Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förfoganderätt för luftskyddets behov

55 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 55 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:4, Med förslag till lag om förfoganderätt för luftskyddets behov

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

1

Nr 4.

Kungl. Maj;ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om förfoganderätt för luftskyddets behov; given

Stockholms slott den 19 november 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn förfoganderätt för luftskyddets behov.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 4.

1871 97 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

om förfoganderätt för luftskyddets behov.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bestämmelserna i 2—15 §§ skola äga tillämpning allenast då luftskyddstillstånd,

varom förmäles i 13 § luftskyddslagen, är rådande.

2 §•

Konungen eller, efter Konungens förordnande, länsstyrelse eller annan

myndighet äger föreskriva, att invånare å ort, som hotas av anfall från luften,

skola taga uppehåll utom sin bostad eller bostadsort, ävensom, i den mån det

prövas nödvändigt, bestämma, varest uppehåll skall tagas.

3 §•

1 mom. Länsstyrelsen äger, då det prövas nödvändigt för luftskyddsändamål,

taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustningspersedlar,

materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves

av kommuner eller enskilda. Utrustningspersedlar eller materialier, som

någon innehar för beredande av luftskydd åt sig eller sin familj eller hos

honom anställda personer eller för skyddande av egendom, vilken av honom

innehaves, må dock icke tagas i anspråk i vidare mån än persedlarna eller

materialierna finnas vara obehövliga för sådant ändamål.

2 mom. Markområden, byggnader och utrymmen så ock transportmedel,

vilka icke stadigvarande erfordras för luftskyddsändamål, tagas i anspråk

med nyttjanderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd

eller komma att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt.

Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke länsstyrelsen

finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages med äganderätt.

4 §•

1 mom. Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller

annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts eller luftskydd eljest

erfordras, är pliktig att tåla eller vidtaga de åtgärder med avseende å egendomen

ävensom dess inredning och utrustning, som av länsstyrelsen prövas

erforderliga för luftskyddets genomförande.

2 mom. Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som i 1 mom. avses, äger

länsstyrelsen ombesörja denna, och må kostnaden härför, efter prövning av

domstolen i den ort, där åtgärden ägt rum, uttagas av den försumlige, i den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 3

mån han icke på grund av stadgande i denna lag eller eljest är berättigad till

ersättning för åtgärden.

5 §•

1 mom. För åtgärd, som avses i 3 § 1 mom. eller 4 § 1 morn., är med

nedan i 2 och 3 mom. angivna undantag ägare eller innehavare av egendom,

som beröres av åtgärden, berättigad till ersättning av kronan.

För egendom, som övertages med äganderätt, lämnas full ersättning . Då

egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, lämnas full ersättning för avkastning

eller nytta, som ägaren eller innehavaren går förlustig, samt för skada

eller avsevärd försämring, som i följd av egendomens begagnande för luftskyddsändamål

uppkommer å egendomen. Kostnad eller skada i följd av åtgärd,

som avses i 4 § 1 morn., skall till fullo gottgöras.

2 mom. Ersättning utgår icke till kommun för materiell, som inom luftskyddsområde,

vartill kommunen hör, tages i anspråk för ordnings- eller vakttjänst,

brandtjänst, indikerings-, sanerings- eller röjningstjänst, reparationstjänst,

sjukvårdstjänst eller annan dylik luftskyddstjänst, ej heller för mistad

avkastning eller nytta av annan kommunen tillhörig egendom, som tages i

anspråk med nyttjanderätt.

3 mom. Avser åtgärden huvudsakligen beredande av skydd för viss egendom

eller dess ägare eller innehavare eller för personer, som vid den tid,

då luftskyddstillstånd inträdde, bodde eller vistades inom egendomen eller

eljest nyttjade denna, utgår ersättning allenast örn och i den mån det med

avseende å storleken av kostnad eller skada, som föranledes av åtgärden, samt

omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

6 §•

Anspråk på ersättning för åtgärd, som avses i 3 § 1 mom. eller 4 § 1 morn.,

skall, där ej 4 § 2 mom. är tillämpligt, prövas i den ordning, som är stadgad

beträffande rekvisition för krigsmaktens behov. Ändå att egendom, som

tages i anspråk, är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda tillfällen,

må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning därigenom

icke sker i rätten till ersättning för skada, som ej förutsetts. Angående sätt

och tid för ersättningens erläggande skall gälla vad i rekvisitionslagen stadgas

om likvid för fullgjord rekvisition.

7 §■

Har med äganderätt tagits i anspråk egendom, som borgenär hade såsom

pant eller eljest under panträtt i handom, skall ersättningen för egendomen

överlämnas till överexekutor i den ort, där egendomen togs i anspråk. Lag

samma vare, där borgenären hade panträtt i egendomen utan att hava den

under panträtt i handom eller ägde rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet

för fordran samt borgenären tillika, innan ersättningen guldits, yrkat utfå

betalning därur hos den, som det tillkommer att gälda ersättningen.

I fråga om överexekutors förfarande med ersättning, som avses i föregående

stycke, skall gälla vad örn fördelning hos utmätningsman av köpeskilling

för utmätningsvis såld lös egendom är stadgat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 4.

8 §‘

Länsstyrelsen äger ålägga envar att läntina upplysning huruvida och i

vilken myckenhet han innehar viss egendom, som kan behöva tagas i anspråk

för luftskyddsändamål.

Åsidosätter någon skyldighet att lämna upplysning, som i första stycket

avses, eller finnes skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda i fråga

om sitt innehav av egendom, som där sägs, må undersökning verkställas av

kontor, lagerlokal eller annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning

ske av hans handelsböcker och affärshandlingar. I fråga örn befogenhet

att besluta angående undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande

tid, då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna

angående husrannsakan äga tillämpning.

9§-

Kommun är pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet på anfordran

av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom annan hos kommunen anställd

personal till förfogande för luftskyddstjänst; dock vare kommun icke

skyldig att för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla större personal

än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom vederbörande kår

eller annan mot luftsky dds tjänsten svarande gren av kommunens förvaltning.

För fullgörande av vad enligt första stycket åligger kommun utgår icke

ersättning.

10 §.

Länsstyrelsen äger uttaga erforderlig personal för att fullgöra luftskyddstjänst.

Därvid må icke uttagas män under aderton eller över sextio år eller

kvinnor, såvida de icke frivilligt åtaga sig den tjänstgöring, varom är fråga,

eller ock behovet av personal icke annorledes kan på tillfredsställande sätt

fyllas.

11 §•

För tillfälligt utförande av arbete för luftskyddet, som är av synnerligen

brådskande art och ej är att hänföra till luftskyddstjänst, äger länsstyrelsen

uttaga varje för sådant arbete lämpad person.

Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, som upplåtits

till bostäder, samt personer, vilka i fråga örn tillsyn å egendomen företräda

ägaren eller innehavaren, ävensom arbetsgivare äro skyldiga att lämna biträde

vid sådan uttagning av personal, som avses i denna paragraf.

12 §.

För uttagande av personal, som avses i 10 § och 11 § första stycket, äger

länsstyrelsen ålägga envar att inställa sig inför länsstyrelsen eller den, som

av länsstyrelsen förordnats att biträda med uttagningen. Den som uttagits

är skyldig att i avseende å tjänsten eller arbetet ställa sig till efterrättelse de

föreskrifter, som meddelas av länsstyrelsen, vederbörande luftskyddschef eller

den eller de personer, som av länsstyrelsen förordnats att utöva befäl över

uttagen personal.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 5

Om ersättning till uttagen personal gäller vad därom framdeles kan bliva

bestämt.

13 §.

Därest någon utebliver utan anmält laga förfall eller avviker från tjänstgöring

eller arbete, vartill lian uttagits enligt 10 § eller 11 § första stycket,

eller från förrättning, vid vilken han jämlikt 12 § ålagts inställa sig, äger

länsstyrelsen förordna, att han omedelbart skall genom polismyndighetens

försorg hämtas.

14 §.

Länsstyrelsen må i den utsträckning, som finnes lämplig, uppdraga åt

luftskyddschef att inom luftskyddsområde utöva de befogenheter, som enligt

3 och 4 §§, 8 § första stycket samt 9—13 §§ tillkomma länsstyrelsen.

15 §.

1 mom. över luftskyddschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må

besvär anföras hos länsstyrelsen inom tjugu dagar från det klaganden erhållit

del av beslutet.

Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller annan

myndighet, varom förmäles i 2 §, må överklagas hos Konungen inom tid, som

i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och

ämbetsverks beslut.

2 mom. Myndighets beslut i fall, som avses i 2—4 och 8—14 §§, skall

lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

16 §.

Har någon åsidosatt föreskrift eller föreläggande, som meddelats med

stöd av denna lag eller enligt 22 § utfärdade bestämmelser, straffes med

dagsböter eller fängelse; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vare, där någon i fall, som

i 8 § första stycket sägs, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift örn förhållande,

som i sistnämnda lagrum avses.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för brott, som i

första stycket sägs, samma brott, skall han för varje gång åtal därför anhängiggjorts

fällas till det straff, som är bestämt för sådant brott; dock må sammanlagt

frihetsstraff icke överstiga två år.

17 §.

Yad som inhämtas vid undersökning eller granskning, som i 8 § andra

stycket omförmäles, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande

av det med undersökningen eller granskningen avsedda ändamålet. Bryter

någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

18 §.

Brott, som i 17 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

19 §.

Beträffande ersättning, vartill någon enligt denna lag blivit berättigad

under luftskyddstillstånd, skola, ändå att luftskyddstillståndet upphört, lagens

bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

Anspråk på ersättning skall vid talans förlust framställas inom sex månader

efter det luftskyddstillståndet upphört eller, där förhållande, varå anspråket

grundas, yppats efter luftskyddstillståndets upphörande, inom sex månader

efter det förhållandet yppades, dock senast inom två år efter luftskyddstillståndets

upphörande.

20 §.

Ändå att luftskyddstillstånd icke är rådande, må Konungen ålägga ägare

eller innehavare av viss anläggning att med avseende å driften vid anläggningen

vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan

anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse åläggande, varom i första

stycket sägs, äger Konungen förelägga vite; Konungen må ock låta ombesörja

åtgärden, och skall för sådan händelse vad i 4 § 2 mom. är stadgat örn

uttagande av kostnad äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Vad i denna lag är stadgat örn länsstyrelse gäller i fråga örn Stockholm

Överståthållarämbetet.

22 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Solliden den

11 september 1937.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Westman, Nilsson,

Forslund.

Tillförordnade chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler

efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen

fråga om ytterligare lagstiftning angående luftskyddet samt anför:

Inledning.

Sedan 1937 års riksdag bifallit Kungl. Maj:ts propositioner nr 211 med

förslag till luftskyddslag och nr 212 angående anslag till civilt luftskydd,

har den 11 juni 1937 utfärdats dels luftskyddslag, dels kungörelse med närmare

bestämmelser om luftskyddslagens tillämpning (luftskyddskungörelse)

och dels instruktion för luftskyddsinspektionen (svensk författningssamling

nr 504—506). Genom dessa författningar har frågan örn luftskyddets organisation

och dess planläggning i fredstid vunnit sin lösning. Av skäl, som i

det följande skola beröras, har emellertid frågan om införande av lagbestämmelser,

vilka äro av beskaffenhet att innefatta starkare ingrepp i privaträttsliga

förhållanden — särskilt bestämmelser med avseende å luftskyddets

genomförande i händelse av krig eller krigsfara — lämnats utanför den nu

genomförda lagstiftningen.

Inledningsvis må något beröras lagstiftningen över huvud angående

behov stäckningen vid krig eller krigsfara, Gällande bestämmelser

i detta hänseende avse endast krigsmaktens behov och grunda

sig på § 74 regeringsformen. I nämnda grundlagsbud stadgas, att från den

dag, då enligt beslut av Konungen i statsrådet och efter utfärdande av riksdagskallelse

rikets krigsmakt eller någon del därav ställes på krigsfot för

upprätthållande av rikets neutralitet eller för avvärjande av ett befarat eller

börjat angrepp, Konungen äger att i den ordning, på det sätt och på de

villkor samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmas

i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner

eller enskilda utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att i

orten tillgå och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga

behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Med stöd härav hava utfärdats lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet

för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov

(den s. k. rekvisitionslagen), lagen den 9 april 1926 angående anskaffande

av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen) samt

lagen den 27 april 1934 örn anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens

ställande på krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslagen).

Rekvisitionslagen reglerar rätten för militära myndigheter att efter mobilisering

tvångsvis taga i anspråk förnödenheter och tjänstbarheter av i lagen

särskilt angivna slag. Häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen

medgiva rätt att -— likaledes efter mobilisering — taga i anspråk

de hästar, fordon och fartyg, som erfordras för krigsmaktens mobiliseringsbehov,

samt reglera tillika systemet för de under fredstid behövliga

förberedelserna för nämnda behovs tillgodoseende. Till samtliga dessa lagar

lia utfärdats tillämpningsförfattningar.

Sedan rekvisitionslagen inom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap

underkastats omarbetning, har rikskommissionen med skrivelse

den 2 november 1934 till Kungl. Majit överlämnat förslag till ny rekvisitionslag.

Inom rikskommissionen lia även utarbetats förslag till vissa andra författningar

på den av krigs- och därmed jämförliga förhållanden betingade

statliga förfoganderättens område, däribland lag örn skyldighet i vissa fall

att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov

samt lag om förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov (militär

förfogandelag). Sistnämnda båda lagförslag grunda sig icke å § 74 regeringsformen

utan äro närmast att betrakta såsom en form av expropriationslagstiftning.

Sålunda förutsättes icke för de föreslagna lagarnas tillämpning, att

beslut örn mobilisering meddelats. Enligt den förra av de båda lagarna, som

är av mera begränsad räckvidd, skulle Konungen kunna äga meddela förordnande

örn viss förfoganderätt för militär befälhavare, enligt den senare,

mera vidsträckta lagen skulle däremot principiellt riksdagens medverkan erfordras,

för att lagens bestämmelser skulle kunna träda i tillämpning, dock

med möjlighet för Konungen att interimistiskt besluta i sådant hänseende.

Sedan såväl förslaget till rekvisitionslag som de båda övriga lagförslagen

undergått överarbetning inom försvarsdepartementet, hava de båda sistnämnda

förslagen den 30 juni 1937 på föredragning av chefen för försvarsdepartementet,

som därvid jämväl framlagt förslaget till rekvisitionslag, remitterats

till lagrådet.

Under ett krig eller kristillstånd, som medför kännbara svårigheter i varutillförseln,

erfordras emellertid en förfogandelag, vars räckvidd icke är bunden

till krigsmaktens behov utan som kan tjäna till grund för allmänna varuregleringar,

då sådana finnas behövliga för folkhushållningen. Förslag till en

dylik allmän förfogandelag, avsedd att tillgodose såväl civila som militära

behov, har ock utarbetats av rikskommissionen för att vid behov kunna

framläggas. I och med antagandet av den allmänna förfogandelagen skulle

motsvarande militära lag bliva överflödig och därför försättas ur tillämpning.

Då luftskyddet erhållit en från krigsmakten helt skild organisation, kan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majlis proposition nr d.

det komplex av militära krigshushållningsförfattningar och förslag därtill,

för vilket ovan redogjorts, icke tillgodose luftskyddets behov. Den allmänna

förfogandelagen, som är avsedd att framläggas för riksdagen först på ett

senare stadium, lämpar sig icke som grundval för luftskyddets krigsförberedelser,

vilka kunna behöva hastigt sättas i verket utan avvaktande av riksdagens

sammanträdande. Sistnämnda lag kan däremot få stor betydelse i

fråga om tillverkning och anskaffning av sådan luftskyddsmateriell m. m.,

som senare kan bliva erforderlig. För närvarande saknas emellertid —

frånsett vissa stadganden i luftskyddslagen, till vilka jag i det följande återkommer

—- bestämmelser örn tvångs- och förfoganderätt för luftskyddets

genomförande.

Förslag till dylika bestämmelser framlades av luftjärsvar sutredningen i

dess den 11 december 1931 dagtecknade betänkande (statens offentliga utredningar

1932:3), vilket bland annat innehöll förslag till lag örn luftförsvarstillstånd.

Enligt detta förslag skulle rekvisitionslagens bestämmelser

även äga tillämpning, då under luftförsvarstillstånd egendom behövde tagas

i anspråk för det civila luftskyddets behov. Några bestämmelser örn allmän

medborgerlig plikt att fullgöra luftskyddstjänst eller arbete för luftskyddets

genomförande upptogos dock icke i förslaget.

Civila luftskyddsutredningen framlade i sitt den 21 december 1936 dagtecknade

betänkande (statens offentliga utredningar 1936:57) förslag till

bland annat en luftskyddslag, vilken avsåg att meddela erforderliga lagbestämmelser

angående såväl luftskyddets organisation och förberedande i

fredstid som dess genomförande i händelse av krig eller krigsfara. Utredningens

förslag till luftskyddslag torde såsom bilaga (Bilaga B) få åtfölja

detta protokoll. Bland stadgandena örn luftskyddets förberedande i fredstid

upptog nämnda lagförslag en bestämmelse (12 §) örn åläggande i vissa fall

för kommuner eller enskilda att vidtaga särskilda åtgärder med avseende å

driften vid mera betydelsefulla anläggningar eller inrättningar. Tillämpningen

av bestämmelserna med avseende å krig och krigsfara gjordes beroende

av att Konungen anbefallt »luftskyddstillstånd».

Över civila luftskyddsutredningens betänkande avgåvos i anledning av

remiss utlåtanden av arméförvaltningen, chefen för generalstaben och t. f.

chefen för försvarsstaben, de båda sistnämnda gemensamt, marinförvaltningen

efter hörande av marindistriktsbefälhavaren för ostkustens marindistrikt ävensom

befälhavande amiralen i Karlskrona och kommendanten i Vaxholms fästning,

chefen för marinstaben, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, de

båda sistnämnda gemensamt, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap,

medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

statskontoret, kammarrätten såvitt angår av utredningen förordad ändring

i skattelagstiftningen, riksräkenskapsverket, allmänna civilförvaltningens

lönenämnd, kommerskollegium efter hörande av handelskamrarna i riket

ävensom svenska hamnförbundet och Sveriges kemiska industrikontor,

statens provningsanstalt, Överståthållarämbetet efter hörande av polis
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 4.

mästaren i Stockholm, samtliga länsstyrelser, överstyrelsen för svenska röda

korset, styrelsen för svenska stadsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas

förbund, Sveriges industriförbund, svenska brandkårernas riksförbunds

verkställande utskott samt svenska brandskyddsföreningen. Särskilda

yttranden hade vid utlåtandena fogats av länsstyrelsen i Gotlands län från

Gotlands luftskyddsförening, av länsstyrelsen i Blekinge län från magistraten,

polismästaren, drätselkammaren och luftskyddskommittén i Karlskrona, magistraten,

polischefen och drätselkammaren i Karlshamn samt Blekinge länsavdelning

av föreningen Sveriges landsfiskaler ävensom av länsstyrelsen i

Gävleborgs län från drätselkammaren i Gävle och Sandvikens järnverks

aktiebolag.

I samband med framläggandet av proposition med förslag till luftskyddslag

framhöll chefen för socialdepartementet, att det med hänsyn till det nära sambandet

mellan de i civila luftskyddsutredningens förslag intagna bestämmelserna

med avseende å luftskyddstillstånd, å ena, samt rekvisitions- och förfoganderättslagstiftningen,

å andra sidan, förelåge starka skäl att upptaga förslagen

till samtidig behandling. Det finge emellertid i följd av sistnämnda lagstiftnings

omfattande och invecklade beskaffenhet anses uteslutet att förelägga

1937 års riksdag förslag till rekvisitions- och förfogandelagar. Då det måste

anses synnerligen angeläget, att statsmakterna snarast möjligt toge ståndpunkt

till frågan örn luftskyddets organisation, syntes det å andra sidan icke böra

ifrågakomma, att luftskyddslagstiftningen i sin helhet uppskötes. En möjlighet

att tillgodose de önskemål, som här gjorde sig gällande, kunde vinnas

genom att ur den av civila luftskyddsutredningen föreslagna luftskyddslagen

utbryta de bestämmelser, som ägde avseende å luftskyddstillstånd. Stadganden

i sistnämnda hänseende, sammanförda till en särskild lag, syntes lämpligen

kunna föreläggas riksdagen samtidigt med förslagen till rekvisitions- och förfogandelagar.

Ehuru det i 12 § av civila luftskyddsutredningens förslag upptagna

stadgandet örn åläggande för kommuner eller enskilda att vidtaga vissa

åtgärder icke direkt sammanhängde med bestämmelserna örn luftskyddstillstånd,

syntes det likväl lämpligt, att detta i den enskildes rättssfär mera

ingripande stadgande upptoges i samband med de bestämmelser, som hade

avseende å krig och krigsfara.

I enlighet med vad sålunda anförts uteslöts ur luftskyddslagen såväl

ifrågavarande 12 § som bestämmelserna med avseende å krig och krigsfara;

dock upptogs en hänvisning till de särskilda bestämmelser med avseende å

luftskyddstillstånd, som framdeles kunde komma att utfärdas. På grundval

av de ur civila luftskyddsutredningens lagförslag utbrutna stadgandena och

däröver avgivna remissutlåtanden har inom socialdepartementet utarbetats

förslag till lag orri förfoganderätt för luftskyddets behov, i det följande

kallat departementsförslaget, för vilket jag nu kommer att redogöra. Beträffande

de allmänna riktlinjerna för luftskyddets ordnande och för luftskyddslagstiftningen

hänvisas till de förut nämnda propositionerna nr 211

och 212 till 1937 års riksdag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

11

Bestämmelser med avseende å luftskyddstillstånd.

1 §•

Innebörden av luftskyddstillstånd.

I luftskyddslagen återfinnes under rubriken »Om luftskyddstillstånd» följande

stadgande (13 §):

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att riket

eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd och att planerna för luftskyddet

helt eller delvis skola verkställas.

Angående luftskyddstillstånd skall gälla vad därom framdeles kan bliva

bestämt.

I propositionen nr 211 har anförts följande angående detta stadgande:

Denna paragraf, som motsvarar 14 § i utredningens förslag, innehåller en

hänvisning till de särskilda bestämmelser, som förutsättas skola komma att

utfärdas angående luftskyddstillstånd.

Luftförsvarsutredningen, vars förslag tog sikte icke blott på luftskyddet

utan även på militärt försvar — alltså på luftförsvaret i dess helhet — använde

i konsekvens därmed termen »luftförsvarstillstånd». Då emellertid för olika

grader av militär krigsberedskap vissa benämningar redan äro fastställda, har

civila luftskyddsutredningen ansett termen luftskyddstillstånd vara att föredraga.

Angående innebörden av dylikt tillstånd har utredningen anfört:

Luftskyddstillstånd innebär enligt lagförslaget strängt taget endast det

rättsliga läge, som inträder i och med det att förordnande enligt 14 § meddelas

och varigenom de legala förutsättningarna skapas för snabba och effektiva

åtgärder till skydd mot luftanfall. Följaktligen innebär luftskyddstillstånd

icke i och för sig, att de för luftskyddet uppgjorda planerna skola

förverkligas, utan härom erfordras ett särskilt beslut av Konungen med

närmare angivande av i vilka hänseenden planerna skola bringas till utförande.

Uppenbart är emellertid, att luftskyddstillstånd icke anbefalles, såvida icke

avsikten är att åtminstone i avsevärd mån utföra de planlagda åtgärderna.

Departementschefen.

Dej>artementsförslagets 1 § ansluter sig direkt till 13 § luftskyddslagen

och torde icke tarva någon motivering utöver det nyss anförda.

2 §•

Bestämmelser med avseende å utrymning.

I civila luftskyddsutredningens förslag innefattades stadgandet örn utrymning

i 15 §.

Civila luftskyddsutredningen.

Utredningen har anfört:

Ett effektivt skyddsmedel mot luftanfall för den civila befolkningen är

utan tvivel utrymning av den hotade orten. Därvid förutsattes, att utrymningen

sker tili en plats, varest väsentligt mindre fara hotar. Man kan skilja

mellan å ena sidan permanent utrymning, som sker vid krigsfara eller då

krig utbrutit och därefter består, så länge fara för luftanfall föreligger, och å

andra sidan tillfällig utrymning, som sker på signalen flyglarm och varar till

dess den omedelbara faran är överstånden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj: ts proposition nr 4.

Beträffande den permanenta utrymningen, vilken är den som egentligen

avses i förevarande paragraf, har utredningen anfört bland annat:

Permanent utrymning måste företrädesvis begränsas till att avse områden,

vilka äro särskilt hotade, såsom fästningar, större städer samt orter, varest

krigs- eller försörjningsindustrier äro belägna. Inom varje samhälle utgöres

i regel en avsevärd procent av befolkningen av personer, vilka icke med nödvändighet

behöva uppehålla sig där. Till denna kategori hör framför allt

åldringar och barn samt en stor del av de personer, vilka på grund av sjukdom

eller lyte äro arbetsoförmögna. År 1930 utgjorde således i rikets städer

antalet barn under 16 år 20 procent och antalet personer över 65 år 7.7 procent

av invånarna. För Stockholm voro motsvarande siffror 15.3 procent och 7.2

procent. Man torde icke böra räkna med, åtminstone då fråga är örn en storstad,

att hela denna kategori, som i Stockholm omfattar över 100,000 personer,

kan flytta bort. Sålunda måste späda barn stanna hos sina mödrar, en del

åldringar kräva anhörigas omsorger o. s. v. Emellertid torde likväl det relativa

antalet av dem, som utan större olägenhet kunna lämna orten, vara betydande.

Med hänsyn till övriga luftskyddsåtgärders genomförande måste

det anses som en stor vinst, att äldre personer, vilka hava svårt att förflytta

sig med den snabbhet, som kan krävas i händelse av flyglarm, utrymma hotade

områden. Vad barnen angår ligger det i öppen dag, att intet bör försummas,

som kan vara ägnat att förskona dem från att direkt beröras av stridsåtgärder.

Den permanenta utrymningen genom bortförande av barn och åldringar från

särskilt hotade områden är därför enligt utredningens mening en åtgärd, som

i största möjliga utsträckning bör komma till användning.

o I vad nian en dylik utrymning låter sig genomföra är tydligen beroende

på dels tillgången å bostäder inom andra, mindre utsatta områden och dels

tillgången å kommunikationsmedel. Det torde ur alla synpunkter vara lämpligast,

att de personer, som lämna en hotad ort, t. ex. huvudstaden, i första

hand söka bostad hos anhöriga och bekanta på landsbygden eller i mindre

samhällen. Åt de övriga måste samhället söka ombesörja bostäder. För sådant

ändamål torde kunna disponeras ett stort antal herrgårdsbyggnader, bostadshus

å större lantgårdar, byggnader vid brunns- och badorter, pensionat, hotell,

vandrarhem, semesterhem, sommarkolonier, missionshus och samlingslokaler

samt möjligen även vissa offentliga byggnader såsom kommunalhus, gymnastiksalar

m. fl. Uppenbarligen motsvara dessa byggnader i många fall icke

de anspråk i fråga örn uppvärmning och bekvämlighet i övrigt, som stadsbefolkningen

numera ställer på bostäder, men genom mer eller mindre provisoriska

anordningar torde dessa olägenheter kunna nödtorftigt avhjälpas. Det synes

icke möta alltför stora svårigheter att inom härför lämpade byggnader av elef

slag som ovan nämnts inrätta ålderdomshem, barnhem och internatskolor.

En evakuering av det slag, varom nu är fråga, kräver riklig tillgång till

transportmedel. Icke endast kläder utan även annan utrustning måste i regel

medföras. Ur denna synpunkt är det lämpligast, att bortflyttningen försiggår

under den tid, som kan förflyta mellan krigsfarans inträde och mobiliseringens

början. Under pågående mobilisering lära nämligen transportmedlen

i ytterst ringa grad kunna disponeras för andra behov än rent militära,

Emellertid kan det synas tveksamt, örn utrymning bör ovillkorligen anbefallas

att lagstadgade tvångsmedel måste stå till buds för dess genomförande

synes ofrånkomligt — innan man ännu har någotsånär visshet för att kriget

står för dörren. En tvångsvis genomförd utrymning ingriper synnerligen

starkt i den medborgerliga självbestämmanderätten och kan i sådant hänseende

i viss mån jämställas med en mobilisering och därmed följande rekvisitionsrätt.

Med hänsyn härtill torde man böra räkna med, att den permanenta

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

utrymningen kommer att försiggå i följande två stadier. Det första stadiet

tager sin början samtidigt med att övriga luftskyddsåtgärder anbefallas och

består av frivillig utrymning på myndigheternas uppmaning och med deras

medverkan. Detta stadium upphör, då mobilisering börjar. Om förhållandena

göra det nödvändigt, vidtager därefter utrymningens andra skede, bestående

i obligatorisk utrymning enligt myndigheternas närmare anvisningar.

Den permanenta utrymning, varom hittills varit tal, har berört den icke

arbetsföra delen av befolkningen. Emellertid torde det vara möjligt, att även

i fråga örn en del av dem, som alltjämt måste utföra sitt arbete inom ett hotat

område, genomföra en viss grad av utflyttning. I närheten av större städer

men utom den egentliga farozonen finnas i regel villor, stugor och pensionat,

vilka företrädesvis användas under sommaren men som i stor utsträckning

antingen i befintligt skick eller efter en ringa omändring torde kunna bebos

även andra årstider. Dessa byggnader böra tågås i anspråk av sina ägare och

deras familjer eller andra personer, vilka utföra sitt arbete i staden.

I den speciella motiveringen till stadgandet örn utrymning har utredningen

bland annat anfört:

Frågan örn vilken eller vilka myndigheter, som i händelse av luftsk}7ddstillstånd

böra handhava utrymningen, torde i lagen böra lämnas öppen för att

möjliggöra anpassning efter olika förhållanden. Lagförslaget stadgar därför

beträffande bestämmande av uppehållsort för dem, som åläggas att lämna sitt

hemvist, att uppehållsorten anvisas eller godkännes av den myndighet

Konungen förordnar. Av det förut anförda torde framgå, att utrymningsproblemet

ingalunda kan lösas enbart genom ett lagstadgande. En förutsättning

för att lagstadgandet skall kunna göras gällande är, att utrymningen

organiserats såvitt angår transport, förplägnad, inkvartering och ekonomiskt

stöd åt den del av befolkningen, som skall flytta bort. Även örn vistelsen å

den nya uppehållsorten skulle bliva långvarig, bör icke därav följa mantalsskrivningsplikt

med ty åtföljande hemortsrätt i fattigvårdshänseende inom

uppehållskommunen.

För att utrymningen skall kunna upprätthållas, måste förbud stadgas för

återflyttning till hemorten utan myndighets tillstånd. Ett tillfälligt besök i

hemorten torde dock icke behöva förbjudas. I nu nämnda hänseenden torde

anledning saknas att göra skillnad mellan dem, som bortflyttat på myndighets

befallning, och sådana personer, vilkas bortflyttning föranletts allenast av en

uppmaning från myndigheten.

Yttranden.

Mot förslaget att införa bestämmelser om obligatorisk utrymning har icke

i något utlåtande framställts anmärkning. Beträffande förslagets detaljer ha

emellertid gjorts vissa erinringar.

Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda angående den av utredningen

föreslagna 15 § yttrat följande:

I paragrafen användes termen »hemvist». Om detta uttryck tolkas på

vanligt sätt, skulle förslaget icke lämna möjlighet att ålägga personer förflyttning

från en hotad rayon inom en stad eller kommun till en mera

skyddad plats inom stadens eller kommunens område. Då även en sådan

förflyttning bör kunna tillgripas, synes någon omformulering böra ske.

Länsstyrelsen i Blekinge län har framhållit, att länsstyrelse borde äga

i viss mindre omfattning påbjuda avflyttning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 4.

Magistraten och drätselkammaren i Karlskrona hava uttalat den åsikten,

att, då en förutsättning för befolkningens utrymning av en ort, såsom i

motiveringen framhölles, vore, att utrymningen organiserats såvitt anginge

transport, förplägnad, inkvartering och ekonomiskt stöd åt den del av befolkningen,

som skulle flytta bort, det torde få anses lämpligt, att detta på något

sätt komnre till uttryck i lagtexten.

Länsstyrelsen i örebro län har såsom sin mening uttalat, att bestämmelsen

i 15 § i utredningens förslag till luftskyddslag nödvändiggjorde en

ändring i mantalsskrivningsförordningen i syfte att förebygga, att personer,

som undei i stadgandet angivna förhallanden utflyttat och tagit hemvist å

annan ort, mantalsskreves å denna plats.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har yttrat:

I motiveringen till 15 § framhålles, att, även om vistelsen å den nya

uppehållsorten skulle bliva långvarig, därmed icke borde följa mantalsskrivnrngsplikt.

Häremot torde intet vara att erinra. En viss registrering av de

för längre tid bortflyttade såväl i hemortskommunen som i den kommun,

där de tillfälligt vistas, synes dock vara ofrånkomlig, såväl med hänsyn till

att ekonomiskt stöd i ena eller andra formen i vissa fall måste lämnas de

bortflyttade som för att möjliggöra för vederbörande myndigheter att övervaka

utrymningens upprätthållande. Men även med hänsyn till den allmänna

ordningen i övrigt är en sådan registrering nödvändig. Närmare bestämmelser

för här omförmäld registrering samt för denna erforderlig anmälnrngsskyldighet

från myndigheters och enskildas sida böra lämpligen utformas

i en tillämpningsförordning till lagen. Avfattningen av 15 och 33 §§

i lagförslaget synes medgiva Kungl. Majit detta.

Med hänsyn till att utrymning ofta torde behöva anbefallas så skyndsamt,

att nådigt beslut härom icke kan avvaktas, bör i trängande fall länsstyrelsen

hava rätt att utöva Konungen i förevarande avseende tillkommande befogenheter.

15 § i lagförslaget bör sålunda kompletteras med bestämmelse i

detta syfte.

Departementschefen.

I förevarande paragraf meddelas de lagbestämmelser, som erfordras för en

tvångsvis genomförd utrymning av hotade orter. Stadgandet avser företrädesvis

den mera permanenta utrymningen, som består, så länge fara för

luftanfall föreligger. Påbud örn tillfällig utrymning i samband med omedelbart

hotande anfall torde vara en åtgärd för upprätthållande av allmän ordning

och säkerhet, som faller under länsstyrelsens allmänna kompetens och

varom särskilt stadgande i denna lag icke erfordras.

En utomordentligt viktig uppgift för luftskyddet — om icke den viktigaste

— är utan tvivel att förebygga panik. Detta syfte främjas i särskilt hög grad

genom att från de mest hotade orterna undanföras personer, vilkas närvaro

där är obehövlig, framför allt barn och åldringar. Att man därvidlag icke

helt kan åt vederbörande själva eller deras målsmän överlåta att avgöra, i

vilken mån utrymning skall komma till stånd, synes uppenbart. Med hänsyn

till utrymningens djupt ingripande verkningar — måhända som regel berörande

flera län — synes det emellertid välbetänkt, att Kungl. Majit förbehålles

rätten att besluta, huruvida utrymning skall komma till stånd. I

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 4.

sådana brådskande fall, då Kungl. Maj:ts beslut ej hinner inhämtas, torde,

såsom i det föregående antytts, länsstyrelsen utan lagstadgande därom

kunna vidtaga erforderliga dispositioner. De bestämmelser, som kunna

bliva erforderliga angående registrering av utflyttade personer, torde lämpligen

kunna utarbetas i samband med den planläggning av permanent utrymning,

som kan komma till stånd. Någon ändring i mantalsskrivningsförordningen

synes icke, i allt fall för närvarande, behöva ske. I anledning av vad

som anmärkts mot det i civila luftskyddsutredningens förslag förekommande

uttrycket »hemvist» har nämnda uttryck utbytts mot »bostad eller bostadsort»,

varav torde bliva klart, att permanent utrymning kan ske även inom en kommuns

område. Att, såsom föreslagits, i själva lagtexten inrycka en erinran

örn att utrymning icke tvångsvis bör genomföras, med mindre utrymningen i

olika hänseenden på ett tillfredsställande sätt organiserats, torde knappast

vara erforderligt. Det torde ligga i sakens natur, att en person icke kan fällas

till straff för överträdelse av myndighets föreskrift i sådant fall, då det

erfordrats vissa resurser för att ställa sig föreskriften till efterrättelse, men

dessa saknats. Mot den av utredningen föreslagna bestämmelsen kan

emellertid anmärkas, att den allmänna förutsättningen för anbefallande av

utrymning, nämligen att fara för luftanfall hotar, borde framgå av stadgandet.

Vidare torde Konungen böra beredas möjlighet att å länsstyrelse eller annan

myndighet delegera sin beslutanderätt i fråga örn utrymningens genomförande.

Slutligen synes bestämmelsen i andra punkten av det föreslagna

stadgandet vara obehövlig. Med hänsyn till vad nu anförts har stadgandet

vid överarbetningen erhållit en i flera hänseenden annan avfattning än i

utredningens förslag.

3-8 §§.

Bestämmelser ined avseende å förfoganderätt m. lii.

Bestämmelser motsvarande 3—6 §§ samt 8 § första stycket i departementsförslaget

återfinnas i 17—20 §§ samt 30 § i civila luftskyddsutredningens

förslag, varemot 7 § och 8 § andra stycket sakna motsvarighet i

nämnda förslag. Detta anslöt sig huvudsakligen till nu gällande rekvisitionslag,

under det att departementsförslaget har anpassats efter de till

lagrådet remitterade förslagen till rekvisitionslag och militär förfogandelag.

Denna omständighet, bland andra, har medfört, att förevarande del av civila

luftskyddsutredningens förslag blivit i viss mån omarbetad. Dispositionen

har sålunda ändrats, bland annat därigenom, att bestämmelserna örn ersättning

sammanförts, nya bestämmelser ha tillkommit och andra bestämmelser

ha uteslutits. Bland uteslutna stadganden, vilka rörde förfoganderätten,

må särskilt nämnas 17 § 3 mom. och 18 § 1 mom. i civila luftskyddsutredningens

förslag. I förstnämnda moment innefattades vissa bestämmelser för

det fall, att dels militär myndighet och dels civil myndighet, som handhade

luftskyddet, gjorde rekvisitions- eller förfogandeanspråk gällande till samma

egendom. I vissa remissutlåtanden luft framhållits, att det syntes lämpligare,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 4.

att en bestämmelse av sådant innehåll inflöte i de tillämpningsföreskrifter

till lagen, som under alla förhållanden bleve erforderliga. Då det icke torde

vara påkallat att i lagen meddela bestämmelser med avseende å lösandet av

en kompetenskonflikt mellan olika myndigheter, Ilar det ifrågavarande stadgandet

uteslutits ur förslaget. I 18 § 1 mom. av utredningens lagförslag

meddelades vissa detaljbestämmelser angående förfarandet, då egendom

tages i anspråk. Även dylika bestämmelser torde emellertid närmast höra

hemma i en tillämpningsförfattning.

I detta sammanhang må ytterligare beröras ett av civila luftskyddsutredningen

föreslaget stadgande, som saknar motsvarighet i departementsförslaget,

nämligen 21 § i utredningens förslag. Enligt denna ägde länsstyrelsen med

avseende å belysnings anordnande, signalering med ljudsignalapparater samt

allmän ordning och säkerhet i övrigt meddela bestämmelser och föreskriva

åtgärder, som vore erforderliga för luftskyddet. Då emellertid dessa befogenheter

torde tillkomma länsstyrelsen redan på grund av dess ställning såsom

Kungl. Maj:ts befallningshavande och högsta luftskyddsmyndighet inom länet

(jämför landshövdingeinstruktionen den 12 april 1918, § 6 moni. 1, och luftskyddslagen

3 §), har det icke ansetts erforderligt att i lagen upptaga något

stadgande härom.

3 §■

Denna paragraf motsvarar 17 § 1 och 2 mom. i civila luftskyddsutredningens

förslag.

Civila luftskyddsutredningen.

Utredningen har i motiven till nyssnämnda stadganden anfört:

I 17 § 1 mom. angives förutsättningen för att egendom må tvångsvis tagas

i anspråk för luftskyddsändamål. Förslaget skiljer sig i detta hänseende från

rekvisitionslagen framför allt därutinnan, att mobiliseringsorder och därmed

följande riksdagskallelse icke utgör förutsättning för förfoganderätten. För

att sådan rätt skall inträda fordras, att luftskyddstillstånd råder och att förfogandet

prövas nödigt för luftsky ddsändamål. Någon detaljerad uppräkning

av vad som får tagas i anspråk har icke ansetts erforderlig. I syfte att främja

frivilligt anskaffande av gasskyddsutrustning, brandredskap, materialier för anordnande

av skyddsrum m. m. föreslås en bestämmelse, som i viss mån från

rekvisition undantager dylik egendom, anskaffad för det enskilda luftskyddet

eller för skyddande av t. ex. en industri.

I 17 § 2 mom. meddelas med hänsyn till luftskyddets särskilda förhållanden

stadganden angående upplåtelsens rättsliga natur — äganderätt eller nyttjanderätt.

Då den i anspråk tagna egendomen i allmänhet icke bortföres från

orten och ofta, såsom fallet i regel torde bliva med fordon, endast tages i anspråk

för särskilda tillfällen, bör nyttjanderättsupplåtelse i stor utsträckning

kunna komma till användning. Denna omständighet, bland andra, föranleder

från rekvisitionslagen avvikande bestämmelser.

Yttranden.

De av civila luftskyddsutredningen föreslagna bestämmelserna ha endast i

några få utlåtanden föranlett erinringar. I en vid det av rikskommissionen

för ekonomisk försvarsberedskap avgivna utlåtandet fogad promemoria, vil
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majus proposition nr 4.

ken upprättats inom riJcskommissionens kansli, har framhållits, att 17 § 2 mom.

borde omarbetas med hänsyn därtill, att den enskilde ej borde ha rätt att bestämma,

huruvida egendom skulle övertagas med äganderätt.

Järnvägsstyrelsen har yttrat:

Styrelsen vill hävda, att den i förslaget till luftskyddslag, § 17, förutsatta

rätten för länsstyrelse att för luftskyddsändamål taga i anspråk transportmedel,

utrustning och materialier ej bör omfatta dylika vid järnvägarna i annan

mån än som efter överenskommelse med järnvägsstyrelsen anses kunna medgivas.

Styrelsen får som skäl för denna sin mening framhålla, att länsstyrelse

ej kan vara i tillfälle bedöma, i vad mån järnvägarnas materiell och förnödenheter

erfordras för ändamål, som ligga utanför länsstyrelsens verksamhetsområde.

Detta gäller även enskilda järnvägar av mera lokal karaktär, då ju

samtliga järnvägars materiell genom samtrafiksförfarandet kan sägas, direkt

eller indirekt, utnyttjas i hela landets järnvägsdrift.

Departementschefen.

Beträffande förfoganderättens omfattning har järnvägsstyrelsen erinrat,

att en begränsning av länsstyrelses befogenhet att taga i anspråk järnvägsmateriell

vore påkallad. Yad järnvägsstyrelsen i detta hänseende anfört förtjänar

givetvis det största beaktande. De inskränkande bestämmelser angående

rätt att taga egendom i anspråk, som kunna vara erforderliga, torde

emellertid icke ha sin plats i förevarande lag utan synas lämpligen kunna

meddelas såsom tillämpningsföreskrifter till densamma. Då förfoganderättens

omfattning i övrigt synes lämpligt avvägd, har följaktligen icke i

detta hänseende vidtagits någon saklig ändring. I andra hänseenden har däremot

de av utredningen föreslagna stadgandenas innebörd ändrats. Sålunda

ha bestämmelserna örn ersättning utbrutits ur 17 § 1 mom. och i departementsförslagets

5 § sammanförts med övriga motsvarande stadganden. I 2 mom.

av nu förevarande paragraf har den av utredningen föreslagna bestämmelsen

örn rätt för den enskilde att i de fall, då ej särskilda omständigheter

föranledde till annat, välja huruvida honom tillhörig egendom skall

tagas i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt modifierats på det sätt,

att länsstyrelsen alltid må, då den finner lämpligt, bestämma, att egendom

skall övertagas med äganderätt. Härigenom torde statens krav på bestämmanderätt

bliva tillgodosett utan åsidosättande av den enskildes intresse. I

övrigt ha i förevarande stadganden vidtagits vissa mindre jämkningar.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 20 § 1 mom. första punkten och 30 § i civila

luftskyddsutredningens förslag.

Civila luftskyddsutredningen.

Utredningen har beträffande 20 § 1 mom. första punkten anfört:

För luftskyddets genomförande erfordras, att fastighetsägare och andra

innehavare av egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, vidtaga

åtgärder av olika slag med egendomen, såsom utrymning av vindar m. fl.

åtgärder för brandskyddets främjande, iordningställande av skyddsrum m. m.

Bihang till riksdagens protokoll W38. 1 sami. Nr 4. 1871 37 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 4.

Även om dylika åtgärder avse att skydda enskild egendom och enskilda personer,

torde det icke böra överlåtas åt det privata initiativet att avgöra vilka

åtgärder, som böra verkställas och i vilken utsträckning åtgärderna skola

genomföras. Avgörandet i dessa hänseenden bör enligt utredningens mening

som regel tillkomma vederbörande luftskyddsmyndighet och denna bör förfoga

över erforderliga tvångsmedel för åtgärdernas genomförande.

1 fråga örn 30 § har utredningen icke anfört någon närmare motivering.

Yttranden.

Beträffande 20 § 1 mom. första punkten har anmärkning framställts endast

i den inom rikskommissionens kansli utarbetade promemorian, vari framhållits,

att det vid luftskyddsåtgärdernas genomförande kunde bliva nödvändigt

att i viss mån avvika från föregående planläggning och att det fördenskull

syntes mindre lämpligt att hänvisa till 11 §, vilken endast avsåge

egendom, som berördes av luftskyddets planläggning.

Länsstyrelsen i Blekinge län har beträffande 30 § i utredningens förslag

anfört, att då någon »vederbörlig» ordning ej funnes stadgad beträffande

kostnadens uttagande och liknande bestämmelser i andra författningar visat

sig leda till osäkerhet i tillämpningen, sättet för kostnadernas uttagande borde

närmare angivas.

Departementschefen.

Då den av utredningen föreslagna 30 §, såvitt angår förhållandena under

luftskyddstillstånd, endast har avseende å åtgärd, varom i 20 § 1 mom. första

punkten av utredningens förslag är fråga, hava dessa båda stadganden här

sammanförts till en paragraf. Enligt 1 mom. i denna erhåller länsstyrelsen

vittgående befogenhet att anbefalla åtgärder för brandskydd, anordnande av

skyddsrum m. m. Denna befogenhet får självfallet icke användas på det sätt,

att åtgärder påbjudas, vilka äro omöjliga att genomföra, t. ex. vidtagande av

byggnadstekniska anordningar i fall då materialier härför saknas. Härvidlag,

liksom i fråga örn utrymning av hotade orter, är användningen av till buds

stående maktmedel beroende av det sätt, varpå luftskyddet planlagts och i

övrigt förberetts. Någon erinran härom torde dock icke behöva inflyta i lagtexten.

Enligt utredningens förslag skulle den mot 1 mom. i departementsförslaget

svarande bestämmelsen gälla ägare eller innehavare av anläggning, inrättning,

fastighet eller annan egendom, som berördes av luftskyddets planläggning.

Såsom inom rikskommissionens kansli påpekats kan emellertid avsteg behöva

ske från de uppgjorda planerna. Med hänsyn härtill har enligt departementsförslaget

stadgandet gjorts tillämpligt å ägare eller innehavare av all egendom,

för vilken luftskyddsplan uppgjorts eller luftskydd eljest erfordras.

2 mom. i departementsförslaget företer den avvikelsen från utredningens

förslag, att kostnaden för av mjmdighet vidtagen åtgärd först efter domstols

prövning må uttagas av den, som försummat att verkställa åtgärden. Genom

denna ändring torde varje tvekan undanröjas örn vad som skall anses såsom

»vederbörlig ordning». En följd av lagrummets ändrade lydelse blir, att ett

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

19

ersättningsanspråk, som eljest skolat prövas av rekvisitionsnämnd, kommer,

då det prövas i fall, som avses i denna paragraf, att upptagas vid domstol.

En erinran härom har influtit i 6 §.

5 §•

Denna paragraf motsvarar de bestämmelser om rätt till ersättning, som

innefattas i 17 § 1 mom. och 20 § 2 mom. av civila luftskyddsutredningens

förslag. Dessa stadganden ha emellertid både till innehåll och form omarbetats.

Civila luftskyddsutredningen.

För den föreslagna bestämmelsen, att full ersättning av statsmedel skall

utgå för egendom, som tages i anspråk för luftskyddsändamål, har utredningen

icke anfört någon närmare motivering. Beträffande rätten till ersättning

för åtgärder, som ägare eller innehavare av skyddsföremål anbefallas

att vidtaga med dessa, har utredningen anfört följande:

Olägenhet eller intrång, som ofta blir en följd av dylika åtgärder, kan

drabba såväl egendomens ägare som en hyresgäst eller annan rättsinnehavare

med avseende å egendomen. I 1 mom. av 20 § har intagits ett allmänt stadgande

om skyldighet för olika rättssubjekt att underkasta sig sådana åtgärder,

varom här är fråga. Dessa åtgärder äro i allmänhet till väsentlig del

företagna i deras intresse som drabbas av intrång. I regel äro åtgärderna

icke alltför ekonomiskt betungande och de beröra på ungefär samma sätt ett

flertal personer inom en viss ort. Under sådana omständigheter synes ersättning

av statsmedel icke böra utgå till dem, som nödgas verkställa åtgärderna

eller lida intrång av desamma. Ej heller bör en hyresgäst kunna

påfordra något skadestånd av fastighetsägaren för en åtgärd, som denne är

nödsakad att företaga, Förhållandena kunna emellertid även vara sådana,

att åtgärden för någon rättsägare medför avsevärd kostnad eller skada. Om

t. ex. ett garage, som inbringar en ansenlig hyra, tages i anspråk såsom offentligt

skyddsrum, synes det rimligt, att fastighetsägaren tillerkännes en viss

ersättning härför. Att fastställa några mera detaljerade regler för ersättningsbeloppets

bestämmande torde icke vara lämpligt. Med hänsyn härtill

har i 2 mom. av förevarande paragraf, varest en bestämmelse örn ersättning

i dylika fall införts, föreskrivits, att vederbörande rättsägare må tillerkännas

ersättning »efter ty prövas skäligt».

Yttranden.

Förevarande stadganden ha i det stora flertalet utlåtanden icke föranlett

någon erinran.

Magistraten och drätselkammaren i Karlskrona ha uttalat, att det visserligen

kunde vara sant, att många av de åtgärder med kommunal och enskild

egendom, som avsåges i 20 §, leonline att företagas i deras intresse, som

drabbades av intrång, men att, då en rättsägare enligt förslaget ej skulle tillerkännas

ersättning för anbefalld åtgärd under annan förutsättning, än att

den komme att medföra avsevärd kostnad eller skada, det knappast torde vara

tillfredsställande sörjt för att ersättning komme att utgå i alla de fall,

där det kunde anses befogat, vadan det syntes påkallat att ordet »avsevärd»

ersattes med en något lämpligare bestämning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund ha beträffande

20 § anfört:

Av motiveringen framgår, att här avsedda åtgärder kunna utkrävas i syfte

att tillgodose icke blott ägarens eller innehavarens utan jämväl ett mera allmänt

intresse — t. ex. då ett utrymme tages i anspråk som offentligt skyddsrum.

I sådant fall synes det obilligt, att frågan örn ersättning göres till föremål

för ett rent diskretionärt avgörande och att icke samma princip stadgats

i förevarande paragraf som för de fullt likartade fall, som avses i 17 §, enligt

vilken ägare eller innehavare tillerkännes rätt till full ersättning.

Departementschefen.

Att på ett rättvist och ändamålsenligt sätt reglera frågan örn rätten till ersättning

för egendom, som tages i anspråk för luftskyddet, och för åtgärder,

som ägare eller innehavare av skyddsföremål åläggas att vidtaga, är förenat

med icke ringa svårighet. Det vill synas som örn den av utredningen i

detta hänseende föreslagna lösningen icke vore helt tillfredsställande. Enligt

utredningens förslag skulle full ersättning alltid utgå, då egendom toges i

anspråk, under det att den, som efter myndighets åläggande vidtoge någon

åtgärd, skulle tillerkännas ersättning med skäligt belopp endast örn åtgärden

medförde avsevärd kostnad eller skada. Den mot sistnämnda bestämmelse

framförda kritiken synes icke sakna fog. En åtgärd, som någon ålägges i det

allmänna luftskyddets intresse, torde sålunda böra ersättas efter samma

grunder, som ianspråktagande av egendom för sådant ändamål.

Av motiven till den av utredningen föreslagna 20 § synes framgå, att ersättning

enligt utredningens mening som regel icke bör utgå till ägare av

anläggningar eller byggnader för inrättande av för dessa erforderliga skyddsrum

och vidtagande av nödiga brandskyddsanordningar. För denna ståndpunkt

tala onekligen starka skäl. Fördelade på en mängd fastighetsägare

bli dessa utgifter icke särdeles betungande, under det att de för staten skulle

bli en mycket stor börda. Därtill kommer, att medvetandet, att staten i händelse

av krigsfara komme att bekosta åtgärderna ifråga, i viss mån vore ägnat

att motverka, att åtgärderna på frivillighetens väg komme till stånd redan i

fredstid. Utredningens ståndpunkt i detta hänseende synes därför vara den

riktiga. Emellertid torde, såsom redan antytts, ersättningsbestämmelserna

över huvud böra erhålla en mera konsekvent utformning än som skett

i utredningens förslag. Avgörande för huruvida full ersättning bör utgå —

vare sig det gäller avstående eller upplåtande av egendom eller vidtagande av

särskilda åtgärder därmed — torde böra vara, huruvida åtgärden har annat

syfte än att bereda skydd för egendomen eller dess ägare eller innehavare eller

personer, som på ett eller annat sätt höra till egendomen. I sistnämnda hänseende

har man framför allt att räkna med hyresgäster, men även andra, som

normalt besöka egendomen, t. ex. arbetare i en verkstad eller kunder i en

affär. Faller åtgärden på detta sätt inom egendomsägarens eller -innehavarens

intressesfär, vilket i regel icke lär vara förhållandet, då fråga är örn avstående

av egendomen, bör han i normala fall bekosta åtgärden. Saken kan

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

21

även uttryckas så, att för åtgärder — inbegripet ianspråktagande av egendom

— som äro att hänföra till det allmänna luftskyddet, staten bör betala

full ersättning, under det att åtgärder, som falla under industriluftskyddet

och det enskilda luftskyddet, normalt icke böra ersättas av statsmedel. Regeln

att staten bör bekosta åtgärder för det allmänna luftskyddet lider emellertid,

såsom skall i det följande (vid 9 §) närmare belysas, den inskränkningen, att

ersättning i vissa fall icke bör utgå, då kommun tillhörig egendom tages i

anspråk.

Även för den händelse en luftskyddsåtgärd med avseende å viss egendom på

sätt nyss antytts företages i ägarens eller innehavarens intresse, kunna emellertid

förhållandena vara sådana, att staten skäligen helt eller delvis bör ersätta

uppkommen kostnad eller skada. Såsom ovillkorlig förutsättning härför torde

emellertid få uppställas, att kostnaden eller skadan icke uppgår till ett alltför

ringa belopp. Detta belopp synes dock icke kunna i och för sig tillmätas avgörande

betydelse, utan hänsyn lär även få tagas till omständigheterna i

övrigt, såsom i vad mån en person drabbas hårdare än andra i motsvarande

ställning, vederbörandes intresse av att åtgärden vidtages, hans ekonomiska

ställning o. s. v.

Hittills har, i enlighet med den terminologi, som användes i förslaget till

militär förfogandelag, talats om egendomens ägare eller innehavare för att

beteckna den, som omedelbart beröres av den åtgärd, varom är fråga. Emellertid

kan en åtgärd drabba andra än dem, som äro hänförliga till kategorien

»ägare eller innehavare», t. ex. någon som har nyttjanderätt, servitutsrätt,

avkomsträtt, panträtt eller retentionsrätt till egendomen. Varken i gällande

rekvisitionslag eller i förslaget till ny rekvisitionslag är en sådan rättsägares

ställning reglerad. Förslaget till militär förfogandelag innehåller däremot ett

stadgande (12 §), som för det fall, att borgenär har panträtt eller retentionsrätt

i egendomen, reglerar frågan örn ersättningens fördelning mellan de olika

rättsinnehavarna. För bedömande av andra intressenters ställning är man

hänvisad till allmänna rättsregler. Vid avfattandet av förevarande lagförslag

har skäl icke ansetts föreligga att frångå dessa, från den under kristiden gällande

förfogandelagstiftningen hämtade grundsatser.

De nu anförda synpunkterna ha varit avgörande vid avfattandet av 5 §.

Någon skillnad har sålunda icke gjorts mellan ianspråktagande av egendom

och annan åtgärd. Reglerna för ersättning i fall, då egendom

tages i anspråk, överensstämma med stadganden i 7 och 9 §§ i .förslaget

till rekvisitionslag. För kostnad eller skada i följd av annan åtgärd

för det allmänna luftskyddet stadgas full ersättning. I 2 mom. innefattas

ett stadgande örn den förut berörda begränsningen av kommuns

rätt till ersättning för i anspråk tagen egendom. I 3 mom. stadgas slutligen

inskränkning i ersättningsskyldigheten för åtgärder, som ej äro att

hänföra till det allmänna luftskyddet. Beträffande sådana åtgärder utgår

ersättning allenast om och i den mån det med avseende å storleken av kostnad

eller skada, som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna i övrigt

prövas skäligt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majis proposition nr 4.

6 §■

De bestämmelser, som motsvara denna paragraf, återfinnas i civila luftskyddsutredningens

förslag i 18 § 2 och 3 mom. samt 20 § 2 mom.

Civila luftskyddsut redningen.

I utredningens betänkande har redogjorts för de viktigaste stadgandena i nu

gällande rekvisitionslag angående bestämmande av ersättning för rekvirerad

egendom. I detta sammanhang må blott erinras följande. I den mån priset

på varor och tjänstbarheter kan på förhand bestämmas, skola taxor däröver

upprättas. För uppgörande av taxorna och för bestämmande av sådan ersättning,

som icke utgår efter taxa, tillsättas dels för varje landstingsområde

respektive stad, som ej deltager i landsting, en lokal värderingsnämnd och

dels för hela riket en riksvärderingsnämnd. Enligt det av rikskommissionen

upprättande, förut omnämnda förslaget till allmän förfogandelag, skulle ersättning

för egendom, som enligt sistnämnda lag toges i anspråk, bestämmas av

ett särskilt organ, statens värderingsnämnd. Av hänsyn till nödvändigheten

av enhetliga grunder för prisbildningen skulle statens värderingsnämnd övertaga

de funktioner, som enligt rekvisitionslagen tillkomma riksvärderingsnämnden.

För tillgodoseende av detta syfte har rikskommissionen utarbetat

ett särskilt lagförslag.

Efter att hava erinrat härom har utredningen anfört:

Hänsyn till prisbildningssynpunkterna medföra, att luftskyddets försörjning

med förnödenheter måste inordnas i det allmänna krigshushållningssystemet.

Detta torde få ske på det sätt, att rekvisitionslagens nämnder

och taxor bli normgivande även för anskaffning av förnödenheter för luftskyddet.

Då den militära krigshushållningens planläggning torde ske på

sådant sätt, att rekvisition endast undantagsvis skall behöva förekomma,

lär med hänsyn till rekvisitionsnämndernas arbetsbörda något avgörande

hinder icke behöva möta mot den ifrågasatta anordningen. Ur luftskyddets

synpunkt kunde det visserligen synas lämpligare med ett större antal nämnder,

så att det åtminstone funnes en nämnd i varje mera betydande stad,

men örn luftskyddslagen, såsom i 18 och 20 §§ föreslagits, hänvisar till rekvisitionslagen

beträffande nämnderna, torde luftskyddets särskilda krav kunna

beaktas vid framläggande av proposition med förslag till ny rekvisitionslag.

I motiven till nyssnämnda 18 § har utredningen bland annat anfört:

Beträffande egendom, som är avsedd att endast vid särskilda tillfällen

tagas i anspråk, t. ex. fordon, bör legoavgiften kunna fastställas en gång för

alla, t. ex. i förhållande till den tid, egendomen varje gång användes. Då ett

sådant förfarande icke synes vara förutsatt enligt rekvisitionslagen, har här

intagits en bestämmelse i detta hänseende. — Egendom, som tagits i anspråk,

kan i följd av användandet i luftskyddets tjänst skadas eller eljest undergå

värdeminskning. Därest egendomen tagits i anspråk med nyttjanderätt, bör

ägaren erhålla gottgörelse för värdeminskningen. En uppgörelse mellan

staten och ägaren bör därför äga rum, då egendomen icke längre erfordras

för luftskyddet, vare sig därför, att kriget eller krigsfaran upphört eller av

annan anledning, t. ex. att egendomen förstörts. En erinran härom innefattas

jämväl i förevarande moment.

Utredningen har vidare i motiven till 20 § 2 mom. yttrat bland annat följande:
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majis proposition nr 4.

Mången gång lär det vara omöjligt att på förhand bestämma hela ersättningsbeloppet,

t. ex. då skada kan väntas uppkomma genom begagnandet av en

lokal, som tagits i anspråk. I dylika fall torde det vara lämpligt, att en del

av ersättningen bestämmes i samband därmed att egendomen tages i anspråk

och att förbehåll göres örn rätt till ytterligare ersättning. Ersättningen bör

kunna bestämmas att utgå å vissa tider, såsom kan vara lämpligt, då densamma

utgör vederlag för lidstad avkastning eller förlust av nyttjanderätt.

Yttranden.

I den inom rikskommissionens kansli upprättade promemorian har beträffande

18 § 2 och 3 mom. anmärkts, att 2 mom. borde ansluta sig till rekvisitionslagen

i fråga örn ersättnings bestämmande, att till stadgandet, att ersättning

skall bestämmas utan dröjsmål, borde fogas förbehållet »i den mån

det lämpligen kan ske» samt att sista punkten i 2 mom. ävensom 3 mom.

borde kunna utgå. Beträffande 20 § 2 mom. har föreslagits en förenkling pa

det sätt, att momentet endast komme att innefatta en hänvisning till 18 §

2 mom.

I övriga yttranden ha förevarande bestämmelser icke föranlett någon erinran.

Depart ementscliefen.

På sätt utredningen anfört synes det vara lämpligt, att bestämmelserna

om ersättning enligt förevarande lag nära anslutas till motsvarande bestämmelser

i lagstiftningen angående rekvisition för krigsmaktens behov. Beträffande

innebörden av det föreliggande förslaget till ny rekvisitionslag,

som till sina huvuddrag överensstämmer med gällande lag, hänvisas till

chefens för försvarsdepartementet förut nämnda yttrande till statsrådsprotokollet

den 30 juni 1937. Här må endast påpekas, att enligt förslaget till ny

rekvisitionslag möjlighet finnes att tillsätta ett större antal lokala värderingsnämnder

än enligt gällande lag. Då de materiella bestämmelserna örn ersättning

i departementsförslaget sammanförts i en paragraf, har det ansetts följdriktigt

att även sammanföra bestämmelserna örn sättet för ersättningens fastställande.

Vid omarbetningen lia stadgandena i förevarande paragraf i viss

mån förenklats. Det har sålunda ansetts överflödigt att i lagen stadga, att

ersättningen skall bestämmas så snart ske kan. Ej heller har medtagits

stadgandet i 20 § 2 inom., att ersättning må bestämmas att utgå å särskilda

tider. En sådan regel måste det oaktat anses gälla. Även i övrigt har lagtexten

omarbetats, delvis i anledning av påpekanden i förenämnda promemoria.

Beträffande det i lagrummet gjorda undantaget för det fall, att 4 § 2 moni.

är tillämpligt, hänvisas till vad som anförts vid 4 §.

7 §•

Departementschefen.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer nied 12 § i förslaget till militär

förfogandelag, reglerar ersättningens fördelning mellan olika rättsägare för

det förut berörda fall, att till kronan avstås lös egendom, vari borgenär har

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

panträtt eller retentionsrätt. Under de i paragrafen angivna förutsättningarna

skall ersättningen överlämnas till överexekutor och av honom fördelas i

enlighet med utsökningslagens bestämmelser.

8 §•

Civila luftskyddsutredningen.

Beträffande 19 § i utredningens förslag, vilken i sak överensstämmer med

första stycket i den nu förevarande paragrafen, har utredningen anfört:

För att bestämmelserna örn rätt att taga i anspråk egendom för luftskyddet

skola erhålla full effektivitet erfordras, att vederbörande myndigheter äga

kännedom örn förefintliga tillgångar av för luftskyddet användbar materiell

m. m. Möjlighet att ålägga deklarationsplikt, i enlighet med vad som förekom

under kristiden, bör därför stå länsstyrelsen till buds. Förevarande

paragraf avser att tillgodose detta syfte. Enligt 28 § belägges lämnande av

oriktiga uppgifter vid deklarationspliktens fullgörande med straff.

Yttranden.

19 § i utredningens förslag har icke föranlett någon erinran i de avgivna

utlåtandena.

Departementschefen.

Mot den av utredningen föreslagna bestämmelsen om deklarationsplikt

synes i och för sig intet vara att erinra. Emellertid torde föreskriften

däiom, vilken undergått någon jämkning i avfattningen, böra fullständigas

med, förutom straffbestämmelse, stadganden örn rätt till husundersökning

och rätt att taga del av handelsböcker m. m. för utrönande av örn

deklarationsplikt underkastade varor äro tillfinnandes. Efter mönster av

13 § andra och tredje styckena i förslaget till militär förfogandelag ha i

departementsförslaget upptagits bestämmelser härom ävensom örn skyldighet

för den, som verkställt dylik undersökning, att icke yppa vad han därvid

erfarit i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med undersökningen

avsedda ändamålet. Bestämmelserna om tystnadsplikt jämte därtill

ansluten straffbestämmelse ha emellertid icke ansetts böra inflyta i 8 § utan

ha erhållit sin plats såsom 17 §.

9§-

Bestämmelser angående kommunernas skyldighet att medverka vid

luftskyddets genomförande.

Frågan örn kommunernas skyldighet att medverka vid luftskyddet äger

nära samband med spörsmålet örn fördelningen av kostnaderna för detsamma.

Beträffande sistnämnda fråga hänvisas till den redogörelse därför,

som lämnats i samband med propositionen nr 211 till 1937 års riksdag

(s. 12 ff). Därav framgår, att kostnaderna i princip ansetts böra åvila staten

men att från denna princip av praktiskt organisatoriska och statsfinansiella

hänsyn vittgående undantag måst göras.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

25

Föreliggande utredningar.

Beträffande kommunernas skyldighet att under krigsförhållanden medverka

vid luftskyddet har luftförsvar sutredning en anfört bland annat följande:

Befintliga kommunala och enskilda anstalter måste även i krigstid bestå

och efter måttet av sina krafter bidraga till krigets lyckliga genomförande.

Organisatoriska hänsyn kunna ock nödvändiggöra, att besörjandet av vidgade

eller nya förvaltningsuppgifter måste ske genom förefintliga kommunala eller

enskilda organ. Men så långt principen örn de av kriget föranledda kostnadernas

bestridande av statsmedel ändamålsenligt kan genomföras, så långt

bör den ock upprätthållas. Såsom regel kan uppställas, att kommunerna och

de enskilda skola ställa sina organisationer och anstalter till luftskyddets

disposition, men att staten måste i största möjliga utsträckning bestrida de

ökade kostnader, som föranledas av kriget.

Civila luftskyddsutredningen har i sitt förslag upptagit en bestämmelse

(16 §), motsvarande den nu ifrågavarande. I motiveringen har utredningen

såsom ett nödvändigt avsteg från principen att staten bör bestrida kostnadérna

för luftskyddet framhållit, att kommunerna böra under krig bekosta

redan befintliga kommunala organs och personalstyrkors verksamhet i luftskyddets

tjänst.

Yttranden.

I fråga örn utlåtanden såvitt angår den principiella fördelningen av kostnaderna

för luftskyddet hänvisas till den i samband med nyssnämnda proposition

lämnade redogörelsen, i följd varav här endast upptagas de yttranden,

som mera direkt beröra 16 § i civila luftskyddsutredningens förslag.

Angående denna har länsstyrelsen i Uppsala län yttrat:

Paragrafen torde innebära

1) att kommun är skyldig att ställa till förfogande densamma tillhörig

egendom för luftskyddsändamål i viss utsträckning;

2) att personer, som stå i tjänste- eller arbetsavtalsförhållande till kommun,

icke på grund därav må av kommunen hindras att fullgöra luftskyddstjänst.

Beträffande regeln 1) må anmärkas, att förhållandet mellan denna och

följande paragrafer lämnar rum för tvekan i två avseenden, nämligen dels

huruvida ianspråktagandet enligt 16 § av kommunal egendom är begränsat av

de fastställda planerna i motsats till exempelvis 17 § och dels huruvida

kommun är undantagen från ersättningsrätt, såvitt avser tillämpning av 16 §.

(Jämför 17, 18 och 20 §§.) Örn så skulle vara förhållandet lärer detta innebära

en avvikelse från hittillsvarande rekvisitionslag och de äldre förfogandelagarna.

Enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning är det nödvändigt,

att full klarhet i lagen lämnas om grunderna för ersättningsrätten samt att

dessa grunder bliva enhetliga i luftskyddslagen och rekvisitionslagen.

Vissa fall kunna vara av beskaffenhet att ersättning icke bör utgå, exempelvis

för avlöning till stads ordinarie brandkår. Formuleras regeln enligt 20 §

2 momentet, torde ej heller ersättning ifrågakomma i dylikt fall.

länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att i lagen bör angivas, huruvida

kostnaden för åtgärder, som avses i förevarande paragraf, skall gäldas av

kommunen eller staten.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett ett förtydligande i sådant

hänseende erforderligt.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har yttrat:

Användningen i krigstid av kommunens ordinarie personal för luftskyddsändamål

måste föra med sig stora krav på reservpersonal i de kårer, det här

gäller. Att här avses polis, brandkår, renhållningspersonal och viss personal

vid andra tekniska verk torde vara klart. Men beträffande andra grupper

synes frågan mindre klart besvarad i betänkandet. .-Vissa uttalanden om önsF

värdheten av att i krig gränserna mellan den militära och den civila sjukvården

göras mindre skarpa, kunna ju visa hän på rätt långt gående kommunala

åtgärder. Sjukhus nämnas också bland de institutioner, som skola

utgöra stommen i luftskyddsorganisationen. Från kommunalt håll synes man

med fog kunna yrka på att kommunernas skyldighet att ställa personal till

förfogande får en så klart fixerad avfattning, som möjligt är.

Departementschefen.

I yttrande till statsrådsprotokollet i samband med avlåtande av förenämnda

proposition nr 211 har föredragande departementschefen, efter gemensam beredning

med bland andra chefen för finansdepartementet, givit sin principiella

anslutning till civila luftskyddsutredningens förslag såvitt angår kostnadernas

fördelning. Vad särskilt angår förevarande paragraf har utredningen förutsatt,

att för åtgärder, som avses däri, icke skulle till vederbörande kommun utgå

någon ersättning. Att utredningen intagit denna ståndpunkt framgår tydligt

av motiveringen till 16 § i utredningens förslag, men själva lagtexten synes,

såsom avgivna yttranden utvisa, lämna föremål för tvekan, huruvida i vissa

fall en åtgärd skall bekostas av staten eller kommunen.

Enligt civila luftskyddsutredningens förslag skulle kommun vara pliktig

att ställa till förfogande icke blott hos kommunen anställd personal utan även

kommunen tillhörig egendom. I fråga om kommuns skyldighet att utan ersättning

ställa personal till förfogande ansluter jag mig till utredningens förslag.

Såvitt angår kommunal egendom torde utredningens avsikt få antagas hava

varit, att egendomen skulle få disponeras med nyttjanderätt. Den egendom,

som närmast kan komma i fråga, är brandkårs- och polisutrustning, renhållningsmateriell,

teknisk reparationsutrustning av olika slag, byggnader, lämpliga

för inrättande av hjälpplatser eller offentliga skyddsrum, samt sjukhus och

sjukvårdsmateriell. Enligt 5 § 1 mom. i departementsförslaget utgår i allmänhet

vid nyttjanderättsupplåtelser för luftskyddsändamål ersättning dels för förlorad

avkastning eller nytta, dels för skada eller avsevärd försämring. Beträffande

nyssnämnda materiell och utrustning, vilken är av beskaffenhet att komma

till användning vid luftskyddstjänsten, synes det vara obetingat riktigt, att ersättning

icke utgår, för den händelse egendomen användes vid luftskyddstjänst

inom kommunen. Åtskilliga luftskyddsområden lära emellertid komma att

bestå av flera kommuner, och det torde då av praktiska skäl icke kunna

ifrågakomma att begränsa viss materiells användning endast till den kommun,

som äger materiellen. Man torde därför få utvidga kommunens plikt att utan

ersättning tillhandahålla egendomen till att avse hela luftskyddsområdet.

Beträffande annan egendom — huvudsakligen byggnader — synes det skäligt,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 4.

att kommunen tillerkännes rätt till ersättning för skada eller avsevärd försämring,

varemot gottgörelse för förlorad avkastning eller nytta icke torde

böra utgå.

För att den här angivna ståndpunkten skall komma till uttryck, erfordras

en närmare precisering av kommunernas bidragsplikt än som skett i utredningens

förslag. Med den ändrade uppställning, som departementsförslaget

erhållit, har detta ansetts lämpligast böra ske på det sätt, att i 5 §, såsom förut

berörts, införts en bestämmelse (2 mom.) avseende kommunal egendom, under

det att till förevarande stadgande, som begränsats till att avse personal, fogats

ett tillägg av innehåll, att ersättning icke utgår för fullgörande av vad enligt

stadgandet åligger kommun. Härigenom torde den tvekan, som yppats angående

bestämmelsernas innebörd, bliva undanröjd. Till förevarande stadgande

har vidare gjorts det tillägget, att kommuns där avsedda skyldighet inträder

på anfordran av länsstyrelsen, varjämte avfattningen undergått någon jämkning.

Yad särskilt angår skyldigheten att ställa sjukvårdspersonal till förfogande,

torde av förevarande paragraf framgå, att denna även har avseende å dylik

personal. Begränsningen av kommunens skyldighet att utan ersättning tillgodose

luftskyddet i detta liksom i övriga hänseenden ligger i uttrycket

»i enlighet med planerna för luftskyddet». Tydligt är, att vid luftskyddets

planläggning de kommunala sjukvårdsanstalterna och deras personal icke

böra reserveras för luftskydd sändamål i vidare mån än att det nödvändiga

normala sjukvårdsbehovet kan beräknas bliva tillgodosett. Kommun äger

enligt luftskyddslagen möjlighet att genom luftskyddsnämnd i samband med

planläggningen bevaka kommunens intresse i detta lika väl som i andra hänseenden.

Att närmare än som skett i 9 § fixera kommunernas skyldigheter

synes knappast erforderligt och torde för övrigt möta praktiska svårigheter.

10-13 §§.

Bestämmelser angående personalrekryteringen.

10, 11 och 13 §§ motsvara 22—24 §§ i civila luftskyddsutredningens förslag,

under det att 12 § saknar motsvarighet i nämnda förslag.

Civila luftskyddsut redningen.

I sin allmänna motivering har utredningen framhållit, att för luftskyddsåtgärdernas

genomförande vid luftskyddstillstånd erfordrades bland annat

stadganden dels om allmän medborgerlig arbetsplikt och dels örn tjänsteplikt

för den för luftskyddstjänsten erforderliga personalen. Utredningens förslag

såvitt angår planläggning av luftskyddstjänsten har vunnit stadfästelse i luftskyddskungörelsen,

varest i 2 § 6) stadgas, att vid luftskyddets förberedande

bör övervägas, i vad mån planläggningen bör omfatta organiserande av luftskyddstjänst,

såsom ordnings- och vakttjänst, brandtjänst, indikerings-, sanerings-

och röjningstjänst, reparationstjänst samt sjukvårdstjänst. I propositionen

nied förslag till luftskyddslag har uttalats, att man vid planläggnings
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

arbetet torde kunna förutsätta, att luftskyddet, därest det kunde behöva träda

i funktion, borde anordnas i huvudsaklig anslutning till utredningens förslag.

I samband med en redogörelse för luftskyddstjänstens anordnande har

utredningen förordat sådan ändring i bestämmelserna örn frikallande av personal

från krigstjänst, att luftskyddets personalbehov må kunna vederbörligen

tillgodoses.

Såsom särskild motivering till 22 § har utredningen anfört:

Tidigare har berörts hurusom för luftskyddets genomförande under luftskyddstillstånd

erfordras tjänsteplikt för viss personal, den s. k. aktiva

personalen. Frågan om denna personals frikallande från krigstjänst har även

behandlats. I förevarande paragraf meddelas närmare bestämmelser örn

personalens uttagande. Personal må enligt lagförslaget uttagas för alla de

olika grenarna av den aktiva luftskyddstjänsten. Den obligatoriska tjänsteplikten

är begränsad till män i åldern 18—60 år (liksom i fråga örn släckande

av skogseld). Vid uttagandet av personal skola i första hand ifrågakomma

frivilliga, vare sig män eller kvinnor, därest de äro lämpliga för tjänsten i

fråga, i övrigt uttages till varje slag av tjänst den personal, som är lämpligast.

Självfallet kunna icke helt arbetsoförmögna personer komma i fråga till luftskyddstjänst,

men något särskilt stadgande därom har icke ansetts erforderligt.

Att märka är, att en del av personalen inom luftskyddet, såsom observatörer,

telefonvakter, bilförare m. fl., mycket väl kan rekryteras bland personer

med klen kroppskonstitution.

Av hänsyn till krigsmaktens personalbehov bör rätten att uttaga personal

för det allmänna luftskyddet icke omfatta krigstjänstskyldiga, vare sig dessa

äro inkallade till krigstjänst eller icke. Såsom krigstjänstskyldig i denna

mening bör dock givetvis icke anses den, som av hänsyn till luftskyddet åtnjuter

uppskov med krigstjänst. Jämställda med krigstjänstskyldiga i förevarande

avseende äro personer, vilka på grund av avtal'' skola stå till krigsmaktens

förfogande i händelse av krig.

Samma skäl, som föranleda att ett stort antal personer av hänsyn till

rikets tjänst och det allmännas behov erhåller uppskov med inställelse vid

mobilisering eller, då det är fråga örn vid krigsmakten fast anställd personal,

ställes till viss myndighets eller visst företags förfogande, böra leda till att

dessa personer befrias från aktiv tjänst inom det allmänna luftskyddet. Från

dylik tjänst böra sålunda undantagas alla, som enligt uppskovskungörelsen

erhålla uppskov för annat ändamål än fullgörande av luftskyddstjänst.

Kretsen av dem, som skola undantagas, måste emellertid göras "än vidare.

Uppskovskungörelsen täger nämligen icke hänsyn till dem, som icke äro i

värnpliktsåldern. Icke minst inom denna kategori finnas personer, vilkas

arbete är av sådan betydelse för försvarsberedskapen, att det icke kan komma

i fråga att taga dem i anspråk för allmän luftskyddstjänst. Följaktligen böra

från tjänsteplikt inom nämnda gren av luftskyddet undantagas även personer,

som därest de varit värnpliktiga bort erhålla uppskov enligt uppskovskungörelsen.

De skäl, som föranleda befrielse från tjänsteplikt inom det allmänna luftskyddet,

ha icke samma giltighet, då det gäller tjänstgöring inom industriluftskyddet

eller det enskilda luftskyddet. Dylik tjänstgöring medför nämligen

icke på samma sätt som den allmänna luftskyddstjänsten avbrott i det

ordinarie arbetet, och vad beträffar tjänsten inom industriluftskyddet måste

densamma anses som ett led i arbetet för produktionens upprätthållande.

Anledning torde följaktligen saknas att befria uppskovsberättigade och där
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

29

med likställda personer från tjänsteplikt inom industriluftskyddet och det

enskilda luftskyddet.

Ifrågavarande paragraf har avfattats i enlighet med nu anförda synpunkter.

Beträffande ersättning till uttagen personal innehåller paragrafen endast,

att därom gäller vad framdeles kan bliva bestämt. Förslag till bestämmelser

i detta hänseende torde böra utarbetas i fredstid så att de vid behov kunna

omedelbart föreläggas riksdagen. Avlöningsbestämmelserna torde huvudsakligen

få avseende å sådan för det allmänna luftskyddet erforderlig persqnal,

som erfordras utöver den kommunalanställda personalen. Den aktiva personalen

inom industriluftskyddet och det enskilda luftskyddet synes — i allt

fall som regel -— icke böra avlönas av statsmedel.

Beträffande 23 § har utredningen yttrat följande:

Då vid luftskyddstillstånd ett samhälle under kort tid skall försättas i

beredskap mot luftanfall, uppkommer mycket stort behov av arbetskraft för

förberedelsernas utförande. I all sjuinerhet örn mobilisering samtidigt äger

rum, kan det tänkas bliva nödvändigt att för luftskyddsarbetenas utförande

taga i anspråk nära nog all tillgänglig arbetskraft. En obligatorisk arbetsplikt

för luftskyddsändamål torde under sådana omständigheter, såsom jämväl

tidigare berörts, icke kunna undvaras. Förevarande paragraf innehåller stadgande

härom. Förutsättningen för arbetsplikten är, att arbetet är av synnerligen

brådskande art och ej består i tjänstgöring under eller omedelbart efter

fientligt angrepp, d. v. s. sådan tjänstgöring, som ankommer på den aktiva

personalen. Arbetsplikten omfattar envar man eller kvinna, oberoende av

ålder, som är lämpad för det arbete, varom är fråga. Dock må ej uttagas den,

som inkallats till krigstjänstgöring, eller eljest utför arbete av betydelse för

försvarsberedskapen.

Denna synnerligen vittgående arbetsplikt förutsättes skola behöva tagas i

anspråk endast någon kortare tidsperiod. Utredningen har tänkt sig, att någon

ersättning för arbetet som regel icke skulle utgå. Detta förutsätter dock, att

arbetet för den uttagna personalen ordnas så, att envar vid sidan av luftskyddsarbetet

nödtorftigt kan fullgöra sitt vanliga arbete, varom jämväl ett

stadgande influtit i förslaget. Dock må framhållas, att viss yrkeskunnig personal

kan behöva tagas i anspråk i sådan utsträckning, att ersättning i någon

form måste utgå för arbetet. Denna omständighet torde böra beaktas vid utarbetande

av de i föregående paragraf omnämnda bestämmelserna angående

ersättning åt personal, som tages i anspråk för luftskyddet. Vid uttagande avpersonal

för sådant luftskyddsarbete, varom nu är fråga, böra arbetsgivare

samt husägare och vicevärdar, såsom jämväl stadgats i förslaget, vara skyldiga

att medverka.

I fråga örn 24 § har utredningen icke ansett någon närmare motivering

erforderlig.

Yttranden.

Utredningens förslag i denna del har i några yttranden föranlett erinringar.

RilcsJcommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har anfört:

Beträffande viss icke värnpliktig personals undantagande från luftskyddstjänsten

föreslås i betänkandet, att personer, vilka, därest de varit värnpliktiga,

bort erhålla uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering

för annat ändamål än luftskyddstjänst, icke må uttagas till annan

luftskyddstjänst än den, som avser fastighet, verk eller anläggning, varest

de hava sitt arbete. En sådan inskränkning av förfoganderätten över icke

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 4.

värnpliktiga för luftskyddstjänst synes ändamålsenlig och nödvändig med

hänsyn till försvarsberedskapen på det ekonomiska området. Närmare bestämmelser

i här berört syfte synas dock icke behöva eller böra ingå i luftskyddslagen.

Det bör i stället anförtros åt Kungl. Majit att utfärda ifrågavarande

bestämmelser. Därvid kan ifrågasättas att åt den myndighet, som är det

ledande och övervakande organet för rikets försvarsförberedelser på det ekonomiska

området, d. v. s. åt rikskommissionen, uppdraga att beträffande i

industrien och näringslivet i övrigt sysselsatta icke värnpliktiga personer

till länsstyrelserna utfärda närmare anvisningar rörande vilka kategorier och

dydikt av nämnda personer, som ej må uttagas till luftskyddstjänst.

I den inom rikskommissionens kansli utarbetade promemorian har beträffande

22 § anförts:

I rikskommissionens utlåtande ha anförts vissa synpunkter rörande aftagning

av personal för luftskyddet. Här torde böra framhållas, att de föreslagna

bestämmelserna örn länsstyrelses rätt att uttaga för luftskyddets

genomförande under luftskyddstillstånd erforderlig personal synas hava givits

en alltför detaljerad avfattning. I lagen böra endast angivas åldersgränserna

för tjänsteplikten. Övriga i paragrafen upptagna bestämmelser angående uttagningen

av de tjänstepliktiga avse uteslutande att inskränka länsstyrelses

befogenhet härutinnan. Utfärdandet av dessa bestämmelser kan och bör lämpligen

anförtros åt Kungl. Majit.

I paragrafen hänvisas vidare beträffande uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring

vid mobilisering till en kungl, kungörelse, vilket torde

vara mindre lämpligt.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits synes en omformulering böra

komma till stånd.

Beträffande 23 § har i nyssnämnda promemoria yttrats följande:

Någon åldersgräns har icke bestämts för här omförmäld arbetsplikt. De

enda restriktionerna för uttagningen äro, att de uttagna skola vara lämpliga

för ifrågavarande arbete samt att personer, som inkallats till krigst jänstgöring

eller eljest utföra arbete för försvarsberedskapen, icke få uttagas.

Detta torde vara lämpligt. Med personer, som utföra arbete för försvarsberedskapen,

torde förstås samma personer, som enligt 22 § av lagförslaget

icke få uttagas till den aktiva luftskyddstjänst en.

Av samma skäl, som nyss anförts för en omformulering av 22 §, synes

i första stycket av 23 § den sista som-satsen böra utgå och i stället efter

»länsstyrelsen» böra infogas orden »i enlighet med därom av Konungen meddelade

närmare bestämmelser».

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat:

Med hänsyn till de tvingande förhållanden, varunder lagen kan tänkas

komma att tillämpas, vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida det kan vara

lämpligt att från ifrågavarande tjänstgöring undantaga män under 18 och

över 60 år samt kvinnor. Framhållas bör härvidlag särskilt, att bland ifrågavarande

tjänstgöring även medtagits sjukvårdstjänst, och att kvinnor i allmänhet

torde anses lämpligare därtill än män.

Frågan örn ersättning åt uttagen personal har berörts i flera utlåtanden.

Härom har länsstyrelsen i Stockholms län anfört:

Genom bestämmelse i 22 § av lagen skulle länsstyrelserna bemyndigas

att under luftförsvarstillstånd uttaga erforderlig personal för nödvändiga luftskyddsarbeten.

Frågan örn ersättning för arbete, som utföres av sålunda

uttagen personal, lämnas däremot öppen i paragrafen, vari hänvisas till vad

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

31

framdeles kan bliva bestämt. Det är av stor vikt att sådana bestämmelser

snarast möjligt meddelas, enär det därigenom skulle bliva avsevärt lättare

att förmå lämpliga personer att frivilligt åtaga sig ifrågavarande arbetsuppgifter

och i förväg utbilda sig för desamma. När det gäller att träffa avtal

med icke krigstjänstgöringsskyldiga personer örn åtaganden i händelse av

mobilisering, möter man oftast den invändningen, att säkra upplysningar

icke kunna erhållas örn den ersättning för uppdragen, som kan påräknas.

Det är emellertid av stor betydelse, att luftskyddscheferna redan i fredstid

kunna utse lämplig personal för olika befattningar i luftskyddstjänsten och

bibringa dem därför erforderliga färdigheter.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit behovet av att redan

nu bestämmelser meddelas örn beloppet av den ersättning, som skall utgå till

uttagen, i 22 § omnämnd personal.

Länsstyrelsen i Blekinge län samt magistraten och drätselkammaren i

Karlskrona lia ansett behov föreligga av bestämmelser om ersättning även

till sådan personal, som uttages enligt 23 §.

Departementschefen.

Behovet av de av utredningen föreslagna, i den personliga självbestämmanderätten

djupt ingripande stadgandena om tjänste- och arbetsplikt har

icke blivit ifrågasatt i något av de över utredningens betänkande avgivna

utlåtandena. Dylika bestämmelser synas ock erforderliga, om ett effektivt

luftskydd skall kunna skapas.

Från rikskommissionens sida har anmärkts, att en del av de föreslagna

bestämmelserna med större fördel kunde meddelas i en tillämpningsförfattning

än i själva lagen. Härvidlag är jag ense med rikskommissionen.

Endast de bestämmelser, som äro av väsentlig betydelse för medborgarnas

förpliktelser i samband med luftskyddstjänsten, böra inflyta i lagen. De bestämmelser,

som av hänsyn till krigsmaktens eller folkhushållningens behov

av personal inskränka rätten att uttaga för luftskyddsverksamheten lämpliga

personer, torde däremot höra hemma i en tillämpningsförordning. Stadgandet

att i första hand frivilliga böra uttagas, därest de äro lämpliga, har visserligen

avseende å den enskilde medborgarens rättigheter, men dess nära samband

med planläggningens detaljer synes böra medföra, att ett eventuellt stadgande

av denna innebörd icke meddelas i form av lag. Än mindre lär vara

erforderligt, att i lag bestämma, att den för varje slag av tjänst lämpligaste

personalen skall uttagas. Ej heller bestämmelsen att arbetet för uttagen

personal såvitt möjligt bör ordnas så, att envar vid sidan av luftskyddsarbetet

nödtorftigt kan fullgöra sitt vanliga arbete, torde ha sin plats i lagen.

Av en länsstyrelse har ifrågasatts, huruvida det kunde vara lämpligt att

från ifrågavarande tjänstgöring undantaga män under 18 och över 60 år samt

kvinnor, varvid särskilt framhållits kvinnornas lämplighet för sjukvårdstjänst.

Örn lämpligheten av denna begränsning kan man givetvis hysa olika meningar.

Av utredningens betänkande framgår, att utredningen tänkt sig medverkan

i luftskyddstjänsten av både män och kvinnor, skolynglingar och äldre personer.

Då det torde vara ställt utom tvivel, att dylika personer mången gång

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 4.

väl lämpa sig föx* luftskyddstjänst, torde det dock knappast vara riktigt, att

myndigheterna även i fall av trängande personalbehov skola vara helt hänvisade

till dessa personers goda vilja för detta behovs tillgodoseende. Med

hänsyn härtill har till utredningens förslag gjorts det tillägget, att ifrågavarande

personalkategorier må uttagas till obligatorisk tjänstgöring, örn

personalbehovet icke annorledes kan på tillfredsställande sätt fyllas.

I fråga örn ersättning till personalen har utredningen gjort skillnad mellan

dels personal, som utför luftskyddstjänst inom det allmänna luftskyddet,

och dels personal, som utför annan luftskyddstjänst eller ock luftskyddsarbete.

Den förra skulle regelmässigt erhålla ersättning, den senare endast

undantagsvis. Detta har i civila luftskyddsutredningens lagförslag kommit

till uttryck på det sätt, att i 22 § intagits en hänvisning till vad som framdeles

kan bliva bestämt örn ersättning till uttagen personal, under det att

motsvarighet härtill saknas i 23 §. Det förefaller emellertid, som örn med

utredningens utgångspunkt hänvisningen rätteligen borde gälla båda paragraferna.

Visserligen kan det synas önskvärt, att de ifrågavarande bestämmelserna

komma att utarbetas redan i samband med förevarande lag, men

detta låter sig svårligen göra, då härför förutsättes, att planläggningen tagit

fastare former. Att införa bestämmelserna örn ersättning i lagen torde i

varje fall icke vara lämpligt.

10 och 11 §§ i departementsförslaget ha avfattats i enlighet med Afad nu

anförts; dock att nyssnämnda hänvisning till blivande bestämmelser örn ersättning

åt uttagen personal erhållit sin plats i 12 §, varigenom den kommit

att åsyfta all uttagen personal. Därmed är självfallet icke sagt, att all personal

bör erhålla ersättning, utan torde i sådant hänseende de av utredningen

angivna riktlinjerna i stort sett kunna följas.

I 12 §, vilken såsom nämnts saknar motsvarighet i utredningens förslag,

ha meddelats vissa ytterligare bestämmelser, som synts nödvändiga såsom

komplement till stadgandena i 10 och 11 §§. Sålunda föreskrives, att länsstyrelsen

äger ålägga envar att inställa sig inför länsstyrelsen eller den, som

av länsstyrelsen förordnats att biträda med uttagning av personal. Vidare

innehåller paragrafen en bestämmelse därom, att den som uttagits står under

lydnad av länsstyrelsen, vederbörande luftskyddschef eller den eller de personer,

som av länsstyrelsen förordnats att utöva befäl över uttagen personal.

13 § ansluter sig i huvudsak till utredningens förslag (24 §); dock har

stadgandet utvidgats till att omfatta, förutom hänvisning till 12 §, även det

fall, att den, som redan inställt sig till tjänstgöring m. m., därifrån avviker.

14 och 15 §§.

Allmänna bestämmelser.

Dessa paragrafer motsvara respektive 25 och 26 §§ i civila luftskyddsutredningens

förslag.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Civila luftskyddsutredningen.

Utredningens förslag till luftskyddslag 5 § innehöll bestämmelser örn luftskyddschef

(första stycket) och ställföreträdare för luftskyddschef (andra

stycket). Stadganden i detta hänseende återfinnas nu i motsvarande paragraf

och stycken i luftskyddslagen. I 11 § luftskyddskungörelsen meddelas närmare

bestämmelser örn olika slag av ställföreträdare för luftskyddschef (vice

luftskyddschef, luftskyddsledare).

Såsom motivering till 25 § i utredningens förslag har anförts:

Tidigare har framhållits vikten av att en lokal representant för luftskyddet,

en luftskyddschef, finnes inom varje luftskyddsort och att denne utrustas med

erforderlig myndighet för uppdragets fullgörande under luftskyddstillstånd.

Emellertid torde det icke vara lämpligt, att de synnerligen vittgående befogenheter,

som erfordras för luftskyddsåtgärdernas genomförande, utan några

förbehåll tillerkännas varje luftskyddschef, utan det har synts utredningen

riktigast, att dessa befogenheter i lagen tilläggas länsstyrelsen och denna,

såsom i förevarande paragraf föreslagits, bemyndigas att i lämplig utsträckning

uppdraga åt luftskyddschef att utöva befogenheterna i fråga. I vilken

utsträckning det är erforderligt att delegera länsstyrelsens myndighet å luftskyddschef

torde icke kunna avgöras förrän i samband med planläggningsarbetet.

Avseende torde därvid böra fästas icke endast vid det organisatoriskt

lämpliga utan även vid vederbörande luftskyddschefs personliga kvalifikationer.

Av 5 § andra stycket jämfört med 25 § torde framgå, att även ställföreträdande

luftskyddschef avses skola kunna erhålla förordnande enligt 25 §.

26 § i utredningens förslag har icke ansetts tarva särskild motivering.

..yttranden.

Mot utredningens förslag i dessa delar ha i de avgivna utlåtandena icke

förekommit några anmärkningar.

Departementschefen.

Förevarande paragrafer överensstämma i huvudsak med utredningens förslag;

dock har i följd av den ändrade avfattning, som bestämmelserna i

departementsförslagets 9 § erhållit, hänvisning ansetts böra ske även till

sistnämnda paragraf.

16 §.

Ansvarsbestämmelser.

Denna paragraf har sin motsvarighet i 28 § i civila luftskyddsutredningens

förslag. Utredningen har icke ansett någon närmare motivering erforderlig

till dessa bestämmelser, och de hava ej heller föranlett några uttalanden i de

avgivna yttrandena.

Departementschefen.

Förevarande paragraf företer åtskilliga avvikelser från motsvarande

lagrum i utredningens avfattning. I den mån dessa äro en följd av den

omarbetning, som lagförslaget undergått, torde de icke tarva någon särskild

motivering. I övrigt bestå avvikelserna däri, att dels straffmaximum

höjts till straffarbete i två år vid synnerligen försvårande omständigheter

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 4. mi 37 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

och dels den bestämmelse borttagits, varigenom tillämpning av reglerna om

idealkonkurrens uteslutits, då gärningen enligt allmänna strafflagen bör beläggas

med strängare straff än enligt förevarande lag. Förslaget överensstämmer

nu i dessa hänseenden med förslaget till militär förfogandelag,

vilket i sin ordning ansluter sig till den lagstiftning, som gällde under och

närmast efter världskriget. Med hänsyn till de delvis likartade förhållanden,

som straffbestämmelserna i de olika förslagen avse, har det ansetts riktigast

att härutinnan åvägabringa överensstämmelse, och anledning har därvid

saknats att frångå vad som tidigare gällt. Med hänsyn till höjningen av straffmaximum

har vidare för det fall, att någon under tid, då han är ställd under

tilltal för brott, fortsätter detsamma, tiden för frihetsstraff, som kan ådömas,

begränsats till två år.

övriga bestämmelser.

17—19 §§.

Bestämmelser örn tystnadsplikt, bötesförvandling samt vissa stadgandens

giltighet lii. m.

17 § saknar, som förut nämnts, motsvarighet i civila luftskyddsutredningens

förslag. 18 § överensstämmer i sak med 29 § andra stycket i nämnda

förslag. 19 § första stycket saknar jämväl motsvarighet i utredningsförslaget.

19 § andra stycket motsvarar i viss mån 27 § i utredningens förslag.

Utredningen har icke ansett någon närmare motivering till 27 § samt 29 §

andra stycket i dess förslag erforderlig, och dessa stadganden ha icke föranlett

något uttalande i de avgivna utlåtandena.

Departementschefen.

I det föregående (vid 8 §) har omnämnts, att bestämmelserna örn tystnadsplikt

i departementsförslagets 17 § upptagits efter mönster av 13 § tredje

stycket i förslaget till militär förfogandelag. Brott mot tystnadsplikten föreslås

skola straffas med dagsböter eller fängelse. De mindre skiljaktigheter,

som föreligga mellan 18 § i departementsförslaget och 29 § andra stycket i

utredningens förslag, äro av rent formell natur. Genom 19 § första stycket

i departementsförslaget, vilket ansluter sig till bestämmelser i 16 § av förslaget

till militär förfogandelag, klargöres, att vissa till luftskyddstillstånd

knutna rättsverkningar bestå även efter det att luftskyddstillståndet upphört.

Andra stycket i departementsförslagets 19 § innefattar en modifiering av motsvarande

bestämmelse i utredningens förslag. Det har nämligen icke ansetts

lämpligt, att rätten till talan under alla omständigheter skulle prekluderas sex

månader efter luftskyddstillståndets upphörande. En dylik regel skulle för

de ingalunda otänkbara fall, då skada i följd av en åtgärd icke genast yppades,

kunna innebära en obillighet

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

35

20 §.

Örn skyldighet för kommuner och enskilda att vidtaga vissa åtgärder för

lnftskyddets förberedande.

Första stycket av förevarande paragraf motsvarar 12 § i civila luftskyddsutredningens

förslag, under det att andra stycket närmast har sin motsvarighet

i 30 § av samma förslag, beträffande vilken hänvisas till vad förut (vid 4 §)

anförts. Paragrafen har i första hand avseende å förhållandena i fredstid.

Beträffande anledningen till att densamma icke medtogs i luftskyddslagen,

varest eljest bestämmelserna med avseende å luftskyddets förberedande i

fredstid erhållit plats, hänvisas till det i inledningen anförda.

Civila luftskyddsut red ningen.

I fråga örn kostnaderna för luftskyddet och deras fördelning har utredningen

bland annat anfört:

Åtgärder avseende driften vid kommunala verk eller motsvarande anläggningar,

som tillhöra enskilda, böra enligt utredningens mening ej bekostas

av staten, utan torde som redan antytts kostnaderna härför på grund av det

nära sambandet med kommunala förvaltningsgrenar och enskildas intressen

böra stanna på vederbörande kommun eller företag. Något tvång att genomföra

åtgärderna torde dock i allmänhet ej böra stadgas. Emellertid kunna

vissa sådana åtgärder — t. ex. övergång till centralmanövrering för tändning

och släckning av den elektriska gatubelysningen — vara av den beskaffenheten

att desamma icke endast äro av stor betydelse för luftskyddet utan

även innebära en modernisering eller rationalisering av driften eller te sig

önskvärda ur andra synpunkter, samtidigt som de kunna genomföras successivt

under loppet av flera år. Stundom är kostnaden för åtgärden ringa i förhållande

till åtgärdens betydelse för luftskyddet. Under sådana förutsättningar

synes rimligt, att viss möjlighet berndes att ålägga ägaren till en dylik anläggning

att vidtaga åtgärden i fråga. Det förefaller som örn man lämpligen

skulle kunna anförtro åt Konungen att meddela ett åläggande av sådant slag.

Förutsättningarna härför torde kunna angivas sålunda, att åtgärden dels

skall vara av sådan vikt, att med dess vidtagande icke utan äventyrande av

luftskyddet kan anstå, dels icke skall för ägaren eller innehavaren medföra

oskälig kostnad. Att närmare beskriva åtgärderna synes icke vara erforderligt,

utan torde det få ankomma på Konungen att vid meddelande av beslut i

dylika frågor beakta samtliga förekommande omständigheter. Ett stadgande

av nu angivna innebörd har influtit i utredningens förslag till luftskyddslag.

I motiveringen har ytterligare anförts:

Innan framställning till Konungen göres, böra de lokala luftskyddsmyndigheterna

genom förhandlingar söka förmå vederbörande kommun att vidtaga

de erforderliga åtgärderna. Man torde kunna utgå ifrån, att förevarande

bestämmelse endast i sällsynta fall kan behöva anlitas. Det torde i sådant

fall böra ankomma på länsstyrelsen att göra framställning i ärendet.

Yttranden.

Beträffande den av utredningen föreslagna 12 § ha i några yttranden framställts

erinringar. Dessa gå bland annat ut därpå, att bestämmelser borde

meddelas örn rätt till ersättning för åtgärder, varom här är fråga.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 4.

Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län anfört:

Den här föreslagna befogenheten torde vara nödvändig för luftskyddets

genomförande, och detta torde gälla oberoende av kostnaden. Beträffande

frågan om ersättning till ägaren eller innehavaren för kostnad synes däremot,

som örn den i 20 § 2 momentet föreslagna principen borde tillämpas jämväl

i förevarande fall. Härav följer också att rekvisitionslagens organisation och

procedur böra kunna anlitas i förevarande fall. Särskilt stadgande därom

erfordras för att före luftskyddstillståndets inträdande rekvisitionslagen skall

kunna tillämpas. Att härutinnan avvikelse från eljest gällande regler således

skulle ske, synes icke böra utgöra hinder, då åtgärder av ifrågavarande slag,

exempelvis ändring av belysningsanordningar och dylikt, ur luftskyddssynpunkt

torde vara synnerligen viktiga och tillika taga så lång tid, att de icke

kunna uppskjutas till luftskyddstillståndets inträde.

Även i den inom rikskommissionens kansli upprättade promemorian har

framhållits behovet av bestämmelser angående ersättning för kostnad eller

olägenhet i följd av ifrågavarande slag av åtgärder. Frågan huruvida ersättning

skulle utgå och storleken av eventuell ersättning borde bestämmas av

en enligt lagen örn skiljemän tillsatt skiljenämnd.

Kommerskollegium, har yttrat:

Kollegium vill ifrågasätta, huruvida icke i luftskyddslagen böra intagas

bestämmelser i syfte att ersättning må kunna, där så finnes påkallat, utgå för

kostnaderna för med stöd av stadgande i 12 § luftskyddslagen tvångsvis

genomförd åtgärd. I fråga örn avfattningen av 12 § vill kollegium framhålla

följande. Av motiveringen synes framgå, att ifrågavarande kommunala eller

enskilda anläggningar eller inrättningar förutsättas vara i avseende å driftens

beskaffenhet av i huvudsak samma slag. Till undvikande av att uttrycket

enskild anläggning eller inrättning vid tillämpningen erhåller en vidsträcktare

innebörd än som, såvitt motiveringen utvisar, varit avsedd, torde en omformulering

vara önskvärd.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett ifrågavarande paragraf böra kompletteras

med ett tillägg angående befogenhet för Konungen att föreskriva

även kostsammare åtgärder på kommunens eller statens bekostnad; i varje

fall vore begreppet »oskälig» i behov av närmare bestämning.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört:

I några fall stipulerar lagförslaget obligatoriska åtgärder från kommmunernas

sida. En dylik bestämmelse i 12 § har fått en rätt vid avfattning. Avgörande

för tvångsförfarandet skall å ena sidan vara, att med en viss åtgärds

vidtagande icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå, och å andra

sidan, att ägaren eller innehavaren av verket eller anläggningen icke drabbas

av oskälig kostnad. Bedömandet av dessa faktorer skulle tillkomma Kungl.

Maj:t. I motiveringen uttalas, att man genom förhandlingar med kommunen

bör söka uppnå godvillig lösning och att bestämmelsen endast i sällsynta

fall torde behöva anlitas. Om man därvid räknat med, att risken för ett tvångsföreläggande

skall göra kommunerna »förhandlingsvilliga» må lämnas därhän.

Som exempel på fall, där tvångsbestämmelse skulle kunna komma till användning,

nämnes övergång till centralmanövrering för tändning och släckning

av den elektriska gatubelysningen. Örn de kostnader, som här kunna

möta, föreligga inga beräkningar. I praktiken torde också andra mer eller

mindre kostnadskrävande åtgärder vara att räkna med. Önskvärt synes därför

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

37

vara, att man på ett tidigt stadium, i samförstånd med kommunalförvaltningen,

möjliggör ett klarare bedömande av den här föreliggande kostnadsfrågan.

Viktigt synes vara, att kommunerna tillförsäkras ett kompetent bedömande

av tvångsåtgärdernas innebörd genom ett stadgande, att lämplig sakkunnig

myndighet i varje fall skall höras. En utväg vore givetvis också att förlägga

avgörandet hos central myndighet med besvärsrätt för kommunerna över

dess beslut.

StocJchohns handelskammare och Sveriges industriförbund hava yttrat:

12 § av förslaget till luftskyddslag innehåller bestämmelsen, att Konungen

äger ålägga ägare eller innehavare av »kommunal eller enskild anläggning»

att vidtaga viss åtgärd avseende driften vid ifrågavarande anläggning, därest

åtgärden är av sådan vikt, att med dess vidtagande icke utan äventyrande

av luftskyddet kan anstå. I 11 § fastslås skyldighet för ägare eller innehavare

av »egendom, som beröres av luftskyddets planläggning», att underkasta sig

utförandet av åtgärd för beredande av luftskydd. Åtgärd enligt förstnämnda

lagrum är ägaren eller innehavaren skyldig vidtaga, så snart densamma icke

för honom medför oskälig kostnad, medan däremot beträffande åtgärd enligt

sistnämnda lagrum förutsättes, att utförandet icke för ägaren eller innehavaren

skall medföra någon kostnad eller olägenhet alls. Med hänsyn till denna olikhet

i förutsättningarna för tillämpningen av det ena och det andra lagrummet

synes det önskvärt, att skillnaden mellan »enskild anläggning» enligt 12 §

och »egendom som beröres av luftskyddets planläggning» enligt 11 § på ett

fullt tydligt sätt framgår av lagtexten.

Departementschefen.

Enligt 11 § luftskyddslagen — motsvarande 11 § andra stycket i utredningens

förslag —- är ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet

eller annan egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, pliktig

att med avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig

för beredande av luftskydd och som för honom icke medför kostnad

eller olägenhet. Såsom exempel på åtgärder, som avses med stadgandet,

nämnes i motiven uppsättande av sirener på statens bekostnad. Beträffande

genomförande i fredstid av andra luftskyddsåtgärder än som avses i nyssnämnda

stadgande — d. v. s. sådana, som för kommuner eller enskilda medföra

kostnad eller olägenhet — har icke upptagits någon allmän bestämmelse

i luftskyddslagen (frånsett vad som kan innefattas i skyldigheten att enligt

10 § lämna biträde vid planläggningen). Ej heller utredningens förslag upptog

något allmänt stadgande i detta hänseende. Nu förevarande paragraf innefattar

cn specialbestämmelse beträffande särskilt viktiga åtgärder avseende

driften vid kommunala eller enskilda anläggningar.

Vissa av de erinringar, som framförts mot ifrågavarande paragraf, torde

syfta till en sådan generalisering av densamma, att den komme att utfylla

den antydda bristen på en allmän bestämmelse om genomförande i fredstid

av mera kostsamma och i enskildas rättssfär ingripande luftskyddsåtgärder.

Det må också medgivas, att från en mera teoretisk eller systematisk synpunkt

ett dylikt stadgande kan synas motiverat. Att utredningen icke i sitt förslag

medtagit någon allmän bestämmelse av denna innebörd torde ha sin grund

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 4.

däri, att staten enligt utredningens mening icke kan anslå medel till bekostande

av dylika åtgärder. Utredningen har under sådana förhållanden nöjt sig med

en bestämmelse om vad den ansett kunna påläggas kommuner och enskilda

utan ekonomisk medverkan från statens sida. Utredningens förslag beträffande

kostnaderna för luftskyddet har numera i princip godtagits av statsmakterna.

Detta utesluter givetvis icke, att i framtiden anslag av statsmedel

kunna visa sig nödvändiga för andra ändamål än de, varmed utredningen

räknat, således även för gäldande av ersättning åt kommuner eller enskilda,

som bliva lidande genom särskilda luftskyddsåtgärder. I den mån medel

finnas tillgängliga för sådant ändamål, torde man emellertid kunna förvänta,

att frivillig överenskommelse örn åtgärdernas genomförande skall kunna

träffas, och det synes under sådana förhållanden obehövligt att — åtminstone

för närvarande — belasta lagstiftningen med bestämmelser härutinnan.

En utvidgning av förevarande stadgande i den riktningen, att ägare eller innehavare

av de anläggningar och inrättningar, varom här är fråga, åläggas vidsträcktare

skyldigheter utan rätt till motsvarande ersättning anser jag mig

icke kunna förorda. Att fastställa någon absolut eller relativ kostnadsgräns

för de skyldigheter, stadgandet innebär, torde icke låta sig göra, utan man

lär i detta hänseende få nöja sig med den av utredningen föreslagna begränsningen,

att åtgärden icke skall få medföra oskälig kostnad. Genom att beslutanderätten

anförtros åt Kungl. Maj:t torde erforderliga garantier vinnas

såväl för en grundlig utredning, genom remisser och annorledes, av ärenden

av hithörande slag som för en väl avvägd rättstillämpning.

Vad beträffar förhållandet mellan 11 § luftskyddslagen och förevarande

stadgande, må ytterligare framhållas, att alla de anläggningar, som avses

med sistnämnda bestämmelse, inbegripas i 11 § luftskyddslagen. Det

är åtgärdens beskaffenhet och vikt, som blir avgörande för frågan, huruvida

förevarande paragraf kan tillämpas. Något förtydligande av lagrummet

i det hänseende, som nu sagts, synes knappast vara erforderligt.

I fråga örn tillämpningen av tvångsföreläggande beträffande enskilda anläggningar

har, såsom kommerskollegium anmärkt, den av utredningen föreslagna

lagtexten erhållit en vidare avfattning än som enligt motiveringen

synes vara åsyftad. I motiven talas nämligen örn kommunala verk och »motsvarande

anläggningar, som tillhöra enskilda». Emellertid torde en tillämpning

av stadgandet enligt dess föreslagna lydelse icke vara ägnad att inge

betänkligheter, och någon ändring i nu nämnda avseende synes därför icke

böra ske.

Med hänsyn till vad ovan anförts ha skäl icke ansetts föreligga att i sak

avvika från de bestämmelser i utredningens förslag, som motsvara första

stycket av förevarande paragraf; dock har detta stycke i formellt hänseende

undergått vissa ändringar. Såsom en följd av departementsförslagets ändrade

uppställning har till nyssnämnda bestämmelser fogats ett särskilt stadgande

örn de tvångsmedel, som böra stå till buds för genomförande i händelse av

tredska av de åtgärder, varom i lagrummet är fråga. Detta stadgande —- utgörande

paragrafens andra stycke — upptager dels efter mönster av luft
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

skyddslagen en bestämmelse örn rätt att förelägga vite och dels i övei Bestämmelse

med 4 § 2 mom. i departementsförslaget en bestämmelse angående

ombesörjande av åtgärderna i händelse av vederbörandes tredska och en hänvisning

till reglerna i samma lagrum angående uttagande av kostnaderna av

den försumlige.

21 och 22 §§.

Allmänna bestämmelser.

Dessa paragrafer motsvara respektive 31 § och 33 § första stycket i utredningens

förslag, vilket i dessa delar icke föranlett några uttalanden i de

avgivna remissutlåtandena. Departementsförslaget överensstämmer i sak med

utredningens förslag. Förevarande paragrafer ha samma lydelse som respektive

17 och 19 §§ luftskyddslagen.

Lagens ikraftträdande.

Lagen föreslås skola, i likhet med den föreslagna rekvisitions- och förfogandelagstiftningen,

träda i kraft den 1 juli 1938.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över omförmälda förslag

till lag orri förfoganderätt för luftskyddets behov, av den lydelse bilaga

(Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 4.

Förslag

till

Bilaga A.

Lag om förfoganderätt för luftskyddets behov.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bestämmelserna i 2—16 §§ skola äga tillämpning allenast då luftskyddstillstånd,

varom förmäles i 13 § luftskyddslagen, är rådande.

2 §■

Konungen eller, efter Konungens förordnande, länsstyrelse eller annan

myndighet äger föreskriva, att invånare å ort, som hotas av anfall från luften,

skola taga uppehåll utom sin bostad eller bostadsort ävensom, i den mån det

prövas nödvändigt, bestämma, varest uppehåll skall tagas.

3 §•

1 mom. Länsstyrelsen äger, då det prövas nödvändigt för luftskyddsändamål,

taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustningspersedlar,

materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves

av kommuner eller enskilda. Utrustningspersedlar eller materialier, som

någon innehar för beredande av luftskydd åt sig eller sin familj eller hos

honom anställda personer eller för skyddande av egendom, vilken av honom

innehaves, må dock icke tagas i anspråk i vidare mån än persedlarna eller

materialierna finnas vara obehövliga för sådant ändamål.

2 mom. Markområden, byggnader och utrymmen så ock transportmedel,

vilka icke stadigvarande erfordras för luftskyddsändamål, tagas i anspråk

med nyttjanderätt. Förbrukningsartiklar och egendom i övrigt, som kan

antagas bliva förstörd eller komma att väsentligt minska i värde, tagas i

anspråk med äganderätt. Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt,

såvida icke länsstyrelsen finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen

övertages med äganderätt.

4 §.

1 mom. Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller

annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts eller luftskydd eljest

erfordras, är pliktig att tåla eller vidtaga de åtgärder med avseende å egendomen

ävensom dess inredning och utrustning, som av länsstyrelsen prövas

erforderliga för luftskyddets genomförande.

2 mom. Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som i 1 mom. avses, äger

länsstyrelsen ombesörja denna, och må kostnaden härför, efter prövning av

domstolen i den ort, där åtgärden ägt rum, uttagas av den försumlige, i den

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4. 41

mån han icke på grund av stadgande i denna lag eller eljest är berättigad till

ersättning för åtgärden.

5 §•

1 mom. För åtgärd, som avses i 3 § 1 mom. eller 4 § 1 morn., är med

nedan i 2 och 3 mom. angivna undantag ägare eller innehavare av egendom,

som beröres av åtgärden, berättigad till ersättning av kronan.

För egendom, som övertages med äganderätt, lämnas full ersättning. Då

egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, lämnas full ersättning för avkastning

eller nytta, som ägaren eller innehavaren går förlustig, samt för skada

eller avsevärd försämring, som i följd av egendomens begagnande för luftskyddsändamål

uppkommer å egendomen. Kostnad eller skada i följd av åtgärd,

som avses i 4 § 1 morn., skall till fullo gottgöras.

2 mom. Ersättning utgår icke till kommun för materiell, som inom luftskyddsområde,

vartill kommunen hör, tages i anspråk för ordnings- eller vakttjänst,

brandtjänst, indikerings-, sanerings- eller röjningstjänst, reparationstjänst,

sjukvårdstjänst eller annan dylik luftskyddstjänst, ej heller för mistad

avkastning eller nytta av annan kommunen tillhörig egendom, som tages i

anspråk med nyttjanderätt.

3 mom. Avser åtgärden huvudsakligen beredande av skydd för egendom,

som i 4 § 1 mom. sägs, eller för sådan egendoms ägare eller innehavare, eller

för personer, som vid den tid, då luftskyddstillstånd inträdde, bodde eller

vistades inom egendomen eller eljest nyttjade denna, utgår ersättning allenast

örn och i den mån det med avseende å storleken av kostnad eller skada, som

föranledes av åtgärden, samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

6§-

Anspråk på ersättning för åtgärd, som avses i 3 § 1 mom. eller 4 § 1 morn.,

skall, där ej 4 § 2 mom. är tillämpligt, prövas i den ordning, som är stadgad

beträffande rekvisition för krigsmaktens behov. Ändå att egendom är avsedd

att tagas i anspråk vid särskilda tillfällen, må ersättningen bestämmas en

gång för alla, dock att inskränkning därigenom icke sker i rätten till ersättning

för skada, som ej förutsetts. Angående sätt och tid för ersättningens

erläggande skall gälla vad i rekvisitionslagen stadgas om likvid för fullgjord

rekvisition.

7 §■

Har med äganderätt tagits i anspråk egendom, som borgenär hade såsom

pant eller eljest under panträtt i handom, skall ersättningen för egendomen

överlämnas till överexekutor i den ort, där egendomen togs i anspråk. Lag

samma vare, där borgenären hade panträtt i egendomen utan att hava den

under panträtt i handom eller ägde rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet

för fordran samt borgenären tillika, innan ersättningen guldits, yrkat utfå

betalning därur hos den, som det tillkommer att gälda ersättningen.

I fråga örn överexekutors förfarande med ersättning, som avses i föregående

stycke, skall gälla vad om fördelning hos utmätningsman av köpeskilling

för utmätningsvis såld lösegendom är stadgat.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr 4.

8 §•

Länsstyrelsen äger ålägga envar att lämna upplysning huruvida och i

vilken myckenhet han innehar viss egendom, som kan behöva tagas i anspråk

för luftskyddsändamål.

Åsidosätter någon skyldighet att lämna upplysning, som i första stycket

avses, eller finnes skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda i sådant

hänseende, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan

lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker

och affärshandlingar. I fråga örn befogenhet att besluta angående undersökning

eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning

må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående husrannsakan

äga tillämpning.

9 §■

Kommun är pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet på anfordran

av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom annan hos kommunen anställd

personal till förfogande för luftskyddstjänst; dock vare kommun icke

skyldig att för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla större personal

än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom vederbörande kår

eller annan mot luftskyddstjänsten svarande gren av kommunens förvaltning.

För fullgörande av vad enligt första stycket åligger kommun utgår icke

ersättning.

10 §.

Länsstyrelsen äger uttaga erforderlig personal för att fullgöra luftskyddstjänst.

Därvid må icke uttagas män under aderton eller över sextio år eller

kvinnor, såvida de icke frivilligt åtaga sig den tjänstgöring, varom är fråga,

eller ock behovet av personal icke annorledes kan på tillfredsställande sätt

fyllas.

11 §•

För tillfälligt utförande av arbete för luftskyddet, som är av synnerligen

brådskande art och ej är att hänföra till luftskyddstjänst, äger länsstyrelsen

uttaga varje för sådant arbete lämpad person.

Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, som upplåtits

till bostäder, samt personer, vilka i fråga örn tillsyn å egendomen företräda

ägaren eller innehavaren, ävensom arbetsgivare äro skyldiga att lämna biträde

vid sådan uttagning av personal, som avses i denna paragraf.

12 §.

För uttagande av personal, som avses i 10 § och 11 § första stycket, äger

länsstyrelsen ålägga envar att inställa sig inför länsstyrelsen eller den, som

av länsstyrelsen förordnats att biträda med uttagningen. Den som uttagits

står under lydnad av länsstyrelsen, vederbörande luftskyddschef samt den

eller de personer, som av länsstyrelsen förordnats att utöva befäl över uttagen

personal.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4. 43

Om ersättning till uttagen personal gäller vad därom framdeles kan bliva

bestämt.

13 §.

Därest någon utebliver utan anmält laga förfall eller avviker från tjänstgöring

eller arbete, vartill lian uttagits enligt 10 § eller 11 § första stycket,

eller från förrättning, vid vilken han jämlikt 12 § ålagts inställa sig, äger

länsstyrelsen förordna, att han omedelbart skall genom polismyndighetens

försorg hämtas.

14 §.

Länsstyrelsen må i den utsträckning, som finnes lämplig, uppdraga åt

luftskyddschef att inom luftskyddsområde utöva de befogenheter, som enligt

3 och 4 §§, 8 § första stycket samt 9—13 §§ tillkomma länsstyrelsen.

15 §.

Myndighets beslut i fall, som avses i 2—4 samt 8—14 §§, skall lända till

efterrättelse utan hinder av förd klagan.

16 §.

Den som åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som meddelats med

stöd av denna lag eller enligt 22 § utfärdade bestämmelser, straffes med

dagsböter eller fängelse; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vare, där någon i fall, som

i 8 § första stycket sägs, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift örn förhållande,

som i sistnämnda lagrum avses.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för brott, som i

första stycket sägs, samma brott, skall han för varje gång åtal därför anhängiggjörts

fällas till det straff, som är bestämt för sådant brott; dock må sammanlagt

frihetsstraff icke överstiga två år.

17 §.

Vad som inhämtas vid undersökning eller granskning, som i 8 § andra

stycket omförmäles, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande

av det med undersökningen eller granskningen avsedda ändamålet. Bryter

någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

18 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

19 §.

Beträffande ansvar för brott, som avses i 16 §, samt ersättning, vartill

någon enligt denna lag blivit berättigad under luftskyddstillstånd, skall, ändå

att luftskyddstillståndet upphört, vad i denna lag stadgas fortfarande äga

tillämpning.

Anspråk på ersättning skall vid talans förlust framställas inom sex månader

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

efter det luftskyddstillståndet upphört eller, där förhållande, varå anspråket

grundas, yppas efter luftskyddstillståndets upphörande, inom sex månader

efter det förhållandet yppades, dock senast inom två år efter luftskyddstillståndets

upphörande.

20 §.

Ändå att luftskyddstillstånd icke är rådande, må Konungen ålägga ägare

eller innehavare av viss anläggning att med avseende å driften vid anläggningen

vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan

anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse åläggande, varom i första

stycket sägs, äger Konungen förelägga vite; Konungen må ock låta ombesörja

åtgärden, och skall för sådan händelse vad i 4 § 2 mom. är stadgat örn

uttagande av kostnad äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Yad i denna lag är stadgat örn länsstyrelse gäller i fråga örn Stockholm

Överståthållarämbetet.

22 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

45

Bilaga B.

Förslag

till

Luftskyddslag.

Härigenom förordnas som följer:

Om luftskyddets organisation.

1 §•

Med luftskydd avses i denna lag åtgärder, vilka utan att hänföra sig till

det militära försvaret eller försvarsväsendet tillhörande anstalter, åsyfta att

försvåra anfall från luften eller begränsa verkningarna av sådant anfall.

2 §•

Tillsyn å luftskyddet inom riket utövas av luftskyddsinspéktipnen.

3 §•

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av luft skyddet.

4§-

Varje stad och landsfiskalsdistrikt utgör ett luftskyddsområde, där ej

Konungen för visst luftskyddsområde fastställer annan omfattning. Ingår i

luftskyddsområde delar av skilda län, bestämmer Konungen, till vilket län

området i luftskyddshänseende skall anses höra.

5 §•

Inom luftskyddsområde utövas den omedelbara ledningen av luftskyddet

under länsstyrelsens inseende av en luftsky dds chef. Luftskyddschef är för

luftskyddsområde, som utgöres av stad, polischefen och för luftskyddsområde,

som består av landsf iskalsdistrikt, landsfiskalen; dock äger länsstyrelsen

för särskilt fall till luftskyddschef utse annan person. För annat luftskyddsområde

än nu nämnts utser länsstyrelsen luftskyddschef.

Länsstyrelsen äger för luftskyddsområde eller viss del därav utse ställföreträdare

för luftskyddschefen samt uppdraga åt denne att i de hänseenden

länsstyrelsen bestämmer fullgöra luftskyddschefs åligganden och utöva dennes

befogenhet.

Särskilt utsedd luftskyddschef samt ställföreträdare för luftskyddschef

förordnas för en tid av tre år. Förordnandet kan när som helst återkallas.

Befattningshavare vid polisväsendet är skyldig mottaga dylikt uppdrag.

6 §■

1 mom. Kommun äger, där sådant med hänsyn till kommunens intresse

finnes påkallat, besluta, att luftskyddsnämnd skall tillsättas för att följa luftskyddets

planläggning i vad rör kommunen samt bistå länsstyrelsen och luftskyddschefen

med råd och upplysningar.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

2 moni. Luftskyddsnämnd utses av dem, som i allmänhet utöva kommunens

beslutanderätt, samt består av tre eller fem med den kommunala förvaltningen

förtrogna personer. Jämte ledamöterna utses suppleanter till lika

antal. Därvid bestämmes tillika, i vilken ordning suppleanterna skola inkallas.

Med avseende å valbarhet, rätt att avsäga sig uppdraget, tjänstgöringstid,

fyllnadsval, val av ordförande och vice ordförande, ordningen för besluts

fattande samt förande av protokoll skall i fråga örn luftskyddsnämnd i tilllämpliga

delar gälla vad som finnes stadgat angående byggnadsnämnd.

3 mom. Länsstyrelsen äger kalla luftskyddsnämnd att sammanträda med

länsstyrelsen eller dess representant. Luftskyddschef må ock kalla nämnden

till sammanträde.

V §•

Konungen meddelar stadfästelse å stadgar för enskilda sammanslutningar,

vilka hava till syfte att främja luftskyddet.

Allmänna bestämmelser örn luftskyddets förberedande.

8 §•

Luftskyddsinepektionen verkar för att luftskyddets förberedande sker

ändamålsenligt, planmässigt och enhetligt. För sådant ändamål utfärdar inspektionen

anvisningar till ledning för myndigheter, enskilda sammanslutningar,

vilka önska medverka vid luftskyddet, samt allmänheten.

Närmare bestämmelser om luftskyddsinspektionens organisation och verksamhet

meddelas av Konungen.

9 §■

Länsstyrelsen åligger med avseende å luftskyddets förberedande:

att med ledning av givna föreskrifter eller anvisningar bestämma den

huvudsakliga omfattningen av planläggningen inom länets olika delar;

att granska de för varje luftskyddsområde uppgjorda planerna;

samt att i övrigt leda och övervaka förberedelsearbetet inom länet.

10 §.

Luftskyddschef uppgör plan för luftskyddet och ansvarar i övrigt för dess

förberedande inom luftskyddsområdet.

11 §•

Det åligger kommun att lämna erforderligt biträde vid planläggningen av

luftskyddet i vad denna berör kommunen.

Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan

egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, vare ock skyldig att

därvid lämna erforderligt biträde ävensom att underkasta sig utförandet av

åtgärd för beredande av luftskydd, som för honom icke medför kostnad eller

olägenhet.

12 §.

Finnes åtgärd avseende driften vid kommunal eller enskild anläggning

eller inrättning vara av sådan vikt, att med dess vidtagande icke utan äventyrande

av luftskyddet kan anstå, må Konungen ålägga ägaren eller inne
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 47

havaren av anläggningen eller inrättningen att vidtaga åtgärden, därest denna

icke för honom medför oskälig kostnad.

13 §.

Luftskyddsövning, örn vars hållande Konungen ej förordnat, må, där allmänhetens

medverkan påkallas, icke anordnas utan tillstånd av länsstyrelsen,

som äger meddela de föreskrifter med avseende å belysnings anordnande,

signalering med ljudsignalapparater samt allmän ordning och säkerhet i

övrigt, vilka finnas påkallade.

Om undantag från bestämmelser i allmänna författningar angående trafiken

förordnar Konungen.

Särskilda bestämmelser med avseende å krig oell krigsfara.

14 §.

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att riket

eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd och att uppgjorda planer

för luftskyddet helt eller delvis skola verkställas.

Är sådant förordnande gällande, skall vad nedan i 15—26 §§ sägs äga tillämpning.

Luftskyddstillstånd upphör, när Konungen bestämmer.

15 §.

Konungen äger ålägga inom viss ort boende personer att intill dess annorledes

förordnas taga uppehåll utom sitt hemvist å plats, som anvisas eller

godkännes av den myndighet, Konungen förordnar. Den som erhållit sådant

åläggande eller eljest på myndighets uppmaning lämnat sitt hemvist, må icke

återflytta utan tillstånd av myndighet, som nyss nämnts.

16 §.

Kommun är pliktig att, i vad på densamma ankommer, ställa kommunala

kårer och annan hos kommunen anställd personal ävensom kommunen tillhörig

egendom till förfogande för luftskyddsändamål i den mån sådant är

avsett enligt planerna för luftskyddet; dock vare kommun icke skyldig att

för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla större personal än som, då

luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom vederbörande kår eller annan

mot luftskyddstjänsten svarande gren av kommunens förvaltning.

17 §.

1 mom. Länsstyrelsen äger, då det prövas nödigt för luftskyddsändamål,

mot full ersättning av statsmedel åt vederbörande ägare eller innehavare taga

i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustning,

materialier och annat, som kräves för luftskyddets genomförande; dock må

utrustning och materialier, som någon innehar för beredande av luftskydd

åt sig och sin familj eller åt personer, som äro anställda hos honom, eller för

skyddande av egendom, som av honom innehaves, icke tagas i anspråk i

vidare mån än utrustningen eller materialierna finnas vara obehövliga för

nämnda ändamål.

2 mom. Fast egendom och byggnader ävensom transportmedel, vilka

endast för särskilda tillfällen ställas till förfogande för luftskyddsändamål,

tagas i anspråk med nyttjanderätt. Förbrukningsartiklar och egendom, som

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

eljest kan antagas bliva förstörd eller komma att väsentligen minska i värde,

tågås i anspråk med äganderätt. Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt,

såvida icke upplåtaren påfordrar, att egendomen skall övertagas

med äganderätt.

3 morn. Framställes från såväl militär myndighet som från länsstyrelse

anspråk på egendom, som avses i denna paragraf, äger den militära myndigheten

företrädesrätt till egendomen. Ingår i behörigen granskad luftskyddsplan,

att egendomen skall tagas i anspråk för luftskyddsändamål, skall dock

länsstyrelsens anspråk i första hand tillgodoses, där ej Konungen för visst

fall annorlunda förordnar.

18 §.

o 1 mom. Anfordran att tillhandahålla egendom, som avses i 17 §, skall

då det begäres ske skriftligen. Å det mottagna skall lämnas kvitto, vari tilllika

skall angivas, huruvida upplåtelsen avser äganderätt eller nyttjanderätt.

2 mom. Löseskilling eller legoavgift för egendomen skall bestämmas så

snart ske kan. Ändå att egendomen är avsedd att tagas i anspråk endast vid

särskilda tillfällen, må legoavgift för densamma fastställas en gång för alla.

Då egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, icke längre är behövlig

för luftskyddsändamål, skall bestämmas, vilken ytterligare ersättning, som

må tillkomma upplåtaren.

3 mom. Angående sättet för bestämmande och erläggande av löseskilling,

legoavgift eller annan ersättning, som omförmäles i 2 morn., skola stadgandena

i rekvisitionslagen äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Länsstyrelsen äger ålägga envar att lämna upplysning huruvida och i

vilken myckenhet han innehar viss egendom av det slag, som avses i 17 §.

20 §.

1 mom. Ägare eller innehavare av egendom, som avses i 11 §, är skyldig

att därmed vidtaga de åtgärder, som anbefallas av länsstyrelsen. Innehavare

av nyttjanderätt till egendomen eller av rätt till servitut, till elektrisk kraft

eller till avkomst eller annan förmån, som beröres av åtgärden, är ock skyldig

att underkasta sig densamma.

2 mom. Medför åtgärd, som i 1 mom. sägs, avsevärd kostnad eller skada,

må vederbörande rättsägare tillerkännas ersättning efter ty prövas skäligt.

Beslut örn ersättning skall meddelas så snart ske kan, och må däri göras förbehåll

beträffande rätten till ytterligare ersättning. Ersättningen må, där det

befinnes lämpligt, bestämmas att utgå å särskilda tider. I fråga örn sättet

för ersättningens bestämmande och erläggande skola stadgandena i rekvisitionslagen

äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Med avseende å belysnings anordnande, signalering med ljudsignalapparater

samt allmän ordning och säkerhet i övrigt äger länsstyrelsen meddela

bestämmelser och föreskriva åtgärder, som äro erforderliga för luftskyddet.

22 §.

Länsstyrelsen äger uttaga erforderlig personal för att så länge luftskyddstillståndet

varar fullgöra ordnings- och vakttjänst, brandtjänst, gasspaningsoch

saneringstjänst, röjnings- och reparationstjänst, sjukvårdstjänst samt

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majda proposition nr 4.

annan därmed jämförlig luftskyddstjanst. Därvid må icke uttagas krigstjänstskyldiga

eller personer, vilka på grund av avtal skola stå till krigsmaktens

förfogande i händelse av mobilisering, ej heller män under aderton

och över sextio år eller kvinnor, såvida de icke frivilligt åtaga sig den tjänstgöring,

varom är fråga. Personer, som på grund av annan civil tjänstgöring

än luftskyddstjänst äro jämlikt i särskild ordning givna bestämmelser berättigade

till uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering,

eller vilka utföra sådant arbete, att de, därest de varit värnpliktiga, bort

erhålla dylikt uppskov, må icke uttagas till annan luftskyddstjänst än som

avser fastighet, verk eller anläggning, varest de hava sitt arbete.

Vid uttagande av personal skall iakttagas, att i första hand uttagas frivilliga,

därest de äro lämpliga, och att i övrigt till varje slag av tjänst uttages

den personal, som anses lämpligast.

Örn ersättning till uttagen personal gäller vad därom framdeles kan bliva

bestämt.

23 §.

Pör tillfälligt utförande av sådant arbete för luftskyddet, som är av synnerligen

brådskande art och ej består i tjänstgöring under eller omedelbart

efter fientligt angrepp, äger länsstyrelsen uttaga varje för sådant arbete

lämpad person, som icke inkallats till krigstjänstgöring eller eljest utför

arbete av betydelse för försvarsberedskapen.

Arbetet bör för den uttagna personalen ordnas så, att envar vid sidan av

luftskyddsarbetet nödtorftigt kan fullgöra sitt vanliga arbete.

Ägare och innehavare av fastigheter eller annan egendom, som upplåtits

till bostäder, samt personer, vilka i fråga örn tillsyn å egendomen företräda

ägaren eller innehavaren, ävensom arbetsgivare äro skyldiga att lämna biträde

vid sådan uttagning av personal, som avses i denna paragraf.

24 §.

Underlåter någon, som uttagits enligt 22 eller 23 §, att på vederbörlig

kallelse inställa sig till tjänstgöring eller arbete, som där avses, må länsstyrelsen

förordna, att han omedelbart skall genom polismyndighetens försorg

hämtas.

25 §.

Länsstyrelsen må i den utsträckning, som finnes lämpligt, uppdraga åt

luftskyddschef att inom luftskyddsområde utöva de befogenheter, som enligt

17—24 §§ tillkomma länsstyrelsen. Sådant uppdrag skall meddelas skriftligen.

26 §.

Myndighets beslut, som avses i 15 §, 17 § 1 morn., 19 §, 20 § 1 mom. samt

21—25 §§ må verkställas utan hinder av förd klagan.

27 §.

Anspråk på ersättning för åtgärd, som länsstyrelse eller luftskyddschef

vidtagit i samband med luftskyddstillstånd, må icke framställas senare än

sex månader efter det luftskyddstillståndet upphört.

Ansvarsbestämmelser m. m.

28 §.

Den som åsidosätter bestämmelsen i 15 § andra punkten eller bryter mot

föreskrift, som meddelats med stöd av denna lag, eller i fall, som avses i

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 4. i87i 37 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

19 §, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift örn förhållande, som där sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen

bör beläggas med strängare straff.

Den som under tid då han är ställd under åtal för sådan överträdelse, fortsätter

förseelsen, skall för varje gång åtal därför anhängiggöra, fällas till

särskilt ansvar.

29 §.

Åtal för förseelse, som avses i denna lag, anhängiggöres vid allmän domstol

och utföres av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

30 §.

Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som anbefallts med stöd av bestämmelse

i denna lag, äger den, som anbefallt åtgärden, utan hinder av förd

klagan ombesörja denna och må kostnaden härför i vederbörlig ordning uttagas

av den försumlige, i den mån han icke på grund av stadgande i denna

lag eller eljest är berättigad till ersättning för åtgärden.

Särskilda bestämmelser.

31 §.

Vad här ovan är stadgat om länsstyrelse gäller i fråga örn Stockholm Överståthållarämbetet.

32 §.

I avseende å luftskyddet vid statens kommunikationsverk ävensom andra

verk, företag eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet

äger Konungen, utan hinder av vad ovan är stadgat, meddela särskilda

föreskrifter.

Lag samma vare angående luftskyddet inom krigsskådeplats eller mobiliserad

fästnings försvarsområde.

33 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämpningen

av denna lag.

Konungen utfärdar erforderliga föreskrifter örn tillverkning, försäljning

samt införsel till riket av luftskyddsmateriel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl Majus proposition nr 4.

51

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

15 oktober 1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 27 september 1937 tillliandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

11 september 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag örn förfoganderätt för luftskydctets behov.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Thomas Munck af Kosenschöld.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

Under hänvisning i tillämpliga avseenden till vad i lagrådets samtidigt

avgivna utlåtande över förslag till militär förfogandelag av oss anförts rörande

vissa där upptagna straffbestämmelser hem ställes örn sådan ändring

i förevarande förslag, att hänvisningen i 1 § begränsas till att avse 2—15 §§,

samt att i 19 § uteslutes vad paragrafen innehåller angående fortsatt tilllämplighet

av ansvarsbestämmelser. Ävenledes kan i 16 § göras förtydligande

i motsvarighet till vad som angivits beträffande 14 § i förslaget till militär

förfogandelag.

Justitierådet Sandström:

Under hänvisning i tillämpliga delar till vad jag anfört angående förslaget

till militär förfogandelag, hemställer jag att hänvisningen i 1 § begränsas

till att gälla 2—5 och 8 —13 §§ samt att 19 § första stycket må utgå.

lagrådet:

För att innebörden av stadgandet i 12 § första stycket andra punkten

må tydligare framträda och jämväl dess sammanhang med straffbestämmelserna

i 16 § skall komma till klarare uttryck synes stadgandet lämpligen

kunna erhålla ungefär den avfattning, att den som uttagits är skyldig att i

avseende å tjänsten eller arbetet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som meddelas av länsstyrelsen eller de i förslagets text nämnda personerna.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Då den besvärsrätt, varom förmäles i 15 §, icke synes vara annorstädes

reglerad, torde stadgandet i samma paragraf böra i erforderlig mån fullständigas

(jfr ock 7 § andra stycket i förslaget till militär förfogandelag).

Av skäl, som torde framgå av utlåtandet över förslaget till militär förfogandelag,

synes i förevarande förslag — antingen i 18 § eller under särskild

paragraf — böra upptagas ett stadgande av innehåll, att brott, som i

17 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

Såsom vid annat tillfälle erinrats av lagrådet (jfr Nytt Juridiskt Arkiv

avd. II årg. 1935 s. 83), är innehållet av ett stadgande sådant som det i

21 § föreslagna av självklar beskaffenhet. Särskilt efter utfärdandet av kungörelsen

den 21 februari 1919 (nr 69) synes böra konsekvent iakttagas, att

en dylik bestämmelse icke upptages i lagar eller andra författningar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 4.

53

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 19 november 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets

den 15 oktober 1937 avgivna utlåtande över det den 11 september 1937 till

lagrådet remitterade förslaget till lag om förfoganderätt för luftskyddets

behov.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen:
I

1 § av det till lagrådet den 30 juni 1937 remitterade förslaget till militär

förfogandelag stadgas, att bestämmelserna i 2—15 §§ i lagen skola äga tillämpning

allenast när förordnande därom blivit meddelat. Lagrådets flesta

ledamöter hava beträffande i sistnämnda förslag förekommande bestämmelser

örn straff dels för vissa åtgärder, vilka äro ägnade att omöjliggöra eller försvåra

förfoganderättens utövning, och dels för brott mot tystnadsplikt i vissa

fall uttalat, att ansvar för såväl det ena som det andra slaget av brott självfallet

skulle kunna utkrävas oberoende av örn förordnande enligt 1 § därom,

att bestämmelserna örn förfoganderätt skulle äga tillämpning, fortfarande

gällde eller icke; uttrycklig bestämmelse härom kunde, då lagens giltighet

icke vore inskränkt till viss tid, knappast vara erforderlig. Under hänvisning

till detta uttalande har samma majoritet inom lagrådet hemställt örn

sådan ändring i nu förevarande förslag, att hänvisningen i 1 § begränsas till

att avse 2—15 §§ samt att i 19 § uteslutes vad paragrafen innehåller angående

fortsatt tillämplighet av ansvarsbestämmelser. Yad lagrådets majoritet sålunda

föreslagit har jag ansett mig böra iakttaga.

I sitt utlåtande angående förslaget till militär förfogandelag hava lagrådets

flesta ledamöter vidare uttalat, att, därest så skulle anses önskvärt, genom någon

jämkning av ordalagen i 14 § första och andra styckena — innefattande vissa

av de förut berörda ansvarsbestämmelserna — skulle kunna tydligare utmärkas,

att med dessa bestämmelser åsyftades överträdelser, begångna under tid, då

förordnande enligt 1 § i lagen vore gällande. Beträffande förevarande förslag

har lagrådets majoritet ifrågasatt ett motsvarande förtydligande i 16 §, och

har jag funnit lämpligt att i 16 § första stycket vidtaga en jämkning i enlighet

med vad lagrådet anfört,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Vad lagrådet erinrat — i formellt hänseende — angående avfattningen av

12 § första stycket andra punkten har föranlett en jämkning i punktens avfattning

på sätt lagrådet förordat.

Beträffande 15 § har lagrådet anmärkt, att då den besvärsrätt, varom där

förmäles, icke syntes vara annorstädes reglerad stadgandet i samma paragraf

torde böra i erforderlig mån fullständigas. I anledning därav hava i nämnda

paragraf såsom ett första moment upptagits bestämmelser örn klagan över

beslut av luftskyddschef samt av länsstyrelse eller annan myndighet, som

avses i 2 §. För klagan över luftskyddschefs beslut har besvärstiden angivits

till tjugu dagar efter det klaganden erhållit del av beslutet, d. v. s.

samma tid, som enligt gällande rekvisitionsförordning är stadgad för besvär

över lokal värderingsnämnds beslut. Beträffande tid för överklagande av

beslut av länsstyrelse eller annan myndighet, som avses i 2 §, har skäl

icke ansetts föreligga att frångå den i allmänhet för överklagande av

förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut bestämda tiden — före

klockan 12 å trettionde respektive inom de nordligaste länen fyrtiofemte

dagen från delfåendet av det beslut, som överklagas (förordningen den

14 december 1866, nr 81, angående ändring av gällande stadganden örn tid

för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och

ämbetsverk) — vilken tid torde vara tillämplig även å klagan över länsstyrelses

beslut jämlikt luftskyddslagen.

I sitt utlåtande över förslaget till militär förfogandelag har lagrådet uttalat,

att tillämpning av straffbestämmelsen i 14 § tredje stycket — motsvarande

straffbestämmelsen i 17 § i förevarande lagförslag — torde böra ifrågakomma

endast när detta påkallades av den, som hade intresse av att där

åsyftade uppgifter rörande vissa affärsförhållanden icke bleve obehörigen

yppade. På sätt som skett i jämförliga fall enligt åtskilliga andra lagar (jfr

t. ex. lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd 48 §, lagen den 17 juni 1916

om försäkring för olycksfall i arbete 34 § och lagen den 18 juni 1925 örn

undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar 8 §)

syntes därför böra upptagas ett stadgande av innehåll, att brott, som i 14 §

tredje stycket sägs, finge av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden. Under åberopande av nu anförda skäl har lagrådet beträffande

förevarande förslag yttrat, att däri syntes — antingen i 18 § eller under

särskild paragraf — böra upptagas ett motsvarande stadgande angående

åtalsrätten. I anledning härav har i 18 § gjorts ett tillägg av den innebörd

lagrådet föreslagit.

Slutligen har lagrådet erinrat, att stadgandet i 21 § vore av självklar beskaffenhet

och därför icke borde upptagas i lagen. Då emellertid detta stadgande

är av samma lydelse som 17 § luftskyddslagen och överensstämmelse

mellan nämnda båda lagar torde böra råda, har jag ansett mig icke böra i

detta hänseende göra någon ändring i förslaget.

Utöver de ändringar, som förslaget i enlighet med vad nu anförts undergått

med anledning av lagrådets erinringar, hava vidtagits mindre jämkningar

av redaktionell natur i 3 § 2 morn., 5 § 3 inom., 6 §, 7 § andra stycket,

8 § andra stycket och 19 § andra stycket.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu angivits ändrade

lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Åke Nordwall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LU 1938:21 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmakten s. 4 i texten
  2. 2LU 1938:22 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om förfoganderätt för luftskyddets behov, dels ock en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten