Sök i Ratio Lex

Angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m

1939-03-17 · 301 sidor, varav 293 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 293 av 301 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:236, Angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

1

Nr 236.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade grunder

för egnahemsverksamheten m. m.; given Stockholms

slott den 17 mars 1939.

Kungl. Majit vill härmed, linder åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 17 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Eriksson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

samt t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,

frågan örn ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m.:

Inledning.

Riksdagen har under senare år vid flera tillfällen i skrivelser till Kungl.

Majit hemställt örn utredning angående vissa egnahemsväsendet berörande

spörsmål.

Sålunda har 1934 års riksdag (skrivelse nr 188) anhållit, att Kungl. Majit

måtte låta verkställa utredning angående frågan örn egnahemskonsulentverkBihang

titt riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 230. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

samhetens lämpliga ordnande inom de särskilda hushållningssällskapens områden.

Vidare har 1935 års riksdag (skrivelse nr 166) hemställt, att Kungl. Majit

måtte föranstalta om utredning dels i fråga om fyllnadslån till egnahemslån

till härför kvalificerade sökande med stor familj, dels angående sådan ändring

av bestämmelserna för den statsunderstödda egnahemsverksamheten att

nybildning av bärkraftiga jordbruksegnahem underlättades och dels huruvida

och på vad sätt egnahemsinnehavare som oförvållat kommit i ekonomiska

svårigheter måtte kunna beredas sådan hjälp att vederbörande kunde behålla

sitt egnahem.

Sedermera har 1936 års riksdag (skrivelse nr 274) hemställt örn utredning

av frågan om kontroll över i förvärvssyfte yrkesmässigt bedriven enskild jordstycknings-

och jordförmedlingsverksamhet.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 30 december 1935 tillkallade dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet sju utredningsmän för att i enlighet

med angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande

egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet på det sociala

jordområdet sammanhängande frågor. Utredningsmännen voro generaldirektören

O. H. Malmberg, ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare,

småbrukaren J. A. Andersson, verkställande tjänstemannen i statens,

jordnämnd, direktören N. Collin, ledamoten av riksdagens första kammare,

lantbrukaren N. G. Gabrielsson, lantbrukaren A. Mårtensson, numera ledamoten

av riksdagens första kammare, jordbrukskonsulenten B. A. Nilsson

och agronomen W. Svensson. Utredningsmännen antogo benämningen 1936

års egnahemsutredning.

Egnahemsutredningen — vilken tidigare avgivit utlåtanden och förslag i

vissa med egnahemsväsendet sammanhängande spörsmål — ha med en den

20 oktober 1938 dagtecknad skrivelse avlämnat betänkande med förslag

angående den statliga egnahemsverksamheten (Stat. off. utr. 1938:34).

Samtidigt har utredningen anmält, att av utredningsuppdraget härefter

återstode vissa spörsmål, varom förslag komme att avlämnas senare.

Dessa avsåge dels upplåtelser av kronotorp och kolonat å kronoparker i Norrland

och Dalarna, dels livförsäkring i anslutning till egnahemslångivning1

och dels byggande av nybyggesvägar i Norrland och Dalarna.

över betänkandet angående den statliga egnahemsverksamheten ha yttranden

inhämtats från socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens byggnadslånebyrå,

byggnadsstyrelsen, statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

riksräkenskapsverket, allmänna civilförvaltningens lönenämnd,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens egnahemsstyrelse

(efter hörande av egnahemslåneförmedlande föreningar och bolag

samt kommunalnämnderna i vissa socknar, där arbetarsmåbruksverksamhet

förekommer), statens jordnämnd, lånenämnden för sekundär jordbruks
1

Denna fråga har sedermera behandlats av utredningen i en särskild skrivelse den 16 mars.

1939.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

3

kredit, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott

(efter hörande av egnahemsnämnderna), Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,

styrelserna för svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, Sveriges

allmänna hypoteksbank, svenska bostadskreditkassan och svenska jordbrukskreditkassan,

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund (efter

hörande av skogsvårdsstyrelserna), Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas

riksförbund, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,

svenska lantarbetareförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, småbrukarnas

riksförbund, Sveriges agronomförbund, svenska arkitekters riksförbund,

svenska arkitektföreningen (avdelning inom svenska teknologföreningen),

bostadssociala utredningen, 1936 års skogsutredning, 1937 års utredning angående

det mindre jordbrukets arbetsförhållanden samt ladugårdsbyggnadssakkunniga.

Skrivelser i ärendet ha jämväl inkommit från vissa sammanslutningar

av egnahemslåntagare.

Förevarande ärende har sedermera varit föremål för ytterligare beredning

inom jordbruksdepartementet.

I avbidan på den fortsatta beredningen av egnahemsutredningens förslag

ha vissa anslag, som sammanhänga med egnahemsväsendet, i det med 1939

års statsverksproposition framlagda riksstatsförslaget upptagits med allenast

beräknade belopp eller utan angivet belopp. Dessa anslag äro följande:

Punkt under Beraknat

nionde belopp

huvudtiteln kronor

131 Egnahemsbildning: Statens egnahemsstyrelse, avlöningar,

förslagsanslag .................... 200,000

132 » : Statens egnahemsstyrelse, omkostnader,

förslagsanslag .................... 95,000

133 » : Förvaltningsbidrag till egnahemslåne
förmedlare,

förslagsanslag.......... 1,290,000

134 » : Bidrag till hushållningssällskap för jord
anskaffningsverksamhet,

förslagsanslag.

............................. 1,000

135 » : Avsättning till fonden för premielån till

egnahemslåntagare................ 900,000

136 » : Byggande av nybyggesvägar, förslags
anslag.

........................... 100,000

138 Jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, reservationsanslag

............................................ 300,000

144 Grundförbättringar: Bidrag till nyodling, betesförbättring,

stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk,

förslagsanslag...................................... 1,250,000

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

Punkt under Beräknat

kapitalbud- belopp

geten: bil. 7 kronor

18 Egnahemslånefonden.................................. —

19 Jordförmedlingsfonden................................ —

20 Arrendeegnahemsfonden, reservationsanslag ............ 500,000

21 Arbetarsmåbrukslånefonden, reservationsanslag.......... 4,000,000.

Den hittillsvarande egnahemsverksamhetens grunddrag.

Vid 1904 års riksdag beslöts inrättandet av egnahemslånefonden i syfte att

bereda tillfälle för mindre bemedlade personer att erhålla lån för förvärvande

av egna hem på landsbygden. De närmare bestämmelser, som reglerat

ifrågavarande verksamhet, ha under årens lopp varit föremål för ändringar

i åtskilliga avseenden.

Nu gällande bestämmelser rörande utlåningen från egnahemslånefonden

återfinnas i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder

för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, ändrad genom kungörelser

den 21 april 1933 (nr 169), den 4 maj 1934 (nr 124), den 18 juni 1937

(nr 394) och den 30 juni 1937 (nr 634), ävensom i kungörelsen den 8 juni

1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda

egnahemslåne- och premielåneverksamheten, ändrad genom kungörelser

den 17 juni 1932 (nr 249) och den 21 april 1933 (nr 170).

Ifrågavarande verksamhet står under överinseende av statens egnehemsstyrelse

och utövas av hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och ekonomiska

föreningar (låneförmedlare). Varje hushållningssällskap har en särskild

egnahemsnämnd. Såsom lokala organ fungera egnahemsombud, i regel

ett för varje kommun, ävensom egnahemskommittéer eller, i vissa fall,

arbetarsmåbruksnämnder eller kommunalnämnder.

Verksamheten har till ändamål att underlätta för mindre bemedlade att

förvärva eget hem å landsbygden eller å till stad hörande område, för vilket

stadsplan ej blivit fastställd. I regel skall åsyftas nybildning av egnahem.

Från egnahemslånefonden utlämnas egnahemsstatslån till låneförmedlare,

som vill med anlitande därav lämna egnahemslån för jordbruks- eller bostadslägenheter.

Ansökningar om egnahemsstatslån prövas av Kungl. Maj:t.

Om av låneförmedlare utlämnat egnahemslån avser förvärv av jordbrukslägenhet,

betecknas lånet såsom jordbrukslån. Där lånet åter åsyftar förvärv

av bostadslägenhet, betecknas det såsom bostadslån. Lån kan även beviljas

för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet, som låntagaren

redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, eller för bostadslägenhets

omläggning till jordbrukslägenhet och betecknas då såsom tilläggslån.

Till bestridande av låneförmedlares förvaltningskostnader och å egnahemslånerörclsen

uppkommande förluster tilldelar Kungl. Majit låneförmedlare

Vissa förvaltningsbidrag. Uppstår överskott å vad sålunda anvisats hushåll
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

5

ningssällskap, tillföres överskottet en av vederbörande sällskap ägd och förvaltad

riskfond för egnahemslånerörelsen.

Egnahemslåntagare kan med sitt lån förena livförsäkring hos riksförsäkringsanstalten.

I detta ämne gäller en kungörelse den 30 juni 1920 (nr 509),

ändrad genom kungörelser den 23 september 1927 (nr 370), den 21 april

1933 (nr 171) och den 30 juni 1934 (nr 405).

Av tillgängliga uppgifter framgår, att under åren 1905—1937 beviljats tillhopa

88,920 egnahemslån till ett sammanlagt belopp av omkring 357.3 milj.

kronor. Av dessa lån lia 52,359 till ett belopp av tillhopa omkring 226.1 milj.

kronor avsett jordbrukslägenheter och 36,561 till ett sammanlagt belopp av

i runt tal 131.2 milj. kronor avsett bostadslägenheter. Numera beviljas

bostadslån till ungefär lika stort antal som jordbrukslån. Av de under åren

1905—1937 beviljade egnahemslånen ha 80,344 utlämnats av hushållningssällskapen

och 8,576 av andra låneförmedlare. Lånen till jordbrukslägenheter

ha under de senaste åren i genomsnitt utgjort drygt 4,000 kronor och

bostadslånen i allmänhet några hundratal kronor mindre. De av andra låneförmedlare

än hushållningssällskapen utlämnade lånen ha emellertid uppgått

till icke oväsentligt högre belopp. Antalet egnahemsbelånade jordbruk

utgjorde vid 1937 års utgång 37,871 och bostadslägenheter 25,640. Sammanlagda

kapitalskulden till egnahemslånefonden uppgick till i runt tal 244.9

milj. kronor. Härav motsvaras omkring en tredjedel av bostadslån.

Av uppgifter rörande av låneförmedlarna under åren 1929—1937 beviljade

tilläggslån för förvärv av tillskottsjord samt för ny-, örn- eller tillbyggnad

kan utläsas, att sammanlagda antalet av ifrågavarande lån utgör 2,435 och

att lånens belopp tillhopa uppgår till ungefär 3.8 milj. kronor. Härav avse

937 lån till ett belopp av omkring 2.1 milj. kronor inköp av tillskottsjord och

1,498 lån till ett belopp av omkring 1.7 milj. kronor ny-, om- och tillbyggnadsarbeten

(dessa senare siffror avse tiden från år 1932). Lånens belopp

äro genomsnittligt omkring dubbelt så stora, då lånen avse inköp av tillskottsjord

som i den andra kategorien av fall, nämligen respektive 2,221

och 1,130 kronor. De flesta av lånen till inköp av tillskottsjord avse komplettering

av lägenheter örn 2—5 hektar åker eller ännu mindre åkerareal.

Enligt beslut vid 1923 års riksdag infördes en anordning med premielån

till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten. Bestämmelser

i ämnet återfinnas i förcnämnda båda kungörelser den 8 juni 1928 (nr

217 och 218). Kungl. Maj:t tilldelar i enlighet härmed låneförmedlare särskilda

anslag för utlämnande av premielån. Sådant lån kan av låneförmedlare

utlämnas till personer, som tilldelas jordbrukslån eller tilläggslån, under

förutsättning att vederbörande åsyftar att genom nyodling och nybyggnad

bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller att genom mera väsentligt nyodlings-,

byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller

utvidga den med jordbrukslånet förvärvade eller med tilläggslånet utvidgade

lägenheten.

Premielån anses guldet, då låneförmedlaren finner därmed avsedda arbeten

vara vederbörligen utförda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Sedan inrättandet år 1923 av anordningen med premielån och fram till

och med år 1937 ha utlämnats 38,182 premielån till ett sammanlagt belopp

av omkring 10.8 milj. kronor. Härav ha 37,454 lån till belopp av omkring

10.5 milj. kronor beviljats av egnahemsnämnderna och 728 lån om i runt

tal 0.3 milj. kronor av övriga låneförmedlare. Bland de olika ändamål, för

vilka premielån utgått, kommer främst ny- eller ombyggnad av ekonomihus.

Sådana lån ha utlämnats till ett antal av 16,557. Därnäst komma lån

till gödselvårdsanläggningar till ett antal av 8,890. Till ny- eller ombyggnad

av bostadshus lia beviljats 7,578 premielån, till nyodling 4,073 lån samt

till övriga ändamål sammanlagt 1,084 lån.

Här må nämnas, hurusom möjligheter numera även finnas att med statens

stöd bilda samfällda jordbruksegnahem. Enligt kungörelsen den 26

juni 1933 (nr 382) angående statsunderstödd samfälld jordbruksdrift kan sålunda

låneförmedlare med anlitande av erhållet egnahemsstatslån utlämna

egnahemslån (jordbrukslån eller tilläggslån) till ekonomisk förening med

begränsad personlig ansvarighet eller handelsbolag eller två eller flera personer,

vilka slutit sig samman i enkelt bolag, för inköp av sådan jordbruksfastighet,

som föreningsmedlemmarna eller bolagsmännen skola bruka samfällt.

Även premielån kan utgå.

Någon utlåning till samfällda jordbruk synes hittills icke ha förekommit.

Bestämmelser finnas även meddelade om jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet

för egnahemsändamål. De grundläggande bestämmelserna

härutinnan innefattas i förenämnda kungörelse den 8 juni 1928 (nr

217) angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten,

med däri vidtagna ändringar, ävensom i kungörelsen samma dag (nr

219) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings-

och jordanskatfningsverksamheten, ändrad genom kungörelser

den 6 juni 1929 (nr 178) och den 4 maj 1934 (nr 125).

Ifrågavarande verksamhet åsyftar att underlätta för lämpliga jordsökande

personer att förvärva tjänlig jord till bildande av jordbruksegnahem eller

utveckling av ofullständiga jordbruk eller att frilösa arrendejordbruk huvudsakligen

av den storlek, att egnahemslån kan ifrågakomma för arrendejordbrukets

förvärvande.

Jordförmedling och jordanskaffning äro avsedda att utövas av de statsunderstödda

egnahcmsorganen.

Från den år 1907 inrättade jordförmedlingsfonden kan hushållningssällskap

erhålla jordanskaffningslån för inköp av viss fastighet, lämplig att

helt eller delvis användas för bildande av egnahem för jordbruksändamål

eller bostadsändamål, samt för bestridande av de med fastighetens exploatering

i dylikt syfte förenade kostnaderna. Frågor om jordanskaffningslån avgöras

av statens egnahemsstyrelse.

Hushållningssällskap, som beviljats jordanskaffningslån, åtnjuter ett årligt

statsbidrag, jordanskaffningsbidrag, avsett att utgöra ersättning för av jord
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

anskaffningsverksamheten föranledda försäljnings- och förvaltningskostnader.

Uppkommande överskott å hushållningssällskaps jordanskaffningsverksamhet

fördelas till huvudsaklig del mellan en av sällskapet förvaltad riskfond

för jordanskaffningsverksamheten och en statens riskfond för samma

ändamål. Underskott skall i första hand täckas med anlitande av hushållningssällskapets

nyssnämnda riskfond. Förslå ej denna fonds tillgångar

därtill, täcker staten den kvarvarande bristen med anlitande av i första

hand statens riskfond för jordanskaffningsverksamheten.

Jordförmedling och jordanskaffning kunna även utövas av andra låneförmedlare

än hushållningssällskap. Aktiebolag och ekonomiska föreningar som

här avses kunna från jordförmedlingsfonden erhålla förlagslån för att användas

såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet, lämplig

att helt eller delvis användas för bildande av egnahem för jordbruksändamål

eller bostadsändamål. Ansökningar örn förlagslån prövas av Kungl.

Majit.

Utlåningen från jordförmedlingsfonden har hittills varit mycket obetydlig.

Föreskrifter äro även meddelade om vad som vid den statsunderstödda

jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten bör iakttagas med avseende

å egnahemslägenheters beskaffenhet och storlek m. m.

Åtgärder ha träffats för särskild jordanskaffningsverksamhet i de fyra

nordligaste länen. I detta ämne gälla kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 212)

angående särskild jordanskaffningsverksamhet i Västerbottens och Norrbottens

län samt kungörelsen den 11 juni 1937 (nr 424) om utsträckt tillämpning

av förstnämnda kungörelse. Enligt 1937 års författning gälla bestämmelserna

om denna särskilda jordanskaffningsverksamhet även för Västernorrlands

och Jämtlands län.

Med ifrågavarande bestämmelser åsyftas, att hushållningssällskapens egnahemsnämnder

skola för statens räkning bedriva verksamhet med anskaffande,

iordningställande och upplåtande av jord för bildande av jordbruksegnahem

eller arbetarsmåbruk, för ofullständiga jordbruks förseende med

tillskotts jord eller för annat därmed jämförligt ändamål. Frågor örn förvärv

av jord eller övertagande från statens domäners fond av kronojord

skola underställas Kungl. Maj:t för avgörande. Verksamheten kontrolleras

av statens egnahemsstyrelse och bedrives helt på statens ansvar.

I detta sammanhang må erinras om att egnahemsverksamhet i särskilda

former även bedrives å kronan tillhörig egendom, nämligen dels å kronoparkerna

och dels å statens utarrenderade jordbruksdomäner. Ifrågavarande

egendom står under domänstyrelsens förvaltning. Upplåtandet av kronojord

till egnahem regleras nu av förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående

försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. samt kungörelsen

samma dag (nr 179) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning.

Egnahemsstyrelsen utövar viss ledning över de s. k. kolonisationsnämnder,

som i vissa norrländska län medverka vid upplåtande av kolonat å krono
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

parker. Egnahemsstyrelsen övar jämväl uppsikt över Alträsks nybyggesnämnd,

vilken handhar tillsynen över nybyggesverksamheten på Alträsks

kolonisationsområde i Norrbotten.

I en kungörelse den 14 juni 1933 (nr 331) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamliet,

ändrad genom kungörelse den 7 juni 1934 (nr

234) och kompletterad i vissa hänseenden genom kungörelser den 18 juni

1937 (nr 395) och den 27 maj 1938 (nr 290), meddelas bestämmelser örn

utlåning från arbetarsmåbrukslånefonden. Från denna fond tilldelar Kungl.

Majit arbetarsmåbruksstatslån åt landskommuner för att av dessa användas

till utlämnande av arbetarsmåbrukslån.

Låneverksamheten står under överinseende av egnahemsstyrelsen. Denna

kan för genomförande av sin ifrågavarande uppgift anlita hushållningssällskapens

egnahemsnämnder. Verksamheten inom kommun handhaves av

en särskild nämnd, arbetarsmåbruksnämnd, eller — där verksamheten kan

antagas bliva av mindre omfattning — av kommunalnämnden.

Arbetarsmåbrukslån utlämnas till skogsarbetare eller därmed likställd arbetare

för att giva honom tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att

bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan

verksamhet. Medelst lånet bör nytt jordbruk bildas.

Förlust, som uppkommer å utlämnat arbetarsmåbrukslån innan amorteringsskyldighet

inträtt beträffande lånet, skall helt bäras av vederbörande

kommun. Uppkommer förlust därefter, skall den bäras till en fjärdedel av

kommunen och till återstående del av staten.

Vissa bestämmelser äro också meddelade angående jordförmedling och

jordanskaffning för anordnande av arbetarsmåbruk. Kommun kan av

Kungl. Majit tilldelas förlagslån från jordförmedlingsfonden för ifrågavarande

ändamål.

Under åren 1933—1937 lia beviljats sammanlagt 5,3öl arbetarsmåbrukslån

till ett belopp av tillhopa omkring 28.8 milj. kronor. Av de under år

1937 beviljade 1,091 lånen komma 934, eller 85.6 procent, på norrlandslänen

och 99, eller 9.1 procent, på Värmland och Dalarna. Inom övriga delar

av landet har följaktligen arbetarsmåbruksverksamheten en tämligen obetydlig

omfattning. Uppmärksammas bör även, att arbetarsmåbrukslånens genomsnittliga

belopp mer och mer stigit och för de år 1937 beviljade lånen

utgör 5,810 kronor.

I egnaliemsutredningens betänkande lia också lämnats vissa andra, länsvis

ordnade uppgifter för åren 1933—1936 rörande belånade arbetarsmåbruk,

deras anläggningskostnader och areal. Det framgår bland annat, att

köpeskillingarna för småbruken i genomsnitt utgjort 1,403 kronor. Av köpeskillingarna

har största delen kommit på jorden, i medeltal 1,203 kronor,

jnedan för äldre byggnader räknats med ett genomsnittsbelopp av 94 kronor

och för skog med 106 kronor per lägenhet. Lantmäteri- och lagfartskostnader

och dylikt lia beräknats till 46 kronor i medeltal. Vad angår

kostnaderna för nybyggnader ha dessa beräknats till ett genomsnittsbelopp

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

9

av 3,644 kronor. Kostnaderna för nyodling ha i medeltal endast uppgått till

172 kronor per lägenhet. Nyodlingens areal har utgjort 0.32 hektar per

lägenhet, vilket betyder att nyodlingen dragit en genomsnittlig kostnad av

538 kronor per hektar. Lägenheternas sammanlagda areal har i medeltal

utgjort 6.22 hektar, varav 1.17 hektar åker, 1.62 hektar odlingsmark och 3.43

hektar annan mark. Dessa siffror återspegla närmast förhållandena i Norrland.

I de övriga länen har i allmänhet åkerarealen varit större och de

övriga ägoslagen mindre än nyss angivits.

Enligt en kungörelse den 15 juni 1934 (nr 279) örn arrendeegnahem må,

i syfte att skapa stadigvarande arbetstillfällen för självförsörjning, från

kronan tillhörig och för ändamålet avsedd jord lägenheter kunna upplåtas

på arrende med rätt för arrendator att inlösa till honom upplåten lägenhet.

För ifrågavarande ändamål är inrättad en särskild statlig fond, arrcndeegnahemsfonden.

Till denna få enligt Kungl. Maj:ts bestämmande från statens

domäners fond överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas

för det avsedda ändamålet. Därjämte kan, likaledes efter beslut av Kungl.

Majit, jord i enskild ägo inköpas av kronan att tillföras arrendeegnahemsfonden.

Här avsedd jord står under förvaltning av en av Kungl. Majit tillsatt

nämnd, statens jordnämnd, vilken jämväl skall handlägga frågor rörande

upplåtelser av arrendeegnahem och därmed sammanhängande frågor.

I samband med upplåtelse av arrendeegnahem kan till arrendatorn utlämnas

lån av statsmedel, arrendelån, till belopp som prövas oundgängligen erforderligt

för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen,

foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande

av driften å lägenheten. Lånen utlämnas från en särskild statlig

lånefond, arrendelånefonden. Låneverksamheten handhaves av jordnämnden.

I egnahemsutredningens betänkande har lämnats en översikt över arrendeegnahemsverksamheten

till och med år 1937. Det framgår, att sammanlagt

34 egendomar exploaterats för ifrågavarande verksamhet samt att härav bildats

187 arrendeegnahem. Den genomsnittliga åkerarealen per lägenhet har

utgjort 13.83 hektar och har för de olika egendomarna varierat mellan högst

19.09 hektar och lägst 8.30 hektar. Arealen annan mark är naturligt nog av

en betydligt mera växlande storlek. Bland kostnaderna för lägenheternas

anskaffande och iordningställande ha de största posterna hänfört sig till förvärvet

av jorden, 1.9 milj. kronor, och byggnadsarbetena, 2.5 milj. kronor,

ävensom till dikningskostnader, 0.3 milj. kronor, och kostnader för vatten

och vägar, 0.2 milj. kronor, allt i runda tal. Kostnaderna lia sammanlagt

uppgått till drygt 5.3 milj. kronor och motsvarat ungefär 28,600 kronor per

lägenhet. I ett senare sammanhang kommer arrendeegnahemsverksamhetens

ekonomiska innebörd att närmare belysas.

Arrendelån lia under tiden till och med år 1937 beviljats till ett sammanlagt

belopp av drygt 0.0 liliij, kronor.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Till egnahemsverksamhet kunna även hänföras vissa åtgärder med syfte

att främja förstärkning av ofullständiga jordbruk. Till dylika ändamål kunna

enligt egnahemsförfattningarna beviljas jordbrukslån, tilläggslån och

premielån.

Under en följd av år lia särskilda anslag anvisats för statsbidrag till jordförbättring

d ofullständiga jordbruk. Nuvarande bestämmelser i ämnet återfinnas

i en kungörelse den 12 oktober 1934 (nr 498), ändrad genom en kungörelse

den 30 juni 1937 (nr 571). Statsbidragen äro avsedda att användas för

uppodling till åker av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag) för

stenröjning å odlad jord (stenröjningsbidrag), för påförande av mineraljord

— grus, sand och lera -—- på myrjord (jordkörningsbidrag) eller för befordrande

av rationell beteskultur å icke odlad jord (betesförbättringsbidrag).

Bidrags verksamheten handhaves av hushållningssällskapen, vilka av Kungl.

Maj:t tilldelas statsanslag för ändamålet.

Beträffande statsbidragens storlek samt villkoren för desammas beviljande

kommer en redogörelse att lämnas i det följande.

Av vissa i egnahemsutredningens betänkande införda uppgifter för åren

1928—-1936 kan utläsas, att statsbidrag beviljats till nyodling i 48,328 fall,

avseende 29,795 hektar, till ett sammanlagt belopp av omkring 6.2 milj. kronor,

till betesförbättring i 26,247 fall, avseende 34,289 hektar, till ett sammanlagt

belopp av omkring 3.1 milj. kronor, till stenröjning i 6,727 fall, avseende

5,408 hektar, till ett sammanlagt belopp av omkring 0.5 milj. kronor (dessa

statsbidrag ha utlämnats från år 1931) samt till jordkörning i 1,359 fall,

avseende 909 hektar, till ett sammanlagt belopp av inemot 0.2 milj. kronor

(sistnämnda statsbidrag ha utlämnats endast från år 1935). De beräknade

kostnaderna för de arbeten, till vilka bidrag beviljats, ha uppgått till omkring

30.4 milj. kronor, medan statsbidragen tillhopa utgjort något mer än

9.9 milj. kronor. Summan av sökta statsbidrag har utgjort omkring 24.4

milj. kronor.

Sedan ett antal år har vidare plägat anvisas anslag till statsbidrag till byggande

av nybyggesvågar. I detta ämne gäller en kungörelse den 14 juni 1929

(nr 171). Verksamheten är inskränkt till Norrland och Dalarna. Statsbidrag

kan utgå till byggande av väg till sådant odlingsområde, som med hänsyn

till storlek, markbeskaffenhet och övriga förhållanden finnes vara väl

ägnat att användas till jordbruk och framtida bebyggelse. Statsbidrag beviljas

av vederbörande länsstyrelse. Egnahemsnämnd skall avgiva yttrande

i vissa hänseenden. Även egnahemsstyrelsen är inkopplad i verksamheten

såtillvida att länsstyrelsernas anslagsäskanden för ändamålet granskas hos

styrelsen, som avgiver förslag i ämnet till Kungl. Maj:t. I

I delta sammanhang må erinras om att till främjande av förstärkning av

jordbruk även andra åtgärder vidtagits från statens sida. Sålunda kunna för

sådana ändamål utlämnas

lån från täckdikningslånefonden (kungörelse den 22 juni 1920 (nr 332)

med däri vidtagna ändringar),

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

11

statsbidrag till täckdikning (kungörelse den 30 juni 1933 (nr 434) med

viss däri vidtagen ändring),

lån från gödselvdrdslånefonden (kungörelse den 11 juli 1918 (nr 576) med

däri vidtagna ändringar),

statsbidrag till gödselvårdsanläggningar (kungörelse den 30 juni 1933 (nr

435) med däri vidtagna ändringar),

nyodlingslån och betesförbättringslån från allmänna nyodlingsfonden (kungörelse

den 21 augusti 1925 (nr 396) med däri vidtagna ändringar),

nyodlingslån och betesförbättringslån från norrländska nyodlings fonden

(kungörelse den 11 juni 1926 (nr 204) med däri vidtagna ändringar),

lån från statens avdikningslånefond (kungörelse den 11 juni 1926 (nr 258)

med däri vidtagna ändringar), samt

statsbidrag från statens avdikningsanslag (kungörelse den 11 juni 1926

(nr 257) med däri vidtagna ändringar).

Ifrågavarande verksamhetsgrenar handhavas av lantbruksstyrelsen och

hushållningssällskapen, dock att lån och bidrag till avdikning beviljas av

Kungl. Maj:t.

Då några ändringar icke i denna proposition komma att föreslås beträffande

nu berörda stödformer, torde det icke vara nödvändigt att närmare redogöra

för desamma.

Såsom sammanhängande med egnahemsverksamheten böra jämväl nämnas

de särskilda åtgärder, som vidtagits med syfte att främja byggnadsverksamheten

på landsbygden.

Sålunda äro bestämmelser angående förbättringsbidrag och nybyggnadslån

för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden meddelade i en kungörelse

den 30 juni 1937 (nr 654), ändrad genom en kungörelse den 23 augusti 1937

(nr 771) och kompletterad genom en kungörelse den 27 maj 1938 (nr 245).

Ifrågavarande verksamhet handhaves av egnahemsstyrelsen samt hushållningssällskapens

egnahemsnämnder under viss medverkan av hälsovårdsnämnderna.

Särskild ersättning för verksamheten utgår till egnahemsnämnderna

från det under femte huvudtiteln anvisade anslaget till bidrag till främjande

av bostadsbyggande på landsbygden. Från samma anslag plägar också

utbetalas visst bidrag till egnahemsstyrelsens administration.

Vidare lia särskilda bestämmelser tillkommit beträffande lån och bidrag

av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,

barnrika familjer. Bestämmelserna återfinnas i en kungörelse den 27 maj

1938 (nr 247). Bostadsanskaffningslån och familjebidrag beviljas av statens

byggnadslånebyrå. Denna äger för ifrågavarande verksamhet anlita

hushållningssällskapens egnahemsnämnder i den omfattning, byrån finner

nödigt. Bostadsanskaffningslån förmedlas i allmänhet av kommun.

Från lånefonden för lantarbetarbostäder kan enligt en kungörelse den 28

juni 1935 (nr 439), ändrad genom kungörelser den 18 juni 1937 (nr 629) och

den 27 maj 1938 (nr 248), lantarbetarbostadslån beviljas ägare eller brukare

av jordbruksfastigheter för uppförande av nya lantarbetarbostäder å fastig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

heter liksom även för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete

å dylika bostäder. Ifrågavarande verksamhet handhaves, liksom

nyssnämnda bostadsförbättringsverksamhet men delvis i andra former

än denna, av egnahemsstyrelsen och hushållningssällskapens egnahemsnämnder

under viss medverkan av hälsovårdsnämnderna.

I förevarande sammanhang må slutligen nämnas, att statsmakterna under

senare år icke blott lämnat stöd åt bostadsbyggandet utan även lämnat bidrag

till ladugårds förbättringar. Bidragstilldelningen ombesörjes av hushållningssällskapens

förvaltningsutskott.

Egnahemsverksamhetens allmänna inriktning.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har erinrat om att, då den första egnahemskommittén omkring

sekelskiftet framlagt sina förslag i egnahemsfrågan och denna därefter

blivit föremål för statsmakternas åtgärder, dessa förslag och åtgärder helt

naturligt varit betingade av de förhållanden, som vid denna tid härskat i vårt

land. Detta hade då ännu haft en starkt växande befolkning. Särskilt ungdomen

hade funnit framtidsmöjligheterna i det egna landet vara alltför begränsade

och hade ställt sin håg till utlandet. Den amerikanska kontinenten

hade dragit till sig hundratusental av landsbygdens män och kvinnor. En

ökad egnahemsbildning hade ansetts såsom ett av de medel, som stått till

förfogande för ökande av trivseln inom landet och för begränsning av emigrationen.

I vad egnahemsrörelsen avsett bildandet av jordbruksegnahem

syntes, enligt vad utredningen vidare framhållit, även vissa andra hänsyn

ha legat till grund för statens medverkan. Egnahemsfrågan hade ofta förbundits

med tanken på en »inre kolonisation», varigenom stora marker särskilt

i Norrland skulle bli föremål för uppodling och bebyggelse. Denna

delvis känslobetonade inställning hade dock även haft en reell ekonomisk

grundval. Vårt land hade vid denna tid för sin livsmedelsförsörjning varit

beroende av import från utlandet jämväl av sådana produkter, som vårt

jordbruk kunnat producera. Och i den mån landets egen produktion på någon

punkt vuxit utöver dagens behov, hade funnits obeskurna möjligheter

till export. Vårt jordbruks grundproblem hade därför varit att öka produktionen.

Följaktligen hade det ansetts som en viktig angelägenhet både att

intensifiera driften på redan odlad jord och att vidga jordbrukets ram genom

nyodling och anläggning av nya brukningsdelar. Egnahemsrörelsen hade

förutsatts kunna främja dessa syften. En relativt stark sönderdelning av jorden

hade ansetts ekonomiskt försvarbar och önskvärd, och denna inställning

hade även tagit sig uttryck i 1896 års lag örn hemmansklyvning, ägostyckning

och jordavsöndring.

Sveriges ekonomiska struktur hade — enligt vad utredningen i fortsätt

ningen anfört — sedan seklets början väsentligt förändrats. Inom alla områden

av ekonomiskt liv hade en stark uppryckning ägt rum. och jämsides

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

13

härmed hade de sociala förhållandena undergått en genomgripande omvandling.

Utvecklingen hade medfört ändrade betingelser för de olika näringsgrenarna.

Dessas läge hade givetvis även påverkats av de internationella förhållandena.

Den tidigare relativt starka tillväxten i landets folkmängd hade

avstannat, likaså den utvandring, som väckt så mycken oro under slutet av

1800-talet och början av 1900-talet. I stället hade under de senaste åren

ett immigrationsöverskott förekommit. Då emellertid nativiteten starkt minskats

samt en mycket markerad överflyttning från jordbruket till andra näringar

gjort sig gällande, hade konsekvensen för jordbrukets del blivit, att en

betydande folkminskning ägt rum.

Utredningen har hänvisat till att för behovet av en egnahemsrörelse och

för dennas framtida inriktning antalet familjer, som önskade och lämpligen

kunde förvärva egna jordbruk, givetvis vore av större betydelse än jordbrukets

totala folkmängd. Av en för utredningens räkning verkställd specialutredning

angående hushållsbildningen inom jordbruksbefolkningen hade

framgått att, även örn man räknade med en fortgående minskning av den totala

jordbruksbefolkningen i samma omfattning som under sista decenniet, hushållsbeståndet

ändå komme att till följd av förskjutningar i ålders- och civilståndsfördelningen

hållas uppe vid sin nuvarande storlek eller endast obetydligt

minska under ett par decennier framåt. Först efter år 1960 kunde en

deciderad minskning av liushållsbeståndet förutses. Utredningen utginge

ifrån, att den nyss antydda befolkningsrörelsen hade en sådan styrka och att

den vore så intimt förbunden med de allmänna utvecklingstendenserna inom

vårt näringsliv, att dess grundriktning ej kunde ändras inom nu överskådlig

lid. Däremot vore det uppenbart, att statliga åtgärder av olika slag kunde

modifiera denna utveckling i den ena eller andra riktningen. Önskemålet att

hålla största möjliga folkmängd kvar vid jordbruket finge härvid avbalanseras

av ett annat lika befogat krav på ekonomisk och social jämställdhet

emellan jordbrukets folk och andra näringars utövare. Statsmakternas åtgöranden

på egnahemsbildningens område borde därför enligt utredningens

mening gå ut på att hålla största möjliga folkmängd kvar vid jordbruket

inom den ram, som bestämdes av naturliga produktionsbetingelser, mobilier - bara avsättningsmöjligheter och kravet på social utjämning olika folkgrupper

emellan, men däremot icke att såsom ett självändamål bereda plats för

en ökad befolkning inom jordbruket.

Enligt vad egnahemsutredningen vidare framhållit, hade det svenska jordbruket

numera en produktionskapacitet, som tenderade att skjuta över den

med nuvarande hjälpmedel mobiliserbara marknaden för dess produkter. Beträffande

avsättningsmöjligheterna i framtiden kunde erinras om de ihållande

svårigheter som mötte vår export av livsmedel. Den svenska marknadens

utveckling komme givetvis alt begränsas av att befolkningstillväxten avstannade

eller starkt minskades. Däremot representerade den framtida konsumtionens

volym per individ samt dess inriktning med hänsyn till olika varuslag

mera svårberäkneliga faktorer. Under dessa förhållanden syntes egnahemsverksamheten,

under den tid sorn nu kunde överblickas, icke böra bni
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kas som ett instrument för utvidgning av det svenska jordbrukets ram. Egnahemsverksamhetens

ursprungliga strävan att anlägga helt nya jordbruk på

obruten mark borde enligt utredningens mening — såsom närmare utvecklas

i det följande — under nuvarande förhållanden icke fullföljas annat än

i landets nordligaste delar, där de lokala behoven kunde motivera en fortsatt

kolonisation.

Av de motiv, som från början bildat bakgrund till egnahemsverksamheten,

har utredningen funnit fortfarande kvarstå ett, och det väsentligaste, nämligen

hänsynen till de obemedlade och mindre bemedlade, åt vilka genom

denna verksamhet skulle beredas möjlighet att igångsätta ett eget jordbruk

eller att anskaffa en egen bostad. Denna sociala synpunkt måste enligt utredningens

mening även framdeles utgöra grundval för egnahemsrörelsen.

Denna borde lämna vad som brukade kallas »hjälp till självhjälp». Av det sagda

följde, att stor vikt måste läggas vid att egnahemsbildarna verkligen ägde

förutsättningar att sköta de jordbruk, till vilka de förhjälptes. Eljest bleve

egnahemshjälpen till ingen nytta. Önskemålet att en duglig jordbrukare

skulle kunna bli ägare till ett passande jordbruk, även om han ej hade medel

till dess förvärvande, utgjorde för övrigt icke blott uttryck för ett socialt

rättfärdighetskrav utan anslöte sig även till den ekonomiskt riktiga principen,

att rätt man borde komma på rätt plats i samhället.

Med avseende å den framtida egnahemsverksamhetens allmänna förutsättningar

och målsättning har egnahemsutredningen vidare uppställt frågan

huruvida jordbruksegnahemmen ur ekonomisk .synpunkt motsvarade en rationell

produktionsform. Utredningen har härutinnan bland annat anfört:

Det kan göras gällande, att jordbruksdriften bör utövas i så stora enheter

som möjligt, och härvid hänvisas till att vid större jordbruk erliålles bättre

proportion mellan de kapital, som äro investerade i åbyggnader och jord,

samt till att arbetskrafterna liksom inventarierna kunna utnyttjas mera ekonomiskt

vid stora bruk. Såvitt utredningsmännen kunna finna, göra sig de

driftsekonomiska svårigheterna särskilt gällande vid en del mindre jordbruk,

där varken dagarnas eller familjens arbetskraft kan fullt utnyttjas. Det synes

bli allt svårare för småbrukarna att följa med i den välståndsstegring,

som befolkningen i övrigt får del av. I viss mån torde emellertid svårigheter

möta småbrukarna, som även absolut taget ställa dem i en sämre ställning

än tidigare. En mycket stor del av vårt lands småbrukare ha sedan gammalt

utökat sina inkomster genom körslor eller annat arbete utanför den egna

fastigheten. Möjlighetena härtill synas emellertid bli alltmera begränsade. Utvecklingen

inom näringslivet tenderar mot en sådan rationalisering, att för

olika arbetsuppgifter speciella yrkeskårer av arbetare tillskapas. Detta måste

betyda, att ett växande antal småbrukarefamiljer i allt större utsträckning bli

hänvisade till de inkomster, som kunna utvinnas ur den egna fastigheten.

De slutsatser, som för egnahemsverksamhetens del böra dragas ur nu berörda

förhållanden har egnahemsutredningen ansett ligga i öppen dag. I den

mån staten kunde påverka utvecklingen, borde tillkomsten av ofullständiga

jordbruk motverkas. Vidare borde statsmakterna, allt eftersom svårigheterna

för de redan befintliga småbrukens innehavare aktualiserades, kraftigt verka

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

15

för stärkandet av ofullständiga jordbruk. Egnahemsverksamheten syntes

här ha en av sina allra viktigaste uppgifter för lång tid framåt.

Med avseende å frågan om den storlek på jordbruken, som bör eftersträvas,

har egnahemsutredningen framhållit, att det givetvis kunde göras gällande,

att det utpräglade storbruket under vissa förhållanden vore den mest

ekonomiska driftsformen. Denna synpunkt finge emellertid vid närmare

granskning en rätt begränsad räckvidd. Den historiska utvecklingen hade

lett till, att större delen av landets jord vore utlagd i relativt små brukningsdelar.

Detta vore för övrigt på grund av landets topografiska beskaffenhet

en ofrånkomlig sak. Om statsmakterna ville eftersträva, att jordbruk överhuvud

skulle kunna i nämnvärd omfattning bedrivas här i landet, måste

sådana förutsättningar för näringen upprätthållas, att bondebruken i landets

olika delar kunde äga bestånd. Men under de förutsättningar, som

tryggade bondebruken i skogs- och mellanbygderna, borde dylika brukningsdelar

också på slättbygdernas bättre jord kunna giva innehavarna motsvarande

inkomster och sålunda ha existensberättigande.

Utredningen har ansett det bäst överensstämma med förhållandena i vårt

land och med egnahemsverksamhetens betingelser, att denna -— vare sig

fråga är örn nya jordbruk eller komplettering av gamla — främst inriktas

på familjejordbruk, d. v. s. jordbruk, som i möjligaste mån uppfylla

önskemålen att giva en familj full sysselsättning och en i förhållande till

andra medborgare likvärdig realinkomst.

Enligt vad utredningen anfört måste storbrukets ekonomiska företräden

givetvis i särskild grad beaktas, då man ställdes inför alternativet att antingen

stycka sönder eller bibehålla en större gård odelad. Men även en

sådan frågeställning måste ses i ett större sammanhang. De utgångspunkter

som utredningen i det föregående velat lägga till grund för egnahemsverksamheten

innebure bland annat, att största möjliga folkmängd borde bibehållas

vid jordbruket, att antalet av de relativt fullständiga familjejordbruken

borde ökas, att i sådant syfte de ofullständiga jordbruken i stor utsträckning

måste förstärkas samt att jordbrukets totala ram endast varsamt borde utvidgas.

Fastliölles dessa utgångspunkter, borde frågan örn de större jordbrukens

sönderdelning icke bedömas som en isolerad företeelse. Det bleve

då nödvändigt, att större gårdar i viss omfattning styckades.

Frågan örn brukningsdelarnas storlek kunde icke behandlas schablonmässigt.

Att upprätta nya brukningsdelar eller väsentligt ändra redan befintliga sådana

vore ett arbeta, som måste läggas på lång sikt och därför grundas på

hållbara principer. Nödig hänsyn måste också tagas till de växlande förhållandena

i landets olika delar. I det aktuella fallet borde varje brukningsdel

bedömas med hänsyn till vad den vore och vad den rimligtvis kunde

bli i den bygd, där den vore belägen.

Det torde vara lämpligt att i förevarande sammanhang redogöra för vad

egnahemsutredningen i ett särskilt avsnitt av sitt betänkande anfört rörande

den lämpliga storleken och ägosammansättningen fö.r

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

familjejordbruk. Till en början må meddelas vissa uppgifter till belysande

av nuvarande förhållanden.

Beträffande de under åren 1932—1936 egnahemsbelånade jordbrukslägenheternas

fördelning på olika storleksgrupper framgår av betänkandet, att av

9,374 lägenheter ej mindre än 2,397, eller 25.6 procent, haft mindre åkerareal

än 2 hektar, 3,772 mellan 2 och 5 hektar åker, 1,754 mellan 5 och 8

hektar, 654 mellan 8 och 10 hektar samt endast 797, eller 8.5 procent melån

10 hektar. Totala arealen (alltså såväl åker som äng och skog m. m.)

har utgjort för 468 lägenheter mindre än 2 hektar, för 1,263 mellan 2 och 5

hektar, för 1,503 mellan 5 och 10 hektar, för 2,840 mellan 10 och 25 hektar,

för 2,074 mellan 25 och 50 hektar och för 1,226 mer än 50 hektar.

Av en i egnahemsutredningens betänkande återgiven sammanställning rörande

16 av egnahemsnämnden i Norrbottens län igångsatta jordstyckningsföretag

kan utläsas, att för de omkring 300 jordbrukslägenheter, som beräknats

skola tillskapas härigenom, åker och odlingsmark i genomsnitt

uppgå till 16 hektar per lägenhet och produktiv skogsmark till 27 hektar.

Vid en del företag äro emellertid siffrorna betydligt lägre.

I fråga örn storleken av de arrendeegnahem, som bildats under tiden lill

och med år 1937, framgår av egnahemsutredningens betänkande, att den

genomsnittliga åkerarealen per lägenhet utgjort 13.83 hektar och varierat

för olika styckningsföretag mellan högst 19.09 hektar och lägst 8.30 hektar.

Arealen annan mark har naturligt nog varit av en betydligt mera växlande

storlek.

Egnahemsutredningen har hänvisat till att spörsmålet örn lämplig storlek

och sammansättning å jordbrukslotter hänger intimt samman med jorddelningsväsendet.

I gällande jorddelningslag upptagas vissa bestämmelser med syfte att vid

jordstyckning skapa trygghet för nybildade jordbruksfastigheters bärighet

och jordbruksnäringens upprätthållande. Allmänt stadgas, att ägovidd, som

avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara

sådan, att den med hänsyn härtill och till eljest föreliggande förhållanden

lämpligen kan som fastighet för sig på varaktigt sätt användas för det med

avstyckningen avsedda ändamålet. Avstyckning från jordbruksfastighet må ej

äga rum med mindre det kan antagas, att den fastighetsindelning, som skulle

uppstå genom avstyckningen, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande

befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten.

Jordbruksfastighet skall innehålla åker, äng eller därtill odlingsbar mark

samt i regel lämpligt belägen skog för tillgodoseendet av nödigt husbehov, i

den mån tillgång till sådan finnes. Vidare skall tillses, att å fastighetens

mark i mån av behov kan erhållas tillgång till bete ävensom, där så finnes

önskvärt och lämpligen kan ske, att möjlighet finnes til] jordbrukets förstärkning

genom nyodling. 1 ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn

till ortens näringsförhållanden, för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar

av varaktig natur, för drivande av självständigt jordbruk i allmänhet

är erforderligt att inom fastighetens gränser finnes skog utöver husbehovet,

får avstyckning ske allenast så, att en var i förrättningen ingående

jordbruksfastighet i mån av tillgång erhåller sådan skog, tillräcklig att utgöra

varaktigt stöd för jordbruket. Dock kan avvikelse härifrån göras beträffande

viss fastighet, såframt det är uppenbart, att den kan bestå såsom

självständig fastighet utan tillgång av skog utöver husbehovet, samt jordbrukets

fördel av stödskog icke därigenom minskas. Å andra sidan kan i ort,

där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt dessa äro

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

17

grundade på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för drivande

av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet

hör skogsmark, ägolott avskiljas utan eljest föreskriven tilldelning

härav.

Egnahemsutredningen har beträffande storleken å familjejordbruk, vare

sig det är fråga om rena åkerbruk med boskapsskötsel eller om bruk i kombinationen

åkerbruk, boskapsskötsel och skogsbruk, ansett det böra uppställas

som önskemål, att brukningsenheten bereder full sysselsättning åt

innehavaren och hans familj samt visar ett sådant ekonomiskt resultat, att

det tillåter en efter nutida förhållanden skälig levnadsstandard. Med avseende

å frågan, huruvida angivna båda önskemål i allmänhet äro samtidigt

uppnåeliga, har utredningen framhållit, att detta icke kunde anses utan

vidare givet, särskilt som det mindre jordbruket i allmänhet visat otillfredsställande

resultat. Så mycket syntes emellertid uppenbart, att en ökad möjlighet

att sysselsätta den arbetskraft, som funnes å ett jordbruk, även vore

ägnad att verka i riktning mot förbättrad försörjning för denna arbetskraft.

1 den mån jordbruket, trots att det beredde full sysselsättning, likväl icke

gåve skälig bärgning, borde tydligen åtgärder vidtagas för att förbättra jordbrukets

lönsamhet. Mycket hade ock på senare tider gjorts för att åstadkomma

en ändring härutinnan. I många fall sammanfölle emellertid den

bristande bärkraften hos jordbruket med att detsamma ej beredde full

sysselsättning åt brukaren och hans familj.

Utredningen har fäst uppmärksamheten på att lönsamheten också vore i

väsentlig grad beroende av utformningen av jordbrukets fasta kapital. Med

ett jordbruks fasta kapital avsåge utredningen förutom jordbrukets ägovidd

därtill hörande, för driften erforderliga anläggningar av olika slag, såsom

vägar, diken, byggnader m. m. Planmässighet och sakkunskap vid bildandet

av de fasta kapitalen borde väsentligt kunna bidraga till åvägabringandet

av bärkraftiga familjejordbruk.

Enligt vad utredningen vidare framhållit, måste, då det gällde att bestämma

ägosammansättningen till ett familjejordbruk, hänsyn tagas till att

mellan arealen av olika ägoslag samt kreatursbesättning och arbetskrafter

rådde ett visst samband. Erfarenheten visade, att detta samband varierade

med lokala förhållanden. Utredningen har under hänvisning till vissa tabeller

belyst huru ifrågavarande samband i stora drag gestaltade sig enligt

1932 års jordbruksräkning.

Ägoslagsfördelningen, uttryckt i skogsmarksarealer per hektar jordbruksjord,

varierar högst väsentligt inom de redovisade storleksgrupperna från

praktiskt taget ingen skogsmark på Malmöhus läns slättbygd till i medeltal

omkring 17 hektar i Norrbottens läns inland. Antalet kreatursenheter per

hektar jordbruksjord varierar i allmänhet omkring siffran 1. Endast i övre

Norrland ligger det regelmässigt under denna siffra. I övrigt visa de mindre

brukningsenheterna genomgående de bogsta antalen, och siffrorna sjunka

undantagslöst med stigande storlekar. Antalet arbetskrafter — likaledes

hänfört till hektar jordbruksjord — är väsentligt större vid de små enheterna

än vid andra storleksgrupper, vilket åtminstone till någon del finner sin för
Dihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

klaring i de motsvarande uppgifterna om ett större antal kreatursenlieter per

hektar jordbruks jord vid det mindre jordbruket, men framför allt i svårigheterna

att vid detta senare effektivt utnyttja arbetskraften. I övrigt visa

södra Sveriges skogs- och dalbygder ett större antal arbetskrafter per hektar

än södra och mellersta Sveriges slättbygder. Detta torde till stor del kunna

förklaras av den genomsnittligt större skogsmarksarealen å enheterna inom

förstnämnda delar av landet.

Efter dessa inledande anmärkningar har egnahemsutredningen sökt att

ur de i nyssberörda tabeller redovisade uppgifterna å arealer och arbetskrafter

å brukningsenheter, tillhörande olika storleksgruppcr, härleda den

genomsnittliga ägosammansättning, som under de förhållanden, som rådde

vid tiden för 1932 års jordbruksräkning, skulle motsvara arbetskapaciteten

hos en normalfamilj inom landets olika huvudområden. Härvid har,

under hänvisning till en av 1936 års skogsutredning den 14 januari 1938

avgiven utredning rörande beräkning av stödskog, räknats med att nämnda

arbetskapacitet motsvarar 1.5 fullgod manlig och 1 fullgod kvinnlig arbetskraft

eller sammanlagt 2.3 reducerade manskrafter (den kvinnliga uppskattad

till 0.8 manlig). Egnahemsutredningen har funnit, att arealerna per

reducerade manskrafter varierade väsentligt inom de olika storleksgrupperna

och att i övrigt en bestämd tendens förelåge till minskning av arealen

jordbruksjord och ökning av arealen skogsmark vid övergång från södra

och mellersta Sveriges slättbygder till skogs- och dalbygderna och till de

nordligare trakterna. Om man utginge från medeltalet arbetskrafter per

storleksgrupp skulle inom södra och mellersta Sveriges slättbygder familjejordbruket

falla inom gruppen 5—10 hektar åker och representeras av ett

bruk med genomsnittligt 7.7 hektar jordbruksjord och 7 hektar skogsmark.

I södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder skulle familjejordbruket

falla inom gruppen 2—5 hektar åker och representeras av ett bruk med

genomsnittligt 4.2 hektar jordbruksjord och 15.3 hektar skogsmark. Och i

Norrland skulle familjejordbruket komma att ligga mellan medeltalen för

storleksgrupperna 2—5 och 5—10 hektar åker och omfatta genomsnittligt

omkring 6 hektar jordbruksjord och 57 hektar skogsmark, varvid dock vore

att märka, att i den norrländska jordbruksjorden torde ingå avsevärt mer

äng än inom övriga huvudområden. Anmärkas borde emellertid, att den

kris, i vilken industrien befunnit sig vid tiden för det statistiska materialets

insamlande (1932), torde ha föranlett, att den vid jordbruket fästade arbetskraften

då varit relativt stor. För närvarande skulle det finnas anledning

att räkna med åtskilligt högre arealsiffror än de angivna. Under alla

förhållanden torde emellertid de siffror på arealer per reducerade manskrafter,

som kunde härledas ur materialet från jordbruksräkningar, vid rådande

indelning i brukningsenheter knappast kunna motsvara den reella

prestationsförmågan, bland annat med hänsyn därtill att brukningsenheterna

i regel icke vore av beskaffenhet att prestationsförmågan verkligen kunde

effektivt utnyttjas.

Till jämförelse har erinrats om att professor Nanneson med stöd av re
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

19

sultaten från en statistisk bearbetning av räkenskapsmaterial från jordbruk

i Mellansverige och Norrland kommit till den slutsatsen, att om en

jordbrukarfamilj av en arbetskapacitet om 700 reducerade mansdagsverken

per år — ungefär 2.3 reducerade manskrafter — skulle beredas full

sysselsättning inom jordbruket, härtill i såväl Mellansverige som Norrland

under gängse förutsättningar borde krävas en areal av minst 15 å 20 hektar

jordbruksjord samt dessutom i Mellansverige ungefär motsvarande areal

skogsmark och i Norrland 3 å 4 gånger så stor areal skogsmark. Först vid

en sådan tilldelning hade jordbrukarfamiljens sysselsättningsgrad och levnadsstandard

uppnått en sådan nivå, att man kunde använda beteckningen

full besuttenhet.

I detta sammanhang må ur vissa uppgifter från kommunalnämnderna i

riket, vilka egnahemsutredningen införskaffat, sammanfattningsvis antecknas

följande i fråga örn jordtilldelningen för ett självförsörjande familjejordbruk.

Inom de syd- och mellansvenska jordbruksbygderna borde beräknas

drygt 10 hektar åker och några hektar betesmark samt skogsmark i

mån av tillgång, dock att på slättbygderna i exempelvis Skåne samt Västergötland

och Östergötland icke borde räknas med någon särskild betesmark.

I motsvarande skogsbygder borde jordområdet innehålla omkring 10 hektar

åker, några hektar betesmark samt 15—30 hektar skogsmark. I det norrländska

kustlandet har den erforderliga jordtilldelningen angivits till omkring

10 hektar åker, lika mycket ängs- och betesmark samt upp till 100

hektar skogsmark. För det norrländska inlandets del lia jordbruk av ifrågavarande

beskaffenhet förklarats endast undantagsvis förekomma och ha

i så fall beräknats lia ungefär samma sammansättning som i kustlandet.

Egnahemsutredningen har för sin del funnit uppenbart att, när det gällde

att finna de arealkombinationer, som vid rationell utformning av de fasta

kapitalen skulle motsvara normalfamiljens arbetskapacitet, klimat- och jordmånsförhållandena

måste bliva de för ägoslagstilldelningen primärt avgörande.

Under hänvisning till förenämnda utlåtande av 1936 års skogsutredning

rörande beräkning av stödskog har egnahemsutredningen bland

annat anfört följande:

Om man anknyter till det resonemang, som förts av skogsutredningen,

och örn nian räknar med att arbetskraften under vegetationsperioden är sysselsatt

i jordbruket, att den kvinnliga arbetskraften dessutom har sysselsättning

i lanthushållningen under återstående del av året samt att av den

manliga arbetskraften dessutom kräves »hemarbete» under viss tid, skulle

rena jordbruksfastigheter (alltså även utan husbehovsskog) kunna naturligt

förekomma i sådana delar av landet, där vegetationstiden jämte tiden för

»hemarbete» tillsammans omfattar praktiskt taget hela året. Med den tid för

hemarbete, varmed skogsutredningen räknat — 115 dagar — skulle sådana

förhållanden föreligga huvudsakligen i Malmöhus och Kristianstads läns

slättbygder.

Det övervägande antalet familjejordbruk skulle ur klimatisk synpunkt

komma att utgöras av enheter med kombinerad jordbruks- och skogsbruksdrift.

Skogsbruksdrift endast för husbehov skulle förekomma, där

efter avdrag för vegetationstid och tid för »hemarbete» för den manliga

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

arbetskraften skulle återstå så lång tid av arbetsåret, som motsvarade det

erforderliga arbetet i husbehovsskogen.

Emellertid bli möjligheterna att vid ägoslagstilldelningen strikt tillämpa

principen om arbetskraftens utnyttjande enbart inom jordbruket under vegetationstiden

ej sällan avsevärt begränsade. Sålunda kunna jordmåns- eller

avsättningsförhållandena tvinga till betydande jämkningar härutinnan. Dessutom

skulle den obrottsliga tillämpningen av nämnda princip mången gång

kunna leda till olämplig fastighetsbildning — bland annat ur arronderingssynpunkt

— och 1936 års skogsutredning har liksom ock lantmäteristyrelsen

varnat för en schablonmässig tillämpning därav.

Utredningen har emellertid upprättat en del exempel till belysande av

innebörden av principen örn jordtilldelningens anpassning efter vegetationstiderna.

Enligt exemplen ifråga borde jordbruksjorden å ett familjejordbruk

inom alla landsdelar uppgå till omkring 15 hektar. Härtill skulle

utom i sydligaste Sverige komma viss skogsmark. Denna hade i de anförda

exemplen beräknats till respektive 19—25 hektar, 24—32 hektar och

55—74 hektar, allt efter olikheter främst i latitud men även i höjd över

havet. Om man jämförde dessa resultat med de av professor Nanneson

angivna och nyss citex-ade uppgifterna örn lämpliga storlekar för ett familjejordbruk

erhölles i stort sett god överensstämmelse. Endast beträffande

skogsmarkstilldelningen inom mellersta Sverigeområdet förelåge någon mera

påtaglig skillnad. Vid jämförelse däremot med de ur de statistiska siffrorna

beräknade familjejordbruken konstaterades genomgående betydande differenser

såtillvida, att de senare innehölle avsevärt mindre arealer jordbruksjord

än de förra utan att därför innehålla motsvarande större arealer

skogsmark. Detta förklarades till väsentlig del av en lokal begränsning i tillgången

på jordbruksjord inom såväl södra och mellersta Sveriges skogsoch

dalbygder som i Norrland samt av förhållanden, som hindrat ett effektivt

utnyttjande av arbetskrafterna.

Beträffande det närmare tillvägagångssättet vid ifrågavarande beräkningar

samt de kommentarer och reservationer, som av utredningen i olika hänseenden

anknutits till beräkningarna, kan ej här lämnas någon uttömmande

redogörelse utan måste i dessa ämnen hänvisas till egnahemsutredningens

betänkande. Återgivas må emellertid följande sammanfattningsvis gjorda

uttalanden:

Med avseende å den lämpliga omfattningen av olika ägoslag vid familjejordbruket

kunna betydande växlingar förekomma, orsakade av inbördes

olika variationer av en mängd samverkande faktorer, bland vilka främst må

nämnas klimat-, jordmåns- och avsättningsförhållanden samt tillgång på

arbetskraft.

Enligt utredningsmännens mening böra under sådana omständigheter icke

lämpligen inom egnahemsväsendet på förhand fixeras några ytmått beträffande

tilldelning av olika ägoslag. En viss ledning torde dock kunna erhållas

genom överslagsberäkningar, grundade på vegetationstidens längd inom

olika landsdelar och på erfarenhetssiffror rörande arbetskrafternas prestationsförmåga

inom jordbruk och skogsbruk.

I det hela bör huvudvikten läggas därpå, att de lokala förutsättningarna be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

aktas och att företagen behandlas som helheter och icke schablonmässigt,

exempelvis med hänsyn till visst ägoslag eller med hänsyn till de resultat,

som framkommit ur kalkyler av icke lokalbetonad beskaffenhet.

Ett ändamålsenligt bedrivande av egnahemsverksamheten till den del denna

avser att skapa familjejordbruk är först och sist en uppgift som kräver

omdöme samt sak- och lokalkännedom. Huruvida och i vilken utsträckning

detta program skall kunna med framgång realiseras torde ej minst bero av

att en fruktbärande samverkan mellan egnahemsorganen och jorddelningsmyndigheterna

åvägabringas.

I ett särskilt avsnitt av sitt betänkande har egnahemsutredningen upptagit

till ingående diskussion frågan örn egnahemsverksamheten

borde vara inriktad på nybildning av fastigheter.

Detta har alltifrån den statsunderstödda egnahemsverksamhetens igångsättande

gällt såsom en princip för ifrågavarande verksamhet, vilken princip

även kommit till uttryck i de bestämmelser, som reglera verksamheten. Emellertid

har nybildningsprincipen icke kunnat i praktiken upprätthållas inom

rörelsen. Ur egnahemsutredningens betänkande må återgivas följande uppgifter.

Av de jordbrukslägenheten som genom egnahemsnämnderna belånats under

åren 1905—1936, tillhopa 48,672, lia vid förvärvet 17,980 eller icke fullt

2/5 varit dåligt eller icke alls bebyggda och 30,692 eller något över 3/s bättre

bebyggda. Det statistiska primärmaterialet för sagda tid lämnar icke möjlighet

att utsöndra det antal lägenheter, som helt saknat åbyggnader. Av de

under femårsperioden 1932—1936 belånade jordbrukslägenheterna, tillhopa

9,223, ha 6,344 angivits vara nya eller ock äldre mera väsentligt nyodlade

eller nybyggda, 1,186 torp och arrendeställen, 1,216 andra av säljaren ej

brukade eller bebodda lägenheter samt de återstående 477 lägenheterna ej

tillhöra någon av de nu nämnda grupperna. För åren 1929—1936 finnas särskilda

uppgifter om antalet helt nybildade jordbrukslägenheter. Dessa ha

under sagda tid utgjort i medeltal 274 om året — år 1935 stannade dock antalet

vid 207 — eller motsvarande i genomsnitt 12.79 procent av samtliga under

samma tid genom egnahemsnämnderna i länen belånade jordbrukslägenheter.

Medräknas jämväl övriga låneförmedlare, blir procenttalet 13.16. De

flesta verkliga nybildningarna lia förekommit i de nordligaste länen.

I anslutning till dessa uppgifter har egnahemsutredningen konstaterat, att

egnahemsverksamheten till huvudsaklig del fått den innebörden, att mindre

bemedlade personer hjälpts till förvärv av befintliga jordbruk, under förutsättning

dock att dessa tarvat mer eller mindre genomgripande förbättringar

eller inneburit friköp av arrendeställen eller torp.

Enligt vad egnahemsutredningen framhållit, öppnade sig två vägar för nybildning

av jordbruk: dels kunde befintliga större lantegendomar uppdelas

och dels kunde helt obrutna marker tagas i anspråk. Den hittillsvarande

jordbruksnybildningen genom egnahemsverksamheten hade huvudsakligen

försiggått i samband med styckning av äldre lantegendomar. Endast undantagsvis

hade uteslutande eller huvudsakligen icke odlad mark kommit i fråga

för egnahemsjordbruk. Förklaringen lill att så blivit fallet vore givetvis

den, alt det ställt sig betydligt gynnsammare alt starta ett egnahemsjordbruk,

vari ingått förut odlad jord, än ett utan tillgång till sådan jord.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Beräffande förutsättningarna för att styckning av större egendomar skulle

vara att förorda har egnahemsutredningen bland annat anfört:

Av vad som kunnat inhämtas om jordtillgången och jordfördelningen i

riket samt utredningsmännnens kännedom i övrigt örn hithörande förhållanden

synes framgå, att otillräckligt och bristfälligt bebyggda eller olämpligt

arronderade större lantegendomar finnas i stor utsträckning. I den mån

dessa egendomar skola styckas, böra de genom egnahemsorganens medverkan

utnyttjas för egnahemsändamål på ett mera planmässigt sätt än tidigare

mången gång skett.

Emellertid måste medtagas i beräkningen, att en dylik jordbruksnybildning

i regel ej kan genomföras utan ekonomiska uppoffringar. All erfarenhet

visar nämligen, att ett nytt jordbruk, som utan dröjsmål och på en gång skall

förses med erforderliga åbyggnader och i övrigt ställas i ordning på ett nöjaktigt

sätt, drager en större kostnad än som motsvaras av dess saluvärde

eller bruksvärde. Med stigande byggnadskostnader, vilka spela en dominerande

roll i anläggningskostnaderna, tenderar givetvis skillnaden emellan

kostnaderna för jordbrukets anskaffande och dess bruksvärde att växa.

Från enbart nationalekonomiska och jordbruksekonomiska synpunkter

torde därför en ren nybildning av jordbruk genom styckning av större egendomar

endast undantagsvis kunna motiveras. Enligt utredningsmännens

mening måste emellertid denna fråga bedömas jämväl från sociala utgångspunkter.

Härtill kommer, att en komplettering av ofullständiga jordbruk i

många fall kräver, att jord från större egendomar tages i anspråk. Om tillskotlsjord

för kringliggande mindre brukningsdelar lättast kan erhållas genom

att någon större brukningsdel i dess helhet inköpes och exploateras, bör

givetvis hela styckningsföretaget bedömas i ett sammanhang. Den kapitalförlust,

som därvid uppstår genom tillskapandet av även helt nya brukningsdelar,

får vägas mot de ekonomiska fördelar, som vinnas i och med att de

ofullständiga jordbrukens innehavare kunna bättre utnyttja sin arbetskraft

och kapitalutrustning. Härtill kommer, att en målmedvetet fullföljd strävan

att nedbringa antalet ofullständiga jordbruk i vissa fall måste realiseras genom

sammanslagning av brukningsdelar. Under eljest oförändrade förhållanden

leder sistberörda förfarande till en minskning av antalet självägande

jordbrukare. En jordbruksnybildning på bekostnad av antalet större egendomar

motverkar denna ofrånkomliga men i och för sig ej önskvärda konsekvens

av kompletteringsverksamheten. De sociala skäl, som tala för att

största möjliga antal familjer må knytas till egna jordbruk, få mot bakgrunden

av dessa förhållanden enligt utredningsmännens mening ökad tyngd.

Återverkningarna av storjordbrukens uppdelning på mindre brukningsdelar

torde icke bli nämnvärt framträdande med avseende på jordbruksnäringens

sysselsättningsmöjligheter och avsättningsförhållanden. Särskilt torde

detta gälla, örn saken ses i belysning av läget inom jordbruket i dess helhet.

Men i den mån sådana återverkningar göra sig gällande, synas de i stort sett

icke stå i strid mot en önskvärd utveckling. Utredningsmännen förbise därvid

ingalunda, att för det större jordbruket kunna utnyttjas maskinella anordningar

i högre grad än inom det mindre samt att där kan beredas sysselsättning

för personer, som icke lämpligen kunna vara egna företagare.

En fortgående sönderdelning av större gårdar skulle alltså enligt egnahemsutredningens

mening kunna förordas dels i samband med förstärkning av

ofullständiga jordbruk oell dels för enbart nybildning av familjejordbruk

i den mån detta senare kunde ske utan att de ekonomiska uppoffringarna

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

23

bli alltför stora. Den nybildning av familjejordbruk, som utredningen nied

stöd av olika skäl här uttalat sig för, innebure icke att jordbrukets ram utvidgades.

Den inginge i stället som ett nödvändigt led i en konsekvent strävan

att rationalisera jordfördelningen inom det bestående bondesamhället

och att därmed befordra en utjämning av levnadsstandarden och de sociala

förhållandena inom den jordbruksidkande befolkningen.

Vid nybildning av jordbruk på obruten mark måste — har utredningen

vidare framhållit — de ekonomiska uppoffringarna bliva mycket större än

vid styckning av äldre lantegendomar. Med hänsyn härtill och då varje ökning

av jordbruksproduktionen, under förutsättning att exportmöjligheterna

icke utvidgades, måste leda till skärpta avsättningssvårigheter, har egnahemsutredningen,

såsom redan antytts i det föregående, ansett principen om

jordbruksnybildning på jungfrulig mark icke kunna eller böra vidare upprätthållas

inom egnahemsverksamheten. Denna slutsats borde dock icke

tagas till intäkt för att man under alla förhållanden skulle vägra att stödja

en nybyggare, som begärde hjälp, och ej heller för att egnahemsorganen

skulle vara förhindrade att taga initiativ till nykolonisation, där särskilda

omständigheter kunde göra detta möjligt och önskvärt.

I detta sammanhang må uppmärksammas, att egnahemsutredningen vid

behandling av frågan om förstärkning av ofullständiga jordbruk bland annat

framhållit att, då det gällde sådan förstärkning, fördelarna i det enskilda

fallet av att jordbruksjorden utökades även genom nyodling borde tillmätas

sådan betydelse för vederbörande småbrukare, att de upphävde betänkligheterna

i allmänhet mot åtgärder, ägnade att befordra stegring i den totala

jordbruksproduktionen.

Enligt vad egnahemsutredningen vidare anfört, borde egnahemsverksamheten

inriktas på att söka åstadkomma rationalisering och konsolidering av

de brukningsenheter, som kunde förväntas bliva i stånd att hävda sin ställning

såsom självständiga företag inom jordbruksnäringen. Enligt det naturliga

urvalets lag torde i första hand böra tillvaratagas de bästa och tjänligaste

brukningsdelarna och därefter de, som i ett eller annat avseende vore

mindre goda, och samtidigt sörjas för att dessa senare i görligaste mån iståndsattes

och förstärktes. Slutligen, i mån som behov därav visade sig, borde

tillgripas möjligheterna att bilda nya brukningsdelar genom styckning av

större härför lämpliga jordbruk eller i landets nordligaste delar genom

verklig kolonisation på jungfrulig mark. Med andra ord, utväljandet av

jordbruk för egnahemsverksamheten borde ske i motsatt ordning mot den,

som förestavats av nybildningsprincipen såsom normgivande för verksamheten,

men i anslutning till den praxis, som under årens lopp utbildat sig.

Med avseende å denna rationaliserings- och konsolideringsprocess inom

jordbruket borde egnahemslånestödet stå till buds, oavsett beskaffenheten i

förevarande hänseende av de brukningsdelar, som kunde komma ifraga, och

således kunna innefatta även de jordbruk, som på grund av sitt färdiga

skick hitintills varit undantagna från egnahemslånerörelsen. Den mindre

bemedlade eller obemedlade borde icke, då lian överhuvud taget befunnes

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

vara förtjänt av att förhjälpas till ett eget jordbruksföretag, vara speciellt

handikappad genom att utestängas från de vid starten fördelaktigaste jordbruken,

vilka ofta kunde vax-a just de tillgängliga joi-dbruk, som icke behövde

upprustas eller förstärkas.

Från regeln att nybildning av jordbruk på obruten mark icke bör eftersträvas

har egnahemsutredningen gjort undantag beträffande Norrland. Till

stöd härför har utredningen bland annat anfört:

Ehuru tendensen till minskad folkökning framträder jämväl för dessa län,

är här befarande på grund av högre födelsetal och mindre utflyttning att

1’äkna med en ej obetydligt större befolkningstillväxt än i landets övriga

delar. Antalet människor inom jordbruket och dess binäringar har ökat

i dessa län emellan folkräkningsåren 1920—1930, under det att samma folkgrupp

i alla öviäga län minskats. Från egnahemsrörelsens synpunkt är det

av särskilt stor betydelse, att de årskullar, som äro födda omkring åren

1920—1925, äro talrika. Även om födelsetalet i fortsättningen sjunker, har

man alltså att räkna med stora skaror ungdom, som måste söka sig ut

på arbetsmarknaden.

Från egnahemsverksamhetens synpunkt bör vidare uppmärksammas, att

denna landsdel jordbruksbefolkning är utrustad med betydligt svagare pioduktionsapparat

än jordbruksbefolkningen i genomsnitt taget. Åkerarealen

per individ inom jordbruket och dess binäringar är för Västerbotten något

under ett hektar och för Norrbotten omkring 2/3 hektar. För landet i dess

helhet är motsvarande siffra omkring 1.7. Ännu mera framti-äder denna

skillnad vid en jämförelse med de bästa jordbruksbygderna, där åkerjorden

ofta uppgår till 2.5 hektar och däröver per individ inom joxxlbnrket och

dess binäringar. Delvis motväges bristen på åker inom Västerbottens och

Norrbottens län genom en rikligare tillgång på äng och betesmark. Å andra

sidan är avkastningen per hektar åker omräknad i skördeenheter mindre i

denna landsdel än för riket i dess helhet.

Även djurhållningen är i Norrland av mindre omfattning än söderut, om

den ställes i relation till den folkmängd, som finnes i jordbruket. På hundra

personer av jordbrukarebefolkningen finnas i Västerbottens län 107 och i

Norrbottens län 87 nötkreatursenheter mot 174 i medeltal för hela riket. Förhållandena

torde i vei-kligheten så tillvida vara ännu ogynnsammai-e än dessa

siffror giva vid handen, som avkastningen per nötkreatursenhet i dessa

landsdelar är mindre än för landet i övrigt.

Den relativt svaga tillgången på jordbruksjord och den i förhållande till

jordbiuksbefolkningens stoi-lek ringa djurhållningen samt den inom stora

områden mindre rationella jordbruksdriften lia lett till att jox-dbrukets saluöverskott

blir ringa i övre Norrland. Landsdelen har härigenom blivit ett

underskottsområde beträffande produktionen av livsmedel. Detta gäller

fi''amför allt kött, fläsk och ägg. Men även beträffande mjölkproduktionen,

vilken visserligen i vissa bygder starkt stegrats under senare år, torde ännu

finnas stora underskottsområden. Härtill kommer, att konsumtionen av ett

flertal animaliska produkter är lägre i Norrland än i det övriga Sverige. I

den mån levnadsstandai-den stiger, finnas alltså här relativt stora latenta

konsumtionsresei-ver att utnyttja.

Den stora jordbrukarbefolkningen, den relativt svaga produktionsapparaten

samt förefintligheten av en ännu outnyttjad lokal marknad äro enligt

utredningsmännens mening de närmast liggande förhållanden, som statsmakterna

böra taga hänsyn till, när egnahemsverksamhetens uppgifter och

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

25

möjligheter i övre Norrland skola bedömas. Härtill kommer, sett från hela

näringslivets synpunkt och på lång sikt, att den norrländska bygden i många

fall behöver tätna, om människornas ekonomiska och kulturella samspel

skall kunna bli rikare samt utkomstmöjligheterna och trivseln i bygden ökas.

Om detta icke nu beaktas, medan befolkningen ännu är stadd i tillväxt och

händelseförloppet kan påverkas i nu berörda riktning, kan utvecklingen

längre fram bliva den rakt motsatta — med avfolkning av de glesare bygderna.

Tages en dylik synpunkt med i räkningen, kunna dessa angelägenheter

icke betraktas enbart ifrån snäva jordbruksekonomiska synpunkter.

På grund av ovan antydda förhållanden har utredningen kommit till den

uppfattningen, att förutsättningar funnes för att utvidga jordbrukets ram

i Västerbottens och Norrbottens län samt de delar av framför allt Jämtlands

och Västernorrlands län, där förhållandena kunde vara likartade. Denna

utvidgning borde emellertid icke i sin helhet eller ens till större delen taga

sig uttryck i anläggandet av nya brukningsdelar. Den landsända, det här

gällde, hade en mycket stor procent av ofullständiga jordbruk. En stor

mängd av de ofullständiga jordbruken måste utvidgas, så att en större andel

av familjens inkomst kunde erhållas från lanthushållningen. Då större

gårdar, varifrån kompletteringsjord kunde erhållas, i stort sett saknades och

en sammanläggning av jordbruk i stor skala ej vore förenlig med det allmänna

behov av näringslivets utvidgning, som nyss omtalats, måste komplettering

av ofullständiga jordbruk till mycket stor del ske genom nyodling.

Även för denna landsända måste alltså en förstärkning av ofullständiga jordbruk

samt ett förhindrande av fortsatt delning av befintliga jordbruk komma

i första rummet.

Mot bakgrunden av det anförda bar utredningen förordat, att möjligheterna

för nybildning av jordbruk på obruten mark i landets norra delar

måtte tillvaratagas och främjas i den utsträckning, som de under utvecklingens

gång aktualiserades. Härvid syntes i första hand böra ske en sådan

anläggning av enstaka gårdar eller grupper av jordbruk, som anslöte sig

till äldre bygd. Där hemmansklyvning ännu kunde genomföras under sådana

förhållanden, att de nya brukningsdelarna hade möjlighet att utvecklas

till ordinära familjejordbruk, borde också denna naturliga form för

bondesamhällets tillväxt brukas.

Beträffande en ödemarkskolonisation i större skala har egnahemsutredningen

hävdat, att vissa av de motiv, som tidigare åberopats för en dylik

kolonisation, numera försvagats eller bortfallit. Den mindre arbetstillgången

i skogarna och den större rörligheten hos arbetskraften gjorde det nämligen

mera vanskligt nu än förr att nyskapa kolonier av jordbruk i ödebygderna.

Även där en växande befolkning funnes, syntes det vara ovisst,

örn den kunde intresseras för en dylik kolonisation i en tid, då anspråken

på livet stegrades och människorna i allt större utsträckning sökte sig in

emot tätare och bebyggda områden. Med stöd av den allmänna inställning,

som utredningen givit uttryck ät, samt de fakta, som framgått av uppgifter

för tidigare i Norrbottens län igångsatta jordanskaffningsföretag, har utredningen

kommit till den ståndpunkten, att några nya stora kolonisationsföre
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

tag icke under nu rådande förhållanden borde igångsättas. Huruvida samtliga

nu påbörjade företag borde fullföljas, syntes emellertid vara en sådan

förvaltningsangelägenhet, som det borde tillkomma egnahemsstyrelsen att

närmare klarlägga och bedöma.

Med hänsyn till att särskilt inom vissa delar av landet en förening av

jordbruksdrift och annan yrkesutövning kan vara naturlig och ändamålsenlig,

har egnahemsutredningen ansett jordbruksbildningen icke kunna begränsas

till uppkomsten allenast av självförsörjande familjejordbruk. Enligt

vad utredningen framhållit, fylla mindre jordbruk i form av stödjordbruk

eiler arbetarsmåbruk ett framträdande behov bland

landsbygdens befolkning, som det måste vara en egnahemsverksamhetens

uppgift att söka tillgodose.

Beträffande storleken å ifrågavarande jordbruk har egnahemsutredningen

bland annat anfört:

De ekonomiskt-tekniska synpunkter, som anlagts på bildandet av familjejordbruken,

kunna i princip vara tillämpliga även på stödjordbruken. Här

tillkommer emellertid svårigheten alt kunna fixera, hur stor del av familjens

arbetskapacitet, som kan komma jordbruket till godo. Örn man emellertid

fasthåller vid att stödjordbruk endast böra bildas, där stadig tillgång till

annan arbetsförtjänst förekommer, bör också i allmänhet finnas förutsättningar

att bedöma, hur stor del av familjens beräknade arbetskapacitet, som

i genomsnitt finner användning vid den andra förvärvskällan, och därmed

också vad som kan återstå för jordbruket.

Det ligger i sakens natur, att med hänsyn till arbetskraftens dispositionsmöjligheter

—- speciellt den manliga —- stödjordbruken i väsentligt

större utsträckning än familjejordbruken komma att bli rena jordbruksföretag

(åkerbruk med boskapsskötsel). För stödjordbruk av arbetarsmåbruks

karaktär torde i regel icke komma att finnas större arbetskraft till förfogande,

än att arealtilldelningen ungefär bör bli sådan att å lägenheten lämpligen

kan födas två kor jämte några smådjur. Utredningen håller ock före, att

det ligger vikt uppå, att dessa småbruk icke göras så stora, att de få karaktären

av ofullständiga jordbruk. Å andra sidan synes exempelvis i de sydligaste

jordbruksområdena för lantarbetarnas del en jämkning nedåt kunna

vara berättigad. Där uppgives, att arbetarsmåbruk bäst tjänar sitt syfte,

örn blott en ko och smådjur kunna hållas, och att i mannens frånvaro nödig

skötsel icke torde kunna ägnas större ställe.

Till stödjordbruk böra förutom arbetarsmåbruk även räknas sådana, vilkas

innehavare få sin huvudsakligaste sysselsättning inom hantverk, hemslöjd

eller annat hemarbete, fiske eller annat säsongartat arbete. Åtminstone

i vissa avseenden torde här möta .större svårigheter än vid arbetarsmåbruken

att beräkna den för jordbruket disponibla arbetskraften. Det torde dock

knappast föreligga skäl att vid av staten understödd nybildning av hithörande

lägenheter göra dem större än arbetarsmåbruken. Visserligen kan en

hantverkare eller hemslöjdare disponera sin tid mera fritt än en i avlönat säsongarbete

sysselsatt arbetare och därför i vissa fall önska en större lägenhet.

För dylika fall torde emellertid överallt i landet finnas så god tillgång

på ofullständiga jordbruk, att för ändamålet i regel icke nya böra tillskapas.

Större jordtilldelning till stödjordbruk skulle för övrigt lätt kunna medföra,

att innehavaren ej kunde sköta sitt ställe, exempelvis på grund av ökad till
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

27

gång på arbete inom den verksamhet, varifrån lian och hans familj hade sin

huvudsakligaste bärgning, eller ock bleve förhindrad att mottaga de arbetsuppdrag,

som erbjödes inom hans egentliga verksamhetsområde.

Egnahemsutredningen har också ansett det vara av vikt att tillse, att lägenheterna

snarast och för rimliga kostnader kunde iordningställas för sitt

ändamål. I det sammanhanget borde framhållas att, enligt vad erfarenheten

visat, utläggandet av arbetarsmåbruk på helt och hållet icke odlad mark

oftast icke vöre lyckligt. Om en småbrukare på en gång skulle av arbete utom

lägenheten tjäna sitt och familjens uppehälle samt nyodla från början, droge

det alltför lång tid, innan lägenheten ens kunde föda en ko. Då stödjordbruk

utlades på obruten mark, syntes därför genom egnahemsorganets försorg som

regel böra lia odlats åtminstone ett hektar, så att syftet med det hela icke

skötes på en alltför oviss framtid.

Beträffande bildandet av bostadse g na lie m har egnahemsutredningen

bland annat framhållit följande synpunkter:

Förenämnda specialundersökning rörande befolkningsutvecklingen avser

även annan befolkning å landsbygden än jordbrukare. Beträffande denna

övriga landsbygdsbefolkning har tillgängligt material ansetts berättiga till

slutsatserna, att densamma även under antagande av fortsatt nedgång i nativiteten

kommer att tillväxa under ett par årtionden, om tillflyttning från

jordbruksbefolkningen sker i hittillsvarande omfattning, samt att under alla

förutsättningar av beaktansvärd sannolikhet hushållsbeståndet inom ifrågavarande

befolkning kommer att växa starkt ännu två eller tre decennier.

Med hänsyn till de antaganden, som sålunda kunna göras med avseende å

befolkningsutvecklingen, och till att omsättningen i fråga om bostadslägenheter

torde vara större än beträffande jordbruk anse utredningsmännen det

motiverat att räkna med att förutsättningar finnas för en utökad bostadsegnahemsverksamhet

på landsbygden. Härtill kommer den verksamhet, som

kan betingas av behovet av moderniseringar å nuvarande bostadsbestånd.

Vid en jämförelse mellan egnahemsbildning för jordbruksändamål och

för bostadsändamål torde i övrigt vissa skiljaktigheter böra uppmärksammas.

Visserligen måste även vid jordbruksbildning tillses, att goda bostäder uppföras

åt lantbefolkningen. Vid bostadsbildning utan samband med jordbruk

är det emellertid endast bostadsbehovet, som är utslagsgivande. Medan det

ur jordbrukets synpunkt enbart kan vara till fördel, örn jordbrukaren med

fasta samhörighetsband knytes vid sitt jordbruk, är det ur arbetsmarknadspolitisk

synpunkt viktigt, att icke arbetskraften å en ort helt är bunden vid

egna bostäder utan kan förflytta sig allt efter utvecklingen på arbetsmarknaden.

De olägenheter, som kunna uppkomma genom bristande anpassningsförmåga

hos den bofasta arbetskraften till ortens växlande arbetstillgång,

måste därför beaktas vid statens medverkan till bostadsbildning, framför

allt där denna sker i anslutning till enstaka industriföretag.

1 fråga örn storleken å bostadsegnahem har egnahemsutredningen anfört:

För stad, köping eller annat samhälle å landet, diir den för städerna

stadgade ordning för bebyggande skall iakttagas, skall stadsplan upprättas

och tomtindelning ske, varjämte särskilda bestämmelser finnas örn byggande

inom städer och samhällen utom stadsplanen. I sistnämnda hänseende

gäller utom annat, att tomtplats för boningshus icke må givas mindre

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 236

areal än 1,000 kvadratmeter. I alla de fall då fastighetsbildningen är reglerad

på ovan angivet sätt, torde som regel egnahemsorganen sakna anledning

att icke godtaga därvid tillkommen tomtplats såväl ur synpunkten av lämplig

områdestilldelning som med hänsyn till erforderliga byggnadsbestämmelser.

Emellertid måste i framtiden liksom nu egnahemsväsendet understödja

bildandet av bostadsegnahem å landsbygden även där ovan angivna planer

och föreskrifter icke föreligga. Därvid gäller i fråga om fastighetsbildningen

endast jorddelningslagens allmänna föreskrift, att varje nybildad fastighet

skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara sådan, att

den med hänsyn härtill och eljest föreliggande förhållanden lämpligen kan

på varaktigt sätt användas för det avsedda ändamålet. Några regler i fråga

om areal föreligga icke. Lantmäteristyrelsen har i vissa anvisningar framhållit,

att uppmärksamheten måste inriktas på att förhindra uppkomsten av

alltför små tomtområden. Det ligger jämväl enligt utredningsmännens mening

vikt uppå att, där egnahemsverksamheten avser tomtplatser å landsbygden,

krav uppställas på att dessa tilltagas tillräckligt stora. Om beträffande

själva områdestilldelningen enbart ekonomiska synpunkter anlades, skulle

visserligen med hänsyn till att utnyttjandet gäller bostadsändamål arealen

icke behöva tillmätas större än behovet i sådant hänseende kunde kräva, i

synnerhet om man skulle ha att utgå från att arealenhetspriset vore fixt.

Emellertid torde så i allmänhet icke vara förhållandet, utan vid räknandet

I.1.?e^„genomsn*tt^gt nå»ot större arealer sjunker i regel enhetspriset. Detta

förhållande är ägnat att underlätta tillgodoseendet också av andra krav än

dem, som sammanhänga med det direkta bostadsändamålet. I allmänhet

bör ju ock räknas med viss areal till trädgård, och av sanitära skäl torde vid

enstaka bebyggelse på landsbygden tomtplatserna i regel icke böra understiga

1,500 kvadratmeter.

Egnahemsutredningen har även framhållit en del synpunkter beträffande

den önskvärda beskaffenheten å tomter för bostadsegnahem.

Utredningen har slutligen även övervägt, huruvida anledning kunde föreligga

att frånträda kravet på nybildning även med avseende å egnahemsbelåning

av bostadslägenheter. Gällande bestämmelser innebure, att egnahemslån

i regel icke finge beviljas i andra fall än där genom nybyggnad avsåges

att bilda nya egnahem. Örn särskilda skäl därtill föranledde,

kunde egnahemslån likväl beviljas, ändock att nybyggnad icke vore

avsedd att komma till utförande, såsom då fråga vore örn inlösen av jord

till byggnad på ofri grund eller inköp av bostadslägenhet, som innehafts

under nyttjanderätt. Eldigt uppgift hade under åren 1905—1936 genom

egnahemsnämnderna belånats tillhopa 28,447 bostadslägenheter, varav 24,553

eller 86.3 procent varit obebyggda och 3,894 eller 13.7 procent bebyggda.

Enligt egnahemsutredningens mening hade de särskilda synpunkter beträffande

rationalisering och konsolidering av förefintliga äldre jordbruk,

som i det föregående anförts, icke sin motsvarighet, då det gällde omprövning

av nybildningsprincipen för bostadslägenheter. Angelägenheten att kunna

tillvarataga äldre bostäder syntes dessutom lämpligen böra tillgodoses genom

särskilda åtgärder. De senare årens bostadsförbättringsverksamhet utgjorde

ett led i dessa strävanden att avhjälpa bristerna hos det förefintliga

bostadsbeståndet på landsbygden. Med hänsyn till den sociala bostadspoli
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

tikens speciella karaktär syntes det utredningen lämpligt, att å ena sidan

nyskapande och å den andra upprustande av egnaliemsbostäder även i fortsättningen

främjades genom skilda verksamhetsgrenar. Egnahemslångivningen

för bostadsändamål torde alltjämt böra begränsas till att understödja

tillkomsten av nya bostäder i förening med förvärv av erforderligt markområde

med de undantag från denna regel, som redan nu kunde medgivas.

Utredningen har sålunda icke funnit tillräckliga skäl att föreslå ändring i

hithörande bestämmelser för egnahemslånerörelsen.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden har givits uttryck åt uppfattningen, att de av egnahemsutredningen

uppdragna riktlinjerna för den framtida egnahemsverksamheten

kunde visa sig stå i strid mot de undersökningsresultat, som kunde

framkomma av den år 1938 igångsatta jordbruksutredningen, och att man

borde avvakta slutförandet av sistnämnda utredning före ställningstagandet

till grunderna för egnahemsverksamheten. I denna riktning ha uttalat sig

riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i

Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Örebro och Gävleborgs län, vidare Östergötlands läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, Kronobergs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i

Kalmar läns norra och södra områden och Gotlands län, Kristianstads läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten

i Hallands, Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns

norra område, förvaltningsutskotten i samma läns södra område och i Värmlands

län, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i Örebro, Kopparbergs

och Gävleborgs län — ej enhälligt —-, Norrbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

riksförbundet landsbygdens folk, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt 1936 års skogsutredning.

I några av dessa yttranden har emellertid förordats, att redan nu vissa

ändringar av begränsad räckvidd vidtagas i egnahemsförfattningarna.

I den mån yttrandena ingå på en kritik av egnahemsutredningens uppläggning

av egnahemsverksamhetens allmänna inriktning för framtiden, kan innebörden

av denna kritik sägas vara i huvudsak följande. Utredningen hade

i alltför hög grad till grund för verksamheten velat lägga sociala skäl på bekostnad

av jordbruksekonomiska hänsyn. Den hittills gängse uppfattningen,

att inom jordbruksnäringen alla örn möjligt borde vara självständiga jordbrukare,

borde revideras. En anledning till att jordbruket vore i behov av

stöd från statsmakternas sida syntes vara, att en del av den nu odlade jorden

vore så sönderstyckad i små enheter eller vore av så dålig kvalitet eller hade

ett så ogynnsamt läge, att produktionskostnaderna bleve för höga för att avkastningen

sknlle kunna dels giva brukaren en lön, som möjliggjorde för honom

att upprätthålla en relativt god levnadsstandard och tilläte en social utjämning

mellan olika folkgrupper, dels möjliggjorde en tillfredsställande för
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

räntning av i jordbruket investerat kapital. Såväl nu berörda förhållanden

som bristen på arbetskraft för jordbrukets räkning och önskvärdheten av

att så mycket som möjligt ersätta den mänskliga arbetskraften med maskiner

syntes kräva ett allvarligt övervägande av en koncentration av brukningsdelarna

till större enheter jämsides med en begränsning av jordbruksdriften

på den sämsta jorden. Att däremot befrämja en ökning av antalet

självständiga jordbruk genom styckning kunde icke förordas ur ekonomisk

synpunkt. Även familjejordbruk krävde, i varje fall tidvis, främmande

arbetskraft. En genom statsmakternas åtgärder åstadkommen ökning

av familjejordbrukens antal torde sålunda innebära betydande risker

för en skärpning av arbetskraftproblemet. Likaledes borde påpekas, att en

ökning av antalet familjejordbruk visserligen kanske icke ökade den totala

produktionen av samtliga produkter men försköte produktionen i riktning

mot en ökning av de animaliska produkternas mängd. Då just avsättningen

av dessa produkter innebure svårigheter, måste den nämnda utvecklingen

innebära allvarliga betänkligheter. Styckning av större egendomar för erhållande

av tillskottsjord torde böra undvikas, därest den större egendomens

arrondering icke gjorde en avstyckning av jord önskvärd. Sammanläggningen

av mindre brukningsdelar syntes däremot vara att förorda.

Uttalanden av nu antydd innebörd ha gjorts av, bland andra, Uppsala läns

hushållningssällskaps egnahemsnämnd samt egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten

i Östergötlands, Hallands, Göteborgs och Bohus län ävensom

med instämmande av länsstyrelsen — av egnahemsnämnden och förvaltningsutskottet

i Skaraborgs län.

Även lantbruksstyrelsen har anfört delvis liknande synpunkter:

Egnahemsutredningens program synes hava påverkats mera av önskan att

halla största möjliga folkmängd kvar vid jordbruket än av de ekonomiska förutsättningarna

för jordbruksnäringen. Fråga är emellertid, om tiden nu icke

är inne att övergiva tanken att genom välmenta åtgärder söka att hålla kvar

en stor befolkning vid jordbruket eller att, som det heter, minska flykten därifrån.

Självklart är, att flykten från jordbruket kan hava mycket betänkliga

följder, om den blir ensidig, så att den under kort tid tager onormalt stora

proportioner eller fördelar sig mycket ojämnt på könen, såsom under de senaste

åren varit fallet, och som medfört brist på arbetskraft i jordbruket, särskilt

på kvinnlig sådan. Svårigheter av sådant slag kunna emellertid icke

motverkas genom ökad egnahemsbildning utan genom förbättrade ekonomiska

betingelser för jordbrukets folk. Den kontinuerliga utflyttningen från

jordbruket är en naturlig företeelse inom varje nation, som är stadd i ekonomiskt

framåtskridande, och är endast ett uttryck för det självklara förhållandet,

att i ju högre grad människors behov av olika slag kan tillgodoses, desto

mindre måste den grupp bliva, som tillgodoser livsmedelsbehovet. Sedan

1880-talet har Sveriges jordbruksbefolkning minskats med i runt tal 700,000

personer. Av allt att döma kommer minskningen att fortsätta en tid framåt,

oberoende av de åtgärder, som vidtagas, överflyttningen kan sålunda endast

fördröjas, vilket ofta måste ske på bekostnad av jordbruksbefolkningens ekonomiska

standard, men den kan knappast förhindras.

Även ur befolknings- och socialpolitiska synpunkter kan det ifrågasättas,

örn det för landet kan vara ett önskemål att förhindra en kontinuerlig och

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

31

naturlig överflyttning från jordbruket. Det framhålles ofta, att en stor jordbruksbefolkning

befolkningspolitiskt utgör en värdefull tillgång för en nation.

Fråga är, om ej härvid de kvantitativa synpunkterna skjutas alltför mycket

i förgrunden med förbiseende av de kvalitativa. För alt jordbruksbefolkningen

skall bliva en värdefull tillgång är det nödvändigt, att sådana ekonomiska

betingelser skapas för jordbruksbefolkningen, att denna kan känna sig tillfredsställd

och icke tillbakasatt i jämförelse med andra folkgrupper. Man

kan då också räkna med att jordbruksnäringen skall verka tilldragande även

på de dugligaste, vilket är en förutsättning för att jordbruksbefolkningen skall

få det befolkningspolitiska värde, man vill tillmäta den.

Jordbrukets produktionsbetingelser äro föremål för undersökning av 1938

års jordbruksutredning. Redan nu har man emellertid tillgång till rätt betydande

material för belysande av denna fråga. I varje fall står det klart, att

det mindre jordbruket i förhållande till det medelstora och större kommit i

ett ekonomiskt allt ogynnsammare läge.

Lantbruksstyrelsen delar helt egnahemsutredningens uppfattning rörande

jordbruksnybildning på jungfrulig mark. Beträffande nybildning genom

styckning av större och medelstora egendomar är styrelsen av den uppfattningen,

att den måste omhänderhavas med den största varsamhet. I princip

synes dylik nybildning böra begränsas till kronoegendomar samt egendomar

i enskild ägo av så olämplig arrondering, att ett rationellt brukande förhindras

och i övrigt endast i de fall, styckningen föranledes av behov av tillskottsjord

från kringliggande ofullständiga jordbruk — det sistnämnda emellertid

endast i den utsträckning, som lämpliga egendomar eller delar av egendomar

kunna förvärvas på frivillighetens väg.

Enligt styrelsens mening ligger det en styrka i en sådan jorddelning, som

medgiver även de större egendomarnas fortbestånd. Bortsett från deras större

möjligheter att rationalisera driften och därav följande ekonomiska företräden

— någonting som blir mer och mer framträdande, i samma mån som mekaniseringen

inom jordbruket går framåt — spela de en betydande roll såsom

förebild ifråga om jordbrukets utveckling. Förbises bör ej heller, att de äro

av stor betydelse, när det gäller att vid avspärrning tillgodose behovet av livsmedel.

Även från andra synpunkter torde det vara en styrka för ett land,

om — bortsett från de icke bärkraftiga jordbruksgrupperna — olika storleksgrupper

av jordbruk äro företrädda.

Uppdelning av större brukningsdelar medför också i de flesta fall förstörande

av byggnadskapital samt är förenad med avsevärda kostnader för nybyggnader

vid de mindre brukningsdelar, som skapas. Dessa kostnader ökas

i samma mån som byggnadskostnaderna stiga, vilket för närvarande i särskilt

hög grad är fallet. Styckningen blir därigenom särskilt kostnadskrävande,

vare sig dessa kostnader läggas på det allmänna eller den enskilde.

Sedan länge har det varit en tämligen allmän uppfattning, att det .skulle

vara i hög grad eftersträvansvärt, att de, som äro sysselsatta inom jordbruket,

bliva egna företagare. Också egnahemsutredningen synes i huvudsak

dela denna uppfattning. Enligt styrelsens mening kan det emellertid ifrågasättas,

örn icke denna uppfattning bör revideras. Alla äro icke kvalificerade

att vara egna företagare, ett förhållande som inom andra näringar är mera

beaktat och kommer till uttryck genom fri tävlan. Helt säkert har denna

strävan från det allmännas sida att förhjälpa dem, sorn så önska, att bliva

egna företagare inom jordbruksnäringen i många fall bidragit till för egnahemsverksamlieten

nedslående resultat. Kravel på självägarskap inom jordbruket

synes nu hava så myckel mindre berättigande som lantarbetarna under

senare år fått sin ställning väsentligt förbättrad.

Egnahemsutredningen framhåller som en för den framtida egnahemsverk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

samheten mycket viktig uppgift att på olika sätt nedbringa de ofullständiga

jordbrukens antal. Lantbruksstyrelsen delar1 denna uppfattning och vill

för sin del tillägga, att knappast någon jordbruksfråga för lång tid framåt

torde komma att bliva mera aktuell. Statsmakterna böra kraftigt och på

olika vägar understödja en sådan utveckling.

Även i åtskilliga andra yttranden har manats till försiktighet med avseende

å styckning av större egendomar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att en framtida minskning

av antalet personer i de produktiva åldrarna måste framtvinga ökad

rationalisering ej minst inom jordbruket, örn befolkningens relativt höga

levnadsstandard skulle kunna bibehållas och eventuellt även ytterligare förbättras.

Endast vid de större jordbruken kunde maskintekniken i full utsträckning

utnyttjas och det manuella arbetet i motsvarande grad nedbringas.

Styckningen av stora egendomar till jordbruksegnahem måste alltså föra

med sig, att större antal arbetsföra personer bundes vid jordbruket än som

vore nödvändigt och ekonomiskt lämpligt.

Örebro låns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

— vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen — ha uttalat sig för att,

örn sönderstyckning av större egendomar under nuvarande förhållanden skulle

ifrågakomma, detta främst borde avse större dåligt skötta eller underhållna

gårdar samt eventuellt egendomar, som uppkommit genom sammanläggning

av mindre, såsom självständiga jordbruk tidigare drivna gårdar. Egnahemsverksamheten

borde dessutom i första hand taga sikte på de jordbruk,

vilkas skötsel fordrade full drag- och arbetskraft och som alltså syntes vara

de ekonomiskt sett mest bärkraftiga.

Även Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har varnat

för att alltför små jordbruk bildas. Utskottet har anfört följande.

Familjejordbruken, vilkas antal utredningen uppenbarligen avser att öka,

hava tidigare otvivelaktigt varit en mycket ändamålsenlig form av jordbesittning.

Det vill emellertid synas, som örn denna form numera skulle få

allt svårare att hävda sig i den ständigt skärpta konkurrensen örn arbetskraften

och därav framtvingad mekanisering av jordbruksdriften. Den levnadsstandardens

allmänna höjning, vilken nu eftersträvas med avseende å

bostadsförhållanden, begränsad arbetstid och semester m. m., torde familjejordbruken

inom mycket betydande delar av vårt land få svårt att följa.

Det synes rent av kunna ifrågasättas, örn man icke för framtiden nödgas

räkna med en utveckling mot storjordbruk å ena sidan och s. k. stödjordbruk

med relativt ringa åkerjord inom därtill lämpliga områden å andra.

Att småjordbruken intaga en vansklig ställning i ekonomiskt avseende bekräftas

enligt utskottets mening av det förslag till provisorisk hjälp åt småbruket,

som i dagarna framlagts av 1938 års jordbruksutredning i dess förslag

till prisreglerande åtgärder för jordbruket under år 1939. Om sålunda

fördelen med en ökning av familjejordbrukens antal redan i och för sig kan

vara tvivelaktig, torde vidgade möjligheter till förvärv av dylika jordbruk

under ökad skuldsättning vara ägnade att ingiva ytterligare betänkligheter.

Hallands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha hänvisat till att innan barnen å ett familjejordbruk hunnit växa til!

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

33

och sedan de kanske lämnat hemmet på grund av otillfredsställande ersättning

för sitt arbete, främmande arbetskraft måste anlitas åtminstone tidvis,

såvida icke ägaren och hans hustru skulle bliva utarbetade. Ur denna synpunkt

vore en ännu något större jordbruksstorlek önskvärd, så att en fast

arbetare kunde anställas.

Sveriges skogsägareförbund har framhållit, att en uppdelning av större

skogliga hushållsenheter på mindre dylika regelmässigt ledde till en hushållning,

grundad på mindre virkesförråd och lägre avkastning, såväl kvantitativt

som kvalitativt.

A andra sidan har småbrukarnas riksförbund ansett det välbetänkt att öka

antalet familjejordbruk. Både storbruken och de ofullständiga jordbruken

vore mera konjunkturkänsliga med åtföljande större risker för arbetarnas

respektive ägarnas levnadsstandard. Det läge emellertid i sakens natur, att

storbruken i stort sett komrne att upprätthållas i den omfattning ägarna

själva funne det önskvärt och möjligt.

Egnahemsutredningens uttalanden örn önskvärdheten av sammanläggning

av alltför små brukningsdelar till större enheter har i stort sett icke föranlett

några erinringar. Emellertid har Kopparbergs läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott framhållit att, om man tillgrepe sådan

sammanläggning, man hade att räkna med en minskning av befolkningen

vid jordbruket. Skulle man, såsom utredningen förordade, syfta till s. k.

familjejordbruk, hade man att räkna med en högst betydande minskning av

brukningsenheternas antal, vilket komme att medföra att från jordbruket frigjordes

ett mycket betydande antal hushåll och enskilda personer; något

som säkerligen icke kunde genomföras utan betydande sociala återverkningar.

Bildande av bärkraftiga familjejordbruk genom sammanslagning av

mindre enheter bleve för övrigt ytterligt svårt att genomföra och torde icke

i större omfattning kunna ske annat än efter genomgripande lagändringar.

I flera yttranden har, även där några invändningar icke rests mot bildandet

av familjejordbruk i och för sig, varnats för en alltför schablonmässig

fastighetsbildning.

Sålunda har domänstyrelsen hållit före, att egnahemsorganisationen borde,

när skäl därtill vore, kunna medverka till förvärv av färdiga jordbruk även

om de icke helt skulle fylla utredningens definition på familjejordbruk. För

nybildning av dylika mindre jordbruk syntes lån däremot icke böra beviljas.

Statens egnahemsstyrelse har funnit bestämmelserna på förevarande område

lämpligen kunna avfattas sålunda, att — bortsett från stödjordbruken -—

ett allmänt uttalande gjordes, att vid långivningen bärkraftiga jordbruk borde

eftersträvas, varmed åsyftades varaktig försörjning för innehavaren och bans

familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft. I verkligheten finge det

sedan ankomma på ledningen att i tveksamma fall giva direktiv.

Sveriges skogsägareförbund har ansett, att man beträffande stödjordbruken

och även — så långt jorddelningslagen medgåve -—- i fråga örn familje
tiihang

till riksdagens protokoll 1939. t saini. Nr 230.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

jordbruken borde taga viss hänsyn även till den jordsökandes behov och

önskemål. Vederbörande statsorgan borde icke neka den egnahemsköpare

lånestöd, vilken själv ordnat om sitt förvärv, även örn delta ej i alla detaljer

skulle uppfylla de krav på ändamålsenlighet, som statsorganet funne sig

vilja vidhålla. Förbundet synes ha ansett, att egnahemsutredningen underskattat

möjligheterna för innehavare av mer eller mindre ofullständiga jordbruk

att skaffa sig körningsförtjänster och andra extrainkomster. Ett konsekvent

drivande av den principen, att de mindre jordbruken skulle vara

fullt självförsörjande inom egna rågångar, komme att leda till brist på arbetskraft

inom kronans och bolagens skogsbruk i de trakter av landet, främst

vissa delar av Norrland, där tillgång på lösarbetare vore relativt liten samt

där under normal skogskonjunktur viss brist på arbetskraft redan nu gjorde

sig gällande.

Centralrådet för skogsvårdsstgrelsernas förbund har anfört:

Med hänsyn till jordbrukens struktur i allmänhet i landet synes uppenbart,

att det skulle erfordras oerhörda uppoffringar från statens sida för att åvägabringa

en mera allmän komplettering av förekommande ofullständiga jordbruk.

Ett standardiserat familjejordbruk av den beskaffenhet, utredningen

funnit optimal, är ej alltid det ändamålsenligaste med hänsyn till brukarnas

olika förutsättningar. Centralrådet vill därför uttala en varning mot ett alltför

ensidigt tillvägagångssätt vid jordbrukens utformning. Härvid må även

erinras om att de naturliga betingelserna för jordbruksdriften växla skilda

landsdelar och trakter emellan ävensom möjligheterna att anlita maskinella

hjälpmedel. Gemenskaps- eller andelsidéens framträdande inom olika grenar

av lanthushållningen kan tillika bliva en faktor, som i förevarande samband

bör beaktas. På nu antydda grunder förmenar centralrådet, att förekomsten

av avsevärt olikstora jordbruk, även inom de arealgrupper, varom

här är fråga, icke blott är ofrånkomlig utan även önskvärd med hänsyn till

hur förhållandena i verkligheten gestalta sig.

Även egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i Stockholms län och

stad, Södermanlands län och Älvsborgs läns södra område liksom också

länsstyrelsen i sistnämnda län ha uttalat sig mot en alltför långt driven

standardisering av jordbruksegnahemmens storlek. Egnahemsnämnden i

Älvsborgs läns södra område har bland annat hävdat, att de numera förbättrade

kommunikationerna underlättade för innehavare av ofullständiga

jordbruk att skaffa sig biförtjänster.

Med avseende å de särskilda beräkningar, som i egnahemsutredningens

betänkande verkställts rörande den lämpliga storleken å egnahemsfastigheter,

ha i allmänhet icke, bortsett från vad som kan följa av här förut återgivna

uttalanden, några erinringar blivit framställda.

Emellertid har Sveriges allmänna lantbrukssällskap befarat, att egnahemsjordbruken

vid ett fullföljande av egnahemsutredningens utgångspunkter

även framgent i stor utsträckning komme att göras för små. Jordbruket

borde kunna bereda sysselsättning åt två vuxna manliga personer och därjämte

i viss utsträckning åt icke vuxna barn och kvinnlig arbetskraft. Jordbruksungdomen

borde ha möjlighet att stanna kvar vid jordbruket, tills den

bleve i tillfälle att övertaga ett eget jordbruk. Behovet av arbetsfördelning

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

35

och samverkan i många arbetens utförande vore också av vikt att beakta.

Vidare måste det tagas i betraktande, att den fortskridande mekaniseringen

otvivelaktigt komme att öka prestationsförmågan och därmed också storleken

av den jordareal, som kunde skötas av en familj. I trakter, där själva

jordbruket utgjorde den egentliga förvärvskällan, syntes i allmänhet böra

eftersträvas en större jordareal än den utav utredningen angivna storleken

av något under 15 hektar, önskvärdheten av att jordbruken gjordes tillräckligt

stora syntes speciellt böra beaktas, där nya jordbruk skulle tillskapas

genom styckning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län bar beträffande de förutsättningar, som legat

till grund för de i egnahemsutredningens betänkande gjorda beräkningarna,

fäst uppmärksamheten på att utvecklingen ofelbart ginge i riktning

av den kvinnliga arbetskraftens ökade avkoppling från rent jordbruksarbete.

Egnahemsutredningens förslag, att egnahemsverksamheten även bör avse

att underlätta förvärv av redan färdiga jordbruk, har i allmänhet icke föranlett

erinran i de avgivna yttrandena.

Betänkligheter mot detta förslag lia emellertid uttalats av Östergötlands

och Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnder och förvaltningsutskott.

I sistnämnda yttrande har befarats, att den vidsträckta möjlighet

till utlämnande av egnahemslån å redan bebyggda fastigheter, som

förslaget öppnade, kunde komma att medföra en mindre önskvärd prisstegring

å redan bebyggda mindre fastigheter. En reservant inom egnahemsnämnden

har ansett dessa farhågor vara obefogade, då man kunde förutsätta,

att tillräckligt antal nya egnahemsfastigheter skulle ställas till förfogande,

vilka bleve mera begärliga än de redan befintliga.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har ansett förevarande förslag leda

till att staten bleve finansieringsinstitut till ett mycket stort antal mindre

jordbruk i landet, ja, kanske till övervägande delen av landets jordbruk. Å

ena sidan bleve jordbrukarna i högsta grad beroende av staten, och å andra

sidan ökades väsentligt statens ansvar för jordbrukets ekonomiska bärighet.

Behovet att genom egnahemsverksamheten förmedla förvärv av förut

befintliga och färdiga jordbruk syntes i det nuvarande läget kunna nöjaktigt

tillgodoses genom att dylik långivning begränsades till sådana fall, då

man i samband nied nedläggande (sammanslagning) av ofullständiga jordbruk

ville möjliggöra innehavarens förflyttning till ett fullständigt jordbruk

eller då en jordbrukarson behövde lån för övertagande av föräldragård eller

en arrendator behövde lån för inköp av arrendegård.

Frågan om den inverkan, som en egnahemsbelåning av färdiga jordbruk

kan erhålla med avseende å konkurrensen med kreditinrättningarna, beröres

i särskilt sammanhang.

Egnahemsutredningens uttalanden rörande de särartade förhållanden i de

nordligaste länen, som i viss utsträckning kunna motivera en fortsatt nybildning

av jordbruk på obruten mark, ha vunnit anslutning från dessa

läns sida.

Sålunda har länsstyrelsen i Västerbottens län uttalat sin uppskattning av

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förslagets syfte att främja egnahemsrörelsen i Norrland. Allt vad som kunde

göras för att bereda befolkningen i Västerbottens län möjlighet att erhålla

välbyggda egna hem och goda jordbruk borde göras, ty behovet av åtgärder

i sådan riktning vore utomordentligt trängande. »Flykten från landet»

vore i denna del av riket knappast känd, men ville man förebygga

att företeelsen i fråga gåve sig tillkänna även här, så funnes intet annat val

än att bereda landsbygdens folk en drägligare tillvaro. Och därför fordrades

främst dels ökade möjligheter för befolkningen att ägna sig åt jordbruk

som huvudsakligt stöd för uppehället dels vägnätets snara utbredning

till alla jordbruksbygder.

Jämtlands låns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,

vilkas yttrande biträtts av länsstgrelsen, ha ansett, att vad Norrland

beträffade nyskapande av egnahem fortfarande borde ske för att tillgodose

en del av den uppväxande befolkningen med, icke allenast nödvändiga

och ordentliga bostäder, utan även jordbruk i olika storleksklasser.

Den inre kolonisationen syntes därför alltjämt böra bedrivas i de norrländska

länen. Inom barnrika familjer, där fadern vore ägare till en större fastighet

med god tillgång på odlingsmark och även skog, torde en lämplig styckning

kunna ske, så att flertalet av barnen finge var sin del att bebygga och

uppodla. Detta nyskapande av egnahem vore av särskilt stor betydelse. Ännu

funnes bolagsfastigheter, och kanske ännu mera enskilda arrendefastigheter,

som vanhävdades men där jorden dock vore av god beskaffenhet. Det vore

då av betydelse att den komme i enskild ägo, ty därigenom bleve skötseln

bättre. På detta område hade egnahemsnämnden i Jämtlands län haft ett

stort och tacksamt arbetsfält, varvid samarbete med länets jordbrukskommission

ägt rum.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har bland annat

anfört:

Den goda tillgången på dels odlingsjord, dels för jordbruksyrket intresserad

ungdom, gör det till en angelägenhet att alltjämt fortsätta nybildningen

av jordbruk inom övre Norrland. Också de svårigheter, som följa av glesbebyggelse,

minska i samma mån som bygden utvidgas och utvecklas. Om

man så vill, kan man därför säga, att en kolonisatorisk verksamhet i dessa

bygder alltjämt är ej bara försvarlig utan nödvändig. Det vore synnerligen

önskvärt, att statens åtgärder i fråga om .nybildningen av jordbruk ej bara

toge syfte på antalet utan även beskaffenheten av de nybildade jordbruken.

Sålunda skulle en genom maskinanvändning bedriven större odlingsverksamhet

alltid böra tillhöra nybildandet av nya jordbruk, så att tillträdaren

redan från början kunde ägna sig åt jordbruksarbete och icke de första

åren endast bliva sysselsatt med byggnads- och nyodlingsarbeten. Också

vid kompletteringen av ofullständiga jordbruk, där detta sker i större skala

och för flera jordbruk på en gång, borde jorden, som tillägges ofullständiga

jordbruken, vara uppodlad i rätt stor omfattning.

Egnahemsutredningens uttalande, att några nya stora kolonisationsföretag

icke borde igångsättas under nu rådande förhållanden, har föranlett

Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd att framhålla, att

en sådan landsända som Norrbotten utan tvivel hade oanade utvecklings
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

37

möjligheter, om blott dess stora tillgångar och resurser rätt tillvaratoges.

Jordanskaffningsverksamheten vore visserligen kostnadskrävande, men hittills

hade exploateringskostnaderna i mycket avsevärd grad bestritts av arbetslöshetsmedel.

Samtliga de företag, som nämnden för sin del igångsatt,

vore i och för sig av sådan vikt och betydelse för vederbörande orter, att de

med all kraft borde fullföljas. Nämnden hade även i flera fall påtagit sig förpliktelser

i dylik riktning. För undvikande av en olämplig sönderstyökning

av jorden och för att möjliggöra en förstärkning av de ofullständiga jordbruken

vore det nödvändigt, att ny jungfrulig jord oavbrutet toges i anspråk

för odling och bebyggelse. Jordanskaffningsföretag på de nuvarande

byarnas utmarker och utskiften bleve då ofrånkomliga. De med ett större

företag eventuellt förenade olägenheterna, kostnaderna och riskerna måste

helt enkelt tagas, för såvitt ej bygdens utveckling skulle stagnera och det

redan befintliga jordbrukets förutsättningar allt mer försämras.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att i en del yttranden framhållits

önskvärdheten av att med hänsyn till ovissheten om den framtida utvecklingen

inom jordbruksnäringen framgå med försiktighet vid understödjandet av egna - hemsbildningen samt undvika nationalekonomiskt sett olämpliga åtgärder.

Uttalanden i denna riktning ha gjorts av bank- och foiulinspektionen och

styrelsen för svenska bankföreningen samt länsstyrelserna i Gotlands och

Älvsborgs län ävensom Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd

och förvaltningsutskott.

Riksförbundets landsbygdens folk har ifrågasatt, huruvida anledning för

närvarande förelåge att skapa betingelser för nybildning av jordbruk. Det

läge lika mycket i befolkningens som i det allmännas intresse, att man här

icke sloge in på vägar, som ledde till svåra missräkningar. Det rådde för

närvarande överproduktion på både spannmål och animalier. Ur produktiv

synpunkt syntes det finnas föga utrymme för nya jordbruksenheter, såvida

icke en särskild utväg skulle kunna beredas genom en rationell lösning av

landets fettförsörjningsproblem. Om denna fråga funne en tillfredsställande

lösning, skulle åtminstone en viss betingelse kunna skapas för försörjningen

inom de nyetablerade jordbruken, men så länge en sådan lösning icke åvägabragts,

förbleve dessa jordbrukets produktiva möjligheter ur den ekonomiska

marknadens synpunkt alltför knappa. Egnahemsjordbrukaren komme att

.starta med så pass stora belopp på kreditsidan, att hela företaget måste komma

att te sig som ett ekonomiskt äventyr, i synnerhet som det här gällde

mindre bemedlade och obcmedlade familjer. Förbundet måste mana till

samma försiktighet, då det gällde anskaffning av s. k. stödjordbruk. En ur

flera synpunkter viktig fråga vore den örn komplettering av ofullständiga

jordbruk. Man kunde uppställa frågan, varifrån den mark skulle kunna

tagas i anspråk, som avsåges för fullständigande av jordbruken. Detta borde

icke ske på ur jordbrukets och landets synpunkt nyttiga och nödvändiga

jordbruksenheters bekostnad. I fråga örn norra och mellersta Sverige

torde jord och skogsmark finnas tillgänglig i stor utsträckning hos enskilda

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

bolag och allmännings- eller kronoskogar, under det att i södra Sverige

problemet ställde sig betydligt mera komplicerat. Här mötte oss stora områden,

indelade i småbruk, och den enda utväg, som då kunde ifrågakomma,

vore att småbruk sloges samman med småbruk, vid dödsfall eller försäljning

av annan anledning, men det måste då bli fråga om en reform på

längre sikt.

Departementschefen.

Då statsmakterna omkring sekelskiftet började att skänka sitt stöd åt egnahemsbildningen,

vörö de mest framträdande motiven härför å ena sidan

önskemålet att inom landet bereda sysselsättning åt en växande befolkning

och å andra sidan tanken på att genom jordbruksutbildning medverka till

en utökad jordbruksproduktion. I båda dessa hänseenden ha, såsom är allmänt

känt, förhållandena sedermera väsentligt förändrats. Med avseende å

jordbruksproduktionen har utvecklingen lett därhän att densamma numera

i stort sett täcker de avsättningsmöjligheter, som erbjuda sig. Med hänsyn

härtill bör, principiellt sett, en framtida egnahemsverksamhet icke inriktas

vare sig på att tillföra jordbruksnäringen en ökad befolkning eller på att

främja en genom jordbruksnybildning åstadkommen stegring av jordbruksproduktionen.

Förhållandena ha under de senaste decennierna avsevärt förändrats även

i det hänseendet att en stark ekonomisk uppryckning ägt rum inom skilda

områden av näringslivet. I den mån jordbrukarbefolkningens villkor härvid

ej förbättrats i samma grad som andra samhällsgruppers, synes det angeläget

att genom åtgärder av olika slag verka för att så kommer att ske.

Egnahemsutredningen har såsom program för den framtida egnahemsverksamheten

i vad den gäller jordbruket uppställt, att med densamma bör åsyftas

att hålla jordbrukare kvar vid jordbruket inom en ram, som bestämmes

av naturliga produktionsbetingelser, mobiliserbara avsättningsmöjligheter och

kravet på social utjämning olika folkgrupper emellan. Ur social synpunkt

har utredningen betonat önskvärdheten av att åt obemedlade och mindre bemedlade

bereda den »hjälp till självhjälp», som ligger i förvärvet av egna

jordbruk. Samtidigt har utredningen ansett det böra eftersträvas, att egnahemsverksamheten

medverkar till en rationalisering av jordfördelningen inom

det bestående bondesamhället och en konsolidering av brukningsdelarna.

Till dessa egnahemsutredningens uttalanden anser jag mig kunna i stort

sett ansluta mig. Det är här icke fråga om att motverka en överflyttning av

arbetskraft från jordbruket till andra näringar, i den mån en sådan överflyttning

är betingad av en naturlig utveckling inom det ekonomiska livet.

Egnahemsverksamheten bör enligt min mening avkopplas från all s. k. jordromantik.

Målet för denna verksamhet bör vara att, utan att förlora de ekonomiska

förutsättningarna ur sikte, underlätta för mindre bemedlade att

förvärva egna jordbruk av ändamålsenlig storlek och ägosammansättning.

Härvid böra särskilt beaktas sådana fall, då vid en jordbrukares frånfälle någon

av hans efterlevande är i behov av ekonomiskt bistånd för att kunna

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kimot. Maj.ts proposition nr 236.

39

utlösa sina medarvingar eller då fråga är om frilösen av arrendeställen. Den

icke minst väsentliga uppgiften för egnahemsverksamheten måste emellertid

bliva att befrämja en sanering av de många ofullständiga jordbruken i vårt

land. En sammanläggning av sådana alltför små brukningsenheter till bärkraftiga

jordbruk är synnerligen önskvärd, och egnahemsverksamheten bör

härvid kunna lämna sitt stöd icke blott till den, som sålunda vill komplettera

sitt jordbruk genom tillköp av annan egendom, utan även till den, som

genom att avstå från sistnämnda egendom föranledes att anskaffa ett nytt

jordbruk. Redan i detta sammanhang vill jag starkt understryka vikten av

att det allmännas stöd icke lämnas annan än den, som har förutsättningar

att kunna sköta det avsedda jordbruket på ett tillfredsställande sätt.

Såsom ett grundläggande önskemål i fråga om ett jordbruks storlek och

ägosammansättning bör uppställas, att detsamma bör kunna giva brukaren

och hans familj full bärgning. Realinkomsten av jordbruket bör möjliggöra

motsvarande levnadsstandard, som tillgodonjutes av andra jämförliga

samhällsgrupper. Förutsättningarna härför ökas av naturliga skäl, om brukaren

och hans familj, i den mån dess medlemmar deltaga i jordbruksarbetet,

erhålla full sysselsättning å jordbruket. Nu angivna önskemål skulle

självfallet låta sig väl förenas med en jordbruksbildning även på grundval

av mycket stora jordbruk. Emellertid torde man kunna räkna med

att det utpräglade storbruket i framtiden lika litet som hittills kommer att

utgöra en särdeles vanlig form av jordbruk i vårt land. Såväl landets topografiska

beskaffenhet som den omständigheten, att bondebruket sedan gammalt

har vunnit hävd i landet, torde utgöra hinder mot en utveckling mot

storbruk. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna biträda egnahemsutredningens

uttalande, att det bäst överensstämmer med förhållandena i vårt land

och med egnahemsverksamhetens betingelser, att denna främst inriktas på

familjejordbruk, d. v. s. jordbruk av den storlek att det kan brukas av innehavaren

och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft men

som ej är mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav. Såsom

egnahemsutredningen påpekat utesluter icke begreppet familjejordbruk,

att främmande arbetskraft i viss mån utnyttjas. Om en fastighet skall tillmätas

på sådant sätt att, sedan barnen blivit vuxna, ett eller flera av dessa

skola ha arbete på fastigheten, måste tydligen arbetshjälp i viss utsträckning

användas, då barnen äro små eller familjens samlade arbetskapacitet av annan

anledning är begränsad.

Beträffande storleken å familjejordbruk har egnahemsutredningen verkställt

vissa beräkningar. Dessa torde sammanfattningsvis kunna sägas ha

lett till det resultatet, att jordbruksjorden å ett familjejordbruk bör uppgå

till omkring 15 hektar. Härtill bör utom i sydligaste Sverige komma viss

skogsmark, i mellansverige ungefärligen motsvarande arealen jordbruksjord

och i norra delarna av landet uppgående till 3 å 4 gånger denna areal. Utredningen

har understrukit, alt med avseende å den lämpliga omfattningen

av olika ägoslag vid familjejordbruket betydande växlingar kunna förekomma,

orsakade av inbördes olika variationer av en mängd samverkande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

faktorer. Jag finner i stort icke anledning till erinringar mot vad egnahemsulredningen

anfört i här förevarande hänseende. Givet är att, såsom också

framhållits i cn del yttranden, jordbruksfastigheternas storlek icke bör bestämmas

alltför schablonmässigt. Plats finnes även för jordbruk av mindre

storleksordningar, i den mån möjligheter erbjuda sig till inkomster utanför

jordbruket. I fråga om jordbruk, som avses skola lia full bärkraft, förmenar

jag, att det icke sällan skall befinnas lämpligt, att jordbruken tilltagas

ytterligare något större än som framgår av de utav egnahemsutredningen

gjorda beräkningarna.

De hittills bildade egnahemsjordbruken lia i allmänhet icke uppfyllt de

krav på storlek, som böra uppställas med avseende å bärkraftiga jordbruk.

Ett fullföljande av de riktlinjer för den fortsatta egnahemsbildningen, som

nu förordats, kan antagas leda till mera tillfredsställande förhållanden på

förevarande område.

Av vad jag förut anfört rörande målsättningen för den framtida egnahemsverksamheten

följer, att jag i princip är ense med egnahemsutredningen, då

den tager avstånd från fortsatt jordbruksnybildning på obruten mark. En

sådan nybildning synes mig icke försvarlig ur vare sig ekonomiska eller sociala

synpunkter. Någon utökning av jordbrukets ram synes i nuvarande

läge icke vara att eftersträva annat än i den mån densamma betingas av

önskvärdheten att göra ofullständiga jordbruk mera bärkraftiga. De kostnader,

som måste nedläggas på ett iordningställande av jordbruk på obruten

mark, bliva regelmässigt alltför stora för att kunna förräntas genom jordbrukets

avkastning, och en mindre bemedlad jordbrukare, som inlåter sig

på ett dylikt företag, kommer att bliva i hög grad beroende av statens stöd.

Anledning finnes i allmänhet icke för staten att stödja sådan oekonomisk

jordbruksnybildning. Möjligen kan såsom egnahemsutredningen framhållit

de särskilda förhållandena i övre Norrland motivera att — förutom den komplettering

av ofullständiga jordbruk som bör utgöra det närmaste målet för

egnahemsverksamheten -— även en viss nybildning av jordbruk kommer till

stånd i denna del av landet. Egnahemsutredningen synes ha fog för sin uppfattning,

att den norrländska bygden i många fall behöver tätna, om människornas

ekonomiska och kulturella samspel skall kunna bliva rikare samt

utkomstmöjligheterna och trivseln i bygden ökas. En nybildning av jordbruk

torde därför i viss utsträckning kunna vara socialt riktig och ekonomiskt

försvarlig samt värd att stödjas från det allmännas sida. Jag biträder

egnahemsutredningens uppfattning, att anläggningen av enstaka gårdar eller

grupper av jordbruk i första hand bör ansluta sig till äldre bygd. Nykolonisation

i mer eller mindre ödebygdsbetonade trakter synes böra företagas

allenast med största varsamhet. I vad mån redan igångsatta större

kolonisationsföretag, enligt vad utredningen antytt, böra inskränkas till omfattningen

torde få bliva beroende av prövning för varje särskilt fall.

Nybildningen av jordbruk kan även taga formen av styckning av större

egendomar. Åtminstone örn vid bebyggandet och iordningställandet i övrigt

av sålunda nybildade jordbruk kraven på en önskvärd rationalisering skola

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

41

redan från början tillgodoses, föranledas liärav ofta, liksom vid nybildning

på obruten mark men ej i lika hög grad, så stora kostnader att kapitalinvesteringarna

i jordbruket ej kunna tillfredsställande förräntas. Egnahemsutredningen

har ansett sönderdelning av större egendomar böra ifrågakomma,

i den mån det kan ske utan att de ekonomiska uppoffringarna bliva

alltför stora. I åtskilliga yttranden har varnats för en egnahemsbildning, som

sker på bekostnad av stora jordbruk. Vad härutinnan anförts saknar icke fog.

Jag vill erinra om att de mindre jordbruken, med hänsyn bland annat till det

i regel proportionsvis större byggnadskap italet, i jordbruksekonomiskt hänseende

intaga en mera ogynnsam ställning än de större jordbruken. Härtill

kommer, att dessa senare, på sätt lantbruksstyrelsen med rätta framhållit,

även ur andra synpunkter lia en viktig uppgift att fylla inom jordbruksnäringen.

Stor varsamhet bör därför iakttagas vid styckning av större gårdar

för egnahemsändamål. Det synes exempelvis icke böra ifrågakomma, att

egnahenisverksamheten medverkar till att en gård med ändamålsenlig ägosammansättning,

där byggnaderna äro anpassade efter jordbruksdriftens omfattning

och där betingelser finnas för ett lämpligt ordnande av arbetsförhållandena,

styckas till mindre brukningsdelar, som härvid behöva förses

med nya byggnader och vilka kunna väntas bliva mindre bärkraftiga än den

ursprungliga fastigheten samt mindre väl ägna sig för en rationell arbetsfördelning.

Däremot kan en styckning vara motiverad, om den större egendomen

med hänsyn till naturförhållandena är lämpad för uppdelning på flera

brukningsenheter och byggnaderna äro i sådant skick, att örn- eller nybyggnadsarbeten

under alla förhållanden äro påkallade, eller om fråga är örn

avskiljande av ett eller flera arrendeställen eller örn en styckning, som

kan i väsentlig omfattning utnyttjas för komplettering av ofullständiga jordbruk.

Utan olägenhet torde från egendomar med stora arealer, i första hand

kronans, kunna förvärvas jord för komplettering av ofullständiga jordbruk

liksom även för bildande av nya jordbruk åt personer, som vid sammanslagning

av mindre jordbruk avstått sin jord och önska erhålla ett nytt familjejordbruk.

Vad förut anförts örn angelägenheten av att familjejordbruk tilltagas

tillräckligt stora bör av naturliga skäl särskilt uppmärksammas i sådana

fall, då nya jordbruk tillskapas genom styckning.

Hittills har det ansetts stå i strid med grunderna för egnahemsverksamheten

att understödja förvärv av redan befintliga egnahemsfastigheter. Under

särskilda förhållanden har emellertid bistånd kunnat lämnas även i dylika

fall. Egnahemsutredningen bar nu med avseende å jordbruksegnaliem föreslagit,

att principen örn egnahemsverksamhetens inriktning i första band

på nybildade fastigheter helt bör övergivas, och utredningens förslag härutinnan

har i allmänhet icke mött erinringar i de avgivna yttrandena. Enligt

min mening är det uppenbart, att hinder icke under alla förhållanden

bör föreligga att understödja förvärv av redan befintliga jordbruk. Liksom

hittills bör egnahenisverksamheten sålunda kunna medverka vid friköp av

arrendeställe eller torp ävensom vid övertagande av en arvfallen gård genom

utlösning av medarvingar. Starka skäl kunna anföras för en utvidgning av

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

egnahemsverksamheten till att avse förvärv av färdiga ställen även i andra

fall än de nu nämnda. Det synes mig sålunda motiverat, att personer i

svag ekonomisk ställning, vilka sakna möjlighet att hos kreditinrättning upplåna

medel till finansiering av ett jordbruksföretag på ett ekonomiskt tillfredsställande

sätt, skola kunna erhålla bistånd härtill från egnahemsorganisationens

sida, även där fråga är om förvärv av redan befintliga jordbruk.

Härvid bör emellertid såsom förutsättning för egnahemsorganens medverkan

strängt fasthållas vid kravet, att jordbruket — där det icke allenast är avsett

såsom stödjordbruk — är av den storlek och beskaffenhet att detsamma

kan antagas komma att utgöra ett bärkraftigt jordbruksföretag. Betänkligheter

synas så mycket mindre böra möta mot att underlätta förvärv av

sådana färdiga jordbruk, som det i dylika fall icke blir behövligt att lämna

jordbrukarna någon subvention i form av premielån eller liknande bidrag av

statsmedel. I övrigt vill jag förutskicka, att jag kommer att uttala mig för

alt egnahemslåntagares bottenkredit skall kunna placeras hos vanliga kreditinrättningar.

Med hänsyn härtill torde den av mig ifrågasatta utvidgningen

av egnahemsverksamheten till att även avse färdiga ställen icke komma

att medföra något mera kännbart intrång i kreditinrättningarnas verksamhet.

Den kanske mest väsentliga uppgiften för egnahemsverksamheten bör

emellertid vara, såsom jag redan understrukit, att befrämja förstärkningen

av ofullständiga jordbruk. Med den tyvärr alltför stora omfattning, som de

ofullständiga jordbruken ha i vårt land, finnes förvisso för långa tider framåt

plats för ett målmedvetet arbete på förevarande område.

I detta sammanhang vill jag beröra vissa farhågor, som framkommit för

att ett frånstyckande av skog från större skogskomplex för komplettering av

ofullständiga jordbruk icke skulle vara förenligt med skogsvårdens och

skogsbrukets intresse. Att avskilja skog till alltför små enheter torde kunna

ingiva vissa betänkligheter, även om här som eljest gäller, att skogsskötsel

i sista hand blir beroende av det individuella intresset hos skogens

ägare. En ökad upplysning örn skogens betydelse ur såväl allmän synpunkt

som med hänsyn till de enskilda jordbrukens bärkraft torde kunna medverka

till att bondeskogsbruket kan komma att framvisa förbättrade resultat

och erhålla ökad betydelse för det samlade folkhushållet. De olägenheter,

som kunna föranledas av en fördelning av skogsmark på flera händer,

torde för övrigt möjligen i vissa fall kunna undvikas genom att flera mindre

jordbruk kompletteras med ett gemensamt skogsskifte, vilket förvaltas

som en samfällighet med lämplig fördelning av arbetstillfällen och avkastning

mellan delägarna. En sådan anordning synes stundom böra ifrågakomma

även vid nybildning av jordbruksegnahem. Ibland torde det också

kunna vara lämpligt, att flera mindre jordbrukare förena sig om gemensamma

betesmarker.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår har i åtskilliga yttranden

givits uttryck åt den uppfattningen att med ett ställningstagande till egnahemsutredningens

förslag borde anstå, till dess 1938 års jordbruksutredning

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

43

slutfört sitt arbete och framlagt resultaten av sina undersökningar. Enligt

min mening föreligga icke tillräckliga skäl för ett sådant uppskov. Det kan

visserligen vara sant, att jordbruksutredningen kan väntas komma att uttala

sig rörande de lämpligaste formerna för jordbruksdriftens inriktning i framtiden.

Emellertid kan jag icke finna, att dessa uttalanden i nämnvärd mån

skulle ha inverkan på de allmänna riktlinjerna för egnahemsverksamheten,

sådana de uppdragits av mig i det föregående. Om önskvärdheten av att förstärkningen

av ofullständiga jordbruk effektivt främjas kunna knappast delade

meningar råda. Ej heller torde någon vägande erinran kunna göras

mot att statsmakterna framdeles — bortsett från de nordligaste länen

inskränka understödjandet av jordbruksnybildning på obruten mark. Att

egnahemsverksamheten å andra sidan föreslagits skola i viss omfattning medverka

vid överlåtelser av redan befintliga jordbruk, motiveras väsentligen

av sociala hänsyn och torde knappast böra möta någon invändning ur jordbruksekonomisk

synpunkt. Däremot bör sistnämnda synpunkt tillmätas

stor vikt vid bedömandet av frågan, i vilken utsträckning behovet av jord

för egnahemsändamål, bortsett från komplettering av ofullständiga jordbruk,

bör tillgodoses genom styckning av större egendomar. Jag har i det föregående

intagit en restriktiv inställning med avseende å denna fråga, och jag

finner naturligt, att egnahemsorganen iakttaga särskilt stor varsamhet härvidlag

i avbidan på att jordbruksutredningen framkommer med resultaten av

sina undersökningar.

I detta sammanhang vill jag även fästa uppmärksamheten på att det vid

tillmätandet av erforderliga stödåtgärder för jordbruksnäringen givetvis är

ofrånkomligt att taga hänsyn till det faktiska förhållandet, att en mycket

stor del av landets jordbruk är av familjejordbrukets storleksklass eller

mindre. Detta måste ske oberoende av om egnahemsverksamheten inriktas

på större eller mindre fastighetsstorlekar.

På grund av vad jag här anfört kan jag icke finna några hinder möta att

fristående från resultaten av jordbruksutredningen redan nu upptaga till avgörande

frågan örn den framtida egnahemsverksamhetens bedrivande. Jag

finner fastmera starka skäl tala för att, då nu ett förslag föreligger som synes

innebära väsentliga fördelar i förhållande till nuvarande bestämmelser för

egnahemsverksamheten, detta förslag, med de jämkningar som kunna påkallas

däri, så snart som möjligt bringas till genomförande.

Hittills har jag allenast uppehållit mig vid den gren av egnahemsverksamheten,

som avser att understödja förvärv av familjejordbruk. Härutöver bör

emellertid egnahemsverksamheten, liksom hittills, även medverka vid förvärv

av stödjordbruk eller arbetarsmåbruk samt bostadsegnaliem. Vad stödjordbruken

angår är det utmärkande för dessa, att ett sådant jordbruk är

avsett att bereda innehavaren och hans familj sysselsättning och tillskott till

försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete. Arbetarsmabruken utgöra

en art av stödjordbruk, men därmed plägar särskilt avses sådana lägenheter,

sorn understödjas med speciella s. k. arbetarsmabrukslan. bör saväl löne
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

arbetare som en del andra befolkningsgrupper utgöra stödjordbruken mången

gång en lämplig utfyllnad i försörjningen och sysselsättningen. Dessa

mindre jordbruk fylla ett framträdande behov bland landsbygdens befolkning,

som det måste vara en egnahemsverksamlietens uppgift att söka tillgodose.

I likhet med egnahemsutredningen vill jag emellertid understryka

vikten av att stödjordbruk endast tillskapas i den utsträckning, som är motiverad

med hänsyn till utsikten till stadigvarande bärgning å orten. Eljest

finnes risk för att stödjordbruken komma att öka det stora antalet redan befintliga

ofullständiga jordbruk. Ur samma synpunkt är det angeläget, att

stödjordbruken erhålla den storleksordning och beskaffenhet i övrigt, att

de lämpa sig såsom utfyllnad till annat förtjänstarbete. Såsom egnahemsutredningen

framhållit, torde arealtilldelningen för ett stödjordbruk i regel icke

behöva göras större än att å lägenheten kunna födas två kor jämte några

smådjur. På sina håll kan det vara lämpligt, att stödjordbruken tillmätas

något mindre.

Icke heller med avseende å stödjordbruken bör såsom villkor för hjälp

från statens sida krävas, att fråga är om nybildning. Fastmera synes det

vara ett önskemål, att stödjordbruk, bortsett från vissa delar av Norrland, ej

utläggas på helt och hållet icke odlad mark, eftersom jordbruket under sådana

förhållanden åtminstone icke från början kan tjäna till stöd för innehavaren.

Det bör även uppmärksammas, att befintliga ofullständiga jordbruk i vissa

fäll med större fördel böra användas till stödjordbruk, där behov av sådana

förefinnes, än förstärkas till fullständiga familjejordbruk. Till frågan örn

de särskilda förutsättningarna för arbetarsmåbrukslån återkommer jag i det

följande.

Vad slutligen angår bostadsegnahemmen har egnahemsutredningen, med

hänsyn bland annat till att hushållsbeståndet å landsbygden i vad gäller den

icke jordbrukande befolkningen torde komma att växa starkt inom de närmaste

decennierna, ansett förutsättningar finnas för en utökad bostadsegnahemsverksamhet

på landsbygden. Utredningen har med avseende å denna

verksamhet framhållit vikten ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt av att

icke arbetskraften å en ort helt blir bunden vid egna bostäder utan kan förflytta

sig allt efter utvecklingen på arbetsmarknaden. Beträffande bostadsegnahemmen

har utredningen icke funnit tillräckliga skäl för ett frångående

av den hittillsvarande principen, att egnahemslånestöd endast lämnas för

nybildning av egnahem. Till vad egnahemsutredningen i nu berörda hänseenden

uttalat kan jag ansluta mig. Likaledes finner jag ej skäl till erinran

mot de av utredningen gjorda uttalandena i fråga om den lämpliga arealen

för bostadstomter och dessas beskaffenhet i övrigt.

Av vad jag här anfört framgår, att egnahemsverksamheten åtminstone i

vad angår jordbruksegnahem framdeles bör bedrivas med andra utgångspunkter

och med delvis andra mål för ögonen än hittills. Att verksamheten

sålunda erhåller en ändrad inriktning — vilken bör betraktas såsom ett uttryck

för den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen inom landet —

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

45

behöver uppenbarligen icke innebära, att densamma spelat ut sin roll. Enligt

min mening kommer egnahemsverksamheten, örn den ledes efter sunda

och tidsenliga principer, att även framgent ha stora och betydelsefulla uppgifter

att fylla på det ekonomiska och sociala området.

Tillhandahållande av jord för egnahemsbildning.

Gällande bestämmelser.

De anstalter, som vidtagits från statsmakternas sida i syfte att genom egnahemsorganen

tillhandahålla erforderlig och tjänlig jord för egnahemsändamål,

ha utbildats efter tvenne linjer. Det har sålunda varit avsett, att egnahemsorganen

skulle dels genom att lämna upplysning och anvisning på salubjuden

jord i den öppna marknaden medverka vid jordförmedling mellan säljare och

köpare, dels även genom att själva inköpa och stycka jord för egnahemsändamål

bedriva jordanskaffning i egen regi i den utsträckning, som kan vara påkallad.

Vid jordförmedlingen medverka såväl egnahemsombud och egnahemskommittéer

som hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Jordanskaffningen

handhaves av sistnämnda organ. Dessutom utövas jordanskaffnings-

och jordförmedlingsverksamhet av vissa aktiebolag, ekonomiska föreningar

och kommuner. Till underlättande av jordanskaffningsverksamhet

kunna statslån utlämnas från jordförmedlingsfonden (jordanskaffningslån eller

förlagslån). Vidare åtnjuta hushållningssällskapen särskilda jordanskaffningsbidrag.

Förluster å hushållningssällskapens jordanskaffningsverksamhet

bäras i sista hand av staten.

Enligt kungörelsen med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda

jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten bör jordsökande,

som önskar påkalla den statsunderstödda egnahemsorganisationens

biträde för anskaffande av jord, göra ansökan härom hos vederbörande egnahemsombud

eller egnahemskommitté. Kan jordsökandes behov av lämplig

jord icke tillgodoses, bör egnahemsombudet eller egnahemskommittén lämna

meddelande därom till vederbörande egnahemsnämnd, vilken har att överlämna

detsamma jämte eget yttrande till egnahemsstyrelsen.

Beträffande egnahemsnämnds allmänna befattning med jordförmedlingsverksamheten

är föreskrivet, att egnahemsnämnd bör med anledning av till

nämnden inkomna jordansökningar och nämndens kännedom i övrigt örn behovet

alt uppbringa jord söka vidtaga åtgärder för tillgodoseende av dylika

ansökningar och sådant jordbehov.

I fråga örn hushållningssällskaps jordanskaffning stadgas att — därest den

jordsökande allmänhetens önskan och behov att förvärva jord för egnahemsändamål

icke kan på ett tillfredsställande sätt tillgodoses genom enskilda jordsäljares

verksamhet på området eller eljest genom sådan förmedling som

nyss nämnts — hushållningssällskapet bör genom sin egnahemsnämnd vidtaga

av förhållandena påkallade åtgärder för bedrivande av jordanskaffningsverksamhet.

Sådan verksamhet bör även igångsättas, därest ett särskilt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition nr 236.

gynnsamt tillfälle skulle yppa sig till förvärv av jordområde, som på fördelaktigt

sätt synes kunna användas för egnaliemsändamål.

Nyssnämnda kungörelse innehåller även bestämmelser örn vad som bör

iakttagas med avseende å egnahemslägenheters beskaffenhet och storlek m. m.

Sålunda bör jord, som här avses, med hänsyn till jordmån, läge, avsättningsförhållanden,

jordpris och andra på frågan inverkande omständigheter antagas

kunna tjänligen användas för ändamålet.

Enligt den särskilda kungörelsen angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet

bör kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån, vidtaga

av förhållandena påkallade åtgärder för att anskaffa och tillhandahålla

för ändamålet tjänlig jord.

I båda nu nämnda författningar är stadgat, att jord, som tillhandahålles,

bör upplåtas till sådant pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens

kostnad för förvärvet och vad därmed sammanhänger icke blir högre, än att

företaget bör kunna av honom i fortsättningen genomföras.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har gjort gällande, att jordförmedlingen genom egnahemsnämnderna

i allmänhet stannat vid att nämnderna tillhandagått egnahemslånesökandena

med de uppgifter örn saluförd jord, vilka funnits tillgängliga,

samt biträtt vid avslutande av jordköp i mån som nämndernas hjälp påkallats.

Inkommande ansökningar örn egnahemslån hade prövats bland annat

med avseende på villkoren för jordförvärven, varvid — då jordprisen ansetts

för höga eller villkoren i övrigt oförmånliga — egnahemsnämnderna sökt påverka

jordsäljarna till jämkning i köpevillkoren. Där detta icke lyckats, hade

egnahemslån understundom vägrats. Upplysnings- och rådgivningsverksamhet

i jordförmedlingshänseende på eget initiativ av egnahemsnämnderna hade

endast i begränsad omfattning utövats bland den egnahemsbildande allmänheten.

Jordanskaffning genom inköp och styckning av jord hade blott i ringa

utsträckning och tillfälligtvis bedrivits av egnahemsnämnderna. Bortsett från

den särskilda jordanskaffning, som på grund av 1936 års riksdagsbeslut

igångsatts i de båda nordligaste länen, hade det endast varit egnahemsnämnden

i Norrbottens län, som dessförinnan bedrivit ett mera omfattande

arbete med egna jordstyckningsföretag. Därjämte hade egnahemsnämnderna

i Kristianstads, Jämtlands och Västerbottens län de senare åren inköpt vissa

egendomar, som utlagts till egnahemslägenheter. Egnahemsnämnden i Hallands

län hade avslutat ett dylikt inköp. Tidigare hade egnahemsnämnderna

i Södermanlands, Blekinge och Västmanlands län gjort vissa mer eller mindre

omfattande försök till jordanskaffning i egen regi. För att befordra anskaffningen

av jord uppehölle egnahemsnämnden i Östergötlands län sedan år

1924 samarbete med och kontroll å en enskild sammanslutning (egnahemsförening)

för jordanskaffning inom nämndens verksamhetsområde. Liknande

samarbete hade tidigare förekommit inom Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

Kristianstads, Gävleborgs och Västerbottens län. Denna i samarbete

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

47

mellan egnahemsnämnder och egnahemsföreningar eller egnahemsbolag drivna

jordanskaffning hade varit av nämnvärd omfattning endast i Östergötlands

och Kristianstads län. I övrigt hade egnahemsnämndernas verksamhet

i fråga örn jordanskaffning varit inskränkt till granskning i vissa fall av

styckningsförslag, som underställts nämnderna.

I anslutning till dessa uppgifter rörande den hittillsvarande jordförmedlings-

och jordanskaffningsverksamhetens omfattning har egnahemsutredningen

anfört följande.

De föreskrifter rörande jordförmedling och jordanskaffning, som meddelats

i författningsväg, ha sålunda icke blivit i nämnvärd mån omsatta i

fruktbärande arbete. Dessa föreskrifter torde ha betraktats närmast såsom

råd och anvisningar. Någon bjudande förpliktelse för egnahemsnämnderna

att upptaga och driva denna gren av egnahemsverksamheten lia de icke innehållit

eller kunnat innehålla, eftersom egnahemsnämndernas befattning med

egnahemsverksamheten icke inneburit något åtagande i detta hänseende.

Egnahemsverksamheten har huvudsakligen inskränkt sig till handhavandet

av kreditgivningen med egnahemslån jämte därmed förenade premielån.

Framhållas må, att det icke kan ha varit hänsynen till förlustriskerna vid

själva jordanskaffningen som spelat in, eftersom staten iklätt sig allt ekonomiskt

ansvar härför. Men då jordanskaffningsföretag icke kunnat igångsättas

utan att egnahemsnämnderna måst vara beredda på att belåna de därmed

tillskapade lägenheterna, torde å andra sidan ansvaret för egnahemslånen

ha verkat hämmande. Vidare torde inom vissa hushållningssällskap ha ifrågasatts

lämpligheten ur jordbruksnäringens synpunkt av att tillskapa småjordbruk

genom delning av storjordbruk eller genom ianspråktagande av odlingsmarker.

Att jordanskaffning i egen regi icke fått större utbredning än som

varit fallet, förklaras emellertid av egnahemsnämnderna i första hand med att

jord ansetts ha blivit utan deras ingripande utbjuden i tillräcklig omfattning

och till skäligt pris ävensom i vissa fall därmed att av nämnderna gjorda försök

misslyckats och icke lockat till nya sådana.

Det synes sålunda vara en bland egnahemsnämnderna på ett eller annat

undantag när samstämmig mening, att särskilda åtgöranden från deras sida

icke varit av behovet påkallade för att tillgodose efterfrågan på jord. Samma

uppfattning har för övrigt kommit till uttryck hos den stora mängden

kommunalnämnder i deras yttranden till egnahemsutredningen. Det hela

har fått reda sig självt, d. v. s. tillfälligheten har i stort sett bestämt jordförmedlingen

och jordanskaffningen. Då någon egnahemslånesökande anmält

sig, har egnahemsnämnden tillhandagått honom så gott sig göra låtit.

Som regel har sökanden själv föreslagit eller redan inköpt något jordområde.

Belägenheten liksom utformningen av detta har till stor del blivit beroende

av jordägarens önskan med avseende på försäljningen. Merendels har denna

önskan varit förbunden med syftet att åstadkomma en ändamålsenlig arrondering

av det egna jordinnehavet eller med behovet att genom försäljning

förbättra den ekonomiska ställningen, där det icke varit fråga örn ett yrkesmässigt

upptaget jordstyckningsföretag, som tagit sikte på att utvinna största

möjliga förtjänst å företagaren. 1 ena som i andra tallet har det varit en viss

vinstspekulation från säljarens sida, som varit den avgörande drivfjädern.

Sällan torde hänsynen till köparen ha bestämt jordupplåtelsen; denna har fått

hålla till godo med vad som utbjudits.

Ett gemensamt drag för egnahemsbelånade jordbruk har egnahemsutredningen

ansett vara, att av desamma ett jämförelsevis litet antal tillhörde den

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

storleksordning, som kunde anses giva innehavaren och hans familj full

bärgning och sysselsättning. Med avseende på beskaffenheten i övrigt hade

jordbruksegnahemmen kommit att behäftas med i stort sett samma svagheter

som de äldre jordbruk, varav de bildats. Egnahemsutredningen har

härom anfört:

Åkerjorden har ofta varit i dålig hävd och dessutom av otjänlig naturlig

beskaffenhet, förklarligt nog eftersom det merendels varit den mindervärdiga

jorden, som i första hand stått till buds, vare sig det gällt gamla torp och

arrendelägenheter eller andra lotter i utkanterna av större eller mindre egendomar.

Även då hela egendomar sönderstyckats, har åkerjorden ofta varit

i dålig kultur. Till dessa förhållanden, som ej heller i fortsättningen lära

kunnat helt undvikas, har dessutom icke tagits vederbörlig hänsyn vid prissättningen

av jorden. Lägenheternas ägosammansättning har icke fått den

rätta avvägningen. Detta gäller ej minst skogstilldelningen.

Berörda missförhållanden hänföra sig närmast till salubjudna självständiga

jordbrukslägenheten ägoområden ävensom arrendelägenheter. Men

frånvaron av ordnad jordanskaffning har kanske än mera markerats vid

förvärv av tillskottsjord för ofullständiga jordbruk. Där möjligheten till utvidgning

varit lokaliserad till någon viss egendom, har ägaren av denna kunnat

helt bestämma villkoren för en försäljning av tillskottsjord.

Enligt vad utredningen framhållit hade särskilt i sist angivna fall liksom

vid friköp av torp eller arrendelägenheter jordägaren kunnat missbruka sin

ställning framför allt vid bestämmandet av försäljningspriset. Eftersom de

enskilda utbuden i marknaden av jord varit grundvalen för egnahemsbildarnas

markköp överhuvud taget, hade även i andra än nyssnämnda särskilt

framträdande fall frånvaron av ett offentligt organs medverkan för tillhandahållande

av jord kunnat utnyttjas för att tillförsäkra jordsäljarna oskäliga

priser.

Egnahemsutredningen har ansett sig med det sålunda anförda ha klargjort,

att förbättrade anordningar för uppbringande och tillhandahållande avjord

inom egnahemsverksamheten vore av största vikt för tillskapande av

önskvärda jordbruk.

Såsom riktlinjer för en stegrad jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet

har egnahemsutredningen angivit, att densamma borde med vaken

uppmärksamhet anpassas till den efterfrågan av jord, som verkligen kunde

komma att visa sig, och till sannolikheten i varje särskilt fall att finna avsättning

för de jordbruk och den tillskottsjord, som uppbringades. Verksamheten

finge icke bliva något självändamål, som till varje pris skulle förstoras

blott för upprätthållande i viss omfattning av densamma. Verksamheten

måste i stället skickligt följa växlingarna mellan tillgång och efterfrågan

på jordmarknaden och städse hålla fast vid sin egentliga uppgift att

underlätta tillhandahållandet av ändamålsenliga och behövliga lägenheter.

Det kunde dock förutses, att ett ordnat utbud av jord i lämpligt utlagda självständiga

brukningslotter eller såsom tillskottsjord skulle i förening med ett

ändamålsenligt egnahemslånestöd i viss mån medföra ökning av de jordsökandes

antal.

Vad särskilt angår egnahemsorganens medverkan vid förekommande

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

49

styckningar av större egendomar har egnahemsutredningen i annat sammanhang

framhållit att, i den mån sådan styckning skulle ske, egendomarna

borde utnyttjas för egnahemsändamål på ett mera planmässigt sätt än tidigare

mången gång skett. Därvid borde sålunda i första hand tillses, att

angränsande ofullständiga jordbruk försåges med erforderlig tillskottsjord.

Vidare borde behovet av tomtmark och andra eventuellt förefintliga markbehov

tillgodoses på ett sådan sätt, att den nya fastighetsbildningen ej inom

en alltför nära framtid behövde sönderbrytas. Självfallet borde också restfastighetens

liksom befintliga brukningsdelars (arrendegårdars och utgårdar)

storlek bedömas med hänsyn till förefintligt byggnadskapital och jordens

lämpliga arrondering. Vad som därefter kunde återstå borde utläggas

till bärkraftiga familjejordbruk och, i den mån arbetstillgången i orten det

medgåve, till stödjordbruk.

En bland de mera framträdande bristerna i den nuvarande ordningen för

jordanskaffningen har egnahemsutredningen ansett vara, att egnahemsstyrelsen

stått utanför denna verksamhet. Jordanskaffning genom styckning

av egendomar borde enligt utredningens mening bedrivas i egnahemsstyrelsen

regi med biträde av länsorganen och de kommunala organen för det lokala

arbetet i viss utsträckning. Länsorganen borde härjämte och i samverkan

med kommunerna ha vissa bestämda uppgifter i och för jordanskaffning

på egen hand. Under alla förhållanden borde länsorganen genom undersökning

i orterna söka vinna kännedom om de fall, där jordförstärkning

vore erforderlig och kunde vara genomförbar. Framför allt i detta hänseende

vöre det nödvändigt med stark anknytning till och samverkan med

kommunerna.

Vad beträffar jordförmedlingen har egnahemsutredningen ansett denna

böra helt ankomma på länsorganen. Förutom vad som eljest brukade inbegripas

häri borde länsorganen upprätta och för var sitt verksamhetsområde

föra register över salubjuden jord, till vilket register säljare kunde göra

anmälan härom och där köpare kunde erhålla upplysning örn sådana anmälningar.

Detta jordförsäljningsregister borde fullständigas med upplysningar,

lämnade av de kommunala organen eller införskaffade på annat sätt. Med

den kännedom örn jordmarknaden, som länsorganen vunne genom jordförsäljningsregistret

och eljest, borde dessa organ därjämte hålla egnahemsstyrelsen

underrättad örn egendomar, tillgängliga för inköp till styckning.

I detta sammanhang må nämnas, att egnahemsutredningen, som understrukit

vikten av en intensifiering och effektivisering av arbetet med förstärkning

av ofullständiga jordbruk, ansett det härför bland annat vara erforderligt,

att en allsidig systematisk inventering skedde av de ofullständiga

jordbruken i riket och av de möjligheter i varje särskilt fall, som erbjöde sig

att förstärka dessa genom de skilda slag av åtgärder, vartill understöd kunde

påräknas från statens sida, eller genom de andra förbättringar i fråga örn

driften, som kunde befinnas lämpliga. En dylik inventering borde ankomma

på egnahemsorganen.

Pihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Egnahemsutredningen har hänvisat till att kronojord endast undantagsvis

ingått i den jordanskaffning, som i någon utsträckning bedrivits av egnahemsnämnderna.

Däremot hade kronoegendomar i ej ringa utsträckning tagits

i anspråk för styckning till arrendeegnahem genom jordnämndens försorg.

Omkring hälften av de tillskapade arrendeegnahemmen hade utlagts

på kronojord. Men framför allt hade kronoegendomarna kommit till användning

för egnahemsbildning genom att egnahemslägenheter försålts direkt

av domänverket. Enligt utredningens mening borde utnyttjandet av

kronoegendomar för jordanskaffning i fortsättningen — i den män jordanskaffning

komme att bedrivas av statliga egnahemsorgan — ske genom överföring

av ifrågakommande egendom eller del därav från domänstyrelsens

till centralorganets för egnahems verksamheten förvaltning i huvudsaklig

överensstämmelse med den ordning, som hittills tillämpats för arrendeegnahemmen.

Förslag härom borde kunna framställas icke blott av domänstyrelsen

utan ock av sagda centralorgan, som därför borde i god tid underrättas

om förestående arrendeledigheter.

Enligt vad egnahemsutredningen anfört har utredningen varit inne på

tanken, huruvida det icke skulle vara lämpligt att ställa samtliga jordbruksdomäner

under den nya egnahemsorganisationens förvaltning i stället för

domänverkets. Därefter skulle domänverkets arbete komma att koncentreras

på det skogliga området och egnahemsorganens arbetsuppgifter omfatta

även kronans förevarande jordbruksförvaltning. En annan anordning av

mindre vittgående natur skulle kunna gå ut på att helt frigöra domänverket

från arbetet med själva stycknings- och försäljningsförfarandet. När till

jordbruk utarrenderad kronoegendom skulle helt eller delvis försäljas, borde

densamma i så fall för detta ändamål överlämnas till egnahemsorganisationen.

Emellertid hade utredningen icke ansett sig böra närmare ingå på

dessa frågor, vilka syntes tarva en ingående undersökning och utredning och

borde ställas öppna, tills erfarenhet vunnits om verksamheten genom den av

utredningen föreslagna nya egnahemsorganisationen.

Vad angår jordanskaffningen och jordförmedlingen för bostadsändamål

har egnahemsutredningen anfört:

På landsbygden synas för den enskilde några svårigheter icke möta att

finna och förvärva lämpliga byggnadstomter till skäligt pris. Egnahemsbildaren

kan där vanligen få sitt önskemål tillgodosett genom hänvändelse

direkt till jordägaren och utan medverkan av vederbörande egnahemsorgan

i annan mån än att dess rådgivning kan vara behövlig.

Vid den tätare bebyggelsen i samhällsbildningar däremot kan understundom

inträffa, att jordägareförhållandena äro monopolistiska och utnyttjas

för uppställande av dyra tomtpriser och andra hinder mot sund egnahemsbildning.

Att söka motverka denna jordspekulation genom att engagera

egnahemsorganen för jordanskaffning torde dock vara ett alltför vanskligt

företag. Genom att städer och andra samhällen i allt större utsträckning i

förtid inköpt större områden att exploateras för tomtändamål, har det på

sina håll blivit möjligt att reglera ortens tomtpriser. Enligt utredningsmännens

mening bör det vara en kommunal angelägenhet att söka ordna tomtanskaffningen

för tätbebyggelse. Förutom att de kommunala myndigheter
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

51

na stundom tagit sig an denna jordförsörjning, tiar denna ock i vissa fall

kunnat tillgodoses genom särskilda föreningar och bolag, bildade för inköp

av lämpliga områden och dessas exploatering till bostadsegnahem åt medlemmar

eller andra.

Här må allenast tilläggas, alt egnahemsorganen, i den mån jordanskaffning

i egen regi bedrives, givetvis böra bemöda sig örn att tillskapa även

bostadstomter i den omfattning, vartill anledning kan visa sig efter bedömande

i varje särskilt fall.

I detta sammanhang må även beröras vad egnaliemsutredningen i ett särskilt

avsnitt av sitt betänkande anfört rörande frågan örn kontroll av enskild

jordstyckningsverksamhet. Såsom framgår av det föregående har 1936

års riksdag hemställt örn utredning i förevarande ämne.

Egnaliemsutredningen har bland annat anfört följande:

Den enskilda jordstyckningsverksamheten kan sägas lia bedrivits efter tre

huvudlinjer. Sammanslutningar för egnahemsändamål — egnahemsföreningar

och egnahemsbolag, vilka godkänts såsom egnahemslåneförmedlare — ha

ofta i samarbete med egnahemsnämnderna sysslat med jordanskaffning och

jordstyckning. Enskilda jordbrukare ha av en eller annan anledning, kanske

främst för att skaffa sig kontanta medel och för genomförande av önskvärd

arrondering av sina egendomar, funnit lämpligt att avyttra någon del

av markinnehavet. En mera spekulationsbetonad och rent yrkesmässig förmedling

och anskaffning av jord har bedrivits av vissa enskilda personer och

andra bolag än nyss nämnts. Dessa lia styckat och exploaterat egendomar

antingen efter kommissionsavtal med vederbörande jordägare eller efter att

själva ha förvärvat egendomarna.

Egnahemsföreningarnas och egnahemsbolagens verksamhet torde få anses

falla utanför övervägandena om särskilda kontrollåtgärder från det allmännas

sida, helst dessa sammanslutningar äro tillkomna med syfte att ej sällan

i direkt samarbete med egnahemsnämnderna tjäna egnahemsbildare. Enskilda

jordägares merendels tillfälliga markförsäljningar torde icke vara av

den omfattning, att de i och för sig påkalla särskilda åtgärder i det avseende,

varom nu är fråga.

Av de uttalanden att döma, vilka återfinnas i av kommunalnämnderna och

egnahemsnämnderna avgivna yttranden till utredningsmännen, synas ej

heller klagomål lia riktats mot de egnahemsbildningar, som tillkommit genom

nyssberörda åtgärder. Så mycket starkare kritik har drabbat den yrkesmässiga

jordstyckningen genom enskilda jordspekulanter och affärsbolag.

Därigenom tillkomna egnahemsföretag anses ofta lia varit från starten

dömda att misslyckas. På flera håll lia de kommunala myndigheterna efterlyst

åtgärder för en verkligt effektiv kontroll å spekulationer i egnahemsbildarnas

jordköp. Åtskilliga av egnahemsnämnderna lia på grund av vunnen

erfarenhet ansett, att statliga kontrollåtgärder äro erforderliga. Jämväl

utredningsmännen lia under sina studieresor i skilda delar av landet erfarit

behov av dylika åtgärder.

En genomgående anmärkning mot den jordförsäljning och jordstyckning,

som drivits genom den yrkesmässiga verksamheten, har avsett — förutom

prissättningen — det förhållandet att de nybildade egnahemsjordbruken

gjorts för små och icke blivit lämpligt sammansatta i fråga örn de olika ägoslagen.

Med avseende på jordbruksfastigheters storlek och ägosammansättning må

emellertid framhållas, att i vårt land ända till den 1 januari 1928 i stort

sett rådde fri jorddelning och att det var först då och ännu mera genom

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

1937 års lagändringar som i jorddelningslagstiftningen kontroll infördes å

fastighetsbildningen samtidigt som det betonades, att för jordbruk avstyckade

fastigheter skulle göras i alla avseenden bärkraftiga. Ovanberörda anmärkningar

torde huvudsakligen drabba styckningar, som skett före 1928,

även örn kravet på full bärkraft icke heller därefter alltid iakttagits. Efter

lagändringarna år 1937 och med hänsyn till den allmänna uppmärksamhet,

som det på de senare åren mera än förr erkända behovet av bärkraft hos

egnahemsjordbruken vunnit, torde kunna förväntas, att anledning till anmärkningar

i denna del ej vidare skall uppkomma. I samband med lagändringarna

sistnämnda år förutsattes jämväl, att vid styckning för jord

bruksändamål samarbete skulle komma att äga rum mellan jorddelningsmyndigheterna

samt vederbörande egnahemsnämnder och skogsvårdsstvrelser.

Utredningsmännen hålla alltså före, att beträffande fastighetsbildningen

särskilda kontrollåtgärder i avseende å jordstyckningen icke kunna vara på

kallade. Det gäller emellertid för jorddelningsmyndigheterna att med uppmärksamhet

tillse, att lagstiftarens syften nås ej minst vid den yrkesmässigt

drivna jordstyckningen, där faran av att jordstyckaren skall söka pressa ned

storleken och därigenom möjligheten till bärkraft hos jordbrukslotterna är

särskilt framträdande.

En ytterligare omständighet, som vid styckning för jordbruksändamål medverkat

till att jordbruken blivit för små, är att finna däri, att gällande maximivärden

å egnahemsjordbruk — särskilt när total nybyggnad varit erforderlig

— ej tillåtit belåning av verkligt bärkraftiga jordbruk. Jordstyckarna

lia givetvis med hänvisning härtill kunnat hålla storleken nere. I denna del

kan emellertid ändring åstadkommas genom utredningsmännens förslag om

egnahemslånevillkoren.

Den mest uppmärksammade anledningen till erinran mot den yrkesmässigt

bedrivna jordstyckningen torde hänföra sig till sättet för försäljning av

arrendegårdar under större egendomar. Arrendatorerna lia vid dylika tillfällen

ej annat val än att antingen omedelbart gå med på de erbjudna köpevillkoren

eller vid arrendetidens utgång avflytta. Den uppfattningen ligger

nära, att — som en egnahemsnämnd uttrycker saken — det förhållandet

att en arrendator gärna önskar förvärva den lägenhet, som han och ofta

hans förfäder brukat och vid vilken han är fästad, av jordstyckaren stundom

utnyttjas för erhållande av ett för högt pris. Då dessutom byggnaderna ej

sällan äro dåliga och jordtilldelningen för knapp för ett bärkraftigt jordbruk,

blir följden den, att arrendatorn dels köper fastigheten för dyrt dels

ock ådrager sig dryga kostnader för ombyggnad saint får svårt eller omöjligt

att reda sig.

Den yrkesmässigt bedrivna jordstyckningen avser emellertid icke endast

arrendegårdar utan även fullständig nybildning, d. v. s. utläggande av obebyggda

nya jordbruk. Med hänsyn till de sedan några år rådande höga byggnadskostnaderna,

som göra det svårt eller omöjligt att tillskapa nya jordbruk,

torde dock denna verksamhet nu vara jämförelsevis obetydlig, om ens

någon. Tidigare har emellertid sådan verksamhet ägt rum, varvid mot densamma

gjorts erinringar om för liten bärkraft hos de nya lotterna samt för

höga priser. Samma anmärkningar lia riktats mot försäljningar av arrendegårdar

till andra än innehavarna.

Egnaliemsutredningen har ansett sålunda angivna företeelser påkalla

motverkande åtgärder från det allmännas sida. I första hand syntes kunna

litas till att hithörande bestämmelser i jorddelningslagen skulle i tillämp
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236

53

ningen visa sig effektiva. Härutöver tiar erinrats, att Kungl. Majit, när det

gällde tillstånd till fastighetsförvärv för jordstyckande bolag eller till försäljning

av fideikommissegendomar, hade i sin hand och begagnade möjligheten

att med sådant tillstånd förbinda villkor örn vissa styckningsplaner

och köpevillkor.

Oavsett att dessa lagvägar redan stöde öppna, vore det tydligt, att på detta

område väntade ett viktigt arbetsfält för egnaliemsorganen, antingen som

ojäviga förmedlare mellan jordsäljare och arrendatorer, torpare eller

andra jordköpare eller ock som jordanskaffare genom inköp och styckning

i egen regi av egendomar. Ett trängande reformkrav vore det följaktligen,

att egnahemsorganen så organiserades att de kunde påtaga sig dylika uppdrag

samt verka på sådant sätt att det folie sig helt naturligt för jordsäljare

och jordköpare att vända sig till dem i dessa angelägenheter. Egnahemsorganen

borde vägra att understödja förvärv av otjänliga eller på oförmånliga

villkor inköpta lägenheter, beträffande vilka deras tillrättaläggande ingripanden

varit förgäves. Men härvid kunde det icke stanna. Samtidigt

måste tillses, att andra lägenheter, lämpliga till storlek och sammansättning,

till skäliga pris erbjödes egnahemsbildarna. Här ansåge utredningen, att

en effektiviserad egnahemsorganisation med möjligheter till jordförmedling

och jordanskaffning i egen regi skulle, få en stor betydelse. 1 den mån lägenheter

tillhandahölles genom egnahemsorganens jordförmedling och jordanskaffning,

kunde jordsökandena hänvisas till dessa. En effektiv konkurrens

vid utbud av egnahemslägenheter syntes sålunda kunna bli utslagsgivande

och reglerande vid jordanskaffningen. I brist på köpare torde de

enskilda jordspekulanterna nödgas upphöra med sin verksamhet eller också

lägga om denna så att lägenheterna vunne efterfrågan och åtgång. Särskilda

anstalter från statens sida i syfte att lagstiftningsvägen förhindra den enskilda

jordstyckningen torde sålunda icke erfordras, åtminstone icke tillsvidare

och förrän det visat sig ogörligt att på angivna sätt driva fram en

bättre ordning på jordmarknaden.

Utredningen har emellertid hållit före, att åtgärder vore erforderliga för

att söka ordna en förköpsrätt eller inlösningsrätt för arrendatorer och torpare.

Men det syntes ligga utanför detta utredningens uppdrag att överväga,

vilka anstalter som i denna del borde och kunde tillgripas. Spörsmålet syntes

närmast höra under arrendelagstiftningen.

Yttranden.

Mot egnahemsulrcdningens uttalanden i här berörda frågor lia, bortsett

från dessas sammanhang med utredningens organisationsförslag, i allmänhet

icke några erinringar blivit framställda. I yttrandena från en del hushållningssällskap

har emellertid hävdats, att någon effcktivisering av jordanskaffningsverksamheten

icke är behövlig.

Nämnas må vidare, alt Sveriges skogsägareförbund uttalat sig emot egnahemsutredningens

förordande av en systematisk inventering av de ofullständiga

jordbruken i landet. Enligt vad förbundet framhållit, kunde det icke

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

efter schablonmässiga grunder enbart på grundval av arealuppgifter avgöras,

om ett jordbruk vore ofullständigt, örn det utgjorde ett tillfredsställande stödjordbruk

o. s. v.

Vad angår de av egnaliemsutredningen uttalade förväntningarna, att hittillsvarande

missförhållanden med avseende å den enskilda jordstyckningsverksamheten

skulle kunna undanröjas utan tillgripande av särskild lagstiftning,

har lantmäteristgrelsen framhållit, att ett effektivt förhindrande av

olämplig styckningsverksamhet ställde ökade krav såväl på de lantmätare,

som utförde lantmäteriförrättningar, som på övervakande och kontroll av

lantmäteriverksamheten. Det sistnämnda hade en längre tids erfarenhet visat

vara av synnerlig vikt för ernåendet av ett gott resultat.

Jämtlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,

vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, lia förordat en revidering av

jorddelningslagen till förhindrande av olämpliga styckningsåtgärder. Att egnahemsnämnden

hördes vid uppgörande av jorddelningsplaner och, som egnahemsutredningen

tänkt sig, utövade en viss kontroll, vore säkerligen lyckligt.

Ett liknande uttalande har gjorts av Norrbottens läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd.

Även Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har uttalat sig för

en omprövning av jorddelningslagstiftningen.

Departementschefen.

Såsom egnahemsutredningen framhållit, har erfarenheten visat, att egnahemsfastigheterna

ofta lämnat mycket övrigt att önska i fråga örn storlek och

ägosammansättning samt beskaffenhet i andra hänseenden. Det måste beklagas,

att egnahemsorganen i alltför hög grad synas ha inskränkt sin verk

samhet till kreditgivning och icke, särskilt när det gällt styckningar av större

egendomar, ingripit mera aktivt för en rationalisering av egnahemsbildningen.

Även örn det givetvis icke alltid kunnat sörjas för att egnahemmen erhållit

i allo fullgod beskaffenhet, hade det varit önskvärt, örn större uppmärksamhet

ägnats åt att vid bestämmandet av priserna å respektive egnahemsfastigheter

tillräcklig hänsyn tagits till deras beskaffenhet och särskilt till

deras avkastningsförmåga. Jordsäljarna torde ofta för mer eller mindre underhaltiga

fastigheter ha kunnat betinga sig oskäligt höga priser.

Egnahemsorganens medverkan vid jordförvärven för egnahemsändamål bör

enligt min mening väsentligt effektiviseras. Nämnda organ böra genom sina

möjligheter att vägra egnahemslån kunna ganska effektivt motverka, att jordsökande

förvärva otjänliga fastigheter eller betala alltför höga köpeskillingar

för jordförvärv. Deras inflytande över egnahemsbildningen bör emellertid

ej inskränkas härtill. Egnahemsorganen böra även positivt medverka till att

jordsökande komma i besittning av ändamålsenliga fastigheter. En jordsökande

bör sålunda kunna vända sig till vederbörande egnahemsorgan och

begära biträde för anskaffande av lämpligt jordbruk.

Det synes mig naturligt, att efterfrågan på egnahemsfastigheter i första

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

55

hand bör tillgodoses genom jordförmedling, vilken verksamhet ur statsfinansiell

synpunkt bär mindre räckvidd än igångsättandet av jordanskaffningsföretag.

För en effektiv jordförmedlingsverksamhet erfordras, att egnahemsorganen

hålla sig väl underkunniga örn fastigheter, som finnas eller kunna

väntas bliva till salu. Det synes härvid lämpligt att, såsom egnahemsutredningen

förordat, egnahemsorganen upplägga särskilda jordförsäljningsregister,

ur vilka uppgifter kunna lämnas till jordsökande.

I den mån det befinnes, att efterfrågan på egnahemsfastigheter icke kan på

ett tillfredsställande sätt tillgodoses enbart genom jordförmedling, bör egnahemsorganisationen

vara beredd att aktivt ingripa genom inköp och försäljning

av lämplig jord för egnahemsändamål. Statens verksamhet på förevarande

område har i viss mån en förebild i den nuvarande arrendeegnahems - verksamheten. Jordanskaffningen bör uppenbarligen icke inriktas på att

bereda staten vinst. Men å andra sidan bör denna verksamhet icke heller behöva

i allmänhet bliva förlustbringande för staten. Staten bör kunna utnyttja

lämpliga tillfällen till jordförvärv på sådant sätt, att staten utan förlust

kan tillhandahålla egnahemsbildare jord till förmånligt pris.

Egnahemsorganisationens jordanskaffning torde i den utsträckning, det

lämpligen kan ske, böra taga formen av ianspråktagande av kronojord, som

står under domänverkets förvaltning. Vad egnahemsutredningen anfört rörande

en mera omfattande överflyttning av jord från domänverkets till egnahemsorganisationens

förvaltning föranleder för närvarande intet uttalande

från min sida.

Egnahemsorganen böra givetvis vid sin jordanskaffningsverksamhet lata

sig angeläget vara att tillse, att de av dem överlåtna fastigheterna erhålla

lämplig storlek, ägosammansättning och beskaffenhet i övrigt. Hänsyn bör

härvid tågås till förhållandena på olika orter. I detta sammanhang bör uppmärksammas,

att egnahemsorganisationen bör lia förutsättningar att betrakta

jordfördelningen mer i stort än enskilda styckningsföretag. Vid styckningar

av egendomar genom egnahemsorganens försorg bör sålunda beaktas,

att icke blott de nybildade egnahemmen göras ändamålsenliga utan även,

och i första hand, att kringliggande jordbruk, som anses vara i behov av

förstärkning, tillgodoses med lämplig tillskottsjord, eventuellt skogsmark, i

den utsträckning tillgång härtill finnes.

Överhuvud taget måste det bliva en betydelsefull uppgift för egnahemsorganen

att vara innehavare av ofullständiga jordbruk, som prövas böra

kompletteras, behjälpliga med anskaffande av tillskottsjord. Härvidlag böra

egnahemsorganen icke avvakta framställningar från ifrågavarande jordbrukare

utan själva taga initiativet och uppmuntra till lämpliga förstärkningsåtgärder.

Örn egnahemsorganen finna, att ett jordbruk bör förstärkas genom

grundförbättringsarbeten, antingen enbart eller vid sidan av utökning

med tillskottsjord, böra egnahemsorganen, på sätt i det följande kommer

att närmare beröras, medverka till att vederbörande jordägare, örn förutsättningar

finnas härför, kommer i åtnjutande av statligt stöd även för förbättringsarbetena.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

För att egnahemsorganen effektivt skola kunna verka för en förstärkning

av ofullständiga jordbruk, synes det nödvändigt, att de skaffa sig noggrann

kännedom om förhandenvaron av sådana jordbruk inom respektive

verksamhetsområden. Huruvida detta bör ske genom på en gång verkställda

inventeringar — sådana ha redan igångsatts i ett par län genom hushållningssällskapens

försorg — eller mera efter hand torde få bli beroende av

iörhallandena i de olika fallen. Med anledning av vad som anförts i ett yttrande

i ärendet torde böra understrykas, att de av egnahemsorganen samlade

uppgifterna örn förekomsten av ofullständiga jordbruk naturligtvis under

inga förhållanden kunna inskränka sig till vissa schablonmässiga arealuppgifter

utan måste sammanställas med alla slag av faktorer, som kunna

påverka bedömandet av örn ett jordbruk bör betraktas såsom ofullständigt.

Sålunda bör även beaktas, i vilken utsträckning mindre jordbruk med hänsyn

till arbetsmöjligheterna utanför det egna jordbruket lämpligen kunna

utnyttjas som stödjordbruk.

I likhet med egnahemsutredningen utgår jag från att egnahemsorganisationens

jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet i huvudsak skall

kunna inskränkas till att avse jordbruksegnahem. Vad angår egnahemsbildningen

i tättbebyggda samhällen torde det, såsom utredningen framhållit,

vara en kommunal angelägenhet att sörja för en ändamålsenlig reglering

av tomtanskaffningen.

Till de frågor, som lia avseende å organisationen av jordförmedlings- och

jordanskaffningsverksamheten, får jag tillfälle att återkomma i det följande.

Såsom framgår av vad förut anförts har 1936 års riksdag hemställt örn

utredning av frågan örn kontroll över i förvärvssyfte yrkesmässigt bedriven

enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksamhet. Egnahemsutredningen

har utgått fran att en effektiv tillämpning av jorddelningslagens

bestämmelser samt en lämpligt anordnad jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet

genom statliga egnahemsorgan skall göra det onödigt att

vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder för att reglera enskild jordstyckning.

Jag delar utredningens uppfattning härutinnan. Enskilda jordspekulanter

och andra jordstyckningsföretag ha utan tvivel i många fall missbrukat sin

ställning som jordsäljare. Emellertid torde det finnas anledning att utgå från

att möjligheterna till sådana missbruk väsentligt komma att minskas, om

egnahemsorganen genom en aktiv jordförmedling och jordanskaffning ställa

jord till förfogande för jordsökande på förmånliga villkor. I avbidan på

erfarenheter av den verksamhet, som kommer att av de tilltänkta nya egnahemsorganen

utövas på förevarande område, anser jag mig åtminstone icke

för närvarande böra framlägga några förslag i syfte att reglera enskild jordstyckningsverksamhet.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

57

Frågan om åtgärder av tvångskaraktär för anskaffande av jord

till egnahemsändamål.

Tidigare förslag.

Förslag lia vid flera tillfällen framkommit örn införande lagstiftningsvägen

av möjligheter att tvångsvis taga i anspråk mark för egnahemsändamål i

sådana fall, då frivillig uppgörelse ej kan träffas.

Härutinnan må särskilt erinras om att till 1933 års riksdag framlades proposition

(nr 236) om lagstiftning i förevarande syfte, varvid bestämmelserna

föreslogos skola inordnas i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Förslaget innebar, att fastighet, som tillhörde annan än kronan, skulle genom

det i sagda lag stadgade tvångsförfarandet kunna tagas i anspråk för bildande

av egnahem eller mindre jordbruk eller stärkande av ofullständigt

jordbruk. Expropriationsrättens omfattning begränsades enligt förslaget

att avse allenast sådana fall, där jord erfordrades för att tillgodose jordbehovet

hos sökande av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån. I överensstämmelse

härmed förbehölls rätten att ansöka örn expropriation för de nya

ändamålen åt egnahemsnämnd eller organ, som för kommuns räkning bedrev

statsunderstödd låneverksamhet för egnahem eller arbetarsmåbruk.

Såsom villkor för att expropriationsrätt skulle kunna beviljas stadgades,

dels att särskild svårighet skulle möta att genom avtal förvärva erforderlig

mark till skäligt pris, dels att den mark varom fråga vore, helt eller till

huvudsaklig del lämpade sig för ändamålet, dels ock att genom expropriationen

avsevärd olägenhet icke skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.

I övrigt utgick lagförslaget därifrån att man i första hand borde

söka uppbringa jord genom frivilliga avtal och att expropriationsmöjligheten

borde tillgripas blott i nödfall.

Propositionen blev på hemställan av andra lagutskottet avslagen av riksdagen.

Till stöd för sitt avstyrkande anförde utskottet:

Rätt till expropriation hade enligt gällande lag hittills tillåtits allenast i

sådana fall, då det ansetts nödigt att tvångsvis tillgodose vissa intressen, som

kunde anses vara i större eller mindre grad allmänna. Ett visst tillgodoseende

av enskilt intresse skedde visserligen vid lösningsförfarande enligt den

s. k. ensittarlagen, men det vore ali märka, att nämnda lag dock avsåge vissa

bestämda fall med belt specifika förutsättningar, och dessutom att den tillkom

för att avhjälpa ett missförhållande, som tillskapats genom tidigare

brister i skifteslagstiftningen. De tillägg till expropriationslagen, som föresloges

i propositionen, innebure däremot, att för tillgodoseende av ett enskilt

intresse att bilda eget bern eller mindre jordbruk eller att stärka ett

redan befintligt ofullständigt jordbruk ett annat enskilt intresse, nämligen

jordägarens alt utan intrång få behålla sin jord, skulle träda tillbaka. Propositionen

förutsatte, att de ändamål, för vilka expropriationsrätt nu föresloges,

kunde i så måtto anses innebära ett allmänt intresse, att de avsåge

att förhjälpa vissa sämre lottade medborgare till förbättrade levnadsförhål
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majlis proposition nr 236.

landen, samt att för detta ändamål åtgärder av tvångskaraktär borde tillgripas,

för den händelse andra utvägar att tillgodose nämnda intresse vore

stängda. Enligt utskottets uppfattning förelåge dock icke nu tillräckliga

skäl att för de ändamål, för vilka expropriationsrätt föresloges, tillgripa denna

utväg. Den utredning, som i föreliggande fråga blivit förebragt, syntes

nämligen enligt utskottets mening giva klart vid handen, att för ändamålet

lämplig och erforderlig jord funnes på frivillighetens väg att tillgå till skäliga

och i många fall verkligt låga priser. Ett expropriationsförfarande skulle

under sådana förhållanden icke blott innebära ett onödigt och skadligt

ingripande i den enskilde jordägarens rätt utan även bliva till föga eller

intet gagn för egnahemsbildningen. Det borde nämligen beaktas, att expropriationsförfarandet

alltid medförde vissa, stundom rätt avsevärda kostnader,

vilka skulle gäldas av den, som förvärvade jorden, och vilka kostnader

helt undvekes vid frivilligt förvärv. Dessutom torde för de mestadels mindre

bemedlade egnahemsköparna oöverkomliga svårigheter förefinnas att kunna

vid expropriation åstadkomma det för köpeskillingens nedsättande erforderliga

penningebeloppet, emedan fastigheten vid tidpunkten för nedsättningen

icke kunde av köparen belånas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter

ansåge sig utskottet icke kunna tillstyrka utvidgning av expropriationsrätten

enligt det i propositionen framlagda förslaget.

Egnahemsutredningen.

Med hänsyn till den betydelse, egnahemsutredningen tillagt jordförsörj

ningen för egnahemsändamål, Ilar utredningen funnit sig böra överväga,

huruvida vad som föresloges örn egnahemsorganisationens effektivisering vore

tillräckligt för tryggande av tillgången på jord eller örn, där frivillig överenskommelse

om avstående av jord ej kunde träffas, särskilt medel borde

stå till förfogande. Utredningen, som skilt mellan olika ändamål för jordanskaffningen,

har anfört bland annat följande:

Utredningsmännen hysa den uppfattningen att — sådant läget åtminstone

ännu är på jordmarknaden — tvångsinlösen av jord för egnahemsbildning

i vanlig bemärkelse, d. v. s. för bildandet av nya jordbruk eller bostadslägenheter,

icke kan anses behövlig. För den rena nybildningen av jordbruk

i mellersta och södra Sverige torde i tillräcklig omfattning finnas tillgängliga

för styckning lämpliga egendomar, som för skäliga priser utbjudas till

försäljning. Med avseende å den nybildning av jordbruk, som i översta

Norrland eventuellt kan tänkas ske genom total nyodling i ödemarken, är

— i vart fall med den begränsade utsträckning denna verksamhet enligt utredningsmännens

mening tills vidare bör givas — tillräcklig jord säkerligen

att tillgå, utan att tvångsinlösen behöver tillgripas.

I den mån egnahemsverksamheten avser förvärv av redan befintliga jordbruk,

kan ej heller möjlighet till tvångsinlösen vara påkallad.

Vad angår mark för bostadslägenheter lia utredningsmännen visserligen

funnit, att markpriserna på vissa ställen i och kring samhällen och samhällsliknande

områden kunna anses väl höga. Trots den senaste tidens

stegrade och omfattande nybyggnadsverksamhet för bostadsändamål lia utredningsmännen

dock icke kunnat finna, alt någon anmärkningsvärd svårighet

förelegat för anskaffningen av tomtmark. Emellertid torde åtskilligt

vara att vinna, särskilt i prishänseende, genom att kommunerna samt särskilda

egnahemsföreningar och egnahemsbolag i förekommande fall med

stöd av statliga förlagslån engagera sig i markanskaffning för detta ändamål.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

59

Jordanskaffningen för ar b et ar småbruk intager en i viss måll annan ställning

än den, som avser de verkliga jordbruken. I det senare fallet kan jordsökanden

icke få anses bunden till viss plats. Grundtanken bakom arbetarsmåbruksrörelsen

är däremot, att varje kommun skall sörja för sina jordsökande.

Då jord måste ställas till förfogande inom den kommun, som har

hand om rörelsen, är det uppenbart, att svårigheter kunna uppstå för denna

jordförsörjning på ett annat sätt än när det gäller verkliga jordbruk. Utredningsmännen

lia jämväl erfarit, att i vissa kommuner klagats på svårigheten

att anskaffa jord för erforderliga arbetarsmåbruk samt att jordpriserna

stundom ansetts för höga. Dylika klagomål lia dock i regel gällt sådana

kommuner, där jorden redan är starkt delad i små parceller och där följaktligen

jordbrukarna ej gärna vilja sälja jord och ytterligare minska sina

ofullständiga jordbruk. Arbetarsmåbruksrörelsen har fått sin huvudsakligaste

utbredning i Norrland samt Värmland och Dalarna, i vilka landsdelar

trävarubolagen äro stora jordägare. Några särskilda svårigheter att

från dessa bolag förvärva jord för arbetarsmåbruk torde näppeligen lia förmärkts.

Tvärtom torde vissa bolag gärna ha upplåtit jord för ändamålet

nied hänsyn jämväl till att skogstilldelning därvid icke påfordrats. Försiktighet

med tillstånd till dylikt avskiljande har i stället varit av nöden. Utredningsmännen

förmena, att hittills vunnen erfarenhet icke ger tillräckliga

skäl för införandet av expropriation vid jordanskaffning för arbetarsmåbruk.

I stället vilja utredningsmännen understryka vikten av att kommunerna

uppmuntras att för denna verksamhet bedriva egen jordanskaffning i

ökad omfattning. Givetvis böra jämväl egnahemsorganen i övrigt vid sin

jordanskaffning tillse, att lägenheter för arbetarsmåbruk utläggas när så befinnes

påkallat.

Från samtliga nu behandlade verksamhetsgrenar inom egnahemsarbetet

skiljer sig emellertid på ett alldeles särskilt sätt den, som avser förstärkning

av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord. Möjligheten att anskaffa nödig

tillskottsjord till ett ofullständigt jordbruk är starkt lokalt begränsad till

viss eller vissa närbelägna fastigheter och hänför sig dessutom oftast till ett

visst speciellt ägoslag. varå delta jordbruk lider brist. Innehavaren av ett

ofullständigt jordbruk blir, även örn tillskottsjord finnes för förstärkningen,

helt beroende av grannens iörståelse för saken ock vilja att avyttra jorden

till skäligt pris. Utredningsmännen lia sig bekant, att mångenstädes i landet

påtalats fall, där en komplettering med tillskottsjord ansetts oundgängligen

nödig för att innehavaren av jordbruket ifråga skulle kunna reda sig och där

möjlighet till dylik komplettering synts föreligga, men trots detta marktillökningen

icke kunnat komma till stånd till följd av att ägaren till den fastighet,

som skulle avstå jorden, ställt sig avvisande häremot. Vissa kommunalnämnder

lia i yttranden till utredningsmännen erinrat örn liknande förhållanden.

Visserligen kan antagas, att genom den medling mellan köpare och

säljare, som egnahemsorganen enligt utredningsmännens förslag skola utöva,

överenskommelser mången gång komma alt åvägabringas. Likväl torde

kvarstå fall, där trängande behov föreligger av tillskottsjord av något

slag, men vederbörande ägare utan verkliga skäl vägrar att sälja även en

obetydlig del av sin egendom eller betingar sig ett oskäligt pris. Understundom

är den erforderliga kompletteringsjorden samfälld för eller delad mellan

flera, av vilka vissa vilja sälja men andra icke.

Strävandena att förstärka landets många ofullständiga jordbruk måste

anses stå i centrum för den sociala jordpolitiken. Alla möjligheter böra därför

utnyttjas för alt underlätta densamma. Enskilda jordägares motvilja

alt avyttra mark, som de ulan egentlig olägenhet kunna avstå, bör icke få

vara hindrande.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Av det sagda framgår, att egnahemsutredningen icke ansett tillräckliga

skäl föreligga att bereda möjlighet till tvångsavstående av mark för den egnahemsverksamhet,

som avser att underlätta förvärv av hela fastigheter till

jordbruksändamål av skilda slag eller av mark till bostadsändamål, men

väl funnit bärande skäl tala för att dylik möjlighet bör finnas till tryggande

av åtkomsten av tillskottsjord för stärkande av ofullständiga jordbruk. Utredningen

har alltså föreslagit, att möjlighet till tvångsinlösen av jord införes

i vad gäller anskaffning av tillskottsjord.

Med avseende på frågan, hur en inlösningsrätt till jord för stärkande av

ofullständiga jordbruk bör konstrueras, har egnahemsutredningen lill en

början gjort gällande, att det intresse, det här gäller att tillgodose, är till den

grad allmänt och har den stora sociala betydelse, alt det bör anses likställt

med andra ändamål, för vilka den allmänna expropriationslagen är tillämplig.

Utredningen har vidare anfört:

Mot expropriationslagens utsträckning till nu avsedda fall kan visserligen

erinras, att expropriationsförfarandet är ganska omständligt och kanske ej

i allo så avpassat att det utan vidare kan tillämpas för det nya ändamålet

ävensom att detsamma kan vara förenat med betydande kostnader. I sistnämnda

avseende må emellertid framhållas, att jämlikt beslut vid 1938 års

riksdag ersättningarna till expropriationsnämnderna numera begränsats

samt att oskäliga kostnader kunna i viss mån undgås genom en redan i 1933

års förslag ifrågasatt och av utredningsmännen i det följande tillstyrkt jämkning

i bestämmelserna örn den exproprierandes skyldighet att betala motpartens

kostnader. Det torde ej föreligga anledning, varför expropriationsersättning

för mark till stärkande av ofullständiga jordbruk skulle bestämmas

efter andra grunder än som gälla enligt expropriationslagen. Väl skulle

måhända genom tillskapandet av ett särskilt institut enklare former kunna

användas. Å andra sidan är avsett, att tvångsavstående icke skall ifrågakomma

annat än som ett yttersta medel, som tages i bruk endast för den

händelse ändamålet finnes icke på annan väg kunna vinnas. Med hänsyn

till vad nu anförts anse utredningsmännen tillräckliga skäl icke finnas att

— såsom skett i fråga örn ensittarna —- tillskapa en särskild lagstiftning

örn tvångsinlösen av jord för stärkande av ofullständiga jordbruk. Åtminstone

tillsvidare, i avbidan på vunna erfarenheter, torde det avsedda

syftet böra tillgodoses genom att det nya expropriationsändamålet införes

i den allmänna expropriationslagen.

Enligt vad egnahemsutredningen framhållit, borde expropriationen av tillskottsjord

få avse alla de skilda ägoslag, som kunde ingå i ett jordbruk och

göra detta fullständigt, eller alltså åker och äng, odlingsmark samt skogsmark

med växande skog. Tillskottsjorden borde, för att expropriationsrätt

skulle få medgivas, märkbart öka möjligheterna för jordbruket att bestå såsom

särskilt företag. Expropriationsrätt borde, å andra sidan, icke föreligga

till större omfattning, än att jordbruket nådde familjejordbruksgränsen. Ej

heller borde expropriationsrätt förefinnas till förmån för ett jordbruk, vilket

genom förstärkningsarbeten inom egna gränser såsom genom nyodling,

betesförbättring och dylikt för rimliga kostnader kunde bringas till full bärighet.

Den nya expropriationsmöjligheten borde få begagnas endast som en

yttersta utväg och expropriation sålunda beviljas endast örn särskild svång
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

61

het mötte att genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Expropriationsrätt

borde icke heller få medgivas, örn genom expropriationen avsevärd

olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.

Såsom en begränsning i möjligheten att erhålla expropriation har egnahemsutredningen

föreslagit, att sådan rätt icke skall åtnjutas i fråga örn fastighet,

som tillkommit genom jorddelningsförrättning efter den 1 maj 1937.

Till stöd härför har utredningen hänvisat till att förekomsten av ofullständiga

jordbruk i viss mån måste tillskrivas de brister i förut gällande jorddelningslagstiftning

som möjliggjort att ofullständiga jordbruk kommit till stånd,

men att dessa brister till stor del avhjälpts genom vissa ändringar i jorddelningslagen,

vilka trätt i kraft nyssnämnda dag.

Med avseende på förutsättningarna för att en ägare av ofullständigt jordbruk

skall kunna erhålla rätt till expropriation, har egnahemsutredningen

förordat, att sådan rätt allenast bör medgivas, där vederbörande egnaliemsorgan

finner jordsökande böra erhålla egnahemslån för inköp av tillskottsjord

eller statsbidrag till jordförbättring eller bådadera. Utredningen har

härutinnan anfört:

Det kunde framhåflas, att en jordsökande, som har samma behov av tillskottsjord

men av egna medel kan betala löseskillingen och uppodla jorden,

då kommer i sämre ställning än den, som ej kan genomföra företaget utan

egnahemslån eller bidrag. Liknande spörsmål var uppe vid utarbetandet av

1933 års proposition. Föredragande departementschefen fann det då naturligt,

att expropriationsrätten begränsades till de fall, då staten genom att lämna

lån intresserade sig för markförvärvet, och erinrade för övrigt om att svårigheter

syntes möta att eljest fastställa någon hållbar gräns för omfattningen

av expropriationsrätten. Enligt utredningens mening synas sålunda angivna

skäl fortfarande äga giltighet. Utredningen håller i vart fall före, att övervägande

praktiska skäl tala för att, när det gäller expropriation genom egnahemsorganen,

därunder åtminstone tillsvidare icke böra inbegripas andra personer

än sådana, som för åtgärdens genomförande jämväl i övrigt äro i behov

av egnahemsverksamhetens stöd.

Med hänsyn såväl till vad som föreslagits i sist berörda hänseende som till

förutsättningarna i övrigt för beviljande av expropriation för det ändamål,

varom nu är fråga, har egnahemsutredningen ansett rätt härtill böra få beviljas

endast efter ansökning genom vederbörande länsorgan för egnahemsverksamlieten.

Expropriation borde kunna ske antingen för enskild jordsökandes

räkning eller, då länsorgan enligt utredningens förslag skulle kunna

driva jordanskaffning i egen regi, för dettas räkning. Det kunde givetvis

inträffa, att länsorgan innehade fastighet, som innan den försåldes behövde

kompletteras, eller att länsorgan funne sig böra anskaffa fastighet eller område,

som efter viss plan avsåges att uppdelas till förstärkning av flera närliggande

jordbruk. Länsorgans beslut med anledning av ansökan örn expropriation

borde av sakägarna kunna överklagas hos centralorganet för egnahemsväsendet.

Däremot syntes talan ej böra få föras över centralorganets

beslut, enär eljest frågan, huruvida expropriation skulle få ske, på en annan

väg än som vore avsedd skulle bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr ''J36-

Utredningen har erinrat om att i förenämnda proposition till 1933 års riksdag

ifrågasatts en ändring av kostnadsbestämmelserna i 67 § expropriationslagen.

Ändringsförslaget hade gått ut därpå, att ägaren till den fastighet,

expropriationen gällde, ävensom annan sakägare i avseende å samma egendom

skulle, örn de genom invändning eller yrkande, som uppenbarligen saknat

fog, hindrat överenskommelse örn expropriationsersättningen eller eljest

vållat att kostnaden utan skälig anledning ökats, kunna förpliktas att ej blott

själva vidkännas sina av förfarandet orsakade kostnader utan även gottgöra

den exproprierande de utgifter, som sålunda åsamkats denne. Detta ändringsförslag

berörde givetvis jämväl andra ändamål än det varom nu vore

fråga och återverkade även på ett flertal andra lagstadganden. Då utredningen

emellertid funne en dylik ändring väl motiverad ej minst med hänsyn

till den nu föreslagna utvidgningen av expropriationsändamålen, hade utredningen

ansett att densamma borde ånyo föreslås.

I detta sammanhang må nämnas, att egnahemsutredningen i den föreslagna

kungörelsen angående den statliga egnahemsverksamheten upptagit en bestämmelse

örn att vederbörande länsorgan skulle kunna av statsmedel förskjuta

vissa med expropriationsmåls handläggning förenade kostnader. Örn

ifrågavarande kostnader med hänsyn till jordbrukarens ekonomiska ställning

kunde anses betungande för honom, kunde han, genom beslut av egnahemsstyrelsen,

befrias från skyldighet att ersätta kostnaderna.

I anslutning till det förut anförda har egnahemsutredningen framlagt ett

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr

189) om expropriation. Utredningen har vidare, i sammanhang härmed,

framlagt ett förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 18

juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.

Med avseende å egnahemsutredningens förevarande förslag ha två ledamöter

uttalat skiljaktig mening. Den ene reservanten (herr Gabrielsson) har

avstyrkt införandet av expropriationsrätt för här avsedda ändamål och till

stöd härför anfört i huvudsak följande.

Något behov av en dylik lagstiftning föreligger ej. De fall, där jordägare

av oförståelse för saken påståtts ha motsatt sig försäljning av tillskottsjord,

ha varit ytterst sällsynta och skulle säkerligen genom förhandlingar kunnat

ordnas upp på frivillighetens väg och utan att behöva åberopas för en tvångslagstiftning

mot äganderätten. Då enligt min mening, och jämväl 1933 års

andra lagutskotts, ett expropriationsförfarande under nuvarande förhållanden

icke blott innebär ett onödigt och skadligt ingripande i den enskilde jordägarens

rätt utan även — på grund av framförallt prisfördyring av jorden

— blir till föga eller intet gagn för egnahemsverksamheten, synes det mig

riktigast att låta bero med dylik lagstiftning tills det till äventyrs kan visa

sig ett verkligt behov härav i det praktiska egnahemsarbetet, detta så mycket

hellre som ett bedömande framdeles av frågan kan grundas på den erfarenhet,

som vinnes genom en effektiviserad jordanskaffningsverksamliet

genom de förslagna statliga egnahemsorganen.

En annan reservant (herr Andersson) har förordat, att rätt även måtte införas

till expropriation av mark för bildande av egnaliemsfastighet, alltså

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

65

icke blott för stärkande av ofullständigt jordbruk. Som skäl härför har reservanten

bland annat framhållit:

Om det ur det allmännas synpunkt är önskvärt, att mark tages i anspråk

för egnahemsändamål, och jordägaren utan verkliga skäl motsätter sig att

mot rimlig ersättning avyttra densamma, bör jordförmedlingsorganet lia rätt

att påkalla tvångsförfarande även i de fall, då det avses att bilda en ny

jordbruks- eller bostadsfastighet. Även då det gäller att förse ofullständiga

jordbruk med tillskottsjord, kunna fall inträffa, då jordområden böra tagas

i anspråk, vilka delvis lämpa sig för bildande av självständiga fastigheter.

Att behov av tvångsförfarande i vissa fall förekommit, då det gällt att skaffa

lämplig jord till rimligt pris för bildande av arbetaresmåbruk, torde ej kunna

bestridas. Frånvaron av möjlighet till tvångsförfarande lär i vissa fall

ha medfört, att för jord, som utan olägenhet för stamhemmanet eller bolaget

kunnat avstås, jordägaren betingat sig ett pris, som icke stått i rimligt förhållande

till markens verkliga värde. Beträffande mark för bostadslägenheter

ha ju utredningsmännen förutsatt, att kommunerna i större utsträckning

än vad som hittills skett skola åtaga sig att ombesörja markanskaffning

och förmedling av egnahemslån för bostadsegnahem och därvid söka hålla

tomtpriserna inom rimliga gränser. Att därvid kunna uppstå fall, då tvångsförfarande

är påkallat, torde vara uppenbart.

Yttranden.

Förslaget har i princip tillstyrkts av socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen —

ej enhälligt •—■, statens egnahemsstyrelse, länsstyrelserna i Stockholms och

Östergötlands län — dock med tvekan —■, Blekinge, Malmöhus, Värmlands^

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, ävensom

av Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, hushållningssällskapens

egnahemsnämnder och förvaltningsutskott i Blekinge län och

Gävleborgs län — ej enhälligt —, Västerbottens läns hushållningssällskaps''

egnahemsnämnd, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, svenska skogsöda

flottningsarbetareförbundet, svenska lantarbetareförbundet samt småbrukarnas

riksförbund.

Förslaget har avstyrkts av bank- och fondinspektionen — ej enhälligt —,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Västmanlands,- Jämtlands och Norrbottens län, vidare av Stockholms läns och stads samt

Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnder och förvaltningsutskott,

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Östergötlands

läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

— ej enhälligt —, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings

och Kronobergs län, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i Kalmar

läns norra och södra områden, Kristianstads, Malmöhus -— ej enhälligt

—, Göteborgs och Bohus län och Älvsborgs läns norra område samt sistnämnda

läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Skaraborgs

läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott —- ej enhälligt

—, Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna

och förvaltningsutskotten i örebro, Västmanlands, Koppar
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

bergs — ej enhälligt — och Jämtlands län — ej enhälligt —, Västerbottens

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Norrbottens läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

styrelsen för svenska bankföreningen, styrelsen över Sveriges

allmänna hypoteksbank, centralrådet för skogsvårdsstyrclsernas förbund

samt Sveriges skogsägareförbund. Av en del av dessa yttranden kan ej tydligt

utläsas, om desamma inneburit ett generellt avstyrkande av den föreslagna

expropriationslagstiftningen eller endast en förklaring, att anledning icke

finnes att med hänsyn till förhållandena inom respektive län införa en sådan

lagstiftning.

I övriga yttranden har förevarande fråga ej berörts eller i varje fall ingen

bestämd ståndpunkt intagits till densamma.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har till stöd för sitt tillstyrkande

anfört följande.

Med tanke på och kännedom om det mycket stora antal ofullständiga

jordbruk, som finnes, företrädesvis i Norrland, synes det vara allt för optimistiskt

att i alla förekommande fall tänka sig en gnisselfri och frivillig lösning

av problemet. Det gäller att återuppbygga bärande jordbruksenheter,

enheter, som en gång i tiden splittrats, å ena sidan genom ett ensidigt profitintresse,

å andra sidan även på grund av ägarnas oförmåga att kunna bedöma

de framtida konsekvenserna av delningens inverkan beträffande de

tillskapade små enheternas förmåga att kunna livnära en familj. Denna utveckling

mot ohållbara förhållanden har möjliggjorts genom brister i förut

gällande jorddelningslagstiftning. Riksförbundet vill därför biträda utredningens

åsikt och förslag, att möjligheten måste förefinnas att i vissa svårlösta

fall kunna tillgripa expropriationsförfarandet när det gäller att nu komplettera

s. k. ofullständiga jordbruk med dels odlad eller odlingsbar jord

och, i de delar av landet där jordbruk och skogsbruk äro av varandra hell

beroende grenar av lanthushållningen, tillräckliga, efter olika lokala förhållanden

oundgängliga arealer skogsmark med växande skog. En opartisk

skälighetsprövning bör kunna vara tillräcklig garanti för att icke expropriationsförfarandet

missbrukas och att den personliga jordäganderätten icke

utan starkt vägande skäl åsidosättes.

Till stöd för avstyrkande av ifrågavarande expropriationsrätt har i allmänhet

anförts, att efterfrågan på tillskottsjord kunde tillgodoses utan tillgripande

av expropriation. Vidare ha uttalats principiella betänkligheter

mot det intrång i äganderätten, som expropriationsrätten skulle innebära, och

hävdats, att en expropriation till stärkande av ofullständiga jordbruk i motsats

till hittillsvarande expropriationsmöjligheter icke skulle avse ett allmänt

utan i huvudsak ett enskilt intresse.

Lantbruksstyrelsen har härutöver mot egnahemsutredningens uttalanden

genmält, att möjligheterna för större jordägare att utnyttja sin ställning till

att betinga sig oskäligt höga priser för jord, som vore lämplig för komplettering

av ofullständiga jordbruk, icke vore så stora, eftersom egnahemsorganen

på längre sikt ju alltid hade den alternativa möjligheten att fullständiga

de ofullständiga jordbruken genom sammanslagning. Dessutom syntes

man kunna räkna med att större jordägare, som innehade jord, vilken

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

65

på grund av belägenheten vore mindre värdefull ur deras synpunkt, skulle

vara villiga att avstå ifrågavarande jord utan att därför betinga sig något

oskäligt pris. Den praktiska betydelsen av den föreslagna utvidgningen av

expropriationsförfarandet syntes dessutom, därest den genomfördes enligt

egnahemsutredningens förslag, komma att bliva skäligen ringa och verka

mycket ojämnt. Utredningens förslag innebure nämligen, att expropriationsrätten

endast skulle medgivas i sådana fall, där vederbörande i övrigt vore i

behov av egnahemsverksamhetens hjälp.

Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

•—- vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen ■—- ha hänvisat till vad andra

lagutskottet anfört vid behandlingen år 1933 av frågan om expropriation

för egnahemsändamål. Detta syntes fortfarande, såvitt anginge expropriation

för ofullständiga jordbruk, hava giltighet vad anginge förhållandet

inom Uppsala län. I yttrandet har vidare anförts:

Det föreslagna ingripandet skärpes genom förslaget att jordägaren, från

vilken expropriation skulle äga rum, skulle, örn han genom invändning eller

yrkande, som uppenbarligen saknat fog, hindrat överenskommelse örn

expropriationsersättningen eller eljest vållat att kostnaden utan skälig anledning

ökats, kunna förpliktas icke blott att själv vidkännas sina kostnader

utan även att gottgöra den exproprierande. För den tillskottsyrkande

egnahemsägaren, örn han är sökande, ställer utredningen däremot i utsikt,

att han skall kunna erhålla förskott av statsmedel för expropriationskostnaderna.

Det synes ingalunda säkert, att en sådan ojämnhet i behandlingen

av de båda parterna i längden skulle främja egnahemsverksamhetens utveckling

och den betydelsefulla samverkan mellan olika grupper av jordägare.

Begreppet ofullständigt jordbruk är vidare i hög grad osäkert och kommer

i realiteten att bero av den vid varje tidpunkt rådande uppfattningen

inom det bestämmande länsorganet.

Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha hänvisat till att oöverkomliga svårigheter ej funnes för innehavare

av ofullständiga jordbruk att antingen själva eller genom medverkan av egnahemsnämnden

få behovet av tillskottsjord tillgodosett. I ej ringa omfattning

syntes tillskottsjord kunna anskaffas genom avstyckningar från statens

domäner, en utväg som hittills knappast blivit tillfullo utnyttjad.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

såsom beaktansvärt hänvisat till ett yttrande av länets skogsvårdsstyrelse, i

vilket yttrande bland annat framhållits, att länets framtida skogshushållning

skulle bliva äventyrad, örn skogarna uppdelades på alltför små arealer.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat

sig vara förvissad örn att en effektiviserad egnahemsorganisation skulle kunna

på frivillighetens väg uppbringa den jord, som kunde behöva inköpas för

egnahemsändamål, inbegripet tillskottsjord, för vars inköp den föreslagna

expropriationsrätten skulle öppnas. Den frivilligt salubjudna jorden syntes

dessutom snarare komma att ökas än minskas med hänsyn till alt den

jordägande befolkningen allt mindre kvarbleve vid jordbruket och i stället

slikte sig till andra lönsammare och mindre strävsamma näringsfång.

Bihang till riksdagens protokoll 19.19. 1 sami. Nr 236.

.r>

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat

sig för att expropriationsrätten bör inskränkas till förvärv från fastigheter,

som falla under lagen om uppsikt å vissa jordbruk.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har bland annat

anfört, att då jordbrukens lämpliga storleksordning från ort till ort och

från tid till annan växlade och kanske med framtidens arbetstillgång ytterligare

komme att omgestaltas, det vore mindre klokt att tvångsvis påverka

jordbrukens storleksordning. På många håll påginge onekligen en utveckling

i riktning mot storjordbruk. Fall kunde även inträffa, då man genom

ett expropriationsförfarande toge väl skött jord eller skog från en enskild

för att läggas till brukande av en mindre duglig person.

Domänstyrelsen har bland annat anfört:

Då vid bedömningen av huruvida ett jordbruk kan anses vara fullt bärigt

eller ej hänsyn skall tagas till föreskrifterna i gällande jorddelningslag, är

det svårt att nu överblicka konsekvenserna av de föreslagna stadgandenas

tillämpning i praktiken. Det torde med fog kunna befaras, att bestämmelserna

komma att tagas till intäkt för möjliggörande av tilldelning till fastigheter

med i och för sig tillräcklig inägojord av enligt ortens sed ej blott husbehovsskog

utan även stödskog från närliggande skogar. Detta kommer

att leda till ytterligare uppdelning av storskogsbruket med dess betydligt

större virkesförråd per hektar, och därmed också virkesproduktion, än det

mindre skogsbruket, vars ägare i regel icke ha förmåga att hålla så stora

virkesförråd. Med de minskade skogstillgångarna skulle i sin tur följa minskning

av arbetstillgången och träförädlingsindustriens råvaruförsörjning. En

allvarlig situation, som redan synes hotande, skulle då ytterligare skärpas.

Styrelsen vill icke förneka att förhållandena och förutsättningarna för det

mindre skogsbruket med tiden skulle kunna förbättras, men anser dock att

detta icke skulle uppväga nämnda risker och olägenheter.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har funnit särskilt anmärkningsvärt,

att den föreslagna expropriationen även skulle omfatta skogsmark.

Sveriges skogsägareförbund har bland annat anfört följande:

Inom rikets skogsbygder finnes ett betydande antal självständiga skogsarbetarelägenheter,

vilkas innehavare dels försörja sig av sitt jordbruk och

dels av skogsarbete å större kringliggande skogsbruk. Dessa lägenheter hava

ofta 4 å 8 hektar åker jämte husbehovsskog samt kunna sålunda karakteriseras

som ofullständiga jordbruk. Det vill av utredningens förslag synas

som örn fastigheter av denna typ skulle omformas till fullständiga familjejordbruk,

eventuellt genom expropriation. Fullständigandet av dessa fastigheter

måste på grund av naturförhållandena ofta ske genom att utöka skogen,

så att denna får karaktär av avsaluskog. Samtidigt härmed skulle

emellertid dessa nuvarande skogsarbetare bli egna skogsbrukare och upphöra

med sitt skogsarbete åt andra. Storskogsbruket i orten skulle därigenom

berövas sin väsentliga arbetskraft. Förbundet finner en sådan omläggning

olämplig och även opåkallad, enär berörda skogsarbetare i regel redan

nu hava en tryggad försörjning av sitt kombinerade egna jordbruk och

skogsarbete åt andra.

I detta sammanhang må nämnas, att socialstyrelsen förklarat sig förutsätta,

att expropriationsinstitutet i enlighet med förslaget skulle tillämpas blott

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

67

undantagsvis och som en yttersta utväg, och understrukit vikten av att man

på detta område framginge med största försiktighet och urskillning.

I en del yttranden ha förordats längre gående expropriationsbestämmelser

än enligt egnahemsutredningens förslag.

Sålunda lia länsstyrelsen i Västerbottens län och hushållningssällskapets

egnahemsnämnd i samma län ävensom minoriteter inom vissa hushållningssällskapsorgan

anslutit sig till den av en reservant inom egnahemsutredningen

(herr Andersson) uttalade uppfattningen, att expropriationsrätt bör

införas för egnahemsändamål i allmänhet.

Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har bland annat

anfört följande.

För Västerbottens läns vidkommande, där behovet av nybildning av jordbruk

under lång tid framåt förväntas bliva stort, kan förslaget knappast

anses vara tillfyllest. Till denna uppfattning har nämnden kommit efter

några års sysslande med den statliga jordanskaffningen. Fall kunna förekomma,

då ett större odlingsbart område av egnahemsnämnden inköpes för

anläggning av ett antal jordbruk och det ur stycknings- eller arronderingssynpunkt

befinnes nödvändigt att få detta utökat med någon del av angränsande

mark men ägaren vägrar att sälja. Eller att något mindre skifte

är beläget inom området eller inkilat i detsamma, där ägaren även är omöjlig

att komma överens med. I många fall skulle blotta tillvaron av rätt till

expropriation vara tillräcklig för att möjliggöra en uppgörelse örn köp eller

ägoutbyte. Dock förutsättes härvidlag givetvis att den omedgörliga markägaren

utan olägenhet anses kunna avstå behövligt jordområde. Örn det —

såsom av utredningen framgår — anses i vissa fall behövligt med vidgad

expropriationsrätt vid utläggning av arbetarsmåbruk, framträder detta behov

i ännu högre grad vid den statliga jordanskaffningen. I förra fallet förefinnes

i regel en större möjlighet till överenskommelse i godo, eftersom ett

högre arealpris har mindre betydelse för denna låneform med dess goda villkor

för kapitalanskaffningen. Därjämte rör sig jordhehovet om så små arealer

att en överenskommelse även därför är lättare. För jordanskaffningen beträffande

vissa större områden kan emellertid ett önskvärt ingripande bliva

beroende av örn expropriationsrätt förefinnes eller icke.

Svenska skogs- och flottningsarbetare förbundet har bland annat anfört:

Rent principiellt vilja vi framhålla, att arbetarsmåbruksverksamheten bör

vara ett väl så legitimt intresse ur det allmännas synpunkt som stärkandet

av ofullständiga jordbruk. Det är oförnekligt, att de svårigheter arbetarsmåbruksrörelsen

mött de senaste åren till betydande grad kunna härledas till

avsaknaden av samhälleliga maktmedel när det gäller jordförvärv. Samhällets

intresse av verksamheten samt de jordsökandes rätt tili existens konstituera

ett klart rättfärdighetsunderlag för expropriationsrättens utsträckning

till alla sociala jordändamål. Med de starka garantier som omgärda expropriationsinstitutet

kränkas härigenom inga andra legitima intressen. När

man nu skrider till att förse den statliga egnahemsverksamheten, utom med

erforderliga penningmedel till överkomliga villkor för de skilda ändamålen,

med en ändamålsenlig organisation och en klar målsättning, bör man icke

underlåta att lägga fjärde grundstenen, nämligen expropriationsrätten. Vi ha

ändå kommit billigt undan i vårt land i fråga örn offer för våra jordfrågors

lösning, jämfört med flertalet andra länder. Det lagliga verktyg som kommit

till användning, nämligen ensittarlagen, har veterligen varit såväl verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

samt på sitt område, som fullt överensstämmande med det allmänna rättsmedvetandet.

Tiden är nu inne att skapa ett lagligt verktyg för att i erforderliga

fall komma över jord för alla de ändamål som den statliga egnahemsverksamheten

skall syssla med.

I samma riktning har uttalat sig svenska lantarbetareförbundet.

Blekinge läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha ifrågasatt, om icke expropriationsrätt borde förefinnas vid bildning

av familje- och stödjordbruk genom sammanslagning av mindre ofullständiga

jordbruk eller ett ofullständigt jordbruks uppdelning mellan flera andra

jordbruk. Det syntes nämligen osäkert örn en dylik åtgärd folie in under de

föreslagna bestämmelserna, vilka således i allt fall borde förtydligas.

Även småbrukarnas riksförbund har ansett egnahemsutredningens majoritets

förslag om rätt till expropriation vara för snävt tilltaget.

En reservant inom lantmäteristgreisen har såsom sin uppfattning uttalat, att

egnahemsutredningens förslag att vid tvångsanskaffning av jord till komplettering

av ofullständiga jordbruk det i expropriationslagen föreskrivna tillvägagångssättet

skulle användas medförde så stor omgång och så dryga

kostnader, att det kunde befaras, att förslaget i denna del icke komme att

få någon större effekt. Reservanten har i stället förordat ett inlösningsförfarande

efter mönster av ensittarlagstiftningen. Vidare har reservanten ansett,

att tillräckliga skäl icke förebragts för förslaget att inskränka tvångsanskaffningen

till de fall, då innehavaren av det ofullständiga jordbruket

tillhörde egnahemsklientelet.

Departementschefen.

Såsom jag redan i annat sammanhang understrukit, bör en av egnahemsverksamhetens

allra viktigaste uppgifter vara att befrämja en sanering av

de många ofullständiga jordbruken i vårt land. Att en sådan sanering kommer

till stånd, är icke blott ett socialt utan även i hög grad ett jordbruksekonomiskt

intresse. Tillgodoseendet av detta intresse synes motivera avsevärda

uppoffringar från det allmännas sida, i vilket hänseende jag i det följande

ämnar framlägga vissa förslag. Med denna utgångspunkt kan jag icke vara

ense med dem, som med hänsyn därtill att kompletteringen av ofullständiga

jordbruk icke skulle utgöra ett allmänt intresse avvisat tanken på expropriationsåtgärder

för ifrågavarande ändamål. En komplettering av ofullständiga

jordbruk innebär i många fall, såsom Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

framhållit, ett tillrättaläggande av förhållanden, som lia sin rot i

ett olämpligt utnyttjande av tidigare alltför fria jorddelningsbestämmelser.

Att underlätta en sådan komplettering genom en lagstiftning av nu föreslagen

innebörd synes såtillvida behöva väcka mindre betänksamhet, som

expropriation icke skulle medgivas, om genom densamma avsevärd olägenhet

skulle tillskyndas ägaren av åsyftad mark. Expropriationen skulle icke

bliva aktuell i andra fall än då en jordägare, på vilken expropriationslagen

vore tillämplig, utan tillräckliga skäl motsatte sig försäljning av ett mindre

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236■ 69

jordområde till någon, som vore i behov härav för att stärka sitt ofullständiga

jordbruk.

Såvitt jag kan finna skulle emellertid en lagstiftning örn expropriationsrätt

på detta område sannolikt icke komma att behöva tillämpas i någon

större utsträckning, i det att särskilt efter en effektivisering av egnahemsorganens

jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet jord för egnahemsändamål

i de flesta fall torde kunna ställas till förfogande utan tillgripande

av tvång. Det torde kunna antagas, att jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk i de flesta fall finnes att tillgå på frivillighetens

väg.

Tydligt är, att vid utarbetandet av en lagstiftning av förevarande art ett

synnerligen omsorgsfullt övervägande måste äga rum. Den korta tid, som

hittills stått till buds härför, har icke möjliggjort detta. Då ett dylikt lagförslag

dessutom före propositions avlåtande till riksdagen skall underkastas

granskning av lagrådet, kan detta ärende icke slutbehandlas inom

sådan tid, att förslag hinner föreläggas årets riksdag. Fortsatta överväganden

torde därför böra ske rörande denna fråga, som icke behöver lösas i

samband med de ekonomiska och organisatoriska sidorna av egnahemsfrågan.

Egnahemsfasfigheternas bebyggande.

Tidigare och pågående utredningar rörande

husbyggandet på landsbygden.

Under de senare åren har husbyggandet på landsbygden tilldragit sig en

stegrad uppmärksamhet från det allmännas sida. Enligt vad egnahemsutredningen

framhållit, har della intresse, som främst riktats mot bostäderna

men även gällt ladugårdarna, grundats på den alltmera spridda uppfattningen,

att landsbygdens byggnadsstandard i stor utsträckning stöde på en nivå,

som icke motsvarade tidens sociala och hygieniska krav.

Att svåra bristfälligheter behäfta bostäderna på landsbygden har sålunda

understrukits i betänkanden av bostadsutredningen för landsbygden och av

bostadssociala utredningen. Den sociala bostadspolitiken har vidare varit

föremål för behandling i ett av byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens

egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrd och bostadssociala utredningen

den 13 juli 1938 gemensamt avgivet betänkande med vissa riktlinjer

för den fortsatta statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten. Dessa utredningsmyndigheter

lia uttalat, att behovet av mera stadigvarande och

bättre samordnade åtgärder samt av en effektivare organisation på området

gjorde sig alltmera gällande. Utredningsmyndigheterna lia angivit vissa synpunkter

beträffande bland annat dels statliga åtgärder för bostadsstandardens

höjande och dels bostädernas beskaffenhet.

I detta sammanhang må erinras, att vissa föreskrifter i fråga örn allmänna

hygieniska åtgärder i samband med bostads uppförande och användande

äro meddelade i hälsovårdsstadgan.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Statsmakternas intresse för byggnadsverksamheten på landsbygden har

emellertid icke inskränkt sig till allenast bostadsbyggandet. I en av 1933

års mjölk- och mejeriutredning den 15 maj 1936 avlämnad promemoria rörande

åtgärder för ladugårdars förbättring har lämnats en redogörelse för

en undersökning genom enquéter angående ladugårdarnas och tillhörande inrednings

beskaffenhet inom landets skilda delar. Det syntes framgå, att ladugårdarnas

och inredningens beskaffenhet vid ett mycket stort antal jordbruk

vore så otillfredsställande, att djurens hälsotillstånd ofördelaktigt påverkades.

Numera har medicinalstyrelsen i kungörelse den 7 juni 1938 angående

fordringar på hygieniska förhållanden vid framställning av mjölk

och grädde, som försäljes i opastöriserat skick, meddelat en del föreskrifter

angående ladugårdars beskaffenhet.

Vad särskilt angår byggnadsverksamheten i anslutning till egnahemslånerörelsen

torde få erinras om egnahemsstyrelsens båda utredningar den 13 december

1933 med förslag örn åtgärder för åstadkommande av billiga egnahemsbyggnader

samt den 4 juli 1935 med förslag om egnahemskonsulenter

hos hushållningssällskapen. I sistnämnda utredning har egnahemsstyrelsen

efter en kritik av jordbruksegnahemmens jordområden gjort följande uttalande

om såväl jordbruks- som bostadsegnahemmens byggnadsbestånd. Bristerna

ifråga om egnahemslägenheternas åbyggnader vöre måhända mera

framträdande än de, som gällde jordområdena. Ofta vöre egnahemsbyggnaderna

på såväl jordbrukslägenheter som bostadslägenheter otillfredsställande

uppförda och utnyttjade såsom bostäder eller uthus och sålunda mindre

tjänliga för sina ändamål. Jämväl byggnadernas yttre utseende hade stundom

försummats. Vidare hade i många fall byggnadstomterna valts utan aktgivande

på deras lämplighet och byggnadernas förläggning inom tomterna icke

ägnats nödig omtanke. Liksom olämpliga jordområden lämnade dålig avkastning,

försämrade oändamålsenliga byggnader värdet av det egna hemmet.

I detta sammanhang må ock omnämnas den utredning, som verkställts

av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga och som framlagts i ett den 19 januari

1938 avgivet betänkande.

Frågan örn husbyggandet på landsbygden har vidare behandlats av 1937

års utredning angående det mindre jordbrukets arbetsförhållanden i dess

betänkande den 25 februari 1939 angående underlättandet av kvinnornas arbete

i de mindre lanthemmen.

Slutligen må nämnas, att ladugårdsbyggnadssakkunniga enligt direktiv

den 14 januari 1938 ha att undersöka frågan om utarbetande av ändamålsenliga

förslag till ladugårdsbyggnader.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har understrukit vikten av att de betydande kapital, som nedlades

i byggnader å egnahemsfastigheter, komme till bästa användning.

Eftersom blott ett fåtal av de med egnahemslån förvärvade jordbruken utgjorts

av nybildningar, hade byggnadsfrågan för egnahemsjordbrukens del i

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

71

huvudsak varit begränsad till genomförande av upprustning samt om- eller

tillbyggnad av det förefintliga äldre byggnadsbeståndet. Emellertid lage det

icke mindre vikt uppå att iståndsättandet av äldre hus skedde på bästa sätt

än att nybyggnader bleve goda och tidsenliga. I bägge fallen vore bristerna

påtagliga. Ett och annat undantag särskilt vid de senare årens egnahemsbildningar

förändrade icke den helhetsbilden av byggnadsbeståndet på jordbrukslägenheterna,

att detta lämnade åtskilligt övrigt att önska. Vad anginge

bostadsegnahemmen visade sig visserligen även här åtskilliga bristfälligheter

— kanske mest vid den äldre och mera spridda bebyggelsen —

men i stort sett syntes byggnadsstandarden under senare år lia påfallande

höjts inom denna gren av egnahemsverksamheten.

Efter att ha hänvisat till att byggnaderna, särskilt ekonomibyggnaderna,

vore sådana väsentliga delar av ett jordbruk, att de utövade ett avsevärt inflytande

på det ekonomiska resultatet av detsamma, bär egnahemsutredningen

bland annat anfört:

I stället för alt de olika leden i egnahemsföretagen bort planläggas till

att harmoniera med varandra såsom en enhet, har i brist på nödig^ sakkunskap

det hela skett planlöst, med påföljd att byggnaderna blivit dåliga och

företagen kommit att belastas av alltför kostsamt byggnadskapital. Förhållandet

sammanhänger otvivelaktigt med en nedärvd uppfattning, att egnahemsbildaren

av ekonomiska skäl bör vara en tusenkonstnär, som skall

praktiskt taget kunna hjälpa sig själv i allt. I själva verket har detta varit

dålig ekonomi.

Med avseende på framtiden torde böra räknas med att de nya förhållandena

på olika sätt komma att ge byggnadsproblemet inom egnahemsverksamheten

en annan karaktär än hittills. Framför allt om större brukningsdelar

på odlad mark skola eftersträvas, kan icke en successiv bebyggelse

genom egnahemsbildarens eget arbete tillämpas. Dels har familjen fullt

arbete vid jordbruket, och dels erfordras för driften redan från början ett

någorlunda fullständigt byggnadsbestånd. Och även i de fall då egnahemsbildaren

— det må gälla jordbruksegnahem eller bostadsegnahem — har

tid att ägna sig åt byggnadsarbete, torde det bli alltmera sällsynt, att han är

kvalificerad härför. Bebyggelsen kräver i högre grad än förr samverkan mellan

olika slags yrkesmän. Mycket sällan torde en egnahemsbyggare själv ha

förutsättningar att beräkna åtgången och bedöma kvalitén på olika slags

material samt att avsluta fördelaktiga inköp av detsamma. Vidare skab

uppgörelse träffas med yrkesmän av olika slag och byggnadsarbetet ledas så

att dessa på ett nöjaktigt sätt samarbeta med varandra. I det övervägande

antalet fall torde allt detta bäst kunna åstadkommas genom att arbetet helt

eller delvis utlämnas på entreprenad. Härvid kan givetvis egnahemsbildaren

själv, i mån av tid och förutsättningar härför, betinga sig förtjänstarbete bos

entreprenören. Emellertid torde ej heller entreprenören alltid lia erforderlig

kunskap och erfarenhet örn huru ett byggnadsföretag bör planläggas och

bedrivas tidsenligt. Hans intressen kunna också vara andra än uppdragsgivarens.

Med hänsyn härtill har egnahemsutredningen funnit nödvändigt, att egnahemsorganen

förfogade över fackmän, som kunde hjälpa egnahemslåntagarna

till rätta i byggnadsfrågor. På samma gång som egnaliemsorganen

härigenom kunde skydda egnahemsbildarna mot missgrepp och ekonomiska

s. 72 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

72

förluster, främjades egnahemsorganens intresse av att företagen såsom kreditobjekt

finge ökat värde utan onödiga kostnadsstegringar. Då numera

statsmakterna i skilda former sökte medverka lill åstadkommande av tidsenlig

byggnadsstandard även på landsbygden, borde det vara ett första steg

att sörja för att statens stöd bleve ändamålsenligt utnyttjat. Kostsamma

förbättringar, om-, till- och nybyggnader kunde endast därigenom minskas

till det ofrånkomliga.

Beträffande egnahemsnämndernas hittillsvarande befattning med bebyggandet

av egnahemsfastigheter har egnahemsutredningen framhållit bland

annat följande:

Egnahemsnämndernas befattning med byggnadsförslagen har hittills i stort

sett stannat vid prövning med avseende på lägenheternas beskaffenhet såsom

säkerhet för egnahemslån. Väl ha egnahemsnämnderna genom granskning

av byggnadsritningarna och beskrivningarna i samband med prövningen av

egnahemslåneansökningarna även sökt medverka till att lägenheterna skolat

få en ändamålsenlig bebyggelse. Men resultatet härav har naturligen varit beroende

icke blott av egnahemsnämndernas tillgång på arbetskraft för rådgivning

och biträde i byggnadsfrågor utan även av egnahemsbildarnas förmåga

att själva ordna och ställa för sig. Egnahemsnämnderna ha ej, eftersom de

icke utrustats med tillräcklig byggnadssakkunskap, kunnat tillhandagå med

sakkunnigt biträde i erforderlig utsträckning. En bidragande orsak till att

byggnadsbeståndet på egnahemslägenheter icke blivit det bästa är ock att

finna i de låga värdemaxima, som varit fastställda för egnahemslån, särskilt

för jordbrukslägenheter. Ej sällan ha pretentionerna på åbyggnaderna måst

nedsättas för att tillräckligt med jord skolat få förvärvas utan överskridande

av gällande värdemaximum.

Som en följd av vad ovan påtalats har icke heller vid de försök, som gjorts

till central ledning av byggnadsarbetet inom exempelvis kolonisationsverksamheten

och arbetarsmåbruksverksamheten, den byggnadstekniska fackkunskapen

i tillräcklig utsträckning varit företrädd hos vederbörande myndigheter.

De typritningar för byggnader, bostadshus liksom ekonomihus, vilka

därvid kommit till användning, ha också rönt kritik från sakkunnigt håll.

Egnahemsutredningen har emellertid hänvisat till att på sistone vissa åtgärder

blivit vidtagna till förbättring av förhållandena på förevarande område.

Sålunda hade egnahemsstyrelsen sedan ett par år tillbaka blivit förstärkt

med byggnadssakkunnig personal, som fått tillfälle att specialisera sig

på landsbygdens ifrågavarande byggnadsproblem. Vidare hade på allra sista

tiden medgivande lämnats egnahemsstyrelsen att anställa särskilda byggnadskontrollanter.

Utredningen har icke ansett det ankomma på den att avgiva bestämda förslag

rörande egnahemsbyggnadernas utformning. Utarbetandet av dylika

förslag skulle kräva ingående undersökningar av alla de tekniska och praktiska

detaljproblem, som måste lösas i samband med fastställandet av förebildliga

byggnadstyper. Dessa frågor måste dessutom oavlåtligt beaktas och

gång efter annan tagas upp till förnyad prövning, allt eftersom praktiken gåve

nya uppslag och tekniken skapade nya möjligheter. Enligt utredningens mening

borde det i stället tillkomma den blivande egnahemsorganisationen att

taga hand örn denna sak såsom en av dess främsta uppgifter.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

73

Med avseende å egnahemsorganisationens framtida uppgifter i fråga om

byggnaders planering m. m. bär egnaliemsutredningen givit uttryck åt följande

synpunkter:

Genom en ändamålsenlig planlösning bör tillses, att byggnadernas utrymmen

anpassas efter och kunna utnyttjas för avsett ändamål. Dylika planlösningar

böra utarbetas av fackmän genom egnahemsorganens försorg och

tillhandahållas egnahemsbildarna i tillräckligt urval av typritningar. I samband

med denna typisering av byggnaderna torde böra åvägabringas en viss

standardisering av värmesystem, vatten- och avloppsanordningar, inredningar,

dörrar, fönster och andra byggnadsdetaljer för bostadshus och ekonomihus.

Jämte arbetsbeskrivningar och materialförteckningar böra anvisningar

och råd meddelas rörande konstruktioner, materialier samt byggnadsarbetenas

rätta utförande. Vissa minimifordringar på byggnadsplanerna torde

böra uppställas och deras iakttagande utgöra villkor för erhållande av stöd

från statens sida i vederbörlig ordning. Det är även nödvändigt att anordna

en effektiv kontroll över att uppställda villkor uppfyllas ävensom att utöva

nödig rådgivningsverksamhet. I syfte att söka nedbringa kostnaderna för

byggande och underhåll till lägsta möjliga utan att giva avkall på nödig standard

torde egnahemsorganen jämväl böra överväga att biträda med inköp

och förmedling av byggnadsvaror. Slutligen bör egnahemsorganens ledning

och rådgivning vara förenad med upplysnings- och propagandaverksamhet

på husbyggandets område genom byggnadskurser i orterna, byggnadshandböcker

och pressartiklar, avsedda icke blott för egnahemsbildare utan även

för de arbetsledare och arbetare, som skola handha byggnadsarbetena.

Att fortlöpande leda den med egnahemsbildningen förenade byggnadsverksamheten

och upprätthålla byggnadsstandarden för bostadshus liksom ekonomihus

på den nivå, som betingas av tidsförhållandena, måste tydligen bli en

av de angelägnaste uppgifterna för egnahemsorganisationen. Det är vid sådant

förhållande ock nödvändigt, att densamma förses med tillräcklig sakkunskap

på ifrågavarande område.

Egnahemsutredningen har ifrågasatt, huruvida egnahemsorganen böra inskränka

sig till att utöva ledningen av byggnadsverksamheten för egnahemsändamåi

eller örn det icke är påkallat och lämpligt, att dessa organ i viss utsträckning

jämväl i egen regi omhändertaga hela arbetet med åbyggnadernas

icke blott planläggning utan även utförande. Härom har utredningen anfört:

Ett dylikt arrangemang torde icke kunna ifrågakomma för sådana lägenheter,

som egnahemsbildarna själva anskaffat, vare sig de äro obebyggda eller

de visserligen äro bebyggda men tarva mer eller mindre omfattande ny-,

örn- eller tillbyggnader. Med avseende på tillhandahållandet av statliga arrendeegnahem

ingår det i uppgiften, att lägenheterna skola redan vid upplåtelsen

befinna sig i sådant skick att de kunna av arrendatorerna brukas ulan

att dessa behöva vidtaga några mera omfattande anläggningsarbeten. Lägenheterna

skola således vara bebyggda med erforderliga hus. Det kan ifrågasättas

huruvida icke jämväl de genom egnahemsorganens jordanskaffningsföretag

utlagda jordbruksegnahem, som äro avsedda alt omedelbart nied äganderätt

överlåtas till egnahemsbildare, böra vid överlåtelsen vara bebyggda. För

att egnahemsjordbrukarna snarast möjligt skola komma i gång med företagen

är det nödvändigt, att bebyggelsen slutföres skyndsamt. Erfarenheten har visat,

att försummelser härutinnan ofta vållat svårigheter för ett ändamålsenligt

utnyttjande av jordbruksfastigheterna. Ur förevarande synpunkt kan det

vara ändamålsenligt, att egnahemsorganen själva draga försorg även om bebyggelsen.

Hänsyn måste vidare tagas till huru kostnaderna ställa sig vid

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majlis proposition nr 236.

dessa olika tillvägagångssätt. Antingen egnahemsbildaren eller egnahemsorganen

stå för byggnadsarbetet, kan det förutses, att kostnaderna alltmera

komma att bli beroende av materialpriser och arbetslöner. Egnahemsorganens

möjligheter att utverka billigare materialpriser torde kunna tillgodogöras,

vilket tillvägagångssätt som än väljes för bebyggandet. Arbetskostnaderna

åter äro i allmänhet beroende av gällande avtal inom byggnadsfacket. Givet

är emellertid, att åtskilliga egnahemsbildare ■—- under nödig ledning och

kontroll från egnahemsorganens sida — själva kunna föranstalta om byggnadsarbetenas

utförande. Vanligen torde därvid enlreprenadsystemet komma

att användas, eftersom egnahemsbildarna blott sällan själva kunna svara

för detta arbete, som kräver fackkunnigt utförande. I andra fall måste egnahemsorganen

fullfölja jordanskaffningen med bebyggelsen, som också då kan

utlämnas på entreprenad. Det kan naturligtvis inträffa, att lägenheter, avsedda

att försäljas, icke finna köpare, utan måste utarrenderas och därför

iordningställas. Även andra oförutsedda händelser kunna bli bestämmande

vid valet av tillvägagångssätt för bebyggelsens ordnande. Under alla förhållanden

måste egnahemsorganen vara så utrustade att de kunna taga hand örn

bebyggandet av jordbrukslägenheter, som ingå i deras egna jordanskaffningsföretag.

Vid igångsättandet av den särskilda jordanskaffningen i Norrland

uttalades också, att egnahemsorganen borde ha fria händer att handla efter

omständigheterna i förevarande avseende.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att egnahemsutredningen understrukit

byggnadskostnadernas betydelse för egnaliemsfastigheternas bebyggande.

Utredningen har erinrat om att, så länge byggnadsmaterialet till väsentlig

del kunnat tagas ur egna skogar och arbetskraften erhållas till den

timpenning, som i allmänhet gällt för landsbygdens arbetare, förnyelsen

av byggnadsbeståndet på landsbygden kunnat ske till relativt låga priser. I

nutida byggnader inginge med nödvändighet åtskillig material, som behövde

köpas kontant. Samtidigt hade det blivit alltmer vanligt, att även vid byggnadsföretag

på landsbygden måste tillämpas de för organiserade arbetare avtalsvis

fastställda timlöne- och ackordslönesystemen. De inkomster, som jordbrukarna

kunde hämta från sin näring, stöde icke i rimlig proportion till

dessa lönekostnader. Där utvecklingen i nyss angivna riktning fortsatte och

ett efter landsbygdens förhållanden avpassat lönesystem ej bomme till stånd,

måste följden bliva, att de oräntabla kapitalinsatserna vid iordningställande

av jordbruk ökades. Denna svårighet gällde tydligen ej endast egnahemsverksamhetens

arbetsfält utan landsbygdens byggnadskostnad^- i allmänhet.

Yttranden.

Egnahemsutredningens uttalanden angående det starka behovet av en förbättring

av landsbygdens byggnadsstandard ha understrukits av, bland andra,

socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, bostadssociala utredningen och ladugårdsbyggnad

ssakkunniga.

I en del yttranden har berörts frågan, i vad mån staten själv borde engagera

sig i bebyggandet av egnahemsfastigheter.

Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha, med hänsyn till erfarenheterna från egnahemsnämndens jordanskaffningsverksamhet,

funnit det icke vara tillrådligt att de tilltänkta egna
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

hemsnämnderna i större omfattning engagerade sig för byggnadsverksamhet.

De byggnader nämnden uppfört hade, trots att nämnden vinnlagt sig örn att

söka begränsa kostnaderna, vanligen blivit dyrare än motsvarande av låntagarna

själva uppförda. I ej ringa grad hade i sistnämnda fall kostnaden

nedbringats genom att låntagaren själv utfört en del arbeten, såsom körslor

m. m. För övrigt syntes den av staten bedrivna byggnadsverksamheten vid

arrendeegnahemmen knappast ha givit vid handen, att sådan verksamhet i

det allmännas regi bleve särskilt billig.

Gotlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

lia uttalat sig i samma riktning och vidare hänvisat till den psykologiska

betydelsen av att egnahemsbildaren själv toge initiativet, planerade och ledde

eller själv verkställde arbetet, varmed han bibragtes känslan av att det vore

hans eget hem och företag.

Liknande synpunkter ha även framförts av länsstyrelsen i Kronobergs län,

Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd; Jämtlands läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott — vilkas yttrande

biträtts av länsstyrelsen — Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd

och förvaltningsutskott samt Sveriges skogsägareförbund.

I detta sammanhang må nämnas, att Stockholms läns och stads hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott antytt, att ett tillhandahållande

från statens sida av standardhus, såväl bostadshus som uthus,

lämpade efter de olika lokala förhållandena, kunde vara till gagn.

I en del yttranden har hänvisats till byggnadskostnadernas stegring på

landsbygden under senare är. Sålunda har Jönköpings läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott funnit det nödvändigt att söka hejda byggnadskostnadernas

tendens att stiga i höjden. Att förränta dessa stora kostnader

syntes omöjligt. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har understrukit

nödvändigheten av att byggnadskostnaderna å landsbygden nedbragtes.

Den parallellitet i dessa kostnader, som för närvarande förefunnes mellan

land och stad, vore otänkbar, därest ett jordbruk skulle kunna bliva räntabelt,

och ett framgångsrikt egnahemsarbete vore helt beroende av kostnadernas

ncddrivande till en skälig nivå. d ill en viss grad syntes detta resultat

kunna ernås, örn den institution, som komme att handhava egnahemsverksamheten,

erhöllc tillgång till erforderlig speciell sakkunskap, som kunde

ge väl uttänkta planer och rationaliserande direktiv för det speciella byggnadsarbetets

tekniska utförande.

Slutligen må nämnas, att byggnadsstyrelsen ifrågasatt, om det icke vore

lämpligt att i fall, då entreprenadsystem skulle anlitas, föreskriva skyldighet

för entreprenören att ställa av vederbörande egnahemsnämnd godkänd

säkerhet i syfte att förhindra eventuell förlust för egnaliemsbyggaren till

följd av entreprenörens insolvens.

Departementschefen.

I likhet med egnahemsutredningen anser jag det vara av största vikt, att

cgnahemsfastigheterna bebyggas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Detta önskemål betingas både av ekonomiska synpunkter oell av hänsyn

till ifrågavarande befolkningsgruppers levnadsstandard.

Hittills har i vissa fall sättet för egnahemsfastigheternas bebyggande lämnat

åtskilligt övrigt att önska. Detta gäller såväl planlösning som konstruktiva

förhållanden och utförande. Att avsevärda brister förefunnits härutinnan,

synes förklarligt, eftersom egnahemsbildarna själva icke kunnat besitta

erforderlig sakkunskap pa förevarande område och egnahemsorganen endast

i ringa utsträckning varit dem behjälpliga med råd och anvisningar

och än mindre med mera aktivt bistånd vid egnahemsfastigheternas bebyg

gande. Egnahemsorganisationen bär icke haft tillgång till tillräcklig byggnadssakkunskap

för att kunna utöva någon mera omfattande verksamhet

på byggnadsområdet. Under senare år har emellertid den byggnadssakkunniga

personalen hos egnahemsorganisationen i någon mån utökats.

I framtiden torde byggnadsproblemen erhålla ytterligare ökad betydelse

inom egnahemsverksamheten. Det allmänna sociala framåtskridandet kan

antagas medföra en skärpning av kraven även på egnahemmens beskaffenhet.

Denna utveckling främjas genom teknikens fortsatta framsteg.

Det är enligt min mening ett angeläget önskemål, att egnahemsorganisationen

efter den reformering av densamma, som jag ämnar föreslå, ägnar ökat

intresse åt det viktiga led i egnahemsverksamheten, som utgöres av fastigheternas

bebyggande. Stegrade krav komma härvid att ställas på såväl egnahemsstyrelsen

som de lokala nämnderna. Egnahemsorganens medverkan

vid egnahemsbebyggelsen kan tänkas böra sträcka sig mer eller mindre

långt. Att en viss kontroll över bebyggelsen å egnahemsfastigheterna bör

utövas, följer redan av att denna påverkar fastigheternas värden och därmed

även säkerheten för egnahemslånen. Kontrollen bör icke enbart bestå i

ett avsynande av byggnaderna efter deras färdigställande utan i en mer

eller mindre fortlöpande tillsyn över byggnadsarbetena. Det är emellertid

uppenbart, att en sådan tillsyn icke kan bliva av enbart kontrollerande art

utan måste vara förbunden med en positiv medverkan i form av råd och anvisningar

för byggnadsarbetenas bedrivande. Även planer och kostnadskalkyler

böra bliva föremål för granskning genom egnahemsorganen. Det kan

härutöver också vara att förorda, att egnahemsorganen i viss omfattning biträda

med inköp och förmedling av byggnadsväg av olika slag. Slutligen

torde egnahemsorganen jämväl böra i lämpliga former bedriva undervisningsoch

upplysningsverksamhet på byggnadsområdet. Av vad jag nu anfört framgår,

att jag i stort sett ansluter mig till de uttalanden, som med avseende å

egnahemsfastigheternas bebyggande gjorts av egnahemsutredningen.

Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten på att önskemålet om en tillfredsställande

byggnadsstandard icke har avseende enbart på egnahemsfastigheterna

utan överhuvud taget gäller bebyggelsen på landsbygden. Det

kan givetvis tänkas, att anordningar, som redan vidtagits eller framdeles

komma att vidtagas för höjande av byggnadsstandarden i allmänhet, kunna

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

77

motivera, att egnahemsorganens arbete med egnahemsbebyggelsen i motsvarande

mån kan inskränkas. Härtill återkommer jag i samband med frågan

om egnahemsnämndernas organisation.

När fråga är om egnahemsfastigheter, som tillhandahållas i egnahemsorganens

jordanskaffningsverksaimhet, kunna skäl tala för att dessa organ i

egen regi även bebygga fastigheterna. Härigenom erhållas starkare garantier

för att byggnaderna bliva av tillfredsställande beskaffenhet, och möjligheterna

att standardisera egnahemsbebyggelsen kunna bättre utnyttjas för

att hålla nere byggnadskostnaderna. Å andra sidan kan det emellertid tänkas,

att en egnahemsbildare, särskilt om han är byggnadskunnig, kan för

nedbringande av byggnadskostnaderna utnyttja möjligheter, som icke stå

ett officiellt organ till buds. På grund av vad jag nu anfört synes mig icke

någon generell regel böra uppställas i förevarande hänseende. I varje fall

böra egnahemsorganen söka vinna ökade erfarenheter om de fördelar och

olägenheter, som äro förenade med de här antydda båda systemen för bebyggande

av de i den statliga jordanskaffningsverksamheten ingående egnahemsfastigheterna.

Såväl i egnahemsutredningens betänkande som i flera yttranden över detsamma

har ägnats uppmärksamhet åt de konsekvenser, som de senaste årens

stegring av byggnadskostnaderna å landsbygden kunna medföra med avseende

å egnahemsbebyggelsen. För att det skall bliva möjligt att i större

utsträckning förbättra byggnadsstandarden för såväl egnahemsfastiglieterna

som landsbygdens byggnader i allmänhet, är det angeläget, att samtliga på

denna byggnadsverksamhet inverkande faktorer, byggnadssätt, material- och

arbetspriser, anpassas efter landsbygdens förhållanden.

Egnahemslån till förvärv av jordbruks- och bostadsegnahem.

Gällande bestämmelser.

Beträffande villkoren för erhållande av egnahemslån har redan i annat

sammanhang berörts, att belåningen i princip avser nybildade fastigheter.

Egnahemslån får ej utgå, där det »av låneförmedlaren beräknade värdet å

jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader överstiger:

för obebyggd jordbrukslägenhet 15,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet

12,000 kronor och för bostadslägenhet 10,000 kronor. Dock

kan Kungl. Maj:t för visst län eller särskild ort medgiva låneförmedlare rätt

att utlämna egnahemslån för obebyggda jordbrukslägenheter, där lägenhetens

värde överstiger 15,000 kronor men icke 20,000 kronor, ävensom för bebyggda

jordbrukslägenheter, där värdet överstiger 12,000 kronor men icke

16,000 kronor. Lägenhet, där en mera omfattande ombyggnad erfordras,

får anses såsom obebyggd.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Med avseende å egnahemslåns storlek gäller, att lån i allmänhet skall utgå

med minst hälften samt, då fråga är om jordbrukslägenhet, med högst fem

sjättedelar och, då fråga är örn bostadslägenhet, med högst tre fjärdedelar

av det beräknade värdet å lägenheten. Där egnahemslån utgår till inlösen av

jord till byggnad på ofri grund, må lån dock lämnas till mindre belopp än

hälften av jordens och byggnadens sammanlagda värde.

Såsom säkerhet för egnahemslån äger låneförmedlare — bortsett från

vissa undantagsfall — ej betinga sig annat än första inteckning i respektive

lägenhet.

Beträffande förräntningen och återbetalningen av lån ha egnahemslåneförfattningarna

genom år 1934 vidtagna ändringar erhållit följande innehåll.

Lån delas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar av utbekommet lånebelopp,

samt en stående del, utgörande tre femtedelar av samma belopp.

Amorteringsskyldigheten inträder, då fråga är om jordbrukslån, med sjätte

året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet beviljats, samt, då

fråga är om bostadslån, med fjärde året efter utgången av det kalenderår,

under vilket lånet beviljats. Intill dess kapitalavbetalningen börjar, erlägges

å lånets hela belopp endast ränta efter 3.6 procent vid jordbrukslån och

efter 4 procent vid bostadslån. Därefter erlägges dels å lånets stående del

ränta efter 4 procent vid jordbrukslån och efter 4.5 procent vid bostadslån

samt dels å amorteringsdelen en annuitet av 5.6 procent vid jordbrukslån och

6.5 procent vid bostadslån, varvid såsom ränta räknas i förra fallet 3.6 procent

och i senare fallet 4 procent. Emellertid har enligt kungörelse den 18

juni 1937 (nr 391) räntan å den stående delen av lån, som beviljats år 1920

eller senare och för vilka amorteringsskyldighet inträtt, tillfälligt för åren

1937, 1938 och 1939 nedsatts till 3.6 procent för jordbrukslån och till 4 procent

för bostadslån. Särskilda bestämmelser äro meddelade om dröjsmålsränta.

Låns stående del kan i regel från låneförmedlarens sida icke uppsägas,

förrän amorteringsdelen till fullo guldits. I varje fall skall den stående delen

vara gulden året näst efter det, då sista inbetalningen å amorteringsdelen

bort fullgöras. I vissa fall kan låneförmedlare uppsäga lån i förtid,

bland annat då låntagaren icke fullgör sina skyldigheter eller han överlåter

lägenheten. Sådan uppsägningsrätt föreligger emellertid icke om lägenheten

i sin helhet övertages av efterlevande make eller bröstarvinge eller ock av annan

person, vilken är behörig alt erhålla egnahemslån. Låntagaren kan,

när han önskar, i förtid återbetala lån.

Enligt ovan angivna regler utgör löptiden för jordbrukslån 35 år och för

bostadslån 28 år, åren för beviljandet och slutbetalningen oräknade.

För tilläggslån gälla vissa särskilda bestämmelser. Sådant lån utlämnas

för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet, som lånesökanden redan

innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets

omläggning till jordbrukslägenhet. Tilläggslån kan beviljas under följande

förutsättningar. Lånesökanden skall inneha antingen ett jordbruk eller annan

mindre lägenhet av den art, att han huvudsakligen på grund av jordbru
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

79

kets eller lägenhetens ringa areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst,

eller ett jordbruk, vars åbyggnad är i behov av om- eller tillbyggnad.

Han skall ha vinnlagt sig örn nöjaktig skötsel av sitt äldre jordbruk. Vidare

skall lånesökanden åsyfta att utvidga eller förbättra lägenheten till större

bärkraft i jordbrukshänseende antingen genom förvärv och tillgodogörande

av lämplig jord, avsedd att tilläggas lägenheten (tillskottsjord), eller genom

företagande av erforderlig ny-, om- eller tillbyggnad å lägenheten. Tilläggslån

till enbart byggnadsändamål beviljas dock icke till annan än den som redan

förut innehar egnahemslån. Värdet å fastigheten må icke efter förvärvet

av tillskottsjorden eller eventuella byggnadsarbeten överstiga det nyss angivna

maximivärdet för jordbrukslägenhet. Tilläggslånet får icke överstiga

5/e av det utav låneförmedlaren beräknade tillhopatagna värdet av tillskottsjorden

jämte de på grund av förvärvet av tillskottsjorden föranledda byggnads-

och förbättringsarbeten å lägenheten eller, där tillskottsjord ej förvärvats,

det av låneförmedlaren beräknade värdet av ny-, om- eller tillbyggnad

å lägenheten. Tilläggslån bör i regel ej för någotdera fallet understiga hälften

av på nu angivet sätt beräknat värde.

Premielån kan utlämnas till lämpliga lånesökande personer, som tilldelas

jordbrukslån eller tilläggslån, under förutsättning att vederbörande åsyftar

att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk

eller att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete

i avsevärd mån förbättra eller utvidga den med jordbrukslånet

förvärvade eller med tilläggslånet utvidgade lägenheten samt att han för

sådant ändamål är i behov av understöd. För att nyodlingsarbete skall kunna

räknas såsom mera väsentligt, skall minst en hektar jord nyodlas. Med

mera väsentligt byggnadsarbete förstås, att det för lägenheten erforderliga

ekonomihuset eller bostadshuset nyuppföres eller underkastas större ombyggnad.

Premielån må utgå även för utförande enbart av gödselvårdsanläggning.

Företräde till premielån har den, som därmed avser att utföra

sådana företag som nyodling, uppförande av ekonomihus, gödselstad och

dylikt.

Ansökan om premielån skall göras samtidigt med ansökan om egnahemslån.

Därest egnahemsstyrelsen av synnerliga skäl så medgiver, kan dock

låneförmedlaren även senare bevilja egnahemslå ntagaren premielån.

Premielån kan ej utgå med högre belopp än som motsvarar halva den av

låneförmedlaren beräknade arbetskostnaden för de odlings- och byggnadsföretag,

som befinnas böra understödjas. Dock må premielån i intet fall

överstiga 1,500 kronor.

Å premielån erlägges ej ränta. Lån anses guldet, då låneförmedlaren finner

därmed avsedda arbeten vara vederbörligen utförda.

Egnahemsutredningen.

Som bakgrund till sina förslag till ändrade grunder för långivningen til!

förvärv av jordbruksegnabem har egnahemsutredningen bland annat

anfört:

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Igångsättandet av ett jordbruksföretag förutsätter tillgång till förhållandevis

betydande kapital. Sådant erfordras icke blott för förvärv av jord utan

även för anskaffande av byggnader av olika slag, för grundförbättringar,

elektrifiering och väganläggningar, för inköp av levande och döda inventarier

samt för användning som rörelsekapital. För att en mindre bemedlad

person skall kunna igångsätta jordbruk, är han i behov av omfattande krediter.

En dylik hög skuldsättning är visserligen ägnad att ingiva starka

betänkligheter. Dessa betänkligheter måste emellertid vika för intresset att

möjliggöra för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk. En förutsättning

härför hör likväl vara, att betingelser finnas för att de nytillträdande

jordbrukarna i fortsättningen skola kunna genomföra sina företag, därest

icke exceptionella svårigheter av något slag stöta till. Dessa betingelser böra

hänföra sig såväl till jordbrukarens personliga duglighet och skötsamhet som

till jordbruksfastighetens beskaffenhet. Det bör därvid uppställas såsom

önskemål, att den ifrågavarande krediten skall kunna utnyttjas på sådant

sätt, att vad jordbrukaren nedlägger i jordbruket blir räntabelt.

Emellertid är det en känd sak, att en del kapitalplaceringar i jordbruket

icke kunna väntas bli åtminstone omedelbart räntabla. Anläggningskostnaden

för ett jordbruk, d. v. s. vad utredningsmännen beteckna såsom kostnadsvärdet,

kan väsentligt överstiga det värde å jordbruket, som motsvarar

avkastningen och som kan påräknas vid en försäljning av fastigheten, d. v. s.

vad utredningsmännen beteckna såsom bruksvärdet. Att så ofta blir förhållandet

vid egnahemsbildning bekräftas bland annat av statistik rörande

kostnaderna vid jordbruksnybildning, som lämnats av jordnämnden och

Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, de myndigheter som

under senare år i större omfattning sysslat med dylik egnahemsbildning.

Denna statistik ger vid handen, att siffrorna för nybildning äro minst ogynnsamma

för de sydsvenska jordbruksbygderna och ofördelaktigast för de nordligaste

landsdelarna.

Utredningsmännen ha sökt finna en siffermässig belysning av skillnaden

mellan kostnadsvärde och bruksvärde vid nybildning av familjejordbruk i

skilda delar av landet och under växlande förhållanden. Härvid lia utredningsmännen

trott sig kunna konstatera, att inom bygder, där jorden är av

bästa slag och sålunda i och för sig har ett högt värde, kostnadsvärdet å ett

nybildat familjejordbruk likväl för närvarande överstiger bruksvärdet med

i genomsnitt icke mindre än 15 procent. Allteftersom jordens kvalitet är

sämre, ökas disproportionen mellan kostnadsvärde och bruksvärde. Där

fråga är om nyodling och uppförande av byggnader å obruten mark under

ogynnsamma förhållanden, kan kostnadsvärdet överstiga bruksvärdet med

ända upp över 75 procent av förstnämnda värde, d. v. s. vara flerdubbelt

större än bruksvärdet.

Av vad utredningsmännen nyss anfört därom att jordbrukarna icke böra

skuldsätta sig för kapitalplaceringar, som ej kunna väntas bli räntabla,

följer att statsmakterna icke heller böra uppmuntra till sådan skuldsättning

i samband med egnahemsbildning. Enligt utredningsmännens mening böra

statsmakterna, örn ur allmänna jord- och befolkningspolitiska synpunkter

även i förhållande till anskaffningskostnaden mindre räntabla jordbruksföretag

anses böra komma till stånd, vara beredda att sörja för att erforderliga

medel ställas till egnahemsbildarnas förfogande, utan att dessa skola

behöva belastas med en skuldbörda, som icke kan förräntas med jordbrukets

avkastning. Visst bidrag till iordningställande av jordbruk bär kunnat lämnas

genom beviljande av premielån i samband med egnahemslån. Detta bidrag,

som har kunnat uppgå till högst 1,500 kronor, har vanligen på grund

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

81

av de därför gällande bestämmelserna kommit att stanna vid lägre belopp

och i vart fall ingalunda varit av den storlek, att därmed kompenserats

den icke räntabla delen av anläggningskapitalet. Resultatet av att låntagarna

sålunda placerat upplånade medel i oräntabla företag har icke kunnat

bli mer än ett, nämligen att åtskilliga låntagare kommit i ett ohållbart läge

och i fortsättningen blivit beroende av stöd från det allmännas sida.

Under förhandenvarande förhållanden har egnahemsutredningen icke funnit

någon annan framkomlig väg kunna anvisas för att trygga tillkomsten

av de nya egnahemsjordbruk, som kunna anses önskvärda, än att staten —

i långt större utsträckning och på ett mera rationellt sätt än genom de nuvarande

premielånen — påtager sig det ekonomiska ansvaret för sådan jordbruksnybildning.

Med utgångspunkt härifrån har utredningen stannat vid att såsom en allmän

princip för statens ifrågavarande stödverksamhet föreslå, att vad som

av ett nybildat jordbruksegnahems kostnadsvärde icke motsvaras av bruksvärde

skall, där företaget anses böra understödjas, kunna täckas av statsmedel

i form av ett särskilt lån, avskrivningslån, som varken förräntas eller

amorteras utan blir föremål för avskrivning i viss ordning, såvida icke speciella

förhållanden inträffa, som böra medföra återbetalningsskyldighet.

Bruksvärdet åter skall kunna intill visst belopp läggas till grund för jordbrukslån

samt, i förekommande fall, särskilt skogslån, vilka båda senare

slag av lån skola vara förenade med ränte- och amorteringsskyldighet.

Med hänsyn till den avgörande betydelse, som begreppen kostnadsvärde

och bruksvärde enligt utredningens förslag bland annat komme att erhålla

för avskrivningslånens beräknande, har utredningen ansett nödvändigt att

uppdraga såvitt möjligt fasta gränser för densamma. Utredningen har

anfört:

Vid beräkningen av jordbruksfastighets kostnadsvärde synas böra medtagas

kostnaderna för inköp av fastigheten och för dess iordningställande på

sådant sätt, att den kan utnyttjas rationellt för jordbruksdrift. Hit hör kostnader

för uppförande av erforderliga byggnader med vad därtill hör samt

för nödvändiga grundförbättringar. Dessa senare torde böra medräknas endast

i den mån de äro sådana, att statsbidrag skall kunna erhållas, för dem,

d. v. s. nyodling, stenröjning, jordkörning och betesförbättring, ävensom fördjupning

av avloppsdiken. Till byggnader böra självfallet hänföras såväl

bostadshus som ekonomibyggnader med gödselstad. Till byggnadskostnaderna

torde böra räknas kostnader för brunn ävensom, där kostnaderna härför

äro rimliga, anordningar för vatten- och avloppsledningar samt central

uppvärmningsanordning. I sistnämnda hänseende få utredningsmännen

hänvisa till att inom byggnadsstyrelsen för närvarande pågår en undersökning

rörande möjligheterna att standardisera vissa slag av byggnadsdelar.

Det torde finnas skäl att vänta, alt bland annat kostnaderna för anordnande

av värmeledning härigenom skola kunna icke oväsentligt reduceras. Där

bygden är mera allmänt elektrifierad, synas även kostnaderna för installation

av elektricitet i byggnaderna böra ingå i kostnadsvärdet. 1 detta torde

vidare böra få inräknas kostnaderna för anläggande av sådana vägar, som

äro oundgängligen nödiga för utnyttjande av fastighetens jordbruk och för

vilka bidrag ej erhålles på annat sätt.

I jordbruksfastighets kostnadsvärde torde även böra inräknas den del av

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sinni. Ar 236. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

anskaffningskostnaden, som kan antagas belöpa på växande skog. Det torde

emellertid icke finnas anledning att bevilja avskrivningslån med avseende

å växande skog. Med hänsyn härtill synes värdet å växande skog icke böra

få inräknas i kostnadsvärdet till högre belopp än det, varmed denna egendom

ingår i bruksvärdet. Där den på skogen belöpande köpeskillingen är större

än det enligt vad nedan sägs beräknade skogsvärdet, blir följden alltså den,

att — örn egnahemslån likväl anses böra beviljas — köparen själv måste

tillskjuta merpriset.

Jordbruksfastighets bruksvärde bör hänföras till det skick, vari fastigheten

kan antagas komma att befinna sig efter iordningställande i de hänseenden,

som nyss berörts. Förslaget, att staten bör bära vad som av jordbruksegnahems

kostnadsvärde icke täckes av dess bruksvärde, har i första hand motiverats

med att kapitalinvesteringen är räntabel endast i den mån den motsvarar

sistnämnda värde. Här har alltså tonvikten lagts på att bruksvärdet

är det värde hos fastigheten, som kan förräntas. Från en annan sida sett kan

emellertid — och detta har antytts i det föregående — bruksvärdet identifieras

med det värde, som skulle kunna antagas bli åsatt fastigheten vid en

eventuell försäljning. Eftersom en köpare kan antagas vilja giva så mycket

för fastigheten, att fastighetens avkastning lämnar honom skälig förräntning

å investerat kapital, böra tydligen de båda nyss angivna sätten att bestämma

fastighets bruksvärde i princip leda till samma resultat. Emellertid är detta

i verkligheten icke någon undantagslös regel. Även bortsett från rena spekulationsaffärer

bestämmas ofta köpeskillingarna för fastigheter med hänsyn

till mer eller mindre tillfälliga pris- och andra förhållanden utan tillbörligt

beaktande av framlida förräntningsmöjligheter. Utredningsmännen anse det

icke kunna ifrågakomma att lägga ett sålunda fluktuerande saluvärde till

grund för en så långfristig kredit, som egnahemslånen representera. Å andra

sidan finna sig utredningsmännen icke böra med hänsyn enbart till egnahemslantagarna

tillskapa ett etter särskilda grunder bestämt avkastningsvärde,

vars konstruerande för övrigt skulle möta betydande svårigheter. Utredningsmännen

få erinra örn att kommunalskattelagen och anvisningarna till

denna innehålla vissa bestämmelser om fastigheters värdering. Sålunda skall

taxeringsvärde i regel åsättas till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens

värde efter ortens pris (alimänna saluvärdet), och med detta värde

skall förstås det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala

för fastigheten, om den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik

egendom kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens

beskaffenhet lämpligt utnyttjande. Att i de särskilda fallen lägga

taxeringsvärdena direkt till grund för bestämmandet av fastighets bruksvärde

vid egnahemsbelåning kunna utredningsmännen visserligen icke finna tillrådligt.

Emellertid anse utredningsmännen nyss angivna grunder för fastighets

värdering i princip kunna tjäna till rättesnöre vid värderingarna för

egnahemslån. I anslutning härtill synes såsom jordbruksfastighets bruksvärde

kunna betecknas det belopp, som en förståndig köpare kan väntas

vilja betala för fastigheten med hänsyn till den påräkneliga avkastningen

eller nyttan av densamma under en följd av år.

Utredningen — som förklarat sig fästa stor vikt vid att belåningen av skog

ordnades på rationellt sätt — har även framhållit vissa synpunkter rörande

beräkningen av den på skogsmark och växande skog belöpande delen av en

fastighets bruksvärde. Värderingen av växande skog har utredningen ansell

böra grundas på genomsnittliga, långsiktiga virkespriser och kostnader.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

83

Utredningens förslag beträffande avskrivningslånen innefattar

bland annat viss begränsning av lånens storlek.

Om avskrivningslån enligt här angivna grunder skulle komma att uppgå

till lägre belopp än som motsvarar 3 procent av kostnadsvärdel,

torde sådant lån ej böra beviljas utan i stället vid beräknandet av

jordbrukslånet hänsyn böra tagas även till det belopp, varmed kostnadsvärdet

i sådant fall överskjuter bruksvärdet. Viktigare är emellertid

att för avskrivningslån fastställa en gräns uppåt, så att icke

huru oräntabla företag som helst komma att främjas genom statsmedel. När

utredningsmännen haft att välja en maximigräns i förevarande hänseende,

ha de nödgats taga hänsyn tili att en egnahemsbildning undantagsvis kan

böra komma till stånd även under sådana förhållanden, då kostnaderna därför

äro höga i förhållande till den påräkneliga räntabiliteten. Med hänsyn

härtill ha utredningsmännen nödgats välja en relativt hög maximigräns, under

den bestämda förutsättningen att avskrivningslån ytterligt sällan skola

behöva beviljas till så höga belopp. Utredningsmännen ha stannat vid att

föreslå, att avskrivningslån skall få uppgå till högst 40 procent av vederbörande

fastighets kostnadsvärde. Då enligt vad ovan anförts avskrivningslån

icke bör beviljas med avseende å växande skog, bör vid nyssnämnda

maximering värdet härå undantagas från kostnadsvärdet.

Utredningen har även hänvisat till att statsmakterna bleve i tillfälle att i

samband med medelsanvisningar för egnahemsverksamheten avgöra, huru

stora uppoffringar staten ville påtaga sig för här avsedda, i förhållande till

anskaffningskostnaderna mindre räntabla företag. Det syntes önskvärt, att

statens utgifter för avskrivningslån av egnahemsorganen i redovisningshänseende

uppskattningsvis fördelades på olika avskrivningsändamål, i huvudsak

byggnader och grundförbättringar, vilken uppdelning torde kunna tjäna

till viss ledning vid anslagsberäkningarna. Med hänsyn till de betydande

kapitaluppoffringar för staten, som avskrivningslånen kunde innebära, syntes

det utredningen lämpligt, att länsorganens beslut angående sådana lån

för fastställelse underställdes centralorganet.

Till förebyggande av att avskrivningslånen komme att föranleda en icke

avsedd spekulation med egnaliemsfastigheter och resultera i en pressning

uppåt av priserna på jord har egnahemsutredningen föreslagit, att avskrivningslån

skulle avskrivas endast successivt, förslagsvis sålunda att, efter det

amorteringsskyldighet inträtt för jordbrukslånet, avskrivningslånet efterskänktes

med en tiondel årligen. För undvikande av missbruk borde vidare

vederbörande egnahem sorgan, örn lånesökande befunnes tidigare lia erhållit

avskrivningslån men avyttrat egnahemsfastigheten, vägra bifall till ansökan

örn nytt lån, såvida icke en avsevärd tid förflutit efter det nämnda fastighet

försålts eller ock eljest särskilda skäl talade för att nytt lån borde beviljas.

Vidare erfordrades särskilda föreskrifter örn de konsekvenser, som en försäljning

av fastigheten borde medföra i fråga örn avskrivningslånet (se den

följande redogörelsen).

De sålunda angivna grunderna för egnahem sbelåningen har egnahemsutredningen

ansett böra tillämpas icke blott vid nybildning av jordbruk utan

även vid sådant förvärv av jordbrukslägenhet, som visserligen icke utgjorde

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

nybildning men som vöre förenat med mer eller mindre omfattande grundförbättringar

eller byggnadsarbeten. Vid belåning av fullt färdigt jordbruk.

såsom i vissa fall av generationsväxling, borde däremot något avskrivningslån

ej förekomma. Där vid förvärv av ett färdigt jordbruk anskaffningskostnaden

överstege bruksvärdet, innbure detta, att köpeskillingen vore för

hög, och detta kunde utgöra skäl att överhuvud taget avslå ansökan örn egnahemslån.

Enligt vad egnahemsulredningen vidare framhållit, erhölle de föreslagna

principerna för avskrivningslånen icke i alla delar direkt tillämpning i fråga

örn fastigheter, som egnahemsorganen efter iordningställande själva överläte

till egnahemsbildare. Härom har utredningen anfört:

Det synes i princip icke vara lämpligt, att egnahemsorganen vid försäljning

av fastigheter avkräva egnahemsbildarna köpeskillingar, som äro högre

än fastigheternas bruksvärden, och några oräntabla anläggningskostnader

böra sålunda i dessa fall icke uppstå för egnahemsbildarna. 1 den mån egnahemsorganen

sälja fastigheterna till lägre pris än dessa beräknas kosta i

anskaffning, bör skillnaden betx-aktas som en direkt förlust för vederbörande

egnahemsorgan. Ehuru dessa organ icke bli bundna av någon maximering

motsvarande nyssnämnda 40-procentsgräns, måste naturligtvis jämväl vid

egnahemsbildning, som sker i egnaliemsorganens egen regi, iakttagas att densamma

icke kommer att innebära en alltför oekonomisk kapitalinvestering.

Örn bruksvärdet å en dylik egnahemsfastighet, som försålts av egnahemsorgan,

därefter stiger på grund av allmän uppgång i fastighetspriserna eller

eljest utan samband med förbättring av fastigheten, synes det icke överensstämmande

med egnahemsverksamlietens syfte, att fastighetsägaren utnyttjar

denna prisstegring till att bereda sig vinst genom fastighetens försäljning.

Detta skulle te sig särskilt stötande i sådana fall, där egnaliemsorganet överlåtit

fastigheten till lägre pris än anskaffningskostnaden och sålunda åsamkats

förlust för egnahemsbildarens skull. Med hänsyn härtill torde åtminstone

i dylika fall anordningar böra träffas, varigenom vinst, som uppkommer

genom att fastighetsägaren kort tid efter förvärvet åter försäljer fastigheten,

icke kommer fastighetsägaren utan egnahemsorganet till godo. Det är för

övrigt under alla förhållanden önskvärt, att spekulativa försäljningar av egnahemsfastigheter

motverkas. I detta syfte torde köpeskillingen för en egnahemsfastighet,

varom nu är fråga, böra upptagas något högre än det beräknade

bruksvärdet —- förslagsvis 15 procent högre än detta — med förbehåll

att överskjutande belopp utkräves allenast i händelse fastigheten blir föremål

för snar försäljning men eljest successivt avskrives. Det synes naturligt,

att härvid reglerna för avskrivningslån tillämpas. Vad nu förordats

synes icke behöva anses innebära någon saklig avvikelse från principen, att

egnahemsorganen vid försäljning av fastigheter icke böra avkräva egnahemsbildarna

köpeskillingar, som äro högre än fastigheternas bruksvärden.

Med avseende å förslaget örn särskilda skogslån har egnahemsutredningen

bland annat anfört:

Nödvändigheten att vid nybildning av jordbruk även förvärva erforderlig

husbehovsskog bär för mången mindre bemedlad egnahemsbildare försvårat

eller omöjliggjort hans strävan att förvärva ett jordbruk. Visserligen har

egnahemslån kunnat erhållas, men då därvid ej medräknats värdet av växande

skog, har han nödgats söka uppbringa ytterligare behövliga medel genom

kredit på annat håll.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

85

Vid 1937 års riksdag genomförd skärpning av jorddelningslagens regler

för skogstilldelning kommer i många fall att verka än mera hinderlig på

möjligheten för mindre bemedlade personer att skaffa sig egna jordbruk.

Efter ifrågavarande lagskärpning skall nämligen i trakter med riklig skogstillgång,

där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden för drivande av

självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt att inom fastighetens gränser

finnes skog utöver husbehovet, nybildad jordbruksfastighet i regel erhålla

sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för jordbruket (stödskog).

Det ena som det andra torde visa, att det för egnahemsverksamheten, vilken

såsom upprepade gånger framhållits måste inriktas på att effektivt

stödja bildandet av bärkraftiga familjejordbruk och förstärkning av ofullständiga

jordbruk, är av .största vikt, att möjligheterna till skogsbelåning

ordnas på ett tillfredsställande sätt.

Sett på lång sikt torde en egendoms skogsvärde få anses vara väl så konstant

som jordbruksvärdet; på kortare sikt åter kan förstnämnda värde vara

föremål för hastiga svängningar, och vid tider av höga rotvärden å skog torde

därför försiktighet vara påkallad med avseende å skogsbelåning. Men en

motsvarande risk kan det även innebära att under högkonjunkturer för

jordbruket lägga lägenheters jordbruksvärden till grund för belåning. Vad

angår den särskilda risk, som är förenad med skogsbelåning och som består

i att låntagaren kan avverka skog i sådan omfattning, att värdet å lägenheten

minskas, synes den anordning, vilken tillskapats genom lagen den 6 juni

1930 örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, innebära

en ganska betryggande säkerhet för att icke värdet å gäldbelastad

skogstillgång skall äventyras genom avverkningar. Ifrågavarande lagstiftning

har genom vissa författningar av den 17 juni 1938 erhållit mera vidsträckt

tillämplighet än tidigare. Sålunda kan lagstiftningen framdeles, i

den mån egnahemslån komma att grundas på skogsvärde, tillämpas även

med avseende å dylika lån. Detta innebär, att vederbörande egnahemsorgan

skall kunna överenskomma med låntagaren, att viss plan skall följas vid

avverkningen av skog å den belånade fastigheten, ävensom därefter hos

skogsvårdsstyrelsen begära föreskrift, att överenskommelsen skall lända till

efterrättelse. Skogsvårdsstyrelsen övar sedan uppsikt över att föreskriften

efterleves, och överträdelse härav är belagd med straffansvar, varjämte avverket

virke blir förbrutet.

En hushållningsplan av ifrågavarande slag torde kunna göras ganska enkel.

En sådan plan kommer, förutom sin betydelse ur säkerhetssynpunkt,

även att ha en uppgift att fylla såsom grundläggande för återbetalningen av

skogslån.

Med hänsyn främst till att avkastningsförhållandena med avseende å skogen

motiverade speciella amorteringsbestämmelser, har utredningen funnit

lämpligt, att den växande .skogens värde Indes till grund för särskilda skogslån

vid sidan av jordbrukslånen i egentlig mening. Med skogens värde borde

då avses den del av vederbörande fastighets bruksvärde, som enligt nyss angivna

grunder borde anses belöpa å den växande skogen. Emellertid torde

det icke vara tillräckligt motiverat att utlämna särskilda skogslån i sådana

fall, då den växande skogen allenast hade ett ringa värde. Gränsen i detta

hänseende torde böra sättas vid 1,000 kronor. J sådana fall, där värdet a den

växande skogen på en fastighet uppginge till minst 1,000 kronor och sålunda

kunde ligga lill grund för .särskilt skogslån, borde vid bestämmandet av jord
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

brukslån hänsyn självfallet endast tågås till den övriga delen av fastighetens

bruksvärde, inberäknat värdet å skogsmarken. Örn däremot värdet å

den växande skogen vore lägre än nyss sagts och särskilt skogslån följaktligen

icke utlämnades, borde detta värde ingå i det bruksvärde, varå jordbrukslånet

beräknades.

Då särskilt skogslån beviljades, borde alltid förbehåll ske örn tillämpning

av bestämmelserna i förenämnda 1930 års lag. Sådant förbehåll borde även

eljest kunna göras, om skogsvärdet å en fastighet vore av någon betydenhet.

Låntagaren borde också förpliktas, åtminstone i förstnämnda fall, att hålla

skogen brandförsäkrad.

Enligt vad som framgår av det föregående, har egnaliemsutredningen förordat,

att egnahemsverk sandiden framdeles även skall avse redan färdiga

jordbruksfastigheter.

Utredningen har även upptagit till övervägande, huruvida nuvarande

maximivärden för belåning av egna hem sfastigheter

vore ändamålsenliga, och härom anfört bland annat följande.

Erfarenheten från de senare årens egnahemsverksamhet synes lia givit vid

handen, att syftet att åstadkomma verkligt bärkraftiga familjejordbruk som

regel icke kan tillgodoses inom de värdegränser, vilka för närvarande äro

uppdragna. Kravet på tillräcklig jordbruksjord samt skogsmark och skogstillgång

samt framför allt de stegrade byggnadskostnaderna ställa numera

dylika eftersträvansvärda jordbruk i en kostnadsklass, som icke kan inrymmas

inom gällande värdemaxima. Ej heller synes den nuvarande anordningen

med särskilt tillstånd till belåning av fastighet med förhöjt maximivärde

vara ändamålsenlig. Den verkar närmast återhållande på uppkomsten

av fullgoda egnahemsjordbruk.

När utredningsmännen övervägt spörsmålet om bestämmandet av värdemaximum

för jordbruksegnahem, lia vissa hållpunkter kunnat erhållas särskilt

från verksamheten med iordningställande av arrendeegnahem, där statens

jordnämnd målmedvetet inriktat sig på jordbruk, ägnade att bereda innehavarna

och deras familjer sysselsättning och försörjning oberoende av

förtjänstarbete utanför fastigheterna. Förutom skogsmark i överensstämmelse

med jorddelningslagens regler tilldelas dessa jordbruk upp till 15 å 20

hektar åker. Anläggningskostnaderna för dem lia under senare år hållit sig

omkring 30,000 kronor, varav minst hälften belöpt å byggnader. Sista året

ha kostnaderna i vissa fall stigit uppemot 35,000 kronor.

Då de önskemål ifråga om familjejordbrukens storlek, som utredningsmännen

ovan framställt, ungefärligen överensstämma med nu tillämpade

normer för storleken å arrendeegnahem, sakna utredningsmännen anledning

till antagande, att kostnaderna för nybildning av familjejordbruk i stort sett

skola bli vare sig högre eller lägre än för anläggandet av arrendeegnahem.

Med utgångspunkt från att maximivärdet å jordbruksegnahem undan för

undan måste anpassas efter förhållandenas utveckling, har utredningen ansett

sig böra i sitt förslag upptaga en siffra, som så nära som möjligt anknöte

till en beräkning av nuvarande kostnader för iordningställande av ett familjejordbruk

av den beskaffenhet, utredningen funnit eftersträvansvärt. Härvid

har utredningen stannat vid att föreslå, att såsom maximum för kostnadsvärdet

å familjejordbruk tillsvidare fastställdes ett belopp av 32.000 kronor.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

87

Utredningen har ansett tillräcklig anledning icke finnas att i fråga örn detta

kostnadsmaximum göra skillnad mellan obebyggda och bebyggda fastigheter.

Ett sådant särskiljande torde såtillvida vara överflödigt, som i båda fallen de

allmänna principerna för storleken å familjejordbruk vore tillämpliga. Ej

heller syntes ett fastställande av minimikostnader lia något syfte att tjäna.

Vad härefter angår m a simi g r ä n s e n för e g na hemslånens

storlek i förhållande till fastigheternas värden, bortsett

från avskrivningslånen, har egnahemsutredningen erinrat örn att denna

gräns för närvarande utgör 5/6 eller omkring 83 procent av det beräknade värdet

å den belånade fastigheten. Utredningen har funnit nödvändigt, att denna

maximigräns höjes.

Detta är bland annat motiverat med hänsyn till den utökning av egnahemsfastighetemas

storlek, som förordats i det föregående, och därav föranledd

höjning av köpeskillingarna för fastigheterna. En person, sorn äger ett visst

kapital, är självfallet i behov av större kredit, om han skall förvärva en större

fastighet än om han skall köpa en mindre sådan, så mycket mer som den större

fastigheten även medför ökat krav på uppsättningen med jordbruksinventarier.

Härtill kommer, att det bör förebyggas, att egnahemslåntagaren tvingas

att skaffa sig kredit på annat håll till sådana villkor, som kunna äventyra

hans möjligheter att lyckas med jordbruksföretaget. Slutligen må erinras örn

att för täckande av oräntabel del av köpeskillingen, i vad denna belöper pa

jordbruksvärdet, föreslagits skola beviljas särskilt avskrivningslån^ Då det

bruksvärde, som bör ligga till grund för beräknandet av egnahemslånet i övrigt,

sålunda icke kommer att överstiga den såsom räntabel beräknade delen

av köpeskillingen, torde det även med hänsyn härtill böra väcka mindre betänkligheter

att på grundval av detta värde medgiva en tämligen hög kreditgivning.

Utredningen har stannat för att föreslå, att maximigränsen för jordbrukson

skogslån bestämmes till 90 procent av de bruksvärden, vilka enligt vad

förut utvecklats böra ligga till grund för beräknandet av dessa lån.

I detta sammanhang har egnahemsutredningen omnämnt, att önskemål

framkommit om att egnahemsbildare även skulle kunna erhålla lån till anskaffande

av inventarier m. m. Utredningen har emellertid avvisat dessa

önskemål.

Med avseende å säkerheten för egnahemslån till förvärv av jordbruksfastigheter

har egnahemsutredningen utgått från att dessa lån liksom

hittills skulle grundas på enbart inteckning i vederbörande fastighet samt att

inteckningen — bortsett från vissa undantagsfall — skulle utgöras av botteninteckning.

Utredningen har vidare anfört:

För jordbruks- och skogslän bör inteckningssäkerheten vara gemensam.

Om även avskrivningslån beviljats, bör säkerheten vara gemensam för alla

lånen. Med hänsyn till konstruktionen av lånen skulle visserligen kunna

ifrågasättas att låta fastighetsägaren behålla den inteckningssäkerhet, som

svarar mot hans egen insats, d. v. s. vad av bruksvärdet överstiger skulden på

grund av jordbruks- och skogslänen. Emellertid torde med hänsyn såväl till

statens säkerhet som önskvärdheten av att egnahemslåntagaren icke okontrollerat

ikläder sig ytterligare fastiglietskredit på annat håll övervägande skäl

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

tala för att även nyssberörda mellanliggande inteckningssäkerhet pantförskrives

för egnahemslånen. Vederbörande egnahemsorgan bör, örn egnahemslåntagaren

befinnes lämpligen böra få utnyttja inteckningssäkerheten i fråga för

erhållande av annan kredit, kunna medgiva dylik belåning. Detsamma bör

gälla i fråga örn sådan inteckningssäkerhet, som svarar mot av låntagaren

verkställda amorteringar å jordbruks- och skogslänen. Med hänsyn härtill

torde det bli nödvändigt, att egnahemsorganet försäkrar sig om inteckningar,

som icke blott svara mot den nominella summan av egnahemslånen utan som

täcka avskrivningslånet även i det fall, att nyssnämnda inteckningssäkerhet

pantförskrives på annat håll.

Mot egnahemsutredningens förslag i denna del har en av dess ledamöter

(herr Gabrielsson) uttalat skiljaktig mening. Denne har anfört:

Då jag anser det oegentligt, att för egnahemslånen pantförskrivas inteckningar

till högre belopp än lånebeloppen, och då låntagaren i verkligheten

torde lia föga nytta av att kunna disponera så högt liggande inteckningar,

som det här är fråga örn, finner jag övervägande skäl tala för att till säkerhet

för lånen pantförskrivas inteckningar från botten, motsvarande lånens

sammanlagda belopp men ej mer. Majoritetens förslag innebär å andra sidan

att, i den mån jordbruks- och skogslån nedbetalas, härigenom uppkommande

ägarehypotek kommer staten till godo, därest icke låntagaren erhåller särskilt

medgivande att förfoga över detsamma för kredit hos annan kreditgivare.

Enligt mili mening bör dylikt ägarehypotek få disponeras av låntagaren

utan medgivande av staten. I motsats mot förstnämnda högtliggande inteckningar

torde ett ägarehypotek, som uppkommer genom avbetalningar, kunna

ligga så lågt, att det kan utnyttjas till grund för annan kredit.

Beträffande frågan, huru bör förfaras nied egnahemslån vid ägareskifte

till egna hem sjordbruk, har utredningen föreslagit följande

bestämmelser. Örn fastigheten i sin helhet övertoges av låntagarens

efterlevande make eller av bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge,

vilka behölle fastigheten oskiftad, skulle återstående jordbrukslån.

skogslän och avskrivningslån kunna överflyttas på nye ägaren under enahanda

villkor, som varit gällande för den tidigare ägaren. Örn eljest äganderätten

till fastigheten i dess helhet eller del därav överginge genom köp eller

annat fång från låntagaren till ny innehavare, skulle återstående jordbrukslån

och skogslån vara förfallna till betalning å tid. som egnahemsnämnden

bestämde. Dock skulle lånen, där den nye ägaren uppfyllde förutsättningarna

för erhållande av egnahemslån, kunna på oförändrade villkor överflyttas

på denne. Vore fastigheten i annat fall, än då den överginge till nyssnämnda

anhöriga, vid överlåtelsen belastad med avskrivningslån, skulle, örn priset

för fastigheten överstege det vid lånets utlämnande beräknade bruksvärdet,

återbetalning av lånet ske med sålunda överskjutande belopp. Dock kunde, i

den mån ökningen av fastighetens värde hänförde sig till särskild av låntagaren

vidtagen åtgärd, motsvarande belopp av avskrivningslånet efterskänkas.

Vad som härefter återstode av lånet kunde, örn även nye ägaren av fastigheten

erhölle jordbrukslån, på oförändrade villkor överflyttas på denne, örn

skäl funnes därtill, skulle också eljest egnahemsstyrelsen, på framställning

av egnahemsnämnden, kunna medgiva, att avskrivningslån sålunda överflyttades

på ny ägare till fastigheten.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

89

I dott;» sammanhang torde höra nämnas, att egnaliemsutredningen befarat,

att ett understödjande av möjligheterna till förvärv av egnahemsfastigheter

måhända icke kan undgå att i större eller mindre utsträckning inverka

stegrande på priserna i första hand för de fastigheter, som i de särskilda

fallen avses skola förvärvas till egnahem, men i andra hand även på

fastigheter i allmänna marknaden.

Härom har utredningen anfört följande:

Detta är en risk, som alltid måste beaktas vid genomförandet av subventionsåtgärder.

Ställd på sin spets skulle denna risk kunna innebära, att den

av staten lämnade hjälpen helt bomme att motvägas av en ökning i inköpspriset

å egnahemsfastigheter. Något i och för sig fullt effektivt medel

mot dylika tendenser lärer icke finnas. Emellertid hålla utredningsmännen

före, att olika möjligheter erbjuda sig att begränsa risken för en av statsstödet

föranledd prisförhöjning å egnahemsfastigheter. Till en början böra

vederbörande egnahem sorgan med all kraft såväl i sin jordanskaffningsverksamhet

som i sin lånerörelse övervaka, att säljare av jord icke kunna

betinga sig högre pris å jord, som avses skola användas för egnahemsändamål,

än som svarar mot priserna på allmänna fastighetsmarknaden. Vidare

föreslå utredningsmännen i fråga örn egnahemslångivningen en skarp avgränsning

mellan den del av statsstödet, som är att betrakta såsom subvention,

och den del därav, .sorn utgör vanligt lån, samt beträffande subventionsdelen

särskilda förbehåll med avseende å densammas tillgodonjutande.

I fråga örn lånet i övrigt lärer den med nu rådande räntesystem förenade

risken, att för egnahemsfastigheter, för vilka beviljats egnahemslån mot låg

bunden ränta, vid stigande räntenivå kan betingas ett högre pris än de eljest

skulle lia varit värda, komma att försvinna i och med att räntan å egnahemslån

enligt utredningsmännens förslag göres rörlig. Vad angår faran

för att en subventionering av egnahemsbildningen skall kunna föranleda en

stegring av priserna på fastighetsmarknaden överhuvud taget, sammanhänger

denna fara delvis med risken för prisstegring i fråga örn egnahemsfastiglieter

och lärer i så måtto motverkas av de faktorer, som nyss berörts. Vidare

synes faran av att statsstödet föranleder ökning i efterfrågan å egnahemsfastigheter

i allmänna marknaden och därigenom inverkar stegrande

på jordvärdena minskas högst betydligt örn. såsom utredningsmännen förorda,

anskaffningen av egnahemslägenheter i vart fall i statlig regi i viss

efter förhållandena lämpad utsträckning anpassas efter konjunkturerna. 1

vad gäller jordbruksfastigheter lärer för övrigt, med den inriktning egna

hemsverksamheten avses skola erhålla, den prisstegrande tendensen icke

komma att få avseende å alltför små eller dåligt bebyggda fastigheter. Beträffande

dessa borde väl snarare en prissänkning vara att förvänta. Örn

en sådan inträder, skulle densamma tydligen vara ägnad att underlätta åtgärder

för stärkande av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord.

Även örn det icke skulle kunna undvikas, att stödet åt egnahemsbildningen

i någon mån bleve motverkat av faktorer av det slag, som ovan berörts, är

emellertid detta något som egnahemsstödet bar gemensamt med andra stödanordningar.

Exempelvis kunna alla åtgärder för förbättring av jordbrukets

kreditförhållanden liksom överhuvud taget för ett bättre läge för jordbruket

sägas vara ägnade att föranleda en prisstegring å jordbruksfastighe

ler oell på detta sätt minska fördelarna av ifrågavarande åtgärder för nvlillträdande

jordbrukare. AU fördenskull sätta sig emot dylika åtgärder lärer

emellertid knappast falla någon in. Lika litet synas bär ovan antydda

risker böra tagas till intäkt för en begränsning av egnahemsverksamheten.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Vad angår förräntningen av egnahemslånen har egnahemsutredningen

till en början framhållit, att det skulle strida mot systemet med avskrivningslån

att därutöver — bortsett från att staten överhuvud åsamkades

förvaltnings- och andra utgifter för egnahemsverksamlieten — subventionera

egnahemsbildningen även i räntehänseende. Å andra sidan borde staten

icke göra några förtjänster på utlåningen till ifrågavarande mindre bemedlade

samhällsmedlemmar. Räntorna å egnahemslånen syntes därför

böra i stort sett ansluta sig till statens upplåningsränta. Utredningen har

vidare upptagit till övervägande, huruvida räntan fortfarande liksom hittills

borde vara fast eller örn man borde övergå till rörlig ränta. Utredningen

bär bland annat anfört:

Liksom lånen från de statliga utlåningsfonderna i allmänhet, lia även egnahemslånen

varit förenade med fast, vid lånens utlämnande bestämd räntefot.

Härutinnan ha egnahemslånen överensstämt med lånen från hypoteksinrättningar

av olika slag men skilt sig från vad som varit regel i fråga örn privatbankernas,

sparbankernas och jordbrukskassornas utlåning. Den bundna

räntan innebär givetvis vissa fördelar. Låntagaren vet på förhand, huru stora

hans ränteutgifter komma att bli för en följd av år. och kan inrätta sig härefter.

Och örn lån upptages vid ett lågt ränteläge, kan låntagaren även under

kommande tider nied högre räntor tillgodonjuta den bestämda låga räntan.

Att med hänsyn härtill förlägga upptagandet av lån till tider med låga

räntor, låter sig emellertid icke alltid göra. Det är nämligen ofta svårt att

avgöra, när ränteläget är lågt och när en ytterligare sänkning ej är att vänta.

Vad särskilt egnahemslånen beträffar kan ju låntagaren dessutom ingalunda

alltid taga hänsyn till ränteläget, t. ex. då en jordbrukaren ämnar

ingå äktenskap och i samband härmed bli sin egen. Med fasta räntor å egnahemslån

följer å andra sidan den olägenheten, att dessa, även om räntorna

å allmänna marknaden sjunka, likväl stå kvar vid den högre nivån, om icke

statsmakterna vidtaga åtgärder till ändring härutinnan. Härtill kommer, att

för en fastighet, för vilken beviljats ett lågprocentigt bundet egnahemslån,

kommer att vid en eventuell försäljning kunna betingas en högre köpeskilling

än eljest, vilket kan innebära en oförtjänt vinst för säljaren, under

det att för den nye ägaren förmånen av låg ränta motväges av den däremot

svarande böjda inköpskostnaden. De olägenheter som det innebär att under

tider av låga räntor inneha egnahemslån, upptagna vid ett högre ränteläge,

kunna av de bäst ställda egnahemslåntagarna, vilka kunna erbjuda tillfredsställande

säkerhet, undvikas genom att de inbetala egnahemslånen och

i stället upptaga lån hos vanlig kreditinrättning mot de på marknaden gällande

lägre räntesatserna. Denna möjlighet står däremot icke lika lätt till

buds för de sämre ställda låntagarna. Den uppoffring det kan innebära för

staten, att lånemedel, som av staten anskaffats vid ett högt ränteläge och

utlånats mot en häremot svarande ränta, i förtid återbetalas vid en lägre

räntenivå, kommer alltså dem till godo, som minst behöva det. En annan

sak är, att det sedermera vid ändrade förhållanden kan bli anledning för

dessa att ångra, att de avstått från egnahemslånen. Att nuvarande räntesystem

kan locka härtill, utgör ytterligare en avigsida.

Systemet med fasta räntor har i praktiken icke kunnat helt upprätthållas.

Statsmakterna ha tid efter annan nödgats vidtaga anordningar i syfte att utjämna

uppkomna skillnader mellan egnahemslånens räntesatser och de som

eljest gällt vid olika tidpunkter. På grund av ingångna lånekontrakt ha möjligheterna

till jämkningar beträffande redan utlämnade lån varit ensidigt in
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

91

riktade såtillvida som endast räntesänkningar, d. v. s. lättnader från statens

sida, kunnat ifrågakomma. Höjning av egnahemslåneräntan Ilar däremot

varit utesluten.

En möjlighet att åtminstone vid beviljandet av egnahemslån anpassa räntesatserna

efter rådande ränteläge, skulle kunna öppnas genom att egnahemslåneräntan

på ett eller annat sätt fastställdes för varje årgång av lån.

som fallet är exempelvis med lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare,

vilka lån förräntas efter fast, vid lånens beviljande bestämd räntefot.

Därmed skulle visserligen kunna tillgodoses önskemålet att erbjuda räntesatser,

som vid egnahemslånens upptagande överensstämde med räntcmarknaden.

Men å andra sidan skulle därigenom uppkomma låneårgångar

med sinsemellan olika, fasta räntesatser, vilka framdeles, såsom förut framhållits,

skulle påverka egnahemslägenheternas saluvärden såtillvida att de

lägenheter, som belånats i ett jämförelsevis lågt ränteläge, skulle bli värdefullare

än de. som hade att bära lån med högre räntesatser. För låntagarna

skulle det givetvis framstå såsom orättvist, att den ene åtnjöte större förmåner

än den andre, beroende blott på att de råkat starta sina egnahemsföretag

vid skilda tidpunkter. Slutligen skulle handhavandet av egnahemslånerörelsen

bli betydligt invecklat och tungrott genom förekomsten av olika

sorters lån, särskilt som det torde bli oundvikligt att för vissa låntagaregrupper,

liksom hittills, vidtaga mer eller mindre tillfälliga sänkningar av

räntesatserna vid mera markerade räntefluktuationer.

Egnahemsutredningen har ansett övervägande skäl tala för att räntan å

egnahemslån göres rörlig och beroende av utvecklingen på allmänna räntemarknaden.

Utredningen har hänvisat till att en sådan reform även tillstyrkts

i flera till utredningen avgivna yttranden från egnahemsnämnder

och kommunalnämnder.

Beträffande valet av norm för den rörliga räntan har utredningen i huvudsak

anfört:

Vid de efter hand vidtagna ändringarna i räntebestämmelserna för egnahemslånen

har hänsyn naturligt nog måst tagas till den ränta, staten i sin

tur har att erlägga för sin upplåning. Denna ränta har härvid närmast identifierats

med medelräntan å den fonderade statsskulden. Det skulle kunna

ifrågasättas, att denna ränta även borde tagas till utgångspunkt, örn egnahemslåneräntan

göres rörlig. Enligt utredningsmännens mening är emellertid

detta icke lämpligt. Medelräntan å den fonderade statsskulden anpassar

sig nämligen av naturliga skäl mycket långsamt efter ränteutvecklingen.

Nämnda ränta utgjorde för år 1937 3.93 procent. Medeltalet för sparbankernas

inlåningsräntor utgjorde samma år 2.57 procent. Om för sparbankerna

räknas med en räntemarginal av 0.35 procent för primära inteckningslån

och 1.20 procent för andra krediter, vilket torde kunna sägas motsvara

en genomsnittlig marginal av omkring 0.60 procent för ett lån, som i likhet

med ett egnahemslån från början motsvarar nio tiondelar av fastighetsvärdet,

erhålles en utlåningsränta för sparbankerna av omkring 3.20 procent. I jämförelse

härmed synes nyssnämnda räntesats av 3.93 procent alltför oförmånlig,

låt vara att en på dylikt sätt beräknad ränta vid tider av högre sparbanksräntor

skulle komma att visa sig lägre än dessa sistnämnda räntor.

Den naturligaste vägen synes utredningsmännen vara, att egnahemslåneräntan

anpassas elter den ränta, .slaten vid olika tidpunkter har att erlägga

för sin upplåning. Såsom ett uttryck härför synes kunna väljas den effektiva

medelräntan å emitterade statsobligationer. För att icke egnahems
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

låneräntan onödigtvis skall bli föremål för fluktuationer av mera tillfällig

art, synes det emellertid vara att förorda, att räntan grundas på ett genomsnitt

av förslagsvis tre års obligationsräntor. Det torde vidare vara lämpligt,

att Kungl. Maj:t, som bör lia att årligen fastställa räntan, härvid erhåller en

viss rörelsefrihet, förslagsvis sålunda att egnahemslåneräntan må med högst

en fjärdedels procent över- eller understiga nämnda medelränta. Till belysande

av innebörden av nu angivna ränteberäkning må nämnas, att medelräntan

a emitterade statsobligationer för de tre åren 1935—1937 utgjorde

omkring 2.07 procent.

I motsats till vad här ovan skett — med hänsyn till tillgängliga sifferuppgifter

— torde ifrågavarande medelränta av praktiska skäl icke böra beräknas

per kalenderår utan budgetår.

För den händelse statens obligationsupplåning under en treårsperiod

skulle komma att äga så ringa omfattning, att räntevillkoren för densamma

icke skulle utgöra tillfredsställande grund för bestämmandet av räntan

å egnahemslån, bör möjlighet finnas för Kungl. Majit att oberoende härav

fastställa sistnämnda ränta till vad som prövas skäligt med hänsyn till rådande

ränteläge.

Egnahemsutredningen har konstaterat, alt mot den sålunda förordade ränteberäkningen

vissa invändningar kunde framställas. Utöver vad redan anförts

i fråga örn fördelarna och olägenheterna för låntagarna av en rörlig

ränta, har utredningen fäst uppmärksamheten på att den invändningen mot

systemet med rörliga räntor, att låntagarna icke hade möjlighet att överblicka

sina årsutgifter för lånen under de kommande åren, såtillvida miste något

av sin tyngd, som utredningens förslag med avseende å egnahemslånens

amorteringsdelar innebure — såsom framgår av det följande — att låntagarnas

utgifter icke influerades av inträdande räntevariationer, i det att dessa

automatiskt påverkade amorteringsbeloppens storlek i motsatt riktning och

annuiteterna förbleve oförändrade. Vidare har utredningen hänvisat till att

det föreslagna räntesystemet visserligen innebure, att låntagarna i vissa fall

kunde komma att erlägga räntor, som med någon procent överstege medelräntan

å den fonderade statsskulden. Detta förhållande, som vid andra tider

motvägdes av alt egnahemslåneräntan vore lägre, borde emellertid självfallet

icke kunna av låntagarna tagas till intäkt för att begära räntesänkning.

För låntagarna syntes det primära önskemålet böra vara, att de icke behövde

betala högre räntesatser än som betingades av de vanliga kreditin

rättningarna, och häremot syntes det av utredningen föreslagna systemet

utgöra en garanti.

Vad angår frågan, örn förslaget ur det allmännas synpunkt kunde vara

förenat med några olägenheter, har utredningen anfört:

Det kan erinras, att staten till stor del verkställer sin upplåning mot ränta,

som är bunden på lång tid, och att staten på grund härav kan komma att

vid sjunkande räntenivå få vidkännas förluster, om räntorna å statens utlåning

göras rörliga. Denna invändning mister emellertid sin bärkraft, örn

man betänker, att dessa eventuella förluster — vilkas räckvidd för övrigt

begränsas av de konverteringsmöjligheter som staten äger — utjämnas vid

motsatta tendenser på räntemarknaden ävensom att låntagarna för närvarande

visserligen icke kunna påfordra en räntesänkning men däremot lia fri
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtts proposition nr 206.

93

het att när som helst inlösa egnahemslån och flytta över desamma till vanliga

kreditinrättningar. En dylik inlösen av lån vid en låg räntenivå kan

tydligen ur statens synpunkt vara lika förlustbringande som en räntesänkning.

Även om de genom förtidsinlösen återflytande medlen kunna placeras

på annat sätt — exempelvis i andra utlåningsfonder -— åsamkas staten likväl

såtillvida förlust, som för sist avsedda ändamål eljest kunnat användas

medel, vilka anskaffats med utnyttjande av den rådande låga räntenivån.

Det skulle till äventyrs kunna ifrågasättas örn icke egnahemslåneräntan

bör innefatta viss marginal för täckande av statens förvaltningskostnader och

risker. Så är fallet med de räntor, som betingas för statliga sekundärlån och

vissa andra statslån liksom för utlåningen från de vanliga kreditinrättningarna.

Med hänsyn till att egnahemsverksamheten är avsedd att tillgodose ett

allmänt socialt syfte och densamma måste betraktas som en enhet, där det

svårligen låter sig göra att skilja förvaltningsutgifterna för kreditgivningen

från utgifterna för jordanskaffningen m. m., kunna utredningsmännen icke

förorda, att någon räntemarginal beräknas för täckande av sådana utgifter.

Vad åter angår täckandet av statens risker för egnahemsutlåningen skulle

tydligen en riskmarginal å räntan innebära, att egnahemslåntagama gemensamt

bidroge till att täcka statens förluster å enskilda låntagare. Enligt utredningsmännens

mening finnas emellertid icke tillräckliga skäl att låta en

sådan förlust gå ut över övriga egnahemslåntagare, utan bör densamma med

hänsyn till verksamhetens sociala natur bestridas av statsmedel och sålunda

fördelas på alla samhällsmedlemmar.

Med avseende å jordbruksfastigheter, vilkas åkerareal från början icke

uppgår till minst 3 hektar men avses skola utökas genom viss uppodling i

enlighet med upprättad plan, skola egnahemsorganen enligt utredningens

förslag lia möjlighet att medgiva räntefrihet eller räntelindring för jordbrukslån,

tills nämnda åkerareal uppodlats enligt den uppgjorda planen, dock icke

längre än tills amorteringsskvldigheten inträder, d. v. s. under högst 5 år.

En sådan räntefrihet har utredningen ansett påkallad nied hänsyn till dylika

jordbruks ringa avkastning.

I fråga om skogslån har utredningen icke funnit anledning att tillämpa

andra räntesatser än dem för jordbrukslån.

Under det att med avseende å återbetalningen jordbrukslåns stående

del enligt nu gällande bestämmelser motsvarar 3/5 av lånet eller alltså,

när lånet uppgår till maximum av 5/„ utav fastighetsvärdet, 50 procent av

detta värde, skall stående delen enligt egnahemsutredningens förslag alltid

uppgå till 60 procent av fastighetsvärdet. Utredningen har hänvisat lill att

krediten redan då den nedgått till 65 å 60 procent av fastighetsvärdet i regel

torde kunna överflyttas på vanliga kreditinrättningar. Om emellertid, sedan

amorleringsdelen återbetalats, svårigheter möta för låntagaren att på godtagbara

villkor uppbringa eli mot stående delen svarande lån hos annan långivare,

skall lånet enligt utredningens förslag kunna tills vidare kvarbliva hos

vederbörande egnahemsnämnd mot den ränta, som eljest gäller för egnahemslån,

samt på de återbctalningsvillkor, sorn nämnden finner lämpliga.

Utredningen har ansett lämpligt, att återbetalningen av jordbrukslåns

amoiieringsdel liksom hittills bör ske medelst lika annuiteter. Härom har

utredningen, under erinran att enligt utredningens förslag räntan å egna
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

hemslån icke längre skall vara fast utan anpassas efter utvecklingen av statens

upplåningsränta, bland annat, anfört följande:

Om då annuiteterna göras lika, komma tydligen även de delar av dessa,

som utgöra amortering, att variera allt efter räntan, ehuru omvänt mot dennas

rörelser. Det är vid sådant förhållande icke möjligt att på förhand avgöra,

när amorteringsdelen av ett lån kommer att vara återbetalad. Uppställes

som önskemål, att amorteringstiden icke bör vara längre än högst 25 år,

finnes tydligen endast den utvägen, att man förutsätter att räntan i genomsnitt

kommer att hålla sig vid viss nivå och bestämmer annuiteten därefter.

Om räntan förslagsvis antages komma att utgöra i genomsnitt 4 procent,

räknat å de vid varje tidpunkt oguldna kapitalbeloppen, kommer amorteringstiden

vid en annuitet av 7 procent att utgöra 22 år och vid en annuitet

av 6 procent 28 år. I båda fallen utgår vid sidan av annuiteterna ränta å

jordbrukslånets stående del. Om det sedermera visar sig, att räntan kommer

att ligga över 4 procent, blir följden härav att amorteringsbeloppen automatiskt

minskas och amorteringstiden förlänges Kommer räntan däremot

att understiga 4 procent, blir förhållandet det motsatta.

Enligt det nu angivna systemet komma tydligen annuiteterna å olika lån,

även örn de utlämnats till samma belopp, att variera alltefter huru högt lånen

ligga i förhållande till respektive fastigheters bruksvärden. En sådan

princip synes ansluta sig till förhållandena hos de vanliga kreditinrättningarna,

där amorteringar endast krävas till den del lånen ligga över 50 å 70

procent av fastighetsvärdena. Om det skulle anses olämpligt, att även etl

relativt litet lån skulle bli föremål för amortering under så lång tid som

ovan sagts, skulle den utvägen kunna tänkas, att ■— med bibehållande av

fasta annuiteter -—- dessa avpassades exempelvis sålunda, att de utgjorde 7

procent för lån uppgående till 80 å 90 procent av bruksvärdet, till 8 procent

för lån uppgående till 70 å 80 procent och till 9 procent för lån uppgående

till mindre än 70 procent av bruksvärdet.

Utredningen har till stöd för sitt förslag anfört, att det syntes ligga i låntagarens

intresse att under en stigande ränteutveckling få tillgodonjuta en

minskning av amorteringen, som åtminstone delvis kunde motväga räntestegringen.

För övrigt stöde det ju alltid den fritt, som icke uppskattade

denna anordning, att verkställa avbetalning utöver vad som ålåge honom.

Vilket system för låns återbetalning som än valdes, borde låntagare vid varje

betalning erhålla kännedom örn huru mycket som återstode av hans kapitalskuld.

Med utgångspunkt från att en alltför lång amorteringstid borde undvikas

har utredningen föreslagit, att annuiteten fastställdes till 7 procent av amorteringsdelen.

En sådan annuitet skulle, örn räntan antoges utgöra 4 procent,

motsvara en amorteringstid av 22 år, vartill komrne eventuella amorteringsfria

år. Utredningen har funnit nämnda annuitetsprocent, jämte räntan å

den stående lånedelen, icke innebära större årsutgift än som borde kunna

bäras av låntagarna. Om en fastighet hade ett bruksvärde av 32,000 kronor,

alltså det föreslagna maximivärdet, och belånades med högsta möjliga belopp,

28,800 kronor — för enkelhetens skull förutsattes, att varken avskrivningslån

eller skogslän beviljats — uppginge efter de amorteringsfria åren

årsutgiften för amortering samt ränta å stående och amorteringsdelen vid

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

95

en annuitet av 7 procent och en räntesats av 3 procent till 1,248 kronor,

motsvarande 4.3 procent å 28,800 kronor. Om räntesatsen åter antoges utgöra

4 procent, bleve årsutgiften 1,440 kronor, motsvarande 5.0 procent å

28,800 kronor. Utredningen har anmärkt att, även om en sådan årsutgift

kunde te sig avsevärd, fråga dock här vore örn självförsörjande familjejordbruk

med ett bruksvärde av icke mindre än 32,000 kronor.

Liksom för närvarande skola även enligt utredningens förslag de första 5

åren av lånetiden vara amorteringsfria.

I de fall då låntagare för något år erhåller uppskov med att erlägga amortering

eller då låntagaren, såsom utredningen funnit önskvärt, verkställer

extrabetalningar utöver amorteringsplanen, är enligt utredningens mening

någon omreglering av annuiteterna icke nödvändig. De årliga annuiteterna

böra i sådana fall framdeles fortsättas i fastställd ordning och det medgivna

uppskovet eller extrabetalningen allenast föranleda en förlängning respektive

förkortning av tiden för amorteringsdelens betalning. Den stående delen

av egnahemslån skall däremot icke påverkas av åtgärder av nu antydd

art.

Enligt vad utredningen anfört skulle det åtminstone teoretiskt kunna tänkas,

att räntenivån inom landet väsentligt stegrades och därmed även egnahemslåneräntan

komme att höjas på sådant sätt att den bestämda annuiteten

helt eller nästan helt komme att åtgå till ränta, varvid intet återstode

till amortering. Med tanke på dylika undantagsfall borde i lånekontrakten

göras förbehåll om att staten skulle kunna besluta örn höjning av årsannuitetema

å egnahemslån. Denna möjlighet syntes emellertid icke böra utnyttjas

under annan förutsättning än att jordbrukets läge vore någorlunda tillfredsställande,

så att låntagarna kunde antagas vara i stånd att bära en sådan

höjning.

Beträffande återbetalningen av skogslän har egnahemsutredningen anfört:
Skogslån

torde böra uppdelas på stående del och amorteringsdel efter

samma grund som jordbrukslån. Villkoren för återbetalning av dylikt låns

amorteringsdel torde böra givas sådan utformning, att återbetalningen kan

anpassas efter möjligheterna att genom avverkningar utvinna inkomst ur

skogen för gäldens betalning. Den plan för hushållningen med skogen, som

i det föregående ansetts påkallad ur säkerhetssyninmkt, synes även böra ligga

till grund för bestämmandet av återbetalningsvillkoren för skogslån. Denna

plan blir givetvis beroende av skogsbeståndets ålder och beskaffenhet i

det särskilda fallet. I regel torde det vara nödvändigt att bestämma en relativt

lång återbetalningstid. Endast i sådana fall, då vid förvärvet av ett

egnahemsjordbruk ett större virkesförråd av lämplig skog finnes tillgängligt

för avverkning inom de närmast kommande åren, kan amorteringen, örn

hänsyn uteslutande tages till skogens avkastningsförmåga, begränsas till en

kort tidrymd. Finnes å fastigheten allenast plantskog eller yngre skog, kan

det rent av bli erforderligt att medgiva fullständig frihet från amortering

under viss tid, måhända ända lipp till tio år. Bortsett från att det .sålunda kan

vara motiverat att medgiva låntagare vissa amorteringsfria år — ränta synes

även då böra erläggas — torde det jämväl i fråga örn skogslänen vara

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

lämpligt, att återbetalningen av amorteringsdelen sker i form av lika annuiteter.

Dessa torde såvitt möjligt böra bestämmas på sådant sätt, att skogslänets

amorteringsdel är gulden senast vid tidpunkten för slutbetalningen

av amorteringsdelen av jordbrukslånet i samma fastighet. Möjlighet bör

emellertid finnas att göra avsteg från amorteringsplanen. Till en början bör

låntagaren äga att när som helst verkställa extrabetalningar. Stundom bör

det kunna ifrågakomma, att låntagaren erhåller rätt att avverka skog utöver

vad som angivits i den för skogen uppgjorda liushållningsplanen, under

förutsättning att han samtidigt verkställer däremot svarande återbetalning

vid sidan av eljest fastställd amortering. Detta kan vara motiverat såväl

med hänsyn till ett rådande konjunkturläge som på grund av skogsvårdssynpunkter.

Å andra sidan kunna hänsyn av samma art motivera en begränsning

av åsyftad avverkning och i anslutning härtill en jämkning i återbetalningsskyldigheten.

Örn genom medgivanden av nu avsedda slag förutsättningarna

för den uppgjorda hushållningsplanen väsentligt rubbas, bör såväl

denna som även amorteringsplanen modifieras i motsvarande omfattning.

Eljest bör en jämkning i återbetalningsskyldigheten för visst år eller en inbetalning

utöver amorteringsplanen icke ha någon inverkan på annuiteterna

för följande år utan allenast, liksom sagts i fråga örn jordbrukslånen, föranleda

en förlängning respektive förkortning av tiden för amorteringsdelens

betalning.

I fråga örn grunderna för återbetalningen av egnahemslån har en av

egnahemsutredningens ledamöter (herr Collin) uttalat skiljaktig mening.

Enligt denna skall egnahemslån återbetalas med bestämda från början fastställda

årliga belopp. För att de årliga låneutgifterna för låntagaren (amortering

och räntor) vid visst ränteläge skulle vara i möjligaste mån lika stora

under lånetiden, måste amorteringsbeloppen successivt ökas undan för un

dan. För att nedbringandet av låneskulden skulle ske i den omfattning,

som av utredningen ansetts lämplig, borde amorteringsbeloppen fastställas

etter följande procenttal: för första 2-årsperioden borde årliga amorteringsbeloppet

utgöra 0.8 procent av ursprungliga lånebeloppet; därefter borde

årliga amorteringsbeloppet ökas med 0.1 procent för varje 2-årsperiod.

Amorteringen borde beräknas å hela lånet. Någon uppdelning av lån på

stående del och amorteringsdel borde icke förekomma. Efter regelbundna

amorteringar under 25 år hade låntagaren nedbringat kapitalskulden till

omkring 67 procent av ursprungliga lånebeloppet. Därest lånet utgjort 90

procent av belåningsvärdet, hade det nedbringats till omkring 60 procent

av detta värde. En låntagare, som erhållit mindre lån i förhållande till

fastighetsvärdet, nådde självfallet 60 procent-gränsen fortare. Extra avbetalningar

skulle avgå å de amorteringsbelopp, som läge närmast till å amorteringsplanen.

Skyldighet att inlösa hela egnahemslånet skulle föreligga, då

länet nedbringats i sådan omfattning, att låntagaren kunde placera krediten

i privat penninginrättning mot säkerhet av enbart inteckning.

Egnahemsutredningen har ansett skäl kunna tala för att en del av en

egnahemslåntagares fastighetskredit bör kunna placeras hos annan långivare

än staten. Det skulle kunna vara till fördel för såväl staten

som kreditinrättningarna, örn å ena sidan staten kunde begränsa sin upp
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

97

tåning för ifrågavarande ändamål och å andra sidan kreditinrättningarna

icke i alltför hög grad behövde helt avstå från de placeringsobjekt, som

egnahemsfastigheterna erhjöde. Beträffande låntagarnas fördelar av att få

placera viss kredit i annan form än egnahemslån har utredningen anfört:

Den medelränta å emitterade statsobligationer, vilken av utredningsmännen

föreslagits skola ligga till grund för förräntningen av egnahemslån, torde

i regel hålla sig lägre än den ränta, som genomsnittligt skulle belöpa på

ett lån av motsvarande slag i en vanlig kreditinrättning. Däremot skulle det

väl kunna tänkas, att låntagaren kunde t. ex. hos en jordbrukskassa eller en

sparbank erhålla ett lån mot säkerhet av de lägst liggande inteckningarna

till en ränta, som i vissa fall understege nämnda medelränta. Sålunda utgör

denna medelränta för närvarande omkring 3.0 procent, medan på många

håll primärlån hos kreditinrättningar torde stå att uppbringa mot en ränta

av 2.5—3.0 procent. I ett dylikt läge skulle det tydligen kunna vara till fördel

för en låntagare, örn han kunde ha dels ett primärlån Iros en kreditinrättning

och dels ett däröver liggande statligt egnahemslån. Det kan också

vara tänkbart, att det under vissa förhållanden skulla vara lämpligt för

honom att ha en del av sin kredit placerad hos en hypoteksförening mot fast

ränta. Vad som i fråga örn hypoteksföreningslånen emellertid särskilt kan

motivera, att en egnahemslåntagares kredit till någon del bör kunna vara

ordnad i denna form, är hänsynen till att en fastighet, som övertages av en

egnahemsbildare, i synnerhet efter nybildningsprincipens övergivande, kan

tänkas redan vara belastad med ett bundet hypotekslån, vilket icke utan särskilda

kostnader kan inlösas. Till vad nu sagts må även tilläggas, att en

egnahemslåntagares möjligheter att till skäliga villkor anskaffa kredit för

inköp av inventarier eller dylikt måhända kunna underlättas, örn låntagaren

samtidigt är villig att placera ett primärlån hos den ifrågavarande långivaren.

På grund av vad sålunda anförts har egnahemsutredningen funnit övervägande

skäl tala för att viss del av egnahemslåntagares fastighetskredit

skall kunna vara placerad hos annan långivare.

Utredningen har emellertid ansett det vara nödvändigt att fastställa en

viss begränsning av den del av fastighetskrediten, som sålunda borde få

vara placerad på annat håll. Staten borde icke enbart sörja för den kredit,

som vore förenad med de största riskerna. För staten skulle det kunna bliva

till olägenhet, om innehavaren av framförliggande inteckningar icke sörjde

för att låntagaren skötte sina ränteförpliktelser, varvid den utökning av

denna kreditgivares intecknade fordran, som enligt gällande inteckningsförordning

skulle kunna ske genom tillägg av högst två års ränta, kunde försämra

ställningen för staten, så högt som inteckningarna för de statliga lånen

vore belägna. Då det icke vore lämpligt, att egnahemslåntagare samtidigt

skulle ha att erlägga amorteringar till staten och till en kreditinrättning

— detta skulle förrycka beräkningen av annuiteterna å de statliga

egnahemslånen — borde endast sådan kredit, som icke vore förenad med

amortering, få vara placerad hos annan långivare än staten. I fråga örn hypoteksföreningarnas

utlåning gällde, att lån finge förbliva stående allenast

i den mån det icke överstege 40 procent av belånad egendoms värde, bortsett

från värdet å växande skog.

fallang till riksdagens protokoll 1039. I sami. Nr 236.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Med hänsyn till vad här ur olika synpunkter anförts har utredningen

ansett sig böra förorda, alt såsom förutsättning för att viss del av egnahemslåntagares

fastighetskredit skall få vara placerad hos annan långivare

skall gälla, att krediten till denna del icke är förenad med amorteringsskyldighet

och icke heller är grundad på inteckningar utöver 40 procent

av egendomens värde.

Det belopp, varmed egnahemslån bör minskas på grund av att bottenkredit

placeras hos annan långivare, skall enligt utredningens förslag i

förekommande fall fördelas mellan jordbruks- och skogslån på sådant sätt,

att beloppet i första hand avdrages å jordbrukslånets stående del samt,

om denna ej förslår härtill, i andra hand å skogslänets stående del.

Utredningen har ansett det icke böra tillstädjas, att egnahemskrediter alltefter

låntagarnas uppfattning om vad som syntes fördelaktigast flyttas fram

och tillbaka mellan egnahemsorganen och kreditinrättningarna. Örn och

i vad mån en del av en låntagares kredit skulle vara placerad hos sådan

inrättning, borde bestämmas redan vid egnahemslånets beviljande. Att sedermera

överflytta viss del av krediten från staten till annan långivare, syntes

icke böra medgivas låntagaren, men det borde som hittills stå denne fritt

att inlösa hela egnahemslånet. Om däremot redan vid egnahemslånets beviljande

viss del av den erforderliga fastighetskrediten vore eller bleve

placerad hos annan långivare, syntes hinder icke böra möta att framdeles

överflytta även denna del till egnahemsorganen.

Såsom framgår av det föregående har 1935 års riksdag hemställt om utredning

i fråga om fyllnadslån till egnahemslån till härför kvalificerade

sökande med stor familj.

Med hänsyn till att försörjningen av en stor barnskara kan försvåra hopsparandet

av eget kapital för fastighetsförvärv har egnahemsutredningen

föreslagit, att, där jordsökande hade tre eller flera barn under sexton års

ålder, han skulle, örn förutsättningarna för egnahemslån vore för handen,

kunna erhålla sådant till ett belopp ända upp till vederbörande fastighets

hela bruksvärde (jordbruksvärde och skogsvärde). Utredningen har ytterligare

förordat den anordningen att, om jordsökanden hade tre eller flera

sådana minderåriga barn och bostadsbyggnaden på grund härav gjordes

större än eljest skulle vara behövligt, bruksvärdet å fastigheten likväl icke

skulle beräknas högre än örn byggnaden varit avsedd för en familj med

mindre antal sådana minderåriga barn. Härvid komme de byggnadskostnader,

som föranleddes av att bostadsbyggnaden måste tilltagas mera omfattande

än nyss sagts — exempelvis genom inredning av bostadsrum å vinden

— att täckas av avskrivningslån och sålunda efter hand att avskrivas.

Utredningen har fäst uppmärksamheten på att, där de sålunda föreslagna

lättnaderna för jordsökande med stor familj icke vore tillräckliga för att

vederbörande skulle kunna förvärva ett jordbruksegnahem, för honom återstode

möjligheterna att antingen få sig tilldelat ett arrendeegnahem eller, i

norra delarna av landet, att erhålla ett arbetarsmåbruk.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

99

Vad härefter angår långivningen till förvärv av bostadsegnahem

har egnahemsutredningen, med hänsyn bland annat till att en nu arbetande

kommitté — bostadssociala utredningen — har till uppdrag att undersöka

frågor om främjande av en tillfredsställande bostadsbildning, funnit

sig icke böra ingå på en behandling av sådan utlåning till bostadsegnahem,

som kunde anses ha karaktär av subvention.

Utredningen har framhållit, att hittillsvarande gräns för egnahemslån till

bostadsändamål, 75 procent av fastighetsvärdet, understege både nuvarande

gräns för jordbrukslån och, i ännu högre grad, den gräns för sistnämnda

lån, som föreslagits av utredningen. Detta syntes även motiverat med hänsyn

till att säkerheten för jordbrukslån, vilken till stor del utgjordes av

jordvärde, i stort sett måste anses vara mera värdebeständig än säkerheten

för bostadslån. Dessutom kunde förtjäna uppmärksammas, att ett kontant

tillskott från låntagarens sida, motsvarande 25 procent av värdet å en bostadsfastighet,

i stort sett icke utgjorde högre belopp än ett tillskott av

10 procent utav värdet å ett familjejordbruk. Utredningen ansåge sig på

grund av det sålunda anförda icke böra föreslå någon höjning av ifrågavarande

belåningsgräns för bostadsegnahem. Den kredit, som för obemedlade och

mindre bemedlade erfordrades därutöver, erhölle åtminstone i viss mån karaktär

av subvention och borde ordnas på annat sätt än genom egnahemslån,

eventuellt under kommunernas medverkan. Sådan medverkan syntes

däremot knappast vara motiverad med avseende å egnahemslån intill 75

procent av fastighetsvärdet.

Med hänsyn till att avskrivningslån ej borde beviljas med avseende å

bostadsegnahem, syntes tillräcklig anledning icke finnas att beträffande

sådana egnahem anlita beteckningarna kostnadsvärde och bruksvärde. För

bostadsegnahem syntes belåningsvärdena böra bestämmas ungefär efter samma

grunder som hittills:

Beträffande maximivärdet å bostadsegnahem har egnahemsutredningen

anfört:

Utredningsmännen, som föreslagit höjning av de för jordbruksfastigheter

gällande värdemaxima, ha funnit sig böra överväga en sådan höjning även

beträffande bostadsegnahem. En genomgående erfarenhet hos egnahemslåneförmedlarna

från senare år har enligt vad utredningsmännen inhämtat

visat, att bostadslägenheter på många håll, framför allt i och omkring tättbebyggda

samhällen, icke kunna uppföras inom gällande värdegräns, örn de

skola fylla nutida krav på utrymme och bekvämlighet. Såsom utredningsmännen

i annat sammanhang uttalat, är det av allra största vikt att befordra

en höjning av bostadsstandarden, ej minst på landsbygden. Då det numera

visat sig, att detta icke alltid kan ske utan att kostnaderna, inberäknat tomtköp,

måste överskrida nu fastställt belopp av 10,000 kronor, finna utredningsmännen

icke anledning vidhålla denna hämsko på utvecklingen, utan vilja

utredningsmännen i stället tillstyrka en av förhållandena påkallad rimlig

höjning av värdemaximum för bostadsegnahem .

I överensstämmelse härmed har utredningen ansett maximivärdet för bostadsegnahem

böra höjas till 12,000 kronor.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Utredningen har erinrat om att stående delen av bostadslån för närvarande

utgjorde s/5 av lånebeloppet och alltså högst kunde motsvara 45 procent

av den belånade fastighetens värde. Med hänsyn till att kreditförhållandena

med avseende å bostadsfastigheter å landsbygden åtminstone på sina håll

icke vore tillfredsställande ordnade, syntes det utredningen vara lämpligt, att

den gräns intill vilken egnahemslånen förutsattes skola vara nedbetalade, innan

krediterna överflyttades till de vanliga kreditinrättningarna, sattes lägre

för bostadslånen än för jordbrukslånen. En viss höjning av ifrågavarande

gräns även för bostadslånen ansåge utredningen sig emellertid böra förorda.

Utredningen hade stannat vid att föreslå, att gränsen sattes vid 50 procent.

Bostadslåns amorteringsdel borde i enlighet härmed ligga mellan 75 och 50

procent av den belånade fastighetens värde och bomme i likhet med jordbrukslånens

amorteringsdel att motsvara en tredjedel av högsta medgivna lånebelopp.

Lån för bostadsändamål torde, liksom krediterna till innehavare

av egnahemsjordbruk och under motsvarande förutsättningar, böra få vara

placerade hos kreditinrättning intill ett belopp av 40 procent av fastighetsvärdet.

Utredningen har — i överensstämmelse med den uppfattning som kommit

till uttryck i yttranden till utredningen från en del egnahemsnämnder och

kommunalnämnder — funnit tillräcklig anledning saknas att med avseende å

ränteberäkning göra skillnad mellan bostadslån och jordbrukslån. Även den

tekniska utformningen av beräkningssättet för annuiteterna borde vara densamma

för bostadsegnahem som för jordbruksegnahem. Liksom hitttills

borde de tre första åren av lånetiden vara amorteringsfria.

Utredningen har funnit önskvärt, att bostadslån även skulle kunna utlämnas

i sådana fall, då för en egnahemslåntagare ett legitimt kreditbehov uppkomme

av den anledningen att om- eller tillbyggnader av mera väsentlig betydelse

bleve erforderliga. Stundom kunde byggnaderna från början ha tilltagits

endast för att fylla ett första behov av utrymme men förutsatts kunna

utbyggas framdeles när familjen växte. Även andra fall kunde tänkas. För

att underlätta detta syntes ytterligare egnahemslån böra kunna utgå, dock

med högst så stort belopp, att detta tillhopa med det förut beviljade egnahemslånebeloppet

och eventuellt annat inteckningslån med bättre förmånsrätt

i fastigheten uppginge till högst 75 procent av fastighetens beräknade

värde efter den tillämnade om- eller tillbyggnaden. En förutsättning för

dylikt tilläggslån borde vara, att fastighetens värde efter arbetets utförande

icke överstege 12,000 kronor. Å andra sidan syntes tilläggslån av ifrågavarande

slag icke böra få utgå, där lånebehovet endast uppginge till ringa belopp,

exempelvis mindre än 200 kronor. Tilläggslån borde lämpligen med avseende

å återbetalning och förräntning i sin helhet betraktas som amorteringsdel.

Yttranden.

I en del yttranden har en allmän erinran framställts mot att statens utlåningsverksamhet

på förevarande område utvidgas. Särskilt ha införandet av

avskrivningslånen, höjningen av belåningsgränsen för jordbruksfastigheter

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

101

från omkring 83 till 90 procent, ökningen av maximivärdet för sådana fastigheter

från 15,000 å 20,000 kronor till 32,000 kronor samt medgivandet av

belåning även av färdigbyggda jordbruksfastigheter ansetts kunna i olika

hänseenden medföra konsekvenser, som kunna inbjuda till betänkligheter.

Vad som sålunda anförts kommer att beröras i samband med de olika frågor,

som lia avseende å egnahemslångivningen. Bär må allenast återgivas ett par

yttranden av mera allmän innebörd.

Socialstyrelsen har framhållit följande synpunkter:

Egnaliemsutredningen bar visserligen icke förbisett, att ett understödjande

av möjligheterna till förvärv av egnahemsfastigheter i själva verket kan komma

att i större eller mindre utsträckning inverka stegrande på jordpriserna.

Emellertid har utredningen ansett, att olika möjligheter erbjuda sig för att

begränsa riskerna för en av det allmännas subvenlionsåtgärder föranledd prisförhöjning

å egnahemsfastigheter. Vad härom i betänkandet anföres, har

likväl icke, efter styrelsens mening, i tillfyllestgörande grad gjort rättvisa åt

de olägenheter i berörda hänseende, som redan tidigare ha varit förenade

med deli statliga egnahemsverksamheten och som under den senaste tiden

lia tenderat att ökas, åtminstone i vissa landsdelar. Det må i detta sammanhang

jämväl erinras om i motioner vid 1934 års riksdag framställda krav på

ändring av gällande bestämmelser i syfte att direkt ålägga egnahemsnämnderna

att pröva skäligheten av inköpspriset för jordbruksfastighet, för vilken

egnahemslån beviljas. Med hänsyn till den allvarliga faran för att en icke

önskvärd stegring av jordpriserna skall bliva följden av intensifierade stödåtgärder

från statens sida torde det vara tillrådligt, att i de direktiv, som för

dessa ulfärdas, vikten av att man framgår med tillbörlig varsamhet och försiktighet

uttryckligen betonas.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har uttalat följande:

Enligt centralrådets uppfattning bör en ekonomiskt svag ställning i och för

sig icke på det sätt premieras, att det kommer att framstå såsom en fördel för

en blivande jordbrukare att sakna egna tillgångar. Man får ej heller bortse

från att, därest en stegring av priserna å jordbruksfastigheter skulle bliva

följden av det av utredningen tillärnade subventionssystemet, denna prisstegring

i första hand kommer att drabba alla andra jordbruksförvärvare

än egnahemslåntagare. Ävenså anser sig centralrådet icke böra underlåta att

giva uttryck åt den farhågan, att staten genom att alltför kraftigt underlätta

startandet av ett eget företag med betydande kapitalvärde kan avtrubba

den känsla av ansvar och det sinne för sparsamhet, som säkerligen ytterst

byggt upp och vidmakthållit det svenska jordbruket.

En del myndigheter lia fäst uppmärksamheten på de konsekvenser, ett genomförande

av egnahemsutredningens förslag skulle kunna medföra ur statsfinansiell

synpunkt.

Mot förslaget örn höjning av maximivärdet å jordbruksegnahem

till 32,000 kronor lia i allmänhet inga erinringar framställts.

Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

lia funnit det föreslagna maximikostnadsvärdet vara för lågt tilltaget

under inom länet för närvarande rådande förhallanden. Maximikostnadsvärdet

för en någorlunda välbyggd fastighet, som kunde giva full försörjning

åt en hel familj, syntes böra sättas lill 45,000 kronor. Länsstyrelsen i sam
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ma län har likaledes uttalat sig för en höjning av ifrågavarande maximivärde

till 45,000 kronor.

Däremot synes Kristianstads läns hushållningssällskaps föroaltningsutskott

lia ansett ett maximivärde av 25,000 kronor vara tillräckligt. Även

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat

sig för en viss begränsning av det av utredningen föreslagna beloppet, och

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat

bibehållande av de nuvarande maximivärdena.

Mot förslaget angående särskilda avskrivningslån har i en del

yttranden erinrats, att utlämnandet av sådana lån kunde vara ägnat att föranleda

stegring av såväl jordpriser som byggnadskostnader, vilket skulle bli

till förfång för icke blott egnahemslåntagarna själva utan även andra jordbrukare.

Härjämte lia farhågor framkommit, att möjligheten att erhålla

avskrivningslån kunde locka olämpliga personer till att starta jordbruk

ävensom leda till att jordbruk, som vore oräntabla på grund av läge och

jordmånsförhållanden, likväl sattes i stånd och bebyggdes med hjälp av

avskrivningslån.

Betänkligheter av nu berörda art ha uttalats av statskontoret — särskilt

med hänsyn till faran av ett konstlat uppehållande av markpriserna —,

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, clomänstgrelsen, lantbruksstyrelsen,

statens egnahemsstyrelse, Stockholms läns och stads hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, Uppsala läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd, Östergötlands läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, Kronobergs och Gotlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, Kristianstads läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd, Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd

och förvaltningsutskott, Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, Skaraborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd

och förvaltningsutskott, vilket sistnämnda yttrande biträtts av länsstyrelsen

i samma län, Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Även länsstyrelsen

i Älvsborgs län har anfört betänkligheter mot förslaget.

Bank- och fondinspektionen har hänvisat till att enligt den föreslagna belåningsplanen

hela bruksvärdet, d. v. s. ofta taxeringsvärdet, kunde ingå

med upp till 60 procent av kostnadsvärdet och beloppet av avskrivningslån

med 40 procent av samma värde. Detta innebure, att kostnadsvärdet kunde

uppgå till 166 2/s procent av förefintligt taxeringsvärde och till och med vara

ännu högre. Ett understödjande av egnahemsbildningen efter sådana linjer

kunde enligt inspektionens förmenande icke anses vara med sunda ekonomiska

principer överensstämmande.

Sparbanksinspektionen har i sitt yrkande — vilket i denna del icke är enhälligt

— anfört, att inspektionen icke kunde finna det riktigt, att genom

beviljande av avskrivningslån understöd lämnades en person för att bereda

honom möjlighet att förvärva tillgång av så betydande värde som enligt förslaget

vore förhållandet. De förmåner, som vore förknippade med dessa

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

103

lån, syntes vidare medföra, att de komme att bliva föremål för stor efterfrågan

från den jordsökande allmänhetens sida. Det torde komma att möta

väsentliga svårigheter för egnahemsorganen att på ett rättvist sätt inom de

gränser, som de av statsmakterna beviljade anslagen för ändamålet utgjorde,

fördela lånen på de lånesökande.

Kristianstads läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har framhållit

att, därest avskrivningslån lipp till 40 procent av vederbörande fastighets

kostnadsvärde måste användas vid nybildning av familjejordbruk genom

jordanskaffning för att bringa ner det nybildade småbrukets fastighetskapital

i nivå med dettas bruksvärde, borde företaget icke igångsättas, såvida

icke särskilda och starkt vägande skäl föranledde därtill.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit det vara oklart, vad som avsåges

med bruksvärde. Fastställandet av avskrivningslånens belopp kunde befaras

bli ganska godtyckligt.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha gjort gällande att, då avskrivningslån icke finge utgå annat än i

samband med egnahemslån och då trängande behov av förbättring av ett stort

antal jordbruksfastigheters byggnader förelåge, konsekvensen av förslaget

syntes bliva den, att mången jordbruksegendom, som icke eljest vore till

salu, komme att försäljas till något av ägarens barn eller till annan till egnahemslån

berättigad person för att man därigenom skulle kunna erhålla statlig

hjälp med avskrivningslån och förbättringsbidrag.

Även örn i en del yttranden betänkligheter anförts mot förslaget om avskrivningslån,

har emellertid förslaget i allmänhet icke ens i dessa yttranden

helt avstyrkts, utan ha betänkligheterna snarast ansetts böra leda till en begränsning

av omfattningen av ifrågavarande stödanordning.

Statskontoret har funnit angeläget, att statens medverkan till egnahemsbildning

genom avskrivningslån i huvudsak inskränktes till sådana fall, där

skillnaden mellan kostnads- och bruksvärde icke vore alltför betydande.

Statskontoret ville fördenskull föreslå, att bestämmelserna i författningsförslaget

ändrades på sådant sätt, att avskrivningslån finge beviljas till förslagsvis

högst 15 procent av kostnadsvärdet, dock att, där särskilda skäl för beviljande

av avskrivningslån med högre belopp förelåge, Kungl. Maj:t finge

lämna sitt medgivande till undantag från denna regel.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att, örn systemet med avskrivningslån skulle

genomföras, avskrivningslånet syntes böra begränsas väsentligt mera, eliel

förslagsvis till 20 procent av kostnadsvärdet i stället för 40 procent. En dylik

begränsning kunde, förutom av farhågor för länens inverkan pa joidpriserna,

motiveras jämväl utifrån andra synpunkter. Det kunde salunda

enligt lantbruksstyrelsen mening starkt ifrågasättas, örn staten skulle medverka

till jordbruksbildning där förutsättningarna vore så ogynnsamma att

anläggningskostnaden med 40 procent överstege bruksvärdet. Möjligen kunde

det under vissa förhållanden vara försvarbart i Norrland, men icke i södra

och mellersta Sverige.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förmätnings
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

utskott ha i sitt yttrande, vilket biträtts av länsstyrelsen, ansett det bliva

ofrånkomligt att låta avskrivningslånesystemet komma till användning även

för upphjälpande av äldre egnahemsföretag i analogi med vad som nu i viss

mån kunde ske genom egnahemspremielån. Enligt nämndens mening borde

avskrivningslånen icke komma i fråga vid förvärv av fullt färdiga jordbruk,

enär faran för att de komme att verka prishöjande vore särskilt påtaglig i

dylika fall. De borde företrädesvis och helst finna användning, då det gällde

komplettering av ofullständiga jordbruk. Med tanke på de ekonomiska konsekvenserna

vore jämväl en ytterligare begränsning av dessa låns storlek i

förhållande till kostnadsvärdet att förorda.

Jämtlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,

i vilkas yttrande länsstyrelsen instämt, ha uttalat sig för att avskrivningslån

borde utlämnas till högst 30 procent av kostnadsvärdet. Lånen borde

betecknas premielån, liksom de hittillsvarande lånen för motsvarande

ändamål.

Stockholms läns och stads, Östergötlands läns samt Göteborgs och Bohus

läns hushållningssällskaps egnahemsnämnder och förvaltningsutskott ha ansett

avskrivningslånen böra begränsas lill förslagsvis 20 procent av kostnadsvärdet.

Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har föreslagit ifrågavarande

procentsats skola begränsas till 10 procent.

örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha i sitt yttrande, vilket biträtts av länsstyrelsen, ansett sig icke kunna tillstyrka

beviljandet av avskrivningslån till högre belopp än 25 procent av

kostnadsvärdet. Såsom nedre gräns borde sättas 5 procent (i stället för föreslagna

3 procent).

Statens egnahemsstyrelse har ansett lånen, om sådana skulle utlämnas,

böra begränsas till högst 25 procent av kostnadsvärdet och endast i undantagsfall

överstiga 20 procent. Därjämte borde lånen erhålla en lämpligare

benämning, förslagsvis regleringslån. Emellertid har egnahemsstyrelsen

funnit det vara att föredraga, att de nuvarande premielånen bibehölles.

Införandet i lånerörelsen av de nya begreppen kostnadsvärde och bruksvärde

syntes egnahemsstyrelsen vanskligt. Styrelsen hade den uppfattningen,

att syftemålet med avskrivningslånen bättre nåddes genom bibehållande av

premielånen till förhöjt maximibelopp, förslagsvis 3,000 kronor. Premielåneverksamheten

hade i allt fall prövats. I stort sett hade densamma ej befunnits

behäftad med de avigsidor, som befarats i fråga örn avskrivningslånen.

Även i ett par andra yttranden ha de nuvarande premielånen ansetts vara

att föredraga framför avskrivningslånen. I sådan riktning har uttalat sig

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vilket dock ansett,

att de nuvarande premielånebestämmelserna borde kompletteras med

föreskrift att lånen ej finge fullständigt avskrivas, förrän låntagaren besuttit

fastigheten i minst 8—10 år.

Bank- och fondinspektionen har anfört att, om av sociala skäl ytterligare

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

105

subventionering utöver de hittillsvarande premielånen ansåges oundgängligen

erforderlig, detta lämpligen borde ske genom någon höjning av premielånens

belopp. Höjningen borde dock under inga förhållanden göras större

än att premielån högst finge uppgå till 10 procent av bruksvärdet. För skyldighet

att återbetala premielån borde utöver vad redan nu gällde uppställas

samma villkor som av egnaliemsutredningen föreslagits för avskrivningslån.

I detta sammanhang ville inspektionen framhålla, att det borde ur många

synpunkter, ej minst med hänsyn till önskvärdheten av en förenkling av arbetet

inom egnaliemsorganisationen med bland annat fastighetsvärderingar

och vad därmed stöde i sammanhang, vara till gagn, att det fastsloges, att,

där taxeringsvärde funnes å fastigheten i fråga och detta värde icke uppenbarligen

avveke från fastighetens marknadsvärde, vad egnahemsutredningen

betecknade såsom bruksvärde skulle överensstämma med gällande taxeringsvärde.

Västmanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har anfört, att

det för staten bleve betydligt billigare och för alla parter naturligare, örn stödet

som hittills finge utgå i form av premielån. Nuvarande möjlighet att

erhålla premielån med högst 50 procent av arbetskostnaden och högst 1,500

kronor vore emellertid med nuvarande byggnadskostnader alldeles otillräckligt.

Om tilldelning av premielån, i stället för föreslagna avskrivningslån,

bibehölles och premielånet sattes till cirka 25 procent av beräknad totalkostnad

för byggnaderna skulle detta säkerligen verka tillräckligt stimulerande.

Riksråkenskapsverket har hänvisat till att i praktiskt taget alla fall, där

grundförbättringar företoges utan samband med ägareskifte, dylika förbättringar

förutsattes endast skola kunna understödjas genom statsbidrag i nuvarande

ordning. Även efter genomförandet av de i avseende å grunderna

för dessa bidrag av utredningen föreslagna ändringarna skulle ifrågavarande

bidragsform, såvitt riksråkenskapsverket kunde finna, i flertalet fall komma

att ställa sig avsevärt mindre förmånligt än avskrivningslånen. Det kunde

enligt riksräkenskapsverkets mening knappast anses motiverat vare sig ur

lämplighetssynpunkt eller med hänsyn till rättvisa och billighet att på detta

sätt göra understödets storlek beroende av huruvida förstärkningsåtgärderna

företoges i samband med ägareskifte eller ej. Den föreslagna anordningen

komme att uppmuntra till försäljning av jordbruksfastigheter. Liknande

erinringar kunde göras med avseende å avgränsningen av det område, inom

vilket jordbrukslån och avskrivningslån skulle få beviljas för byggnadsarbeten.

— Riksråkenskapsverket har uttalat sig för att avskrivningslån

genomgående borde avse det belopp, varmed kostnaderna för ifrågakommande

förstärkningsåtgärder i form av grundförbättringar, väganläggningar och

byggnadsarbeten överstege ökningen av vederbörande fastighets bruksvärde

på grund av åtgärdernas vidtagande, samt att maximibeloppet för avskrivningslån

komme att angivas i vissa procent av nämnda kostnader. Vilket

procenttal, som härvid borde komma i fråga, undandroge sig riksräkenskapsverkets

bedömande. Därest maximeringen skedde särskilt för vart och

ett av de tre olika slagen av kostnader — vilket ur flera synpunkter förefölle

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

vara att föredraga — syntes det emellertid, vad anginge grundförbättringar,

ligga nära till hands att, där anordningen med två olika stödformer godtoges,

tillämpa den för statsbidrag till grundförbättringar föreslagna relativa maximigränsen

jämväl för avskrivningslån till dylika förbättringar. Riksräkenskapsverket

ville vidare erinra om att statsbidragen till grundförbättringar

enligt utredningens förslag per hektar räknat icke skulle få överstiga vid nyodling

400 kronor, vid stenröjning 350 kronor samt vid jordkörning och betesförbättring

250 kronor. Det kunde med hänsyn till vad riksräkenskapsverket

tidigare anfört ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser av samma innehåll

borde meddelas i avseende å avskrivningslånen.

Samma ämbetsverk har erinrat örn att utredningen ansett det icke kunna

ifrågakomma att söka bereda äldre egnahemslåntagare en liknande förmån

genom omreglering av deras egnahemslåneskuld i överensstämmelse med det

nya lånesystemet. Krav på en dylik omläggning syntes emellertid säkerligen

komma att framställas, i all synnerhet som många av dessa egnahemslåntagare

befunne sig i jämförelsevis svåra ekonomiska förhållanden. Härifrån

vore steget sedan icke långt till att påyrka en motsvarande subvention

för de småbrukare, som visserligen icke vore egnahemslåntagare men som

ändå ådragit sig stora skulder för inköp och rationalisering av sina jordbruk.

Slutligen må nämnas följande ytterligare erinringar mot förslaget om avskrivningslån.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett garantier

böra tillskapas, säkrare än de av egnahemsutredningen föreslagna,

för att avskrivningslånen verkligen komme egnahemslåntagarna själva till

godo och ej komme att motvägas av ökade fastighetspriser och byggnadskostnader.

Å andra sidan ha länsstyrelsen samt hushållningssällskapets egnahemsnämnd

och förvaltningsutskott i Norrbottens län ansett, att utredningens

farhågor för att avskrivningslånen skulle kunna föranleda spekulation med

egnahemsfastigheter vore överdrivna, och därför uttalat sig emot anordningen

med successiv avskrivning. Denna komme att medföra större arbetsborda

för egnahemsorganen och dessutom vissa svårigheter vid beräknandet av det

belopp av avskrivningslånet, som skulle vara förfallet till betalning, då fastigheten

överginge till ny ägare.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, vars yttrande biträtts

av länsstyrelsen, har uttalat sig för att avskrivningslån, som ej överstiga

1,500 kronor, icke skola behöva underställas centralorganet för godkännande.

Det har ansetts bliva en allt för stor och för i’örelsen betungande

apparat att behöva remittera samtliga avskrivningslåneärenden till centralorganet.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uppställt

frågan, vad bruksvärdet vore på ett litet stödjordbruk med 1—2 kor.

Dessa små s. k. stödjordbruk lage i realiteten ofta så nära bostadslägenheter,

att det kunde ifrågasättas, örn icke dessa båda slags fastigheter borde be
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

107

handlas lika. På grund av vad sålunda anförts ville förvaltningsutskottet

avstyrka, att samma villkor bleve gällande för stödjordbruk som fallet vore

beträffande familjejordbruk.

Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

har anslutit sig till den reservation, som av utredningens ledamot herr

Gabrielsson avgivits i fråga örn säkerheten för avskrivningslån. Förvaltningsutskottet

har framhållit, att låntagaren borde helt göras solidarisk med

sitt egnahemsföretag. I så fall borde han icke erhålla möjlighet att själv

disponera det inteckningsvärde, som läge mellan egnahemslåneinteckningen

och säkerheten för avskrivningslånet. Dessa inteckningar borde sålunda i

följd utgöra säkerhet med företräde före låntagarens egen insats i företaget.

I motsatt fall kunde låntagaren lockas till spekulationer, som icke vore önskvärda.

Vid exekutiva försäljningar borde icke egnahemslåntagaren skyddas

före det allmänna.

Även statens egnahemsstyrelse har anslutit sig till den mening, som uttalats

i nyssnämnda reservation.

Slutligen har statskontoret framställt erinran mot att den i betänkandet

uppställda principen för beviljande av avskrivningslån av egnahemsutredningen

icke ansetts böra erhålla tillämpning i fråga om fastigheter, som egnahemsorganen

själva överläte till egnahemsbildare. Enligt statskontorets mening

borde även i dessa fall tillämpas de regler för prissättning och utlåning,

som kunde bli gällande för egnahemsverksamheten i allmänhet.

Den av egnahemsutredningen föreslagna höjningen av belåningsgränsen

för jordbruksfastigheter har i allmänhet lämnats

utan erinran i de avgivna yttrandena.

Betänkligheter mot en sådan höjning ha emellertid uttalats av bank- och

fondinspektionen, sparbanksinspektionen — där emellertid en ledamot haft

skiljaktig mening — lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads

län, hushållningssällskapens egnahemsnämnder och förvaltningsutskott

i Stockholms län och stad, Uppsala län, Kalmar läns södra område och

Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns södra, Värmlands och Västernorrlands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

styrelsen för svenska bankföreningen samt Sveriges skogsägareförbund.

Bank- och fondinspektionen har hållit före, att belåningsgränsen rätteligen

borde sänkas till 80 procent, men förmenat, att gränsen i varje fall icke

borde höjas utöver den nu gällande.

Majoriteten inom sparbanksinspektionen har anfört:

Sparbanksinspektionen vill ifrågasätta, huruvida icke den belåningsgräns

av 90 procent av en fastighets bruksvärde, inom vilken jordbruks- och skogslån

må beviljas, är för högt tilltagen. Person med små kapitaltillgångar kan

under tid med höga fastighetsvärden på grund av de förmånliga villkoren

frestas att med hjälp av egnahemslån förvärva jordbruksfastighet, som han

därest sådant lån ej stått till buds skulle avstått ifrån. Vid en mindre förskjutning

nedåt i fastighetsvärdet kan en sådan egnahemslåntagares hela

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

sparkapital, vilket som regel torde vara investerat i fastighet och inventarier,

befaras lätteligen gå till spillo. Inspektionen anser sig vidare böra framhålla,

att då fastighet blir föremål för exekutiva åtgärder vissa fordringar, exempelvis

skatter, i förmånsrättshänseende äga företräde framför fordringsinteckningar,

varjämte kostnader för exekutionen samt oguldna räntor regelmässigt

förekomma. Detta torde innebära, att åtminstone innan amorteringar

i nämnvärd utsträckning verkställts ifrågavarande lån i verkligheten

komme att i det närmaste uppgå till och kanske i vissa fall överstiga bruksvärdena.

^ Med hänsyn till det anförda anser inspektionen, att den nu gällande

belåningsgränsen av 83 procent icke bör överskridas.

Därest mindre bemedlade, som sakna möjligheter att förvärva egna jordbruk

med hjälp av en belåning inom 83 procent, anses böra igångsätta jordbruk

finner inspektionen ur många synpunkter den lämpligaste formen härför

vara upplåtelse av arrendeegnahem.

Styrelsen för svenska bankföreningen har uttalat, att skyldig hänsyn till

både statens och vederbörande jordbrukares intresse gjorde det önskvärt, att

90-procentgränsen sänktes. Att jordbruk, liksom andra affärer, stundom

planlades med alltför vidsträckt anlitande av kredit, kunde givetvis icke förhindras,

men staten borde såvitt möjligt ej medverka därtill.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha anfört:

o Enligt egnahemsnämndens förmenande måste befaras, att en egnahemslåntagare

med så stor skuldsättning som 90 procent av fastighetens bruksvärde

— kanske än mer om inventarier måste inköpas på kredit — erhåller

ett så oförmånligt utgångsläge, att han måste jämställas med innehavare av

sämre jordbruk. De av professor Nanneson framlagda och i betänkandet

återgivna räkenskapsresultaten, som för övrigt torde avse bättre jordbruk och

jordbruk med i medeltal endast 55 procent skuldsättning, tyda på riktigheten

av denna uppfattning. Egnahemsnämnden håller sålunda före, att jordbrukslån

böra till sin storlek begränsas till förslagsvis högst 75 procent. Visserligen

torde detta innebära att en del obemedlade och mindre bemedlade icke

kunna med stöd av egnahemslån förvärva egna jordbruk. Även ur social

synpunkt lärer emellertid icke kunna försvaras åtgärder från statsmakternas

sida som locka till förvärv av jordbruk på villkor som sannolikt komma att

visa sig ekonomiskt ohållbara.

Å andra sidan har Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd

förordat, att lån måtte få uppgå till fastighets hela bruksvärde.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att Malmöhus läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott ansett, att liknande

möjlighet att erhålla lån för lösöreanskaffning, som funnes för arrendeegnahemsinnehavare,

borde beredas jämväl egnahemslåntagarna. Lånemaximum

syntes här böra sättas till 3,000 kronor.

Egnahemsutredningens förslag i fråga om s k o g s 1 å n har i regel icke

mött någon erinran. Beträffande belåningsgränsen, vilken liksom för jordbrukslån

föreslagits till 90 procent av värdet, hänvisas till nyss lämnade

redogörelse för innehållet i vissa yttranden.

Emellertid ha Skaraborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och

förvaltningsutskott, vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, ställt sig be
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

109

tänksamma mot att utvidga egnahemsbelåningen till att avse även värdet av

växande skog, framförallt med hänsyn till den toppbelåning, som i övrigt

förordades. Det hade tyvärr allt för ofta visat sig, att skog i en mycket

skuldsatt jordbrukares ägo bleve föremål för rovdrift i stället för en planmässig

och uthållig skogsdrift, som skulle kunna tjäna till ett varaktigt stöd.

Liknande synpunkter lia framförts av Uppsala läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd, vilken härjämte fäst uppmärksamheten på att arbetstillfällena

bleve färre för de egentliga skogsarbetarna, i samma mån som arbetet

från dem överflyttades på innehavare av familjejordbruk. Man hade vidare

skäl antaga, att skogsarbetena skulle återkomma ojämnt med mer arbete

vid höga skogsproduktpriser och mindre vid dåliga virkespriser.

Sveriges skogsägareförbund har framhållit att, örn det skulle vara någon

mening med förvärv av stödskog, dennas årliga värdeavkastning minst måste

uppgå till räntan å förvärvet. Detta kunde kanske förutsättas stundom bli

fallet å bättre marker i södra Sverige samt under goda konjunkturer, när

höga virkespriser erhölles. Däremot syntes det bli mycket tvivelaktigt, örn

under de svagare tillväxtmöjligheterna i Norrland, där just stödskogarna

skulle få de största arealerna och kräva de största kapitalutläggen, skogens

årliga värdeproduktion kunde uppväga räntan å dess värde vid förvärvet.

Under svagare konjunkturer syntes detta under inga förhållanden bli fallet,

och stödskogen måste då bli till mer tunga än stöd för sin ägare.

Å andra sidan ha Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd

och förvaltningsutskott ansett lån till 90 procent å ett fullständigt

familjejordbruk innebära mindre risk än nuvarande lån till 83 procent å ett

ofullständigt jordbruk. Vid kronans försäljningar av egnahemslägenheter

hade köparna sedan länge fått lån till 90 procent av hela köpeskillingen,

vilken ibland omfattat betydande skogsvärden. Kronan syntes dock icke

ha lidit några nämnvärda förluster. Tillräckliga skäl för en uppdelning av

egnahemslånet i ett jordbrukslån och ett skogslån syntes ej föreligga. Dock

förutsattes, att i allt fall skogshushållningsplan skulle upprättas och att

extra avbetalning vid skogsförsäljning skulle ske, om nämnden med hänsyn

till lånesäkerheten påfordrade detta. Skulle emellertid särskilda skogslån

vidhållas, syntes dylikt lån vara erforderligt först vid ett högre skogsvärde

än 1,000 kronor.

Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,

vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, ha ifrågasatt, örn skogslån

icke borde sättas till maximum 2,000 kronor mot föreslagna 1,000 kronor.

Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, som funnit syftet

med skogslänen vara värt allt erkännande, har befarat, att skogsvårdsstyrelsernas

medverkan vid denna belåning skulle komma att draga betydande

kostnader. Nämnden har ifrågasatt, örn icke låntagarna kunde befrias

från dessa frånsett kostnaderna för nödig hantlangning. I samma yttrande

har förordats, att vid värdering av växande skog måtte tillämpas samma

principer som vid fastighetstaxeringen.

Centralrådet för skogsvårdsstgrelsernas förbund har framhållit angelä
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

genheten av att befintlig liusbehovsskog å såväl jordbruksegnahem som andra

jordbruksfastigheter effektivt skyddades mot exploatering. Sådana åtgärder

borde åsyfta att, där 1930 års lag om begränsning av rätten att avverka

skog å inlecknad fastighet ej förts i tillämpning, bringa markägaren till insikt

om att avverkning utan tillstånd medförde omedelbart ansvar. Såvitt

centralrådet kunde se torde förevarande avsikt enklast nås genom ett tillägg

till skogsvårdslagen av innebord, att en skogsvårdsstyrelse, efter undersökning

och utredning i varje särskilt fall, bemyndigades för sådana fastigheter,

vilka uppenbarligen hade skog endast till framtida husbehov, meddela bindande

föreskrift örn att, för viss begränsad tid, avverkning till avsalu därstädes

icke finge ske utan skogsvårdsstyrelsens särskilda medgivande. Överträdelse

av dylik föreskrift skulle medföra ansvar i likhet med avverkning

i strid mot avverkningsförbud.

Slutligen lia i en promemoria, som fogats vid det av lånenämnden för sekundär

jordbrukskredit avgivna yttrandet, förordats, alt egnahemslån borde

betraktas såsom en enhet, vare sig detsamma innefattade belåning av växande

skog eller icke. I den mån egnahemslånet innefattade belåning jämväl

av växande skog, borde den del som belöpte på skogen betraktas som »skogsandel».

Sedan skogsandelen genom amortering försvunnit, borde låntagaren

befrias från avverkningskontroll med därmed förenade kostnader och

andra olägenheter.

Förslaget örn införande av rörlig ränta å egnahemslån har i princip

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga egnahemsnämnder

och förvaltningsutskott ävensom bland annat av bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, statens egnahemsstyrelse och styrelsen för

svenska bankföreningen.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har till stöd

för sitt tillstyrkande bland annat anfört:

Förvaltningsutskottet ser med tillfredsställelse, att utredningsmännen sökt

reglera räntefrågan på ett sätt, som synes kunna undanröja de ständiga oell

störande diskussionerna örn räntefotens storlek. Erfarenheten har visat,

att låntagarna därvid uteslutande tagit jämförelsen med rådande allmänna

ränteläge såsom intäkt för räntesänkningar; att krav på ränteändringar icke

framförts i de lägen, då egnahemslåneräntan varit den lägre, torde icke

tarva förklaring. Rättvisan bör emellertid bjuda, att egnahemslåneräntan

får följa den allmänna ränteutvecklingen i såväl stigande som sjunkande

riktning. Utredningsmännens ränteregler innebära att så sker. Farhågorna för

ränteförhöjning i överensstämmelse med den allmänna räntemarknaden äro

säkerligen uttryck för en överdrift av räntepostens betydelse för låntagarnas

ekonomiska ställning. Detta bekräftas också av erfarenheterna från sparbankernas

och jordbrukskassornas lånerörelse, där räntan är obunden, men

något missnöje med detta förhållande icke försports. Fördelarna av

systemet med rörlig ränta äro säkerligen av större betydelse än angivna

olägenhet därav. Örn därjämte, såsom väl finnes god anledning att antaga,

räntefluktuationerna inom överskådlig tid bliva ganska obetydliga, medger

den uppdragna marginalen för egnahemslåneräntans bestämmande, att

denna ränta i själva verket icke torde behöva ändras. Men möjlighet till

en automatisk anpassning finns i alla fall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 236.

lil

Bank- och fondinspektionen har förklarat sig icke lia något att erinra mot

den föreslagna grunden för beräknande av den egentliga räntan. Däremot

kunde inspektionen icke följa egnahemsutredningen, då densamma förklarat

sig icke kunna förorda, att någon räntemarginal beräknades för täckande

av statens förvaltningskostnader.

Sparbanksinspektioneri bar förklarat sig icke vilja ifrågasätta, att egnahemslåntagarna

skulle bära hela kostnaden för lånerörelsen och därå belöpande

förluster, men har å andra sidan funnit det till fullo motiverat, att

de i någon mån bidroge härtill. Det stöd, som egnahemslånerörelsen skulle

giva sina låntagare, borde helt falla å den del av ett lån, som icke vore stående.

Beträffande den stående delen borde däremot inom den vanliga kreditgivningen

gällande regler tillämpas och visst tillägg ske för förvaltningskostnader

och eventuella risker.

Socialstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken,

fullmäktige i riksgäldskontoret samt Stockholms läns och stads hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, Uppsala låns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott samt Sveriges skogsägareförbund

lia avstyrkt egnaliemsutredningens förslag örn rörlig ränta.

Socialstyrelsen har bland annat anfört:

En anordning med rörlig ränta skulle komma att i de ekonomiska kalkyler,

som ha avseende på egnahemsfastigheter, införa ett betydande osäkerhetsmoment,

vilket knappast kan vara till gagn för egnahemsrörelsens bedrivande.

De omräkningsprocedurer, som varje år skulle förekomma —

även örn helt obetydliga förändringar i ränteläget ha inträffat — skulle därjämte

kunna bliva alldeles oproportionerligt kostsamma och tidsödande.

Nuvarande system med fasta räntor har under alla omständigheter den fördelen,

att ingen oberäknelig faktor bar införts i kostnadskontot. Det kan

också betvivlas, att den smidiga anpassning efter konjunkturernas fluktuationer,

som införandet av den rörliga räntan ansetts kunna innebära med

avseende på jordpriserna, skulle vara så eftersträvansvärd, som utredningsmännen

synas ha velat göra gällande. Nuvarande räntesystem har otvivelaktigt

en viss konserverande inverkan i avseende på de här berörda jordbruksfastigheternas

priser, och i viss mån kan detta anses innebära en fördel.

Riksräkenskapsverket har framhållit följande:

Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning kan till en början invändas, att

de förluster, som uppstå för staten vid en sjunkande räntenivå, icke, såsom

utredningsmännen velat göra gällande, kunna med någon säkerhet antagas

komma att täckas av uppkommande vinster vid en utveckling av ränteläget

i motsatt riktning. Dessutom torde det, även örn de av utredningsmännen

föreslagna grunderna för räntans beräknande godtagas i nuvarande läge,

vara föga troligt, att kravet på en tillämpning av enahanda grunder i ett motsatt

läge kan upprätthållas.

Utredningsmännen hava förklarat det strida mot anordningen med avskrivningslån

att därutöver subventionera egnahemsbildningen även i räntehänseende.

Därest denna grundsats godtages, synes det riksräkenskapsverket

ligga närmast lill hands, att räntan å lånen från egnahemslånefonden bestämmes

skola utgå efter en fast räntefot. Denna bör med utgångspunkt

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

från nuvarande ränteläge fastställas till 4 procent, samt, så snart densamma

i anledning av nedgång eller uppgång i den effektiva medelräntan å den fonderade

statsskulden kommer att under- respektive överstiga nämnda medelränta

med förslagsvis 0.5 procent, beträffande samtliga lån sänkas respektive

höjas i anslutning till samma medelränta, efter särskilt beslut av riksdagen.

Genom en sådan lösning torde de olägenheter, som enligt vad utredningsmännen

anfört vidlåda det nuvarande systemet med fast ränta, kunna anses

bliva helt borteliminerade. Särskilt bör uppmärksammas, att vid bifall

till vad riksräkenskapsverket i det följande förordar i fråga om beräkningen

av amorteringarna å lånen ifrågakommande sänkningar eller höjningar av

räntefoten komma att utan svårighet kunna vidtagas även i avseende å lånens

amorteringsdelar. Man kan emellertid givetvis även tänka sig, att det

— i syfte att förenkla förfarandet vid beslut om räntesänkning eller räntehöjning

samt sålunda möjliggöra en mera smidig anpassning —- helt generellt

föreskrives, att räntefoten skall för varje år fastställas av Kungl. Majit

på grundval av den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden under

närmast föregående budgetår.

Vare sig den ena eller den andra av de av riksräkenskapsverket nu angivna

två metoderna för bestämmandet av räntefoten väljes, måste det av utredningsmännen

uppställda kravet, att låntagarna icke skola hava att betala

högre ränta än som betingas av enskilda kreditinrättningar, på längre sikt

sett anses bliva helt tillgodosett. Att samtidigt en viss utjämning vinnes,

torde kunna sägas vara uteslutande till fördel för låntagarna. Med hänsyn

till sistnämnda förhållande vill riksräkenskapsverket ifrågasätta, huruvida

det icke kan vara lämpligt, att räntefoten för ifrågavarande lån, därest den

anses böra vara lägre än den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden,

föreskrives skola motsvara viss kvotdel av nämnda medelränta.

Härigenom vinnes också, att den bristande räntabiliteten blir densamma

oavsett inträdande förskjutningar i fråga örn statens upplåningsränta. Detta

möjliggör i sin tur en noggrann och tillförlitlig beräkning av erforderliga

avskrivningsanslag. Detta måste enligt riksräkenskapsverkets mening tillmätas

synnerlig betydelse beträffande en utlåningsrörelse av den stora omfattning,

varom här är fråga. Det måste ur nu angivna synpunkt även anses

önskvärt, att den särskilda lättnad, som ansetts böra beredas med avseende

å jordbruksfastigheter, vilkas åkerai''eal från början icke uppgår till minst

3 hektar men avses skola utökas genom viss uppodling i enlighet med upprättad

plan, icke lämnas i form av räntefrihet eller räntelindring.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha framhållit, att förslaget att införa rörlig

ränta för egnahemslånefonden måste anses vara av synnerligen genomgripande

betydelse för statens utlåningsrörelse. En övergång till ett nytt

sätt för ränteberäkning borde ifrågakomma först sedan det verkligen visats,

att därigenom några mera väsentliga fördelar stöde att vinna. Så hade här

icke skett. Fullmäktige lia vidare anfört:

Det torde till en början vara uppenbart, att låntagarna under en period av

stigande räntor icke komma att vilja finna sig i de ränteförhöjningar, som

enligt förslaget om den rörliga räntan då skulle vidtagas å egnahemslånen.

Det kommer då tydligt att framstå för låntagarna, vilken stor fördel det

varit, om egnahemslåneräntan fått, såsom hittills skett, följa utvecklingen av

medelräntan å den fonderade statsskulden i stället för att vara underkastad

fluktuationerna i upplåningsräntan under några få år. Med hänsyn till den

hittills vunna erfarenheten beträffande egnahemslåntagarnas städse visade

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

113

aktiva strävan att ernå räntelättnader, torde det nied säkerhet kunna förutses,

att från deras sida anspråk komma att framställas på förmånligare

ränteberäkning, därest den rörliga räntan skulle utvecklas i en för dem

ogynnsam riktning. Man styrkes i sina farhågor härutinnan, om nian gör

det antagandet, att den föreslagna rörliga räntan varit i tillämpning under

de senaste 25 åren. De räntesatser, som i sådant fall skulle hava utgått å

egnahemslånen, skulle, såsom närmare belysas av ett vid yttrandet fogat

diagram, hava varit synnerligen oförmånliga för låntagarna. Det synes i

hög grad osannolikt, att en bestämmelse angående rörlig ränta hade kunnat

upprätthållas under här ifrågavarande period. Vid sådant förhållande torde

man icke heller kunna vara säker på, att den av utredningsmännen åberopade

utjämningen av ränteförlusterna för staten under tider av låg ränta mot

räntevinster under tider av hög ränta verkligen kommer till stånd.

I anslutning till vad nu anförts kan man fråga sig örn det överhuvud taget

är möjligt, att staten i förevarande fall skulle kunna godkänna en ränta

av för närvarande 3 procent, d. v. s. en ränta, som med omkring 1 procent

understiger statens faktiska räntekostnader, såsom full ränta å sitt nedlagda

kapital endast på grund av en förbindelse från låntagarnas sida att, om en

räntestegring skulle inträffa i framtiden, då betala en ränta, som är högre

än statens vid den tiden faktiska räntekostnader. Ännu mer framstår den

föreslagna beräkningsgrunden såsom ofördelaktig för staten, om man utgår

från det antagandet att någon räntestegring icke skulle uppkomma i framtiden,

ty då bliva låntagarna aldrig i tillfälle att gottgöra staten de ränteförluster,

som den fått vidkännas under den tid, då utlåningsräntan understigit

medelräntan å den fonderade statsskulden.

Enligt fullmäktiges mening böra ovan påvisade förhållanden beträffande

den föreslagna rörliga räntan tillmätas avgörande betydelse. Om ändock en

dylik ränta anses böra införas i statens lånerörelse, synes det vara av vikt

att, innan ett avgörande träffas, en allsidig undersökning verkställes rörande

de konsekvenser ur statsfinansiell synpunkt, som detta skulle medföra icke

blott för egnahemslånefondens del utan även för övriga utlåningsfonder. Det

torde nämligen ligga nära till hands, att därest den under nuvarande ränteläge

fördelaktiga nya beräkningsgrunden skulle fastställas för egnahemslånefonden,

krav komma att uppstå från låntagare hos andra fonder att

jämväl komma i åtnjutande av de omedelbara förmåner en rörlig ränta erbjuder.

På grund av vad ovan anförts måste det framstå såsom både ur statens

och egnahemslåntagarnas synpunkt lämpligt att bibehålla hittills tillämpade

grunder för egnahemslåneräntans bestämmande. Denna ränta synes därför

i fortsättningen liksom hittills i stort sett böra följa den effektiva medelräntetoten

för den fonderade statsskulden men ligga något under denna räntefot.

Man bör sålunda för fonden fortfarande öppet räkna med en måttlig

räntesubvention. Med hänsyn till att nyssnämnda medelränta för närvarande;

är starkt sjunkande, torde man under vissa förutsättningar kunna utgå

Irån att medelräntan örn ett år nedgått så, att en sänkning av förräntningskravet

för fullt räntabla fonder till 3 V2 procent blir möjlig. Egnaliemslåne1

ålitan skulle då utan ökning av hittillsvarande räntesubvention kunna

icke oväsentligt sänkas och det önskade målet, räntelättnad, skulle kunna

nås utan de vanskligheter, som måste följa av ett införande av en rörlig

ränta i den bemärkelse förslaget innebär.

Fullmäktige i riksbanken lia ur statens synpunkt anfört i huvudsak samma

betänkligheter som riksgäldsfullmäktige.

Hillring till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. .Vr ‘ISO. K

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

En tredje väg för egnahemslåneräntans bestämmande har förordats av bostadssociala

utredningen. Denna har erinrat, att bostadsanskaffningslån enligt

1938 års kungörelse om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder

i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer förräntas efter fast,

vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken av Kungl. Majit fastställes

lägst till medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår,

som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av J/4

procent. Bostadssociala utredningen har i anslutning härtill uttalat följande:
Ur

de synpunkter, som av bostadssociala utredningen anlagts rörande önskvärdheten

av största möjliga likformighet hos olika slag av socialt motiverade

bostadslån av statsmedel, synes det icke lämpligt att, såsom egnahemsutredningen

föreslagit, räntan å lånen göres rörlig. (De särskilda skäl härför, som

må kunna anföras när det gäller jordbruksegnahemslån till följd av jordbruksegnahemmets

karaktär av produktionsföretag och försörjningskälla, anser sig

bostadssociala utredningen icke kunna diskutera). Det kunde visserligen sägas,

att de motiv för rörlig ränta, som egnahemsutredningen framdragit, kunde

anföras även för att räntan på andra bostadslån, t. ex. bostadsanskaffningslånen,

gjordes rörlig. Bostadssociala utredningen är emellertid icke övertygad

om lämpligheten överhuvud av en sådan anordning. Egnahemsutredningens

skäl för räntans rörlighet synas huvudsakligen bygga på de erfarenheter,

man under föregående decennier haft av fast räntesats. Denna period har

—- efter den abnorma uppskruvningen av den långa räntan under inflationstiden

— utmärkts av en fortskridande och betydlig nedpressning av den allmänna

räntenivån; det är under sådana omständigheter naturligt, att fastlåsningen

av räntan på äldre lån skapat mycken irritation. Om man utifrån

nuvarande läge söker utforma en för den kommande utvecklingen

lämplig anordning, synas dock de gångna decenniernas erfarenheter böra tillmätas

endast begränsad vikt. Även örn den långa räntan skulle fortsätta att

falla, vilket väl icke ligger utom möjligheternas gränser, är dock den nu

återstående »fallhöjden» avsevärt lägre än under tidigare perioder. Möjligheten

av att räntan stiger synes vid en ekonomisk planering för en period av

den längd, det gäller i förevarande sammanhang, böra tillmätas lika stor om

icke större vikt än möjligheten av att räntan faller. Ur denna synpunkt förefalla

skälen för fast ränta överväga.

På anförda grunder har bostadssociala utredningen förordat, att räntan på

bostadsegnaliemslånen måtte fastställas på samma sätt som för bostadsanskaffningslånen.

I huvudsak enahanda uppfattning har uttalats av statens byggnadslåncbyrå.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig

för en sänkning av egnahemslåneräntan till samma procent, som tillämpas av

hypoteksföreningar.

Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha funnit önskvärt, om på någorlunda lätthanterligt sätt sådan anordning

kunde träffas, att egnahemslåneräntan fluktuerade efter de viktigaste

produktprisen vid ett mindre jordbruk. En reservant inom egnahemsnämnden

har tillstyrkt utredningens förslag. Västerbottens läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd har ifrågasatt, örn icke av egnahemsutredningen åbe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

115

ropade professor Nannesons räntabilitetskalkyler bort kunna tjäna såsom utgångspunkt

för beräkning av egnaliemslåneräntan.

Slutligen må nämnas att statskontoret ifrågasatt lämpligheten av utredningens

förslag, att i de fall, där jordbruksfastighets åkerareal icke uppginge till

tre hektar, vederbörande egnahemsnämnd under vissa förutsättningar skulle

kunna medgiva viss räntefrihet. Detta förslag strede även mot utredningens

eget uttalande, att förutom avskrivningslånen någon subventionering i räntehänseende

med avseende å egnahemsbildningen icke borde äga rum. I varje

fall ansåge ämbetsverket, att, därest förslaget genomfördes i denna del, det

icke borde ankomma på vederbörande lokalorgan att besluta om dylik räntefrihet.

Denna beslutanderätt syntes enligt statskontorets mening böra tillkomma

Kungl. Majit.

Valet mellan egnahemsutredningens förslag i fråga om återbetalningen

av egnahemslån och det av en reservant inom utredningen framställda

förslaget i detta ämne har utfallit mycket olika.

Bland dem, som tillstyrkt majoritetsförslaget, märkes Västmanlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

Någon förenkling såsom reservanten gör gällande synes icke dennes system

innebära. Tvärtom vill det förefalla mera invecklat och oformligt att fm en

fristående amorteringsplan vid sidan av den rörliga räntan. Genom att årsutgiften

för egnahemslånet enligt majoritetssystemet icke undergår andra ändringar

än dem som betingas av ränteändringarna för egnahemslånets stående

del möjliggöres att låntagarens årsutgift för lånet icke behöver växla

även med hänsyn till förräntningen av amorteringsdelen. Ränteändringarna

för denna lånedel gå i stället ut över amorteringsbeloppen, som ökas vid låg

ränta och minskas vid hög ränta så att annuitetsbeloppet förblir oförändrat.

Låntagarnas önskemål att ha kännedom örn amorteringens fortgång förutsätter

föi''valtningsutskottet bliva tillgodosett genom att han dels erhåller

meddelande om amorteringstidens längd vid rådande räntefot och dels efter

varje annuitetsbetalning genom kvitto upplyses örn återstående låneskuld.

Reservantens förslag att fastställa amorteringsdelens storlek med hänsyn

till lånebeloppets storlek i stället för såsom majoriteten förordat till låneskuldens

storlek i förhållande till den belånade fastighetens värde finner förvaltningsutskottet

icke vara tillfredsställande. Det synes vara mera kreditmässigt

att gå på majoritetens linje, som för övrigt överensstämmer med den

praxis, som vanligen tillämpas vid annan fastighetskredit, där låns stående

del fastställes till viss kvot av fastighetens värde och amorteringsdelen till

överskjutande låneskulden. Reservantens beräkningsgrund medför dessutom,

att en låntagare ålägges förhållandevis lika stor amorteringsskyldighet, oavsett

lånets läge i förmånsrättshänseende. Med andra ord ett lågt liggande lån

skulle avbetalas till lika kvotdel som ett högt liggande och följaktligen mera

riskfyllt lån.

Styrelsen för svenska bankföreningen har biträtt egnahemsutredningens

mening, att lånen liksom hittills borde vara uppdelade i en stående del och

en amorteringsdel. Förslaget att förstnämnda del skulle utgöra 00 procent

av fastighetens jordbruks- och skogsvärden (beträffande bostadsegnahem 50

procent av värdet) borde förutsätta, att värdesättningen skedde efter försiktiga

grunder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Bank- och fondinspekiionen har förordat det reservationsvis framställda

förslaget. Såvitt inspektionen kunde finna, måste reservationsförslaget innebära

påtagliga fördelar framför majoritetsförslaget. Därest det förra förslaget

följdes, medförde detta även den betydande fördelen, att en uppdelning

av jordbruks- och skogslån i en stående del och en amorteringsdel icke bleve

erforderlig, något som i sin ordning borde medföra en förenkling av arbetet

inom egnahemsorganen.

Riksräkenskapsverket har likaledes förordat anordningen med på förhand

bestämda amorteringar, vilka fastställdes att utgå med efter hand stigande

belopp och härvid bestämdes sålunda, att de jämte den beräknade räntan

komme att innebära i stort sett lika årliga utgifter.

Även statens egnahemsstyrelse har vid jämförelse mellan majoritetssystemet

och reservationssystemet funnit övervägande skäl tala för tillerkännande

av företräde för det senare. Därvid hade styrelsen bland annat uppmärksammat

majoritetssystemets svårigheter att uppgöra fast amorteringsplan för

lånen. Genom reservationssystemet undvekes förfarandet med lånens uppdelning

i stående del och amorteringsdel, vilket förhållande enligt styrelsens

mening innebure en förenkling i konstruktionen. I allt fall ansåge styrelsen

sig böra avstyrka majoritetens förslag att beräkna stående delen i förhållande

till fastighetsvärdet.

Reservantens förslag har vidare tillstyrkts av domänstyrelsen, länsstyrelsen

i Norrbottens län, Stockholms låns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd

och förvaltningsutskott, Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd

samt Östergötlands läns och Kalmar läns södra hushållningssällskaps

egnahemsnämnder och förvaltningsutskott, Kronobergs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, Kristianstads läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd, hushållningssällskapens egnahemsnämnder och förvaltningsutskott

i Malmöhus län — dock icke enhälligt—, Hallands, Göteborgs

och Bohus län, Älvsborgs läns norra område, Skaraborgs län, i vars yttrande

länsstyrelsen instämt, örebro län, likaledes med instämmande av länsstyrelsen,

samt av Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd.

Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har, med instämmande

av förvaltningsutskottet, förordat, att den stående delen av egnahemslån

borde utgöra 60 procent av lånebeloppet icke av fastighetsvärdet.

Extra avbetalningar borde räknas av på den stående delen och

icke på amorteringsdelen, enär det vore av betydelse att så långt som möj

ligt nedbringa den stående skulden. Härjämte vunnes den fördelen i administrationen,

att lån av viss årgång utlöpte samtidigt. Enligt utredningens

förslag finge i stort sett varje enskilt lån olika amorteringstid.

Även Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd

och förvaltningsutskott lia förordat, att extrabetalningar borde avföras å låns

stående del. Motsvarande borde gälla vid uppskov med betalning.

Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,

vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, lia ansett en årlig annuitet av 7

procent vara alltför hög.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

117

Statskontoret Ilar hänvisat till möjligheten att genom förlängning av den

föreslagna amorteringstiden minska låntagarnas årsutgifter för lånen. Till

belysande härav kunde nämnas, att vid en räntesats av 4 procent amorteringstiden

för ett lån med en annuitet av 7 procent å amorteringsdelens ursprungliga

belopp utgjorde 22 år, medan en annuitet av 6.5 procent medförde

en amorteringstid av 24 år. Motsvarande amorteringstider utgjorde

vid en räntesats av 3.5 procent respektive 20 och 22 år.

Samma ämbetsverk har även framställt erinran mot egnahemsutredningens

förslag, att av låntagare verkställda extra avbetalningar skola avföras

å amorteringsdelen utan att föranleda omräkning av annuiteternas belopp.

En dylik anordning hade givetvis vissa fördelar ur praktisk bokföringssynpunkt,

men komme med sannolikhet icke att uppmuntra till fullgörande

av sådana inbetalningar i samma utsträckning som i det fall att den extra

inbetalningen genom ett annuitetsavdrag påverkade annui teten och sålunda

omedelbart minskade låntagarens årliga utgifter för lånet. Statskontoret

ville därför föreslå, att den i författningsförslaget intagna bestämmelsen i

ifrågavarande avseende utginge, så att möjlighet bereddes långivare att i

största möjliga utsträckning tillmötesgå låntagarens egna önskemål rörande

tillgodoförande av dylik inbetalning.

Slutligen må här nämnas, att Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd

ansett den amorteringsfria tiden för jordbrukslån böra förlängas

från fem till åtta år.

Innan redogörelse lämnas för vad som i de avgivna yttrandena anförts

rörande förslaget, att egnahemslåntagare skall kunna hos annan långivare

pantförskriva första inteckning liggande inom 40 procent av fastighetens

bruksvärde, torde böra nämnas, att i en del yttranden betänklig

heter uttalats gentemot den konkurrens, som en utökad statlig egnahemslångivning

skulle komma att innebära för kreditinrättningarna.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha framhållit:

Efter genomförande av det föreliggande förslaget kommer egnahemslånerörelsen

att på jordbrukskreditmarknaden konkurrera med kreditgivning,

för vilken staten intresserat sig, exempelvis den låneverksamhet, som bedrives

av hypoteksinstitutionen, eller den statliga sekundärlåneverksamheten

för jordbrukare. Särskilt för hypoteksinstitutionen kan denna konkurrens

befaras komma att utöva en förlamande inverkan med hänsyn till den föreslagna

möjligheten att såsom egnahem belåna fastigheter med ett beräknat

kostnadsvärde av upp till 32,000 kronor, varigenom det övervägande antalet

av landets jordbruksfastigheter skulle kunna bliva föremål för sådan belåning

på de synnerligen gynnsamma villkor, som i sådant avseende föreslagits.

Den möjlighet, som förslaget öppnar för egnahemslåntagare att hos

annan långivare än staten placera amorteringsfritt bottenlån intill 40 procent

av bruksvärdet, torde knappast komma hypoteksbelåningen till godo

i någon större omfattning, då endast en relativt obetydlig del av nämnda

föreningars utlåning är placerad såsom stående lån. Även den verksamhet

med primärbelåning av jordbruksfastigheter, som bedrives av jordbrukskassor

och sparbanker, torde komma att avsevärt minskas genom den föreslagna

utvidgade statliga kreditgivningen för egnahemsändamål.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har ansett utredningens förslag

böra överarbetas så, att risken för överflyttning av bottenlån från kreditinrättningarna

såvitt möjligt eliminerades.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har framhållit, alt då enligt

egnahemsutredningens förslag från egnahemslånerörelsen avkopplades den

hävdvunna kolonisationstanken, denna omfattande statliga lånerörelse inträdde

såsom en ny och betydelsefull faktor på jordbrukskreditmarknaden,

som måste medföra att området för kreditgivning i andra former med jordegendom

såsom säkerhet beskures.

Att bottenkredit i egnahemsbelånad fastighet skall kunna placeras hos

annan långivare har föranlett erinran i yttrandet från Kristianstads läns

hushållningssällskaps egnahemsnämnd. Enligt nämndens mening borde den

föreslagna bestämmelsen icke tillämpas i andra fall än där fastighetsägaren

kunde visa, att lån av nämnd storlek, som redan funnes i fastigheten (t. ex.

hypotekslån), icke inom viss tid finge inlösas. Man måste nämligen komma

ihåg, att riskerna för staten redan vid belåning från botten upp till 90 procent

av en egendoms bruksvärde vore stora, men att dessa risker avsevärt

förstorades, om utredningens förslag upphöjdes till lag.

I en del yttranden har å andra sidan den föreslagna bestämmelsen ansetts

ha erhållit en alltför inskränkt innebörd.

Sparbanksinspektionen har hållit före, alt egnahemslånen, då de till sin

natur skulle utgöra ett stöd åt låntagarna, endast borde utgå i den mån andra

kreditmöjligheter icke stöde till buds. Det vore synnerligen angeläget,

att primärkrediterna regelmässigt förlädes till andra kreditinrättningar än

egnahemsorganen. Endast i undantagsfall, där mot skäliga villkor och på

betryggande sätt annan kredit icke kunde erhållas, borde sistnämnda organ

tillgodose hela kreditbehovet. Att redan vid ett egnahemslåns beviljande

låntagaren måste bestämma, om han önskade placera bottenlånet hos annan

kreditinrättning än egnahemsorganen, funne inspektionen icke vara tillfyllest

motiverat.

Liknande synpunkter lia uttalats av bank- och fondinspektionen samt styrelserna

för svenska bankföreiängen och svenska sparbanksföreningen. Denna

senare har även ifrågasatt, om icke gränsen för de inteckningar, som

finge belånas hos annan kreditgivare än staten, borde höjas från föreslagna

40 procent till 60 procent.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har bland annat anfört:

Den föreslagna eftergiften till förmån för annan kreditgivning kommer

icke hypoteksutlåningen till godo i den omfattning, man måhända tänkt sig.

Endast en relativt obetydlig del av hypoteksföreningarnas utlåning är placerad

såsom stående lån utan amortering. För hypoteksinstitutionens del framstår

det såsom ett viktigt önskemål att de i här berörda avseende föreslagna

bestämmelserna måtte så ändras att egnahemsbelåning — åtminstone såvitt

angår fullt färdiga jordbruk eller sådana jordbruk för vilkas iståndsättande

relativt obetydliga åtgärder bleve erforderliga — skall kunna genomföras

utan att inkräkta på förefintliga hypotekslån, vilka ju aldrig överstiga 60

procent av egendomens värde Hypotekslånen äro lagda på amortering un
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

der längre tid, företrädesvis omkring 60 år, och löpa med en under hela lånetiden

bunden ränta. Den med hypotekslånen förenade amorteringen synes

ej böra tillmätas avgörande betydelse vid bedömande av här avhandlade

spörsmål. 1 den för liypotekslånens hela löptid fastställda annuitetsbetalningen

ingår amorteringen endast med en relativt obetydlig del.

Den »främmande» kreditens begränsning till 40 procent kan även i ett

annat avseende tänkas få menliga följder för liypoteksverksamheten. Om

en egendom, varå finnes hypotekslån, förvärvas av någon, som önskar bistånd

genom egnahemslån, måste hypotekslånet helt eller delvis inlösas. Detta

kan såvitt angår ännu ej 10-åriga lån ej ske utan att den långivande föreningen

gottgöres för ränteförlust m. m. Denna gottgörelse utgör en improduktiv

belastning av egendomens kostnadsvärde och komme att utan

nytta öka den statliga kapitalinvesteringen. I valet mellan olika egendomar,

lämpliga för egnahemsbildning, måste synbarligen företräde givas åt den

egendom, där sådan extra kostnad icke behöver uppkomma. Man synes

därför icke utan fog kunna befara att förefintligheten av hypotekslån skulle

kunna komma att framstå såsom rent av en olägenhet för jordägaren, i det

att denne vid eventuell försäljning icke skulle kunna tillgodogöra sig den

ökade köpkraft, som den nu föreslagna omläggningen av egnahemsverksamheten

otvivelaktigt kommer att föra med sig på fastighetsmarknaden.

Bank- och fondinspektionen samt styrelsen för svenska bankföreningen ha

framställt erinringar mot att bottenkrediter förutsatts skola kunna vara placerade

hos jordbrukskassor. Nämnda styrelse har hävdat, att jordbrukskassornas

uppgift vore att bereda driftkredit, ej anläggningskredit, at jordbruket.

Utlämnandet av primära inteckningslån, som vore avsedda att vara

fasta, inginge icke i jordbrukskassornas uppgift, och anledning till dylik långivning

saknades alldeles särskilt, då, såsom här skulle vara fallet, den högre

liggande delen av fastighetens lån vore placerad annorstädes.

Slutligen har lånenåmnden för sekundär jordbrukskredit fäst uppmärksamheten

på att egnahemsverksamheten i sin nya utformning företedde flera

med sekundärlånerörelsen besläktade drag. Båda laneformerna utgjorde en

på fastighetsinteckning inom relativt hög belåningsgräns baserad jordbrukskredit.

Såvitt anginge de sakliga principerna för bedrivandet av ifrågavarande

statliga kreditrörelser förelåge dock olikheter i åtskilliga hänseenden.

Genom sekundärlånefonden kunde jordbruksegendomar belånas inom 75

procent av egendomens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden såsom en

högsta gräns. Verksamheten vore ej begränsad till egendomar inom viss

storleksklass, och någon begränsning gällde ej heller för lånebeloppens storlek.

Enligt de inom rörelsen tillämpade principerna utlämnades sekundärlån

icke för att möjliggöra förvärv av egendom. Från denna regel gällde

emellertid vissa undantag. Sekundärlånens huvudsakliga ändamål vore att

bereda vederbörande jordägare möjlighet till elt rationellt ordnande av sin

kredit genom omläggning av splittrad eller eljest betungande gäld, men binder

ansåges ej möta mot att sekundårlan användes lill förbättiing av egendomen

såsom produktivt företag, exempelvis lill nybyggnad, reparationer,

dikning, odling och annan jordförbättring m. m. Med hänsyn till de olikheter,

som förefunnes mellan egnahemslån och sekundårlan, syntes ett ge
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

nomförande av utredningens förslag näppeligen komma att i högre grad och

under den närmaste framtiden förringa betydelsen av den statliga sekundärkreditgivningen.

Örn frågan såges på lång sikt kunde dock tänkas, att under

årens lopp de mindre brukningsdelarna efter hand som de ginge i handeln

i allt större utsträckning bleve föremål för förvärv i egnahemsbildningens

form och att härigenom sekundärlånerörelsens kreditmarknad bleve alltmer

beskuren. Emellertid borde beaktas, att det här rörde sig örn en process

på lång sikt, och för sekundärlånerörelsens del skulle under alla förhållanden

såsom en självständig uppgift kvarstå belåning av det medelstora och

större jordbruket, vars kreditproblem ju icke behandlades i föreliggande betänkande.

I fråga om de av egnahemsutredningen föreslagna särskilda stödåtgärderna

till barnrika låne sökande har statskontoret funnit det icke

vara lämpligt, att dessa åtgärder inbyggdes i egnahemsverksamheten. Såvitt

ämbetsverket kunde finna, lage det närmast till hands att inordna denna

hjälpverksamhet inom ramen av den allmänna stödverksamhet för barnrika

familjer, som redan vöre tillfinnandes.

Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

har ansett, att barnrika familjer visserligen vore förtjänta av det största

stöd från det allmännas sida men att denna synpunkt ej borde inblandas

i egnahemsverksamheten, eftersom egnahem oftast anskaffades i sammanhang

med äktenskaps ingående eller innan familjen erhållit sin fulla storlek.

En liknande uppfattning har uttalats av lantbruksstyrelsen.

Egnahemsutredningens förslag örn höjning av maximivärdet å b ostadsegnahem

från 10,000 till 12,000 kronor har föranlett erinringar

endast i ett fåtal yttranden, och där så skett ha erinringarna gått ut på att

maximivärdet bör höjas längre än utredningen föreslagit.

Socialstyrelsen har ansett lämpligt, att värdemaximum för bostadslånen,

såsom föreslagits, bleve föremål för höjning. Det syntes dock kunna anmärkas

att det sålunda föreslagna maximum blivit väl knappt tillmätt i proportion

till vad som föreslagits för jordbruksegnahem.

Statens byggnadslånebyrå har ansett den föreslagna höjningen icke vara i

samtliga fall tillräcklig. Lanen skulle i allmänhet utgå för nybyggnad inklusive

anskaffning av tomtmark. Därest man — såsom egnahemsutredningen

på goda grunder föreslagit — ville tillse, att tomten finge tillräcklig storlek

och att bostaden försåges med vatten- och avloppsledningar o. s. v., syntes

anskaffningskostnaden icke sällan belöpa sig till mera än 12,000 kronor, såvitt

byråns erfarenhet rörande bostadsförsörjning åt mindre bemedlade, barnrika

familjer i egnahem gave vid handen. Då belåningsvärdet regelmässigt

icke kunde förväntas överstiga anskaffningskostnaden och då det å andra

sidan måste anses lämpligt, såväl ur ekonomiska som bostadssociala synpunkter,

att egnahemmet från början ordnades ändamålsenligt och icke

skulle behöva bliva föremål för om- eller tillbyggnad snart nog efter färdigställandet,

borde den övre gränsen för belåningsvärdet undantagsvis få sättas

till ett belopp, som skäligen fastställdes till 14,000 kronor.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

121

Bostadssociala utredningen har ansett det kunna ifrågasättas, om en maximeringsregel

överhuvud taget vöre behövlig; egnahemsbyggarens eget ekonomiska

intresse, effektivt kompletterat av vederbörande lånebeviljande myndigheters

omdöme, kunde möjligen anses tillräckligt. Örn för bostadslån

visst högsta belopp skulle fastställas, borde det icke sättas lägre än till

15,000 kronor.

Även i det yttrande, som avgivits av särskilda kommitterade inom svenska

teknologföreningen har förordats, att gränsen måtte höjas till 15,000 kronor.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

har ansett beträffande bostadsegnahemmen böra medgivas

viss, av särskilda förhållanden såsom t. ex. närheten till storstäder betingad

höjning av belåningsvärdet.

Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

lia hänvisat till att genomsnittskostnaden för en mindre lantarbetarbostad

för närvarande vore omkring 8,000 å 9,000 kronor. En egnahemsbostad

gjordes i regel något rymligare med hel källarvåning, badrum

o. s. v. Örn den skulle vara tidsenlig, droge den icke sällan en kostnad, som

överstege 12,000 kronor. Därjämte kunde förutses, att byggnadskostnaderna

komme att ytterligare stiga. Egnahemsnämnden holle därför före, att berörda

belåningsgräns borde höjas till 14,000 kronor.

Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha förordat en höjning av belåningsvärdet till högst 15,000 kronor.

I detta sammanhang må nämnas, att bostadssociala utredningen i sitt

yttrande berört möjligheterna till en övergång från en låne- och bidragsform

till en annan, örn förändrade förhållanden skulle göra detta befogat, exempelvis

om en egnahemsbyggare, som tidigare erhållit bostadsegnahemslån,

till följd av familjens tillväxt skulle bli berättigad att erhålla den lättnad i

annuitetsbetalningen, som under vissa betingelser tillgodokomme en barnrik

familj i egnahem, för vilket bostadsanskaffningslån och familjebidrag

beviljats. Utredningen har anfört:

Det vore lyckligt, om det kunde skapas en mellanform, så att säga en förmedlande

länk, mellan den av egnahemsutredningen föreslagna bostadslåneformen

och den av 1938 års riksdag beslutade formen av lån, kombinerade

med bidrag, till förmån för barnrika familjer i egnahem. Den förra är helt

utan subventionskaraktär, och bostadssociala utredningen anser, att en sådan

låneform är behövlig och att man — då avsikten är att undvika varje

inslag av subvention —- icke lämpligen bör sätta belåningsgränsen högre än

till 75 procent av belåningsvärdet. Den senare innebär en betydande subvention

dels i form av risktagandet i och med belåning till 90 procent av

värdet, dels ock särskilt i form av familjebidragen, motiverade därav atl

det gäller familjer, som äro såväl mindre bemedlade som barnrika. Det

finnes otvivelaktigt många skötsamma familjer, särskilt yngre sådana med

1 å 2 barn, vilka på sociala grunder vore värda ett handtag till hjälp för

anskaffning av ett eget hem, men som icke äro kvalificerade att erhålla

bostadsanskaffningslån med familjebidrag och icke förmå prestera den ej

obetydliga kapitalinsats, som kräves utöver bostadsegnahemslånet. En mel
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

lanform, lämpad efter dylika familjers behov, vöre exempelvis bostadslån

upp till 90 procent av belåningsvärdet men utan familjebidrag, varvid det

inslag av subvention, som bildas av det extra risktagandet, torde motivera

dels regler, ägnade att förhindra missbruk, dels en viss medverkan från kommunens

sida i någon form. Bostadssociala utredningen torde återkomma

till här berörda spörsmål i sitt under arbete varande slutbetänkande. För

att icke lägga hinder i vägen för en övergång från en låne- och bidragsform

till en annan är största möjliga likformighet mellan olika låne- och bidragsformer

önskvärd.

Liknande uttalanden ha gjorts av statens byggnadslånebyrå.

De särskilda kommitterade inom svenska teknologi Greningen ha förordat,

att belåningsgränsen för bostadslån måtte höjas till 85 procent. Vidare har

hänvisats till att en avsevärd skillnad förelåge beträffande belåningsrisken

för fastighet inom planlagt område och annan fastighet, särskilt om planen

vore byggnadsplan, emedan för dylik plan fordrades, att byggnadsnämnd

tillsattes, och därigenom en bättre kontroll ej blott av tomtbildningen utan

även av husets läge och utförande erhölles. Det ifrågasattes därför, om icke

belåningsgränsen för hus uppfört inom byggnadsplanelagt område borde få

uppgå till högre procentsats än för dylika hus inom andra områden.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, vars yttrande biträtts

av länsstyrelsen, har icke funnit bärande skäl föreligga att i fråga

om bestämmandet av låns stående del meddela olika föreskrifter för jordbrukslån

och bostadslån.

Departementschefen.

Då jag nu går att angiva min ställning till de olika frågor, som beröra egnahemslängivningen,

vill jag i likhet med egnahemsutredningen först upptaga

till behandling lånen till förvärv av jordbruksegnahem och därefter

lånen för bostadsändamål.

I ett tidigare sammanhang har jag förklarat mig i princip biträda egnahemsutredningens

förslag, att egnahemslånestöd i viss utsträckning skall

kunna lämnas även till förvärv av redan befintliga jordbruk. Beträffande

motiven för en sådan utvidgning av egnaliemslåneverksamheten ber jag få

hänvisa till vad som förut anförts i denna fråga.

Jag har i det föregående också uttalat mig till förmån för att egnahemsverksamheten

bör inriktas på större jordbruk än hittills. Såsom konsekvens

härav anser jag de maximivärden, som äro fastställda för egnahemsfastigheter,

böra höjas. Härom gäller för närvarande, att egnahemslån ej får utgå,

där det beräknade värdet överstiger för obebyggd jordbrukslägenhet

15,000 kronor och för bebyggd sådan lägenhet 12,000 kronor, med möjlighet

dock för Kungl. Majit att för visst län eller särskild ort medgiva låneförmedlare

rätt att utlämna egnahemslån för obebyggda jordbrukslägenheten

där lägenhetens värde överstiger 15,000 kronor men icke 20,000 kronor,

ävensom för bebyggda jordbrukslägenheten där lägenhetens värde överstiger

12,000 kronor men icke 16,000 kronor. Egnahemsutredningen har såsom

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

123

villkor för egnahemslån föreslagit, afl det s. k. kostnadsvärdet å den ifrågavarande

fastigheten icke överstiger 32,000 kronor. Med kostnadsvärdet har

utredningen härvid avsett sammanlagda kostnaden för förvärv samt i förekommande

fall bebyggande och iordningställande av fastigheten, under det

att utredningen såsom bruksvärde betecknat det värde, som motsvarar vad

en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten med hänsyn

till den påräkneliga avkastningen av densamma under en följd av år. Mot

vad utredningen föreslagit i fråga om höjning av maximivärdet å egnahemsfastigheter

har jag i stort sett icke något att erinra. Emellertid anser jag det

vara naturligast, att maximibeloppet hänför sig till vederbörande fastighets

bruksvärde och icke till dess kostnadsvärde. Detta synes även bättre ansluta

sig till vad jag kommer att föreslå i fråga om bestämmandet av belåningsprocenten

för egnahemsfastigheter. Maximivärdet synes härvid lämpligen

böra fastställas till 30,000 kronor. Dock anser jag befogenhet böra

lämnas egnahemsstyrelsen att i särskilda fall medgiva belåning av fastigheter

med ett värde överstigande 30,000 men icke 35,000 kronor. Behov av en

sådan höjning kan bland annat, såsom framgår av yttrandena från länsstyrelsen

och hushållningssällskapet i Malmöhus län, föreligga beträffande jordbruksegnahem

i de sydliga landskapen.

Egnahemsutredningen har framhållit, att igångsättandet av ett jordbruk

delvis kan vara förenat med kapitalinvesteringar, beträffande vilka det redan

från början kan förutsättas, att de icke skola bliva i sin helhet räntabla.

Detta kan särskilt vara fallet med kostnader för byggnader och grundförbättringar.

Med utgångspunkt härifrån har egnahemsutredningen gjort det

uttalandet, att statsmakterna böra, om ur allmänna jord- och befolkningspolitiska

synpunkter även i förhållande till anskaffningskostnaden mindre

räntabla jordbruksföretag anses böra komma till stånd, vara beredda att

sörja för att erforderliga medel ställas till egnahemsbildarnas förfogande,

utan att dessa skola behöva belastas med en skuldbörda, som icke kan förräntas.

Utredningen har föreslagit, att vad som av anskaffningskostnaden

för ett nybildat jordbruksegnahem icke motsvaras av bruksvärde skall, där

företaget anses böra understödjas, kunna täckas av statsmedel i form av ett

särskilt lån, avskrivningslån, som varken förräntas eller amorteras utan blir

föremål för avskrivning i viss ordning. Avskrivningslån skall enligt utredningens

förslag kunna uppgå till högst 40 procent av anläggningskostnaden

för fastigheten.

Ett genomförande av egnahemsutredningens förslag i förevarande del skulle

vara ägnat att väsentligt stimulera en utvidgning av egnahemsverksamheten,

bland annat i form av nybildning av egnahem. Emellertid har jag

i det föregående uttalat mig emot en alltför stark utveckling av egnahemsbildningen

i nuvarande läge, vare sig det gäller nybildning på obruten mark

eller styckning av större egendomar. Jag har såsom uppgifter för cgnahemsverksamheten

i första hand angivit att lämna bistånd vid komplettering av

ofullständiga jordbruk, vid friköp av arrendeställen och vid inlösen av släkt
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. May.ts proposition nr 236.

gardar i samband med arvfall. vartill kommer medverkan vid förvärv av stödjordbruk,

där förutsättningar för sådana finnas. Ett sålunda förvärvat jordbruk

bör i stort sett kunna lämna förräntning å däri investerat kapital, och

avkastningen av jordbruket — jämte därå nedlagt arbete -— bör även kunna

förslå till viss amortering av kapitalinvesteringen. Som jag redan i annat sammanhang

understrukit, böra stränga krav ställas på att de, som erhålla bistånd

till förvärv av jordbruksegnahem, äro väl kvalificerade för sin uppgift. I allmänhet

lärer det bliva fråga om personer, som redan från ungdomen deltagit

i jordbruksarbete, på föräldragården eller i anställning hos andra. Med hänsyn

till vad jag nu anfort bör det kunna räknas med att egnahemsjordbrukarna,

sedan de väl kommit i gång med sina jordbruk, skola ha förmåga att

reda sig. Några särskilda stödanordningar horde alltså icke vara behövliga.

Emot sådana anordningar kan också invändas, att desamma kunde te sig

orättvisa för ägare till jordbruk av liknande typ, vilka på grund av sin storlek

eller av annat skäl ej kunna egnahemsbelånas men där erforderliga byggnads-

eller grundförbättringsarbeten föranleda för jordägaren betungande

kostnader. Jag vill emellertid icke ställa mig helt avvisande mot tanken på

att en egnahemsbildare i sådana fall, som avsetts av egnahemsutredningen,

skall kunna erhålla visst stöd från det allmännas sida. Dylikt stöd bör kunna

givas för att underlätta för egnahemsbildaren att redan från början företaga

en rationalisering av byggnadsbeståndet eller en genomgripande grundförbättring,

vilken ur social och ekonomisk synpunkt är önskvärd men som

med hänsyn till sin kostnadskrävande art kunde tänkas få anstå, örn ej staten

träder emellan. Bistånd bör också under motsvarande förutsättningar kunna

lämnas i samband med en rekonstruktion av ett icke bärkraftigt jordbruk. Enligt

min mening bör ifrågavarande bistånd liksom hittills lämnas i form av

premielån, vilka emellertid böra kunna uppgå till högre belopp än de nuvarande.

Jag föreslår, att lånen i regel begränsas till högst 10 procent av respektive

fastighets värde. Egnahemsstyrelsen synes emellertid böra ha befogenhet

att i särskilda fall bevilja premielån intill 15 procent av fastighetsvärdet.

Lån inom förstnämnda 10-procentsgräns torde däremot icke behöva underställas

egnahemsstyrelsens prövning. Den av egnahemsutredningen föreslagna

anordningen med successiva avskrivningar synes mig lämpligen kunna

användas även med avseende å premielånen till förebyggande av att lånen

utnyttjas på ett obehörigt sätt.

Såvitt jag kan se, förlora de betänkligheter, som ur olika synpunkter uttalats

mot utredningens förslag om införande av avskrivningslån, väsentligt

i styrka, om därmed avsett syfte tillgodoses i den mindre vittgående

form, som här av mig förordats.

Slutligen vill jag i detta sammanhang erinra om egnahemsutredningens

förslag att, om egnahemsbildare har tre eller flera barn under sexton års

ålder och bostadsbyggnaden på grund härav göres större än eljest skulle

vara behövligt, bruksvärdet å fastigheten likväl icke skall beräknas högre än

om byggnaden varit avsedd för en familj med mindre antal sådana minderåriga

barn, vilket innebär att överstigande byggnadskostnader bliva före
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

125

mål för avskrivning. I likhet med statskontoret och lantbruksstyrelsen finner

jag det icke vara lämpligt, att åtgärder för stöd åt barnrika familjer inordnas

i egnahemsverksamheten, utan bör sådant stöd lämnas i annan ordning.

Även örn här avsedda bestämmelser uteslutas, torde emellertid i praktiken

motsvarande syfte kunna ernås genom att såsom bidrag till nyssnämnda

ökade byggnadskostnader premielån i dylika fall beräknas något frikostigare

än eljest, dock utan överskridande av de föreskrivna maximibeloppen.

Egnahemsutredningens förslag, att belåningsgränsen för jordbrukslån skall

höjas från omkring 83 till 90 procent av egnahemsfastighets värde, kan såsom

i vissa yttranden framhållits ingiva betänkligheter. En dylik hög skuldsättning

innebär för låntagaren en fara för att han vid en sjunkande konjunktur

med minskade inkomster av jordbruket skall komma i ett ohållbart

läge och för staten vissa risker för alt låntagaren icke skall kunna göra rätt

för sig. Emellertid är det uppenbart att, i och med att egnahemsfastigheterna,

såsom jag ansett önskvärt, göras större och bärkraftigare, anskaffandet

av dem kommer att förutsätta större kapitaltillgång och därmed även medföra

större kreditbehov, så mycket mera som låntagaren även måste disponera

betydande kapital för förvärv av inventarier. Med hänsyn härtill finner

jag nödvändigt, att statskrediten utsträckes till den gräns, som föreslagits av

egnahemsutredningen, d. v. s. till 90 procent av fastighetsvärdet. Jag förutsätter

härvid, att det värde, som ligger till grund för belåningen, beräknas

försiktigt.

Enligt egnahemsutredningens förslag skulle låntagare med tre eller flera

barn under sexton års ålder kunna erhålla lån intill fastighetens hela värde.

Även om jag finner motivet för detta förslag — att en sådan låntagare icke

haft tillfälle att göra tillräckliga besparingar — i och för sig vara värt beaktande,

anser jag likväl alltför starka betänkligheter möta mot en så hög

skuldsättning som här föreslagits. Det synes mig lämpligare att bereda jordsökande

av detta slag möjlighet att bliva självständiga företagare genom

förvärv av arrendeegnahem i den utsträckning sådana bliva tillgängliga. Även

i övrigt bör enligt min mening, såsom jag redan framhållit, stöd åt barnrika

familjer lämnas i annan ordning än genom egnahemslån.

Vad härefter angår egnahemsutredningens förslag, att särskilda skogslån

skola kunna utlämnas intill 90 procent av den del av egnahemsfastighets

värde, som beräknas belöpa å växande skog, har jag ingen erinran att göra

mot att en dylik möjlighet till skogsbelåning införes. Avverkningen av sålunda

belånad skog bör vara underkastad reglering i. “Särskild hushållningsplan.

Med anledning av vad som anförts i en promemoria, fogad vid

yttrandet från lånenämnden för sekundär jordbrukskredit, förordar jag emellertid,

att vederbörande egnahemsorgan skall kunna, örn jordbruks- och skogslån

sammantagna nedbetalats så att kreditriskerna för staten väsentligt minskats,

eftergiva kravet på en sådan begränsning av avverkningsrätten.

Till vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört angående

önskvärdheten av en skärpning av de i skogsvårdslagen förekommande be
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majlis proposition nr 236.

stämmelserna om avverkning av husbehovsskog är jag icke beredd att nu

fatta ståndpunkt. Denna fråga torde böra bliva föremål för utredning i

samband med andra skogslagstiftningsfrågor.

Säkerheten för premielån, jordbrukslån och skogslån bör -— bortsett från de

i det följande omnämnda fall, då botteninteckning skall få vara placerad

bos annan långivare — i princip utgöras av första inteckning i respektive

fastighet. Tillräcklig anledning synes mig icke föreligga att, såsom utredningens

majoritet föreslagit, i vissa fall låta låntagaren på bekostnad av statens

säkerhet för eventuellt premielån disponera över inteckningar till ett

belopp, som kan anses motsvara vad låntagaren själv investerat i fastigheten.

Om däremot ägarehypotek uppkommer genom avbetalningar å jordbrukson

skogslån, anser jag säkerheten för premielånet icke böra nedflyttas i

motsvarande grad utan ägarehypoteket böra få disponeras av låntagaren.

Utredningens uttalanden och förslag i fråga om förfarandet vid jordbruksegnahems

övergång till ny ägare föranleda inga erinringar från min sida.

Vad jag i det föregående föreslagit innebär i flera avseenden en utvidgning

av egnahemslånerörelsen. Härutinnan må hänvisas till förslagen örn belåning

i viss omfattning även av redan färdiga fastigheter, om böjning av

maximivärdet å egnahemsfastigheter, om införande av premielån efter nya

grunder, om höjning av belåningsprocenten för jordbruksegnahem och om

införande av särskilda skogslån. Det har i en del yttranden framkommit

farhågor för att dessa utvidgningar av egnahemslåneverksamheten skulle inverka

stegrande på fastighetsvärden och måhända även på byggnadskostnader.

En sådan utveckling skulle drabba icke blott egnahemsbildarna själva

utan även andra jordbrukare, som vilja förvärva fastigheter. Enligt min

mening lia emellertid egnahemsorganen möjlighet att motverka ifrågavarande

olägenheter genom att strängt tillse, att icke jordsäljare betinga sig högre

priser för egnahemsfastigheter än dessa äro värda och att icke heller byggnadskostnaderna

uppdrivas mer än som är nödvändigt. För övrigt torde

här avsedda risker förlora i betydelse genom de modifikationer jag vidtagit

i egnahemsutredningens förslag. Än ytterligare minskas dessa risker, om

anskaffningen av egnahemslägenheter i vart fall i statlig regi, såsom

antytts av egnahemsutredningen och även synes mig vara att förorda, i viss

utsträckning anpassas efter konjunkturerna, så att icke egnahemsfastigheter

i alltför stor omfattning tillskapas under intryck av en rådande högkonjunktur.

Vad härefter angår frågan om grunderna för förräntningen av egnahemslånen

gäller härutinnan för närvarande, att dessa lån i princip äro förbundna

med fast ränta. Emellertid ha statsmakterna under inflytande av de senare

årens sjunkande räntor å allmänna marknaden medgivit sänkning även av

räntorna å egnahemslån, varvid räntan å den sammanlagda fonderade statsskulden

lagts till grund för egnahemslåneräntans bestämmande men härutöver

viss ytterligare nedsättning skett beträffande jordbrukslån. Räntan har

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

127

provisoriskt för de tre åren 1937—1939 nedsatts för jordbrukslån till 3.6 procent

och för bostadslån till 4 procent.

Såsom jag förut framhållit bör en grundprincip för den föreslagna egnahemsverksamheten

vara att i den utsträckning så är möjligt åstadkomma bärkraftiga

jordbruk. Om statsmakterna ur sociala synpunkter skola understödja

vissa egnahemslåntagare, bör detta understöd begränsas till eventuella

premielån, varjämte bidrag kunna ifrågakomma till jordförbättringsåtgärder

å mindre jordbruk. I övrigt bör statens bistånd endast bestå däruti att egnahemsbildaren

får möjlighet att högbelåna sin fastighet under lämpliga former.

Någon subventionering av egnahemslåntagarna i räntehänseende, med de

uppoffringar densamma skulle innebära för staten, synes däremot icke böra

ifrågakomma. Räntan för egnahemslån bör därför även innesluta viss ersättning

för statens förvaltningskostnader.

Vid startandet av ett jordbruk är det till fördel att veta, till vilka belopp

ränteutgifterna komma att uppgå under en längre tid framåt. Härigenom

underlättas möjligheterna att genom någorlunda säkra kalkyler beräkna, huru

stort kapital som med utsikt till framgång bör kunna investeras i jordbruksföretaget.

Ur nu berörda synpunkt bör räntan å egnahemslån vara fast. Härvid

lärer det icke kunna undgås att, liksom fallet är med hypotekslån, räntans

höjd blir beroende av vid vilken tidpunkt krediten upptages. Detta kan antagas

föra med sig att, när ränteläget är högt, försiktighet kommer att iakttagas

med igångsättandet av jordbruksföretag, örn icke fastighetsvärdena samtidigt

stå lågt eller konjunkturerna för jordbruksproduktionen märkbart förete

en stabil lönsamhet. Att sådana hänsyn tagas, synes mig väl sammanfalla

med förhållandena inom all ekonomisk verksamhet. Jag förbiser icke, att

sådana ränteförhållanden kunna inträda, som föranleda statsmakterna att

vidtaga åtgärder för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov till lägre räntor.

Med utgångspunkt från det nu anförda föreslår jag, att jordbrukslån skall

förräntas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken icke må

understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre

budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av

en fjärdedels procent. Detta tillägg bör anses motsvara statens förvaltningskostnader.

Räntan torde efter dessa grunder fastställas av Kungl. Majit. I

nuvarande läge skulle en dylik ränteberäkning leda till en räntesats av cirka

3.2 procent.

Enligt min mening bör det nya räntesystemet tillämpas i fråga om samtliga

lån, som utlämnas efter ingången av budgetåret 1940/41.

Såsom framgår av det föregående utgår räntan för jordbrukslån för närvarande

efter 3.G procent. Härom gälla vissa provisoriska bestämmelser, vilka

avse liden till och med 1939 års utgång. Enligt vad jag inhämtat av chefen

för finansdepartementet, kommer en utredning att verkställas rörande

förräntningen av de statliga lånefonderna, varvid kommer att undersökas

möjligheten av en nedsättning av räntorna å lån från dessa fonder. Med hänsyn

härtill finner jag mig icke böra för årets riksdag föreslå någon ändring

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

beträffande ränteberäkningen för egnahemslån, som utlämnats före den 1

juli 1940. Jag förordar, att räntorna å dylika lån bestämmas skola för år

1940 utgå efter samma räntesats som provisoriskt är fastställd för år 1939 eller

3.6 procent.

Här må förutskickas, att jag i det följande kommer att uttala mig för att

egnahemslåntagares bottenkredit skall kunna placeras hos annan långivare

än staten. Egnahemslåntagaren kommer att på detta sätt kunna utnyttja en

eventuell möjlighet att hos kreditinrättning upptaga ett primärlån mot låg

ränta.

Skogslån böra förräntas efter samma grunder som jordbrukslån. Till frågan

örn förräntningen av bostadslån återkommer jag senare.

Utredningens förslag, att i de fall, där jordbruksfastighets åkerareal icke

uppgår till tre hektar, vederbörande egnahemsnämnd under angivna förutsättningar

skall kunna medgiva räntefrihet eller räntelindring under viss tid,

är enligt min mening ägnat att ingiva betänkligheter ur den synpunkten, att

härigenom skulle understödjas tillkomsten av jordbruk, som från början

icke vore bärkraftiga. Förvärv av sådant jordbruk — här bortses från stödjordbruk

— synes icke vara värt att uppmuntras, och en räntesubvention

synes så mycket mera vara obehövlig, som premielån ända upp till femton

procent av fastighetsvärdet kan erhållas för fastighetens iordningställande.

På grund av vad nu anförts kan jag icke tillstyrka egnahemsutredningens

förslag om räntelindring i här avsedda fall.

Frågan örn grunderna för återbetalningen av egnahemslån har varit föremål

för delade meningar inom egnahemsutredningen. Enligt majoritetens

uppfattning skall jordbrukslån delas i en stående del, motsvarande 60 procent

av den ifrågavarande fastighetens bruksvärde, och en amorteringsdel omfattande

återstoden av lånet, vilken sistnämnda del skall återbetalas med lika

årliga annuiteter. I en vid utredningens betänkande fogad reservation har

däremot hävdats, att någon uppdelning av lånet icke bör förekomma och att

lånet i sin helhet bör bli föremål för återbetalning genom på förhand fastställda

amorteringar.

Enligt min mening är det till fördel, att redan vid låns utlämnande beräknas,

huru stor del av lånet som ungefär motsvarar vad som skulle kunna placeras

hos annan långivare. Målet för låntagarens avbetalningar blir att nedbringa

lånet till denna gräns, där statens stöd icke längre blir behövligt. Det

synes med hänsyn till kreditinrättningarnas långivningspraxis vara riktigt,

att ifrågavarande gräns, såsom utredningen föreslagit, sättes vid 60 procent

av jordbruksfastighets värde. Om det skulle visa sig, sedan amorteringsdelen

av lån återbetalats, att den stående delen icke på skäliga villkor kan placeras

hos annan långivare — enligt det följande kan den stående delen redan tidigare

lia varit placerad på sådant sätt — bör möjlighet föreligga att lånet

tills vidare kvarbliver hos staten. Vad angår grunderna för återbetalningen

av låns amorteringsdel måste viss hänsyn tagas till örn räntan å egnahemslån

göres fast eller rörlig. Då jag i det föregående uttalat mig för en fast

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

129

ränta å egnahemslån, anser jag återbetalningen av sådant låns amorteringsdel

fortfarande böra ske medelst lika annuiteter. Vid fastställandet av amorteringsplan

för lån bör iakttagas, att amorteringsdelen skall ha återbetalats

inom 25 år efter amorteringsskyldiglietens inträde. Möjlighet bör finnas att

även tillämpa amorteringsplaner, som äro ställda på kortare tid.

Jag tillstyrker egnahemsutredningens förslag, att amorteringsskyldigheten

beträffande jordbrukslån skall inträda med sjätte året efter det, då lånet beviljats.

I fråga örn återbetalningen av skogslån biträder jag utredningens förslag,

att återbetalningen bör anpassas efter skogens avkastning.

Övervägande skäl synas mig tala för att eventuella extra avbetalningar å

egnahemslån — låntagarna böra uppmuntras härtill — avföras å lånens

amorteringsdelar.

De utvidgningar av egnahemslåneverksamheten i olika hänseenden, som

här föreslagits, äro ägnade att öka omfattningen av statens kapitalinvesteringar

för egnahemsändamål, samtidigt som vissa placeringsmöjligheter

undandragas kreditinrättningarna. Dessa verkningar av förslagen kunna,

enligt vad egnahemsutredningen framhållit, motverkas genom att möjlighet

införes till placering av viss del av egnahemslåntagares bottenkredit hos annan

långivare än staten. Utredningen har i sådant avseende förordat att, örn

egnahemsnämnd vid beviljandet av egnahemslån prövar det vara för låntagaren

lämpligt och för staten betryggande, första inteckning liggande inom 40

procent av den ifrågavarande fastighetens värde må pantförskrivas hos

annan långivare till säkerhet för lån, som icke är förenat med amortering.

Jag finner detta förslag innebära en viktig och välbetänkt reform. I anslutning

till vad som anförts i vissa yttranden vill jag emellertid förorda,

att de föreslagna möjligheterna att belåna botteninteckning på annat håll

utvidgas i ett par hänseenden. Sålunda synas botteninteckningar böra få

placeras hos annan långivare ända intill 60 procent av fastighetsvärdet,

varvid det emellertid med hänsyn till den risk en sådan anordning kan

innebära för staten bör förutsättas, att vederbörande egnahemsorgan

prövar den ifrågavarande långivarens lämplighet för ändamålet. Vidare

anser jag icke tillräckliga skäl finnas för att, såsom enligt utredningens förslag,

redan vid egnahemslåns utlämnande måste avgöras, om botteninteckning

skall placeras på annat håll. Även under lånetiden bör möjlighet föreligga

att överflytta sådan inteckning till annan kreditgivare, under förutsättning

att vederbörande egnahemsnämnd finner skäl medgiva detta. Slutligen

synes det mig, med hänsyn till vad som anförts från hypoteksbankens

sida, att den omständigheten att lån — såsom i allmänhet är fallet med

hypoteksföreningslån — äro förbundna med någon mindre amortering icke

bör utgöra hinder för att egnahemslåntagares bottenkredit placeras i sådan

form. I detta sammanhang vill jag framhålla det för låntagarna förmånliga

i att vid låga räntor för bottenkrediter kunna binda dessa på längre

tid.

fälläng lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Med anledning av de invändningar, som från vissa håll framställts mot

att egnahemslåntagares bottenkredit enligt egnahemsutredningens förslag

även skall kunna placeras hos jordbrukskassa, vill jag erinra om att grunderna

för jordbrukskasserörelsens framtida verksamhet för närvarande äro

föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. Med hänsyn härtill anser

jag icke lämpligt att för närvarande fatta någon bestämd ståndpunkt i

förevarande fråga.

Med avseende å bostadslån har jag redan i annat sammanhang anslutit

mig till egnahemsutredningens uppfattning, att sådana lån liksom hittills

skola åsyfta nybildning av bostadsegnahem.

Liksom i fråga örn jordbruksegnahem har utredningen även i fråga örn

bostadsegnahem föreslagit en höjning av det maximivärde, som är fastställt

som villkor för egnahemsbelåning. Detta värde skall enligt utredningens

förslag för bostadsegnahem höjas från 10,000 till 12,000 kronor. I en del

yttranden har förordats en ytterligare höjning av maximivärdet. För min

del anser jag, att det nu fastställda värdet ofta är för lågt, särskilt när fråga

är örn bebyggelse inom samhällen. Även den av egnahemsutredningen föreslagna

höjningen torde stundom kunna visa sig vara knappt tilltagen. Emellertid

anser jag maximivärdet åtminstone tills vidare icke böra sättas högre

än till 12,000 kronor.

Egnahemsutredningens förslag, att belåningsgränsen för bostadsegnahem

skall bibehållas vid 75 procent av fastighetsvärdet, föranleder ingen erinran

från min sida. Behovet av högre liggande kredit torde, såsom utredningen

framhållit, böra tillgodoses i annan form av mera utpräglad subventionskaraktär.

I anslutning till vad jag anfört i fråga om förräntningen av jordbrukslån

torde räntan å bostadslån, som utlämnas efter ingången av budgetåret 1940/

41, böra utgå efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken icke

må understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de

tre budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg

av en fjärdedels procent. Någon anledning att vid en sådan ränteberäkning

göra skillnad mellan jordbrukslån och bostadslån torde icke förefinnas.

För äldre lån torde det nuvarande provisoriet med en ränta å bostadslån av

4 procent böra, av skäl som anförts på tal örn jordbrukslånen, även gälla för

år 1940.

I överensstämmelse med egnahemsutredningens förslag förordar jag, att

stående delen av bostadslån skall ökas till att motsvara 50 procent av vederbörande

fastighets värde. Återbetalningen av bostadslån torde i övrigt böra

ske efter enahanda grunder, som föreslagits i fråga om jordbrukslån. Det

torde emellertid härvid vara lämpligt, att amorteringen begränsas till kortare

tid än för jordbrukslån, exempelvis till 20 år. Den amorteringsfria tiden

torde fortfarande böra utgöra tre år.

Förslaget om särskilda tilläggslån för örn- eller tillbyggnad av bostadsfastighet

synes mig ändamålsenligt.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

131

Särskilda lån till förvärv av arbetarsmåbruk.

Gällande bestämmelser.

Enligt förenämnda 1933 års kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamliet

står denna låneverksamhet under överinseende av egnahemsstyrelsen.

För genomförande av sin uppgift med avseende å ifrågavarande

verksamhet kan egnahemsstyrelsen anlita hushållningssällskapens

egnahemsnämnder i den omfattning, styrelsen finner nödigt.

Lånen förmedlas av landskommunerna. Dessa kunna av Kungl. Maj:t tilldelas

statslån ur arbetarsmåbrukslånefonden för att användas för nu avsedda

utlåningsrörelse.

Verksamheten inom kommun handhaves av en särskild nämnd, arbetarsmåbruksnämnd,

eller — där verksamheten kan antagas bliva av mindre

omfattning — av kommunalnämnden.

Av kommun erhållet statslån skall, bortsett från vissa undantagsfall, återbetalas

allteftersom amortering sker å de av kommunen utlämnade arbetar - småbrukslånen. Motsvarande gäller räntebetalningen.

Förlust, som å utlämnade arbetarsmåbrukslån uppkommer innan amorteringsskyldighet

enligt vad nedan anföres inträtt beträffande samma lån, skall

helt bäras av kommunen. Uppkommer förlust därefter, skall den bäras till

en fjärdedel av kommunen och till återstående del av staten.

I fråga om förutsättningarna för utlämnande av arbetarsmåbrukslån må

erinras örn att desamma äro avsedda att utlämnas till skogsarbetare och därmed

likställda arbetare för att giva dem tillfälle att förvärva mindre lägenheter,

ägnade att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid

sidan av annan verksamhet. Lån skall utnyttjas för bildande av nytt jordbruk.

Låntagarens ekonomiska ställning skall vara sådan, att det bistånd, som

enligt gällande bestämmelser angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten

kan ifrågakomma, icke är tillfyllest för att sätta honom i stånd att

förvärva sådan lägenhet som nyss sagts.

Arbetarsmåbrukslån får ej utgå med högre belopp än som motsvarar kostnaderna

för förvärv och färdigställande av lägenheten. Högsta lånebelopp

är 6,000 kronor. Enligt en år 1938 utfärdad kungörelse kunna likväl lån,

som beviljas under åren 1938 och 1939, utlämnas intill ett belopp av 7,000

kronor. Vidare kunna lån, som beviljats under år 1935, 1936 eller 1937

höjas intill sistnämnda belopp. I såväl det ena som det andra fallet ankommer

det på egnahemsstyrelsen att avgöra, om det sammanlagda lånebeloppet

får överstiga 6,000 kronor.

Med avseende å återbetalningen skall lån delas i en stående del och en

amorteringsdel. Lånets stående del skall fastställas till belopp, motsvarande

kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, den beräknade

kostnaden för uppodling av så stort jordområde, att lägenhetens sammanlagda

åkerareal uppgår till en hektar, dock högst till en tredjedel av hela

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

lånet. Den stående delen får icke från kommunens sida uppsägas till betalning

i andra än vissa särskilt angivna fall. Amorteringsdelen skall från och

med det sjätte året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet beviljats,

återbetalas med en trettiondel årligen, låntagaren dock obetaget att

verkställa inbetalningar härutöver. Såsom undantag från nu återgivna regler

gäller emellertid i fråga om återbetalningen av det belopp, varmed ett

arbetarsmåbrukslån överstiger 6,000 kronor, att hälften av beloppet, även örn

beloppet är att hänföra till byggnader, tillägges lånets stående del och återstoden

dess amorteringsdel. Vid förhöjning av lån skola i övrigt bestämmelserna

i 1933 års kungörelse tillämpas som örn lånet beviljats på en gång

redan vid första lånetillfället.

Beträffande förräntningen av arbetarsmåbrukslån gäller — bortsett från

dröjsmålsränta — att å amorteringsdelen ej erlägges någon ränta samt att å

den stående delen skall efter amorteringstidens utgång gäldas ränta efter den

räntefot, som Kungl. Majit bestämmer med hänsyn tagen till räntesatsen å

den stående delen av egnahemslån för jordbrukslägenheten

Som säkerhet för arbetarsmåbrukslån skall — bortsett från vissa undantagsfall

— lämnas första inteckning i respektive lägenhet.

Slutligen äro vissa bestämmelser meddelade angående jordförmedling och

jordanskaffning. Till främjande av ifrågavarande verksamhet kan kommun

av Kungl. Majit tilldelas förlagslån från jordförmedlingsfonden.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har fäst uppmärksamheten på att igångsättandet av arbetarsmåbruksverksamheten

så tillvida kommit att återverka på jordbruksbildningen

med stöd av egnahemslån, som vissa egnahemsbildare föredragit hjälp

i förstnämnda form. Utredningen har anfört:

Den tidigare egnahemslåneformen har stundom kommit till användning

för ett klientel, som icke blivit hjälpt med densamma utan därigenom försatt

i ett läge, som det ej kunnat bemästra. Att egnaliemslånesökande

av nu avsedda kategorier särskilt inom de norra delarna av riket kunnat

avkopplas från egnahemsverksamheten och i stället omhändertagas inom

arbetarsmåbruksverksamheten måste anses ha varit lyckligt och för övrigt

ett av syftemålen med inrättandet av denna verksamhetsgren, vilken liksom

arrendeegnahemsverksamheten är avsedd som ett led i de statliga

åtgärderna för lösandet av de obemedlades jordfråga. Det har emellertid

icke kunnat undvikas, att gränsfall uppkommit, där lånesökande kunnat

anses berättigade att erhålla stöd av det ena slaget likaväl som av

det andra. De möjligheter till kollision, som sålunda förefunnits mellan

egnahemsverksamheten å ena sidan samt arbetarsmåbruksverksamheten å

andra sidan, lia måhända tillspetsats därigenom att de bägge rörelserna

handhafts av skilda ortsorgan. Detta har i sin tur haft sin grund däri, att

kommunerna ansetts lia så stort intresse av den senare verksamheten, att

de böra ha visst ansvar för densamma och i och med detta även rätt att

pröva låneansökningarna.

Det är emellertid att beklaga, om såsom lärer förekomma tillgången till arbetarsmåbrukslån

minskar efterfrågan på lån till förvärv av bärkraftiga familjejordbruk.

Ofta torde en egnahemsbildare låta sig angeläget vara att

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

133

söka komma i åtnjutande av den gynnsammaste hjälpen utan att därvid

tillräckligt noga överväga, huruvida ett självständigt jordbruk eller en jordbrukslägenhet

av arbetarsmåbrukets storleksklass är den för honom lämpligaste.

Denna omständighet talar dock icke mot arbetarsmåbruksverksamheten

som sådan men däremot för att hos vederbörande lånebeviljande organ

bör inskärpas vikten av, att den ena lånetypen icke bör utnyttjas i sådana

fall, då den andra lånetypen bättre svarar mot den jordsökandes förutsättningar

och utgångsläge.

Egnahemsutredningen bar gjort en jämförelse mellan å ena sidan de ändrade

grunder, som utredningen föreslagit för egnahemslån till förvärv av

jordbruksfastigheter — varvid bortsetts från särskild belåning av skog —

och å andra sidan gällande regler för arbetarsmåbruksverksamheten. Såsom

exempel har tagits ett lån av vartdera slaget till anskaffandet av en lägenhet,

vars kostnadsvärde uppgår till 7,000 kronor d. v. s. nuvarande maximikostnad

för arbetarsmåbruk. I anslutning till denna jämförelse har utredningen

framhållit följande:

Jämförelsen ger vid handen, att även efter genomförande av de regler för

jordbrukslån oell avskrivningslån, som föreslagits av utredningsmännen, bestämmelserna

rörande arbetarsmåbrukslånen måste anses vara förmånligare.

I det fall då fastighetens kostnadsvärde överstiger bruksvärdet med 40 procent

av förstnämnda värde och avskrivningslånet alltså uppnår sitt maximum,

kunna dock årsavgifterna för egnahemslån antagas ej alltför mycket avvika

från motsvarande avgifter för arbetarpmåbrukslån. Egnahemslånesystemet

medför vidare, att amorteringsdelen av egnahemslånet återbetalas på kortare

tid än samma del av arbetarsmåbrukslånet. Där åter kostnadsvärdet överstiger

bruksvärdet med lägre belopp än nyss blivit förutsatt, och till följd härav

även avskrivningslånet blir lägre, komma de ökade annuiteter, som bli förenade

med egnahemslånet, att göra detta mindre förmånligt än ett arbetarsmåbrukslån.

Örn å andra sidan skillnaden mellan kostnadsvärdet och bruksvärdet

blir större än 40 procent, kommer avskrivningslånet på grund av maximeringen

likväl icke att ökas i motsvarande mån, och det förutsättes då, att

låntagaren av egna medel kan bestrida vad av nämnda skillnad icke täckes av

avskrivningslånet. Med hänsyn härtill torde i själva verket egnahemslån knappast

bli användbara i fall, som sist avsetts. Dylika fall torde särskilt förekomma

vid jordbruksnybildning på obruten mark i Norrland. Där stödjordbruk

anses böra komma tilt stånd i sådana bygder, kunna tydligen arbetarsmåbrukslånen

lia en viktig uppgift att fylla härvid. Erinras må också, att

dessas uppgift från början varit att tillgodose skogsarbetare och därmed likställda

arbetare i de norra länen.

Även i andra hänseenden har egnahemsutredningen ansett arbetarsmåbruksverksamheten

vara särskilt lämpad för de norrländska förhållandena:

Medan lantbefolkningen i de nordligare landsdelarna allmänt är inriktad på

att driva jordbruk allenast såsom utfyllnad vid sidan av annat förtjänstarbete,

torde förhållandet vara det motsatta i de sydligare, där jordbruket av ålder

drivits såsom självständig näringsutövning. Egnahemsbildarna torde i

dessa sistnämnda bygder mera allmänt lia eftersträvat alt bli verkliga småbrukare,

eller också lia de nöjt sig med att uppföra bostadsegnahem och fortsatt

sitt yrkesarbete. Vad siirskilt angår förhållandena i de sydligare skogsbygderna

torde förutsättningarna för nybildning av stödjordbruk där vara begränsade

även av den anledningen att den odlingsbara jorden, i den mån den

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

icke redan lagts under plog, åtgår för utvidgning av redan befintliga småjordbruk

och att dessutom den befolkning, vilken bar sådant förtjänstarbete som

behöver utfyllas, redan torde lia utnyttjat möjligheten att förskaffa sig stödjordbruk,

m. a. o. utkomstmöjligheterna synas i motsats till norrut präglas

av en äldre oell tämligen fullgången utveckling i fråga om småbruksbildning.

Det förefaller sålunda som bär verksamheten för nybildning av arbetarsmåbruk

en mycket begränsad uppgift i dessa landsdelar. Detta bekräftas av att

den där ej heller fått någon nämnvärd anslutning. Av samtliga inom hela riket

t. o. m. år 1936 beviljade arbetarsmåbrukslån eller 4,270 avse 88.3 procent

lägenheter i de norrländska länen, 3.0 procent lägenheter i Dalarna, 6.0 procent

lägenheter i Värmland och endast 2.7 procent lägenheter i övriga delar

av landet. Tages hänsyn endast till verksamheten år 1936 bli procenttalen

respektive 83.5, 2.8, 7.7 och 6.0.1

På grund av vad nu anförts har utredningen kommit till den uppfattningen

att anledning icke funnes att låta de särskilda bestämmelserna om arbetarsmåbrukslån

framdeles vara tillämpliga i andra landsdelar än Norrland samt

vissa delar av Dalarna och Värmland.

Utredningen har ej heller funnit behövligt, att arbetarsmåbruksverksamlieten

i nyssnämnda nordligare landsdelar utsträcktes till andra yrkesgrupper

än hittills, d. v. s. skogsarbetare och med dem likställda, exempelvis lantarbetare

och fiskare.

Liksom enligt det nyss anförda redan nu vore fallet inom de sydligare delarna

av landet kunde det enligt utredningens mening antagas, att även norrut

inom en icke alltför avlägsen framtid komme att finnas ett tillräckligt stort

antal stödjordbruk för att tillgodose behovet. Då bleve det tydligen anledning

att överväga, om den särskilda arbetarsmåbruksverksamheten borde bibehållas

ens för de nordliga länen.

Utredningen bar framhållit att, där redan erforderlig tillgång funnes på

stödjordbruk, en nybildning av dylika jordbruk givetvis vore icke blott obehövlig

utan direkt skadlig. Från olika håll framkomna farhågor, att arbetarsmåbruksverksamheten

skulle medverka till att öka det stora antalet ofullständiga

jordbruk i vårt land, saknade förvisso icke fog. Denna fara hade

även varit förutsedd vid verksamhetens upptagande. De reformer i fråga örn

egnahemslångivningen, som utredningen föreslagit — icke minst införandet

av avskrivningslån — syntes vara ägnade att öka egnahemslånens användbarhet

och minska nyss åsyftade risker för missbruk av arbetarsmåbrukslånen.

Utredningen har uppställt frågan, huruvida för att motverka onödig nybildning

av arbetarsmåbrukslägenheter lån borde i motsats till vad nu vöre fallet

få tillgodonjutas jämväl för redan befintliga, till arbetarsmåbruk tjänliga

lägenheter. Utredningen har anfört:

Äldre bebyggda lägenheter, som bebotts oell brukats såsom självständiga

brukningsdelar, äro undantagna från denna lånerörelse. Befinnas åbyggnaderna

till dylik lägenhet vara i så dåligt skick att de kunna anses såsom obefintliga

eller helt värdelösa, har dock hinder icke mött att bevilja arbetarsmåbrukslån

för lägenheten, örn därigenom ansetts kunna bildas ett nytt jordbruk.

I andra fall kan det tänkas inträffa, att nya arbetarsmåbruk anläg
-

1 Jämför sid. 8.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

135

gas — med de uppoffringar detta kan innebära för stat och kommun — trots

att äldre ställen finnas att tillgå, vilka kunna tillgodogöras för betydligt lägre

kostnader. Röster lia också böjts, som påkallat ett brytande av nybildningsprincipen

för arbetarsmåbruksverksamheten i sådana fall, då friköp eller

iståndsättande av äldre ställen skulle kunna erbjuda en ändamålsenligare

och billigare väg än nybildningen. Utredningsmännen kunna för sin del icke

bortse från att en sådan förändring av arbetarsmåbruksverksamheten i viss

mån skulle strida mot förutsättningarna för verksamhetens tillkomst. De

stora förmåner, som beredas genom arbetarsmåbrukslånen oavsett lägenhetens

beskaffenhet, ansågos i första hand nödvändiga ej endast med hänsyn till att

det här gällde att omhändertaga medellösa personer med knappa inkomster

utan även i betraktande av att uppodling och upparbetande av ett nytt småbruk

på huvudsakligen eller uteslutande obruten mark innebure stora uppoffringar,

som den enskilde icke själv kunde bära. Vad som emellertid för

utredningsmännen blivit avgörande, är att utredningsmännen utgått från att,

där arbetarsmåbruk redan finnas i tillräcklig omfattning, den särskilda arbetarsmåbruksverksamheten

överhuvud taget icke längre har någon uppgift att

fylla utan helt kan ersättas av den vanliga egnahemsverksamheten. Enligt

vad utredningsmännen förut föreslagit, bör egnahemslån framdeles kunna erhållas

även till förvärv av färdigbildad fastighet.

På grund av det nu anförda har utredningen funnit det varken behövligt

eller lämpligt att i fråga örn arbetarsmåbrukslånen eftergiva kravet på att

fastigheterna skola vara nybildade.

Beträffande maximibeloppet för arbetarsmåbrukslån, vilket från början

bestämts till 6,000 kronor men sedermera provisoriskt höjts till 7,000 kronor,

har egnahemsutredningen funnit uppenbart, att maximum icke borde bestämmas

lägre än till sistnämnda belopp. Fastmera har utredningen övervägt

att föreslå en höjning av detta belopp. Med hänsyn till att höjningen till

7,000 kronor blivit beslutad så sent som år 1938 ävensom till att avsikten vore

att i egnahemsstyrelsens regi under år 1939 uppföra mönster- eller försökslägenheter,

har utredningen emellertid ansett ytterligare erfarenheter

böra avvaktas, innan maximibeloppet på nytt ändrades.

Med åberopande av vissa uttalanden av bostadssociala utredningen och

medicinalstyrelsen har egnahemsutredningen föreslagit att, där på grund av

att innehavare av arbetarsmåbruk hade större antal minderåriga barn än två

bostadsbyggnad måste göras större än eljest skulle vara behövligt, till

täckande av härav föranledda kostnader skulle kunna utöver lånet beviljas

särskilt statsbidrag med högst 1,000 kronor. Sådant statsbidrag syntes böra

utgå antingen i samband med arbetarsmåbrukslånets beviljande eller vid en

senare utvidgning av bostadsbyggnaden. Statsbidraget borde endast ifrågakomma,

i den mån behov härav förelåge. Under det att för motsvarande

bidrag vid vanliga egnahemslån lämpligen kunnat utnyttjas konstruktionen

med avskrivningslån, torde anledning saknas alt giva statsbidragen till arbetarsmåbruken

annan karaktär jin vanliga kontantbidrag. Givetvis borde

garantier härvid skapas för att bidragen komme att användas till avsett ändamål.

I fråga om återbetalningen av arbetarsmåbrukslån har egnahemsutredningen

erinrat örn att Iåns stående del enligt gällande bestämmelser fast
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

ställes på sådant sätt, att däri — förutom kostnaden för jordförvärvet samt

hälften av det belopp, varmed lånet överstiger 6,000 kronor — i förekommande

fall även inbegripes den beräknade kostnaden för uppodling av så

stort jordområde, att lägenhetens sammanlagda åkerareal uppgår till en

hektar, dock att högst en tredjedel av lånebeloppet intill 6,000 kronor må ingå

i stående delen. Utredningen har föreslagit viss jämkning av dessa bestämmelser

oell till stöd härför anfört följande:

Ett arbetarsmåbruk torde, för att fylla sin uppgift, böra upptaga 2—3

hektar åker, växlande efter förhållandena i olika landsdelar. Örn kostnaderna

för uppodling av hela denna areal inräknas i arbetarsmåbrukslånet, kommer,

med tillämpning av nyss återgivna bestämmelser, i regel mer än hälften

av odlingskostnaderna att ingå i låns amorteringsdel. För arbetarsmåbruk,

som från början upptager en hektar åker, kommer hela den del av lånebeloppet,

som motsvarar kostnaderna för återstående uppodling, att bli föremål

för amortering. Utredningsmännen anse detta vara så mycket mindre

tillfredsställande, som andra mindre bemedlade jordbrukare enligt utredningsmännens

förslag skola kunna få statsbidrag till nyodling liksom till

andra förbättringsarbeten intill 60 procent av kostnaderna. Med hänsyn till

de förmåner, som i övrigt äro förenade med arbetarsmåbrukslånen, anse sig

utredningsmännen visserligen icke böra föreslå, att utöver lånen statsbidrag

skola utgå för ifrågavarande ändamål. Däremot vilja utredningsmännen uttala

sig för den anordningen, att 60 procent av kostnaderna för den uppodling,

som anses böra komma till stånd — någon bestämd arealgräns torde

icke böra fastställas härutinnan — inbegripes i arbetarsmåbrukslånets stående

del. Med uppodling torde härvid icke blott, såsom nu, böra avses odling

till åker utan även iordningställande av betesmark och överhuvud taget sådan

förbättring, för vilken andra mindre bemedlade jordbrukare enligt vad

nyss sagts kunna erhålla statsbidrag. Återstående 40 procent av odlingskostnaderna

torde böra hänföras till lånets amorteringsdel. Det bör härvid

uppmärksammas, att den stående delen av arbetarsmåbrukslån enligt gällande

bestämmelser -— bortsett från belopp mellan 6,000 och 7,000 kronor, varom

särskild föreskrift gäller — högst får uppgå till en tredjedel av hela lånets

belopp. Örn 60 procent av odlingskostnaderna bestämmas skola hänföras

till stående delen, skulle det kunna visa sig behövligt, att denna del kunde

uppgå till mer än en tredjedel av lånet. Med hänsyn härtill och då utredningsmännen

överhuvud taget finna ifrågavarande begränsning vara onödig,

vilja utredningsmännen för sin del förorda, att densamma helt borttages.

Vidare anse utredningsmännen anledning icke längre finnas att, såsom för

närvarande, i återbetalningshänseende göra skillnad mellan belopp, som ligga

över och under 6,000 kronor. I

I enlighet med det nu anförda komme arbetarsmåbrukslåns stående del

att motsvara dels hela kostnaden för jordförvärvet och dels 60 procent av

odlingskostnaderna. Eftersom byggnadskostnaderna hänfördes till amorteringsdelen,

måste denna senare alltjämt komma att utgöra den övervägande

delen av lånet.

Enligt vad utredningen anfört hade praxis utvecklat sig därhän, att inga

ansökningar örn arbetarsmåbrukslån bifölles av kommunerna, utan att desamma

dessförinnan varit underställda egnahemsstyrelsen för granskning.

Utredningen funne detta så mycket mer naturligt, som staten stöde i visst

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

ansvar för arbetarsmåbrukslånen. Ifrågavarande praxis borde därför komma

till uttryck i författningen rörande arbetarsmåbruksverksamheten, varvid

likväl den uppgift, som nu tillkomme centralorganet, i första hand syntes

böra omhänderhavas av länsorganen. Där vederbörande länsorgan e.j

ansåge sig kunna godkänna ett lån, borde lånefrågan underställas centralorganet.

Såsom förutsättning för att staten skulle stå i något ansvar för arbetarsmåbrukslån

borde även gälla, att lägenheten och dess åbyggnader efter

iordningställandet blivit avsynade och godkända, vilket även borde gälla

uppodlings- och andra förbättringsarbeten som avsetts skola bekostas med

arbetarsmåbrukslånet.

Yttranden.

Egnahemsutredningens förslag om sådan begränsning av arbetarsmåbruksverksamheten,

att arbetarsmåbrukslån, liksom före 1935, endast skola få utlämnas

inom Norrland och vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län,

har i allmänhet lämnats utan erinran.

Emellertid har statens egnahemsstyrelse ifrågasatt lämpligheten av att inskränka

verksamhetsområdet på sätt utredningen föreslagit. Behov av arbetarsmåbruk

förefunnes även i mellersta och södra Sverige. Tillgången på

lantarbetare i dessa delar av landet vore mycket knapp. Skogs- och andra

säsongarbetare vore behövliga även här. Å de orter i södra och mellersta

Sverige, där arbetarsmåbruksverksamhet upptagits, hade lånen visat sig medföra

fördelar för sådana obemedlade personer, som ej kunnat erhålla egnahemslån.

Styrelsen funne sålunda motiverat att bibehålla möjligheten att

bevilja arbetarsmåbrukslån i den nuvarande utsträckningen även med hänsyntagande

till de förbättrade villkor för egnahemslåntagarna, som på grundval

av betänkandet kunde komma att genomföras.

Även Kristianstads läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd samt svenska

skogs- och flottningsarbetare!örbundet har avstyrkt den föreslagna begränsningen

av arbetarsmåbruksverksamheten.

I en del yttranden lia å andra sidan betänkligheter anförts mot fortsättandet

överhuvud taget av ifrågavarande verksamhet. Så har skett i yttrandena

från bank- och fondinspektionen samt Örebro läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, vilkas yttrande jämväl biträtts av

länsstyrelsen i samma län.

Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har framhållit,

att förutvarande dualism mellan formerna egnahemslån och arbetarsmåbrukslån

endast i någon mån avtrubbats, nämligen genom förslaget örn avskrivningslån.

Egnahemsnämnden hade hoppats, att större ändring i ränteförhållandena

för egnahemslån skulle lia föreslagits. Denna förväntan hade

sin grund däri alt egnahemsnämnden ifrågasatte lämpligheten av att staten

i högre mån premierade tillkomsten av ofullständiga jordbruk än fullständiga

sådana. Principen, att arbetarsmåbruk endast linge utläggas örn

bland annat vissa arbetsförhållanden förelåge, hade nämligen visat sig svårbedömbar

och komme alltid att bliva det.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har ansett, att

egnahemsverksamheten i dess helhet borde ordnas i en enda hjälpform. Det

borde ej lia varit en olöslig uppgift att inom den reformerade egnahemsverksamhetens

ram, med de vidgade hjälpmöjligheter denna erbjöde, tillgodose

exempelvis de s. k. skogs- och flottningsarbetarnas berättigade intressen. Arbetarsmåbruksverksamheten

i dess nuvarande form hade härigenom gjorts

överflödig. Nuvarande svårigheter med olika låne- och bidragsformer samt

särintressen på egnahemsområdet hade bortfallit.

I detta sammanhang må nämnas, att svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet

förordat, att arbetarsmåbrukslån, i motsats till vad hittills varit

fallet och till vad utredningen föreslagit, även skall kunna utlämnas till förvärv

av redan färdiga ställen.

Med anledning av egnahemsutredningens förslag om att maximibeloppet

för arbetarsmåbrukslån skall utgöra 7,000 kronor samt att härutöver skall

kunna utlämnas statsbidrag å högst 1,000 kronor till byggnadskostnader för

barnrika familjer har byggnadsstyrelsen ansett det kunna starkt ifrågasättas,

örn det vore möjligt att ens för 8,000 kronor, som enligt utredningens förslag

skulle kunna beviljas barnrika familjer, åstadkomma arbetarsmåbruk med

fullgoda bostäder för familjer med minderåriga barn. En viss erfarenhet i detta

avseende torde emellertid stå att vinna från de mönster- eller försökslägenheter,

som egnahemsstyrelsen hade för avsikt att uppföra under innevarande

år.

Å andra sidan har statens egnahemsstyrelse erinrat, att statsbidraget till

barnrik familj för tillbyggnad av bostadshus syntes böra minskas från 1,000

till 500 kronor och i regel avse inredning av vindsrummen. Med sådan anordning

erhölles bostad å minst tre rum och kök, vilket torde förslå för en

barnrik familj av genomsnittstyp.

Statskontoret har icke funnit lämpligt, att stödåtgärder till barnrika lånesökande

inbyggas i egnahemsverksamheten, vilket uttalande även gäller förslaget

örn tilldelande av statsbidrag till barnrik familj, som beviljats arbetarsmåbrukslån.

Svenska lantarbetareförbundet har ifrågasatt, örn arbetarsmåbrukslånet

under alla förhållanden borde vara maximerat till 7,000 kronor. Det kunde

med hänsyn till stegrade byggnadskostnader o. d. uppstå fall, där ett lån utöver

maximigränsen kunde vara erforderligt. I sådant fall borde det finnas

möjlighet för egnahemsstyrelsen att inom ramen för utfärdade direktiv förmedla

lån utöver denna gräns.

Beträffande återbetalningen av arbetarsmåbrukslån har statens egnahemsstyrelse

förordat en sådan uppdelning av lån, att stående delen motsvarade

40 procent och amorteringsdelen 60 procent av beviljat lånebelopp. Vid

maximilån av 7,000 kronor bleve då den årliga amorteringen 140 kronor,

som syntes väl avpassad i förhållande till arbetarsmåbrukslåntagarnas betalningsförmåga

i allmänhet.

Vad slutligen angår organisationen av arbetarsmåbruksverksamheten har

statens egnahemsstyrelse tillstyrkt egnahemsutredningens förslag att inkoppla

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

139

egnahemsnämnderna såsom mellanled i organisationen. Emellertid syntes

egnahemsnämndernas befattning med arbetarsmåbruksverksamheten böra

begränsas till biträde vid utväljande av lämpliga lägenheter samt råd och anvisningar

vid personvalet. Granskningsarbetet syntes däremot såsom hittills

böra ske centralt genom egnahemsstyrelsen enligt det system, som vunnit

tillämpning under den hittillsvarande verksamheten och fungerat på ett

tillfredsställande sätt.

Däremot ha Gävleborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och

förvaltningsutskott särskilt för Norrlands vidkommande ansett ett anlitande

av egnahemsnämnderna i arbetarsmåbruksverksamheten angeläget. Egnahemsstyrelsen

hade, såsom erfarenheten redan syntes hava visat, svårt att

tillägna sig den för prövning av behovet av nya arbetarsmåbruk erforderliga

lokalkännedomen, och de kommunala organen anlade ofta på detta spörsmål

övervägande kommunalekonomiska synpunkter.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett arbetarsmåbruksverksamheten

helt böra läggas under egnahemsnämndernas ledning

för att erhålla en enhetlig ledning för alla åtgärderna för anskaffande

av egnahem samt deras underhåll.

Departementschefen.

Det synes mig uppenbart, att arbetarsmåbruksverksamheten under de år,

denna verksamhet pågått, varit av betydelse. I mångtaliga fall har den vanliga

egnahemslångivningen icke inneburit tillräckligt stöd för de befolkningslager,

varom här är fråga, medan däremot arbetarsmåbrukslånen bättre svarat

mot deras ekonomiska förutsättningar. Det har emellertid av naturliga

skäl icke kunnat helt undvikas, att ifrågavarande båda stödformer stundom

råkat i kollision med varandra. De särskilt förmånliga villkor, som varit

förenade med arbetarsmåbrukslånen, lära i en del fall lia förmått jordsökande

att med hjälp av sådant lån skaffa sig ett arbetarsmåbruk, även om han

haft förutsättningar att erhålla bistånd i form av vanligt egnahemslån för

att förvärva ett självständigt jordbruk. Sådana missförhållanden torde åtminstone

delvis lia kunnat undgås, örn de båda ifrågavarande verksamhetsgrenarna

handhafts av samma organ.

Enligt min mening har arbetarsmåbruksverksamheten fortfarande en uppgift

att fylla särskilt i vissa delar av vårt land. Dess betydelse minskas emellertid

i och med att antalet arbetarsmåbruk eller överhuvud taget stödjordbruk

blir tillräckligt stort för att tillgodose behovet härav. Detta synes redan

nu vara fallet i stora delar av landet. Arbetarsmåbruksverksamheten har endast

i de norrländska länen samt Dalarna och Värmland någon nämnvärd utbredning.

Med hänsyn bland annat härtill har egnahemsutredningen föreslagit,

att verksamheten skall inskränkas till nämnda landsdelar. Ett annat

motiv för detta förslag har varit, ali de av utredningen föreslagna avskrivningslånen

delvis skulle kunna fylla samina uppgift som arbetarsmåbrukslånen.

Förstnämnda lån skola emellertid enligt mitt förslag väsentligt begränsas

till beloppen, varigenom deras jämförbarhet med arbetarsmåbruks
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

lånen minskas. Med hänsyn härtill och då arbetarsmåbruksverksamheten

kan vara till nytta, låt vara i mindre utsträckning, även i andra delar av landet

än de nyss nämnda, finner jag icke tillräckliga skäl föreligga att nu genomföra

den av utredningen ifrågasatta begränsningen av tillämpningsområdet

för arbetarsmåbruksverksamheten. Det bör emellertid noga beaktas, att

arbetarsmåbruk icke nybildas i större utsträckning än att arbetsmöjligheter

förefinnas å orten även vid medelmåttig konjunktur. Framför allt är det viktigt

att icke tillskapa nya arbetarsmåbruk inom orter, där ett större antal

ofullständiga jordbruk finnas, som bättre lämpa sig såsom arbetarsmåbruk

än som jordbruksegnaliem.

Att arbetarsmåbrukslånen gjorts så förmånliga för låntagarna som fallet

är förklaras åtminstone delvis därav att arbetarsmåbruken varit avsedda att

anläggas å mer eller mindre obruten mark. Redan med hänsyn härtill anser

jag det icke böra ifrågakomma, att arbetarsmåbrukslån, såsom föreslagits

i ett par yttranden, utlämnas även till förvärv av redan färdiga ställen.

Enligt vad jag nyss nämnt torde, där sådana ställen finnas i tillräcklig omfattning,

den särskilda arbetarsmåbruksverksamheten överhuvud taget icke

ha någon uppgift att fylla. I

I fråga örn maximibeloppet för arbetarsmåbrukslån biträder jag egnahemsutredningens

förslag, att detta belopp bör bestämmas till 7,000 kronor.

Ehuru jag- med avseende å de vanliga egnahemslånen uttalat mig emot att

i egnahemsverksamheten inordnas åtgärder till stöd åt barnrika familjer, anser

jag mig med hänsyn till arbetarsmåbrukslånens speciella karaktär icke

böra motsätta mig, att dylikt lån i enlighet med egnahemsutredningens förslag

skall kunna kompletteras med särskilt statsbidrag till täckande av sådana

ökade byggnadskostnader, som föranledas av att låntagaren bar mer

än två minderåriga barn. Maximibeloppet för dylikt bidrag torde, på sätt

utredningen föreslagit, böra bestämmas till 1,000 kronor.

Beträffande återbetalningen av arbetarsmåbrukslån biträder jag egnahemsutredningens

förslag, som synes mig grundat på bärande motiv.

Ej heller har jag något att erinra mot utredningens förslag, att kommuns

beslut angående beviljande av arbetarsmåbrukslån skall underställas vederbörande

egnahemsnämnd samt, i händelse lånet ej godkännes av denna,

prövas av egnahemsstyrelsen. Slutligen anser jag, i likhet med utredningen,

det vara lämpligt, att arbetarsmåbruk avsynas från egnahemsorganens sida.

Till arbetarsmåbruksverksamhetens organisation i övrigt återkommer jag

i det följande.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

141

Upplåtelser av arrendeegnahem.

Gällande bestämmelser.

Enligt förut omförmälda 1934 års kungörelse om arrendeegnahem må, i

syfte att skapa stadigvarande arbetstillfällen för självförsörjning, från kronan

tillhörig och för ändamålet avsedd jord lägenheter kunna upplåtas på

arrende med rätt för arrendator att inlösa till honom upplåten lägenhet.

För ifrågavarande ändamål är inrättad en särskild statlig fond, arrcndeegnahemsfonden.

Till fonden får enligt Kungl. Maj:ts bestämmande från

statens domäners fond överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas

för det avsedda ändamålet. Därjämte kan, likaledes efter beslut av

Kungl. Majit, jord i enskild ägo inköpas av kronan att tillföras fonden.

Här avsedd jord står under förvaltning av en av Kungl. Majit tillsatt

nämnd, statens jordnämnd, vilken jämväl skall handlägga frågor rörande

upplåtelser av arrendeegnahem och därmed sammanhängande frågor.

Till erhållande av arrendeegnahem må allenast den ifrågakomma, vars

ekonomiska ställning är sådan, att det bistånd, som enligt gällande bestämmelser

angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten kan erhållas,

icke är tillfyllest för att sätta honom i stånd att förvärva eget jordbruk av

den storlek, som avses för arrendeegnahem.

I fråga örn arrendeegnahemmens storlek stadgas, att arrendeegnahem i regel

icke bör vara större än att det kan brukas utan nämnvärt anlitande av

lejd arbetskraft, ej heller mindre än att arrendatorn därav kan erhålla sin

huvudsakliga bärgning. Lägenheten skall vid upplåtelsen vara försedd med

nödiga byggnader och övriga för jordbrukets drift erforderliga anläggningar.

Arrendeavgiften för arrendeegnahem må ej sättas högre än som finnes

skäligt med hänsyn till den avkastning, som under arrendetiden kan utvinnas

ur lägenheten.

Beträffande tiden för upplåtelse av arrendeegnahem gäller, att denna tid

i regel skall utgöra fem år. Härefter föreligger viss optionsrätt.

Vid arrendators inlösen av arrendeegnahem bestämmes köpeskillingen av

jordnämnden med hänsyn till värdet vid tiden för överlåtelsen. Av köpeskillingen

skall en tiondel erläggas vid köpekontraktets utgivande. Återstående

beloppet uppdelas i en amorteringsdel, utgörade två femtedelar, och

en stående del, utgörande tre femtedelar av detsamma. Angående gäldandet

av amortering och ränta skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad härutinnan gäller beträffande försäljning av jordbrukslägenhet för egnaliemsändamål

enligt förordningen angående försäljning i vissa fall av kronoegendom

m. m. Dessa bestämmelser överensstämma i huvudsak med föreskrifterna

örn återbetalning och förräntning av egnahemslån.

I samband nied upplåtelse av arrendeegnahem kan till arrendatorn utlämnas

lån av statsmedel, arrendelån, till belopp som prövas oundgängligen erforderligt

för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen,

foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättan
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kunni. Maj.ts proposition nr 236.

de av driften å lägenheten. Arrendelån får dock i intet fall överstiga 4,000

kronor. Lånen utlämnas från en särskild statlig lånefond, arrendelånefonden.

Låneverksamheten handhaves av jordnämnden.

Arrendelån skall från och med andra året efter utgången av det kalenderår,

under vilket lånet beviljats, återbetalas med en sextondel årligen. Därest

jordnämnden så prövar skäligt, kan tiden för amorteringsfrihet utsträckas

med ett år. Kungl. Majit kan, om särskilda skäl tala därför, medgiva anstånd

med erläggande av amortering under ett eller flera år. Det står låntagaren

fritt att göra avbetalningar utöver amorteringsplanen. Lån kan

uppsägas till omedelbar betalning vid försumlighet från låntagarens sida liksom

i vissa andra fall.

Å arrendelån skall icke erläggas ränta. Dock kan dröjsmålsränta påfordras,

då betalning icke erlägges i rätt tid.

Egnahemsutrcdningen.

Utredningen har beträffande den ekonomiska innebörden av hittillsvarande

arrendeegnahemsverksamhet anfört:

Till och med våren 1937 hade sammanlagt 187 arrendeegnahem blivit

anskaffade och utarrenderade, därav 49 våren 1935, 82 våren 1936 och 56

våren 1937. Kostnaderna för de år 1935 utarrenderade lägenheterna utgjorde

tillhopa 1,277,600 kronor eller genomsnittligt omkring 26,100 kronor

per lägenhet. Motsvarande siffror blevo för år 1936 2,371,100 respektive

28,900 kronor och för år 1937 1,701,000 respektive 30,400 kronor. Av de

nu angivna genomsnittsbeloppen utgjordes största delarna av kostnader för

inköp av jord (inberäknat skogsmark och växande skog) samt för byggnader,

nämligen år 1935 10,500 för vartdera ändamålet, år 1936 9,600

respektive 14,500 kronor samt år 1937 10,600 respektive 15,100 kronor. Till

nyssnämnda jord- och byggnadskostnader komma kostnader för bland annat

dikning, elektrifiering samt vatten och vägar.

Enligt en av utredningsmännen under år 1938 föranstaltad uppskattning

av arrendeegnahemmmens värden utgjorde dessa för de år 1935 upplåtna lägenheterna

i genomsnitt 26,800 kronor och överstego sålunda kostnaderna

med 700 kronor. För de år 1936 upplåtna lägenheterna utgjorde de sålunda

uppskattade värdena i genomsnitt 25,900 kronor, vilket belopp understeg

kostnadsbeloppet med 3,000 kronor. Motsvarande siffror för år 1937 utgjorde

25,700 respektive 4,700 kronor. Emellertid ingå i de uppskattade

värdena icke värdet av den å vissa arrendelotter befintliga skogen utöver

husbehovet.

Till jämförelse må också nämnas, att enligt uppgifter, som kommit utredningsmännen

tillhanda, de för år 1938 åsätta taxeringsvärdena för de

år 1935 upplåtna lägenheterna utgöra i medeltal 19,700 kronor (medeltalet

avser 37 av de 49 lägenheterna), för de år 1936 upplåtna lägenheterna 18,400

kronor (medeltalet avser 80 av de 82 lägenheterna) samt för de år 1937

upplåtna lägenheterna 18,500 kronor (medeltalet avser 50 av de 56 lägenheterna)

.

Anskaffningskostnadernas förräntning under arrendetiden framgår av en

jämförelse mellan sagda kostnader och arrendeavgälderna. Härvid bör beaktas,

att i totalkostnaderna ingår även den del av inköpspriset för jorden,

som belöper på växande skog, men att arrendatorema endast erhålla

rätt till husbehovsskog och att alltså arrendeavgälderna blott inbegripa er
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

143

sättning för sådan skog. Värdet av skog utöver husbehovet bör således i

detta sammanhang frånrälcnas totalkostnaderna. Medeltalen av de sålunda

reducerade totalkostnaderna per arrendeegnahem för åren 1935, 1936 och

1937 bli 25,624, 27,000 och 29,268 kronor. Vidare bör beaktas, att skatterna

för arrendeegnahemmen, bortsett från vägskatter, bestridas av staten. Sagda

skatter, som av jordnämnden beräknats till i genomsnitt 88 kronor per arrendeegnahem,

böra således frånräknas arrendeavgälderna, vilka för de under

åren 1935, 1936 och 1937 upplåtna lägenheterna uppgå till i genomsnitt

981, 808 och 819 kronor. Nettoarrendeavgälderna böra således upptagas

till 893, 720 och 731 kronor. Lägenheternas förräntningsprocent —

nettoarrendeavgälderna uttryckta i procent av de reducerade totalkostnaderna

— bli då i medeltal respektive 3.5, 2.7 och 2.5.

Slutgiltigt siffermaterial rörande motsvarande förhållanden för år 1938 är

ej tillgängligt, men från jordnämnden har inhämtats, att en ytterligare betydlig

kostnadsstegring för byggnader gjort sig gällande och tagit sig uttryck

i de avtal jordnämnden träffat. Sålunda har beräknats, att byggnadskostnaderna

per arrendeegnahem numera torde uppgå till omkring 18,000 kronor.

Beträffande jordkostnad och övriga kostnader för dessa arrendeegnahems

färdigställande beräknas ingen ökning i förhållande till år 1937. Även

om arrendeavgifterna och värdena per gård komma att ligga något högre,

kommer dock förräntningsprocenten att bliva lägre och det ekonomiska resultatet

sämre än för de under tidigare år bildade arrendeegnahemmen.

Ur de här återgivna uppgifterna kan utläsas, att kostnaderna för inköpet

av jorden till arrendeegnahemmen varit någorlunda lika under de gångna

åren men att däremot kostnaderna för byggnads- och andra arbeten undan

för undan stegrats och år 1938 uppgingo till avsevärt högre belopp än 1935.

Det belopp av 9,000 kronor, som vid arrendeegnahemsverksamhetens tillkomst

år 1934 beräknats komma att åtgå för ett arrendeegnahems bebyggande

och iordningställande i övrigt, motsvarar på intet sätt de kostnader,

som numera åtgå för ett arrendeegnahems iordningställande eller 19,800 kronor

för de år 1937 upplåtna lägenheterna.

Orsakerna till den fortgående stegringen av kostnaderna för arrendegnahemmen

lia uppgivits vara flera:

Vid igångsättandet av verksamheten utgick man ifrån en byggnadsstandard,

som ungefär skulle ansluta sig till den då vid jordbruksegnahemsbildning

vanliga. Elter hand som fordringarna på byggnadernas beskaffenhet

i fråga om kvalitet och utrustning skärpts — och detta har skett i en grad,

som icke kunnat förutses — har jordnämnden ansett sig böra omarbeta sina

byggnadsförslag i förbättrande riktning. Detta har medfört kostnadsökning

såväl beträffande material som arbete.

Sålunda har åtgången av cement, järn, vissa isoleringsmaterial m. m. blivit

betydligt mera omfattande. Vidare har prisstegringen på byggnadsmaterial

haft en påtaglig inverkan. Priserna å exempelvis trä och järn, vilka år

1934 voro exceptionellt låga, lia stigit betydligt under den tid verksamheten

fortgått. Samma har varit förhållandet nied t. ex. smiden och snickerier.

Den kostnadsökning, som hittills uppstått på grund av mera omfattande

materialåtgång och höjda materialpriser, har ej kunnat av jordnämnden

exakt uppgivas men har beräknats uppgå till omkring 40 procent av materialpriserna

år 1934.

Den ökning av byggnadskostnaderna, som under senaste tiden varit mest

framträdande, är emellertid, enligt vad från jordnämnden uppgivits, att söka

i högre arbetskostnader. Från jordnämnden har inhämtats, att elen ursprungliga

beräkningen rörande byggnadskostnader grundats på då tillämpade ar
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

belslöner vid deli rena landsbygdens byggnadsföretag. De byggmästare, som

sysselsatts som entreprenörer, hade till en början i huvudsak begagnat sig

av icke organiserade landsbygdsarbetare och hade baserat sina beräkningar

på de överenskommelser, som träffats med dessa. Under arbetets gång hade

entreprenörerna emellertid i ett flertal fall blivit nödsakade att tillämpa de

avtalsvis fastställda såväl timlöne- som ackordslönesystemen, vilka hade visat

sig medföra höjda kostnader, icke minst beträffande uthusbyggnaderna.

Visserligen hade statens kostnader för ifrågavarande företag därigenom icke

ökats, men förhållandet hade medfört minskat antal spekulanter på byggnadsföretagen

och höjda entreprenadanbud. Svårigheten att hålla byggnadskostnaderna

på den från början beräknade nivån hade jämväl av denna

anledning varit uppenbar. Dock inneslöte de byggnadskostnader, som redo''- visats för 1938, icke de arbetskostnader, som en tillämpning av det avtalsvis

fastställda ackordslönesystemet skulle innebära. En tillämpning av detta

system i fortsättningen komme att medföra ytterligare kostnadsökning.

Enligt vad egnahemsutredningen anfört vore varken de kostnadsökningar,

som föranletts av de höjda materialpriserna och arbetslönerna, eller de med

den förbättrade standarden hos arrendeegnahemmens åbyggnader sammanhängande

ökningarna förbundna med motsvarande stegring av lägenheternas

bruksvärden. Då dessa läge till grund för arrendeavgäldernas bestämmande,

hade följden blivit, att ifrågavarande avgälder kommit att kvarstå

med ungefär oförändrade belopp. Detta hade inneburit, att förräntningsprocenten,

beräknad på grundval av anläggningskostnaderna för arrendeegnahemmen,

undan för undan minskats.

Egnahemsutredningen har ansett arrendeegnahemsverksamheten vara

grundad på mycket vägande sociala motiv. Önskvärdheten av att ställa

arrendeegnahem till förfogande för mindre bemedlade syntes framdeles göra

sig så mycket starkare gällande, som vid genomförande av utredningens

förslag de egnaliemsjordbruk, vilka icke avsåges att vara allenast stödjordbruk,

skulle erhålla ökad storlek och bärkraft samt därmed också komma

all betinga högre inköpspris. Ehuru arrendatorn å ett arrendeegnahem icke

omedelbart förvärvade äganderätten till fastigheten, vore det likväl påtagligt,

att han i själva verket komme att sitta tryggare med staten som ägare än

örn han själv blivit ägare till densamma men härvid måste skuldsätta sig

alltför högt.

Med avseende å arrendeegnahemmens beskaffenhet har utredningen framhållit

följande:

I motsats till vad som blivit fallet i fråga örn egnahemslägenheter i allmänhet

och till vad som kunnat åstadkommas med fasthållande av de vid

arrendeegnahemsverksamhetens inrättande beräknade kostnadssiffrorna, torde

arrendeegnahemmen kunna sägas lia fått en sådan storlek och ägosammansättning,

att de kunnat erhålla full bärkraft. Med avseende å beskaffenheten

hos arrendeegnahemmens byggnadsbestånd ha visserligen en del

invändningar framställts. Utredningsmännen lia så mycket mindre anledning

att göra några uttalanden i detta ämne, som särskilda sakkunniga tillkallats

för en undersökning av arrendeegnahemmens byggnader. Emellertid

finna utredningsmännen uppenbart att, även om ifrågavarande undersök
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236

145

ning skulle komma att utmynna i viss kritik, denna lika litet som andra hittills

framkomna erinringar kan sägas utgöra något argument mot verksamheten

såsom sådan, då det gäller att bedöma dess värde och möjligheter

för framtiden. Detta bedömande bör ske mot bakgrunden av de syften, som

äro uppställda för verksamheten.

Enligt vad utredningen vidare anfört hade ur statens synpunkt sett den

hittillsvarande avvägningen mellan arrendeavgälderna och kostnaderna för

arrendeegnahemmens anläggande varit ägnad att innebära en ekonomisk

uppoffring. Om det toges i betraktande att arrendeavgälderna motsvarade

en förräntning av 2.5—3.5 procent av de av staten i egnahemmen investerade

kostnaderna, vilken förräntning föga skilde sig från statens upplåningsränta,

syntes statens förluster å rörelsen visserligen ganska begränsade. Emellertid

vöre det ett faktum, att anläggningskostnaderna i allmänhet överstigit

egnahemmens bruksvärden. Ur renodlat ekonomiska synpunkter kunde

ett sådant förhållande synas anmärkningsvärt. Emellertid vore denna bristande

överensstämmelse mellan anläggningskostnaderna för jordbruksfastigheter

och dessas brukningsvärden utmärkande för jordbruksbildningen i allmänhet

och, örn staten ansåge bildandet av jordbruksegnahem vara något

önskvärt, måste staten också vara beredd att göra uppoffringar härför.

Med avseende å frågan, örn det icke vöre möjligt att nedbringa kostnaderna

för arrendeegnahemmens anläggande utan att härvid försämra deras beskaffenhet,

har egnahemsutredningen anfört:

Den bristande räntabiliteten torde närmast hänföra sig till det kapital,

som nedlägges i byggnader. Möjligheterna att nedbringa dessa kostnader,

vilka äro beroende av materialpriserna och arbetslönerna å allmänna marknaden,

synas mycket begränsade. Fastmera kan det befaras, att en utvidgad

tillämpning även å landsbygden av de avtalsvis bestämda lönesystemen

måste medföra en ytterligare stegring av kostnaderna.

Det skulle kunna ifrågasättas, om icke en begränsning av kostnaderna

för arrendeegnahemmens anläggande kunde och borde åstadkommas genom

att arbetena icke i sin helhet ombesörjdes av vederbörande statliga organ

utan åtminstone delvis verkställdes av arrendalorerna själva. Emellertid

bör uppmärksammas, att det här är fråga örn relativt stora jordbruksfastigheter,

vilka äro avsedda att utgöra självförsörjande jordbruk men vilka

näppeligen kunna utnyttjas härtill, örn de icke från början såväl i fråga om

byggnader som jord sättas i sådant skick, att de kunna ge erforderlig utkomst

åt arrendatorn och hans familj. Detta är tydligen icke möjligt, örn

arrendatorn själv i större omfattning skall medverka vid iordningställandet.

Då arrendatorerna förutsättas vara medellösa, bli de under alla förhållanden

helt beroende av statens stöd för anskaffandet av erforderligt kapital. Det

föreligger härvid risk för att detta kapital blir utnyttjat sämre än örn staten

står för arbetena. På grund av det nu anförda anse utredningsmännen

övervägande skäl tala för att arrendegnahemmen redan från början böra

sättas i ett fullgott skick genom statens försorg. Detta bör givetvis ej hindra,

att vederbörande arrendator, örn han så kan, i större eller mindre omfattning

hjälper till vid arrendeegnahemmets iordningställande med körslor

och de arbeten han kan utföra.

Som en annan utväg till nedbringande av kostnaderna för arrendeegnahemmen

har hänvisats till möjligheten att koncentrera anläggandet härav

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 23G. 15

opaginerad Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

till tider, då material- och arbetskostnader liksom måhända även jordpriser

äro relativt låga. Även om största möjliga hänsyn tages till ifrågavarande

synpunkt, torde det likväl icke vara lämpligt, att under vissa tider anläggandet

av arrendeegnahem skall ligga helt nere. Alldeles oavsett nu berörda

förhållanden, torde nämligen en ständig efterfrågan efter arrendeegnahem

framträda. Att göra avbrott i arrendeegnahemsverksamheten under längre

tider kan innebära, att bildandet av egnahem försvåras eller omöjliggöres

för många jordsökande, som skulle lia haft stora förutsättningar att väl

sköta ett eget jordbruk.

Utredningsmännen komma att uttala sig för att till arrendeegnahem icke

skola kunna utnyttjas blott nyanlagda lägenheter utan även i vissa fall redan

befintliga lägenheter, exempelvis arrendegårdar tillhörande större, i

egnahemsorganens regi inköpta egendomar. I sådana fall torde ofta möjligheter

finnas att hålla kostnaderna för arrendeegnahemmens iståndsättande

lägre än vid total nyanläggning.

Slutligen lärer det kunna påräknas, att en viss reducering av kostnaderna

för anläggandet av arrendeegnahem, liksom av andra egnahem, kan ernås

genom en fortsatt standardisering och annan rationalisering i fråga örn

byggnadsmaterial och byggnadskonstruktioner. Den blivande egnahemsorganisationen

bör ha förutsättningar att kraftigt befordra en sådan utveckling.

Utredningen bär funnit vad sålunda anförts i fråga örn möjligheterna att

begränsa kostnaderna för anläggande av arrendeegnahem icke kunna väntas

rubba det förhållandet att, om avgälderna för arrendegnahemmen skulle

hållas i skälig relation till lägenheternas bruksvärden och dessa lägenheter

samtidigt uppfylla kraven på fullgod beskaffenhet, det i arrendeegnahemmen

investerade kapitalet delvis måste bliva oräntabelt. Om statsmakterna

ville fortsätta arrendeegnahemsverksamheten och eventuellt giva densamma

en utökad omfattning måste statsmakterna därför — av samma skäl

som föranlett utredningsmännens förslag, att staten skulle tillskjuta oräntabel

del av anläggningskostnaderna för jordbruksegnahem -— vara beredda

att göra icke oväsentliga ekonomiska uppoffringar för ändamålet. Huru

stora uppoffringar staten skulle ikläda sig, bleve beroende av en avvägning

mellan statens utgifter och den beräknade nyttan av ifrågavarande åtgärder.

Utredningen ansåge för sin del arrendeegnahemsverksamheten ha sådana

betydelsefulla sociala uppgifter att fylla, att den ville förorda ett fortsatt bedrivande

av verksamheten i den vidgade omfattning, som omständigheterna

påkallade.

Egnahemsutredningen har i stort sett icke föreslagit några ändringar med

avseende å grunderna för arrendeegnahemsverksamheten.

Emellertid har utredningen förordat, att ifrågavarande verksamhet framdeles

även skall avse färdiga lägenheter. Där egnahemsorganen bomme att

driva jordanskaffningsverksamhet i egen regi, torde det ofta uppkomma sådana

fall, att med inköpta större egendomar även följde därtill hörande arrendeställen.

Det syntes då icke böra möta hinder, att dessa i stället för

att omedelbart säljas bleve upprustade och upplätes till arrendeegnahem.

Att möjlighet härtill öppnades, stöde även i viss konsekvens till att utredningen

i annat sammanhang uttalat sig för att också färdiga egnahemslägenheter

skulle kunna egnahemsbelånas.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

147

Under erinran om att utredningen, såsom framgår av det föregående, förordat

vissa principer för den jordförsäljning, sorn'' förutsatts ingå i den tillämnade

egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet, och för erforderlig

kreditgivning i samband härmed, har utredningen framhållit, att

dessa principer även vore lämpade att komma till användning vid försäljning

av arrendeegnahem. Härvid komme alltså att kunna beviljas ett vanligt

jordbrukslån jämte i förekommande fall skogslån intill nio tiondelar av

fastighetens värde vid försäljningen. I den mån köpeskillingen, till förhindrande

av spekulation, bestämdes högre än bruksvärdet komme överskjutande

belopp att kunna täckas genom ett avskrivningslån.

Beträffande maximibeloppet för arrendelån, nu 4,000 kronor, har egnahemsutredningen

ifrågasatt, huruvida detta belopp kunde anses tillräckligt

för att erbjuda möjlighet för den mindre bemedlade att anskaffa husdjur och

inventarier i den omfattning, som erfordrades för fullt utnyttjande av produktionsmöjligheterna

å fastigheten, helst som priserna å såväl djur som inventarier

ej oväsentligt ökats sedan arrendeegnahemsverksamhetens igångsättande.

Utredningen har föreslagit, att maximibeloppet höjes till 4,500 kronor.

Amorteringsbestämmelserna för arrendelån har utredningen ansett vara

väl avvägda.

Slutligen har utredningen uttalat sig för att arrendeegnahemsverksamheten

även bör få tillgång till en lokal organisation. Denna fråga behandlas

närmare i ett annat sammanhang.

Yttranden.

Egnahemsutredningens uttalanden och förslag med avseende å arrendeegnahemsverksamheten

ha i allmänhet icke mött några gensagor i yttrandena.

Faran för alltför hög skuldsättning för vanliga egnahemsjordbrukare har

i en del yttranden ansetts utgöra skäl att främja tillkomsten av arrendeegnahem.

I denna riktning ha uttalat sig bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen

och styrelsen för svenska bankföreningen.

Förstnämnda myndighet har förordat, att grunderna för beräknande avarrendeavgifter

och lösningsbelopp bleve så reglerade, att statens kostnader

för den lill eget hem upplåtna brukningsdelen bleve åtminstone i huvudsak

täckta. Ett liknande uttalande har gjorts av sparbanksinspektionen.

I fråga om återbetalningen av arrendelån har bank- och fondinspektionen

föreslagit, att för dylika lån fastställes sådan amorteringsplan, att de bliva

slutamorterade på tio år.

Departementschefen.

Upplåtandet av arrendeegnahem utgör enligt min mening en betydelsefull

gren av den statliga egnahemsverksamheten. Det synes icke råda några delade

meningar örn att tillkomsten av sådana egnahem allt fortfarande bör

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

stödjas från statens sida. Den kritik, som framkommit mot ifrågavarande

verksamhet, har huvudsakligen riktat sig mot beskaffenheten av bebyggelsen

å arrendeegnahemmen. Då denna för närvarande är föremål för undersökning

genom särskilda sakkunniga, har jag ej anledning att i detta läge

göra något uttalande härutinnan. Resultaten av nämnda undersökning böra

i varje fall icke påverka bedömandet av arrendeegnahemsverksamheten som

sådan. Undersökningen bör däremot kunna erhålla stor betydelse för den

framtida bebyggelsen av arrendeegnahemmen.

Även ur ekonomisk synpunkt är handhavandet av arrendeegnahemmens

bebyggelse förtjänt av den största uppmärksamhet. Kostnaderna för denna

lia, liksom byggnadskostnad^-^ överhuvud taget på landsbygden, undan för

undan stegrats. Dessa stegrade byggnadskostnader bära en väsentlig del av

skulden till att arrendeegnahemsverksamheten föranlett större uppoffringar

för staten än som skulle ha varit önskvärt. Det bör uppenbarligen med all

kraft eftersträvas, att kostnaderna för iordningställandet av arrendeegnahemmen

i möjligaste mån begränsas. Till egnahemsutredningens uttalanden

härutinnan kan jag i stort sett ansluta mig. Liksom utredningen vill jag betona,

att begränsningen av ifrågavarande kostnader icke får ske på bekostnad

av byggnadsbeståndets beskaffenhet.

Mot niredningens förslag, att arrendeegnahemsverksamheten framdeles i

förekommande fall även skall avse färdiga lägenheter, har jag intet att

erinra.

Ej heller finner jag något att invända mot vad utredningen anfört rörande

villkoren för inlösen av arrendeegnahem. I fråga om egnahemslån, som beviljas

i samband med sådan inlösen, böra givetvis gälla samma bestämmelser,

som av mig förordats med avseende å egnahemslån i allmänhet.

Slutligen tillstyrker jag utredningens förslag om höjning av maximibeloppet

för arrendelån från 4,000 till 4,500 kronor. Tillräcklig anledning synes

mig icke föreligga att, såsom förordats från något håll, ändra amorteringsvillkoren

för nu avsedda lån.

Frågorna örn arrendeegnahemsverksamhetens organisation och om finansieringen

av denna verksamhet komma att behandlas i andra sammanhang.

Lån och bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk.

Gällande bestämmelser.

Med 1928 års författningar angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten

avses att understödja icke blott nybildning av jordbruk utan

även förstärkning av redan befintliga jordbruk. Sålunda kan jordbruk s1

å n beviljas, där vid egnahemsbildning åsyftas att genom mera väsentligt

nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra

eller utvidga förut bestående jordbruk. Vidare kan tilläggslån

utlämnas för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet, som tåne
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

149

sökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk liksom ock för bostadslägenhets

omläggning till jordbrukslägenhet. Slutligen kan premielån

bland annat utgå, där egnahemslåntagare avser att genom arbeten av

de slag, som nyss nämnts på tal om jordbrukslån, i avsevärd mån förbättra

eller utvidga med jordbrukslån förvärvad eller med tilläggslån utvidgad

lägenhet. Premielån kan beviljas även för utförande enbart av gödselvårdsanläggning.

Beträffande den närmare innebörden av de bestämmelser,

som meddelats i nu berörda ämnen, torde få hänvisas till det föregående.

Emellertid ha även åtskilliga andra åtgärder av staten vidtagits för att

främja förstärkning av ofullständiga jordbruk.

Sålunda ha under en följd av år särskilda anslag anvisats för statsbidrag

till jordförbättring å ofullständiga jordbruk.

Nuvarande bestämmelser i ämnet återfinnas i förenämnda kungörelse

den 12 oktober 1934 (nr 498). Syftet med statsbidraget angives vara

att åstadkomma förbättring och ändamålsenlig utveckling av sådana ofullständiga

jordbruk, som på grund av ringa areal åker eller kultiverad

betesmark eller på grund därav, att den odlade marken är starkt stenbunden

eller består av mineralfattig myrjord, icke giva brukaren erforderlig

utkomst av jordbruket. Statsbidraget är avsett att användas för uppodling

till åker av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag), för stenröjning

å odlad jord (stenröjningsbidrag), för påförande av mineraljord - grus, sand och lera —- på myrjord (jordkömingsbidrag) eller för befordrande

av rationell beteskultur å icke odlad jord (betesförbättringsbidrag).

Såsom förutsättningar för beviljandet av statsbidrag gäller, att jordbrukets

areal åker, inberäknat i förekommande fall den areal, för vars uppodling

till åker statsbidrag ifrågasättes, icke överstiger 10 hektar, att jordbruket

icke brukas gemensamt med annat jordbruk av den storlek, att de gemensamt

brukade jordbrukens tillhopatagna areal av sådan jord, som ovan

nämnts, överstiger 10 hektar, att lån eller bidrag av allmänna medel icke

i annan ordning beviljats för ifrågavarande nyodling, stenröjning, jordkörning

eller betesförbättring, att vad beträffar jordkörning det område, företaget

avser, omfattar en areal av minst */* hektar samt att sökanden vinnlagt

sig om nöjaktig skötsel av sitt jordbruk. Jordkömingsbidrag får icke

utgå, med mindre det avsedda området är tillfredsställande torrlagt eller

dylik torrläggning äger rum i samband med jordkörningen. Statsbidrag beviljas

den, som brukar fastigheten, vare sig han är dess ägare eller ej och,

i sistnämnda fall, oberoende av brukningstidens längd. Företräde till erhållande

av statsbidrag gives den, som för sin bärgning är mest i behov

av jordförbättringen, samt den, som på grund av svag ekonomi eller av

andra orsaker har större svårigheter att erhålla lån av för ändamålet tillgängliga

statsmedel och med hänsyn härtill eller av andra anledningar är

i mera trängande behov av statsbidrag.

Statsbidrag kan uppgå till högst hälften av den beräknade kostnaden. Härjämte

äro vissa maximibelopp fastställda per hektar jord, som är avsedd att

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förbättras, nämligen för nyodlingsbidrag 250 kronor, för stenröjningsbidrag

likaledes 250 kronor, för jordkörningsbidrag 200 kronor och för betesförbättringsbidrag

125 kronor.

Nyodlings-, stenröjnings-, jordkörnings- och betesförbättringsbidrag få

icke på en gång tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa

500 kronor. Utan hinder av att bidrag av här berörda slag redan åtnjutits

för viss fastighet, kan fastighetens brukare dock ånyo beviljas bidrag, försåvitt

i samband med tidigare bidrag för fastigheten föreskriven nyodling,

stenröjning, jordkörning eller betesförbättring blivit, i vad på honom beror,

utförd samt ovan angivna förutsättningar för bidrags erhållande fortfarande

äro för handen.

Bidrag utbetalas i fastställda terminer, i den mån föreskrivet arbete vederbörligen

utförts samt avsynats. Viss tid skall bestämmas, då varje arbete

skall vara fullbordat, och denna tid skall icke fastställas till senare

tidpunkt än utgången av andra kalenderåret näst efter det, under vilket

bidraget beviljats. I särskilda fall kan emellertid förlängning av tiden

medgivas.

Bidragsverksamheten handhaves av hushållningssällskapen. Dessa ha att

hos Kungl. Maj:t söka statsanslag för ändamålet. Ansökningarna ingivas

till lantbruksstyrelsen, som med eget utlåtande överlämnar dem till Kungl.

Maj:t. Lantbruksstyrelsen utövar uppsikt och kontroll över hushållningssällskapens

ifrågavarande verksamhet.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen ha särskilda

bestämmelser meddelats örn lån och bidrag till gödselvård, täckdikning

och avdikning samt örn lån till nyodling och betesförbättring.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har framhållit, att egnahemsarbetet -—- vid sidan av sin

medverkan vid anskaffningen av egna hem — har till väsentlig uppgift

att befrämja stärkandet av ofullständiga jordbruk. Enligt vad utredningen

framhållit ha möjligheterna för småbrukare att utöka sina inkomster

genom körslor eller annat arbete blivit alltmera begränsade, i det att utvecklingen

inom näringslivet tenderat mot en sådan rationalisering att för

olika arbetsuppgifter speciella yrkeskårer av arbetare tillskapats. Utredningen

har ansett, att den statliga hjälpen till stärkande av ofullständiga

jordbruk måste givas sådan innebörd, att verklig hjälp nås till jordbrukets

upphjälpande till möjligast fulla bärkraft.

I detta sammanhang må nämnas, att egnahemsutredningen uttalat sig för

att även i fråga örn jordbruk, som icke vore avsedda att utgöra självförsörjande

familjejordbruk utan allenast stödjordbruk, borde kunna lämnas statligt

stöd till sådan förstärkningsåtgärd, som vore ägnad att förbättra fastighetens

användbarhet för det därmed avsedda ändamålet. Anledning funnes

däremot icke att beträffande stödjordbruk, som redan fyllde detta ändamål

på ett tillfredsställande sätt, främja ytterligare förstärkning. Detta skulle i

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

själva verket kunna innebära ett understödjande av tillkomsten av nya ofullständiga

jordbruk.

Beträffande grunderna för utlämnandet av lån och bidrag

till förstärkning av ofullständiga jordbruk har egnahemsutredningen

föreslagit följande:

Då förstärkningen utgöres av endast förvärv av tillskottsjord, med vilken

icke följer behov av grundförbättringar eller byggnadsarbeten, torde hjälpen,

där sådan lämnas, böra utgå i form av jordbrukslån och i förekommande fall

skogslån med tillämpning av de regler, utredningsmännen föreslagit för sådana

lån. Lånen böra beräknas på grundval av tillskottsjordens och den

därå växande skogens värde vid förvärvet. Då här icke förutsättas några

mer eller mindre oräntabla kapitalinvesteringar i grundförbättringar eller

byggnader, kan det ej komma ifråga att bevilja avskrivningslån i nu avsedda

fall.

Sker förstärkningen genom inköp av tillskottsjord, som för att tjäna avsett

syfte behöver bli föremål för grundförbättring och vars förvärvande

eventuellt även föranleder ny-, om- eller tillbyggnad av ekonomihus och

kanske i något fall också av bostadshus, och äro de avsedda förstärkningsåtgärderna

av den omfattningen att de medföra en fullständig omgestaltning

av den ursprungliga fastigheten, böra samtliga anläggningskostnader sammanföras

till en enhet och avskrivningslån beviljas till täckande av oräntabel

del av densamma.

Då förstärkningsåtgärderna icke äro av den omfattning som nyss avsetts,

böra de skilda slagen av åtgärder bedömas vart för lig. För inköpet av tillskottsjorden

bör då beviljas ett särskilt jordbrukslån och i förekommande

fall skogslån, under det att grundförbättringsarbetena på samma jordområde

böra understödjas med särskilda statsbidrag, allt under förutsättning att behov

av stöd föreligger.

Om inköpet av tillskottsjorden föranleder ny-, örn- eller tillbyggnad av

ekonomi- eller bostadshus, bör det jordbrukslån, som beviljas för förvärvet

av tillskottsjorden, även beräknas på grundval av den ökning i bruksvärde,

som fastigheten vinner genom byggnadsarbetet, samt i förekommande fall

kompletteras med ett avskrivningslån. .

Företagas grundförbättringar utan samband med inköp av tillskottsjord,

ifrågakommer endast statsbidrag.

Om slutligen ny-, om- eller tillbyggnad av ekonomi- eller bostadshus företages,

som ej är föranledd av utvidgning av ägoomradet, skiljes mellan de

fall, då fastigheten redan förut är egnahemsbelånad och då så ej är förhållandet.

I förra fallet böra jordbrukslån och eventuellt avskrivningslån beviljas

på motsvarande sätt som nyss angivits med avseende å byggnadsarbeten

i samband med inköp av tillskottsjord. Om åter fastigheten icke förut

är egnahemsbelånad, bör ny-, om- eller tillbyggnad utan samband med

ägoutvidgning icke understödjas med egnahemslån. Detta överensstämmer

med vad som nu gäller. I den mån statsmakterna anse sig böra understödja

även en dylik byggnadsverksamhet, böra härför träffas särskilda anordningar.

Så har också i viss utsträckning skett under senare år.

För tilläggslån till förstärkning av ofullständiga jordbruk har egnahemsutredningen

i övrigt föreslagit i huvudsak motsvarande bestämmelser som i

fråga örn vanliga jordbrukslån.

I jämförelse med vad som nu gäller innebär det av utredningen föreslagna

lånesystemet såsom väsentligt nytt, att i vissa fall skall kunna beviljas av
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

skrivningslån. En annan nyhet är att, liksom beträffande jordbrukslån i

allmänhet, vissa lättnader skola kunna medgivas jordbrukare med barnrika

familjer. Även höjningen av maximivärdet å egnahemsfastigheter, den nya

räntemetoden m. m. påverka tilläggslånen.

Slutligen har utredningen fäst uppmärksamheten på att den statliga hjälpanordningen

givetvis ej borde få sådan innebörd, att tidigare innehavare avinteckningar

i en fastighet genom dennas förstärkning finge ökad säkerhet

för sina fordringar på bekostnad av säkerheten för statens lån. Såsom förutsättning

för beviljandet av detta senare lån syntes därför i vissa fall böra

gälla, att tidigare inteckningshavare medgåve en begränsning av sina fordringar

till vad de kunnat utfå, om fastigheten ej blivit föremål för förstärk - ningsåtgärder, eller en reglering av inteckningssäkerheterna mellan de olika

lånen.

I fråga örn storleken å statsbidragen till jordförbättring

å ofullständiga jordbruk har egnahemsutredningen beträffande bidragsverksamheten

under år 1937 hänvisat till att bidragen uppgått till följande

belopp per hektar, nämligen för nyodling 220 kronor, för betesförbättring

100 kronor, för stenröjning 131 kronor och för jordkörning 180 kronor.

I förhållande till beräknade kostnader för åsyftade arbeten hade 1937 års

bidrag uppgått till omkring 35 procent.

Utredningen har föreslagit en höjning av ifrågavarande statsbidrag och till

stöd härför anfört följande:

Enligt utredningsmännens mening kan det icke påräknas, att förbättringsarbeten

å ofullständiga jordbruk skola komma till stånd i önskvärd utsträckning

med mindre tillräckliga statsbidrag stå till förfogande för ändamålet.

Det måste uppmärksammas att, även örn de jordbrukare, varom här är fråga.

i regel verkställa dessa arbeten själva, deras möjligheter att utföra annat

förtjänstarbete härigenom minskas. Deras ekonomiska resurser medgiva

emellertid icke detta, örn de icke erhålla skäliga bidrag till förbättringsarbetena.

Där dessa åter ombesörjas av utomstående, måste de betalas enligt

ortens pris. De kostnader, som sålunda nedläggas på jordens förbättring,

giva ingen omedelbar valuta, som kan utnyttjas för kostnadernas täckande.

Såvitt utredningsmännen kunnat finna, lia de hittillsvarande statsbidragen

varit långt ifrån tillräckliga för att möjliggöra en sådan omfattande förstärkning

av de ofullständiga jordbruken, för vars genomförande utredningsmännen

uttalat sig. Ett bidrag motsvarande 33 å 35 procent av kostnaderna —

statsbidragen ha genomsnittligt stannat vid dessa procenttal — kan icke

anses utgöra tillfredsställande stöd för mer eller mindre medellösa jordbrukare

vid genomförandet av arbeten av ifrågavarande slag. Statsbidragen

skulle kunna komma till mera effektiv användning, örn bidragsfördelningen

icke i lika hög grad som nu inriktades på att så många jordbrukare som

möjligt böra hjälpas, utan därpå att hjälp skall lämnas, där den kommer till

största nytta och till dem, som bäst behöva den, och då med såvitt möjligt

tillräckliga belopp. Även vid en så tillämpad bidragsfördelning synes det

emellertid härutöver vara av nöden, att statsanslagen för ändamålet utökas.

Men icke heller detta anse utredningsmännen vara tillfyllest. Enligt utredningsmännens

mening böra de fastställda maximibeloppen för ifrågavaran
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 236.

153

de bidrag något höjas. Utredningsmännen få erinra om att sådan höjning

tidigare även föreslagits av hushållningssällskapens ombud.

Utredningen har föreslagit, att den relativa maximigränsen för ifrågavarande

statsbidrag höjes från nuvarande 50 till 60 procent av kostnaderna

för respektive arbeten samt att bidragen i övrigt skola maximeras sålunda,

att desamma, per hektar räknat, icke skola få överstiga vid nyodling 400

kronor (nu 250 kronor), vid stenröjning 350 kronor (nu likaledes 250 kronor),

vid jordkörning 250 kronor (nu 200 kronor) samt vid betesförbättring

ävenså 250 kronor (nu 125 kronor).

Med avseende å den lämpliga storleken å dessa maximisiffror har egnahemsutredningen

anfört:

Av en jämförelse mellan här angivna relativa och absoluta siffror framgår,

att utredningsmännen räknat med följande ungefärliga högsta kostnader

för de olika slagen av arbeten, nämligen för nyodling 700 kronor, för

stenröjning 600 kronor samt för jordkörning och betesförbättring 400 kronor,

allt per hektar räknat. Att bidraget till nyodling av utredningsmännen

föreslagits bli högre än bidraget till stenröjning anse utredningsmännen motiverat

med hänsyn till att sistnämnda arbeten av naturliga skäl torde som

regel ställa sig något billigare än nyodling. Liksom enligt vad utredningsmännen

föreslagit i fråga om avskrivningslån kostnader för anläggande av

vissa vägar skola få inräknas i jordbruksfastighets kostnadsvärde, torde i

kostnader för nyodling, till vilken förbättringsbidrag utgår, böra få inbegripas

även kostnad för anläggande av väg, som erfordras för utnyttjande av

det nyodlade området och icke bekostas med anlitande av särskilt anvisade

statsmedel. Till stöd för att bidraget till betesförbättring bör höjas relativt

sett starkare än något av de andra förstärkningsbidragen få utredningsmännen

hänvisa till att det många gånger torde vara nödvändigt och önskvärt,

att även relativt svårkultiverade marker tagas i anspråk för betesanläggning.

Sådan mark kan vara den enda som står till buds, och i vissa

fall kunna även på dylik mark kulturåtgärder, som genomföras på ett lämpligt

sätt, giva en rikt avkastande och hållbar betesvall och anläggningen följaktligen

vara motiverad. Det kan därvid bli fråga om både röjning, dikning,

omfattande markberedning, kalkning, grundgödsling och frösådd samt

hägnad. En från början rationell anläggning av kulturbetena torde vara

den bästa garantien för alt de i fortsättningen komma att upprätthållas.

Jämväl i övrigt anse utredningsmännen de av dem föreslagna maximibeloppen

motsvara vad som även under relativt ogynnsamma betingelser, särskilt

när endast svårbearbetad mark står till förfogande, kan vara erforderligt,

för att innehavare av ofullständiga jordbruk skola vara i stånd att genomföra

de åsyftade förbättringsåtgärderna. Utredningsmännen förutsätta,

att bidrag endast skola få utgå, där verkligt behov av sådant föreligger, och

att det icke alltid skall visa sig nödvändigt att utsträcka bidragsbeloppen

ända til! den fastställda maximigränsen. Höjningen bör emellertid lämna

tillfälle till att, där en förbättringsåtgärd kan förväntas tjäna till verksam

förstärkning av jordbruket men innehavaren icke disponerar medel härför,

giva tillräckligt bistånd för att arbetena trots detta skola komma till stånd.

Egnahemsutredningen har erinrat, att den enligt Kungl. Maj:ts beslut den

8 oktober 1935 tillkallade s. k. blekingeutredningen i skrivelse till Kungl.

Majit den 18 februari 1938 — med instämmande av Blekinge läns hushåll
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ningssällskaps förvaltningsutskott och länets skogsvårdsstyrelse — framhållit

önskvärdheten av att statsbidrag även kunde lämnas till fördjupning

av avloppsdiken å ofullständiga jordbruk. Egnahemsutredningen har beträffande

denna fråga uttalat:

Uppenbart är, att rationellt utnyttjande av den odlade jorden förutsätter,

att densamma blivit lämpligt torrlagd. Mången gång ställa sig dessa dikningsarbeten

alltför kostsamma för de jordbrukare varom här är fråga. Behov

av statsbidrag för ändamålet synes följaktligen vara tillräckligt ådagalagt.

Utredningsmännen lia under förhandenvarande förhållanden ansett

sig icke kunna underlåta att förorda, att jämväl förbättringsarbeten, som nu

avses, böra understödjas från det allmännas sida. Emellertid bör därvid

icke få ifrågakomma understöd för vanligt dikesunderliåll. Ej heller ha

utredningsmännen funnit skäl att tillstyrka bidrag till utförande av nya avloppsdiken

annat än i samband med nyodling, då jämväl kostnad för upptagande

av dylikt dike bör få inräknas i kostnaderna för odlingsföretaget

och sålunda kunna bestridas av nyodlingsbidrag. Vad åter beträffar fördjupning

av befintliga avloppsdiken, som icke är att hänföra till vanligt underhåll,

ha utredningsmännen ansett, att härtill bör kunna utgå statsbidrag,

även om arbetet icke utföres samtidigt med nyodling utan såsom ett fristående

företag med syftet att förbättra redan befintlig odling. Detta bidrag

kan av naturliga skäl icke maximeras efter arealsiffror. Utredningsmännen

vilja — delvis i anslutning till blekingeutredningens förslag — förorda, att

statsbidrag må kunna utgå för fördjupning av avloppsdiken (avloppsförbättringsbidrag),

däri inräknat kostnaden för själva arbetet samt, i förekommande

fall, för inköp av material till förstärkning av dikeskanter och av

sprängämne ävensom för stenborrning.

Enligt utredningens förslag skall bidrag till avloppsförbättring icke få

överstiga 60 procent av kostnaderna och icke heller få till en och samma person

på en gång utgå med högre belopp än 250 kronor.

Nu gällande bestämmelse, att statsbidrag till förbättring av ofullständigt

jordb rak icke på en gång må tilldelas en och samma person med högre belopp

än tillhopa 500 kronor, har egnahemsutredningen föreslagit skola ändras

på det sätt, att ifrågavarande maximibelopp höjes till 800 kronor.

Utredningen har vidare föreslagit upphävande av det villkor för statsbidrag,

som innebär att jordbrukets areal åker icke får överstiga 10 hektar.

Till stöd härför har utredningen anfört:

Statsbidrag till jordförbättring böra enligt utredningsmännens mening icke

få utgå till jordbruk, som överstiga gränsen för vad som bör betraktas som

familjejordbruk, men böra å andra sidan få komma till användning ända

upp till denna storleksgräns. Med en sådan utgångspunkt anse utredningsmännen

det icke vara förenligt att bibehålla nuvarande maximiareal för beviljandet

av statsbidrag. Enligt vad utredningsmännen i annat sammanhang

anfört bör nämligen den önskvärda storleken å självförsörjande jordbruk,

där betingelser härför finnas, beräknas högre än till nyssnämnda areal. Då

vidare bidragsverksamheten föreslås framdeles komma att handhavas av

statliga organ samt dessa i flera avseenden ha att verka för kompletteringen

av ofullständiga jordbruk, utan att särskilda storleksgränser angivas i författningarna,

torde det även i förevarande fall vara onödigt och olämpligt att

fastställa en bestämd arealgräns.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

155

Egnahemsutredningen har uttalat sig för att staten även borde träda emellan

med bidrag till täckande av kostnader för byggnader, som blevo överflödiga

vid sammanläggning av allt för små brukningsdelar. Enligt utredningens

mening borde möjlighet föreligga för egnahemsorganet att i samband

med beviljande av egnahemslån på något sätt bidraga till kostnaderna för

byggnadernas inlösen, i den mån de beräknades i den nya ägarens hand icke

komma att äga ett värde, som svarade mot inlösenbeloppet. Särskilda statsbidrag

syntes böra stå till förfogande för ifrågavarande ändamål. Det måste

tydligen noga uppmärksammas, att möjligheterna att erhålla dylika statsbidrag

icke missbrukades. Det borde ej ifrågakomma att bevilja sådant bidrag,

där det kunde antagas, att de inlösta byggnaderna framdeles skulle

kunna komma till användning på ett eller annat sätt. Statsbidraget borde

stå i rimlig proportion till värdet å den fastighet, som toges i anspråk för

kompletteringen.

Egnahemsutredningen har vidare föreslagit att, därest rätt införes till

expropriation av mark för stärkande av ofullständigt jordbruk, vissa kostnader

i samband med expropriationen skola kunna täckas med bidrag av

statsmedel.

Slutligen har utredningen förordat vissa bestämmelser om skyldighet för

bidragstagare att underhålla mark, som förbättrats med hjälp av statsbidrag.

Av 1936 års skogsutredning avgivet förslag om

statsbidrag till betesförbättringar.

I ett av 1936 års skogsutredning den 26 november 1938 avgivet betänkande

angående åtgärder för höjande av skogsnäringens bärkraft (stat. off. utr.

1938: 58) har bland annat även framlagts förslag till ändrade grunder för

statsbidrag till betesförbättringar. Utredningen har funnit jordbrukets och

skogsbrukets intressen vara beträffande betesfrågan och dess ordnande så

sammanvävda, att en omprövning härav överhuvud icke kunde tillfredsställande

ske med mindre såväl jordbruksekonomiska som skogliga betraktelsesätt

anlades.

Enligt vad skogsutredningen anfört, vore de nuvarande bidragens storlek

ej sällan otillräcklig för genomförande av nöjaktig kultivering av till betesanläggning

avsedd mark, även om denna kunde anses efter betingelserna

lämplig för ändamålet. Resultatet bleve då lätt ett halvgjort företag, som bidragstagaren

icke av egen kraft mäktade fullborda och varav han således

icke kunde draga full nytta. Hushållningssällskapen hade uppgivits såsom

regel avväga bidragen huvudsakligen ur synpunkten att tillgodose så många

som möjligt av bidragssökandena. Följden härav hade blivit, att bidraget i

allmänhet kommit att utgöra allenast en del av den högsta kostnadsandel för

förbättringsarbetet, som enligt gällande föreskrifter kunde täckas av statsmedel.

Det syntes därför önskvärt, att det årliga anslaget för ifrågavarande

ändamål höjdes.

Skogsutredningen har härutöver föreslagit vissa ändringar i nuvarande bidragsgrunder.

Sålunda borde bidrag få utgå även örn betet anlades å odlad

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

jord. Vidare syntes det önskvärt, att hushållningssällskapen finge möjlighet,

där omständigheterna så påkallade, att höja bidragsbeloppen för betesförbättring

till 250 kronor för hektar. Örn så skedde, syntes man kunna skärpa

kraven på betesanläggningarnas beskaffenhet. Därest bidragen finge utgå

med ett så pass högt belopp, syntes det i många fall även vara rimligt att

som villkor för bidrags åtnjutande gällde, att vederbörande efter hand som

betesmarken iordningställdes eller inom viss tid fredade sin skog från bete

av egna djur. Tillika borde hushållningssällskapet äga föreskriva som villkor

för bidragets åtnjutande, att den iordningställda betesmarken under viss,

icke alltför kort tid — förslagsvis tio år — vidmakthölles eller ock att tillfredsställande

beten ordnades på annat sätt å fastigheten. Bidrag borde även

kunna utgå till andra jordbruk än ofullständiga sådana. Detta vore nödvändigt,

därest utvecklingen på området skulle med önskvärt resultat kunna underhjälpas

och påskyndas. Den med avseende å åkerarealens omfattning

största jordbruksfastighet, som sålunda borde vara bidragsberältigad, ville

skogsutredningen förslagsvis sätta till 25 hektar. Till erhållande av statsbidrag

borde, i enlighet med vad som för närvarande gällde i fråga örn de ofullständiga

jordbruken, företräde givas den, som för sin bärgning mest behövde

en betesförbättring, samt den, som på grund av svag ekonomi eller därmed

jämförliga orsaker hade större svårigheter att erhålla lån härtill av statsmedel

och på grund därav eller av andra liknande anledningar vore i mera

trängande behov av bidrag. Statsbidraget skulle i första hand avse att underlätta

inköp av frö och konstgödsel, under det att arbetet endast undantagsvis

borde utföras av annan arbetskraft än jordbrukets egen. Enligt skogsutredningens

mening borde staten även medverka till att genom enskild persons,

särskilt för ändamålet bildat bolags eller förenings eller vederbörande

hushållningssällskaps försorg iordningställdes samfällda kulturbeten till tjänst

för djurägare. Statsbidrag enligt förevarande bestämmelser borde kunna utgå

till sådant ändamål. Utredningen ville slutligen framföra tanken på en omprövning

rörande möjligheten och lämpligheten av att i det stora hela låta

hushållningssällskapen under friare former än hittills omhänderhava den

statliga understödsverksamheten för främjande av nyodling samt betesförbättring

m. m. och inom den begränsade ram, vilken härför kunde finnas

nödvändig, få lämna hjälpen till det syfte, som i varje särskilt fall ansåges

för det vidkommande jordbruket ändamålsenligast. Det vöre önskvärt, att

hushållningssällskapen, var inom sin ort, föranstaltade örn inventering av

för beteskultur lämplig mark och i anknytning därtill upprättade generalplaner

till vägledning för betesförbättringsarbetets bedrivande i stort. Samarbete

borde ske med skogsvårdsstyrelserna.

Yttranden.

Egnahemsutredningens uttalande örn önskvärdheten av att förstärkningen

av ofullständiga jordbruk främjas har vunnit anslutning från de flesta håll.

I samband med diskussionerna om egnahemsverksamhetens allmänna mål
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

157

sättning ha emellertid varningar framförts mot en alltför stark schablonisering

av jordbrukens storlek.

1 ett par yttranden har även ur andra synpunkter manats till varsamhet

vid ifrågavarande verksamhet.

Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhållit,

att en komplettering av ofullständiga jordbruk måste ske på bekostnad

av andra något större gårdar och skulle, om den genomfördes i den utsträckning

utredningen syntes anse önskvärd, innebära en synnerligen omfattande

ändring av jordfördelningen inom länet. Kompletteringen måste

därför, i den mån den överhuvud taget kunde ske, utföras med mycket stor

varsamhet för att icke skada de befintliga jordbruken.

Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha varnat för en mer eller mindre artificiell förstärkning av

jordbruk, vilka på grund av ogynnsam belägenhet, dåliga jordmånsförhållanden

m. m. hellre borde nedläggas.

Domänstyrelsen har anmärkt på att utredningen syntes till ofullständiga

jordbruk ha hänfört även sådana jordbrukslägenheten vilkas innehavare vid

sidan av jordbruksnäringen arbetade inom skogsbruket. Ett fullständigande

av dylika jordbruk syntes icke vara behövligt utan snarare ägnat att från

skogsbruket draga för detsamma erforderlig arbetskraft.

Vad egnahemsutredningen föreslagit i fråga om grunderna för utlämnande

av lån till förstärkning av ofullständiga

jordbruk har icke föranlett några erinringar i yttrandena.

Ej heller utredningens förslag beträffande storleken å statsbidragen

till jordförbättring å ofullständiga jordbruk har i

allmänhet mött några gensagor.

Lantbruksstyrelsen har emellertid ansett den föreslagna höjningen av bidragen

sträcka sig alltför långt. Styrelsen har anfört:

Dessa förslag innebära en betydande höjning av det bidragsbelopp, som

hittills kunnat utgå till varje bidragstagare. Maxim ibidraget per hektar komme

sålunda att höjas med respektive 60, 40, 25 och 100 procent. Det kan

enligt styrelsens mening starkt ifrågasättas, huruvida en sådan kraftig förbättring

av de nuvarande bidragsvillkoren är av förhållandena påkallad.

Såsom även utredningsmännen framhållit, kan gällande relation mellan bidrag

och kostnad — 50 procent — för närvarande i regel icke tillämpas.

Till följd av anslagets otillräcklighet i förhållande till omfattningen av inkomna

ansökningar örn bidrag har medelsanvisningen i syfte att bereda ett

större antal sökande del av bidraget begränsats till i genomsnitt 33 å 35 procent

av kostnaderna. Anmärkas må, att bidraget trots denna begränsning

visat sig vara mycket eftersökt, ävensom att därmed åstadkommits en insats

av stor betydelse för stärkande av de ofullständiga jordbruken, ökad effekt

i detta avseende torde kunna ske enbart genom en sådan höjning av

det årliga anslaget, att bidraget lill varje särskilt arbete må kunna utgå med

redan nu medgivet maximibelopp, 50 procent av kostnaden.

I fråga örn bidrag till betesförbättringar har 1936 års skog sutredning hänvisat

till sitt förenämnda betänkande.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Centralrådet för skGgsvärdsstyrelsernas förbund har ansett det ur skogsbrukets

synpunkter vara nödvändigt, att med den ifrågavarande bidragsverksamheten

även förenades sådana villkor, som medförde ökade garantier för

att skogen därigenom bleve betesfredad. Centralrådet har uttalat sig för ett

intimt samarbete mellan de bidragsbeviljande myndigheterna och vederbörande

skogsvårdsstyrelser.

Beträffande förslaget, att statsbidrag skall kunna utgå jämväl till avloppsförbättring,

har lantbruksstyrelsen anfört:

Anledning förefinnes att i fråga om dylik bidragsgivning vid sidan av den

statliga understödsverksamhet på detta område, som redan nu bedrives,

framgå med all försiktighet. Till en början må erinras, att även sådana

relativt obetydliga arbeten, som här tydligen avses, kunna råka i kollision

med vattenlagen, därvid vederbörande, som utför arbetet med statsbidrag i

nu föreslagen ordning, kan bliva utsatt för oväntade efterräkningar. Varje

risk härför måste givetvis förutsättas bliva undanröjd, därest en bidragsgivning

av detta slag skall komma till stånd. För detta ändamål torde i första

hand böra stipuleras, att bidrag må utgå allenast till sådant arbete, varav

annan fastighet än bidragssökandens icke på något sätt beröres. Härmed

sammanhänger önskvärdheten av ett förtydligande av utredningsmännens

förslag i fråga örn bidragets begränsning till 250 kronor för varje sökande

att avse motsvarande maximibelopp för varje företag. Under dessa förutsättningar

synes intet vara att erinra mot att bidrag jämväl till dylika arbeten

må utgå från ifrågavarande anslag. Lantbruksstyrelsen anser sig likväl

redan nu böra framhålla, att avloppsdike av här berörda slag kan komma

att ingå såsom del i ett efterföljande dikningsföretag, vartill statsbidrag från

statens avdikningsanslag sökes. I sådant fall bör tydligen vid beräknandet

av sistnämnda statsbidrag skälig hänsyn tagas till det tidigare utdelade bidraget.

För att detta överhuvud taget skall bliva möjligt, synes det nödvändigt,

att styrelsen erhåller meddelande om de bidrag, som för ifrågavarande

ändamål komma att utgå från anslaget till förstärkning av ofullständiga

jordbruk.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha ansett det vara önskligt, dels att de föreslagna avloppsförbättringsbidragen

i vissa fall kunde få ökas till 350 kronor per hektar och

dels att bidrag kunde få lämnas jämväl till vägförbättringar eller till anläggning

av utfartsvägar från småbruksfastigheter, som nu saknade sådana.

Nämnas må, att i samma yttranden förordats, att medel måtte ställas till

förfogande för inlösen och nedläggning av befintliga, icke räntabla och illa

belägna jordbruksegnahem, där möjligheter till utvidgning eller omläggning

icke förefunnes, samt till sammanslagning av dylika.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha hänvisat till att vid sammanläggning och därmed utmönstring av

småbruk jordköpare skulle befrias från den merkostnad, som kunde uppstå

genom överflödiga byggnader, genom att staten trädde hjälpande emellan.

Detta vore utan tvivel välmotiverat och av förhållandena påkallat, men det

förefölle skäligt att enahanda stöd lämnades jämväl dem, som icke vore berättigade

till egnahemslån, men som vore ägare till ofullständiga jordbruk.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

159

Blekinge läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha framhållit det som önskvärt, om förslag framlagts om bidrag till

skogsodling, skogsvägar och skogsdikning i den mån bidrag härtill ej utginge

i annan form.

Beträffande utredningens förslag om borttagande av arealgränsen, 10 hektar

åker, för förbättringsbidragen till ofullständiga jordbruk har lantbruksstyrelsen

funnit utredningen icke ha förebragt tillräckligt bärande motiv för

en åtgärd av sådan räckvidd som den ifrågavarande. Styrelsen har erinrat

örn att hushållningssällskapens ombud föreslagit, att den övre arealgränsen

för erhållande av statsbidrag till ofullständiga jordbruk måtte höjas, så att

bidrag skulle kunna utgå till innehavare av i allmänhet upp till 15 hektar

odlad jord, och i vissa delar av landet, efter prövning av Kungl. Majit, 20

hektar. Förslaget hade motiverats därmed, att utvecklingen lett till, att en

stor del av småbrukarnas biförtjänster reducerats, varför numera en större

areal än tidigare vore nödvändig vid småbruken, för att full försörjning

skulle kunna beredas åt deras innehavare. Lantbruksstyrelsen har tillstyrkt

ändring av bestämmelserna rörande statsbidrag till ofullständiga jordbruk i

av hushållningssällskapens ombud angiven riktning.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha ifrågasatt, om icke alla obemedlade och mindre bemedlade

innehavare av mindre jordbruk — förslagsvis med en åkerareal av under

10 hektar — borde äga möjlighet erhålla förbättringsbidrag, och icke

endast ofullständiga jordbruk. Enligt nuvarande bestämmelser syntes detta

vara möjligt. Sålunda gällde för närvarande nämnda arealbegränsning, men

alla jordbruk inom denna storleksgrupp kunde icke betraktas såsom ofullständiga.

Liknande synpunkter ha anförts av Skaraborgs låns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, i vilket yttrande länsstyrelsen instämt.

I förevarande yttrande har den arealgräns, intill vilken förbättringsbidrag

skulle få utgå, föreslagits skola utgöra 15 hektar.

Enligt vad lantbruksstyrelsen anfört skulle en behovsprövning, när det gällde

bidragssökande av nu ifrågavarande kategori, ställa sig i hög grad vansklig.

Det syntes svårligen låta sig göra att med stöd av de uppgifter rörande

sökandenas ekonomiska förhållanden m. m., som vid en sådan prövning kunde

införskaffas, verkställa en rättvis fördelning sökandena emellan av det

disponibla statsbidraget. Lantbruksstyrelsen har därför avrått från införandet

av bestämmelse örn behovsprövning vid utdelning av. ifrågvarande

statsbidrag.

I detta sammanhang må även nämnas, att Kopparbergs läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott ansett betänkligt, att de

många mindre jordbrukarna med ofullständiga jordbruk, vilkas ekonomiska

ställning vöre sådan att de icke kunde erhålla egnahemslån och vilka icke

heller kunde bliva delaktiga av vare sig ifrågasatt subventionering i form av

avskrivningslån, då nybyggnad måste företagas, eller andra lån eller bidrag,

bleve ställda utanför hjälpverksamheten.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Slutligen lia Blekinge läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

förklarat sig i utredningens förslag sakna bestämmelser, avsedda

att på ett effektivare sätt än den nuvarande -lagstiftningen medgåve

hindra, att genom sammanslagning eller eljest bildade familjejordbruk ånyo

styckades till eller brukades som mer eller mindre ofullständiga jordbruk.

I förevarande sammanhang må även återgivas vad statskontoret i yttrande

över skogsutredningens förut omnämnda betänkande anfört rörande förslaget

om bidrag till betesförbättringar.

Utredningen har icke ens tillnärmelsevis angivit storleken av de belopp,

som borde anvisas för att bidragsbehovet skulle bliva skäligen tillgodosett.

Såvitt statskontoret kan förstå måste emellertid de föreslagna ändringarna i

bidragsvillkoren komma att ställa synnerligen stora krav på statskassan. Då

härtill kommer, att, såsom utredningen själv framhållit, rationella betesanordningar

ofta medföra omedelbart ökade inkomster, som tillåta förräntning

och relativt snabb amortering av gjorda utlägg, kan statskontoret icke tillstyrka

den av utredningen förordade utökningen av bidragsverksamheten.

Det synes statskontoret med hänsyn till sistnämnda omständighet troligt, att

en utökad upplysnings- och propagandaverksamhet örn kulturbeten bör kunna

medföra den med bidragsverksamheten avsedda nyttan, i synnerhet som

möjlighet finnes att genom anlitande av nyodlingsfonderna i stor utsträckning

tillgodose de medelsbehov, som i förevarande avseende må yppa sig.

Vad angår frågan örn statens medverkan till anordnande av samfällda kulturbeten,

vill statskontoret framhålla, att skäl torde saknas för understöd,

som har till ändamål att bereda djurägare tillgång till dylikt bete mot lägre

avgift än vad som motsvarar den totala självkostnaden för betets anordnande.

1 anledning härav torde understödet böra lämnas i form av lån och

icke såsom bidrag. Statskontoret har icke blivit övertygat om lämpligheten

att över huvud lämna understöd för här ifrågavarande ändamål till annan

än hushållningssällskap. Skulle understöd likväl lämnas till annan -— förening

eller enskild person — såsom bidrag, torde utbetalningen böra fördelas

på hela den tid, för vilken marken i fråga skulle bliva upplåten till samfällt

bete. Vare sig understödet lämnas såsom lån eller bidrag, torde en viss

minimitid för dylik upplåtelse böra stipuleras såsom villkor för understödets

åtnjutande och den taxa, efter vilken markägaren skall hava rätt att upptaga

avgifter av djurägarna, antingen en gång för alla eller för vart år godkännas

av hushållningssällskapet.

Departementschefen.

Såsom jag redan i ett tidigare sammanhang understrukit bör egnaliemsverksamheten

under kommande år betrakta det som en av sina allra viktigaste

uppgifter att medverka till förstärkning av ofullständiga jordbruk. Sådan

förstärkning kan åvägabringas antingen genom förvärv av tillskottsjord,

genom sammanslagning av två eller flera ofullständiga jordbruk eller genom

förbättringar inom de nuvarande ägoområdena. Vilken eller vilka av nu

nämnda åtgärder, som företrädesvis böra anlitas, måste bliva beroende av

omständigheterna i de särskilda fallen. Jag vill här endast fästa uppmärksamheten

på att möjligheterna att sammanslå ofullständiga jordbruk till mera

bärkraftiga enheter hittills synas lia förbisetts i alltför hög grad.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

161

Vad som gäller förstärkning av ofullständiga jordbruk till större bärkraft

bör, såsom egnahemsutredningen framhållit, även äga tillämpning å åtgärder,

som avse att förbättra stödjordbruks användbarhet för därmed avsedda ändamål.

Beträffande grunderna för utlämnandet av lån till förstärkning av ofullständiga

jordbruk innefattar egnahemsutredningens förslag i stort sett icke

några nyheter i förhållande till nu gällande bestämmelser utöver vad som

följer av de i det föregående behandlade reformerna i fråga örn egnahemslångivningen

överhuvud taget. Bland dessa reformer må här erinras örn införandet

av avskrivningslån — vilka av mig föreslagits skola betecknas som

premielån — höjningen av maximivärdet å egnahemsfastigheter och av belåningsprocenten

för jordbrukslån, införandet av särskilda skogslån, ändrade

ränte- och amorteringsbestämmelser samt möjlighet att placera viss del av

egnahemslåntagares kredit hos annan långivare. Utredningens förslag angående

grunderna för lån till förstärkning av ofullständiga jordbruk kan för övrigt

sägas innebära en rationalisering av gällande bestämmelser på förevarande

område. Jag har intet att erinra mot utredningens ifrågavarande förslag.

I detta sammanhang vill jag erinra örn vad jag förut anfört angående lämpligheten

av att mindre jordbrukare i vissa fall förena sig örn inköp av skogseller

betesmark till stöd för sina respektive jordbruks bärkraft. Möjlighet

synes böra beredas att erhålla egnahemslån till underlättande av dylika förvärv.

Tillkomsten av samfälligheter av här berörda art synes emellertid åtminstone

i vad gäller betesmarker försvåras genom nuvarande bestämmelser

i jorddelningslagen. Frågan örn behovet av lagändring härutinnan torde i

lämpligt sammanhang böra bliva föremål för övervägande.

Med avseende å statsbidragen till förstärkning av ofullständiga jordbruk

har egnahemsutredningen föreslagit vissa icke oväsentliga förhöjningar. Enligt

utredningens förslag skall sådant bidrag kunna uppgå till 60 procent av

kostnaden för respektiva arbete. Motsvarande maximisiffra utgör nu 50 procent,

men i praktiken ha bidragsbeloppen i genomsnitt stannat vid 33 å 35

procent av kostnaderna. Vidare har utredningen föreslagit höjning av de absoluta

maximibeloppen för bidragen, nämligen för nyodling från 250 till 400

kronor, för stenröjning från 250 till 350 kronor, för jordkörning från 200

till 250 kronor och för betesförbättring från 125 till likaledes 250 kronor,

allt per hektar räknat. Utredningen har även uttalat sig för en höjning av

anslagsmedlen för ifrågavarande ändamål. Beträffande principerna för fördelningen

av bidragen har utredningen förutsatt, att bidrag skola få utgå endast

där verkligt behov av sådant föreligger, och att det icke alltid skall visa

sig nödvändigt alt utsträcka bidragsbeloppen ända till den fastställda maximigränsen.

I det yttrande, som avgivits av lantbruksstyrelsen, har däremot

avråtts från att utdelningen av bidragen skall grundas på behovsprövning.

Styrelsen har ansett tillräckligt, att det årliga anslaget för bidragsverksamheten

ökas därhän att bidraget till varje särskilt arbete må kunna utgå med

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

redan nu medgivet maximibelopp, 50 procent av kostnaden. Enligt lantbruksstyrelsen

mening skulle alltså icke någon höjning vara behövlig i fråga örn

vare sig nämnda relativa maximibelopp eller de fastställda absoluta maximibeloppen.

För min del får jag till en början erinra örn att enligt gällande bestämmelser

företräde till erhållande av statsbidrag till jordförbättring skall givas

den, som för sin bärgning är mest i behov av jordförbättringen, samt den,

som på grund av svag ekonomi eller av andra orsaker har större svårigheter

att erhålla lån av för ändamålet tillgängliga statsmedel och med hänsyn härtill

eller av andra anledningar är i mera trängande behov av statsbidrag. Enligt

min mening böra dessa principer upprätthållas vid den fortsatta bidragsverksamheten.

Med utgångspunkt härifrån anser jag det vara lämpligt, att

— jämte det de årliga statsanslagen för ändamålet utökas i enlighet med

vad jag i annat sammanhang kommer att förorda — maximibeloppen för

bidragen tillmätas på sådant sätt, att de medgiva en tillräcklig differentiering

av bidragen och ett effektivt stöd även i sådana fall, där betingelserna för

förbättringsåtgärder äro relativt ogynnsamma men desamma ändock anses

böra komma till stånd. Erinras må, att riksdagens revisorer i sin år 1937

avgivna berättelse funnit det förtjänt att tagas under övervägande, huruvida

icke genom ändring av grunderna för statsbidrag till betesförbättringar möjlighet

skulle beredas markägare att erhålla förhöjning av bidraget, därest

en särskilt kostsam beredning av marken måste verkställas för ernående av

det med förbättringsarbetet avsedda syftet. Vad sålunda anförts synes mig

även tillämpligt med avseende å andra bidrag än för betesförbättring. Ett genomförande

av de utav egnahemsutredningen föreslagna förhöjningarna av

bidragsbeloppen är tydligen ägnat att underlätta tillgodoseendet av här framställda

önskemål, och jag finner mig följaktligen böra biträda ifrågavarande

förslag. Vad särskilt angår betesförbättringsbidragen torde böra uppmärksammas,

att icke blott egnahemsutredningen utan även skogsutredningen

föreslagit höjning av maximibeloppet till 250 kronor för hektar.

I enlighet med vad egnahemsutredningen föreslagit torde i kostnader för

nyodling, till vilken förbättringsbidrag utgår, böra få inbegripas även kostnad

för anläggande av väg, som erfordras för utnyttjande av det nyodlade

området och icke bekostas med anlitande av särskilt anvisade statsmedel.

Mot egnahemsutredningens förslag i fråga om införande av statsbidrag

jämväl för avloppsförbättringar har jag i huvudsak intet att erinra. Maximibeloppet

för sådant bidrag torde på grund av vad lantbruksstyrelsen anfört

böra bestämmas till 250 kronor per företag räknat. Icke heller bidrag av

detta slag bör få uppgå till mer än 60 procent av kostnaderna. Vad lantbruksstyrelsen

uttalat med avseende å denna bidragsverksamhet synes vara

värt beaktande.

Egnahemsutredningens förslag, att statsbidrag skall kunna lämnas till

täckande av kostnader för byggnader, som bliva överflödiga vid sammanläggning

av alltför små brukningsdelar, anser jag vara synnerligen välbetänkt.

Med hänsyn till den stora betydelsen ur jordbruksekonomisk syn
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

163

punkt av att sådan sammanläggning främjas synes emellertid bidrag böra

ifrågakomma även utan samband med egnahemslån.

Då jag i det föregående uttalat mig för att förslag örn expropriationsrätt

för stärkande av ofullständiga jordbruk ej bör föreläggas årets riksdag, saknas

anledning att här ingå på utredningens förslag örn statsbidrag till täckande

av vissa expropriationskostnader.

Vad i vissa yttranden anförts rörande önskvärdheten av bidrag till en del

andra, här ej berörda ändamål, bland annat skogsodling, anser jag mig icke

kunna upptaga i förevarande sammanhang.

I överensstämmelse med egnahemsutredningens förslag torde nu gällande

bestämmelse, att statsbidrag till förbättring av ofullständigt jordbruk icke

på en gång må tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa

500 kronor, böra ändras på det sätt, att ifrågavarande maximibelopp höjes

till 800 kronor. Detta belopp bör jämväl innefatta eventuellt avloppsförbättringsbidrag.

Även örn sådana bidrag icke beräknas per person utan

per företag, synes kunna bestämmas, huru mycket av bidrag som faller på

olika bädragstagare. Däremot kunna tydligen nyssnämnda statsbidrag till

inlösen av byggnader icke inräknas i ifrågavarande maximibelopp.

Egnahemsutredningen har föreslagit upphävande av nu gällande villkor

för statsbidrag, enligt vilket jordbrukets areal åker icke får överstiga 10 hektar.

För min del håller jag i likhet med lantbruksstyrelsen före, att en gräns

härvidlag fortfarande bör finnas. Jag förordar emellertid, att gränsen höjes

till 20 hektar åker. Därest så sker torde det icke vara behövligt att, såsom

förordats av skogsutredningen, för betesförbättringsbidrag fastställa en särskild

arealgräns av 25 hektar.

Vad nu föreslagits bör emellertid icke innebära ett uppgivande av principen,

att bidrag endast bör få utgå, där respektive jordbruk är att betrakta

som ofullständigt. Att såsom föreslagits från något håll även lämna bidrag

till förstärkningsåtgärder å redan fullständiga jordbruk synes obehövligt och

rent av stå i strid med den i det föregående uttalande uppfattningen, att en

utökning av jordbrukets ram i nuvarande läge icke är att eftersträva annat

än i den mån densamma betingas av önskvärdheten att göra ofullständiga

jordbruk mera bärkraftiga. Av skäl, som anförts av skogsutredningen, synes

emellertid betesförbättringsbidrag böra utgå även till andra jordbruk än

ofullständiga.

Även vad i övrigt av skogsutredningen föreslagits med avseende å bidragen

till betesförbättringar finner jag mig kunna i allt väsentligt biträda. Sålunda

synes det lämpligt, att dylikt bidrag får utgå jämväl till betesanläggning å

odlad jord. Statsbidrag bör vidare efter vissa grunder kunna utgå också för

samfällda kulturbeten, som iordningställas genom enskild persons, särskilt

för ändamålet bildat bolags eller förenings eller vederbörande hushållningssällskaps

försorg.

De inskränkningaf, som av statskontoret ifrågasatts beträffande utlämnandet

av betesförbättringsbidrag, finner jag så mycket mindre behövliga, som

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

föreskrifter i huvudsaklig anslutning till egnahemsutredningens och skogsutredningens

förslag torde böra införas angående skyldighet för bidragstagare

att vidmakthålla jordförbättring, som verkställts med anlitande av

statsbidrag.

Slutligen vill jag med anledning av vad som från visst håll uttalats fästa

uppmärksamheten på att, om egnahemsorganisationen medverkar till sammanslagning

av två eller flera ofullständiga jordbruk, såsom förutsättning

härför bör gälla, att ifrågavarande fastigheter sammanläggas även i judiciellt

avseende. Det ligger i sakens natur, att en delning av en sålunda nybildad

fastighet sedermera endast i särskilda fall kan komma att medgivas av

vederbörande jorddelningsmyndigheter.

Allmänna grunder för egnahemsverksamhetens organisation.

Tidigare och nu gällande bestämmelser.

Vid igångsättandet år 1904 av den statsunderstödda egnahemsverksamheten

anförtroddes denna åt hushållningssällskapen, vilka skulle tjänstgöra såsom

mellanhänder mellan staten och låntagarna. Härjämte borde låneförmedling

i viss omfattning omhänderhavas av särskilda föreningar och bolag.

År 1919 genomfördes följande reformer med avseende å egnahemsväsendets

organisation. Möjlighet öppnades även för kommuner att uppträda

såsom låneförmedlare. Hos hushållningssällskapen inrättades egnahemsnämnder

och kommunala egnahemsombud. En av staten utsedd ledamot av

egnahemsnämnd skulle äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Hos sällskapen skulle finnas anställd minst en med statsbidrag avlönad

jordbrukskonsulent. Slutligen beslöts inrättandet inom jordbruksdepartementet

av en särskild avdelning å extra stat för egnahemsväsendet, vilken

avdelning fick till chef en statens egnahemsinspektör.

Genom 1928 års egnahemsförfatiningar — vilka i huvudsak ännu gälla —

ökades statens inflytande inom egnahemsnämnderna så till vida som staten

erhöll rätt att utse två av egnahemsnämnds fem ledamöter. Egnahemsnämnderna

skulle liksom förut biträdas av egnahemsombud i socknarna, men därjämte

skulle kommunerna äga utse representanter att jämte ombuden bilda

egnahemskommittéer. Slutligen utbröts jordbruksdepartementets egnahemsavdelning

till en särskild statens egnahemsstyrelse.

Nämnas må, att 1925 års kolonisationssakkunniga i sitt år 1927 avgivna

betänkande hade föreslagit, att egnahemsnämndernas ledamöter skulle till

lika antal utses av hushållningssällskapen och staten och att staten skulle

utse en av ledamöterna att vara ordförande med utslagsröst. Ett sådant

ökat inflytande för staten ansågs motivera, att sällskapen fritoges från risk

och förluster å ifrågavarande verksamhet.

Den år 1933 igångsatta arbetarsmåbruksverksamheten handhaves inom

varje kommun av en särskild nämnd, arbetarsmåbruksnämnd, eller — där

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

165

verksamheten kan antagas bli av mindre omfattning — av kommunalnämnden.

Låneverksamheten står under överinseende av egnahemsstyrelsen. Denna

kan för genomförande av sin uppgift anlita hushållningssällskapens egnahemsnämnder

i den omfattning, styrelsen finner nödig.

Enligt de år 1934 tillkomna bestämmelserna angående arrendeegnahemsverksamheten

omhänderhaves denna verksamhet av en särskild nämnd, statens

jordnämnd.

Slutligen må nämnas, att utlämnandet av statsbidrag till jordförbättring

å fullständiga jordbruk enligt 1934 års kungörelse i detta ämne handhaves av

hushållningssällskapen eller närmare bestämt av dessas förvaltningsutskott.

Verksamheten står under överinseende av lantbruksstyrelsen. Även utlämnandet

av lån och bidrag till täckdikning och gödselvårdsanläggningar samt

av nyodlings- och betesförbättringslån ankommer på hushållningssällskapen.

Egnahemsutredningen.

Utredningen, som ansett den hittillsvarande egnahemsverksamheten icke

ha bedrivits så effektivt som skulle lia varit önskvärt, har funnit en av grundorsakerna

härtill ligga i den nuvarande organisationens bristande möjligheter

att vara aktivt verksam och i otillräcklig inbördes samverkan mellan de

skilda organ, som syssla med ifrågavarande uppgifter. Enligt utredningens

mening borde bristerna härutinnan ses mot bakgrunden av att de nuvarande

verksamhetsgrenarna för egnahemsändamål utbyggts vid olika tidpunkter

och fristående från varandra utan planmässig samorganisation. Utredningen

har framhållit följande:

Det först år 1928 för egnahemsväsendet inrättade fristående centralorganet,

egnahemsstyrelsen, har stått helt utanför det arbete för stärkande av

ofullständiga jordbruk, som bedrivits genom hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

och likaså utanför jordnämndens och domänstyrelsens verksamhet

i och för egnahemsbildning. Inom egnahemslånerörelsen har visserligen

egnahemsstyrelsen författningsenligt haft till uppgift att svara för egnahemsärendenas

centrala handläggning och därvid utöva ledning, uppsikt och

kontroll över låneförmedlarna. Då emellertid egnahemslåneförmedlarna

handhaft lånerörelsen på eget ekonomiskt ansvar och någon väg icke öppnats

för egnahemsstyrelsen att ingripa i dessas lånerörelse, har styrelsen haft

föga möjlighet att påverka låneförmedlarnas verksamhet. Ledningen och

kontrollen över kolonisationsnämndernas verksamhet har likaledes författningsenligt

tillkommit egnahemsstyrelsen, men ej heller här har styrelsen

utrustats med den befogenhet, som bör tillkomma en överordnad myndighet.

Detsamma har varit förhållandet inom arbetarsmåbruksverksamheten, som

handhafts av kommunala nämnder under egnahemsstyrelsens överinseende.

Sålunda tämligen lösligt inkopplad inom egnahemsväsendet har egnahemsstyrelsen

haft sin handlingsförmåga kringskuren även på grund av från början

otillräcklig arbetskraft inom styrelsen. Den har dessutom till mycket

betydande del kommit att tagas i anspråk för andra egnahemsverksamheten

näraliggande arbetsuppgifter såsom den år 1933 igångsatta bostadsförbättringsverksamlieten

på landsbygden och den år 1935 öppnade lånerörelsen

för lantarbetarbostäder.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Att egnahemslånerörelsen i landet varit ojämn och olikformig skilda landsdelar

emellan, har synts utredningen bero på — förutom centralorganets nyss

berörda ställning — att hushållningssällskapen såsom låneförmediare burit

det ekonomiska ansvaret för egnahemsnämndernas verksamhet. Beträffande

innebörden av detta ansvar har utredningen anfört:

Vid jordanskaffning med stöd av jordförmedlingsfonden lia hushållningssällskapen

visserligen varit befriade från sådant ansvar, men då de icke kunnat

engagera sig i jordanskaffningsföretag utan att vara beredda på att vid

försäljning av därigenom tillkomna lägenheter låta egnahemsnämnderna belåna

dessa med egnahemslån, har frågan om kreditansvaret likväl återverkat

hindrande. Hushållningssällskapens ekonomiska ansvar för egnahemslånerörelsen

torde, i den mån detta ansvar överskjuter riskfondernas kapacitet,

icke kunna utkrävas i hur stor omfattning som helst. Samtliga hushållningssällskap

torde vara engagerade i så betydande egnahemslånerörelse att deras

resurser icke på långt när motsvara de risker, som kunna uppkomma i ett

svårartat krisläge för egnahemslåntagarna. Ett realiserande av kreditansvaret

skulle följaktligen kunna lamslå hushållningssällskapen och gå ut

över dessas verksamhet i övrigt för främjande av lanthushållningen. Denna

eventualitet torde emellertid icke kunna tillåtas inträffa, utan skulle staten

i så fall nödgas träda emellan. Under de konjunkturkriser, som egnahemslånerörelsen

genomgått, har också staten medgivit lättnader i egnahemslåntagarnas

förpliktelser, varigenom samtidigt låneförmedlarna hållits skyddade

mot större förluster och därmed reellt, örn än icke formellt, avlastats

låneansvaret. Genom den uppskovsanordning för gäldande av egnahemslåneannuiteter,

som inrättades år 1933, då de ekonomiska svårigheterna för

låntagarna voro särskilt kännbara, har för övrigt staten direkt inträtt såsom

medansvarig jämte låneförmedlarna. Oformligheten av nu gällande ansvarsskyldighet

har särskilt visat sig i de fall, där lånesökande eller låntagare

hänvänt sig till egnahemsstyrelsen såsom egnahemsnämndernas övermyndighet.

Stundom ha klagomål framförts över att egnahemslån icke beviljats;

vid andra tillfällen lia låntagare begärt ingripande från styrelsens sida

mot exekutiva åtgärder av egnahemsnämnderna. I ena som i andra fallet

har egnahemsstyrelsen varit urståndsatt att ingripa. Egnahemsnämnderna

lia kunnat åberopa sitt ansvar för lånerörelsen och med hänsyn därtill motsätta

sig de ändrade beslut, vartill egnahemsstyrelsen velat medverka. Det

statliga centralorganets handlingsförmåga har i dylika och liknande fall begränsats

till framförande av önskemål.

Oberoende av det sålunda anförda har emellertid egnahemsutredningen ansett

organisationsfrågan ha kommit i ett helt annat läge än tidigare, när den

ses mot bakgrunden av de skilda förslag till reformer, som egnahemsutredningen

framfört.

De av utredningsmännen framförda önskemålen örn förbättrad jordförmedling

och jordanskaffning torde icke kunna förväntas bli förverkligade,

med mindre staten själv tager hand om dessa uppgifter. De krav, som numera

ställas på egnahemslägenheternas åbyggnader, torde icke heller kunna

tillgodoses annat än genom statsorgan, ej minst med tanke därpå att byggnadsarbetet,

liksom jordanskaffningen, i viss utsträckning förutsättes skola

ombesörjas av egnahemsorganen i egen regi. Låne- och bidragsverksamheten

för stärkande av ofullständiga jordbruk har sådant nära samband med

egnahemsverksamheten och dess syften, att båda dessa verksamhetsgrenar

måste sammanföras under ett och samma organ. Vad angår den egentliga

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

167

egnahemslåneverksamheten för jordbruksändamål förefaller det uppenbart,

att den föreslagna omläggningen av egnahemslånestödet till att omfatta, förutom

egnahemslån i hittillsvarande mening eller vad utredningsmännen kalla

jordbrukslån, jämväl avskrivningslån och skogslån får en sådan vittgående

ekonomisk innebörd med avseende på disponeringen av statsmedel att denna

lånerörelse icke kan uppdragas åt fristående låneförmedlare, det må vara

hushållningssällskapen eller andra enskilda organ. För arbetarsmåbrukslånerörelsen

torde behövas förmedlande länsorgan mellan kommunerna och

statens centralorgan. Utan att de nuvarande länsorganen för egnahemsverksamheten

omorganiseras, torde de icke lämpligen kunna användas härför.

Slutligen måste även arrendeegnahemsverksamheten, vilken nu handhaves

ensamt av ett centralorgan, erhålla tillgång till lokala organ. Det synes helt

naturligt, att härvid bör begagnas samma organisation som för övriga grenar

av egnahemsverksamheten. Men med hänsyn till arrendeegnahemsverksamhetens

karaktär torde icke kunna ifrågakomma att anlita hushållningssällskapen

för denna verksamhetsgren.

Överhuvud taget har utredningen ansett, att inom egnahemsverksamheten

i den vidare omfattning, som sålunda angivits, mötte stora och vanskliga

uppgifter, vilkas planenliga lösning nödvändigtvis fordrade en effektiv organisation.

Det syntes emellertid icke ligga inom hushållningssällskapens vare

sig ändamål eller resurser att driva en dylik vidgad verksamhet. Något klander

eller underkännande av det arbete, som utförts genom hushållningssällskapens

egnahemsnämnder, vore här icke fråga om.

Den intensifiering och effektivisering, som åsyftades inom egnahemsväsendet,

syntes enligt utredningens mening icke kunna vinnas med mindre staten

formellt övertoge hela egnahemsverksamheten och bedreve densamma genom

egna organ. Med statliga organ bleve staten satt i tillfälle att själv bestämma

utvecklingen och takten inom egnahemsverksamhetens skilda grenar och förhindra

kollisioner mellan dessa verksamhetsgrenar. Därmed följde ock att

staten kunde tillse och själv finge svara för att egnahemsverksamheten verkligen

fyllde sin stora samhälleliga uppgift på ett tillfredsställande sätt.

Beträffande handhavandet av verksamheten med förstärkning av ofullständiga

jordbruk har egnahemsutredningen bland annat anfört:

1 de fall, där fråga är örn förstärkande av ofullständiga jordbruk och det

icke endast gäller att tillköpa ytterligare jord, bör uppenbarligen samtidigt

undersökas, vilka förstärkningsåtgärder som överhuvud taget kunna ifrågakomma

inom hela fastigheten, och på en gång uppgöras gemensam plan

för alla dessa samverkande åtgärder. Vissa av dessa kunna genomföras med

anlitande av hjälp från egnahemsnämnderna, medan för de övriga kan tarvas

stöd i de former, som nu ligga under förvaltningsutskottens handläggning.

Merendels äro emellertid samtliga dessa åtgärder så förknippade med

varandra, att resultatet därav kan bli mindre verksamt och måhända rent av

äventyras, därest icke hela förbättringsarbetet kan genomföras efter den uppgjorda

planen. Även om egnahemsnämnderna ha medel till sitt förfogande

för vissa åtgärder, kunna icke med säkerhet påräknas för planens genomförande

i övrigt erforderliga bidrag, vilkas beviljande är beroende av lörvaltningsutskolten.

Örn det allmänna verkligen vill silka sätta fart på ifrågavarande

förstärkningsverksamhet, kan det icke vara rationellt, att ett organ

skall handha frågor örn förvärv av tillskottsjord jämte dennas odling och

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

därav beroende eller eljest påkallade husbyggnadsarbeten, men ett annat

skall understödja odling eller annan grundförbättring inom fastigheten i övrigt.

Utredningen har ansett övervägande skäl tala för att bidragsverksamheten

för nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga

jordbruk borde överflyttas till egnahemsnämnderna. Även andra grundförbättringsarbeten

kunde ilrågasättas skola anknytas till egnahemsorganen.

Därvid torde främst komma i fråga bidragen för täckdikning. Med hänsyn

bland annat till att täckdikningsföretagens planläggning vore förbunden med

en speciell prövning hos särskilt utsedd nämnd, hade utredningen icke ansett

sig böra förorda ändring i denna verksamhet. Gödselvårdsanläggningar

mäste otta utföras i samband med andra byggnadsarbeten, som ombesörjdes

av egnahemsorganen, därvid de i likhet med vad nu gällde torde få ingå i

dessa arbeten. Isolerade anläggningar för gödselvård däremot torde böra

kvarligga hos förvaltningsutskotten, som sålunda alltjämt borde handha

även bidragen till dylika företag.

Utredningen har även bemött vissa invändningar, som kunde tänkas bliva

riktade mot ett förstatligande av egnahemsverksamheten och mot överflyttande

till egnahemsnämnderna av bidragsverksamheten för ofullständiga

jordbruk. Mot ett avskiljande från hushållningssällskapen av egnahemsverksamheten

och än mer bidragsverksamheten för stärkande av ofullständiga

jordbruk kunde erinras, att härigenom jordbruksexpertisen i länen

skulle delas på tvenne organ och därigenom en viss dualism tillkomma. Uti

edil ingen ansåge för sin del, att vad som hörde till egnahemsverksamheten

v°ie uv den art och hade den särskilda inriktning, att sagda erinran saknade

egentligt berättigande. Beträffande invändningen, att förbättringsarbeten

även förekomme å större jordbruk eller eljest å jordbruk, vilkas innehavare

icke vore i behov av statsbidrag härtill och sålunda ej hade anledning att

hänvända sig till egnahemsnämnderna men vilka likväl kunde vilja ha råd

eller anvisningar i fråga örn arbetsplaner m. m., borde framhållas, att dessa

liksom hittills borde anlita hjälp av förvaltningsutskotten, vilka borde tillhandahålla

fackmän på området. Ej heller borde en skilsmässa mellan hushållningssällskapen

och egnahemsorganen få hindra, att de småbrukare, som

genom egnahemsverksamheten hjälpts att starta sina företag med egnahemslån

och de bidrag, som hörde samman därmed, sedermera liksom andra

jordbrukare i sina angelägenheter hänvände sig till hushållningssällskapen

såsom institutioner för lantmannanäringarnas befrämjande.

Farhågor att statliga egnahemsnämnders verksamhet skulle stelna i tunga

former syntes kunna tillbakavisas som obefogade. Anledning saknades varför

förhållandet i detta avseende skulle bli ett annat än med den nuvarande

organisationen. Genom en målmedveten ledning och uppsikt från statens

centralorgan för egnahemsverksamheten borde kunna tillses, att arbetet förlöpte

på ett praktiskt sätt.

Såvitt utredningen kunde finna, komme förevarande verksamhet att för

såväl egnahemsorganen som förvaltningsutskotten vara tillräckligt arbets
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236

169

krävande för att vardera på sitt håll skulle kunna bereda full sysselsättning

åt erforderliga fackmän. Ej heller i övrigt syntes ur organisatoriska synpunkter

några avgörande betänkligheter böra möta mot att sålunda egnahemsorganen

och hushållningssällskapen i viss mån arbetade parallellt.

Utredningen har ansett en överflyttning lill egnahemsnämnderna av bidragsverksamheten

för ofullständiga jordbruk även stå i överensstämmelse

med den grundtanke, som kommit till uttryck i en av 1935 års riksdag gjord

hemställan, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning för att åstadkomma

största möjliga planmässighet och överskådlighet beträffande statens

understödsverksamhet till förbättringsarbeten inom jordbruket.

På grund av det sålunda anförda har egnahemsutredningen funnit övervägande

skäl tala för att egnahemsorganen för länen gjordes statliga och att

dessa organ skulle handhava icke blott de till egnahemsverksamheten nu

knutna uppgifterna utan ock de uppgifter, vilka enligt vad utredningen uttalat

borde ingå i egnahemsverksamheten, såsom arbetet med tillhandahållande

av arrendeegnahem och förstärkning av ofullständiga jordbruk.

Såsom framgår av det föregående har egnahemsutredningen ansett en

bland de mera framträdande bristerna i den nuvarande ordningen för jordanskaffningen

vara, att egnahemsstyrelsen stått utanför denna verksamhet.

Utredningen har föreslagit följande riktlinjer för organiserandet av den

framtida jordanskaffningsverksamheten.

Vare sig länsorganen bibehållas såsom anslutna till hushållningssällskapen

eller de göras helt statliga, torde jordanskaffningens vittgående innebörd påkalla,

att denna uppgift i främsta rummet handhaves av centralorganet, som

genom länsorganen och i övrigt torde kunna bäst överblicka jordmarknaden

i dess helhet liksom behovet av jord för olika egnahemsändamål samt bedöma

därav betingade åtgärder för anskaffning och fördelning av jord. Vidare

torde det bli mera görligt för centralorganet att kunna upprätthålla

ett tämligen fortlöpande arbete för ändamålet, varigenom tillgänglig personal

kan stadigt sysselsättas, även om jordanskaffningsverksamheten på

grund av förhållandenas utveckling måste bedrivas med växlande intensitet

inom skilda landsdelar. Däremot är det föga troligt, att dylika företag skola

kunna drivas fortgående inom varje länsorgans begränsade verksamhetsområde.

De speciella experter, som torde erfordras för denna uppgift, synas

följaktligen böra anknytas till och ställas under omedelbar ledning av centralorganet.

Detta torde vara ändamålsenligt också för vinnande av den

enhetlighet och likformighet i arbetet, som svårligen torde kunna uppnås med

arbetets uppdelning på respektive länsorgan. Med de så gott som resultatlösa

åtgärder för ögonen, som alltsedan egnahemslånerörelsens begynnelse

vid skilda tillfällen vidtagits för att få till stånd jordanskaffning genom hushållningssällskapen,

ha utredningsmännen icke funnit tillrådligt att ånyo

bygga på den tanken, att länsorganen i fortsättningen skola kunna vara

denna uppgift vuxna på egen hand. Erfarenheten synes ovillkorligen bjuda

att för framtiden främst lita till centralorganets åtgärder såsom garanti föran

icke det hela skall alltjämt stanna vid fromma önskningar på papperet.

Delta bör dock icke utesluta, att centralorganet inkopplar länsorganen meleher

mindre i arbetet med de igångsatta jordanskaffningsföretagen. Samarbete

bör också ske med kommunerna, särskilt örn något företag skall utnyttjas

även för anläggande av arbetarsmåbruk och bostadsegnahem. lili
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

vudsaken är emellertid till en början, att centralorganet får svara för att

jordanskaffning verkligen blir en i män av behov praktiserad arbetsform

inom det framtida egnahemsväsendet.

Därtill kommer, att igångsättandet av jordanskaffningsföretag kan innebära

vittgående ekonomiska konsekvenser för statsverket. Såsom utredningsmännen

närmare utvecklat i andra sammanhang måste statsmakterna

för närvarande räkna med att dylika företag äro förenade med rätt så avsevärda

uppoffringar, eftersom de nybildade jordbrukens bruksvärden — åtminstone

när nybyggnad sker — ingalunda motsvara kostnaderna för anskaffningem

Icke minst med hänsyn till nödvändigheten av att dessa uppoffringar

hållas inom de gränser, som statsmakterna uppställa, torde det

vara ofrånkomligt att göra centralorganet närmast ansvarigt för jordanskaffningens

rätta bedrivande.

Jordanskaffning genom styckning av egendomar bör alltså enligt utredningsmännens

mening bedrivas i centralorganets regi med biträde av länsorganen

och de kommunala organen för det lokala arbetet i viss utsträckning.

Länsorganen böra härjämte och i samverkan med kommunerna ha vissa

bestämda uppgifter i och för jordanskaffning på egen hand. Med centralorganets

medgivande i varje enskilt fall bör dylik jordanskaffning kunna

bedrivas^ i mindre omfattning, när särskilda skäl därtill föreligga. Sålunda

bör det åligga dessa att ombesörja anskaffning av tillskottsjord för ofullständiga

jordbruk, där icke tillräcklig jord kan erhållas genom centralorganets

styckningsföretag. Detta jordbehov torde understundom kunna tillgodoses

genom styckning av lämpligt belägna egendomar, men ofta torde behöva

utväljas visst bestämt jordområde för varje särskild lägenhet. Medan i det

förra fallet torde erfordras, att centralorganet eller länsorganet i egen regi

genomför styckningarna, torde i det senare fallet vara tillfyllest med länsorganets

förmedling av inköpet direkt till lägenhetsägaren. Under alla förhållanden

bör länsorganet genom undersökning i orterna söka vinna kännedom

örn de fall, där jordförstärkning är erforderlig och kan vara genomförbar.

Framför allt i detta hänseende är det nödvändigt med stark anknytning

till och samverkan med kommunerna. Ty det är närmast dessa som

genom person- och lokalkännedom kunna påpasslig! angiva, när och var utvidgning

med tillskottsjord av skilda slag kräves och kan genomföras.

Vad beträffar jordförmedlingen har egnahemsutredningen ansett denna

böra helt ankomma på länsorganen.

Under det att egnahemsnämndernas ställning som hushållningssällskapens

organ hittills motiverat, att varje egnahemsnämnd för sig handhaft förvaltningen

av de för cgnahemsverksamheten avsedda medlen, kan förstatligandet

av egnahemsnämnderna enligt utredningens mening göra en centralisering av

kassarörelsen och vad därmed sammanhänger lämplig. Utredningen har i

detta ämne anfört följande.

Att handhavandet härav förlägges till centralorganet synes naturligt, i vad

gäller utbetalningar av löner, reseersättningar, expenser och överhuvud taget

lokalorganens förvaltningsutgifter. Vad angår själva medelsförvaltningen för

låne- och bidragsverksamheten torde skälen för centraliseringen framgå av

följande synpunkter på ordningen för utbetalning och inbetalning av lån och

bidrag. Sedan vederbörande länsorgan beslutat bevilja visst lån, bör uppgift

härom insändas till centralorganet, som utbetalar lånet eller angiven del där
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

171

av. Centralorganet sörjer för uträknandet av räntor och amorteringar och

lämnar låntagarna och länsorganen besked örn dessas belopp. Inbetalningarna

böra ske till centralorganet, vilket icke blott bör bokföra desamma utan

även ombesörja, att vederbörande länsorgan erhåller uppgift härom. Av

dessa uppgifter kan länsorganet se, om en låntagare försummar att fullgöra

sin betalningsskyldighet. Länsorganet bör då genom påminnelser och övriga

erforderliga åtgärder söka förmå låntagaren att fullgöra sina förpliktelser.

Även sådana restinbetalningar böra ske direkt till centralorganet. Inga som

helst betalningar böra mottagas av länsorganet. Även om i enlighet med vad

nu anförts den egentliga kassarörelsen handhaves av centralorganet, synes

det nödvändigt, att respektive länsorgan för anteckningar över de olika låntagarnas

inbetalningar i enlighet med härom mottagna meddelanden.

Liksom lån böra även bidrag av olika slag, efter besked av vederbörande

länsorgan, av centralorganet utbetalas direkt till bidragstagarna. På samma

sätt böra också utbetalningar ske för bestridande av de utgifter, som föranledas

av egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet i den mån

länsorganen handha denna verksamhet.

I detta sammanhang må nämnas, att utredningsmännen övervägt, huruvida

icke föreskrift borde meddelas därom att säkerhetshandlingarna för

lån, d. v. s. av låntagarna pantförskrivna inteckningar, skulle insändas till

och förvaras hos centralorganet. En central granskning av inteckningarna

skulle dock knappast kunna ernås på detta sätt. Härför skulle erfordras,

att även övriga lånehandlingar, värderingsinstrument, brandförsäkrings- och

gravationsbevis samt lånekontrakt, förvarades hos centralorganet. Detta

skulle emellertid möta svårigheter med hänsyn till att vederbörande länsorgan

vid olika tillfällen behöver tillgång till en eller annan lånehanding. Härtill

kommer, att det synes principiellt riktigt, att länsorganen, som närmast

ansvara för låneverksamheten vart och ett för sitt område, även handha förvaltningen

av de tåne- och säkerhetshandlingar, varå lånen grundas. Utredningsmännen

förorda, att nämnda handlingar förvaras hos länsorganen. Emellertid

bör föreskrift meddelas om att inventering av handlingarna skall företagas

minst en gång örn året och berättelse härom insändas till centralorganet.

Såsom en fördel med den föreslagna centraliseringen av kassarörelsen har

egnahemsutredningen angivit, att personalen hos länsorganen kunde beräknas

ej oväsentligt mindre än eljest skulle ha varit behövligt, dock att den därigenom

vunna besparingen i någon mån motverkades av ökat personalbehov

hos centralorganet. Av än större betydelse syntes emellertid vara, att revisionen

av egnahemsorganisationens medelsförvaltning i hög grad underlättades.

Riksräkenskapsverket torde, örn kassarörelsen centraliserades, i huvudsak

kunna inskränka sin revision av egnahemsverksamheten till det centrala

organet. Eljest torde riksräkenskapsverket vara nödsakat förrätta revision

hos varje länsorgan.

Enligt vad egnahemsutredningen erinrat ha byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

statens egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrå och bostadssociala

utredningen i ett den 13 juli 1938 avgivet betänkande med vissa riktlinjer

för den fortsatta statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten framfört

tanken att till ett centralt organ — förslagsvis statens byggnadslånebyrå

— skulle förläggas all statsunderstödd eller statlig bostadsbvggnadsverksam
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

het, varvid emellertid uttalades tveksamhet örn det centrala organet skulle

handha jämväl sagda bostadsbyggnadsverksamhet på den rena landsbygden

exempelvis för jordbruksegnahem och arbetarsmåbruk. Utredningsmyndigheterna

ha emellertid föreslagit, att frågan om det centrala organets organisation

och kompetensområde borde göras till föremål för särskild prövning

vid en samordnande utredning av hela problemkomplexet kring statens

bostadsfrämjande verksamhet.

Efter erinran härom har egnahemsutredningen framhållit följande:

Vad utredningsmyndigheterna sålunda ifrågasatt skulle givetvis kunna anses

i ej ringa grad påverka gestaltandet av den organisation, utredningsmännen

ha att föreslå för egnahemsverksamheten. Utredningsmännen kunna likväl

icke finna, att den av utredningsmyndigheterna ifrågasatta samordnande

utredningen av hela frågan om organiserandet av statens fortsatta bostadsfrämjande

verksamhet bör eller behöver föranleda dröjsmål med egnahemsverksamhetens

omorganisation. Utredningsmännen förmena, att de omläggningar

av statens stödformer inom egnahemsväsendet särskilt i fråga örn jordbruksegnahem,

som i det föregående ansetts nödiga och förordats, böra med

det allra snaraste genomföras, vilket å andra sidan icke låter sig göra med

mindre samtidigt handhavandet av dessa stödformer omorganiseras.

Utredningsmännen vilja framhålla, att det enligt deras mening icke är

möjligt att från egnahemsorganens verksamhet avskilja det bostadsbyggande,

som har samband med egnahemsarbetet i vad det avser jordbruksegnahem

— familjejordbruk, arrendeegnahem, arbetarsmåbruk och andra stödjordbruk.

Det torde ligga i sakens natur, att dylika företag måste beträffande

anläggningskostnader och i lånehänseende bedömas som en enhet och iordningställas

av ett och samma organ.

Tanken att på antydda sätt klyva egnahemsverksamheten för jordbruksändamål

bör alltså enligt utredningsmännens mening redan nu avvisas. Ströbebyggelsen

av bostadsegnahem på rena landsbygden torde av naturliga

skäl böra höra samman med jordbruksegnahemsarbetet. Detsamma gäller

arbetet för åstadkommande av förbättrade lantarbetarbostäder. Däremot kan

givetvis — såsom jämväl tidigare skett — ifrågasättas att, såvitt icke gäller

den egentliga landsbygden, från egnahemsverksamheten i dess nuvarande gestaltning

undantaga mer eller mindre av arbetet med nya bostadsegnahem

liksom ock med den åtminstone hitintills mera tillfälliga bostadsförbättringsverksamheten.

Utredningsmännen anse sig, närmast med hänsyn till utredningsmyndigheternas

ovanberörda hemställan om särskild utredning, icke

böra intaga bestämd ställning i denna del. Emellertid synes förevarande

fråga komma i ett väsentligt förändrat läge, därest egnahemsorganen i enlighet

med utredningsmännens förslag förstatligas, varefter staten icke längre

för detta bostadsbyggande blir beroende av fristående organs medverkan

utan får tillgång till egna organ, tillskapade just för hithörande sociala uppgifter.

Beträffande det inflytande, ett ståndpunkts tagande till förevarande fråga

skulle få med avseende å egnahemsorganisationens omfattning, har egnahemsutredningen

anfört följande.

Den stora betydelse frågan örn egnahemslägenheternas bebyggande har

måste helt naturligt föranleda till att egnahemsorganen, oberoende av resultatet

av den ifrågasatta organisationsutredningen, måste tillgodoses med all

erforderlig teknisk och hygienisk sakkunskap på husbyggandets område järn
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

173

te möjlighet att samtidigt effektivisera byggnadskontrollör!. Därest organisationsutredningen

skulle medföra, att egnahemsorganens befattning^ med bostadsbyggandet

i visst avseende skulle framdeles minskas, torde då få tagas

under omprövning, huruvida jämväl någon förändring kan uppstå i egnahemsorganens

personalbehov. Något systemskifte i organisationshänseende

torde emellertid icke uppkomma av nämnda anledning. Till egnahemsorganisationen

måste under alla omständigheter vara knuten byggnadssakkunskap.

Det kan mycket väl tänkas, att övriga återstående verksamhetsgrenar

i sin tur så utvecklats och förstorats, att icke heller någon inknappning av

personaluppsättningen hos egnahemsorganen kan äga rum, helst som utredningsmännen

ämna i görligaste mån begränsa den fasta personalen för att

underlätta anpassning efter skeende växlingar i arbetsmängdens storlek; hela

egnahemsverksamheten är av den natur, att ganska betydande sådana förskjutningar

kunna motses eller alltså att tillfällig personal understundom

måste användas. I sitt organisationsförslag komma utredningsmännen därför

att utgå från nu gällande förhållanden (med vissa ändringar av tillämpningsbestämmelserna

i fråga örn städer och vissa stadsliknande samhällen).

Yttranden.

Förslaget om förstatligande av egnahemsnämnderna har

tillstyrkts av socialstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, statskontoret, lantmäteristyrelsen,

statens egnahemsstyrelse, bostadssociala utredningen, länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Värmlands, Västmanlands,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, hushållningssällskapens

egnahemsnämnder och förvaltningsutskott i Södermanlands län, Kalmar

läns norra område, Malmöhus och Värmlands län, Västmanlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, Västerbottens läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott samt svenska lantarbetareförbundet,

svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och småbrukarnas

riksförbund ävensom viss lokal egnahemslåntagaresammanslutning.

Förslaget örn egnahemsnämndernas förstatligande — eller åtminstone förslagets

genomförande i nuvarande läge — har däremot avstyrkts av lantbruksstyrelsen,

länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,

Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Jämtlands län, hushållningssällskapens

egnahemsnämnder och förvaltningsutskott i Stockholms län och stad, Uppsala

och Östergötlands län — ej enhälligt —, förvaltningsutskotten i Jönköpings

och Kronobergs län, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten

i Kalmar läns södra område, Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och

Bohus län, Älvsborgs läns norra och södra områden, Skaraborgs och Örebro

län, Västmanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, Jämtlands

läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningutskott, Sveriges allmänna

lantbrukssällskap — ej enhälligt —, styrelsen för Sveriges allmänna

hypoteksbank, Sveriges skogsägareförbund samt Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund.

I övriga, nu icke nämnda yttranden har förevarande spörsmål icke föranlett

några erinringar — i vissa fall har vederbörande icke haft anledning

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Majlis proposition nr 236.

att yttra sig i denna fråga — eller ock har frågan berörts men någon bestämd

ståndpunkt till densamma icke angivits.

Ur de tillstyrkande yttrandena må återgivas följande uttalanden.

Statskontoret bar funnit det utan vidare stå klart, att de nya linjer, efter

vilka egnahemsverksamheten enligt utredningens förslag skulle drivas, krävde,

att staten hade direkt inflytande över verksamheten i alla dess delar. Den

förordade organisationen med statliga länsorgan syntes därför vara en förutsättning

för genomförande av de i betänkandet föreslagna reformerna på

egnahemsväsendets område. Statskontoret anslöte sig alltså i princip till de

i betänkandet uppdragna organisationslinjerna.

Statens egnahemsstyrelse har hänvisat till att en av huvudpunkterna i

betänkandet syntes utgöras av egnahemsverksamhetens ifrågasatta förstatligande,

detta så mycket mera som ett flertal av utredningens förslag till

ändrade bestämmelser för verksamheten torde kunna genomföras först,

därest ett dylikt förstatligande bleve verklighet. Ehuru styrelsen ej kunde

undgå att hysa viss tveksamhet i fråga om uppgivande av det samarbete

med hushållningssällskapen, vilket hittills ägt rum alltifrån egnahemsverksamhetens

början, syntes dock måhända sådana fördelar kunna åvägabringas

genom verksamhetens förstatligande, att styrelsen ej ansåge sig böra

motsätta sig utredningsmännens förslag i denna del. Då styrelsen sålunda

funne sig kunna vara med om dylikt förstatligande, kunde styrelsen emellertid

ej underlåta att framhålla de svårigheter, som torde möta vid förslagets

förverkligande. Härvid asyftades främst den ekonomiska uppgörelsen

med hushållningssällskapen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit angeläget, att de erforderliga

lokala organen, på vilkas åtgöranden resultatet ytterst måste bliva beroende,

erhölle en mera fast anslutning till den centrala ledningen, så att större enhetlighet

åstadkommes även i fråga örn deras handhavande av sina uppgifter.

Utginge man ifrån, att en reform borde sträcka sig även till de lokala

organen, förefölle ett fullständigt förstatligande av egnahemsväsendet utgöra

den enda fullt tillfredsställande lösningen av problemet. Länsstyrelsen har

emellertid understrukit egnahemsutredningens uttalande örn att det syntes

uppenbart och angeläget, att till de nya egnahemsnämnderna borde knytas

befattningshavare med erfarenhet från den nuvarande egnahemsverksamheten.

Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har, med instämmande

av förvaltningsutskottet anfört, att behov otvivelaktigt förelåge

av en jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet fri från spekulationsintressen

— en verksamhet som dock knappast borde åläggas och måhända

icke skulle gagna sällskapens allmänna verksamhet. Egnahemsnämnden

handhade redan nu låneverksamheten och förvaltningen tämligen

självständigt och bestrede av utgående förvaltningsbidrag med verksamheten

förenade löne-, hyres- och andra omkostnader.

Småbrukarnas riksförbund har ansett, att förutsättningen för att den

föreslagna egnahemsverksamheten skulle komma till stånd utan tvivel vore,

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

175

att en från hushållningssällskapen frigjord, självständig och handlingskraftig

egnahemsorganisation byggdes upp. Sådan egnahemsrörelsen från början

utformats, huvudsakligen syftande till att skapa boplatser och stödjordbruk

för landsbygdens arbetare, läge den i relativt hög grad i linje med hushållningssällskapens

intressen och intentioner. När det nu bleve fråga örn att

skapa självständiga familjejordbruk även med ianspråktagande av god jordbruksjord

läge saken annorlunda till. Det bleve ett statligt och socialt intresse,

som långt ifrån alltid sammanfölle med de huvudsakligen av besuttna

bönder och godsägare präglade intressen, som koncenUerades och konserverades

i de flesta av våra hushållningssällskap.

I sådana yttranden, där ett genomförande av förslaget örn egnahemsnämndernas

förstatligande avstyrkts, har detta ofta, helt eller delvis, motiverats

med att ifrågavarande spörsmål icke borde avgöras förrän i samband med

frågan om hushållningssällskapens organisation och verksamhet överhuvud.

Mot egnahemsutredningens uttalanden örn olämpligheten av att egnahemsverksamlieten

i fortsättningen handhades av hushållningssällskapen lia Göteborgs

och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

— och i stora delar liknande synpunkter lia anlagts av lantbruksstyrelsen,

Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, egnahemsnämnderna

och förvaltningsutskotten i Östergötlands, Hallands och

Skaraborgs län samt förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns södra område —

genmält i huvudsak följande:

Om egnahemsutredningensi uttalande att den nuvarande organisationen

saknat möjligheter att vara aktivt verksam har till innebörd att egnahemsverksamheten

i sin helhet icke erhållit tillräcklig omfattning torde anmärkningen

snarare böra drabba bestämmelserna för verksamheten —- särskilt

låneräntan —- vilka speciellt under senare år icke medgivit en mera omfattande

verksamhet. Vad speciellt angår jordanskaffningsverksamheten, som

i stort sett endast i övre Norrland erhållit större omfattning, må uttalas, att

det snarare borde räknas egnahemsnämnderna såsom en förtjänst att icke

genom omfattande styckningsföretag hava förvärrat den situation, som de

mindre och särskilt de ofullständiga jordbruken skapat.

Utredningens mening, att otillräcklig inbördes samverkan förekommit mellan

olika organ, är riktig, men det kan med fog ifrågasättas, om dylik samverkan

uppnås bättre genom den av utredningen föreslagna organisationen.

I vissa avseenden torde den snarare vara ägnad att splittra. För övrigt torde,

ju mera olika organ sammanföras till en institution, desto större sannolikhet

föreligga för en god samverkan mellan olika verksamhetsgrenar.

Utredningens uttalande rörande egnahemsrörelsens ojämnhet och olikformighet

inom skilda landsdelar och orsakerna härtill må endast giva anledning

till påpekandet, att egnahemsverksamhetens omfattning och gestaltning

inom .skilda landsdelar främst varit beroende av behovet inom olika län av

dylik verksamhet och möjligheterna att på ändamålsenligt sätt tillämpa bestämmelserna.

Egnahemsnämnden har i sitt ställningstagande till frågan örn

lån med ali rätt lagt huvudvikten vid den sannolika möjligheten för lånesökanden

att fullgöra sina förpliktelser. Har dylik möjlighet icke ansetts

föreligga, har lån icke beviljats, dock icke nied hänsyn till hushållningssällskapets

ansvar utan till låntagaren själv. Det synes egnahemsnämnden

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

icke oberättigat, att liknande ståndpunkt bör intagas jämväl om staten övertar

det ekonomiska ansvaret.

Vidare uttala utredningsmännen, att det icke torde ligga inom vare sig

hushållningssällskapens ändamål eller resurser att driva en utvidgad egnahemsverksamhet

samt att en omläggning och utvidgning av nämnda verksamhet

i syfte att driva densamma i viss riktning såsom främst en social angelägenhet

ligger utanför hushållningsslällskapens huvuduppgift att främja

lantmannanäringama i allmänhet. Hushållningssällskapens ändamål är

emellertid enligt stadgarna att främja jordbruket och dess binäringar samt

fiske och hemslöjd. Då den utvidgade egnahemsverksamheten enligt utredningens

förslag och icke minst åtgärder rörande de ofullständiga jordbruken

laller inom jordbrukets område, är det svårförståeligt, att denna verksamhet

icke skulle sammanfalla med hushållningssällskapets ändamål. Vad resurserna

beträffa måste dessa under alla förhållanden bestå huvudsakligen

av statsmedel. Att icke hushållningssällskapen eller deras egnahemsnämnder

skulle kunna på lika ändamålsenligt sätt utnyttja tillräckligt statligt

stöd som de föreslagna .statliga egnahemsnämnderna har icke av utredningen

utsagts och synes ej heller kunna motiveras.

De av utredningen anförda skälen för den lokala egnahemsverksamhetens

handhavande genom särskilda nämnder, skilda från hushållningssällskapen,

synes egnahemsnämnden sålunda icke bärande.

Vidare har påpekats, att den föreslagna lokala egnahemsorganisationen

måste för statsverket bli avsevärt dyrare än den nuvarande, även om man

bortsåge från utgifterna för statens egnahemsstyrelse, samt att kostnadsökningen

av egnahemsutredningen beräknats för lågt.

Beträffande den betydelse, ett förstatligande av egnahemsnämnderna skulle

erhålla med avseende å hushållningssällskapens verksamhet, har lantbruksstyrelsen

framhållit följande:

Att ett sådant ingrepp, därest det i sin helhet genomföres, komme att medföra

betydande svårigheter för hushållningssällskapen, som inrättat sin organisation

och konsulentverksamhet bland annat även efter dessa uppgifter, är

väl alldeles självklart och har för övrigt även framhållits av egnahemsutredningen.

Ur denna synpunkt är det enligt lantbruksstyrelsens mening önskvärt,

att frågan om hushållningssällskapens organisation och verksamhet

göres till föremål för utredning, innan slutgiltig ställning tages till frågan

örn egnahemsverksamhetens organisation.

Hushållningssällskapen hava alltsedan sin tillkomst spelat en betydande

roll i statsförvaltningen såsom lokala organ för olika slag av statliga åtgärder

på jordbrukets område. Enligt lantbruksstyrelsens mening torde man

få räkna med, att sällskapen för överskådlig tid framåt — möjligen efter viss

omorganisation — icke utan stora olägenheter för jordbruket och statens verksamhet

på jordbruksområdet kunna undvaras. Det synes styrelsen vara synnerligen

betänkligt att då fråntaga hushållningssällskapen så betydelsefulla

uppgifter utan att mera ingående hava utrett, huru detta komme att påverka

sällskapen och deras övriga verksamhet.

Även ur andra synpunkter har ett förstatligande av egnahemsnämnderna

ansetts möta betänkligheter.

Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands län betonat nödvändigheten av

att hjälpåtgärderna leddes av ett noggrant bedömande av samtliga i det särskilda

fallet föreliggande omständigheter av personlig och ekonomisk natur,

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

177

ett bedömande som krävde stor kunskap och praktisk erfarenhet rörande

mindre jordbruk samt förmåga att bedöma personliga kvalifikationer. Det

kunde enligt länsstyrelsens mening väl ifrågasättas, om dessa egenskaper

kunde i samma grad påräknas hos den tilltänkta länsnämndens tjänstemän

som hos hushållningssällskapets egnahemsnämnd.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egndhemsnåmnd och

förvaltningsutskott ha uttalat farhågor för att, om egnahemsorganisationen

helt förstatligades, långivningen komme att förlora mycket av den smidighet

och anpassning efter de lokala förhållandena, som för densamma vore

så nödvändigt och som under nuvarande förhållanden förefunnes i önskvärd

grad.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förmenat,

att de föreslagna förändringarna i egnahemslånerörelsens bedrivande

komme att genomföras i ett sådant tempo, att ett bakslag vore att befara.

Hushållningssällskapen hade i regel drivit egnahemsrörelsen, så att den på

ett naturligt sätt fått utveckla sig inom ramen för de av staten fastställda

bestämmelserna för denna rörelse. Nu ville man skapa organ, som vöre

effektivare på detta område, men man kunde befara att denna effektivitet

kunde medföra oanade konsekvenser.

1 en del yttranden har erinrats om att i en motion vid 1936 års riksdag

(11:66) yrkats, att riksdagen ville till Kungl. Maj:t framhålla önskvärdheten

av att 1936 års egnahemsutredning finge direktiven utvidgade med uppdrag

att beträffande egnahemsverksamhetens organisation icke huvudsakligen —

såsom i direktiven angivits — undersöka möjligheten av ett förstatligande

utan även grundligt utreda alternativet att bibehålla hittillsvarande system

med utökat anlitande av landskommunernas och deras organs medverkan.

Enligt vad lantbruksstyrelsen anfört, gällde det att tillse, att de olika formerna

av egnahemsverksamheten bleve mera enhetligt bedrivna och ledda

samt att det statliga centralorganet i vissa viktiga avseenden finge ett större

inflytande däröver. Ifrågavarande önskemål syntes emellertid kunna tillgodoses

även genom andra organisationsformer än dem, som föreslagits.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett det icke vara uteslutet, att en

genomgripande effektivisering av de nuvarande egnahemsnämnderna, varigenom

den så nödvändiga intima kontakten mellan länsorganet och allmänheten

bibehölles oförkränkt, kunde för en billigare kostnad leda till samma

fördelar som ett förstatligande av nämndernas verksamhet.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

har ifrågasatt — för att förenkla den lokala organisationen

— om icke den statliga jordanskaffningen, därest sådan ej ansåges

kunna undvikas, skulle kunna handhavas av det nuvarande centrala egnahemsorganet.

Statens inflytande över egnahemsnämnderna skulle kunna

ökas genom att ytterligare någon representant tillsattes av staten, vilket

måste anses väl motiverat, örn staten skulle helt ikläda sig riskerna för

långivningen. Lämpligen kunde två medlemmar jämte ordföranden utses

av staten och två medlemmar av hushållningssällskapet.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Uttalanden i samma riktning lia gjorts av länsstyrelserna i Kalmar och

Älvsborgs län samt egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i Östergötlands

län, Kalmar läns södra område, Gotlands län, Göteborgs och Bohus

län samt Älvsborgs läns norra område.

Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,

vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, lia fäst uppmärksamheten på

möjligheterna att — förutom en utökning av de statliga ledamöternas antal

— införa tätare inspektioner av verksamheten samt vidgat statligt inslag i

revisionen.

Å andra sidan har i en del yttranden förordats att, därest egnahemsnämnderna

förstatligades, hushållningssällskapens sakkunskap i en eller annan

form borde vara representerad i dessa nämnder.

Blekinge läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha framhållit att, även om egnahemsverksamheten förstatligades, såväl

egnahemsnämnderna som hushållningssällskapen syntes hava avsevärd nytta

av intimare samarbete än enligt förslaget. De mindre sällskapen syntes i

varje fall lämpligen kunna i viss omfattning använda samma personal, lokal

m. m. som egnahemsnämnden. En sådan lösning syntes lämplig icke minst

med hänsyn till allmänheten, som nu vore van att besöka hushållningssällskapet

med sina angelägenheter antingen dessa rörde sällskapet eller nämnden.

Många egnahemslåntagare finge även efter förslagets genomförande

anledning besöka hushållningssällskapen i fråga om täckdikning, gödselvård

m. m., varför sällskapen och nämnderna allt framgent måste hålla

intim kontakt med varandra, bland annat för att undvika att statslån och

bidrag beviljades samma person av båda organen till samma ändamål,

exempelvis gödselvård.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,

att hushållningssällskapen lämpligen borde beredas visst inflytande vid

nämndledamöternas tillsättande. Visserligen skulle dessa ledamöter utses

efter förslag av egnahemsstyrelsen, men önskvärd person- och lokalkännedom

syntes det oaktat icke med säkerhet bliva företrädd med mindre någon

fristående länsinstitution inkopplades. Det syntes därvid ligga närmast till

hands att lita till hushållningssällskapen. Förvaltningsutskottet ville därför

föreslå antingen att vederbörande hushållningssällskap finge utse en eller ett

pär ledamöter av egnahemsnämnden eller att hushållningssällskapet i vart

fall måtte beredas tillfälle att avgiva förslag i dylikt ärende.

Den föreslagna överflyttningen till egnahemsnämnderna

av arbetet med bidragen till ofullständiga jordbruk

bär blivit tillstyrkt av socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i

Malmöhus, Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens län, Malmöhus

läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Västerbottens

läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott samt

svenska lantarbetareförbundet, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet

och småbrukarnas riksförbund.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

179

Ifrågavarande förslag har däremot blivit avstyrkt av lantbruksstyrelsen,

statens egnahemsstyrelse, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands län, hushållningssällskapens

egnahemsnämnder och förvaltningsutskott i Stockholms

län och stad, Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län, förvaltningsutskotten

i Jönköpings och Kronobergs län, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten

i Kalmar läns södra område, Gotlands, Blekinge, Hallands,

Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra och södra områden, Skaraborgs,

Värmlands och Örebro län, egnahemsnämnden i Västmanlands län

samt egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län ävensom Sveriges allmänna

lantbrukssällskap.

Västmanlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört:

Såsom framgår av utredningsmännens motivering för förslaget örn att

överflytta hela bidragsverksamheten för ofullständiga jordbruk till egnahemsorganen,

innebär detta förslag både fördelar och nackdelar. Fördelarna

äro ovedersägliga i betraktande av de därigenom ökade möjligheterna till

ett enhetligt bedömande av förekommande fall, där ofullständiga jordbruk

göras till föremål för undersökning örn erforderliga och genomförbara förstärkningsåtgärder.

Det kan vara svårt att bedöma i vilka fall avskrivningslån

bör ifrågakomma eller kontanthjälpen bör lämnas i form av statsbidrag

för olika arbeten. Detta avgörande blir tydligen vanskligt icke blott vid ägareskifte

utan i lika hög grad vid andra fall. Under dessa förhållanden synes

det förvaltningsutskottet som är den ändamålsenligaste lösningen av förevarande

spörsmål att sammanföra bidragsverksamheten med egnahemslånerörelsen

för ofullständiga jordbruk, trots att därigenom uppkomma vissa

oformligheter med avseende på konsulenters och vandringsrättares uppdelning

på hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna vid utförande av

ifrågavarande förrättningar i ärenden rörande nyodling etc.

Till stöd för sitt avstyrkande har lantbruksstyrelsen bland annat anfört

följande:

Skötseln av de ofullständiga jordbruken framdeles kan, liksom hittills,

antagas påkalla biträde av hushållningssällskapens konsulenter i långt större

utsträckning än av inom egnahemsnämnden anställda konsulenter. Framhållas

må, att övrig låne- och bidragsverksamhet, såsom beträffande gödselvård,

täckdikning samt rådgivning rörande husdjursskötseln, fortfarande

skulle förmedlas av hushållningssällskapen även ifråga örn egnahemsjordbrukare.

Det kan dessutom tilläggas, att bidrag för nyodling, betesförbättring,

stenröjning och jordkörning sökas av många, vilka icke äro egnahemsjordbrukare

och som sålunda stå helt utanför egnahemsorganisationens förvaltningsområde.

Framhållas bör jämväl, att även vid medelstora och större

jordbruk bedrives nyodling, betesförbättring och stenröjning etc., utan att

statsbidrag härför utgår. Även för dessa arbeten äro ifrågavarande jordbrukare

i behov av sakkunnig hjälp för uppgörande av planer etc. Egnahemsutredningen

har också berört sagda förhållande, men anfört, alt dessa

jordbrukare borde anlita hushållningssällskapens fackmän. Följden härav

skulle alltså bliva, alt tvenne lokala förvaltningsorgan skulle nödgas hålla

befattningshavare, som hava all utföra samma uppgifter ehuru hos olika

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kategorier av jordbrukare, ett förhållande som i hög grad måste komma

att motverka det krav på sakkunskapens specialisering, som alltmer gör sig

gällande.

Lantbruksstyrelsen har också förmenat, att den föreslagna splittringen

av bidragsverksamheten skulle stå i strid mot de av 1935 års riksdag gjorda

uttalandena till förmån för största möjliga planmässighet och överskådlighet

beträffande statens understödsverksamhet till förbättringsarbeten inom jordbruket.

Lantbruksstyrelsen har ansett att, om egnahemsfrågan redan nu skulle

upptagas till avgörande, den föreslagna statliga egnahemsorganisationens

verksamhet i allt fall borde begränsas till jordanskaffning, jordförmedling,

förstärkning genom tilldelning av tillskottsjord av ofullständiga jordbruk

och sammanslagning av ofullständiga jordbruk samt i samband med dessa

åtgärder låne- och bidragsverksamheten, medan bidragsverksamheten avseende

nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning fortfarande borde

kvarligga hos hushållningssällskapen.

Liknande invändningar som de, vilka gjorts av lantbruksstyrelsen, ha även

kommit till uttryck i yttrandena från vissa hushållningssällskap. Även en

del andra synpunkter ha framkommit i dessa yttranden.

Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har anfört:

Beträffande tjänstemännen har utredningen uttalat, att en del av hushållningssällskapens

nuvarande tjänstemän, som genom omorganisation bli

överflödiga, kunde överföras på egnahemsorganen. Närmast med tanke på

konsulenterna och på vandringsrättarna torde emellertid detta icke vara så

enkelt. Även om deras arbetsuppgifter minskas, lära de dock merendels

krävas i hushållningssällskapens verksamhet. Statsmakterna få sålunda här

understödja tjänstemän, som i egnahemsnämnderna få en arbetsbörda av

oerhörd omfattning och i hushållningssällskapen i fortsättningen kanske icke

full sysselsättning. Att länka utvecklingen i sådan riktning synes orimligt.

Gotlands lån hushållningssällskaps förvaltningsutskott har hänvisat till

att utvecklingen alltmer gått i den riktningen, att av jordbruksnäringens rådgivare

krävdes grundliga specialkunskaper, såsom för dikning och betesförbättring.

Ett söndersplittrande och försvagande av hushållningssällskapen

måste verka hämmande och ogynnsamt på sällskapens arbete för jordbrukets

främjande.

Skaraborgs låns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha ansett, att förslaget om överförande på fristående länsorgan av

icke blott den egentliga egnahemsverksamheten utan även av åtgärderna

rörande jordförbättring på ofullständiga jordbruk komme att i mångt och

mycket inverka menligt på den av hushållningssällskapen bedrivna småbrukspremieringsverksamheten

och undervisningsverksamheten för mindre

jordbrukare. Det inre sammanhanget mellan de olika verksamhetsgrenarna

måste bliva lidande på den av utredningen förordade uppdelningen.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har delvis gjort

enahanda uttalanden.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

181

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, vars yttrande biträtts

av länsstyrelsen, har framhållit, att ett kvarhållande av jordförbättringsverksamheten

såsom en hushållningssällskapets arbetsuppgift syntes

vara i lika hög grad på sin plats som att skogsvårdsstyrelse skulle efter den

föreslagna omorganisationen av egnahemslånerörelsen även beträffande egnahemslåntagare

ensam lämna råd och upplysningar i de frågor, som berörde

dess verksamhet. Emellertid kunde det också tänkas, att egnahemsnämnderna

finge övertaga den del av bidragsverksamheten, som gällde egnahemslåntagare,

och i så fall borde en viss del av det av riksdagen årligen anvisade

anslaget för denna verksamhet reserveras för egnahemsnämnderna att distribueras

genom deras försorg.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har hänvisat

till att hushållningssällskapens personal även sysslade med bland annat täckdiknings-

och gödselvårdsverksamhet, som i viss mån vore säsongbetonad,

varför bättre arbetsfördelning och utnyttjande av personalen kunde erhållas,

om all dylik verksamhet förlädes på ett håll, än örn tvenne institutioner inom

länet skulle arbeta jämsides med varandra.

Enligt vad Kopparbergs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och

förvaltningsutskott anfört, hade erfarenheten visat, att då en mindre jordbrukare

gjort ansökan om bidrag till t. ex. jordförbättring denne kunde vid

företagen förrättning ofta befinnas vara i större behov av bidrag till gödselvårdsanläggning

eller för genomförande av täckdikning eller dylikt. Om då

dessa för samma syfte avsedda hjälpåtgärder skulle behandlas av olika organ

och tjänstemän, komme detta att orsaka förvirring och medföra ovilja hos

jordbrukarna.

Norrbottens låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har bland annat

anfört:

Utredningen tycks ha förbisett, att numera täckdikas i allmänhet nyodlingen

i samband med odlingens utförande och, då betesförbättring å oodlad

mark endast i undantagsfall kan komma till användning i detta klimat, där

nyodling i allmänhet måste ske även för att bereda beten, blir förhållandet

detsamma även för dessa förrättningar. Följden av utredningens förslag

blir sålunda, att en befattningshavare från egnahemsnämnden gör upp planen

för nyodlingen och en från hushållningssällskapet kompletterar denna

plan med en täckdikningsplan. Två olika fackmän skola sålunda enligt

detta förslag utföra dessa förrättningar, som en person förut utfört i ett

sammanhang. En sådan anordning är orimlig och är dömd att bli utomordentligt

impopulär hos jordbruksbefolkningen, som ej önskar lia att göra

med flera tjänstemän än nödigt. Dessa företag påverka också liksom jordkörnings-

och stenröjningsföretagen jordbrukets allmänna driftsplan, växtföljdsplan

m. m., som hushållningssällskapets befattningshavare uppgöra.

Alla dessa åtgärder äro emellertid intimt förbundna med och utgöra en del

av den rådgivande och propagerande verksamheten, som hushållningssällskapets

befattningshavare utöva. Att skilja på eller uppdela dessa, såsom

utredningen föreslagit, är därför högst betänkligt och irrationellt.

Bortsett från överflyttningen av bidragsverksamheten för ofullständiga

jordbruk ha egnahemsutredningens uttalande till förmån för ett samman
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förande av olika grenar av egnahemsverksamheten till gemensamma organ

vunnit tämligen allmän anslutning. Sålunda har lantbruksstyrelsen ansett

lämpligt, att den verksamhet, statens jordnämnd utövat, övertoges av egnahemsstyrelsen.

Egnahemsstyrelsen syntes också böra tillförsäkras ett fastare

grepp på hela egnahemsverksamheten. Ett utbyggande av sagda organisation

syntes sålunda vara ofrånkomligt.

Statens jordnämnd har icke haft något att erinra mot att den av jordnämnden

bedrivna verksamheten från och med den 1 juli 1939 överflyttades

på egnahemsstyrelsen.

Däremot har Gotlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och

förvaltningsutskott ifrågasatt, om arrendeegnahemsverksamheten ännu vunnit

behövlig stadga och kunde anses ha passerat försöksstadiet. Troligen vore

det bättre, att denna rörelse ännu några år finge skötas av sitt specialorgan,

som med sina vunna erfarenheter borde vara bäst lämpat härför.

Vidare har Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ifrågasatt lämpligheten av att samma organ, som utlämnade egnahemslån,

handhade jordanskaffning och jordförmedling. Det syntes knappast kunna

undvikas, att värderingen av de blivande lägenheterna i någon mån

influerades av det förhållandet, att jordförmedlingsverksamheten skulle

bli någorlunda bärig, och då kunde det inträffa, att lånen vid de planerade

jordbrukslägenheterna bleve satta i överkant, trots möjligheten att utlämna

avskrivningslån.

Med avseende å förhållandet mellan centralorganet och länsorganen lia

Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

framhållit nödvändigheten av att länsorganen gåves möjligast självständiga

ställning. Egnahemsnämnden har anfört bland annat följande:

Egnahemsnämnden är övertygad örn att en anhopning hos centralorganet

av ett otal ärenden kommer att i hög grad försvåra verksamheten. Centraliseringen

nödvändiggör ett omfattande och i stor utsträckning meningslöst

skriveriarbete, vilket vållar tungroddhet och tidsutdräkt. Det arbete,

som därav uppstår, blir för staten dyrbart men det kommer icke att medföra

några som helst förbättringar. Egnahemsnämnden kan icke tro, att en

reform i denna riktning är för egnahemsrörelsen gagnelig.

När statens kolonisation av de norrländska kronoparkerna för ett tjugutal

år sedan påbörjades, ansågs det självklart att nämnden skulle hava sitt säte

i huvudstaden. Rätt snart blev det emellertid klart att en decentralisering

av verksamheten var påkallad.

Egnahemsnämnden, som under några år haft statlig jordanskaffning om

hand, skulle hava önskat att utredningen klarare visat, huru denna verksamhet

nu är avsedd att bedrivas. Om emellertid utredningsmännens förslag

innebär en centralisering av denna anskaffning, medför detta för staten

ökade kostnader genom bland annat dyrbarare organisationsapparat. Ytterst

ovisst är väl också om jordförvärven kunna göras mera förmånligt än hittills

varit fallet.

Även Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha uttalat betänkligheter gentemot en alltför stark centralisering

av egnahemsverksamheten.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

183

Egnahemsutredningens förslag angående centralisering av egnahemsverksamhetens

kassarörelse har avstyrkts av statskontoret, lantbruksstyrelsen,

statens egnahemsstyrelse, länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge,

Hallands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges agronomförbund

samt i yttrandena från flertalet hushållningssällskap.

Riksräkenskapsverket har tillstyrkt utredningens förslag i förevarande avseende

och till stöd därför anfört.

Under förutsättning att egnahemsstyrelsens kamerala kontor organiseras

efter fullt moderna principer och utrustas med lämpliga arbetsbesparande

bokförings- m. fl. kontorsmaskiner, synes det riksräkenskapet ej behöva

möta någon större svårighet för styrelsen att på sätt utredningen föreslagit

centralt omhänderhava kassarörelsen för hela egnahemsverksamheten. Icke

minst ur synpunkten, att utbetalningar och inbetalningar kunna verkställas

efter enhetliga grunder och därigenom garantier skapas för en enhetlig och

riktig redovisning å vederbörliga anslag och fonder av egnahemsverksamhelens

inkomster och utgifter, synes en centralisering av medelsförvaltningen

vara att förorda. Därtill kommer, att den föreslagna organisationen bör vara

ägnad att skapa ökade möjligheter till kontroll över medelsförvaltningen

och därigenom underlätta riksräkenskapsverkets revision av det omfattande

räkenskapsmaterialet. Skulle kassarörelsen fördelas å de olika länsorganen,

lärer riksräkenskapsverket sannolikt icke kunna verkställa erforderlig revision

utan att erhålla förstärkning av sina arbetskrafter. Även ur kostnadssynpunkt

torde en centralisering av medelsförvaltningen fördenskull vara att

föredraga.

Ur de avstyrkande yttrandena må återgivas vissa utdrag.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

lia anfört:

Enligt nämndens mening är en dylik centralisering icke praktiskt genomförbar,

då densamma skulle bliva allt för tungarbetad samt säkerligen innebära

olägenheter och betydande tidsförlust för allmänheten. Den personliga

kontakten mellan den kamerala avdelningen och den hjälpsökande får

ej heller underskattas. Erinras må att såsom motivering för överflyttning

på sin tid av egnahemslåneuppbörden från kronouppbörden till egnahemsorganens

egen uppbörd, alltså en decentralisering av den kamerala verksamheten,

anfördes just samma skäl som nu framförts mot en centralisering. Ytterligare

må påpekas, att egnahemslåntagamas kostnader för relaxeringar,

lagfart o. d. stundom måste förskotteras av egnahemsnämnden, vilket knappast

kan ske från egnahemsstyrelsen.

I en promemoria, som fogats vid yttrandet från Blekinge läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd, har bland annat framhållits följande:

Det förekommer, att lånemedel utbetalas till fullmaktsinnehavare, som med

fullmakten såsom säkerhet på kredit lämnat låntagare virke eller andra materialier

till byggnader, eller som utfört arbete å egnahemmet. För dessa

ändamål är det nödvändigt, att egnahemsnämnden har penningmedel i viss

utsträckning till förfogande. Det förefaller nästan orimligt, att egnahemsstyrelsen

direkt skulle kunna ombesörja alla dessa angelägenheter. I allt

fall bleve det för låntagarna synnerligen besvärligt och tidsödande. Örn en

inteckning, som måste lösas för dödnings-, relaxerings- eller postponcringsåtgärd,

innehaves av en bankinrättning, kan det väl i de flesta fall vara

möjligt att få inteckningen översänd till egnahemsstyrelsen, men saken stal
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

ler sig betydligt svårare om enskild person är inteckningshavare. Och att

inlösa en inteckning utan att den först blivit granskad kan vara riskabelt

och är under alla förhållanden icke tillrådligt. Enligt utredningens förslag

skall en viktig del av egnahemsverksamheten bestå i komplettering av ofullständiga

jordbruk genom — förutom grundförbättringsåtgärder — inköp av

tillskottsjord eller sammanslagning av mindre brukningsdelar. Örn såsom

är att hoppas dessa kompletteringsåtgärder komma att ske i avsevärd omfattning,

medföra dessa en betydande ökning av ovannämnda lagfarts- och

inteckningsärenden samt även lantmäteriförrättningar.

Liknande olägenheter kunna förutses beträffande utbetalning av exempelvis

bostadsförbättringsbidrag och nybyggnadslån, där beloppen utbetalas

portionsvis allt efter arbetets fortskridande. Detta gäller även då efter inträffad

eldsvåda den av egnahemsnämnden uppburna brandskadeersättningen

åter utbetalas till låntagaren i skilda poster i den mån återuppbyggandet

av de nedbrunna byggnaderna fortskrider.

Statskontoret har anfört:

Mot det föreslagna systemet kan till en början invändas, att dubbelbokföring

kommer att äga rum. Sålunda skall centralorganet föra ett särskilt

konto för varje låntagare, vilket skall ligga till grund för den egentliga bokföringen,

medan samtidigt lokalorganet i samband med förvaringen av säkerhetshandlingarna

och för att kunna verkställa indrivningar likaså måste

föra ett särskilt upplägg för varje låntagare. Den föreslagna anordningen

kommer dessutom självfallet att medföra en mycket omfattande korrespondens

mellan länsorgan och centralorgan. Sålunda skall länsorganet lämna

centralorganet besked om varje beviljat lån. Centralorganet skall vidare

lämna vederbörande länsorgan besked örn alla inbetalningar för att dessa

skola kunna antecknas hos länsorganet i och för verkställande av krav,

utlämnande av säkerhetshandlingar m. m. Då, med den erfarenhet man

har av egnahemslånerörelsen i dess nuvarande form, det torde kunna förväntas,

att inbetalningar å lånen i stor utsträckning komma att äga rum

även vid andra tidpunkter än den stadgade uppbördstiden -—- extra inbetalningar,

restantier m. m. -— bör man räkna med en fortlöpande korrespondens

centralorganet och länsorganen emellan. En annan sak är, att en

centralisering av medelsförvaltningen — såvitt statskontoret med sin erfarenhet

av fondbokslut kan bedöma — med hänsyn till det stora antal lånekonton,

varom här är fråga, kommer att medföra givna olägenheter och

svårigheter vid själva bokslutsarbetet. Enligt förslaget skola räntor och annuiteter

å lån ur egnahemslånefonden för varje år inbetalas till egnahemsstyrelsen

före utgången av juni månad. Tiderna för uppbörden skola visserligen

fastställas av styrelsen, men man bör i allt fall räkna med att en

stor del av inbetalningarna till fonden komma att ske i ganska nära anslutning

till budgetåx-sskiftet. Detta medför, att beträffande ett betydande

antal lånekonton debitering och kontoavslutning kan ske först efter utgången

av det budgetår, för vilket fondbokslut skall uppgöras. Sedermera skall

för genomförande av bokslutet upprättas sammandrag över samtliga lånekonton.

Med den koncentration av bokslutsarbetet som därvid kommer att

äga rum, erfordras såvitt statskontoret kan finna på grund av det stora antal

lånekonton, som särskilt egnahemslånefonden kommer att omfatta, en

mycket stor effektivisering av bokslutsarbetet och en högst betydande tillfällig

personalförstärkning för att detta arbete skall kunna medhinnas inom

med hänsyn till genomförandet av riksbokslutet erforderlig tid. I detta sammanhang

bör även hållas i minnet den omfattande korrespondens med länsorganen,

som egnahemsverksamhetens centralorgan med utgångspunkt

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

185

från betänkandets förslag nödgas utföra. Svårigheter möta givetvis också

att uppbringa godtagbar tillfällig arbetskraft i den utsträckning, varom här

kan bliva fråga.

Enligt statskontorets mening kan jämväl ifrågasättas, huruvida icke det

föreslagna kassasystemet medför olägenheter även för den enskilde låntagaren

genom att tillhandahållandet av bidrags- och lånemedel kommer att

försenas.

Utredningsmännen hava såsom ett ytterligare skäl för en centralisering av

kassarörelsen anfört, att personalen hos länsorganen härigenom skulle kunna

beräknas ej oväsentligt mindre än eljest — dock att den besparing, som

härigenom vunnes, i någon mån motverkades av ökat personalbehov hos

centralorganet — ävensom att riksräkenskapsverket skulle kunna i huvudsak

inskränka sin revision av egnahemsverksamheten till det centrala organet

och ej behöva förrätta revision hos varje länsorgan. Häremot vill statskontoret

invända, att det sammanlagda personalbehovet vid kassarörelsens

centralisering på grund av ovan anförda olägenheter icke oväsentligt torde

komma att överstiga motsvarande behov vid en decentraliserad kassaverksamhet.

Beträffande uttalandet örn underlättandet av revisionen får statskontoret

framhålla, att samtliga säkerhetshandlingar för lånen skola förvaras

hos länsorganet. Detta medför givetvis, att inventeringar av länsorganens

värdehandlingar med vissa mellanrum måste verkställas av riksräkenskapsverket

eller statens egnahemsstyrelse.

Statskontoret har för sin del funnit övervägande skäl tala för en decentralisering

av kassarörelsen. Ämbetsverket har sålunda avrått från att kassarörelsen

i den nya egnahemsorganisationen anordnas på sätt i betänkandet

föreslagits.

Enligt statskontorets uppfattning bör nu ifrågavarande medelsförvaltning

i stället ordnas på följande sätt:

Länsorganen böra verkställa alla utbetalningar till de enskilda bidragsoch

låntagarna och helt handhava förvaltningen av de utlämnade lånen.

Egnahemsnämnderna böra fördenskull antingen utrustas med dragningsrätt

å statsverkets checkräkning — möjligen begränsad efter beslut av egnahemsstyrelsen

— eller också äga rätt att hos centralorganet rekvirera erforderliga

belopp av bidrags- och fondmedel. Länsorganen, till vilka även alla inbetalningar

skola verkställas, kunna sedan till centralorganet månadsvis avgiva

kassarapporter angående inkomster och utgifter för de olika anslagen

och fondema. Varje länsorgan uppgör sitt specificerade bokslut, som insändes

till centralorganet, vilket uppgör huvudräkenskap för varje fond.

Länsorganens räkenskaper biläggas huvudräkenskapen för granskning i riksräkenskapsverket.

Såvitt statskontoret kan bedöma, torde en sådan anordning

icke i större utsträckning påverka revisionsarbetet.

Å andra sidan lia bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen

ifrågasatt, huruvida icke ytterligare centralisering av själva kreditgivningen

och därmed sammanhängande arbete, bland annat förvaret av lånehandlingar,

skulle kunna ske, varigenom en ej oväsentlig minskning i länsorganisationen

borde kunna åstadkommas. Enligt vad sistnämnda inspektionsmyndighet

framhållit, skulle det ökade arbete, som härigenom komme att

åläggas egnahemsstyrelsen, i viss mån kompenseras genom att den formella

granskningen av lånehandlingarna vid styrelsens inspektioner hos de lokala

organen bortfölle. En central förvaring av lånehandlingarna vore bland

s. 186 Kontrollera mot PDF

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

annat ur säkerhetssynpunkt att föredraga framför en förvaring hos de lokala

organen.

I en del yttranden har berörts sammanhanget mellan egnahemsverksam

heten och den statliga bostadspolitiken.

Sålunda har socialstyrelsen ansett, att spörsmålet örn den statliga bostadsbyggnadsverksamhetens

organisation borde göras till föremål för ytterligare

överväganden och att därvid även borde prövas frågan om lämpligheten av

den fördelning av hithörande uppgifter på dels statens byggnadslånebyrå

och dels egnahemsstyrelsen, som i egnahemsutredningens betänkande hade

förutsatts skola bestå i huvudsak oförändrad. Det ville synas, som om det

kunde förtjäna att diskuteras, huruvida icke en omorganiserad och utvidgad

egnahemsstyrelse också skulle kunna bliva ett centralorgan för statens bostadsbyggnadsverksamhet

överhuvud, för så vitt inrättandet av ett sådant

organ skulle befinnas lämpligt. Ett tänkbart alternativ kunde även vara,

att åtminstone de med statens egnahemsverksamhet direkt befryndade uppgifter,

som nu ålåge statens byggnadslånebyrå, till exempel befattningen med

egnahemsförsörjningen för barnrika familjer, överfördes till egnahemsstyrelsens

verksamhetsområde. En rationell gränsdragning mellan de uppgifter,

som lämpligen borde hänföras till egnahemsstyrelsen, och dem, som

alltjämt skulle kunna tillfalla statens byggnadslånebyrå, syntes i varje fall

vara synnerligen önskvärd. Styrelsen ville för sin del betona angelägenheten

av att en utredning av den statliga bostadsbyggnadsverksamhetens organisationsproblem

i hela dess omfattning bomme till stånd i samband med omprövningen

av egnahemsutredningens förslag.

Statens byggnadslånebyrå har förklarat sig dela egnahemsutredningens

uppfattning, att det vore nödvändigt att bättre än hittills skett samordna de

olika verksamhetsgrenarna inom egnahemsväsendet och de arbetsområden,

som stöde detta nära. Vissa spörsmål om fördelningen av arbetsuppgifterna

mellan olika myndigheter hade emellertid icke vunnit sin definitiva lösning.

Hit hörde exempelvis frågan örn bostadsförbättringen på landsbygden. Vidare

hade man på sina håll icke varit främmande för tanken att upprätta

ett centralt ämbetsverk, som skulle omhänderha samtliga de uppgifter i fråga

om egnahemsverksamhet, statlig byggnadsverksamhet o. s. v., som nu handlades

hos skilda statsorgan. Av vad nu sagts framginge, att det avgörande om

den ena eller andra organisationsformen, som komme att träffas, icke borde

föregripas eller försvåras genom att statens egnahemsstyrelse erhölle den

stort upplagda organisation och de arbetsformer, som betänkandet åsyftade,

helst som vad därutinnan föreslagits ställde betydande krav på ökade statsmedel.

I huvudsak samma synpunkter lia uttalats av bostadssociala utredningen.

Denna har även hänvisat till att den statliga egnahemsverksamheten hittills

blott omfattat en mindre del — kanske en fjärdedel — av hela egnahemsbyggandet

på landsbygden och i städerna. Om en stor och dyrbar förvaltningsapparat

uppbyggdes för att tillgodose den förra, mindre gruppen av

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 236•

187

egnahem, borde den såvitt möjligt anordnas på sådant sätt, att den även

kunde utnyttjas i och för den andra, större gruppen av egnahem, vilkas

beskaffenhet ur byggnadstekniska och hygieniska synpunkter ofta vittnade

örn de svårigheter, som nu mötte den i allmänhet föga bemedlade och på

byggnadsområdet oerfarne egnahemsbyggaren.

En reservant inom bostadssociala utredningen (herr Åhrén) har ansett

det lämpligaste vara, att med omorganisation av egnahemsstyrelsen finge

anstå, tills frågan örn en rationell organisation av administrationen av den

offentliga bostadspolitiken i stort hunne klarna. Då många skäl talade för

att denna fråga inom den allra närmaste tiden borde lösas, åtminstone i stora

drag, syntes det dröjsmål, som härigenom skulle uppkomma, icke behöva

bli så stort.

Även i yttrandet från svenska arkitekters riksförbund och i det yttrande,

som avgivits av särskilda kommitterade inom svenska teknologföreningen,

har förordats, att en omorganisation av egnahemsverksamheten endast borde

ske sedan frågan örn en lämplig organisation av den statliga bostadsbyggnadsverksamheten

överhuvud slutligen prövats och riktlinjer härför blivit

uppdragna.

Byggnadsstyrelsen har anfört:

De krav, som statsmakterna anse böra uppställas i fråga örn egnahemsbyggnadernas

standard, torde i tillämpliga delar även böra uppställas för

landsbygdens övriga bebyggelse. Den organisation, som föreslagits av egnahemsutredningen,

tager huvudsakligen sikte på egnahemsbebyggelsen och

övrig statsunderstödd bebyggelse. Behovet av kontroll över landsbygdens

övriga bebyggelse är emellertid ur många synpunkter av minst lika stor betydelse

som kontrollen över den statsunderstödda byggnadsverksamheten. I

fråga örn den icke statsunderstödda bebyggelsen lämpar sig givetvis icke

heller egnahemsorganisationen som kontrollorgan. Denna bebyggelse synes

i stället böra ställas under tillsyn av kommunala byggnadsnämnder på samma

sätt som bebyggelsen i städer och stadsliknande samhällen. Därest sådana

nämnder inrättas, torde emellertid icke den statsunderstödda byggnadsverksamheten

kunna ställas utanför den av dessa nämnder utövade tillsynen.

Det mest rationella synes därför vara, att all byggnadsverksamhet

på landsbygden ställes under tillsyn av byggnadsnämnder.

Byggnadsstyrelsen har förordat, att utredning igångsattes rörande behovet

och innehållet av en för landsbygden gällande byggnadsstadga och övriga

därmed sammanhängande frågor. Intill dess denna fråga funnit sin lösning

borde emellertid givetvis garantier skapas för att de med lån och bidrag

av statsmedel uppförda byggnaderna uppfyllde skäliga anspråk på kvalitet

och ändamålsenlighet.

Statskontoret har erinrat, att ämbetsverket i sitt den 7 februari 1938 avgivna

utlåtande över ett av bostadssociala utredningen den 11 november 1937

avgivet betänkande angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer i egna hem m. m. uttalat, att det snarast möjligt syntes

böra sörjas för att ledningen av den statliga stödverksamheten på bostadsområdet

i alla dess grenar anförtroddes åt ett och samma centrala organ.

Enligt statskontorets mening syntes därvid statens egnahemsstyrelse — med

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

den förstärkning av arbetskrafterna, som kunde finnas erforderlig — närmast

böra komma i fråga. Statskontoret vidhölle denna uppfattning, och

finge ämbetsverket fördenskull föreslå, att den av statens byggnadslånebyrå

nu omhänderhavda bostadsförsörjningsverksamheten övertoges av statens

egnahemsstyrelse. I detta sammanhang funne sig statskontoret jämväl böra

uttala, att med en dylik utvidgning av styrelsens verksamhetsområde anledning

förelåge att överväga, huruvida icke styrelsen i fråga borde inordnas

under socialdepartementet.

Slutligen ha Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,

vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, ifrågasatt om icke

långivningen till förvärv av bostadsegnahem kunde sammankopplas med övrig

statlig verksamhet på området och läggas under de statliga organ, som

därför vore speciellt lämpliga. Toges denna tanke upp till närmare omprövning

skulle säkerligen även större klarhet åstadkommas beträffande hela

egnahemsspörsmålet.

Departementschefen.

Hushållningssällskapens egnahemsnämnder och statens egnahemsstyrelse

kunna sägas utgöra ryggraden i den nuvarande egnahemsorganisationen. En

allvarlig brist hos denna synes vara, att förhållandet varken mellan egnahemsnämnderna

inbördes eller mellan dessa nämnder och egnahemsstyrelsen

är fast reglerat. Detta förklaras därav att hushållningssällskapen i sitt

handhavande av egnahemslångivningen intaga en självständig ställning gentemot

staten och åtminstone formellt ansvara för de förluster, som kunna

uppkomma å de av dem utlämnade egnahemslånen. Det är då naturligt, att

de även själva måste ha beslutanderätten rörande långivningen och att egnahemsstyrelsen

icke kan ha något avgörande inflytande över denna. På

grund härav ha hushållningssällskapen allt efter sin egen inställning till

egnahemslångivningen kunnat bedriva denna mer eller mindre aktivt. Icke

blott kvantitativt utan även kvalitativt har stor ojämnhet rått, och egnahemsstyrelsen

har varit ur stånd att åvägabringa önskvärd enhetlighet. Att

förhållandena icke heller varit tillfredsställande i vad gäller egnahemsnämndernas

jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet, har belysts i ett

föregående sammanhang.

Med de utvidgningar av egnahemsverksamheten i olika hänseenden, som

jag i det föregående föreslagit — låt vara att dessa utvidgningar icke i alla

punkter gå så långt, som förordats av egnahemsutredningen — synas mig

kraven på ökat statligt inflytande över egnahemsverksamhetens bedrivande

ha vuxit i styrka. De ökade ekonomiska engagemang från statens sida, som

kunna förutsättas bliva följden av ett genomförande av de nya reglerna för

egnahemslångivningen, måste ingiva betänkligheter, om tillämpningen av

dessa regler blir beroende av ett stor antal vart för sig självständiga organ.

Staten bör ha garantier för att ifrågavarande statsmedel utnyttjas på ett

ändamålsenligt sätt och fördelas efter enhetliga principer.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition m 236.

Till vad nu sagts kommer, att tiden enligt min mening är inne att närmare

än hittills med den allmänna egnahemsverksamheten samordna utlåningen

till arbetarsmåbruk och upplåtandet av arrendeegnahem. Sistnämnda

verksamhet handhaves redan nu av ett rent statligt organ, statens jordnämnd.

Även för andra med egnahemsrörelsen sammanhängande verksamhetsgrenar

kan det vara önskvärt att lia tillgång till organ av övervägande

statlig karaktär.

Med hänsyn till de olika förhållanden, som jag här angivit, finner jag

det vara ett bestämt önskemål, att statens inflytande över egnahemsverksamhetens

bedrivande blir väsentligt effektivare än nu är fallet. Måhända skulle

det ligga närmast till hands att söka nå detta mål genom att, såsom antytts

i en del yttranden, öka det antal ledamöter i egnahemsnämnd, nu två av

fem, som utses av staten, och sålunda giva staten majoritet inom nämnden.

Detta skulle knappast kunna ske utan att staten även formellt övertoge det

ekonomiska ansvaret för egnahemsnämndernas verksamhet. Man ställes

emellertid då inför frågan, om det icke är mera rationellt att taga steget

fullt ut och göra dessa nämnder helt statliga. Egnahemsutredningen har

föreslagit, att egnahemsverksamheten omorganiseras i sistnämnda riktning.

Mot detta förslag ha i många yttranden framförts starka betänkligheter.

Dessa ha särskilt grundats därpå att hushållningssällskapen sedan gammalt

haft egnahemsverksamheten örn hand och anpassat sin organisation härefter.

Ett avskiljande av egnahemsnämnderna från hushållningssällskapen

har befarats kunna medföra svårigheter med hänsyn till att dessa nämnder

hade en del personal gemensam med hushållningssällskapen i övrigt. Örn

egnahemsverksamheten undantoges från hushållningssällskapen och för densamma

tillskapades nya organ, skulle en viss dualism uppstå till följd av att

hushållningssällskapen och de särskilda egnahemsorganen skulle behöva tillgång

till sakkunskap av enahanda art. Även för allmänheten skulle det, enligt

vad som gjorts gällande, kunna medföra olägenheter, om man i egnahemsfrågor

behövde hänvända sig till andra organ än dem, som eljest handhade

jordbrukets angelägenheter, och kanske samtidigt nödgas påkalla förrättningar

från två olika håll. Vidare har ifrågasatts, huruvida man hos

statliga organ kunde påräkna den smidighet och anpassning efter lokala förhållanden,

som vore nödvändig för ifrågavarande verksamhet. Enligt min

mening torde sistnämnda farhågor utan vidare kunna avvisas. Det finnes

ej anledning att antaga, att statliga organ sammansatta av representanter för

orterna i högre grad än hushållningssällskapens organ skulle komma att

brista i fråga om smidighet och anpassningsförmåga. Ej heller finner jag den

omständigheten, att hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna, bortsett

från de särskilda egnahemskonsulenterna, till stor del ha gemensam personal,

i synnerhet för kassa- och kontorsgöromål, innebära något avgörande

skäl mot ett avskiljande av egnahemsverksamheten. Det torde i allmänhet

icke möta några större svårigheter att uppdela kontorspersonalen mellan hushållningssällskapen

och eventuella nya statsorgan. I fråga örn vissa befattningshavare,

närmast skattmästare eller kassörer, torde det icke vara omöj
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ligt att, om de båda institutionerna icke var för sig kunde bereda tillräckligt

arbete för en heltidstjänst, låta sådan befattningshavare fortfarande, på

lämpliga villkor, fullgöra arbete för bägge institutionernas räkning. Den omständigheten,

att både egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen

skulle ha behov av personal med agronomutbildning, finner jag icke heller

kunna åberopas som stöd för ett bibehållande av egnahemsverksamheten hos

sällskapen, eftersom det kan antagas, att sådan personal skulle kunna utnyttjas

i full utsträckning på båda hållen. Vad slutligen angår den kanske mest

vägande invändningen mot ett förstatligande av egnahemsnämnderna, nämligen

att hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas tjänstemän i en

del fall skulle komma att samtidigt behöva anlitas för förrättningar å en och

samma ort i och för olika slag av förstärkningsåtgärder, vill jag fästa uppmärksamheten

på att motsvarande olägenheter göra sig gällande även inom

den nuvarande organisationen, där egnahemsorganen ha särskilda konsulenter

för uteslutande egnahemsnämndernas uppgifter.

Vid övervägande av förevarande fråga har jag i likhet med egnahemsutredningen

kommit till den uppfattningen, att vad som till äventyrs kan anföras

emot att egnahemsnämnderna förstatligas väger tämligen lätt i jämförelse med

de för den fortsatta egnahemsverksamheten betydelsefulla skäl, som tala till

förmån för ett sådant förstatligande. Jag finner mig följaktligen böra förorda

egnahemsutredningens förslag i förevarande del.

Enligt egnahemsutredningens förslag skall till de statliga egnahemsnämnderna

även överflyttas bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga

jordbruk, vilken nu handhaves av hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Delvis samma skäl, som blivit anförda gentemot egnahemsverksamhetens

avkoppling från hushållningssällskapen, ha även, och med än större

skärpa, riktats mot den föreslagna överflyttningen från sällskapen av nyssnämnda

bidragsverksamhet. Såvitt jag kan finna få de betänkligheter, som

i vissa yttranden framförts härutinnan, en väsentligt ökad tyngd, då det gäller

sist avsedda reform. Visserligen vill jag ingalunda förneka, att det kunde

medföra vissa fördelar, om de nya egnahemsnämnderna kunde handhava

allt arbete med förstärkning av ofullständiga jordbruk, vare sig fråga vore

om komplettering med tillskottsjord eller grundförbättringar. Emellertid

finner jag bidragsverksamheten för förevarande ändamål vara så intimt sammankopplad

med hushållningssällskapen, såväl med hänsyn till sambandet

med dessas övriga uppgifter som i organisatoriskt hänseende, att jag åtminstone

i nuvarande läge, i avbidan på erfarenheter av den föreslagna omläggningen

av egnahemsverksamheten, icke kan tillstyrka, att bidragsverksamheten

till förstärkning av ofullständiga jordbruk lösrvckes från hushållningssällskapen.

Beträffande avgränsningen mellan egnahemsnämndernas och hushållningssällskapens

uppgifter torde böra följas den principen att de förra handhava

den sociala jordanskaffningsverksamheten och de senare den produktionsfrämjande

verksamheten. Grundlinjerna för denna uppdelning torde, i vad

gäller förstärkningen av ofullständiga jordbruk, kunna skisseras på ungefär

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

191

följande sätt. Egnahemsnämnderna böra verkställa inventering av ofullständiga

jordbruk och planlägga den verksamhet, som avser förstärkning av sådana

jordbruk, vare sig jordbruken äro egnahemsbelånade eller icke, ävensom

medverka vid anskaffning av tillskottsjord och vid sammanslagning av

alltför små brukningsdelar. Innan det kan avgöras, huruvida tillskottsjord

behöver inköpas, bör ha undersökts, huruvida och i vilken utsträckning odlingsmark

finnes inom fastigheternas gränser, ävensom prövats, vilka fastigheter

som i första hand böra bliva föremål för produktionsförbättrande åtgärder

av olika slag. Hushållningssällskapen böra från egnahemsnämnderna

erhålla förteckningar över ifrågavarande ofullständiga jordbruk. Själva bidragsverksamheten

bör — där icke det statliga stödet lämnas i form av premielån

i samband med förvärv eller utökning av jordbruk — omhänderhavas

av hushållningssällskapen, vilka även ha befattning med täckdikningsoch

den därmed sammanhängande avdikningsverksamheten. Däremot torde

tilldelningen av sådana bidrag, som förutsatts skola kunna utgå till täckande

av kostnader för överflödiga byggnader å tillskottsjord, böra ankomma på

egnahemsnämnderna. Dessa torde vidare böra handhava den statliga bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden. Kraven på en rekonstruktion

och rationalisering av jordbrukets byggnadsbestånd i allmänhet torde

komma att göra sig gällande med allt större styrka. I arbetet för en förbättrad

byggnadsstandard på landsbygden synes en intim samverkan mellan

egnahemsorganen och hushållningssällskapen vara önskvärd. En sådan samverkan

är även på andra områden nödvändig för undvikande av dubbelarbete.

Såsom ett led i denna samverkan synes det mig vara ett önskamål att

ordförandena eller andra representanter för hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna

och egnahemsnämnderna ävensom överlantmätarna emellanåt

komma samman till överläggningar i frågor rörande olika sociala jordbruksspörsmål.

Skäl kunna tala för att dylika överläggningar försiggå i närvaro

av landshövdingen i respektive län.

Därest riksdagen bifaller det av mig föreslagna förstatligandet av egnahemsnämnderna,

ankommer det därefter på Kungl. Majit att instruktionsvis

meddela närmare föreskrifter rörande de nya nämndernas arbetsuppgifter

m. m. I

I likhet med egnahemsutredningen finner jag nödvändigt, att egnahemsstyrelsen

tar aktiv del i jordanskaffningsverksamheten. Detta bör uppenbarligen

icke hindra, att även egnahemsnämnderna, alltefter förhållandena i olika

landsdelar, komma att ha en mer eller mindre betydelsefull uppgift att fylla

med avseende å ifrågavarande verksamhet. Jordförmedlingen bör helt ankomma

på länsorganen, vilka dock även härvidlag böra stå under egnahemsstyrelsens

överinseende och följa dennas direktiv, överhuvud taget kan jag

i nu berörda delar i allt väsentligt ansluta mig till de av egnahemsutredningen

gjorda uttalandena.

Beträffande arbetarsmåbruksverksamheten har jag redan förut biträtt utredningens

förslag att kommunernas beslut örn beviljande av arbetarsmå
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

brukslån framdeles skola underställas egnahemsnämnderna och i vissa fall

egnahemsstyrelsen.

Att statens jordnämnd, som är inrättad för arrendeegnahemsverksamheten,

nu bör inordnas i den nya egnahemsorganisationen, finner jag uppenbart.

Slutligen böra, såsom jag redan antytt, egnahemsorganen liksom hittills

handhava vissa med egnahemsverksamheten sammanhängande uppgifter. Egnahemsorganisationen

är för närvarande inkopplad i bostadsförbättringsverksamheten

och i långivningen till byggandet av lantarbetarbostäder. Utan tvivel

kan det tänkas, att det i framtiden kan befinnas lämpligt att även anförtro

andra uppgifter åt nämnda organisation.

Egnahemsutredningen har antytt, att de statliga egnahemsnämnderna, även

utan samband med den egentliga egnahemsverksamheten, skulle kunna ha

vissa uppgifter att fylla vid domänverkets försäljningar av kronojord. I

denna frågas nuvarande läge saknar jag emellertid anledning att ingå härpå.

Vad angår egnahemsutredningens förslag om en fullständig centralisering

av den med egnahemsverksamheten sammanhängande kassarörelsen anser

jag, i överensstämmelse med den uppfattning som kommit till uttryck i ett

flertal yttranden, sådana olägenheter vara förenade med en dylik anordning,

särskilt med hänsyn till egnahemsorganens förbindelser med allmänheten, att

jag icke kan biträda detta förslag. Däremot synas mig de av statskontoret föreslagna

grunderna för kassarörelsen vara i stort sett ändamålsenliga. Kungl.

Maj:t torde framdeles böra meddela föreskrifter i dessa ämnen. Det torde

kunna förutsättas, att arbetsfördelningen mellan riksräkenskapsverket såsom

reviderande myndighet och egnahemsstyrelsen såsom övervakare av egnahemsnämndernas

långivnings- och övriga verksamhet skall kunna ordnas på

«tt rationellt och praktiskt sätt. I

I såväl egnahemsutredningens betänkande som i en del yttranden har berörts

frågan, huruvida den omständigheten, att framdeles en särskild organisation

kunde tänkas bliva tillskapad för statens allmänna bostadsfrämjande

verksamhet, borde föranleda uppskov med en omorganisation av egnahemsverksamheten.

I likhet med egnahemsutredningen håller jag emellertid före

att, även om den verksamhet, som har avseende å bostadsegnahemmen, skulle

kunna tänkas i större eller mindre utsträckning avskiljas från egnahemsorganisationen,

tillräckliga uppgifter likväl skulle återstå, för att denna organisation

skulle böra bibehållas med i stort sett den uppbyggnad som nu föreslagits.

En annan sak är att vid bestämmandet av den ordinarie personalens omfattning

hos olika egnahemsorgan viss hänsyn kan böra tagas till en eventuell omläggning

av bostadsegnahemsverksamheten.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

193

Egnahemsverksamhetens centrala organisation.

Nuvarande organisation.

Det centrala organet för den statsunderstödda egnahemsverksamheten har

sedan 1928 utgjorts av statens egnahemsstyrelse. Denna har till uppgift

att svara för egnahemsärendenas centrala handläggning och därvid utöva

ledning, uppsikt och kontroll över låneförmedlarna, i vad angår av dem

bedriven statsunderstödd egnahemsverksamhet och vad därmed sammanhänger,

samt att vidtaga de övriga åtgärder, som enligt meddelade föreskrifter

ankomma på styrelsen, ävensom att i allmänhet verka för egnahemsrörelsens

ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom landet. Instruktion

för egnahemsstyrelsen är fastställd av Kungl. Majit den 18 oktober

1929 (nr 314), ändrad genom kungörelser den 7 juni 1934 (nr 233) och

den 18 juli 1935 (nr 477).

Egnahemsstyrelsen består av en överdirektör och chef samt tre andra ledamöter.

Chefen är tillika statens egnahemsinspektör.

Styrelsen är icke uppförd å ordinarie stat.

Antalet befattningshavare hos styrelsen, deras utbildning samt deras lönegradsplacering

framgå av följande uppställning:

Befattning Lönegrad

1 överdirektör (för närvarande vakant) ........................ A 1

1 byrådirektör (agronomutbildning) ............................ B 26

1 byråassistent (arkitektutbildning) ............................ B 21

2 notarier (juridisk utbildning) ................................ B 21

1 amanuens (agronomutbildning) .............................. e.o. 18

1 kanslibiträde .............................................. » 7

1 expeditionsvakt .......................................... » 5

2 kontorsbiträden .......................................... > 4.

Härutöver äro anställda följande befattningshavare med särskilda arvoden:
1

arkitekt med ett månadsarvode å 500 kronor,

5 byggnadskontrollanter med årsarvoden å 4,800 kronor,

1 skrivbiträde med ett månadsarvode å 190 kronor.

Kostnaderna för fyra av byggnadskontrollanterna, vilkas arbete hänför

sig till den statsunderstödda bostudsförbättringsverksamheten, bestridas för

närvarande med anlitande av det under femte huvudtiteln anvisade anslaget

till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

De särskilda ledamöterna i egnahemsstyrelsen åtnjuta envar årsarvode

örn 1,000 kronor jämte resekostnads- och traktamentsersättning. Därjämte

utgår till sådan ledamot dagarvode efter 12 kronor för varje dag, han vederbörligen

deltager i sammanträde inom styrelsen eller utför annan särskild

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sund. Nr 236.

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förrättning i styrelsens uppdrag, dock att dagarvodet sättes till 6 kronor,

därest ledamot innehar statstjänst eller fullgör annat uppdrag, för vilket ersättning

av statsmedel utgår.

För arrendeegnahemsverksamheten är sedan år 1934 inrättad en särskild

nämnd, statens jordnämnd. Enligt instruktionen för nämnden den 30 juni

1934 (nr 435), ändrad genom en kungörelse den 9 april 1937 (nr 115), består

nämnden av tre ledamöter, en av dem ordförande. Hos nämnden äro

anställda följande befattningshavare:

1 verkställande tjänsteman (agronomutbildning) med ett årsarvode å

12,000 kronor,

1 jordbrukskonsulent (agronomutbildning) med ett månadsarvode å 500

kronor,

1 byggnadskonsulent (civilingenjörsutbildning) med ett månadsarvode å

400 kronor,

1 bokhållare med ett månadsarvode å 350 kronor,

1 skrivbiträde med ett månadsarvode å 200 kronor.

Till ledamöterna utgå, förutom rese- och traktamentsersättning, 1,500

kronor för ordföranden och 600 kronor för vardera av de två andra ledamöterna.

Sistnämnda arvoden kunna emellertid enligt nämndens beprövande

för löpande göromål höjas till 1,200 kronor.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har ansett statens egnahemsstyrelse böra bibehållas såsom

centralorgan för egnahemsverksamheten och utbyggas för de enligt utredningens

förslag omlagda och tillökade arbetsuppgifterna och med sikte på

att erhålla möjligast starka och handlingskraftiga organisation. Enligt utredningens

förslag skall egnahemsstyrelsen — utredningen har ansett centralorganets

benämning böra erhålla denna förkortade form — uppföras å ordinarie

stat.

Den nya egnahemsstyrelsen har utredningen ansett böra liksom den nuvarande

utgöras av en chef, tillika ordförande i styrelsen, samt tre ledamöter

med särskilda i instruktion stadgade befogenheter. I handläggningen

av de styrelseärenden, som skulle avgöras av styrelsen samfällt, d. v. s. av

chefen och de tre ledamöterna (pleniärenden), borde dessutom deltaga cheferna

for de byråer, som utredningsmännen föresloge skola inrättas hos

styrelsen, envar byråchef för de ärenden, vilka tillhörde den byrå hos styrelsen,

som han förestode. Chefen skulle lia ensam beslutanderätt i de ärenden,

som icke skulle avgöras av styrelsen samfällt. Besluten i sistnämnda

ärenden borde bestämmas genom enkel röstpluralitet med utslagsröst i förekommande

fall för chefen.

Chefen för egnahemsstyrelsen skall enligt utredningens förslag vara överdirektör

och av Kungl. Majit tillsatt medelst förordnande för en tid av högst

sex år. Benämningen statens egnahemsinspektör har ansetts vara obehövlig

och böra upphöra. Nyssberörda trenne ledamöter i egnahemsstyrelsen

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

195

borde förordnas av Kungl. Majit för en tid av högst fyra år. Till ledamöter

borde utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer med insikt om

egnahemsverksamhetens praktiska bedrivande och företrädande de olika intressen,

som därav berördes.

Enligt utredningens förslag skulle sagda ledamöter liksom nu lia till uppgift

att deltaga i de viktigaste ärendena samt medverka vid genomförandet

av styrelsens allmänna åligganden. Utredningen har gjort en sammanställning

över de ärenden, i vilka ledamöterna i första hand borde deltaga.

I detta sammanhang har utredningen erinrat örn ett uttalande i förenämnda,

av vissa myndigheter den 13 juli 1938 avgivna betänkande, enligt vilket

uttalande teknisk och hygienisk sakkunskap hos egnahemsstyrelsen snarast

borde tillgodoses dels genom att byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen

utsåge var sin representant att deltaga i handläggning och beslut rörande

dylika frågor och dels genom att egnahemsstyrelsen sattes i tillfälle att anställa

lämpliga sakkunniga biträden. Utredningen har tillagt, att liknande

krav kunde framställas med avseende på behovet av särskild sakkunskap

hos egnahemsstyrelsen vid handläggning av frågor på fastighetsbildningens

och det skogliga och kanske än flera områden, exempelvis kreditväsendets.

Emellertid har utredningen förmenat, att viktigare egnahemsfrågor, som

jämväl rörde dessa förvaltningsgrenar, borde kunna underkastas saklig behandling

genom lämpligt samarbete mellan vederbörande myndigheter utan

sådan föreskrift, som utredningsmyndigheterna ifrågasatt. Att låta representanter

för dessa skilda förvaltningsgrenar deltaga i besluten i hithörande

ärenden inom egnahemsstyrelsen skulle säkerligen göra styrelsens arbetsformer

tungrodda utan att därmed vunnes fördelar, som icke kunde

uppnås genom en god samverkan myndigheterna emellan. Utredningens

förslag om inrättande av en särskild byggnadsbyrå borde härvid särskilt

beaktas.

I fråga om löneställningen för chefen för egnahemsstyrelsen har egnahemsutredningen

erinrat om att chefen för nuvarande styrelsen vore placerad i lönegraden

A 1 enligt gällande avlöningsreglemente nied en lön närmast motsvarande

lönegraden B 1 eller C 6 i den av 1938 års riksdag antagna nya löncplanen.

På grund av vad nyss anförts därom att chefen borde vara överdirektör

och tillsättas medelst förordnande samt med hänsyn till tjänstens uppgifter

och ansvar borde emellertid denne enligt utredningens mening erhålla

högre löneställning och placeras i lönegraden C 10 i sist angivna löneplan.

De tre särskilda ledamöterna borde med hänsyn till arbetsuppgifterna och

det ökade ansvaret erhålla ett till 2,400 kronor förhöjt årsarvode, varjämte

borde utgå resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente

men icke särskilt arvode för sammanträdes- eller förrättningsdag.

Mångsidigheten och omfattningen av de arbetsuppgifter, som enligt egnahemsutredningens

förslag skulle tillkomma egnahemsstyrelsen, har utredningen

funnit göra det nödvändigt, att arbetet uppdelas på skilda avdelningar

eller byråer. Dessa har utredningen ansett böra vara tre till antalet, kallade

jordanskaffningsbyrån, byggnadsbyrån oell allmänna byrån. Beträffande

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dessa byråer samt personalbehovet

för desamma har utredningen bland annat anfört:

Till jordanskaffningsbyrån böra höra ärenden rörande den statliga jordanskaffnings-

och jordstyckningsverksamheten. Byrån skall alltså lia hand om

inköp och styckning i statlig regi av egendomar lill arrendeegnahem liksom

till sådana lotter, som avses att omedelbart försäljas såsom egnahemslägenheter

med stöd av egnahemslån eller för utvidgning av ofullständiga jordbruk.

I anslutning härtill bör det tillkomma denna byrå att handlägga frågor

om storlek och ägosammansättning hos egnahemsfastigheter av olika slag

samt om utövande av uppsikt över egnahemsnämndernas jordförmedling och

jordanskaffning. Befattningen med arrendeegnahemmen, sedan de utarrenderats,

torde jämväl böra höra under denna byrå, i den mån arbetet därmed

icke överflyttas på egnahemsnämnderna. Vidare böra ärenden särskilt angående

det tekniska arbetet med förstärkning av ofullständiga jordbruk, utom

i vad gäller husbyggnader, handläggas på jordanskaffningsbyrån.

En viss hållpunkt för ett bedömande av personalbehovet inom byrån erhålles

därav att jordnämndens verkställande tjänsteman och jordbrukskonsulent

eller allisa två kvalificerade tjänstemän huvudsakligen syssla med

arbete hänförligt till jordanskaffningen endast för arrendeegnahem.

Jämte chefen för byrån (A 30) torde erfordras minst två personer, av vilka

en i byrådirektörs ställning (A 26) och en i lönegraden A 21, lämpligen kallad

byråassistent. Härutöver torde behövas två amanuenser (16—18 lönegraderna

i vederbörlig löneplan för extra ordinarie befattningshavare). Byråchefen

bör äga kännedom örn jordförhållandena i landet, jordpriser, jordbruksdrift

och jordlagstiftning. Liknande krav böra kunna, ehuru i mindre

grad, ställas på byråns övriga personal, som i regel bör lia avlagt agronomexamen.

Utöver denna byråpersonal torde egnahemsstyrelsen vid särskilt

större jordanskaffningsföretag under exploateringstiden stundom behöva anställa

tillfällig personal för skötseln av jordbruket eller andra göromål. Ersättningen

till sådan personal torde emellertid böra utgå av jordanskaffningsmedel

och tillhöra kostnaderna för företagets genomförande.

Till byggnadsbyrån torde böra förläggas ärenden rörande uppförande av

åbyggnader av skilda slag ej endast för arrendeegnahem och andra genom

jordanskaffningsbyrån i statens regi utlagda lägenheter utan ock för alla övriga

lägenheter, vartill beviljas egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån eller

bidrag av skilda slag. Genom byrån skall egnahemsstyrelsen kunna leda och

övervaka allt byggnadsarbete inom egnahemsverksamheten och annat till

densamma knutet statsunderstött arbete med nyskapande och förbättring av

byggnadsbeståndet på landsbygden. A denna byrå skola upprättas eller granskas

ritningar, arbetsbeskrivningar och kostnadsberäkningar i de byggnadsärenden,

som handläggas hos egnahemsstyrelsen. Å byrån skola vidare utarbetas

normalplaner, typritningar, detaljritningar och byggnadstekniska

föreskrifter för alla kategorier av byggnadsföretag under egnahemsstyrelsens

förvaltning. Detta förutsätter undersökningar rörande arbets- och levnadssätt

i de skilda orterna ävensom rörande material och konstruktioner. Samarbete

måste etableras med länsorganen — i ärenden rörande arbetarsmåbrukslån

även med kommunalorganen — med materialprovningsanstalten och

andra forskningsinstitut på området och med konsulterande ingenjörer. Till

byråns handhavande av administration och kontroll å de byggnadsföretag,

som utföras genom egnahemsstyrelsens försorg, bör även räknas uppförande

av sådana försökshus, som böra byggas för vinnande av erfarenheter rörande

nya planlösningar och konstruktioner. Förmedlingstjänst bör bedrivas

vid egnahemsbildarnas inköp av vissa byggnadsmaterial. För att i lämplig

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

197

form ställa gjorda rön till allmänhetens förfogande bär styrelsen genom byrån

bedriva propagandaverksamhet medelst handböcker, broschyrer och tidningsartiklar

ävensom genom föreläsningsverksamhet samt praktiska och teoretiska

kurser för byggmästare och byggnadsarbetare på landet. Slutligen

böra byråns såväl planlösningar som tekniska rön systematiskt inarbetas i

ett arkiv till tjänst för framtida verksamhet.

Erforderlig personal för handhavande av byggnadskontroll å de med statsmedel

under egnahemsstyrelsens förvaltning uppförda byggnader bör ställas

under byggnadsbyråns ledning.

För närvarande sysselsätter egnahemsstyrelsen, där först på de senaste åren

anställts inom byggnadsfacket utbildad personal, två arkitekter samt fem

byggnadskontrollanter, därav en kontrollant för arbetarsmåbrukslånerörelsen

och fyra för bostadsbyggnadsföretag i övrigt, varjämte för den löpande kontrollen

av arbetarsmåbruksbyggnader anlitas lokala kontrollanter. Jordnämnden

sysselsätter en byggnadskonsulent. En arkitekt har tidigare anlitats för

uppläggande av de hustyper, som komma till utförande på arrendeegnahem.

Till den blivande byggnadsbyrån synas böra knytas — förutom byråchefen

(A 30) — två byrådirektörer (A 26), av vilka den ene bör vara byggnadsingenjör.

Behovet av ytterligare arbetskrafter på byrån torde åtminstone till

någon del böra fyllas medelst anställande av tillfälliga arbetskrafter och anlitande

av specialister. Vid sådant förhållande torde det tillsvidare icke vara

nödvändigt att för de plantekniska arbetena anställa ytterligare fast personal.

För de byggnadstekniska arbetena däremot torde böra finnas minst två

amanuenser (16—18 e. o.). Samtliga dessa befattningshavare böra vara högskoleutbildade

eller lia på annat sätt förvärvat likvärdig utbildning inom

byggnadsfacket. Byråchefen bör dessutom äga grundliga insikter och praktisk

skicklighet om det slags husbyggande, som förekommer inom egnahemsväsendet.

Behovet av erforderlig personal för byggnadsbyråns kontrollarbete torde

icke vara möjligt att redan nu specificera. Enligt ovan åberopade utredningsmyndigheters

förslag anses byggnadskontrollen böra i likhet med vad som

skett inom arbetarsmåbruksverksamheten organiseras medelst ett antal hos

centralorganet anställda resande byggnadskontrollanter och lokala kontrollanter.

Utredningsmännen vilja föreslå, att antalet byggnadskontrollanter

inom egnahemsverksamheten tillsvidare på försök förblir vid fem med var

sitt distrikt. Beträffande den lokala kontrollen få utredningsmännen hänvisa

till vad som anföres i fråga örn egnahemsnämnderna. Föreslagna byggnadskontrollanter

torde liksom nu böra anställas mot årsarvode å 4,800 kronor

samt resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass II E i allmänna

resereglementet.

Till egnahemsstyrelsens allmänna byrå torde böra hänföras de ärenden

och uppgifter, som icke tillkomma de tvenne övriga mera speciellt inriktade

byråerna. Byråns arbete torde komma att avse tvenne huvuduppgifter. Den

ena avser handläggningen av ärenden, som i allmänhet tillkomma en administrativ

byrå, d. v. s. författningsspörsmål, frågor rörande egnahemsverksamhetens

organisation, arbetsordningar och tjänsteföreskrifter beträffande

styrelsens och underlydande organs befattningshavare, ärenden angående anställande

av personal eller tillsättande av tjänst samt angående egnahemsstyrelsens

ekonomi och till styrelsens disposition ställda medel. Den andra delen

av byråns arbete sammanhänger med egnahemsstyrelsens uppgift att vaka

över att den statliga kule- och bidragsverksamhetcn på förevarande område

erhåller en sund och av statsmakterna avsedd inriktning och utveckling.

Ärenden som röra avskrivningslån och som enligt utredningsmännens förslag

skola underställas egnahemsstyrelsens prövning, böra handläggas på denna

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

byrå. Detsamma bör gälla ärenden angående arbetarsmåbrukslån, som komma

under egnahemsstyrelsens prövning. Även besvär över egnahemsnämndernas

beslut i tåne- och bidragsärenden böra hänskjutas till denna byrå.

Läns- och kommunalorganens redogörelser för sin verksamhet böra här

granskas och bearbetas. I det föregående har redan framhållits, hurusom genom

inspektion från egnahemsstyrelsens sida bör tillses, att utlämnande av

lån och bidrag står i överensstämmelse med gällande författningar. Även

för denna lokala kontroll bör allmänna byrån anlitas i de fall, då hithörande

angelägenheter icke äro av den speciella art, att kontrollen bör utövas från

jordanskaffnings- eller byggnadsbyrån. Övervakningen kan tydligen icke ske

utan att de fastigheter, för vilka lan och bidrag beviljats, i viss utsträckning

besökas och besiktigas. I samband därmed blir egnahemsstyrelsen i tillfälle

att överhuvud taget bilda sig en föreställning örn huruvida egnahemsverksamheten

i orterna bedrives enligt sunda och gagneliga principer. Den mera

formella övervakningen hänför sig även till granskning av förekommande

lånehandlingar. Denna granskning torde i första hand böra avse sådana lån,

som tillkommit efter senaste inspektionstillfället. Dessutom torde vid vissa

tillfällen — exempelvis vart annat eller tredje år — från egnahemsstyrelsens

sida laneportiöljerna i deras helhet böra inventeras. Genom byrån bör vidare

övervakas, att egnahemsnämnderna handha indrivning av efterliggande räntor

och amorteringar på ett effektivt sätt. Väckt fråga om exekutiv åtgärd

mot låntagare bör handläggas på samma byrå.

På allmänna byrån bör ytterligare ankomma att utarbeta cirkulär och anvisningar

rörande låne- och bidragsverksamheten ävensom formulär och

blanketter för verksamheten hos egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnder,

kommuner^ egnahemsföreningar och egnahemsbolag. Slutligen bör, i den

män den på styrelsen ankommande upplysnings- och rådgivningsverksamheten

icke tillhör någon av specialbyråernas arbetsområden, densamma höra

under allmänna byrån.

Inom den nuvarande egnahemsstyrelsen handläggas ärenden av den art,

som enligt det förestående skulle hänföras till allmänna byrån, av en byrådirektör

för arbetarsmåbrukslåneärenden och egnahemslåneärenden, en notarie

för administrativa ärenden, en notarie för ulredningsärenden och en

amanuens för bostadsförbättringsärenden.

Ledningen av den allmänna byrån i den nya egnahemsstyrelsen torde böra

utövas av en byråchef (A 30). Byråns personal i övrigt torde böra utgöras

av två byrådirektörer (A 26), en notarie (A 21) och två amanuenser (16—18

e. o.). Byråchefen bör vara förtrogen med egnahemsverksamheten i allmänhet

samt besitta administrativ erfarenhet. Byråns övriga personal bör

vara så sammansatt att där finnes företrädd administrativ erfarenhet, juridisk

kompetens, insikt om kreditväsende samt ekonomiska och statistiska

frågor ävensom förtrogenhet med jordbrukets och landsbygdens förhållanden

i övrigt.

Beträffande personalbehovet i övrigt inom egnahemsstyrelsen innebär utredningens

förslag följande:

Utredningen har ansett ett genomförande av förslaget örn centralisering

av egnahemsverksamhetens kassarörelse föranleda behov av ett särskilt kamrerarkontor

hos egnahemsstyrelsen. Förutom det arbete, som hänförde sig

till själva egnahemsverksamheten, borde kamrerarkontoret handhava ärenden

rörande expenser för styrelsen och egnahemsnämnderna, avlöningar och

arvoden inom hela egnahemsförvaltningen samt reseräkningar, som där jämväl

skulle granskas. I detta sammanhang har egnahemsutredningen även

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

199

uttalat sig för att egnahemsstyrelsen erhölie ställning av huvudförvaltning

med dragningsrätt å statens checkräkning. Det syntes även vara lämpligt,

att förvaltningen av olika egnahemsverksamheten tillhörande fonder överlämnades

till egnahemsstyrelsen. Enligt utredningens mening borde kamrerarkontoret

stå under ledning av en kamrerare (A 26), varjämte där erfordrades

en revisor (A 21), en amanuens (16—18 e. o.) och en kassör (A 14).

Den kvinnliga biträdespersonalen hos egnahemsstyrelsen skall enligt utredningens

förslag utgöras av två kansliskrivare (All) — av vilka en avsetts

skola fungera som registrator, lydande under allmänna byrån, och en tjänstgöra

å kamrerarkontoret — tre kanslibiträden (A 7), sju kontorsbiträden

(A 4) och fem skrivbiträden (A 2). Av dessa ha de två kansliskrivarna samt

två av kanslibiträdena och fyra av kontorsbiträdena föreslagits skola erhålla

ordinarie ställning men övriga anställas såsom extra ordinarie. För expeditionsvaktgöromål

skola inrättas en befattning som förste expeditionsvakt

(A 7) och en befattning som expeditionsvakt (A 5), båda ordinarie.

Enligt vad utredningen framhållit, bör härutöver möjlighet finnas att anlita

extra och tillfällig arbetskraft.

I förevarande sammanhang har utredningen fäst uppmärksamheten på att

skoglig sakkunskap icke bleve företrädd inom det centrala verkets personal.

Dylik sakkunskap vore givetvis erforderlig såväl för jordanskaffningen och

den därmed förenade stycknings- och försäljningsverksamheten som vid övervakandet

av de lokala organens verksamhet med skogslån. Utredningen

har med hänsyn härtill hållit före, att särskild skogssakkunnig borde stå tili

egnahemsstyrelsens förfogande. Utöver denna sakkunskap borde egnahemsstyrelsen

kunna i samband med speciella jordanskaffningsföretag anlita biträde

av vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Sammanfattningsvis har egnahemsutredningen framlagt följande förslag

till förteckning över den ordinarie personalen hos egnahemsstyrelsen:

Befattning Lönegrad

1 överdirektör och chef ........................................ G 10

3 byråchefer ................................................. A 30

ö byrådirektörer ............................................ . A 26

1 kamrerare ................................................. A 26

1 notarie .................................................... A 21

1 byråassistent ............................................... A 21

1 revisor .................................................... A 21

1 kassör .................................................... A 14

2 kansliskrivare .............................................. A 11

2 kanslibiträden ............................................. A 7

1 förste expeditionsvakt ...................................... A 7

1 expeditionsvakt ............................................ A 5

4 kontorsbiträden ............................................ A 4.

Yttranden.

Som en allmän erinran mot egnahemsutredningens organisationsförslag —

i vad angår såväl central- som länsorganisation — har i en del yttranden

gjorts gällande, att organisationen tilltagits onödigt vidlyftig. Bland andra

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

har allmänna civilförvaltningens lönenämnd givit uttryck åt denna uppfattning.

Lönenämnden har ifrågasatt, huruvida den nya organisationen borde

omedelbart uppföras på ordinarie stat. Enligt lönenämndens mening talade

nämligen starka skäl för att någon tids erfarenhet i fråga om de nya arbetsuppgifterna

samt rörande organisationens ändamålsenlighet avvaktades,

innan några ordinarie tjänster inrättades.

Mot egnahemsutredningens förslag rörande särskilda ledamöter inom egnahemsstyrelsen

vid sidan av byråerna ha erinringar framställts av riksräkenskapsverket,

som anfört:

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, skulle egnahemsstyrelsens

ledamöter komma att deltaga i avgörandet ej blott av alla viktigare ärenden

utan även av ett stort antal övriga ärenden, vilka skola handläggas av styrelsen.

Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning kan det emellertid icke

anses ändamålsenligt att, i den omfattning utredningsmännen föreslagit, åt

särskilda ledamöter, vilka icke skola hava ställning såsom tjänstemän, överlämna

avgöranderätten i de ärenden, vilka beröra egnahemsstyrelsens verksamhetsområde.

Bortsett från att den av utredningsmännen föreslagna organisationen

av styrelsen synes bliva i hög grad invecklad och omständig,

skulle den föreslagna anordningen innebära ett nedsättande framför allt av

verkschefens men även av byråchefernas befogenheter, som saknar motstycke

inom den svenska statsförvaltningen. Riksräkenskapsverket anser sålunda,

att beslutanderätten i långt större utsträckning än som förslagits bör anförtros

styrelsens chef och byråchefer, vilka — örn de skola motsvara de föreslagna

löneställningarna — måste anses vara i besittning av den erfarenhet

i olika hänseenden, som erfordras för att på eget ansvar kunna taga ställning

till olika uppkommande frågor inom styrelsen. Till följd av egnahemsverksamhetens

stora ekonomiska och sociala betydelse kan det emellertid

vara önskvärt och lämpligt, alt till styrelsen anknytas personer med uppgift

att dels företräda dessa allmänna synpunkter, dels ock tillföra styrelsen viss

sakkunskap rörande egnahemsverksamheten inom olika delar av landet.

Riksräkenskapsverket får fördenskull förorda, att särskilda fullmäktige

förordnas hos egnahemsstyrelsen, vilka vid förefallande behov skola stå till

styrelsens förfogande och därvid äga rätt att — ungefär på samma sätt som

fångvårdsfullmäktige inom fångvårdsstyrelsen — deltaga i behandlingen av

vissa större frågor. Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning böra alltså

ärendena i egnahemsstyrelsen, i den mån de äro att hänföra till styrelsens

fortlöpande administrativa och fackliga verksamhet, såsom regel behandlas

av ämbetsverkets chef och byråchefer, under det alt fullmäktige skulle deltaga

i handläggningen av sådana ärenden, vilka anses vara av mera principiell

och allmän betydelse för egnahemsverksamheten i dess helhet. Under

nu angivna förutsättning torde årsarvode till fullmäktige hos egnahemsstyrelsen

kunna bestämmas till ej obetydligt lägre belopp än utredningsmännen

föreslagit för ledamot av styrelsen.

Liknande synpunkter ha uttalats även i ett par andra yttranden. Härvid

har allmänna civilförvaltningens lönenämnd rekommenderat den anordning,

som finnes genomförd vid pensionsstyrelsen, som vid sin sida har särskilda

sakkunniga benämnda pensionssakkunniga. En reservant inom lönenämnden

har ansett de särskilda ledamöterna böra erhålla en ställning, som i huvudsak

sammanfölle med utredningens förslag. Lantbruksstyrelsen har hållit

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

201

före, att, om någon speciell sakkunskap erfordrades, utöver den som chefen

och byråcheferna kunde anses besitta, det möjligen kunde vara påkallat att

förstärka styrelsen med en person, som representerade dylik specialkunskap

och som jämväl kunde tänkas givas ställningen av särskilt förordnad ledamot

i styrelsen — eventuellt med i instruktionen angivna särskilda uppgifter.

Såvitt styrelsen kunde bedöma, syntes under inga förhållanden behov

kunna anses föreligga av tre dylika särskilt förordnade ledamöter.

Statskontoret har ifrågasatt, huruvida icke det föreslagna årsarvodet till

de tre särskilda ledamöterna av den nya egnahemsstyrelsen åtminstone tillsvidare

borde begränsas, förslagsvis till 1,800 kronor.

I detta sammanhang må nämnas, att byggnadsstyrelsen förordat genomförandet

av ett i förut omförmälda utredningsmyndigheters betänkande den

13 juli 1938 framlagt förslag, att styrelsen skulle äga utse en representant att

på samma sätt, som de av egnahemsstyrelsens ledamöter, vilka icke skulle

vara tjänstemän i styrelsen, deltaga i ärendenas handläggning och beslut även

beträffande sådana ärenden, som icke kunde anses beröra byggnadsstyrelsens

förvaltningsområde.

Beträffande löneställningen för chefen för egnahemsstyrelsen har statskontoret

funnit det icke vara motiverat, att verkchefen placerades i högre

lönegrad än C 8 eller, därest statens bvggnadslånebyrå icke enligt statskontorets

förslag uppginge i egnahemsstyrelsen, lönegrad C 7. Allmänna civilförvaltningens

lönenämnd har, för den händelse organisationen med en chef

och tre särskilda ledamöter ansåges böra bibehållas, förklarat sig med hänsyn

till de tilltänkta betydande inskränkningarna i chefens beslutanderätt icke

kunna tillstyrka, att denne erhölle en så hög lönegradsplacering som i lönegraden

C 10. Befattningen syntes i så fall böra hänföras högst till lönegraden

C 8.

Om nyssnämnda organisationsform bibehölles, har lönenämnden även förmenat,

att några byråchefsbefattningar icke borde inrättas utan att det vore

tillfyllest med byrådirektörstjänster i 28 lönegraden.

Vad i övrigt angår byråindelningen i egnahemsstyrelsen och personaluppsättningen

i styrelsen har statskontoret anfört följande:

Beträffande den å jordanskaffningsbyrån föreslagna personaluppsättningen

synes enligt statskontorets mening den i förslaget upptagna ordinarie bvrådirektörsbefattningen

i lönegrad A 26 kunna utbytas mot en extra ordinarie

befattning i 24 :e lönegraden, förslagsvis benämnd förste byråassistent.

Å byggnadsbyrån lia förordats två befattningar i lönegrad A 26 (byrådirektör).

Statskontoret vill föreslå, att å denna byrå i stället inrättas en

ordinarie befattning såsom förste byråingenjör i lönegrad A 24 och en extra

ordinarie befattning såsom byråingenjör i 21 :a lönegraden. För handläggning

och föredragning av ärenden, som kunna föranledas av övertagandet av statens

byggnadslånebyrås verksamhet, synes dessutom å denna byrå erfordras

en bostadssocial konsulent. Denna befattning synes tillsvidare böra uppföras

å extra ordinarie stat och placeras i 24 :e lönegraden. För närvarande

äro hos statens egnahemsstyrelse anställda fem byggnadskontrollanter, vilka

befattningar enligt förslaget fortfarande skola finnas inom styrelsen. Dessa

tjänstemäns arbetsuppgifter avse en försöksverksamhet. Statskontoret har

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

intet att erinra mot att denna försöksverksamhet tillsvidare fortsattes, men

synes det böra övervägas, huruvida icke verksamheten kunde övertagas av

egnahemsnämnderna.

Då särskilda svårigheter synas föreligga att redan nu bedöma omfattningen

av de arbetsuppgifter, som komma att åvila den i organisationsplanen

upptagna allmänna byrån inom egnahemsstyrelsen, bör enligt statskontorets

mening denna byrå, i varje fall tills vidare, ersättas av ett kansli med en

ordinarie befattningshavare i lönegrad A 26 såsom föreståndare. Denne

tjänsteman bör tillika ombesörja de ombudsmannagöromål, som ha samband

med byggnadslånebyråns nuvarande verksamhet, och benämnas sekreterare

och ombudsman. Å kansliet synes dessutom böra inrättas en ordinarie

notariebefattning i lönegrad A 21 och en ordinarie kansliskrivarebefattning

(registrator) i lönegrad All.

Styrelsens kamrerare synes i anslutning till vad som gäller i fråga om

jämförbara dylika befattningar inom statsförvaltningen i övrigt böra placeras

i lönegrad A 24. Befattningen synes böra uppföras å ordinarie stat,

medan den revisorsbefattning, som föreslagits skola inrättas å kamrerarekontoret,

tillsvidare synes böra upptagas å extra ordinarie stat.

Antalet amanuenser inom styrelsen lärer tillsvidare kunna begränsas till

fem, varvid förutsättes, alt en av dessa befattningshavare placeras å kansliet

och en å kamrerarkontoret.

Utredningsmännens förslag ifråga om biträdespersonalen inom styrelsen

lär i väsentlig grad kunna begränsas, örn statskontorets förslag till decentralisering

av egnahemsorganisationens kassarörelse vinner beaktande. Därest

så sker, blir i varje fall den å kamrerarkontoret föreslagna kassörstjänsten

obehövlig. Någon annan kansliskrivarebefattning än den ovan

nämnda registratorstjänsten synes ej böra inrättas. Statskontoret föreslår,

att antalet ordinarie bi trädest jänster i lönegrad A 7 och lägre grader bestämmes

till sex, och att vid ytterligare behov av befattningshavare i motsvarande

ställning anställes extra ordinarie, personal i erforderlig utsträckning.

Hos egnahemsstyrelsen synes böra anställas en förste expeditionsvakt å

ordinarie stat och en extra ordinarie expeditionsvakt.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har, utöver vad förut nämnts,

framställt följande erinringar mot utredningens organisationsförslag beträffande

egnahemsstyrelsen:

Lönenämnden anser, att mer än en byrådirektörsbefattning i 26 lönegraden

icke bör inrättas å varje byrå. Lönenämnden vill för övrigt ifrågasätta,

huruvida tjänstebenämningen byrådirektör är lämplig för ifrågavarande befattningshavare.

Åtminstone på byggnadsbyrån och allmänna byrån förefalla

lönenämnden benämningarna förste byråingenjör respektive sekreterare

vara att föredraga. De återstående föreslagna två byrådirektörstjänsterna

böra enligt nämndens mening utbytas mot befattningar med lägre löneställning.

Amanuenstjänsterna hava genomgående upptagits såsom extra ordinarie

befattningar i 16—18 lönegraderna. I anledning härav vill lönenämnden

framhålla, att en placering i nyssnämnda lönegrader bör, i överensstämmelse

med vad som i allmänhet gäller inom allmänna civilförvaltningen, kunna

erhållas först efter någon tids tjänstgöring i lägre löneställning.

Enligt personalförteckningen skola hos styrelsen finnas två kansliskrivare

i 11 lönegraden, av vilka den ena tillika skall vara registrator med placering

å allmänna byrån, under det att den andra befattningshavaren skall tjänstgö
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

203

ra å kamrerarkontoret. Då några skäl för en placering av den sistberörda

tjänsten i 11 lönegraden icke blivit anförda, får lönenämnden föreslå, att

befattningen i fråga utbytes mot en kanslibiträdestjänst i 7 lönegraden.

Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, huruvida en särskild byrå kunde anses

behövlig för inom egnahemsstyrelsen förekommande byggnadsärenden. Rent

kvantitativt syntes väl hithörande arbetsuppgifter bliva ganska omfattande,

men syntes med hänsyn till förekommande byggnadsärendens enhetliga och

väl icke allför invecklade beskaffenhet ifrågavarande arbetsuppgifter knappast

kunna anses bliva av mera krävande natur. Med avseende härå borde

uppmärksammas, att den förslagna byrån ingalunda skulle ha till uppgift

att leda och befrämja byggnadsverksamheten i allmänhet inom jordbruket,

utan att dess verksamhet i sådant hänseende skulle begränsas till det mindre

statsunderstödda jordbruket eller i allt fall till statsunderstödd byggnadsverksamhet

inom jordbruket. Det syntes vara fullt tillräckligt, att föredraganden

för byggnadsärenden placerades i 28 lönegraden med tjänsteställning

som byrådirektör och inorganiserades under någon av de två andra

föreslagna byråerna, måhända närmast jordanskaffningsbyrån.

Domänstyrelsen har ansett, att den föreslagna personalen på byggnadsbyrån

väl vore behövlig för uppgörande av erforderliga normalplaner, typritningar,

detaljritningar och byggnadstekniska föreskrifter för byggnadsföretagen

under egnahemsstyrelsens förvaltning. Men när detta stardardiseringsarbete

i huvudsak vore genomfört, syntes för utförande av de jämkningar

härutinnan, som utvecklingen kunde komma att kräva, och för den rent

byggnadstekniska verksamheten inom den jämförelsevis inskränkta del av

byggnadsområdet, som egnahemsstyrelsen representerade, möjligen hela berörda

personal inom centralstyrelsen icke kunna få full sysselsättning.

Tyngdpunkten i byggnadsverksamheten syntes då komma att ligga på lokalorganen.

Statens egnahemsstyrelse har ansett den föreslagna byråorganisationen

kunna förenklas. Styrelsen har bland annat anfört:

Den föreslagna byggnadsbyrån synes lämpligen kunna inordnas i den allmänna

byrån och ställas under ledning av byråchefen för denna byrå, då

låneärendena och byggnadsärendena ha intimt samband med varandra. Uppdelningen

av ärendena inom den allmänna byrån bör — med tillvaratagande

av hittills vunnen erfarenhet inom styrelsen —- i huvudsak ske så, att för

sig handläggas dels administrativa ärenden, dels ärenden rörande arbetarsmåbruk,

egnahemslån och bostadsförbättringar och dels byggnadstekniska

ärenden. Såsom befattningshavare utom byråchefen böra å allmänna byrån

placeras tre byrådirektörer (A 26), en förste arkitekt (A 24), 2 notarier (A

21), en byråassistent (A 21) samt 2 arkitekter (A 21). Behövliga amanuenser

ävensom extra biträden å arkitektbyån eller eljest (förslagsvis till en början

2 amanuenser och 2 å 3 extra biträden) torde böra avlönas från ett gemensamt

anslag till amanuenser och extra biträden. Ändring av sakkunnigas

förslag rörande jordanskaffningsbyrån ifrågasättes ej. Vid sidan av

byråorganisationen vill egnahemsstyrelsen föreslå en ny befattning, vartill

styrelsen återkommer här nedan. Därjämte erfordras en kamrerare (A 24)

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

och erforderliga skrivbiträden, därest förvaltningen av fonderna lägges under

egahemsstyrelsen.

Byråorganisationen enligt styrelsens ovannämnda förslag framgår närmare

av nedanstående schematiska uppställning:

Överdirektör

Allmänna byrån

Jordanskaffnings-

byrån

Byråchef

Byråchef

Administrativa

ärenden

Låne- och bidrags- ärenden

Byggnadsärenden

Jordanskaffnings- m. fl.

ärenden

Byrådirektör Byrådirektör

Notarie I Notarie

Kamrerare | Byråassistent

Amanuenser och extra biti

Byrådirektör

l:e arkitekt och

arkitekter

-aden

Byrådirektör

Byråassistent

Extra biträden

För vinnande av enhetlighet i arbetet i länen torde behövas intimt samarbete

mellan centralorganet och länsorganen. Sådant samarbete synes ej

tillfredsställande nås genom utredningsmännens organisationsförslag. Styrelsen

vill föreslå inrättande av ett reseombud för egnahemsstyrelsen, förslagsvis

benämnd egnahemsinspektör med placering i byråchefs lönegrad. Denne

skulle bland annat äga närvara vid nämndernas sammanträden, utöva kontroll

över det fortlöpande arbetet samt giva råd och anvisningar.

Beträffande den kvinnliga biträdespersonalen har egnahemsstyrelsen i anslagsäskandena

för budgetåret 1938/1939 föreslagit inrättande av en registratorstjänst

i 15 :e lönegraden. Motsvarande befattningshavare har i utredningsmännens

förslag placerats såsom kanslibiträde i Ilie lönegraden. Då

med registratorsarbetet är förknippad uppgiften att månatligen uppgöra förslag

till avlöningslista samt då registratorsarbetet i sig självt med för närvarande

årligen inemot 14,000 registrerade ärenden är ansvarsfullt och betungande,

finner styrelsen rättvist, att tjänsten placeras i den vanliga lönegraden

för registratorer i statsdepartement och centrala ämbetsverk. Bortsett

från jordanskaffningsbyrån, som vad den kvinnliga arbetskraften beträffar

torde böra bibehållas vid statens jordnämnds nuvarande personaluppsättning,

torde någon utökning av antalet av styrelsens nuvarande kvinnliga

befattningshavare på stat ej erfordras. Däremot synes lämpligt, att ett

någorlunda rundligt anslag till extra kvinnliga skrivbiträden ställes till styrelsens

förfogande att användas i mån av behov.

Expeditionsvaktsarbetet torde liksom nu kunna utföras av en befattningshavare.

Utökning av expeditionsvaktspersonalen finner styrelsen sålunda

ej nödvändig.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha ansett den av utredningen föreslagna anordningen med en

byggnadsbyrå i Stockholm vara mindre välbetänkt och föga ägnad att fylla

det verkligt stora behov av sakkunskap på området som förelåge. Ett sådant

till huvudstaden förlagt kontor bleve praktiskt taget oåtkomligt för den

stora allmänheten.

Ladugårdsbyggnadssakkunniga ha utgått från att de arbetsuppgifter, som

förelåge för egnahemsstyrelsens byggnadsbyrå, troligen komme att väsentligt

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

205

minskas och att det efter ett par år ej bleve erforderligt med en så stor, högt

kvalificerad personal, som av utredningen föreslagits. De sakkunniga ha föreslagit,

att endast en ordinarie byrådirektörsbefattning måtte inrättas på byggnadsbyrån.

Denne tjänstemans huvudsakliga uppgift skulle vara att upprätthålla

den för verksamhetens enhetliga ledning erforderliga kontakten

mellan länsorganen och den centrala byrån. Det vid byrån bedrivna forsknings-

och standardiseringsarbetet borde stå under byråchefens direkta ledning,

och skulle denne till sitt förfogande i detta arbete hava en ordinarie

assistent med högskoleutbildning, placerad i lönegrad 22, samt det antal

extra ordinarie och extra assistenter och biträden, som efter utarbetande av

ett preliminärt program för byggnadsbyråns arbete visade sig erforderligt.

De e. o. och e. assistenterna borde placeras i så hög lönegrad, att dels tillräckliga

kvalifikationer kunde fordras, dels allt för ofta återkommande platsombyten

undvikas, vilket ej torde vara fallet med de två i betänkandet föreslagna

högskoleutbildade e. o. amanuenserna i lönegrad 16—18.

Byggnadsstyrelsen har uttalat som sin mening, att det med hänsyn till rådande

konjunkturer inom husbyggnadsväsendets område för närvarande icke

vore möjligt att för amanuenslön förvärva kvalificerade arkitekter eller

byggnadsingenjörer.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att statskontoret fäst uppmärksamheten

på att statens egnahemsstyrelses övertagande av förvaltningen

av de statliga utlåningsfonder, som hade samband med egnahemsverksamheten,

och bestyret med utbetalning av de olika statsbidrag, som tillhörde

verksamheten, givetvis komme att inverka på omfattningen av statskontorets

arbetsuppgifter, detta särskilt vad anginge fondbyrån och ombudsmansexpeditionen.

Departementschefen.

Med hänsyn till de förslag, som i det föregående i olika sammanhang framställts

med avseende å egnahemsverksamhetens framtida bedrivande, innebärande

bland annat att egnahemsnämnderna hädanefter såsom statsorgan skola

bliva direkt underställda egnahemsstyrelsen, finner jag ett uppenbart behov

föreligga av en förstärkning och rationalisering av styrelsens organisation.

Emellertid kan jag icke tillstyrka egnahemsutredningens organisationsförslag

i hela dess vidd. I avvaktan på erfarenheter av den reform av egnahemsverksamheten,

som av mig föreslås, och av behovet av arbetskrafter för densamma

anser jag personaluppsättningen inom egnahemsstyrelsen böra begränsas

något i förhållande till vad utredningen föreslagit. Örn så sker, kan

jag icke finna tillräckliga skäl tala emot att styrelsen — med undantag för

vissa i det följande angivna befattningar — upptages på ordinarie stat. I

samband härmed torde, såsom egnahemsutredningen förordat, beteckningen

»statens egnahemsstyrelse» böra förkortas till enbart »egnahemsstyrelsen».

Beträffande grunderna för egnahemsstyrelsens organisation biträder jag

egnahemsutredningens förslag örn införande av viss byråindelning inom styrelsen,

varvid byråcheferna böra erhålla ställning av ledamöter. Med hän
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

syn till karaktären av de uppgifter, egnahemsstyrelsen har att fullgöra, finnér

jag det önskvärt, att densamma vid sidan av byråindelningen har tillgång

till praktisk sakkunskap på de olika områden, som beröras av egnahemsverksamheten.

Egnahemsutredningen har med denna utgångspunkt

föreslagit, att i styrelsen skola, liksom hittills, ingå tre särskilt förordnade

ledamöter. I en del yttranden har gjorts gällande, att utredningen tillagt

dessa ledamöter alltför vittgående uppgifter och befogenheter och att de

allenast borde ha ställning av sakkunniga med rådgivande uppgifter. För

min del anser jag övervägande skäl tala för att ifrågavarande ledamöter

även skola deltaga i fattande av beslut inom styrelsen. Emellertid synes

det icke behövligt, att de deltaga i behandlingen av andra ärenden än sådana

som äro av större betydelse, särskilt författnings- och anslagsfrågor,

viktigare organisationsfrågor samt principiella ståndpunktstaganden beträffande

egnahemsverksamhetens bedrivande. I behandlingen av dessa liksom

andra frågor böra även deltaga båda de byråchefer, vilka enligt vad jag

i det följande förordar böra finnas hos styrelsen. De särskilda ledamöternas

antal, som av egnahemsutredningen föreslagits skola liksom hittills utgöra

tre, bör enligt min mening ökas till fyra, för att de skola kunna företräda

en så allsidig sakkunskap som möjligt, särskilt på jordbrukets, skogsbrukets,

fastighetsbildningens och kreditväsendets område samt byggnadsområdet.

Jag kan icke finna tillräckliga skäl att biträda byggnadsstyrelsens

förslag, enligt vilket, i vad angår sistnämnda sakkunskap, denna styrelse

skulle äga utse en särskild representant. Däremot förutsätter jag i likhet

med egnahemsutredningen, att egnahemsstyrelsen kommer att i erforderlig

utsträckning samråda med myndigheter, vilkas uppgifter delvis sammanfalla

med egnahemsstyrelsens.

Med hänsyn till betydelsen av att för chefskapet för egnahemsstyrelsen kunna

förvärva en person med önskvärd kompetens förordar jag — med biträdande

av egnahemsutredningens förslag — att styrelsens chef, vilken torde

böra tillsättas medelst förordnande för en tid av högst sex år, såsom överdirektör

placeras i lönegrad C 10 i det från och med den 1 juli 1939 gällande

civila avlöningsreglementet. Byråcheferna torde i enlighet med vad som i

allmänhet gäller inom allmänna civilförvaltningen böra placeras i lönegrad

A 30. Arvodena till de särskilda ledamöterna synas mig böra bestämmas

till 1,800 kronor för envar av dem, vartill kommer eventuell resekostnadsoch

traktamentsersättning.

Vad härefter angår byråindelningen inom egnahemsstyrelsen finner jag

uppenbart, att en särskild jordanskaffningsbyrå bör tillskapas med de huvudsakliga

uppgifter, som angivits av egnahemsutredningen. Denna byrå kommer

delvis att utgöra en efterföljare till statens jordnämnd, vilken avses

skola indragas, och jag vill i detta sammanhang framhålla det såsom naturligt,

att den hos nämnden för närvarande sysselsatta personalen såvitt möjligt

bör utnyttjas inom den utvidgade egnahemsstyrelsen. Även beträffande inrättandet

av en s. k. allmän byrå inom egnahemsstyrelsen, vilken byrå dels

skulle handlägga administrativa ärenden och dels lia viss befattning med

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

207

egnahemslångivningen, bland annat i form av övervakning av egnahemsnämndernas

verksamhet, biträder jag egnahemsutredningens förslag. Däremot

finner jag mig icke övertygad örn behovet av en särskild byggnadsbyrå.

Åtminstone tills vidare torde de uppgifter, som skulle ankomma på

en sådan byrå och som nu handhavas av särskilda befattningshavare hos

egnahemsstyrelsen och jordnämnden, kunna inlemmas i någondera av de

nyss föreslagna byråerna, och jag finner härvidlag mest ändamålsenligt, att

jordanskaffningsbyrån anförtros förevarande uppgifter. I avvaktan på en

lösning av frågan örn byggnadssakkunskapens anordnande inom egnahemsverksamheten

överhuvud taget — jag återkommer till denna fråga i nästföljande

avsnitt av propositionen — synas mig de befattningar, som inrättas

för byggnadsfrågor, tills vidare icke böra uppföras på ordinarie stat. Egnahemsstyrelsens

förslag, att vid sidan av byråerna skulle inrättas en särskild

befattning såsom egnahemsinspektör, kan jag för närvarande icke biträda,

övervakning över egnahemsnämndernas verksamhet torde, förutom i lämplig

omfattning av verkschefen, böra utövas av personal å styrelsens allmänna

byrå, varjämte viss tillsyn över nämnderna bör kunna anordnas i samband

med de resor, som föranledas av styrelsens jordanskaffningsverksamhet.

Å jordanskaffningsbyrån torde böra för den egentliga jordanskaffningsverksamheten

anställas en byrådirektör i lönegrad A 26 och en byråassistent

i lönegrad A 21 samt för byggnadsverksamheten likaledes en byrådirektör i

26 lönegraden ävensom en byråingenjör i 21 lönegraden. Sistnämnda båda

befattningar torde enligt vad nyss anförts tills vidare böra erhålla extra ordinarie

karaktär. Å den allmänna byrån torde böra finnas en byrådirektör i

lönegrad A 26 och en notarie i lönegrad A 21. Vad särskilt angår byrådirektörerna

för jordanskaffningsverksamheten och å allmänna byrån har jag

vid mitt ståndpunktstagande till befattningarnas benämning och löneställning

ansett det önskvärt, att ifrågavarande befattningshavare komma att stå något

högre än de i det följande omnämnda egnahemsdirektörerna hos egnahemsnämnderna,

vilka föreslås skola placeras i lönegrad A 24.

Även om den av egnahemsverksamheten betingade kassarörelsen, i den

mån den hänför sig till egnahemsnämnderna, decentraliseras på dessa, synes

behov komma att föreligga av ett kamrerarkontor hos egnahemsstyrelsen.

Personalbeståndet på detta kontor torde emellertid kunna tillmätas väsentligt

mindre än egnahemsutredningen föreslagit. De där anställda befattningshavarna

torde böra utgöras av en kamrerare i lönegrad A 24 och en revisor i

lönegrad A 21.

Utöver den nu angivna personalen, vilken med nyss berörda undantag torde

böra erhålla ställning av ordinarie befattningshavare, torde hos egnahemsstyrelsen

böra anställas förslagsvis fem amanuenser med motsvarande löneställning

som tillämpas för andra liknande befattningar inom statsförvaltningen.

Liksom nu torde hos egnahemsstyrelsen böra vara anställda fem byggnadskontrollanter

med årsarvoden å 4,800 kronor. Åtminstone tillsvidare torde

kostnaderna för fyra av dessa kontrollanter böra, på samma sätt som för

s. 208 Kontrollera mot PDF

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

närvarande, bestridas av anslaget till främjande av bostadsbyggande på

landsbygden.

För registratorsgöromålen hos egnahemsstyrelsen, vilka för närvarande

handhavas av ett kanslibiträde i 7 lönegraden, torde böra inrättas en ordinarie

befattning som kansliskrivare i lönegrad All. Med anledning av vad egnahemsstyrelsen

anfört till stöd för en höjning av löneställningen för sistnämnda

befattningshavare torde böra uppmärksammas, att arbetet med avlöningsuträkning

framdeles bör ankomma på det nyinrättade kamrerarkontoret.

Såsom ordinarie befattningshavare torde vidare böra anställas ett kanslibiträde

i lönegrad A 7 och tre kontorsbiträden i lönegrad A 4. Den betydande

reduceringen av ifrågavarande personal i förhållande till vad utredningen

föreslagit förklaras i huvudsak med hänsyn till decentraliseringen av

kassarörelsen. Slutligen bör hos egnahemsstyrelsen vara anställd en ordinarie

expeditionsvakt i lönegrad A 5.

Utöver den nyss angivna ordinarie biträdespersonalen torde det böra räknas

med behov av ytterligare en eller annan extra ordinarie befattningshavare.

Vidare kan det bliva erforderligt att i viss utsträckning anställa extra

och tillfällig personal. Detta gäller icke blott biträdespersonal utan även annan

arbetskraft, exempelvis representerande sakkunskap på byggnadsområdet

eller på skogsväsendets område.

I enlighet med vad jag i det föregående förordat torde personalförteck
-

ningen för egnahemsstyrelsen böra erhålla följande utseende.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 överdirektör och chef........................................ C 10

2 byråchefer .................................................. A 30

2 byrådirektörer .............................................. A 26

1 kamrerare .................................................. A 24

1 byråassistent ................................................ A 21

1 notarie .................................................... A 21

1 revisor .................................................... A 21

1 kansliskrivare .............................................. A 11

1 kanslibiträde ................................................ A 7

1 expeditionsvakt ............................................ A 5

3 kontorsbiträden ............................................ A 4.

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än 2 0.

1 byrådirektör .............................................. Eo 26

1 byråingenjör .............................................. Eo 21.

Till anslagsberäkningen för egnahemsstyrelsen återkommer jag i ett annat

sammanhang. m

Sedan riksdagen meddelat sitt beslut rörande egnahemsstyrelsens organisation,

bör ny instruktion utfärdas för styrelsen.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

209

Egnahemsverksamhetens läns- och lokala organisation.

Nuvarande organisation.

Såsom framgår av det-föregående bestå hushållningssällskapens egnahemsnämnder

av fem ledamöter. Hushållningssällskap skall ansvara för att dess

egnahemsnämnd tillgodoses med erforderliga tjänstemän och biträden. En

av sällskapet anställd jordbrukskonsulent med åliggande att biträda egnahemsnämnden

bör, såvida ej annan anordning medgives i den instruktion,

sorn antagits för nämnden av hushållningssällskapet och godkänts av egnahemsstyrelsen,

närvara vid sällskapets sammanträden och föredraga ärendena.

Personaluppsättningen i övrigt varierar hos de olika egnahemsnämnderna.

Det är vanligt, att sekreterare hos hushållningssällskapens förvaltningsutskott

även fullgöra visst arbete hos egnahemsnämnderna. Hos dessa

äro vidare anställda kamrerare, skattmästare eller kassörer, vilka likaledes

ofta samtidigt tjänstgöra hos förvaltningsutskotten. Detsamma gäller kontors-

och expeditionsvaktpersonal.

I detta sammanhang ina nämnas, att enligt särskilda bestämmelser hushållningssällskapens

vandringsrättare ha att vid besök hos mindre jordbrukare,

däribland innehavare av jordbruksegnahem, lämna råd och anvisningar

beträffande jordbrukets och husdjursskötselns bedrivande samt därvid

genom praktisk handledning av förekommande arbeten visa huru dessa bäst

utföras.

Egnahemsnämnd skall utse egnahemsombud, i regel ett ombud för varje

kommun inom hushållningssällskapets område, med uppgift att biträda nämnden

och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och

utveckling inom ombudets distrikt.

Envar kommun äger att välja två representanter, företrädande huvudsakligen

den ene de jord- och lånesökandes krets och den andre de jordägandes,

att jämte det för kommunen utsedda egnahemsombudet bilda kommunens

egnahemskommitté med uppgift att, under ombudets ordförandeskap, biträda

egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga

bedrivande och utveckling inom kommunen.

Kommun, inom vilken egnahemskommitté icke är inrättad, må kunna uppdraga

åt kommunens arbetarsmåbruksnämnd eller, där sådan nämnd ej

finnes inom kommunen, åt kommunalnämnden att — jämte egnahemsombudet

— handha egnahemskommittés uppgifter, i vad angår åtgärder för

utveckling av ofullständiga jordbruk.

Arbetarsmåbruksnämnd — som har att ombesörja arbetarsmåbruksverksamheten

inom kommun —- består av tre av kommunalfullmäktige eller,

där kommunalfullmäktige ej finnas, av kommunalstämman utsedda ledamöter.

Dessa skola företräda de lånesökandes och den jordbrukande befolkningens

intressen ävensom kommunala synpunkter, varjämte bör tillses att

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

någon av ledamöterna är förtrogen med den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Såsom redan förut nämnts kan statsunderstödd egnahemsverksamhet på

särskilt angivna villkor jämväl utövas av vissa aktiebolag och föreningar.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har till utgångspunkt för sina förslag angående egnahemsnämndernas

organisation sammanfattningsvis hänvisat till att dessa nämnder

enligt vad utredningen i andra sammanhang förordat skulle dels handha egnahemslångivningen

för jordbruks- och bostadslägenheter och vad därmed

sammanhör, dels utöva bidragsverksamheten för stärkande av ofullständiga

jordbruk, dels bedriva jordförmedlingsverksamhet och viss jordanskaffning,

dels leda arbetet med egnahemslägenheternas bebyggande, dels biträda centralorganet

i dess jordanskaffningsföretag och arbete med iordningställande

av arrendeegnahem, dels såsom förbindelseorgan taga viss befattning med

arbetarsmåbrukslånerörelsen, dels tjäna såsom länsorgan inom egnahemsväsendet

i övrigt och dels kunna anlitas för andra skilda uppdrag inom området

för den statliga sociala jord- och bostadspolitiken, såsom bostadsförbättringsverksamheten

och lånerörelsen för lantarbetarbostäder

Egnahemsutredningen har fäst uppmärksamheten på att arbetsmängden

inom egnahemsnämnderna även vore beroende av verksamhetsområdenas

bestämning. Utredningen hade i syfte att vinna jämlikhet i arbetsmängden

hos dessa organ övervägt att söka begränsa antalet organ genom att sammanföra

vissa grupper av län till distrikt. Emellertid torde egnahemsarbetet

vara sådant att en indelning av landet i dylika distrikt säkerligen skulle verka

hämmande på dessa organs möjligheter att bedriva en fruktbärande verksamhet.

Utredningen hade därför icke ansett sig böra föreslå ett genombrytande

av länsgränserna, som med undantag för två län — Kalmar och

Älvsborgs län — också vore bestämmande för hushållningssällskapens verksamhetsområden.

Inom nämnda båda län torde dock egnahemsarbetet icke

vara så omfattande, att anledning förelåge att bibehålla länens uppdelning

på tvenne organ. Enligt utredningens mening borde samtliga dessa organs

verksamhetsområden sammanfalla med länsindelningen. Liksom andra länsinstitutioner

torde dessa egnahemsorgan i regel böra förläggas till residensstäderna.

Undantag härifrån syntes emellertid kunna vara motiverat i vissa

fall exempelvis för Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län.

I fråga örn grunderna för egnahemsnämndernas organisation har egnahemsutredningen

föreslagit följande:

Länsorganen torde liksom hushållningssällskapens egnahemsnämnder böra

erhålla formen av kollegiala nämnder och även i fortsättningen kallas egnahemsnämnder.

Egnahemsnämnd torde som regel böra bestå av fem ledamöter.

En verkställande tjänsteman hos nämnden, kallad egnahemsdirektör,

bör genom sin tjänsteställning vara självskriven ledamot. Övriga ledamöter

eller som regel fyra böra efter förslag av centralorganet utses av Kungl. Majit

för en period av fyra år, därav en till nämndens ordförande. Till ledamöter

böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer, boende inom

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

211

länet och företrädande den jordbrukande befolkningen, den jord- och lånesökande

allmänhetens intressen, de statligt administrativa synpunkterna

samt förtrogenhet med områdets olikartade förhållanden. För de mindre

länen torde, efter Kungl. Majlis beprövande, ledamöternas antal kunna nedSatt

j*.4111 tre’ den verkställande tjänstemannen inberäknad. För de särskilt

utsedda ledamöterna böra utses personliga suppleanter.

Beslutanderätten bör förbehållas egnahemsnämnden som sådan, dock att

enhgt instruktion för nämnden avgörandet av vissa ärenden bör kunna

overlamnas at den verkställande tjänstemannen. Ledamöterna böra vara

ansvariga for skada, som av dem uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynelus

staten.

Den verkställande tjänstemannen i egnahemsnämnd bör — utöver ställningen

som ledamot — vara föredragande i nämnden och tillika dess sekreterare

samt svara för expeditionen av nämndens beslut. Han bör vara förman

för ovng hos egnahemsnämnden anställd personal. Som huvudsyssla

i övrigt skall han lia att utföra de tjänsteåligganden, som nu vanligen tillhora

egnahemskonsulent hos hushållningssällskap.

Såsom kompetensvillkor för egnahemsdirektör bör uppställas avlagd agronomexamen,

varjämte bör fordras praktiska insikter inom egnahemsverksamneten.

Inom åtskilliga län torde allt det kvalificerade arbetet ej kunna medhinnas

av nämndens verkställande tjänsteman. Detta behov av ökning i arbetskrafterna

kan vara beständigt men även med hänsyn till egnahemsverksamhetens

art mera tillfälligt. För sagda ändamål lärer bli nödigt att för större

Ian rakna med en eller flera särskilda egnahemskonsulenter och egnahemsassistenter.

Mera tillfälliga ökningar i arbetet böra tillgodoses med extra

hf^fmSaSS1S '' ksnahemskonsulenter och egnahemsassistenter böra

na avlagt agronomexamen.

Den kvalificerade personalen med högre utbildning torde för åtskilligt arloff

ute i oi terna kunna ersattas av tjänstemän med lägre utbildning. Detta

galler ej minst i avseende a det arbete, som är förenat med undersökning

E£ SÄ*-*- vandringsrättare, ÄÄ

tdea Pentraliserin8 av kassarörelsen och vad därmed har samband

som utredningsmannen ovan förordat, erfordras påtagligen för de nya

^ahemMBmnderna lcke särskild kamrer eller kassör. Emellertid torde

med hänsyn därtill att egnahem sdirektören och i förekommande fall konsulenten

och assistenten fa antagas komma att stora delar av året vistas på

tjänsteresor, a egnahemsnämnds expedition böra vara anställt ett kvinnligt

biträde i kanshbitradesgraden, som kan lämna besökande upplysningar och

an isningar Detta biträde behövs jämväl för det arbete, som är förenat med

.r m llärinöverybem °Ch bidraSstagare, registratorsgöromål

n. m Härutöver bora hos egnahemsnämnd anställas erforderliga kontorsbiträde,

! delvis i extra ordinarie och extra ställning. 8 S

,p t,reidn,ln8SmannC:l.,fkna med alt hos egnahemsnämnd tillsvidare icke

skall behovas särskild expeditionsvakt. Till en sådan befattningshavare

hörande göromål bora kunna utföras av de kvinnliga befattningshavarna

varjamte möjlighet bör stå öppen att träffa avtal med person som utför

eljest nödiga expeddionsvaktsgöromål mot särskild ersättning.

Behov av juridisk expertis för egnahemsnämnderna bör lämpligen till

nv jurisl 1 orlon ''"ll8'' •«« »Ä

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Egnahemsutredningen har övervägt, huruvida — förutom nyss angivna

personal — jämväl särskilda fackmän på byggnadsområdet borde anknytas

till egnahemsnämnderna. Utredningen har i detta ämne anfört:

Erinras må, att egnahemsnämnderna redan ha att i erforderlig mån vid

behandling av ärenden enligt kungörelsen om bostadsförbättringsverksamheten

(nr 654/1937) samråda med förste provinsialläkaren i länet eller annan

på bostadshygienens område sakkunnig person. Utredningsmännen hysa den

uppfattningen, att detsamma bör gälla beträffande handläggningen av ärenden

rörande bostadsbyggande överhuvud laget hos egnahemsnämnderna.

I utredningsmännens organisationsplan för egnahemsverksamheten ingår,

att centralorganet skall utbyggas med en specialbyrå för byggnadsärenden.

Det torde kunna förväntas, att egnahemsnämnderna själva, under ledning

närmast av sagda byrå, skola åtminstone tillsvidare kunna med den föreslagna

personaluppsättningen handha på dem ankommande byggnadsverksamhet.

I den mån egnahemsdirektörerna, egnahemskonsulenterna och egnahemsassistenterna

icke från början äga tillräcklig insikt örn ifrågavarande

arbetsuppgifter, torde de kunna göras tämligen förtrogna härmed på det sättet,

att centralorganet genom byggnadsbyrån anordnar byggnadskurser, bedriver

annan undervisnings- och upplysningsverksamhet samt tillhandahåller

typritningar, anvisningar och föreskrifter m. m. De byggnadskontrollanter,

som enligt vad utredningsmännen föreslagit skola vara anställda hos centralorganet,

torde ock kunna medverka härvidlag. I samarbetet mellan byggnadsbyrån

och egnahemsnämnderna måste givetvis också ingå, att nämnderna

i tveksamma fall och mera principiella frågor böra inhämta byråns

mening. Såsom nyss antyddes torde under angivna förhållanden huvudparten

av byggnadsuppgifterna kunna fullt nöjaktigt handläggas av egnahemsnämnderna

själva. Emellertid torde fall förekomma, då egnahemsnämnderna

kunna behöva ha tillgång till fackmän i orten; det skulle bli ogörligt att

vända sig till egnahemsstyrelsen i alla specialfall. Utredningsmännen få i

detta sammanhang erinra örn att det sedan länge varit ett önskemål att kunna

tillgodose landsbygden med utbildade fackmän på husbyggandets område.

Vid skilda tillfällen ha sålunda förslag framförts örn anställande av byggnadskonsulenter

hos hushållningssällskapen. Utan aft här närmare ingå på

denna fråga, vilja utredningsmännen framhålla, att det torde vara lämpligt

att, om statliga egnahemsnämnder inrättas i länen, dylika konsulenter i

första hand knytas till dessa statsorgan. I frågans nuvarande läge ha emellertid

utredningsmännen icke ansett sig böra föreslå anställande av egna arkitekter

vid egnahemsnämnderna. I avvaktan på att denna konsulentfråga med

det snaraste vinner sin lösning torde det ligga närmast till hands att —

såsom också ifrågasatts — låta egnahemsnämnderna anlita länsarkitekterna

i den utsträckning, som kan visa sig erforderlig. Utredningsmännen vilja

sålunda förorda, att egnahemsnämnderna tillsvidare må, i den omfattning

egnahemsstyrelsen kan finna nödigt medgiva, äga att hänvända sig till länsarkitekterna.

Tilläggas må här, att den fortlöpande lokala kontrollen av att

pågående byggnadsföretag utföras på vederbörligt sätt torde böra i vissa

fall utövas av egnahemsrättama och i andra fall ombesörjas genom tillfälligt

anlitande av byggmästare eller annan lämplig person i orten.

Även på ett annat område än det nyss berörda har utredningen ansett det

vara nödvändigt för egnahemsnämnderna att kunna få tillgång till särskild

sakkunskap. För den skogsbelåning i samband med jordbrukslån för egnahemsändamål,

som enligt utredningens förslag skulle införas, erfordrades vär
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

213

deringar och uppgörande av hushållningsplaner. Enligt utredningens mening

vore det lämpligt att försl söka vinna erfarenhet angående omfattningen av

och grunderna för den skogsbelåning, som komme att bedrivas av egnahemsnämnderna,

innan särskilda anstalter härför vidtoges i personalhänseende. I

avbidan härå syntes egnahemsnämnderna böra i erforderlig omfattning kunna

anlita skogsvårdsstyrelsernas biträde vid värderingar, uppgörande av hushållningsplaner

m. m. Med avseende på egnahemsnämndernas ledamotsammansättning

torde böra tillses, att nämnderna, åtminstone i de mera skogrika

länen, bland sina ledamöter hade tillgång på viss, örn icke teknisk

så i varje fall praktisk insikt på det skogliga området. Slutligen syntes det

vara av vikt att, icke minst vad gällde grunderna för skogsvärderingar, relativt

noggranna instruktioner meddelades egnahemsnämnderna av egnahemsstyrelsen.

Ledamot av egnahemsnämnd skall enligt egnahemsutredningens förslag, i

likhet med vad som nu i regel gäller, åtnjuta dels dagarvode med 20 kronor

för varje sammanträdesdag och dels resekostnads- och traktamentsersättning

enligt klass II C i allmänna resereglementet vid av uppdraget föranledda resor,

varvid dock dagtraktamente ej utgår för dag, då arvode åtnjutes. Härutöver

skola till ordförandena i nämnderna utgå årsarvoden alltefter arbetets

omfattning, dock ej överstigande 1,000 kronor.

Beträffande avlöningsvillkoren för egnahemsnämndernas befattningshavare

har egnahemsutredningen anfört:

Det kunde visserligen synas naturligt, att avlöningsförmånerna åt egnahemsdirektörer,

egnahemskonsulenter, egnahemsassistenter och egnahemsrättare

bestämdes i anslutning till respektive avlöningar åt hushållningssällskapens

sekreterare, jordbrukskonsulenter och vandringsrättare. Vad

till en början angår avlöningsförhållandena för sekreterarna äro emellertid

dessa så pass skiftande att de icke kunna tagas till rättesnöre för bestämmande

av egnahemsdirektörernas avlöning. Och även i fråga örn jordbrukskonsulenternas

och vandringsrättarnas avlöning gäller, att deras grundlöner fastställts

närmast för beräknande av statsbidrag till lönernas bestridande. Det

har alltså lämnats hushållningssällskapen öppet att besluta om erforderlig

löneökning av andra medel än nyssnämnda statsbidrag, vilken möjlighet

emellertid icke torde lia utnyttjats av sällskapen i någon större utsträckning.

I vissa fall lia likväl lönetillägg beviljats för arbete inom egnahems- och bostadsförbättringsverksamheten.

På grund av det här anförda lia utredningsmännen

funnit de vid hushållningssällskapen tillämpade löneprinciperna

icke kunna tjäna till direkt ledning vid bestämmandet av lönerna för nu

ifrågavarande befattningshavare hos egnahemsnämnderna. Vid övervägande

av vilka löner som nied hänsyn till vederbörandes arbetsuppgifter och kompetens

böra anses skäliga lia utredningsmännen —- vilka utgått från att egnahemsnämndernas

ordinarie befattningshavare böra inplaceras i löneplanerna

i det av 1938 års riksdag antagna civila avlöningsreglementet — stannat

vid att föreslå, att egnahemsdirektör bör placeras i lönegraden A 24 och egnahemskonsulent

i A 21. Egnalicmsassistenterna och egnahemsrättarna, vilka

i det följande förutsättas skola få ställning av icke ordinarie befattningshavare,

torde böra erhålla lön motsvarande lönegraderna A 1(5 respektive A 8.

I fråga örn de befattningshavare hos hushållningssällskapen, som mot
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

svara egnahemsnämndernas övriga personal, synas anställningsvillkoren vara

så olika inom skilda sällskap att de icke kunna tjäna såsom ledning för

statstjänstemännens lönegradsplaceringar. Oavsett detta torde för övrigt

kanslibiträden och kontorsbiträden böra sättas i de lönegrader, som äro vedertagna

för motsvarande befattningshavare inom andra förvaltningsområden,

d. v. s. lönegraderna respektive A 7 och A 4.

Utredningsmännen anse skäligt, att egnahemsnämnds befattningshavare

för löneklassplacering bör få tillgodoräkna sig såsom statstjänst den tid,

lian före anställningen innehaft motsvarande befattning hos hushållningssällskap

eller dess egnahemsnämnd.

För befattningshavarnas tjänsteresor torde särskilt sparreglemente, motsvarande

de för liknande tjänstemannagrupper gällande, böra utfärdas.

Enär — i samband med avvecklingen av hushållningssällskapens egnahemsnämnder

— de statliga egnahemsnämnderna torde böra övertaga hela

den egnahemsverksamhet, varmed de gamla nämnderna vöre sysselsatta, inbegripet

liandhavandet av utestående egnahemslån, har egnahemsutredningen

ansett detta böra medföra, att de nya egnahemsnämnderna i allmänhet

icke kunde utrustas med mindre arbetskraft än som motsvarade den nuvarande

personaluppsättningen — givetvis med nödig jämkning till följd

av den centralisering av kassarörelsen och vad därmed hade samband, som

utredningen förordat. I själva verket kunde egnahemsnämndernas arbetsuppgifter

emellertid beräknas bli väsentligt utökade i förhållande till de nuvarande

nämndernas. Härom har utredningen framhållit följande:

Den fortsatta lånerörelsen med egnahemslån, avskrivningslån och skogslån

kommer tydligen att bli mera arbetskrävande än den hittillsvarande egnahemslånerörelsen.

Härjämte skola egnahemsnämnderna utom annat driva

jordförmedling samt tillhandagå egnahemsbildarna i ärenden med planläggning

och kontroll av åbyggnader samt med inköp av byggnadsmaterial. Vidare

tillkommer det arbete med jordanskaffning och därigenom bildade egnahemslägenheters

bebyggande, för vilket centralorganet finner lämpligt anlita

egnahemsnämnderna. Där icke nybildning av jordbrukslägenheter kan beräknas

komma att ske i större utsträckning, torde det bli så mycket mera arbete

att ordna förvärv av tillskottsjord för ofullständiga jordbruk. Bidragsverksamheten

för nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga

jordbruk torde bli mycket arbetskrävande och förstorad. Utredningsmännen

räkna nämligen med betydligt ökade statsanslag för detta ändamål.

Den decentralisation av arrendeegnahemsverksamheten, som synes bli erforderlig

vid en utvidgning av denna verksamhet, torde lia till följd att detta

arbete i ej obetydlig del avlastas på egnahemsnämnderna. Likaså torde genom

arbetarsmåbruksverksamheten åtskilligt arbete komma att tillföras egnahemsnämnderna

i därav berörda län. Slutligen torde böra framhållas, att

egnahemsorganen hittills i stor utsträckning tagits i anspråk för vissa uppgifter

vid sidan av sina egentliga verksamhetsgrenar, såsom den vittomfattande

bostadsförbättringsverksamheten. Utredningsmännen utgå från att så ock

bör bli fallet i fortsättningen. En väl organiserad och statlig egnahemsnämnd

i varje län bör tillika, såsom ovan framhållits, kunna utnyttjas och utbyggas

för andra skilda uppgifter inom området för den sociala jord- och bostadspolitiken.

Med stöd av vissa från hushållningssällskapen införskaffade uppgifter om

åtgången av arbetskrafter hos hushållningssällskapen för egnahemsverk
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

215

samheten, bidragsverksamheten för stärkande av ofullständiga jordbruk

samt bostadsförbättringsverksamheten liksom ock av sin kännedom i övrigt

om hithörande förhållanden har utredningen sökt bedöma personalbehovet

för de blivande statliga egnahemsnämndernas mera stadigvarande arbete.

Den redan från början erforderliga personaluppsättningen har av utredningen

beräknats vara följande.

Egnahemsnämnd i

Egna-

hems-

direktör

Egna-

hems-

konsu-

lent

Egna-

hems-

assistent

Egna-

hems-

rättare

Kansli-

biträde

Kontors-

biträde

Stockholms län ....................

1

1

2

1

1

Uppsala län........................

1

—

—

1

1

1

Södermanlands län..................

1

—

—

1

1

X

Östergötlands län....................

1

—

—

1

1

1

Jönköpings län......................

1

—

—

1

1

—

Kronobergs län ....................

1

—

—

2

1

1

Kalmar län ........................

1

—

—

2

1

1

Gotlands län........................

1

—

—

1

1

—

Blekinge län........................

1

—

—

2

1

1

Kristianstads län....................

1

1

—

2

1

2

Malmöhus län ......................

X

—

—

2

1

1

Hallands län........................

1

—

—

1

1

1

Göteborgs och Bohus län............

1

—

—

1

1

—

Älvsborgs län ......................

1

1

—

2

1

1

Skaraborgs län......................

1

—

1

1

1

1

Värmlands län......................

1

—

1

2

1

1

Örebro län ........................

1

—

—

1

1

1

Västmanlands län ..................

1

—

—

1

1

—

Kopparbergs län....................

1

—

1

2

1

1

Gävleborgs län......................

1

-7—

—

2

1

1

Västernorrlands län.................

1

1

—

2

1

2

Jämtlands län......................

1

—

1

2

1

1

Västerbottens län ..................

1

1

1

3

1

2

Norrbottens län ....................

1

1

1

5

1

3

Summa

24

5

7

42

24

25

Utöver den i tabellen angivna personalen torde enligt utredningens mening

erfordras såväl extra som tillfällig sådan. Detta gällde egnahemsassistenter

och egnahemsrättare liksom kvinnlig kontorspersonal. För erhållandet

av möjlighet till smidighet borde det icke vara fastslaget å vilket län sådan

personal skulle vara placerad. Centralorganet borde äga att efter behovet

förse egnahemsnämnderna med erforderliga extra eller tillfälliga arbetskrafter.

Utredningen har funnit, att för dylikt ändamål tillsvidare borde

för samtliga egnahemsnämnder räknas med extra egnahemsassistenter under

72 månader, extra egnahemsrättare under 60 månader och extra kontorsbiträden

under 180 månader, allt årligen.

De 24 egnahemsdirektörerna liksom ock de 5 egnahemskonsulenterna har

utredningen ansett böra givas ordinarie anställning. De 7 egnahemsassistentcrna

syntes däremot böra vara extra ordinarie. Starka skäl talade för att de

i tabellen upptagna egnahemsrättarna uppfördes såsom ordinarie, eftersom

deras huvudsakligaste sysselsättning torde komma att avse arbeten, som vöre

föranledda av egnahemsnämndernas uppgifter med stärkande av ofullstän
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

diga jordbruk. I avvaktan emellertid på erfarenhet torde även dessa befattningshavare

tillsvidare böra givas extra ordinarie anställning. Anledning

torde saknas varför icke den som kanslibiträden och kontorsbiträden

uppförda kvinnliga personalen, vilken utredningen räknat i underkant,

skulle givas ordinarie anställning, dock borde av de hos egnahemsnämnderna

i Kristianstads, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län föreslagna kontorsbiträdena ett biträde i vartdera av dessa län tillsvidare

vara extra ordinarie.

Antalet ordinarie befattningshavare hos egnahemsnämnderna skulle i enlighet

med utredningens förslag bestämmas på följande sätt:

Befattning

24 egnahemsdirektörer

5 egnahemskonsulenter

24 kanslibiträden

21 kontorsbiträden . . .

Lönegrad

. A 24

. A 21

. A 7

. A 4.

Befattning som egnahemsdirektör borde tillsättas av Kungl. Maj :t efter

förord av centralorganet. Övriga ordinarie befattningar borde tillsättas av

centralorganet, som jämväl skulle ha att antaga all icke ordinarie personal.

Egnahemsutredningen har ansett, att kommunerna samt de enskilda

egnahemsorganen — egnahemsföreningarna och egnahemsbolagen — icke

längre hade samma uppgift att fylla som tidigare. Själva konstruktionen av

egnahemslånestödet för jordbruksändamål, innefattande höjda jordbrukslån

samt, såsom något helt nytt, avskrivningslån och skogslån, syntes göra

dessa organ än mindre än hushållningssällskapen ägnade att vidare uppträda

såsom låneförmedlare för jordbrukslägenheten Egnahemsverksamheten

beträffande jordbrukslägenheter borde därför uteslutande förbehållas de

statliga organen. Egnahemslångivningen för bostadsändamål däremot torne

jämväl i fortsättningen med fördel kunna bedrivas även av kommuner

och egnahemssammanslutningar. Med kommun torde likställas samhällen,

där den för städerna gäilande ordning för bebyggande skulle iakttagas. Enligt

utredningens mening borde dessa låneförmedlare — kommuner, samhällen,

föreningar och bolag — också driva jordförmedling och jordanskaffmng

i fråga örn tomtmark och därvid kunna erhålla statslån såsom förlagsmedel.

Med hänsyn därtill att samma låneförmedlare torde lia sin främsta

uppgift att fylla med avseende på bostadsegnahem för vissa lokalt begränsade

platser — städer och stadsliknande samhällen samt mera tättbebyggda

områden — torde det vara lämpligt att meddela föreskrift därom, att dylik

icke statlig egnahemsverksamhet skulle vara på nämnda sätt lokaliserad. Det

torde böra få ankomma på centralorganet att antaga icke statliga egnahemslåneförmedlare

samt meddela i samband därmed erforderliga föreskrifter.

Den spridda bostadsbebyggelsen på den rena landsbygden torde däremot understödjas

genom statsorganen ensamma. 1 överensstämmelse härmed torde

de icke statliga egnahemsorganens hittillsvarande lånerörelse böra avvecklas

eller omläggas.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

217

Även bortsett från de fall, där kommunerna direkt medverka såsom egnahemslåneförmedlare,

har egnahemsutredningen uttalat sig för att all egnahemsbildning

— för jordbruksändamål liksom för enbart bostadsändamål

— borde försiggå under nära samverkan mellan statens organ och de kommunala

myndigheterna. Härom har utredningen anfört:

Statligt egnahemslån torde sålunda icke böra få meddelas, utan att vederbörande

kommunala organ, som bör besitta stor person- och lokalkännedom,

blivit satt i tillfälle att bedöma företaget och yttra sig därom. Eftersom dessa

organ exempelvis torde ha möjligheter att kunna uttala sig örn förefintligheten

av stadigvarande arbetstillfällen, som är en huvudförutsättning främst

för bildande av arbetarsmåbruk och andra stödjordbruk samt även för bildande

av bostadsegnahem, böra helt naturligt dylika egnahemsbildningar

ske i samförstånd med kommunerna. Den kommunala kännedomen örn

förhållandena kan icke heller undvaras i det viktiga arbetet med stärkandet

av ofullständiga jordbruk särskilt med tillskottsjord. All möjlig hänsyn bör

följaktligen tillmätas vederbörande kommuns ställningstagande till planerade

företag och arbeten inom egnahemsverksamheten. Principiellt torde

ingen egnahemsverksamhet böra av statsorganen understödjas mot kommunens

vilja, försåvitt de av kommunen andragna skälen befinnas hållbara.

Dock bör å andra sidan detta icke få medföra, att önskvärd omflyttning mellan

socknarna förhindras eller att .statens stödformer för egnahemsändamål

missbrukas till förmån för en kommuns egen befolkning.

Utredningen har förordat en kommunal anknytning till de statliga egnahemsorganen

liknande den nuvarande emellan hushållningssällskapens egnahemsnämnder

och kommunerna. Den huvudsakliga ändringen skulle föranledas

därav, att utredningen icke funne den i vissa kommuner förekommande

anordningen med egnahemskommittéer vid sidan av arbetarsmåbruksnamnder

vara ändamålsenlig. Kommunernas egnahemsverksamhet torde

bli bäst betjänad av att vara samlad på ett enda organ, så att erforderlig översikt

och likformighet kunde vinnas. Samarbetet mellan egnahemsnämnderna

och kommunerna syntes utredningen alltså böra ordnas på följande

sätt.

Egnahemsnämnd bör företrädas av ett egnahemsombud inom varje kommun

eller inom visst distrikt av kommun, utsett av egnahemsnämnden för

fyra år i sänder. Kommun, som icke bedriver arbetarsmåbrukslånerörelse,

skall äga att för kommunen eller distrikt därav utse två representanter, valda

för fyra år, alt jämte egnahemsombudet såsom ordförande bilda egnahemskommitté.

Örn sådan särskild kommitté icke anses erforderlig, bör kommunen

kunna uppdraga åt kommunalnämnden eller motsvarande myndighet

att jämte vederbörande egnahemsombud fungera såsom egnahemskommitté.

Kommun, där arbetarsmåbrukslånerörelse bedrives, bär uppdraga åt det organ,

som handhar denna lånerörelse, alt upprätthålla samarbete med vederbörande

egnahemsombud. Det synes önskvärt, att egnahemsombudet även

vid behandling av ärenden rörande arbetarsmåbrukslån bör få deltaga i överläggningarna,

däremot givetvis icke i besluten. I samband härmed torde beteckningen

arbetarsmåbruksnämnd böra utbytas mot beteckningen egnahemskommitté

såsom mera belysande för organets allsidiga egnahemsverksamhet.

Någon ändring i övrigt föreslås icke beträffande den kommunala

organisationen för1 arbetarsmåbrukslånerörelsen. Denna lånerörelse kom
-

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Majlis proposition nr 236.

mer sålunda i fortsättningen alt handhavas av särskilt utsedd egnahemskommitté,

bestående av tre ledamöter jämte lika många suppleanter, utsedda för

fyra år, eller av kommunalnämnden. Motsvarande bör gälla beträffande

den egnahemslåneförmedling, som må upptagas för bostadsändamål. Förekommande

jordanskaffning bör bedrivas av samma organ. Med hänsyn till

att kommun kan bedriva arbetarsmåbrukslånerörelse uppstår den skillnaden

i den kommunala egnahemsorganisationen mellan kommun med sådan

lanei örelse och annan, att i förstnämnda kommun —- örn egnahemskommitté

utsetts — egnahemsombudet icke fungerar såsom ordförande i kommittén

och att denna kommitté består av förutom egnahemsombudet 3 ledamöter

i stället för 2.

Instruktion för egnahemsombud och kommunalt egnahemsorgan torde

böra fastställas av vederbörande egnahemsnämnd enligt av centralorganet

godkänt normalformulär.

Egnahemsombud bör åtnjuta gottgörelse för sitt arbete inom egnahemsverksamheten.

Denna ersättning torde böra utgå i form av årsarvode, som

bestämmes och utbetalas i efterhand med belopp, som centralorganet på

förslag av vederbörande egnahemsnämnd må besluta. Närmare beräkningsgrunder

härför torde böra meddelas av Kungl. Majit på förslag av centralorganet.

Yttranden.

Till en början må beträffande egnahemsnämndernas verksamhetsområden

nämnas, att egnahemsutredningens förslag örn sammanförande av Kalmar

läns norra och södra områden under en gemensam egnahemsnämnd rönt

gensagor fran Kalmar läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd och

förvaltningsutskott. Egnahemsnämnden har hänvisat till att Kalmar län

vore synnerligen långsträckt. Från Kalmar -—- där egnahemsnämnden f»rutsatts

skola vara förlagd -— till norra delen av Kalmar län vore avståndet

cirka 260 km landsvägen och järnvägsledes ännu längre, varjämte förbindelserna

vore dåliga. Egnaliemslåneverksamheten inom norra området vore

också mera omfattande än inom södra. Särskilt gällde detta jordbrukslånen.

Vid 1937 års utgång hade antafet lån inom norra området utgjort 461 jordbrukson

och 521 bostadslån med en sammanlagd skuldsumma av omkring

4.0 milj. kronor. Inom södra området vore motsvarande siffror 300 jordbrukson

och 623 bostadslån med en sammanlagd skuldsumma av omkring

2.9 milj. kronor. På grund härav ansåge egnahemsnämnden, att en centralisering

av hela länets egnahemsverksamhet komme att lända norra länsdelen

till skada, varför en egnahemsnämnd i vardera hushållningssällskapsområdet

borde bibehållas med expeditionerna förlagda till Kalmar och Västervik.

Egnahemsnämnden befarade, att i annat fal! den personliga kontakten med

egnahemslåntagarna ej kunde i önskvärd utsträckning uppehållas.

Likaså har förslaget örn att en gemensam egnahemsnämnd skall handhava

egnahemsverksamheten för hela Älvsborgs län föranlett erinringar från

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott.

Utskottet har framhållit, att utredningen icke syntes ha beaktat

de starka skäl, som givit anledning till att detta län på ett ganska tidigt

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

219

stadium uppdelats i tvenne hushållningssällskaps områden. Förhållandena

vore nämligen ganska olika i norra och södra länsdelen, och då länet inneliölle

störst antal brukningsdelar i landet och vore geografiskt sett ganska

oformligt som administrativ enhet, syntes starka skäl föreligga för att även

i fortsättningen tvenne lokala organ, ett i norra och ett i södra länsdelen, bibehölles.

Mot utredningens förslag i fråga om löneställningen för egnahemsnämndernas

personal har allmänna civilförvaltningens lönenämnd icke haft något

att erinra. Emellertid har lönenämnden ansett den ifrågasatta tjänstebenämningen

egnahemsdirektör böra utbytas mot en lämpligare titel, förslagsvis

egnahemsintendent eller egnahemssekreterare. För den händelse

egnahemsorganisationen omedelbart skulle uppföras på ordinarie stat, ansåge

lönenämnden vidare, att kansli- och kontorsbiträdespersonalen, vilken

avsåges skola ställas direkt under egnahemsstyrelsen, icke borde erhålla ordinarie

anställning i så stor utsträckning som föreslagits.

Göteborgs och Bohus låns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

lia ansett rättvisan kräva, att egnahemsdirektör i lönehänseende

jämställes med föreståndare för folkhögskola och konsulent med lärare.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, vars yttrande biträtts

av länsstyrelsen, har framhållit, att, då länsorganens arbetsbörda och

därmed egnahemsdirektörens ansvar måste anses vara väsentligt olika inom

olika verksamhetsområden, en gradering av egnahemsdirektörerna lämpligen

borde äga rum i åtminstone 3 grupper. Inom Kristianstads län, där

egnahemslånerörelsens omfattning vore avsevärt större än inom de övriga,

borde egnahemsdirektören lämpligen placeras i 28:e lönegraden, inom mellanskiktet,

där lånestorleken lägst utgjorde omkring 10 milj. kronor, i 26:e

lönegraden och i övriga fall i 24:e lönegraden.

Sveriges agronomförbund har framhållit följande synpunkter med avseende

å löneställningen för egnahemsdirektörer, egnahemskonsulenter och

egnahemsassistenter:

Förbundet vill med skärpa framhålla, att vid inrättande av befattningar,

för vilka kräves agronomutbildning, hänsyn bör tagas till den nuvarande

krävande och långvariga utbildningen på området, och att därför full paritet

i lönehänseende bör råda mellan sådana befattningar och befattningar,

vars innehavare hava annan högskoleutbildning. Med hänsyn härtill och

till den av egnaliemsutredningen gjorda jämförelsen mellan de föreslagna

egnahemsdirektörs- och egnahemskonsulentbefattningarna å ena och sekreterare-

och jordbrukskonsulentbefattningarna å andra sidan samt efter

jämkning nied hänsyn till den av allt att döma mindre omfattande verksamhet,

som egnahemsdirektörerna lära få att förestå i jämförelse med hushållningssällskapens

sekreterare, får förbundet föreslå, att egnahemsdirektör

placeras i lönegrad A 27 eller eventuellt A 26 och egnahemskonsulent i

A 24. Därest det med befattningarna förenade ansvaret skall givas den

innebörd, som nyssnämnda jämförelse antyder, och om samtidigt hänsyn

tages till en skälig avvägning mellan de nu ifrågavarande befattningarna

och andra befattningar, avsedda för motsvarande kategorier av högskoleut
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

bildade tjänstemän, torde en lägre löneplacering ej rättvisligen kunna ifrågasättas.

Skulle agronomförbundets synpunkter beträffande egnahemsdirektörer

och egnahemskonsulenter ej vinna beaktande, utan i stället proposition i berörda

avseenjäe avlåtas i överensstämmelse med utredningsmännens förslag

till löneplacering, vill förbundet rikta uppmärksamheten därpå, att under

sådana förhållanden ej lika kvalificerade innehavare kunna påräknas för

respektive befattningar samt att den förstnämnde befattningshavaren under

sadant förhållande ej, i olikhet med vad som eljest är brukligt inom statsförvaltningen,

vid så låg löneplacering bör erhålla titel, vari ingår ordet

»direktör». I konsekvens härmed bör därför tjänstemannen i A 24 benämnas

egnahemskonsulent och den i A 21 förste assistent. Konsulenten skulle

då komma att motsvara vad som i regel inom statsförvaltningen benämnes

inspektör.

Beträffande egnahemsassistenter finner förbundet det skäligt och ändamålsenligt,

att dessa, i likhet med vad som skett ifråga om amanuensbefattningarna

vid egnahemsstyrelsen, placeras såsom extra ordinarie befattningshavare

i lönegraderna 16—18 samt att medel till avlöning av icke ordinarie

personal beräknas med hänsyn härtill. Möjlighet skulle därigenom erhållas

att efter viss tid uppflytta assistent, som ej inom rimlig tid på annat sätt

vunnit befordran, till den högre av de nämnda lönegraderna.

Beträffande lönegradsplaceringen av den kvinnliga biträdespersonalen har

statskontoret framfört följande erinringar:

Därest den i betänkandet föreslagna centraliseringen av kassarörelsen

kommer till stånd, kan statskontoret för sin del icke finna motiverat med

högre biträdestjänster i lokalorganen än i kontorsbiträdesgraden (lönegrad

A 4). I de fall, där den i betänkandet angivna organisationsplanen upptager

två eller flera biträden i lönegrad A 4, föreslår statskontoret, att en differentiering

sker så, att endast ett av dessa biträden placeras i den angivna

lönegraden och övriga i lönegrad A 2.

För den händelse statskontorets förslag till decentralisering av kassarörelsen

vinner beaktande, synes det i organisationsförslaget hos egnahemsnämnderna

uppförda kanslibiträdet med hänsyn till de mera kvalificerade arbetsuppgifter,

som genom nämndernas bestyr med kassarörelsen komma att

åvila denna befattningshavare, böra placeras i något högre lönegrad än den

föreslagna. Intill dess erfarenheter vunnits rörande arbetsförhållandena

inom länsorganen, vill det synas statskontoret såsom örn ifrågavarande biträde

lämpligen placeras i lönegrad A 8. Vidare torde för bokslutsarbetets

fullgörande bos nämnderna böra räknas med minst ett extra biträde under

en tid av 3 månader.

I motsats till de sakkunniga anser statskontoret, att vederbörande egnahemsnämnd

bör erhålla rätt att tillsätta de i nämnderna föreslagna befattningarna

i lägre grad än lönegrad A 16.

Med avseende å lönegradsplaceringen för den befattningshavare, som vid

en decentraliserad kassarörelse skulle handhava härmed sammanhängande

uppgifter hos egnahemsnämnderna, ha två ledamöter i statskontoret uttalat

skiljaktig mening och ansett, att med hänsyn till de mera kvalificerade arbetsuppgifter,

som genom nämndernas bestyr med kassarörelsen skulle komma

att åvila sådan befattningshavare, en placering av befattningen i lägst

lönegrad All måste anses vara motiverad.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

221

Vad angår personalbehovet hos egnahemsnämnderna har i yttrandena från

Sveriges agronomförbund samt åtskilliga hushållningssällskap gjorts gällande,

att egnahemsutredningen beräknat personalbehovet alltför knappt. Samma

uppfattning har uttalats av lantbruksstyrelsen, som härutinnan anfört:

Egnahemsutredningen har sökt beräkna personalbehovet genom att utgå

från hushållningssällskapens uppgifter rörande den utsträckning i vilken

deras personal f. n. sysslar med de uppgifter, vilka skulle utbrytas

från sällskapen och överföras till de statliga egnahemsnämnderna.

Härvid har emellertid synbarligen icke beaktats, att sällskapens konsulenter

och vandringsrättare samtidigt i allmänhet utöva även annan konsultationsverksamhet,

varav följer att i förhållande till den effektiva arbetstiden

mindre tid åtgår för resor f. n. än vad som blir fallet i en speciell egnahemsorganisation.

Vidare bör framhållas, att f. n. egnahemsjordbrukarna kunna

räkna med att alltid på hushållningssällskapens expeditioner sammanträffa

med kvalificerad personal och med denna rådgöra om sina egnahemsangelägenheter.

Då egnahemsdirektören i utredningens förslag beräknas skola

utföra de åligganden, som nu tillkomma egnahemskonsulent i hushållningssällskap,

måste man räkna med att han i huvudsak skall befinna sig på

resor, och rådgivningen på egnahemsnämndernas expedition kommer i flertalet

län att åvila ett kanslibiträde i lönegrad A 7. En sådan ordning torde

''knappast anses tillfredsställande. Anförda och andra förhållanden synas,

enligt lantbruksstyrelsens mening, giva vid handen, att utredningen beräknat

personalbehovet mycket i underkant även för en begynnelseorganisation,

vilket bör beaktas även vid bedömandet av kostnaderna för genomförandet

av utredningens förslag.

Å andra sidan har, såsom framgår av det föregående, allmänna civilförvaltningens

lönenämnd hållit före, att den av utredningen föreslagna personaluppsättningen

utan större olägenhet borde åtminstone tillsvidare kunna

undergå minskning. I fråga örn länsorganen ville lönenämnden särskilt

framhålla, att den i betänkandet lämnade sammanställningen rörande sysselsatt

personal inom vissa av hushållningssällskapens verksamhetsgrenar gåve

vid handen, att i åtskilliga län egnahemsverksamheten hittills tagit hushållningssällskapens

befattningshavare i anspråk under allenast begränsad tid

av året.

Anledning torde icke finnas att här i detalj referera de av hushållningssällskapen

gjorda uttalandena rörande personaluppsättningen hos egnahemsnämnderna.

En del uttalanden av mera allmän betydelse må emellertid

återgivas.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

lia ansett det personalbestånd, varmed länsnämnderna föreslagits

skola bliva utrustade, vara otillräckligt i kvalitativt hänseende. Granskning

och vård av inteckningarna kunde nämligen icke beräknas bliva på ett

tillfredsställande sätt verkställt av egnahemsdirektören, som dels med ifrågasatt

kompetens i allmänhet icke syntes lia förutsättningar härför och dels

såsom egnahemskonsulent finge sin verksamhet till väsentlig del förlagd ute

i området. Att såsom ifrågasattes vid prövning av säkerheter anlita särskild

jurist kunde icke sägas vara en ändamålsenlig lösning av denna viktiga

fråga. Länsnämnderna borde, även örn härav föranleddes ökade kostnader,

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

vara utrustade med en personal, som dagligen kunde tillgodose de olika behoven

för granskning och vård av inteckningar och för kassagöromål. I

samma yttrande har hävdats, att de mindre jordbruken hade behov av biträde

pa trädgårdsodlingens område. Särskilt vid förstärkning av dvlika

jordbruk vore en utveckling till trädgårdsbruk rätt vanlig. Under detta förhållande

syntes skäl lia förelegat, att fråga om anställning av trädgårdskonsulent

föreslagits för tillgodoseende av detta viktiga krav.

Även Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

lia förordat, att speciell sakkunskap ställdes till egnahemsnämndernas

förfogande för beviljandet av lån till trädgårdsbruk. Vidare syntes nödvändigt,

att särskilt skogssakkunnig värderingsman ställdes till förfogande

för beviljandet av s. k. skogslån.

Medicinalstyrelsen har förutsatt, att vid utfärdande av de närmare bestämmelser

rörande egnahemsorganens verksamhet, som skulle meddelas av

Kungl. Maj:t, angelägenheten av samarbete nied hälsovårdsmyndigheterna

vunne behövligt beaktande, i samband varmed egnahemsnämnderna syntes

böra bemyndigas att i de fall, då besök på platsen erfordrades för bedömande

av på deras prövning ankommande ärenden, begära länsstyrelsens förord-.

ilande för förste provinsialläkaren att dit göra tjänsteresa.

I många yttranden har givits uttryck åt uppfattningen att behovet av byggnadssakkunskap

icke blivit tillfredsställande tillgodosett i utredningens förslag.

I denna riktning har, bland andra, byggnadsstyrelsen uttalat sig. Styrelsen

har anfört:

Vid de av utredningsmännen föreslagna egnahemsnämnderna skulle byggnadsteknisk

sakkunskap saknas helt och hållet. Av de s. k. egnahemsrättarna

avses väl endast att fordra lägre lantbruksutbildning, förvärvad vid

lantbruksskola eller särskilt anordnade kurser för dylika rättare. Att ersätta

den fackutbildning, som meddelas vid de tekniska högskolorna eller

andra tekniska läroanstalter med den mycket ytliga utbildning, som kan förvärvas

vid de av utredningsmännen föreslagna kurserna, som skulle anordnas

av egnahemsstyrelsens byggnadsbyrå, kan ej heller anses såsom en tillfredsställande

lösning och kommer icke att garantera tillräcklig byggnadskunskap

hos vederbörande. Icke heller är det tillräckligt sörjt för sakkunskapen

genom att egnahemsnämnderna till länsarkitektens bedömande överlämna

de frågor, som nämnderna själva anse sig inkompetenta att avgöra.

Då nämnderna icke själva besitta någon byggnadsteknisk sakkunskap eller

erfarenhet, torde det icke kunna begäras, att de alltid skola inse, när en

fråga behöver liänskjutas till avgörande av fackman. Ofta är det även nödvändigt,

att fackmannen får vara med från början av ett byggnadsärendes

behandling och att han har möjlighet att personligen sammanträffa med den

byggande för att för honom påvisa eventuella brister och framlägga förslag

till deras avhjälpande. I avvaktan på utredning angående behovet av byggnadsstadga

för landsbygden, synes emellertid arkitekter tills vidare icke böra.

.anställas såsom tjänstemän med uteslutande tjänstgöring vid nämnderna.

Möjlighet torde dock beredas dessa att där sådant behov föreligger anställa

konsulterande arkitekt, till vilken alla byggnadsärenden hänskjuta^ på samma

sätt som avses för t. ex. juridiskt biträde åt egnahemsnämnderna.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

223

För den lokala kontrollen av byggnadsarbetenas utförande böra egnahemsnämnderna

i största möjliga utsträckning anlita fackmän, som efter genomgång

av åtminstone lägre teknisk skola förvärvat god praktisk erfarenhet

inom husbyggandets område. Om dessa kontrollanter skola anlitas från fall

till fall eller stadigvarande anställas, blir givetvis beroende av omfattningen

av verksamheten inom respektive egnahemsnämnders områden. Tills vidare

böra de dock icke anställas såsom ordinarie befattningshavare.

Slutligen har styrelsen hemställt, att erforderliga åtgärder måtte vidtagas

för åvägabringande av skyndsam utredning rörande behovet av en för landsbygden

gällande byggnadsstadga och därmed sammanhängande frågor.

För lantbruksstyrelsen har det framstått som den viktigaste förutsättningen

för uppnående av ändamålsenliga och ekonomiska byggnader, att verklig

byggnadssakkunskap finnes företrädd i de lokala nämnderna:

Skola egnahemsbyggarna i huvudsak lita till den sakkunskap, som finnes

i centralorganet, måste det leda till en schablonmässig behandling av byggnadsfrågorna,

varjämte det kan befaras, att kontrollen över byggnadsverksamheten

blir otillfredsställande. Även om typritningar kunna vara till stor

nytta, måste man dock i regel förutsätta en viss grad av individuell behandling

av varje byggnadsföretag.

Beträffande byggnadskonsulenterna kan man, om de en gång skola tillsättas,

enligt lantbruksstyrelsens mening räkna med samma dualism mellan

ifrågavarande statliga egnahemsnämnder och hushållningssällskapen, som tidigare

anförts rörande övriga konsulenter. Icke-egnahemsjordbrukarnas

byggnadsfråga torde beräknas vara av avsevärt större omfattning än den,

som berör egnahemsbildarna. Att behovet av byggnadssakkunskap ute i länen,

när det rör denna stora grupp, av vilka flertalet är mindre jordbrukare,

måste tillgodoses, förr eller senare, torde vara en nödvändighet med den

stora roll byggnaderna och byggnadskapitalet numera spela i jordbruket.

Att frågan hittills uppskjutits, torde huvudsakligen vara beroende på att man

velat avvakta förut omnämnda utredning rörande hushållningssällskapens

organisation och verksamhet.

Bostadssociala utredningen har ifrågasatt, örn icke den byggnadstekniska

sakkunskapen blivit väl svagt företrädd i den föreslagna organisationen, och

har hänvisat till att denna skulle kunna anlitas för skilda uppdrag inom området

för den statliga sociala jord- och bostadspolitiken.

Ladugdrdsbyggnadssakkunniga, som funnit svagheten i den nuvarande

organisationen bestå i bristande planläggning av varje särskilt byggnadsföretag

och bristande tillsyn under dettas genomförande, har ansett utredningen

icke ha tagit tillräcklig hänsyn härtill. De sakkunniga ha bland annat anfört:
Ladugårdsbyggnadssakkunniga

anse sig på grund härav icke kunna biträda

utredningsmännens uppfattning, att länsorganen i avvaktan på lösandet

av frågan örn byggnadskonsulenter för hushållningssällskapen skola ställas

utan speciell byggnadsteknisk sakkunskap. Länsarkitekterna torde ej,

såsom förutsatts, kunna ägna tillräcklig tid åt annat än behandlingen av

vissa principfrågor. Dc måste i övrigt få anses dels överkvalificerade för

handläggning av enkla bostadsbyggnadsärenden, dels mindre sakkunniga rörande

ekonomibyggnaderna.

I betraktande av alt största delen av dc medel, som omsättas inom egna
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj-.ts proposition nr 236.

hemsverksamheten, belöpa sig på rena byggnadskostnaderna, synes det ej

lämpligt att för samtliga hos egnahemsnämnderna föreslagna tjänstemän

endast erfordras agronomutbildning.

Ladugårdsbyggnadssakkunniga hemställa, att det från början förutsattes,

att varje egnahemsnämnd bör ha tillgång till byggnadstekniskt utbildad

tjänsteman med tillräckliga kvalifikationer. Härvid bör övervägas huruvida

denne tjänsteman jämväl skulle kunna tjänstgöra som byggnadskonsulent

inom hushållningssällskapets verksamhetsområde. En viss del av statens utgifter

för byggnadskonsulenten skulle då kunna återvinnas, örn denne mot

skälig taxa finge ombesörja utarbetande av byggnadsförslag åt enskilda, som

ej tillhörde egnahemsnämndens klientel, enligt liknande principer som numera

tillämpas för länsarkitekterna. Genom en dylik anordning kunde byggnadskonsulenterna

ges en bättre avlöning varigenom högre kompetenskrav

kunde uppställas. Om det vid en närmare utredning skulle visa sig, att en

byggnadskonsulent ej skulle kunna beredas full sysselsättning inom något

av de mindre länen, bör undersökas, örn eventuellt gemensam byggnadskonsulentbefattning

bör inrättas för två mindre län. De sakkunniga kunna

emellertid ej uraktlåta att framhålla, att det för närvarande ej torde vara

möjligt att besätta ett så stort antal byggnadskonsulentbefattningar, som

skulle erfordras med fullt kompetenta innehavare enär kunskapen örn de

byggnadstekniska och lmsdjurshygieniska frågor, som sammanhänga med

lantbrukets byggnader hittills ej mer än undantagsvis varit föremål för tillräckligt

djupgående studier och undervisning här i landet. Det torde därför

vara lämpligt att, tills större erfarenhet vunnits, endast tillsätta dessa befattningar

på förordnande.

Åtminstone i de stora norrländska länen med den livliga egnahemsbildningen

och de stora avstånd, som där förekomma, torde det vara nödvändigt

att medelst lokala kurser utbilda de egnahemsrättare eller byggmästare,

som skola hjälpa egnahemsbyggarna tillrätta och handhava den fortlöpande

kontrollen. Tillgången till yrkeskunniga specialarbetare är i dessa landsdelar

mindre, varför det här ligger större vikt uppå att tillräcklig tillsyn utövas.

Om länsorganen tilldelas en byggnadskonsulent så som av ladugårdsbyggnadssakkunniga

föreslagits, kunna dessa självständigt avgöra

många av de frågor, som annars måst hänskjutås till centralorganet. Sålunda

bör den löpande kontrollen på arbetsplatsen helt ombesörjas av länsorganen

som genom byggnadskonsulenten endast i översiktsform delger centralorganet

sina erfarenheter och önskemål. I utredningsmännens betänkande

har föreslagits, att kontrollen på arbetsplatserna i stor utsträckning

skulle skötas direkt från centralorganet, ett arrangemang, som i förhållande

till sin effektivitet torde ställa sig ganska dyrbart.

Även i flera andra yttranden har uttalats den uppfattningen att egnahemsutredningens

förslag i fråga örn egnahemsnämndernas organisation

icke i tillräcklig grad tillgodosåge kraven på byggnadssakkunskap hos nämnderna.

I denna riktning lia sålunda uttalat sig länsstyrelserna i Hallands,

Värmlands och Västmanlands län, Värmlands och Östergötlands läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnder och förvaltningsutskott, Västerbottens

läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, svenbo arkitekters riksförbund

samt särskilda kommitterade inom svenska teknologföreningen.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, vars yttrande biträtts

av länsstyrelsen, har uttalat sig för alt i de län, där egnahemslånerö
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

225

reisen vore relativt livlig, borde finnas en särskild byggnadskonsulent, som

ständigt kunde stå såväl rörelsens klientel som vederbörande lokalorgan till

tjänst med råd och hjälp. De nytillsatta byggnadskontrollanterna hade för

stora distrikt att svara för och kunde därför ej vara till sådan hjälp, som i

detta hänseende vore önskvärd. Dessa tjänstemäns distrikt kunde därvid i

så måtto minskas, att de endast komme att omfatta sådana län, i vilka särskild

byggnadskonsulent ej funnes anställd. Med minskade distrikt komme

därvid att följa ökade möjligheter för kontrollanterna att bispringa och råda,

där så påfordrades.

Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har bland annat

anfört följande:

Om en centralisering enligt betänkandet genomföres, ligger den faran nära

till hands att byggnadsstilar m. fl. frågor i stort sett uniformeras lika för hela

landet. Olika orters särprägel härvidlag är emellertid av sådant värde att

den ur många synpunkter bör skyddas och i viss mån utvecklas, men en centralisering

utgör en allvarlig fara för dess utplånande. Söderifrån utbjudna

ritningar till bostadshus ha tyvärr redan funnit någon marknad i Västerbotten,

men vissa byggnader som uppförts i överensstämmelse med dessa är

i fråga om dimensioner och planlösning av sådan beskaffenhet att egnahemslån

icke ansetts böra beviljas. Anspråken på rum och övriga utrymmen

synas, om man får döma av dylika ritningar, vara helt andra i sydligare

delarna av landet än i övre Norrland. Att faror som de här påpekade

äro vida större vid en centralisering än om lokala nämnder få utöva bestämmanderätten

framgår av de över hela landet till det yttre såväl som till det

inre lika bostadshusen på arbetarsmåbruken.

Under det att egnahemsutredningen uttalat sig för att eventuella byggnadskonsulenter

i första hand borde anställas hos egnahemsnämnderna, ha egnahemsnämnderna

och förvaltningsutskotten i Östergötlands län, Kalmar läns

södra område och Älvsborgs läns norra område, förvaltningsutskottet i Älvsborgs

läns södra område, Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd

ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap förordat, att sådana

konsulenter i stället borde bindas vid hushållningssällskapen. Till stöd härför

har framhållits angelägenheten av att även det stora antal jordbrukare,

som icke hade sina ställen egnaliemsbelånade, erliölle tillgång till sakkunnig

hjälp för sina byggnadsspörsmål.

Beträffande frågan om fortsatt förmedling av bostadsegnahemslån genom

kommuner samt särskilda aktiebolag och ekonomiska föreningar ha vissa uttalanden

gjorts.

Sålunda lia Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd

och förvaltningsutskott ansett det icke vara riktigt eller lämpligt, att

ak liebolag eller förening finge antagas till förmedlare av egnahemslån till

förvärv av bostadsegnahem, särskilt i de fall där till sådant bolag eller förening

lämnats förlagslån för inköp och exploatering av fastigheter. För en

enhetlig och likartad bedömning vid långivningen kunde det ej vara till gagn

med flera låneförmedlare med belt olika förutsättningar och helt olika inställning

till lånefrågan.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha uttalat betänkligheter mot att jämväl kommuner skulle kunna

utöva förmedling av bostadslån. Ifrågavarande egnahemsnämnd har även

förklarat sig ha haft ingående erfarenheter om jordanskaffning och jordförmedling

bedriven av enskilda personer och bolag. Dessa lade på sin verksamhet

företrädesvis privatekonomiska synpunkter. Härav föranleddes egnahemsnämnden

till det uttalandet att, huru jordanskaffningsverksamheten än

i övrigt framdeles komme att ordnas, den icke borde omhänderhavas utav sådana

personer eller bolag.

Vidare lia Göteborgs och Bohus låns hushållningssällskaps egnahemsnämnd

och förvaltningsutskott framfört betänkligheter mot förslaget, att

jämväl kommuner skulle kunna fungera som förmedlare av bostadslån. Det

syntes icke rationellt att vid sidan av länsorganisationen skapades lokala låneförmedlare.

Även Jämtlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,

vilkas yttrande biträtts av lånsstgrelsen, ha avstyrkt, att egnahemslån

skulle kunna utlämnas genom kommuner samt vissa aktiebolag och

föreningar. Detta komme endast att splittra arbetet.

Å andra sidan har styrelsen för svenska bankföreningen funnit det angeläget,

att det enskilda och det kommunala intresset i förevarande betydelsefulla

verksamhet vidmakthölles i planmässig anslutning till den statliga organisationen.

Vad det kommunala inslaget anginge syntes tvivelaktigt, huruvida

municipalsamhälle ägde lagligen taga befattning med sådana frågor

som egnahemslåneförmedling och jordanskaffning för bildande av egna hem.

Slutligen må nämnas, att svenska skogs- och flottningsarbetarförbundet ansett

beteckningen »egnahemskommitté» för de kommunala egnahemsorganen

vara olämplig. Beteckningen »jordnämnd», som nu bleve ledig, syntes i stället

kunna ifrågakomma för dessa organ. Alternativt borde beteckningen

»arbetarsmåbruksnämnd» bibehållas, där huvuduppgiften bleve att handhava

arbetarsmåbruksverksamhet.

Departementschefen.

I ett föregående avsnitt angående de allmänna grunderna för egnahemsverksamhetens

organisation har jag förordat ett förstatligande av egnahemsnämnderna.

Däremot har jag frångått egnahemsutredningens förslag om

överflyttning från hushållningssällskapens förvaltningsutskott till egnahemsnämnderna

av bidragsverksamheten för stärkande av ofullständiga jordbruk.

Likaså har jag avvisat förslaget örn centralisering av egnahemsverksamhetens

kassarörelse. Det är uppenbart, alt mitt ståndpunktstagande till dessa frågor

måste påverka egnahemsnämndernas personalbehov.

Då de nya egnahemsnämnderna i enlighet med egnahemsutredningens förslag

torde böra träda i verksamhet först den 1 juli 1940, torde det icke vara

nödvändigt att till innevarande års riksdag framlägga något slutgiltigt förslag

i fråga om organisationen av dessa nämnder. Det synes fastmera ändamåls
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

227

enligt, att egnahemsstyrelsen erhåller tillfälle att ytterligare utreda härmed

sammanhängande spörsmål, vilket lämpligen kan ske jämsides med de underhandlingar

med hushållningssällskapen, som kunna förutsättas skola äga

rum med avseende å egnahemsverksamhetens överflyttning från dessa. Emellertid

torde det kunna vara till fördel, bland annat för det ungefärliga bedömandet

av omorganisationens innebörd i kostnadshänseende, att jag redan

nu preliminärt antyder vissa synpunkter beträffande personalbehovet för

egnahemsnämnderna.

Innan jag ingår härpå, vill jag något uppehålla mig vid frågan om egnahemsnämndernas

verksamhetsområden. Eftersom dessa nämnder för närvarande

äro hushållningssällskapens organ, ha de även samma verksamhetsområden

som dessa, vilket innebär att det i Kalmar och Älvsborgs län finnes

två egnahemsnämnder och i ett vart av övriga län en sådan nämnd. I

likhet med egnahemsutredningen finner jag det med hänsyn till verksamhetens

effektivitet icke vara möjligt att tilldela egnahemsnämnderna större

verksamhetsområden än som motsvara länen. Egnahemsutredningens förslag,

att i Kalmar och Älvsborgs län i motsats till vad nu är fallet allenast

skall finnas en egnahemsnämnd, finner jag visserligen kunna möjligen motiveras

av egnahemsverksamhetens omfattning i dessa län. Emellertid anser

jag ändock på grund av de lokala förhållandena samt önskvärdheten av ett

fortsatt samarbete mellan egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen

övervägande skäl tala för att i nämnda båda län fortfarande bibehållas två

egnahemsnämnder. Sist angivna skäl synes mig också motivera, att egnahemsnämnderna

såväl i dessa som andra län förläggas till samma orter som

hushållningssällskapen.

Egnahemsnämnderna torde i enlighet med vad egnahemsutredningen föreslagit

böra bestå av antingen fem eller tre ledamöter, beroende på verksamhetsområdenas

utsträckning. Ledamöterna böra förordnas av Kungl. Majit,

som även bör utse en av dem lill ordförande. Den i det följande omnämnde

egnahemsdirektören torde böra vara självskriven ledamot. Vid utseendet

av ledamöterna bör beaktas önskvärdheten av att kontakten mellan egnahemsnämnderna

och hushållningssällskapen underlättas. Vad utredningen

föreslagit i fråga örn ersättningen åt ledamöterna ger mig ej anledning till erinran.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att hos varje egnahemsnämnd

bör finnas anställd en egnahemsdirektör med huvudsakligen de uppgifter,

som angivits av utredningen. Befattningen torde böra uppföras å ordinarie

stat. I likhet med utredningen anser jag karaktären av de med befattningen

förenade uppgifterna betinga befattningens placering i lönegrad A 24. Att

såsom föreslagits i ett yttrande göra lönegradsplaceringen beroende av egnahemslånens

omfattning hos respektive nämnd kan jag ej finna lämpligt.

De krav på skicklighet och arbetsförmåga, som handhavandet av egnahemsverksamheten

på ett rationellt sätt ställer på sin man, behöver ingalunda stå

i relation tili långivningens omfattning, överhuvud taget torde det vara

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

ogörligi att finna en objektiv och allmängiltig måttstock, som skulle kunna

läggas till grund för en differentiering av egnahemsdireklörernas löner. Det

nu sagda synes emellertid icke böra utgöra hinder för egnahemsstyrelsen att,

på grundval av nyss avsedda undersökning rörande personalbehovet hos

egnahemsnämnderna, föreslå något lägre löneställning i sådana län, där arbetsuppgifterna

måste anses vara särskilt begränsade. Vad angår benämningen

å ifrågavarande befattning finner jag visserligen den av egnahemsutredningen

föreslagna benämningen egnahemsdirektör på ett riktigt sätt

giva uttryck åt den ansvarsfulla ställning, som dessa befattningshavare komma

att intaga. I synnerhet om en del av befattningarna enligt vad nyss sagts

komma att placeras lägre än i lönegrad A 24, synes likväl möjligen någon

annan benämning kunna vara lämpligare. Utan att nu vilja fatta definitiv

ställning till denna fråga kommer jag i det följande att använda benämningen

egnahemsdirektör.

Enligt utredningens förslag skola egnahemsdirektörerna biträdas av egnahemskonsulenter,

egnahemsassistenter och egnahemsrättare. Emellertid får

jag erinra om att detta organisationsförslag grundats på förutsättningen att

bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga jordbruk skulle överflyttas

från hushållningssällskapen till egnahemsnämnderna. Om i enlighet

med vad jag föreslagit dylik överflyttning icke sker, torde egnahemsdirektörerna

i flertalet län icke bliva i behov av sådant biträde, som nyss avsetts. I

varje fall synes det icke komma att finnas nämnvärd användning för personal

med den kompetens, som skulle företrädas av egnahemsrättarna.

Inom en del län torde emellertid behov komma att förefinnas av någon

egnahemskonsulent eller egnahemsassistent. De uppgifter rörande arbetsåtgången

hos de olika hushållningssällskapen, som lämnats i egnahemsutredningens

betänkande, synas närmast tyda på att egnahemskonsulenter

skulle behöva anställas i tre län och egnahemsassistenter i ungefär åtta län.

Mot att egnahemskonsulenterna såsom ordinarie befattningshavare placeras

i lönegrad A 21 och egnahemsassistenterna såsom icke ordinarie tjänstemän

i 16 lönegraden synes intet vara att erinra. Det torde vara lämpligt, att

medel även finnas tillgängliga för anställande tillfälligtvis av extra egnahemsassistenter.

Det kan räknas med att såväl egnahemsdirektörerna som egnahemskonsulenterna

och egnahemsassistenterna i stor utsträckning komma att befinna

sig på tjänsteresor. Enligt egnahemsutredningens förslag skulle å egnahemsnämndernas

expeditioner vid sådana tider icke finnas någon högre

befattningshavare än ett kanslibiträde. Ett sådant förhållande synes mig

icke tillfredsställande. Frågan örn egnahemsnämndernas kontorspersonal

kommer emellertid i ett nytt läge genom att den av utredningen föreslagna

centraliseringen av kassarörelsen icke genomföres. För liandhavandet av

egnahemsnämndernas medelsförvaltning torde, om denna bibehålies decentraliserad,

erfordras en befattningshavare i högre ställning än kanslibiträdesgraden.

Ett hänsyntagande till nu berörda förhållanden synes leda till att

hos egnahemsnämnd bör finnas anställd en kassör och kontorsföreståndare,

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

229

som under egnahemsnämndens och egnahemsdirektörens överinseende kan

omhänderhava medelsförvaltningen, inberäknat räntedebitering m. m., och

samtidigt stå allmänheten till tjänst med upplysningar i olika egnahemsverksamlieten

berörande frågor. Örn denne befattningshavare erhåller heltidsanställning

hos egnahemsnämnden, torde han lämpligen böra placeras i

lönegrad A 17 eller eventuellt såsom icke ordinarie tjänsteman i motsvarande

lönegrad. Emellertid torde det kunna ligga i såväl egnahemsnämndens

som vederbörande hushållningssällskaps intresse, att ifrågavarande befattningshavare

kan på lämpligt sätt dela sin arbetstid mellan nämnden och

sällskapet, varvid dock uppenbarligen måste förutsättas att garantier skapas

mot missbruk av ställningen som förvaltare av två kassor. Där sist angivna

anordning befinnes lämplig, torde befattningshavaren i fråga böra

anställas hos egnahemsnämnden mot visst arvode. Vilketdera av nu berörda

alternativ som är att föredraga, blir beroende av förhållandena i olika

fall. Det bör ankomma på egnahemsstyrelsen att vid den i det föregående

avsedda undersökningen rörande personalbehovet hos egnahemsnämnderna

även överväga förevarande fråga. Jag vill i detta sammanhang tillägga, att

de här åsyftade alternativa anordningarna för anställande av kassörer eller

kontorsföreståndare hos egnahemsnämnderna synas i hög grad undanröja de

svårigheter i organisatoriskt avseende, som befarats vara förbundna med en

överflyttning av egnahemsarbetet från hushållningssällskapen.

Om befattningar såsom kassörer eller kontorsföreståndare inrättas hos

egnahemsnämnderna, torde hos dessa i allmänhet icke behöva anställas

några kanslibiträden. Med hänsyn till kontorsarbetets omfattning torde

detta vara erforderligt allenast i tre eller fyra län. Däremot torde hos samtliga

egnahemsnämnder behov komma att finnas av lägre biträdesbefattningar.

Sammanlagt torde approximativt böra räknas med ett trettiotal

kontorsbiträdesbefattningar och ett tjugotal skrivbiträdesbefattningar. Nu

nämnda biträdesbefattningar, vilka böra placeras i samma lönegrader som

motsvarande befattningar inom civilförvaltningen i övrigt, böra på lämpligt

sätt fördelas på ordinarie och icke ordinarie. Härutöver torde kunna föreligga

behov av anställande av tillfällig personal.

Mot vad egnahemsutredningen anfört rörande egnahemsnämndernas behov

att i viss utsträckning anlita juridisk expertis och särskild skogsutbildad

personal synes mig intet vara att erinra. Jag vill i detta sammanhang fästa

uppmärksamheten på att egnahemsnämnderna även kunna behöva sörja

för tillgång till sakkunskap på trädgårdsodlingens område.

I personaluppsättningen för egnahemsnämnderna har egnahemsutredningen

icke upptagit några befattningshavare med speciell byggnadssakkunskap.

Utredningen har förutsatt, att den föreslagna byggnadsbyrån hos egnahemsstyrelsen,

under medverkan av de utav styrelsen anställda byggnadskontrollanterna

skulle göra nämndernas tjänstemän förtrogna med byggnadsfrågor

genom anordnande av kurser, tillhandahållande av typritningar och anvisningar

ni. m. Örn särskilda byggnadskonsulentbefattningar skulle inrättas

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

i länen, borde de emellertid i första hand knytas lill egnahemsnämnderna.

I avvaktan härpå borde dessa nämnder i viss utsträckning kunna anlita länsarkitekterna.

Enligt min mening bör frågan örn byggnadssakkunskapen inom egnahemsorganisationen

icke betraktas isolerad utan ses i samband med det mera

allmänna problemet örn möjligheterna att tillgodose behovet av byggnadssakkunskap

på landsbygden och härigenom underlätta tillkomsten av ändamålsenliga

och billiga byggnader. Detta problem är av stor betydelse icke

minst för jordbrukarna och kräver sin lösning inom en nära framtid. Jag

vill erinra om att nyligen på initiativ från jordbrukarhåll bildats en särskild

byggnadsförening med uppgift att verka för bättre förhållanden på förevarande

område, och det torde finnas skäl att hoppas på lyckliga resultat

av dessa strävanden. Vidare bör nämnas, att frågan örn tillgodoseendet av

landsbygdens behov av byggnadssakkunskap även har varit föremål för

övervägande hos 1937 års utredning angående det mindre jordbrukets arbetsförhållanden.

Denna utredning har i sitt betänkande den 25 februari

1939 angående underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen

bland annat uttalat sig för att byggnadskonsulentbefattningar böra inrättas

vid hushållningssällskapen. Slutligen har byggnadsstyrelsen i sitt

förut återgivna yttrande fäst uppmärksamheten på behovet av en byggnadsstadga

för landsbygden. Jag är icke beredd att för närvarande framlägga

några förslag med avseende å landsbygdens byggnadsfrågor. Å andra sidan

kan jag ej heller förorda, att lösningen av desamma föregripes genom

att egnahemsnämnderna nu förses med särskild byggnadssakkunnig personal.

Tills vidare torde behovet av byggnadssakkunskap hos dessa nämnder

böra tillgodoses på huvudsakligen det sätt, som förordats av egnahemsutredningen.

Emellertid anser jag, i motsats mot utredningen, någon nämnvärd

medverkan i förevarande hänseende icke kunna förväntas från länsarkitekternas

sida.

Jag biträder egnahemsutredningens förslag, att förmedlingen av egnahemslån

genom kommuner samt ekonomiska föreningar och aktiebolag bör

inskränkas till bostadsändamål och endast avse lokalt begränsade områden.

Vad angår municipalsamhällena torde det icke vara erforderligt att för

egnahemsverksamheten anlita vederbörande municipala organ utan torde

denna verksamhet kunna omhänderhavas av kommunens gemensamma

organ.

Mot utredningens förslag i övrigt rörande den kommunala egnahemsorganisationen

har jag intet att erinra.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

231

Egnahemsreformens ikraftträdande och vissa därmed sammanhängande

spörsmål.

Egnahemsutredningen.

Beträffande egnahemsreformens ikraftträdande har egnahemsutredningen

anfört följande:

Enligt utredningsmännens mening bör den föreslagna reformen inom egnahemsväsendet

genomföras snarast möjligt. Den nya egnahemsstyrelsen torde

alltså böra träda i funktion nied det budgetår, som börjar den 1 juli 1939.

Samtidigt torde jordnämndens verksamhet böra övertagas av egnahemsstyrelsen.

Med hänsyn därtill att — såsom i det följande kommer att närmare

utvecklas — åtskilliga förhållanden med avseende pa länsorganens omreglering

torde påkalla en viss övergångstid, lia utredningsmännen nödgats räkna

med att de nya egnahemsnämnderna skola kunna träda i de nuvarandes

ställe först den 1 juli 1940, från vilken tidpunkt följaktligen också de nya

bestämmelserna örn egnahemslån böra vinna tillämpning. .....

Vad nu föreslagits drar i sin tur med sig, att de föreslagna förändringarna

av den egnahemsverksamliet, som bedrives genom kommuner beträffande arbetarsmåbruk

eller i övrigt samt genom egnahemsföreningar och egnahemsbolag,

böra anstå till den 1 juli 1940. Enär nuvarande tillfälliga höjning av

maximum för arbetarsmåbrukslån gäller till och med ar 1939, torde ^de föreslagna

bestämmelserna om lånemaximum och örn arbetarsmåbrukslåns uppdelning

i stående del och amorteringsdel böra vinna tillämpning redan nied

ingången av år 1940. Den 1 juli 1940 torde vidare den föreslagna expropriationslagstiftningen

böra träda i kraft. De jämkade bestämmelserna örn arrendeegnahemsverksamheten

torde likaså böra tillämpas från samma tidpunkt,

oaktat denna verksamhet förutsättes skola utövas av egnahemsstyrelsen

redan dessförinnan eller från och med den 1 juli 1939.

Verksamheten med bidrag till stärkande av ofullständiga jordbruk synes

lämpligen icke kunna överflyttas på de nya egnahemsnämnderna annat än

i anslutning till kalenderårsskifte, varvid icke torde kunna ifrågakomma tidigare

tidpunkt än ingången av år 1941. Emellertid synes det utredningsmännen

angeläget, att de nya bestämmelserna för bidragsverksamlieten kunna

i vissa delar träda i tillämpning redan under den tid hushållningssällskapen

ännu handha denna verksamhet. Enligt utredningsmännens mening

böra sålunda de ändrade bidragsbeloppen, de relativa liksom de absoluta,

kunna utgå till företag, avseende nyodling, stenröjning, jordkörning och betesförbättring

å ofullständiga jordbruk, vartill bidrag beviljas av hushållningssällskapen

under år 1940. Bestämmelserna örn övriga bidrag och örn

egnahemslån för stärkande av ofullständiga jordbruk torde däremot böra

träda i kraft samtidigt med de nya egnahemslånevillkoren i övrigt eller den

1 juli 1940.

Till de nya egnahemsnämndernas arbetsuppgifter skola enligt utredningsmännens

förslag höra icke endast de nu berörda verksamhetsgrenarna utan

ock de övriga uppgifter, som för närvarande äro tillagda egnahemsnämnderna,

bland andra bostadsförbättringsverksamheten och lantarbetarbostadslånerörelsen.

Dessa båda verksamhetsgrenar torde böra överflyttas på de

nya egnahemsnämnderna i och med att dessa träda i funktion den 1 juli

1940.

Sålunda föreslagna övergångsanordningar innebära, att arbetet inom egnahcmsverksamhetens

skilda grenar kommer alt bedrivas enligt de gamla be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

stämmelserna intill den 1 juli 1940 med angivna undantag för arbetarsmåbrukslånerörelsen

ävensom bidragsverksamheten för ofullständiga jordbruk.

I fråga örn egnahemsreformens inverkan på de nuvarande egnahemslån - tagarnas ställning i fortsättningen Ilar egnahemsutredningen bland annat

framhållit:

Vad^ angår förpliktelserna i fråga om förräntning och amortering av egnahemslån^

anse utredningsmännen, att dessa egnahemslåntagare böra i görligaste

mån bliva likställda med nytillkommande egnahemslåntagare. De föreslagna

förräntningsvillkoren innebära givna förmåner framför de nu gällande,

åtminstone i fråga om egnahemslån beviljade efter ingången av år

1920. Innehavare av sådana egnahemslån, som beviljats före ikraftträdandet

av de nya bestämmelserna, böra örn de så önska få tillåtelse att förränta

sina lån enligt dessa bestämmelser, under villkor dock att samtidigt de nya

procentsatserna för annuitetsberäkningarna vinna tillämpning. Detta villkor

torde böra stadgas i syfte att vinna nödig enhetlighet och reda. Däremot

lia utredningsmännen icke funnit skäl att föreslå ändring i kvoten för

tidigare egnahemslåns uppdelning i stående delar och amorteringsdelar.

Eftersom låntagarnas rättigheter och skyldigheter med avseende på innehavda

lån äro bestämda i kontrakt med egnahemslåneförmedlarna, måste tilllämpningen

av nu angivna eller andra övergångsbestämmelser bli beroende

av frivillig överenskommelse. Beträffande egnahemslån, som även i fortsättningen

komma att kvarligga hos låneförmedlare, bör självfallet gälla, att låneförmedlarnas

betalningsskyldigheter till staten böra omregleras, i mån som

övergångsbestämmelserna vinna tillämpning mellan dessa och låntagarna.

Överenskommelser, varom här är fråga, torde böra befästas genom tilllägg

till gällande lånekontrakt. Enär de år 1937 beslutade tillfälliga räntelättnaderna

avse t. o. m. år 1939, torde dessa tilläggsavtal böra få gälla från

och med år 1940. Detta bör icke möta hinder i organisationsliänseende, eftersom

de nya egnahemsnämnderna lämpligen böra upptaga räntor och

amorteringar för år 1940 även beträffande egnahemslån, vilka i enlighet med

vad som nedan föreslås övertagits från de gamla låneförmedlarna.

De egnahemslåntagare, med vilka träffas tilläggsavtal, som nyss sagts, böra

likställas med nyare låntagare jämväl i fråga örn övriga bestämmelser örn

lantagarnas betalningslörhallanden, såsom beträffande uppskov med erläggande

av amortering.

Oavsett berörda övergångsbestämmelsers tillämpning, böra tidigare egnahemslantagare

likställas med nytillkommande i fråga örn möjligheterna

föi jordbi ukslantagare att erhålla Ian eller bidrag till förstärkning av sina

jordbi uk och för bostadslåntagare att erhålla tilläggslån för byggnadsar
I

detta sammanhang har egnahemsutredningen övervägt behovet av en

stödaktion till förmån för egnahemslåntagare, som kunde befinna sig i sådana

sval a ekonomiska förhallanden att hjälp i särskild ordning vore nödvändig

för en sanering av dessa förhållanden. Utredningen har från egnahemsnämnderna

införskaffat visst material till belysande av behovet av sådana

stödåtgärder. Av detta material liksom på grund av sin kännedom i

övrigt om egnahemslåntagarnas förhållanden har utredningen funnit, att den

ekonomiska ställningen för många låntagare vore mycket svag. Men det

syntes ock framgå, att omfattningen av och sättet för nödvändig och lämplig

hjälp icke kunde bedömas utan föregående undersökningar av ifrågakom
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

233

mande fall. Utredningen hade emellertid icke lämpligen kunnat ingå på dylika

vittomfattande specialundersökningar. Detta torde i stället tillkomma

egnahemsstyrelsen, varefter det jämväl borde ankomma på styrelsen att vidtaga

de mått och steg, vartill undersökningarna kunde giva anledning i det

aktuella läget.

Tidigare innehavare av arbetar småbrukslån skola enligt utredningens förslag

likställas med nyare i fråga om möjligheten att erhålla statsbidrag för

utvidgning av bostadshus.

Utredningen har icke funnit anledning till omräkning av gamla låns stående

delar och amorteringsdelar enligt de nya reglerna.

De föreslagna ändrade upplåtelsevillkoren för arrendeegnahem, avseende

huvudsakligen förbättrade lånevillkor vid frilösning, ha ansetts böra vinna

tillämpning även på arrendeupplåtelser före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Egnaliemsutredningen har funnit uppenbart att, om staten genom egna

organ skall handhava den fortsatta egnahemslånerörelsen, hushållningsällskapens

nuvarande egnahemslånestock bör överflyttas på staten. Frågan om

ansvaret för lånestocken bör härvid regleras genom skäliga uppgörelser mellan

staten och hushållningssällskapen.

I detta sammanhang har utredningen hänvisat till att hushållningssällskapen

upplagt särskilda riskfonder för mötande av uppkommande förluster.

Dessa riskfonder vore av två slag, nämligen dels »gamla» fonder, som bildats

före 1928 års egnahemsreform, och dels »nya» fonder, bildade därefter. De

gamla riskfonderna hade av hushållningssällskapen —- utan föreskrifter därom

från statens sida — bildats av förvaltningsbidrag, som enligt då gällande

bestämmelser tilldelats sällskapen »för betäckande av för dem genom lånerörelsen

uppkommande kostnader och möjliga förluster». Sedan år 1928

hade i de för hushållningssällskapens egnahemsnämnder av egnahemsstyrelsen

fastställda instruktionerna i regel intagits vissa föreskrifter med avseende

på de gamla fonderna. Härigenom vore vanligen bestämt, att ifrågavarande

fonder skulle användas för täckande av förluster å egnahemslån, som utlämnats

före år 1929. För en del egnahemsnämnder vore vidare stadgat, att vad

som av fondernas medel icke erfordrades för nämnda ändamål vore avsett

att användas efter hushållningssällskapens gottfinnande. Beträffande de nga

riskfonderna gällde bestämmelserna i § 36 kungörelsen nr 217/1928. Därigenom

vore stadgat, att uppstående överskott å hushållningssällskaps förvaltningsbidrag

skulle tillföras en av sällskapet ägd och förvaltad riskfond

för egnahemslånerörelsen ävensom att denna fonds tillgångar icke finge utan

tillstånd av Kungl. Majit användas för andra ändamål än till bestridande av

sällskapets med den statsunderstödda egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader

och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster. Tillgängliga

uppgifter örn storleken av hushållningssällskapens riskfonder vid

utgången av år 1936 utvisade, att då skulle lia förefunnits: i de gamla fonderna

tillhopa 1,732,125 kronor och i de nya 1,370,516 kronor. Utöver dessa

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

fondmedel funnes hos ett eller annat hushållningssällskap medel, tillhörande

de gamla riskfonderna, vilka emellertid icke förvaltades av egnahemsnämnderna

eller ock disponerats för andra ändamål och därför icke vidare redovisats

såsom behållning i fonderna.

Med avseende å den framtida dispositionsrätten över riskfonderna har egnahemsutredningen

bland annat uttalat följande:

De för egnahemslånerörelsen meddelade bestämmelserna rörande förvaltningsbidragen

och fondbildningarna synas enligt utredningsmännens förmenande

innebära dels att staten tillförsäkrat hushållningssällskapen — liksom

övriga egnahemslåneförmedlare — vissa förvaltningsbidrag så länge av dem

förmedlade egnahemslån utestå, och dels att de därav bildade riskfonderna

äro att betrakta såsom sällskapens egendom, ehuru med avseende på fondernas

användning, åtminstone vad angår de nya fonderna, meddelats vissa

bindande förbehåll från statens sida. Dessa hushållningssällskapens förmåner

böra emellertid å andra sidan ses mot bakgrunden av sällskapens förpliktelser

att ensamma svara för egnahemslånerörelsens handhavande och

därmed förenade omkostnader och förluster. Förvaltningsbidragens och

riskfondernas tillgodonjutande är följaktligen betingat av fortsatt skötsel

av motsvarande utestående egnahemslån. Vidare bör bemärkas, att förvaltningsbidragens

storlek beräknats erforderlig för att täcka därmed avsedda

utgifter och att det sålunda icke varit meningen, att hushållningssällskapen

skolat göra någon vinst på lånerörelsen i form av behållning i riskfonderna,

sedan egnahemslånen helt infriats. Det synes emellertid ligga i sakens natur,

att betydande behållning kan påräknas hos något hushållningssällskap,

medan hos andra åter förvaltningsbidragen visa sig otillräckliga. Främsta

anledningen till sådana olikheter torde ligga däri att vissa hushållningssällskap

gjort förhållandevis stora förluster på egnahemsverksamheten. Till

olikheten lia medverkat sådana omständigheter som att vissa hushållningssällskap

tidigare icke tillgripit förvaltningsbidragen för att täcka samtliga med

egnahemslånerörelsen förbundna omkostnader, utan låtit dessa mer eller

mindre uppgå i kostnaderna för sällskapens verksamhet i övrigt, ävensom

att staten trätt emellan med vissa hjälpåtgärder för egnahemslåntagarna, vilket

varit ägnat att minska sällskapens låneförluster.

Utredningen har för sin del förordat, att vid de uppgörelser, som förutsatts

skola träffas mellan staten och hushållningssällskapen, staten såsom villkor

för att den skulle inträda i sällskapens ställe beträffande alla uteliggande

egnahemslån, inbegripet s. k. uppskovslån, borde uppställa, att sällskapen

samtidigt till staten överläte de nya riskfonderna men finge behålla de gamla

fonderna, med föreskrift att sällskapen icke finge utan Kungl. Maj:ts särskilda

medgivande använda dessa behållna fonder för andra ändamål än främjande

av det mindre jordbruket och dess binäringar ävensom uppmuntrande av

trädgårdsodlingen. Staten bolde samtidigt förbinda sig att svara för vissa

med egnahemsnämndernas avveckling förenade, i det följande omnämnda

kostnader. Jämväl i de fall, då egnahemslån vore placerade i egnahemsfastigheter,

som med äganderätt övertagits av hushållningssällskapen, borde staten

inträda i sällskapens ställe, dock borde det stå öppet för sällskapen —

särskilt flir den händelse fastigheternas värde skulle överstiga gäldbelastningen

på grund av egnahemslånen — att om de så hellre önskade infria sagda

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

235

gäld. Vore dessa fastigheter utarrenderade eller uthyrda, bleve givetvis därom

träffade avtal bindande även för staten.

Egnahemsutredningen har funnit uppenbart och angeläget, att till de nya

egnahemsnämnderna borde knytas befattningshavare med erfarenhet från den

nuvarande egnahemsverksamheten och att sålunda åt många av de gamla

egnahemsnämndernas befattningshavare borde kunna beredas sådan anställning

hos staten att dessa icke behövde bliva lidande på grund av omorganisationen.

Detta syntes särskilt gälla dem, som enbart eller övervägande vore

anställda hos de gamla egnahemsnämnderna. Där likväl någon sådan befattningshavare

ginge förlustig sin arbetsförtjänst och sedan längre tid varit anställd

hos egnahemsnämnden samt haft anledning att räkna med fortsatt anställning,

syntes han i någon form böra erhålla gottgörelse härför. De befattningshavare,

som varit anställda för annat arbete hos hushållningssällskapen

men härmed förenat arbete hos de gamla egnahemsnämnderna, borde likaledes,

om de icke kunde i fortsättningen erhålla sådan anställning hos sällskapen

att därigenom åtminstone huvudsakligen uppvägdes vad de kunde lia

uppburit hos egnahemsnämnderna, böra erhålla gottgörelse under nyssnämnda

förutsättningar i fråga örn varaktigheten av arbetet inom egnahemsväsendet.

En tredje grupp slutligen utgjordes av sådana personer, som hos de

gamla egnahemsnämnderna haft arbete mera tillfälligt eller såsom bisyssla

utan att i övrigt vara knutna till hushållningssällskapen, exempelvis juridiska

biträden, siffergranskare och revisorer. Dessa torde icke kunna påvisa

tillräckliga skäl för att erhålla gottgörelse, varom här vore fråga. Egnahemsutredningen

har förklarat sig sakna möjlighet att på förhand närmare

angiva, i vilka fall en tillämpning av nu föreslagna principer kunde väntas

föranleda beviljande av ersättningar åt de gamla egnahemsnämndernas befattningshavare

för mistade löneinkomster. Ej heller hade utredningsmännen

ansett sig böra redan här precisera de grunder, efter vilka ersättningarnas

belopp borde beräknas. Då emellertid statens kostnader för dylika ersättningar

torde komma att hålla sig inom jämförelsevis måttliga belopp och en

mera ingående undersökning härav näppeligen kunde ske annat än i samband

med underhandlingar med varje hushållningssällskap för sig, ansåge

utredningen, att med frågan örn prövning av dessa ersättningar borde få bero

till 1940 års riksdag.

Egnahemsutredningen har hänvisat till att, vare sig hushållningssällskapen

förhyrt lokaler för egnahemsnämndernas räkning eller till dem upplåtit lokaler

i sällskapen tillhöriga fastigheter, sällskapen tydligen kunde åsamkas

olägenhet, örn dessa lokaler i samband med egnahemsnämndernas förstatligande

kortare eller längre tid skulle behöva stå obegagnade i avbidan på

att för lokalerna eventuellt gällande hyreskontrakt skulle upphöra eller att

lokalerna skulle få en annan lämplig användning. Flera förvaltningsutskott

hade i yttranden till utredningen uttalat, att hushållningssällskapen borde

tillerkännas ersättning för den skada, de i angivna avseende kunde lida.

Utredningen har förklarat sig anse, att skäl funnes för en sådan mening.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Emellertid torde i vissa län de nya statliga egnahemsnämnderna kunna

övertaga de lokaler, varom bär vore fråga. På andra håll torde icke behöva

gå lang tid, innan hushållningssällskapen kunde linna annan användning

för lokalerna eller genom uppsägning av löpande hyresavtal frigöra sig

från desamma. I den mån hushållningssällskapen kunde komma att visa

sig lia lidit ekonomisk skada i förevarande hänseende, borde emellertid

ersättning härför utgå. Liksom beträffande personalersättningarna kunde ej

heller dessa lokalkostnader närmare beräknas på förhand, utan måste därmed

ansta tills det visat sig i vad man sådana borde utgå. Vad utredningen

här anfört syntes dock giva vid handen, att det endast kunde röra sig örn

jämförelsevis små belopp.

Vad i övrigt angår avvecklingen av hushållningssällskapens egnahems

verksamhet har utredningen anfört:

Hushållningssällskapen i Noirbottens och Jämtlands län torde vara de enda

sällskap, vilka^ för närvarande inneha jord, som inköpts för egnahemsändamal.

I den man dessa eller andra hushållningssällskap vid egnahemsnämndernas

avveckling inneha dylik jord, bör staten, om sällskapen så önska,

övertaga dessa jordområden mot en köpeskilling, som svarar mot sällskapens

anskaffningskostnader. Försåvitt områdena ifråga inköpts med stöd av jordanskaffningslån,

har för övrigt staten redan från början iklätt sig det ekonomiska

ansvaret för dessa jordanskaffningsföretag.

Skulle något hushållningssällskap lia bildat sådan riskfond för jordanskaffmngsverksamhet,

varom förmäles i § 40 kungörelsen nr 217/1928, bör sådan

iond med hänsyn därtill att londén bildats efter fördelning mellan staten

och sällskapet av uppkommet överskott å jordanskaffningsföretag — få behållas

och användas av sällskapet liksom förut omförmäld gammal riskfond

för egnahemslånerörelsen. Enligt vad utredningsmännen inhämtat finnas

emellertid för närvarande inga dylika fonder.

Tsorrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd bedriver vidare

liksom Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd jordanskaffningsverksamhet

för .statens räkning jämlikt bestämmelserna i kungörelsen

nr 212/1936. Möjlighet till sådan verksamhet föreligger enligt kungörelsen

nr 424/1937 jämväl för egnahemsnämnderna i Västernorrlands och

Jämtlands län. Beträffande dylika jordanskaffningsföretag böra de nya

egnahemsnämnderna självfallet och utan att särskilda föreskrifter därom

torde erfordras träda i de gamla nämndernas ställe. Förhållandena fölbefattningshavare,

vilka kunna lia anställts för ifrågavarande företag, torde

regleras på samma sätt som lör annan egnahemsnämndernas personal.

Östergötlands läns hushållningssällskap har meddelat, att sällskapet tecknat

borgen för ett Sva egnahemsförening u. p. a. beviljat förlagslån ur jordförmedlingsfonden

a ursprungligen 200,000 kronor, varav för närvarande utestår

80,000 kronor. Anledningen härtill har varit, att mellan egnahemsnämnden

och föreningen träffats en överenskommelse, enligt vilken föreningen åtagit

sig att vara nämndens organ för jordanskaffning och jordförmedling inom

hushållningssällskapets verksamhetsområde. Utredningsmännen anse, att hushållningssällskapet

bör kunna påräkna att bli fritaget från ifrågavarande

borgensansvar i samband med att staten antingen övertager de med förlagslånet

inköpta egendomarna eller ock erhåller ett medbestämmande och kontrollerande

inflytande med avseende på förlagslånets användning, motsvarande

det som nu tillkommer sällskapet. Detsamma bör gälla det förlagslån

a 100,000 kronor, som tilldelats Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236

237

mot borgen av länets hushållningssällskap, och eventuella andra liknande

engagement, som hushållningssällskapen kunna lia iklätt sig.

För den händelse något hushållningssällskap icke skulle vara villigt alt i

överensstämmelse med vad här föreslagits avveckla sin befattning nied egnahemsverksamheten

och pågående jordanskaffningsföretag utan i stället föredraga

att fortsätta därmed tills uteliggande egnahemslån blivit infriade och

jordanskaffningsföretagen avslutade, har utredningen funnit detta icke kunna

förhindras. Det syntes emellertid kunna förväntas, att hushållningssällskapen

icke skulle finna lämpligt resa dylika hinder mot ett fullständigt genomförande

av den egnahemsreform, som statsmakterna kunde vilja åstadkomma.

Egnahemsutredningen har erinrat örn att enligt utredningens förslag sådana

egnahemslåneförmedlande kommuner, egnahemsföreningar och egnahemsbolag,

som förmedlat jordbrukslån, skulle helt upphöra därmed och

de, som förmedlat bostadslån, kunna fortsätta därmed endast i den mån

denna långivning vore lokaliserad till visst begränsat område. Örn dylik

låneförmedlare icke önskade göra ändring i sin befattning med tidigare

egnahemslån, torde så icke kunna påfordras från statens sida. Låneförmedlaren

borde då alltjämt äga att, underkastad meddelade kontrollföreskrifter,

erhålla stadgat förvaltningsbidrag. Önskade låneförmedlaren däremot helt

avveckla sina äldre egnahemslåneengagement, borde följande iakttagas:

Möjlighet bör då stå öppen att överflytta lånen på de nya egnahemsnämnderna.

För ett sådant överflyttande bör fordras — förutom givetvis att

förvaltningsbidraget bortfaller — att låneförmedlaren fullgjort sina betalningskyldigheter

till statskontoret. Egnahemslån, som vid tiden för ifrågasatt

överflyttande icke hunnit bli definitivt reglerat, d. v. s. till fullo utbetalt

till låntagaren mot föreskrivna handlingar, torde endast efter särskild

prövning böra övertagas av egnahemsnämnden. Är egnahemslån placerat

i fastighet, som befinner sig i låneförmedlarens ägo, bör sådant lån kunna

avvecklas i samband med att fastigheten efter värdering överlåtes på staten.

Värdering bör även läggas till grund för övertagande av egnahemslån i

andra fastigheter. Sistnämnda olikhet gentemot övertagande av egnahemslån

från hushållningssällskapen finna utredningsmännen böra stadgas med

hänsyn bland annat till att några medel motsvarande sällskapens nya riskfonder

icke kunna beräknas bli av de övriga låneförmedlarna överlämnade

till staten. Egnahemsföreningarna och egnahemsbolagen äro visserligen

enligt föreningsstadgarna och bolagsordningarna ålagda vissa inskränkningar

i dispositionsrätten till vinstmedel, innebärande att viss del därav

skall fonderas. Dylika vinster och andra besparingar torde dock — bland

annat enär någon statlig ersättning ej torde vara påkallad såsom gottgörelse

för eventuella personal- och lokalkostnader — vid ifrågasatta avveckling

böra få behållas av låneförmedlarna. Detsamma bör gälla kommun, som

— ehuru i författningsväg icke meddelats föreskrift därom — kan lia fonderat

vinster och besparingar på egnahemslånerörelsen. Därest en avveckling

av egnahcmsföreningarnas oell egnahemsbolagens egnahemslånerörelse skulle

påkalla ändringar i föreningsstadgarna och bolagsordningarna, böra sådana

ändringar tillåtas efter särskild prövning av Kungl. Majit.

Ar låneförmedlare, som avvecklar sin egnahemslånerörelse, engagerad i

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

jordanskaffningsföretag, finnes givetvis möjlighet till att sådant företag övertages

av staten för att ingå i dess jordanskaffningsverksamhet. överenskommelse

härom bör kunna träffas i enlighet med de principer, som eljest skola

gälla, då staten för sin jordanskaffningsverksamhet inköper egendomar.

Yttranden.

Vad egnahemsutredningen föreslagit rörande egnaliemsreformens ikraftträdande

och vissa därmed sammanhängande spörsmål har i allmänhet icke

föranlett några erinringar i de avgivna yttrandena.

Mot förslaget, att hushållningssällskapen skulle få behålla äldre riskfonder

men nödgas avstå från nya sådana fonder, ha Stockholms läns och stads

hushållningssällskap egnahemsnämnd och förvaltningsutskott invänt, att båda

slagen av fonder borde förbliva i sällskapens ägo. Även Södermanlands låns

hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott ha inlagt gensagor

mot nämnda förslag. Enligt vad av dem anförts, hade detta hushållningssällskap

icke någon äldre riskfond men väl en mindre ny och skulle sålunda

»alldeles gå miste om ersättning» för egnahemsverksamhetens handhavande.

Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott

ha förklarat sig taga för givet att, då förslaget ginge ut på att staten

skulle övertaga de egnahemsfonder, som bildats sedan särskilda egnahemsräkenskaper

föreskrivits, detta jämväl innebure att, då i stället för fonder underskott

funnes, staten skulle täcka detta. Norrbottens låns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har ansett den nya riskfonden böra överlämnas till

egnahemsnämnden för att disponeras till säkerställande av den jordförmedlingsverksamhet

i egen regi, som nu förefinnes, samt till vissa stödåtgärder

åt dess egnahemslåntagare.

I flera yttranden, särskilt från hushållningssällskapen, har understrukits

angelägenheten av att hushållningssällskapen och deras befattningshavare

erhölle full gottgörelse, i den mån de bleve lidande av reformen.

Statskontoret har däremot framhållit, alt gottgörelse till de befattningshavare

hos hushållningssällskapens egnahemsnämnder, vilka icke kunde vinna

anställning hos de statliga egnahemsnämnderna, syntes böra utgå endast

i de fall, där anställningen hos hushållningssällskapet skäligen kunde anses

hava utgjort vederbörandes huvudsakliga förvärvskälla. Då emellertid de

olika kategorier av befattningshavare, det här kunde bliva fråga örn, säkerligen

hade mycket olika möjligheter att erhålla nya anställningar, boede vid

bestämmandet av gottgörelse för mistad inkomst hänsyn i görligaste mån tagas

även till sådana förhållanden.

Departementschefen.

Jag biträder egnahemsutredningens förslag, att den föreslagna egnahemsreformen

utom i vissa delar bör träda i verkställighet med det budgetår, som

börjar den 1 juli 1940. Omorganisationen av egnahemsstyrelsen bör emellertid

genomföras redan under nu närmast stundande budgetår, d. v. s. bud
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

239

getåret 1939/40. Ändringarna med avseende å bidragsverksamheten för stärkande

av ofullständiga jordbruk torde böra träda i kraft den 1 januari 1940.

Skäl torde icke finnas att, såsom enligt utredningens förslag, uppskjuta genomförandet

av de nya bestämmelserna om avloppsförbättringsbidrag till en

senare tidpunkt. Slutligen torde även de ändrade föreskrifterna om lånemaximum

för arbetarsmåbrukslån och örn sådant låns uppdelning i stående del och

amorteringsdel böra vinna giltighet redan med ingången av år 1940.

I enlighet med vad jag förut föreslagit torde de nya bestämmelserna i fråga

örn egnahemslånens förräntning böra gälla i fråga om lån, som utlämnas

efter ingången av budgetåret 1940/41. Beträffande äldre lån böra nuvarande

bestämmelser fortfarande tillämpas och bör den för åren 1937—1939

provisoriskt medgivna räntenedsättningen erhålla fortsatt giltighet för år

1940.

Möjligheten att placera bottenkredit hos annan långivare än staten torde

böra stå öppen även beträffande stående delen av lån, som utlämnats enligt

tidigare gällande författning.

I detta sammanhang får jag erinra om att egnahemsutredningen ifrågasatt,

huruvida icke en del egnahemslåntagare befunne sig i så svag ekonomisk ställning,

att de vore i behov av hjälp. Enligt vad utredningen anfört, borde det

ankomma på egnahemsstyrelsen att undersöka, i vilken utsträckning sådant

hjälpbehov förelåge.

överflyttningen av hushållningssällskapens nuvarande egnahemslånestock

till egnahemsnämnderna, i den mån icke sällskapen mot förmodan motsätta

sig en sådan överflyttning, torde böra genomföras så snart som möjligt efter

den 1 juli 1940, då de nya nämnderna träda i funktion.

Utredningens förslag beträffande dispositionen av hushållningssällskapens

riskfonder finner jag välbetänkt. Huruvida hushållningssällskap, som icke

har några fonder men däremot underskott å egnahemslånerörelsen, bör erhålla

täckning härför av statsmedel, torde böra bliva beroende av närmare

prövning av orsakerna till att ifrågavarande underskott uppkommit.

Det bör också bliva beroende av förhållandena i de särskilda fallen, i vad

mån gottgörelse bör lämnas sådana befattningshavare hos hushållningssällskapen,

vilka på grund av egnahemsreformen komma att lida minskning i sina

inkomster. Med hänsyn icke minst till de av mig ifrågasatta anordningarna

med avseende å handhavandet av kassagöromålen utgår jag från att goltgörelser

av här avsedd art skola bliva behövliga allenast i något enstaka

undantagsfall. Då det vidare synes önskvärt, att samarbetet mellan egnahemsnämnderna

och hushållningssällskapen även tager sig uttryck i lokalt

hänseende, torde det knappast heller vara erforderligt att räkna med några

ersättningar till hushållningssällskapen för skada, som skulle kunna uppstå

genom att sällskapen icke längre finge användning för de av nuvarande egnahemsnämnder

disponerade lokalerna. Huruvida ersättningar i något av nu

berörda hänseenden böra utgå, torde böra prövas i samband med de närmare

undersökningar, som egnahemsstyrelsen förutsättes skola verkställa

rörande avvecklingen av de nuvarande egnahemsnämndernas verksamhet.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Förslag i dessa ämnen böra, i den mån så befinnes påkallat, underställas

1940 års riksdag.

Mot vad utredningen i övrigt anfört beträffande de olika spörsmål, som ha

sammanhang med egnahemsreformens ikraftträdande, har jag intet att erinra.

Finansiering och anslagsberäkning.

Beviljade anslag för budgetåret 1938/39.

Anslag till egnahemslånefonden anvisas, i den mån utlåningsbehovet antages

överskrida återbetalningar å lån samt reservationer å anslag. Av 1938

års riksdag har medgivits, att Kungl. Maj:t må för år 1939 bevilja statslån

från egnahemslånefonden intill ett belopp av 22 miljoner kronor, därav

14.5 miljoner kronor för jordbrukslägenheter och 7.5 miljoner kronor för

bostadslägenheter, med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena

skulle därtill giva anledning och i den mån så utan förfång för lånerörelsen

för jordbruksändamål kan ske, för bostadslägenheter taga i anspråk större

belopp än det sist angivna. Till egnahemslånefonden har riksdagen för budgetåret

1938/39 anvisat ett reservationsanslag av 4.6 miljoner kronor. För

avskrivning av såsom oräntabel betraktad del av denna kapitalinvestering

har anvisats ett reservationsanslag av 322,000 kronor. Nämnas må även,

att 1938 års liksdag medgivit, att under budgetåret 1938/39 uppskov efter

vissa grunder må till ett sammanlagt belopp av 100,000 kronor kunna beviljas

med erläggande av ränta och amortering å lån från egnahemslånefonden.

Beträffande utlåningen från jordförmedlingsfonden har 1938 års riksdag

medgivit, dels att av fondens kapitalbehållning må under år 1939 till jordanskaffningslån

åt hushållningssällskap av statens egnahemsstyrelse disponeras

tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår i beviljade jordanskaffningslån

icke vid något tillfälle under sagda år må överstiga 1.5 miljon

kronor, och dels att den del av fondens för ny utlåning disponibla kapitaltillgång,

som ej anvisas såsom jordanskaffningslån, må under år 1939 av

Kungl. Majit användas för utlämnande av förlagslån åt kommuner, aktie

bolag och föreningar. Någon anslagsanvisning till ifrågavarande fond har

ej erfordrats för budgetåret 1938/39.

Till arrendeegnahemsfonden har 1938 års riksdag för budgetåret 1938/39

anvisat ett reservationsanslag av 1.1 miljon kronor. Till avskrivning å denna

kapitalinvestering har samtidigt anvisats ett reservationsanslag av 275,000

kronor.

Samma års riksdag har till arrendelånefonden för budgetåret 1938/39 anvisat

ett reservationsanslag av 200,000 kronor. Till avskrivning har anvisats

ett reservationsanslag till enahanda belopp.

Slutligen har 1938 års riksdag medgivit, att Kungl. Majit må för år 1939

bevilja statslån från arbetarsmåbrukslånefonden intill ett belopp av 12 miljoner

kronor, samt för budgetåret 1938/39 till fonden anvisat ett reserva
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

241

tionsanslag av 3 miljoner kronor. Till avskrivning av denna kapitalinvestering

har anvisats ett reservationsanslag till samma belopp.

Utöver nu nämnda anslag, vilka hänfört sig till kapitalbudgeten, ha till

egnahemsverksamheten berörande ändamål för budgetåret 1938/39 anvisats

följande anslag under nionde huvudtiteln:

Egnahemsbildning: Statens egnahemsstyrelse: Avlöningar,

förslagsanslag .................................... kronor

Egnahemsbildning: Statens egnahemsstyrelse: Omkostnader,

förslagsanslag .............................. • • »

Egnahemsbildning: Förvaltningsbidrag till egnahemslåne
förmedlare,

förslagsanslag.......................... 5

Egnahemsbildning: Bidrag till hushållningssällskap för

jordanskaffningsverksamhet, förslagsanslag .......... »

Egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån

till egnahemslåntagare.............................. *

Egnahemsbildning: Byggande av nybyggesvägar, reservationsanslag

......................................

Statens jordnämnd, reservationsanslag ............• • ■ • »

Jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, reservationsanslag

...........................................

Grundtörbättringar: Bidrag till nyodling, betesförbättring,

stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk,

förslagsanslag .................................... *

71,300

26,200

1,298,000

1,000

800,000

150.000

80,000

500.000

2,000,000.

Härjämte ha ur anslagsmedel för bekämpande av arbetslöshet anvisats

65,000 kronor till komplettering av ofullständiga jordbruk i Blekinge län.

Vidare har i beredskapsstaten för budgetåret 1938/39 uppförts ett förskottsanslag

av 600,000 kronor till jordanskaffningsverksamheten inom de fyra

nordligaste länen, varjämte riksdagen medgivit Kungl. Maj:t att, under för

beredskapsstaten gällande förutsättningar, under år 1939 bevilja statsanslag

intill 1,500,000 kronor utöver det å riksstaten upptagna beloppet för

nyodling m. m.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har föreslagit, att de fondmedel, som anvisas för jordbrukslån,

skogslån och bostadslån — vare sig lånen utlämnas direkt från de statliga

organen eller indirekt i form av egnahemsstatslån till egnahemslåneförmedlarna

— sammanföras med den redan befintliga egnahemslånefonden.

I fråga om de finansieringsprinciper, som böra tillämpas härvid har utredningen

bland annat anfört:

Utredningsmännen lia utgått från att vid ett genomförande av deras förslag

om rörlig ränta å dylika lån, svarande mot statens upplåningsränta å

obligationer emitterade under de närmaste tre budgetåren, dessa lån i det

långa loppet ej skola medföra ränteförluster för staten. De förluster, som

kunna uppstå vid en sjunkande räntenivå, kunna antagas komma att motvägas

av vinster vid motsatta räntetendenser. Med denna utgångspunkt lia

utredningsmännen ej anledning att förorda, att finansieringen av ifrågavarande

fonder skall ske med anlitande av skattemedel. Vissa förlustrisker

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236. 16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

skulle visserligen kunna antagas föreligga, om såsom nu egnahemslån i

större omfattning återbetalades vid låga räntelägen. Eftersom egnahemslåneräntan

förutsättes framdeles skola följa räntan på allmänna marknaden,

lärer emellertid anledning icke finnas att vänta en sådan återbetalning. Om

likväl med hänsyn till nu berörda förlustrisker en viss säkerhetsmarginal

anses motiverad, skulle denna kunna anordnas i den formen, att viss procentuellt

bestämd del av kapitalinvesteringarna för ifrågavarande ändamål,

exempelvis 5 procent, anvisades av skattemedel. Det skulle tilläventyrs

kunna ifrågasättas, att vid bestämmandet av avskrivningsprocenten den vid

medelsanvisningen aktuella utlåningsräntan, alltså för närvarande 3 procent,

skulle tagas till utgångspunkt för jämförelse med den förräntningskvot av

4 procent, som för närvarande tillämpas vid beräknandet av avskrivningar.

Detta skulle innebära, att 25 procent av kapitalanvisningen skulle bestridas

av skattemedel. Såvitt utredningsmännen kunna finna, skulle en sådan tilllämpning

emellertid giva en felaktig bild av skattebetalarnas uppoffringar

för ifrågavarande ändamål, i varje fall om det icke sörjes för att framdeles,

när räntenivån stiger, även statens vinst av egnahemslångivningen kommer

till tydligt uttryck.

Örn också nya fondmedel skulle anses delvis böra finansieras med skattemedel,

har utredningen med avseende å redan uppsamlade kapitaltillgångar

funnit de hittillsvarande avskrivningarna vara tillräckliga, och detta även

örn och i den mån de äldre låntagarna ville övergå till de nya räntevillkoren.

Med avseende å behovet av nya kapitalmedel för egnahemslånefonden har

utredningen anfört:

Utlåningen från egnahemslånefonden har för de senaste kalenderåren beräknats

till 22 miljoner kronor. Emellertid har utlåningen i själva verket stannat

vid avsevärt lägre belopp, nämligen 15—17 miljoner kronor. Utredningsmännens

förslag i fråga om storleken och värdet å egnahemslägenheter och

om höjning av belåningsgränsen för jordbrukslägenheter ävensom utredningsmännens

allmänna förordande av en effektivisering av egnahemsverksamheten

— bland annat i vad gäller förstärkning av ofullständiga jordbruk

— synes böra leda till att utlåningen beräknas uppgå till högre belopp än

hittills. Å andra sidan bör uppmärksammas, att en del av utgifterna för

anläggandet av jordbruksegnahem förutsättes skola täckas genom avskrivningslån,

vilka icke böra utgå av ifrågavarande utlåningsfond. Vidare ha

utredningsmännen i det föregående uttalat sig för att egnahemsverksamhetens

omfattning i viss mån bör influeras av statens konjunkturutjämnande

politik. Med beaktande härav synes utlåningen från egnahemslånefonden

för den närmaste framtiden förslagsvis böra beräknas till 25 miljoner kronor

om året. Örn inbetalningarna å äldre lån i enlighet med vad som beräknats

för de senaste åren antagas komma att uppgå lill omkring 7 miljoner kronor

om året, skulle till kapitalökning å egnahemslånefonden årligen böra anvisas

18 miljoner kronor.

Den nuvarande jordjörmedlingsjonden skall enligt utredningens förslag

användas till utlämnande av förlagslån till kommuner, municipalsamhällen,

aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka utöva jordanskaffningsverksamhet

för egnahemsändamål. Någon ökning av denna fonds kapitaltillgång

har utredningen ansett tills vidare icke vara behövlig. Därest emellertid, såsom

utredningen funnit önskvärt, ökad uppmärksamhet komme att ägnas

åt möjligheterna att genom inköp av jord förhindra spekulationer i jord
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

243

värdestegring och om till följd härav efterfrågan på lån från förevarande

fond komrne att mera väsentligt stegras, syntes det bliva erforderligt att

investera ytterligare kapital i densamma.

För den jordanskaffningsverksamhet, som avses skola bedrivas av statliga

organ, har utredningen förordat inrättandet av en ny fond, förslagsvis benämnd

j ordf onden. Härom har utredningen bland annat anfört:

Då anledning torde saknas att bibehålla arrendeegnahemsfonden såsom en

särskild fond, synes denna böra sammanföras med jordfonden. Med avseende

å storleken å anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål bör uppmärksammas,

att det kapital, som av de statliga egnahemsorganen användes till

inköp och eventuellt iordningställande av fastigheter, vilka åter försäljas,

kan antagas snart nog återflyta för att bli disponibelt på nytt. Undantag utgöra

de medel, som måste avskrivas med hänsyn till att anläggningskostnaderna

för iordningställda fastigheter icke täckas av försäljningsbeloppen. För

den av de statliga organen bedrivna jordförsäljningen erfordras alltså i huvudsak

ett kapitaltillskott av engångsnatur, eventuellt fördelat på ett mindre

antal år. Vad som placeras i arrendeegnahem bör däremot anses vara långfristigt

placerat, och något nämnvärt återflöde av placerade medel är ej att

vänta under de närmaste åren. Även beträffande nu ifrågavarande fond

bör beaktas, att en effektivisering av verksamheten är önskvärd men att å

andra sidan en utbyggnad av densamma, i den mån så kan ske, bör anpassas

efter statens konjunkturutjämnande politik. Vid beaktande av det nu

anförda lia utredningsmännen ansett sig böra räkna med att nyssnämnda

engångsbelopp, om den nya verksamheten igångsättes under rådande relativt

goda konjunkturer, bör beräknas till 10 milj. kronor samt att de årliga anslagen

för därefter följande år böra kunna beräknas till mindre belopp. Vad

angår finansieringen av kapitalökningsanslagen till jordfonden är att märka,

att avgälderna från arrendeegnahemmen ansetts giva en sådan förräntning,

att 25 procent av kapitalinvesteringarna bort täckas av skattemedel. Vad

angår de medel, som komma att användas för de statliga egnahemsorganens

jordanskaffningsverksamhet i övrigt, torde det icke kunna undvikas, att möjligheterna

att göra jordanskaffningsföretagen räntabla måste ställa sig mycket

olika i de särskilda fallen. Utredningsmännen utgå från att avskrivningsbehovet

i varje fall icke kommer att bli större än i fråga om den nuvarande

arrendeegnahemsfonden.

Det torde kunna ifrågasättas, om icke det kapital, som representeras av de

hittillsvarande statliga jordanskaffningsföretagen i Norrland, bör överföras

till jordfonden.

Jordfondens medel böra komma till användning icke blott för inköp av

fastigheter utan även — där dessa iordningställas genom egnahemsorganens

försorg — till utgifter för iordningställandet. I dessa utgifter kunna jämväl

ingå vissa personalkostnader, i första hand för arbetarpersonal men också

för personal i tjänstemannaställning, som anställes för ett enstaka företag.

Däremot bör det ej ifrågakomma att på de särskilda jordanskaffningsföretagen

fördela avlöningskostnader, som icke direkt hänföra sig till dessa. Sådana

kostnader böra bestridas av vederbörliga avlöningsanslag för egnahemsstyrelsen

och egnahemsnämnderna. I detta sammanhang vilja utredningsmännen

fästa uppmärksamheten på det enligt deras mening lämpliga

i att kostnaderna för jordanskaffningsföretagen bokföras å särskilda konton,

vilka å andra sidan även böra gottskrivas de inflytande inkomsterna, så att

de ekonomiska resultaten av de olika företagen komma till synes.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Till arrendelånefonden — från vilken utlämnas lån till innehavare av arrendeegnahem

— har utredningen ansett, med beaktande av nyss anförda

synpunkter, böra till en början anvisas ett årligt anslag av 400,000 kronor.

Anslaget syntes, eftersom arrendelånen vore räntefria, böra helt finansieras

med skattemedel.

Vad slutligen angår arbetarsmåbrukslänefonden har utredningen sagt sig lia

från egnahemsstyrelsen inhämtat, att ansökningarna om arbetarsmåbrukslån

för år 1939 sammanlagt avsett ett belopp av omkring 2.8 milj. kronor.

Efterfrågan på sådana lån kunde antagas i hög grad variera efter olika konjunkturer.

Med hänsyn härtill syntes det knappast lia någon mening att redan

nu göra någon beräkning av anslagsbehovet för budgetåret 1940/41, vilket

vore det första som avsåges med utredningens förslag. Anslagen torde

liksom för närvarande böra helt finansieras med skattemedel.

Utöver de anslagsanvisningar, för vilka utredningen här ovan uttalat sig,

har utredningen funnit det kunna ifrågakomma att anvisa ytterligare

medel för motsvarande ändamål å s. k. beredskapsstat.

Med avseende å förevarande fonder har utredningen vidare fäst uppmärksamheten

på, att sådana avskrivningar, som icke hänförde sig till bristande

förräntning utan som vore föranledda av direkta förluster å lånerörelsen,

borde verkställas efter enahanda grunder, som gällde i fråga om andra dylika

fonder. Beslutanderätten borde härvid tillkomma egnahemsstyrelsen

såsom förvaltande myndighet beträffande samtliga fonder.

Vad beträffar finansieringen av de utav egnahemsutredningen föreslagna

s. k. avskrivningslånen har utredningen framhållit följande:

Då dessa förutsättas normalt icke skola bli föremål för återbetalning, torde

det icke kunna ifrågakomma att härför använda någon statlig utlåningsfond.

För detta ändamål torde i stället, liksom nu gäller beträffande finansieringen

av premielånen, böra anvisas anslag för avsättning till en diversemedelsfond.

Möjligen kan det vara lämpligt, att förefintlig behållning å nuvarande

diversemedelsfond för premielånen tillgodoföres den nya fonden.

Anslagen till denna böra uppföras å driftbudgeten under IX huvudtiteln och

alltså helt bestridas av skattemedel. Beträffande anslagsmedlens storlek kan

på grund av avsaknaden av erfarenhet härav endast en ganska godtycklig

uppskattning göras. Erinras må, att till premielån för budgetåret 1938/39

anvisats ett anslag av 800,000 kronor. Utredningsmännen förutsätta, att

avskrivningslånen, vilka ha samma syfte som premielånen, emellertid måste

komma att uppgå till väsentligt högre belopp än dessa senare lån. Utredningsmännen

vilja för sin del föreslå, att det årliga anslagsbehovet för avskrivningslån

tills vidare beräknas till 3 milj. kronor. För samma ändamål

torde något belopp böra upptagas å beredskapsstat.

För sådana särskilda statsbidrag, som av utredningen föreslagits skola utgå

till arbetarsmåbrukslåntagare med barnrika familjer för täckande av

vissa byggnadskostnader har utredningen föreslagit skola beräknas ett anslag

av 50,000 kronor.

I anslutning till den av egnahemsutredningen föreslagna tjänsteförteckningen

för egnahemsstyrelsen har utredningen upprättat följande förslag till

avlöningsstat för styrelsen:

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

245

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis .. kronor 194,700

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit:

a) Arvoden till tre ledamöter å 2,400

kronor ........................ kronor 7,200

b) Arvoden till fem byggnadskontrol
lanter

å 4,800 kronor............ > 24,000 » 31,200

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m...........kronor 66,200

b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis

........................ >_6,700 » 72,900

Summa kronor 298,800.

Omkostnadsstaten har beräknats till följande siffror, vilka förklarats vara

synnerligen ungefärliga:

Omkostnadsstat.

1. Reseersättningar, förslagsvis ............

2. Expenser, förslagsvis ..................

3. Publikationstryck, förslagsvis............

kronor 75,000

» 25,000

» 5,000

Summa kronor 105,000.

Till jämförelse med här föreslagna anslag till egnahemsstyrelsen har erinrats

om att för budgetåret 1938/39 funnes anvisade dels ett avlöningsanslag

till nuvarande egnahemsstyrelsen å 71,300 kronor, dels ett omkostnadsanslag

till styrelsen å 26,200 kronor och dels ett anslag till statens jordnämnd å

80,000 kronor. Härjämte hade de senare åren omkring 10,000 kronor tillgodoförts

egnahemsstyrelsen av under socialdepartementets huvudtitel anvisade

anslag till den särskilda bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.

Slutligen hade för anställande av byggnadskontrollanter hos egnahemsstyrelsen

anvisats 36,000 kronor.

Eftersom nyorganisationen av egnahemsstyrelsen föreslagits skola genomföras

med budgetåret 1939/40, har utredningen ansett anslag av här angiven

storlek böra anvisas redan för nämnda budgetår. Med hänsyn till att den

nya organisationen i dess helhet ej kunde genomföras redan från budgetårets

ingång kunde det likväl förutsättas, att utgifterna å anslagen icke komme att

för nämnda budgetår uppgå till de beräknade beloppen. Emellertid bleve

det behövligt att utöver nu nämnda anslag anvisa ett engångsanslag till inköp

av möbler, räknemaskiner och andra utgifter föranledda av verkets utökning.

Detta anslag syntes förslagsvis kunna beräknas till 40,000 kronor.

För egnahemsnämnderna har utredningen uppgjort följande förslag till

avlöningsstat:

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor 420,200

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit:

a) Arvoden till ordförandena i egnahemsnämnderna

................ kronor 15,000

b) Dagarvoden, förslagsvis.......... » 40,000 , 55,000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m.........kronor 247,500

b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis

...................... »________17,200 » 264,700

Summa kronor 739,900.

I anslagsposten till grundavlöningar m. m. har utredningen Hand annat

inneslutit ett belopp av i runt tal 50,000 kronor till ersättningar för anlitande

av särskild expertis av olika slag, exempelvis till juridiska biträden,

länsarkitekter, särskilda byggnadskontrollanter och skogssakkunniga, ävensom

till ersättande av expeditionsvaktsgöromål.

Omkostnadsstaten för egnahemsnämnderna har ansetts böra erhålla följande

uppställning (approximativa siffror):

Omkostnadsstat.

1. Reseersättningar, förslagsvis ........................ kronor 300,000

2. Expenser, förslagsvis .............................. » 75,000

Summa kronor 375,000.

I expenser ha icke inräknats hyror, enär lokaler till nämnderna förutsatts

skola tillhandahållas genom statens allmänna fastighetsfond.

För ersättningar till egnahemsombuden, vilka för närvarande ersättas ur

de till hushållningssällskapen anvisade förvaltningsbidragen, har utredningen

beräknat ett förslagsanslag av 60,000 kronor.

I överensstämmelse med vad utredningen föreslagit i fråga om ikraftträdandet

av den nyorganiserade egnahemsverksamheten har utredningen ansett

här angivna anslag till egnahemsnämnderna och egnahemsombuden böra

anvisas från och med budgetåret 1940/41.

Enligt vad utredningen anfört bleve det för nämnda budgetår även behövligt

att anvisa engångsanslag för anskaffande av möbler m. m. för egnahemsnämndernas

räkning. Det borde ankomma på egnahemsstyrelsen att

verkställa beräkningen av detta anslag.

Förvaltning sbidrag till hushållningssällskapen för befattning med egnahemsärenden

komme framdeles att utgå endast för den händelse hushållningssällskap

bibehölle förvaltningen av tidigare utlämnade lån. Till låneförmedlande

kommuner, municipalsamhällen, aktiebolag och föreningar

borde även i fortsättningen beviljas förvaltningsbidrag, varvid emellertid

borde uppmärksammas, att låneförmedlingen allenast komme att avse bo
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

247

stadslän. För sistnämnda ändamål torde, med utgångspunkt från nuvarande

utlåningssiffror, böra beräknas ett anslag av 100,000 kronor, vilket anslag

borde vara av förslagsanslags natur.

Egnahemsutredningen har gjort följande jämförelse mellan nuvarande anslag

till egnahemsnämnderna och de av utredningen föreslagna:

Här föreslagna anslagsbelopp för egnahemsnämnderna och egnahemsombuden

uppgå sammanlagt till omkring 1.17 milj. kronor. Vid en jämförelse

med statens nuvarande utgifter för motsvarande ändamål må först

och främst erinras örn att förvaltningsbidragen till egnahemslåneförmedlarna

för år 1938 beräknats till omkring 1.30 milj. kronor. Härav torde ungefär

1.17 milj. kronor belöpa på hushållningssällskapen. Av de förvaltningsbidrag,

som tillkomma dessa, torde omkring 0.88 milj. kronor utgå till

de nuvarande egnahemsnämndernas administration, medan återstoden disponeras

för täckande av låneförluster och avsättning till riskfonder. Emellertid

utgå härutöver ersättning för dessa nämnders arbete med och kostnader

för den särskilda bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden. Ifrågavarande

ersättningar, vilka bestridas av anslagsmedel till nämnda verksamhet

och vilka icke bli erforderliga om egnahemsnämnderna få statlig karaktär,

ha under de senaste åren uppgått till omkring 0.17 milj. kronor. Sammanlagt

skulle alltså statsbidragen till de nuvarande egnahemsnämndernas

administration kunna beräknas till omkring 1.05 milj. kronor. Enligt utredningsmännens

förslag skulle på sätt ovan framgått anslagsmedlen — bortsett

från hyreskostnader ävensom pensionsutgifter — i stället belöpa sig till

ungefär 1.17 milj. kronor. Härtill kommer den kostnadsökning med avseende

å den centrala administrationen, som ett genomförande av utredningsmännens

förslag skulle föranleda. Emellertid bör uppmärksammas, att den nu

gjorda jämförelsen bland annat såtillvida är mindre exakt, som viss personal

hos hushållningssällskapen handhar egnahemsarbete utan att erhålla

särskild ersättning härför av egnahemsmedel.

Enligt vad utredningen vidare framhållit bleve anslag till bidrag till hushållningssällskap

för jordanskaffningsverksamhet icke erforderligt i fortsättningen.

Ej heller komme längre i fråga anslag till avsättning till fonden

för premielån till egnahemslåntagare. Detsamma gällde anslaget till statens

jordnämnd. Även anslaget till jordanskaffningsverksamheten inom Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län bleve obehövligt.

Beträffande behovet av anslag till bidrag till nyodling m. m. ä ofullständiga

jordbruk bär egnahemsutredningen anfört följande:

Utredningsmännen lia i det föregående understrukit vikten av en effektiv

verksamhet för förstärkning av ofullständiga jordbruk. Under åberopande

av vad utredningsmännen härutinnan anfört och föreslagit få utredningsmännen

såsom sin mening uttala, att nyssnämnda anslag, som nu är beräknat

till 2 milj. kronor, ej bör bestämmas till lägre belopp än 5 milj.

kronor om året. Från detta anslag bör bidrag, förutom till nuvarande ändamål,

även utgå lill fördjupning av avloppsdiken samt till inlösen av byggnader

å markområden, som tågås i anspråk för utvidgning av ofullständiga

jordbruk, ävensom till vissa kostnader i samband med expropriation av

tillskottsjord. Anslagets benämning torde böra förkortas till att avse förstärkning

av ofullständiga jordbruk. Även örn en förstärkning av ofullständiga

jordbruk utan uppskov kommer till stånd i så stor omfattning som

möjligt, finna utredningsmännen likväl uppenbart, att när försämrade kon
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

junkturer komma att inträda stora möjligheter skola finnas att ytterligare

utvidga ifrågavarande verksamhet. Det synes därför lämpligt, att medel

för ändamålet uppföras jämväl å beredskapsstat.

Vad ovan anförts rörande beräkningen av anslaget till förstärkning av

ofullständiga jordbruk har haft avseende å tiden efter det att av utredningsmännen

föreslagna ändrade bestämmelser på förevarande område blivit i sin

helhet genomförda, d. v. s. från och med år 1941. Anslagsberäkningen kommer

att påverkas härav från och med budgetåret 1940/41.

Emellertid få utredningsmännen erinra örn att de uttalat sig för att de av

dem föreslagna höjningarna av de nuvarande bidragsbeloppen till nyodling,

betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk må

tillämpas redan med avseende å de bidrag, som utlämnas år 1940. Med hänsyn

härtill bör en viss böjning av ifrågavarande anslag vidtagas även för

budgetåret 1939/40. Beträffande storleken av denna höjning få utredningsmännen

erinra örn att de från anslaget utgående bidragen hittills i genomsnitt

motsvarat omkring 33 procent av kostnaderna för de med bidragen

avsedda arbetena. Enligt utredningsmännens förslag skola bidragens såväl

absoluta som relativa maximibelopp höjas, de senare från 50 till 60 procent

av nämnda kostnader. Med hänsyn härtill föreslå utredningsmännen, att

anslaget för budgetåret 1939/40 ökas från nuvarande 2 milj. kronor till 3 milj.

kronor.

Bortsett från detta anslag samt anslagen till egnahemsstyrelsen ha utredningens

anslagsberäkningar avsett tiden från och med budgetåret 1940/41.

Yttranden.

Mot utredningens förslag angående finansieringen av de kapitalmedel, som

erfordras för egnahemslångivningen — vilket förslag utgår från att egnahemslåneräntan

framdeles bör vara rörlig — ha erinringar framställts av

statskontoret, riksräkenskapsverket och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Riksräkenskapsverket har anfört:

Utredningsmännens ståndpunkt i finansieringsfrågan måste anses innebära

ett alltför allvarligt avsteg från hittills tillämpade principer för att kunna

godtagas. Enligt dessa principer -—- vilka varit föremål för en grundlig

omprövning från statsmakternas sida så sent som i samband med den av

1938 års riksdag beslutade regleringen av statens förmögenhetsställning och

härvid befunnits böra om möjligt tillämpas ännu strängare i fortsättningen

— skola icke räntabla investeringar i statens kapitalfonder, efter övergången

till den nya budgetordningen, bliva föremål för omedelbar avskrivning till så

stor del, att avkastningen av vederbörande investering i dess helhet kan beräknas

motsvara full förräntning av den icke avskrivna delen av investeringen.

Full förräntning antages härvid föreligga vid en räntefot motsvarande

den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden. 1 anslutning

härtill har nämnda räntefot för nästa budgetår — liksom för budgetåren

1937/38 och 1938/39 — satts till 4 procent. Beräkningen åter av den förväntade

avkastningen sker, vad angår investeringar i statens utlåningsfonder,

som regel med utgångspunkt från de för vederbörande utlåningsfond vid

tidpunkten för beslutet om investeringen gällande utlåningsvillkoren.

1 enlighet med nu angivna principer hava de medel, som anvisats till spannmålskreditfonden,

i samband med den ovan omförmälda regleringen av statens

förmögenhetsställning föreskrivits skola avskrivas med 22.5 procent. Detta

förhållande torde få anses vara av särskild betydelse i detta sammanhang,

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

249

eftersom lån från spannmålskreditfonden förräntas efter en vid lånets beviljande

bestämd räntefot, vilken fastställes på grundval av medelräntan för

statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått

det varunder lånet beviljats, samt grunderna för räntans beräknande, i^ betraktande

av att löptiden för lån från fonden icke överstiger ett år, alltså —

bortsett från att hänsyn endast tages till ett budgetårs ränta -—- kunna i nu

förevarande avseende anses jämförbara med de av utredningsmännen föreslagna

grunderna för beräknandet av räntan å lån från egnahemslånelonden.

Vid fastställandet av nyssnämnda avskrivning beräknades spannmålskreditfondens

räntabilitet med utgångspunkt från den räntefot, 3.1 procent, som

fastställts att gälla för de lån, som beviljades från fonden under budgetåret

1937/38.

Liknande synpunkter ha uttalats av statskontoret.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha bland annat yttrat följande:

Den uppfattning, som uttalats av egnahemsutredningen, kunna fullmäktige,

med hänsyn till den ståndpunkt fullmäktige intagit i räntefrågan samt i betraktande

av gällande, av 1938 års riksdag godkända principer för kapitalfondernas

finansiering och bokföring, icke dela utan blir det enligt fullmäktiges

mening nödvändigt att vid en eventuell räntesänkning taga konsekvenserna

därav i fråga örn ökade avskrivningsanslag i samband med nyinvesteringar

och en särskild engångsavskrivning av fondens kapital, motsvarande

den genom räntenedsättningen uppkomna ökade förräntningsbristen. De

svårigheter, som härav föranledda belastning på driftsbudgeten skulle medföra,

komma emellertid att i avsevärd mån förminskas, när nuvarande förräntningskrav

av 4 procent, såsom ovan antytts, kan nedsättas till 372 procent.

Beträffande finansieringen av de s. k. avskrivningslånen eller motsvarande

slag av lån har statskontoret framhållit, att finansieringen härav givetvis, såsom

utredningen tänkt sig, kunde ske genom uppförande av ett anslag å driftbudgeten

för avsättning till en diversemedelsfond. Å andra sidan mötte icke

heller hinder att redovisa jämväl avskrivningslånen å egnahemslånefonden

och att för detta ändamål investera erforderliga medel i denna fond. En sådan

anordning syntes statskontoret därjämte innebära vissa fördelar ur bokföringssynpunkt.

Riksräkenskapsverket har -— under erinran att avskrivningslån förutsatts

skola kunna utnyttjas för att delvis täcka belopp, varmed köpeskillingen för

av egnahemsorganen försålda egnahemsfastigheter överstege dessas bruksvärden

— framhållit följande synpunkter på vissa finansieringsfrågor:

Den av utredningsmännen gjorda avvikelsen från principen, att egnahemsorganen

vid försäljning av fastigheter icke böra avkräva egnahemsbildarna

köpeskillingar, som äro högre än fastigheternas bruksvärden, måste enligt riksräkenskapsverkets

mening anses så väsentlig, att några bärande skäl härefter

knappast kunna anföras mot att köpeskillingarna genomgående fastställas

till kostnadsvärdet och att alltså de belopp, med vilka kostnaderna för

fastigheternas anskaffande oell iordningställande överstiga fastigheternas

bruksvärden, alltid i sin helhet täckas medelst avskrivningslån. Riksräkenskapsverket

förordar därför, att så förfares i syfte att ernå en mera enhetligt

och konsekvent utformad redovisning av det statsunderstöd, varom här är

fråga. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang erinra örn att egnahemsorganen

vid egnahemsbildning, som sker i deras egen regi, icke skola

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

bliva bundna av någon maximering motsvarande den förut berörda 40-procentsgränsen.

Med hänsyn härtill synes det riksräkenskapsverket kunna betraktas

snarare som en fördel än som en nackdel, att nedlagda kostnader

komma att i sin helhet klart framträda i form av köpeskillingar även i de fall,

där detta kan leda till att köpeskillingarna komma att te sig allt för höga.

För den händelse likväl anordningen med avskrivningslån icke anses böra

komma till användning i den utsträckning riksräkenskapsverket nu föreslagit,

vill riksräkenskapsverket bestämt förorda, att de belopp, med vilka egnahemsorganens

kostnader för ifrågavarande fastigheters anskaffande och iordningställande

överstiga fastigheternas bruksvärden, i allt fall — i syfte att

möjligöra en mera enhetlig och rationell anordning av medelsanvisningen och

dymedelst skapa förutsättningar för ett säkrare bedömande av i vilken utsträckning

finansiering bör ske med anlitande av skattemedel — föreskrivas

skola i sin helhet slutligt täckas av medel, som anvisas å driftbudgeten under

nionde huvudtiteln. De för anskaffnings- och upprustningskostnadernas

omedelbara bestridande erforderliga medlen bliva dä genomgående att betrakta

såsom vanligt förlagskapital. Därest anvisningen av dessa medel —

vilken blir av engångskaraktär samt enligt tillämpade principer kan äga rum

utan att något anslag samtidigt behöver anvisas å driftbudgeten under huvudtiteln

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar — anses icke böra ske under

fonden för förlag till statsverket, bör för ändamålet inrättas en särskild förlagsfond.

I anslutning till vad riksräkenskapsverket sålunda anfört, bör arrendeegnahemsfonden

bibehållas såsom självständig fond. Riksräkenskapsverket har

dock utgått från att nyssberörda förlagsmedel skola användas även för omedelbart

bestridande av egnahemsorganens kostnader för anskaffande och upprustning

av arrendeegnahem samt att dessa utgifter skola ersättas från arrendeegnahemsfonden

först när respektive fastigheter blivit färdigställda. Å

arrendeegnahemsfonden skulle sålunda redovisas allenast färdigställda arrendeegnahem.

Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang även erinra

om att de regler, som av utredningsmännen föreslagits i avseende å egnahemsorganens

försäljning av jordbruksegnahem, avses skola tillämpas jämväl

vid försäljning av arrendeegnahem. Detta innebär, att arrendeegnahemsfonden

— med den jämkning av angivna regler, som förordats av riksräkenskapsverket

— omedelbart kommer att beredas full ersättning för försålda fastigheter.

Härav följer i sin ordning, att frågan, i vilken utsträckning investeringar

i fonden behöva bliva föremål för omedelbar avskrivning, bör bedömas

med hänsyn uteslutande till påräkneliga arrendeinkomster. Fonden

kommer vidare att erhålla karaktären av en ren fastighetsfond och bör därför

i fortsättningen icke upptagas bland statens utlåningsfonder. Såsom motivering

för den beträffande arrendeegnahemsfondens redovisning å riksstaten

hittills tillämpade anordningen har kunnat anföras, att i samband med

försäljning av arrendeegnahem uppkommande köpeskillingsfordran enligt

gällande bestämmelser erhåller karaktären av ett från fonden utlämnat lån.

Slutligen har domänstyrelsen ingått på frågan örn formerna för överföring

av jord från domänfonden till den ifrågasatta jordfonden. Styrelsen har

bland annat anfört följande:

Kronoegendom, som lägges under jordnämndens förvaltning, överföres nu

efter beslut av Kungl. Majit från domänfonden till arrendeegnahemsfonden.

Vid sådan överföring har domänfonden hittills nedskrivits med egendomens

taxeringsvärde och egendomen har å arrendeegnahemsfonden bokförts till

värde, som bestämts av Kungl. Majit och praktiskt taget städse icke oväsent
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

251

ligt understigit fastighetens taxeringsvärde. Enligt utredningsmännens mening

borde utnyttjandet av kronoegcndomar för jordanskaffning i fortsättningen

— i den mån jordanskaffning komine att bedrivas av statliga egnahemsorgan

— ske genom överföring av ifrågakommande egendom eller del

därav från domänstyrelsens till centralorganets för egnahemsverksamheten

förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med den ordning, som hittills

tillämpats för arrendeegnahemmen. 1 den mån arrendeegnahemsverksamheten

kommer att fortsätta och lämpliga kronoegcndomar finnas tillgängliga möter

intet hinder från styrelsens sida att sådana egendomar överföras till den

nya egnahemsstyrelsen. Däremot kan det icke vara riktigt att, såsom nu

sker, redan vid överföringstillfället nedskriva fastighetens värde under det,

som fastigheten betingar i allmänna marknaden. Genom en dylik förtäckt avskrivning

av statstillgångarna undandragas statsmakterna möjlighet att

kontrollera det ekonomiska resultatet av sina olika verksamhetsgrenar och

någon överensstämmelse mellan ändringarna i de olika fastighetsfondernas

värden ernås ej heller. Dylika kronoegcndomar böra därför vid överlåtelsen

upptagas till samma värden i egnahemsstyrelsens bokföring som de vid överlåtelsen

varit upptagna till i domänverkets räkenskaper; blir det sedan nödvändigt

att verkställa avskrivning å fastighetsvärdet, bör en sådan åtgärd

bokföringsmässigt äga rum inom egnahemsstyrelsen efter statsmakternas beslut.

Ett dylikt förfaringssätt torde stå i god överensstämmelse med utredningsmännens

förslag till införande av avskrivningslån vid belåning av

egnahemsfastigheter.

I detta sammanhang bör erinras örn de av statsmakterna lämnade direktiven

för användningen av köpeskillingar för försålda kronoegendomar. Enligt

32 § i den av Kungl. Majit och riksdagen godkända förordningen den 6

juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.

skola dylika köpeskillingar, efter avdrag av kronans utgifter på grund av

försäljningen, ingå i statens domäners fond för att användas för inköp av

skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar

å kronoparker i Norrland och Dalarna. I samma mån som domänverkets

jordbruksfastigheter utan ersättning överlåtas till egnahemsstyrelsen,

komma domänverkets inkomster till inköp av nyss angiven skogsmark att

minskas. Styrelsen har i detta sammanhang velat särskilt erinra om detta

förhållande, då omständigheter härigenom kunna uppstå, som nödvändiggöra

att domänstyrelsen framdeles för att kunna verkställa dylika inköp

måste beredas särskilda medel i stället för dem, som domänstyrelsen gått

miste om genom fastighetsöverlåtelsen utan ersättning.

Departementschefen.

Då de nya bestämmelserna för egnahemsverksamheten föreslagits skola i

de flesta delar träda i tillämpning först den 1 juli 1940, påverkar reformen

icke kapitalanvisningen till de för egnahemsändamål inrättade fonderna för

budgetåret 1939/40. Anslagsäskandena för nämnda budgetår böra därför

grundas på nuvarande förhållanden. Med hänsyn härtill finner jag icke

heller nödvändigt att nu fatta ståndpunkt till de olika frågor, som lia avseende

på den framtida finansieringen av förevarande verksamhet.

I skrivelse den 19 augusti 1938 har egnahemsstyrelsen uttalat sig för att,

i likhet med vad som varit medgivet för år 1939, utlåningen från egnahemslånefonden

även leir år 1940 måtte få uppgå lill ett belopp av 22,000,000

kronor med motsvarande fördelning på jordbrukslån och bostadslån som för

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

år 1939. Något kapitalökningsanslag för egnahemslånefonden har ej ansetts

erforderligt för budgetåret 1939/40. Styrelsen har förordat, att betalningsuppskov

jämväl för sistnämnda budgetår, liksom för det innevarande, måtte

få beviljas intill ett belopp av 100,000 kronor. Mot vad egnahemsstyrelsen

sålunda föreslagit har jag intet annat att erinra, än att maximibeloppen för

utlåningen nu endast böra beräknas för tiden intill den 1 juli 1940 och därför

allenast upptagas med hälften av de föreslagna beloppen.

Beträffande jordförmedlingsfonden har egnahemsstyrelsen i nyssnämnda

skrivelse anfört att, därest denna fond under år 1940 skulle disponeras efter

samma grunder som tidigare, något nytt kapitaltillskott till fonden ej vore

behövligt. Anslag till jordförmedlingsfonden torde sålunda icke erfordras

för budgetåret 1939/40. Liksom förordats i fråga om egnahemslånefonden torde

även det beslut, som av innevarande års riksdag bör meddelas rörande

dispositionen av jordförmedlingsfonden, böra inskränkas till att avse första

halvåret 1940. Tillräcklig anledning torde emellertid bär icke föreligga att

i motsvarande mån begränsa de disponibla medlen.

I enlighet med förslag av statens jordnämnd i skrivelse den 24 augusti 1938

torde till arrendeegnahemsfonden för budgetåret 1939/40 böra anvisas ett

reservationsanslag av 500,000 kronor. Med hänsyn till medelstillgången å

arrendelånefonden torde något kapitaltillskott till denna lånefond icke erfordras

för budgetåret 1939/40.

Beträffande utlåningen från arbetarsmåbrukslånefonden har egnahemsstyrelsen

i sin skrivelse den 19 augusti 1938 förordat, att utlåningsbeloppet för

år 1940 måtte sättas till högst 10,000,000 kronor, varvid till kapitalökning för

fonden borde anvisas ett anslag av 7,000,000 kronor. Enligt vad jag numera

inhämtat torde, även om utlåningen för år 1940 beräknas till förstnämnda

belopp, det för budgetåret 1939/40 erforderliga reservationsanslaget

till kapitalökning för arbetarsmåbrukslånefonden icke behöva anvisas med

högre belopp än 4,000,000 kronor.

Vad härefter angår de med egnahemsverksamheten sammanhängande anslagen

under driftbudgeten, bör i enlighet med vad jag redan förordat omorganisationen

av egnahemsstyrelsen komma till stånd redan under nästa

budgetår, låt vara att densamma icke i sin helhet kan genomföras omedelbart

vid budgetårets ingång.

Med utgångspunkt från vad jag i det föregående föreslagit med avseende

å personaluppsättningen hos egnahemsstyrelsen tordt anslagsposterna å avlöningsstaten

böra beräknas på följande sätt. Anslagsposten till avlöningar

till tjänstemän å ordinarie stat torde böra beräknas till förslagsvis 124,100

kronor. Under rubriken arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Majit, torde böra upptagas dels arvoden till de fyra särskilda ledamöterna

hos egnahemsstyrelsen med sammanlagt 7,200 kronor och dels arvode

till en byggnadskontrollör med 4,800 kronor. Anslagsposten till grundavlöningar

m. m. till övrig icke-ordinarie personal torde böra uppföras med

50,000 kronor, i vilket belopp ingå avlöningar till förut omnämnda byrå
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

253

direktör och byråingenjör för byggnadsärenden samt viss amanuens- och biträdespersonal

ävensom ett mindre belopp för anlitande av särskild expertis.

För avlöningsförhöjningar m. m. till nyssnämnda personal torde böra beräknas

en anslagspost å förslagsvis 5,900 kronor. Slutligen torde för rörligt tilllägg

beräknas en anslagspost å förslagsvis 10,800 kronor.

Avlöningsstaten kommer alltså att sluta å ett sammanlagt belopp av

202,800 kronor.

Under omkostnadsstaten för egnahemsstyrelsen torde böra räknas med en

anslagspost till reseersättningar å förslagsvis 60,000 kronor, en anslagspost till

expenser å förslagsvis 15,000 kronor och en anslagspost till publikationstryck

å förslagsvis 5,000 kronor, eller sammanlagt 80,000 kronor. För nästkommande

budgetår torde emellertid ifrågavarande anslag böra utökas något för

möjliggörande av inköp av möbler m. m. i samband med egnahemsstyrelsens

utvidgning. Jag föreslår, att anslaget för budgetåret 1939/40 uppföres med

95,000 kronor.

Bortsett från sistnämnda tillägg skulle enligt vad nu anförts anslagen till

egnahemsstyrelsen tillhopa uppgå till 282,800 kronor. Till jämförelse må

erinras om att motsvarande anslag av egnahemsutredningen beräknats till

sammanlagt 403,800 kronor. För budgetåret 1938/39 Ira anvisats dels ett avlöningsanslag

till den nuvarande egnahemsstyrelsen å 71,300 kronor, dels ett

omkostnadsanslag till styrelsen å 26,200 kronor och dels ett anslag till statens

jordnämnd å 80,000 kronor. Härjämte ha under vissa år omkring 10,000

kronor tillgodoförts egnahemsstyrelsen av under socialdepartementets huvudtitel

anvisade anslag till den särskilda bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden.

Beträffande behovet av anslagsmedel för egnahemsverksamhetens läns- och

lokala organisation får jag erinra om att omläggningen härav förutsatts skola

genomföras först med budgetåret 1940/41 och att jag i det föregående icke

intagit någon slutgiltig ståndpunkt till personaluppsättningen och löneställningen

för personalen hos de nya egnahemsnämnderna. Emellertid har jag

angivit vissa allmänna synpunkter på dessa organisationsfrågor. Med utgångspunkt

härifrån har jag gjort en överslagsberäkning rörande det antagliga

behovet av avlöningsanslag för egnahemsnämnderna och härvid kommit

till en siffra å approximativt 650,000 kronor. För omkostnader vid nämnderna

torde kunna räknas med ett anslagsbehov av omkring 325,000 kronor,

huvudsakligen avseende reseersättningar. Pensions- och hyreskostnader komma

att bestridas i .särskild ordning. Härjämte blir det erforderligt att anvisa

medel för ersättningar åt egnahemsombuden — av egnahemsutredningen

beräknade lill 60,000 kronor — vilka ersättningar nu bestridas av de till

hushållningssällskapen anvisade förvaltningsbidragen. I jämförelse med statens

nuvarande utgifter för egnahemsnämnderna och egnahemsombuden tord*''

de framdeles erforderliga anslagen komma att innebära en viss ökning, vilken

emellertid icke kan antagas bliva mera avsevärd. I detta sammanhang

må uppmärksammas, att förvaltningsbidrag även i fortsättningen förutsättas

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

skola utgå till kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar, vilka förmedla

egnahemslån för bostadsändamål.

Enligt vad jag nyss anfört bör den nya läns- och lokala organisationen

träda i funktion först den 1 juli 1940. För budgetåret 1939/40 bör därför

räknas med att bidrag böra utgå till egnahemslåneförmedlare efter nu gällande

grunder. I överensstämmelse med en beräkning, som verkställts av

egnahemsstyrelsen i skrivelse den 19 augusti 1938, torde till förvaltningsbidrag

till egnahemslåneförmedlare för sistnämnda budgetår böra anvisas ett

förslagsanslag av 1,290,000 kronor. Vidare torde till bidrag till hushållningssällskap

för jordanskaffningsverksamhet böra anvisas ett förslagsanslag till

samma belopp som för innevarande budgetår, d. v. s. 1,000 kronor.

De av mig föreslagna premielånen torde liksom de redan nu utgående

lånen av motsvarande slag böra bestridas av en därför avsedd diversemedelsfond,

till vilken anslag anvisas under nionde huvudtiteln. Icke heller i fråga

örn premielånen skola de nya grunderna för lånens beräkning vinna tillämpning

förrän den 1 juli 1940. För budgetåret 1939/40 bör följaktligen anslagsberäkningen

utgå från nu gällande bestämmelser. Egnahemsstyrelsen

har i sin nyssnämnda skrivelse hemställt, att för avsättning till fonden för

premielån till egnahemslåntagare för nämnda budgetår måtte anvisas ett anslag

av 1,200,000 kronor. I avbidan på genomförandet av de nya bestämmelserna

för premielån och då de medel, som av årets riksdag anslås till

ifrågavarande ändamål, komma att avse utlåning allenast under första halvåret

1940, torde emellertid anslaget icke böra i riksstaten för budgetåret

1939/40 upptagas med högre belopp än 500,000 kronor.

Det sedan en följd av år utgående reservationsanslaget till byggande av

nybyggesvägar har av egnahemsstyrelsen i skrivelse den 20 september 1938

för budgetåret 1939/40 beräknats till 175,000 kronor. Egnahemsutredningen

har ännu icke inkommit med av utredningen förebådat förslag rörande ändrade

grunder för ifrågavarande bidragsverksamhet. Denna torde därför under

nästkommande budgetår böra fortsättas efter nu gällande regler. Av

skäl, som av chefen för finansdepartementet i årets statsverksproposition

angivits vid anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma frågor, torde

anslaget till förevarande ändamål i fortsättningen böra ha karaktär av förslagsanslag.

Med en beräknad bidragstilldelning av 175,000 kronor torde

anslagsanvisningen kunna begränsas till 100,000 kronor.

För jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län har egnahemsstyrelsen i sin skrivelse den 20

september 1938 — med utgångspunkt från att den 1 juli 1939 komme att

finnas en reservation å anslaget av i runt tal 500,000 kronor — hemställt

om anvisande härutöver av ett reservationsanslag för budgetåret 1939/40 av

500,000 kronor. Efter genomförandet av den föreslagna egnahemsreformen

komma icke särskilda anslagsmedel att erfordras för ifrågavarande ändamål,

i det att all jordanskaffningsverksamhet förutsatts skola ske med anlitande

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

255

av den s. k. jordfonden. I avbidan på de nya grunderna för egnahemsverksamheten

torde här avsedda anslag för nästkommande budgetår böra upptagas

med mindre belopp än som förordats av egnahemsstyrelsen. Jag föreslår,

att för ändamålet anvisas ett reservationsanslag av 300,000 kronor.

I det föregående har jag uttalat mig för att de av mig föreslagna nya bestämmelserna

angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk

m. m. skola träda i kraft den 1 januari 1940. Anslaget för ifrågavarande

ändamål för budgetåret 1939/40, med vilket anslag avses bidragsverksamheten

under år 1940, kommer alltså att disponeras enligt de nya grunderna.

Vid beräkningen av anslaget bör emellertid iakttagas, att statsbidragen utbetalas

successivt och att anslaget därför kan väsentligt understiga det belopp,

vartill bidrag beviljas. Bidragstilldelningen för år 1940 torde, i avvaktan

på erfarenhet av de nya bestämmelsernas tillämpning, böra maximeras

till 2,500,000 kronor. För budgetåret 1939/40 torde härvid böra för

ändamålet anvisas ett förslagsanslag av 1,250,000 kronor.

Vid beräkningen i 1938 års statsverksproposition av bidragstilldelningen

för år 1939, 2,000,000 kronor, har preliminärt räknats med att av nämnda

belopp komme att användas 850,000 kronor till nyodling, 600,000 kronor till

betesförbättring, 450,000 kronor till stenröjning och 100,000 kronor till jordkörning.

Den av mig föreslagna höjningen av bidragstilldelningen kommer

delvis att tagas i anspråk för de föreslagna nya avloppsförbättringsbidragen

ävensom för den utvidgade betesförbättringsverksamheten. Det synes icke

behövligt att på förhand närmare specificera ifrågavarande bidragstilldelning

på olika ändamål. Med anledning av förslag, som härom framställts från

vissa håll, kommer jag att vid fördelningen av ifrågavarande anslagsmedel

mellan hushållningssällskapen vidtaga åtgärder för att medlen mera smidigt

än hittills skola kunna utnyttjas för de ändamål, för vilka de i de särskilda

fallen bäst behövas.

I detta sammanhang må nämnas, att från och med budgetåret 1940/41 anslagsmedel

också böra anvisas till de i det föregående föreslagna bidragen

till täckande av kostnader för byggnader, som bliva överflödiga vid sammanläggning

av alltför små brukningsdelar.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på att det i händelse av försämrade

konjunkturer eller eljest för att bereda ökade arbetstillfällen kan

vara motiverat att ställa särskilda medel till förfogande för jordförbättring

utöver eljest disponibla anslag. I överensstämmelse med denna uppfattning

anser jag vissa anslagsmedel för ifrågavarande ändamål böra upptagas å

beredskapsstat. Förslag härom har framställts i annat sammanhang.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Mcij:ts proposition nr 236.

Bestämmelsernas utformning och specialmotivering till desamma.

Vid den omskrivning av författningarna rörande egnahemsväsendet, som

egnahemsutredningen ansett nödvändig, har utredningen funnit det för underlättande

av tillämpningen och i övrigt av praktiska skäl vara lämpligt

att sammanföra de för närvarande i skilda kungörelser upptagna bestämmelserna

i en författning, betecknad kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten.

Härvid har emellertid gjorts det undantaget, att kungörelsen

angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet förutsatts

skola bibehållas såsom särskild författning.

Mot vad sålunda föreslagits har jag intet annat att erinra, än att bidragsverksamheten

för förstärkning av ofullständiga jordbruk, som av mig föreslagits

skola bibehållas hos hushållningssällskapen, med hänsyn härtill torde

liksom hittills böra regleras genom en speciell kungörelse.

Av det föregående framgår, att jag i en del hänseenden icke kunnat ansluta

mig till vad utredningen föreslagit. Med hänsyn härtill ha utredningens

författningsförslag blivit föremål för omarbetning inom jordbruksdepartementet.

De sålunda omarbetade förslagen torde få såsom bilagor A,

B och C fogas vid detta protokoll.

Då det väsentligaste i de ändringar, som dessa förslag innebära i förhållande

till vad nu gäller, redan omnämnts och motiverats, torde några ytterligare

kommentarer till författningsförslagen endast erfordras i fråga om

ett fåtal paragrafer.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på att det icke ansetts

ändamålsenligt att söka i författningsväg giva uttryck åt de allmänna

synpunkter, som böra ligga till grund för egnahemsrörelsens inriktning,

exempelvis i vad angår den omfattning i vilken verksamheten bör avse nybildning

av jordbruk, belåning av färdiga joi-dbruk eller förvärv av bostadsegnahem

o. s. v. En reglering härav skulle, så skiftande som förhållandena

äro, icke kunna undgå att i alltför hög grad schematisera verksamheten. Av

motsvarande skäl kan det i andra hänseenden, exempelvis i vad gäller utlämnandet

av s. k. premielån, vara lämpligt att visserligen upptaga erforderliga

grundläggande bestämmelser i författningarna men giva egnahemsorganen

en ganska vidsträckt rörelsefrihet vid dessas tillämpning.

Kungörelsen angående den statliga egna hemsverksamhet

en.

1 §■

För närvarande kan statsunderstödd egnahemsverksamhet bedrivas var

som helst utom i stadplanelagd del av stad.

Egnahemsutredningen har föreslagit viss ändring härutinnan. Enligt vad

utredningen framhållit hade bostadsegnahemsbebyggelsen utanför stadsplanelagda

delar av städer och andra samhällen på sina håll icke fått den ända
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

257

målsenliga planläggning, som stads- eller samhällsmyndigheterna åsyftat,

eftersom denna bebyggelse i viss mån kunnat genomföras utan att dessa

myndigheter haft tillräcklig möjlighet att ingripa. Utredningen har därför

föreslagit, att städer, köpingar och andra samhällen, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, icke skola omfattas av

egnahemsverksamheten för bostadsändamål annat än efter stadens eller samhällets

därom gjorda framställning och Kungl. Maj:ts i anledning därav

lämnade medgivande. Härvid har den nuvarande stadsplaneregeln ansetts

icke längre vara behövlig.

Mot vad utredningen sålunda föreslagit har jag intet att erinra.

4 §.

1 de instruktionsbestämmelser, som komma att meddelas för egnahemsnämnderna,

torde enligt vad utredningen framhållit bland annat böra införas

föreskrift om att nämnderna vid handläggning av frågor rörade bostadsbyggande

böra samråda med vederbörande provinsialläkare eller andra

på bostadshygienens område sakkunniga personer.

I detta sammanhang må också nämnas, att utredningen uttalat sig för att

egnahemsnämnds beslut skall kunna överklagas hos egnahemsstyrelsen.

Detta har emellertid avstyrkts i ett par yttranden med hänsyn till svårigheterna

för styrelsen att känna lokala förhållanden och lånesökandes personliga

kvalifikationer. För min del finner jag uppenbart, att klagorätt bör

finnas.

8 §•

Hinder synes icke böra möta, att egnahemsorganen, i den mån det kan

ske utan intrång på dessas egentliga uppgift, biträda även andra än mindre

bemedlade och obemedlade med förmedling av jord, dock endast såvitt gäller

jordbruk av den storleksordning, som avses med den statliga egnahemsverksamheten.

Bestämmelse härom har införts i 8 §. Egnahemsorganen

torde icke böra betinga sig någon ersättning för sådant biträde.

10 §.

Beträffande beskaffenheten å bostadsbyggnader har egnahemsutredningen

anfört:

Jämlikt 11 § kungörelsen den 27 maj 1938 om lån och bidrag av statsmedel

för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika

familjer skall byggnad, som må komma till användning för bostadsförsörjning

enligt nämnda kungörelse, utgöras av enfamiljshus av lämplig typ

för det avsedda ändamålet, innehållande minst två rum och kök. Bostaden

skall, där så kan ordnas inom rimlig kostnad, vara försedd med vattenledning

och central uppvärmningsanordning, varjämte bostaden även i övrigt

bör utrustas så, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas.

Utredningsmännen finna det naturligt att i stort sett uppställa samma önskemål

i fråga örn bostadsbyggnader å jordbruks- och bostadsegnahem. Med

hänsyn till att egnahemsverksamheten icke enbart avser barnrika familjer,

synes emellertid icke något bestämt krav kunna uppställas på att bostad

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236. 17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

skall innehålla minst två rum och kök. Å andia sidan är det uppenbart att,

då fråga är örn familjejordbruk, kraven på bostadsutrymmen ofta måste

sträcka sig längre än nyss sagts, särskilt när för jordbruket måste anlitas

lejd arbetskraft. Under alla förhållanden bör emellertid tillses, att bostaden

blir tillräckligt rymlig för sitt ändamål, och det kan vara lämpligt att, även

om icke bostaden från början inredes till två rum och kök, byggnaden anordnas

på sådant sätt att densamma i händelse av utökning av familjen

framdeles kan bereda utrymme för en bostad av nämnda storlek.

Utredningsmännen få även erinra om att de förut i olika sammanhang

omnämnda utredningsmyndigheterna i sitt den 13 juli 1938 avgivna betänkande

ansett det böra i fråga om bostäders utrymme uppställas såsom

fordran, att lägenhet, avsedd som bostad för familj med barn, skall innehålla

minst 60 kvadratmeter brutto golvyta. Enligt utredningsmännens mening

bör detta önskemål även iakttagas med avseende å egnahemsfastigheter.

Mot vad sålunda anförts lia en del erinringar framställts av bostadssociala

utredningen:

I fråga om egnahem bör tämligen generellt kunna uppställas den regel, som

ansetts böra gälla familjebostäder, för vilkas tillkomst statligt stöd enligt de

senare årens bostadssociala författningar givas, nämligen två rum och kök

som minimum, och vilken regel bör frångås endast i sällsynta undantagsfall.

Det ligger en viss fara i att fixera vissa mått, ty minimimått bli enligt erfarenheten

lätt normalmått och kunna därigenom komma att lägga onödiga band

på utvecklingen. Faran av att till sin yta olämpligt små bostadslägenheter

byggas med stöd av statsmedel torde i praktiken kunna avvärjas vid individuell

prövning i samband med granskningen från lånebeviljande myndighets

sida. Bostadssociala utredningen håller därför före, att måttföreskriften

i specialmotiveringen till egnahemsutredningens förslag bör utbytas mot en

föreskrift om två rum och kök som minimum i författningsutkastets 11 §.

Enligt min uppfattning böra i författningsbestämmelserna angående egnahemsverksamheten

icke införas föreskrift vare sig om visst antal rum eller

viss golvyta för egnahemsbostäder. Särskilt när det gäller jordbruksegnahem

äro förhållandena så skiftande, att någon sådan schablonmässig föreskrift

icke har någon mening. Emellertid bör det i varje särskilt fall prövas, att

bostaden är tillräckligt rymlig för sitt ändamål.

11 §•

Enligt bestämmelse i de nuvarande egnahemsförfattningarna må med

egnahemslån förenas livförsäkring på sätt härom särskilt föreskrives. De

närmare föreskrifterna härutinnan återfinnas i en kungörelse den 30 juni

1920 (nr 509), ändrad genom kungörelser den 23 september 1927 (nr 370),

den 21 april 1933 (nr 171) och den 30 juni 1934 (nr 405).

I skrivelse den 16 mars 1939 har egnahemsutredningen på anförda skäl

föreslagit, att den hittillsvarande särskilda livförsäkringsverksamheten i anslutning

till egnahemslånerörelsen måtte upphöra. Därest nämnda verksamhet

likväl skulle bibehållas, borde vissa ändringar vidtagas i gällande

föreskrifter i ämnet.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

259

Redan med hänsyn därtill att förevarande förslag ännu icke kunnat bliva

föremål för vederbörligt remissförfarande finner jag det uteslutet att nu angiva

någon ståndpunkt i frågan. Jag torde sedermera få anmäla detta ärende

för Kungl. Maj:t. I förslaget till kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten

torde böra tills vidare bibehållas nuvarande bestämmelse,

att med egnahemslån må förenas livförsäkring på sätt härom särskilt

föreskrives. Nämnda bestämmelse torde böra införas i 11 § av kungörelseförslaget.

18 §.

Med avseende å bestämmelserna i tredje stycket av denna paragraf må, med

anledning av vad som anförts från något håll, framhållas att den omständigheten,

att en fastighet graveras av ett avdikningslån, i allmänhet ej bör

utgöra hinder för egnahemslån.

22 §.

Egnahemsutredningen har föreslagit att, örn särskilda förhållanden föranleda

därtill, egnahemsstyrelsen må, på framställning av egnahemsnämnden,

medgiva låntagare sådant uppskov med avbetalning, att motsvarande belopp

må erläggas efter övriga annuiteter.

Med anledning härav har statskontoret erinrat, att Kungl. Maj:t redan på

grund av särskilda bemyndiganden av riksdagen äger befogenhet att medgiva

låntagare betalningsuppskov beträffande lån ur de statliga utlåningsfonderna,

med rätt för Kungl. Majit att delegera denna befogenhet å underordnad

myndighet (svensk författningssamling 1929:102 och 1933:424). Med

hänsyn härtill och då det dessutom enligt statskontorets mening icke är lämpligt

att i en kungörelse, som innefattar villkor för erhållande av lån, intaga

en särskild bestämmelse rörande möjlighet för låntagare att erhålla uppskov

med inbetalning, har statskontoret ansett ifrågavarande bestämmelse böra

utgå ur det framlagda författningsförslaget.

På grund av vad statskontoret sålunda anfört har i det inom departementet

omarbetade förslaget icke upptagits någon bestämmelse i förevarande hänseende.

Jag förutsätter att, därest de för egnahemsverksamheten inrättade

fonderna överflyttas från statskontorets till egnahemsstyrelsens förvaltning,

riksdagens förenämnda bemyndiganden likväl komma att fortfarande gälla.

25 §.

Beträffande sista stycket hänvisas till kungörelsen den 18 juni 1937 (nr

601) om ränta å förfallet, icke i behörig tid inbetalt belopp (dröjsmålsränta)

å lån från vissa statens utlåningsfonder. Med avseende å premielån kommer

dröjsmålsränta allenast i fråga, örn skyldighet inträder att återbetala sådant

lån.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

34 §.

Egnahemsutredningen har föreslagit, att, där bostadsegnahem i större omfattning

bildas till förmån för personer, som äro anställda vid visst industrieller

annat affärsdrivande företag, egnahemsnämnd må, örn skäl därtill äro,

såsom säkerhet för bostadslån, utöver inteckning, betinga sig borgen av företaget.

Detta förslag har avstyrkts av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps

egnahemsnämnd och förvaltningsutskott.

För min del har jag intet annat att erinra mot ifrågavarande förslag än

att med borgen bör likställas annan lämplig säkerhet.

42 §.

De här upptagna bestämmelserna örn lån till sammanslutningar av mindre

jordbrukare för inköp av gemensam tillskottsjord torde icke minst böra komma

till användning, då fråga är om förvärv av skog. Hinder bör icke möta

att tillämpa bestämmelserna även på det sätt, att lån av ifrågavarande slag

utgår samtidigt med egnahemslån för förvärven av de särskilda småbruken.

53—65 §§.

Handhavandet av utlåningen till här avsedda låneförmedlare, som nu ankommer

på Kungl. Majit, torde i enlighet med vad egnahemsutredningen

föreslagit böra överflyttas på egnahemsstyrelsen.

66 §.

Med avseende å denna paragraf vill jag fästa uppmärksamheten på att

1933 års kungörelse angående statsunderstödd samfälld jordbruksdrift föreslås

skola upphöra att gälla. Till stöd för sitt förslag härom har egnahemsutredningen

hänvisat till att möjligheten att bilda samfällda jordbruksegnahem

under de gångna åren icke utnyttjats i något fall. Emellertid får jag

erinra om att i förevarande författningsförslag införts bestämmelser om egnahemslån

till underlättande för innehavare av ofullständiga jordbruk att förvärva

gemensam tillskottsjord.

Kungörelsen angående statsunderstödd arbetarsmå
bruksverksamhet.

Med hänsyn till den förstärkta ställning, egnahemsstyrelsen avses skola erhålla,

har det synts egnahemsutredningen icke längre vara behövligt, att prövningen

av ansökningar från kommuner örn arbetarsmåbruksstatslån handhaves

av Kungl. Majit, utan har denna uppgift ansetts framdeles kunna anförtros

åt egnahemsstyrelsen. Denna styrelse syntes även böra övertaga statskontorets

befattning med utlämnande och uppbörd av nyssnämnda lån. Den

närmaste tillsynen över ifrågavarande verksamhet borde tillkomma egnahemsnämnderna.

Den sålunda föreslagna omläggningen av arbetarsmåbruks
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl■ Maj:ts proposition nr 236.

verksamhetens organisation hade föranlett åtskilliga jämkningar i olika paragrafer.

Mot vad utredningen sålunda föreslagit har jag intet att erinra.

Kungörelsen angående statsbidrag till förstärkning

av ofullständiga jordbruk m. m.

De i denna kungörelse införda bestämmelserna om betesförbättringsbidrag

till vissa sammanslutningar överensstämma i huvudsak med det i det föregående

omnämnda förslag, som avgivits av 1936 års skogsutredning.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

I) dels medgiva, att Kungl. Majit må, i huvudsaklig överensstämmelse

med de i bilagorna A, B och C till detta protokoll

intagna bestämmelser, utfärda

a) kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten,

b) kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,

c) kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av

ofullständiga jordbruk m. m.;

II) dels för egnahemsstyrelsen fastställa följande

Personalförteckning.

Befattning

Tjänstemän å ordinarie

1 överdirektör och chef

2 byråchefer ........

2 byrådirektörer ......

1 kamrerare .........

1 byråassistent ......

1 notarie ...........

1 revisor ...........

1 kansliskrivare .....

1 kanslibiträde ......

1 expeditionsvakt . . ..

3 kontorsbiträde!!

Lönegrad

stat.

C 10

A 30

A 26

A 24

A 21

A 21

A 21

A 11

A 7

A 5

A 4

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad

än 2 0.

1 byrådirektör ................................ Eo 26

1 byråingenjör ................................ Eo 21;

III) dels godkänna följande avlöningsstat för egnahemsstyrelsen,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1939/40:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis ................... kronor 124,100

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be
stämda

av Kungl. Majit:

a) Arvoden till fyra

särskilda styrelseledamöter

å 1,800

kronor .......... kronor 7,200

b) Arvode till en bygg
nadskontrollant

. . » 4,800

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per
sonal:
a)

Grundavlöningar

m. m.............kronor 50,000

b) Avlöningsförhöjning
ar

m. m., förslagsvis » 5,900

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............

Summa kronor 202,800;

IV) dels för budgetåret 1939/40 under nionde huvudtiteln

anvisa:

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar ett

förslagsanslag av ...................... kronor 202,800;

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Omkostnader

ett förslagsanslag av .................... kronor 95,000;

till Egnahemsbildning: Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare

ett förslagsanslag av .... kronor 1,290,000;

till Egnahemsbildning: Bidrag till hushållningssällskap för

jordanskaffningsverksamhet ett förslagsanslag

av.................................. kronor 1,000;

till Egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån

till egnahemslåntagare ett anslag av . . kronor 500,000;

till Egnahemsbildning: Byggande av nybyggesvägar ett förslagsanslag

av.......................... kronor 100,000;

12,000

55,900

10,800

i

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

263

till Jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ett reservationsanslag

av .......................... kronor 300,000;

till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga

jordbruk m. m. ett förslagsanslag

av .................................. kronor 1,250,000;

V! dels medgiva, att Kungl. Majit må för budgetåret 1939/

40 bevilja statsanslag intill 175,000 kronor för utlämnande

av statsbidrag till byggande av nybyggesvägar;

VI) dels medgiva, att Kungl. Majit må för år 1940 bevilja

statsanslag intill 2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag

till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m;

VII) dels medgiva, att Kungl. Majit må för tiden 1 januari

—30 juni 1940 bevilja statslån från egnahemslånefonden

intill ett belopp av 11,000,000 kronor, därav 7,250,000 kronor

för jordbrukslägenheter och 3,750,000 kronor för bostadslägenheter,

med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena

skulle därtill giva anledning och i den mån så utan

förfång för lånerörelsen för jordbruksändamål kan ske, för

bostadslägenheter taga i anspråk större belopp än det sist angivna;
VIII)

dels medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse

med hittills tillämpade riktlinjer under budgetåret 1939/40

uppskov till ett sammanlagt belopp av 100,000 kronor må

kunna beviljas med erläggande av ränta och amortering å

lån från egnahemslånefonden;

IX) dels medgiva, att beträffande egnahemslån, som efter

ingången av år 1920 men före den 1 juli 1940 beviljats från

egnahemslånefonden, den årliga räntan å stående del av lånen

må under år 1940 utgå efter 3.6 procent för jordbrukslån

och 4 procent för bostadslån;

X) dels medgiva, att av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning

må under tiden 1 januari—30 juni 1940 till jordanskaffningslån

åt hushållningssällskap av egnahemsstyrelsen

disponeras tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår

i beviljade jordanskaffningslån icke vid något tillfälle

under sagda tid må överstiga 1,500,000 kronor;

XI) dels medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens

för ny utlåning disponibla kapitaltillgång, som ej anvisas såsom

jordanskaffningslån, må under tiden 1 januari—30 juni

1940 av Kungl. Majit användas för utlämnande av förlagslån

åt kommuner, aktiebolag och föreningar;

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

XII) dels å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder

till Arrendeegnahemsfonden för budgetåret 1939/40 anvisa

ett reservationsanslag av ................ kronor 500,000;

XIII) dels medgiva, att för år 1940 må från arbetarsmåbrukslånefonden

beviljas statslån intill ett belopp av

10,000,000 kronor;

XIV) dels ock å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder

till Arbetarsmåbrukslånefonden för budgetåret 1939/

40 anvisa ett reservationsanslag av .... kronor 4,000,000.

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämnar bibifall

till vad departementschefen hemställt samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:

Allan Tigerschiöld.

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

265

Bilaga A.

Förslag

till

kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande bestämmelser. .

1 §•

Den statliga egnahemsverksamheten har till ändamål att i enlighet med

bestämmelserna i denna kungörelse främja möjligheterna för mindre bemedlade

och obemedlade att förvärva familjejordbruk, stödjordbruk eller

bostadsegnahem, att utvidga ofullständiga jordbruk med tillskottsjord eller

att företaga ny-, om- eller tillbyggnad eller upprustning av byggnader å

egnahemsfastigheter.

Egnahemsverksamheten må i fråga om bostadsegnahem ej utövas inom

stad, köping eller annat samhälle, där den för städerna gällande ordning för

bebyggande skall iakttagas, med mindre Kungl. Majit efter framställning av

staden, köpingen eller samhället meddelat bestämmelser härom.

2 §•

I denna kungörelse förstås med

familjejordbruk: jordbruk, som icke är större än att det kan brukas av

innehavaren och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft,

ej heller mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav,

stödjordbruk: jordbruk, som är avsett att bereda innehavaren och hans

familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete,

ofullständigt jordbruk: jordbruk, som utgör brukarens enda eller huvudsakliga

förvärvskälla men som icke har tillräcklig bärkraft för att utgöra

familjejordbruk.

Såsom jordbruk anses jämväl brukningsdel, som användes till trädgårdsbruk

eller specialodling.

Brukningsdel, å vilken icke kunna födas två kor, må ej i annat fall än i

nästföregående stycke sagts hänföras till jordbruk, där icke egnahemsstyrelsen

för viss landsdel eller för visst fall bestämt, att även brukningsdel, å

vilken endast kan födas en ko, skall anses såsom jordbruk.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Med bostadsegnahem förstås i denna kungörelse lägenhet, som helt eller

huvudsakligen är avsedd att utnyttjas till bostad för innehavaren och vilken

icke, enligt vad ovan stadgats, må hänföras till jordbruk.

3 §.

Vad i denna kungörelse är stadgat om förstärkning av ofullständigt jordbruk

skall äga motsvarande tillämpning beträffande åtgärder för åstadkommande

av ökad ändamålsenlighet hos stödjordbruk samt för omläggning av

bostadsegnahem till jordbruk.

2 KAP.

Egnahemsorganisationen.

4 §.

Den statliga egnahems verksamheten står under ledning och tillsyn av egnahemsstyrelsen

och handhaves inom varje hushållningssällskaps område av

en egnahemsnämnd.

För varje kommun utses av vederbörande egnahemsnämnd ett egnahemsombud.

Dock må ombuds område, där särskilda skäl sådant betinga, omfatta

allenast del av kommun.

De statliga egnahemsorganen skola handhava de uppgifter, som enligt denna

kungörelse och eljest givna föreskrifter ankomma på dem, ävensom i övrigt

verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling.

Närmare bestämmelser örn den statliga egnahemsorganisationen och dess

verksamhet meddelas av Kungl. Maj:t.

5 §.

Kommun må, där ej annat föranledes av vad nedan sägs, genom det organ,

som utövar kommunens beslutanderätt, välja två representanter att

jämte det enligt 4 § för kommunen utsedda egnahemsombudet bilda kommunens

egnahemskommitté med uppgift att, under egnahemsombudets ordförandeskap,

biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamhetens

ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom kommunen. Är

kommunen delad i två eller flera ombudsområden, må två sådana representanter

väljas för vart och ett av dessa områden. För de av kommunen utsedda

representanterna i egnahemskommitté må även utses suppleanter. Ledamöter

och suppleanter utses för en tid av fyra år. Till ledamöter och suppleanter

böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer inom

kommunen, företrädande de jord- och lånesökandes samt den jordbrukande

befolkningens intressen. Kommun, som valt representanter i egnahemskommitté

och suppleanter för dem, har att underrätta egnahemsnämnden härom.

I stället för att utse representanter i egnahemskommitté må kommun upp
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

267

draga åt kommunalnämnden eller motsvarande organ att jämte egnahems - ombudet handhava i första stycket avsedda uppgifter.

Landskommun, som bedriver statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,

bör i stället för att utse representanter i egnahemskommitté, som ovan

sagts, lämna motsvarande uppdrag åt den egnahemskommitté, som är utsedd

att utöva nämnda verksamhet, eller, där sådan kommitté ej är utsedd,

åt kommunalnämnden.

6 §•

De som handhava uppgifter inom egnahemsverksamheten må icke åtaga

sig enskilda uppdrag av jordsäljare eller leverantörer av byggnadsmaterial.

Ledamöter av egnahemsorgan vare ansvariga för skada, som av dem uppsåtligen

eller av vårdslöshet tillskyndas staten.

7 §•

Om särskild egnahemsverksamhet genom kommuner samt aktiebolag och

ekonomiska föreningar är stadgat i 8 kap.

3 KAP.

Statlig jordförmedling och jordanskaffning.

8 §•

För tillgodoseende av mindre bemedlade och obemedlade personers efterfrågan

på familjejordbruk, stödjordbruk, tillskottsjord för utvidgning avofullständiga

jordbruk samt bostadsegnahem skall den statliga egnahemsorganisationen

handhava erforderlig jordförmedling ävensom ombesörja

jordanskaffning för tillhandahållande av jord till försäljning och på arrende.

Där så lämpligen kan ske, skall efterfrågan på jord i första hand tillgodoses

genom förmedlingsverksamhet.

I den mån det kan ske utan intrång på ovan angivna uppgifter, må den

statliga egnahemsorganisationen även biträda andra än mindre bemedlade

och obemedlade med förmedling av jord till ändamål, som avses i denna

kungörelse.

9 §•

Med avseende å familjejordbruk skall eftersträvas, att fastigheten erhåller

lämplig storlek och ägosammansättning samt bildar ett bärkraftigt jordbruk.

Såsom förutsättningar för bildandet av stödjordbruk skall beaktas, att i

orten finnes stadigvarande arbetstillgång eller möjlighet till försörjning genom

hemslöjd, hemindustri, fiske, pälsdjursuppfödning eller dylikt, så att

innehavaren och hans familj kunna erhålla sin huvudsakliga utkomst utom

jordbruket, ävensom att fastigheten är av lämplig storlek och ägosammansättning

för att tjäna det avsedda syftet.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Där fråga är om tillskottsjord för utvidgning av ofullständigt jordbruk,

skall iakttagas, att tillskottsjorden med avseende å läge, ägoslag och andra

på frågan inverkande omständigheter är av sådan beskaffenhet, att jordbruket

kan antagas komma att efter sammanläggningen erhålla förbättrad

bärkraft.

Beträffande område, som avses skola användas till bostadsegnahem, skall

tillses, att området är av tillräcklig storlek, att dess läge är tillfredsställande

ur sanitära synpunkter samt med hänsyn till kommunikationer med arbetsplatser

och skolor ävensom att tillgång till vattentäkt finnes.

10 §.

Jord, som anskaffats av egnahemsorganisationen, må jämväl bebyggas och

i övrigt iordningställas för sitt ändamål genom dess försorg.

Härvid skall iakttagas, att bostadsbyggnad erhåller för avsett ändamål

lämplig storlek och typ. Bostaden bör, där så kan ordnas inom rimlig kostnad,

förses med vatten- och avloppsledningar samt central uppvärmningsanordning,

varjämte bostaden även i övrigt bör utrustas så, att hygienen befordras

och det husliga arbetet underlättas.

Vid uppförande av ladugårdsbyggnad bör iakttagas, att den erhåller tillräcklig

storlek och göres ändamålsenlig med avseende å värme-, belysningsoch

ventilationsförhållanden. Byggnaden bör, där så kan ordnas inom rimlig

kostnad, förses med vattenledning. Jämväl i övrigt bör byggnaden uppföras

och utrustas på sådant sätt, att hygienen befordras, djurens hälsa och

trivsel främjas samt arbetsförhållandena i ladugården bliva tillfredsställande.

Till ladugården bör höra erforderlig gödselvårdsanläggning.

Även annan ekonomibyggnad bör göras tjänlig för sitt ändamål.

4 KAP.

Egnahemslån till förvärv av jordbruksegnahem.

11 §•

I den ordning och under de villkor nedan sägs må från egnahemslånefonden

utlämnas egnahemslån i form av jordbrukslån och skogslån till underlättande

för låntagaren att förvärva äganderätt till jordbruksegnahem, och

må i samband härmed av statsmedel jämväl beviljas premielån.

Utan hinder därav att låntagaren icke erhåller äganderätt till jordområdet,

må egnahemslån utgå till uppförande eller inlösen av byggnader å fastighet,

som upplåtits under åborätt enligt lagen örn upplåtelse under åborätt

av viss jord.

Med egnahemslån må livförsäkring förenas på sätt härom särskilt föreskrives.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

269

12 §.

Ansökning om egnahemslån till förvärv av jordbruksegnaliem skall göras

hos vederbörande egnahemsnämnd.

13 §.

Egnahemslån må utgå allenast under förutsättning, att sökanden är svensk

medborgare, minst tjuguett år gammal och känd för skötsamhet och ekonomisk

förtänksamhet, att han befinnes äga goda personliga förutsättningar för

genomförande av åsyftat företag, däri inbegripet drivande av sådant jordbruk

som avses med detsamma, samt att han visserligen ej saknar medel att i

någon mån bidraga till företaget men är i behov av kraftigt bistånd härför.

Den som åtkommer jordbruksfastighet genom arv eller testamente må,

även om han ej uppnått en ålder av tjuguett år och ej heller hunnit vinna

erfarenhet om jordbruksdrift, likväl kunna erhålla egnahemslån.

14 §.

Med egnahemslån bör, där ej annat betingas av förhållandena, i första

hand främjas förvärv av fastighet av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt,

som avsetts i 9 och 10 §§.

Lån må ej beviljas, med mindre kostnaderna för förvärvet av fastigheten

och för dess iordningställande befinnas skäliga.

15 §.

Egnahemslån må ej beviljas till förvärv av fastighet, vars värde överstiger

30,000 kronor. Dock må egnahemsstyrelsen i särskilda fall medgiva, att lån

må utgå till förvärv av fastighet med värde intill 35,000 kronor.

Värdet å fastigheten skall beräknas till belopp, som motsvarar vad en förståndig

köpare kan antagas vilja betala för fastigheten med hänsyn till den

påräkneliga avkastningen eller nyttan av densamma under en följd av år.

Värdet beräknas med avseende å det skick, vari fastigheten kan väntas komma

efter utförandet av åsyftade arbeten för fastighetens iordningställande.

16 §.

Jordbrukslån må beviljas intill ett belopp högst motsvarande nittio procent

av fastighetens värde. Dock må, om å fastigheten finnes växande skog

till ett värde av minst 1,000 kronor, vid bestämmandet av jordbrukslånets

belopp hänsyn icke tagas till värdet å den växande skogen. I sådant fall,

varom sist sagts, må skogslån beviljas till ett belopp högst motsvarande

nittio procent av den del av fastighetens värde, som beräknas belöpa å den

växande skogen.

17 §.

Där det med hänsyn till arten och omfattningen av de åtgärder, som erfordras

för fastighetens iordningställande, befinnes skäligt, att lånesökanden

erhåller bistånd till täckande av kostnaderna för dessa åtgärder, må utöver

jordbruks- och skogslån beviljas premielån.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

Premielån må i regel icke beviljas till belopp överstigande tio procent av

fastighetens värde. Dock må egnahemsstyrelsen, efter prövning i varje särskilt

fall, medgiva, att sådant lån må uppgå till femton procent av fastighetsvärdet.

18 §.

Till minst ett mot sammanlagda beloppet av jordbrukslån, skogslån och

premielån svarande belopp skall, där ej annat föranledes av vad nedan sägs,

finnas säkerhet av första inteckning i fastigheten.

Örn det prövas vara för låntagaren lämpligt och för staten betryggande,

må första inteckning liggande inom sextio procent av fastighetens värde pantförskrivas

till säkerhet för lån hos annan långivare. I sådant fall skall inteckningen

i andra hand pantförskrivas jämväl till säkerhet för statens

fordran på grund av jordbruks- och skogslån. Utan hinder härav må

likväl i särskilt fall medgivas, att den låntagaren såsom ägare av den intecknade

fastigheten tillkommande andel av sådan inteckning må pantförskrivas

för annat lån.

Vid bedömandet av intecknings läge må inteckningar, som avse annat

än fordran, lämnas ur räkningen, om säkerheten för egnahemslånet likväl

prövas vara tillräckligt betryggande.

Oavsett vad sålunda stadgats må, sedan lånekontrakt upprättats, såsom

förskott å beviljat egnahemslån utbetalas större eller mindre del därav mot

säkerhet, som egnahemsnämnden prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid

inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för hela lånet ställd

före början av det år, med vilket amorteringsskyldighet för jordbrukslånet

inträder, vid äventyr att lånet anses hava i sin helhet förverkats och vad i

förskott utbetalats jämte ränta genast skall återbetalas.

I den mån låntagaren verkställer avbetalningar å jordbruks- och skogslån,

må motsvarande del av inteckningssäkerheten, med företräde framför säkerheten

för utestående premielån, kunna ställas till låntagarens förfogande.

19 §.

Där skogslån beviljas, skall egnahemsnämnden med låntagaren överenskomma

om viss hushållningsplan beträffande skogen å den belånade fastigheten

ävensom göra förbehåll därom att lagen om begränsning av rätten att

avverka skog å intecknad fastighet skall äga tillämpning med avseende å lånet.

Sådan överenskommelse och sådant förbehåll må även träffas, där allenast

jordbrukslån beviljas men å den belånade fastigheten finnes skog. Har

låntagarens gäld genom avbetalningar nedbragts på sådant sätt, att statens

risk för jordbruks- och skogslänen väsentligt minskats, må egnahemsnämnden

eftergiva kravet på att avverkningen av skog skall vara underkastad sådan

begränsning, som nyss avsetts.

20 §.

Jordbrukslån och skogslån delas vart för sig med avseende å återbetalningen

i en stående del, motsvarande sextio procent av det värde, som legat

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 271

till grund för lånets beräknande, samt en amorteringsdel, utgörande återstoden

av lånet.

Har låntagaren, enligt vad i 18 § andra stycket stadgats, lån hos annan

långivare mot första inteckning i fastigheten, skall motsvarande belopp avdragas

å jordbrukslånets stående del samt, i den mån denna ej förslår härtill,

å skogslänets stående del.

21 §.

Å stående delen av jordbruks- och skogslån skall erläggas ränta men ej

amortering.

Stående delen kan icke, utom i fall som angivas i 27 och 28 §§, uppsägas

förr än amorteringsdelen till fullo guldits. Låntagaren skall härvid

åtnjuta sex månaders uppsägningstid.

Finner egnahemsnämnden, då uppsägningsrätt sålunda inträder, att svårigheter

möta för låntagaren att på godtagbara villkor uppbringa ett mot

stående delen svarande lån hos annan långivare, må nämnden medgiva, att

lånet tills vidare må kvarbliva hos nämnden mot den ränta, som eljest gäller

för egnahemslån, samt på de återbetalningsvillkor, som nämnden finner

lämpliga.

22 §.

A jordbrukslåns amorteringsdel skall till och med femte kalenderåret efter

det, då lånet beviljats, allenast erläggas ränta. Därefter skall amorteringsdelen

förräntas och amorteras genom lika årliga annuiteter, bestämda på sådant

sätt att amorteringsdelen är återbetald senast inom tjugufem år efter

amorteringsskyldighetens inträde.

Låntagaren äger, närhelst han så önskar, verkställa avbetalningar utöver

de fastställda annuiteterna. Sådana avbetalningar skola avföras å amorteringsdelen.

23 §.

Ä skogslåns amorteringsdel skall, jämte ränta, erläggas amortering enligt

grunder, som bestämmas med hänsyn till låntagarens möjligheter att

med tillämpning av den enligt 19 § överenskomna hushållningsplanen tillgodogöra

sig skogen. Såvitt möjligt skall återbetalningen bestämmas i form

av lika annuiteter och på sådant sätt, att skogslänets amorteringsdel är till

fullo gulden senast vid tiden för slutbetalningen av jordbrukslånets amorteringsdel.

Medgiver egnahemsnämnden avverkning vid sidan av fastställd hushållningsplan,

bör nämnden i regel göra förbehåll om däremot svarande återbetalning

utöver eljest tillämpad amorteringsplan. Sådan ytterligare återbetalning

må ock, närhelst låntagaren så önskar, göras av denne. Avbetalningar,

varom i detta stycke sägs, skola avföras å skogslänets amorteringsdel.

Hänföra sig avbetalningarna till sådana skogsavverkningar, som kunna

antagas väsentligt rubba möjligheterna att framdeles följa fastställd hushållningsplan,

må såväl denna som även amorteringsplanen jämkas i motsvarande

omfattning.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Rungl. Maj:ts proposition nr 236.

24 §.

Av premielån skall, sedan amorteringsskyldighet för jordbrukslånet inträtt,

under vart och ett av följande tio år efterskänkas en tiondel, såvitt icke på

grund av bestämmelserna i 27 och 28 §§ skyldighet inträder att återbetala av

premielånet återstående belopp.

Å premielån erlägges ej ränta i annat fall än som avses i 25 § andra stycket.

25 §.

Jordbrukslån och skogslån skola förräntas efter fast vid lånets beviljande

bestämd räntefot. Denna fastställes av Kungl. Maj:t och må icke understiga

medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre budgetår,

som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels

procent.

Om förfallet kapitalbelopp av jordbrukslån, skogslån eller premielån icke

inbetalas inom behörig tid, skall låntagaren vara skyldig att, därest så påfordras,

å det förfallna beloppet erlägga dröjsmålsränta enligt de grunder,

som kunna varda i särskild ordning bestämda.

26 §.

Innan någon del av beviljat egnahemslån utbetalas, skall egnahemsnämnden

med låntagaren ha upprättat kontrakt i två exemplar, av vilka vardera

kontrahenten skall taga ett. I kontraktet skola finnas intagna bestämmelser

i bland annat följande avseenden, nämligen

beträffande vederbörlig benämning å den fastighet, för vars förvärvande

egnahemslånet lämnas, samt storleken å fastigheten,

rörande egnahemslånets belopp med fördelning i förekommande fall på

jordbrukslån, skogslån och premielån samt på stående del och amorteringsdel,

angående säkerheten för egnahemslånet samt villkoren i fråga örn ränta

och återbetalning,

huruvida egnahemslånet må lyftas på en gång eller i särskilda terminer,

samt angående sättet och villkoren i övrigt för lånets utbekommande,

angående viss tid, inom vilken egnahemslånet skall vara till fullo uttaget,

vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad,

vilka förbättringsarbeten som böra utföras å fastigheten, deras art och

tiden, inom vilken de böra vara fullbordade,

vilka ny-, om- eller tillbyggnader som böra komma till stånd å fastigheten,

deras beskaffenhet och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade,

rörande låntagarens skyldigheter i fråga örn fastighetens hävdande och

underhållande samt om förpliktelse för honom att hålla byggnader och i förekommande

fall skog brandförsäkrade i försäkringsinrättning, som godkännes

av egnahemsnämnden,

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

273

angående den kontroll från egnahemsnämndens sida, som låntagaren skall

vara skyldig underkasta sig, samt

därom, att möjligen uppkommande tvister mellan staten och låntagaren

beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser skola, där icke

ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras av skiljemän i enlighet

med därom gällande lag.

Varken tiden för lånets uttagande till fullo eller för förbättrings- eller

byggnadsarbetens fullbordande må bestämmas senare än till den tidpunkt, då

amorteringsskyldigheten för jordbrukslånet inträder.

27 §.

I lånekontraktet skall egnahemsnämnden förbehålla sig rätt att, förutom

i fall som avses i 28 §, under nedan angivna förutsättningar helt eller delvis

uppsäga egnahemslånet till betalning å tid, som egnahemsnämnden bestämmer,

nämligen

örn låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets eller därmed förenad

livförsäkrings beviljande,

om låntagaren ej fullgör vad i lånekontraktet föreskrivits i fråga örn

fastighetens bebyggande och iordningställande i övrigt,

om låntagaren visar försumlighet i fråga örn erläggandet av föreskriven

ränta och avbetalning eller livförsäkringsavgift,

om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för fastigheten

eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor,

om låntagaren avverkar skog å fastigheten utöver fastställd hushållningsplan,

örn fastigheten vanvårdas med avseende å jord eller byggnad eller örn

byggnad nedrives eller bortflyttas och värdet å fastigheten därigenom eller

eljest väsentligt minskas,

om låntagaren avflyttar från fastigheten under sådana omständigheter,

att det skäligen kan antagas att han eller hans familj icke vidare ämna bebo

densamma, eller

om eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till

det med egnahemslånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta

lånet.

28 §.

Övertages fastigheten i sin helhet av låntagarens efterlevande make eller

av bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla

fastigheten oskiftad, må återstående jordbrukslån, skogslån och premielån

överflyttas på nye ägaren under enahanda villkor, som varit gällande för

den tidigare ägaren.

övergår eljest äganderätten till fastigheten i dess helhet eller del därav

genom köp eller annat fång från låntagaren till ny innehavare, skola återstående

jordbrukslån och skogslån vara förfallna till betalning å tid, som

egnahemsnämnden bestämmer. Dock må lånen, där den nye ägaren upp
Bihung

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 236

18

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

fyller förutsättningarna för erhållande av egnahemslån, kunna på oförändrade

villkor överflyttas på denne.

Är fastigheten i annat fall, än i första stycket sagts, vid överlåtelsen belastad

med premielån, skall, om priset för fastigheten överstiger det vid

lånets utlämnande beräknade värdet, återbetalning av lånet ske med sålunda

överskjutande belopp. Dock må, i den mån ökningen av fastighetens värde

hänför sig till särskild av låntagaren vidtagen åtgärd, motsvarande belopp

av premielånet kunna enligt egnahemsnämndens bestämmande efterskänkas.

Vad som härefter återstår av lånet må, om även nye ägaren till fastigheten

erhåller jordbrukslån, kunna på oförändrade villkor överflyttas på denne.

Om skäl därtill äro, må egnahemsstyrelsen ock eljest, på framställning av

egnahemsnämnden, medgiva, att premielån sålunda överflyttas på ny ägare

till fastigheten.

Om återstående premielån icke enligt vad i nästföregående stycke sagts

överflyttas på nye ägaren, skall lånet vara förfallet till betalning å tid, som

egnahemsnämnden bestämmer.

29 §.

Räntor och avbetalningar skola för varje år inbetalas till vederbörande egnahemsnämnd

före utgången av juni månad nästföljande år. Tiderna för

uppbörden fastställas av egnahemsstyrelsen.

30 §.

I fråga om egnahemslån, som beviljas för uppförande eller inlösen av

byggnader å fastighet, som upplåtits under åborätt enligt lagen örn upplåtelse

under åborätt av viss jord, skola, jämte de beträffande egnahemslån

för förvärv av jordbruksegnahem i allmänhet gällande villkor och bestämmelser,

i den mån de äro tillämpliga och ej strida mot vad här nedan stadgas,

följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse, nämligen,

att såsom fastighetens värde allenast må räknas värdet å de åbon tillhöriga

byggnader, som finnas eller äro avsedda att uppföras å fastigheten,

att vad ovan i 28 § stadgats för det fall att fastigheten övergår till ny ägare

skall äga motsvarande tillämpning, då åborätt övergår till ny innehavare, dock

med iakttagande att, därest denne godtages såsom åbo på grund av 5 § andra

stycket förenämnda lag, överflyttning på honom av återstående jordbrukson

och premielån i regel ej må förvägras,

att det åligger egnahemsnämnden att ofördröjligen hos länsstyrelsen för

antecknande i den i 46 § förenämnda lag omförmälda bok göra anmälan örn

fordran hos åbo för utlämnat egnahemslån så ock om lämnat medgivande örn

överflyttning av betalningsansvaret för sådant lån å ny åbo; samt

att, därest åbo vill inlösa fastigheten enligt 33 § förenämnda lag, egnahemsnämnden

är berättigad lämna samtycke därtill samt låta lånet utestå under

villkor att för lånet, som därefter underkastas de för egnahemslån eljest gällande

bestämmelser, ställes inteckningssäkerhet i fastigheten.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

275

5 KAP.

Egnahemslån till förvärv av bostadsegnahem.

31 §.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må från egnahemslånefonden

utlämnas egnahemslån i form av bostadslån till underlättande för låntagaren

att förvärva äganderätt till bostadsegnahem.

Utan hinder därav att låntagaren icke erhåller äganderätt till jordområdet,

må bostadslån utgå till förvärv av bostadsegnahem, för vilket mark upplåtits

med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande

mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt.

Vad i 11 § tredje stycket, 12 § samt 13 § första stycket är stadgat skall i

tillämpliga delar även gälla i fråga om bostadslån.

32 §.

Bostadslån må i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar

att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem. Om särskilda skäl därtill föranleda,

må bostadslån likväl kunna beviljas, ändock att nybyggnad icke är

avsedd att komma till utförande, såsom då fråga är örn inlösen av jord till

byggnad å ofri grund eller inköp av bostadsfastighet, som sökanden innehar

under nyttjanderätt.

Ej heller må bostadslån beviljas till förvärv av fastighet, vars värde överstiger

12,000 kronor.

Bostadslån må uppgå till högst sjuttiofem procent av fastighetens värde.

Bestämmelserna i 14 § och 15 § andra stycket skola i tillämpliga delar

även gälla med avseende å bostadslån.

33 §.

Till minst ett mot bostadslånet svarande belopp skall, där ej annat föranledes

av vad nedan sägs, finnas säkerhet av första inteckning i fastigheten.

Om det prövas vara för låntagaren lämpligt och för staten betryggande,

må första inteckning liggande inom sextio procent av fastighetens värde pantförskrivas

till säkerhet för lån hos annan långivare. I sådant fall skall inteckningen

i andra hand pantförskrivas jämväl till säkerhet för statens fordran.

Utan hinder härav må likväl i särskilt fall medgivas, att den låntagaren

såsom ägare av den intecknade fastigheten tillkommande andel av sådan inteckning

må pantförskrivas för annat lån.

Vid bedömandet av intecknings läge må inteckningar, som avse annat än

fordran, lämnas ur räkningen, örn säkerheten för bostadslånet likväl prövas

vara tillräckligt betryggande.

Oavsett vad sålunda stadgats må, sedan lånckontrakt upprättats, såsom

förskott å beviljat bostadslån utbetalas större eller mindre del därav mot

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

säkerhet, som egnahemsnämnden prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid

inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för lånet ställd före

början av det år, med vilket amorteringsskyldighet inträder, vid äventyr

att lånet anses hava förverkats och vad i förskott utbetalts jämte ränta genast

skall återbetalas.

34 §.

Där bostadsegnahem i större omfattning bildas till förmån för personer,

som äro anställda vid visst industri- eller annat affärsdrivande företag, må

egnahemsnämnden, om skäl därtill äro, utöver inteckning som sagts i 33 §

betinga sig borgen eller annan lämplig säkerhet av företaget.

35 §.

Bostadslån delas med avseende å återbetalningen i en stående del, som

motsvarar femtio procent av det värde, som legat till grund för lånets beräknande,

samt en amorteringsdel, utgörande återstoden av lånet.

Har låntagaren, enligt vad i 33 § andra stycket stadgats, lån hos annan

långivare mot första inteckning i fastigheten, skall motsvarande belopp i

första hand avdragas å bostadslånets stående del.

Bestämmelserna i 21, 22, 25, 26 och 27 §§, 28 § första och andra styckena

samt 29 § skola i tillämpliga delar även gälla beträffande bostadslån; dock

skall amorteringsskyldighet i fråga om bostadslån inträda redan med fjärde

kalenderåret efter det, då lånet beviljats.

36 §.

Om å bostadsegnahem, för vilket bostadslån utestår, erfordras om- eller

tillbyggnad, må ytterligare lån beviljas för detta ändamål.

Sådant lån må ej utgå, där värdet å fastigheten efter om- eller tillbyggnaden

kommer att överstiga 12,000 kronor.

Lån, som här avses, må icke uppgå till högre belopp än att lånet och återstående

del av tidigare lån sammanlagt motsvara sjuttiofem procent av värdet

å fastigheten efter om- eller tillbyggnaden.

Till minst ett mot lånet svarande belopp skall finnas säkerhet av inteckning,

belägen inom sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Med bättre rätt

intecknad gäld må kunna utgöras av lån hos annan långivare under förutsättning,

att egnahemsnämnden finner sistnämnda lån vara ordnat på ett

för låntagaren lämpligt och för staten betryggande sätt.

I detta kapitel meddelade bestämmelser skola i övrigt äga motsvarande

tillämpning i fråga om lån, som här sagts; dock skall sådant lån till hela sitt

belopp räknas såsom amorteringsdel.

37 §..

I fråga om egnahemslån, som beviljas till förvärv av bostadsegnahem, för

vilket mark upplåtits med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendie
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

277

inrättningen tillhörande mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt,

skola, jämte de beträffande bostadslån i allmänhet gällande villkor och bestämmelser,

i den mån de äro tillämpliga och ej strida mot vad här nedan

stadgas, följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse,

nämligen

att lånet må utgå med högst sjuttiofem procent av värdet å de innehavaren

tillhöriga åbyggnader, som finnas eller äro avsedda att uppföras å fastigheten,

att för lån till bostadsegnahem å Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörig

mark egnahemsnämnden äger antaga den säkerhet, nämnden prövar

lämplig, samt

att inteckningar i tomträtt må kunna godtagas såsom säkerhet för bostadslån

i samma utsträckning som inteckningar i fast egendom; dock under villkor

dels att vid tiden för lånets beviljande återstår av upplåtelsetiden så

mycket, att denna återstod med minst tjugu år överskjuter den tid, som åtgår

till inbetalning av egnahemslånets amorteringsdel, dels ock att tomträttsavtalet

är så avfattat, att tomträtten icke under upplåtelsetiden kan förverkas

eller eljest upphöra.

6 KAP.

Egnahemslån till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.

38 §.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må från egnahemslånefonden

utlämnas egnahemslån till underlättande av förstärkning av ofullständigt

jordbruk genom förvärv och i förekommande fall förbättring av

lämpligt område avsett att tilläggas den ursprungliga fastigheten (tillskottsjord)

eller genom ny-, om- eller tillbyggnad å dylikt jordbruk.

Bestämmelserna i 11 § tredje stycket samt 12—14 §§ skola i tillämpliga

delar även gälla i fråga om egnahemslån till förstärkning av ofullständiga

jordbruk.

39 §.

Äro de i 38 § åsyftade åtgärderna av den omfattning, att härigenom åstadkommes

en väsentlig förändring av fastighetens beskaffenhet och användningssätt,

må egnahemslån nied avseende å fastigheten i dess helhet beviljas

enligt bestämmelserna i 4 kap.

Har fastighetens innehavare redan förut egnahemslån, skall detta lån härvid

återbetalas.

40 §.

Sker förstärkning av ofullständigt jordbruk antingen genom förvärv av

tillskottsjord eller genom sådant jordförvärv i förening med därav föranledd

ny-, örn- eller tillbyggnad eller ock genom dylikt byggnadsarbete

utan samband med förvärv av tillskottsjord och är ej sådant fall för handen*

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

som avses i 39 §, må egnahemslån i form av jordbrukslån, skogslån och

premielån beviljas enligt bestämmelserna i 4 kap., dock med iakttagande,

att, där fråga icke enbart är örn förvärv av tillskotts jord, till grund för

bestämmandet av egnahemslåns belopp skall läggas ökningen i fastighetens

värde på grund av åtgärdernas vidtagande,

att, där förstärkningen enbart sker genom förvärv av tillskottsjord, jordbruks-

och skogslärl skola grundas på tillskottsjordens och den därå växande

skogens värde vid förvärvet samt att i sådant fall premielån icke må

utgå,

att lån till sådan ny-, om- eller tillbyggnad, som ej är föranledd av förvärv

av tillskottsjord, icke må beviljas annan än den, som förut innehar egnahemslån,

att lån ej må beviljas, där värdet å fastigheten efter de med lånet åsyftade

åtgärderna kommer att överstiga belopp, som sagts i 15 § första stycket,

att säkerheten för lån skall vara av beskaffenhet, som sägs i 41 §, samt

att jordbrukslån liksom skogslån skall till hela sitt belopp räknas såsom

amorteringsdel.

41 §.

Såsom säkerhet för egnahemslån, som sagts i 40 §, skall lämnas inteckning

i låntagarens fastighet till minst ett belopp, som svarar mot beviljat lån.

Är egnahemslånet avsett till förvärv av tillskottsjord, skall inteckningen,

örn förutsättningar finnas för sammanläggning av tillskottsjorden med den

ursprungliga fastigheten, gälla i hela den genom sådan sammanläggning bildade

fastigheten. I dylikt fall, så ock då fråga är om lån till ny-, örn- eller

tillbyggnad utan samband med förvärv av tillskottsjord, skall inteckningen

till så stor del, som motsvarar jordbruks- och skogslån, vara belägen inom

nittio procent av fastighetens beräknade värde efter vidtagandet av de med

lånet åsyftade åtgärderna. Till den del inteckningen motsvarar premielån,

skall densamma, där ej annat föranledes av att fastigheten förut är

belastad med dylikt lån, vara belägen med förmånsrätt närmast efter säkerheten

för jordbruks- och skogslänen. Möter hinder mot sammanläggning av

tillskottsjorden och den ursprungliga fastigheten, må såsom säkerhet godtagas

gemensam inteckning i dessa, örn inteckningen har bästa rätt i tillskottsjorden

och sådan förmånsrätt i den ursprungliga fastigheten, som nyss sagts.

Med bättre rätt intecknad gäld må kunna utgöras av lån hos annan långivare

under förutsättning, att egnahemsnämnden finner sistnämnda lån

vara ordnat på ett för låntagaren lämpligt och för staten betryggande sätt.

42 §.

Vilja två eller flera ägare av ofullständiga jordbruk förstärka dessa genom

gemensamt förvärv av tillskottsjord, må egnahemslån utlämnas till underlättande

härav.

Lån må beviljas allenast under förutsättning att den ifrågavarande sammanslutningen

av jordägare erbjuder trygghet för ändamålsenlig skötsel av

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 236.

279

det gemensamma företaget, att jordägarna var för sig uppfylla de villkor,

som gälla för erhållande av jordbrukslån, att jordägarna, örn de äro flera

än fyra, äro sammanslutna i en ekonomisk förening med begränsad personlig

ansvarighet, att jordägarnas ansvarighet i sådant fall sammanlagt är av den

omfattning, att lånets belopp därigenom täckes, samt att, då fråga icke är

om dylik förening, avtalet örn sammanslutningen är slutet för en tid av minst

fem år.

I övrigt skola bestämmelserna i 4 kap. i tillämpliga delar gälla i fråga om

lån, som här avses.

43 §.

Örn vid förvärv av tillskottsjord till ofullständigt jordbruk byggnad å tillskottsjorden

blir överflödig för jordbrukets behov och icke kan finna lämplig

användning, må vederbörande egnahemsnämnd bevilja ägaren av det ofullständiga

jordbruket, Vare sig han för förvärvet av tillskottsjorden erhåller

egnahemslån eller icke, bidrag av statsmedel, motsvarande högst skillnaden

mellan det värde, som kan antagas hava av köpeskillingen för tillskottsjorden

belöpt å byggnaden, samt det minskade värde, byggnaden prövas

hava erhållit under de efter tillskottsjordens sammanläggning med den ursprungliga

fastigheten inträdda förhållandena.

7 KAP.

Arrendeegnahem och arrendelån.

44 §.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må från kronan tillhörig

jord fastighet kunna upplåtas på arrende med rätt för arrendator att inlösa

till honom upplåten fastighet (arrendeegnahem).

1 samband med upplåtelsen av arrendeegnahem må enligt vad nedan angles

till arrendatorn kunna utlämnas lån från arrendelånefonden (arrendelän).

Ansökning om upplåtelse av arrendeegnahem och om arrendelån prövas

av vederbörande egnahemsnämnd.

45 §.

Arrendeegnahem må ej upplåtas till annan än svensk medborgare, som är

minst tjuguett år gammal, känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet

samt genom sin föregående verksamhet förtrogen med jordbruk och i

övrigt lämplig att sköta företag, som här avses.

Till erhållande av arrendeegnahem må allenast den ifrågakomma, vilkens

ekonomiska ställning är sådan, att bistånd i form av egnahemslån icke är

tillfyllest för att sätta honom i stånd att förvärva eget jordbruk av arrendeegnahems

storlek.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 236

46 §.

Arrendeegnahem skall i regel utgöras av familjejordbruk. Fastigheten skall

vid uppl.åtelsen vara försedd med nödiga byggnader och övriga för jordbrukets

drift erforderliga anläggningar.

Upplåtelse av arrendeegnahem skall, där icke annorledes här nedan stadgas

eller särskilda skäl föranleda annat, ske i enlighet med bestämmelserna i lagen

om nyttjanderätt till fast egendom. De ytterligare villkor för upplåtelsen,

som kunna finnas erforderliga, bestämmas av egnahemsnämnden.

Arrendeavgiften må ej sättas högre än som finnes skäligt med hänsyn till

den avkastning, som under arrendetiden kan utvinnas av fastigheten.

47 §.

Upplåtelse av arrendeegnahem skall i regel ske för en tid av fem år.

Har arrendator vid arrendetidens utgång innehaft arrendet fem år och har

han väl brukat fastigheten, skall, därest densamma ånyo skall utarrenderas

enligt bestämmelserna i detta kapitel, arrendet på då fastställda arrendevillkor

hembjudas honom.

Har under de sista fem arrendeåren arrendet övergått å arrendatorns dödsbodelägare

eller överlåtits å hans maka, barn eller måg, äger vid ny utarrendering

sådan innehavare av arrendet för åtnjutande av optionsrätt räkna sig

till godo den tid, varunder företrädaren varit i besittning av arrendet.

48 §.

Arrendator skall äga att med äganderätt förvärva den arrenderade fastigheten

under förutsättning, att han dels i förekommande fall återbetalt till

honom utlämnat arrendelån, dels ock under arrendetiden ådagalagt duglighet

och skötsamhet samt jämväl med hänsyn till övriga omständigheter kan

antagas vara i stånd att genomföra köpet.

Då egnahemsnämnden så prövar skäligt, må fastigheten kunna av arrendatorn

med äganderätt förvärvas utan hinder därav att till honom utlämnat

arrendelån icke till fullo återbetalts.

Köpeskillingen vid arrendeegnahems försäljning till arrendatorn bestämmes

av egnahemsnämnden med hänsyn till värdet vid tiden för försäljningen.

I arrendekontraktet må förbehåll ske om rätt för egnahemsnämnden att,

där nämnden finner statens intresse sådant påkalla, vid försäljningen undantaga

viss del av fastigheten.

Till underlättande av förvärv av arrendeegnahem må egnahemslån beviljas

enligt bestämmelserna i 4 kap.

49 §.

Arrendelån, som i 44 § sagts, utlämnas till belopp, som prövas oundgängligen

erforderligt för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen,

foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande

av driften å fastigheten.

Arrendelån må dock i intet fall överstiga 4,500 kronor.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

50 §.

Arrendelån skall från och med andra kalenderåret efter det, då lånet beviljats,

återbetalas till vederbörande egnahemsnämnd med en sextondel årligen.

Därest egnahemsnämnden så prövar skäligt, må tiden för amorteringsfriheten

utsträckas med ett år. På framställning av egnahemsnämnden

må egnahemsstyrelsen, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva anstånd med

erläggande av avbetalning under ett eller flera år.

Låntagaren äger, närhelst han så önskar, göra avbetalningar utöver fastställda

belopp.

Å arrendelån erlägges ej ränta. Dock skall låntagaren, om förfallet kapitalbelopp

icke inbetalas inom behörig tid, vara skyldig att, därest så påfordras,

å det förfallna beloppet erlägga dröjsmålsränta enligt de grunder,

som kunna varda i särskild ordning bestämda.

51 §.

Innan någon del av beviljat arrendelån utbetalas, skall egnahemsnämnden

med låntagaren ha upprättat kontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten

skall taga ett. I kontraktet skola finnas intagna bestämmelser i bland

annat följande avseenden, nämligen

rörande lånets belopp, säkerheten för lånet och villkoren i fråga örn återbetalning

och ränta,

angående sättet och villkoren för lånets utbekommande,

angående den kontroll, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig,

samt

angående skyldighet för låntagaren att hålla de med anlitande av lånet inköpta

inventarierna försäkrade.

52 §.

I lånekontraktet skall egnahemsnämnden förbehålla sig rätt att under nedan

angivna förutsättningar helt eller delvis uppsäga arrendelånet till betalning

å tid, som nämnden bestämmer, nämligen

örn låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande,

örn låntagaren vjsar försumlighet i fråga örn erläggandet av föreskriven

avbetalning,

örn låntagaren försummar att erlägga försäkringsavgift eller eljest åsidosätter

för försäkringens giltighet stadgade villkor,

örn låntagaren avhänder sig erforderliga jordbruksinventarier,

örn låntagaren frånträder arrendet eller, därest han med äganderätt förvärvat

fastigheten, överlåter densamma å annan, eller

örn eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till det

med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta

lånet.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj-.ts proposition nr 236-

Därest i samband med frånträdande av arrendet eller överlåtelse, som nyss

sagts, för jordbruket erforderliga inventarier överlåtas å den nye arrendatorn

eller den nye ägaren, må egnahemsnämnden, örn skäl därtill äro, medgiva

denne att övertaga betalningsansvaret för oguldet lånebelopp på oförändrade

villkor.

8 KAP.

Egnahemslåneförmedling och jordanskaffning av kommuner, aktiebolag

och ekonomiska föreningar.

53 §.

Kommun må av egnahemsstyrelsen antagas till förmedlare av egnahemslån

till förvärv av bostadsegnahem under förutsättning, att kommunen fastställt

instruktion med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten,

vilken instruktion skall vara godkänd av egnahemsstyrelsen.

1 instruktionen skola bland annat bestämmelser finnas intagna angående

det kommunala organ, som skall handhava kommunens hithörande verksamhet,

samt om detta organs sammansättning och befogenhet med avseende

å verksamheten ävensom angående det område, inom vilket verksamheten

må utövas.

54 §.

Aktiebolag eller förening må av egnahemsstyrelsen antagas till förmedlare

av egnahemslån till förvärv av bostadsegnahem under förutsättning,

att aktiebolaget är behörigen registrerat;

att föreningen är registrerad såsom ekonomisk förening;

att aktiebolaget eller föreningen, där ej egnahemsstyrelsen av särskilda

skäl medgiver undantag, har till uteslutande uppgift att befrämja förvärvandet

av egnahem medelst statslån samt att egnahemsstyrelsen finner aktiebolaget

eller föreningen vara lämplig såsom egnahemslåneförmedlare och

bereda tillräcklig trygghet för att syftet med den statliga egnahemsverksamheten

befrämjas på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt;

att en å statens vägnar av egnahemsstyrelsen utsedd »ledamot i bolagets

eller föreningens styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten;
att

ett av egnahemsstyrelsen tillsatt ombud skall äga å statens vägnar deltaga

i granskningen av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning;
att

bolagets bolagsordning eller föreningens stadgar äro upprättade i överensstämmelse

med de grunder, som angivas i 55 §, samt

att bolaget eller föreningen skall hava antagit instruktion med reglementariska

föreskrifter rörande hithörande verksamhet, vilken instruktion skall

vara godkänd av egnahemsstyrelsen.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

283

55 §.

Bolagsordning eller föreningsstadgar för bolag eller förening, som avsetts

i 54 §, skola bland annat innehålla bestämmelser,

att föremålet för bolagets eller föreningens verksamhet är att främja förvärvandet

av bostadsegnahem inom visst angivet område,

att under bolagets eller föreningens bestånd ej till aktieägarna eller medlemmarna

må för något år såsom vinstutdelning utbetalas mer än viss, i bolagsordningen

eller stadgarna bestämd procent å inbetalade aktiekapitalet

eller insatserna,

huruvida, i händelse till aktieägarna eller medlemmarna under något år

icke utbetalts såsom vinstutdelning vad de må i sådant avseende för ett år

högst utbekomma, underskjutande beloppet må kunna framdeles under bolagets

eller föreningens bestånd eller vid dess upplösning till dem utbetalas

eller ej;

att, om bolaget eller föreningen upplöses, av dess tillgångar ej må till aktieägarna

eller medlemmarna utbetalas mer, än som motsvarar inbetalade

aktiekapitalet eller insatserna jämte vad enligt bestämmelse, meddelad på

grund av föreskriften i nästföregående stycke, må kunna till dem utgå; samt

att ändring i bolagsordningen eller stadgarna icke är giltig, med mindre

egnahemsstyrelsen lämnat medgivande till ändringen.

56 §.

Styrelseledamot liksom granskningsombud, som enligt 54 § förordnats av

egnahemsstyrelsen, äger att, där fattat beslut icke överensstämmer med hans

mening, få denna avvikande mening antecknad i protokollet, respektive revisorernas

berättelse.

Ledamot och granskningsombud, som nu nämnts, äga att av bolaget eller

föreningen åtnjuta ersättning med belopp, som i brist av åsämjande bestämmes

av egnahemsstyrelsen.

57 §.

Kommun, aktiebolag eller förening, varom sagts i 53 och 54 §§, må från

egnahemslånefonden erhålla egnahemsstatslån för utlämnande av bostadslån

i enlighet med bestämmelserna i 31—37 §§.

Ansökning om egnahemsstatslån skall senast den 15 oktober året näst före

det, för vilket lånet sökes, ingivas till egnahemsstyrelsen. På styrelsen ankommer

att pröva dylik ansökning.

Aktiebolag eller förening skall, innan någon del av beviljat statslån må utbekommas,

till egnahemsstyrelsen avlämna av denna godkänd säkerhet för

avgiven skuldförbindelses uppfyllande.

58 §.

Vad av beviljat egnahemsstatslån icke vid utgången av det år, under vilket

lånet beviljats, blivit till bostadslån disponerat, skall till egnahemsstyrelsen

inbetalas före utgången av mars månad nästföljande år.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

59 §.

Av låneförmedlare utbekommet egnahemsstatslån skall återbetalas och förräntas

efter grunder, som motsvara villkoren för de av låneförmedlaren utlämnade

bostadslånen. För tid innan av låneförmedlaren lyftade statslånemedel

blivit utlämnade skall ränta utgå efter den räntefot, som då gäller för

bostadslån.

60 §.

Ränta och amortering å egnahemsstatslån skola för varje år av låneförmedlare

inbetalas till egnahemsstyrelsen före utgången av juni månad nästföljande

år.

Om förfallet kapitalbelopp icke inbetalas inom behörig tid, skall låneförmedlaren

vara skyldig att, därest så påfordras, å det förfallna beloppet erlägga

dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning

bestämda.

61 §.

Har av låneförmedlare beviljat bostadslån icke till fullo utbetalts vid

tiden för amorteringstidens inträde eller rätten till utbekommande av detsamma

eller del därav av låntagaren förverkats eller har redan utbetalt bostadslån

helt eller delvis till låneförmedlaren återbetalts i annan ordning än

såsom kapitalavbetalning å amorteringsdelen i överensstämmelse med

amorteringsplanen, skall det lånebelopp, till vars utbekommande rätten förfallit

eller förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts, före mars

månads utgång året efter det, då sagda rätt förföll eller förverkades eller

återbetalningen ägde rum, jämte ränta inbetalas till egnahemsstyrelsen.

62 §.

Kommun, aktiebolag eller förening, varom sagts i 53 och 54 §§, må från

jordförmedlingsfonden erhålla förlagslån för användning såsom rörelsekapital

vid inköp och exploatering av fastighet, lämplig att helt eller huvudsakligen

användas för bildande av bostadsegnahem.

Ansökning om förlagslån göres hos egnahemsstyrelsen, på vilken det ankommer

att pröva dylik ansökning.

Sedan egnahemsstyrelsen beviljat förlagslån samt därvid fastställt plan för

lånets återbetalning, må lånet, mot avlämnande av skuldförbindelse, på en

gång eller i skilda delar lyftas i egnahemsstyrelsen. Där fråga är om lån

till aktiebolag eller förening, skall för lånet ställas säkerhet, som egnahemsstyrelsen

godkänner.

63 §.

Å lyftat förlagslån skall erläggas ränta efter fyra procent om året, vilken

ränta skall inbetalas till egnahemsstyrelsen före mars månads utgång följande

år.

Bestämmelsen i 60 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om förlagslån.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236-

285

64 §.

Kommun, aktiebolag eller förening, som tilldelats egnahemsstatslån eller

förlagslån, är skyldig att beträffande sålunda avsedd egnahemsverksamhet

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som egnahemsstyrelsen

må meddela, samt att lämna styrelsen omedelbar tillgång till samtliga

verksamheten berörande räkenskaper och handlingar ävensom att till

styrelsen avgiva de redogörelser över verksamheten, som skola lämnas enligt

instruktion eller av styrelsen meddelade särskilda föreskrifter.

Vid planläggning av styckning av område till egnahemsfastigheter skall

preliminär plan för områdets styckning, exploatering och försäljning jämte

kalkyler för styckningsföretagets genomförande ingivas till egnahemsstyrelsen

senast åtta dagar innan åtgärder vidtagas för styckningslotts utbjudande

till försäljning.

Finner egnahemsstyrelsen, att kommun, aktiebolag eller förening, som tilldelats

egnahemsstatslån eller förlagslån, använt sådant belopp i strid mot

gällande bestämmelser eller eljest brustit i sina skyldigheter rörande tillgodonjutandet

av lånet eller, beträffande förlagslån, icke är i behov av att fortfarande

innehava lånebeloppet, äger styrelsen bestämma, huruvida beloppet

skall vara förfallet till återbetalning.

65 §.

Till bestridande av låneförmedlares med egnahemsverksamheten förenade

förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster

åtnjuter en var låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande 0.5 procent

av låneförmedlarens kapitalskuld för egnahemsstatslån vid nästföregående

års utgång.

9 KAP.

Övergångsbestämmelser.

66 §.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1940. Från och med

nämnda dag skola nedanstående författningar upphävas, nämligen

kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten;

kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter

rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten;

kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 219) med reglementariska föreskrifter rörande

den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten;
kungörelsen

den 26 juni 1933 (nr 382) angående statsunderstödd samfälld

jordbruksdrift;

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 279) om arrendeegnahem;

kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 212) angående särskild jordanskaffningsverksamhet

i Västerbottens och Norrbottens län; samt

kungörelsen den 11 juni 1937 (nr 424) om utsträckt tillämpning av kungörelsen

den 29 maj 1936 (nr 212) angående särskild jordanskaffningsverksamhet

i Västerbottens och Norrbottens län.

Dock skola äldre bestämmelser, med undantag som i 67 § sägs, alltjämt

gälla beträffande jordbruks- och bostadsfastigheter, som beröras av nämnda

bestämmelser.

67 §.

Föreskrifterna om rätt för låntagare att pantförskriva första inteckning i

egnahemsfastigheten hos annan långivare än staten må äga tillämpning med

avseende å stående delen av egnahemslån, som utlämnats enligt tidigare gällande

författning.

Egnahemslån må beviljas till förvärv av arrendeegnahem med äganderätt,

även örn arrendeegnahemmet upplåtits före denna kungörelses ikraftträdande.

68 §.

De uppgifter, som jämlikt bestämmelser i kungörelsen den 15 juni 1934

(nr 279) om arrendeegnahem ankomma på statens jordnämnd, skola från

och med den 1 juli 1939 handhavas av egnahemsstyrelsen.

69 §.

Föreskrifter som i övrigt må erfordras för övergången till de i denna kungörelse

stadgade bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t.

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

287

Bilaga B.

Förslag

till

kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruks
verksamhet.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetarsmåbruksstatslån.

1 §•

Landskommun må i den ordning och under de villkor, nedan sägs, kunna

tilldelas statslån från arbetarsmåbrukslånefonden (arbetarsmåbruksstatslån)

att användas för utlämnande av arbetarsmåbrukslån, varom i det följande

förmäles.

2 §•

I denna kungörelse avsedd statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet

skall inom kommun handhavas av en särskild kommitté (egnahemskommitté)

eller, där verksamheten kan antagas bliva av mindre omfattning, av

kommunalnämnden.

Innan statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet må av kommun utövas,

skall kommunen hava antagit av egnahemsstyrelsen godkänd instruktion

med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten. I instruktionen

skall finnas angivet, huruvida verksamheten skall utövas av egnahemskommitté,

varom i första stycket sagts, eller av kommunalnämnden.

Egnahemskommitté skall bestå av tre av kommunalfullmäktige eller, där

kommunalfullmäktige ej finnas, av kommunalstämma utsedda ledamöter

jämte lika antal suppleanter. Ledamöter och suppleanter utses för en tid

av fyra år. Till ledamöter och suppleanter böra utses för uppdraget lämpliga

och sakkunniga personer inom kommunen, företrädande de lånesökandes

och den jordbrukande befolkningens intressen ävensom kommunala synpunkter.

Därjämte bör tillses, att någon av ledamöterna är förtrogen med

den statliga egnahemsverksamheten.

Egnahemskommittés ledamöter vare ansvariga för skada, som av dem uppsåtligen

eller av vårdslöshet tillskyndas staten eller kommunen.

De som handhava i denna kungörelse avsedda uppgifter må icke åtaga sig

enskilda uppdrag av jordsäljare eller leverantörer av byggnadsmaterial.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

3 §•

Kommun, som önskar erhålla arbetarsmåbruksstatslån, skall senast den

15 oktober året näst före det, för vilket lånet sökes, till vederbörande egnahemsnämnd

därom ingiva till egnahemsstyrelsen ställd ansökning enligt av

styrelsen fastställt formulär. Det åligger egnahemsnämnden att så snart ske

kan med eget utlåtande överlämna ansökningen till egnahemsstyrelsen.

4 §•

Av egnahemsstyrelsen beviljat arbetarsmåbruksstatslån må efter ingången

av det år, för vilket lånet beviljats, dock sist före utgången av sjätte året

efter berörda tidpunkt, av vederbörande kommun i mån av behov lyftas i

egnahemsstyrelsen mot skuldförbindelse enligt formulär, som styrelsen fastställer.

Behovet skall styrkas på sätt egnahemsstyrelsen föreskriver. Vid behovets

beräknande skall hänsyn tagas till å ena sidan det belopp, som kan

förväntas bliva under skälig tid framåt, i regel ett halvt år, utbetalt å beviljade

arbetarsmåbrukslån, samt å andra sidan den tillgång, som kommunen

redan innehar av lyftade men ej utbetalda statslånemedel.

5 §•

Vad av beviljat arbetarsmåbruksstatslån icke vid utgången av det år, för

vilket lånet beviljats, blivit till arbetarsmåbrukslån disponerat, må ej därefter

av kommunen disponeras och skall, om det lyftats, återbetalas till egnahemsstyrelsen

före utgången av mars månad nästföljande år.

6 §.

Kommun skall av utbekommet arbetarsmåbruksstatslån årligen före mars

månads utgång till egnahemsstyrelsen inbetala de ränte- och kapitalbelopp

å från statslånet beviljade arbetarsmåbrukslån, som under nästföregående år

influtit till kommunen, ävensom de belopp, till vilkas utbekommande rätten

under sistnämnda år förfallit eller förverkats; dock v^re kommun ej redovisningsskyldig

för ränta, som på grund av stadgandet i 11 § andra stycket

kan komma att inflyta till kommunen utöver vad enligt första stycket i samma

paragraf skolat till kommunen erläggas.

Uppkomnmer förlust å utlämnat arbetarsmåbrukslån, sedan amorteringsskyldighet

enligt 10 § inträtt beträffande lånet, skall förlusten, om lånet enligt

vad i 14 § stadgas godkänts av vederbörligt egnahemsorgan och den med lånet

åsyftade lägenheten vid avsyning jämlikt 18 § likaledes vunnit egnahemsorganets

godkännande, bäras till en fjärdedel av kommunen och till återstående

del av staten. I annat fall än nu sagts skall uppkommen förlust å arbetarsmåbrukslån

helt bårås av kommunen. Belopp för vilket kommunen sålunda

har att svara skall inbetalas till egnahemsstyrelsen före mars månads

utgång året efter det, varunder förlusten uppkommit.

Har kommun använt arbetarsmåbruksstatslån i strid mot gällande bestämmelser

eller brustit i kommunens skyldigheter rörande lånets tillgodonjutan
-

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

289

de, vare kommunen pliktig att, örn egnahemsstyrelsen så förordnar, inbetala

utestående lånebelopp eller del därav jämväl i annan ordning än som

följer av det ovan sagda.

7 §•

Ä till betalning förfallet belopp, som ej av kommunen inbetalas till egnahemsstyrelsen

inom behörig tid, skall kommunen erlägga dröjsmålsränta enligt

de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda.

8 §•

Kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån, är skyldig att beträffande

här avsedd låneverksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och

anvisningar, som vederbörande egnahemsnämnd meddelar, samt att lämna

nämnden omedelbar tillgång till samtliga verksamheten berörande räkenskaper

och handlingar ävensom att till nämnden avgiva de redogörelser över

verksamheten, som skola lämnas enligt instruktion eller av nämnden meddelade

särskilda föreskrifter.

Det åligger egnahemsnämnden att med ledning av sålunda erhållna redogörelser

årligen senast den 1 mars meddela egnahemsstyrelsen erforderliga

uppgifter angående de belopp, en var kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån,

har att jämlikt 5 § samt 6 § första och andra styckena inbetala

till egnahemsstyrelsen.

Örn arbetarsmåbrukslån.

9 §.

Arbetarsmåbrukslån må utlämnas till skogsarbetare eller därmed likställd

arbetare för att giva honom tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att

bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan

verksamhet. Medelst lånet bör nytt jordbruk bildas.

Arbetarsmåbrukslån må utgå allenast under förutsättning, att sökanden

är svensk medborgare, minst tjuguett år gammal och känd för skötsamhet

och ekonomisk förtänksamhet, att han befinnes äga goda personliga förutsättningar

för drivande av mindre jordbxuk samt att hans ekonomiska ställning

är sådan, att det bistånd, som enligt gällande kungörelse angående den

statliga egnahemsverksamheten kan ifrågakomma, icke är tillfyllest för att

sätta honom i stånd att förvärva den lägenhet, varom i första stycket sagts.

10 §.

Arbetarsmåbrukslån må ej utgå med högre belopp än som motsvarar kostnaderna

för förvärv och färdigställande av den lägenhet, lånet avser; och

vare högsta lånebelopp 7,000 kronor.

Lånet skall med avseende å återbetalningen delas i en stående del och en

amorteringsdel. Den stående delen skall fastställas lill belopp, motsvarande

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

lil

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, sextio procent av

beräknad kostnad för sådant förbättringsarbete, som avses i gällande kungörelse

angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk

m. m.

Lånets stående del må icke från kommunens sida uppsägas till betalning

under annan förutsättning än i 16 § omförmäles. Amorteringsdelen skall

från och med sjätte kalenderåret efter det, då lånet beviljats, återbetalas

med en trettiondel årligen, låntagaren dock obetaget att verkställa inbetalningar

härutöver.

11 §■

Å amorteringsdelen av arbetarsmåbrukslån erlägges ej ränta. Å den stående

delen skall efter amorteringstidens utgång gäldas ränta efter den räntefot,

som Kungl. Maj:t med hänsyn tagen till räntesatsen å egnahemslån för

jordbrukslägenheter bestämmer.

Örn till betalning förfallet kapitalbelopp ej inbetalas till kommunen inom

behörig tid, skall, oavsett vad i första stycket sagts, därest kommunen så

påfordrar, å beloppet gäldas dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna

varda i särskild ordning bestämda.

12 §.

Som säkerhet för arbetarsmåbrukslån skall lämnas första inteckning i

lägenheten, dock må sådana inteckningar, som avse annat än fordran och

icke hava avsevärd betydelse för lägenhetens värde såsom säkerhet, kunna

få kvarstå med bättre förmånsrätt än som tillkommer inteckning, vilken lämnas

till säkerhet för lånet.

Utan hinder av vad sålunda föreskrivits må, sedan lånekontrakt upprättats,

såsom förskott å beviljat arbetarsmåbrukslån mot skuldförbindelse och

inteckningsmedgivande av låntagaren utbetalas större eller mindre del därav

i den mån så erfordras för att gälda utgifter, nödvändiga för förvärvet och

iordningställandet av lägenheten, i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet,

som ovan sagts, skall vara för hela lånet ställd senast före början av

det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder, vid äventyr att lånet

anses hava förverkats och vad i förskott utbetalts genast skall återbetalas

till kommunen.

13 §.

Den, som önskar erhålla arbetarsmåbrukslån, skall därom skriftligen ansöka,

enligt fastställt formulär, hos den kommun, inom vars område den lägenhet

är belägen, för vars förvärvande lånet sökes.

Kommunen skall låta verkställa besiktning av lägenheten samt lämna lånesökanden

råd och hjälp i frågor, vilka angå lägenhetens förvärvande, uppodling

och bebyggande.

Låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året på

fastställda tider, för såvitt särskilda hinder härför ej möta.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

14 §.

Kommuns beslut att bevilja arbetarsmåbrukslån skall underställas vederbörande

egnahemsnämnd för godkännande.

Finner egnahemsnämnden icke skäl att godkänna länet, skall frågan av

nämnden underställas egnahemsstyrelsens prövning.

15 §.

Rörande varje arbetarsmåbrukslån skall, innan någon del därav må av låntagaren

uppbäras, mellan kommunen och låntagaren upprättas fullständigt

lånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett.

1 lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden finnas intagna,

nämligen:

beträffande lägenhetens benämning och storlek;

rörande lånets belopp, säkerheten för lånet och villkoren i fråga örn återbetalning

och ränta;

angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

vilka byggnader som böra uppföras å lägenheten, deras beskaffenhet och

tiden, inom vilken de böra vara fullbordade;

vilka förbättringsarbeten som böra utföras å lägenheten, deras art och tiden,

inom vilken de böra vara fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter att hävda och underhålla lägenheten

samt brandförsäkra byggnaderna;

angående den kontroll, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig;

samt

därom, att möjligen uppkommande tvister beträffande tillämpningen av

lånekontraktets bestämmelser skola, där icke ärendet ankommer på prövning

av överexekutor, avgöras av skiljemän i enlighet med därom gällande

lag.

I lånekontraktet må icke tiden för vare sig lånets uttagande till fullo eller

i kontraktet bestämda byggnaders eller förbättringsarbetens fullbordande bestämmas

senare än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten inträder.

16 §.

Kommun skall i lånekontrakt, varom i 15 § förmäles, förbehålla sig och

staten rätt att under nedan angivna förutsättningar uppsäga lånet till inbetalning

å tid, som kommunen eller staten bestämmer, nämligen:

örn låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande;

örn låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga om lägenhetens

bebyggande och iordningställande i övrigt;

om låntagaren visar försumlighet i fråga örn erläggandet av föreskriven

ränta eller kapitalavbetalning;

örn låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för lägenheten

eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;
-

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

om lägenheten vanvårdas till jord eller byggnad eller om byggnad nedrives

eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom eller till följd av

skogsavverkning eller eljest så minskas, att säkerheten för lånet ej vidare kan

anses fullt betryggande;

om äganderätten till lägenheten i dess helhet eller del därav genom köp

eller annat fång från låntagaren övergår till ny innehavare i andra fall, än

då lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make eller av

bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla lägenheten

oskiftad, eller ock av annan person, vilken är behörig till erhållande

av arbetarsmåbrukslån;

örn låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter,

att det skäligen kan antagas, att han eller hans familj icke vidare ämnar

bebo densamma, eller

om eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till det

med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet.

Den rätt, som enligt förbehåll, varom i första stycket sagts, tillkommer staten,

utövas av egnahemsstyrelsen. Finner vederbörande egnahemsnämnd sådant

förhållande hava inträffat, att uppsägning av arbetarsmåbrukslån bör

ske, och verkställes ej uppsägning av vederbörande kommun, skall nämnden

därom underrätta egnahemsstyrelsen.

17 §.

Kommun skall genom sakkunnig person verkställa erforderlig inspektion

å lägenheter, för vilka arbetarsmåbrukslån beviljats.

18 §.

Efter fullbordandet av de byggnader och förbättringsarbeten, som bestämts

i lånekontraktet, skall lägenheten för godkännande avsynas av vederbörande

egnahemsnämnd.

Om särskilda statsbidrag till låntagare med barnrika familjer.

19 §.

Har lånesökande tre eller flera barn under sexton års ålder och göres med

hänsyn härtill bostadsbyggnaden större än som skulle hava varit behövligt,

om familjen varit mindre, må lånesökanden till täckande av den härigenom

föranledda kostnadsökningen kunna, i mån av behov, åtnjuta bidrag av

statsmedel intill ett belopp av högst 1,000 kronor.

Sådant statsbidrag må ock under motsvarande förutsättning, som i första

stycket sagts, utgå till innehavare av arbetarsmåbrukslån för att täcka kostnad

för tillbyggnad av bostad.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

293

Om jordförmedling och jordanskaffning.

20 §.

För att tillgodose jordsökandes önskan och behov att förvärva jord för

ändamål, som avses i denna kungörelse, bör kommun, som utövar arbetarsmåbrukslåneverksamhet,

vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder för

att anskaffa och tillhandahålla jord, som med hänsyn till jordmån, läge, pris

och andra på frågan inverkande omständigheter antages kunna tjänligen användas

för ändamålet. Jord, som tillhandahålles, bör upplåtas till sådant

pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens kostnad för förvärvet

och vad därmed sammanhänger icke blir högre, än att företaget bör av honom

i fortsättningen kunna genomföras.

21 §.

Till främjande av sådan jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet,

som i 20 § avses, må kommun kunna av egnahemsstyrelsen tilldelas förlagslån

från jordförmedlingsfonden, därvid i tillämpliga delar ikola lända

till efterrättelse de bestämmelser, vilka gälla för beviljande av dylikt lån

enligt 8 kap. kungörelsen angående den statliga egnahemsverksamheten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1940; dock skola bestämmelserna

i 10 § gälla redan från och med den 1 januari 1940.

Föreskrifterna i 19 § andra stycket skola äga tillämpning jämväl i fall,

där arbetarsmåbrukslån utlämnats före kungörelsens ikraftträdande.

Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen den 14 juni 1933 (nr 331)

angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Bilaga C.

Förslag

till

kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga

jordbruk m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I den ordning och under de villkor nedan sägs må av statsmedel utlämnas

bidrag till täckande av kostnaderna för förstärkning av ofullständigt jordbruk,

för förbättring av stödjordbruk till ökad ändamålsenlighet eller för anläggande

af kulturbete till förmån för mindre jordbruk, ändå att det icke är

att anse såsom ofullständigt.

Sådant statsbidrag kan avse följande särskilda slag av åtgärder, nämligen

uppodling till åker av därför lämplig odlingsbar jord (ny odling sbidrag),

stenröjning å odlad jord (stenröjningsbidrag),

påförande av mineraljord — grus, sand och lera — på myrjord (jordkörning

sbidrag),

befordrande av rationell beteskultur (betesförbättringsbidrag) samt

fördjupning av avloppsdiken (avloppsförbåttringsbidrag).

2 §.

För åtnjutande av statsbidrag skola, där icke fråga är om fall som avses i

tredje stycket, följande förutsättningar gälla, nämligen

att det av bidragstagaren innehavda jordbrukets åkerareal, inberäknat i

förekommande fall den areal, för vars uppodling till åker statsbidrag ifrågasättes,

icke överstiger tjugu hektar;

att jordbruket icke brukas gemensamt med annat sådant av den storlek,

att deras sammanlagda åkerareal överstiger tjugu hektar;

att bidragstagaren vinnlagt sig om nöjaktig skötsel av jordbruket; samt

att lån eller bidrag av allmänna medel icke i annan ordning beviljats för

ifrågavarande ändamål.

Statsbidrag beviljas den, som brukar fastigheten, evad han är dess ägare

eller ej och, i sistnämnda fall, oberoende av brukningstidens längd.

Betesförbättringsbidrag må ock beviljas hushållningssällskap, enskild person,

bolag eller förening, som avser att upplåta det med bidraget åsyftade

området för betesändamål, under förutsättning att bidragstagaren förbinder

sig dels att vid upplåtelser av betesrätt lämna företräde åt jordbrukare, som

på grund av den av honom brukade fastighetens ringa storlek eller beskaffen
-

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

295

het i övrigt icke kan å fastigheten utföra betesanläggning utan oskäliga kostnader

eller olägenhet, dels att för upplåtelse av betesrätt icke upptaga högre

ersättning än som fordras för täckande av bidragstagarens självkostnader,

dels ock att underkasta sig den kontroll och de föreskrifter rörande anläggningens

användande, varom vederbörande hushållningssällskap eller, då

fråga är om bidrag till sådant sällskap, lantbruksstyrelsen må besluta.

3 §•

Bland dem, som jämlikt bestämmelserna i 2 § första stycket må kunna

komma i fråga till erhållande av statsbidrag, bör företräde givas den, som

för sin bärgning är mest i behov av den med bidraget avsedda förstärkningen

av jordbruket, samt den, som på grund av svag ekonomi eller andra

orsaker har större svårigheter att erhålla lån av för ändamålet tillgängliga

statsmedel och med hänsyn härtill eller av andra jämförliga anledningar är

i mera trängande behov av bidrag.

4 §•

Nyodlingsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den beräknade

kostnaden för företaget, dock icke till mer än 400 kronor för hektar

av den jord, som är avsedd att nyodlas.

Vid beräkning av kostnad, som nu sagts, upptages kostnaden såväl för

själva odlingsarbetet som ock för sådan erforderlig dikning, vartill lån eller

bidrag av statsmedel förut icke utgått.

I kostnaden för nyodling må jämväl inräknas kostnad för anläggande av

väg, som erfordras för utnyttjande av det nyodlade området och icke bekostas

med anlitande av särskilt anvisade statsmedel.

5 §•

Stenröjningsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den beräknade

kostnaden, dock icke till mer än 350 kronor för hektar av den areal

som är avsedd att röjas.

I kostnad, varom här är fråga, inräknas kostnad för brytning och bortförande

av sten ävensom, i förekommande fall, för inköp av sprängämne

och för borrning.

6 §•

Jordkömingsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den beräknade

kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den jord,

som är avsedd att förbättras.

I kostnad, som bär avses, inräknas kostnad för jordkörning intill 400 kubikmeter

för hektar samt för utbredning av jorden, men ej kostnad för nedbrukning

av densamma.

Jordkömingsbidrag må ej beviljas med mindre det område, företaget avser,

omfattar en areal av minst en fjärdedels hektar samt detta område är tillfredsställande

torrlagt eller dylik torrläggning äger rum i samband med

jordkörningen.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

7 §•

Betesförbättringsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den

beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den

för förbättring avsedda arealen.

Vid beräkning av kostnad, som nu sagts, upptages kostnaden för sådan

röjning, som sker genom upprotning av växande träd och buskar, samt för

stenröjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling av betesmarken

ävensom fröanskaffning och stängseluppsättning, allt i den mån nämnda åtgärder

erfordras för ändamålet och lån eller bidrag av statsmedel icke på annat

sätt utgått för täckande av dylik kostnad.

8 §•

Avloppsförbättringsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av

den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för varje särskilt

företag.

I här avsedd kostnad inräknas kostnaden för själva arbetet ävensom, i

förekommande fall, för inköp av material till förstärkning av dikeskanter,

för inköp av sprängämne samt för borrning.

9 §•

Statsbidrag må icke, utom i fall som avses i 2 § tredje stycket, på en gång

tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa 800 kronor.

Utan hinder av att statsbidrag redan åtnjutits för viss fastighet, må fastighetens

brukare kunna ånyo erhålla sådant bidrag, försåvitt i samband med

tidigare bidrag för fastigheten föreskrivet förbättringsarbete blivit, i vad

på honom beror, utfört samt ovan angivna förutsättningar för bidrags erhållande

fortfarande äro för handen.

10 §.

Ansökan om statsbidrag skall, där ej annat följer av föreskrifterna i 15 §,

ingivas till vederbörande hushållningssällskap på sätt och i den ordning hushållningssällskapet

närmare bestämmer. Sådan ansökan skall vara åtföljd

av:

då fråga är om nyodlingsbidrag: ej mindre plan och kostnadsförslag för

nyodlingsföretaget samt, där sällskapet finner sådant vara av nöden för företagets

bedömande och kontroll, karta eller kartskiss däröver, skolande

nämnda handlingar vara upprättade av lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent

eller annan person, som sällskapet prövat därtill kompetent, än även

yttrande av förrättningsmannen dels angående markens lämplighet till åker

med avseende på dess beskaffenhet och läge, dels ock huruvida stadgade

villkor för bidrags erhållande äro uppfyllda, samt

då fråga är om stenröjnings-, jordkörnings-, betesförbättrings- eller avloppsförbättringsbidrag:

plan och kostnadsförslag för företaget, uppgjorda av jordbrukskonsulent

eller annan person, som sällskapet prövat därtill kompetent,

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 236.

297

jämte yttrande av förrättningsmannen dels angående behovet av stenröjningen,

jordkörningen eller avloppsförbättringen eller, då ansökningen gäller

betesförbättringsbidrag, angående markens lämplighet ur olika synpunkter

till betesmark, dels ock huruvida stadgade villkor för bidrags erhållande äro

uppfyllda.

11 §•

Innan av hushållningssällskap beviljat statsbidrag till någon del utbetalas,

skall hushållningssällskapet med bidragstagaren hava upprättat kontrakt i

två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett. I kontraktet

skola finnas intagna bestämmelser i bland annat följande avseenden, nämligen
angående

arten och omfattningen av saint den beräknade kostnaden för

det eller de företag, för vilkas utförande bidraget beviljats;

rörande bidragets storlek samt tid och ordning för bidragets utbetalande;

angående den tid, då varje arbete skall vara fullbordat;

beträffande de bidragstagaren jämlikt 2 § tredje stycket åvilande förpliktelser;

samt

rörande skyldighet för bidragstagaren att, därest han bryter mot föreskrifterna

i denna kungörelse eller mot kontraktets bestämmelser, återbetala uppburet

bidragsbelopp jämte ränta från tiden för bidragets lyftande till dess

återbetalning sker, beräknad efter fem procent för år.

I fråga örn bidragets utbetalande skall bestämmas, att bidraget må utbetalas,

i den mån föreskrivet arbete vederbörligen utförts och avsynats av den,

som hushållningssällskapet utser härtill.

Tiden för arbetets fullbordande må icke fastställas till senare tidpunkt än

utgången av andra kalenderåret efter det, då bidraget beviljats. Där till följd

av oförutsedda omständigheter skäl föreligger till arbetstidens förlängning

utöver nyss angivna tid, må sådan förlängning i vart fall medgivas med ett år

av hushållningssällskapet samt, på framställning av sällskapet, med ytterligare

ett år av lantbruksstyrelsen.

12 §.

Där förhållandena giva anledning därtill, må i kontrakt angående statsbidrag

jämväl intagas föreskrift, att förbättring, som verkställts med anlitande

av statsbidrag, skall av bidragstagaren vidmakthållas under minst tio år

från tiden för förbättringens vidtagande, att det åligger bidragstagaren att

tillse, att, därest det område, som företaget angår, av bidragstagaren inom

nyss angivna tid överlåtes till annan, denne före överlåtelsen till hushållningssällskapet

avgiver skriftlig utfästelse att fullgöra bidragstagarens nyss

avsedda förpliktelse samt alt i sin tur ej överlåta området till annan, utan

att denne gör enahanda utfästelse gentemot hushållningssällskapet, ävensom

att, därest bidragstagaren eller senare ägare ej fullgör de förpliktelser, som

sålunda åvila honom, han skall vara skyldig att, där hushållningssällskapet

finner det skäligt, lill sällskapet återbetala det statsbidrag, som lämnats till

företaget, jämte ränta enligt grunder, som sagts ilis.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236. 20

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Majlis proposition nr 236.

I kontrakt rörande betesförbättringsbidrag må, där hushållningssällskapet

efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse så finner i särskilda fall

lämpligt och skäligt, sällskapet tillförbinda bidragstagaren att, i den mån kulturbete

iordningställes, icke släppa beteskreatur å skogsmark eller att inom

viss tid upphöra med skogsbete.

13 §.

Det skall ankomma på hushållningssällskapet att övervaka, att av sällskapet

beviljat statsbidrag användes för sitt syfte samt att bidragstagaren fullgör

sina förpliktelser med avseende å anläggningen.

14 §.

Hushållningssällskap, som önskar erhålla statsanslag för utlämnande av

här avsedda statsbidrag, skall före ingången av det kalenderår, för vilket

statsanslag sökes, till lantbruksstyrelsen ingiva till Kungl. Majit ställd ansökning,

innehållande beräkning rörande det begärda statsanslagets fördelning

på olika bidragsändamål. Det åligger lantbruksstyrelsen att så snart ske kan

med eget yttrande överlämna ansökningarna till Kungl. Majit.

15 §.

Önskar hushållningssällskap erhålla statsbidrag för att själv anlägga kulturbete,

avsett att upplåtas mot ersättning, skola angående ansökan härom

gälla enahanda föreskrifter, som meddelats i 14 §.

Vad i 7, 11 och 12 §§ finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning med

avseende å bidrag till hushållningssällskap. Härvid skall den befattning med

bidragsverksamheten, som enligt nämnda stadganden ankommer på hushållningssällskap,

i stället åvila lantbruksstyrelsen.

16 §.

Statsanslag, som av Kungl. Majit beviljats hushållningssällskap, må under

det år, för vilket anslaget beviljats, så ock, där anslaget under sagda år blivit

till här avsett bidrag disponerat, jämväl under de därpå följande två åren

av sällskapet i mån av behov lyftas i lantbruksstyrelsen mot avlämnande aven

utav hushållningssällskapet utställd, av styrelsen godkänd förbindelse, som

skall innefatta sällskapets åtagande dels att använda statsanslaget i enlighet

med därför gällande föreskrifter, dels ock att till lantbruksstyrelsen eller order

återbetala statsanslaget eller del därav under de förutsättningar och i den

ordning, som nedan stadgas.

17 §.

Hushållningssällskap skall i avseende å sin här berörda verksamhet stå

under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen.

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

299

Årligen före januari månads utgång skall hushållningssällskap till lantbruksstyrelsen

avgiva redogörelse enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär

över av hushållningssällskapet under nästföregående kalenderår bedriven

verksamhet.

18 §.

Vad av anvisat statsanslag icke vid utgången av det år, för vilket anslaget

beviljats, blivit till statsbidrag disponerat, skall inbetalas till lantbruksstyrelsen

före utgången av mars månad följande år, där ej Kungl. Maj:t på av

sällskapet före utgången av januari månad ingiven ansökning medgiver detta

rätt att ytterligare ett år innehava sålunda odisponerat anslagsbelopp.

19 §•

Finnes statsanslagsbelopp vara av hushållningssällskap disponerat i strid

mot gällande föreskrifter, är sällskapet skyldigt att, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande,

omedelbart till lantbruksstyrelsen inbetala sådant belopp.

20 §.

Varder, sedan statsbidrag beviljats, bidraget icke till fullo utbetalt inom

föreskriven tid för dess utbekommande eller varder redan utlämnat bidrag

till sällskapet helt eller delvis återbetalt, skall det belopp, till vars utbekommande

rätten förfallit eller som till sällskapet återbetalts, före utgången av

mars månad året efter det, då sagda rätt förföll eller återbetalning ägde rum,

av sällskapet till lantbruksstyrelsen inbetalas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1940, från och med vilken

dag kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498) angående statsbidrag till jordförbättring

å ofullständiga jordbruk skall upphöra att gälla.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Innehållsförteckning.

* Sid.

Inledning ............................................................ 1

Den hittillsvarande egnahemsverksamhetens grunddrag..................... 4

Egnahemsverksamhetens allmänna inriktning.............................. 12

Egnahemsutredningen sid. 12. — Yttranden sid. 29. — Departementschefen sid. 38.

Tillhandahållande av jord för egnahemsbildning .......................... 45

Gällande bestämmelser sid. 45. — Egnahemsutredningen sid. 46. — Yttranden sid. 53. —

Departementschefen sid. 54.

Frågan om åtgärder av tvångskaraktär för anskaffande av jord till egnahems
ändamål

............................. 57

Tidigare förslag sid. 57. — Egnahemsutredningen sid. 58. — Yttranden sid. 63. —

Departementschefen sid. 68.

Egnahemsfastigheternas bebyggande..................... 69

Tidigare och pågående utredningar rörande husbyggandet på landsbygden sid. 69. —

Egnahemsutredningen sid. 70. — Yttranden sid. 74. — Departementschefen sid. 75.

Egnahemslån till förvärv av jordbruks- och bostadsegnahem......... 77

Gällande bestämmelser sid. 77. — Egnahemsutredningen sid. 79. ■— Yttranden sid. 100. —

Departementschefen sid. 122.

Särskilda lån till förvärv av arbetarsmåbruk............................. 131

Gällande bestämmelser sid. 131. — Egnahemsutredningen sid. 132. — Yttranden sid.

137. — Departementschefen sid. 139.

Upplåtelser av arrendeegnahem.......................................... 141

Gällande bestämmelser sid. 141. — Egnahemsutredningen sid. 142. — Yttranden sid.

147. — Departementschefen sid. 147.

Lån och bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk.................. 148

Gällande bestämmelser sid. 148. — Egnahemsutredningen sid. 150. — Av 1936 års skogsutredning

avgivet förslag örn statsbidrag till betesförbättringar sid. 155. — Yttranden

sid. 156. — Departementschefen sid. 160.

Allmänna grunder för egnahemsverksamhetens organisation ................ 164

Tidigare och nu gällande bestämmelser sid. 164. — Egnahemsutredningen sid. 165. —

Yttranden sid. 173. — Departementschefen sid. 188.

Egnahemsverksamhetens centrala organisation ............................ 193

Nuvarande organisation sid. 193. — Egnahemsutredningen sid. 194. — Yttranden sid.

199. — Departementschefen sid. 205.

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

301

Sid.

Egnahemsverksamhetens läns- och lokala organisation...................... 209

Nuvarande organisation sid. 209. — Egnahemsutredningen sid. 210. — Yttranden sid.

218. — Departementschefen sid. 226.

Egnahemsreformens ikraftträdande och vissa därmed sammanhängande spörsmål 231

Egnahemsutredningen sid. 231. — Yttranden sid. 238. —- Departementschefen sid. 238.

Finansiering och anslagsberäkning........................................ 240

Beviljade anslag för budgetåret 1938/39 sid. 240. — Egnahemsutredningen sid. 241. —

Yttranden sid. 248. — Departementschefen sid. 251.

Bestämmelsernas utformning och specialmotivering till desamma ............ 256

Departementschefens hemställan.......................................... 261

Bilaga A. Förslag till kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten 265

Bilaga B. Förslag till kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.

......................................................... 287

Bilaga C. Förslag till kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av

ofullständiga jordbruk m. ............................................ 294

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

21

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:444 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner. a1 i texten
  2. JoU 1939:83 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner. s. 2 i texten
  3. JoU 1939:84 Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en lånefond för att främja tillskapandet av gemensamhetsbeten för mindre jordbruk. s. 2 i texten