Med förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m
1940-03-08 · 35 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 34 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:171, Med förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition Nr 171.
1
Nr 171.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m.; given
Stockholms slott den 8 mars 1940.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1) lag om skyldighet att avverka ved till avsalu; samt
2) lag med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn
skogsaccis.
GUSTAF.
Herman Eriksson.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 samt. Nr 171.
1
2
Kungl. Mctj:ts proposition Nr 171.
Förslag
till
Lag om skyldighet att avverka ved till avsalu.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Det åligger ägare av skogsmark, som enligt lag står under skogsvårdsstyrelses
uppsikt, eller, i den mån avverkningsrätt tillkommer annan än
ägaren, den, som innehar avverkningsrätten, att å skogsmarken avverka
ved till avsalu enligt föreskrifter, som meddelats på sätt i 2 § angives.
2 §•
Varje vedkontor har att inom sitt verksamhetsområde enligt de närmare
anvisningar, som statens vednämnd meddelar, och efter samråd med skogsvårdsstyrelsen
bestämma den myckenhet ved, ägare eller innehavare av
avverkningsrätt skall avverka till avsalu, ävensom de tider, inom vilka avverkningsskyldigheten
skall vara till angivna delar fullgjord, så ock meddela
de föreskrifter med avseende å avverkningens bedrivande, som i övrigt
må finnas erforderliga.
Avverkning må ej åläggas i strid mot inskränkning i rätten därtill, som
må finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits.
Om statsgaranti för ved gäller vad därom särskilt är stadgat.
3 §•
Underlåter någon att inom bestämd tid verkställa avverkning i den omfattning,
som jämlikt 2 § blivit för samma tid fastställd, äger vedkontoret
besluta om avverkning för kronans räkning ej mindre av den myckenhet
ved, som vederbörande sålunda underlåtit avverka, än även av vad som
enligt av vedkontoret meddelade föreskrifter ålegat honom att i fortsättningen
avverka.
4 §•
Har vedkontoret meddelat beslut som i 3 § sägs, åligger det skogsvårdsstyrelsen
att utsyna den för avverkning bestämda myckenheten eller, där
sådant finnes vara tillräckligt, anvisa den trakt därå avverkningen skall ske.
Vedkontoret äger verkställa avverkningen genom kontorets egen eller, efter
överenskommelse med domänstyrelsen, genom domänverkets försorg eller
ock i annan lämplig ordning.
Kungl. May.ts proposition Nr 171.
3
Vedkontoret äger upplägga veden å lämplig plats på den mark, därå avverkningen
skett. Det åligger den, som enligt 2 § varit skyldig att verkställa
avverkningen, att taga vård örn den avverkade veden till dess den bortförts
eller kronan eljest förfogar över veden. Kan den vårdnadsskyldige ej fullgöra
vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen göra anmälan hos vedkontoret.
5 §•
Ersättning för ved, som avverkats för kronans räkning, skall utgå med
ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, för orten gällande
garantipris för sådan ved varom fråga är och, å andra sidan, den beräknade
kostnaden för vedens avverkning och uppläggning å lämplig leveransplats.
Varje vedkontor har att, i enlighet med av vednämnden givna anvisningar,
fastställa det belopp, vartill förenämnda kostnad skall beräknas.
6 §•
Räkning å ersättning enligt 5 § ingives till vedkontoret, som fastställer
ersättningens belopp och utbetalar detsamma.
7 §•
Det åligger vedkontor att tillställa den, som beröres av sådant av kontoret
meddelat beslut som i 2 eller 3 § avses, skriftligt besked örn beslutet.
8 §•
Klagan över vedkontors beslut rörande ersättning för ved, som avverkats
för kronans räkning, må föras genom besvär hos vednämnden inom tjugu
dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, över vednämndens
beslut i ärende, som nyss sagts, må klagan ej föras.
I övrigt må klagan över vedkontors beslut enligt denna lag icke föras.
9 §•
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, vednämnden äger meddela
närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag, så ock
medgiva undantag från lagens bestämmelser.
Vad i denna lag är stadgat örn vednämnden och vedkontoren skall, i händelse
de på dem ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt
andra myndigheter, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndigheter
varom sist är sagt.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPP§ift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller lill
och med den 30 juni 1941; dock att i fråga örn ved, som med stöd av lagen
avverkats för kronans räkning under lagens giltighetstid, lagen skall äga
tillämpning även efter det den i övrigt upphört att gälla.
4
Kungl. Maj:ts pioposition Nr 171.
Förslag
till
Lag med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr 377)
om skogsaccis.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid taxering enligt lagen den 28 september 1928 om skogsaccis av sådant
virke, som avverkats för kronans räkning enligt lagen den 1940
örn skyldighet att avverka ved till avsalu, skall utan hinder av vad i 7 §
förstnämnda lag är stadgat med avverkare förstås den som, när virket är
att anse som avverkat, äger marken eller, såvitt angår virke vartill avverkningsrätten
vid den tid, då beslut meddelades örn avverkning för kronans
räkning, tillkom annan än ägaren, den som sålunda innehade avverkningsrätten.
2 §•
Det åligger vederbörande vedkontor att senast i januari månad året efter
det, då avverkning som avses i 1 § ägt rum, till den, som enligt samma
paragraf är att anse såsom avverkare, lämna skriftlig uppgift angående den
myckenhet virke av olika slag, som avverkats för kronans räkning.
Vid avgivande av virkesdeklaration äger den deklarationspliktige upptaga
virket i enlighet med den av vedkontoret lämnade uppgiften.
3 §•
För tillämpningen av denna lag erforderliga bestämmelser meddelas av
Konungen.
4 §■
Vad i denna lag är stadgat om vedkontoren skall, i händelse de på dem
ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt andra myndigheter,
efter Konungens förordnande gälla beträffande myndigheter varom
sist är sagt.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
5
Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 februari 19AO.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, stats»
råden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, fråga angående
ytterligare åtgärder i syfte att säkerställa vedanskaffningen för bränslesäsongen
19AO—19Al samt anför härom följande.
Den totala årliga bränsleförbrukningen i Sverige beräknas enligt införskaffade
uppgifter motsvara, därest övriga bränslen omräknas till ekvivalent
mängd stenkol, nära 13 miljoner ton stenkol. Av den nämnda myckenheten
utgöra de importerade bränslena nära 70 procent. Till jämförelse må nämnas,
att vid tiden för förra världskrigets början årsförbrukningen beräknades
till cirka 10 miljoner ton, varav endast omkring 50 procent utgjordes av importerat
bränsle. Det ökade beroendet av utlandet i fråga om bränsleförsörjningen
torde till en mycket betydande del få tillskrivas, att man i så stor utsträckning
övergått till centraluppvärmning av bostadsfastigheterna. Sålunda
beräknas för närvarande cirka 2,1 miljoner ton koks åtgå för hushållsändamål,
medan motsvarande förbrukning år 1913 uppgivits till knappt
0,1 miljoner ton. Därest den förstnämnda myckenheten skulle helt ersättas
med vedbränsle, skulle härför erfordras en myckenhet ved, uppgående till
icke mindre än omkring 14 miljoner kubikmeter löst mått. Vad denna
siffra betyder ur produktionssynpunkt torde bäst framgå vid en jämförelse
med den årskvantitet ved, som normalt avverkas i landet. Den normala avverkningen
av kastved uppgår sammanlagt till omkring 17,5 miljoner kubikmeter,
varav endast 7,5 miljoner kubikmeter avverkas för avsalu. Skulle
landets behov av hushållskoks helt ersättas med vedbränsle, skulle detta
med andra ord förutsätta nästan en tredubbling av den för avsalu avverkade
mängden kastved. Av de sålunda anförda siffrorna torde framgå angelägenheten
av att i nuvarande läge med betydande importsvårigheter åtgärder
vidtagas i syfte att åstadkomma en ökning av vedproduktionen.
Vissa åtgärder hava redan av statsmakterna vidtagits i syfte alt under
rådande krislägc främja vedproduktionen i riket. Sålunda har, sedan vid ur
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
tima riksdagen 1939 (riksdagens skrivelse nr 76) anvisats ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor till reglering av vedproduktionen, Kungl. Maj:t den
8 december 1939 utfärdat en kungörelse (S. F. S. 1939: 843) med vissa bestämmelser
till främjande av vedproduktionen. Enligt nämnda kungörelse
äger statens vednämnd bevilja till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
ansluten skogsägareförening lån för förskottering av avverkningskostnad
för ved, som enligt kontrakt skall till föreningen levereras av dess medlemmar
eller andra skogsägare. Sådant lån må beviljas till belopp motsvarande
högst 60 procent av den köpeskilling, som skogsägareföreningen sammanlagt
skall erlägga enligt de vid låneansökan åberopade leveranskontrakten.
Såsom villkor för lånets beviljande skall gälla, att veden är omfattad
av sådan statsgaranti varom i det följande sägs. Skogsägareförening, som
erhållit lån, har att av de erhållna medlen utlämna förskott till respektive
skogsägare, därvid förskottet emellertid, där ej särskilda omständigheter till
annat föranleda, icke må uppgå till större belopp än som motsvax-ar 60 procent
av det pris, som enligt mellan skogsägaren och föreningen uppgjort
leveranskontrakt skall utgå för veden. I kungörelsen stadgas vidare, att vedkontoren
äga att under av Kungl. Maj:t bestämda tidsperioder och i den
omfattning, som vednämnden enligt av Kungl. Majit givna föreskrifter bestämmer,
meddela garanti åt skogsägare att ved, som av honom för avsalu
producerats eller framdeles produceras och som ej finner köpare, skall av
staten inlösas till visst fastställt pris (garantipris). Garanti må beviljas jämväl
åt skogsägareförening för sådan ved, som enligt kontrakt skall till föreningen
levereras av föreningsmedlem eller annan skogsägare. Enligt kungörelsen
ankommer det på Kungl. Majit att fastställa de garantipriser, som
under varje tidsperiod skola gälla med avseende å ved av olika kvaliteter,
samt den tid, under vilken garantiens uppfyllande må påkallas. Den som vill
komma i åtnjutande av garanti med avseende å redan verkställd eller framdeles
planerad avverkning har att göra skriftlig anmälan därom till vederbörande
vedkontor.
Kungl. Majit meddelade därefter genom brev till statens vednämnd den 8
december 1939 (S. F. S. 1939:844) vissa närmare föreskrifter i anslutning
till den ovannämnda kungörelsen. Kungl. Majit bestämde sålunda, att vedkontoren
skulle äga att under tiden från och med den 27 december 1939 till
och med den 31 januari 1940 meddela garanti jämlikt ovannämnda kungörelse
dels beträffande ved, som senast å sistnämnda dag anmäldes vara avverkad,
dock ej där veden avverkats tidigare än den 1 juli 1939, dels ock
beträffande ved, som senast den 31 januari 1940 anmäldes för avverkning
före den 1 juli 1940. Garanti fick enligt brevet meddelas å en sammanlagd
vedkvantitet av 12 milj. kubikmeter löst mått. Det skulle ankomma på vednämnden
att fastställa den andel av nyssnämnda myckenhet, för vilken ett
vart vedkontor ägde meddela garanti, och skulle det jämväl ankomma på
vednämnden att beträffande sådana områden av riket, där med hänsyn till
Kungl. Maj.ts proposition Nr lil.
7
rådande transportförhållanden en ökning av vedproduktionen icke vore
lämplig, bestämma om undantag från den vedkontoren medgivna rätten
att meddela garanti. Enligt brevet fastställde Kungl. Majit vidare garantipriset
till följande belopp, nämligen för pannved till 5 kronor 50 öre, för
prima barrved till 6 kronor och för prima björkved till 7 kronor 50 öre, allt
per kubikmeter löst mått. Vidare föreskrevs att uppfyllandet av meddelad
garanti fick påkallas tidigast den 1 januari 1941 och senast den 1 mars
samma år; hade sådant påkallande ej skett senast a sistangivna dag, skulle
garantien vara förfallen. Genom brev till vednämnden den 22 december 1939
förklarade Kungl. Majit vidare, på framställning av vednämnden, att de
genom brevet den 8 december 1939 fastställda garantipriserna skulle gälla,
garantipriset för pannved även för sekunda björk- och sekunda bokved, som
uppfyllde kvalitetsbestämmelserna för pannved, garantipriset för prima barrved
även för prima alved samt garantipriset för prima björkved även för
prima bokved; ytterligare föreskrevs att statens vednämnd skulle äga att
inom ramen för den genom det tidigare brevet angivna maximikvantiteten
bestämma, i vilken omfattning och inom vilka områden garanti finge meddelas
för de vedsortiment som med brevet den 22 december 1939 avsågs.
I syfte att möjliggöra för vednämnden att vinna en fortlöpande kännedom
om vedavverkningen i landet har Kungl. Majit vidare genom kungörelse den
26 januari 1940 (S. F. S. 1940: 50) föreskrivit skyldighet för skogsägare m. fl.
att lämna vissa uppgifter rörande verkställda avverkningar. Sålunda föreskrevs,
att det skulle åligga envar skogsägare eller annan, som den 1 februari
1940 innehade förråd av ved som av honom avverkats, att senast den 10
februari 1940 lämna uppgift om den myckenhet han innehade. Vidare har
föreskrivits, att det skall åligga envar skogsägare eller annan, som under
någon av månaderna februari till och med juni 1940 avverkar ved, att senast
å femte dagen efter utgången av månad, då avverkning sker, lämna uppgift
om den under månaden avverkade myckenheten. Enligt kungörelsen skola
uppgifterna avlämnas till kristidsnämnden i orten, som har att i sin tur insända
desamma till vederbörande vedkontor. Undantag från uppgiftsskyldigheten
har föreskrivits beträffande ved, som avverkats för tillgodoseende
av avverkningsfastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov för
tiden intill den 1 juli 1941, ävensom beträffande ved, som eljest avverkats
för tillgodoseende av avverkarens eller hans husfolks behov för nyssnämnda
tid.
Brevet den 8 december 1939 byggde på den förutsättningen att utöver den
ordinarie avverlcningskvantiteten borde upparbetas ytterligare cirka 4,5 milj.
kubikmeter löst mått. Med hänsyn till den ökade ovissheten beträffande
importmöjligheterna för nästkommande bränslesäsong föreslog statens vednämnd
emellertid i skrivelse till statens industrikommission den 11 januari
1940, att produktionsökningen borde inriktas på en kvantitet örn minst 9
milj. kubikmeter. Kungl. Majit bar därefter i brev till vednämnden den 2
8
Kungl. Majlis proposition Nr 171. *
februari 1940 (S. F. S. 1940:63) meddelat vissa ytterligare bestämmelser
angående statsgaranti för ved m. m. Genom sistnämnda brev har sålunda
föreskrivits, att garanti må av vedkontoren meddelas under tiden till och
med den 31 mars 1940 dels beträffande ved, som senast å sistnämnda dag
anmäles vara avverkad, dock ej där veden avverkats tidigare än den 1 juli
1939, dels ock beträffande ved, som senast den 31 mars 1940 anmäles för
avverkning före den 1 juli 1940. Garanti må enligt ifrågavarande brev meddelas
jämväl för utskottsved ävensom för så kallad långved; det skall ankomma
på vednämnden dels att lämna närmare anvisningar angående meddelande
av garanti för utskottsved, dels ock att utfärda kvalitetsbestämmelser
för långved, för vilken garanti må meddelas. Garantipriset har bestämts
för utskottsved till 5 kronor, för pannved samt för sekunda björk- och sekunda
bokved, som uppfyller kvalitetsbestämmelsema för pannved, till lägst
5 kronor 50 öre och högst 7 kronor, för prima barrved och prima alved
till lägst 6 kronor och högst 7 kronor 50 öre samt för prima björkved och
prima bokved till lägst 7 kronor 50 öre och högst 9 kronor, allt per kubikmeter
löst mått. Såvitt angår vedsortiment, för vilka enhetligt garantipris
icke blivit fastställt, ankommer det på vednämnden att inom förenämnda
gränser fastställa de garantipriser som skola gälla för olika delar av landet.
I händelse garantianmäld ved inlöses såsom långved, skall inlösningen ske
till det pris, som motsvarar det å orten gällande garantipriset för kastved,
minskat med arbetskostnaden för långvedens upparbetning till kastved; det
skall ankomma på vednämnden att bestämma det belopp som skall anses
motsvara nämnda arbetskostnad. I den mån vednämnden fastställt högre
garantipriser än de ovan angivna minimipriserna, skola de högre priserna
få tillgodonjutas jämväl för ved som tidigare garantianmälts. Kungl. Majit
har fastställt den maximikvantitet ved, för vilken garanti sammanlagt må
meddelas jämlikt brevet den 8 december 1939 och enligt det nu förevarande
brevet, till 16 milj. kubikmeter löst mått. Slutligen har i brevet av den 2 februari
1940 föreskrivits, att lån enligt kungörelsen den 8 december 1939 må,
utan hinder av vad i nämnda kungörelse är stadgat, tills vidare beviljas jämväl
för förskottering av avverkningskostnad för sådan ved, som innehavare
av avverkningsrätt skall enligt upprättat kontrakt leverera till sådan skogsägareförening
som i kungörelsen avses.
I en den 27 januari 1940 dagtecknad skrivelse har statens vednämnd hos
Kungl. Majit hemställt om vidtagandet av ytterligare åtgärder i syfte att
säkerställa vedanskaffningen för bränslesäsongen 1940—1941.
Beträffande behovet av ytterligare statliga åtgärder
till säkerställande av vedanskaffningen anför vednämnden i huvudsak följande:
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
9
För anskaffning av så betydande vedmängder, varom nu synes bliva
fråga, måste enligt nämndens åsikt särskilda åtgärder med hänsyn till den
långt framskridna avverkningssäsongen nu förberedas för att snarast kunna
vidtagas. Detta synes även vara starkt påkallat av den anledningen, att vedavverkningen
ej tagit den omfattning nämnden ansett vara nödvändig för att
säkerställa det mindre beredskapslagret av 4,5 miljoner kubikmeter. Innan
nämnden avgiver förslag till ytterligare erforderliga åtgärder för en ökad
beredskap, kommer nämnden att upptaga till ett närmare skärskådande de
faktorer, som verkat hämmande på vedanskaffningen.
Enligt kungl, kungörelsen (nr 843) och kungl, brevet (nr 844) den 8
december 1939 hava vissa direkta stödåtgärder av statsmakterna beslutats
för att kunna uppnå den eftersträvade ökningen i vedbränsleproduktionen.
Innan dessa stödåtgärder blivit av statsmakterna satta i kraft, hade en för
vedavverkningen mycket lämplig del av avverkningssäsongen redan hunnit
förflyta. Enligt inkomna rapporter hava särskilt de mindre skogsägarna
under hela hösten ställt sig tvekande och avvaktande inför de utlovade åtgärderna,
varvid framför allt ovissheten om de priser, som skulle bliva fastställda
för den statliga garantien, verkat återhållande. Oaktat de relativt
goda garantipriser, som blivit fastställda, och de höjningar i marknadspriserna
på ved, som efter krisens inträde varit ofrånkomliga och varigenom
vedpriserna redan nu äro cirka 50 procent högre än i augusti 1939, torde
någon större inverkan på vedproduktionens omfattning i anledning av
nämnda prishöjning icke kunna allmänt avläsas. Inom stora delar av landet
får detta givetvis till icke ringa del tillskrivas den brist på arbetskraft,
som blivit en följd av inkallelserna till militärtjänstgöring, och detta gäller
alla skogsägargrupper. Dessa inkallelser förorsaka dock nied all sannolikhet
särskilt avbräck i produktionen inom de mindre skogsbruken denna
vinter, och då vedförsörjningen till icke oväsentlig del beror på i vad mån
de mindre skogsbrukens andel kan framskaffas, är denna försörjning i
samma mån känslig för rubbningar i tillgången på arbetskraft på bondeskogarna.
Till de nu anförda omständigheterna, som verkat hämmande på vedavverkningarna
hittills, kommer, att i åtminstone vissa områden skogsägarna
med hänsyn till de starkt stegrade priserna på timmer och massaved gå in
för att avverka så stora kvantiteter av nämnda virkessortiment, att vedavverkningarna
knappast motsvara normal omfattning.
Inför den starkt ökade anskaffning, som nämnden anser sig böra förorda,
har givetvis i första hand övervägts att genom en utvidgad statlig
garanti på frivillighetens väg söka nå de resultat, som eftersträvats. De svårigheter,
icke minst ur pris- och arbetskraftssynpunkt, som därvid anmäla
sig, har gjort det alltmera klart för nämnden, att garantilinjen enbart icke
kan med tillförsikt följas vid den hårdare påfrestning på skogsägarnas vilja
och förmåga att deltaga i anskaffningsarbetet, som blir en följd av att väsentligt
större vedkvantiteter behöva anskaffas än som tidigare beräknats.
Nämnden finner sålunda ofrånkomligt, att vedanskaffning därjämte måste
ske i annan ordning.
I fråga örn arten av de åtgärder, som nu borde ifrågakomma
för säkerställande av den erforderliga vedanskaffningen, anför statens vednämnd
i sin förenämnda skrivelse i huvudsak följande:
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1T1.
Det är alldeles uppenbart, att ur ren skogsvårdssynpunkt möjligheter för
skogsägarna att företaga omfattande huggningar av brännved böra på allt
sätt tillvaratagas. Inom ramen för statsgarantien kunna sådana huggningar
nu i allmänhet utföras med ekonomiskt skäligt resultat. I alla de fall, där
av olika anledningar sådana huggningar icke komma till stånd, bör möjlighet
beredas stöten att vidtaga åtgärder för att vedavverkning ändock skall
åstadkommas i erforderlig omfattning. Den av nämnden tills vidare förutsatta
anskaffningen av ett beredskapslager örn 9 miljoner kubikmeter kommer
att av nämnden fördelas på länen med hänsynstagande till dessas beräknade
normala och extraordinära förbrukning, skogliga läge i förhållande
till större konsumtionsorter med mera. Inom länen fördelas de fastställda
kvantiteterna på de skilda skogsägargrupperna efter deras på lämpligt
sätt beräknade andel i den totala vedanskaffningen. De skilda skogsägarnas
andel i vedanskaffningeii bestämmes med ledning av den beräknade
genomsnittliga anskaffning per hektar skogsmark inom vederbörande
grupp, som erfordras för att skogsägargruppens andel skall kunna fullgöras.
Nämnden har anmodat vedkontoren att ingiva förslag till fördelning
på skogsägargrupper av de för länet fastställda kvantiteterna. I fråga om
enskildas skogar under skogsvårdslagen torde kvantiteterna ved för avsalu
för de olika skogsägarna böra fastställas av vederbörande vedkontor efter
samråd med skogsvårdsstyrelsen. I sådana fall, då de fastställda kvantiteterna
icke utsynats och icke frivilligt anmälas till garanti, förutsättes att
tvångsutsyning verkställes av skogsvårdsstyrelsen, och att i samband därmed
erforderlig jämkning i den fastställda kvantiteten kan vidtagas. Skyldighet
att deltaga i vedanskaffningen enligt sådana grunder bör åläggas
envar ägare av skogsfastighet, där skogstillgången med hänsyn till fastighetens
och därmed sambrukad fastighets husbehov icke lägger hinder i vägen
för en avverkning av ved till avsalu och där utsy ningen kan ske enligt
en god skogsvårds fordringar.
Denna allmänna produktionsskyldighet har nämnden tänkt sig kunna fullgöras
i första hand genom åtaganden av skogsägarna enligt de villkor, som
kunna bliva uppställda för en utvidgad statsgaranti. Garantianmälan av fastställda
kvantiteter kunna påräknas i första hand från domänstyrelsen beträffande
skogar under dess förvaltning men även från övriga allmänna skogar
under ordnad förvaltning. Likaså torde de egentliga skogsbolagen och i stor
utsträckning även enskilda skogsägare komma alt anmäla å dem belöpande
kvantiteter till statsgaranti. Det bör nämligen stå klart för alla, som direkt
måste bidraga till alt säkerställa bränsleförsörjningen, att det för skogsägarnas
egen ekonomi är fördelaktigast, att de själva ombesörja vedens avverkning
och transport, och att varje statsingripande utöver bestämmandet av
den kvantitet ved, som i varje fall skall framskaffas, endast betyder sämre
resultat för de enskilda skogsägarna. Ett system för vedanskaffningen bör
bygga på denna princip, och skogsägaren bör efter eget val beredas tillfälle
att avgöra, på vad sätt han önskar fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla
ved. Därvid synas följande alternativ böra uppställas.
1. Skogsägaren förbinder sig enligt garantianmälan att anskaffa fastställd
kvantitet ved, i förekommande fall med avdrag av den kvantitet, som garantianmälts
av innehavare av avverkningsrätt å fastigheten.
2. I den mån den fastställda kvantiteten ved icke garantianmäles, skall
skogsägare vara skyldig att upplåta avverkningsrätt till erforderlig skog å
rot. Avverkningsrätten utbjudes genom vedkontoret på auktion eller infordrande
av anbud. Anbuden skola avse viss kvantitet och det rotvärde per
Kungl. Maj.ts proposition Nr 171.
11
kubikmeter avverkad ved, som skall utgå till skogsägaren. Avverkningsrättsinnehavaren
har att i fråga om den fastställda kvantiteten eller del därav
övertaga skogsägarens produktionsskyldighet mot rätt att efter avverkning
få försälja veden eller få den inlöst till garantipris. Vid försäljning eller inlösen
skall ersättning för rotvärdet utgå till skogsägaren.
3. Skulle den fastställda kvantiteten icke komma till avverkning enligt
alternativ 1 eller 2 återstår att låta avverka veden i statens egen regi. Nämnden
vill redan nu uttala, att denna sista utväg icke anses böra tillgripas,
förrän arbetskraftsbehovet i möjligaste mån tillgodosetts i fråga örn de åtaganden,
som gjorts enligt alternativ 1 och 2.
Innan nämnden övergår att närmare redogöra för de uppställda alternativen,
särskilt alternativ 2 och 3, anser nämnden lämpligt upptaga till granskning
den angivna förutsättningen, att dessa vedavverkningar skola ske efter
vederbörlig utsyning. Å skogar under domänstyrelsens förvaltning blir detta
en förvaltningsåtgärd, som ankommer på domänstyrelsen. Beträffande skogar
under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, erfordras särskilda bestämmelser,
som göra det möjligt för skogsvårdsstyrelserna att i de fall, då frivilliga åtaganden
icke göras, verkställa tvångsutsyning å sådana skogar för vedavverkning.
Bestämmelser härom torde böra utfärdas vid sidan av allmänna skogsvårdslagen,
då de äro av mera tillfällig natur och föranledda av de rådande
krisförhållandena. Likaså torde erfordras bestämmelser, som giva Kungl.
Maj:t befogenhet att uppdraga åt myndighet att ålägga skogsvårdsstyrelsen
att verkställa sådan tvångsutsyning.
I fråga om utsyningarnas förläggning är synnerligen viktigt, att framtransporten
av veden till lämplig upplagsplats begränsas, icke minst med
tanke på att med tillgänglig arbetskraft få fram största möjliga kvantiteter.
Nämnden utgår ifrån, att med den ingående kännedom, som skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän förskaffat sig örn förhållandena på de skogar, som
stå under skogs vårdsstyrelsens tillsyn, bör ett handhavande av en för äganderätten
så känslig uppgift som ett tvångsutsyningsförfarande icke kunna möta
några betänkligheter från statsmakternas sida. Nämnden måste få räkna
med att skogsvårdsstyrelserna skola kunna medverka till vedanskaffningen
i all den utsträckning, som utan åsidosättande av andra oundgängliga, rent
skogsvårdande arbetsuppgifter kan ske.
1 fråga örn alternativ 1 torde bestämmelserna angående statsgaranti för
ved böra gälla.
Beträffande alternativ 2 har nämnden ansett den föreslagna formen för
upplåtelse av avverkningsrätt vara att föredraga framför ett statligt inköp
av avverkningsrätten. Om skogsägaren själv av olika anledningar icke kan
fullgöra sin produktionsskyldighet, torde det ligga närmast till hands att
låta den enskilda företagsamheten få tillfälle att göra sig gällande. I samma
mån, som skillnaden mellan garantipris och rotvärde väl täcker kostnaderna
för vedens avverkning och transport till sådan upplagsplats, som kan godkännas
för statsgaranti, stimuleras företagsamheten. Nämnden räknar med
att en sådan avverkningsrätt skall vara eftersträvansvärd från skogsarbetare
eller andra mindre företagare, som därigenom kunna beredas något gynnsammare
förtjänstmöjligheter än vad som är vanligt vid skogsarbete. För detta
alternativ föreslås ingen normering av rotvärdena, även örn detta ur principiell
synpunkt skulle kunna försvaras. Skogsägaren Ilar nämligen möjlighet
att genom eget val tillvarataga den företagarevinst, som eljest avverkningsrättsinnchavaren
bör vara berättigad till.
Det föreslagna förfarandet medför givetvis, att vissa ekonomiska mellan
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.
havanden mellan skogsägaren och avverkningsrättsinnehavaren samt mellan
denne och staten torde uppkomma, och att dessa i viss föreskriven ordning
höra regleras. I de flesta fall hava avverkningsrättsinnehavarna icke själva
medel för avverkningsarbetenas bedrivande, utan måste under arbetets gång
uppbära arbetsförtjänster. En förskottering av avverkningskostnaderna i
likhet med vad som beslutats i fråga om skogsägareföreningarnas leverantörer
borde kunna ske genom föreningarna, örn veden säljes till en skogsägareförening.
I föreningarnas intresse borde för sådana förskott uppställas
villkor, att förskott icke finge utlämnas annat än i avräkning med ledning
av upphuggna och/eller framkörda kvantiteter, så vitt icke särskild säkerhet
av avverkningsrättsinnehavaren kan ställas. Slutlikvid med avverkningsrättsinnehavaren
verkställes i samband med vedens försäljning eller inlösen
till garantipris. Att anordna andra möjligheter till förskott för avverkningsrättsinnehavare,
till exempel direkt av statsmedel genom vederbörande vedkontor,
har nämnden icke ansett sig böra förorda.
För innehavare av avverkningsrätt bör bland annat sättas som villkor, att
denne icke skall äga rätt försälja veden med mindre vedkontoret godkänt
köparen och denne i samband med vedens inmätning förbinder sig att kontant
utbetala till skogsägaren det belopp, som innehavaren i fråga har att
erlägga som rotvärde till skogsägaren. Vedkontorets godkännande fordras
dock icke, då skogsägareförening är köpare.
Avfall vid upplåtelse av avverkningsrätt skall tillfalla skogsägaren.
Vid ersättning till skogsägaren för vedens rotvärde skall i fråga om kvantiteten
ved gälla den inmätning, som ligger till grund för försäljning eller
inlösen av veden.
I fråga om alternativ 3, då staten skall förfoga över skogen å rot och ombesörja
avverkning, har nämnden att enligt 5 § i sin instruktion till Kungl.
Majit ingiva vederbörlig framställning. I anslutning till vad här förut anförts
blir ett sådant förfarande beroende på om detta sätt för vedanskaffningen
i sista hand skall behöva tillgripas. Icke minst med hänsyn till den
tidsutdräkt, som blir en följd av sådana ärendens prövning i högsta instans,
torde generell befogenhet enligt vissa bestämmelser och under vissa angivna
förutsättningar böra medgivas nämnden att vidtaga även sådana åtgärder.
Vid ett förfogande över skog för vedavverkning vill nämnden jämväl förorda,
att ersättning till skogsägaren av Kungl. Majit bestämmes till visst
belopp per kubikmeter avverkad ved i anslutning till fastställda garantipriser.
Enligt nämndens förmenande borde rotvärdesersättningen sättas relativt
låg, då ett förfogande alltid kommer att medföra sådana administrativa
kostnader för vedanskaffningen utöver avverkningskostnaderna, att det
kan uppstå svårigheter att få självkostnaderna täckta vid vedens avyttring.
Ersättningen bör dock, även om skogsägaren icke utnyttjat sina möjligheter
till bättre ekonomiskt resultat genom frivilligt åtagande under statsgaranti,
icke oskäligt nedpressas. Med hänsyn härtill anser nämnden, att rotvärdena
per avverkad kubikmeter löst mått skäligen borde sättas 4 kronor 50 öre
lägre än de garantipriser, som gälla vid avverkningens början, och gällande
inom ett avstånd av intill 3 kilometers körväg från upplagsplats. Vid längre
avstånd bör med hänsyn till större transportkostnader motsvarande högre
avdrag göras. Denna ersättning skulle utbetalas till skogsägaren, sedan
veden avverkats och framforslats till upplagsplats samt varit föremål för
inmätning i samband med slutlikvid för avverkning och transport. Liksom
i alternativ 2 bör avfall efter avverkning tillfalla skogsägaren. De skilda rot
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
13
värdena för prima ved och pannved böra icke få ge anledning till tvist, utan
den sortering och inmätning, som skett, får anses avgörande vid bestämmande
av ersättning till skogsägaren.
I samband med åtgärder enligt alternativ 2 och 3 måste på allt sätt förebyggas
skadeståndsanspråk från skogsägarna, exempelvis på grund av uppkommande
stämpelrötor i kvarstående träd efter tvångsutsyning och dylikt.
Det är nämligen här endast fråga om skogsvårdande åtgärder, vilka, även
om de under statligt tvång icke kunna utföras i fastställd omfattning, snarast
böra av skogsägaren själv fortsättas för erhållande av en större framtida
avkastning.
I praktiken förekommer ofta vid utsyning för enbart vedavverkning,
att i vissa fall även sådana träd på rot komma att utsynas, som kunna
lämna sulfit- eller sulfatved, vilket måste anses som en för alternativen
2 och 3 särskilt besvärande omständighet. Om skogsägaren fritt förfogade
över sina tillgångar och avverkade under statsgaranti, hade han givetvis
också möjlighet att upparbeta virket i de mest lönande sortimenten och alltså
uttaga massaved efter en ekonomisk aptering. Det vore givetvis i högsta
grad önskvärt, om ett statsingripande enligt nämnda alternativ icke behövde
leda till en mera oekonomisk upparbetning av virket. Huruvida ett sådant
tvångsingripande även skall medföra, att de nu berörda ekonomiska synpunkterna
på virkets tillgodogörande få vika, och alt i sådana fall endast
ved skall avverkas av avverkningsrättsinnehavaren eller staten, beror på, örn
de ökade avverkningarna anses böra ske med sikte på endast ved som beredskap
eller örn utfallande massaved lämpligen bör ingå i det beredskapslager,
som kan bliva slutgiltigt fastställt för nästa bränslesäsong. I samma mån
som beredskap skall uppläggas för industriernas bränslebehov torde upparbetning
av industrisortiment jämte ved bliva aktuell. Frågan örn beredskapslagrets
sammansättning är således av ganska stor ekonomisk betydelse
och torde närmare ankomma på industrikommissionens prövning.
I sin förevarande skrivelse av den 27 januari 1940 har statens vednämnd
vidare — dock utan att i detta sammanhang påkalla någon särskild Kungl.
Majlis åtgärd därutinnan — behandlat tvenne med det ifrågavarande problemet
intimt sammanhängande spörsmål, nämligen arbetskraft soch
transportfrågorna. Vednämnden anför härom i huvudsak
följande:
Vad anskaffandet av ett beredskapslager örn 9 miljoner kubikmeter betyder
ur arbetskraftssynpunkt framgår med all önskvärd tydlighet av det antal
dagsverken, som åtgår för att tillverka en så betydande vedkvantitet. En någorlunda
van skogsarbetare torde i genomsnitt upphugga ungefär 3 kubikmeter
ved per dag. Skulle sådana skogsarbetare kunna erhållas för vedavverkningen,
erfordras för upphuggning av det angivna beredskapslagret
ungefär 3 miljoner dagsverken. Vår skogsarbetarstam åtgår emellertid för
upphuggning av det normala behovet av ved för hushållsändamål, 17,5 miljoner
kubikmeter, och, vilket anses önskvärt, av den normala timmer- och
massavedskvantiteten. För de ökade vedavverkningarna torde vid skogsarbeten
mer eller mindre ovana arbetare komma alt få användas i ganska stor
omfattning och för dessa bör man räkna med betydligt lägre arbetsprestation,
måhända ända ned till 2 kubikmeter per man och dag. För upphuggning
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
av ett beredskapslager av angiven storlek skulle sålunda kunna erfordras
4,5 miljoner dagsverken.
Såsom nämnden tidigare omnämnt, hava vedhuggningarna icke kommit
i gång i den omfattning, som ansetts erforderligt. Under den gångna delen av
avverkningssäsongen torde huggningarna i stort sett endast ha bedrivits i normal
omfattning. Som ett led i en kraftigt ökad vedanskaffning hava de hittills
skönjbara resultaten föga värde. Anledningen härtill torde i icke ringa
n.lån tillskrivas brist på arbetskraft till följd av de talrika inkallelserna
till militär tjänstgöring, vilka även omfattat en avsevärd del av vana skogsarbetare
i den mest arbetsföra åldern. Den arbetskraft, som dock finnes tillgänglig,
har säkerligen icke utnyttjats för vedförsörjningen med den anspänna,
som de föreliggande uppgifterna måste kräva av skogsägare och andra
ved tillverkare.
Vid bedömande av vedförsörjningsfrågans nuvarande läge bör beaktas, att
hälften av avverkningssäsongen redan gått och att arbetsbrist och en viss försening
beträffande den normala upphuggningen av timmer, massaved och
''’.ed föreligger- Nämnden finner sig därför böra anmäla, i vilket allvarligt
läge vår kommande bränsleförsörjning ur arbetskraftssynpunkt befinner sig,
ävensom framhålla, att synnerligen energiska och omfattande åtgärder utan
tidsutdräkt måste vidtagas för att säkerställa det stora arbetskraftsbehovet
för den utökade vedanskaffningen, örn icke vår bränsleförsörjning för nästa
bränslesäsong uppenbarligen skall äventyras. Sålunda bör ofördröjligen undersökas,
i vad mån det ur försvarssynpunkt är möjligt att för längre eller
kortare tid exempelvis permittera skogsarbetare från militärtjänstgöring, ersätta
inkallade skogsarbetare med arbetslösa inom andra yrken, till exempel
byggnadsarbetare och grovarbetare, eller sysselsätta inkallade med vedhuggning.
Nämnden anser sig böra förutsätta, att arbetsmarknadskommissionen
och riksarbetsstyrelsen, sa snart denna tillsatts, i samråd med nämnden skola
äga befogenhet och medel att vidtaga alla erforderliga åtgärder för säkerställandet
av arbetskraftsbehovet för den utökade vedanskaffningen. Enligt
nämndens uppfattning torde med hänsyn till den begränsade tiden och de
arbetskvantiteter, varom är fråga, arbetsplikt åtminstone i viss utsträckning
behöva tillgripas.
Med utgångspunkt från den högre beräkningen av arbetskraftsbehovet,
4,5 miljoner dagsverken, skulle erfordras under lägst 50 och högst 100 arbetsdagar
ett arbetareantal på högst 90 000 och minst 45 000 man. Nämnden bortser
dock icke från att de arbetare, som äro sysselsatta med den normala
upphuggningen av timmer, massaved och ved samt kolved kunna i viss mån
utsträcka den vanliga tiden för dessa arbeten. Nämnden tror sig också redan
nu kunna uttala, att vedhuggningen det oaktat sannolikt kommer att utsträckas
över sommaren, varigenom vissa nackdelar och förluster komma att
uppsta, såsom minskad torrhet och minskat bränslevärde samt större lagringsskador
å veden.
Av icke mindre vikt än arbetskraftsfrågan är transportproblemet. På grund
av de långväga och tunga transporter den utökade vedanskaffningen kommer
att medföra, kräver även transportfrågan den allra största uppmärksamhet.
I första hand torde åtgärderna i detta avseende gälla att få så stora vedkvantiteter
som möjligt framkörda på vinterföre eller i varje fall framsläpade
till bilväg före sommaren. Redan nu anser sig emellertid nämnden
kunna förutsäga, att avsevärda kvantiteter komma att bliva kvarliggande i
skogen till hösten och vintern för att då framforslas och komma till använd
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
15
ning under bränslesäsongens senare del. Sådan ved borde ur lagringssynpunkt
hopsläpas och upptravas på luftiga och torra platser i skogen, varigenom
även uttransporten till väg underlättas.
Dessa arbetskrafts- och transportfrågor äro av sådan storleksordning, av
så brådskande natur och inrymma i sig så många och så skiftande problem,
att desamma komma att föranleda särskilda överläggningar med representanter
för arbetsmarknadskommissionen, domänverket, skogsvårdsstyrelsernas
centralråd, skogsägareförbundet och skogsägareföreningarnas riksförbund.
Nämnden får därtill anmäla, att särskild tjänsteman anställts hos nämnden
med uppgift att omhänderhava dessa frågor.
över statens vednämnds ifrågavarande skrivelse hava utlåtanden infordrats
från domänstyrelsen, statens industrikommission och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund.
Domänstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att det för uppnående av ett
beredskapslager örn cirka 9 miljoner kubikmeter torde vara nödvändigt att,
såsom vednämnden föreslagit, ålägga skogsägarna produktionsskyldighet i
den utsträckning läget kräver och förhållandena i varje särskilt fall möjliggöra.
Styrelsen har samtidigt meddelat, att styrelsen vore beredd att fullgöra
den på skogarna under styrelsens förvaltning belöpande andelen i virkesanskaffningen,
i den mån därtill erforderlig arbetskraft stöde till buds eller
kunde ställas till förfogande.
Domänstyrelsen anför vidare i sitt utlåtande:
Styrelsen får framhålla det ändamålsenliga däri, att i den virkeskvantitet,
som produktionsskyldigheten omfattar, får inräknas vid en rationell avverkning
fallande kolved och massaved, under villkor att dessa sortiment tills
vidare reserveras för bränsleändamål. Det må även framhållas, att, vid produktionsskyldighetens
fastställande för viss skogsägare, avseende måste
fästas vid virkesförrådets sammansättning å hans skog, så att icke skyldigheten
framtvingar avverkning av värdefull skog till ved.
Styrelsen anser i likhet med nämnden synnerligen eftersträvansvärt, att
produktionsskyldigheten fullgöres genom åtaganden av skogsägarna enligt
de villkor, som kunna bliva uppställda för en utvidgad statsgaranti. Som en
oeftergivlig förutsättning härför gäller dock att skogsägare, som ej själv
förfogar över eller kan anskaffa erforderlig arbetskraft för skyldighetens fullgörande,
får detta behov fyllt genom det allmännas försorg. Till denna
arbetskraft böra även hänföras förmän, där sådana erfordras.
Det lärer vara ofrånkomligt att skogsägare, som underlåter att garantianmäla
den på honom belöpande kvantiteten virke, skall vara underkastad
påföljd. Framför straffbestämmelser, t. ex. böter, torde därvid böra förordas
den av nämnden föreslagna tvångsutsyningen av skog, vilken bör omfatta
samma kvantitet, som den fastställda produktionsskyldigheten.
Även statens industrikommission har givit uttryck åt den meningen, alt åt
vednämnden måste inrymmas befogenhet att vidtaga mera positiva åtgärder
för befrämjande av vedanskaffningen och, örn så skulle visa sig erforderligt,
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
även direkta tvångsåtgärder. Kommissionen bär vidare förklarat sig giva sin
anslutning till vednämndens förslag om sättet för bestämmande av de kvantiteter
ved, varmed de olika skogsägaregrupperna och skogsägarna skola deltaga
i vedanskaffningen. Däremot bar kommissionen icke ansett sig kunna
biträda vednämndens förslag till åtgärder i syfte att säkra genomförandet av
avverkningsprogrammet. Kommissionen anför härom — sedan kommissionen
understrukit, alt en oundgänglig förutsättning för åvägabringandet av
tillräckligt omfattande avverkningar vore att arbetskraft kunde i nödig omfattning
disponeras för ändamålet — i huvudsak följande:
Vednämndens förslag om skyldighet för skogsägare, som icke genom
garantianmälan underkastar sig produktionsplikten, att upplåta avverkningsrätt
å sin skog, åsyftar bland annat att stimulera arbetarnas intresse för vedavverkningarna
genom att, utöver arbetslönen, tillförsäkra avverkaren en
del av skogens rotvärde. Då något minimipris för avverkningsrätterna icke
föreslagits, kan förfarandet medföra en konfiskering av egendom, som drabbar
de skogsägare, vilka ej förklara sig villiga att fullgöra den produktionsskyldighet,
som ålägges dem. Därest åtgärderna icke skola medföra ekonomiska
uppoffringar för lojala skogsägare, som icke äro i stånd att själva utföra
avverknings- och framforslingsarbetet, måste arbetskraft kunna på ett
eller annat sätt anvisas eller rekvireras för arbetet genom något samhällsorgan.
Några garantier torde emellertid knappast kunna lämnas i detta avseende,
icke ens örn allmän tjänsteplikt införes. Den föreslagna anordningen
torde därför kunna medföra icke avsedda verkningar, vilka äro svåra att
överblicka.
Det är i nuvarande läge, innan ännu de normala vedavverkningarna på
allvar börjat, mycket vanskligt att i en tid som denna för månader framåt
bedöma vilka verkningar utvecklingen på den slcogliga arbetsmarknaden kan
medföra för vedanskaffningen. Enligt kommissionens mening saknar man
emellertid anledning antaga att den arbetskraft, som under vårens lopp blir
tillgänglig i skogsbygderna, icke skall ställa sig till förfogande för ifrågavarande
arbeten. Den skogliga arbetsförmedlingen, som kommer att effektiviseras
genom vednämndens och arbetsmarknadskommissionens försorg,
bör kunna uträtta åtskilligt för att få fram den erforderliga arbetskraften
och fördela den. Under sådana förhållanden bör man enligt industrikommissionens
mening icke betrakta införande av arbetsplikt som en nödvändig
förutsättning för uppbringande av arbetskraft för den avverkning och framkörning
av ved, som skogsägarna företaga enligt den uppgjorda anskaffningsplanen.
Enligt det av vednämnden avgivna förslaget skall för envar ägare av
skogsfastigliet stadgas skyldighet att deltaga i vedproduktionen, därvid de
kvantiteter ved, som skola avverkas å de särskilda fastigheterna, skulle bestämmas
enligt vissa, av nämnden närmare angivna grunder. Nämnden har
i övrigt icke ingått på den vidare utformningen av bestämmelserna om produktionsskyldighet.
Givetvis kan nämndens förslag om tvångsupplåtelse av
avverkningsrätt införas som påföljd för underlåtenhet att fullgöra stadgad
produktionsplikt. Av skäl, som industrikommissionen ovan angivit, och då
enligt kommissionens mening andra utvägar stå till buds, anser kommissionen
emellertid, att detta förslag icke bör komma till utförande.
Kommissionen anser, att den av vednämnden avsedda effekten skulle på
Kungl. Majds proposition Nr 171.
17
ändainålsenligaste sätt vinnas därest man — utan formligt åläggande för
skogsägarna — för dem klargjorde, att ifrågavarande vedkvantiteter skola
vara avverkade och framkörda före viss tid vid äventyr, att kvantitet, motsvarande
vad som återstår att leverera, tages i förfogande av kronan mot
skälig ersättning. Förfarandet skulle bliva följande.
Kungl. Majit anbefaller vednämnden att upprätta en plan för anskaffande
av det fastställda beredskapslagret av ved oell lämnar samtidigt de
huvudsakliga direktiven för vedanskaffningen. Vednämnden fördelar beredskapslagret
på skilda län och skogsägaregrupper. Nämnden uppdrager
åt vedkontoren att för varje enskild skogsfastighet bestämma den omfattning,
i vilken fastigheten skall deltaga i vedproduktionen, samt sättet och
tidpunkten för vedleveransernas fullgörande med iakttagande av att frivilliga
åtaganden örn leverans av ved utnyttjas i första rummet, i den mån
vedkontoret finner så lämpligen kunna ske, samt att de vedkvantiteter, som
skola avverkas inom olika områden, så vitt möjligt likformigt fördelas på
den skogsmark, där dylik avverkning lämpligen bär företagas med hänsyn
till såväl god skogsvård som skogsmarkens avsättningsläge. Med avseende
å anskaffningsplanen må det ankomma på industrikommissionen att giva
vednämnden de ytterligare anvisningar, som med hänsyn till industriens
behov kunna vara erforderliga.
Kungl. Majit anmodar därjämte vednämnden att genom vedkontoren kungöra
vedanskaffningsplanen för vederbörande skogsägare samt att genom
vedkontoren hålla sig underrättad om planens fullföljande.
Samtidigt utfärdar Kungl. Majit med stöd av förfogandelagen en kungörelse
angående avverkning och framforsling av ved, avsedd att på framställning
av vednämnden sättas i kraft beträffande kommun, där vedanskaffningen
visat sig icke fortskrida enligt den fastställda planen. Kungörelsen
bör innehålla stadgande, att innehavare av skogsmark skall avverka
och framforsla ved i den omfattning och på det sätt, som av vederbörande
vedkontor bestämmes, samt att veden skall ställas till förfogande åt kronan.
Ersättning för veden bör utgå enligt en av riksvärderingsnämnden fastställd
taxa, vilken upprättats på grundval av gällande garantipriser. I kungörelsen
bör lämpligen intagas föreskrift, att räkning å ersättning för ved, som tagits
i förfogande av kronan, skall insändas till vedkontoret, som hes!ammer ersättningen
enligt taxan samt utbetalar beloppet. I den mån leveranskontrakt
redan tecknats beträffande ved, som faller under beslaget, skall beslaget
anses vara hävt för ved, som levererats enligt sådant kontrakt. Även för
andra fall torde föreskrifter örn hävande av förfogande böra intagas, bl. a.
då fråga är örn producent, som fullgjort vad som enligt anskaffningsplanen
till ifrågavarande tidpunkt på honom ankommer.
Så snart Kungl. Majlis direktiv för vedanskaffningen föreligga, bestämma
vedkontoren med ledning av de garantianmälningar, som dittills inkommit.
de kvantiteter av kastved eller långved, som skola levereras från olika
fastigheter, ävensom leveranstider och uppläggningsplatser. Kvantiteterna
skola innefatta all ved, som enligt planen skall avverkas å varje fastighet,
oavsett örn veden är föremål för statsgaranti eller icke. För avverkningen
måste i planen angivas vissa terminer — den första terminen bör lämpligen
utlöpa den 31 mars — varigenom vedkontoret herodes möjlighet att medelst
avverkningsrapporterna kontrollera, att arbetet bedrives enligt den uppgjorda
planen. I mitten av april torde vednämnden kunna på grundval av
vederbörande vedkontors rapporter bedöma, huruvida leveranserna inom
linning lill riksdagens protokoll 1940. t sami. Nr 171. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
kommunen i stort sett förlupit så gynnsamt, att förfogande tillsvidare icke
bör ifrågakomma, eller — i motsatt fall — huruvida ovannämnda kungörelse
örn förfogande bör sättas i kraft för kommunen. Beträffande kommun,
för vilken sådant förfogande då icke behöver införas, företages ny prövning
av frågan vid följande kontrolltillfälle.
Vedkontorens bestämmande av de särskilda fastigheternas produktionsplikt
måste självfallet ske rätt schematiskt, även örn all tillgänglig sakkunskap
— i främsta rummet skogsvårdsstyrelserna — är behjälplig vid uppgörandet
av produktionsplanen. Det torde sålunda kunna inträffa, att för
en viss fastighet bestämmes en vedproduktion, som är alltför stor med hänsyn
till fastighetens eget framtida husbehov. Tänkbart är också, att svårigheter
möta att verkställa den bestämda avverkningen med iakttagande
av en god skogsvårds fordringar. Slutligen är det möjligt, att skogsägare
på grund av brist på arbetskraft eller andra tvingande omständigheter förhindras
att fullgöra produktionsplikten. Man lärer kunna räkna med att
skogsägare skall underrätta vedkontoret, därest han av nyssnämnda orsaker
anser sig icke kunna fullgöra produktionsplikten. I samband med förfogandekungörelsens
ikraftträdande synes skogsägare emellertid böra åläggas
att inom tid, som bestämts för produktionsskyldighetens fullgörande, till
vedkontoret göra sådan anmälan, som nyss sagts.
För det fall att skogsägaren anser sig icke kunna fullgöra avverkningsplikten
på grund av skogsvårdslagens bestämmelser örn inskränkt avverkningsrätt
med hänsyn till fastighetens husbehov eller föreskrift örn skogsvård,
bör vedkontoret kunna disponera sakkunnig personal, som kan av
vedkontoret anlitas för besiktning av fastigheten. Industrikommissionen
förutsätter, att sådana överenskommelser kunna träffas mellan vederbörande
vedkontor och skogsvårdsstyrelser, att de senare på vedkontorens begäran
förordna sina befattningshavare att förrätta besiktning och avgiva utlåtanden
angående de kvantiteter ved, som ur nämnda synpunkter kunna avverkas.
Synnerligen lämpligt är därvid, att den befattningshavare hos skogsvårdsstyrelsen,
som verkställer besiktningen, kan, om skogsägaren därom
framställer begäran, samtidigt verkställa utsyning av sådan skog, som behöver
avverkas för tillredning av den bestämda vedkvantiteten. Enär det
ankommer på skogsvårdsstyrelserna att handhava tillsynen över skogsvårdslagens
efterlevnad samt att bistå skogsägarna i skogsvårdsarbetet, bl. a. genom
utsyning av virke, faller den nu föreslagna verksamheten helt inom
nämnda befattningshavares normala arbetsuppgifter. Då vidare anledning
finnes att antaga, att skogsvårdsstyrelserna villigt skola ställa sin arbetskraft
till förfogande, torde föreskrifter örn skogsvårdsstyrelsernas medverkan
i detta arbete vara överflödiga.
Anmäler skogsägare till vedkontoret, att bristande tillgång till arbetskraft
hindrar honom att fullgöra produktionsplikten, har vedkontoret att vidarebefordra
uppgiften till vederbörande arbetsförmedling eller söka på annat
sätt anvisa arbetskraft. Ofta torde skogsägarens uppgifter i detta avseende
böra bekräftas genom införskaffande av upplysningar från lämpliga ortsorgan.
Därvid ifrågakomma i första rummet kristidsnämnderna och kristidsförbunden,
vilka lämpligen böra vara vedkontoren behjälpliga vid genomförande
av vedanskaffningsplanen.
Industrikommissionen föreställer sig, att det beredskapslager av ved, varom
nu är fråga, skall kunna anskaffas på det sätt kommissionen här ovan
angivit. Skulle så icke kunna ske, återstår det av vednämnden som sista
Kungl. Majlis proposition Nr 171. 19
utväg anvisade förfarandet att i vedkontorens regi avverka skog, som efter
tvångsutsyning tages under förfogande å rot. Enligt industrikommissionens
mening saknas emellertid anledning att i nuvarande läge taga ställning till
denna fråga.
Även centralrådet för skogsvärdsstyrelsernas förbund finner det ofrånkomligt,
att vedanskaffningen säkerställes genom vidtagande från statsmakternas
sida av även andra åtgärder än de hittills genomförda. Centralrådet
lämnar i princip utan invändning vednämndens förslag att Kungl. Majit av
riksdagen skulle bemyndigas att vid behov tillgripa åtgärder för genomförande
av leveransplikt beträffande ved, därvid centralrådet förutsätter att
bemyndigandet skulle erhålla formen av en fullmaktslag. Däremot avstyrker
centralrådet det av vednämnden såsom alternativ 2 framlagda förslaget
angående tvångsupplåtelse av avverkningsrätt. Det åsyftade förfaringssättet
kunde nämligen få en spekulativ och mot den lojale skogsägaren orättvis
tillämpning; svåra missförhållanden kunde därigenom uppstå, vilka
skulle lägga hinder i vägen för det anskaffningssätt som framför alla andra
vore önskvärt, nämligen enligt vednämndens såsom alternativ 1 framlagda
förslag. Systemet för vedanskaffningen borde därför enligt centralrådets
förmenande bygga uteslutande på vednämndens alternativ 1 och, i den mån
detta ej motsvarade förväntningarna, nämndens alternativ 3.
Vad särskilt angår frågan om skogsvärdsstyrelsernas medverkan vid ett
tvångsutsyningsförfarande har centralrådet funnit en dylik medverkan ägnad
att väcka vissa betänkligheter; centralrådet anför härom:
Såsom skogsvärdsstyrelsernas verksamhet efter hand utvecklat sig, innebär
en sådan uppgift ett avsteg från de av dem tillämpade arbetsmetoderna.
Såvitt centralrådet förstår torde emellertid situationen i Daga örn bränsletillgången
och vedhehovets tillgodoseende vara sådan, alt mycket omfattande
huggningar av brännved inom kort måste framtvingas. Härvid år det
ett skogsägarens såväl som det allmännas intresse att huggningarna i största
möjliga utsträckning utföras på det sätt, att de bliva till gagn för skogsvården.
För att detta må bliva fallet är förvisso nödvändigt, att skogsvårdsstyrelserna
i betydande omfattning omhänderhava utsyningsverksamheten.
Centralrådet finner sålunda, att skogsvårdsstyrelserna måste stå till förfogande
för ändamålet. Centralrådet vill emellertid i detta sammanhang
understryka angelägenheten av, att skogsvärdsstyrelsernas uppgifter vid
vedanskaffningsplanens genomförande redan från början tydligt klarläggas.
I detta hänseende lämnar vednämndens framställning icke erforderliga besked.
Enligt centralrådets mening hör skogsvärdsstyrelsernas medverkan
begränsas till dels propagerande och rådgivande verksamhet med avseende
på leveranspliktens innebörd och tillämpning m. m., dels ock skogsvårdsmässig
utsyning av det virke, som skall avverkas. Därutöver torde skogsvårdsstyrelsernas
tjänster icke lämpligen höra tagas i anspråk. Med den
organisation i form av vedkontor i länen, varöver vednämnden disponerar,
förutsätter centralrådet att kontrollen över att tvångsutsynat virke verkligen
upphugges samt att allt befattningstagande med det stämplade virkets
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
avverkning och framforsling, i händelse veden avverkas i statens egen regi,
kommer att åvila andra organ än skogsvårdsstyrelserna. Lämpligast torde
vara att sistberörda uppgifter ombesörjas av vedkontoren med anlitande i
erforderlig utsträckning av de i kommunerna befintliga kristidsnämnderna.
Ehuru därom intet direkt utsagts i vednämndens skrivelse, torde avsikten
vara att skogsvårdsstyrelsernas stämplingsbiträde i förevarande hänseende
tills vidare skall, så långt detta över huvud taget är möjligt, lämnas i enlighet
med för skogsägarna nu gängse normer beträffande ersättning vid utsyning
och stämpling av skog. I de fall, där utsyning sker för avverkning i
statlig regi, torde dock andra ersättningsgrunder få användas. Med hänsyn
till den minskade ordinarie anslagstilldelning, styrelserna hava att påräkna,
kan det bliva nödvändigt, att särskilda medel ställas till styrelsernas förfogande
för bestridande av de med utsyningsverksamheten förenade kostnaderna.
Omfattningen av detta medelsbehov kan ej nu beräknas. När erforderlig
klarhet härom vunnits, är det centralrådets avsikt att återkomma till
detta spörsmål. Detsamma gäller åtskilliga andra frågor, som äga samband
med tvångsutsyningsförfarandets praktiska genomförande.
Vidare bör uppmärksammas att den stämplingsverksamhet, som här är i
fråga, kommer att bliva av stor omfattning. Då den dessutom med all sannolikhet
måste bedrivas i starkt forcerad takt under en jämförelsevis begränsad
tidrymd, ligger det vikt uppå att skogsvårdsstyrelserna för ändamålet disponera
över hela sin stab av vana förrättningsmän. Inkallelser av sådana till
militär beredskapstjänstgöring kunna alltså medföra olägenheter för vedanskaffningen.
Centralrådet har med detta velat framhålla, att frikallelse
från beredskapstjänstgöring under längre eller kortare tid sålunda kan bliva
motiverad för befattningshavare hos skogsvårdsstyrelserna, om dessa skola
bliva i stånd att tillfredsställande handhava stämplingsarbetet.
Slutligen har centralrådet i fråga om bestämmandet av den skogsägaren
tillkommande ersättningen i händelse av statligt förfogande över skogen
anfört:
Centralrådet finner i likhet med vednämnden önskvärt, att det enskilda
initiativet på förevarande område effektivt främjas. Detta torde, såsom vednämnden
uttalat, ske om det för skogsägarnas ekonomi visar sig fördelaktigast,
att de själva ombesörja vedens avverkning och transport, och att varje
statsingripande utöver bestämmandet av den kvantitet ved, som i varje fall
skall framskaffas, betyder sämre ekonomiskt resultat för skogsägarna. I
anslutning härtill har vednämnden förordat en relativt låg rotvärdesersättning
vid statligt förfogande över skog för vedavverkning och ifrågasatt, att
rotvärdet per avverkad kubikmeter löst mått skall sättas till 4 kronor 50 öre
lägre än de garantipriser, som gälla vid avverkningens början. I vissa fall
skulle högre avdrag göras. Det synes jämväl centralrådet nödvändigt, att
detta avdrag sättes jämförelsevis högt, utan att därför göras oskäligt stort.
För närvarande lärer det emellertid icke vara lämpligt att fixera sagda avdrag.
då anskaffningskostnaderna för veden framdeles ej kunna närmare
beräknas. Centralrådet anser ävenledes att meromnämnda avdrag ej bör
schablonmässigt fastställas, utan att det skall kunna differentieras under hänsynstagande
till växlande förhållanden. Det bör ankomma på vednämnden
att föranstalta örn den erforderliga anpassningen i sagda hänseende.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
21
Att verkställa en tillförlitlig beräkning av vedbehovet för bränslesäsongen Departe1940—1941
låter sig icke göra. Vedbehovet är beroende av möjligheternam*n?sc^e''e"
att framdeles importera utländskt bränsle, d. v. s. av omständigheter som
för närvarande icke kunna bedömas. I ett dylikt läge synes det nödvändigt,
att en sådan beredskap skapas i fråga om vedförsörjningen att övergång i
stor omfattning kan ske från eldning med importerat bränsle till vedeldning.
1 enlighet härmed och på framställning av de på detta område ansvariga
myndigheterna har Kungl. Majit genom brevet till statens vednämnd av den
2 februari 1940 fastställt den maximikvantitet ved, för vilken statsgaranti
må meddelas, till 16 miljoner kubikmeter löst mått. Denna kvantitet har
beräknats motsvara dels vad som normalt avverkas för försäljning såsom
hushållsbränsle och såsom kastved för industriens behov (6 respektive 1,5
miljoner kubikmeter), dels ock därutöver en vedreserv om 8,5 miljoner kubikmeter.
Vid fastställandet av storleken av denna överskottskvantitet har
ansetts, att överskottet borde beräkningsmässigt motsvara större delen av
årsförbrukningen av importkoks såsom hushållsbränsle. Även örn man kan
hysa förhoppning om att vissa mängder importkoks skola bliva tillgängliga
för hushållsändamål, torde detta likväl icke böra föranleda en minskad beredskap
i fråga om vedanskaffningen. Vedreserven bör nämligen även lill
viss del avse industriens behov av ved såsom ersättning för importerad stenkol
och koks.
För säkerställande av en så betydande extraordinär vedanskaffning som
den, med vilken här räknats, torde man — såsom vednämnden yttrat och
som jämväl i remissyttrandena framhållits — icke kunna lita enbart till de
åtgärder, som hittills från statsmakternas sida vidtagits. Med hänsyn till
det ytterst omfattande avverkningsprogram, med vilket man enligt vad förut
sagts bör räkna, bjuder försiktigheten att vidtaga sådana åtgärder att man
i händelse av behov har möjligheter att tvångsvis genomföra detsamma.
Självfallet bör man dock i första hand alltjämt lita till frivillig medverkan
från skogsägarnas sida och tvångsåtgärder böra förty icke tillgripas i annat
fall eller i vidare mån än som kan visa sig oundgängligen erforderligt.
Innan jag övergår till frågan örn arten och beskaffenheten av de åtgärder,
som sålunda synas kunna ifrågakomma, vill jag framhålla, att ehuru det
spörsmål, varom här är fråga, först och främst gäller anskaffandet av en
till viss storlek beräknad vedreserv, detsamma dock bör kunna givas en
sådan lösning, som samtidigt gagnar skogsvården och därmed även den
framtida skogsproduktionen. Behovet av förbättrad skogsvård är ostridigt.
Ett betydelsefullt medel att ernå denna förbättrade skogsvård är utförandet
av vissa bestånds- och hyggesvårdande huggningar, där det utfallande
virket i regel är av lågvärdig beskaffenhet och i väsentlig del enbart
kan utnyttjas till ved. Med den sedan länge pågående förskjutningen avvår
bränsleförsörjning från inhemsk ved till utländska produkter har emellertid
under normala förhållanden tillräcklig marknad icke kunnat skapas
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
för dylikt virke och de erforderliga skogsvårdande huggningarna lära därför
mångenstädes icke hava kommit till stånd. För skogsvården hava olägenheterna
härav givit sig påtagligt till känna. Den rådande krissituationen med
det starkt ökade vedbehovet öppnar nu avsättningsmöjligheter för de lågvärdiga
virkessortimenten och det bör då vara angeläget att utnyttja detta
tillfälle till en förbättrad skogsvård. En förutsättning för att de ökade avverkningarna
skola bliva till gagn för skogarnas rationella skötsel är dock självfallet,
att avverkningarna bedrivas på ändamålsenligt sätt. I den mån man
för den ökade vedanskaffningen litar blott till de enskilda skogsägarnas frivilliga
medverkan, kommer det att bliva beroende av vederbörande skogsägare,
om huggningarna bliva verkställda på ett ur skoglig synpunkt tillfredsställande
sätt. På skogsägaren ankommer nämligen att själv bestämma avverkningstrakt
och form för huggningen, örn han också härvidlag har att
iakttaga de föreskrifter som gällande skogsvårdslag uppställer. I den mån
åter avverkningarna erhålla tvångskaraktär torde, oavsett vilken gestaltning
som i övrigt gives åt förfarandet, planläggningen av avverkningarna böra ske
under medverkan av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Tvångsingripandet bör
alltså anknytas till den skogliga uppsikt som det allmänna redan, med skogsvårdsstyrelsernas
biträde, utövar över de enskilda skogarna. I detta sammanhang
må framhållas angelägenheten av att skogsvårdsstyrelserna verka för
att även den utökade frivilliga avverkningen sker i överensstämmelse med en
god skogsvårds fordringar. För vinnande av de dubbla syften, som här äro i
fråga, är det därför av stor vikt, att skogsvårdsstyrelserna inrikta sin rådgivande
och biträdande verksamhet både på att främja vedavverkningarna och
att övervaka att kravet på god skogsvård icke eftersättes. Styrelserna kunna
säkerligen uträtta mycket härvidlag genom personlig påverkan på skogsägarna,
genom tillhandahållande av sakkunniga förrättningsmän förutstämpling
eller för anvisning av för huggning lämpliga bestånd o. s. v.
Vad angår frågan om fördelningen mellan de olika skogsägaregrupperna
och skogsägarna av den kvantitet ved, som är avsedd att avverkas för avsalu,
så torde, såsom vednämnden föreslagit, fördelningen böra ankomma
på nämnden i vad avser totalkvantitetens uppdelning på de olika länen
och, inom respektive län, på de olika skogsägaregrupperna. Fördelningen
mellan länen bör ske efter deras produktionsmöjligheter och under hänsynstagande
såväl till de olika länens normala förbrukning som till den
överskottsförbrukning, som i anledning av rådande förhållanden kan
förväntas; beaktande bör härvid skänkas åt länens läge i förhållande
till de största konsumtionsorterna ävensom åt andra på förbrukningen
inverkande omständigheter. Fördelningen av den på visst län belöpande
andelen mellan de olika skogsägaregrupperna torde böra verkställas
efter vad som med hänsyn till respektive skogars arealer, skogsbeståndets
beskaffenhet samt skogens lämplighet för avverkning med flera omständigheter
finnes lämpligt. Vednämnden har, efter vad jag inhämtat.
23
Kungl. Majis proposition Nr 171.
redan utarbetat ett förslag till sådan fördelning, som nu sagts, samt genom
cirkulär till vedkontoren delgivit dem berörda förslag.
Vad angår de skogar, som icke stå under skogsvårdsstyrelses uppsikt, torde
någon ytterligare uppdelning av den på denna grupp belöpande andelen icke
böra företagas genom vednämndens eller vedkontorens försorg. Vednämnden
torde allenast böra för vederbörande anmäla den kvantitet, som enligt den
verkställda fördelningen belöper på denna grupp. Det lärer därefter böra ankomma
på respektive myndigheter att själva besluta örn avverkningarna och
dessas fördelning mellan de olika allmänna skogarna. Tvångsutsynmg bör
icke ifrågakomma beträffande dessa skogar, da man kan föi vänta att avverkning
ändock kommer till stånd i avsedd omfattning; i förekommande fall
torde det få ankomma på Kungl. Majit att meddela anvisningar örn avverkningarnas
bedrivande. Vad åter angar skogar under skogsvårdsstyrelses uppsikt
torde en genomförd fördelning av avverkningskvantiteten böra komma till
stånd. Denna fördelning bör, såsom vednämnden föreslagit, företagas av vedkontoret
i länet i samråd med skogsvårdsstyrelsen. Fördelningen bör företagas
med utgångspunkt från den kvantitet ved, som bör uttagas per hektar skogsmark
för att den på skogsägaregruppen belöpande andelen skall bliva
fylld. Erforderliga jämkningar böra därefter vidtagas med hänsyn till de
olika skogarnas beskaffenhet och andra på frågan inverkande omständigheter.
Vad förut anförts angående avverkningarnas planläggning såsom
skogsvårdande huggningar torde böra föranleda, att uttaget göres kraftigast
beträffande de skogar, där dylika huggningar äro särskilt påkallade.
Å andra sidan bör från avverkningsplikt undantagas fastigheter, där
ur synpunkten av god skogshushållning skogen icke kan anses medgiva
vedavverkning annorledes än till husbehov. Det torde böra ankomma pa vednämnden
att meddela närmare anvisningar angående grunderna för avverkningsskyldighetens
bestämmande. — Efter vad jag inhämtat, har vednämnden
redan vidtagit vissa förberedande åtgärder för fördelning enligt nu angivna
grunder av de på respektive län belöpande kvantiteterna.
Det bör ankomma på skogsvårdsstyrelsen att, där så är erforderligt, meddela
vederbörande skogsägare tillstånd till avverkning av den myckenhet
virke, som enligt det av vedkontoret och skogsvårdsstyrelsen i samråd meddelade
beslutet skall uttagas.
Den av vedkontoren i samråd med respektive skogsvårdsstyrelser beslutade
fördelningen av avverkningskvantiteten de skilda skogsägarna emellan
torde icke böra få överklagas. Funnes möjlighet till överklagande av
den verkställda fördelningen, kan det befaras att avverkningarna till viss del
skulle ligga nere under en betydande del av avverkningsperioden i avbidan
på utgången av anförda besvär. Med hänsyn till det allvarliga läget på vedmarknaden
och då avverkningssäsongen redan är långt liden, torde man
näppeligen kunna taga en dylik risk. Det må för övrigt understrykas, att
skogsvårdsstyrelsernas medverkan torde erbjuda en god garanti för att för
-
24
Kungl. Majlis proposition Nr 171.
delningen sker på ändamålsenligaste sätt. Därest skogsägaren dessutom —
såsom jag kommer alt föreslå — beredes möjlighet att draga ersättningsfrågan
under högre myndighets prövning, torde han få anses tillförsäkrad
skydd för sina intressen i den utsträckning som i nuvarande läge kan anses
rimligt och möjligt.
Sedan vedkontoret i samråd med skogsvårdsstyrelsen verkställt fördelningen
mellan de enskilda skogsägarna i länet av den på gruppen belöpande
andelen — och vedkontoret tillställt vederbörande skriftligt besked därom —
bör skyldighet föreligga för envar skogsägare respektive den, som innehar
avverkningsrätten till skogen, att för avsalu avverka den för honom fastställda
kvantiteten. Däremot torde icke böra föreskrivas skyldighet att avstå
veden till kronan. Intet intresse torde föreligga att säkra veden åt kronan,
då syftemålet ju endast är att garantera att viss vedmängd finnes tillgänglig
för tillgodoseende av landets konsumtionsbehov. Däremot bör det stå den enskilde
skogsägaren öppet att garantianmäla den av honom redan avverkade
eller för avverkning avsedda veden, varigenom han vinner säkerhet för att
kronan, i händelse veden icke blir såld i fria marknaden, i fastställd ordning
och till gällande garantipris inlöser densamma. I anlutning härtill böra erforderliga
jämkningar vidtagas i gällande bestämmelser angående statsgaranti
för ved.
För att möjliggöra för vederbörande myndighet att, där en enskild skogsägare
underlåter att fullgöra de å honom belöpande avverkningarna, i tid
ingripa med tvångsåtgärder torde vedkontoren böra äga att fastställa vissa
terminer, inom vilka den för avverkning fastställda myckenheten skall vara
till angivna kvotdelar avverkad. Underlåter skogsägaren utan godtagbart
skäl att fullgöra den på första terminen belöpande avverkningsskyldigheten,
torde detta böra medföra att tvångsåtgärder få vidtagas med avseende å hela
den för avverkning fastställda, ännu icke avverkade myckenheten.
Jag övergår härefter till frågan om arten och omfattningen av de tvångsatgärder,
som böra ifrågakomma gentemot skogsägare som underlåter att
fullgöra det för honom fastställda avverkningsprogrammet. Jag vill härvid
till en början erinra örn att allmänna förfogandelagen öppnar vittgående möjligheter
för Kungl. Majit att föreskriva om avverkningstvång. Enligt 4 § nyssnämnda
lag äger sålunda Kungl. Majit, i den mån så finnes erforderligt för
att inom riket eller viss del därav tillgodose behovet av förnödenhet som är
av vikt för befolkningen eller produktionen, förfoga över fastighet med nyttjanderätt;
Kungl. Majit kan alltså med stöd av nyssnämnda lagrum föreskriva
skyldighet för fastighetsägare att upplåta avverkningsrätt till kronan
eller annan. Skogsägaren äger i sådant fall rätt till ersättning för den för honom
förlorade avkastningen eller nyttan av egendomen; för bestämmandet av
ersättningens belopp lärer tidpunkten för själva avverkningen vara avgörande.
Ersättningen bestämmes av riksvärderingsnämnden. Det må i detta sammanhang
erinras örn att den nu angivna linjen — upplåtande av tvångsavverk
-
Kungl. Maj.Is proposition Nr 171.
25
ningsrätt -— var den som i stor utsträckning följdes under förra världskriget.
Vidare äger Kungl. Maj:t enligt 5 § nyssnämnda lag föreskriva skyldighet för
ägare eller innehavare av fastighet att ombesörja avverkning därå för kronans
(eller annans) räkning. I sistnämnda fall åligger det den enskilde vid
straffansvar att fullgöra vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften.
Ersättning för den enligt förordnandet till kronans förfogande ställda
veden utgår med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga
kostnader vid produktion, normal handelsvinst eller andra på prissättningen
regelmässigt inverkande förhållanden. I den mån på förhand lämpligen kan
bestämmas pris, efter vilket ersättning enligt vad nyss sagts bör utgå, skola
taxor å nämnda pris upprättas av riksvärderingsnämnden.
Emellertid torde vägande invändningar kunna riktas mot att i nuvarande
läge tillämpa de nyss angivna förfaringssätten. Vad först angår upplåtandet
av tvångsavverkningsrätter enligt 4 § förfogandelagen, så lära erfarenheterna
från förra världskriget tala mot att, i varje fall i nuvarande läge, beträda
denna linje. Resultatet kan, särskilt med rådande svårigheter i fråga om anskaffande
av arbetskraft, lätt bliva att skogsägarna i en betydande utsträckning
underlåta att fullgöra avverkningsskyldigheten; kronan skulle då tvingas
att för dryga kostnader anordna avverkningarna i egen regi, medan
skogsägarna endast hade att lyfta ersättningsbeloppen. Icke heller föreskrivandet
av avverkningsskyldighet enligt 5 § förfogandelagen synes innebära
en tillfredsställande lösning av problemet. Mot detta alternativ synes tala,
bland annat, att det måste te sig mindre tilltalande att ålägga en stor och
lojal medborgargrupp avverkningsskyldighet vid äventyr av straff, detta
alldeles särskilt under nu rådande brist på arbetskraft för huggningarna.
Förfogandelagens bestämmelser torde därför icke böra tillgripas, därest andra
möjligheter finnas att nå det åsyftade resultatet.
En godtagbar lösning av problemet synes erbjuda sig enligt de av vednämnden
angivna riktlinjerna. Den av vednämnden föreslagna rätten för
myndigheterna att verkställa tvångsutsyning och avverkning för kronans
räkning å sådan mark, där den enskilde icke själv fullgör fastställd avverkningsskyldighet,
synes sålunda innebära ett väl avvägt tvångsmedel. Dock
anser jag mig icke kunna tillstyrka en sådan anordning som den i vednämndens
skrivelse under 2 föreslagna, d. v. s. att man skulle auktionera bort
avverkningsrätten till den högstbjudande, därvid skogsägarens ersättning
skulle bliva helt beroende av storleken av den vid auktionen bjudna köpeskillingen.
Vad industrikommissionen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund anfört gentemot nämnda förslag .synes innebära fullgoda skäl
för att icke acceptera detsamma. Det torde dock härvid få framhållas, att
de gjorda invändningarna icke lära drabba ett sådant förfaringssätt som att,
sedan beslut meddelats örn tvångsavverkning mot ersättning till skogsägaren
enligt fastställda grunder, kronan i sin tur överlåter avverkningsrätten till
annan.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
En oundgänglig förutsättning för att kronans rätt till avverkning verkligen
skall innebära en drivfjäder för den enskilde att såvitt möjligt själv företaga
avverkningen, lärer vara, att grunderna för den enskildes ersättningsrätt så
avvägas att avverkningen i egen regi sätter honom i ett gynnsammare ekonomiskt
läge än om tvångsavverkning kommer till stånd. Med hänsyn till
det syftemål man vill vinna och till att en eventuell tvångsavverkning förutsättes
skola, såvitt möjligt, ske i form av skogsvårdande huggningar lärer en
dylik påföljd för en tredskande skogsägare icke kunna anses innebära ett
alltför hårt ingrepp i hans rätt. För vinnande av den effekt, som nyss angivits
såsom önskvärd, torde ersättningen lämpligen böra bestämmas till det
belopp, som motsvarar skillnaden mellan å ena sidan det för orten gällande
garantipriset för sådan ved, varom fråga är, och å andra sidan den beräknade
kostnaden för vedens avverkning och uppläggning på lämplig leveransplats;
hänsyn torde härvid även böra tagas till å avverkningen belöpande
allmänna omkostnader. Det torde böra ankomma på vednämnden att,
under beaktande av nyssnämnda synpunkter, meddela anvisningar angående
grunderna för ersättningens bestämmande; vedkontoren torde därefter hava
att, i enlighet med dessa anvisningar, fastställa de belopp, vartill nämnda
kostnader skola beräknas uppgå.
Har skogsägare underlåtit att fullgöra sin avverkningsskyldighet, torde
det böra ankomma på vederbörande vedkontor att besluta, om tvångsutsyning
skall äga rum eller örn man med hänsyn till omständigheterna skall
låta vid saken bero. Beslut örn tvångsavverkning bör självfallet icke meddelas
annat än då så anses erforderligt. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t
eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, på vednämnden att meddela vedkontoren
anvisningar angående den omfattning, i vilken tvångsåtgärder
böra vidtagas. Meddelar vedkontoret beslut om tvångsavverkning, varom
skriftligt besked bör lämnas vederbörande skogsägare, torde det böra ankomma
på skogsvårdsstyrelsen att verkställa utsyningen. I den mån sådant
finnes vara tillräckligt, torde allenast anvisning böra ske av den trakt, därå
avverkningen skall ske. Vedkontoret bör äga anordna avverkningen genom
kontorets egen eller, efter överenskommelse med domänstyrelsen, genom domänverkets
försorg eller ock i annan, lämplig befunnen ordning. Hinder
bör sålunda icke föreligga för att vedkontoret överlåter avverkningen åt
annan. ; :ij|''
Vedkontoret bör äga upplägga veden å lämplig plats på den mark, därå
avverkningen skett. Det torde böra åligga den, som enligt vedkontorets beslut
varit skyldig att verkställa avverkningen, att taga vård om veden till
dess veden bortförts från nämnda mark eller kronan eljest förfogar över
veden. Särskild ersättning för vården torde i allmänhet icke böra utgå. Är
den vårdnadsskyldige av särskild orsak ur stånd att fullgöra vårdnadsplikten,
torde han böra ofördröjligen göra anmälan därom till vedkontoret.
Räkning å ersättning för ved, som efter tvångsutsyning avverkats å enskild
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr lil
-
li
mark för kronans räkning, torde böra ingivas till vederbörande vedkontor,
som jämväl bör äga att, enligt de nyss föreslagna normerna, fastställa ersättningen
samt utbetala densamma. I rättssäkerhetens intresse torde skogsägaren
böra få draga ersättningsfrågan under vednämndens prövning. Klagorätt
över vednämndens beslut torde däremot icke böra förefännas.
Gäller beträffande mark, som med räkningen avses, föreskrift enligt lagen
den 6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet,
torde i fråga om utbetalning av ersättningen enahanda regler böra
gälla, som enligt nyssnämnda lag äro stadgade med avseende å behållning,
uppkommen genom försäljning av olovligen avverkat virke.
Då det icke kan anses uteslutet, att krisorganisationen på förevarande område
kan komma att undergå viss omorganisation, torde Kungl. Majit böra
bemyndigas för sådant fall förordna, att de arbetsuppgifter, som enligt vad
nu föreslagits skola ankomma på vednämnden respektive vedkontoren, i
stället skola fullgöras av de andra myndigheter som bliva satta i deras ställe.
De av mig i det föregående föreslagna bestämmelserna torde böra gälla
allenast för begränsad tid, förslagsvis till och med den 30 juni 1941. Det
torde böra ankomma på Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande,
på vednämnden att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter så
ock att, när skäl därtill äro, meddela undantag från bestämmelserna.
Enligt lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis skall vid avverkning
av skog för det avverkade virket utgöras skogsaccis att utgå i förhållande
till virkets genom taxering fastställda rotvärde; accis skall dock ej
utgå för husbehovsvirke, ej heller där rotvärdet å det under beskattningsåret
inom viss kommun avverkade virket, utöver husbehovsvirket, icke uppgår till
100 kronor. Skogsaccis skall erläggas av avverkaren, därvid med avverkare
skall förstås den, som vid den tid, då virket är att anse som avverkat, ägt
förfoga över virket. Vidare gäller enligt förordningen den 11 oktober 1912
(nr 275) om skogsvårdsavgift att för avverkat virke, som enligt gällande bestämmelser
taxerats till skogsaccis, skall erläggas skogsvårdsavgift med viss
procent av virkets taxerade rotvärde. Skogsvårdsavgiften skall erläggas av
den, som enligt lagen om skogsaccis är skyldig att för det avverkade virket
utgöra dylik accis. De förenämnda bestämmelserna torde medföra, att för
ved, som avverkats för kronans räkning enligt de nu föreslagna bestämmelserna,
kronan bleve att anse som avverkare. Med de av mig i det föregående
föreslagna grunderna för beräknande av den skogsägaren tillkommande
ersättningen torde emellertid bäst överensstämma, att de ifrågavarande utskylderna
utgöras av skogsägai''en respektive den som innehar avverkningsrätten
till skogen. Härför torde erfordras vissa tilläggsbestämmelser till
lagen om skogsaccis av innebörd att, där ved avverkats för kronans räkning
enligt den nu föreslagna lagen, skogsägaren respektive avverkningsrättsinnehavaren
skall anses såsom avverkare. Dessa bestämmelser torde
böra införas i en särskild lag, medan erforderliga tillämpningsföreskriftei,
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
bland annat avseende virkesdeklaration i fall varom nu är fråga, torde få
utfärdas av Kungl. Majit. Med den avfattning av nyssnämnda lag, jag kommer
att föreslå, torde det icke vara behövligt att vidtaga någon ändring av
förordningen örn skogsvårdsavgift; det lärer även utan sådan ändring med
erforderlig tydlighet framgå att skogsvårdsavgiften för virke, varom här är
fråga, skall erläggas av den som enligt de föreslagna bestämmelserna skall
utgöra skogsaccis för virket.
Genomförandet av de föreslagna åtgärderna kommer att medföra vissa
kostnader för statsverket. Storleken av kostnaderna kommer att bliva helt
beroende av den omfattning, i vilken tvångsavverkning behöver tillgripas,
ävensom av den fortsatta utvecklingen på vedmarknaden. Kostnaderna låta
sig förty icke för närvarande beräknas. Jag torde därför senare få återkomma
till denna fråga ävensom till spörsmålet om finansieringen av den
ifrågavarande verksamheten.
I enlighet med de synpunkter, jag nu anfört, har inom folkhushållningsdepartementet
utarbetats
1) förslag till lag örn skyldighet för ägare av viss skogsmark m. fl. att avverka
ved för avsalu; samt
2) förslag till lag med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr
377) om skogsaccis.
Förslagen torde få såsom bilagor fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det under
1) upptagna förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Curt Nordwall.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
29
Bilaga 1.
Förslag
till
Lag om skyldighet för ägare av viss skogsmark m. fl. att avverka ved för
avsalu.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Det åligger ägare av skogsmark, som enligt lag står under skogsvårdsstyrelses
uppsikt, eller, där avverkningsrätten å sådan mark tillkommer
annan än ägaren, den, som innehar avverkningsrätten, att å skogsmarken
avverka ved för avsalu enligt föreskrifter, som meddelats på sätt i 2 §
angives.
2 §•
Det ankommer på vedkontoren, varje kontor med avseende å dess verksamhetsområde,
att enligt de närmare anvisningar, som statens vednämnd
meddelar, och efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse bestämma
den myckenhet ved, envar ägare eller innehavare av avverkningsrätt skall
avverka för avsalu, ävensom de tider, inom vilka avverkningsskyldigheten
skall vara till angivna delar fullgjord, så ock meddela de föreskrifter med
avseende å avverkningens bedrivande, som i övrigt må finnas erforderliga.
Avverkningsskyldigheten skall bestämmas med hänsyn till vad som är
förenligt med god skogsvård.
Örn statsgaranti för ved gäller vad därom särskilt är stadgat.
3 §•
Underlåter någon att inom bestämd tid verkställa avverkning i den omfattning,
som jämlikt 2 § blivit för samma tid fastställd, äger vedkontoret
besluta örn avverkning för kronans räkning ej mindre av den myckenhet
ved, som vederbörande sålunda underlåtit avverka, än även av vad som
enligt av vedkontoret meddelade föreskrifter ålegat honom att i fortsättningen
avverka.
4 §•
Har vedkontoret meddelat beslut som i 3 § sägs, åligger det vederbörande
skogsvårdsstyrelse att verkställa utsyning av den för avverkning för kro
-
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
nans räkning bestämda myckenheten eller, där sådant finnes vara tillräckligt,
anvisa den trakt därå avverkningen skall ske.
Vedkontoret äger verkställa avverkningen genom kontorets egen eller, efter
överenskommelse med domänstyrelsen, genom domänverkets försorg eller
ock i annan lämplig ordning.
Vedkontoret äger upplägga veden å lämplig plats på den mark, därå avverkningen
skett. Det åligger den, som enligt 2 § varit skyldig att verkställa
avverkningen, att taga vård om den avverkade veden till dess veden bortförts
från mark som nyss sagts eller kronan eljest förfogar över veden. Kan den
vårdnadsskyldige ej fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen
göra anmälan hos vedkontoret.
5 §•
Ersättning för ved, som avverkats för kronans räkning, skall utgå med
ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, för orten gällande
garantipris för sådan ved varom fråga är och, å andra sidan, den beräknade
kostnaden för vedens avverkning och uppläggning å lämplig leveransplats.
Det ankommer på vedkontoren att, i enlighet med av vednämnden givna
anvisningar, fastställa de belopp, vartill förenämnda kostnader skola beräknas.
6 §■
Räkning å ersättning enligt 5 § skall av den till ersättningen berättigade
ingivas till vederbörande vedkontor, som fastställer ersättningen och utbetalar
densamma.
Gäller beträffande mark, därå den med räkningen avsedda avverkningen
ägt rum, föreskrift varom förmäles i lagen den 6 juni 1930 örn begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, skola i fråga örn utbetalning
av ersättningen bestämmelserna i 3 § andra stycket nyssnämnda lag
äga motsvarande tillämpning.
7 §•
Det åligger vedkontor att tillställa den, som beröres av sådant av kontoret
meddelat beslut som i 2 eller 3 § avses, skriftligt besked om beslutet.
8 §•
Klagan över vedkontors beslut rörande ersättning för ved, som avverkats
för kronans räkning, må föras genom besvär hos vednämnden inom tjugu
dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, över vednämndens
beslut i ärende, som nyss sagts, må klagan ej förås.
I övrigt må klagan över vedkontors beslut enligt denna lag icke föras.
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
9 §•
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, vednämnden äger meddela
närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag, så ock
meddela undantag från lagens bestämmelser.
Vad i denna lag är stadgat örn vednämnden och vedkontoren skall, i händelse
de på dem ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt
andra myndigheter, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndigheter
varom sist är sagt.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1941; dock att i fråga örn ved, som med stöd av lagen
avverkats för kronans räkning före sistnämnda dag, lagen skall äga tillämpning
även efter det den i övrigt upphört att gälla.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
Bilaga 2.
Förslag
till
Lag med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr 377)
örn skogsaccis.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Vid taxering enligt lagen den 28 september 1928 örn skogsaccis av sådant
virke, som avverkats för kronans räkning enligt lagen den 1940
om skyldighet för ägare av viss skogsmark m. fl. att avverka ved för avsalu,
skall utan hinder av vad i 7 § förstnämnda lag är stadgat med avverkare
förstås den som, när virket är att anse som avverkat, äger marken eller, såvitt
angår virke vartill avverkningsrätten vid den tid, då beslut meddelades
om avverkning för kronans räkning, tillkom annan än ägaren, den som sålunda
innehade avverkningsrätten.
2 §■
Det åligger vederbörande vedkontor att senast i januari månad året efter
det, då avverkning som avses i 1 § ägt rum, till den, som enligt samma
paragraf är att anse såsom avverkare, lämna skriftlig uppgift angående den
myckenhet virke av olika slag, som avverkats för kronans räkning.
Vid avgivande av virkesdeklaration äger den deklarationspliktige upptaga
virket i enlighet med den av vedkontoret lämnade uppgiften.
3 §•
För tillämpningen av denna lag erforderliga bestämmelser meddelas av
Konungen.
4 §•
Vad i denna lag är stadgat om vedkontoren skall, i händelse de på dem
ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt andra myndigheter,
efter Konungens förordnande gälla beträffande myndigheter varom sist
är sagt.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
33
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 mars
1940.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 6 mars 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll
över folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 23 februari 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om skyldighet för ägare av viss skogsmark m. fl.
att avverka ved för avsalu.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet
Rolf Dahlgren.
Lagrådet yttrade:
Enligt vad av 6 § andra stycket framgår är det avsett att avverkning må
kunna åläggas, som strider mot föreskrift varom förmäles i lagen den 6
juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
Sker sådan avverkning, bör deras rätt, i vilkas intresse föreskriften tillkommit,
i någon form tillgodoses icke blott, såsom enligt förslaget, då avverkningen
sker för kronans räkning utan även när skogsägaren själv ombesörjer
densamma. Å andra sidan är det ej nödvändigt eller ens önskvärt att,
på sätt i G § andra stycket föreslås, åtgärd i denna riktning vidtages även
när avverkningen kan ske i överensstämmelse med föreskriften.
Emellertid torde det icke vara av någon större praktisk betydelse att, där
föreskrift varom här är fråga gäller, avverkning må kunna enligt förslaget
åläggas i vidare mån än föreskriften tillåter. Med hänsyn härtill och på det
att förevarande provisoriska lagstiftning och dess tillämpning icke mer än
nödigt kompliceras, hemställer lagrådet att i lagen, förslagsvis under 2 §,
upptages ett stadgande att avverkning ej må företagas som skulle strida mot
gällande lag eller med stöd av lag meddelad föreskrift. Iakttages denna hemställan,
hör 6 § andra stycket utgå.
Ersättning för ved, som avverkas för kronans räkning, skall enligt 5 och
G §§ i förslaget fastställas och utbetalas av vedkontoret. Den som icke vill
åtnöjas med vedkontorets beslut äger enligt 8 § föra klagan över beslutet
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 171. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr lil.
genom besvär hos vednämnden. Över vednämndens beslut får klagan ej
förås. Innebörden av dessa bestämmelser torde vara, att frågan om ersättningsbeloppets
storlek icke kan bli föremål för prövning i annan ordning.
Det skall således vara uteslutet att vid uppkommen tvist hänskjuta en sådan
fråga till avgörande av domstol.
Uppenbart är emellertid, att det ej sällan kan vara tvivelaktigt vem rätten
till ersättningsbeloppet skall tillkomma. Osäkerhet kan exempelvis råda i
fråga om äganderätten till den mark, varå avverkningen skett, eller det
kan vara tvistigt, huruvida eller i vad mån ersättningsbeloppet skall tillfalla
jordägaren eller någon till vilken jordägaren upplåtit rätt att avverka i anspråk
tagen skog. Har vedkontoret, innan ersättning för ett vedparti utbetalts,
fått anledning att antaga, att rätten till det fastställda beloppet är
tvistig, är vedkontoret jämlikt lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar berättigat att fullgöra betalningen
genom att för vederbörandes räkning nedsätta ersättningsbeloppet
hos överexekutor. Skulle först efter det någon redan fått lyfta ersättningen
annan framställa anspråk på ersättning, torde anspråket, om det är uppenbart
att den nye sökanden är den berättigade, böra ånyo prövas, med rätt
för kronan att i fall av befogenhet återkräva vad som tilläventyrs utbetalats
till obehörig person. Om den nye sökandens framställning avslås
av vedkontoret eller vednämnden, lärer han vara befogad att få frågan örn
han har rätt att erhålla ersättning prövad av domstol. Även örn förslaget,
rätt tolkat, leder till detta resultat, synes dock ett förtydligande på denna
punkt vara önskvärt. Enklast torde detta kunna ske därigenom att i 6 § uttalas
att vedkontoret fastställer ersättningens belopp. Därigenom vinnes
också överensstämmelse med reglerna i allmänna förfogandelagen, vilken i
denna del är byggd på samma principer som förevarande förslag.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 171.
35
Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 mars 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikesärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den
7 mars 1940 avgivna utlåtande över det den 23 februari 1940 till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn skyldighet för ägare av viss skogsmark
m. fl. att avverka ved för avsalu.
Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden:
På
de av lagrådet anförda skälen torde i 2 § böra upptagas ett stadgande
av innehåll, att avverkning ej må åläggas i strid mot inskränkning i rätten
därtill, som må finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits.
I följd av detta tillägg till 2 § bör 6 § andra stycket i det remitterade förslaget
utgå. Även 2 § andra stycket i förslaget torde med hänsyn till nyssnämnda
tillägg kunna utgå.
I enlighet med lagrådets hemställan har jag låtit förtydliga stadgandet i
6 § första stycket i det remitterade förslaget, varjämte redaktionella jämkningar
vidtagits beträffande vissa andra paragrafer. I samband härmed har
rubriken till lagförslaget ändrats till lag örn skyldighet att avverka ved till
avsalu. Ändringen av rubriken har medfört en motsvarande ändring i 1 §
i det av mig i statsrådet den 23 februari 1940 anmälda, vid protokollet för
nämnda dag såsom bilaga 2 fogade förslaget till lag med visst tillägg till
lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis.
Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad ovan anförts omarbetade
förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Curt Nordwall.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- SU 1940:217 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 5 i texten
- Rskr. 1940:131 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn skyldighet att avverka ted till avsalu, m. m., dels ock i ämnet v a1 i texten
- Rskr. 1940:133 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts groposition, nr 171, i råd densamma avser förslag till lag med visst tillägg till lagen den 28 september 19 a1 i texten
- BevU 1940:15 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 171, i vad densamma avser förslag till lag med visst tillägg till lagen den 28 september 1928 s. 1 i texten
- 2LU 1940:13 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, s. 1 i texten