Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred m. m

1940-04-05 · 71 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 68 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:190, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

1

Kr 190.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933

(nr 269) om ägofred m. m.; given Stockholms slott

den 5 april 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen

den 2 juni 1933 (nr 269) örn ägofred,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Btarnstorp.

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 190.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933

(nr 269) om ägofred.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall

erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

Där inom----§§ stadgas.

Har statsbidrag beviljats till utförande av åtgärder för skogsproduktionens

höjande enligt skogsvårdsplan, fastställd av skogsvårdsstyrelse för viss del

av län, må Konungen rörande länsdelen på framställning av skogsvårdsstyrelsen

meddela förordnande som i första stycket sägs.

Inom län eller länsdel, där förordnande enligt första eller andra stycket

gäller, må stängsel enligt 2 § ej fordras mellan ägor, som utgöras av skogseld

utmark, med mindre stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari 1933.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
I

årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit

riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, å kapitalbudgeten,

fonden för förlag till statsverket, till Åtgärder för ökad skogsproduktion

i Norrland m. m. för budgetåret 1940/41 beräkna ett reservationsanslag

av 1,000,000 kronor.

Jag torde nu ånyo få anmäla denna fråga.

Inledning.

Genom beslut den 12 maj 1939 bemyndigade KuDgl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa

utredning rörande de möjligheter, som förelåge att snabbt skapa nya skogstillgångar

i vissa delar av Norrland. På grund av detta bemyndigande tillkallade

jag samma dag såsom utredningsmän sekreteraren i skogsvårdsstyrelsernas

förbund, jägmästaren E. A. F. Lundh, ordförande, samt skogschefen

E. W. Ronge, ledamoten av riksdagens andra kammare E. H. Lindberg,

hemmansägarna C. A. Strömbäck i Korpikå och A. Rådström i Meselefors.

Den 2 februari 1940 lia utredningsmännen, vilka antagit benämningen

Norrländska skogsproduktionsutredningen, avlämnat betänkande med

förslag till åtgärder för befordrande av produktionen å enskilda skogar i

vissa delar av Norrland (stat. off. utr. 1940: 3). Över betänkandet ha yttranden

avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, flertalet av hushållningssällskapens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

och landstingens förvaltningsutskott samt skogsvårdsstyrelserna i nämnda

län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska skogsvårdsföreningen,

Norrlands skogsvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas

riksförbund, svenska trävaruexportföreningen och

svenska vall- och mosskulturföreningen. övriga länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser

samt hushållningssällskaps och landstings förvaltningsutskott

ävensom försäkringsinspektionen ha avgivit yttranden över endast vissa i betänkandet

avgivna förslag. Därjämte har inkommit en skrivelse, undertecknad

av 1,424 personer i Västerbottens läns lappmark.

De nu framlagda förslagen avse att genom ökad bidragsverksamhet understödja

skogsproduktionen i de fyra nordligaste länen samt vissa delar av Kopparbergs

län. De skogar, som beröras av dessa förslag, äro följande, nämligen

skogar lydande under lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skogar i Västerbottens

och Norrbottens län, beträffande vilka lagen örn allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade bestämmelserna

i skogsvårdslagen, samt i 4 kapitlet av skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade

skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare lytt under

lagen angående skyddsskogar. I betänkandet ha även framlagts förslag om

ändringar i lagen om ägofred avseende att underlätta möjligheterna till betesreglering

samt att i viss omfattning förbjuda får- och getbetet. I detta sammanhang

torde jag få erinra därom, att frågan örn understödjandet av skogsproduktionen

genom ökad bidragsverksamhet även upptagits till behandling

av 1936 års skogsordning i dess den 26 november 1938 avgivna betänkande

med utredning och förslag rörande åtgärder för främjande av en ändamålsenlig

virkesproduktion (stat. off. utr. 1938: 58).

Utredningen har till en början i betänkandet lämnat en översikt dels över

de skogliga förhållandena inom de områden, som beröras av dess förslag,

och dels över gällande skogsvårdslagstiftning beträffande dessa skogar. I

fråga om denna redogörelse tillåter jag mig hänvisa till utredningens betänkande

(sid. 9—40). Utredningen har därefter i betänkandet framlagt

ett program för skogsvården å ifrågavarande skogar. Jag torde till en början

få lämna en redogörelse för utredningens skogsvårdsprogram.

Utredningens skogsvårdsprogram.

Utredningen har framhållit, att de produktionsbefrämjande åtgärder, som

kunde övervägas för ifrågavarande skogar, vore föryngringsåtgärder, röjningsgallring

i ungskog och stavaskog, skogsutdikning samt åtgärder för förbättring

av avsättningsförhållandena genom anläggning av drivningsvägar.

Utredningen har i betänkandet behandlat behovet av var och en av dessa

åtgärder i fråga örn dels skogarna i Norrbottens och Västerbottens läns

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

lappmarker, dels skyddsskogar och förutvarande skyddsskogar samt enskilda

skogar i Särna och Idre socknar, dels ock övriga enskilda skogar i de fyra

nordligaste länen. Det av utredningen framlagda skogsvårdsprogrammet avser

den närmaste tjuguårsperioden.

Beträffande föryngringsåtgärderna och omfattningen av dessa å skogarna

i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker har utredningen till cn

början framhållit vikten av att betesfred genomföres i fråga örn de skogar, å

vilka sådana åtgärder skola vidtagas. Härom har utredningen uttalat bland

annat:

Som allmän regel vid utförande av åtgärder för skogsföryngring gäller,

att kulturytan måste skyddas mot betning av kreatur. Djuren förorsaka

nämligen genom tramp och bett svåra skador å skogsodlingarna, som de

gärna uppsöka, emedan gräsbetet i allmänhet är något bättre på dessa

kalfläckar än annorstädes. Där husdjuren beta i skogen, måste förekommande

skogskulturer därför inhägnas. Även de naturliga föryngringarna lida

ofta svårt av skogsbetet. Förutom den förstörelse av barrträdsplantor, som

betesdjuren åstadkomma, förorsakas genom avbetning av unga lövplantor

en systematisk utrotning av den i föryngringarna ofta värdefulla björken.

Inom mycket stora delar av lappmarkerna är betesdjurens skadegörelse

så påfallande, att det är meningslöst att verkställa skogsodlingar utan att

bereda plantorna effektivt skydd. Utvägen att inhägna kulturområdena anser

utredningen icke kunna ifrågakomma annat än i mycket begränsad utsträckning

på grund av de stora kostnader, som skulle uppstå för de mänga skogsodlingsområdena.

En sådan lösning är dessutom oförenlig med ett skogsvårdsarbete,

som åsyftar att möjliggöra full produktion på de stora föryngringsområdena,

ty de naturliga återväxterna kunna rimligtvis icke lämnas

åt sitt öde, samtidigt som kostsamma kulturåtgärder vidtagas på andra håll.

Av angivna skäl betraktar utredningen genomförandet av betesfred som

en i regel oundgänglig förutsättning för inledande av en intensivare skogsvårdsverksamhet

i lappmarkerna. Slcogsvårdsarbetet bör därför föregås av

betesreglering, och genomförandet av sådan reglering förutsätter anläggning

av betesvallar.

Skogsåterväxten är i lappmarkerna och vissa utanför lappmarkerna belägna

områden utsatt för skadegörelse även från renarnas sida. Skadorna

kunna på vissa trakter, där renarna pläga hålla till, lokalt vara rätt

stora men synas i stort sett icke vara mera betydande. Utredningen har på

grund härav icke ansett sig böra närmare ingå på denna fråga men förutsätter,

att i de fall, då renbetningen väntas försvåra det skogsvårdsarbete,

varom utredningen framlägger förslag, skogsvårdsstyrelsen skall genom vederbörande

myndigheter söka vinna rättelse av förhållandet.

Rörande omfattningen av skogsvårdsåtgårderna har utredningen — efter

att lia erinrat örn att de skogar som i lappmarken lyda under 1932 års lappmarkslag

omfatta dels 1,527,000 hektar skatte-, frälse- och kronohemman

samt krononybyggen och dels 124,000 hektar husbehovsskogar — sammanfattningsvis

anfört i huvudsak följande.

Under de närmaste tjugu åren beräknas följande arealer av nämnda skogar

böra bliva föremål för återyäxtåtgärde r, nämligen hyggesrensning

415,000 hektar, markberedning 70,000 hektar, bränning med sådd 89,000

hektar, sådd 66,000 hektar, plantering 18,000 hektar, hyggesdikning 34,000

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

hektar samt bredsådd 9,000 hektar. Den totala arealen av den skogsmark

under lappmarkslagen, som skall övergås med en eller flera av dessa åtgärder

utgör 446,000 hektar eller 29 procent av hela skogsmarksarealen inom

denna grupp. För husbehovsskogarna, som äro av väsentligt sämre bonitet,

föreslås återväxtåtgärder å något mer än 20,000 hektar eller omkring 18 procent

av hela skogsmarksarealen av dessa skogar, vilka åtgärder i huvudsak

bestå av hyggesrensningar.

Därjämte föreslås vissa återväxtåtgärder å allmänningsskogar.

Röjningsgallringar i ungskog och stavaskog föreslås till

utförande å skatte-, frälse- och kronohemman samt krononybgggen å 262,000

hektar eller 17 procent av hela skogsmarksarealen, samt å liusbehovsskogar

å 7,000 hektar eller 6 procent av hela skogsmarksarealen. Även å allmänningsskogarna

beräknas vissa röjningsgallringar böra komma till utförande.

Förutom de här ovan angivna åtgärderna för skogsf öryngring och

beståndsvård har utredningen föreslagit utförande i mera begränsad

omfattning även av skogsdikningar, som ej äga samband

med återväxtåtgärder, samt anläggningar av större

drivningsvägar för virke. Utredningens förslag avser alla åtgärder

av ifrågavarande slag, som enligt utredningens uppskattning böra

komma till utförande inom nämnda landsdelar under tjuguårsperioden. Däri

innefattas sålunda såväl sådana åtgärder för skogsföryngring, som lagligen

åvila markägarna, som ock vissa andra åtgärder, som skogsägarna kunna

väntas utföra av egen drift eller med de bidrag, som för närvarande finnas

tillgängliga därför.

Det för samtliga ifrågavarande skogar sålunda framlagda tjuguåriga

skogsvårdsprogrammet är av följande omfattning i tusen dagsverken räknat:

Norr-

bottens

läns

lapp-

mark

Väster-

bottens

läns

lapp-

mark

Norr- o.

Väster- bottens

läns

kustland

Jämt-

lands

län

utom

skydds-

skogarna

Skydds- skogar

(nuva- rande

o. förut- varande)

Väster-

norr-

lands

län

Särna

och

Idre

sock-

nar

Su mma

Åtgärder för ~skogsföryng- ring ..................

1,212

194

2,222

648

800

1,100

1,145

1,120

3,365

700

1,100

1,000

560

7,134

3,797

3,960

14,891

Beståndsvård (röjningsgall- ring)..................

650

140

20

Skogsutdikning, som ej ut- föres i samband med

återväxtåtgärder ......

240

360

1,680

3,130

Summa skogsvårdsåtgärder

1,646

3,230

840

2,660

20

Betesanläggningar........

300

650

1,850

1,100

4,450

Summa summarum

1,940

8,880

4,980

4,755

3,760

20

19,841

Någon siffermässig utredning rörande omfattningen av åtgärderna för avsättningsförhållandenas

förbättring har utredningen ej verkställt.

I fråga om skogsvårdsprogrammets omfattning tillåter jag mig i övrigt

hänvisa till betänkandet (sid. 41—62). Utredningen har även verkställt en

undersökning rörande den inverkan skogsvårdsprogrammets genomförande

komme att få på tillgången av arbetskraft inom området för programmet

(sid. 131—141).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

7

Skogsvårdsarbetets bedrivande å de enskilda skogarna enligt nu

gällande bestämmelser m. m.

I syfte att undersöka i vad mån utredningens skogsvårdsprogram kan inom

skälig tidrymd realiseras med anlitande av hittills prövade metoder för

bedrivande av skogsvårdsarbete har utredningen lämnat en översikt över de

vägar, som nu följas för det enskilda skogsvårdsarbetet inom landet. Härvid

har utredningen till en början redogjort för gällande författningsbestämmelser

för vården av ifrågavarande skogar. Rörande innehållet i denna redogörelse

hänvisas till betänkandet sid. 63—65.

För att befordra skogsvårdsåtgärder å enskilda skogar ha statsmakterna

anvisat bidrag utan återbetalningsskyldighet direkt till skogsägare. De

anslag, som hittills stått till förfogande härför, äro statens skogsutdikningsanslag,

statens skogsodlingsanslag, anslaget till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder

å enskildas skogar samt anslaget till väg- och 1''lottledsbyggnader å

skogar i enskild ägo. Därjämte har domänstyrelsen disponerat särskilda

anslag för skogsvård å vissa enskilda skogar. Även skogsvårdsstyrelserna lia

vid sidan av förstnämnda fyra anslag på olika sätt ekonomiskt bisprungit

skogsägarna med anlitande av egna tillgångar.

Innan jag ingår på utredningens förslag torde jag i anslutning till vad utredningen

anfört få lämna en redogörelse för nämnda bidragsverksamhet.

Statens skogsutdikningsanslag anvisades första gången för budgetåret 1927/

28. Det har sedermera utgått med följande belopp:

År

Kronor

År

Kronor År

Kronor

1927 ____

.... 200,000

1932 ’.....

.... 1,000,000 1937 ....

.... 700,000

1928 ....

.... 300,000

1933 .....

,... 750,000 1938 ....

.... 600,000

1929 ....

.... 500,000

1934 .....

,... 750,000 1939....

.... 500,000

1930 ....

.... 700,000

1935 .....

,... 900,000

1931 ....

.... 800,000

1936 .....

... 900,000

Anslaget har sålunda för budgetåren 1927/28—1939/40 utgått med tillsammans

8.6 miljoner kronor. Vid prövning av allmänna beredskapsstaten för

budgetåret 1939/40 har riksdagen medgivit, att Kungl. Maj:t må, under för

beredskapsstaten gällande förutsättningar, under nämnda budgetår bevilja

statsanslag intill 300,000 kronor utöver det för budgetåret anvisade beloppet

för statens skogsutdikningsanslag.

För bidrag från anslaget lända till efterrättelse bestämmelserna i kungörelsen

den 27 juni 1927 (nr 270) med däri gjorda ändringar (kungörelserna

nr 273/1930, 581/1933, 422/1937, 451/1938 och 118/1939). Vidare har Kungl.

Maj:t samma dag utfärdat cirkulär (nr 273) till samtliga skogsvårdsstyrelser

och skogssällskap med föreskrifter rörande tillämpningen av iörstnämnda

kungörelse, vilket cirkulär sedermera i vissa delar ändrats (cirkulär nr 275/

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

1930 och 79/1931). Bestämmelserna rörande anslagets användning innehålla

i huvudsak följande.

Från statens skogsutdikningsanslag kan anvisas dels statsbidrag till utförande

inom område, varå skogsvårdslagen eller lagen om vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden

eller lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning,

av torrläggningslöretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos

mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogshörd, dels ock särskilt förvaltningsbidrag.

Ansökan örn statsbidrag göres hos vederbörande skogsvårdsstyrelse,

som, där ej styrelsen finner ansökningen omedelbart böra avslås,

föranstaltar om upprättande av förslag till utförande av företaget. Dylikt

förslag skall, därest och i den mån i företaget ingående torrläggningsarbete

anses böra vidmakthållas under längre tid än tio år, eller antagas

kan, att med hänsyn till allmän eller enskild rätt hinder möter mot företaget,

upprättas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.

Statsbidrag till visst företag eller del därav kan av skogsvårdsstyrelse beviljas

under förutsättning, att styrelsen finner nyttan av torrläggningen minst

motsvara kostnaden därför. Skogsvårdsstyrelse skall tillse, att bidrag främst

lämnas till sådana företag, som befinnas mest förtjänta av understöd. Statsbidrag

må icke utgå för sådant i torrläggning ingående arbete, vartill annat

statsunderstöd i form av bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa

förut utgått eller utgår. Den omständigheten, alt till annan del av företaget

än bidraget avser eller till upprättande av förslag till företaget statsunderstöd

eller bidrag från skogsvårdskassa utgått eller utgår, utgör icke hinder

för bidrags beviljande.

Statsbidrag kan beviljas till högst fyrtio procent —- i de fyra nordligaste

länen från den 1 juli 1938 högst femtio procent —- av den utav skogsvårdsstyrelsen

godkända kostnaden för torrläggningsarbetet. I fråga örn torrläggningsföretag

i Norrland och vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län

kan, där läget å arbetsmarknaden därtill giver anledning, efter Kungl. Maj:ts

medgivande statsbidrag beviljas till högst sextio procent av samma"kostnad.

Bidrag må ej utgå till aktiebolag.

Med den, som mot åtnjutande av statsbidrag från anslaget åtager sig ett

torrläggningsarbete, skall skogsvårdsstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt.

Genom dylikt kontrakt skall bidragstagaren bland annat förbinda sig att inom

bestämd tid fullborda torrläggningsarbetet i överensstämmelse "med av

styrelsen fastställd arbetsplan. Har förslag till företaget upprättats vid syneförrättning

enligt 10 kap. vattenlagen, skall i kontraktet intagas erinran om

den underhållsskyldighet, som åvilar vederbörande delägare. I annat fall

skall bidragstagaren förbinda sig att underhålla torrläggningsarbetet i den

omfattning och under den tid, högst tio år, som i kontraktet bestämmes. För

fullgörande av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet brytes, för återbärande

av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen ränta, skall ställas

säkerhet, som av skogsvårdsstyrelsen godkännes. Det tillkommer styrelsen

att hava inseende över torrläggningsarbetets utförande samt att meddela

slutligt godkännande av detsamma.

Från den med anlitande av anslaget bedrivna verksamhetens början år

1928 till och med år 1938 lia sammanlagt kontrakterats cirka 19,800 företag

med en båtnadsareal av 100,300 hektar, varav avsynats och godkänts 15,100

företag med en båtnadsareal av 126,700 hektar.

För bestyret med verksamhetens handhavande lia skogsvårdsstyrelserna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

9

tillgodonjutit förvaltningsbidrag från anslaget, utgående med högst 18 procent

å det för utdelning såsom statsbidrag anvisade beloppet.

Statens skogsodlingsanslag anvisades första gången för budgetåret 1930/31.

Anslaget har utgått med följande belopp:

År

Kronor

År

Kronor

År

Kronor

1930 ....

.. .. 600,000

1934 .....

... 350,000

1938 ....

.... 160,000

1931 ....

.... 400,000

1935 .....

.... 500,000

1939 ....

.... 100,000

1932 ....

.... 350,000

1936 .....

... 350,000

1933 ....

.... 350,000

1937 .....

... 400,000

Sammanlagt har sålunda för budgetåren 1930/31—1939/40 anvisats anslag

å 3.56 miljoner kronor. För budgetåret 1939/40 har å särskild beredskapsstat

uppförts ett förskottsanslag till statens skogsodlingsanslag å 100,000

kronor.

Bestämmelser om anslagets användning ha meddelats i kungörelsen den

27 juni 1930 (nr 270) med däri genom kungörelserna nr 582/1933, 423/1937

och 452/1938 gjorda ändringar. Nämnda dag utfärdade Kungl. Maj:t jämväl

cirkulär (nr 271) till samtliga skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet

med föreskrifter rörande tillämpningen av sagda kungörelse, vilket cirkulär

ändrats i viss del genom cirkulär nr 78/1931. Ifrågavarande bestämmelser

innebära i huvudsak följande.

Från statens skogsodlingsanslag må anvisas bidrag till utförande å samma

skogar, för vilka skogsutdikningsanslaget står till disposition, av företag,

som avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig

skogsproduktion å följande marker med otillfredsställande skogstillstånd,

nämligen: l:o) skogsmark, som helt saknar trädvegetation eller är bevuxen

med blott enstaka träd (typ 1); 2:o) vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet

är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån

saknar utvecklingsmöjligheter (typ 2); samt 3:o) skogsmark, som är bevuxen

med s. k. stavaskogsbestånd (typ 3). Beträffande mark, som omförmäles under

2:o), må bidrag utgå allenast under förutsättning, att avsättningsvärdet

å det virke, som bör avverkas å marken för erhållande av nöjaktig föryngring,

understiger kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål böra

utföras. Statsbidrag må ej utgå till torrläggningsföretag, som avser höjande

av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbol^,

eller till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag

är pliktig vidtaga, dock att statsbidrag må lämnas till utförande av erforderliga

återväxtåtgärder efter avverkning, som verkställts för erhållande av

nöjaktig föryngring å mark, varom förmäles under 2:o) eller 3:o), ävensom

till utförande å skogsmark, varå lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden äger tillämpning,

av återväxtåtgärder, som äro så betungande att vederbörande skogsvårdsstyrelse

funnit skäligt medgiva begränsning av den markägaren enligt nyssnämnda

lag åliggande skyldigheten i fråga örn vidtagandet av åtgärder för

återväxtens betryggande.

Ansökan örn statsbidrag göres bos vederbörande skogsvårdsstyrelse som,

där ej styrelsen finner ansökningen omedelbart böra avslås, föranstaltar om

upprättande av förslag lill utförande av företaget. Finner skogsvårdssty
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

reisen, att företaget eller viss del därav angår mark, som bör användas för

vederbörande fastighets eller därmed sambrukad fastighets behov såsom betesmark

för ordnat betesbruk eller eljest för annat ändamål än skogsproduktion,

må bidrag ej lämnas till företaget eller sagda del därav.

Statsbidrag kan av skogsvårdsstyrelsen beviljas under förutsättning, att

styrelsen finner nyttan av företaget minst motsvara kostnaden härför. Styrelsen

skall tillse, att bidrag främst lämnas till företag, som äro mest förtjänta

av understöd. Bidrag må icke utgå till sådant företag, vartill annat

statsunderstöd i form av bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa

förut utgått eller utgår. Den omständigheten, att till upprättande av förslag

till företaget statsunderstöd eller bidrag från skogsvårdskassa utgått eller utgår,

utgör dock icke hinder för bidrags beviljande.

Statsbidrag kan beviljas till högst femtio procent av den utav skogsvårdsstyrelsen

godkända kostnaden för företaget. I sagda kostnad må, där styrelsen

finner erforderligt att det område, som företaget avser, inhägnas eller

att annan hägnadsåtgärd för områdets fredande mot betesdjur vidtages, inräknas

ersättning för åtgärdens utförande. Bidrag må ej lämnas till annan

än den, som med ägande- eller fideikommissrätt innehar marken. Aktiebolag

må icke erhålla bidrag.

Med den, som mot åtnjutande av skogsodlingsbidrag åtager sig arbete,

skall skogsvårdsstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt, och skall därvid iakttagas

bland annat följande. Genom kontraktet skall bidragstagaren förbinda

sig att inom bestämd tid fullborda i företaget ingående arbete i överensstämmelse

med av styrelsen fastställd arbetsplan. I kontraktet skall, om förhållandena

därtill giva anledning, intagas föreskrift, att bidragstagaren är pliktig

att enligt styrelsens bestämmande inhägna det område, som företaget avser,

eller vidtaga annan hägnadsåtgärd, som på ett betryggande sätt fredar

området mot betesdjur, och att underhålla för sådant ändamål uppförd

hägnad intill dess å området uppkommen skog nått den utveckling, att den

ej längre är att räkna såsom plantskog. Därjämte skall föreskrivas, att skog,

som uppdragits med hjälp av statsbidraget, skall av bidragstagaren vidmakthållas,

intill dess densamma ej längre är att räkna såsom plantskog.

För fullgörande av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet brytes,

för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen ränta

skall, om ej skogsvårdsstyrelsen finner skäl att därifrån medgiva befrielse,

ställas säkerhet, som av styrelsen godkännes. Det åligger skogsvårdsstyrelsen

att öva tillsyn därå, att arbete, varom kontrakt blivit upprättat, utföres på

ändamålsenligt sätt samt att meddela slutligt godkännande av arbetet.

För bestyret med nu avhandlade verksamhet Ira skogsvårdsstyrelserna

uppburit förvaltningsbidrag efter i huvudsak enahanda grunder som i fråga

om statens skogsutdikningsanslag.

Alltsedan bidragsverksamhetens början år 1930 samt till och med år 1938

ha inalles kontrakterats cirka 15,400 företag med en areal av 115,300

hektar. Därav lia avsynats och godkänts 12,500 företag, omfattande 95,400

hektar.

Anslaget till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar anvisades

första gången av 1932 års riksdag. För budgetåret 1932/33 ställdes

2,000,000 kronor till förfogande för att bereda ökade försörjningstillfällen

inom skogsbruket under den rådande arbetslöshetsperioden och främja

skogsvården. För nästföljande tvenne budgetår ställdes ytterligare inalles

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

8.5 miljoner kronor till förfogande. Medelsanvisningen för budgetåren 1932/

33—1934/35 har sålunda totaliter utgjort 10.5 miljoner kronor. För budgetåret

1938/39 har å tilläggsstat anvisats ytterligare 1.5 miljon kronor. Sedermera

har för budgetåret 1939/40 å särskild beredskapsstat uppförts ett

för skottsanslag å 5 miljoner kronor.

Senaste bestämmelser örn anslagets användning återfinnas i kungörelsen

den 30 juni 1933 (nr 437) med däri genom kungörelserna nr 548/1933 och

198/1934 vidtagna ändringar. Samma dag har Kungl. Maj:t utfärdat cirkulär

(nr 438) till domänstyrelsen, samtliga skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet

med föreskrifter rörande tillämpningen av sagda kungörelse.

Vidare torde här få erinras, att för motverkande av arbetslöshet av 1933

och 1934 års riksdagar anvisades anslag till väg- och flottledsbyggnader d

skogar i enskild ägo med 500,000 kronor för respektive budgetår. För budgetåren

1938/39 och 1939/40 ha dylika anslag åter anvisats med respektive

350,000 och 100,000 kronor. Å särskild beredskapsstat har för budgetåret

1939/40 uppförts ett förskottsanslag av 300,000 kronor.

Bidragsverksamheten regleras genom kungörelsen den 16 september 1933

(nr 549) med ändring jämlikt kungörelse nr 349/1938 samt cirkulär samma

dag (nr 550).

Sedan budgetåret 1924/25 har till främjande av skogsvård d enskildas skogar

i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar m. fl. skogar ett reservationsanslag

varit uppfört å riksstaten, avsett att disponeras av domänstyrelsen.

När ny lagstiftning trädde i kraft för nämnda skogar från år 1934, ändrades

anslaget att avse endast kronohemman och husbehovsskogar.

Från och med år 1929 har utgått bidrag från den s. k. skgddsskogsfonden

för främjande av skogsvården å skgddsskogsområdena i Kopparbergs och

Jämtlands län. Fonden utgöres av de skogsvårdsavgifter, som efter den 1 juli

1923 influtit från sagda områden. Bidragen utgingo under åren 1930—1935

med högst 65 procent av den beräknade kostnaden för skogsvårdsåtgärderna.

För åren 1936 och 1937 höjdes denna procentsats till 85. År 1938 överlämnade

domänstyrelsen fondens behållning till respektive skogsvårdsstyrelser,

nämligen för Jämtlands län 39,453 kronor och för Kopparbergs län 2,909

kronor.

Slutligen må erinras om bidragsverksamheten till betesanläggningar.

Genom beslut av 1939 års riksdag har viss omläggning skett av denna bidragsverksamhet

räknat från den 1 januari 1940. Bestämmelser beträffande

bidragsverksamheten ha utfärdats i kungörelse den 30 juni 1939 (nr 466)

angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Bestämmelserna

innebära i huvudsak följande.

Statsbidrag för betesförbättring m. fl. ändamål kan under vissa villkor utgå

till ägare eller brukare av jordbruk, vars åkerareal icke överstiger tjugu hektar.

Bidrag må ock under vissa förutsättningar beviljas hushållningssällskap,

enskild person, bolag eller förening, som avser att upplåta det med bidraget

åsyftade området för betesändamål.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunni. Maj:ts proposition nr 190.

Betesförbättringsbidrag kan uppgå till högst sextio procent av den beräknade

kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den för förbättring

avsedda arealen. Vid beräkning av kostnad, som nu sagts, upptages

kostnaden för sådan röjning, som sker genom upprotning av växande träd

och buskar, samt för stenröjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling

av betesmarken ävensom fröanskaffning och stängseluppsättning, allt

i den mån nämnda åtgärder erfordras för ändamålet och lån eller bidrag av

statsmedel icke på annat sätt utgått för täckande av dylik kostnad. Statsbidrag

må icke, utom i fråga om bidrag till hushållningssällskap m. fl., på

en gång tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa 800

kronor för samtliga ändamål, som avses i kungörelsen.

Ansökan örn statsbidrag skall ingivas till vederbörande hushållningssällskap.

Sådan ansökan skall vara åtföljd av plan och kostnadsförslag för

företaget, uppgjorda av jordbrukskonsulent eller annan person, som sällskapet

prövat därtill kompetent, jämte yttrande av förrättningsmannen angående

bl. a. markens lämplighet ur olika synpunkter till betesmark.

Hushållningssällskapet skall upprätta kontrakt nied bidragstagaren, innefattande

bl. a. bestämmelse om tid, då arbetet skall vara fullbordat. Tiden

må icke fastställas till senare tidpunkt än utgången av andra kalenderåret

efter det, då bidraget beviljades. Förlängning av tiden kan dock medgivas

för två år i viss angiven ordning. Där förhållandena giva anledning därtill,

må i kontrakt intagas föreskrift att förbättring, som verkställts med anlitande

av statsbidrag, skall av bidragstagaren vidmakthållas under minst tio

år från tiden för förbättringens vidtagande. I kontrakt må ävenledes, där

hushållningssällskapet efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse så

finner i särskilda fall lämpligt och skäligt, sällskapet tillförbinda bidragstagaren

att, i den mån kulturarbete iordningställes, icke släppa beteskxeatur

å skogsmark eller att inom viss tid upphöra med skogsbete.

I utredningens betänkande ha närmare uppgifter lämnats rörande de förutberörda

anslagens användande. I fråga om dessa uppgifter tillåter jag mig

hänvisa till betänkandet (sid. 65—80).

Utredningen har i anslutning till redogörelsen för den nu tillämpade bidragsverksamheten

även upptagit en framställning över tidigare förslag till

ändringar i bidragsverksamheten. Härvid har erinrats örn vissa av 1936 års

skogsutredning samt riksdagsmannen Elof Lindberg och Västerbottens läns

landstings industrikommitté framlagda förslag. En sammanfattning av dessa

förslag har upptagits i betänkandet (sid. 81—86).

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

13

Utredningens förslag till skogsvårdsprogrammets genomförande.

Översikt över förslaget.

Det av utredningen framlagda skogsvårdsprogrammet innebär att ett mycket

omfattande skogsvårdsarbete skall utföras å flertalet enskilda skogar i de

fyra nordligaste länen samt Kopparbergs län. Utredningen har ansett, att

programmet skulle genomföras under en tjuguårsperiod. För att kunna få

programmet genomfört erfordras enligt utredningens mening att särskilt

statsanslag ställes till förfogande, från vilket bidrag utan återbetalningsskyldighet

kan utlämnas. För ändamålet har utredningen föreslagit, att

ett belopp av i runt tal 5,000,000 kronor örn året anvisades under tjuguårsperioden.

Verksamheten avses skola handhas av skogsvårdsstyrelserna.

Dessa skulle efter framställning hos Kungl. Majit kunna erhålla dels

medel att utdelas såsom statsbidrag för verksamhetens genomförande och

dels förvaltningsbidrag, avsedda att täcka skogsvårdsstyrelsemas kostnader.

Såsom förut nämnts har utredningen förordat, att verksamheten skulle

bedrivas å skogar, lydande under 1932 års lappmarkslag, skogar i Västerbottens

och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade

allmänna skogsvårdslagen samt de i 4 kap. skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade

skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare

lytt under lagen angående skyddsskogar. För att verksamheten skulle kunna

planläggas och bedrivas rationellt har utredningen föreslagit att densamma

borde organiseras regionsvis. Område inom vilket skogsvårdsarbetet bedreves

skulle benämnas skogsvårdsområde. För sådant område skulle enligt

utredningens förslag upprättas en skogsvårdsplan, innefattande för en tioårsperiod

de produktionsbefrämjande åtgärder, som skulle genomföras. Endast

därest skogsvårdsområde bildats och skogsvårdsplan upprättats, skulle statsbidrag

få lämnas. Sådant bidrag skulle få utgå till åtgärder, avseende dels

främjande av skogsåterväxten, såsom hyggesrensning, markberedning och

skogsodling, dels beståndsvård, såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog,

plantskog och ungskog, dels skogsdikning, dels betesanläggning, dels

ock anläggning och förbättring av väg för utforsling av skogsprodukter. Bidragen

skulle utgå dels med ett grundbelopp och dels med tilläggsbidrag, vilket

sistnämnda bidrag skulle utgå till bidragstagare som vore i trängande behov

av hjälp. Grundbidragen skulle utlämnas till viss procent av de beräknade

kostnaderna för åtgärden i fråga. Storleken av bidragsprocenten framgår

av följande av utredningen uppgjorda tablå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 190-

Statsbidragens grundbelopp i procent av kostnaden för åtgärden.

Åtgärder för

skogsåter- växt, skogs-

Åtgärder för

beståndsvård

samt skogs-

Företag

utdikning i

utdikning å

rörande

samband

mark, som

anläggning

med dylikt

icke samti-

och förbätt-

företag och

digt är före-

ring av väg

betesanlägg-

ning

procent

mål för åter- växtåtgärder

procent

procent

A. Å mark lydande under lagen om vård av vissa

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden, å mark inom

nämnda lappmarker, beträffande vilken lagen

örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

äger tillämpning, samt å mark belägen på sådana

i 4 kap. skogsvårdslagen omförmälda svårför- yngrade skogar och skyddsskogar, som lytt under

lagen angående skyddsskogar,

a) då bidragstagaren är annan än aktiebolag ..

75

65

40

b) då bidragstagaren är aktiebolag............

60

50

40

B. Å mark inom de fyra nordligaste länen, där 1923

års skogsvårdslag samt lagen om allmännings- skogar i Norrland och Dalarna i övrigt äga till- lämpning,

a) då bidragstagaren är annan än aktiebolag ..

65

50

25

b) då bidragstagaren är aktiebolag............

50

40

25

Tilläggsbeloppet skulle enligt förslaget få utgå med högst hälften av det

belopp, varmed den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för åtgärden

överstege det för densamma beviljade grundbeloppet. Visst bidrag skulle

jämväl kunna utgå till sådana skogsägare, som ej anslutit sig till verksamheten.

Utredningen har ansett skogsvårdsområdets omfattning böra bestämmas

på sådant sätt, att betesreglering enligt ägofredslagen lämpligen kunde ske

för området och att skogsvårdsarbetet inom detsamma kunde bedrivas rationellt.

Arealen av skogsvårdsområdena borde i regel utgöra 500 till 2,000

hektar skogs- och utmark.

Skogsvårdsplan skulle enligt utredningens förslag innehålla dels en översikt

över förutsättningarna för skogsvårdsarbetet, bland annat beträffande

avsättnings- och betesförhållandena samt tillgången till arbetskraft, dels ock

förslag beträffande de åtgärder av angivna slag, som skulle utföras inom

skogsvårdsområdet, oavsett örn bidrag skulle utgå för desamma eller icke,

nämligen betesanläggning, åtgärder för skogsföryngring, beståndsvård (röjningsgallring

samt gallring eller genomhuggning i äldre skog), skogsutdikning

samt vägbyggnad. Dessutom skulle i planen upptagas sådan avverkning

av tras- och restbestånd, som erfordrades för rationell behandling av ett

avverkningsområde. Utredningen har framhållit, att planläggningen måste

ske under noggrant hänsynstagande till de olika åtgärdernas tekniska sammanhang,

särskilt beträffande betesanläggningar och återväxtåtgärder, samt

till möjligheten att genom arbetena utjämna arbetstillgången i orten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

15

Genomförandet av skogsvårdsplanen skulle enligt utredningens förslag

kunna ske oaktat att en eller flera av skogsägarna icke anslutit sig till densamma.

Utredningen har ansett erforderligt, att de skogsägare, som deltoge i verksamheten,

i regel sammanslöte sig i en skogsvårdsförening med uppgift att

förmedla uppgörelser i skogsvårdsfrågor mellan delägarna och skogsvårdsstyrelsen

samt att i övrigt verka för en god skogsvård inom skogsvårdsområdet.

Stadgar för föreningen skulle fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Utredningen

har tillmätt denna fordran på samarbete mellan delägarna och

ett kollektivt uppträdande från deras sida stor betydelse med hänsyn till

att den föreslagna skogsvårdande verksamheten förutsatte, att arbetena utfördes

planmässigt över hela skogsvårdsområdet med minsta möjliga administrationskostnader.

Föreningarnas betydelsefullaste, praktiska uppgift

vore deras medverkan i arbetskontrollen, för vilken utredningen angivit särskilda

regler. Utredningen har tänkt sig, att skogsvårdsföreningarna skulle

kunna bliva av betydelse även för annat samarbete mellan delägarna i skogliga

spörsmål ävensom för det framtida skogsvårdsarbetet. Någon ekonomisk

verksamhet skulle föreningarna icke bedriva.

Sedan skogsvårdsförening bildats, skulle föreningens styrelse enligt förslaget

med stöd av medlemmarnas fullmakter sluta kontrakt med skogsvårdsstyrelsen

om utförande av de i skogsvårdsplanen angivna åtgärderna.

Skogsvårdsplanen kunde emellertid icke innehålla noggrannare arbetsanvisningar

och borde heller icke ligga till grund för beräknande av statsbidrag,

som till väsentlig del skulle utgå först efter åtskilliga år. För de särskilda

arbetena skulle därför upprättas arbetsplaner, avseende ett eller några få

år. Arbetsplanerna skulle upprättas på samma sätt som arbetsförslagen

inom den nuvarande bidragsverksamheten för skogsvård och skulle ligga

till grund för tilldelning av bidragsmedel till delägarna, vilka själva eller

genom föreningens ombud uppbure medlen. Delägarna skulle sedermera

utföra, var och en inom sin fastighet, de åtgärder som intagits i skogsvårdsplanen.

En stor del av åtgärderna för skogsföryngring samt röjningsgallringar

skulle utföras under ledning av arbetsförman, som skogsvårdsstyrelsen

anvisade eller godkände. Kontrollen över arbetena skulle i första

band handhavas av skogsvårdsföreningen, vars styrelse genom en av föreningen

utsedd syssloman skulle följa arbetena samt bålla skogsvårdsstyrelsen

underrättad örn arbetenas fortgång. Skogsvårdsstyrelsens tjänsteman

skulle medverka i erforderlig grad i arbetet samt verkställa avsyning av

företagen. I kontrakten med skogsvårdsstyrelsema har utredningen föreslagit

skola upptagas i huvudsak följande bestämmelser.

Delägarna i skogsvårdsföreningen skulle förbinda sig, att var och en för

sin fastighet utföra och inom bestämd tid fullborda de åtgärder, som angivits

i skogsvårdsplanen, att för framtiden vidmakthålla och .skydda utfört

företag enligt de närmare föreskrifter, som meddelades i kontraktet eller fastställd

arbetsplan eller i annan ordning, att icke släppa betesdjur å mark,

.sorn vore eller varit föremål för i skogsvårdsplanen angiven åtgärd, avseende

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

främjande av skogsåterväxten, att bestrida hantlangningskostnader oell övriga

kostnader för upprättande av arbetsplaner med undantag av ersättningar

och arvode åt förrättningsman, att bestrida vad till fullbordande av

ifrågavarande åtgärder kunde erfordras utöver beviljade bidrag från förevarande

anslag, samt att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av

skogsvårdsstyrelsen.

I kontraktet skulle delägarna därjämte lämna skogsvårdsstyrelsen i uppdrag

att för deras räkning teckna erforderliga försäkringsavtal beträffande

i skogsvårdsplanen angivna hyggesbränningar och att gälda därför utgående

premier med vederbörande delägare tillkommande statsbidrag.

Därjämte skulle i kontraktet intagas bestämmelse, att skogsvårdsstyrelsen

vöre berättigad att från skogsvårdsplanen utesluta sådan åtgärd, som vid

närmare planläggning befunnes icke lämpligen böra komma till utförande,

samt att bidragstagare icke skulle vara skyldig att å sin fastighet utföra bidragsberättigade

åtgärder, för vilka kostnaden enligt i arbetsplaner och förslag

intagna kostnadsberäkningar med mer än tio procent överstege det i

skogsvårdsplanen beräknade totala beloppet för dylika åtgärder.

Vidare skulle i avseende å vidmakthållande och skydd av med statsbidrag

utförda betesanläggningar i kontraktet föreskrivas, att sådan anläggning,

såvida den icke blott vore av tillfällig natur, skulle vidmakthållas under

minst tio år. I fråga örn skogsutdikning skulle stadgas, att alla med statsbidrag

utförda torrläggningsarbeten, vartill förslag upprättats vid syneförrättning

enligt vattenlagen, skulle av vederbörande underhållas, intill dess

sådan underhållsskyldighet kunde bliva ålagd andra eller vederbörande befriats

från underhållsskyldigheten, att övriga med statsbidrag verkställda arbeten

skulle underhållas i den omfattning och under den tid, högst tio år,

som bestämts i kontrakt eller arbetsplan, att, därest underhållsskyldigheten

försummades, med avseende på bristens botande och uttagande av därför

erforderliga kostnader hos den försumlige skulle gälla vad därom stadgades

i 13 kap. 17 § vattenlagen, att befogenhet att i här avsett fall bota bristen

skulle tillkomma vederbörande skogsvårdsstyrelse samt att — i fall skogsvårdsstyrelsen

funne att för tillvaratagande av den förbättring av mark, som

vunnits genom utförd torrläggningsåtgärd, röjning eller röjningsgallring borde

företagas å marken — bidragstagare vöre skyldig att mot åtnjutande av

det understöd, som skogsvårdsstyrelsen kunde lämna därför, utföra sådan

röjningsåtgärd.

Vidkommande skogsåterväxtåtgärder skulle stadgas, att, därest bidragstagare

försummade att utföra hägnad, som föreskrivits för att freda område,

där åtgärd för skogsföryngring vidtagits, mot betesdjur, skogsvårdsstyrelsen

vore berättigad att på den försumliges bekostnad avhjälpa bristen

samt att, örn skog, som uppkommit på grund av föryngringsåtgärder, genom

dylik försummelse skadats av betesdjur, den försumlige vöre pliktig

att enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande vidtaga för skadans avhjälpande

erforderlig åtgärd.

Härjämte skulle angående skogsåterväxtåtgärder intagas föreskrift, att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

17

skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag, skulle av bidragstagaren

vidmakthållas, intill dess skogen nått den utveckling, att den ej längre vore

att räkna såsom plantskog, att för sådant ändamål behövlig åtgärd skulle

utföras enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande samt att bidragstagaren vid

utförande av dylik åtgärd vöre berättigad att kostnadsfritt från skogsvårdsstyrelsen

erhålla dels erforderligt skogsodlingsmaterial, dels ock sakkunnigt

biträde vid arbetets utförande.

Härutöver skulle i kontraktet stadgas, att det ålåge bidragstagare att tillse

att, därest honom tillhörigt område, som berördes av i skogsvårdsplan

intagen åtgärd, överlätes till annan, denne före överlåtelsen till skogsvårdsstyrelsen

avgåve skriftlig utfästelse att fullgöra bidragstagarens förpliktelser

enligt kontraktet och att i sin ordning ej överlåta området till annan,

utan att denne till skogsvårdsstyrelsen gjorde enahanda åtagande, samt att,

om överlåtelse av området skedde i strid mot vad sålunda stadgats, överlåtaren

vore pliktig att till skogsvårdsstyrelsen återgälda statsbidrag, som lämnats

för åtgärd å området, jämte fem procent årlig ränta, dock högst under

tio år, ävensom samtliga skogsvårdsstyrelsens kostnader för tillhandahållande

av material samt för planläggning och kontroll m. m.

Utredningen har utöver nu återgivna förslag förordat vissa andra åtgärder

avseende reglering av skogsbetet, ersättning för skada vid hyggesbränning

samt anskaffande av frö och plantor. En viss utökning av skogsvårdsstyrelsernas

personal har även ifrågasatts. Samtliga dessa förslag kommer

jag att i det följande upptaga till särskild behandling.

Utredningens motivering.

Efter denna översikt över utredningens förslag torde jag närmare få ingå

på dessa och den av utredningen lämnade motiveringen.

Tiden för skogsvårdsprogrammets genomförande.

Utredningen har såsom förut nämnts ansett, att det behövliga skogsvårdsarbetet

borde genomföras under en tjuguårsperiod. Efter att hava erinrat

att med den omfattning, varmed skogsvårdsarbetet för närvarande bedreves,

ett utförande av det erforderliga arbetet skulle draga en tid av 100 år, bar utredningen

såsom skäl för att arbetet i Norrland borde bedrivas i snabbare

takt framhållit bland annat följande.

De outnyttjade markerna i Norrland ha till övervägande delen tillkommit

under den ännu icke avslutade virkesexploateringen, då nödvändiga arbeten

för förnyande av det växande skogskapitalet av flera skäl icke bedrivits i en

takt som svarat mot uttaget. Det är av högsta vikt, att vad som därvidlag uraktlåtits

— kanske huvudsakligen därför att det icke kunnat utföras —

snabbt gottgöres genom uppdragande av ny skog i den gamla skogens ställe.

Den norrländska skogens avkastningsförmåga är av skilda orsaker för närvarande

tillfälligt nedsatt och kommer att under en övergångstid så förbli.

Genom uppdrivandet av full produktion å samtliga marker så snabbt som de

tekniska förutsättningarna tillåta bör övergångsperioden dock kunna avsevärt

förkortas. Man bar rätt att nu ställa det kravet, att annan nedsättning av de

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 190. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

norrländska skogarnas produktion icke får ske än sådan, som betingas av det

nuvarande virkesförrådets fördelning med avseende å mognad och beskaffenhet.

Återuppbyggnadsarbetet bör därför beträffande de norrländska

skogsmarkerna ej utsträckas över längre tid än som erfordras med hänsyn

till tekniska förutsättningar, tillgången på arbetskraft och dennas ändamålsenliga

utnyttjande samt de ekonomiska uppoffringar för utförande av åtgärderna,

som skäligen kunna påfordras från den enskilde skogsägarens och

statens sida.

Det åtgärdsprogram, som av utredningen framlagts för lappmarkerna, avser

i fråga om skogsföryngringsåtgärder nödvändiga arbeten efter de slutavverkningar,

som beräknas bliva utförda under tiden intill år 1954, då de

nuvarande avverkningsplanerna utlöpa. Vid den tidpunkten har huvuddelen

av det överåriga skogskapitalet tillgodogjorts.

De skogligt-tekniska förutsättningarna torde medgiva, att skogsvårdsprogrammet

kan realiseras under en tid av tjugu år. Utredningen anser vid sådant

förhållande, att det örn möjligt också bör komma till utförande under

den närmaste tjuguårsperioden. Med hänsyn till de begränsade reproduktionsåtgärder,

som därefter återstå, lärer verksamheten sedermera kunna så

småningom upphöra. En forcering av förvngringsåtgärderna under den

första tiden bör dock såvitt möjligt ske, med hänsyn till dels att den nu outnyttjade

marken snarast bör bringas i full produktion, dels ock att det årligen

tillkommande behovet av dylika åtgärder är störst under den första

delen av perioden på grund av att avverkningsbeloppen sjunka under tjuguårsperioden.

Ehuru röjningarna icke äro på samma sätt tidsbestämda, är

det likväl ur produktionssynpunkt önskvärt att deras utförande påskyndas.

Arbetena böra sålunda rent tekniskt sett under den första delen av tjuguårsperioden

bedrivas i väsentligt större omfattning än vad de nedan beräknade

årsmedeltalen angiva.

Utredningen har i anslutning till sin motivering uppgjort vissa beräkningar

rörande den areal som årligen bör underkastas olika produktionsbefrämjande

åtgärder (sid. 92—93).

Planläggningen av skogsvårdsarbetet.

Utredningen har ansett lämpligt, att de produktionsbefrämjande åtgärder,

som behöva vidtagas, planläggas och utföras å vissa större områden, s. k.

skogsvärdsområden. Utredningen har framhållit, att det skogsvårdsarbete,

som för närvarande bedreves, planlades särskilt för varje företag, vartill bidrag

i någon form sökts. I allmänhet omfattade områdena icke mer än 20

till 30 hektar. Utredningen har i anslutning härtill framhållit:

En avsevärd rationalisering av skogsvårdsstyrelsernas biträde vid de statsunderstödda

skogsvårdsföretagen kan ernås genom sammanförande av företagen

till större, geografiskt närliggande grupper. Detta gäller såväl planläggningen

och biträdet vid utförandet, där sådant förekommer, som ock

kontrollen, vilken för närvarande tager oskälig tid i anspråk. För vinnande

av full effekt härutinnan är det i regel icke ens tillräckligt att utvidga företagen

att omfatta alla erforderliga åtgärder inom en hel fastighet eller brukningsdel

på grund av den i dessa trakter — liksom i hela vårt land i övrigt

— långt drivna jorddelningen. Det är ur synpunkten av arbetenas rationella

bedrivande synnerligen önskvärt, att de nu planerade skogsvårdsföretagen

kunna omfatta ett större antal närliggande brukningsdelar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 190.

19

Utredningen har vidare framhållit, att flertalet av de produktionsbefrämjande

åtgärderna bättre och lättare kunde vidtagas å större områden. Härvid

har utredningen särskilt pekat på betesregleringar, torrläggningar och

bränning av större hyggestrakter.

Beträffande skogsvårdsområdenas storlek har utredningen uttalat bland

annat.

Att uppställa några bestämda regler för avgränsning av skogsvårdsområde

torde knappast låta sig göra. Praktiska hänsyn få fälla utslaget. I de

fall, då skogsvårdsarbetet förutsätter, att skogsbetet avlyses, vilket torde bliva

regel, bör skogsvårdsområdets omfattning i första rummet vara sådan,

att delägarna i området kunna freda skogsmarken från betning, helst utan

att anordna stängsel omkring området. I övrigt bör omfattningen av skogsvårdsområde

bestämmas av hänsyn till skogsvårdsarbetets organisation och

utförande.

Ofta torde ett byalag eller skifteslag lämpligen kunna bilda eget skogsvårdsområde,

örn gårdarna ligga samlade och bosättningar, tillhörande annan

by, icke ligga alltför nära utmarksgränserna. I sistnämnda fall är det

sannolikt lämpligt att arrondera skogsvårdsområdet genom intagande i detsamma

av brukningsdelar från andra skifteslag, såvida icke två angränsande

skogsvårdsområden lämpligen kunna bildas samtidigt. Icke sällan äro

flera skifteslag sammanvävda i ett bebyggelsekomplex. Skogsvårdsområdet

måste då innefatta ett antal lämpligt belägna brukningsdelar utan hänsyn

till vart de äro att hänföra i skiftesavseende. Samma regel måste följas, när

skifteslagen äro så stora — som flerstädes är fallet i Norrbotten — att en

skogsvårdsplan, som omfattade hela skifteslaget, skulle bliva ohanterlig.

Uppdelning i skogsvårdsområden bör därvid lätt kunna genomföras, i varje

fall om områdena bildas samtidigt, varigenom den rättsliga regleringen av

gemensamhetsbetet kan utföras vid en och samma förrättning.

Ett skogsvårdsområde, vars omfattning bestämmes på sätt förut sagts,

lärer ofta komma att innesluta, förutom skogsfastigheter, som lyda under

1932 års skogsvårdslag för lappmarken och sålunda böra bliva föremål för

den skogsvårdande verksamhet, vilken här planlägges, jämväl enstaka skogar

av allmän natur, såsom kronoparker och ecklesiastika skogar av skilda

slag. Enligt utredningens förslag till ordnande av betesfred inom området

kommer betesreglering att genomföras även för nämnda fastigheters del.

Vad beträffar skogsvårdsåtgärder synas företag, som beröra såväl allmän

som enskild mark, böra intagas i skogsvårdsplan samt, därest företaget till

huvudsaklig del angår enskild mark, även bli föremål för närmare planläggning

genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Planläggning av skogsvårdsarbeten,

som endast beröra ifrågavarande allmänna skogar, ankommer givetvis

på vederbörande förvaltningar. Väganläggning, som berör både allmän

och enskild skog, torde alltid handläggas vid förrättning enligt lagen om enskilda

vägar.

Skogsvårdsområdenas ytvidd lärer kunna växla betydligt. Utredningen

håller före att 500—2,000 hektar skogs- och utmark kunna komma att visa

sig vara lämplig storlek på skogsvårdsområde.

Utredningen har i sitt betänkande även lämnat en redogörelse för vad

skogsvård spionerna böra innehålla. Härutinnan hänvisas till betänkandet

(sid. 99—101).

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Skogsvärdsarbetets genomförande.

Såsom förut berörts innebär utredningens förslag, att skogsvårdsarbetet

med hjälp av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet skulle utföras på frivi-lighetens

väg av skogsägarna själva. Utredningen har i sin motivering till

sitt förslag i denna del till en början övervägt frågan huruvida skogsvårdsarbetet

skulle genomföras genom tvångsåtgärder av staten eller på frivillighetens

väg av skogsägarna. Härvid har utredningen ansett sig böra ansluta

sig till den linje, som svensk skogspolitik under senare decennier konsekvent

följt, att vården av skogarna bör regleras genom tvångsbestämmelser endast

i de fall då underlåtenhet att företaga åtgärder kan medföra större risker

för skogarnas bestånd och utveckling. Utredningen har därefter ingått på

frågan om staten kan anses äga förpliktelser att lämna skogsvårdsarbetet i

lappmarkerna ett mera effektivt stöd än för närvarande sker eller eljest har

anledning att kraftigare bistå skogsägarna i skogsvårdsarbetet. Härutinnan

har i betänkandet anförts bland annat:

Genom den snabba realisation av virkesförrådet, som ägt rum i Norrland,

har det i skogarna bundna kapitalet till stor del frigjorts under en tid,

då skälig återbäring av vad som erfordrats för säkerställande av den fortsatta

produktionen icke kunnat ske — åtminstone ej vad beträffar de mera

svårföryngrade områdena i lappmarken. Under sådana omständigheter lärer

samhället icke kunna undandraga sig ett visst ansvar för det återuppbyggnadsarbete,

vilket påbörjats med de otillräckliga resurser, som hittills

stått till förfogande, men som nu måste forceras och föras till slut så snabbt

som förhållandena tillåta.

Den ständigt pågående kapitalöverföringen från Norrland till sydligare delar

av vårt land måste även framhållas. Det är obestridligt, att här försiggår

en förbrukning av naturtillgångar — det gäller framför allt malm och

skog — som undan för undan förminskar bygdens förmåga att ge utkomst åt

nya generationer av människor, vilket är så mycket mera ödesdigert som

den naturliga folkökningen i Norrland är den största i landet. Utredningen

vill fastslå, att endast en mindre del av bruttoförsäljningsvärdet av den norrländska

träförädlingsindustriens produkter för närvarande kommer de skogsbygder

till godo, som lämna den för industrien oundgängliga råvaran, på

samma gång som åtskilliga av de nödvändigaste åtgärderna för skogsproduktionens

vidmakthållande försummas. Den nuvarande skogliga bidragsverksamheten

till skogsdikning, skogsodling m. m. är grundad på det förhållandet,

att kostnaderna för dylika åtgärder äro bundna under en mycket lång

tid. De enskilda ägare av skogsfastigheter, som vidtaga åtgärder av ifrågavarande

slag å sina fastigheter, kunna som regel icke påräkna någon nämnvärd

ekonomisk vinst av företagen. Det är uppenbart, att i de norra delarna

av landet, där virkesproduktionen förlöper långsammare och är väsentligt

lägre än i de södra delarna, en mycket större del av de skogsvårdsarbeten,

som skola utföras, tillhöra de långfristiga företagens kategori. De nuvarande

skogsägarna — till övervägande delen hemmansägare i små ekonomiska omständigheter

-— kunna under sådana omständigheter icke förväntas åstadkomma

någon större kapitalinsats.

Vid jämförelse mellan de lappländska skogsvårdsarbetena och motsvarande

arbeten i andra delar av landet, framträder ännu en bestämd skillnad.

De områden, som måste behandlas med skogsvårdsåtgärder, äro i lappmar
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

21

kerna, relativt sett, av betydligt större omfattning än de områden av motsvarande

slag, som återfinnas inom andra delar av landet. Det nu framlagda

skogsvårdsprogrammet innebär för Västerbottens lappmark, att 53

procent av hela skogsmarksarealen å de enskilda skogarna, husbehovsskogar

och allmänningar ej inräknade, skola under de närmaste tjugu åren

behandlas med skogsvårdande åtgärder, som icke lämna någon omedelbar inkomst

i form av avsättningsbart virke. För Norrbottens lappmark är motsvarande

siffra 44 procent.

Principen att den, som tillgodogör sig skog genom avverkning, skall svara

för att på samma mark ny skog träder i den avverkades ställe är numera

genomförd för alla Sveriges skogar. Det är emellertid ej en tillfällighet att

bestämmelsen ej införts för de lappländska skogarna förrän år 1934. Där

har rått och råder alltjämt i stor utsträckning särskilda förhållanden, som

göra reproduktionsplikten mindre självklar än för landet i övrigt. Också försågs

bestämmelsen, då den infördes för lappmarken, med det tillägget, att

skogsvårdsstyrelsen kunde meddela begränsning av skyldigheten, om den

skulle bliva synnerligen betungande. Därmed åsyftades några för lappmarkerna

utmärkande omständigheter, som förtjäna beaktande även i detta sammanhang.

Icke sällan är det virke, som faller vid slutavverkningen av ett bestånd,

ganska lågvärdigt, vilket i regel beror på att det grövsta och värdefullaste

virket redan förut tillgodogjorts — kanske för mycket länge sedan — genom

timmerblädning. Kostnaden för återväxtåtgärder kommer i dylikt fall

mången gång att stå i orimlig proportion till inkomsten av avverkningen.

Inom vidsträckta områden måste ganska dyrbara skogsodlingsåtgärder tillgripas

för att föryngringsresultatet skall bliva tillfredsställande. Ofta betingas

svårigheterna härvidlag av markförhållandena och klimatet, såsom

höjd över havet, lokal exposition, temperatur- och nederbördsförhållanden,

försumpning, sekundära sjukdomar och skador m. m. Det har även framhållits,

att föryngringssvårigheterna i lappmarken i ej oväsentlig omfattning

sammanhänga med det tillfälliga marktillstånd, som uppstått under det avverkade

beståndets livstid. I detta avseende är att märka att vissa skogsmarker

under det nordliga, lappländska klimatets inverkan ha benägenhet

att förändras på sådant sätt, att beståndens förnyelse försvåras eller förhindras,

bl. a. därigenom att ett tjockt mosstäcke (råhumus) uppstår, som

icke kan erbjuda lämplig fröbädd, även örn kalhuggning företages. Tvivelsutan

voro redan vid skogsexploateringens begynnelse stora, med urskog

bevuxna skogsområden på sådant sätt degenererade. På grund av den reglering

av virkesuttagen och de avverkningsmetoder, som man av olika anledningar

nödgats tillämpa i lappmarkerna, har denna ogynnsamma utveckling

även sedermera i stort sett fortgått. Enligt utredningens mening är

det obilligt att begära, att de nuvarande ägarna skola bära hela bördan av

det krävande återuppbyggnadsarbetet efter avverkningar, som i stor omfattning

ligga långt tillbaka i tiden.

Man måste vara beredd på att de misslyckanden, som aldrig kunna undgås

i skogsodlingsarbetet, skola inträffa oftare i lappmarken än under gynnsammare

förhållanden, även örn man i den praktiska skogsvården icke inför

metoder, vilkas effekt är osäker, utan litar lill åtgärder, som äro beprövade

och i regel också kostsamma att utföra.

Under den nya skogsvårdslagens tillämpningstid, vilken dock endast omfatta]-

sex år, har skogsägarnas reproduktionsplikt i huvudsak begränsats till

hyggesrensning, och det torde med hänsyn lill skogsägarnas ekonomiska

bärkraft i allmänhet möta mycket stora svårigheter att nämnvärt skärpa

fordringarna ifråga örn rcproduktionsåtgärder. Därjämte må framhållas att.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

även där en nöjaktig återväxt kan så småningom vinnas med små medel, det

ur norrländsk folkförsörjningssynpunkt icke kan tillåtas, att föryngringstiden

för skogarna uttänjes över årtionden endast därför att de nuvarande

skogsägarna icke skäligen kunna påläggas kostnader för ett snabbt iståndsättande

av tillfälligt degenererade marker. Här möter oss sålunda ett typiskt

samhällsintresse.

Det bör bliva den statliga stödverksamhetens ändamål att stimulera skogsägarnas

intresse för genomförandet av de i skogsvårdsplanerna upptagna åtgärderna.

I likhet med 1936 års skogsutredning och i huvudsak på samma

grunder anser skogsproduktionsutredningen, att understöd för ifrågavarande

ändamål icke bör lämnas som lån utan som bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Därigenom böra skogsägarna kunna förmås att i viss samverkan med

varandra utföra de i skogsvårdsplanerna angivna åtgärderna. Utredningen

tvekar icke att beteckna ett med dylika hjälpmedel genomfört skogsvårdsprogram

som en väsentligt bättre grund för den framtida skogsvården i lappmarkerna

än ett på statens bekostnad tvångsvis utfört skogsvårdsarbete.

Utredningen anser, att vid det planerade återuppbyggnadsarbetet andra tvångsmedel

icke böra tillgripas än dem, som redan den nuvarande lagstiftningen

lagt i de lokala skogsvårdsmyndigheternas händer.

Organisationen av skogsvårdsarbetet.

Utredningen har utgått från att den föreslagna verksamheten bör handhas

av skogsvårdsstyrelserna såsom de på det ifrågavarande området mest sakkunniga.

Endast med avseende å betesregleringarna har utredningen ansett

tveksamt örn ej dessa böra handhas av hushållningssällskapen. Härom har

utredningen anfört i huvudsak följande.

Beträffande handhavandet av bidragsverksamheten till betesförbättringar

kan tvekan råda örn lämpligt organ för denna, emedan hushållningssällskapen

i länen redan bedriva en dylik verksamhet, delvis med egna fackmän.

De betesförbättringar, som nu föreslås, äro i regel grundläggande för det

egentliga skogsvårdsarbetet. En stor del av de produktionsbefrämjande åtgärderna

i skogen kunna icke komma lill utförande, förrän betesfrågan ordnats

och djuren kunna tagas bort från skogen. Det är därför av stor vikt

att betesanläggningarna iordningställas med särskild hänsyn till planläggningen

av övriga åtgärder inom ett skogsvårdsområde. Bidragsvillkoren

böra också utformas i nära överensstämmelse med villkoren för bidrag till

andra åtgärder, som utföras enligt skogsvårdsplan. Av dessa skäl anser utredningen,

att bidragsverksamheten för betesförbättring icke lämpligen kan

utbrytas ur den för ett skogsvårdsområde planlagda verksamheten, som

bör handhavas av skogsvårdsstyrelserna. Utredningen förutsätter därvid,

att skogsvårdsstyrelserna för uppgiften anlita fullt kvalificerad personal och

bedriva verksamheten för betesförbättringar i samråd med hushållningssällskapen.

1 vissa län har kompetent personal hos skogsvårdsstyrelser redan

nu med gott resultat anförtrotts handläggning av dylika arbeten för hushållningssällskapens

räkning. Det kan emellertid även visa sig lämpligt, att

skogsvårdsstyrelserna anlita beteskonsulenter, som kunna ställas till förfogande

av hushållningssällskapen.

Utredningen har beträffande frågan om skogsägarnas sammanslutande

till s. k. skogsvårdsföreningar, anfört bland annat.

Om antalet delägare i ett skogsvårdsområde är ringa, synes det överflödigt

att skapa någon särskild form för delägarnas samverkan vid skogsvårds
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

23

planens utförande. 1 dylikt fall torde delägarna vid erforderliga överenskommelser

rörande hela skogsvårdsområdet kunna uppträda i samverkan,

var och en för sin fastighet. Annorlunda ställer sig saken, därest ett stort

antal brukningsdelar äro belägna inom området och delägarna äro många.

Samarbetet mellan delägarna bör då redan från början organiseras. De

skogsvårdsintresserade och framsynta måste åtaga sig att rycka de övriga

med i skogsvårdsföretaget. Skogsvårdsstyrelsens tjänstemän kunna icke påtaga

sig att ensamma övertyga de klentrogna örn fördelarna av en i stort

planlagd verksamhet för skogsvård inom bygden. Skogsägarna böra själva

inse dess nytta och betydelse för ortens skogs- och jordbruk. Härtill kommer,

att det, med hänsyn till den vittomfattande skogvårdsverksamhet, som

kan föranledas av det nu framlagda skogsvårdsprogrammet, torde bliva nödvändigt

att skogsvårdsstyrelsernas mellanhavanden med delägarna i de särskilda

skogsvårdsområdena handläggas så smidigt som möjligt. I fråga

örn överenskommelser, kontroll, avsyning m. m. böra skogsvårdsstyrelserna

kunna samarbeta med ett gemensamt organ för skogsvårdsområdet eller en

representant för detsamma, varigenom det administrativa arbetet torde kunna

underlättas väsentligt.

Utredningen finner på grund härav erforderligt, att som villkor för bidragstilldelning

stadgas, att delägarna skola bilda en sammanslutning enligt

särskilda regler, försåvitt icke skogsvårdsstyrelsen, då antalet delägare är

ringa, finner skäl medgiva undantag härifrån. Förebilder till en dylik sammanslutning

kunna sökas på flera håll. Utredningen nämner gemensamhetsfiske

enligt lagen om gemensamlietsfiske, som dock avser gemensamt utnyttjande

av samfälld egendom, samt jaktvårdsområde, som bildas enligt

lagen om rätt till jakt. Även lagen om ägofred och lagen om enskilda vägar

upplaga bestämmelser om sammanslutningar av fastighetsägare i syfte att

gemensamt lösa vissa praktiska frågor. Det är utan tvivel möjligt att begagna

sig av liknande sammanslutningar för handhavande av skogsvårdsuppgifter.

Med hänsyn till det syfte, som nu ifrågavarande sammanslutningar

äro avsedda att tjäna, finner utredningen likväl en sådan organisation mera

ändamålsenlig, som huvudsakligen avser att underlätta frivilligt samarbete

och gemensamt uppträdande trän delägarnas sida. Delägarna synas därför

böra konstituera sig som en förening, lämpligen kallad skogsvårdsförening,

vars stadgar fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Någon ekonomisk verksamhet

torde icke böra utövas av föreningen, varför registrering av skogsvårdsförening

enligt lagen om ekonomiska föreningar icke lärer behöva ifrågakomma.

Rörande skogsvårds föreningarnas uppgifter har utredningen anfört:

Skogsvårdsföreningens uppgift bör vara att förmedla uppgörelser i skogsvårdsfrågor

mellan medlemmarna och skogsvårdsstyrelsen samt att i övrigt

verka för att en god skogsvård kommer till stånd inom skogsvårdsområdet.

Föreningens styrelse bör sålunda med stin! av fullmakter av medlemmarna

för deras räkning sluta kontrakt rörande de arbeten, som skola utföras enligt

skogsvårdsplanen. Föreningen övertager därigenom icke något reellt ansvar

för alt arbetena komma till utförande. Men skyldigheten för medlemmarna

att i vissa frågor uppträda gemensamt ger de nödvändiga yttre förutsättningarna

för ifrågavarande verksamhet, som med hänsyn till den väsentliga

betydelsen av att arbetet fullföljes inom hela området och överallt bedrives

ändamålsenligt är en hela områdets gemensamma angelägenhet. Föreningen

bör icke få upplösas, förrän den verksamhet, varom kontrakt slutits med

skogsvårdsstyrelsen, avslutats.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

På föreningens styrelse skall — förutom kontraktering enligt skogsvårdsplan

— ankomma att följa skogsvårdsarbetets gång på de skilda fastigheterna.

Den bör föra förteckning över kontrakterade åtgärder, underrätta

skogsvårdsstyrelsen, därest åtgärderna icke utföras på föreskrivet sätt, och

till skogsvårdsstyrelsen anmäla företag, som äro färdiga för avsyning. Därjämte

böra ansökningar om statsbidrag lämpligen ombesörjas av styrelsen.

För att ytterligare underlätta kontakten mellan skogsvårdsstyrelsen och

föreningen bör den senare utse en av medlemmarna — lämpligen någon av

styrelsens ledamöter ■—- till syssloman för skogsvårdsområdet med åliggande

att, då det ej gäller fråga av sådan vikt, att föreningens styrelse bör träda

i funktion, företräda föreningen i dess mellanliavanden med skogsvårdsstyrelsen,

särskilt i fråga om arbetskontrollen. Det torde också vara lämpligt,

att sysslomannen med stöd av personliga fullmakter av bidragstagarna

förmedlar utbetalningen av statsbidrag från skogsvårdsstyrelsen. Val av

syssloman bör underställas skogsvårdsstyrelsens prövning.

I fråga örn de fullmakter, som skola lämna styrelsen erforderliga befogenheter

att i vissa avseenden företräda föreningsmedlemmarna, må framhållas.

Medlemmarna böra uppdraga åt styrelsen dels att för deras räkning

sluta kontrakt med skogsvårdsstyrelsen örn utförande av de åtgärder,

som angivits i den för skogsvårdsområdet upprättade skogsvårdsplanen på

villkor, som angivits i bidragskungörelsen, dels ock att till skogsvårdsstyrelsen

ingiva ansökan örn de statsbidrag, vartill de enligt bestämmelserna i bidragskungörelsen

må bliva berättigade. Samtidigt böra medlemmarna förbinda

sig, var och en för sin fastighet, att utföra de i skogsvårdsplanen angivna

åtgärderna å i planen angivna tider samt under de villkor i övrigt,

som angivits i kungörelsen, under förutsättning att medlemmarna från

skogsvårdsstyrelsen erhålla statsbidrag för åtgärdernas utförande enligt i

kungörelsen stadgade grunder.

Villkoren för statsbidrag.

Såsom framgår av vad förut anförts gäller för närvarande i fråga om

statsbidrag i de fyra norra länen beträffande skogsutdikning, att bidrag

kan utgå med 50 procent av den beräknade kostnaden och höjas till 60

procent, om åtgärden föranledes av läget på arbetsmarknaden. Bidrag till

skogsodling m. m. kan utgå med 50 procent av den beräknade nettokostnaden

för företaget. Bidrag till väg- oell flottledsbyggnad utbetalas med

25 procent av den beräknade kostnaden. Bidrag till betesförbättring utbetalas

från och med år 1940 med högst 60 procent av den beräknade kostnaden,

dock med högst 250 kronor för hektar av den för förbättring avsedda arealen.

Dessutom gäller, att bidrag för betesförbättring och övriga bidrag till

förstärkning av ofullständiga jordbruk, såsom nyodlingsbidrag m. fl., icke

må på en gång tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa

800 kronor.

I samtliga nu nämnda kostnader skall kostnad för erforderligt material,

såsom frö, plantor, stängseltråd o. dyl. vara inräknad. Därest frö eller plantor

tillhandahållas av skogsvårdsstyrelse, plägar denna efter överenskommelse

gottgöra sig köpeskillingen därför genom avdrag å bidraget.

Utredningen har förordat väsentligt högre bidrag på sätt framgår av den

.sammanfattning som förut lämnats över utredningens förslag (sid. 11—12).

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Enligt förslaget kan bidrag utgå dels med ett grundbelopp och dels med

tilläggsbelopp. Grundbeloppen äro olika stora med hänsyn till olika kategorier

skogar och bidragstagare samt jämväl i fråga örn olika åtgärder.

Såsom skäl för en bidragstilldelning å 75 procent av kostnaden för betesanläggningar

å skogar under lappmarkslagen, skgddsskogar eller svdrförgngrade

skogar, vilka ägas av andra än bolag eller äro av samfällighets natur,

har utredningen anfört:

Av redogörelsen för de skogsvårdsåtgärder, som enligt utredningens mening

äro erforderliga, torde framgå, att de viktigaste av åtgärderna i arbetsprogrammet

i största omfattning icke kunna komma till utförande, med

mindre skogsmarken betesfredas. Förutsättningen för att så skall kunna

ske är att betesvallar anläggas snabbt och väl. Kostnaderna för dylika

anläggningar bliva ofta mycket betungande för de små hemmansägarna,

bl. a. därför att en förhållandevis stor del av anläggningskostnaden icke

kan utgöras med arbete, nämligen den till ej mindre än 30—50 procent av

hela kostnaden uppgående delen, som avser jordförbättrings- och gödningsmedel,

frö m. m. Utredningen anser att grundbelopp för betesanläggning,

vilket skall tillkomma samtliga av betesförbättringsföretag berörda intressenter

i skogsvårdsoinrådet, vare sig de äro delägare eller icke, bör — oavsett

om därmed avses en permanent betesvall eller en provisorisk anläggning,

som prövas erforderlig med hänsyn till skogsvårdsprogrammets genomförande

— utgå med 75 procent av den totala kostnaden för anläggningen, ersättning

för upplåtelse av mark eller för skada eller intrång däri dock ej

inräknad.

Det lärer ofta kunna förekomma, att delägare i skogsvårdsområde vid

den tidpunkt, då skogsvårdsplan upprättas, påbörjat anläggning av betesvallar

å sin fastighet. I den mån sådan anläggning icke ingår i företag,

vartill statsbidrag i annan ordning beviljats, och vederbörande förrältningsman

finner de vidtagna åtgärderna lämpligen kunna inordnas i betesanläggningsföretag

enligt skogsvårdsplan, bör hinder ej möta att i planen inräkna

åtgärderna med skäliga kostnadsbelopp oaktat den omständigheten,

att de redan utförts. En tidsbegränsning måste likväl stipuleras, och utredningen

finner i detta hänseende lämpligt, att arbeten, som utförts före

den 1 januari 1940, icke må medtagas i kostnadsberäkning enligt skogsvårdsplan.

Utredningen anser den här föreslagna avvikelsen från eljest

vedertagna bidragsvillkor vara starkt påkallad med hänsyn till betydelsen

av ett snabbt uppordnande av betesförhållandena. Ett liknande förfaringssätt

lärer i praktiken tillämpas vid nyodling av mark till kronotorp. Till

undvikande av att arbete nedlägges på olämpliga företag och besvikelse

uppstår hos dem, som företagit sig dylika arbeten, böra skogsvårdsstyrelserna

låta sig angeläget vara att på lämpligt sätt för skogsägarna framhålla,

att anläggningarna måste vara planlagda med sakkunskap, enär vid upprättande

av skogsvårdsplan som kostnad för bidragsberättigat företag kan upptagas

endast det värde, som den utförda betesanläggningen äger för betesfrågans

ordnande inom skogsvårdsområdet.

Beträffande skogsvård såtgärd er na å nu ifrågavarande skogar har utredningen

uppdelat dessa i två grupper med avseende å åtgärdernas natur samt

föreslagit olika stora bidrag för varje grupp. 1 fråga om skälen för denna

uppdelning och de föreslagna bidragens storlek har utredningen uttalat i

huvudsak följande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Avvägningen av statsbidraget för skogsvårdsåtgärder synes utredningen

böra ske med särskild hänsyn till den värdestegring av fastigheten,

som förorsakas av åtgärden och som skogsägaren kan tillgodogöra sig.

Skogsvårdsåtgärderna kunna, sedda ur denna synvinkel, uppdelas i två huvudgrupper,

nämligen åtgärder för skogsföryngring, vilka återbära de nedlagda

kostnaderna först efter mycket lång tid, samt beståndsvårdande åtgärder

och skogsutdikning, vilka kunna bliva lönande efter jämförelsevis kort

tid. I fråga om den senare gruppen måste den reservation omedelbart

göras, att utdikning av obevuxen mark såsom varande elt grundförbättringsföretag

på mycket lång sikt rätteligen skulle tillhöra den förra gruppen.

Sådana dikningsföretag lära emellertid, såsom av det föregående torde

ha framgått, mera undantagsvis komma att ingå i skogsvårdsplanernas

program och då i samband med torrläggning av bevuxen mark. Tillämpning

av olika bidragsgrunder för åtgärder, som inom ett och samma företag

knappast kunna åtskiljas, är icke att förorda. Utredningen anser därför, att

all skogsutdikning av praktiska skäl bör föras till den senare gruppen.

Den förstnämnda huvudgruppen av åtgärder, som här betecknas med

grupp 1, omfattar hyggesrensning, markberedning, bränning, sådd, plantering,

hyggesdikning och eventuellt andra åtgärder för att erhålla eller skydda

skogsföryngring, såsom hägnad av skogsodlingsområde eller dylikt. För

nämnda åtgärder är anskaffningen av skogsodlingsmaterial en viktig detalj.

Denna uppgift åligger enligt gällande bestämmelser redan nu skogsvårdsstyrelserna.

Särskilt beträffande lappmarkerna lärer man nödgas räkna

med en avsevärd variation i anskaffningskostnaden beträffande såväl

frö som plantor, varigenom marker i lägen med sämre frötillgång skulle

— oavsett de mera omfattande åtgärder de kunna kräva — bliva hårdare

belastade än andra. För att motverka en sådan effekt, som med hänsyn till

det här ifrågavarande skogsvårdsarbetets ändamål icke vore lämplig, anser

utredningen att understödet till skogsvårdsåtgärderna i första hand bör

lämnas genom kostnadsfritt tillhandahållande av skogsodlingsmaterial.

Enär de företag, som innefatta fullständig skogsodling i någon form, överhuvud

taget äro mera kostsamma än andra åtgärder, erhålles med denna

bidragsform en påtaglig utjämning av de kostnader, som skola stanna på

ägarna av marker, vilka kräva olika kostnader för att bringas i produktivt

skick. Förfaringssättet innebär därjämte en förenkling av administrationen

av bidragsverksamheten.

Den metod, som användes i Norrland då fullständig skogsodling måste

företagas men förhållandena i övrigt ej kunna betecknas som särskilt svårartade,

är sådd. Kostnaden för frö kan i sådana fall genomsnittligt beräknas

uppgå till omkring 15 procent av den totala skogsodlingskostnaden. Det

kostnadsfria tillhandahållandet av erforderligt skogsodlingsmaterial torde

alltså kunna värdesättas till 15 procent av den totaia kostnaden för åtgärden.

Övrig del av understödet bör, liksom beträffande andra åtgärder, utbetalas

kontant. Utredningen föreslår, att grundbeloppet skall inom denna

bidragsgrupp utgå med 75 procent av den totala kostnaden för åtgärden,

kostnader för skogsodlingsmaterial och hägnadstråd icke inräknade. Det

sammanlagda statsunderstödet för fullständig skogsodling kan därvid anses

uppgå till jl5 + “qq • 85 = J 78.75 procent av den totala kostnaden för åtgärden.

Den andra huvudgruppen av skogsvårdsåtgärder, här benämnd grupp 2,

innefattar röjningsgallring i stavaskog, plantskog och ungskog samt skogsutdikning

å mark, som icke samtidigt är föremål för återväxtåtgärder. Ut
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

27

redningen föreslår att grundbeloppet för denna åtgärdsgrupp skall utgå med

65 procent av den totala arbetskostnaden.

För den nu pågående bidragsverksamheten för skogsvårdsarbeten gäller,

att statsbidrag skall beräknas å nettokostnaden för arbetet, sedan värdet av

det virke, som bör avverkas å området, fråndragits. Denna princip måste

enligt utredningens mening uppehållas jämväl för röjningar, som utföras i

den nya verksamheten, för att åstadkomma en skälig begränsning av bidragen

till dylika åtgärder, vilka som bidragsföretag betraktade mången

gång kunna utgöra gränsfall. För att i möjligaste män undvika, att skogsägarna

genom avverkning av avsättningsbart virke före arbetsplanens upprättande

förskaffa sig högre bidrag än som med hänsyn till den å området

befintliga skogen skäligen bör utgå, synes lämpligt att nämnda rotvärde å

skog, som skall avverkas i samband med utförande av skogsvårdsåtgärd,

fastställes redan i skogsvårdsplanen.

Vad angår åtgärder för skogsföryngring är det virkesvärde, som kan fråndragas

kostnaden för åtgärderna, i regel ytterst obetydligt eller helt obefintligt,

försåvitt icke åtgärden avser mark, där slutavverkning ej skett vid

skogsvårdsplanens upprättande. Att i sistnämnda fall genom avdrag av

virkesvärde undandraga åtgärder å dylik mark statsbidrag överensstämmer

emellertid ej med verksamhetens syfte. För övrigt skulle ifrågavarande avdrag

bliva beroende av den tidpunkt, skogsägaren väljer för avverkning av

skogen å området, vilket lär kunna medföra orättvisor. Utredningen anser

på nu anförda grunder att värdet av den skog, som bör avverkas för utförande

av åtgärd för skogsföryngring, ej bör avdragas från kostnaden för

åtgärden. Däremot bör, i förekommande fall, kostnaden, på sätt i det föregående

framhållits, minskas med den kostnad, för vilken markägaren jämlikt

honom åvilande reproduktionsplikt har att svara.

I fråga örn bidrag till skogsvårdsåtgärder må slutligen framhållas att, då

fråga är om hyggesbränning, kostnaden bör vid beräkning av statsbidrag

ökas med kostnad för första-riskförsäkring i samband med bränning.

Statsbidraget till skogsvägar å ifrågavarande skogar har föreslagits till

40 procent av kostnaden. Utredningen har härom anfört:

Statsbidrag till skogsvägar ha tidigare kommit Norrland lill del i mycket

liten omfattning, beroende bl. a. på att bidrag utgått endast för vägar,

som kunnat fylla ett mera stadigvarande transportbehov även under tid, då

vägbanan ej är tjälad. Bidragsprocenten har utgjort 25. Statsbidrag bör

i nu förevarande sammanhang utgå endast för vägar, som äro av betydelse

för virkesavsättningen från en väsentlig del av ett skogsvårdsområde. Genom

detta förbehåll inordnas vägföretagen som ett led i det särskilda iståndsättningsarbete,

varom här är fråga. Utredningen föreslår, att grundbeloppet

med hänsyn härtill skall utgå med 40 procent av den totala kostnaden

för anläggningen, ersättning för upplåtelse av mark eller för skada

eller intrång, som kan förorsakas av företaget, däri ej inräknad.

Såsom motivering för förslaget örn tilläggsbelopp har utredningen framhållit:
De

föreslagna grundbeloppen ha differentierats endast med hänsyn till

arbetenas art. (iivet är emellertid, att de särskilda skogsägarnas ekonomiska

möjligheter alt åtaga sig arbeten äro mycket olika. Enär grundtanken i

den föreslagna verksamheten är, att en serie företag igångsättas inom stora

områden efter en plan, som bestämmes uteslutande av tekniskt rationella

grunder, lii- det för eli framgångsrikt bedrivande av verksamheten nödvändigt,

att alla eller åtminstone de allra flesta av dem, som de planlagda före
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

tagen beröra, skola beredas möjligheter att ansluta sig till desamma. Vid

utformningen av bidragssystemet kunna därför bidrag efter behovsprincipen

icke förbigås.

De grundbelopp, som föreslagits för statsbidragen, äro bl. a. på grund

av en rad särskilda omständigheter, som icke sammanhänga med någon

behovsprövning, så väl tillmätta, att det övervägande antalet hemmansägare

i lappmarkerna böra finna med sin fördel förenligt att ansluta sig till

företagen. En viss möjlighet till anpassning av statsbidraget för de sämst

lottade småbrukarna synes dock böra anordnas. Vid övervägande av denna

fråga har utredningen stannat för den bidragsform, som föreslagits av 1936

års skogsutredning under benämningen premiebidrag, ehuru dessa bidrags

syfte, såsom namnet antyder, delvis är ett annat. Utredningen föreslår sålunda,

att skogsvårdsstyrelsen må kunna efter särskild prövning bevilja den,

som tillerkänts statsbidrag med grundbelopp, ett tilläggsbelopp, under förutsättning,

att bidragstagaren själv brukar den fastighet, för vilken statsbidraget

utgår, samt att han på grund av svag ekonomi är i trängande behov

av bidrag. Tilläggsbelopp bör enligt utredningens mening kunna uppgå till

högst hälften av det belopp, varmed den av skogsvårdsstyrelsen godkända

kostnaden för åtgärden överstiger det för åtgärden som statsbidrag beviljade

grundbeloppet. Ehuru denna bidragsform ej är särskilt lämpad för de väganläggningar,

som här föreslås, och något större behov av tilläggsbelopp

knappast torde föreligga för dylika arbeten, har utredningen dock icke velat

utesluta möjligheten att i särskilt fall tilldela sådant bidragsbelopp även för

väganläggning. Utredningen förutsätter därvid, att det stora flertalet vägföretag

skola kunna genomföras utan att något tilläggsbelopp utgår.

Utredningen har med enskilda skogar i lappmarkerna i bidragshänseende

likställt samfälligheter och allmänningar. Härvid har utredningen såsom

skäl åberopat att delägarna i allmänningarna i de nordligaste länen i

allmänhet ha svag ekonomi.

Ur motiveringen för förslaget att lägre statsbidrag bör utgå för åtgärder å

skogar, som ägas av bolag, må återgivas följande.

I fråga om bidragstilldelning till aktiebolag ansluter sig utredningen principiellt

till den av 1936 års skogsutredning hävdade uppfattningen, att de

grundförbättrande åtgärder, varom här är fråga, äro av den betydelse och

natur, att de böra kunna befrämjas med allmänna medel oberoende av vem

som är ägare till marken. Vad beträffar den nu föreslagna verksamheten

talar för bidragstilldelning till bolag även den särskilda omständigheten, att

skogsvårdsprogrammet bygger på gemensam, samtidig uppslutning omkring

programmet av samtliga eller åtminstone det stora flertalet ägare till skogsfastigheter

inom ett geografiskt sammanhängande område. Därest man av

bolagen som skogsägare fordrar en lojal anslutning till den brett upplagda,

skogsvårdande verksamheten, synas bolagen kunna göra anspråk på bi

dragstilldelning med belopp, som kan befinnas skäligt. För att stimulera de

skogsägande bolagen till deltagande i här ifrågavarande skogs vårdsarbete

synas bidragen dock icke behöva uppgå till samma belopp som för de enskilda

skogsägarna. Bolagens möjligheter att utan statsunderstöd taga vård

örn sina skogar måste i allmänhet anses vara större än hemmansägarnas,

samtidigt som förutsättningarna för dem att tillgodogöra sig den av skogsvårdsåtgärderna

förorsakade värdestegringen å skogarna äro gynnsammare.

Utredningen finner med hänsyn till nu anförda förhållanden skäligt, att bolag

tilldelas grundbidrag med 60 procent för belesanläggning och för skogs
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190. 29

vårdsåtgärd tillhörande grupp 1 samt med 50 procent för skogsvårdsåtgärd

tillhörande grupp 2.

Vad beträffar väganläggningar, i vilka som regel ett stort antal sakägare,

tillhörande skilda ägarekategorier, deltaga, synas praktiska skäl, som tala

för tillämpning av enhetliga bidragssatser, böra bliva utslagsgivande. Utredningen

föreslår därför, att aktiebolag må tilldelas bidrag till väganläggning

med samma belopp som enskild hemmansägare eller 40 procent.

Utredningen har framhållit, att understundom vissa skogsbefrämjande åtgärder,

som företagas inom ett skogsvårdsområde, även beröra skogsmark

vars ägare icke är delägare i skogsvårdsområdet. Utredningen anser, att i

vissa fall statsbidrag även böra utgå till ägarna av dylik mark. Härom har

utredningen anfört:

De åtgärder, som komma till utförande efter det kontrakt slutits rörande

skogsvårdsplan, måste stundom sträcka sig över gränserna för markområden,

som tillhöra delägarna. Så blir förhållandet, när ett skogsföryngringseller

dikningsföretag är beläget i utkanten av skogsvårdsområdet och berör

hemman utom området. Men det kan också inträffa, att ett dylikt företag

når in över mark inom skogsvårdsområdet, vars ägare ej är delägare i området.

Utförandet av åtgärden grundar sig på lagbestämmelser av tvingande

natur. I det förra fallet synes skäligt, att markägaren tillerkännes statsbidrag,

vilket med hänsyn till de grunder, som gälla för nu utgående skogsvårdsanslag,

bör utgöra högst 50 procent av kostnaden, beräknad på sätt föreslagits

för den nya verksamheten. I det senare fallet lär förfaringssättet

bliva beroende av flera omständigheter, i första rummet åtgärdens natur. De

åtgärder, som böra komma till utförande å inom skogsvårdsområde belägen

mark, vars ägare ej önskat deltaga i skogsvårdsverksamheten för området,

äro — bortsett från betesanläggning, som eventuellt må utföras av betesrättsinnehavare

— dikning och hyggesbränning. För dikningsarbeten synes som

regel bidrag böra utgå med högst 50 procent av kostnaden, beräknad på

sätt nyss sagts, enär skyldigheten att utföra dikning grundar sig huvudsakligen

på annan fastighets intresse av att åtgärden utföres. I fråga om

hyggesbränning och i samband därmed föreslagna reproduktionsåtgärder

bliva förhållandena annorlunda. Föreligger reproduktionsskyldighet, som

innefattar den ifrågavarande åtgärden, förutsätter tilldelning av statsbidrag

att markägaren befrias från sagda skyldighet att hålla den egna fastighetens

skogsmark i produktion. Det är mycket tvivelaktigt om sådan befrielse nu

bör lämnas, sedan markägaren avböjt dylik, då den erbjöds honom i samband

med deltagande i den gemensamma skogsvårdsverksamheten. Är så

icke fallet bör emellertid statsbidrag kunna utgå för ändamålet efter samma

regler, som ovan föreslagits beträffande mark utom skogsvårdsområde. Bidrag

bör emellertid tilldelas endast då särskilda skäl kunna anföras härför

och med belopp, som prövas av skogsvårdsstyrelsen från fall till fall.

Utredningen har, såsom framgår av vad förut anförts (sid. 11—12), förordat

lägre statsbidrag till övriga skogar i de fura nordligaste länen. Rörande

statsbidragens storlek till åtgärder å dessa skogar har utredningen anfört:
De

motiv, som förut framlagts för understödjande av skogsvårdsarbeten i

lappmarkerna med statsbidrag, äro till stora delar tillämpliga för de områden,

varom här är fråga. Detta gäller i främsta rummet vad utredningen anfört

därom, att till de norrländska skogsmarkerna icke åtcrburits vad som är

oundgängligt för deras fortsatta, fulla produktion. Även de flesta av de skäl,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

som i övrigt ansetts tala för statsunderstöd för skogsvårdsåtgärder å lappmarksskogama,

kunna åberopas för stödverksamhet inom andra delar av

övre Norrland, ehuru de för dessa områden icke äga samma starka bärkraft.

Dock har staten icke — såsom beträffande lappmarksskogarna — genom

förmynderskap påtagit sig samma ansvar för ifrågavarande skogsmarkers

vidmakthållande. Såväl med hänsyn härtill som till den omständigheten,

att nämnda skogsmarker i stort sett erbjuda bättre betingelser för skogsproduktion,

varigenom åtgärderna i och för sig bliva mera ekonomiskt bärande,

måste de statliga bidragen tillmätas efter andra grunder än i lappmarkerna.

Utredningens förslag till ändringar i lagen om ägofred.

Såsom förut framhållits har utredningen ansett, att en förutsättning för

ali kunna effektivt genomföra det föreslagna skogsvårdsprogrammet vore,

att skogsbetet upphörde å skogsvårdsområdena. I syfte att nå detta önskemål

har utredningen föreslagit, att i 12 § i lagen den 2 juni 1933 om ägofred

upptoges ett stadgande, varigenom ägofredslagens bestämmelser örn betesreglering

kunde göras tillämpliga i fråga om skogsvårdsområdena. Utredningen

har därjämte förordat, att i 11 § i ägofredslagen infördes ett uttryckligt

förbud för get- och fårbete å skogsmark, å vilken gemensamhetsbete förekomme.

Enligt utredningens förslag bör i 11 § av ägofredslagen jämväl

företagas den ändringen, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att på eget

initiativ efter hörande av landsting och hushållningssällskap förordna om

betesförbud även för andra hemdjur än getter och får å ohägnad mark, som

är upplåten till gemensamt bete. För närvarande kan initiativ till betesförbud

endast tagas av landsting och hushållningssällskap. Innan jag

närmare ingår på utredningens förslag, torde jag få lämna en närmare

redogörelse för nu enligt ägofredslagen gällande bestämmelser i ämnet.

Ägare av hemdjur äro principiellt skyldiga att hålla sådan vård örn djuren,

att dessa ej olovligen inkomma på annans ägor. Vårdnadsplikten är dock

ej det enda skyddsmedel för ägorna, som lagen känner. Stängselskyldighet

gäller i viss omfattning och utgör en grannfastigheter åvilande förpliktelse.

Såsom förutsättningar för denna skyldighet uppställer lagen, att endera

grannfastighetens ägor nyttjas till bete för hemdjur samt att djuren finnas

tjänligast genom stängsel kunna hållas från angränsande ägor å den andra

fastigheten. Äro dessa förutsättningar för handen, skall stängselskyldighet

regelrätt föreligga, oavsett huruvida de mötande ägorna bestå av in- eller

utägor. Envar av grannarna äger stängselvitsord.

Stängselskyldigheten fördelas mellan grannfastigheter med hänsyn till behovet

av stängsel för avhållande av hemdjur från endera fastighetens mark.

Föranledes skyldigheten av att betning förekommer endast å ena sidan, skall

denna sida taga del i stängslet med tre fjärdedelar och grannen blott med en

fjärdedel. I annat fall skall vardera taga lika lott. Nyttjas de mötande ägorna

till gemensamt bete, innebär nämnda bestämmelse att, där båda sidorna del
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

31

taga i det gemensamma betet eller ock ingendera sidan gör detta, vardera

skall taga lika lott i stängslet. Deltager däremot blott den ena sidan i det gemensamma

betet, skall denna svara för tre fjärdedelar och den andra för en

fjärdedel. Nu angivna bestämmelser om stängselskyldighet gälla ej ovillkorligt

utan äro i vissa fall underkastade inskränkningar.

Lagen medgiver principiellt rätt till gemensamt bete å ohägnade skogseld

utmarken Ifrågavarande betesrätt är emellertid underkastad flera inskränkningar.

I fråga om betesrättens förutsättningar gäller, att rätt till gemensamt

bete å ohägnade skogs- eller utmarker äger rum allenast där stängsel

mellan markerna ej fanns den 1 januari 1933. Vidare avser betesrätten

blott större hemdjur, d. v. s. hästar och nötkreatur (10 §). Inom län eller

länsdel, med avseende varå Kungl. Maj:t föreskrivit, att stängsel skall freda

jämväl mot mindre hemdjur, skall dock betesrätten avse även sådana mindre

hemdjur, som Kungl. Maj:ts föreskrift angår. Enär genom kungörelse den

21 december 1933, nr 668, föreskrift utfärdats, att stängsel skall i Västernorrlands

och Jämtlands län freda jämväl mot får och getter, avser den gemensamma

betesrätten i dessa län även sådana betesdjur. Slutligen har viss

begränsning genomförts i fråga om det antal hemdjur, som må utsläppas å

gemensam betesmark. Från fastighet, vartill hör del i sådan mark eller på

grund av servitut betesrätt därå, må ej släppas flera hemdjur på betesmarken

än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten. Kungl. Majit äger

befogenhet att, där sådant prövas erforderligt för skogsåterväxtens skyddande

inom visst län eller viss del av län, på framställning av vederbörande

landsting och hushållningssällskap helt eller delvis förbjuda rätten till bete

å gemensam betesmark.

Efter förordnande av Kungl. Majit, som må meddelas blott på framställning

av vederbörande landsting och hushållningssällskap, kunna i lagen införda

bestämmelser om betesreglering bliva tillämpliga för visst län eller viss

del av län. Sådant förordnande, som hittills utfärdats endast för två län (för

Uppsala län jämlikt kungörelse den 2 mars 1934, nr 36, och Östergötlands

län jämlikt kungörelse den 16 januari 1935, nr 3), innebär, att skogs- eller

utmark, som den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete, kan fredas

mot främmande betesdjur genom betesreglering i stället för genom stängselvitsord.

Inom län eller länsdel, där sådant förordnande, varom nu nämnts,

gäller, kan sålunda stängsel mellan ägor i skogsmarker icke påfordras.

Betesreglering kan enligt lagen ske på två sätt. Det ena innebär, att beträffande

regleringsområdet betningen för varje fastighet, som äger del i

detta eller på grund av servitut betesrätt därå, begränsas till fastighetens

egen mark eller, där fråga är om servitut, den fastighets mark, som besväras

av servitutet. En dylik begränsning må genomföras endast så framt

nödig betesmark för vederbörande fastighet kan anordnas å fastighetens

eller, vid servitut, den tjänande fastighetens område utan oskälig kostnad

eller olägenhet för fastighetens brukande. Det andra tillvägagångssättet åsyftar,

att betningen för berörda fastigheter begränsas till särskild å området upplåten

betesmark utanför fastigheten eller, vid servitut, den tjänande fastig
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

heten. Denna utväg, varigenom fastighet tvångsvis tillägges betesrätt å annan

fastighets område, må anlitas, om förutsättningarna för användande av den

förra metoden ej äro förhanden, men betesbehovet för vederbörande fastighet

lämpligen kan tillgodoses genom sådan upplåtelse av betesmark, som

nyss sagts.

Betesreglering må företagas allenast på yrkande av delägare i den ohägnade

mark, varom fråga är. Ägare till fastighet, som på grund av servitut äger

betesrätt å dylik mark, är utesluten från rätten att påkalla reglering. Betesreglering

medför den verkan, att å mark, för vilken regleringen trätt i tilllämpning,

rätt till gemensamt bete ej vidare äger rum för de fastigheter, vartill

hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå. Ej heller må

efter sagda tidpunkt något område av marken nyttjas till bete för sådan

fastighet, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring detta. Lagen förutsätter,

att vid betesreglering bestämmes viss tid, då regleringen skall träda

i tillämpning.

Vid betesreglering må i visst fall upplåtelse av betesmark ske jämväl till

förmån för fastighet, vartill ej hör del i regleringsområdet eller på grund av

servitut betesrätt därå (19 §). Såsom villkor härför gäller, att regleringsområdet

före den 1 januari 1933 enligt rådande sedvana i orten stadigvarande

nyttjades till bete för sådan fastighet, att å fastigheten skäligen kan vinterfödas

minst ett större hemdjur samt att det tillika befinnes, att nödig betesmark

ej kan anordnas å fastigheten utan oskälig kostnad eller olägenhet för

dess brukande men att fastighetens betesbehov kan — sedan erforderliga

betesmarksupplåtelser skett till förmån för de fastigheter, vartill hör del i

regleringsområdet eller på grund av servitut betesrätt därå — lämpligen tillgodoses

genom upplåtelse av betesmark å området. Äro dessa villkor uppfyllda,

skall vid regleringen från fastighet, varå betesmark är att tillgå, upplåtas

vad för ändamålet erfordras. Fastighet, för vilken behovet av betesmark

prövas vara större än för annan, skall äga företräde till erhållande av

sådan upplåtelse.

Vid upplåtelse av betesmark skall tillses, att sådan mark tages i anspråk,

som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad, samt att

olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, varå betesmarken

upplåtes. Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark

upplåtes gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må

det ske. Betesmark skall av den fastighet, för vilken den upplåtits, hållas

inhägnad samt, i den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för

betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. För

upplåtelsen så ock för skada och intrång, som föranledes av betesmarkens

inhägnande och anordnande för betesbruk, skall ersättning gäldas av ägaren

till den fastighet, för vilken marken upplåtits.

Gränsar regleringsområde intill skogs- eller utmark, som var ohägnad den

1 januari 1933, och äger betning å denna mark rum, skall — förutsatt att

nämnda mark är belägen inom län eller länsdel, där bestämmelserna om

betesreglering äga tillämpning — stängsel hållas mellan marken och regie
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mattts proposition nr 190.

33

ringsområdet, om sådant yrkas för någon av de fastigheter, vartill hör del

i området. I stängslet skola de i regleringsområdet delägande fastigheterna

taga lott med en fjärdedel och de fastigheter, för vilka området och marken

nyttjas till gemensamt bete, nied tre fjärdedelar. Inom vardera fastighetsgruppen

skall stängselskyldigheten fördelas efter varje fastighets nytta av

stängslet. Gränsar regleringsområde intill län eller länsdel, där bestämmelserna

om betesreglering ej äga giltighet, skola i fråga om hållande av stängsel

i gränsen de allmänna reglerna örn stängselskyldighet ha tillämpning.

Utgöras de mötande ägorna å ömse sidor av skogs- eller utmark, och nyttjas

ägorna till gemensamt bete för andra fastigheter än dem, som betesregleringen

avser, skall dock rätt att fordra stängsel i gränsen tillkomma, förutom

grannfastigheterna, envar av de fastigheter, som jämte den av betesregleringen

berörda grannfastigheten äga del i regleringsområdet.

Frågor örn stängselskyldighet eller betesreglering skola prövas vid syneförrättning,

där ej förening rörande dylika frågor träffas mellan vederbörande

sakägare. Har sådan förening upprättats i enlighet med i lagen stadgade

grunder (§ 36), äger envar, som deltagit i föreningen, låta intaga den

i domboken. Sedan äger föreningen giltighet mot framtida ägare eller innehavare

av fastigheterna.

Förening att stängsel ej skall hållas mellan angränsande ägor, oaktat stängsel

enligt lagen kunnat äskas, kan även träffas (§ 37). I sådan förening böra

upptagas villkor beträffande vården av hemdjur. Därvid må överenskommas,

att gemensamt bete ej skall äga rum å sådan ohägnad skogs- eller utmark,

där rätt till sådant bete eljest skolat äga tillämpning. Förening, som

här avses, äger ej giltighet utöver tio år, sedan den blivit intagen i domboken.

Beträffande möjligheten att söka utan lagändring förhindra det gemensamma

betet å skogsmark har utredningen anfört:

Under medverkan av en beteskonsulent upprättas mellan samtliga delägare

i skogsvårdsområde skriftliga föreningar enligt 37 § ägofredslagen, innebärande,

att stängsel ej skall hållas mellan ägorna samt att gemensamt

bete ej skall äga rum å skogs- och utmarken. Föreningen intages i domboken,

varefter den är giltig i 10 år. Frågor om avstående från skogsbetning

å egen fastighet, örn inhägnande av betesmark samt om upplåtelse av betesmark

från en fastighet till en annan regleras genom privata överenskommelser.

överenskommelse i sistnämnda fråga kan intecknas, men i övrigt gälla

dylika överenskommelser icke mot ny ägare, ehuru det är möjligt att anlita

utvägen att tillförbinda ägare att vid försäljning av fastigheten i sin ordning

i köpekontraktet tillförbinda köparen att respektera överenskommelsen vid

äventyr att erhållna statsbidrag, förrättningskostnader m. m. få återbetalas.

Betesservitut kunna utbrytas eller avlösas. Dylika förfaranden möta emellertid

på grund av servitutens omfattning i Norrland ofta stora svårigheter.

Sedvanebetningen måste upphöra och beivras, om den fortsätter.

Man kan knappast räkna med, att skogsägarna skola kunna på ändamålsenligt

och rättvist sätt frivilligt lösa ut sedvanebetarna ur gemenskapen genom

att erbjuda dem annan betesmark. Det är enligt utredningens mening

uppenbart att, örn staten skall, på sätt utredningen förordat, bidraga med

ansenliga belopp till kostnader för skogsvårdsåtgärder å enskilda skogar,

väsentligt starkare garantier än de här förut angivna måste lämnas för att

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 sami. Nr 190. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

åtgärderna icke äventyras genom betning. Utredningen vill särskilt understryka,

att 1932 års skogsvårdslag för lappmarken — i motsats till 1923

års skogsvårdslag -— är utan verkan i fråga om skada genom skogsbete i de

fall, då reproduktionsplikt på grund av avverkning icke föreligger. Enligt

förstnämnda lag kunna nämligen betesskador å föryngring icke primärt föranleda

reproduktionsskyldighet.

En enligt ägofredslagen genomförd betesreglering erbjuder väsentligt större

möjligheter att trygga skogsåterväxten och förhindra betesskador å skogen

i övrigt. Genom en dylik reglering upphör nämligen geinensamhetsbetet för

all framtid. Betning får ske endast inom hägnat område, en inskränkning

av betesrätten, som visserligen ej är liktydig med förbud för skogsbetning

men som — i förening med lämpliga villkor beträffande skötsel av skogsodlade

marker — i praktiken förhindrar skogsbetets utnyttjande. Fastighet, som

saknar lämplig betesmark, kan tilldelas sådan från grannfastighet, därvid

upplåtelse av viss betesmark till gemensamhetsbete för dessa fastigheter även

kan ske. Servitutsrätt kan bringas att upphöra genom anvisning av betesmark,

och slutligen kunna de, som på grund av sedvänja bedriva bete å gemensam

betesmark, genom att erhålla särskilt betesområde i viss omfattning

bliva kompenserade för förlusten av betet.

Utredningen har med hänsyn till det anförda ansett sig böra föreslå, att i

samband med den organisation av skogsvårdsarbetet inom vissa områden,

som utredningen förordat, betesreglering införes för dessa områden. Därest

det stora flertalet skogsägare inom ett skogsvårdsområde genom att sluta

kontrakt om skogsvårdsplan, som förutsatte avlysning av skogsbete, förklarat

sig villiga att avstå från skogsbetningen, anser utredningen hinder rimligtvis

icke böra möta mot användning av det av statsmakterna redan stadfästa

förfarandet för dylik reglering, vilket därtill prövats och befunnits lämpligt.

Utredningen har därför föreslagit, att till 12 § ägofredslagen skulle fogas en

bestämmelse av innehåll att, därest någon av skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län slutit

kontrakt med ägare eller innehavare av skogsmark örn utförande av åtgärder

enligt skogsvårdsplan, Kungl. Majit skulle få på framställning av skogsvårdsstyrelsen

förordna, att betesreglering finge äga rum inom skogsvårdsområdet

på sätt och under villkor, som i 13—19 §§ ägofredslagen stadgades.

I fråga om tillämpningen av bestämmelserna om betesreglering har utredningen

framhållit, att betesregleringen givetvis kunde genomföras medelst förening

enligt 36 § ägofredslagen i de fall, då samtliga delägare i skogsvårdsområdet

vore eniga om åtgärden. Utredningen har icke desto mindre funnit

synnerligen önskvärt, att betesreglering enligt skogsvårdsplan, som i regel

vore en grundläggande åtgärd för skogsvårdsarbetet, vunne större stadga genom

att handläggas vid syneförrättning. Det vore därvid enligt utredningens

mening lämpligt, att den beteskonsulent, som enligt förordnande av

skogsvårdsstyrelse upprättade förslag beträffande de åtgärder för betesförbättring,

vilka inginge i skogsvårdsplan, jämväl fungerade som förrättningsman

vid syneförrättningen. Erfarenheten hade visat, att handläggningen av

betesreglering förlöpte väsentligt lättare under formen av syneförrättning än

under fria överläggningar mellan intressenterna. Kostnaderna för förfarandet

torde snarast bliva lägre i det förra fallet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

35

Såsom motivering för det förordade förbudet för get- och fårbete å geinensamhetsbetena

har utredningen anfört bland annat:

Betning av getter och får är i särskild grad ödeläggande för skogsåterväxt

och plantskog. I den mån skogshetet kan bringas att upphöra genom betesreglering

inom skogsvårdsområden, försvinner denna olägenhet. Betning av

getter och får i skog är emellertid överhuvud taget så oförenlig med skogsvård,

att en allmän reglering av denna betesform enligt utredningens mening

icke längre får uppskjutas. Getbetningens skadlighet har påtalats av

skogsmännen sedan mer än sextio år. Statsmakterna lia insett dess vådor och

vidtagit åtgärder för dess inskränkande. De givna föreskrifterna lia emellertid

av olika anledningar icke fått den verkan lagstiftarna avsett. Utredningen

har på grund härav ansett nödvändigt att upptaga denna betesfråga till

särskilt övervägande.

I detta sammanhang har utredningen emellertid framhållit, att get- och

fårbetningen i skogen under senare år avsevärt avtagit. Även de mindre

jordbrukarna i skogs- och fjällbygden lia i stor utsträckning funnit ur jordbrukssynpunkt

förmånligt att hålla en eller flera kor i stället för getter.

Det förekommer numera endast undantagsvis att vid en lägenhet hålles endast

getter. Geten är icke längre »den fattiges ko». I rätt stor omfattning

har getskötseln i Norrland blivit icke en husbehovsförsörjning utan en näringsgren,

grundad på produktion och försäljning av getost, en i och för

sig vällovlig näring, som dock icke bör utövas på skogsbrukets bekostnad.

Utredningen har flerstädes i de övre skogsbygderna hos småbrukare mött

den uppfattningen, att getbetning i skog borde fullständigt förbjudas.

Frågan örn fårbetning ligger annorlunda till. Fåret är ur jordbruksekonomisk

synpunkt ett betydligt värdefullare husdjur än geten, varför jordbrukets

försörjningsintressen här fordra större hänsyn. Då vidare fårhetningens

skadegörelse å skog, ehuru betydande, icke är så svår som getbetningens,

kan den praktiska tillämpningen av de regleringsföreskrifter, som

finnas erforderliga, ske efter andra grunder beträffande får än beträffande

getter. Utredningen vill dock understryka, att även skadorna av fårbetningen

äro så påtagliga, att bönderna på sina håll i Västerbottens län sökt överenskomma

att fåren icke längre skola hållas å bete på skogsmarken.

Minskningen av get- och fårstammarna i landet under de senaste 20 åren

är mycket kraftig. Inom de fyra nordligaste länen sjönk antalet getter och

får från år 1919 till år 1932 med 55 respektive 63 procent. I södra delarna

av landet var minskningen under samma tid ännu större, och för hela riket

utgjorde den för getter 62 procent och för får 70 procent. Sedan år 1932

torde, att döma av de uppgifter från 1937 års jordbruksräkning, som hittills

föreligga, antalet getter och får lia ytterligare kraftigt nedgått. I Västernorrlands

län var antalet får år 1937 endast hälften av antalet samma husdjur

år 1932. Tidpunkten för reglering av dessa betesfrågor är därför gynnsam.

Under nuvarande betesformer anställa getter och får alltjämt en mycket

stor skadegörelse ä återväxt och skog, som icke kan anses försvarlig.

I trakter, där betning av getter och får å utmarkerna icke är ur försörjningssynpunkt

ofrånkomlig eller ur skogsvårdssynpunkt av mindre betydelse, .såsom

inom en del områden i fjällens närhet, bör ifrågavarande betning definitivt

avlysas.

I vissa trakter, särskilt i Västerbottens län, bedrives för närvarande en

livlig propaganda för fåravel. Det är sannolikt, att den fortskridande nedgången

av fårstammen i Norrland kommer att hejdas eller förbytas i stegring

av djurantalet. Även med hänsyn härtill är tidpunkten för lösande av betesfrågan

lämplig. Fn intensifiering av fåraveln förutsätter givetvis, att betes
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kunni. Maj.ts proposition nr 190.

förhållandena ordnas på sätt, som ur näringens egen synpunkt är tillfredsställande.

Utredningen har sig bekant, att ortsmyndigheterna i Västerbottens

län vidtagit åtgärd i sådant syfte, bl. a. genom att ordna transporter av får

till fjällbeten. I Västernorrlands län inrättas get- och fårbeten med verksamt

understöd av medel från en enskild donationsfond. I övrigt finnas för

samma ändamål statliga bidrag tillgängliga för hela riket från anslaget till

förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Enligt beslut av 1939 års

riksdag bliva de grunder, jämlikt vilka bidrag från den 1 januari 1940 skola

utgå, väsentligt förmånligare än förut och bättre anpassade för betesformer,

som kunna lämpa sig för getter och får.

Utredningen har vidare uttalat, att de nuvarande bestämmelserna i 10

och 11 §§ ägofredslagen icke äro tillfyllest för att på ett effektivt sätt förhindra

get- och fårbetet. Utredningen har därför föreslagit, att rätt till bete

för getter och får å ohägnad mark, som är upplåten till gemensamt bete,

förbjudes. Utredningen har dock ansett lämpligt, att Kungl. Maj:t tillägges

befogenhet att efter framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap

medgiva undantag från förbudet i den mån sådant för visst

län eller viss del av län finnes erforderligt. Utredningen har föreslagit, att

bestämmelserna utformades så att ett nytt stycke av i huvudsak nämnda

innehåll upptoges i 11 § ägofredslagen. Bestämmelserna i 10 § andra stycket

i lagen bär utredningen ansett vid genomförandet av det generella förbudet

kunna bortfalla. Enligt utredningens mening böra de nya bestämmelserna

icke träda i kraft förrän två år efter deras utfärdande med hänsyn till önskvärdheten

att bereda djurägarna tillfälle att anpassa sin kreatursskötsel till

de nya betesförhållandena.

Utredningen har förklarat sig icke vara beredd att närmare angiva de områden,

där dispens från ifrågavarande förbud bör medgivas för betning av

får eller av getter och får. Utredningen har emellertid ansett det tänkbart,

att i Norrbottens och Västerbottens län dispens bör medgivas i fråga örn

betning av getter och får inom vissa områden ovan odlingsgräns^!. I Jämtlands

län torde sådan dispens böra gälla skyddsskogarna och vissa andra

områden i fjälltrakterna. Kanske torde förbudsföreskriften icke heller böra

vinna tillämpning inom vissa andra delar av landet, åtminstone vad anginge

betning av får.

I fråga om tillgodoseende av vissa djurägares behov av bete har utredningen

anfört:

De betesanläggningar, som skola planläggas i skogsvårdsplan för skogsvårdsområde,

där betet i skogen skall upphöra, lia till ändamål att lämna

bete åt alla djur, för vilka bete skäligen kunnat påräknas å den gemensamma

betesmarken. Betesanläggningar skola sålunda utföras för de i skogsvårdsområdet

ingående fastigheterna ävensom å de särskilda betesområden,

som vid betesreglering upplåtas till förmån för fastigheter, som innehava

betesservitut inom området eller för sådana i 19 § ägofredslagen avsedda fastigheter,

som på grund av sedvänja nyttjat bete å ifrågavarande skogsmark.

Utredningen anser, att vid planläggning av betesvallar hänsyn därjämte bör

i viss utsträckning tagas till djurägare, som nyttjat skogsbetet men enligt

ägofredslagen icke kunna tilldelas särskild betesmark vid betesreglering, och

får därom anföra följande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

37

I sitt anförande vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om ägofred

Ilar vederbörande departementschef närmare behandlat frågan örn de betesintressen,

som icke grunda sig på äganderätt eller servitutsrätt. Departementschefen

har därvid beträffande den då föreslagna och av riksdagen

sedermera antagna 19 § ägofredslagen uttalat, att i de fall, då djurägare, som

nyttjat gemensam betesmark utan att därtill äga laglig rätt, icke innehade

fastighet, varå djuren kunde vinterfödas, boskapsskötseln oftast bedreves

såsom ren binäring, vilken, då djurägaren i allmänhet saknade möjlighet att

under vintern bereda djuren tillräcklig och ändamålsenlig utfodring, lämnade

en mycket svag avkastning och ej sällan medförde, att djuren vanvårdades.

Utredningen, som ej funnit anledning föreslå någon ändring i lagens avfattning

rörande denna fråga, håller emellertid före, alt fall kunna inträffa,

då det måste anses obilligt att beröva sådan djurägare, som enligt nämnda

paragraf i ägofredslagen vid betesreglering ej kan tilldelas särskild betesmark

inom regleringsområdet, varje möjlighet att där beta sina djur. På

grund härav förutsätter utredningen, att vid upprättande av skogsvårdsplan

undersökes, huruvida någon eller några av de djurägare, som här avses,

böra beredas mer eller mindre tillfälliga betesmöjligheter inom området.

Är så fallet, bör, efter överenskommelse med en eller flera av betesrättsinnehavarna

inom området, de för dessa avsedda betesanläggningarna, som

skola utföras med statsbidrag, i skälig grad utökas under villkor, att de åt

ifrågavarande djurägare upplåta viss betesrätt å anläggningarna. Det torde

få ankomma på skogsvårdsföreningen att ordna de härav föranledda, ekonomiska

uppgörelserna mellan den, som sålunda upplåter bete, djurägaren

och eventuellt också medlemmarna i föreningen.

Skyddsåtgärder vid hyggesbränning.

Såsom framgår av vad förut anförts har bland de åtgärder för skogsfors

yngring, som enligt utredningens förslag böra komma till användning, upptagits

även hyggesbränning. Denna åtgärd bär av utredningen beräknats

under den tjuguåriga skogsvårdsperioden bliva erforderlig å icke mindre än

89,000 hektar skogsmark eller omkring 4,500 hektar årligen.

I sitt betänkande har utredningen även upptagit till behandling frågan

på vad sätt ersättning borde utgå i händelse skada skulle uppstå till följd av

hyggesbränning. Utredningen har därvid förordat, att försäkring för sådan

skada borde tagas av skogsvårdsstyrelsen för vederbörande markägares räkning.

Enligt utredningens förslag borde såsom villkor för åtnjutande av

statsbidrag föreskrivas, att skogsägare skulle i kontraktet lämna skogsvårdsstyrelsen

i uppdrag att för hans räkning teckna sådan försäkring samt

gälda därför utgående premier med ägaren tillkommande statsbidrag. Vid

kostnadsberäkningen för föryngringsåtgärd, i vilken hyggesbränning inginge,

skulle dessa försäkringspremier upptagas bland kostnaderna.

Såsom skäl för nu berörda förslag har anförts bland annat:

Genomförandet av skogsvårdsprogrammet förutsätter en frivillig medverkan

av skogsägarna. I regel kunna de icke åläggas att utföra de hyggesbränningar,

som skola upptagas i skogsvårdsplanerna. Vid sådant förhållande är

det för skogsvårdsverksamhetens bedrivande synnerligen angeläget, att skogs
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ägarna icke genom deltagande i verksamheten påtaga sig risker för skadegörelse

å egen skog eller utsätta sig för skadeståndskrav från annan skogsägare.

Dessa utsikter lia för närvarande avskräckt skogsägarna från att utföra

bränning å sina marker och därigenom hämmat skossvårdsarbetet i lappmarkerna.

Utredningen finner på grund härav nödvändigt, att de skador, vilka

kunna förorsakas genom att elden kommer lös vid hyggeshränning, regleras

antingen genom försäkringsavtal med enskilda bolag eller ersättas av statsverket.

Likaså bör ansvaret för gäldandet av det skadestånd, som skogsvårdsstyrelsen

eller av styrelsen för arbetet utsedd förman kan bliva skyldig

att utgiva på grund av alt den sistnämnde visas ha genom försumlighet vållat

skadan, i första hand övertagas av antingen försäkringsbolag eller staten.

I frågan huruvida enskild försäkring eller statsgaranti för skada borde ifrågakomma

har utredningen, som stannat för enskild försäkring, anfört i huvudsak

följande.

Vid valet mellan enskilt försäkringsskydd eller statsgaranti har man att

taga hänsyn såväl till principiella skäl som till de praktiska möjligheterna att

lösa frågan på ett betryggande och ändamålsenligt sätt. I förstnämnda avseende

talar för försäkringens ordnande på enskild väg främst det förhållandet,

att hyggesbränningen är avsedd att utföras som ett skogsägarens företag. Det

torde därför böra ankomma på denne att sörja för att icke han själv eller annan

lider skada av företaget. Den omständigheten, att ledningen av arbetet genom

avtal mellan skogsägaren och skogsvårdsstyrelsen anförtros åt sakkunnig

personal, kan visserligen medföra ändring beträffande den direkta ansvarsskyldigheten

för skador, som visas ha vållats genom försumlighet, men

inverkar icke på åtgärdens principiella innebörd. Till förmån för att staten

ikläder sig ansvarighet för uppkommande skador, talar emellertid, att skogsägarna

jämlikt gällande lagstiftning i viss utsträckning kunna bliva ålagda

att utföra hyggeshränning. Det lär i sådant fall kunna göras gällande att

tvångsförfarandet hör kompletteras med ett skydd mot de risker, åtgärdens

utförande onekligen medför.

Med avseende på de olika försäkringsformernas praktiska lämplighet för

ifrågavarande ändamål må följande anföras. Den skada, som kan väntas

uppstå, blir av tidigare erfarenheter att döma i de allra flesta fall av rätt

obetydlig omfattning. Ofta torde den komma att inskränka sig till mindre

skador å markägarens egen skog. Det torde därför enligt utredningens mening

vara uppenbart, att de enskilda försäkringsbolag, vilka hava en för

reglering av dylika skador uppbyggd organisation tili sitt förfogande och

därjämte äga möjligheter alt verkställa en friare prövning av uppkommande

skadeståndskrav, kunna reglera sådana mindre ersättningsfrågor väsentligt

smidigare än staten. Därest statlig garanti för skador av ifrågavarande

slag införes, uppkommer även frågan, huruvida staten skall ersätta skador,

som uppkomma å sådan egendom, som den skadelidande själv försäkrat i

enskilda försäkringsbolag. Av nu nämnda skäl har utredningen ansett, att

ersättning med statsmedel för sådana skador, vilka uppkommit genom ren

olyckshändelse, bör ifrågakomma endast för det fall, alt ett tillräckligt effektivt

och billigt försäkringsskydd icke kan ordnas genom enskilda försäkringsgivare.

Är det åter fråga örn skada, som genom försumlighet vållats av den för

bränningen ansvarige förmannen, torde en form för statligt ersättningsförfarande

kunna finnas utan större svårigheter. En dylik förseelse lärer

alltid komma att åtalas av allmän åklagare. Av allmänna medel skulle då

kunna utgivas ersättning för den skada, som någon genom utslag av dom
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

39

stol blivit ålagd att ersätta. Den skadeståndsberättigades krav på ersättning

av allmänna medel skulle kunna prövas av vederbörande länsstyrelse.

Givetvis borde staten hava regressrätt mot den försumlige, i varje fall örn

grovt vållande förelegat.

Efter överläggningar med vissa försäkringsbolag ha bolagen, vilka för närvarande

icke ha någon försäkringsform som lämpar sig för försäkring varom

här är fråga, framlagt ett erbjudande beträffande kombinerad skogsbrandförsäkring

å första risk och ansvarsförsäkring, avsedd för skador av

ifrågavarande slag. Försäkringsförslaget är av följande innebörd.

Enligt skogsbrandförsäkringen försäkras växande skog och skogsmark,

som kan skadas genom att eld kommer lös vid hyggesbränning. Försäkringsbeloppet

utgör 10,000 kronor per bränningsområde. Försäkringen gäller oavsett

om skyldighet till utgivande av ersättning åvilar försäkringstagaren —

skogsvårdsstyrelsen såsom ombud för markägaren — eller någon hans befattningshavare.

Ansvarighetsförsäkringen avser det ansvar för skadestånd i anledning av

annan tillfogad kropps- eller egendomsskada, som åvilar försäkringshavaren

— skogsvårdsstyrelsen eller hos denne anställd person — intill ett belopp av

150,000 kronor för personskada, dock högst 50,000 kronor för varje skadad

eller dödad person, samt 50,000 kronor för egendomsskada, allt per bränningsområde.

För båda försäkringarna skall erläggas en premie av tillsammans en krona

per hektar produktiv skogsmark inom bränningsområden, avbrända under

året.

Nämnda försäkringar täcka alltså icke skador av följande slag:

A. Skogsbrandförsäkringen:

1. Skador å annan egendom än skog och skogsmark, såsom skador å

upphugget virke, byggnader, maskiner, stolpledningar m. m. samt personskador.

2. Skador å skog och skogsmark i värde överstigande 10,000 kronor, i

vilket fall endast försäkringsbeloppet utbetalas.

B. Ansvarighetsförsäkringen:

Skador, vilkas värde överstiger de ovan angivna försäkringsbeloppen. I

så fall utbetalas endast dessa belopp.

I fråga örn sådan skada, som omnämnes under A 1, finnes möjlighet att

teckna tilläggsförsäkring, därest så skulle anses erforderligt. Bränning bör

emellertid icke få anordnas, om större upplag av virke eller annan brännbar

egendom finnes i närheten av bränningsområdet. De fall, då brandskadorna

uppgå till belopp, som överstiga de ovan nämnda försäkringsbeloppen, torde

emellertid, såsom förut framhållits, bliva sällsynta. Självfallet kan det

dock under särskilt ogynnsamma förhållanden inträffa, att elden vinner

spridning inom angränsande marker, och stora skador, som icke täckas av

försäkringarna, kunna därvid uppstå. Den ytterst svårberäkneliga risken

för dylik större skadegörelse, vilken närmast kan jämföras med skador förorsakade

av naturkatastrofer, lär överhuvud taget icke lämpligen kunna täckas

genom försäkring.

Det av bolagen erbjudna försäkringsskyddet bar utredningen ansett vara

tillfyllest för ändamålet, och de villkor, som uppställts för försäkringen, ha

även ansetts skäliga. Utredningen har på grund härav förordat, att försäkring

mot i samband med hyggesbränning uppstående skogsbrandrisk anord
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

nades genom uppgörelser mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser och ifrågavarande

försäkringsbolag på angivet sätt. Möjligheterna att förstärka försäkringsskyddet

eller att förbättra villkoren borde emellertid beaktas under

verksamhetens utveckling.

Utredningen har emellertid utgått ifrån alt, om skador av större omfattning,

vilka icke täcktes genom ingångna försäkringsavtal, skulle uppstå till

följd av någon hyggesbränning, de skadelidande icke skäligen kunde lämnas

att själva bära de förluster, för vilka de icke erhölle ersättning enligt försäkringsavtal.

Billighetsskäl talade enligt utredningens mening för att staten

i sådant fall trädde emellan. Utredningen har erinrat, att genom beslut

vid 1939 ars lagtima riksdag medgivits, att visst belopp av förslagsanslaget

till oförutsedda utgifter finge disponeras för ersättande av skador och kostnader,

som uppstått till följd av Urno- och Vindelälvarnas översvämning.

Utredningen har förutsatt, att staten skulle på liknande sätt ersätta sådana

genom hyggesbränning förorsakade skador, som ej täcktes genom försäkringsavtal.

Rörande träffandet av avtal örn försäkring bär utredningen anfört i huvudsak

följande.

Första riskförsäkring för skogsbrand tecknas av skogsvårdsstyrelsen för

markägarens räkning. Denne bör därför i kontraktet rörande skogsvårdsarbetet

bemyndiga skogsvårdsstyrelsen att ombesörja försäkringen och att

gälda därför utgående premie av markägaren tillkommande statsbidrag.

Ansvarighetsförsäkringen tecknas av skogsvårdsstyrelsen. Den för försäkringarna

beräknande gemensamma premien, eller en krona per hektar av varje

bränningsområde, anses enligt uppgift av försäkringsbolagen böra fördelas

med lika belopp å de båda försäkringarna.

Redan i skogsvårdsplanen böra lämnas preliminära uppgifter om det på

grund av hyggesbränningen inom skogsvårdsområdet erforderliga försäkringsskyddet.

I arbetsplanerna skola de för försäkringen grundläggande

uppgifterna meddelas. Särskilt bör angivas, huruvida tilläggsförsäkring till

äventyrs är erforderlig eller örn betänkligheter ur säkerhetssynpunkt kunna

anföras mot bränningens utförande. För varje bränningsområde skall samtidigt

upprättas skiss å generalstabskarta, vilken bilägges arbetsplanen.

Skogsvårdsstyrelsen har därefter att ombesörja tecknande av försäkringar

för markägarens och för egen räkning.

Sedan verksamheten fortskridit så långt, att planläggning av åtgärderna

kan ske i god tid före utförandet, lära skogsvårdsstyrelserna kunna ordna

de för visst år erforderliga försäkringarna inom länet genom en eller några

få ansökningar hos försäkringsbolagen. Under sådana omständigheter kunna

ett stort antal försäkringar meddelas i ett och samma försäkringsbrev.

Utredningen har vidare framhållit, att i förordningen den 15 juni 1923

angående skogsvårdsstyrelser borde införas föreskrift örn skyldighet för

skogsvårdsstyrelse att ombesörja sådana försäkringar, som förut omförmälts.

Något förslag till ändring av förordningen har utredningen emellertid

ej utarbetat.

Utredningen har även förordat anordnande av instruktionskurser i hyggesbränning

genom skogsvårdsstyrelsernas försorg. Tillika har utredningen

låtit utarbeta anvisningar örn utförande av hyggesbränning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

41

Anskaffande av frö och plantor.

Utredningen har i sitt betänkande även berört frågan om anskaffande

av frö och plantor, som erfordras för genomförande av det föreslagna skogsvårdsprogrammet.

Något utformat förslag till åtgärder har utredningen härutinnan

icke framlagt, då utredningen ansett det ankomma på skogsvårdsstyrelsen

att tillgodose behovet i ifrågavarande hänseende. Utredningen har

emellertid framlagt vissa riktlinjer i ämnet och därvid framhållit, alt en ny

fröklängningsanstalt borde anläggas i lappmarken. Även plantskolor har uU

redningen ansett kunna bliva behövliga.

Förslagets inverkan på skogsvårdsstyrelsernas personalbehov.

Ett genomförande av utredningens förslag kommer givetvis att påkalla

en utökning av skogsvårdsstyrelsernas personal. Utredningen har föreslagit

att följande kategorier nya befattningshavare måtte anställas, nämligen skogsvårdsassistenter

med jägmästarutbildning för upprättande av skogsvårdsplaner

samt arbetsplaner och vägförslag, dikningsledare och dikningsassistenter

med jägmästarutbildning för upprättande av arbetsplaner och förslag

till avdikning, skogliga biträden (icke-ordinarie länsskogvaktare) med

skogvaktarutbildning för upprättande i de fall, då dylika uppgifter kunna

åt dem anförtros, av skogsvårdsplaner och arbetsplaner eller för biträdande

vid sådana planläggningsarbeten, för kontroll och avsyning av arbeten

m. m. samt för förmansskap vid hyggesbränning, ävensom expeditionsbiträden,

vilka böra kunna anlitas även för betespersonalen.

För de skilda länen har utredningen beräknat följande personal bliva erforderlig

utöver den, som för närvarande finnes anställd för arbetsuppgifter,

vilka icke bortfalla:

Befattningshavare

Årlig kost-

Diknings- ledare

och dik- ningsas- sistenter

Skogliga biträden

nåd (arvo- den, rese-

Län

Skogs-

vårds-

assisten-

ter

årsan-

ställda

med 4 måna- ders genom- snittlig

tjänstgöring

per år

Expe-

ditions-

biträden

ersättning,

trakta-

ments-

ersättning)

Norrbottens ..................

5

1

2

11

3

87,500

Västerbottens ................

9

3

3

18

5

158,500

Jämtlands....................

7

2

3

16

4

128,000

Västernorrlands ..............

5

1

2

10

3

85,500

Summa befattningshavare

26

7

10

55

15

—

Årlig kostnad per befattnings- havare, kronor (arvode, reseer- sättning, traktamenten)......

8,000

| 10,000

) 8,0"0

} 4,000

2,000

2,500

—

Summa årlig kostnad kronor

20.8,(KH)

64,(HM)

40,000

110,000

37,500

450,500

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Omfattningen av verksamheten för betes reglering och anläggning

av betesvallar har utredningen ansett sig icke kunna beräkna

med någon större säkerhet, då alltför många omständigheter, som icke äro

på förhand kända, inverka på verksamhetens omfattning. Utredningen har

funnit, att för nu ifrågavarande arbetsuppgifter följande fackutbildade personal,

beteskonsulenter och betesassistenter, erfordrades under en tid av i

medeltal 10 år, nämligen:

Län

Befattningshavare

Årlig kostnad

(arvoden, rese- ersättning,

traktaments- ersättning)

Betes-

konsulenter

Betes-

assistenter

Norrbottens ..............................

2

3

48,000

Västerbottens...............................

n

6

60,000

Jämtlands..................................

1

1

20,000

Västernorrlands.............................

21

2

28,000

Summa befattningshavare

5

12

—

Årlig kostnad per befattningshavare, kronor

(arvode, reseersättning, traktamenten)......

12,000

8,000

—

Summa årlig kostnad kronor

60,000

96,000

156,000

I den mån skogsvårdsstyrelserna anlita de av hushållningssällskapen anställda

konsulenterna, komme enligt vad utredningen anfört beräknade personalbehov

och kostnader att minskas.

Den personal, som sålunda beräknades erforderlig för uppgifterna, har utredningen

ansett kunna till någon del rekryteras från sådan personal hos samma

skogsvårdsstyrelser, som beräknades bliva övertalig genom att deras nuvarande

arbetsuppgifter upphörde. Detta gällde särskilt de taxeringsassistenter

i de båda nordligaste länen, som upprättade avverkningsplaner för lappmarksskogarna,

samt viss skogsvårdspersonal, vilkens arbetsuppgifter komme

att minskas i samma grad som skogvårdsstyrelsernas hittillsvarande verksamhet

kunde komma att inordnas under de nya formerna.

Utredningen har understrukit, att skogsvårdsstyrelsernas organisation självfallet

borde utbyggas på sätt förut beräknats endast i den mån nya arbetsuppgifter

det krävde och då genom anställning undan för undan av den

personal, som kunde visa sig behövlig för ändamålet. Det vore emellertid enligt

utredningens uppfattning möjligt, att brist på personal av skilda slag icke

desto mindre kunde komma att göra sig gällande, åtminstone beträffande

skogliga biträden (länsskogvaktare). I nuvarande läge har utredningen emellertid

icke ansett sig kunna avgöra, huruvida en ökning av antalet elever

vid de skogliga läroanstalterna kunde komma att påfordras härav.

Skogsvårdsstyrelsernas övriga utgifter för verksamheten —- expenser m. m.

— ha beräknats utgöra omkring 10 procent av kostnaderna för personalen.

1 Härtill 2 tjänstemän, som redan finnas anställda hos skogsvårdsstyrelsen.

2 Härtill 1 tjänsteman, som redan finnes anställd hos skogsvårdsstyrelsen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

43

Under erinran att skogsvårdsstyrelsernas kostnader för skogsvårdsverksamheten

av anledning, som förut påvisats, icke i sin helhet komme att utgöra

merkostnader utöver de nuvarande kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet, har utredningen beräknat förstnämnda kostnader till

följande belopp årligen:

Län

Personalkostnader,

kronor

övriga

förvaltnings-

kostnader

kronor

Summa

betespersonal

skogsvårds- och vägbygg- nadspersonal

expeditions-

personal

k ronor

Norrbottens..............

48,000

80,000

7,500

13,500

149,000

Västerbottens............

60,000

146,000

12,500

21,500

240,000

Jämtlands ..............

20,000

118,000

10,000

15,000

163,000

Västernorrlands..........

28,000

78,000

7,500

11,500

125,000

Kopparbergs ............

—

—

—

1,000

1,000

Summa

156,000

422,000

37,500

62,500

678,000

Förutom den här förut angivna personalen måste skogsvårdsstyrelserna

enligt vad utredningen uttalat kunna förfoga över ett stort antal förmän för

handhavande av arbetsledningen vid skogsodlingsarbeten och röjningar.

Dessa förmän skulle emellertid deltaga i arbetet och därför avlönas med anlitande

av de bidragsmedel, som stöde till förfogande för åtgärderna.

Kostnadsberäkningar.

Såsom förut nämnts har utredningen beräknat, att kostnaderna för genomförandet

av det framlagda skogsvårdsprogrammet skulle uppgå till sammanlagt

cirka 100,000,000 kronor. Kostnaderna skulle enligt utredningens förslag

fördelas på tjugu år med 5,000,000 kronor om året.

De för tjuguårsperioden föreslagna skogsvårdsarbetena komma enligt utredningens

beräkningar att medföra följande kostnader för statsbidrag i mil
-

joner kronor, nämligen:

Norrbottens län ......................

därav lappmarken ..................

• kustlandet....................

Västerbottens län ....................

därav lappmarken..................

> kustlandet....................

Jämtlands län........................

Västernorrlands län ..................

Kopparbergs län......................

Åtgärder

för skogs- föryngring

Röjnings-

gallring

Skogsutdik- ning, som ej

utföres i sam- band med

återväxt- åtgärder

Summa

5.10

4.37

0.73

8.73

7.55

1.18

4.85

2.23

2.30

0.95

1.85

3.88

2.77

1.11

4.70

3.54

0.09

2.97

0.87

2.10

5.38

1.68

3.70

3.54

1.98

10.37

6.19

4.18

17.99

12.00

5.99

13.09

7.70

0.09

Summa

20.»l

14.51 1 13.82 49.24

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Kostnaderna för statsbidrag till väganläggningar enligt skogsvårdsprogrammet

beräknas till följande belopp, nämligen

för Norrbottens län ..

därav lappmarken

» kustlandet ..

» Västerbottens län ..

därav lappmarken

» kustlandet ..

» Jämtlands län ....

» Västernorrlands län

» Kopparbergs län . .

eller i allt........

1.4 milj. kronor

0.9 » »

0.5 » »

1.1 » »

0.9 » »

0.2 » »

0.6 » »

0.5 » »

0.05 » »

3.65 milj. kronor.

Kostnaderna för statsbidrag till betesanläggningar har utredningen med

stöd av uppgifter, som lämnats av skogsvårdsstyrelserna, samt vissa överväganden

i övrigt beräknat till följande belopp, nämligen

för Norrbottens län ..

därav lappmarken

» kustlandet ..

» Västerbottens län..

därav lappmarken

» kustlandet ..

» Jämtlands län ....

» Västernorrlands län

eller i allt ........

7.5 milj. kronor

2.1» »

5.4 » »

11.6 » »

5.0 » »

6.6 » »

3.6 » »

7.0 » »

29.7 milj. kronor.

Den sammanlagda kostnaden för statsbidrag har uppskattats i enlighet

härmed till 82.59 miljoner kronor.

Kostnaderna för anskaffning av skogsodlingsmaterial ha beräknats uppgå

till följande belopp, nämligen

för Norrbottens läns lappmark...... 0.70 milj. kronor

» Västerbottens läns » 1.50 » »

» Norr-och Västerbottens läns kustland 0.15 » »

» Jämtlands län.................... 0.50 » »

» Västernorrlands län.............. 0.15 » »

eller i allt ...................... 3.00 milj. kronor.

Förvaltningskostnaderna för den föreslagna verksamheten ha av utredningen

upptagits till 678,000 kronor för år eller i allt 12,000,000 kronor. Förvaltningskostnaderna

beräknas i genomsnitt motsvara 14.5 procent av de

i verksamheten utgående statsbidragen. Inom den nuvarande bidragsverksamheten

för skogsvård har skogsvårdsstyrelsernas förvaltningskostnader enligt

vad utredningen framhållit beräknats till 18 procent av beloppet av inom

verksamheten utgående statsbidrag.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

45

Utredningen har framhållit att den föreslagna verksamheten förutsatte,

att skogsvårdsarbetet i berörda delar av landet planlades för en lång följd

av år. Sedan verksamheten påbörjats, kunde den enligt utredningens mening

icke avbrytas utan att ekonomiska förluster uppkomme och svårigheter av

teknisk och psykologisk art dessutom uppstode för skogsvårdsarbetet. Möjligheterna

att inskränka den bidragsverksamhet, som planlagts, utan dylika

skadeverkningar finner utredningen även begränsade. Utredningen har därför

hållit före, att bidragsverksamheten borde finansieras på sådant sätt att

anslagsbeviljandet icke vore beroende av det tillfälliga budgetläget.

Anslaget för verksamheten har utredningen föreslagit böra anvisas under

benämningen »Anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland

m. m.» och anlitas dels för tilldelande av statsbidrag enligt här förut föreslagna

grunder, dels ock för anvisande av särskilda förvaltningsbidrag för

bestridande av skogsvårdsstyrelsernas kostnader för handhavandet av verksamheten

och för anskaffning av skogsvårdsmaterial, som kostnadsfritt tillhandahölles

bidragstagare.

Yttrandena.

Det föreliggande förslaget har i allmänhet vunnit anslutning i de avgivna

yttrandena. Vissa betänkligheter ha emellertid framförts beträffande skogsvårdsprogrammets

omfattning och de ifrågasatta kostnaderna. Statskontoret

och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund ha uttalat betänkligheter

härutinnan. Såväl statskontoret som centralrådet ha framhållit, att

det i nuvarande tidsläge icke kunde vara lämpligt att igångsätta en verksamhet

av den omfattning som den nu föreslagna. Liknande synpunkter ha

även framförts av svenska trävaruexportföreningen. Statskontoret har därjämte

uttalat, att även under normala förhållanden programmet syntes böra

inskränkas. Centralrådet har framhållit önskvärdheten av att föreliggande

förslag och 1936 års skogsutrednings förslag upptoges till övervägande samtidigt.

Centralrådet anser för sin del att de föreslagna åtgärderna kunde

igångsättas i mindre omfattning och då få karaktären av försöksverksamhet.

I några yttranden ha uttalats tvivel örn möjligheterna att genomföra det

föreslagna skogsvårdsprogrammet under en tjuguårsperiod. På vissa håll

har kritik riktats även mot utredningens förslag med avseende å vilka skogar,

som skola omfattas av verksamheten. Statskontoret, lantbruksstyrelsen

och domänstyrelsen lia tillika ifrågasatt örn ej de föreslagna bidragen kunde

nedsättas. Centralrådet och Sveriges skogsägareförbund lia uttalat viss tvekan

örn lämpligheten att upptaga ett så stort antal olika procentsatser för

statsbidragen, som utredningen föreslagit. Skogsägareförbundet har även

vänt sig mot förslaget örn olika bidragsgrunder för bolag och övriga skogsägare.

Statskontoret och centralrådet ha ifrågasatt örn ej viss kontroll över

skogsvårdsstyrelserna vid handhavandet av verksamheten vore behövlig.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ha ansett, att det förordade anslaget

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

till statsbidrag borde anvisas å driftbudgeten under nionde huvudtiteln. De

föreslagna ändringarna i ägofredslagen lia i flertalet yttranden tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Hushållningssällskapet i Norrbottens län har dock

avstyrkt förslaget och därvid framfört starka betänkligheter i fråga om möjligheterna

att inom Norrbottens län genomföra detsamma. Skogsvårdsstyrelsen

i Gävleborgs län har även i viss mån uttalat sig mot förslagets genomförande.

Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län samt förvaltningsutskotten

hos landsting och hushållningssällskap i länet ävensom länsstyrelsen i Kopparbergs

län ha ställt sig avvisande mot förslaget. Sveriges skogsägares riksförbund

har ansett, att förbud mot får- och getbetet icke borde tillgripas förrän

gemensamma beten hunnit ordnas även för små jordbruksenheter. Lantbruksstyrelsen

har ansett den föreslagna övergångstiden för genomförandet av

förbudet mot får- och getbeten böra förlängas till sex år. I den förut omnämnda,

av 1,424 kx-eatursägare inom Västei-bottens läns lappmark undertecknade

skriften har protest framföi-ts mot förslaget om ändring i ägofredslagen.

I några yttranden ha ifrågasatts lämpligheten av att låta skogsvårdsstyrelserna

handha betesregleringsfrågorna.

Av i yttrandena upptagna uttalanden av principiell innebörd

må här återgivas följande.

Statskontoret har uttalat bland annat:

Det synes statskontoret uteslutet att i nu rådande krisläge begynna en så

omfattande verksamhet på ifrågavarande område. Med hänsyn till att de

skogsvårdsai-beten, som skulle komma till utförande, enligt betänkandet

icke kunna avbrytas, sedan de påbörjats, utan att ekonomiska förluster uppkomma

och svårigheter av annan art uppstå, synes det icke tillrådligt att ens

i begränsad omfattning för närvarande igångsätta dem. För denna uppfattning

talar även den knapphet på arbetskraft inom det norrländska skogsbruket,

som framträtt under den senaste tiden. Med hänsyn till möjligheten

av förändringar i nu rådande förhållanden bör emellertid ett belopp för

ändamålet måhända upptagas å allmän beredskapsstat för nästkommande

budgetår. Även sedan mera normala förhållanden inträtt torde det framlagda

programmet av kostnadsskäl icke böra i full utsträckning genomföras.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i fråga örn genomförandet

av den föreslagna verksamheten i den omfattning, som föroidats i

betänkandet, yttrat i huvudsak följande.

Centralrådet kan icke förorda, att den ifrågasatta verksamheten i nuvarande

tidsläge igångsättes i den omfattning utredningen föreslagit. Flera skäl

synas tala häremot. Utredningen har påpekat, att dess förslag framlagts

utan hänsynstagande till den vid betänkandets avgivande inträdda krissituationen.

Centralrådet inser till fullo att med den utveckling, denna under senaste

tiden tagit, lämpligheten alt binda staten för så stora utgifter under så

pass lång tid framåt icke torde ligga inom möjligheternas gi''änser. Svårigheter

torde jämväl uppstå för skogsvårdsstyrelserna att administrera ett arbete

av den omfattning, förslaget tillärnar, vid sidan av de betydelsefulla

åligganden, som äro avsedda att tilläggas dem för vedförsörjningens tryggande.

Det lärer ej heller vara x-ådligt att i nuvarande läge, då efterfrågan

på arbetskraft för vedhuggning knappast kan tillfredsställas, upptaga en

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

47

skogsvårdsverksamhet, vilken erfordrar arbetskraft i större utsträckning.

Andra viktiga skogliga intressen kunna givetvis icke heller åsidosättas för

att tillgodose de medelsanspråk, som här föreligga.

Såsom utredningen framhållit kan, sedan förevarande verksamhet igångsatts,

densamma svårligen avbrytas utan att ekonomiska förluster uppkomma

och olägenheter av teknisk och psykologisk art uppstå. Möjligheten att

utan dylika skadeverkningar inskränka den bidragsverksamhet som planlagts,

torde även vara begränsad. Verksamheten bör därför finansieras

på sådant sätt, att anslagsbeviljandet ej blir beroende av det tillfälliga budgetläget.

Det är även att märka, att det här är fråga örn en ny, krävande

arbetsform för skogsvårdsstyrelserna, om vilken någon erfarenhet ej föreligger.

Med hänsyn till det anförda finner centralrådet försiktighet och omtanke

bjuda, att den föreslagna verksamheten icke på en gång gives allt tor stor

omfattning utan till en början erhåller karaktären av en försöksverksamhet

och följaktligen igångsättes i begränsad skala. Örn så sker torde jämväl

skogsvårdsstyrelsernas personalbehov för dessa uppgifter ävensom behovet

av skogodlingmaterial o. dyl. kunna lättare tillgodoses. Denna begränsade

verksamhet bör lämpligen koncentreras till lappmarkerna. Därest det skulle

visa sig, att intresse finnes för bildande av skogsvårdsområden och erfarenheterna

i övrigt av verksamheten bliva goda, kan denna lätt utvidgas samt

givas permanent karaktär. Centralrådet vill särskilt understryka, att centralrådet

finner förslaget om bildande av skogsvårdsområden vara ett av de

bärande och mest betydelsefulla uppslagen i det föreliggande betänkandet

Detta uppslag anser centralrådet vara förtjänt av det största beaktande och

intresse för förbättrandet av skogsvården i vårt land. Genom ett realiserande

av detsamma torde större målmedvetenhet och allsidighet kunna ernås i

skogsvårdsarbetet. Samtidigt underlättas den tekniskt-administrativa handläggningen

från skogsvårdsstyrelsernas sida av hithörande frågor. Förslagets

genomförande torde sålunda icke blott medföra en avsevärt bättre och

ändamålsenligare skogsvård utan även besparing av utgifter för administrationen.

Beträffande förslagens lämplighet ur skogliga synpunkter har centralrådet

framhållit följande.

Produktionsförhållandena i de skogar, skogsproduktionsutredningens betänkande

avser, innesluta problem av livsviktig natur för de berörda landsdelarna.

Skogsbruket och därå uppbyggda industrier äro av dominerande

betydelse för befolkningens försörjning. Det är att märka, att dessa skogar

utvecklas under säregna klimatiska och biologiska villkor. Härtill kommer

att tillgodogörandet av skogsavkastningen länge skett utan att skogarna kunnat

beredas någon egentlig vård. Efter hand har det hopsparade virkesförrådets

utnyttjande nått en omfattning, som i stort sett icke motsvarar markernas

förmåga av skogsföryngring och de kvarvarande beståndens tillväxt.

En period kännetecknad av starkt reducerad tillgång på avverkningsbar skog

och minskad råvarutillförsel för skogsindustrierna med därav följande avsevärt

försämrat försör jningsunderlag för befolkningen är oavvisligen att emotse

inom kort. 1 detta läge har framträtt ett trängande behov av extraordinära

ingripanden från statsmakternas sida lill befordrande av skogsproduktionen

i förevarande delar av Norrland.

Inför valet av formen för sådant ingripande har utvägen att söka häva

disproportionen mellan virkesuttag och tillväxt genom ytterligare ransonering

av den gamla skogen icke anlitats. Utredningen har i stället sökt utfinna

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj :ts proposition nr 190

förfaranden, som medföra ett nyskapande av skog på kortast möjliga tid.

Utredningen anvisar vägarna härför i form av ett 20-årigt, intensivt skogsvårdsprogram

för enskilda skogar i lappmarkerna och vissa andra skogar.

Skogsvardsarbetet skall under ledning av skogsvårdsstyrelserna organiseras

regionsvis för ernående av högre effekt samt underlättad planläggning och

administration m. m. I samband härmed skall en betydande statlig kapitalinvestering

i den norrländska skogsvården äga rum såtillvida, att i avsevärd

man höjda statsbidrag skola utgå till utförande av olika skogsvårdsåtgärder.

Denna investering är av en storleksordning, som torde sakna sitt motstycke

i vad angar användande av statsmedel för skogsvårdsändamål.

Centralrådet tinner i likhet med utredningen, att de skogsmarker, varom

fråga äi, icke kunna bringas till nöjaktig produktion inom rimlig tid med

tillhjälp uteslutande av de understödsformer, som för närvarande stå till

buds. Ett betydligt kraftigare, mera systematiskt stöd erfordras, som i ökad

utsträckning använder sig av moderna skogsvårdsmetoder för virkesalstringens

främjande. Ur skoglig synpunkt synas utredningsförslagen i huvudsak

ratlonel!a °cb torde tillgodose alla berättigade krav på planmässighet och

effektivitet i övrigt. De borde därför kunna förväntas medföra gott resultat.

Centralrådet vill särskilt understryka vikten av att skogen fredas mot bete.

Utan att så sker, torde någon ordnad skogsvård icke kunna komma till stånd.

Skydd for skogen mot betesdjur är enligt centralrådets mening en ovillkorlig

förutsättning för att statsmedel i större utsträckning skola anslås till den

norrländska skogsvårdens befrämjande.

Domänstyrelsen har yttrat bland annat:

Genom 1932 års lappmarkslag har en snabb realisation av den gamla skogen

a de enskilda fastigheterna åvägabragts, och det är uppenbart, att återuppbyggnadsarbetet

å dessa skogar måste under de närmaste årtiondena bli

av mycket stor omfattning. Då för detta arbete icke föreskrivits något reserverande

av medel från de vid realisationen inflytande inkomsterna, föreawn,

beträffande en stor del enskilda skogsägare det förhållandet, att medel

till ett forcerat återuppbyggnadsarbete saknas. Då det för lappmarkens

framtida försörjning får anses vara ett framträdande statligt intresse att

återuppbyggnadsarbetet så snart som förhållandena medgiva kommer till

utförande, lärer ingen annan utväg förefinnas, än att statliga bidrag lämnas

till oeframjande av ändamålsenliga åtgärder, som det icke enligt lag åligger

skogsägaren att utföra. 08

Sveriges skogsägareförbund har anfört bland annat:

Skogsägareförbundet finner i likhet med utredningen, att med hänsyn

till behovet av en okad skogsproduktion i Norrland kraftåtgärder äro erforderliga

for att i relativt snabb takt åvägabringa ett avhjälpande av bristerna

i skogsvården därstädes. Att i detta syfte ett fullständigt program uppgjorts

över omfattningen av och kostnaderna för dels ett utförande av hittills

eftersatta skogsvårdsarbeten och dels ett rationellt genomförande av de

skogsvardsarbeten m. m., som fortsättningsvis bliva erforderliga fram till 1960

linner förbundet välbetänkt. Förbundet har icke haft anledning att i detalj

granska berörda program men har den uppfattningen, att detsamma beträffande

skogsvardsarbeten, som betingas av i fortsättningen skeende avverkningar,

måhända blivit något för högt beräknat. Enligt vad hittillsvarande

erfarenhet synes utvisa, komma avverkningarna av den överåriga

och mogna^ skogen sannolikt icke att bedrivas i den takt utredningen belaknat.

Pa grund därav komma sannolikt icke heller föryngringsåtgärder

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

49

m. m., föranledda av dessa avverkningar, att före 1960 krävas i hela den av

utredningen förutsatta omfattningen. Förbundet anser emellertid, att denna

eventuellt utsträckta exploateringstid icke bör föranleda någon nedskärning

av utredningens förslag om restaurationsarbetets omfattning under de första

åren.

Vad angår frågan vilka skogar, som böra omfattas av

den föreslagna verksamheten, har domänstyrelsen framhållit

följande.

Likartade förhållanden och förutsättningar för statsbidrag anser styrelsen

föreligga i fråga om enskildas skogar i Särna och Idre socknar samt skogar

inom Västerbottens och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna äger tillämpning, ävensom i fråga om

i 4 kap. skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade skogar och skyddsskogar

i Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, vilka tidigare lytt

under lagen angående skvddsskogar.

Även beträffande de enskilda skogarna i Västerbottens och Norrbottens

läns kustland torde vissa omständigheter, bl. a. det nordliga läget samt det

förhållandet, att reproduktionsskyldighet relativt sent föreskrivits, tala för

att åtgärder för ett forcerat återuppbyggnadsarbete med stöd av statsbidrag

genomföras. Jämväl här gäller, beträffande bidragens storlek, vad styrelsen

ovan anfört örn skogar inom lappmarken m. fl. områden.

Utredningens förslag att utsträcka verksamheten jämväl till andra enskilda

skogar i Västernorrlands och Jämtlands län än de härovan omnämnda

finner styrelsen icke tillfyllest motiverat. För dessa skogar hava skogsvårdslagens

bestämmelser gällt alltsedan lagens tillkomst. De efter urskogsförrådets

avverkning uppkomna föryngringarna och ungskogarna hava här kommit

längre, och klimatiska m. fl. förhållanden äro i stort sett avgjort gynnsammare

än beträffande förut nämnda områden. Förutsättningarna för

skogsägaren att med ekonomisk vinst bedriva en behörig skogsvård äro sådana,

att detta med skogsvårdsstyrelsernas bistånd och under deras inseende

bör kunna äga rum utan annan statlig bidragsverksamhet, än som för

söder därom belägna skogar under skogsvårdslagen är medgivet. Visserligen

torde betesförhållandena i dessa län — måhända framför andra —

kräva reglering, men möjligheten därtill lärer stå öppen jämlikt ägofredslagen

med de ändringar däri, som utredningen föreslagit.

Centralrådet har med hänsyn till sin inställning till omfattningen av verksamheten

förordat dess begränsning till lappmarksskogama. Rörande skyddsskogarna

har centralrådet dessutom — under framhållande, att, sedan 1903

års skyddsskogsområden utlagts, inskränkningar i dessa skett genom Kungl.

Maj:ts beslut den 27 april 1928 — uttalat, att det icke kunde anses lämpligt

att nu i bidragsliänseende återuppliva den tidigare gränsen.

Även statskontoret har ansett, att verksamheten kan begränsas till lappmarkerna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län bar framställt erinran mot att besparingsskogen

inom Idre och Särna socknar enligt förslaget icke bleve bidragsberättigad.

Något skäl varför denna besparingsskog undantagits har länsstyrelsen

icke funnit anfört i betänkandet. Länsstyrelsen anser av principiella

skäl, att statsbidrag bör utgå jämväl till skogsproduktiva åtgärder å

nämnda besparingsskog.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 190.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Beträffande de föreslagna procentsatserna har centralrådet uttalat,

att det förefölle, som om en förenkling i vissa hänseenden vore önskvärd.

Sålunda har centralrådet exempelvis ifrågasatt, huruvida icke det stora

antalet olika procentsatser skulle kunna minskas för vinnande av ökad

enhetlighet, underlättad tillämpning och enklare kontroll. Den av centralrådet

förordade försöksverksamheten, som hörde komma till stånd för skogsvårdsprogrammets

prövning under praktiska förhållanden, syntes kunna giva

erfarenheter av värde för denna och andra frågors bedömande.

Statskontoret har anfört:

Då de föreslagna procentsatserna genomgående äro mycket höga vill statskontoret

ifrågasätta, huruvida icke syftet med bidragen skulle kunna nås

med något lägre bidragsbelopp. Till åtgärder för skogsföryngring skulle bidrag

lämnas dels med kostnadsfritt tillhandahållande av skogsodlingsmaterial

dels ock med ett belopp, motsvarande 75 procent av återstående kostnad.

Det synes emellertid statskontoret, att statens andel i den totala kostnaden

icke bör överstiga 75 procent. Från denna utgångspunkt skulle —

därest skogsodlingsmaterialkostnaden antoges utgöra 15 procent av den totala

kostnaden —- statsbidraget å den återstående kostnaden utgå efter högst

70 (70.59) procent. Då bidraget till röjningsgallring m. m. föreslagits skola

utgå med 65 procent av kostnaden torde -— i likformighetens intresse —

jämväl statsbidraget till här ifrågavarande åtgärder kunna nedsättas att utgå

efter samma beräkningsgrund.

Sveriges skogsägare förbund har uttalat:

Utredningen har för den differentierade bidragsskalan i fråga om grundbeloppen

framlagt motiv, som var för sig kunna synas välgrundade. Sålunda

kan det exempelvis synas rimligt att giva ett högre bidrag till föryngringsåtgärder,

vilkas resultat får åtnjutas först av en kommande generation,

än till dikningar och röjningar, som redan om ett 10-tal år giva påtaglig avkastningshöjning.

Även örn sålunda vissa teoretiska skäl kunna åberopas

för berörda differentiering, anser Sveriges skogsägareförbund att denna ur

praktisk synpunkt är olämplig. Det torde sålunda ofta bliva svårt att bestämt

avgöra, örn en viss skogsvårdsåtgärd skall hänföras till den ena eller

andra bidragskategorien. En dikning i samband med föryngring skall enligt

förslaget gå i högre bidragsklass än annan dikning. Gränsen blir här ofta

mycket vansklig att draga. Ett annat exempel. En större sankmark, som

skall dikas, skäres av ett antal skiften, tillhöriga skilda ägare, av vilka några

äro bönder, andra bolag. Dikessystemet övertvärar efter dräneringstek - niska grunder de olika ägarnas skiften i skilda riktningar. Särskilda kostnader

måste nedläggas för upptagande av gemensamt avlopp för hela dikessystemet,

varav samtliga skiften hava gagn. När behovsprincipen icke skall

tillämpas beträffande grundbeloppet, finnes enligt förbundets mening ingen

anledning att då beräkna bidragen till de skilda markägarna efter olika grunder,

helst som beräkningarna därigenom bli i onödan komplicerade. Även

i övrigt anser förbundet, att motiv saknas för att beträffande grundbeloppen,

som skola vara avkopplade från behovsprincipen, tillämpa olika höga

bidrag för olika grupper markägare. Verksamhetens syfte är att till samhällets

framtida gagn höja skogsproduktionen. Detta syfte är helt oberoende

av vem som för dagen är ägare till marken.

Förbundet får därför föreslå, att grundbeloppen fastställas att utgå med

enhetlig procent, oberoende av ägarens natur eller åtgärdens art, dock att

vägarbeten må kunna understödjas efter en lägre procent än övriga arbeten.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

51

Det särskilt ekonomiska stöd, som därutöver kan behöva givas privata jordägare,

bör kunna lämnas i form av tilläggsbelopp.

Domänstyrelsen har förordat, att grundbidragen sattes lägre men i stället,

där verkligt behov av hjälp förefunnes, högre tilläggsbidrag beviljades.

Rörande de bidragsberättigade åtgärderna har svenska trävaruexport

föreningen anfört bland annat:

Föreningen ställer sig betänksam till en utvidgning — på sätt utredningen

föreskrivit — av de statsunderstödda och kontrollerade skogsvårdsföretagen

att även avse sådana åtgärder, som utförande av eftersatta gallringar och genomhuggningar

samt avverkning av gammal, oväxtlig skog, som bära spår

av ägarens oföretagsamhet eller bristande vilja till god skogsvård. Då en

dylik utvidgning av det egentliga återuppbyggnadsarbetet jämväl kan innebära

mer eller mindre tvångsvis genomförda avverkningar, synes föreningen

att dylikt förfarande kan bliva alltför ingripande i ägarens disposition av

skogen.

I fråga om organisationen av verksamheten har Sveriges

skogsägareförbund framhållit bland annat följande.

Förslaget innebär, att skogsvårdsföreningarnas styrelser skola för delägarnas

räkning enligt fullmakt sluta kontrakt med skogsvårdsstyrelsen örn de

skogsvårdsarbeten, som envar delägare åtager sig att utföra. Förbundet anser

det innebära en obehövlig och därjämte olämplig omgång att skjuta in

skogsvårdsföreningens styrelse som ett mellanled vid denna kontraktsskrivning.

Kontraktet måste under alla förhållanden innehålla en specificerad

uppgift örn de arbetsprestanda, som envar delägare påtager sig. Det är då

även ändamålsenligt, att envar delägare tecknar kontrakt för sig.

Svenska trävaruexport föreningen har uttalat bland annat:

Föreningen vill framhålla, att ett samgående mellan skogsägarna inom området

för skogsvårdsplanen är nödvändigt, när det gäller genomförandet av

betesregleringen, som är den primära förutsättningen för att de föreslagna

skogsförbättrande åtgärderna skola kunna effektivt genomföras. Det synes

föreningen att ensamt genomförande av betesreglering bör bliva ett så krävande

arbete för skogsvårdsförenings funktionärer, att övriga bestyr och omsorger,

som enligt förslaget skola åligga skogsvårdsföreningen, icke borde

belasta densamma. Detta desto mera som enligt föreningens mening skogsvårdsföreningens

ställning som mellanhand mellan skogsvårdsstyrelsen och

skogsägaren kan i övrigt vålla onödig omgång för skogsägarna och göra organisationen

tyngre än vad behovet påkallar. Det bör därför, enligt föreningens

förmenande, övervägas om icke ändring i organisationsplanen i

angiven riktning kan göras, utan att organisationens effektivitet blir lidande.

Centralrådet har framhållit, att det nu framlagda förslaget lade vittgående

befogenheter i skogsvårdsstyrelsernas händer, varför måhända skulle kunna

uppställas anspråk på en skärpning av överinseendet över verksamheten. Enligt

centralrådets uppfattning torde emellertid detta spörsmål knappast behöva

upptagas till särskilt övervägande, förrän fråga blir örn utvidgning av

förberörda försöksverksamhet till mera vidsträckta dimensioner.

Statskontoret, som givit uttryck för liknande synpunkter, har yttrat:

Enligt lappmarkslagen äger skogsvårdsstyrelse på ansökan medgiva skälig

begränsning av skogsägares reproduktionsplikt efter avverkning, därest den
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

na skyldighet i särskilt fall skulle bliva synnerligen betungande. Enligt förslaget

skulle statsbidrag utgå till i skogsvårdsplanen upptagen åtgärd, från

vilken skogsvårdsstyrelse enligt denna bestämmelse medgivit befrielse. Statskontoret

vill framhålla, att skogsvårdsstyrelses avgörande i en dylik dispensfråga

i följd härav framdeles under tiden för skogsvårdsprogrammets genomförande

icke kommer att avse en skogsvårds- utan en statsbidragsfråga.

Statskontoret tilltror sig icke att avgöra, om en dylik dispensrätt bör förekomma,

men ifrågasätter, huruvida icke bidrag till åtgärd av denna natur

bör utgå efter en lägre procentsats än eljest.

Ur yttrandena i vad dessa beröra betes regleringsfrågan må här

återgivas följande.

Förvaltningsutskottet hos Norrbottens läns hushållningssällskap har i huvudsak

anfört:

Även örn det enligt förvaltningsutskottets mening icke torde vara ådagalagt,

att betningen i övre Norrlands skogar utövar något väsentligt hinder

för skogsreproduktion, är dock skogsbete! till sin natur så undermåligt, att

det ej tillnärmelsevis motsvarar de fordringar, som numera måste ställas på

ett bete. Utskottet är därför i princip av den uppfattningen, att skogsbetet

snarast bör ersättas med annan betesform. Emellertid får ej förbises

att svårigheter av betydande mått komma att inställa sig, därest förbud för

betning å skogsmark skulle åvägabringas omedelbart. Otaliga äro förvisso

de småbrukare, som vid ett sådant förfarande skulle komma i en mycket

bekymmersam situation.

Emellertid är tillgång på lämpliga naturliga betesmarker en nödvändig

förutsättning för att betesreglering med någon som helst fördel skall kunna

åvägabringas. Denna förutsättning saknas så gott som helt inom övre Norrbotten.

Endast i ytterst få undantagsfall är tillgång på sådan mark tillfinnandes,

som lämpar sig för betesproduktion utan föregående uppodling,

dikning och gödsling. Förvaltningsutskottet har på detta område en mångårig

erfarenhet och måste därför på det bestämdaste varna för att sådana

anordningar vidtagas, som förorsaka kostnader för såväl det allmänna som

än mer för den enskilde, utan att möjligheter till avsett resultat föreligga.

Betesfrågan i övre Norrland är en fråga av vital betydelse för jordbrukets

bärkraft, men den måste från början ordnas så, att misslyckanden undvikas,

vilka för lång tid framåt skulle hämma utvecklingen på detta betydelsefulla

område.

Efter hand som skogsbetet avvecklas — och det måste avvecklas — bör

det därför i övre Norrland ersättas med kulturbeten på odlad jord. Först genom

jordens uppodling och avdikning bliva andra åtgärder i betesproduktionsbefrämjande

syfte nöjaktigt utnyttjade. Den naturliga betesvegetation,

som i regel är tillfinnandes på våra breddgrader, reagerar icke för enbart sådana

åtgärder som kalkning, gödsling och ytbearbetning och är därför i sig

själv ett undermåligt foder. Tillgången på odlingsbar jord är däremot i stort

sett obegränsad och därmed är också den primära möjligheten att förse varje

jordbruk med tillräcklig areal odlat bete säkerställd.

I detta sammanhang må erinras om fördelen att ha betena så närbelägna

i förhållande till gården som möjligt. Denna fördel torde sällan kunna ernås,

där bete skall anordnas enligt betesregleringsförfarandet. I övre Norrland,

där skötseln av husdjuren i regel utföres av husmödrarna, bör med

tanke på deras i många fall oerhört stora arbetsbörda hänsyn rimligtvis

tagas till dessa förhållanden. Det är givetvis i första hand skötseln av

mjölkkorna, som avsevärt försvåras och fördyras, örn betesmarkerna äro

belägna på längre avstånd från gården. Med hänsyn till det ringa antal

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

53

djur, som i medeltal förefinnes på varje brukningsdel inom de avsedda områdena

—■ inom Norrbottens län cirka 4 nötkreatur per brukningsdel —

måste det anses angeläget för skötseln att ha samtliga djur i närheten av

gården.

Emellertid saknas i de flesta fall ekonomiska resurser för anläggande av

bete på odlad jord, även örn det på den längre sikten sett medför ojämförligt

bättre ekonomi än att hålla fäst vid skogsbetet. En nödvändig förutsättning

för en bättre ordning på hithörande område är därför, att ersättning

åstadkommes för indragen skogsbetesrätt.

Ifrågasättas kan om bidrag till betesanläggning som ersättning för indragen

skogsbetesrätt alltid måste förutsätta vederbörande bidragssökandes deltagande

i skogsvårdsområde. Enligt förvaltningsutskottets mening bör möjlighet

beredas för alla, som önska vidtaga åtgärder av ifrågavarande art,

att erhålla bidrag.

Det lärer kunna ifrågasättas, huruvida skogsvårdsstyrelserna böra handhava

berörda bidragsverksamhet beträffande betesanläggningar. Skogsvårdsstyrelsernas

tjänstemän torde icke besitta erforderlig kompetens för

handhavande av dessa uppgifter. Vidare är det enligt förvaltningsutskottets

erfarenhet ej lämpligt, att olika institutioner inom ett område handlägga

ärenden av samma art, framför allt icke avseende sådana åtgärder, vartill

bidrag av allmänna medel utgå. Det åligger för närvarande hushållningssällskapen

att handhava åtgärderna — med stöd av statsbidrag — till

förstärkning av ofullständiga jordbruk. Även av dessa medel utgår bidrag

till betesförbättringar, såväl avseende hagmarksförbättring som betesanläggningar

på odlad jord. Förutsättningen för erhållande av statsbidrag till betesanläggningar

är i båda fällen, att bidrag av statsmedel icke i annan ordning

beviljats för företaget i fråga. Det torde för visso stöta på betydande

svårigheter och i varje fall förorsaka ett stort antal onödiga och tidsödande

remisser de olika institutionerna emellan, örn skogsvårdsstyrelserna skola

handlägga ärenden av i förevarande betänkande angivet slag och hushållningssällskapen

fortfarande skola handhava åtgärderna avseende statsbidrag

till förstärkning av ofullständiga jordbruk. Då hushållningssällskapen för

närvarande äro de institutioner, som förfoga över för ifrågavarande verksamhet

kompetent personal, synes det förvaltningsutskottet lämpligast, att

dessa handha alla hithörande arbetsuppgifter. Detta synes så mycket angelägnare

som, enligt vad i det föregående framhållits, bete som regel bör

anläggas på odlad jord och de åtgärder, som därvid erfordras, ju helt äro

att hänföra till den rena jordbrukstekniken. Men även i de enstaka fall,

då fråga uppslår örn anordnande av bete på icke odlad mark synes den

sakkunskap och erfarenhet på området, som finnes representerad hos hushållningssällskapen,

vara erforderlig för undvikande av missgrepp med hänsyn

till val av jordmån m. m.

I förenämnda framställning från 1,424- kreatursägare i Västerbottens läns

lappmark har uttalats bland annat följande.

Vi vilja härmed framföra vår protest mot det förslag lill betesreglering

inom lappmarken, som norrländska produktionsutredningen framlagt i sitt

betänkande, och vilkens genomförande skulle lia till följd att vi fråntagas

den fria betesrätten. Då betesrätten, vilken vi ägt dels på grund av sedvänja

dels genom servitut, har ett oersättligt värde för oss kreatursägare

inom lappmarken, vilja vi oförändrat bibehållas vid denna rätt.

Med hänsyn till de skiftande jordförhållandena i lappmarken är det självfallet,

alt byar i vissa områden lia goda lägenheter till kulturbeten, under

opaginerad Kontrollera mot PDF

54:

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

det alt däremot stoja områden med flera byar helt sakna mark, som lämpar

sig för kulturbeten. Vad vi särskilt vilja påpeka är, att i de trakter,

där lämplig mark saknas för kulturbeten, finnes synnerligen god skogsmark,

till stor del bevuxen med furuskog. Bolagen ha särskilt lågt an på

att köpa enskilda fastigheter med sådan skog. Uppköpen av dessa skogsmarker

lia i stort sett skett för 50—60 år sedan. I början av nittonhundratalet

återköpte flertalet jordbrukare inrösningsjorden. Många av dessa ha

icke vare sig skogsfångst eller bete, utan deras bete är grundat på sedvana och

servitut, i det att de å fastigheten vinterfödda kreaturen skulle äga bete å

skogen under sommaren. Dessa jordbrukare, vilka utgöra flertalet inom de

bättre skogsområdena, stå nu helt i saknad av mark till kulturbeten.

De små jordbitarna, som kunnat odlas, äro uppodlade till åker. Byarna

ligga inramade av steniga ljunghedar. Någon mark, som lämpar sig för

beteshägnader, finnes ej i byarnas närhet. Många sådana byar lia tre till

fyra kilometer till bergstrakter, där kreaturen finna bete. Dessa bergstrakter

ägas i stort sett numera av skogsbolagen och staten. Om den föreslagna

lagen skulle komma att tillämpas, bleve sådana byar utan bete. Följden

skulle bliva att man skulle bliva nödsakad inhägna delar av den till

åker odlade jorden för att användas som bete. Detta skulle medföra en allvarlig

reducering av kreatursbesättningarna och med reducering av kreaturen

skulle obetingat följa ekonomiska kriser.

Ur synpunkten av vad som för landets ekonomi är lämpligast må anföras

följande. Örn en areal på cirka 30 hektar är kalavverkad och återväxten

genom sådd och planteringar ger ett resultat av 1 kubikmeter per hektar och

år, blir resultatet för dessa 30 hektar 90 kronor om året. Dessa 30 hektar

ge mulbete åt 15 kor. Skulle det nu bli förbud på fritt mulbete å dessa hyggen

och kullurhete ej kunna beredas dessa 15 kor, måste odlad mark tillgripas.

Örn vi av denna äveil> .skulle ta kulturbetet, få vi reducera antalet

kor med 40 procent. Då varje ko>Jämnar en avkastning värd 300 kronor,

blir reduceringen 1,800 kronor. Enligt vad som iakttagits växer skogen lika

bra örn ej bättre, där kreaturen beta. Det skulle därför vålla stora ekonomiska

förluster om fritt mulbete borttoges.

Det torde även bliva svårt för en av staten för blott några år sedan bildad

kår inom skogsbefolkningen, arbetarsmåbrukarekåren. Många småbruk äro

placerade å ägostyckningar och lia gemensam betesmark med stamfastigheterna.

Vi anse det omöjligt för en skogsarbetare med familj att existera,

örn han fråntages rätten till flätt mulbete.

Vi vilja framhålla, att kreatur av det slag, som det här gäller, ej vållar den

skada å skogen, som utredningen påstått. Redan under sommaren 1939, då

utredningen var på resa inom Västerbotten, uttalade vi i länets tidningar, att

vi ej kunde upptäcka att skogssådd och planteringar bleve skadade av betande

kreatur. Vi påvisade en del fält, som voro sådda för cirka 20 år sedan

och under alla år dagligen somrarna igenom trampats av betande kreatur.

Å dessa områden kunde man likväl ej se någon planta, som skadats av

kreaturen.

Av utredningen har föreslagits en del ändringar i nuvarande ägofredslag,

vilka skulle medföra direkt förbud för bete för får och getter annat än å

hägnad mark. Det synes oss märkvärdigt att en statsunderstödd institution

stöder fåravein och att samtidigt framlägges ett förslag, som av allt att

döma skulle omintetgöra denna. Vad hushållningssällskapen ha kostat på

för att få till stånd en välbehövlig fåravel är endast av godo, särskilt med

hänsyn till rådande förhållanden i fråga örn importen av lill och den ringa

tillgång vi lia inom landet på ull. Vi måste anse det av behovet påkallat, att

vi framdeles få bete åt våra får som förut. Fåren göra ingen skada på barr
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

55

skogen, och björkskogen torde vi väl knappast någon gång komma i saknad

av, då därav finnes mer än nog.

Getter ha förr funnits i så gott som alla byar inom lappmarken men äro

numera sällsynta. De förekomma numera endast i de övre delarna av lappmarken,

där de knappast vålla någon skada på barrskogen. Någon lagändring,

som skulle förbjuda att släppa getter på bete, torde knappast vara av

behovet påkallad.

Renbetet borde däremot förbjudas i skog och mark. Utredningen har även

nämnt renen som skadedjur men funnit, att den rör sig inom så lokala områden,

att man helt kunde bortse från dess skadegörelse. Vi anse att renen

flera gånger årligen genomströvar stora områden och där vållar avsevärda

skador på skogsplantör och planteringar.

Till det förut anförda vilja vi tillägga, att vi ej motsätta oss ordnandet av

kulturbeten utan komma att stödja anläggandet av sådana. Men det får

ej ske genom tvång, vilket skulle medföra att många skulle bli utan bete, örn

skogsboiagen och staten få rättigheter att vidtaga åtgärder mot betande kreatur

i skog och mark. Få vi av statsmedel 75 procent av kostnaden, behövs

inga tvångsåtgärder för att få bort kreaturen från skogsbetet i de fall, då det

går att ordna kullurbeten. Vattenfrågan måste även beaktas vid betesregleringarna

och bestämmandet av statsbidragen. Den har icke beröris av skogsutredningen.

Där naturliga vattentillgångar saknas måste brunnsgrävning

lillgripas. Dessa draga så pass stora kostnader att de ej få lämnas utanför

kostnadsberäkningen.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit

i huvudsak följande.

Förvaltningsutskottet kan inte finna, att de ifrågasatta ändringarna av 10

och 11 §§ i ägofredslagen äro behövliga eller innebära några förbättringar

för Gävleborgs läns vidkommande. Räntabiliteten inom get- och fårskötseln

med nuvarande driftssystem är inte alls så gynnsam att man behöver räkna

med någon ökning av driften utan snarare minskning. Den särdeles starka

minskningen av get- och fårstammen under de sista tjugu åren ger också belägg

härför. På en del håll är emellertid en ersättning av skogsbetet för får

och getter svår att åstadkomma. På andra ställen åter kan det låta sig göra

att reservera särskilda områden till får- och getbete. För genomförande av

sådana anordningar fordras dock oftast rätt så lång övergångstid. Därest

skogsproduktionsutredningens förslag bleve antaget med den ifrågasatta övergångstiden

av endast två år, skulle detta kunna innebära så gott som omedelbart

förödande av får- och getskötseln inom Gävleborgs län. För att skapa

skydd häremot skulle därför landstinget och hushållningssällskapet nödgas

göra framställning örn undantag tills vidare från lagens tillämpning.

Med åberopande av vad som nu framförts angående förslaget till ändring

av 10 § av ägofredslagen med därtill hörande tillägg till 11 § vill förvaltningsutskottet

bestämt avstyrka detta ändringsförslag.

Skogsproduktionsutredningens förslag om ändring av andra stycket i 11 §

av ägofredslagen innebär, att Kungl. Maj:t efter hörande av vederbörande

landsting och hushållningssällskap må meddela föreskrift, att rätten till bete

beträffande andra slag av hemdjur än getter och får å viss ohägnad mark

varder helt eller i viss mån förbjuden, där så prövas erforderligt för skogsåterväxtens

skyddande.

Syftet med den ifrågasatta ändringen synes vara, att vederbörande landsting

och hushållningssällskap skulle sättas ur spelet och andra organ, icke

nämnda, taga initiativ till framställningar hos Kungl. Maj:t örn åtgärder, som

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

dock skulle lia inflytande på försörjningsmöjligheterna för en stor del av

befolkningen inom de landsändar, som därav berördes.

I detta^ sammanhang vill förvaltningsutskottet framhålla, att skogsbetningen,

då det gäller nötboskap inom Gävleborgs län, numera är inskränkt

till en obetydlighet mot förr. Det är sällsynt, att de egentliga jordbrukarna

använda sig av skogsbete för nötkreaturen. Skogsbetet utnyttjas därför så

gott som endast av en del av de minsta jordbrukarna och kreatursägare i

övrigt, vilka sakna jord för åstadkommande av andra betesmöjligheter.

Minskningen av skogsbetet för nötkreaturen har fortgått raskt under den

närmast gångna tjuguårsperioden och pågår alltfort.

Med hänsyn till dessa förhållanden saknar den ifrågasatta ändringen och

skärpningen av 11 § praktisk betydelse. Under åberopande härav vill förvaltningsutskottet

även avstyrka detta förslag.

Skogsvårdsstgrelsen i Gävleborgs län har anfört:

Styrelsen vill lämna utan erinran utredningens förslag om införande av

generellt förbud mot betning av getter och får å mark, som anses till gemensamt

mulbete upplåten, annat än å inhägnat område. Ett sådant förbud

bör emellertid föregås av en omfattande upplysningsverksamhet angående

möjligheterna att ersätta skogsbetet med kulturbete, ty i annat fall kommer

det att för många framstå som en omöjlighet att längre hålla getter och får.

Skogsvårdsstyrelsen vill i detta sammanhang meddela, att styrelsen i samråd

med hushållningssällskapet alltsedan år 1935 inom Hälsingland bedrivit viss

försöksverksamhet med inhägnade getbeten. Dessa försök, som givit vid handen

att särskilda getbeten med framgång kunna anordnas å hagbackar och

andra mindre väl utnyttjade hemmamarker, ha utgjort ett mycket betydelsefullt

propagandamedel då det gällt att få bort getterna från skogen.

Utredningen föreslår en övergångsperiod av två år. Denna tidsfrist synes

vara alldeles för kort. Ett upplysningsarbete av här ifrågavarande art bör

enligt styrelsens mening omfatta en period av minst fem år.

Utredningens förslag om ändring av andra stycket i 11 § lagen örn ägofred

kan styrelsen ej biträda. Utredningen förmenar, att förbud bör kunna utfärdas

av Kungl. Maj:t efter hörande av vederbörande hushållningssällskap

och landsting. Såsom motiv härför anför utredningen bland annat, att man

icke kan vänta, att föreskrifter av nämnvärd betydelse skola komma i tilllämpning,

örn desamma skola stödjas av en allmän opinion bland länets jordbruksidkande

befolkning, ty, säger utredningen, »befolkningen i skogsbygderna

kunna rimligtvis icke tilltros en sådan framsynthet». Detta uttalande

finner styrelsen synnerligen anmärkningsvärt. Om utredningen med sitt

ändringsförslag åsyftar, att Kungl. Maj :t emot länets förvaltningsorgans vilja

äger utfärda dylika föreskrifter, vill styrelsen bestämt avvisa förslaget. Det

gäller här ingripanden i den enskildes näringsutövning av så allvarlig karaktär,

att behovet av desamma måste kunna vitsordas av vederbörande landsting

och hushållningssällskap, vilkas framsynthet i detta fallet icke kan betvivlas.

Åsyftas icke ett dylikt ingripande, är utredningens ändringsförslag utan

praktisk betydelse.

Styrelsen vill slutligen göra det uttalandet, att det bör få anstå med mera

genomgripande lagändringar, till dess verkningarna av förevarande lagstiftning

i olika hänseenden blivit i erforderlig grad kända och prövade.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har bland

annat framhållit:

Utredningen har anfört, att personer, som icke äga eller bruka jordbruksfastighet,

såsom skogsarbetare med flera, under vintern nödtorftigt hålla nå
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

57

got betesdjur eller inhysa det hos andra för att under sommaren släppa djuret

på skogen samt att den betning, som bedrives av djurägare tillhörande

denna grupp, i viss utsträckning måste betraktas som obehörigt intrång på

annans rättigheter. Inom Kopparbergs län torde ett dylikt förhållande i

nämnvärd omfattning vara för handen endast i fjälltrakterna, skyddsskogsområdena

eller andra områden, som beträffande markens beskaffenhet samt

natur och klimat äro att jämföra med nyssnämnda områden. I de allra flesta

fall är det en son eller måg till en fastighetsägare i trakten, som, utan att själv

äga jord, genom uppodling av någon myr helt eller delvis skaffat sig möjlighet

att hålla en eller ett par kor, vilka på sommaren beta på det gemensamma

betet. I en del fall gäller det kronotorpare, vilkas torp äro så belägna, att

deras betesdjur begagna gemensamt bete även å enskild mark. I dessa tråk

ter är det urminnes sedvänja, att rätt lill gemensamt skogsbete även åtnjutes

av sådana personer, som formellt icke äro befogade därtill. Oftast är skogsbolet

i dessa trakter av sådan beskaffenhet, att mycket ringa eller ingen skada

göres å skogen, då betningen skei- endast å myrar, myrlaggar, sidlänta

ängar samt bäck- och sjöstränder. Över själva skogsåsarna gå djuren vanligtvis

efter bestämda fästigar, vadan skador av tramp därstädes äro av myc •

ket ringa eller ingen omfattning. På grund av markbeskaffenheten är det

ofta inom angivna områden av länet omöjligt att anlägga verkliga betes

vallar eller inhägnade beten för rimlig kostnad. Då det är väl känt, vilken

betydelse för en skogsarbetare- eller kronotorparefamiljs ekonomi och existens

hållande av kreatur i dessa trakter har, särskilt under arbetslöshetstider,

synes det i hög grad önskvärt, för att icke säga nödvändigt, att i den

föreslagna lagändringen skälig hänsyn tages till nämnda kategoriers behov

av mulbete.

I förslaget angående ändrad lydelse av ägofredslagens 12 § föreslås, att

Kungl. Maj:t må under vissa förutsättningar förordna om betesreglering inom

viss del av bland andra Kopparbergs län. Med anledning härav må framhållas,

att det förefaller förvaltningsutskottet högst sannolikt att tron på betesregleringsförfarandets

genomförbarhet är betydligt överdriven. Detta synes

även styrkt av det faktum, att sedan ägofredslagens tillkomst endast sju

dylika förrättningar slutförts, nämligen fem i Uppsala och två i Östergötlands

län.

I betänkandet uttalas, att betesreglering enligt ägofredslagen i den praktiska

tillämpningen visat sig vara ett smidigt förfarande för ordnande av

betesfrågan på till gemensamt bete upplåtna marker och att man torde sakna

anledning antaga, att betesregleringen skall möta större svårigheter i Norrland

än i de län, där dylik reglering praktiskt prövats.

Förvaltningsutskottet finner sig icke kunna dela denna utredningens uppfattning,

i varje fall i vad det gäller förut berörda delar av Kopparbergs län,

där enligt förvaltningsutskottets mening betesreglering flerstädes ej är genomförbar,

åtminstone icke för rimliga kostnader.

Sveriges skogsägare föreningars riksförbund har framhållit:

Beträffande skogsbetets reglering anser förbundet, alt det vore lyckligt örn

särskiljandet av skogsbruk och betesbruk kunde ske på sätt som utredningen

i sitt betänkande föreslår. Emellertid torde man just i denna fråga få bereda

sig på en anhopning av svårigheter närmast pä grund av de invecklade

servitutsförhållanden, som just beträffande skogsbete belastar en mängd

av fastigheter. Handläggningen av betesfrågan kommer att ställa stora krav

på förrättningsmannen.

Utredningen föreslår ändring av 11 § i lagen örn ägofred, innebärande generellt

förbud för betning av getter och får å ohägnade områden. Innan

förbudet träder i kraft föreslås dock stadgandet av en övergångstid av två

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

år. — Getskötseln har visserligen numera ingen större jordbruksekonomisk

betydelse, men dess värde för den mindre skogsbonden och torparen i de

avsides skogsbygderna kvarstår otvivelaktigt än i dag. Större ekonomisk

betydelse har fårskötseln, och å de små jordbruksenheterna i Norrland torde

fåren lia sin utomordentligt stora betydelse i naturahushållningen. Ullen

ger möjlighet till hemtillverkning av en mängd nödvändiga persedlar, som

den oftast knappa penningtillgången i en mängd hem aldrig skulle tillåta

att anskaffa i öppna marknaden. — Att inom en alltför snävt tilltagen tidrymd

så pass kraftigt, som utredningen föreslår, gripa in i dessa hanteringar

och tvinga till en alltför abrupt omläggning av en gammal vana vid allmän

betesgång kan innebära svåra avbräck i dessa befolkningsgruppers levnadsförhållanden.

Riksförbundet anser sig sålunda icke kunna biträda utredningens förslag

om generellt förbud för get- och fårbete att träda i kraft inom den alltför

korta tidrymden av två år utan förmenar, att sådant lagligt förbud bör tillgripas

först när gemensamma beten hunnit bliva ordnade även för de små

jordbruksenheterna. Anläggandet och ordnandet av speciella betesområden

för getter och får torde måhända kunna i än högre grad än hittills genom

ytterligare intensifierad upplysning och propaganda åstadkommas i samarbete

mellan skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen.

Egnahemsstyrelsen bär yttrat bland annat följande.

Mot vad skogsproduktionsutredningen föreslagit i fråga om beloppen av

statsbidrag för produktionsfrämjande åtgärder och om villkoren för sådana

bidrag har egnahemsstyrelsen i stort sett intet att erinra. Det bör uppenbarligen

tillses, att statsbidrag icke beviljas för en och samma betesanläggning

såväl enligt bestämmelserna örn statsbidrag till förstärkning av ofullständiga

jordbruk som enligt de nu föreslagna bidragsgrunderna.

Det är uppenbart, att upphörandet av skogsbetningen kan äga stor betydelse

ur skogsvårdssynpunkt. I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas,

att betesregleringar icke böra företagas i andra fall än då de kostnader

och eventuella olägenheter, som kunna föranledas därav, uppenbarligen

uppvägas tillräckligt av fördelarna ur jordbrukets och skogsvårdens intresse.

Det är enligt egnahemsstyrelsens uppfattning önskvärt, att tillgången

till bete för de ägare, som äro i behov härav, vid betesreglering såvitt möjligt

icke ordnas genom mer eller mindre tillfälliga upplåtelser utan genom förvärv

av lämplig jord med äganderätt.

Svenska vall- och mosskulturföreningen har bland annat anfört:

Styrelsen vill föreslå, att till den organisation, som skall omhänderha ledningen

av föreslagna betesanordningar, helt anknytes en person (eventuellt

flera, som endast delvis sysselsättas), som redan från början sitter inne med

sakkunskap, erfarenhet m. m. Då styrelsen icke anser sådan kraft föreligga

utanför Svenska vall- och mosskulturföreningen, vill styrelsen förorda, att

denna förening beredes ekonomisk möjlighet att härför avskilja särskilt kvalificerad

arbetskraft, som ställes till den planerade verksamhetens förfogande

såsom instruktör och kontrollant och såsom ledare för genomförandet av

betesregleringarna. Härigenom ställes hela föreningens sakkunskap och resurser

av olika slag på ett alldeles särskilt sätt lill uppgiftens disposition, och

föreningen blir i stånd att på ett långt mera verkningsfullt sätt än eljest

inom de av verksamheten berörda områdena utöva sin uppgift att verka för

genomförandet av en ändamålsenlig beteskultur. Denna tjänsteman (eventuellt

dessa tjänstemän) jämte föreningens övriga personal och resurser

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

59

skulle i anslutning därtill även tågås i anspråk för de blivande beteskonsulenternas

undervisning, vilken bör begynna med grundlig teoretisk och praktisk

kurs och fortsätta under hela verksamhetens bedrivande genom utnyttjande

av den föreslagna instruktören-kontrollantens sakkunskap i alla mer

krävande situationer.

Över jägmästaren i Skellefteä distrikt har påpekat, att vid ändring av 11 §

lagen om ägofred borde iakttagas, att fjällapp jämlikt 44 g renbeteslagen

vore berättigad hålla getter å kronomark. Härav påkallad ändring i lagtexten

borde ske.

Vid upprepade tillfällen under senare år ha såväl inom som utom riksda-Departemenugen

uttalats allvarliga farhågor över att skogstillgångarna i de norra delarna 0 *e"''

av landet i hög grad förminskats. De förhållandevis snabba uttag av skog,

som alltsedan 1932 års lappmarkslag trätt i kraft ägt rum i de skogar,

som avses i lagen, ha väckt betänkligheter i fråga örn möjligheterna att i

fortsättningen tillgodose den norrländska industriens virkesbehov. För närvarande

uttages i ganska rask takt återstoden av det sparade skogskapitalet

i dessa trakter. Verkställda undersökningar giva vid handen, att avsevärda

inskränkningar i skogsavverkningen måste ske inom en icke avlägsen framtid,

därest det icke snabbt sörjes för att skogsåterväxten förbättras. Uppenbart

är, att en minskning i landets förmåga att försörja industrien och exporten

med virke skulle få mycket svårartade följder icke blott för den del av

näringslivet, som vilar på skogsproduktionen, utan även för landet i dess helhet.

För betydande delar av befolkningen i Norrland skulle en större avmattning

i skogshanteringen få de allvarligaste konsekvenser med avseende

å deras förutsättningar att i dessa trakter få sin försörjning. Sedan frågan

örn möjligheterna att stödja skogsproduktionen i dessa trakter av landet nu

varit föremål för ingående utredning, därvid framlagts positiva förslag, som

i allmänhet vunnit anslutning, anser jag prövningen av detta spörsmål icke

böra uppskjutas.

Det av norrländska skogsproduktionsutredningen framlagda förslaget avser

att genom kraftiga statsbidrag stimulera skogsägarna till reproduktionsåtgärder

å skogarna. För detta ändamål föreslås, att årligen under en period av

tjugu år ett belopp av 5,000,000 kronor skulle anvisas. Utredningen, som

framlagt ett närmare utformat program för skogsvårdsarbetets bedrivande,

har i sammanhang härmed framhållit, att, sedan detta igångsatts, detsamma

icke utan stora vådor för hela verksamheten och avsevärda förluster kunde

avbrytas. I likhet med utredningen anser jag angeläget, att staten mera

verksamt än för närvarande bidrager till skogsproduktionens stödjande i

ifrågavarande delar av landet. Emellertid kan jag icke i nuvarande statsfinansiella

läge förorda, alt förslaget, vilket tillkommit med tanke på normala

förhållanden, genomföres i den föreslagna omfattningen. Det är ock

att märka, att med den av utredningen ifrågasatta verksamheten .skulle

beträdas i viss mån nya och förut oprövade vägar för skogsvårdsarbetets

organisation i landet. Alt binda staten för densamma i den utsträckning

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

som utredningen avsett, innan någon erfarenhet rörande förutsättningarna

och intresset för verksamheten vunnits, synes icke tillrådligt. Såsom i

vissa yttranden framhållits torde även den bristande tillgången på arbetskraft

i skogarna lägga hinder i vägen för att verksamheten upptages i

alltför stor omfattning. Densamma kan icke heller tillåtas konkurrera om

arbetskrafterna med de nu för landet så viktiga vedavverkningarna. Med

hänsyn till vikten av att ett kraftigare arbete för skogsföryngringen organiseras

och påbörjas i de norrländska skogarna samt att erfarenhet vinnes rörande

förutsättningarna för detsamma, vill jag emellertid förorda, att åtgärder

i av utredningen avsett syfte i begränsad omfattning vidtagas. De åtgärder,

som därvid böra ifrågakomma, torde i princip böra ansluta sig till utredningens

förslag men — i varje fall till en början — få karaktären av en

försöksverksamhet.

Efter denna redogörelse för min allmänna inställning till det föreliggande

problemet övergår jag till att närmare utveckla min uppfattning om det sätt

varpå skogsvårdsverksamheten bör utformas och organiseras. Vad först

angår de skogar, som böra bliva föremål för densamma, anser jag -— med

hänsyn till att medel för ändamålet endast i mera begränsad omfattning

kunna ställas till förfogande och då åtgärderna böra få karaktären av försök

att en begränsning av verksamhetsområdet i förhållande till vad utredningen

föreslagit bör ske. Enligt min mening synes lämpligt, att ifrågavarande

skogsvårdsarbete igångsättes å de egentliga lappmarksskogarna,

d. v. s. dels de skogar, som lyda under 1932 års lappmarkslag, och dels

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande

vilka lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning.

Härjämte torde i 4 kapitlet skogsvårdslagen omförmälda skyddsskogar, såvitt

de äro belägna i Kopparbergs och Jämtlands län, böra inrymmas under

verksamheten. De områden, som jag sålunda ansett böra ifrågakomma,

motsvara i stort sett de skogar, som enligt utredningens förslag skulle erhålla

det högre statsbidraget. I anledning av vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund påpekat lia endast de skyddsskogar, som nu äro att hänföra

till denna kategori skogar, medtagits.

Utredningen har tänkt sig, att det av densamma framlagda skogsvårdsprogrammet

skulle kunna genomföras under en tidrymd av tjugu år. Att

i nuvarande läge göra något uttalande örn den tid, som skulle erfordras härför,

är uppenbarligen icke möjligt.

Såsom framgår av vad förut anförts skola enligt utredningens förslag de

produktionsfrämjande åtgärderna planläggas och utföras inom större områden,

vilka förslagsvis benämnts skogsvårdsområden. Detta förslag synes

mig i hög grad värt att prövas. Detsamma har också livligt tillstyrkts i de

avgivna yttrandena. För närvarande planläggas och utföras de med statsbidrag

understödda skogsvårdsåtgärderna isolerat. Såsom utredningen framhållit

kan en avsevärd rationalisering av skogsvårdsarbetets planläggning och

utförande vinnas om samtliga arbeten, som anses böra ifrågakomma, i ett

sammanhang genomföras på större, geografiskt närliggande skogsområden.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

61

Utredningen har ansett, att skogsvårdsområdenas storlek bör vara 500—2,000

hektar. En dylik omfattning av områdena synes även mig ändamålsenlig

och lämplig. Från min sida finnes icke heller något att erinra mot utredningens

förslag till de åtgärder, som skola utföras. De arbeten, som böra komma

till utförande i syfte att främja skogsproduktionen, torde sålunda vara

åtgärder, som avse dels främjande av skogsåterväxten, såsom hyggesrensning,

markberedning och skogsodling, dels beståndsvård såsom röjning och

röjningsgallring i stavaskog, plantskog och ungskog, dels skogsutdikning, dels

betesanläggning, dels ock anläggning och förbättring av vägar för utforsling

av skogsprodukter. Såsom en särskilt lämplig åtgärd för markberedning i

vissa fall har upptagits hyggesbränning. Bestämmelser, om vilka arbeten

som skola utföras, torde i enlighet med vad utredningen föreslagit böra

fastställas i för områdena upprättade skogsvårdsplaner. I särskilda arbetsplaner

bör därjämte lämnas noggrannare uppgifter rörande de olika åtgärderna.

I likhet med utredningen anser jag, att anslutningen till den nu ifrågasatta

skogsvårdsverksamheten helt bör vila på frivillighetens grund. Varje stadgande

om tvångsanslutning skulle bryta mot den princip som konsekvent

följts i svensk skogspolitik under senare år. Såsom utredningen framhållit böra

tvångsbestämmelser endast tillgripas, då underlåtenhet att vidtaga skogsvårdsåtgärder

skulle medföra större fara för skogens bestånd och utveckling.

För att på frivillighetens väg få genomförda de skogsvårdsåtgärder varom här

är fråga måste staten uppenbarligen träda stödjande emellan och lämna bidrag

av statsmedel utan återbetalningsskyldighet till skogsägarna. För närvarande

kan sådant bidrag utgå i de fyra norra länen till skogsutdikning med

50 procent av den beräknade kostnaden och höjas till 60 procent, örn åtgärden

föranledes av läget på arbetsmarknaden. Bidrag till skogsodling kan

erhållas med likaledes 50 procent av kostnaden samt till väg- och flottledsbyggnader

med 25 procent ävensom till betesförbättring med högst 60 procent

av kostnaden. I sistnämnda fall må dock bidraget uppgå till högst

250 kronor per hektar. De av utredningen föreslagna bidragen äro, såsom

framgår av vad förut anförts, icke obetydligt högre. De skäl, som utredningen

anfört för de högre bidragen, anser jag övertygande. Det kan icke

förnekas, att staten bär ett visst ansvar för den exploatering, som skett av

virkeskapitalet å de norrländska lappmarksskogarna, och statsmakterna ha

icke samtidigt tillsett, att tillräckligt kraftiga åtgärder vidtagits till skydd för

återväxten. Såsom utredningen framhållit torde hänsyn även böra tagas till den

kapitalöverföring från landets nordligare delar till dess sydligare, som ständigt

pågår genom utnyttjandet av de norrländska skogstillgångarna. Här försiggår

såsom förut antytts en förbrukning av naturtillgångar, som undan

för undan minskar dessa landsändars möjligheter att lämna utkomst åt

sina inbyggare. Nu ifrågavarande skogsområden lära ur reproduktionssynpunkt

på det hela taget vara mer ogynnsamt ställda än skogar i övriga delar

av landet. Genomförandet av nödiga reproduktionsåtgärder kommer därför

att draga förhållandevis stora kostnader. Det kan icke gärna begäras av

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

de enskilda skogsägarna — till övervägande delen hemmansägare i små

ekonomiska omständigheter — att de skola utföra dessa åtgärder utan att

staten lämnar ett kraftigt bidrag. Jag ansluter mig därför till utredningens

uppfattning att relativt höga statsbidrag höra utgå till skogsvårdsåtgärderna

å dessa skogar. De skäl, som anförts för denna ståndpunkt, tolide även i

huvudsak kunna åberopas för att bidrag utgår till samtliga av mig omförmälda

åtgärder, som böra vidtagas till skogsproduktionens främjande.

Vad angår frågan huruvida även bolag böra kunna tilläggas statsbidrag,

har denna vid upprepade tillfällen förut varit föremål för överväganden

och förslag. För närvarande kunna bolag som regel icke erhålla statsbidrag

till skogsvårdsbefrämjande åtgärder. 1936 års skogsutredning uttalade

sig däremot i sitt förslag för att bolagen i nu förevarande hänseende bleve

likställda med övriga skogsägare. Även andra förslag ha framkommit i

sådan riktning. Jag vill erinra att statsbidrag här lämnas för att få till

stånd skogsvårdsåtgärder, vilka eljest icke skulle komma till utförande.

Vem som är ägare till skogen — enskild person eller bolag — måste därvid

vara av underordnad betydelse. Jag förordar därför, att även bolag må

kunna erhålla bidrag. Enligt min mening böra bolagen bliva likaberättigade

i fråga örn grundbidragens storlek.

För utredningens förslag att differentiera bidragens storlek med avseende

å de olika åtgärderna tala goda skäl. Teoretiskt sett förhåller det

sig uppenbarligen så att vissa åtgärder lämna ett snabbare resultat än andra

och det kan därför synas naturligt, att bidragen till de förra sättas lägre.

Av praktiska skäl anser jag mig likväl icke för närvarande kunna till

alla delar förorda utredningens förslag härutinnan. Lämpligheten av att

vid den nu ifrågasatta försöksverksamheten införa en differentiering av

bidragens storlek, som icke har sin motsvarighet i andra delar av landet, kan

starkt ifrågasättas. En dylik anordning torde även ur administrativ synpunkt

komma att medföra onödiga besvär och kostnader. Ofta torde såsom

i ett yttrande påpekats svårigheter komma att uppstå vid bestämmandet,

huruvida en åtgärd skall hänföras under den ena eller andra bidragskategorien.

Misshälligheter kunde lätt uppstå mellan skogsägarna, örn inom samma

skogsvårdsområde bidrag skulle utdelas efter olika grunder. Erinras må ock

att 1936 års skogsutredning i sitt förut omnämnda betänkande ansett sig böra

förorda, att endast en procentsats fastställes för bidragen. Enligt min mening

bör bidraget bestämmas till 60 procent av de beräknade kostnaderna för de

skogsvårdsåtgärder varom här är fråga. I överensstämmelse med vad utredningen

föreslagit torde emellertid erforderligt skogsodlingsmaterial böra tillhandahållas

kostnadsfritt och sålunda icke medtagas i kostnadsberäkningarna.

I fråga om väganläggningar synes nyssberörda bidrag få anses för högt. Jag

förordar därför, att bidrag till sådana anläggningar bestämmas till 40 procent

av kostnaden. Skulle erfarenheterna under verksamhetens bedrivande giva

vid handen att en differentiering av bidragsbeloppen till de olika skogsvårdsåtgärderna

vore önskvärd, bör frågan i samband med verksamhetens vidare

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

63

utveckling ånyo underkastas prövning. I viss utsträckning synas utredningens

synpunkter kunna beaktas vid fastställande av tilläggsbidragets storlek.

Härtill återkommer jag i det följande.

Såsom utredningen framhållit kan understundom inträffa, att åtgärd planlagts,

som är avsedd att utföras antingen å skogsmark, belägen inom skogsvårdsområdet

och tillhörande någon som ej är delägare i detta, eller ock å

skogsmark utanför området. I dylika fall synes skäligt, att statsbidrag beviljas

till högst 50 procent av den godkända kostnaden för åtgärden. Såsom

villkor för erhållande av statsbidrag bör stadgas, att annat statsunderstöd

i form av lån eller bidrag icke utgått eller utgår och att nyttan av åtgärden

står i skäligt förhållande till kostnaderna därför ävensom att icke någon

enligt lag eller författning är pliktig vidtaga åtgärden i fråga.

Utredningens förslag att utöver nu omnämnda grundbidrag även må under

vissa omständigheter medgivas tilläggsbidrag finner jag välbetänkt. Dessa

bidrag torde emellertid endast böra lämnas till enskilda skogsägare, för vilka

behovet av ytterligare bidrag i allmänhet torde vara större än för bolag. I

anslutning till vad utredningen föreslagit anser jag, att tilläggsbidragen ej

böra få överstiga hälften av den del av kostnaden för åtgärden, som ej täckes

av grundbidraget. Tilläggsbidrag bör utgå till sådan skogsägare, som

ej är i stånd att utan bidraget utföra skogsvårdsåtgärden i fråga. Dylikt bidrag

torde emellertid även böra kunna utgå i sådana fall då nyttan av åtgärden

kommer skogsägaren till del först efter mycket lång tid. Vid bestämmandet

av bidraget bör sålunda kunna beaktas dels behovsgraden, dels ock

graden av den nytta skogsägaren får av åtgärden. Såsom villkor för åtnjutande

av tilläggsbidrag bör i enlighet med utredningens förslag gälla, att

bidragstagaren själv brukar den fastighet, varå eller för vars räkning åtgärden

företages.

Såsom utredningen föreslagit bör verksamheten handhas av skogsvårdsstyrelserna

såsom de mest sakkunniga myndigheterna på ifrågavarande område.

På framställning av skogsvårdsstyrelserna synes Kungl. Majit böra

anvisa medel till styrelserna för verksamheten. I vissa yttranden har uttalats

önskemål om att betesregleringsfrågor skola behandlas av hushållningssällskapen.

Visserligen kunna skäl föreligga härför, men en dylik anordning

torde i viss mån medföra ett sönderbrytande av organisationen. Omgång

och svårigheter av andra slag skulle förmodligen också bliva en följd

av att till hushållningssällskapen överlämna betesregleringsfrågorna. Jag

förutsätter emellertid, att skogsvårdsstyrelserna vid dessa frågors behandling

i möjligaste mån anlita sakkunnig hjälp. Härvid torde samarbete med

hushållningssällskapen i första hand komma ifråga. Detta samarbete bör

planläggas på ett lämpligt sätt. Därvid bör bl. a. tillses att då den sakkunnige

har resor dels för skogsvårdsstyrelsen och dels för hushållningssällskapen

dessa planläggas så alt onödiga resor till varandra närbelägna förrättningsställen

undvikas. Huruvida personal från vall- och mosskulturföreningen

i vissa fall bör anlitas får erfarenheten av verksamheten giva vid handen. För
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

slaget att bidrag skulle lämnas för att ställa personal från föreningen till

förfogande synes det icke erforderligt att nu genomföra. I några yttranden

bär framhållits, att skogsvårdsstyrelserna skulle få stora maktbefogenheter

rörande medelsbeviljandet i sammanhang med den nya verksamheten. Det

har påpekats, att skogsvårdsstyrelserna skulle äga befria en skogsägare från

honom enligt lag åliggande reproduktionsskyldighet och därefter medgiva

honom bidrag till de åtgärder, som ålegat honom. Denna fråga har även

beaktats av 1936 års skogsutredning och var bland annat en av anledningarna

till dess förslag om inrättande av statens skogsstyrelse. Med hänsyn

till vad jag nyss anfört rörande verksamhetens omfattning anser jag icke

för närvarande nödigt att särskilda åtgärder vidtagas för att övervaka verksamheten.

Den tillsyn, som till en början kan vara erforderlig, synes böra

utövas av Kungl. Maj:t i samband med bidragsbeviljandet. Härigenom vinnes

garanti för att verksamhetens utveckling kommer att ske efter enhetliga

linjer inom de olika skogsvårdsstyrelsens områden. Såsom centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund påpekat torde frågan örn vidtagande av

särskilda åtgärder i nu förevarande avseende först framdeles, därest verksamheten

skulle få större omfattning, böra upptagas till övervägande.

För att underlätta samverkan mellan skogsägare, som skola deltaga i

verksamheten, synes ändamålsenligt, att dessa i regel sammansluta sig till en

skogsvårdsförening. Är antalet skogsägare inom skogsvårdsområdet ringa,

torde bildandet av skogsvårdsförening dock icke vara behövligt. Föreningens

uppgift bör i första hand vara att förmedla uppgörelser i skogsvårdsfrågor

mellan medlemmarna och skogsvårdsstyrelsen samt att verka för att en god

skogsvård kommer till stånd inom skogsvårdsområdet. För att ytterligare underlätta

kontakten mellan skogsvårdsstyrelserna och föreningarna synes

lämpligt, att en särskild syssloman utses för skogsvårdsområdet. Stadgarna

för föreningarna torde så länge verksamheten har karaktär av en försöksverksamhet

böra underställas Kungl. Majit för godkännande.

Såsom jag förut framhållit är avsett, att ifrågavarande verksamhet skall

genomföras på frivillighetens väg. Emellertid blir det uppenbarligen nödvändigt

att. sedan densamma igångsatts och medel beviljats, garanti finnes,

att de åtgärder, vartill bidrag lämnats, komma till stånd och bibehållas. I

likhet med vad som gäller vid annan bidragsverksamhet böra bidragstagarna

i kontrakt förbinda sig att verkställa åtgärderna och bibehålla dem under

viss tid. I kontraktet böra i övrigt upptagas de villkor, som skola gälla

för statsbidragets åtnjutande. De av utredningen framlagda förslagen, som

nära ansluta sig till nu gällande villkor för andra bidrag till skogsvårdsbefrämjande

åtgärder, föranleda, utöver vad jag tidigare anfört, icke någon

erinran från min sida.

Gången av den av mig nu förordade verksamheten skulle i stort sett bliva

följande. På framställning av skogsägare inom viss trakt låter skogsvårdsstyrelsen

undersöka, huruvida förutsättningar förefinnas för bedrivande av

ifrågavarande skogsvårdande verksamhet inom orten Om så är förhållan
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

65

elei, beslutar styrelsen om bildandet av skogs vårdsområde. Vid bildandet

av skogsvårdsområde skall skogsvårdsstyrelsen tillse att området erhåller

ändamålsenlig omfattning med hänsyn till skogsvårdsarbetets organisation

och utförande samt ifrågakommande anordningar beträffande betet. För området

skall styrelsen därefter låta upprätta skogsvårdsplan. Sedan planen

blivit färdig, bör den hållas tillgänglig för intresserade skogsägare under

viss tid å lämplig plats. De skogsägare, som förklarat sig villiga utföra de

åtgärder, som föreslagits i skogsvårdsplanen beträffande deras fastigheter,

skola i regel därefter sammansluta sig till en skogsvårdsförening. Styrelsen

inleder sedermera överläggningar och förhandlingar med skogsvårdsföreningens

styrelse örn upprättande av kontrakt rörande de i skogsvårdsplanen avsedda

åtgärderna. Sedan kontrakt kommit till stånd, låter skogsvårdsstyrelsen

upprätta arbetsplaner för de åtgärder, som närmast skola utföras. Föreningens

styrelse ingiver därefter till skogsvårdsstyrelsen ansökan örn stats

bidrag. Efter det Kungl. Majit på styrelsens framställning beviljat statsanslag

för ifrågavarande verksamhet, beslutar skogsvårdsstyrelsen om bidragstilldelningen.

Härefter torde jag få upptaga till övervägande de av utredningen framlagda

förslagen örn ändringar i ägofredslagen. Utredningens förslag avser i

första hand införande i 12 § av ägofredslagen av ett stadgande, att, därest

skogsvårdsstyrelse slutit kontrakt örn utförande av åtgärder enligt skogsvårdsplan

som här avses, Kungl. Majit skall äga på framställning av skogsvårdsstyrelsen

förordna, att bestämmelserna om betesreglering skola gälla

beträffande den del av länet skogsvårdsplanen avser. I likhet med utredningen

är jag av den uppfattningen att en förutsättning för genomförandet

av ifrågavarande skogsvårdsarbete torde vara att betesfred kommer till

stånd å de skogsmarker, varest verksamheten skall bedrivas. Det torde

icke kunna bestridas, att skogsbetet förorsakar skada å sådana skogsområden,

som äro föremål för reproduktionsåtgärder. Detta gäller framför

allt sådana marker, å vilka sådd eller plantering skett, då dessa med hänsyn

till den bättre gräsväxten äro mest utsatta för kreaturens betesgång.

Att möjliggöra att efter framställning av skogsvårdsstyrelsen betesregleringsbestämmelserna

må äga tillämpning inom de områden, där den föreslagna

skogsvårdande verksamheten skall bedrivas, synes mig knappast kunna ingiva

några allvarliga betänkligheter. Betesreglering må sålunda endast komma

ifråga inom sådant skogsområde, varest delägarna anslutit sig till den

ifrågavarande verksamheten och erhållit statsbidrag för utförande av åtgärder

för skogsvårdens befrämjande. Det synes mig som örn de farhågor som

kommit till uttryck i några yttranden i viss mån bottna i missuppfattning av

betesregleringsinstitutets innebörd. Det torde böra understrykas, att betesreglering

må företagas endast, där betesbehovet för samtliga fastigheter, som

äga del i regleringsområdet eller på grund av servitut ha betesrätt därå,

kan tillgodoses. Beträffande sådana kreatursägare, som icke äga del i området

men som på grund av rådande sedvana i orten nyttjat område till

bete, har i viss utsträckning sörjts genom bestämmelserna i 19 § i iigofreds
liihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 senni. Nr 190. •<

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 190

lagen. I yttrandena lia även uttalats farhågor att dylika djurägare kunna

bliva lidande genom betesregleringen. Jag förutsätter emellertid, att redan

vid förordnandet örn betesregleringsbestämmelsemas tillämpning å det område

skogsvårdsplanen avser frågan om betesregleringens ordnande är så

klarlagd, att Kungl. Maj:t äger möjlighet att överblicka regleringens konsekvenser

för kreatursägarna inom området. Vid ansökningen bör därför er

forderlig utredning härom företes. Det finnes således möjlighet för Kungl.

Majit att, därest Kungl. Majit icke anser betesfrågan ordnad på ett tillfredsställande

sätt, avvisa framställningen, varefter frågan är förfallen. Givet är

att Kungl. Majit innan frågan avgöres införskaffar yttrande från förvaltningsutskotten

hos landsting och hushållningssällskap samt all i övrigt behövlig

utredning. Jag förordar alltså, att i 12 § ägofredslagen upptages ett

andra stycke av innehåll, att därest statsbidrag beviljats för utförande av åtgärder

enligt sådan skogsvårdsplan, som förut omnämnts, Kungl. Majit må

på framställning av skogsvårdsstyrelse meddela förordnande, att bestämmelserna

om betesreglering må vinna tillämpning inom det område skogsvårdsplanen

avser. Detta stadgande medför att en mindre jämkning blir erforderlig

i 12 paragrafens nuvarande andra stycke.

De övriga av utredningen föreslagna ändringarna i ägofredslagen anser

jag mig icke nu böra förorda till genomförande. De äro icke heller påkallade

av den skogsvårdsverksamhet, som här föreslagits.

De nya bestämmelserna i ägofredslagen torde böra träda i kraft den 1

juli 1940.

i enlighet med vad jag nu förordat har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933

(nr 269) om ägofred. Förslaget torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.

1

En annan fråga, som kräver särskild uppmärksamhet, är på vad sätt

skador skola ersättas, som uppkomma till följd av hyggesbränningar.

A ena sidan kan man härvid tänka sig möjligheten att staten ikläder sig

riskerna för dessa skador och att den skadelidande sålunda ersättes av statsmedel.

En annan utväg är att hos privata försäkringsföretag tages försäkring

för ifrågavarande risker. I likhet med utredningen och försäkringsinspektionen

anser jag, att sistnämnda utväg i första hand bör prövas.

De enskilda bolagen, som ha en organisation för försäkringsfallens reglerande,

torde lättare kunna på förhandlingsvägen komma till rätta med de

i sammanhang med skadefall uppstående frågorna. Den premie — en krona

lör varje hektar som hyggesbränningen omfattar — som av bolagen begärts

för övertagande av här ifrågavarande risker, torde kunna anses godtagbar.

Den ifrågasatta försäkringen avser dels skogsbrandförsäkring, avseende

brandskador intill visst belopp å växande skog och skogsmark, dels ock ansvarighetsförsäkring,

som avser det ansvar för skadestånd i anledning av

annan tillfogad kropps- eller egendomsskada, som åvilar skogsvårdsstyrel
1

Denna bilaga, vilken frånsett mindre jämkningar av redaktionell natur är likalydande med

det vid propositionen fogade lagförslaget, bär här uteslutits.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 190.

67

sen eller hos denna anställd person. Såsom utredningen föreslagit synes i kostnaderna

för hyggesbränningen böra upptagas den del av premien, som belöper

å skogsbrandförsäkringen. Statsbidrag bör sålunda även kunna utgå till

dess gäldande. Den del av premien som avser ansvarighetsförsäkringen bör

däremot gäldas av skogsvårdsstyrelsen. På sätt utredningen föreslagit synes

lämpligt, att skogsvåidsstyrelsen tecknar försäkringen i dess helhet. Delägarna

i skogsvårdsområdet böra befullmäktiga styrelsen därtill. Utredningen

bar ifrågasatt örn icke en ändring bör företagas i förordningen örn skogsvårdsstyrelser,

varigenom styrelserna åläggas att teckna försäkringar av nu

ifrågavarande slag. Detta torde emellertid knappast vara erforderligt. Det

torde vara tillräckligt, att bland villkoren för att verksamheten skall få

bedrivas upptages en bestämmelse örn att försäkring skall tecknas. För den

händelse skadeersättningen skulle överstiga maximum för ansvarigheten

enligt försäkringarna torde på sätt utredningen antytt frågan om gäldandet

av överskjutande del av ersättningen få underställas Kungl. Majit och riksdagen.

Dylika fall torde emellertid med stor sannolikhet komma att bliva

sällsynta. Det kan förväntas, att skogsvårdsstyrelserna komma att tillse

att största försiktighet iakttages vid byggesbränningar. Dessa torde endast

böra ske under uppsikt och ledning av sakkunniga personer. Utredningen

har även låtit utarbeta förslag till regler och anvisningar för hyggesbränningen.

I enlighet med vad utredningen anfört torde anskaffandet av de erforderliga

mängder frö och plantor, som kunna komma att behövas i anledning av

den nu föreslagna verksamheten, närmast komma att påvila skogsvårdsstyrelserna.

Uppenbarligen kommer den nya verksamheten att medföra ökning av dc

av densamma berörda skogsvårdsstyrelsernas personal- och administrationskostnader.

För mötande av dessa kostnader torde, i enlighet med vad utredningen

föreslagit och redan nu tillämpas vid andra bidragsformer, skogsvårdsstyrelserna

böra erhålla särskilda förvaltningsbidrag. Dessa bidrag böra

även avse täckande av styrelsernas kostnader för anskaffning av skogsodlingsmaterial,

som kostnadsfritt skall tillhandahållas bidragstagarna.

Såsom jag förut anfört lärer icke kunna ifrågakomma att igångsätta den

av mig nu förordade verksamheten i den omfattning, som utredningen avsett.

Den torde till en början böra få karaktären av försöksverksamhet.

Med hänsyn härtill bör en stark begränsning i medelsanvisningen i förhållande

till vad utredningen ifrågasatt ske. Såsom inledningsvis anmärkts

har å kapitalbudgeten för verksamheten för nästkommande budgetår beräknats

ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor för detta ändamål. Detta bcIopp

synes lämpligt avvägt och bör enligt min mening nu äskas av riksdagen.

Anslaget, som bör erhålla karaktär av reservationsanslag, torde böra upplagas

å driftbudgeten under nionde huvudtiteln.

Därest riksdagen bifaller vad jag sålunda förordat, torde det sedermera

böra ankomma på Kungl. Majit alt utfärda erforderliga författningsbestämmelser

rörande villkoren för erhållande av statsbidrag från anslaget.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förenämnda förslag

till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Majlis proposition nr 190.

69

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 april

1940.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 3 april 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 8 mars

1940, hade Kungl. Majit förordnat, alt lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

örn ägofred.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet Bertil

Fallenius.

Lagrådet lämnade förslaget utan enman.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majds proposition nr 190.

Utdrog av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

Maid Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5

april 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Möller, Sköld, Quensel, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet och t. f.

chefen för finansdepartementet, statsrådet Quensel, anmäler chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets den 4 april

1940 avgivna utlåtande över det den 8 mars 1940 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 (nr

269) om ägofred.

Föredraganden anför:

Lagförslaget har av lagrådet lämnats utan erinran. I förslaget lia vidtagits

några jämkningar av uteslutande redaktionell natur. På sätt framgår

av vad jag anfört i samband med remissen av förslaget till lagrådet torde för

Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. för budgetåret 1940/41

å driftbudgeten under nionde huvudtiteln böra anvisas ett reservationsanslag

å 1,000,000 kronor.

Proposition i ämnet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas

utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet

stadgade tid gått till ända.

Föredraganden hemställer,

1) att förenämnda lagförslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande;

samt

2) att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels å driftbudgeten under nionde huvudtiteln till Åtgärder

för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. för budgetåret

1940/41 anvisa ett reservationsanslag av kronor 1,000,000,

dels ock godkänna de av mig i statsrådsprotokollet för den

8 mars 1940 angivna grunderna för utlämnande av statsbidrag

för skogsproduktionens höjande å vissa skogar i Norrland

och Dalarna.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

71

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

lienno Gårdsten.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:338 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 a1 i texten
  2. 2LU 1940:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 s. 1 i texten
  3. JoU 1940:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 a1 i texten