Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet

159 sidor, varav 154 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 154 av 159 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:207, Angående åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

1

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder för

enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet; given

Stockholms slott den 3 mars 1939.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed dels lämna

riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen

angivna åtgärderna för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet,

dels ock föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande

föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gerli. Strindlund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund, anmäler

efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, social-,

finans-, jordbruks- och handelsdepartementen fråga om åtgärder rörande

enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet samt anför därvid:

Bihang tilt riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 207.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Inledning.

I skrivelse den 7 juni 1933 (nr 267) anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t

om utredning rörande förvaltnings- och driftkostnaderna för ett sammanslaget

svenskt normalspårsnät under enhetlig ledning i jämförelse med motsvarande

kostnader vid järnvägssystemets nuvarande uppdelning på statens

järnvägar och ett flertal andra enheter.

Den av riksdagen begärda utredningen uppdrog Kungl. Majit den 14 juni

1933 åt järnvägsstyrelsen att utföra. Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade

järnvägsstyrelsen dels den 18 januari 1934 utredning rörande förvaltningstjänsten,

dels den 10 mars samma år utredning rörande förråds- och

verkstadstjänsten samt behov och underhåll av rullande materiel, dels ock

— sedan Kungl. Majit den 6 april 1934 förklarat, att utredningen skulle fullföljas

— med skrivelse den 26 februari 1936 en av särskilda utredningsmän

(järnvägsförstatligandekommissionen) verkställd utredning rörande inverkan

av ett förstatligande av de normalspåriga enskilda järnvägarna på personalbehov

och kostnader för den direkta drifttjänsten. Sistberörda utredning,

vilken jämte de båda tidigare befordrades till trycket, innefattar jämväl justering

i vissa avseenden av de av järnvägsstyrelsen verkställda, under år 1934

avlämnade utredningarna (statens järnvägars publikationer 1936: 1).

Genom beslut den 8 juli 1936 bemyndigade Kungl. Majit dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga med

uppdrag att i enlighet med givna riktlinjer och de närmare anvisningar, som

departementschefen under utredningens gång kunde meddela, inom departementet

biträda med verkställande av fortsatta undersökningar beträffande

förutsättningarna för ett sammanförande i statens hand av det enskilda järnvägsnätet

i landet eller delar därav ävensom för de övriga åtgärder i fusionsoch

rationaliseringssyfte, som kunde befinnas ändamålsenliga, samt att inkomma

med de förslag, vartill undersökningarna föranledde.

Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallade departementschefen

för sagda ändamål såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare,

numera generaldirektören Henning Leo, ledamoten av riksdagens

första kammare, t. f. domänintendenten Bernhard Nilsson i Landeryd, ledamöterna

av riksdagens andra kammare lantbrukaren Karl-Allan Westman

i Brobygård och direktören Ernst Åqvist i örebro samt överinspektören i järnvägsstyrelsen,

numera distriktschefen Axel Paulson, verkställande direktören

i svenska järnvägsföreningen Gösta Löfmarck och riksgäldssekreteraren John

Hägglund. Därjämte uppdrog departementschefen åt Leo att i egenskap av

ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga antogo namnet 1936

års järnvägskommitté.

Enligt de för kommitténs arbete lämnade direktiven kunna de uppgifter

kommittén fått sig ålagda sammanfattas i följande tre huvudpunkter:

1) Utredning och förslag rörande förstatligande helt eller delvis av landets

enskilda järnvägar;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 207.

3

2) Utredning och förslag rörande sammanförande av de enskilda järnvägarna

till ett mindre antal enheter med bibehållande av enskild äganderätt

och drift; samt

3) Utredning och förslag rörande vidtagande av ekonomiska och tekniska

rationaliseringsåtgärder vid järnvägarna i samband med eller oberoende av

under bägge föregående punkter ifrågasatta åtgärder.

Sedan utredningarna slutförts, har kommittén den 21 oktober 1938 avlämnat

betänkande rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska

järnvägsnätet (statens offentliga utredningar 1938:28). I detta förordas ett

förstatligande av de enskilda järnvägarna såsom den lämpligaste lösningen

av järnvägarnas organisations- och rationaliseringsproblem. Kommittén förutsätter,

att frivillig överenskommelse oni förvärv av de olika järnvägsenheterna

skall kunna träffas på basis av respektive företags affärsvärde. För

det fall att järnvägsföretag skulle uppställa icke antagbara villkor och därigenom

äventyra enhetliggörandet, föreslås i utkast till lag örn inlösen av enskild

järnvägsverksamhet befogenhet för Kungl. Majit att medgiva statens

järnvägar att inlösa enskild järnvägsrörelse och därmed sammanhörande

rörelse (järnvägsverksamhet) efter en för sådant särskilt fall verkställd

objektiv värdering av företaget. Bestämmelserna i lagen avse även i tilllämpliga

delar förfarandet vid fusionering. En ledamot, herr Löfmarck,

var delvis av skiljaktig mening och föreslog, att ett eventuellt förstatligande

av de enskilda järnvägarna skulle begränsas till att omfatta endast sådana

järnvägar, som sakna eller kunna befaras sakna förmågan att fullgöra sina

uppgifter inom trafikväsendet.

Utredningarna ha avsett samtliga enskilda järnvägar av allmän betydelse.

Följande järnvägar eller järnvägsdelar ha icke ansetts äga den allmänna

betydelse eller eljest vara av den art att de bort omfattas av utredningen,

nämligen Göteborg—Särö, Krylbo—Norberg, Stockholm—Saltsjön,

Spånga—Löfsta, Sundbyberg—Ulvsunda, Askersund—Skyllberg—Lerbäck,

Byvalla—Långsbyttan, Dala—Ockelbo—Norrsundet, Nordmark—Klarälven,

Hällefors—Fredriksberg, Nättraby—Alnaryd—Älmeboda, Bjärred—

Lund Harlösa, Ludvika—Blötberget, Malmö—Genarp, Enköping—Runhällen,

Tomelilla—S:t Olof, Ängelholm—Klippan, Sandbäck—Olofström, Hönshylte—Kvarnamåla,

Lidköping—Kålland, Södra Kinnekulle och Sandbäckshult—Skoghult

ävensom de järnvägar, som i allmän svensk järnvägsstatistik

för år 1937 redovisats såsom järnvägar utan allmän betydelse. Kommittén

uttalade emellertid, att det vore klart att under frågans vidare handläggning

även andra än de nu frånräknade kunde av särskilda skäl befinnas böra

undantagas från ett enhetliggörande.

Över betänkandet lia efter remiss yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, rilcsräkenskapsverket, kommerskollegium

(med överlämnande av yttranden från kooperativa förbundets

styrelse och Sveriges köpmannaförbund), generalpoststyrelsen, chefen

för försvarsstaben, fullmäktige i riksgäldskontoret, Överståthållarämbetet,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands (med

överlämnande av yttranden från trafikförvaltningen Östergötlands smalspåriga

järnvågar och Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolag), Jönköpings,

Kronobergs (med överlämnande av framställning från Urshults kommun),

Kalmar, Gotlands (med överlämnande av yttranden från Gotlands

järnvägsaktiebolag, Klintehamn—Roma järnvägsaktiebolag och Slite—Roma

järnvägsaktiebolag), Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus (med överlämnande av yttranden från Bergslagernas järnvägsaktiebolag

samt Göteborg—Bords och Borås—Alvesta järnvägsaktiebolag),

Älvsborgs, Skaraborgs (med överlämnande av yttranden från Tidaholms

järnvägsaktiebolag, Hjo—Stenstorps järnvågsaktiebolag, förvaltningen för

Lidköpings järnvägar samt Västergötlands—Göteborgs järnvägsaktiebolag),

Värmlands, örebro, Västmanlands (med överlämnande av yttranden från

drätselkammaren i Västerås och Stockholm—Västerås—Bergslagens nya

järnvägsaktiebolag), Kopparbergs ävensom Gävleborgs län (med överlämnande

av yttranden från drätselkammaren i Gävle och Gävle—Dala järnvägsaktiebolag),

svenska järnvägsföreningen, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening,

som åberopar det av svenska järnvägsföreningen avgivna yttrandet,

styrelserna för svenska järnvägsmannaförbundet och Sveriges lokomotivmannaförbund,

svenska järnvågarnas kontorspersonalförbund, föreningen

enskilda järnvägars förvaltningstjänstemän, Sveriges industriförbund,

Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

Gotlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare

samt Skånes handelskammare, vilka förenat sig om ett gemensamt

yttrande, handelskamrarna i Göteborg och Karlstad samt Västergötlands och

norra Hallands handelskammare, vilka avgivit ett gemensamt utlåtande,

ävensom handelskammaren för örebro och Västmanlands län samt handelskammaren

i Gävle. Svenska järnvägsföreningen har vid sitt yttrande fogat

ett utlåtande av förre justitierådet N. Gärde rörande de svenska enskilda

järnvägarnas rättsliga ställning och Sveriges industriförbund har bilagt en

av professor Nils Herlitz verkställd granskning av den av kommittén föreslagna

lagstiftningens berättigande ur stats- och förvaltningsrättslig synpunkt.

Dessa två utredningar torde i huvudsakliga delar få såsom bilaga fogas till

protokollet i detta ärende (Bilaga A).

Det svenska järnvägsnätets tillkomst och utveckling.

Alltifrån de första järnvägslinjernas tillkomst på 1850-talet ha de vid

1853—54 års riksdag fattade principbesluten rörande Sveriges järnvägsbyggnader

fått gälla. Riksdagen beslöt i anledning av framlagd proposition, att

alla stambanor skulle anläggas och utföras genom statens omedelbara försorg

och förbliva dess tillhörighet och under dess förvaltning, ävensom att

anläggningskostnaderna skulle bestridas av staten; vissa delar av stamba
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

5

nan skulle dock även kunna utföras på enskild bekostnad, ehuru med rättighet

för staten att inlösa sådan bandel. Däremot skulle det ankomma på

den enskilda företagsamheten att anlägga bibanor efter erhållen tillåtelse av

Kungl. Majit. Om sådan bana skulle hugnas med statsunderstöd, skulle

bero av särskild prövning och med fasthållande av grundsatsen örn företräde

för sådana bibanor, som stöde i direkt förbindelse med stambana.

I enlighet med dessa riktlinjer har det svenska järnvägsnätet kommit att

utformas dels i ett mera enhetligt statligt järnvägsnät bestående av stambanor

eller genomgångslinjer, och dels i ett flertal enskilda banlinjer av växlande

längd och med olika ägare. En viss avvikelse från de uppställda principerna

har emellertid ägt rum, i det att även enskilda anlagt järnvägar av stambanenatur,

liksom staten i betydande omfattning, särskilt i Norrland, byggt

järnvägar, som ej kunna betecknas som stambanor i egentlig mening. Kommuner

och enskilda hava, om än i många fall med avsevärt stöd i form av

lån av staten, med betydande egna insatser anlagt den större delen av landets

järnvägar.

Staten har alltsedan 1847—1848 års riksdag understött anläggandet av

enskilda järnvägar genom tillhandahållande av lån på goda villkor. Till en

början beviljade riksdagen låneunderstöd för varje särskilt järnvägsföretag.

Från och med år 1871 ställde emellertid riksdagen för särskilda femårsperioder

till Kungl. Maj:ts förfogande bestämda anslag att användas för lån

till enskilda järnvägsanläggningar (allmänna järnvägslånefonden). Detta

skedde senast år 1923. Inalles ha från nämnda fond utlämnats lån å omkring

106 miljoner kronor. Genom beslut av 1911 års riksdag bildades bibanelånefonden

för att underlätta åstadkommandet av bibanor inom de västra delarna

av riket. Från denna fond ha utlämnats lån å sammanlagt omkring

19.6 miljoner kronor. Även från fonden för låneunderstöd samt handels- och

sjöfartsfonden har staten i mindre omfattning beviljat lån till olika järnvägsbolag.

Slutligen har genom beslut av 1935 års riksdag inrättats en lånefond

för anskaffning av motorvagnar m. m. åt enskilda järnvägar, från vilken

fond intill den 1 januari 1939 beviljats lån å tillhopa omkring 2 miljoner kronor.

Med statens järnvägar ha efter hand införlivats åtskilliga enskilda järnvägar,

exempelvis västkustbanan, ostkustbanan med angränsande banor samt

inlandsbanan söder om Sveg, vilka delvis utvecklat sig till järnvägar av större

betydelse för den allmänna samfärdseln och visat sig lämpade för komplettering

och avrundning av statsbanesystemet.

Av olika anledningar lia ett stort antal enskilda järnvägar råkat i ekonomiska

svårigheter. Staten, som understött många av dem med lån från förut

omnämnda fonder, har nödgats genom avskrivning av fordringar bidraga

till de svagaste företagens sanering och medverkat därtill även på annat sätt.

I flera fall har det därvid ansetts lämpligt att med statsbanenätet införliva

järnvägar med svag ekonomi, och åtgärder i denna riktning hava på senaste

tiden blivit vanligare än förut.

År 1870 bestod det svenska järnvägsnätet till 64.7 procent av slatsjärn
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

vägar. Ar 1917 hade motsvarande procent sjunkit till 34.9. Vid 1939 års

början, då den totala banlängden av statens och enskilda för allmän trafik

upplåtna järnvägar av allmän betydelse uppgick till 16,680.2 km, ägdes av

staten 7,987.1 km,1 och procenttalet hade alltså stigit till 47.9, under det att

det enskilda nätet utgjordes av normalspåriga järnvägar med en banlängd

av 5,127.5 km, utgörande 39.2 procent av det sammanlagda normalspår snätet,

och smalspåriga järnvägar med en banlängd av 3,565.6 km. I ovannämnda

siffra för statsbanenätet, 7,987.1 km, ingå ett trettiotal av staten övertagna

enskilda järnvägar med 2,695 km, men däremot ej de järnvägar med en banlängd

av 442.6 km, som tillhöra de järnvägsbolag i vilka staten år 1938

förvärvat aktiemajoriteten.

Av det utbyggda järnvägsnätet (inklusive sedermera nedlagda bansträckor),

16,840 km, hava 11,549 km eller 69 procent tillkommit på enskilt initiativ,

under det att 5,291 km eller 31 procent byggts av staten.

Förhållandet mellan stats- och privatbanor är starkt varierande i skilda

delar av landet. Medan i Norrland 97 procent av järnvägarna utgöras avstatsbanor,

lia södra och mellersta Sverige hela län med uteslutande privatbanor.

Det av enskild företagsamhet utförda järnvägsnätet bar ursprungligen omfattat

336 koncessionsenheter. Efter införlivning med statsbanenätet av

2,695 km, representerande 57 koncessionsenheter, och nedläggandet av 160

km, avseende 7 koncessionsenheter, kvarstår för det nuvarande enskilda järnvägsnätet

272 ursprungliga koncessionsenheter. Sistnämnda koncessionsenheter

voro vid 1939 års början sammanförda i 94 järnvägsbolag inkl. av kommuner,

bruksbolag m. fl. ägda järnvägar. Av dessa voro 60 bolag inordnade

i 23 trafikförvaltningar, vilka representerade ej mindre än 93 procent av det

enskilda järnvägsnätets nettotransportarbete. De återstående 7 procenten av

trafikarbetet fördelade sig på 34 smärre järnvägsföretag. Av dessa voro de

normalspåriga övervägande sådana, vilka endast bade direkt förbindelse med

det enskilda normalspårsnätet över statens järnvägar, och flertalet av de

smalspåriga banorna saknade direkt förbindelse med annan järnväg av samma

spårvidd. Nämnda 34 banor lämnade i allmänhet underskott å rörelsen.

Av ovannämnda sammanslutningar torde följande grupper av järnvägar

böra nämnas, nämligen trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle, Stockholm—Västerås—Bergslagens

med flera järnvägar, trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,

Nora bergslags järnväg, Göteborg—Borås—Alvesta järnvägar,

Varberg—Borås—Herrljunga järnvägar, Halmstad—Nässjö järnvägar,

Karlskrona—Växjö—Alvesta järnväg och det smalspåriga Växjönätet, Malmö

järnvägar, Ystads järnvägar, Kristianstad—Hässleholms och Östra Skånes

järnvägar, Blekinge kustbanor, Gotlands järnväg, det smalspåriga Kalmarnätet,

trafikförvaltningen Östergötlands smalspåriga järnvägar, Nordmark—

Klarälvens järnvägar, Norsholm—-Västervik—Hultsfreds järnvägar, Stockholm—Roslagens

järnvägar, Västergötland—Göteborgs järnvägar samt Ölands

1 I denna siffra ingår den smalspåriga, med 0.891 meters spårvidd utrustade bandelen Harmånger—Bergsjö,

19.5 km.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

7

järnvägar. Den ojämförligt största sammanslutningen är trafikförvaltningen

Göteborg—Dalarne—Gävle, vilken omfattar 1,267.1 km. De närmast viktigaste

sammanslutningarna äro Stockholm—Västerås—Bergslagens med flera

järnvägar med 472.3 km, Halmstad—Nässjö järnvägar med 407.9 km och trafikaktiebolaget

Grängesberg—Oxelösund med 299.5 km.

Den starka splittring, som landets järnvägar trots hittills genomförda sammanslutningar

alltjämt företer, accentueras ytterligare av olikheten i spårvidd.

De vid 1939 års början befintliga enskilda järnvägarna av allmän betydelse

fördelade sig på olika spårvidd på följande sätt, nämligen spårvidd 1.435 m

5,127.5 km, spårvidd 1.093 m 57.4 km, spårvidd 1.067 m 531.4 km, spårvidd

0.891 m 2,847.9 km, spårvidd 0.802 m 79.8 km samt spårvidd 0.600 m 49.1 km.

Järnvägsstyrelsens utredningar 1933—1936.

De jämlikt beslut av 1933 års riksdag genom järnvägsstyrelsen verkställda

utredningarna avsågo förvaltnings- och driftkostnaderna vid ett sammanslaget

svenskt normalspårsnät under enhetlig ledning i jämförelse med motsvarande

kostnader vid järnvägsnätets nuvarande uppdelning. Dessa utredningar

omfattade 43 enskilda järnvägar med en banlängd av sammanlagt

5,187 kilometer. Ur utredningarna uteslötos redan från början alla järnvägar

utan allmän betydelse samt dessutom Gävle—Ockelbo, Krylbo—Norbergs,

Mjölby—Hästholmens, Göteborg—Särö och Stockholm—Saltsjöns

järnvägar. Med hänsyn till vad som framkommit under utredningsarbetet

uteslötos sedermera ytterligare några banor. Av dessa hava därefter Åmål

—Ärjängs järnväg sammanförts med Bergslagernas järnvägar och Varberg

—Ätrans järnväg införlivats med statens järnvägar, varjämte järnvägen mellan

Borås och Ulricehamn enligt riksdagens redan fattade beslut skall införlivas

med statens järnvägar, sedan den under byggnad varande linjen Ulricehamn—Jönköping

blivit färdigställd.

Såsom redan nämnts verkställdes utredningen i tre etapper. Det första avsnittet

innefattade verkningarna av en sammanslagning beträffande förvaltningsapparaten

och var utförd på så sätt, att normalspårsbanorna beräknades

inrangerade tillsammans med statens järnvägars linjer i ett gemensamt normalspårsnät,

vilket som sådant uppdelades på distrikt och sektioner av normal

omfattning. Distrikts- och sektionsledningskostnaderna i statens järnvägars

regi kunde därvid beräknas med ledning av för distrikts- respektive

sektionsledningen vid statens järnvägar normala genomsnittskostnader, vartill

Indes den ökade kostnaden för erforderlig personalökning å styrelsens

byråer, kontor etc. De sammanlagda kostnaderna ställdes så i jämförelse

med de samlade förvaltningskostnaderna i enskild regi.

Jämsides med förenämnda utredning pågick inom järnvägsstyrelsen jämväl

utredningen rörande förråds- och verkstadstjänsten samt behov och underhåll

av rullande materiel, därvid behovet av godsvagnar i statens järnvägars

regi beräknades i samråd med svenska järnvägsföreningcn.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl Maj:ts proposition nr 207.

Sedan dessa två utredningar slutförts, anförde järnvägsstyrelsen i skrivelse

till Kungl. Majit att arbetet för att klargöra inverkan av ett förstatligande på

personalbehovet och kostnaderna för den direkta drifttjänsten måste bliva

synnerligen krävande och tidsödande, väsentligen beroende därpå, att var och

en av berörda enskilda järnvägar måste göras till föremål för ingående individuell

undersökning av den dåvarande organisationen och skötseln av drifttjänstens

olika grenar i och för ett klarläggande hur den för drifttjänsten

avsedda personella och materiella apparaten kunde ändras, örn inkorporering

till statsbanans linjesystem ägde rum. Vid undersökningen måste vidare

beaktas den inverkan på trafikrörelsen på järnvägarna ifråga och den härför

använda apparaten, som i förekommande fall uppkomme till följd därav,

att en eller flera angränsande banor också förutsattes samtidigt komma att

övergå i statens ägo. Innan denna sista och ojämförligt mest omfattande

delen av den av riksdagen begärda utredningen igångsattes, tilläte sig styrelsen

därför hemställa om Kungl. Majits prövning, huruvida ett fullföljande

av utredningen kunde anses vara av behovet påkallat för ett ställningstagande

till frågan om åtgärder i syfte att få till stånd ett allmänt förstatligande

av de normalspåriga enskilda järnvägarna. På grund av den återstående utredningens

karaktär kunde det väl av uppenbara skäl också ifrågasättas, om

det kunde vara lämpligt att den tillädes styrelsen. För den händelse utredningen

befunnes böra fullföljas, ansåge .styrelsen därför böra övervägas även

huruvida icke denna sista del av utredningsarbetet borde överlämnas åt en

fackbetonad delegation, som erhölle bemyndigande att företaga de undersökningar

vid berörda enskilda järnvägar och från dem infordra de uppgifter,

som prövades erforderliga för uppdragets fullgörande.

Sedan Kungl. Majit förklarat att utredningen skulle av järnvägsstyrelsen

fullföljas, överlämnade järnvägsstyrelsen med hänsyn till utredningsarbetets

krävande och tidsödande beskaffenhet arbetet härmed åt särskilda utredningsmän.

Samtidigt gjorde järnvägsstyrelsen en hänvändelse till svenska

järnvägsföreningen att genom representant deltaga även i den fortsatta utredningen.

Föreningen avböjde erbjudandet under motivering, att de olika

järnvägarna komme att var för sig utse ombud, med vilka järnvägsstyrelsens

utredningsmän kunde samråda i fråga om utredningsarbetet å respektive

banor.

Vid det fortsatta utredningsarbetet utgick man från hur driften skulle

ställa sig i statsbanornas regi med tillämpning av för statsbanorna i övrigt

gällande normer och trafikeringsformer, varför resultatet av utredningen bör

ses mot bakgrunden av detta förhållande.

I fråga om formen för ett förstatligande erinrades i utredningen örn Kungl.

Majits brev den 28 november 1924 angående av staten övertagna enskilda

järnvägars förvaltning, vari bland annat stadgas, att sådan järnväg skall förvaltas

på enklaste och billigaste sätt och i tillämpliga delar som om den fortfarande

vore enskild järnväg med bibehållande av tidigare fastställda reglementen

och taxor samt med oförändrade anställnings- och löneförhållanden

för personalen. Med hänsyn till att samtliga enskilda järnvägar, som över
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

9

flyttats till statens järnvägar efter tillkomsten av dessa bestämmelser helt införlivats

med statsbaneföretaget, och då utredningen gällde ett övertagande av

för samfärdseln alltjämt erforderliga järnvägar, förutsattes i utredningen att

ifrågavarande enskilda järnvägar skulle helt inlemmas i statens järnvägar.

I utredningen lämnades en sammanfattning av vissa allmänna fördelar som

ur driftsynpunkt skulle följa av ett enhetliggörande av normalspårsnätet. I

sådant hänseende åberopades, att transportapparaten skulle erhålla större

effektivitet beträffande såväl person- som godstrafik med möjlighet bland

annat att under enhetlig ledning få tidtabellerna mera planmässigt utformade.

Särskilt för godstrafikens vidkommande räknades med stora förändringar,

syftande till en snabb och ekonomisk transportföring med tillämpning av den

vid statens järnvägar gällande principen om snabbaste och ur transportsynpunkt

lämpligaste vägen. Genom att göra transportvägarna oberoende av de

nuvarande bestämmelserna örn samtrafik skulle godstågsrörelsen komma att

genomgripande omdanas med tyngdpunkten förlagd till statens järnvägars

huvudlinjer, utrustade med för stordrift avsedda rangerbangårdar och omIastningsmagasin

med stor kapacitet och bemannade för nattrafik. Enligt

uttalande av utredningsmännen kunde den ekonomiska betydelsen av detta

förhållande icke tillnärmelsevis komma till siffermässigt uttryck i utredningen.

Vidare skulle godsvagnparken bliva gemensam. En enhetlig, storbärig

vagnpark vore enligt utredningsmännens uppfattning av mycket stor betydelse,

ägnad att medföra avsevärda besparingar.

Utredningsmännen ifrågasatte nedläggande av trafiken helt eller delvis å

vissa bandelar. Förslaget härutinnan avsåg endast sådana fall, då det enligt

utredningsmännens mening syntes påtagligt, att trafikledens samhällsekonomiska

nytta icke uppvägde kostnaderna för fortsatt drift av statens järnvägar.

En mera ingående undersökning skulle enligt utredningsmännens uppfattning

sannolikt giva till resultat att ytterligare bandelar borde nedläggas;

det ansågs emellertid icke lämpligt att företaga en sådan undersökning innan

principbeslut i frågan förelåge, framför allt därför att förändringar i det allmänna

konjunkturläget eller avledning av trafik till andra kommunikationsmedel

på ganska kort tid kunde komma att ändra förutsättningarna för åtskilliga

av de mindre betydande linjernas bibehållande eller föranleda begränsning

av deras arbetsuppgifter.

I samband med utförandet av det sista utredningsavsnittet verkställdes

såsom förut nämnts även viss justering av de båda tidigare utredningarna

med hänsyn till under den fortsatta utredningen inträdda ändrade förhållanden

och vunna erfarenheter. En sammanställning av utredningsresultatet

i dess helhet utvisade, alt ett inordnande av statens järnvägar och de enskilda

normalspåriga järnvägar, som varit föremål för utredningsarbetet, under

gemensam ledning skulle för det samlade normalspårsnätet under ett

år med starkt utpräglad lågkonjunktur medföra ett med 1,849 man minskat

personalbehov och en reducering av de årliga driftkostnaderna med i runt

tal 4.4 miljoner kronor. Härvid räknades med ett räntcbelopp av 668,000

kronor, beräknat efter fyra procent å den för rationalisering erforderliga

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

kapitalinvesteringen, utgörande — efter avdrag av värdet av ledigblivna anläggningar

och materiel — 16.7 miljoner kronor. Härutöver förutsattes investering

av nytt kapital för genomförandet av behövliga standardiseringsåtgärder

med 1.9 miljoner kronor, å vilket kapital dock ränta ej upptagits. Därtill

skulle komma kostnad för den rullande materiel, som beräknades anskaffad

för förnyelsefondsmedel, uppgående till omkring 12 miljoner kronor.

Nu anförda siffror hänförde sig till ett i utredningen såsom huvudförslag

betecknat förslag. Ett i utredningen såsom alternativt betecknat mera

fullständigt förslag, innebärande vidtagande av mera genomgripande rationaliseringsåtgärder,

upptog ett minskat personalbehov av 2,002 man och en

minskning av årliga kostnader med 4.7 miljoner kronor. Kapitalinvesteringen

för rationaliseringsåtgärder har därvid beräknats till omkring 21.5

miljoner kronor, i följd varav räntekostnaden upptagits till 858,000 kronor.

I skrivelse den 26 februari 1936, varmed utredningen överlämnades till

Kungl. Maj:t, uttalade järnvägsstyrelsen bland annat, att styrelsen icke funnit

anledning till erinran mot utredningens resultat. Granskningen hade

emellertid självfallet icke kunnat utsträckas till undersökningarna av de

olika enskilda järnvägarna eller de därför antagna förutsättningarna. Det

läge ävenledes i sakens natur, att utredningen icke kunde förväntas komma

att i varje detalj hålla streck vid blivande ytterligare undersökningar, vartill

komme, att åtskilliga faktorers inverkan på det ekonomiska resultatet

icke kunde på förhand bedömas.

Efter anmodan av kommittén hava yttranden över utredningen, såvitt densamma

berör de olika järnvägarna avgivits av de järnvägsföretag varom

fråga är. (En redogörelse för dessa yttranden återfinnes i kommitténs betänkande

sid. 70—75.)

Svenska järnvägsföreningen, som ävenledes av kommittén anmodats att

yttra sig över utredningen, avgav sådant yttrande. (Se kommitténs betänkande

sid. 75—81.) Såsom en slutsammanfattning av det resultat, granskningen

av kommissionens utredning givit, framhöll föreningen, att den verkställda

utredningen angående de ekonomiska verkningarna å de enskilda

järnvägarnas utgifter vid ett förstatligande på ett förtjänstfullt sätt framlade

såväl behovet av som möjligheterna för en mängd rationaliserings- och besparingsåtgärder

vid järnvägarna, vilka åtgärder givetvis alla vöre väl ägnade

att stärka järnvägsväsendets ställning i kamp mot andra kommunikationsmedel.

Däremot syntes det föreningen, att den del av åtgärderna, vilka ej

kunde verkställas utan ett förstatligande, intoge en relativt underordnad plats,

samt att någon som helst reell ekonomisk driftkostnadsvinst icke stöde att

vinna genom ett förstatligande. Än mindre gynnsamt torde det ekonomiska

resultatet i sin helhet av ett förstatligande av de enskilda järnvägarna komma

att ställa sig, när i kalkylerna medtoges även inkomstsidan. Ur ekonomisk

synpunkt syntes därför ett förstatligande icke vara försvarbart.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

11

Svenska järnvägsföreningens utredning rörande besparingar

i driftkostnaderna efter en fusionering av enskilda järnvägar.

I skrivelse den 6 november 1936 anhöll kommittén, att föreningen ville i

samråd med kommittén införskaffa sådana uppgifter från de enskilda järnvägarna,

som vore nödvändiga för utförande av en utredning angående möjligheten

av ett sammanförande av enskilda järnvägar utan samgående med

statens järnvägar. Under hänvisning till att en allmän utredning angående

resultatet av ett sammanförande av de enskilda järnvägarna i endast några

få större enheter med bibehållande av privatdrift vore önsklig, för att kommittén

och sedermera statsmakterna skulle kunna erhålla material att bedöma

fördelar och nackdelar av en allmän fusionering i jämförelse med ett

allmänt förstatligande, förklarade föreningen sig i det allmännas intresse beredd

att på egen bekostnad låta utföra utredningsarbetet.

I samråd med föreningen lät ett inom kommittén bildat arbetsutskott uppgöra

ett förslag till fusioneringsplan. Denna plan, som innefattade icke blott

de järnvägar, som tillhöra de järnvägsbolag i vilka staten år 1938 förvärvat

aktiemajoriteten, utan även de sedermera med statens järnvägar införlivade

järnvägarna Sala—Gysinge—Gävle, Uppsala—Enköping och Östra Centralbanan,

har följts utom såtillvida, att sistnämnda tre järnvägar uteslutits från

de grupper, till vilka de hänförts, och att linjen Lund—Harlösa icke medtaga.

Enligt planen lia järnvägarna hänförts till sex grupper, benämnda

Bergslagsjärnvägarna, Västkusten—Ostkustens enskilda järnvägar, Skånes

enskilda järnvägar, Västra smalspårsjärnvägarna, Östra smalspårsjärnvägarna

samt Södra smalspårsjärnvägarna. I en promemoria lät arbetsutskottet

sammanfatta riktlinjerna för undersökningens bedrivande. Enligt uttalande

i promemorian skulle undersökningen ha till syfte att visa, vilka fördelar

som ur allmän trafiksynpunkt samt ur ekonomisk och teknisk synpunkt

kunde vinnas vid en sammanslagning till större enheter av det enskilda

järnvägsnätet i enlighet med fusioneringsplanen. Utredningen skulle

i första hand omfatta drifttjänsten, innefattande bantjänsten, maskintjänsten

och trafiktjänsten, vidare förrådstjänsten, verkstadstjänsten och den rullande

materielens underhåll, förvaltningstjänsten med sektionsledning och dylikt,

behov av rullande materiel samt automobildrift för person- och godsbefordran.

Ban-, maskin- och trafiktjänsteutredningarna skulle ske parallellt med

varandra och under intimt samarbete mellan utredningsmännen. Utredningarna

skulle baseras på 1935 års trafik och kostnader.

Föreningen överlämnade i april 1938 de begärda utredningarna, vilka

verkställts av särskilt utsedda delegerade. (En sammanfattning av utredningarna

återfinnes i kommitténs betänkande bilaga 2.) Utredningarna utvisa, att

ej oväsentliga fördelar stå att vinna genom fusionsbildningar inom de enskilda

banorna. Sammanförandet av olika banor till större enheter kombineras i

utredningarna med nedläggning respektive förenkling av trafik å vissa svagt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

trafikerade bansträckor samt ombyggnad till normalspår av linjen Köping—

Uttersberg—Riddarhyttan. Beträffande trafiktjänsten förlora vissa föreningsstationer

sin karaktär som sådana, under det att andra föreningsstationer få

antalet anslutande järn vägsenheter minskat. Härigenom uppstå lättnader i

arbetet. Genom att lägga om tidtabeller, medförande bättre utnyttjande av

personal, och genom att låta tågbemanningen bli genomgående över längre

sträckor möjliggöres även besparingar.

Beträffande bantjänsten beräknas en direkt minskning av personalantalet

kunna uppnås genom en bättre avgränsning och utjämning av banmästareavdelningar

och banvaktssträckor. Vidare uppnås bättre planläggning av rälsbytet,

större användning av maskinella hjälpmedel och minskad lagerhållning

av materialier för underhållsarbeten. Angående vagnparkens utnyttjande

framhålles i utredningen, att godsvagnarnas friare användning medför

minskad tomvagnsdragning och växling samt möjlighet att avveckla trafiken

med ett mindre antal vagnar. Beträffande maskintjänsten anses besparingar

stå att vinna huvudsakligen i följd av ändrade förhållanden vid förutvarande

föreningsstationer. I de fall då dessa äro lokstationer kan lok- och

stallpersonalen friare användas, reservtjänst och överliggningstid minskas,

varjämte lokstallar, kolupplag m. m. kunna gemensamt användas eller i vissa

fall nedläggas. Såsom ett önskemål angives att få den nu mycket splittrade

verkstadstjänsten sammanförd till ett fåtal platser. Sålunda föreslås

nedläggande av sexton verkstäder. Genom tillskott i arbete från de nedlagda

verkstäderna till de kvarvarande förväntas de sistnämnda komma att

arbeta under större förhållanden och med möjligheter till förbättringar i maskinell

utrustning och i arbetsmetoder.

Genomförandet av fusionerna förutsätta vissa förändringar eller kompletteringar

i banans och materielens tekniska standard för att möjliggöra den

föreslagna fusionsorganisationen eller för att kunna utnyttja de besparingsmöjligheter

som fusionen giver.

En sammanställning av utredningsresultatet i dess helhet visar, att fusionerings-

och rationaliseringsvinsterna skulle — därest lönerna vid samtliga

banor efter en fusionering utginge med belopp enligt gällande löneavtals»

högsta inom respektive fusionsgrupp förefintliga bangrupp — uppgå till följande

avrundade belopp, nämligen för grupperna I—III 5.7 miljoner kronor

och för grupperna IV—VI 0.5 miljoner kronor. Härvid har räknats

med ett räntebelopp för grupperna I—III av 1.3 miljoner kronor och för

grupperna IV—VI av 0.1 miljoner kronor, räknat efter fyra procent å den

för rationalisering erforderliga kapitalinvesteringen. Denna kapitalinvestering

beräknas uppgå sammanlagt för grupperna I—III till omkring 31.6

miljoner kronor och för grupperna IV—VI till cirka 2.8 miljoner kronor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

13

Utredning rörande de huvudsakliga förändringarna av inkomsterna

vid förstatligande respektive fusionering av de

enskilda järnvägarna.

Såsom motstycke till förenämnda, av förstatligandekommissionen och järnvägsföreningen

verkställda utredningar står den i kommittébetänkandet återgivna,

på föranledande av kommittén verkställda utredningen angående förändringar

i fråga om trafikinkomsterna vid förstatligande respektive fusionering

av de enskilda järnvägarna. På grundval av 1935 års trafik har sålunda

kalkylatoriskt beräknats ändringarna i inkomst av den trafik, som

framförts under nämnda år.

En sammanfattning av de olika undersökningarna rörande förändringarna

av inkomsterna gav följande resultat.

I. Vid förstatligande av samtliga järnvägar med undantag av de järnvägar,

vilka ej medtagits vid kommitténs utredningar.

Inkomstminskning i fråga örn godssamtrafik................ 5,433,977 kronor

» » » » egen godstrafik .............. 872,065 »

» » )> » persontrafik ................. 3,687,602 »

Summa inkomstminskning 9,993,644 kronor.

Inkomstökning i fråga om egen godstrafik................. 1,715 kronor

» » » » persontrafik .................... 82,663 »

Summa inkomstökning 84,378 kronor.

Summa total inkomstminskning 9,909,266 kronor.

II. Vid fusionering av vissa enskilda järnvägar i enlighet med den i det före
-

gående omnämnda fusioneringsplanen.

Inkomstminskning i fråga örn godssamtrafik ................ 2,528,000 kronor

» » » » egen godstrafik............... 1,167,162 »

» » » » persontrafik ................. 18,821 »

Summa inkomstminskning 3,713,983 kronor.

Inkomstökning i fråga örn egen godstrafik................. 7,615 kronor

» » » » persontrafik.................... 574,973 »

Summa inkomstökning 582,588 kronor.

Summa total inkomstminskning 3,131,395 kronor.

Kommitténs förslag’ rörande åtgärder för enhetliggörande

av det svenska järnvägsnätet.

Olägenheterna vid den nuvarande splittringen.

Kommittén erinrar örn att de olägenheter, som äro förenadt med den nuvarande

splittringen inom det svenska järnvägsnätet, vitsordats av samtliga

som tidigare sysslat med utredningar rörande en nyordning på detta område.

Kommittén sammanfattar olägenheterna så, att splittringen medför allt för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mcij.ts proposition nr 207.

höga driftkostnader, en onödig mångfald av taxor med därav föranledda svårigheter

att beräkna avgifter och att kunna snabbt genomföra taxeregleringar,

tyngd och långsamhet i det nödvändiga samarbetet mellan de olika järnvägsförvaltningarna,

en onödigt stor uppsättning av personal för förvaltning och

drift samt hinder för transporternas genomförande på snabbaste och billigaste

sätt.

För den trafikerande allmänheten betyder detta — uttalar kommittén —

att transporterna fördyras, att förfarandet blir omständligt och tidskrävande

samt att, särskilt vad godstrafiken beträffar, transporttiderna bliva onödigt

långa. För järnvägarna själva vore olägenheterna ej mindre besvärande, vilket

tydligast framträtt under senaste årtionde, då järnvägarnas ställning inom

kommunikationsväsendet till följd av den alltmer skärpta bilkonkurrensen

i viss mån blivit en annan än tidigare.

Olika åtgärder för olägenheternas undanröjande.

Kommittén framhåller, att samhällets ingripande för bevarande av järnvägarna,

så långt detta kan befinnas önskvärt eller nödigt ur de allmänna intressenas

synpunkt, kan ske på olika sätt. I kommitténs uppdrag hade emellertid

endast ingått att undersöka vilka åtgärder, som med hänsyn till järnvägarna

själva, deras organisation och funktion, böra vidtagas. Spörsmål

berörande frågor, sådana som en allmän trafikreglering eller villkor för

annan trafik än järnvägstrafik, hade följaktligen legat utanför kommitténs

undersökningsområde.

Rationalisering med bibehållande av nuvarande system.

Kommittén har i första hand till prövning upptagit frågan i vad mån rationaliseringsåtgärder

kunna vidtagas vid järnvägarna utan samband med

frågan örn deras enhetliggörande. I detta hänseende finner kommittén, att

åtgärder av icke oväsentlig betydelse för järnvägarnas drift och ekonomi

synas tekniskt genomförbara även inom ramen för järnvägsväsendets nuvarande

organisation. Ett förverkligande av ett genomgripande rationaliseringsprogram

inom nuvarande system skulle dock enligt kommitténs mening

stöta på praktiska svårigheter. För att vinna nödig och önskvärd enhetlighet

vore det nödvändigt, att statsmakterna ålade enskilda järnvägsförvaltningar

att genomföra erforderliga rationaliseringar, samt att staten i flertalet fall

tillhandahölle förvaltningarna de för åtgärdernas genomförande nödiga medlen.

Härav måste följa, att statsmakternas befogenhet att kontrollera och

reglera de enskilda järnvägarnas skötsel behövde ytterligare starkt ökas.

I annat fall skulle garantier saknas för att en dylik rationaliseringsprocess

verkligen bleve genomförd. Järnvägsväsendets organisationsfråga skulle i

vart fall förbliva olöst och de med själva splittringen förenade olägenheterna

kvarstode. En rationalisering med bibehållande av nuvarande system vore

en halvmesyr. Först genom omorganisation och rationalisering skulle järnvägsnätet

få den ekonomiska styrka och tekniska effektivitet det kunde och

borde få.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

15

Fusionering eller förstatligande.

Kommittén hänvisar till att en omorganisation kan ske på två sätt, genom

fusion, liktydigt med sammanslagning i ett mindre antal grupper av de enskilda

järnvägarna, eller genom förstatligande av dessa järnvägar och deras

inlemmande i redan bestående statsbanenät. En reorganisation av järnvägsnätet

genom fusioner måste alltid vara beroende av frivillig medverkan från

åtminstone den ena partens (övertagarens) sida. Inga garantier finnas eller

kunna skapas för att behövliga åtgärder i detta hänseende vidtagas. Då vidare

en fusionering av järnvägarna, även för det fall den kommer till stånd, endast

delvis skulle avlägsna de med nuvarande system förenade olägenheterna och

endast delvis medföra de fördelar, som ett allmänt enhetliggörande innebär,

och då därjämte frågan om järnvägarnas ytterligare rationalisering och modernisering

komme att bliva svävande, finner sig kommittén icke böra i första

band förorda en fusionering för lösning av järnvägarnas organisationsproblem.

Förstatligande.

De fördelar man ur ekonomisk och driftteknisk synpunkt vill vinna genom

en nyordning av landets järnvägsväsende anser kommittén för sin del kunna

säkrast och till full utsträckning uppnås endast genom ett förstatligande,

d. v. s. ett totalt enhetliggörande av järnvägsnätet. Samtliga de olägenheter,

som härleddes ur nätets splittring på ett flertal olika ägare och förvaltningar,

komme därmed att bortfalla. Därutöver skulle ytterligare åtskilliga positiva

fördelar stå att vinna. 1 sådant hänseende framhåller kommittén, att ett

förstatligande skulle genom tillämpning av en enhetlig taxa över hela nätet

leda till en utjämning av nu förefintliga olikheter i frakt- och taxehänseende.

Samtrafiksavgifterna och samtrafikstaxan komme att bortfalla. Det skulle

bliva möjligt för trafikanterna att utan svårighet beräkna sina fraktkostnader

och därmed snabbt få fram en priskalkyl rörande de varor transporten avser.

Taxan skulle kunna konstrueras såsom en zontaxa, som hänförde sig till en

enda avståndstabell och vore oberoende av de transportvägsbestämmelser,

vilka nu vore med bland de grundläggande faktorerna för bestämmande avfraktens

storlek. Även beträffande tåglägenheter, befordringshastighet samt

bekvämligheter i övrigt kunde en utjämning förväntas komma till stånd i

form av ökade förmåner för de trafikanter och samhällen, som nu läge

utanför huvudlinjernas trafikområden. Ett förstatligande skulle även kunna

förväntas få till följd en betydande utökning av det elektrifierade järnvägsnätet

till ekonomisk fördel såväl för landet i dess helhet som för järnvägarna

själva. För ett nät under gemensam ledning skulle tidtabellerna för de olika

linjerna kunna utarbetas på ett sätt, som vore ägnat att på en gång bättre

tillgodose de lokala intressena och främja samfärdseln i stort. Ur transportsynpunkt

skulle en lill ett mindre antal stationer koncentrerad omlastning

av styckegods och valfrihet i fråga örn transportväg medföra större

möjligheter att utställa direkta styckegodsvagnar än som för närvarande

stöde till buds. För godstågsrörelsen skulle vid ett förstatligande de ändrade

transportförhållandena komma att bliva av fördelaktig och genomgå
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 207.

pande natur. Genom befordringsvägarnas frigörande skulle den nuvarande

genomgångstrafiken å vissa linjer bortfalla och ledas andra, tekniskt lämpligare

och snabbare vägar. Gods och vagnar kommc sålunda att i större

utsträckning än vad nu vore fallet framföras med direktgående tåg eller

fjärrgodståg på elektrifierade linjer i stället för ångdrivna lokalgodståg med

tidsödande uppehåll å samtliga mellanliggande stationer.

Till vad nu anförts kunna — fortsätter kommittén — läggas ytterligare ett

par synpunkter av enligt kommitténs mening avgörande betydelse. Vid ett

förstatligande komme sålunda ansvaret för att erforderliga rationaliseringsåtgärder

bliva genomförda att i första hand åvila järnvägsstyrelsen, som hade

att hos statsmakterna göra framställning örn för rationalisering och modernisering

erforderliga medel. Därmed vore garanti vunnen för att önskvärda

åtgärder också bliva genomförda. Vidare skulle vid ett förstatligande enhetliggörandet

kunna fullföljas i all den utsträckning, som statsmakterna

funne motiverat.

Kommittén uttalar, att det i samband med ett förstatligande synes vara

lättast att verkställa en ekonomisk och teknisk sanering av järnvägsväsendet

genom nedläggande av sådana banor eller bandelar, som efter den moderna

landsvägstrafikens tillkomst förlorat sin betydelse, genom järnvägs förändring

till trafikspår, avsett att trafikeras vid behov, genom järnvägs omklassificering

till sekundärbana, avsedd att trafikeras under enklare former än de som tilllämpades

vid järnvägar i allmänhet, eller genom smalspårig järnvägs förändring

till annan, bredare eller smalare spårvidd. En sådan sanering skulle

nämligen då komma att ingå allenast såsom ett led i ett större ordnande av

hela järnvägsproblemet.

Samtidigt som i samband med ett förstatligande det lättast bör låta sig

göra att sålunda verkställa ett av utvecklingen framkallat nödigt avlägsnande

av icke längre behövliga järnvägsdelar och en avpassning av andra järnvägsdelar

till närmare överensstämmelse med deras nutida uppgifter, skulle

säkerligen — anför kommittén — ett bättre och fastare samarbete i trafikfrågor

än vad nu är fallet kunna åvägabringas mellan ett helt av statsbanor

bestående järnvägsnät och övriga trafikmedel. De olika uppgifterna och intresseområdena

bleve klarare avgränsade, och vid förhandlingar rörande

uppstående meningsskiljaktigheter ginge det snabbare och säkrare att förhandla

med en förvaltning än med ett mångtal. Det funnes därför anledning

antaga, att även sådana allmänheten berörande trafikspörsmål, som

exempelvis anordnande så vitt möjligt av järnvägarnas tågtider med god

anslutning till förekommande landsvägs- eller sjöförbindelser, samköming

av gods, gemensamma anordningar för den resande allmänhetens bekvämnad

lii. m., skulle vid ett förstatligande vinna en möjligast tillfredsställande lösning.

Invändningar mot förstatligande.

Kommittén upptager härefter till bemötande vissa invändningar, som i

vårt land liksom i andra länder, där frågan om järnvägarnas enhetliggörande,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

17

enkannerligen deras förstatligande, rests mot genomförandet av dylika åtgärder.

Delvis äro dessa invändningar av mera principiell art, delvis hänföra

de sig till de särskilda förhållandena i respektive länder. Kommittén anför

härutinnan:

»Bland annat har framhållits, att även om inga betänkligheter möta mot

att staten uppträder såsom företagare inom järnvägsväsendet, det dock icke

kan vara lämpligt att staten ensam handhar all järnvägsdrift. Därmed skulle

nämligen all befruktande konkurrens mellan olika järnvägsföretag komma

att upphöra, till men för fortsatt teknisk utveckling inom denna del av kommunikationsväsendet.

Vidare hava från vissa håll framförts farhågor för att

inom ett helt förstatligat järnvägsnät ledningen av detsamma icke skulle

kunna motstå anspråk från allmänhetens eller folkrepresentationens sida rörande

taxenedsättningar och bekvämare tågförbindelser m. m., även i de fall

tillmötesgående av sådana anspråk skulle komma att äventyra järnvägarnas

ekonomi och affärsmässiga skötsel. Från andra håll har däremot framhållits,

att vid enbart statlig järnvägsdrift järnvägsledningen skulle få en maktställning,

som gjorde den obenägen att lyssna till även de rimligaste anspråk

från den trafikerade allmänheten eller dess förespråkare.

Vad beträffar nu nämnda farhågor kan kommittén för sin del icke finna,

att de kända förhållandena vad åtminstone vårt land angår göra dem befogade

i vare sig ena eller andra riktningen. I Sverige intaga statsbanorna

redan sedan årtionden en dominerande ställning inom järnvägsväsendet utan

att detta medfört varken obehöriga påtryckningar på järnvägsledningen eller

ett obilligt uppträdande från denna emot allmänheten. Ett införlivande

med statsbanenätet av de enskilda järnvägarna bör icke föranleda rubbning

av de befogenheter, som i fråga om statsbanornas skötsel alltid ålegat järnvägsstyrelsen

eller, beträffande fastställandet av taxorna, Kungl. Majit. Under

sådana förhållanden finnes ej heller anledning befara någon rubbning i

det faktiska läge, som alltid rått och alltjämt råder mellan de tre huvudintressenterna

— statsmakterna, järnvägsstyrelsen, allmänheten — och i vilket

statsbanornas karaktär av att vara på en gång ett allmänföretag och ett affärsföretag

klart kommer till synes.

Vad åter angår frågan huruvida ett helt förstatligande av järnvägarna kan,

genom bortfallande av järnvägarnas inbördes konkurrens, komma att leda

till ett hämmande av den tekniska utvecklingen och förbättringen på detta

område, är detta en synpunkt som under tidigare skeden av järnvägsproblemets

behandling onekligen hade visst fog för sig. I detta sammanhang är

emellertid först att observera, att någon ekonomisk konkurrens av större betydelse

mellan de olika järnvägarna knappast existerar i vårt land, beroende

på alt de hava så skilda sträckningar, att de i regel äro hänvisade till var sina

trafikområden. I den mån man i detta sammanhang talar örn konkurrens,

har den alltså förelegat övervägande på det tekniska området och varit förestavad

av de olika järnvägarnas önskan att var för sig åstadkomma bättre

och billigare drift. Känt är, att enskilda järnvägar här ibland gått före och

beträffande vissa detaljer verkat främjande för utvecklingen även inom stats
Dihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sand. Nr 207.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kuno1. Maj:ts proposition nr 207.

banorna. Under senare år torde emellertid statsbanorna utan gensägelse

innehaft ledningen i fråga om den tekniska utvecklingen inom alla väsentligare

områden av järnvägsdriften.

De allmänt kända och erkända framsteg, som särskilt under senaste årtionden

i nämnda avseenden gjorts inom statsbanorna såväl som inom de enskilda

järnvägarna, hava säkerligen delvis framtvungits av att järnvägarna i den

yrkesmässiga biltrafiken numera fått konkurrens även i ekonomisk mening.

Då denna konkurrens alltjämt torde komma att bestå, ligger häri på ett helt

annat sätt än i bibehållandet av ett enskilt järnvägsnät förutsättningar för

och eggelse till fortsatta tekniska framsteg inom järnvägsdriften. De medel,

som genomförandet av tekniska nyheter och förbättringar kräva, kunna utan

tvivel lättare och säkrare anskaffas av järnvägar i statlig regi än av järnvägar

i enskild ägo. Och med den livliga kontakt som numera råder mellan

järnvägarna och järnvägsledningarna i de olika länderna torde vara väl sörjt

för att framsteg och förbättringar på ett håll snabbt bliva kända och vinna

efterföljd på andra håll.

Såsom ytterligare skäl mot förstatligande har ibland anförts, att

järnvägarna kunna drivas billigare under enskild förvaltning än under

statlig, att en inlösen av de enskilda järnvägarna skulle komma att allt för

kraftigt öka statsskulden, att stora delar av järnvägspersonalen skulle bli

arbetslös, samt att företaget bleve för stort och svårt att organisatoriskt

sammanhålla och administrativt leda.

I fråga om den första av dessa invändningar vill kommittén hänvisa till

resultatet av den förut omnämnda förstatligandeutredningen. Huruvida den

enskilda järnvägsdriften i Sverige skulle vid annan organisation än den nuvarande

ställa sig billigare än i statsdrift, är en fråga som ej kan nöjaktigt

besvaras, förrän organisationen blivit genomförd och resultatet därav visat

sig. Vidkommande den statsfinansiella sidan av saken lämnas i det följande

vissa sifferuppgifter som äro ägnade att visa att, vad vårt land beträffar, en

eventuell inlösen icke är av beskaffenhet att behöva anstränga statens ekonomiska

ställning.

Vad arbetslöshetssynpunkten beträffar, framgår av förstatligandeutredningen

att vid ett införlivande med statsbanorna av de enskilda normalspåriga

järnvägarna omkring 2,000 nu anställda beräknas bliva överflödiga, en

siffra som torde komma att något ökas då även smalspårsbanorna medräknas.

Att härutinnan föreligger en viss arbetslöshetsfråga är således uppenbart.

Den torde emellertid icke vara olöslig. Vid ett sammanslaget järnvägsnät

komme personalstyrkan att uppgå till sammanlagt omkring 47,000 man,

av vilka nämnda 2,000 sålunda utgöra cirka fyra procent. Sker enhetliggörandet

i en tid av god eller uppåtgående konjunktur med därav följande trafikstegring,

förefinnes säkerligen ingen svårighet att inom kort tid absorbera

nämnda eller ännu något större antal genom den stegrade trafikens krav

på ökad personal och genom fyllandet av luckor efter pensionerad eller eljest

avgående personal. I sistnämnda hänseende kan anmärkas, att under de närmaste

åren den årliga avgången inom den vid statens järnvägar anställda

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

19

personalen uppskattas till minst 700 befattningshavare. Men även under

mindre gynnsamma förhållanden böra olägenheterna i samband med ett

minskat personalbehov kunna nedbringas till ett minimum genom skäligt

hänsynstagande till de anställdas intresse. Denna fråga bör för övrigt lika

litet här som i andra fall få hindra ett rationellt och i längden för alla lönande

ordnande av driften.

Vad slutligen angår spörsmålet om storleken av ett statsföretag, som skulle

komma att omhänderhava all järnvägstrafik i landet, kan bildandet av ett

dylikt företag möjligen innebära vissa svårigheter och föranleda tvekan då

det gäller länder med järnvägslinjer som till sin omfattning äro flerdubbelt

större än våra. Men även örn ett företag, omfattande omkring 16,000 km

järnvägar och nied en anställd personal av 45,000 man, efter svenska förhållanden

är mycket stort, må dock ihågkommas, att det blott skulle motsvara

ett bland flera enskilda järnvägsföretag av samma storleksklass i utlandet

och jämfört med t. ex. tyska riksbanorna med dess 54,000 km och omkring

715,000 anställda eller de numera förenade franska järnvägsbolagen med

tillhopa 42,000 km och 471,000 anställda te sig skäligen litet. Det svenska

statsbaneföretaget skulle även beträffande trafikrörelse och personal vara

mindre än vart och ett av de fyra stora engelska järnvägsbolagen med i avrundade

tal respektive 6,000 km och 100,000 anställda, 10,200 km och 175,000

anställda, 11,000 km och 230,000 anställda samt 3,400 km och 67,000 anställda.

Några svårigheter att organisatoriskt och administrativt bemästra en

svensk statsbanebildning av ovan angiven storlek behöva följaktligen icke befaras

föreligga.»

Kostnaderna för förstatligande.

Vid en beräkning rörande kostnaderna för ett statsförvärv av de enskilda

järnvägarna och utfallet av deras drivande i statsbaneregi bör — anför kommittén

— lämpligen först angivas vilka årliga resultat av driften vid de till

förstatligande ifrågasatta banorna, som kunna beräknas uppkomma efter ett

eventuellt förstatligande.

Beträffande inkomsterna uttalar kommittén, att förstatligandet skulle

vid oförändrad trafikvolym och ett tillämpande av statsbanornas i förhållande

till de enskilda järnvägarna lägre taxor visa en icke obetydlig inkomstminskning

för det övertagna nätet. Denna minskning skulle emellertid

betyda en motsvarande sänkning av allmänhetens trafikavgifter och

således komma allmänheten och näringslivet helt till godo. Om statsbanetaxan

på lämpligt sätt förändrades, så att samma samlade fraktavgifter

upptogos av trafikanterna efter ett förstatligande som före detsamma, skulle

således ingen inkomstminskning uppstå. Huru i detta fall borde förfaras,

finge närmare prövas och avgöras för det fall och vid den tidpunkt ett

förstatligande kunde komma till stånd. Uteslutet vore icke, att man med

hänsyn till tidigare erfarenheter kunde räkna med en icke oväsentlig ökning

av trafiken efter ett statsövertagande och på den grund låta trafikanterna

omedelbart få fördelen, helt eller delvis, av de lägre fraktavgifterna,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

med beräkning att den därav uppstående inkomstminskningen skulle bliva

täckt genom besparingarna i driftutgifterna och genom inkomst från stegrad

trafik.

Ifråga om förstatligandets inverkan på utgiftssidan hänvisar kommittén

till resultatet av de förut omnämnda utredningarna, som med utgångspunkt

från 1933 års siffror verkställts inom järnvägsstyrelsen, utvisande en årlig

minskning av driftkostnaderna vid enbart det enskilda norma/spårsnätet

av 4.7 miljoner kronor efter detsammas förstatligande. Kommittén anför

härutinnan:

»I sitt till kommittén avgivna yttrande över denna utredning har svenska

järnvägsföreningen sökt visa, att denna besparing i utgifterna ej skulle stå

att ernå, och att, om i kalkylerna medtoges även inkomstsidan, ur ekonomisk

synpunkt ’ett förstatligande icke vore ekonomiskt försvarbart’.

Även om den beräknade minskningen av utgifterna kan te sig väl optimistisk

såväl i förstatligandeutredningen som i den av järnvägsföreningen verkställda

fusionsutredningen, beroende på svårigheter att i praktiken genomföra

varje om än teoretiskt riktigt grundad besparingsdetalj, finner kommittén

dock icke järnvägsföreningens kritik av förstatligandeutredningen hållbar.

Sålunda har föreningen bland annat uttalat, att en stor del av den beräknade

utgiftsminskningen hänför sig till s. k. rationaliseringsvinster, d. v. s. minskade

utgifter efter det vissa rationaliseringar vidtagits. Då föreningen anser,

att flertalet av de åsyftade rationaliseringsåtgärderna kunna vidtagas även i

nuvarande regi, bör ifrågavarande kostnadsminskningar enligt föreningens

mening icke räknas förstatligandet till godo.

Såvitt kommittén kan finna, är emellertid en dylik slutledning icke riktig.

Anses det ostridigt, att rationaliseringarna med åtföljande besparingar komma

att vidtagas efter ett förstatligande, bör det också skrivas på förstatligandekontots

kreditsida. I all synnerhet bör så ske när som här ett förstatligande

torde utgöra den enda förutsättningen för att åtgärderna verkligen komma

att bli genomförda. Den omständigheten att de möjligen kunna genomföras

även inom nuvarande system båtar icke mycket, om förutsättningarna för

deras genomförande icke kunna visas föreligga.

Föreningen har vidare funnit, att det av förstatligandeutredningen beräknade

behövliga nya kapitaltillskottet av 21.5 miljoner kronor för rationaliseringarnas

genomförande bör höjas till 33.5 miljoner kronor, enär de enskilda

järnvägarnas förnyelsefondsmedel, 12 miljoner kronor, i motsats till vad

utredningsmännen skulle hava förutsatt, icke står till förfogande för ändamålet.

Emellertid torde den omständigheten att de olika järnvägarnas förnyelsefonder

bildats genom avskrivningar å olika delar av respektive järnvägsanläggningar

för att täcka dessa delars genom förslitning eller ålder uppkommande

värdeminskning icke, efter ett överförande i statlig ägo av de enskilda

järnvägarna, hindra att de belopp, som efter förstatligandet skulle

årligen avsättas av driftmedel såsom motsvarighet till de enskilda järnvägarnas

avsättning till sina förnyelsefonder, användas till sådana rationaliseringsåtgärder,

som befinnas mest givande och ändamålsenliga, exempelvis en suc
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

21

cessiv förnyelse av vagnparken. Vid sådant förhållande torde järnvägsföreningens

åsikt att ränta å ifrågavarande medel bör påföras driftutgifterna

icke vara riktig.

I föreningens yttrande har vidare anförts, att förstatligandeutredningen icke

räknat med ökade utgifter i statlig regi för pensionering av den personal,

som skulle övertagas utan i stället antytt, att kostnaderna komme att bliva

något lägre än vad fallet skulle bliva i fortsatt enskild förvaltning. Föreningen

anser däremot, att de årliga kostnaderna för pensionering skulle komma

att stegras med 1.2 miljoner kronor vid ett förstatbgande. Att avgiva ett

bestämt omdöme i vad mån pensionskostnaderna komme att ökas eller minskas

låter sig icke göra utan mycket ingående och tidsödande undersökningar,

som därtill skulle försvåras genom att det tillämpas högst olika system för

finansieringen av pensioneringskostnaderna vid statens järnvägar respektive

de enskilda järnvägarna. Föreningen synes emellertid icke hava räknat med

den minskning av pensionskostnaderna, som skulle uppstå genom den av

förstatligandeutredningen beräknade personalminskningen, och synes dessutom

utgå ifrån, att den nuvarande skillnaden i pensionsålder för personalen

vid statens järnvägar respektive de enskilda järnvägarna allt framgent kommer

att bestå, vilket torde vara föga antagligt. För egen del har kommittén

icke funnit grundad anledning till någon avgörande invändning mot det slut,

vartill förstatligandeutredningen i denna del kommit.»

Vidkommande frågan om kostnaderna för själva inlösen vid ett förstatligande1

uttalar kommittén, att uppenbarligen endast vissa antydningar grundade

på approximativa beräkningar kunna givas. Kommittén hänvisar till,

att järnvägens affärsvärde kommer, då fråga är om frivillig uppgörelse,

självfallet att tillmätas avgörande betydelse vid underhandlingarna mellan

parterna. Affärsvärdet åter vore en slutprodukt, i vilken som huvudfaktorer

inginge uppskattning av järnvägsföretagets i genomsnitt utfallande avkomst,

parternas uppfattning örn företagets framtida ekonomiska möjligheter samt

det tekniska skick, vari järnvägen befunne sig. Frågan om inlösningsprisets

fixerande måste sålunda komma att avgöras i varje särskilt fall och bli beroende

av ett flertal varierande faktorer, som icke alla vore på förhand kända.

Kommittén anför till utveckling av sin mening följande:

»Sålunda kommer bland annat självfallet det vid inlösningstillfället rådande

konjunkturläget att helt allmänt spela in vid bedömande och fastställande

av prissumman å ett järnvägsföretag. Om, såsom kommittén utgår ifrån,

1 Vid de i det följande omnämnda beräkningarna har kommittén icke ansett sig böra medtaga

dels de enskilda järnvägar, vilka omnämnts å sid. 3 i denna proposition, dels Hälsingborg—Hässleholms

järnvägsaktiebolag, Hälsingborg—Landskrona — Eslövs järnvägsaktiebolag,

Landskrona—Eslövs järnvägsaktiebolag, Kalmar nya järnvägsaktiebolag, Sävsjöström—Nässjö

jämvägsaktiebolag och Landskrona-Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolag, i vilka bolag staten

under år 1938 förvärvat aktiemajoriteten, dels järnvägen Gävle—Ockelbo, vilken bana staten

förvärvat under år 1938, dels järnvägen Borås—Jönköping, vilken järnväg skall överlämnas till

staten, när järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping blivit färdig, dels Lysekils järnväg, enär

ägaren Lysekils järnvägsaktiebolag beslutat överlåta densamma till staten i kvittning mot statslån

som lämnats bolaget, dels ock Mjölby—Hästholmens järnväg, vilken bana förväntas inom cn

nära framtid komma att övergå i statens ägo mot kvittning av statslån som ej kunnat förräntas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

ett förstatligande i huvudsak kommer att ske genom frivilligt ingångna avtal

mellan säljare och köpare, kommer vidare en föreliggande större eller mindre

benägenhet att vilja sälja att ha viss betydelse. Slutligen torde endast en

närmare granskning av varje företag för sig, dess ekonomiska ställning, tekniska

skick och ingångna förpliktelser m. m. kunna giva tillräcklig vägledning

för ett bedömande av dess ekonomiska värde.

Emellertid har kommittén ansett sig böra åstadkomma en beräkning, örn

än helt approximativ, angående de summor det kan komma att röra sig örn

vid ett förstatligande av det enskilda järnvägsnätet med de smärre undantag,

som i det föregående angivits. I de enskilda järnvägarna investerat

främmande kapital låter sig lättast fastställa. Det utgör i runt tal 204 miljoner

kronor, vilken siffra alltså betecknar företagens skuldsumma. Från denna

bör emellertid dragas omkring 24 miljoner kronor, för vilka enligt av kommittén

gjorda beräkningar täckning saknas i företagens tillgångar. Vid ett

förstatligande skulle sålunda staten få övertaga förpliktelsen för skulder till

ett belopp av omkring 180 miljoner kronor. Att märka är att beträffande

denna summa staten själv står som fordringsägare till i runt tal 15 miljoner

kronor.

Därtill kommer värdet av företagens aktier, eller det värde utöver skulderna,

som vid ett övertagande skulle utgå till företagens ägare. Att närmare

på förhand uppskatta detta låter sig, som redan antytts, endast göras mycket

approximativt. Följande uppgifter torde dock kunna gälla till ledning

för ett bedömande.

Det nominella värdet av ifrågavarande företags aktier — med avdrag för

värdet av sådana aktier i järnvägsföretag, vilka befinna sig i annan järnvägs

ägo och vid köp av dylik järnväg inkluderas i priset för denna — belöpa

sig till sammanlagt 144.9 miljoner kronor. Noterat värde å samma aktier

utgör 92.7 miljoner kronor. Beräknas åter värdet av aktierna på grundval

av en kapitalisering efter 4 % av den genomsnittliga årsutdelningen under

1 O-årsperioden 1928—1937, erliålles ett belopp av 107.1 miljoner kronor.

Lägges däremot företagens nettovinst, i stället för den å aktierna lämnade utdelningen,

under nämnda period till grund för en kapitalisering efter samma

procenttal, erhålles ett värde av 176.2 miljoner kronor. Slutligen har

kommittén låtit utföra en statistisk beräkning av järnvägsföretagens tillgångar

och skulder vid 1937 års utgång, varvid själva järnvägsfastigheten uppskattats

med ledning av nettoinkomsten från trafiken under åren 1932—

1937. Ett värde å aktierna å 206.3 miljoner kronor har därvid erhållits.

Det torde icke närmare behöva framhållas att var och en av nämnda beräkningsgrunder

är behäftad med olika osäkerhetsmoment, som utesluta

möjligheten att komma till ett fullt tillförlitligt resultat. Att varken det nominella

eller noterade värdet av aktierna kan anses helt avgörande är uppenbart.

Vad värdet baserat på utdelningarna beträffar, är huvudinvändningen

den, att vid en försiktig utdelningspolitik företagets hela vinst eller dess

verkliga ekonomiska ställning icke kommer fullt till synes. En beräkning,

grundad på nettovinsten, kan icke heller vara ett fullt tillförlitligt uttryck

för företagets räntabilitet, enär den sällan är i sin helhet utdelningsbar utan

till stor del nödvändig för att hålla järnvägen i fortlöpande gott stånd. Och

vad slutligen angår den av kommittén föranstaltade statistiska beräkningen,

ligger det i sakens egen natur, att en sådan undersökning ej kan taga hänsyn

till många faktiskt föreliggande och på frågan inverkande omständigheter,

oftast av teknisk art, som ej komma till uttryck i företagens bokföringssiffror.

Genom kombination av olika beräkningsgrunder och med ledning av olika

detaljuppgifter finner emellertid kommittén, att inlösningsumman för de

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

23

enskilda järnvägarnas aktier kan antagas komma att ligga vid omkring 150

miljoner kronor, varvid dock en jämförelsevis bred marginal får förutsättas

för förändringar såväl uppåt som nedåt, beroende bland annat på de allmänna

ekonomiska förhållandenas utveckling.

Läggas till antydda belopp, 150 miljoner kronor, förut angivna skulder,

180 miljoner kronor, kan således den finansiella transaktionen med en statsinlösen

av de enskilda järnvägarna sägas komma att röra sig vid omkring

330 miljoner kronor — med förut nämnda förbehåll om en jämförelsevis

bred marginal såväl uppåt som nedåt — av vilka 180 miljoner kronor icke

påfordra omedelbar anskaffning av motsvarande nytt kapital.»

I anslutning till det anförda förordar kommittén ett enhetliggörande av det

enskilda järnvägsnätet i form av statsinlösen såsom den åtgärd, vilken i

första hand synes ägnad att giva järnvägsväsendet en med hänsyn till dess

uppgift och betydelse lämplig organisation. Såväl för järnvägsväsendet självt

som för den trafikerande allmänheten torde en sådan lösning av järnvägsproblemet

innebära de största fördelarna.

Ordningen för en statsinlösen av de enskilda järnvägarna.

I fråga om ordningen för en statsinlösen av de enskilda järnvägarna anför

kommittén, att flera skäl tala för att vid ett införlivande med statens

järnvägar av de enskilda järnvägarna överförandet sker så samtidigt som

möjligt. Värdering och inlösen av de olika järnvägarna kunde då företagas

under mest enhetliga former och likartade ekonomiska förutsättningar. Vidare

skulle undvikas sådana omkastningar ifråga om nuvarande samtrafiksvägar

med åtföljande ersättningsspörsmål vad anginge bland annat förlorad

trafik, som oftast bleve en följd då enstaka järnvägar inkorporeras i en

större banenhet, varjämte det komplicerade samtrafikproblemet skulle få en

omedelbar lösning. Av praktiska skäl kunde emellertid en införlivning icke

ske helt samtidigt. Sålunda vore att märka, att ett överförande på en gång

till statens järnvägar av samtliga eller flertalet av de enskilda järnvägarna

komme att särskilt vid själva införlivningen ställa starkt ökade krav på

statsbanorna, dess organisation och ledning. Tid borde därför beredas statens

järnvägar att vidtaga den utbyggnad av organisationen, som komme att

visa sig nödvändig. Med hänsyn härtill borde lämpligen fastställas en viss

övergångstid, inom vilken införlivningen successivt borde ske. Även ur andra

synpunkter syntes en dylik övergångstid påkallad. Parterna borde få

nödig tid till värderingar, underhandlingar och överenskommelser och med

hänsyn härtill syntes liden inom vilken inlösningen skulle hava ägt rum ej

böra sättas för kort. Å andra sidan borde förfarandet ej få utsträckas över

en onödigt lång tidsperiod. De stora fördelar, som enligt kommitténs mening

vore förenade med att järnvägsproblemet gåves en enhetlig och snabb

lösning, borde icke förspillas. Ett långt utdraget förfarande, med inlösen

endast då och då av en eller ett pär järnvägar, torde icke komma att medföra

de allmänna vinster för vårt trafikväsende, som erbjödes vid ett mera

fast och samlande grepp på frågan. En tidsrymd av fem år borde lämpligen

anslås för genomförande av ett förstatligande. Under denna tid syntes

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

förvärven böra ske successivt efter en av järnvägsstyrelsen uppgjord och av

Kungl. Maj:t godkänd plan, med beaktande av att i första hand sådana järnvägar

borde förvärvas, vilkas införlivande vore mest ägnat att medföra

transporteffektivitet och driftekonomiska besparingar. I övrigt torde de

möjligheter till frivilliga uppgörelser, som i de särskilda fallen visade sig

föreligga, bliva i viss mån bestämmande för den inbördes ordningen vid förvärvandet

av de olika järnvägarna.

Särskild mening av herr Löfmarck.

I särskilt yttrande har en av kommitténs ledamöter, herr Löfmarck,

visserligen instämt med kommittén däri, att konstruktionen av vårt järnvägssystem

numera måste betecknas som otidsenlig, att den för såväl järnvägarna

själva som för trafikanterna innebär olägenheter och fördyringar

och att åtgärder äro önskvärda för avhjälpande av bristerna, men

samtidigt uttalat, att det av kommittén rekommenderade totala förstatligandet

av de enskilda järnvägarna är att gå längre än vad nödigt är. Ett eventuellt

förstatligande borde begränsas till att omfatta endast sådana järnvägar,

som saknade eller kunde befaras sakna förmågan att fullgöra sina uppgifter

inom trafikväsendet. Kommittén förmenade, att inkomstminskningen

vid ett förstatligande, utgörande 9.9 miljoner kronor, komme att icke oväsentligt

kompenseras genom ökad trafik. Härom vore givetvis vanskligt

att döma, men försiktigheten syntes dock närmast bjuda, att man med hänsyn

till den i annat sammanhang av kommittén befarade kommande

lågkonjunkturen och ökade bilkonkurrensen räknade med örn icke

minskad så dock ej heller ökad trafik. Å andra sidan vöre ej heller

den eventuella möjlighet, som kommittén läte framskymta, realiserbar,

nämligen att undvika inkomstminskningen genom en sådan förändring

av statens järnvägars taxa, som medförde att de samlade fraktavgifterna

skulle komma att utgå med samma storlek efter som före

sammanslagningen. En sådan höjning av statens järnvägars taxa vore otänkbar,

enär man i stället närmast torde vara inställd på en sänkning. Beträffande

kommitténs hänvisning till att taxesänkningen helt komme trafikanterna

till godo kunde uttalandet i och för sig vara riktigt, men denna fördel

bleve endast skenbar, om taxesänkningen medförde driftförlust, som måste

täckas skattevägen. I fråga om det av kommittén såsom sannolikt antagna

beloppet för inköp av de enskilda järnvägarna komme — i betraktande av

bland annat de många särskilda ersättningsyrkanden utöver rena affärsvärdet,

som kunde förväntas komma att av ägarna resas och till vilka värderingsmännen

icke kunde underlåta att rättvisligen taga hänsyn — den kontanta

inlösningssumman att bliva ej oväsentligt högre än det av kommittén

nämnda beloppet. Ej heller hade kommittén förmått motbevisa järnvägsföreningens

olika anmärkningar; den kraftiga reducering av förstatligandekommissionens

besparingssiffror, som järnvägsföreningens utredning inneburit,

borde därför åtminstone i huvudsak läggas till grund för förstatligandets

framtida ekonomiska konsekvenser. Som en sammanfattning av de

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

25

ekonomiska konsekvenserna av ett totalt förstatligande anfördes, att den direkta

inkomstminskningen genom generellt tillämpande av statens järnvägars

taxa icke borde beräknas till mindre än 9.9 miljoner kronor, att det behövliga

kapitaltillskottet för genomförandet av de rationaliseringsåtgärder

vid de övertagna enskilda järnvägarna, som statens järnvägar icke kunde

underlåta vidtaga, borde upptagas till cirka 40 miljoner kronor, att saldot av

de besparingar, som ansåges kunna vinnas med ett förstatligande, ej borde

upptagas till högre belopp än cirka 1 miljon kronor, samt att hela inlösningsbeloppet

för de enskilda järnvägarna sannolikt komme att icke oväsentligt

överstiga det av kommittén approximativt angivna totalbeloppet.

Yttrandena.

Olägenheterna av den nuvarande splittringen.

De inkomna yttrandena förete visserligen rätt betydande skiftningar i

betoningen av olägenheterna av järnvägarnas splittring på skilda trafikenheter,

något som delvis lärer få anses sammanhänga med mer eller mindre

långt driven betänksamhet mot så vitt syftande rubbningar i bestående

förhållanden som dem kommittén förordat. Men detta hindrar icke att

det så gott som allmänt vitsordats att bristfälligheter av djupgående och

omfattande art vidlåda vårt järnvägsväsen. Sålunda uttalar järnvägsstyrelsen,

att allmän enighet synes vara vunnen så tillvida, att praktiskt

taget samtliga, vilka sysslat med här förevarande spörsmål, funnit

den nuvarande splittringen innebära allvarliga brister och nackdelar, helt

övervägande fördelarna, varför behovet av omorganisation framstått såsom

obestridligt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser i likhet med kommittén,

att organisationen av vårt järnvägsväsende genom dess splittring i olika

företag lider av brister, som äro ägnade att minska dess effektivitet. Detta

hade särskilt framträtt, sedan järnvägarna mött en konkurrent i automobilismen.

Där de ekonomiska resurserna lagt hinder i vägen för nödig rationalisering

för att tillfredsställa tidens krav på snabba och bekväma transporter,

hade dessa brister gjort sig mera kännbara för det näringsliv och den

allmänhet, som järnvägen hade att betjäna. Kommerskollegium finner olägenheterna

av järnvägarnas splittring på skilda trafikenheter vara rätt påtagliga.

Sålunda borde stora besparingar kunna göras, icke endast i form

av en bättre utnyttjad materiel och trafikpersonal utan ock genom ökad centralisering

av det speciellt inom järnvägsdriften tyngande arbetet med kassarörelse,

redovisning och statistik samt genom bortfallandet av en del överflödig

förvaltningspersonal i såväl högre som lägre ställning. Gynnsamma

erfarenheter förelåge i detta avseende från ett stort antal, för att ej säga de

flesta främmande länder, där en dylik konsolidering av järnvägsväsendet efterhand

skett, delvis i form av mycket kännbara tvångsingrepp. Den numera

rådande konkurrensen mellan järnvägarna å ena sidan samt automobil-

och flygtransporterna å andra sidan hade accentuerat behovet av den

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

enhetliga ledning och ekonomiska styrka som ett förenhetligat järnvägssystem

representerade. 1 ett sådant avgörande hänseende som den allmänna

taxenivån hade den nu befintliga uppdelningen på olika trafikenheter så

långt ifrån att verka gagnelig i stället försvårat möjligheterna till taxesänkningar,

ehuru självfallet dylika nedsättningar skulle särskilt vad godstarifferna

beträffade vara av största värde för näringslivet. Överhuvud torde

uppdelningen på ett flertal, relativt små järnvägsförvaltningar åtminstone ur

driftsynpunkt få i de flesta fall betraktas vara mera till skada än till gagn.

Riksräkenskapsverket anser erforderligt, att särskilda åtgärder vidtagas i syfte

att stärka det svenska järnvägsväsendets funktionsduglighet, och finner i

likhet med kommittén, att dessa åtgärder främst måste inriktas på ett hävande

av järnvägsnätets nuvarande splittring. Fullmäktige i riksgäldskontoret

förklara sig sakna anledning att jäva riktigheten av den skildring av det

nuvarande järnvägssystemets olägenheter, som kommittén i sin ingående utredning

lämnat. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att det lärer numera

knappast från något håll bestridas, alt det svenska järnvägsnätet kännetecknas

av en splittring, vilken innebär så allvarliga olägenheter, att de

påkalla ett ingripande från statens sida, och länsstyrelsen i Södermanlands

län finner det vara ostridigt, att den nuvarande splittringen innebär vissa

brister och nackdelar såväl ur den trafikerande allmänhetens som ur järnvägarnas

synpunkt. Länsstyrelsen i Kronobergs län ansluter sig till vad kommittén

anfört om olägenheterna av den nuvarande splittringen och länsstyrelsen

i Kalmar län framhåller, att nämnda olägenheter framträtt i allt skarpare

dager under de förändrade förhållanden, som inträtt genom motortrafikens

expansion, och gjort frågan om järnvägsväsendets omorganisation och

rationalisering synnerligen aktuell. Länsstyrelsen i Kristianstads län finner,

att olägenheterna av den rådande splittringen på ett övertygande sätt

kommit till uttryck i kommitténs betänkande. Samstämmighet torde väl ock

råda därom, att ingripande åtgärder i olika hänseenden måste vidtagas för

att förläna järnvägstrafiken den effektivitet och förmåga av allmän anpassning,

varförutan järnvägarna i längden icke förmådde fylla sin viktiga samhälleliga

uppgift. Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att den splittring

som för närvarande utmärker det svenska järnvägsväsendet torde vara

dettas största nackdel. Ett upphävande av denna splittring genom järnvägsdriftens

koncentration till ett fåtal företag torde därför vara ägnat att medföra

fördelar för såväl allmänheten som de därav berörda järnvägarna.

Styrelsen för Sveriges lokomotivmannaförbund anför, att bristerna — sedan

andra transportmöjligheter tillkommit och därmed undanryckt järnvägarnas

position att ensamma ombesörja transporttjänster av större omfattning

och på längre avstånd — blottats mer och mer. Följden hade blivit,

att järnvägsföretag efter järnvägsföretag försämrats och fått kämpa med

den ena svårigheten efter den andra till dess staten måst gripa in och övertaga

det som kunnat återstå. Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad

samt Västergötlands oell norra Hallands handelskammare äro fullt ense med

kommittén därom, att det svenska järnvägsväsendet i vissa avseenden är be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 207.

27

häftat med allvarliga brister, som i möjligaste mån böra avhjälpas, och instämma

med kommittén därutinnan, att den största svårigheten att genomföra

den önskade effektiviseringen av järnvägsdriften ligger i nätets splittring

i ett mycket stort antal i olika ägo befintliga järnvägar. Med hänsyn

till järnvägarnas stora betydelse för vårt näringsliv vöre det angeläget att

söka undanröja nämnda hinder genom att åstadkomma större järnvägsenheter.

Sveriges industriförbund yttrar i förevarande del:

Det föreliggande förslaget till det svenska järnvägsnätets förstatligande

måste ses mot bakgrunden av kommunikationsmedlens utveckling under

senare år. Det kan ej bestridas, att denna utveckling givit stöd för uppfattningen,

att den splittring på ett mycket stort antal olika enheter av växlande

teknisk och finansiell utrustning, vilken är karakteristisk för de

svenska privatbanorna, innebär en viss svaghet ur såväl ekonomiska som

organisatoriska synpunkter. Visserligen ha en del enskilda järnvägar kunnat

med framgång hävda sin plats i rikets trafikväsen och gagna de grenar

av näringslivet, som äro verksamma inom de trakter av landet, där dessa

järnvägar spritt sina nät. Men däremot finnas många banor, vilka icke

kunnat tillfredsställa den nyare tidens krav. Dessa järnvägsföretag med

oftast korta banlängder ha i regel sett sin ekonomi successivt försvagad och ha

förlorat i betydelse för den allmänna samfärdseln. I åtskilliga fall har för

dessa järnvägar icke annan utväg erbjudits än att nedlägga driften, med

därav följande förluster för kapitalägarna och svårigheter för trafikanterna,

eller ock att överlåta rörelsen till statens järnvägar. Det är helt naturligt,

att i ett sådant läge — framkallat väsentligen av den allt skarpare konkurrensen

från biltrafiken — tanken på en rationellare organisation av vårt

järnvägsväsen aktualiserats.

I ett par yttranden tillmätes splittringen av järnvägsnätet på en mångfald

skilda ägare- och förvaltningsenheter mindre betydelse. Länsstyrelsen

i Jönköpings län uttalar att det, såsom trafikförhållandena under särskilt de

senaste 10—15 åren utvecklats, vore tydligt, att uppdelningen av järnvägsnätet

å ett flertal förvaltningar i en del fall medfört svårigheter, vilka måhända

kunnat undvikas eller i bästa fall mildras, örn företagens trafikuppgift

varit större. Fullt säkert vore emellertid ej detta. Det hade nämligen

visat sig, att de utomordentliga omvälvningar, som under denna period inträffat

på trafikområdet, icke lämnat ens storföretagen —- statens järnvägar

långt ifrån undantagna — oberörda. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner

det ställt utom allt tvivel, att systemet med både statliga och enskilda järnvägar

hitintills haft en för modernisering och annan utveckling sporrande

verkan. Splittringen i äganderätt och ledning i samtrafik m. m. hade naturligt

nog vållat trafikanterna en del svårigheter, möjligen även en del ökade

kostnader, ehuru de slutliga, totala verkningarna därvidlag vore och bleve

svåra att redovisa. Svenska järnvägsföreningen kan icke godkänna den

under senare åren omhuldade föreställningen, alt olägenheterna av splittringen

i förevarande avseende göra sig starkt gällande för trafikanterna.

I fråga örn godstrafiken hade nämligen järnvägarna ända från ett tidigt

stadium av sin existens gentemot allmänheten uppträtt såsom en enda sluten

enhet, oberoende av ägare, spårvidd och järnvägssträckning. Den sinnrika

svenska samtrafiksinstitutionen hade sålunda möjliggjort för godsbefraktare

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

att utan avbrott, utan känning av förefintliga järnvägsgränser och utan omexpediering

kunna få frakta sitt gods till vilken plats som helst på järnvägsnätet.

Samma transportvillkor hade gällt å alla järnvägar, och möjligheter

hade funnits att tillgodogöra sig frakt efter en fallande taxebyggnad och med

likformig godsindelning. Någon annan olägenhet av mera väsentlig betydelse

än för godstrafikanterna viss svårighet i avgiftsberäkningen i samtrafik

och kanske på sina håll något mindre snabbhet i transporten torde knappast

kunna åberopas. Föreningen bortsåge härvid från den olägenhet, som

läge i övergångsavgifterna, då denna sammanhängde med taxans uppbyggnad

och sålunda icke vore en organisatorisk utan en taxekonstruktiv fråga.

För persontrafikanterna förelåge nämnda olägenhet med svårighet för avgiftsberäkningen

för resor, som berörde flera järnvägar. En brist på direkta

vagnar torde kunna påvisas å sina håll, men det finge å andra sidan icke

förbises, att den befintliga konkurrensen mellan olika trafikleder skapat såväl

tåglägenheter som direkta vagnar, vilka varit till den trafikerande allmänhetens

fördel. Föreningen anför vidare:

Olägenheterna med nuvarande splittring ligga i stället på ett annat plan

och sammanhöra så gott som helt med de problem, som uppställa sig på den

inre järnvägsfronten. Att det här — beträffande fraktfördelningsfrågor, i

tidtabells- och transportplanehänseende, i avseende på den rullande materielens

och personalens utnyttjande m. m. — föreligger nackdelar, som ogynnsamt

påverkat det samlade driftresultatet, vill föreningen icke bestrida. Delvis

sammanhänger den ur dessa synpunkter mindre lyckliga utformningen

av järnvägsväsendet med att koncessionsansökningarna icke alltid upprättats

och bedömts med lika strängt hänsynstagande till trafikekonomiska och

transportgeografiska som till byggnadstekniska synpunkter. Att nämnda

nackdelar — som kommittén dock synes hava tillmätt en överdrivet stor

betydelse och alltför mycket generaliserat — skulle kunna mildras och åtföljande

besparingar vinnas genom ett större enhetliggörande av järnvägsnätet

med nedläggande av obehövliga järnvägar och koncentration av övriga

torde stå utom tvivel. Föreningen vill emellertid kraftigt framhålla, att dessa

besparingsmöjligheter huvudsakligen gälla sådana sins emellan likspåriga

järnvägar, som med varandra hava en omfattande gemensam rörelse. Väsentligt

mindre står att vinna genom att ansluta banor med starkt betonad

lokaltrafik till järnvägar, med vilka de hava ingen eller obetydlig trafikgemenskap.

Detsamma gäller ifråga om järnvägar med olika spårvidd.

Det har synts föreningen angeläget att genom dessa påpekanden söka bringa

frågan om den nuvarande splittringens olägenheter till riktigare proportioner

än vad de enligt föreningens mening fått i kommitténs betänkande. Mot

dessa olägenheter anser sig föreningen också böra ställa de väsentliga fördelar,

som existensen av ett betydande enskilt järnvägsnät vid sidan av det

statliga har både för näringslivet-trafikanten och för statsbaneföretaget

självt. De enskilda järnvägarna hava vuxit fram i intim gemenskap med

den bygd, som de genomkorsat, och med den industri, som varit eller -—- icke

minst på järnvägens eller dess ägares initiativ — kommit att bliva dit förlagd.

Bygden och dess järnväg hava haft ett ömsesidigt intresse av varandras

gynnsamma utveckling och förkovran, och på grundvalen av denna intressegemenskap

har under tidernas lopp utvecklat sig ett samspel av i

många hänseenden mycket fruktbärande slag. Kapitalinvesteringar hava

förekommit såväl av trafikanterna respektive kommunerna i deras järnvägs
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

29

företag som av järnvägarna i företag inom bygden. Järnvägsledningarna

hava år efter år alltefter konjunkturerna anpassat befordringsavgifterna efter

sina trafikanters behov. Ej heller bör i detta sammanhang förglömmas de

enskilda järnvägarnas betydelsefulla möjligheter att med enkla och smidiga

medel kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthålla trafik i fattiga och

traliksvaga bygder, överhuvud taget hava fördelarna av en lokal järnvägsledning,

som i grunden känner dessa behov och har möjlighet till en djupgående

individuell behandling av kunderna, varit av utomordentlig betydelse

för den svenska industriens lokalisering och utveckling.

Genom affärsmässig skötsel — grundad i kravet på rörelsens bärighet

— torde de enskilda järnvägarna också utövat ett stabiliserande inflytande

på hela järnvägsväsendets ekonomi. Tvånget att stå på egna ben utan

möjligheter att lita till skattebetalarnas eller andras pengar har lett till en

förvaltning, som nog icke saknat fördelaktiga återverkningar även på statsbaneföretaget.

Ej minst bör i detta sammanhang erinras örn att taxeväsendet

och taxepolitiken — i varje fall före den tid, då även statsbanan genom biltrafikens

konkurrens fick starkare direkt känning med affärs- och ekonomiseringssynpunkter

— genomgående blevo utformade på ett ur affärsmässiga

synpunkter riktigare sätt vid de enskilda järnvägarna. Dessas på förräntningsprincipen

byggande taxepolitik har i sin tur övat starkt inflytande på statens

järnvägars taxa, som ju är normerande för samtrafikstaxan. Även i övrigt

har den fruktbara växelverkan, som bestått mellan statliga och enskilda

järnvägar ifråga om impulser till förbättringar, till rationaliserings- och effektiviseringsåtgärder,

varit av synnerlig betydelse för det totala järnvägsväsendets

utveckling i vårt land. Utan att på något sätt vilja betygsätta de

från det ena eller andra hållet gjorda insatsernas storlek och värde i dessa

hänseenden vågar föreningen dock uttala, att de initiativ som utgått från enskilda

järnvägar på många viktiga punkter varit av banbrytande art.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands lån har gjort sig till

tolk för liknande synpunkter som de av svenska järnvägsföreningen nu

anförda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att beträffande landets järnvägsdrift

ingalunda föreligger sådant nödläge, som kan motivera eller tagas till förevändning

för vidtagande av tvångsåtgärder för statsinlösen. De konsolideringar

av och det ökade statsberoende för vissa främmande länders enskilda

järnvägar, vilka kommittén exemplifierade, vöre i regel följdföreteelser av

krigstidens rekvisitionsförfarande. De svagaste järnvägarnas iråkade insolvens

ävensom möjligheten av samma utveckling för ytterligare järnvägar

vid en kommande depression hade tagits till intäkt för kravet att statens

järnvägar skulle övertaga ej blott de ekonomiskt svaga järnvägarna utan

även de ekonomiskt starka. Varje järnväg vore emellertid sitt rättssubjekt

med sina rättigheter och skyldigheter. Några övertygande skäl hade ej

förebragts för järnvägsnätets enhetliggörande. Samarbetets svårigheter

vore nu liksom tidigare givetvis överkomliga. Rationaliseringen fortskrede

och med någon tålmodighet borde dess resultat kunna avvaktas. En fortgående

övergång till statsbanenätet av betydande delar av det enskilda järnvägsnätet

vore i sikte, varvid det dock lämnades öppet för järnvägar, vilkas

läge och särskilda trafikuppgifter gåve möjlighet för fortsatt självständigt

arbete, att få bestå.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl Maj:ts proposition nr 207.

Allmänt förstatligande.

Kommitténs förslag örn statsinlösen av enskilda järnvägar såsom den

åtgärd, vilken i första hand vore ägnad att giva järnvägsnätet en med hänsyn

till dess uppgift lämpad organisation, har tillstyrkts av järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, fullmäktige

i riksgäldskontoret, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands och

Kopparbergs lån ävensom styrelserna för kooperativa förbundet, svenska

järnvägsmannaförbundet och Sveriges lokomotivmannaförbund.

Generalpoststyrelsen — som begränsat sitt yttrande till att avse förslagets

betydelse för postverket — uttalar, att såväl en fusionering som ett förstatligande

synes kunna bliva till fördel för postbefordringen järnvägsledes genom

de rationaliseringsåtgärder i tekniskt avseende, som därvid förutsättas

komma att vidtagas, och varigenom bättre och snabbare tågförbindelser än

för närvarande beräknas komma att tillskapas. Därjämte borde vid fusionering

eller förstatligande, alldenstund järnvägarnas driftkostnader enligt

den förebragta utredningen då skulle komma att nedgå, de avgifter, som

postverket nu hade att erlägga för postföringen å järnväg och som enligt

generalpoststyrelsens förmenande redan nu vore ej obetydligt högre än

järnvägarnas kostnad för denna postförings besörjande, kunna avsevärt

nedsättas.

Gotlands handelskammare — som inskränkt sitt yttrande till att avse förhållandena

på Gotland — framhåller såsom sin mening, att förstatligande

av järnvägarna där är önskvärt och även nödvändigt i den händelse ett allmänt

förstatligande skulle komma till stånd.

Föreningen enskilda järnvägars förvaltningstjänstemän, som icke funnit

det falla inom ramen för sin verksamhet att ingå på spörsmålet huruvida

ett sammanförande i statens hand av landets enskilda järnvägar borde ifrågakomma

eller icke, har sitt yttrande tagit sikte allenast på förvaltningstjänstemännens

ställning i den situation som skulle uppstå därest ett dylikt

förstatligande beslötes. Svenska järnvägarnas kontorspersonalförbund har i

sitt yttrande iakttagit motsvarande begränsning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att kommitténs förslag icke borde föranleda

någon åtgärd, då behovet av förstatligande vore överdrivet och mycket

viktiga lokala intressen i många fall komme att allvarligt skadas, och

handelskammaren i Gävle förmenar, att en koncentration av hela järnvägsnätet

i statens hand skulle medföra betydande olägenheter. I övriga, förut ej

särskilt nämnda yttranden har ifrågasatts att begränsa förstatligandet i det

ena eller andra avseendet. De synpunkter som sålunda framförts beträffande

kommitténs ställningstagande framgå i huvudsak av den följande sammanställningen.

Järnvägsstyrelsen upptager i sitt yttrande till utförlig behandling de skiljaktigheter

i effekt, vilka förefinnas mellan förstatligande- och fusionsalternativen.

Inledningsvis erinrar styrelsen om, att den blotta tvåklyvningen i

statsbanor å ena sidan och enskilda järnvägar å den andra icke vore till
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

31

fyllest. Fastmera borde man bland de enskilda järnvägarna skilja mellan å

ena sidan vid en enda bygd knutna lokalbanor, vilka kunde benämnas småbanor,

och å andra sidan störrre enskilda järnvägsförvaltningar, städse i bolagsform,

så omfattande att varje nät berörde flera bygder och i regel innehölle

också någon linje av stambanenatur. Resultatet av ifrågasatt fusionering

vore småbanornas uppgående i av storbolag ägda större förvaltningsenheter.

Ett sammanförande i statlig ägo kunde enligt styrelsens uppfattning

förväntas leda till en väsentlig höjning i åtskilliga hänseenden av den samhällsekonomiska

effekten, d. v. s. av de påräkneliga samlade verkningarna för

folkhushållet. I detta hänseende framhåller styrelsen några huvudpunkter,

vilka samtliga enligt styrelsens förmenande synas vara av fundamental betydelse,

och till vilka fusionsalternativet icke uppvisar något motstycke eller

i allt fall icke något fullvärdigt sådant. Styrelsen anför i huvudsak följande.

I första linjen framträda vid ett förstatligande nya förhållanden och nya

möjligheter i fråga örn befordringen av gods i sådana stationsförbindelser,

där enligt nu gällande ordning så kallad samtrafik förekommer. Då det gäller

befordringen av gods, som endast föres över statens järnvägar, är man

icke bunden av särskilda föreskrifter, utan kan leda sändningarna över den

trafik tekniskt lämpligaste vägen. Örn den kortaste vägen sålunda med hänsyn

till förekommande ångdrift eller inskränkning till endast dagtrafik blir

mera tidsödande eller mera kostsam, kan en annan väg över elektrifierade

och med bättre kommunikationsmöjligheter försedda linjer väljas. Som

exempel på praktisk tillämpning av denna metod anföres trafiken från södra

och västra Sverige till inlandsbanan mellan Östersund och Gällivare,

därvid godset föres den nästan helt elektrifierade och med såväl dagsom

nattrafik utrustade vägen över Hallsberg—Krylbo—Ånge i stället för

över den kortare, ångdrivna linjen Kristinehamn—Mora—Sveg—Östersund, å

vilken endast dagtrafik är anordnad. Transporterna bli genom valet av den

längre vägen såväl snabbare som billigare utförda.

Då det åter gäller samtrafik mellan två eller flera järnvägar, äger man

icke valfrihet beträffande transportvägen, utan denna är bestämd genom

gällande föreskrifter angående godssamtrafik. På grund av dessa föreskrifter

föres exempelvis godset från norra och mellersta Sverige till Skåne över

en mångfald olika vägar, varvid sändningarna lämna statsbanan vid ett flertal

olika stationer. Det transporttekniskt riktigaste vore, att denna trafik följde

huvudlinjen Stockholm—Malmö så långt som möjligt och sedan fördelades

från ett fåtal huvudpunkter. Transporterna skulle då bli i största möjliga

utsträckning utförda av snabbgående och i drift billigare fjärrgodståg

över elektrifierade huvudlinjer i stället för att på ett tidigt stadium överföras

till långsammare och dyrare ångdrivna lokalgodståg. Statens järnvägar

lia sin godstågrörelse så anordnad, att de stora fjärrgodstågen avgå från de

viktigaste lastningscenlra sent på kvällen och framföras kingsta möjliga väg

under natten, då trafikanterna i allt fall icke kunna taga någon nämnvärd

befattning med godset. Däremot framför endast ett fåtal av de enskilda

järnvägarna sina godståg på natten, vilket sammanhänger med den låga tra
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Alaj:ts proposition nr 207.

fikintensiteten på de flesta av dessa banor. En differentiering mellan järnvägarna

och trafikens koncentrering till de stora och i allmänhet elektrifierade

huvudlinjerna framstår därför som en nödvändig förutsättning för en rationell

transporttjänst. Med angivna omläggning av transportvägarna för

nuvarande samtrafiksgods, vilken möjliggöres vid ett förstatligande av det

enskilda järnvägsnätet, skulle alltså följa dels avkortning i transporttid, dels

minskning av kostnaderna för trafiken, bådadera oaktat viss ökning av själva

trafikarbetet, främst vagnrörelsen. Sagda ökning faller nämligen på de elektrifierade

linjerna, medan ånglinjerna komma att uppvisa en väsentlig minskning.

I detta sammanhang framträder såsom en viktig angelägenhet fordonsparkens

standardisering och planmässiga utnyttjande. Järnvägsstyrelsens strävan

att inom den nuvarande ordningens ram skapa ett för statsbanenätet

rättvist förhållande i fråga om användningen av mångfalden befintliga vagn:

typer har icke mötts av tillmötesgående från de enskilda järnvägarna, vilka

icke velat släppa efter på förmånen att få använda sina egna godsvagnar av

skiftande typer på statens järnvägars linjer. Även beträffande samarbetet

med trafikföretag, tillhörande andra grenar av samfärdseln, är nuvarande

splittring hindersam, och särskilt är det vanskligt att undvika, att en järnvägsförvaltning

i strid mot samtrafiksordningens anda indirekt tränger in på

annan järnvägs trafikområde.

Förevarande förhållanden äro av så stor vikt, att frågan om transporttjänstens

rationalisering kan sägas vara ett kärnparti i förstatligandefrågan.

Järnvägarnas positiva insats i folkhushållet är ju väsentligen avhängig av

dels transportprestationernas mängd, dels betjäningens effektivitet, med

andra ord uttryckt prestationernas kvalitet, vilka båda faktorer tillsammans

bestämma transportprestationernas värde, dels slutligen kostnaderna för

ifrågavarande verksamhet. — I alla dessa hänseenden förväntas enhetliggörandet

komma att medföra en avsevärd förändring till det bättre, till fördel

såväl för trafikanterna som för järnvägarna, betraktade såsom helhet.

Såsom tredje bestämning till en transportprestation, vid sidan av transportvärdet

och transportkostnaden (från samhällets synpunkt), står transportpriset,

vilket uttrycker kostnaden från trafikantsynpunkt. Ett riktigt avvägande

av transportpriset kan sägas ha som främsta samhälleliga uppgift att medverka

till en samhällsekonomiskt riktig fördelning av transporterna mellan

ifrågakommande trafikmedel sålunda, att relationen mellan transportvärde

och transportkostnad blir så fördelaktig som möjligt. En enhetlig taxa är

en samhällelig vinst icke blott såsom garanti för rättvisa mellan skilda bygder

och olika trafikantgrupper utan också därigenom, att den kan någorlunda

rationellt samordnas med prissättningen inom övriga grenar av samfärdseln,

främst landsvägstrafiken.

Intet av de ovan angivna spörsmålen kan lösas genom ett system med regionala

gruppfusioner. Det för samfärdseln på långdistans betydelsefulla nätet

blir fortfarande uppdelat i flera ekonomiska enheter, regler för vägbestämning

m. m. måste bestå, och det ginge — även om viss uppmjukning

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

33

av sagda regler är tänkbar — säkerligen icke att åstadkomma koncentration

av trafiken till huvudlinjerna. Däremot behövde ett uteslutande från förstatligande

av vissa järnvägar med avskilt läge och väsentligen lokala transportuppgifter

ej avsevärt försämra effekten i förevarande hänseende. Vad

angår likheten i taxehänseende är det uppenbart, att åtminstone en del av de

ifrågasatta fusionsnäten icke skulle bli ekonomiskt bäriga vid tillämpning

av statens järnvägars taxa, i varje fall icke utan tillägg av övergångs- eller

banavgifter. Måhända ännu allvarligare är att, så länge enskilda förvaltningar

bibehållas, det icke synes finnas praktisk möjlighet kontrollera, att

tillämpningen av taxan blir likformig. Trots järnvägstrafikstadgans uttryckliga

föreskrift härom har det hittills icke ens varit möjligt att ernå ett allmänt

offentliggörande av beviljade fraktnedsättningar. Riskerna att vissa

orter och därmed vissa trafikanter bli särskilt gynnade kunna t. o. m. bli

ökade genom småbanornas sammanslutning i storbolag, ett förhållande vilket

synes ensamt tillräckligt att förklara det starka motstånd som rests mot

planerade fusioner. Föreningen av allmänföretagets uppgifter med af färsbolagets

form kan sägas leda till en spänning, vilken för företag med så vidsträckt

verksamhetsområde som sagda fusioner — eller med riksomslutning

—- synes kunna lösas endast om aktiemajoriteten ligger i statens hand.

Nu berörda fördelar i övrigt äro hänförliga till den totala enhetligheten

i och för sig och alltså tämligen oberoende av, om densamma realiseras i

statlig eller — för den händelse detta vore praktiskt möjligt — i enskild regi.

— Vad taxesättningens grundvalar angår, befinner sig emellertid det statliga

företaget såsom sådant i en särställning, vilken tager sig uttryck i ett utpräglat

samhällsekonomiskt betraktelsesätt, en för det enskilda näringslivet mera

främmande inställning. Till belysning av denna motsättning kan man lämpligen

dröja vid det tänkta fallet, att ungefär lika gynnsamt affärsresuitat

beräknats bliva uppnått såväl vid en högre som vid en lägre av två alternativa

taxenivåer. I fråga om ett ekonomiskt företag i statens ägo med dess

säregna dubbelställning såsom å ena sidan ett affärsverk, å andra sidan ett

allmänföretag kommer i sådant fall den lägre taxenivån med dess bättre samhällsekonomiska

effekt säkerligen att framstå såsom det fördelaktigare alternativet.

Ledningen för ett enskilt företag åter, i vars motivkrets affärsekonomien

intager en helt dominerande ställning, torde i berörda fall föredraga,

att den högre taxenivån med densammas mindre affärsrisker komme i tilllämpning.

1 det föregående behandlade skillnad i motivkrets framträder måhända

starkast, då fråga blir örn utgifter för anläggningarnas förnyelse och hållande

i nivå med den allmänna tekniska utvecklingen. Styrelsen bestrider icke möjligheten

av att de rationaliseringsåtgärder beträffande bland annat drifttjänsten,

standardisering av fordonsparken samt modernisering av anläggningar

oell anordningar för fordonens underhåll, som kommittén behandlat,

kunna tänkas komma till stånd jämväl efter en konsolidering av järnvägsväsendet

i fusionsform, låt vara att sannolikheten därför icke framstår såsom

särdeles stor, trots alt investeringar för ifrågavarande ändamål oftast

Billang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 207. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

äro direkt räntabla. Vida vanskligare är finansieringen av de nya byggnader

och anläggningar i övrigt, som erfordras för att bringa bana och byggnader

i tidsenligt skick, exempelvis byggandet av dubbelspår och förstärkning av

banans överbyggnad. Här synes endast förstatligandet kunna skapa ett

modus vivendi i samband med statsmakternas strävanden mot konjunkturutjämning

medelst offentliga arbeten. Dessa anläggningar synas nämligen

särskilt väl lämpade att upptagas i framtida beredskapsprogram för att komma

till utförande i tider av knapp arbetstillgång, vid vilka tillfällen ju också

samhällets faktiska kostnad blir den lägsta möjliga. Ett förstatligande av

vårt lands enskilda järnvägar torde innebära den enda möjligheten att få

samtliga till samfärdslederna hörande anläggningsbehov likformigt prövade

och erforderliga arbeten utförda under från allmän synpunkt lämpliga konjunkturförhållanden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrar om, att många kommuner, i synnerhet

de hamnägande, gjort stora kapitalinvesteringar för att trygga sin bestämmanderätt

över inom sitt trafikområde liggande järnvägar och även

ibland verksamt bidragit till järnvägstrafikens uppehållande, där detta ansetts

vara ett villkor för kommunens industriella och kommersiella liv. Det

vore förståeligt, att en på förenämnt sätt anlagd och driven järnväg ansett

sig sakna anledning att frivilligt ingå förening med annan järnväg, där kommunen

befarat till annan kommuns fördel förlora sin bestämmanderätt över

trafiken, och därför varit ett hinder för en fusionsbildning som ur andra

synpunkter varit att rekommendera. Ett förstatligande hade i detta hänseende

framför fusionering den fördelen att göra samtliga orter likaberättigade

och icke lämna företräde för eller gynna någon särskild plats. Ett förstatligande

torde också vara den enda väg, som snabbast och mest effektivt komme

att leda till målet. Den lämnade möjligheter bland annat för järnvägarnas

effektiva utnyttjande, för goda taxe- och samtrafiksåtgärder och för en

mera centraliserad förvaltningsorganisation; fördelar, som icke i samma grad

och med samma säkerhet kunde utvinnas ur annan organisationsfoi-m. Statskontoret

delar kommitténs uppfattning, att ett förstatligande av de enskilda

järnvägai-na torde vara den ändamålsenligaste och säkraste lösningen av

järnvägsväsendets organisations- och rationaliseringsproblem. Såsom kommittén

påvisat, skulle genom en fusionering dessa problem kunna lösas allenast

i begränsad omfattning, vartill komme, att garantier näppeligen torde

kunna skapas för att en fusionering i erforderlig omfattning skulle komma

till utförande. Uppenbarligen borde omfattningen av ett förstatligande bedömas

ur samhällsekonomiska synpunkter och inlösningsåtgärdena sålunda

begränsas till sådana järnvägar, vilkas förvärvande vore av betydelse för en

effektiv rationalisering av förevarande kommunikationsmedel. Statskontoret

utginge ifrån, att ett ingående övervägande i detta avseende komme till stånd

i samband med fastställandet av den plan, som kommittén tänkt sig skola

läggas till grund för genomförandet av den föreslagna omdaningen av det

svenska jämvägsväsendet. I detta sammanhang ville statskontoret fi-amhålla,

att de skäl som kommittén anfört för ett förstatligande syntes göra sig mindre

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 207.

35

gällande i fråga om smalspåriga järnvägar. Kommerskollegium förväntar,

att kommitténs förslag ur skilda synpunkter kommer att medföra goda verkningar

och leda till en rationalisering av det svenska järnvägsväsendet, varav

som resultat bör kunna påräknas en förbättrad trafikkapacitet samt kanske

också lägre transportavgifter. Främst framträdde fördelarna beträffande avskaffandet

av mindre, ekonomiskt svaga järnvägsenheter. I detta avseende

kunde åberopas ett flertal redan skedda statsförvärv, vilka för omkringliggande

bygd i allmänhet inneburit rätt avsevärda trafikförbättringar. Men

också större och delvis redan inbördes fusionerade banors införlivning med

statsbanenätet borde i många fall kunna bliva till allmänt gagn, främst genom

bortfallandet av de spärrar, vilka dessa banors förvaltning som fristående

enheter med nödvändighet droge med sig, då det gällde att åstadkomma

en övergångstrafik, på bästa sätt reglerad med dessa banor ingående som

allenast naturliga led i ett stort riksbanenät. Styrelsen för kooperativa förbundet

finner flera av de skäl för ett enhetliggörande av järnvägsväsendet,

sorn kommittén närmare utvecklat, vara synnerligen vägande. Enligt styrelsens

mening torde det sålunda bli möjligt att genom ett förstatligande åstadkomma

en sådan rationalisering av det svenska järnvägsväsendet, att väsentliga

fördelar för såväl näringslivet som hela samhället uppstode. De enskilda

järnvägar, vilkas inkomster för närvarande icke försloge att täcka kostnaderna,

borde enligt allmänt vedertagen uppfattning inrangeras i en större enhet

för att trafiken därigenom skulle kunna bedrivas ekonomiskt. Det torde

därför stå klart, att för de enskilda järnvägar, som nu lämnade en tillfredsställande

avkastning på investerat kapital, skulle den rationalisering, som

bleve följden av ett förstatligande, leda till ett ytterligare förbättrat utbyte

till allmänt gagn. Alldeles oavsett att något delade meningar vid en förhandsberäkning

kunde framträda beträffande storleken av de omedelbara trafikoch

driftekonomiska besparingarna vid ett enhetliggörande torde det icke

kunna råda någon tvekan örn att dessa på något längre sikt måste bli avsevärda.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finna övertygande vad kommittén framhållit

angående svårigheterna att åstadkomma en allmän fusionering av de

enskilda järnvägarna, särskilt mot bakgrunden av den ringa framgång som

fusionssträvandena hittills rönt. Dessa svårigheter måste enligt fullmäktiges

mening anses vara så stora, att fusionsvägen finge anses oframkomlig. Örn

man ansåge ett sammanförande av de enskilda järnvägarna vara önskvärt,

återstodc sålunda endast förstatligandet av dem. Den redogörelse kommittén

lämnat för de positiva fördelar, som därigenom skulle vinnas, syntes fullmäktige

i allt väsentligt vara riktig.

Överståthållarämbetet anser sig i stort sett kunna biträda kommitténs

uppfattning, att ett enhetliggörande av järnvägsnätet skulle ur de av kommittén

förordade synpunkterna bliva till fördel för järnvägstrafikens rationalisering

och ägnade att avlägsna ett flertal av de med den nu rådande

splittringen förenade olägenheterna. Det syntes ämbetet dock kunna föreligga

en viss fara för att de områden, som nu trafikerades av smärre lokala

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kunql. Maj:ts proposition nr 207.

järnvägsföretag, vilka ägde ingående kännedom om de av järnvägen berörda

orternas förhållande och trafikbehov och vilka jämväl vore beroende enbart

av dessas befolkning, skulle vid ett statens övertagande av järnvägen kunna

bliva i trafikhänseende sämre tillgodosedda. Länsstyrelsen i Stockholms

lån hyser icke någon tvekan att förorda den långt gående åtgärd, som ett

förstatligande innebär. I likhet med kommittén och på de skäl denna framhållit

anser länsstyrelsen det icke möjligt att genom en rationalisering med

bibehållande av nuvarande system i önskvärd omfattning avlägsna olägenheterna.

Dessa torde väsentligen bottna alltför djupt i själva det rådande

systemet såsom sådant för att åtgärder, förbundna med ett bibehållande av

detta, skulle visa sig effektiva. Fusionering vore givetvis, därest den kunde

åvägabringas i erforderlig omfattning, en i förevarande syfte mera betydelsefull

åtgärd, men av skäl, som kommittén påvisat, torde man icke i varje

fall icke med erforderlig grad av visshet — kunna utgå ifrån, att detta alternativ

skulle leda till det åsyftade målet. Länsstyrelsen hade därför kommit

till samma uppfattning som kommittén, nämligen att ett förstatligande

utgjorde den enda rationella och fullt tillförlitliga utvägen. Rent principiellt

syntes ock förstatligandet framstå såsom en naturlig åtgärd. Därest

överhuvud taget någon verksamhet borde samlas i statens hand, torde detta

i första rummet böra ske i fråga örn driften av landets järnvägsnät. Dess

utomordentliga betydelse för hela samhälls- och näringslivet vore så påtaglig,

att de skäl, som från skilda håll anförts mot kommitténs förslag, icke

borde få förhindra en ändamålsenlig lösning av förevarande fråga. Länsstyrelsen

i Östergötlands län förklarar sig vid övervägande av kommitténs

motivering kommit till den uppfattningen, att det för järnvägarnas framtida

utveckling samt med hänsyn till näringslivets krav och allmänhetens intressen

i övrigt måste anses önskvärt, att ledningen av rikets alla, för allmän

trafik behövliga järnvägar koncentreras på en hand och för ändamålet övertages

av förvaltningen vid statens järnvägar. Länsstyrelsen i Kalmar län

uttalar, att den nu föreliggande utredningen synes oförtydbart giva vid handen,

att ett fullständigt förstatligande av järnvägsnätet är den enda framkomliga

vägen för ernående av de syften, man genom dylika organisationsoch

rationaliseringsåtgärder avser att vinna. Länsstyrelsen i Gotlands län

har intet att erinra emot de av kommittén uppgjorda riktlinjerna för enhetliggörande

av järnvägsnätet och finner det önskvärt att länets järnvägar förstatligas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser de i betänkandet framförda

skälen för ett enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet vara bärande.

En dylik lösning av järnvägsproblemet vöre också överensstämmande med

den allmänna uppfattning länsstyrelsen erhållit i fråga om den efter automobilens

uppträdande på transportområdet uppkomna utvecklingen, vilken

kännetecknats av allt större och större svårigheter för järnvägarna, särskilt

de svagare enskilda järnvägarna, att hålla sig uppe i konkurrensen. Länsstyrelsen

funne sig därför kunna ansluta sig till förslaget. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län är av den meningen, att ett förstatligande torde av de möjligheter,

som stå till buds för avhjälpande av förefintliga olägenheter och

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

37

brister inom järnvägsväsendet, vara den mest rationella och medföra önskvärt

resultat på kortaste tid. Under hänvisning till att den enda möjligheten

att förstärka järnvägarnas ställning och därmed deras konkurrenskraft torde

ligga i deras sammanförande till större enheter och i vidtagandet av rationaliseringsåtgärder,

ansluter sig länsstyrelsen i Västmanlands län till den

av kommitténs majoritet hävdade uppfattningen samt anför:

Med att i enlighet med reservantens förslag begränsa åtgärderna till att

endast förstatliga de ekonomiskt svagaste av de enskilda järnvägarna torde

emellertid föga eller intet stå att vinna för uppnåendet av de resultat, som

eftersträvas. Större fördelar skulle däremot möjligen kunna erhållas genom

fusionering inom de enskilda järnvägsföretagen. Utvecklingen får emellertid

i stort sett anses hava gått hela fusioneringstanken förbi. Ett sådant sammanförande

av enskilda järnvägsföretag, som här avses, skulle säkerligen

haft stor betydelse under den tid då staten i stort sett var innehavare allenast

av de s. k. stambanorna, medan den lokala samfärdseln med vissa undantag

ombesörjdes av de enskilda järnvägarna. Dessa senares verksamhetsområden

kunde vid denna tid i de flesta fall geografiskt avgränsas. Numera

har statens övertagande av flera enskilda järnvägar ävensom förvärv av

aktier i andra åstadkommit en betydande splittring härvidlag. Härigenom

synes — såsom ock reservanten riktigt anmärkt — själva grunden för en

rationell lösning på denna väg hava undanryckts. Härtill kommer, att fusioneringsfrågan

varit på tal vid flera tidigare tillfällen utan att de enskilda

järnvägarna därför visat något resultatbringande intresse för densamma.

Till slut må mot fusioneringslösningen åberopas det av kommittén påpekade

förhållandet, att inga garantier finnas eller kunna skapas för att de enskilda

järnvägarna, därest de lämnades tillfälle till en dylik åtgärd, verkligen komme

att genomföra densamma. -—- Återstår sålunda såsom enda möjlighet att

förstatliga samtliga enskilda järnvägar. Endast en dylik åtgärd torde ock

vara ägnad att i någon vidsträcktare mån avlägsna det nuvarande systemets

olägenheter och möjliggöra mera vittgående rationaliseringar. Allenast genom

ett fullständigt enhetliggörande torde det bästa utnyttjandet av hela

järnvägsapparaten kunna vinnas, en smidigare och enhetligare tave- och

samtrafikspolitik kunna föras samt den rationellaste förvaltningsorganisationen

kunna erhållas. Härtill kommer såsom den icke minst viktiga fördelen,

att sammanförandet av alla järnvägar möjliggör en sovring av kommunikationerna.

Obehövliga järnvägar ävensom järnvägar, vilka med fördel

kunna ersättas med biltrafik, kunna nedläggas. Andra järnvägar kunna

på grund av ökad betydelse förbättras genom elektrifiering eller annorledes.

Vid ett fullständigt enhetliggörande bör till slut samarbetet med andra

trafikmedel bättre och smidigare kunna ordnas till fördel för hela transportväsendet.

Då länsstyrelsen sålunda tillstyrker de enskilda järnvägarnas förstatligande,

utgår länsstyrelsen ifrån, att de beräkningar, som av kommittén

verkställts rörande kostnaderna härför ävensom angående utfallet av dessa

järnvägars drivande i statsbaneregi — vilka beräkningar länsstyrelsen för

egen del saknar erfarenhet att bedöma — i stort sett skola visa sig vara hållbara.

Härjämte förutsätter länsstyrelsen givetvis, att även vid den utökade

statsdriften affärsmässigheten i järnvägarnas skötsel utan eftergifter kommer

att upprätthållas.

Styrelsen för Sveriges lokomotivmannajörbiiiul giver uttryck för den uppfattningen,

att ett förstatligande är den enda och riktiga vägen för att få

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kunql. Maj:ts proposition nr 207.

landets trafikväsende uppordnat på ett fullt betryggande sätt. Styrelsen för

svenska järnvägsmannaförbundet anför:

De fördelar, som äro förenade med ett förstatligande av det enskilda järnvägsnätet,

har i såväl tidigare gjorda utredningar i ämnet som jämväl i det

nu föreliggande betänkandet påvisats, och så starka skäl lia därvid framförts,

att intet tvivel numera lior vara rådande, att verkningarna härav skulle

komma hela landets näringsliv och dess befolkning till del. Det torde sålunda

vara uppenbart, att ett förstatligande skulle komma att innebära sänkta

biljettpriser och godstariffer genom att ett enhetligt zontariffsystem infördes

och bantilläggsavgifter bortfölle m. m. Härav skulle med all sannolikhet

följa en ökad reslust hos allmänheten och en betydligt ökad transportmängd

av såväl vagnslast- som styckegods, varav ökade inkomster torde

kunna påräknas. Genom förenklingar i det administrativa arbetet toi’de

även kunna påräknas, att tjänstemännen kunna utföra ett betydligt högre

kvantitativt arbete än vad som för närvarande kan presteras på grund av

det mycket invecklade tariffsystemet med alla dess undantagsbestämmelser

för såväl person- som godstrafik i samtrafik.

Ett förstatligande skulle jämväl komma att innebära ett betydligt bättre

utnyttjande av järnvägarnas materiel än vad som för närvarande kan åstadkommas

och medföra snabbare och bekvämare godstransporter samt med

all säkerhet en förbilligad administration.

Begränsning av förstatligandet.

I en del yttranden förordas, att förstatligandet begränsas i olika hänseenden.

Riksråkenskapsverket anser riktigast, att förstatligandet åtminstone

för närvarande inskränkes till sådana järnvägar, vilkas inlemmande i statsbanenätet

är ur allmänna trafiktekniska och trafikekonomiska synpunkter

av verklig betydelse, samt anför till utveckling av denna mening:

Det torde ligga i sakens natur, att de med splittringen förenade olägenheterna

effektivast skidle undanröjas genom ett förstatligande av de enskilda

järnvägarna. Ett förstatligande i enlighet med kommitténs förslag

av praktiskt taget hela det enskilda järnvägsnätet lärer dock icke kunna

genomföras utan en mycket betydande belastning av det svenska statshushållet.

Även med tillämpande av de grunder för förstatligandets genomförande,

som kommittén föreslagit, skulle med all sannolikhet mycket

stora belopp erfordras för avskrivning av i det utvidgade statsbaneföretaget

investerade, icke räntabla kapitalmedel. Förstatligandet skulle säkerligen

ock framkalla ökade anspråk på de statsinlösta järnvägarnas utrustning och

drift, som skulle framtvinga nya icke räntabla kapitalinvesteringar eller

nedsätta det redan investerade kapitalets avkastning

Med utgångspunkt från ett sådant betraktelsesätt har riksräkenskapsverket

icke funnit anledning föreligga att nu utsträcka förstatligandet till järnvägar

tillhörande det smalspåriga järnvägsnätet. Ett förstatligande av de

smalspåriga järnvägarna torde näppeligen medföra fördelar, som kunde beräknas

uppväga de med förstatligandet förbundna offren. I varje fall har

kommittén härutinnan icke presterat någon bärande motivering. Även i det

normalspåriga enskilda järnvägsnätet torde ingå ett flertal järnvägar, vilkas

förstatligande icke kan vid den av riksråkenskapsverket intagna ståndpunkten

anses motiverat. I detta sammanhang må erinras, att de vinster

ur standardiseringssynpunkt, som kommittén åheropat såsom ett tungt vägande

skäl för ett förstatligande, endast i ringa mån lära hänföra sig till nu

berörda järnvägar.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

39

Med ett förstatligande av enskilda järnvägar i allenast den begränsade omfattning,

som riksräkenskapsverket sålunda funnit böra genomföras, skulle

enligt ämbetsverkets mening hela smalspårsnätet och ett flertal normalspåriga

järnvägar fortfarande drivas såsom enskilda företag. Även beträffande

denna del av järnvägsnätet erfordrades att särskilda åtgärder vidtoges i syfte

att förbättra järnvägarnas ekonomi och öka deras effektivitet. Härutinnan

anför ämbetsverket:

Såsom kommittén uppvisat, skulle det vara åtminstone tekniskt möjligt att

redan inom ramen av nuvarande organisation åstadkomma vissa förbättringar

och förenklingar. Resultat av större räckvidd torde dock icke kunna ernås

utan att den nuvarande splittringen av järnvägsnätet avsevärt minskas.

Riksräkenskapsverket delar kommitténs uppfattning, att mera genomgripande

rationaliseringsåtgärder i tekniskt och organisatoriskt hänseende

icke kunna förväntas komma till stånd utan verksamt stöd från statens sida.

Enligt ämbetsverkets mening skulle emellertid avsevärda resultat kunna

ernås, därest staten i form av lån tillbandahöllc förvaltningarna de för rationaliseringsåtgärdernas

genomförande nödiga medlen. Att genom särskild

lagstiftning framtvinga de önskvärda rationaliseringsåtgärdema har riksräkenskapsverket

däremot icke ansett nödvändigt eller ens lämpligt.

Under förutsättning att en sålunda anordnad statlig medverkan till järnvägsdriftens

rationalisering vid nu ifrågavarande järnvägar begränsas till

vad ur allmänna trafiktekniska och trafikekonomiska synpunkter kan anses

försvarligt, lärer en sådan medverkan bliva avsevärt mindre betungande

för statsverket än ett överförande av samma järnvägar i statens hand.

Vid sådant förhållande har riksräkenskapsverket icke tvekat att förorda en

på angivet sätt utformad subventioneringspolitik.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar, att de statliga åtgärderna för

järnvägsväsendets förbättring torde böra bedömas ur synpunkten av vad som

är samhällsekonomiskt bäst. Kunde samma mål nås med bibehållande av

vissa enskilda järnvägar, torde anledning saknas för staten att övertaga sådan

järnväg. Vissa enskilda järnvägar hade ingen och andra obetydlig

transitotrafik. Ur enbart trafikteknisk synpunkt förelåge knappast anledning

att förstatliga dessa, då trafiken på sådan järnväg endast berörde järnvägens

eget trafikområde. Exempel härpå vore Stockholm—Roslagens järnvägar

och järnvägarna på Gotland och Öland. Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds

järnvägar utgjorde huvudleden för trafikbolagets malmexport

och hade av detta bolag anordnats huvudsakligen därför, även om

desamma kommit att jämsides med denna övertaga andra samhälleliga uppgifter.

Det syntes därför böra närmare undersökas, örn bärande skäl ur allmän

synpunkt funnes för att dessa järnvägar inordnades i ett förstatligande,

som skulle fråntaga ägaren för järnvägen bestämmanderätten över ett nödvändigt

organ för drivande oell utökning av egen rörelse av annan än trafikteknisk

art. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför — under hänvisning

till att i sådana fall, då någon berättigad anmärkning icke kan riktas mot en

enskild järnvägs skötsel och ekonomi, ett tvångsingripande från statens sida

knappast är motiverat — att vad nu sagts särskilt gäller då, såsom till

exempel fallet är med trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds järnvägar,

järnvägsdriften huvudsakligen är en integrerande del i bolagets rö
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

KnnQl. j\laj:ts proposition nr 207.

reise. Handelskammaren i Gävle hävdar, att de trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund

tillhöriga järnvägarna utgöra en integrerande del av ett

stort industriföretag. Redan av praktiska skäl syntes det synnerligen svårt

att i detta fall åstadkomma en inlösen, enär det på många områden måste

bliva så gott som omöjligt att säga var järnvägen slutade och industriföretaget

började. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser beträffande sådana enskilda

järnvägar eller grupper av dylika järnvägar, som omspänna större

och från statsbanenätet förhållandevis väl avgränsade trafikområden, att

ett förstatligande annorledes än genom frivillig överenskommelse bör tillgripas

endast för det fall, att det enskilda företaget saknar vilja och förmåga

att genomföra erforderliga rationaliseringsåtgärder. Länsstyrelsen utginge

nämligen ifrån att förstatligande borde ske blott då ett sådant vore

nödvändigt för avhjälpande av väsentliga olägenheter eller främjande av

ett betydelsefullt samhällsintresse. Kunde och ville ett enskilt järnvägsföretag

med angiven omfattning genomföra den omorganisation och rationalisering,

som erfordrades för avhjälpande av påtalade olägenheter, saknades

tillräcklig anledning att tillgripa förstatligande. De järnvägsföretag, som

sålunda skulle få kvarstå som enskilda, borde emellertid genom lagstiftningsåtgärder

ej blott beredas möjlighet att såsom i föreliggande lagutkast syntes

vara förutsatt inlösa annat järnvägsföretag utan även åläggas skyldighet att

framlägga och ställa sig till efterrättelse därefter godkänd plan för den framtida

organisationen jämte tilltänkta rationaliseringsåtgärder, vartill bland

annat kunde hänföras inlösen av annan till trafikområdet hörande enskild

järnväg. Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att förstatligandet icke, såvida

icke vederbörande företag självt önskar bliva införlivat med statens

järnvägar, bör omfatta sådant större järnvägsföretag, som kan anses äga

förmåga att självt genomföra erforderliga rationaliseringsåtgärder, och vars

bibehållande som självständig enhet ej heller eljest är ägnat att avsevärt

motverka ett ordnande av landets järnvägsväsende efter vad som kan anses

bäst ur ekonomisk och driftteknisk synpunkt. Länsstyrelsen i Kristianstads

lån är av den meningen, att statsingripandet icke bör gå längre än som av

samhällsekonomiska skäl kan anses oundgängligen nödigt för att icke ändamålet

med rationaliseringen skall äventyras. Det borde därför principiellt

icke resas hinder mot att sådana järnvägsföretag eller grupper av företag,

som vöre ekonomiskt bärkraftiga och förvaltades efter tekniskt och ekonomiskt

sunda principer, fortfarande skulle få äga bestånd i enskild förvaltning.

Detta under förutsättning att löretaget icke blott ville utan även förfogade

över sådana ekonomiska resurser, att företaget självt kunde vidtaga

de rationaliseringsåtgärder, som skäligen kunde begäras från det allmännas

sida. Man finge med andra ord icke göra statsingripandet till självändamål.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar:

Ett förstatligande av det svenska enskilda järnvägsnätet skulle påtagligen

bringa många fördelar, bland vilka förbilligandet av transportkostnaderna

synes vara den ur allmän synpunkt mest beaktansvärda. Att hälsa med tillfredsställelse

vore även, att sådana järnvägar, som nu icke förmå att på ett

för det allmänna tillfredsställande sätt uppehålla driften men likväl äro

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

41

av den betydelse för det allmänna att de icke böra nedläggas, genom statsinlösen

få möjlighet att fortleva. Å andra sidan är ett allmänt förstatligande

otvivelaktigt också förknippat med avsevärda nackdelar. Länsstyrelsen vill

icke fördölja, att länsstyrelsen för Hallands läns vidkommande med stort

bekymmer ser utsikten till allmänt förstatligande av det enskilda järnvägsnätet.

I tre av länets städer mynna fyra enskilda järnvägar efter att lia genomlöpt

länet i hela dess bredd. För stora delar av länet har detta givetvis

varit en ekonomisk faktor av stor betydelse, en viss ekonomisk organisation

har härav betingats, omfattande anläggningar lia kommit till stånd och ett

par av dessa järnvägar lia tillfört särskilt länets två största städer betydande

inkomster av olika slag. Till den förlust i fråga örn skatteintäkter, som ett

förstatligande av de två inom länet mest betydande enskilda järnvägarna

komme att föra med sig, komma andra förändringar av ogynnsamt slag,

vilka skulle beröva länet i allmänhet men naturligtvis i första rummet de två

nämnda städerna väsentliga inkomstkällor. Den omläggning av transportvägarna,

som kan förväntas bliva följden av ett genomförande av förslaget,

måste sålunda komma att på ett mycket kännbart sätt beröra Hallands län.

Hamntrafiken är för hallandsstäderna av stor betydelse. Om, såsom kan

förutses, godset dirigeras andra vägar än de hittillsvarande, skulle icke blott

dyrbara hamnanläggningar icke komma till avsedd användning utan även

många, som lia sin utkomst av skeppsfarten, att se sin existens hotad eller

försämrad. Sett ur Hallands läns synpunkt synes sålunda förstatligandet av

de enskilda järnvägarna vara en utveckling ägnad att rubba den bestående

ekonomiska ordningen på ett sätt, som ej kan överblickas men som inger oro

och därför också väcker de största betänkligheter.

Vad länsstyrelsen nu anfört beträffande Hallands län liksom innehållet i

det av herr Löfmarck avgivna särskilda yttrandet synes även giva sakligt

stöd åt en sådan ståndpunkt. Länsstyrelsen är därför benägen att ansluta

sig till den i reservationen uttalade uppfattningen att icke andra järnvägar

än sådana, som sakna eller kunna befaras sakna tillräckligt ekonomiskt underlag

för att på ett för det allmänna tillfredsställande sätt kunna uppehålla

driften men dock äro av den betydelse för det allmänna, att de icke böra

nedläggas, för närvarande böra ifrågakomma till förstatligande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån uttalar att — även örn önskvärda

rationaliseringar i avseende å järnvägsväsendet svårligen kunna genomföras

utan att ett förstatligande av enskilda järnvägsföretag i betydande omfattning

får äga rum — det synes varken behövligt eller önskvärt, att ett förstatligande

äger rum beträffande praktiskt taget hela det enskilda järnvägsnätet,

såsom kommittén föreslagit. Där ekonomiskt starka, till större grupper

sammanslutna välordnade företag förelåge, exempelvis de i trafikförvaltningen

Göteborg—Dalarne—Gävle ingående järnvägarna, vilka hade fullgoda

förutsättningar att även i fortsättningen på ett med statens järnvägar

fullt jämförligt sätt sköta sina trafikuppgifter, borde dessa, i allt fall tillsvidare,

hållas utom förstatligandet. Sannolikheten talade för att detta för

järnvägsdriften inom riket skulle vara fördelaktigt, icke minst genom den

tävlan i avseende på såväl den tekniska utrustningen som på det driftsekonomiska

området, som härigenom skulle bibehållas mellan statens järnvägar

och de största enskilda järnvägsföretagen. Givetvis förutsatte länsstyrelsen,

att de enskilda järnvägsföretag, som tillätes att i denna egenskap kvarstå,

härigenom också betraktades såsom trafikkomplex med en sådan ställning i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 207.

förhållande till statens järnvägar, att de kunde med dessa samverka på ett

för den trafikerande allmänheten fullt tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför härutinnan följande:

Den söndersplittring på enskilda småföretag, den ekonomiskt tyngande

överorganisation, den oförmåga att genomföra nödiga rationaliseringsåtgärder

och tekniska förbättringar, som mångenstädes karakteriserar det svenska

järnvägsväsendet, är icke numera kännetecknande för det värmländska järnvägsnätet.

Sedan statens järnvägar förvärvat Mora—Vänerns järnväg,

bergslagernas järnvägar övertagit driften av Kil—Fryksdalens järnväg samt

Åmål—Ålsängs och Da!—Västra Värmlands järnvägar av riksgäldskontoret

försålts till bergslagernas järnvägar, är uppdelningen på olika järnvägsföretag

bragt ned till ett minimum. Den önskvärda saneringen är redan verkställd,

staten behöver knappast befara nya förluster, och de kvarvarande enskilda

företagen äro ekonomiskt och tekniskt skickade att hålla en hög standard

och väl betjäna allmänheten. Om man undantager de få bankilometer,

med vilka Nora bergslags järnväg ovanför Otterbäcken sträcker sig in på

värmländskt område, finnes i Värmland blott två enskilda järnvägssystem,

nämligen Nordmark—Klarälvens samt bergslagernas järnvägar. Nordmark

—Klarälvens järnväg är ju det ekonomiskt synnerligen stabila Uddeholmsbolagets

privata järnväg. Kommittén har själv uttalat, att i fråga örn denna

järnväg några större fördelar icke stå att vinna genom ett enhetliggörande,

och har därför lämnat den utanför utredningen. Återstår Bergslagernas

järnvägar. Detta Sveriges största enskilda järnvägsföretag, som existerat

inom Värmland i det närmaste lika lång tid som statens järnvägar, har förmedlat

transporterna från och till en stor del av Värmlands viktigaste industriföretag

och har varit av synnerligen stor betydelse för hela det värmländska

näringslivet. Dess tillvaro torde icke ha varit utan verkan å statsjärnvägarnas

förhållande till kundkretsen här i länet. Mot dess affärsmässiga

skötsel torde ingen berättigad anmärkning kunna göras. Och tekniskt

sett har denna trafikförvaltning under en lång tidsperiod utfört ett banbrytande

och ledande arbete.

Skulle emellertid statsmakterna anse allmänintresset kräva ett totalt förstatligande

omedelbart och i ett sammanhang av det enskilda järnvägsnätet,

synes det länsstyrelsen, att stor hänsyn bör tagas till bland annat följande

synpunkter: att inlösen av de enskilda järnvägarna så långt görligt är bölske

på frivillighetens väg, att tvångsförfarande reserveras blott som ett yttersta

medel, att inlösen verkställes enligt skäliga och billiga grunder, att de

i enskilda företag anställda i mån av utrymme beredas minst motsvarande

anställning i statens tjänst, att den personal, som överflödiggöres vid sammanslagnings-

och rationaliseringsprocessen, hålles helt skadeslös, att det

förstatligade järn vägssystemet utnyttjas mindre till att suga in stora statsinkomster

och mera till att betjäna allmänheten och näringslivet på ett smidigt,

effektivt och billigt sätt, samt att garantier skapas för att ett helt förstatligat

järnvägssystem icke diktatoriskt skjuter andra berättigade och nödvändiga

transportmedel åt sidan eller hindrar dem att alltfort utföra sin kommunikatoriskt

banbrytande gärning till obestridligt gagn för allmänhet och

näringar.

Länsstyrelsen vill icke minst understryka den sista synpunkten. Det är

visserligen sant, att de nya transportmedlen kraftigt medverkat till att åtskilliga

järnvägar bragts på fall, men det är också sant, att de verkat utomordentligt

stimulerande på hela näringslivet, att de varit av revolutionerande

betydelse för den trafikerande allmänheten, kanske mest ute på den avlägsna

landsbygden, samt att de även bidragit till järnvägarnas rationalisering

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition nr 207.

43

och tekniska utveckling. På senare åren har märkts en påfallande strävan

att samordna järnvägarnas samt motorfordonens var för sig nödvändiga trafikmedel.

I Värmland lia de enskilda järnvägsföretagen övertagit ett avsevärt

antal buss- och trafiklinjer i anslutning till järnvägslinjerna, och på

sistone ha även statsjärnvägarna, efter en tidigare helt negativ inställning

mot dylika trafikrättigheter, i västligaste delen av länet företagit liknande

förvärv. Detta innebär i realiteten, att järnvägslinjerna via de förvärvade

buss- och trafiklinjerna förlängts till landsbygdens avsides belägna delar. Då

nu ett förstatligande av de enskilda järnvägarna medför, att ett stort antal

buss- och trafiklinjer automatiskt införlivas med statsbanesystemet, måste

med styrka den uppfattningen hävdas, att ett dylikt införlivande icke får innebära,

att allmänheten och näringslivet berövas något av de nya transportmedlens

fördelar eller att dessa hindras i sin behöriga utveckling.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län gör i denna del följande uttalande:

Ytterst gäller det att ur det allmännas och trafikanternas synpunkter mot

varandra väga å ena sidan det blandade systemets inneboende förmåga att

alltjämt verka stimulerande på utvecklingen, å den andra enhetssystemets

teoretiskt större möjligheter till rationalisering av trafiken.

Tydligt är, att man vid frågans bedömande också måste särskilja två

grupper av enskilda järnvägar. Den ena omfattar banor, som genom vägtrafikens

renässans och andra omständigheter pressats ned i ett sådant ekonomiskt

läge, att ett förstatligande framstår som den enda möjliga utvägen

ur såväl företagets som bygdens och trafikanternas synpunkt och där banans

bibehållande jämväl kan sägas vara ett allmänt intresse. Den andra

gruppen järnvägar äro de, som alltjämt både vilja och kunna stå självständiga

i förhållande till statsbanorna i en fortsatt lojal samverkan och konkurrens,

där man kan tala örn en sådan. Det kan därvid gälla ett särskilt

järnvägsföretag eller flera under en eller annan form fusionerade. Huvudsaken

är, att de kunna jämbördigt med en statlig regi betjäna sitt trafikområde

och dess samtrafiksintressen, under upprätthållande av det blandade

systemets fördelar.

Ett exempel på sistnämnda järnvägar, kanske det mest typiska, är linjen

Gävle—Falun—Göteborg och därmed i trafikförvaltning samhörande banor.

Dessa och närmast Gävle—Dala järnvägar, som för Gästriklands och Gävle

stads utveckling betytt så ofantligt mycket, tilldraga sig givetvis i särskild

grad länets och länsstyrelsens intresse i frågans nuvarande läge. Sedan

Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg samt Sala—Gysinge—Gävle och

Gävle—Ockelbo järnvägar övertagits av staten, äro nämligen Gävle—Dala

järnvägar och den smalspåriga järnvägen Dala—Ockelbo—Norrsundet, tillhörande

Kopparfors aktiebolag, de enda enskilda järnvägar, som genomlöpa

länet. Beträffande sistnämnda bana lärer icke från någondera sidan föreligga

tanke på ett förstatligande.

Länsstyrelsen begränsar därefter sin prövning av förslaget till dess verkningar

för Gävle och Gästrikland, i viss mån även för andra länsintressen,

av Gävle—Dala och därmed nära sammanhörande järnvägars förstatligande

och erinrar därvid örn, att Gävle stad äger cirka 13 procent av aktierna i

Gävle—Dala järnvägsaktiebolag samt att staden såsom hamnstad hyser farhågor

för och vill söka förebygga att dess viktigaste trafikled blir beroende

av inflytelser, som kunna begränsa hamnens värde till skada för näringslivet

i staden och dess trafikområde, nu och för framtiden. Länsstyrelsen

fortsätter:

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Av vida större intresse är emellertid, att majoriteten av aktierna i Gävle

—Dala järnvägsaktiebolag sedan år 1908 tillhör Bergslagernas järnvägsaktiebolag

och därmed Göteborgs stad. Detta kan innebära en viss benägenhet

och möjlighet att från delar av trafikområdet söka draga trafik till det

järnvägsledes mera avlägsna Göteborg och dess hamn i stället för till Gävle.

Länsstyrelsen har hittills icke förmärkt eller från intresserat håll erfarit något

partiskt eller illojalt utnyttjande av denna möjlighet från järnvägsförvaltningens

sida. Det kan givetvis förekomma fall, där trafikanter med hänsyn

till Göteborgs mera regelbundna sjöfartsförbindelser utåt eller av andra

skäl sända godset en längre väg trots den högre järnvägsfrakten. Oaktat

dessa förhållanden har Gävle ansett sig kunna lita till att järnvägsförbindelserna

med stadens naturliga uppland skulle väl tillgodoses och har i enlighet

därmed hållit sin hamn i hög standard. Väsentlig vikt ligger därvid

även på, att staden såväl som sjöfarten och trafikanterna kunna i växande

grad räkna med den även av statsmakterna genom isbrytning m. m. underlättade

sjöfarten åren runt, vilken efter hand ökat trafikens regelbundenhet.

Teoretiskt sett skulle väl under åberopade förhållanden Gävle stad och

hamn kunna påräkna en mera opartisk behandling från staten än från den

i viss mån konkurrerande Göteborgs stad som ägare av Gävle—Dala järnvägar.

Sammanfattningsvis anför länsstyrelsen att, även om de av Gävle stad uttalade

farhågorna under gynnsamma förhållanden visa sig överdrivna, skälen

för att i avvaktan på utvecklingen tillsvidare behålla Gävle—Dala järnvägar

i enskild regi synas vara övervägande. Skulle en sådan ordning i

detta och eventuellt liknande fall i praktiken visa sig otillfredsställande för

trafikområdet eller ur berättigade allmänna synpunkter, så återstår möjligheten

att framdeles upptaga frågan till ny prövning.

Länsstyrelsen i Örebro län vill icke bestrida, att ett förstatligande av enskilda

järnvägar under vissa förhållanden kan vara befogat. En sådan åtgärd

borde emellertid begränsas till sådana fall, då statens övertagande av

en järnväg för den trafikerande allmänheten skulle medföra väsentliga fördelar

eller innebära befrielse från betydande olägenheter och detta kunde

ske utan ofördelaktig inverkan på det statliga järnvägsnätets avkastning.

Svenska järnvägs}öreningen uttalar, att ett allmänt förstatligande icke är

den väg, som man med samhällets intresse för ögonen bör söka sig fram på

för att ernå en rationell lösning av landets järnvägsproblem. Helst skulle

föreningen sett, att den eftertraktade lösningen kunnat vinnas genom omfattande

fusionsbildningar mellan de enskilda järnvägsbolagen. Vissa betydelsefulla

sammanslutningar mellan dylika bolag hade ju också redan skett.

Dit hörde exempelvis trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle, trafikaktiebolaget

Grängesberg—Oxelösunds järnvägar samt Västergötlands och

Roslagens smalspåriga järnvägsnät. I Skåne hade också vissa ansatser till

fusioner ägt rum genom att Ystads- och Kristianstadsbanorna var för sig

sammanslagits. Ävenså bildade Östergötlands smalspåriga järnvägar numera

ett gemensamt företag genom en sammanslutning, vartill statsmakterna

nyligen effektivt medverkat. Samtidigt som föreningen icke holle för osannolikt,

att dessa fusionssträvanden — särskilt örn det förstatligandehot som

nu under flera år vilat över de enskilda järnvägarna och försvagat deras

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

45

handlingskraft försvunne — skulle kunna ytterligare utvecklas, måste föreningen

dock såtillvida dela kommitténs uppfattning, att frågan om ett större

enhetliggörande av landets järnvägsväsen för närvarande icke kunde byggas

enbart på fusionsalternativet. Med utgångspunkt just från redan nu befintliga

enskilda jämvägssammanslutningar — och även starka och bärkraftiga

ensamstående banor — om vilka icke kunde sägas annat än att de både

stöde på en hög teknisk nivå och hade ådagalagt fullgod förmåga att tillfredsställande

fylla sin trafikuppgift, vore enligt föreningens förmenande

lösningen att finna i en kombination mellan förstatligande och bibehållande

av enskild järnvägsdrift. Föreningen holle sålunda före, att en viss grad

av förstatligande — såsom sakerna nu kommit att utveckla sig —- framstode

som ofrånkomligt men att detta förstatligande icke borde givas större omfattning

än som vore oundgängligen nödvändigt för att få järnvägsnätet att icke

bestå av ett olägligt stort antal enheter. En framkomlig linje i detta avseende

syntes vara, att de järnvägar och jämvägssammanslutningar, som var för sig

utgjorde en sluten trafikenhet och vilkas förstatligande ej utgjorde oavvisligt

behov för utvecklande av en snabb och planmässig godsbefordran för järnvägarnas

samfällda godsmängd, lämnades utanför förstatligandet. Statsövertagandet

skulle då i första hand komma att omfatta sådana järnvägar, vilka

huvudsakligen vore att betrakta såsom transportgeografiska komplement till

statens järnvägar och som genom ett förstatligande skulle kunna väsentligen

bidraga till en förbättring och ett driftkostnadsförbilligande av det samfällda

transportarbetet. Rättvisa och billighet torde dock böra föranleda, att staten

därvid också bleve skyldig inlösa sådana järnvägar, som egentligen icke inginge

inom ett dylikt begränsat förstatligandes ram men som i fortsatt enskild

regi kunde komma att få vidkännas avsevärda driftförluster på grund

av samtrafiksomläggningar, så att de med anledning därav själva önskade

ett förstatligande.

Vid bedömande av frågan om ett begränsat förstatligandes omfattning åberopar

föreningen följande sammanställning, som visar trafikens ungefärliga

fördelning för olika järnvägar på dels egen trafik, dels samtrafik med statens

järnvägar och dels samtrafik med enskilda järnvägar.

Totala godstrafikarbetets fördelning i procent d nedan angivna järnvägar d

1933 (approximativt).

Godstrafik

tonkilometer

samtrafik med

egen

statens

enskilda

järnvägar

%

%

%

Dalslands........................

......... 2

76

22

Grängesberg—Oxelösunds..........

......... 87

7

6

Göteborg—Dalarne—Gävle.........

......... 67

22

ll1

Göteborg—Borås—-Alvesta..........

......... 21

36

43

Halmstad—Nässjö................

......... 41

38

21

1937 års siffr.

1 Detaljerad statistik finnes ej för 1933.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Godstrafik

tonkilometer

samtrafik med

egen

statens enskilda

järnvägar

%

*

%

Karlskrona—Växjö........................

. 35

30

35

Växjö—Alvesta...........................

. 1

19

80

Kristianstad—Hässleholm och Östra Skånes.

. 44

33

23

Krylbo—Norberg.........................

. 14

56

30

Malmö järnvägar..........................

. 69

6

25

Nora Bergslags...........................

. 61

23

16

Nässjö—Oskarshamn......................

. 32

33

35

Stockholm—Nynäs........................

Stockholm—Västerås—Bergslagens.........

. 8

84

8

. 58

25

17 1937: 65, 21, 14

Sölvesborg—Olofström—Älmhults..........

. 34

46

20

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga........

. 11

35

54

Varberg—Borås—Herrljunga...............

. 56

30

14

Ystads järnvägar .........................

. 60

27

13 1931 års siffr.

Skåne—Smålands.........................

. 2

43

55

Köping—Uttersberg—Riddarhyttan........

. 84

13

3

Blekinge Kustbanor.......................

. 55

13

32

Halmstad—Bolmens.......................

. 29

37

34

Karlshamn—Vislanda—Bolmens.............

. 21

44

35

Växjö—Tingsryds.........................

. 4

9

87

Östra Blekinge...........................

. 55

3

42

Falkenbergs...............................

. 37

34

29

Gotlands..................................

. 95

1

4

Hjo—Stenstorps..........................

. 53

44

3

Kalmar—Berga m. fl.......................

. 72

7

21

Östergötlands smalspåriga..................

. 58

13

29

Norsholm—Västervik—Hultsfreds..........

. 33

20

47

Stockholm—Roslagens.....................

. 87

8

5

Uddevalla—Lelångens......................

. 82

5

13

Vetlanda..................................

, 20

49

31

Västergötland—Göteborgs..................

. 59

17

24

Växjö—Åseda—Hultsfreds..................

. 17

32

51

Östra Värends.............................

. 1

30

69

I anslutning till sammanställningen uttalar föreningen, att olägenheterna

av den nuvarande splittringen med därav följande förstatligandekrav uppenbarligen

göra sig väsentligt mindre gällande beträffande järnvägar, vilkas

trafik till större delen består av egen trafik och samtrafik med angränsande

enskilda järnvägar än beträffande järnvägar, där samtrafiken med statens

järnvägar är den dominerande. Var den närmare gränsen skulle dragas,

måste givetvis bliva föremål för ett detaljerat övervägande från olika synpunkter

och med noggrant hänsynstagande till alla på frågan inverkande

faktorer. Föreningen förutsatte, att en grundligt genomarbetad plan för förstatligandets

omfattning borde uppgöras och vore för sin del villig att därutinnan

lämna all möjlig medverkan. En dylik plan vore även nödvändig för

att icke, genom spridda statsinköp av enskilda järnvägar som frivilligt ut
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

47

bjudas till försäljning, andra järnvägars trafikomslutning med åtföljande

affärsvärde skall komma att försämras. Intill dess den nämnda planen upprättats,

syntes det lämpligt, örn inga andra statsinköp av enskilda järnvägar

ägre rum än där fråga vore örn enskild järnväg med stark trafikgemenskap

med statens järnvägar, då järnvägen saknade anslutning med andra enskilda

banor. Ej heller borde dessförinnan några väsentligare omläggningar av

samtrafiksvägar, betingade av de under år 1938 av staten inköpta aktiemajoriteterna

i enskilda järnvägsbolag, få äga rum.

Sveriges köpmannaförbund hyser den uppfattningen, att åtgärder i syfte

att enhetliggöra och rationalisera järnvägsväsendet äro motiverade och önskvärda,

men ifrågasätter, huruvida man för att nå detta syfte är nödsakad att

helt förstatliga järnvägsväsendet. Förbundet tillstyrker ett partiellt förstatligande

av de enskilda järnvägarna, varvid dock bärkraftiga enskilda järnvägsföretag

vilka bilda självständiga trafikenheter böra undantagas. Sveriges

industriförbund anför att en enhetligare och mera samlad organisation kan

skapas på i huvudsak trenne olika vägar, nämligen dels genom ett sammanförande

i större enheter av vissa grupper av privatbanor — fusioneringssystemet

—■ dels genom ett införlivande med statens järnvägsnät av ytterligare

ett antal enskilda järnvägar och dels slutligen genom ett sammanförande

av samtliga järnvägar i statens hand — det totala statliga järnvägsmonopolet.

Under erinran att förbundet måste möta varje förslag till införande

av statsmonopol på något av näringslivets områden med en starkt kritisk

inställning, uttalar förbundet, att de inom järnvägsväsendet föreliggande

särskilda förhållandena — icke minst den omständigheten att statsdriften här

alltid intagit och under senare år alltmer befäst en dominerande ställning —

föranleda att spörsmålet, huruvida denna ställning bör ytterligare utbyggas

för att eventuellt omfatta hela järnvägsväsendet, får karaktär av en diskussion,

icke närmast örn en dylik utbyggnads pricipiella berättigande utan örn

dess praktiska lämplighet. Vid ställningstagandet till kommitténs förslag borde

därför sistnämnda synpunkt fälla utslaget. Enligt förbundets mening

skulle av de tre angivna alternativen det första, fusioneringen, sannolikt betyda

det minst långt ingående ingreppet i den fria näringsutövningen. På järnvägarnas

initiativ hade under årens lopp åtskilligt åstadkommits på detta område.

Även om en betydande koncentration redan genomförts, så funnes uppenbarligen

anledning till längre gående sammanslutningar. I det nu föreliggande

förslaget hade fusioneringstanken mötts med sympati och den uppfattningen

uttalats, att vissa såsom nödvändiga betraktade rationaliseringsåtgärder

kunde genomföras på denna väg. Kommitténs lagförslag hade också

berett viss förutsättning för en lösning enligt dylika riktlinjer. Då lagförslaget

i denna del enligt förbundets mening icke vore tillfredsställande, bade

emellertid förutsättningen ryckts undan för att med lagstiftningens hjälp över

huvud få till stånd en ytterligare koncentration av de enskilda järnvägarna.

I)e båda övriga av förbundet angivna alternativen byggde på privatbanornas

överförande till statens järnvägar, antingen så alt alla banor, med undantag

av ett fåtal ur allmän synpunkt betydelselösa, inkorporerades, eller ock så

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

alt förstatligandet lämnade utanför några av de viktigare, bärkraftigare järnvägarna.

Det sistnämnda alternativet förekomme icke bland kommitténs förslag.

I fråga örn kommitténs förslag örn ett totalt förstatligande skulle —

sett ur den huvudsynpunkt förbundet närmast hade att anlägga på problemet,

d. v. s. förslagets betydelse för den gren av näringslivet förbundet representerade

— ett förverkligande av den bild kommittén tecknat av ett helt förstatligat

järnvägsväsende självfallet te sig såsom ett eftersträvansvärt mål.

Frågan vore emellertid, huruvida icke den frammanade bilden hade alltför

många drag av skönmålning, och vidare, huruvida icke några av de väsentliga

fördelar, som här angivits som förstatligandets följder, skulle kunna vinnas

med andra medel än tvångets. Förbundet hade sålunda icke av de många

utredningar, som verkställts inom järnvägsväsendet, blivit övertygat om att

en mera tillfredsställande organisation av detsamma nödvändigt måste

eftersträvas enligt tvångsförstatligandets program. Det senaste årets utveckling

hade visat prov på enskilda banföretag, som frivilligt överlåtit sin egendom

och sin rörelse till statens järnvägar. Av i pressen synliga meddelanden

förefölle även som om nya inköp skulle planeras. Det syntes därför möjligt

att på grundval av frivilliga överenskommelser nå ganska långt på förstatligandets

väg, i all synnerhet om statens järnvägar bestämde sig för en aktiv

inköpspolitik. Kommittén delade också i själva verket denna uppfattning.

Att kommittén likväl föreslagit en lag rörande tvångsinlösen, berodde tydligen

därpå, att kommittén misströstat om möjligheten att på annat sätt ernå

ett fullständigt enhetliggörande. Detta antagande från kommitténs sida vore

möjligen befogat. Självklart vore det emellertid icke, då varje antydan saknades

örn att undersökningar på denna punkt gjorts och det först, om sådana

åtgärder förekommit och lett till negativt resultat, kunde givas vägande

stöd för uppfattningens riktighet. De järnvägar om vilka här vore fråga vore

av lätt insedda skäl de ekonomiskt bärkraftiga. Om man avstode från den

tänkta lagstiftningen, skulle efter någon tid situationen, om kommitténs farhågor

besannades, sannolikt bli den, att flertalet ekonomiskt mindre välställda

banor försålts till statens järnvägar, medan de bättre — ett relativt ringa

antal — alltjämt stöde utanför. Det vore svårt att förstå, att icke i ett dylikt

läge flertalet av de fördelar skulle kunna ernås, som kommittén förbundit

med det totala förstatligandet. Ty vad som förhindrat genomförande av

taxereformer och andra rationaliseringsåtgärder i den utsträckning kommittén

funnit önskvärd torde väsentligen lia varit förekomsten av ett stort antal

banor med svag ekonomi — hindren skulle säkerligen icke lia mött och torde

för framtiden ej heller komma att möta från övriga banor, så mycket mindre

som koncessionerna oftast innehölle bestämmelser, som möjliggjorde de eftersträvade

reformernas genomförande utan särskilda åtgärder lagstiftningsvägen.

Bibehölles de sistnämnda banorna i enskild drift, medan återstoden dreves

av statens järnvägar, skulle resultatet med största sannolikhet bli för näringslivet

liksom det allmänna gynnsammare än ett inkorporerande av hela

järnvägsnätet under statens regi. För ett bibehållande av nu nämnda järnvägar

hos de hittillsvarande ägarna talade flera skäl av praktisk natur. Det

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

49

övervägande flertalet av deras linjer betjänade de trakter i mellersta och

södra Sverige, där våra järnbruk och åtskilliga andra storindustrier vore lokaliserade.

Mellan åtskilliga av dessa industribanor förekomme på vissa

sträckningar en konkurrens, som i likhet med det samarbete som förefunnes

mellan bana och kunder vore till avgörande båtnad för de sistnämnda, d. v. s.

för betydande delar av vår industri. I ett förstatligat järnvägsnät bortfölle

givetvis all konkurrens.

Inom ramen lör de av kommittén förordade och enligt dess mening särskilt

betydelsefulla rationaliseringsåtgärderna skulle — fortsätter förbundet —

också falla nedläggandet av överflödiga järnvägar eller bansträckor. Dylika

åtgärder skulle enligt kommitténs uppfattning kunna med framgång genomföras

endast inom ett helt förstatligat järnvägsnät. Utan tvivel förelåge här

en viktig uppgift för förbättring av järnvägarnas ekonomi och för en nedskärning

av landets transportapparat till rimligt omfång. Det vore emellertid

icke utan vidare klart, att förstatligandet innebure en särskild garanti för att

dylika åtgärder komme att genomföras. Erfarenheten från statens järnvägars

egen eller Kungl. Maj:ts politik i denna del visade tvärtom, att synnerliga

svårigheter bereddes vid försök att nedlägga framför allt en statens bana,

ja blott en stationsplats. De oftast lokalt betonade intressen, som därvid

redo spärr mot förslagen, kunde tänkas få än större möjligheter att göra sina

röster hörda efter ett generellt förstatligande än under nuvarande förhållanden.

De åtgärder, vilka prövades erforderliga för ernåendet av större enhetlighet

inom landets järnvägsnät, borde därför närmast inriktas på fortsatt

statsinköp av sådana banor, med vilka frivillig överenskommelse örn inlösen

kunde ernås.

Stockholms handelskammare anser, att det ur olika synpunkter framstår

såsom synnerligen önskvärt att åtminstone vissa enskilda järnvägar

och järnvägsgrupper lämnas utanför ett förstatligande. För frågans bedömande

har handelskammaren sökt i korthet teckna en bild av det enskilda

järnvägsnätets nuvarande struktur, graden av dess splittring samt de verkningar

som denna splittring kunde medföra i olika delar av Svea- och Götaland,

där enskilda järnvägar finnas. Handelskammaren anför härutinnan:

Man finnér att banlinjen Stockholm—Laxå—Göteborg ungefärligen skiljer

de enskilda järnvägarna åt i två grupper, vilka sinsemellan äro i väsentliga

hänseenden mycket olika.

Den södra gruppen omfattar numera ett 50-tal järnvägsbolag, av vilka

dock en del äro samförvaltade. På grund härav och då staten nyligen köpt

fem bolag och undersökningar för eventuellt ytterligare köp lära pågå vid

en järnväg, kunna enheterna reduceras till 20. Inom den södra gruppen äro

de två med varandra samarbetande järnvägar, som sammanbinda Halmstad

och Oskarshamn, i en klass för sig. Inom de övriga normalspåriga banorna

föreligger en stark splittring med tre förvaltningar i Skåne innefattande tio

järnvägsbolag samt tre förvaltningar i Småland innefattande sju järnvägsbolag.

Smalspårsnätet Halland—Blekinge omfattar fem järnvägsbolag. Östra

Småland och Östergötland äro genomkorsade av smalspåriga järnvägar med

svag ekonomi, fördelade på 12 förvaltningar med 21 järnvägsbolag.

Ser man i stället på nätet norr om stambanelinjen Stockholm—Göteborg,

Bihang till riksdagens protokoll 1!)39. i sami. Nr 207. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

bli konturerna helt andra. Det stora smalspåriga västgötanätet drives enhetligt

av Västergötland—Göteborgs järnvägar i intimt samarbete med Lidköpingsbanorna.

Roslagsbanorna bilda en av statens järnvägar och andra

banor oberoende enhet och äro kompletterade med ett vittgrenat omnibusnät.

Om man dessutom bortser från några bruksbanor ävensom dalslandsbanan,

som organisatoriskt borde tillhöra trafikförvaltningen Göteborg—- Dalarna—Gävle, samt uddevallabanan, återstå fyra stora ekonomiskt starka

järnvägsenheter. Dessa äro trafikförvaltningen Göteborg—Dalarna—Gävle,

Grängesberg—Oxelösunds järnvägar, Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar

och Nora Bergslags järnväg, som har sin speciella karaktär med egen

hamn i Otterbäcken samt egen rederirörelse.

Vid en jämförelse mellan de enskilda järnvägarna i norra gruppen och

statens järnvägar i Svea- och Götaland, torde man bland de enskilda järnvägarna

rättvisligen icke böra medräkna de smalspåriga, som lia föga samband

med de övriga. En dylik jämförelse ger vid handen, att längden av

ifrågavarande enskilda järnvägar utgör 2,371 km mot en längd hos statsjärnvägarna

i Svea- och Götaland av 4,171 km. Motsvarande procentuella

tal äro 39 och 61. Får jämförelsen i stället för banlängden omfatta antalet

tonkilometer, erhåller man följande siffror: för de enskilda järnvägarna 1,340

och för de statliga järnvägarna 1,708 tonkilometer. Av det sammanlagda antalet

tonkilometer representera de enskilda järnvägarna sålunda 44 °/o och

statsbanorna 56 %.

Anförda siffror visa på ett otvetydigt sätt den stora betydelsen för det

mellansvenska näringslivet av det enskilda järnvägsnätet. En stor del av

vårt lands viktigaste industrier äro också belägna vid de förut nämnda fyra

stora järnvägsenheterna. De statens järnvägars linjer, som genomlöpa Bergslagerna,

nämligen linjerna Laxå—Charlottenberg, Laxå—Storvik och Kristinehamn—Mora,

betjäna icke ens tillnärmelsevis så många tungindustrier. Naturligtvis

söka sig gruppens industritransporter också til! en del ut på statens

järnvägar, men den största anparten faller dock på de fyra stora banorna

med deras hamnar, d. v. s. Gävle, Stockholm, Oxelösund, Otterbäcken,

Västerås, Köping och Göteborg. Omnämnas bör även, att dessa banor

förfoga över en biltrafik, som är större än statsbanornas, samt att deras

tekniska och organisatoriska standard ävensom deras trafikprestationer icke

torde vara statens järnvägars underlägsna.

För en riktig belysning av bilden utav vårt järnvägsnäts struktur bör

också erinras om det samspel, som under tidernas lopp försiggått mellan

framför allt ovannämnda industribetonade enskilda järnvägar och industrien

själv och vilket särskilt för vår exportnäring har sin stora betydelse. Det

synes otvivelaktigt, att ett fortsatt fruktbart samarbete av detta slag måste

anses vara ett samhällsintresse av stora mått, och att detta bättre främjas av

ett system med fri konkurrens och privatdrift än av ett system, där hela

järnvägsnätet är sammanträngt till en enda jättestor, från Stockholm dirigerad

förvaltningsapparat. Icke utan stora farhågor för framtiden skulle

handelskammaren se denna samverkan mellan produktion och transportväsen,

detta samspel mellan industri och järnvägar, upplösas.

Såsom den ovan verkställda analysen av det enskilda järnvägsnätets struktur

visar, är splittringen icke något för nätet i dess helhet utmärkande drag

utan gör sig huvudsakligen gällande inom den södra järnvägsgruppen. Detta

förhållande synes handelskammaren utgöra ett gott underlag för bedömande

av vilka enskilda järnvägsenheter, som böra kunna lämnas utanför ett

förstatligande. Några påtagliga trafiktekniska olägenheter av en dylik be
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

glansning torde ej kunna påvisas. Sådana olägenheter, som hänföra sig

till taxevasendets bristande enhetlighet, transporternas långsamhet m. m.

och som kunna göra sig mer eller mindre starkt gällande, när det enskilda

järnvägsnätet som nu är splittrat pa ett 80-tal olika järnvägsbolag, skulle

pataghgen bliva av ringa betydelse och storleksordning, örn endast fem eller

^ jarnvägsförvaltningar med samma taxor, som det stora statsbanenätet

bibeholles vid sidan av detta. Ju mera välskötta, konsoliderade och tekniskt

val utrustade de enskilda järnvägarna eller trafikförvaltningarna äro och

ju mindre de ifråga om samtrafik äro avhängiga av statens järnvägar, desto

mindre anledning finnes att införliva dem med statsbanorna.

Enligt de riktlinjer, som ovan antytts, skulle i stort sett de järnvä^sföretag,

vdka representera de största ekonomiska värdena, lämnas utanför förstat

lgandet. En sådan begränsning skulle även medföra fördelen av en

effektiv minskning av statens skuldsättning för de enskilda järnvägarnas

övertagande. b

Sammanfattningsvis får handelskammaren ifråga om omfattningen av förs^||ilgai?^et

anföra, att därifrån i möjligaste mån böra undantagas de enskilda

järnvägar, vilka dels äro starkt förbundna med vårt lands viktigaste

industrier, dels äro i och för sig väl skötta och stå på en håde i tekniska

och andra avseenden hög nivå, dels själva ådagalagt tydliga enhetsstravanden,

vilka^ torde kunna ytterligare utvecklas och förstärkas, dels siutngen

icke till någon övervägande del äro förenade i samtrafik med statens

järnvägar. I varje fall böra de under inga förhållanden tvångsvis införlivas

med statsbanenätet. Den mera detaljerade och noggranna genomarbetmng

av forstatligandeprogrammet, som kommittén omnämnt såsom

behövlig men för sin del icke verkställt, bör enligt handelskammarens mening

inriktas pa att undersöka, vilka järnvägar som ur nu anförda synpunkter

bora kvarsta såsom enskilda.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner det påtagligt,

att för ett flertal större, bärkraftiga och välskötta järnvägsföretag någon fördel

icke står att vinna genom ett förstatligande vare sig beträffande förbättrad

administration och bärighet eller i fråga om ett bättre tillgodoseende

av den trafikerande allmänhetens anspråk. Det syntes därför rimligt, att

dessa järnvägar icke mot sin egen önskan tvingades avstå från dem genom

koncession tillförsäkrade trafikrättigheter. Beträffande de övriga enskilda

järnvägarna vore det icke orätt, att staten finge la hand om en stor del

ekonomiskt svaga bandelar, emedan staten därmed blott fullgjorde en skyldighet

eller åtminstone en billighetsåtgärd, då dessa banor måste anses vara

av allmänt intresse till gagn för trafikanter och den allmänna utvecklingen

samtidigt som de hittills hade fyllt en riksgagnande uppgift och sålunda vöre

fortjanta av statlig omsorg. Handelskammaren ville kraftigt understryka

nödvändigheten av, att statsmakterna redan vid övertagandet beslöte sig för

ett nedläggande av trafiktomma bandelar, som icke inom rimlig tid kunde

förväntas bli bärkraftiga. I stället borde trafiken där upprätthållas medelst

lastbils- oell bussförbindelser så alt ortsbefolkningens berättigade intressen

tillgodosågos.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare

liävda den uppfattningen, att kommittén i vissa avseenden gått längre än ett

säkert bedömande av föreliggande fakta medgiver. Som fordringar på ett

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

gott järnvägssystem torde kunna uppställas, att detsamma med bibehållen

ekonomisk bärkraft och med tillgodoseende av skäliga krav från de anställdas

sida vore väl ägnat att även på längre sikt fylla trafikanternas anspråk

på goda trafikprestationer till billigt pris. Med stöd av de driftsekonomiska

och andra fakta, som nu förelåge, torde emellertid icke kunna påvisas, att

dessa krav bättre skulle tillgodoses med ett helt statsägt järnvägsväsen än

med ett blandat statligt och enskilt system, bestående av några få stora järnvägsenheter.

Handelskamrarna fortsätta:

I statsdriften som sådan lär icke ligga någon garanti för järnvägssystemets

effektivitet. Ej heller lär med stöd av det nu framlagda materialet kunna

visas, att icke ett partiellt förstatligande med bibehållande av de största och

mest bärkraftiga järnvägarna skulle vara samhällsekonomiskt lika gagneligt

som ett totalt sådant. Av förstatligandekommissionens undersökningar liksom

av de däröver avgivna yttrandena framgår visserligen, att en omorganisation

av järnvägarna i stora enheter utgör en nödvändig förutsättning för

deras sunda utveckling och rationella skötsel. Men av samma utredningar

framgår också, att just de järnvägar, vilka genom sitt läge, sin trafik och

sin ekonomi äga de bästa betingelserna att bestå som självständiga förvaltningar

jämväl äro de som kraftigast bestritt det totala förstatligandets värde.

Ehuru handelskamrarna icke tilltro sig att bedöma de skäl och fakta,

som i detta sammanhang framförts från vissa enskilda järnvägars sida, synes

därav dock så mycket vara uppenbart, att det i nuvarande läge saknas

tillräckliga hållpunkter för ett avgörande, huruvida förstatligandet bör omfatta

även dessa järnvägsföretag.

Emellertid torde här avsedda järnvägar företrädesvis vara att finna utanför

handelskamrarnas distrikt. Såvitt handelskamrarna kunnat fastställa,

har ej heller frågan örn järnvägssystemets karaktär för förhållandena i Sydsverige

större betydelse. Däremot är så mycket mera angeläget, att trafikanterna

snarast möjligt tillföras de fördelar i taxehänseende och eljest, som

genom ett förstatligande stå att vinna. Enligt handelskamrarnas mening

bör därför ställningstagandet till nämnda spörsmål icke föranleda, att inlösningen

av de enskilda järnvägarna inom dessa områden fördröjes.

Även handelskamrarna i Göteborg och Karlstad samt Västergötlands och

norra Hallands handelskammare uttala den uppfattningen, att en bestämd

åtskillnad bör göras mellan olika slag av enskilda järnvägar, när det gäller

att bedöma vilka åtgärder, som böra från statens sida vidtagas för att ernå

större effektivitet i järnvägsdriften. För vinnande av detta syfte torde det i

nuvarande läge vara nödvändigt att flertalet av de enskilda järnvägarna inlösas

av staten. Särskilt gällde detta sådana järnvägar av allmän betydelse,

som icke bure sig i sitt nuvarande skick, men även andra, utan vilkas förstatligande

en i övrigt erforderlig rationalisering svårligen kunde genomföras,

till exempel järnvägar, som på grund av sin belägenhet finge anses

så att säga höra naturligt ihop med det statliga järnvägsnätet. Handelskamrarna

finge därför tillstyrka, att enskilda järnvägar av nu åsyftat slag inlösas

av staten. Däremot kunde handelskamrarna icke förorda, att samtliga järnvägar

förstatligades. Åtskilliga av de enskilda järnvägarna dreves minst lika

rationellt och ur allmän synpunkt minst lika tillfredsställande som statens

järnvägar och deras bibehållande i enskild ägo torde icke utgöra hinder för

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

53

deras fortsatta rationaliserande eller för en önskvärd rationalisering av andra

delar av järnvägsnätet. Under sådana förhållanden torde icke kunna påvisas

någon rimlig anledning varför de skulle inlösas av staten och förenas med

statens järnvägar. I särskilt hög grad gällde detta sådana banor som de

under trafikförvaltningen Göteborg—Dalarne—Gävle sammanförda järnvägarna

(Bergslagsbanan), Stockholm—Västerås—Bergslagernas järnvägar och

trafikförvaltningen Grängesberg—Oxelösunds järnvägar, vilka genom redan

vidtagna rationaliseringsåtgärder ernått en ställning, som torde möjliggöra

för dem att även i fortsättningen på ett fullt tillfredsställande sätt betjäna

näringslivet och allmänheten. Det sagda torde ock gälla en del andra enskilda

järnvägar. Handelskammaren för Orebro och Västmanlands län

konstaterar, att förefintligheten av ett betydande enskilt järnvägsnät vid sidan

av det statliga otvivelaktigt medfört betydande fördelar för landets näringsliv.

Under sådana förhållanden ställde sig handelskammaren starkt skeptisk

till en så vittgående åtgärd som ett praktiskt taget totalt förstatligande av

både normal- och smalspåriga järnvägar och förordade den av svenska järnvägsföreningen

framförda meningen, att lösningen torde vara alt finna i en

kombination mellan förstatligande och bibehållande av enskild järnvägsdrift.

Staten borde genom frivilliga överenskommelser eller med iakttagande av

gällande koncessionsvillkor förvärva de enskilda banor, som genom redan

verkställda statsförvärv och därav föranledda trafikomläggningar niis tat

möjligheterna till självständigt fortbestånd eller som av andra bjudande organisatoriska

och ekonomiska skäl funnes böra införlivas med statsbanenätet,

under det att övriga enskilda banor lämnades full frihet alt själva vidtaga

de organisatoriska förändringar, som kunde komma att framstå såsom önskvärda.

Från ett allmänt förstatligande undantagna järnvägar,

I frågan hur långt ett allmänt förstatligande borde drivas uttalar kommerskollegium,

att kollegiets principiella inställning till förstatligandet utesluter

icke, att kollegium för sin del skulle kunna godkänna, att åtskilliga

banor eller bansystem tills vidare lämnades utanför det tilltänkta utvidgade

statsbanenätet. Avgörande därvidlag borde vara ett vägande av de fördelar,

respektive nackdelar, som kunde förväntas uppstå i det ena eller andra fallet.

Även kommittén hade undantagit vissa banor, som enligt kommitténs mening

saknade betydelse för den allmänna trafiken eller som hade sådant läge, att

några större fördelar genom ett enhetliggörande icke stöde att vinna. Under

åberopande av att bland de av kommittén undantagna banorna återfinnes

Hönshylte—Kvarnamåla järnväg, hemställer länsstyrelsen i Kronobergs län

örn sådan ändring av förslaget, alt järnvägen inbegripes i en eventuell inlösen

av Karlshamn—Vislanda—Bolmens järnväg, enär den är av stor nytta

för den trakt (Urshultsbygden), som den genomlöper. Länsstyrelsen har sedermera

till kommunikationsdepartementet överlämnat en av Urshults kommun

gjord framställning, att järnvägen måtte inlösas i samband med stats
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

förvärv av Karlshamn—Vislanda—Bolmens järnväg. I framställningen åberopas,

att det skulle vara till obotlig skada för Urshults kommun — vilken

hade en areal av 16,591 hektar och en folkmängd av nära 4,000 personer —

om kommunens enda järnväg komme att nedläggas. Det vore ett livsvillkor

för denna bygd att få behålla järnvägen, till vars anläggning och bestånd

kommunen och enskilda bidragit med cirka 150,000 kronor. Uteslutet vore,

att statsmakterna skulle vilja medverka till att göra det sämre för kommunen,

som dessutom vore mycket skattetyngd.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att det uppordnande av hela järnvägsproblemet

efter enhetliga grunder, som kommittén rekommenderat, synes

emellertid komma att i viss mån föregripas och försvåras, därest från statsinlösningen

på förhand uteslötes vissa enskilda järnvägar på sätt kommittén

föreslagit. Den uteslutna bandelen Sandbäckshult—Skoghult borde näppeligen

kunna sägas sakna allmän betydelse. Ett skärskådande av ifrågavarande

orters trafikproblem i ett större sammanhang, så som det måste förutsättas

komma att ske vid en allmän översyn av järnvägsväsendet, kunde

måhända leda till andra slutsatser. Under sådana förhållanden syntes ifrågavarande

handel icke i detta sammanhang böra undantagas från de järnvägar,

vilka kunde ifrågakomma till statsinlösen. Länsstyrelsen i Kristianstads län

reserverar sig emot kommitténs ståndpunkt att från inlösen på förhand utesluta

vissa uppräknade mindre bäriga järnvägsföretag. Länsstyrelsen avsåge

därmed givetvis icke sådana banor, som förlorat varje betydelse och icke

heller under statlig förvaltning kunde tänkas hava någon egentlig samhällelig

uppgift att fylla, utan sådana järnvägar, som av en eller annan anledning,

exempelvis övermäktig lastbilskonkurrens, råkat i ekonomiska svårigheter

utan att därför hava mist sin betydelse för den ort, vars transportbehov de

avsåge att fylla. Det syntes icke vara lämpligt eller i överensstämmelse med

rationaliseringsprincipens egen innebörd att på förhand utesluta dessa järnvägar

från möjligheten att genom ett eventuellt förstatligande kunna återvinna

helt eller delvis sin samhällsekonomiska betydelse. Även beträffande

dylik järnväg syntes en prövning från fall till fall vara på sin plats.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare påpeka,

att vissa inom handelskamrarnas distrikt belägna, av kommittén uteslutna

järnvägar visserligen genom bilkonkurrensen förlorat större delen av

sill trafik och därmed sin bärighet men ej dess mindre lia en transportekonomisk

uppgift att fylla. Både för industriens och jordbrukets del fullgjorde

dessa järnvägar alltjämt godstransporter, vilka endast med svårighet eller

till högre kostnad kunde övertagas av andra trafikmedel. Då ett huvudsyfte

med förstatligandet måste vara att bevara det nuvarande järnvägsnätet, i

den mån detsamma vore samhällsekonomiskt berättigat, syntes en uteslutning

av dylika järnvägar icke på förhand böra betraktas som given. Tänkbart

vore sålunda, att en sådan järnväg vid statsdrift — exempelvis genom

omändring till sekundärbana eller trafikspår — kunde rationaliseras och givas

sådan bärighet, att dess fortbestånd bleve försvarligt. Innan en uteslutning

skedde, torde dylika möjligheter böra utredas. Inom samma grupp funnes

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

55

vidare järnvägar, vilka otvivelaktigt borde nedläggas, men där en nedläggning

på grund av en missriktad opinion bland ortsbefolkningen svårligen kunde

företagas utan menliga följder för ägaren. Samtidigt kunde tänkas, att en

avveckling mera snabbt och friktionsfritt kunde ske i samband med en allmän

statsinlösning. I andra fall åter skulle ett nedläggande medföra, att transportvägen

mellan tvenne orter, vilka inbördes upprätthölle en jämförelsevis

livlig trafik, bleve avsevärt längre och dyrare. Såsom dessa exempel torde

giva vid handen, kunde en på förhand bestämd gräns för förstatligandet ej

rätt väl uppdragas. I stället torde ett avgörande böra träffas från fall till

fall. I anslutning härtill torde envar koncessionerad järnväg böra medgivas

rätt att efter ansökan om förstatligande få prövat, huruvida skäl därtill vore

för handen. För denna ordning talade också, att ägaren av en trafiksvag och

förlustbringande järnväg därigenom kunde få fastslaget, huruvida järnvägen

saknade betydelse som allmänt trafikmedel. Skulle efter dylik utredning

inlösen vägras, torde billigheten fordra, att ägaren efter ansökan löstes från

koncessionen och befriades från förpliktelsen att upprätthålla trafiken.

Förhållandet mellan ett enhetliggjort järnvägsnät och övriga transportmedel.

Järnvägsstyrelsen yttrar, att vid behandlingen av förstatligandefrågan —

liksom för övrigt av järnvägspolitiska frågor i allmänhet —- järnvägarnas förhållande

till övriga grenar av samfärdseln spelar in i ett flertal hänseenden.

Styrelsen anför härom:

Utmärkande för det samhällsekonomiska betraktelsesättet är ju helhetsbilden.

Det gäller sålunda i sista hand icke den samhällsekonomiska effekten

av järnvägarna såsom en särskild produktionsgren eller, med andra ord

uttryckt, järnvägarnas eget bidrag till höjning av den allmänna behovstillfredsställelsen,

utan samma effekt av transportväsendet, betraktat som helhet.

Vad som åsyftas är alltså, att samhället skall erhålla bästa möjliga valuta för

de kostnader, d. v. s. de insatser av produktionsfaktorer främst arbete, som

samfärdseln kräver.

Varje organisationsform bör tydligen bedömas efter de tidsförhållanden,

varunder den blivit till. Sålunda betraktat framträder det för vårt land

specifika, nedärvda järnvägssystemet såsom vilande på en fast historisk grund,

såsom betingat av de förhållanden inom produktion och samhällsliv, vilka

förefunnos i vårt land omkring mitten av 1800-talet. Även de industriella

företagen voro vid denna tid av tämligen blygsamma dimensioner och arbetade

i många fall för en relativt begränsad marknad, varmed för järnvägarnas

del följde en stark övervikt för de mera kortväga transportuppgifterna,

vilken särskilt framträdde å andra linjer än stambanorna. Att märka

är också, att vid sagda tid, och för övrigt ända in på 1920-talet, väghållningen

var en rent lokal uppgift. I berörda ordning ha ju numera successivt inträtt

en mångfald djupgående förändringar, och det bör då icke vara ägnat förvåna,

örn jämväl för järnvägarna sökes ett nytt system — rikshushållningens —

avpassat efter nyare tekniska, ekonomiska och organisatoriska förhållanden

inom produktion och samfärdsel.

Stgrelsen för kooperativa förbundet anser det vara av central betydelse,

att den bestående tävlan mellan bilismen och järnvägarna även för framtiden

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. J\laj:ts proposition nr 207.

upprätthålles, vilket närmast innebär, att järnvägarna icke böra tillåtas erhålla

ett faktiskt monopol på den så kallade tjärr trafiken. Däremot torde

det ur såväl järnvägsväsendets som det allmännas synpunkter vara önskvärt,

att järnvägarna — såsom redan nu i viss utsträckning skett genom förvärv

av busstrafikföretag respektive start av nya sådana företag — intresserade

sig för att erhålla så goda anslutningslinjer som möjligt till det bestående

järnvägsnätet. Genom en sådan utbyggnad i järnvägarnas regi av anslulningslinjer

för gods- och persontrafik torde järnvägsväsendets konkurrensförmåga

gentemot andra transportmedel stegras i sådan omfattning, att en

av staten garanterad monopolrätt på exempelvis all fjärrtrafik icke bleve ur

järnvägarnas trafikekonomiska synpunkt behövlig. Det läge i sakens natur,

att det för näringslivet i dess helhet vore olämpligt, örn järnvägarna av statsmakterna

utrustades med någon ensamrätt att driva sådan biltrafik, till

exempel parallelltrafik, som nu gjorde sig gällande i tävlan med det bestående

järnvägsväsendet. Styrelsen utginge vid sitt tillstyrkande av förslaget

därifrån, att den för närvarande bestående rätten för firmor att själva ombesörja

varutransporter icke koinme att bortfalla, utan att densamma i stället

så utvidgades, att firmor erhölle rätt att, vid sidan om transport av eget

gods, även mottaga fyllnads- och returgods från andra varuägare. Det framstode

nämligen för styrelsen som ett allmänt intresse, att handel och industri

lämnades frihet att på angivet sätt söka organisera vederbörande företags transportarbete

så ekonomiskt som möjligt. I anslutning härtill ville styrelsen understryka

betydelsen av att nu befintlig rätt för enskilda att bedriva yrkesmässig

biltrafik bleve bestående. — Sveriges köpmannaförbund kan icke

bortse från, att genom överförandet av de enskilda järnvägarna i statens ägo

ett betydande buss- och lastbilstrafiknät komme att förstatligas. Man hade

gjort gällande, att förstatligandet av de enskilda järnvägarna skulle skänka

statens järnvägar en så dominerande maktställning inom trafikväsendet, att

buss- och lastbilstrafik ej vidare skulle lia möjlighet göra sig gällande. Förbundet

kunde icke anse en dylik konsekvens av förstatligandet önskvärd.

Ur det enskilda näringslivets synpunkt torde den fria konkurrensen mellan

järnvägs-, bil- och sjötrafik, därest den vore lojal och icke toge sig överdrivna

förmer, utgöra en garanti för, att samtliga trafikorgan eftersträvade rationalisering

och god service åt kundkretsen. Ett trafikmonopol, innefattande

praktiskt taget allt trafikväsende, skulle ingalunda utgöra någon borgen för

att billigaste och bästa trafikorganisation tillämpades. Då ett totalt förstatligande

av de enskilda järnvägarna skulle kunna bilda början till ett statligt

trafikmonopol, ville förbundet även ur denna synpunkt avstyrka det totala

förstatligande av järnvägsväsendet, som kommittén förordade.

Svenska järnvägsföreningen upptager även till övervägande förstatligandets

betydelse i förhållande till biltrafiken samt anför:

Under en följd av år har det svenska omnibuslinjenätet undergått en fundamental

omvandling och utveckling därigenom att först de enskilda järnvägarna

och därefter statens järnvägar under hand inköpt och vidare utvecklat

omnibuslinjer av betydande räckvidd. Den största delen av det

svenska omnibusnätet på landsbygden ligger faktiskt numera i järnvägarnas

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr 207.

57

händer. Särskilt de enskilda järnvägarna hava dessutom i. stor utsträckning

tagit lastbilarna i sin tjänst. Skulle nu ett allmänt järnvägsförstatligande

komma till stånd, har kommittén förutsatt, att samtliga dessa linjer skola

komma in under statens järnvägars förvaltning. Följden av ett järnvägsförstatligande

blir med andra ord också ett förstatligande av den övervägande

delen av den koncessionerade landsvägstrafiken för personbefordran, varjämte

även en stor del godsbillinjer komma att försättas under statlig regi.

Härigenom skulle statsdriften med alla dess konsekvenser komma att utvidgas

på områden, som hittills ansetts vara mest lämpade att ombänderhavas

av enskilda företagare, som arbeta under relativt billiga och ändamålsenliga

förhållanden.

De enskilda^ järnvägarnas biltrafik omfattade i augusti månad 1938 en

våglängd av 15,430 kilometer med 1,274 bilar. Statens järnvägars samtidiga

bilintresse omfattade 3,654 kilometer och 318 bilfordon. Vid ett förstatligande

skulle det statliga intresset sålunda komma att omedelbart minst femdubblas.

Frågan gäller emellertid icke bara örn dessa billinjer, som redan nu befinna

sig i de enskilda järnvägarnas regi, skola inlemmas med statens järnvägar.

Dess räckvidd blir ännu mycket större, då det måste förutsättas, att

ett enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet skulle giva järnvägarna en

betydligt större slagkraft än för närvarande vid deras konkurrens med den

nu bestående lastbilstrafiken. En skickligt lagd ackvisitionsverksamhet från

järnvägarnas sida skulle utan tvivel inringa ett allt större antal lastbilsägare

i den statliga järnvägsregin, varjämte en målmedveten konkurrens med de

ännu fristående lastbilsföretagarna säkerligen komme att leda till, att en betydande

del av landsvägsgodstrafiken bleve indragen under den statliga järnvägstrafikens

ledning.

Ett allmänt järnvägsförstatligande skulle sålunda komma att få djupgående

principiella konsekvenser även för andra områden av samfärdseln än

järnvägarna. Fråga är om icke dessa konsekvenser för den svenska transporthushållningen

skulle medföra ännu större omvälvningar, än de som

skulle inträda vid förverkligandet av kommitténs förslag till ett i det närmaste

totalt järnvägsförstatligande. Dessa följdverkningar av kommitténs

förslag synas enligt föreningens mening noga böra övervägas och bedömas,

innan ställning tages till huvudfrågan.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare

understryka i sitt yttrande, att den nu inledda förtrustningen av järnvägstrafiken

kräver såsom motvikt en, må vara reglerad, men av järnvägarna obunden

och fristående organiserad lastbilstrafik. För näringslivets utveckling

och styrka vore ett effektivt, anpassningsdugligt transportväsen av grundläggande

betydelse och, som erfarenheten visat, stöde ett sådant transportväsen

icke att vinna inom ramen av ett mer eller mindre monopolistiskt trafiksystem.

Med de tendenser i motsatt riktning, som nu förekomme och som bland annat

tagit sig uttryck i busstrafikens inordnande under järnvägarna liksom i

järnvägarnas bedrivande av lastbilstrafik, kunde denna fara vid ett förstatligande

icke helt avvisas. Vid sådant förhållande hade det varit angeläget,

att ett bedömande av förevarande fråga kunnat ske med full kännedom om

de planer på lastbilstrafikens ordnande som nu förbereddes. Då här avsedda

utredningar ännu icke vore slutförda, förelåge för närvarande inga hållpunkter

i detta avseende som kunde tjäna till ledning. Emellertid linde han
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

delskamrarna trott sig kunna utgå ifrån att i detta stycke inga principiella

meningsskiljaktigheter förefunnes. Skulle förstatligandet av järnvägarna

åter blott vara ett steg på vägen mot en fullständig monopolisering av transporterna

å järnväg och landsväg, komme nu föreliggande fråga givetvis i ett

helt annat läge och tarvade ett annat bedömande. Handelskamrarna i Göteborg

och Karlstad samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare

erinra om, att ett fullständigt enhetliggörande av järnvägarna skulle medföra,

att staten jämväl bleve ägare av ett högst betydande antal busslinjer,

vilkas sammanlagda längd väsentligt överstege hela järnvägsnätet. Med den

maktställning, som statens järnvägar skulle erhålla efter ett enhetliggörande

av samtliga järnvägar, torde steget icke vara långt till ett monopoliserande

jämväl av flertalet busslinjer, kanske ock i viss omfattning av lastbilstrafiken.

Även för kanaltrafiken och kustfarten kunde ett statligt järnvägsmonopol

innebära allvarliga faror. Stockholms handelskammare uttalar, att det

icke är önskvärt, att utvecklingen går därhän, att järnvägarna i ett starkt

konsoliderat skick och med möjligheter att i sista hand falla tillbaka på

skattemedel motarbeta biltrafikens sunda utveckling. Ur den synpunkten

förelåge också betänklig risk för att ett helt statsägt järnvägsväsen bleve den

plattform, på vilken ett fullständigt statligt trafikmonopol, behärskande inte

blott järnvägar utan också bilar och sjöfart, skulle efter hand kunna uppbyggas.

Därmed skulle den sunda, till rationaliserings- och effektiviseringssträvanden

oavlåtligt stimulerande ömsesidiga konkurrens försvinna, som

vore en fundamental förutsättning för kommunikationsväsendets ändamålsenliga

utveckling till gagn för näringsliv och samhälle. Handelskammaren i

Gävle finner det vara fara värt, att statens hand över kommunikationerna

icke begränsas till järnvägarna utan jämväl utsträckes till motortrafiken för

att genom tvångsreglering neutralisera dennas konkurrens. En mindre lönsamhet

för järnvägsdriften kunde komma att döljas genom åtgärder mot

motortrafiken.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län upptager i sitt yttrande till behandling frågan

örn ett enhetligt statsbaneföretags trafikpolitiska möjligheter och statsekonomiska

intressen beträffande transporternas dirigerande till vissa hamnar

på andras bekostnad samt anför härom:

I sin enklaste form kan denna fråga gälla ett järnvägsekonomiskt intresse

att draga godset så lång väg som möjligt, till exempel till Stockholms i stället

för Gävle hamn. Skilda möjligheter till återfrakter på järnvägen kunna därvid

också inverka. Den i Gävle mycket goda, för sjöfrakterna gynnsamma

balansen mellan export och import skulle härigenom kunna avsevärt rubbas.

Överhuvud taget medför ett statsbanemonopol möjlighet att i vissa fall främja

statsjärnvägarnas direkta ekonomiska intressen på bekostnad av kommuners

och enskildas. Därmed uppstår åter en av dessa svårbedömda motsättningar

mellan staten som affärsdrivare och som upphöjd väktare över

landets samlade ekonomiska välfärd.

Ur vidare trafikpolitiska synpunkter sett kan alltså ett statligt järnvägsmonopol

öppna väg för en koncentration av hamntrafik och sjöfart. Det

kan icke vara tal örn att här upptaga detta spörsmål med dess vidsträckta

riks- och kommunalekonomiska innebörd, endast att fästa uppmärksamhe
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207. 59

ten vid dess samband med föreliggande ärende, även för Gävle stads vidkommande.

Även våg- och vattenbyggnadsstyrelsen berör denna fråga och uttalar —

under hänvisning till att kommun i vissa fall bundit betydande, nu räntebärande

kapital i en till kommunen knuten hamnanläggning i förlitande på

sin bestämmanderätt över till hamnen ledande järnväg — att det samarbete,

som tidigare rått mellan järnvägen, kommunen, affärsmännen och hamnen,

minskas efter den trafikomläggning, som otvivelaktigt medföljer förstatligande.

Pa sina hall kunde detta leda till, att nämnda kapital underginge betydande

värdeminskning. Kommerskollegium underskattar ej de i mycket

berättigade erinringar, som från ägarna av vissa enskilda järnvägar kunna

riktas mot att de banor, med vilka de äro förbundna med starka intressen

och vilka kanske i huvudsak tillkommit genom deras enskilda uppoffringar

och närmast för att tillgodose speciella trafikändamål, nu vid ett statsförvärv

helt undanryckas de hittillsvarande intressenternas kontroll. Dock

finge mot dessa synpunkter erinras om en järnvägs egenskap av allmän

trafikinrättning, å vars förvaltning rent samhälleliga samfärdselsynpunkter

främst måste läggas. Förhoppningar och förväntningar kunde väl också

hysas örn, att här närmast avsedda trafikanter — vilka i regel representerade

rätt mäktiga transportintressen — skulle kunna erhålla sina synpunkter

tillbörligt beaktade, även örn de ej längre hade något direkt inflytande över

järnvägsföretagen.

Invändningar mot förstatligande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret uttala, att de av kommittén till bemötande

upptagna argumenten mot ett förstatligande synas i betraktande av de

obestridliga stora fördelarna av ett enhetligt järnvägsnät icke vara av den

beskaffenhet, att de behöva sta hindrande i vägen för ett statsförvärv av de

enskilda järnvägarna.

Järnvägsstyrelsen delar helt kommitténs uppfattning, att de argument, vilka

fran olika håll anförts mot ett förstatligande, ej äro av någon större vikt,

i varje fall icke sa länge värdesättningen hålles på det samhällsekonomiska

planet. Det borde emellertid icke förnekas eller fördöljas, att man vid en så

genomgripande omgestaltning som den föreslagna jämväl hade att räkna

med vissa — låt vara från allmän synpunkt relativt små — nackdelar. Med

bibanebyggandets överlämnande åt den enskilda företagsamheten hade

vunnits vissa fördelar, såsom samhörighet mellan respektive bygders näringsliv

oell lokala järnvägsförvaltningar och det därmed följande

intresset hos befolkningen för rörelsen. Sagda intresse hade emellertid

avsevärt minskats i och med motortrafikens genombrott. Då allmän

enighet nåtts om att en sammanslutning till större enheter betingades av tidsutvecklingen,

framstode småbanesystemet som ett ofrånkomligt offer. För

den mångfald av samhällen och bygder, vilka jämväl vid en fusionering

skulle komma att förlora sina självständiga järnvägsförvaltningar, syntes

det vara avgjort förmånligare, att ledningen av det hela komme i statens

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kunell. Majlis proposition nr 207.

hand. På samma sätt förhölle det sig med den tillfälliga arbetslöshet, som

vid sammanförandet till en ekonomisk enhet av hanorna bleve följden av

att en mängd förut nödvändigt förvaltningsarbete slopades. Bortfallandet

av en mängd i och för sig improduktivt arbete utgjorde emellertid, örn

saken betraktades på lång sikt, en av de mest gripbara vinsterna av ett enhetliggörande.

Svårigheten att placera de övertaliga gällde i huvudsak förvaltningstjänstemännen.

I fråga örn personalen för drift och underhåll vore

nämligen den naturliga avgången vid landets järnvägar tillsammantagna så

stor, att en minskning av personalbehovet med cirka 1,800 under loppet av

fem år alls icke behövde stoppa den vanliga rekryteringen än mindre leda

till arbetslöshet för de redan anställda. I fråga örn de stora personalgrupperna

torde följaktligen endast i mindre omfattning behöva ifrågasättas övergång

från en tjänstegren till en annan. Övriga av kommittén till prövning

upptagna invändningar mot ett förstatligande syntes till fullo bemötta av

kommittén. Vad särskilt anginge konkurrensens betydelse, hade opponenterna

i allt för hög grad låtit leda sig av analogier från näringslivet och därvid

bortsett från, att det offentliga företagandet i mycket följde sina egna

regler. Post- och telegrafverken hade sålunda, det förra aldrig, det senare

icke under de senaste tjugu åren haft känning av konkurrens. Ingen torde

kunna med rätta för något av dessa verks del tala om stillestånd eller långsamt

utvecklingstempo.

Även med fullt beaktande av nyss berörda olägenheter framstode sålunda

enligt järnvägsstyrelsens mening vid en betraktelse å det samhällsekonomiska

planet ett statsförvärv av de enskilda järnvägarna — smalspåriga såväl som

normalspåriga — såsom väl motiverat. Av föreliggande utredningar i frågan

framginge, med andra ord uttryckt, såsom helt visst, att vårt lands järnvägar

under gemensam ledning och förvaltade med allmännyttan såsom

främsta rättesnöre skulle kunna på ett väsentligt bättre sätt än hittills —- och bättre jämväl än under ett blandat system, bildat efter fusionslinjen —- tjäna produktionen och samhällslivet.

Spörsmålet om lämpligheten att ur konkurrens- och jämförelsesynpunkter

bibehålla ett antal enskilda järnvägar beröres ytterligare i några yttranden.

Härutinnan uttalas olika åsikter. Kommerskollegium förbiser visserligen

icke den betydelse, som tillvaron av enskilda och med statsbanorna konkurrerande

järnvägar kan ha, då det gäller att uppnå en god skötsel av de

olika företagen, enkannerligen statsbaneföretaget, men anser, att denna synpunkt

ej bör överskattas. I andra yttranden understrykes vikten av, att ett

eller flera av de enskilda företagen bestå som enskilda, för att man därigenom

skulle vinna möjlighet att även framdeles kunna verkställa jämförelser

mellan statlig och enskild järnvägsdrift. Uttalanden i denna riktning

ha gjorts av länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads samt Göteborgs

och Bohus län ävensom ett flertal hand el skann ar. Svenska järnvägsf öreningen

anser, att faran med förstatligandet är framförallt den, att frånvaron

av all järnvägskonkurrens och allt utanför statsbaneföretaget liggande järn
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 207.

61

vägsinflytande, med de välgörande verkningarna detta inflytande hittills

haft, skulle kunna leda statsbaneföretaget till en för både trafikanterna och

samhället i sin helhet mindre förmånlig ekonomisk utveckling. Stockholms

handelskammare yttrar, att de olägenheter, som alltid i mer eller mindre

stor utsträckning äro förknippade med statsdrift, skulle vid den föreslagna

utvidgningen av den statliga järnvägsdriften givetvis skärpas icke blott till

följd av ansvällningen av antalet anställda utan också genom att de jämförelsemöjligheter,

som de enskilda järnvägarna erbjuda, gå förlorade. Att

statens järnvägar icke hade större utgifter än som nu vore fallet, torde i själva

verket till icke ringa del vara de enskilda järnvägarnas förtjänst. Genom

att de i vissa hänseenden holle något lägre standard och av affärsmässiga

hänsyn betingade lägre löner hade de utgjort en välbehövlig broms även på

statens järnvägars utgiftspolitik. Vid ett förstatligande bortfölle helt eller

delvis — beroende på förstatligandets omfattning —• denna broms och fältet

lämnades fritt för bland annat en lönesättning, som allt mindre bestämdes

efter ekonomiska räntabilitetsgrunder än efter politiska ställningstaganden.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare

förmoda, att anspråken på järnvägarnas standard komma vid ett totalt förstatligande

att drivas i höjden under vida mindre motstånd än hittills. I

detta avseende hade redan gjorda erfarenheter ej varit enbart goda. Därtill

komme, att statsjärnvägarna efter en fullständig sammanslagning kunde

nödgas att långt mer än nu taga för dem ovidkommande hänsyn och

tyngas av därav föranledda kostnader.

I yttrandena från sistnämnda tre handelskamrar uttalas farhågor för, att

det i statens regi skulle visa sig svårare — i stället för lättare som kommittén

förutsatte — att nedlägga icke behövliga järnvägar bland annat på den

grund, att trycket från de lokala intressena bleve så mycket starkare vid en

statsägd järnväg. Redan nu saknades icke exempel härpå.

Problemet örn det föreslagna allmänna förstatligandets verkningar beträffande

järnvägarnas personal har ur mera principiella synpunkter behandlats

av styrelsen för svenska järnvägsmannaförbundet. Styrelsen erinrar

om att järnvägarnas förstatligande medför en stor personalminskning;

cirka 2,000 befattningshavare i olika tjänstegrader skulle bliva arbetslösa.

Nämnda antal torde med säkerhet ligga i underkant, särskilt i betraktande

av verkningarna av en rationalisering av järnvägsdriften. Styrelsen förutsatte,

att personal som övertoges från enskild järnväg komme att underkastas

samma bestämmelser i fråga örn allmänt hälsotillstånd och tjänsteduglighet

som gällde för statens järnvägars personal. Härav torde med

säkerhet följa, att en ganska stor procent vid läkarundersökning komme att

förklaras icke uppfylla fordringarna för bibehållandet i innehavd befattning,

vilket å sin sida medförde, att de antingen måste överföras till annan

verksamhet inom järnvägstjänsten eller, i olyckligaste fall, förtidspensioneras.

I den mån de kunde överföras i annan tjänstegren, komme detta troligtvis

att medföra uppsägning eller förflyttning av yngre tjänstehavare och

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

därmed också ökning av antalet överskottspersonal. Detta antal torde dock

icke få utgöra ett hinder för ett förstatligande, enär fördelarna härav för

samhället i så många andra avseenden vore av synnerligen stor betydelse

och därför värdefulla.

I fråga om svårigheterna att organisatoriskt och administrativt bemästra

det sammanslagna svenska järnvägsnätet hyser länsstyrelsen i Älvsborgs län

ingen större fruktan för att det skall bli omöjligt att administrera ett företag

av denna omfattning. Något eftersträvansvärt vöre det icke, lika litet

som annan överdriven centralisering, och den kraftutveckling, som statens

järnvägar under en nu avslutad epok kunde räkna sig till förtjänst, vore

givetvis ej alltid att påräkna. Men länsstyrelsen ville i varje fall ej avvisa

tanken på förstatligande med hänvisning till uppgiftens svårighet eller

oöverkomlighet.

Ur riksförsvarels synpunkt finner chefen för försvarsstaben det böra

övervägas, om icke frågan bör lösas så, att de enskilda järnvägar, vilka

icke kunna eller vilja hålla en med hänsyn till förhållandena i fred och

krig erforderlig standard, förstatligas och sättas i stånd, varemot de större

enskilda järnvägarna, vilka kunna och vilja i egen regi upprätthålla den

behövliga standarden, böra bibehållas såsom enskilda och genom sin något

överdimensionerade transportapparat i krigstid fungera som en lika önskvärd

som ur statens synpunkt billig beredskapsorganisation. Till stöd för

detta uttalande anföres bland annat följande:

Det synes med hänsyn till förhållandena i krig knappast fördelaktigt att

förstatliga väl skötta, trafikstarka enskilda järnvägar för att därigenom

kunna något minska trafikapparatens omfattning. De stora och oberäkneliga

skador, som i krig kunna åsamkas järnvägsnätet, göra det ur beredskaps-

och säkerhetssynpunkt i högsta grad önskvärt att hava detta i fredstid

mer eller mindre överdimensionerat.

Hur långt denna överdimensionering kan drivas, måste avvägas med

hänsynstagande till risker och ekonomiska synpunkter. Ur enbart nationalekonomisk

synpunkt kan det väl synas ofördelaktigt att hålla en transportorganisation,

som är dyrare än den som verkligen i fredstid behövs.

Men det synes som om staten knappast har skäl att allt för kraftigt fasthålla

denna synpunkt i detta fall, där överdimensioneringen icke betalas

av statsmedel utan i första hand av de enskilda järnvägsbolagen och i andra

hand av deras aktieägare. Så länge därför bolagen äro villiga och till och

med anse det för sin ekonomi fördelaktigt att hålla en egen — ur rikets

samlade järnvägars synpunkt något överdimensionerad — transportapparat

av fullgod beskaffenhet, synes man böra noga betänka sig, innan man

avsäger sig fördelarna av den sålunda gratis befintliga krigsriskförsäkringen.

Kostnaderna för förstatligande.

Vidkommande inkomster och utgifter av järnvägsdriften efter ett förstatligande

uttalar järnvägsstyrelsen, att de järnvägsekonomiska aspekterna

på förstatligandet icke vore lika ljusa som de samhällsekonomiska, trots

att betydande fusions- och rationaliseringsvinster primärt komma statens

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

63

järnvägar tillgodo. Vad som nu aktualiserat och givit styrka åt förstatligandetanken

vore ju bland annat det iråkade nödläget för åtskilliga enskilda

järnvägar. Att trafiken å en sådan nu nödlidande järnväg skulle vid

avgiftsberäkning efter statens järnvägars taxa kunna lämna tillräckliga

inkomster för täckning av på järnvägen såsom statsbandel belöpande utgifter

syntes allt utom sannolikt. Särskilt gällde detta de smalspåriga järnvägarna,

för vilka påräkneliga rationaliseringsvinster till följd av annan

spårvidd än statens järnvägars vore relativt små. Förstatligandeplanens

utvidgning till att omfatta jämväl smalspårsnätet måste medföra en statsbaneekonomisk

uppoffring.

I fråga örn förstatligandekommissionens utredning anför järnvägsstyrelsen,

att utredningen ger en allsidig bild av förstatligandets järnvägsekonomiska

utredningar, vad utgiftssidan angår (med begränsning dock till normalspårsnätet).

I den skrivelse, varmed utredningen överlämnades till

Kungl. Majit, hade styrelsen bland annat uttalat, att styrelsen icke funnit

anledning till erinran mot utredningens resultat. Granskningen hade emellertid

självfallet icke kunnat utsträckas till undersökningarna av de olika

enskilda järnvägarna eller de därför antagna förutsättningarna. Det läge

ävenledes i sakens natur, att utredningen icke kunde förväntas komma att i

varje detalj hålla streck vid blivande ytterligare undersökningar, vartill komme,

att åtskilliga faktorers inverkan på det ekonomiska resultatet icke kunde

på förhand bedömas. Till vad styrelsen sålunda anfört hade styrelsen nu

intet väsentligt att tillägga. Nyssnämnda förutsättningar hade emellertid

karaktären av utredningspremisser eller arbetshypoteser; antagandena beträffande

till exempel tidtabeller finge alltså icke betraktas som utfästelser

från järnvägsstyrelsens sida beträffande driftens framtida anordning. Styrelsen

måste givetvis förbehålla sig full frihet att vid framtida statsförvärv

av enskilda järnvägar handla som då förevarande omständigheter kunde

bjuda. Tidsavståndet från utredningens basår 1933 vöre ju också redan betydligt,

så hastigt som förhållandena numera skiftade, och ingen kunde heller

förutse, vilka förändringar ens de allra närmaste åren kunde komma att

medföra. Än viktigare vore måhända förhållandet, att vid en sådan detaljundersökning,

som alltid måste föregå en f. d. enskild järnvägs inlemmande

i statsbanenätet, och i än högre grad under trafikeringen av en sådan ny

statsbanedel åtskilligt plägade framkomma, vilket icke kunnat observeras

vid ett sådant snabbstudium utifrån, som en utredningsdelegation hade möjlighet

åstadkomma.

Järnvägsstyrelsen finner en i betänkandet omförmäld beräkningsdifferens

beträffande för rationaliseringar behövlig kapitalinsats, uppgående till 12

miljoner kronor, icke kunna tillmätas någon betydelse för bedömandet av

frågan, huruvida ett förstatligande skall äga rum eller icke. Såsom kanske

mest trängande framstode behovet av komplettering och modernisering av

s. k. välfärdsanordningar, en angelägenhet som mångenstädes blivit i hög

grad försummad. Medelsbehovet på detta område vore emellertid relativt

måttligt. Väsentligt större insatser krävdes för höjning av fordonsparkens

opaginerad Kontrollera mot PDF

04

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

standard. Särskilt trängande vore denna angelägenhet i fråga om godsvagnparken,

då endast ett fåtal av de godsvagnar, som statens järnvägar

komme att erhålla, vore av den beskaffenhet, att de utan vidare kunde ingå

i vad man kunde benämna det stora vagnomloppet.

Minskningen av trafikinkomsterna — beräknad vid ett förstatligande av

de enskilda järnvägarna till 9.9 miljoner kronor och vid en fusionering till

3.1 miljoner kronor ■— visade — anför järnvägsstyrelsen vidare — i huru

relativt ringa grad en fusionering skulle undanröja nuvarande ojämnheter i

taxehänseende. Holle man sig till persontrafiken enbart, vore summorna

vid förstatligande minskning nära 3.7 miljoner kronor, vid fusionering ökning

cirka 0.6 miljon kronor. Ifrågavarande resultat framhävde skillnaden

i inställning till taxefrågan mellan statlig och privat järnvägsdrift.

Trots de stora möjligheter till besparingar, som kunnat påräknas redan

vid fusionering, hade — fortsätter järnvägsstyrelsen — fusioneringen under

sistförtlutna årtionde gjort endast små framsteg. En annan inställning bland

de enskilda järnvägarna till enhetliggörandets idé än den, som på senare år

kommit till synes, krävdes för fusionsalternativets realiserande. Föga eller

intet hade hittills försports om villighet att låta särintressen av olika slag

stå tillbaka för omsorgen om det allmänna bästa. Såsom den allmänna

stämningen nu syntes vara, skulle ett eventuellt statsmakternas beslut till

förmån för fusionsalternativet säkerligen icke få någon annan praktisk effekt

än ett konserverande tills vidare av status quo. Då styrelsen därtill

funnit förstatligandealternativet ojämförligt överlägset från samhällsnyttans

synpunkt, avstode styrelsen helt från kritik av järnvägsföreningens fusionsutredning.

I fråga örn kostnaderna för inlösen uttalas, att den föreslagna beräkningen

av en järnvägs affärsvärde vore att betrakta såsom för säljaren förmånlig

dels med hänsyn till biltrafikens alltjämt fortgående expansion och dels

på grund av järnvägarnas uppskjutna ersättningsanskaffning för materiel

från förkrigstiden. Erforderlig ny materiel komme att binda ett väsentligt

ökat kapital och kräva motsvarande höjning av avsättningarna till förnyelsefond.

Berörda omständigheter komme att ogynnsamt påverka statens järnvägars

ekonomi. En väsentlig försämring av statens järnvägars affärsresultat

såsom följd av de kommande statsförvärven syntes vid sådant förhållande

bli oundviklig under en övergångsperiod. Däremot kunde man förvänta

ett gynnsammare förhållande i framtiden, sedan övergångskostnaderna bortfallit

och rationaliseringen av transporttjänst och taxeväsende kraftigt främjat

järnvägstrafikens utveckling. I fråga örn ändringarna å själva driftresultatet

torde alltså icke finnas anledning till några allvarligare farhågor

liksom ej heller i fråga örn det totala utfallet av de förvärv särskilt av normalspåriga

järnvägar, vilka kunde bli avtalade å fullt affärsmässig bas. Såsom

en besvärande och tyngande omständighet framstode däremot utsikten,

att vid vissa uppgörelser lösesumma över affärsvärdet av en eller annan

orsak kunde komma att få erläggas. Här framträdde särskilt två fall, nämligen

dels rena undcrskottsbanor, för vilka dock någon, om ock ringa löse
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

65

skilling lämnades, dels järnvägar inlösta efter den nya lagen. I det förra

fallet vore ett visst oförräntat kapital ofrånkomligt, i det senare vore utsikterna

mera ovissa men förlustriskerna avgjort övervägande. Det måste sålunda

räknas med att •— om ej någon förbättring i järnvägarnas allmänna

ekonomiska läge mot förmodan skulle inträffa — viss, måhända relativt betydande

del av det kapital, som erfordrades för förvärv av nuvarande enskilda

järnvägar, i framtiden komme att visa sig icke förräntat med trafikinkomster,

detta framför allt för de första åren efter sedan enhetliggörandet

blivit genomfört. Om det alltså framstode såsom sannolikt, att ett förstatligande

av de enskilda järnvägarna icke skulle kunna genomföras utan viss

uppoffring av kapital från statens sida, så förefölle dock dessa uppoffringar

icke så stora, att de kunde anses närmelsevis uppväga de av förstatligandet

härledda samhälleliga vinsterna, åtminstone vad gällde förstatligandeplanen

som helhet betraktad. Det borde i detta sammanhang jämväl bemärkas,

att hela berörda uppoffring av kapital icke kunde rättvisligen hänföras till

själva förstatligandeplanen; den på underskottsbanorna belöpande delen torde

fastmer få betraktas som i stort sett ofrånkomlig även med bibehållande

i huvudsak av nuvarande ordning eller vid en tänkt konsolidering enligt

fusionslinjen. Jämväl reservanten i kommittén räknade med statsförvärv

av enskilda järnvägar i icke så ringa omfattning.

Väg- och vcittenbgggnadsstgrelsen uttalar, att de av kommittén anförda

kalkylerna rörande kostnaderna för genomförandet av förstatligandet och

för det samlade järnvägskomplexets drift synas grundade på flera svårbedömliga

och mer eller mindre osäkra faktorer. Försiktigheten torde bjuda, att

man icke räknade med vare sig större trafik eller lägre driftkostnader å de

enskilda järnvägarna genom förstatligandet. Man kunde svårligen räkna

med någon minskning av driftkostnaderna, då dessa måste anses hava nedbringats

till sådan storlek, att de vid statsdrift näppeligen kunde ännu mera

sänkas. Även om kostnaderna sålunda bleve större än de av kommittén beräknade,

torde dock fördelarna för det allmänna av ett förstatligande bliva

så betydande, att styrelsen ansåge sig böra förorda denna form såsom riktlinje

för det fortsatta arbetet med järnvägarnas enhetliggörande och rationalisering.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anse sig icke kunna avgöra i vad mån den

inkomstminskning, som enligt kommitténs beräkning skulle uppstå för det

enskilda järnvägsnätet efter dess övertagande av staten, kan bliva kompenserad

genom ökning av trafiken eller eventuellt genom en förändring av

statsbanetaxan, innebärande, att den genom förstatligandet inträdande sänkningen

av fraktavgifterna åtminstone tillsvidare ej skulle komma till stånd.

Försiktigheten torde emellertid bjuda att räkna med åtminstone någon bestående

försämring av driftresultatet efter ett förstatligande, måhända medförande,

att ej hela kostnadssumman för förvärvandet från statens sida av

det enskilda järnvägsnätet och dess införlivande med statens järnvägar kunde

bliva förräntad. Vad anginge de av kommittén omförmälda utgifterna för

behövliga rationaliseringar, kände fullmäktige sig icke övertygade om att

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 207. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

de, såsom kommittén syntes förutsätta, kunde till sin huvudsakliga del bekostas

av driftmedel. Det torde vara säkrare att räkna med, att ifrågavarande

utgifter åtminstone till viss del måste bestridas medelst anslag å budgeten.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner det otvivelaktigt, att den nuvarande

splittringen av de enskilda järnvägarna i småförvaltningar måste medföra

ökade kostnader. Å andra sidan syntes den av kommittén vid ett förstatligande

uppgivna besparingen av 4.7 miljoner kronor för huvuddelen av de

normalspåriga järnvägarna vara av en ganska underordnad storleksordning

i förhållande till de samlade utgifterna, utgörande enligt senaste statistik

för normalsparsnätet 245.5 miljoner kronor och för samtliga järnvägar omkring

270 miljoner kronor. Det förefölle åtminstone mycket ovisst, huruvida

en sådan besparing kunde utöva någon avsevärd inverkan på hela järnvägsväsendets

konkurrenskraft i förhållande till bilarna.

Svenska järnvägs/öreningen delar icke kommitténs uppfattning örn förstatligandets

ekonomiska följder utan anser, att ett allmänt förstatligande

kommer att medföra en belastning av statsbaneföretagets ekonomi, som med

sannolikhet kommer att medföra antingen ytterligare avskrivningar å statsbanekapitalet

eller en mer eller mindre kraftig förskjutning framdeles av

statens järnvägars taxor uppåt eller bägge delarna. Föreningen anför:

I fråga om driftsutgiftsbesparingen på 4.7 miljoner kronor stöder sig kommittén

helt och hållet på en av förstatligandekommissionen på sin tid verkställd

beräkning. Redan när denna första gången framlades, avgav föreningen

ett detaljerat yttrande däröver, som på ett flertal väsentliga punkter

visade, att beräkningen gav alltför höga besparingssiffror. Föreningen anser

sig även nu kunna åberopa detta yttrande, då den icke kan finna, att

kommittén vederlagt de däri framförda erinringarna. Icke minst vill föreningen

— i likhet med reservanten inom kommittén — härvid erinra om,

vad som i sagda yttrande anfördes om att behovet av nya kapitalinvesteringar

för rationaliseringsåtgärder torde komma att bliva väsentligt mycket större

än det belopp på 21.5 miljoner kronor, som förstatligandekommissionen

räknat med.

Samtidigt vill föreningen särskilt vända sig mot kommitténs uttalande på

sidan 124, där det heter: »Anses det ostridigt, att rationaliseringarna med

åtföljande besparingar komma att vidtagas efter ett förstatligande, bör det

också skrivas på förstatligandekontots kreditsida.» För att denna sats överhuvud

taget skall kunna göras gällande, måste givetvis bevisas, att ifrågavarande

rationaliseringsåtgärder icke kunna genomföras annat än i statens

järnvägars regi. Föreningen finner satsen så mycket mera ohållbar, som

flera av de rationaliseringsåtgärder, vilka det här gäller, faktiskt redan blivit

genomförda av enskilda järnvägar. Erinras bör också om att förstatligandekommissionens

beräkning hänförde sig till förhållandena år 1933 oell

att sedan dess väsentligt förändrade förhållanden i olika avseenden inträtt,

vilka — bortsett från allt annat — göra beräkningen mindre tillförlitlig.

Den omfattar dessutom endast de normalspåriga järnvägarna, medan det beträffande

de smalspåriga anmärkningsvärt nog saknas varje utredning om

förstatligandets ekonomiska konsekvenser.

Med hänsyn till vad här anförts anser sig föreningen för sin del icke kunna

förutsätta en högre besparingssiffra än den av reservanten inom kommittén

angivna, d. v. s. högst 1 miljon kronor. Häremot har man att väga

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

67

den genom taxesänkningen inträdande inkomstminskningen å 9.9 miljoner

kronor. Kommitténs uppfattning, att denna till någon väsentlig del skulle

kunna kompenseras genom ökad trafik, kan föreningen icke oreserverat acceptera.

Visserligen torde beträffande godssamtrafiken viss trafik genom

förstatligandets större effektivitet i ackvisilionshänseende kunna tagas från

övriga transportmedel, d. v. s. bilar och sjöfart, och på så sätt viss trafikökning

vinnas. Däremot torde man icke kunna påräkna något motsvarande

ifråga om den lokala godstrafiken, vars taxor redan nu äro väl avpassade

efter konkurrensen. Vad sedan persontrafiken beträffar, håller föreningen

visserligen icke för osannolikt, att viss trafikökning kan uppstå som följd av

förstatligandet men vill framhålla, att sådan trafikökning — åtminstone beträffande

linjer, vilkas trafikkapacitet redan nu är väl utnyttjad — kan

framtvinga nya kapitalinvesteringar, som kräva förräntning. Inkomsterna

av en eventuell sådan trafikökning torde med andra ord icke odelat komma

att kunna påräknas för kompensation av den ovannämnda inkomstminskningen.

Dessutom hyser föreningen den åsikten, att den relativt stora delen

av statens järnvägars nuvarande resandetal, som utgöres av förortstrafikanter,

befordras efter en taxesättning, som redan i och för sig icke är lönande.

Självfallet är — som kommittén påpekar — att inkomstminskningen, även

om den icke blir kompenserad genom ökad trafik, dock i så måtto kan sättas

på förstatligandets plussida, att den medför nytta för samhället i form av

billigare transportavgifter. Föreningen kan dock icke underlåta att framhålla,

att den förmån av detta slag, som trafikanterna skulle vinna av att de

enskilda järnvägarnas lokala godstrafik förstatligades, enligt kommitténs

egna beräkningar stannar vid ett belopp av i runt tal 870,000 kronor, d. v. s.

föga mer än 2 °/o av dessa järnvägars samlade inkomst av sådan trafik och

i genomsnitt motsvarande knappa 9 öre per befordrat ton gods. Något större

blir vinsten för godssamtrafikens del. Kommittén räknar här med en

taxelättnad på 5.4 miljoner kronor, motsvarande cirka 11 °/o av den samlade

inkomsten från sådan trafik och cirka 45 öre per befraktat ton gods. Beräkningen

torde emellertid ligga icke oväsentligt i överkant. I själva verket

beviljas nämligen redan nu betydande fraktnedsättningar vid förhandlingar

mellan enskilda järnvägar och trafikanterna, till vilka nedsättningar kommittén

ej kunnat taga tillräcklig hänsyn. Hela denna taxelättnad med åtföljande

nytta för samhället är dessutom ingenting med förstatligandet såsom

sådant oupplösligt sammanhörande utan en taxefråga, som kan lösas

utan några organisatoriska förändringar.

Sveriges industriförbund anför, att den beräknade inkomstminskningen av

omkring 10 miljoner kronor vid tillämpning på de för närvarande enskilda

banorna av statsjärnvägarnas nuvarande taxa skulle enligt kommittén betyda

en motsvarande sänkning av allmänhetens trafikavgifter och således komma

allmänheten och näringslivet helt till godo. Bortsett från att den del av inkomstminskningen,

som enligt betänkandet skulle falla på godssamtrafiken

— den för näringslivet viktigaste nedsältningen — stannade vid 5.4 miljoner

kronor, d. v. s. en ringa procentdel av den totala motsvarande utgiften, och

således tedde sig relativt betydelselös, vore det ingalunda säkert alt ens denna

förmån skulle bli verklighet. En inkomstminskning med 10 miljoner kronor

för det större statsbaneföretaget vore visserligen av underordnad betydelse,

örn summan jämfördes med järnvägarnas samlade trafikinkomst, men finge

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

en annan storleksordning, om den ställdes i förhållande till rörelsens nettoinkomst,

som för alla järnvägar år 1935 utgjort omkring 50 miljoner kronor

och således skulle ha nedgått med ej mindre än omkring 20 procent.

Det vore därför naturligt, att kommittén tänkt sig möjligheten att förändra

statshanetaxan så, att samma samlade fraktavgifter skulle upptagas av trafikanterna

efter som före ett förstatligande. Väl inseende att därmed ett viktigt

argument till förstatligandets förmån gått förlorat, uttalade kommittén

emellertid samtidigt, att det icke vore uteslutet, att man kunde räkna med

en ej oväsentlig ökning av trafiken efter ett statsövertagande och att denna

kunde, helt eller delvis, kompensera inkomstminskningen. Såsom reservanten

påpekade, syntes emellertid försiktigheten bjuda att icke räkna med en

sådan utveckling utan i stället utgå från att trafiken visserligen icke komme

att minskas men ej heller att ökas. Om sålunda förstatligandets inverkan

på inkomstsidans kalkyler näppeligen torde kunna anföras såsom ett övertygande

skäl för att åtgärden av näringslivet borde hälsas med ogrumlad

tillfredsställelse, så vore detta än mindre fallet, örn utgiftssidans förändringar

ställdes i förgrunden. Vid sina beräkningar hade kommittén i detta avseende

utgått från resultatet av den utredning, som med utgångspunkt från 1933

års siffror verkställts av förstatligandekommissionen. Visserligen uttalade

kommittén, att den beräknade utgiftsminskningen å 4.7 miljoner kronor »kan

te sig väl optimistisk». Men kommittén underläte att antyda storleken av

den reduktion, till vilken en mera pessimistisk kalkyl skulle komma, och det

finge därför antagas, att kommittén ansett sig böra i stort sett acceptera beräkningarna

och deras resultat. Detta förefölle så mycket anmärkningsvärdare

som den i betänkandet återgivna, av de största privatbaneförvaltningarna

och järnvägsföreningen mot utredningen framförda kritiken måste giva

en opartisk granskare intrycket av att beräkningarna i flera väsentliga stycken

icke holle streck. Detta gällde ej minst med hänsyn till att utredningen

byggts på 1933 års material och således i en numera väsentligt förändrad

konjunktur måste betraktas såsom i viktiga punkter föråldrad och sannolikt

föga rättvisande. Men även örn siffermaterialet vore tillförlitligt för bedömande

av nuvarande förhållanden, så förtjänade vissa kostnadsfaktorer särskild

uppmärksamhet. Kommissionen räknade ifråga om kapitalinvestering

för rationaliseringsåtgärder icke med åvägabringande av full likställighet

mellan gamla och nya statsbanedelar i den mån enskilda järnvägar vid ett

förstatligande ej hade den standard, som funnes vid statens järnvägar. I sitt

yttrande framhölle järnvägsföreningen, att en sådan likformighet syntes

ofrånkomlig och beräknade härför en ökad kapitalinvestering av 5 miljoner

kronor. Denna anmärkning upptoge kommittén icke till bemötande, och det

finge därför antagas, att den betraktades som befogad. Värdet av en dylik

standardförbättring torde visserligen enligt förbundets mening ofta icke svara

mot de därpå nedlagda kostnaderna — det talades i detta sammanhang icke

utan fog om överrationalisering — men erfarenheten talade onekligen för att

järnvägsstyrelsen i regel skulle eftersträva den likställighet förstatligandekommissionen

icke funne nödvändig. Enligt järnvägsstatistiken hade sålun
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 207.

69

da bland den rullande materiel, som under år 1937 övertagits med införlivade

enskilda järnvägar, slopats 11 lok av 24, 2 motorvagnar av 3, 39 personvagnar

av 58 och 411 godsvagnar av 412. Beträffande de av staten inköpta

järnvägsföretagen Mora—Vänerns järnväg, Norra Södermanlands järnväg,

Härnösand—Sollefteå järnväg samt östra Centralbanan med en bansträcka

örn sammanlagt endast 555 km hade för järnvägarnas försättande i »statsbanemässigt»

skick disponerats omkring 8 miljoner kronor. Även om här

varit fråga om banor av relativt otillfredsställande standard, talade denna

summa för antagandet, att det av kommittén godkända beloppet av 21.5 miljoner

kronor för rationaliseringsåtgärder icke kunde vara tillräckligt för att

täcka kostnaderna för ombyggnad av de till inköp föreslagna enskilda järnvägarna

med deras bansträcka om sammanlagt 8,000 km. Denna post i beräkningarna

torde därför böra avsevärt höjas och därmed ökades även kalkylens

utgiftssida med räntekostnaden för den större kapitalinvesteringen.

Ifråga om räntekostnaden vore för övrigt att märka, att kommissionen utgått

från att ett belopp av omkring 12 miljoner kronor kunde ur privatbanornas

förnyelsefonder disponeras för nyanskaffning av materiel, men att

denna disposition icke vore att betrakta som kapitalinvestering och således

icke behövde belasta kalkylens räntekonto. Denna uppfattning torde icke

vara hållbar, enär det angivna kapitalbeloppet säkerligen måste åtminstone

till väsentlig del anskaffas genom lån. Även här syntes sålunda en ökning i

förräntningskostnaden vara att räkna med vid ett förstatligande.

Enligt kommissionens utredning skulle — uttalar förbundet vidare — den

utan jämförelse största besparingen ernås genom minskning av den lokala

förvaltningspersonalen. Järnvägsföreningen anmärkte, att denna besparing

måste ses på lång sikt, och påpekade vid behandling av de besparingar i personalhänseende,

som beräknats för drifttjänsten, att dessa endast kunde genomföras

småningom. Då kommissionen vidare rörande verkstadsdriften

förutsatt, att underhållsarbetet borde överflyttas till statsjärnvägarnas verkstäder,

där arbetet vid behov skulle utföras i dubbla skift, uttalade såväl

föreningen som en av de största privatbanorna i sina yttranden, att en dylik

lösning stöde i dålig överensstämmelse med tendensen i nuvarande arbetstidslagstiftning,

som alltmer strävade efter lämpliga och väl avvägda arbetsförhållanden.

Dessa kritiska anmärkningar, vilka av kommittén över huvud

icke upptagits till bemötande, vore tvivelsutan befogade. Endast en ytterligare

erinran av betydelse, som framställts av järnvägsföreningen, hade

bemötts av kommittén, nämligen förstatligandekommissionens antagande, att

kostnaderna för övertagen personals pensionering skulle bli något lägre i

statlig regi än i fortsatt enskild förvaltning. Föreningen hade här i stället

räknat med en kostnadsökning av 10 procent eller ej mindre än 1.2 miljoner

kronor. Kommittén uttalade, att den icke »funnit grundad anledning till

någon avgörande invändning mot det slut, vartill förstatligandeutredningen

i denna del kommit». Sakligt byggdes denna ståndpunkt endast på att den

beräknade personalminskningen skulle medföra nedgång i pensionskostnaden.

Det syntes under sådana omständigheter, som örn försiktigheten bort

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

bjuda att ej heller acceptera utredningens utan närmare prövning intagna

ståndpunkt.

En översikt av de invändningar, vilka på olika punkter riktats mot hållbarheten

av de besparingssiffror, med vilka kommittén på grundval av förstatligandekommissionens

utredningar räknat, syntes enligt förbundet leda

till slutsatsen, att den antagna minskningen av utgiftssidan med nära 5 miljoner

kronor sannolikt måste högst väsentligt reduceras. Om därför ett förstatligande

av de enskilda järnvägarna med ledning av det dittills presterade

materialet icke kunde antagas komma att medföra en beräknad kostnadsbesparing

av mer än den enda miljon kronor, med vilken reservanten räknat

— ja även om det vore något mer — så måste sägas, att en minskning av

denna storleksordning, vilken finge anses ligga inom felkalkylens ram, vore

alltför ringa för att i och för sig kunna stödja argumenteringen till förmån

för den generella tvångsaktion som här ifrågasatts. I verkligheten torde

emellertid ett införlivande av de enskilda banorna med statsjärnvägarna få

till följd icke en kostnadsminskning utan en utveckling av motsatt slag. Lönerna

hos statens järnvägar vore som bekant avsevärt högre än hos privatföretagen

och en följd av personalbeståndets överförande från de senare till

de förra måste med största sannolikhet få till följd krav på full likställighet

i lönehänseende, d. v. s. en uppfattning av de enskilda järnvägarnas personal

till statsbanornas lönenivå. I de verkställda utredningarna hade man också

utgått härifrån, men kommittén hade förbisett, att sedan år 1933 — det år

på vars siffror beräkningarna byggts — löneläget för statens järnvägars personal

ej oväsentligt höjts i förhållande till det vid de enskilda järnvägarna

gällande. Vidare omfattade utredningarna endast de normalspåriga banorna,

och i kalkylerna hade följaktligen icke räknats med den kostnadsökning,

som en uppfattning av de smalspåriga banornas personal i statsbaneklass

skulle medföra. Vad dessa nödvändiga justeringar skulle betyda i ekonomiskt

hänseende kunde självfallet icke klargöras utan ingående beräkningar.

Men redan ett ytligt överslag med ledning av allmänt tillgängliga siffror torde

i detta sammanhang kunna giva någon ledning. Enligt järnvägsstatistiken

för år 1937 tedde sig personalbestånd och löner för statens järnvägar och de

smalspåriga banorna på följande sätt.

Statens

järnvägar.

Enskilda

smalspåriga

järnvägar.

Personal i medeltal.................................. 28,711 5.175

Löneförmåner, totalt 1,000 kr...................... 112,460 14,483

» , per man, kr......................... 3,917 2,799

Den på detta sätt summariskt beräknade genomsnittslönen hos statens järnvägar

läge således omkring 1,100 kronor högre än hos de smalspåriga banorna.

Den standardförbättring av ej blott det döda utan även det levande materialet,

som kunde antagas bli en följd av järnvägarnas fullständiga förstatligande,

komme därför att för det smalspåriga nätets personalkostnader medföra

en högst betydande årlig utgiftsökning. Räknades härvid av försik
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

71

tighetsskäl med endast två tredjedelar av den angivna löneskillnaden, uppginge

kostnadshöjningen i varje fall till drygt 3.5 miljoner kronor. Romme

härtill den ökning för hela den från de normalspåriga banorna övertagna

personalen, som följde av den senaste löneförbättringen för statsjärnvägarnas

folk, så syntes inför detta perspektiv de förut återgivna besparingskalkylerna

förlora sin betydelse, och kvar stöde huvudsakligen intrycket av svårigheten

att kunna stödja kraven på järnvägsnätets förstatligande med rent

ekonomiska motiv, med utsikter till kostnadslättnader för näringslivet eller

till inkomstförbättring för statens budget.

Stockholms handelskammare är av den åsikten, att den av svenska järnvägsföreningen

mot förstatligandekommissionen framförda kritiken inrymmer

åtskilligt av berättigande, samt anför:

Det bör beaktas, att efter nämnda utredning, som bygger på 1933 års förhållanden,

en oavlåtlig rationalisering ägt rum vid de enskilda järnvägarna,

varför beräknade framtida rationaliseringsvinster måste reduceras. Sedan

1933 har dessutom en icke oväsentlig lönestegring ägt rum för statens järnvägars

personal, som är större än den löneökning, som genomförts hos de enskilda

järnvägarna. Beträffande de smalspåriga järnvägarna saknas varje

utredning rörande de ekonomiska verkningarna av ett förstatligande.

Såväl vid normal- som smalspårsbanorna torde efter ett förstatligande kunna

emotses avsevärda löneökningar till nivå med den vid statens järnvägar

gällande, vilka icke torde kunna kompenseras genom ytterligare rationaliseringsvinster.

Härutöver synes man på längre sikt böra kalkylera med betydande

anspråk på fortsatta kapitalinvesteringar för de förstatligade järnvägarnas

upphöjande till statsbanemässig standard, för ombyggnad av smalspåriga

järnvägar m. m. Vidare lär det icke kunna undvikas att inlösningssummorna

i åtskilliga fall torde få lov att sättas högre, än som följer enbart

av en strikt affärsmässig värdering. På grund av den otillfredsställande

förräntning av det utvidgade statsbaneföretaget, som med hänsyn till alla

dessa förhållanden är att förvänta, kommer förstatligandet sannolikt icke att

medföra någon utgiftsminskning utan snarare en utgiftsökning. Handelskammaren

anser sålunda, att den av kommittén åberopade utgiftsbesparingen

på 4.7 miljoner kronor icke är en riktig utgångspunkt för bedömande av

förstatligandefrågan ur statsfinansiell synpunkt.

Vad driftsinkomsterna beträffar beräknar kommittén att en tillämpning

på det enskilda järnvägsnätet av statens järnvägars delvis lägre taxa skulle

medföra en sammanlagd inkomstminskning å 9.9 miljoner kronor. Taxesänkningen

kommer huvudsakligen att beröra samtrafiken, d. v. s. alt ta sig

uttryck i bortfallandet av ban- och övergångsavgifter, medan den däremot för

lokaltrafikens vidkommande lär bliva av så ringa omfattning, att den såsom

stimulans för ökad trafik torde vara praktiskt taget betydelselös. På grund

härav och i betraktande av de svårigheter, som överhuvud föreligga att genom

taxesänkning återvinna trafik från bilarna, anser handelskammaren

att man av försiktighetsskäl bör antaga, att inkomstminskningen icke blir

till någon mera avsevärd del kompenserad.

Äro dessa överväganden riktiga, torde slutresultatet av förstatligandet bliva

en försvagad driftsekonomisk ställning hos det enhetliggjorda järnvägsväsendet.

Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad samt Västergötlands och norra

Hallands handelskammare anse det vara att befara, att utgifterna efter ett

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

förstatligande av järnvägarna komma att stegras väsentligt utöver de av kommittén

angivna, särskilt på grund av att krav å högre löner och större komfort

icke så lätt kunna avvisas, då staten blir ägare av järnvägarna. Handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län hyser den uppfattningen, att

ett totalt förstatligande av de enskilda järnvägarna skulle bliva en ur ekonomisk

synpunkt synnerligen betänklig affär för staten och medföra fara för en

väsentlig fördyring av hela järnvägsdriften, mot vilken de obestridligen uppnåbara

fördelarna av ett enhetligt taxeväsen icke väga synnerligen tungt.

I några yttranden har erinrats om, att ett förstatligande medför konsekvenser

för stat och kommun genom att statens järnvägar, i motsats till de enskilda

järnvägarna, åtnjuta skattefrihet. Till belysning av skattebördans

storlek anför Bergslagernas järnvägsaktiebolag, att bergslagsbanan ensam under

senaste tjuguårsperiod i skatter betalat 6,310,000 kronor, varav 2,944,000

kronor i kronoskatt, 2,559,000 kronor i kommunalskatt, 554,000 kronor i

landstingsskatt, 158,000 kronor i vägskatt, 82,000 kronor i kommunal progressivskatt

och 13,000 kronor i diverse skatter. Gävle-Dala järnvägsaktiebolag

åberopar i sådant hänseende en tablå, utvisande bland annat, att bolaget under

år 1938 betalat i skatt 340,342:20 kronor, varav 173,837:28 kronor utgjorde

kronoskatt, 34,362: 35 kronor landstings- och vägskatt samt 70,007: 99

kronor kommunalskatt i Gävle och 62,134: 58 kronor kommunalskatt i övriga

kommuner, där bolaget erlade sådan skatt.

Beträffande förstatligandets betydelse för det kommunala skatteunderlaget

fäster väg- och vattenbgggnadsstgrelsen uppmärksamheten på, att vissa

kommuner, såsom Åmål, Gävle, Varberg och Göteborg, komma att erhålla

minskade skatteintäkter icke blott genom bortfallandet av de skatter, som de

enskilda järnvägarna nu erlägga till dessa kommuner, utan även genom indragning

av förvaltnings- och verkstadspersonal. Örn bolagsformen en tid

bibehölles av ekonomiska skäl, bortfölle vissa olägenheter och kommunerna

vunne tid för ordnande av sina ekonomiska förhållanden.

I fråga om den av kommittén angivna totalsumman, 330 miljoner kronor,

för inköp av de enskilda järnvägarna uttalar järnvägsstgrelsen, att den vöre

högst osäker. Då det rörde sig örn ett resultat, vilket komme att påverkas

av en mångfald till sina verkningar mycket svårbedömda faktorer, torde heller

intet vara att vinna på ytterligare förhandskalkyler. Trots denna osäkerhet

ville styrelsen emellertid hålla före, att uppkommande avvikelser från

beräkningarna näppeligen kunde bliva så stora, att desamma, om de vore i

förväg kända, skulle alls påverka statsmakternas ställningstagande till själva

huvudfrågan, huruvida ett förstatligande skulle äga rum eller icke. Statskontoret

anför, att med utgångspunkt från en inlösen efter affärsvärdet

statsfinansiella betänkligheter knappast behöva resas mot förslagets genomförande,

även om det icke synes osannolikt, att inlösningskostnaderna i verkligheten

skulle komma att överstiga vad kommittén beräknat. Fullmäktige

i riksgäldskontoret anmärka, att det för staten kan ställa sig förmånligt att,

i den mån så kan ske, betala järnvägsbolagens skulder för att därigenom

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

73

nedbringa förräntningsbeloppet. Hållbarheten av kommitténs kalkyler kunde

för övrigt ej bliva föremål för något säkert bedömande från fullmäktiges

sida. Svenska järnvägsföreningen hyser den åsikten, att inlösningskapitalets

storlek kommer att bliva avsevärt mycket större än kommittén räknar med.

Kommittén syntes sålunda bland annat icke hava tagit vederbörlig hänsyn

till de betydande indirekta värden, som måste medtagas vid en blivande

uppskattning av inlösningssummorna, men som det torde vara svårt att på

förhand kalkylmässigt beräkna. De i respektive koncessioner inryckta inlösningsbestämmelserna

syftade i många fall till ett inlösningsvärde, som

läge betydligt över det rena affärsvärdet vid inlösningstillfället.

Styrelsen för svenska järnvägsmannaförbundet uttalar, att det är av största

betydelse, att kostnaderna för statsinlösen icke komma att ställa sig för höga

särskilt med hänsyn till den framtida räntabiliteten. Vid underhandlingar i

löne- och anställningsfrågor hade det under såväl tidigare som senare år i

stor utsträckning från förvaltningarnas sida åberopats de mindre goda räntabilitetsresultat,

som kunnat uppvisas, varav i sin tur följt, att personalen

fått nöja sig med lägre löner än vad eljest blivit fallet. I konsekvens härmed

torde det vid värdering av järnvägarnas tillgångar noga aktgivas härpå och

priset på respektive järnvägsföretag sättas därefter.

Ordningen för en statsinlösen av de enskilda järnvägarna.

Järnvägsstyrelsen uttalar, att en allmän plan, vilken skulle följas vid

realiserandet av ett riksdagsbeslut om järnvägsnätets enhetliggörande genom

statsförvärv, tillhör de nödvändiga förberedelserna. Styrelsen anför

härom:

Syftet med planen kan vara tvåfaldigt, nämligen dels att angiva, vilka

järnvägar som böra komma ifråga till förstatligande, dels att markera den

från statens järnvägars synpunkt önskvärda ordningsföljden. Den förra

uppgiften är givetvis den viktigare, men också den vida vanskligare med

hänsyn till svårigheterna att i förväg rätt bedöma ställningen. Såsom utgångspunkt

torde böra väljas det av kommittén träffade avgörandet, vilka

järnvägar skulle medtagas vid utredningarna (sid. 175 och 264). Till undvikande

av missförstånd bör emellertid från början göras klart, att omständigheten,

huruvida en viss järnväg omslutes av kommitténs kalkyler, i och

för sig icke kan på något sätt vara avgörande för framtida beslut om

statsförvärv. Lika klart är också, att ej heller den förhandsplan, vilken

järnvägsstyrelsen skulle uppgöra, kan få anses bindande för statsmakternas

slutgiltiga avgöranden, vilka fastmer för varje enskilt fall måste träffas med

hänsyn till samtliga vid närmare undersökning framkomna omständigheter,

varvid särskilt blir alt mot varandra ställa de samhälleliga fördelarna av ett

förvärv och statsverkets finansiella uppoffringar för detsammas genomförande.

-— Föreslående påpekande kan måhända synas onödigt, eftersom statsförvärv

av järnväg i regel kräver riksdagsbeslut, avseende bl. a. anvisning av

medel, men styrelsen har dock icke velat underlåta ett omnämnande.

Ifråga om de järnvägar, beträffande vilka frivillig uppgörelse å skäliga villkor

kan visa sig omöjlig att ernå, framstår ett omsorgsfullt övervägande

såsom särskilt nödvändigt, bl. a. eftersom parternas ställning därvid blir en

annan än den normala. Så snart det gäller frivillig överenskommelse, stå ju

statsmakterna stiidse i efterhand med möjlighet godkänna eller icke godkänna

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

preliminärt avtalade och alltså helt preciserade villkor. — Vid tvångsinlösen

åter måste avgörande fattas i förväg, och staten har sedermera praktiskt taget

intet annat val än att acceptera de villkor, som den författningsenliga proceduren

kan leda till.

Vid sådant förhållande vill det synas järnvägsstyrelsen snart sagt självfallet,

att en järnvägs medtagande i planen icke skall anses innebära någon

utfästelse från styrelsens sida att vid behov föreslå inlösen enligt lagen.

Sådan inlösen synes nämligen styrelsen böra tillgripas i regel blott i fråga om

järnvägar, vilka på grund av sitt geografiska läge och sina allmänna transportuppgifter

med nödvändighet anses böra falla inom ramen för ett förstatligande.

Gäller det åter järnvägar, vilkas uteslutande på intet sätt skulle

äventyra skapandet av en rationell transportordning, torde tvångsinlösen näppeligen

böra komma ifråga. Såsom ett ytterljghetsfall i detta hänseende kan

nämnas järnvägarna på öarna Gotland och Öland.

I detta sammanhang måste jämväl beaktas den av kommittén framhållna

angelägenheten, att såsom ett led i den ekonomiska och tekniska saneringen

av transportväsendet jämväl sker ett nedläggande av sådana banor eller bandelar,

som efter den moderna landsvägstrafikens tillkomst förlorat sin betydelse,

medan andra trafiksvaga hanor förändras till transportvägar, som

brukas endast för viss trafik. Det är givetvis mycket vanskligt att i förväg

avgöra, vilka järnvägar böra undergå en sådan nedrustning, och kan följaktligen

en viss linjes upptagande i förevarande plan icke få anses i och för

sig innebära, att frågan därmed är avgjord.

Vad beträffar planens uppgift att reglera ordningsföljden, vill styrelsen

framhålla, att planen icke bör få verka såsom en tvångströja, vilken förtynger

alla rörelser, eller betraktas såsom en köanordning, vilken icke får brytas;

vad som därmed kan markeras, är, som redan sagt, endast angelägenhetsgraden

från statlig synpunkt och alltså den tur, vari initiativ från statens sida

äro att förvänta. I vilken ordning överenskommelser verkligen kunna bringas

till stånd, kommer emellertid självfallet att i högsta grad bero på den andra

partens inställning, den uppgjorda ordningsföljdens bevarande kan sägas

förutsätta likformig beredvillighet. I praktiken har man emellertid att räkna

med högst betydande skiljaktigheter i detta hänseende, från anbud om förvärv

på vad man kan benämna minimalvillkor, d. v. s. all egendoms överlämnande

mot befrielse från förefintlig statslåneskuld, till nära nog förhandlingsvägran.

Styrelsen tillägger, att huvudavsnitten i en sådan plan torde vara tämligen

självfallna, nämligen främst Skånes enskilda järnvägar och därefter i nämnd

ordning övriga normalspårsbanor i Götaland, bergslagsnätet och smalspårsnätet.

Den ifrågasatta femårsperioden för planens genomförande föranledde

ingen erinran från styrelsens sida. Man borde emellertid vara beredd såväl

på ett hastigare tempo, för det fall att beredvilligheten träffa frivilliga uppgörelser

bomme att visa sig oväntat stor, som på en ytterligare tidsutdräkt,

om det motsatta förhållandet skulle yppa sig. Att anstalter för tvångsinlösen

över huvud icke borde vidtagas under de första åren, syntes uppenbart såväl

med hänsyn till angelägenheten att vederbörande järnvägar lämnades

tillräckligt rådrum som till nödvändigheten av noggranna förberedelser från

statens sida. Det vore ur flera synpunkter önskvärt, att genomförandet av

planen icke droges ut över alltför lång tid. Sedan förstatligandefrågan aktualiserats,

torde emellertid många järnvägar komma att till det yttersta in
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

75

skränka kostnaderna för underhåll och förnyelse; från vagnverkstädernas

sida talades redan om ett praktiskt taget fullständigt upphörande av alla

beställningar från enskilt järnvägshåll. Det vore sant, alt vad som eftersatts

i fråga örn underhåll och förnyelse skulle värderas vid blivande affärsuppgörelser,

men detta förhållande torde ej kunna hindra nyss antydda, beklagliga

utveckling.

Väg- och vatt enbgggnadsst gret sen erinrar om att den tidrymd, ett beslut

örn allmännare förstatligande behöver för genomförande, blir beroende på

den omfattning, sådant beslut erhåller. I den omfattning som kommittén angivit

för frågans lösande syntes en tidrymd av fem år bliva väl knapp. Värderingar

och överenskommelser toge tid, beroende som sådana blevo av bolagsstämmor

m. m., och en viss väl avvägd övergångstid syntes böra beredas

icke blott statens järnvägar för nödiga organisationsändringar utan framför

allt de kommuner, vilkas ekonomi komme att beröras av genomförandet.

Personalen torde även vara i behov av lämplig övergångsperiod för ordnande

av sina ekonomiska förhållanden, såsom egna hem och dylikt, där ändringar

i anställningen komme alt äga ram i samband med förstatligandet.

Angeläget vore, att statsmakterna snarast fattade beslut örn och på vad sätt

ett allmänt förstatligande borde ske eller ej. Den nu rådande ovissheten

vid de enskilda järnvägarna om ett förstatligande skulle komma till stånd

eller icke, innebure självfallet ett osäkerhetstillstånd för dessa järnvägar med

i längden mer eller mindre ogynnsamma konsekvenser. Det vöre naturligt,

att många järnvägsförvaltningar under trycket av denna ovisshet avhölle

sig från rationell nyanskaffning, som medförde kapitalutlägg. Härvid kunde

del icke undgås, att vissa järnvägars tekniska nivå ej komme att följa

utvecklingen, utan deras allmänna standard i trafikhänseende bleve, om ej

direkt sjunkande, så dock stillastående till men för den allmänna samfärdseln.

Det vore givetvis ur det allmännas synpunkt också angeläget att förhindra

förhandsrealisationer av ekonomiska värden, varför det vore av vikt,

att den svävande förstatligandefrågan bleve snarast avgjord.

Riksräkenskapsverket anser, att inlösningsförfarandet i allmänhet icke bör

utsträckas över en allt för lång tidsperiod. Beträffande enstaka järnvägslinjer,

vilkas införlivande med statsbanenätet icke vore särskilt trängande, borde

det dock icke vara uteslutet, att staten kunde uppnå förmånligare inlösningsvillkor,

om införlivandet uppskötes till en senare tidpunkt än som av

kommittén förutsatts. Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida icke det

föreslagna inrangerandet under en relativt kort tidrymd av samtliga enskilda

järnvägar under statens regim i praktiken komme att medföra avsevärt

högre kostnader från det allmännas sida än vad kommittén räknat med.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att det väl kan framstå såsom ett

önskemål, att tiden för den totala övergången till statsdrift av landets järnvägar

i görligaste mån begränsas, men att det å andra sidan måhända torde

kunna vara välbetänkt att icke fastlåsa genomförandet av förstatligandet

vid en så pass kort tidsperiod som kommittén räknat med. Länsstyrelsen i

Skaraborgs län gör gällande den meningen, att förstatligandet icke utan sto
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ra olägenheter torde kunna genomföras inom den beräknade tiden, varför en

längre övergångstid borde bestämmas.

Styrelsen för svenska järnvägsmannaförbundet understryker, att det med

hänsyn till det beräknade överskottet av personal är av största betydelse, att

förstatligandet icke sker i allt för stor utsträckning under en lågkonjunktursperiod,

enär överskott av personal då skulle uppstå icke blott på grund

av minskad trafikrörelse utan jämväl till följd av den rationalisering som

måste bli en följd av statsövertagandet.

Stockholms handelskammare erinrar örn, att statsinlösen enligt förslaget

är avsedd att ske successivt under en period av fem år. De företag, som i

sådant fall sist komme i fråga till inlösen, kunde under tiden få sitt värde

minskat därigenom att angränsande banor förstatligades och samtrafiksomläggning

till följd därav ägde rum. Det vore uppenbart orättvist, örn dylika

genom själva förstatligandet förorsakade värdeminskningar skulle få inverka

på den slutliga inlösningssumman. Den enda praktiska möjligheten att

förhindra detta vore, att gällande samtrafiksvägar och bestämmelser rörande

godsvagnssamtrafikens avgifter m. m. finge gälla under hela inlösningsperioden.

Även Sveriges industriförbund finner, att särskilda garantier böra

skapas för att bestämmelserna örn samtrafik skola beredas fortsatt giltighet

under hela den inlösningsperiod av fem år, som enligt förslaget förutsatts.

I annat fall finge de banor, vilkas inlösen komme sist under perioden,

sitt värde minskat, sedan staten övertagit angränsande banor och en

omläggning av samtrafiken genomförts. Skånes handelskammare samt Smålands

och Blekinge handelskammare uttala i fråga om ordningen för ett

förstatligande, att det även bör tillses, att järnvägarna i sådana landsändar,

som erhållit en i trafikhänseende eller eljest missgynnad ställning bland annat

på grund av järnvägarnas utbyggnad med mindre spårvidd är den normala,

redan å ett tidigt stadium måtte ifrågakomma till inlösen. Vidare

borde, såsom i betänkandet också påpekades, särskilt uppmärksammas, att

en successiv införlivning ofta nog kunde leda till en omkastning av samtrafiksvägarna,

varigenom de järnvägar, varifrån trafik avleddes, åsamkades

en större eller mindre inkomstminskning. Ej minst av denna anledning hade

kommittén förordat, att inlösningen borde verkställas på kortast möjliga tid.

Med full anslutning till denna synpunkt holle handelskamrarna dock före,

att ytterligare anstalter borde träffas till skydd för dessa järnvägars berättigade

intressen. Visserligen skulle enligt gällande samtrafiksföreskrifter

viss ersättning i dylikt fall utgå för förlorad trafik men i nu förevarande

extraordinära läge torde en så utmätt ersättning näppeligen kunna anses tillfyllest.

Till en början borde därför tillses, att de järnvägar, som genom

transportvägarnas omkastning bleve mest lidande, i inlösningsplanen gåves

en förhandsställning. Därest en mera väsentlig inkomstminskning ej dess

mindre uppkomme, syntes billigheten fordra, att ersättning därför lämnades

ej blott i förenämnda ordning utan jämväl genom skäligt tillägg till de inkomstbelopp,

vilka skulle läggas till grund för beräkningen av järnvägens

inlösningsvärde.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

77

Departementschefen.

Alltifrån de första järnvägslinjernas tillkomst på 1850-talet har såsom en

allmän plan för den svenska järnvägspolitiken gällt, att stambanornas byggnad

ankommit på staten, medan anläggningen av det övriga järnvägsnätet

i huvudsak, med undantag för de norrländska tvärbanoma, varit en kommunal

eller enskild angelägenhet. Denna plan för järnvägsnätets utbyggnad

har — trots att avsteg redan tidigt skedde — varit normerande för utvecklingen

hittills. Vid upprepade tillfällen har emellertid den förda järnvägspolitiken

varit föremål för omprövning. År 1886 framfördes krav på

slatsinlösen av de enskilda järnvägarna i syfte att upphjälpa den då rådande

svåra allmänna ekonomiska depressionen. De krav, som efter denna tidpunkt

gjort frågan om en nyordning aktuell, ligga på ett annat plan och

ha föranletts av de svåra och allt mera ökade olägenheter, som vållats av

den rådande splittringen på olika förvaltningsenheter inom järnvägsväsendet.

Spörsmålet har under det senaste årtiondet aktualiserats genom den starka

konkurrensen från automobiltrafiken. Ihågkommas bör, att våra järnvägar

tillkommo på en tid, då de enligt den allmänna uppfattningen skulle bliva

det helt dominerande trafikmedlet till lands. Blott för tjugu år sedan befunno

järnvägarna sig i det fördelaktiga läget, att de nära nog innehade en

monopolställning i fråga om alla gods- och persontransporter till lands, utom

dem av mycket lokal karaktär. Men efter världskriget gick utvecklingen

andra vägar. Den yrkesmässiga automobiltrafiken gjorde slut på järnvägarnas

trafikmonopol och riktade kännbara angrepp mot deras ekonomiska

ställning. Många enskilda järnvägars ekonomi undergrävdes, vilket särskilt

framträtt under den senast förflutna ekonomiska depressionen. Även örn

under nuvarande mera gynnsamma konjunkturförhållanden de enskilda

järnvägarnas ställning förbättrats, lärer det dock vara uppenbart, att ett

sämre ekonomiskt allmänläge kommer att bereda många av dem stora svårigheter

och kanske bringa några på fall. Om — såsom finnes anledning

antaga — konkurrensen med landsvägsfordonen kommer att ytterligare skärpas,

lärer detta för åtskilliga järnvägar vara ägnat att ingiva allvarliga farhågor

för deras fortsatta existens.

Ur samhällsekonomisk synpunkt skulle det i nuvarande läge vara av värde

att kunna bilda sig en bestämd uppfattning örn järnvägarnas framtidsutsikter.

En framtidsbedömning härutinnan är emellertid förbunden med stora

vanskligheter. Det får ej förbises, att den tekniska utvecklingen inom kommunikationsväsendet

skrider oavlåtligt framåt, vilket gör järnvägarnas problem

mer brännande för var dag som går. Utvecklingen kräver snabba och

täta trafikförbindelser. Flygmaskiner och automobiler lia bidragit till att

öka kraven på reshastighet och bekvämlighet. Såsom kommittén påpekat,

lia järnvägarna därvid blivit hårt trängda; sedda såsom en helhet torde de

icke utan åtgärder från det allmännas sida vara i stånd att på längre sikt

fylla sina uppgifter inom samhället. I likhet med kommittén hyser jag den

uppfattningen, att järnvägarna alltjämt utgöra stommen i vårt lands träns
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

portsystem och alltjämt hava betydelsefulla uppgifter att fylla — uppgifter

vilka icke alls eller åtminstone icke utan stor olägenhet kunna utföras av

andra trafikmedel. Upprätthållandet av järnvägarnas funktionskraft är alltså

av den största betydelse för näringarna i landet. I stort sett torde järnvägarna

fortvarande vara oundgängliga i vårt lands ekonomiska liv med dess

nuvarande struktur och lokalisering. Lägges därtill järnvägarnas kulturella

och militära betydelse, är det uppenbart, att det icke kan vara det allmänna

likgiltigt, hur järnvägarna äro i stånd att sköta sina transportuppgitter. Med

hänsyn härtill framstår det för överskådlig framtid såsom ett samhällsintresse

av betydande vikt att uppehålla järnvägarnas livsduglighet och konkurrenskraft.

En omprövning av de hittillsvarande huvudprinciperna för vårt järnvägsväsende

är därför påkallad främst i syfte att klargöra, huru järnvägarna

kunna tänkas böra möta utvecklingen.

Av den av kommittén verkställda utredningen framgår, att praktiskt taget

samtliga, som sysslat med spörsmålet om en nyordning av det svenska järnvägsväsendet,

funnit den nuvarande splittringen på ett stort antal självständiga

förvaltningar innebära allvarliga brister och nackdelar. Sammanfattningsvis

har splittringen sålunda angivits medföra allt för höga driftkostnader,

en onödig mångfald av taxor med därav föranledda svårigheter att beräkna

avgifter och att kunna snabbt genomföra taxeregleringar, tyngd och

långsamhet i det nödvändiga samarbetet mellan de olika järnvägsförvaltningarna,

en onödigt stor uppsättning av personal för förvaltning och drift

samt hinder för transporternas genomförande på snabbaste och billigaste

sätt. Samstämmighet synes ock råda därom, att ingripande åtgärder i olika

hänseenden måste vidtagas för att förläna järnvägstrafiken den effektivitet

och förmåga av allmän anpassning, varförutan järnvägarna i längden icke

förmå att fylla sina viktiga samhälleliga uppgifter. Om även i det stora hela

någon meningsskiljaktighet icke förefinnes om nödvändigheten att tillskapa

större enhetlighet i det nuvarande järnvägsväsendets organisation, äro meningarna

delade beträffande de medel, som därvid böra komma till användning,

samt om omfattningen av det statsingripande, som under alla förhållanden

torde vara erforderligt.

Kommittén, som till ingående prövning upptagit de olika möjligheter som

härvidlag stå till buds, har funnit, att det synes åtminstone tekniskt möjligt

att även inom ramen av nuvarande organisation av järnvägsväsendet åstadkomma

vissa förbättringar och förenklingar, ägnade att stärka järnvägarnas

ekonomi och öka deras effektivitet. Emellertid framhåller kommittén de

praktiska svårigheter, som föreligga för förverkligande av ett genomgripande

rationaliseringsprogram inom nuvarande system, och slutar med att beteckna

en dylik form av rationalisering som en halvmesyr, vilken bör av

statsmakterna understödjas endast om mera genomgripande åtgärder av någon

anledning befinnas icke böra vidtagas.

För undanröjande av de med det nuvarande systemet förbundna olägenheterna

erfordras enligt kommitténs uppfattning en vittgående reorganisation

av järnvägsväsendet, varigenom den nuvarande splittringen av järnvägsnätet

väsentligen minskas eller helt häves. En sådan reorganisation skulle

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

79

kunna ske antingen genom fusionering, d. v. s. sammanslagning av de enskilda

järnvägarna i ett mindre antal förvaltningsenheter, eller genom förstatligande

av dessa järnvägar och deras inlemmande i det redan bestående

statsbanenätet. Då fusionering eller förstatligande av de enskilda järnvägarna

förutsättes icke kunna åstadkommas utan stöd av en lagstiftning, som

giver staten möjlighet att vid behov tvångsvis ingripa, har kommittén framlagt

förslag om dylik lagstiftning i den utsträckning, lagbestämmelser härom

ansetts kunna meddelas.

Vid övervägande av sättet för järnvägsväsendets reorganisation har kommittén

i fråga om fusioneringsalternativet uttalat, att ett framgående på

denna väg kan medföra betydande fördelar, men att avgörande invändningar

kunna riktas mot fusionering såsom antagbar lösning av järnvägarnas

organisationsproblem. En fusionering måste alltid vara beroende av frivillig

medverkan från åtminstone den ena partens (övertagarens) sida, och

inga garantier finnas eller kunna skapas för att behövliga åtgärder i detta

hänseende bliva genomförda, medan ett förstatligande av de enskilda järnvägarna

med säkerhet kan fullföljas i all den utsträckning, som statsmakterna

kunna finna motiverad. Då vidare enligt kommitténs mening en fusionering

av järnvägarna, även för det fall den bomme till stånd, endast

delvis skulle avlägsna de med nuvarande system förenade olägenheterna och

endast delvis medföra de fördelar, som ett allmänt förstatligande skulle innebära,

har kommittén funnit sig böra förorda ett enhetliggörande av järnvägsväsendet

genom statsinlösen av större delen av det enskilda järnvägsnätet.

Av den förebragta utredningen framgår, att en rationalisering av järnvägsdriften,

avsedd att medföra en bestående förbättring i järnvägarnas ekonomi,

icke kan ske med mindre flertalet enskilda järnvägar sammanföres

i stora förvaltningsenheter. Vidare har det blivit ådagalagt, att en dylik sammanslagning

icke alltid kan åstadkommas på frivillighetens väg och ej heller

genom statlig medverkan i annan form än genom ett förstatligande.

Ehuru det av den på kommitténs föranledande, av svenska järnvägsföreningen

verkställda fusionsutredningen — i sammanfattning återgiven i bilaga

2 i betänkandet •— framgår, att fusionsalternativet besitter icke oväsentliga

möjligheter till besparingar, har fusioneringen det oaktat endast

gjort små framsteg. Verkligt intresse synes ha saknats hos de olika järnvägsföretagens

ägare för strävandena att enhetliggöra järnvägsväsendet, och

endast i ringa omfattning har villighet att låta särintressen stå tillbaka för

det allmänna bästa kommit till uttryck. Som järnvägsstyrelsen framhållit,

skulle ett eventuellt statsmakternas beslut till förmån för fusionsalternativet

säkerligen icke få någon annan effekt än ett konserverande tills vidare av

status quo. Vid sådant förhållande är det tydligt, att praktiskt taget som

enda utväg att i trafikanternas och därmed i samhällets intresse skapa ett

mera bärkraftigt och tidsenligt järnvägssystem återstår alt låta de enskilda

järnvägarna införlivas med statsbanenätet. Ett steg i denna riktning

har också tagits vid 1938 års riksdag genom förvärv för statens räkning

av aktiemajoriteten i vissa enskilda järnvägsbolag. Statsutskottet

uttalade i sitt av riksdagen utan erinran lämnade utlåtande rörande det för
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 2C7.

värv, som av utskottet först upptagits till behandling, att starka skäl kunna

över huvud anföras såväl ur förvaltningssynpunkt som framför allt med hänsyn

till trafikanternas intressen för att smärre järnvägsenheter helt införlivas

med statens järnvägar, i all synnerhet när detta kan ske på frivillighetens

väg och till skäligt pris.

I det stadium, på vilket utvecklingen inom kommunikationsväsendet numera

befinner sig, torde diskussionen i själva verket icke så mycket behöva

röra sig örn huruvida ett förstatligande över huvud bör komma till stand. Vad

saken gäller är fastmera, hur långt förstatligandet lämpligen bör drivas samt

på vilket sätt och efter vilka normer detsamma bör genomföras.

Beträffande förstatligandets omfattning har kommittén förordat, att praktiskt

taget samtliga enskilda järnvägar skulle införlivas med statsbanenätet.

Endast järnvägar utan allmän betydelse och vissa uppräknade järnvägar

med sådan betydelse ha ansetts icke äga den trafik eller eljest vara av den

natur, att de borde omfattas av ett förstatligande. Utan den av kommittén

sålunda förordade åtgärden kunna enligt kommitténs mening olägenheterna

med den nuvarande splittringen lika litet avlägsnas som förutsättningar

skapas för en nyordning, som möjliggör ett rationellt utnyttjande av järnvägarnas

transportkapacitet, en förbättring av deras ekonomi och en föistärkning

av deras konkurrenskraft. För kommittén har därjämte varit avgörande,

att ansvaret för järnvägarnas omorganisation och rationalisering

på detta sätt kommer att åvila järnvägsstyrelsen, varigenom större garantier

skulle vinnas för att erforderliga åtgärder bleve vidtagna och genomförda.

I den särskilda mening, vilken finnes fogad till betänkandet, föreslås, att

ett eventuellt förstatligande av de enskilda järnvägarna begränsas till att

omfatta endast sådana järnvägar, som sakna eller befaras sakna förmågan

att fullgöra sina uppgifter inom trafikväsendet. Blott i ett par yttranden

har denna ståndpunkt vunnit oreserverad anslutning. I vissa andra yttranden

har en till sitt innehåll likartad mening uttryckts så, att förstatligandet

i varje fall ej bör omfatta sådana järnvägsföretag eller grupper av foretag,

som vore ekonomiskt bärkraftiga och förvaltades efter tekniskt och ekonomiskt

sunda principer. I åter andra har man från olika utgångspunktei

förordat, att förstatligandet icke gives annan omfattning än som trafiktekniska

och trafikekonomiska synpunkter göra nödvändigt.

Tydligt är, att. för hävdandet av järnvägarnas konkurrensförmåga den alltmer

skärpta striden inom transportväsendet förutsätter, att järnvägarnas

transportuppgifter utföras så snabbt som möjligt. Denna snabbhet tolde

icke blott bero av tåghastigheten på huvudlinjerna utan även numera kanske

i än högre grad på sättet för övergång från en bana till en annan, från fjärrtrafik

till lokaltrafik, från lokaltrafik till distribution. Långlinjernas snabba

transporttakt lärer numera icke vara tillräcklig för att upprätthålla järnvägstransportens

företräde, sedan bilarna köra på långdistans och lägga beslag

på de stora orternas för järnvägarna mest lönande transportarbete. Vad

järnvägen vinner på långsträcka går nämligen i stor utsträckning forlorat

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 207.

81

vid övergång från en bana till en annan eller vid distribution inom moltagningsområdet.

De brister som härvid förefinnas förutsätta en omdaning

av järnvägarnas hela transportföring De nuvarande formerna för spridning

och uppsamling av gods från respektive till huvudlinjerna äro icke till fyllest.

Kravet på att godset icke onödigtvis blir liggande på övergångsstationerna

måste tillgodoses. Den nyorientering härutinnan som synes ofrånkomlig

bör taga sikte på att koncentrera godsets spridning och uppsamling till vissa

större stationer belägna vid huvudlinjerna. På dessa linjer kan godset

transporteras med snabbgående fjärrgodståg till en för den slutliga distribueringen

lämplig station. De nuvarande olika trafikområdena torde därför i

stor utsträckning böra omgrupperas icke efter banvägar utan efter möjligheten

att snabbt få fram godset. Ansvaret för genomförandet av en sådan omläggning

bör tillkomma järnvägarna, vilkas transportarbete alltjämt högst väsentligt

överstiger den yrkesmässiga automobiltrafikens. Med järnvägarna som

stomme bör alltså uppbyggas ett trafiksystem, som transporterar godset snabbt

och med stor precision till bestämmelseorten. Detta trafiksystem förutsätter,

att huvudlinjer och sidolinjer äro i samma hand. Först genom ett enhetliggörande

kunna nämligen järnvägarna, utan att hindras av lokala förhållanden

eller ägarintressen, nyttiggöras på effektivaste sätt och drivas efter rationella

ekonomiska riktlinjer. Ju mer järnvägarnas andel i föreliggande transportuppgifter

ökas, ju bättre blir deras ekonomiska ställning och mot desto förmånligare

pris kunna de fullgöra dessa sina betydelsefulla uppgifter. Så

mycket angelägnare är det följaktligen, att järnvägarnas organisation är sådan,

att de kunna prestera de snabbaste och punktligaste transporterna till de

billigaste taxorna utan hänsyn till huruvida den ena eller andra bandelen

får behålla sin hittillsvarande trafik. En nyordning i den utsträckning, som

här ansetts nödvändig, kunna järnvägarna själva genomföra endast örn de

äro en enhet och sålunda icke behöva taga hänsyn till särintressen hos varandra.

Genom en dylik reorganisation av järnvägarna skapas en effektiv

transportapparat, som Ilar möjlighet att fullgöra transporterna på sätt

som tiden kräver och dess teknik gör möjligt.

Av detta ställningstagande följer emellertid icke, att samtliga järnvägar i

vårt land böra omfattas av ett förstatligande. Uppenbart är, att de statliga

åtgärderna för järnvägsväsendets förbättring måste bedömas ur synpunkten

av vad som är samhällsekonomiskt bäst. Kommittén har utgått ifrån att

utom järnvägar, vilka i järnvägsstatistiken redovisas såsom utan allmän betydelse,

jämväl vissa andra särskilt uppräknade böra ställas utanför. I

några yttranden resas krav, att ytterligare järnvägar, såsom trafikaktiebolaget

Grängesberg—Oxelösunds, Gotlands, Ölands och Stockholm—Roslagens

järnvägar icke skola införlivas med statsbanenätet utan lämnas åsido, under

det att i andra yttranden den meningen hävdas, att förstatligandet bör

givas en i viss mån vidgad omfattning.

Vid den avvägning kommittén företagit rörande vilka järnvägar, som

böra införlivas nied statens järnvägar, har kommittén uppenbarligen icke

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 207.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majlis proposition nr 207.

funnit anledning att medtaga järnvägar, som icke längre lia någon transportekonomisk

uppgift att fylla. Vidare har kommittén uteslutit bruksbanor och

sådana järnvägar, t. ex. Nordmark—Klarälvens järnvägar och Dala—Ockelbo—-Norrsundets

järnväg, å vilka järnvägsdriften står i intimt samband med

ägarens övriga rörelse. Även andra järnvägar än de av kommittén angivna

kunna enligt kommitténs mening av särskilda skäl befinnas böra undantagas

från ett enhetliggörande. Det ligger i sakens natur, att det icke är möjligt

att i nuvarande läge bestämma, örn en järnväg skall uteslutas eller icke. I

stället bör ett avgörande träffas från fall till fall. En uteslutning av vissa

järnvägar lärer alltså icke på förhand böra betraktas såsom given.

Vad angår de banor, örn vilka tveksamhet rörande deras fortsatta bestånd

kan föreligga, äro dessa i regel bibanor till genomgångslinjerna. I

de flesta fall ha de redan förlorat en betydande del av sin trafik. Något affärsvärde

torde de knappast äga. Har en sådan järnväg alltjämt en uppgift

att fylla såsom transportmedel — den utför till exempel transporter vilka endast

med svårighet kunna verkställas av andra trafikmedel — synes ett införlivande

med statsbanorna böra tagas under övervägande. Såsom förutsättning

för ett statsförvärv bör dock uppställas, att järnvägen vid statsdrift kan rationaliseras

och i övrigt få sådan betydelse att dess fortbestånd blir försvarligt.

Då staten i sådant fall påtager sig omsorgerna om banan och därmed

risken för driftunderskott, lärer i regel någon köpeskilling ej böra komma

i fråga. Som järnvägsstyrelsen framhållit, stå i många av dessa fall kommuner

eller landsting såsom ägare eller åtminstone såsom huvudintressenter.

Redan den omständigheten att bygden blir delaktig av statens järnvägars

taxa torde för dessa ägare i förevarande fall utgöra fullt tillräcklig

gottgörelse.

Kommittén har uttalat, att det i samband med ett allmänt förstatligande

bör vara möjligt att verkställa ett av utvecklingen framkallat nödigt avlägsnande

av icke längre behövliga järnvägsdelar och en anpassning av andra

järnvägsdelar till närmare överensstämmelse med deras nutida arbetsuppgifter.

Utan tvivel föreligger här en viktig uppgift till förbättrande av järnvägsnätets

ekonomi. Enighet synes råda därom, att en dylik sanering bör

komma till stånd i samband med den allmänna uppordning av järnvägsproblemet

som kommittén föreslagit. Att i statens ägo överföra en järnväg,

som nära nog helt förlorat sin betydelse för den bygd den genomlöper,

torde icke vara påkallat. Vid ett allmänt förstatligande kommer frågan

örn inlösen av varje särskild järnväg att upptagas till prövning. Denna prövning

bör föregås av en undersökning rörande behovet av och förutsättningarna

för järnvägens fortbestånd och därmed sammanhängande spörsmål rörande

järnvägens drift och allmänna funktion. Skulle härvid framgå, att järnvägen

bör nedläggas, lärer, såsom i ett yttrande påyrkats, ägaren ha berättigade

anspråk på att elier ansökan få koncessionen upphävd för att kunna

förfoga över den mark och materiel, som hör till järnvägen. I samband med

banans nedläggande torde erforderliga åtgärder böra vidtagas för att bereda

den vid banan anställda personalen fortsatt utkomst.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

83

Vidkommande förhållandet mellan ett enhetlig gjort

järnvägsnät och övriga transportmedel må anmärkas, att en

reglering av förhållandet mellan olika kommunikationsföretag aktualiserades

i vårt land redan i början av 1930-talet i följd av biltrafikens snabba utveckling.

1 detta hänseende må erinras örn de av 1932 års trafikutredning

i syfte att åstadkomma reglering av förhållandet mellan automobiltrafik,

järnvägar och sjöfart framlagda förslagen, vilka dock, såvitt angår järnvägarna,

endast berört taxeproblemet och järnvägsrådets utbytande mot ett

kommunikationsråd. Sedan Kungl. Majit på grundval av 1932 års trafikutrednings

i vissa avseenden omarbetade förslag avlåtit proposition till 1936 års

riksdag med förslag tili förordning angående yrkesmässig trafik med automobil,

yttrade andra lagutskottet i sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande,

att starka skäl {aläde för att åtgärder vidtoges i syfte att rationalisera

landets splittrade järnvägsväsen och därigenom skänka järnvägarna ökad

konkurrenskraft. Det syntes även angeläget att, innan man eventuellt ginge

att vidtaga en mera genomgripande reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken,

en ingående prövning skedde, huruvida icke åsyftat resultat kunde

vinnas genom en lösning i nära anslutning till ett av järnvägsstyrelsen förordat

förslag, att Kungl. Majit måtte vid den av styrelsen som erforderlig

ansedda vidare utredningen rörande regleringen av förhållandet mellan sjöfart,

automobiltrafik och järnvägar till undersökning upptaga innebörden av

och möjligheten för en allmän sänkning av statens järnvägars taxor såsom en

för regleringen grundläggande åtgärd. På hemställan av utskottet anmälde

riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit, att riksdagen funnit det vid propositionen

fogade förslaget icke böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet

Det fortsatta utredningsarbetet bedrevs sedermera efter flera linjer. Dels

tillsattes 1936 års järnvägskommitté för att undersöka möjligheterna av en

rationalisering av järnvägsväsendet. Dels tillkallades 1936 års trafikutredning

för att verkställa utredning rörande erforderliga åtgärder för ett ändamålsenligt

ordnande av den yrkesmässiga biltrafiken, vilken kommitté numera

avlämnat betänkande med förslag till förordning angående yrkesmässig

biltrafik m. m. (Statens offentliga utredningar 1938:59). Och dels bär

1938 års järnvägstaxekommitté utarbetat förslag till taxa för befordring av

gods m. m. å statens järnvägar (Statens offentliga utredningar 1939:3).

Enligt 1936 års trafikutrednings mening borde man ej lägga konstlade hinder

i vägen för biltrafikens sunda utveckling. Syftet med en ny lagstiftning

örn den yrkesmässiga trafiken borde därför vara att skapa en sådan ordning,

att biltrafiken kunde bestå och tillväxa under sunda ekonomiska betingelser

såsom ett självständigt kommunikationsmedel med sina säregna företräden.

Statsmakterna kunde emellertid icke bortse från det nationalekonomiska

intresset av en sund hushållning i fråga örn den samlade trafikapparaten.

Allmänheten borde dock i största möjliga utsträckning lia frihet

alt välja det trafikmedel, den ville begagna. Genom en sund konkurrens mellan

olika trafikföretag torde en naturlig uppdelning av transporterna mellan

deni i betydande utsträckning komma till stånd. Ytterst bestämmande för

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl Maj.ts proposition nr 207.

företrädet korinne enligt trafikutredningens mening givetvis alltid att bliva

den tekniska och ekonomiska utvecklingen beträffande varje särskilt trafikmedel.

En tillfredsställande ordning torde därför under nuvarande förhållanden

knappast stå att vinna utan att åtgärder i olika hänseenden vidtoges

i fråga örn såväl automobiler som järnvägar. Vad som med hänsyn

till järnvägarna själva i deras egenskap av transportmedel erfordrades vore

rationalisering samt en väl avvägd taxepolitik.

Genom de utredningar som sålunda verkställts har ett betydelsefullt material

erhållits för bedömande av fragan örn de olika trafikmedlens ställning

till varandra. Ur ekonomiska synpunkter framstår en ändamålsenlig hushållning

i fråga om den samlade trafikapparaten såsom ett betydande samhällsintresse.

Som jag tidigare anmärkt, utgöra järnvägarna alltjämt stommen

i vårt lands transportsystem, och det står höjt över allt tvivel, att järnvägarna

i stort sett fortfarande äro oundgängliga i vårt lands ekonomiska

liv. Åtgärder för rationalisering av järnvägarna äro därför påkallade oberoende

av hänsynen till övriga trafikmedel. I fråga örn förhållandet mellan

järnvägar och motorfordon har dessutom en ändrad uppfattning börjat

slå igenom. Den yrkesmässiga biltrafiken har nämligen alltmera visat

sig vara ett nödvändigt komplement till järnvägsdriften och järnvägarna ha

själva i allt större utsträckning börjat utöva yrkesmässig biltrafik. För

den utveckling, som sålunda inletts i fråga örn samarbetet mellan järnväg

och bil, torde en reglering av järnvägsväsendet i enlighet med förut angivna

riktlinjer icke lägga hinder i vägen. Därest den huvudsakliga delen av järnvägsnätet

och vissa därtill anknutna busslinjer skulle samlas i statens hand,

synes detta förhållande icke böra förhindra en nyttig konkurrens olika kommunikationsmedel

emellan och icke heller motverka utvecklingen av ekonomiskt

bärkraftiga och för samhället gagneliga kommunikationsorgan. Icke

minst inom kommunikationsväsendets område är det nämligen av vikt, att

utvecklingen icke hejdas; varje onödigt fasthållande vid ett mindre ekonomiskt

tekniskt hjälpmedel kan endast förorsaka förluster.

1 vissa yttranden Ira yppats farhågor för att trafiken inom ett förstatligat

järnvägsnät skulle dirigeras så, att skada uppkomme för kommun, som i

förlitande på sin bestämmanderätt över en järnväg bundit betydande kapital

i en till kommunen knuten hamnanläggning. Mot vad länsstyrelsen i Hallands

län i sådant avseende yttrat beträffande Halmstad och Varberg kan erinras,

att ett förstatligande näppeligen torde kunna utöva någon mera betydande

inverkan i fråga om transportvägarna för gods över dessa hamnar. Även i

övrigt synes avseende icke böra fästas vid de uttalade farhagorna, enär det,

såsom kommerskollegium yttrat, kan förväntas, att här avsedda städer, vilka

i regel representera stora transportintressen, ha möjlighet att få sina synpunkter

beaktade, även om de ej längre ha något direkt inflytande över järnvägsföretagen.

Vad beträffar det i vissa yttranden framförda påståendet att ett förstatligande

skulle bliva till nackdel för järnvägsväsendets utveckling därför, att

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

85

all konkurrens mellan olika järnvägsföretag bortföll

e, torde detta argument icke kunna tillmätas egentlig betydelse. I själva

verket föreligger föga konkurrens vare sig mellan statens järnvägar, å ena,

samt de enskilda järnvägarna, å andra sidan, eller mellan de enskilda järnvägarna

inbördes. Däremot har den yrkesmässiga biltrafiken riktat kännbara

angrepp mot järnvägarnas tidigare monopolställning beträffande transporter

till lands och tvingat järnvägarna att söka smidigare anpassa sig efter

allmänhetens krav. Den sålunda inledda konkurrensen torde komma att

skärpas än mera och nödga järnvägarna att oavlåtligt vidtaga de förbättringar

och moderniseringar, som den tekniska utvecklingen öppnar möjligheter

till.

Vidare har det sagts att, örn samtliga banor förstatligas, en stor del av

järnvägspersonalen skulle bli arbetslös. Av utredningen

i detta ärende framgår, att omkring 2,000 nu anställda beräknas efter

ett förstatligande bliva överflödiga vid de normalspåriga järnvägarna, en

siffra som torde komma att något ökas då även smalspårsbanorna medräknas.

Då den årliga avgången under de närmaste åren ensamt från statens

järnvägar utgör omkring 700 man, torde — såsom kommittén anfört —

någon svårighet att inom kort tid absorbera nämnda eller ännu något större

antal icke föreligga, särskilt örn enhetliggörandet sker i en tid av god eller

uppåtgående konjunktur.

Ur riksförsvarets synpunkt har chefen för försvarsstaben

förordat, att de större enskilda järnvägarna borde bibehållas såsom enskilda

och genom sin något överdimensionerade transportapparat fungera i krigstid

som en beredskapsorganisation. Det är sant, att en sådan ordning

erbjuder vissa fördelar ur beredskapssynpunkt, men man får ej glömma,

att ett enhetligt järnvägssystem i andra hänseenden skulle innebära ett avsevärt

stärkande av vår militära beredskap. På grund härav synas de

föreslagna åtgärderna ur nu berörda synpunkt icke behöva väcka allvarligare

betänkligheter.

Vad angår betydelsen för järnvägsdriften av ett förstatligande

har förstatligandekommissionen i sin utredning, som avsåg

förvaltnings- och driftkostnaderna vid ett sammanslaget svenskt normalspårsnät,

givit en allsidig bild av förstatligandets järnvägsekonomiska verkningar,

vad utgiftssidan angår. Denna undersökning visade efter de normalspåriga

järnvägarnas övertagande en årlig minskning av driftkostnaderna med 4.7

miljoner kronor, en minskad personalstyrka av 2,002 man och ett nytt

kapitalbehov för rationaliseringsåtgärder av 21.5 miljoner kronor. Vid sidan

av denna utredning står den av svenska järnvägsföreningen verkställda utredningen

rörande fusionsalternativet, utvisande att betydande besparingar

kunna ernås även inom ramen av detta alternativ.

Gentemot den av förstatligandekommissionen verkställda utredningen har

främst invänts, att densamma är byggd på 1933 års material och således i en

numera väsentligt förändrad konjunktur måste betraktas såsom i viktiga

punkter föråldrad och sannolikt föga rättvisande. Mot vad .sålunda anförts

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Mcij:ts proposition nr 207.

må erinras, att erfarenheterna från skedda statsförvärv under årens lopp

givit påtagliga bevis för att ett statsförvärv av en bana kan möjliggöra betydande

besparingar och avsevärda rationaliseringar samt därigenom skapa

förbilligade och effektiviserade driftformer. Till belysande av de åtgärder

som redan vidtagits i samband med förstatligande av enskilda järnvägar må

anföras följande.

Förstatligandekommissionen utgick ifrån, att de största siffermässigt påvisbara

besparingarna vid ett förstatligande stöde att vinna i fråga om förvaltningstjänsten.

Detta har även bestyrkts av erfarenheten. Under de senaste

åren hava nio enskilda järnvägar inlemmats i statsbanenätet. Samtliga

dessa järnvägar, omslutande en banlängd av nära 1,000 km, hava kunnat

övertagas utan ökning av statens järnvägars förvaltningsapparat, i det

de införlivats med redan organiserade distrikt och sektioner. Örn än införlivandet

av dessa banor på något håll medfört, att en förstärkning av arbetskraften

efter hand blivit nödvändig på grund av inträdd trafikstegring, är

dock denna ökning försvinnande liten mot de förvaltningsutgifter och kostnader

för trafikledning m. m., som voro för handen vid järnvägarna i enskild

regi. Beträffande enbart centralförvaltningen redovisades i allmän järnvägsstatistik

för ifrågavarande järnvägar före förstatligandet en sammanlagd årlig

utgift av i runt tal 360,000 kronor efter frånräkning av pensioneringskostnader

o. d. Angivna summa har till allra största delen bortfallit genom förstatligandet.

Härtill kommer emellertid en icke ringa del av de belopp, vilka

bokförts å respektive ban-, maskin- och trafikavdelningarna såsom ledningskostnader

vid dessa, och vilka närmast svara mot sektionsledningskostnaderna

vid statens järnvägar.

Vad angår möjligheterna att förenkla förvaltningsapparaten och effektivisera

driften utgöra för övrigt de s. k. statliga järnvägsbolagen ett belysande

exempel. De järnvägar som tillhöra dessa bolag äro järnvägarna Nässjö

—Kalmar och Nybro—Emmaboda, Hälsingborg—Hässleholms järnvägar,

Landskrona & Hälsingborgs järnvägar och Landskrona—Lund—Trelleborgs

järnväg. I vart och ett av nämnda järnvägsföretag har staten efter beslut

av 1938 års riksdag förvärvat aktiemajoriteten. Företagen hava av järnvägsstyrelsen

ställts under gemensam förvaltning av en förvaltningschef. I

de särskilda bolagens styrelser utgöres majoriteten av statens representanter,

i regel tre järnvägstjänstemän, medan minoriteten utgöres av ortsrepresentanter.

I sin berättelse rörande granskning av statens järnvägars räkenskaper

och förvaltning under år 1937 uttala statens järnvägars överrevisorer,

att de funnit det vara av intresse att redan från början följa utvecklingen

i de särskilda fallen av den år 1938 inledda järnvägspolitiken. Utan att

avse att närmare redogöra för vad hittills åtgjorts i skilda hänseenden

nämna överrevisorema, att tidtabellerna och transportplanerna omlagts för

erhållande av bättre utnyttjning av den rullande materielen samt snabbare

transporter, att tryckluftbroms införts jämväl å samtliga godståg, att till

förbilligande av driften rälsbusstrafik införts på vissa sträckor, att verkstadsdriften

vid de skånska bolagen i huvudsak redan sammanförts till en

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

87

verkstad i Hälsingborg, att avtal träffats med statens järnvägar om starkt

förenklade regler för gemensam användning av godsvagnar och presenningar,

att inköp skett av en del genom elektrifieringen vid statens järnvägar

överblivna ånglok i syfte bland annat att, i den mån förslitning av äldre lok

ägde rum, erhålla en enhetlig lokpark, som beträffande såväl underhåll som

drift tarvade lägre kostnader, att alla större inköp av förnödenheter ägt rum

i samband med statens järnvägars inköp och att i övrigt en serie åtgärder

vidtagits, vilka vore starkt ägnade att förbilliga och effektivisera driften.

Den nya förvaltningen av ifrågavarande järnvägar hade redan på ett tidigt

stadium tagit väl vara på förefintliga möjligheter till rationaliserad drift,

till båtnad för såväl järnvägsföretagen som trafikanterna.

Vid de enskilda järnvägarna har man ofta sett exempel på att olika till

en ort inlöpande järnvägar där hava skilda stationer, beroende på att de olika

järnvägsföretagen icke kunnat ena sig om gemensam station. Även å relativt

små platser har man sålunda haft två eller flera stationer i omedelbar

närhet av varandra. Då så även varit förhållandet på en del platser vid förenämnda

nio med statens järnvägar införlivade banor, har det för statsbaneledningen

framstått såsom önskvärt att snarast efter införlivandet åstadkomma

rättelse i berörda hänseende för att därmed icke enbart vinna lättnad

i fråga om trafikskötseln utan även bereda trafikanterna förmånen av att

kunna på ett ställe avlämna och avhämta sitt gods utan att först behöva taga

reda på vid vilken station olika sändningar skulle inlämnas. Såsom exempel

på sådana stationssammanslagningar må nämnas, att i samband med

förstatligandet av Uppsala—Gävle järnväg och Ostkustbanan överenskommelse

träffades med Gävle—Dala järnvägar om gemensam station i Gävle.

Den förstnämnda järnvägen tillhöriga Gävle södra station lades ner, varvid

bangården till stor del revs upp och stationshus såväl som godsmagasin uthyrdes.

Genom denna sammanslagning minskades personalbehovet för trafikskötseln

med cirka 40 man och de gemensamma kostnaderna med lågt

räknat 300,000 kronor per år. Ett annat exempel utgör Eskilstuna, där

Norra Södermanlands järnväg och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds

järnvägar hade var sin station. Den förstnämnda järnvägen tillhöriga

stationen Eskilstuna södra har efter förstatligandet nedlagts som

godsslation och förändrats till hållplats för resande, varvid större delen av

trafiken sammanförts till den gemensamma stationen Eskilstuna C. Åtgärden

medförde, att det samlade personalbehovet för trafikskötseln minskade

med 10 man och den sammanlagda årliga kostnaden kunde nedbringas

med cirka 30,000 kronor. Ytterligare ett exempel må, även om det icke får

betraktas såsom typiskt, nämnas i detta sammanhang, nämligen Markaryd.

Där humös då statens järnvägar övertogo Hässleholm—Markaryd—Veinge

järnväg två stationer, belägna mittför och endast cirka 50 meter från varandra

med stationshus respektive godsmagasin uppförda å ömse sidor örn

spårområdet, men efter förhandlingar med Skåne—Smålands järnväg sammanslogos

stationerna. Jämväl inom de statliga järnvägsbolagen har frågan

om stationssammanslagning å vissa platser blivit aktuell. Sålunda

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

hava bland annat central- och färjestationerna i Hälsingborg respektive Trelleborg

lagts under gemensam stationsföreståndare. I Hälsingborg har en

betydande del av stationsarbetet centraliserats, vilket resulterat i en minskning

av det samlade personalbehovet för de båda Hälsingborgsstationerna

med minst 20 man och av de årliga driftkostnaderna med i runt tal 100,000

kronor. Härtill komma, förutom hyresinkomst för ledigblivna utrymmen,

även andra vinster, vilka icke ännu kunna fastställas. Bland annat har ett

elektriskt växellok blivit obehövligt, innebärande ett frigjort kapital av

130,000 kronor.

Bland rationaliserings- och besparingsåtgärder, som stå att vinna vid ett

förstatligande, må särskilt framhållas ett bättre utnyttjande av

den rullande materielen. I detta hänseende må som exempel endast

nämnas vad som kunnat utvinnas under det första halvår, som de statliga

järnvägsbolagen varit i verksamhet. Beträffande dragkraften må sålunda

framhållas, att de skånska bolagens lokbehov efter omläggning av lokturer

och tågplan m. m. kunnat nedbringas med en tredjedel från 49 eller

till 33 lok. Här såväl som på andra håll har man för övrigt i betydande utsträckning

kunnat komplettera tågplanen med rälsbussdrift, som även kommer

att, där så är möjligt, ersätta den dyrare ångdriften. Liksom i fråga örn

dragkraften har genom samköming å de olika järnvägarna behovet av personvagnar

för den dagliga driften kunnat avsevärt begränsas, redan i början

av september 1938 med icke mindre än 18 personvagnar. I fråga om

godsvagnparken har i vissa fäll med mindre förstärkning vagnarnas lastförmåga

kunnat ökas med ända till 40 procent. Genom att i godstågen endast

insättas vagnar, utrustade med tryckluftbroms, kunna dessa tåg framföras

utan bromsare och i vissa fall utan annan personal än lokpersonalen.

Den rullande materielens underhåll har nu koncentrerats till Hälsingborg.

De exempel på ekonomiska och drifttekniska fördelar, som sålunda 3 olika

hänseenden vunnits vid ett förstatligande, synas mig utgöra belägg för riktigheten

av de antaganden som gjorts i utredningarna rörande enhetliggörande

av det svenska järnvägsnätet.

Örn det sålunda synes visst, att ett förstatligande av den huvudsakliga delen

av landets enskilda järnvägar är ägnat att medföra synnerligen beaktansvärda

fördelar för landet i dess helhet, liksom ock för järnvägsdriften, måste

dock uppenbarligen hänsyn även tagas till följderna av ett förstatligande

för statsjärnvägarna såsom ett ekonomiskt

företag.

Bortses härvid till en början från finansieringen av de ansenliga belopp som

krävas till bestridande av själva inlösningssummoma, framträda följderna

primärt i statsjärnvägarnas nya budget och sekundärt i riksbudgeten. Det gäller

med andra ord att klarlägga enhetliggörandets verkningar på statens

järnvägars af färsresultat och alltså bedöma förstatligandets inverkan dels

på inkomsternas, dels på utgifternas och dels på det disponerade kapitalets

storlek.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

89

Beträffande inkomsterna utvisa de på kommitténs föranstaltande och på

grundval av 1935 års trafik verkställda utredningarna, att ett förstatligande

av de av kommittén ifrågasatta järnvägarna skulle medföra en total inkomstminskning

av omkring 9.9 miljoner kronor. Kommittén åberopar, att den

minskning av inkomsterna, som sålunda skulle inträda för järnvägarna, helt

sammanfölle med en motsvarande minskning i allmänhetens trafikavgifter

och sålunda komme allmänheten och näringslivet helt tillgodo. Kommittén

finner det emellertid möjligt att förändra statsbanelaxan så, att samma samlade

fraktavgifter skulle upptagas av trafikanterna efter som före ett förstatligande.

Därest å andra sidan den lägre statsbanetaxan skulle tillämpas,

håller kommittén icke för uteslutet, att man kan räkna med en ej oväsentlig

ökning av trafiken efter ett statsövertagande, och att denna kunde, helt

eller delvis, kompensera inkomstminskningen. Ostridigt synes vara, att ett

förstatligande medför en utjämning av fraktkostnaderna för olika landsdelar

och i de flesta fall en sänkning av tarifferna för de trafikanter, som anlita

övertagna banor. Man torde kunna utgå ifrån, att höjningen av statsbanetarifferna

ej behöver överstiga fem procent för att vid oförändrad trafikvolym

samma bruttoinkomst skall erhållas som om olika taxor tillämpats. Den

lättnad, som skulle ernås för trafikanterna vid de tidigare enskilda banorna,

bleve i många fall icke oväsentlig. Särskilt synes slopandet av alla övergångs-

och banavgifter komma att medföra icke obetydliga fördelar. Jag

kan följaktligen icke dela den av industriförbundet uttalade meningen, att

den fraktlättnad, som uppstår till följd av godssamtrafikens upphörande,

skulle vara relativt betydelselös.

Rörande utgifternas storlek vid det enskilda normalspårsnätet före och

efter ett förstatligande har, såsom förut nämnts, förstatligandekommissionen

verkställt jämförande beräkningar, utvisande en kostnadsminskning av 4.7

miljoner kronor eller något mer än 8 procent av motsvarande utgifter i enskild

regi. Att denna minskning är av annan storleksordning än personalminskningen

bottnar, såsom även kommissionen själv påpekat, huvudsakligen

i det förhållandet, att löner och övriga förmåner för verkstadsarbetare och de

stora personalgrupperna inom den direkta drifttjänsten ligga genomsnittligt

icke oväsentligt lägre vid de enskilda järnvägarna än vid statens järnvägar.

För den direkta drifttjänsten vid det samlade normalspårsnätet beräknar

förstatligandekommissionen en minskning av personalbehovet med 1,064

man, svarande mot 11 procent av den i enskild regi erforderliga personalen,

och av driftkostnaderna med 1,688,000 kronor eller nära 4 procent. Vid

bedömandet av storleken av dessa besparingar böra emellertid, såsom förstatligandekommissionen

erinrat, följande omständigheter beaktas, nämligen

dels det högre löneläget vid statens järnvägar särskilt för de stora personalgrupperna

i de lägre lönegraderna, motsvarande en årlig kostnadsökning av

1.9 miljoner kronor, dels den längre semester, som personalen vid statens

järnvägar åtnjuter jämfört med personalen vid de enskilda järnvägarna,

motsvarande en ökning av personalen med 300 man och av kostnaderna med

0.7 miljon kronor, och dels de vid statens järnvägar för den åkande personalen

gällande förmånligare tjänstgöringsföreskrifterna, motsvarande en

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ökning av personalen med 100 man och av kostnaderna med 0.4 miljon,

kronor. Under förutsättning att de enskilda järnvägarnas löner och tjänstgöringstidsföreskrifter

finge tillämpas oförändrade för den övertagna personalen

i statens järnvägars regi, skulle sålunda besparingen för den direkta

drifttjänsten komma att enligt förstatligandekommissionens beräkningar

uppgå till omkring 1,500 man och till inemot 4.7 miljoner kronor eller

omkring 3 miljoner kronor mera än det belopp av 1,688,000 kronor kommissionen

upptagit såsom besparing.

I åtskilliga yttranden uttalas den uppfattningen, att ett införlivande av de

enskilda banorna med statens järnvägar skulle få till följd icke en kostnadsminskning

utan en utveckling av motsatt slag, enär personalens med statsanställning

följande ökade löneförmåner skulle kräva avsevärda summor. Härvid

anföres, att förstatligandekommissionen räknat med en uppfattning

av de enskilda järnvägarnas personal till statsbanornas lönenivå, men att

1936 års järnvägskommitté förbisett, att sedan 1933 —- det år på vars siffror

beräkningarna byggts — löneläget för statens järnvägars personal ej oväsentligt

höjts i förhållande till det vid de enskilda järnvägarna gällande. Det får

dock ej bortses ifrån, att efter år 1933 även vid de enskilda järnvägarna vissa

ändrade förhållanden inträtt, som medfört en höjning av personalkostnaderna.

Men även om en ökning i lönekostnaderna inträtt, som medför ett

mindre fördelaktigt ekonomiskt resultat av driften i statens järnvägars regi

än kommissionen beräknat, torde denna ökning, vilken föranletts av statsmakternas

beslut, icke från statlig synpunkt kunna gälla såsom ett argument

mot förstatligandet. Ur samma synpunkt är tydligen av väsentligt

värde den ökning i förmåner, som enhetliggörandet av järnvägssystemet

väntas bereda de nuvarande enskilda järnvägarnas trafikanter och personal.

Bortfallandet av utgifter, direkt föranledda av järnvägsnätets splittring, innebär

en påtaglig samhällsekonomisk vinst, vilken under de av förstatligandekommissionen

angivna förutsättningarna uppgår till inemot 8 miljoner

kronor.

Vad angår frågan om nödvändiga kapitalinvesteringar räknade förstatligandekommissionen

icke med att åstadkomma full likställighet mellan gamla

och nya statsbanedelar. Häremot har invänts, att järnvägsstyrelsen i regel

skulle eftersträva denna likställighet, vilket skulle påkalla ytterligare kapitalinvesteringar.

Det av kommissionen för rationaliseringsåtgärder såsom

erforderligt ansedda beloppet av 21.5 miljoner kronor skulle följaktligen icke

vara tillräckligt för investering i de till inköp föreslagna enskilda järnvägarna

utan måste avsevärt höjas. Kalkylens utgiftssida skulle därvid ökas med

räntekostnaden för den större kapitalinvesteringen. I detta sammanhang

åberopas, att den rullande materiel, som övertagits från förutvarande enskilda

järnvägar, i mycket stor utsträckning blivit slopad.

Även om det får antagas, att underhållet efter ett förstatligande kommer

att skötas mera fordringsfullt, torde därmed icke behöva följa, att ytterligare

betydande kapitalinvesteringar utöver de av förstatligandekommissionen beräknade

bliva nödvändiga. Vid ett förstatligande i den omfattning som här

förutsättes komma järnvägar av skiftande betydelse att införlivas med stats
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

91

banenätet. Erinras må, att kommittén understrukit vikten av, att varje särskild

järnväg anpassas efter sina nutida uppgifter. Kommittén föreslår också

åtgärder härutinnan såsom järnvägens förändring till trafikspår, avsett

att trafikeras endast vid behov, eller järnvägens omklassificering till sekundärbana,

avsedd att trafikeras under enklare former än de som tillämpas

vid järnvägar i allmänhet. Även den under senare åren alltmer framträdande

uppdelningen mellan för snabbtransport utrustade huvudlinjer och

mera för lokaltrafik inrättade banor medför, att en differentiering beträffande

standarden är påkallad. Vid sådant förhållande torde allmän likställighet

icke komma att eftersträvas.

Vad angår utrangering av övertagen rullande materiel är att märka, att

det främst av ekonomiska skäl visat sig nödvändigt att så långt som möjligt

standardisera allt som är av betydelse för driften. Vid de senast övertagna

järnvägarna har det nämligen funnits ett stort antal olika typer av lok och

vagnar med starkt begränsad användbarhet och relativt stor underhållskostnad.

I syfte att nedbringa sistnämnda kostnad har i betydande omfattning

utrangering ägt rum av dessa udda typer. Motsvarande åtgärder

ha exempelvis företagits i Tyskland i samband med enhetliggörandet

av riksbanorna. Den i vårt land hittills genomförda utrangeringen har

kunnat verkställas utan olägenhet för trafiken, enär tillräckligt antal lok

och vagnar av enhetstyper funnits tillgängliga. Uppenbart är, att materiel av

enhetstyp bör i första hand komma till användning; en motsatt ordning

måste ur ekonomisk synpunkt betecknas såsom mindre ändamålsenlig.

Vid bedömandet av själva huvudfrågan, huruvida ett förstatligande skall

äga rum eller icke, torde de differenser i fråga om behovet av kapitalinsatser,

som kommit till uttryck i de inkomna yttrandena, icke vara av den storleksordning

att de kunna påverka ett ställningstagande. Vad särskilt angår

den anpart av kostnaderna för anskaffning av rullande materiel, uppgående

till 12 miljoner kronor, vilken förstatligandekommissionen ansett kunna bestridas

med förnyelsefondsmedel, har kommissionen tydligen räknat med den

ökning i avsättningen till statens järnvägars förnyelsefond, som skulle komma

att inträda vid ett inlemmande i statsbanenätet av nuvarande enskilda

normalspåriga järnvägar. Ränta å ifrågavarande belopp synes följaktligen

icke behöva i kalkylen påföras driftkostnaderna. Att märka är, att en sålunda

finansierad anskaffning ej torde behöva draga alltför långt ut på

tiden, då den årliga avsättningen till förnyelsefonder för samma järnvägar

för närvarande uppgår till cirka 7.5 miljoner kronor.

1 fråga örn den förnyelse av anläggningarna, som bör ske vid ett förstatligande,

har järnvägsstyrelsen såsom allra mest trängande betecknat behovet

av komplettering och modernisering av välfärdsanordningar för personalen.

Kostnaderna härför torde bliva jämförelsevis begränsade. Av en annan storleksordning

är det belopp som erfordras för förnyelse av gods- och personvagnar.

Betydelsen av en i huvudsak enhetlig och modern vagnpark har

understrukits av kommittén. Även järnvägsstyrelsen framhåller angelägenheten

av att fordonsparken inom rimlig tid bringas lipp i en till nutida

krav anpassad standard. Tydligt är emellertid, att takten och omfattningen

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

av denna förnyelse bör göras helt beroende av vad som ekonomiskt kan

anses försvarligt.

Vidkommande verkstadsdriften förutsatte den inom järnvägsstyrelsen verkställda

utredningen, att underhållsarbetet borde överflyttas till statens järnvägars

verkstäder, där arbetet vid behov skulle utföras i dubbla skift. Medgivas

får, att en dylik lösning icke tillfredsställer de krav, som numera böra

uppställas i avseende å lämpliga och väl avvägda arbetsförhållanden. Å andra

sidan är det tydligt, att ju färre typer den rullande materielen uppvisar

och ju mindre avvikelser den företer beträffande detaljutförandet, desto billigare

kan reparations- och revisionsarbetet utföras. Såsom kommittén påpekat,

kan genom standardisering av den rullande materielen hela arbetsgången

i verkstäderna erhålla en annan prägel och få karaktären av s. k. taktarbete.

Betydelsefulla besparingar lia härigenom ernåtts vid statens järnvägar.

Genom att utrusta huvudverkstäderna med arbetsbesparande maskiner

och moderna verktyg ha ytterligare besparingar uppnåtts. Av ej ringa

betydelse är dessutom, att fordonen efter det nya arbetssystemets införande

revideras på betydligt kortare tid än förut och därför per enhet och år kunna

användas att utföra ett större transportarbete än tidigare. En koncentrering

av verkstadsdriften lill ett mindre antal verkstäder än förut torde därför vara

ägnat att skapa goda förutsättningar för en utsträckt tillämpning av nämnda

arbetsmetod och även i övrigt medföra beaktansvärda fördelar. I vilken utsträckning

en sådan koncentrering bör äga rum torde lämpligen böra göras

till föremål för ytterligare överväganden.

Vad i övrigt anförts emot förstatligandeutredningen synes icke heller vara

av beskaffenhet att kunna i väsentliga delar rubba de av kommissionen framlagda

kalkylerna.

I några yttranden har åberopats, att man vid ett bedömande av förstatligandets

ekonomiska verkningar icke får förbise, att stat och kommun genom

förstatligandet gå miste örn betydande skatteintäkter, enär de enskilda

järnvägarna, i motsats till statens järnvägar, erlägga såväl stats- som kommunalskatter

med avsevärda belopp. Härtill komme, att vissa kommuner

dessutom skulle mista goda skatteobjekt genom indragning av förvaltningspersonal

och nedläggande av verkstäder.

I syfte att klarlägga storleken och fördelningen av järnvägsföretagens

skatter å olika skatteformer har inom järnvägsstyrelsens statistiska kontor

upprättats en promemoria rörande de skattefinansiella verkningarna av

de enskilda järnvägarnas förstatligande, vilken promemoria torde få såsom

bilaga fogas till protokollet i detta ärende (Bilaga B). Av denna framgår,

att det på grund av 1937 års taxeringar för de till förstatligande avsedda

järnvägsföretagen utdebiterade totala skattebeloppet belöper sig — med bortseende

från den kommunala progressivskatten — till omkring 1.5 miljoner

kronor, varav staten erhåller 0.6 miljon kronor, städer 0.4 miljon kronor,

landskommuner 0.3 miljon kronor och landstingen 0.2 miljon kronor.

Vad först angår de till statskassan i förevarande hänseende ingående beloppen

torde desamma icke vara av den storleksordning, att de påverka

ett ställningstagande till den föreliggande frågan.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

93

I fråga örn kommuner och landsting torde, såsom promemorian närmare

utvisar, i regel blott en jämförelsevis obetydlig förskjutning inträda i skatteunderlaget

som följd av att beskattningsrätten bortfaller beträffande de enskilda

järnvägsföretagen. Då ett förstatligande i allmänhet medför ökade

förmåner för de samhällen som ligga utmed den förut enskilda järnvägen,

såsom lägre biljettpriser, lägre frakter samt snabbare och bekvämare transportmöjligheter,

lärer man kunna räkna med, att dessa förmåner mer än väl

uppväga vad ett samhälle förlorar i skatt från järnvägsföretaget. I varje fall

synas lokala intressen icke få hindra en eftersträvansvärd nyordning av landets

järnvägsväsen. Därest förstatligandet skulle för någon kommun åstadkomma

en mera avsevärd höjning av en redan förut hög utdebitering —- vilket

att döma av promemorian synes föga sannolikt — torde behörig hänsyn

därtill kunna tagas redan med nuvarande bestämmelser om skatteutjämningsbidrag.

I detta sammanhang må även beröras den uppskattning som kommittén

gjort beträffande kostnaderna för själva inlösen. Den av kommittén överslagsvis

angivna summan, 330 miljoner kronor, är uppenbarligen svårbedömbar.

Många olika faktorer kunna tänkas komma att inverka vid bestämmandet

av köpesummorna för de olika järnvägsföretagen. I några yttranden

har också uttalats, att inlösensummorna komma att överstiga det av

kommittén i sådant hänseende beräknade beloppet med därav följande försämring

av förstatligandekalkylen. Som järnvägsstyrelsen yttrat, torde uppkommande

avvikelser från beräkningarna näppeligen kunna bli så stora,

att desamma, örn de vore i förväg kända, skulle påverka statsmakternas ställningstagande

till spörsmålet huruvida förstatligandet skall äga rum eller icke.

Beträffande finansieringen av de efter vårt lands förhållanden betydande

belopp, som erfordras för inlösen av järnvägarna och deras bringande i

fullt ändamålsenligt skick, synas svårigheter i detta avseende icke vara att

befara. Såsom fullmäktige i riksgäldskontoret påpekat, kan det för staten

ställa sig förmånligt att, i den mån så kan ske, betala de övertagna

järnvägsföretagens skulder för att därigenom nedbringa förräntningsbeloppet.

I anslutning till vad jag sålunda anfört rörande de järnvägsekonomiska

verkningarna av ett förstatligande, vill jag hålla före, att den besparing för

förvaltning och drifttjänst, som vid ett enhetligt järnvägsnät kan vinnas,

torde bliva åtminstone tillräckligt stor att på längre sikt motväga kostnaden

för lönernas höjning och driftens förbättring samt övriga eventuella utgiftsökningar

vid de inlösta järnvägarna. I

I fråga örn ordningen för ett förstatligande har kommittén

förordat, att övertagandet bör ske successivt inom viss bestämd tid — förslagsvis

fem år — efter en av järnvägsstyrelsen uppgjord och av Kungl. Maj:t

fastställd plan. Kommittén har vidare uttalat, att övertagandet bör i första

hand avse sådana järnvägar, vilkas införlivande är mest ägnat alt medföra

ökad transporteffektivitet och driftekonomiska besparingar. Järnvägsstyrel
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

sen har tillstyrkt, att en plan upprättas, samt ansett, att huvudavsnitten i

en sådan plan vore tämligen självfallna, nämligen Skånes enskilda järnvävägar,

övriga normalspårsbanor i Götaland, bergslagsnätet och smalspårsnäten.

Förutsättningarna för frivilliga överenskommelser få tydligen ett avgörande

inflytande på den ordning i vilken införlivandet kommer att ske. Bortsett

härifrån synas emellertid goda skäl föreligga för att övertagandet bör äga

rum i enlighet med de av järnvägsstyrelsen angivna riktlinjerna. Att uppgöra

en specificerad plan lärer icke vara lämpligt eller ens möjligt.

I likhet med kommittén finner jag det önskvärt, att tiden för den totala

övergången till statsdrift av landets järnvägar göres så kort som möjligt.

Såsom riksräkenskapsverket uttalat, bör det dock icke vara uteslutet att till

en senare tidpunkt än den av kommittén föreslagna uppskjuta inlösningen

beträffande enstaka järnvägslinjer, vilkas införlivande med statsbanenätet

icke kan anses särskilt trängande. Uteslutet är nämligen icke, att staten

genom uppskov med vissa förvärv till en senare tidpunkt kan uppnå skäligare

villkor än eljest.

I några yttranden har särskilt uppmärksammats, att en successiv införlivning

ofta nog kan leda till en omkastning av samtrafiksvägarna, varigenom de

järnvägar, varifrån trafik avledes, åsamkas en större eller mindre inkomstminskning.

Man har därför påyrkat, att särskilda anstalter böra träffas till

skydd för dessa järnvägars intressen, då den ersättning för förlorad trafik,

som utgår enligt gällande samtrafiksföreskrifter, i nu förevarande extraordinära

läge icke kan anses vara tillfyllest. I sådant hänseende har föreslagits,

att affärsvärdet skall bestämmas med huvudsaklig ledning av avkastningen

under en fix tidsperiod och därigenom frigöras från beroendet av

den ordningsföljd vari inlösen kommer till stånd. De framställda kraven

i förevarande hänseende synas bottna i en fruktan, att statsverket skulle

avsiktligt genom köp av därför lämpliga järnvägar avleda trafik från andra

järnvägar och därigenom undergräva de sistnämndas ekonomiska motståndskraft

eller i varje fall avsevärt sänka deras inlösningsvärde. Ett sådant förfaringssätt

torde stå helt främmande för järnvägsstyrelsen, som å statens

vägnar träffar uppgörelser om förvärv av enskilda järnvägar. Ä andra sidan

måste det betraktas såsom naturligt, att den samtrafiksordning, som

för närvarande gäller och som avser att fördela transportarbetet mellan olika

järnvägar, icke sättes ur funktion för att förhindra, att de i statsbanenätet

successivt införlivade banorna utnyttjas på ett sätt, som ur allmänekcnomiska

synpunkter måste anses lämpligast. En strikt tillämpning av samtrafik

sordningen torde ock innebära en viss garanti för att icke ohemula anspråk

komma att resas i fråga om inlösningssummorna.

Då jag såsom nu närmare utvecklats ansluter mig till tanken på ett enhetliggörande

enligt här angivna riktlinjer, uppstår frågan om tillvägagångssättet

vid en statsinlösen av de enskilda järnvägarna. Kommittén har förutsatt,

att övertagandet regelmässigt skall ske genom frivilliga överenskom
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

95

melser på basis av företagens affärsvärde. För att trygga genomförandet

av ett allmänt förstatligande har kommittén dock förordat ett tvångsförfarande,

reglerat genom en för dylikt fall stiftad lag.

Kommitténs förslag angående tvångsinlösen av de enskilda

järnvägarna.

Järnvägskoncessionens rättsliga natur.

I betänkandet har kommittén upptagit till behandling frågan örn järnvägskoncessionens

rättsliga natur. Kommittén uttalar, att beviljandet av en

koncession är beroende av en undersökning rörande järnvägens behövlighet

eller lämplighet ur allmänna kommunikations- och ekonomiska synpunkter.

Genom koncessionssystemet öppnades vidare möjlighet för staten

att för varje särskilt fall tillse, att anläggandet och drivandet av en järnväg

anförtroddes endast den, som kunde antagas hava erforderliga förutsättningar

för att handhava järnvägsdriften. Koncessionen innehölle förbud

mot överlåtelse utan Kungl. Maj:ts tillstånd men gällde dock företaget såsom

sådant, oberoende av framtida växlingar i avseende å ägare till järnvägen.

Koncessionen ansåges sålunda i händelse av företagets överlåtande

alltjämt lända till efterrättelse. Uppfyllde icke järnvägens ägare sina förpliktelser

enligt koncessionen, ägde Kungl. Maj:t överlämna driften till annan.

De i koncessionen upptagna villkoren och inskränkningarna rörande

koncessionshavares förfoganderätt över järnvägen och järnvägsdriften avsåge

emellertid icke att upphäva eller rubba själva äganderätten till järnvägen.

Den järnvägsägare genom koncessionen givna rätten att ombesörja

trafiken torde därför närmast vara att betrakta såsom en starkt inskränkt

näringsrättighet.

Statens rätt att vidtaga förändringar i eller upphäva meddelad järnvägs
koncession.

Kommittén uttalar den meningen, att hänsyn till ett genom koncessionen

uppkommet rättsförhållande icke får lägga hinder i vägen för strävandena

att åstadkomma en ordning, som gör det möjligt att på det mest rationella

sätt utnyttja järnvägarnas transportkapacitet till båtnad för landets utveckling

och till förhindrande, så vitt möjligt, av att i järnvägarna redan nedlagda

kapital onödigtvis förintas. Att staten skulle vara förhindrad att,

därest så funnes påkallat, ingripa i fråga om järnvägarna allenast därför

att ett ifrågasatt ingrepp skulle sakna tydligt stöd i koncessionsbestännnelserna,

torde ej heller stå i överensstämmelse med den grund varå själva

koncessionerna vilade. Järnvägarnas betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt

motiverade att, när så erfordrades, positiva ingrepp från statens sida

företoges i syfte att, nied tillbörligt beaktande av den enskildes intressen,

skänka järnvägarna de utvecklingsmöjligheter, på vilka de såsom transportmedel

kunde göra anspråk. Några principiella hinder mot en lagstiftning i

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

sådant syfte torde enligt kommitténs mening icke kunna påvisas. Vid en

på lagstiftning grundad statlig inlösen av en järnväg eller ock fusionering

av samma järnväg bleve ägaren dels förhindrad att vidare driva sitt järnvägsföretag,

d. v. s. fortsätta sin näring, dels skyldig att till staten respektive

enskilda avstå det förmögenhetsobjekt som järnvägen utgjorde, eftersom i

varje fall själva järnvägsanläggningen med tillhörande materiel alltid måste

medfölja, när företaget överginge i andra händer. Uppenbart vore, atl allmänna

rättsregler krävde, att full ersättning lämnades för det värde, som

kunde visas ligga i det förmögenhetsobjekt, som ägaren genom en ny lagstiftning

kunde komma att avstå till staten eller annan. Eftersom nu förmögenhetsobjektets

värde finge anses inbegripa även det ekonomiska värdet

av rättigheten att driva järnvägen, behövde ingen konflikt rörande grunderna

för ersättningsanspråket beträffande sistnämnda värde uppstå, örn reglerna

för en skälig ersättning i övrigt bleve på ett tillfredsställande sätt utformade.

Grunderna för ersättningens beräknande.

Beträffande grunderna för ersättningens beräknande vid en statsinlösen

eller fusionering anför kommittén, att de flesta järnvägskoncessionerna i

vårt land innehålla bestämmelser om villkoren vid en eventuell statsinlösen

av järnvägen. För en fusion funnes inga bestämmelser i koncessionerna rörande

fastställandet av de i fusionen ingående företagens värde. Spörsmålet

huruvida staten ägde befogenhet att lagstifta om inlösen även för sådana

järnvägar, för vilka koncessionerna saknade inlösningsbestämmelser, samt

huruvida staten skulle anses skyldig att vid en tvångsinlösen oförändrat

tillämpa koncessionernas inlösningsbestämmelser, där sådana funnes, vöre

i viss mån föremål för delade meningar. Frånvaron av bestämmelse om

inlösen i en koncession kunde enligt kommitténs mening icke innebära, att

statsmakterna medvetet skulle för all framtid hava velat lämna ur sina

händer möjligheten att reglerande ingripa med hänsyn till de växlingar,

som utvecklingen vid varje särskild tidpunkt medförde, utan visade endast,

att järnvägsnätets blivande stora samhälleliga betydelse icke stått fullt klart

för statsmakterna under de första åren av järnvägarnas tillkomst. I de fall

åter då inlösningsvillkor funnes stipulerade i koncessionen, läge det närmast

till hands att beträffande grunderna för beräknandet av ersättningen

hänvisa till en tillämpning av dessa bestämmelser. Emellertid hade det

visat sig att en uppgörelse vid en inlösen eller fusion icke lämpligen kunde

ske efter i koncessionerna stadgade villkor.

I detta avseende framhåller kommittén, att bestämmelserna i koncessionerna

äro i åtskilliga punkter mycket obestämt och allmänt avfattade. Lösesumman

skulle sålunda enligt koncessionerna antingen motsvara kapitaliserade

beloppet under visst antal år av vederbörande järnvägsföretags nettobehållning

av trafiken eller ock bestämmas av gode män. Man finge emellertid

av koncessionerna icke någon enhetlig ledning för klargörande av begreppet

»nettobehållningen av trafiken». Ett annat betydelsefullt spörsmål,

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

97

som i detta sammanhang inställde sig, vore frågan örn avskrivningarna. I

koncessionerna saknades nämligen varje föreskrift om den norm som härvid

borde följas. Genom lag den 3 juli 1930 om bokföring vid enskild järnväg

hade emellertid järnvägsföretagen ålagts viss avskrivningsskyldighet. Då

värdeminskningen vid järnvägarna fortginge efter delvis icke beräkningsbara

grunder och avskrivningarna i följd av anläggningsvärdenas beroende av

prisnivån vid tiden för järnvägarnas byggande icke gåve med varandra jämförbara

värden, torde det icke vara möjligt att låta i lag eller eljest föreskrivna

avskrivningsprocenter vara prejudicerande vid fastställandet av inlösningsvärden.

Problemet krävde även beaktande från en annan synpunkt.

Ofta inneslöte en och samma järnväg flera koncessionerade järnvägsenheter,

för vilka olika inlösenbestämmelser gällde, enär järnvägen tillkommit

under en följd av år. Det kunde knappast vara riktigt, ens där det till synes

formellt läte sig göra, att bedöma varje koncessionsenhet inom ett företag

såsom en ekonomiskt fristående bandel. En inlösning av järnvägsföretagen

i överensstämmelse med koncessions villkoren skulle vidare i flera fall kunna

innebära, att inlösen bomme att omfatta allenast egendomen för själva järnvägsrörelsen,

medan övrig egendom, exempelvis aktier i andra järnvägsföretag,

hotell- och bilrörelse, skogsmarker m. m. lämnades utanför, även örn de

för ägarna förlorade i värde, sedan själva järnvägen blivit inlöst. Vid ett

koncessionsenligt järnvägsinköp vore staten slutligen icke utan särskilt åtagande

skyldig att övertaga ansvaret för avtal, som föregående ägare ingått

i och för järnvägsdriften. Med hänsyn till nu angivna omständigheter syntes

det icke kunna komma i fråga att tillämpa den inlösningsbestämmeise i

koncessionerna, som utginge ifrån en rent bokföringsmässig uppskattning

av järnvägens värde.

Ett koncessionsenligt statsförvärv av järnvägar skulle därför — fortsätter

kommittén -— blott kunna genomföras på grundval av den i inlösningsklausulerna

såsom alternativ förekommande föreskriften örn värdering av

fem gode män, av vilka Kungl. Majit utser två och ltoncessionshavaren två,

varefter de fyra sålunda valda tillkalla den femte. Vid bestämmandet av

inlösningsvärdet hade gode männen fria händer att beträffande varje särskild

järnväg träffa de avgöranden, som kunde av dem befinnas rättvisa

och billiga. Denna frihet vid väljandet bland olika synpunkter, men framförallt

den omständigheten, att skiljenämnderna kunde antagas komma att

bliva olika för nästan varje bana, kunde befaras komma att residtera i ur

principsynpunkt skiljaktiga och ur värderingssynpunkt sinsemellan ojämförbara

inlösningsvärdcn. Ett dylikt missförhållande, som vid ett mera

sporadiskt förekommande förstatligande kanske icke borde tillmätas så stor

betydelse, måste vid ett samtidigt förstatligande av alla eller de flesta enskilda

järnvägarna framträda som en orimlighet, sett från statsverkets sida,

och som en orättvisa från de vid värderingarna mindre gynnade järnvägarnas

sida. Ej heller alternativet med en i enlighet med koncessionernas bestämmelser

företagen värdering av gode män kunde sålunda under föreliggande

omständigheter förordas. Ur synpunkten av såväl statens som de enskilda

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 207.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

järnvägarnas intresse syntes därför de nuvarande olikartade inlösningsgrunderna

böra ersättas med regler, som vore ägnade att vid sin tillämpning giva

mera enhetliga och rättvisa resultat, försåvitt något enhetliggörande av

järnvägsväsendet över huvud skulle kunna genomföras. Några rättsliga

hinder för statsmakterna att uppställa sådana grunder syntes icke föreligga.

På samma gång de gjordes lika för samtliga enskilda järnvägar borde emellertid

eftersträvas att ansluta dem så nära som möjligt till andemeningen

i de på olika sätt utformade bestämmelserna i de skilda koncessioner som

funnes, enär det självfallet måste anses vara ett önskemål att så långt möjligt

undvika reella ändringar i det rättsläge, som kunde förefinnas i statens

förhållande till järnvägsföretagen och deras ägare. De i inlösningsbestämmelserna

meddelade reglerna angående lösenbeloppets fastställande av gode

män syntes lämpligen böra till sin princip bibehållas såsom det enda förfaringssätt

som borde komma till användning. Gode männen, av kommittén

benämnda värderingsmännen, borde dock erhålla en något annorlunda

sammansättning än de i koncessionerna angivna. 1 detta hänseende vöre att

märka, att bestämmelserna i de olika koncessionerna utformats med tanke

på ett partiellt förfarande, d. v. s. en inlösen av ett enstaka järnvägsföretag

när omständigheterna i det särskilda fallet därtill kunde föranleda. Särskilt

vid en samtidig inlösen av ett flertal järnvägar vore det ur skilda synpunkter

av stor vikt, att med inlösningen sammanhängande ersättningsfrågor bleve

så vitt möjligt enhetligt bedömda. Med tanke härpå syntes värderingsmännen

böra erhålla en något annorlunda sammansättning än nyss angivits.

Med beaktande av att de olika intressena borde beredas tillbörligt inflytande

syntes en av värderingsmännen, tillika ordförande, böra utses av järnvägsstyrelsen

och svenska järnvägsföreningen gemensamt. Vid bristande enighet

dem emellan borde uppdraget att utse ordförande anförtros fullmäktige i

riksgäldskontoret. Av de övriga värderingsmännen syntes järnvägsstyrelsen

böra utse två samt svenska järnvägsföreningen och ägaren till den järnvägsverksamhet,

som skulle inlösas, vardera en i de fall det gällde statsinlösen.

Vore det åter ett enskilt bolag som skulle införliva en enskild järnväg

med sitt nät, torde bolaget, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska

järnvägsföreningen och ägaren till den järnvägsverksamhet, som skulle inlösas,

böra utse var sin värderingsman. Vore å någondera sidan två eller flera,

som hade gemensam del i saken, och bleve de ej ense vem de skulle utse,

torde det böra ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att välja

värderingsman i deras ställe. Vad nu sagts syntes även böra gälla för det

fall att någon utan styrkt laga förfall underläte att fullgöra valet. Med den

föreslagna sammansättningen vunnes garantier såväl för en enhetligare behandling

av värderingsfrågorna som ock för att den lokala sakkunskapen

finge göra sig gällande.

Beträffande de ersättningsgrunder, som skäligen borde tillämpas vid ett

överförande i statens ägo respektive vid en fusionering av de enskilda järnvägarna,

uttalar kommittén, att det torde vara lämpligt att i första hand

klargöra, efter vilka synpunkter ersättningsbeloppen (köpeskillingarna) tor
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

99

de komma att beräknas vid en på frivillig överenskommelse grundad statsinlösen

eller fusion av enskilda järnvägar. Då fråga uppstode örn en frivillig

uppgörelse, komme självfallet järnvägens affärsvärde alltid att tillmätas

avgörande betydelse vid underhandlingar mellan parterna rörande

köpeskillingens storlek. Affärsvärdet åter vore en slutprodukt, i vilken såsom

huvudfaktorer inginge uppskattning av järnvägsföretagets i genomsnitt

utfallande avkomst, parternas uppfattning örn företagets framtida ekonomiska

möjligheter samt det tekniska skick vari järnvägen befunne sig.

Kommittén fäster uppmärksamheten på, att i koncessionernas inlösenvillkor

grunder saknas för väx''deringsmännens värdering av järnvägen. Formellt

vore de därvid fullständigt obundna. Det finge emellertid antagas, att avsikten

varit, att de skulle så långt möjligt i första hand taga ledning av

de bestämmelser, som koncessionerna innehålla rörande grunderna för det

alternativa förfaringssätt, enligt vilket värderingen skulle ske på basis av

järnvägens på visst sätt beräknade årliga nettoinkomst. Även i koncessionerna

mötte nian sålunda tanken att järnvägens affärsvärde borde ligga

till grund för bestämmande av lösenbeloppet, eftersom järnvägens nettoinkomst

vid en riktig skötsel av företaget och en riktig bokföring intet annat

vore än ett uttryck för affärsvärdet. Den omständigheten att denna tanke

icke fått en sådan utformning i koncessionernas inlösningsbestämmelser,

att dessa kunde tillämpas, borde icke hindra, att affärsvärdet uppställdes

såsom den ur olika synpunkter enda riktiga huvudgrunden för bedömandet

av en järnvägs inlösenvärde. I enlighet därmed borde till ledning för värderingsmännens

uppgift angivas, att tili grund för bestämmandet av inlösenbeloppet

för en järnväg skulle i första hand läggas dess affärsvärde.

I fråga örn järnvägens i genomsnitt utfallande avkomst vore att märka,

att till grund för värderingen borde i huvudsak läggas avkastningen för de

tio före värderingsåret liggande åren med borträknande av de för järnvägen

två bästa och två sämsta åren. Emellertid talade billigheten för att i de

fall, ett järnvägsföretag mot ägarens bestridande ansåges böra inlösas, inlösningsvärdet

fastställdes till minst det belopp, som uppnåddes vid en försäljning

av järnvägen med tillbehör, örn driften lades ned, eller vad som

brukade benämnas järnvägens realisations värde. Även med hänsyn till

andra omständigheter torde fall kunna förekomma, då en tvångsinlösen endast

på basis av det rena affärsvärdet kunde komma att te sig som en obillighet

mot ägaren. Kommittén anför härutinnan:

» Vad nu sagts gäller särskilt örn ett järnvägsföretags ekonomi ligger på

gränsen mellan enbart driftkostnadernas täckande och möjligheten att lämna

sin ägare utdelning å insatt kapital. Strängt taget saknar ett dylikt företag

affärsvärde i egentlig mening. Men är järnvägen tekniskt och i övrigt väl underhållen

och skött, synes den dock i ett fall som detta representera ett visst

värde som bör ersättas. Detsamma gäller örn en järnväg lämnar sin ägare

ekonomiska förmåner som icke komma till synes i företagets bokföring. Om

exempelvis en kommun äger avgörande inflytande i en järnväg kan kommunen

under en följd av år lia begagnat sitt inflytande för att genom sär
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Mcij.ts proposition nr 207.

skilt låga taxor å järnvägen gynna exempelvis sin hamn eller annat av

kommunen ägt företag. Vad järnvägen möjligen uppvisar i driftförlust eller

bristande inkomst kan då helt eller delvis uppvägas av de ekonomiska förmåner

järnvägen på antytt sätt bereder kommunen-ägaren. Klart är att, om

ägaren i ett fall som detta nödgas avstå sin järnväg mot en ersättning, som

blott motsvarar dess enligt vanliga grunder konstaterade affärsvärde, avståendet

kan för honom innebära en verklig ekonomisk förlust, örn järnvägen

i den nye ägarens händer på grund av ändrade taxor eller transportvägar

icke längre skänker kommunen samma eller liknande fördelar

som tidigare. Detsamma gäller om kommunen-ägaren genom järnvägens

överlåtelse går miste örn större säkra skatteintäkter; i samband med en

statsinlösen eller fusion kommer exempelvis en inom kommunen förlagd

verkstad att nedläggas eller större delen av driftpersonalen att förflyttas genom

ändrad förvaltningsorganisation eller drift. I dylikt fall kan ägaren tänkas

göra en ekonomisk förlust, som icke kommer att täckas av en ersättning beräknad

efter järnvägens blotta affärsvärde, och det förefaller rimligt att han

då ersättes för denna förlust i den mån den låter sig bestämt påvisas och ej

motsvaras av förmåner, som av inlösningen föranledda drifts- och taxeomläggningar

m. m. kunna medföra för kommunen eller trakten.

Nu antydda förhållanden kunna föreligga även då det gäller enskilda ägare

till järnväg. Järnvägen kan genom hållandet av låga taxor eller eljest utgöra

ett subventionerande stöd för ett annat av samme ägare drivet företag; denne

kan också genom att innehava en inkomstbringande tjänst vid järnvägen anse

sig utfå skälig avkastning av sitt i järnvägen insatta kapital. Går han vid

en överlåtelse av järnvägen dessa fördelar eller denna sin tjänst och inkomst

förlustig, har han onekligen frånkänts ett värde, för vilket han skäligen bör

ersättas.

Av vad nu sagts framgår, att man rättvisligen icke alltid kan lägga enbart

det synliga affärsvärdet till grund för bestämmandet av en järnvägs inlösningsvärde.

I vissa fall skulle avståendet av en järnväg för dess ägare kunna

komma att innebära en förlust av även andra ekonomiska värden än de som

framgå av företagets bokföring eller ligga i själva järnvägsanläggningen med

dess driftmateriel. Oftast torde en sådan förlust bliva kompenserad genom

de allmänna förbättringar, som en rationellare organisation av järnvägsdriften

kommer att medföra även för den tidigare ägaren, särskilt där denne

utgöres av kommun. Skulle emellertid ingen sådan kompensation kunna påvisas,

bör det tillkomma värderingsmännen att vid ersättningsbeloppets bestämmande

taga vederbörlig hänsyn därtill, så att icke ägarens ekonomiska

intressen lida skada. Om i något fall inlösaren därvid skulle få betala ett

något högre pris än företaget väntas komma att förränta efter inlösningen,

torde detta komma att uppvägas därav, att i andra fall järnvägsföretaget genom

rationaliseringar och andra av sammanslagningen föranledda fördelar i

den nye ägarens händer får ett högre räntabelt värde än det hade för den

förutvarande ägaren, eller med andra ord, ett högre värde än inlösningssumman

angiver.»

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

101

Egendom som bör omfattas av statsinlösen eller fusioncring.

I fråga om den egendom som bör omfattas av en statsinlösen uttalar kommittén

att, om staten gjorde bruk av sin lösenrätt enligt en koncession, lösenskyldighet

skulle föreligga allenast i fråga om själva järnvägen eller den

egendom som skulle uppfattas såsom en enda sammanhörande fast egendom.

Allvarliga invändningar kunde riktas mot att inlösningen begränsades till

själva järnvägsrörelsen, medan eventuell övrig egendom lämnades utanför.

Erfarenheten visade, att bilrörelsen, särskilt i linjetrafik, vore av stor betydelse

tor järnvägarna som ett komplement till deras järnvägstrafik och därför

utgjorde ett numera oundgängligt hjälpmedel för bibehållande och fortsatt

utveckling av järnvägarnas egen trafik. Såsom allmän regel borde därför

uppställas, att bilrörelsen alltid skulle medfölja vid en inlösen, om endera

parten det önskade. I övrigt borde huvudregeln vara den, att överlåtarens

önskan i möjligaste mån tillgodosåges.

Lag om inlösen av enskild järnvägsverksamhet.

Kommittén uttalar, att vid genomförandet av ett mera allmänt och samtidigt

förstatligande eller vid genomförande av en fusionering av enskilda

järnvägar till ett mindre antal grupper det icke torde med säkerhet kunna

påräknas, att en frivillig uppgörelse mellan parterna i samtliga fall kan åvägabringas.

För att trygga åtgärdens genomförande och för att åstadkomma

en såvitt möjligt likartad behandling av de ekonomiska, juridiska och tekniska

spörsmål, som i detta sammanhang uppstode, syntes det därför vara

nödigt att till förfogande hava bestämmelser, som möjliggjorde en inlösen av

järnvägarna även i de fall, då överenskommelse icke kunde träffas. Tillvaron

av sådana bestämmelser kunde icke befaras förhindra utan kunde snarare

förväntas komma att främja den frivilliga uppgörelse, som alltid i första

hand borde eftersträvas. Kommittén har sålunda låtit utarbeta utkast till

lag om inlösen av enskild järnvägsverksamhet. I den av herr Löfmarck

avgivna särskilda meningen föreslås, att med antagandet av den av kommittén

föreslagna lagen måtte anstå, till dess erfarenheten visar, örn sådan

lag är av behovet påkallad.

Utkastet vilar i huvudsak på samma grund som gällande lagstiftning örn

expropriation. Tillstånd till inlösen föreslås skola meddelas av Kungl. Maj:t.

Ersättningsanspråkens prövning skall föregås av en värdering av särskilda

värderingsinän, tillsatta under samverkan mellan myndigheter och parter.

Örn överenskommelse ej kan träffas på grundval av den sålunda verkställda

värderingen, skola villkoren för överlåtelsen prövas av en nämnd tillsatt i

enahanda ordning som värderingsmännen. Nämndens beslut får ej överklagas.

överenskommen eller fastställd ersättning skall erläggas till ägaren

eller nedsättas hos myndighet, innan den inlösta egendomen får tillträdas av

den lösningsberättigade.

Utkastet uppdelas i allmänna bestämmelser (1—5 §§) samt särskilda bestämmelser

dels för inlösen av järnvägsaktiebolag (6—21 §§) och dels för

inlösen av järnvägsverksamhet som icke äges av järnvägsaktiebolag (22 §).

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Allmänna bestämmelser.

Enligt 1 § äger Kungl. Majit — där så med hänsyn till järnvägsväsendets

ordnande prövas nödigt — meddela tillstånd för statens järnvägar eller järnvägsaktiebolag

att inlösa för allmän trafik upplåten enskild järnväg och med

denna sammanhörande rörelse (järnvägsverksamhet). Ansökan om tillstånd

till inlösen skall enligt 2 § ingivas till Kungl. Majit, som därefter inhämtar

yttrande från järnvägsverksamhetens ägare så ock annan, som finnes böra

höras i ärendet. Då enligt motiven både de allmänna intressen, som höra

samman med ett enhetliggörande av järnvägsnätet, som parternas intresse av

att icke inlösningsförfarandet onödigt utsträckes kräva att, när tillstånd till

inlösen meddelats, inlösningen slutföres så fort sig göra låter, har det synts

lämpligt, att Kungl. Majit i sitt beslut örn inlösen meddelar bestämmelser

om den tid, inom vilken inlösen skall hava skett. Bestämmelse härom har

meddelats i 3 §. I samma paragraf har även upptagits ett stadgande av innehåll

att Kungl. Majit i beslutet har att meddela bestämmelser om de allmänna

grunderna för den i järnvägsverksamheten sysselsatta personalens fortsatta

anställning. Enligt 4 § må tillstånd till inlösen ej övergå på annan utan

Kungl. Majits medgivande. Den som erhållit tillstånd till inlösen må icke

— i följd av stadgande i 5 § — avstå från inlösen med mindre Kungl. Maj :t

lämnar sitt medgivande därtill. Lämnas sådant medgivande och har skada

uppstått för sakägare, är den lösningsberättigade skyldig ersätta skadan. Att

uppställa särskilda garantier för att statens järnvägar verkligen fullgöra ett

väckt anspråk om inlösen finner kommittén ej böra komma i fråga. Är den

lösningsberättigade åter ett järnvägsaktiebolag, har det däremot ansetts påkallat

att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen få behörighet att i bolagets

ställe fullfölja det av bolaget tagna initiativet. Bestämmelse härom har upptagits

i 5 § andra stycket.

Örn inlösen av järnvägsaktiebolag.

Kommittén uttalar, att det ur skilda synpunkter innebär påtagliga fördelar

om en totalöverlåtelse av tillgångar och skulder komme till stånd i samband

med avvecklingen av det järnvägsaktiebolag som skall inlösas. Förutsättningen

för denna totalföryttring är, att bolaget sättes i likvidation, då bolagets

samtliga tillgångar skola avyttras. I anslutning härtill innehåller 6 §

föreskrift därom, att bolaget skall träda i likvidation, då tillstånd meddelats

till inlösen av järnvägsverksamhet som äges av bolaget. Sådant beslut behöver

blott fattas å en bolagsstämma med enkel majoritet och utan hänsyn till

vad bolagsordningen i sådant hänseende kan föreskriva. Underlåta aktieägarna

att fatta beslut om likvidation, upptager nämnda paragraf en bestämmelse

av samma innehåll som i 102 § aktiebolagslagen, dock att den tid.

inom vilken anmälan skall hava skett till aktiebolagsregistret att bolaget trätt

i likvidation, utsträckts till tre månader.

Kommittén erinrar om, att vid likvidationen den lösningsberättigades och

bolagets intressen kunna råka i konflikt med varandra. Under hänvisning

till att aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp av minst en tiondel av

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

103

hela aktiekapitalet äga enligt 107 § aktiebolagslagen att på ansökan få till

stånd en granskning av likvidatorernas förvaltning, bär kommittén i 7 § upptagit

en bestämmelse, att förordnande av god man kan ske icke blott på ansökan

av aktieägare med ett sammanlagt aktiekapital varom nyss nämnts

titan även på ansökan av den lösningsberättigade. Om sådan god man skola

bestämmelserna i 107—109 §§ samt 115 § aktiebolagslagen äga motsvarande

tillämpning. Arvode till gode mannen skall dock gäldas av den lösningsberättigade.

Kommittén har funnit det vara av vikt, att de bolagets tillgångar,

vilka äro hänförliga till järnvägsverksamheten, icke föryttras under likvidationstiden.

För vinnande av detta syfte har i 7 § andra stycket intagits föreskrift

därom, att bolaget icke äger, i vad det gäller järnvägsverksamheten,

utan samtycke av gode mannen förfoga över sina tillgångar eller ikläda sig

förpliktelser för andra ändamål än sådana, som avse det normala uppehållandet

av driften å bolagets järnväg och därmed sammanhörande rörelse.

Den totalöverlåtelse av tillgångar och skulder, som enligt utkastet förutsätles

skola äga rum, skall enligt 8 § föregås av en värdering av företaget i dess

helhet av fem sakkunniga och ojäviga värderingsmän. I samma paragraf

stadgas vidare, att värdet av järnvägsverksamheten med dess tillgångar och

skulder skall beräknas med huvudsaklig ledning av avkastningen under sex

av de senaste tio åren före det år, under vilket tillstånd till inlösen göres gällande,

därvid såväl de två bästa som de två sämsta åren under tioårsperioden

skola frånräknas. Är ej underhållet behörigen tillgodosett eller befinner sig

eljest järnvägen icke i ett mot trafikens krav svarande skick, skola kostnaderna

för avhjälpandet av brister i nu nämnda hänseenden var för sig uppskattas.

Ett bedömande av företagets skulder torde enligt uttalande i motiven

böra innefatta en uppskattning icke blott av rena penningskulder utan även

av andra skuldförhållanden, såsom skyldigheter gentemot anställda, leverantörer,

trafikanter och dylikt. Då enligt kommitténs mening det synliga affärsvärdet

icke alltid kan enbart läggas till grund för bestämmandet av järnvägsföretagets

värde, har i andra stycket av 8 § upptagits bestämmelse att,

därest järnvägen visas lia ekonomiskt värde för bolaget utöver det på förut

angivna sätt uppskattade, sådant värde skall särskilt beräknas. Järnvägens

värde vid nedläggande av trafiken (järnvägens realisationsvärde) skall ock

beräknas. Då en sådan värdering i regel torde vara obehövlig beträffande en

järnväg med driftöverskott, tillkommer del värderingsmännen bestämma i

vilka fall uppskattning av realisationsvärdet skall ske.

1 9 § första stycket återfinnas de förut omnämnda bestämmelserna örn val

av värderingsmän. Andra stycket ålägger part, som utsett värderingsman,

att därom underrätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som därefter har att

vidtaga de åtgärder vilka kunna finnas erforderliga för att övriga värderingsmän

skola bliva utsedda.

Kommittén anmärker, att de svårigheter, som möta vid en totalöverlåtelse,

äro väsentligen betingade av aktieägarnas i det upphörande bolaget intresse,

att avvecklingen företages på ett för dem så förmånligt sätt som möjligt. Såsom

förut nämnts, anser kommittén det vara principiellt riktigt att vid en

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

med stöd av lagstiftning företagen inlösen eller fusionering tillämpa samma

grunder för beräkning av ersättningen som vid en frivillig uppgörelse. I anslutning

till denna ståndpunkt har i 10 § upptagits vissa bestämmelser i syfte

att åstadkomma enighet mellan parterna rörande lösesummans storlek och få

till stånd ett avtal mellan dem rörande villkoren för överlåtelsen i övrigt.

Sålunda skola det upphörande bolagets aktieägare å bolagsstämma fatta beslut

örn överlåtelse av bolagets tillgångar på de villkor de finna skäliga. Till

ledning för beslutet skall vid stämman instrument över värderingsmännens

värdering vara tillgängligt och anbud från den lösningsberättigade föreligga

å bolagets egendom.

I de flesta fall torde man enligt kommitténs åsikt kunna räkna med, att

den,värdering, som de särskilda värderingsmännen verkställt, kommer att

godtagas av intressenterna. Skulle emellertid skiljaktiga meningar föreligga

hos parterna i angivet hänseende eller rörande omfånget av den egendom

som bör inlösas, eller har beslut om överlåtelse ej fattats på sätt i 10 § sägs

inom viss tid, skall enligt 11 § frågan örn inlösen slutligen avgöras av en

nämnd. Befogenhet att hänskjuta tvistefrågor till nämnden tillkommer såväl

avyttraren som förvärvaren. Är avyttraren ett aktiebolag, har talerätt

icke endast tillerkänts bolaget utan även enskilda aktieägare med ett sammanlagt

aktiebelopp av minst en tiondel av hela aktiekapitalet.

12 § innehåller bestämmelser om nämnden. I fråga örn nämndens sammansättning

uttalar kommittén, att kommittén övervägt, huruvida icke ledamöterna

i nämnden borde utses utan medverkan av parterna. Då det synes

rimligt, att parterna få medverka vid sammansättandet av nämnden, har

kommittén stannat vid att förorda, att nämnden skall utses på samma sätt

som värderingsmännen. Liksom värderingsmännen skall nämnden alltså

väljas med direkt hänsyn till en viss bestämd inlösen. Till medlemmar i

nämnden skola väljas personer, vilka äro ojäviga enligt vad i allmän lag

stadgas om domare. I övrigt har för att säkerställa en lämplig sammansättning

av nämnden föreskrift meddelats till förhindrande av, att någon skulle

kunna såsom ledamot i nämnden handlägga ärende, med vilket han själv

tagit befattning såsom värderingsman enligt 9 §.

Enligt 13 § har den som vill anhängiggöra talan hos nämnden att till vägnell

vattenbyggnadsstyrelsen ingiva ansökan härom med uppgift å den ledamot

och suppleant, han utsett. I anledning av ansökningen skall väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen vidtaga de åtgärder, som finnas erforderliga för att

nämnden skall kunna konstituera sig.

Första stycket av 14 § innehåller bestämmelser om förfarandet inför nämnden.

Nämnden skall bereda parterna erforderlig tillgång att muntligen elier

skriftligen utföra sin talan och äger vidtaga åtgärder för utredningens främjande.

Vid nämndens sammanträden skall genom ordförandens försorg föras

protokoll. Nämnden har att söka åvägabringa överenskommelse mellan

parterna. Varder ej överenskommelse träffad senast inom tre månader

efter det ärendet hänskjutits till nämnden, skall den, där ej särskilda omständigheter

påkalla längre anstånd, avgiva utlåtande om villkoren för in
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 207.

105

lösen. Andra stycket upptager bestämmelser rörande den egendom, som

skall inlösas. Vid tvist rörande omfattningen av denna egendom har nämnden

att från fall till fall bedöma i vad mån samtliga ifrågavarande tillgångar

kunna sägas vara av beskaffenhet att böra överlåtas å den lösningsberättigade.

Vid denna prövning skall nämnden ej mot parts bestridande föreskriva inlösen

av annan egendom än sådan, som är erforderlig för järnvägsverksamlietens

bedrivande, eller som kan anses komma att undergå värdeminskning

till följd av bolagets upphörande med sådan verksamhet. Grunderna för bestämmandet

av lösesummans storlek angivas i paragrafens tredje stycke. Lösesumman

för rörelse som avstås skall fastställas till fulla värdet med beaktande

av de i 8 § angivna beräkningsgrunder. Att uppdraga närmare riktlinjer

för nämndens prövning har kommittén ej ansett möjligt. Därtill äro förhållandena

alltför växlande. I vissa fall har dock nämndens prövningsrätt begränsats.

Sålunda må lösesumman ej sättas lägre än den lösningsberättigade

erbjudit eller, där ej talan förts varom förmäles i 11 § andra stycket, högre

än bolaget begärt. Till förfång för innehavare av fordran hos bolaget må

dock ej lösesumman bestämmas lägre än till fulla värdet, även om bolaget

mindre begärt. Ej må i annat fall än med bolagets och vederbörande borgenärers

begivande lösesumman understiga järnvägens realisationsvärde. I

nämndens utlåtande skall — enligt bestämmelse i fjärde stycket — angivas

tillträdesdag för den till inlösen bestämda rörelsen. Utlåtandet skall vidare

avfattas skriftligen och undertecknas av nämnden. Det må ej överklagas

och skall gå i verkställighet på samma sätt som domstols laga kraft ägande

dom.

Har överenskommelse träffats mellan den lösningsberättigade och bolaget

rörande lösesumma, som icke lämnar full tillgång att förnöja bolagets fordringsägare,

skall enligt 15 § i de sistnämndas intresse lösesummans storlek

underställas nämndens prövning, varvid det skall åligga den lösningsberättigade

att efter ansökan hos nämnden begära, att överenskommelsen fastställes.

Hava borgenärerna godkänt lösesumman, är underställning icke erforderlig.

— I likhet med vad fallet är vid expropriation skall, på grund av

bestämmelse i 16 §, av inlösningen föranledd kostnad gäldas av den lösningsberättigade.

Uppstår tvist, ankommer det på nämnden att skilja mellan

parterna. -— Då överlåtelsen skall innefatta bolagets förpliktelser och

skyldigheter, har i 17 § föreskrift meddelats, att lik vidatorerna skola å tillträdesdagen

till den lösningsberättigade överlämna förefintliga handlingar

rörande dessa.

I 18 § meddelas bestämmelser för det fall, att lösesumman finnes lämna

full tillgång till bolagets skulder. Sålunda föreskrives, att den lösningsberättigade

är ansvarig för dessa skulder, sådana de befinnas å tillträdesdagen,

med iakttagande dock att den lösningsberättigade icke är skyldig övertaga

sådana förpliktelser som bolaget i strid mot stadgandet i 7 § andra stycket

kan hava iklätt sig. Vidare utsäges, att bolaget skall vara fritt från betalningsskyldighet

för de skulder som sålunda övertagits. I motiven erinras,

att ett åtagande från den lösningsberättigades sida att betala bolagets skut
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Majlis proposition nr 207.

eler aldrig i och för sig kan befria bolaget från betalningsansvar gentemot

borgenärerna. Är den lösningsberättigade statens järnvägar, kan utsikten

att erhålla betalning uppenbarligen ej i någon mån försämras därigenom, att

staten inträder såsom gäldenär i det gamla bolagets ställe. På grund härav

har statens åtagande att övertaga bolagets skulder ansetts kunna utan vidare

medföra befrielse att stå i ansvar för samma skulder. Ett annat är förhållandet

om den lösningsberättigade är ett järnvägsaktiebolag. I detta fall är

det — uttalar kommittén -— icke säkert, att borgenärerna i det bolag som

skall upphöra utan vidare vilja godtaga det nya bolaget såsom gäldenär i det

gamla bolagets ställe. Kommittén har därför ansett, att en reglering av

skuldförhållandet synes böra ske inom viss kortare tid efter tillträdesdagen.

I anslutning härtill har upptagits en bestämmelse, att borgenär, som icke vill

godtaga utbytet, äger rätt att inom trettio dagar från det han erhållit underrättelse

om tillträdesdagen anmäla hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, att

hans fordran icke kan anses säkrad genom den lösningsberättigades skyldighet

att svara för densamma; och åge Kungl. Majlis befallningshavande, efter

den lösningsberättigades hörande, föreskriva, att denne skall inom viss tid

ställa säkerhet för samma gälds betalning. Ställes ej säkerhet inom den bestämda

tiden, vare fordringen omedelbart förfallen till betalning. Den lösningsberättigade

äger avräkna värdet av de skulder för vilka han är ansvarig.

Överstigande ersättningsbelopp skall, där ej annorlunda är avtalat, utgå

kontant och gäldas å tillträdesdagen.

19 § upptager bestämmelser för det fall att lösesuman ej lämnar full tillgång

för borgenärerna. Till tryggande av deras rätt skall lösesumman nedsättas

hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, såframt icke samtliga borgenärer

träffat överenskommelse om fördelningen. Försättes bolaget i konkurs,

skall Kungl. Maj:ts befallningshavande utbetala lösesumman till förvaltaren

i konkursen men i annat fall fördela densamma mellan fordringsägarna

efter de enligt lag i allmänhet om borgenärers inbördes företräde i

konkurs gällande grunder. Sammanträde för fördelningen skall hållas så

snart ske kan, varjämte bestämmelser meddelats om kallelse till sammanträdet.

Enligt 20 § äger en likvidator av ett järnvägsbolag, med den inskränkning

som föranledes av bestämmelserna i utkastet, samma befogenhet

som en likvidator enligt aktiebolagslagen. Av de i utkastet upptagna stadgandena

framgår, att ordningen för handhavandet av ett järnvägsbolags i

likvidation angelägenheter företer åtskilliga olikheter mot vad som är stadgat

för likvidation av annat bolag. Avsett är, att jämsides med utkastet den

nuvarande aktiebolagslagens föreskrifter örn likvidation av bolag skall med

vissa undantag få tillämpning. Enligt 21 § skall sålunda beträffande likvidationen

i allt, varom i utkastet ej är särskilt stadgat, lända till efterrättelse

vad i 103—106, 108—109 samt lil—117 §§ aktiebolagslagen finnes föreskrivet,

där det är tillämpligt.

Om inlösen av järnvägsverksamhet som icke äges av järnvägsaktiebolag.

Såsom ägare till en enskild järnväg står i regel ett järnvägsaktiebolag.

Vissa undantag föreligga dock. Utkastet har därför icke kunnat inskränkas

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

107

till att avse inlösen endast av .järnvägsaktiebolag utan utsträckts till att även

omfatta inlösen av järnvägar, som icke ägas av sådant bolag. Enligt 11 §

lagen den 3 juli 1930 örn bokföring vid enskild järnväg skall annan järnvägsförvaltning

än järnvägsaktiebolag hålla bokföringen för järnvägsverksamheten

såvitt möjligt skild från bokföringen för annan verksamhet; och

aktiebolag, som driver rörelse vid sidan av järnvägsverksamheten, har att

upprätta balansräkning samt vinst- och förlusträkning dels för bolagets verksamhet

i dess helhet och dels för järnvägsverksamheten. Kommittén uttalar,

att förfarandet vid en inlösen underlättas genom dessa bestämmelser och

bör regleras i nära överensstämmelse med de föreskrifter, som gälla för järnvägsaktiebolagen.

Med beaktande härav har 22 § avfattats. Har Kungl.

Majit meddelat tillstånd till inlösen av järnvägsverksamhet som icke äges av

järnvägsaktiebolag, må sålunda ej den till järnvägsverksamheten hörande

egendomen avyttras eller med gäld belastas för andra ändamål än sådana,

som avse det normala uppehållandet av driften å järnvägen. Sedan fem

ojäviga värderingsman, utsedda på sätt 9 § stadgar, verkställt värdering av

järnvägsverksamheten, skola därtill hörande tillgångar och skulder förtecknas

av två personer, utsedda den ene av ägaren och den andre av den lösningsberättigade.

Förteckningen skall överlämnas till ägaren, som inom tre

månader därefter har att till den lösningsberättigade meddela de villkor, han

finner skäliga för överlåtelse av järnvägsverksamheten med tillgångar och

skulder. I övrigt skall beträffande inlösningen lända till efterrättelse vad i

fråga om järnvägsaktiebolag i utkastet finnes stadgat, där det är tillämpligt.

Yttrandena.

Statens rätt att vidtaga förändringar i eller upphäva meddelad järnvägs
koncession.

Järnvägsstyrelsen uttalar, att statsmakternas formella rätt att genomföra

den ifrågasatta lagstiftningen torde vara obestridlig. Vad beträffade frågans

etiska sida, ville styrelsen hänvisa till vad kommittén därom anfört i betänkandet

sid. 88—91. Att förvalta en allmän trafikled vore främst att utöva

en offentlig funktion, icke att idka en näring. Den mångfald av författningsbestämmelser,

vilka i vårt land från början reglerat järnvägsbyggande

och järnvägstrafik, torde bättre än något annat vittna om frånvaron av näringsfrihet

och om allmänintressets hegemoni å detta område. Kommerskollegium

hänvisar till att — såsom i 1910 års betänkande angående lag om expropriation

framhållits — kommunikationernas förbättring, i första hand

landsvägsbyggnaderna, varit ett av de tidigast förekommande och mest elementära

ändamål i fråga örn vilket den enskildes rätt ansetts böra få vika

för det allmänna. Detta förhållande kunde åberopas som stöd för den nu

föreslagna lagen. Att märka vore, att redan i nämnda betänkande antyddes

behovet av den allmänna expropriationslagstiftningens komplettering genom

lagar begränsade lill specialområden. Länsstyrelsen i Orebro län finner, att

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

en tvångsinlösen ej bör få tillgripas i andra fal! än då uppenbart oskäliga

villkor för frivillig överenskommelse uppställas. Prövningen härav borde givetvis

verkställas efter rent objektiva grunder och sålunda av myndighet

eller nämnd, som i möjligaste mån vore oberoende av inflytelser från någondera

partens sida. Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om, att de svenska

koncessionerade enskilda järnvägarna hava genom lagstiftningen angående

lagfart, inteckning och utmätning av järnväg m. m. fått en rättsställning, som

närmast synes överensstämma med fast egendom, och detta jämväl i de

flertal fall, då inlösningsrätt för staten stadgats i koncessionen. Järnvägens

ägare hade också understundom använt sig av inteckning såsom säkerhet

för obligationslån. Med utgångspunkt från vad nu sagts syntes lagstiftningen

örn tvångsförvärv av de enskilda järnvägarna, för såvitt den skulle vila på

hittills använda rättsgrundsatser, böra i princip överensstämma med den

grundläggande lagstiftningen i ämnet, nämligen 1917 års expropriationslag.

Kommittén hade också yttrat, att dess utkast i huvudsak vilade på samma

grund som nyssnämnda lagstiftning. Detta uttalande borde underkastas en

närmare granskning. Härutinnan anföres:

De principer i expropriationslagen, som särskilt böra uppmärksammas, äro

följande:

1) Tvångsförvärv tillätes endast för bestämda i lagen angivna ändamål,

i vissa fall med analogisering, i andra icke. 2) Tvångsförvärvet skall vara

»nödigt» för ett sådant ändamål. 3) Full ersättning skall givas till sakägaren.

4) Ersättningsbedömandet skall vara i möjligaste mån opartiskt.

Vad då först angår expropriationsändamålen räcker det icke med att ett

tvångsförvärv skall överensstämma »med det allmänna bästa, samhällsnyttan»

(jämför betänkandet sid. 89). Under förarbetena till expropriationslagen

förelåg från expropriationslagstiftningskommittén ett förslag, vari allenast

använts uttrycket »allmänt gagn» såsom beteckning på expropriationsändamålet.

Under den fortsatta utarbetningen avvisades denna metod, enär

den icke ansågs erbjuda fastighetsägaren tillräcklig rättssäkerhet. Man har

således att utgå från, att det det icke är tillräckligt för expropriationstillstånd

att exempelvis ett fastighetsförvärv skulle medföra ekonomisk fördel för driften

av ett statens affärsverk. Om domänstyrelsen med åberopande av en sådan

synpunkt skulle påyrka expropriation av ett skogsområde för att erhålla

en lämplig arrondering eller statens vattenfallsverk på liknande grund

skulle fordra expropriering av ett enskilt kraftverk, skulle detta icke enligt

gällande expropriationslag kunna bifallas.

Örn däremot det skulle förhålla sig så, att det svenska järnvägsnätet icke

utan förstatligande kan fylla sina viktiga funktioner såsom trafikmedel,

framför allt i jämbredd med biltrafiken, skulle helt visst uppehållandet av

denna funktion vara fullt jämförlig med de i expropriationslagen angivna

ändamålen. Länsstyrelsen har dock svårt att finna kommitténs bevisföring

på denna punkt övertygande.

Länsstyrelsen finner det emellertid tvivelaktigt om, med avseende å järnvägar

vilka visat sig bärkraftiga även sedan bilkonkurrensen satt in, något

annat skäl kan åberopas för förstatligande än den ekonomiska vinsten för

statens järnvägar såsom affärsdrivande verk. Men ett skäl av sistnämnda

slag torde icke vara jämförligt med expropriationsändamålen i expropriationslagens

1 §. Härtill komme, att vissa järnvägar vore förenade med spe
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

109

cielia intressen tor en huvuddelägare, som icke hade säkerhet för att dessa

intressen vid en monopolisering bleve beaktade i framtiden. Så torde exempelvis

Göteborgs stad hava gjort särskilda uppoffringar för att draga den

tunga industriens produkter från de mellansvenska bruken över Göteborgs

hamn. På samma sätt torde Grängesbergsbolaget hava sörjt för att dess

malmexporter taga vägen över bolagets järnvägar och till en särskilt anordnad

lastningshamn. De speciella och betydande kommunala eller privata

affärsintressen, som sålunda vore förbundna med en järnvägsgrupp,

kunde få stå tillbaka för de rent järnvägsekonomiska intressena i händelse

av förstatligande. Enligt de synpunkter, som sålunda anförts, borde frågan

om tvångsinlösen prövas individuellt för de olika järnvägsgrupperna och

förordnande om tvångsinlösen av viss enskild järnväg icke få meddelas med

mindre förvärvet av samma järnväg funnes vara av synnerlig vikt för ordnande

av järnvägsväsendet. Vid tillstånd till förvärv syntes föreskrift böra

lämnas till framtida betryggande av kommunala eller andra betydelsefulla

intressen, som kunde vara knutna vid järnvägen, i den mån de icke kunde

bliva föremål för ersättning.

Stockholms handelskammare anför, att det även enligt handelskammarens

mening kan med visst fog göras gällande, att staten har rätt att, när samhällets

intresse det absolut kräver, ingripa reglerande på järnvägsväsendets

område och i yttersta fall delvis eller helt förstatliga detsamma. Möjligheten

av förstatligande vore också förutsedd i flertalet koncessioner. Den

omständigheten att vissa koncessioner saknade inlösningsbestämmelser torde

med hänsyn till järnvägsväsendets natur näppeligen kunna innebära, att

koncessionshavarna därigenom tillerkänts rätt att för evärdelig tid utöva

den med koncessionerna avsedda näringen. Denna uppfattning vöre dock

inom rättsvetenskapen icke enhällig. Ett uttalande av 1855 års riksdag (se

betänkandet sid. 51, not 1) att staten måste »förbehållas» rätt att inlösa

vissa järnvägar ansåges på sina håll tyda på, att ingen inlösningsrätt funnes

utan uttrycklig bestämmelse härom. Ett statligt övertagande av enskilt

järnvägsföretag mot dettas bestridande borde under inga omständigheter

ske utan att mycket starka samhällsekonomiska skäl talade härför. Liksom

vid annan expropriation holde förutsättningen för beviljande av tillstånd

till tvångsinlösen av järnväg vara, att förvärvet verkligen vore nödvändigt

d. v. s. att järnvägen i annat fall icke kunde tillfredsställande fullgöra sin

uppgift i transportväsendets tjänst. I det läge, som nu rådde, torde — såsom

också kommittén framhållit — åtskilliga enskilda järnvägar icke önska

avvisa statsinlösen. De järnvägar, vilka ville bestå såsom enskilda företag,

borde däremot utan att något samhällsintresse därigenom äventyrades kunna

lämnas utanför ett eventuellt förstatligande.

Svenska järnvägsf vretängen uttalar i fråga örn sådana järnvägar, i vilkas

koncessioner bestämmelser örn framtida inlösen helt saknas, att föreningen

visserligen icke vill bestrida den rättsliga möjligheten av en tvångsinlösen

men finner denna möjlighet vara beroende av örn sådan inlösen är för järnvägsväsendets

funktionsduglighet nödvändig. Då kommittén icke förmått

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

bevisa, att så i förevarande fall vore förhållandet, vore den rättsliga grunden

för dess förslag om tvångsinlösen icke bärande motiverat. Det skäl,

som kommittén åberopade för ett statsingripande, vore främst att vissa enskilda

järnvägar på grund av särskilt bilkonkurrensen fått stora svårigheter

att fylla sina trafikuppgifter och att verkställa erforderlig rationalisering

(betänkandet sid. 88—90). Beträffande dem vågade emellertid föreningen

påstå, att de vore beredda att frivilligt och utan tvångsinlösen låta sig införlivas

med statens järnvägar. För övriga, välskötta och ekonomiskt starka

företag — inte minst sådana, som genom trafikförvaltningsgemenskap redan

kommit att bilda välkonsoliderade enheter — saknade däremot kommitténs

argumentation helt värde som motiv för tvångsinlösen. Det verkliga behov

ur järnvägsväsendets synpunkt, som enligt föreningens mening måste kunna

åberopas, vöre med andra ord här icke för handen. Formuleringen av 1 8

i lagutkastet vore alltför vag för att täcka det verkliga allmänna intresse,

som måste kunna åberopas för en tvångsinlösen.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare

fastslå, att statsmakterna äro oförhindrade att, oavsett den rätt som genom

koncessionerna tillkomma järnvägarna, vidtaga de åtgärder som för järnvägsväsendets

omgestaltning kunna vara erforderliga. Handelskamrarna

föreslå emellertid, att i 1 § i förslaget vissa gränser uppdragas för Kungl.

Maj :ts rätt att medgiva tillstånd till tvångsinlösning. Då förstatligandet ej

borde drivas längre än samhällsekonomiskt vore motiverat, borde den fordran

uppställas, att sökandena i ansökan om tvångsinlösning nöjaktigt dokumenterade,

att ett dylikt ingripande för tillgodoseende av uppenbara samhällsekonomiska

intressen vöre påfordrat. Den omständigheten, att motparten

uppställt »icke antagbara villkor» borde sålunda ej i och för sig

anses tillräckligt. Vidare borde utsägas, att envar koncessionerad järnväg

ägde rätt att efter ansökan om inlösen få utrett, huruvida järnvägen kunde

anses äga allmän betydelse eller av andra skäl i allmännyttans intresse bör

inlösas samt, örn inlösen av förstnämnda skäl vägras, få koncessionen hävd.

Betydelsen av koncessionernas inlösningsbestiiinmelser.

I flera yttranden uttalas, att de i koncessionerna upptagna inlösningsbestämmelserna

icke kunna eller i vart fall icke böra ensidigt ändras. \ agoch

vattenbgggnadsstyrelsen utgår i fråga om inlösningsförfarandet ifrån,

att de enskilda järnvägarna komma att tillerkännas skälig och rättvis ersättning

för sin till staten avträdda egendom. Därest överenskommelse icke

kunde ske på frivillighetens väg — vilken under senare tiden begagnats till

båda parternas belåtenhet — torde i respektive koncessioner meddelade villkor

böra lända till efterrättelse. Dessa torde enligt styrelsens mening få anses

vara bindande för båda parterna. Därest emellertid på grund av särskilda

förhållanden frivillig överenskommelse icke kunde träffas eller koncessionens

inlösningsbestämmelser icke befunnes tillräckliga, kunde enligt

styrelsens förmenande ett tvångsförfarande bliva berättigat. Kommerskollegium

finner tillräckligt starka skäl knappast hava anförts för att utan vidare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 207.

lil

ensidigt sätta de i vederbörande koncessioner intagna inlösningsbestämmelsema

ur kraft. Visserligen hade kommittén sökt så utforma de föreslagna

inlösningsbestämmelserna, att dessa i största möjliga mån anslöte

sig till syftet med de olika, i koncessionerna intagna inlösningsgrunderna.

Det läge dock i sakens natur, att skiljaktigheter därvid måste uppstå. Med

hänsyn till rättssäkerheten funne kollegium det föga tillfredsställande, örn

en gång fastställda bestämmelser skulle genom ett ensidigt beslut ändras.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att det måste anses ur principiella

synpunkter betänkligt samt ägnat att skapa en viss känsla av otrygghet för

beståndet av i laga ordning tillkomna rättigheter, om, såsom förslaget förutsatte,

vid bestämmande av inlösenbeloppen de i koncessionerna stadgade

grunderna för värdering av järnvägar m. m. helt skulle lämnas ur räkningen.

Under alla förhållanden måste det emellertid betecknas som särskilt

angeläget, att sammansättningen av de nämnder, vilka skulle bestämma

lösenbeloppen och i övrigt reglera frågor, som sammanhängde med

lösenförfarandet, erbjöde garantier för ett opartiskt avgörande av samtliga

dessa spörsmål. Kommitténs förslag vore i detta hänseende knappast fullt

tillfredsställande. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att principen örn

ingångna avtals helgd syntes kräva att, såvida icke hänsynen till det allmänna

uppenbarligen kräver annat, en enskild järnväg bör få njuta järnvägsföretaget

medgiven koncession orubbad till godo. Då behovet av en

allmän statsinlösen av de enskilda järnvägarna icke syntes vara sådant, att

ett dylikt förfarande vore förenligt med nämnda, för förhållandet mellan allmän

och enskild verksamhet betydelsefulla princip, funne länsstyrelsen det

icke rådligt att nu taga ett sådant steg. Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter,

om det föreslagna tvångsvisa inlösningsförfarandet med upphävande

av koncessionernas bestämmelser — örn än rättsligen möjligt — kan anses

av omständigheterna påkallat och staten fullt värdigt. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län anför, att frågan örn sättet för förstatligandet kunde verka prejudicerande

för statens ianspråkstagande utöver rekvisitionsförfarandet av

även annan enskild egendom. Kommittén anslöte sig till den uppfattningen,

att statsmakterna ägde absolut befogenhet att oberoende av koncessioner

tillägna sig de enskilda järnvägarna mot den ersättning, som kunde anses

förenlig med billighet. Kommittén räknade således ej med, att i koncessionsförfarandet

läge något av privaträttslig överenskommelse, enligt vilkel

staten och koncessionshavaren ömsesidigt förpliktat sig till vissa prestationer,

oaktat koncessionen, då den lämnades, utan spår av tvivel så betraktades

av båda kontrahenterna. Kommittén räknade alltså ej med, att staten

behövde respektera koncessionernas bestämmelser beträffande tid, sätt

och villkor för statsinlösen. Länsstyrelsen å sin sida ansåge orimligt, att en

handling som en koncession av .staten skulle behandlas som en papperslapp,

vars innehåll när som helst kunde utsuddas. Det kunde finnas anledning

att diskutera, huruvida läget, som icke kunde betecknas sou. ett

nödläge, kunde berättiga ett beslut av statsmakterna att förvärva de enskilda

järnvägarna, vilkas koncessioner icke innehölle inlösningsbestäm
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

meisel-. Underlätes detta, måste så mycket bestämdare fasthållas vid, att

statsinlösen måste ske på i koncessionerna angivna villkor och, där sådana

saknades, till fulla värdet som vid expropriation. Ingen vore beredd att anse

som rättvist att någon mot sin vilja vore skyldig att sälja till affärsvärdet.

Svenska järnvägs föreningen anser det uppenbart, att inlösningen måste

genomföras med respekterande av de i koncessionerna givna bestämmelserna.

I detta avseende anföres:

Föreningen vill erinra om de förhållanden, som rådde vid koncessionernas

beviljande — statens brist på kapital och dess därav följande politik att med

förmånliga inlösningsvillkor fresta enskilt kapital till investering i järnvägsföretag.

Ett ensidigt brytande nu från statens sida av dessa för bägge parter

bindande villkor, vilkas förpliktande karaktär staten för övrigt själv vid

upprepade tillfällen understrukit — bland annat genom gjorda erbjudanden

för erhållande av ändring i ifrågavarande villkor (se sidan 53 i kommittébetänkandet)

m. m. — vore enligt föreningens mening att likställa med ett

avtalsbrott och skulle, om det erhölle sanktion genom lag, allvarligt skada

tilltron till rättssäkerheten.

Föreningen vill på denna punkt ytterligare framhålla, att gällande expropriationsgrundsatser

utgå från att, i fall då enskild egendom anses böra

tvångsvis avträdas för allmänna ändamål, tull ersättning skall lämnas för

den sålunda avträdda egendomen. En enskild, med inlösningsbestämmelser

försedd järnvägs värde är i det ögonblick, då inlösen verkställes, det värde,

som dessa bestämmelser föreskriva. Inlösningsbestämmelsernas rättsverkningar

inträda överhuvud taget just i detta ögonblick och att i samma stund förklara

dem satta ur kraft, vore så uppenbart en rättslig orimlighet, att det

icke borde behövas någon diskussion därom. När kommittén till försvar för

sin inställning framhåller, att inlösningsbestämmelsernas iakttagande skulle

komma att i hög grad försvåra inlösningsförfarandet och icke bliva tillfredsställande

för någondera parten, så är detta — förutsatt att det är riktigt, vilket

föreningen har anledning förneka — möjligen ett skäl för att frivilligt

avtala om andra inlösningsvillkor men absolut intet giltigt skäl för att lagstiftningsvägen

påbjuda sådana. Föreningen finner sig med andra ord böra

hävda, att varje ensidigt åsidosättande av inlösningsbestämmelserna är rättsvidrigt

och att staten, om den begagnar sin makt till dylikt åsidosättande, gör

sig skyldig till maktmissbruk.

Sveriges industriförbund finner den av kommittén i förevarande avseende

intagna ståndpunkten ytterst betänklig med hänsyn särskilt till dess möjliga

praktiska konsekvenser. Att på sätt kommittén föreslagit genom av staten

påkallad lagstiftning ensidigt åsidosätta i koncessionerna fastställda villkor

för inlösen av den enskildes egendom under åberopande av »samhällsnyttans»

krav, innebure knäsättandet av en grundsats, vars tillämpning måste

skapa den största osäkerhet för olika rättsförhållanden inom näringslivet.

Frånsett det ur rättslig synpunkt betänkliga i en sådan anordning hade det

icke ådagalagts, att samhällsnyttan verkligen krävde sådana åtgärder, varom

här vore fråga. Under förmälan att förbundet icke ansett sig kunna bedöma

den föreslagna lagstiftningens berättigande ur stats- och förvaltningsrättslig

synpunkt, åberopar förbundet den av professorn Nils Herlitz verkställda,

inledningsvis omnämnda utredningen. I anslutning till denna och till

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 113

en uppsats i ämnet, författad av förre professorn C. A. Reuterskiöld1, anför

förbundet:

Nämnda båda representanter för svensk rättsvetenskap ställa sig bestämt

avvisande mot den rättsuppfattning, som i den här berörda frågan kommit

till uttryck i det av kommittén framlagda lagförslaget. Förbundet ser häri

ett ytterligare starkt stöd för sin avböjande hållning till tanken på dess genomförande.

Om en lagstiftning i syfte att möjliggöra statsinlösen av enskilda

järnvägar trots allt, som talar däremot, skulle komma till stånd, så

måste förbundet därför avstyrka införandet i denna av sådana regler rörande

inlösen, som leda till ogynnsammare resultat för järnvägarna än en tilllämpning

av koncessionernas bestämmelser.

Stockholms handelskammare gör följande uttalande:

Antingen man betraktar koncessionen som ett avtal mellan staten och anläggaren

— vilket synes naturligast, även om offentliga intressen ge en särskild

karaktär åt kontraktsförhållandet -—- eller som en »suveränitetsakt»,

måste nämligen koncessionsinnehavaren, liksom de vilka med kredit eller på

annat sätt biträtt honom, enligt svensk rättsuppfattning ha grundade anspråk

på att staten icke ensidigt till koncessionsinnehavarens nackdel förändrar

de ersättningsregler, som en gång uppställts för att tillämpas vid inlösen.

Även örn allmännyttan och väsentligt ändrade förhållanden kunna kräva

återkallelse av koncession, äro dessa motiv likväl icke möjliga att åberopa

till stöd för en ändring av i koncessionen givna ersättningsgrunder. Tvärtom

medför rättssäkerhetskravet, att de bestämmelser följas, som meddelats

med avseende å inlösningsåtgärden. Att inlösningsbestämmelserna skulle

kunna av staten återkallas på samma gång och sätt som koncessionen i övrigt

är så mycket mera orimligt som dessa bestämmelsers rättsverkningar

äro knutna just till ett återkallande av koncessionen och följaktligen bli

tillämpliga först i det ögonblick ett sådant återkallande sker.

Handelskammaren har icke varit i tillfälle att närmare undersöka, huruvida

och i vilka fall de i koncessionerna meddelade ersättningsreglerna

äro för de enskilda järnvägarna fördelaktigare eller oförmånligare än de

av kommittén föreslagna. Skulle med hänsyn till de ändrade förhållanden,

som numera föreligga, en tillämpning av inlösningsbestämmelserna i

vissa fall leda till uppenbart orimliga resultat, torde det vara ofrånkomligt

att jämkningar företagas. Handelskammaren anser, att det bör bero på

yrkande av järnväg, huruvida värdeberäkningen skall ske efter andra än

i koncessionen angivna grunder.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare hävda den meningen,

att allmän svensk rättsuppfattning obönhörligt fordrar, att de utfästelser

som svenska staten lämnar, vare sig i form av koncessioner eller på annat

sätt, respekteras. Rättssäkerhetskravet medförde, att de i koncessionerna

upptagna ersättningsreglerna icke ensidigt ändrades till skada för koncessionshavaren

och andra, som under förlitande på koncessionsvillkoren intresserat

sig i förelaget. Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad samt

Västergötlands och norra Hallands handelskammare avstyrka, att de av kommittén

föreslagna inlösningsbestämmelserna läggas till grund för lösesummans

bestämmande, enär det vöre i hög grad stridande mot rättskänslan,

örn staten skulle mot konccssionshavarens bestridande frångå de ersättnings
1

Denna uppsats är numera tryckt i Förvaltningsrättslig tidskrift 1938 sid. 377 och följande.

Bihang till riksdagens protokoll 19,1!). 1 sami. Nr 207. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

grunder som staten tidigare själv utfäst. Även handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län ställer sig avvisande lill kommitténs förslag att åsidosätta

koncessionsbestämmelserna och anför därvid:

Koncessionernas innehåll och speciellt garantierna för en viss värdesättning

vid eventuell statsinlösen hava givetvis varit av avgörande betydelse, då

det gällt att intressera det enskilda kapitalet för järnvägsföretaget. Långivare,

aktietecknare och aktieköpare hava alla haft berättigad anledning

att lita på koncessionsvillkorens oantastbarhet och de olika järnvägsförvaltningarna

måste ävenledes hava träffat sina ekonomiska dispositioner

under förutsättning av inlösningsreglernas fortbestånd. Det skulle därför

te sig som en ytterst betänklig rubbning i rättssäkerheten, om nu ett inlösningsförfarande

i strid mot koncessionsbestämmelserna skulle bringas i tilllämpning,

ett inlösningsförfarande, som icke bjuder några garantier för lika

förmånliga värdesättningar som koncessionsreglerna utan tvärtom kan befaras

medföra oförmånligare resultat för järnvägarnas ägare. Att de skiftande

koncessionsbestämmelserna kunna bliva svåra att tillämpa vid ett

fullständigt enhetliggörande är mycket möjligt, men denna omständighet är

i så fall endast ett ytterligare skäl emot det totala förstatligandet.

Handelskammaren i Gävle anser, att koncessionsvillkoren måste enligt

rådande rättsuppfattning anses vara även för staten bindande. Kommitténs

argumentering vore föga ägnad att rubba denna uppfattning; de framförda

skälen verkade i mångt och mycket en konstruktion. För det allmänna

rättsmedvetandet vore staten i minst lika hög grad som den enskilda medborgaren

bunden av sina utfästelser. Drätselkammaren i Västerås motsätter

sig på det allra bestämdaste kommitténs förslag angående villkoren

för en statsinlösen av enskilda järnvägar och drätselkammaren i Gävle uttalar,

att kommittén icke i tillbörlig grad beaktat de rättigheter av privaträttslig

innebörd, som få anses ligga i koncessionen. Den uppfattningen

torde nämligen vara tämligen allmän, att koncessionen åtminstone till en del

utgjorde en överenskommelse mellan staten och koncessionshavaren, därvid

den sistnämnde åtagit sig att skapa och driva en järnväg på vissa villkor.

Det syntes knappast förenligt med en sådan uppfattning att tillskapa en

lag, som möjliggjorde för staten att utan iakttagande av tidigare i samband

med koncessionen gjorda utfästelser tvångsinlösa järnvägsföretag.

I några yttranden uttalas den uppfattningen, att koncessionernas iniösningsbestämmelser

böra tillmätas betydelse vid inlösningen. Länsstyrelsen

i Uppsala län anser, att koncessionsvillkoren böra, örn man skall uppehålla

rättsläget, behandlas så, att vid ersättningsförfarandet hänsyn skall tagas till

koncessionsföreskrifterna, då företaget värdesättes. Gåve inlösningsbestämmelserna

ett billigare resultat än som eljest skulle framkomma, sjönke företagets

värde. Gåve de åter ett fördelaktigare resultat, borde lösesununan

stiga. Någon omöjlighet för en värderingsnämnd att iakttaga en sådan princip

torde icke föreligga. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att det —

oavsett frågan huruvida en avvikelse från koncessionsvillkorens inlösningsbestämmelser

kan anses juridiskt försvarbar, varom meningarna torde vara

delade — måste anses mindre lyckligt örn statsmakterna utan tvingande

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

115

skäl ensidigt förklara dessa bestämmelser icke för sig bindande. Ur rättssäkerhetssynpunkt

torde det knappast kunna anses tillrådligt att på dylikt

sätt förfara. Bestämmelserna örn värdering i koncessionerna syntes därför,

så långt ske kunde, böra följas, något som ju också framhållits som ett

önskemål av kommittén. Länsstyrelsen i Kronobergs län förklarar — utan

att ingå på spörsmålet huruvida staten skall anses skyldig att vid tvångsinlösen

oförändrat tillämpa koncessionernas inlösningsbestämmelser — att

staten i den mån det är möjligt icke bör åsidosätta koncessionsvillkoren vid

lösesummans bestämmande. Även om man icke kunde följa koncessionsvillkoren

till alla delar, borde det åligga de värderingsmän, som uppskattade

järnvägens värde att, i den mån så kunde ske, taga hänsyn till koncessionsbestämmelserna.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare

förorda, att en avvägning bör ske. Mot rättskravet att koncessionernas

inlösningsbestämmelser inordnades som en väsentlig del i ersättningsgrunderna

stöde andra ej mindre viktiga. Därest inlösningsbestämmelserna

helt lades till grund för ersättningen, konune inlösningsvärdena

säkerligen att avsevärt höjas samt torde understundom stiga till belopp, vilka

måste betecknas som oskäliga. Under sådana förhållanden fördröjdes eller

utebleve inlösningen till skada för trafikanterna och näringslivet i gemen.

Både kravet på statens förpliktelser enligt inlösningsbestämmelserna och behovet

av en skyndsamt genomförd nyordning av järnvägsväsendet borde sålunda

i möjligaste mån beaktas. Då det icke torde kunna påstås, att koncessionsbestämmelserna

för varje järnväg vore otillämpliga, läge i dessa bestämmelsers

svårtillämplighet ej tillräcklig anledning till deras åsidosättande.

Under sådana omständigheter förordade liandelskamrarna som en rimlig

lösning, att koncessionernas inlösningsgrunder i första hand bleve tilllämpliga,

där icke tillämpningen ledde till uppenbar obillighet, att, örn en

part så påkallade och förhållandena i övrigt så medgåve, värdeberäkningen

borde ske efter denna grund, att örn en dylik beräkning resulterade i värden,

vilka mer än skäligt överstege respektive understege dem, som erhölles

efter de i lagförslaget förordade värderingsreglerna, jämkning däri borde

kunna företagas, samt att, om inlösning efter koncessionsgrunderna ej ifrågasattes,

sistnämnda värderingsregler borde gälla.

Lag om inlösen av enskild järnvägsverksamhct.

Den av kommittén föreslagna lagen om inlösen av enskild järnvägsverksamhet

har tillstyrkts eller i huvudsakliga delar lämnats utan erinran av

järnvägsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, som dock icke ansett

sig hava anledning uttala någon mening beträffande hållbarheten ur rent

rättsliga synpunkter av lagförslagets olika föreskrifter, majoriteten bland

fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt

Kopparbergs län men avstyrkts av länsstyrelsen i Älvsborgs län, svenska järnvägSföreningen,

Sveriges industriförbund och ett flertal handelskamrar. Ordföranden

bland fullmäktige i riksgäldskontoret samt ytterligare två fullmäk
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

fige uttala i en till fullmäktiges protokoll fogad särskild mening, att det vore

önskvärt, att de enskilda järnvägarnas förstatligande kunde ske utan tillgripande

av några tvångsbestämmelser. Fullmäktige borde sålunda hava uttalat,

att den föreslagna lagen icke måtte antagas och att bestämmelser om sättet

för statsinlösen av de enskilda järnvägarna borde träffas i annan ordning.

Till utveckling av denna mening anföres:

Det kan förvisso anses vara förenat med stora praktiska svårigheter att tilllämpa

de i koncessionerna ingående inlösenbestämmelserna, men man får

dock fästa avseende vid att de äro givna av Kungl. Majit och att det fördenskull

måste vara att föredraga, att uppgörelser om statsinlösen träffas på frivillighetens

väg. Även om det skulle anses vara försvarbart att tillgripa en

tvångslag, torde det bäst överensstämma med allmän rättsuppfattning att

undvika detta. Sannolikt torde också tvingande lagbestämmelser i förevarande

hänseende vara överflödiga.

Man kan säkerligen utgå ifrån att, örn statsmakterna vidtaga åtgärder för

att förstatliga de enskilda järnvägarna, de allra flesta järnvägsägarna vilja

snarast ingå i förhandlingar. En järnväg, som motsatte sig inlösen, bleve

försatt i ett synnerligen svårt läge, eftersom den skulle bliva beroende av samtrafik

med ett runt omkring tillväxande enhetligt statsjärnvägsnät och helt

visst ställas utan möjlighet att ge befraktare och resande samma förmåner

som å statsjärnvägarna. En järnvägsägare lärer under sådana förhållanden

ej i längden kunna vägra att medgiva statsinlösen.

Om de tvingande lagbestämmelserna uteslutas, synes det ändock vara lämpligt,

att riksdagen på förslag av Kungl. Majit ger vissa direktiv beträffande

förhandlingarnas förande och utgångspunkten för värderingen. Direktiven

torde bland annat böra innebära, att i regel värderingsman böra beräkna respektive

järnvägs värde och att de skola tillsättas på sätt kommittén förordar

i betänkandet sid. 142 samt att affärsvärdet lägges till grund för uppskattningen.

På detta sätt skulle viss enhetlighet ernås i de olika förhandlingarna.

Under det att majoriteten bland fullmäktige i riksgäldskontoret finner det

välbetänkt, att statsmakterna i samband med ett principbeslut om förstatligande

även antaga den föreslagna lagen och ej, såsom under diskussionen

om betänkandet från vissa håll ifrågasatts, vänta därmed till dess eventuellt

komme att återstå oinlösta endast ett fåtal järnvägar, beträffande vilka frivillig

uppgörelse ej kunnat komma till stånd, uttalas i åtskilliga yttranden,

att goda utsikter synas föreligga för inlösningens genomförande på frivillighetens

väg och att något behov av en lagstiftning sålunda ej för närvarande

torde föreligga. I allt fall borde ett antagande av den föreslagna lagen få anstå

till dess erfarenheten visade, att sådan lag vore påkallad. Uttalanden av

denna innebörd ha gjorts av våg- och vattenbgggnadsstgrelsen, kommerskollegium,

länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Hallands

och Skaraborgs län. Järnvägsstyrelsen ifrågasätter, huruvida det skall vara

nödigt eller lämpligt att redan vid 1939 års riksdag föra fram lagförslaget, då

anstalter för tvångsinlösen över huvud icke synas böra vidtagas under de

första åren såväl med hänsyn till angelägenheten, att vederbörande järnvägar

lämnas tillräckligt rådrum, som till nödvändigheten av noggranna förberedelser

från statens sida. I varje fall torde böra undersökas möjligheten att

för år 1939 begränsa sig till principbeslut om enhetliggörande genom stats
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

117

förvärv jämte uppdragande av vissa allmänna riktlinjer för ett sådant, inklusive

preliminärt ställningstagande till spörsmålet, om en lag borde Itömma

till stånd.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare erinra

om, att förhandlingar, vilka hitintills förts mellan statsbaneförvaltningen

och vissa enskilda järnvägar, icke givit upphov till oöverkomliga meningsskiljaktigheter

vare sig rörande inlösningsgrunderna eller inlösningsvärdenas

beräkning. Tvärtom syntes dessa förhandlingar låta förmoda, att ett ömsesidigt

förtroende skapats och en god grund lagts för fusionsarbetets fullföljande.

Ej heller förelåge anledning att antaga, att denna väg i fortsättningen

skulle visa sig svårare framkomlig än hitintills. Särskilt i nuvarande mycket

osäkra läge och ej minst med den beroende ställning, de enskilda järnvägarna

genom koncessioneringen intoge, syntes föga troligt, att ett sakligt icke försvarligt

motstånd från deras sida vore att vänta, allra helst som statsbaneförvaltningen

i så fall finge antagas kunna påvisa, att trafikanternas intressen

genom en utebliven fusion skulle åsidosättas. Beaktades därjämte, att tvångsförfarandet

utgjorde en heredskapsåtgärd, vilken först efter förutgående,

mer eller mindre långvariga förhandlingar borde tillgripas, förefölle något

trängande behov icke föreligga för ett omedelbart lagstiftningsinitiativ.

Lagutkastets allmänna bestämmelser.

Vidkommande lagutkastets allmänna utformning erinrar järnvägsstgrelsen

om, att bestämmelsen i 1 § innebär, att statens järnvägar och järnvägsaktiebolag

likställas i fråga om befogenhet att erhålla lösenrätt. Med hänsyn till

kommitténs uppdrag att utreda frågan om möjligheterna att genomföra ett

enhetliggörande av järnvägsnätet antingen genom förstatligande eller genom

fusionering torde det för kommittén ha varit nödvändigt att framlägga regler

rörande fusionering. Vid ett av statsmakterna i enlighet med kommitténs

förslag träffat principbeslut örn järnvägsnätets enhetliggörande genom statsförvärv

av enskilda järnvägar torde några regionala fusioner näppeligen

komma att bildas, och frågan örn bestämmelser i syfte att möjliggöra sådana

fusioner torde för sådant fall kunna anses fallen. Svenska järnvägsföreningen

uttalar, att införandet av bestämmelser örn tvångsfusionering

i vår rättsordning är utomordentligt betänkligt och ägnat att draga

med sig konsekvenser av för näringslivets trygghet och tillförsikt oroväckande

slag. Det vore ej förenligt med sunda rättsgrundsatser, att företag

inom viss bransch —- för närvarande järnvägsbranschen sedermera kanske

en eller flera andra — skulle kunna tillerkännas rättighet att, om Kungl.

Maj:t så funne för gott, få inlösa annat företag inom samma bransch. Uttalanden

av enahanda innebörd lia gjorts av ett flertal liandelskamrar.

Inlösningsförfarandct.

I fråga örn inlösningsförfarandct karakteriserar svenska järnvägs/öreningen

detsamma som ett mellanting mellan expropriation och skiljedom. Förfarandet

vore dock i avsaknad av sådana föreskrifter till förhindrande av fel
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

aktigheter i förfarande och domslut, som innehölles i expropriations- och

skiljemannalagarna. Föreskrifter om vem som skulle avgöra jävsfrågor

saknades. Tvivelaktigt vöre, om ändring av felaktig dom kunde vinnas.

Säkerhet saknades för att verkligt ojäviga ledamöter i nämnden utsåges.

Domarjäv vore här icke tillfredsställande. Den oberoende av opartiska

ställning, som intoges av vår domarkår och som varit anledning till de mildare

domarjäven, kunde icke i nu föreliggande fall åberopas. Jäv som innehölle

största säkerhet för opartiskhet borde lia föreskrivits. Sådana jäv

vore de, som innehölles i vår på denna punkt mest moderna lag, den nya

skiljemannalagen. Ett särskilt rättegångsförfarande — må vara vid särskilt

vald underrätt — för prövning av jävsfrågor och kontroll av nämndsförfarandet

på sätt, som funnes föreskrivet i gällande expropriationslag, borde

även hava införts i lagen, liksom parterna också borde hava medgivits samma

klagorätt som i expropriationsmål.

Sättet för utseende av värderingsman och nämnd.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finna kommitténs förslag härutinnan icke

giva anledning till någon erinran, under det att länsstyrelsen i Östergötlands

län uttalar, att med den föreslagna sammansättningen det uppenbarligen är

av synnerlig vikt, att ordföranden, vilken i händelse parternas representanter

icke kunde enas bleve den i realiteten avgörande, tillsattes på ett sätt, som

i möjligaste mån säkerställde hans opartiskhet. Då riksgäldskontoret i de

flesta fall såsom representant för staten vore fordringsägare hos de enskilda

järnvägar, som skulle överlåtas, och för övrigt måste förutsättas i främsta

rummet bevaka statsverkets intressen i de uppkomna frågorna, torde fullmäktige

i riksgäldskontoret knappast intaga en över parternas intressen helt

upphöjd ställning och följaktligen icke lämpa sig för att i förevarande fall

utse ordförande. Enahanda synpunkter i fråga om fullmäktige i riksgäldskontoret

ha anlagts av länsstyrelsen i Älvsborgs län och svenska järnvågsföreningen.

Sistnämnda länsstyrelse invänder dessutom, att järnvägsföreningen

icke är någon de olika enskilda järnvägarnas förmyndare. Den

eftersträvade enhetligheten komme säkerligen utan svårighet att kunna åvägabringas

genom de två statsrepresentanterna. Någon anledning att frångå

koncessioneras anvisningar om inlösningsförfarandet förelåge därför icke.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att förslaget icke tillräckligt garanterar

full opartiskhet hos värderingsmännen. Till närmare överensstämmelse med

expropriationslagen ifrågasätter länsstyrelsen en sådan anordning, att tekniska

högskolans styrelse skulle hava att för en tid av tre år i sänder utse

ordförande jämte suppleant för denne samt exempelvis tjugu personer, bland

vilka parterna skulle välja två ledamöter vardera. Svenska järnvägsföreningen

uttalar, att kravet på full jämställdhet mellan parterna förutsätter,

att det överlåtande bolaget självt skulle på samma sätt som järnvägsstyrelsen

få utse två av värderingsmännen respektive två av ledamöterna i nämnden.

I händelse av oenighet mellan parterna örn val av ordförande borde

för tillgodoseende av kravet på opartiskhet detta tillkomma någon av stats
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

119

makterna oberoende oväldig domare, exempelvis den högste juridiske ämbetsmannen

i domarställning i landet, nämligen presidenten i Svea hovrätt.

Enahanda synpunkter lia framförts av Stockholms handelskammare, som

ifrågasätter, huruvida det icke är lämpligt att, därest enighet icke uppnås örn

valet av ordförande, detta anförtros styrelsen för tekniska högskolan. Handelskamrarna

i Göteborg och Karlstad samt Västergötlands och norra Hallands

handelskammare förorda, att säljaren i likhet med järnvägsstyrelsen

skall äga utse två av respektive värderingsmännen eller ledamöterna. Denna

mening delas av Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare,

som tillika fästa uppmärksamheten på, att järnvägsstyrelsen

under förstatligandets fortgång kommer efter hand i den ställning, att styrelsen

företräder flertalet enskilda järnvägar, och sålunda får ett bestämmande

inflytande även i järnvägsföreningen. Ordföranden holde därför väljas av

järnvägsstyrelsen och bolagens representanter gemensamt. Därest enighet

ej kunde vinnas, borde valet ske genom Konungens befallningshavande i det

län, där vederbörande bolag hade sitt säte. Länsstyrelsen i Västmanlands

lån ifrågasätter, huruvida icke för vinnande av enhetlighet i behandlingen av

hithörande frågor nämnden bör organiseras såsom en fast institution.

Ersättningsgrunder i den ifrågasatta lagstiftningen.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att den föreslagna beräkningen av affärsvärdet

är att betrakta såsom för säljaren förmånlig. Att särskilt beakta vore

därvid tvenne omständigheter, nämligen dels biltrafikens alltjämt fortgående

expansion, dels förhållandet att många järnvägar ännu i huvudsak

använde materiel från förkrigstiden och till stor del från tidpunkter långt

tillbaka i denna. Ersättningsanskaffning för denna materiel kunde helt

naturligt icke uppskjutas på obestämd tid. Oundvikligt vore, att nya materiel

konune att binda ett väsentligt ökat kapital och kräva motsvarande

höjning av avsättningarna till förnyelsefond. Rättmätigheten i ett förstatligande

av enskild järnväg stöde givetvis i nära samband med avvägandet av

den ersättning, som lämnades de av åtgärden berörda. Därvid framstode

tre intressentgrupper, järnvägens ägare, järnvägens kunder d. v. s. trafikanterna

samt de vid järnvägen anställda. I detta sammanhang skulle endast

frågan om bestämmande av ersättningen till järnvägens ägare diskuteras.

Det finge då först erinras, att det av kommittén förordade normala förfaringssättet

med utredningar och förhandlingar, syftande mot frivilliga uppgörelser

på grundval av affärsvärdet, innebure ett fortgående på den väg,

varå järnvägsstyrelsen under år 1937 slagit in, och vilken i ett antal fall vunnit

riksdagens godkännande. Det syntes också styrelsen naturligt, att affärsvärdet

stöde såsom primär värderingsgrund jämväl vid inlösen enligt den

ifrågasatta lagen. Kommitténs förslag, alt realisationsvärdet skulle vara

supplementär värderingsgrund vid tvångsinlösen och utgöra undre gräns för

gottgörelse till järnvägsägare, motsvarade icke utvecklingens tendenser. Vid

statens förvärv år 1938 av Gävle—Ockelbo järnväg utgjorde sålunda den

avtalade köpeskillingen endast 50,000 kronor, under det att realisationsvär
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

det på sin tid beräknats till 463,000 kronor. Vore det fråga om en ren förlustbana,

åtskilliga lokalbanor särskilt bland de smalspåriga tillhörde ju denna

kategori, innebure ägandet uteslutande en belastning, och blotta möjligheten

att till staten överlämna omsorgerna om banans framtida drift vore

därför av obestridligt värde. Därtill komme den stora vinst, som en bygd

gjorde på att bli delaktig av statens järnvägars taxa. Då staten sålunda i

varje fall stöde såsom den givande, kommunerna åter såsom mottagare av

en betydande förmån, syntes det orimligt, att kommunerna därtill skulle

erhålla en kontant ersättning av en så avsevärd storlek som banans realisationsvärde.

I fråga om den av kommittén förebragta motiveringen syntes

det endast obestridligt, att affärsvinst icke borde erhållas i det tänkta fallet

(av måhända enbart teoretiskt intresse), att en bana skulle inlösas och sedan

efter kort tid nedläggas. Till förekommande av denna eventualitet erfordrades

emellertid blott en bestämmelse, att i de fall, där lösesumman understege

realisationsvärdet, inlösare skulle utställa en revers på skillnaden, vilken

revers skulle — under viss begränsad tid — löpa utan ränta och vara

förfallen till betalning vid den tidpunkt därinom, då inlösaren kunde tillgodogöra

sig realisationsvärdet. Då styrelsen icke framförde något formligt

yrkande på ändring av förslaget härutinnan, berodde detta på följande tvenne

omständigheter. För det första vore inlösen av en järnväg till högre pris

än affärsvärdet uppenbarligen en affärstransaktion, till vilken enligt gällande

regler för riksstatsutgifters finansiering medel måste anvisas icke blott

å kapitalbudgeten utan jämväl — under avskrivningstitel — å driftbudgeten.

Lösesummans lämpliga avvägande bleve vid sådant förhållande i sista hand

icke ett järnvägsekonomiskt utan ett statsfinansiellt intresse, i fråga örn vilket

styrelsen ansåge sig ej kunna gå längre än till ett påpekande. För det

andra kunde ett principbeslut om statsinlösen av vårt lands enskilda järnvägar

icke givas en så vidsträckt innebörd, att samtliga järnvägar förutsattes

bliva inlösta till varje pris och inom en fixerad tidsperiod. Fastmer torde

försiktigheten bjuda, att inlösen enligt lagen överhuvud icke företoges annat

än efter av riksdagen för varje särskilt fall meddelat beslut, varvid alla väsentliga

omständigheter finge antagas beaktade. Styrelsen syftade därvid

närmast på de olika grader av intresse för ett enhetliggörande, som kunde

komma till uttryck från berörda bygders sida icke i form av deklarationer

och anspråk på staten utan i beredvillighet att så långt möjligt gå statsmakterna

tillmötes. Såsom minimikrav finge därvid förutsättas, att samfäldheterna

för sin del avstode från betalning utöver affärsvärdet. Endast under denna

förutsättning kunde kommitténs uttalande, att den föreslagna minimigränsen

icke torde få någon nämnvärd ekonomisk betydelse, anses som

riktigt.

Riksräkenskapsverket uttalar, att anledning saknas att vid statsinlösen av

enskilda järnvägar fastställa inlösningsvärdet till högre belopp än det beräknade

affärsvärdet i alla de fall, då fråga är örn järnväg, å vilken driften

avses fortfarande skola upprätthållas. Även om principen att inlösningsvärdet

icke skulle överstiga affärsvärdet strängt upprätthölles i lagstiftningen,

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

121

torde likväl icke kunna undvikas, att i praktiken vid såväl frivillig uppgörelse

som tvångsvis inlösen statens ersättning ofta komme att fastställas till

högre belopp än som motsvarade ett efter rationella grunder beräknat affärsvärde.

I enstaka fall torde ej heller kunna undvikas, att staten finge övertaga

även direkt förlustbringande järnvägslinjer. Även med hänsyn härtill

ansåge sig riksräkenskapsverket böra framhålla vikten av, att vid genomförandet

av det tilltänkta förstatligandet av enskilda järnvägar från statens

sida tillbörlig återhållsamhet iakttoges. Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra,

att några befogade anmärkningar ej torde kunna framställas mot de

av kommittén förordade inlösningsgrunderna, enär en inlösen efter affärsvärdet,

kompletterad med de föreslagna bestämmelserna för särskilda fall,

måste anses giva järnvägsföretagen den ersättning, som skäligen kan begäras.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar beträffande ersättningen, att 1913

års lagutskott föreslog i 7 § expropriationslagen sådan jämkning att löseskillingen

skulle motsvara fastighetens »fulla» värde och att »full» skadeersättning

skulle gäldas. Denna jämkning hade också iakttagits vid expropriationslagens

slutgiltiga utformning. Kommittén hade jämväl uttalat, att ägaren

borde erhålla full ersättning för värdet av den egendom, han nödgades

avstå (betänkandet sid. 132). I enlighet härmed syntes lagtexten böra förtydligas,

då de i utkastet angivna reglerna i vissa fall tenderade till att hålla

lösesumman i underkant. I fråga om lösesummans storlek komme kapitaliseringsprincipen

att utöva stor inverkan. Principen om full ersättning syntes

leda till, att hänsyn toges till den förräntning, som vid tiden för inlösningen

vore möjlig att ernå på lösesumman.

Svenska järnvägsföreningen anmärker, att förslaget icke innehölle några

bestämmelser örn, vilka rättigheter och skyldigheter som skulle övertagas av

den övertagande parten. Det framginge ej av de kortfattade bestämmelser,

som lämnats rörande nämndens befogenhet, huruvida nämnden i tvistiga

fall skulle kunna träffa avgörande härutinnan. Vidare ginge lagen synbarligen

ej ut ifrån, att något skadestånd skulle kunna lämnas i de många fall,

då skada komme att uppstå. Klara och tydliga bestämmelser dels örn hur

det skulle förfaras i händelse av tvistefrågor rörande vilka rättigheter och

skyldigheter, som skulle övertagas, dels i förekommande fall om skadeståndsplikt

borde hava intagits i lagen. Föreskrift borde hava införts, att inlösen av

järnvägar, som hade gemensam trafikförvaltning, skulle ske samtidigt.

Beträffande metoden för affärsvärdets bestämmande, angiven i 8 § i utkastet,

ifrågasätter järnvägsstyrelsen vissa modifikationer. Styrelsen anför:

Vad först angår periodens fixering till just tio år, har kommittén icke

anfört någon direkt motivering härför, den faktiska orsaken torde vara vårt

talsystems byggnad. Ser man till det deklarerade syftet att utjämna konjunkturväxlingar

och undanröja tillfälligheter, är 1 O-årsperioden ingalunda särskilt

väl vald; en 8-årsperiod skulle faktiskt vara bättre såsom närmare anslutande

sig till konjunkturvågens genomsnittliga längd. — Då med hänsyn till godstaxan

och bokföringslagen år 1931 utgör första ifrågakommande räkneår,

vinner man med sådan förkortning också, att en räkneperiod kan föreligga

färdig redan under år 1939. — Visserligen torde, såsom redan framhållits,

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

tillämpning av lagen icke komma ifråga vare sig under 1939 eller 1940, men

del kan icke undvikas, alt vad i lagen stadgas blir av betydelse även vid de

frivilliga uppgörelserna. Vid förkortning av perioden från tio till åtta år böra

tydligen endast två år, det bästa oell det sämsta, undantagas, antalet räkneår

alltså bibehållas vid 6.

Nästa fråga blir huruvida, som kommittén föreslagit, perioden skall göras

glidande, alltefter tidpunkten då tillstånd erhålles. En så allmän ordalydelse

som den föreslagna synes tilltalande från formuleringssynpunkt; lagen får

därmed karaktär av allmännelighet. Vad som faktiskt planeras, är emellertid

i första hand en procedur, som skall försiggå under en relativt kort, begränsad

tid, och det kan då vara riktigare, att för tillstånd, som därunder göras

gällande, tidsperioden från början fixeras, närmast till åren 1931—1938. Härmed

vinnes större rättvisa de enstaka järnvägarna emellan, bland annat med

såtillvida, att det kalkylerade affärsvärdet blir oberoende av den ordningsföljd,

vari inlösen kommer till stånd. I princip synes också vara att föredraga,

att räkneperioden ligger i tiden helt före riksdagens beslut.

Vad slutligen gäller själva formuleringen, torde denna komma att bli

föremål för detaljgranskning å ett flertal håll. Framhållas må, att värderingsmännen

näppeligen kunna lägga så stor vikt vid själva avkastningen som den

tänkta formuleringen giver vid handen, för såvitt det angivna syftet att åstadkomma

en såvitt möjligt riktig beräkning av affärsvärdet skall nås. Som

grundval måste fastmer tjäna ett allsidigt uppgiftsmaterial över trafik, inkomster

och utgifter under de sex åren. Nödvändigheten av en så att säga

bredare bas framträder tydligast i det fall, att elektrifiering eller övergång

till motorvagnsdrift ägt rum under räkneperioden. — Det gäller ju att få

fram en sannolik framtida avkastning och är följaktligen nödvändigt att

låta alla inträdda bestående förändringar göra sig gällande med full styrka,

vilket icke är möjligt, om själva avkastningen ställes i blickfältets centrum.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare

anse, att med hänsyn till rättsfrågans oklara läge något slutligt ställningstagande

till de i 8 § föreslagna värderingsreglerna för närvarande knappast

torde vara möjligt. Med de förbehåll som härav vore betingade yrkades, att

koncessionernas inlösningsgrunder vid sidan om de av kommittén förordade

erkändes som ersättningsgrund samt att detta gåves uttryck genom ändring

av författningstexten. Vidare borde däri sådana bestämmelser meddelas, att

vid beräkning av inlösningsvärdet sådan inkomstminskning, som föranleddes

av genom avvecklingen avledd samtrafik, kunde kompenseras. Svenska

järnvägsföreningen anser, att bestämmelsen i 8 § borde hava kompletterats

med ett förtydligande så, att en järnväg, som exempelvis kunde betala ränta

å sina inteckningslån, icke ansåges sakna affärsvärde. Icke minst med hänsyn

till långivarnas rätt måste ju nämligen inlösningsvärdet rätteligen bestämmas

med hänsyn tagen till att räntan dock årligen betalats. Föreningen

utginge ifrån, att kommittén icke heller åsyftat något annat, men lagtextens

formulering gåve icke klart besked härom. Vidare borde 8 § — särskilt som

någon tid i lagen icke angåves för inlösande av samtliga enskilda järnvägar

— hava kompletterats med bestämmelse, som säkerställde de enskilda järnvägarna

mot förluster, vilka kunde uppkomma därigenom, att under tiden

intill inlösningen omläggningar av samtrafiksvägar och andra åtgärder vidtagas,

ägnade att nedsätta de enskilda järnvägarnas nuvarande värde.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

123

I fråga örn andra stycket av 8 § anföra Sveriges industriförbund och Stockholms

handelskammare, att det av motiveringen till stadgandet framgår, att

det icke är fråga örn värdet för bolaget, d. v. s. för järnvägsföretaget som sådant,

utan örn eventuellt mervärde för ägaren eller intressenten, exempelvis

en kommun, som har haft särskilda förmåner av järnvägen på grund av dess

betydelse för främjandet av andra kommunens intressen. Lagtexten täckte

sålunda icke vad som enligt motiveringen åsyftades och borde fördenskull

bringas i överensstämmelse därmed. Svenska järnvägsföreningen, Skånes handelskammare

samt Smålands och Blekinge handelskammare hemställa örn

enahanda jämkning.

Omfattningen av egendom som skall inlösas.

Beträffande spörsmålet vilken egendom, som skall omfattas av en inlösen,

uttalas olika meningar i de inkomna yttrandena. Fullmäktige i riksgäldskontoret

förklara i likhet med kommittén, att en statsinlösen bör omfatta

ej endast själva järnvägsrörelsen utan även utsträckas till järnvägsföretagens

övriga egendom, dock att såvitt möjligt ägarens önskan i fråga örn inlösningens

omfattning bör tillmötesgås. Järnvägsstyrelsen erinrar om kommitténs

uttalande (betänkandet sid. 148) att det är synnerligen angeläget, att

den gemenskap mellan enskild järnväg och biltrafik, vilken under senare

tid utvecklat sig vanligen såsom skydd för järnvägstrafiken, icke brytes vid

järnvägens övergång i statens ägo. Styrelsen ville understryka detta uttalande

och samtidigt betona vikten av, att de tillståndsbeviljande myndigheterna

under den tid, som kunde återstå tills viss järnväg kunde förvärvas,

icke lämnade sin medverkan till, att av järnvägen driven eller kontrollerad

yrkesmässig biltrafik komme i annans hand. Att åstadkomma något fullt

effektivt hinder för en sådan överflyttning torde väl icke vara möjligt.

Längre än till ett principuttalande från statsmakternas sida av innebörd, att

vid tillståndsprövningen stor vikt skulle läggas på att bevara och utveckla

förefintlig gemenskap mellan järnvägsrörelse och linjetrafikrörelse, syntes

man icke kunna komma, men jämväl ett sådant uttalande torde kunna bliva

av betydelse vid kommande uppgörelser om statsförvärv av järnvägsverksamhet.

En del enskilda järnvägar bedreve eller kontrollerade genom dotterbolag

annan verksamhet än järnvägsrörelse och biltrafik, exempelvis rederirörelse,

speditionsverksamhet, hotell- och restaurangrörelse m. m. I de

fall verksamhet av sådant slag vore av betydelse för järnvägsföretaget och

dess drift, för främjandet av turisttrafiken etc. borde i regel sådan rörelse

jämväl övertagas vid järnvägsförvärv.

I de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Hallands län och svenska

järnvägsf öreningen, gör sig däremot en annan uppfattning gällande. Länsstyrelsen

uttalar, att en tvångsinlösen icke bör omfatta även enskild järnvägs

biltrafik, enär sistnämnda slags rörelse icke kan anses utgöra föremål

för den järnvägen meddelade koncessionen, och järnvägsföreningen protesterar

mot kommitténs förslag att få till stånd tvångsinlösen av med järnvägsverksamheten

såsom sådan förenade birörelscr, såsom bussdrift, hotell
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majlis proposition nr 207.

rörelse etc. Här kunde om möjligt ännu mindre än eljest något samhällsintresse

åberopas, som vore bärande nog för att motivera ett tvångsförfarande.

Skyldighet för järnvägsaktiebolag att träda i likvidation.

Den i lagutkastet upptagna skyldigheten för järnvägsaktiebolag att träda

i likvidation, när Kungl. Maj:t meddelat beslut om inlösen av bolagets järnvägsverksamhet,

anser kommerskollegium böra bortfalla. Om bolaget nämligen

önskade i fortsättningen driva viss tidigare verksamhet av annat slag,

syntes denna icke böra betungas med kostnader och olägenheter av en ny

bolagsbildning. Sveriges industriförbund och några handelskamrar hemställa,

att stadgandet måtte utgå, då det lärer förekomma, att ett järnvägsbolag

även driver rörelse av annat slag än järnvägsdrift, och skyldighet för

bolaget att i sådant fall träda i likvidation torde kunna lända bolaget till skada

i olika hänseenden. Svenska jårnvägsföreningen finner jämväl ifrågavarande

skyldighet ägnad att lända ett järnvägsbolag till skada i en mångfald avseenden.

Sålunda förutsattes ju i lagen, att ett järnvägsbolag kunde hava annan

egendom än den som skulle inlösas, och det vore svårt att förstå, vad den

övertagande parten skulle ha för intresse av att ett förvaltningsbolag icke finge

kvarleva efter inlösningen. De besvär och olägenheter i form av bildande av

nytt bolag med därav förenade avsevärda kostnader, som bleve följden örn

järnvägsbolaget efter överlämnande av sin järnvägsverksamhet skulle vilja

fortsätta med andra arbetsuppgifter, syntes föreningen både obilliga och opåkallade.

Föreningen hade anledning tro, att skälet till stadgandet varit att för

konstaterande av det överlåtande bolagets skulder få infört ett årsstämningsförfarande.

Ett sådan förfarande skulle emellertid lika bra hava uppnåtts

genom en bestämmelse att, därest inlösen begärdes av en järnväg, årsstämning

skulle kunna utfärdas.

Kostnaderna för inlösningsförfarandet.

I fråga örn kostnaderna för inlösningen uttalar svenska jårnvägsf öreningen,

att den i 16 § av utkastet intagna bestämmelsen, att den lösningsberättigade

skulle vara pliktig att gälda av inlösningen föranledda kostnader, borde hava

bragts i överensstämmelse med stadgandet i 67 § expropriationslagen, så

att icke någon tvekan kunde råda därom, att det järnvägsföretag som övertoges

finge full ersättning för de kostnader, som genom expropriationen

åsamkades detsamma. I motiveringen uppräknades nämligen vissa kostnader

men däribland icke det överlåtande bolagets.

Departementschefen.

Ur skilda synpunkter har lagutskastet underkastats kritik i de inkomna

yttrandena. Därvid ha särskilt framkommit olika meningar rörande frågan

på vad sätt och under vilka villkor ett ingrepp i järnvägarnas rättsliga

ställning kan ske utan att rättssäkerheten kränkes. Sin praktiska betydelse

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

125

har detta spörsmål i första hand för bestämmandet av järnvägsägarnas ersättningsanspråk

med hänsyn till den verkan som bör tilläggas koncessionernas

inlösningsbestämmelser. Kommittén har hävdat den uppfattningen, att statsmakterna

äga att genom ny lag upphäva koncessionerna och sålunda ej behöva

respektera nämnda bestämmelser. Kommittén tillägger, att koncessionerna

understundom sakna inlösningsbestämmelser, samt att dessa bestämmelser,

där de finnas, äro så avfattade, att de sällan kunna tillämpas

efter sin ordalydelse. Från dessa utgångspunkter har kommittén utformat

vissa ersättningsregler, byggda på principen att järnvägens ägare bör vid

tvångsinlösen erhålla full ersättning för de förmögenhetsobjekt vilka avstås

till staten. I några yttranden göres gällande, att inlösen i annan ordning

än den vederbörande koncession angiver icke kan framtvingas, samt att,

när rätt till inlösen ej blivit förbehållen i koncessionen, inlösen kan ske endast

om sådan inlösen är nödvändig för järnvägsväsendets funktionsduglighet;

något sådant läge kunde emellertid ej nu anses vara för handen. Från

andra håll uttalas, att det i rättssäkerhetens intresse är av vikt, att ersättningsfrågan

avvecklas i den i koncessionerna föreskrivna ordningen. Och

den meningen har tillika förespråkare, att — även om statsmakterna rättsligen

äro oförhindrade att vidtaga de åtgärder som för järnvägsväsendets

omgestaltning äro erforderliga — det ej är lämpligt eller staten värdigt att

ensidigt sätta koncessionsbestämmelserna ur kraft. Slutligen framföres från

flera håll den åsikten, att något trängande behov av lagstiftningsåtgärder

icke föreligger, då det finnes stora utsikter att, såsom hittills skett i några

fall, genom frivilliga överenskommelser nå samma resultat som genom en

tvångslagstiftning.

Hinder ur rättslig synpunkt synes icke föreligga mot en lagstiftning, som

grundad å allmänna trafikintressen ålägger de enskilda järnvägarnas innehavare

att avstå järnvägarna till staten mot ersättning, bestämd efter grunder

angivna i särskild lag. Hänsyn till bestående rättsförhållanden kan ej anses

påkalla, att den på koncessionen grundade rättigheten skall i detta hänseende

intaga någon särställning i förhållande till varje annan enskild rätt. Det

synes stå i god överensstämmelse med järnvägarnas betydelse som samfärdselmedel,

att statsmakterna, med fullt beaktande av den enskildes intresse,

reglerande ingripa å detta område i syfte att utnyttja järnvägarnas transportkapacitet

till båtnad för landets materiella och kulturella utveckling. Den

omfattande utredning som föreligger i ärendet synes på ett övertygande sätt

ådagalägga, att ur synpunkten av allmänt gagn betydande trafikintressen med

nödvändighet kräva, att de enskildas rätt att driva en järnväg i många fall

får vika.

Huruvida det önskade enhetliggörandet kan vinnas utan anlitande av en

dylik lagstiftningsåtgärd må tills vidare lämnas öppet. Som i flera yttranden

framhållits, synes nämligen något trängande behov icke föreligga för eli

omedelbart lagstiftningsinitiativ. De under år 19.38 genomförda förvärven

av aktiemajoriteten i vissa järnvägsbolag utvisa, att vid de underhandlingar

mellan järnvägsstyrelsen och intressenterna i bolagen, vilka föregått förvär
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Mcij:ts proposition nr 207.

ven, enighet kunnat nås rörande inlösningsgrunderna och inlösningsvärdenas

beräkning. Anledning förefinnes därför till antagande, att även i fortsättningen

frivilliga överenskommelser skola leda till resultat, som för båda

parterna kunna betraktas såsom tillfredsställande. Åtskilliga järnvägar lia

dessutom redan deklarerat sin redebogenhet att sälja; andra torde tills vidare

lia ställt sig avvaktande i avbidan på statsmakternas ställningstagande

till frågan örn järnvägsnätets enhetliggörande. Sedan principbeslut om statsinlösen

fattats, lära även många av dessa järnvägar komma att inleda förhandlingar

örn försäljning till staten. Järnvägsstyrelsen uttalar också, att

någon tillämpning av lagen icke kan komma i fråga vare sig under år

1939 eller år 1940. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligare att

tills vidare söka sig fram på frivillighetens väg så långt som detta är möjligt.

Om alltså lagstiftningen i frågan om enhetliggörandet tills lödare uppskjutes,

torde sakens utveckling närmast få bero av järnvägsstyrelsens och de olika

järnvägsföretagens förmåga av godvillig överenskommelse. I betraktande av

hithörande tvistefrågors invecklade natur synes emellertid väl motiverat, att

medverkan vid dessa frivilliga uppgörelser må vid behov kunna lämnas av

ett för ändamålet utsett särskilt organ. Örn till ledare härför kan erhållas en

fullt sakkunnig och med erforderliga egenskaper i övrigt utrustad person med

verkligt intresse för saken, förefaller det väl möjligt, att ett sådant resultat

kan ernås, att föreliggande ersättningsspörsmål lösas utan anlitande av särskild

lagstiftning i ämnet. Även om ett förfarande av nu antydda art ej mera

allmänt skulle leda till godvillig överenskommelse, finge man genom detsamma,

till ledning för lagstiftningsåtgärder, väl reda på de anspråk, som

kunna vara att reglera. Jag förutsätter emellertid att, sedan statsmakterna

tagit ställning till järnvägsnätets enhetliggörande, de olika intressenterna

skola genom samverkan underlätta realiserandet av statsmakternas beslut.

De värderingsgrunder, som tillämpats vid statens förvärv våren 1938 av

aktiemajoriteten i vissa järnvägsaktiebolag, torde kunna tjäna till ledning

för avgörandet i åtskilliga punkter vid de förhandlingar om frivillig uppgörelse,

som sålunda förutsättas komma att föras. Vad nu sagts torde även

gälla kommitténs förslag lill inlösningsbestämmelser. Att uppställa bindande

normer för företagens värde synes i nuvarande läge ej böra komma i

Iråga. Bestämmelser, som i sådant syfte nu meddelades, bleve måhända

mindre ägnade att bidraga till lösning av uppkommande tvistefrågor än att

framkalla en del ogrundade eller tvivelaktiga anspråk.

Jag övergår härefter till behandling av vissa med ett genomförande av

förstatligandet föreliggande särskilda spörsmål.

Kommitténs förslag angående övertagande av personal

vid inlöst järnväg.

Kommittén uttalar, att frågan om statens skyldighet gentemot den personal,

som vid tiden för förstatligandet är anställd inom det övertagna järnvägsföretaget,

synes vara relativt lättlöst, då det kan antagas, att personalen i

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

127

mycket stor omfattning är behövlig för järnvägens skötsel och drift även

sedan inlösen skett. Kommittén förutsätter, att viss minskning av personalstyrkan

kommer att ske och att denna minskning väsentligen kan åvägabringas

genom pensionering. I fråga örn förvaltningspersonalen anföres, att

det kan förväntas bliva förenat med svårigheter att i annan järnvägstjänst

finna lämplig användning för övertalig sådan personal. 1 den mån vederbörande

ej kunde beredas fortsatt anställning eller genom pensionering på skäligt

sätt hållas skadeslös, syntes det vara motiverat att — när någon genom åtgöranden

från statens sida ginge förlustig sin tjänst — garantera honom en

skälig, av hillighetshänsyn förestavad ersättning därför.

Vad beträffar spörsmålet om de närmare grunderna för bestämmandet av

sättet för inrangering inom statens järnvägar av övertagen järnvägspersonal

anför kommittén, att bestämmelserna härutinnan lära böra utformas i nära

anslutning till dem, som nu pläga meddelas vid inlemmande i statens järnvägars

nät av en enskild järnväg. Såsom huvudregel uppställdes, att vederbörande

vid ett statsförvärv å ena sida icke skulle vidkännas inkomstminskning

men å andra sidan icke heller skulle kunna göra anspråk på, att en

övergång till statstjänst i och för sig medförde löneförhöjning. I denna huvudregel

föreslogs dock den .modifikationen, att löneförmånerna för övertagen

personal i regel icke i något fall borde överstiga vad befattningshavare med

likvärdig funktion vid statens järnvägar uppbure.

Kommittén anser, att även frågan örn personalens pensionsvillkor bör vid

ett statsövertagande givas en enhetlig lösning. Då tryggande av utfästelse om

pension vid det enskilda järnvägsväsendet huvudsakligen sker genom försäkring

hos understödsförening (pensionskassa), finner kommittén, att ett mera

allmänt förstatligande av det enskilda järnvägsnätet skulle medföra, att statens

järnvägar så gott som ensam komme att erlägga sådana nied pensioneringen

förenade kostnader, som nu belöpa på de olika järnvägsförvaltningarna.

Ur statens synpunkt kunde det under sådan förutsättning måhända

befinnas ändamålsenligare, att staten övertoge pensionskassorna och själv

svarade för de förpliktelser som åvilade dessa, i likhet med vad som skett vid

den omläggning av familjepensionsväsendet i den civila statsförvaltningen,

som beslöts av 1936 års riksdag.

I de fall ett järnvägsföretag överlåter sin rörelse till staten framstår det

enligt kommitténs uppfattning självfallet såsom önskvärt, att staten ikläder

sig ansvar för betalningen av de pensioner, som utgå från det övertagna företaget

på grund av utfästelse eller rent faktiskt utan att utfästelse kan visas

föreligga, samt för fullgörandet av givna utfästelser av pension åt anställda

och efterlevande, för vilka pensionsfall ej inträffat. I samband med överlåtelsen

torde utredning dock böra ske därom, att den understödsförening

varom fråga vore hade tillgångar som försloge till täckning av föreningens

utfästelser.

Kommittén framhåller att, därest ett enhetliggörande av järnvägsnätet genom

förstatligande komme lill stånd, slaten synes böra bereda fortsatt anställning

för eller eljest säkerställa den fasta personal, som är anställd hos

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

svenska järnvägsföreningen och svenska järnvägarnas arbetsgivareförening,

i den mån den blir utan anställning. Motsvarande åtagande för staten torde

även böra göras beträffande personalen vid enskilda järnvägarnes pensionskassa

och enskilda järnvägars försäkringsanstalter.

Yttrandena.

Fullmäktige i riksgäldskontoret understryka angelägenheten av, att anställningsförhållandena

för den personal som skall övertagas ordnas så, att tvistigheter

i framtiden i möjligaste mån undvikas. Svenska järnvägsföreningen

uttalar, att de bestämmelser, som meddelats vid inlemmande i statens järnvägars

nät av en enskild järnväg, varit behäftade med åtskilliga för den

övertagna personalen menliga restriktioner. Tillräckliga skäl syntes ej föreligga

för att fasthålla vid dessa bestämmelser, därest det bleve fråga örn

tvångsinlösen. Beträffande kommitténs uttalande, att förvaltningspersonal

som genom förstatligandet bleve obehövlig skulle, i den mån den ej kunde

beredas annan sysselsättning, garanteras »en skälig, av billighetshänsyn förestavad

ersättning», vore det svårt att få någon uppfattning om vilken grad

av ersättning, som detta vaga uttryck kunde anses tillförsäkra ifrågavarande,

till ofrivillig arbetslöshet bragta befattningshavare. All personal — jämväl

förvaltningspersonalen — borde emellertid komma i åtnjutande av full avlöning,

om den bleve helt berövad sin arbetsanställning, eller i varje fall kompensation

på så sätt, att den hölles skadeslös för den förändring, som genom

statsingripande inträtt. Ett förfaringssätt med förtidspensionering av mera

ålderstigen men fullt tjänsteduglig personal gåve icke rättvisa åt en grupp

befattningshavare, som ofta genom lång rad av tjänsteår gjort sig förtjänt av

förbättrade i stället för försämrade förmåner. Av stor betydelse för den övertagna

personalen vore vidare frågan om denna personals inplacering i statens

järnvägars anciennitetslista. Under förutsättning att vederbörande fyllde

statens järnvägars normala fordringar för ifrågavarande befattning, borde

sådan inplacering ske efter senaste utnämningsdatum.

Stgrelsen för svenska järnvägsmannaförbundet anför i huvudsak följande:

I och med övergång i statens tjänst har personalen vid de av staten övertagna

banorna på grund av gällande bestämmelser i största utsträckning blivit

nedflyttade i lägre befattningar än de innehaft vid den enskilda järnvägen

för att sedermera vinna återbefordran till tidigare innehavd eller annan likvärdig

befattning. Vid förstatligandet av Östra Centralbanan samt Sala—

Gysinge—Gävle och Uppsala—Enköpings järnvägar nedflyttades sålunda konduktörer,

lokeldare, stationskarlsförmän och kontorsbiträden till stationskarlar

ävensom lokförare till lokeldare, varvid vederbörande inplacerades i den löneklass,

som närmast motsvarades av den lön han innehaft. En dylik deklassering

är givetvis icke tilltalande och bör om möjligt undvikas. Med den erfarenhet

som redan vunnits synes den ej heller vara nödvändig, allra helst

som berörda personalgrupper förr eller senare vinna befordran till sina tidi
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

129

gare innehavda tjänster. Därjämte har järnvägsstyrelsen vid löneklassplaceringen

inräknat icke allenast den kontanta lönen jämte eventuella naturaförmåner

i form av fri bostad utan jämväl den av 1937 års riksdag beslutade

tillfälliga löneförstärkningen för statens befattningshavare och i förekommande

fall utgående barntillägg. 1 de fall då en befattningshavare vid inplaceringen

kommit i åtnjutande av personligt lönetillägg för att någon

minskning i innehavda löneförmåner icke skulle komma till stånd, har vid

stegrad indexsiffra det därav följande högre dyrtidstillägget reglerats genom

sänkning av det personliga tillägget, varigenom befattningshavaren icke kommit

i åtnjutande av kompensation för de fördyrade levnadskostnaderna. Riktigheten

av en dylik tillämpning kan med starka skäl ifrågasättas, enär det

säkerligen icke varit riksdagens avsikt att beröva vissa av statens befattningshavare

den provisoriska avlöningsförstärkningen eller att för dem genomföra

försämrade villkor i fråga örn dyrtidstillägg. Det vore således önskvärt, att

vid ett förstatligande den övertagna personalen icke ställes i en sämre ställning

än den personalen innehaft eller skulle ha erhållit för den händelse

respektive järnvägar fortfarande förvaltats i enskild regi. över huvud måste

krävas, att den övertagna personalen icke ställes i en undantagsställning i

fråga om de löneförmåner, vilka tillkomma övriga befattningshavare i motsvarande

tjänsteställning. Ett motsatt förhållande till det nu påtalade kan

befaras bliva rådande för en del av den vid respektive järnvägar anställda förvaltningspersonalen.

Det har nämligen kommit till styrelsens kännedom, att

en del förvaltningspersonal i högre tjänsteställning träffat överenskommelse

med respektive förvaltningar, innebärande att de skulle vara tillförsäkrade

den vid den enskilda järnvägen innehavda löneförmånen även efter det järnvägen

övergått i statens ägo. Med tanke på den icke alldeles obekanta företeelsen

att vissa förvaltningstjänstemän uppbära löner, som ligga avsevärt

högre än vad som gäller för den redan statsanställda personalen i motsvarande

ställning, synas mycket starka skäl kunna förebringas för komplettering

av det föreliggande lagförslaget, innebärande ett upphävande av redan

träffade uppgörelser i förevarande fall vid såväl de järnvägar, där staten redan

nu innehar aktiemajoriteten, som de vilka hädanefter bliva förstatligade.

Genom ett dylikt förfaringssätt skulle den uppenbara fördelen vinnas, att

järnvägsstyrelsen med större lätthet skulle kunna placera övertalig förvaltningspersonal

i sådan tjänsteställning, som mera lämpade sig efter vederbörandes

kvalifikationer, och tillerkänna dem en lön mera motsvarande den

som tillkommer befattningshavare i motsvarande grader vid statsbanorna.

Örn en sådan ordning icke anses kunna genomföras, skulle järnvägsstyrelsen

kunna få svårigheter att placera en högt avlönad tjänsteman i befattning,

där han lill fullo skulle kunna utnyttjas i förhållande till den löneinkomst

lian åtnjuter.

Styrelsen för Sveriges lokomotiv mannof örbund — sorn förordar ett förstatligande

av landets enskilda järnvägar i enlighet med kommitténs förslag —

uppställer såsom förutsättningar härför att den vid de enskilda företagen

anställda personalen i sin helhet överföres till statens järnvägar, att persona
tlihang

lill riksdagens prat Ökull 1939. 1 sand. A’r 207.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

len icke kommer att behandlas oförmånligare än personalen vid företag, som

sist överförts till statens järnvägar, samt att pensionsförhållandena ordnas

enhetligt.

Svenska järnvägarnas kontorspersonalförbund sammanfattar personalintresset

vid ett allmänt förstatligande av de enskilda järnvägarna i följande

huvudpunkter: l:o) tryggandet av anställningen; 2:o) tryggandet av den

uppnådda lönestandarden och 3:o) tryggandet av tjänståldersrätten. Till

utveckling härav anföres följande:

Beträffande den först nämnda frågan torde väl få förutsättas, att alla vid

en enskild järnväg anställda befattningshavare komma att beredas fortsatt

anställning vid järnvägens övergång till annan ägare. Skall man emellertid

bedöma denna fråga på grundval av bestämmelserna i hittills upprättade

kontrakt angående statsförvärv av enskild järnväg, är en anställning hos

den nye ägaren icke absolut säkerställd. Ett ovillkorligt stadgande av den

anställdes rätt att övergå till ny ägare av enskild järnväg synes därför vara

erforderligt i samband med antagandet av den föreslagna lagen om inlösen

av järnvägsverksamhet.

Vidkommande frågan örn tryggandet av den i privatbanetjänsten uppnådda

lönestandarden finner förbundet alldeles uppenbart, att vid en statsinlösen

av enskild järnväg den genom kollektivavtal fastställda lönen icke

får äventyras. Detta kan emellertid bliva förhållandet, därest icke vid en

statsinlösen av de större eller bärkraftigare enskilda järnvägarna uttryckligen

stadgas, att den genom kollektivavtal bundna lönen icke må rubbas genom

statsförvärvet. Förbundet vill följaktligen uttala sig för ett uttryckligt

stadgande i berörda hänseende i samband med antagandet av den föreslagna

lagen.

I fråga om tryggandet av tjänståldersrätten lärer väl detta bliva en

fråga, som huvudsakligen kommer att beröra tjänstemännen inbördes, nämligen

å ena sidan de i statsbaneföretaget tidigare anställda och å andra sidan

de genom statsförvärv av privatbana till statsbaneföretaget överförda befattningshavarna.

Med bortseende emellertid från tjänståldersrättens betydelse

för den från privatbaneföretaget övertagna befattningshavaren är det angeläget,

att tjänståldersrätten i ett annat avseende, nämligen i fråga örn rätten

till uppfattning i löneklasss i statsbaneföretaget klarlägges. Enligt hittills

tillämpad regel löneplaceras en till statsbaneföretaget överflyttad privatbaneman

i den löneklass i statsbanelöneskalan, som är närmast jämförbar med

den fasta lön jämte förekommande dyrortstillägg, som vederbörande uppbar

i den privata banans tjänst. Då emellertid i reallönen vid privatbanan ingår

elt dyrtidstillägg — för närvarande upp lill 36 procent — blir följden, att

befattningshavaren tilldelas ett personligt lönetillägg så stort, att hans rätt till

fortsatt löneförhöjning inträder först efter en tjänstetid i statsbaneföretaget

av upp lill 6 år och mera innan slutlöneklassen ernås; detta änskönt vederbörande

redan i privatbanans tjänst har en sammanlagd tjänstetid i befattningen

i fråga av över 12 år. Det synes därför angeläget, att sådan åtgärd

vidtages, att en till statsbaneföretaget överförd befattningshavare må kunna

löneinplaceras med hänsyn till den reallön, han vid statsövertagandet innehade

vid den enskilda järnvägen. Förbundet vill uttala sig för att den sålunda

påkallade åtgärden måtte vidtagas i anslutning till antagandet av den

föreslagna lagen. I fråga örn tjänståldersrätten i övrigt vill förbundet som

sin mening framhålla, att denna fråga lämpligen borde bliva föremål för

särskild utredning av därtill utsedda representanter för järnvägsstyrelsen

och av frågan berörda personalförbund. En sådan utredning är så mycket

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

131

mera påkallad, som frågan väl näppeligen kan regleras på annat sätt eller

på andra vägar, än att personalen inbördes söker komma överens örn de

rättsprinciper, som böra bliva vägledande för bedömande av befattningshavarnas

inbördes befordringsrätt, i vad denna kan komma att grundas på

tjänståldersregeln.

Föreningen enskilda järnvägars förvaltningstjänstemän anför bland annat,

att de enskilda järnvägarnas tjänstemannakår komme vid ett förstatligande

att uppdelas i två grupper, nämligen dels sådana som skola övergå i statstjänst,

och dels sådana vilkas tjänster icke vidare eller åtminstone icke omedelbart

komma att tagas i anspråk. I fråga örn förstnämnda kategori borde

den av kommittén uppställda, vid tidigare statsförvärv tillämpade huvudregeln

fastställas ograverad, då regeln vore riktig och rättvis och skäl alltså

icke förelåge till den av kommittén förordade avvikelsen, »att löneförmånerna

för övertagen personal i regel icke i något fall bör överstiga, vad befattningshavare

med likvärdig funktion vid statens järnvägar uppbär». Uttrycket

»likvärdig funktion» kunde i praktiken bliva föremål för allvarliga tolkningssvårigheter.

Uppenbart vore, att nomenklaturen på tjänsteställningarna

icke enbart kunde få bliva avgörande. Det enskilda järnvägsföretagets ledning

hade nämligen att lösa en mängd skiftande uppgifter inom en trängre

ram än vad som vore fallet hos statsbaneförvaltningen, vilket föranledde, att

vissa tjänster vid de enskilda järnvägarna över huvud taget icke hade någon

motsvarighet vid statsbaneförvaltningen eller kunde motsvaras av ett flertal

detaljbefattningar. De funktioner, som de enskilda järnvägarnas tjänstemän

hade att fullgöra, kunde ofta nog vara mera kvalificerade och med fog även

högre avlönade än de funktioner, som vore förbundna med en befattning vid

statsbaneförvaltningen, försedd med motsvarande eller likartad tjänstebeteckning

som vid den enskilda järnvägen. Några reaskäl förefunnes alltså

icke för att öppna möjligheten till lönereducering vid övergång från enskild

tjänst till statstjänst. Än mindre funnes anledning att aprioristiskt utgå

ifrån, att tjänstemännen vid de enskilda järnvägarna i kvalificeringshänseende

skulle värderas lägre än tjänstemännen vid den hittillsvarande statsbaneförvaltningen.

En diskvalifikationsgrund hade av järnvägsstyrelsen faktiskt

på förhand redan införts genom vissa bestämmelser örn tjänsteålderns

beräkning. Föreningen ville med skärpa vända sig emot, att de medborgare,

vilkas anställningsförhållanden och befordringsmöjligheter kunde bliva rubbade

genom en åtgärd, där statsnyttan förutsattes vara det centrala, bleve

uppdelade i en prioriterad och en oprioriterad grupp. Därest en åtgärd vidtoges,

som realiteter icke vore något annat än en fusion emellan ett antal

järnvägsföretag, däribland statens järnvägar, läge det i sakens natur, att liela

den av fusionen berörda personalen vid omorganisationen behandlades enhetligt

utan någon schablonmässig och efter godtyckligt fixerade grunder

verkställd diskvalifikation. Vidare syntes det vara orimligt, att ledningen

för ett av de i fusionen ingående företagen ensidigt skulle fastställa de värderingsgrunder,

sorn komme all bliva avgörande för avlönings- och befordringsförhållandena

för de övriga företagens personal. Garantier måste därför

skapas mot administrativa åtgärder, som menligt ingrepo i den över
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

tagna personalens berättigade intressen. Det bleve måhända svårt att finna

en form för rättvis jämförelse av befattningar vid statsbanorna och de enskilda

järnvägarna. Frågan hade synnerlig betydelse, icke allenast för den

personal, som verkligen vunne anställning i statens tjänst. Kommittén yttrade

nämligen, att eventuellt övertalig personal skulle erhålla skälig ersättning,

men att såsom förutsättning härför skulle gälla, »att vederbörande ej

utan godtagbar anledning vägrat åtnöja sig med sådan, mot hans tidigare

anställning såvitt möjligt svarande befattning som erbjudes honom». Om

en person erbjödes anställning i statens tjänst men avböjde under förmenande,

att befattningen icke stöde i rimligt förhållande till den tjänst, han

tidigare innehaft, riskerade han att bliva ställd helt utanför varje ersättningsmöjlighet.

Härav följde, att den enskilde befattningshavaren bleve försatt i

ett tvångsläge, medförande obilliga — för att icke säga orimliga — risker,

därest han bleve erbjuden en befattning i statens tjänst, vilken han icke

ansåge likvärdig med den tidigare innehavda anställningen. En ytterligare

risk vore, att icke någon som helst förklaring lämnats till innebörden av det

ytterst tänjbara begreppt »utan godtagbar anledning». Det vore förty synnerligen

önskvärt, om i samband med beslut om förstatligande av de enskilda

järnvägarna kunde tillskapas ett organ, vartill tvistefrågor av berörd

art kunde hänskjutas till slutligt avgörande.

Innebörden av kommitténs nämnda uttalande är —- fortsätter föreningen —

ej fullt klar, men man synes vara berättigad att antaga, att yttrandet, särskilt

med hänsyn till orden »såvitt möjligt», tager sikte allenast på tjänstgöringsförhållandena

men icke på löneförhållandena. Denna tolkning innebure således,

att en i statstjänst övergången järnvägstjänsteman under vissa förhållanden

skulle vara pliktig att upprätthålla en befattning, som vöre lägre än

den av honom i enskild tjänst innehavda, men ändock åtnjuta den lön, som

varit förbunden med den högre tjänsten. Emellertid vöre det av vikt i

bland annat befordringshänseende, att vederbörande -—- trots de faktiska

tjänstgöringsförhållandena -—• bereddes en mot hans tidigare befattnings kvalifikationer

svarande tjänsteställning. De personliga uppoffringarna borde

emellertid icke avkrävas allenast de enskilda järnvägarnas personal. I den

mån det bleve nödvändigt avföra befattningshavare ur aktiv tjänst, borde

denna åtgärd beröra såväl statsbanornas som de enskilda järnvägarnas personal;

det vore lämpligt att härför inrätta en särskild övergångsstat, å vilken

intill uppnådd normal pensionsålder placerades dels de i disponibilitet ställda

och dels sådana, som på grund av ålder ej lämpligen kunde absorberas av

den nya organisationen. Det syntes icke saknas förutsättningar för, att de

i disponibilitet å övergångsstat satta befattningshavarna inom rimlig tid skulle

kunna inrangeras i ledigblivna befattningar. Den enda skäliga lösningen av

ersättningsproblemet vore, att de till förenämnda övergångsstat förda tjänstemännen

bleve bibehållna vid sina fulla löne-, pensions- och övriga förmåner,

sådana de skulle tett sig vid bibehållen tjänst.

I fråga om pen sion sförhållandena uttalar statskontoret, att i

vad mån statsverket bör övertaga befintliga pensionskassor bör bliva före
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

133

mål för övervägande från fall till fall. Styrelsen för svenska järnv ägs mannaförbundet

anser att, såsom kommittén förutsatt, det torde bliva nödvändigt

att samtliga enskilda pensionsinrättningar övertagas av staten och att personalens

pensionsvillkor givas en enhetlig lösning. Redan nu hade järnvägsstyrelsen

på grund av tidigare förstatliganden att taga hänsyn till föreskrifterna

i sex å sju olika pensionsinrättningars reglementen. Då det bland de

nuvarande enskilda järnvägarna funnes ytterligare några, som hade egna

pensionskassor, skulle följden bliva den, att det slutligen bleve ett helt komplex

av pensionsinrättningar, till vilka vederbörande hade att taga hänsyn.

Givetvis vore det likaledes önskvärt, att fastställandet av pensionsåldern för

befattningshavare i olika tjänstegrader skedde enhetligt. Genom de bestämmelser,

som vöre gällande uti civila tjänstepensionsreglementet, skulle det

övervägande antalet tjänstemän avgå ur tjänst vid uppnådda 60 levnadsår,

under det att motsvarande befattningshavare tillhörande enskilda järnvägarnas

pensionskassa ägde rätt att kvarstå i tjänst till uppnådda 63 levnadsår.

Vissa av tjänstemännen i mellangrupperna ägde att kvarstå till

respektive 63 eller 65 levnadsår. Under den relativt korta tid de nya bestämmelserna

varit gällande hade det i många avseenden visat sig vara

olämpligt, att olika pensionsåldrar vore gällande för likvärdiga befattningshavare;

det vore därför nödvändigt, att denna fråga snarast möjligt bringades

till en ändamålsenlig och enhetlig lösning. På grund av ärendets storleksordning

syntes särskild utredning böra verkställas, i vilken personalen

borde vara representerad. Även svenska järnvägarnas kontorspersonalförbund

uttalar, att förbundet icke har något att erinra mot att staten övertager

skyldigheten att bereda de anställda pension. I samband med övertagandet

måste hänsyn tagas till den omständigheten, att delägarens insatser

utgjorde omkring 50 procent av tillgångarna. Detta förhållande syntes

böra verka antingen förbilligande på de avgifter den till statsbaneföretaget

överförde befattningshavaren i fortsättningen skulle erlägga för sin pensionering

eller ock så, att han erhölle en mot den högre pensionsavgiften svarande

merpension. Den statspensionsberättigade erlade nämligen för sin

pensionering allenast omkring en tredjedel av pensionsavgifterna. Föreningen

enskilda järnvågars förvaltningstjänstemän förklarar sig starkt ifrågasätta,

huruvida icke pensioneringsfrågorna böra vid ett generellt förstatligande behandlas

på ensartat sätt som övriga personalfrågor, d. v. s. att staten övertager

förpliktelserna utan att de förmåner, som tillförsäkrats den enskilda

tjänstemannen, därigenom förminskas. Vidkommande statens järnvägars

tjänstemän hade icke ifrågasatts någon nedsättning av pensionerna till följd

av det försämrade ränteläget. Att staten för de anställdas pensioner ej fonderade

medel efter försäkringstekniska grunder borltoge ju ej det faktum,

att sänkningen av räntenivån realiter ökade statens belastning för de anställdas

pensionering. Det hade ej heller ifrågasatts, att denna extrabelastning

för staten skulle till någon del bårås av de anställda genom högre pensionsavgifter.

Det förefölle följaktligen icke skäligt eller ens rimligt, att det

nuvarande ränteläget, örn vars utsträckning i tiden ännu ingen med säker
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

het kunde uttala sig, skulle kunna få bliva normerande för fastläggande

av statens pensionsförpliktelser gentemot övertagen personal. De med pensionsförliållandena

förbundna spörsmålen vore delvis så omfattande och

komplicerade, att de lämpligen syntes böra bliva föremål för en särskild

utredning av en kommitté, bestående av representanter för statsverket samt

pensionskassornas ledningar och delägare.

I anledning av kommitténs förslag, att jämväl personal bos svenska järnvägsföreningen,

svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, enskilda järnvägarnes

pensionskassa och enskilda järnvägars försäkringsanstalter skall

vid ett förstatligande av de enskilda järnvägarna beredas fortsatt anställning

eller eljest säkerställas, uttalar statskontoret, att ett fortsatt övervägande från

fall till fall torde bliva nödvändigt, i vad mån statsverket bör övertaga denna

personal. I frågans nuvarande läge vore endast att anföra att principiella betänkligheter

syntes kunna möta mot, att statsverket påtoge sig ansvaret för

arbetsgivareföreningens personal. Föreningen enskilda järnvägars förvaltningstjänstemän

uttalar sin förvåning över, att icke enskilda järnvägars milkontor

medtagits. Visserligen dreves milkontoret formellt såsom ett privat företag,

men dess funktion hade varit och vore nödvändig för de enskilda järnvägarnas

verksamhet och även av omedelbar betydelse för de enskilda järnvägarnas

försäkringsanstalter, enär vissa premieberäkningar vore grundade

å uppgifter från milkontoret. Skulle mot all förmodan formella binder möta

mot milkontorets jämställande med de enskilda järnvägarnas övriga gemensamma

organ, borde väl rimligtvis milkontoret och dess personal dock komma

i samma ställning som ett enskilt järnvägsföretag, vars personal bleve

övertalig genom järnvägsnätets totala förstatligande.

Departementschefen.

Beträffande de vid de enskilda järnvägarna anställda personalgrupperna

synes det, såsom kommittén påpekat, kunna bli förenat med svårigheter

att i annan järnvägstjänst finna lämplig användning för övertalig förvaltningspersonal.

I den mån vederbörande ej kan beredas sysselsättning, föreslår

kommittén, att han skall tvångspensioneras eller få sig garanterad en skälig.

av billighetshänsyn förestavad ersättning för förlust av tjänsten. Såsom

förutsättning i sistnämnda fall skulle dock gälla, att han ej utan godtagbar

anledning vägrat åtnöja sig med sådan, mot hans tidigare anställning såvitt

möjligt svarande befattning som erbjödes^honom. De sålunda föreslagna

bestämmelserna lia icke godtagits av svenska järnvägsföreningen och föreningen

enskilda järnvägars förvaltningstjänstemän, vilka i stället i sina

yttranden förordat, att vederbörande skall hållas helt skadeslös för den förändring,

som inträtt genom statsingripandet.

Även örn det i vissa fall kommer att stöta på svårigheter att finna lämplig

sysselsättning åt övertaliga förvaltningstjänstemän, synes man dock kunna

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

135

räkna med, alt fortsatt anställning så gotl som undanlagslöst kommer att

beredas dem. Förutsättning härför synes dock vara, att statsbaneförvaltningen

får jämförelsevis fria händer att placera vederbörande i den befattning

som står till buds. Ett generellt genomförande av denna regel kan möjligen

i undantagsfall leda till resultat, som måste anses mindre tillfredsställande.

Ett skäligt avvägande av de olika intressen, som här göra sig gällande.

torde emellertid böra ske efter prövning från fall till fall.

Vad beträffar spörsmålet om de närmare grunderna för bestämmande av

sättet för inrangering av övertagen järnvägspersonal överliuvud taget i statsbanornas

lönesystem har den av kommittén förordade principen, att förstatligandet

i regel ej skall medföra någon förändring i vederbörande befattningshavares

löneförmåner, icke föranlett erinran i de avgivna yttrandena.

Den av kommittén till nämnda huvudregel fogade, av statsmakterna i samband

med vissa tidigare statsförvärv av enskilda järnvägar godtagna undantagsbestämmelsen,

att löneförmånerna icke i något fall böra överstiga vad

befattningshavare med likvärdig funktion vid statens järnvägar uppbär, har

avstyrkts av svenska järnvägsföreningen och föreningen enskilda järnvägars

förvaltningstjänstemän, vilka uttala aen uppfattningen, att några realskäl icke

synas föreligga för lönereducering vid övergång från enskild tjänst till statstjänst.

Anledning torde saknas alt frångå den ståndpunkt, kommittén intagit till

förevarande frågor. Innebörden av berörda huvudregel torde vara den, att

avlöningsvillkoren skola såvitt möjligt bliva desamma, som gällt för vederbörande

vid den enskilda banan, d. v. s. så, att begynnelselönen blir den

vid övertagandet^ innehavda och slutlönen — bortsett från befordringsmöjligheter

— så vitt möjligt densamma, som vederbörande kunnat uppnå i sin

före övertagandet innehavda tjänst. Uppenbart är, att en inplacering i löneskalan

så, att befattningshavaren erhåller exakt samma avlöningsvillkor som

vid den enskilda järnvägen, som regel icke är möjlig. Redan saknaden av

tjänster i varje grad av löneplanen hos statens järnvägar medför härutinnan

svårigheter. Vad angår förenämnda undantagsbestämmelse, vilken närmast

berör förvaltningstjänstemännen, har kommittén ansett, att staten bör lia

möjlighet att kunna vidtaga jämkning av löneförmånerna för att bringa dessa

i överensstämmelse med de vid statens järnvägar gällande. En väsentligt

sämre löneställning för de ursprungliga statsbanetjänsfemännen i jämförelse

med de från enskild förvaltning övertagna tjänstemännen skulle framstå såsom

sakligt omotiverad och även i övrigt vara föga lämplig, bland annat nied

hänsyn till den omflyttning av personal, som i många fall bör ske i och för

tjänstens rätta och ändamålsenliga tillgodoseende. Ur den övertagna personalens

synpunkt torde en viss,lönereducering ofta komma att uppvägas av

förmånen att erhålla ordinarie anställning i statens tjänst med den större säkerhet

detta innebär. Det kan för övrigt icke anses vara påkallat av billighetshänsyn

att respektera ett löneläge, som gällt allenast under en jämförelsevis

kort tid och måhända tillkommit under trycket av ett förestående statsövertagande.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Föreskriften att befattningshavare skall åtnöjas med sådan anställning

hos statens järnvägar, som såvitt möjligt motsvarar hans löneförhållanden,

kan medföra, såsom även framhållits i ett yttrande, att befattningshavaren

vid ett statsförvärv blir nedflyttad i lägre tjänsteställning än som nominellt

svarar mot den tidigare innehavda. Även örn det här icke är fråga örn annat

än en metod för bestämmande av avlöningsförmån, har det likväl för personalen

framstått såsom en deklassering. Tydligt är, att befattningshavaren

bör örn möjligt såväl få bibehålla sin tjänstetitel som ock få sig tilldelad arbete,

som faller inom områden där han vid övertagandet varit sysselsatt. Som

deklassering torde i allt fall icke kunna betraktas, om en tjänsteman med bibehållande

av tidigare tjänstgöring, tjänstetitel och lön inplaceras i statens

järnvägars lönesystem och därvid erhåller en befattning, som enligt de för

statens järnvägar gällande normerna har en tjänstebenämning som är lägre

än den tidigare innehavda.

I ett par yttranden har till övervägande upptagits spörsmålet om den övertagna

personalens turberäkning inom statens järnvägar. I detta sammanhang

må erinras om, att de för statens järnvägar gällande bestämmelserna

om beräkning av tjänstålder ligga till grund för motsvarande beräkning för

övertagen personal. Enligt dessa bestämmelser skall för jämförelse av tjänstemäns

ålder i tjänsten gälla ett på visst sätt beräknat tjänstålderstal. Beräkningen

av detta tal sker på så sätt, att det antal månader, varunder vederbörande

tjänsteman innehaft viss ordinarie befattning vid statens järnvägar,

multipliceras med det tal, som angiver numret å den lönegrad, befattningen

tillhör. Motsvarande beräkning göres även för den tid vederbörande

efter fyllda 18 år innehaft fortlöpande anställning i icke-ordinarie

tjänst, varvid första årets anställning dock icke medräknas. Beträffande anställningstiden

i den enskilda järnvägens tjänst framflyttas tidpunkten för

första fasta anställningen (extra eller ordinarie) efter fyllda 18 år ett år, och

tiden därefter — uttryckt i månader — i olika befattningar multipliceras med

det tal, som gäller för tjänst med motsvarande arbete vid statens järnvägar,

varefter summan av de sålunda erhållna talen minskas med 20 procent. Såsom

motiv för den reducering av tjänståldern, som sålunda är föreskriven,

må anföras, att vederbörande i regel varken har samma utbildning eller genomgått

samma prov som nominellt jämställda statens järnvägars tjänstemän,

samt att tjänstgöringen vid de flesta enskilda järnvägarna är avsevärt

mindre krävande än motsvarande tjänstgöring vid den stora mängden av statens

järnvägars linjer. Anledning torde därför saknas att i förevarande hänseende

förorda någon ändring.

Vidkommande pensionsförhållandena för den personal, som övertages avstatens

järnvägar, har i vissa yttranden förordats, att personalens pensionsvillkor

erhålla en enhetlig lösning. Under hänvisning till att de med pensionsförhållandena

förbundna spörsmålen äro omfattande och komplicerade,

har i samma yttranden yrkats, att dessa spörsmål skola göras till föremål för

en särskild utredning.

Onekligen tala goda skäl för att staten, såsom kommittén förutsatt, över
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

137

tager de vid de enskilda järnvägarna förefintliga pensionskassorna och dessas

förpliktelser. Ett sådant övertagande förutsätter emellertid en ingående

utredning rörande varje pensionskassas ställning. Till övervägande bör därvid

även upptagas frågan om pensionering av den personal, som finnes anställd

hos svenska järnvägsföreningen och övriga institutioner, vilka till följd

av förstatligandet ej längre komma att ha några uppgifter att fylla. Med

hänsyn till det anförda finner jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,

lämpligt att, därest riktlinjerna för enhetliggörandet av det svenska

järnvägsväsendet vinna riksdagens bifall, utredning igångsättes rörande nu

föreliggande frågor. Det ligger i sakens natur, att jag icke i frågornas nuvarande

läge kan intaga en bestämd ståndpunkt till därmed sammanhängande

spörsmål. Dock må beträffande den av svenska järnvägarnas kontorspersonalförbund

åberopade uppgiften att den, som är berättigad till statspension,

för sin pensionering endast erlägger omkring en tredjedel av pensionsavgifterna,

i detta sammanhang endast anmärkas, att förbundet synes hava förbisett,

att denna tredjedel blott hänför sig till avgifter för egen tjänstepensionering.

Medräknas även avgifterna för familjepensionering, stiger procenttalet

för befattningshavarens andel i pensionskostnaden avsevärt.

Kommitténs förslag beträffande statens järnvägars organisation

efter ett förstatligande av de enskilda järnvägarna. I

I förevarande avseende har kommittén låtit utarbeta ett utkast till distriktsoch

sektionsindelning vid statens järnvägar, vilket utkast återfinnes såsom

bilaga 6 till betänkandet (sid. 259—264). Rörande detta utkast anför kommittén:
»Ett

förstatligande av de enskilda järnvägarna torde bland annat komma

att medföra omläggningar i flera fall av nuvarande transportvägar med påföljd

att trafiken å vissa bandelar får annan struktur än för närvarande.

Genom samköming med lok och personvagnar komma en del linjer, som nu

tillhöra olika företag, att ställas i ett annat beroende av varandra. Vid fastställande

av distrikts- och sektionsgränser måste hänsyn tagas härtill. Sammanhängande

trafikleder av större betydelse synas vidare böra uppdelas på

minsta möjliga antal sektionsenheter, och linjer, som stå i visst .samband i

fråga örn tidtabell, tågföring och samköming beträffande lok och vagnsätt

etc., om möjligt sammanföras under ett sektionsbefäl.

Vidare torde den förenkling, som vid ett förstatligande beräknas komma

att göra sig märkbar på olika områden i det nuvarande förhållandet mellan

de olika järnvägarna samt den relativt ringa trafikintensiteten å flera av de

banor, som .skulle övertagas, möjliggöra, att sektionerna vid ett enhetligt

järnvägsnät kunna göras jämförelsevis stora.

Med iakttagande av vad nu sagts och utgående från att såväl distriktssom

sektionschefer skola intaga en verkligt ledande ställning inom sina respektive

områden och icke belastas med oväsentliga arbetsuppgifter har ett

utkast till distrikts- och sektionsindelning för det samlade järnvägsnätet

upprättats. Två nya distrikt hava ansetts erforderliga, och ledningen av

dessa synes böra förläggas till Hälsingborg och Eskilstuna. Vad sektionsindelningen

angar hava endast trafiksektionerna angivits, enär dessas ut
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

sträckning är grundläggande för organisationen i övrigt. I uppställningen

lia medtagits Ölands järnvägar och Gotlands järnvägar, även om det kan

ifrågasättas, huruvida ett inordnande av dessa järnvägar i statsbanorna kan

medföra några mera påtagliga fördelar. Det torde slutligen knappast behöva

påpekas, att uppställningen endast är att betrakta såsom en preliminär anvisning

örn ett av de olika sätt på vilka driftorganisationen kan utformas.»

Yttrandena.

Järnvägsstyrelsen upptager i sitt yttrande till granskning det av kommittén

framlagda utkastet och erinrar därvid om, att det vid den detaljundersökning,

som alltid måste föregå en förutvarande enskild järnvägs inlemmande

i statsbanenätet, och i än högre grad under trafikeringen av en sådan

ny statsbanedel åtskilligt plägade framkomma, vilket icke kunnat observeras

vid ett sådant snabbstudium utifrån, som en utredningsdelegation

har möjlighet åstadkomma. Vad nu sagts gällde ifrågavarande utkast, jämfört

med motsvarande sammanställning i förstatligandeutredningen. Det

sistnämnda äldre utkastet vore en utredningspremiss, ett för kostnadskalkylerna

nödvändigt antagande, det nu presenterade hade en än mera begränsad

uppgift, eftersom inga beräkningar baserats därå. Kommittén betecknade

sin uppställning som en preliminär anvisning örn ett av de olika

sätt, på vilka driftorganisationen kunde utformas; för järnvägsstyrelsen

framstode de båda utkasten i första hand såsom belägg för möjligheten att

med bibehållande i huvudsak av statens järnvägars nuvarande organisation

övertaga förvaltningen av landets hela järnvägsnät. Att vid en ungefärlig

fördubbling av banlängden även den organisatoriska ramen måste vidgas,

vore självfallet, men en sådan vidgning innebure ju ej någon organisatorisk

omdaning. Järnvägsstyrelsen funne vid sådant förhållande icke anledning

nu göra något bestämt uttalande ens beträffande frågan örn antalet distrikt,

vilket tidigare föreslagits till åtta för normalspårsbanorna ensamma, men

nu tänkts begränsat till sju för hela järnvägsnätet.

I ett till järnvägsstyrelsens yttrande fogat särskilt uttalande riktar järnvågsfullmäktigen

Albin Johansson uppmärksamheten på lämpligheten av,

att förvaltningsformen för det utvidgade statsbaneföretaget kommer under

prövning. En sådan prövning förordas av riksräkenskapsverket i syfte att

underlätta ett smidigare och affärsmässigt drivande av statsbaneföretaget.

Av särskild betydelse vore därvid, att löneförmånerna så avvägdes, att företaget

bleve fullt konkurrensdugligt i fråga om förvärv av tekniskt och administrativt

framstående personer vid besättandet av chefsposten och övriga

viktiga befattningar i ledande ställning. Under hänvisning till det av socialiseringsnämnden

framlagda förslaget till omorganisation av statens järnvägar

uttalar sig Sveriges industriförbund för ett övervägande av spörsmålet

örn en omorganisation utan att därmed vilja ingå på frågan, i vilken utsträckning

den av socialiseringsnämnden föreslagna anordningen bör följas.

Under alla förhållanden borde eftersträvas, att företaget i viss mån friställ
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

139

des från statsmakterna, och att i ledningen av detsamma insikt och förtrogenhet

med näringslivets förhållanden och behov bleve företrädd på tillfredsställande

sätt. Stockholms handelskammare anser, att ett så stort och

i många avseenden svåradministrerat företag, som det svenska statsbaneföretaget

kommer att bli efter ett vidsträckt övertagande av de enskilda järnvägarna,

kräver en rent affärsmässigt bättre uppbyggd organisationsform

än statens järnvägars nuvarande. Handelskammaren ville visserligen icke i

alla avseenden tillstyrka det av socialiseringsnämnden på sin tid framlagda

förslaget men ville understryka nödvändigheten av, att statsjärnvägarna

frigjordes från statsmakternas direkta ingripanden och utrustades med en

självständig, med näringslivet förtrogen, affärskunnig styrelse.

Departementschefen.

Det utvidgade statsbaneföretaget torde icke få större storleksordning än

att dess skötsel kan rymmas inom nuvarande förvaltningsform, dock med

erforderlig utökning av arbetskrafter såväl inom järnvägsstyrelsen som inom

distrikts- och sektionsledningarna. Beträffande distrikten och sektionerna

får man självfallet räkna med en ökning av dessas antal. Huruvida man

bör vidtaga en decentralisering av förvaltningen med utflyttning till linjebefälet

av vissa ärenden med därav följande utvidgning av dess befogenhet

och arbetsuppgifter torde få göras beroende av de erfarenheter, som vinnas

under statsbanenätets successiva tillväxt.

Ordningen för genomförandet av ett riksdagsbeslut örn förstatligande

av det enskilda järnvägsnätet.

Järnvägsstyrelsen erinrar i sitt yttrande om, att kommitténs betänkande

icke innehåller något bestämt förslag i förevarande hänseende samt anför:

Vad gäller de frivilliga uppgörelser, vilka förväntas bliva regel, torde

beträffande ordningen ingen tvekan böra råda. Övervägande skäl synas tala

för en procedur, analog med de av 1938 års riksdag godkända uppgörelserna

örn aktieförvärv, dock att de framtida förvärven i regel icke böra avse vederbörande

bolags aktier utan i stället järnvägen med vad därtill hör, samt av

bolaget bedriven annan, till samfärdseln hörande eller därmed sammanhängande,

rörelse.

Preliminära avtal lå alltså träffas av järnvägsstyrelsen under förbehåll av

Kungl. Maj :ts godkännande, och därpå följer övlig behandling i statsråd och

riksdag med godkännande och erforderlig medelsanvisning fall för fall liksom

vid alla tidigare förvärv. Den tidsutdräkt, som vållas genom detta något

omständliga förfarande, torde icke spela någon praktisk roll; ett inlemmande

i statens järnvägar kräver i allt fall en relativt lång förberedelsetid. I

eventuella fall av inlösen enligt lag måste ett förslagsanslag anvisas, samtidigt

som beslut örn sådan inlösen fattas. Tillvägagångssättet i övrigt föijer

av lagens avfattning. ..... .

Alla kapitalutlägg för järnvägsförvärv kunna ej förväntas bil direkt

län tablå. Enligt gällande regler för kapitalbudgetens finansiering borde alltså

i vissa fall medel anvisas för omedelbar avskrivning. Då emellertid ingen

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ens närmelsevis säker prognos angående utfallet kan ställas, synes det icke

nödvändigt eller lämpligt kombinera erforderliga medelsanvisningar å kapitalbudgeten

med anvisningar under avskrivningsrubrik. En finansiellt lika

tillfredsställande och praktiskt vida bekvämare ordning erhålles, örn medlen

från ifrågavarande kapitalanslag få i statens järnvägars räkenskaper bokföras

å ett särskilt konto, vars kapital tills vidare hålles utanför de för taxenivåns

avvägande nödiga beräkningarna. Först sedan förhållandena stabiliserat

sig och planerad rationalisering hunnit genomföras, synes tiden vara

inne att till behandling upptaga frågan örn sagda kapitals slutgiltiga bokföring.

Med nämnda förfaringssätt synes också vinnas möjlighet fördela erforderliga

avskrivningsanslag på ett med hänsyn till budgetläget lämpligt sätt.

Riksräkenskapsvcrket gör följande uttalande:

Förslag örn förvärv för statens räkning av enskild järnväg bör — såsom

tidigare alltid skett — i varje särskilt fall underställas riksdagens prövning.

För förvärvet erforderliga anslagsmedel böra anvisas å riksstaten under kapitalbudgeten.

Dylikt anslag bör liksom investeringsanslag i allmänhet alltid

uppföras såsom reservationsanslag. I fall av inlösen enligt lag, då vid tidpunkten

för förvärvets beslutande inköpspriset ännu icke är till siffran känt,

torde anslaget få beräknas med utgångspunkt från det högsta belopp, vartill

inköpspriset kan beräknas komma att fastställas.

Vid ett förstatligande i enlighet med kommitténs förslag av praktiskt taget

hela det enskilda järnvägsnätet skulle med all sannolikhet mycket stora

belopp erfordras för avskrivning av i det utvidgade statsbaneföretaget investerade

kapitalmedel. Även vid ett förstatligande av enskilda järnvägar i den

begränsade omfattning, som riksräkenskapsverket förordat, skulle avskrivningsbehovet

säkerligen bliva avsevärt.

Enligt gällande budgetordning skola å riksstaten anvisade investeringsanslag,

vilka beräknas giva upphov till icke räntabla kapitaltillgångar, kombineras

med särskilda avskrivningsanslag å driftbudgeten.

Ehuruväl vid tidpunkten för anvisandet av nu ifrågavarande investeringsanslag

avskrivningsbehovets storlek icke kan ens tillnärmelsevis angivas,

finner riksräkenskapsverket likväl ofrånkomligt, att avskrivning i viss utsträckning

omedelbart kommer till stånd. Av praktiska skäl torde avskrivningsanslagen

böra så avvägas, att relationen mellan dessa anslag och motsvarande

investeringsanslag (avskrivningsprocenten) är fix. Nämnda avskrivningsprocent

lärer dock böra fastställas till olika höjd allt efter deri

omfattning, i vilken förstatligandet av enskilda järnvägar avses skola äga

rum, varvid ökad omfattning kräver stegrad avskrivningsprocent och minskad

omfattning nedsatt avskrivningsprocent. Även vid ett förstatligande av

enskilda järnvägar i den av riksräkenskapsverket förordade begränsade omfattningen

torde avskrivningsanslagen icke böra anvisas till lägre belopp än

som motsvarar 20 procent av investeringsanslagen. Sedan förstatligandet

slutförts och det utvidgade statsbaneföretaget stabiliserats, får avgöras, i

vilken utsträckning ytterligare avskrivning av oräntabelt kapital kan befinnas

erforderlig.

Departementschefen.

I de yttranden som järnvägsstyrelsen och riksräkenskapsverket avgivit har

förordats, att förslag örn förvärv av enskilda järnvägar för statens räkning

skola — i likhet med vad tidigare skett — i varje särskilt fall underställas

riksdagens prövning, varvid för förvärven erforderliga anslagsmedel skola

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

141 .

anvisas å riksstaten under kapitalbudgeten och i de fall, då anslagen beräknas

giva upphov till icke räntabla kapitaltillgångar, kombineras med avskrivningsanslag

å driftbudgeten. Meningarna gå isär, när det gäller att

taga ståndpunkt till hur avskrivningarna skola genomföras. Visserligen anse

båda ämbetsverken, att spörsmålet örn avskrivning bör upptagas till slutlig

reglering först sedan förhållandena stabiliserat sig. Men i motsats till järnvägsstyrelsen

finner riksräkenskapsverket det ofrånkomligt att ■—- oavsett

att avskrivningsbehovets storlek icke kan ens tillnärmelsevis angivas vid

tidpunkten för anvisande av nu ifrågavarande investeringsanslag — avskrivning

i viss utsträckning omedelbart kommer till stånd, och förordar en fix

avskrivningsprocent, som bör fastställas till olika höjd allt efter den omfattning,

i vilken förstatligandet avses skola äga rum, varvid ökad omfattning

kräver stegrad avskrivningsprocent.

Den av ämbetsverken föreslagna formen för inköp av enskilda järnvägar

synes även mig lämplig. Riksdagens medverkan i varje särskilt fall innebär

en ur skilda synpunkter betydelsefull prövning. Klarhet vinnes, huruvida

köpet står i överensstämmelse med de riktlinjer, som riksdagen utstakat

för frågan örn järnvägsnätets enhetliggörande. Nya synpunkter kunna även

framkomma, som påkalla beaktande. I vissa fall torde emellertid riksdagens

godkännande av ett järnvägsförvärv icke kunna i förväg inhämtas.

Skall en järnväg försäljas å exekutiv auktion, synas skäl föreligga att låta

Kungl. Maid utan riksdagens hörande föranstalta om inköp av järnvägen

även örn staten icke är långivare. Ett sådant inköp torde icke böra ske

med mindre det är motiverat av allmänna samfärdselpolitiska skäl och kan

ske till rimligt pris. Tydligt är, att det bör föregås av undersökningar i syfte

att utröna järnvägens betydelse som trafikled. Till detta förfarande torde

riksdagens medgivande böra inhämtas. I anslutning härtill torde böra utverkas

bemyndigande för riksgäldskontoret att ställa för inköpet erforderliga

medel till förfogande. I samband med prövning av anslagsäskande för

täckande av köpeskillingen får riksdagen tillfälle alt jämväl pröva spörsmålet.

huruvida järnvägen i fråga bör bibehållas i statens hand eller icke.

Med hänsyn till svårigheten att i ett sammanhang överblicka alla på avskrivningsfrågan

inverkande förhållanden synes mig icke ändamålsenligt

att fastställa en bestämd avskrivningsprocent, som oberoende av de i det

särskilda fallet föreliggande omständigheterna städse skall tillämpas. I vad

mån och till vilken omfattning avskrivning skall vid övertagandet företagas

torde därför böra avgöras från fall till fall.

Ändring i vissa fall av gällande villkor och bestämmelser

för lån ur allmänna järnvägslån ef onden.

Nu gällande villkor och bestämmelser för utestående lån ur allmänna järnvägslånefonden,

vars kapitaltillgångar jämlikt beslut av 1938 års riksdag

överförts till fonden för låneunderstöd, godkändes av 1923 års riksdag.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Enligt punkt 13 av dessa villkor och bestämmelser skall Kungl. Maj:t insätta

en med särskild instruktion försedd ledamot i styrelsen för varje järnvägsbolag,

som innehar lån av staten, och utse en revisor att deltaga uti

granskningen av bolagets förvaltning och räkenskaper; och skall arvode till

sålunda utsedd ledamot och revisor bekostas av bolaget.

Sedan staten efter beslut av 1938 års riksdag förvärvat aktiemajoriteten

i bland annat Sävsjöström—Nässjö järnvägsaktiebolag, har Kungl. Maj:t

den 13 maj 1938 funnit gott dels förordna, att av staten förvärvade aktier i

bolaget skola förvaltas av järnvägsstyrelsen, dels ock bemyndiga chefen för

kommunikationsdepartementet att tillsvidare själv eller genom av honom

för varje tillfälle särskilt förordnat ombud å bolagsstämmor med aktieägarna

i nämnda bolag föra talan och utöva rösträtt för statens aktier.

Med förmälan att bolaget häftar i skuld till staten för lån ur allmänna

järnvägslånefonden, har järnvägsstyrelsen i skrivelse den 8 december 1938

ifrågasatt, huruvida icke undantag för detta bolags del kunde vara motiverat

från nyssnämnda föreskrift i punkt 13. I anledning av framställningen ha

fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit yttrande.

Departementschefen.

Har staten förvärvat aktiemajoriteten i ett järnvägsaktiebolag, som erhållit

lån ur ifrågavarande fond, ävensom tillsatt ledamöter och suppleanter

i bolagets styrelse samt revisorer, torde staten kunna på ett tillfredsställande

sätt utöva tillsyn över att bolagets förpliktelse mot staten såsom långivare

ej eftersättes. Skälet att utse särskilda ombud i styrelse och revision synes

därmed lia förfallit. Om riksdagen icke uttalar annan mening, torde därför

avsteg från förevarande punkt i lånevillkoren böra göras beträffande sådant

bolag varom nu är fråga.

Ändring av gällande villkor och bestämmelser för lån ur

lånefonden för anskaffning av motorvagnar m. m. åt enskilda

järnvägar (motorvagnslånefonden).

För utlämnande av lån från ifrågavarande fond har Kungl. Majit den 28

juni 1935, efter riksdagens hörande, fastställt vissa villkor och bestämmelser.

Enligt punkt 1 av dessa villkor och bestämmelser må järnvägsföretag för enskild

järnväg, vars understödjande finnes med hänsyn till järnvägens betydelse

för den allmänna samfärdseln påkallat och ur ekonomisk synpunkt

berättigat, kunna erhålla låneunderstöd för inköp av motorvagn eller annan

materiel eller eljest till genomförande av för driftens rationalisering behövliga

åtgärder. Vid bedömandet av denna punkt ha följande principer an
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

143

setts böra tagas i betraktande, nämligen att verkligt behov av det sökta

lånet föreligger, att den ifrågasatta stödåtgärden finnes vara med hänsyn

till järnvägens betydelse för den allmänna samfärdseln påkallad och ur ekonomisk

synpunkt berättigad, samt att fråga skall vara örn vidtagande av åtgärder

i syfte att genom driftens rationalisering giva ekonomisk bärkraft åt

det lånesökande företaget.

Departementschefen.

Ett enhetliggörande av järnvägsnätet i enlighet med vad jag förut anfört

synes kunna antagas komma att taga flera år i anspråk. Av vikt är, att de

enskilda järnvägarna alltjämt vidtaga rationaliseringar ägnade att förbilliga

driften. Med hänsyn till det förestående förstatligandet synes emellertid

avsteg böra göras från den sist omnämnda principen. Är nämligen den materiel,

som föreslås till inköp, behövlig och lämplig för därmed avsett ändamål

även för det fall, att staten förvärvar ifrågavarande järnväg, torde hinder

icke böra möta för beviljande av lån till samma inköp, i all synnerhet

som staten, örn betryggande säkerhet ej kan ställas, skall förbehållas äganderätten

till materielen. Nedlägges järnvägen, lärer materielen få användning

å annat håll.

Därest riksdagen icke har något att häremot erinra, synes Kungl. Maj:t

följaktligen böra vara oförhindrad att bevilja lån ur fonden, även om lånet,

ensamt eller i förening med andra åtgärder, icke kan förväntas medföra

full sanering av järnvägens ekonomi.

Departementschefens hemställan.

Av vad jag nu anfört framgår, att en genomgripande reform av vårt järnvägsväsende

är av behovet påkallad och bör genomföras i huvudsaklig överensstämmelse

med de av mig nu angivna riktlinjerna. Med hänsyn till järnvägsväsendets

å olika områden djupt ingripande betydelse bör arbetet med

enhetliggörandet och därmed sammanhängande spörsmål bedrivas med nödig

skyndsamhet. Under åberopande av vad jag sålunda i olika avseenden

anfört och förordat hemställer jag,

att Kungl. Majit måtte

dels lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående

de av mig angivna åtgärderna för enhetliggörande av det

svenska järnvägsnätet,

dels ock föreslå riksdagen att ej mindre medgiva, alt enskild

järnväg, som försäljes å exekutiv auktion, därvid må

förvärvas av staten, än även besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret

skola i fall som nyss sagts tillhandahålla medel

för ändamålet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

145

Bilaga A.

Utlåtande.

Av Svenska järnvägsföreningen har jag erhållit i uppdrag att avgiva utlåtande

rörande de svenska enskilda järnvägarnas rättsliga ställning.

Den fråga, som i första hand inställer sig, är den om koncessionernas rättsliga

innebörd. Att för utövande av en viss verksamhet ur allmän synpunkt uppställes

vissa villkor är ej något, som är egenartat för järnvägsdriften utan förekommer

också i mer eller mindre utpräglad form å andra områden. I allmänhet regleras

dessa villkor omedelbart av lagstiftningen. Varje rättsutövning vilar på en tyst eller

uttrycklig lagbestämmelse och rättigheten som sådan har just det innehåll som

lagstiftaren givit åt densamma. Lika klart är, att lagstiftaren icke är bunden av det

innehåll, som en uppkommen rättighet en gång erhållit; någon tvekan kan icke råda

därom, att den genom ny lag kan förändras, liksom också helt upphävas. Tydligt

är, att varje sådan åtgärd alltid måste uppbäras av ett samhällsintresse; huruvida

ett sådant föreligger, har lagstiftaren att avgöra efter förhållandena i varje särskilt

fall. Skulle ett felbedömande på denna punkt föreligga, visar sig detta förr eller

senare i för samhället menliga konsekvenser. Särskilt då det gäller ingrepp i redan

bestående rättigheter, gäller att noggrant avväga förhållandet till ett annat samhällsintresse,

nämligen rättssäkerheten. Till skydd för denna har ock allmänt ansetts

böra gälla den regeln att, då lagstiftaren upphäver eller mera väsentligt inskränker

en privat rättighet, full ersättning bör lämnas den, som drabbas av förlusten.

I vissa länder har en dylik regel blivit grundlagsfäst. Huruvida den hos

oss kan härledas ur § 16 R. F. må här lämnas därhän. Tydligt är emellertid, att

den ligger till grund för vår nu gällande expropriationslagstiftning. Rätt till fast

egendom, vare sig äganderätt eller annan rätt, kan icke tagas i anspråk för allmänt

ändamål utan att full ersättning lämnas. Samma princip kommer också till uttryck

i gällande lagstiftning örn rekvisitioner för krigsmaktens behov. Jag utgår alltså

ifrån som en helt självklar sak, att enligt rådande svensk rältsåskådning expropriation

av annan tillhörig egendom är betingad därav, att ägaren erhåller full ersättning

för dess värde. Det torde väl ej heller råda någon tvekan därom att, örn genom

lagstiftning en allmän expropriationsrätt infördes till landets enskilda järnvägar,

de i gällande expropriationslagstiftning fastställda grundsatserna skulle vinna

tillämpning. Emellertid synes man häremot vilja invända, att järnvägsägarens rättsställning

vore sämre, då den grundade sig å koncession, än en rättighetshavares i

allmänhet.

Enligt min mening är delta påstående icke hållbart. Aven örn man vill betrakta

koncessionen, ej som ett avtal mellan staten och anläggaren, utan närmast som en

lagstiflningsakt och alltså underkastad samma regler som lagstiftningen i allmänhet,

följer därav ingalunda att de enskilda rättigheter, bl. a. äganderätten till järnvägen,

till vilka koncessionen gett upphov, skulle -—- med de begränsningar, som

koncessionen fastställer — vara sämre skyddade än rättigheter i allmänhet nied de

begränsningar dessa kunna enligt lag vara behäftade. För att erhålla det positiva

innehållet i en viss rättighet, t. ex. äganderätten till en fastighet, är man alltid hänvisad

till gällande lagstiftning och man har härvid att beakta rättighetens såväl

positiva som negativa sida. Förhållandet är alldeles detsamma örn det gäller en

koncessionerad rättighet. Skillnaden är allenast den, att koncessionens innehåll får

samma betydelse som lagstiftning i ämnet.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 207.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. May.ts proposition nr 207.

Starka skäl kunna anföras för den ståndpunkten, att cn koncessionerad rättighet

intager t. o. m. en mera förmånlig ställning. Anledningen till att staten underkastar

en viss verksamhet koncession är samhällsnyttan. Den verksamhet, varå koncession

meddelas, fastställes därigenom som en samhällsnyttig verksamhet och såsom representant

för samhällsnyttan har staten haft all anledning att engagera enskild företagsamhet

och enskilt kapital i en dylik allmännyttig verksamhet — låt vara att

staten samtidigt uppställer förbehåll för att den åsyftade samhällsnyttan verkligen

skall vinnas och bliva bestående. Koncessionshavaren liksom alla de, som med

kredit eller på annat sätt biträtt honom, måste anses äga en i sakens natur grundad

förväntan att, om koncessionen följes, någon inskränkning därutöver icke skall ske

i koncessionens innehåll. Man kommer här till den frågan, örn staten ensidigt kan

ändra koncessionens innehåll eller örn koncessionen icke snarare förpliktar å ömse

sidor. Att koncessionen är ovillkorligt förpliktande för den ena parten, koncessionshavaren,

ligger i öppen dag. Varför skulle då icke koncessionen vara förpliktande

också för den andra parten, staten? Kan staten, sedan koncession en gång meddelats,

genom ett tillägg till koncessionen utan samtycke av koncessionshavaren —

detta kan lämnas antingen direkt eller i samband med en annan av staten erbjuden

och av koncessionshavaren mottagen förmån —- till den sistnämndes nackdel förändra

koncessionens innehåll. Jag är icke i tvekan örn, att denna fråga enligt svensk

rättsuppfattning bör besvaras nekande.

Mot en lagstiftning, som — grundad å allmänna trafikintressen — ålägger den

enskilde järnvägsägaren att avstå järnvägen med vad därtill hör till staten, kan

icke riktas någon anmärkning ur rättslig synpunkt. Den koncessionerade rättigheten

kan i detta hänseende icke anses intaga någon särställning i förhållande till

varje annan enskild rätt. Enligt de för all expropriation gällande rättsnormerna bör

emellertid ersättning utgå för fulla värdet av vad som avstås liksom för skada och

förlust, som eljest uppkommer för ägaren.

Då det gäller avstående av fast egendom ligger i sakens natur, att ägaren icke

kan förpliktas att avstå egendomen utan något som helst motvärde. Även örn den

fastighet, t. ex. en jordbruksfastighet, som exproprieras, icke lämnar ägaren någon

behållen avkastning, kan å detta förhållande icke grundas någon rätt för den exproprierande,

vare sig staten eller enskild, att tilläggas fastigheten utan ersättning. Vid

expropriationsersättningens bestämmande i dylika fall måste, såsom vid fri prisbildning,

hänsyn tagas också till den exproprierandes intresse av fastighetens förvärv.

Finnas för en fabrik, som exproprieras, icke förutsättningar för fortsatt ekonomisk

drift, bör i varje fall ägaren erhålla det minimum av ersättning som motsvarar

realisationsvärdet.

Det resultat, vartill jag sålunda kommer, är, att de allmänna expropriationsrältsliga

reglerna örn ersättning böra äga tillämpning också vid statens expropriation av

enskild järnväg. Huruvida med hänsyn till de särskilda förhållandena i nu föreliggande

fall särskilda ersättningsregler böra utformas, är en fråga, som jag här

icke skall närmare behandla. Grunden för dessa regler måste dock vara att full ersättning

lämnas för vad som avstås.

Det är emellertid två spörsmål, som i detta sammanhang kräva särskilt beaktande.

Det ena gäller vilken betydelse de i koncessionerna upptagna inlösningsbestämmelserna

skola äga. Dessa bestämmelser utgöra enligt den uppfattning, som jag

förut givit uttryck åt, en integrerande del av den koncessionerade rättighetens innehåll

och måste alltså anses vara av betydelse för ersättningens storlek. Har i dessa

ersättningen bestämts högre än som eljest skulle motsvara rättighetens värde, har

denna därigenom erhållit ett högre värde. Är det motsatta förhållandet, blir rättighetens

värde så mycket lägre. Såväl staten som järnvägsägaren böra alltså kunna

framställa påståenden i nu antydd riktning.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

147

Det andra spörsmålet är örn det s. k. trafiktvångets betydelse för ersättningen.

Skyldigheten för järnvägsägaren att i erforderlig omfattning uppehålla järnvägsdriften

är otvivelaktigt ett av den koncessionerade rättighetens viktigaste förbehåll

och det är i full konsekvens härmed som järnvägens driftresultat eller s. k. affärsyärde

kommer att erhålla en mycket stor betydelse vid ersättningens bestämmande.

Även med erkännande härav måste man dock framhålla, att den nu antydda synpunkten

icke far leda därhän, att staten skulle kunna berättigas att övertaga en

ekonomiskt icke driftvärdig järnväg utan varje ersättning. Jag har redan framhållit,

att en sådan konsekvens skulle stå i bestämd motsättning till expropriationslagstiftningens

allmänna grunder. För varje företag, en farled, ett vattenverk eller

annan anläggning, är det sämsta ekonomiska läget alltid det, då företaget som sådant

måste nedläggas och dess egendom realiseras. En järnväg utgör härvid icke

något undantag. Ur allmän synpunkt kan det icke sägas vara av något intresse att

en fortgående kapitalförstöring äger rum; i varje fall skulle det vara obilligt, att

upprätthålla ett sådant krav mot den enskilde järnvägsägaren. Den situationen kan

ju också komma att föreligga för staten, sedan järnvägen övertagits, att den måste

nedläggas. Har då staten övertagit järnvägen utan ersättning, skulle ju staten genom

realisation av tillgangarna bereda sig en obehörig vinst. Jag kommer alltså

till det resultatet pa denna punkt, att ersättningen icke i något fall bör bestämmas

lägre än till realisationsvärdet.

Stockholm den 16 augusti 1937.

N. Gärde.

Promemoria.

Sedan i betänkande rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet

(S. O. U. 1938: 28) framlagts ett utkast till lag örn inlösen av enskild järnvägsverksamhet,

har jag anmodats uttala mig örn, huruvida, på sätt i detta utkast

avses, inlösning av enskild järnväg kan äga rum utan samtycke från järnvägsverksamhetens

ägare. Närmare besett uppkomma två frågor: 1) Kan inlösning i annan

ordning än vederbörande koncession angiver framtvingas? 2) Kan inlösning framtvingas,

när rätt därtill ej blivit förbehållen i vederbörande koncession? —- Jag är

angelägen att betona, att jag på den korta tid som stått mig lill buds icke varit i tillfälle

att för uppdragets fullgörande företaga några egentliga forskningar, och att

mina uttalanden därför i viss mån hava en provisorisk karaktär. Detta innebär

dock ej att jag skulle hysa någon tvekan -—- utöver vad uttryckssätten giva vid

handen — beträffande de meningar jag ansett mig kunna uttala.

I.

Den uppställda frågans besvarande beror väsentligen av huru man bedömer den

rättsliga ställning, som grundar sig på en järnvägskoncession.

Det ligger nära till hands att för denna frågas bedömande vända sig till den juridiska

litteraturen, där järnvägskoncessionen — en rättslig företeelse, som ju i tämligen

likartad gestalt möter i ett stort antal länder — blivit föremål för en rätt

ingående behandling. Men det bör från början anmärkas, att med ett sådant studium

föga är vunnet. Det måste nämligen fasthållas, att hur stora likheterna än

må vara mellan olika länders järnvägskoncessioner, detta rättsinstitut dock i varje

särskilt land fått sin särskilda gestaltning. Det bör i detta sammanhang ej förglömmas

att i åtskilliga länder finnes en lagstiftning örn järnvägskoncessioner; vad som

doceras på grundval av sådan lagstiftning (t. ex. i Tyskland) är minst av allt ägnat

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

att läggas till grund för ett bedömande av den svenska rätten. Man kan sålunda ej

tala om några allmängiltiga rättsregler eller grundsatser angående det ifrågavarande

ämnet. Man har att hålla sig till svensk rätt, intet annat. Det torde emellertid böra

anmärkas, att den av kommittén givna ytterst summariska sammanfattningen av

främmande rätts betraktelsesätt möjligen kan giva ett något vilseledande intryck.

Sålunda vill jag ifrågasätta, huruvida »den åsikten, att koncessionen är en suveränitetsakt

med samma värde och betydelse som en lag och kan efter statens gottfinnande

upphävas eller förändras» nutilldags har några företrädare. Praktiskt taget enstämmigt

lär man väl anse, att koncessionen skapar ett kontraktsförhållande (se

t. ex. Gastberg, Inledning til forvaltningsretten s. 50) eller i varje fall kontraktsliknande

bundenhet i vissa hänseenden (se t. ex. Andersen, Dansk Forvaltningsret

s. 301: koncessionen innehåller »en kontraktmsessig bestanddel»).

Vad då den svenska rätten angår, är det först anledning att understryka, att järnvägskoncessionen

såsom sådan icke blivit föremål för någon närmare behandling i

den rättsvetenskapliga litteraturen. Del föreligger i denna intet annat än helt korta

uttalanden, vilka icke synas vila på mera ingående undersökningar. Huruvida någon

undersökning av de rättsliga spörsmålen föreligga i tidigare utredningar (se betänkandet

s. 5) har jag på grund av tidens knapphet ej haft tillfälle att konstatera.

Man skulle emellertid kunna tänka sig att järnvägskoncessionens natur kunde

klargöras genom dess hänförande till en eller annan mera omfattande kategori av

rättsliga företeelser. Man kunde t. ex. vilja hänföra den till kategorien »koncessioner»

eller till kategorien »näringsrättigheter» (jfr s. 88) och därur draga

slutsatser med hänsyn till det spörsmål, som nu är å bane.

Men icke heller på denna väg kommer man långt. »Koncessionen» är icke i

svensk rätt ett fast utmejslat rättsbegrepp. Ordet användes i lagspråket ganska sparsamt

och ingalunda på ett sådant sätt, att man bakom dess användning i olika fall

har rätt att alltid förutsätta en och samma tanke. Särskilt torde det böra framhållas,

att innan det på 1850-talet efter mönster från andra länder kom till användning

med avseende på järnvägsföretag det torde varit helt okänt i svensk rätt. Det

hade med andra ord då ingen bestämd betydelse i svenskt rältsspråk; ingen bestämd

slutsats kan sålunda dragas av att just detta ord kom till användning. Vänder man

sig till litteraturen, finner man att ordet — delvis med stöd i lagspråket, delvis utan

sådant stöd —- använts på helt olika sätt, för att uttrycka helt olika begrepp. Ur

järnvägskoncessionens tillhörighet till den ena eller den andra av dessa av vetenskapen

uppfunna kategorier kan emellertid ingen slutsats dragas.

På samma sätt förhåller det sig med näringsrättigheten —- detta så mycket hellre

som väl aldrig annat ens påståtts än att näringsrättigheterna äro av mycket olika

slag, somliga starkare, somliga svagare. Örn det, s. 88 f., varit kommitténs mening

att draga slutsatser ur sin sats, att det är en näringsrättighet, som grundas genom

järnvägskoncessionen, bör följaktligen på denna punkt inläggas en reservation. (Huruvida

termen näringsrättighet kan sägas på ett tillfredsställande sätt återgiva koncessionernas

innehåll skall här ej diskuteras.)

Man kunde kanske också vilja söka ernå större klarhet genom att utreda, om

koncessionen skall kallas för en lagstiftningsakt, en förvaltningsakt, ett förvaltningskontrakt,

ett privilegium eller ännu något annat. Sådana frågeställningar hava

varit vanliga i den vetenskapliga diskussionen. Numera lägger man icke alltför stor

vikt vid dylika rubriceringar. Och i svensk rätt torde man — vid det förhållandet,

att vår offentliga rätt endast i ringa mån kan sägas hava utvecklat någon fast, av

lagstiftning och praxis accepterad terminologi och begreppsbildning — än mindre

hava anledning att gå fram på denna väg.

Under dessa omständigheter kan jag icke se annat än att man är hänvisad att

undersöka det särskilda slag av rättsakter, som järnvägskoncessionerna utgöra, för

att få klarhet över den innebörd och betydelse, som inlagts i dem.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

II.

Därvid måste man till utgångspunkt taga det förhållandet, att dessa koncessioner,

även örn de ingalunda utan vidare kunna rubriceras som kontrakt, i allt fall framträda

med iögonenfallande kontraktliknande drag. De stipulera skyldigheter och

rättigheter å ena sidan för staten, å andra sidan för koncessionshavaren. Och dessa

rättigheter och skyldigheter betinga varandra ömsesidigt. Koncessionshavarens

skyldigheter äro starkt framträdande (han har så tillvida en helt annan ställning än

innehavaren av en vanlig näringsrättighet). Vad hans däremot svarande rättigheter

angår, bör det uppmärksammas att sådana ordasätt kommit till användning,

som eljest i rättslivet brukas för att utmärka en rättsställning, som likt den kontraktsenliga

ej kan rubbas utan vederbörandes eget samtycke; man får särskilt ej gå förbi

ordet »rättighet», som bestämt pekar i denna riktning. Det är sant, att koncessionerna

öppna möjlighet för en ensidig rubbning av det bestående rättsförhållandet

— nya föreskrifter örn koncessionshavarens prestationer, förverkande, inlösning

etc. — men just denna omständighet angiver med all önskvärd tydlighet tanken,

att rättsförhållandet ej får rubbas i annan ordning än den som sålunda stipulerats.

Vad särskilt angår inlösningsrätten, måste i de fall, där en inlösningsrätt

stipulerats och på samma gång gjorts beroende av att en viss ordning iakttages, detta

förhållande säges peka på att koncessionshavaren ansetts icke vara skyldig att underkasta

sig inlösning i annan ordning. Vad övriga koncessioner angår, finnes det

intet, som pekar på att inlösningsrätt över huvud taget förefinnes.

Kommitténs uttalande s. 91 örn att de föreslagna ingreppen sakna »tydligt stöd i

koncessionsbestämmelserna» är sålunda vilseledande. Det finnes där, så vitt jag kan

se, icke alls något stöd för dem.

Helt visst skulle den mening, som sålunda klart nog inlagts i själva ordasätten i

koncessionerna, kunna än klarare belysas genom ett studium av de omständigheter,

under vilka de tillkommit, av samtidiga uttalanden från statsmakternas sida o. s. v.

Jag har ej haft tillfälle att göra några undersökningar i denna riktning och erinrar

blott örn riksdagens uttalande 1855 (s. 51 n. 1) örn att staten måste »förbehållas»

rätt att inlösa vissa järnvägar. Det pekar bestämt i den riktningen, att inlösningsrätt

är beroende av uttryckliga förbehåll. Genom mera ingående undersökningar

skulle det måhända vara möjligt att få större klarhet örn meningen med att i vissa

koncessioner intet stipulerats örn inlösning, och om någon grund sålunda finnes

för kommitténs antydningar (s. 94) örn att man dock på något sätt räknat med en

sådan, ehuru detta icke skett »klart». Tills vidare måste man sätta ett frågetecken

för dem.

Utgångspunkten måste således vara denna: man står inför förhållanden, sorn framträda

som fullt jämförliga med dem som grundas på kontrakt. Detta enkla förhållande

undanskymmes i någon mån, då kommittébetänkandet söker hämta ledning

för den föreliggande frågans bedömande av det sätt varpå man, särskilt vid tobaksmonopolets

införande, bedömt statens möjligheter att förgripa sig på en bestående

näringsrättighet (s. 91 ff): några »lagligen grundade ersättningsanspråk» hade då ej

erkänts, ehuru av billighetsskäl viss ersättning utgått. Den nu föreliggande frågan

är ju i själva verket en helt annan. Då gällde det ingrepp i en rätt, som egentligen

endast grundade sig på allmänna lagregler. Nu är det fråga örn rättigheter,

sorn direkt grunda sig på statsakter avseende konkreta fall. Det är allmänt erkänt

att sådana statsakter i manga fall, även där de ej hava formen av utfästelser

om vissa rättssituationers fortsatta bestånd, måste anses skapa rättigheter av särskild

styrka nämligen i den mån däri ansetts kunna intolkas sådana utfästelser från

statens sida. En dylik betydelse har man ansett kunna inläggas i varjehanda slags

auktoriserande statsakter (jfr härom t. ex. Undéns och Stralds s. 87 n. 1 och 91

n. 1 omnämnda arbeten). Men här är det fråga örn en ännu mycket klarare .situation:

man har uttryckliga utfästelser att hålla sig till —• utfästelser, som man har

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

så mycket större skäl att taga på fullaste allvar som de motsvaras av synnerligen

kännbara förpliktelser för koncessionshavaren. Den vaga terminologi, som man

känner från förberedelserna till tobaksmonopolet och diskussioner örn näringsrättigheter

i övrigt, är ej på sin plats i förevarande sammanhang. Står man inför en

kontraktsmässig eller därmed jämförlig rätt, kan det ej vara nog att staten fäster

»tillbörligt avseende till bestående rättsförhållanden», eller att man erkänner, att

de intressen som i koncessionerna »berettts ett visst skydd . . . hava berättigade anspråk

på att bliva i behörig utsträckning tillgodosedda» (s. 90).

Särskilt bör det understrykas, att i flertalet koncessioner det statsingripande, varom

nu är fråga, direkt förutsatts och beskaffenheten av den i sådan händelse utgående

ersättningen blivit på förhand bestämd. Bland de lägen i vilka staten mot

ersättning kan göra intrång i en rättighet, t. ex. att driva viss näring — till dem hör

ostridigt det föreliggande fallet —, kan man urskilja sådana, där statens utfästelse

allenast avser själva rättigheten, medan frågan örn ersättningen — stillatigande eller

uttryckligen -—- lämnas åt ett skönsmässigt avgörande, som får träffas då frågan

blir aktuell. Men här står man inför fall, där statens utfästelse bl. a. avser just

själva ersättningsfrågan.

Örn man, i anslutning till vad nu sagts, tager allmänna rättsregler örn kontrakt till

utgångspunkt, skulle det möjligen kunna göras gällande, att den kontraktsenliga

rätten likväl här som i andra fall bör få vika på grund av »bristande förutsättningar»;

kommittébetänkandet innehåller vissa resonemang i denna riktning (se 89 f.).

Man kommer härmed in på ett civilrättsligt spörsmål, som jag ej vågar bedöma.

Jag tilltror mig dock att uttala den förmodan, att en tillämpning av läran örn bristande

förutsättningar på det nu förevarande fallet skulle innebära en för rättssäkerheten

högst betänklig utvidgning av dess tillämpningsområde. Då man tillåter sig

åsidosätta ett kontrakt på grund av bristande förutsättningar, är det väl i regel på

grund av en tolkning av parternas vilja, som sträcker sig utöver avtalets synliga innehåll:

man menar, att de ej skulle velat vad som avtalades, örn de vetat av, vad

som skulle komma att hända. Men det lär väl ej finnas ringaste fog för antagandet,

att koncessionsbestämmelserna örn inlösning skulle gestaltats annorlunda, örn staten

och koncessionshavarna kunnat taga de förändrade förhållanden, som kommittén

avser, i betraktande.

Det torde vara överflödigt att framhålla, att den av kommittén starkt framhävda

omständigheten, att koncessionsbestämmelserna örn inlösen äro svåra att tillämpa på

grund av »oenhetlighet, oklarhet och bristande fullständighet» (s. 141, jfr även s.

94), icke heller kan utgöra någon rättsgrund för deras ersättande med en annan

ordning. Det kan ju förekomma, att ett avtal förlorar sin kraft på grund av omöjlighet.

Men om en sådan synpunkt här göres gällande, bör den väl ej leda till att

inlösning mot koncessionshavarens vilja genomföres i en ordning, som anses mera

praktikabel; en rimligare slutsats vöre, att inlösning ej alls kan äga rum.

Självklart är, att örn de stipulerade inlösningsvillkoren i vissa fall skulle anses

vara oförmånligare för koncessionshavarna än de föreslagna (se t. ex. s. 94, 134 f.),

detta förhållande ej heller kan utgöra någon rättsgrund för deras åsidosättande.

III.

Med vad hittills sagts har frågan örn koncessionernas rättsliga natur avsiktligen i

någon mån förenklats. Hänsyn har icke tagits till de »offentligrättsliga» inslagen i

koncessionsförhållandet, vilka onekligen kunna ingiva tvivelsmål, huruvida det är

berättigat att på detsamma ulan vidare tillämpa samma synpunkter som på ett kontraktsförhållande.

Dessa offentligrättsliga sidor kunna ha stått klara för statsmakterna

och de koncessionssökande, men det kan också tänkas, att de oberoende därav

böra tillerkännas betydelse.

Man brukar höra olika resonemang i denna riktning. Men alla gå de därpå ut,

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

151

att det allmänna intresse, som ligger till grund för rättsförhållandet, måste kunna

göras gällande på ett annat sätt än de privata partsintressen, som ligga bakom

vanliga kontrakt. Det är emellertid angeläget att övertänka, i vad män och på vad

sätt ett offentligt intresses förhandenvaro på detta sätt kan leda till avsteg från

allmänna rättsprinciper. Naturligtvis icke så, att så snart ett allmänt intresse, vilket

som helst, visas hava inverkat på ett rättsförhållande, där staten är part, allmänna

kontraktsregler skulle sättas ur spelet. Det ser nästan ut som örn kommittén

varit inne på en sådan tankegång, särskilt då den talar örn den princip örn idet

allmänna intressets företräde», som från början »starkt fått göra sig gällande i samband

med den svenska järnvägslagstiftningen» och som allt fort bör behärska detta

rättsområde (s. 89). Jfr även uttalandet (s. 91) örn »den grund varå själva koncessionerna

vila»; meningen synes vara att eftersom denna grund är ett allmänt intresse,

»positiva ingrepp från statens sida» äro tillåtna »i syfte att, med tillbörligt

beaktande av den enskildes intresse, skänka våra järnvägar de utvecklingsmöjligheter,

på vilka de såsom transportmedel kunna göra anspråk». Sådana tankegångar

vöre emellertid uppenbarligen ohållbara. Ett mer eller mindre starkt allmänt intresse

ligger naturligen bakom varje kontrakt som staten sluter. Men örn man icke

fasthölle att staten genom kontrakt eller kontraktsliknande utfästelser kan avhända

sig makten att fullfölja allmänna intressen på det sätt, som statsmakerna vid varje

tidpunkt funne lämpligast, vore det illa beställt med rättssäkerheten.

På denna punkt kan det emellertid vara anledning att göra en skillnad mellan

olika slags allmänna intressen. Jag stannar först inför 1) de fall, där inlösningsplikt

stipulerats. En sak är där intresset av en ändamålsenlig järnvägsdrift och vad därmed

sammanhänger, en annan statens ekonomiska intresse, som i förevarande fall

går ut på så lätta inlösningsvillkor som möjligt.

Det är i och för sig intet som hindrar att medel, lånade från privaträtten (kontrakt

o. d.), kunna finna användning vid fullföljande av förstnämnda allmänna intressen

(jfr t. ex. Andersen s. 221: »der er ikke principielt noget til Hinder for at

et offentligretligt Anliggende göres til Genstand for en Overenskomst, ogsaa mellen!

det Offentlige og en Privatmand»). Vill man, såsom ofta sker i doktrinen, betrakta

järnvägsdriften såsom en till enskilda överlåten offentlig verksamhet, kan jag icke

heller däri se något principiellt hinder för att staten kontraktsmässigt binder sig med

avseende på sättet för denna verksamhets handhavande. Det bör dock erinras, att

naturliga betänkligheter mot en sådan bundenhet föranlett intagande i koncessionerna

av varjehanda förbehåll örn statens rätt att meddela nya föreskrifter angående

driften, och dessutom medgives, att vissa skäl kunna anföras för den meningen att

staten, oberoende av sådana förbehåll, kan ingripa med sådana nya föreskrifter.

En sådan befogenhet kan exempelvis grundas på det ofta hävdade betraktelsesättet,

att koncessionen blott till en del är av kontraktsmässig art, men i andra delar har

annan karaktär.

Men örn ett sådant betraktelsesätt kan göras gällande i avseende å det allmänna

intresse, som hänför sig till en tillfredsställande anordning av järnvägsdriften, förhåller

det sig helt annorlunda nied det ekonomiska statsintresse — intresset av för

.staten gynnsamma inlösningsvillkor — varom nu egentligen är fråga. I all modern

offentlig rätt är det en viktig grundtanke, att man ej får sammanblanda de allmänna

intressen, som hänföra sig till utförandet av en för det allmänna nyttig verksamhet,

med statens ekonomiska inlressen. De skäl, sorn föranleda att staten ej bör binda

sig i avseende på de förra, äga ingen tillämpning på de senare. Och vad som kan

anföras till stöd för antagandet, att de konccssionsbestämmelser, sorn bestämts av

förstnämnda intresse, icke böra fattas såsom kontraklsenliga, utgör sålunda alldeles

intet skäl varför nian .skulle antaga en statens rätt alt åsidosätta de stipulationer som

avse det ekonomiska förhållandet. Här lämnar nian det område, där de i egentlig

mening offentligrältsliga synpunkterna äga tillämpning; de från privaträtten väl
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

kända betraktelsesätten äga obeskuren giltighet. — Man må icke invända, att denna

skillnad ej kan upprätthållas, enär det står i statens makt att utnyttja den rätt den

äger att giva föreskrifter (örn taxor, samtrafik o. s. v.) för att därigenom sänka

värdet på företaget och dymedelst förbilliga inlösningen. Ty det torde få fasthållas,

att statens ifrågavarande rätt uteslutande är till för att framtvinga en god järnvägsdrift

och att det vöre otillåtligt maktmissbruk (eller vad i modern förvaltningsrättslig

doktrin brukar betecknas som détournement du pouvoir) att begagna den för

åstadkommande av ekonomisk vinning. Jfr Andersen, Misbrug af Administrationens

frie skön i det offentliges financielle Interesse, Ugeskrift for retsvoesen 934 s. 17 ff.

Belysande torde vara, att i den mån i andra länder hävdas en statens rätt alt, utöver

vad koncessionerna angiva, meddela nya föreskrifter om järnvägsdriften och

vad därmed sammanhänger, man därmed — utan positivt stöd i koncessionerna -—

ofta förbundit en skyldighet för staten att ersätta den skada som sådana nya föreskrifter

kunna medföra (se t. ex. Andersen, Dansk forvaltningsret s. 302, Fleiner, Institutionen

des deutschen Verwaltungsrechts s. 348 n. 25).

Man måste sålunda stanna vid den uppfattning av de med inlösningsklausul försedda

koncessionerna, som här från början hävdats. Det finnes trots förhållandets

offentligrättsliga karaktär intet skäl, varför de skulle tolkas såsom medgivande en

inlösning i annan ordning än den stipulerade.

Mera tveksamt synes mig vara, huruvida man på grund av förhållandets offentligrättsliga

art skall med avseende på 2) koncessioner utan inlösningsbeståmmelser hävda

en i sakens natur liggande inlösningsrätt. Närmast till hands synes ju ligga att

fasthålla den ovan utvecklade satsen, att det i sådana fall ej föreligger någon inlösningsrätt.

Så också t. ex. O. Mayer, Deutsches Verwaltungsrecht II (1917) s. 467.

Men man har också sagt, att återköpsrätten är essentiel! för koncessionsinstilutet

just därför att koncessionen hänför sig tili offentliga maktbefogenheter, som till sin

natur äro »inalienabla». Så Hauriou, Prices de droit administratif (1927) s. 796.

För egen del vågar jag ej hävda någon bestämd mening. Såsom ovan erinrats, framträder

på denna punkt behovet av en närmare undersökning rörande koncessionernas

tillkomst. Närmast är jag dock benägen att i anslutning till riksdagens ovan

åberopade uttalande 1855 antaga, att ingen inlösningsrätt finnes utan uttrycklig

stipulation därom.

IV.

Hittills har resonemanget egentligen gått ut på ett bedömande av koncessionsförhållandet

och dess konsekvenser. Men man kan ju göra gällande, att utgångspunkten

borde vara en helt annan. Här är ju fråga örn lagstiftning, och lagstiftningen

bör ju — kan det sägas — äga frihet att med hänsyn till »samhällsnyttans» krav

ingripa oberoende av bestående rättsförhållanden. Annorlunda uttryckt: För ny

lagstiftning viker all bestående rätt. Detta betraktelsesätt må här särskilt prövas

med avseende å koncessioner med inlösningsförbehåll; i avseende å övriga koncessioner

har jag redan stannat i en tvekan, som gör fortsatta resonemang ändamålslösa.

Gentemot argumenteringen om lagstiftningens suveränitet ligger det nära till hands

att åberopa grundlagarna. Det finnes också vetenskapsmän (t. ex. Reuterskiöld och

Sundberg), som göra gällande, att man ur regeringsformen, särskilt dess 16 §, kan

härleda hinder för sådana ingripanden som det nu ifrågavarande. För min del har

jag svårt att ur detta grundlagsbud utläsa annat, som vore av betydelse i förevarande

sammanhang, än ett allmänt krav på att ingrepp i enskild rätt skola äga rum

på grundval av generella normer: endast det godtyckliga förfarande, som innebär att

någon i ett enskilt fall utan stöd av generella normer berövas sitt »gods» kan enligt

denna tankegång betecknas som grundlagsstridigt. Och med en sådan sats — en

motsvarighet till främmande författningars föreskrifter örn likhet inför lagen — är

ju i regel föga vunnet. Det är också svårt att med bestämdhet påstå, att den före
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

153

slagna lagen skulle strida mot RF § 16. Dock kan den väl åtminstone sägas vara

synnerligen betänklig mot bakgrunden av denna §, så förstådd som nyss antyddes.

Detta särskilt med hänsyn till de synpunkter från vilka lagen utgår. Den tjänar uteslutande

till statens ekonomiska vinning. Om andra skäl är det ej fråga; för att

bringa företagen i statens hand behöves ju lagstiftningen ej, enär koncessionsbestämmelserna

göra tillfyllest i detta syfte. Ett ingrepp kan te sig som ett trots jämlikhetskravet

i RF § 16 berättigat undantag från gällande regler örn det är nödvändigt för

vinnande av ett visst behjärtansvärt ändamål, medan det framstår såsom oberättigat

ur detta grundlagsbuds synpunkt, därest syftet icke är annat än att bereda staten

vinning.

Något bestämt påstående örn grundlagsmässiga hinder synes emellertid, som sagt,

knappast kunna resas. Det kunde synas, som om under sådana förhållanden inga

invändningar av juridisk natur skulle kunna resas mot ett sådant förfarande, som

den föreslagna lagen avser. Det kunde synas, som örn alla slutsatser ur själva koncessionsförhållandet

borde förfalla, då en ny lag stryker ett streck över vad som

förut gällt; ny lag bryter ju all gammal lag. Vid ett juridiskt bedömande är det

emellertid angeläget att icke stanna vid de absoluta hinder, som kunna härledas ur

gällande rätt — i detta fall grundlagsrätten. Det gäller ock att fastslå, i vad mån

det föreslagna förfarandet strider mot sådana grundsatser, som, utan att vara i egentlig

mening rättsligt förbindande, allmänneligen följas i rättslivet. (Det är ungefär

samma fråga som Strahl i sin i betänkandet s. 91 n. 1 omnämnda uppsats s. 339 ff.

uppställt; han rör sig där med grundsatser, som icke påstås äga »rättsligt bindande

verkan» men likväl med fog sägas hava »en viss rättslig karaktär».) Det finnes

omisskännligen sådana grundsatser. För äldre generationer av jurister framstodo

de törhända såsom i egentlig mening bindande av den anledningen att de -— ehuru

utan direkt stöd i grundlagarna — ansågos hava sin grund i rättens egen natur, i

den naturliga rätten. Nutiden har haft svårt att fasthålla denna teoretiska grundsyn,

men de grundsatser, som avses, hava likväl bibehållit mycket av sin styrka, i

det de praktiskt sett uppfattats som självklara fundament för den rådande samhällsordningen.

Till dessa grundsatser höra respekten för »förvärvade rättigheter», särskilt äganderätten

och de rättigheter, som grundas på avtal och därmed jämförliga rättsakter.

Det är sant, att äganderätten nutilldags icke tillägges samma absoluta betydelse

som tillförene. Särskilt står det fast, att ägaren får finna sig i varjehanda begränsningar

i förfoganderätten över sin egendom, som för äldre åskådning ansågos olilllåtliga;

därom erinrar kommittén s. 90. Han får för det andra också finna sig i

att frånhändas sin egendom i många fall, där detta i äldre tid syntes otänkbart. På

denna punkt har dock varsamheten varit större. Jag äger icke sådan kännedom om

gällande expropriationsrätt, att jag vågar fälla ett säkert omdöme. Men örn jag icke

misstager mig, måste den föreslagna lagen vid jämförelse med gällande expropriationslag

och andra till expropriationsrätten hörande författningar framstå som i flera

hänseenden mycket vittgående.

Ännu mera bestämt kan man uttala sig beträffande den andra här åsyftade grundsatsen:

att de rättigheter, som grunda sig på avtal och andra liknande utfästelser

skola respekteras. Man kan törhända påvisa fall, där staten illa fullgjort sådana

förbindelser, men delta har då regelmässigt kunnat med åtminstone något fog stödjas

på en tolkning av de ifrågavarande avtalen. Nu är det fråga örn att medvetet

sätta klara förbindelser ur kraft. Det torde — örn man bortser från vissa av rena

nödsituationer betingade åtgärder -—- vara svårt att peka på fall, där den svenska

staten förut i modern tid förfarit på detta sätt.

Det tillhör ej mig att bedöma, huruvida det är riktigt alt övergå till andra principer

för behandlingen av enskild rätt, där den kommer i strid med statens intressen.

Det kan ju tilläventyrs göras gällande, att tiden är inne för övergivande av grund
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

satser, som tillhöra den borgerliga samhällsordningen. Min uppgift är endast att

framhålla, att det steg, som nu ifrågasättes, är av den största räckvidd och betydelse,

därför att det innebär en brytning med grundsatser, som hittills alltid erkänts som

fundamentala. Det torde ej böra tagas utan noggrant övervägande av de konsekvenser

för rättssäkerheten till vilka de av kommittén hävdade grundsatserna kunna

leda om de tillämpas på andra områden av rättslivet.

Djursholm den 6 december 1938.

Nils Herlitz.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

155

Bilaga B.

De skattefinansiella verkningarna av cle enskilda järnvägarnas

förstatligande.

Promemoria upprättad inom järnvägsstyrelsens statistiska kontor.

De i de enskilda järnvägarnas vinst- och förlusträkningar under rubriken skatter

redovisade utgifterna (Allmän järnvägsstatistik, tab. 9, kol. 26) avse i regel de under

verksamhetsåret av skattemyndigheterna utdebiterade och av järnvägsbolagen

faktiskt erlagda utskylderna men kunna även innefatta av nämnda bolag för kommande

skatteändamål avsatta medel. Under ekonomiskt gynnsamma år avsättes till

skattefonder mera, än vad som faktiskt åtgår för bolagens fullgörande av skatteplikten

för ifrågavarande verksamhetsår, medan det motsatta är fallet under depressionsperioder.

Genom detta, huvudsakligen under senare år tillämpade förfaringssätt

har man sökt åstadkomma en viss utjämning av skattebördan mellan ekonomiskt

goda och dåliga år. Ett medeltal för en längre tidsperiod av de i vinstoch

förlusträkningarna under rubriken skatter redovisade utgifterna torde emellertid

giva ett relativt tillförlitligt uttryck för de under tidsperioden årligen faktiskt

utbetalade skattebeloppen. Även örn man sålunda på nyss angivet sätt kan approximativt

bestämma järnvägsbolagens årliga faktiska utgifter för skatter, erhålles dock

ingen närmare upplysning av styrelseberättelser eller de statistiska frågeformulären

rörande det totala skattebeloppets fördelning å olika skatteformer.

En approximativ kalkyl rörande storleken och fördelningen av järnvägsbolagens

skatter å olika skatteformer såsom statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utjumningsskatt,

allmän kommunalskatt, progressiv kommunalskatt och landstingsskatt kan

emellertid verkställas på grundval dels av de i Sveriges taxeringskalender redovisade,

till kommunal inkomstskatt taxerade beloppen samt de i samma kalender i hemortskommunen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppen, dels

ock av de uppgifter rörande utdebiteringens storlek inom rikets kommuner, som

redovisas i Årsbok för Sveriges kommuner samt skatteförordningen.

I det följande har en dylik beräkning gjorts för flertalet av de enskilda järnvägar,

vilka av 1936 års järnvägskommitté föreslagits till förstatligande i syfte att

belysa, dels de förluster i skatteavseende, som rikets kommuner och landsting samt

staten var för sig skulle komma att göra vid förslagets genomförande, dels ock vilken

inverkan i skattefinansiellt hänseende detta skulle lia för vissa städer och landskommuner,

vilka åtnjuta mera betydande skatteinkomster av den i enskild regi

bedrivna järnvägsrörelsen. För en fullständig utredning härom borde givetvis uppgifter

örn järnvägsbolagens ett visst år utgjorda skatter med fördelning å olika

skatteformer lia direkt införskaffats från bolagen ifråga. För här ifrågavarande

ändamål har emellertid en approximativ kalkyl på grundval av ovan angivna källor

ansetts tillräcklig.

Det må dock här förutskickas, att den i det följande använda metoden lider av

vissa brister. Så redovisas exempelvis i Sveriges taxeringskalender för bolag endast

inkomster uppgående till lägst 4,000 kr. För de kommuner, där järnvägsbolagen

haft lägre inkomst än 4,000 kr. saknas sålunda uppgift örn det till kommunal

inkomstskatt taxerade beloppets storlek. För nyssnämnda kommuner äro dock

ur finansiell synpunkt de skatter, de erhålla från dylika järnvägsbolag, av relativt

ringa betydelse, varför man i detta sammanhang kan bortse ifrån desamma.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Till grund för beräkningarna ha lagts taxeringarna år 1937, som således avse

järnvägsbolagens vinster under kalenderåret 1936. I beräkningarna ingå 21 järnvägsbolag,

vilka i 1937 års vinst- och förlusträkningar redovisa tillhopa 2.16 milj.

kr. i utgifter för skatt, eller 94.3 % av samtliga enskilda järnvägars skatteutgifter

nämnda år.

Resultatet av de utförda beräkningarna framgår av efterföljande tablå.

Beräkning av de till förstatligande föreslagna enskilda järnvägarnas skatter

på grund av 1937 års taxeringar.

Kronor

I procent

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt .

................ 644,589

40.7

Utjämningsskatt.......................

................ 14,372

0.9

Landstingsskatt........................

................ 194,809

12.3

Allmän kommunalskatt................

................ 1 706,820

44.7

Kommunal progressivskatt.............

................ 21,558

1.4

Summa skatter 1,582,148

100.0

Det på grund av 1937 års taxeringar för järnvägsbolagen utdebiterade totala skattebeloppet

skulle alltså enligt kalkylen belöpa sig till 1,582,148 kr. Enligt järnvägsbolagens

vinst- och förlusträkningar utgjorde de av bolagen för skatteändamål beskattningsåret

1936 utgivna medlen 1,526,454 kr., medan motsvarande belopp i medeltal

för femårsperioden 1934—1938 belöpte sig till 1,613,880 kr.

Vid angivande av de skattefinansiella verkningar ett eventuellt framtida förstatligande

av de enskilda järnvägarna kommer att medföra, bör man bortse från den

kommunala progressivskatten, vilken enligt beslut av 1938 års riksdag upphör att

utgå efter år 1938. Utgår man ifrån att densamma i stället, fastän efter andra

grunder, skall utgöras till staten, skulle sålunda rikets kommuner genom förstatligandet

gå förlustiga i runt tal 707,000 kr. i allmän kommunalskatt, därav för

städer 411,000 kr. och landskommuner 296,000 kr., landstingen 195,000 kr. och staten

659,000 kr. (inräknas den nuvarande kommunala progressivskatten stiger beloppet

till 681,000 kr.).

Den effekt detta kan tänkas få för enskilda kommuner belyses närmare i bifogade

tabell. Härvid ha samtliga berörda städer medtagits, medan beträffande

landskommunerna endast redovisas sådana, där järnvägsbolagen i egenskap av

skatteobjekt för kommunen spela en mera framträdande roll. I kol. 5 redovisas

hela antalet skattekronor i kommunen samt i kol. 6 den procentuella andel härav,

som belöper å järnvägsbolagen.

Som av kol. 6 framgår, spelar i flertalet kommuner järnvägsbolagens eventuellt

framtida bortfallande som skatteobjekt en ur skattefinansiell synpunkt relativt underordnad

roll. Som undantag från denna regel må dock särskilt framhållas Amni-- härads lk., där Nora bergslags järnvägsbolag svarar för i det närmaste 10 % av

kommunens hela skatteunderlag, och detsamma är jämväl fallet beträffande Frövi

m:e. (Näsby lk. 8.85) och Oxelösunds m:e. (St. Nikolai lk. 8.76 %). Som städer,

för vilka järnvägsbolagen ur skattefinansiell synpunkt äro av mera nämnvärd betydelse,

må nämnas Åmål, Köping, Nora, Arboga och Falun i nu nämnd ordning.

Detsamma kan jämväl sägas om Borlänge köping. I Eksjö, Filipstad, Gävle, Ludvika

och Nässjö svara järnvägsbolagen för 1—1.6 % av skatteunderlaget, medan motsvarande

procenttal för övriga städer endast uppgår till några tiondelar.

'' Därav för städer 411,222 kr. och för landskommuner 295,598 kr.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Till förstatligande föreslagna enskilda järnvägars allmänna kommunalskatter och

andel I skatteunderlaget i vissa kommuner, enligt taxeringarna år 1937.

i

2

3

4

6

6

Kommuner

Antal

järn-

Till kom.

ink.-skatt

Utdeb.

per 1005

skattekr.

Av jvab

utgjord

Hela anta- let skatte-

Därav i

proc. för

vägs-

taxerat

allm. korn.-

kronor i

järnvägs-

!

bolag

belopp 1

skatt, kr.

kommunen

bolag

Släder.

1

118,350

9.20

10,888

46,645

2.54

1

36,850

8.00

2,948

70,004

0.53

3

181,860

7.82

14,221

584,874

0.31

1

82,000

6.50

5,330

65,488

1.25

1

21,290

6.90

1,469

71,908

0.30

Falköping...................

1

41,230

8.00

3,298

82,767

0.50

2

424,350

7.66

32,505

184,872

2.30

Filipstad....................

1

44,360

8.80

3,903

41,233

1.08

1

613,530

10.90

66,874

445,491

1.38

Göteborg....................

5

770,190

8.63

66,467

4,247,102

0.18

Halmstad...................

1

210,430

7.75

16,308

300,463

0.70

Hedemora..................

1

25,380

7.80

1,979

38.657

0.66

Hässleholm.................

1

12,820

10.00

1,282

36,238

0.35

Jönköping ..................

1

56,470

8.00

4,517

460,904

0.12

Karlshamn..................

1

13,600

7.30

992

108,207

0.13

Karlskrona..................

2

77,950

9.81

7,646

257,939

0.30

Kristianstad.................

2

76,840

6.50

4,994

203,940

0.38

Köping.....................

3

323,910

8.90

28,827

64,666

5.01

Ludvika....................

2

155,860

8.80

13,715

100,698

1.55

Mariestad...................

1

13,040

8.50

1,108

63,118

0.21

Nora.......................

1

144,940

6.50

9,421

30,540

4.75

Norrköping.................

1

40,680

8.30

3,376

782,436

0.05

Nässjö......................

2

100.770

8.13

8,192

93,898

1.07

Oskarshamn ................

1

38,180

12.40

4,734

70,233

0.54

Ronneby....................

1

32,530

10.20

3,318

47,329

0.69

1

12,340

6.70

826

70,126

0.18

Skara.......................

1

32,940

8.00

2,635

66,806

0.49

Stockholm..................

4

220,020

6.82

15,414

12,255,347

0.02

Sundbyberg.................

1

46,870

7.00

3,280

136,564

0.34

Säter.......................

1

12,720

8.00

1,017

18,558

0.69

Sölvesborg ..................

1

10,590

8.70

921

37,635

0.28

Trollhättan.................

1

57,420

7.50

4,806

170,529

0.34

Ulricehamn.................

1

11,940

6.65

794

56,579

0.21

Varberg ....................

1

75,660

8.oo

6,052

113,075

0.67

Visby ......................

1

31,150

9 00

2,803

121,444

0.26

Värnamo...................

2

36,940

6.75

2,493

47,513

0.78

Västerås....................

1

194,710

7.40

14,408

541,957

0.36

Växjö......................

1

32,100

8.40

2,696

111,628

0.29

Åmål.......................

1

415,770

8.40

34,924

60,397

561,811

6.88

örebro.....................

1

4,130

8.28

341

0.01

Summa för städer

—

—

—

411 222

—

—

Landskommuner.

Oxelösund..................

1

556,560

3 3.70

8 20,592

63,513

8.76

Frövi.......................

1

150,500

3 5.80

8 8,729

17,001

8.85

Borlänge....................

2

114,930

112,290

7.40

8,504

40.838

2.81

Domnarvet.................

3

7.75

8,702

141,160

0.80

Karlskoga...................

1

132,990

8 5.50

3 7,314

236,991

0.66

Amnehärad.................

1

194,840

5.50

10.716

20,796

9.37

| övriga kommuner...........

—

—

—

231,041

—

—

| Summa för landskommuner

—

1 -

—

295,698

—

1 Häri ingå jämväl i vissa fall inkomster för diverse med järnvägsrörclscn sidoordnade

rörelsegrenar.

2 Utdebitering för allmänna kommunalutskylder enligt Årsbok för Sveriges kommuner 1938.

8 Häri ingår icke municipalskatten, örn vars storlek uppgift icke stått att erhålla för år 1937.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Majlis proposition nr 207-

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning............................................................ 2

Det svenska järnvägsnätets tillkomst och utveckling ...................... 4

Järnvägsstyrelsens utredningar 1933—1936 .............................. 7

Svenska järnvägsföreningens utredning rörande besparingar i driftkostnaderna

efter en fusionering av enskilda järnvägar.............................. 11

Utredning rörande de huvudsakliga förändringarna av inkomsterna vid förstatligande

respektive fusionering av de enskilda järnvägarna ................ 13

Kommitténs förslag rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet

.......................................................... 13

Olägenheterna vid den nuvarande splittringen ........................ 13

Olika åtgärder för olägenheternas undanröjande ...................... 14

Rationalisering med bibehållande av nuvarande system................ 14

Fusionering eller förstatligande...................................... 15

Förstatligande.................................................... 15

Invändningar mot förstatligande.................................... 16

Kostnaderna för förstatligande...................................... 19

Ordningen för en statsinlösen av de enskilda järnvägarna.............. 23

Särskild mening av herr Löfmarck.................................. 24

Yttrandena .......................................................... 25

Olägenheterna av den nuvarande splittringen ........................ 25

Allmänt förstatligande ............................................ 30

Begränsning av förstatligandet...................................... 38

Från ett allmänt förstatligande undantagna järnvägar ................ 53

Förhållandet mellan ett enhetliggjort järnvägsnät och övriga transportmedel

........................................................ 55

Invändningar mot förstatligande .................................... 59

Kostnaderna för förstatligande...................................... 62

Ordningen för en statsinlösen av de enskilda järnvägarna.............. 73

Departementschefen .................................................. 77

Kommitténs förslag angående tvångsinlösen av de enskilda järnvägarna .... 95

Järnvägskoncessionens rättsliga natur................................ 95

Statens rätt att vidtaga förändringar i eller upphäva meddelad järnvägs
koncession

.................................................... 95

Grunderna för ersättningens beräknande ............................ 96

Egendom som bör omfattas av statsinlösen eller fusionering............ 101

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207• 159

Sid.

Lag om inlösen av enskild järnvägsverksamhet ........................ 101

Allmänna bestämmelser ........................................ 102

Om inlösen av järnvägsaktiebolag................................ 102

Om inlösen av järnvägsverksamhet som icke äges av jämvägsaktiebolag 106

Yttrandena.......................................................... 107

Statens rätt att vidtaga förändringar i eller upphäva meddelad järnvägs
koncession

.................................................... 107

Betydelsen av koncessionernas inlösningsbestämmelser ................ 110

Lag örn inlösen av enskild järnvägsverksamhet...................... 115

Lagutkastets allmänna bestämmelser................................ 117

Inlösningsförf aran det.............................................. 117

Sättet för utseende av värderingsman och nämnd.................... 118

Ersättningsgrunder i den ifrågasatta lagstiftningen.................... 119

Omfattningen av egendom som skall inlösas ........................ 123

Skyldighet för järnvägsaktiebolag att träda i likvidation.............. 124

Kostnaderna för inlösningsförfarandet .............................. 124

Departementschefen.................................................. 124

Kommitténs förslag angående övertagande av personal vid inlöst järnväg .. 126

Yttrandena.......................................................... 128

Departementschefen.................................................. 134

Kommitténs förslag beträffande statens järnvägars organisation efter ett förstatligande

av de enskilda järnvägarna................................ 137

Yttrandena .......................................................... 138

Departementschefen.................................................. 139

Ordningen för genomförandet av ett riksdagsbeslut om förstatligande av det

enskilda järnvägsnätet.............................................. 139

Departementschefen.................................................. 140

Ändring i vissa fall av gällande villkor och bestämmelser för lån ur allmänna

järnvägslånef onden ................................................ 141

Departementschefen.................................................. 142

Ändring av gällande villkor och bestämmelser för lån ur lånefonden för anskaffning

av motorvagnar m. m. åt enskilda järnvägar (motorvagnslåne
fonden)

.......................................................... 142

Departementschefen.................................................. 143

Departementschefens hemställan........................................ 143

Bilaga A. Utlåtande av förre justitierådet N. Gärde och promemoria av professor

Nils Herlitz.................................................. 145

Bilaga B. De skattefinansiella verkningarna av de enskilda järnvägarnas förstatligande.

Promemoria upprättad inom järnvägsstyrelsens statistiska kontor 155

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet jämte i ämnet väckta motione s. 1 i texten
  2. SU 1939:172 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten