Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående skyldighet för kommunen'' och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag), lag örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov och lag örn förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag)\

57 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,6 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 57 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:3, Med förslag till lag angående skyldighet för kommunen'' och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag), lag örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov och lag örn förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag)\

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 3.

1

Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående skyldighet för kommunen'' och enskilda

att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag),

lag örn skyldighet i vissa fall att i fredstid

tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens

behov och lag örn förfogande över viss egendom

för krigsmaktens behov (militär förfogandelag)\

given Stockholms slott den 19 november 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner

för krigsmaktens behov (rekvisitionslag), lag örn skyldighet i vissa fall att

i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov och lag

örn förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag).

GUSTAF.

Janne Nilsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 3.

146C 87 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl, Majus proposition nr 3.

Förslag

tili

Lag

angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner

för krigsmaktens behov (rekvisitionslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

Sedan förordnande enligt § 74 regeringsformen meddelats, att krigsmakten

eller någon del därav skall ställas på krigsfot, må från och med den dag,

som av Konungen bestämmes, genom rekvisition av kommuner eller enskilda

utfordras förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att tillgå i orten

och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov,

vilka icke kunna på annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Vid

krigsmaktens återgång till fredsfot upphör rätten till rekvisition från och

med den dag, som av Konungen bestämmes.

Ställes endast en del av krigsmakten på krigsfot, omfattar rätten till

rekvisition allenast vad som erfordras för denna del.

Kätt att göra rekvisition tillkommer de militära myndigheter, åt vilka

Konungen meddelar sadan rätt. Rekvisition skall ske genom skriftlig, av

rekvirenten undertecknad handling. Å förnödenhet eller tjänstbarhet, som

utgjorts efter rekvisition, skall lämnas kvitto.

Yad enligt rekvisition utgjorts skall ersättas av statsmedel, där ej annorlunda

nedan stadgas.

2 §.

Genom rekvisition må anskaffas eller tagas i anspråk:

1. kvarter, stallrum och plats under tak för materiel m. m.;

2- byggnad eller del därav jämte erforderlig inredning att användas till

expeditions-, sjukvårds- eller förrådslokal, verkstad eller annat dylikt;

3. markområden och byggnader för tillfälliga befästnings-, järnvägs-, flygplats-,

väg-, bro- och andra arbeten, som erfordras för krigsändamål;

4. mat i kvarteren, slaktdjur, proviant, foder och annat dylikt;

5. bränsle, lyse och lägerhalm, läkemedel och förbandsartiklar, för maskiner

erforderliga driftsförnödenheter, såsom vatten, elektrisk ström, bränsle,

smörjmedel m. m., så ock andra för krigsmakten erforderliga förbrukningsartiklar;
6.

beväpnings- och utrustningspersedlar, ammunition och sprängämnen

ävensom verktyg, redskap och materialier för tillfälliga arbeten, som erfordras

för krigsändamål;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 3. 3

7. vägvisare, budbärare, arbetsmanskap samt personal för vård av sjuka

och sårade människor och djur;

8. rid-, drag- och lastdjur, hundar, brevduvor, anspanns- och motorfordon,

motorredskap, lokomobiler, velocipeder, kälkar och skidor ävensom därmed

jämförliga kommunikationsmedel, allt med erforderligt tillbehör, ävensom

personal för skötsel och underhåll därav;

9. fartyg, båtar och andra farkoster med erforderlig utrustning och bemanning;
10.

luftfartyg av alla slag med erforderlig utrustning och bemanning;

11. bärgnings- och dykerimateriel med erforderlig personal;

12. järnvägar, kanaler, flygplatser, lastbryggor, kajer, lyftkranar och andra

dylika transportanordningar, allt med utrustning och förråd, ävensom personal

för skötsel och underhåll;

13. telegraf-, telefon- och radioanläggningar, kraft- och belysningsanläggningar,

skeppsvarv, kvarnar, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska anstalter

samt andra industriella anläggningar och verkstäder, allt med utrustning

och förråd, ävensom personal för drift och underhåll; samt

14. förnödenheter för utrustning och underhåll av anläggningar, som avses

under 12 och 13.

Byggnader och anläggningar, som avses i föregående stycke under 1, 2,

12 och 13, så ock markområden, som avses i nämnda stycke under 3, må

tagas i anspråk allenast med nyttjanderätt, övriga förnödenheter övertagas

med äganderätt, därest ej annat vid rekvisitionen bestämts eller får anses

överenskommet.

Rekvisition må icke omfatta annat än vad som finnes att tillgå hos den,

som skall fullgöra rekvisitionen, ej heller sådant, som är oundgängligen

nödvändigt för dennes behov och näring.

3 §•

Kvarter lämnas i mån av utrymme i tillgängliga hus och byggnader. Invånarna

äro dock ej skyldiga att lämna de rum och sängar, där de vanligen

hava sitt nattläger, ej heller de stallrum, som oundgängligen erfordras för

egna djur.

Närmare föreskrifter i fråga örn kvarter, som lämnas efter rekvisition, meddelas

av Konungen.

Mat, som lämnas i kvarteren, skall vara efter ortens sed.

Ägare eller innehavare av byggnad, fordon, fartyg, luftfartyg eller anläggning,

som angives i 2 § första stycket under 1, 2, 8—10, 12 och 13, är skyldig

att i den mån så påfordras tåla eller vidtaga ändring eller förflyttning

av dess inredning eller utrustning.

4§-

Rekvisition ställes till Konungens befallningshavande, landsfiskal, magistrat

eller kommunal myndighet eller ock, där så finnes lämpligt, omedelbart

till den, som har att fullgöra rekvisitionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 3.

Avser rekvisitionen förnödenhet eller tjenstbarhet, som omnämnes i 2 §

första stycket under 1—9, och har rekvisitionen icke ställts omedelbart till

den, som har att fullgöra densamma, ansvarar vederbörande kommun för

rekvisitionens utgörande. Därvid äger kommunen själv besluta rörande sättet

och ordningen för fördelningen av det rekvirerade. Å landet må i de fall,

då rekvisitionen ej skulle hinna fullgöras å bestämd tid därest sammanträde

av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige skulle avvaktas, kommunalnämnden

besluta i sagda frågor.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid fullgöra rekvisition,

äger administrativ eller kommunal myndighet att hos honom uttaga

det rekvirerade. Kan dröjsmålet medföra våda och är civil myndighet

icke att tillgå, må samma rätt tillkomma militär myndighet.

5§-

Ersättning utgår icke för nyttjande av obegagnade byggnader, skogs- och

hagmarker samt obrukade fält, ej heller för kvarter, stallrum och plats under

tak för materiel m. m.

Pågår inkvartering under så lång tid, att kvartervärden därigenom åsamkas

särskilda kostnader eller avsevärda olägenheter, må dock ersättning utgå med

skäligt belopp.

6§-

För transport å järnväg utgår ersättning efter fastställd militärtaxa.

7 §•

Vid bestämmande av ersättning för förnödenhet eller tjänstbarhet i andra

fall än i 5 och 6 §§ avses skola följande grunder tillämpas:

1. För förnödenhet, som övertages med äganderätt, samt för tjänstbarhet

skall lämnas full ersättning.

Nödgas forman, förare av motorfordon eller motorredskap eller ock annan,

som efter rekvisition användes för krigsmaktens räkning, vara borta från

hemmet mer än tjugufyra timmar, äger han utan avdrag på honom tillkommande

ersättning tillgodonjuta enahanda rätt till inkvartering och föda för

sig och, i förekommande fall, för sina dragare, som örn han tillhörde krigsmakten.

2. För förnödenhet, som tages i anspråk med nyttjanderätt, skall lämnas

full ersättning för den för upplåtaren förlorade avkastning eller nytta.

Då anspann med eller utan fordon tages i anspråk, skall tillika iakttagas,

att ersättning skall lämnas efter kördag, beräknad till högst tio timmar.

Nyttjas anspann under högst fem timmar, skall ersättning lämnas för halv

kördag. För färden från bostaden till inställelseplatsen ävensom för hemfärden

lämnas ersättning med forlön för en fjärdedels kördag för varje full

mil av den tillryggalagda väglängden.

8§.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning

bör utgå för fullgjord rekvisition, som avses i 7 §, skola taxor å

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

nämnda pris upprättas. I taxorna upptages pris med belopp, som bestämmes

med tillämpning av de i 7 § angivna grunderna för ersättningens bestämmande

och med hänsyn tagen till de vid tiden för taxornas upprättande

gängse pris å förnödenheter och tjänstbarheter.

Finnes i taxa upptaget pris för fullgjord rekvisition, skall ersättningen

därför utgå i enlighet med taxan; dock må, därest taxans tillämpning skulle

på grund av särskilda omständigheter innefatta synnerlig obillighet, ersättningen

i den ordning, som i 14 § första stycket sägs, kunna bestämmas till

högre belopp.

Finnes pris icke upptaget i taxa för fullgjord rekvisition, som avses i

7 §, skall ersättning därför utgå med belopp, som bestämmes enligt förut

nämnda grunder och med hänsyn tagen till de vid tiden för rekvisitionens

utgörande gängse pris å förnödenheter och tjänstbarheter.

9 §•

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning

av egendom, som upplåtits med nyttjanderätt, må ersättning lämnas

för den kostnad upplåtaren därigenom fått vidkännas.

Har skada eller avsevärd försämring utan upplåiarens förvållande uppkommit

å förnödenhet, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, lämnas full

ersättning därför.

10 §.

För forsling av rekvirerad förnödenhet till avlämningsplatsen samt för

återforsling av förnödenhet, som efter nyttjande återställes, lämnas full ersättning

i enlighet med bestämmelserna i 7 och 8 §§.

11 §•

För upprättande av taxor, varom förmäles i 8.§, samt för handläggande

av övriga ärenden rörande ersättning enligt denna lag och ärenden, som

äga samband med sådan ersättning, skola i den ordning nedan stadgas tillsättas

dels en värderingsnämnd för hela riket (riksvärderingsnämnden), dels

ock lokala värderingsnämnder, nämligen en för varje landstingsområde och

en för varje stad, som ej deltager i landsting, såframt ej annorlunda nedan

stadgas.

Riksvärderingsnämnden skall bestå av ordförande och fyra andra ledamöter.

Ordföranden och två andra ledamöter jämte ställföreträdare till

nödigt antal utses av Konungen för en tid av fyra år. Av dessa skola minst

en ledamot och en ställföreträdare hava utövat domarämbete. För utseende av

övriga ledamöter skola kommerskollegium och lantbruksstyrelsen var för sig

årligen upprätta förslag å personer med sakkunskap inom särskilda näringsområden.

Av de föreslagna utser ordföranden för varje ärende, som nämnden

skall handlägga, två ledamöter jämte ställföreträdare för dem, med iakttagande

av att den sakkunskap, som må för ärendet erfordras, varder till

godosedd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 3.

Lokal värderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter, nämligen en ledamot,

tillika ordförande, vald av landstinget eller stadsfullmäktige, en ledamot,

utsedd av arméfördelningschefen (chefen för övre Norrlands trupper,

militärbefälhavaren på Gotland), samt en ledamot, utsedd av Konungens

befallningshavande. För varje ledamot skola utses två ställföreträdare. Såväl

ledamöter som ställföreträdare utses för en tid av fyra år.

Uppstår för visst landstingsområde eller för viss stad behov av mer än en

värderingsnämnd, äger Konungens befallningshavande förordna örn tillsättande

av ytterligare en värderingsnämnd ävensom angiva verksamhetsområde

för densamma. Dylik värderingsnämnd sammansättes och utses i enlighet

med vad i föregående stycke sägs, dock att, i avvaktan på landstings eller

stadsfullmäktiges sammanträde till val, ordförande må förordnas av Konungens

befallningshavande bland de enligt föregående stycke valda ställföreträdarna

för ordföranden i där avsedd nämnd.

12 §.

Riksvärderingsnämnden verkställer prissättning i taxa rörande de förnödenheter

och tjänstbarheter, för vilka sådant finnes lämpligt. Prissättningen

gäller efter nämndens bestämmande för hela riket eller visst landstingsområde

eller viss stad eller ort.

Riksvärderingsnämnden bestämmer tillika vilka förnödenheter och tjänstbarheter

skola av de lokala värderingsnämnderna, var för sitt område, i

taxa prissättas. I den mån förhållandena inom ett landstingsområde sådant

påkalla, skall den lokala värderingsnämnden verkställa särskild prissättning

för olika delar av området.

Taxa, som upprättats av lokal värderingsnämnd, skall underställas riksvärderingsnämndens

prövning.

över riksvärderingsnämndens beslut i fråga örn prissättning i taxa må

klagan ej föras.

13 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, varom förmäles i 8 §, fastställes

till beloppet av den myndighet, som för kronans räkning mottagit det rekvirerade

eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av den lokala

värderingsnämnden, där ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas.

Ersättning för kvarter, som enligt 5 § må ifrågakomma, bestämmes av

riksvärderingsnämnden. Finner den lokala värderingsnämnden skälig anledning

antaga, att ersättning i annat fall bör skattas till högre belopp än

tjugutusen kronor, skall nämnden ofördröjligen hänskjuta frågan örn ersättning

till riksvärderingsnämndens omedelbara avgörande.

14 §.

Menar någon, att tillämpning av taxa, varom förmäles i 8 §, på grund av

särskilda omständigheter innefattat synnerlig obillighet i fråga örn honom

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 3.

tillerkänd ersättning, må ändring i myndighets beslut rörande ersättningen

sökas hos riksvärderingsnämnden.

Ändring i beslut, som av lokal värderingsnämnd meddelats i ersättningsfråga,

må sökas hos riksvärderingsnämnden genom besvär.

över beslut, som meddelats av riksvärderingsnämnden i ersättningsfråga,

må klagan ej föras.

15 §.

Likvid för fullgjord rekvisition skall, efter fordringsbeloppets prövning

och godkännande, erläggas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar

vid uppvisandet, eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

16 §.

De närmare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag bliva erforderliga,

meddelas av Konungen.

17 §.

Angående anskaffning av hästar och fordon samt uttagning av fartyg för

krigsmaktens ställande på krigsfot är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, från och med vilken dag lagen

den 24 maj 1895 (nr 43 sid. 1) angående skyldighet för kommuner och enskilda

att fullgör^ rekvisitioner för krigsmaktens behov upphör att gälla;

skolande, där i särskild författning eller eljest förekommer hänvisning till

1895 års lag, hänvisningen i stället avse den nya lagen. De ledamöter i

riksvärderingsnämnden och i lokal värderingsnämnd, som utsetts i enlighet

med bestämmelserna i 1895 års lag, så ock deras ställföreträdare skola fortfarande

tjänstgöra under den tid, för vilken de blivit utsedda.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter

m. m. för krigsmaktens behov.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då militär personal, utan att vara ställd på krigsfot, för ändamål, som

omnämnes i § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, beordras till

tjänstgöring å sådan plats, att dess förläggning icke lämpligen kan ske i

de av krigsmakten vanligen använda lokaler, eller ock till sjötjänstgöring

utom örlogsstation eller örlogsdepå, må Konungen, där så av särskilda skäl

finnes erforderligt, förordna, att ägare och innehavare av förnödenheter,

transportmedel, rum för personal, hästar och fordon ävensom materialier och

annat, som är oundgängligen erforderligt för tjänstens fullgörande och icke

med tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga

att på anfordran av vederbörande militära befälhavare mot full ersättning

tillhandahålla vad sålunda erfordras.

Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, angives den tid,

för vilken förordnandet gäller.

2 §•

Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till

den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmänheten

med vad som är i fråga.

Anfordran skall göras skriftligen samt kvitto lämnas å vad som mottages.

3 §.

Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall

tillhandahållande ske med äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts

eller får anses överenskommet.

4 §''

I de fall, då begärd ersättning icke betalas av vederbörande militära befälhai

are, ma ersättningsfrågan avgöras av den militära myndighet, som Konungen

bestämmer. Nämnda myndighet har att utbetala vad som finnes skäligt.

Ei håller sökanden icke den ersättning han begärt, må han inom tre månader

efter det han erhållit del av sistnämnda myndighets beslut draga frågan örn

ersättning under riksvärderingsnämndens prövning, över nämndens beslut

må klagan ej föras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

5 §•

Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna lag,

äger vederbörande militära befälhavare låta genom polismyndighetens försorg

uttaga det begärda.

Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts, dömes

till dagsböter.

6 §•

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.

Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böters gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän lag.

7 §•

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 3.

Förslag

till

Lag:

om förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov

(militär förfogandelag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bestämmelserna i 2—13 §§ i denna lag skola äga tillämpning allenast

när förordnande därom blivit meddelat. Sådant förordnande meddelas av

Konungen med riksdagens samtycke, då rikets försvar eller dess säkerhet

eljest det kräver, och må gälla för viss tid eller tillsvidare.

Under tid, då riksdagen icke är samlad, äge ock Konungen giva dylikt

förordnande, sedan, örn ej riksdagen ändå skall sammanträda inom trettio

dagar, riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda meddelat förordnande

ej gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt.

2 §•

Erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens behov, vilka icke kunna

med tillräcklig skyndsamhet eller för skälig kostnad tillgodoses genom uppköp

i allmänna marknaden eller på annat sätt, att förnödenhet, som är användbar

för krigsbruk, ställes till kronans förfogande, vare ägare eller innehavare

av sadan förnödenhet pliktig att, örn Konungen så förordnar, mot

ersättning avstå förnödenheten till kronan. Yad nu är stadgat skall ock

gälla i fråga örn förnödenhet, som kan användas för tillverkning, beredning

eller iståndsättande av förut nämnd förnödenhet.

Utan hinder av förordnande, som nyss nämnts, må ägare eller innehavare

av förnödenhet behålla eller använda så mycket därav, som ej uppenbarligen

överstiger oundgängligt behov för honom och den, som av honom njuter

kost eller stat.

3 §•

För behov, som angives i 2 § första stycket, äger Konungen förordna örn

beslag å där avsedd förnödenhet. Ägare eller innehavare av förnödenhet,

som tagits i beslag, må ej förfoga däröver i vidare mån än i 2 § andra stycket

stadgas.

Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande ägaren eller innehavaren

förpliktats avsta förnödenheten till kronan, och ingiver han till

Konungens befallningshavande en till Konungen ställd ansökning örn beslagets

hävande, skall beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande

sker inom lika tid från utgången av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen

därefter ingavs.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 3.

11

4§-

Där det för tillgodoseende av behov, som angives i 2 § första stycket,

finnes erforderligt, att kronan förfogar över fabrik eller annan dylik anläggning

utan att egendomen avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av

anläggningen pliktig att, i den mån Konungen så förordnar, mot ersättning

ej mindre till kronan upplåta anläggningen eller del därav jämte tillhörande

inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller

förflyttning av inredningen eller utrustningen.

5 §•

Där det för tillgodoseende av behov, som angives i 2 § första stycket,

finnes erforderligt, att vid fabrik eller annan dylik anläggning för kronans

räkning tillverkas, beredes eller iståndsättes viss förnödenhet utan att kronan

i övrigt förfogar över anläggningen, vare ägare eller innehavare av anläggningen

pliktig att, i den mån Konungen så förordnar, mot ersättning ombesörja

tillverkningen, beredningen eller iståndsättandet samt vidtaga härför

erforderliga åtgärder.

Ägaren eller innehavaren må ej i vidare mån än i 2 § andra stycket stadgas

förfoga över förnödenhet, som enligt vad nu sagts tillverkas vid anläggningen.

6 §•

Förordnande enligt 2, 3, 4 eller 5 § må avse alla eller blott vissa ägare

eller innehavare av egendom av angivet slag. Förordnandet vare gällande

mot ägare eller innehavare, när han fått del därav.

7 §•

Konungens befallningshavande äger bestämma, huru mycket ägare eller

innehavare av förnödenhet i fall, som avses i 2, 3 eller 5 §, må behålla

eller använda av förnödenheten. Konungens befallningshavandes beslut må

icke innefatta prövning av lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren

av förnödenheten dessförinnan vidtagit.

över Konungens befallningshavandes beslut må ägaren eller innehavaren

av förnödenheten sist å tjugonde dagen från det han erhållit del av beslutet

anföra besvär hos Konungen; dock skall beslutet lända till efterrättelse

utan hinder av anförda besvär, örn ej Konungen annorlunda förordnar.

B §•

Ägare eller innehavare av förnödenhet, som skall avstås till kronan eller

tagits i beslag, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den mot ersättning

för nödig kostnad.

Förnödenhet, som avstås till kronan, skall av ägaren eller innehavaren

avlämnas inom tid och å ort inom länet, som bestämmas av Konungen eller

av den Konungen därtill bemyndigat. Skall förnödenheten avlämnas å annan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 3.

ort än den, där förnödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren åtnjuta

ersättning för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet.

9 §•

Skall förnödenhet avstås till kronan, och möter ej genom ägarens eller

innehavarens förvållande hinder att förnödenheten tagea i besittning för

kronans räkning, stånde kronan faran för att förnödenheten av våda förstöres,

försämras eller minskas.

Häves beslag eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten

avstås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av beslaget,

gälde kronan ersättning för skadan.

10 §.

Då förnödenhet i fall, som avses i 2 eller 5 §, avlämnas eller eljest tages

i besittning för kronans räkning, vare kronan ägare av förnödenheten.

11 §•

Anspråk på ersättning av kronan, som föranledas av denna lag, skola med

iakttagande av vad i andra stycket av denna paragraf sägs prövas enligt de

grunder, örn vilka förmäles i rekvisitionslagen. Angående sätt och tid för

ersättningens bestämmande och erläggande skall gälla vad i samma lag

stadgas örn likvid för fullgjord rekvisition.

Förordnar Konungen örn avstående av förnödenhet, skall den ägaren eller

innehavaren enligt 2 § tillkommande ersättningen för förnödenheten bestämmas

efter det pris, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande, eller,

örn förnödenhetens avstående föregåtts av beslag, efter det pris, som gällde,

då förordnande örn beslaget gavs.

12 §.

Har till kronan avståtts förnödenhet, som borgenär hade såsom pant

eller eljest under panträtt i handom, skall ersättningen för förnödenheten

överlämnas till överexekutor i den ort, där förnödenheten avstods. Lag

samma vare, där borgenären hade panträtt i förnödenheten utan att hava

den under panträtt i handom eller ägde rätt att kvarhålla förnödenheten

till säkerhet för fordran samt borgenären tillika, innan ersättningen guldits,

yrkat utfå betalning därur hos den, som det tillkommer att gälda ersättningen.

I fråga örn överexekutors förfarande med ersättning, som avses i föregående

stycke, gälle vad örn fördelning hos utmätningsman av köpeskilling

för utmätningsvis såld lös egendom är stadgat.

13 §.

Det åligger en var att vid förfrågan av Konungens befallningshavande

eller polismyndighet lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet

han innehar förnödenhet, som avses i 2 §.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 3.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda i fråga örn sitt innehav av förnödenheten,

må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet,

varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och

affärshandlingar. I fråga örn befogenhet att besluta angående undersökning

eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning må

äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående husrannsakan

äga tillämpning.

14 §.

Har någon med vetskap därom, att förordnande meddelats enligt 2, 3, 4

eller 5 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört förnödenhet

eller annan egendom, som förordnandet avser, eller underlåtit att

fullgöra honom enligt 8 § åliggande skyldighet att taga hand örn sådan förnödenhet

eller eljest åsidosatt vad på honom ankommer till fullgörande av

förordnandet eller av föreskrifter, som meddelats med stöd av denna lag,

straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må dömas till straffarbete i högst två år.

Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 13 § vägrat att lämna

upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning

eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda örn sitt

innehav av förnödenhet.

15 §.

Vad som inhämtas vid undersökning eller granskning, som i 13 § andra

stycket omförmäles, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande

av det med undersökningen eller granskningen avsedda ändamålet. Bryter

någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

16 §.

Brott, som i 15 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böters gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

17 §.

Har förordnande örn avstående av förnödenhet till kronan ännu icke blivit

gällande mot ägare eller innehavare vid tid, då tillämpning av bestämmelserna

i 2—13 §§ upphör, vare förordnandet utan verkan. Beslag enligt 3 §

och förfogande enligt 4 eller 5 § skola ej gälla längre än till nu angivna tid.

I fråga örn ersättning, vartill någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda

tid, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

18 §.

Konungen äger meddela bestämmelser örn delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, och om verkställighet av förordnande, varom stadgas i 2, 3,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 3.

4 eller 5 §, samt örn användande för det avsedda behovet av vad enligt denna

lag tagits i anspråk, så ock i övrigt giva de närmare föreskrifter, som må

erfordras för tillämpning av denna lag.

19 §.

Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition, som

enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

15

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 juni 1937.

Närvarande:

Statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Möller, Levinson, Engberg,

Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

tillförordnade chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Levinson, fråga

örn ny lagstiftning på den militära rekvisitionsrättens område m. m.

Föredraganden anför:

I. Inledning.

I skrivelse den 3 januari 1934 till Kungl. Maj:t — avgiven efter samråd

med cheferna för generalstaben och marinstaben — framhöll ordföranden i

rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, hurusom kommissionen

under sin dittillsvarande verksamhet allt starkare erfarit behovet av att vinna

klarhet rörande den rättsliga grundvalen för genomförande av den krigs- eller

kristidshushållning, som inom kommissionen planerades. Efter en redogörelse

för de mera framträdande brister, av vilka de för närvarande gällande specialförfattningarna

i ämnet måste anses lida, utmynnade skrivelsen i en framställning

bland annat rörande omarbetning av lagen den 24 maj 1895 angående

skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens

behov samt örn utarbetande av förslag till lag örn förfogande över

viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, ävensom

till sådana bestämmelser i härmed sammanhängande ämnen, som kunde befinnas

erforderliga.

Sedan Kungl. Maj:t den 16 februari 1934 uppdragit åt särskilt tillkallad

sakkunnig att biträda rikskommissionen med utarbetande av förslag till ny

eller ändrad lagstiftning på ben militära rekvisitionsrättens och den av krigsoch

därmed jämförliga förhållanden betingade statliga förfoganderättens område,

har rikskommissionen med skrivelse den 2 november 1934 överlämnat

av motiv åtföljda förslag till

1. lag angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner

för krigsmaktens behov (rekvisitionslag), avsedd att ersätta den nu

gällande rekvisitionslagen av den 24 maj 1895;

2. lag örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter

m. m. för krigsmaktens behov; samt

3. lag örn förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov (militär

förfogandelag).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

över förslagen hava i anledning av remiss utlåtanden avgivits av arméförvaltningen,

chefen för generalstaben, marinförvaltningen, chefen för marinstaben,

chefen för flygvapnet och flygstyrelsen, de båda sistnämnda gemensamt,

t. f. chefen för försvarsstaben, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, de

av Kungl. Majit utsedda ledamöterna i riksvärderingsnämnden, Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser. Vid kommerskollegiets utlåtande har

fogats särskilt yttrande från Sveriges industriförbund.

I sin skrivelse den 2 november 1934 har rikskommissionen framhållit, att

vid utformandet av ifrågavarande lagförslag intim samverkan ägt rum med av

chefen för generalstaben, chefen för marinstaben och chefen för flygvapnet

utsedda sakkunniga, vilka under arbetets gång stått i förbindelse med vederbörande

militära förvaltningsmyndigheter, samt vidare anfört:

En närmare prövning av de skäl, som kunna motivera rätten för staten att

under krig och andra utomordentliga förhållanden tvångsvis förfoga över

enskild egendom, samt de omständigheter, varunder denna rätt må kunna

göras gällande, visar, att den hithörande lagstiftningen måste syfta till att

tillgodose två till arten ganska skilda ändamål. Dels gäller det att utrusta de

statliga organen med befogenheter att under tider av svåra ekonomiska rubbningar

kunna genomföra en sådan reglering av produktion, omsättning och

konsumtion, som kräves i den allmänna folkförsörjningens intresse. Dels

gäller det att skapa sådana rättsliga instrument, som möjliggöra de militära

behovens täckande på ändamålsenligaste sätt under krig eller vid fara för

krigiska förvecklingar. — Förstnämnda ändamål bör uppnås genom en allmän

förfogandelag efter mönstret av under världskriget här gällande provisoriska

lagar jämte därtill anslutande specialförfattningar. Det synes icke nödvändigt,

att nu åsyftade författningar äro av permanent natur, utan det torde vara tillräckligt,

att de föreligga utarbetade för att, om förhållandena påkalla detsamma,

framläggas till antagande och utfärdande. —- Beträffande de författningar,

som avse att reglera den militära behovstäckningen, ligga förhållandena

däremot annorlunda till. För den på detta område erforderliga planläggningen

kräves, att klarhet förefinnes redan under fredstid angående rättsgrundvalen

för krigstidshushållningen, enär hela arbetet för försvarsberedskapens

ordnande eljest kommer att sakna bärande underlag. Här fordras

alltså en permanent lagstiftning, som i förväg klart utstakar gränserna för

de i och för krigföringen behövliga tvångsförfogandena,

De tre av rikskommissionen framlagda lagförslagen hänföra sig samtliga,

såsom framgår av deras rubriker, uteslutande till reglerandet av den militära

behovstäckningen.

II. Förslagen i allmänhet.

a) Gällande bestämmelser.

Behovet av lagbestämmelser, som reglera de för tillgodoseende av de

militära behoven under krig erforderliga tvångsförfarandena, har längesedan

erkänts. Härpå syfta de i regeringsformen § 74 intagna föreskrifterna angående

militära rekvisitioner. I nämnda grundlagsbud stadgas, att från den

dag, då enligt beslut av Konungen i statsrådet och efter utfärdande av riksdagskallelse

rikets krigsmakt eller någon del därav ställes på krigsfot för upprätthållande

av rikets neutralitet eller för avvärjande av ett befarat eller börjat

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majus proposition nr 3.

angrepp, Konungen äger att i den ordning, på det sätt och på de villkor samt

med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmas i särskild av

Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner eller enskilda

utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att i orten tillgå och

som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka

icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses.

Med stöd härav hava utfärdats följande tre nu gällande lagar, nämligen:

1. lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda

att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (den s. k. rekvisitionslagen);

2. lagen den 9 april 1926 angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens

ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen); samt

3. lagen den 27 april 1934 örn anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens

ställande på krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslagen).

Rekvisitionslagen reglerar rätten för militära myndigheter att efter mobilisering

tvångsvis taga i anspråk förnödenheter och tjänstbarheter av i lagen särskilt

angivna slag. Den grundläggande föreskriften om tiden för rekvisitionsrättens

inträde återfinnes i lagens § 1, vilket lagrum därutinnan ansluter sig

till § 74 regeringsformen. Lagrummet lyder i denna del:

Sedan förordnande enligt § 74 regeringsformen meddelats örn krigsmaktens

ställande på krigsfot, må från den dag, som av Konungen i allmän kungörelse

bestämmes, genom rekvisition av kommuner eller enskilda utfordras förnödenheter

och tjänstbarheter, som må vara att i orten tillgå och som erfordras för

fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke på annat sätt

kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses. Vid krigsmaktens återgång

till fredsfot upphör rätt till rekvisition på grund av denna lag från den dag,

som på lika sätt bestämmes och kungöres.

I samma paragraf stadgas tillika, att örn endast en del av krigsmakten ställes

på krigsfot, inskränkes rekvisitionsrätten till vad som erfordras för denna del.

Vad enligt rekvisition utgöres skall, där ej annorlunda i lagen stadgas, av

statsmedel ersättas i enlighet med lagens föreskrifter. Rätt att göra rekvisition

tillkommer de militära myndigheter, som Konungen meddelar sådan

rätt. -— De förnödenheter och tjänstbarheter, som genom rekvisition må anskaffas

eller tagas i anspråk, finnas uppräknade i § 2. Tillika föreskrives, att

kommun i vissa angivna fall ansvarar för utgörande av rekvisition, därvid

kommunen själv äger besluta rörande sättet och ordningen för fördelningen av

det rekvirerade. Rekvisition må icke omfatta annat än vad som finnes att tillgå

hos den, som skall utgöra rekvisitionen, ej heller sådant som är oundgängligen

nödvändigt för dennes behov och näring. — För åstadkommande av en

såvitt möjligt jämn fördelning vid rekvisitionernas utgörande indelas riket,

på sätt som av Konungen bestämmes, i rekvisitionsområden, varvid hänsyn

tages ej mindre till de särskilda landsdelarnas tillgångar än ock till rikets administrativa

indelning (§3). — Vidare finnas i lagen bestämmelser, huruvida ersättning

skall utgå och i så fall på vilket sätt ersättningens belopp skall bestämmas.

Vissa förnödenheter, såsom kvarter, stallrum och plats under tak

för materiel, lämnas under kortare tid utan betalning, i andra fall skall ersättning

utgå med skäligt belopp (§5 mom. 3). Då tomma eller obegagnade hus

Bihang till riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 3. )46C 87 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

och byggnader, skogs- och hagmarker samt öppna obrukade fält enligt lagen

användas för militära ändamål, lämnas ingen annan ersättning än för därå bevisligen

uppkommen skada (§ 8 mom. 1). — Å ersättning för varor och tjänstbarheter,

som genom rekvisition tagits i anspråk, skola, i den mån ersättningen

lämpligen kan på förhand fastställas, upprättas taxor (§ 9). Pris å arbete och

varor, som upptagas i taxorna, skall däri bestämmas till fulla värdet vid tiden

för taxornas upprättande. Där taxorna icke upptaga pris å vad som genom rekvisition

utgöres, skall i de flesta fall ersättning utgå efter fulla värdet vid tiden

för rekvisitionens utgörande.

Tillika innehåller lagen föreskrifter angående de organ, som skola upprätta

taxor och i övrigt bestämma ersättning för fullgjord rekvisition. Sålunda

stadgas, att för nämnda ändamål skola tillsättas dels lokala värderingsnämnder,

en för varje landstingsområde och en för varje stad, som ej deltager

i landsting, dels ock en värderingsnämnd för hela riket (riksvärderingsnämnd),

med åliggande för nämnderna att även handlägga sådana övriga ärenden, som

äga sammanhang med ersättning för utgjorda rekvisitioner eller för därunder

uppkommen skada (§ 10). — Riksvärderingsnämnden skall bestå av ordförande

och fyra andra ledamöter. Ordföranden och två andra ledamöter jämte

ställföreträdare till nödigt antal utses för fyra kalenderår av Konungen,

övriga två ledamöter jämte ställföreträdare för dem utses för varje särskilt

ärende, på därom av ordföranden framställd begäran, av kommerskollegium

eller lantbruksstyrelsen med iakttagande därav att den sakkunskap, som för

ärendet må erfordras, varder företrädd. — Lokal värderingsnämnd skall bestå

av tre ledamöter, nämligen en ledamot, tillika ordförande, vald av landsting

eller stadsfullmäktige, en intendenturofficer eller annan person, utsedd av

arméfördelningschefen (militärbefälhavaren), samt en civil tjänsteman eller

annan person, utsedd av Konungens befallningshavande. För en var av de utsedda

skola väljas två ställföreträdare. Såväl ledamöter som ställföreträdare

utses för en tid av fyra kalenderår.

Häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen medgiva

rätt att — likaledes efter mobilisering — taga i anspråk de hästar, fordon och

fartyg, som erfordras för krigsmaktens mobiliseringsbehov, samt reglera tilllika

systemet för de under fredstid behövliga förberedelserna för nämnda behovs

tillgodoseende.

b) I gällande bestämmelser påtalade brister.

Rikskommissionen har framhållit, att nyssnämnda nu gällande lagar vore

otillräckliga som grundval för den förnödenhetsanskaffning, som ett krig

under moderna förhållanden påfordrar, samt i anslutning härtill vidare anfört:

Det står sålunda utom allt tvivel, att det för mobiliseringens verkställande

och för underhållstjänstens rationella ordnande är oundgängligt, att staten

redan före mobilisering kan i viss utsträckning försäkra sig örn förnödenheter,

som erfordras för krigsbehov samt ävenledes taga i anspråk vissa tjänstbarheter.

Till stor del är detta en följd av de förändringar, som krigföringen

under senare tid undergått, och beror till icke ringa grad på flygvapnets utveckling,

varigenom man måste räkna med möjligheten av fientliga företag

redan innan beslut örn mobilisering fattats. Kraven på ett snabbt genom
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr

19

förande av mobiliseringen ha därigenom vuxit i styrka. Truppernas och fartygens

förseende med utrustning m. m. måste därför kunna ske på ett sådant

sätt, att dithörande åtgärder icke verka fördröjande på mobiliseringens genomförande.

— Till detta kommer, att systemet för utrustnings- och första ersättningsbehovens

fyllande är sådant, att ganska omfattande upphandlingar måste

äga rum omedelbart före eller i samband med mobilisering. Detta gäller mer

eller mindre för alla försvarsgrenarna och äger tillämpning beträffande såväl

materiel av olika slag som drivmedel och förplägnadsvaror m. m. Yad angår

materielanskaffningen är denna för övrigt till väsentlig del ordnad på sådant

sätt, att densamma erfordrar fabriksmässig tillverkning, vilken merendels

torde förutsätta en tidskrävande omläggning från freds- till krigstillverkning

vid berörda industriföretag. Tillämpningen av ett sådant system för materielanskaffningen,

att i fred viss materiel finnes i endast begränsad utsträckning

men att förberedelser äro vidtagna för snabb tillverkning i mån av behov, har

av flera orsaker mer och mer blivit en nödvändighet och medför otvivelaktigt

stora fördelar ur såväl militär som ekonomisk synpunkt, förutsatt likväl att

säkerheten för materielbehovens fyllande inom rimlig tid icke eftersättes.

Fullgod säkerhet härutinnan kan emellertid svårligen erhållas utan stöd av en

lag, som möjliggör de i och för krigstillverkningens igångsättande behövliga

förfogandena över varor och anläggningar o. s. v. Förefintligheten av en

sådan lag skulle skapa en nu saknad fast grundval för planläggningsarbetet

över huvud på den materiella försvarsberedskapens område i fredstid. Särskild

betydelse har detta med avseende på uppgörandet av krigsleveranskontrakt,

i det att därigenom väsentligt större trygghet skapas för leveranskontraktens

behöriga fullgörande. Men även eljest ställes hela det militära

anskaffningsväsendet på en säker bas först örn det därvid kan räknas med

möjlighet att för krigsbehovens fyllande under alla förhållanden utnyttja inom

landet tillgängliga varuförråd och hindra dessas skingrande. Ett beslagtagande

på ett tidigt stadium av sådana tillgångar, varå brist kan förväntas

uppstå, är för övrigt en angelägenhet, som har vittgående betydelse även för

genomförandet av en planmässig hushållning i folkförsörjningens och näringslivets

intresse. — Naturligtvis bör man utgå ifrån att de betydande upphandlingar

och kontraktsuppgörelser, som, enligt vad ovan framhållits, måste äga

rum i samband med mobilisering, komma att, så långt görligt är, ske genom

frivilliga avtal. Men det är ett viktigt allmänt intresse, att maktmedel stå till

statens förfogande för framtvingande av avtal, då svårigheter möta att nå

frana på frivillighetens väg, ävensom för motverkande av att de forcerade

statliga uppköpen utnyttjas till att driva priserna oskäligt i höjden, till skada

både för statsfinanserna och för den allmänna hushållningen.

c) Lagförslagens huvudgrunder.

I fråga örn förslaget till relcvisitionslag har rikskommissionen anfört:

En rekvisitionslag av i huvudsak samma innebörd och omfattning som den

nuvarande bör alltjämt finnas. Den gällande lagen i ämnet är dock i behov

av en grundlig omarbetning, huvudsakligen i formellt hänseende. Härvid är

att märka, att de i lagen angivna allmänna betingelserna för tillämpning av

militära rekvisitioner äro grundade på § 74 regeringsformen och sålunda fortfarande

måste iakttagas, såframt ingen ändring av nämnda grundlagsparagraf

vidtages, något som kommissionen icke ansett sig böra sätta ifråga. Följaktligen

skulle det villkoret kvarstå, att tillämpning av rekvisitioner i egentlig

mening ej kan ske annat än i samband med och efter mobilisering.

Vidare har rikskommissionen uttalat, att genom en särskild lag örn skyldighet

i vissa jall ali i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigs
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 8.

maktens behov borde skapas möjlighet att i förekommande fall tvångsvis

ordna inkvartering och förplägnad ävensom tillhandahållande av andra erforderliga

förnödenheter för militär personal, vilken för ändamål, som angives

i § 28 mom. 1 och 2 eller § 36 mom. 1 värnpliktslagen den 12 juni 19251, men

utan att vara ställd på krigsfot beordras till viss tjänstgöring. Härom har

rikskommissionen anfört, bland annat:

Enligt § 28 mom. 1 värnpliktslagen kan beväringens första uppbåd inkallas

till tjänstgöring, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver. I § 28

mom. 2 och § 36 mom. 1 samma lag angivas förutsättningarna för att beväringens

andra uppbåd och landstormen skola kunna inkallas till tjänstgöring.

Inkallelse till tjänstgöring enligt nämnda lagrum kan emellertid ske utan att

den inkallade personalen försättes på krigsfot, d. v. s. mobiliseras. I sådant

fall kan alltså rekvisitionslagen på grund av bestämmelsen i § 74 regeringsformen

icke tillgripas för tillgodoseende av denna personals omedelbara behov,

utan man är hänvisad att sörja därför genom köp eller andra frivilliga

avtal. För den händelse personalen för utbildning eller annat ändamål ligger

sammandragen i kasernerna, synes detta icke behöva föranleda någon olägenhet.

Annat blir förhållandet, örn personalen, såsom skedde år 1914, sändes

utanför förläggningarna för bevakningsändamål och dylikt. Stora svårigheter

kunna då uppstå att på frivillighetens väg ordna med kvarter och andra

behovs fyllande. Från militär sida har också starkt framhållits nödvändigheten

av lagbestämmelser, som giva möjlighet att under sådana förhållanden

tvångsvis anskaffa vad som är erforderligt för tjänstens fullgörande. - Bestämmelser härom synas kunna avfattas i nära anslutning till lagen den 17

juni 1932 örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m.

för ordningsmaktens behov, vilken lag stadgar förpliktelse för vederbörande

att, då polisstyrka sammandrages eller militär personal tages i anspråk för

ordningens upprätthållande, efter förordnande av länsstyrelse, mot full ersättning

tillhandahålla utrymmen och förnödenheter, som erfordras för polisverksamhetens

uppehållande och icke med tillräcklig skyndsamhet kunna på

annat sätt anskaffas. Rörande den här omförmälda skyldigheten anförde de

inom socialdepartementet tillkallade utredningsmän, vilka utarbetat det till

grund för ifrågavarande lag liggande förslaget: »En lagstiftning av förevarande

art är tydligen att jämföra med expropriationslagstiftningen; i båda

fallen anses ett allmänt intresse vara så starkt, att de enskilda göras skyldiga

att till förmån för detta — mot full ersättning — avstå sin personliga egendom.

Den rekvisitionslagstiftning, som hos oss träder i tillämpning vid krigstid,

ligger principiellt på ett annat plan, bland annat på den grund att rekvisition

icke i alla fall förutsätter att full ersättning lämnas och således i viss

mån innebär en slags beskattning av de enskilda.» (Kungl. prop. 1932 nr 179,

sid. 5.) Några betänkligheter synas enligt rikskommissionens förmenande icke

kunna anföras mot att den rätt att tvångsvis taga i anspråk oundgängliga förnödenheter,

vilken genom förutnämnda lag stadgats för polismanskap och

militär personal, som sammandrages för ordningens upprätthållande, utsträckes

att även gälla militär personal, som beordrats till tjänstgöring för

rikets försvar.

Slutligen har rikskommissionen funnit det behövligt, att en militär förfogandelag

redan i fredstid antages, vilken utstakar gränserna för det med

hänsyn till de allmänna krigsanskaffningsplanerna behövliga, mera omfattande

1 § 28 mom. 1 och 2 i 1925 års värnpliktslag motsvaras av § 28 mom. 1 i 1936 års värnpliktslag;

§ 36 mom. 1 i 1925 års lag motsvaras av § 36 mom. 2 i 1936 års lag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 3.

ianspråktagandet av förnödenheter, som erfordras för krigföringen eller kiigsmaterieltillverkningen.

I händelse en sådan lag antoges, borde enligt rikskommissionens

förmenande efter mobilisering rekvisitionsrättens användning

kunna i hög grad inskränkas samt väsentligen begränsas till täckande av tillfälliga

och mycket trängande behov, vid vilka stor skyndsamhet vöre av nöden.

Rekvisitioner syntes då i huvudsak endast behöva ifrågakomma inom den

egentliga krigsskådeplatsen, blott undantagsvis inom hemorten eliel inom

etappområde.

I fråga örn sistnämnda lagförslag har rikskommissionen ytterligare anfört.

Ren militära förfogandelagen synes i stort sett kunna konstrueras efter

mönstret av de under kriget härstädes gällande lagarna angående förfogande

över viss egendom, särskilt den sista av dem, nämligen 1918 års förfoganderättslag.

Liksom enligt dessa lagar var fallet, bör även enligt den här föreslagna

militära förfogandelagen rätten att förordna örn tvångsköp förbehållas

Kungl. Majit. Någon motsvarighet till den befogenhet, som rekvisitionslagen

ger Kungl. Majit att uppdraga rätten till tvångsanskaffning åt ett stort antal

militära myndigheter, bör sålunda ej finnas, då det gäller varuexpropriationer

med stöd av förfogandelag. Häri ligger enligt rikskommissionens förmenande

den huvudsakliga garantien mot sådana överdrifter och missbruk i tillämpningen,

som användandet av rekvisitionsformen för de här avsedda mera omfattande

förfogandena måhända skulle kunna befaras medföra. - Den militära

förfogandelagen synes böra av Kungl. Majit kunna bringas i tillämpning,

när helst behov därav förefinnes, d. v. s. då Kungl. Majit finner sådan åtgärd

påkallad med hänsyn till rikets försvar eller säkerhet. Dock torde riksdagskallelse

samtidigt böra utgå, därest riksdagen ej ändå skall sammanträda inom

trettio dagar. Förordnandets giltighet bör begränsas till trettio dagar efter

det riksdagen sammanträtt. — Som nämnt synes den här åsyftade förfoganderättens

juridiska utformning samt det tekniska förfarandet vid dess tillämpning

kunna ordnas efter mönster närmast av 1918 års förfoganderättslag, men

till sin omfattning bör densamma givetvis begränsas till det som med hänsyn

till dess militära syfte befinnes erforderligt. En verkställd undersökning har

givit vid handen, att det ur beredskapssynpunkt kräves möjlighet dels att för

kronans räkning med äganderätt övertaga förnödenheter, som äro för krigsbruk

direkt användbara eller som kunna användas för tillverkning, beredning

eller iståndsättande av sådana, dels att lägga beslag å förnödenheter till förhindrande

av deras skingring och till förberedande av framtida ianspråktagande,

dels att åtminstone undantagsvis med nyttjanderätt förfoga över

fabrik eller annan dylik anläggning, dels slutligen att ålägga innehavaren av

dylik anläggning leveransplikt eller annan prestationsskyldighet. — Beträffande

ersättningens bestämmande böra samma grunder tillämpas, som gälla

i fråga om rekvisitioner. För alla slag av förfoganden skall dock givas ersättning.

Förfarandet ifråga om värdering och likvid m. m. bör likaledes ansluta

sig till gällande bestämmelser i rekvisitionslagen och stödja på den redan i

fred förefintliga organisationen mod riksvärderingsnämnd och lokala värderingsnämnder.

De under världskriget gällande förfoganderättslagarna voro såsom bekant

samtliga av provisorisk karaktär, i det att de antogos flir ett år i sänder. Vid

flera tillfällen var emellertid ifrågasatt att göra lagstiftningen å området permanent.

Sålunda innefattade det förslag till förfoganderättslag, som av Kungl.

Majit framlades i proposition nr 88 till 1917 års riksdag, bestämmelse, att

den föreslagna lagen skulle bliva av permanent karaktär, men att densamma

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 3.

skulle äga tillämpning allenast när förordnande därom blivit meddelat. Förslaget

i denna del godkändes emellertid icke av riksdagen.

Rikskoinmissi Ollen har framhållit, att när förslag nu framlades till en permanent

lag av delvis likartad karaktär med de förut nämnda förfoganderättslagarna,

detta berodde därpå, att lagen endast såsom permanent kunde få den

betydelse för försvarsberedskapens ordnande i fredstid, som därmed avsetts.

Tillika har kommissionen framhållit, att man måste räkna med att en på här

föreslaget sätt begränsad militär förfogandelag icke kunde utnyttjas för

genomförande av på långt när lika omfattande statliga ingripanden som fallet

vore med en allmän sådan lag efter mönstret av kristidens förfogandelagar.

Slutligen har rikskommissionen, såsom redan nämnts, förutsatt, att under

ett krig eller ett kristillstånd, som medför kännbara svårigheter i varutillförseln,

en mera vidsträckt förfogandelag borde antagas, vilken kunde tjäna

till grund för allmänna varuregleringar, då sådana funnes behövliga för folkhushållningen.

En dylik lag borde — förutom att den måste hava ett mera omfattande

tillämpningsområde — bland annat i fråga örn grunderna för värderingen

av ianspråktagna förnödenheter och tjänstbarheter samt värderingsorganisationen

givas ett något annat innehåll än den militära förfogandelagen.

Sedan en lag av nyssnämnda mera omfattande innebörd trätt i kraft,

borde givetvis den mera begränsade militära förfogandelagen upphöra att

äga tillämpning.

III. Yttranden över förslagen i allmänhet.

De hörda myndigheterna — med undantag av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen

och ledamöterna i riksvärderingsnämnden, vilka allenast

yttrat sig över vissa delar av förslagen — hava samtliga förklarat sig icke

hava något att erinra mot lagförslagen i huvudsak.

Här torde allenast böra anmärkas, att Sveriges industriförbund i sitt yttrande

framhållit, att synnerligen vittgående ingrepp i den industriella ägandeoch

besittningsrätten vore ämnade att kunna komma till stånd jämlikt de

föreslagna lagarna, men att det enligt förbundets förmenande läge i öppen dag

att någon som helst principiell erinran häremot icke kunde vara att rikta

från industriens sida. Påtagligen borde dock garantier finnas för att åt ingreppen

ej gåves större omfattning än som nödvändigtvis krävdes.

Departements- De nu gällande lagar, varigenom krigsmaktens behov av förnödenheter och

chefen. tjänstbarheter tvångsvis kunna utkrävas, äro såsom förut påpekats rekvisitionslagen

den 24 maj 1895, fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 och hästoch

fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934. Samtliga dessa lagar hava

utfärdats med stöd av § 74 regeringsformen och karakteriseras följaktligen

därav, att de genom dem reglerade tvångsförfarandena kunna äga rum först

efter det krigsmakten ställts på krigsfot, d. v. s. mobiliserats.

I vad avser krigsmaktens förseende med mobiliseringsbehovet av hästar,

fordon och fartyg, som regleras genom de två sistnämnda lagarna, synes

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

någon olägenhet därigenom icke vara att befara. Däremot synes stå klart,

att rekvisitionslagen icke kan, utan kompletterande lagbestämmelser, utgöra

tillräcklig rättslig grundval för de övriga tvångsförfoganden, som med hänsyn

till nutida förhållanden kunna påfordras. Såsom rikskommissionen anfört

synes det oundgängligen nödvändigt, att redan före mobilisering vissa förnödenheter

och tjänstbarheter, som av en eller annan anledning icke kunna

anskaffas på frivillighetens väg, kunna för krigsmaktens räkning tvångsvis

utkrävas. Jag erinrar i detta sammanhang om värnpliktslagens bestämmelser,

enligt vilka värnpliktiga utan mobilisering kunna inkallas till tjänstgöring,

då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver. Det inkallade manskapet

kan för bevakningsändamål eller dylikt sändas utanför de vanliga förläggningsorterna,

och det kräves då självfallet i lika hög grad som vid mobilisering

möjlighet att vid behov tvångsvis kunna anskaffa kvarter och annat,

som erfordras för tjänstens fullgörande. Härtill kommer, att det för utrustnings-

och första ersättningsbehovens fyllande är nödvändigt, att omfattande

upphandlingar äga rum omedelbart före eller i samband med mobilisering.

Även örn dessa upphandlingar, i den mån de måste ske före mobilisering,

måhända kunna ordnas genom frivilliga köp eller avtal, vilket det nuvarande

systemet förutsätter, måste det dock framstå såsom nödvändigt att i fall av

behov hava tillgång till en lag, varigenom upphandlingarna kunna tvångsvis

genomföras. Endast därigenom lärer tillräckligt stark garanti kunna skapas

för att en mobilisering skall kunna planmässigt genomföras. Med hänsyn till

de erfarenheter, som vunnos under världskriget, och icke minst med tanke på

flygvapnets utveckling under senare år måste det vidare anses såsom en

allvarlig brist i nu gällande bestämmelser, att möjlighet saknas att redan på

ett tidigt stadium kunna beslagtaga sådana för försvarsändamål viktiga tillgångar,

varpå brist kan förväntas uppstå, såsom brännoljor, bensin och dylikt.

Yad sålunda anförts synes ådagalägga, att en komplettering av gällande

lagbestämmelser i förevarande hänseenden är av behovet påkallad. De förslag,

som av rikskommissionen i sådant syfte framlagts, hava icke mött någon

erinran i huvudsak från de hörda myndigheternas sida. Förslagens huvudprinciper

synas vara väl ägnade att ligga till grund för en lagstiftning i ärendet.

Sålunda torde, på sätt rikskommissionen funnit, den nu gällande rekvisitionslagen

allenast böra undergå en i huvudsak formell omarbetning. Den

däri medgivna rekvisitionsrätten lärer alltjämt böra få tillgripas först efter

det krigsmakten eller någon del därav ställts på krigsfot. Den föreslagna

lagen örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter

m. m. för krigsmaktens behov måste anses utgöra ett nödvändigt komplement

till rekvisitionslagen. Då enligt förslaget full ersättning alltid skall lämnas

för vad som enligt lagen kan utkrävas, synas några mera vägande betänkligheter

mot förslaget i princip knappast kunna anföras. Detsamma lärer fa

anses gälla även i fråga örn den föreslagna militära förfogandelagen. Även

bortsett från att en sådan lag till skillnad från rekvisitionslagen kan träda i

tillämpning redan före en mobilisering, torde det ur flera synpunkter vara

lämpligast, att de omfattande upphandlingar, som erfordras för de stora för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

utsebara behoven, ske centralt genom beslut av Kungl. Majit och icke genom

ett större antal sidoordnade militära myndigheter, vilka icke alltid kunna hava

den överblick över varumarknaden, som kräves i en sådan situation. Det

måste även för civilbefolkningen anses såsom en fördel, att behovet av rekvisitioner

genom militära myndigheter inskränkes icke bara till omfattningen

utan även till vissa begränsade områden, vilket otvivelaktigt kommer att

bliva fallet, därest en militär förfogandelag finnes tillgänglig. På grund härav

torde de betänkligheter, som man eljest måhända kunde hysa mot att antaga

en permanent militär förfogandelag, böra vika. Härvidlag bör ock bemärkas,

att de två sistnämnda lagarnas bestämmelser icke skola träda i tillämpning

annat än efter Kungl. Majits förordnande, vilket endast skall kunna givas

under särskilda i lagarna angivna betingelser. Förslag till en lagstiftning i

huvudsaklig anslutning till rikskommissionens förslag torde alltså böra föreläggas

riksdagen.

Rikskommissionens lagförslag hava överarbetats inom försvarsdepartementet;

och torde jag nu få lämna en kortfattad redogörelse för de sålunda

överarbetade förslagen. I den mån annat icke utsäges överensstämma dessa

förslags olika paragrafer i sak med rikskommissionens förslag.

IV. Förslaget till rekvisitionslag.

Förslaget till rekvisitionslag upptager i huvudsak samtliga bestämmelser i

den nu gällande rekvisitionslagen, dock med undantag för den i § 3 i den nu

gällande lagen upptagna bestämmelsen, att riket för åstadkommande av en

såvitt möjligt jämn fördelning vid rekvisitionernas utgörande skall, på sätt

av Konungen bestämmes, indelas i rekvisitionsområden, vilken indelning skall,

da rekvisitionernas beskaffenhet sadant medgiver, läggas till grund för deras

utgörande.

Det torde vara uppenbart, att ett iakttagande av indelningen i rekvisitionsområden

vid rekvisitionernas utgörande i många fall skulle stöta på stora

hinder. I fråga om vissa slag av förnödenheter och även tjänstbarheter torde

indelningen av lättförklarlig anledning ytterst sällan kunna iakttagas. Detta

lärer exempelvis vara fallet vid rekvisition av kvarter och i samband därmed

stående förnödenheter och tjänstbarheter. Platserna för truppernas förläggning

måste ju väljas med hänsyn främst till militära krav, vilka icke

kunna bindas av indelningen i rekvisitionsområden. Jämväl de övriga rekvisitioner,

som erfordras för truppernas direkta behov, torde av praktiska skäl

komma att utfordras inom de närmast förläggningarna belägna landsdelarna

och tämligen oberoende av indelningen i rekvisitionsområden.

Indelningen i rekvisitionsområden lärer främst hava tillkommit med hänsyn

till de stora rekvisitioner, som, enligt vad som förutsattes vid rekvisitionslagens

tillkomst, skulle bliva erforderliga för försörjning av krigsmakten

i dess helhet med livsmedel och därmed jämförliga rekvisitionsföremål.

Såsom redan framhållits är emellertid den föreslagna militära förfogandelagen

avsedd att komma till användning vid nämnda större upphandlingar.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Mcij:ts proposition nr 3.

I och med att en sådan lag finnes, torde rekvisitionsförfarande knappast behöva

tillgripas för fyllande av nu ifrågavarande behov. Bestämmelser av den

innebörd som de i § 3 gällande lag innefattade torde sålunda icke böra inflyta

i förslaget till ny rekvisitionslag.

Jag övergår nu till att lämna en kortare motivering för förslagets särskilda

paragrafer, i den mån desamma innefatta sakliga ändringar i gällande rekvisitionslag

eller de avgivna utlåtandena därtill föranleda.

2 §•

Rik skommissionen har beträffande dessa bestämmelser anfört:

Denna paragraf i förslaget upptager i huvudsak bestämmelser av samma

innebörd som de, vilka förekomma i § 2 rekvisitionslagen.

Nämnda lagrum innehåller i de två första momenten en uppräkning av förnödenheter

och tjänstbarheter, som genom rekvisition må utfordras. Enligt

mom. 1 må genom rekvisition »anskaffas eller tagas i anspråk» huvudsakligen

viss lösegendom samt tjänstbarheter. I mom. 2 stadgas, att genom rekvisition

må »tagas i anspråk» bland annat viss fast egendom jämte tillhörande utrustning,

förråd, materialier m. m. Enligt mom. 3 ansvarar vederbörande kommun

för utgörande av rekvisition, som avses i mom. 1.

Uttrycket »anskaffas» synes innebära, att rekvisitionsföremålen kunna övertagas

med äganderätt, medan uttrycket »tagas i anspråk» torde åsyfta, att

rekvisitionsföremålen kunna utfordras allenast med nyttjanderätt. Emellertid

har genom lagar åren 1915 och 1916 bland de i mom. 2 a) uppräknade föremålen,

som alltså allenast få tagas i anspråk, även upptagits viss lösegendom

såsom ballonger, flygmaskiner och luftskepp samt i mom. 2 b) rullande och

annan materiel för järnvägar och fältbanor samt maskiner av alla slag ävensom

viss materiel. Det torde vara uppenbart, att åtminstone en del av nämnda

rekvisitionsföremål, framför allt förbrukningsartiklar, lämpligen böra övertagas

med äganderätt. Anledningen till att dessa förnödenheter upptogos i

mom. 2 synes hava varit, att kommun därigenom icke gjordes ansvarig för

deras utgörande i det särskilda fallet.

Vid uppgörande av förslag till nu ifrågavarande paragraf har det synts lämpligast

att sammanföra uppräkningen av rekvisitionsföremål i ett stycke utan

att där närmare angiva vare sig vilka förnödenheter, som må övertagas med

äganderätt och vilka, som må tagas i anspråk allenast med nyttjanderätt, eller

huruvida kommun skall vara ansvarig för deras utgörande. De bestämmelser

i nämnda hänseenden, som äro erforderliga, hava ansetts böra upptagas särskilt

för sig.

I enlighet med dessa synpunkter har uppräkningen av rekvisitionsföremål

i 2 § i förslaget sammanförts i ett första stycke, däld tillika stadgas, att angivna

förnödenheter och tjänstbarheter må genom rekvisition anskaffas eller tagas

i anspråk. Samtidigt har försök gjorts att genom en mera systematisk ordningsföljd

i fråga om de uppräknade rekvisitionsföremålen göra paragrafen

mera överskådlig.

Yad angår de olika uppräknade rekvisitionsföremålen i förslaget må följande

anföras: I första stycket under 2. har i enlighet med från militärt håll

framställda önskemål upptagits »byggnad eller del därav jämte erforderlig

inredning att användas till expeditions , sjukvårds- eller förrådslokal, verk

stad eller annat dylikt». Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i rekvisitionslagen.

Dock omfattar den bland annat de i § 2 mom. 2 a) gällande lag

omnämnda »lokaler, jämte befintlig inredning, att användas —--till upp
ställande

av kreatur eller till upplag, verkstad eller industriellt bruk». Bostad

s. 26 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

26 Kungl. Majus proposition nr 3.

för personal, som jämväl omnämnes i sistnämnda lagrum, torde kunna rekvireras

såsom kvarter. -—- Under 5. hava sammanförts de rekvisitionsföremål,

som angivas i § 2 mom. 1 g) och h) rekvisitionslagen samt en del av dem,

som omnämnas i samma mom. 1). Därjämte har på framställning från militärt

håll tillagts »så ock andra för krigsmakten erforderliga förbrukningsartiklar».

—■ Under 7. har — utom vägvisare, budbärare och arbetsmanskap, som finnas

angivna i § 2 mom. 1 e) rekvisitionslagen — även upptagits »personal för vård

av sjuka och sårade människor och djur». Enligt gällande lag kan sådan personal

tagas i anspråk i den form, att rekvisition må avse »vård hos befolkningen

för sjuka och sårade människor och kreatur» (§ 2 mom. 2 k)). — Under

8., soln motsvarar § 2 mom. 1 d) rekvisitionslagen, har såsom rekvisitionsföremål

även angivits »lastdjur», »hundar», »brevduvor» och »motorredskap»,

varjämte uppräkningen avslutats med orden »andra dylika fortskaffningsmedel».

— Enligt § 2 mom. 2 a) rekvisitionslagen må tagas i anspråk bland

annat ballonger, flygmaskiner och luftskepp. I förslaget har motsvarande bestämmelse,

som återfinnes under 10., fått det innehåll, att rekvisition må avse

»luftfartyg av alla slag». — Vidare har i förslaget under 11. bland rekvisitionsföremålen

upptagits »bärgnings- och dykerimateriel med erforderlig personal».

Motsvarande bestämmelse saknas i gällande lag. — De i § 2 mom. 2 a) rekvisitionslagen

upptagna rekvisitionsföremålen hava i förslaget uppdelats å två

punkter, 12. och 13., varjämte i uppräkningen av rekvisitionsföremålen tilllagts,

i 12. »flygplatser» och i 13. »radioanläggningar», »skeppsvarv». Punkt

14. är avsedd att ersätta § 2 mom. 2 b) i gällande lag men har givits en mera

omfattande formulering.

I andra stycket i förevarande paragraf hava intagits förut omnämnda bestämmelser

örn vilka förnödenheter, som må tagas i anspråk allenast med

nyttjanderätt. De äro enligt förslaget byggnader och anläggningar, som avses

i första stycket under 1., 2., 12. och 13., samt markområden, som avses i samma

stycke under 3. Med anläggningar bör förstås samtliga de i 12. och 13. omnämnda

fasta rekvisitionsföremålen såsom järnvägar etc. övriga förnödenheter

övertagas med äganderätt, därest ej annat bestämts vid rekvisitionen

eller får anses överenskommet.

Slutligen har såsom ett tredje stycke i denna paragraf upptagits bestäm

melse av det innehåll, som angives i § 2 mom. 4 gällande lag.

Här må tillika anmärkas, att föreskrift örn kommuns ansvarighet i förslaget

upptages i 4 § andra stycket.

Industriförbundet har i sitt utlåtande påpekat, att enligt denna paragraf

möjlighet förelåge att taga i anspråk nyttjanderätt till industriella anläggningar,

samt framhållit, att sedan en militär förfogandelag antagits, det torde

kunna ifrågasättas örn rekvisitionslagen behövde inrymma bestämmelser örn

ingrepp av så vittgående karaktär. I vart fall borde beslut om förfoganden

av här förevarande art liksom enligt militära förfogandelagen läggas i

Konungens hand och icke såsom enligt förslaget i militär myndighets.

Kommissionsförslagets stadgande, att genom rekvisition må tagas i anspråk

industriell anläggning, innebär icke någon nyhet. Motsvarande bestämmelse

återfinnes, såsom rikskommissionen anmärkt, i gällande rekvisitionslag.

Även örn en militär förfogandelag kan förväntas göra behovet av en sådan bestämmelse

i den nya rekvisitionslagen mindre trängande, synes det dock icke

tillrådligt att slopa densamma. Framför allt å krigsskådeplats och inom etappområde

torde det vara nödvändigt att lämna militära myndigheter möjlighet att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 3.

27

genom rekvisition taga i anspråk sådana anläggningar för reparationer och

dylikt. Departementsförslaget ansluter sig därför till kommissionsförslaget i

denna. del.

3 §•

Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf motsvara de i § 5 mom. 2

rekvisitionslagen förekommande. Dock har sista punkten i nämnda stycke

givits ett såtillvida skärpt innehåll, att bland de utrymmen, vilka icke behöva

upplåtas till kvarter, upptagits »de stallrum, som oundgängligen erfordras för.

egna djur.» Ordet »oundgängligen» är tillagt på förslag av rikskommissionen.

Enligt andra stycket i denna paragraf skall Konungen meddela närmare

föreskrifter i fråga örn kvarter, som lämnas efter rekvisition. Denna bestämmelse

är avsedd att ersätta § 5 mom. 5 rekvisitionslagen, där bland annat

stadgas, att i fråga örn kvarter gällande inkvarteringsordningar och författningar

örn truppers och persedlars fortskaffande skola lända till efterrättelse.

Inkvarteringsordningarna äro av den 22 februari 1841 och den 28 februari

1856. I övrigt åsyftas Kungl. Maj:ts förordning den 6 september 1842 örn

truppers och persedlars fortskaffande. — Då bestämmelserna i dessa författningar

till en del äro föråldrade, har det synts mera lämpligt, att Konungen

i verkställighetsförordning meddelar föreskrifter-, som reglera ifrågavarande

förhållanden.

Tredje stycket i denna paragraf motsvarar § 5 mom. 4 gällande lag.

Enligt fjärde stycket är ägare eller innehavare av byggnad, fordon, fartyg,

luftfartyg eller anläggning, som angives i 2 § första stycket under 1., 2., 8.—10.,

12. och 13., skyldig att i den mån så påfordras tåla eller vidtaga ändring eller

förflyttning av dess inredning eller utrustning. — Bestämmelser av

motsvarande innebörd återfinnas i rekvisitionslagen dels i § 2 mom. 2, enligt

vilket sådan skyldighet åligger innehavaren av rekvirerad anläggning, verkstad

eller lokal, dels ock i § 7 mom. 1, enligt vilket ägare av enskild järnväg,

som genom rekvisition tages i anspråk, är pliktig att å järnvägens vagnar anordna

nödig inredning för fortskaffning av trupper och krigsförnödenheter.

— Samma skäl, som varit avgörande för införande av bestämmelserna i sistnämnda

båda lagrum, synas emellertid tala för att bestämmelserna göras tilllämpliga

även å övriga i nu ifrågavarande stycke angivna rekvisitionsföremål.

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att föreskrift, motsvarande den

i § 5 mom. 1 gällande lag, såsom obehövlig icke intagits i förslaget.

4 §•

Enligt första stycket i denna paragraf skall rekvisition ställas till Konungens

befallningshavande, landsfiskal, magistrat eller kommunal myndighet eller ock,

där så finnes lämpligt, omedelbart till den, som har att fullgöra rekvisitionen.

Motsvarande bestämmelse återfinnes i § 4 mom. 1 och 2 rekvisitionslagen.

I andra stycket av paragrafen har intagits bestämmelse, att kommun i vissa

fall, då rekvisition icke ställts omedelbart till den, som har att fullgöra rekvisitionen,

ansvarar för rekvisitionens utgörande och därvid äger själv besluta

s. 28 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

28 Kungl. Majus proposition nr 3.

rörande sättet och ordningen för fördelningen av det rekvirerade. Bestämmelsen

motsvarar i avseende å innehållet § 2 mom. 3 rekvisitionslagen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att den praktiska tillämpningen

av dessa föreskrifter knappast torde leda till avsett resultat, samt har härom

vidare yttrat:

Endast därest rekvisitionen avser av kommunen redan förut disponerad

egendom eller personal, lärer kommunen kunna utan vidare tillhandahålla det

rekvirerade, men av andra disponerade förnödenheter och tjänstbarheter lärer

kommunen icke kunna vid rekvisition tillhandahålla, utan att antingen vederbörande

frivilligt medverkar vid rekvisitionens fullgörande eller — vid

tredska —- polismyndigheten anlitas. Det synes under sådana förhållanden

få ifrågasättas, huruvida de föreslagna bestämmelserna angående kommuns

medverkan vid rekvisitions fullgörande äro lämpliga.--- — I de fall, då

rekvisition lämpligen icke kan ställas direkt till den, som har att fullgöra densamma,

synes mest praktiskt att utan anlitande av kommunen som mellanhand

ställa rekvisitionen till vederbörande polismyndighet, utan vilkens medverkan

rekvisitioner ju ej kunna fullgöras vid fall av tredska. Verkställighet

genom polismyndighet torde för övrigt med hänsyn till nämnda myndighets

vana vid exekutionsförfarande och kännedom om ansvarighet härvid vara att

föredraga,

Vid vissa fall av tredska torde det bliva nödvändigt att anlita polismyndighet

för att framtvinga ett fullgörande av rekvisition, något som även förutsatts,

då i 4 § tredje stycket av förslaget intagits bestämmelse, som giver

bland andra polismyndighet möjlighet till sådant ingripande. Att såsom

en länsstyrelse föreslagit föreskriva, att rekvisition, som icke lämpligen kan

ställas direkt till den som har att fullgöra densamma, skall med förbigående

av kommunen som mellanhand ställas direkt till polismyndighet, synes mig

dock icke lämpligt, även örn det ur synpunkten av ett snabbt exekverande i

vissa fall kunde vara praktiskt. Det ligger i sakens natur, att ett uttagande

av rekvisitioner ofta förorsaka irritation, framför allt då någon ersättning

icke lämnas. Onödiga friktioner synas lättare kunna undvikas, örn fördelningen

av gjorda rekvisitioner såsom föreslagits och redan nu gäller överlämnas

åt kommunen själv att avgöra. Då det vidare genom föreskriften i

paragrafens tredje stycke är sörjt för att något dröjsmål av vikt icke skall

behöva förekomma, hava de av rikskommissionen i denna del föreslagna bestämmelserna

upptagits i departementsförslaget.

9 §§.

Det nu framlagda förslaget innefattar i fråga örn dessa paragrafer vissa

ändringar i rikskommissionens förslag. Sålunda återfinnes den nu föreslagna

bestämmelsen i 9 § första stycket angående ersättning för kostnad, som upplåtare

av förnödenhet fått vidkännas för ändring eller förflyttning beträffande

inredning eller utrustning av upplåten egendom, i kommissionens förslag

i 7 § första stycket under 2. Vidare innehåller rikskommissionens förslag

— utom bestämmelsen, att för förnödenhet, som tages i anspråk med

nyttjanderätt, skall lämnas full ersättning för den för upplåtaren förlorade

avkastning eller nytta — även föreskrift, att tillika skall iakttagas, att för

järnväg, som i sin helhet eller till viss del tages i anspråk med nyttjanderätt,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Muj:ts proposition nr 3.

samt för järnvägsmateriel skall ersättningen bestämmas i förhållande till den

tid, varunder järnvägen eller materielen varit upplataren avhänd. Sistnämnda

föreskrift, som motsvarar den i nu gällande lags § 7 mom. 2 intagna, har uteslutits

i det nu framlagda förslaget. Slutligen har i departementsförslagets

8 § andra stycket intagits bestämmelse, att, därest tillämpning av taxa skulle på

grund av särskilda omständigheter innefatta synnerlig obillighet, ersättningen

må kunna bestämmas till högre belopp i den ordning, som i 14 § första stycket

sägs. Denna regel gäller även enligt nuvarande lag.

Rikshomrnissionen har angående dessa paragrafer anfört.

I 7 § har angivits de grunder, som skola tillämpas vid bestämmande av ersättning

för utgjord rekvisition i andra fall än i 5 och 6 §§ avses. — Bestämmelsen,

att för förnödenhet, som övertages med äganderätt, samt för tjänstbarhet

skall lämnas full ersättning, är hämtad från § 9 mom. 1 och 3 rekvisitionslagen.

— Här har vidare inryckts föreskrift, motsvarande den i § b

mom. 3 gällande lag, enligt vilket forman, som nödgas vara borta från hemmet

mer än tjugufyra timmar, äger utan avdrag på forlönen tillgodonjuta

enahanda rätt till inkvartering och föda för sig och sina dragare, som örn han

tillhörde krigsmakten. Föreskriften har emellertid synts böra gälla jämväl

förare av motorfordon eller motorredskap samt annan, som efter rekvisition

användes för krigsmaktens räkning. — För förnödenhet, som tages i anspråk

med nyttjanderätt, skall lämnas full ersättning för den för upplåtaren förlorade

avkastning eller nytta. Motsvarande bestämmelse återfinnes i § 8

mom. 1 punkt 2, mom. 2 och mom. 3 gällande lag men avser där allenast viss

angiven fast egendom, farkoster och motorfordon. Det har emellertid synts

lämpligt, att bestämmelsen utvidgas till att gälla alla förnödenheter, som upplåtas

till nyttjande. — Återstående bestämmelser i 7 § motsvara i sak § 7

mom. 2 punkt 2 och § 6 mom. 1 och 2 rekvisitionslagen.

8 § innehåller bestämmelserna för prissättning i taxa, vilka i gällande lag

återfinnas i § 9. Grunderna för ersättningens bestämmande, vilka i rekvisitionslagen

finnas intagna i § 9, hava här emellertid brutits ut och inforts i

7 §, för vilken förut redogjorts.

I 9 § har i ett sammanhang reglerats frågan örn ersättning för skada eiler

avsevärd försämring, som uppkommit å förnödenhet, vilken upplåtits till nyttjande.

Full ersättning skall utgå. -

Bestämmelser örn ersättning för skada å upplåten förnödenhet förekomma

i ett flertal paragrafer i rekvisitionslagen, nämligen i § 6 mom. 4 angående

djur och fordon, i § 7 mom. 2 andra punkten angående järnväg och därtill

hörande materiel och i § 8 mom. 1—3 angående viss fast egendom, farkoster,

motorfordon och lokomobiler. Bestämmelserna hava formulerats olika i de

skilda lagrummen. Beträffande vissa förnödenheter har frågan örn lätt till

skadeersättning icke reglerats i lagen. Då någon afledning icke synes föreligga

att låta nämnda ersättningsfråga avgöras olika beträffande de skilda

förnödenheter, som kunna upplåtas till begagnande, har här föreslagits

gemensamma bestämmelser i ämnet.

Vidare har i andra stycket 9 § intagits föreskrifter om värdering av fortskaffningsmedel,

som upplåtes till begagnande för längre tid än fyrtioåtta

timmar eller för oviss tid. I rekvisitionslagen finnas sådana föreskrifter

allenast i fråga örn anspann med eller utan fordon.

Härutöver må tilläggas, att bestämmelser rörande ersättning för med nyttjanderätt

ianspråktagen egendom återfinnas även i § 7 mom. 3 gällande lag,

samt att frågan örn ersättning för ändring eller förflyttning av inredning eller

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

utrustning av egendom, som upplåtits med nyttjanderätt, icke är uttryckligen

reglerad i gällande rekvisitionslag.

Överståthållarämbetet Ilar i sitt utlåtande anfört, att bestämmelserna i

rikskommissionens förslag örn ersättning för i anspråk tagna förnödenheter i

vissa avseenden icke syntes fullt tydliga, samt har härom vidare yttrat:

Enligt 9 § skall — oavsett förnödenhetens natur -— ersättning lämnas för

skada eller avsevärd försämring, som uppstått å med nyttjanderätt i anspråk

tagen förnödenhet. I 7 § 2 mom. av lagförslaget har emellertid frågan örn

ersättning för kostnad, vilken förorsakats av egendoms återställande i sitt

förra skick, fått särskild reglering, ehuru härmed åsyftad skada enligt överståthållarämbetets

förmenande i åtskilliga fall endast är att anse såsom ett

särfall av sadan skada, som mera allmänt behandlas i 9 §. Då stadgandet i

7 § 2 morn. ej gäller i 5 § omnämnda objekt, torde därav få anses följa, att ersättning

för nu ifrågavarande kostnad icke skall utgå enligt 9 §, då fråga är

örn sist omförmälda objekt. Härigenom skulle emellertid ersättningsbestämmelserna

i den nya lagen i vissa fall erhålla ett snävare innehåll för den, som

fullgör rekvisition, än vad fallet är i nu gällande lag i ämnet. Då — att döma

av den vid lagförslaget fogade speciella motiveringen — detta icke är rikskommissionens

avsikt, synes, därest Kungl. Maj:t biträder denna uppfattning,

en omarbetning av förslagets nu berörda stadganden vara erforderlig.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus lätt har framhållit, att sammanhanget

mellan nämnda bestämmelser i 7 och 9 §§ ej torde vara fullt klart, samt uttalat,

att en omarbetning av desamma syntes vara erforderlig.

Slutligen har länsstyrelsen i Västmanlands län påpekat, att uti 7 § i rikskommissionens

förslag stadgas bortovaro mer än 24 timmar för rätten att tillgodonjuta

inkvartering, samt uttalat som sin åsikt, att med hänsyn till svårigheten

att under de förhållanden, varunder formannens arbete utfördes, erhålla

privat kvarter och mat, tiden för bortovaron syntes böra sättas något

lägre, förslagsvis 15 timmar. Vidare har sistnämnda länsstyrelse föreslagit,

att då den kostnad, varom förmäles i 7 § första stycket under 2. andra punkten

i kommissionens förslag, tydligen utgjorde en utgift för ägaren, bestämmelsen

att ersättning för sagda kostnad »må» lämnas ändrades därhän att ersättning

»skall» lämnas.

Genom 7 och 9 §§ i rikskommissionens förslag regleras tre olika slag av

ersättningar, nämligen:

1. ersättning för övertagande av äganderätt till förnödenhet, för ianspråktagande

av nyttjanderätt till egendom och för tjänstbarhet;

2. ersättning för ändring eller förflyttning, som påfordrats beträffande inredning

eller utrustning av med nyttjanderätt upplåten egendom; samt

3. ersättning för skada eller avsevärd försämring, som utan upplåtarens

förvållande uppkommit å med nyttjanderätt upplåten egendom.

De två förstnämnda ersättningarna hava av rikskommissionen reglerats

genom bestämmelserna i 7 § och den sistnämnda genom föreskrifterna i 9 §.

7 § är såsom framgår av paragrafens första stycke icke tillämplig å rekvisition,

som avses i 5 och 6 §§, medan detta däremot är fallet med 9 §. På grund härav

har, såsom Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län anmärkt,

bestämmelsen örn ersättning för ändring eller förflyttning av inredning eller

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 3.

31

utrustning av viss rekvirerad egendom icke kommit att gälla beträffande de i

5 och 6 §§ avsedda rekvisitionerna, d. v. s. nyttjande av obegagnade byggnader,

kvarter, vissa järnvägstransporter m. m. Då även i sistnämnda fall upplåtaren

bör hava möjlighet att få ersättning för påfordrade ändringar eller

förflyttningar av inredning eller utrustning, synes bestämmelsen örn sådan

ersättning böra överflyttas från 7 § till 9 §, vilket jämväl skett i det framlagda

förslaget. Örn en ändring eller förflyttning visar sig vara så fördelaktig för

upplåtaren, att han efter ianspråktagandets upphörande finner det fördelaktigast

att underlåta att återställa egendomen i dess förra skick, synes det

icke erforderligt att staten ovillkorligen skall lämna ersättning för den kostnad,

som föranletts av ändringen eller förflyttningen. Har däremot upplåtaren

låtit återställa egendomen i dess förra skick, bör han självfallet erhålla

full ersättning för all kostnad, som han fått vidkännas med anledning

av ändringen eller förflyttningen, däri då även inbegripet kostnaden för återställande

av egendomen i dess förra skick. På grund härav har det synts

lämpligast att överlåta åt värderingsorganen att i varje särskilt fall avgöra,

huruvida sådan ersättning skall utgå och i så fall till vilket belopp.

Yad angår anmärkningen mot bestämmelsen angående den tid, som en forman

behöver vara borta från hemmet för att åtnjuta rätt till inkvartering, har

skäl icke synts föreligga att frångå rikskommissionens förslag, vilket därutinnan

överensstämmer med gällande lag.

Slutligen har jag ansett den i 7 § i rikskommissionens förslag intagna särskilda

föreskriften rörande ersättning för järnväg, som i sin helhet eller till

viss del tages i anspråk med nyttjanderätt, kunna såsom onödig uteslutas i

det nu framlagda förslaget. I detta liksom i andra fall, då förnödenhet övertages

med nyttjanderätt, torde det räcka med att såsom skett föreskriva, att

full ersättning skall lämnas för den för upplåtaren förlorade avkastning eller

nytta.

10 §.

Enligt denna paragraf skall full ersättning lämnas för forsling av rekvirerad

förnödenhet till avlämningsplatsen samt för återforsling av förnödenhet,

som efter begagnandet återställes.

Motsvarande bestämmelse i gällande rekvisitionslag stadgar, att ersättning

skall utgå efter de grunder, som nämnas i § 6, vilket lagrum behandlar ersättningen

för begagnande av anspann med eller utan fordon. Då emellertid

forslingen numera i flertalet fall säkerligen kommer att ombesörjas med

motorfordon, har förslaget i denna del fått sin förut nämnda avfattning.

11 §•

Bestämmelserna örn värderingsnämnderna i denna paragraf överensstämma

i de flesta avseenden med motsvarande föreskrifter i § 10 gällande lag. Dock

hava följande ändringar och tillägg i sak vidtagits. Enligt sistnämnda lagrum

skola de två ledamöter i riksvärderingsnämnden jämte ställföreträdare

för dem, som icke förordnas av Konungen, utses för varje särskilt ärende, på

därom av ordföranden gjord framställning, av kommerskollegium eller lant
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 3.

bruksstyrelsen. Enligt det nu framlagda förslaget skola bland av kommerskollegium

och lantbruksstyrelsen årligen föreslagna sakkunniga ord

föranden för varje ärende utse två ledamöter jämte ställföreträdare för dem.

Härutinnan överensstämmer förslaget med det i Kungl. Maj:ts proposition

nr 153 till 1916 års riksdag framlagda förslag till lag örn ändrad lydelse av

vissa paragrafer i rekvisitionslagen, vilket i denna del dock icke vann

riksdagens bifall. Nu gällande bestämmelser hava emellertid vid tillämpningen

visat sig medföra en kännbar omgång vid utseendet av ifrågavarande

ledamöter i nämnden, varför det ansetts lämpligt att i föreliggande förslag

återupptaga bestämmelserna i fråga.

De hörda ledamöterna i riksvärderingsnämnden hava förklarat sig kunna

av egen erfarenhet vitsorda lämpligheten av det nu föreslagna nya sättet för

utseende av sakkunniga ledamöter i nämnden.

I förhållande till såväl den nu gällande lagen som det av rikskommissionen

framlagda förslaget innefattar förevarande paragraf den nyheten, att

Konungens befallningshavande vid behov skall äga förordna örn tillsättande

av ytterligare en värderingsnämnd ävensom angiva verksamhetsområde för

densamma. Detta stadgande betingas därav, att de lokala värderingsnämnderna

i vissa fall torde kunna komma att bliva utsatta för väl stora påfrestningar.

De hava att verkställa värderingar icke bara enligt den föreslagna

rekvisitionslagen utan även enligt den föreslagna militära förfogandelagen.

Därtill kommer, att enligt civila luftskyddsutredningens betänkande

angående det civila luftskyddet (statens offentliga utredningar

1936: 57) föreslås, att rekvisitionslagens bestämmelser skola gälla även beträffande

ersättning enligt den föreslagna lagstiftningen angående det civila luftskyddet.

Då det är av stor vikt, att avgörandet av ersättningsfrågorna icke

onödigt fördröjes, synes det erforderligt att bereda möjlighet att vid behov

kunna tillsätta ytterligare en värderingsnämnd inom de större landstingsområdena

eller städerna.

13 §.

Bestämmelserna örn vilken myndighet, som skall bestämma ersättningens

belopp, förekomma i 13 §. Finnes pris för utgjord förnödenhet eller tjänstbarhet

upptaget i taxa, skall ersättningens belopp fastställas av den myndighet,

som för kronans räkning mottagit det rekvirerade eller har uppsikt över

rekvisitionens fullgörande. Motsvarande bestämmelse förekommer icke i

den nuvarande rekvisitionslagen men däremot i den av Kungl. Majit med stöd

av lagen utfärdade rekvisitionsförordningen, § 28 mom. 1 och 2. — Ersättning

för förnödenhet eller tjänstbarhet, för vilken pris icke upptagits i taxa,

skall, i likhet med vad i § 12 mom. 1 rekvisitionslagen föreskrives, bestämmas av

den lokala värderingsnämnden, dock med tvenne undantag. Det ena undantaget

avser eventuellt utgående ersättning för kvarter, vilken ersättning, i likhet

med vad i § 12 mom. 3 gällande lag föreskrives, skall bestämmas av riksvärderingsnämnden.

Det andra undantaget avser det fall, att lokal värderingsnämnd

finner anledning antaga, att annan ersättning bör skattas till högre belopp

än 20,000 kronor. I sådant fall skall nämnden hänskjuta frågan till riksvärde
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ta proposition nr 3.

ringsnämndens omedelbara avgörande. I fråga örn sistnämnda undantag

skiljer sig förslaget såtillvida från motsvarande bestämmelse i § 12 mom. 2

gällande lag, att det maximiersättningsbelopp, som lokal värderingsnämnd

själv äger bestämma, höjts från 2,000 till 20,000 kronor. Härigenom åstadkommes

en välbehövlig lättnad i riksvärderingsnämndens arbete. Bikskommissionen

hade för sin del föreslagit en höjning endast till 5,000 kronor. Med

hänsyn bland annat därtill att ersättning enligt den föreslagna lagstiftningen

angående det civila luftskyddet jämväl torde komma att prövas av värderingsnämndema,

lärer det emellertid vara nödvändigt att sagda belopp avsevärt

höjes, örn syftet med den föreslagna ändringen skall kunna vinnas.

15 §.

Denna paragraf innefattar i förhållande till såväl nu gällande lag som

rikskommissionens förslag den ändringen, att anvisning, som användes som

betalningsmedel, skall vara betalbar vid uppvisandet i stället för efter viss

tid samt att den icke skall löpa med ränta. Anledningen därtill är närmast

den, att bestämmelsen örn viss förfallotid och därmed sammanhängande

ränteklausul med nutida kommunikationsmöjligheter måste anses föråldrad.

Vidare har föreskrivits, att likvid, där så lämpligen kan ske, må erläggas

medelst check. Betalning över postgiro nämnes icke särskilt men torde i detta

sammanhang få anses inbegripen under uttrycket kontant.

17 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar § 16 i rekvisitionslagen, har hänvisning

gjorts ej endast till häst- och fordonsanskaffningslagen utan jämväl till

fartygsuttagningslagen.

Slutligen vill jag påpeka, att övriga bestämmelser i förslaget i sak överensstämma

med motsvarande i gällande rekvisitionslag, nämligen de i 1 § med

§ 1 i gällande lag, de i 5 § med § 8 mom. 1 punkt 1 och § 5 mom. 3 i gällande

lag, de i 6 § med § 7 mom. 2 punkt 1 i gällande lag, de i 12 § med § 11

mom. 1 och 2 och § 13 mom. 2 första och sista punkterna i gällande lag, de

i 14 § med § 13 mom. 2 i gällande lag samt de i 16 § med § 15 i gällande lag.

V. Förslaget till lag- om skyldighet i vissa fall att i fredstid

tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens

behov.

Förslaget ansluter sig både i fråga om innehåll och form nära till lagen

den 17 juni 1932 (nr 242) om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter

m. m. för ordningsmaktens behov.

Enligt 1 § i nämnda lag stadgas att, då polisstyrka sammandrages för ordningens

upprätthållande, länsstyrelse äger förordna, att ägare och innehavare

av i lagrummet angivna förnödenheter skola vara skyldiga att på anfordran

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 3. 1466 37 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr

av polischefen i orten eller annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl mot full

ersättning tillhandahålla vad som erfordras.

I förslagets 1 § stadgas, att dylikt förordnande skall kunna av Konungen

meddelas, då militär personal för ändamål, som omnämnes i § 28 mom. 1 eller

§ 36 mom. 2 värnpliktslagen, utan att vara ställd på krigsfot beordras till

tjänstgöring å sådan plats, att dess förläggning icke lämpligen kan ske

i de av krigsmakten vanligen använda lokaler, eller ock till sjötjänstgöring

utom örlogsstation eller örlogsdepå. Med denna formulering kan förordnandet

även avse personal, som, ehuru inkallad till fredstjänstgöring enligt § 27

värnpliktslagen, beordras till tjänstgöring för angivna ändamål.

Tillhandahållandet avser samma slags förnödenheter som de i 1 § i 1932 års

lag angivna, d. v. s. —- utom förnödenheter för personalens inkvartering och

underhåll — jämväl annat, som oundgängligen erfordras för tjänstens fullgörande,

såsom drivmedel för fordon och fartyg m. m. Tillhandahållandet

skall liksom enligt nämnda lag ske mot full ersättning. Anfordran göres av

vederbörande militära befälhavare. Härutinnan innebär det nu framlagda

förslaget en avvikelse från rikskommissionens, enligt vilket anfordran

skulle göras av »vederbörande militära befälhavare i orten». Sistnämnda uttryck

kan emellertid, såsom i åtskilliga av de avgivna utlåtandena framhållits,

giva anledning till tvekan örn dess rätta innebörd, varför orden »i orten» uteslutits.

I de verkställighetsföreskrifter, som Konungen enligt 7 § i förslaget

äger meddela, torde böra närmare angivas, vilka militära befälhavare, som

äga rätt göra nu avsedd anfordran.

Den bestämmelse i förslaget, som motsvarar föreskriften i 1 § andra stycket

i 1932 års lag, att vid meddelande av förordnandet skall angivas den ort och

den tid, för vilken förordnandet gäller, har av militära skäl givits det innehåll,

att allenast den tid, för vilken förordnandet gäller, skall angivas.

Enligt 2 § andra stycket av 1932 års lag skall, då så påfordras, anfordran

göras skriftligen och överlämnas av polisman, försedd med vederbörligt

tjänstetecken, samt kvitto lämnas å vad som mottages.

Motsvarande stadgande i förslagets 2 § andra stycket har ansetts böra givas

det innehåll, att anfordran ovillkorligen skall göras skriftligen samt kvitto

lämnas å vad som mottages.

I fråga örn ersättningen stadgas i 4 § av 1932 års lag, att i de fall, då begärd

ersättning icke betalas av vederbörande polisbefäl, framställning örn ersättning

må göras hos länsstyrelsen, som har att utbetala vad som finnes skäligt.

Erhåller sökanden efter klagan i vederbörlig ordning över länsstyrelsens beslut

icke den ersättning han begärt, må han hos domstol föra talan i saken.

Dessa bestämmelser hava icke ansetts kunna oförändrat tillämpas

i fråga örn ersättning enligt den föreslagna lagen. Detta gäller framför allt i

fråga örn de organ, som skola pröva ersättningens belopp. I de fall, då begärd

ersättning icke betalas av vederbörande militära befälhavare, har ersättningsfrågan

ansetts böra avgöras av den militära myndighet, som Konungen

bestämmer. Härvid syftas i första hand på arméfördelningschef eller marindistriktschef.

Erhåller sökanden av denna myndighet icke den ersättning

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

han begärt, må han enligt förslaget inom tre månader efter det han erhållit

del av sistnämnda myndighets beslut draga frågan örn ersättning under riksvärderingsnämndens

prövning. Nämndens beslut må ej överklagas.

Enligt förslaget äger alltså sökanden icke i sista hand vända sig till domstol

för utfående av den begärda ersättningen. Den föreslagna anordningen,

att riksvärderingsnämnden här skall vara den sista avgörande instansen,

synes mera praktisk och dock fullt betryggande. I viss mån avgörande har

även varit den omständigheten, att enligt det framlagda förslaget till militär

förfogandelag riksvärderingsnämnden skall äga att i sista hand avgöra ersättningsfrågor

enligt nämnda lag. Upphöjas förslagen till lag, kunna dessa båda

lagar samtidigt bliva tillämpliga, och det synes då innebära vissa fördelar, att

ersättningsfrågor enligt båda lagarna behandlas på samma sätt. Ett ytterligare

skäl för att göra riksvärderingsnämnden till högsta instans utgör det

förhållandet, att även rekvisitionslagen åtminstone under kortare tider kan

bliva tillämplig jämsides med de två andra lagarna.

De hörda ledamöterna av riksvärderingsnämnden ha förklarat sig icke hava

någon anmärkning att framställa mot de uppgifter, som enligt detta lagförslag

tillagts nämnden.

övriga paragrafer i förslaget överensstämma i sak med motsvarande paragrafer

i 1932 års lag.

VI. Förslaget till militär förfogandelag.

1 §•

I denna paragraf angivas förutsättningarna för att den föreslagna lagens

huvudbestämmelser, vilka innefattas i 2—15 §§, skola träda i tillämpning.

Förordnande örn lagens tillämpning föreslås skola kunna meddelas av

Konungen med riksdagens samtycke, då rikets försvar eller dess säkerhet

eljest det kräver, och må gälla för viss tid eller tillsvidare.

Bestämmelserna ansluta sig till 1 § i det i Kungl. Maj:ts proposition nr

88/1917 framlagda förslaget till förfoganderättslag.

2 §•

Den enligt denna paragraf medgivna befogenheten för kronan att med

äganderätt övertaga vissa slag av förnödenheter innefattar möjlighet till tvångsförvärv

ej blott av förnödenheter, som äro direkt användbara för krigsbruk,

utan även av sådana varor m. m., som erfordras för tillverkning, beredning

eller iståndsättande av dylika behovsartiklar, d. v. s. varor som äro att anse

såsom indirekta krigsförnödenheter. Rätten till tvångsförvärv begränsas

emellertid avsevärt genom stadgandet, att sådan rätt endast föreligger, där

de militära behoven av en viss förnödenhet icke kunna med tillräcklig

skyndsamhet eller för skälig kostnad på annat sätt tillgodoses. Härigenom

uteslutas praktiskt taget såväl hästar och fordon som fartyg, vilkas ianspråktagande

för krigsändamål redan ordnats genom särskilda författningar.

Den i 2 § andra stycket i förslaget intagna bestämmelsen, att ägare eller

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 3.

innehavare av förnödenhet utan hinder av förordnandet äger i viss mån använda

en del av förnödenheten, äger sin motsvarighet i 7 § första stycket

första punkten i 1918 års förfoganderättslag.

3 §•

Enligt denna paragraf i förslaget äger Konungen för behov, som angives i

2 § första stycket, förordna örn beslag å där avsedd förnödenhet. Paragrafens

bestämmelser hava sin motsvarighet i 4 § i 1918 års förfoganderättslag.

4 och 5 §§.

Såsom förut framhållits, har det synts nödvändigt, att kronan för tillgodoseende

av behov, som angives i 2 § första stycket, äger möjlighet att med

nyttjanderätt taga i anspråk fabriker eller andra dylika anläggningar dels i

den ordning, att kronan övertager egendomen och för egen räkning låter bedriva

viss tillverkning därstädes, och dels på sådant sätt, att ägare eller innehavare

av dylik anläggning ålägges viss arbetsplikt. Bestämmelser härom

hava införts i 4 och 5 §§ i förslaget, varav 4 § är hämtad från 5 § 1 mom. i

1918 års förfoganderättslag och 5 § från 5 § 2 mom. i nämnda lag.

I 5 § i förslaget finnes tillika intagen föreskrift, att ägare eller innehavare

av anläggningen äger i viss mån förfoga över förnödenhet, som vid anläggningen

tillverkats för kronans räkning. Motsvarande bestämmelse i 1918 års

förfoganderättslag återfinnes i dess 5 § 2 mom. sista stycket och 7 § första

stycket.

6 §•

Bestämmelserna i denna paragraf hava sin motsvarighet i 6 § i 1918 års

förfoganderättslag.

7 §•

I denna paragraf hava intagits bestämmelser, huru tvist örn tolkningen av

de i lagen eller i administrativ väg meddelade föreskrifterna örn den

myckenhet, som ägare eller innehavare av förnödenhet i vissa fall må behålla

eller använda av densamma, skall lösas. Det har synts lämpligt, att Konungens

befallningshavande i första hand avgör sådan tvist, med rätt för innehavaren

att anföra besvär över beslutet hos Konungen. Motsvarande bestämmelser i

1918 års förfoganderättslag förekomma i dess 7 § andra och tredje styckena.

8 §•

Motsvarande bestämmelser i 1918 års förfoganderättslag förekomma i dess

8 § och 2 § 3 mom.

9 §■

Första stycket i denna paragraf överensstämmer i sak med 9 § första stycket

i 1918 års förfoganderättslag.

Uti andra stycket i förevarande paragraf stadgas, att örn beslag häves eller

eljest upphör att gälla utan att förnödenheten avstås till kronan och förnödenheten

lidit skada till följd av beslaget, kronan skall gälda ersättning för skadan.

Detta stycke överensstämmer med 9 § andra stycket i 1918 års förfoganderättslag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

37

Industriförbundet har i sitt yttrande framhållit, att i det fall, som regleras

i andra stycket, ersättning borde utgå även för den direkta förlust i övrigt,

som kunde hava tillfogats förnödenhetens ägare genom beslaget, såsom prisfall,

ränteförlust m. m.

Föreskrift örn att vara kunde tagas i beslag för behov, som omförmäldes i

kristidens förfoganderättslagar, infördes första gången i 1916 års förfoganderättslag.

Samtidigt föreskrevs, att ersättning skulle lämnas dels för nödig

kostnad för varans uppläggning, förvaring och vård under beslagstiden, dels

ock, örn beslaget hävdes eller eljest upphörde att gälla, för skada, som till

följd av beslaget kunde hava uppkommit å varan. Bestämmelser av likartat

innehåll upptogos jämväl i de därefter under kristiden antagna förfoganderättslagarna

och hava med oförändrat innehåll även upptagits i nu förevarande

paragraf. Någon anledning att nu utvidga stadgandets innehåll synes icke

föreligga.

10 §.

Bestämmelserna överensstämma i tillämpliga delar med 10 § i 1918 års

förfoganderättslag.

11 §•

Uti förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser angående de

grunder, enligt vilka anspråk på ersättning skola prövas, samt angående sätt

och tid för ersättningens bestämmande och erläggande. Huvudregeln är, att

rekvisitionslagens föreskrifter i dessa delar skola gälla. Bestämmelserna äro

hämtade ur 11 § i 1918 års förfoganderättslag.

I fråga örn den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen

örn att ersättning för förnödenhet, vars avstående föregåtts av beslag,

skall bestämmas efter det pris, som gällde, då förordnande örn beslaget gavs,

har industriförbundet anmärkt, att i detta fall föreskrift saknades örn att ersättning

skall lämnas även för den skada, som tillfogats ägaren genom att

han under beslagstiden varit berövad förfoganderätten över förnödenheten.

Det kunde här röra sig örn stora varupartier, representerande avsevärda

kapitalbelopp, som under beslagstiden läge räntelösa. Såsom erfarenheten

från senaste världskriget lärt kunde också penningvärdet under beslagstiden

ha försämrats, så att ersättningen i realiteten bleve betydligt lägre än örn den

utbekommits vid beslagstillfället. Den enskilde borde uppenbarligen hållas

skadelös för dylika förlustmoment.

Även nu ifrågavarande bestämmelser överenstämma i sak med motsvarande

i 1918 års förfoganderättslag, vilka i sin tur hämtats ur 1917 års lag. Även

om vissa skäl kunna tala för ett tillgodoseende av de av industriförbundet

anförda synpunkterna, synes dock icke tillräcklig anledning föreligga för en

dylik utvidgning av dc i de tidigare gällande lagarna intagna bestämmel
-

Departements
chefen.

Departements

chefen.

serna.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 8.

12 och 13 §§.

Paragraferna överensstämma i det väsentliga med 12 och 14 §§ i 1918

års förfoganderättslag. Vissa formella ändringar hava vidtagits och innehållet

i sistnämnda paragraf har bragts i överensstämmelse med gällande

bestämmelser örn husrannsakan.

14 §.

I denna paragraf, som motsvarar 15 § i 1918 års förfoganderättslag, ha

utom vissa formella ändringar även föreslagits vissa av dagsbotssystemets införande

betingade jämkningar i straffsatserna.

15 §.

Såsom 15 § upptog rikskommissionens förslag efter förebild av 16 § i

1918 års förfoganderättslag ett stadgande av innehåll, att delaktighet i brott

mot lagen skulle straffas efter 3 kap. strafflagen. Då denna regel även utan

särskilt stadgande därom torde vinna tillämpning, har förenämnda bestämmelse

icke medtagits. I stället hava under denna paragraf upptagits bestämmelserna

i 16 § i rikskommissionens förslag, vilken paragraf överensstämmer

med 17 § i 1918 års förfoganderättslag.

16 §.

Under denna paragraf hava upptagits vissa från kommissionens förslag

hämtade bestämmelser angående övergångsförfarandet, då förordnande örn

tillämpning av 2—15 §§ i den föreslagna lagen upphör att gälla.

17 och 18 §§.

Dessa paragrafer motsvara respektive 19 och 18 §§ i 1918 års förfoganderättslag.

Sedan föredraganden sålunda redogjort för de inom försvarsdepartementet

upprättade förslagen till lag angående skyldighet för kommuner och enskilda

att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag), till lag

örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m.

för krigsmaktens behov och till lag örn förfogande över viss egendom för

krigsmaktens behov (militär förfogandelag) av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar, hemställer han, att lagrådets utlåtande över de två sistnämnda

lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Carl-Axel Block.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 8.

39

Bilaga till statsrådsprotokollet den 30 juni 1937.

Förslag

till

Lag

angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner

för krigsmaktens behov (rekvisitionslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Sedan förordnande enligt § 74 regeringsformen meddelats, att krigsmakten

eller någon del därav skall ställas på krigsfot, må från och med den dag,

som av Konungen bestämmes, genom rekvisition av kommuner eller enskilda

utfordras förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att tillgå i orten

och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov,

vilka icke kunna på annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Vid

krigsmaktens återgång till fredsfot upphör rätten till rekvisition från och

med den dag, som av Konungen bestämmes.

Ställes endast en del av krigsmakten på krigsfot, omfattar rätten till

rekvisition allenast vad som erfordras för denna del.

Kätt att göra rekvisition tillkommer de militära myndigheter, åt vilka

Konungen meddelar sådan rätt. Rekvisition skall ske genom skriftlig, av

rekvirenten undertecknad handling. Å förnödenhet eller tjänstbarhet, som

utgjorts efter rekvisition, skall lämnas kvitto.

Vad enligt rekvisition utgjorts skall ersättas av statsmedel, där ej annorlunda

nedan stadgas.

2§.

Genom rekvisition må anskaffas eller tagas i anspråk:

1. kvarter, stallrum och plats under tak för materiel m. m.;

2. byggnad eller del därav jämte erforderlig inredning att användas till

expeditions-, sjukvårds- eller förrådslokal, verkstad eller annat dylikt;

3. markområden och byggnader för tillfälliga befästnings-, järnvägs-, flygplats-,

väg-, bro- och andra arbeten, som erfordras för krigsändamål;

4. mat i kvarteren, slaktdjur, proviant, foder och annat dylikt;

5. bränsle, lyse och lägerhalm, läkemedel och förbandsartiklar, för maskiner

erforderliga driftsförnödenheter, såsom vatten, elektrisk ström, bränsle,

smörjmedel m. m., så ock andra för krigsmakten erforderliga förbrukningsartiklar;
6.

beväpnings- och utrustningspersedlar, ammunition och sprängämnen

ävensom verktyg, redskap och materialier för tillfälliga arbeten, som erfordras

för krigsändamål;

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 8.

7. vägvisare, budbärare, arbetsmanskap samt personal för vård av sjuka

och sårade människor och djur;

8. rid-, drag- och lastdjur, hundar, brevduvor, anspanns- och motorfordon,

motorredskap, lokomobiler, velocipeder, kälkar och skidor ävensom därmed

jämförliga kommunikationsmedel, allt med erforderligt tillbehör, ävensom

personal för skötsel och underhåll därav;

9. fartyg, båtar och andra farkoster med erforderlig utrustning- och bemanning

;

10. luftfartyg av alla slag med erforderlig utrustning och bemanning;

11. bärgnings- och dykerimateriel med erforderlig personal;

12. järnvägar, kanaler, flygplatser, lastbryggor, kajer, lyftkranar och andra

dylika transportanordningar, allt med utrustning och förråd, ävensom personal

för skötsel och underhåll;

13. telegraf-, telefon- och radioanläggningar, kraft- och belysningsanläggningar,

skeppsvarv, kvarnar, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska anstalter

samt andra industriella anläggningar och verkstäder, allt med utrustning

och förråd, ävensom personal för drift och underhåll; samt

14. förnödenheter för utrustning och underhåll av anläggningar, som avses

under 12 och 13.

Byggnader och anläggningar, som avses i föregående stycke under 1, 2,

12 och 13, så ock markområden, som avses i nämnda stycke under 3, må

tagas i anspråk allenast med nyttjanderätt. Övriga förnödenheter övertagas

med äganderätt, därest ej annat vid rekvisitionen bestämts eller får anses

överenskommet.

Rekvisition må icke omfatta annat än vad som finnes att tillgå hos den,

som skall fullgöra rekvisitionen, ej heller sådant, som är oundgängligen

nödvändigt för dennes behov och näring.

3 §•

Kvarter lämnas i mån av utrymme i tillgängliga hus och byggnader. Invånarna

äro dock ej skyldiga att lämna de rum och sängar, där de vanligen

hava sitt nattläger, ej heller de stallrum, som oundgängligen erfordras för

egna djur.

Närmare föreskrifter i fråga örn kvarter, som lämnas efter rekvisition, meddelas

av Konungen.

Mat, som lämnas i kvarteren, skall vara efter ortens sed.

Ägare eller innehavare av byggnad, fordon, fartyg, luftfartyg eller anläggning,

som angives i 2 § första stycket under 1, 2, 8—10, 12 och 13, är skyldig

att i den mån så påfordras tåla eller vidtaga ändring eller förflyttning

av dess inredning eller utrustning.

4§-

Rekvisition ställes till Konungens befallningshavande, landsfiskal, magistrat

eller kommunal myndighet eller ock, där så finnes lämpligt, omedelbart

till den, som har att fullgöra rekvisitionen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. May.ts proposition nr 3.

Avser rekvisitionen förnödenhet eller tjänstbarhet, soia omnämnes i 2 §

första stycket under 1—9, och har rekvisitionen icke ställts omedelbart till

den, som har att fullgöra densamma, ansvarar vederbörande kommun för

rekvisitionens utgörande. Därvid äger kommunen själv besluta rörande sättet

och ordningen för fördelningen av det rekvirerade. A landet ina i de fall,

då rekvisitionen ej skulle hinna fullgöras å bestämd tid därest sammanträde

av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige skulle avvaktas, kommunalnämnden

besluta i sagda frågor.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid fullgöra rekvisition,

äger administrativ eller kommunal myndighet att hos honom uttaga

det rekvirerade. Kan dröjsmålet medföra våda och är civil myndighet

icke att tillgå, må samma rätt tillkomma militär myndighet.

5 §•

Ersättning utgår icke för nyttjande av obegagnade byggnader, skogs- och

hagmarker samt obrukade fält, ej heller för kvarter, stallrum och plats under

tak för materiel m. m.

Pågår inkvartering under så lång tid, att kvartervärden därigenom åsamkas

särskilda kostnader eller avsevärda olägenheter, må dock ersättning utgå med

skäligt belopp.

6 §•

För transport å järnväg utgår ersättning efter fastställd militärtaxa.

7 §•

Vid bestämmande av ersättning för förnödenhet eller tjänstbarhet i andra

fall än i 5 och 6 §§ avses skola följande grunder tillämpas:

1. För förnödenhet, som övertages med äganderätt, samt för tjänstbarhet

skall lämnas full ersättning.

Nödgas forman, förare av motorfordon eller motorredskap eller ock annan,

som efter rekvisition användes för krigsmaktens räkning, vara borta, från

hemmet mer än tjugufyra timmar, äger han utan avdrag på honom tillkommande

ersättning tillgodonjuta enahanda rätt till inkvartering och föda för

sig och, i förekommande fall, för sina dragare, som om han tillhörde krigsmakten.

2. För förnödenhet, som tages i anspråk med nyttjanderätt, skall lämnas

full ersättning för den för upplåtaren förlorade avkastning eller nytta.

Då anspann med eller utan fordon tages i anspråk, skall tillika iakttagas,

att ersättning skall lämnas efter kördag, beräknad till högst tio timmar.

Nyttjas anspann under högst fem timmar, skall ersättning lämnas för halv

kördag. För färden från bostaden till inställelseplatsen ävensom för hemfärden

lämnas ersättning med forlön för en fjärdedels kördag för varje full

mil av den tillryggalagda väglängden.

8 §•

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning

bör utgå för fullgjord rekvisition, som avses i 7 §, skola taxor å

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

nämnda pris upprättas. I taxorna upptages pris med belopp, som bestämmes

med tillämpning av de i 7 § angivna grunderna för ersättningens bestämmande

och med hänsyn tagen till de vid tiden för taxornas upprättande

gängse pris å förnödenheter och tjänstbarheter.

Finnes i taxa upptaget pris för fullgjord rekvisition, skall ersättningen

därför utgå i enlighet med taxan; dock må, därest taxans tillämpning skulle

på grund av särskilda omständigheter innefatta synnerlig obillighet, ersättningen

i den ordning, som i 14 § första» stycket sägs, kunna bestämmas till

högre belopp.

Finnes pris icke upptaget i taxa för fullgjord rekvisition, som avses i

7 §, skall ersättning därför utgå med belopp, som bestämmes enligt förut

nämnda grunder och med hänsyn tagen till de vid tiden för rekvisitionens

utgörande gängse pris å förnödenheter och tjänstbarheter.

9 §•

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning

av egendom, som upplåtits med nyttjanderätt, må ersättning lämnas

för den kostnad upplåtaren därigenom fått vidkännas.

Har skada eller avsevärd försämring utan upplåtarens förvållande uppkommit

å förnödenhet, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, lämnas full

ersättning därför.

Upplåtes förnödenhet, som avses i 2 § första stycket under 8—10, till

nyttjande för längre tid än fyrtioåtta timmar eller för obestämd tid, skall värdering

av förnödenheten ske vid inställelsen eller avlämnandet. Har värdering

då ej kunnat ske, bör den verkställas så snart som möjligt därefter.

10 §.

För forsling av rekvirerad förnödenhet till avlämningsplatsen samt för

återforsling av förnödenhet, som efter nyttjande återställes, lämnas full ersättning

i enlighet med bestämmelserna i 7 och 8 §§.

11 §•

För upprättande av taxor, varom förmäles i 8 §, samt för handläggande

av övriga ärenden rörande ersättning enligt denna lag och ärenden, som

äga samband med sådan ersättning, skola i den ordning nedan stadgas tillsättas

dels en värderingsnämnd för hela riket (riksvärderingsnämnden), dels

ock lokala värderingsnämnder, nämligen en för varje landstingsområde och

en för varje stad, som ej deltager i landsting, såframt ej annorlunda nedan

stadgas.

Riksvärderingsnämnden skall bestå av ordförande och fyra andra ledamöter.

Ordföranden och två andra ledamöter jämte ställföreträdare till

nödigt antal utses av Konungen för en tid av fyra år. För utseende av

övriga ledamöter skola kommerskollegium och lantbruksstyrelsen var för sig

årligen upprätta förslag å personer med sakkunskap inom särskilda närings
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

områden. Av de föreslagna utser ordföranden för varje ärende, som nämnden

skall handlägga, två ledamöter jämte ställföreträdare för dem, med iakttagande

av att den sakkunskap, som må för ärendet erfordras, varder tillgodosedd.

Lokal värderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter, nämligen en ledamot,

tillika ordförande, vald av landstinget eller stadsfullmäktige, en ledamot,

utsedd av arméfördelningscliefen (chefen för Övre Norrlands trupper,

militärbefälhavaren på Gotland), samt en ledamot, utsedd av Konungens

befallningshavande. För varje ledamot skola utses tva ställföreträdare. Såväl

ledamöter som ställföreträdare utses för en tid av fyra år.

Uppstår för visst landstingsområde eller för viss stad behov av mer än en

värderingsnämnd, äger Konungens befallningshavande förordna örn tillsättande

av ytterligare en värderingsnämnd ävensom angiva verksamhetsområde

för densamma. Dylik värderingsnämnd sammansättes och utses i enlighet

med vad i föregående stycke sägs, dock att, i avvaktan på landstings eller

stadsfullmäktiges sammanträde till val, ordförande må förordnas av Konungens

befallningshavande bland de enligt föregående stycke valda ställföreträdarna

för ordföranden i där avsedd nämnd.

12 §•

Riksvärderingsnämnden verkställer prissättning i taxa rörande de förnödenheter

och tjänstbarheter, för vilka sådant finnes lämpligt. Prissättningen

gäller efter nämndens bestämmande för hela riket eller visst landstingsområde

eller viss stad eller ort.

Riksvärderingsnämnden bestämmer tillika vilka förnödenheter och tjänstbarheter

skola av de lokala värderingsnämnderna, var för sitt område, i

taxa prissättas. I den mån förhållandena inom ett landstingsområde sådant

påkalla, skall den lokala värderingsnämnden verkställa särskild prissättning

för olika delar av området.

Taxa, som upprättats av lokal värderingsnämnd, skall underställas riksvärderingsnämndens

prövning.

Över riksvärderingsnämndens beslut i fråga örn prissättning i taxa må

klagan ej föras.

13 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, varom förmäles i 8 §, fastställes

till beloppet av den myndighet, som för kronans räkning mottagit det rekvirerade

eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av den lokala

värderingsnämnden, där ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas.

Ersättning för kvarter, som enligt 5 § må ifrågakomma, bestämmes av

riksvärderingsnämnden. Finner den lokala värderingsnämnden skälig anledning

antaga, att ersättning i annat fall bör skattas till högre belopp än

tjugutusen kronor, skall nämnden ofördröjligen hänskjuta frågan om ersättning

till riksvärderingsnämndens omedelbara avgörande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majlis proposition nr 3.

14 §''

Menar någon, att tillämpning av taxa, varom förmäles i 8 §, på grund av

särskilda omständigheter innefattat synnerlig obillighet i fråga örn honom

tillerkänd ersättning, må ändring i myndighets beslut rörande ersättningen

sökas hos riksvärderingsnämnden.

Ändring i beslut, som av lokal värderingsnämnd meddelats i ersättningsfråga,

må sökas hos riksvärderingsnämnden genom besvär.

Över beslut, som meddelats av riksvärderingsnämnden i ersättningsfråga,

må klagan ej föras.

15 §•

Likvid för fullgjord rekvisition skall, efter fordringsbeloppets prövning

och godkännande, erläggas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar

vid uppvisandet, eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

16 §''

De närmare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag bliva erforderliga,

meddelas av Konungen.

17.§.

Angående anskaffning av hästar och fordon samt uttagning av fartyg för

krigsmaktens ställande på krigsfot är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, från och med vilken dag lagen

den 24 maj 1895 (nr 43 sid. 1) angående skyldighet för kommuner och enskilda

att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov upphör att gälla;

skolande, där i särskild författning eller eljest förekommer hänvisning till

1895 års lag, hänvisningen i stället avse den nya lagen. De ledamöter i

riksvärderingsnämnden och i lokal värderingsnämnd, som utsetts i enlighet

med bestämmelserna i 1895 års lag, så ock deras ställföreträdare skola fortfarande

tjänstgöra under den tid, för vilken de blivit utsedda.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl: Majus proposition nr 3.

45

Förslag

till

Lag

om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter

m. lii. för krigsmaktens behov.

Härigenom förordnas som följer:

„ !§•

Då militär personal, utan att vara ställd på krigsfot, för ändamål, som

omnämnes i § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, beordras till

tjänstgöring å sådan plats, att dess förläggning icke lämpligen kan ske i

de av krigsmakten vanligen använda lokaler, eller ock till sjötjänstgöring

utom örlogsstation eller örlogsdepå, må Konungen, där så av särskilda skäl

finnes erforderligt, förordna, att ägare och innehavare av förnödenheter,

transportmedel, rum för personal, hästar och fordon ävensom materialier och

annat, som är oundgängligen erforderligt för tjänstens fullgörande och icke

med tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga

att på anfordran av vederbörande militära befälhavare mot full ersättning

tillhandahålla vad sålunda erfordras.

Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, angives den tid,

för vilken förordnandet gäller.

2 §•

Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till

den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmänheten

med vad som är i fråga.

Anfordran skall göras skriftligen samt kvitto lämnas å vad som mottages.

3 §•

Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall

tillhandahållande ske med äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts

eller får anses överenskommet.

4§-

I de fall, då begärd ersättning icke betalas av vederbörande militära befälhavare,

må ersättningsfrågan avgöras av den militära myndighet, som Konungen

bestämmer. Nämnda myndighet har att utbetala vad som finnes skäligt.

Erhåller sökanden icke den ersättning han begärt, må han inom tre månader

efter det han erhållit del av sistnämnda myndighets beslut draga frågan örn

ersättning under riksvärderingsnämndens prövning. Över nämndens beslut

må klagan oj föras.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

5§-

Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna lag,

äger polismyndighet låta uttaga det begärda.

Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts,

dömes till dagsböter.

6 §•

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.

Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böters gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän lag.

7 §•

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

47

Förslag

till

Lag

om förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov

(militär förfogandelag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

^Bestämmelserna i 2—15 §§ i denna lag skola äga tillämpning allenast

när förordnande därom blivit meddelat. Sådant förordnande meddelas av

Konungen med riksdagens samtycke, då rikets försvar eller dess säkerhet

eljest det kräver, och må gälla för viss tid eller tillsvidare.

Under tid, då riksdagen icke är samlad, äge ock Konungen giva dylikt

förordnande, sedan, örn ej riksdagen ändå skall sammanträda inom trettio

dagar, riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda meddelat förordnande

ej gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt.

2§-

Erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens behov, vilka icke kunna

med tillräcklig skyndsamhet eller för skälig kostnad tillgodoses genom uppköp

i allmänna marknaden eller på annat sätt, att förnödenhet, som är användbar

för krigsbruk, ställes till kronans förfogande, vare ägare eller innehavare

av sådan förnödenhet pliktig att, örn Konungen så förordnar, mot

ersättning avstå förnödenheten till kronan. Yad nu är stadgat skall ock

gälla i fråga örn förnödenhet, som kan användas för tillverkning, beredning

eller iståndsättande av förut nämnd förnödenhet.

Utan hinder av förordnande, som nyss nämnts, må ägare eller innehavare

av förnödenhet behålla eller använda så mycket därav, som ej uppenbarligen

överstiger oundgängligt behov för honom och den, som av honom njuter

kost eller stat.

3 §•

För behov, som angives i 2 § första stycket, äger Konungen förordna örn

beslag å där avsedd förnödenhet. Ägare eller innehavare av förnödenhet,

som tagits i beslag, ina ej förfoga däröver i vidare mån än i 2 § andra

stycket stadgas.

Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande ägaren eller innehavaren

förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver han till

Konungens befallningshavande en till Konungen ställd ansökning om beslagets

hävande, skall beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande

sker inom lika tid från utgången av nämnda trettio dagar eller från det

ansökningen därefter ingavs.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

4§-

Där det för tillgodoseende av behov, som angives i 2 § första stycket,

finnes erforderligt, att kronan förfogar över fabrik eller annan dylik anläggning

utan att egendomen avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av

anläggningen pliktig att, i den mån Konungen så förordnar, mot ersättning

ej mindre till kronan upplåta anläggningen eller del därav jämte tillhörande

inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring

eller förflyttning av inredningen eller utrustningen.

5§-

Där det för tillgodoseende av behov, som angives i 2 § första stycket,

finnes erforderligt, att vid fabrik eller annan dylik anläggning för kronans

räkning tillverkas, beredes eller iståndsättes viss förnödenhet utan att kronan

i övrigt förfogar över anläggningen, vare ägare eller innehavare av anläggningen

pliktig att, i den mån Konungen så förordnar, mot ersättning ombesörja

tillverkningen, beredningen eller iståndsättandet samt vidtaga härför

erforderliga åtgärder.

Agaren eller innehavaren må ej i vidare mån än i 2 § andra stycket

stadgas förfoga över förnödenhet, som enligt vad nu sagts tillverkas vid

anläggningen.

6 §•

Förordnande enligt 2, 3, 4 eller 5 § må avse alla eller blott vissa ägare

eller innehavare av egendom av angivet slag. Förordnandet vare gällande

mot ägare eller innehavare, när han fått del därav.

7 §•

Konungens befallningshavande äger bestämma, huru mycket ägare eller

innehavare av förnödenhet i fall, som avses i 2, 3 eller 5 §, må behålla

eller använda av förnödenheten. Konungens befallningshavandes beslut må

icke innefatta prövning av lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren

av förnödenheten dessförinnan vidtagit.

Över Konungens befallningshavandes beslut må ägaren eller innehavaren

av förnödenheten sist å tjugonde dagen från det han erhållit del av beslutet

anföra besvär hos Konungen; dock skall beslutet lända till efterrättelse

utan hinder av anförda besvär, örn ej Konungen annorlunda förordnar.

8 §•

Ägare eller innehavare av förnödenhet, som skall avstås till kronan eller

tagits i beslag, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den mot ersättning

för nödig kostnad.

Förnödenhet, som avstås till kronan, skall av ägaren eller innehavaren

avlämnas inom tid och å ort inom länet, som bestämmas av Konungen eller

av den Konungen därtill bemyndigat. Skall förnödenheten avlämnas å annan

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr 3. 49

ort än den, där förnödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren åtnjuta

ersättning för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet.

9 §•

Skall förnödenhet avstås till kronan, och möter ej genom ägarens eller

innehavarens förvållande hinder att förnödenheten tagea i besittning för

kronans räkning, stånde kronan faran för att förnödenheten av våda förstöres,

försämras eller minskas.

Häves beslag eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten

avstås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av beslaget,

gälde kronan ersättning för skadan.

10 §.

Då förnödenhet i fall, som avses i 2 eller 5 §, avlämnas eller eljest tages

i besittning för kronans räkning, vare kronan ägare av förnödenheten.

11 §•

Anspråk på ersättning av kronan, som föranledas av denna lag, skola med

iakttagande av vad i andra stycket av denna paragraf sägs prövas enligt de

grunder, om vilka förmäles i rekvisitionslagen. Angående sätt och tid för

ersättningens bestämmande och erläggande skall gälla vad i samma lag

stadgas om likvid för fullgjord rekvisition.

Förordnar Konungen örn avstående av förnödenhet, skall den ägaren eller

innehavaren enligt 2 § tillkommande ersättningen för förnödenheten bestämmas

efter det pris, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande, eller,

om förnödenhetens avstående föregåtts av beslag, efter det pris, som gällde,

då förordnande örn beslaget gavs.

12 §.

Har till kronan avståtts förnödenhet, som borgenär hade såsom pant

eller eljest under panträtt i handom, skall ersättningen för förnödenheten

överlämnas till överexekutor i den ort, där förnödenheten avstods. Lag

samma vare, där borgenären hade panträtt i förnödenheten utan att hava

den under panträtt i handom eller ägde rätt att kvarhålla förnödenheten

till säkerhet för fordran samt borgenären tillika, innan ersättningen guldits,

yrkat utfå betalning därur hos den, som det tillkommer att gälda ersättningen.

I fråga örn överexekutors förfarande med ersättning, som avses i föregående

stycke, gäde vad om fördelning hos utmätningsman av köpeskilling

för utmätningsvis såld lösegendom är stadgat.

13 §.

Det åligger en var att vid förfrågan av Konungens befallningshavande

eller polismyndighet lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet

han innehar förnödenhet, som avses i 2 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 3.

1466 37 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Yägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda i fråga örn sitt innehav av förnödenheten,

må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet,

varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och

affärshandlingar. 1 fråga örn befogenhet att besluta angående undersökning

eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning eller

granskning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående

husrannsakan äga tillämpning.

Yad som inhämtas vid undersökning eller granskning, som i andra stycket

omförmäles, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av

det därmed avsedda ändamålet.

14 §.

Den som med vetskap därom, att förordnande meddelats enligt 2, 3, 4

eller 5 §, olovligen förfogar över, undansticker, skadar eller förstör förnödenhet

eller annan egendom, som förordnandet avser, eller underlåter att

fullgöra honom enligt 8 § åliggande skyldighet att taga hand örn sådan förnödenhet

eller eljest åsidosätter vad på honom ankommer till fullgörande

av förordnandet eller av föreskrifter, som meddelats med stöd av denna lag,

straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må dömas till straffarbete i högst två år.

Lag samma vare, örn någon vid förfrågan enligt 13 § vägrar att lämna

upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning

eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, söker vilseleda örn sitt

innehav av förnödenhet.

Överträder någon det i 13 § tredje stycket stadgade förbudet att yppa

förhållande, som där avses, straffes med dagsböter eller fängelse.

15 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böters gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

16 §.

Har förordnande örn avstående av förnödenhet till kronan ännu icke blivit

gällande mot ägare eller innehavare vid tid, då tillämpning av bestämmelserna

i 2—15 §§ upphör, vare förordnandet utan verkan. Beslag enligt 3 §

och förfogande enligt 4 eller 5 § skola ej gälla längre än till nu angivna tid.

I fråga om ersättning, vartill någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda

tid, så ock beträffande ansvar för dessförinnan begånget brott, som avses i

14 §, skall vad i denna lag stadgas fortfarande äga tillämpning.

17 §.

Konungen äger meddela bestämmelser örn delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, och örn verkställighet av förordnande, varom stadgas i 2, 3,

4 eller 5 §, samt örn användande för det avsedda behovet av vad enligt denna

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

51

lag tagits i anspråk, så ock i övrigt giva de närmare föreskrifter, som må

erfordras för tillämpning av denna lag.

18 §.

Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition, som

enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majus proposition nr 3.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

15 oktober 1937.

Närvarande:

justi ti erådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 27 september 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll

över försvarsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 30 juni 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

l:o) lag orri skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter

m. m. för krigsmaktens behov; och

2:o) lag orri förf egande över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av borgmästaren Gösta Strandell.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla

förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov.

Lagrådet:

Enligt såväl förevarande förslag som de samtidigt till granskning föreliggande

förslagen till militär förfogandelag och lag örn förfoganderätt för

luftskyddets behov skola ersättnings- och skadeståndsfrågor i stor utsträckning

avgöras av riksvärderingsnämuden, emot vars beslut talan ej skall få

fullföljas. Otvivelaktigt bliva dessa frågor i många fall av beskaffenhet att

ställa stora krav på nämndens förmåga att så handlägga sin uppgift, att

avgörandet kommer att grundas ej blott på praktisk insikt och erfarenhet

utan även på lagkunskap. Då nu åsyftas att genom lagstiftning fullständigt

reglera här avsedda förhållanden, synes i fråga örn nämndens sammansättning

och beslutförhet icke böra saknas uttrycklig bestämmelse därom, att

åtminstone en av nämndens ledamöter skall hava utövat domarämbete.

I övrigt finner lagrådet vid förslaget ej anledning till annan erinran än

att, då rätten att göra anfordran örn tillhandahållande av förnödenheter m. m.

tillhör vederbörande militära befälhavare, härav synes följa, att honom bör

tillkomma jämväl befogenhet att i fall, som avses i 5 §, låta genom polismyndighetens

försorg uttaga det begärda.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

53

Förslaget till lag om förfogande över viss egendom för krigsmaktens

behov (militär förfogandelag).

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

Enligt 1 § skola bestämmelserna i 2—15 §§ äga tillämpning allenast när

förordnande därom blivit meddelat för viss tid eller tillsvidare. Denna hänvisning

omfattar alltså även förbudet i 13 § tredje stycket emot obehörigt

yppande av vissa affärsförhållanden samt straffbestämmelserna i 14 §; i 16 §

angives dock, att även efter tid, då tillämpning av 2—15 §§ upphör, lagens

stadganden fortfarande skola gälla beträffande dessförinnan begånget brott,

som avses i 14 §.

De brott, som behandlas i 14 § första och andra styckena, hänföra sig

till vissa endast under tiden för förordnandets giltighet tillämpliga föreskrifter

och måste följaktligen också vara begångna under samma tid.

Annorlunda förhåller det sig med den i samma paragrafs tredje stycke avsedda

överträdelsen av det i 13 § tredje stycket stadgade förbudet; sådan överträdelse

kan tydligen förekomma även efter det förordnandet upphört att

gälla. Ansvar för såväl det ena som det andra slaget av brott skall självfallet

kunna utkrävas oberoende av örn förordnandet fortfarande gäller eller

icke; uttrycklig bestämmelse härom kan, då lagens giltighet icke är inskränkt

till viss tid, knappast vara erforderlig.

Bestämmelsen i 15 § lärer tillhöra den del av lagens innehåll som icke

beröres av att förordnandet ej längre är gällande.

Med hänsyn till vad nu anförts hemställes, att hänvisningen i 1 § begränsas

till att avse 2—13 §§, sistnämnda paragraf dock med undantag av

tredje stycket, vilket tillsammans med den därtill anslutna straffbestämmelsen

i 14 § tredje stycket bör upptagas såsom särskild paragraf efter 14 §, samt

att i 16 § uteslutes vad där sägs örn fortsatt tillämplighet av ansvarsbestämmelser.

Därest så anses önskvärt, skulle genom någon jämkning av

ordalagen i 14 § (första och andra styckena) kunna tydligare utmärkas, att

med dess bestämmelser åsyftas överträdelser, begångna under tiden för förordnandets

giltighet.

Tillämpning av straffbestämmelsen i 14 § tredje stycket torde böra ifrågakomma

endast när detta påkallas av den, som har intresse av att där åsyftade

uppgifter rörande vissa affärsförhållanden icke bliva obehörigen yppade. På

sätt som skett i jämförliga fall enligt åtskilliga andra lagar (jfr t. ex. lagen

den 29 juni 1912 örn arbetarskydd 48 §, lagen den 17 juni 1916 örn försäkring

för olycksfall i arbete 34 § och lagen den 18 juni 1925 örn undersökning

angående monopolistiska företag och sammanslutningar 8 §) synes därför böra

— antingen i 15 § eller under särskild paragraf — upptagas ett stadgande

av innehåll, att brott, som i 14 § tredje stycket sägs, må av allmän åklagare

åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 3.

Justitieråd^ Sandström:

Enligt 1 § skola bestämmelserna i 2—15 §§ äga tillämpning allenast när

förordnande därom blivit meddelat för viss tid eller tillsvidare; i 16 § sista

punkten angives dock att även efter tid, då tillämpningen av 2—15 §§ upphör,

lagens stadganden fortfarande skola gälla beträffande ersättning vartill

någon enligt den föreslagna lagen är berättigad vid nämnda tid, så ock beträffande

ansvar för dessförinnan begånget brott, som avses i 14 §.

Beträffande denna lagens anordning bör påpekas att 16 § icke torde fullständigt

angiva i vilka avseenden lagens stadganden böra kunna tillämpas

efter utgången av den tid för vilken förordnande enligt 1 § är meddelat.

Då man icke lärer kunna utgå från att vid denna tid varje förordnande örn

avstående av förnödenhet skall hava åtföljts av avlämnande till kronan eller

besittningstagande för dess räkning — jfr 1, 6 och 16 §§ — synas jämväl

de i 8—10 §§ meddelade bestämmelserna angående vårdnadsplikt, avlämningsskyldighet,

bärandet av risken samt övergång av äganderätten böra

kunna bliva föremål för tillämpning efter nämnda tid. Dessa bestämmelser

lika väl som de i 16 § sista punkten angivna reglera verkan av de förfoganden

som kunna företagas, och det saknas skäl varför de ej, oavsett tiden

när de komma till tillämpning, skola gälla så länge ett förfogande enligt

lagen äger bestånd. Vid sådant förhållande och då lagens giltighet icke är

inskränkt till viss tid, synes det naturligare och riktigare att låta hänvisningen

i 1 § gälla endast de stadganden, vilka angiva de förfoganden eller förelägganden

som lagen medgiver (1—7 §§ samt 13 § första och andra styckena),

och att med hänsyn till det förordnande, som utfärdas enligt 1 §, upptaga

dessa stadganden i en följd. En dylik anordning gör ett förbehåll sådant

som det i 16 § sista punkten förekommande obehövligt. Däremot torde 14 §

första stycket böra förtydligas så att därav framgår att handling som där

avses bestraffas enligt förevarande lag endast örn den företagits under tid

då förordnande enligt 1 § gäller. -

Jag hemställer att förslaget omarbetas i överensstämmelse härmed.

I vad lagrådets övriga ledamöter yttrat angående 13 § tredje stycket och

14 § tredje stycket samt angående åtalsrätt för i sistnämnda lagrum avsett

brott är jag ense med dem.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 3.

55

Utdrag av protokollet över för sv ar sär enden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 november 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Nilsson dels frågan örn ny lag

angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för

krigsmaktens behov (rekvisitionslag), dels ock lagrådets den 15 oktober 1937

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 30 juni 1937 remitterade förslagen

till lag om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter

m. m. för krigsmaktens behov och lag örn förfogande över viss egendom förr

krigsmaktens behov (militär förfogandelag).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Yad först beträffar det förslag till ny rekvisitionslag, för vilket vid frågans

behandling i statsrådet den 30 juni 1937 blivit närmare redogjort, torde,

innan detsamma förelägges riksdagen, böra göras ett par mindre ändringar

i förslaget. Sålunda torde ur 9 § böra uteslutas tredje stycket, vari stadgas

örn värdering av vissa förnödenheter, då dessa upplåtas till nyttjande för

längre tid än fyrtioåtta timmar eller för obestämd tid. Bestämmelser örn

värdering såväl för detta som för övriga fall, då sådan kan vara påkallad,

torde nämligen snarare böra inflyta i en blivande ny rekvisitionsförordning.

Den andra ändringen berör förslagets 11 § andra stycket. Enligt nämnda

lagrum, som behandlar riksvärderingsnämndens sammansättning, skall nämnden,

liksom enligt nu gällande lag, bestå av ordförande och fyra andra ledamöter.

Ordföranden och två andra ledamöter jämte ställföreträdare till nödigt

antal skola enligt förslaget utses av Konungen för en tid av fyra år,

under det att övriga ledamöter jämte ställföreträdare för dem skola för varje

ärende utses av ordföranden bland vissa av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen

var för sig årligen föreslagna personer med sakkunskap inom särskilda

näringsområden.

I anslutning till granskningen av det remitterade förslaget till lag örn

skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för

krigsmaktens behov har lagrådet erinrat, att enligt såväl sistnämnda förslag

som de samtidigt till granskning föreliggande förslagen till militär förfogandelag

och lag örn förfoganderätt för luftskyddets behov ersättnings- och

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majus proposition nr 3.

skadeståndsfrågor i stor utsträckning skola avgöras av riksvärderingsnämnden,

emot vars beslut talan ej skall få fullföljas. Lagrådet Ilar vidare framhållit,

att dessa frågor otvivelaktigt i många fall bleve av beskaffenhet att ställa

stora krav på nämndens förmåga att så handlägga sin uppgift, att avgörandet

bomme att grundas ej blott på praktisk insikt och erfarenhet utan även på

lagkunskap. Då nu åsyftades att genom lagstiftning fullständigt reglera här

avsedda förhållanden, syntes i fråga örn nämndens sammansättning och beslutförhet

icke böra saknas uttrycklig bestämmelse därom, att åtminstone en

av nämndens ledamöter skall hava utövat domarämbete.

Med beaktande av vad lagrådet sålunda anfört har i förslagets 11 § andra

stycket införts en bestämmelse av innehåll, att av de av Konungen utsedda

ledamöterna i riksvärderingsnämnden samt ställföreträdarna för dem minst

en ledamot och en ställföreträdare skola hava utövat domarämbete.

I förslaget till lag om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla

förnödenheter ni. m. för krigsmaktens behov har lagrådet icke föreslagit annan

ändring än att befogenhet borde tillkomma vederbörande militära befälhavare

att i fall, som avses i 5 §, låta genom polismyndighetens försorg

uttaga det begärda. Med anledning av vad lagrådet härutinnan anfört har

5 § första stycket ändrats på sätt lagrådet förordat.

Beträffande förslaget till militär förfogandelag hava lagrådets flesta ledamöter

hemställt, att hänvisningen i 1 § måtte begränsas till att avse 2—13 §§,

sistnämnda paragraf dock med undantag av tredje stycket, vilket tillsammans

med den därtill anslutna straffbestämmelsen i 14 § tredje stycket

borde upptagas såsom särskild paragraf efter 14 §, samt att i 16 § måtte

uteslutas vad där sägs örn fortsatt tillämplighet av ansvarsbestämmelser.

Vad sålunda föreslagits har synts mig böra iakttagas. I enlighet med

vad lagrådets flertal ävenledes ifrågasatt har genom en jämkning i ordalagen

i 14 § (första och andra styckena) tydligare utmärkts, att med dess

bestämmelser åsyftas överträdelser, begångna under tid, då förordnande

enligt 1 § varit gällande.

Vad lagrådet anmärkt rörande åtalsrätten vid brott mot den straffbestämmelse,

som i det remitterade förslaget upptagits i 14 § tredje stycket,

har beaktats på det sätt, att i 16 § (motsvarande 15 § i det remitterade

förslaget) införts en bestämmelse därom, att sådant brott må av allmän

åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

Utöver de ändringar, som förslaget enligt vad nu anförts undergått med

anledning av lagrådets erinringar, hava i 12 § andra stycket och 13 § andra

stycket vidtagits mindre jämkningar av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad nu angivits ändrade

förslagen till lag angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra

rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag), till lag örn skyldighet i

vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtts proposition nr 3. 57

behov och till lag om förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov

(militär förfogandelag) måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Anders Broberg.

Ilihang till riksdagens protokoll 1038.

I sami. Nr 3.

1466 37

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:109 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner f a1 i texten
  2. 2LU 1938:21 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmakten s. 1 i texten
  3. 2LU 1938:22 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om förfoganderätt för luftskyddets behov, dels ock en i ämnet väckt motion. s. 6 i texten