i de hänseenden, som under 1. a), d) och e) sägs, jämte uppgift örn

värdet å bostadshuset och om den inteckningssäkerhet, som beräknas kunna

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Majlis proposion nr 190.

ställas för lånet, samt plan för förbättringsarbetets finansiering med särskilt

angivande av sökandens ekonomiska ställning, kostnaderna för byggnadens

förbättring och övriga omständigheter, som kunna vara av betydelse vid

bedömande av finansieringen, ävensom uppgift örn beräknad tid för förbättringsarbetets

påbörjande och slutförande.

3. Vid ansökan, som gäller nybyggnad, skola fogas byggnadsritning och

byggnadsbeskrivning samt kostnadsberäkning (i förekommande fall entreprenadkontrakt).

Är fråga örn förbättring av äldre bostadshus, skola vid ansökan

fogas fullständiga ritningar över byggnaden, utvisande avsedda förbättringar

å denna, jämte kostnadsberäkningar.

4. Formulär till ansökningar fastställas av byggnadslånebyrån.

17 §.

1. Vid ansökan som i 15 § sägs skall av förmedlingsorganet fogas utredning

örn:

a) behovet av förbättrade bostadsförhållanden å orten; samt

b) de åtgärder, som vidtagits eller äro avsedda att vidtagas för bostadsförhållandenas

förbättring å orten.

2. Gäller ansökan nybyggnad, skall vid densamma av förmedlingsorganet

fogas yttrande med angivande av:

a) lämpligheten av byggnadsföretaget och behovet av statsunderstöd till

detsamma;

b) möjligheten av att genomföra uppgjord plan för byggnadsföretagets

finansiering;

c) huruvida byggnadsritning, byggnadsbeskrivning och kostnadsberäkning

anses vara av beskaffenhet att kunna godkännas; samt

d) det värde, som anses böra åsättas byggnaden efter dennas fullbordande.

3. Är fråga örn förbättring av äldre bostadshus, skall förmedlingsorganet

vid ansökan foga yttrande i motsvarande avseenden, som under 2. sägs, samt

därvid tillika angiva byggnadens lämplighet för ombyggnad till det avsedda

ändamålet.

4. Biträder kommunen ansökan, skall vid denna av förmedlingsorganet

fogas förbindelse av kommunen i de avseenden, som angivas i 4 § andra

stycket och 8 § 1 eller 2 mom.

18 §.

I anledning av ansökan som i 15 § sägs har byggnadslånebyrån att, efter

granskning av handlingarna och inhämtande av de ytterligare upplysningar

som kunna vara erforderliga, meddela beslut i ärendet. Där lån och bidrag

beviljas, skall i beslutet angivas, till vilka belopp, på vilka villkor och under

vilka förutsättningar lånet och bidraget skola utgå.

Byggnadslånebyråns beslut skall i två exemplar tillställas förmedlingsorganet,

som har att skyndsamt överlämna det ena exemplaret till den lånesökande.

Beslutet skall därjämte tillställas statskontoret.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

19 §.

Finner byggnadslånebyrån, sedan lån beviljats, synnerliga skäl tala för

ändring i de bestämmelser, som meddelats i fråga om lånebeloppets storlek,

byggnadsföretagets eller förbättringsarbetets utförande eller övriga villkor

för lånet, äger byrån härom besluta; och skall beträffande sådant beslut vad

i 18 § andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

20 §.

När lån beviljats, skall låntagaren utfärda förbindelse, däri angivas hans

åtagande att enligt den fastställda byggnadsplanen och inom föreskriven tid

utföra byggnadsföretaget ävensom övriga villkor. Formulär till förbindelse

fastställes av byggnadslånebyrån.

Sedan förbindelse som i första stycket sägs blivit utfärdad, må förmedlingsorganet,

utan hinder av vad i 5 § föreskrivits, såsom förskott å beviljat

lån utbetala större eller mindre del därav mot säkerhet, som förmedlingsorganet

prövar tillfredsställande.

Beviljat lån må efter ingången av det år, för vilket lånet beviljats, och sist

innan amorteringsskyldighet för detsamma inträder, av förmedlingsorganet

i mån av behov lyftas i statskontoret mot förbindelse av kommunen enligt

formulär, som statskontoret fastställer. Vid behovets beräkning skall hänsyn

tagas till å ena sidan det belopp, som kan förväntas bliva under skälig tid

framåt, i regel ett halvt år, utbetalt å beviljade lån, samt å andra sidan den

tillgång, som kommunen redan innehar av lyftade men ej utbetalda lånemedel.

21 §.

Sedan byggnadsföretag eller förbättringsarbete fullbordats, har låntagaren

att hos byggnadslånebyrån göra framställning örn företagets eller arbetets

godkännande. Sådan framställning skall ingivas till förmedlingsorganet, som

har att till byggnadslånebyrån insända framställningen med därtill hörande

handlingar ävensom eget yttrande i ärendet.

22 §.

Framställning som i 21 § sägs skall innehålla uppgift angående:

a) den tid, under vilken byggnadsföretaget eller förbättringsarbetet blivit

utfört; samt

b) den inteckningssäkerhet, som lämnas för lånet.

Vid framställningen skola av låntagaren fogas följande handligar rörande

fastigheten eller tomträtten:

a) äganderättsbevis eller bevis örn inskrivning av tomträtt;

b) bevis örn nöjaktig försäkring mot brandskada ävensom uppgift angående

brandförsäkringsvärdet; samt

c) gravationsbevis, vilket beträffande fastighet skall vara utfärdat så sent

efter senast beviljad lagfart, att förbindelse å ogulden köpeskilling ej kan

intecknas med bättre rätt än den inteckning, som lämnats för bostadsanskaffningslånet.

Formulär till framställning fastställes av byggnadslånebyrån.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

103

23 §.

Sedan framställning som i 21 § sägs inkommit till byggnadslånebyrån, bar

denna att låta verkställa besiktning och värdering av fastigheten eller tomträtten

med vad därtill lagligen hör samt därefter besluta i ärendet. Beslutet

skall i två exemplar tillställas förmedlingsorganet, som har att överlämna

det ena exemplaret till låntagaren.

Innan byggnadsföretag eller förbättringsarbete av byggnadslånebyrån

godkännes, skola låntagarens förbindelse samt de inteckningshandlingar,

som skola ligga till säkerhet för lånet, genom förmedlingsorganets försorg

insändas till byggnadslånebyrån.

I den mån utbetalning ej skett med tillämpning av 20 § andra stycket,

skall lånet, sedan företaget eller arbetet godkänts, utbetalas till låntagaren

av förmedlingsorganet.

24 §.

Ränte- och annuitetsbelopp, efter avdrag för medgivet familjebidrag, erläggas

till förmedlingsorganet halvårsvis eller, där för ett år icke skall erläggas

mer än 20 kronor, en gång örn året; och har förmedlingsorganet att bestämma

tiderna för betalningarna samt tillse, att dessa behörigen ske.

Räntor och annuiteter skola genom förmedlingsorganets försorg halvårsvis

insändas till statskontoret, vad angår förra kalenderhalvåret senast den

15 augusti samma år och vad angår senare kalenderhalvåret senast den 15

februari nästföljande år. Därvid skall bifogas specifikation rörande det insända

beloppet. Avskrift av specifikationen skall samtidigt översändas till

byggnadslånebyrån.

25 §.

Fullgöres ej föreskriven inbetalning till förmedlingsorganet i tid, skall å

beloppet gäldas dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna varda i särskild

ordning bestämda.

Förmedlingsorganet skall tillse, att sådan dröjsmålsränta, som i första

stycket avses, behörigen inbetalas, samt —- i den mån icke på grund av kommunens

ansvarighet för lånet till statskontoret inbetalts vad som brustit —

omedelbart insända nämnda ränta med specifikation till statskontoret. Avskrift

av specifikationen skall samtidigt översändas till byggnadslånebyrån.

26 §.

Det åligger förmedlingsorganet att under byggnadstiden ombesörja erforderlig

teknisk kontroll över byggnadsföretag eller förbättringsarbete.

Tillika har förmedlingsorganet att under tid, bostadsanskaffningslån åtnjutes,

öva tillsyn över egnahemmet samt att, då sådant förhållande yppats som i

9 § under a)—h) sägs, därom göra anmälan till byggnadslånebyrån.

Finnes sådan anmälan grundad, vare byggnadslånebyrån skyldig att, där i

anmälan så begäres, så snart ske kan uppsäga bostadsanskaffningslånet till

omedelbar betalning samt ur egnahemmet söka betalning för vad å lånet återstår

oguldet.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Majlis proposition nr 190.

27 §.

Det ankommer å byggnadslånebyrån att på betryggande sätt förvara säkerheter,

som lämnats för bostadsanskaffningslån, samt att i övrigt vidtaga de

åtgärder, som äro erforderliga för säkerställande av statens fordran i anledning

av utlämnade lån. I avseende å berörda åtgärder har förmedlingsorganet

att utan kostnad för statsverket lämna den medverkan byggnadslånebyrån

påfordrar.

28 §.

Besiktning och värdering, varom i 8 § 3 mom. eller i 23 § förmäles, skola

verkställas av förrättningsmän, som för dylikt ändamål utses av byggnadslånebyrån.

Vid värderingsförrättning skola särskilda värden åsättas byggnaden

och tomtmarken.

Vart femte år, räknat från den dag, då bostadsanskaffningslån börjar löpa

såsom amorteringslån, till dess lånet är till fullo guldet, skola av byggnadslånebyrån

utsedda förrättningsmän besiktiga egnahemmet till övervakande av

att vanvård av detsamma icke äger rum.

För förrättningsmännen skall gälla instruktion, som fastställes av byggnadslånebyrån.

I instruktionen skola särskilt angivas de grunder, enligt vilka

värdering skall ske. Angående varje förrättning skall upprättas instrument

enligt formulär, som fastställes av byggnadslånebyrån.

Kostnad för förrättning, som i denna paragraf avses, skall bestridas av

kommunen.

Särskilda bestämmelser, där kommun ställer tomtmark eller däremot

svarande kapitalbelopp till förfogande.

29 §.

Vid den uppskattning av kostnaderna för byggnadsföretag, varom i 4 §

första stycket sägs, skall, där kommun ställer tomtmark eller däremot svarande

kapitalbelopp till förfogande, värdet härav icke medräknas.

30 §.

I fall, då kommun ställer tomtmark eller däremot svarande kapitalbelopp

till förfogande, skall bostadsanskaffningslån utgöra till en tredjedel en stående

del, varå utgår ränta, och till återstoden en amorteringsdel, och skall vad i

6 och 7 §§ för sådana delar av lån är stadgat äga motsvarande tillämpning.

31 §.

1. Kommun, som ställer tomtmark till förfogande med äganderätt, erhåller

en däremot svarande fordran, vars storlek bestämmes av byggnadslånebyrån.

Byrån har ock, där kommun vill ställa ett mot tomtmarken svarande kapitalbelopp

till förfogande, att bestämma detta belopp; och erhåller kommunen,

sedan den utbetalat beloppet, en däremot svarande fordran.

Såsom säkerhet för fordran, som i första stycket sägs, skall lämnas inteckning

i fastigheten, liggande närmast efter den som säkerhet för bostadsanskaffningslånet

lämnade inteckningen.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majus proposition nr 190.

Under tid, för vilken familjebidrag utgår, skall kommuns fordran, som i

första stycket sägs, vara räntefri. För tid därefter skall fordringen löpa med

ränta efter den för bostadsanskaffningslånet fastställda räntefoten.

2. Ställer kommun tomtmark till förfogande med tomträtt, skall avgälden

för tomträtten bestämmas av byggnadslånebyrån; dock att avgälden icke skall

utgå under tid, för vilken familjebidrag utgår.

Förmedling av lån och bidrag genom enskilda företag.

32 §.

Bostadsanskaffningslån och familjebidrag må, efter därom av Kungl. Majit

i varje särskilt fall lämnat medgivande, förmedlas jämväl av enskilt företag,

för vilket därvid i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse de bestämmelser,

vilka enligt vad ovan sagts gälla för sådan kommun, beträffande vilken

meddelats beslut enligt 8 § 2 morn., och dess förmedlingsorgan.

Tillämpningsföreskrifter.

33 §.

Byggnadslånebyrån äger meddela de föreskrifter, som må finnas erforderliga

för tillämpningen av bestämmelserna i denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bilaga B.

Statens byggnadslånebyrås förslag rörande hem

för åldringar och änkor.

Till Ko nungen.

Genom beslut den 18 september 1937 har Kungl. Majit anbefallt statens

byggnads lane byra att, gemensamt med byggnadsstyrelsen, verkställa utredning

och senast den 15 november 1937 till Kungl. Majit avgiva förslag rörande

statsunderstöd till kommuner och kommunala stiftelser för uppförande av boåldringar

och änkor. Vidare har genom remiss den 1 november

19o7 till byrån överlämnats en den 13 oktober 1937 dagtecknad framställning

tran stadskollegiet i Göteborg — angående statsbidrag för uppförande av

pensionshem — att tagas i övervägande vid utredningen.

, , fullgörande av Kungl. Majits uppdrag får byggnadslånebyrån, efter

anbefallt samråd med byggnadsstyrelsen, med återställande av remitterade

framställningen, anföra följande.

Vad till en början angår syftet med de åtgärder, som enligt utredningsuppdraget

ifrågasättas, lära delade meningar knappast råda därom, att detsamma

är högeligen behjärtansvärt. Det torde finnas starkt fog för uppfattningen,

att graden av ett samhälles omvårdnad av dess åldringar — liksom ock

örn änkor är en mätare pa samhällets allmänna och kulturella nivå.

. -Konstateras må vidare, att bostadsförsörjningen, särskilt för åldringarnas

vidkommande, utgör en central fråga i deras totala försörjningsproblem. Bostaden

utgör ju visserligen städse för mindre bemedlade en tung utgiftspost

i hushållsbudgeten men torde, relativt sett, vara speciellt tyngande för åldringar.

-För deras vidkommande kunna en hel del andra utgiftsposter _

kläder, föda m. m. — pressas samman lättare än för personer i yngre, arbetslo.

1- ålder, men så är icke i motsvarande grad fallet med bostadsutgiften, som

därför, relativt sett, upptager ett bredare utrymme i deras utgiftsstat.

Hjälpklientel. För bedömande av lämpligheten av olika bostadssociala

hjälpåtgarder, som i förevarande samanhang kunna tänkas ifrågakomma, inställer

sig till en början spörsmålet, vilka grupper inom samhället, som skulle

omfattas av dem. Härutinnan göres i utredningsuppdraget ingen annan begränsning,

än att åtgärderna skulle omfatta åldringar och änkor. Byrån föreställer

sig, att man i allt fall har att på något sätt göra begränsningar med

hänsyn till klientelets inkomstförhållanden.

Den snävaste begränsningen, som praktiskt sett kunde tagas under övervägande,

vore väl, att åtgärderna allenast skulle avse personer, som åtnjuta

fattigvård. Ehuruväl åtnjutande av åtminstone s. k. öppen fattigvård ej

synes böra diskvalificera en person från här ifrågasatt bostadshjälp, synes det

emellertid stridande mot allmänna grundsatser för bostadspolitiken och socialpolitiken

i allmänhet att uppdraga en så snäv gräns. Erinras må, att någon

liknande snäv gräns klart avböjts, i vad rör stödåtgärderna för barnrika

familjers bostadsförsörjning.

o Enligt sakens natur kunna personer, som omhändertagits av sluten fattigvård

- på^ ålderdomshem — ju icke ifrågakomma i förevarande sammanhang,

för så vitt icke beredandet åt dem av billig och eljest lämplig bostad

skulle sätta dem i tillfälle att göra sig oberoende av dylik — sluten —

fattigvård.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 190,

Yad angår sluten fattigvård får byrån i detta sammanhang utan att närmare

ingå på principfrågan inskränka sig till att erinra örn den betydande

reformering av våra ålderdomshem som pågått särskilt under de två senaste

decennierna.

En annan,, något vidare begränsning, som kunde övervägas, vore att låta

klientelet, vad åldringar angår, omfatta dem, som inom den allmänna folkpensioneringen

åtnjuta tilläggspension. En sådan begränsning utestängde

emellertid en stor grupp små pensionstagare i allmän och enskild tjänst, vilka

kanske i lika mån som folkpensionärerna dragas med bekymmer för sin bostadsförsörjning.

Jämväl bör tågås i betraktande innehavare av egna, mindre

livräntor eller annat mindre, sparat kapital samt s. k. pauvres honteux, kvinnliga

och manliga, de senare ej att förglömma, eftersom de ej i samma grad

som motsvarande kvinnliga klientel synas hava kommit i åtanke från den enskilda

offervillighetens sida och ofta dragas med tyngande ekonomiska svårigheter.

Byrån föreslår därför, att man i förevarande hänseende stannar vid samma

begränsning, som gäller i fråga örn åtgärder till främjande av barnrika familjers

bostadsförsörjning, nämligen det allmänt hållna »mindre bemedlade».

Yad angår åldersgränsen för kategorin åldringar, synes det ligga nära till

hands att uppställa åldersstrecket 67 år. Emellertid synes en så fix gräns

ej behöva gälia obetingat. Erinras må sålunda exempelvis, att pensionsåldern

i allmän tjänst i regel inträder vid uppnådda 65 år och, vad vissa kvinnliga

befattningshavare angår, redan vid 60 år. Även vid allmän förslitenhet eller

klen hälsa kan åldrighetens följder göra sig märkbara redan tidigare än vid

67 levnadsår.

Byrån ifrågasätter därför, att åldersstrecket ifråga sättes vid 65 år eller,

örn särskilda skäl föreligga, vid lägre ålder, dock lägst 60 år.

Yad angår åldriga äkta makar — som ur humanitär synpunkt särskilt

förtjäna ihågkommas i ett dylikt sammanhang — synes den äldre av makarnas,

vanligen väl mannens, ålder böra vara utslagsgivande.

Vad angår änkor, torde det, som för deras vidkommande konstituerar bostads-

och allmänna försörjningsproblem, förtjänta av omvårdnad från det allmännas

sida, vanligen vara den omständigheten, att de ha att draga försorg

örn minderåriga barn. Emellertid må erinras, att änkor ofta belastas med

ytterligare ett speciellt handicap i sina försörjningsmöjligheter, så till vida

att de under äktenskapet icke ägnat sig åt förvärvsarbete och på den grund

sedermera efter mannens frånfälle och vid något mera framskriden ålder ha

svårare än unga att vinna inträde och fotfäste på arbetsmarknaden. Vid

sådant förhållande synas för änkors vidkommande ej behöva uppställas några

strikta förbehåll vare sig örn försörjningsplikt mot minderåriga barn eller

beträffande levnadsålder utan deras änkestånd i förening med att de ur inkomstsynpunkt

äro hänförliga till mindre bemedlade får vara avgörande. Frågan

om änkor med minderåriga barn avhandlas ytterligare längre fram.

Slutligen föreligga, så vitt kan bedömas, ej tillräckliga skäl att i förevarande

sammanhang göra åtskillnad mellan städer och andra tätare bebyggda

samhällen å ena sidan samt landsbygd å den andra. Likvisst må

dock medgivas, att behov av åtgärder från det allmännas sida för åldringarna

och iinkors bostadsförsörjning merendels icke på ren landsbygd torde göra

sig gällande med samma styrka som i större befolkningscentra.

Byrån har — med hänsyn jämväl tagen dels till sina begränsade arbetsuppgifter

och därefter anpassad knappa personalutrustning och dels till den mycket

korta utredningstiden — icke ansett det ankomma på byrån eller ens ha varit

möjligt att förebringa någon närmare utredning rörande storleken av och

levnadsförhållandena inom de befolkningsgrupper, vilka enligt här förslags
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majus proposition nr 190.

vis uppdragna gränslinjer kunde tänkas komma att omfattas av de ifrågasatta

hjälpåtgärderna. Uppenbart är emellertid, att man i dylik stödverksamhet

under alla förhållanden bör framgå utan alltför stark forcering och

ställa åtgärderna på längre sikt. I allt fall torde de åtgärder, som kunna

tänkas träffade under loppet av budgetåret 1938/1939, näppeligen kunna

omfatta mer än en jämförelsevis ringa del av hela klientelet.

Man lärer — något som må särskilt starkt understrykas — böra utgå från,

att de åtgärder, som nu kunna ifrågakomma, få betraktas såsom ett försök,

där jämväl nya vägar framdeles efter vunnen erfarenhet kunna befinnas framkomliga

och lämpliga.

_ Ej heller har byggnadslånebyrån ansett det ankomma på byrån att ingå i

närmare principiella bedömanden av spörsmålet, huruvida och i vad mån de

11,1 ifrågasätta hjälpåtgärderna böra systematiskt inordnas i andra sociala

välfärdsanordningar för åldringars och änkors försörjning, enkannerligen

fattigvården och folkpensioneringen, samt huruvida och i vilken utsträckning

åtgärderna kunna komma att erbjuda klientelet tillägg till redan utgående

sådana eller andra förmåner samt slutligen påverka fördelningen av

hithörande bördor mellan stat och kommuner ävensom enskilda pensionsgivare

och andra.

Då det emellertid får förutsättas, att statliga stödåtgärder på området, örn

de skola nå verklig effekt, ej kunna stanna vid rent organisativa anordningar

utan måste bliva av beskaffenhet att föranleda utgifter för statsverket, ligger

det i öppen dag, att åtgärderna i vissa fall måste leda till ökade förmåner

för . klientelet utöver dem, som nu beredas genom folkpensionering eller

fattigvård, och i en del fall komme att innebära ett övertagande från statens

sida i viss utsträckning av kommunens bördor för sådan försörjning.

. Byggnadslånebyrån inskränker sig på anförda skäl, utan att upptaga dessa

vittutseende principfrågor till närmare bedömande, allenast till att konstatera

dessa fakta och till att söka anvisa ur bostadssocial synpunkt ändamålsenliga

former för en statlig stödverksamhet på området.

Självfallet är det härvid av vikt, att statens åtgärder ej försvaga utan

snarare stimulera kommunernas egna strävanden på området.

Jämväl har beaktats, att statliga åtgärder på området ej heller böra försvaga

vare sig arbetsgivares benägenhet att medverka till anställdas bostadsförsörjning

på deras ålderdom eller den enskilda offervilligheten, som hittills

kommit till uttryck i fråga om änkors och åldringars bostadsförsörjning.

För att tillgodose här berörda olika önskemål är det av synnerlig vikt, att

stödåtgärderna göras smidiga och anpassningsdugliga för skiftande olika förhållanden,

något som påkallas med hänsyn särskilt till hjälpbehovets omfattning

i orten och kommunernas växlande ekonomiska bärkraft men även

därtill, att klientelet inom ramen av mindre bemedlade likvisst kan komma

att rymma en ganska bred latitud av inkomsttagare.

Byrån har, i den mån tiden för uppdraget det medgivit, sökt informera

sig örn vissa hjälpåtgärder, som träffats på området från kommunalt eller

enskilt håll, bland annat i Stockholm och Göteborg samt i tvenne brukssamhällen

på landsbygden (Hällefors och Bofors). Utan att vara i tillfälle att härutinnan

lämna någon uttömmande redogörelse har byrån dock vid utformningen

av sitt förslag beaktat härvid gjorda rön i avsikt att förslaget må

kunna motsvara skäliga anspråk på smidig anpassningsduglighet.

Vissa hittillsvarande statliga stödåtgärder. Innan byrån går att pröva

frågan, huru eventuella åtgärder i förevarande fall lämpligen kunde utformas,

må i största korthet erinras om några principiella data beträffande den statliga

stödverksamheten på bostadsfrågans område under senare tid. Härvid

åsyftas dock endast åtgärder i städer och stadsliknande samhällen.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Att börja med har staten lämnat statsbidrag av engångsnatur utan ränteeller

återbetalningsskyldighet till främjande av bostadsbyggande. Så skedde

i den år 1917 inaugurerade statliga bostadspolitiken, som åsyftade att under

då rådande allmänna bostadsbrist stimulera till smålägenhetsproduktionen.

Byggnadskostnaderna voro högt uppdrivna men beräknades komma att falla;

det motsedda prisfallet ansågs komma att föranleda given kapitalförlust för

dem, som byggt under kristid. Statsbidraget avsåg att — helt eller delvis —

täcka sådan befarad nödtvungen kapitalavskrivning i framtiden. Verksamheten

fortsatte till år 1922.

Vidare har staten främjat bostadsproduktion genom lån. Gemensamt för all

hithörande långivning har varit att bereda byggnadsföretagaren tillgång till det

med större risk förbundna och därför svårare anskaffade högre liggande lånekapitalet.

En dylik långivning anordnades år 1920 genom inrättande av

statens bostadslånefond. Den åsyftade — liksom ovan berörda bidragsverksamhet

— att under då rådande bostadsbrist stimulera smålägenhetsproduktionen.

Verksamheten fullföljdes ett decennium.

Principiellt har liknande förfarande — ehuru med andra olika syften —

tillämpats i fråga örn 1933 års nybyggnadslån, 1935 års ombyggnadslån och

1937 års tertiärlån samt 1935 års bostadsanskaffningslån. Beträffande dessa

olika former av statlig långivning må närmast hänvisas till byråns den 2

november 1937 avgivna förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1938/1939.

Såväl ovan berörda statsbidrag som den statliga långivningen under olika

former ha avsett att bereda viss kapitaltillgång för produktion av bostäder,

vare sig det tillskjutna kapitalet skolat avskrivas eller förräntas och amorteras

såsom lån. I båda fallen har förutsatts kapitaltillflöde på öppna marknaden.

Framhållas må, att en bestämd åtskillnad gjorts mellan subvention

och lån. Sålunda har räntan för lån, örn än relativt låg i förhållande till

risken, i allt fall motsvarat självkostnadsräntan för statens upplåning eller

för andra tillgängliga statliga medel (rusdrycksmedelsfonden); i så måtto

hava lånen ej inneburit en förtäckt subvention.

Sedan år i935 lämnar staten — för mindre bemedlade barnrika familjers

bostadsförsörjning — förutom nämnda bostadsanskaffningslån löpande årliga

hyresbidrag, familjebidrag. Jämväl här må hänvisas till nämnda förslag

till anslagsäskanden.

Ett gemensamt drag för alla dessa tre olika former av statligt stöd på bostadsmarknaden,

nämligen 1) statsbidrag av engångsnatur utan ränte- eller

återbetalningsskyldighet, 2) lån mot ränta och amortering samt 3) löpande

hyresbidrag, har varit, att statens verksamhet bedrivits under nära samverkan

med vederbörande kommun, som städse haft och har att sölja för den lokala

organisationen och kontrollen samt i övrigt utgöra förmedlingsorgan gent

emot staten. Nämnas må dock, att dessa förmedlingsuppgifter vid utlåningen

ur statens bostadslånefond under verksamhetens senare skede kunde få ombesörjas

även av därtill auktoriserade enskilda låneförmedlare (kooperativa

sammanslutningar och egnahemsföreningar).

Vid långivningen ur statens bostadslånefond var kommnen — eller, i de

undantagsfall sådant medgavs, den enskilda låneförmedlaren — fullt betalningsskyldig

gent emot staten. När statlig bostadslångivning sedermera återupptogs

år 1933, ansågs det, att kravet på sådan kommunal borgen skulle

äventyra hela verksamheten. I stället har, till täckande av statens risk, beträffande

såväl nybyggnadslån som ombyggnadslån och tertiärlån träffats den

anordningen, vilken för övrigt tidigare såsom en supplerande anordning tilllämpats

redan vid utlåningen ur statens bostadslånefond genom enskilda

låneförmedlare, nämligen att annuiteten för lånen innefattat en särskild

kvot örn en procent för avsättning till en riskfond, vilken återgår till låntagaren,

i den mån den ej behöver anlitas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majus proposition nr 190.

Med avseende å bostadsanskaffningslånen bär låneförmedlande komrnunen

(kung. 512/1935, 9 §) bland annat att »gent emot staten ansvara för

elen iorlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning». Avsättning

till riskfond förekommer ej beträffande sådana lån.

Stödverksamheten för barnrika familjer förutsätter till liela sin konstruktion

bland annat därför att familjebidragen utgå såsom viss efter barnantalet

fixerad kvot av hyran — viss kontroll av hyrorna, vilket sker så, att

statsorganet på förslag av det kommunala förmedlingsorganet, prövar och

fastställer s. k. standardhyror (18 och följ. §§ kung. 512/1935).

Författningen ifråga medgiver, att familjebidrag kan utgå — utan samm

an koppling av bostadsanskaffningslån — för godkända lägenheter i redan

befintliga hus.

Rörande kommunernas prestanda vid långivningen för barnrika familjer

må framhållas, att kommunen dels skall ställa tomtmark gratis till förfogande

och dels, örn så erfordras, finansiera toppkapitalet (5 procent av byggnadskostnaden)

utan rätt till ränta och amortering i vidare mån, än statsorganet

medgiver.

Ekonomiska bärare av hithörande verksamhet äro — förutom kommunerna

själva - av statsorganet prövade och erkända allmännyttiga bostadsföretag.

Kungörelsen ifråga (nr 512/1935) innehåller en hel del bestämmelser av

bostadssocial natur, som direkt taga sikte på att verksamheten avser barnrika

familjer.

Slutligen ma nämnas, att samtliga här i korthet berörda statliga stödåtgärder

åsyfta städer och tätare bebyggda samhällen men ej rena landsbygden.

Förslag till stödåtgärder.

Ett av de centrala problemen utgör frågan örn lägenhetsanskaffningen och

särskilt huruvida den bör ske företrädesvis genom nyproduktion eller genom

inköp av befintliga bostadshus.

Da man inom byrån haft att överväga detta viktiga jirincipspörsmål, ha

vid ärendets behandling framförts skäl för båda dessa alternativ.

Inom byrån har sålunda ä ena sidan framförts i huvudsak följande.

För en statlig stödverksamhet till främjande av bostadsförsörjning för

mindre bemedlade änkor och åldringar synas — såvitt gäller understödsformen

— tidigare träffade statliga anordningar endast i begränsad utsträckning

kunna tjäna som förebild. Närmast erbjuder sig jämförelsen med det direkt

bostadssocialt motiverade systemet för främjande av barnrika familjers bostadsförsörjning.

Detta system har utformats med hänsyn till behovet av

individuell anpassning av lägenhetens storlek till familjens storlek samt till

behovet av en arbetslättande och hygienen befordrande lägenhetsutrustning,

vilken är speciellt angelägen för stora familjer, där hustruns arbetsbörda

är tung och barnen i särskild grad utsatta för risker genom brister i den

hygieniska utrustningen. I fråga örn bostäder för åldringar, d. v. s. en- eller

tvåpersonshushåll, kunna lägenheter örn ett rum och kök eller kokvrå anses

i tillfredsställande grad tillgodose utrymmeskraven. Behovet av fullt »modern»

arbetsbesparande och sanitär lägenhetsutrustning kan icke anses vara av

samma angelägenhetsgrad som i fråga örn barnrika familjers bostäder. Bestämda

krav böra givetvis ställas i fråga om lägenheternas kvalitet, så att

statsbidrag icke _ under några omständigheter beviljas till anskaffning av

lägenheter, som icke äro av för ändamålet fullgod beskaffenhet. Man torde

i den ifrågasatta verksamheten böra lägga särskild vikt vid att hindra alla

tendenser till konservering av det äldre undermåliga bostadsbeståndet genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 190.

lil

att åldringar inhysas i längenheter, som rätteligen borde utdömas eller saneras.

Men å andra sidan kan kravet på att lägenheten skall vara av »för ändamålet

fullgod beskaffenhet» väl anses tillgodosett även av flertalet lägenheter

inom den stora del av det existerande lägenhetsbeståndet, som kommit

till under de senare åren, och detta jämväl beträffande lägenheter, som icke

äro fullt modernt utrustade. De kvalitetskrav, som framför allt böra hävdas,

äro bland annat att bostaden skall vara försedd med värmeledning och av. c.,

där icke de tekniska förhållandena göra det senare omöjligt. Detta torde ofta

innebära en mycket avsevärd standardhöjning i förhållande till de ej sällan

undermåliga bostadsförhållanden, varunder ifrågavarande hushåll tidigare

levt.

Vid bedömande av ifrågavarande principspörsmål kommer i betraktande,

att den för mindre bemedlade vanligaste lägenhetstypen i största delen av

Sverige hittills varit ett rum och kök; vårt största bostadssociala önskemål

är att för familjer ernå en större lägenhetstyp, åtminstone örn två rum och

kök. Utvecklingen går otvivelaktigt i sådan riktning och den främjas härvid

av positiva strävanden från det allmännas sida, närmast i vad rör bostadsförsörjningen

för barnrika familjer. I den mån dessa det allmännas strävanden

leda till resultat samt utvecklingen eljest går i önskvärd riktning, kunde

man förvänta en minskad efterfrågan på lägenhetstypen ett rum och kök.

Ett realiserande av den höjning av utrymmesstandarden, som sålunda är

bostadspolitikens viktigaste mål, kräver självfallet en förskjutning av lägenhetsbeståndets

struktur mot större lägenhetstyper, vilket i första hand måste

förverkligas genom att den löpande nyproduktionen inriktas på dessa större

lägenhetstyper, alltså sådana lägenheter, som äro lämpliga som familjebostäder.

Det ligger i sakens natur, att örn en dylik omriktning av nyproduktionen

icke kommer till stånd i tillräcklig grad, resultatet blir, att utrymmesstandardens

höjning antingen icke kan förverkligas eller fördröjes.

Som en grundprincip för bostadspolitiken kan därför fastslås, att sådana

statliga åtgärder, som påverka nyproduktionen av bostäder, böra vara av den

karaktär, att de befordra byggandet av större lägenheter, familjebostäder,

men icke uppmuntra produktionen av de minsta lägenhetstyperna, Hamras

må i detta sammanhang, att vid behandlingen av ärendet angående anslag

till tertiärlån vid 1937 års riksdag statsutskottet (utlåtande nr 33) — låt vara

att uttalandet endast gällde nu nämnda lån — betonade angelägenheten att

framför allt åstadkomma rymliga bostäder till för mindre bemedlade överkomliga

hyrespriser.

Såsom bostäder åt ensamstående eller gifta åldringar och även för änkor

med ett å två minderåriga barn kunna emellertid dessa minsta lägenhetstyper

anses bostadssocialt nöjaktiga. Då det emellertid icke är ändamålsenligt,

att det allmänna i vissa bostadssociala strävanden främjar nyproduktionen

av en lägenhetstyp, som man eljest anser mindre önskvärd, bör för

bostadsförsörjningen till förmån för åldringar och änkor i första hand utnyttjas

det redan befintliga beståndet av goda smålägenheter.

I fråga örn metoden härför må först hävdas, att anordnande av hyresbidrag

av statsmedel till lägenheter i öppna marknaden överhuvud icke kan ifrågasättas.

Om man tillskapar en mera betalningskraftig efterfrågan på dylika

smålägenheter kan man knappast undgå att — all kontroll till trots ■—- påverka

den allmänna hyresnivån på smålägenheter i stigande riktning eller

förhindra en eljest eventuellt möjlig hyressänkning. Värdet av ett hyresbidrag

från det allmännas sida skulle då knappast komma de boende tillgodo.

Vidare vore en effektiv kontroll knappast möjlig.

Det förfarande, som kan komma ifråga, är att redan befintliga fastigheter

med lägenheter av lämplig typ inköpas och användas till förevarande ända
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

mål. Det må ånyo starkt understrykas, att bestämda standardkrav i fråga

örn lägenheternas skick böra upprätthållas; det synes lämpligt att föreskriva

att de lägenheter, som för ifrågavarande ändamål inköpas, skola granskas

och godkännas av hälsovårdsnämnd, som därvid har att använda bedömningsgrunder

i enlighet med av medicinalstyrelsen särskilt utfärdade råd och anvisningar.

På denna väg torde man kunna effektivt stäcka varje tendens till

en konservering av det bostadsbestånd, som borde försvinna.

Även inköp av hela fastigheter och deras användande för ifrågavarande

ändamål kan tänkas få vissa icke önskvärda verkningar på bostadsmarknadsläget

i form av ökad knapphet och stigande hyror på smålägenheter, örn icke

tjänliga förebyggande åtgärder vidtagas. Här möter samma problem som inom

den på hälsovårdsgrunder motiverade saneringsverksamheten, nämligen problemet

örn anskaffning av ersättningsbostäder till efter förefintlig hyresbetalningsförmåga

anpassad hyresnivå i stället för de billiga smålägenheter,

som utdömts eller disponerats för särskilt ändamål. I förbigående må erinras

örn möjligheten att öka utdömningsfrekvensen och snabbare sanera det

undermåliga bostadsbeståndet, som till betydande del bebos just av åldringar,

genom att dessa erbjudas goda, örn än icke alltid fullt moderna

lägenheter till överkomlig hyra. Men detta skärper ju ytterligare kravet på

åtgärder, som motverka förknappning av tillgången på billiga lägenheter.

Den rationella lösningen vore i princip att anskaffningen av bostäder för åldringar

i för ändamålet inköpta hus kombinerades med nybyggnad av större

lägenheter, som med utnyttjande av de statliga bostadsanskaffningslånen och

familjebidragen och på andra vägar kunna utbjudas till trångbodda familjer

till för dem överkomlig hyra, varigenom även tillgången på billiga smålägenheter

ökas. Beviljandet av bidrag till anskaffning av bostäder för åldringar

genom inköp av befintliga fastigheter bör därför förknippas med villkoret,

att vederbörande kommun antingen kan ådagalägga att risk för brist på

billiga smålägenheter icke föreligger eller vidtager åtgärder för att möta sådan

brist genom nybyggnad av familjebostäder. Självfallet förutsättes härvid, att

dessa familjebostäder kunna till överkomlig hyra erbjudas familjer, som

tidigaje varit trångbodda.

I vissa fall, särskilt i fråga örn mindre orter med genomgående låg bostadsstandard,

kan det tänkas att det här skisserade förfarandet icke lämpligen

kan följas av den anledningen, att det icke finnes för ändamålet fullgoda

lägenheter i tillräcklig omfattning. I sådant fall bör uppenbarligen nybygnad

företagas. Möjligheten att erhålla statsbidrag även för nybyggnad

av bostäder för åldringar bör därför hållas öppen.

De här framförda principiella betänkligheterna mot stimulerandet av nyproduktion

av de minsta lägenhetstyperna skulle vika, örn det vore tekniskt

möjligt att giva nyuppförda bostadshus sådan planlösning, att enrumslägenheter

utan större kostnad kunde sammanslås till lämpliga familjebostäder

med minst två rum och kök, och örn sådan teknisk lösning ställdes som krav

vid nyproduktion.

Vid övervägandet av det nu behandlade principspörsmålet huruvida förord

bör givas för nyproduktion eller för förvärv av redan befintliga bostadshus,

har å den andra sidan inom byrån i huvudsak anförts följande.

Efter förebild av tidigare träffade statliga anordningar för bostadsförsörjning

bör ifrågavarande bostadsbehov i första hand täckas genom nyproduktion

av bostäder. Det kan nämligen befaras, att förvärv av befintliga bostadsfastigheter

skulle dels verka konserverande på ett bostadsbestånd, inrymmande

lägenheter om ett rum och kök, som eljest snart nog borde och

bomme att försvinna, dels föranleda prishöjning eller bevarandet av en alltför

hög hyresnivå eller motverka eljest måhända inträffande hyressänkning.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

113

Även i sådana fall, där tillfälle skulle yppa sig att inköpa befintliga bostadshus

utan att dylika konsekvenser behövde befaras, skulle evakueringsfrågan

kunna vålla avsevärda praktiska olägenheter för de i lägenheterna förut

boende. Givet är emellertid, att man bör tillse, att man ej genom nyproduktion

främjar tillkomsten av ett lägenhetsbestånd, som inom skönjbar framtid

kan befinnas överflödigt eller eljest olämpligt.

Under beaktande av vad sålunda från skilda håll i detta principspörsmål

anförts, får byrån framhålla såsom sin mening, att något förord icke bör givas

vare sig för förvärv av befintliga bostadsfastigheter eller för nyproduktion

utan att dessa alternativ böra vara jämställda och valet dem emellan träffas

allteftersom omständigheterna i de enskilda fallen och förhållandena på olika

orter motivera det ena eller andra förfaringssättet.

Framhållas må dock, att verksamheten är att betrakta såsom ett försök;

erfarenheten lärer ganska snart komma att utvisa, huruvida båda vägarna äro

framkomliga och lämpliga och särskilt i vad mån praktiska svårigheter möta

vid förvärv av redan befintliga bostadshus. I avvaktan på erfarenhetsrön örn

de olika vägarnas praktiska lämplighet torde den förordade försöksverksamheten

ej få sådan omfattning, att den kan märkbart påverka den allmänna

bostadsutvecklingen. Vid sådant förhållande torde frågan närmast kunna bedömas

snarare ur aktuell lämplighetssynpunkt än ur synpunkten av ett allmänt

bostadspolitiskt program på lång sikt.

Vidare bör anmärkas, att det är högeligen önskvärt, att behövliga åtgärder

för barnrika familjers bostadsförsörjning icke eftersättas till förmån för bostadsbyggande

för åldringar. Här berörda önskemål synes vara av den vikt,

att det bör komma till uttryck i författning i ämnet.

Kommunal medverkan. Att kommunal medverkan påkallas i organisativt

hänseende vid den ifrågasatta statliga verksamheten liksom vid ali tidigare

verksamhet på bostadsområdet, lärer vara uppenbart. Byrån ifrågasätter,

huruvida icke pensionsnämnd och fattigvårdsstyrelse i mån av behov böra avgiva

yttrande i fråga örn valet av hyresgäster. Vidare synes det riktigt, att

vid granskningen av vederbörande räkenskaper och förvaltning deltager minst

en av kommunen utsedd revisor.

Vad åter angår frågan örn ekonomisk medverkan från kommunens sida,

synes sådan i regel böra fordras av minst samma omfattning som i fråga örn

motsvarande åtgärder för barnrika familjer. Uppenbart är nämligen, att åtgärderna

avse ett område, där i normala fall kommunen närmast är ansvarig.

I den mån staten träder hjälpande emellan, torde kommunens bördor lättas.

Såsom allmän regel synes böra uppställas kravet på att kommun deltager

i kostnaden för lägenhetsanskaffningen med lägst 15 procent. Med hänsyn

tagen till kommunens ekonomiska bärkraft och till graden av hjälpbehovet

hos klientelet torde statsorganet, efter förhandling med det kommunala förmedlingsorganet,

ha att fatta beslut rörande omfattningen av kommunens bidragsskyldighet

(eventuellt med högre minimiinsats) efter vad som prövas

skäligt. Uppenbart är att örn vid ett nybyggnadsföretag kommunen ställer

lämplig tomtmark gratis till förfogande värdet av en dylik prestation bör inräknas

i det kommunala bidragsbeloppet.

Statens medverkan. Såsom nämnts lärer statens medverkan ej kunna

stanna vid rent organisativa åtgärder utan böra innebära ekonomiskt stöd.

Sådant stöd synes böra utgå såsom lån och bidrag.

Vad först angår bidrag lärer man närmast lia att välja mellan endera av

de former, som hittills förekommit, nämligen engångsbidrag eller löpande

årliga bidrag.

Såväl vid inköp av bebyggd fastighet som vid uppförande av nytt bostadshus

är givetvis den erforderliga kapitalinvesteringen den mest trängande

Hillin)// lil! riksdagens protokoll Ullin. I nami. Nr 190. sju ss 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ekonomiska frågan, enkannerligen i råd rör åstadkommandet av det toppkapital,

som ej utan vidare låter sig anskaffa i låneväg. Erinras må, att särskilt

vid nyproduktion dylikt toppkapital betingar höga räntor, där byggherren

nödgas anlita kredit.

Med hänsyn härtill synes det, som om den mest ändamålsenliga och effektiva

-— samt för övrigt även den mest stimulerande — formen för statsbidrag

vöre sådan kapitalinsats av engångsnatur. En sådan skulle, bättre än löpande

bidrag, sätta in just på den ömma punkten och direkt bringa denna fråga till

en lösning och på samma gång genom kapitalavskrivningar kunna erbjuda

de boende hyreslättnader av i stort sett enahanda beskaffenhet som löpande

årliga hyresbidrag.

Rörande storleken av dylikt statligt engångsbidrag ifrågasätter byrån, att

detsamma i regel må högst motsvara värdet av kommunens insats samt högst

15 procent av fastighetsvärdet.

Beträffande hårt skattetyngda kommuner synas emellertid dessa båda

gränser kunna få överskridas, dock att statsbidraget i intet fall må överstiga

25 procent av fastighetsvärdet.

Tillika synes böra uppställas såsom allmän regel, att staten i intet fall

genom statsbidraget medverkar till större sammanlagd nedskrivning av fastighetsvärdet

än 40 procent. I den mån större nedskrivning enligt ovan förordade

regler skulle ifrågakomma, synes nämligen ett sådant förhållande

häntyda på att man åsyftar ett hjälpklientel, som rätteligen bör omhändertagas

på ålderdomshem.

Örn man bortser från undantagsregeln angående jämkning av statens insats

skulle fastighetsvärdet i allmänhet nedskrivas med ungefär 30 procent,

vilket medgåve en nedskrivning av hyrorna med ungefär samma kvot. Byrån

återkommer härtill nedan.

Statsbidraget bör av statsorganet kunna förklaras vara förfallet till återbetalning,

örn fastigheten avyttras eller användes för annat ändamål eller örn

ägaren eljest åsidosätter uppställda villkor. För sådant ändamål synes bidraget

böra säkerställas av inteckning med förmånsrätt närmast efter det

statslån, som nedan beröres.

Löpande familjebidrag. Yad angår änkor med minderåriga barn synas

dessa böra kunna påräkna ytterligare bidrag utöver den allmänna hyresminskning,

som genom här beröda hjälpåtgärder skulle kunna beredas dem. Byrån

föreslår, att i sådana fall får utgå jämväl löpande familjebidrag enligt samma

grunder som för barnrika familjer, dock att skalan vidgas till att omfatta

även ett och två barn med respektive 10 och 20 procents familjebidrag för år.

Medel till sådana familjebidrag synas böra utgå ur samma anslag, som anvisas

för ändamålet samt i övrigt huvudsakligen enligt bestämmelserna i kungörelsen

i ämnet (nr 512/1935).

För änkor med tre eller flera barn synes bostadsförsörjningen helst böra

ordnas i den ordning, som förutsättes beträffande barnrika familjer i allmänhet

(kung. 512/1935). Så bör i regel vara fallet i stora kommuner, där behov

lärer finnas av båda hjälpformerna. Såsom ovan framhållits böra icke åtgärderna

för änkor och åldringar få inkräkta på åtgärderna för barnrika

familjer.

I smärre kommuner åter, där behov och utrymme kanske ej föreligga för

båda hjälpformerna, synes bostadsförsörjningen för änkor med tre eller flera

barn kunna ske genom en kombination av bär föreslagna hjälpåtgärder och

av hjälpåtgärderna för barnrika familjer.

Änkor med barn skulle sålunda för sin bostadsförsörjning komma i åtnjutande

av förmåner i två olika vägar, nämligen i form av dels allmän avskrivning

å hyran och dels löpande familjebidrag. Den förra förmånen skulle

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

115

enligt föreliggande förslag kunna motsvara inemot 40 procent av standardhyran.

Familjebidraget åter skulle — vid bifall till vad byrån i sina förslag

till anslagsäskanden för nästa budgetår förordat — kunna stiga till 70 procent

av samma hyror. Summan skulle alltså till och med kunna tänkas överstiga

hyran, något som givetvis bör förebyggas genom lämpligt förbehåll

angående jämkning nedåt av familjebidraget. Kvar stöde emellertid möjligheten,

enligt förslaget, att det allmännas hjälp skulle kunna motsvara hela

hyran.

En sådan möjlighet skulle dock kunna föreligga allenast i fall, där dels

stat och kommun tillskjutit maximum för kapitalavskrivning och dels antalet

minderåriga barn vore sex eller högre. Det skulle alltså röra sig örn en

i verkligheten säkert sällsynt kombination av ytterlighetsfall. Tillika kan

ifrågasättas, örn en mindre bemedlad änka med sex eller flera minderåriga

barn över huvud taget mäktar bidraga till sin och de sinas bostadsförsörjning

och örn ej det allmänna i allt fall måste träda hjälpande emellan med

minst ett belopp som motsvarar hyra för nöjaktig bostad.

Lån. Viel en nedskrivning av fastighetsvärdet, som här ifrågasättes och

som torde stanna vid ungefär 30 procent, skapas uppenbarligen ganska goda

förutsättningar att i övrigt finansiera fastigheterna på öppna marknaden.

Enligt byråns mening böra sådana möjligheter också utnyttjas. Emellertid

är det angeläget, att finansieringen i låneväg ordnas på fullt betryggande

sätt och att svävande, osäkra krediter ej behöva tillgripas. Under sådana

förhållanden synes det lämpligt, att staten öppnar möjlighet till lån med

förmånsrätt efter primär- och eventuell, välordnad sekundärkredit på öppna

marknaden.

Sådana lån synas ■— tillhopa med statsbidraget — få motsvara högst 35

procent av fastighetsvärdet och skola säkerställas av inteckning inom högst

80 procent av samma värde, vilket i sin tur skall vara prövat och godkänt av

statsorganet. Vidare ifrågasättes, örn icke statslånet bör begränsas att motsvara

högst 50 procent av den kredit, som under ordnade former och med

bättre förmånsrätt erhållits på öppna marknaden.

Där kommunen själv äger fastigheten och önskar anlita den statliga krediten,

lärer säkerheten vara betryggande. Där åter juridisk person är ägare,

föreligger uppenbart viss risk för staten. Byrån har övervägt frågan örn

krav på kommunal borgen för statslånet men förkastat denna tanke; ett

sådant krav skulle med säkerhet ingiva betänkligheter på kommunalt håll.

I stället förordas sådant åtagande från kommunens sida beträffande bristande

hyresbetalning, som gäller beträffande bostadsanskaffningslån för barnrika

familjer (9 § kung. 512/1935). Vid sådant förhållande synes avsättning till

riskfond ej böra föreskrivas.

I övrigt synas de i nämnda kungörelse lämnade föreskrifterna beträffande

bostadsanskaffningslån i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse jämväl

vid förevarande långivning.

Stiftelser m. fl. Vad angår frågan om vem som skall stå såsom ekonomisk

bärare av bostadsfastigheter för åldringar och änkor förutsätter byrån till en

början, att det skall vara kommunen obetaget att själv ikläda sig därmed förbundna

skyldigheter.

Vidare synas juridiska personer av allmännyttig karaktär —• bolag, föreningar

och stiftelser —• kunna ifrågakomma för ändamålet. Beträffande

sådana juridiska personer synes i tillämpliga delar böra gälla, vad i meranämnda

kungörelse nr 512/1935 stadgas om erkända allmännyttiga bostadsföretag.

Bostadsförsörjningen för åldringar har sedan länge rönt uppmärksamhet

från dels den filantropiska enskilda offervilligheten (donatorer m. fl.) och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

dels från ekonomiska företag, som velat trygga anställdas bostadsförsörjning

på ålderdomen. Det synes, såsom redan nämnts, angeläget, att man ej försvagar

sådan offervillighet eller sådana strävanden. I senare hänseendet förtjänar

kanske särskilt beaktas de för vårt land karakteristiska fall, där stora

bruk eller liknande företag äro förlagda till landsbygd och där de ofta äga

väsentlig betydelse för en kommuns ekonomiska liv.

Byrån förordar därför, att man medgiver, att de ekonomiska prestationer,

som enligt vad ovan anförts skola lämnas av kommun, må kunna, i samma omfattning

och ordning samt i samverkan med kommun, lämnas jämväl av enskild,

under förutsättning dock att kommunen åtager sig att dels svara för

den lokala organisationen och kontrollen och dels lämna den garanti vid försummad

hyresbetalning, som ovan berörts.

Hyressättningen. I fråga örn hyressättningen och kontrollen härav synas

böra tillämpas samma grundsatser, som gälla i fråga örn barnrika familjers

bostadsförsörjning, nämligen att standardhyror prövas och fastställas av statsorganet

och tjäna såsom utgångspunkt för beräknande av de faktiskt utgående,

lägre hyrorna. Därvid skall iakttagas att de faktiska hyrorna understiga

standardhyrorna med samma kvot, som statens och kommunens tillskott

tillhopa representera i förhållande till fastighetsvärdet. Örn nämda

tillskott sålunda motsvarar exempelvis 30 procent av fastighetsvärdet, böra

de faktiska hyrorna också understiga standardhyrorna med likaledes 30 procent,

eller något mindre; man har ju nämligen att vid hyressättningen taga

hänsyn ej blott till fastighetskapitalets förräntning utan även till löpande

kostnader för underhåll m. m.

Härvid synes dock — örn man bortser från lägenheter, som upplåtits åt

änkor med barn, för vilka löpande familjebidrag utgår — de faktiska hyrorna

för de individuella lägenheterna ej behöva sättas i direkt relation till standardhyrorna

för dessa utan en viss anpassning efter de boendes inkomstförhållanden

kunna medgivas, dock endast så att summan av de faktiska hyrorna

skall ställas i given relation till summan av standardhyrorna för hela fastigheten.

Örn sålunda summan av de faktiska hyrorna skall understiga summan

av standardhyrorna med exempelvis 30 procent, bör hinder ej möta, att en

hyresgäst i något bättre inkomstläge får vidkännas en hyra, som med allenast

25 procent understiger standardhyran för hans lägenhet, för så vitt nämligen

motsvarande större förmån exempelvis 35 procent hyresnedsättning för

annan likvärdig lägenhet, beredes annan hyresgäst i sämre inkomstläge. Såsom

redan antytts, påkallas emellertid, enligt konstruktionen, löpande hyressättning

för de individuella lägenheterna, där familjebidrag utgår för änkor

med barn.

Lägenheternas storlek. Yad angår lägenheternas storlek — och kvalitet •—- synas i fråga örn änkor med flera minderåriga barn än tre böra uppställas

samma villkor som eljest, där fråga är om bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer (kung. nr 512/1935), det vill bland annat säga, att

kravet på två rum och kök såsom minimistandard bör upprätthållas. Möjligen

i fall, där antalet minderåriga barn stannar vid tre och i allt fall, där

det är lägre, synes ett mindre bostadsutrymme vara nöjaktigt.

I andra fall synes man i regel böra stanna vid ett rum och kök. Där fråga

är örn ensamstående eller gifta åldringar synes även lägenhetstypen rum

med kokvrå kunna godtagas.

Större lägenheter än ett rum och kök synas — där ej fråga är örn änkor

med tre eller flera barn — endast böra medgivas i speciella fall. Särskilt

tänker byrån på sådana ej ovanliga fall, där vuxen dotter — eller annan

närstående — sammanbor med åldringar och har vårdnaden örn dem.

Inneboende av främmande personer bör ej få förekomma. Däremot synes

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

117

böra medgivas, att flera personer av samma kön sammanbo, jämväl örn de

ej äro förenade med familjeband, i vilket fall en efter de boendes antal avpassad

lägenhetstyp bör kunna medgivas.

I regel böra två rum och kök vara maximum. Där bebyggda fastigheter inköpas

eller där vid nybyggnad en ändamålsenlig planlösning så påkallar,

synes dock hinder ej böra möta, att byggnad, varom fråga är, till mindre

antal rymmer lägenheter upp till tre rum och kök.

Där lägenheter örn mer än ett rum icke till äventyrs påkallas för nöjaktig

bostadsförsörjning åt änkor med stor barnskara eller för flera sammanboende

vuxna, synas de böra uthyras mot fastställd standardhyra.

Lägenheternas kvalitet. Lägenheterna böra vara av fullt tjänlig beskaffenhet.

Härutinnan synas dock i allmänhet icke böra uppställas några bestämda

kvalifikationer — exempelvis jämförliga med dem, som gälla i fråga

örn barnrika familjer — utan en anpassning bör medgivas efter ortens nivå

för lämpliga bostäder i allmänhet.

Såsom inom byrån framhållits, böra lägenheterna helst vara försedda med

värmeledning eller annan jämförlig uppvärmningsanordning m. m. Kostnaden

för sådan uppvärmning bör ingå såsom en del av hyran, detta till förebyggande

av sådan överdriven individuell sparsamhet med bränsle, som

kunde äventyra lägenhetens lämplighet såsom bostad.

I sammanhanget må jämväl understrykas önskvärdheten att man söker

undvika dels större anhopning inom samma byggnadskomplex av ifrågavarande

klientel och dels anordningar, som läte bygnaderna på ett för de

boende kanske stötande sätt skilja sig från den övriga miljön.

Medelsbehovet. Vad slutligen angår medelsbehovet påkallas, vid bifall

till vad här ifrågasatts, särskilt anslag för beredande av statsbidrag utan

återbetalningsskyldighet. Medelsbehovet lärer kunna uppskattas till 500,000

kronor för budgetåret 1938/1939. Anslaget lärer böra utgå av skattemedel.

Medel till familjebidrag åt änkor med barn torde kunna utgå ur anslaget

till sådant bidrag för barnrika familjer. För ändamålet redan föreslagna anslag

för budgetåret 1938/1939, 1,450,000 kronor torde vid sådant förhållande

behöva höjas med förslagsvis 25,000 kronor att utgå av skattemedel.

Slutligen torde lån, såsom ovan ifrågasatts, böra utgå ur en för ändamålet

inrättad särskild lånefond, för vars bildande skulle påkallas för budgetåret

1938/1939 ett anslag, av reservationsanslags natur, till ett förslagsvis uppskattat

belopp av 500,000 kronor att utgå av lånemedel.

I detta ärendes slutliga handläggning ha från statens byggnadslånebyrås

sida deltagit, förutom undertecknade, byråns samtliga övriga ledamöter samt

vid anbefallda samrådet från byggnadsstyrelsens sida, generaldirektören Leo

och byggnadsrådet Hedqvist.

Undertecknad Bergström har med instämmande av ledamoten Karlén samt

av herrar Leo och Hedqvist avgivit särskilt yttrande, som utdrag ur byggnadslånebyråns

protokoll utvisar.

Underdånigst

Kurt Bergström

C.-R. Cramér.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

U t dr a g ur protokoll, hållet vid Statens

byggnadslånehyrås sammanträde den

20 november 1937.

Närvarande: Samtliga ledamöter samt herrar Leo oell Hedqvist.

Ordföranden anförde, med instämmande av ledamoten Karlén, att byggnadslånebyråns

utlåtande bort lia den lydelse, som framgår av bilagda skrivelse

(Bilaga A).

Herrar Leo och Hedqvist förklarade sig biträda ordförandens mening.

In fidem:

C.-R. Cramér

Justeras:

Kurt Bergström

Bil. A.

Till Konungen.

Genom beslut den 18 september 1937 har Kungl. Maj:t anbefallt statens

byggnadslånebyrå att, gemensamt med byggnadsstyrelsen, verkställa utredning

och senast den 15 november 1937 till Kungl. Maj :t avgiva förslag rörande

statsunderstöd till kommuner och kommunala stiftelser för uppförande av bostäder

åt åldringar och änkor. Vidare har genom remiss den 1 november

1937 till byrån överlämnats en den 13 oktober 1937 dagtecknad framställning

från stadskollegiet i Göteborg — angående statsbidrag för uppförande

av pensionshem — att tagas i övervägande vid utredningen.

Till fullgörande av Kungl. Maj:ts uppdrag får byggnadslånebyrån, efter

anbefallt samråd med byggnadsstyrelsen, med återställande av remitterade

framställningen, anföra följande.

Vad till en början angår syftet med de åtgärder, som enligt utredningsuppdraget

ifrågasättas, lära delade meningar knappast råda därom, att detsamma

är högeligen behjärtansvärt. Det torde finnas starkt fog för uppfattningen,

att graden av ett samhälles omvårdnad örn dess åldringar — liksom

ock örn änkor — är en mätare på samhällets allmänanda och kulturella nivå.

Konstateras må vidare, att bostadsförsörjningen, särskilt för åldringarnas

vidkommande, utgör en central fråga i deras totala försörjningsproblem. Bostaden

utgör ju visserligen städse för mindre bemedlade en tung utgiftspost

i hushållsbudgeten men torde, relativt sett, vara speciellt tyngande för åld
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

119

ringar. För deras vidkommande kunna en hel del andra utgiftsposter —•

kläder, föda m. m. — pressas samman lättare än för personer i yngre, arbetsför

ålder, men så är icke i motsvarande grad fallet med bostadsutgiften, som

därför, relativt sett, upptager ett bredare utrymme i deras utgiftsstat.

Hjälpklientel. För bedömande av lämpligheten av olika bostadssociala

hjälpåtgärder, som i förevarande sammanhang kunna tänkas ifrågakomma, inställer

sig till en början spörsmålet, vilka grupper inom samhället, som

skulle omfattas av dem. Härutinnan göres i utredningsuppdraget ingen

annan begränsning, än att åtgärderna skulle omfatta åldringar och änkor.

Byrån föreställer sig, att man i allt fall har att på något sätt göra begränsningar

med hänsyn till klientelets inkomstförhållanden.

Den snävaste begränsningen, som praktiskt sett kunde tagas under övervägande,

vore väl, att åtgärderna allenast skulle avse personer, som åtnjuta

fattigvård. Ehuruväl åtnjutande av åtminstone s. k. öppen fattigvård ej synes

böra diskvalificera en person från här ifrågasatt bostadshjälp, synes det emellertid

stridande mot allmänna grundsatser för bostadspolitiken och socialpolitiken

i allmänhet att uppdraga en så snäv gräns. Erinras må, att någon

liknande snäv gräns klart avböjts, i vad rör stödåtgärderna för barnrika

familjers bostadsförsörjning.

Enligt sakens natur kunna personer, som omhändertagits av sluten fattigvård

— på ålderdomshem — ju icke ifrågakomma i förevarande sammanhang,

för så vitt icke beredandet åt dem av billig och eljest lämplig bostad

skulle sätta dem i tillfälle att göra sig oberoende av dylik — sluten

fattigvård.

Vad angår sluten fattigvård får byrån i detta sammanhang utan att närmare

ingå på principfrågan inskränka sig till att erinra om den betydande

reformering av våra ålderdomshem, som pågått särskilt under de två senaste

decennierna.

En annan, något vidare begränsning, som kunde övervägas, vöre att låta

klientelet, vad åldringar angår, omfatta dem, som inom den allmänna folkpensioneringen

åtnjuta tilläggspension. En sådan begränsning utestängde

emellertid en stor grupp små pensionstagare i allmän och enskild tjänst,

vilka kanske i lika mån som folkpensionärerna dragas med bekymmer forsin

bostadsförsörjning. Jämväl bör tagas i betraktande innehavare av egna,

mindre livräntor eller annat mindre, sparat kapital samt s. k. pauvres honteux,

kvinnliga och manliga, de senare ej att förglömma, eftersom de ej i samma

grad som motsvarande kvinnliga klientel synas hava kommit i åtanke från

den enskilda offervillighetens sida och ofta dragas med tyngande ekonomiska

svårigheter.

Byrån föreslår därför, att man i förevarande hänseende stannar vid samma

begränsning, som gäller i fråga örn åtgärder till främjande av barnrika familjers

bostadsförsörjning, nämligen det allmänt hållna »mindre bemedlade»..

Vad angår åldersgränsen för kategorien åldringar, synes det ligga nära till

hands att "uppställa åldersstrecket 67 år. Emellertid synes en så fix gräns

ej behöva gälla obetingat. Erinras må sålunda exempelvis, att pensionsåldern

i allmän tjänst i regel inträder vid uppnådda 65 år och, vad vissa

kvinnliga befattningshavare angår, redan vid 60 år. Även vid allmän förslitenhet

eller klen hälsa kan åldrighetens följder göra sig märkbara

redan tidigare än vid 67 levnadsår.

Byrån ifrågasätter därför, att åldersstrecket ifråga sättes vid 65 ar eller,

örn särskilda skäl föreligga, vid lägre ålder, dock lägst 60 år.

Vad angår åldriga äkta makar — som ur humanitär synpunkt särskilt förtjäna

ihågkommas i ett dylikt sammanhang — synes den äldre av makarnas,

vanligen väl mannens, ålder böra vara utslagsgivande.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

A ad angår änkor, torde det, som för deras vidkommande konstituerar bostads-

och allmänna försörjningsproblem, förtjänta av omvårdnad från det

allmännas sida, vanligen vara den omständigheten, att de ha att draga försorg

örn minderåriga barn. Emellertid må erinras, att änkor ofta belastas med

ytterligare ett speciellt handicap i sina försörjningsmöjligheter, så till vida

att de under äktenskapet icke ägnat sig åt förvärvsarbete och på den grund

sedermera efter mannens frånfälle och vid något mera framskriden ålder ha

svarare än unga att vinna inträde och fotfäste på arbetsmarknaden. Vid

sådant förhållande synes för änkors vidkommande ej behöva uppställas några

strikta förbehåll vare sig örn försörjningsplikt mot minderåriga barn eller

beträffande levnadsålder utan deras änkestånd i förening med att de ur inkomstsynpunkt

äro hänförliga till mindre bemedlade få vara avgörande. Frågan

örn änkor med minderåriga barn avhandlas ytterligare längre fram.

Slutligen föreligga, så vitt kan bedömas, ej tillräckliga skäl att i förevarande

sammanhang göra åtskillnad mellan städer och andra tätare bebyggda

samhällen å ena sidan samt landsbygd å den andra. Likvisst må dock medgivas,

att behov av åtgärder från det allmännas sida för åldringars och änkors

bostadsförsörjning merendels icke på ren landsbygd torde göra sig gällande

med samma styrka som i större befolkningscentra.

Byrån har — med hänsyn jämväl tagen dels till sina begränsade övriga

arbetsuppgifter och därefter anpassade knappa personalutrustning och dels

till den mycket korta utredningstiden — icke ansett det ankomma på byrån

eber ens ha varit möjligt att förebringa någon närmare statistisk utredning

rörande storleken av de befolkningsgrupper, vilka enligt här förslagsvis uppdragna

gränslinjer kunde tänkas komma att omfattas av de ifrågasatta hjälpåtgärderna.

Uppenbart är emellertid, att man i dylik stödverksamhet under

alla förhållanden bör framgå utan alltför stark forcering och ställa åtgärderna

på längre sikt. I allt fall torde de åtgärder, som kunna tänkas träffade

under loppet av budgetåret 1938/1939, näppeligen kunna omfatta mer än en

jämförelsevis ringa del av hela klientelet.

Man lärer — något som må särskilt starkt understrykas — böra utgå från,

att de åtgärder, som nu kunna ifrågakomma, få betraktas såsom ett försök,

där jämväl nya vägar framdeles efter vunnen erfarenhet kunna befinnas framkomliga

och lämpliga.

Ej heller har. byggnadslånebyrån ansett det ankomma på byrån att ingå

i närmare principiella bedömanden av spörsmålet, huruvida och i vad månde

nu ifrågasatta hjälpåtgärderna böra systematiskt inordnas i andra sociala

välfärdsanordningar för åldringars och änkors försörjning, enkannerligen

fattigvården och folkpensioneringen, samt huruvida och i vilken utsträckning

åtgärderna kunna komma att erbjuda klientelet tillägg till redan utgående

sådana eller andra förmåner samt slutligen påverka fördelningen av

hithörande bördor mellan stat och kommuner ävensom enskilda pensionsgivare

och andra.

Då det emellertid får förutsättas, att statliga stödåtgärder på området,

örn de skola nå verklig effekt, ej kunna stanna vid rent organisativa anordningar

utan måste bliva av beskaffenhet att föranleda utgifter för statsverket,

ligger det i öppen dag, att åtgärderna i vissa fall måste leda till ökade förmåner

för klientelet utöver dem, som nu beredas genom folkpensionering

eller fattigvård, och i en del fall bomme att innebära ett övertagande från

statens sida i viss utsträckning av kommunens bördor för sådan försörjning.

Byggnadslånebyrån inskränker sig på anförda skäl, utan att upptaga dessa

vittutseende principfrågor till närmare bedömande, allenast till att konstatera

dessa fakta och till att söka anvisa ur bostadssocial sjmpunkt ändamålsenliga

former för en statlig stödverksamhet på området.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 190.

121

Självfallet är det härvid av vikt, att statens åtgärder ej försvaga utan

snarare stimulera kommunernas egna strävanden på området.

Jämväl har beaktats, att statliga åtgärder på området ej heller böra försvaga

vare sig arbetsgivares benägenhet att medverka till anställdas bostadsförsörjning

på deras ålderdom eller den enskilda offervilligheten, som hittills

kommit till uttryck i fråga örn änkors och åldringars bostadsförsörjning.

För att tillgodose här berörda olika önskemål är det av synnerlig vikt, att

stödåtgärderna göras smidiga och anpassningsdugliga för skiftande olika förhållanden,

något som påkallas med hänsyn särskilt till hjälpbehovets omfattning

i orten och kommunernas växlande ekonomiska bärkraft men även

därtill, att klientelet inom ramen av mindre bemedlade likvisst kan komma

att rymma en ganska bred latitud av inkomsttagare.

Byrån har, i den mån tiden för uppdraget det medgivit, sökt informera

sig örn vissa hjälpåtgärder, som träffats på området från kommunalt eller

enskilt håll, bland annat i Stockholm och Göteborg samt i tvenne brukssamhällen

på landsbygden (Hällefors och Bofors). Utan att vara i tillfälle att

härutinnan lämna någon uttömmande redogörelse har byrån dock vid utformningen

av sitt förslag beaktat härvid gjorda rön i avsikt att förslaget må

kunna motsvara skäliga anspråk på smidig anpassningsduglighet.

Vissa hittillsvarande statliga stödåtgärder. Innan byrån går att pröva

frågan, huru eventuella åtgärder i förevarande fall lämpligen kunde utformas,

må i största korthet erinras örn några principiella data beträffande den statliga

stödverksamheten på bostadsfrågans område under senare tid. Härvid

åsyftas dock endast åtgärder i städer och stadsliknande samhällen.

Att börja med har staten lämnat statsbidrag av engångsnatur utan ränteeller

återbetalningsskyldighet till främjande av bostadsbyggande. Så skedde

i den år 1917 inaugurerade statliga bostadspolitiken, som åsyftades att under

då rådande allmänna bostadsbrist stimulera till smålägenhetsproduktionen.

Byggnadskostnaderna voro högt uppdrivna men beräknades komma att falla;

det motsedda prisfallet ansågs komma att föranleda given kapitalförlust för

dem, som byggt under kristid. Statsbidraget avsåg att — helt eller delvis —

täcka sådan befarad nödtvungen kapitalavskrivning i framtiden. Verksamheten

fortsatte till år 1922.

Vidare har staten främjat bostadsproduktion genom lån. Gemensamt för

all hithörande långivning har varit att bereda byggnadsföretagaren tillgång

till det med större risk förbundna och därför svårare anskaffade högre liggande

lånekapitalet. En dylik långivning anordnades år 1920 genom inrättande av

statens bostadslånefond. Den åsyftade — liksom ovan berörda bidragsverksamhet

— att under då rådande bostadsbrist stimulera smålägenhetsproduktionen.

Verksamheten fullföljdes ett decennium.

Principiellt har liknande förfarande —• ehuru med andra, olika syften —

tillämpats i fråga örn 1933 års nybyggnadslån, 1935 års ombyggnadslån och

1937 års tertiärlån samt 1935 års bostadsanskaffningslån. Beträffande dessa

olika former av statlig långivningmå närmast hänvisas till byråns don 2

november 1937 avgivna förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1938/1939.

Såväl ovan berörda statsbidrag som den statliga långivningen under olika

former ha avsett att bereda viss kapitaltillgång för produktion av bostäder,

vare sig det tillskjutna kapitalet skolat avskrivas eller förräntas och amorteras

såsom lån. I båda fallen har förutsatts kapitaltillflöde på öppna marknaden.

Framhållas må, att en bestämd åtskillnad gjorts mellan subvention och

lån. Sålunda har räntan för lån, örn än relativt lag i förhållande till risken,

i allt fall motsvarat självkostnadsräntan för statens upplåning eller för andra

tillgängliga statliga medel (rusdrycksmedelsfonden); i sa matto hava lånen

ej inneburit en förtäckt subvention.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj-.U proposition nr 190.

Sedan år 1935 lämnar staten — för mindre bemedlade barnrika familjers

bostadsförsörjning — förutom nämnda bostadsanskaffningslån löpande årliga

hyresbidrag, familjebidrag. Jämväl bär må hänvisas till nämnda förslag

till anslagsäskanden.

Ett gemensamt drag för alla dessa tre olika former av statligt stöd på bostadsmarknaden,

nämligen 1) statsbidrag av engångsnatur utan ränte- eller

återbetalningsskyldighet, 2) lån mot ränta och amortering samt 3) löpande

hyresbidrag, har varit, att statens verksamhet bedrivits under nära samverkan

med vederbörande homman, som städse haft och har att sörja för den

lokala organisationen och kontrollen samt i övrigt utgöra förmediingsorgan

gent emot staten. Nämnas må dock, att dessa förmedlingsuppgifter vid utlåningen

ur statens bostadslånefond under verksamhetens senare skede kunde

få ombesörjas även av därtill auktoriserade enskilda låneförmedlare (kooperativa

sammanslutningar och egnahemsföreningar).

Vid långivningen ur statens bostadslånefond var kommunen —- eller, i

de undantagsfall sådant medgavs, den enskilda låneförmedlaren — fullt betalningsskyldig

gent emot staten. När statlig bostadslångivning sedermera

återupptogs år 1933, ansågs det, att kravet på sådan kommunal borgen skulle

äventyra hela verksamheten. I stället har, till täckande av statens risk, beträffande

såväl nybyggnadslån som ombyggnadslån och tertiärlån träffats den

anordningen, vilken för övrigt tidigare såsom en supplerande anordning tilllämpats

redan vid utlåningen ur statens bostadslånefond genom enskilda låneförmedlare,

nämligen att annuiteten för lånen innefattat en särskild kvot örn en

procent för avsättning till en riskfond, vilken återgår till låntagaren, i den

mån den ej behöver anlitas.

Med avseende å bostadsanskaffningslånen har låneförmedlande kommunen

(kung. 512/1935, 9 §) bland annat att »gent emot staten ansvara för den förlust,

som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning». Avsättning till

riskfond förekommer ej beträffande sådana lån.

Stödverksamheten för barnrika familjer förutsätter till hela sin konstruktion

— bland annat därför att familjebidragen utgå såsom viss efter barnantalet

fixerad kvot av hyran — viss kontroll av hyrorna, vilket sker så, att

statsorganet på förslag av det kommunala förmedlingsorganet, prövar och

fastställer s. k. standardhyror (18 och följ. §§ kung. 512/1935).

Författningen ifråga medgiver, att familjebidrag kan utgå — utan sammankoppling

av bostadsanskaffningslån för nybyggnad -— för godkända lägenheter

i redan befintliga hus.

Rörande kommunernas prestanda vid långivningen för barnrika familjer

må framhållas, att kommunen dels skall ställa tomtmark gratis till förfogande

och dels, örn så erfordras, finansiera toppkapitalet (5 procent av byggnadskostnaden)

utan rätt till ränta och amortering i vidare mån, än statsorganet

medgiver.

Ekonomiska bärare av hithörande verksamhet äro av statsorganet prövade

och erkända allmännyttiga bostadsföretag.

Kungörelsen ifråga (nr 512/1935) innehåller en hel del bestämmelser av

bostadssocial natur, som direkt taga sikte på att verksamheten avser barnrika

familjer.

Slutligen må nämnas, att samtliga här i korthet berörda statliga stödåtgärder

åsyfta städer och tätare bebyggda samhällen men ej rena landsbygden.

Förslag till stödåtgärder.

För en statlig stödverksamhet till främjande av bostadsförsörjning för

mindre bemedlade änkor och åldringar synas tidigare träffade statliga an
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Majus proposition nr 190.

ordningar i åtskilliga hänseenden kunna tjäna såsom förebild. Närmast torde

härvid det direkt bostadssocialt inriktade systemet för främjande av barnrika

familjers bostadsförsörjning böra komma i betraktande, med ändring

givetvis i vad hithörande bestämmelser taga sikte just på barnrika familjer.

I ett avseende innebor förslaget emellertid en mera principiell avvikelse från

förebilden, nämligen i vad rör formen för statligt bidrag.

Kommunal medverkan. Att kommunal medverkan påkallas i organisativt

hänseende vid den ifrågasatta statliga verksamheten liksom vid all tidigare

verksamhet på bostadsområdet, lärer vara uppenbart. Byrån ifrågasätter,

huruvida icke pensionsnämnd och fattigvårdsstyrelse i mån av behov böra

avgiva yttrande i fråga örn valet av klientel. Vidare synes det riktigt att vid

granskning av vederbörande räkenskaper och förvaltning deltager minst en

av kommunen utsedd revisor.

Vad åter angår frågan örn ekonomisk medverkan från kommunens sida,

synes sådan i regel böra fordras av minst samma omfattning som i fråga örn

motsvarande åtgärder för barnrika familjer. Uppenbart är nämligen, att åtgärderna

avse ett område, där i normala fall kommunen närmast är ansvarig.

I den mån staten träder hjälpande emellan, torde kommunens bördor lättas.

Såsom allmän oeftergivlig regel synes böra uppställas kravet på, att kommunen

ansvarar för att lämplig tomtmark gratis ställes till förfogande. Flera

skäl tala för en sådan anordning. Att börja med är markfrågan — en i och

för sig givetvis mycket viktig angelägenhet — ett spörsmål, som i eminent

grad påkallar ett lokalt bedömande och där kommunen har de bästa förutsättningarna

att inom ramen av sin allmänna kommunal- och bostadspolitik

träda stödjande emellan. Vidare lärer markvärdet inom kommunerna åtminstone

i stora drag stå i lämplig relation till kommunernas ekonomiska

bärkraft; ju mindre denna bärkraft är, desto mindre tyngande torde också

denna ekonomiska prestation bliva för kommunen.

Där bebyggd fastighet inköpes, bör kommunen svara för att ett kontantbelopp,

motsvarande tomtvärdet, ställes till förfogande utan återbetalningsskvldighet.

Vidare förordar byrån, att kommunen i regel skall svara för ytterligare en

kontantinsats örn minst fem procent av fastighetsvärdet.

Denna senare insats synes böra kunna jämkas såväl uppåt som nedåt med

hänsyn tagen till kommunens ekonomiska bärkraft och till graden av hjälpbehovet

hos klientelet. Det synes kunna överlåtas åt statsorganet att, efter

underhandling med det kommunala förmedlingsorganet, härom fatta beslut.

En viss maximering — i förevarande verksamhet — av kommunens sammanlagda

kapitalinsats följer av en huvudregel örn högst 40 procent total

kapitalnedskrivning, vilken regel angives nedan i samband med frågan örn

statens bidrag.

Det kan antagas, att kommunens ekonomiska insatser — dar icke ifrågasätta

jämkningar av kontantinsatsen förekomma — tillhopa komma att motsvara

ungefär 15 procent av fastighetsvärdet. Hedan med hänsyn till tomtvärdenas

växlingar kan emellertid nämnda del givetvis komma att motsvaia

en något högre kvot i större och mera bärkraftiga kommuner, enkannerligen

de stora städerna.

Statens medverkan. Såsom nämnts lärer statens medverkan ej kunna

stanna vid rent organisativa åtgärder utan böra innebära ekonomiskt stöd.

Sådant stöd synes böra utgå såsom lån och bidrag.

Vad först angår bidrag lärer man närmast lia att välja mellan endera av

de former, som hittills förekommit, nämligen engångsbidrag eller löpande

årliga bidrag. .. . .

Innan byrån går att behandla denna fråga, må forst beröras ett princip
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majus proposition nr 190.

spörsmål, nämligen frågan huruvida man i denna verksamhet bör bygga nya

bostäder eller anlita redan befintliga lägenheter.

Härvid kommer i betraktande, att den för mindre bemedlade vanligaste

lägenhetstypen i största delen av Sverige hittills varit ett rum och kök; vårt

kanske största bostadssociala önskemål är att för familjer ernå en större

lägenhetstyp, åtminstone örn tva rum och kök. Utvecklingen går otvivelaktigt

i sådan riktning och den främjas härvid av positiva strävanden frän

det _ allmännas sida, närmast i vad rör bostadsförsörjningen för barnrika

familjer. I den män dessa det allmännas strävanden leda till resultat samt

utvecklingen eljest går i önskvärd riktning, kunde man förvänta en minskad

efterfrågan på lägenhetstypen ett rum och kök.

Såsom bostad åt ensamstående eller gifta åldringar och även för änkor

med två å tre minderåriga barn kari emellertid denna lägenhetstyp anses bostadssocialt

nöjaktig.

Hå det kan synas mindre ändamålsenligt, att det allmänna i sina bostadssociala

strävanden skulle främja nyproduktion av en lägenhetstyp, som man

eljest anser mindre önskvärd, kunde det kanske te sig mest rationellt, att

det allmänna i förevarande sammanhang sökte att, till förmån för änkor och

åldringar, utnyttja befintliga smålägenheter örn ett rum och kök genom beredande

av löpande hyresbidrag för enstaka lägenheter på öppna hyresmarknaden.

Byrån har emellertid ansett sig böra avstyrka en sådan anordning, väsentligen

av två skäl. Främst kommer härvid i betraktande, att man genom att

tillskapa en mera betalningskraftig efterfrågan på dylika smålägenheter —

ali kontroll till trots — näppeligen kunde undgå att påverka den allmänna

hyresnivån för dylika smålägenheter i uppåtgående riktning. Värdet av ett

hyresbidrag från det allmännas sida skulle då knappast komma de boende

till godo. Vidare vore en verkligt effektiv kontroll knappast möjlig.

Vad sålunda anförts behövde emellertid ej utgöra hinder för att i fall, där

så visade sig kunna ske, hela fastigheter med redan befintliga hus av lämplig

typ inköptes och användes till förevarande ändamål. Särskilt kunde måhända

inköp av befintliga byggnader ifrågakomma, där fråga vore örn hus

med mindre antal lägenheter.

Vid dylika köp kunde man uppenbarligen bortse från en del bostadssociala

krav, som skola beaktas i fråga örn barnrika familjers bostadsförsörjning och

som taga direkt sikte på barnen, exempelvis tillgång till lekplatser. Byrån

vill därmed givetvis på intet sätt göra sig till tolk för uppfattningen, att man

beträffande åldringars bostadsförsörjning skulle låta sig åtnöja med dåliga

bostäder. Lägenheternas storlek och beskaffenhet behandlas närmare i det

följande. Het behöver knappast nämnas, att i gång varande ålderdomshem

icke borde ifrågakomma till inköp för ändamålet.

I andra fall åter torde det naturliga vara, att man i dylika liksom i andra

bostadssociala reformsträvanden söker tillgodose det sig yppande bostadsbehovet

genom nyproduktion av bostäder.

Framhållas må till synes, att verksamheten är att betrakta såsom ett försök;

erfarenheten lärer ganska snart komma att utvisa, huruvida och i vad

mån de två olika vägarna äro framkomliga och lämpliga. Kanhända kommer

det att visa sig, exempelvis att nybyggnad är att föredraga i stora städer

med höga tomtvärden och tydlig tendens till citybildning liksom ock i bruksbok

liknande samhällen med allmänt knapp bostadstillgång, under det att

inköp kan vara lämpligt i vissa städer, där smärre bostadshus äro övervägande

och tillgången på smålägenheter är förhållandevis god.

I avvaktan på erfarenhetsrön örn de olika vägarnas lämplighet torde den

förordade försöksverksamheten ej få sådan omfattning, att den kan märkbart

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Majus proposition nr 190.

påverka den allmänna bostadsutvecklingen. ATid sådant förhållande torde

irågan närmast kulina bedömas snarare ur aktuell lämplighetssynpunkt än

ur synpunkten av stora principiella framtidsperspektiv på lång sikt.

Givet är emellertid, att man bör tillse, å ena sidan att man ej genom nyproduktion

främjar tillkomsten av ett lägenketsbestånd, som inom skönjbar

framtid kan befinnas överflödigt eller eljest olämpligt, och å andra sidan

att man ej vid inköp av befintliga bostadshus konserverar ett bostadsbestånd,

som eljest snart nog borde och bomme att försvinna.

Vidare är det högeligen önskvärt, att behövliga åtgärder för barnrika

familjers bostadsförsörjning icke eftersättas till förmån för bostadsbyggande

för åldringar.

Här berörda önskemål synas vara av den vikt, att de böra komma till uttryck

i författning i ämnet.

Såväl vid inköp av bebyggd fastighet som vid uppförande av nytt bostadshus

är givetvis den erforderliga kapitalinvesteringen den mest trängande

ekonomiska frågan, enkannerligen i vad rör åstadkommandet av det toppkapital,

som ej utan vidare låter sig anskaffa i låneväg. Erinras må, att särskilt

vid nyproduktion dylikt toppkapital betingar höga räntor, där byggherren

nödgas anlita kredit.

Med hänsyn härtill synes det, som örn den mest ändamålsenliga och effektiva

— samt för övrigt även den mest stimulerande — formen för statsbidrag

vore sådan kapitalinsats av engångsnatur. En sådan skulle, bättre än löpande

bidrag, sätta in just på den ömma punkten och direkt bringa denna fråga

till en lösning och på samma gång genom kapitalavskrivningar kunna erbjuda

de boende hyreslättnader av i stort sett enahanda beskaffenhet som

löpande årliga hyresbidrag.

Rörande storleken av dylikt statligt engångsbidrag ifrågasätter byrån, att

detsamma i regel må högst motsvara värdet av kommunens insats (tomt och

kontantkapital tillhopa) samt högst 15 procent av fastighetsvärdet.

Beträffande hårt skattetyngda kommuner synas emellertid dessa båda

gränser kunna få överskridas, dock att statsbidraget i intet fall må överstiga

25 procent av fastighetsvärdet.

Tillika synes böra uppställas såsom allmän regel, att staten i intet fall

genom statsbidraget medverkar till större sammanlagd nedskrivning av fastighetsvärdet

än 40 procent. I den mån större nedskrivning enligt ovan förordade

regler skulle ifrågakomma, synes nämligen ett sådant förhållande

häntyda på att man åsyftar ett hjälpklientel, som rätteligen bör omhändertagas

på ålderdomshem.

Örn man bortser från medgivna undantagsregler angående jämkningar av

kommunens och statens insatser skulle fastighetsvärdet i allmänhet nedskrivas

med ungefär 30 procent, vilket medgåve en nedskrivning av hyrorna

med ungefär samma kvot. Byrån återkommer härtill nedan.

Statsbidraget bör av statsorganet kunna förklaras vara förfallet till återbetalning,

örn fastigheten avyttras eller användes för annat ändamål eller örn

ägaren eljest åsidosätter uppställda villköl''. För sådant ändamål synes bidraget

böra säkerställas av inteckning med förmånsrätt närmast efter det

statslån, som nedan beröres.

Löpande familjebidrag. Yad angår änkor med minderåriga barn synas

dessa böra kunna påräkna ytterligare bidrag utöver den allmänna hyresminskning,

som genom här berörda hjälpåtgärder skulle kunna beredas dem.

Byrån föreslår, att i sådana fall får utgå jämväl löpande familjebidrag enligt

samma grunder som för barnrika familjer, dock att skalan vidgas till att

omfatta även ett och två barn med respektive 10 och 20 procents familjebidrag

för år.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majus proposition nr 190.

Medel till sådana familjebidrag synas böra utgå ur samma anslag, som anvisas

för ändamålet samt i övrigt huvudsakligen enligt bestämmelserna i kungörelsen

i ämnet (nr 512/1935).

För änkor med tre eller flera barn synes bostadsförsörjningen helst böra

ordnas i den ordning, som förutsattes beträffande barnrika familjer i allmänhet

(kung. 512/1935). Så bör i regel vara fallet i stora kommuner, där behov

lärer finnas av båda hjälpformerna. Såsom ovan framhållits böra icke åtgärderna

för änkor och åldringar få inkräkta på åtgärderna för barnrika

familjer.

^ I smärre kommuner åter, där behov och utrymme kanske ej föreligga för

båda hjälpformerna, synes bostadsförsörjningen för änkor med tre eller flera

barn kunna ske genom en kombination av här föreslagna hjälpåtgärder och

av hjälpåtgärderna för barnrika familjer.

Änkor med barn skulle sålunda för sin bostadsförsörjning komma i åtnjutande

av förmåner i två olika vägar, nämligen i form av dels allmän avskrivning

å hyran och dels löpande familjebidrag. Den förra förmånen skulle

enligt föreliggande förslag kunna motsvara inemot 40 procent av standardhyran.

Familjebidraget åter skulle — vid bifall till vad byrån i sina förslag

till anslagsäskanden för nästa budgetår förordat -— kunna stiga till 70 procent

av samma hyror. Summan skulle alltså till och med kunna tänkas överstiga

hyran, något som givetvis bör förebyggas genom lämpligt förbehåll

angående jämkning nedåt av familjebidraget. Kvar stöde emellertid möjligheten,

enligt förslaget, att det allmännas hjälp skulle kunna motsvara hela

hyran.

En sådan möjlighet skulle dock kunna föreligga allenast i fall, där dels

stat och kommun tillskjutit maximum för kapitalavskrivning och dels antalet

minderåriga barn vore sex eller högre. Det skulle alltså röra sig örn en i

verkligheten säkert sällsynt kombination av ytterlighetsfall. Tillika kan

ifrågasättas, örn en mindre bemedlad änka med sex eller flera minderåriga

barn över huvud taget mäktar bidraga till sin och de sinas bostadsförsörjning

och örn ej det allmänna i allt fall måste träda hjälpande emellan med

minst ett belopp, som motsvarar hyra för nöjaktig bostad.

Lån. Vid en nedskrivning av fastighetsvärdet, som här ifrågasattes och som

torde stanna vid ungefär 30 procent, skapas uppenbarligen ganska goda förutsättningar

att i övrigt finansiera fastigheterna på öppna marknaden. Enligt

byråns mening böra sådana möjligheter också utnyttjas. Emellertid är det

angeläget, att finansieringen i låneväg ordnas på fullt betryggande sätt och

att svävande, osäkra krediter ej behöva tillgripas. Under sådana förhållanden

synes det lämpligt, att staten öppnar möjlighet till lån med förmånsrätt

efter primär- och eventuell, välordnad sekundärkredit på öppna marknaden.

__ Sådana lån synas — tillhopa med statsbidraget — få motsvara högst

35 procent av fastighetsvärdet och skola säkerställas av inteckning inom

högst 80 procent av samma värde, vilket i sin tur skall vara prövat och godkänt

av statsorganet. Vidare ifrågasättes, örn icke statslånet bör begränsas

att motsvara högst 50 procent av den kredit, som under ordnade former och

nied bättre förmånsrätt erhållits på öppna marknaden.

Där kommunen själv äger fastigheten och önskar anlita den statliga krediten,

lärer säkerheten vara betryggande. Där åter juridisk person är ägare,

föreligger uppenbart viss risk för staten. Byrån har övervägt frågan örn

krav på kommunal borgen för statslånet men förkastat denna tanke; ett

sådant krav skulle med säkerhet ingiva betänkligheter på kommunalt håll.

I stället förordas sådant åtagande från kommunens sida beträffande bristande

hyresbetalning, som gäller beträffande bostadsanskaffningslån för barnrika

familjer (9 § kung. 512/1935). Vid sådant förhållande synes avsättning till

riskfond ej böra föreskrivas.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

I övrigt synas de i nämnda kungörelse lämnade föreskrifterna beträffande

bostadsanskaffningslån i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse jämväl

vid förevarande långivning.

Stiftelser m. fl. Vad angår frågan örn vem som skall stå såsom ekonomisk

bärare av bostadsfastigheter för åldringar och änkor förutsätter byrån till en

början, att det skall vara kommunen obetaget att själv ikläda sig därmed

förbundna skyldigheter.

Vidare synas juridiska personer av allmännyttig karaktär — bolag, föreningar

och stiftelser — kunna ifrågakomma för ändamålet. Beträffande

sådana juridiska personer synes i tillämpliga delar böra gälla, vad i meranamnda

kungörelse nr 512/1935 stadgas örn erkända allmännyttiga bostadsföretag.

Bostadsförsörjningen för åldringar har sedan länge rönt uppmärksamhet

från dels den filantropiska enskilda offervilligheten (donatorer m. fl.) och

dels från ekonomiska företag, som velat trygga anställdas bostadsförsörjning

på ålderdomen. Det synes, såsom redan nämnts, angeläget, att man

ej försvagar sådan offervillighet eller sådana strävanden. I senare hänseendet

förtjänar kanske särskilt beaktas de för vårt land karakteristiska fall,

där stora bruk eller liknande företag äro förlagda till landsbygd och där de

ofta äga väsentlig betydelse för en kommuns ekonomiska liv.

Byrån förordar därför, att man medgiver, att de ekonomiska prestationer,

som enligt vad ovan anförts skola lämnas av kommun, må kunna, i samma

omfattning och ordning samt i samverkan med kommun, lämnas jämväl av

enskild, under förutsättning dock att kommunen åtager sig att dels svara

för den lokala organisationen och kontrollen och dels lämna den garanti vid

försummad hyresbetalning, som ovan berörts.

Hyressättningen. I fråga örn hyressättningen och kontrollen härav synas

böra tillämpas samma grundsatser, som gälla i fråga om barnrika familjers

bostadsförsörjning, nämligen att standardhyror prövas och fastställas av

statsorganet och tjäna såsom utgångspunkt för beräknande av de faktiskt

utgående, lägre hyrorna. Därvid skall iakttagas, att de faktiska hyrorna understiga

standardhyrorna med samma kvot, som statens och kommunens tillskott

tillhopa representera i förhållande till fastighetsvärdet. Om nämnda

tillskott sålunda motsvarar exempelvis 30 procent av fastighetsvärdet, böra

de faktiska hyrorna också understiga standardhyrorna med likaledes 30 procent,

eller något mindre; man har ju nämligen att vid hyressättningen taga hänsyn

ej blott till fastighetskapitalets förräntning utan även till löpande kostnader

för underhåll m. m.

Härvid synes dock — örn man bortser från lägenheter, som upplåtits åt

änkor med barn, för vilka löpande familjebidrag utgår — de faktiska hyrorna

för de individuella lägenheterna ej behöva sättas i direkt relation till standardhyrorna

för dessa utan en viss anpassning efter de boendes inkomstförhållanden

kunna medgivas, dock endast så att summan av de faktiska

hyrorna skall ställas i given relation till summan av standardhyrorna för hela

fastigheten. Örn sålunda summan av de faktiska hyrorna skall understiga

summan av standardhyrorna med exempelvis 30 procent, bör hinder ej möta,

att en hyresgäst i något bättre inkomstläge får vidkännas en hyra, som med

allenast 25 procent understiger standardhyran för hans lägenhet, för så vitt

nämligen motsvarande större förmån, exempelvis 35 procent hyresnedsättning

för annan likvärdig lägenhet, beredes annan hyresgäst i sämre inkomstläge.

Såsom redan antytts, påkallas emellertid, enligt konstruktionen, löpande

hyressättning för de ''individuella lägenheterna, där familjebidrag utgår för

änkor med barn.

Lägenheterna,s storlek. "Vad angår lägenheternas storlek — och kvalitet -

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

synas i fråga om änkor med flera minderåriga barn än tre böra uppställas

samma villkor som eljest, där fråga är örn bostadsförsörjning för mindre bemedlade

barnrika familjer (kung. nr 512/1935), det vill bland annat säga, att

kravet på två rum och kök såsom minimistandard bör upprätthållas. Möjligen

i fall, där antalet minderåriga barn stannar vid tre och i allt fall, där

det är lägre, synes ett mindre bostadsutrymme vara nöjaktigt.

I andra fall synes man i regel böra stanna vid ett rum och kök. Där fråga

är örn ensamstående eller gifta åldringar synes även lägenhetstypen rum med

kokvrå kunna godtagas.

Storrå lägenheter än ett rum och kök synas — där ej fråga är örn änkor

med tre eller flera barn — endast böra medgivas i speciella fall. Särskilt

tänker byrån på sådana ej ovanliga fall, där vuxen dotter — eller annan närstående

— sammanbor med åldringar och har vårdnaden örn deni.

Inneboende av främmande personer bör ej få förekomma. Däremot synes

böra medgivas, att flera personer av samma kön sammanbo, jämväl örn de

ej äro förenade med familjeband, i vilket fall en efter de boendes antal avpassad

lägenhetstyp bör kunna medgivas.

I regel bör två ruin och kök vara maximum. Där bebyggda fastigheter inköpas

eller där vid nybyggnad en ändamålsenlig planlösning så påkallar,

synes dock hinder ej böra möta, att byggnad, varom fråga är, till mindre

antal rymmer lägenheter upp till tre rum och kök.

Där lägenheter örn mer än ett rum icke till äventyrs påkallas för nöjaktig

bostadsförsörjning åt änkor med stor barnskara eller för flera sammanboende

vuxna, synas de böra uthyras mot fastställd standardhyra.

Lägenheternas kvalitet. Lägenheterna böra vara av fullt tjänlig beskaffenhet.

Härutinnan synas dock i allmänhet icke böra uppställas några bestämda

kvalifikationer — exempelvis jämförliga med dem, som gälla i fråga örn barnrika

familjer — utan en anpassning böra medgivas efter ortens nivå för lämpliga

bostäder i allmänhet.

Såsom allmän regel synes dock böra upprätthållas kravet på att lägenheterna

äro försedda med värmeledning eller annan jämförlig uppvärmningsanordning

och att kostnaden för uppvärmning alltid ingår såsom en del av

hyran, detta till förebyggande av sådan överdriven individuell sparsamhet

med bränsle, som kunde äventyra lägenhetens lämplighet såsom bostad.

I sammahanget må jämväl understrykas önskvärdheten, att man söker undvika

dels större anhopning inom samma byggnadskomplex av ifrågavarande

klientel och dels anordningar, som läte byggnaderna på ett för de boende

kanske stötande sätt skilja sig från den övriga miljön.

Medelsbehovet. Yad slutligen angår medelsbehovet påkallas, vid bifall till

vad här ifrågasatts, särskilt anslag för beredande av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet.

Medelsbehovet lärer kunna uppskattas till 500,000

kronor för budgetåret 1938/1939. Anslaget lärer böra utgå av skattemedel.

Medel till familjebidrag åt änkor med barn torde kunna utgå ur anslaget

till sådant bidrag för barnrika familjer. För ändamålet redan föreslagna anslag

för budgetåret 1938/1939, 1,450,000 kronor, torde vid sådant förhållande

behöva höjas med förslagsvis 25,000 kronor att utgå av skattemedel.

Slutligen torde lån, såsom ovan ifrågasatts, böra utgå ur en för ändamålet

inrättad särskild lånefond, för vars bildande skulle påkallas för budgetåret

1938/1939 ett anslag, av reservationsanslags natur, till ett förslagsvis uppskattat

belopp av 500,000 kronor att utgå av lånemedel.

Underdånigst

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

129

Sid.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ...................... 2

Hittills bedriven bostadsförsörjningsverksamhet för mindre bemedlade,

barnrika familjer.......................................................... 9

Bostadssociala utredningens förslag beträffande egnahemsverksamhet för

mindre bemedlade, barnrika familjer .................................... 13

Allmänna synpunkter sid. 13.

Utredningen sid. 13. — Yttranden sid. 36. — Departementschefen sid. 46.

Förslagets utformning sid. 52.

Subventionens storlek för barnrik familj sid. 52.

Utredningen sid. 52. — Departementschefen sid. 55.

Kommunernas ekonomiska medverkan sid. 56.

Utredningen sid. 56. — Yttranden sid. 57. — Departementschefen sid. 60.

Gränsdragningen mellan landsbygdskommuner och övriga kommuner sid. 62.

Utredningen sid. 62. — Yttranden sid. 62. — Departementschefen sid. 63.

Verksamhetens organisation sid. 63.

Utredningen sid. 63. — Yttranden sid. 64. — Departementschefen sid. 65.

Åtgärder till förebyggande av missbruk av subventionen sid. 66.

Utredningen sid. 66. — Yttranden sid. 67. — Departementschefen sid. 67.

Bostadens beskaffenhet sid. 68.

Utredningen sid. 68. — Yttranden sid. 68. — Departementschefen sid. 68.

Förslaget i övrigt sid. 69.

Kostnadsberäkningar sid. 70.

Departementschefen sid. 71.

Bostadssociala utredningens förslag till familjebidrag i samband med lån

ur lånefonden för lantarbetarbostäder.................................... 71

Utredningen sid. 71. — Yttranden sid. 73. — Departementschefen sid. 73.

Anslag till familjebidrag .................................................... 73

Departementschefen sid. 76.

Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer 77

Departementschefen sid. 77.

Främjande av bostadsbijggande på landsbygden.................................... 78

Förbättringsbidrag............................................................ 78

Departementschefen sid. 89.

Lånefonden för främjande av bostadsbyggande i)å landsbygden .......... 91

Departementschefen sid. 91.

Lånefonden för lantarbetarbostäder................................................ 91

Departementschefen sid. 92.

Hem för åldringar och änkor .................................................... 92

Statens byggnads] ånebyrå sid. 92. — Yttranden sid. 94. — Departementschefen

sid. 94.

Hemställan........................................................................ 95

Bilaga A. Utkast till kungörelse om lån och bidrag av statsmedel för beredande

av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika

familjer .................................................... 96

Bilaga B. Statens byggnadslånebyrås förslag rörande hem för åldringar och

änkor ............................................................ 106

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190.

589 38 9

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:261 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. s. 1 i texten
  2. SU 1938:111 Statsutskottets utlåtande Nr lil s. 2 i texten