Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m

1940-03-08 · 35 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:171, Med förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

1

Nr 171.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m.; given

Stockholms slott den 8 mars 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om skyldighet att avverka ved till avsalu; samt

2) lag med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn

skogsaccis.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 samt. Nr 171.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mctj:ts proposition Nr 171.

Förslag

till

Lag om skyldighet att avverka ved till avsalu.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Det åligger ägare av skogsmark, som enligt lag står under skogsvårdsstyrelses

uppsikt, eller, i den mån avverkningsrätt tillkommer annan än

ägaren, den, som innehar avverkningsrätten, att å skogsmarken avverka

ved till avsalu enligt föreskrifter, som meddelats på sätt i 2 § angives.

2 §•

Varje vedkontor har att inom sitt verksamhetsområde enligt de närmare

anvisningar, som statens vednämnd meddelar, och efter samråd med skogsvårdsstyrelsen

bestämma den myckenhet ved, ägare eller innehavare av

avverkningsrätt skall avverka till avsalu, ävensom de tider, inom vilka avverkningsskyldigheten

skall vara till angivna delar fullgjord, så ock meddela

de föreskrifter med avseende å avverkningens bedrivande, som i övrigt

må finnas erforderliga.

Avverkning må ej åläggas i strid mot inskränkning i rätten därtill, som

må finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits.

Om statsgaranti för ved gäller vad därom särskilt är stadgat.

3 §•

Underlåter någon att inom bestämd tid verkställa avverkning i den omfattning,

som jämlikt 2 § blivit för samma tid fastställd, äger vedkontoret

besluta om avverkning för kronans räkning ej mindre av den myckenhet

ved, som vederbörande sålunda underlåtit avverka, än även av vad som

enligt av vedkontoret meddelade föreskrifter ålegat honom att i fortsättningen

avverka.

4 §•

Har vedkontoret meddelat beslut som i 3 § sägs, åligger det skogsvårdsstyrelsen

att utsyna den för avverkning bestämda myckenheten eller, där

sådant finnes vara tillräckligt, anvisa den trakt därå avverkningen skall ske.

Vedkontoret äger verkställa avverkningen genom kontorets egen eller, efter

överenskommelse med domänstyrelsen, genom domänverkets försorg eller

ock i annan lämplig ordning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 171.

3

Vedkontoret äger upplägga veden å lämplig plats på den mark, därå avverkningen

skett. Det åligger den, som enligt 2 § varit skyldig att verkställa

avverkningen, att taga vård örn den avverkade veden till dess den bortförts

eller kronan eljest förfogar över veden. Kan den vårdnadsskyldige ej fullgöra

vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen göra anmälan hos vedkontoret.

5 §•

Ersättning för ved, som avverkats för kronans räkning, skall utgå med

ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, för orten gällande

garantipris för sådan ved varom fråga är och, å andra sidan, den beräknade

kostnaden för vedens avverkning och uppläggning å lämplig leveransplats.

Varje vedkontor har att, i enlighet med av vednämnden givna anvisningar,

fastställa det belopp, vartill förenämnda kostnad skall beräknas.

6 §•

Räkning å ersättning enligt 5 § ingives till vedkontoret, som fastställer

ersättningens belopp och utbetalar detsamma.

7 §•

Det åligger vedkontor att tillställa den, som beröres av sådant av kontoret

meddelat beslut som i 2 eller 3 § avses, skriftligt besked örn beslutet.

8 §•

Klagan över vedkontors beslut rörande ersättning för ved, som avverkats

för kronans räkning, må föras genom besvär hos vednämnden inom tjugu

dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, över vednämndens

beslut i ärende, som nyss sagts, må klagan ej föras.

I övrigt må klagan över vedkontors beslut enligt denna lag icke föras.

9 §•

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, vednämnden äger meddela

närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag, så ock

medgiva undantag från lagens bestämmelser.

Vad i denna lag är stadgat örn vednämnden och vedkontoren skall, i händelse

de på dem ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt

andra myndigheter, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndigheter

varom sist är sagt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uPP§ift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller lill

och med den 30 juni 1941; dock att i fråga örn ved, som med stöd av lagen

avverkats för kronans räkning under lagens giltighetstid, lagen skall äga

tillämpning även efter det den i övrigt upphört att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts pioposition Nr 171.

Förslag

till

Lag med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr 377)

om skogsaccis.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid taxering enligt lagen den 28 september 1928 om skogsaccis av sådant

virke, som avverkats för kronans räkning enligt lagen den 1940

örn skyldighet att avverka ved till avsalu, skall utan hinder av vad i 7 §

förstnämnda lag är stadgat med avverkare förstås den som, när virket är

att anse som avverkat, äger marken eller, såvitt angår virke vartill avverkningsrätten

vid den tid, då beslut meddelades örn avverkning för kronans

räkning, tillkom annan än ägaren, den som sålunda innehade avverkningsrätten.

2 §•

Det åligger vederbörande vedkontor att senast i januari månad året efter

det, då avverkning som avses i 1 § ägt rum, till den, som enligt samma

paragraf är att anse såsom avverkare, lämna skriftlig uppgift angående den

myckenhet virke av olika slag, som avverkats för kronans räkning.

Vid avgivande av virkesdeklaration äger den deklarationspliktige upptaga

virket i enlighet med den av vedkontoret lämnade uppgiften.

3 §•

För tillämpningen av denna lag erforderliga bestämmelser meddelas av

Konungen.

4 §■

Vad i denna lag är stadgat om vedkontoren skall, i händelse de på dem

ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt andra myndigheter,

efter Konungens förordnande gälla beträffande myndigheter varom

sist är sagt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

5

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 februari 19AO.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, stats»

råden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, fråga angående

ytterligare åtgärder i syfte att säkerställa vedanskaffningen för bränslesäsongen

19AO—19Al samt anför härom följande.

Den totala årliga bränsleförbrukningen i Sverige beräknas enligt införskaffade

uppgifter motsvara, därest övriga bränslen omräknas till ekvivalent

mängd stenkol, nära 13 miljoner ton stenkol. Av den nämnda myckenheten

utgöra de importerade bränslena nära 70 procent. Till jämförelse må nämnas,

att vid tiden för förra världskrigets början årsförbrukningen beräknades

till cirka 10 miljoner ton, varav endast omkring 50 procent utgjordes av importerat

bränsle. Det ökade beroendet av utlandet i fråga om bränsleförsörjningen

torde till en mycket betydande del få tillskrivas, att man i så stor utsträckning

övergått till centraluppvärmning av bostadsfastigheterna. Sålunda

beräknas för närvarande cirka 2,1 miljoner ton koks åtgå för hushållsändamål,

medan motsvarande förbrukning år 1913 uppgivits till knappt

0,1 miljoner ton. Därest den förstnämnda myckenheten skulle helt ersättas

med vedbränsle, skulle härför erfordras en myckenhet ved, uppgående till

icke mindre än omkring 14 miljoner kubikmeter löst mått. Vad denna

siffra betyder ur produktionssynpunkt torde bäst framgå vid en jämförelse

med den årskvantitet ved, som normalt avverkas i landet. Den normala avverkningen

av kastved uppgår sammanlagt till omkring 17,5 miljoner kubikmeter,

varav endast 7,5 miljoner kubikmeter avverkas för avsalu. Skulle

landets behov av hushållskoks helt ersättas med vedbränsle, skulle detta

med andra ord förutsätta nästan en tredubbling av den för avsalu avverkade

mängden kastved. Av de sålunda anförda siffrorna torde framgå angelägenheten

av att i nuvarande läge med betydande importsvårigheter åtgärder

vidtagas i syfte att åstadkomma en ökning av vedproduktionen.

Vissa åtgärder hava redan av statsmakterna vidtagits i syfte alt under

rådande krislägc främja vedproduktionen i riket. Sålunda har, sedan vid ur
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

tima riksdagen 1939 (riksdagens skrivelse nr 76) anvisats ett reservationsanslag

av 15 000 000 kronor till reglering av vedproduktionen, Kungl. Maj:t den

8 december 1939 utfärdat en kungörelse (S. F. S. 1939: 843) med vissa bestämmelser

till främjande av vedproduktionen. Enligt nämnda kungörelse

äger statens vednämnd bevilja till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

ansluten skogsägareförening lån för förskottering av avverkningskostnad

för ved, som enligt kontrakt skall till föreningen levereras av dess medlemmar

eller andra skogsägare. Sådant lån må beviljas till belopp motsvarande

högst 60 procent av den köpeskilling, som skogsägareföreningen sammanlagt

skall erlägga enligt de vid låneansökan åberopade leveranskontrakten.

Såsom villkor för lånets beviljande skall gälla, att veden är omfattad

av sådan statsgaranti varom i det följande sägs. Skogsägareförening, som

erhållit lån, har att av de erhållna medlen utlämna förskott till respektive

skogsägare, därvid förskottet emellertid, där ej särskilda omständigheter till

annat föranleda, icke må uppgå till större belopp än som motsvax-ar 60 procent

av det pris, som enligt mellan skogsägaren och föreningen uppgjort

leveranskontrakt skall utgå för veden. I kungörelsen stadgas vidare, att vedkontoren

äga att under av Kungl. Maj:t bestämda tidsperioder och i den

omfattning, som vednämnden enligt av Kungl. Majit givna föreskrifter bestämmer,

meddela garanti åt skogsägare att ved, som av honom för avsalu

producerats eller framdeles produceras och som ej finner köpare, skall av

staten inlösas till visst fastställt pris (garantipris). Garanti må beviljas jämväl

åt skogsägareförening för sådan ved, som enligt kontrakt skall till föreningen

levereras av föreningsmedlem eller annan skogsägare. Enligt kungörelsen

ankommer det på Kungl. Majit att fastställa de garantipriser, som

under varje tidsperiod skola gälla med avseende å ved av olika kvaliteter,

samt den tid, under vilken garantiens uppfyllande må påkallas. Den som vill

komma i åtnjutande av garanti med avseende å redan verkställd eller framdeles

planerad avverkning har att göra skriftlig anmälan därom till vederbörande

vedkontor.

Kungl. Majit meddelade därefter genom brev till statens vednämnd den 8

december 1939 (S. F. S. 1939:844) vissa närmare föreskrifter i anslutning

till den ovannämnda kungörelsen. Kungl. Majit bestämde sålunda, att vedkontoren

skulle äga att under tiden från och med den 27 december 1939 till

och med den 31 januari 1940 meddela garanti jämlikt ovannämnda kungörelse

dels beträffande ved, som senast å sistnämnda dag anmäldes vara avverkad,

dock ej där veden avverkats tidigare än den 1 juli 1939, dels ock

beträffande ved, som senast den 31 januari 1940 anmäldes för avverkning

före den 1 juli 1940. Garanti fick enligt brevet meddelas å en sammanlagd

vedkvantitet av 12 milj. kubikmeter löst mått. Det skulle ankomma på vednämnden

att fastställa den andel av nyssnämnda myckenhet, för vilken ett

vart vedkontor ägde meddela garanti, och skulle det jämväl ankomma på

vednämnden att beträffande sådana områden av riket, där med hänsyn till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr lil.

7

rådande transportförhållanden en ökning av vedproduktionen icke vore

lämplig, bestämma om undantag från den vedkontoren medgivna rätten

att meddela garanti. Enligt brevet fastställde Kungl. Majit vidare garantipriset

till följande belopp, nämligen för pannved till 5 kronor 50 öre, för

prima barrved till 6 kronor och för prima björkved till 7 kronor 50 öre, allt

per kubikmeter löst mått. Vidare föreskrevs att uppfyllandet av meddelad

garanti fick påkallas tidigast den 1 januari 1941 och senast den 1 mars

samma år; hade sådant påkallande ej skett senast a sistangivna dag, skulle

garantien vara förfallen. Genom brev till vednämnden den 22 december 1939

förklarade Kungl. Majit vidare, på framställning av vednämnden, att de

genom brevet den 8 december 1939 fastställda garantipriserna skulle gälla,

garantipriset för pannved även för sekunda björk- och sekunda bokved, som

uppfyllde kvalitetsbestämmelserna för pannved, garantipriset för prima barrved

även för prima alved samt garantipriset för prima björkved även för

prima bokved; ytterligare föreskrevs att statens vednämnd skulle äga att

inom ramen för den genom det tidigare brevet angivna maximikvantiteten

bestämma, i vilken omfattning och inom vilka områden garanti finge meddelas

för de vedsortiment som med brevet den 22 december 1939 avsågs.

I syfte att möjliggöra för vednämnden att vinna en fortlöpande kännedom

om vedavverkningen i landet har Kungl. Majit vidare genom kungörelse den

26 januari 1940 (S. F. S. 1940: 50) föreskrivit skyldighet för skogsägare m. fl.

att lämna vissa uppgifter rörande verkställda avverkningar. Sålunda föreskrevs,

att det skulle åligga envar skogsägare eller annan, som den 1 februari

1940 innehade förråd av ved som av honom avverkats, att senast den 10

februari 1940 lämna uppgift om den myckenhet han innehade. Vidare har

föreskrivits, att det skall åligga envar skogsägare eller annan, som under

någon av månaderna februari till och med juni 1940 avverkar ved, att senast

å femte dagen efter utgången av månad, då avverkning sker, lämna uppgift

om den under månaden avverkade myckenheten. Enligt kungörelsen skola

uppgifterna avlämnas till kristidsnämnden i orten, som har att i sin tur insända

desamma till vederbörande vedkontor. Undantag från uppgiftsskyldigheten

har föreskrivits beträffande ved, som avverkats för tillgodoseende

av avverkningsfastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov för

tiden intill den 1 juli 1941, ävensom beträffande ved, som eljest avverkats

för tillgodoseende av avverkarens eller hans husfolks behov för nyssnämnda

tid.

Brevet den 8 december 1939 byggde på den förutsättningen att utöver den

ordinarie avverlcningskvantiteten borde upparbetas ytterligare cirka 4,5 milj.

kubikmeter löst mått. Med hänsyn till den ökade ovissheten beträffande

importmöjligheterna för nästkommande bränslesäsong föreslog statens vednämnd

emellertid i skrivelse till statens industrikommission den 11 januari

1940, att produktionsökningen borde inriktas på en kvantitet örn minst 9

milj. kubikmeter. Kungl. Majit bar därefter i brev till vednämnden den 2

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition Nr 171. *

februari 1940 (S. F. S. 1940:63) meddelat vissa ytterligare bestämmelser

angående statsgaranti för ved m. m. Genom sistnämnda brev har sålunda

föreskrivits, att garanti må av vedkontoren meddelas under tiden till och

med den 31 mars 1940 dels beträffande ved, som senast å sistnämnda dag

anmäles vara avverkad, dock ej där veden avverkats tidigare än den 1 juli

1939, dels ock beträffande ved, som senast den 31 mars 1940 anmäles för

avverkning före den 1 juli 1940. Garanti må enligt ifrågavarande brev meddelas

jämväl för utskottsved ävensom för så kallad långved; det skall ankomma

på vednämnden dels att lämna närmare anvisningar angående meddelande

av garanti för utskottsved, dels ock att utfärda kvalitetsbestämmelser

för långved, för vilken garanti må meddelas. Garantipriset har bestämts

för utskottsved till 5 kronor, för pannved samt för sekunda björk- och sekunda

bokved, som uppfyller kvalitetsbestämmelsema för pannved, till lägst

5 kronor 50 öre och högst 7 kronor, för prima barrved och prima alved

till lägst 6 kronor och högst 7 kronor 50 öre samt för prima björkved och

prima bokved till lägst 7 kronor 50 öre och högst 9 kronor, allt per kubikmeter

löst mått. Såvitt angår vedsortiment, för vilka enhetligt garantipris

icke blivit fastställt, ankommer det på vednämnden att inom förenämnda

gränser fastställa de garantipriser som skola gälla för olika delar av landet.

I händelse garantianmäld ved inlöses såsom långved, skall inlösningen ske

till det pris, som motsvarar det å orten gällande garantipriset för kastved,

minskat med arbetskostnaden för långvedens upparbetning till kastved; det

skall ankomma på vednämnden att bestämma det belopp som skall anses

motsvara nämnda arbetskostnad. I den mån vednämnden fastställt högre

garantipriser än de ovan angivna minimipriserna, skola de högre priserna

få tillgodonjutas jämväl för ved som tidigare garantianmälts. Kungl. Majit

har fastställt den maximikvantitet ved, för vilken garanti sammanlagt må

meddelas jämlikt brevet den 8 december 1939 och enligt det nu förevarande

brevet, till 16 milj. kubikmeter löst mått. Slutligen har i brevet av den 2 februari

1940 föreskrivits, att lån enligt kungörelsen den 8 december 1939 må,

utan hinder av vad i nämnda kungörelse är stadgat, tills vidare beviljas jämväl

för förskottering av avverkningskostnad för sådan ved, som innehavare

av avverkningsrätt skall enligt upprättat kontrakt leverera till sådan skogsägareförening

som i kungörelsen avses.

I en den 27 januari 1940 dagtecknad skrivelse har statens vednämnd hos

Kungl. Majit hemställt om vidtagandet av ytterligare åtgärder i syfte att

säkerställa vedanskaffningen för bränslesäsongen 1940—1941.

Beträffande behovet av ytterligare statliga åtgärder

till säkerställande av vedanskaffningen anför vednämnden i huvudsak följande:
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

9

För anskaffning av så betydande vedmängder, varom nu synes bliva

fråga, måste enligt nämndens åsikt särskilda åtgärder med hänsyn till den

långt framskridna avverkningssäsongen nu förberedas för att snarast kunna

vidtagas. Detta synes även vara starkt påkallat av den anledningen, att vedavverkningen

ej tagit den omfattning nämnden ansett vara nödvändig för att

säkerställa det mindre beredskapslagret av 4,5 miljoner kubikmeter. Innan

nämnden avgiver förslag till ytterligare erforderliga åtgärder för en ökad

beredskap, kommer nämnden att upptaga till ett närmare skärskådande de

faktorer, som verkat hämmande på vedanskaffningen.

Enligt kungl, kungörelsen (nr 843) och kungl, brevet (nr 844) den 8

december 1939 hava vissa direkta stödåtgärder av statsmakterna beslutats

för att kunna uppnå den eftersträvade ökningen i vedbränsleproduktionen.

Innan dessa stödåtgärder blivit av statsmakterna satta i kraft, hade en för

vedavverkningen mycket lämplig del av avverkningssäsongen redan hunnit

förflyta. Enligt inkomna rapporter hava särskilt de mindre skogsägarna

under hela hösten ställt sig tvekande och avvaktande inför de utlovade åtgärderna,

varvid framför allt ovissheten om de priser, som skulle bliva fastställda

för den statliga garantien, verkat återhållande. Oaktat de relativt

goda garantipriser, som blivit fastställda, och de höjningar i marknadspriserna

på ved, som efter krisens inträde varit ofrånkomliga och varigenom

vedpriserna redan nu äro cirka 50 procent högre än i augusti 1939, torde

någon större inverkan på vedproduktionens omfattning i anledning av

nämnda prishöjning icke kunna allmänt avläsas. Inom stora delar av landet

får detta givetvis till icke ringa del tillskrivas den brist på arbetskraft,

som blivit en följd av inkallelserna till militärtjänstgöring, och detta gäller

alla skogsägargrupper. Dessa inkallelser förorsaka dock nied all sannolikhet

särskilt avbräck i produktionen inom de mindre skogsbruken denna

vinter, och då vedförsörjningen till icke oväsentlig del beror på i vad mån

de mindre skogsbrukens andel kan framskaffas, är denna försörjning i

samma mån känslig för rubbningar i tillgången på arbetskraft på bondeskogarna.

Till de nu anförda omständigheterna, som verkat hämmande på vedavverkningarna

hittills, kommer, att i åtminstone vissa områden skogsägarna

med hänsyn till de starkt stegrade priserna på timmer och massaved gå in

för att avverka så stora kvantiteter av nämnda virkessortiment, att vedavverkningarna

knappast motsvara normal omfattning.

Inför den starkt ökade anskaffning, som nämnden anser sig böra förorda,

har givetvis i första hand övervägts att genom en utvidgad statlig

garanti på frivillighetens väg söka nå de resultat, som eftersträvats. De svårigheter,

icke minst ur pris- och arbetskraftssynpunkt, som därvid anmäla

sig, har gjort det alltmera klart för nämnden, att garantilinjen enbart icke

kan med tillförsikt följas vid den hårdare påfrestning på skogsägarnas vilja

och förmåga att deltaga i anskaffningsarbetet, som blir en följd av att väsentligt

större vedkvantiteter behöva anskaffas än som tidigare beräknats.

Nämnden finner sålunda ofrånkomligt, att vedanskaffning därjämte måste

ske i annan ordning.

I fråga örn arten av de åtgärder, som nu borde ifrågakomma

för säkerställande av den erforderliga vedanskaffningen, anför statens vednämnd

i sin förenämnda skrivelse i huvudsak följande:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1T1.

Det är alldeles uppenbart, att ur ren skogsvårdssynpunkt möjligheter för

skogsägarna att företaga omfattande huggningar av brännved böra på allt

sätt tillvaratagas. Inom ramen för statsgarantien kunna sådana huggningar

nu i allmänhet utföras med ekonomiskt skäligt resultat. I alla de fall, där

av olika anledningar sådana huggningar icke komma till stånd, bör möjlighet

beredas stöten att vidtaga åtgärder för att vedavverkning ändock skall

åstadkommas i erforderlig omfattning. Den av nämnden tills vidare förutsatta

anskaffningen av ett beredskapslager örn 9 miljoner kubikmeter kommer

att av nämnden fördelas på länen med hänsynstagande till dessas beräknade

normala och extraordinära förbrukning, skogliga läge i förhållande

till större konsumtionsorter med mera. Inom länen fördelas de fastställda

kvantiteterna på de skilda skogsägargrupperna efter deras på lämpligt

sätt beräknade andel i den totala vedanskaffningen. De skilda skogsägarnas

andel i vedanskaffningeii bestämmes med ledning av den beräknade

genomsnittliga anskaffning per hektar skogsmark inom vederbörande

grupp, som erfordras för att skogsägargruppens andel skall kunna fullgöras.

Nämnden har anmodat vedkontoren att ingiva förslag till fördelning

på skogsägargrupper av de för länet fastställda kvantiteterna. I fråga om

enskildas skogar under skogsvårdslagen torde kvantiteterna ved för avsalu

för de olika skogsägarna böra fastställas av vederbörande vedkontor efter

samråd med skogsvårdsstyrelsen. I sådana fall, då de fastställda kvantiteterna

icke utsynats och icke frivilligt anmälas till garanti, förutsättes att

tvångsutsyning verkställes av skogsvårdsstyrelsen, och att i samband därmed

erforderlig jämkning i den fastställda kvantiteten kan vidtagas. Skyldighet

att deltaga i vedanskaffningen enligt sådana grunder bör åläggas

envar ägare av skogsfastighet, där skogstillgången med hänsyn till fastighetens

och därmed sambrukad fastighets husbehov icke lägger hinder i vägen

för en avverkning av ved till avsalu och där utsy ningen kan ske enligt

en god skogsvårds fordringar.

Denna allmänna produktionsskyldighet har nämnden tänkt sig kunna fullgöras

i första hand genom åtaganden av skogsägarna enligt de villkor, som

kunna bliva uppställda för en utvidgad statsgaranti. Garantianmälan av fastställda

kvantiteter kunna påräknas i första hand från domänstyrelsen beträffande

skogar under dess förvaltning men även från övriga allmänna skogar

under ordnad förvaltning. Likaså torde de egentliga skogsbolagen och i stor

utsträckning även enskilda skogsägare komma alt anmäla å dem belöpande

kvantiteter till statsgaranti. Det bör nämligen stå klart för alla, som direkt

måste bidraga till alt säkerställa bränsleförsörjningen, att det för skogsägarnas

egen ekonomi är fördelaktigast, att de själva ombesörja vedens avverkning

och transport, och att varje statsingripande utöver bestämmandet av

den kvantitet ved, som i varje fall skall framskaffas, endast betyder sämre

resultat för de enskilda skogsägarna. Ett system för vedanskaffningen bör

bygga på denna princip, och skogsägaren bör efter eget val beredas tillfälle

att avgöra, på vad sätt han önskar fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla

ved. Därvid synas följande alternativ böra uppställas.

1. Skogsägaren förbinder sig enligt garantianmälan att anskaffa fastställd

kvantitet ved, i förekommande fall med avdrag av den kvantitet, som garantianmälts

av innehavare av avverkningsrätt å fastigheten.

2. I den mån den fastställda kvantiteten ved icke garantianmäles, skall

skogsägare vara skyldig att upplåta avverkningsrätt till erforderlig skog å

rot. Avverkningsrätten utbjudes genom vedkontoret på auktion eller infordrande

av anbud. Anbuden skola avse viss kvantitet och det rotvärde per

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 171.

11

kubikmeter avverkad ved, som skall utgå till skogsägaren. Avverkningsrättsinnehavaren

har att i fråga om den fastställda kvantiteten eller del därav

övertaga skogsägarens produktionsskyldighet mot rätt att efter avverkning

få försälja veden eller få den inlöst till garantipris. Vid försäljning eller inlösen

skall ersättning för rotvärdet utgå till skogsägaren.

3. Skulle den fastställda kvantiteten icke komma till avverkning enligt

alternativ 1 eller 2 återstår att låta avverka veden i statens egen regi. Nämnden

vill redan nu uttala, att denna sista utväg icke anses böra tillgripas,

förrän arbetskraftsbehovet i möjligaste mån tillgodosetts i fråga örn de åtaganden,

som gjorts enligt alternativ 1 och 2.

Innan nämnden övergår att närmare redogöra för de uppställda alternativen,

särskilt alternativ 2 och 3, anser nämnden lämpligt upptaga till granskning

den angivna förutsättningen, att dessa vedavverkningar skola ske efter

vederbörlig utsyning. Å skogar under domänstyrelsens förvaltning blir detta

en förvaltningsåtgärd, som ankommer på domänstyrelsen. Beträffande skogar

under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, erfordras särskilda bestämmelser,

som göra det möjligt för skogsvårdsstyrelserna att i de fall, då frivilliga åtaganden

icke göras, verkställa tvångsutsyning å sådana skogar för vedavverkning.

Bestämmelser härom torde böra utfärdas vid sidan av allmänna skogsvårdslagen,

då de äro av mera tillfällig natur och föranledda av de rådande

krisförhållandena. Likaså torde erfordras bestämmelser, som giva Kungl.

Maj:t befogenhet att uppdraga åt myndighet att ålägga skogsvårdsstyrelsen

att verkställa sådan tvångsutsyning.

I fråga om utsyningarnas förläggning är synnerligen viktigt, att framtransporten

av veden till lämplig upplagsplats begränsas, icke minst med

tanke på att med tillgänglig arbetskraft få fram största möjliga kvantiteter.

Nämnden utgår ifrån, att med den ingående kännedom, som skogsvårdsstyrelsernas

tjänstemän förskaffat sig örn förhållandena på de skogar, som

stå under skogs vårdsstyrelsens tillsyn, bör ett handhavande av en för äganderätten

så känslig uppgift som ett tvångsutsyningsförfarande icke kunna möta

några betänkligheter från statsmakternas sida. Nämnden måste få räkna

med att skogsvårdsstyrelserna skola kunna medverka till vedanskaffningen

i all den utsträckning, som utan åsidosättande av andra oundgängliga, rent

skogsvårdande arbetsuppgifter kan ske.

1 fråga örn alternativ 1 torde bestämmelserna angående statsgaranti för

ved böra gälla.

Beträffande alternativ 2 har nämnden ansett den föreslagna formen för

upplåtelse av avverkningsrätt vara att föredraga framför ett statligt inköp

av avverkningsrätten. Om skogsägaren själv av olika anledningar icke kan

fullgöra sin produktionsskyldighet, torde det ligga närmast till hands att

låta den enskilda företagsamheten få tillfälle att göra sig gällande. I samma

mån, som skillnaden mellan garantipris och rotvärde väl täcker kostnaderna

för vedens avverkning och transport till sådan upplagsplats, som kan godkännas

för statsgaranti, stimuleras företagsamheten. Nämnden räknar med

att en sådan avverkningsrätt skall vara eftersträvansvärd från skogsarbetare

eller andra mindre företagare, som därigenom kunna beredas något gynnsammare

förtjänstmöjligheter än vad som är vanligt vid skogsarbete. För detta

alternativ föreslås ingen normering av rotvärdena, även örn detta ur principiell

synpunkt skulle kunna försvaras. Skogsägaren Ilar nämligen möjlighet

att genom eget val tillvarataga den företagarevinst, som eljest avverkningsrättsinnchavaren

bör vara berättigad till.

Det föreslagna förfarandet medför givetvis, att vissa ekonomiska mellan
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

havanden mellan skogsägaren och avverkningsrättsinnehavaren samt mellan

denne och staten torde uppkomma, och att dessa i viss föreskriven ordning

höra regleras. I de flesta fall hava avverkningsrättsinnehavarna icke själva

medel för avverkningsarbetenas bedrivande, utan måste under arbetets gång

uppbära arbetsförtjänster. En förskottering av avverkningskostnaderna i

likhet med vad som beslutats i fråga om skogsägareföreningarnas leverantörer

borde kunna ske genom föreningarna, örn veden säljes till en skogsägareförening.

I föreningarnas intresse borde för sådana förskott uppställas

villkor, att förskott icke finge utlämnas annat än i avräkning med ledning

av upphuggna och/eller framkörda kvantiteter, så vitt icke särskild säkerhet

av avverkningsrättsinnehavaren kan ställas. Slutlikvid med avverkningsrättsinnehavaren

verkställes i samband med vedens försäljning eller inlösen

till garantipris. Att anordna andra möjligheter till förskott för avverkningsrättsinnehavare,

till exempel direkt av statsmedel genom vederbörande vedkontor,

har nämnden icke ansett sig böra förorda.

För innehavare av avverkningsrätt bör bland annat sättas som villkor, att

denne icke skall äga rätt försälja veden med mindre vedkontoret godkänt

köparen och denne i samband med vedens inmätning förbinder sig att kontant

utbetala till skogsägaren det belopp, som innehavaren i fråga har att

erlägga som rotvärde till skogsägaren. Vedkontorets godkännande fordras

dock icke, då skogsägareförening är köpare.

Avfall vid upplåtelse av avverkningsrätt skall tillfalla skogsägaren.

Vid ersättning till skogsägaren för vedens rotvärde skall i fråga om kvantiteten

ved gälla den inmätning, som ligger till grund för försäljning eller

inlösen av veden.

I fråga om alternativ 3, då staten skall förfoga över skogen å rot och ombesörja

avverkning, har nämnden att enligt 5 § i sin instruktion till Kungl.

Majit ingiva vederbörlig framställning. I anslutning till vad här förut anförts

blir ett sådant förfarande beroende på om detta sätt för vedanskaffningen

i sista hand skall behöva tillgripas. Icke minst med hänsyn till den

tidsutdräkt, som blir en följd av sådana ärendens prövning i högsta instans,

torde generell befogenhet enligt vissa bestämmelser och under vissa angivna

förutsättningar böra medgivas nämnden att vidtaga även sådana åtgärder.

Vid ett förfogande över skog för vedavverkning vill nämnden jämväl förorda,

att ersättning till skogsägaren av Kungl. Majit bestämmes till visst

belopp per kubikmeter avverkad ved i anslutning till fastställda garantipriser.

Enligt nämndens förmenande borde rotvärdesersättningen sättas relativt

låg, då ett förfogande alltid kommer att medföra sådana administrativa

kostnader för vedanskaffningen utöver avverkningskostnaderna, att det

kan uppstå svårigheter att få självkostnaderna täckta vid vedens avyttring.

Ersättningen bör dock, även om skogsägaren icke utnyttjat sina möjligheter

till bättre ekonomiskt resultat genom frivilligt åtagande under statsgaranti,

icke oskäligt nedpressas. Med hänsyn härtill anser nämnden, att rotvärdena

per avverkad kubikmeter löst mått skäligen borde sättas 4 kronor 50 öre

lägre än de garantipriser, som gälla vid avverkningens början, och gällande

inom ett avstånd av intill 3 kilometers körväg från upplagsplats. Vid längre

avstånd bör med hänsyn till större transportkostnader motsvarande högre

avdrag göras. Denna ersättning skulle utbetalas till skogsägaren, sedan

veden avverkats och framforslats till upplagsplats samt varit föremål för

inmätning i samband med slutlikvid för avverkning och transport. Liksom

i alternativ 2 bör avfall efter avverkning tillfalla skogsägaren. De skilda rot
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

13

värdena för prima ved och pannved böra icke få ge anledning till tvist, utan

den sortering och inmätning, som skett, får anses avgörande vid bestämmande

av ersättning till skogsägaren.

I samband med åtgärder enligt alternativ 2 och 3 måste på allt sätt förebyggas

skadeståndsanspråk från skogsägarna, exempelvis på grund av uppkommande

stämpelrötor i kvarstående träd efter tvångsutsyning och dylikt.

Det är nämligen här endast fråga om skogsvårdande åtgärder, vilka, även

om de under statligt tvång icke kunna utföras i fastställd omfattning, snarast

böra av skogsägaren själv fortsättas för erhållande av en större framtida

avkastning.

I praktiken förekommer ofta vid utsyning för enbart vedavverkning,

att i vissa fall även sådana träd på rot komma att utsynas, som kunna

lämna sulfit- eller sulfatved, vilket måste anses som en för alternativen

2 och 3 särskilt besvärande omständighet. Om skogsägaren fritt förfogade

över sina tillgångar och avverkade under statsgaranti, hade han givetvis

också möjlighet att upparbeta virket i de mest lönande sortimenten och alltså

uttaga massaved efter en ekonomisk aptering. Det vore givetvis i högsta

grad önskvärt, om ett statsingripande enligt nämnda alternativ icke behövde

leda till en mera oekonomisk upparbetning av virket. Huruvida ett sådant

tvångsingripande även skall medföra, att de nu berörda ekonomiska synpunkterna

på virkets tillgodogörande få vika, och alt i sådana fall endast

ved skall avverkas av avverkningsrättsinnehavaren eller staten, beror på, örn

de ökade avverkningarna anses böra ske med sikte på endast ved som beredskap

eller örn utfallande massaved lämpligen bör ingå i det beredskapslager,

som kan bliva slutgiltigt fastställt för nästa bränslesäsong. I samma mån

som beredskap skall uppläggas för industriernas bränslebehov torde upparbetning

av industrisortiment jämte ved bliva aktuell. Frågan örn beredskapslagrets

sammansättning är således av ganska stor ekonomisk betydelse

och torde närmare ankomma på industrikommissionens prövning.

I sin förevarande skrivelse av den 27 januari 1940 har statens vednämnd

vidare — dock utan att i detta sammanhang påkalla någon särskild Kungl.

Majlis åtgärd därutinnan — behandlat tvenne med det ifrågavarande problemet

intimt sammanhängande spörsmål, nämligen arbetskraft soch

transportfrågorna. Vednämnden anför härom i huvudsak

följande:

Vad anskaffandet av ett beredskapslager örn 9 miljoner kubikmeter betyder

ur arbetskraftssynpunkt framgår med all önskvärd tydlighet av det antal

dagsverken, som åtgår för att tillverka en så betydande vedkvantitet. En någorlunda

van skogsarbetare torde i genomsnitt upphugga ungefär 3 kubikmeter

ved per dag. Skulle sådana skogsarbetare kunna erhållas för vedavverkningen,

erfordras för upphuggning av det angivna beredskapslagret

ungefär 3 miljoner dagsverken. Vår skogsarbetarstam åtgår emellertid för

upphuggning av det normala behovet av ved för hushållsändamål, 17,5 miljoner

kubikmeter, och, vilket anses önskvärt, av den normala timmer- och

massavedskvantiteten. För de ökade vedavverkningarna torde vid skogsarbeten

mer eller mindre ovana arbetare komma alt få användas i ganska stor

omfattning och för dessa bör man räkna med betydligt lägre arbetsprestation,

måhända ända ned till 2 kubikmeter per man och dag. För upphuggning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

av ett beredskapslager av angiven storlek skulle sålunda kunna erfordras

4,5 miljoner dagsverken.

Såsom nämnden tidigare omnämnt, hava vedhuggningarna icke kommit

i gång i den omfattning, som ansetts erforderligt. Under den gångna delen av

avverkningssäsongen torde huggningarna i stort sett endast ha bedrivits i normal

omfattning. Som ett led i en kraftigt ökad vedanskaffning hava de hittills

skönjbara resultaten föga värde. Anledningen härtill torde i icke ringa

n.lån tillskrivas brist på arbetskraft till följd av de talrika inkallelserna

till militär tjänstgöring, vilka även omfattat en avsevärd del av vana skogsarbetare

i den mest arbetsföra åldern. Den arbetskraft, som dock finnes tillgänglig,

har säkerligen icke utnyttjats för vedförsörjningen med den anspänna,

som de föreliggande uppgifterna måste kräva av skogsägare och andra

ved tillverkare.

Vid bedömande av vedförsörjningsfrågans nuvarande läge bör beaktas, att

hälften av avverkningssäsongen redan gått och att arbetsbrist och en viss försening

beträffande den normala upphuggningen av timmer, massaved och

''’.ed föreligger- Nämnden finner sig därför böra anmäla, i vilket allvarligt

läge vår kommande bränsleförsörjning ur arbetskraftssynpunkt befinner sig,

ävensom framhålla, att synnerligen energiska och omfattande åtgärder utan

tidsutdräkt måste vidtagas för att säkerställa det stora arbetskraftsbehovet

för den utökade vedanskaffningen, örn icke vår bränsleförsörjning för nästa

bränslesäsong uppenbarligen skall äventyras. Sålunda bör ofördröjligen undersökas,

i vad mån det ur försvarssynpunkt är möjligt att för längre eller

kortare tid exempelvis permittera skogsarbetare från militärtjänstgöring, ersätta

inkallade skogsarbetare med arbetslösa inom andra yrken, till exempel

byggnadsarbetare och grovarbetare, eller sysselsätta inkallade med vedhuggning.

Nämnden anser sig böra förutsätta, att arbetsmarknadskommissionen

och riksarbetsstyrelsen, sa snart denna tillsatts, i samråd med nämnden skola

äga befogenhet och medel att vidtaga alla erforderliga åtgärder för säkerställandet

av arbetskraftsbehovet för den utökade vedanskaffningen. Enligt

nämndens uppfattning torde med hänsyn till den begränsade tiden och de

arbetskvantiteter, varom är fråga, arbetsplikt åtminstone i viss utsträckning

behöva tillgripas.

Med utgångspunkt från den högre beräkningen av arbetskraftsbehovet,

4,5 miljoner dagsverken, skulle erfordras under lägst 50 och högst 100 arbetsdagar

ett arbetareantal på högst 90 000 och minst 45 000 man. Nämnden bortser

dock icke från att de arbetare, som äro sysselsatta med den normala

upphuggningen av timmer, massaved och ved samt kolved kunna i viss mån

utsträcka den vanliga tiden för dessa arbeten. Nämnden tror sig också redan

nu kunna uttala, att vedhuggningen det oaktat sannolikt kommer att utsträckas

över sommaren, varigenom vissa nackdelar och förluster komma att

uppsta, såsom minskad torrhet och minskat bränslevärde samt större lagringsskador

å veden.

Av icke mindre vikt än arbetskraftsfrågan är transportproblemet. På grund

av de långväga och tunga transporter den utökade vedanskaffningen kommer

att medföra, kräver även transportfrågan den allra största uppmärksamhet.

I första hand torde åtgärderna i detta avseende gälla att få så stora vedkvantiteter

som möjligt framkörda på vinterföre eller i varje fall framsläpade

till bilväg före sommaren. Redan nu anser sig emellertid nämnden

kunna förutsäga, att avsevärda kvantiteter komma att bliva kvarliggande i

skogen till hösten och vintern för att då framforslas och komma till använd
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

15

ning under bränslesäsongens senare del. Sådan ved borde ur lagringssynpunkt

hopsläpas och upptravas på luftiga och torra platser i skogen, varigenom

även uttransporten till väg underlättas.

Dessa arbetskrafts- och transportfrågor äro av sådan storleksordning, av

så brådskande natur och inrymma i sig så många och så skiftande problem,

att desamma komma att föranleda särskilda överläggningar med representanter

för arbetsmarknadskommissionen, domänverket, skogsvårdsstyrelsernas

centralråd, skogsägareförbundet och skogsägareföreningarnas riksförbund.

Nämnden får därtill anmäla, att särskild tjänsteman anställts hos nämnden

med uppgift att omhänderhava dessa frågor.

över statens vednämnds ifrågavarande skrivelse hava utlåtanden infordrats

från domänstyrelsen, statens industrikommission och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att det för uppnående av ett

beredskapslager örn cirka 9 miljoner kubikmeter torde vara nödvändigt att,

såsom vednämnden föreslagit, ålägga skogsägarna produktionsskyldighet i

den utsträckning läget kräver och förhållandena i varje särskilt fall möjliggöra.

Styrelsen har samtidigt meddelat, att styrelsen vore beredd att fullgöra

den på skogarna under styrelsens förvaltning belöpande andelen i virkesanskaffningen,

i den mån därtill erforderlig arbetskraft stöde till buds eller

kunde ställas till förfogande.

Domänstyrelsen anför vidare i sitt utlåtande:

Styrelsen får framhålla det ändamålsenliga däri, att i den virkeskvantitet,

som produktionsskyldigheten omfattar, får inräknas vid en rationell avverkning

fallande kolved och massaved, under villkor att dessa sortiment tills

vidare reserveras för bränsleändamål. Det må även framhållas, att, vid produktionsskyldighetens

fastställande för viss skogsägare, avseende måste

fästas vid virkesförrådets sammansättning å hans skog, så att icke skyldigheten

framtvingar avverkning av värdefull skog till ved.

Styrelsen anser i likhet med nämnden synnerligen eftersträvansvärt, att

produktionsskyldigheten fullgöres genom åtaganden av skogsägarna enligt

de villkor, som kunna bliva uppställda för en utvidgad statsgaranti. Som en

oeftergivlig förutsättning härför gäller dock att skogsägare, som ej själv

förfogar över eller kan anskaffa erforderlig arbetskraft för skyldighetens fullgörande,

får detta behov fyllt genom det allmännas försorg. Till denna

arbetskraft böra även hänföras förmän, där sådana erfordras.

Det lärer vara ofrånkomligt att skogsägare, som underlåter att garantianmäla

den på honom belöpande kvantiteten virke, skall vara underkastad

påföljd. Framför straffbestämmelser, t. ex. böter, torde därvid böra förordas

den av nämnden föreslagna tvångsutsyningen av skog, vilken bör omfatta

samma kvantitet, som den fastställda produktionsskyldigheten.

Även statens industrikommission har givit uttryck åt den meningen, alt åt

vednämnden måste inrymmas befogenhet att vidtaga mera positiva åtgärder

för befrämjande av vedanskaffningen och, örn så skulle visa sig erforderligt,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

även direkta tvångsåtgärder. Kommissionen bär vidare förklarat sig giva sin

anslutning till vednämndens förslag om sättet för bestämmande av de kvantiteter

ved, varmed de olika skogsägaregrupperna och skogsägarna skola deltaga

i vedanskaffningen. Däremot bar kommissionen icke ansett sig kunna

biträda vednämndens förslag till åtgärder i syfte att säkra genomförandet av

avverkningsprogrammet. Kommissionen anför härom — sedan kommissionen

understrukit, alt en oundgänglig förutsättning för åvägabringandet av

tillräckligt omfattande avverkningar vore att arbetskraft kunde i nödig omfattning

disponeras för ändamålet — i huvudsak följande:

Vednämndens förslag om skyldighet för skogsägare, som icke genom

garantianmälan underkastar sig produktionsplikten, att upplåta avverkningsrätt

å sin skog, åsyftar bland annat att stimulera arbetarnas intresse för vedavverkningarna

genom att, utöver arbetslönen, tillförsäkra avverkaren en

del av skogens rotvärde. Då något minimipris för avverkningsrätterna icke

föreslagits, kan förfarandet medföra en konfiskering av egendom, som drabbar

de skogsägare, vilka ej förklara sig villiga att fullgöra den produktionsskyldighet,

som ålägges dem. Därest åtgärderna icke skola medföra ekonomiska

uppoffringar för lojala skogsägare, som icke äro i stånd att själva utföra

avverknings- och framforslingsarbetet, måste arbetskraft kunna på ett

eller annat sätt anvisas eller rekvireras för arbetet genom något samhällsorgan.

Några garantier torde emellertid knappast kunna lämnas i detta avseende,

icke ens örn allmän tjänsteplikt införes. Den föreslagna anordningen

torde därför kunna medföra icke avsedda verkningar, vilka äro svåra att

överblicka.

Det är i nuvarande läge, innan ännu de normala vedavverkningarna på

allvar börjat, mycket vanskligt att i en tid som denna för månader framåt

bedöma vilka verkningar utvecklingen på den slcogliga arbetsmarknaden kan

medföra för vedanskaffningen. Enligt kommissionens mening saknar man

emellertid anledning antaga att den arbetskraft, som under vårens lopp blir

tillgänglig i skogsbygderna, icke skall ställa sig till förfogande för ifrågavarande

arbeten. Den skogliga arbetsförmedlingen, som kommer att effektiviseras

genom vednämndens och arbetsmarknadskommissionens försorg,

bör kunna uträtta åtskilligt för att få fram den erforderliga arbetskraften

och fördela den. Under sådana förhållanden bör man enligt industrikommissionens

mening icke betrakta införande av arbetsplikt som en nödvändig

förutsättning för uppbringande av arbetskraft för den avverkning och framkörning

av ved, som skogsägarna företaga enligt den uppgjorda anskaffningsplanen.

Enligt det av vednämnden avgivna förslaget skall för envar ägare av

skogsfastigliet stadgas skyldighet att deltaga i vedproduktionen, därvid de

kvantiteter ved, som skola avverkas å de särskilda fastigheterna, skulle bestämmas

enligt vissa, av nämnden närmare angivna grunder. Nämnden har

i övrigt icke ingått på den vidare utformningen av bestämmelserna om produktionsskyldighet.

Givetvis kan nämndens förslag om tvångsupplåtelse av

avverkningsrätt införas som påföljd för underlåtenhet att fullgöra stadgad

produktionsplikt. Av skäl, som industrikommissionen ovan angivit, och då

enligt kommissionens mening andra utvägar stå till buds, anser kommissionen

emellertid, att detta förslag icke bör komma till utförande.

Kommissionen anser, att den av vednämnden avsedda effekten skulle på

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 171.

17

ändainålsenligaste sätt vinnas därest man — utan formligt åläggande för

skogsägarna — för dem klargjorde, att ifrågavarande vedkvantiteter skola

vara avverkade och framkörda före viss tid vid äventyr, att kvantitet, motsvarande

vad som återstår att leverera, tages i förfogande av kronan mot

skälig ersättning. Förfarandet skulle bliva följande.

Kungl. Majit anbefaller vednämnden att upprätta en plan för anskaffande

av det fastställda beredskapslagret av ved oell lämnar samtidigt de

huvudsakliga direktiven för vedanskaffningen. Vednämnden fördelar beredskapslagret

på skilda län och skogsägaregrupper. Nämnden uppdrager

åt vedkontoren att för varje enskild skogsfastighet bestämma den omfattning,

i vilken fastigheten skall deltaga i vedproduktionen, samt sättet och

tidpunkten för vedleveransernas fullgörande med iakttagande av att frivilliga

åtaganden örn leverans av ved utnyttjas i första rummet, i den mån

vedkontoret finner så lämpligen kunna ske, samt att de vedkvantiteter, som

skola avverkas inom olika områden, så vitt möjligt likformigt fördelas på

den skogsmark, där dylik avverkning lämpligen bär företagas med hänsyn

till såväl god skogsvård som skogsmarkens avsättningsläge. Med avseende

å anskaffningsplanen må det ankomma på industrikommissionen att giva

vednämnden de ytterligare anvisningar, som med hänsyn till industriens

behov kunna vara erforderliga.

Kungl. Majit anmodar därjämte vednämnden att genom vedkontoren kungöra

vedanskaffningsplanen för vederbörande skogsägare samt att genom

vedkontoren hålla sig underrättad om planens fullföljande.

Samtidigt utfärdar Kungl. Majit med stöd av förfogandelagen en kungörelse

angående avverkning och framforsling av ved, avsedd att på framställning

av vednämnden sättas i kraft beträffande kommun, där vedanskaffningen

visat sig icke fortskrida enligt den fastställda planen. Kungörelsen

bör innehålla stadgande, att innehavare av skogsmark skall avverka

och framforsla ved i den omfattning och på det sätt, som av vederbörande

vedkontor bestämmes, samt att veden skall ställas till förfogande åt kronan.

Ersättning för veden bör utgå enligt en av riksvärderingsnämnden fastställd

taxa, vilken upprättats på grundval av gällande garantipriser. I kungörelsen

bör lämpligen intagas föreskrift, att räkning å ersättning för ved, som tagits

i förfogande av kronan, skall insändas till vedkontoret, som hes!ammer ersättningen

enligt taxan samt utbetalar beloppet. I den mån leveranskontrakt

redan tecknats beträffande ved, som faller under beslaget, skall beslaget

anses vara hävt för ved, som levererats enligt sådant kontrakt. Även för

andra fall torde föreskrifter örn hävande av förfogande böra intagas, bl. a.

då fråga är örn producent, som fullgjort vad som enligt anskaffningsplanen

till ifrågavarande tidpunkt på honom ankommer.

Så snart Kungl. Majlis direktiv för vedanskaffningen föreligga, bestämma

vedkontoren med ledning av de garantianmälningar, som dittills inkommit.

de kvantiteter av kastved eller långved, som skola levereras från olika

fastigheter, ävensom leveranstider och uppläggningsplatser. Kvantiteterna

skola innefatta all ved, som enligt planen skall avverkas å varje fastighet,

oavsett örn veden är föremål för statsgaranti eller icke. För avverkningen

måste i planen angivas vissa terminer — den första terminen bör lämpligen

utlöpa den 31 mars — varigenom vedkontoret herodes möjlighet att medelst

avverkningsrapporterna kontrollera, att arbetet bedrives enligt den uppgjorda

planen. I mitten av april torde vednämnden kunna på grundval av

vederbörande vedkontors rapporter bedöma, huruvida leveranserna inom

linning lill riksdagens protokoll 1940. t sami. Nr 171. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

kommunen i stort sett förlupit så gynnsamt, att förfogande tillsvidare icke

bör ifrågakomma, eller — i motsatt fall — huruvida ovannämnda kungörelse

örn förfogande bör sättas i kraft för kommunen. Beträffande kommun,

för vilken sådant förfogande då icke behöver införas, företages ny prövning

av frågan vid följande kontrolltillfälle.

Vedkontorens bestämmande av de särskilda fastigheternas produktionsplikt

måste självfallet ske rätt schematiskt, även örn all tillgänglig sakkunskap

— i främsta rummet skogsvårdsstyrelserna — är behjälplig vid uppgörandet

av produktionsplanen. Det torde sålunda kunna inträffa, att för

en viss fastighet bestämmes en vedproduktion, som är alltför stor med hänsyn

till fastighetens eget framtida husbehov. Tänkbart är också, att svårigheter

möta att verkställa den bestämda avverkningen med iakttagande

av en god skogsvårds fordringar. Slutligen är det möjligt, att skogsägare

på grund av brist på arbetskraft eller andra tvingande omständigheter förhindras

att fullgöra produktionsplikten. Man lärer kunna räkna med att

skogsägare skall underrätta vedkontoret, därest han av nyssnämnda orsaker

anser sig icke kunna fullgöra produktionsplikten. I samband med förfogandekungörelsens

ikraftträdande synes skogsägare emellertid böra åläggas

att inom tid, som bestämts för produktionsskyldighetens fullgörande, till

vedkontoret göra sådan anmälan, som nyss sagts.

För det fall att skogsägaren anser sig icke kunna fullgöra avverkningsplikten

på grund av skogsvårdslagens bestämmelser örn inskränkt avverkningsrätt

med hänsyn till fastighetens husbehov eller föreskrift örn skogsvård,

bör vedkontoret kunna disponera sakkunnig personal, som kan av

vedkontoret anlitas för besiktning av fastigheten. Industrikommissionen

förutsätter, att sådana överenskommelser kunna träffas mellan vederbörande

vedkontor och skogsvårdsstyrelser, att de senare på vedkontorens begäran

förordna sina befattningshavare att förrätta besiktning och avgiva utlåtanden

angående de kvantiteter ved, som ur nämnda synpunkter kunna avverkas.

Synnerligen lämpligt är därvid, att den befattningshavare hos skogsvårdsstyrelsen,

som verkställer besiktningen, kan, om skogsägaren därom

framställer begäran, samtidigt verkställa utsyning av sådan skog, som behöver

avverkas för tillredning av den bestämda vedkvantiteten. Enär det

ankommer på skogsvårdsstyrelserna att handhava tillsynen över skogsvårdslagens

efterlevnad samt att bistå skogsägarna i skogsvårdsarbetet, bl. a. genom

utsyning av virke, faller den nu föreslagna verksamheten helt inom

nämnda befattningshavares normala arbetsuppgifter. Då vidare anledning

finnes att antaga, att skogsvårdsstyrelserna villigt skola ställa sin arbetskraft

till förfogande, torde föreskrifter örn skogsvårdsstyrelsernas medverkan

i detta arbete vara överflödiga.

Anmäler skogsägare till vedkontoret, att bristande tillgång till arbetskraft

hindrar honom att fullgöra produktionsplikten, har vedkontoret att vidarebefordra

uppgiften till vederbörande arbetsförmedling eller söka på annat

sätt anvisa arbetskraft. Ofta torde skogsägarens uppgifter i detta avseende

böra bekräftas genom införskaffande av upplysningar från lämpliga ortsorgan.

Därvid ifrågakomma i första rummet kristidsnämnderna och kristidsförbunden,

vilka lämpligen böra vara vedkontoren behjälpliga vid genomförande

av vedanskaffningsplanen.

Industrikommissionen föreställer sig, att det beredskapslager av ved, varom

nu är fråga, skall kunna anskaffas på det sätt kommissionen här ovan

angivit. Skulle så icke kunna ske, återstår det av vednämnden som sista

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 171. 19

utväg anvisade förfarandet att i vedkontorens regi avverka skog, som efter

tvångsutsyning tages under förfogande å rot. Enligt industrikommissionens

mening saknas emellertid anledning att i nuvarande läge taga ställning till

denna fråga.

Även centralrådet för skogsvärdsstyrelsernas förbund finner det ofrånkomligt,

att vedanskaffningen säkerställes genom vidtagande från statsmakternas

sida av även andra åtgärder än de hittills genomförda. Centralrådet

lämnar i princip utan invändning vednämndens förslag att Kungl. Majit av

riksdagen skulle bemyndigas att vid behov tillgripa åtgärder för genomförande

av leveransplikt beträffande ved, därvid centralrådet förutsätter att

bemyndigandet skulle erhålla formen av en fullmaktslag. Däremot avstyrker

centralrådet det av vednämnden såsom alternativ 2 framlagda förslaget

angående tvångsupplåtelse av avverkningsrätt. Det åsyftade förfaringssättet

kunde nämligen få en spekulativ och mot den lojale skogsägaren orättvis

tillämpning; svåra missförhållanden kunde därigenom uppstå, vilka

skulle lägga hinder i vägen för det anskaffningssätt som framför alla andra

vore önskvärt, nämligen enligt vednämndens såsom alternativ 1 framlagda

förslag. Systemet för vedanskaffningen borde därför enligt centralrådets

förmenande bygga uteslutande på vednämndens alternativ 1 och, i den mån

detta ej motsvarade förväntningarna, nämndens alternativ 3.

Vad särskilt angår frågan om skogsvärdsstyrelsernas medverkan vid ett

tvångsutsyningsförfarande har centralrådet funnit en dylik medverkan ägnad

att väcka vissa betänkligheter; centralrådet anför härom:

Såsom skogsvärdsstyrelsernas verksamhet efter hand utvecklat sig, innebär

en sådan uppgift ett avsteg från de av dem tillämpade arbetsmetoderna.

Såvitt centralrådet förstår torde emellertid situationen i Daga örn bränsletillgången

och vedhehovets tillgodoseende vara sådan, alt mycket omfattande

huggningar av brännved inom kort måste framtvingas. Härvid år det

ett skogsägarens såväl som det allmännas intresse att huggningarna i största

möjliga utsträckning utföras på det sätt, att de bliva till gagn för skogsvården.

För att detta må bliva fallet är förvisso nödvändigt, att skogsvårdsstyrelserna

i betydande omfattning omhänderhava utsyningsverksamheten.

Centralrådet finner sålunda, att skogsvårdsstyrelserna måste stå till förfogande

för ändamålet. Centralrådet vill emellertid i detta sammanhang

understryka angelägenheten av, att skogsvärdsstyrelsernas uppgifter vid

vedanskaffningsplanens genomförande redan från början tydligt klarläggas.

I detta hänseende lämnar vednämndens framställning icke erforderliga besked.

Enligt centralrådets mening hör skogsvärdsstyrelsernas medverkan

begränsas till dels propagerande och rådgivande verksamhet med avseende

på leveranspliktens innebörd och tillämpning m. m., dels ock skogsvårdsmässig

utsyning av det virke, som skall avverkas. Därutöver torde skogsvårdsstyrelsernas

tjänster icke lämpligen höra tagas i anspråk. Med den

organisation i form av vedkontor i länen, varöver vednämnden disponerar,

förutsätter centralrådet att kontrollen över att tvångsutsynat virke verkligen

upphugges samt att allt befattningstagande med det stämplade virkets

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

avverkning och framforsling, i händelse veden avverkas i statens egen regi,

kommer att åvila andra organ än skogsvårdsstyrelserna. Lämpligast torde

vara att sistberörda uppgifter ombesörjas av vedkontoren med anlitande i

erforderlig utsträckning av de i kommunerna befintliga kristidsnämnderna.

Ehuru därom intet direkt utsagts i vednämndens skrivelse, torde avsikten

vara att skogsvårdsstyrelsernas stämplingsbiträde i förevarande hänseende

tills vidare skall, så långt detta över huvud taget är möjligt, lämnas i enlighet

med för skogsägarna nu gängse normer beträffande ersättning vid utsyning

och stämpling av skog. I de fall, där utsyning sker för avverkning i

statlig regi, torde dock andra ersättningsgrunder få användas. Med hänsyn

till den minskade ordinarie anslagstilldelning, styrelserna hava att påräkna,

kan det bliva nödvändigt, att särskilda medel ställas till styrelsernas förfogande

för bestridande av de med utsyningsverksamheten förenade kostnaderna.

Omfattningen av detta medelsbehov kan ej nu beräknas. När erforderlig

klarhet härom vunnits, är det centralrådets avsikt att återkomma till

detta spörsmål. Detsamma gäller åtskilliga andra frågor, som äga samband

med tvångsutsyningsförfarandets praktiska genomförande.

Vidare bör uppmärksammas att den stämplingsverksamhet, som här är i

fråga, kommer att bliva av stor omfattning. Då den dessutom med all sannolikhet

måste bedrivas i starkt forcerad takt under en jämförelsevis begränsad

tidrymd, ligger det vikt uppå att skogsvårdsstyrelserna för ändamålet disponera

över hela sin stab av vana förrättningsmän. Inkallelser av sådana till

militär beredskapstjänstgöring kunna alltså medföra olägenheter för vedanskaffningen.

Centralrådet har med detta velat framhålla, att frikallelse

från beredskapstjänstgöring under längre eller kortare tid sålunda kan bliva

motiverad för befattningshavare hos skogsvårdsstyrelserna, om dessa skola

bliva i stånd att tillfredsställande handhava stämplingsarbetet.

Slutligen har centralrådet i fråga om bestämmandet av den skogsägaren

tillkommande ersättningen i händelse av statligt förfogande över skogen

anfört:

Centralrådet finner i likhet med vednämnden önskvärt, att det enskilda

initiativet på förevarande område effektivt främjas. Detta torde, såsom vednämnden

uttalat, ske om det för skogsägarnas ekonomi visar sig fördelaktigast,

att de själva ombesörja vedens avverkning och transport, och att varje

statsingripande utöver bestämmandet av den kvantitet ved, som i varje fall

skall framskaffas, betyder sämre ekonomiskt resultat för skogsägarna. I

anslutning härtill har vednämnden förordat en relativt låg rotvärdesersättning

vid statligt förfogande över skog för vedavverkning och ifrågasatt, att

rotvärdet per avverkad kubikmeter löst mått skall sättas till 4 kronor 50 öre

lägre än de garantipriser, som gälla vid avverkningens början. I vissa fall

skulle högre avdrag göras. Det synes jämväl centralrådet nödvändigt, att

detta avdrag sättes jämförelsevis högt, utan att därför göras oskäligt stort.

För närvarande lärer det emellertid icke vara lämpligt att fixera sagda avdrag.

då anskaffningskostnaderna för veden framdeles ej kunna närmare

beräknas. Centralrådet anser ävenledes att meromnämnda avdrag ej bör

schablonmässigt fastställas, utan att det skall kunna differentieras under hänsynstagande

till växlande förhållanden. Det bör ankomma på vednämnden

att föranstalta örn den erforderliga anpassningen i sagda hänseende.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

21

Att verkställa en tillförlitlig beräkning av vedbehovet för bränslesäsongen Departe1940—1941

låter sig icke göra. Vedbehovet är beroende av möjligheternam*n?sc^e''e"

att framdeles importera utländskt bränsle, d. v. s. av omständigheter som

för närvarande icke kunna bedömas. I ett dylikt läge synes det nödvändigt,

att en sådan beredskap skapas i fråga om vedförsörjningen att övergång i

stor omfattning kan ske från eldning med importerat bränsle till vedeldning.

1 enlighet härmed och på framställning av de på detta område ansvariga

myndigheterna har Kungl. Majit genom brevet till statens vednämnd av den

2 februari 1940 fastställt den maximikvantitet ved, för vilken statsgaranti

må meddelas, till 16 miljoner kubikmeter löst mått. Denna kvantitet har

beräknats motsvara dels vad som normalt avverkas för försäljning såsom

hushållsbränsle och såsom kastved för industriens behov (6 respektive 1,5

miljoner kubikmeter), dels ock därutöver en vedreserv om 8,5 miljoner kubikmeter.

Vid fastställandet av storleken av denna överskottskvantitet har

ansetts, att överskottet borde beräkningsmässigt motsvara större delen av

årsförbrukningen av importkoks såsom hushållsbränsle. Även örn man kan

hysa förhoppning om att vissa mängder importkoks skola bliva tillgängliga

för hushållsändamål, torde detta likväl icke böra föranleda en minskad beredskap

i fråga om vedanskaffningen. Vedreserven bör nämligen även lill

viss del avse industriens behov av ved såsom ersättning för importerad stenkol

och koks.

För säkerställande av en så betydande extraordinär vedanskaffning som

den, med vilken här räknats, torde man — såsom vednämnden yttrat och

som jämväl i remissyttrandena framhållits — icke kunna lita enbart till de

åtgärder, som hittills från statsmakternas sida vidtagits. Med hänsyn till

det ytterst omfattande avverkningsprogram, med vilket man enligt vad förut

sagts bör räkna, bjuder försiktigheten att vidtaga sådana åtgärder att man

i händelse av behov har möjligheter att tvångsvis genomföra detsamma.

Självfallet bör man dock i första hand alltjämt lita till frivillig medverkan

från skogsägarnas sida och tvångsåtgärder böra förty icke tillgripas i annat

fall eller i vidare mån än som kan visa sig oundgängligen erforderligt.

Innan jag övergår till frågan örn arten och beskaffenheten av de åtgärder,

som sålunda synas kunna ifrågakomma, vill jag framhålla, att ehuru det

spörsmål, varom här är fråga, först och främst gäller anskaffandet av en

till viss storlek beräknad vedreserv, detsamma dock bör kunna givas en

sådan lösning, som samtidigt gagnar skogsvården och därmed även den

framtida skogsproduktionen. Behovet av förbättrad skogsvård är ostridigt.

Ett betydelsefullt medel att ernå denna förbättrade skogsvård är utförandet

av vissa bestånds- och hyggesvårdande huggningar, där det utfallande

virket i regel är av lågvärdig beskaffenhet och i väsentlig del enbart

kan utnyttjas till ved. Med den sedan länge pågående förskjutningen avvår

bränsleförsörjning från inhemsk ved till utländska produkter har emellertid

under normala förhållanden tillräcklig marknad icke kunnat skapas

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

för dylikt virke och de erforderliga skogsvårdande huggningarna lära därför

mångenstädes icke hava kommit till stånd. För skogsvården hava olägenheterna

härav givit sig påtagligt till känna. Den rådande krissituationen med

det starkt ökade vedbehovet öppnar nu avsättningsmöjligheter för de lågvärdiga

virkessortimenten och det bör då vara angeläget att utnyttja detta

tillfälle till en förbättrad skogsvård. En förutsättning för att de ökade avverkningarna

skola bliva till gagn för skogarnas rationella skötsel är dock självfallet,

att avverkningarna bedrivas på ändamålsenligt sätt. I den mån man

för den ökade vedanskaffningen litar blott till de enskilda skogsägarnas frivilliga

medverkan, kommer det att bliva beroende av vederbörande skogsägare,

om huggningarna bliva verkställda på ett ur skoglig synpunkt tillfredsställande

sätt. På skogsägaren ankommer nämligen att själv bestämma avverkningstrakt

och form för huggningen, örn han också härvidlag har att

iakttaga de föreskrifter som gällande skogsvårdslag uppställer. I den mån

åter avverkningarna erhålla tvångskaraktär torde, oavsett vilken gestaltning

som i övrigt gives åt förfarandet, planläggningen av avverkningarna böra ske

under medverkan av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Tvångsingripandet bör

alltså anknytas till den skogliga uppsikt som det allmänna redan, med skogsvårdsstyrelsernas

biträde, utövar över de enskilda skogarna. I detta sammanhang

må framhållas angelägenheten av att skogsvårdsstyrelserna verka för

att även den utökade frivilliga avverkningen sker i överensstämmelse med en

god skogsvårds fordringar. För vinnande av de dubbla syften, som här äro i

fråga, är det därför av stor vikt, att skogsvårdsstyrelserna inrikta sin rådgivande

och biträdande verksamhet både på att främja vedavverkningarna och

att övervaka att kravet på god skogsvård icke eftersättes. Styrelserna kunna

säkerligen uträtta mycket härvidlag genom personlig påverkan på skogsägarna,

genom tillhandahållande av sakkunniga förrättningsmän förutstämpling

eller för anvisning av för huggning lämpliga bestånd o. s. v.

Vad angår frågan om fördelningen mellan de olika skogsägaregrupperna

och skogsägarna av den kvantitet ved, som är avsedd att avverkas för avsalu,

så torde, såsom vednämnden föreslagit, fördelningen böra ankomma

på nämnden i vad avser totalkvantitetens uppdelning på de olika länen

och, inom respektive län, på de olika skogsägaregrupperna. Fördelningen

mellan länen bör ske efter deras produktionsmöjligheter och under hänsynstagande

såväl till de olika länens normala förbrukning som till den

överskottsförbrukning, som i anledning av rådande förhållanden kan

förväntas; beaktande bör härvid skänkas åt länens läge i förhållande

till de största konsumtionsorterna ävensom åt andra på förbrukningen

inverkande omständigheter. Fördelningen av den på visst län belöpande

andelen mellan de olika skogsägaregrupperna torde böra verkställas

efter vad som med hänsyn till respektive skogars arealer, skogsbeståndets

beskaffenhet samt skogens lämplighet för avverkning med flera omständigheter

finnes lämpligt. Vednämnden har, efter vad jag inhämtat.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majis proposition Nr 171.

redan utarbetat ett förslag till sådan fördelning, som nu sagts, samt genom

cirkulär till vedkontoren delgivit dem berörda förslag.

Vad angår de skogar, som icke stå under skogsvårdsstyrelses uppsikt, torde

någon ytterligare uppdelning av den på denna grupp belöpande andelen icke

böra företagas genom vednämndens eller vedkontorens försorg. Vednämnden

torde allenast böra för vederbörande anmäla den kvantitet, som enligt den

verkställda fördelningen belöper på denna grupp. Det lärer därefter böra ankomma

på respektive myndigheter att själva besluta örn avverkningarna och

dessas fördelning mellan de olika allmänna skogarna. Tvångsutsynmg bör

icke ifrågakomma beträffande dessa skogar, da man kan föi vänta att avverkning

ändock kommer till stånd i avsedd omfattning; i förekommande fall

torde det få ankomma på Kungl. Majit att meddela anvisningar örn avverkningarnas

bedrivande. Vad åter angar skogar under skogsvårdsstyrelses uppsikt

torde en genomförd fördelning av avverkningskvantiteten böra komma till

stånd. Denna fördelning bör, såsom vednämnden föreslagit, företagas av vedkontoret

i länet i samråd med skogsvårdsstyrelsen. Fördelningen bör företagas

med utgångspunkt från den kvantitet ved, som bör uttagas per hektar skogsmark

för att den på skogsägaregruppen belöpande andelen skall bliva

fylld. Erforderliga jämkningar böra därefter vidtagas med hänsyn till de

olika skogarnas beskaffenhet och andra på frågan inverkande omständigheter.

Vad förut anförts angående avverkningarnas planläggning såsom

skogsvårdande huggningar torde böra föranleda, att uttaget göres kraftigast

beträffande de skogar, där dylika huggningar äro särskilt påkallade.

Å andra sidan bör från avverkningsplikt undantagas fastigheter, där

ur synpunkten av god skogshushållning skogen icke kan anses medgiva

vedavverkning annorledes än till husbehov. Det torde böra ankomma pa vednämnden

att meddela närmare anvisningar angående grunderna för avverkningsskyldighetens

bestämmande. — Efter vad jag inhämtat, har vednämnden

redan vidtagit vissa förberedande åtgärder för fördelning enligt nu angivna

grunder av de på respektive län belöpande kvantiteterna.

Det bör ankomma på skogsvårdsstyrelsen att, där så är erforderligt, meddela

vederbörande skogsägare tillstånd till avverkning av den myckenhet

virke, som enligt det av vedkontoret och skogsvårdsstyrelsen i samråd meddelade

beslutet skall uttagas.

Den av vedkontoren i samråd med respektive skogsvårdsstyrelser beslutade

fördelningen av avverkningskvantiteten de skilda skogsägarna emellan

torde icke böra få överklagas. Funnes möjlighet till överklagande av

den verkställda fördelningen, kan det befaras att avverkningarna till viss del

skulle ligga nere under en betydande del av avverkningsperioden i avbidan

på utgången av anförda besvär. Med hänsyn till det allvarliga läget på vedmarknaden

och då avverkningssäsongen redan är långt liden, torde man

näppeligen kunna taga en dylik risk. Det må för övrigt understrykas, att

skogsvårdsstyrelsernas medverkan torde erbjuda en god garanti för att för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition Nr 171.

delningen sker på ändamålsenligaste sätt. Därest skogsägaren dessutom —

såsom jag kommer alt föreslå — beredes möjlighet att draga ersättningsfrågan

under högre myndighets prövning, torde han få anses tillförsäkrad

skydd för sina intressen i den utsträckning som i nuvarande läge kan anses

rimligt och möjligt.

Sedan vedkontoret i samråd med skogsvårdsstyrelsen verkställt fördelningen

mellan de enskilda skogsägarna i länet av den på gruppen belöpande

andelen — och vedkontoret tillställt vederbörande skriftligt besked därom —

bör skyldighet föreligga för envar skogsägare respektive den, som innehar

avverkningsrätten till skogen, att för avsalu avverka den för honom fastställda

kvantiteten. Däremot torde icke böra föreskrivas skyldighet att avstå

veden till kronan. Intet intresse torde föreligga att säkra veden åt kronan,

då syftemålet ju endast är att garantera att viss vedmängd finnes tillgänglig

för tillgodoseende av landets konsumtionsbehov. Däremot bör det stå den enskilde

skogsägaren öppet att garantianmäla den av honom redan avverkade

eller för avverkning avsedda veden, varigenom han vinner säkerhet för att

kronan, i händelse veden icke blir såld i fria marknaden, i fastställd ordning

och till gällande garantipris inlöser densamma. I anlutning härtill böra erforderliga

jämkningar vidtagas i gällande bestämmelser angående statsgaranti

för ved.

För att möjliggöra för vederbörande myndighet att, där en enskild skogsägare

underlåter att fullgöra de å honom belöpande avverkningarna, i tid

ingripa med tvångsåtgärder torde vedkontoren böra äga att fastställa vissa

terminer, inom vilka den för avverkning fastställda myckenheten skall vara

till angivna kvotdelar avverkad. Underlåter skogsägaren utan godtagbart

skäl att fullgöra den på första terminen belöpande avverkningsskyldigheten,

torde detta böra medföra att tvångsåtgärder få vidtagas med avseende å hela

den för avverkning fastställda, ännu icke avverkade myckenheten.

Jag övergår härefter till frågan om arten och omfattningen av de tvångsatgärder,

som böra ifrågakomma gentemot skogsägare som underlåter att

fullgöra det för honom fastställda avverkningsprogrammet. Jag vill härvid

till en början erinra örn att allmänna förfogandelagen öppnar vittgående möjligheter

för Kungl. Majit att föreskriva om avverkningstvång. Enligt 4 § nyssnämnda

lag äger sålunda Kungl. Majit, i den mån så finnes erforderligt för

att inom riket eller viss del därav tillgodose behovet av förnödenhet som är

av vikt för befolkningen eller produktionen, förfoga över fastighet med nyttjanderätt;

Kungl. Majit kan alltså med stöd av nyssnämnda lagrum föreskriva

skyldighet för fastighetsägare att upplåta avverkningsrätt till kronan

eller annan. Skogsägaren äger i sådant fall rätt till ersättning för den för honom

förlorade avkastningen eller nyttan av egendomen; för bestämmandet av

ersättningens belopp lärer tidpunkten för själva avverkningen vara avgörande.

Ersättningen bestämmes av riksvärderingsnämnden. Det må i detta sammanhang

erinras örn att den nu angivna linjen — upplåtande av tvångsavverk
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.Is proposition Nr 171.

25

ningsrätt -— var den som i stor utsträckning följdes under förra världskriget.

Vidare äger Kungl. Maj:t enligt 5 § nyssnämnda lag föreskriva skyldighet för

ägare eller innehavare av fastighet att ombesörja avverkning därå för kronans

(eller annans) räkning. I sistnämnda fall åligger det den enskilde vid

straffansvar att fullgöra vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften.

Ersättning för den enligt förordnandet till kronans förfogande ställda

veden utgår med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga

kostnader vid produktion, normal handelsvinst eller andra på prissättningen

regelmässigt inverkande förhållanden. I den mån på förhand lämpligen kan

bestämmas pris, efter vilket ersättning enligt vad nyss sagts bör utgå, skola

taxor å nämnda pris upprättas av riksvärderingsnämnden.

Emellertid torde vägande invändningar kunna riktas mot att i nuvarande

läge tillämpa de nyss angivna förfaringssätten. Vad först angår upplåtandet

av tvångsavverkningsrätter enligt 4 § förfogandelagen, så lära erfarenheterna

från förra världskriget tala mot att, i varje fall i nuvarande läge, beträda

denna linje. Resultatet kan, särskilt med rådande svårigheter i fråga om anskaffande

av arbetskraft, lätt bliva att skogsägarna i en betydande utsträckning

underlåta att fullgöra avverkningsskyldigheten; kronan skulle då tvingas

att för dryga kostnader anordna avverkningarna i egen regi, medan

skogsägarna endast hade att lyfta ersättningsbeloppen. Icke heller föreskrivandet

av avverkningsskyldighet enligt 5 § förfogandelagen synes innebära

en tillfredsställande lösning av problemet. Mot detta alternativ synes tala,

bland annat, att det måste te sig mindre tilltalande att ålägga en stor och

lojal medborgargrupp avverkningsskyldighet vid äventyr av straff, detta

alldeles särskilt under nu rådande brist på arbetskraft för huggningarna.

Förfogandelagens bestämmelser torde därför icke böra tillgripas, därest andra

möjligheter finnas att nå det åsyftade resultatet.

En godtagbar lösning av problemet synes erbjuda sig enligt de av vednämnden

angivna riktlinjerna. Den av vednämnden föreslagna rätten för

myndigheterna att verkställa tvångsutsyning och avverkning för kronans

räkning å sådan mark, där den enskilde icke själv fullgör fastställd avverkningsskyldighet,

synes sålunda innebära ett väl avvägt tvångsmedel. Dock

anser jag mig icke kunna tillstyrka en sådan anordning som den i vednämndens

skrivelse under 2 föreslagna, d. v. s. att man skulle auktionera bort

avverkningsrätten till den högstbjudande, därvid skogsägarens ersättning

skulle bliva helt beroende av storleken av den vid auktionen bjudna köpeskillingen.

Vad industrikommissionen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund anfört gentemot nämnda förslag .synes innebära fullgoda skäl

för att icke acceptera detsamma. Det torde dock härvid få framhållas, att

de gjorda invändningarna icke lära drabba ett sådant förfaringssätt som att,

sedan beslut meddelats örn tvångsavverkning mot ersättning till skogsägaren

enligt fastställda grunder, kronan i sin tur överlåter avverkningsrätten till

annan.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

En oundgänglig förutsättning för att kronans rätt till avverkning verkligen

skall innebära en drivfjäder för den enskilde att såvitt möjligt själv företaga

avverkningen, lärer vara, att grunderna för den enskildes ersättningsrätt så

avvägas att avverkningen i egen regi sätter honom i ett gynnsammare ekonomiskt

läge än om tvångsavverkning kommer till stånd. Med hänsyn till

det syftemål man vill vinna och till att en eventuell tvångsavverkning förutsättes

skola, såvitt möjligt, ske i form av skogsvårdande huggningar lärer en

dylik påföljd för en tredskande skogsägare icke kunna anses innebära ett

alltför hårt ingrepp i hans rätt. För vinnande av den effekt, som nyss angivits

såsom önskvärd, torde ersättningen lämpligen böra bestämmas till det

belopp, som motsvarar skillnaden mellan å ena sidan det för orten gällande

garantipriset för sådan ved, varom fråga är, och å andra sidan den beräknade

kostnaden för vedens avverkning och uppläggning på lämplig leveransplats;

hänsyn torde härvid även böra tagas till å avverkningen belöpande

allmänna omkostnader. Det torde böra ankomma på vednämnden att,

under beaktande av nyssnämnda synpunkter, meddela anvisningar angående

grunderna för ersättningens bestämmande; vedkontoren torde därefter hava

att, i enlighet med dessa anvisningar, fastställa de belopp, vartill nämnda

kostnader skola beräknas uppgå.

Har skogsägare underlåtit att fullgöra sin avverkningsskyldighet, torde

det böra ankomma på vederbörande vedkontor att besluta, om tvångsutsyning

skall äga rum eller örn man med hänsyn till omständigheterna skall

låta vid saken bero. Beslut örn tvångsavverkning bör självfallet icke meddelas

annat än då så anses erforderligt. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t

eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, på vednämnden att meddela vedkontoren

anvisningar angående den omfattning, i vilken tvångsåtgärder

böra vidtagas. Meddelar vedkontoret beslut om tvångsavverkning, varom

skriftligt besked bör lämnas vederbörande skogsägare, torde det böra ankomma

på skogsvårdsstyrelsen att verkställa utsyningen. I den mån sådant

finnes vara tillräckligt, torde allenast anvisning böra ske av den trakt, därå

avverkningen skall ske. Vedkontoret bör äga anordna avverkningen genom

kontorets egen eller, efter överenskommelse med domänstyrelsen, genom domänverkets

försorg eller ock i annan, lämplig befunnen ordning. Hinder

bör sålunda icke föreligga för att vedkontoret överlåter avverkningen åt

annan. ; :ij|''

Vedkontoret bör äga upplägga veden å lämplig plats på den mark, därå

avverkningen skett. Det torde böra åligga den, som enligt vedkontorets beslut

varit skyldig att verkställa avverkningen, att taga vård om veden till

dess veden bortförts från nämnda mark eller kronan eljest förfogar över

veden. Särskild ersättning för vården torde i allmänhet icke böra utgå. Är

den vårdnadsskyldige av särskild orsak ur stånd att fullgöra vårdnadsplikten,

torde han böra ofördröjligen göra anmälan därom till vedkontoret.

Räkning å ersättning för ved, som efter tvångsutsyning avverkats å enskild

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil
-

li

mark för kronans räkning, torde böra ingivas till vederbörande vedkontor,

som jämväl bör äga att, enligt de nyss föreslagna normerna, fastställa ersättningen

samt utbetala densamma. I rättssäkerhetens intresse torde skogsägaren

böra få draga ersättningsfrågan under vednämndens prövning. Klagorätt

över vednämndens beslut torde däremot icke böra förefännas.

Gäller beträffande mark, som med räkningen avses, föreskrift enligt lagen

den 6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet,

torde i fråga om utbetalning av ersättningen enahanda regler böra

gälla, som enligt nyssnämnda lag äro stadgade med avseende å behållning,

uppkommen genom försäljning av olovligen avverkat virke.

Då det icke kan anses uteslutet, att krisorganisationen på förevarande område

kan komma att undergå viss omorganisation, torde Kungl. Majit böra

bemyndigas för sådant fall förordna, att de arbetsuppgifter, som enligt vad

nu föreslagits skola ankomma på vednämnden respektive vedkontoren, i

stället skola fullgöras av de andra myndigheter som bliva satta i deras ställe.

De av mig i det föregående föreslagna bestämmelserna torde böra gälla

allenast för begränsad tid, förslagsvis till och med den 30 juni 1941. Det

torde böra ankomma på Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande,

på vednämnden att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter så

ock att, när skäl därtill äro, meddela undantag från bestämmelserna.

Enligt lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis skall vid avverkning

av skog för det avverkade virket utgöras skogsaccis att utgå i förhållande

till virkets genom taxering fastställda rotvärde; accis skall dock ej

utgå för husbehovsvirke, ej heller där rotvärdet å det under beskattningsåret

inom viss kommun avverkade virket, utöver husbehovsvirket, icke uppgår till

100 kronor. Skogsaccis skall erläggas av avverkaren, därvid med avverkare

skall förstås den, som vid den tid, då virket är att anse som avverkat, ägt

förfoga över virket. Vidare gäller enligt förordningen den 11 oktober 1912

(nr 275) om skogsvårdsavgift att för avverkat virke, som enligt gällande bestämmelser

taxerats till skogsaccis, skall erläggas skogsvårdsavgift med viss

procent av virkets taxerade rotvärde. Skogsvårdsavgiften skall erläggas av

den, som enligt lagen om skogsaccis är skyldig att för det avverkade virket

utgöra dylik accis. De förenämnda bestämmelserna torde medföra, att för

ved, som avverkats för kronans räkning enligt de nu föreslagna bestämmelserna,

kronan bleve att anse som avverkare. Med de av mig i det föregående

föreslagna grunderna för beräknande av den skogsägaren tillkommande

ersättningen torde emellertid bäst överensstämma, att de ifrågavarande utskylderna

utgöras av skogsägai''en respektive den som innehar avverkningsrätten

till skogen. Härför torde erfordras vissa tilläggsbestämmelser till

lagen om skogsaccis av innebörd att, där ved avverkats för kronans räkning

enligt den nu föreslagna lagen, skogsägaren respektive avverkningsrättsinnehavaren

skall anses såsom avverkare. Dessa bestämmelser torde

böra införas i en särskild lag, medan erforderliga tillämpningsföreskriftei,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

bland annat avseende virkesdeklaration i fall varom nu är fråga, torde få

utfärdas av Kungl. Majit. Med den avfattning av nyssnämnda lag, jag kommer

att föreslå, torde det icke vara behövligt att vidtaga någon ändring av

förordningen örn skogsvårdsavgift; det lärer även utan sådan ändring med

erforderlig tydlighet framgå att skogsvårdsavgiften för virke, varom här är

fråga, skall erläggas av den som enligt de föreslagna bestämmelserna skall

utgöra skogsaccis för virket.

Genomförandet av de föreslagna åtgärderna kommer att medföra vissa

kostnader för statsverket. Storleken av kostnaderna kommer att bliva helt

beroende av den omfattning, i vilken tvångsavverkning behöver tillgripas,

ävensom av den fortsatta utvecklingen på vedmarknaden. Kostnaderna låta

sig förty icke för närvarande beräknas. Jag torde därför senare få återkomma

till denna fråga ävensom till spörsmålet om finansieringen av den

ifrågavarande verksamheten.

I enlighet med de synpunkter, jag nu anfört, har inom folkhushållningsdepartementet

utarbetats

1) förslag till lag örn skyldighet för ägare av viss skogsmark m. fl. att avverka

ved för avsalu; samt

2) förslag till lag med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr

377) om skogsaccis.

Förslagen torde få såsom bilagor fogas vid statsrådsprotokollet i detta

ärende.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det under

1) upptagna förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

29

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag om skyldighet för ägare av viss skogsmark m. fl. att avverka ved för

avsalu.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Det åligger ägare av skogsmark, som enligt lag står under skogsvårdsstyrelses

uppsikt, eller, där avverkningsrätten å sådan mark tillkommer

annan än ägaren, den, som innehar avverkningsrätten, att å skogsmarken

avverka ved för avsalu enligt föreskrifter, som meddelats på sätt i 2 §

angives.

2 §•

Det ankommer på vedkontoren, varje kontor med avseende å dess verksamhetsområde,

att enligt de närmare anvisningar, som statens vednämnd

meddelar, och efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse bestämma

den myckenhet ved, envar ägare eller innehavare av avverkningsrätt skall

avverka för avsalu, ävensom de tider, inom vilka avverkningsskyldigheten

skall vara till angivna delar fullgjord, så ock meddela de föreskrifter med

avseende å avverkningens bedrivande, som i övrigt må finnas erforderliga.

Avverkningsskyldigheten skall bestämmas med hänsyn till vad som är

förenligt med god skogsvård.

Örn statsgaranti för ved gäller vad därom särskilt är stadgat.

3 §•

Underlåter någon att inom bestämd tid verkställa avverkning i den omfattning,

som jämlikt 2 § blivit för samma tid fastställd, äger vedkontoret

besluta örn avverkning för kronans räkning ej mindre av den myckenhet

ved, som vederbörande sålunda underlåtit avverka, än även av vad som

enligt av vedkontoret meddelade föreskrifter ålegat honom att i fortsättningen

avverka.

4 §•

Har vedkontoret meddelat beslut som i 3 § sägs, åligger det vederbörande

skogsvårdsstyrelse att verkställa utsyning av den för avverkning för kro
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

nans räkning bestämda myckenheten eller, där sådant finnes vara tillräckligt,

anvisa den trakt därå avverkningen skall ske.

Vedkontoret äger verkställa avverkningen genom kontorets egen eller, efter

överenskommelse med domänstyrelsen, genom domänverkets försorg eller

ock i annan lämplig ordning.

Vedkontoret äger upplägga veden å lämplig plats på den mark, därå avverkningen

skett. Det åligger den, som enligt 2 § varit skyldig att verkställa

avverkningen, att taga vård om den avverkade veden till dess veden bortförts

från mark som nyss sagts eller kronan eljest förfogar över veden. Kan den

vårdnadsskyldige ej fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen

göra anmälan hos vedkontoret.

5 §•

Ersättning för ved, som avverkats för kronans räkning, skall utgå med

ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, för orten gällande

garantipris för sådan ved varom fråga är och, å andra sidan, den beräknade

kostnaden för vedens avverkning och uppläggning å lämplig leveransplats.

Det ankommer på vedkontoren att, i enlighet med av vednämnden givna

anvisningar, fastställa de belopp, vartill förenämnda kostnader skola beräknas.

6 §■

Räkning å ersättning enligt 5 § skall av den till ersättningen berättigade

ingivas till vederbörande vedkontor, som fastställer ersättningen och utbetalar

densamma.

Gäller beträffande mark, därå den med räkningen avsedda avverkningen

ägt rum, föreskrift varom förmäles i lagen den 6 juni 1930 örn begränsning

av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, skola i fråga örn utbetalning

av ersättningen bestämmelserna i 3 § andra stycket nyssnämnda lag

äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Det åligger vedkontor att tillställa den, som beröres av sådant av kontoret

meddelat beslut som i 2 eller 3 § avses, skriftligt besked om beslutet.

8 §•

Klagan över vedkontors beslut rörande ersättning för ved, som avverkats

för kronans räkning, må föras genom besvär hos vednämnden inom tjugu

dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, över vednämndens

beslut i ärende, som nyss sagts, må klagan ej förås.

I övrigt må klagan över vedkontors beslut enligt denna lag icke föras.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

9 §•

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, vednämnden äger meddela

närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag, så ock

meddela undantag från lagens bestämmelser.

Vad i denna lag är stadgat örn vednämnden och vedkontoren skall, i händelse

de på dem ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt

andra myndigheter, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndigheter

varom sist är sagt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1941; dock att i fråga örn ved, som med stöd av lagen

avverkats för kronans räkning före sistnämnda dag, lagen skall äga tillämpning

även efter det den i övrigt upphört att gälla.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

Bilaga 2.

Förslag

till

Lag med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr 377)

örn skogsaccis.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Vid taxering enligt lagen den 28 september 1928 örn skogsaccis av sådant

virke, som avverkats för kronans räkning enligt lagen den 1940

om skyldighet för ägare av viss skogsmark m. fl. att avverka ved för avsalu,

skall utan hinder av vad i 7 § förstnämnda lag är stadgat med avverkare

förstås den som, när virket är att anse som avverkat, äger marken eller, såvitt

angår virke vartill avverkningsrätten vid den tid, då beslut meddelades

om avverkning för kronans räkning, tillkom annan än ägaren, den som sålunda

innehade avverkningsrätten.

2 §■

Det åligger vederbörande vedkontor att senast i januari månad året efter

det, då avverkning som avses i 1 § ägt rum, till den, som enligt samma

paragraf är att anse såsom avverkare, lämna skriftlig uppgift angående den

myckenhet virke av olika slag, som avverkats för kronans räkning.

Vid avgivande av virkesdeklaration äger den deklarationspliktige upptaga

virket i enlighet med den av vedkontoret lämnade uppgiften.

3 §•

För tillämpningen av denna lag erforderliga bestämmelser meddelas av

Konungen.

4 §•

Vad i denna lag är stadgat om vedkontoren skall, i händelse de på dem

ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt andra myndigheter,

efter Konungens förordnande gälla beträffande myndigheter varom sist

är sagt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 mars

1940.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 6 mars 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll

över folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 23 februari 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om skyldighet för ägare av viss skogsmark m. fl.

att avverka ved för avsalu.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet

Rolf Dahlgren.

Lagrådet yttrade:

Enligt vad av 6 § andra stycket framgår är det avsett att avverkning må

kunna åläggas, som strider mot föreskrift varom förmäles i lagen den 6

juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.

Sker sådan avverkning, bör deras rätt, i vilkas intresse föreskriften tillkommit,

i någon form tillgodoses icke blott, såsom enligt förslaget, då avverkningen

sker för kronans räkning utan även när skogsägaren själv ombesörjer

densamma. Å andra sidan är det ej nödvändigt eller ens önskvärt att,

på sätt i G § andra stycket föreslås, åtgärd i denna riktning vidtages även

när avverkningen kan ske i överensstämmelse med föreskriften.

Emellertid torde det icke vara av någon större praktisk betydelse att, där

föreskrift varom här är fråga gäller, avverkning må kunna enligt förslaget

åläggas i vidare mån än föreskriften tillåter. Med hänsyn härtill och på det

att förevarande provisoriska lagstiftning och dess tillämpning icke mer än

nödigt kompliceras, hemställer lagrådet att i lagen, förslagsvis under 2 §,

upptages ett stadgande att avverkning ej må företagas som skulle strida mot

gällande lag eller med stöd av lag meddelad föreskrift. Iakttages denna hemställan,

hör 6 § andra stycket utgå.

Ersättning för ved, som avverkas för kronans räkning, skall enligt 5 och

G §§ i förslaget fastställas och utbetalas av vedkontoret. Den som icke vill

åtnöjas med vedkontorets beslut äger enligt 8 § föra klagan över beslutet

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 171. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.

genom besvär hos vednämnden. Över vednämndens beslut får klagan ej

förås. Innebörden av dessa bestämmelser torde vara, att frågan om ersättningsbeloppets

storlek icke kan bli föremål för prövning i annan ordning.

Det skall således vara uteslutet att vid uppkommen tvist hänskjuta en sådan

fråga till avgörande av domstol.

Uppenbart är emellertid, att det ej sällan kan vara tvivelaktigt vem rätten

till ersättningsbeloppet skall tillkomma. Osäkerhet kan exempelvis råda i

fråga om äganderätten till den mark, varå avverkningen skett, eller det

kan vara tvistigt, huruvida eller i vad mån ersättningsbeloppet skall tillfalla

jordägaren eller någon till vilken jordägaren upplåtit rätt att avverka i anspråk

tagen skog. Har vedkontoret, innan ersättning för ett vedparti utbetalts,

fått anledning att antaga, att rätten till det fastställda beloppet är

tvistig, är vedkontoret jämlikt lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning

genom penningars nedsättande i allmänt förvar berättigat att fullgöra betalningen

genom att för vederbörandes räkning nedsätta ersättningsbeloppet

hos överexekutor. Skulle först efter det någon redan fått lyfta ersättningen

annan framställa anspråk på ersättning, torde anspråket, om det är uppenbart

att den nye sökanden är den berättigade, böra ånyo prövas, med rätt

för kronan att i fall av befogenhet återkräva vad som tilläventyrs utbetalats

till obehörig person. Om den nye sökandens framställning avslås

av vedkontoret eller vednämnden, lärer han vara befogad att få frågan örn

han har rätt att erhålla ersättning prövad av domstol. Även örn förslaget,

rätt tolkat, leder till detta resultat, synes dock ett förtydligande på denna

punkt vara önskvärt. Enklast torde detta kunna ske därigenom att i 6 § uttalas

att vedkontoret fastställer ersättningens belopp. Därigenom vinnes

också överensstämmelse med reglerna i allmänna förfogandelagen, vilken i

denna del är byggd på samma principer som förevarande förslag.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.

35

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikesärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den

7 mars 1940 avgivna utlåtande över det den 23 februari 1940 till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn skyldighet för ägare av viss skogsmark

m. fl. att avverka ved för avsalu.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden:
På

de av lagrådet anförda skälen torde i 2 § böra upptagas ett stadgande

av innehåll, att avverkning ej må åläggas i strid mot inskränkning i rätten

därtill, som må finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits.

I följd av detta tillägg till 2 § bör 6 § andra stycket i det remitterade förslaget

utgå. Även 2 § andra stycket i förslaget torde med hänsyn till nyssnämnda

tillägg kunna utgå.

I enlighet med lagrådets hemställan har jag låtit förtydliga stadgandet i

6 § första stycket i det remitterade förslaget, varjämte redaktionella jämkningar

vidtagits beträffande vissa andra paragrafer. I samband härmed har

rubriken till lagförslaget ändrats till lag örn skyldighet att avverka ved till

avsalu. Ändringen av rubriken har medfört en motsvarande ändring i 1 §

i det av mig i statsrådet den 23 februari 1940 anmälda, vid protokollet för

nämnda dag såsom bilaga 2 fogade förslaget till lag med visst tillägg till

lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis.

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad ovan anförts omarbetade

förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. SU 1940:217 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 5 i texten
  2. Rskr. 1940:131 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn skyldighet att avverka ted till avsalu, m. m., dels ock i ämnet v a1 i texten
  3. Rskr. 1940:133 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts groposition, nr 171, i råd densamma avser förslag till lag med visst tillägg till lagen den 28 september 19 a1 i texten
  4. BevU 1940:15 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 171, i vad densamma avser förslag till lag med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 s. 1 i texten
  5. 2LU 1940:13 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, s. 1 i texten