Sök i Ratio Lex

Angående reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m

1939-02-24 · 69 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:149, Angående reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

1

Nr 149.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående reglering

av den årliga lästiden vid folkskolan m. m.; given

Stockholms slott den 24 februari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg,

Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson.

Departementschefen, statsrådet Engberg anmäler härefter fråga örn

reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. samt anför i detta

avseende följande:

1. Gällande bestämmelser m. m.

Falkskolan omfattade enligt tidigare gällande bestämmelser en skolkurs

örn i regel tillhopa sex årsklasser. Möjlighet fanns dock för skoldistrikten

att införa sjuårig skolkurs. Denna möjlighet utnyttjades företrädesvis

blott av städer och andra större samhällen.

Genom beslut av 1936 års riksdag utsträcktes skoltiden till att obligatoriskt

omfatta sju läroår. Med hänsyn till reformens genomgripande be
Bihang

till riksdagens protokoll 198!). 1 sami. Nr 149.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J/.9.

lydelse för folkskoleväsendet samt barnens och hemmens levnadsförhållanden

föreskrevs emellertid, att den obligatoriska förlängningen av folkskolans

lärokurs skulle genomföras först under loppet av en tämligen lång

övergångstid. Enligt de i ämnet meddelade bestämmelserna (jfr kungörelsen

nr 305/1936) skall sålunda vid skolor, där antalet årsklasser den 1

juli 1936 var sex, övergång till sjuårig skolkurs äga rum, så snart sådan

prövas lämpligen kunna ske, dock senast med ingången av läsåret 1948—

49. Utan skoldistriktets medgivande kan icke före nämnda läsår sjuårig

skolkurs införas annorledes än efter Kungl. Maj:ts bestämmande och ej

tidigare än med ingången av läsåret 1942—43. Vid särskilda omständigheter

kan skoldistrikt av Kungl. Maj:t för viss tid i större eller mindre omfattning

medgivas anstånd utöver läsåret 1948—49 med införande av sjuårig

skolkurs. Hinder föreligger icke för skoldistrikt att anordna fler årsklasser

än sju; dock fordras härtill Kungl. Maj:ts medgivande.

Enligt § 15 folkskolestadgan beslutar vederbörande kommunala myndighet

angående de tider av året, de dagar i veckan och de timmar å dagen,

då undervisningen skall i skolorna meddelas. Härvid bör iakttagas följande:

Den årliga lärotiden vid skolor, för vilkas lärare skoldistrikt åtnjuter

lönetillskott av allmänna medel, skall omfatta minst åtta månader

eller 3 4 % veckor. Vid skolor med sjuårig lärokurs, där en

lärare har att samtidigt undervisa samtliga lärjungar å såväl folkskole- som

småskolestadiet, skall lärotiden under de läsår, då nybörjare intagas, omfatta

nio månader eller 39 veckor, därest vid läsårets början antalet lärjungar

i skolan utgör minst tolv. Där skola flyttar på mer än två stationer

och där folkskola eller mindre folkskola icke understödjes av småskola,

bör den årliga lärotiden förlängas utöver åtta månader. Den dagliga lärotiden

för varje lärjunge får ej utsträckas i småskola över fem och i folkskola

i allmänhet över sex timmar. Antalet lärotimmar i veckan får i intet fall

överskrida 36.

Folkskolans karaktär av en för hela landet gemensam skolorganisation

har medfört uppkomsten av ett stort antal olika skolformer av skiftande

konstruktion. Organisationen av de olika skolformerna framgår av vidstående

sammanställning.

Med uttrycket läraravdelning avses alla de barn, vilkas undervisning

tager en lärare i anspråk, därest denne har full tjänstgöring, och

med uttrycket undervisningsavdelning avses en avdelning

barn, som, oavsett örn de tillhöra en eller flera årsklasser, på samma timmar

erhålla sin huvudsakliga undervisning av samme lärare.

Kursen i fortsättningsskolan skall omfatta minst 360 under - visningstimmar, förlagda utom den egentliga folkskolans ordinarie undervisningstid,

och fördelas på i regel två årskurser. Fortsättningsundervisningen

kan emellertid till omfattningen minskas, då obligatorisk sjuårig folkskola

anordnats eller då en folkskolas högre avdelning inrättats. Antalet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

3

Halvtids-

Heltids-

läsande

Anm.

läsande

Fasta

Flyt-

tande

Folkskolor:

1 lärare undervisar 1 klass

1 lärare undervisar 2 å 3

A

—

—

klasser, å småskolesta- diet 1 eller 2......

1 B 1

—

—

1 Av de båda läraravdelningarna på

folkskolestadiet omfattar den ena kl.

3—4 och den andra kl. 5—6 (ev. 7).

1 lärare undervisar hela

småskolestadiet och 1

lärare hela folkskolesta-

B 2

a C 1

2 C 3

2 Folkskole-, resp. småskolestadiet för- delade på 2 undervisningsavdelningar.

Vid flyttande skolor undervisas under- visningsavdelningarna på skilda stationer.

1 lärare undervisar samt-

3 B 3

4 C 2

—

8 Nybörjare intagas vartannat år. Lärar- avdelningen omfattar därför ena året kl.

1, 3, 5 och (ev.) 7 samt andra året kl.

2, 4 och 6.

4 Småskolestadiet utgör en och folk-

Mindre jolkskolor:

1 småskollärare undervi-

skolestadiet en undervisningsavdelning.

sar samtliga klasser . .

3 D 1

4 D 2

* D 3

5 Två undervisningsavdelningar, vilka

undervisas å skilda stationer. Nybörjare

intagas vartannat år. Undervisningsavdel- ningen å vardera stationen omfattar där- för ena året kl. 1, 3, 5 och (ev.) 7 samt

andra året kl. 2, 4 och 6.

undervisningstimmar får dock ej understiga 180. Allt efter olika orters särskilda

förhållanden och behov kan årskursen antingen samlas på ett mindre

antal veckor årligen med ett större antal timmar i veckan, dock icke överstigande

30, eller utbredas över en längre tid av året, eller ock under en del

av året hållas mer samlad och under den övriga delen mer utbredd. Som allmän

förutsättning gäller emellertid, att fortsättningsskolans undervisningstid

icke får inkräkta på den för folkskolan stadgade undervisningstiden.

Normalt kan således fortsättningsskolan icke genomgås på kortare tid än

två sex-veckors kurser.

Beträffande folk- och fortsättningsskolväsendets allmänna anordning i

övrigt hänvisas till propositionen nr 99/1937.

Enligt den av 1937 års riksdag beslutade löneregleringen för lärare vid

folk- och småskolor hänföras ordinarie folkskollärare till lönegraden B 17,

därest den årliga lästiden utgör 39 veckor (273 dagar), till lönegraden B 16,

därest lästiden utgör 36% veckor (256 dagar) och till lönegraden B 15,

därest lästiden utgör 34% veckor (242 dagar).

Ordinarie småskollärare hänföres till lönegraden B 9. Intill den 1 juli

1942 är dock lönegradsplaceringen beroende av lästidens längd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

Annan lärare än timlärare är skyldig att mot åtnjutande av de i avlöningsreglementet

för lärare vid folk- och småskolor (nr 868/1938) angivna

löneförmånerna under högst 39 veckor varje redovisningsår meddela undervisning,

folkskollärare, lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare

vid folkskola och sådan småskollärare, till vilken även hänvisats någon

eller några av folkskolestadiets årsklasser, under minst 28 och högst 30

veckotimmar samt annan småskollärare under minst 24 och högst 28 veckotimmar.

Nedsättning i den sålunda föreskrivna minsta undervisningsskyldigheten

för vecka kan dock medgivas med högst fyra veckotimmar, i den

män undervisningen utan kostnad för staten under motsvarande antal timmar

i stället meddelas av annan lärare med erforderlig kompetens.

Den 30 juni 1937 bemyndigade Kungl. Majit mig att tillkalla högst fyra

sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning

och avgiva förslag angående utsträckning av den årliga lästiden vid folkoch

småskolor och vissa andra åtgärder till förbättrande av undervisningen

i nämnda skolor.

Vid anmälan av ärendet yttrade jag bland annat följande:

Den årliga lästiden vid våra folk- och småskolor — och följaktligen även

de där anställda lärarnas tjänstgöringsskyldighet — växlade ganska avsevärt.

I flertalet skoldistrikt utgjorde den visserligen 34veckor, som

vore den stadgade minimitiden för läsåret, men på många håll, särskilt i

städer och andra större samhällen, hade läsåret enligt beslut av den kommunala

skolmyndigheten utsträckts utöver nämnda minimitid. Allehanda

varianter förekomme i detta avseende, dock omfattade läsåret i regel icke

längre tid än 39 veckor.

Lästidens längd hade enligt hittills gällande bestämmelser varit avgörande

för storleken av lärarnas löner. En längre undervisningstid hade medfört

högre avlöning än en kortare. Enligt det år 1937 av riksdagen fattade löneregleringsbeslutet

skulle så vara fallet även i fortsättningen, så vitt anginge

folkskollärarkåren, varemot för småskollärarinnorna lönesättningen icke

ställts i relation till den faktiska lästiden utan fixerats till en för alla befattningshavare

gällande bestämd lönegrad, förbunden med författningsmässigt

ålagd skyldighet att tjänstgöra viss tidslängd, oavsett örn denna skyldighet

sedan uttoges eller ej.

Det vore uppenbart, att en dylik oenhetlighet i principerna för lönesättningen

i fråga om två, inom en och samma skolorganisation arbetande lärargrupper

icke vore tillfredsställande. Jag bortsåge emellertid nu härifrån

för att i stället uppehålla mig vid det problem, som jag ansåge vara huvudfrågan

i detta sammanhang och som vid löneregleringsärendets behandling

tilldragit sig stort intresse, nämligen spörsmålet om åstadkommande av

en förbättrad folkundervisning genom höjning av minimigränsen för läsårets

längd och även genom ändrade bestämmelser i fråga om lärarnas

t j änstgöringsskyldighet.

Då jag den 5 mars 1937 föreslagit Kungl. Majit att för riksdagen framlägga

förslag till lönereglering för lärare vid folk- och småskolor, hade jag

uttalat sympatier för en förlängning av undervisningstiden. Jag hade här
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts proposition Nr 149.

vid framhållit, att kvarstående kvalitetsskillnader i skolhänseende mellan

olika skoldistrikt, så vitt de berodde av undervisningstidens längd, borde

utjämnas, oberoende av distriktens ekonomiska ställning.

I ett flertal i anledning av löneregleringspropositionen väckta motioner

hade, erinrade jag, yrkats en utsträckning av lärarnas tjänstgöringstid eller

tjänstgöringsskyldighet upp till 39 veckor. Vissa av motionärerna hade velat

ernå detta Island annat genom att — i anslutning till ett av skolöverstyrelsen

i utlåtande den 11 december 1936 avgivet förslag — på olika sätt

differentiera undervisningen i flerklassiga läraravdelningar men även genom

att inbegripa slöjdundervisningen i den normala undervisningsskyldigheten.

Förslag hade också framställts örn utsträckning av den för barnen obligatoriska

lästiden.

Statsutskottet hade i sitt utlåtande nr 140 fäst uppmärksamheten på de

möjligheter till befordrande av undervisningen i skoldistrikten, som det

av Kungl. Majit framlagda löneregleringsförslaget erbjöde, och förklarat

sig dela den av mig uttalade uppfattningen om önskvärdheten av en förlängd

undervisningstid. Utskottet hade också sagt sig vara i princip ense

med de motionärer, som förordat en utökning av den årliga lästiden och

en utsträckning med det snaraste till 39 veckor av den faktiska tjänstgö:

ringstiden för lärarna. En minimilästid av 36% veckor per år syntes icke

vara orimlig, och en tjänstgöring av 39 läsveckor borde statsmakterna enligt

utskottets mening kunna fordra av lärarna. Då utskottet anslutit sig till

Kungl. Maj:ts förslag örn en differentierad lön, avvägd med hänsyn till lärarnas

tjänstgöringstid, hade detta, anförde utskottet, skett under den förvissningen,

att denna differentiering allenast bleve en övergångsform i lönesystemet.

Med hänsyn till de skiftande förhållandena i de särskilda skoldistrikten

kunde det, fortsatte utskottet, vara tvivelaktigt, örn barnens

lästid kunde allestädes utan svårigheter utsträckas till 39 veckor eller ens

till 36%. Utskottet vore i varje fall icke berett att för det dåvarande, i enlighet

med yrkandena i flera motioner, förorda en till tiderna fixerad övergång

till längre läs- och tjänstgöringstider i folkskolan, utan ansåge sig

böra föreslå riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag

i syfte att förlänga tjänstgöringstiden för lärare vid folk- och småskolor

till 39 veckor. En sådan utredning borde enligt utskottets tanke

kunna utföras på jämförelsevis kort tid och möjligen föreligga redan vid

1938 års riksdag.

I reservationer till utskottsbetänkande! hade framlagts förslag om att

tjänstgöringsskyldigheten för lärarna skulle utsträckas till 39 läsveckor

per år och det nya lönesystemet konstrueras på grundvalen av en på så sätt

enhetliggjord tjänstgöringsskyldighet. I fråga örn sättet för uttagandet av

den vidgade tjänstgöringsskyldigheten hade av reservanterna anvisats olika

utvägar i anknytning till de motionsvis i sådant hänseende framställda förslagen.

Vid behandlingen av utskottets förslag och de vid förslaget fogade reservationerna

hade riksdagens båda kamrar stannat i delvis olika beslut, vilket

hade till följd, att riksdagen i sin skrivelse icke framst idit någon anhållan

örn utredning i de av utskottet och reservanterna angivna hänseendena.

För egen del funné jag det angeläget, att nu en utredning igångsattes

angående de utvägar, som kunde vara lämpliga för att genom en förlängning

av den årliga lästiden vid folk- och småskolorna och eventuellt även

genom uppdelning av undervisningsavdelningarna stärka den utbildning,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

som meddelades i vår allmänna barndomsskola. Detta spörsmål vore i alldeles

särskild grad en landsbygdens skolfråga, ty det vore huvudsakligen

här som den kortare lästiden och de flerklassiga undervisningsavdelningarna

förekomme. 1936 års riksdagsbeslut örn den obligatoriska sjuåriga

folkskolan innebure förvisso ett stort steg framåt till förbättrande av landsbygdens

skolväsende. De åtgärder, jag nu åsyftade, läge helt i linje med

denna reform och innebure enligt min tanke en önskvärd komplettering

av denna.

Då det gällde en i de enskildas förhållanden så ingripande åtgärd som

en utsträckning av den årliga lästiden för folkskolebarnen, vore det emellertid

enligt min uppfattning nödvändigt att gå fram med varsamhet. Härvid

finge även tagas i betraktande den merbelastning på hemmen, sorn beslutet

örn den obligatoriska sjuåriga folkskolan innebure. Det vore av vikt,

att folkskolan ute i orterna omfattades med sympati och förtroende av

befolkningen, och detta intresse finge icke sättas i fara genom en alltför

stark påfrestning på en gång av de enskildas prestationsförmåga. Vid utredningen

måste detta spörsmål bliva föremål för ett synnerligen ingående

övervägande. Jag ville dock redan nu såsom min uppfattning uttala, att

en allmän utsträckning av den årliga lästiden till 36V2 veckor näppeligen

borde kunna anses överskrida gränsen för det tillrådliga. I främmande kulturländer

torde ett kortare läsår höra till sällsyntheterna. Huruvida det

skulle bliva möjligt att åtminstone i vad det gällde en mera närliggande

framtid gå utöver 36a/2 veckor såsom minimilängd för läsåret, funne jag

mera osäkert. Det finge bliva utredningens uppgift att undersöka, örn förutsättningar

härför vore för handen.

En annan utväg att stärka landsbygdens folkskola vore otvivelaktigt den

differentiering av undervisningen i flerklassiga avdelningar, varom jag

nämnt. Även denna möjlighet borde vid utredningen begrundas, varvid

borde beaktas, att berörda utväg icke uteslötes vid en utsträckning av

den årliga lästiden utan kunde tjäna som ett komplement till en sådan

åtgärd. Till ledning vid övervägande av differentieringsspörsmålet förelåge

skolöverstyrelsens omförmälda utlåtande samt förenämnda motioner vid

1937 års riksdag. Utredningen finge härvid anledning att till behandling

upptaga frågan örn lärarnas tjänstgöringsskyldighet och ingå i en prövning

av spörsmålet om de ändringar härutinnan, som kunde anses påkallade

och lämpliga.

Båda de åtgärder, jag här talat om, innebure merkostnader för statsverket

genom ökade löneutgifter. Utredningen borde söka så noggrant som

möjligt beräkna dessa merutgifter.

De av mig för ändamålet samma dag tillkallade sakkunniga, som antagit

benämningen 1937 års folkskolutredning — ledamoten av riksdagens

andra kammare, ombudsmannen E. G. H. Berg, överläraren E. Eljas, ledamoten

av riksdagens första kammare, lantbrukaren A. Löfvander samt

ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren J. J. E. Weijne,

tillika ordförande — hava med skrivelse den 8 november 1938 överlämnat

betänkande och förslag angående utsträckning av den årliga lästiden vid

folkskolan m. m. (statens offentliga utredningar 1938:35).

I ärendet hava avgivits utlåtanden av domkapitlen utom domkapitlet i

Stockholm, av statskontoret den 25 januari 1939 samt av skolöverstyrelsen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

elen 30 januari 1939. Överstyrelsen har därvid överlämnat dels infordrade

yttranden från samtliga statens folkskolinspektörer, dels ock inkomna

yttranden från Sveriges allmänna folkskollära^ örerling, Sveriges folkskollärarförbund,

Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarinneförening

och föreningen Sveriges mindre folkskolor. Vidare har yttrande

avgivits av styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

De sakkunniga hava i första rummet framlagt förslag om utsträckning

av den årliga lästiden vid folk- och småskolorna. Vidare har förordats en

förstärkning av undervisningen i skolor med två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar

genom differentiering av undervisningen. Till behandling

har också upptagits frågan örn möjligheterna att till fördel för det allmänna

utnyttja den genom 1937 års lönereglering ökade tjänstgöringsskyldigheten

för småskollärare, och förslag hava av de sakkunniga framlagts rörande

skyldighet för dessa lärare att fullgöra viss fyllnadstjänstgöring.

Härförutom hava till preliminärt övervägande upptagits jämväl vissa fortsättningsskolan

berörande spörsmål.

Beträffande förslaget om fyllnadstjänstgöring för småskollärare må erinras,

att det av Kungl. Maj:t för 1937 års riksdag framlagda förslaget

till lönereglering för lärare vid folk- och småskolor innebar, att lönesystemet

skulle för både folk- och småskollärare utformas efter enhetliga

principer. Riksdagens beslut i ämnet utföll emellertid på sådant sätt, att

löneställningen för småskollärare icke blev i likhet med löneställningen

för folkskollärare beroende av lärarnas lästid. Det är denna oenhetlighet

i principerna för lönesättningen för ifrågavarande båda personalgrupper,

som närmast föranlett de sakkunnigas nyssberörda förslag. Med hänsyn

till de i ämnet gällande övergångsbestämmelserna blir, vid bifall till vad

i det följande föreslås beträffande folkskolans lästid, frågan dock på allvar

aktuell först den 1 juli 1942.

Vid anmälan i årets statsverksproposition av vissa för flera huvudtitlar

gemensamma frågor har chefen för finansdepartementet anfört, att avlöningsbeloppen

för, bland andra, lärare vid folk- och småskolor torde böra

från och med budgetåret 1939/40 anpassas efter bestämmelserna i det av

1938 års riksdag godkända civila avlöningsreglementet, och förutsatt, att

förslag härom skulle föreläggas 1939 års riksdag. I vad män övriga föreskrifter

i civila avlöningsreglementet kunde och borde göras tillämpliga

å ifrågavarande lärarpersonal, syntes enligt finansministerns mening få

bero av närmare utredning.

Då den av de sakkunniga berörda frågan örn fyllnadstjänstgöring för

småskollärare har visst samband med den sålunda i utsikt ställda utredningen

och frågan heller icke är av brådskande natur, anser jag mig icke

böra i detta sammanhang närmare ingå på sakkunnigförslaget i denna del.

De sakkunnigas förutberörda förslag i övrigt upptagas däremot i det

följande till behandling, varvid jag först ingår på den grundläggande frågan

örn utsträckning av den årliga lästiden vid folkskolan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis ''proposition Nr 149.

2. Utsträckning av den årliga lästiden vid folkskolan.

Nuvarande förhållanden m. m.

Enligt 1882 års folkskolestadga skulle den årliga lärotiden vid skolor,

för vilkas lärare skoldistrikt åtnjöte lönetillskott av allmänna medel, omfatta

minst åtta kalendermånader. Denna bestämmelse har sedermera förtydligats

på så sätt, att lärotiden skall omfatta minst åtta månader eller

34% veckor. I lärotiden äro inräknade helgdagar, påsk- och eventuellt förekommande

pingstlov samt andra lovdagar.

Före den av 1937 års riksdag beslutade löneregleringen för lärare vid

folk- och småskolor ägde skoldistrikten visserligen rätt att utsträcka nämnda

lärotid men fingo själva i regel bestrida de ökade kostnaderna för bland

annat lärarlöner. I någon större utsträckning ägde förlängning av lärotiden

icke rum. I regel — framhåller 1937 års folkskolutredning — synes

det hava varit städer eller stadsliknande samhällen med tämligen gott

skatteunderlag, som påtagit sig ökade bördor för skolväsendet i nämnda

hänseende.

Genom 1937 års lärarlönereglering kom frågan örn läsårets längd i ett

nytt läge, genom att staten påtog sig kostnaderna för förlängning av lärotiden.

Beträffande detaljerna härutinnan hänvisas till det föregående och

till föreliggande sakkunnigbetänkande. I detta sammanhang bör allenast

erinras, att lästiden i samband med löneregleringen av praktiska skäl bestämts

skola uppgå antingen till 34% veckor (242 dagar), 36% veckor

(256 dagar) eller 39 veckor (273 dagar). Detta har dock hittills icke kommit

till annat författningsmässigt uttryck, än att, såsom av det föregående

framgår, de lönegrader, till vilka folkskollärare skola hänföras, satts i relation

till berörda årliga lästider. I skrivelse den 30 maj 1938, vilken fortfarande

i denna del är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, har skolöverstyrelsen

framlagt förslag om att § 15 folkskolestadgan skulle ändras på så sätt,

att den årliga lärotiden fixeras på angivet sätt. Här bör också påpekas, att

de i anledning av löneregleringen utfärdade löne- och statsbidragsbestämmelserna

— i överensstämmelse med riksdagens beslut — använda uttrycket

lästid i stället för folkskolestadgans uttryck lärotid och uttrycket undervisningstid

i skolöverstyrelsens »Planer och förebilder till reglementen och

andra bestämmelser för skoldistrikten». Dessa uttryck torde dock, framhålla

de sakkunniga, få anses vara till innebörden överensstämmande och

avse den tid, varunder arbetet i vederbörande skola pågår. I det följande

användes i allmänhet benämningen lästid.

Sedan riksdagen fattat sitt beslut i löneregleringsfrågan, har lästiden

genom av skoldistrikten beslutade och av högre myndighet godkända ändringar

av gällande reglementen utsträckts i betydande omfattning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

En av de sakkunniga verkställd undersökning har beträffande skoldistriktens

och lärarkrafternas fördelning på lästider givit följande resultat:

Den beräknade omfattningen av lästiden redovisningsåret 1938—39.

Lästid

Skoldistrikt

Lärare

Antal

%

med småskollärar- kompetens

med folkskollärar- kompetens

Antal

%

Antal

%

34 */i veckor.........

36 */i » .........

39 » .........

687

895

880

2,462

r inom ett

1 den lästu

27,9

36,4

35,7

100,0

skoldistrik

i, som tillä

2,064

3,110

6,811

11,985

t olika läst

mpas i fler

17,2

26,0

56,8

100,0

ider föreko

talet lärar£

2,189

3,737

9,787

15,713

mma, har

ivdelningar

13,9

23,8

62,3

100,0

listriktet

Summa

Anmärkning: I de fall, dä

uppförts mei

Beträffande de olika skolformernas fördelning på lästider åberopa de

sakkunniga följande tabell:

Läraravdelningarnas beräknade fördelning på skolformer och lästider redovisningsåret

1938—39.

A. Folkskola.

Skolform

Läraravdelningar med nedanstående lästider

34- 4/i veckor

36 veckor

39 veckor

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

A...............

235

3,4

556

8,0

6,121

88,6

6,912

Bl..............

884

20,0

1,407

31,9

2,122

48,1

4,413

B 2..............

750

23,3

1,263

39,2

1,206

37,5

3,219

B 3..............

225

22,4

414

41,2

366

36,4

1,005

Cl..............

115

40,4

136

47,7

34

11,9

285

C 2..............

38

29,5

63

48,8

28

21,7

129

C 3..............

—

—

3

100,0

—

—

3

B. Mindre folkskola.

Skolform

Läraravdelningar

med nedanstående lästider

34 */’ veckor

36 4/7 veckor

39 veckor

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Dl..............

260

20,1

282

21,7

755

58,2

1,297

1)2..............

42

38,5

44

40,4

23

21,1

109

03..............

25

55,5

3

6,7

17

37,8

45

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 149.

C. Småskola.

Skolform

Läraravdelningar med nedanstående lästider

34 ,/t veckor

36 4/7 veckor

39 veckor

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

a...............

207

5,1

499

12,2

3,390

82,7

4,096

b..............

1,331

23,2

2,026

35,3

2,384

41,5

5,741

c...............

144

40,4

159

44,7

53

14,9

356

Beträffande de i olika delaf av landet tillämpade lästiderna hänvisas

till specifikationer, vilka fogats vid de sakkunnigas betänkande.

De sakkunniga hava lämnat en överblick över lästidens längd

vid vissa andra skolformer.

Vid allmänna läroverk skall läsåret, utöver tiden för inträdes- och flyttningsprövningar,

omfatta 38 veckor. I läsåret inräknas den ledighet, som

vid slutet av varje termin oundgängligen erfordras för skolarbetets avslutande,

ävensom påsk- och pingst- eller motsvarande ledighet. För hela läroverket

gemensam ledighet från undervisningen skall rektor dessutom lämna

under sammanlagt minst fyra, högst sex dagar under läsåret.

För kommunala flickskolor och kommunala mellanskolor gälla i stort

sett enahanda bestämmelser som vid de allmänna läroverken. Dock må

anmärkas, att vid de kommunala flickskolorna i de 38 veckor, som läsåret

skall omfatta, jämväl inräknas tid för inträdes- och flyttningsprövningar.

Vid högre folkskolor skall läsåret, påsk- och pingstferier samt tillfälliga

lovdagar inräknade, omfatta minst 36 veckor, därest ej Kungl. Majit

i särskilt fall annorlunda bestämmer. För hela skolan gemensam ledighet

från undervisningen skall lämnas under ett antal dagar, som angives i det

för skolan gällande reglementet, dock högst sex dagar under läsåret.

De sakkunnigas utredning och förslag.

De sakkunniga hava framhållit, att deras uppdrag väsentligen varit av

skolorganisatorisk art. Till lärarnas löneställning har sålunda hänsyn tagits

endast i den mån denna påverkats av åtgärder för vinnande av skolorganisatoriska

förbättringar. De sakkunniga föreslå i sådant hänseende utsträckning

av den obligatoriska lästiden vid folkskolan från och med den 1 juli

1940 till 36 4/7 veckor. Vidare föreslås enhetliga bestämmelser rörande antalet

verkliga läsdagar. Antalet sådana dagar inklusive dagar, varunder lärjungarna

deltaga i skolutflykt eller idrottsövning under lärares ledning,

bör enligt de sakkunniga vid en lästid av 39 veckor utgöra minst 214 och

vid en lästid av 36 4/7 veckor minst 202. Möjlighet skulle dock finnas för

skoldistrikt att minska antalet verkliga läsdagar med högst tre, därest lärare

prövas böra erhålla ledighet för deltagande i kurser eller möten, som äro av

betydelse för hans fortbildning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr JJ/J.

Beträffande B 2-, B 3- och D 1-skolor samt småskolor av b-form föreslås,

att skild undervisning växelvis skall kunna beredas de särskilda klasserna

genom uppdelning av undervisningsavdelning. Vid skolor, där en

sådan anordning vidtages, kommer den föreslagna utsträckningen av lästiden

icke att innebära någon utökning av lästiden för barnen utan endast

för lärarna. De sakkunnigas förslag i sistnämnda avseende kommer att

närmare behandlas under nästföljande avdelning.

De sakkunniga framhålla, att ur pedagogiska synpunkter i stort

sett samma skäl kunde åberopas för ett utsträckande av den samlade årliga

tid, under vilken folkskolan arbetade, som på sin tid anfördes för införande

av ett sjunde obligatoriskt skolår. De båda åtgärderna kompletterade

varandra så till vida, att båda var och en på sitt sätt bidroge till

att förbättra skolans undervisningsresultat.

De sakkunniga erinra härefter om 1934 års folkskolsakkunnigas betänkande

angående obligatorisk sjuårig folkskola (statens offentliga utredningar

1935:58). Beträffande de pedagogiska skäl, som tala för en utsträckning

av skolplikten, hava folkskolsakkunniga anfört bland annat följande:
Örn

det skulle bliva möjligt att utan alltför forcerad arbetstakt meddela

de kunskaper och färdigheter, 1919 års undervisningsplan angåve, och framför

allt att meddela dem på ett sådant sätt, att vad lärjungarna i skolan

inhämtat i sina väsentligaste delar ägde bestånd efter deras utträde i det

praktiska livet och där kunde av dem i olika levnadsställningar på bästa

sätt tillgodogöras, då måste skolan rå om lärjungarna under längre tid, än

vad den sexåriga kursen lämnade möjlighet till. Detta gällde folkskolan i

gemen, oavsett skoltypen, men givetvis i särskilt hög grad de landsbygdsstöd

där läraren hade att undervisa flera klasser samtidigt eller där halvtidsläsning

ännu på åtskilliga håll vore rådande.

Läsning, räkning och skrivning torde få betraktas såsom de för lärjungarna

ur praktisk synpunkt allra viktigaste av folkskolans ämnen. God färdighet

i dessa ämnen ernåddes dock icke utan mycken och långvarig övning.

Just själva träningsmomentet i undervisningen spelade här en särskilt viktig

roll. Den tid, som vore anslagen åt övriga ämnen inom folkskolans lärokurs,

vore så knappt tillmätt, att några mera väsentliga rubbningar därav

icke torde kunna företagas, utan att folkskolans allmänna bildningsuppgift

därigenom äventyrades. Den förstärkning av undervisningen i folkskolans

viktigaste färdighetsämnen, som enligt de sakkunnigas mening vore

behövlig, torde icke kunna vinnas annorlunda än genom en utsträckning

av lärotidens längd.

De senaste årtiondena kännetecknades otvivelaktigt av en starkare utveckling

på skilda områden än någon tidigare period. Tekniska rön och

uppfinningar hade i mycket omgestaltat formerna för vårt liv. Den alltmer

fullkomnade maskintekniken hade tagits i anspråk inom alla grenar

av vårt näringsliv. Omvälvningen på samfärdsmedlens område, som reducerat

avstånden, hade brutit såväl bygdisoleringen inom landet som Sveriges

tidigare avskildhet i förhållande till främmande länder, och vårt land

hade gjorts mer delaktigt i det internationella utbytet på den andliga och

materiella kulturens olika områden. Skulle folkskolan kunna fylla sin upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Marits proposition Nr 149.

gift att utgöra en förberedelse för medborgarens verksamhet i livet, måste

den lära det uppväxande släktet att i någon mån förstå den värld, i vilken

den levde, den måste förklara och giva de olika företeelserna sammanhang.

Därmed följde med nödvändighet nytt innehåll åt undervisningen,

nya uppgifter för skolan, men därmed också ett oavvisligt behov av ökad

tid för undervisningen.

Genomgripande vöre de förändringar, som vårt näringsliv undergått. Allt

fortfarande torde väl jordbruket få betraktas som modernäringen i vårt

land, men med industriens snabba och kraftiga utveckling hade dock jordbruket

kommit att sysselsätta en jämförelsevis mindre del av befolkningen

än tidigare, och dess relativa betydelse inom folkhushållet vore ej längre

densamma. Även inom jordbruksnäringen själv hade stora förändringar inträtt.

Ännu för några årtionden sedan hade jordbruket befunnit sig på

familjehushållningens stadium. Jordbrukaren och hans familj kunde vid

denna tid betecknas som en produktions- och konsumtionsenhet. I jordbrukarens

hem producerades ej blott livsmedlen. Även det mesta av vad

familjen behövde av kläder, redskap och övriga förnödenheter framställdes

av familjens medlemmar av råvaror, som vunnits på den egna jorden. Helt

annorlunda ställde sig förhållandena nu. Trots minskningen i den jordbrukande

befolkningens antal utvisade jordens avkastning i våra dagar

en betydande ökning. Lantbruket bedreves numera efter metoder, som

byggde ej blott på nedärvd erfarenhet utan även på den vetenskapliga

forskningens rön. Driften hade rationaliserats. En förbättrad arbetsteknik,

möjliggjord genom den utvecklade industrien, hade givit jordbruket en

mängd maskinella hjälpmedel, tack vare vilka det varit möjligt att trots

minskad tillgång till arbetskraft av jordbruket vinna ökad valuta. Denna

utveckling hade ej endast kommit de större jordbruken till godo. Ett utvecklat

föreningsväsen hade möjliggjort, att även de mindre jordbruken

beretts tillfälle att anskaffa de förbättrade maskiner och redskap av olika

slag, som ställts till jordbrukets tjänst. Jordbrukets produkter inginge i det

allmänna varuutbytet, och avsättningen vore beroende av förhållandena

på den allmänna marknaden. Med jordbruksnäringens stigande utveckling

hade kraven på jordbrukaren ökats. Han måste följa framstegen inom sin

egen näring, och han måste äga förmåga att kalkylera och göra beräkningar,

han borde vidare kunna bedöma det allmänna marknadsläget och

han borde äga de förutsättningar, som vore nödiga för att driva handel

och köpenskap. En förutsättning för att jordbruksnäringens utövare skulle

kunna nöjaktigt fylla dessa fordringar vore dock, att ökade krav ställdes

på undervisningen i folkskolan, som väl för de flesta jordbrukare komrne

att utgöra det väsentliga bildningsunderlaget. Ej minst gällde detta beträffande

skolans möjligheter att meddela säker färdighet i läsning, räkning

och skrivning.

Medan den i jordbruksnäringen sysselsatta andelen av befolkningen

minskades, funne en allt större del av densamma sin utkomst inom industri,

handel och samfärdsel. Ett kännetecknande drag för vår tid vore

en allt längre gående specialisering inom produktionen på olika områden.

Till följd av utvecklingen inom andra länder hade inom olika produktionsområden

konkurrensen skärpts till det yttersta. Arbetsintensiteten och arbetstempot

hade i hög grad uppdrivits. Strävandena att i den hårda konkurrensen

vidmakthålla och öka avsättningen av producerade varor krävde

i vår tid en allt större anspänning av den enskildes krafter. Ett lands

och i all synnerhet ett litet lands, ekonomiska ställning vore nu och för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

visso även i framtiden i sista hand beroende av de enskilda medborgarnas

vakenhet, kunnighet och duglighet. Framför allt ägde detta tillämpning i

fråga örn ett land, vilket såsom vårt måste inrikta sig på kvalitetsproduktion

för att kunna hävda sig på världsmarknaden. En viktig betingelse ,

för vårt folks ekonomiska välfärd vore, att den ungdom, för vilken genomgången

kurs i de obligatoriska folkundervisningsanstalterna utgjorde det

huvudsakliga bildningsunderlaget, bereddes en så god undervisning som

möjligt, innan den ginge att taga sin andel i arbets- och samhällslivet.

Ej mindre genomgripande vore de förändringar, som genomförts inom

statslivet under tiden från folkskolans tillkomst till våra dagar. Det svenska

samhället hade sedan gammalt vilat på rättens grundval, och det

skänkte sina medborgare en frihet, som förpliktade: frihet under ansvar.

Ett sådant samhällsskick krävde med nödvändighet för sitt lyckosamma

upprätthållande en god allmän folkbildning. Detta hade varit en ledande

tanke, redan när den lagstadgade folkskolan tillkom. Sedan den tiden hade

utvecklingen gått hän mot en allt starkare demokratisering av såväl det

kommunala som det statliga styrelsesättet. Genom den allmänna rösträtten

hade varje till viss ålder kommen man och kvinna, oberoende av levnadsställning,

möjlighet att öva inflytande på samhällets angelägenheter.

Det måste därför i våra dagar ställas väsentligt ökade krav på den medborgerliga

bildning, folkskolan skulle meddela, krav på ökade insikter, förmåga

av självständigt bedömande, känsla av ansvar för det allmänna och

av samhörighet. Demokratiens problem bleve på detta sätt i yttersta hand

en fråga örn folkupplysning och folkuppfostran.

De sakkunniga, som i allt väsentligt åberopa de av 1934 års folkskolsakkunniga

anförda skälen för ett sjunde skolår jämväl för en utsträckning

av folkskolans årliga lästid, framhålla vidare, att också sociala

skäl tala för en sådan åtgärd.

I städer och industrisamhällen hade föräldrarna många gånger icke möjlighet

att bereda sina barn sysselsättning eller omvårdnad under den tid

av året, då skolan icke påginge. Stundom vore såväl man som hustru

bundna av förvärvsarbete utom hemmet, något som för övrigt torde bli

allt vanligare inom de yngre äktenskapen. Onekligen erfore föräldrarna en

viss trygghetskänsla, om de visste, att skolan hade hand om barnen, när de

själva vöre hindrade att ägna dem erforderlig tillsyn. Man misstoge sig

nog icke, örn man gjorde gällande, att sociala skäl i hög grad bidragit till

att just städer och industrisamhällen på egen bekostnad förlängt skolåret.

Skolan borde såsom ett samhällets organ anpassas efter samhällets utveckling

och skiftande förhållanden. Det läge i öppen dag, att större fostringskrav

måste stid las på skolan å sådana platser, där föräldrarna endast i

ringa utsträckning själva hade möjlighet att fostra barnen. Givetvis kunde

sociala anordningar av andra slag bringa föräldrarna hjälp i deras fostringsarbete.

Men utmärkande för dessa anordningar vore ofta, att de väsentligen

toge sikte på tiden före skolåldern. Anordningar av denna art vore

därför ur de synpunkter, som hiir komma i fråga, icke tillfyllest. Samhällslivets

egen utveckling talade starkt för en utsträckning av barnens årliga

lästid i industrialiserade och andra likartade samhällen.

Emellertid ställde sig förhållandena rätt olika såväl i skilda delar av

landet som i städerna ä ena sidan och på den egentliga landsbygden å den

andra.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition Nr l/,9.

På landsbygden, där familjemedlemmarna i högre grad än i städerna

levde sitt liv gemensamt i arbete och vila, saknade föräldrarna mera sällan

möjlighet att taga hand om barnen under dessas fritid. I varje fall

vore barnen där icke i så hög grad utsatta för de risker för påverkan i

olämplig riktning under från skolarbetet fria tider, som en mera sammanträngd

bebyggelse ofta förde med sig. Den jordbrukande befolkningen hade

för övrigt icke blott möjlighet att sysselsätta barnen under deras från undervisningen

lediga tid; den hade också vissa tider ett påtagligt behov av de

mera vuxna barnens hjälp med olika göromål, exempelvis vid sådd och

skördearbete, rensning av rotfrukter samt potatis- och betupptagning.

Detta manade utan tvivel till varsamhet vid genomförandet av åtgärder,

som innebure en utsträckning av skolans lästid.

Också ett annat skäl kunde anföras mot ett alltför långt läsår på landsbygden,

nämligen svårigheten att ordna f ortsättning sskolans undervisning,

som här nästan utan undantag, frånsett ämnet hushållsgöromål, bestredes

av folkskolans lärare. De sakkunniga måste nämligen konstatera, att —

om man ville bibehålla den nu vanliga anordningen med sex veckors fortsättningsskola

utanför folkskolans lästid — det mötte betydande svårigheter

att få utrymme för de båda skolformerna. Förlädes fortsättningsskolans

undervisning omkring eller omedelbart efter årsskiftet, bleve folkskolans

sommarferier vid 39 veckors lästid för korta, i regel endast 4 å 5 veckor.

Under de sakkunnigas besök i olika skoldistrikt på landsbygden hade tämligen

allmänt nämnda olägenhet framhållits.

De sakkunniga hava vidare understrukit faran av en alltför stark arbetsbelastning

för den enskilde läraren. Visserligen kunde säkerligen en

lärare i sina bästa år och vid god hälsa utan större svårigheter årligen bestrida

undervisning i folkskola 39 veckor och i fortsättningsskola 6 veckor.

Erfarenheten gåve dock vid handen, att en sådan arbetsbörda i varje fall

på landsbygden, där folkskolan icke sällan arbetade under svåra förhållanden,

i längden kunde verka nedbrytande på även en stark hälsa. Den av

1938 års riksdag beslutade höjningen av pensionsåldern för ifrågavarande

lärare gåve ökad tyngd åt denna synpunkt. Sjukledighet för lärare med

därtill hörande ombyte av lärare medförde icke blott direkta utgifter för

det allmänna utan kunde även försvåra skolarbetet och försämra undervisningens

effektivitet. Särskilt bleve detta fallet vid kortare, tätt återkommande

ledigheter.

Vid vägandet av de skäl, som talade för och emot en utsträckning av Jästiden,

hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att en måttlig

höjning av nu gällande minimum för folkskolans läsår vore fullt motiverad

och även genomförbar. Praktiskt taget under hela den tid, den obligatoriska

folkskolan ägt bestånd, alltså under närmare ett sekel, hade den nu

föreskrivna minimilästiden kvarstått oförändrad. Samhällsutvecklingen under

denna långa tid har skärpt fordringarna på folkskolan men även lett

dithän, att en utsträckning av lästiden icke längre kunde sägas vara en på

den enskildes förhållanden så ingripande åtgärd som tidigare varit fallet.

Den omständigheten, att skoldistrikten själva i stor utsträckning och under

skiftande betingelser framför allt på senare tid förlängt lästiden, bure vittnesbörd

om att tidpunkten nu vore inne för generella åtgärder av denna

art. Med hänsyn till de åberopade omständigheter, som manade till försiktighet

vid reformer på förevarande område, ansåge de sakkunniga sig

icke kunna förorda, att minimilästiden nu utsträcktes till 39 veckor — en

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

lästid, som i stort sett torde vara lämplig för städer och industrisamhällen

men icke alltid för den egentliga landsbygden — utan begränsade sig till att

föreslå, att lästiden genom ändring i folkskolestadgan bestämdes till lägst

36 4/7 veckor.

Som ett ytterligare motiv för höjning av den årliga minimilästiden framhålles,

att den nuvarande lästiden vid folkskolan i regel rätt väsentligt

understiger motsvarande lästid vid andra skolformer,

såsom allmänna läroverk, kommunala mellanskolor och flickskolor

samt — ehuru i mindre grad — högre folkskolor.

Även örn vissa omständigheter — exempelvis de nu nämnda skolformernas

karaktär av läroanstalter, som frivilligt genomginges, och i viss mån

även olikheterna i fråga om elevernas åldersstadium — vanskliggjorde direkta

jämförelser i det hänseende, varom vore fråga, torde å andra sidan

folkskolans karaktär av grundläggande skola i ett slutet skolsystem, i vilket

jämväl nämnda andra läroanstalter inginge som beståndsdelar, motivera

behörigt hänsynstagande till lästidens längd vid sistberörda anstalter. Vidare

borde beaktas, att den dagliga arbetstiden och arbetsbördan vid de

allmänna läroverken m. fl. skolor i allmänhet vore av större omfattning

än i folkskolan.

De sakkunniga förklara sig vara medvetna örn att redan en förlängning

av läsåret med två veckor — från 344/7 till 364/7 veckor — stundom kunde

möta motstånd och medföra svårigheter på landsbygden, exempelvis för

det fall, att en jordbrukarfamilj vore i stort behov av barnens hjälp eller

skolvägarna vore långa och besvärliga, men betona samtidigt, att möjligheter

icke saknades att i viss utsträckning råda bot för sådana svårigheter.

I detta avseende framhålles, att de sakkunniga ämnade föreslå dels vissa

jämkningar i undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar,

dels ock ökad möjlighet att i de enskilda fallen underlätta skolgången

genom individuella lovdagar.

De sakkunniga hava även övervägt lämpligheten av att differentiera lästidens

längd efter skolformens art men funnit de skäl, som talade emot

sådan anordning, (jfr sid. 37 i betänkandet) vara avgörande. Minimilästiden

borde således, oberoende av skolformens art, förlängas från 34 4/7

veckor till 36 4/7 veckor. För att bereda skoldistrikten erforderligt rådrum

för genomförandet av den utsträckta lästiden förorda de sakkunniga, att

bestämmelserna i ämnet träda i kraft den 1 juli 1940.

I nära samband med frågan örn utsträckning av den årliga lästiden vid

folkskolan står spörsmålet om antalet i läsåret ingående verkliga läsdagar.

Avsikten med en utsträckning av den årliga lästiden kan, yttra de sakkunniga,

helt eller delvis förfelas, örn skoldistrikten, samtidigt med att läsåret

utsträckes, mer väsentligt utöka antalet lovdagar. Någon bestämmelse,

som reglerar antalet verkliga läsdagar, har icke meddelats i någon för hela

landet gällande författning utan allenast i skoldistriktens reglementen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Marits ''proposition Nr 149.

De sakkunniga betrakta allmänna bestämmelser angående det lägsta

antal läsdagar, som bör förekomma under läsåret, som en konsekvens av

1937 års lönereglering för folkskolans lärarkår och anse det lämpligt, att

förhållandena på området regleras i samband med den av de sakkunniga

förordade utsträckningen av den årliga lästiden.

I skolöverstyrelsens »Planer och förebilder till reglementen och andra

bestämmelser för skoldistrikten», vilka i allmänhet torde hava tjänat

som mönster vid avfattningen av skoldistriktens reglementen, förutsattes,

att antalet verkliga undervisningsdagar skulle vid en årlig lästid av

34 4/7 veckor (242 dagar) uppgå till minst 192, såvida icke undervisningen

blivit inställd på grund av smittsam sjukdom, i vilket fall det ankomrne

på skolrådet att, om så vore behövligt, besluta om nödig minskning

av antalet läsdagar. Då som villkor för statsbidrag gällt, att i nämnda reglementen

lämnade föreskrifter iakttagits vid undervisningen, hade alltså

reellt 192 verkliga läsdagar varit påbjudna.

Skillnaden mellan den tid, över vilken undervisningen vid en lästid av

34 4/7 veckor sträckte sig (242 dagar), samt antalet verkliga läsdagar (192)

vore 50 dagar. I sistnämnda siffra inginge dels sön- och helgdagar, dels ock

lovdagar. Hur de förra, inberäknat de på påskledigheten belöpande vardagarna,

kunde fördela sig framginge av följande exemplifierande sammanställning:
-

Söndagar...................................... 35

Marie bebådelsedag............................. 1

Påsklov (sex dagar utom påskdagen, som ju ingår

i söndagarna) ................................ 6

1 maj......................................... 1

Kristi himmelsfärdsdag ......... 1

Summa dagar 44.

Örn, såsom i nämnda exempel, antalet sön- och helgdagar samt jämförbara

dagar uppginge till 44 under läsåret, återstode (50 — 44 =) 6 egent
-

liga lovdagar. Dessa kunde uttagas med exempelvis tre under höstterminen

och tre under vårterminen. När potatis- eller betlov förekomme, kunde

dessa icke rymmas inom lästiden (242 dagar), alldenstund i vissa fall samtliga

eller i det närmaste samtliga sex lovdagar skulle disponeras härför. Vid

lov av denna art brukade därför läsåret utsträckas.

Vid lästidens förlängning med två veckor till 36 4/7 veckor (256

dagar) tillkomme högst tolv vardagar. Åtminstone i vissa fall bleve det därför

möjligt att öka antalet verkliga läsdagar från 192 till 204. Emellertid

borde någon ny lovdag belöpa på den utsträckta lästiden. Observeras borde

även, att läsåret vid en utsträckning tämligen säkert komme att omfatta

pingsthelgen. Då barnen borde få lov icke blott annandag pingst, som vore

helgdag, utan även pingstafton, följde härav, att antalet verkliga läsdagar

icke lämpligen borde vid en lästid av 36 4/7 veckor sättas högre än 202.

Vid lästidens utsträckning till 39 veckor (273 dagar) tillkomme, räknat

från en lästid av 34 4/7 veckor, högst 27 vardagar. Teoretiskt skulle

man allstå här kunna tänka sig en utsträckning från 192 till 219 verkliga

läsdagar. Emellertid måste hänsyn tågås dels till pingstledigheten, dels till

att minst ytterligare en lovdag borde tillkomma, varför antalet verkliga läs
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majlis ''proposition Nr l/t9.

dagar vid en lästid av 39 veckor icke rimligen borde sättas högre än 216.

En ytterligare reduktion av antalet verkliga läsdagar syntes dock de sakkunniga

motiverad vid förevarande förhållandevis långa lästid. De sakkunniga

ansåge sig böra stanna vid att förorda, att antalet verkliga läsdagar

vid nämnda lästid bestämdes till 214. Till förmån för denna uppfattning

talade ett av Kungl. Majit den 6 maj 1938 meddelat utslag på besvär

av Stocksunds skoldistrikt (detta besvärsmål har närmare återgivits i de

sakkunnigas betänkande, sid. 39 ff.).

De sakkunniga hava i detta sammanhang upptagit frågan örn inställande

av undervisningen viss tid i syfte att bereda lärarpersonalen tillfälle att deltaga

i utbildning skurser.

Under en lång följd av år hade Kungl. Majit genom beslut i de särskilda

fallen medgivit, att den tid, under vilken undervisningen vid folk- och småskolor

inom vissa län kunde komma att inställas för vederbörande lärares

och lärarinnors deltagande i av centralförbundet för nykterhetsundervisning

anordnade allmänna upplysningskurser, finge, i den utsträckning kurserna

ägde rum under pågående lästermin, inräknas i den årliga lärotiden.

Lärarpersonalen hade sålunda fått ledigt från skolarbetet för berörda ändamål

utan skyldighet att återläsa den förlorade undervisningstiden.

Genom Kungl. Majits beslut den 27 januari 1933 hade emellertid denna

praxis brutits. Redan många år tidigare hade Kungl. Majit avslagit liknande

framställningar örn befrielse från återläsningsskyldighet för lärare,

som deltagit i vissa andra utbildningskurser, exempelvis i hembygdsundervisning.

Avlöningsreglementet den 30 september 1937 för lärare vid folk- och

småskolor innefattade vissa bestämmelser, som i detta sammanhang vore av

intresse. Enligt 16 § 1 mom. ägde lärare uppbära oavkortad lön för den tid,

under vilken han, efter i varje särskilt fall av Kungl. Majit lämnat medgivande,

använt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser eller idka

studier, som på ett påtagligt sätt kunde tjäna undervisningsväsendets intressen.

Såsom redan av avfattningen av denna bestämmelse franninge,

ägde bestämmelsen i fråga icke tillämplighet i fråga örn lärares deltagande

i kortare utbildningskurser om tre å fyra dagar, vilka stundom vore förlagda

till lärarnas tjänstgöringsort.

De sakkunniga hade funnit sig böra ägna uppmärksamhet åt den föreliggande

frågan icke minst därför, att den i så hög grad är en landsbygdens

angelägenhet. På landsbygden arbetade lärarna merendels under mycket

svårare förhållanden än lärarna i städerna. Den isolering, som landsbygdens

lärare ofta vore utsatta för, kunde inverka ofördelaktigt på skolarbetet,

och behovet av andlig omväxling framträdde för landsbygdsläraren i

särskilt hög grad. Det lage i öppen dag, att det på grund härav skulle lända

skolundervisningen på landsbygden till fördel, om lärarna finge tillfälle att

under ordnade former deltaga i lämplig kursverksamhet, vid vilken de

kunde träda i kontakt nied andra lärare och erhålla intryck och impulser

av värde för skolarbetet.

Att det inom folkundervisningsväsendet förelåge ett stort behov av dylik

kursverksamhet vore uppenbart. På grund av utbildningens art kunde

lärarna ofta endast under direkt ledning av på området kvalificerade personer

komplettera sina kunskaper och färdigheter. De sakkunniga erinrade

Bihang till riksdagens protokoll 11)30. / sami. Nr l/f0.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J,9.

om de gymnastikkurser, som tid efter annan anordnades i skilda delar av landet

och till vilka samlades lärare i hundratal. Givetvis vore det icke möjligt

att på en gång erhålla vikarier för ett så stort antal inom ett begränsat

område tjänstgörande lärare, och det läte sig ofta icke med fördel göra

att förlägga kurser av ifrågavarande art under lärarnas ferietid.

Härtill komme, att fortbildningskurser vore oavvisligen nödvändiga för

att folkskolans lärare skulle bli skickade att fullgöra de nya uppgifter, som

samhällsutvecklingen undan för undan pålade nämnda lärare. Lärarutbildning

erfordrades exempelvis på grund av Kungl. Maj:ts cirkulär den 27

november 1936 (nr 583) angående trafikundervisning vid läroanstalter,

som stöde under skolöverstyrelsens omedelbara inseende. Vidare erinrades

örn de under de senare åren framförda kraven på att folkskolan skulle bereda

utrymme även för undervisning i gasskydd. De nya undervisningsuppgifterna,

som stundom vore av trängande natur, kunde givetvis icke på ett

tillfredsställande sätt omhänderhavas av andra lärare än sådana, som erhållit

eller förskaffat sig lämplig utbildning, och utbildningen vore som nämnts

ej sällan av den art, att den icke lämpligen kunde bedrivas i form av självstudier.

Det vore angeläget, att i sådana fall lämpliga utbildningskurser

komme till stånd och att lärarna bereddes möjlighet att utan avsevärdare

uppoffringar besöka kurserna. I annat fall bleve bestämmelser, varigenom

folkskolans elever skulle bibringas kännedom om nya ämnesområden, verkningslösa.

När de sakkunniga funne sig böra ifrågasätta en mindre inskränkning

av den effektiva lästiden till förmån för lärarnas fortbildning, berodde detta

bland annat därpå, att de skäl, som kunde anföras emot en återgång till de

på området tidigare rådande förhållandena och emot en närmare reglering

av dessa förhållanden, försvagades i samma mån som lästiden utsträcktes.

Som ett avgörande skäl emot åtgärder av denna art hade tidigare åberopats

den korta lästiden vid folkskolan, som endast nödtorftigt beredde utrymme

för de föreskrivna lärokurserna. Vid ett realiserande av de sakkunnigas

förslag om obligatorisk utsträckning av lästiden till minst 36 4/7 veckor,

ökades möjligheterna att på antydd väg främja lärarnas fortbildning.

Det vore många gånger icke lätt att skaffa kompetent vikarie för lärare,

som behövde någon eller några dagars ledighet för deltagande i kurser.

Vidare ökade dessa kurser i värde, örn alla eller flertalet av lärarna inom ett

visst område samtidigt kunde besöka kurserna. Med återläsning vore förenade

vissa svårigheter. Särskilt vore detta fallet vid skolor, som inrymde

mer än en läraravdelning. Här komme nämligen barnen, om icke alla lärarna

deltoge i vederbörande kurser, att sluta terminen vid olika tidpunkter,

såvida det icke rörde sig om ett kort lov, som kunde ersättas genom att

indraga någon i reglementet föreskriven fridag.

Det läge i sakens natur, att en viss försiktighet borde iakttagas vid utformningen

av de bestämmelser, som de sakkunniga alltså förutsatte skola

meddelas rörande rätt för lärare att utan återläsningsskyldigh

e t deltaga i utbildningsarbete under läsåret. Ledighet för här nämnt

ändamål syntes böra begränsas till högst tre dagar under varje

läsår. Givetvis borde sådan ledighet beviljas endast för kurser eller möten,

som hade verklig betydelse för lärargärningen och som icke lämpligen

borde förläggas till den tid, varunder lärarna åtnjöte ferier. För att erhålla

garanti mot eventuellt missbruk torde böra fordras, att statens vederbörande

folkskolinspektör i varje särskilt fall lämnade sitt medgivande till

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

läsningens inställande. Då fråga vore om mera regelbundet återkommande

kurser, syntes Kungl. Majit eller skolöverstyrelsen kunna härutinnan fatta

generellt beslut.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke föreskrift borde meddelas

rörande antalet lovdagar, men stannat vid, att sådan föreskrift icke borde

meddelas. Såsom skäl härför har åberopats, att de ifrågasatta bestämmelserna

rörande antalet verkliga läsdagar i tillbörlig grad syntes tillvarataga

de intressen, som från mer allmän synpunkt kunde göras gällande i detta

avseende, att det även vore lämpligt om antalet lovdagar i viss mån finge

anpassas efter förhållandena på de olika orterna samt att en generell föreskrift

om ett visst maximiantal lovdagar lätt kunde leda till att det medgivna

maximiantalet uttoges, även om behov därav icke förelåge.

Frågan örn fler individuella lovdagar för barnen vid förlängning av läsåret

har av de sakkunniga berörts. I § 43 mom. 4 folkskolestadgan föreskrives

härutinnan, att, om lärjunge i följd av annan giltig orsak än sjukdom

och dylikt behöver ledighet från undervisningen under längre eller

kortare tid, må sådan ledighet efter prövning av förekommande omständigheter

kunna beviljas i den ordning, det för skoldistriktet gällande reglementet

föreskriver. De sakkunniga hava icke funnit anledning att närmare

ingå på förevarande spörsmål men hava framhållit, att man, utan eftersättande

av undervisningens effektivitet, framför allt under övergången till

längre lästid borde kunna tillmötesgå målsmännens berättigade önskningar

i fråga örn ledighet åt barnen för deltagande exempelvis i visst lantbruksarbete.

Där emellertid en mer allmän önskan örn dylik hjälp förefunnes inom

vederbörande ort, syntes en klok anordning vara att lokalt utsträcka terminerna

på sådant sätt, att barnen exempelvis gruppvis eller på en gång

kunde erhålla lov vid potatis- eller betupptagning etc. En sådan möjlighet

gåves vid den uppdelning av eleverna vid två- eller flerklassiga skolformer,

som de sakkunniga föresloge. Förhållandena på området vore emellertid

skiftande icke blott i olika delar av landet utan även i skolor, som äro belägna

på rätt kort avstånd från varandra. De sakkunniga inskränkte sig

därför till dessa mer allmänna uttalanden.

De sakkunniga hava till behandling upptagit jämväl frågan om fortsättningsskolans

ställning vid utsträckning av den årliga löfliden vid folkskolan,

m. m. och i samband därmed berört jämväl spörsmålet om rätt för

lärare att för placering i högre lönegrad tillgodoräkna tjänstgöring i fortsättningsskola.

I dessa hänseenden yttras följande:

Den omständigheten, att folkskolans lärare — frånsett ämnet hushållsgöromål

— praktiskt taget ombesörjde all den undervisning, som meddelades

vid fortsättningsskolan, betingades av att arbetet i fortsättningsskolan

på landsbygden som regel icke beredde full sysselsättning för en lärare

men också därav, att fortsättningsskolan alltsedan sin tillblivelse som obli
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

gatorisk skolform befunnit sig i ständig utveckling och ännu icke fått en

fast organisation.

Om man alltså kunde säga, att fortsättningsskolan till sin yttre organisation

ännu icke tagit fast form och att så näppeligen kunde bli fallet, förrän

den sjuåriga folkskolan allmänt blivit genomförd, d. v. s. örn ungefär tio

år, gällde även beträffande innehållet av den vid fortsättningsskolan meddelade

undervisningen detsamma. Frågan örn införande av obligatorisk

undervisning i hushållsgöromål för flickor i fortsättningsskolan hade under

senare år vunnit aktualitet. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 12 juni

1936 anbefallt skolöverstyrelsen att, under beaktande av vad i riksdagens

skrivelse nr 297/1936 anförts, verkställa utredning rörande införande av

obligatorisk undervisning för flickor i husligt arbete, hade överstyrelsen i

skrivelse den 26 juli 1938 framlagt förslag i ämnet. Detta förslag innebure

bland annat, att undervisning i hushållsgöromål skulle från och med läsåret

1943—44 eller den tidigare tidpunkt, Kungl. Majit kunde finna gott föreskriva,

meddelas samtliga flickor i fortsättningsskolan, att den obligatoriska

fortsättningsskolkursen för flickor skulle från samma tidpunkt omfatta

minst 220 undervisningstimmar samt att två eller flera skoldistrikt skulle för

gemensamt handhavande av undervisning i hushållsgöromål i folk- och fortsättningsskola

utgöra en s. k. skolkökskrets. Innan statsmakterna tagit

ställning till nämnda förslag och det sjunde folkskolåret allmänt genomförts,

förelåge icke förutsättningarna för att fortsättningsskolan skulle erhålla

önskvärd fasthet i organisatoriskt hänseende.

Införandet av ett sjunde skolår förde med sig en avsevärd nedgång i antalet

i fortsättningsskolan årligen undervisade barn. Härigenom bleve elevantalet

i fortsättningsskolavdelningarna på landsbygden ofta för ringa.

När fortsättningsskolan exempelvis byggde på en B 2-skola, vari undervisades

20—30 elever, ett tämligen normalt elevantal, bomme den ettåriga

fortsättningsskolan att omfatta endast 4—6 elever, vilket antal ur både

ekonomiska och pedagogiska synpunkter vore för lågt. Situationen bleve

än vanskligare, om flickorna på landsbygden i fortsättningsskolan allmänt

erhölle undervisning i hushållsgöromål.

1934 års folkskolsakkunniga hade i sitt förutnämnda betänkande angående

obligatorisk sjuårig folkskola berört jämväl frågan örn fortsättningsskolans

ställning vid genomförandet av ett obligatoriskt sjunde skolår och

därvid framhållit nödvändigheten av en starkare centralisering av undervisningen

i fortsättningsskolan inom åtskilliga skoldistrikt.

Vidare hade 1938 års riksdag påpekat betydelsen av sådan centralisering

icke blott ur statsekonomisk synpunkt utan jämväl med hänsyn till

de förbättringar av denna skolform, som därigenom kunde ernås.

De sakkunniga, inom vilkas uppdrag icke folie frågan om eventuella förändringar

i fortsättningsskolans organisation och som därför icke ansett

sig böra framlägga några direkta förslag i ämnet, hade vid sina överväganden

kommit till den uppfattningen, att en omprövning av frågan örn effektivare

åtgärder för centralisering av landsbygdens fortsättningsskola än

som nu stöde till buds borde komma till stånd. Därvid borde bland annat

undersökas möjligheterna att låta centraliseringsåtgärderna omfatta större

kommunala enheter än skoldistrikten, i samband varmed borde beaktas

önskvärdheten av allmänna bestämmelser eller anvisningar rörande det

minimiantal barn, som skulle eller borde finnas i varje läraravdelning. Vidare

borde tagas under övervägande lämpligheten av vissa uppmjukningar i de

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

nu gällande bestämmelserna örn statsbidrag för ändamålet. De sakkunniga

ansåge det sålunda icke uteslutet, att en uppmjukning av bestämmelsen

örn att statsbidrag icke linge utgå för färd med fordon, som framfördes av

barnen själva, skulle underlätta en effektivare centralisering av fortsättningsskolväsen

det.

Säkerligen komme en utredning av den art, som av de sakkunniga ifrågasatts,

att giva till resultat, att statens utgifter för fortsättningsskolan kunde

ej oväsentligt nedbringas och samtidigt vinster i pedagogiskt hänseende

ernås i form av jämnare elevantal i lärår avdelningarna, ett allmännare genomförande

av den yrkesbestämda fortsättningsskolan också för gossar etc.

Genom en effektivare centralisering av fortsättningsskolan, som bland

annat linge till resultat, att folkskolans lärare i mindre utsträckning bleve

bundna av fortsättningsskolarbetet, torde vidare yppas större möjligheter

att utsträcka folkskolans årliga lästid på landsbygden, utan att därigenom

fortsättningsskolans intressen träddes för nära.

De sakkunniga hade vidare upptagit till behandling spörsmålet örn rätt

för lärare i folkskola att få räkna jämväl undervisning i fortsättningsskola

till godo för placering i lönegrad. Denna fråga vore framför allt av betydelse

för landsbygden. Man torde kunna utgå från att lästiden vid landsbygdens

skolor i viss utsträckning komme att även efter ett genomförande

av de sakkunnigas olika förslag understiga 39 veckor. Även örn ett genomförande

av de sakkunnigas förslag i övrigt komme att leda till vissa förbättringar

i landsbygdslärarnas löneförmåner, vore det emellertid att vänta,

att lönen för landsbygdslärarna stundom komme att understiga lönen

för lärarna i städer och större samhällen. Då detta kunde oförmånligt inverka

på rekryteringen till lärarbefattningar vid landsbygdens skolväsende,

läge det nära till hands att söka ett korrektiv häremot genom att låta lärare

å landsbygden, som stadigvarande undervisade i fortsättningsskola, få tillgodoräkna

ett visst antal undervisningstimmar i fortsättningsskolan för

placering i lönegraden B 17. För överskjutande antal undervisningstimmar

i fortsättningsskolan skulle i så fall utgå vanligt arvode för undervisning i

sådan skola.

För en dylik anordning talade även vissa billighetssynpunkter. Läraren

i exempelvis en B 2-skola jämte därpå byggd fortsättningsskola hade under

tjänstgöring 36 4/7 veckor i folkskolan jämte 2 3/7 veckors fortsättningsskoltjänstgöring

icke mindre arbetsbörda än en lärare i A-skola med 39

veckors lästid men uppbure för nämnda tjänstgöring en sammanlagd ersättning,

som understege den vid skolor med 39 veckors lästid utgående

lönen. Det förhållandet, att en del av undervisningen fullgjordes i fortsättningsskola,

syntes icke böra få hindra, att han erhölle samma ekonomiska

vederlag som sistnämnde lärare. Mot ett tillgodoförande av fortsättningsskoltjänstgöringen

på ifrågasatt sätt kunde anföras, att fortsätt - ningsskolundervisningen, till den del den finge tillgodoräknas läraren för

lönegradsplacering, skulle komma alt honoreras enligt förmånligare grunder,

än om nämnda undervisning på vanligt sätt ersattes med vissa arvodesbelopp

per undervisningstimme. Denna invändning måste emellertid bedömas

mot bakgrunden av vad nyss anförts rörande den totala arbetsprestationen

för en lärare, som undervisade i både folkskola och fortsättningsskola.

Med hänsyn till att, nämnda arbetsprestation måste örn icke överstiga

så dock motsvara arbetsprestationen för en lärare, som undervisade

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr l.j9.

enbart i folkskola med motsvarande undervisningstid, borde nämnda invändning

icke tillmätas avgörande betydelse.

Den ifrågasatta rätten att för lönegradsplacering tillgodoräkna tjänstgöring

i fortsättningsskolan kunde emellertid näppeligen medgivas, förrän

fortsättningsskolan å vederbörande ort blivit tillräckligt fast organiserad.

Uppenbarligen kunde man icke låta en lärare på här nämnt sätt räkna

undervisning i fortsättningsskola till godo för lönegradsplacering, om antalet

lärjungar vid fortsättningsskolan vore så ringa, att en centralisering

vore påkallad ur ekonomiska och pedagogiska synpunkter, eller förhållandena

i övrigt vore sådana, att man icke med visshet kunde förutsäga, örn

vederbörande lärare behövde stadigvarande tagas i anspråk för undervisning

i fortsättningsskola.

Emellertid talade så starka skäl för att lärare erhölle rätt till uppflyttning

i lönegrad genom inräknande i tjänstgöringen jämväl av undervisning

i fortsättningsskola, att en förnyad omprövning av denna fråga borde

komma till stånd, så snart förutsättningarna härför förelåge, d. v. s. ståndpunkt

tagits till de förutberörda svävande frågorna rörande fortsättningsskolans

organisation.

Under åberopande av vad sålunda anförts ville de sakkunniga i princip

uttala sig för en centralisering av fortsättningsskolan, byggd bland annat

på samverkan mellan olika skoldistrikt, samt för rätt för lärare att för placering

i lönegrad få räkna sig till godo jämväl tjänstgöring i fortsättningsskola.

Skolöverstyrelsens förutnämnda förslag örn införande i fortsättningsskolan

av obligatorisk undervisning i hushållsgöromål utginge som nämnts

från den förutsättningen, att denna undervisning skulle centraliseras genom

organiserad samverkan mellan de olika skoldistrikten. Det syntes de sakkunniga

lämpligt, att frågan örn en allmännare centralisering av fortsättningsskolan

såges i sitt samband med överstyrelsens berörda förslag och att

sålunda ett genomförande av sistnämnda förslag örn partiella centraliseringsåtgärder

icke finge föregripa bedömandet av frågan örn centralisering

av fortsättningsskolväsendet i övrigt.

Särskilt yttrande.

En av de sakkunniga, överläraren E. Eljas, har avgivit särskilt yttrande,

vilket fogats vid de sakkunnigas betänkande. För detta yttrande torde för

sammanhangets skull här redogörelse böra lämnas även såvitt angår uttalanden,

som hava avseende å spörsmål, vilka komma att behandlas först

i det följande.

Sakkunnigberedningens majoritet hade, yttrar reservanten, utom i fråga

örn minimilästidens utsträckning till 36 4/7 veckor, föreslagit, att det skulle

ankomma på de särskilda skoldistrikten att besluta, huruvida de av de

sakkunniga föreslagna skolförbättringarna skulle i vederbörande distrikt

komma till utförande eller ej. Reservanten vore ej övertygad örn att man

på denna väg, åtminstone ej inom rimlig tid, för genomförandet av ifrågasatta

förstärkningsanordningar vunne tillräcklig effektivitet och för de särskilda

skoldistrikten erforderlig likvärdighet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 1//9.

Större säkerliet härför vunne man genom att följa den linje, statsutskottet

anvisade vid behandlingen av lönefrågan för folk- och småskollärare

vid 1937 års riksdag. Utskottet avsåg då, att ifrågasatta skolförbättringar

borde genomföras i samband med en allmän utökning av lärarnas

tjänstgöringsskyldighet till 39 veckor. Starka skäl förefunnes för ett

fullföljande av den av utskottet här anvisade vägen och att således spörsmålen

örn ifrågavarande skölförbättringar och örn enhetlig tjänstgöringsskyldighet

för lärarna borde nu som då ses i samband och en samtidig lösning

sökas.

Av frågans förhistoria och utgångsläge samt av för de sakkunniga lämnade

direktiv framginge, att de sakkunniga haft till uppgift att till verklig

prövning upptaga spörsmålet örn lärarnas tjänstgöringsskyldighet och därmed

sammanhängande frågor. Den av statsutskottet föreslagna utredningen

torde av allt att döma just varit avsedd att bana väg mot en enhetlig

t j änstgöringssky Idighet.

De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna komme visserligen att i flera

avseenden främja ett dylikt syftemål. Genom minimilästidens utsträckning

till 364/7 veckor från och med den 1 juli 1940 skulle folkskollärarkåren

från nämnda dato komma att i fråga örn tjänstgöringsskyldighet

och lönesättning bli uppdelad i endast två kategorier mot hittills tre. Man

kunde räkna med att läsåret 1938—39 omkring 62 procent av manliga och

kvinnliga folkskollärare hade en lästid av 39 veckor. Örn av de sakkunniga

föreslagen uppdelning av flerklassiga läraravdelningar komme till stånd och

örn denna uppdelning anordnades så, att lärarens årliga tjänstgöringstid

därigenom komme att utökas, kunde härigenom ytterligare en del av lärarpersonalen

få samma lästid. I likhet med skolöverstyrelsen ansåge reservanten

härvid, att en uppdelning borde få ifrågakomma även i skolor av

B 1-form. Inräknandet för lönegradsplacering av tjänstgöringstid i fortsättningsskolan

understödde givetvis i sin mån nyssnämnda utveckling.

Även örn de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna obligatoriskt skulle

genomföras på sådant sätt, att det för lärarna medförde utökad årlig tjänstgöringstid

eller för lönegradsplacering ökad tillgodoräkningstid, så komme

dock alltfort att av kåren kvarstå en rest, som bleve hänvisad till en

lägre löne- och pensionsställning än sina kolleger. Härtill komme, att i de

sakkunnigas förslag endast cn åtgärd vore föreslagen till obligatoriskt genomförande,

nämligen utsträckning av lästiden från och med den 1 juli

1940 till 364/7 veckor. I övrigt skulle det överlåtas åt skoldistrikten att

besluta både huruvida någon av de vidare föreslagna åtgärderna skulle

genomföras och sättet för genomförandet. Genomförandet av ökad lästid

hade skett mycket ojämnt i skilda trakter av landet. Dylika ojämnheter

komme med säkerhet att föreligga även vid genomförandet av nu ifrågasatta

skolförbättringar, örn de gjordes helt beroende av skoldistriktens egna

initiativ. Man måste härvid räkna med att ett flertal skoldistrikt, utöver

den ovannämnda obligatoriskt föreskrivna anordningen, ej företoge vidare

åtgärder. I vissa skoldistrikt anordnades uppdelning av flerklassiga liiraravdelningar

så, att tjänstgöringstiden utsträcktes och läraren erhölle lön

efter 17 lönegraden, i andra, kanske bredvidliggande, anordnades uppdelningen

endast med vissa veckotimmar, och läraren kvarstode i 16 lönegraden.

I ett skoldistrikt finge vederbörande lärare inräkna tjänstgöring i

fortsättningsskolan för lönegradsplacering, i nästa distrikt icke. Man kunde

också fråga sig, varför på småskolestadiet enhetlig löneplacering kunde

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 14f).

erhållas genom att lägre veckotal finge kompenseras med högre antal timmai

per vecka, under det att pa folkskolstadiet motsvarande anordning

ej vöre tillåten. Lärarkåren i ett skoldistrikt kunde anse en uppdelning

av flerklassiga läraravdelningar i distriktet tjänliga för undervisningen,

men da anordningen i fråga kunde föranleda ändring i vederbörande lärares

löneförhållanden, kunde initiativ från lärarhåll lätt få prägeln att

vara tillkomna i själviskt syfte. Genom att helt överlåta åt de särskilda

skoldistrikten att genomföra eller underlåta att genomföra de föreslagna

åtgärderna skapades talrika anledningar till konflikter, oreda och vantrevnad.

De föreslagna förstärkningsanordningarna bleve ej genomförda så allmänt

och så effektivt som ur undervisningssynpunkt vore ömkligt, och

kvalitetsskillnader i undervisningshänseende, som kunde och borde utjämnas,

komme alltjämt att kvarstå, särskilt mellan stad och landsbygd.

Det torde särskilt bli i skolor med så lågt barnantal, att det ej motiverade

uppdelning, som lärare komme att kvarstå med 364/7 veckors tjänstgöring.

Sådana skolor vore ofta avskilt belägna, och det isolerade läget samt de

nackdelar, som härav orsakades, talade för att lärarna i dessa skolor ej ytterligare

borde missgynnas med en lägre löne- och pensionsställning. Till''följd

av dessa sämre villkor komme vederbörande skoldistrikt att få svårigheter,

då det gällde att förvärva förstklassiga lärarkrafter. — Som ett bidragande

skäl för en enhetlig lönesättning kunde även anföras, att lönedifferentieringen

medförde avsevärda olägenheter vid redovisning av löner, pensioner

samt statsbidrag.

I samband härmed erinrades örn att reservanter vid avgivande av statsutskottets

utlåtande i lönefrågan hemställde, dels att lönesystemet för folkskolans

lärare borde så konstrueras, att det icke uppoffrade den fasthet

och enhetlighet, som en lönereglering borde tillgodose och som tillgodosetts

vid löneregleringar inom andra verksamhetsområden. Däremot borde lönesystemet

icke utformas på sådant sätt, att det underlättade uppkomsten av

intressemotsättningar mellan skoldistrikten och de i deras tjänst anställda

lärarna. Sa skulle lätt bli fallet, örn lärarnas lönegradsplacering gjordes till

övervägande del beroende av skoldistriktens initiativ. Endast genom att

samtliga lärare erhölle samma tjänstgöringsskyldighet och så vitt möjligt

samma tjänstgöringstid, torde man kunna undgå en för landsbygdens skolväsen

olämplig klassificering av lärartjänsterna.

Med tillämpning av dessa uttalanden på frågan i dess nuvarande läge

torde man kunna påstå, att örn man ville genomföra de av de sakkunniga

föreslagna åtgärderna utan alltför lång tidsutdräkt, med tillbörlig effektivitet

och på sådant sätt, att kvalitetsskillnader de särskilda skoldistrikten

emellan verksamt utjämnades, skedde detta säkrast genom att på kort

sikt stadga enhetlig tjänstgöringsskyldighet för manlig och kvinnlig folkskollärare

med beaktande av att denna på för undervisningen verksammaste

sätt uttoges.

För Danmarks landsbygdsskolor vore stadgat, att lästiden under sju år

skulle utgöra sammanlagt minst 0,480 timmar. De lokala skolstyrelserna

hade dock rätt att med timligen stor frihet fördela dessa timmar på ett

mindre antal veckor per år med högre veckotimtal eller tvärtom. Det torde

ej behöva medföra någon olägenhet, örn för den svenska folkskolan medgåves.

något av samma rörelsefrihet, åtminstone så till vida, att i vissa

fall vid 364/7 veckors lästid 23/7 veckor finge kompenseras med tvenne

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 14-9. 25

veckotimmar utöver de i vederbörande avlöningsreglemente påkallade

(minst 28, högst 30).

Anordning med dylik kompensationstjänstgöring vore föreslagen även

för högre folkskolor. I skolöverstyrelsens nyligen avgivna förslag till stadga

för högre folkskolor hade som § 59: 4 intagits följande bestämmelse:

»I de fall, då den årliga lästiden vid högre folkskola icke uppgår till 38

läs veckor, skall för lärare vid sådan skola tjänstgöringsskyldigheten kunna

utökas med en veckotimme för varje läsvecka, varmed antalet läsveckor understiger

38».

De sakkunniga hade föreslagit ett steg till utjämning av den nuvarande

oenhetligheten beträffande folkskollärares, respektive småskollärares tjänstgöringsskyldighet,

i det att den 1 juli 1940 för manlig och kvinnlig folkskollärare

skulle inträda samma tjänstgöringsskyldighet som förut av riksdagen

stadgats för småskollärare, nämligen 364/7 veckor. Under hänvisning till

de av statsutskottet vid 1937 års riksdag gjorda uttalandena ansåge reservanten

det följdriktigt, att man i samband med av de sakkunniga föreslagna

skolförbättringar även toge nästa steg till enhetlighet: ett generellt utsträckande

av tjänstgöringsskyldigheten för manlig och kvinnlig folkskollärare

till 39 veckor. Tidpunkten för denna senare åtgärd kunde lämpligen fixeras

till den 1 juli 1942, då för småskollärarinna inträdde motsvarande tjänstgöringsskyldighet.

I de skoldistrikt eller skolor, där lästiden ej vore 39 veckor,

borde av folkskollärare uttagas motsvarande tjänstgöring genom uppdelning

av flerklassiga läraravdelningar eller genom tjänstgöring 2 3/7 veckor

i fortsättningsskola. Där utfyllnad av tjänstgöringstiden ej kunde anses

påkallad genom dylika anordningar, finge kompensation ske genom

tjänstgöring tvenne veckotimmar i folk- eller fortsättningsskola utöver den,

som vore påkallad genom nuvarande bestämmelser i 2 § 2 mom. avlöningsreglementet

för folk- och småskollärare.

Arbetsuppgifter för dessa tvenne veckotimmar saknades icke. Som allmän

regel borde man kunna fastställa, att de tvenne nämnda veckotimmarna

borde användas till undervisning i av folkskolans undervisningsplan

anvisade obligatoriska ämnen, vare sig denna undervisning meddelades

läraravdelning i sin helhet eller delar därav. Särskilt borde framhållas,

att vad de sakkunniga anfört örn behovet av särskild undervisning åt svagt

begåvade barn eller åt lärjungar, som genom sjuklighet blivit efter i undervisningen

(jfr sid. 76 f. i betänkandet), helt naturligt i samma grad avsåge

folkskolans som småskolans lärjungar och att arbetsuppgifter här funnes

för båda lärarkategorierna. Det vore ej heller nödvändigt att begränsa

denna individuella handledning att endast gälla efterblivna lärjungar.

Myndigheterna m. fl.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande hävdat, att den årliga

lästiden borde vara enhetlig för samtliga lärare vid folkskolan. Vidare förordas,

att läsåret från och med den 1 juli 1942 fastställes till 39 veckor.

Långa skolvägar, målsmäns behov av arbetshjälp och svårighet att anordna

fortsättningskolan skulle dock kunna medföra befrielse för skolbarn

att varje söckendag deltaga i undervisningen.

Överstyrelsen är ense med de sakkunniga i fråga örn såväl behovet av

allmänna bestämmelser rörande antalet i läsåret ingående verkliga läsdagar

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr l/,9.

sorn. antalet sådana dagar vid en lästid av 39 veckor. Vidare tillstyrkes

förslaget om reducering av antalet verkliga läsdagar, därest lärare prövas

böra erhålla ledighet för fortbildning.

Inledningsvis framhåller överstyrelsen, att den i folkskolestadgan föreskrivna

minimi]ästiden i realiteten icke fått gälla som minimum på annat

sätt, än att den angivit blott ramen för skolans arbete eller den tid, under

vilken läraren varit upptagen för skoltjänstgöring.

Sålunda hade genom tillämpning av varannandagsläsning de åtta månadernas

effektiva undervisningstid för lärjungarna inskränkts till hälften.

Även om denna s. k. halvtidsläsning under de senaste årtiondena i betydande

utsträckning avskaffats, undervisades dock ännu icke få barn i halvtidsläsande

skolor. I somliga fall hade halvtidsläsningen ordnats så, att

barnen ej ens formellt haft sin undervisning förlagd inom åtta månader

utan blott inom fyra, nämligen i dels periodläsande skolor, i vilka barnen

delats i två avdelningar, som undervisats var sin termin under året, dels

s. k. flyttande skolor, då läraren undervisat halva läsåret på var och en av

två stationer. Men även på andra sätt hade avkortning i den effektiva lästiden

kunnat ske, exempelvis genom att läraren vid läsårets början under

en månad undervisat endast småskolans barn, varefter folkskolans barn

fått särskild undervisning under läsårets sista månad. Härigenom hade

lärjungarnas effektiva undervisningstid inskränkts till sju månader. Genom

S-. k-, växellov (jfr kungörelsen nr 372/1921) hade vidare i realiteten undervisningen

kunnat förkortas med 34 å 35 dagar per läsår, motsvarande nära

sex effektiva läsveckor.

Efter 1937 års riksdags beslut angående lönereglering för folk- och småskollärare

hade den oenhetlighet i fråga örn lästiden, som sålunda i synnerlig

grad vore kännetecknande för folkskolan, blivit än mera markerad. Samtidigt

som rikets folkskolor blivit med avseende på läsårets längd officiellt

indelade i tre grupper ■— skolor med 34 J/2, 36 1/2 och 39 veckors årlig lästid

— vöre för samtliga dessa grupper alla förutvarande möjligheter till

avkortning av lärjungarnas verkliga undervisningstid bibehållna.

Det vore mot bakgrunden av dessa förhållanden, som de sakkunnigas förslag

angående lästiden i folkskolan främst syntes böra betraktas. Även örn

man med hänsyn till de olikartade omständigheter, under vilka folkskolorna

måste arbeta, aldrig kunde hoppas komma dithän, att ett fixt antal undervisningsdagar

per år bleve bestämt för varje folkskolans lärjunge, syntes

dock enhetlighet i detta avseende böra eftersträvas, så långt det utan åsidosättande

av befogade praktiska krav läte sig göra. Frågan bleve alltså

främst, .i vad mån de sakkunniga lyckats finna praktiska vägar för utjämnande

av de ännu kvarstående, högst betydande kvalitetsskillnaderna i

fråga om undervisningstidens längd mellan de olika skoldistrikten.

Det förefölle, som örn de sakkunniga i sitt resonemang rörande lästidens

längd fallit för en frestelse, som då det bleve fråga om att söka uppdraga

gränslinjer mellan existerande förhållanden på olika områden ofta läge nära

till hands, nämligen att allt för mycket generalisera. Förhållandena på

landsbygden, icke ens örn man därmed åsyftade den egentliga landsbygden,

torde icke vara så homogena, att man med hänsyn till dem kunde göra en

bestämd skillnad mellan den skoltid, som där borde anses erforderlig, och

den, som bättre passade i städer och industrisamhällen. Om vid bestämmandet

av läsårets längd avseende skulle fästas vid den jordbrukande be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Marits ''proposition Nr 1/+9.

folkningens behov av de större barnens arbetskraft, borde även beaktas,

att denna arbetskraft — närmast då flickornas — med lika goda skäl

kunde betecknas som särskilt värdefull även för hemmen i städer och industrisamhällen,

där, såsom de sakkunniga framhållit, både man och hustru

ofta kunde vara bundna av arbete utom hemmen.

Emellertid hade det redan visat sig, att frågan om barnens arbetshjälp

i hemmen i realiteten betytt föga för skoldistrikten vid reglerandet av den

årliga lästiden i skolorna. Beslut om förlängning av läsåret hade under det

gångna året fattats i landets olika delar, utan att man kunde spåra några

speciella tendenser för landsbygd å ena eller städer och industrisamhällen å

andra sidan.

Överstyrelsen har såsom belägg härför hänvisat till förhållandena i Skåne,

där i de olika inspektionsområdena 39 veckors lästid införts i 65—90 procent

av samtliga skoldistrikt. Vidare åberopas, att denna lästid förekomme

i de allra flesta nordligast belägna skoldistrikten, ehuru dessa i ännu större

omfattning än i Skåne utgjordes av landskommuner, samt att utvecklingen

i hela landet ginge i riktning mot att utsträcka lästiden till 39 veckor.

Redan i sitt yttrande den 11 december 1936 över 1936 års lärarlönesakkunnigas

betänkande med förslag till lönereglering för lärare vid folk- och

småskolor, hade överstyrelsen givit uttryck åt sina betänkligheter mot att

helt och hållet överlämna åt kommunernas godtycke att bestämma, huruvida

en lärare skulle vara skyldig att tjänstgöra en kortare eller en längre

tid under läsåret. Dessa betänkligheter hade ingalunda minskats av de erfarenheter,

som gjorts under den tid, den nya löneregleringen för lärare

varit tillämpad, varvid icke blott skolornas årliga lästid utan även lärarpersonalens

lön varit inom vissa gränser beroende av kommunernas frivilliga

beslut. Det oegentliga och otillfredsställande häri hade påpekats från både

folkskolinspektions- som lärarhåll. I princip innebure de sakkunnigas förslag

ingen ändring i nuvarande ordning. Det vore endast fråga örn att reducera

antalet möjligheter till växling av lästid och läraravlöning från tre till

två. I förutnämnda yttrande den 11 december 1936 hade överstyrelsen föreslagit

sådana bestämmelser, att lärarnas tjänstgöringsskyldighet per år

bleve ordnad efter enhetliga principer, varav också skulle följa enhetliga

avlöningsförhållanden. Överstyrelsen hade icke funnit anledning att frångå

sin mening i detta avseende. Vare sig detta spörsmål betraktades ur lärarnas

ekonomiska eller skolans pedagogiska synpunkter, komme överstyrelsen

till den slutsatsen, att tidpunkten nu måste anses lämplig för åvägabringande

av sådana föreskrifter angående folkskolans undervisningstid,

att denna med hänsyn till lärarnas tjänstgöringsskyldighet skulle vara densamma

i alla rikets skolor.

Beträffande läsårets längd har ytterligare anförts följande:

Av samtliga 52 folkskolinspektörer vore det endast 3, som kunde anses

hava i någon mån uttryckt sitt gillande av de sakkunnigas förslag örn 36 ‘/t

veckors läsår. En av dem, folkskolinspektören i Älvsborgs södra inspektionsområde,

ansåge dock önskvärt, att läsåret »längre fram» allmänt utökades

till 39 veckor. Folkskolinspektören i Roslagens inspektionsområde

ifrågasatte, att läsåret skulle bestämmas till 39 veckor i A-skolor och 36 4/7

veckor i skolor av B-former men blott under förutsättning, att lärarnas löne
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majit.‘i proposition Nr 149.

placering det oaktat bleve densamma. Och folkskolinspektören i Hälsinglands

norra inspektionsområde betecknade de sakkunnigas förslag som ett

steg framåt, vilket därför borde tillstyrkas, men ansåge det varken böra

eller kunna betraktas som en slutgiltig lösning, vilken enligt hans mening

borde avse en enhetlig lönesättning på grundvalen av en allmän och lika

tjänstgöringsskyldighet för lärarna. Av övriga folkskolinspektörer uttalade

sig 47 för ett läsår av 39 veckor och 2 för ett läsår av 38 veckor. Styrelserna

för samtliga lärarföreningar hade gjort gällande, att läsåret enhetligt

borde bestämmas till 39 veckor.

Därest det gällde att utan hänsyn till andra omständigheter än pedagogiska

taga ställning till spörsmålet om lästidens längd, skulle flera möjfigheter

kunna diskuteras. 1937 års lönereglering för folk- och småskollärare

torde emellertid^ få anses hava föregripit en resultatgivande diskussion på

denna punkt. Så som förhållandena nu gestaltat sig, torde man vara hänvisad

till valet mellan 36 4/7 och 39 veckor, och i denna situation hyste överstyrelsen

ingen tvekan att stanna för den sistnämnda tidsbestämmelsen.

Med skäl kunde man nämligen under åberopande av de sakkunnigas egen

undersökning och folkskolinspektörernas senare upplysningar hävda, att,

då landets kommuner utan att vara bundna vid några ålägganden i sådan

omfattning, som förut nämnts, beslutat i sina skolor införa 39 veckors läsår,

detta måste fattas som ett otvetydigt tecken på att man i stora delar av

riket funné denna undervisningstid skälig. Det vore överstyrelsen bekant,

att frågan stöde på dagordningen i ytterligare en mängd skoldistrikt. Som

ett allmänt omdöme gällde otvivelaktigt, att en frivillig reform av så ingripande

art som denna icke i folkskolans historia torde hava i sådan omfattning

genomförts på kortare tid.

Med hänsyn till det faktiska läget funne sig överstyrelsen alltså icke

kunna förorda någon annan tidsbestämmelse för folk- och småskolans läsår

än 39 veckor. Överstyrelsen ville dock föreslå, att 39 veckors årlig lästid

skulle bliva obligatorisk först från och med den 1 juli 1942. Överstyrelsen

holle emellertid för sannolikt, att sådana undantagsfall kunde uppstå även

efter nämnda tidpunkt, att på grund av särskilda omständigheter — åtminstone

under någon övergångstid — det kunde vara förenat med stora svårigheter

att införa 39 veckors lästid. Det syntes därför lämpligt med en

sådan bestämmelse, att avvikelse från huvudregeln under begränsad tid

skulle kunna efter prövning i varje särskilt fall medgivas av Kungl. Maj:t.

De förhållanden, som inom vissa trakter ansåges påkalla dessa avvikelser,

torde i stort sett vara följande: långa och svårframkomliga skolvägar, svårighet

för vissa målsmän att under så lång tid som 39 veckor undvara den

arbetshjälp, barnen kunde lämna, samt slutligen i någon mån svårighet att

anordna fortsättningsskolan, där för folk- och fortsättningsskolan anlitades

samma lärare och lokaler.

De långa skolvägarna hade tidigare i stor utsträckning föranlett s. k.

halvtidsläsning och på senare tid medfört införande av växellov. Förbättrade

vägförhållanden, ändamålsenligare förläggning av skolhusen, anordnande

av skolskjutsar och inackordering av skolbarn hade möjliggjort en

avsevärd minskning av antalet skolor med halvtidsläsning och borde kunna

medföra begränsning även av växellovet. Tills vidare kunde dock icke dessa

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Marits proposition Nr 149.

försvagande skolanordningar helt undvikas, och därför borde undantag från

regeln om barnens deltagande varje söckendag i undervisningen medgivas,

då skälig anledning därtill förelåge.

När överstyrelsen år 1936 hade att avgiva yttrande angående det då föreliggande

förslaget till lönereglering för folk- och småskollärare, kunde överstyrelsen

icke undgå att taga hänsyn till den då gängse uppfattningen, att

en utsträckning av den årliga lästiden för barnen till 39 veckor skulle för

den jordbrukande befolkningen medföra så stora olägenheter, att man därför

borde avstå från kravet på en sådan lästid. Då emellertid ett betydande

antal skoldistrikt redan infört 39 veckors lästid och flera stöde i begrepp

att följa detta exempel och då överstyrelsen ansåge det önskvärt, att den

årliga lästiden bleve lika lång i samtliga skoldistrikt, hade överstyrelsen

redan då föreslagit ett allmänt införande av 39 veckors läsår. Därvid hade

dock överstyrelsen påpekat, att det vore möjligt att inom denna lästid

ordna undervisningen så, att barnen i landsbygdens flerklassiga skolor finge

blott 34 Vo veckors lästid, ehuru undervisningen vid skolan påginge 39 veckor.

Trots denna eftergift, för vad som ansåges vara landsbygdens krav,

skulle en så anordnad skola innebära en förstärkning vid jämförelse med

den äldre skolan med blott 34 1/2 veckors lästid även för läraren. Däremot

vore det uppenbart, att skoltypen vore väsentligt svagare än en skola med

fullt genomförd 39 veckors lästid även för barnen, och den kunde därför

icke i nu förevarande sammanhang betecknas såsom en förstärkningsanordning.

Man skulle därför, på grund av numera vunnen erfarenhet angående

landsbygdsbefolkningens önskan att bereda sina barn undervisning

lika lång tid som den för barnen i städer och samhällen allmänt införda,

kunna bortse från den tidigare uppfattningen om svårigheterna beträffande

den längre skoltiden å landsbygden och sålunda föreskriva, att den årliga

lästiden skulle vid samtliga skolor utgöra 39 veckor för barn och lärare.

Överstyrelsen ville dock icke föreslå detta utan ansåge, att utsträckningen

av den årliga lästiden borde genomföras mera varsamt.

Skolöverstyrelsen har betonat, att problemet om folkskolans och fortsättning

sskolans inbördes ställning med hänsyn till de gemensamma lärarkr

af terna varit det svåraste vid bedömande av frågan om utsträckt lästid

vid folkskolan. Å andra sidan vore svårigheterna icke sådana, att de borde

utgöra hinder för folkskolans ändamålsenliga anordning.

Att såsom de sakkunniga gjort gällande undervisningen i fortsättningsskolan

på landsbygden — frånsett hushållsgöromål — nästan utan undantag

bestredes av folkskolans lärare, torde numera icke hålla streck. I landets

nordligare delar vore de undantag talrika, där fortsättningsskolundervisningen

till betydlig del och till och med helt överlämnats till särskilda liirare

även på landsbygden. Detta gällde främst skolor med yrkesbestämd undervisning

i anslutning till snickeri, järnindustri, jordbruk, kvinnlig slöjd (tillsammans

med hushållsgöromål) m. m., och dessa skolor ökades alltmer i

antal. Men även fortsättn^ gsskolor, i vilka förekomme undervisning i jämväl

allmänna ämnen, hade flerstädes, särskilt i stora landsbygdsskoldistrikt,

ordnats sä, att undervisningen uteslutande bestredes av särskilda fortsättningsskollärare,

vilka ambulerade mellan de centraliserade skolorna. På de

platser, där fortsättningsskolan däremot vore hänvisad uteslutande till de

vid folkskolan anställda lärarnas arbetskraft, vore tjänstgöring ofta liven på

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.1,9.

landsbygden uppdelad mellan två eller flera lärare. Där folkskolan hade

endast en lärare, som också måste anlitas för fortsättningsskolans hela lästid,

bleve tjänstgöringstiden givetvis för denne mycket dryg. Men örn fortsättningsskolans

6 veckor förlädes exempelvis till tiderna den 2—22 december

och den 2—22 januari och folkskolans 39 veckor till tiderna den 1

augusti—-1 december och den 23 januari—21 juni,återstode dock en semester

av 40 dagar på sommaren och 10 dagar på vintern eller tillhopa 50 dagar.

Och vad folkskolans lärjungar anginge, erhölle de dels en sommarferie av

40 dagar eller 5 veckor och 5 dagar och dels en vinterferie av 31 dagar.

Om överstyrelsen alltså funne, att det problem, som vid införande av

39 veckors lästid i folkskolan uppstode i fråga örn tidsutrymme för fortsättningsskolan,

icke vore olösligt, kunde i många fall svårigheter och olägenheter

uppstå. Dessa svårigheter finge dock ej utgöra hinder för folkskolans

ändamålsenliga anordning, utan sådana anstalter borde vidtagas,

vilka gjorde fortsättningsskolan i sin helhet oberoende av folkskolans organisatoriska

förhållanden. Detta vore flerstädes redan fallet, och allteftersom

folkskolan bleve sjuårig och fortsättningsskolan därmed ettårig och

yrkesbestämd, uppkomme möjlighet till ett dylikt oberoende, och svårigheterna

försvunne. Från folkskolinspektörernas sida hade med styrka hävdats,

att en centraliserad ettårig fortsättningsskola icke komme att lägga

några hinder i vägen för 39 veckors läsår i folkskolan. Då fortsättningsskolans

utveckling i sådant hänseende vore aktuell, kunde därför denna omständighet

icke lämnas ur räkningen. I den mån undervisning i de s. k.

allmänna ämnena, medborgarkunskap och modersmålet, fortfarande skulle

tillhöra fortsättningsskolans läroplan, torde det icke vara omöjligt att för

den relativt inskränkta tid, som denna undervisning skulle kräva, i händelse

annan lärarkraft icke stöde till buds, erhålla hjälp av folkskollärare,

även om folkskolans lästid vore fastställd till 39 veckor. Men då folkskolans

sjunde klass gåve möjlighet att tillgodose dessa ämnen i minst lika hög

grad som den tvååriga yrkesbestämda fortsättningsskolan, syntes ej nödvändigt

att i en yrkesbestämd fortsättningsskola, som endast omfattade en

årskurs på i regel 180 timmar, kräva obligatorisk undervisning även i allmänna

ämnen.

Innan folkskolan allmänt blivit sjuårig, komme dock otvivelaktigt på

vissa håll att för fortsättningsskolundervisningens lämpliga placering under

läsåret yppa sig en del svårigheter. Hittills hade man, där särskilda

fortsättningsskollärare ej stått till buds, i många skoldistrikt sökt

övervinna dessa genom att anordna fortsättningsskolan såsom eftermiddagsskola.

Det vore möjligt, att en dylik anordning på somliga orter kunde

befinnas nöjaktig, men i allmänhet torde den få betecknas som en nödfallsutväg,

otillfredsställande ej blott för lärjungarna utan även för lärarna,

enär dessa, så länge fortsättningsskolan påginge och om folkskolan hade

slöjd, kunde få ett orimligt antal undervisningstimmar i veckan. Under den

övergångstid, som återstode, innan den sjuåriga lästiden i folkskolan blivit

allmänt genomförd, syntes fördenskull vissa provisoriska åtgärder böra vidtagas.

I sådant hänseende hänvisades till vad de sakkunniga anfört angående

rätt för lärare i folkskola att få räkna undervisning i fortsättningsskola

till godo för placering i lönegrad.

Tillämpad på överstyrelsens förslag örn ett enhetligt läsår av 39 veckor,

skulle anordningen innebära följande. I skoldistrikt, där det visade sig icke

möjligt att oberoende av folkskolan på lämpligt sätt ordna undervisningen

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 11,9.

i viss fortsättningsskola, kunde efter medgivande av vederbörlig myndighet,

exempelvis skolöverstyrelsen, under en övergångstid till och med läsåret

1948—19, då sjuårig skolplikt skulle vara allmänt införd, avkortning

i den årliga lästiden av 39 veckor medgivas med högst 2 3/7 veckor, under

förutsättning att vederbörande lärare under denna tid i stället fullgjorde

undervisning i fortsättningsskola med en del av för sådan skola föreskriven

minimitid. Avkortning skulle icke medföra någon förändring i läraren eljest

tillkommande avlöningsförmåner. Genom en övergångsbestämmelse av

denna innebörd skulle otvivelaktigt återstående svårigheter beträffande

fortsättningsskolans ställning vid genomförandet av enhetliga föreskrifter

örn folkskolans läsår bliva avlägsnade. Mot densamma kunde givetvis invändas,

att genom dess tillämpning ifrågavarande enhetlighet bleve bruten.

Anmärkningen vore riktig endast i vad den rörde lärjungarnas undervisningstid

men icke i fråga örn lärarpersonalens lönesättning. Och vad den

förra anginge, borde bemärkas, dels att överstyrelsen endast ifrågasatte en

övergångsbestämmelse, dels att, såsom väl framginge av vad överstyrelsen

förut i detta utlåtande anfört, full enhetlighet på detta område icke syntes

kunna åstadkommas.

Vad de sakkunniga i övrigt anförde med avseende på fortsättningsskolans

ställning och organisation, särskilt beträffande omprövning av spörsmålet

om effektivare åtgärder för centralisering av landsbygdens fortsättningsskola,

funne överstyrelsen ej anledning att i detta sammanhang ingå på, synnerligast

som överstyrelsen i lika mån som de sakkunniga vore på det klara

med behovet av dylika centraliseringsåtgärder.

I domkapitlens remissyttranden har i allmänhet frågan om folkskollärarnas

tjänstgöringstid trätt i förgrunden. Det övervägande flertalet

domkapitel synas anse, att tjänstgöringsskyldigheten borde fastställas enhetligt

till 39 veckor. Domkapitlet i Växjö hävdar, att skillnad bör göras

mellan å ena sidan lärares tjänstgöringsskyldighet och å andra sidan barns

skolgångsskyldighet, vilken sistnämnda icke borde omfatta mer än 364/7

veckor. Domkapitlet i Strängnäs betraktar en anordning med 364/7 veckors

lästid som en lämplig övergångsform. Domkapitlet i Uppsala synes

också förorda 364/7 veckors lästid för barnen. De flesta domkapitlen hava

emellertid biträtt den ståndpunkten, att även lästiden för barnen borde

utsträckas till 39 veckor med möjlighet till undantag, där särskilda lokala

eller andra förhållanden skulle därtill föranleda. Domkapitlet i Karlstad

har uttryckligen anslutit sig till den skiljaktiga mening, som förekommit

hos de sakkunniga. Andra domkapitel hava i väsentliga avseenden anslutit

sig till nämnda mening. Endast domkapitlen i Skara och Lund hava oförbehållsamt

uttalat sig för de sakkunnigas förslag angående lästidens längd.

Såsom motiv för en enhetlig tjänstgöringstid för lärarna örn 39 veckor

har bland annat åberopats, att skillnaden mellan den egentliga landsbygdens

och de större samhällenas skolor därigenom skulle minskas samt att

landsbygdens skolor skulle vinna en välbehövlig förstärkning. Vidare framhålles

det olämpliga i att avgörandet av frågor rörande lästidens längd ankomme

på skoldistrikten. Lärarna komme därigenom i en mellanställning,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 11+9.

och skoldistrikt med den kortare lästiden finge nöja sig med sämre meriterade

lärare.

För en utsträckning av lästiden endast till 364/7 veckor har åberopats,

att en längre lästid skulle vara skadlig för barnen, att svårigheter skulle

uppstå i lantbruksdistrikt, som hade behov av barnens arbetskraft, att

övergången från 344/„ veckor till 39 veckors lästid i en del skoldistrikt komme

att bliva alltför häftig och mötas med ovilja från målsmän, särskilt

som genomförandet av en annan skolreform, det sjunde skolåret, ofta stöde

på dagordningen.

En kortfattad redogörelse för domkapitlens utlåtanden rörande lästidens

längd lämnas i det följande. Därest så för sammanhangets skull är erforderligt,

medtages därvid även vad av domkapitlen yttrats rörande de sakkunnigas

förslag om uppdelning i vissa fall av undervisningsavdelningar

(jfr i detta hänseende sid. 44 ff. i det följande).

Uppsala. Samtidigt med att domkapitlet funne starka skäl tala för en

generellt genomförd förlängning av skolåret till 36 4/7 veckor såsom ett

första steg i riktning emot vad som borde uppställas som mål och i enlighet

med vad de sakkunnigas majoritet föresloge, måste domkapitlet finna viktiga

skäl av olika slag tala emot ett allmänneligt skolår för folkskolan av

39 veckor, ej minst ur synpunkten av lärjungarnas välbefinnande. Även

med tanke på lärarnas ferier vore ett allmänneligt skolår örn 39 veckor

otillfredsställande, då hänsyn jämväl måste tagas till tjänstgöring i fortsättningsskolan.

Domkapitlet, som betonar önskvärdheten av att en uppdelning av

undervisningsavdelningar icke inskränktes blott till vissa svagare skolformer,

har ifrågasatt, om icke genom en dylik anordning möjligheter även

skulle erbjuda sig att lösa frågan om konfirmationsundervisningens förhållande

till folkskolundervisningen. Man torde kunna förutsätta, att, då

sjunde skolåret blivit infört, fortsättningsskolan i allmänhet komme att förläggas

till sommaren. Man torde då kunna tänka sig möjligheten av att undervisningen

med uppdelad skolavdelning ordnades så, att en dag i veckan

kunde göras ledig för högsta klassen för deltagande i konfirmationsundervisningen.

Linköping. Frågan örn den årliga lästidens längd vore främst en pedagogisk

fråga. En allmän utjämning av undervisningstidens längd och lärarnas

tjänstgöringsskyldighet torde bäst kunna ske, genom att statsmakterna

övertoge bestämmanderätten i dessa frågor, som nu vore överlämnade åt

de enskilda skoldistrikten och beroende av en tillfällig och oberäknelig

opinion på en kyrkostämma eller i en fullmäktig församling. De föreslagna

förstärkningsanordningarna torde, örn den nuvarande beslutanderätten bibehölles,

ej bliva allmänt genomförda, och kvalitetsskillnaden i undervisningshänseende

komme alltjämt att kvarstå, särskilt mellan städerna och

landsbygden.

Domkapitlet ansåge starka sakskäl tala för den lösning av ärendet, som

utredningsledamoten Emil Eljas föreslagit. Den årliga lästiden borde likaså

göras likformig över hela landet och principiellt fastställas till 39 veckor,

vilket ej torde hindra att i enstaka fall, där särskilda skäl talade för en

kortare lästid sådan kunde beviljas. Däremot syntes övergångstiden böra

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Marits proposition Nr 11,9.

göras något längre, än reservanten föreslagit. Att genomföra reformen på

kortare tiel än fem ar torde ej vara lämpligt eller ens möjligt.

I undantagsfall, såsom i skärgårdsförsamlingar, där lästiden ej kunde

omfatta 39 veckor, kunde motsvarande tjänstgöring uttagas av lärare genom

temporär uppdelning av flerklassiga läraravdelningar eller också därigenom

att arbete i fortsättningsskolan inräknades i tjänstgöringen. Lärare,

som tjänstgjorde i skolor med isolerat läge med de nackdelar, som

härav följde, borde ej ytterligare missgynnas med en lägre löne- och pensionsställning.

Där verkligt behov av förkortad lästid förefunnes, skulle

sådan kunna beviljas genom beslut av Kungl. Majit eller av skolöverstyrelsen.

Skara. Det statistiska material, som de sakkunniga framlagt, bestyrkte

domkapitlets erfarenhet, att den övergång till utökad lästid, som i en hel

råd av stiftets skoldistrikt genomförts efter den nya lagens ikraftträdande,

varit av genomgående spontan karaktär. Härav syntes det vara tydligt, att

tiden vore mogen för en generell utsträckning av lästiden även på landsbygden.

Att redan nu i ett slag utöka lästiden till 39 veckor ansåge sig domkapitlet

emellertid icke kunna förorda, särskilt med hänsyn till de svårigheter

och därmed följande missnöje, som framför allt i rena lantbruksdistrikt

med all säkerhet skulle komma att uppstå. Ej heller kunde förordas,

att lärarnas tjänstgöring skulle utsträckas till 39 veckor och den utökade

tjänstgöringsskyldigheten fullgöras bland annat genom uppdelning av flerklassiga

läraravdelningar, hur behjärtansvärt detta förslag med hänsyn till

lärarnas löneplacering än kunde vara. En sådan utväg vore ej tillrådlig,

enär det å ena sidan ännu ej vore prövat, huru småskollärarnas utsträckta

tjänstgöringsskyldighet bäst borde utnyttjas, för den händelse att lästiden

ej utsträcktes, och å andra sidan en utsträckning av folkskollärarnas tjänstgöringsskyldighet

med nödvändighet måste få till följd, att 39 läsveckor

bleve obligatoriska även för barnen, såvida skoldistrikten icke införde särskilda

förstärkningsanordningar i undervisningen. Härigenom komme skoldistrikten

i allt för stor utsträckning att berövas den rätt att bestämma

över skolväsendets anordnande, de alltjämt hade kvar. Dessutom förefölle

det ganska ovisst, om de förstärkningsanordningar, som de sakkunniga

föreslagit, ännu fått sådan utformning, att de kunde läggas till grund för så

omfattande förändringar, som en utsträckning av lästiden från 341/,, till

39 veckor skulle innebära.

Domkapitlet, som holle före, att en måttlig höjning av minimilästiden

vore att föredraga framför att på en gång utsträcka lästiden ända till 39

veckor, ansåge sig sålunda för närvarande endast kunna förorda cn

utökning av minimilästiden till 364/7 veckor.

Strängnäs. Domkapitlet funne en utsträckning av lästiden till 39 veckor

principiellt önskvärd. Beaktas borde emellertid, att vissa svårigheter av organisatorisk

och folkpsykologisk art på många orter kunde lägga hinder i

vägen för en bestämmelse örn en dylik lästid såsom obligatorisk. Så länge

fortsättningsskolan mångenstädes varje år krävde tjänstgöring av ett skoldistrikts

hela folkskollärarpersonal, kunde cn liistid av 39 veckor i den

egentliga folkskolan i längden bli alltför betungande. Och på landsbygden,

där man hittills vanligen nöj t sig med en lästid av 34''/- veckor, kunde måhända

en plötslig övergång till 39 veckor mötas med en sådan ovilja från

föräldrar, att skolan diirav lede skada, synnerligast som en annan skolreform

för närvarande påkallade de lokala skolmyndigheternas och allmän
Bihang

till riksdagens ■protokoll 1939. 1 sami. Nr 1//9. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

hetens intresse, nämligen det sjunde skolårets införande. En tid för anpassning

efter nya krav kunde erfordras. Om man icke ville betrakta en tid av

364/7 veckor som den slutliga lösningen av frågan örn lästidens längd för

alla skoldistrikt, som nu hade denna lästid eller bomme att införa den efter

meddelade bestämmelser, så kunde den i varje fall vara en lämplig övergångsform.

Domkapitlet anslöte sig allisa till de sakkunnigas förslag om en

lästid av antingen 36 4/7 veckor eller 39 veckor.

Västerås. Domkapitlet biträdde förslaget om en allmän utökning av lästiden

utöver 34 1/2 veckor men ifrågasatte lämpligheten av att bibehålla

alternativa lästider. Redan nu hade en lästid av 39 veckor erhållit en sådan

omfattning även i skoldistrikt med gles bebyggelse och därav följande

långa skolvägar, att det ej torde vålla något större motstånd, om steget mot

39 veckor toges fullt ut. Ur synpunkten av barnens arbetsbelastning torde

knappast några olägenheter vara att befara, då med den förlängda lästiden

vunnes en mindre jäktad arbetstakt. Skulle alternativet örn 364/7 veckors

lästid godtagas, syntes läsdagarnas antal böra fastställas till 203. Inom

Västerås stift hade ej i något fall ett lägre tal ifrågasatts. Förslaget om

minskning i vissa fall av läsdagarnas antal biträddes. Önskvärt vore, att

bestämmelser utfärdades örn idrottsdagar även för folkskolan, att antalet

sådana dagar fastställdes samt att de som regel uttoges som halvdagar

efter frukostrasten. I syfte att få till stånd en mjukare övergång från barnens

mera fria liv före skoltiden till skolans bänksittningstvång syntes en

avkortad daglig skoltid under tre å fyra veckor av barnets första läsår

vara att rekommendera, där en sådan anordning utan olägenhet kunde

genomföras.

Växjö. Domkapitlet ifrågasatte, örn icke steget borde tagas till genomförande

av likformighet i undervisningstid och lön för folkskolans lärare.

Därest lärarlönens storlek fortfarande bleve beroende av undervisningstidens

längd, kunde detta visserligen, såsom erfarenheten redan tydligt visat,

flerstädes stimulera till en utökning av lästiden. Men där så icke skedde

torde sannolikt de dugligaste lärarna efterhand söka sig till skoldistrikt med

den längre tjänstgöringstiden. Då det väl i allmänhet bleve landsbygdsdistrikt,

som bomme att stanna vid den kortare lästiden, bleve en följd

härav, att dessa distrikt finge åtnöja sig med de mindre dugliga lärarkrafterna.

Domkapitlet funne det därför önskvärt, om lärarlön och tjänstgöringstid

bleve densamma i alla skoldistrikt, nämligen 39 eller 38 veckor.

En viktig förutsättning för en sådan enhetlig tjänstgöringstid vore dock —

med hänsyn till den rena landsbygdens förhållanden ■— att barnens lästid

ej därmed finge överskrida de av de sakkunniga såsom obligatoriska föreslagna

36 4/7 veckor. Utökningen till 39 veckor skulle gälla allenast lärarnas

tjänstgöringstid och åstadkommas antingen genom någon av de anordningar

till undervisningens förstärkande, som av de sakkunniga föreslagits,

eller ock genom inräknande av motsvarande dagantal från fortsättningsskolan

i de 39 veckorna. Det sistnämnda funne domkapitlet vara av vikt

att övervägas även med hänsyn till lärarna, som icke borde påläggas arbetsprestationer

utöver normal arbetsförmåga.

Göteborg. De sakkunnigas förslag skulle kunna få för utvecklingen av

landets skolväsen menliga följder, i det skoldistrikten skulle erhålla möjlighet

att återgå till en kortare undervisningstid för barnen och därmed till

en sämre skolutbildning. Sedan de sakkunnigas förslag blivit publicerat,

hade domkapitlet redan haft att pröva framställning från skoldistrikt i

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maurts ''proposition Nr 149.

sådant syfte. Den utveckling, sorn skett under de senaste åren, talade för att

det funnes både intresse och möjligheter för att såväl i stad som på landsbygd

genomföra en organisation av skolväsendet med förlängd lästid. Domkapitlet

ville därför principiellt uttala sig för en undervisningstid för eleverna

och en tjänstgöringstid för lärarna på 39 veckor per år.

Domkapitlet delade de sakkunnigas mening, att för en allmän utsträckning

av undervisningstiden till 3ö4/7 veckor icke erfordrades någon längre

övergångstid, utan att ett stadgande därom lämpligen kunde träda i kraft

den 1 juli 1940. Införandet av 39 veckors lästid borde ej utan skoldistriktets

medgivande införas tidigare än med ingången av läsåret 1942—43 och ej

heller senare, än vad som föreskrivits för den sjuåriga skolkursens införande,

d. v. s. med ingången av läsåret 1948—49.

Under särskilda omständigheter, till exempel elevantalets storlek, skolvägens

längd eller andra mera speciella förhållanden inom en kommun,

kunde det vara motiverat att för en viss tidrymd avvika från regeln örn

39 veckors lästid och ej kräva mer än 364/7 veckors lästid för en del av

eleverna, medan övriga elever, såsom första eller sjunde klassens elever,

finge den längre lästiden av 39 veckor. Sådan delning av undervisningsavdelningar

borde dock ej tillåtas utom i B-skolor och D 1-skolor.

Härnösand. Med hänsyn till såväl de ökade kraven på den allmänt medborgerliga

bildningen som folkskolans karaktär av bottenskola vore en utsträckning

av den årliga lästiden vid folkskolan synnerligen välmotiverad.

Erfarenheten hade visat, att säkerheten i de grundläggande skolämnena, i

synnerhet skrivning och läsning, lämnat mycket övrigt att önska. Starka

skäl talade för en generell utsträckning av lästiden till 39 veckor. Utom

behovet av ökad tid för träning i de grundläggande ämnena, talade även

härför det ökade utrymme på Jästidens bekostnad, som olika former av

socialhygien och fysisk fostran fått och alltmer komme att få. Den effektiva

lästiden i folkskolan borde ej vara kortare än i de allmänna läroverken.

Härtill komme det olämpliga i att lägga avgörandet örn längden av den

årliga lästiden i de kommunala myndigheternas hand. De stiftets skoldistrikt,

som beslutat utsträcka lästiden vid folkskolorna, hade i de allra

flesta fall gått in för en lästid av 39 veckor. Ett fåtal hade stannat vid 3G4/7

veckor. Visserligen torde man kunna utgå ifrån att detta åtminstone i en

del fall berott på att frågan örn folkskollärarnas löneförmåner sammankopplats

med frågan örn den årliga lästidens längd, men i så fall utgjorde

ju detta blott ett ytterligare skäl för en generell förlängning av lästiden

till 39 veckor. Trots denna sin principiella inställning till frågan örn längden

av den årliga lästiden avstyrkte domkapitlet icke, att en lästid för

barnen av minst 364/7 veckor finge förekomma, dels i sådana heltidsläsande

skolor, där två eller flera årsklasser sammanhölles vid undervisningen, i

den mån ett bättre undervisningsresultat kunde uppnås genom uppdelning

av undervisningsavdelning inom ramen av den för läraren gällande tjänstgöringstiden

under viss del av läsåret, dels ock i skolor, belägna i sådana

distrikt, där den längre lästiden kunde anses medföra alltför stora olägenheter

med liim syn till rådande ekonomiska och sociala förhållanden. T senare

fallet borde den kortare lästiden lämpligen göras beroende av Kungl.

Maj:ts prövning i varje särskilt fall.

Luleå. I likhet nied folkskolinspektörerna i stiftet ansåge domkapitlet,

att det ur många synpunkter skulle vara lyckligt, om den årliga lästidens

längd kunde bliva enhetlig för hela landet. Härigenom skulle, bland annat,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 149.

skolväsendet på landsbygden bliva mera likvärdigt städernas och de stadsliknande

samhällenas skolväsende. En författningsbestämmelse örn 36 4/7

veckors minimitid skulle emellertid icke leda till ett sådant resultat. Om

en enhetlig lästid skulle åstadkommas, syntes knappast någon annan utväg

möjlig än att för hela landet bestämma densamma till 39 veckor. Domkapitlet

ville emellertid icke förneka, att många skäl kunde anses tala mot

en för hela landet gällande lästid av 39 veckor. Sålunda kunde de sociala

skäl, som de sakkunnigas majoritet häremot anfört, självfallet icke frånlcännas

all betydelse. Inom Luleå stift, där numera så gott som samtliga

skoldistrikt infört 39 veckors lästid, hade dock några större svårigheter i

i dessa hänseenden knappast kunnat förmärkas, varför de av majoriteten

åberopade skälen ej vore av sådan betydenhet, att de borde hindra reformens

genomförande. Huruvida en sådan utsträckning av lästiden för barnen

kunde vara enbart nyttig, vore däremot vanskligare att avgöra. Man

torde emellertid få räkna med att 39 veckors lästid på frivillighetens väg

komme att genomföras i allt fler skoldistrikt, så att även örn lästiden skulle

kunna få omfatta antingen 36 4/7 eller 39 veckor, endast ett obetydligt antal

skoldistrikt skulle komma att hava den kortare lästiden. Med hänsyn

härtill och på grund av vad tidigare anförts avstyrkte domkapitlet majoritetens

förslag och förordade, att lästiden i folkskolan för samtliga skoldistrikt

bestämdes till 39 veckor. Genom särskilda åtgärder borde de olägenheter,

som för barnen kunde vara förknippade med denna långa lästid, på

allt sätt motverkas.

Bland dylika åtgärder förordade domkapitlet i första hand den föreslagna

uppdelningen av läraravdelningarna i skolor av vissa typer. Domkapitlet

skulle gärna se, att detta förslag utvidgades att gälla alla skoltyper. Även

örn det vid skolor av A-typ måhända kunde anses mindre nödvändigt med

uppdelning av undervisningsavdelningarna, kunde det i varje fall icke ens

där anses på något sätt överflödigt. En liknande uppdelning av undervisningen

i vissa ämnen hade sedan flera år tillbaka införts vid de allmänna

läroverken. Om detta tillvägagångssätt komme till användning vid alla

folkskolor, där barnantalet i lärjungeavdelningarna vore tillräckligt stort,

skulle betänkligheterna gentemot lästidens utsträckning till 39 veckor med

all säkerhet betydligt minska.

Även en annan utväg ansåge domkapitlet böra tillgripas för att lindra

arbetsbördan för skolbarnen, särskilt då för de barn, som finge en faktisk

undervisningstid av 39 veckor, nämligen möjligheterna att öka de vanliga

lovdagarna eller de s. k. idrottsloven under vederbörande lärares ledning.

Det läge nära till hands att göra en jämförelse med förhållandena vid läroverken,

som delvis hade samma årsklasser som folkskolorna. Med sina nominellt

38 läsveckor hade läroverken 214 verkliga läsdagar, varav tio till

tolv dagar skulle användas till friluftsverksamhet och tre till fyra dagar

i allmänhet till betygsskrivning, därvid undervisningen vore inställd. Folkskolans

barn skulle således komma i en betydligt sämre ställning än läroverkens

barn i fråga om lovdagar och tillfällen till friluftsliv, därest de sakkunnigas

förslag genomfördes. Krav på ökade lovdagar hava även framförts

i ett uttalande av Norrbottens läkarförening, därvid föreningen framhållit,

att en faktisk undervisningstid på 39 veckor för barnen eljest kunde

bliva hälsovådlig för dessa. De flesta av stiftets folkskolinspektörer hava

jämväl reagerat mot den av de sakkunniga föreslagna minimisiffran för

antalet verkliga undervisningsdagar. Det vore berättigat, att, därest folk
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11+9.

skolans barn erhölle en faktisk undervisningstid av 3D veckor, de komme

i åtnjutande åtminstone av samma antal lovdagar samt idrottslov som

läroverkens barn. Önskvärt vore, att antalet lovdagar och idrottslov bleve

i författning fastställt.

Visby. Domkapitlet föresloge för folkskolans lärare en utsträckning av

tjänstgöringsskyldigheten till 39 veckor årligen. Denna utsträckning borde

införas från och med den 1 juli 1942. Eventuellt kunde utsträckningen ske

i etapper, så att från och med den 1 juli 1940 fastställdes en minimitjänstgöringstid

av 36 4/7 veckor. Möjlighet borde beredas till uppskov med

tjänstgöringstiden om 39 veckor, där anordnandet av fortsättningsskolans

undervisning eller andra förhållanden vållade särskilda svårigheter. Lärare

med 36 4/7 veckors tjänstgöringsskyldighet borde hava uttrycklig rätt att

för lönegradsplacering tillgodoräkna sig viss del av tjänstgöringen i fortsättningsskola.

Domkapitlet instämde med de sakkunniga i fråga om bestämmelser

angående antalet verkliga tjänstgöringsdagar och beträffande

förstärkningsanordningar med de undantag, att vid 39 veckors tjänstgöringstid

lästiden ej borde vara kortare än 36 4/7 veckor samt att förstärkningsanordningen

med skild undervisning även borde medgivas för B 1- skolor.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening

har anslutit sig till den av reservanten bland

de sakkunniga uttalade meningen och har anfört bland annat följande:

1937 års lönereglering hade medfört, att landsbygdens folkskollärare erhållit

en avsevärt lägre löneplacering än städernas och de större samhällenas.

Visserligen motsvarades den lägre löneplaceringen av något kortare

lästid, men å andra sidan representerade landsbygdens skolor i allmänhet

de mera svårarbetade skolformerna med flerklassiga läraravdelningar och

knapphändig teknisk utrustning. Då härjämte bestämmandet av lästiden

helt berodde av lokala myndigheters beslut, alltså av omständigheter, som

ej stöde i samband med lärarnas arbetsprestationer, kunde den nuvarande

ordningen ej av lärarkåren anses rättvis. I fråga om lästidens förlängning

utöver 36 4/7 veckor skulle enligt sakkunnigmajoriteten den nuvarande

otillfredsställande ordningen gälla. Härmed uppnåddes ej den kvalitetsutjåmning

mellan städernas och landsbygdens skolväsen, som måste anses

ha varit ett av huvudsyftemålen med utredningen.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund

framhåller, att en enhetlig tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor bör stadgas

för samtliga folkskollärare samt att barnens lästid vid A-skolor bör utgöra

39 veckor. I övriga skolor borde en kortare lästid helt motiveras av skolform

och barnantal. Till stöd härför har anförts i huvudsak följande:

Örn önskvärdheten av en allmän utsträckning av lästiden, framför allt i

syfte att väsentligt förbättra landsbygdens skolväsen och bringa detta i

nivå med städernas, syntes Kungl. Majit, riksdagen och de sakkunniga

vara fullt ense. Som det enda väsentliga hindret för en allmän utsträckning

av läsåret till 39 veckor hade de sakkunniga åberopat det motstånd

från kommunernas sida, som befarades, därest lästiden allmänt utsträcktes

utöver 36 4/7 veckor.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Förbundsstyrelsen kunde inte finna dessa farhågor tillräckligt styrkta

för att de med skäl skulle kunna anses överväga de påtagliga och betydande

fördelar, som vore förbundna med en längre lästid än 36 4/7 veckor. I

varje fall vore argumenteringen väsentligen byggd på icke verifierade förmodanden

beträffande befolkningens och de kommunala myndigheternas

inställning gentemot en förlängning av lästiden.

Den faktiska utveckling, som efter 1937 års riksdagsbeslut skett därigenom

att skoldistrikten allmänt på frivillighetens väg redan utsträckt

lästiden, utgjorde ett kraftigt belägg för det ohållbara i de sakkunnigas

resonemang örn vådorna av en längre lästid än 36 4/7 veckor även för landsbygdens

del.

De sakkunnigas förslag beträffande lästiden innebure ingen effektiv

förbättring av landsbygdens skolväsen i de fall, där en sådan bäst behövdes.

Ej heller vore det ägnat att skapa en likvärdig standard beträffande

folkundervisningen inom olika skoldistrikt.

Sveriges folkskollärarinneförbund delar i huvudsak,

vad reservanten bland de sakkunniga anfört.

Med tanke på behovet av en förbättring av landsbygdens skolväsen och

den för en utökning av lästiden välvilliga opinion, som kunnat konstateras

inom flertalet skoldistrikt, syntes det alltför undfallande och försiktigt

av sakkunnigmajoriteten att åberopa den jordbrukande befolkningens

eventuella obenägenhet att avstå från barnens arbetskraft såsom en anledning

till varsamhet vid genomförandet av åtgärder, som innebure en

utsträckning av skolans lästid. Landsbygdens skolungdom vore säkerligen

i lika stort behov som städernas av gedignast möjliga skolunderbyggnad.

De sakkunnigas förslag innebure, att en alltför stor kvalitetsskillnad i

skolhänseende mellan olika skoldistrikt skulle komma att kvarstå. Många

av landsbygdens barn skulle bliva missgynnade, då de icke blott komme

att undervisas i de svagare skolformerna utan även finge kortare undervisningstid

än barnen i de skoldistrikt, vilka genomfört en undervisningstid

av 39 veckor.

Styrelsen för Sveriges smås 1collärarinneförening har

uttalat sig för en allmän utsträckning av lästiden till 39 veckor

under framhållande bland annat, att en kortare lästid i vissa skoldistrikt

vore menlig för den grundläggande undervisningen, särskilt som betydelsen

av denna undervisning ökats, genom att folkskolan gjorts till bottenskola

för läroverksundervisningen.

Föreningen Sveriges mindre folkskolor har anslutit

sig till det reservationsvis framställda förslaget örn en enhetlig lästid

av 39 veckor.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund

har biträtt det förslag i ämnet, som framlagts av majoriteten bland de sakkunniga.

Styrelsen anslöte sig till fullo till den av de sakkunniga uttalade

uppfattningen, att de faktorer, som borde vara utslagsgivande vid bestäm
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1J+9.

ning av lämpligaste längd för lästiden, vore särskilt skiftande i de olika

delarna av rikets landsbygd, varför obligatoriskt införande därstädes av

39 veckors lästid icke borde ifrågakomma. Landsbygdens skoldistrikt borde

under alla förhållanden hava möjlighet att i viss utsträckning anpassa lästidens

längd efter de lokala förhållandena. Då det emellertid ej torde vara

uteslutet, att behov härav kunde föreligga även i övriga skoldistrikt, borde

alla skoldistrikt hava rätt att väljä mellan en lästid om 36 4/7 veckor och

en sådan örn 39 veckor.

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot en ökning

av lästiden i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, ehuru ämbetsverket

i vissa avseenden funne sig böra motsätta sig de framställda förslagen.

Sålunda avstyrkes förslaget, att lärare skulle kunna erhålla befrielse

från undervisningen under tre dagar årligen för bevistande av fortbildningskurser,

under motivering att liknande anordningar icke förekomme

beträffande statliga, i de nya löneplanerna inplacerade befattningshavare

samt att tillräckliga skäl icke anförts för ett dylikt medgivande för

folkskollärarnas del. Statskontoret har icke ansett sig kunna förorda det

ifrågasatta tillgodoräknandet av tjänstgöring i fortsättningsskola för placering

i lönegrad såsom folkskollärare. Förutom principiella betänkligheter

har därvid åberopats, att förslaget skulle medföra, att detta slag av tjänstgöring

skulle komma att betalas enligt vida förmånligare grunder, än örn

undervisningen i fråga på vanligt sätt ersattes med visst arvodesbelopp för

undervisningstimme.

Inledningsvis vill jag i anslutning till vad av de sakkunniga i motsvarande

hänseende anförts framhålla, att de spörsmål, som här föreligga till bedömande,

väsentligen äro av skolorganisatorisk, icke av löneteknisk natur. En

önskan att kunna till gagn för undervisningen utnyttja den reglering av

statsbidragen till folkskoleväsendet och av lönerna för dess befattningshavare,

som beslutades av 1937 års riksdag, var för mig det främsta motivet

vid igångsättandet av det utredningsarbete, vars resultat nu föreligger.

De nu framlagda förslagen bedömer jag från denna utgångspunkt.

Jag finner på grund härav anledning icke föreligga att till särskild

granskning upptaga de synpunkter, som i ärendet anförts rörande tjänstgöringsskyldighet

och löneställning för folkskollärare, utan inriktar mig på

möjligheterna att från de förutsättningar, som skapats genom 1937 års

riksdags berörda beslut, i organisatoriskt hänseende förbättra folkskoleväsendet

och stärka den undervisning, som detta har att förmedla.

Lästiden vid folkskolan är nu icke enhetlig utan skiftar i olika skoldistrikt

mellan 34 4/7 veckor, 36 4/7 veckor och 39 veckor, för redovisningsår

räknat. De sakkunniga och de över deras förslag hörda myndigheterna och

sammanslutningarna äro alla ense örn alt den nuvarande minimilästiden

bör utsträckas. Sakkunnigmajoritetens förslag innebär, att minimilästiden

Departe
mentschefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

skall bestämmas till 36 4/7 veckor och lästiden vid folkskolan alltså efter åtgärdernas

genomförande utgöra antingen 36 4/7 veckor eller 39 veckor.

Detta förslag har tillstyrkts av vissa myndigheter och av landskommunernas

förbund. Flertalet myndigheter och sammanslutningar anse emellertid,

att lästiden bör obligatoriskt bestämmas till 39 veckor med rätt för vederbörande

instanser inom folkskoleväsendet att i vissa fall medgiva undantag.

I ett par yttranden har framskymtat tanken, att lästiden skulle regelmässigt

bestämmas till 38 veckor. Fran detta uppslag torde dock med hänsyn

till de på området nu föreliggande förhållandena kunna här bortses.

Under många decennier har det stått skoldistrikten fritt att vid undervisningens

planläggning välja mellan alternativa lästider, på sistone fixerade

till de tre nyss angivna. Ur det allmännas synpunkt är, såsom jag i

andra sammanhang haft anledning framhålla, de på grund härav uppstående

kvalitetsskillnaderna mellan skolor i olika skoldistrikt icke önskvärda,

särskilt som den kortare lästiden i allmänhet tillämpas på landsbygden

inom skoldistrikt med de sämre skolformerna och den längre lästiden

i städer och stadsliknande samhällen med de bättre skolformerna.

Genom en utsträckning av lästiden skulle visserligen de bestående olikheterna

mellan stadens och landsbygdens folkskola icke helt utplånas men

väl kunna i ej ringa grad förminskas. Landsbygdens skola undergår därigenom

en välbehövlig förstärkning, och undervisningsresultatet vid skilda

skolor blir mera likvärdigt än vad nu är fallet. En reform av denna art

kompletterar de åtgärder för förbättring av undervisningsväsendet, som

vidtagits under de senare åren, och medför — såsom de sakkunniga påpekat

— även fördelar av allmänt social natur.

För egen del vill jag med hänsyn härtill tillstyrka en obligatorisk förlängning

av folkskolans nuvarande årliga minimilästid. Denna uppfattning

delas som nämnts av alla de myndigheter och sammanslutningar, som

yttrat sig i den föreliggande frågan.

Lika stor enighet råder icke rörande frågan, huru långt man för närvarande

lämpligen bör sträcka sig vid åtgärder på detta område. Vid

genomförandet av 1937 års lönereglering för lärarkåren var jämväl nämnda

spörsmål på tal. Vid detta tillfälle ställde man sig på åtskilliga håll tveksam

mot åtgärder, som skulle innebära fastställandet av en för alla skoldistrikt

enhetlig lästid. I detta hänseende har enligt redogörelsen i det föregående

en märkbar förändring inträtt. Meningarna gå för närvarande bland

de hörda myndigheterna i den riktningen, att tiden nu är inne för enhetliggörande

av skolans lästid. Anledningen härtill är, om de lönetekniska skälen

lämnas åt sidan, närmast att söka i det förhållandet, att skoldistrikten

i betydande utsträckning begagnat sig av den genom 1937 års löne- och

statsbidragsreglering öppnade möjligheten att utan merkostnad för dem

förlänga den årliga lästiden. De förväntningar, som i detta hänseende knötos

vid 1937 års riksdags löneregleringsbeslut, hava gått i uppfyllelse.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Även om enligt min mening stort avseende måste fästas vid att skoldistrikten

på senare tid i glädjande omfattning, måhända i större utsträckning

än som förutsattes vid berörda omläggning av grunderna för statsbidragen

till folkskoleväsendet, spontant befordrat undervisningen i skoldistrikten

genom att utsträcka lästiden, synes å andra sidan denna omständighet

icke böra föranleda statsmakterna att nu genom generella bestämmelser

vidtaga för långtgående åtgärder på området. Det råder en

väsentlig olikhet mellan å ena sidan att genom lämpliga statsbidragsbestämmelser

befrämja denna utveckling och å andra sidan att genom generella

föreskrifter fastställa en enhetlig lästid; risk föreligger för att de

fördelar i skolorganisatoriskt avseende, som ernås på sistnämnda väg, få

köpas på bekostnad av värden av mindre påtagbar men icke desto mindre

mycket betydelsefull natur. När jag utverkade Kungl. Maj:ts bemyndigande

att tillkalla sakkunniga för utredning av den föreliggande frågan

framhöll jag, att det vore av vikt, att folkskolan ute i orterna omfattades

med sympati och förtroende av befolkningen, och jag betonade, att detta

intresse icke finge sättas i fara genom en alltför stark påfrestning på en gång

av de enskildas prestationsförmåga. Skoldistriktens intresse för folkskoleväsendet,

vilket på många håll är betydande, är en värdefull tillgång, som

icke bör äventyras genom för häftigt verkande skolorganisatoriska åtgärder;

detta skulle kunna i vissa fall tänkas inträffa, om en lästid av 39 veckor

nu generellt fastställdes. Det får icke förbises, att de skoldistrikt, som

ännu icke utsträckt lästiden, säkerligen i många fall hava de största svårigheterna

att övervinna vid åtgärder i detta avseende, och att just dessa skoldistrikt

komma att beröras av en genom författningsändring reglerad övergång

till längre lästid. En utsträckning av lästiden med inemot en månad

skulle förvisso i flera av dessa distrikt för närvarande medföra kännbara

olägenheter.

Det är visserligen tänkbart, att övergången till det nya systemet skulle

kunna uppmjukas genom lämpligt avvägda övergångsbestämmelser i anslutning

till vissa av skolöverstyrelsen och ett par domkapitel framställda

förslag. När jag tillstyrkte åtgärder för utsträckning av folkskolans lärokurs

till sju läroår, yttrade jag, att en fördjupad och förbättrad medborgerlig

utbildning måste anses vara av så stort värde för de ungas egen framtid,

att de uppoffringar, hemmen i vissa fall kunde komma att behöva ikläda sig,

därigenom mer än väl uppvägdes. I anslutning härtill skulle jag, oaktat de

betänkligheter mot en enhetlig lästid, som enligt det föregående kunna anföras,

kunnat ansluta mig till tanken på en etappvis skeende övergång till

en sådan ordning, om icke under de närmaste åren skulle genomföras nyssberörda

särskilt för landsbygdens skolväsende principiellt och praktiskt genomgripande

åtgärder för folkskolans utbyggande med en sjunde årsklass.

Övergången till sjuårig lärokurs skall enligt de i ämnet gällande bestämmelserna

äga rum, så snart sådan prövas lämpligen kunna ske, dock som regel

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. May.ts proposition Nr l/t9.

senast med ingången av läsåret 1948—49. Utan skoldistriktets medgivande

kan icke före nämnda läsår sjuårig skoikurs införas annorledes än efter

Kungl. Maj:ts bestämmande och ej tidigare än med ingången av läsåret

1942—43. Enligt skolöverstyrelsens förslag skulle den årliga lästiden utsträckas

till 39 veckor i allmänhet från och med läsåret 1942—43, alltså vid den

tidpunkt, då Kungl. Majit kan mot skoldistriktets medgivande ålägga

distrikt att införa sjuårig folkskola. Det synes mig icke lämpligt att

låta två för landsbygdens skolväsende så betydelsefulla och ingripande reformer

till tiden sammanfalla.

Vad av överstyrelsen anförts rörande fortsättningsskolans ställning vid

utsträckning av den årliga lästiden för folkskolan ställer för övrigt i klar

belysning svårigheten att redan nu som en obligatorisk anordning genomföra

en enhetlig lästid av 39 veckor vid folkskolan. Därest en sådan lästid

skulle nu fastställas, måste i ett flertal fall lästiden för barnen av omtanke

om fortsättningsskolan, sådan denna nu är organiserad, nedsättas till den

av de sakkunniga föreslagna minimilästiden av 36 4/7 veckor. Det bör anmärkas,

att särskilt folkskolinspektörerna, som dock i allmänhet ställt sig

på samma ståndpunkt som överstyrelsen, i sina yttranden framhållit svårigheterna

ur denna synpunkt att nu genomföra 39 veckors lästid.

De ekonomiska konsekvenserna för statsverket synas mig icke heller

böra förbises. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle en utsträckning

av den årliga minimilästiden till 36 4/7 veckor med utgångspunkt från

nu gällande lönebestämmelser draga en merkostnad för statsverket av omkring

700,000 kronor. Skulle lästiden i stället obligatoriskt fastställas till

39 läsveckor, kunna motsvarande merkostnader enligt av överstyrelsen

verkställda beräkningar uppskattas till omkring 2,600,000 kronor. Den vid

bifall till överstyrelsens förslag uppstående ytterligare utgiftsökningen med

1,900,000 kronor skulle för statsverket inträda vid en tidpunkt, då en betydande

ökning av statens utgifter föranledes av genomförandet av det

sjunde skolåret.

Ehuru en enhetlig lästid inom folkskoleväsendet ur många synpunkter

skulle vara önskvärd, anser jag mig med hänsyn till vad sålunda anförts

icke kunna tillstyrka, att bestämmelser i sådant avseende nu meddelas.

Däremot ligger det i öppen dag, att det bör vara statsmakterna angeläget

att med tjänliga medel främja den nu pågående utvecklingen för utsträckning

av lästiden till 39 veckor; vissa av de förslag, som av mig i det följande

förordas, äro ägnade att befordra en sådan utveckling.

Sakkunnigmajoritetens förslag örn begränsning av skoldistriktens valfrihet

i fråga om lästidens längd till två lästider, 36 4/7 veckor och 39 veckor,

träffas icke av de erinringar, jag i det föregående framställt, men innebär

ett betydande framsteg i jämförelse med nuvarande förhållanden. I icke

mindre än omkring 700 skoldistrikt skulle lästiden förlängas vid ett genomförande

av detta förslag; enligt lämnade uppgifter skulle omkring 2,100

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr lJtO.

lärare med småskollärarkompetens och 2,200 lärare med folkskoll ärarkompetens

erhålla utsträckt tjänstgöringstid. Den förut återgivna statistiken

utvisar, att företrädesvis de klenare skolformerna skulle erhålla förbättrade

arbetsbetingelser, men så skulle bliva fallet jämväl beträffande 235 läraravdelningar

av A-form. Betydelsen av en sådan förlängning av undervisningstiden

får således icke underskattas. Sammantagna med den förbättring av

skolväsendet, som framkallats genom 1937 års löne- och statsbidragsreglering,

torde de ifrågasatta åtgärderna innebära en av de viktigaste åtgärder

för förbättring av folkundervisningen, som under den senaste tiden

vidtagits i vårt land.

Mot de sakkunnigas förslag rörande tidpunkten för åtgärdens genomförande

har jag intet att erinra. Jag föreslår alltså, att de nya bestämmelserna

träda i kraft den 1 juli 1940. I likhet med de sakkunniga och de

i ärendet hörda myndigheterna finner jag det lämpligt, att bestämmelser

samtidigt meddelas rörande det antal verkliga läsdagar, som böra ingå i

läsåret. Det härutinnan framställda förslaget anser jag mig kunna biträda.

De sakkunniga hava med instämmande av flertalet myndigheter förutsatt,

att skoldistrikt skulle erhålla rätt att minska antalet verkliga läsdagar

med högst tre, därest lärare prövas böra erhålla ledighet för deltagande

i kurser eller möten, som äro av betydelse för lärarnas fortbildning. I motsats

till statskontoret finner jag mig böra förorda detta förslag, som är till

fördel speciellt för landsbygdens folkskoleväsende och som därför i sin

mån bidrager till att utjämna de olikheter, som äro tillfinnandes mellan

skoldistrikten i stad och på landsbygd. Tidigare har jag ställt mig avvisande

till förslag av denna innebörd med hänsyn till den avkortning av

undervisningstiden, som därigenom åstadkommes. Vid utsträckning av lästiden

förminskas betänkligheterna i detta avseende. Rätten att erhålla

sådan ledighet skulle vidare enligt de sakkunnigas förslag, som jämväl i

denna del synes kunna i huvudsak biträdas, kringgärdas med bestämmelser

i syfte att undvika missbruk, varför några olägenheter av ett bifall

till förslaget icke torde vara att befara. Den av statskontoret uppdragna

jämförelsen med statens undervisningsväsende synes mig icke i detta sammanhang

vara på sin plats med hänsyn till de särskilda förhållanden, som

i detta fall föreligga och som icke kunna åberopas beträffande det statliga

u ndervisningsväsendet.

Den av mig nu berörda frågan rörande lästidens längd inom folkskoleväsendet

torde, ehuru av natur att falla under Kungl. Maj:ts beslutanderätt,

böra med hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser underställas

riksdagen. Därest riksdagen icke framställer erinran mot förslaget, lärer

det ankomma på Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med

vad av mig i det föregående förordats meddela erforderliga föreskrifter i

ämnet.

De sakkunniga hava enligt det föregående berört jämväl frågan örn fort
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Marits ''proposition Nr 149.

sättningsskolans ställning vid en utsträckning av folkskolans årliga lästid.

Enligt de sakkunnigas mening böra effektiva åtgärder vidtagas för centralisering

av landsbygdens fortsättningsskola. De sakkunniga hava även uttalat

sig för att lärare vid folkskola skulle erhålla rätt att tillgodoräkna

tjänstgöring i fortsättningsskola för placering i högre lönegrad.

För egen del vill jag framhålla, att ytterligare åtgärder för centralisering

av fortsättningsskolan synas med utgångspunkt från de nuvarande organisatoriska

förhållandena vara av behovet påkallade. Då emellertid frågan

örn fortsättningsskolans ställning står i visst samband med det aktuella

spörsmålet om undervisningsplan för den sjuåriga folkskolan, anser jag mig

icke böra i detta sammanhang taga ställning till de sakkunnigas berörda

förslag. Med hänsyn härtill finner jag mig ej heller böra föreslå Kungl.

Majit att för 1939 års riksdag framlägga förslag i anledning av skolöverstyrelsens

förutberörda utredning om införande i fortsättningsskolan av

obligatorisk undervisning i hushållsgöromål.

Vad de sakkunniga yttrat rörande rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring

i fortsättningsskola för placering i högre lönegrad har jag, efter

samråd med chefen för finansdepartementet, funnit böra föranleda allenast

det uttalandet, att denna fråga bör närmare dryftas först sedan klarhet

vunnits i nyssberörda hänseenden.

3. Förstärkning av undervisningen i två- eller flerklassiga

undervisningsavdelningar.

Undervisningen i skolor med två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar,

d. v. s. där läraren i regel har att samtidigt undervisa barn,

tillhörande mer än en årsklass, är förenad med vissa svårigheter av teknisk

art. I syfte att förminska dessa hava enligt 1919 års undervisningsplan

för rikets folkskolor vidtagits vissa särskilda anordningar. Sålunda

har för att nedbringa det antal årsklasser, som samtidigt undervisas av

en och samme lärare, förutsatts vartannatårsintagning av nybörjare vid

skolor av B 3- och D 1-form. Härigenom har antalet samtidigt undervisade

klasser kunnat reduceras till hälften, d. v. s. vid sex-klassig folkskola

till tre. Vidare innehåller undervisningsplanen föreskrifter om samläsning

mellan två eller flera årsklasser i de ämnen, där så lämpligen

kan ske (kristendomskunskap, historia, geografi och naturkunnighet).

Slutligen hava timplanerna utformats så, att särskild undervisning skall

kunna förekomma för olika årsklasser, utan att därigenom intrång göres

i undervisningstiden för övriga klasser. Detta har möjliggjorts därigenom,

att timplanerna för vissa av de i en undervisningsavdelning sammanhållna

klasserna upptaga ett färre antal lärjungetimmar än antalet

lärartimmar, medan timplanerna för de återstående i avdelningen ingående

klasserna upptaga lika många lärjungetimmar som lärartimmar.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr lJt9.

I en skola av B2-form, där antalet lärjungetimmar i tredje och fjärde

klasserna utgör 28 och i femte och sjätte klasserna 30, kan sålunda

lärare under (30—28 =) 2 veckotimmar undervisa femte och sjätte klasserna

för sig.

Genom dessa anordningar hava möjligheterna ökats för läraren att

meddela direkt undervisning åt eleverna utan inskränkning av den författningsenliga

lästiden.

Införande av sjuårig folkskola innebär en utökning av antalet i vissa

undervisningsavdelningar ingående årsklasser, vilket ytterligare försvårar

undervisningen i svagare skolformer. Frågan örn förstärkning av dessa

skolformer aktualiserades därför i samband med införandet av obligatorisk

sjuårig folkskola. 1934 års folkskolesakkunniga hade utgått från

att nämnda olägenheter skulle kunna undanröjas eller till sin verkan

motvägas dels genom en reglering av barnantalet i läraravdelningarna

på sådant sätt, att uppkomsten av alltför stora avdelningar förebyggdes,

dels ock genom vissa anordningar för beredande av skild undervisning

åt olika klasser under större antal timmar, än som eljest kunnat för

sådant ändamål disponeras.

Frågan örn reglering av antalet lärjungar har ställts på framtiden

(jfr propositionen nr 99/1936 och riksdagens skrivelse nr 297/1936). Däremot

hava anordningar vidtagits för beredande av ökade möjligheter

till särundervisning vid skolor av B 2-, B 3- och D 1-former.

Vid sjuåriga skolor, tillhörande de sistnämnda båda skolformerna, har

sålunda genom ändring i § 15 folkskolestadgan lästiden varje år, då nykor

j arklass intages, utsträckts till 39 veckor, därest vid läsårets början

antalet lärjungar i skolan utgör minst 12. Ändringen, som tillkom på

förslag av 1934 års folkskolsakkunniga, innebar utsträckning av lästiden

endast för lärarna. Barnens lästid skulle däremot kunna bibehållas oförändrad.

Härigenom har vunnits, att den mellanliggande tiden kan disponeras

för särundervisning åt de klasser, som äro i behov därav.

Vid skolor av B2-form åter, där förstärkningsanordningarna genom

Kungl. Maj:ts beslut den 10 september 1936 införts allenast på försök

i vissa skoldistrikt, företrädesvis i Skåne, beredes särundervisning för

lärjungarna utöver det i undervisningsplanen angivna timantalet på så

sätt, att läraren vid sidan av den honom i övrigt åliggande tjänstgöringen

mot timlärararvode meddelar direkt undervisning för klasser, som eljest

skulle hava sysselsatts med tysta övningar.

Någon principiell olikhet förefinnes icke mellan de båda nu nämnda

anordningarna. I båda fallen tillämpas övertidsläsning för lärarna, varigenom

ernås särundervisning för vederbörande klasser, i det förra

fallet som regel under en längre sammanhängande period, i det senare

fallet under några timmar varje vecka. Ej heller inträder i någotdera

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

fallen som regel någon förändring i fråga om den sammanlagda tid, varunder

varje lärjunge erhåller undervisning.

Angående den närmare innebörden och verkningarna av dessa förstärkningsanordningar

hänvisas till de sakkunnigas betänkande.

I kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 372) hava vidare meddelats föreskrifter

rörande uppdelning av lärjungarna i heltidsläsande skolor, där

i regel två eller flera årsklasser sammanhållas vid undervisningen, innebärande,

att de i en undervisningsavdelning ingående klasserna växelvis

få ledigt från skolarbetet en dag i veckan, varigenom läraren får möjlighet

att under några timmar varje vecka koncentrera undervisningen

på den del av avdelningen, som icke har ledigt. Uppdelning av lärjungarna

kan emellertid äga rum endast, då skolvägarnas längd eller andra

särskilda förhållanden av motsvarande betydelse därtill föranleda. Prövningen

härav tillkommer domkapitel i samband med fastställande av

reglemente för skoldistrikt. Det är således icke pedagogiska skäl, som

här föranlett bestämmelsernas tillkomst, utan närmast yttre, för skolans

arbete ogynnsamma förhållanden.

De sakkunnigas utredning och förslag.

De sakkunniga hava framhållit, att sedan tillkomsten av 1919 års

undervisningsplan i stort sett inga andra anordningar för förstärkning

av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar införts

än sådana, som befunnits nödvändiga för att motverka genom skoltidens

utsträckning till sju år uppstående undervisningstekniska svårigheter.

Undervisningen i förevarande undervisningsavdelningar bör enligt de

sakkunniga förbättras dels genom att bereda skild undervisning åt de

särskilda klasserna genom uppdelning av undervisningsavdelning inom

ramen av den för läraren gällande tjänstgöringstiden under viss del av

läsåret i större utsträckning än för närvarande är fallet, dels ock genom

utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av timlärare i syfte

att nedbringa klass- och elevantalet i undervisningsavdelningarna.

De sakkunniga utgå därvid från att uppdelning av undervisningsavdelning

bör kunna ske, då så påkallas av de föreliggande omständigheterna,

exempelvis på grund av elevantalets storlek, skolvägarnas längd

och de sociala förhållandena. Uppdelningen skulle kunna äga rum under

en tid, i stort sett motsvarande det vid en utsträckning av den årliga

lästiden tillkommande timantalet, d. v. s. vid en lästid av 39 veckor

under tillhopa omkring 100 lärotimmar per år och vid en lästid av 36 4/?

veckor under tillhopa omkring 50 lärotimmar per år. Härom skulle

bestämmelser införas i skoldistriktens reglementen. Uppdelningen skulle

förekomma allenast vid B 2-, B 3- och D 1-skolor samt vid småskolor

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1^9. 47

av b-form. Som förutsättning borde icke genom allmän föreskrift uppställas

visst minimiantal elever.

Förslaget örn utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av

timlärare åsyftar att nedbringa klass- och elevantalet i vissa undervisningsavdelningar

vid undervisningen i sådana ämnen, där ett högt elevantal

är till väsentligt hinder för undervisningens effektivitet. Rätt till

statsbidrag skulle tillkomma endast skolor av folkskolans B-former samt

mindre folkskolor av D 1-form och småskolor av b-form. Statsbidraget

skulle begränsas till högst fyra veckotimmar per undervisningsavdelning

och utgå under förutsättning, att elevantalet i vederbörande avdelningar

överstiger visst minimiantal.

De föreslagna förstärkningsanordningarna föreslås böra träda i kraft

den 1 juli 1940.

Såsom motiv för förslaget om utökning av den för särundervisning

anslagna tiden hava de sakkunniga i huvudsak anfört

följande:

De sakkunniga hade ansett sig kunna bedöma frågan med ledning av

erfarenheterna av omförmälda förstärkningsanordningar vid skolor av

B 2-formen.

Trots den korta tid, varunder förstärkningsanordningarna funnits

till, kunde det redan nu konstateras, att anordningar av denna art,

som innebure, att vederbörande lärare årligen tjänstgjorde längre tid

än den tid, varunder vederbörande klass åtnjöte undervisning, vore av

betydande värde ur pedagogisk synpunkt. En mer individualiserad undervisning

hade möjliggjorts, ägnad att åvägabringa ett genomsnittligt bättre

kunskapsresultat än som eljest skulle kunna ernås. Undervisningstiden hade

vidare kunnat disponeras på ett lämpligare sätt. En annan fördel vore, att

arbetsbetingelserna för lärarna förbättrades. Den omständigheten, att lärarna

finge lättare att behärska sin i de två- och flerklassiga skolformerna

ingalunda lätta uppgift, skänkte lärarna större arbetsglädje,

vilket i sin mån bidroge till att göra undervisningen mer effektiv.

I detta sammanhang erinrades, att Kungl. Majit under ett flertal år

medgivit rätt för vissa skoldistrikt att under forsta skolåret minska

lärjungarnas lästid från 24 till 19 timmar i veckan genom uppdelning

av klassen ett antal timmar. Den allmänna erfarenheten av denna

anordning syntes vara, att kunskapsresultatet icke blivit lidande. Den

grundligare undervisning, som möjliggjorts genom att proportionsvis

längre tid kunnat disponeras för direkt undervisning, syntes väl ha motvägt

förkortningen av barnens lästid.

De sakkunniga ansåge följaktligen, att de förstärkningsanordningar,

varom här vore fråga, även i fortsättningen borde i ena eller andra

formen bibehållas.

Detta kunde givetvis ske, genom att, på sätt nu vid skolor av B 2-form

vore fallet, statsbidrag beviljades till extra lärartimmar vid ifrågakommande

skolformer i syfte att bereda separat undervisning åt vissa klasser

under en del av den tid, varunder klasserna eljest skulle hava undervisats

tillsammans med de övriga i vederbörande undervisningsavdelning

ingående klasserna. Vid ett genomförande av förslaget örn utsträck
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

ning av minimi]ästiden vid folkskolan med två veckor till 36 V< veckor

syntes emellertid bestämmelserna angående växellov i kungörelsen nr

372/1921 jämväl erbjuda en lämplig form för ifrågavarande uppdelning

av undervisningsavdelning.

Det vore ingalunda osannolikt, att stundom ett likvärdigt eller bättre

resultat av skolans arbete kunde erhållas, om barnens undervisningstid

reducerades, så att den bleve något kortare än lärarens tjänstgöringstid.

Detta torde vara fallet i de mest svårskötta skolformerna åtminstone

vid ett relativt högt elevantal. Genom den uppdelning av avdelningen,

som därigenom kunde komma till stånd, kunde läraren organisera skolarbetet

på ett effektivare sätt oell ägna proportionvis mera tid åt direkt

undervisning av de i avdelningen ingående klasserna och eleverna. Vidare

skulle den föreslagna utsträckningen av folkskolans lästid kunna i

många fall med gott pedagogiskt resultat genomföras, utan att barnens

lästid förlängdes. Detta hade betydelse icke minst för landsbygdens skolväsende,

där ju två- och flerklassiga undervisningsavdelningar som regel

förekomme men A-skolor vore mera sällsynta.

De sakkunniga utginge alltså från att — därest lästiden utgjorde minst

364/7 veckor — de i vederbörande undervisningsavdelningar ingående

klasserna borde, i syfte att bereda ökade möjligheter till direkt undervisning,

kunna växelvis erhålla ledigt från skolarbetet under den tid,

läraren undervisade återstoden av undervisningsavdelningen. Lästiden

för läraren bleve därigenom alltid minst 36 7? veckor, men för barnen

något kortare, beroende på vilken tid, som ansloges för separat undervisning

utöver den i undervisningsplanerna anslagna tiden. Vid de undervisningsavdelningar

däremot, där ifrågavarande uppdelning icke tillämpades

— här bortsåges från halvtidsläsande avdelningar — liksom vid

skolor av A-form komme lästiden för barnen att som regel sammanfalla

med lästiden för läraren, d. v. s. utgöra minst 36 veckor örn året.

Vid bedömandet av spörsmålet, i vilka skolformer den ifrågavarande

uppdelningen lämpligen borde komma till stånd, borde de tekniska svårigheterna

vid undervisningen vara avgörande. Dylika svårigheter vore

i hög grad beroende av elevantalets storlek men syntes i varje fall vara

betydande i skolor av B 2-, B 3- och D 1-form. Onekligen vore det icke

lätt att organisera undervisningen på ett fruktbärande sätt, när läraren,

såsom i B 2-skola, hade att samtidigt undervisa fem klasser på olika

kunskapsnivå. De kunde visserligen i mångt och mycket hållas samman

i två avdelningar, men i vissa ämnen måste uppdelning ske klass- eller

gruppvis. I B 3- och D 1-skolorna hade läraren att samtidigt undervisa

tre eller fyra klasser, som befunne sig på helt skilda ståndpunkter. Utan

tvekan vore det här till stor hjälp, örn uppdelning kunde ske.

I B 1-skolan, i vilken läraren hade att undervisa två ä tre klasser,

förelåge knappast några större organisatoriska svårigheter vid undervisningen.

Hela avdelningen hölles där samlad i en grupp i flertalet

ämnen, och om läraren exempelvis önskade ge sjunde klassen skild undervisning

i medborgarkunskap eller något annat ämne, hade han icke

större tekniska svårigheter att övervinna än dem, läraren i B 2-skolan

hade att dagligen brottas med. Något annorlunda ställde sig saken i

småskolor av b-form. Här medförde nybörjarna åtskilliga problem.

Säkerligen vore en uppdelning exempelvis i början av höstterminen väl

motiverad i dessa skolor, särskilt om barnantalet vore tämligen stort.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 11+9.

I förgrunden trädde härefter spörsmålet, om för uppdelning borde

krävas visst minimiantal lärjungar. I detta hänseende ville de sakkunniga

fästa uppmärksamheten på föreskriften i § 15 folkskolestadgan om

att vid skolor med sjuårig lärokurs lärotiden under de läsår, då nybörjare

intoges, skulle vid skolor av B 3- och D 1-formerna omfatta nio

månader eller 39 veckor, anknöte till barnantalet. Som förutsättning

för att lärotiden skulle erhålla nämnda omfattning gällde, att vid läsårets

början antalet lärjungar i skolan skulle utgöra minst tolv. Denna

föreskrift motiverades av 1934 års folkskolesakkunniga med att övertidsläsning

av avsedd art icke kunde anses oundgängligen nödvändig,

om barnantalet i skolan vore ringa. Med hänsyn till växlingarna i barnantalet

i skolorna syntes det nämnda sakkunniga lämpligt, att en sådan

föreskrift meddelades.

1937 års folkskolutredning ville understryka, att barnantalet i respektive

undervisningsavdelningar måste tillmätas stor betydelse vid bedömandet

av behovet av eventuell uppdelning. Det kunde icke av pedagogiska

skäl vara motiverat, att läraravdelningar med ringa barnantal

bleve uppdelade. I och för sig skulle de sakkunniga därför icke hava

något att invända emot att rätten till uppdelning av läraravdelning

knötes till ett visst elevantal. I anslutning till nyssberörda bestämmelser

rörande sjuklassiga B 3- (D 1-) skolor, där eleverna hnge delas upp det år,

nybörjare intoges, om antalet elever vore minst tolv, skulle de sakkunniga

ansett rimligt föreslå, att uppdelning i nyssnämnda skolformer samt i småskolor

av b-form skulle i allmänhet få ske vid ett elevantal av minst

15 samt i B 2-skolor vid ett elevantal av minst 20. Nämnda siffror

anknöte till vad de sakkunniga ifrågasatte beträffande ytterligare uppdelning

av elevavdelning vid högre barnantal genom statsbidrag till

timlärare. Emot mekaniskt verkande bestämmelser talade emellertid i

detta fall det förhållandet, att barnantalet i landsbygdens små skolor vore

starkt växlande. Genom en bestämmelse av nyssnämnda innebörd skulle

eleverna ofta få olika lång lästid från det ena året till det andra. Detta

kunde givetvis icke vara lämpligt. Ett ytterligare skäl emot att knyta rätten

till uppdelning vid ett visst elevantal vore, att behovet och lämpligheten

av här berörda åtgärder åtminstone i någon mån vore beroende

också av andra faktorer, exempelvis skolvägarnas längd och de sociala

förhållandena på orten. De sakkunniga ansåge sig icke böra föreslå en

allmän föreskrift, i detalj reglerande förutsättningarna för den uppdelning

av undervisningsavdelning, som här vore i fråga. Eventuellt erforderliga

bestämmelser i ämnet kunde däremot lämpligen meddelas i de

för skoldistrikten gällande reglementena.

Uppdelningen borde icke bindas av stela bestämmelser utan få anpassa

sig efter de skiftande lokala förhållandena. Sålunda torde det ibland vara

lämpligt att låta uppdelningen ske under en längre sammanhängande

period, ibland under någon dag eller några timmar varje gång. Det

syntes emellertid erforderligt, att vissa bestämmelser meddelades rörande

den tidslängd, under vilken uppdelning borde kunna ske. Härvid kunde

man lämpligen utgå från den undervisningstid, som tillkomme vid en

förlängning av lästiden. Utsträcktes lästiden till 39 veckor, ökades undervisningstiden

med omkring en månad och antalet lärotimmar med

100—110 utöver den nu gällande minimilästiden. Utsträcktes åter läs
Bihang

till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 1//.). 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 11+9.

tiden endast till 36 4/? veckor, ökades undervisningstiden med två veckor

och antalet lärotimmar med omkring 50.

Med utgångspunkt härifrån borde en undervisningsavdelning kunna

uppdelas under en sammanhängande tid av högst en månad, om lästiden

utgjorde 39 läsveckor, och under en sammanhängande tid av högst

två veckor, örn lästiden utgjorde 36 4A läsveckor. I vissa fall kunde det

emellertid vara lämpligare, att nämnda tid av en månad, respektive två

veckor i stället styckades i kortare perioder, omfattande två eller flera

sammanhängande dagar och förlagda till olika delar av läsåret eller —

vid exempelvis 39 veckors lästid — en dag (5 ä 6 timmar) varannan

vecka eller en halv dag (3 timmar) varje vecka. Valdes den sistnämnda

anordningen — alltså uppdelning en halv dag varje vecka — borde

det, i varje fall på småskolestadiet, vara möjligt att genom ökning av

antalet lärotimmar andra dagar ordna undervisningen så, att de barn,

som sålunda skulle få ledigt från undervisningen halva dagen, kunde

få ledigt också under den återstående delen av dagen. Detta vore av

betydelse, särskilt örn skolvägarna vore långa.

I de fall, där s. k. växellovdagar förekomme, syntes någon ytterligare

styckning av undervisningstiden icke böra komma i fråga. Ej heller

borde uppdelning kunna ske i halvtidsläsande skolor, även örn läraren

där vissa dagar hade att handleda svårarbetade undervisningsavdelningar.

Barnantalet vore i nämnda skolformer i regel ganska ringa och

undervisningstiden så knapp, att den icke borde ytterligare förkortas.

Vid genomförandet av de sakkunnigas förevarande förslag kunde de

nuvarande, försöksvis anordnade förstärkningsanordningarna i skolor av

B 2-formen avskaffas. Däremot ansåge de sakkunniga försiktigheten

bjuda, att ändring av bestämmelsen i § 15 folkskolestadgan om 39 veckors

lästid ej vidtoges, förrän erfarenheter vunnits om i vilken utsträckning

bestämmelsen i fortsättningen komme att tillämpas.

Angående förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag

för avlöning av timlärare inhämtas i huvudsak följande:

Liksom spörsmålet om uppdelning av vissa undervisningsavdelningar

under en del av läsåret kunde betecknas som en ren landsbygdsfråga,

vore det uppenbarligen för landsbygdens vidkommande ett spörsmål av

central betydelse, att undervisningen icke försämrades genom ett alltför

högt elevantal i läraravdelningar, som redan på grund av sin organisation

måste betecknas som i hög grad svårbemästrade.

Spörsmålet om elevantalets storlek i de skilda undervisningsavdelningarna

vore icke blott en pedagogisk utan även en ekonomisk fråga.

En mera betydande sänkning av nämnda elevantal skulle medföra väsentligt

ökade utgifter för det allmänna, i första hand staten.

De sakkunniga erinrade, att enligt kungörelsen den 17 mars 1933 (nino)

angående timplaner för rikets allmänna läroverk årsklass eller avdelning

av årsklass vid allmänt läroverk kunde, då antalet av de lärjungar,

som deltoge i undervisningen i vederbörande ämne, överstege

20, under en veckotimme i varje ämne uppdelas i två undervisningsavdelningar

vid undervisningen i modersmålet, tyska, engelska och franska

i de klasser av realskolan och kretsar av lyceet, i vilka undervisningen

i nämnda ämnen toge sin början. Motsvarande bestämmelser hade efter

medgivande av 1937 års riksdag meddelats jämväl beträffande kommu
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J{9.

nåla flickskolor och privatläroverk. Bestämmelserna hade till syfte att

underlätta undervisningen av nybörjare i större klassavdelningar i ämnen,

där en mer individualiserad undervisning ansetts erforderlig.

Det vore en allmän erfarenhet, att vissa ämnen också i folkskolan

krävde en mer individualiserad undervisning än andra. Om elevantalet

vid exempelvis en kristendomslektion vore 25 eller 35 vore icke av större

betydelse ur undervisningssynpunkt. Däremot vore det av väsentlig betydelse

ur samma synpunkt, örn läraren hade 25 eller 35 elever att handleda

i exempelvis räkning. Det större elevantalet minskade möjligheterna

för läraren att hjälpa de enskilda lärjungarna till rätta, och undervisningen

kunde därigenom icke bliva lika effektiv7 som vid ett

mindre antal lärjungar. Genom att med anlitande av timlärare uppdela

undervisningsavdelningar med högt elevantal under ett begränsat

antal timmar vid undervisningen i ämnen, i vilka icke med fördel kunde

samtidigt handledas ett större antal elever, kunde skolarbetet i hög grad

underlättas och undervisningen för varje elev bliva mer ingående och

värdefull. Den uppdelning av undervisningsavdelning i parallellavdelningar

i syfte att nedbringa elevantalet, som av7 de sakkunniga sålunda

ifrågasattes, komme alltså att vid ett högre elevantal komplettera den

i det föregående föreslagna anordningen till ökande av möjligheterna

för läraren att bereda särundervisning åt de i undervisningsavdelningen

ingående klasserna.

Den föreslagna åtgärden om ökat statsbidrag till timlärare syntes de

sakkunniga ligga i linje med ett uttalande av7 1937 års riksdag örn vikten

av att lärjungeantalet begränsades i läraravdelningarna och örn att denna

för skolväsendets förbättring så viktiga fråga allt fortfarande bleve föremål

för Kungl. Maj:ts och vederbörande skolmyndigheters uppmärksamhet.

Här förevarande spörsmål befunne sig efter 1937 års lönereglering för

folkskolans lärare i ett nytt läge. Tidigare löneförfattningar hade endast

medgivit statsbidrag till heltidsanställda lärare. Enligt 34 § avlöningsreglementet

för lärare vid folk- och småskolor kunde emellertid utgå

arvode till timlärare i läsämne, och enligt § 4 kungörelsen nr 999/1937

angående statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor

utginge statsbidrag till avlönande av timlärare i läsämne eller i annat

övningsämne än slöjd och hushållsgöromål, där ej skolöverstyrelsen för

visst fall annorlunda medgivit, i skoldistrikt, där Överlärare vore anställd,

för det antal veckotimmar, varmed överlärarens undervisningsskyldighet

understege 30 veckotimmar. Statsbidraget motsvarade arvodet,

under förutsättning att detta icke överstege i 34 § avlöningsreglementet

angivet dagarvode.

De sakkunniga ansåge, att statsbidrag till timlärare borde i undervisningsavdelningar

med högt elevantal kunna utgå även för undervisning

utöver det i timplanen angivna antalet lärartimmar. Givetvis kunde en

anordning med extra timlärartimmar vara berättigad i samtliga skolformer,

i A-skolan med dess ibland över 40 elever likaväl som i ödebygdens

mindre folkskola. Till en början borde dock här avsett .statsbidrag

icke utgå till andra skolor än heltidsläsande skolor, där en lärare

hade att samtidigt undervisa två eller flera klasser, d. v. s. till skolor

av folkskolans B-former samt mindre folkskola av D 1-form och småskola

av b-form.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J+9.

Då det kunde beräknas, att särskild för ändamålet lämpad lärare i

allmänhet icke stöde till förfogande, finge det förutsättas, att den extra

undervisning, varom här vore fråga, i regel komme att bestridas av skolans

ordinarie lärare.

Enligt 2 § 3 mom. förutnämnda avlöningsreglemente skulle lärare vid

folk- och småskolor vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet,

som genom beslut av Kungl. Majit och riksdagen kunde

bliva honom ålagd, eller den jämkning i åligganden, som i behörig ordning

bleve för honom bestämd. Såväl folk- som småskollärare kunde

alltså med tillämpning av denna bestämmelse åläggas att utan särskild

ersättning utöver sin nuvarande tjänstgöring handhava den ytterligare

undervisning, som av de sakkunniga sålunda ifrågasatts. Mångå

skäl talade emellertid för att ersättning utginge för ändamålet, lämpligen

i form av vanligt timlärararvode. Det skulle bland annat te sig orättvist,

örn de lärare, som här vore i fråga, nämligen lärare vid de svagare skolformerna,

skulle mot åtnjutande av samma lön som exempelvis en

lärare vid A-skola handhava jämväl ifrågavarande extra undervisning

förutom det i jämförelse med arbetet vid skolor av sistnämnda form

förhållandevis betungande arbetet vid de svagare skolformerna. Det

borde vidare uppmärksammas, att med den ytterligare lärartjänstgöring,

som föranleddes av motsvarande uppdelning av klassavdelningar vid de

allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, vore förenad särskild ersättning

och att förhållandet vore enahanda beträffande de lärare, som nu toge

befattning med de försöksvis pågående förstärkningsanordningarna vid

folkskolor av B 2-form.

Den omständigheten, att ifrågavarande timlärarersättning företrädesvis

torde komma de vid vederbörande skola sysselsatta ordinarie lärarna

till godo, borde icke föranleda, att timlärartjänstgöringen inlades i lärarnas

ordinarie tjänstgöringsskyldighet. Vidare borde rätten till statsbidrag

för ändamålet på lämpligt sätt begränsas.

Örn som timlärare anlitades ordinarie lärare, borde statsbidrag utgå,

endast om och i den mån läraren fullgjort den maximitjänstgöring per

vecka, som angåves i 2 § 2 mom. ovannämnda avlöningsreglemente.

Vidare borde föreskrift meddelas örn att statsbidrag till timlärararvoden

skulle utgå endast för ett visst högsta antal veckotimmar per undervisningsavdelning.

De sakkunniga funne lämpligt att försöksvis utgå från

det antal timlärartimmar, som i allmänhet toges i anspråk vid de nuvarande

förstärkningsanordningarna vid skolor av B 2-form, d. v. s. högst

fyra veckotimmar per undervisningsavdelning.

De sakkunniga framlade förslag om att av småskollärare, som efter

den 30 juni 1942 undervisade i småskola med allenast 36 4/« veckors lästid,

skulle uttagas viss ytterligare tjänstgöring (kompensationst jänstgöring)

bland annat genom två veckotimmars undervisning i undervisningsavdelning

å folkskolestadiet (jfr betänkandet sid. 77). För undervisningsavdelning

å sistnämnda stadium, i vilken småskollärare handhade sådan

undervisning, borde på grund härav statsbidrag för omförmälda särskilda

timlärartjänstgöring utgå endast för två veckotimmar.

I de fall, då småskollärare med timarvode tjänstgjorde å folkskolestadiet,

syntes det icke lämpligt att uppehålla det förutnämnda kravet

på att läraren skulle lia fullgjort föreskriven maximitjänstgöring per

vecka. Tjänstgöringen på folkskolestadiet finge nämligen anses ligga i

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

viss mån vid sidan av småskollärarnas ordinarie arbetsuppgifter och

ställde för övrigt särskilda fordringar på lärarna. De sakkunniga ansåge

därför, att statsbidrag till timlärarersättning borde utgå till småskollärare,

som undervisade som timlärare på folkskolestadiet, även örn läraren

icke i småskolan fullgjort föreskriven maximitjänstgöring, dock

med omförmälda förbehåll beträffande lärare i småskola med endast

36 4/7 veckors lästid. I detta sammanhang borde framhållas, att skoldistrikten

borde äga rätt att fördela timlärartjänstgöringen mellan folkoch

småskollärare på sätt, som kunde befinnas lämpligt.

I syfte att undersöka såväl behövligheten av den här ifrågasatta anordningen

som ock kostnaderna för densamma hade de sakkunniga gjort

sig underrättade om elevantalet i de läraravdelningar, som i förevarande

sammanhang vore av intresse. Undersökningen, som omfattat 42 av

landets 52 inspektionsområden, hade resulterat i följande sammanställning:
-

Elevantalet redovisningsåret 1936—37 i vissa läraravdelningar.

Läraravdelningar med följande elevantal

Skolform

Högst 20

21-

-25

26

-30

31-

-35

Över 35

Sum-

Antal

%

Antal

%

Antal | %

Antal

%

Antal

%

ma

Bl ....

1,238

36,8

1,010

30,0

638

19,0

319

9,5

161

4,7

3,366

B 2 ....

965

34,3

806

28,6

609

21,5

315

11,2

125

4,4

2,820

B 3 ....

640

73,1

172

19,7

53

6,1

9

1,0

1

0,1

875

Dl ....

1,065

88,2

112

9,3

25

2,1

5

0,4

—

—

1,207

b......

3,785

87,4

411

9,5

124

2,9

11

0,2

—

—

4,331

Då det gällde att taga ståndpunkt till frågan örn vilket elevantal,

som borde medföra rätt till statsbidrag för anlitande av timlärare, måste

pedagogiska synpunkter vägas mot ekonomiska. I detta sammanhang ville

de sakkunniga framhålla, att — om det bestämdes att uppdelning hnge

ske först örn ett visst minimiantal elever förekomme — några pedagogiska

eller praktiska svårigheter icke vållades av att elevantalet ena

året vore tillräckligt stort för att möjliggöra den ifrågasatta uppdelningen

av undervisningsavdeiningen, medan elevantalet andra året vore

för ringa härför. Lästiden såväl per vecka som per år bleve i båda

fallen densamma för eleverna. Därest elevantalet sjönke under den

gräns, som normerade rätten till uppdelning av undervisningsavdeiningen,

bleve konsekvensen allenast, att uppdelning icke ägde rum och att timlärarersättning

sålunda inbesparades. De skäl, som i det föregående

anförts mot en föreskrift örn att elevantalet skulle få vara avgörande

för rätten att bereda särundervisning åt i undervisningsavdelning ingående

klasser, ägde alltså i detta fall icke giltighet.

De sakkunniga hade uppställt två olika alternativ i fråga om det

elevantal, som borde medföra rätt till statsbidrag för ifrågavarande timlärarundervisning.

Enligt dessa skulle rätt till sådant statsbidrag inträda,

då elevantalet överstege vid skolor av

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis ''proposition Nr 149.

B 1-formen

B 2- >

B 3- »

Dl- »

b- »

Alternativ I

. 35

. 30

25

25

. 25

Alternativ II

30

25

20

20

20

Ur pedagogisk synpunkt syntes det önskligt, att alternativ II accepterades.

En förbättring av skolundervisningen genom reglering av elevantalet

på angivet sätt skulle i ekonomiskt hänseende ställa sig mycket fördelaktig

i jämförelse med kostnaderna för en förbättring av undervisningen

genom övergång till en högre skolform. Om det antoges, att antalet

elever vid en B 2-skola vore så stort inom den undervisningsavdelning,

som omfattade folkskolestadiet, att uppdelning av undervisningen genom

anlitande av timlärare kunde komma i fråga, belöpte sig kostnaderna

per redovisningsår för ifrågavarande timlärartjänstgöring till omkring

500 kronor, örn skolan vore belägen å exempelvis B-ort. Ville man i

stället förbättra undervisningen vid skolan genom att förändra den till

B 1-skola, måste en ny folkskollärare anställas. Kostnaderna härför

skulle uppgå till det tiodubbla beloppet. Även om det vore uppenbart,

att den skolförbättring, som vunnes genom att undervisningen å folkskolestadiet

genom skolans förändring till högre skolform anförtroddes

åt två lärare i stället för åt en, vore avgjort överlägsen den förbättring,

som ernåddes genom att undervisningen å B 2-skolans folkskolestadium

under ett antal veckotimmar fördelades på två lärare, kunde

det å andra sidan icke bortses från den ej oväsentliga förbättring av

undervisningens kvalitet, som vunnes med anlitande av den av de sakkunniga

föreslagna anordningen.

Den föreslagna utvidgningen av rätten till statsbidrag till timlärare

vore dock icke avsedd att utnyttjas som ett surrogat för sådana skolförbättringar,

som anvisades i gällande bestämmelser angående folkskolans

skolformer, utan borde tillgripas som ett medel att förbättra skolväsendet

i sådana fall, då förutsättningar icke förelåge för förändring

av en skola till högre skolform eller en sådan förändring kunde befaras

icke inom rimlig tid komma till stånd. Där elevantalet i en skola permanent

vore högt, borde således skolformen förbättras. Många gånger

avhölle sig dock skoldistrikten från att vidtaga i och för sig önskvärda

skolförbättringar, bland annat på grund av väntad nedgång i barnantalet.

En mindre skola vöre ofta utsatt för ganska starka fluktuationer

i barnantalet. De sakkunniga utginge ifrån, att skoldistrikten i samråd

med vederbörande folkskolinspektörer komme att i de särskilda fallen,

under hänsynstagande till alla på frågan inverkande omständigheter,

bedömde, om en önskvärd skolförbättring borde genomföras med anlitande

av den av de sakkunniga föreslagna utvägen eller genom förändring

av skolformen. Under alla omständigheter ansåge de sakkunniga,

att möjligheten av att ett genomförande av deras förslag skulle kunna

vålla uppskov i vissa fall med en skolas förändring till högre skolform

icke borde få tagas till intäkt för ett avböjande av nämnda förslag,

vilket — därom vore de sakkunniga förvissade — gjorde det möjligt

att flerstädes genomföra en förbättring av undervisningen, som eljes icke

inom överskådlig tid skulle komma till stånd.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 149.

Den ifrågasatta utvidgningen av rätten till statsbidrag till timlärare

bidroge till att mildra olikheterna mellan de särskilda skolformerna och

sålunda till att göra folkskoleväsendet mera homogent. Särskilt framträdde

detta, om hänsyn toges till det ovan framlagda förslaget örn rätt

till uppdelning av eleverna under viss del av skolåret. Nämnda uppdelning

hade förutsatts kunna äga rum under omkring tre veckotimmar.

Om härtill lades de fyra veckotimmar, för vilka statsbidrag till avlöning

av timlärare skulle kunna utgå, ernåddes skild undervisning under sju

timmar för exempelvis lägre avdelningen i en B 2-skola och — örn hänsyn

toges jämväl till de två veckotimmar, varunder redan under nuvarande

förhållanden högre avdelningen kunde erhålla skild undervisning

(jfr ovan sid. 45) — upp till nio timmar i högre avdelningen av samma

skola. Att härigenom ernåddes en i hög grad förbättrad undervisning

i landsbygdens skolformer, vore ställt utom allt tvivel.

Myndigheterna m. fl.

Skolöverstyrelsen har i princip anslutit sig till förslaget örn uppdelning

av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar.

Dock anser överstyrelsen, att en sådan uppdelning icke bör

medföra kortare årlig lästid för någon skolklass än 36 i/i veckor. Vidare

framhålles, att den ifrågasatta särundervisningen bör förekomma

i samtliga två- eller flerklassiga heltidsläsande skolor, således även i B 1- skolor. I likhet med de sakkunniga anser däremot överstyrelsen, att

något krav på visst minimiantal barn i undervisningsavdelning icke bör

uppställas såsom villkor för uppdelning till särundervisning. I samband

härmed ifrågasättes, att föreskrift i skolreglemente om s. k. växellov

enligt förutnämnda kungörelse nr 372/1921 bör för vinnande av enhetlighet

underställas överstyrelsens prövning och godkännande.

Förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av

timlärare har i stort sett icke föranlett annan erinran från överstyrelsens

sida, än att sådant bidrag icke borde utgå för undervisning i andra

än sjuåriga B 2-, B 3- eller D 1-skolor. Sexåriga skolor eller sjuåriga

B 1-skolor skulle sålunda undantagas. Barnantalet i undervisningsavdelningarna

skulle däremot kunna vara lägre än vad de sakkunniga

föreslagit.

Överstyrelsen har i huvudsak anfört följande:

De sakkunniga hade föreslagit en sådan differentiering av lästiden i

skolor av B 2-, B 3-, D 1- och b-form, att den effektiva lästiden för barnen

kunde begränsas till 34 V* veckor. Även överstyrelsen ansåge, att

det med tanke på landsbygdens skol- och arbetsförhållanden tills vidare

borde kunna medgivas, att undervisningen i flerklassiga läraravdelningar

anordnades på sådant sätt, att icke varje klass eller barn ålades en

effektiv årlig lästid av 39 veckor. Emellertid framginge det av de sakkunnigas

betänkande, att lästiden i närmare 80 procent av samtliga läraravdelningar

vid de ifrågavarande skolorna redan nu vore 36 7* eller 39

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Martts proposition ATr 149.

veckor. Med jämförelsevis få undantag vore detta också barnens årliga

lästid, varför de sakkunnigas förslag skulle kunna för barnen i minst

75 procent av de här avsedda läraravdelningarna medföra en betydande

minskning av den lästid, som för närvarande tillämpades. En sådan

avkortning av den nuvarande lästiden funne överstyrelsen varken behövlig

eller tillrådlig. Tillgodoseendet av de mångahanda berättigade

krav, som numera ställdes på folkskolan, exempelvis kravet på ett antal

årliga idrottsdagar, trafikundervisning m. m., medförde en så stark begränsning

av den undervisningstid, som stöde till förfogande för de teoretiska

ämnena, att 36 V* veckors årlig lästid måste betraktas såsom

minimitid för lärjungarna även i skolor med differentierad lästid.

Överstyrelsen funne starka skäl tala för att den av de sakkunniga

föreslagna särundervisningen borde förekomma i samtliga slag av tvåeller

fierklassiga heltidsläsande läraravdelningar, således även i skolor

av B 1-form. En dylik anordning skulle underlätta införande å landsbygden

av 39 veckors lästid.

De sakkunniga hade icke funnit sig böra föreslå någon allmän föreskrift,

som beträffande barnantalet i detalj reglerade förutsättningarna

för den ifrågasatta uppdelningen av läraravdelningarna. Det skulle i

stället ankomma på de reglementsfastställande myndigheterna att i varje

särskilt fall besluta efter omständigheterna. Mot vad de sakkunniga i

detta avseende anfört hade överstyrelsen intet annat att erinra, än att

reglementsföreskrifter rörande olika former för uppdelning av läraravdelningar

borde ske med ledning av vissa allmänt utfärdade anvisningar.

Överstyrelsen instämde i de sakkunnigas uttalande, att någon ytterligare

differentiering av lästiden icke borde förekomma i skolor med

växellov enligt kungörelsen nr 372/1921. Emellertid ifrågasatte överstyrelsen,

huruvida icke nämnda kungörelse borde revideras i samband

med realiserandet av förslaget om differentiering av undervisningen.

Kungörelsen borde sättas i samband med de omständigheter, under

vilka den tillkommit. När den reformerade folkskolinspektionen år 1915

började sin verksamhet, hade en av dess huvuduppgifter varit att få

de ymnigt förekommande halvtidsskolorna ersatta med heltidsläsande

skolformer. Motståndet mot reformerandet visade sig dock mångenstädes

så starkt, att tvångsåtgärder måste tillgripas, vilket framkallade

avoghet och opposition mot statsingripanden på skolväsendets område

över huvud. Vid denna tid utfärdades kungörelsen den 29 juni 1921,

vilken i mer än ett avseende innehölle modifikationer, ägnade att lugna

den starkt växande oppositionen. Medgivandet rörande det s. k. växellovet

hade därvid blivit av stor betydelse, då det möjliggjorde en mjukare

övergång från varannandags- till vardagsläsningen, genom att barnen

dock fingo en dag, vanligen mitt i veckan, då de ej behövde besöka

skolan. Det syntes emellertid, som om numera, då heltidsläsningen allmänt

även på landsbygden betraktades som folkskolans naturliga form,

vissa snävare gränser borde stipuleras för tillämpningen av sagda bestämmelse.

Faktum vore, att växellov för närvarande förekomme vid

skolor, där varken långa skolvägar, högt lärjungeantal eller några andra

särskilda förhållanden kunde utgöra tillräckliga motiv för anordningen.

Det borde vidare beaktas, att, sedan medgivandet örn växellov utfärdades,

icke blott vägarnas allmänna beskaffenhet blivit ansenligt för
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr Uf9. 57

bättrad utan även möjligheter att anordna statsunderstödda skolskjutsar

tillkommit.

Överstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke för vinnande av enhetlighet i

hithörande frågor sådana föreskrifter borde utfärdas, att reglementsbestämmelser

örn s. k. växellov skulle underställas skolöverstyrelsens prövning

och godkännande.

Förstärkning sanordning ar i jorm av ökat antal lärartimmar kunde

med fördel komma till användning huvudsakligen i skolor, anordnade

enligt skolform B 1, *B 2, B 3 eller D 1. Överstyrelsen ville dock framhålla,

att behovet av förstärkningsanordningar icke vore så framträdande

i skolor av B 1-form, att överstyrelsen ansåge sig böra hemställa örn

att särskilda medel ställdes till förfogande för dylik anordning. Men

funnes vid sådan skola folk- eller småskollärare, som icke hade föreskriven

maximi tjänstgöring, borde de lärartimmar, som på grund därav

stöde till förfogande, användas för förstärkning av undervisningen i den

avdelning, som omfattade klasserna 5—7. Även vid andra skolor borde

tillgängliga lärartimmar i främsta rummet tagas i anspråk till förstärkning

av undervisningen. Men därjämte borde vid sjuåriga skolor enligt

B 2, B 3 eller D 1-form särskild betalning kunna utgå för så många timlärartimmar

per vecka, att det sammanlagda antalet lärartimmar vid

skolavdelningen kunde, utöver det i gällande undervisningsplan föreskrivna,

ökas med högst 1+. Förstärkningsanordningar av detta slag borde få anordnas

även vid lägre antal lärjungar i läraravdelningen än det av de

sakkunniga föreslagna. Lämpligast vore dock, att med utfärdande av

mera detaljerade bestämmelser härom finge anstå, tills större erfarenhet

av de pågående försöken vunnits.

Föredraganden av ärendet inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet

G. Björkman har till överstyrelsens protokoll antecknat skiljaktig mening

i fråga örn de av överstyrelsen föreslagna förstärkningsanordningarna och

har därvid anfört i huvudsak följande:

Då överstyrelsen i sitt utlåtande den 11 december 1936 över lärarlönesakkunnigas

betänkande med förslag till lönereglering för folk- och småskollärare

framlade förslag om sådan differentiering av undervisningen vid

läsårets utsträckning till 39 veckor, som nu varit föremål för de sakkunnigas

övervägande, hade överstyrelsen framhållit, att en tillämpning av niomånaderstjänstgöring

för lärarna, skulle göra de förstärkningsanordningar,

som tillämpades vid B 2-skolor, i stort sett obehövliga, alldenstund skild

undervisning kunde anordnas under en månad av den för barnen föreskrivna

årliga Jästiden av åtta månader, antingen i ett sammanhang eller fördelad

över hela eller delar av året.

Förstärkningsanordningar vöre i främsta rummet motiverade vid B 3- och D I-skolor, vid vilka endast en lärare funnes anställd för samtliga sju

klasser. Om vid dessa skolor förstärkning i så måtto anordnades, att läraren,

därest barnantalet uppginge till minst 20, finge tillfälle att under två

veckotimmar meddela extra undervisning åt sjunde klassen i de allmänna

ämnen, som tillhörde den nuvarande fortsättningsskolans kurs, skulle därmed

en god vinst tillföras dessa skolor för en relativt ringa kostnad.

De förstärkningar, som vore behövliga vid sjuåriga B 2-skolor, torde frånsett

vissa undantagsfall kunna anordnas utan några särskilda kostnader.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majda proposition Nr 11+9.

Enligt undervisningsplanen för rikets folkskolor skulle antalet veckotimmar

i sjuårig B 2-skola uppgå för klasserna 3—4 till 28 och för klasserna

5—7 till 30. Redan detta innebure, att de högre klasserna skulle undervisas

för sig under två veckotimmar. Därest av lärarinnan i småskolan, som i

regel hade 26 veckotimmar i egen avdelning, uttogos de 2 veckotimmar,

som återstode av hennes maximitjänstgöringstid 28 veckotimmar, för undervisning

av folkskolans två lägre klasser, finge såväl dessa som de högre

klasserna därigenom skild undervisning. Den tid, varunder läraren kunde

helt ägna sig åt de högre klasserna, bleve alltså 4 veckfttiinmar eller omkring

150 timmar per läsår, och detta utan någon motsvarande inskränkning av

barnens lästid. Tillämpades därjämte under en del av läsåret sådan differentiering

av undervisningen, varigenom läraren växelvis kunde ägna sig åt

blott vissa klasser, tillkomme ytterligare möjligheter till utjämning av de

tekniska svårigheter, som vore förbundna med skolformen B 2.

I de skolor, där småskollärarinnan på grund av växellov utan avkortning

av barnens sammanlagda lästid per vecka i sin egen avdelning fullgjorde

maximitjänstgöringen 28 veckotimmar, måste emellertid extra timlärartjänstgöring

anordnas på folkskolestadiet. Detsamma torde ock behöva ske

t. ex. där två B 2-skolor hade som underlag en gemensam småskola av bform,

enär lärarinnan, även örn hennes tjänstgöring icke överstege 26 veckotimmar

och under förutsättning att hennes skola vore så belägen, att hon

kunde dela sin tjänstgöring med annan skola, ej hade mer än en timme

till övers åt vardera folkskolan.

Kostnaderna för förstärkningsanordningar enligt angivna grunder komme

uppenbarligen att bliva en obetydlighet i jämförelse med vad som krävdes,

örn statsbidrag till timlärare skulle utgå för 4 veckotimmar i samtliga B 2-,

B 3- och D 1-skolor, i vilka antalet barn uppginge till minst 20.

Domkapitlen hava i allmänhet lämnat de sakkunnigas förslag örn

förstärkningsanordningar i folkskolan utan erinran. Domkapitlen i Linköping

och Visby förorda emellertid i likhet med skolöverstyrelsen uppdelning

av undervisningsavdelning även i B 1-skolor. Domkapitlet i

Strängnäs framhåller nödvändigheten av att tillse, att uppdelning av

undervisningsavdelning endast sker, när uppdelningen betingas av barnantalets

storlek. Vidare bör enligt detta domkapitel av statsfinansiella

skäl viss försiktighet iakttagas vid utformandet av bestämmelser om

statsbidrag till avlöning åt timlärare. Domkapitlet i Västerås förmenar,

att vissa olägenheter uppstå genom den föreslagna timlärarundervisningen,

såsom olika tider för läsårets början och slut för den uppdelade

undervisningsavdelningens båda hälfter. Sistnämnda domkapitel ifrågasätter

även, örn ej lärarens arbetsbörda därigenom blir alltför stor, särskilt

om han förut har att undervisa i slöjd. Domkapitlet i Göteborg

anser, att uppdelning av undervisningsavdelning endast bör ske, när

elevantalets storlek, skolvägarnas längd eller andra speciella förhållanden

därtill föranleda. Enligt denna domkapitlets mening bör vidare sådan

uppdelning ej ske och timlärare ej användas, örn därigenom en utveckling

av skolväsendet till högre skolform uppskjutes mer än nödigt.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr tift.

Domkapitlet i Visby anser, att skild undervisning i två- eller flerklassiga

undervisningsavdelningar bör vid 39 veckors tjänstgöringstid icke förekomma

i större utsträckning,’ än att minimilästiden blir 36 ih veckor.

Vissa av de synpunkter, som domkapitlen i övrigt anfört rörande

denna fråga, framgår av den under föregående kapitel lämnade redogörelsen.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollär arförening

ansluter sig till dem, som förorda uppdelning av undervisningsavdelning

även i B 1-skolor bland annat med hänsyn till undervisningen

i hembygdskunskap i tredje klassen samt medborgarkunskap och naturkunnighet

i sjunde klassen. Vidare bör enligt centralstyrelsen en lästid

av minst 39 veckor eftersträvas, varför en uppdelning i sådan utsträckning,

att den effektiva undervisningstiden för varje lärjunge motsvarade

34 4A veckor, endast borde förekomma som övergångsform. Förslaget örn

utvidgad rätt till statsbidrag åt timlärare tillstyrktes i och för sig. Vid

val mellan disponerande av beräknade medel för ändamålet eller för

genomförande av enhetlig lästid förordades dock det senare alternativet.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund framhåller, att

de föreslagna förstärkningsanordningarna icke erhållit den effektivitet,

som varit möjlig, om en enhetlig tjänstgöringsskyldighet för lärarna av

39 veckor lagts till grund för anordningarna. Uppdelning av undervisningsavdelning

borde kunna ske såväl i B 1-skolor som ock i skolor, där

s. k. växellov förekomme. Med hänsyn till att växellov ganska allmänt

tillämpades i B 2- och B 3-skolor och skolor av D 1-form, komme förstärkningsanordningarna

i många fall att bliva illusoriska. Den föreslagna

utvidgningen av rätten till statsbidrag för avlöning av timlärare finner

styrelsen väl motiverad och ägnad att främja undervisningen. Systemet

borde dock icke tillämpas i sådana fall, där förbättring av skolformen

i stället borde ske. Eljest skulle systemet bidraga till att konservera de

sämre skolformerna.

Sveriges folkskollärarinneförbund instämmer i reservantens

åsikt, att initiativet till genomförandet av de ifrågasatta förstärkningsanordningarna

icke borde överlåtas åt skoldistrikten samt att även B 1- skolor borde få åtnjuta differentierad undervisning. Vidare anser förbundet

det icke rationellt att införa särskilda timarvoden åt den ordinarie

lärarpersonalen, när man genom ett generellt införande av 39 veckors

tjänstgöringsskyldighet för folkskolans lärare i de flesta fall skulle kunna

lägga den föreslagna särundervisningen inom 39 veckors tjänstgöringstid.

Skulle ytterligare utfyllnad av tjänstgöringstiden vara påkallad,

föreslås, att undervisning beredes svagt begåvade eller sjukliga barn.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening har ifrågasatt,

att arvode åt timlärare borde utgå även vid småskolor av a-form.

Såsom skäl härför åberopas, att klassavdelningar av denna skolform

ofta hade ett mycket högt elevantal.

Föreningen Sveriges mindre folkskolor har anslutit sig till de

sakkunnigas förslag men framhållit, att växelundervisning och växellov

borde tillgripas med försiktighet, enär omfattande sådana anordningar

utgjorde en fara för sund utveckling av undervisningsväsendet och öppnade

möjlighet för halvtidsläsning.

De sakkunnigas förslag om uppdelningen av undervisningsavdelningar

har icke föranlett annan erinran från statskontorets sida än att

sådan uppdelning under 100 lärotimmar syntes bliva alltför omfattande.

Den åsyftade förbättringen torde kunna uppnås även vid uppdelning

under 50 lärotimmar. Ett visst stöd för kravet på återhållsamhet härutinnan

hade ämbetsverket även trott sig finna i de sakkunnigas uttalande,

att åtgärderna för uppdelning av två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar

viss tid av läsåret kunde komma att inverka höjande på statsverkets

utgifter för folkskoleväsendet på så sätt, att skoldistrikten därigenom

stimulerades till ytterligare utsträckning av den årliga lästiden.

Mot förslaget örn statsbidrag till avlöning av timlärare har statskontoret

erinrat, att det av de sakkunniga förordade alternativet beträffande

elevantalet icke skulle medföra sådana fördelar för undervisningen,

att de motsvarade den högst betydande skillnaden i kostnad mellan de

båda alternativen. Ämbetsverket har därför förordat det såsom alternativ

I betecknade förslaget. Vidare har statskontoret påyrkat, att

särskild ersättning till ordinarie lärare för ifrågavarande undervisning

borde utgå endast om samtliga lärare vid vederbörande skola uppnått

den för dem enligt avlöningsreglementet gällande maximi tjänstgöringen.

Såsom jag redan inledningsvis antytt, äro med undervisningen i tvåeller

flerklassiga undervisningsavdelningar förenade svårigheter av teknisk

art. Ju flera klasser en lärare har att samtidigt undervisa, desto

mindre tillfälle gives att meddela barnen den direkta undervisning, som

är en av betingelserna för ett gott undervisningsresultat. Genom att

utan förändring av lärarnas undervisningstid avkorta lästiden för barnen

eller genom att låta lärarna undervisa ett antal timmar utöver det timantal,

som angives i undervisningsplanen, kan man bereda lärarna möjlighet

att direkt undervisa en eller ett par klasser utan att behöva splittra

sin uppmärksamhet på tillsyn och ledning av de tysta övningar, varmed

de i undervisningsavdelningen i övrigt ingående klasserna eljest skulle

hava sysselsatts.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Erfarenheten av de anordningar av denna art, som försöksvis prövats

under de senare åren, inbjuda enligt de sakkunnigas mening till åtgärder

för ökning av möjligheterna till särundervisning i de undervisningsavdelningar,

varom här är fråga. Enligt de sakkunniga skulle sådan undervisning,

utöver den tid, som i gällande undervisningsplaner förutsättes,

få äga rum under omkring 100 lästimmar vid en lästid av 39 veckor

och under omkring 50 lästimmar vid en lästid av 36 4A veckor. Förslaget

i denna del innebär, att lästiden för barnen som regel icke kommer

att understiga den nu stadgade minimitiden av 344/? veckor och

att lästiden för lärarna kommer att omfatta 36 4/7 eller 39 veckor. Därvid

förutsättes, att den för särundervisning disponibla tiden kan slås

ut över hela läsåret på ett med hänsyn till lokala eller andra förhållanden

lämpligt sätt. Differentierad undervisning skulle enligt förslaget

endast förekomma i B 2-, B 3- och D 1-skolor samt i småskolor av bform.

De sakkunnigas förslag har i allmänhet biträtts av de hörda myndigheterna.

På en del punkter hava dock erinringar framställts. Sålunda

har skolöverstyrelsen, som i viss mån synes ifrågasätta värdet av anordningarna

som förstärkningsanordningar betraktade, hävdat, att en

differentiering av undervisningen icke borde medföra, att någon skolklass

— frånsett klasser i flyttande eller periodläsande skolor — finge

kortare årlig lästid än 36 4A veckor samt att möjlighet borde finnas att

differentiera undervisningen även i B 1-skolor. Vidare har statskontoret

uttalat sig för en begränsning av särundervisningen till 50 lärotimmar.

Tillämpat på mitt tidigare framlagda förslag om den obligatoriska lästidens

längd, skulle den av överstyrelsen ifrågasatta begränsningen av

särundervisningen medföra, att sådan undervisning endast kunde förekomma

i skolor med längre lästid än 36 4A veckor.

För egen del anser jag mig kunna på grundval av den nu föreliggande

utredningen konstatera, att en differentiering av undervisningen

enligt de av de sakkunniga angivna riktlinjerna, som har sin största

betydelse för landsbygdens skolväsende, i åtskilliga fall kan i hög

grad främja skolans undervisningsresultat, i andra fall vara av mera

tvivelaktigt värde. Betydelsen ur pedagogisk synpunkt av den ifrågasatta

anordningen synes helt vara beroende av de i de särskilda fallen

föreliggande förhållandena, och det är därför lämpligt att — såsom de

sakkunniga också tänkt sig — låta dess tillämpning i de enskilda skoldistrikten

bliva beroende av särskild prövning från fall till fall. I detta

hänseende är jag böjd att gå ett steg längre än de sakkunniga och förorda,

att förslag till reglementsbestämmelser örn differentiering av undervisningen

på angivet sätt skola obligatoriskt underställas skolöverstyrelsen

för prövning och godkännande. Mot vad av överstyrelsen i mot
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts-proposition Nr 149.

svarande hänseende föreslagits beträffande bestämmelser rörande växellov

har jag intet att erinra. Tvärtom vill jag framhålla önskvärdheten

av att de bestämmelser, som utfärdas i detta hänseende, sammanföras

och samordnas med motsvarande bestämmelser rörande den av mig tillstyrkta

uppdelningen av undervisningsavdelningar. Då vad av mig nu

förordats synes medföra betryggande garantier för att de ifrågasatta differentieringsanordningarna

i de särskilda fallen erhålla en lämplig omfattning

och utformning, anser jag mig icke böra taga fasta på statskontorets

förslag, att särundervisningen skulle begränsas till endast 50 lärotimmar.

I likhet med de sakkunniga och på av dessa anförda skäl anser jag,

att för uppdelning av undervisningsavdelning ej bör krävas visst minimiantal

lärjungar. Likaledes delar jag sakkunnigmajoritetens uppfattning,

att sådan uppdelning bör förekomma endast vid B 2-, B 3- och D 1- skolor samt vid småskolor av b-form. Behovet av att utsträcka anordningen

jämväl till B 1-skolor synes mig icke vara ådagalagt.

Förslaget om utvidgning av rätten till statsbidrag för avlöning av

timlärare åsyftar att nedbringa elevantalet vid undervisningen i sådana

ämnen, där ett högt elevantal utgör ett väsentligt hinder för undervisningens

effektivitet. De erinringar, som myndigheterna framställt mot

förslaget, gå i huvudsak ut på att begränsa möjligheterna till timlärarersättning.

Enligt skolöverstyrelsens uppfattning bör sådan ersättning

ej ifrågakomma vid B 1-skolor och ej heller vid skolor med sexårig

kurs. Statskontoret hävdar, att för uppdelning av undervisningsavdelning

bör krävas ett högre elevantal än vad de sakkunniga förordat

samt att särskild ersättning till ordinarie lärare bör utgå först sedan

samtliga lärare vid vederbörande skola avkrävts stadgad maximitjänstgöring.

Jag vill erinra, att 1936 års riksdag i förutberörda skrivelse nr 297

framhöll vikten av att lärjungeantalet begränsades i folkskolans läraravdelningar

och även förutsatte, att denna för skolväsendets förbättring

viktiga fråga allt fortfarande bleve föremål för Kungl. Maj:ts och vederbörande

skolmyndigheters uppmärksamhet. Som ett första steg i denna

riktning är de sakkunnigas ifrågavarande förslag att betrakta, och jag

anser mig böra så mycket hellre ansluta mig till grundtanken i detsamma,

som motsvarande anordningar redan vidtagits i andra kommunala

skolor och i statliga skolor.

Jag kan ej dela skolöverstyrelsens uppfattning, att bland annat skolor

av Bl-form och skolor med endast sexårig kurs böra undantagas från

rätt att erhålla statsbidrag till timlärare för uppdelning av undervisningsavdelning

vid högt barnantal. I likhet med de sakkunniga anser jag,

att sådant statsbidrag bör under vissa villkor utgå till skolor av folk
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 149. 63

skolans B-fÖrmer, mindre folkskolor av D 1-form samt småskolor av

b-form.

I valet mellan de av de sakkunniga framställda två alternativa förslagen

i fråga om den elevnumerär, som bör medföra rätt till statsbidrag,

har jag funnit mig böra för närvarande, intill dess närmare erfarenheter

av de ifrågasatta åtgärderna inhämtats, förorda alternativ I. Även detta

alternativ, vars genomförande drager en lägre kostnad än det av de

sakkunniga närmast förordade, synes ägnat att i ej ringa grad befrämja

undervisningen vid de förevarande svaga skolformerna.

I övrigt anser jag mig böra biträda de sakkunnigas föreliggande förslag,

dock med den jämkningen att jag i likhet med statskontoret finner

en förutsättning för timlärarersättning till ordinarie lärare böra vara,

att alla folk- och småskollärare vid vederbörande skola uppnått stadgad

maximitjänstgöring. Skolöverstyrelsen synes emellertid böra hava

möjlighet att i de fall, då särskilda förhållanden kunna påkalla ett undantag

från sistnämnda villkor, medgiva sådant undantag.

Riksdagens medgivande till den jämkning i gällande grunder, som

föranledes av nyssberörda förslag rörande utvidgad rätt till statsbidrag

till timlärare, lärer böra inhämtas. Det torde få ankomma på Kungl.

Majit att framdeles i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående

föreslagits meddela närmare bestämmelser i ämnet och rörande

förstärkning i övrigt av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar.

4. Kostnadsberäkningar.

De sakkunniga.

Förslaget örn utsträckning av den årliga lästiden till 364A veckor beräknas

av de sakkunniga medföra en merkostnad av omkring 700,000

kronor och förslaget örn ändrade grunder för statsbidrag till timlärare

en merkostnad av 1,100,000 kronor. Nämnda båda förslag påverka enligt

de sakkunniga först för budgetåret 1941/42 beräkningarna av vederbörande

riksstatsanslag.

Förslaget örn uppdelning av vissa två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar

är — framhålla de sakkunniga — ägnat att stimulera till

utsträckning av den årliga lästiden. De härigenom uppstående merkostnaderna

kunna dock icke nu beräknas. Samma förslag möjliggör, att

det nu utgående statsbidraget å 13,000 kronor till vissa förstärkningsanordningar

vid skolor av B 2-form kan indragas.

De sakkunniga hava anfört i huvudsak följande:

Ett genomförande av förslaget örn lä stid ens förlängning innebure,

att de nu i lönegraden B 15 placerade lärarna från och med den

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition Nr 149.

1 juli 1940 uppflyttades till lönegraden B 16. Icke-ordinarie lärare erhölle

genom den årliga lästidens utsträckning avlöning för ett större

antal dagar under läsåret.

Antalet ordinarie och extra ordinarie lärare samt vikarierande lärare

å vakanta tjänster, som under läsåret 1938/39 beräknades undervisa

allenast 344/i veckor, uppginge till 2,189. Vid tidpunkten för ett genomförande

av de sakkunnigas förslag torde dock denna siffra komma att

vara något lägre. Skoldistriktens frivilliga utsträckning av lästiden fortginge

nämligen alltjämt örn än i mindre rask takt. De sakkunniga

ansåge sig böra räkna med att omkring 2,000 lärare vid den ifrågasatta

allmänna utsträckningen av lästiden skulle av denna anledning uppflyttas

i högre lönegrad eller erhålla motsvarande löneökning.

Vid beräkning av den medelkostnad per lärare, som skulle uppkomma

genom nyssnämnda lönegradsuppflyttning, hade de sakkunniga stannat

för ett belopp av 300 kronor, förutom dyrtidstillägg. Detta belopp utgjorde

å A-ort skillnaden mellan högsta förekommande löneklass i lönegraden

B 16 och motsvarande löneklass i lönegraden B 15.

Kostnaderna för ifrågavarande av lästidens förlängning betingade löneförbättring

skulle alltså kunna beräknas till (2,000 X 300 —) 600,000

kronor. Härtill komme procentuellt dyrtidstillägg, beräknat efter 15

procent, med 90,000 kronor. Hela merutgiften kunde därför beräknas

till (600,000 + 90,000 =) 690,000 kronor eller, i avrundat tal, 700,000

kronor.

Dessa merkostnader komme med nu gällande rekvisitionsförfarande

att belasta vederbörande riksstatsanslag först under budgetåret 1941/42.

Förslaget angående statsbidrag till timlärare i vissa skolformer

vid högt barnantal har enligt det föregående uppgjorts

efter tvenne alternativ (jfr sid. 54).

Med hänsyn till det beräknade totala antalet läraravdelningar inom

här berörda" skolformer under läsåret 1938/39 skulle enligt alternativ

I omkring 775 läraravdelningar å folkskolestadiet, 180 i småskola samt

30 i mindre folkskola kunna antagas bli berättigade till det statsbidrag,

varom här vore fråga. Sammanlagt skulle alltså enligt detta alternativ

statsbidrag erfordras för omkring (4 X 775 =) 3,100 veckotimmar

på folkskolestadiet samt omkring (4X210=) 840 veckotimmar i

småskola eller mindre folkskola.

Nämnda timantal borde emellertid av flera skäl något reduceras.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande kompensationstjänstgöring för

vissa småskollärare skulle således medföra, att en del veckotimmar komme

att fullgöras utan särskilt timarvode. Dessutom syntes det icke

osannolikt, att den hittills pågående sänkningen av elevantalet i läraravdelningarna

komme att fortsätta. Vidare torde ej alltid lärare stå till

buds, som vore villiga att åtaga sig tjänstgöring mot timarvode. Slutligen

bleve anordningen i viss mån beroende av den kommunala skolmyndighetens

intresse. Med hänsyn till alla här nämnda faktorer hade

de sakkunniga till utgångspunkt för ifrågavarande beräkningar tagit

2,600 veckotimmar, fullgjorda av folkskollärare, samt 700 veckotimmar

mot småskollärares timarvode.

Vid beräkning av medelkostnaden per veckotimme borde observeras,

att flertalet timlärare komme att åtnjuta arvode enligt för ortsgrupp

opaginerad Kontrollera mot PDF

05

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

A gällande belopp. Lästiden bomme icke alltid att uppgå till 39 veckor.

På grund härav hade kostnaden per veckotimme, dyrtidstillägg inberäknat,

uppskattats till 125 kronor för folkskollärare och 85 kronor för

småskollärare. Den sammanlagda utgiften enligt förevarande alternativ

skulle då bli (2 600 X 125 + 700 X 85 =) 384 500 kronor eller avrundat

400 000 kronor.

Enligt alternativ II skulle omkring 2 100 läraravdelningar å folkskolestadiet

samt 725 i småskola och 150 i mindre folkskola kunna komma

att draga kostnad för timlärare. Det totala antalet veckotimmar skulle

bli (4 X 2,100 =) 8,400 å folkskolestadiet samt (4 X 875 =) 3,500 i småskola

och mindre folkskola. Av skäl, som i det föregående anförts, beräknades,

att statsbidrag kunde komma att erfordras endast för 7,000

veckotimmar, fullgjorda av folkskollärare, samt 2,800 veckotimmar mot

för småskollärare gällande timarvode. Den sammanlagda kostnaden

kunde alltså beräknas till (7,000 X 125 + 2,800 X 85=) 1,113,000 kronor,

vilket belopp borde utjämnas till 1,100,000 kronor.

Därest ifrågavarande förslag genomfördes med tillämpning från och

med den 1 juli 1940, komme ifrågavarande merkostnader å 400,000

kronor respektive 1,100,000 kronor att påverka beräkningarna av vederbörande

riksstatsanslag först från och med budgetåret 1941/42, detta

med hänsyn till gällande bestämmelser örn rekvisition av statsbidrag.

Skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen har med utgångspunkt från de sakkunnigas beräkningsgrunder

uppskattat ökningen av kostnaderna vid genomförande av

enhetlig lästid av 39 veckor för lärarna till omkring 2,600,000 kronor.

Merkostnaden i förhållande till de sakkunnigas förslag skulle således

utgöra omkring 1,900,000 kronor. Kostnadsökningen skulle dock uppkomma

först under budgetåret 1942/43.

Kostnaderna för statsbidrag till timlärare vid högt barnantal i de av

överstyrelsen angivna skolorna hava approximativt beräknats till 900,000

kronor, sedan sjuårig skola helt genomförts och örn sådant bidrag finge

utgå, då antalet barn i undervisningsavdelning uppginge till minst 20.

Av skolöverstyrelsens utlåtande inhämtas i övrigt följande:

För uppflyttning till lönegrad B 16 av alla lärare, som för närvarande

på grund av 34 7? veckors lästid tillhörde lönegrad B 15, hade de sakkunniga,

förutom dyrtidstillägg, kommit till en kostnadsökning av

(2,000X300 =) 600,000 kronor. Då överstyrelsen förutsatte en löneplacering

av samtliga lärare i lönegrad B 17, tillkomme enligt detta förslag

alltså dels ytterligare 600,000 kronor för samma lärargrupp, dels

300 kronor för var och en av de lärare, som för närvarande hade 36 4A

veckors lästid och tillhörde lönegrad B 10. Denna lärargrupp hade av

de sakkunniga angivits utgöra 3,737, vilket antal av samma skäl, soni

föranlett de sakkunniga att avrunda den förra lärargruppens antal till

2,000, torde kunna reduceras till 3,500. Jämfört med nuvarande förhållanden

skulle kostnaden för en enhetlig löneplacering för folkskolans

lärare i lönegrad B 17 enligt denna beräkning bliva (600,000 4 600,000 !

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr l/p.t. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

öö Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

+ 3,500x800 =) 2,250,000 kronor. Till detta komrae dyrtidstillägg med

15 procent, utgörande 337,500 kronor, varigenom sammanlagda merkostnaden

bleve 2,587,000 kronor. Denna merkostnad skulle enligt överstyrelsens

förslag tillkomma först under budgetåret 1942/43. Dessförinnan

torde emellertid utvecklingen mot ett allmänt införande av 39 veckors

lasar hava fortgått så långt, att den slutliga höjningen komme att väsentligt

understiga ovan beräknade belopp.

Genomförande av det av de sakkunniga förordade förslaget (alternativ

II) angående statsbidrag till timlärare i vissa skolformer vid högt

barnantal skulle enligt de sakkunnigas beräkningar medföra en ökning

av statsverkets utgifter för folkskoleväsendet med omkring 1,100,000

kronor. Överstyrelsen hade i sitt motsvarande förslag rörande förstärkningsanordningar

vid vissa flerklassiga läraravdelningar med uteslutande

av alla småskolor och skolor av B 1-form utgått ifrån att de med särskilda

statsmedel bekostade förstärkningsanordningarna skulle begränsas

till att avse allenast sjuåriga skolor, anordnade enligt B 2-, B 3- eller

D 1-form. Då dylika skolor för närvarande förekonnne endast i mycket

ringa utsträckning, vore det icke möjligt att ens tillnärmelsevis angiva

antalet här ifrågavarande läraravdelningar vid den tidpunkt (år 1948),

då samtliga folkskolor borde vara anordnade såsom sjuåriga. Överstyrelsen

kunde därför icke nu tillförlitligt beräkna de kostnader, som fullt

genomförda förstärkningsanordningar enligt överstyrelsens förslag skulle

komma att medföra.

Antoge man emellertid, att antalet läraravdelningar enligt B 2-, B 3- och D 1-form komme att vara lika stort, som det för närvarande vore,

även efter fullständigt införd sjuårig folkskola, och att alla dessa läraravdelningar

hade så stort barnantal, att förstärkningsanordningar vore

erforderliga i samtliga avdelningar, så skulle kostnaden härför komma

att stiga till närmare 2 miljoner kronor. Utginge man däremot ifrån

att antalet förstärkningsberättigade avdelningar icke bleve större än det

antal avdelningar, som enligt det av de sakkunniga förordade alternativet

II, men med uteslutande av samtliga småskolor och B 1-skolor,

skulle komma i fråga, kunde man beräkna, att kostnaden icke komme

att överstiga 650,000 kronor. Medgåves statsbidrag till förstärkningsanordning,

då antalet barn i avdelningen uppginge till minst 20, vilket

överstyrelsen förordade, bleve kostnaden med i övrigt oförändrade förutsättningar

omkring en miljon kronor.

Då det vöre känt, att sexåriga B 2-skolor ofta överginge till B 1-skolor,

när sjunde klassen infördes, att sjunde klassen i en del fall överfördes

till annan skola för att där ingå i skola av A-form, och att barnantalet

i skolorna starkt minskades, hade man icke anledning förmoda,

att antalet B 2-, B 3- och D 1-skolor med mera än 20 respektive 25 lärjungar

komme att överstiga antalet nuvarande dylika skolor med sagda

barnantal. Under denna förutsättning skulle således kostnaderna för de

av överstyrelsen föreslagna förstärkningsanordningarna vid landsbygdens

skolor enligt svagare skolformer komma att, sedan sjuårig folkskola

blivit helt genomförd, uppgå till omkring 500,000 kronor respektive

900,000 kronor, beroende på örn minimiantalet lärjungar i skola med

dylika förstärkningsanordningar bestämdes till 25 eller 20.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 1/+9.

I det föregående har jag biträtt de sakkunnigas förslag om utsträckning

av den årliga minimilästiden i folkskolan till 36 4A veckor. Enligt

de av de sakkunniga verkställda kostnadsberäkningarna, mot vilka någon

erinran icke synes kunna framställas, medför denna åtgärd för statsverket

en merkostnad av omkring 700,000 kronor.

Jämväl de sakkunnigas förslag örn ändrade grunder för statsbidrag

till timlärare har jag i det föregående i huvudsak biträtt. Härvid har

emellertid förutsatts, att statsbidrag skulle utgå först vid den elevnumerär,

som angives i de sakkunnigas alternativ I, alltså icke vid den

lägre elevnumerär, som angives i det av de sakkunniga närmast förordade

alternativet II. Merkostnaderna vid bifall till alternativ I hava

beräknats till 400,000 kronor. I det föregående har jag dock utgått

från att som villkor för timlärarersättning av denna art till ordinarie

lärare skulle gälla, att av alla lärare i vederbörande skola uttagits

stadgad maximi tjänstgöring. T vad mån till följd härav sistnämnda

kostnader komma att nedgå kan icke nu med säkerhet beräknas. En

icke oväsentlig kostnadsminskning torde emellertid härigenom ernås.

Den differentiering av undervisningen i två- eller flerklassiga undervisningsavdelningar

genom att av läraren uttages längre lästid än den

för barnen gällande, som av mig i det föregående förordats, kommer,

såsom de sakkunniga påpekat, att erhålla ekonomiska konsekvenser därutinnan,

att skoldistrikten stimuleras att vidtaga åtgärder för utsträckning

av lästiden till 39 veckor. Merkostnaderna härför kunna givetvis

icke i förväg beräknas. Mitt förslag i denna del förutsätter, att sådan

differentiering skall komma till stånd endast i de fall, då så påkallas

av de föreliggande förhållandena, och först efter medgivande av skolöverstyrelsen.

De av överstyrelsen verkställda beräkningarna rörande

kostnaderna för en generell utsträckning av lästiden till 39 veckor giva

en viss uppfattning örn läget. Dessa kostnader hava av överstyrelsen

uppskattats till ett belopp, som med omkring 1,900,000 kronor överstiger

kostnaderna vid en utsträckning av minimilästiden till 36 4A veckor.

Sistnämnda belopp representerar emellertid utgiftsökningen, örn lästiden

skulle vid samtliga skolor utsträckas till 39 läsveckor, medan mitt förslag

innebär, att differentieringsanordningar skulle vidtagas endast i vissa

särskilda angivna skolformer. På grund härav är det att antaga, att

den av berörda differentieringsanordning betingade kostnadsökningen

vid ett noggrant iakttagande i de särskilda fallen av de förutsättningar,

som böra gälla för att differentiering av undervisningen skall komma

till stånd, kommer att uppgå endast till en jämförelsevis ringa del av

berörda belopp. Anmärkas ina i detta sammanhang, att ett genomförande

av nämnda förslag möjliggör, att det nu utgående särskilda

statsbidraget å 13,000 kronor till vissa förstärkningsanordningar vid

skolor av B 2-form kan indragas.

Departe
mentschefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 149.

Då ifrågavarande åtgärder enligt mitt förslag skola vidtagas med tillämpning

från och med den 1 juli 1940, påverkas icke av dessa åtgärder

beräkningen för budgetåret 1939/40 av vederbörande riksstatsanslag.

5. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

dels förklara sig icke hava något att erinra mot att

lästiden vid folk- och småskolor från och med den 1 juli

1940 utsträckes från minst 34 7? veckor till minst 36 */i

veckor;

dels ock medgiva, att rätten till statsbidrag till arvoden

åt timlärare vid folk- och småskolor må från och

med den 1 juli 1940 utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad av mig i det föregående förordats.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Häggqvist.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 149.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

sid.

1. Gällande bestämmelser m. m............................ 1

2. Utsträckning av den årliga lästiden vid folkskolan........... 8

Nuvarande förhållanden m. m............................ 8

De sakkunnigas utredning och förslag...................... 10

Särskilt yttrande...................................... 22

Myndigheterna m. fl...................................25

Departementschefen...................................... 39

3. Förstärkning av undervisningen i två- eller flerklassiga undervis
ningsavdelningar.

...................................44

De sakkunnigas utredning och förslag......................46

Myndigheterna m. fl...................................55

Departementschefen..................................... 60

4. Kostnadsberäkningar.................................. 63

De sakkunniga.......................................63

Skolöverstyrelsen......................................65

Departementschefen ..................................... 67

5. Hemställan ......................................... 68

Bihang till riksdagens protokoll 193!). 1 sami. Nr 11/9. 0

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:252 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående reglering av den årliga låstiden vid folkskolan m. m. jämte vissa i ämnet väckta motio s. 1 i texten
  2. SU 1939:139 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten