Sök i Ratio Lex

Angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m

1940-03-16 · 214 sidor, varav 177 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 177 av 214 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:234, Angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.

1

Nr 234.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande

av avtal mellan kronan och Stockholms

stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m.;

given Stockholms slott den 12 april 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 april 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson:

Jag anhåller att till behandling få upptaga spörsmålet örn reglering av

vissa mellan staten och Stockholms stad föreliggande markfrågor. Detta

spörsmål har aktualiserats i första hand av en till följd av den starkt ökade

gatutrafiken önskvärd reglering av Tegelbacken i Stockholm samt anordnandet

av en ny trafikled mellan Södermalm och Norrmalm. Dessa åtgärder

förutsätta emellertid omfattande ändringar av västra stambanans infart i

Stockholm samt uppgörelser rörande områden, tillhöriga staten och staden.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 234.

830 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Problemet om en reglering av Tegelbacken, där plankorsning förekommer

mellan järnvägen och gatan, ävensom beträffande trafikleden mellan Södermalm

och Norrmalm har under lång tid varit föremål för ingående utredningar, vilka

resulterat i olika förslag. Icke något av dessa har emellertid kunnat leda till

enighet rörande problemets rationella lösande. Av dessa torde i förevarande

sammanhang det av stadsplanenämnden i Stockholm år 1936 framlagda vara av

största intresse. Detta grundade sig på en allmän internationell idétävlan örn

förslag till en ny stadsplan för Nedre Norrmalm. Enligt stadsplanenämndens

förslag skulle, bland annat, dels utföras en de västra och södra förortsbanorna

sammanbindande tunnelbanelinje genom staden, dels anordnas en ny

gatuled Munkbron—Vasagatan och dels Tegelbacken definitivt ordnas.

I fråga örn tunnelbanans sträckning förordade stadsplanenämnden ett av

1930 års trafikkommitté framlagt förslag, enligt vilket banan skulle ledas

från Slussen till Tegelbacken på bro över Söderström och i tunnel under

Norrström. Därefter skulle banan fortsätta i tunnel under Tegelbacken samt

vissa närmare angivna gator.

Beträffande den nya gatuleden Slussen—Tegelbacken innebar stadsplanenämndens

förslag, att även denna skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med 1930 års trafikkommittés förslag. Den skulle sålunda anläggas

från Mimid)ron över Biddarholmskanalen och utmed Biddarholmens

östsida samt fortsättas norrut över en ny Vasabro, vars norra landfäste förlädes

ungefär på den plats, där nuvarande järnvägsbron når Klara Mälarstrand.

En ny järnvägsbro för sammanbindningsbanan skulle förläggas utmed

den nya brons västra sida. Vasabron kunde därefter borttagas.

Vad angår Tegelbackens definitiva reglering förordade stadsplanenämnden,

att området i huvudsak anordnades för cirkulationstrafik, att den östvästliga

gatuleden fördes över järnvägen samt att järnvägen såvitt möjligt sänktes så

mycket, som erfordrades för att gatuleden över den ej skulle få nämnvärt

större höjd än högsta punkten på Stadshusbron.

Med utgångspunkt från 1936 års förslag upptogs från stadens sida därefter

förhandlingar med järnvägsstyrelsen. Av olika skäl ansåg sig styrelsen

därvid icke kunna medverka till förslagets realiserande. Erån styrelsens sida

framfördes i stället såsom en enligt dess mening ur trafiksynpunkt fullt tillfredsställande,

väsentligt billigare och även estetiskt godtagbar lösning ett

av styrelsens arkitekt Birger Jonson utarbetat förslag, innefattande den östvästliga

gatutrafikens förande å viadukt från Stadshusbrons östra landfäste

till Vasagatan över en åt väster förskjuten stambanelinje i samma läge som

enligt stadsplanenämndens förslag. I ett senare byggnadsskede skulle denna

viadukt anslutas till en öster örn Vasagatan anordnad cirkulationsplats för

gatutrafiken. Den sydnordliga gatutrafiken fördes enligt detta förslag fritt

under viadukten. I det sålunda föreliggande förhandlingsläget och med

hänsyn till sannolikheten av att en definitiv lösning enligt stadsplanenämndens

förslag under alla förhållanden lage långt fram i tiden, ansågo stadens

delegerade sig böra med järnvägsstyrelsen söka ernå en överenskommelse,

som — utan att fastlägga en definitiv plan för Tegelbackens reglering —

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

möjliggjorde ett genomförande av styrelsens förslag i dess första skede och

som i övrigt, utan att därutöver binda någon av parterna, lade förutsättningarna

tillrätta eller holle möjligheterna öppna för ett senare genomförande

av stadsplanenämndens förslag. I anslutning härtill träffades därefter den

21 november 1938 avtal mellan järnvägsstyrelsen för Kungl. Maj:t och kronan,

å ena sidan, samt Stockholms stad, företrädd av 1934 års bangårdsdelegerade,

å andra sidan, rörande Tegelbackens reglering, nya trafikförbindelser

mellan Norrmalm och Södermalm m. m. Enligt detta avtal skulle den tekniska

lösningen av tegelbacksproblemet ske på sådant sätt, att järnvägsbron

över Norrström förflyttades till ett definitivt planläge, något västligare än det

nuvarande. Största avståndet mellan den nya och den nuvarande stambanesträckningen

komme vid Klara Mälarstrand att uppgå till i runt tal 30 meter.

Utmed östra sidan av järnvägsbron över Norrström förlädes, såsom nu, en

gångbro. För den vid Tegelbacken i östvästlig riktning framgående gatutrafiken

skulle enligt förslaget uppföras en viadukt över järnvägen. Järnvägens

höjdläge jämkades så, att det i lägsta delen utgjorde +5.15 meter,

vilket å sin sida nödvändiggjorde en ombyggnad av den nuvarande perrongtunneln

i Centralstationens södra ände. Stadens delegerade tillstyrkte för

sin del viaduktens utförande i järnkonstruktion med en bredd av 21 meter.

Den nordgående gatutrafiken leddes å en ny trafikled under viadukten genom

järnvägsparken in i Vasagatan, vadan sålunda planskild korsning mellan de

östvästliga och sydnordliga trafikströmmarna uppkom.

De genom avtalet föreslagna nya trafikanordningarna å Riddarholmen och

söderut överensstämde i stort sett med trafikkommitténs och stadsplanenämndens

förslag. Järnvägen förflyttades å norra och mellersta delen av

Riddarholmen västerut så långt, att den komme att gå inunder det östligaste

hörnet av socialstyrelsens hus. Vidare skulle stambanan omläggas i nytt läge

över Riddarholmskanalen, Köttorget och Söderström öster örn nuvarande

sträckningen till den befintliga stambanetunneln under Södermalm. Gentemot

trafikkommitténs och stadsplanenämndens förslag innebar detta den

förenklingen, att en ny och dyrbar tunnelanläggning under Götgatan till

Södra stationen blev obehövlig samt att korsning under byggnadstiden med

den nuvarande sammanbindningsbanan kunde undvikas.

Lokalbanan skulle, i sträckning omedelbart öster örn och utmed den nya

stambanelinjen, framdragas norrut från stationen vid Slussen — i samband

härmed ombyggd till mellanstation — över Söderström och Köttorget till

Riddarholmen samt vidare i tunnel under Riddarholmen och Norrström.

I avtalet fanns intagen en särskild bestämmelse, att den nya järnvägsbron

över Norrström samt anordningarna å Tegelbacken och Klara Mälarstrand

skulle så utföras, att dessa byggnadsverk framdeles, därest överenskommelse

härom träffades, kunde ombyggas i enlighet med stadsplanenämndens

förutberörda plan för Tegelbackens ordnande, vilken kontrahenterna

vore eniga örn att ur teknisk synpunkt godkänna.

I fråga örn kostnaderna för de nya trafikledernas genomförande utgick

man vid uppgörelsen från att vardera parten skulle vidkännas kostnaderna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 234.

för de anordningar, som betingades av dess intressen. Enligt denna princip

betalade staden kostnaderna för den nya bron över Norrström med ett bidrag

från järnvägens sida av 1,350,000 kronor, motsvarande kostnaderna för

den nuvarande brons grundliga reparation och iståndsättande samt de kapitaliserade

bevaknings- och underhållskostnaderna för bomanläggningen vid

nuvarande plankorsningen å Tegelbacken. Sammanbindningsbanans nya

sträckning å Riddarholmen skulle i sin helhet bekostas av staden, medan

däremot den nya järnvägsbron över Söderström, som icke med nödvändighet

behövde utföras i samband med tunnelbanan men som med hänsyn till

grundläggningar av ekonomiska skäl dock borde byggas samtidigt med denna,

bekostades av kronan. Av de beräknade totala kostnaderna för tegelbacksregleringen

och banans ombyggande mellan Centralstationen och nuvarande

stambanetunneln under Södermalm, 8,510,000 kronor, skulle 4,693,000 kronor

ankomma å staden och 3,817,000 kronor å kronan. Härtill komma för stadens

del, förutom vissa fastiglietskostnader, kostnaderna för tunnelbanans

framdragande samt den nya gatudelen från Söder till och med Riddarholmen

m. m. med sammanlagt 7,500,000 kronor.

Med avtalet var förenad en reglering av vissa markförhållanden. Inom

eller invid bangårdsområdet överlätos sålunda enligt denna uppgörelse mot

ersättning, av staden till kronan cirka 20,530 kvadratmeter mark och av

kronan till staden 9,700 kvadratmeter mark. Därjämte överlät kronan till

staden mot ersättning tvenne markområden i Brännkyrka å sammanlagt

346,200 kvadratmeter, tidigare av järnvägen förvärvade för en rangerbangård,

som icke längre ansågs behöva komma ifråga. I samband med markbytet

skulle kronan till staden erlägga en mellangift av 3,475,000 kronor.

Med skrivelse den 17 december 1938 överlämnade järnvägsstyrelsen avtalet

till Kungl. Majit för godkännande. Över förslaget inhämtades utlåtanden

från byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet och djurgårdskommissionen.

Byggnadsstyrelsen fann, att preliminäravtalet borde i vissa delar göras till

föremål för ändringar och kompletteringar, varför styrelsen icke kunde tillstyrka

godkännande av detsamma i föreliggande skick. Kammarkollegiet

ansåg sig icke kunna tillstyrka, att avtalet i föreliggande skick av Kungl.

Majit godkändes eller att bemyndigande för närvarande lämnades att träffa

avtal rörande markdisposition å Riddarholmen i enlighet med vad avtalet

förutsatte. Djurgårdskommissionen slutligen — som uteslutande granskade

avtalet ur de synpunkter kommissionen hade att företräda, alltså i de delar,

som berörde kronans markinnehav i Stockholm eller förvärv eller överlåtelse

av mark — ifrågasatte en begränsning av avtalet till vissa närmare angivna

delar, därvid beträffande utformningen borde beaktas åtskilliga av kommissionen

gjorda påpekanden. Beträffande övriga delar av förslaget krävdes

enligt djurgårdskommissionens mening ytterligare utredningar och förhandlingar.

Med hänsyn till de från de hörda myndigheterna framförda erinringarna

ansåg sig min företrädare i ämbetet icke böra förorda, att förslaget framlades

för riksdagen. Med hänsyn till att den i avtalet stadgade tiden, inom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 234. 5

vilken avtalet för att vinna giltighet skulle av parterna godkännas, förflutit,

är avtalet numera förfallet.

Närmast med utgångspunkt från 1938 års avtal framställde stadskollegiet

i Stockholm i skrivelse till statsministern den 23 februari 1939, vilken skrivelse

överlämnades till kommunikationsdepartementet för handläggning, vissa

förslag angående förhandlingar rörande i nyssnämnda avtal omförmälda jämte

vissa andra därmed sammanhängande frågor. I stadskollegiets skrivelse förutsattes,

att Kungl. Majit för de nya förhandlingarna lämnade direktiv, ägnade

dels att befrämja en som önskvärd betecknad överenskommelse rörande frågan

örn Tegelbackens reglering, dels att underlätta uppgörelser i andra svävande

frågor, avseende markregleringar mellan staten och Stockholms stad. Förhandlingarna

ansågos av stadskollegiet lämpligen böra, under ledning av en av

Kungl. Majit utsedd ordförande, föras genom särskilt utsedda delegerade

för staten och staden.

Vid anmälan av ärendet i statsrådet den 31 mars 1939 anförde min företrädare

i ämbetet, att med hänsyn till önskvärdheten av att bringa de berörda

frågorna till en tillfredsställande lösning det från stadens sida framställda

förslaget angående fortsatta förhandlingar syntes böra biträdas. Han

förordade sålunda, att staten medverkade vid tillsättande av en kommission,

bestående av representanter för staten och Stockholms stad, med uppgift

att undersöka möjligheterna att bringa de berörda frågorna till en lösning.

Enär de frågor, en sådan kommission skulle få att behandla, befunne sig

i ett inre sammanhang, vilket svårligen kunde överblickas, innan kommissionen

planlagt sitt arbete, syntes, anförde departementschefen, för statens

representanter i kommissionen icke böra utfärdas några närmare direktiv,

som bestämt avgränsade kommissionens undersökningar eller eljest bunde

dess handlingsfrihet beträffande de delproblem, som visade sig kunna ingå

i frågekomplexet. Enligt departementschefens uppfattning borde kommissionens

uppgift närmast bliva att efter en allmän inventering av mellan

staten och staden föreliggande markfrågor undersöka möjligheterna att

åvägabringa en plan för lösning av de svävande markfrågorna, på vars grundval

de aktuella spörsmålen kunde vinna en så snabb lösning som möjligt

utan att sammanhanget med den på längre sikt lagda planen brötes.

I enlighet med departementschefens hemställan utsåg Kungl. Majit till

ordförande i kommissionen överståthållaren T. Nothin samt till representanter

för staten generaldirektören H. Leo och riksgäldsfullmäktigen A. Råstock.

Enligt beslut av Stockholms stadskollegium den 9 mars 1939 hade

till stadens delegerade vid förhandlingarna utsetts stadsfullmäktiges ordförande

redaktören F. Ström och förste vice ordförande överdirektören Y.

Hernlund.

Med skrivelse den 16 mars 1940 har därefter kommissionen, som antagit

benämningen 1939 års markkommission, avgivit betänkande angående uppgörelse

mellan Kungl. Majit och kronan samt Stockholms stad rörande vissa

markfrågor i Stockholm m. m. (statens off. utredn. 1940: 6). Vid betänkandet

Annes fogat ett förslag till avtal mellan kronan och staden. Beträffande de

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 234.

olika markfrågorna äro kommissionens ledamöter ense. I fråga om den

tekniska lösningen av tegelbacksfrågan laar riksgäldsfullmäktigen Råstock

avgivit ett särskilt yttrande.

Det framlagda förslaget innebär i huvudsak följande:

Problemet örn Tegelbackens reglering löses genom att den öst-västliga

gatuleden föres över järnvägen. Pörslaget avser att åstadkomma en definitiv

utformning av platsen. Riksgäldsfullmäktigen Råstock anser däremot en

underfartslösning vara att föredraga. Staden erhåller av kronan erforderlig

mark för tegelbacksregleringen samt å Riddarholmen och angränsande stadsdelar

mark även för framdragande av nord-sydliga trafikleder, däribland förortsbanan.

Detta nödvändiggör, att järnvägslinjen i behövlig utsträckning

flyttas åt väster. Stadens behov av mark för vidgning av de centralbangårdsområdet

angränsande trafiklederna tillgodoses. Vidare lämnar kronan

mark för breddning av Hamngatan och Arsenalsgatan utmed Kungsträdgården.

Bland andra betydelsefullare markförvärv för stadens räkning

märkes övertagande av Karolinska institutets område invid Stadshuset ävensom

ett ganska betydande område invid Atlasområdet. Vidare tillförsäkras

staden nyttjanderätt under 50 år till Kungsträdgården och Humlegården,

vilka emellertid kvarbliva i kronans ägo.

Kronan erhåller bland annat stora markområden väster örn nuvarande

centralbangårdsområdet (cirka 28,800 kvm.). Härigenom tillgodoses behovet

av mark för uppförande av nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin.

Särskilt för bangårdspostens del har en snar lösning av lokalfrågan visat

sig vara ofrånkomlig. Bland andra viktigare markförvärv för kronans räkning,

som omfattas av förslaget, märkes övertagandet av en del fastigheter

i kanslihusets omedelbara närhet. Vidare överlåter staden samtliga sina

fastigheter å Riddarholmen till kronan. Härigenom tillgodoses ett gammalt

önskemål att i görligaste mån samla all mark å Riddarholmen i kronans

hand. Kronan, som genom transaktionen blir ägare till hela Riddarholmen

med undantag för det Norstedtska komplexet, får härigenom möjlighet att

utnyttja marken på lämpligare sätt för sina byggnadsändamål. Slutligen

förvärvar kronan två fastigheter vid Lästmakargatan, vilka telegrafverket behöver

för utvidgning av sina där belägna stationsanläggningar.

De av kommissionen förordade marktransaktionerna lia ansetts väga så

jämnt mot varandra, att de, oaktat de i uppgörelsen ingående värdena uppgå

till avsevärda belopp, allenast föranleda utgivandet av en mellangift av omkring

150,000 kronor, att utbetalas av staden till kronan.

Över betänkandet hava utlåtanden avgivits av järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, djurgårdskommissionen,

statskontoret, riksmarskalksämbetet samt karolinska

mediko-kirurgiska institutet.

Markkommissionens betänkande jämte avtalsförslag med därtill hörande

ritningar torde få såsom bilagor fogas till dagens statsrådsprotokoll.

Beträffande uppkomsten och utvecklingen av de frågor, som äro avsedda

att vinna sin lösning genom avtalet, torde kunna hänvisas till förutom vad

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

i det föregående därom anförts den redogörelse därför, som kommissionen

lämnat i sitt betänkande. Jag anser mig därför kunna vid behandlingen av

avtalet inskränka mig till en kortfattad översikt i huvudsak över de omständigheter,

som slutligen lett till avtalets upprättande, samt huvudpunkterna

i avtalet.

Tegelbackens reglering, förbättring av trafikförbindelserna mellan

Norrmalm och Södermalm samt centralbangårdsfrågan.

Den tekniska lösningen av tegelbacksproblemet.

Med hänsyn till de invändningar, som framförts mot såväl stadsplanenämndens

förslag av år 1936 som det förslag, som innefattas i det mellan

järnvägsstyrelsen och stadens representanter år 1938 ingångna avtalet, har

markkommissionen icke ansett sig kunna förorda något av dem. Kommissionen

har därför låtit undersöka andra möjligheter till lösning av tegelbacksproblemet.

Tidigare förslag ha därvid ånyo genomgåtts. Därjämte ha

genom stadsplane- och gatukontorens försorg flera nya förslag utarbetats

och kostnadsberäknats. Detta har skett i visst samråd med representanter

för järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen och andra av frågan berörda verk.

Efter ingående undersökningar av olika föreliggande möjligheter har kommissionen

slutligen stannat för två förslag, vilka ställts mot varandra. Det

ena avser den öst-västliga gatuledens framdragande över stambanan (överfartsförslaget)

och det andra gatuledens förande under stambanan (underfartsförslaget).

Förslagen finnas återgivna å Pl. I samt bild. 10 A, 10 B och

11 resp. bild. 6 A— 6 C och 7 i kommissionens betänkande. En jämförelse

mellan de båda förslagen har av kommissionen gjorts i dess betänkande å

sid. 36—45.

I fråga örn kostnaderna för förslagens genomförande har kommissionen

anfört, att båda förslagen tänkta utan trafiktunnel vore överslagsberäknade

till följande belopp, nämligen för överfartsförslaget 14.75 miljoner

kronor, därav fastighetskostnader 5.4 0 miljoner kronor, samt för underfartsförslaget

15.75 miljoner kronor, därav fastighetskostnader 6.40 miljoner kronor.

Härvid märktes att kostnaderna för lokalbanans första utbyggnad ställde sig

omkring 0.2 miljoner kronor högre i underfartsföinlaget än i överfartsförslaget.

Det sistnämnda förslaget syntes alltså ställa sig över en miljon kronor billigare

än underfartsförslaget. Under förutsättning att trafiktunnlar från Vasagatan

söderut i anslutning till Vasabron anordnades i båda förslagen beräknades

underfartsförslaget bliva cirka 2 miljoner kronor dyrare än överfartsförslaget.

Vid såväl underfarts- som överfartsförslaget kunde tänkas att

förortsbanan framdeles befunnes böra nedsänkas i tunnel under Norrström;

kostnaden härför uppginge till bortåt 4 miljoner kronor. Att märka vore

emellertid att vid underfartslösningen ett framdragande av förortsbanan

norr örn Tegelbacken torde omedelbart nödvändiggöra nämnda åtgärd. Såsom

sammanfattning av de fördelar och nackdelar, som de båda alternativen uppvisa,

anför markkommissionen:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Ur trafikteknisk synpunkt torde överfartsförslaget i vissa avseenden vara

förmånligare än underfartsförslaget. Stationsplanet invid det föreslagna nya

stationshuset tvärs över spårområdet ansluter sig sålunda bättre till gatunätet

i det förra förslaget än i det senare. I underfartsförslaget utmynnar

utfartsrampen från stationsplanet under stark lutning i en hårt trafikbelastad

gata (Vasagatan). Ur utbyggnadssynpunkt erbjuder underfartsförslaget särskilda

svårigheter därigenom, att gatuunderfarten måste givas ungefär samma

läge som de nuvarande östvästliga trafiklederna. Vad den estetiska sidan

beträffar erbjuder underfartslösningen den fördelen, att en stor del av Tegelbaeksområdet

bibehålies i ett lågt plan. Trafikplanet invid den projekterade

nya stationshallen kommer emellertid att ligga omkring 2.5 meter högre i

detta förslag än i överfartsförslaget, och Tegelbacksområdet synes genom

förslagets tre olika höjdplan komma att erhålla ett söndertrasat utseende.

Sikten västerut blir vidare avskärmad av en skymmande bank, bildad av järnvägen

och den sydnordliga gatuleden. Överfartsförslaget nödvändiggör en

höjning av Tegelbacksområdet och nedre delen av Vasagatan. Den nackdel

som detta utgör torde emellertid få anses åtminstone delvis uppvägd av vissa

fördelar, som den föreslagna lösningen innebär. Genom den av den nya

stationshallen åvägabragta avskärningen av bangårdsområdet får sålunda området

vid denna del av Riddargården ett lugnare och enhetligare utseende.

De statliga myndigheter, som under hand yttrat sig över de båda förslagen,

nämligen generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och chefen för försvarsstaben,

ha samtliga uttalat sig till förmån för överfartsförslaget. Även

stadsplanenämnden har kommit till den uppfattningen, att lösningen bör

sökas i enlighet med överfartsprincipen.

Under hänsynstagande till vad sålunda och tidigare anförts och med

framhållande, hurusom den nu verkställda förnyade undersökningen ytterligare

bekräftat svårigheterna att på ett fullt tillfredsställande sätt med varandra

förena de tekniska och estetiska intressen som äro knutna till Tegelbacksfrågan,

anser sig markkommissionen böra förorda en lösning av nämnda

fråga i huvudsaklig överensstämmelse med det å Pl. 1 och bild 10 återgivna

överfartsförslaget. Beträffande den arkitektoniska utformningen av förslaget

må här framhållas, att stationshallen liksom övrig tilltänkt bebyggelse i anslutning

till cirkulationsplatsen givetvis bör såvitt möjligt gestaltas med

tanke på de särskilda krav platsens belägenhet uppställer. Största omsorg

bör nedläggas för att åt platsen förläna en sådan utformning och karaktär,

att den icke — såsom exempelvis Slussen — kommer att te sig såsom enbart

ett trafikmaskineri.

Kommissionen framhåller emellertid härefter, att icke obetydliga praktiska

svårigheter möta för ernående av en lösning enligt det förordade förslaget,

enär detta icke kunde genomföras förrän bangårdspostkontoret bortflyttats från

sin nuvarande plats. Rörande frågan örn postkontorets förflyttning anför

kommissionen bland annat:

På föranstaltande av kommissionen har frågan örn markbehovet för bangårdspostkontor

och ilgodsmagasin varit föremål för utredning genom en

särskild delegation, bestående av en representant för vardera av generalpoststyrelsen

och järnvägsstyrelsen samt två representanter för staden. Delegationen

avgav yttrande i ämnet den 13 januari 1940, vari delegationen för

sin del förordade ett förslag, enligt vilket bangårdspostkontoret skulle förläggas

väster örn Centralbangården omedelbart söder örn den projekterade

viadukten över järnvägsområdet i Ivlarabergsgatans förlängning. Då nytt

ilgodsmagasin bleve behövligt, skulle sådant uppföras norr örn sistnämnda

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

viadukt. Magasinet skulle dock tills vidare icke uppföras längre norrut, än

att den nuvarande fiskhallen kunde lämnas oberörd. Sedan posten inflyttat

i den nya byggnaden, kunde statens järnvägar eventuellt taga i anspråk det

nuvarande bangårdspostkontoret med dess järnvägsspår och använda dem

till utvidgning av de därintill redan befintliga utrymmena för ilgodsändamål.

Delegationen har även närmare angivit vilka markområden som äro erforderliga

för bangårdspostkontor och ilgodsmagasin.

Med hänsyn till bangårdspostens till synes oavvisliga och omedelbara

behov av nya och ökade lokaler utgår kommissionen ifrån att nytt bangårdspostkontor

snarast kommer till utförande. I sitt förslag till markuppgörelse

mellan kronan och staden har kommissionen även medtagit de områden, som

enligt delegationens förslag äro erforderliga för ordnande av frågorna örn

nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin.

I fråga örn den inverkan, som det inträdande krisläget må ha å möjligheterna

att genomföra den förordade trafikregleringen, anför kommissionen,

att den icke underskattade de svårigheter av ekonomisk och annan art, som

under sistförflutna tid uppkommit. Kommissionen ville emellertid påpeka

fördelarna av att såvitt möjligt utföra anordningarna vid Tegelbacken, medan

gatutrafiken vore förminskad liksom vikten av att bereda möjlighet att

få förortsbanan framdragen från Södermalm till Norrmalm. Vidare finge

erinras örn det behov att bereda lämpliga arbetstillfällen, som kunde uppkomma

för stat och kommun, därest en längre stagnation inom den privata

byggnadsverksamheten skulle uppstå.

Kommissionen förutsätter, att staden snarast vidtager åtgärder för fastställande

av de stadsplaneändringar, som krävas för ett genomförande av en

reglering i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Kommissionen övergår härefter till att behandla de uppgörelser mellan

kronan och staden, som för förslagets genomförande erfordras beträffande

fördelningen av byggnadskostnaderna, upplåtelse eller överlåtelse av behövlig

mark samt ersättning för skada och intrång, som förorsakas av de nya trafikanordningarnas

genomförande.

Fördelningen av byggnadskostnaderna för Tegelbackens

reglering ni. lii.

I fråga örn själva byggnadskostnaderna för de ifrågasatta anordningarna

följdes i 1938 års avtal den grundsatsen, att parterna skulle deltaga i gäldandet

av dessa kostnader allt efter graden av det intresse, parten kunde

befinnas äga till de olika anläggningsdelarna. Emot denna inställning framfördes

icke några erinringar från de hörda myndigheternas sida. Markkommissionen

har även lagt berörda princip till grund för sitt bedömande av

frågan. Kommissionen anför i kostnadsfrågan:

Av principen har ansetts följa, att kostnaderna för framdragande av lokalbana

(fortsättning av tunnelbanan) från Söder till Norr samt byggande av ny

gatuled utmed den nya sammanbindningsbanan från Munkbron till Tegelbacken

skola helt falla å staden. Beträffande stambanans omläggning och

ordnandet av Tegelbacksområdet syntes däremot en kostnadsfördelning mellan

kronan och staden böra äga rum.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Förflyttningen av järnvägsbron över Norrström är, såsom stadens bangårdsdelegerade

påpekade, motiverad av lokalbanans framdragande och behovet

av bättre anordningar för gatutrafiken å Tegelbacken. För statens järnvägar

medför förflyttningen fördelen av en ny oell bättre bro i definitivt läge, utan

plankorsning mellan järnvägen och gatutrafiken. Med hänsyn härtill hade i

1938 års avtal kostnaderna för den nya bron och dess anslutning till bangården,

då beräknade till sammanlagt 2,955,000 kronor, så fördelats, att

statens järnvägar skulle deltaga med ett belopp, motsvarande dels de beräknade

kostnaderna för den nuvarande brons grundliga reparation och

iståndsättande, 1,000,000 kronor, dels ock de kapitaliserade bevaknings- och

underhållskostnaderna för bomanläggningen vid nuvarande plankorsningen

å Tegelbacken, 350,000 kronor, eller sammanlagt 1,350,000 kronor. I övrigt

skulle staden ansvara för nyssberörda kostnader för den nya bron och dess

anslutning till bangården.

Sammanbindningsbanans flyttning å Riddarholmen till ett mera västligt

läge än det nuvarande betingas väsentligen av stadens intresse av att kunna

framdraga sina trafikleder — förortsbana och gatuled — öster örn stambanan.

I anslutning härtill hade i preliminäravtalet bestämts, att den därav föranledda

byggnadskostnaden, 1,100,000 kronor, skulle i sin helhet bestridas av

staden.

Lokalbanan erhåller enligt vad som föreslagits en sådan sträckning från

nuvarande stationen vid Slussen över till Köttorget, att den icke behöver

beröra den nuvarande järnvägsbron över Söderström. För statens järnvägar

kommer emellertid inom den närmaste framtiden att uppstå behov av att

ombygga den nuvarande bron och viadukten mellan Riddarholmen och Söder.

En sådan ombyggnad bör av tekniska och ekonomiska skäl utföras i samband

med lokalbanebron. Kostnaderna för denna del av den nya stambanesträckningen,

beräknade till 2,467,000 kronor, hade i enlighet med det sagda

i 1938 års avtal lagts å kronan. Erforderliga ändringar av liamnspår och

gata vid Slussen och Söder Mälarstrand, kostnadsberäknade till 283,000

kronor, skulle däremot betalas av staden.

De nyssnämnda kostnadsberäkningarna hänföra sig till 1935 års prisnivå.

Under hänvisning därtill har stadens kammarkontor i sitt yttrande över

1938 års avtal — vilket yttrande i huvudsak åberopats av drätselnämnden -—

påpekat att föreskriften i avtalet, att statens järnvägar för sträckan Centralstationen—Riddarholmen

skulle bidraga med ett fast belopp av 1,350,000

kronor och staden svara för kostnaderna i övrigt, medförde att, örn kostnaderna

lomme att överstiga de beräknade, staden finge ensam svara för merkostnaden.

Enligt kammarkontorets mening vore det i princip riktigare, att

en eventuell merkostnad fördelades mellan parterna i samma proportion

som den, i vilken de enligt avtalet skulle bära de beräknade kostnaderna.

Kammarkontoret tilläde emellertid att, då skillnaden i jjrisnivå antagligen

icke torde bliva så synnerligen stor och bestämmelsen i fråga för övrigt inginge

som ett led i ett förhandlingsresultat, densamma syntes kunna från

stadens sida godtagas.

På grund av de i vissa avseenden betydande prisförhöjningar, som i anledning

av den under senaste tiden inträdda krisen torde vara att förvänta, Ilar

givetvis det av kammarkontoret gjorda påpekandet erhållit särskild aktualitet.

I fråga örn beloppet å 350,000 kronor, vilket svarar mot kapitaliserade bevaknings-

och underhållskostnader, har markkommissionen icke ansett tillräcklig

anledning föreligga att föreslå ändring i vad som en gång förordats.

Yad beträffar beloppet å 1,000,000 kronor, motsvarande kostnaderna för reparation

av den nuvarande järnvägsbron, kunna däremot förväntas sådana

fluktuationer i fråga örn materialpriser och arbetslöner att det synes rim
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 234.

ligt att statens järnvägar i viss mån deltaga i de merkostnader, som kunna

uppkomma vid uppförande av bron, respektive får räkna sig till godo andel i

eventuella besparingar. Med utgångspunkt från att staden bör svara för prisförhöjningar

respektive räkna sig till godo besparingar inom gränserna för

mera normala fluktuationer i fråga örn kostnaderna vill kommissionen — efter

att liava under hand inhämtat järnvägsstyrelsens mening i saken — föreslå följande.

Av beloppet 1,000,000 kronor anses 650,000 kronor utgöra ersättning

för järn och betong samt återstoden, 350,000 kronor, ersättning för andra

arbeten, allt beräknat enligt 1935 års priser. Örn prisläget för produkterna

järn och betong i allmänna marknaden vid tiden för deras anskaffande stigit

eller sjunkit i förhållande till prisläget år 1935 för produkt av enahanda

slag med mera än 10 procent, skall kronans bidrag ökas respektive minskas

med så stor del av beloppet 650,000 kronor, som svarar mot nyss åsyftade

procenttal, minskat med 10. På enahanda sätt skall, örn den för Stockholms

stads grov- och diversearbetare avtalsenliga timlönen vid tiden för

utförande av järnvägsbron över Norrström stigit eller sjunkit med mer än

10 procent i förhållande till motsvarande lön 1935, kronans bidrag ökas

respektive minskas med så stor del av beloppet 350,000 kronor, som svarar

mot sist åsyftade procenttal, minskat med 10. 1 övrigt torde det sätt, varpå

den ovan omtalade, på hänsyn till vardera partens intresse baserade kostnadsfördelningsprincipen

vunnit sin tillämpning i preliminäravtalet, böra

godtagas även för det avtal, varom kommissionen framlägger förslag.

Mark- oell intrångsfrågor vid Tegelbacken och Centralbangården m. m.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, omfattade 1938 års avtal

en överenskommelse beträffande icke endast de markfrågor, som uppkomme

av Tegelbackens reglering och ordnandet av trafiklederna mellan Norrmalm

och Södermalm, utan även beträffande en del andra markfrågor. Sålunda

skulle enligt avtalet staden överlåta till kronan bland annat ett större område,

beläget väster örn Centralbangården vid Vintervägen och avsett för

anläggning av nytt ilgodsmagasin m. m. A andra sidan skulle kronan till

staden överlåta dels vissa områden, avsedda för utvidgning av de centralbangårdsområdet

angränsande trafiklederna och -platserna, bland annat Östra

Järnvägsgatan, Norra Bantorget och Torsgatan, dels ock två i Brännkyrka

vid Ersta och Östberga befintliga större områden.

Enligt vad som under markkommissionens utredningar framkommit är,

såsom förut omtalats, behovet av nya och ökade lokaler för bangårdsposten

att beteckna såsom trängande. Vid sådant förhållande och med hänsyn till

det samband, som föreligger mellan det nuvarande bangårdspostkontorets

bortflyttning och det slutliga ordnandet av Tegelbacken — det senare är

beroende av det förra — har kommissionen ansett nödigt att i sitt förevarande

förslag till markuppgörelse mellan kronan och staden medtaga icke endast

de områden, som för den nya stambanesträckningen respektive för stadens

trafikleder måste tagas i anspråk vid Tegelbacken samt å Riddarholmen,

Köttorget och Söder Mälarstrand — områdenas belägenhet och omfattning

framgår av de vid betänkandet fogade Pl. III—V — utan även de områden

som, såvitt nu kan överblickas, erfordras för lösning av centralbangårdsfrågan

och vad därmed äger samband, däribland områden för blivande bangårds
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

postkontor oell ilgodsmagasin samt för vidgning av vissa bangårdsområdet

angränsande trafikleder. Såsom av följande kapitel framgår föreslår markkommissionen

därjämte, att mellan kronan oell staden träffas åtskilliga andra

fastighetsuppgörelser.

Äganderätten till åtskilliga markområden, som omfattas av den förevarande

uppgörelsen, är mellan parterna tvistig. Markkommissionen har genom ett

vidräkningsförfarande sökt klarlägga den meningsskiljaktighet, som beträffande

särskilda områden råder mellan kronan och staden i ägande- eller förfoganderättsfrågan,

därvid såsom vidräkningsmän tillkallats särskilda sakkunniga.

Frågan örn äganderätten till de tvistiga områdena skulle, anför kommissionen,

visserligen kunna hänskjutas till domstols prövning utan att en

sådan åtgärd behövde lägga hinder för eller fördröja genomförandet av trafikregleringen.

På grund av de tungt vägande skäl, som talade mot anställandet

av en sådan rättegång, hade kommissionen ansett sig böra söka få

till stånd en förlikningsmässig överenskommelse mellan parterna angående

dessa områden. En sådan hade också ernåtts inom kommissionen beträffande

de olika tvistepunkterna. I anslutning härtill hade vid den ekonomiska

uppgörelsen parterna gottskrivits respektive påförts en större eller

mindre del av värdet å de ifrågavarande markområdena. Avtalet finge emellertid

givetvis icke på något sätt uppfattas såsom ett prejudicerande ståndpunktstagande

till eventuella tvister av liknande natur.

Beträffande den närmare innebörden av de olika markfrågor, som uppkomma

i samband med genomförandet av den föreslagna trafikregleringen,

torde jag huvudsakligen få hänvisa till kommissionens därför lämnade redogörelse

i betänkandet (sid. 50—63). Vissa Riddarholmen berörande markfrågor

samt principen för ersättande av skador och intrång genom banomläggningen

å Riddarholmen torde emellertid här få beröras.

Markkommissionen har uttalat, att den för sin del ansåge nödigt, att en

så fullständig reglering nu åvägabringades att, samtidigt som sammanbindningsbanan

flyttades något västerut å Riddarholmen, stadens behov av mark

för de nordsydliga trafiklederna tillgodosåges. Vad särskilt beträffade förortsbanan

från Söder hade önskemålet örn dess framdragande norrut med fogbetecknats

såsom synnerligen angeläget. All mark å Riddarholmen, belägen öster

örn sammanbindningsbanan i dennas nya sträckning, erfordrades för stadens

trafikbehov. Vidare torde för stadens framtida trafikanordningar — den

ifrågasatta nya bron över Söderström i Södergatans förlängning —• även

krävas de genom banomläggningen ledigblivna markområdena väster örn

den nya järnvägssträckningen samt mark, belägen mellan den gamla och

den nya banlinjen.

I fråga örn den ekonomiska uppgörelsen anför kommissionen:

Såsom en självfallen regel vid den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna

bör gälla, att ingendera parten skall på den andres bekostnad få någon

obehörig vinst av banomläggningen. Då järnvägens förflyttning väsentligen

betingas av stadens intresse att kunna framdraga sina trafikleder, har staden

— förutom, såsom förut fastslagits, att bekosta själva omläggningen av järn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

13

vägen — jämväl att anskaffa och gälda den mark, som erfordras för stambanan

i dennas nya läge. I den män kronan äger rätt till mark, som sålunda

tages i anspråk, skall kronan erhålla gottgörelse därför av staden. Å andra

sidan böra de delar av den äldre bansträckningen, som bliva frilagda genom

järnvägens omläggning, utan ersättning övergå i stadens ägo.

Medan järnvägslinjen över Riddarholmen nu är cirka 8.5—9.5 meter bred,

får den blivande bansträckningen en bredd av cirka 11 meter. Ändringen i

bredden sammanhänger med att enligt de av järnvägsmyndiglieterna numera

tillämpade tekniska principerna större avstånd kräves dels mellan

skenparen och dels från spåren till fasta föremål vid sidan av järnvägen.

Breddningen medför att — oaktat järnvägen samtidigt göres betydligt rakare

— en icke oväsentligt större markareal än för närvarande åtgår för bansträckningen.

Då breddningen sker i järnvägens eget intresse, torde den

därför erforderliga marken böra bekostas av kronan.

Enligt avtalsförslaget bör kronan för de marktransaktioner å Riddarholmen,

som erfordras för trafikregleringen, samt med hänsyn till vissa erforderliga

utfyllnader m. m., tillgodoföras en mellanavgift av 150,000 kronor.

I detta belopp är icke inräknad ersättning för skada och intrång, som

må komma att vållas kronan såsom ägare till vissa fastigheter å Riddarholmen

utöver att de kronan tillhöriga områdena nr 8 och 14 för tillgodoseende

av stadens behov av sydnordlig trafikled bindas för järnvägsändamål.

Härom anför kommissionen:

Markkommissionen anser att, då omläggningen av stambanan å Riddarholmen

väsentligen betingas av stadens intresse, det bör i främsta rummet

ankomma å staden att ersätta skada och intrång, som genom omläggningen

vållas kronans fastigheter likaväl som enskild tillhörig fastighet. Då emellertid

omläggningen av stambanan är förknippad med en breddning av järnvägsområdet

samt uppkommande skada och intrång måste anses vara en följd

jämväl härav, synes rättvisan kräva att en emot bréddningen svarande del

av ersättningen för skada och intrång å ifrågavarande fastigheter stannar å,

respektive gäldas av kronan. Den del av ersättningen, varför kronan sålunda

bör svara, synes skäligen kunna sättas till 15 procent av det belopp, vartill

skadan och intrånget å fastigheten kunna skattas. Enär den närmare beskaffenheten

och storleken av uppkommande skada och intrång å socialstyrelsens

och riksarkivets byggnader icke torde kunna nu överblickas —

frågan härom är beroende bland annat av huru stort område, som väster

om järnvägen anses erforderlig till gatumark -— lärer det få ankomma å

parterna att framdeles därom träffa överenskommelse eller att låta hänskjuta

saken till skiljemän. Av det belopp, som då befinnes motsvara skadan och

intrånget, har staden alltså att utgiva 85 procent. Anmärkas må att till

skada och intrång å Riddarholmen jämväl bör hänföras kostnaderna för

reglering av Tryckerigatan, så att körförbindelse vinnes mellan denna gata

och Kungshusplan—Birger Jarls Torg.

Kvarteret Jericho nr 7 oell 8.

Vid sidan av de markfrågor, vilka måste regleras i anledning av förslaget

om Tegelbackens ordnande och vad därmed sammanhänger, har såsom tidigare

anförts markkommissionen föreslagit, att i förevarande sammanhang upp
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

görelser träffas jämväl i vissa andra markfrågor. Bland dessa märkes förvärv

för telegrafverkets räkning av fastigheterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho.

Under hänvisning i övrigt till kommissionens framställning i betänkandet (sid.

64—66) vill jag här endast erinra örn att telegrafverket sedan flera år i nämnda

kvarter äger två fastighetskomplex, det ena med adressnummer Jakobsbergsgatan

24 och Lästmakargatan 21 samt det andra med adressnummer

Jakobsbergsgatan 18—22 och Lästmakargatan 15—17. Därjämte har telegrafverket

efter riksdagens medgivande nästlidet år förvärvat fastigheterna nr 11,

12, 13 och 20 i kvarteret Jericho. De nu till förvärv föreslagna fastigheterna

äro belägna mellan de av telegrafverket tidigare förvärvade fastigheterna och

de fastigheter, som inköptes nästlidet år, och äro enligt vad telegrafstyrelsen

angivit i hög grad erforderliga för telegrafverket, enär en blivande utbyggnad

av den s. k. namnanropsstationen i Stockholm borde äga rum i anslutning

till stationens nuvarande lokaler, något som endast kunde ske genom tillbyggnad

av stationsfastigheten utmed Lästmakargatan.

Efter en beräkning av byggnadskostnaden och avkastningsvärdet för en

nybyggnad på tomterna nr 7 och 8 hava av kommissionen anlitade värderingsmän

åsatt de båda fastigheterna ett värde av respektive 140,000 kronor och

160,000 kronor eller tillsammans 300,000 kronor. Detta värde förutsätter,

dels att staden befriar köparen från skyldighet att framdeles utgiva gatumarksersättning

för Lästmakargatans vidgning, dels att köparen avstår från skadeståndsanspråk

för de möjliga olägenheter, som kunna uppstå vid tomternas

^byggande till följd av att gatan utmed desamma vid denna tidpunkt eventuellt

ännu icke blivit reglerad till fastställt höjdläge. Vidare förutsättes,

att staden på lämpligaste sätt ordnar gatan i anslutning till en blivande nybyggnad

på tomterna, örn dessa skulle bebyggas tidigare än en slutlig reglering

av gatans höjdläge.

Västra delen av Riddarholmen.

Tomtmarken å Riddarholmen äges till större delen av kronan. Enskild

ägare finnes endast till en tomt, nämligen kvarteret Kungl. Boktryckaren

nr 1, vilken fastighet äges av aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner. I övrigt

är Stockholms stad ägare till tomtmarken å Riddarholmen. Staden innehar

sålunda äganderätten till fastigheterna kvarteret Kidskär nr 2 (det s. k. västra

gymnasiehuset) och kvarteret Västertorn nr 2 (stadens auktionsverk och

arkiv). Vidare nyttjar staden fastigheten kvarteret Kidskär nr 1 (det s. k.

östra gymnasiehuset), men rätten till sistnämnda fastighet är mellan kronan

och staden tvistig.

Pör Riddarholmen har aldrig fastställts någon stadsplan enligt nutida

begrepp. Den nu för trafikändamål nyttjade marken torde emellertid till en

del få anses ingå såsom gatumark i en »av ålder» bestående stadsplan.

Äganderätten till denna gatumark »av ålder», vilken å Pl. IV i markkommissionens

betänkande utmärkts med prickning, är enligt vad kommissionen

uttalar mellan kronan och staden stridig. Detsamma är fallet med större

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

delen av den såsom hamnområde begagnade marken. Av all den ifrågavarande,

för trafik- eller hamnändamål disponerade marken är staden obestridd

ägare till allenast fyra smärre gatubitar invid kvarteret Kungl.

Boktryckaren nr 1 (A, B, C och D å kartan). I detta sammanhang må

omnämnas, att genom brev den 4 februari 1829 och den 13 juni 1865 vissa

kronan tillhöriga områden å Biddarliolmen upplåtits för hamn respektive

trafikändamål.

Markkommissionen har, under erinran örn att statsmakterna vid olika

tillfällen såväl tidigare som senare givit uttryck åt önskemålet, att kronan

måtte förvärva all tomtmark å Riddarholmen, nu framlagt förslag örn dylikt

förvärv, därvid emellertid behörig hänsyn tagits till trafik- och hamnbehoven.

Enligt förslaget, beträffande vars närmare detaljer torde få hänvisas till

sid. 69—-74 i betänkandet, skall en reglering av markfrågorna å Riddarholmen,

i den mån dessa icke omfattas av överenskommelsen rörande stambanans

förflyttning åt väster, ske på så sätt, att kronan förvärvar all stadens

mark väster örn den i huvudsak med stambanans nya sträckning sammanfallande

linjen a—b—c å den vid betänkandet fogade kartan, märkt Pl. IV.

De viktigaste förvärven utgöras av fastigheten nr 2 i kvarteret Kidskär

(västra gymnasiehuset) samt fastigheten nr 2 i kvarteret Västertorn (auktionskammaren

och stadsarkivet med det s. k. Birger Jarls torn). Enligt avtalet

skulle kronan få möjlighet att på lämpligt sätt utnyttja större delen av

Riddarholmen för sina byggnadsändamål. Kommissionen har emellertid

förutsatt, att kronan därvid komme att pietetsfullt beakta Riddarholmens

traditioner, med hänsyn till att dessa i högre grad anknöte till rikets än till

stadens historia. I kronans dispositionsrätt föreskrivas dock vissa inskränkningar,

väsentligen med hänsyn till den å Riddarholmen förlagda hamnrörelsen.

Beträffande den ekonomiska uppgörelsen mellan kronan och staden uttalar

kommissionen, att densamma i hög grad måste bliva beroende av att

i icke obetydlig omfattning tvist råder mellan kronan och staden angående

rätten till eller gränserna för de ifrågavarande områdena. På föranstaltande

av kommissionen hava fastigheterna Västertorn nr 2, dock med undantag av

ett område örn cirka 260 kvadratmeter, som för närvarande är utlagt till

hamnområde, samt Kidskär nr 1 och 2 ävensom stadsägan nr 224 örn cirka

145 kvadratmeter värderats genom särskilt tillkallade värderingsmän. Förstnämnda

fastighet har åsatts ett värde av 1,000,000 kronor, därvid förutsatts

att arkivbyggnaden och tornet skulle såsom kulturhistoriskt värdefulla byggnader

för framtiden bibehållas. Under hänsynstagande till vissa förutsatta

inskränkningar i dispositionsrätten till fastigheterna Kidskär nr 1 och 2 —

bland annat att östra gymnasiehuset på grund av sitt kulturhistoriska värde

skulle för framtiden bibehållas —• hava dessa fastigheter ansetts äga ett

värde av respektive 180,000 kronor och 225,000 kronor. Stadsägan nr 224

har värderats till 10,000 kronor. De av värderingsmännen angivna värdena

har kommissionen ansett böra godtagas. Kommissionen har emellertid

funnit vissa jämkningar påkallade bland annat med hänsyn till de förelig
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 23i.

gande rättstvisterna. Med hänsynstagande till olika föreliggande förhållanden

föreslår kommissionen, att staden i anledning av uppgörelsen beträffande

Riddarholmen i mellanhavandet mellan parterna tillgodoföres ett belopp av

1,445,000 kronor. Kommissionen utgår därvid ifrån att kronan övertager

viss, staden nu åvilande förpliktelse gentemot finska församlingen för fastigheten

kvarteret Kidskär nr 1.

Beträffande uppgörelsen i denna del framhåller kommissionen, att staden

självfallet i fortsättningen borde befrias från skyldighet att förvärva mark

för gator å Riddarholmen samt från kostnader för anläggning av nya eller

ändrade trafikleder därstädes, allt naturligtvis under förutsättning att trafikleden

icke, såsom t. ex. kunde bli fallet med den tilltänkta leden från Södermalm,

tillkomme just i anledning av stadens särskilda önskan.

Fastigheter i Staden mellan broarna och å Kungsholmen.

I anledning av en av markkommissionen verkställd förfrågning angående

markproblem, som borde göras till föremål för förhandlingar mellan kronan

och staden, har byggnadsstyrelsen framhållit, att staten hade intresse att

förvärva staden tillhöriga fastigheter i närheten av kanslihuset, däribland all

staden tillhörig mark inom området mellan Myntgatan, Västerlånggatan och

Storkyrkobrinken.

Staden äger inom området — vilket omfattar, förutom gatumark, kvarteren

Aglaurus, Cephalus, Lychaon, Nessus och Minotaurus — all tomtmark med

undantag för kvarteret Aglaurus (Brandkontorets byggnad), tomterna nr 3.6

(Rosengrens källare) och 5 i kvarteret Cephalus samt nr 3 i kvarteret

Minotaurus. Stadens tomtmark har förvärvats genom olika köp under åren

1900—1926 för en sammanlagd kostnad av bortåt 3 miljoner kronor.

Tidigare utredningar ha enligt vad markkommissionen meddelar givit vid

handen, att förevarande område vid Myntgatan lämpligen bör stadsplaneregleras

på sätt Pl. VI utvisar. Enligt en av byggnadsstyrelsens utredningsbyrå

den 8 november 1934 uppgjord, den 15 februari 1937 bearbetad skissritning

skulle å den nya triangulära tomten kunna uppföras en byggnad till

en höjd av, i stort sett, fyra våningar jämte en indragen våning.

Vid företagen värdering har det ifrågavarande området, vilket innehåller

i areal omkring 2,360 kvadratmeter, åsatts ett värde av 1,750,000 kronor,

motsvarande omkring 742 kronor per kvadratmeter. Under hänsynstagande

till att enligt kommissionens uppfattning rätten till vissa gatudelar skulle

vara tvistig, har kommissionen framlagt följande förslag till uppgörelse rörande

området:

Staden överlåter till kronan all den rätt staden äger till det å Pl. VI med

röd kantfärg samt bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, h, i, k, 1, m och a betecknade

området. Vidare avstår staden från den rätt till gatumarksersättning

för Myntgatans breddning i enlighet med den förutsatta stadsplanen, som

staden äger göra gällande mot kronan såsom ägare icke blott till den nu

överlåtna fasta egendomen utan även till kvarteret Mars och Vulcanus

(kanslihuset), i den mån gatumarksersättning för sistnämnda kvarter icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majus proposition nr 234.

redan tidigare fixerats. Kronan avstår från varje anspråk på ersättning för

den nied den ifrågasatta stadsplaneringen åsyftade igenläggningen av Salvii

gränd, varjämte kronan till förmån för staden avsäger sig all den rätt kronan

må äga till den del av samma gränd som är avsedd att ingå i kvarteret

Aglaurus, sådant detta kommer att te sig efter stadsplaneförslagets genomförande.

I anledning av vad sålunda avtalats betalar kronan till staden

1,750,000 kronor, därav 2,739 kronor 35 öre genom övertagande av betalningsansvaret

för ett fastigheten nr 8 i kvarteret Lychaon besvärande inteckningslån.

I samband med utläggandet av kvarteret Aglaurus i enlighet med stadsplaneförslaget

torde, anför kommissionen, staden komma att stå såsom ägare

till åtminstone en del av nämnda kvarter. l)å kronan torde vara intresserad

av att förvärva jämväl det nybildade kvarteret Aglaurus eller så stor del

därav som möjligt, syntes lämpligt, att kronan genom nu förevarande avtal

tillförsäkrades företrädesrätt till förvärv av stadens omförmälda mark.

Med hänsyn till av byggnadsstyrelsen därom gjord framställning har markkommissionen

upptagit jämväl frågan örn förvärv för kronans räkning av

fastigheten nr 1 i kvarteret Nemesis, gamla rådhuset (f. d. Bondeska palatset).

Fastigheten har en areal av omkring 2,560 kvadratmeter och är belägen i

kanslihusets omedelbara närhet. Den utnyttjas av bland annat stadens

gatukontor. Då enligt kommissionens uppfattning starka skäl tala för förvärvet,

har frågan härom upptagits i avtalsförslaget. Då gamla rådhuset är

en byggnad, som av kulturhistoriska skäl anses böra bevaras, har kommissionen

emellertid ansett köpeskillingen icke böra bestämmas högre än till,

i stort sett, det kapitaliserade bruksvärdet, vilket av värderingsmän uppskattats

till 900,000 kronor.

Med anledning av från stadens sida uttalade önskemål att förvärva fastigheterna

nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket, vilka upptagas av byggnader för

Karolinska mediko-kirurgiska institutet, har kommissionen jämväl upptagit

denna markfråga. Med hänsyn till att fastigheternas närhet till stadshuset

gör dem mycket lämpliga till plats för en kommunal byggnad och då i planen

för uppförandet av Karolinska sjukhuset ingår även en överflyttning av

Karolinska institutet till Norrbackaområdet anser markkommissionen, att

fastigheterna böra överlåtas till staden. Yärdet å fastigheterna har av tillkallade

värderingsmän uppskattats till 4,250,000 kronor. Markkommissionen

har emellertid ansett, att icke minst med hänsyn till fastigheternas synnerligen

fördelaktiga läge, desamma borde ingå i bytesavtalet efter ett något

högre värde än det dem av värderingsmännen åsätta. Enligt kommissionens

förslag borde staden för fastigheterna i mellanvarandet mellan parterna påföras

ett belopp av 4,503,820 kronor, motsvarande ett pris av 430 kronor

per kvadratmeter.

Karl Nilis torg och Karl XIIIis torg samt Humlegården.

Det av markkommissionen framlagda avtalsförslaget innefattar även uppgörelse

rörande dispositionen av Karl XII:s torg och Karl XIIIis torg

(Kungsträdgården) samt Humlegården.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 234. 830 40 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Av kommissionen tillkallade vidräkningsmän, sekreteraren i kammarkollegiet

P. Gavelius och stadens ombudsman .T. E. Johansson, hava verkställt

utredningar angående förstnämnda två platser och däri sammanfattat kronans

och stadens ståndpunkt till de ägande- och dispositionsspörsmål, som

anknyta till dessa platser och angränsande gator. Av utredningarna framgår,

uttalar kommissionen, att kronans äganderätt till Kungsträdgården och f. d.

arsenalstomten (Karl XII:s torg) vore ostridig samt att områdena, vilka i

areal innehölle sammanlagt över 35,000 kvadratmeter, vore att betrakta såsom

tomtmark. Begränsningslinjen mellan Karl XIII:s torg och omgivande gator

hade fastställts i ett i samband med regleringen av äganderättsförhållandena

å Helgeandsholmen tillkommet, den 12 november 1895 och den 8 februari

1898 dagtecknat avtal mellan kronan och staden. Beträffande gränserna för

arsenalstomten rådde tvist mellan kronan och staden. Äganderätten till Kungsträdgårdsgatan

och de hithörande delarna av Arsenals- och Strömgatorna

vore ävenledes omtvistad. Någon uttrycklig upplåtelse till staden av Karl

XII.s torg förelåge icke.

Beträffande Karl XII:s torg och Kungsträdgården föreligger från stadens

sida intresse — förutom att dessa platser bibehållas såsom öppna platser

med parkkaraktär — att förvärva mark för erforderlig breddning av vissa

angränsande gator, i första hand Hamngatan. Jag torde här få erinra örn

att Kungl. Majit genom brev den 13 maj 1929 medgav, att vissa områden

av Karl XHI:s torg finge avgiftsfritt upplåtas till staden att intill den 1

oktober 1931 användas för utvidgning av Hamn- och Kungsträdgårdsgatorna,

med skyldighet för staden att till sagda tidpunkt hava återställt de sålunda

upplåtna områdena i då befintligt skick, därest ej dessförinnan definitivt avtal

träffats mellan kronan och staden örn stadens förvärv av äganderätten

till samma områden och desamma i stadsplan, som före sagda tidpunkt godkänts

av stadsfullmäktige och underställts Kungl. Maj:ts prövning, intagits

såsom gata eller allmän plats. På enahanda villkor upplätos genom brev

den 20 juni 1929 och den 30 december 1936 smärre områden av Karl XII:s

torg respektive Karl XIILs torg till breddning av Arsenalsgatan. Av Kungl.

Majit har staden tid efter annan erhållit medgivande till fortsatt användande

av de i berörda tre brev avsedda områdena till angivet ändamål, sista gången

i brev den 14 oktober 1939 för tiden till den 1 oktober 1940.

Den nu gällande upplåtelsen utmed Hamngatan avser en markremsa, som

skulle möjliggöra en breddning av nämnda gata, utom invid den kronan tillhöriga

ateljébyggnaden (nuvarande Blanchs kafé), till 18 meter.

Markkommissionen har uttalat, att frågan örn breddning av de Kungsträdgården

angränsande trafiklederna och då närmast Hamngatan länge stått

på dagordningen. Att Hamngatan, särskilt vid den av ateljébyggnaden bildade

s. k. puckeln, icke tillgodosåge de nuvarande trafikbehoven, syntes

uppenbart. Lösningen av frågan hade hittills försvårats bland annat därigenom,

att kronan av naturliga skäl eftersträvat att, samtidigt som kronan avstode

mark för gatubreddningen, erhålla en uppgörelse dels beträffande

redan tidigare för gatuändamål upplåtna delar av Kungsträdgården, dels ock

rörande dispositionen av den återstående delen av Kungsträdgården.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts proposition nr 234.

Kommissionen har ansett sig böra tillstyrka, att kronan nu till staden

mot ersättning avstår de områden av Kungsträdgården, som erfordras för

breddning av Hamngatan å dess södra sida. En bredd av 18 meter synes

kommissionen snarast möjligt böra åvägabringas. I anslutning härtill anför

kommissionen:

En ytterligare breddning av Hamngatan utöver 18 meter kan emellertid

förr eller senare komma att visa sig erforderlig och detta även örn gatan

icke kommer att ingå i en projekterad trafikled, upptagande den genomgående

östvästliga trafikströmmen. Kommissionen vill i anledning härav föreslå,

att kronan till staden nu överlåter så mycket mark i norra delen av

Kungsträdgården, som erfordras för Hamngatans breddning till 26 meter

eller till samma bredd, som av stadsplanenämnden föreslagits för Hamngatan

å sträckningen mellan Västra Trädgårdsgatan och Regeringsgatan. Medan

den mark, som erfordras för breddningen till 18 meter, bör avträdas snarast

möjligt, torde däremot de områden, som behövas för den ytterligare utvidgningen

till 26 meter, icke böra få tagas i anspråk för sitt nya ändamål

förrän i samband med en vidgning av de å ömse sidor örn ifrågavarande

avsnitt av Hamngatan befintliga delarna av samma gata till en minst lika stor

bredd.

Vidare har kommissionen föreslagit, bland annat, att kronan till staden

överlåter den mark, som erfordras för breddning av Arsenalsgatan mellan

Jakobs torg och Kungsträdgårdsgatan till 18 meter, ävensom vissa smärre

delar av Kungsträdgården och Karl XII:s torg för breddning av sistnämnda

gata.

Kommissionens förslag till marköverlåtelser i vad avser Kungsträdgården

och Karl XII:s torg finnes sammanfattat å en vid betänkandet fogad karta,

betecknad Pl. VII.

Angående den ekonomiska uppgörelsen för här berörda överlåtelser anför

kommissionen:

Markkommissionen har funnit skäligt, att kronan i mellanvarandet mellan

kontrahenterna tillgodoföres för den överlåtna delen av ateljébyggnadens

byggnadsyta, i avröjt skick, 575,000 kronor samt, i anledning av uppgörelsen

i fråga örn gatorna och beträffande äganderätten till Karl XII:s torg, 1,512,500

kronor. Vad särskilt beträffar den för gatuändamål upplåtna marken vill

kommissionen understryka, att en uppskattning av denna mark efter fullt

tomtmarksvärde icke kunnat ifrågakomma; emot en sådan åtgärd talar bland

annat den omständigheten att, reellt sett, kronan icke genom gatumarksupplåtelsen

erhåller någon nämnvärd inskränkning i de möjligheter att bebygga

Kungsträdgården som eljest skolat föreligga. Å andra sidan kan i detta

sammanhang erinras örn att utmed gatorna belägna delar av Kungsträdgården,

vilka avses fortfarande skola förbliva i kronans ägo, i viss mån

komma att brukas för gångtrafiken.

Kommissionen har även upptagit spörsmålet om dispositionen av övriga

delar av Kungsträdgården. Efter att hava närmare redogjort för tidigare

framkomna förslag örn ett bebyggande av platsen anför kommissionen, att

av skäl, som icke torde behöva närmare utvecklas, en bebyggelse icke syntes

kunna ifrågakomma annat än å den hingst i norr belägna delen. Kommissionen

bortsåge därvid ifrån de jämkningar, som kundo befinnas påkal
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

lade i den utmed västra sidan av Karl XII:s torg och Kungsträdgården förlagda

bebyggelsen. Förslag om ett ianspråktagande av den intill Hamngatan

belägna delen av Kungsträdgården för statliga byggnadsändamål hade,

såsom kommissionens redogörelse utvisade, framkommit under relativt sen

tidpunkt. Kommissionen ansåge för sin del, att det skulle vara lyckligast,

örn även denna del av Kungsträdgården kunde i framtiden lämnas obebyggd.

I anslutning härtill anför kommissionen:

Då markkommissionen, trots sin principiella inställning, likväl inser att

det av olika skäl kan komma att visa sig nödvändigt för kronan att i viss

mån utnyttja sin rätt att förfoga över Kungsträdgården, finner kommissionen

sig icke kunna medverka till att denna möjlighet nu stänges. A andra sidan

torde det vara ur stadens synpunkt önskvärt att nu erhålla en garanti för

att Kungsträdgården under någon icke alltför kort tidrymd kommer att i

sin helhet bibehållas såsom park.

Kommissionen vill därför föreslå, att kronan, utan att avstå från äganderätten

till Karl XII:s torg och Karl XIIIis torg, upplåter dem till staden för

en tid av 50 år att användas för parkändamål. Upplåtelsen bör givetvis icke

medföra hinder för kronan att vidtaga jämkningar i planen för de kronan

tillhöriga byggnaderna utmed områdenas västra sida samt, om kronan skulle

förvärva enskild tillhöriga fastigheter därstädes, jämväl i planen för dessa.

Någon ändring i kronans befogenhet att själv utöva eller åt enskild förläna

fasadrätt emot Kungsträdgården följer självfallet icke med parkupplåtelsen

till staden. I samband med ifrågavarande parkupplåtelse bör staden medgivas

rätt att allt framgent bibehålla den till Karl Ällis torg förlagda pumpstationen.

I detta sammanhang har kommissionen upptagit jämväl frågan örn dispositionen

av Humlegården, som för närvarande är avgiftsfritt upplåten till

staden enligt kontrakt med tioårig uppsägningstid. I avtalet har kronan

förbehållit sig rätt att, efter ett års varsel, tillbygga bibliotekshuset eller i

parken uppföra annan byggnad för allmänt behov.

Markkommissionen finner av skäl, liknande dem som kommissionen anfört

beträffande Kungsträdgården, önskvärt och lämpligt, att jämväl Humlegården

upplåtes för parkändamål till staden för en längre tid — 50 år —

samt att under nämnda tid kronans möjligheter att bebygga Humlegården

begränsas till att allenast avse tillbyggnad för bibliotekshuset eller uppförande

av annan byggnad för bibliotekets behov.

Markkommissionen anser det med rätt och billighet överensstämmande,

att staden lämnar kronan en rimlig ersättning för att Kungsträdgården och

Humlegården bibehållas vid sin parkkaraktär under den av kommissionen

angivna tiden. Såsom gottgörelse för dessa markupplåtelser ävensom för

uppgörelsen i fråga örn nyttjandet av marken för pumpstationsanliiggningen

i Karl XII.s torg har kommissionen ansett ett engångsbelopp av tillhopa

800,000 kronor böra utgå. Därutöver finner kommissionen lämpligt, att

staden, till erinran örn parkupplåtelsernas natur, till kronan utgiver en

formell årlig avgift, förslagsvis bestämd för Karl Ällis torg och Karl XIILs

torg till sammanlagt 100 kronor och för Humlegården till likaledes 100

kronor.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 231.

21

Ladugårdsgärdet och Bellevue.

I sitt betänkande har markkommissionen — utan att emellertid därvid

framlägga något förslag i ämnet — ansett sig böra ingå även på frågan örn

den framtida dispositionen av ännu icke exploaterade delar av Ladugårdsgärdet

samt av Bellevueområdet. Beträffande denna fråga torde jag under

hänvisning i övrigt till kommissionens framställning i betänkandet (sid. 101

—115) ävensom den vid betänkandet fogade kartan, betecknad Pl. Till, här

endast behöva meddela följande.

Till en början har kommissionen lämnat en ingående redogörelse för

tidigare verkställda utredningar rörande Ladugårdsgärdet samt åtgärder i

syfte att exploatera detsamma. Omfattningen av det hittills stadsplanelagda

området framgår av förenämnda karta.

Vid behandlingen inom markkommissionen av frågan örn dispositionen

av de ännu icke stadsplanelagda och bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet

hade, anför kommissionen, av Stockholms stads representanter inom kommissionen

framhållits angelägenheten av att särskilt en betydande del av

den öppna slätten förbleve obebyggd. Det vore nämligen önskvärt att i

huvudstadens omedelbara närhet hålla frilagt ett område, som kunde upplåtas

för utställningar eller begagnas såsom mötesplats vid utomordentliga

tillfällen m. m. Därjämte vore ett bevarande av vad som återstode av denna

vackra och säregna hednatur ur naturskydds- och kulturhistorisk synpunktav

stort allmänt intresse.

I anledning av vad sålunda från stadens representanter anförts hade,

meddelar vidare kommissionen, för ett närmare klarläggande av denna markfråga

kommissionen funnit sig böra så långt möjligt få utrönt i vilken omfattning

krav på mark inom ifrågavarande område för statliga eller kommunala

byggnader kunde komma att framställas linder de närmaste årtiondena.

I detta syfte hade en förfrågan framställts hos byggnadsstyrelsen. Stockholms

stad hade redan i anledning av den av markkommissionen gjorda

inventeringen över föreliggande markproblem förtecknat stadens markbehov

å Gärdet.

Från byggnadsstyrelsen hade uppgivits, att den för vissa närmare angivna

statliga byggnader erforderliga arealen utgjorde sammanlagt 250,000 ä 300,000

kvadratmeter. Vederbörande kommunala myndigheter hade anmält, att för

särskilda ändamål nu eller i en icke alltför avlägsen framtid erfordrades

tomter och mark å Ladugårdsgärdet örn tillhopa över 280,000 kvadratmeter.

Från de militära myndigheternas sida hade därjämte framförts vissa önskemål

beträffande förfogandet över staden tillhörig mark å Norra Djurgården.

I anslutning till den verkställda inventeringeu anför kommissionen:

Av de från byggnadsstyrelsen och Stockholms stad sålunda lämnade uppgifterna

framgår, att det anses föreligga stora såväl aktuella som framtida

behov av mark å Ladugårdsgärdet för statliga och kommunala ändamål.

Att nu närmare fastställa dessa behov låter sig självfallet icke göra, och

de lämnade uppgifterna äro givetvis icke att anse såsom ett definitivt an
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 234,

givande av markbehov, som föreligga eller framdeles komma att föreligga.

Med undantag för de mera aktuella byggnadsfrågor^ måste det nämligen

uppenbarligen möta stora svårigheter att närmare fastställa de byggnadsbehov,

som för kronan och staden kunna komma att förefinnas under en

tidrymd av ett par tre årtionden framåt. Utvecklingen kan medföra en minskning

i dessa behov, sådana de nu kunna förutses, men också, vilket hittills

vunnen erfarenhet giver vid handen, en ökning.

^(Kommissionen uttalar härefter, att även örn de angivna markbehoven i

stort sett skulle befinnas vara riktigt angivna, torde emellertid böra övervägas,

huruvida icke andra för ändamålet lämpligare områden stöde till buds.

Efter att hava närmare undersökt föreliggande möjligheter härför har

kommissionen kommit till den uppfattningen, att i den mån utrymme för

statliga ämbetsbyggnader ej kunde beredas i stadens centrala delar, dylika

byggnader lämpligen borde förläggas till Ladugårdsgärdet. Under erinran

örn att redan nu ett tredje centrum för den statliga förvaltningens byggnader

börjat bildas, nämligen å Östermalm och Ladugårdsgärdet, uttalar

kommissionen till stöd för sin uppfattning, bland annat, att det såväl ur

intern statlig förvaltningssynpunkt som icke minst ur allmänhetens synpunkt

vore önskvärt att undvika tillskapandet av nya centra för den statliga förvaltningen.

Med de relativt stora avstånd mellan de olika områdena, som

det här vore fråga örn, torde icke kunna undvikas både tidsspillan och

andra olägenheter vid en dylik ytterligare decentralisering.

I detta sammanhang har kommissionen, under framhållande av att Stockholms

stad av naturliga orsaker sökte koncentrera sin förvaltning till Kungsholmen,

något som kommissionen funnit lämpligt, väckt frågan, huruvida

icke ämbetsbyggnaden Hantverkargatan 29 (väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och rikets allmänna kartverk) lämpligen

borde övertagas av staden. Härför talade, anför kommissionen, även den

omständigheten, att en del av de i byggnaden inrymda ämbetsverken i allt

fall inom en nära framtid måste avflytta från byggnaden. Med hänsyn till,

bland annat, tidsläget, har emellertid kommissionen ej ansett sig böra framlägga

förslag i ämnet.

I själva exploateringsfrågan gör kommissionen följande uttalande:

Kommissionen delar den från stadens sida framförda uppfattningen örn

önskvärdheten av att bevara ett öppet område, som kan hållas tillgängligt

för utställningar och andra dylika ändamål. Härjämte torde föreligga visst

fog för den åsikten, att det ur naturskydds- och kulturhistorisk synpunkt klav

intresse att bevara åtminstone en del av den säregna natur Ladugårdsgärdet

erbjuder. A andra sidan måste kronans och stadens ofrånkomliga

behov av byggnadsmark tillgodoses. Förrän närmare utredning vunnits örn

i vilken utsträckning detta måste ske med anlitande av ifrågavarande område

torde icke kunna angivas, i vilken omfattning Gärdet kan lämnas obebyggt

eller huru stort område, som kan exploateras genom bebyggelse med

bostadshus.

Sin ståndpunkt till de olika Ladugårdsgärdet berörande spörsmålen har

kommissionen sammanfattat i följande punkter:

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

23

1. Sedan från kronans respektive stadens sida närmare utredning gjorts

om föreliggande markbehov, upprättas en dispositionsplan för de ännu icke

bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet. Med hänsyn till bland annat de militära

myndigheternas önskemål beträffande förfogandet över vissa staden tillhöriga

markområden å Norra Djurgården — Kaknäsområdena — torde planen

böra omfatta all mark ända fram till Värtan och Djurgårdsbrunnsviken.

2. I denna plan reserveras mark för dels projekterade nybyggnader för

statliga ämbetsverk eller andra liknande statliga ändamål och dels erforderliga

kommunala byggnader eller anläggningar, varjämte angives huru stort

område, som tills vidare bör bibehållas som allmän plats och vad som ytterligare

kan upplåtas för enskild bebyggelse.

3. Med Stockholms stad upptagas därefter förhandlingar om försäljning

av den för kommunala byggnader och anläggningar erforderliga marken.

Hinder bör dock givetvis icke möta att, där så låter sig göra utan att den

större planeringen därav influeras, redan nu tillgodose de mest trängande

behoven.

4. Den av kronan bibehållna allmänna platsen får under viss tidrymd

disponeras av staden på villkor, varom närmare överenskommelse träffas

mellan kronan och staden.

Såsom tidigare omnämnts omfattar det av kommissionen framlagda avtalsförslaget

icke frågor, som beröra Ladugårdsgärdet.

Beträffande Bellevueområdet uttalar kommissionen, att detsamma till vissa

delar utgjordes av sådan, nu såsom park utnyttjad mark, vilken antingen

icke vore tjänlig för bebyggelse eller beträffande vilken det finge anses

föreligga ett betydande allmänt intresse att parkegenskapen bibehölles jämväl

i fortsättningen. För utrönande i vad mån Bellevueområdet borde bliva

föremål för bebyggande och i vilken omfattning det borde bevaras såsom

park, funne markkommissionen erforderligt, att en plan för området upplades.

Med denna som utgångspunkt torde därefter vidare överläggningar

böra upptagas mellan kronan och staden angående villkoren för bibehållandet

av parkområdet vid denna dess egenskap.

Yttranden.

De över avtalet hörda myndigheterna hava i stort sett tillstyrkt detsammas

godkännande, därvid dock några myndigheter beträffande lösningen

av en del av de i avtalet berörda frågorna uttalat vissa betänkligheter eller

framställt vissa anmärkningar.

Järnvägsstyrelsen meddelar, att statens järnvägars intressen berördes av

avtalet i vad avser Tegelbackens reglering och förbättring av trafikförbindelserna

mellan Norrmalm och Södermalm jämte i samband därmed stående

markfrågor m. m. samt vissa Stockholms centralbangård berörande markfrågor

m. m. Styrelsen anför:

Mot det av kommissionen framlagda förslaget till ordnande av trafikför

hållandena å Tegelbacken och förändring av trafikförbindelserna söderut,

såsom detta i fullständigt genomförande närmare angives å avtalsförslaget

tillhörande ritningsbilagor, märkta Pl. I och Pl. II, samt första byggnadsskedet,

bild 11 i betänkandet, av det å Pl. I visade förslaget, ävensom mot

avtalsförslagets bestämmelser beträffande fördelning av byggnadskostnaderna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 234.

och ersättning för skada oell intrång, som förorsakas av de nya trafikanordningarnas

genomförande, marköverlåtelser m. m. är från styrelsens sida icke

något att erinra.

Enligt den föreslagna markuppgörelsen för områdena invid Stockholms

centralbangård skola de markområden, som enligt nu föreliggande förslag

till bangårdens framtida utbyggnad erfordras för järnvägsändamål, antingen

överlämnas till kronan med äganderätt eller också reserveras för detta ändamål,

varjämte vissa kronan tillhöriga markområden, som enligt nyssnämnda

förslag icke erfordras för järnvägsändamål, skola överlämnas till staden.

Mot omfattningen av de i avtalsförslaget angivna markområden, som skola

bliva föremål för överlåtelser kontrahenterna emellan, samt mot de föreslagna

grunderna för nämnda överlåtelser Ilar styrelsen likaledes icke något

att erinra.

Styrelsen anser sig dock i detta sammanhang böra framhålla, att värdet av

de markområden med därå befintliga byggnader, som statens järnvägar nu

äga eller disponera och vilka skola överlämnas till staden, enligt styrelsens

uppskattning i stort sett motsvarar värdet av de markområden jämte byggnader,

som staden överlämnar till kronan för att användas för järnvägsändamål.

Den i avtalsförslagets § 18 överenskomna mellangiften, som staden

äger räkna sig till godo, synes därför i huvudsak stå i samband med den

för anordnande av nytt bangårdspostkontor med tillhörande spårsystem erforderliga

marken, varför styrelsen förutsätter, att dessa markkostnader sedermera

bliva föremål för reglering mellan postverket och statens järnvägar.

Styrelsen har slutligen uttalat, att ehuru styrelsen förutsatte, att kontrahenterna

i görligaste mån skulle söka åstadkomma betingelserna för att avtalet

på sätt i § 49 närmare angåves skulle bliva bindande före den 1 juni

1941, styrelsen dock delade kommissionens uttalade mening, att sagda tidpunkt

kunde behöva förskjutas. Det torde därför vara mest ändamålsenligt,

att riksdagen bemyndigade Kungl. Majit att medgiva förlängning av den tid,

under vilken frågan örn avtalets bestånd vore svävande, samt att vidtaga

därav betingade ändringar i fråga örn tillträdes- och likviddagar m. m.

Generalpoststyrelsen har avgivit utlåtande rörande de delar av markkommissionens

betänkande, som avse frågor angående bangårdspostkontoret och

dess förläggning. Styrelsen har meddelat, att styrelsen på anhållan av

kommissionen den 14 oktober 1939 avgav yttrande över två förslag till lösning

av tegelbacksfrågan, i allt väsentligt överensstämmande med de i betänkandet

behandlade överfarts- och underfartsförslagen. Därvid förordade

generalpoststyrelsen överfartsförslaget på i huvudsak de skäl, som återgivits i

betänkandet (sid. 37 och 39). I samma skrivelse anförde generalpoststyrelsen

vidare följande:

Båda de ifrågavarande förslagen förutsatte för det slutliga utbyggandet

bangårdspostkontorets förflyttning till annan plats. Postkontorets kvarblivande

å sin nuvarande plats under det första byggnadsskedet syntes helt

säkert komma att medföra betydande olägenheter icke blott för postarbetet

utan även för själva byggnadsarbetena. Det kunde därför måhända förtjäna

övervägas, huruvida icke bangårdspostkontorets förflyttning borde utgöra ett

första led i Tegelbacksproblemets lösning och således genomföras, innan

första utbyggnadsskedet toge sin början. Posttrafiken vid bangårdspostkontoret

hade varit i ständig tillväxt och ökat i en grad, som det icke varit möjligt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

att förutse vid tiden för byggnaden planerande. Till följd härav vöre sagda

postkontorslokaler numera alldeles otillräckliga. Några mera effektiva åtgärder

för tillgodoseende av postkontorets ökade lokalbehov hade icke varit

möjliga, då markutrymmen för en tillbyggnad icke kunnat ställas till förfogande

och kontorets förflyttning till annan plats inom bangårdsområdet

icke ansetts kunna äga rum, förrän Tegelbacksproblemet vunnit sin lösning.

Även örn möjligheter till ökat utrymme nu skulle kunna erbjudas i postbyggnadens

omedelbara närhet, kunde det ur ekonomisk synpunkt knappast anses

försvarligt att för en till- och ombyggnad av bangårdspostkontoret, vilken

endast kunde få karaktär av ett förhållandevis kortvarigt provisorium, nedlägga

så betydande belopp, som här skulle komma ifråga. För att bangårdspostkontoret

skulle kunna fullgöra sin uppgift, vore det i varje fall

oundgängligen erforderligt, att postkontoret mycket snart bereddes det

ökade utrymme, varav det vore i behov. Ett längre uppskov härmed än

två högst tre år kunde, såvitt generalpoststyrelsen nu vore i tillfälle bedöma,

icke vara möjligt. Styrelsen ville därför bestämt framhålla angelägenheten

av att den tomt, som vore avsedd att upplåtas för ett blivande nytt

bangårdspostkontor, snarast ställdes till förfogande för avsett ändamål.

Efter att hava erinrat örn, bland annat, att det av kommissionen i nu

berörda fråga framlagda förslaget, som framkommit efter utredning av en

särskilt tillkallad delegation, innebure, att bangårdspostkontoret skulle förläggas

väster om Centralbangården omedelbart söder örn den projekterade

viadukten över järnvägsområdet i Klarabergsgatans förlängning, anför generalpoststyrelsen

örn detta förslag:

Det är med synnerlig tillfredsställelse styrelsen konstaterar, att det av

markkommissionen förordade förslaget till reglering av Tegelbacken möjliggör

en tillfredsställande lösning inom en förhållandevis näraliggande framtid

av den alltmer brännande frågan örn nya och utvidgade lokaler för bangårdspostkontoret.

Generalpoststyrelsen får sålunda tillstyrka bifall till

markkommissionens förslag i denna del. Det av delegationen uti dess skrivelse

till markkommissionen den 13 januari 1940 gjorda uttalandet, att det

nya banposthusets läge blir ur allmän trafiksynpunkt redan i första utbyggnadsskedet

fördelaktigt och i ett senare skede, då Klarabergsgafaus viadukt

är utförd, mycket gott, kan generalpoststyrelsen för sin del biträda. Styrelsen

vill emellertid framhålla, att det med hänsyn till den ifrågasatta byggnadstomtens

form och förhållandevis obetydliga storlek blir nödvändigt att

bebygga densamma, åtminstone vad beträffar större delen av byggnadskroppen,

till 5 våningars höjd över Vintervägens plan, såsom delegationen

förutsätter i sin nyssnämnda skrivelse.

I detta sammanhang har generalpoststyrelsen meddelat, att styrelsen

redan vidtagit förberedande åtgärder för planläggning av ett nytt bangårdspostkontor,

förlagt till den plats, som franninge av markkommissionens

förslag. Det vore styrelsens avsikt att ingiva framställning till Kungl. Majit

om anvisande av medel till uppförande av den nya posthusbyggnaden i så

god tid, att förslag därom kunde föreläggas 1941 års riksdag. Härigenom

möjliggjordes, dels att det nya bangårdspostkontoret, på. sätt markkommissionen

förutsatt, hunne färdigställas, innan do tidskrävande förberedelserna

till trafikanordningen vid Tegelbacken före,läge i färdigt skick, dels och att det

nuvarande bangårdspostkontoret i enlighet med bestämmelserna i tj 9 av

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

det vid betänkandet fogade förslaget till avtal mellan kronan och staden

kunde överlämnas till staden före den 1 januari 1948.

Telegrafstyrelsen bär icke baft något att erinra mot den föreslagna uppgörelsen

såvitt telegrafverket därav beröres.

Kammarkollegiet uttalar till en början, att förslaget till uppgörelse framträdde

som en samförståndslösning, innebärande en jämkning eller förlikning

i åtskilliga hänseenden av de båda kontrahenternas ståndpunkter eller

anspråk. Till den tekniska lösningen av föreliggande problem, som avtalsförslaget

förutsätter, bar kollegiet icke ansett sig vara i tillfälle att taga ställning.

Kollegiet bar inriktat sig på en granskning av den föreslagna regleringen

av vissa markfrågor. Härom anför kollegiet:

Karaktären av samförståndslösning präglar avtalsförslaget särskilt starkt

i vad därigenom uppgörelse träffats rörande äganderätten till vissa mellan

kontrahenterna tvistiga områden, såsom gatumark, vattenområden, utfyllnader

och liknande. Härigenom undanskjutes alltjämt ett slutgiltigt avgörande av

den gamla tvistefrågan örn innebörden och räckvidden av den rätt, som tillkommer

Stockholms stad till här åsyftade delar av stadsområde! på grund

av privilegier eller donationer av kronan. Mot en uppgörelse förlikningsvis

örn äganderätten till sådana tvistiga områden har kollegiet i princip intet

att erinra, när uppgörelsen såsom här är fallet ingår som ett led i och bereder

väg för en mera vittomfattande uppgörelse. Självfallet förutsättes

härvid att uppgörelsen, såsom också i föreliggande avtalsförslag beaktats,

uttryckligen frånkännes verkan av prejudikat i fråga örn kronans eller stadens

äganderättsanspråk rörande områden, som icke omfattas av uppgörelsen.

Beträffande resultatet för kronans vidkommande av den sålunda föreslagna

uppgörelsen rörande de tvistiga äganderättsanspråken har kollegiet

gjort följande erinringar:

I fråga örn den å Riddarholmen väster örn sammanbindningsbanan belägna,

nu såsom gata, öppen plats eller hamnområde disponerade marken kar

markkommissionen upplyst, att äganderätten till den mark, som utgör gatumark

»av ålder», ävensom till större delen av den såsom hamnområde begagnade

marken, vilken bildats genom utfyllningar, är mellan kronan och

staden stridig. Det må väl vara sant, att Stockholms stad gör gällande

anspråk på äganderätt till marken i fråga i trots av att kronan aldrig på

staden överlåtit sin äganderätt till marken eller det vattenområde, där utfyllningarna

skett. För kronans del finnes emellertid enligt* kollegiets

mening icke någon anledning att betrakta kronans äganderätt till ifrågavarande

mark såsom osäker, utan kronans ställning härutinnan torde vara så

stark, att markens indragande i avtalet knappast bort, såsom synes lia skett,

vid den ekonomiska uppgörelsen öka stadens tillgodohavande. Det synes

kollegiet snarare kunna ifrågasättas, örn icke staden bort utgiva ökat vederlag

för de stora inskränkningar i förfoganderätten till marken, som kronan

enligt avtalsförslaget allt framgent skall vara underkastad till förmån för

stadens hamn- och trafikintressen. Till jämförelse må framhållas den stora

ekonomiska uppoffring, som kronan enligt den föreslagna uppgörelsen rörande

vissa Stockholms centralbangård berörande markfrågor m. m. skulle få vidkännas

för förvärvet av det väster örn centralbangården belägna, till stora

delar tvistiga området litt. B, ehuru områdets förvärvande av kronan till
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

godoser icke blott ett kronans trafikintresse utan till icke ringa del även ett

stadens intresse.

Den föreslagna uppgörelsen angående kronans förvärv av det a Pl. VI nied

röd kantlinje samt bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, li, i, k, 1, m oell a begränsade

området i Staden mellan broarna kompliceras av att i området

ingå delar av Stenbastu-, Kolmätar- och Klockgjutargränderna. Såsom markkommissionen

påpekat göres från kronans sida gällande, att dylik gatumark

inom Staden mellan broarna i fall av förevarande beskaffenhet bör utan ersättning

överlämnas till kronan. Emellertid har enligt förslaget hela området,

som innehåller omkring 2,360 kvadratmeter, påförts kronan till ett

värde av 1,750,000 kronor, vilket motsvarar omkring 742 kronor för kvadratmeter.

Markkommissionen har ansett, att den tvistiga beskaffenheten av

ifrågavarande gatudelar bör vinna tillbörligt beaktande vid uppgörelsen.

Kommissionen anför med anledning härav vissa omständigheter, som skulle

kompensera kronan för att kronan betalade för marken. Härvid är huvudsakligen

att taga fasta på att kronan skulle befrias från skyldigheten att

såsom ägare till kvarteret Mars och Vulcanus (Kanslihuset) utgiva lagenlig

gatumarksersättning för Myntgatans vidgning i enlighet med föreliggande

stadsplaneförslag.

Enligt kollegiets mening saknas i och för sig anledning frångå kravet,

att gatumark inom Staden mellan broarna i fall som förevarande bör överlämnas

till kronan utan vederlag. Markkommissionens betänkande lämnar

icke erforderlig ledning för bedömande, huruvida tillräcklig kompensation

beretts kronan för att kronan enligt förslaget nu likväl skulle betala för

gatumarken. I den mark, som erfordras för Myntgatans vidgning, ingå delar

av ovannämnda tre gränder, för vilka delar gatumarksersättning icke skall

utgå. Till den del av gatumarksersättningen för vidgningen av Myntgatan i

övrigt, som belöper på det till förvärvande av kronan föreslagna området,

har hänsyn tagits vid områdets värdering. Av intresse vore att äga kännedom

örn värdeförhållandet mellan, å ena sidan, den gatumarksersättning för

vidgningen av Myntgatan, som det återstode för kronan att utgiva såsom

ägare av Kanslihuset, och å andra sidan, värdet av den gatumark, vilken

kronan enligt förslaget skulle förvärva. Ytterligare bör här tagas hänsyn

till att kronan enligt förslaget skulle till förmån för Stockholms stad avsäga

sig all den rätt kronan kunde äga till den del av Salvii gränd, vilken vore

avsedd att framdeles ingå i kvarteret Aglaurus. Därest staden framdeles

skulle vilja avhända sig densamma tillhörig mark inom det nybildade kvarteret

Aglaurus, har kronan visserligen tillerkänts företrädesrätt att förvärva

denna mark, men kronan kommer då att få betala även för den del av

Salvii gränd, som nu avstås till staden. Det framgår icke, huruvida hänsyn

till nu berörda förhållanden tagits vid den ekonomiska uppgörelsen. I varje

fall synes det kunna ifrågasättas, örn icke kronan bör förbehållas rätt att

vid ett framtida förvärv av mark inom kvarteret Aglaurus få tillgodoräkna

sig en areal, motsvarande den i det nybildade kvarteret ingående delen av

Salvii gränd.

I anslutning härtill uttalar kollegiet, att kollegiet med vad sålunda anförts

endast velat fästa uppmärksamhet å nämnda detaljer i avtalet. Mot avtalet

i övriga delar hade kollegiet ur de synpunkter kollegiet företrädde nike

något att erinra.

Statskontoret anmärker till en början, att ämbetsverket utgått från såsom

självfallet, att dess utlåtande ej förväntades i vad förslaget avsåge spörsmål

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj-.ts proposition nr 234.

av teknisk eller rättslig art och att statskontoret fördenskull begränsat sig

till att bedöma detsamma ur de synpunkter, statskontoret närmast hade att

företräda, nämligen de ekonomiska. Statskontoret hade emellertid, uttalar

ämbetsverket vidare, uppmärksammat, att förslagsavtalet i viss utsträckningberörde

markområden, till vilka äganderätten vore omstridd. Yad särskilt

beträffade Riddarholmen hade statskontoret icke kunnat värja sig för det

intrycket, att de därstädes befintliga tvistiga områdena av kommissionen

givits en omfattning, som vore ägnad att bibringa en överdriven föreställning

örn Stockholms stads rätt till sagda områden. Det torde icke heller

kunna förnekas, att det varit önskligt, att frågan beträffande äganderätten

till nu nämnda och andra av avtalet berörda markområden kunnat regleras

genom rättstvisternas hänskjutande till domstols prövning, exempelvis på

sätt de s. k. kanslihusdelegerade år 1926 föreslagit i fråga om vissa delar

av kanslihusområdet. Då områden, örn vilka här vore fråga, inginge allenast

såsom delar i en omfattande regleringsplan och då de tvistiga äganderättsfrågorna

efter ömsesidiga eftergifter dock kunnat bringas ur världen, ville

emellertid statskontoret icke ifrågasätta vidtagandet av några åtgärder i nyss

angivet syfte.

Statskontoret anför härefter:

Enligt kommissionens beräkningar skulle kronan påföras ett belopp av

7,776,300 kronor för förvärvandet för järnvägens och postens räkning av ett

visst område väster örn centralbangården (å den vid betänkandet fogade

kartan, Pl. III, utmärkt med rött och bokstaven B). Statskontoret, som

saknar möjlighet att bedöma riktigheten av det värde, som åsatts nämnda

område, har dock icke kunnat undgå att hysa tvekan angående skäligheten

av det ekonomiska krav, som ställts på kronan. Att märka är, att även

Stockholms stad i väsentlig mån har intresse av förslagets genomförande i

denna del. Ämbetsverket tillåter sig erinra därom, att djurgårdskommissionen

på sin tid — såsom framgår av dess på sid. 23 i betänkandet återgivna

yttrande — framhållit, att bangårdsfrågans lösning på möjligast rationella

sätt syntes vara av intresse ej blott för staten-kronan utan även

för Stockholms stad. Detta stadens intresse borde enligt djurgårdskommissionens

mening, i likhet med vad som i analoga fall skett å andra orter,

föranleda deltagande jämväl från stadens sida — i skälig omfattning — i

kostnaderna för åvägabringandet av bangårdsfrågans reglering. Djurgårdskommissionen

underströk, att fastslåendet av en princip, enligt vilken staden

i dylika fall icke skulle deltaga i kostnaderna, syntes betänklig.

Markkommissionen har i sitt betänkande upptagit till behandling jämväl

den vid tidigare tillfälle väckta frågan om förvärvande för kronans räkning

av fastigheten kvarteret Nemesis nr 1 (gamla rådhuset) och för sin del föreslagit,

att med hänsyn till behovet av ämbetslokaler för statsverket ett dylikt

förvärv skulle komma till stånd. Ehuru statskontoret är väl medvetet

örn de svårigheter att tillgodose statsverkets lokalbehov, som för närvarande

föreligga, måste ämbetsverket dock hysa viss tvekan angående nödvändigheten

av att genomföra detta förslag. Statskontoret vill erinra därom, att,

när denna fråga — ehuru i ett annat sammanhang — den 15 oktober 1926

anmäldes inför Kungl. Majit, föredragande departementschefen ansåg det

uppenbart, att ett förvärv av nämnda fastighet för statens räkning endast

borde ske för såvitt ett trängande behov därav förelåge. Enligt departementschefens

uppfattning syntes nämligens byggnadens omdaning till lämpliga

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

ämbetslokaler för statsverket komma att bliva en svårlöst och kostsam uppgift

i betraktande av att byggnaden på grund av dess kulturhistoriska värde

uppenbarligen icke kunde underkastas några mera betydande förändringar.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och till den omständigheten, att

statsverket i allt fall — enligt förslaget — skulle förvärva visst område

mellan Myntgatan, Yästerlånggatan, Storkyrkobrinken och Riddarhustorget,

varest av allt att döma en byggnad för statliga ämbetslokaler kommer att

uppföras i framtiden, synes lämpligheten att belasta statsverket med de

kostnader, som äro förenade med förvärvet och omdaningen av gamla rådhuset,

kunna starkt ifrågasättas.

Med hänsyn till önskemålet från stadens sida att förvärva fastigheterna

uris 3 och 4 i kvarteret Glasbruket (Karolinska institutet) och då fastigheterna

tämligen snart syntes kiinna av kronan avvaras, har markkommissionen

upptagit jämväl dessa fastigheter i det framlagda bytesavtalet mellan

kronan och Stockholms stad. Den köpeskilling, staden skulle erlägga härför,

har beräknats på grundval av ett pris av 430 kronor per kvadratmeter.

Även beträffande dessa värderingsgrunder måste statskontoret ställa sig

betänksamt. Redan den omständigheten, att priset per kvadratmeter för

det markområde, som kronan skulle förvärva inom staden mellan broarna

(det triangulära, med röd kantfärg betecknade området å Pl. VI) satts till

så högt belopp som 742 kronor, medan karolinska institutets fastigheter

taxerats till belopp, motsvarande allenast 430 kronor per kvadratmeter, är

ägnat att understryka den tvekan, statskontoret hyser mot den ekonomiska

uppgörelsen i nu förevarande avseende. Denna tvekan förstärkes ytterligare,

när man tager i beaktande, att det för staden otvivelaktigt måste föreligga

ett mycket stort intresse att förvärva dessa fastigheter, då deras närhet till

stadshuset självfallet gör dem synnerligen lämpliga till plats för en kommunal

byggnad.

I anslutning till vad statskontoret sålunda anfört uttalar ämbetsverket,

att även örn från statskontorets sida anledning syntes föreligga till vissa

erinringar jämväl på en del andra punkter i förslagsavtalet, hade ämbetsverket

dock med hänsyn till den begränsade remisstiden måst inskränka sig till

det nu anförda. Det torde ligga i sakens natur, att det ur olika synpunkter

vore av värde, örn den föreslagna uppgörelsen mellan kronan och staden

kunde komma till stånd. Då det dessutom här gällde en överenskommelse

av stora mått, där enighet nåtts örn en lösning i samförståndets tecken av

åtskilliga sedan länge tvistiga spörsmål, torde måhända de anmärkningar,

som kunde framföras mot vissa delar av denna överenskommelse, böra träda

i bakgrunden. Den av statskontoret verkställda granskningen av förslaget

hade i vart fall icke givit ämbetsverket tillräckligt starka hållpunkter för ett

avstyrkande av detsamma. Statskontoret ville emellertid särskilt understryka

vikten av vad i förslagsavtalet intagits därom, att avtalet icke i något avseende

finge anses prejudicerande i fråga örn kronans eller stadens äganderättsanspråk

rörande områden, beträffande vilka någon rättsöverlåtelse icke

förekommit i avtalet.

Under framhållande av att styrelsen i likhet med markkommissionen

funne det angeläget, att samförstånd åstadkommes mellan kronan och staden

i deras ekonomiska mellanliavanden, förklarar sig byggnadsstyrelsen icke hava

något att erinra beträffande de föreslagna markbytena.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 234,

Vissa av de i avtalsförslaget berörda frågorna hava emellertid givit byggnadsstyrelsen

anledning till vissa påpekanden eller erinringar. Sålunda

anför styrelsen:

I utlåtande den 7 februari 1939 angående 1938 års förslag om Tegelbackens

reglering m. m. uttalade byggnadsstyrelsen, bland annat, allvarliga betänkligheter

mot den utfyllning av Barnhusviken som enligt förslaget avsetts skola

kunna äga rum. A den vid sistnämnda avtal fogade pl. 5 hade med grön

färg markerats ett för järnvägsområdets utvidgning avsett område, vilket

delvis skulle åstadkommas genom betydande utfyllningar, och å vilket staden

enligt avtalet icke finge vidtaga sådana åtgärder, att områdets användning

för järnvägsändamål därigenom avsevärt fördyrades eller försvårades, utan

att underhandling med staten dessförinnan upptoges i frågan. Å pl. 10 och

pl. 12, tillhörande 1938 års förslag, hade utanför detta område markerats en

gatutrafikled av närmare 30 meters bredd, innebärande ytterligare utfyllningar.

Styrelsen uttalade vidare, att dessa anordningar vore såväl i och för sig

som med hänsyn till den blivande gatuledens fortsatta sträckning av beskaffenhet

att kimna bedömas endast i samband med erforderligt förslag till

stadsplan eändring.

Å Pl. lil vid markkommissionens förslag har med grön färg betecknats

ett område, som delvis sträcker sig över Barnhusviken, varför utfyllning av

denna, ehuru i något mindre omfattning än i 1938 års förslag, fortfarande

synes vara förutsatt. Styrelsen, som alltjämt hyser betänkligheter mot så

vittgående utfyllningar i Barnhusviken måste därför på det allvarligaste

framhålla, att avtalet på denna punkt icke får givas sådan tolkning, som

skulle kunna binda prövningen av ett blivande erforderligt förslag till stadsplaneändring

för området.

Den föreslagna uppgörelsen beträffande Västra Riddarholmen måste ur

stadsplanesynpunkt föranleda, antingen att den gällande stadsplanen helt

uppliäves, eftersom rätten att bliva ägare till gatumarken frånhändes staden,

eller att stadsplanen så ändras, att hela Riddarholmen kommer att utgöras

av ett enda kvartersområde.

Markkommissionen har uttalat, att det finge hållas för visst, att kronan

lomme att pietetsfullt beakta Riddarholmens traditioner, som anknöte i

högre grad till rikets än till stadens historia. Byggnadsstyrelsen ansluter

sig helt till detta uttalande. Avsikten att i önskvärd omfattning bevara

Riddarholmens nuvarande karaktär och byggnadsförhållanden bör emellertid

även komma till uttryck genom i anslutning till de befintliga förhållandena

lämpligt avpassade stadsplanebestämmelser. På grund härav vill styrelsen

förorda, att Riddarholmen upptages i stadsplanen såsom ett kvartersområde.

Med anledning av den föreslagna upplåtelsen till staden av Karl Allis

torg och Karl XIIIis torg får byggnadsstyrelsen framhålla, att byggnadsstyrelsen

på dessa områden brukat mot ersättning upplåta vissa områden

för sommarservering m. m. och att styrelsen förutsätter, att i § 37 första

stycket intagna förbehållet för områden, vartill nyttjanderätt upplåtits åt

annan, även gäller sådana temporära upplåtelser, som styrelsen hittills plägat

göra, och att styrelsen därför i fortsättningen blir oförhindrad att i samma

omfattning som hittills verkställa sådana upplåtelser.

Vad beträffar Humlegården finner styrelsen det förklarligt och ur formell

synpunkt lämpligt, att i avtalsförslaget intagits förbehåll för kronan att i

fall av behov verkställa ny- och tillbyggnad för Kungl, biblioteket. Styrelsen

förutsätter emellertid, att kronan icke skall bliva nödsakad att göra

bruk av denna sin rätt. I detta sammanhang må erinras, att styrelsen i

underdånig skrivelse den 2 februari 1923 angående anslag till tillbyggnad

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 234.

31

av Kungl, biblioteket uttalat stora betänkligheter mot en ytterligare utbyggnad

av biblioteket utöver de tillbyggnader på gavlarna, varom förslag

då förelåg, oell som sedan kommit till utförande.

Yad beträffar förslaget i vad det avser ordnandet av trafikförhållandena

å Tegelbacken har byggnadsstyrelsen under hänvisning till sitt förenämnda

utlåtande den 7 februari 1939 framhållit, att styrelsen funne det nu förordade

förslaget innebära den fördelen i jämförelse med 1938 års förslag, att

det vore avsett att genomföras i ett sammanhang medan det tidigare avsett

ett icke tidsbegränsat provisorium av mindre tilltalande utformning. I anslutning

härtill anför styrelsen:

Styrelsen förutsätter emellertid i likhet med järnvägsstyrelsen och stadsplanenämnden

enligt deras i betänkandet å sid. 37 refererade uttalanden,

att förslaget kommer att bliva föremål för ytterligare prövning. Icke heller

markkommissionen har tydligen ansett förslaget innebära en definitiv eller

fullt tillfredsställande lösning av problemet, vilket framgår av dess uttalande

å sid. 42, att den nu verkställda förnyade undersökningen ytterligare bekräftat

svårigheterna att på ett fullt tillfredsställande sätt med varandra

förena deo tekniska och estetiska intressen, som äro knutna till Tegelbacksfrågan.

A sid. 116 har dessutom framhållits att »då i § 1 förklaras, att

kontrahenterna avse att trafikförhållandena å Tegelbacken m. m. skola ordnas

i huvudsaklig överensstämmelse med ritningarna, avsikten varit att bereda

möjlighet till de ändringar och jämkningar, som kunna befinnas påkallade».

Det har vidare av kommissionen framhållits, att det icke vore uteslutet,

att vid förslagets närmare utarbetande nya uppslag kunde framkomma,

som särskilt ur estetisk synpunkt kunde befinnas böra vinna beaktande,

och att hinder då givetvis icke borde föreligga för staden att, i

samförstånd med därav berörda statliga myndigheter, vidtaga därav betingade

ändringar.

Med hänsyn till vad markkommissionen sålunda yttrat och då markfrågorna

vid Tegelbacken enligt avtalet ordnats så, att hinder icke finnas för

även betydande jämkningar i plan, synas vissa garantier finnas för att det till

överenskommelsen fogade skissförslaget icke alltför mycket kommer att binda

en blivande stadsplan för området. Styrelsen förutsätter liksom kommissionen

synes göra, att det ifrågasatta avtalet inrymmer så stor frihet beträffande

trafikanordningarna vid Tegelbacken, att icke endast önskvärda förbättringar

i det förordade förslaget möjliggöras utan att det även skall anses

inrymma möjligheter för varje annat uppslag, som visar sig innebära

bättre lösningar av ifrågavarande trafikproblem.

Örn det i betänkandet avsedda förslaget skulle genomföras, anser byggnadsstyrelsen

liksom markkommissionen, att det bör utbyggas i ett sammanhang

för undvikande av ett för obestämd framtid bestående provisorium.

En nödvändig förutsättning härför vore emellertid, framhåller styrelsen, att

det nuvarande bangårdspostkontoret först reves. Härom anför styrelsen:

I förslaget till markuppgörelse mellan kronan och staden hava även medtagits

de områden, som ansetts erforderliga för ordnande av frågorna örn

nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin i stället för de befintliga

byggnaderna av provisorisk karaktär. Huru dessa byggnadsfrågor skulle

ordnas, har markkommissionen emellertid icke tagit någon slutlig ställning

till.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

A sid. 43—44 beröras emellertid två olika uppslag till denna frågas lösning,

av vilka det ena framlagts av arkitekten Tage William-Olsson oell

det andra av en särskild delegation, bestående av en representant för

vardera generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen samt två representanter

för staden.

Enligt det sistnämnda av dessa uppslag skulle på det med röd färg betecknade

området väster om bangården, Pl. III, uppföras ett större komplex

med tämligen stor höjd, innehållande lokaler för bangårdspost. Sedan

posten inflyttat i den nya byggnaden skulle statens järnvägar eventuellt

taga i anspråk det nuvarande bangårdspostkontoret.

Enligt arkitekten William-Olssons uppslag skulle, sedan ett nytt ilgodsmagasin

uppförts väster örn nuvarande bangårdsområdet å därför avsedd

plats vid Vintervägen, för bangårdspostens räkning inredas lokaler dels

i de tvenne övre våningarna i en ankomsthall, som skulle uppföras för

järnvägen tvärs över spåren, dels i bangårdsområdets sydvästra del, ungefär

å platsen för det nuvarande ilgodsmagasinet.

Ehuru markkommissionen icke tagit ställning till dessa byggnadsfrågor,

anser styrelsen med hänsyn till vad ovan anförts beträffande Tegelbackens

utbyggande i ett sammanhang, dem vara av sådan betydelse, att de icke

böra här förbigås. Vid en jämförelse mellan de båda uppslagen finner styrelsen

delegationens uppslag olämpligt, enär styrelsen utgår från att karaktären

av dalgång kring Klaraviken bör såvitt möjligt bibehållas i stadsbilden

och att alltså högbebyggelse icke må komma ifråga. Det av arkitekten

William-Olsson framförda uppslaget anknyter direkt till det i betänkandet

framlagda förslaget angående den nya trafikanordningen på så sätt, att fondbyggnaden

över spåren får omedelbar användning som postkontor. Detta

är så mycket betydelsefullare som järnvägsstyrelsen enligt vad som anföres

å sid. 45 i betänkandet uttalat, att nämnda byggnad icke för närvarande

kunde anses erforderlig för järnvägsändamål. Byggnadsstyrelsen håller nämligen

före, att denna fondbyggnad utgör en väsentlig och nödvändig del i

det föreliggande förslaget till trafikanordning.

Sedan denna fondbyggnad uppförts och posten flyttat dit, skulle det nuvarande

bangårdspostkontoret kunna rivas och trafikanordningen omedelbart

utföras. Arkitekten William-Olssons uppslag har alltså det väsentliga företrädet

framför delegationens, att tillkomsten av fondbyggnaden möjliggör,

att trafikanordningen i anslutning till denna byggnad i ett sammanhang kan

utbyggas i full omfattning.

Som slutomdöme beträffande den av markkommissionen föreslagna lösningen

av frågan rörande Tegelbacken har byggnadsstyrelsen sammanfattningsvis

framhållit, att styrelsen icke funne det föreliggande förslaget innebära

en fullt tillfredsställande eller slutgiltig lösning av problemet. Då

emellertid såsom av det anförda franninge markkommissionen uppenbarligen

åsyftat, att avtalet skulle anses inrymma möjligheter till alla sådana förbättringar,

vartill förslag kunna uppkomma under frågans vidare behandling,

hade styrelsen icke funnit anledning att motsätta sig ett godkännande av

avtalsförslaget i denna del. Med hänsyn till önskvärdheten av att relativt

låg bebyggelse bibehölles på bangårdsområdet och av att den nya trafikanordningen

genomfördes i ett sammanhang, ville styrelsen förorda, att

byggnadsfrågorna avseende nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin

m. m. i princip löstes enligt förut anvisade förfaringssätt.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

33

Byggnadsstyrelsen meddelar slutligen, att styrelsen biträdde de av kommissionen

å sid. 114 och 115 uttalade önskemålen om upprättande av dispositionsplan

m. m. för de ännu icke bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet

samt Bellevueområdet.

Djurgårdskommissionen bär i sitt utlåtande icke ansett sig böra ingå på

den tekniska lösningen av de trafikproblem, som behandlas i markkommissionens

betänkande, utan har till behandling upptagit endast de markfrågor,

som beröras i betänkandet.

Till en början uttalar djurgårdskommissionen, att avtalet i fråga örn marköverlåtelsernas

omfattning i huvudsak grundats å resultaten av de förhandlingar,

som tidigare förts mellan kronans fastighetskommission av år 1925,

djurgårdskommissionen m. fl., å ena, samt särskilda Stockholms stads förlian

dlingsorgan, å andra sidan. Det nya i det föreliggande markavtalet,

jämfört med tidigare förhandlingar, vore dels kronans överlåtelse till staden

av vissa förutvarande lokstallsområden och kronans förvärv från staden av

fastigheterna nr 1 i kvarteret Nemesis (gamla rådhuset) samt niis 7 och 8

i kvarteret Jericho, dels att det förut framförda projektet örn stadens förvärv

av Kungsträdgården blivit avfört och ersatt med en upplåtelse till staden

med nyttjanderätt för viss tid samt mot viss ersättning av så väl Kungsträdgården

som Humlegården.

Då de av djurgårdskommissionen emot 1938 års bangårdsavtal i vad detta

rörde områdena norr örn Norrström riktade anmärkningarna i det nu

föreliggande avtalsförslaget vunnit beaktande, anser kommissionen avtalet

i denna del icke föranleda någon erinran. Kommissionen framhåller emellertid,

att avtalet i en detalj syntes böra kompletteras, nämligen i vad avsåge

å överlåtna områden belägna byggnader eller delar av byggnad, särskilt

då den del av nuvarande saluhallsbyggnaden, som vore belägen å till kronan

överlåtet område. Sista stycket i § 42 kunde, anför kommissionen, knappast

anses uttömmande reglera de förhållanden, som uppkomme i följd av att

gränsen för det till kronan överlåtna röda området A å pl. III ginge i en

bruten linje genom saluhallsbyggnaden och det till staden överlåtna lila

området C likaledes begränsades av en bruten linje genom nuvarande bangårdspostkontoret.

Örn avsikten vore, att viss byggnadsdel skulle rivas men

en annan bibehållas, torde detta tarva reglering av då uppkommande mellanhavanden

mellan avtalsparterna.

Uppgörelsen angående fastigheterna inom kvarteret Jericho har ej

givit djurgårdskommissionen anledning till annan anmärkning, än att i § 21

bort uttryckligen angivas, att kronan frikallades från utgivande av ej blott

gatumarksersättning utan även gatukostnadsbidrag, detta i likhet med vad

som gällde beträffande i §§ 12 och 15 berörda fastigheter.

Rörande uppgörelsen i fråga om Riddarholmen samt järnvägsområdena

i Staden mellan broarna och å Södermalm påpekar djurgårdskommissionen

till en början, att § 11 st. 5 givetvis borde gälla jämväl

i fråga om skada och intrång å fastighet, belägen inom Staden mellan broarna

och å Södermalm. I övrigt anför kommissionen:

Bihang till riksdagens protokoll 1B40. 1 sami. Nr 234.

830 40 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr ‘JHi.

Beträffande de delar av Riddarholmen, vilka efter avtalet skola tillhöra

staden eller upptagas av statens järnvägar, göres avtalets giltighet enligt

§ 49 beroende av stadsplaneändring i huvudsaklig överensstämmelse med

pl. I. Något motsvarande stadgande örn de övriga delarna av Riddarholmen

tinnes däremot ej. I motiveringen angives å sid. 73, att markkommissionen

stannat vid föreslaget likvidbelopp 1,445,000 kronor med hänsyn bland annat

till att »kronan genom stadens rättsöverlåtelser erhåller full och oinskränkt

dispositionsrätt till större delen av marken å Riddarholmen» och att staden

icke kan i vanlig stadsplanemiissig ordning inverka på den närmare dispositionen

av dessa områden». Dessa uttalanden synas vila på den uppfattningen,

att avtalet så att säga tager över stadsplanelagen, så att redan

genom avtalet kronans rätt att bebygga i enlighet med vad avtalet är avsett

att medgiva skulle vara tryggad. Såvitt djurgårdskommissionen kan finna

är en sådan uppfattning ej juridiskt hållbar. Endast örn genom stadsplaneändring

de respektive delar av kronans tomter angränsande stadsägoområden,

vilka avses skola få bebyggas, erhålla karaktär av kvartersmark, som

får bebyggas, samt sammanläggas med kronans intilliggande respektive

tomter, kan ändamålsenlig bebyggelse å ifrågavarande stadsägodelar ske.

Det är därför nödvändigt, att i § 49 intages förbehåll örn stadsplan jämväl

beträffande de å pl. IV angivna markområdena, vilka angränsa kronans tomtmark

efter avtalets genomförande.

Avtalet gör ej någon ändring i av ålder bestående eller ock vederbörligen

fastställd stadsplan å Riddarholmen. Därför kan man ej heller stadga något

sådant, som nu står i § 25, nämligen att stadsplanelagens å staden lagda

skyldigheter skulle överflyttas å kronan. Avsikten i 25 måste vara, att

kronan gent emot staden svarar för att staden får så disponera gatumarken,

att staden kan fullgöra sina skyldigheter enligt stadsplanelag, byggnadsstadga

samt kommunala stadgor och bestämmelser. Paragrafen bör också

kompletteras med bestämmelse örn att staden skall bekosta där avsedda

gatudelars anläggning och underhåll samt, mot vederbörligen bestämd avgift,

renhållning.

Aven § 24 synes vara avfattad med utgående från ovan bemötta antaganden

rörande förhållandet mellan avtal och stadsplan. Nuvarande gator förbliva

stadsplanemässigt alltjämt gata även efter avtalet. I följd av nu an

givna förhållande — och ej på grund av avtalet — åligger det staden att

fullgöra i paragrafen avsedda skyldigheter beträffande nu befintliga gatuområden

— renhållningen mot åtnjutande av fastställd renhållningsavgift.

Denna renhållningsavgift fastställes visserligen efter enahanda huvudgrunder,

men enligt olika kungl, brev och för olika tider beträffande enskildas (jämte

stadens) och kronans fastigheter. De områden, vilka icke utgöra gata, kunna

däremot ej åsättas gaturenhållningsavgift, och i enlighet med riksdagens

skrivelse den 16 maj 1929, nr 175, punkt 5:o, bör staden utan kostnad för

kronan svara för underhåll, renhållning och belysning av de kronan tillhöriga

områden, bland annat å Riddarholmen, som, ehuru ej enligt stadsplan

utgörande gata, likväl hållas öppna för allmän trafik.

Vad kronan vid uppgörelsen rörande Riddarholmen enligt avtalet har att

utgiva i ersättning till staden synes vara tilltaget i överkant, då man tar

hänsyn dels till tvistigheten i stadens rätt till vissa områden, dels därtill

att kronans möjligheter till bebyggelse å vissa områden äro i hög grad inskränkta.

De ytterligare byggnadsmöjliglieter, som markkommissionen talar

örn, hänföra sig huvudsakligen till kronans egna tomtområden eller utfyllningar

vid dessa. Aven i detta sammanhang må framhållas, att vad kronan

härvidlag lämnar likvid för, icke kan anses av staden presterat med mindre

stadsplaneändring i enlighet med ovanstående förbindes med avtalet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

I fråga om uppgörelsen rörande området mellan Myntgatan, Västerlånggatan,

Storkyrkobrinken oell Riddarhustorget erinrar djurgårdskommissionen

örn markkommissionens uttalande, att kronans anspråk på gatumarken

inom jämväl det nya kvarteret motvägdes dels av befrielse från viss

gatumarksersättning, dels av Myntgatans breddning. Även örn så ansåges,

syntes, anför djurgårdskommissionen, avdraget för kronans anspråk på gatumarken

lågt beräknat. Vidare anför kommissionen:

Kommissionen förutsätter, att i § 31 avses befrielse från gatumarksersättning

ej blott för nu tillämnad ytterligare breddning av Myntgatan enligt

pl. VI, utan även för den tidigare fastställda breddning, som omförmäles i

punkt 8:o st. 2 av 1928 års Kanslihus-Kungsholmsavtal. Kronan bör vidare

— i analogi med vad ovan anförts rörande kvarteret Jericho — uttryckligen

friskrivas från gatukostnadsbidrag.

Med hänsyn till bland annat, att Salvii gränd kommer att ersättas av

den nya Myntgatan, torde avtalet böra kompletteras med en bestiimmelse

örn, att, därest kronan av enskild förvärvar ytterligare markdelar av nuvarande

tomterna uris 3.6 samt 5 i kvarteret Cephalus, kronan jämväl för

den marken friskrives från gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag.

Därmed vinnes också att kronans och stadens mellanliavanden rörande detta

nya kvarter restlöst regleras genom förevarande avtal.

Bestämmelserna i § 31 sista stycket och § 32 synas leda till, att kronan

först avstår sin rätt till där avsedd del av Salvii gränd och sedan enligt

§ 32 köper tillbaka den för fulla värdet. Det synes mer i analogi med överenskommelserna

rörande gatumark i denna trakt att, därest kronan förvärvar

återstående del av kvarteret Aglaurus, staden till kronan avstår sin rätt till

angivna del av Salvii gränd.

Beträffande förvärvet av kvarteret Ne mesis (G amia råd huse t) har djurgårdskommissionen

givit uttryck åt en viss tveksamhet dels med hänsyn till de

skäl mot sådant förvärv, som på sin tid anfördes av kronans fastighetskommission

(betänkandet sid. 78—79), dels ock enär byggnadens användning i

hög grad försvårades på grund av bestämmelserna i § 40. I samband med

vissa utredningar inom justitiedepartementet rörande lokaler för ämbetsmyndigheter

torde, anför kommissionen, hava framkommit, att ett iordningställande

av den nuvarande byggnaden komme att draga stora kostnader.

Även underhåll och drift torde ställa sig relativt dyrbara i vad rörde denna

byggnad.

Kommissionen framhåller i detta sammanhang, att bestämmelserna i § 40

måste tolkas så, att i där avsedda byggnaders inre finge vidtagas sådana

förändringar, som funnes nödiga och ej spolierade väsentliga kulturvärden.

Mot överlåtelsen av kvarteret Glasbruket nris 3 och 4 har djurgårdskommissionen

intet att erinra. Rörande priset anser sig djurgårdskommissionen

ej böra göra någon erinran.

Beträffande parköverenskommelsen hade, meddelar djurgårdskommissionen,

inom densamma betänkligheter yppats mot uppgörelsen i denna del,

främst med hänsyn till upplåtelsetidens långvarighet samt den avtalade ersättningens

låga belopp i förhållande till de markvärden, det här rörde sig

örn. Härom anför kommissionen vidare:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 234.

Såsom skäl för kortare upplåtelsetid bär även framförts önskvärdheten av

att dessa parkfrågor skulle kunna upptagas till behandling i sammanhang

med den framtida dispositionen av Skepps- och Kastellholmarna, där krav

på stora områdens friläggande äro att emotse och tydligen komma att få

stor ekonomisk betydelse. Det har också framhållits, att en engångsavgift

förefaller omotiverad, då samtidigt en årsavgift skall utgå, samt att den

föreslagna årliga avgiften i stället bort utgå med ett i förhållande till markvärdet

skäligt belopp. I vad mån sådana betänkligheter motvägas av de

fördelar, som överenskommelsen kan anses innebära, särskilt såsom integrerande

del i det nu föreliggande avtalet, ankommer på Kungl. Majit och riksdagen

att bedöma.

Vad angår överenskommelsens detaljer i nu angivna del gör djurgårdskommissionen

följande anmärkningar:

Frågan om gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag i vad avser de

breddade gatorna genom och utmed Kungsträdgården har icke i avtalet reglerats.

Det synes nödvändigt, att kronan för sin mark helt friskrives i berörda

hänseenden — djurgårdskommissionen förutsätter givetvis, att i stadsplan

nu omedelbart liela det för Hamngatans breddning av staden förvärvade

området utlägges till gata och därmed kronans fasadrätt bibehålies.

Majoriteten inom markkommissionen har vid avtalets uppgörande utgått

från, att vidgningen av Hamngatan ej skulle få medföra ökad hushöjd å dess

norra sida, medan herr Hernlund för sin del intagit motsatt ståndpunkt.

Klart torde vara, att sålunda åtminstone majoriteten förutsatt, att vidgningen

ej skall för norra sidans fastigheter medföra skyldighet att utgiva gatumarksersättning,

och att ersättningen till kronan enligt § 39 2 mom. bestämts med

hänsyn härtill.

Skulle emellertid stadsplaneläggningen rörande berörda fastigheter ske i

enlighet med den mening, som herr Hernlund uttalat, synes ovillkorligen

kronan böra av staden gottskrivas den gatumarksersättning, staden kan utfå

av ägarna till fastigheterna norr örn Hamngatan — i analogi med vad som

i 1931 års Ladugårdsgärdesavtal stadgas rörande de 400,000 kronor, som i

dylikt hänseende utgivits av Stockholm—Dimbo järnvägsaktiebolag för dess

tomter vid Valhallavägen. Därjämte bör i dylikt fall också bebyggelsehöjden

å kronans behållna område vid Hamngatan och eventuellt Västra Trädgårdsgatan

i stadsplan fastställas till enahanda som för tomtmarken norr om

Hamngatan.

I fråga örn markkommissionens uttalanden i vad avser Ladugårdsgärdet

anser sig djurgårdskommissionen till en början böra konstatera, att

markkommissionens i betänkandet angivna ståndpunkt innebure ett fullständigt

frångående av de direktiv, som enligt statsmakternas beslut varit

gällande för Gärdets stadsplaneläggning och exploatering. I anslutning härtill

anför djurgårdskommissionen:

Den del av Ladugårdsgärdet, som helt omslutes av de enligt 1928 och

1931 års Ladugårdsgärdesavtal stadsplanelagda områdena, har alltid från

kronans sida ansetts böra självfallet och snarast möjligt intagas i stadsplan

för att exploateras; den 24 november 1933 uppdrog Kungl. Maj:t åt djurgårdskommissionen

att med Stockholms stad upptaga skyndsamma förhandlingar

härom; och då dessa förhandlingar hitintills icke lett till resultat,

hava 1939 års statsrevisorer med skärpa framhållit angelägenheten av att

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majus proposition nr 234.

ifrågavarande del av Ladugårdsgärdet ofördröjligen blir föremål för exploatering.

Enligt markkommissionens angivna ståndpunkt skulle detta omöjliggöras.

Denna ståndpunkt kräver nämligen en rad av förarbeten innan någon

som helst ny stadsplan eläggning och exploatering å Ladugårdsgärdet kan

komma till stånd: först »närmare utredning» örn föreliggande markbehov

från såväl kronans som stadens sida, därefter upprättande av en dispositionsplan

ej blott över alla ännu obebyggda delar av Ladugårdsgärdet, som

tillhöra kronan, utan också över stadens mark, ända fram till Värtan och

Djurgårdsbrunnsviken; vidare reserverande av mark för såväl statliga som

kommunala byggnader eller anläggningar och därjämte avsättning —• »tillsvidare»

— av ett område till »allmän plats». Endast vad som bleve över

efter dessa reservationer skulle kunna »ytterligare» upplåtas för enskild bebyggelse.

Att ett så omfattande och vittutseende komplex av förarbeten

skulle undanskjuta varje fortsättning av exploateringen å Ladugårdsgärdet

för oberäknelig tid, lärer vara uppenbart.

Djurgårdskommissionen har för sin del upprepade gånger på given anledning

uttalat den meningen, att den sedan ett årtionde aktuella stadsplaneläggningen

av förutnämnda, genom 1928 och 1931 års avtal inramade

område, bör ofördröjligen genomföras. Senast har detta skett i utlåtanden

av den 18 januari 1940 dels i anledning av 1939 års statsrevisorers ovannämnda

uttalande, som helt gick i samma riktning, dels över markkommissionens

då föreliggande inlaga till Kungl. Majit, vilken antydde enahanda

tankegång som nu utvecklats i dess betänkande. Vad som anförts i detta

betänkande har icke rubbat djurgårdskommissionens uppfattning i frågan.

Det torde emellertid påkalla några korta anmärkningar rörande de skäl, som

markkommissionen anfört för sin ståndpunkt.

När maikkommissionen utgått från de stora behoven av mark å Gärdet

för statliga och kommunala ändamål, må härtill erinras, att sådana behov

näppeligen kunna på lång sikt fastställas i sådan omfattning och med sådan

säkerhet, att de rimligen böra läggas till grund för en dispositionsplan av

de utomordentliga mått, kommissionen tänkt sig. Svårigheterna vid en

sådan förliandsberäkning kunna belysas av uppgifter i betänkandet (sid. 112),

att tomter å Ladugårdsgärdet reserverats för riksarkivet, riksförsäkringsanstalten

och pensionsstyrelsen — såvitt djurgårdskommissionen har sig

bekant föreligga inga sådana beslut av statsmakterna. Det av statens delegerade

framförda kravet på 200,000 kvadratmeter, alltså 20 hektar, för ett

sjukhus å Ladugårdsgärdet, har upptagits i betänkandets beräkning, ehuru

veterligen intet nuvarande sjukhus disponerar ens 80,000 kvadratmeter och

det framförda kravet icke är på något sätt auktoriserat. I fråga örn kronans

markbehov för offentliga byggnader pågår en utredning, vars resultat väl

måste prövas av statsmakterna, innan de kunna läggas till grund för någon

dispositionsplan å Ladugårdsgärdet. Härtill kommer att under överskådlig

tid torde kunna motses återhållsamhet från såväl kronans som stadens sida

beträffande nya offentliga byggnadsföretag, och att kronan äger även andra

områden än Ladugårdsgärdet, vilka kunna tagas i anspråk för sådant ändamål,

varjämte kronan förvärvar icke obetydliga nya fastighetskomplex, örn

det nu föreslagna avtalet med staden kommer till stånd.

Beträffande omfattningen av den mark, som skulle kunna vid sidan av

Ladugårdsgärdet disponeras för offentliga byggnader, hänvisar kommissionen

till följande promemoria:

Kronan äger — utöver Kungsträdgården och Humlegården samt Bellevue

— stora områden, lämpade för offentliga institutioner. Förutom de stora

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 234.

periferi områdena vid Drottningholm, Ulriksdal, Bergshamra, Mörby, Haga

och Karlberg äger kronan alltjämt stora områden å Norra Djurgården, som

t. ex. vid Experimentalfältet kunna rimligen tagas i anspråk för ytterligare

institutioner. Inne i staden äger kronan:

Skeppsholmen cirka ...................................... 164,000 kvadratmeter

Kastellholmen cirka ...................................... 29,000 »

Galärvarvet med utfyllnad cirka ........................ 112,600 » O

Djurgårdsstaden cirka .................................... 52,000 »

Beckholmen cirka.......................................... 60,000 »

Vidare har kronan redan å nu stadsplanelagda delar av Ladugårdsgärdet

för närvarande mark reserverad för offentliga byggnader till en areal av

tillhopa cirka 425,000 kvadratmeter. Därjämte lämpa sig de delar av Djurgården

vid Djurgårdsbrunnsviken, där sjöfarts- och etnografiska museet äro

lokaliserade, för ytterligare bebyggelse av enahanda eller liknande art.

Härefter anför kommissionen vidare:

Vad angår det i betänkandet förutsatta reservatet av ett område, »som

tillsvidare bör bibehållas som allmän plats», motiveras detta dels med önskvärdheten

av ett sådant område »för utställningar och andra dylika ändamål»,

dels därmed »att det ur naturskydds- och kulturhistorisk synpunkt är av

intresse att bevara åtminstone en del av den säregna natur Ladugårdsgärdet

erbjuder». Djurgårdskommissionen skall till denna motivering endast foga

den anmärkningen, att sådana synpunkter veterligen hittills icke gjort sig

gällande vid statsmakternas behandling av Ladugårdsgärdesfrågorna. Därem°t

bör framhållas, att för bevarande »tills vidare» av ett betydande område

å Ladugårdsgärdet i orört skick ingalunda erfordras den vidlyftiga

procedur, som markkommissionen tänkt sig. Ett sådant område, innefattande

i huvudsak all mark öster örn nuvarande Gärdesgatan, kommer att

finnas kvar, även örn stadsplaneläggning och exploatering sker av den inramade

mittrayonen väster örn samma gata. Och det torde vara påtagligt,

att sagda återstående östra huvuddel av Ladugårdsgärdet icke kan förväntas

under nu överskådlig tid ifrågakomma för bebyggelse i någon nämnvärd

omfattning.

Ett fullföljande av hittills gällande direktiv örn skyndsam stadsplaneläggning

av det inramade västliga området är givetvis fullt förenligt med avsättning

inom detta område av tomter till offentliga byggnader — i den

utsträckning, som för närvarande kan anses av verkligt behov påkallad; det

kan ju i alla händelser ej komma ifråga, att hela området skall reserveras

för sådana ändamål. Likaså hava de preliminära förslag till sagda partiella

stadsplaneläggning, som uppgjorts inom djurgårdskommissionen, tagit all

erforderlig hänsyn till eventuell disposition av kronans övriga område. Att

nu söka fastställa en definitiv plan för det hela, får däremot anses olämpligt

även ur den svnjmnkten, att väsentligt förändrade förhållanden kunna

inträda, innan en sådan plan skulle komma till användning.

Ett ytterligare skäl till skyndsam stadsplaneläggning av det inramade

västliga området anser djurgårdskommissionen ligga i följande förhållande:

Starka erinringar kunna, såsom 1939 års statsrevisorer å sid. 76 i sitt

betänkande framhållit, göras redan mot att mark i stor omfattning reserveras

för allmänna ändamål, innan densamma intagits i stadsplan. Än starkare

betänkligheter måste det möta att nödgas låta bebyggelse för dylika ända
-

'') Därav vissa områden disponerade av Nordiska museet och kyrkogård.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

mål komma till stånd på icke stadsplanelagd mark; att denna utväg blivit

anlitad för marinens byggnad måste betraktas som en ren nödfallsåtgärd.

Ett uppskov med nu ifrågavarande områdes stadsplaneläggning skulle därför

förhindra eller i vart fall ytterligt försvåra dess tagande i anspråk inom

rimlig tid ens för sådana statens och stadens byggnader, varav behovet är

mest trängande. — Å andra sidan behöver knappast erinras därom att, örn

området nu stadsplanelägges för omväxlande offentlig bebyggelse och bostadsbebyggelse,

det ännu kommer att dröja några år innan den för bostadsbebyggelse

avsedda tomtmarken hinner bliva såld; skulle under mellantiden

vidtagna utredningar visa på behov inom området av offentlig bebyggelse i

större utsträckning än stadsplanen upptager, lära därav betingade ändringar

i stadsplanen kunna genomföras utan tidsutdräkt.

Vad djurgårdskommissionen sålunda anfört angående markkommissionens

ståndpunkt i fråga örn Ladugårdsgärdet hade, uttalar djurgårdskommissionen

slutligen, avsett att bidraga till klargörande av de konsekvenser för den

hittills avsedda stadsplaneläggningen, vilka måste förutses, örn sagda ståndpunkt

skulle godtagas. I varje fall vore det uppenbarligen angeläget, att

statsmakterna i anledning av såväl detta betänkande som statsrevisorernas

motsatta uttalande togo ställning i dessa frågor.

Biksmarskalksämbetet har i ärendet infordrat yttranden från intendenten

för Djurgården i vad avser frågan örn disposition av Norra Djurgården

och från ståthållarämbetet på Haga slott rörande Bellevueområdet.

Intendenten för Djurgården har till en början meddelat, att hela Djurgårdsområdet,

som dispositionsplanen skulle komma att omfatta, för närvarande

vore disponerat. Vissa delar av området torde dock efter hand

lämpligen kunna upplåtas för ifrågasatta ändamål. Intendenten funne det

därför välbetänkt, att en dispositionsplan upprättades och att icke såsom

hittills skett lösryckta delar upplätes för bebyggande. Planen ansåge intendenten

böra omfatta även Svea livgardes och f. d. Göta livgardes kasernområden

samt området öster därom och öster örn Oxenstiernegatan, inom

vilka områden framdeles betydande lokalbehov funnes att tillfredsställa.

Beträffande det i betänkandet berörda spörsmålet att bevara ett öppet område

å Ladugårdsgärdet funne intendenten den föreslagna s. k. Gärdeslieden

härför särskilt lämpad. I anslutning härtill anför intendenten:

Till detta område torde böra räknas hela Fågelbacken, norr örn Greve

von Essens väg, samt området fram till Kampementsbacken. Denna del av

Ladugårdsgärdet är icke blott behövlig för möten, utställningar och dylikt,

utan även under alla årstider för olika sportändamål såsom skid- och kälkåkning,

fotbollspelning, segelhygning m. m. Ett frilagt område härstädes

är dock med hänsyn till en blivande bebyggelse icke tillfyllest. Detta synes

ovillkorligen böra vara av större omfattning för att tillgodose Stockholms

allmänhets olika behov. Från det ifrågasatta frilagda området är det därför

önskvärt, att detta utsträckes norr örn Greve von Essens väg och fram

mot Borgen mot dess sluttningar, som liro mycket använda för skidåkning,

och därifrån mellan Greve von Essens väg mot stadens gräns vid Lindarängsvägen,

omfattande hela Drottningberget med dess olika skogsbestånd

och de vackra liagtorns- och slånsnåren, dess djur- och fågelliv, de härinom

befintliga hyttbacken och gravfälten från folkvandrings- och vikingatiden,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. May.ts proposition nr 234.

samt vidare över Lidingöbrovägen, mellan stadens område och fram till

Lilla Värtan. Härigenom skulle kompensation erhållas för den nu bebyggda

Smedsbacken, för Kampementsbacken, som är avsedd att bebyggas, samt

för det till Stockholms stad avträdda Kaknäsområdet. Samtliga dessa områden

vöre, enligt av särskilt tillkallade sakkunniga avgivet betänkande år

1917, föreslagna att bibehållas såsom naturliga parker. Särskilt angeläget

torde vara, att ingen vidare bebyggelse måtte få förekomma utmed parksjön

Djurgårdsbrunnsviken och därifrån utmed Djurgårdsbrunn.skanalen,

varigenom stora skönhetsvärden kunna bevaras.

Ståthållarämbetet å Haga slott har icke funnit något att erinra mot att en

plan rörande Bellevueområdet upplades under förutsättning, att ämbetet

finge yttra sig över planen, innan den fastställdes.

Riksmarskalles ämbetet bär, under hänvisning till vad intendenten för Djurgården

anfört, förklarat, att ämbetet biträdde de av intendenten framförda

synpunkterna rörande Ladugårdsgärdet. Ämbetet förväntade att, sedan den

i betänkandet omnämnda utredningen gjorts och en dispositionsplan för de

obebyggda delarna av Ladugårdsgärdet upprättats, ämbetet bleve satt i tillfälle

att yttra sig över densamma före dess fastställande.

Ej heller markkommissionens förslag i fråga örn Bellevueområdet har föranlett

någon erinran från riksmarskalksämbetets sida.

Karolinska medikokirurgiska institutet, som yttrat sig över markkommissionens

förslag örn överlåtelse till Stockholms stad av de av Karolinska institutet

disponerade fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket, erinrar

om statsmakternas principbeslut örn förläggning av institutets institutioner

och kliniker till det s. k. Norrbackaområdet samt anför i anslutning härtill:

Detta beslut har så tillvida genomförts, att de första delarna av karolinska

sjukhuset nyligen kunnat tagas i bruk. Förslag har också upprättats

avseende uppförande å Norrbackaområdet av byggnader för institutets teoretiska

institutioner, bibliotek och administrationslokaler. Av detta förslag

har hittills beslutats örn uppförande (i samband med statens institut för

folkhälsan) av nybyggnad för hygieniska institutionen, vissa vägar, kulvertar

m. m. Till övriga delar av förslaget hava medel hittills anvisats blott för

färdigställande av ritningar och entreprenadhandlingar. För genomförande

av dessa delar av förslaget torde kunna beräknas omkring fyra år. Med

detta företags färdigställande kunna institutets till fastigheterna nr 3 och 4

i kvarteret Glasbruket förlagda teoretiska institutioner, bibliotek och administrationslokaler

bortflytta.

Ur institutets synpunkt sett är det ett viktigt önskemål, att en sådan

avflyttning kail äga rum så snart ske kan. Institutets lokaler i Glasbruksfastigheterna

äro nämligen högeligen ålderdomliga, otillräckliga och olämpliga.

Det har sedan länge varit ett trängande behov att för ifrågavarande

inrättningar erhålla tillräckliga och tidsenliga utrymmen.

Kollegiet har därför för sin del intet att invända mot att institutets nuvarande

fastigheter överlåtas till Stockholms stad. De föreslagna bestämmelserna

örn tidpunkten för stadens tillträde av desamma synas ej heller

giva anledning till invändning. Härvid har kollegiet utgått från att statsmakterna

komma att vidtaga erforderliga åtgärder så, att de teoretiska institutionernas

nybyggnadsfråga är definitivt löst före den dag (den 1 januari

1946 respektive 1948), då staden senast äger tillträda fastigheterna.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majda proposition nr 234.

Storleken av det värde, varmed fastigheterna ingå i uppgörelsen, undandrager

sig kollegiets bedömande.

Slutligen har styrelsen för svenska arkitekt för eningen inkommit med ett

yttrande, vari styrelsen i anslutning till synpunkter rörande den framtida

dispositionen av Ladugårdsgärdet, vilka framkommit vid en diskussion å

ett av föreningen avhållet möte, anfört följande:

Föreningen ansluter sig helt till markkommissionens förslag, att innan

ytterligare exploatering företages, en dispositionsplan uppgöres för de ännu

icke bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet, omfattande all ifrågavarande

mark ända fram till Värtan och Djurgårdsbrunnsviken. I denna plan bör

förutom mark för nybyggnader för statliga eller kommunala ändamål angivas,

huru stort område som tillsvidare bör bibehållas såsom allmän plats

och vad som ytterligare kan upplåtas för enskild bebyggelse. Endast genom

en sådan plan kan bedömas var och huru den fortsatta exploateringen på

lämpligaste sätt bör äga rum, samt huru de värden, som ligga i detta vackra

och traditionsrika och för befolkningens trevnad så betydelsefulla område,

skola kunna på bästa sätt tillvaratagas. En dylik dispositionsplan, uppgjord

i samarbete mellan representanter för staten och staden, bör enligt styrelsens

mening kunna upprättas på en tid av_l eller högst 2 år. Med hänsyn

till nu rådande förhållanden torde något hinder av reell betydelse med avseende

på kronans exploateringsverksamhet icke härigenom behöva uppstå,

då med all sannolikhet under den närmaste framtiden något intresse för

enskild byggnadsverksamhet icke torde föreligga.

Vid olika tillfällen under de senare årtiondena hava uppgörelser träffats

mellan kronan och Stockholms stad i syfte att reglera ekonomiska mellanhavanden

rörande inom staden belägna markområden. Bland de olika större

avtal, som under senare tiden träffats, torde jag sålunda få erinra om dels 1928

års Kanslihus- och Kungsholmsavtal, som innefattade en reglering av bland

annat vissa frågor, sammanhängande med det nuvarande kanslihusets åvägabringande,

samt vissa stadsplane- och markregleringsfrågor, avseende kronans

fastigheter å Kungsholmen, dels 1928 och 1931 års Ladugårdsgärdesavtal, som

avsågo en uppgörelse mellan kronan och staden rörande grunderna för Ladugårdsgärdets

intagande i stadsplanen i och för exploatering, dels 1937 års avtal

örn exploatering av Konradsbergs- och Mariebergsområdena å Kungsholmen ,

dels ock slutligen 1939 års avtal om exploatering av Johannesliov och Kvarnängen

m. 11. markområden. Ehuru sålunda åtskilliga frågor reglerats, återstår

emellertid ett stort antal spörsmål, vilkas lösning för såväl staden som

kronan framstår såsom önskvärd och i vissa fall nödvändig.

Vad som under den senaste tiden aktualiserat frågan örn en ny ekonomisk

uppgörelse mellan kronan och staden är nödvändigheten av att inom

en nära framtid söka åstadkomma förbättrade trafikförhållanden vid Tegelbacken,

där plankorsning förekommer mellan gatan och västra stambanan

vid dess infart till centralstationen. Att den under de senare åren inträdda

starka ökningen av såväl gatu- som järnvägstrafiken föranlett sådana allvarliga

olägenheter för trafikförbindelsen vid Tegelbacken mellan Norrmalm och

Kungsholmen, att en reglering av denna trafikplats icke längre synes böra

Departements
chefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majits proposition nr 234.

uppskjutas, torde vara ett så allmänt känt faktum, att någon närmare motivering

därför icke här är erforderlig. För Stockholms stad är det därjämte

ett starkt behov att i samband med en dylik reglering få till stånd en uppgörelse

i fråga örn de statens intressen, som beröras av anordnandet av planerade

nya trafikleder mellan Södermalm och Norrmalm.

Problemet örn Tegelbackens ordnande har sedan lång tid tillbaka varit

föremål för omfattande utredningar, vilka resulterat i en mångfald olika

förslag. Icke något av dessa har emellertid kunnat leda till enighet rörande

problemets rationella lösande. Den år 1938 av järnvägsstyrelsen och delegerade

för Stockholms stad föreslagna lösningen och i samband därmed

preliminärt avtalade markuppgörelsen möttes från de över förslaget hörda

statliga myndigheterna av sådana invändningar, att förslaget icke ansågs

böra framläggas för riksdagen. I syfte att få fram en från båda parternas

sida godtagbar lösning av problemet medverkade Kungl. Majit, på framställning

från stadens sida, den 31 mars 1939 vid tillsättandet av en förhandlingskommission

(1939 års markkommission). Med hänsyn till bland annat

vad som anförts i de över 1938 års förslag avgivna yttrandena och för att

skapa förutsättningar att lättare kunna uppnå en överenskommelse mellan

kronan och staden beträffande de omfattande ekonomiska spörsmål, som en

reglering av Tegelbacken måste medföra, fick kommissionen till uppgift att

verkställa en allmän inventering av de mellan kronan och staden föreliggande

aktuella markfrågorna. Det av markkommissionen i samband med dess betänkande

framlagda avtalsförslaget omfattar därför icke endast en uppgörelse

örn frågor, som avse Tegelbackens ordnande och vad därmed sammanhänger,

utan även om åtskilliga markfrågor, som i och för sig icke äga något samband

med förstnämnda fråga. Bland annat till följd härav har den ekonomiska

uppgörelsen parterna emellan kunnat resultera i att en mellanavgift

av endast omkring 150,000 kronor skulle av ena parten, staden, erläggas till

motparten.

Genom det nu framlagda avtalsförslaget vinnes en reglering av åtskilliga

för staden viktiga spörsmål. Sålunda erhåller såsom tidigare omnämnts

staden möjlighet att åstadkomma en definitiv utformning av Tegelbacken

ävensom anlägga nya syd-nordliga trafikleder, däribland förortsbanan från

söder. Stadens behov av mark för vidgning av de centralbangårdsområdet

angränsande trafiklederna tillgodoses. Vidare lämnar kronan mark för breddning

av Hamngatan och Arsenalsgatan utmed Kungsträdgården. Bland

andra betydelsefullare markförvärv för stadens räkning märkes övertagande

av Karolinska institutets tomt invid Stadshuset ävensom ett ganska betydande

område invid Atlasområdet. Vidare tillförsäkras staden nyttjanderätt

under 50 år till Kungsträdgården och Humlegården, vilka emellertid

kvarbliva i kronans ägo.

Aven örn den träffade uppgörelsen i första hand torde få anses tillgodose

intressen, som äro av särskild aktualitet för staden, medför uppgörelsen

också för kronans vidkommande påtagliga fördelar. Kronan erhåller sålunda

erforderlig mark för uppförande av nytt bangårdspostkontor och nytt ilgods
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

magasin. Särskilt för bangårdspostens del bär en snar lösning av lokalfrågan

visat sig vara önskvärd. Bland andra viktigare markförvärv för

kronans räkning, som omfattas av förslaget, märkes övertagandet av en del

fastigheter i kanslihusets omedelbara närhet. Vidare överlåter staden sina

samtliga fastigheter å Riddarholmen till kronan. Härigenom tillgodoses ett

gammalt önskemål att i görligaste mån samla all mark å Riddarholmen i

kronans hand. Slutligen förvärvar kronan ett par fastigheter vid Lästmakargatan,

vilka telegrafverket behöver för utvidgning av sina där belägna stationsanläggningar.

Det slutresultat, som uppgörelsen innefattar och vilket parternas representanter

å ömse håll funnit riktigt och ansett sig vilja tillstyrka, har, såsom

torde framgå av betänkandet, framkommit under en önskan att avägabringa

samförstånd mellan kronan och staden i deras ekonomiska mellanhavanden.

Karaktären av samförståndslösning präglar avtalsförslaget särskilt

starkt i vad därigenom uppgörelse träffats rörande äganderätten till

vissa mellan parterna tvistiga områden, såsom gatumark, vattenområden och

utfyllnader. Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida icke markkommissionen,

särskilt vad beträffar Riddarholmen, låtit områden, till vilka statens äganderätt

skulle kunna styrkas, ingå i uppgörelsen såsom tvistiga, men ställning

till denna fråga torde svårligen kunna tagas utan att ytterligare undersökningar

och utredningar verkställas. Spörsmålet örn äganderätten till de

tvistiga områdena skulle visserligen, såsom markkommissionen uttalat,

kunna hänskjutas till domstols prövning, utan att en sådan åtgärd skulle

behöva utgöra hinder för eller fördröja genomförandet av den i avtalet förordade

tratikregleringen. Med hänsyn till de skäl, som kunna tala mot ett

dylikt förfarande, synes mig emellertid en förlikningsmässig överenskommelse

mellan parterna rörande de tvistiga områdena vara att föredraga.

Någon fara för att överenskommelsen skall erhålla prejudicerande betydelse

i fråga om kronans eller stadens äganderättsanspråk rörande områden, som

icke omfattas av nu förevarande uppgörelse, kan knappast anses föreligga.

I avtalsförslagets § 48 bär för övrigt till förhindrande härav särskilt uttalats,

att avtalet icke är prejudicerande för andra äganderättsanspråk.

Yad angår den dominerande frågan i den föreslagna uppgörelsen, nämligen

Tegelbackens reglering med vad därmed hör samman, har det av

markkommissionen nu förordade förslaget framkommit efter genomgång av

tidigare upprättade förslag ävensom av nya sådana, som uppgjorts på föranstaltande

av kommissionen. Av den av kommissionen i dess betänkande

lämnade sammanställningen å de fördelar och nackdelar, som äro förenade

med en lösning i enlighet med å ena sidan det av kommissionen förordade

överfartsförslaget, vilket innebär, att den östvästliga gatutrafiken skulle

ledas över järnvägen, samt å andra sidan det underfartsförslag, som ansetts

böra stidias emot det förra, synes mig framgå, att överfartslösningen ur

trafikteknisk synpunkt äger vissa företräden framför undorfartslösningen.

Vad don estetiska sidan beträffar tinner jag det tveksamt, vilket av förslagen

som iir att föredraga. Dr kostnadssynpunkt må framhållas, att underfarts
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 234:.

förslaget ställer sig något dyrare än överfartsförslaget, därvid hänsyn jämväl

bör tagas till att underfartsförslaget torde nödvändiggöra nedsänkandet

av den planerade förortsbanan i tunnel under Norrström, så snart nämnda

bana fortsättes norr örn Tegelbacken. De kostnader, som skulle falla å kronan

i anledning av trafikregleringen, bliva enligt de förutsatta principerna förfördelningen

av kostnaderna mellan parterna emellertid lika antingen det ena eller

det andra alternativet genomföres. Med hänsyn härtill och då ett uuderfartsforslag

ur statens järnvägars synpunkt jämväl torde vara godtagbart, torde det

därför vara utan större betydelse för kronan, vilket alternativ som väljes. Från

kronans sida torde i förevarande sammanhang ställning icke behöva tagas

till nu ifrågavarande spörsmål. Det kan här erinras, att enligt § 1 i avtalet

möjlighet beredes att beträffande lösningen av tegelbacksproblemet vidtaga

de ändringar och jämkningar, som under ärendets vidare behandling kunna

befinnas påkallade. Byggnadsstyrelsen har som sin mening uttalat, att detta

finge anses innebära, att varje uppslag, som visade sig innebära bättre lösningar

av ifrågavarande trafikproblem, torde kunna även i fortsättningen upptagas

till prövning. Aven örn åt denna paragraf knappast torde kunna givas

en så vid tolkning, som byggnadsstyrelsen ansett, förutsätter jag emellertid, att

hinder icke skall möta för Kungl. Majit att ansluta sig till det förslag, som

sedermera, då frågan aktualiseras, kan anses mest ändamålsenligt.

I fråga örn principerna för den ekonomiska uppgörelsen mellan lartenia

innebär förslaget, att byggnadskostnaderna för de ifrågasatta anordningarna

för Tegelbackens reglering och vad därmed sammanhänger skola gäldas av

parterna allt efter graden av det intresse, parterna befinnas äga till de olika

anläggningsdelarna. Mot denna princip kan givetvis icke någon berättigad

erinran framställas. I enlighet härmed skall sålunda staden helt bekosta

framdragandet av lokalbanan (tunnelbanan) från Söder till Norr samt byggandet

av ny gatuled utmed den nya sammanbindningsbanan från Munkbron

till Tegelbacken. Beträffande stambanans omläggning och ordnandet av

Tegelbacken skall en kostnadsfördelning mellan parterna äga rum. För

statens järnvägar medför den nödvändiga förflyttningen av järnvägsbron

något västerut fördelen av en ny och bättre bro, varjämte plankorsningen

mellan järnvägen och gatutrafiken upphör. För vinnande av dessa fördelar

synes mig skäligt, att på sätt markkommissionen föreslagit statens

järnvägar deltaga i kostnaderna med ett belopp, motsvarande dels de beräknade

kostnaderna för den nuvarande brons grundliga reparation och

iståndsättande, dels ock kapitaliserade värdet av det belopp, vartill kostnaderna

för bevakning och underhåll för bomanläggningen vid nuvarande

plankorsning å Tegelbacken uppgå. Ej heller synes något vara att erinra

mot förslaget i vad avser regleringen av de markfrågor, som uppstå genom

den föreslagna trafikregleringen. Enligt principen, att ingendera parten skall

på den andras bekostnad få någon obehörig vinst av banomläggningen, har

sålunda staden att anskaffa och gälda kostnaden för den mark, som erfordras

för stambanan i dess nya läge. I den mån kronan äger rätt till mark, som

tages i anspråk, skall därför kronan erhålla gottgörelse av staden. Å andra

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 234.

45

sidan förutsattes, att de delar av den äldre bansträckningen, som bliva frilagda

genom järnvägens omläggning, utan ersättning skola övergå i stadens ägo.

Vid uppgörelsen i enlighet med vad bär sagts bär emellertid hänsyn tagits

till att den nya bansträckningen i järnvägens intresse förutsatts skola erhålla

en bredd av cirka 11 meter i stället för såsom är fallet i fråga örn den

nuvarande 8,5—9,5 meter.

Enligt avtalsförslaget skola omfattande markbyten äga rum mellan parterna

i fråga örn Stockholms centralbangård berörande områden.

Den för kronan viktigaste följden härav är, att kronan väster örn centralbangården

erhåller ett större område örn närmare 29,000 kvadratmeter, avsett

att användas för järnvägs- och poständamål. Särskilt för postverkets

del föreligger ett trängande behov att inom den närmaste tiden erhålla nya

lokaler för bangårdspostkontoret, vars nuvarande byggnad torde få anses

vara av mera provisorisk karaktär och för sitt ändamål numera otillräcklig.

Enligt det av den särskilda, för utredning av bangårdspostfrågan utsedda

delegationen förordade förslaget skulle postkontoret förläggas å förenämnda

område väster örn centralstationen och omedelbart söder örn en projekterad

viadukt över järnvägsområdet i Klarabergsgatans förlängning. Såsom av

byggnadsstyrelsens utlåtande framgår har däremot styrelsen på närmare

angivna skäl ansett sig böra i stället förorda en förläggning av postkontoret

till den ankomsthall, som skulle uppföras över järnvägen tvärs över spåren.

Med hänsyn till att frågan örn postkontorets förläggning icke omfattas av

det föreliggande avtalsförslaget, torde ståndpunkt i förevarande sammanhang

icke behöva tagas till detta spörsmål. Det torde få ankomma på generalpoststyrelsen

att efter samråd med järnvägsstyrelsen och byggnadsstyrelsen

inkomma med förslag i ämnet, när så anses erforderligt. Då det värde —

300 kronor per kvadratmeter — med vilket området väster örn Centralbangården

ingått i uppgörelsen, liksom värdena å övriga här ifrågavarande markområden

synes från båda parternas sida vara godtagbart, anser jag mig icke

böra framställa någon erinran mot avtalsförslaget i här berörda delar. Enligt

förslaget skall staden i anledning av markbytena tillgodoskrivas ett belopp

av något mer än tre miljoner kronor.

Djurgårdskommissioneu har anmärkt, att sista stycket i § 42 knappast

kunde anses uttömmande reglera de förhållanden, som uppkommit i följd

av att gränsen för det till kronan överlåtna röda området B å pl. III ginge

i en bruten linje genom saluhallsbyggnaden och det till staden överlåtna

lilafärgade området C likaledes begränsades av en bruten linje genom nuvarande

bangårdspostkontoret. Då båda områdena böra överlämnas till

respektive parter fria från byggnader, därest den mottagande parten så

påfordrar, torde uttrycklig bestämmelse härom till förebyggande av missförstånd

böra intagas i § 42 av avtalet.

Uppgörelsen angående kvarteret Jericho möter icke någon invändning

från min sida. I anslutning till vad djurgårdskommissionen anfört torde

emellertid i § 21 av avtalet uttryckligen böra angivas, att kronan frikallas

från utgivande av ej blott gatumarksersättning utan även gatukostnadsbidrag

i övrigt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Såsom markkommissionen uttalat torde det föreligga starka skäl för att

kronan, som redan äger större delen av Riddarholmen, förvärvar all rätt

till den staden tillhöriga, väster örn den föreslagna nya sammanbindningsbanan

belägna marken å Riddarholmen. Härigenom erhåller kronan möjlighet

att på lämpligt sätt utnyttja den för bebyggelse avsedda marken för sina

byggnadsändamål. Den ekonomiska uppgörelsen härom har i hög grad blivit

beroende av att tvist råder mellan parterna angående ägande- eller dispositionsrätten

till vissa delar av den mark, som är föremål för uppgörelse.

Ehuru det kan ifrågasättas, huruvida icke markkommissionen tillmätt stadens

anspråk på rätt till vissa av markområdena alltför stor betydelse vid

den ekonomiska uppgörelsen, anser jag mig dock ej böra förorda någon

ändring i denna del av avtalet. För att kronans rätt att bebygga Riddarholmen

i enlighet med vad avtalet förutsätter skall kunna anses tryggad,

torde det emellertid icke vara tillfyllest, att kronan erhåller äganderätten

till all den mark, varom här är fråga. I anslutning till vad djurgårdskommissionen

uttalat torde därjämte i § 49 böra intagas föreskrift örn att avtalet

icke blir bindande, förrän stadsplan i huvudsaklig överensstämmelse

med Pl. IY av Kungl. Majit fastställts i sådan utsträckning, att de å planschen

angivna områdena, vilka angränsa kronans kvartersmark efter avtalets godkännande

och som enligt avtalet förutsättas skola få bebyggas, i stadsplanen

utläggas såsom kvartersmark.

Med anledning av vad djurgårdskommissionen anmärkt i fråga örn §§ 24

och 25 i avtalsförslaget torde dessa paragrafer böra omformuleras i huvudsaklig

anslutning till vad kommissionen föreslagit.

Från statens sida torde onekligen föreligga intresse, att staten, då tillfälle

erbjudes, förvärvar lämpligt belägen byggnadsmark i det förvaltningscentrum,

som nu finnes inom Staden mellan broarna, för att därigenom

kunna tillgodose redan föreliggande eller framdeles uppkommande behov

av mark för statlig bebyggelse. Jag vill därför tillstyrka, att kronan förvärvar

den staden tillhöriga marken, som är belägen inom området mellan

Myntgatan, Yästerlånggatan och Storkyrkobrinken. Enligt det för området

uppgjorda stadsplaneförslaget skrälle kronan övertaga ett staden tillhörigt

område om cirka 2,360 kvadratmeter, därvid området åsatts ett värde av

1,750,000 kronor eller omkring 742 kronor per kvadratmeter. Med hänsyn

till att tvist råder mellan parterna angående äganderätten till den nuvarande

gatumarken inom området, har det ansetts motiverat, att staden avstår från

den rätt till gatumarksersättning för Myntgatans breddning i enlighet med

den förutsatta stadsplanen, som staden äger göra gällande mot kronan såsom

ägare icke blott till det nu ifrågavarande området utan även till kvarteret

Mars och Vulkanus (Kanslihuset), i den mån gatumarksersättning icke åligger

kronan jämlikt punkt 8:o första stycket i 1928 års Kanslihus-Kungsholmsavtal.

Mot denna uppgörelse synas erinringar böra framställas endast i

följande hänseenden. Förenämnda befrielse från erläggande av gatumarksersättning

torde böra avse icke blott nu tillämnad breddning av Myntgatan

utan även den tidigare fastställda breddning, som omförmäles i punkt 8:o

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majds proposition nr 234.

andra stycket av förenämnda avtal av år 1928. I anslutning härtill bör uttrycklig

bestämmelse härom intagas i § 31 av markkommissionens avtal. Vidare

bör på sätt föreslagits i fråga örn kvarteret Jericho sistnämnda paragraf

kompletteras med en bestämmelse, att kronan friskrives ej blott från gatumarksersättning

utan även från gatukostnadsbidrag i övrigt. Vad djurgårdskommissionen

uttalat i fråga örn Salvii gränd synes mig icke böra föranleda

någon ändring i avtalet.

Mot ett förvärv från kronans sida av kvarteret Nemesis (Gamla Rådhuset)

kunna givetvis vissa invändningar framställas. Sålunda har förut,

satts, att byggnaden såsom kulturhistoriskt värdefull skall för framtiden

bibehållas. Härigenom betages kronan rätten att i vanlig ordning utnyttja

tomtmarken i en eljest möjlig omfattning. Vidare kommer ett iordningställande

av byggnaden för statligt ändamål att draga avsevärda kostnader.

Då vid byggnadens värdering hänsyn tagits till dessa förhållanden och då dess

belägenhet omedelbart intill Kanslihuset får anses för kronan förmånlig,

vill jag emellertid icke motsätta mig ett förvärv av fastigheten till det föreslagna

priset av 900,000 kronor.

En försäljning till staden av fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret

Glasbruket (Karolinska institutet) synes icke böra möta invändning

från kronans sida. Enligt statsmakternas tidigare fattade principbeslut

skola institutets institutioner och kliniker helt förläggas till det s. k. Norrbackaområdet.

I sitt utlåtande över förslaget har karolinska mediko-kirurgiska

institutet också anfört, att det för institutet vore ett viktigt önskemål, att

en avflyttning kunde äga rum så snart som möjligt. Lokalerna i glasbruksfastigheterna

vore nämligen i hög grad ålderdomliga, otillräckliga och olämpliga

för sitt nuvarande ändamål. Det förutsatta priset, 4,503,820 kronor,

motsvarande 430 kronor per kvadratmeter, har statskontoret — under erinran

örn att det av staden till kronan överlåtna, utmed Myntgatan belägna

området i uppgörelsen värderats till 742 kronor per kvadratmeter — funnit

lågt och uttalat betänkligheter mot. Med anledning härav vill jag framhålla,

att fastigheterna i kvarteret Glasbruket med hänsyn till såväl läge som storlek

närmast synas böra jämföras med det område väster örn centralbangården,

som enligt avtalet skall tillfalla kronan. Detta område har i uppgörelsen

mellan parterna ingått med ett värde av 300 kronor per kvadratmeter, d. v. s.

ett lägre värde än fastigheterna i kvarteret Glasbruket. För min del anser

jag mig icke böra påfordra någon höjning av det glasbruksfastigheterna åsätta

värdet.

Frågan örn breddning av de Kungsträdgården angränsande trafiklederna

och då närmast Hamngatan har hinge stått på dagordningen. Att

Hamngatan, särskilt vid den av ateljébyggnaden (Blanchs kafé) bildade s. k.

puckeln, icke tillgodoser de nuvarande trafikbehoven, synes uppenbart. Lösningen

av frågan har hittills försvårats bland annat därigenom, att kronan

av naturliga skäl eftersträvat att, samtidigt som kronan avstår mark för

gatubreddningen, erhålla en uppgörelse dels beträffande redan tidigare för

gatuändamål upplåtna delar av Kungsträdgården, dels ock rörande dispositionen

av den återstående delen av Kungsträdgården.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majus proposition nr 234.

Det av markkommissionen nu framlagda förslaget, att kronan till staden

avstår så mycket mark i norra delen av Kungsträdgården, som erfordras för

Hamngatans breddning till 26 meter, synes icke böra möta invändning från

kronan. I § 49 av avtalet har för detsammas giltighet bland annat angivits,

att stadsplan av Kungl. Majit skall fastställas i huvudsaklig överensstämmelse

med Pl. VII. Då denna plansch i vad avser Hamngatan upptager

två bredder, torde till förekommande av tveksamhet rörande fastställelse^

omfattning ett förtydligande av paragrafen böra äga rum. I mellanvarandet

mellan parterna skall kronan tillgodoföras för den överlåtna delen av

ateljébyggnadens byggnadsyta, i avröjt skick, 575,000 kronor och i anledning

av uppgörelsen i fråga örn de Kungsträdgården i övrigt och Karl

XII:s torg berörande gatorna 1,512,500 kronor. I anslutning till vad djurgårdskommissionen

anfört anser jag det himna starkt ifrågasättas, huruvida

icke kronan bör gottskrivas sådan gatumarksersättning, som ägare av

fastigheter i kvarteret Hästen framdeles kunna bliva skyldiga utgiva till

staden, därest med anledning av Hamngatans breddning en ökad hushöjd

skulle medgivas för de å norra sidan av Hamngatan belägna fastigheterna

i nämnda kvarter. Av kommissionens betänkande framgår nämligen, att

majoriteten inom kommissionen förutsatt, att vidgningen av Hamngatan ej

skulle få medföra en ökad hushöjd å gatans norra sida. Vid dylikt förhållande

torde den mark, som av kronan skulle avstås utmed Hamngatan, hava

i uppgörelsen ingått med ett, med hänsyn till att gatumarksersättning icke

torde kunna påräknas, motsvarande lägre värde. Enligt vad jag inhämtat

har uppgörelsen i nu berörda punkt framkommit efter ingående överväganden

inom kommissionen, därvid ett avstående från kronans sida av anspråken

på den gatumarksersättning, som i en framtid kan tänkas komma att

utbetalas, ansetts motsvaras av medgivanden från stadens sida beträffande

vissa andra delar i den stora uppgörelsen. Med hänsyn till dessa förhållanden

anser jag — ehuru med viss tvekan — mig icke böra påfordra en

ändring i avtalet i den del, varom här är fråga. Såsom förutsättning härför

synes mig dock böra uppställas, att kronan såväl för ateljébyggnadens tomt

som — för det fall att någon del av Kungsträdgården eller Karl XII:s torg i

framtiden skulle av kronan bebyggas — jämväl för övrig mark i Kungsträdgården

och för nämnda torg helt friskrives från gatumarksersättning och

gatukostnadsbidrag i övrigt i vad avser de breddade gatorna utmed Kungsträdgården

och Karl XII:s torg.

Yad angår dispositionen av Kungsträdgården i övrigt, Karl XII:s torg

och Humlegården anser jag övervägande skäl tala för att kronan icke avhänder

sig äganderätten till dessa områden. Då någon ny statlig bebyggelse

i dessa parker — bortsett från en möjligen erforderlig tillbyggnad

till biblioteksliuset i Humlegården — icke, såvitt nu kan bedömas, kommer

att aktualiseras inom en relativt lång tid framåt, synes emellertid såsom

markkommissionen föreslagit en upplåtelse till staden av parkerna lämpligen

böra ske. Den av kommissionen föreslagna upplåtelsetiden, 50 år, kan möjligen

synas väl lång. Skulle till grund för beräkningen av ersättningen för

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

en upplåtelse under nämnda tid läggas de värden, som parkerna kunde äga

såsom tomtmark, måste därjämte den föreslagna engångsersättningen givetvis

vara alltför låg. A andra sidan kan framhållas, att parkerna i stadens hand

avses skola liksom hittills användas såsom för allmänheten utan avgift tillgängliga

parker. Härtill kommer att kronan tidigare icke ansett sig böra

påfordra någon avgift för parkernas upplåtande. På grund av bland annat

nu nämnda förhållanden och då överenskommelsen i nu förevarande avseende

utgör en integrerande del av det föreliggande avtalet, torde de föreslagna

upplåtelsevillkoren böra godtagas från kronans sida. Det torde emellertid

i detta sammanhang böra erinras, att uppgörelsen rörande parkområdena

icke får anses äga prejudicerande betydelse för framtida upplåtelser

av dessa eller andra kronan tillhöriga parkområden. I likhet med byggnadsstyrelsen

förutsätter jag, att upplåtelsen av parkerna icke skall medföra

hinder för styrelsen att jämväl i framtiden medgiva temporära upplåtelser

i vad avser dessa områden i huvudsakligen den omfattning, som hittills

plägat ske. I § 37 av avtalet torde bestämmelse härom intagas.

Ehuru vissa jämkningar i avtalet utöver dem, som jag i det föregående

ansett mig böra föreslå, möjligen skulle från kronans sida kunna vara motiverade,

vill jag med hänsyn till de stora fördelar för båda parterna, som ett

godkännande av avtalet onekligen torde få anses innebära, emellertid icke

ifrågasätta ytterligare justeringar i avtalet. Jag anser därför avtalet, jämkat

i de avseenden jag förutsatt, böra föreläggas riksdagen för godkännande.

Enligt vad jag inhämtat kommer frågan örn avtalets godkännande från stadens

sida att behandlas av Stockholms stadsfullmäktige under senare delen

av maj månad.

Enligt § 49 andra stycket av avtalet är detsamma förfallet, därest detsamma

icke enligt bestämmelserna i nämnda paragrafs första stycke blivit bindande

före den 1 juni 1941. För att bundenhet skall uppstå är föreskrivet, bland

annat, att vattendomstolen genom utslag, som vunnit laga kraft, bifallit de

framställningar, som erfordras för genomförandet av Tegelbackens reglering

ävensom därav betingade trafikförbindelser. Såsom markkommissionen liksom

även järnvägsstyrelsen uttalat kan det av olika skäl tänkas, att förutsättningarna

för avtalets bestånd icke föreligga före den 1 juni 1941 och att

därför sagda tidpunkt kan behöva förskjutas. Då jag delar denna uppfattning,

anser jag bemyndigande hos riksdagen böra utverkas för Kungl. Majit

att medgiva förlängning av den tid, under vilken frågan örn avtalets bestånd

är svävande, samt att vidtaga därav betingade ändringar i fråga örn tillträdes-

och likviddagar.

Då ett överklagande från en utomstående parts sida av vattendomstolens

utslag kan komma att till men för båda parterna medföra ett avsevärt fördröjande

av tidpunkten för avtalets ikraftträdande, synes hinder ej böra

möta för Kungl. Majit att med staden överenskomma, att avtalet ändock

må anses bindande, därest vattendomstolen i sitt utslag medgivit, att de i

framställningarna avsedda arbetena ina verkställas utan lunder därav, att

utslaget icke äger laga kraft.

HHumy till riksdagens protokoll 11)40. 1 sami. Nr 234.

880 40 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Vid avtalets tillämpning kan behov tänkas uppkomma att vidtaga en eller

annan mindre jämkning i avtalet. Med hänsyn härtill bör möjlighet föreligga

för Kungl. Majit att medgiva sådan jämkning utan att frågan härom

skall behöva underställas riksdagens prövning. Bemyndigande att vidtaga

dylik jämkning torde därför böra utverkas hos riksdagen. Jag förutsätter

givetvis, att därest jämkningen är av någon betydenhet, riksdagens medgivande

till ändringen kommer att inhämtas.

I anslutning till de erinringar eller anmärkningar mot avtalet, som jag i

det föregående anfört, torde §§ 21, 24, 25, 31, 35, 37, 42 och 49 böra erhålla

följande ändrade lydelse:

§ 21.

Vederbörande ägare till de i § 19 omförmälda tomterna frikallas från

skyldighet att utgiva å dem belöpande gatumarksersättning ävensom i förekommande

fall gatukostnadsbidrag i övrigt för Lästmakargatans utläggning

i enlighet med nu gällande stadsplan.

Å andra —--nya bebyggelsen.

§ 24.

Kronan förklarar---den nuvarande.

I övrigt —--allmänna trafiken.

Det skall åligga staden att ombesörja och bekosta de öppetliållna områdenas

underhåll, renhållning och belysning, allt på sätt skei’ beträffande

stadens gator och öppna platser, därvid staden i fråga örn den kronans

gatumark, som å bilagda karta, märkt Pl. IV, betecknats såsom gatumark

av ålder eller ock enligt vederbörligen fastställd stadsplan utgör gata, skall

äga rätt uppbära renhållnings- och andra särskilda avgifter i den mån sådana

enligt gällande bestämmelser skola utgå för kronans fastigheter i Stockholm.

§ 25.

Så länge tomten nr 1 i kvarteret Kungl. Boktryckaren innehaves av annan

ägare än kronan, skall kronan dels tillhandahålla staden den mark, som

erfordras för att körbar förbindelse, ej sämre än den som i anslutning till

bestämmelsen i § 11 fjärde stycket åstadkommes, hålles öppen mellan denna

tomt och Riddarliolmsbron, dels ock bibehålla tomten vid rätt till in- och

utfart vid förutom Tryckerigatan och Arkivgatan även Norra Biddarholmshamnen.

Staden skall svara för körförbindelsens underhåll samt, mot vederbörligen

bestämd avgift, renhållning.

§ 31.

Kronan befrias från skyldighet att till staden utgiva såväl den gatumarksersättning

som i förekommande fall det gatukostnadsbidrag i övrigt för

Myntgatans utläggning i enlighet med bifogade karta, märkt Pl. VI, som

eljest skolat åvila kronan såsom ägare till dels det i sista stycket av föregående

paragraf omförmälda området, dels ock till kvarteret Mars och Vulkanus,

dock att härigenom icke göres ändring i den ersättningsskyldighet,

som må åligga kronan jämlikt 1928 års Kanslihus-Kungsholmsavtal punkt

8:o första stycket.

Befrielse från sådant bidrag, som omförmäles i föregående stycke, skall

tillkomma kronan jämväl för den tidigare fastställda breddning av Myntgatan,

som angives i punkt 8:o andra stycket av förenämnda avtal.

Å andra---kvarteret Aglaurus.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:U proposition nr 234.

51

§ 35.

Kronan överlåter — — — är belägen.

Vidare avstår--— och Strömgatan.

Staden förklarar — •— — betecknade områdena.

Kronan befrias från skyldighet att till staden utgiva såväl den gatumarksersättning

som i förekommande fall det gatukostnadsbidrag i övrigt för

breddning på sätt förutsatts å Pl. VII av de fastigheterna nr 4 i kvarteret

Kungl. Trädgården och nr 3 i kvarteret Norrström angränsande gatorna,

som eljest skolat åvila kronan såsom ägare till dessa fastigheter.

§ 37.

Kronan upplåter till staden Karl XII:s Torg (kvarteret Norrström nr 3)

och Karl XIII:s Torg (kvarteret Kungl. Trädgården nr 4) samt Humlegården,

i den mån nämnda områden icke redan tagits i anspråk för byggnadsändamål

eller nyttjanderätt till dem eljest upplåtits åt annan, för en tid av 50

år, räknat från den 1 januari 1942, eller alltså till den 1 januari 1992, för att

användas såsom för allmänheten utan avgift tillgängliga parker. Upplåtelsen

medför icke någon inskränkning för kronan att i huvudsakligen den omfattning,

som hittills plägat ske, medgiva tillfälliga upplåtelser med avseende

å här berörda parker.

Upplåtelsen skall---erhållit underrättelse.

De till---för upplåtelsen.

§ 42.

Vardera kontrahenten--— kontrahenterna bindande.

Vid samma--— av vederbörande.

Sedan detta---— å densamma.

Yarder kontrahenten —--och styckningsförrättningar.

Överlåten egendom skall, där ej annat av mottagaren medgives, av överlåtaren

väl vårdas och underhållas, så att den vid avträdandet icke befinner

sig i sämre skick än för närvarande. Det röda området B och det lilafärgade

området C å bilagda karta, märkt Pl. III, skola, därest den mottagande

parten så påfordran, överlämnas till denne fria från byggnader, såvitt

icke hyreskontrakt, som icke kunnat bringas att upphöra, eller bestämmelserna

i § 9 andra stycket i detta avtal icke lägga hinder i vägen därför.

§ 49.

Detta avtal är icke mellan kontrahenterna bindande, förrän lagakraftägande

beslut, varigenom de i § 1 andra stycket omförmälda framställningarna bifallits,

föreligger samt stadsplaneändringar av Kungl. Majit fastställts i

huvudsaklig överensstämmelse med dels bilagda kartor, märkta Pl. I, Pl. VI

och Pl, VII — den sistnämnda innebärande bland annat en breddning av

Hamngatan till 26 meter — dels och bilagda karta, märkt Pl. IV, i sådan

utsträckning, att de å planschen angivna områdena, vilka angränsa den

kronan efter avtalets genomförande tillhöriga kvartersmarken och som enligt

avtalet förutsättas skola få bebyggas, i stadsplanen utläggas såsom kvartersmark;

dock att vad sålunda föreskrivits icke skall utgöra hinder för kronan

att, med det i § 16 första stycket andra punkten omförmälda undantag,

omedelbart tillträda det å Pl. III med bokstäverna 1, m, n, o, q, r, s, t, k

och 1 begränsade röda området.

Har avtalet--— örn expropriation.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Därest avtalet godkännes av statsmakterna, uppstår icke någon bundenhet

för staten att inom viss fixerad tid medverka till ett genomförande av den

förutsatta regleringen av Tegelbacken och vad därmed hör samman. I § 1

av avtalet föreskrives nämligen endast, att arbetena för regleringen skola

påbörjas så snart lämpligen kan ske efter närmare överenskommelse mellan

järnvägsstyrelsen och staden. Att under nu rådande förhållanden taga ställning

till frågan örn tidpunkten för arbetenas igångsättande kan givetvis icke

ifrågakomma.

Den ekonomiska uppgörelsen mellan kronan och Stockholms stad har

resulterat i att staden skall till kronan erlägga ett kontant belopp av 158,239

kronor 65 öre, dock med avdrag för vad staden efter den 1 mars 1940 må

komma att avbetala å vissa inteckningslån, besvärande tre av de fastigheter

som skola överlåtas till kronan. Detta belopp torde lämpligen böra över

fastighetsfonden, byggnadsstyrelsens delfond, inlevereras till riksgäldsfonden.

Beträffande de bokföringstekniska åtgärder i övrigt, som föranledas av markbytena,

torde det sedan avtalet blivit bindande mellan parterna få ankomma

på Kungl. Maj:t att efter förslag av riksräkenskapsverket meddela beslut.

Vad härefter angår det av markkommissionen upptagna spörsmålet örn

riktlinjerna för dispositionen av de ännu icke stadsplanelagda och bebyggda

delarna av Ladugårdsgärdet torde till en början få erinras, att denna fråga

icke beröres i det föreliggande avtalsförslaget. Kommissionen har ansett

sig i samband med utredningen i övrigt endast böra framlägga sina synpunkter

på frågan. Sålunda anser kommissionen, att till en början en närmare

utredning bör verkställas från kronans och stadens sida örn föreliggande

markbehov för statliga och kommunala byggnader. Då denna utredning

föreligger, bör en dispositionsplan upprättas, som förutsättes skola

omfatta såväl kronans som stadens mark ända fram till Värtan och Djurgårdsbrunn

sviken. I denna plan skulle dels mark reserveras för projekterade

statliga och kommunala byggnader eller anläggningar och dels angivas

huru stort område, som tills vidare borde bibehållas som allmän plats, och

vad som ytterligare kunde upplåtas för enskild bebyggelse.

Markkommissionens förslag örn upprättandet av ifrågavarande dispositionsplan

torde närmast hava föranletts av en önskan att å Ladugårdsgärdet från

bebyggelse bevara en betydande del av den öppna slätten för att användas

för utställningar eller såsom mötesplats m. m. Härtill må erinras, att riksdagens

revisorer i sin berättelse år 1939, § 15, angående kronans exploateringsverksamhet

i Stockholm understrukit, att det av Stockholms stad

framlagda förslaget örn friläggande och avsättande för kommunala ändamål

av områden, vilka i köpeskilling skulle betinga högst betydande belopp,

icke längre finge tillåtas stå hindrande i vägen för den avsedda stadsplaneringen

och exploateringen av ytterligare delar av Ladugårdsgärdet.

I anslutning därtill hava revisorerna anfört, att riksdagen tidigare vid upprepade

tillfällen framhållit angelägenheten av att härvidlag komma till ett

snabbt resultat. Ytterligare uppskov torde enligt revisorernas mening nu

icke böra medgivas, utan det syntes, därest hinder mot det avsedda inta
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

gandet av ytterligare områden i stadsplan och exploateringen av densamma

fortfarande skulle möta från stadens sida, böra tagas under övervägande,

vilka åtgärder, som i dylikt fall borde vidtagas.

Ett friläggande av ett visst område av Ladugårdsgärde för att användas

såsom mötesplats eller för utställningar och dylikt synes enligt min mening

i och för sig icke böra möta hinder från kronans sida. Jag förutsätter

emellertid, att staden i dylikt fall lämnar kronan skälig ersättning. Då det

torde få anses vara ett stadens intresse, att ett markreservat kommer till

stånd, synes det mig böra ankomma på staden att genom inledande av förhandlingar

med djurgårdskommissionen taga initiativ i nu berörda spörsmål.

Det torde enligt min mening icke vara erforderligt att i detta sammanhang

fatta slutgiltig ståndpunkt till förslaget om en dispositionsplan rörande

ännu icke stadsplanelagda delar av Ladugårdsgärdet. Därest det skulle befinnas

ändamålsenligt att låta upprätta en sådan plan, lärer detta kunna

ske utan något uttalande från riksdagens sida.

I fråga örn Bellevueområdet torde det likaledes få ankomma på Kungl.

Majit att, därest upprättande av en plan för området skulle befinnas lämpligt,

vidtaga de åtgärder, som härför kunna vara erforderliga.

Under åberopande av vad i skilda hänseenden anförts och under framhållande,

att proposition i ärendet, jämlikt § 54 riksdagsordningen, torde

kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande till

riksdagen i allmänhet stadgade tiden gatt till ända, får jag hemställa, att

Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att med de ändringar, som i

det föregående förordats, å kronans vägnar godkänna ifrågavarande

förslag till avtal mellan Kungl. Majit och kronan samt

Stockholms stad rörande vissa markfrågor m. m. i Stockholm;

Kungl. Majit obetaget att dels under den i det föregående angivna

förutsättningen förklara avtalet för kronan bindande, ändock

att laga kraftägande beslut av vederbörande vattendomstol

beträffande de i avtalet avsedda arbetena icke föreligger,

dels medgiva förlängning av den tid, under vilken frågan örn

avtalets bestånd är svävande samt i samband med dylik förlängning

företaga därav betingade ändringar i fråga örn de

i avtalet bestämda tillträdes- och likviddagarna m. m., dels och

vidtaga de smärre jämkningar i avtalet, som vid dess tillämpning

kunna visa sig erforderliga och varom överenskommelse

kan komma att träffas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Haiverman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1940: 6

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

ANGÅENDE UPPGÖRELSE MELLAN

KUNGL. MALT OCH KRONAN SAMT

STOCKHOLMS STAD

RÖRANDE

VISSA MARKFRÅGOR M. M. I STOCKHOLM

AVGIVET AV

1939 ÅRS MARKKOMMISSION

STOCKHOLM 1940

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

[G04 40]

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Konungen .......................................................... 3

Kap. 1. Tegelbackens reglering, förbättring av trafikförbindelserna mellan

Norrmalm och Södermalm samt centralbangårdsfrågan .......... 7

Avd. I. Översikt över tidigare förslag till lösning av Tegelbacksfrågan

m. m......................................................... 7

Avd. II. Den tekniska lösningen av Tegelbacksproblemet.......... 30

Avd. III. Fördelningen av byggnadskostnaderna för Tegelbacksregleringen

m. m................................................... 45

Avd. IV. Mark- och intrångsfrågor vid Tegelbacken, centralbangården

m. m....................................................... 47

Kap. 2. Kv. Jericho nr 7 och 8 .............................................. 64

Kap. 3. Västra delen av Riddarholmen ...................................... 67

Kap. 4. Fastigheter i Staden Mellan Broarna och å Kungsholmen.......... 75

Avd. I. Området mellan Myntgatan, Västerlånggatan, Storkyrko
brinken

och Riddarhustorget ...................................... 75

Avd. II. Gamla rådhuset ............................................ 77

Avd. III. Karolinska institutets område ............................ 81

Kap. 5. Karl XII:s Torg, Karl XIII:s Torg och Humlegården................ 82

Kap. 6. Ladugårdsgärdet och Bellevue........................................ 101

Avd. I. Ladugårdsgärdet............................................ 101

Avd. II. Bellevue .................................................... 114

Kap. 7. Förslag till avtal angående frågorna i kap. 1—5 .................. 116

Särskilt yttrande av herr Råstock .............................................. 120

Bilder till texten i kap. 1 ...................................................... 121

Bilaga (kommissionens förslag till avtal)...................................... 139

Plansch I—VII (tillhöra avtalsförslaget).

Plansch VIII (illustration till texten i kap. 6).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till KONUNGEN.

Stadskollegiet i Stockholms stad hade, närmast med utgångspunkt från

ett mellan järnvägsstyrelsen och representanter för staden den 21 november

1938 träffat preliminärt avtal angående Tegelbackens reglering och ordnande

av trafikförbindelserna mellan Norrmalm och Södermalm, i skrivelse den 23

februari 1939 till hans excellens Statsministern — vilken skrivelse för handläggning

överlämnats till kommunikationsdepartementet — framställt vissa

förslag angående förhandlingar rörande i nyssnämnda preliminära avtal omförmälda

jämte vissa andra därmed sammanhängande frågor. Kungl Majit hade

därefter den 31 mars 1939, på hemställan av chefen för berörda departement,

förklarat sig vilja medverka vid tillsättandet av en för staten och Stockholms

stad gemensam kommission med uppgift att i enlighet med vissa av föredragande

departementschefen angivna riktlinjer utföra undersökningar och föra

förhandlingar rörande mellan staten och staden föreliggande markproblem samt

att inkomma med de förslag, vartill undersökningarna och förhandlingarna

kunde föranleda, varjämte Kungl. Majit i den avsedda kommissionen utsett

till ordförande överståthållaren T. Nothin samt till representanter för staten

generaldirektören H. Leo och riksgäldsfullmäktigen A. Kåstock. Enligt beslut

av Stockholms stadskollegium den 9 mars 1939 hade till stadens delegerade

vid förhandlingarna utsetts stadsfullmäktiges ordförande redaktören F. Ström

och förste vice ordförande överdirektören V. Hemlund. Den sålunda bildade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

kommissionen, vilken antagit benämningen 1939 års markkommission, har till

sekreterare utsett hovrättsassessorn I. Lindell.

I enlighet med den uppfattning, som uttalades av föredragande departementschefen

i samband med kommissionens tillsättande, blev kommissionens

uPPgift att efter en allmän inventering av mellan staten och staden föreliggande

markfrågor undersöka möjligheterna att åvägabringa en plan för

lösning av de svävande markfrågorna. Kommissionen har även föranstaltat

örn en dylik inventering, varjämte kommissionen låtit utföra vissa andra, för

fullgörandet av dess uppgift nödiga utredningar, däribland ett vidräkningsförfarande

i ändamål att bland vissa staten eller staden tillhöriga markområden

utskilja sådana områden, örn vilka meningsskiljaktighet råder mellan

staten och staden beträffande äganderätten -—- jämväl i vad avser gränserna —

eller förfoganderätten. Vid sitt arbete har kommissionen i första hand till

provning upptagit spörsmålet örn Tegelbackens reglering och vad därmed äger

samband; och har kommissionen härvid även haft att ingå på de tekniska

frågor, av vilkas lösning markuppgörelsen i berörda avseende är beroende.

Vidare har kommissionen behandlat ett antal andra aktuella markfrågor.

Till kommissionen ha remitterats följande skrivelser nämligen, den 26 april

1939 av chefen för kommunikationsdepartementet, en den 15 i samma månad

dagtecknad skrivelse till samme departementschef från Stockholms trafikklubb

samt, den 22 juni 1939 av Kungl. Maj:t, en den 18 april 1939 dagtecknad

underdånig skrivelse från telegrafstyrelsen.

Såsom resultat av kommissionens hittillsvarande verksamhet får kommissionen

härmed i underdånighet avlämna betänkande angående uppgörelse

mellan Kungl. Majit och kronan samt Stockholms stad rörande vissa markfrågor

m. m. i Stockholm; och torde genom betänkandet jämväl nyssnämnda

remisser få anses besvarade.

Kommissionen anser sig böra framhålla, att det genom betänkandet framlagda

förslaget till uppgörelse mellan kronan och staden framkommit efter

det delegaterna å ömse sidor jämkat sina uppfattningar örn de särskilda bytesobjektens

värde, så att ena partens medgivande på en punkt fått motsvara

motpartens medgivande på en annan. Vidare får kommissionen understryka

att åtskilliga uppgörelsen berörande omständigheter måst bedömas ur skälighetssynpunkt.

I sistnämnda hänseende kan erinras örn att tvist rått mellan

kontrahenterna angående ägande- eller nyttjanderätten till vissa av de i det

föreslagna avtalet ingående fastigheterna, vidare örn att vissa med avtalsförslaget

avsedda fördelar för respektive part utgöras av sådant, som icke kan

direkt skattas i penningar, samt slutligen örn att en gemensam tillträdesdag

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

för de olika fastigheterna icke kunnat bestämmas. Det slutresultat, som

uppgörelsen innefattar och vilket delegaterna å ömse sidor finna riktigt och

vilja tillstyrka, har framkommit under en önskan att åvägabringa samförstånd

mellan kronan och staden i deras ekonomiska mellanhavanden.

Undertecknad Råstock, som i själva markfrågorna är ense med övriga ledamöter

i kommissionen, får beträffande den tekniska lösningen av Tegelbacksfrågan

hänvisa till ett av mig avgivet, vid kommissionens betänkande fogat

särskilt yttrande.

Då kommissionen genom avlämnandet av detta betänkande framlagt förslag

till lösande av de mellan kronan och Stockholms stad föreliggande särskilt

aktuella markfrågor, som för närvarande kunna bli föremål för slutligt

avgörande, anser sig kommissionen ha redovisat för det åt kommissionen

lämnade uppdraget, såvida ej andra direktiv givas.

Stockholm den 16 mars 1940.

Underdånigst

TORSTEN NOTHIN

HENNING LEO FREDRIK STRÖM

ANDERS RÅSTOCK VILHELM HERNLUND

Ingvar Lindell

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

BETÄNKANDE.

KAP. 1.

Tegelbackens reglering, förbättring av trafikförbindelserna

mellan Norrmalm och Södermalm samt centralbangårdsfrågan.

Avd. I. Översikt över olika förslag till lösning av

Tegelbacksfrågan m. m.

Allmän översikt.

Den s. k. bangårdsfrågan har genom statens försorg och även under stadens

medverkan ända sedan slutet av förra århundradet ägnats ett omfattande utredningsarbete

(se härom närmare den utförliga redogörelsen i stadens trafikkommittés

betänkande, stadskollegiets utlåtanden bih. 10 A/1934, sid. 31 ff.).

Till att börja med gällde det vid dessa utredningar främst att finna en av

sjöfarten mera oberoende sträckning för västra stambanans infart till Stockholm

än den, som gamla sammanbindningsbanan över Riddarholmen erbjöd.

En lösning av detta problem vanns i huvudsak genom stadens beslut år 1914

örn Hammarbyledens anläggande, genom 1915 års riksdags beslut örn ny järnvägsbro

över Hammarbyleden samt genom 1923 års bangårdsavtal, som bestämde

läget av denna bro samt järnvägens därav betingade infart till Stockholm.

I huvudsak flyttades sjöfarten sålunda från slussen vid Karl Johans.

Torg till den nya leden genom Hammarby Sjö och Årstaviken. Kvar stod —

förutom frågan om regleringen av Tegelbacken och ordnandet av de nordsydliga

trafiklederna, varom mera nedan — frågan örn sådan ändring av stambanans

sträckning över Söderström, att förbättringar även där kunde erhållas

för den sjöfart mellan Mälaren och Saltsjön, som krävde mindre fri höjd.

I samband med frågan örn ordnande av järnvägens infart i förhållande till

sjöfartsleden spelade behovet att kunna överföra lokaltrafiken a en särskild

nordsydlig lokalbana genom stadens centrala delar i huvudsaklig anslutning

till sammanbindningsbanans sträckning över Strömmarna en alltmera framträdande

roll. Från stadens sida förelåg även en strävan att bereda plats

för en ny gatuled mellan Norr och Söder väster örn Staden mellan broarna.

Att i samband med ordnandet av järnvägens infart kunna undanröja de nuvarande

plankorsningarna mellan järnväg och gata vid Tegelbacken och vid

Söder Mälarstrand var likaledes ett önskemål såväl för staden som för statens

järnvägar. En lösning av alla dessa frågor med sammanbindningsbanan kvar
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

ligga,nde i stadens centrum mötte stora svårigheter, och möjligheten av fjärrtrafikens

omläggning till en kringgående linje över Smedsudden var därför

ett alternativ, för vilket staden särskilt intresserade sig.

I 1923 års bangårdsavtal, i vilket man för övrigt begränsade sig till sådana

bestämmelser, som voro erforderliga för den nya infarten över Hammarbyleden

och för vissa förbättringar av Centralstationen, hölls möjligheten till

en framtida omläggning av sammanbindningsbanan öppen, och överenskommelse

träffades mellan parterna örn markreservationer för en kringgående linje

över Smedsudden. Denna linje, vars sträckning och kostnader därefter av en

av staden år 1923 tillsatt trafikkommission i samråd med representanter för

järnvägsstyrelsen och byggnadsstyrelsen närmare utreddes, mötte emellertid

från järnvägens sida bestämt motstånd.

Genom den av 1930 års trafikkommitte föreslagna, år 1931 beslutade Slussreglenngen

överbyggdes den gamla sjöfartsleden genom stadens centrum med

fasta broar för gatutrafiken pa sådant sätt, att 5.4 0 meters fri höjd för sjöfarten

erhölls, och därvid räknade man med en motsvarande ombyggnad av järnvägsbron

över Söderström. Denna tanke fullföljdes i trafikkommitténs år 1934

framlagda huvudbetänkande, vilket innebar en sammanhängande lösning av

järnvägs-, sjöfarts- och gatufrågorna rörande stadens centrala delar, grundad

på sammanbindningsbanans kvarliggande i centrum, ehuru med viss ändring

av dess nuvarande sträckning.

Tidigare förslag beträffande Tegelbacken.

Vad angår den särskilda frågan örn Tegelbackens reglering må omnämnas,

att redan 1910 års bangårårsförslag omfattade en reglering av Tegelbacken.

Den i förslaget ingående nya järnvägsbron över Norrström föreslogs vid Klara

Mälarstrand förlagd på låg höjd med konstruktionens underkant strax ovan

den reglerade högvattenytan. Vasagatan föreslogs höjd cirka 1.5 meter i sin

sydliga del. För gatutrafiken i östvästlig riktning upptog förslaget en viadukt

över järnvägen, förlagd pa höjden + ll.io meter över stadens nollplan samt

utbildad till en öppen plats över spåren framför ett tvärs över dessa föreslaget

stationshus. Till jämförelse må nämnas, att Stadshusbrons hjässa ligger ungefärligen

på höjden +9.20 meter.

1915 års bungårdskonunission föreslog en järnvägslinje från Mareberget

över västra Riddarholmen fram till Centralstationen. Spårhöjderna blevo här

sådana, att gatuviadukten över järnvägen måste förläggas cirka 2.3 meter högre

än enligt 1910 års förslag. Förbindelsen mellan gatuviadukten och Vasagatan

förmedlades genom ramper, men det oaktat måste Vasagatan och Tegelbacken

höjas 1 å 1.5 meter.

Dessa förslag framlades, medan gatutrafiken ännu var relativt obetydlig.

Efter motortrafikens genombrott i början av 1920-talet inträdde emellertid en

kraftig stegring av trafiken, och behov framträdde av bättre anordningar på

Tegelbacken än man tidigare ansett behövliga.

I det förslag, som 1919 års bangårdsdelegerade framlade år 1921, var med

hänsyn bland annat härtill planskild korsning anordnad mellan den sydnord
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

liga och östvästliga gatutrafiken. Den nordgående gatutrafiken leddes nämligen

under en för den östvästliga trafiken föreslagen, över järnvägen framdragen

viadukt samt vidare norrut i den väster örn nuvarande Centralstationsbyggnaden

framdragna Östra Järnvägsgatan. Gatuviadukten över spåren var

förlagd på höjden + 11.5 meter, och Vasagatan bibehölls i sitt nuvarande

höjdläge.

1923 års bangårdsavtal avsåg, att järnvägslinjen mellan Centralstationen

och Södra stationen skulle bibehållas tills vidare, och frågan örn Tegelbackens

reglering berördes sålunda ej i avtalet.

Den alltjämt fortgående ökningen av gatutrafiken medförde emellertid allt

större svårigheter, och behovet av snara åtgärder för en förbättring av förhållandena

visade sig alltmer trängande. Detta föranledde gatukontoret att

åren 1923—1924 i samarbete med Siemens Bauunion utarbeta olika alternativ

till provisoriska förbättringar å Tegelbacken. Dessa avsågo i huvudsak en

vidgning och fördjupning av nuvarande underfart, så att den kunde upptaga

även spårvägstrafik.

I samband med utredningen angående lämplig förläggning av det nuvarande

bangårdspostkontoret vid Jakobsgatan utarbetade även stadsplanekontoret

under åren 1923—1924 flera olika alternativ till ny underfart under järnvägen

ungefär i ITerkulesgatans förlängning i förening med cirkulationsplats

vid Vasagatan.

Under tiden 1925—1927 arbetade en inom stadsplanekontoret tillsatt särskild

generalplanedelegation med frågan örn de centrala trafikproblemens lösning.

Till chef för dessa arbeten utsågs civilingenjören, sedermera professorn

P. G. Hörnell. Ett flertal förslag till ordnande av Tegelbacken och trafikförbindelserna

mellan Norr och Söder uppgjordes under denna tid, och av

dessa tilldrog sig särskilt det s. k. dubbelbroförslaget allmänt intresse. Enligt

detta skulle en bro i tvenne plan byggas, med stambane- och lokalbanespår i

det undre och gattried i det övre planet. Bron skulle från Repslagargatan på

Södermalm gå rakt på Riddarholmens östra sida samt härifrån i huvudsak

följa den nuvarande bansträckningen till Centralstationen. Någon tillfredsställande

reglering av Tegelbacken erbjöd dock icke detta förslag, och betänkligheterna

inom staden voro stora beträffande dess inverkan på stadsbilden.

I det av stadsplanedirektören A. Lilienberg framlagda generalplaneförslaget

av år 1928 framfördes en annan lösning med gatuunderfart såsom ett

första byggnadsskede. Trafiken söderifrån till Vasagatan leddes å en viadukt

utmed järnvägen och passerade sålunda den östvästliga gatutrafiken i annat

plan. I övrigt ordnades Tegelbacken i detta förslag i huvudsak enligt cirkulationsprincipen

i kombination med stopp- och gåsystem.

Efter ytterligare bearbetning av Tegelbacksproblemet framlade 1930 års

trafiklcommitté år 1934 ett förslag, som i likhet med Slusslösningen byggde

på det s. k. klöverbladssystemet. Den östvästliga gatuviadukten förlädes i

kommitténs förslag i Herkulesgatans förlängning. Den korsade järnvägen på

höjden + 12.o meter, vilket för ernående av tillräcklig fri höjd för järnvägen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

nödvändiggjorde en sänkning av spåren från nuvarande höjd + 7.40 till + 5.77

meter. Över Vasagatan leddes viadukten å höjden + 11,o meter, vilket utan

nämnvärd ändring av denna gatas profil medgav en fri höjd av 4.5 meter.

I övrigt innebar trafikkommitténs förslag bland annat anordnandet av en ny

gatuled Munkbron—Vasagatan, vilken skulle föras fram på östra sidan av

Riddarholmen, där plats skulle beredas genom flyttning av järnvägslinjen åt

väster.

Stadsplanenämndens förslag- 1936.

I enlighet med stadsfullmäktiges beslut 1931 hade stadsplanenämnden utlyst

en allmän internationell idétävlan örn förslag till ny stadsplan för Nedre

Norrmalm. På grundval av det omfattande material, som genom tävlingen

erhölls, fortsattes och fullföljdes därefter inom stadsplanenämnden utredningarna

angående revidering av stadsplanen för Nedre Norrmalm och därmed

sammanhängande spörsmål. Dessa utredningar resulterade i att stadsplanenämnden

den 11 mars 1936 framlade dels förslag till sträckning för en

de västra och södra förortsbanorna sammanbindande tunnelbanelinje genom

staden, dels förslag till ändrad stadsplan för Nedre Norrmalm, dels plan för

fortsättning av trafikleden Hamngatan—Klarabergsgatan över Klara Sjö och

genom Kungsholmen fram till Drottningholmsvägen, dels plan för ny gatuled

Munkbron—-Vasagatan, dels ock plan till Tegelbackens definitiva ordnande

samt viss provisorisk ändring av trafikanordningama därstädes (stadskollegiets

uti. bih. 12/1936).

I fråga örn tunnelbanans sträckning förordade stadsplanenämnden det av

1930 års trafikkommitté framlagda förslaget, enligt vilket banan skulle ledas

från Slussen till Tegelbacken på bro över Söderström och i tunnel under

Norrström. Därefter skulle banan fortsätta i tunnel under Tegelbacken, Vasagatan,

Klarabergsgatan och den söderut neddragna Sveavägen fram till dennas

korsning med Odengatan samt vidare under denna gata, S:t Eriksplan, S:t

Eriksgatan och Drottningholmsvägen, där banan skulle komma i dagen omedelbart

öster om korsningen med Lindhagensgatan. Inom Norrmalm och Vasastaden

skulle tunnelbanan härvid erhålla stationer vid Tegelbacken, Sveaplatsen—Drottninggatan,

gatukorsen Sveavägen—Kungsgatan, Sveavägen—

Tegnérgatan och Sveavägen—Odengatan samt Odenplan och S:t Eriksplan.

Nämnden förutsatte, att efter tunnelbanans tillkomst såväl de nuvarande spårvägslinjerna

till Bromma som även spårvägslinjerna i Vasagatan skulle nedläggas,

varvid de senare delvis skulle ersättas med bussar.

Beträffande den nya gatuleden Slussen—Tegelbacken innebar stadsplanenämndens

förslag att även denna skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med 1930 års trafikkommittés förslag. Den skulle sålunda anläggas från

Munkbron över Riddarholmskanalen och utmed Riddarholmens östsida samt

fortsättas norrut över en ny Vasabro, vars norra landfäste förlädes ungefär

på den plats, där nuvarande järnvägsbron når Klara Mälarstrand. Den nya

gatuleden och gatubron skulle givas en bredd av 24 meter mot av trafikkommittén

föreslagna 19 meter. En ny järnvägsbro för sammanbindningsbanan

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

skulle förläggas utmed den nya brons västra sida. Vasabron kunde därefter

borttagas.

Vad angår Tegelbackens definitiva reglering förordade stadsplanenämnden,

att området i huvudsak anordnades för cirkulationstrafik, att den östvästliga

gatuleden fördes över järnvägen samt att järnvägen såvitt möjligt sänktes så

mycket, som erfordrades för att gatuleden över den ej skulle få nämnvärt

större höjd än högsta punkten på Stadshusbron.

Då ett ordnande av Tegelbacken enligt ovan angivna principer måste föregås

av omfattande andra ny byggnadsarbeten (anläggandet av den nya gatuleden

Munkbron—Vasagatan, omläggning av Centralbangården m. m.), vilka komme

att taga åtskilliga år i anspråk, föreslog stadsplanenämnden omedelbart vidtagande

av vissa provisoriska åtgärder i syfte att avhjälpa de nuvarande trafiksvårigheterna.

Dessa åtgärder voro i huvudsak: sänkning av den nuvarande

underfarten under järnvägen, så att en fri höjd av 3 meter erhölles, samt denna

underfarts disponerande enbart för östgående trafik, anordnande av ytterligare

en underfart under järnvägen för den västgående trafiken, likaledes

nied 3 meter fri höjd, samt anläggande för den norrgående trafiken av en ny

ga tuled, som fördes på bro över den nuvarande underfarten samt vidare genom

järnvägsparken till Vasagatan.

Här må anmärkas, att det i stadsplanenämndens förslag ingående projektet

om ett fortsättande av Klarabergsgatan innebar att nämnda gata och

Hamngatan skulle vidgas på södra sidan och utbildas till en östvästlig huvudtrafikled,

vilken på viadukt över Vasagatan och järnvägen skulle ledas över

till Kungsholmen. Den nya trafikleden skulle där till en början sättas i förbindelse

med Drottningholmsvägen via Kungsholmsgatan och en tunnel under

Kronobergsparken. I ett senare skede skulle den nya leden även förbindas

med Hantverkargatan och Norr Mälarstrand medelst en ny gata från Bolinders

Plan genom Serafimerlasarettets område.

Sitt förslag angående det definitiva ordnandet av Tegelbacksområdet motiverade

stadsplanenämnden sålunda:

Vid det definitiva uppordnandet av Tegelbacksområdet måste uppenbarligen

största möjliga hänsyn tagas till att detta stadsparti har ett mycket

centralt och samtidigt öppet samt därför ur stadsbildssynpunkt synnerligen

känsligt läge. Beaktas bör även enligt stadsplanenämndens mening, att

efter eventuell tillbyggnad av Centralstationens södra del med en ifrågasatt

ny ankomsthall för söderifrån ankommande resande entren till huvudstaden

för dessa blir förlagd omedelbart invid ifrågavarande plats. Ur dessa synpunkter

är det av vikt, att blivande stadsplan för den omgivande trakten ej

utformas på sådant sätt, att bland annat därigenom så mycken trafik tillföres

Tegelbacken, att en utbildning av platsen huvudsakligen som en trafikmaskin

blir nödvändig. Tvärtom bör trafiken, där så utan olägenhet kan ske, ledas

förbi området. Den omständigheten, att Tegelbacken är ett utpräglat lågområde

utan bakomliggande höjder synes nämnden vidare mana till att vid

platsens utformning söka undvika alltför stora höjdskillnader och i synnerhet

alltför höga uppbyggnader över nuvarande terrängnivå. Snarare böra så låga

konstruktioner som möjligt eftersträvas. En viadukt över Vasagatan måste

sålunda anses mindre lämplig.

Förutom till ovanstående måste självfallet vid utarbetandet av förslag till

Tegelbackens reglering hänsyn främst tagas till den trafikkapacitet, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

platsen framdeles måste äga. \ id bedömandet av denna fråga har man att

med utgångspunkt fx-ån nuvarande trafikförhållanden och i övrigt kända omständigheter

söka bilda sig en uppfattning örn den sannolika framtida utvecklingen.

I anslutning till en därefter lämnad redogörelse för en av stadsplanenämnden

år 1935 verkställd trafikräkning anförde nämnden vidare:

I viss mån hava dessa trafikbilder redan förändrats efter öppnandet av

Västerbron för trafik. En ännu större förändring är att vänta, när Klaraborgs

gatan vidgats och förts fram över järnvägsområdet och Klara Sjö, förbundits

nied Kungsholmens gatunät och satts i direkt förbindelse med Drottningholmsvägen.

Denna avlastning av trafik från Tegelbacken kommer givetvis att nå

sitt maximum, när Klarabergsgatans fortsättning västerut satts i förbindelse

även med Norr Mälarstrand. Det är givetvis omöjligt att exakt beräkna, i hur

hög grad dessa omgestaltningar komma att inverka på trafiksiffroma, men

uppenbart är, att de komma att föra med sig en mycket stor minskning i Tegelbackens

trafik.

Efter tillkomsten av en nordsydlig tunnelbana med anslutning till de västra

förortsbanorna på sätt nämnden föreslagit befrias Tegelbacken vidare från

Brommatågen och spårvägarna i nordsydlig riktning. Även örn de senare i

viss utsträckning måste ersättas med bussar, torde nämnda avlastning dock

komma att medföra en stor lättnad i trafikhänseende, enär man slipper den

bundenhet i trafikföringen och de korsningar, som spårvägarna naturnödvändigt

föra med sig.

På grund av ovan anförda omständigheter anser stadsplanenämnden, att en

anordning med cirkulationsplats vid Tegelbacken även vid en betydande allmän

stegring av trafiken inom staden och sålunda även vid Tegelbacken bör vara

tillfyllest, blott åt nämnda cirkulationsplats givas tillräckligt stora mått och

den i övrigt anordnas på ett praktiskt sätt.

Beträffande plankorsningen mellan gatu- och järnvägstrafiken vid Tegelbacken

framhöll stadsplanenämnden, att berörda korsning kunde borttagas

genom att gatutrafiken fördes antingen under eller över järnvägen. Såväl

tidigare som då verkställda utredningar visade, att man genom att leda gatutrafiken

under järnvägen, som då måste höjas något, kunde för minsta kostnad

erhålla ett i trafiktekniskt hänseende gott resultat. Tegelbacken skulle emellertid

enligt nämnda undergångs-förslag bli utformad på ett sätt, som icke

harmonierade med dess belägenhet inom ett av stadens känsligare partier.

Skulle Tegelbacken givas en mot platsens läge svarande gestaltning, vore det

alltså nödvändigt, att gatutrafiken fördes över järnvägen. Detta borde emellertid

ske på sådant sätt, att gatu- och viadukthöjder inom området ej bleve

alltför stora. Områdets karaktär samt hänsynen till det närbelägna, lågt liggande

stadshuset krävde detta. Enda sättet att tillgodose nämnda önskemål

vore att sänka järnvägen. Eör att denna sänkning skulle kunna möjliggöra ett

förläggande av gatuviadukten över banan på tillräckligt låg höjd — helst ej

nämnvärt högre än nuvarande högsta punkten på Stadshusbron — måste den

vara sa stor, att de för persontrafiken söderifrån och söderut avsedda plattformarna

inne på centralbangården måste sänkas.

I enlighet med dessa riktlinjer hade stadsplanenämndens förslag till Tegelbackens

definitiva ordnande vunnit sin utformning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Över de av stadsplanenämnden framlagda förslagen avgåvos yttranden av

liamnstyrelsen, byggnadsnämnden, styrelsen för aktiebolaget Stockholms spårvägar,

fastighetsnämnden, rådet till skydd för Stockholms skönhet samt gatunämnden.

Beträffande innehållet i yttrandena torde få hänvisas till den redogörelse

därom, som lämnas i stadskollegiets utlåtande nr 206 för år 1938. Mot

stadsplanenämndens förslag till ny gatuled Munkbron—Vasagatan och till

plan för slutligt ordnande av Tegelbacksområdet framställdes icke någon erinran

av de hörda förvaltningsorganen.

1938 års preliminäravtal.

Ett genomförande av stadsplanenämndens förslag till definitiv utformning

av Tegelbacksområdet förutsatte vissa förändringar med avseende å statens

järnvägars områden (bangårdens sänkning, bangårdspostkontorets flyttning

m. m.). Redan 1934 hade stadskollegiet tillsatt delegerade för att på grundval

av trafikkommitténs samma år avgivna förslag underhandla med järnvägsstyrelsen

angående genomförandet av detta förslag samt därav betingad revision

av 1923 års bangårdsavtal. Då stadens bangårdsdelegerade ansågo, att

det av stadsplanenämnden förordade förslaget ur allmän stadsplanesynpunkt

och med hänsyn till stadsbilden måste lämnas företräde framför alternativa

lösningar, lade delegerade detta förslag till grund för sina utredningar och

förhandlingar med statens järnvägar. Delegerade läto också i detalj utarbeta,

tekniskt undersöka och kostnadsberäkna detta förslag.

Den 21 november 1938 träffades därefter avtal mellan järnvägsstyrelsen för

Kungl. Majit och kronan, å ena sidan, samt Stockholms stad, företrädd av 1934

års bangårdsdelegerade, å andra sidan, rörande Tegelbackens reglering, nya

trafikförbindelser mellan Norrmalm och Södermalm m. m. Berörda avtal —

här nedan kallat preliminäravtalet — och till detta fogade ritningar, beskrivning

och kostnadssammanställning föreligger tryckt i bihanget till stadskollegiets

utlåtanden, nr 75/1938, vartill, i den mån redogörelse ej lämnas här

nedan, torde få hänvisas.

Beträffande preliminäravtalets tillkomst må följande anmärkas.

Vid den av bangårdsdelerade i samråd med järnvägsstyrelsen utförda detaljgranskningen

av stadsplanenämndens från början föreliggande förslag till

Tegelbackens reglering, jämväl innefattande de olika byggnadsstadierna vid

dess genomförande, framställdes från järnvägsstyrelsens sida krav å en utjämning

av stambanans profilkurva vid Tegelbacken, som skulle medföra en höjning

av det över stambanan liggande gatuplanet med 65 centimeter från + 9.50

till + 10.15 meter. Från järnvägsstyrelsens sida förutsattes vidare, att staden

ej blott påtoge sig alla med förslagets genomförande förenade kostnader ulan

även ersatte statens järnvägar för den till 90,000 kronor årligen beräknade

ökningen av bangårdens driftkostnader. En uppdelning av stationen på två

hallar medförde nämligen bland annat ökade personalkostnader. Under förhandlingarnas

gång meddelade järnvägsstyrelsens representanter, att styrel
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

sen för närvarande icke vore benägen att utfästa sig att medverka till förslagets

genomförande.

Järnvägsstyrelsen framförde såsom en enligt dess mening ur trafiksynpunkt

fullt tillfredsställande, väsentligt billigare och även estetiskt godtagbar

lösning ett av styrelsens arkitekt Birger Jonson utarbetat förslag, innefattande

den östvästliga gatutrafikens förande å viadukt från Stadshusbrons östra landfäste

till Vasagatan över en åt väster förskjuten stambanelinje i samma läge

som enligt stadsplanenämndens förslag. I ett senare byggnadsskede skulle

denna viadukt anslutas till en öster om Vasagatan anordnad cirkulationsplats

för gatutrafiken. Den sydnordliga gatutrafiken fördes enligt detta förslag

fritt under viadukten. För det fall, att enighet kunde vinnas örn en sådan lösning,

skisserades från järnvägsstyrelsens sida även en ekonomisk uppgörelse

rörande trafikomläggningen i dess helhet, kombinerad med vissa markbyten

mellan parterna.

Såsom tidigare nämnts, ansågo bangårdsdelegerade det förslag, som stadsplanenämnden

framlagt och delegerade under förhandlingarna företrätt, med

hänsyn till stadsbildens och gatutrafikens intressen så överlägset andra alternativ,

att man enligt delegerades mening borde betrakta detta förslag såsom

den defintiva lösning av Tegelbacksfrågan, vilken borde eftersträvas. Det av

järnvägsstyrelsen framlagda förslaget kunde enligt delegerades mening icke

jämställas med det förra förslaget. I det sålunda föreliggande förhandlingsläget

och med hänsyn till sannolikheten av att en definitiv lösning enligt

stadsplanenämndens förslag under alla förhållanden läge långt fram i tiden,

ansågo bangårdsdelegerade sig böra söka ernå en överenskommelse med järnvägsstyrelsen,

som — utan att fastlägga en definitiv plan för Tegelbackens

reglering — möjliggjorde ett genomförande av styrelsens förslag i dess första

skede och som i övrigt, utan att därutöver binda någon av parterna, lade förutsättningarna

tillrätta eller holle möjligheterna öppna för ett senare genomförande

av stadsplanenämndens förslag.

Den i preliminäravtalet avsedda tekniska lösningen av Tegelbacksproblemet

grundades på en förflyttning av järnvägsbron över Norrström till ett definitivt

planläge, något västligare än det nuvarande. Största avståndet mellan den nya

och den nuvarande stambanesträckningen komme vid Klara Mälarstrand att

uppgå till runt 30 meter. Utmed östra sidan av järnvägsbron över Norrström

förlädes, såsom nu, en gångbro. För den vid Tegelbacken i östvästlig riktning

framgående gatutrafiken skulle enligt förslaget uppföras en viadukt över järnvägen.

Viaduktens höjd i hjässan uppgick till + 11.75 meter och Vasagatan i närheten

av viadukten måste, till undvikande av alltför starka lutningar å viadukten

höjas 40 å 50 centimeter. Järnvägens höjdläge jämkades så att det i lägsta delen

utgjorde + 5.15 meter ,vilket å sin sida nödvändiggjorde en ombyggnad av den

nuvarande perrongtunneln i Centralstationens södra ände. Stadens delegerade

tillstyrkte för sin del viaduktens utförande i järnkonstruktion med en bredd

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

av 21 meter. Den nordgående gatutrafiken leddes å en ny trafikled under

viadukten genom järnvägsparken in i Vasagatan, vadan sålunda planskild

korsning mellan de östvästliga och sydnordliga trafikströmmarna uppkom.

De genom preliminäravtalet föreslagna nya trafikanordningarna å Riddarholmen

och söderut överensstämde i stort sett med trafikkommitténs och

stadsplanenämndens förslag. Järnvägen förflyttades å norra och mellersta

delen av Riddarholmen västerut så långt, att den kom att gå inunder det östligaste

hörnet av socialstyrelsens hus. Mellan järnvägen och Aktiebolaget

Norstedt & Söners fastighet skulle utrymmet medgiva en gatubredd av 4.i

meter på det smalaste stället. Genom en reglering av Tryckerigatan hade här

förbindelse kunnat vinnas mellan denna gata och Kungshusplan—Birger Jarls

Torg. Framför riksarkivets hus skulle finnas en passage av ungefär 4 meter

utom vid entrén, där bredden blev något mindre. Från Arkivgatan skulle leda

en trappförbindelse till planet över järnvägen framför socialstyrelsens hus.

Enligt preliminärförslaget skulle stambanan vidare omläggas i nytt läge över

Riddarholmskanalen, Köttorget och Söderström öster örn nuvarande sträckning

till den befintliga stambanetunneln under Södermalm. Gentemot trafikkommitténs

och stadsplanenämndens förslag innebar detta den förenklingen,

att en ny och dyrbar tunnelanläggning under Götgatan till Södra stationen blev

obehövlig samt att korsning under byggnadstiden med den nuvarande sammanbindningsbanan

kunde undvikas.

Lokalbanan skulle, i sträckning omedelbart öster örn och utmed den nya

stambanelinjen, framdragas norrut från stationen vid Slussen — i samband

härmed ombyggd till mellanstation — över Söderström och Köttorget till

Riddarholmen samt vidare i tunnel under Riddarholmen och Norrström.

Vidare tänkte man sig en ny gatuled från Kornhamnstorg genom kvarteren

Icarus och Memnon i anslutning till Riddarhustorget och nuvarande trafikled

på Riddarholmens östra sida.

I preliminäravtalet fanns intagen en särskild bestämmelse, att den nya järnvägsbron

över Norrström samt anordningarna å Tegelbacken och Klara Mälarstrand

skulle så utföras, att dessa byggnadsverk framdeles, därest överenskommelse

härom träffades, kunde ombyggas i enlighet nied stadsplanenämndens

förutberörda plan för Tegelbackens ordnande, vilken kontrahenterna vore

eniga örn att ur teknisk synpunkt godkänna. Av det ovan anförda framgår,

att enligt nämnda plan järnvägen och stora delar av bangårdsområdet skulle

i betydlig mån sänkas. Vid passerandet under det östvästliga gatuplanet, som

enligt vad förut omtalats skulle få en höjd av + 10.15 meter, skulle järnvägen

komma att framföras på höjden + 3.6 5 meter, vilket, då Mälarens medelvattenyta

är -f 4.2 0 meter och högvattenytan efter regleringen blir cirka + 4.85

meter, nödvändiggjorde att järnvägen å nyssnämnda ställe förlädes i en trågliknande

betongkonstruktion. I samband med att bangårdspostkontoret för

flyttades till annan plats — förslagsvis till centralsaluhallens tomt söder örn

Kungsgatan — skulle en stationshåll för ankommande trafik med tillhörande

trafikplan förläggas utmed den östvästliga gatuleden. Tegelbacksområdet i

övrigt skulle i huvudsak anordnas för cirkulationstrafik. Under den i områdets

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

östra del förlagda, stort tilltagna cirkulationsrefugen skulle emellertid, i fall

av behov, kunna upptagas en nordsydlig trafikränna.

I fråga om kostnaderna för de nya trafikledernas genomförande utgick man

vid uppgörelsen från att vardera parten skulle vidkännas kostnaderna för de

anordningar, som betingades av dess intressen. Enligt denna princip betalade

staden kostnaderna för den nya bron över Norrström med ett bidrag från

järnvägens sida av 1,350,000 kronor, motsvarande kostnaderna för den nuvarande

brons grundliga reparation och iståndsättande samt de kapitaliserade

bevaknings- och underhållskostnaderna för bomanläggningen vid nuvarande

plankorsningen å Tegelbacken. Sammanbindningsbanans nya sträckning å

Riddarholmen skulle i sin helhet bekostas av staden, medan däremot den nya

järnvägsbron över Söderström, som icke med nödvändighet behövde utföras i

samband med tunnelbannan men som med hänsyn till grundläggningar av

ekonomiska skäl dock borde byggas samtidigt med denna, bekostades av

kronan. Av de beräknade totala kostnaderna för Tegelbacksregleringen och

banans ombyggande mellan Centralstationen och nuvarande stambanetunneln

under Södermalm, 8,510,000 kronor, skulle 4,693,000 kronor ankomma å staden

och 3,817,000 kronor å kronan. Härtill kornme för stadens del, förutom vissa

fastighetskostnader, kostnaderna för tunnelbanans framdragande samt den

nya gatudelen från Söder till och med Riddarholmen m. m. med sammanlagt

7,500,000 kronor.

Beträffande grunderna för denna ekonomiska uppgörelse lämnade bangårdsdelegerade

följande närmare redogörelse:

De arbeten, som innefattas i den mellan parterna uppnådda överenskommelsen,

avse en förläggning av sammanbindningsbanan över Strömmarna i

nytt definitivt planläge, huvudsakligen i anslutning till trafikkommitténs förslag,

i syfte att möjliggöra tunnelbanans framdragande från Söder till Norr

samt byggande av en ny gatuled utmed den nya sammanbindningsbanan från

Munkbron till Tegelbacken samt slutligen en provisorisk reglering av Tegelbacken

i enlighet med den tankegång, som här ovan utvecklats. För fördelningen

av kostnaderna för dessa arbeten har tillämpats den principen, att staden

skall svara för, förutom anläggningskostnaderna för tunnelbanan och gaturegleringarna,

kostnaderna för ändringarna av statens järnvägars anläggningar

i den omfattning dessa ändringar betingas av stadens intressen, d. v s. av

tunnelbanan eller gatuanordningarna.

Förflyttningen av bron över Norrström, motiverad av tunnelbanans framdragande

och behovet av bättre anordningar för gatutrafiken å Tegelbacken,

medför för statens järnvägar fördelen av en ny och bättre bro i defintivt läge,

oberoende av gatutrafiken. Med hänsyn härtill hava kostnaderna så fördelats,

att å järnvägen faller ett belopp, motsvarande dels de beräknade kostnaderna

för den nuvarande brons grundliga reparation och iståndsättande, 1,000,000

kronor, dels ock de kapitaliserade bevaknings- och underhållskostnaderna för

bomanläggningen vid nuvarande plankorsningen å Tegelbacken, 350,000

kronor, eller sammanlagt 1,350,000 kronor. I övrigt ansvarar staden för kostnaderna

för den nya bron och dess anslutning till bangården, beräknade till

sammanlagt 2,555,000 kronor, i vilket belopp ej är inräknad kostnaden för ny

perrongtunnel, 400,000 kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Sammanbindningsbanans flyttning å Riddarholmen betingas helt av stadens

anläggningar, och kostnaderna härför, 1,100,000 kronor förutom eventuell ersättning

till vissa fastighetsägare, få följaktligen i sin helhet bestridas av

staden.

Såsom redan anmärkts har det visat sig möjligt att giva tunnelbanan en

sådan sträckning från nuvarande stationen vid Slussen över Söderström, att

den icke behöver beröra den nuvarande järnvägsbron över Söderström. För

statens järnvägar är det å andra sidan ett intresse att ombygga den nuvarande

bron och viadukten mellan Riddarholmen och Söder. En sådan ombyggnad bör

av tekniska skäl utföras i samband med tunnelbanebron. Kostnaderna för

denna del av den nya stambanesträckningen, beräknade till 2,467,000 kronor,

bäras sålunda av staten. I samband härmed erforderliga ändringar av hamnspår

och gata vid Slussen och Söder Mälarstrand, kostnadsberäknade till

283,000 kronor, betalas av staden.

Med preliminäravtalet var förenad en reglering av vissa markförhållanden.

Inom eller invid bangårdsområdet överläts sålunda enligt denna uppgörelse

mot ersättning, av staden till kronan cirka 20,530 kvadratmeter mark och av

kronan till staden 9,700 kvadratmeter mark. Därjämte överlät kronan till

staden mot ersättning tvenne markområden i Brännkyrka å sammanlagt

346,200 kvadratmeter, tidigare av järnvägen förvärvade för en rangerbangård,

som icke längre ansågs behöva komma ifråga. I samband med markbytet skulle

kronan till staden erlägga en mellangift av 3,475,000 kronor.

Beträffande den närmare innebörden av avtalet i avseende å markbytesfrågan

lämnade bangårdsdelegerade följande redogörelse:

Staden överlåter till staten cirka 18,220 kvadratmeter mark, belägen vid

Vintervägen och avsedd för anläggning av nytt ilgodsmagasin m. m. Av denna

mark få 1,780 kvadratmeter icke bebyggas, enär den skall utnyttjas för uppställning

av fordon intill ilgodsmagasinet. Invid viadukten mellan Torgatan

och Barnhusstranden överlåter staden cirka 1,116 kvadratmeter, som dels ligga

inom det nuvarande spårområdet dels erfordras för dess utvidgning. Vidare

överlåter staden vid Norra Bantorget cirka 830 kvadratmeter, utgörande mark,

som ingått i den här tidigare befintliga gatuunderfarten, och något längre

norrut ett område på cirka 364 kvadratmeter, som delvis är beläget inuti spårområdet.

Den mark, som staden sålunda mot ersättning skall avstå till staten,

utgör sammanlagt omkring 20,530 kvadratmeter.

Vid Klara Mälarstrand upplåter staden med nyttjanderätt ett område på

cirka 850 kvadratmeter för stambanans nya sträckning från kajen till spårområdet.

I stället återgår till staden cirka 1,950 kvadratmeter omedelbart öster

örn detta område belägen mark, som statens järnvägar enligt stadsfullmäktiges

beslut av den 13, 14 och 15 juni 1864 äga att utan ersättning disponera, så

länge den användes för järnvägsändamål. Sedan nytt bangårdspostkontor

byggts på annan plats, återgår dessutom till staden cirka 4,800 kvadratmeter

av till statens järnvägar på samma villkor upplåten mark vid det nuvarande

bangårdspostkontoret.

Staten överlåter till staden dels cirka 110 kvadratmeter mark vid Järnvägsparken,

erforderlig för den sydnordliga gatuledens framdragande, dels cirka

1,700 kvadratmeter vid Östra järnvägsgatan för dess vidgning, dels cirka 3,740

kvadratmeter vid Norra Bantorget och Torsgatan samt dels slutligen cirka

4,150 kvadratmeter mitt för Atlasområdet, söder örn där befintliga spåranordningar.

Dessa områden uppgå sammanlagt till omkring 9,700 kvm. Härutöver

upplåta statens järnvägar även tvenne i Brännkyrka vid Ersta och Östberga

2

604 40

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

befintliga områden på sammanlagt cirka 346,200 kvadratmeter, tidigare av järnvägen

förvärvade för en eventuell rangerbangård, vilken icke längre anses

ifrågakomma. De områden, som staten mot ersättning skall överlåta till staden,

uppgå alltså enligt ovanstående till sammanlagt 355,900 kvadratmeter.

I samband med detta markbyte skall staten till staden enligt det föreliggande

avtalet erlägga en mellangift av cirka 3,475,000 kronor.

Å Riddarholmen framgår stambanan för närvarande å mark tillhörig dels

staden, dels staten, upplåten utan ersättning så länge den användes för järnvägsändamål.

Enligt det föreliggande förslaget till banans omläggning tagas

emellertid delvis nya områden i anspråk, tillhöriga såväl staden som staten.

Av den mark, som stambanan utnyttjar och som frigöres genom omläggningen,

behöver staden disponera vissa områden för trafikändamål i samband

med ordnandet av förbindelserna mellan Norr och Söder.

Såsom av bilagd1) markkarta över Riddarholmen framgår, skulle statens

järnvägar för den nya stambanesträckningen sammanlagt behöva disponera

cirka 1,550 kvadratmeter staden tillhörig mark, och staden för sina trafikbehov

cirka 1,350 kvadratmeter mark, som tillhör staten.

Då järnvägsstyrelsen icke äger att avtala om dispositionen av här ifrågavarande,

staten tillhöriga områden, har någon uppgörelse örn denna markreglering

icke i förevarande sammanhang kunnat träffas, men parterna äro

eniga örn att tillstyrka, att områdena ifråga utan ersättning upplåtas till statens

järnvägar, respektive staden, så länge de användas för nu angivna ändamål.

Stadens delegerade läto inhämta underhandsyttranden från vissa kommunala

myndigheter över ett enligt här angivna grunder under våren 1938 vunnet

preliminärt förhandlingsresultat, nämligen från gatunämnden, hamnstyrelsen

och stadsplanenämnden.

Såsom av dessa yttranden, återgivna såsom bilagor till bangårdsdelegerades

betänkande (sid. 45 ff.), framgår hade hamnstyrelsen och gatunämnden endast

smärre erinringar att framställa emot uppgörelsen.

Stadsplanenämnden underströk vikten av att den föreslagna östvästliga

gatuviadukten gåves provisorisk karaktär samt ansåg tillika, att vissa villkor

borde uppställas för dess godkännande, främst att uppgörelsen skulle innefatta

ett åtagande från den andra partens sida att godkänna stadsplanenämndens

förslag såsom den definitiva lösningen av Tegelbacken samt att medverka

till ett framtida genomförande av denna lösning.

1 anledning av detta stadsplanenämndens yttrande framhöllo bangårdsdelegerade

bland annat, att det icke varit möjligt att ernå en sådan utfästelse

från järnvägsstyrelsen sida. Däremot hade styrelsen förklarat sig kunna ur

teknisk synpunkt godkänna stadsplanenämndens förslag. Ett uttalande av

sådan innebörd hade intagits i avtalet. Framtida förhandlingar om förslagets

genomförande torde sålunda kunna begränsas till de ekonomiska och byggnadstekniska

villkoren härför. Samtidigt som den föreliggande uppgörelsen

tillgodosåge trafikens aktuella krav, lade den alltså möjligheterna för en framtida,

ur stadsbildssynpunkt tillfredsställande lösning tillrätta.

Enligt kompletterande förklaringar, avgivna av järnvägsstyrelsen den 12

januari 1939 och av bangårdsdelegerade den 14 i samma månad, bekräftade *)

*) Ej här intagen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

kontrahenterna att med preliminäravtalet avsetts bland annat dels att för omläggning

av sammanbindningsbanan från Riddarholmen till tunneln under

Södermalm staden utan kostnad för staten skulle ställa all den för ändamålet

erforderliga, staden tillhöriga marken till statens förfogande, samt att staden

å sin sida skulle återfå ledigblivna områden efter gamla sträckningen, till vilka

staden är ägare, och dels att var och en av kontrahenterna skulle bliva ägare

av de anläggningar, som användas för hans behov.

Såsom särskild mening hade en av stadens delegerade, borgarrådet Harry

Sandberg, till preliminäravtalet fogat ett uttalande av följande innehåll:

Den provisoriska regleringen av Tegelbacksområdet, som det föreliggande

avtalet innefattar, är enligt min mening otillfredsställande särskilt ur estetisk

synpunkt. Allmän enighet torde också råda därom, att den föreslagna regleringen

såväl ur stadsbildssynpunkt som ur trafiksynpunkt är väsentligt

underlägsen det av stadsplanenämnden den 11 mars 1936 framlagda förslaget

till permanent ordnande av Tegelbacken och dess anslutningar. Med hänsyn

härtill har jag under förhandlingarna yrkat, att kronan i avtalet skulle förbinda

sig att medverka till ett genomförande av stadsplanenämndens nyssnämnda

förslag, när förutsättningarna för detta förslags realiserande vore för

handen, eller alternativt förklara sig godkänna de stadsplaneändringar, som av

ett genomförande av samma förslag påkallades. Härigenom skulle garantier

erhållas för att ifrågavarande ur stadsbildssynpunkt särskilt ömtåliga parti

framdeles skulle kunna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt.

Då emellertid järnvägsstyrelsens representanter icke velat utfästa sig att

på så sätt medverka till ett framtida genomförande av stadsplanenämndens

förslag till Tegelbackens ordnande och icke heller velat godkänna de av stadsplanenämnden

föreslagna provisoriska anordningarna därstädes, har jag sett

mig nödsakad att biträda avtalet i dess nu föreliggande form, detta med hänsyn

till angelägenheten av att en förbättring i nuvarande trafikförhållanden

snarast åstadkommes.

Yttranden över preliminäravtalet.

Järnvägsstyrelsen överlämnade med underdånig skrivelse den 17 december

1938 preliminäravtalet till Kungl. Majit för godkännande. Redan dessförinnan,

med skrivelse av den 21 november 1938 (se bih. till stadskollegiets utlåt, nr

75/1938), hade bangårdsdelegerade överlämnat preliminäravtalet till stadskollegiet

med hemställan, att förslaget måtte underställas stadsfullmäktiges

godkännande.

Över preliminärförslaget inhämtades yttranden från statliga respektive

kommunala myndigheter på sätt av det följande framgår.

Kungl. Majit inhämtade yttranden över förslaget från byggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet och djurgårdskommissionen.

Byggnadsstyrelsen fann, att preliminäravtalet borde i vissa delar göras till

föremål för ändringar och kompletteringar, varför styrelsen icke kunde tillstyrka

godkännande av detsamma i föreliggande skick. Kammarkollegiet

ansåg sig icke kunna tillstyrka, att avtalet i föreliggande skick av Kungl.

Majit godkändes eller att bemyndigande för närvarande lämnades att träffa

avtal rörande markdisposition å Riddarholmen i enlighet med vad avtalet

opaginerad Kontrollera mot PDF

förutsatte. Djurgärdsliornmissionen slutligen — som uteslutande granskade

avtalet ur de synpunkter kommissionen hade att företräda, alltså i de delar,

som berörde kronans markinnehav i Stockholm eller förvärv eller överlåtelse

av mark — ifrågasatte en begränsning av avtalet till vissa, nedan närmare

angivna delar, därvid beträffande utformningen borde beaktas åtskilliga av

kommissionen gjorda påpekanden. Beträffande övriga delar av förslaget krävdes

enligt djurgårdskommissionens mening ytterligare utredningar och förhandlingar.

Den tekniska sidan av saken berördes utförligt av byggnadsstyrelsen,

som beträffande den reglering, vilken i preliminäravtalet avsetts för själva

Tegelbacksområdet, bland annat anförde följande:

Beträffande i avtalet föreslagna byggnadsanordningar å Tegelbacken, avsedda

att nu komma till utförande, synes i och för sig knappast vara något

att i huvudsak invända, under förutsättning, att de komma att bliva av enbart

provisorisk art och inom ej alltför lång tidrymd ersättas eller kompletteras

med anordningar för en mera definitiv reglering av Tegelbacken och därmed

sammanhörande frågor.

I detta senare hänseende har, såsom ovan nämnts, tvenne förslag utarbetats,

det ena, framlagt av stadsplanenämnden den 11 mars 1936, det andra av järnvägsstyrelsen.

Av dessa torde stadsplanenämndens äga vissa företräden framför

det av järnvägsstyrelsen framlagda. Förslaget upptager bland annat en

öppen plats framför en tänkt ny stationsbyggnad för järnvägens ankommande

passagerartrafik. Denna plats synes kunna, trots den ofrånkomliga nivåskillnaden,

bringas i organiskt sammanhang med angränsande delar av stadsområde!

Tegelbacken, Vasagatan och stadshustrakten.

A andra sidan företer förslaget även vissa nackdelar, från vilka det icke lär

vara möjligt att helt bortse. Till dessa hör bland annat nödvändigheten att

nedsänka spårsystemet vid järnvägens införande till centralstationen under

vattenytan, varigenom broanläggningen i denna del kommer att avsevärt lida

ur utseendesynpunkt. En stor del av spårsystemet måste härvid förläggas i

trågkonstruktion. Ekonomiskt sett torde dessutom detta förslag ställa sig

något dyrare än det av järnvägsstyrelsen utarbetade.

Emellertid innehåller avtalet icke någon som helst förpliktelse för ena eller

andra parten att genomföra någon fullständig lösning av problemet enligt

vare sig stadsplanenämndens eller järnvägsstyrelsens förslag. Ett omnämnande

av att parterna anse stadsplanenämndens förslag tekniskt godtagbart är det

enda uttalande, syftande på en mera fullständig lösning, som förekommer i

avtalet.

Under sådana förhållanden kan antagas, att de i avtalet avsedda och såsom

provisoriska antydda anordningarna icke komma att bliva av provisorisk utan

fastmera av permanent natur. Ytterligare stöd för ett sådant antagande

ligger givetvis i den omständigheten, att det s. k. provisoriet för avsevärd tid

framåt torde komma att tillgodose det huvudsakliga av staten järnvägars

intressen, vilket givetvis innebär, att järnvägsstyrelsen torde bliva föga hågad

att bidraga till bestridande av de ytterligare kostnader, som ett mera omedelbart

fullföljande av åtgärder för Tegelbackens reglering skulle medföra, medan

å andra sidan staden helt visst kan förväntas komma att tveka att genomföra

en sådan reglering inför utsikten att få ensam bära kostnaderna därför.

Ett för längre tid bestående provisoriskt ordnande av Tegelbacksfrågan på

sätt i avtalet avses, måste emellertid betecknas såsom otillfredsställande

och olämpligt. Det gäller här ett ytterst ömtåligt område, vars stora naturliga

skönhetsvärden och förutsättningar för skapandet av nya sådana böra omsorgs
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

fullt tillvaratagas, och i varje fall icke utan tvingande nödvändighet förminskas.

Läget i hjärtat av staden, den omedelbara närheten till vattnet,

utsikten mot Gamla staden, Riddarholmen, stadshuset och Söder Mälarstrand

giver Tegelbacken en förnämlig ställning i stadsbilden. Det kan därför icke

vara lämpligt med en lösning, som i huvudsak endast innebär att från Vasagatan

till stadshusbron dragés en stålviadukt — enligt förslaget på vissa ställen

liggande dryga 6 meter över den omgivande marken — och låta denna i årtionden

bestå. Frånsett andra omständigheter må framhållas, hurusom järnvägsområdet

med dess till följd av sakens egen natur delvis oordnade bebyggelse

komme att både från viadukten och från planet under och omkring

densamma erbjuda en mycket litet tilltalande aspekt. Den ifrågasatta lösningen

kan, såsom redan framhållits, anses godtagbar örn den blott avser att

vara ett tillfälligt och ofrånkomligt arrangemang under tiden för förberedelserna

till och arbetena med platsens definitiva ordnande. Men såsom under

längre tid bestående kan den ur ovan angivna synpunkter icke anses lämplig.

Byggnadsstyrelsen påpekade, att av det ovan återgivna, av borgarrådet

Sandberg till preliminäravtalet antecknade särskilda uttalandet framginge,

att byggnadsstyrelsens berörda åsikt även hysts bland stadens delegerade

under de med järnvägsstyrelsen förda förhandlingarna, varefter byggnadsstyrelsen

fortsatte:

Av detta uttalande torde framgå, att bland stadens representanter vid förhandlingarna

väl insetts de olägenheter, som äro förbundna med den i avtalet

föreslagna lösningen, och att staden för sin del önskat ett avtal om realiserande

i en följd av hela utbyggnadsplanen i enlighet med stadsplanenämndens

förslag. Ett beslut därom synes hava strandat framför allt på järnvägsstyrelsens

obenägenhet att vilja bidraga till kostnaderna för planens förverkligande.

Denna järnvägsstyrelsens hållning torde åter vara motiverad av en i och

för sig fullt förklarlig obenägenhet att vilja belasta affärsföretaget statens

järnvägar och dess räntepliktiga kapital med utgiftsbelopp, som icke äro

strängt nödvändiga för järnvägsdriftens upprätthållande och ej kunna förväntas

bliva räntabla.

Under sådana förhållanden synes böra undersökas, huruvida icke på annat

sätt en mera godtagbar lösning kan vinnas. Att snara åtgärder äro erforderliga

för lättande av svårigheterna för gatutrafiken vid Tegelbacken är uppenbart,

liksom ock att det är av största vikt för staden att åtgärderna så planeras och

utföras, att ifrågavarande område får en värdig och tilltalande utformning.

Vad statens järnvägar beträffar, så torde det finnas anledning till förmodan

att detta företag, även örn inga fördelar ur driftssynpunkt omedelbart stå

att vinna genom ett definitivt ordnande av Tegelbacksfrågan, dock har intresse

av att detta spörsmål bliver slutgiltigt löst innan den fortsatta utvecklingen

gör problemet ytterligare invecklat. Och slutligen torde nied visst fog även

den meningen kunna framföras, att även det allmänna har ett visst intresse

av att ifrågavarande plats, med sin omedelbara närhet till bland annat den

livligast trafikerade inkörsporten till rikets huvudstad, gives en i olika avseenden

tillfredsställande utformning.

Utifrån nu anförda synpunkter vill byggnadsstyrelsen ifrågasätta huruvida

icke möjligheterna till en lösning baserad både på stadens, statens järnvägars

och statens medverkan böra undersökas. Styrelsen vill därvid framhålla, att

de arbeten, som äro erforderliga för genomförande av en fullständig ^byggnadsplan

enligt stadsplanenämndens förslag, till stor del äro sådana, som

synas lämpade att utföras såsom beredskapsarbeten vid en tid av större

arbetslöshet, till vilka slag av arbeten staten plägar lämna icke oväsentliga

bidrag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Om arbetena skulle ämnas bliva utförda först under en eventuellt kommande

arbetslöshetsperiod, kan uppenbarligen någon bestämd, alltför nära liggande

tidpunkt för deras påbörjande svårligen fastställas i avtal. För undvikande

av allt för lang tidsutdräkt vore det emellertid önskvärt, att överenskommelse

träffades örn att arbetet med den slutliga utbyggnaden skulle påbörjas vid

inträffande arbetslöshet, dock senast inom viss tid, exempelvis fem år. Vad

som emellertid främst är av vikt är att båda parterna i avtalet enas örn en

plan för Tegelbackens definitiva ordnande och förbinda sig att medverka till

en sådan plans genomförande. Även örn statens järnvägar för sin del som

villkor för ett biträdande av en dj-lik överenskommelse skulle finna sig böra

fästa förbehåll av finansiell art, komme dock hela frågan i ett tekniskt och

stadsplanemässigt sett annat och bättre läge än i nu förevarande avtalsförslag.

Parterna hade då gemensamt uttalat sig för ett visst förslag till frågans tekniska,

arkitektoniska och stadsplanemässiga lösning, och under tiden till dess

förslagets utförande befunnes lämpligt kunde detsamma i sina detaljer närmare

genomarbetas. Frågor rörande för förslagets genomförande erforderliga

markbyten och markförvärv lii. m., vilka i avtalsförslaget icke tillräckligt

klarlagts eller tillfredsställande reglerats, kunde, örn så skulle befinnas lämpligt,

göras till föremål för underhandlingar och överenskommelser i ett större

sammanhang. Det viktiga spörsmålet örn kostnadernas fördelning och överhuvudtaget

finansieringen av planens genomförande kunde förväntas få en

me.d_ hänsyn till läget och omständigheterna vid tidpunkten för arbetenas

påbörjande avpassad lösning.

I övrigt uttalade byggnadsstyrelsen sina allvarliga betänkligheter mot den

utfyllning av Barnhusviken, som enligt avtalet avsåges skola äga rum.

Kammarkollegiet stannade i sitt yttrande huvudsakligen vid förhållandena

å Riddarholmen samt anförde i fråga örn de tekniska anordningarna därstädes

biand annat följande:

Kollegiet torde i första hand hava att yttra sig rörande de markdispositioner

å Riddarholmen, som avtalet förutsätter. Enligt detta skall sammanbindnmgsbanan

över Riddarholmen förläggas i ett läge väster örn järnvägens nuvarande

läge utom längst i söder, där sträckningen föreslås östligare än för

närvarande. Banans förflyttning åt väster synes helt betingas av stadens intresse

att enligt stadsplanenämndens förslag av år 1936 i framtiden kunna

framdraga en gatuled över Riddarholmen mellan Tegelbacken och Köttorget.

Den nya sträckningen av sammanbindningsbanan synes komma att på

Riddarholmen medföra bestående skadeverkningar ur skönhetssynpunkt jämte

ekonomisk skada på kronans mark och tomter.

Innan statsmakterna binda sig för den nya sträckningen av sammanbindningsbanan

över Riddarholmen, synes slutlig ståndpunkt böra tagas till frågan

örn den nya gatuleden mellan Tegelbacken och Köttorget, så att garantier erhållas

för att ej betydande värden av olika art på Riddarholmen offras utan

någon nytta. Örn emellertid, såsom i avtalet förutsättes, frågan örn den nya

gatuledens och tunnelbanans utförande lämnas åt framtiden, föreställer kollegiet

sig, alf det skulle vara tekniskt och ekonomiskt möjligt att utan rubbning

av förslaget till provisorisk reglering av Tegelbacken utföra en ny järnvägsbro

över Norrström, som ansluter sig till sammanbindningsbanans nuvarande

sträckning över Riddarholmen, samt likaså att till denna sträckning

ansluta den nya linjen över Köttorget och söderut. Mindre jämkningar i

sammanbindningsbanans läge såväl å norra som södra delen av Riddarholmen

torde därvid icke komma att vålla någon påtaglig olägenhet. Skulle i en oviss

framtid en ny gatubro över Norrström komma till stånd enligt 1936 års stads
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

planeförslag och kräva, att järnvägen över Riddarholmen förflyttas till det

nu föreslagna västliga läget, torde de delar av järnvägsbron, som då ej kunna

begagnas för järnvägsändamål, kunna ingå i gatubron. Tegelbacken synes

under sådan förutsättning kunna regleras och nya järnvägsbroar utföras över

Norrström och Söderström utan någon förflyttning av sammanbindnmgsbanan

på Riddarholmen. Härigenom skulle vinnas den fördelen att slutlig

prövning rörande framdragandet av den nya gatuleden och tunnelbanan och

de villkor härför, som av kronan måste uppställas, skulle kunna ske, när

fråga uppkommer örn dessa arbetens utförande, utan att statsmakterna i

förväg ovillkorligen bundit sig vid en viss lösning, sorn då kanske synes mindre

lämplig.

Djurgårdskommissionen ingick icke alls på den tekniska sidan av saken.

I vad angår markfrågorna väckte preliminäravtalet kritik från samtliga

de tre hörda statsmyndigheternas sida.

Djurgårdskommissionen ägnade denna del av avtalet en ingående granskning.

Av denna framgick, att äganderätten till åtskilligt av den mark som

ingick i avtalet icke, såsom avtalet syntes förutsätta, var ostridig mellan

kronan och staden. Genom att godkänna avtalets ordalag och beteckningar i

förevarande avseende skulle enligt djurgårdskommissionens mening kionan

kunna anses avstå från sina hittillsvarande anspråk å mark av motsvarande

beskaffenhet. Enligt en djurgårdskommissionens yttrande bilagd promemoria,

mot vilken kommissionen icke hade något att erinra, skulle värdet å de av

kronan till staden överlämnade områdena understiga värdet å de omiåden,

staden överlämnade till kronan, med högst 1,130,150 kronor, mot i avtalet

upptagna dels kontant 3,475,000 kronor dels ock områdena vid Årsta garde.

Beträffande särskilt den med preliminäravtalet avsedda regleringen av

Stockholms centralbangård och vad därmed sammanhänger anmärkte djurgårdskommissionen

även följande.

Bangårdsfrågans lösning på möjligast rationella sätt lär fa anses vara ett

intresse ej blott för staten-kronan utan även för Stockholms stad. Hetta

stadens intresse torde böra, i likhet med vad som i analoga fall skeft å

andra orter, föranleda deltagande jämväl från stadens sida — i skalig omiattning

— i kostnaderna för åvägabringandet av bangårdsfrågans reglering.

Överenskommelsen innebär i denna del uppenbarligen, att staden betingar

sig full valuta för all mark, som av staden överlåtes å kronan för att disponeras

för bangårdsändamål. Fastslåendet av en sådan princip att staden i dylika

fall icke skall deltaga i kostnaderna — synes betänklig.

Vidare anförde djurgårdskommissionen följande beträffande den med

preliminäravtalet åsyftade lösningen av bangårdsfrågan.

Det är dock icke klargjort, att härmed Stockholms bangårdsfråga i dess

helhet blivit behörigen tillgodosedd; nu medtagas allenast vissa delar, medan

andra skjutas på framtiden. Så tillvida har alltså här skett en ur saklig synpunkt

icke motiverad uppdelning av Stockholms bangårdsfråga. Förvärvet

av det gröna området1) synes böra ske samtidigt nied att övriga maikbyten

äga rum. i)

i) Färgbeteckning n en preliminäravtalet bifogad, bär ej intagen karta; avser plats

reserverad för blivande bangårdspostkontor.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Härtill kommer frågan, huruvida det verkligen är lämpligt, att kronan erlägger

likvid för marken ifråga i kontanter.

Kommissionen vill erinra örn de förutsättningar för reglering av kronans

och stadens markfrågor, som vid förberedande förhandlingar mellan parternas

förhandlmgsdelegerade så småningom utformats. I dessa förutsättningar har

såsom ett led ingått ett såvitt möjligt fullständigt uppordnande av Stockholms

bangårdsfråga i hela dess vidd, och en möjlighet härtill har man trott sig

finna i att sammanföra denna fråga med vissa andra kronans-stadens markmellanhavanden.

Genom denna kombination skulle möjliggöras en eljest rätt

svårnåelig uppgörelse mellan parterna. Örn nu marken vid centralstationen

tages bort från sagda kombination, försvårar detta uppenbarligen berörda

större uppgörelse. Vidare betyder det, att kronan tvingas utge ersättningen

kontant, ehuru kronan äger mark, som kan gå i likvid. För stadens del synes

markfrågans indragande i förevarande sammanhang vara av tvivelaktigt värde,

eftersom detta skulle medföra motsvarande kontanta utlägg vid de blivande

stora markbytena,

Djurgårdskommissionen erinrade vidare i förevarande sammanhang örn de

direktiv för kronans markbytesförhandlingar, som lämnats av 1925 års

riksdag (skrivelse nr 264) och vari bland annat underströks vikten av att såväl

från Kungl. Maj:ts som vederbörande ämbetsmyndigheters sida icke några dispositioner

företoges, vilka kunde anses i en eller annan form för framtiden

binda kronan eller å annat sätt lägga hinder i vägen för en uppgörelse mellan

kronan och staden.

Djurgårdskommissionen förklarade sammanfattningsvis att den icke kunde

underlåta att uttala sig för ett övervägande, huruvida avtalet — därest ett

sådant ansåges böra omedelbart komma till stånd — skulle kunna begränsas

till de frågekomplex, som avse reglering av Tegelbacken samt de Riddarholmen

berörande järnvägs-, tunnelbane-, spårvägs- och allmänna gatutrafiklederna

å sträckan mellan Centralstationens södra område och Södermalm. Från de

synpunkter kommissionen hade att företräda syntes erinringar ej vara att

göra mot ett salunda begränsat avtal, med beaktande vid dess utformning av

vad kommissionen i denna del påpekat. De framförda betänkligheterna i

fråga örn övriga delar av förslaget vore enligt kommissionens uppfattning

av sådan art, att de torde kräva ytterligare utredningar och förhandlingar.

Även kammarkollegiet och byggnadsstyrelsen framställde åtskilliga anuiårku

i rigal mot det sätt, pa vilket markfragan vunnit sm lösning i preliminäravtalet.

Vidare framhölls i yttrandena från dessa båda myndigheter att omfattningen

av de skador, som uppkomme genom omläggningen av sammanbindningsbanan,

icke torde kunna bedömas förrän förslag till stadsplan för

områdena i fråga förelåge.

De statliga myndigheternas uttalanden i mark- och intrångsfrågorna komma

i det följande att fullständigare återgivas vid varje särskild sådan fråga som

av markkommissionen upptages.

Preliminäravtalet tillstyrktes i avgivna yttranden av hamnstyrelsen, stadsplanenämnden,

gatunämnden, fastighetsnämnden, spårvägsstyrelsen och

drätselnämnden. Härvid uttalade sig stadsplanenämnden, gatunämnden och

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

spårvägsstyrelsen för den östvästliga viaduktens utförande nied en biedd av

24 meter.

De av de hörda myndigheterna, som tidigare under hand yttrat sig över

grunderna till preliminärförslaget, nämligen hamnstyrelsen, stadsplanenämnden

och gatunämnden, hänvisade till dessa utlåtanden. Hamnstyvelsen framhöll

därvid att, enär de av styrelsen tidigare framförda önskemålen blivit

tillgodosedda, anledning icke förelåge för styrelsen att åter yttra sig i

ärendet.

Yad beträffar de tekniska anordningarna underströk stadsplanenämnden

önskvärdheten av att beslut örn den södra tunnelbanans fiamdi ägande

från Slussen till Vasagatan fattades samtidigt med beslut örn Tegelbackens

ordnande och ny järnvägsbro över Norrström. Härutinnan åberopade stadsplanenämnden

de skäl som angivits av stadsplanekontoret i ett av detta avgivet

yttrande, varav här följande må återgivas:

En överenskommelse örn stambanans omläggande mellan norr och söder

på sådant sätt, att tunnelbanan och en ny gatuled här kunna framdragas, har

med fog betecknats såsom nyckeln till lösandet av Stockholms kommunikationsproblem,

och det måste anses vara av stort värde för staden, att avtal

härom nu kunnat träffas.

Omöjligheten att definitivt lösa Tegelbackens trafikproblem, innan det

nuvarande bangårdspostkontoret bortflyttats, har gjort det nödvändigt att i

förevarande sammanhang godtaga en provisorisk lösning därstädes. Gatunämnden

och spårvägsstyrelsen hava icke varit benägna att godkänna det av

stadsplanenämnden framlagda förslaget till dylikt, provisorium, och att statens

järnvägar icke ansett sig kunna med staden träffa ett ur ekonomisk synpunkt

så vittgående avtal som det nu föreliggande, under annan förutsättning, än

att de nuvarande bommarna vid Tegelbacken borttagas, är i och för sig förklarligt.

Som provisorium betraktat torde också det nu föreliggande förslaget

under nämnda förutsättning vara det enklaste och måhända bästa.

Frågan örn den nordsydliga banans läge vid Tegelbacken måste emellertid

avgöras, innan gatuviadukten kommer till utförande, så att de delar av banan,

som komma under viadukten, färdigställas samtidigt med denna. Alldenstund

några meningsskiljaktigheter icke föreligga örn sättet för tunnelbanans

ledande från Slussen till nedre Vasagatan, är det även angeläget, att stambanan

snarast omlägges å hela sträckan norr—söder, så att tunnelbanan här

kan utbyggas. För enbart Tegelbackens reglering enligt det nu framlagda

förslaget erfordras endast att stambanan ombygges över Norrström och vid

Riddarholmen norra kaj provisoriskt anslutes till sin nuvarande sträckning.

Skall även tunnelbanan mellan norr och söder utbyggas, måste däremot stambanan

omläggas även över Riddarholmen, varav automatiskt följer dess ombyggande

även över Söderström. En logisk följd av att man enligt det föreliggande

förslaget tills vidare avstår från gatuledens förande från Riddarholmen

över Norrström till Tegelbacken synes också vara, att tunnelbanan

utbygges från Slussen till norr, ty därigenom skulle de nuvarande, mindre

tillfredsställande gatulederna genom Gamla staden komma att i viss man avlastas

och även i övrigt stora fördelar erhållas för den nordsydliga trafiken.

I 1930 års trafikkommittés utredningar belyses frågan om vilket antal förortsresande

från de södra områdena, som åren 1929 1931 voro hänvisade att

taga omstigning till annat trafikmedel, för det fall att resan skulle utsträckas

till de norra stadsdelarna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Förortstrafiken å linjer med slutstationer å Södermalm uppgick sålunda till

.................................................................. 17.2 miljoner resor

............................................................... 19,8 » »

1930

!931 .................................................................. 21,6

Det kan antagas, att antalet dylika resor i fortsättningen ökat i

samma

tempo och självfallet är det både opraktiskt och oekonomiskt att den del av

resorna, som utsträckes till norr, nu måste ske med i gatuplanet framgående

tratikmedel. Tunnelbanan skulle därför ha en stor uppgift att fylla redan

§e“°“att d<3n utsträcktes till de norra stadsdelarna, så att Brännkyrka i

trafikhänseende jämställdes med Bromma. Förutsättningen för att tomtmarken

i Brännkyrka i fortsättningen skall kunna utnyttjas för bostadsändamål i tillfredsställande

omfattning torde också vara, att åtminstone denna del av tunnelbanan

snarast utbygges.

Stadsplanenämnden framhöll även, att nämnden alltjämt vidhölle sin

tidigaie uttalade uppfattning, att den med preliminäravtalet avsedda gatuviadukten

mellan Vasagatan och Stadshusbron endast kunde godtagas såsom

ett provisorium i avvaktan på en definitiv reglering av Tegelbacksområdet i

huvudsaklig överensstämmelse med nämndens år 1936 avgivna förslag.

Gatunämnden hänvisade till sitt tidigare avgivna utlåtande. Däri hade

nämnden bland annat uttalat, att nämnden funne den föreslagna lösningen

till ordnande av förbindelserna över Söderström och Riddarholmen tekniskt

och ekonomiskt förmånlig. I fråga örn förbindelserna över Norrström framhöll

nämnden, att dessas utformning väsentligen betingades av den slutliga

lösningen av Tegelbacksproblemet, men då en definitiv reglering på denna

jdats nu icke vore möjlig, måste dessa förbindelser tills vidare givas en provisorisk

utformning. Nämnden förordade den föreslagna lösningen med bibehållande

tills vidare av Vasabron, i synnerhet som särskilt den sydgående

trafiken vunne vissa lättnader genom trafikleden genom nuvarande kvarteren

lenius och Memnon. Det väsentliga i förslaget vore dock enligt nämndens

mening, att de många trafikproblemen därigenom kunde erhålla en snar,

om ock delvis provisorisk lösning. Med hänsyn till svårigheterna att nu kunna

genomföra en mera definitiv lösning av Tegelbacksproblemet i enlighet med

stadsplanenämndens förslag fann nämnden provisoriet med en viadukt över

järnvägen böra från stadens sida godtagas, då en definitiv reglering härigenom

ej försvårades.

Fastiglietsnämnden meddelade, att nämnden icke funnit något att erinra

mot det nu framlagda förslaget till nya trafikförbindelser mellan Norrmalm

och Södermalm.

bjärvägsstyrelsen förklarade, att preliminärförslaget innebure en lösning

a\ Tegelbacksproblemet efter de principiella riktlinjer, som spårvägsbolaget

tidigare angivit. Enligt spårvägsbolagets mening utgjorde förslaget — även

vad detaljutformningen beträffade — en tillfredsställandevlösning, vars genomförande

snarast möjligt borde eftersträvas. Vad angår de nya trafikförbindelserna

mellan Norrmalm och Södermalm innebure förslaget en god trafiklösning.

Till frågan om en eventuell framtida ombyggnad av Tegelbacken och

därmed sammanhängande spörsmål syntes det bolaget icke finnas anledning

att nu taga närmare ställning, särskilt som det preliminära avtalsförslaget i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

detta hänseende lämnade möjligheterna öppna. Bolaget framhöll slutligen

angelägenheten av att Tegelbackens reglering omedelbart komme till stånd,

då ett borttagande av den nuvarande plankorsningen vore av synnerlig betydelse

för spårvägs- och busstrafiken.

Drätselnämnden åberopade ett yttrande av kammarkontor et, vari bland

annat anfördes följande:

överenskommelsen synes giva en tillfredsställande provisorisk lösning av

de nuvarande trafiksvårigheterna vid Tegelbacken genom att eliminera plankorsningen

mellan järnvägs- och gatutrafik samt mellan den nordsydliga och

östvästliga gatutrafiken. Med provisoriet kan skjutas på framtiden genomförandet

av det av stadsplanenämnden framlagda, kostnadskrävande förslaget

till slutgiltig reglering av trafikförhållandena i denna trakt av staden, vilket

förslag anses innebära den bästa definitiva lösningen. Vidare skapas genom

avtalet förutsättningar för staden att på lämpligt sätt ordna en ny gatutraiikled

mellan Norr och Söder utmed Riddarholmen ävensom for tunnelbanans

fortsättande från Slussen norrut över strömmarna. En avgjord vinst är också,

att stambanan kan bibehållas i sin nuvarande tunnel under Södermalm och

att således en ny och dyrbar tunnelanläggning under Götgatan till Sodra

stationen undvikes. ...

Ur såväl pris- som arbetsmarknadssynpunkt ar önskvärt, att förevarande

arbeten planeras så, att de i största möjliga utsträckning komma till utförande

under en lågkonjunktur. Med ett godkännande av avtalet avsäger sig. visserligen

staden rätten att fritt bestämma tidpunkten för arbetena, då nämligen

i punkt l:o näst sista stycket stadgas, att arbetena för trafikförbindelsernas

ordnande skola påbörjas inom ett år efter det avtalet trätt i kraft. En reglering

av trafikförhållandena vid Tegelbacken torde emellertid å, andra sidan

vara ett så angeläget intresse för staden, att ett uppskov med de avtalade

trafikledsregleringarnas realiserande icke bör av staden eftersträvas. Arbetena

komma också att sträcka sig över flera år, och i samband med anvisande framdeles

av anslag för ändamålet erhålles möjlighet att, så långt detta ar förenligt

med ett behörigt tillgodoseende av trafikbehovet, lämpa utbyggnadstakten

efter rådande konjunktur- och budgetläge.

I fråga örn fördelningen av kostnaderna för anordningarna

förekommo en del uttalanden från de kommunala myndigheternas sida.^ Ur

det av kammarkontoret avgivna, av drätselnämnden biträdda yttrandet må sålunda

här återgivas följande uttalande:

Emot den till grund för den träffade överenskommelsen liggande principen,

att statens järnvägar respektive staden skola deltaga i kostnaderna i förhållande

till parternas intresse av de olika anläggningsdelarna, lärer någon

anmärkning icke vara att rikta. I avtalets punkt 2:o stadgas emellertid, att

statens järnvägar för sträckan Centralstationen—Riddarholmen skall bidraga

med ett fast belopp av 1,350,000 kronor och staden således svara for kostnaderna

i övrigt. Om kostnaderna komma att överstiga de beraknade — vilket

måhända icke är osannolikt, då såsom ovan nämnts beräkningarna hänföra

sier till 1935 års prisnivå — kommer staden att ensam få svara för merkostnaden

Enligt kontorets mening vore det i princip riktigare, att en eventuell

merkostnad fördelades mellan parterna i samma proportion som elen, i vilken

do enligt avtalet skola bära de beräknade kostnaderna. Då emellertid skillnaden

i prisnivå antagligen icke torde bliva så synnerligen stor och bestämmelsen

ifråga för övrigt ingår som ett led i ett förhandlingsresultat, synes

densamma kunna från stadens sida godtagas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Gatunämnden framhöll, att fördelningen av kostnaderna för det föreslagna

avtalets genomförande självfallet i hög grad vore ett förhandlingsresultat,

men att nämnden funne intet att erinra mot den princip, som i huvudsak legat

till grund härför, i vad gällde själva arbetena, nämligen att parterna finge

betala efter graden av sina intressen av olika anläggningsdelar. Av de på

staden belöpande arbetena torde en avsevärd del, kostnadsberäknade till sammanlagt

2,663,000 kronor, vara att hänföra till sådana arbeten, för vilka statsbidrag

av automobilskattemedel torde kunna påräknas.

Beträffande markuppgörelserna framhöll stadsplanekontoret i sitt av

stadsplanenämnden biträdda yttrande — sedan kontoret understrukit, att

järnvägsstyrelsen icke ägt avtala örn disposition av de å Kiddaholmen befintliga,

staten tillhöriga områdena men att parterna enats om att tillstyrka viss

reglering av markfrågan därstädes — att den i övrigt träffade markuppgörelsen,

som bland annat tillförsäkrade staden möjlighet att vidga Torgatan,

syntes för stadens del vara fördelaktig och böra godkännas.

Fastighetsnämnden förklarade att den ej funnit anledning till erinran mot

den föreliggande uppgörelsen mellan bangårdsdelegerade och järnvägsstyrelsen.

I vad uppgörelsen avsåge byte av mark mellan kronan och staden hade

fastighetskontoret under utredningens gång lämnat delegerade erforderligt

biträde.

Kammarkontoret framhöll i sitt av drätselnämnden åberopade yttrande, vad

angår uppgörelsen örn markbyte, att kammarkontoret inhämtat att fastighetskontoret

vid sin granskning av avtalet visserligen funnit sig icke kunna godkänna

de markvärden, som i varje särskilt fall åsatts de avsedda markområdena,

men likväl ansett markuppgörelsen såsom helhet betraktad vara för staden

godtagbar. Inom fastighetskontoret gjorda sammanställningar över de beräknade

värdena av de markområden, som överlätes mellan parterna, hade kammarkontoret

på begäran beretts tillfälle taga del av, och kunde kontoret biträda

fastighetskontorets uttalande.

För preliminäravtalets giltighet förutsattes, bland annat, att det blivit före

den 1 juli 1939 godkänt av Kungl. Maj:t och riksdagen, å ena, samt före den

1 april 1939 av Stockholms stadsfullmäktige genom beslut, som vinner laga

kraft, å andra sidan. På därom av vederbörande borgarråd gjord framställning

medgav järnvägsstyrelsen den 24 mars 1939 att tiden för stadsfullmäktiges

prövning av preliminäravtalet finge utsträckas till den 15 maj 1939. Sedan

därefter i anslutning till Kungl. Maj:ts beslut den 31 mars 1939 tillsättning

skett av markkommissionen, beslöt stadskollegiet att icke underställa preliminäravtalet

stadsfullmäktiges prövning. Nämnda avtal, vilket icke heller godkänts

av Kungl. Maj:t och riksdagen, är således att anse såsom förfallet.

Frågorna om ny stadsplan för Nedre Norr
malm

och framdragande av tunnelbana.

Slutligen må här med några ord antydas det läge, vari frågorna örn ny

stadsplan för Nedre Norrmalm och örn framdragandet av tunnelbanan befinna

sig.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Vad beträffar den förra frågan påpekade stadskollegiet i sitt i anledning

av stadsplanenämndens förslag avgivna utlåtande den 12 maj 1938 (nr

206/1938) bland annat, att stadsplanenämndens förslag till en ny gatuled

Munkbron—Vasagatan och till plan för definitivt ordnande av Tegelbacksområdet

tillstyrkts av de hörda nämnderna samt att efter stadskollegiets uppdrag

förhandlingar då påginge mellan staden och statens järnvägar örn genomförandet

av dessa förslag.1) Med hänsyn härtill syntes med stadsfullmäktiges

ställningstagande till förslagen böra tills vidare anstå. Det av stadsplanenämnden

framlagda och av nämnderna tillstyrkta förslaget till ny huvudled

för den östvästliga trafiken genom breddning av Hamngatan—Klarabergsgatan

samt Klarabergsgatans fortsättande på viadukt över bangården och Klaraviken

ville stadskollegiet i princip förorda. Stadskollegiet hade även i likhet

med stadsplanenämnden funnit angeläget, att Sveavägen fortsattes söderut.

I motsats mot nämnden ansåg dock stadskollegiet, att denna trafikled ej borde

framdragas längre än till Hamngatan—Klarabergsgatan. Den av de hörda

nämnderna uttryckta uppfattningen, att en trafikförbindelse mellan Skeppsbron

och Blasieholmen snarast möjligt borde komma till stånd, delades av

stadskollegiet. Stadskollegiet, mot vars utlåtande vissa reservationer avgåvos,

hemställde bland annat att stadsfullmäktige måtte uppdraga åt stadsplanenämnden

att med beaktande av vad stadskollegiet anfört uppgöra förslag till

stadsplan för Nedre Norrmalm ävensom att upprätta principförslag till den

nya Blasieholmsleden.

Sedan ärendet handlagts av stadsfullmäktige den 20 juni 1938, men då

bordlagts, förehades detsamma ånyo den 19 september 1938, varvid ärendet —

närmast i anledning av ett nytillkommet, av professorn Paul Hedqvist utarbetat

förslag till lösning av stadsplanefrågan utan Sveavägens neddragande

till Gustav Adolfs Torg — återremitterades till stadskollegiet.

Beträffande frågan örn tunnelbanans sträckning förordade fastighetsnämnden,

gatunämnden och drätselnämnden den av stadsplanenämnden föreslagna

sträckningen (Sveavägslinjen). Spårvägsdirektören föreslog ett tunnelbanenät

innefattande dels en nordsydlig linje med sträckning från Odengatan

till Norra Bantorget och därifrån rakt söderut i Vasagatan dels ock en östvästlig

linje från Pridhemsplan till Sveavägen med tre alternativa sträckningar.

Stadskollegiet förklarade i sitt i ärendet den 3 mars 1938 avgivna utlåtande

(nr 98/1938), att stadskollegiet ansåge det vara synnerligen angeläget, att utredningsarbetet

rörande en de södra och västra förortsbanorna sammanbindande

tunnelbana skyndsamt fortsattes och fullföljdes. Det fortsatta utredningsarbetet

borde enligt stadskollegiets mening avse dels en tunnelbana

med den av stadsplanenämnden föreslagna sträckningen dels ock en dylik bana

i enlighet med det av spårvägsdirektören framlagda förslaget. Stadskollegiet

hemställde, att stadsfullmäktige måtte uppdraga åt gatunämnden att i samråd

med stadens övriga vederbörande organ skyndsamt utarbeta och framlägga i)

i) Härmed avsågos de förhandlingar, som föregingo preliminäravtalets tillkomst.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

förslag lörande utförande av en tunnelbana i huvudsaklig överensstämmelse

med dels stadsplanenämndens och dels spårvägsdirektörens förslag. Vid sammanträde

den 21 mars 1938 biföllo stadsfullmäktige denna hemställan.

De sålunda begärda utredningarna och förslagen rörande stadsplan för

Isedre Norrmalm och tunnelbanesträckning torde vara att förvänta inom en

tämligen nära framtid.

Avd. II. Deli tekniska lösningen av Tegelbacksproblemet.

Markkommissionens uppgift är, såsom av de för densamma lämnade direktiven

framgår, att verkställa undersökningar och föra förhandlingar angående

de mellan kronan och Stockholms stad föreliggande markproblemen. Lösningen

av den fråga, vilken närmast föranlett kommissionens tillsättande, nämligen

det i detta betänkande behandlade spörsmålet om Tegelbackens reglering

och ordnandet av de nordsydliga trafiklederna, förutsätter även att mellan

kronan och staden träffas vissa markuppgörelser. Det preliminära avtal angående

Tegelbacksfrågan, som år 1938 slöts mellan statens järnvägar och

lepresentanter för staden, blev — såsom av den ovan lämnade redogörelsen

fiamgår så vitt angår den i avtalet föreslagna lösningen av förekommande

markproblem föremål för åtskilliga erinringar från de hörda statliga myndigheternas

sida. Det hör tydligen till markkommissionens uppgift att söka få

till stånd en uppgörelse mellan parterna härutinnan.

Likaledes framkommo anmärkningar mot preliminäravtalet även i andra

avseenden än i fråga örn dess behandling av markproblemen. Byggnadsstyrelsen

anförde sålunda betänkligheter av estetisk art mot den föreslagna

forsta utbyggnaden av Tegelbacksområdet, vilket provisorium enligt vad byggnadsstyrelsen

befarade kunde komma att bliva bestående under längre tid;

och ansåg sig styrelsen bland annat på grund härav icke kunna tillstyrka avtalets

godkännande. Då de markfrågor som aktualiseras i förevarande sammanhang

i viss mån äro beroende av den trafiktekniska och arkitektoniska lösning

som gives åt Tegelbacksfrågan, har kommissionen även funnit sig böra till

granskning upptaga spörsmålet örn utformningen av de ifrågavarande trafikanordningarna.

Sedan därvid i samarbete med Stockholms stads stadsplanekontor

framlagts ett förslag till definitiv lösning, som till sina huvuddrag

syntes vara ägnat att kunna godtagas, har kommissionen, med detta förslag

som grundval, sökt ernå en uppgörelse i markfrågorna.

Erinringar mot 1936 års förslag.

Vad till en början beträffar det av stadsplanenämnden år 1936 förordade

örslaget till en definitiv utformning av Tegelbacksområdet — till vilket förslag,

uppgjort av professorn Paul Hedqvist, den i preliminäravtalet avsedda

viaduktlösningen är tänkt såsom ett första utbyggnadsskede — erbjuder

nämnda förslag, förutom en tillfyllestgörande trafikteknisk lösning, vissa förtjänster

av estetisk art. Genom en betydande nedsänkning av järnvägen

(lägst +3.65 meter över slusströskeln) kan det över densamma framgående

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

gatuplanet hållas på relativt låg höjd (+ 10.15 meter), något som med hänsyn

till stadsbilden anses fördelaktigt. Den östvästliga gatuleden och det parallellt

med densamma förlagda stationshuset med tillhörande trafikplan ansluta sig

väl till omgivningen.

Mot nyssberörda skäl för stadsplanenämndens förslag uppställa sig emellertid

vissa erinringar. Till en början må framhållas, att förslaget är synnerligen

kostnadskrävande. Sålunda skulle enbart den för förslagets genomförande

nödiga sänkningen av bangårdsplanet draga en utgift av icke mindre

än 4a miljoner kronor. Denna sänkning medför även icke obetydliga olägenheter

för stationsdriften under ombyggnadstiden. R idare följa flera nackdelar

med den föreslagna nedsänkningen av järnvägen vid Klara Mälarstrand under

Mälarens vattenyta. Till följd av nedsänkningen kommer järnvägsbron över

Norrström, att vid Klara Mälarstrand erhålla en viss lutning norröver, något

som ur utseendesynpunkt måste betecknas såsom mindre tilltalande. Vidare

ha ur militärteknisk synpunkt rests bestämda erinringar mot nedsänkningen

av järnvägen på det sätt förslaget innebär.

En av chefen för försvarsstaben till kommissionens förfogande ställd

militär expert har i sistnämnda hänseende inför kommissionen framhållit i

huvudsak följande. Under krigstillstånd är det med hänsyn till såväl de rent

militära transporterna som den civila järnvägs^änsten angeläget att den nuvarande

järnvägsförbindelsen över Strömmarna icke avbrytes. Eli järnvägsbro

sådan som den nuvarande är tämligen okänslig för bombverkan. Det kräves

nämligen ganska tunga bomber för att slå sönder dennas bärande konstruktioner;

förstörda brospann kunna med någorlunda lätthet ersättas med nya.

Annorlunda ställer det sig med en bro som, på sätt stadsplanenämnden föreslagit,

nedsänkts under vattenytan i ett betongtråg. Hedan en mindre bomb

kan förstöra ett sådant tråg och detta även örn trägets väggar göras grövre än

som förutsatts i förslaget. Träffytan å betonganordningen blir även betydligt

större än vid en vanlig brokonstruktion. Slutligen märkes att, om tråget skulle

skadas, reparationer å ifrågavarande nivå erbjuda särskilda svårigheter.

Med hänsyn till de invändningar, som sålunda kunna riktas mot stadsplanenämndens

förslag, har markkommissionen funnit, att detsamma icke

gärna kan ifrågakomma till utförande. Vid sådant förhållande lärer aktualitet

icke heller kunna tillskrivas den viaduktlösning, som närmast avses i 1938 års

preliminära avtal mellan järnvägsstyrelsen och stadens representanter. Sistnämnda

lösning är tänkt och i detaljerna utformad såsom både ett provisorium

och ett första utbyggnadsskede till stadsplanenämndens förslag. Markkommissionen

finner vad byggnadsstyrelsen i sitt yttrande över preliminäravtalet

framhållit ådagalägga, att förslaget icke kan godtagas vare sig såsom en definitiv

eller såsom en för mera avsevärd tid kvarstående provisorisk utformning

av ifrågavarande ömtåliga stadsparti.

Andra möjligheter till lösning av Tegel
backsfrågan.

Kommissionen har därför låtit undersöka andra möjligheter till lösning av

Tegelbacksproblemet. Tidigare förslag ha därvid ånyo genomgått^. Därjämte

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

ha genom stadsplane- och gatukontorens försorg flera nja förslag utarbetats

och kostnadsberäknats. Detta har skett i visst samråd med representanter för

järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen och andra av frågan berörda verk.

Förslagen till lösning av Tegelbacksproblemet kunna indelas i två stora

huvudgrupper. Till den ena gruppen höra de förslag där den östvästliga gatuleden

såsom i viss omfattning nu är fallet — ledes under stambanan (underfartsforslag).

Den andra huvudgruppen omfattar sådana förslag som äro

grundade på principen örn den östvästliga gatuledens förande i viadukt över

järnvägen (överfarts- eller viaduktförslag). Innan kommissionen går att närmare

dryfta de olika möjligheterna till problemets lösning, vill kommissionen

redogöra för en omständighet som enligt kommissionens mening bör särskilt

beaktas vid frågans bedömande, nämligen önskemålet att hålla möjligheten

öppen till en avlastning av gatutrafiken vid Centralstationen.

All fordons- och gångtrafik till och från Centralstationen måste för närvarande

avvecklas över Centralplan. Härvid kunna vissa svårigheter för den

allmänna gatutrafiken å F asagatan icke undvikas. Dessa komma att skärpas

såväl genom den alltjämt fortgående ökningen av järnvägstrafiken som genom

tillväxten i den allmänna gatutrafiken och dennas motorisering. Trafikpolisintendenten

som av kommissionen hörts i ärendet har, med vitsordande av

de förutberörda svårigheterna, beträffande Centralplan även framhållit dess

nuvarande knapphet å uppställningsplatser för bilar som avlämna eller möta

trafikanter. Även sistnämnda olägenhet torde komma att öka med trafikens

tillväxt.

Vid nu angivna förhållanden torde det få anses som ett önskemål av vikt

att vrd reglerrngen av Tegelbacken hålla möjligheten öppen för ett sådant

framtida anordnande av trafiken till och från Centralstationen, att erforderlig

avlastning kan ske från ifrågavarande del av Vasagatan. En sådan trafiken

deining synes lämpligen kunna åvägabringas genom att åtminstone i viss mån

skrlja den ankommande och den avgående trafiken vid Centralstationen från

varandra, exempelvis — såsom föreslagits i tidigare projekt — genom

byggande tvärs över järnvägsspåren av en stationshåll för ankommande järnvägstrafik

söderifrån med tillhörande trafikplan för gatutrafiken till och från

nämnda hall.

A) Vnderfartsförslag.

Beträffande möjligheten att framledes vidtaga nämnda anordning ställa sig

de olika huvudtyperna av förslag till lösning av Tegelbacksproblemet — underfarts-

respektive överfartsförslagen — väsentligen olika. De flesta av de av

kommissionen granskade förslagen, baserade på principen av den östvästliga

gatutrafikens ledande under järnvägen, tillgodose sålunda icke på ett tillfyllestgörande

sätt önskemålet att hålla berörda möjlighet öppen. Kommissionen

kan harvidlag hänvisa till de underfartsförslag som finnas återgivna å

de vid detta betänkande fogade bilderna 1—5. Hänvisas må även till de underfartsförskg

som återfinnas å fig. 76 och 77 i stadsplanenämndens betänkande

1936 angående stadsplanen för Nedre Norrmalm (bih. till stadskollegiets uti.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Mot samtliga nyssnämnda underfartsförslag kunna även andra erinringar

framställas än beträffande den bristande möjligheten att framdeles anordna

en ny stationshåll vinkelrätt över spårplanet jämte tillhörande trafikplan med

anslutning till gatunätet. Härom har i en inom stadsplane- och gatukontoren

uppgjord, den 12 juni 1939 dagtecknad promemoria anförts bland annat

följande.

Genomförandet av förslaget enligt bild 1, på sin tid uppskisserat av professor

Hedqvist, skulle omedelbart medföra betydande fastighetsengagemang.

Förslaget förutsätter vidare, att järnvägen föres i tunnel under det centrala

partiet av Riddarholmen, något varemot byggnadsstyrelsen på sin tid framfört

mycket tungt vägande invändningar.

I det å bild 2 återgivna förslaget, jämväl av professor Hedqvist, är järnvägen

såsom för närvarande förlagd utmed Riddarholmskanalen. Vid Tegelbacken

uppdelas de skilda gatutrafikströmmarna genom ett klöverbladsliknande

trafiksystem med stor kapacitet. Förslaget måste emellertid betecknas

såsom synnerligen komplicerat och mindre överskådligt. Ur trafikteknisk synpunkt

äro de krökta upp- och nedfartsramperna icke tillfredsställande. Därjämte

innebär förslaget för järnvägens del en betydande olägenhet därigenom

att utrymmet framför den nuvarande ankomsthallen för söderifrån kommande

resande praktiskt taget helt måste tagas i anspråk för en uppfartsramp från

gatuunderfarten. Vidare medför förslaget sådant djupläge med därav följande

betydande olägenheter och merkostnader för den nordsydliga lokalbanan, att

detsamma redan av denna anledning icke torde kunna godtagas. Förslaget

medger icke heller förortsbanans förläggande på bro över Norrström i ett

första byggnadsskede. Då underfarten icke kan färdigställas förrän bangårdspostkontoret

flyttats, torde förslaget även ur utbyggnadssynpunkt få anses

synnerligen ogynnsamt.

Mot de förutnämnda förslagen å fig. 76 och 77 i stadsplanenämndens Norrmalmsbctänkande

kan ur utseendesynpunkt anmärkas att, då järnvägsspåren

höjts över nuvarande höjdläge samt i förhållande till Vasagatans plan, järnvägen

och den öster örn densamma placerade, för den norrgående gatutrafiken

avsedda gatubron komma att tillsammans bilda en bank, som avskärmar sikten

från Tegelbacken söder- och västerut. Ett förslag av liknande principiell uppläggning,

vilket framfördes av järnvägsstyrelsen parallellt med viaduktalternativet

i början av styrelsens förhandlingar med stadens bangårdsdelegerade,

bearbetades och kostnadsberäknades på gatukontoret, varvid detsamma ur

trafikteknisk synpunkt och med hänsyn till kostnaderna visade sig jämställt

nied viaduktalternativet. Emellertid befanns förslaget ur utbyggnadssynpunkt

samt huvudsakligast på grund av nyssberörda estetiska olägenheter icke lämpligt.

Kravet på anslutningsmöjlighet för en lokalbana å bro över Norrström

kan icke heller förenas med detta förslag.

Såsom ett försök att på basis av en cirkelformad trafikplats, liknande den

som förekommer i ett av de förutnämnda Hedqvistska förslagen, erhålla en

trafiklösning, som kan utbyggas i ett första skede utan en fullständig omreglering

av hela Tegelbacksområdet, har i samråd mellan stadsplane- och

gatukontoren uppgjorts det å bild 3 upptagna underfartsförslaget. Mot förslaget

kan ur stadsbildssynpunkt invändas, att det förorsakar en höjddifferens

mellan Vasagatans plan och järnvägens överkant av cirka 2 meter. En annan

estetisk olägenhet är den sneda inriktningen av genomfartsrännan i Vasagatan

samt den härav betingade trattformiga anslutningen av gatubron intill järnvägsbron,

vilbot medför en landfästebredd av icke mindre än 67 meter. Ur

trafiksynpunkt kunna erinringar framställas beträffande bland annat lutnings
:s
-

(iOl 40

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

och kurvförhållandena, tilifartsmöjligheterna till bangårdspostkontoret samt

möjligheterna för lokalbanans framdragande norrut. Då anläggandet av den

nordsydliga genomfartsrännan icke torde kunna tills vidare uppskjutas, men

denna ränna omöjliggör bibehållandet av spårvägslinjerna i Vasagatan, Hudet

första utbyggnadsskedets genomförande beroende på tidpunkten för spårvägstrafikens

avlägsnande ur nämnda gata. Å bild 4 visas en stadsplanemässig

utvecklingsform av förslaget. Härvid måste vissa ingrepp i kvartersmarken

öster örn Vasagatan företagas. Icke heller genom denna utformning synes förslaget

ur trafiksynpunkt fullt tillfredsställande.

Då det sålunda icke befunnits lämpligt att anordna en underfartslösning

vid Tegelbacken medelst en mindre cirkulationsplats i Vasagatan, har —• genom

förste byråingenjören G. Lundborg å stadsplanekontoret — en ytterligare bearbetning,

åskådliggjord å bild 5, skett av den förslagstyp, som tidigare omnämnts

i samband med järnvägsstyrelsens underfartsalternativ, i syfte att söka

eliminera de främsta olägenheter som tidigare vidlåtit detta. Genom en i gatuunderfarten

placerad brygga bortfalla en del korsningsolägenheter vid cirkulationstrafiken,

och genom att underfarten förlagts i Stadshusbrons förlängning

och alltså sydligare än i övriga förslag erhåller gatuleden sådan längd att den

starkaste stigningen kan inskränkas till 1:17, samtidigt som stambanan bibehålies

på sin nuvarande höjd. Ur byggnadssynpunkt kompliceras emellertid

förslaget av att gatuunderfarten kommer att ligga ungefär mitt i den nuvarande

trafikleden. Även mot detta förslag torde kunna resas vissa invändningar av

estetisk art; anläggningens förskjutande närmare vattnet medför dessutom

betydande utfyllningar. Gemensamt med alla underfartslösningar av denna

typ förefinnes en betydande olägenhet med hänsyn till utbyggnadsmöjligheterna

för lokalbanan över Norrström, i det nämligen redan det första byggnadsskedet

kräver lokalbanans framförande i tunnel under Norrström.

Markkommissionen ansluter sig i huvudsak till de sålunda framförda synpunkterna.

På grund av de invändningar, som sålunda kunna resas mot de

omförmälda underfartsförslagen och då, såsom tidigare nämnts, samtliga dessa

förslag innebära slopandet av möjligheten att i framtiden fördela trafiken vid

Centralstationen genom anordnande av en stationshåll med tillhörande trafikplan

vinkelrätt över spårområdet, anser kommissionen att icke något av dem

bör ifrågakomma till utförande.

Emellertid ha även framkommit underfartsförslag, enligt vilka möjligheten

till uppförande av en stationshåll åt söder hålles öppen. Ett sådant förslag,

uppgjort inom stadsplanekontoret av arkitekten N. Grafström, åskådliggöra å

bild 6 A—C. Pörslaget, vars huvudalternativ bygger på principen att Vasabron

bibehålies för sydgående trafik men som även medger anslutning av nybro

med dubbelriktad trafik över Norrström, synes enligt markkommissionens

mening vara av visst intresse. Första byggnadsskedet av förslaget återgives å

bild 7. Åtskilliga anmärkningar kunna emellertid riktas även mot förevarande

förslag. Kommissionen återkommer därtill senare.

B) överfartsförslag.

Kommissionen övergår härefter till att redogöra för de möjligheter som

förefinnas till lösning av Tegelbacksproblemet enligt principen örn den östvästliga

gatutrafikens ledande över järnvägen. I sakens natur ligger att vid

dessa förslag icke uppkommer någon större svårighet att till Tegelbacken.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

ansluta ett trafikplan invid en ny stationshåll tvärs över spårområdet. Det av

stadsplanenämnden år 1936 förordade förslaget, vilket förutsatte en avsevärd

sänkning av stambanan och hela bangårdsområdet, måste emellertid, på skäl

som ovan angivits, lämnas ur räkningen. Do överfartsförslag som komma i

betraktande kunna uppdelas i två grupper. Förslagen enligt den ena gruppen

utgå från att den östvästliga trafiken ledes i viadukt jämväl över Vasagatan.

I de förslag som höra till den andra gruppen har man däremot sökt att, genom

en höjning av trakten kring nedre delen av Vasagatan och av själva Tegelbacken,

undvika en sådan viadukt.

Bland förslagen i den första gruppen — förslag som förutsätta en viadukt

över Vasagatan — märkes i första hand det förslag som framlagts av 1930 års

trafikkommitté i dess betänkande av år 1934. Nämnda förslag har ytterligare

överarbetats i samband med av markkommissionen föranstaltare utredningar

och återfinnes i sitt bearbetade skick å bild 8 A—C. Det upptager ett klöverbladssystem

med slingor förlagda å Örne sidor örn en gatuviadukt över Vasagatan.

Den i trafikkommitténs förslag förefintliga sydvästra slingan har, av

utseendeskäl, ersatts med en ramp i östvästlig riktning, varjämte en cirkulationsplats

anordnats i Vasagatans nedre del. Det härigenom erhållna trafiksystemet

innebär korsningsfrihet mellan de nordsydliga och östvästliga huvudtrafikströmmarna

och företer i övrigt en god trafikfördelning. En nackdel

med förslaget är dock att den västsydliga och nordvästliga trafiken måste

passera runt kvarteren öster örn Vasagatan. Ur estetisk synpunkt innebär

förslaget gentemot trafikkommitténs ursprungliga förslag den fördelen,

att den avskärmning österifrån, som åstadkommes av den södra uppfartsrampen

från brofästet till det högre östvästliga planet, i huvudsak eliminerats.

De erinringar, som en viadukt över Vasagatan föranleder, kvarstå emellertid.

I vad avser utblicken från Vasagatan söderut understrykes anordningens

karaktär av trafikmaskineri av de norr om viadukten anbragta skrymmande

upp- och nedfartsramperna.

Bland annat i syfte att undvika den avskärmning, som den södra uppfartsrampen

till det högre planet måste åstadkomma, har i överfartsförslag av

denna typ den tanken framförts, att i stället för en dubbelriktad gatuled utmed

järnvägsbrons östra sida anordna ett enkelriktat stråk på vardera sidan örn

järnvägen. Ett av arkitekten T. "William-Olsson uppgjort förslag, återgivet å

bild 9 A—C, utgår från denna princip. Förutom att nyssnämnda avskärmning

undvikes erbjuder detta förslag i likhet med vissa tidigare förslag bland annat

den estetiska förtjänsten att Stadshusbron förlägges i rak linje med den östvästliga

gatuleden över spårområdet. Erinringarna mot en viadukt över Vasagatan

kvarstå. Ur trafikteknisk synpunkt är förslaget behäftat med den olägenheten

att den norrgående trafiken i stor utsträckning förorsakas en omväg åt

väster samt måste passera över gatuplanet framför don tänkta stationshallen

i västöstlig riktning. Härigenom uppstår en betydande trafikbelastning å sistnämnda

gatusträcka, där även trafiken till och från ankomsthallen måste avvecklas.

Därjämte är beträffande detta förslag att märka att ett ordnande av

Tegelbackstrafiken — så länge bangårdsposten är inrymd i nuvarande lokaler

— icke kan ske annat än genom provisoriska utbyggnader.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Vid den andra huvudgruppen av överfartsförslag har man, såsom förut

nämnts, sökt undgå viadukt över Vasagatan genom en förhöjning av trakten

kring denna gatas nedre del och av själva Tegelbacken. Ett förslag tillhörande

denna grupp, som utarbetats inom stadsplanekontoret i anslutning till markkommissionens

utredningar och som synes förtjänt av särskild uppmärksamhet,

åskådliggöres å Pl. I. Fotografier av modell över förslaget återfinnas å

bild 10 A och B.

Förslaget visar trafiktekniskt i viss mån samma lösning som det av stadsplanenämnden

år 1936 förordade förslaget. En väsentlig skillnad mellan de

båda förslagen förefinnes dock däri, att enligt nu ifrågavarande förslag någon

mera betydande nedsänkning av stambanan icke vidtagits. Rälsens underkant

skall nämligen enligt förslaget vid Tegelbacken lägst ligga å höjden

+ 5.40 meter och alltså mer än en halv meter över Mälarens högvattenyta

efter regleringen. Till jämförelse kan nämnas, att järnvägen på en viss sträcka

å Riddarholmen för närvarande ligger endast på höjden +4.77 meter.

Den östvästliga gatuleden över järnvägen måste såsom en följd av järnvägens

nyss angivna höjdläge vid Tegelbacken höjas till ungefär + 12 meter,

och den söder om Herkulesgatan anordnade stora trafikplatsen kommer i

anslutning härtill på höjden omkring + 8.0 meter i Vasagatans mittlinje, innebärande

en höjning av det nuvarande markplanet vid Tegelbacken av i genomsnitt

cirka 1.5 meter.

Jämförelse mellan överfartsförslaget enligt

Pl. I och underfartsförslaget enligt bild 6.

Kommissionen har vid sitt slutliga ståndpunktstagande i frågan emot

varandra ställt huvudsakligen det sist omförmälda överfartsförslaget (Pl. I

och bild 10) och det tidigare behandlade underfartsförslaget enligt bild 6.

De första utbyggnadsskedena till dessa båda förslagstyper återgivas, till

överfartsförslaget å bild 11 och till underfartsförslaget å bild 7.

Ett stöd för sitt ställningstagande har kommissionen sökt erhålla genom

att under hand inhämta yttrande över två förslag, i allt väsentligt överensstämmande

det ena med överfartsförslaget enligt Pl. I och det andra med underfartsförslaget

enligt bild 6, från dels järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen

och chefen för försvarsstaben dels ock stadsplanenämnden. Yttrandena, vilka

äro dagtecknade, järnvägsstyrelsens den 24 oktober 1939, generalpoststyrelsens

den 14 i samma månad, chefens för försvarsstaben den 19 i samma månad och

stadsplanenämndens den 25 i samma månad, innebära i fråga örn de statliga

myndigheterna svar på en förfrågan från markkommissionen, huruvida de båda

nämnda förslagen ur de synpunkter, vederbörande hade att företräda, vore

godtagbara samt, i så fall, örn något av dem förtjänade mera avsevärt företräde

framför det andra. Hos stadsplanenämnden hade kommissionen anhållit om

yttrande över förslagen med angivande vilket förslag nämnden ansåge äga

företräde. I fråga om innehållet i yttrandena må här i korthet lämnas följande

redogörelse.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Järnvägsstyrelsen förklarar sig anse, att båda förslagen principiellt sett äro

ur järnvägs teknisk synpunkt godtagbara, dock att företräde avgjort måste

givas åt överfartsförslaget. Järnvägsstyrelsens motivering till denna dess

ståndpunkt kommer i det följande att något närmare angivas. Överfartsförslagets

företräde framför underfartsförslaget gäller enligt järnvägsstyrelsens

mening även förslagets första utbyggnadsskede. Järnvägsstyrelsen har ansett

sig böra särskilt betona, att vid en första utbyggnad enligt överfartsförslaget

man icke låser fast den slutliga utformningen av Tegelbacken i samma grad

som enligt underfartsförslaget utan i större utsträckning håller möjligheterna

öppna för olika framtida lösningar, vilka måhända kunna komma att bättre

anpassa sig efter blivande trafikförhållanden än de nu föreliggande förslagen.

Järnvägsstyrelsen har även vissa erinringar att framställa beträffande detaljerna

i de olika förslagen.

Generalpoststyrelsen finner, att underfartsförslagets genomförande under

det första byggnadsskedet kommer att vålla avsevärda svårigheter för trafiken

till och från bangårdspostkontoret. Även överfartsförslaget kan förutses

komma att medföra svårigheter för nämnda trafik under det första utbyggnadsskedet.

Ur postverkets synpunkt är emellertid detta förslag avgjort att

föredraga. Generalpoststyrelsen uttalar vidare att det måhända förtjänar

övervägas, huruvida icke bangårdspostkontorets förflyttning borde utgöra ett

första led i Tegelbacksproblemets lösning och således böra genomföras innan

första utbyggnadsskedet tar sin början. I detta sammanhang framhåller

generalpoststyrelsen att det, för att bangårdspostkontoret skall kunna fullgöra

sin uppgift, är i varje fall oundgängligen erforderligt, att postkontoret mycket

snart beredes ökat utrymme. Ett längre uppskov härmed än två, högst tre

år kan, såvitt generalpoststyrelsen nu är i tillfälle bedöma, icke vara möjligt.

Chefen för försvarsstaben förklarar att vissa av honom framhållna försvarssynpunkter

tala för en lösning enligt den s. k. överfartsprincipen och

med Yasabrons bibehållande, d. v. s. i överensstämmelse med Pl. I. En lösning

efter något av de övriga alternativen enligt överfartsprincipen synes

dock icke medföra sådana olägenheter ur försvarssynpunkt, att den icke

kan godtagas.

Stadsplanenämnden har med sitt yttrande till kommissionen överlämnat

ett av stadsplanekontoret den 19 oktober 1939 i ärendet avgivet tjänsteutlåtande,

vari kontoret föreslagit, att nämnden ville förorda viaduktförslaget.

Nämnden meddelar, att nämnden efter granskning av förslagen kommit till

den uppfattningen, att ett acceptabelt underf artsförslag icke torde kunna

åstadkommas samt att följaktligen en lösning av problemet bör sökas i enlighet

med principen om gatutrafikens förande över järnvägsspåren. Med hänsyn

till den korta tid, som stått nämnden till buds för granskningen, har det

emellertid ej varit möjligt för nämnden att taga definitiv ståndpunkt till frågan

om den lämpliga utformningen i detalj av överfartsförslaget. Nämnden förutsätter

att denna fråga kommer att bliva föremål för ytterligare prövning.

I detta sammanhang torde böra omnämnas att den allmänna planläggningen

av båda förslagen icke röner någon mera betydande inverkan vid en eventuell

övergång till högertrafik.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Markkommisslonen.

Innan kommissionen går att för egen del granska de ifrågavarande båda

förs lags ty peru a med hänsyn till deras lösning av de allmänna trafikspörsmålen,

deras estetiska valör och de kostnader, som krävas för deras genomförande,

vill kommissionen något närmare beröra frågan örn sättet för framdragande

av förortsbanan norrut samt spörsmålet örn Vasabron bör i framtiden

bibehållas eller ej.

Under senare tid har i diskussionen kring dessa frågor även framförts

tanken att förortsbanan tillsvidare icke skulle nedföras i tunnel under Norrström

utan förläggas å bro över strömmen, med möjligheten öppen att framdeles

nedsänka banan i tunnel. Genom banans framdragande å bro över Norrström

vinnes en besparing i anläggningskostnad för själva banan av närmare

3.5 miljoner kronor jämfört med örn banan förlägges i tunnel. Merkostnaden

för banans senare förläggande i tunnel under Norrström, jämfört med örn

detta sker redan från början, har beräknats uppgå till cirka 0.5 miljoner

kronor.

Med frågan örn förortsbanans förläggande å bro eller i tunnel vid passagen

från Riddarholmen till R-lara Mälarstrand sammanhänger spörsmålet örn

Vasabron bibehållande eller ej. Det knappa utrymmet vid Riddarholmskanalen

omöjliggör — örn icke kanalen helt igenlägges — framdragande av

säl äl dubbelriktad gatuled som lokalbana utmed järnvägsbron över Norrström.

Örn alltså å bro över Norrström bredvid varandra förläggas såväl

järnväg och lokalbana som gatuled, måste den sistnämnda göras enkelriktad

—- för nordgående trafik — varav följer att Vasabron tillsvidare måste bibehållas

för sydgående, eventuellt dubbelriktad, trafik. Därest emellertid lokalbanan

nedsänkes i tunnel och den nya gatuleden över Norrström dubbelriktas,

möjliggör detta bortrivandet av Vasabron. För sistnämnda åtgärd lia anförts

framförallt estetiska skäl; genom brons borttagande skulle nämligen till båtnad

för stadsbilden ernås ett friläggande av relativt stora vattenytor. Å andra

sidan har framhållits att detta medför ett så kostnadskrävande företag som

nedsänkningen av lokalbanan i tunnel under Norrström, varjämte från militärteknisk

synpunkt påpekats att två broar erbjuda större säkerhetsgrad vid bombangrepp

än en bro. Då frågan, örn man bör gå in för ett system med en eller

två broar, icke synes oskiljaktigt förbunden med det nu föreliggande problemet

de förevarande båda förslagen bygga visserligen på principen örn

\ asabrons bibehållande tills vidare men medgiva även anslutning av ny dubbelriktad

bro över Norrström — synes det kommissionen att det utan olägenhet

kan tills vidare anstå med ett ståndpunktstagande därutinnan.

Enligt båda de ifrågavarande förslagen skulle förortsbanan till en början

framdragas å bro över Norrström, varvid en vändslinga eventuellt skulle

anordnas i sydöstra delen av nuvarande bangårdsområdet. Vidtagandet av

dessa anordningar draga enligt underfartsförslaget omkring 200,000 kronor

mera i kostnad än enligt överfartsförslaget. Beträffande möjligheten att

framdeles, då förortsbanan föres vidare norrut, bibehålla banan å bro synes

överfartsförslaget vara avsevärt gynnsammare än underfartsförslaget. Enligt

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

överfartsförslaget kan förortsbanan utan svårighet nedföras till en mitt for

Centralstationen belägen underjordisk station i Vasagatan. Vid underfartsförslaget

kan banan däremot icke nedföras underjordiskt i Vasagatan under

annan förutsättning än att gatuunderfarten, där banan korsar densamma,

sänkes från den å förslaget angivna höjden + 2.o meter till höjden + l.o

meter De olägenheter med hänsyn till lutningsförhållanden m. m. samt de

kostnader som äro förenade med en sådan insänkning av gatuunderfarten

torde vara av den storleksordning att det må betecknas såsom praktiskt taget

ogörligt vid underfartslösningen att, då förortsbanan föres vidare norrut, bibehålla

banan å bro över Norrström. Nämnda lösning nödvändiggör alltså redan

vid förortsbanans framdragande norr örn Tegelbacken anordnandet av en

tunnel under Norrström för förortsbanan.

Vad beträffar den trafiktekniska lösning som erhålles i de båda forslagens

slutliga gestaltning delar kommissionen järnvägsstyrelsens i dess underhandsyttrande

uttalade mening att enligt överfartsförslaget tillfarterna till stationsplanet

invid det föreslagna nya stationshuset för ankommande resande ansluta

sig på ett naturligare och smidigare sätt till det övriga gatunatet an enligt

underfartsförslaget. Enligt järnvägsstyrelsens i yttrandet närmare motiverade

åsikt måste vid underfartsförslaget södra sidan av stationsplanet höjas trän

å bild 6 angivna + 13.5 meter till mer än + 14.5 meter. Denna höjning av

stationsplanet medför att gatuförbindelsen till Vasagatan, örn den föreslagna

höjden på denna gata bibehålies oförändrad, får en så stark lutning som

1:11.5 eller 1:12.

Såsom en ytterligare särskild olägenhet i fråga örn den ramp, som enligt

underfartsförslaget har att ombesörja tillfarten till och utfarten från stationsplanet,

må nämnas, att denna utmynnar i den del av cirkulationsplatsen, dar

trafikintensiteten är störst. .....

Beträffande första byggnadsskedet av underfartsförslaget har järnvägsstyrelsen

påpekat, att anslutningsgatan från Stadshusbron till ilgodsmagasmet

m. m. blir mindre tillfredsställande ordnad. Generalpoststyrelsen har ifrågasatt

vissa ändringar beträffande underfartsförslagets första utbyggnadsskede.

Emellertid har generalpoststyrelsen i anslutning därtill framhållit att, även

örn dessa ändringsförslag vinna tillbörligt beaktande vid förslagets eventuella

fortsatta utarbetande, kommer likväl utrymmet söder om bangårdspostkontoret

att bliva mycket begränsat, vartill kommer att utfarten från postkontoret

kommer att erhålla en ur postverkets synpunkt mindre tillfredsställande

utformning. . j

Ur utbyggnadssynpunkt måste underfartslösningen erbjuda betydande

svårigheter. Detta sammanhänger bland annat med att den planerade gatuunderfarten

måste givas ungefär samma läge som de nuvarande ostvastliga

trafiklederna, vilka alltså komma att under ombyggnadstiden mer eller mindre

försättas ur funktion.

Överfartsförslaget synes ur trafikteknisk synpunkt vara fullt godtagbart.

Liksom det av stadsplanenämnden 1936 förordade forslaget är förevarande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

förslag i trafikhänseende i huvudsak grundat å en större cirkulationsplats i

områdets östra del. I jämförelse med stadsplanenämndens förslag företer nu

förevarande förslag emellertid den väsentliga avvikelsen, att det östvästliga

gatuplanet höjts till omkring + 12. o meter från + 10.15 meter i nämndens

förslag. Genom denna höjning försämras givetvis lutningsförhållandena

något för de trafikleder som föra upp till nämnda gatuplan. Någon mera

betydande olägenhet torde emellertid icke uppstå härigenom. I fråga örn

trafikkapaciteten är det förevarande överfartsförslaget överlägset 1936 års

förslag så till vida som det redan från början erbjuder korsningsfrihet mellan

de sydnordliga och östvästliga trafikströmmarna. Härjämte må påpekas att

— likom i det av stadsplanenämnden 1936 förordade förslaget — möjlighet

föreligger att framdraga en trafiktunnel från Vasagatan under cirkulations

platsen, i förevarande förslag närmast för anslutning till Vasabron. Huruvida

behov av en sådan trafiktunnel kommer att föreligga blir i viss mån beroende

av i vilken utsträckning man för framtiden har att räkna med en trafikavlastning

från Tegelbacken. I sådant avseende är att märka att i samband

med Norrmalmsregleringen projekterats att Klarabergsgatan vidgas och föres

fram å viadukt över bangårdsområdet och Klara Sjö till Kungsholmen.

Inom kommissionen har ifrågasatts huruvida icke den vid ett överfartsförslag

nödvändiga nedsänkningen av järnvägen i en svacka under den östvästliga

gatuleden komme att innebära en banteknisk olägenhet. Av kommissionen

hörda sakkunniga å området ha emellertid sammanstämmande förklarat,

att den av det förevarande överfartsförslaget påkallade nedsänkningen

vöre av ringa betydelse, särskilt som ifrågavarande bansträcka huvudsakligen

endast användes av tåg i rörelse. Vidare ha nämnda sakkunniga påpekat att

det vore mindre olägenhet med en utförslutning, räknat från centralstationen

söderut, an en motlutning, såsom vid en underfartslösning måste bliva fallet.

Vad frågans estetiska sida beträffar erbjuder underfartslösningen den fördelen

att en stor del av Tegelbacksområdet bibehålies i ett lågt plan. Förtjänsten

härav reduceras dock väsentligen genom att trafikplanet framför den

projekterade nya stationshallen måste givas en så avsevärd höjd som över

+ 14.5 meter. Såsom järnvägsstyrelsen i sitt förutberörda underhandsyttrande

påpekat, bör härjämte observeras att stationsplanet måste förläggas i lutning

norrut ned mot den tänkta nya stationshallen, vars golv med hänsyn till nedfarterna

till resgodsplattformarna icke kan förläggas högre än +13.2 5 meter.

För att få plats för nyssnämnda nedfarter kräves vidare, att det projekterade

stationshuset förskjutes cirka 10 meter söderut, överhuvud synes det som

skulle Tegelbacksområdet genom den begagnade lösningen i tre plan erhålla

ett söndertrasat och oroligt utseende.

Nedre Vasagatan har vid anslutningen till underfarten förlagts på höjden

+ 6.0 meter. Den sydnordliga gatuleden över underfarten ligger samtidigt på

höjden + 8.0 meter. Samma erinringar ur estetisk synpunkt beträffande en

skymmande viadukt för sikten västerut, som riktats mot tidigare underfartslösningar,

gälla alltså även förevarande underfartsförslag. I detta samman
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

hang må understrykas att det kanske förnämsta värde ur utseendesynpunkt,

som stadsbilden för de ifrågavarande områdena nu lämnar, just utgöres av

utblicken från Tegelbacken åt söder och väster.

I fråga örn överfartsförslagets estetiska valör kan till en början nämnas att,

efter höjningen av området för cirkulationsplatsen vid Tegelbacken och en motsvarande

höjning av nedre delen av Vasagatan, nämnda plats och gata komma

att ligga i ungefär samma plan. Höjden å den östvästliga gatuleden —- cirka

+ 12 meter över slusströskeln — och å cirkulationsrefugen — genomsnittligt

cirka + 8 meter — måste givetvis ur estetiska synpunkter väcka betänkligheter

med hänsyn till ifrågavarande stadsområdes hela karaktär och det närbelägna,

lågt liggande stadshuset. Vad den östvästliga gatuviadukten beträffar

torde emellertid olägenheten av höjden i viss mån elimineras därigenom

att viadukten skjutits så långt norr ut som skett. I jämförelse med nuvarande

förhållanden kommer sålunda förslagets genomförande att i viss mån medföra

en förbättring av sikten från Tegelbacken söder- och västerut. Beträffande

förhöjningen av området för cirkulationsplatsen och trakten däromkring till,

genomsnittligen, höjden + 8 meter, må till jämförelse nämnas att den högsta

punkten å Vasabron för närvarande ligger å höjden + 8.88 meter och att

kajhöjden vid Norrbros anslutning till Gustaf Adolfs Torg är + 10.80 meter.

Den sydvästliga gatuledens anslutning till det över stambanespåren utbyggda

gatuplanet har självfallet berett vissa svårigheter. Sistnämnda gatuled måste

ju nämligen på grund av höjdförhållandena bliva tämligen brant stigande.

Detsamma gäller i viss mån även anslutningen mellan den östvästliga gatuleden

och cirkulationsplatsen.

En mildring av nämnda svårigheter synes emellertid lia erhållits bland

annat genom att en mindre terrass utlagts i nordvästra hörnet av cirkulationsplatsen.

Beaktas bör även att vid ett definitivt ordnande av Tegelbacksområdet

i enlighet med det förevarande överfartsförslaget sker en avskärmning

av bangårdsområdet genom den nya stationshallen, vilket är att betrakta

såsom en fördel. Även i östra delen av cirkulationsplatsen är viss ny bebyggelse

projekterad. I övrigt kommer platsen — den nya Tegelbacken — enligt

förslaget att öppna sig fritt mot Mälaren.

Kostnaderna för det nu förevarande överfartsförslaget enligt Pl. I samt

för underfartsförslaget enligt bild 6 — båda förslagen tänkta utan trafiktunnel

— äro överslagsberäknade till följande belopp, nämligen för överfartsförslaget

14.7 5 miljoner kronor, därav fastighetskostnader 5.4 0 miljoner kronor, samt

för underfartsförslaget 15.7 5 miljoner kronor, därav fastighetskostnader 6.4 0

miljoner kronor. Härvid märkes att kostnaderna för lokalbanans första utbyggnad

ställer sig omkring 0.2 miljoner kronor högre i underfartsförslaget än i

överfartsförslaget. Det sistnämnda förslaget synes alltså ställa sig över en

miljon kronor billigare än underfartsförslaget. Under förutsättning att trafiktunnlar

från Vasagatan söderut i anslutning till Vasabron anordnas i båda

förslagen beräknas underfartsförslaget bliva cirka 2 miljoner kronor dyrare

än överfartsförslaget. Vid såväl underfarts- som överfartsförslaget kan tänkas

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

att förortsbanan framdeles befinnes böra nedsänkas i tunnel under Norrström;

kostnaden härför uppgår till bortåt 4 miljoner kronor. Att märka är emellertid

att, såsom förut påpekats, vid underfartslösningen ett framdragande av

förortsbanan norr örn Tegelbacken torde omedelbart nödvändiggöra nämnda

åtgärd.

Såsom sammanfattning må beträffande de båda förslagen anföras följande.

Ur trafikteknisk synpunkt torde överfartsförslaget i vissa avseenden vara förmånligare

än underfartsförslaget. Stationsplanet invid det föreslagna nya

stationshuset tvärs över spårområdet ansluter sig sålunda bättre till gatunätet

i det förra förslaget än i det senare. I underfartsförslaget utmynnar utfartsrampen

från stationsplanet under stark lutning i en hårt trafikbelastad gata

(Vasagatan). Ur utbyggnadssynpunkt erbjuder underfartsförslaget särskilda

svårigheter därigenom att gatuunderfarten måste givas ungefär samma läge

som de nuvarande östvästliga trafiklederna. Vad den estetiska sidan beträffar

erbjuder underfartslösningen den fördelen att en stor del av Tegelbacksområdet

bibehålies i ett lågt plan. Trafikplanet invid den projekterade nya

stationshallen kommer emellertid att ligga omkring 2.5 meter högre i detta

förslag än i överfartsförslaget, och Tegelbacksområdet synes genom förslagets

tre olika höjdplan komma att erhålla ett söndertrasat utseende. Sikten västerut

blir vidare avskärmad av en skymmande bank, bildad av järnvägen och den

sydnordliga gatuleden. överfartsförslaget nödvändiggör en höjning av Tegelbacksområdet

och nedre delen av Vasagatan. Den nackdel som detta utgör

torde emellertid få anses åtminstone delvis uppvägd av vissa fördelar, som

den föreslagna lösningen innebär. Genom den av den nya stationshallen

åvägabragta avskärmningen av bangårdsområdet får sålunda området vid

denna del av Riddargården ett lugnare och enhetligare utseende. Ur kostnadssynpunkt

må framhållas att underfartsförslaget ställer sig omkring 1

respektive 2 miljoner kronor dyrare än överfartsförslaget, beroende på huruvida

trafiktunnlar från Vasagatan söderut anordnas eller ej. Därjämte märkes,

att vid underfartslösningen ett framdragande av förortsbanan norr örn Tegelbacken

torde nödvändiggöra banans omedelbara nedsänkning i tunnel under

Norrström med de kostnader detta kan medföra.

De statliga myndigheter, som under hand yttrat sig över de båda förslagen,

nämligen generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och chefen för försvarsstaben,

ha samtliga uttalat sig till förmån för överfartsförslaget. Även stadsplanenämnden

har kommit till den uppfattningen, att lösningen bör sökas i

enlighet med överfartsprincipen.

Under hänsynstagande till vad sålunda och tidigare anförts och med framhållande,

hurusom den nu verkställda förnyade undersökningen ytterligare

bekräftat svårigheterna att på ett fullt tillfredsställande sätt med varandra

förena de tekniska och estetiska intressen som äro knutna till Tegelbacksfrågan,

anser sig markkommissionen böra förorda en lösning av nämnda fråga

i huvudsaklig överensstämmelse med det å Pl. 1 och bild 10 återgivna över:

fartsförslaget. Beträffande den arkitektoniska utformningen av förslaget må

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

här framhållas, att stationshallen liksom övrig tilltänkt bebyggelse i anslutning

till cirkulationsplatsen givetvis bör såvitt möjligt gestaltas med tanke

på de särskilda krav platsens belägenhet uppställer. Största omsorg bör nedläggas

för att åt platsen förläna en sådan utformning och karaktär, att den

icke — såsom exempelvis Slussen —- kommer att te sig såsom enbart ett tiafikmaskineri.

Vidare må påpekas, att den östvästliga trafikleden enligt förslaget, sådant

detta är återgivet å Pl. I, kommer att erhålla ett mindre knä vid Stadshusbrons

östra ände. I en del andra överfartsförslag, däribland det av 1930 års trafikkommitté

avgivna förslaget liksom det ovan omförmälda, av arkitekten

William-Olsson upprättade och å bild 9 återgivna förslaget, har emellertid

Stadshusbron förlagts i rak linje med den östvästliga gatuleden över spårområdet.

Nämnda detaljutformning torde — även örn också i berörda förslag

ett knä uppkommer i gatuleden, nämligen på västra sidan av Klara Sjö ur

arkitektonisk synpunkt vara att anse såsom en mera tillfredsställande lösning

än den motsvarande anordningen i förevarande överfartsförslag.

Emellertid möta icke obetydliga praktiska svårigheter för ernåendet av en

dylik lösning, enär ett förslag i enlighet därmed icke kan genomföras förrän

bangårdspostkontoret bortflyttats från sin nuvarande plats.

Såsom generalpoststyrelsen i sitt underhandsyttrande till kommissionen

framhållit, föreligger redan nu ett trängande behov av ökat utrymme för bangårdsposten.

Det av kommissionen förordade förslaget förutsätter också i

sitt slutskede en förflyttning av bangårdspostkontoret från dess nuvarande

plats. I preliminäravtalet hade man tänkt sig att det nya bangårdspostkontoret

skulle förläggas till den tomt vid Kungsgatan, som nu upptages av centralsaluhallen.

Enligt vad kommissionen inhämtat från vederbörande borgarråd

skulle emellertid centralsaluhallen kunna rivas och tomten ställas till förfogande

för bangårdsposten först örn några år. Innan det nya bangårdspostkontoret

färdigställts och rörelsen dit överflyttats, skulle sannolikt komma att

förflyta ytterligare några år. Trafikregleringen vid Tegelbacken skulle sålunda,

örn viaduktens iordningställande gjordes beroende av det nuvarande

bangårdspostkontorets förflyttning till saluhallstomten, komma att avsevärt

fördröjas.

Delvis under trycket av bangårdspostens på sistone allt mer aktuella behov

av nya lokaler har emellertid under kommissionens utredningar även andra

förslag till förläggning av det nya bangårdspostkontoret framkommit, däribland

ett av arkitekten William-Olsson, vars grundtanke är att, sedan nytt

ilgodsmagasin m. m. uppförts väster örn nuvarande bangårdsområdet å därför

avsedd plats vid Vintervägen, för bangårdspostens räkning skulle inredas

lokaler dels i de tvenne övre våningarna i den förut nämnda ankomsthall, som

skulle uppföras för järnvägen tvärs över spåren, dels i bangårdsområdets sydvästra

del, ungefär å platsen för det nuvarande ilgodsmagasinet.

På föranstaltande av kommissionen har frågan om markbehovet för bangårdspostkontor

och ilgodsmagasin varit föremål för utredning genom en

särskild delegation, bestående av en representant för vardera av generalpost
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

styrelsen och järnvägsstyrelsen samt två representanter för staden. Delegationen

avgav yttrande i ämnet den 13 januari 1940, vari delegationen, som ej

ansåg sig kunna tillstyrka arkitekten William-Olssons förenämnda förslag till

disponering av den tillämnade nya stationshallen m. m., för sin del förordade

ett förslag, enligt vilket bangårdspostkontoret skulle förläggas väster om

Centralbangården omedelbart söder örn den projekterade viadukten över järnvägsområdet

i Klarabergsgatans förlängning. Då nytt ilgodsmagasin bleve

behövligt, skulle sådant uppföras norr örn sistnämnda viadukt. Magasinet

skulle dock tills vidare icke uppföras längre norrut, än att den nuvarande fiskhallen

kunde lämnas oberörd. Sedan posten inflyttat i den nya byggnaden,

kunde statens järnvägar eventuellt taga i anspråk det nuvarande bangårdspostkontoret

med dess järnvägsspår och använda dem till utvidgning av de därintill

redan befintliga utrymmena för ilgodsändamål. Delegationen har även

närmare angivit vilka markområden som äro erforderliga för bangårdspostkontor

och ilgodsmagasin.

Med hänsyn till bangårdspostens till synes oavvisliga och omedelbara behov

av nya och ökade lokaler utgår kommissionen ifrån att nytt bangårdspostkontor

snarast kommer till utförande. I sitt förslag till markuppgörelse mellan

kronan och staden har kommissionen även medtagit de områden som enligt

delegationens förslag äro erforderliga för ordnande av frågorna örn nytt bangårdspostkontor

och nytt ilgodsmagasin. Vad beträffar den byggnadstekniska

utformningen av delegationens förslag har vid överläggningarna inom kommissionen

framhållits av herr Leo, att en annan lösning än den av delegationen

förordade borde sökas, varemot stadens representanter i kommissionen funnit

förslaget även härutinnan godtagbart. Kommissionen, som emellertid icke

bär att ingå på en prövning av delegationens förslag ur nyssnämnda synpunkt,

har allenast velat omnämna vad sålunda förekommit.

Ur byggnadstekniska och arkitektoniska synpunkter skulle vid ett genomförande

av det av kommissionen förordade förslaget enligt Pl. I fördelar stå

att vinna genom att ett nytt bangårdspostkontor uppföres å annan plats än

den nuvarande innan den nya trafikanordningen anlägges. Därigenom skulle

nämligen denna kunna i en följd genomföras och anslutning till Kungsholmssidan

ske i enlighet med 1930 års trafikkommittés och arkitekten WilliamOlssons

förslag. Möjligt är även att de tidskrävande förarbetena till trafikanordningen

icke kunna föreligga i färdigt skick förrän ett nytt bangårdspostkontor

i det närmaste hunnit färdigställas, vilket givetvis ytterligare motiverar

nu nämnda ordning för hela Tegelbacksplanens genomförande. Å andra sidan

måste ihågkommas angelägenheten av att snarast ernå en förbättring i den

nuvarande trafiksituationen vid Tegelbacken. Lösningen av denna fråga låter

sig icke undanskjutas längre än som är nödvändigt med hänsyn till erforderlig

tidsfrist för de nödiga arbetenas tekniska förberedande och utförande. Kan

uppförande av ett nytt bangårdspostkontor icke ske inom i huvudsak en dylik

tidsfrist, lärer arbetet med trafikanordningen i stället böra gå före, även örn

vissa tekniska och arkitektoniska fördelar därvid måste uppgivas. Kommissionen

finner sig emellertid böra framhålla vikten av att trafikanordningarna

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

i så fall icke planläggas oell utföras såsom ett provisorium, utan att de givas

karaktären av en definitiv lösning. Den s. k. första utbyggnadsetappen enligt

föreliggande förslag bör således övergå till ett fullständigt genomförande av

förslaget så snart övriga förutsättningar därför äro för handen.

Tidpunkten för uppförandet av det föreslagna stationshuset tvärs över

spårområdet låter sig icke nu närmare bestämmas. Erinras må därom att järnvägsstyrelsen

uttalat, att anordningen med nämnda stationshus icke för närvarande

kan anses erforderlig för järnvägstrafiken. När så kan antagas bli

fallet, undandrager sig kommissionens bedömande. Tänkbart är att fråga uppkommer

örn uppförande redan tidigare av ifrågavarande byggnad med användning

tills vidare för andra ändamål, t. ex. för stadens behov. En sådan

anordning låter sig givetvis vidtagas efter särskild överenskommelse mellan

statens järnvägar och staden angående kostnaderna för byggnadens uppförande,

sättet för dess anordnande m. m.

I fråga örn den inverkan som det inträdande krisläget må ha å möjligheterna

att genomföra den ifrågavarande trafikregleringen m. m. vill kommissionen —

som icke underskattar de svårigheter av ekonomisk och annan art som under

sistförflutna tid uppkommit — påpeka fördelarna av att såvitt möjligt utföra

anordningarna vid Tegelbacken medan gatutrafiken är förminskad liksom

vikten av att bereda möjlighet att få förortsbanan framdragen från Södermalm

till Norrmalm. Vidare må erinras om det behov att bereda lämpliga arbetstillfällen

som kan uppkomma för stat och kommun, därest en längre stagnation

inom den privata byggnadsverksamheten skulle uppstå.

Kommissionen förutsätter att staden snarast vidtager åtgärder för fastställande

av de stadsplaneändringar, som krävas för ett genomförande av en

reglering i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Sedan kommissionen sålunda trott sig finna en med hänsyn till föreliggande

omständigheter godtagbar väg för lösningen av de problem, som sammanhänga

med Tegelbacksfrågan, övergår kommissionen härefter till att behandla de uppgörelser

mellan kronan och staden, som för förslagets genomförande erfordras

beträffande fördelningen av byggnadskostnaderna, upplåtelse eller överlåtelse

av behövlig mark samt ersättning för skada och intrång, som förorsakas av de

nya trafikanordningarnas genomförande.

Avil. III. Fördelningen av byggnadskostnaderna för Tegelbacks
regleringen

m. m. I

I fråga om själva byggnadskostnaderna för de ifrågasatta anordningarna

följdes i preliminäravtalet den grundsatsen att parterna skulle deltaga i gäldandet

av dessa kostnader allt efter graden av det intresse, parten kunde befinnas

äga till de olika anläggningsdelarna. Emot denna inställning framfördes

icke några erinringar från de hörda myndigheternas sida. Markkommissionen

vill även lägga berörda princip till grund för sitt bedömande av frågan.

Av principen har ansetts följa, att kostnaderna för framdragande av lokal
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

bana (fortsättning av tunnelbanan) från Söder till Norr samt byggande av ny

gattried utmed den nya sammanbindningsbanan från Munkbron till Tegelbacken

skola helt falla å staden. Beträffande stambanans omläggning och

ordnandet av Tegelbacksområdet syntes däremot en kostnadsfördelning mellan

kronan och staden böra äga rum.

Förflyttningen av järnvägsbron över Norrström är, såsom stadens bangårdsdelegerade

påpekade, motiverad av lokalbanans framdragande och behovet

av bättre anordningar för gatutrafiken å Tegelbacken. För statens järnvägar

medför förflyttningen fördelen av en ny och bättre bro i definitivt läge, utan

plankorsning mellan järnvägen och gatutrafiken. Med hänsyn härtill hade i

preliminäravtalet kostnaderna för den nya bron och dess anslutning till bangården,

då beräknade till sammanlagt 2,955,000 kronor, så fördelats, att statens

järnvägar skulle deltaga med ett belopp, motsvarande dels de beräknade kostnaderna

för den nuvarande brons grundliga reparation och iståndsättande,

1,000,000 kronor, dels ock de kapitaliserade bevaknings- och underhållskostnaderna

för bomanläggningen vid nuvarande plankorsningen å Tegelbacken,

350,000 kronor, eller sammanlagt 1,350,000 kronor. I övrigt skulle staden ansvara

för nyssberörda kostnader för den nya bron och dess anslutning till bangården.

Sammanbindningsbanans flyttning å Riddarholmen till ett mera västligt

läge än det nuvarande betingas väsentligen av stadens intresse av att kunna

framdraga sina trafikleder — förortsbana och gatuled — öster örn stambanan.

I anslutning härtill hade i preliminäravtalet bestämts, att den därav föranledda

byggnadskostnaden, 1,100,000 kronor, skulle i sin helhet bestridas av

staden.

Lokalbanan erhåller enligt vad som föreslagits en sådan sträckning från nuvarande

stationen vid Slussen över till Ivöttorget, att den icke behöver beröra

den nuvarande järnvägsbron över Söderström. För statens järnvägar kommer

emellertid inom den närmaste framtiden att uppstå behov av att ombygga den

nuvarande bron och viadukten mellan Riddarholmen och Söder. En sådan

ombyggnad bör av tekniska och ekonomiska skäl utföras i samband med

lokalbanebron. Kostnaderna för denna del av den nya stambanesträckningen,

beräknade till 2,467,000 kronor, hade i enlighet med det sagda i preliminäravtalet

lagts å kronan. Erforderliga ändringar av hamnspår och gata vid Slussen

och Söder Mälarstrand, kostnadsberäknade till 283,000 kronor, skulle däremot

betalas av staden.

De nyssnämnda kostnadsberäkningarna hänföra sig till 1935 års prisnivå.

Under hänvisning därtill har stadens kammarkontor i sitt yttrande över

preliminäravtalet —- vilket yttrande i huvudsak åberopats av drätselnämnden

— påpekat, att föreskriften i avtalet, att statens järnvägar för sträckan Centralstationen—Riddarholmen

skulle bidraga med ett fast belopp av 1,350,000

kronor och staden svara för kostnaderna i övrigt, medförde att, örn kostnaderna

komme att överstiga de beräknade, staden finge ensam svara för merkostnaden.

Enligt kammarkontorets mening vore det i princip riktigare, att

en eventuell merkostnad fördelades mellan parterna i samma proportion som

den, i vilken de enligt avtalet skulle bära de beräknade kostnaderna. Kammar
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

kontoret tilläde emellertid att, då skillnaden i prisnivå antagligen icke torde

bliva så synnerligen stor och bestämmelsen i fråga för övrigt inginge som ett

led i ett förhandlingsresultat, densamma syntes kunna från stadens sida god
tagas.

På grund av de i vissa avseenden betydande prisförhöjningar, som i anledning

av den under senaste tiden inträdda krisen torde vara att förvänta, har

givetvis det av kammarkontoret gjorda påpekandet erhållit särskild aktualitet.

X fråga om beloppet å 350,000 kronor, vilket svarar mot kapitaliserade bevaknings-

och underhållskostnader, har markkommissionen icke ansett tillräcklig

anledning föreligga att föreslå ändring i vad som en gång förordats. Yad beträffar

beloppet å 1,000,000 kronor, motsvarande kostnaderna för reparation

av den nuvarande järnvägsbron, kunna däremot förväntas sådana fluktuationer

i fråga örn materialpriser och arbetslöner att det synes rimligt att statens

järnvägar i viss mån deltager i de merkostnader, som kunna uppkomma vid

uppförande av bron, respektive får räkna sig till godo andel i eventuella besparingar.

Med utgångspunkt från att staden bör svara för prisförhöjningar

respektive räkna sig till godo besparingar inom gränserna för mera normala

fluktuationer i fråga örn kostnaderna vill kommissionen — efter att hava under

hand inhämtat järnvägsstyrelsens mening i saken — föreslå följande. Av beloppet

1,000,000 kronor anses 650,000 kronor utgöra ersättning för järn och

betong samt återstoden, 350,000 kronor, ersättning för andra arbeten, allt beräknat

enligt 1935 års priser. Örn prisläget för produkterna järn och betong i

allmänna marknaden vid tiden för deras anskaffande stigit eller sjunkit i förhållande

till prisläget år 1935 för produkt av enhanda slag med mera än 10

procent, skall kronans bidrag ökas respektive minskas med så stor del av beloppet

650,000 kronor, som svarar mot nyss åsyftade procenttal, minskat med 10.

På enahanda sätt skall, örn den för Stockholms stads grov- och diversearbetare

avtalsenliga timlönen vid tiden för utförande av järnvägsbron över Norrström

stigit eller sjunkit med mer än 10 procent i förhållande till motsvarande lön

1935, kronans bidrag ökas repspektive minskas med så stor del av beloppet

350,000 kronor, som svarar mot sist åsyftade procenttal, minskat med 10. I

övrigt torde det sätt, varpå den ovan omtalade, på hänsyn till vardera partens

intresse baserade kostnadsfördelningsprincipen vunnit sin tillämpning i

preliminäravtalet, böra godtagas även för det avtal, varom kommissionen framlägger

förslag.

Avd. IV. Mark- oell inträngsfrågor vid Tegelbacken oell Central -

bangården lii. lii.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, omfattade 1938 års preliminäravtal

en överenskommelse beträffande icke endast de markfrågor, som uppkomma

av Tegelbackens reglering och ordnandet av trafiklederna mellan

Norrmalm och Södermalm, utan även beträffande en del andra markfrågor.

Sålunda skulle enligt berörda avtal staden överlåta till kronan bland annat

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

ett större område, beläget väster örn Centralbangården vid Vintervägen och

avsett för anläggning av nytt ilgodsmagasin m. m. Å andra sidan skulle

kronan till staden överlåta dels vissa områden, avsedda för utvidgning av de

centralbangårdsområdet angränsande trafiklederna och -platserna, bland annat

Östra Järnvägsgatan, Norra Bantorget och Torgatan, dels ock två i Brännkyrka

vid Ersta och Östberga befintliga större områden.

Av den tidigare redogörelsen framgår vidare att djurgårdskommissionen i

sitt yttrande över preliminäravtalet förordat att uppgörelsen om bangårdsfrågan

och nyssberörda områden i Brännkyrka icke måtte sammankopplas med

Tegelbacksavtalet. Såsom skäl härför anfördes bland annat att äganderätten

till förutnämnda område vid Vintervägen till vissa delar vore tvistig, varför

frågan tarvade ytterligare utredning. Vidare påpekades, att man trott det

möjligt att uppordna bangårdsfrågan i hela dess vidd genom att sammanföra

den med vissa andra kronans—stadens markinellanhavanden. Om nu

marken vid Centralstationen toges bort från sagda kombination, försvårade

detta uppenbarligen berörda större uppgörelse. Vidare betydde det att kronan

tvingades utge ersättning kontant, ehuru kronan ägde mark som kunde gå

i likvid. Å andra sidan framhöll djurgårdskommissionen att en ur saklig

synpunkt icke motiverad uppdelning av Stockholms bangårdsfråga skett så

tillvida som kronans förvärv av mark för blivande bangårdspostkontor skjutits

på framtiden.

Enligt vad som under markkommissionens utredningar framkommit är,

såsom förut omtalats, behovet av nya och ökade lokaler för bangårdsposten

att beteckna såsom trängande. Vid sådant förhållande och med hänsyn till

det samband som föreligger mellan det nuvarande bangårdspostkontorets

bortflyttning och det slutliga ordnandet av Tegelbacken — det senare är

beroende av det förra — har kommissionen ansett nödigt att i sitt förevarande

förslag till markuppgörelse mellan kronan och staden medtaga icke endast

de områden som för den nya stambanesträckningen respektive för stadens

trafikleder måste tagas i anspråk vid Tegelbacken samt å Riddarholmen,

Köttorget och Söder Mälarstrand — områdenas belägenhet och omfattning

framgår av de vid denna skrivelse fogade Pl. III—V — utan även de områden

som, såvitt nu kan överblickas, erfordras för lösning av centralbangårdsfrågan

och vad därmed äger samband, däribland områden för blivande bangårdspostkontor

och ilgodsmagasin samt för vidgning av vissa bangårdsområdet

angränsande trafikleder. Såsom av följande kapitel framgår föreslår markkommissionen

därjämte att mellan kronan och staden träffas åtskilliga andra

fastighetsuppgörelser. Tillgodohavandena å ömse sidor i anledning av hela

det av kommissionen förordade avtalskomplexet torde i stort sett uppväga

varandra; detta synes i viss mån underlätta uppgörelsen.

Samtliga centralbangården berörande områden, som omfattas av nu förevarande

avtalsförslag, äro utmärkta å Pl. III. För vinnande av ordning och

reda men även av andra skäl synes det kommissionen som borde — med

vissa undantag, varom mera nedan — alla erforderliga mark- och vattenområden

tilläggas kronan respektive staden med äganderätt.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Vid uppgörelsen beträffande de nu ifrågavarande markspörsmålen har

markkommissionen haft att taga hänsyn —- förutom till åtskilliga speciella

omständigheter som övat inflytande i särskilda fall och vilka komma att i det

följande antydas i de olika sammanhangen — till vissa förhallanden av mera

allmän innebörd.

Sålunda må nämnas att i fråga örn värdet i och för sig å de särskilda markområdena

hänsyn ansetts böra tagas till frågan i vad mån för ägaren föreligger

möjlighet att ekonomiskt utnyttja dem. Beträffande såväl trafiklederna i

nordsydlig som i östvästlig riktning i anslutning till Tegelbacken ha stadens

representanter framhållit att de i viss mån äro att betrakta såsom riksvägar

genom huvudstaden samt att trafiksvårigheterna vid Tegelbacken uppkommit

icke endast genom motorismens utveckling utan även genom ökad trafikintensitet

å järnvägen. Häremot har från kronans sida anförts bland annat att den

största olägenheten ur trafiksynpunkt vid Tegelbacken icke är avspärrningen

genom järnvägsbommarna utan korsningen i samma plan mellan den östvästliga

och den sydnordliga gatutrafiken. Beträffande banomläggningen å

Riddarholmen har från stadens sida påpekats, att den medför en uträtning av

de nuvarande för järnvägsdriften oförmånliga kontrakurvorna därstädes.

Vidare har från samma håll understrukits, att banomläggningen å Riddarholmen

vore en nödvändig förutsättning för förortsbanans framdragande. De

därigenom skapade förbättrade kommunikationerna för de sydliga förorterna

komme att inverka fördelaktigt å kronans exploatering av Johanneshov—

Kvarnängen-områdena, Av kronans delegerade har beträffande banomläggningen

å Riddarholmen anförts, att densamma — även om särskild ersättning

lämnades av staden för påvisbart intrång i kronans fastigheter —- komme att

medföra vissa nu svårbedömbara estetiska och kulturhistoriska skador å denna

ömtåliga plats. Beträffande bangårdsfrågan, i vad avser tillgodoseendet av

kronans behov av mark för nytt bangårdspostkontor och nytt ilgodsmagasin,

har från samma sida påpekats, att lösningen av nämnda fråga måste anses

vara även ett stadens intresse, varför staden borde underlätta dess genomförande.

Samtliga de sålunda anförda omständigheterna torde förtjäna ett

visst beaktande.

Såsom redan den tidigare redogörelsen givit vid handen och än ytterligare

kommer att av det följande framgå är äganderätten till åtskilliga markområden,

som omfattas av den förevarande uppgörelsen, mellan parterna tvistig. Markkommissionen

har genom ett vidräkningsförfarande sökt klarlägga den

rnpn ipgsskiljaktighet som beträffande särskilda områden rader mellan kronan

och staden i ägande- eller förfoganderättsfrågan. Såsom vidräkningsmän ha

fungerat, å kronans sida sekreteraren i kammarkollegiet Per Gavelius och å

stadens sida dess ombudsman J. E. Johansson. Vidräkningsmännen ha till

kommissionen inkommit med omfattande, av kartor åtföljda utredningar beträffande

de tvistiga områdena. Utredningarna ha på vissa punkter kompletterats

inom kommissionen.

Erågan örn äganderätten till de tvistiga områdena skulle visserligen kunna

hänskjutas till domstols prövning utan att en sådan åtgärd behövde lägga

4

G04 40

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

hinder för eller fördröja genomförandet av trafikregleringen. På grund av de

tungt vägande skäl, som tala mot anställandet av en sådan rättegång, har

markkommissionen ansett sig böra söka få till stånd en förlikningsmässig

överenskommelse mellan parterna angående dessa områden. En sådan har

också ernåtts inom kommissionen beträffande de olika tvistepunkterna. X

anslutning härtill har vid den ekonomiska uppgörelsen parterna gottskrivits

respektive påförts en större eller mindre del av värdet å de ifrågavarande

markomradena. Avtalet får emellertid givetvis icke på något sätt uppfattas

såsom ett prejudicerande ståndpunktstagande till eventuella tvister av liknande

natur.

Tegelbackens reglering och ordnandet av

trafiklederna mellan Norrmalm och

Södermalm.

1) Markfrågor vid Tegölbäcken.

Yidkommande Tegelbacksområdet bör staden till kronan överlåta erforderlig

mark för den nja linjesträckningen från kajen vid Klara Mälarstrand till

bangårdsområdets sydgräns. Detta område, som har en areal av 1,150 kvadratmeter,

har å Pl. III återgivits med röd färg och bokstaven A.

För de kommunala trafikledernas del erfordras vid den av markkommissionen

förordade lösningen av Tegelbacksfrågan dels det å Pl. III med gul

färg och bokstaven A betecknade, kronan ostridigt tillhöriga området örn

172 kvadratmeter dels ock de å samma plansch med violett färg samt bokstäverna

A, B och C betecknade områdena örn respektive 2,260 kvadratmeter,

7 kvadratmeter och 1,550 kvadratmeter. Vidare behöver staden sannolikt under

någon tid nyttja det å planschen med blå färg betecknade området örn 900

kvadratmeter för vändslinga till den söderifrån framdragna förortsbanan.

Beträffande nämnda violetta och blå områden, vilka ingå i mark, upplåten för

järnvägsändamål enligt stadsfullmäktiges beslut av den 13, den 14 och den

15 juni 1864, må här anföras följande.

Enligt preliminäravtalet skulle de för dettas genomförande erforderliga

markområdena av motsvarande natur »återgå» till staden. I sitt yttrande över

avtalet framhöll djurgårdskommissionen, att kronan gjort gällande, att 1864

års beslut i Stockholms stadsfullmäktige rörande den mark som erfordrades

för järnvägen innebar, att staden överlät marken med äganderätt till kronan

under villkor, att järnvägen kom till stånd; sedan så skett, hade krona-1 full

äganderätt till marken, och staden ägde ingen rätt till densamma. Staden

åter hade gjort gällande, att 1864 års sagda beslut innebar allenast en ändamålsupplåtelse

och att, då marken ej längre disponerades för järnvägsändamål,

densamma skulle utan vidare återgå till staden. Enligt djurgårdskommissionens

mening vore det varken nödigt eller lämpligt att, genom att i avtalet

använda vissa ordalag eller beteckningar, söka i detta fastslå, vilkendera av

ovanberörda olika meningar, som vore den riktiga. Det vore i förevarande

sammanhang fullt tillräckligt, att kronan förklarade sig till staden överlåta

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

all den rätt, kronan ägde till ifrågavarande violetta områden; därmed skulle

ur avtalet utmönstras allt, som innebure ett ståndspunktstagande i berörda

fråga. Djurgårdskommissionen ansåg, att kronan borde för avståendet av de

violetta områdena av staden erhålla ersättning i motsvarande areal mark,

som erfordrades för järnvägens ändamål inom det ovan omtalade stora området

vid Vintervägen. En lämplig lösning syntes det djurgårdskommissionen

vara, att staden i förevarande sammanhang till kronan av sitt berörda område

överläte så stor areal, som svarade mot ifrågavarande violetta områden samt

det gula vidliggande området, att, därest ej annan kompletterande överenskommelse

träffades, utläggas i en jämnbred sträcka utmed Vintervägsområdets

östra gräns.

Även byggnadsstyrelsen påpekade i sitt yttrande över preliminäravtalet,

att äganderättsförhållandena till bland annat ifrågavarande, genom 1864 års

stadsfullmäktigebeslut upplåtna områden icke syntes vara fullt klarlagda.

De av markkommissionen tillsatta vidräkningsmännen ha i en till kommissionen

avlämnad utredning angående av statens järnvägar använda markområden

mellan Sankt Eriksbron och Södertunneln lämnat en redogörelse

för de närmare omständigheterna vid 1864 års upplåtelse av mark för sammanbindningsbanan.

Därjämte angiva vidräkningsmännen i korthet kronans och

stadens uppfattning beträffande rätten till de nu ifrågavarande områdena. Att

märka är härvid, att tvist även råder mellan parterna angående den rättsliga

betydelsen därav, att de förevarande violetta eller blå områdena må vara

gammal gatumark eller utfylld mark.

Markkommissionen har -— under hänsynstagande till förenämnda tvistefrågor

beträffande de violetta områdena liksom ock till de tvistigheter, som

råda mellan parterna angående bland annat rätten till det å Pl. III med röd

färg och bokstaven B betecknade stora området väster örn nuvarande centralbangården

— funnit att markuppgörelsen i denna del bör ske enligt följande

grunder, därvid givetvis förutsättes att jämväl i övrigt kommissionens förslag

i allt väsentligt godtages.

Det röda området örn 1,150 kvadratmeter avräknas mot enahanda areal

inom de violetta områdena A, B och C. För återstoden av nämnda violetta

områden, vilken återstod utgör 2,667 kvadratmeter, ävensom för det gula

området örn 172 kvadratmeter bör kronan få tillgodoräkna sig enahanda areal,

alltså tillhopa 2,839 kvadratmeter, inom nyssnämnda med röel färg och bokstaven

B betecknade stora område väster om nuvarande centralbangården.

Det blå området, avsett för eventuell vändslinga för den söderifrån framdragna

förortsbanan, bör staden få begagna för nämnda ändamål utan ersättning

så länge förortsbanan icke öppnats för trafik norr om Centralstationen.

2) Markfrågor å Riddarholmen.

Förflyttningen av stambanan å Riddarholmen föranledes, såsom i föregående

avdelning framhållits, av stadens behov att framdraga lokalbana och

ny gatuled öster örn järnvägen. De markområden som beröras av omläggningen

av sammanbindningsbanan å nämnda holme äro särskilt utmärkta å Pl. FV,

vartill torde få hänvisas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Då järnvägsstyrelsen icke ägde avtala om dispositionen av ifrågavarande

områden i vad dessa tillhöra kronan, kunde någon markuppgörelse härutinnan

icke träffas i samband med preliminäravtalets ingående. De avtalsslutande

parterna voro emellertid därvid eniga örn att tillstyrka att cirka 1,550 kvadratmeter

mark, vilken ansågs tillhöra staden, samt cirka 1,350 kvadratmeter

mark, som ansågs tillhöra kronan, skulle utan ersättning upplåtas till statens

järnvägar, respektive staden, så länge marken användes för de avsedda ändamålen.

Ifrågavarande markområden hade utmärkts å en vid preliminäravtalet

fogad ^dansell. Den mark, som sålunda ansågs tillhöra staden, motsvaras

av följande å den vid denna skrivelse fogade Pl. IV angivna områden, nämligen

dels nr 2, 3, 4, 7 och 8, sistnämnda båda områden i vad de äro belägna nordväst

örn en linje, dragen i förlängningen av riksarkivets nordvästra fasad,

dels nr 10 och 11 dels ock nr 15 och 16, medan den mark, som ansågs tillhöra

kronan, motsvaras av områdena nr 5, 12, 17 och 18 å samma plansch.

Emot en sådan uppgörelse framställdes erinringar från samtliga de över

preliminäravtalet hörda statliga myndigheternas sida.

Djurgårdskommissionen erinrade att olika meningar framförts örn kronans

och stadens rätt till Riddarholmen, däribland till vissa delar av den mark

som i enlighet med nyssnämnda, vid preliminäravtalet fogade plansch förutsattes

tillhöra staden. Djurgårdskommissionen kunde icke förorda, att kronan

nu skulle som del av avtalet godkänna planschen och därmed godkänna stadens

ståndpunkt i berörda markfrågor samt avstå från sina hittillsvarande anspråk

å ifrågavarande områden, detta särskilt som intet behov förelåge av att i

avtalet träffa ett avgörande i sagda fråga. I stället borde enligt djurgårdskommissionens

mening kunna förfaras så, att staden till kronan överläte den rätt,

staden ägde beträffande den mark, som erfordrades för den nya stambanesträckningen,

samt kronan till staden återförde den rätt beträffande de i det

nuvarande banområdet ingående markområden, volka staden till kronan upplåtit

eller överlåtit i samband med banans anläggning. I fråga örn övrig

för stadens trafikleder erforderlig mark ansåg djurgårdskommissionen att

överenskommelse borde träffas i ett sammanhang och då i samband med

regleringen av övriga olösta markfrågor rörande Riddarholmsmarken.

Jämväl byggnadsstyrelsen påpekade, att äganderätten till en del av den

ifrågavarande marken var omtvistad.

Kammarkollegiet framhöll, att då den nya sträckningen av sammanbindningsbanan

å Riddarholmen tillkommit uteslutande i Stockholms stads intresse,

syntes därav följa, att staden icke blott såsom enligt preliminäravtalet

borde betala kostnaderna för arbetets utförande utan också borde gratis tillhandahålla

mark till den nya linjen samt gälda ersättning för ali för kronan

och tredje man uppkommande skada. Någon anledning att kronan skulle

utan ersättning till staden överlåta den mark, som frigjordes genom järnvägens

nya sträckning, syntes ej föreligga. Frågan örn dispositionen av denna

mark syntes emellertid kunna anstå till en allmän uppgörelse mellan kronan

och staden rörande gator och allmänna platser å Riddarholmen.

Kammarkollegiet redogjorde därefter för äganderätten till de områden,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

som skulle erfordras för sammanbindningsbanan i dennas nya sträckning.

Därvid framkom att kronan gjorde anspråk på äganderätten till vissa delar

av ifrågavarande områden, vilka enligt preliminäravtalet förutsattes tillhöra

staden. Kollegiet förklarade slutligen sammanfattningsvis att av vad från

kollegiets sida anförts framginge, att kollegiet ej biträdde den i ett vid

preliminäravtalet fogat bihang uttalade uppfattningen, att områdena å Riddarholmen

som erfordrades för gatuändamål borde utan ersättning upplåtas till

staden så länge de användes för nu ifrågavarande nya ändamål, samt ansåge,

att den eventuella ersättning för skada och intrång till vissa fastighetsägare

som enligt berörda bihang skulle bestridas av staden borde gälla icke blott

tredje man utan även kronan. Örn ej på annat sätt kompensation lämnades

för marken, syntes i denna skada böra inräknas, att kronan tillhörig mark

måste tagas i anspråk för den nya bansträckningen.

Markkommissionen anser för sin del nödigt att en så fullständig reglering

nu åvägabringas att, samtidigt som sammanbindningsbanan flyttas något

västerut å Riddarholmen, stadens behov av mark för de nordsydliga trafiklederna

tillgodoses. Yad särskilt beträffar förortsbanan har önskemålet örn

dess framdragande norrut med fog betecknats såsom synnerligen angeläget. All

mark å Riddarholmen, belägen öster örn sammanbindningsbanan i dennas

nya sträckning, erfordras för stadens trafikbehov. "V idare torde för stadens

framtida trafikanordningar — den ifrågasatta nya bron över Söderström i

Södergatans förlängning — även krävas de genom banomläggningen ledigblivna

markområdena väster örn den nya järn vägssträckningen samt mark,

belägen mellan den gamla och den nya banlinjen. Här må anmärkas, att

markkommissionen nedan, i kap. 3 av detta betänkande, vill förorda en uppgörelse

jämväl angående övriga, enskild ej tillhöriga delar av Riddarholmen.

I överensstämmelse med vad förut framhållits bör kronan respektive staden

erhålla den mark, som enligt det nyss sagda tages i anspråk för de olika trafikbehoven,

med äganderätt. Kronans överlåtelse till staden av ifrågavarande

mark torde böra ske under uttryckligt förbehåll att marken endast får användas

såsom öppen plats eller för trafikändamål. Beträffande utnyttjandet av

de staden redan förut tillhöriga områdena nr 20, 22 och 23 synes staden böra

binda sig på enahanda sätt. En formell bekräftelse härav erhålles genom att

markens berörda natur beaktas vid stadsplaneläggningen av områdena. Därest

områdena nr 17, 18, 23 och 24 å Pl. IV komma att tjäna som landfästeplats fölen

från Södermalm hit framdragen gatubro, möter givetvis icke hinder för

staden att, om så befinnes lämpligt och önskvärt, utnyttja marken under broviadukten

såsom upplagsplats eller dylikt.

Såsom en självfallen regel vid den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna

bör gälla, att ingendera parten skall på den andres bekostnad få någon obehörig

vinst av banomläggningen. Då järnvägens förflyttning väsentligen

betingas av stadens intresse att kunna framdraga sina trafikleder, har staden

— förutom, såsom förut fastslagits, att bekosta själva omläggningen av järnvägen

— jämväl att anskaffa och gälda den mark, som erfordras för stambanan

i dennas nya läge. I den mån kronan äger rätt till mark, som sålunda

tages i anspråk, skall kronan erhålla gottgörelse därför av staden. Å andra

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

sidan böra de delar av den äldre bansträckningen, som bliva frilagda genom

järnvägens omläggning, utan ersättning övergå i stadens ägo.

Medan järnvägslinjen över Riddarholmen nu är cirka 8.5—9.5 meter bred,

får den blivande bansträckningen en bredd av cirka 11 meter. Ändringen i

bredden sammanhänger med att enligt de av järnvägsmyndigheterna numera

tillämpade tekniska principerna större avstånd kräves dels mellan

skenparen och dels från spåren till fasta föremål vid sidan av järnvägen.

Breddningen medför att — oaktat järnvägen samtidigt göres betydligt rakare

— en icke oväsentligt större markareal än för närvarande åtgår för bansträckningen.

Då breddningen sker i järnvägens eget intresse, torde den därför

erforderliga marken böra bekostas av kronan.

Kronans överlåtande till staden av denna icke förut tillhöriga markområden

å Riddarholmen öster örn den gamla järn vägssträckningen liksom kronans

avstående till förmån för staden från den rätt, kronan må äga till mark,

belägen mellan den gamla och den nya bansträckningen, torde böra ske i samband

med en ekonomisk uppgörelse mellan parterna, till vilken kommissionen

vill återkomma i det följande.

Såsom av de statliga myndigheternas yttranden jämväl framgår, är äganderätten

till åtskilliga av de områden, som beröras av de av markkommissionen

förordade nya markdispositionerna, förmål för tvist mellan parterna. Den

närmare innebörden av de föreliggande tvistefrågorna har belysts av de av

markkommissionen tillkallade vidräkningsmännen i bland annat en av dem till

kommissionen överlämnad utredning örn mark- och vattenområdena å Riddarholmen.

Storleken och läget av de särskilda markområdena framgår av Pl. IY, där

ett vart av de nu ifrågavarande områdena — samtliga å kartan belägna österom

linjen a-b-c — åsatts ett visst nummer, varjämte i tabellform angivits

arealen för varje område. I anslutning till vidräkningsmännens utredning må

här angående de ifrågavarande markområdena anföras följande.

I såväl den nuvarande som den blivande järn vägssträckningen ingå dels

två områden, vartill kronan har obestridd äganderätt, nämligen nr 6 och 13,

dels ock två områden, som upplåtits enligt 1864 års stadsfullmäktigebeslut

och varom äganderätten är tvistig, nämligen området nr 2, som utgör utfyllningsmark,

och området nr 10, som till en stor del torde ha ingått i den s. k.

Tottska tomten. Härutöver behövas för den nya bansträckningen dels två

områden, vartill kronan har obestridd äganderätt, nämligen nr 8 och 14, dels

två områden, vartill staden har obestridd äganderätt, nämligen nr 4 och 15,

dels ock slutligen fyra områden, vartill äganderätten är emellan parterna

tvistig, nämligen områdena nr 3 och 16, vilka utgöras av utfyllningsmark,

området nr 7, som utgöres av en enligt beslut av 1868 års riksdag till staden

upplåten gångväg, samt området nr 11, huvudsakligen utgörande del av Tottska

tomten. Vissa områden, som ingå i den nuvarande bansträckningen, bliva

överflödiga för järnvägsändamål genom omläggningen. Så är fallet med tre

områden, vartill kronan är obestridd ägare, nämligen nr 5, 12 och 17, samt

tre områden, som upplåtits enligt 1864 års stadsfullmäktigebeslut och varom

äganderätten är tvistig, nämligen områdena nr 1 och 18, som utgöras av

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

utfyllningsmark, samt området nr 9, som till större delen torde lia ingått i

Tottska tomten. Av områdena öster örn såväl den gamla som den nya bansträckningen

— vilka områden samtliga äro avsedda att tagas i anspråk för

stadens trafikleder — har staden redan tidigare från kronan tillbytt sig områdena

nr 20 och 22. Beträffande den övriga marken inom detta avsnitt,

nämligen området nr 19, som utgöres av utfyllningsmark, och området nr 21,

som till större delen torde ha ingått i Tottska tomten, är äganderätten tvistig

mellan parterna. Slutligen utvisar ägokartan, att mellan den gamla och den

nya bansträckningen ligga två områden, av vilka det ena (nr 23) innehaves

av staden såsom obestridd ägare, medan det andra (nr 24) utgöres av tvistig

utfyllningsmark.

I enlighet med vad förut sagts skall alltså staden till kronan med äganderätt

överlåta de staden ostridigt tillhöriga, å kartan Pl. IV med röd färg

betecknade områdena nr 4 och 15. V idare skall staden till kronan avstå all

den rätt, staden kan äga till de å kartan med brun färg betecknade områdena

nr 2, 3, 7, 10, 11 och 16. A andra sidan skall kronan till staden med äganderätt

överlåta de å kartan med gul färg betecknade områdena nr 5, 12 och 17

samt till förmån för staden avstå från den rätt kronan kan äga till de å kartan

med grön färg betecknade områdena nr 1, 9, 18, 19, 21 och 24.

Den ekonomiska uppgörelse mellan parterna, som föranledes av dessa marköverlåtelser

liksom av att kronan redan förut tillhörig mark å Riddarholmen

måste tagas i anspråk för den nya stambanesträckningen, torde böra verkställas

i enlighet med de huvudprinciper som förut angivits. I den män i

markregleringen ingå områden, vartill äganderätten är mellan parterna tvistig,

lärer därvid det ovan antydda, förlikningsmässiga förfarandet böra vinna

tillämpning. Kommissionen har för sin del funnit att kronan bör i anledning

av de nu ifrågavarande marktransaktionerna å Riddarholmen samt med hänsyn

till vissa utfyllningar m. m., varom redogörelse lämnas nedan i detta

kapitel, tillgodoföras en mellangift av 150,000 kronor.

3) Skada och intrång genom hanomläggningen

å Riddarholmen.

I sistnämnda belopp är icke inräknad ersättning för skada och intrång, som

må komma att vållas kronan såsom ägare till vissa fastigheter å Riddarholmen

utöver att de kronan tillhöriga områdena nr 8 och 14 för tillgodoseende av

stadens behov av sydnordlig trafikled bindas för järn vägsändamål. Härom må

följande anföras:

Till en början må erinras om att enligt det föreliggande förslaget järnvägen

kommer att dragas in i tunnel under sydöstra hörnet av socialstyrelsens

hus. Ett däck anordnas över den nya stambanesträckningen från Riddarholmsbron

till riksarkivets södra fasad och dess tänkta förlängning mot öster. Mellan

järnvägen och Norstedt & Söners fastighet medgiver utrymmet en gatubredd

av 4.1 meter på det smalaste stället. Genom en viss reglering av Tryckerigatan

kan körförbindelse vinnas mellan denna gata och Kungshusplan-Birger

Jarls Torg. Det ändrade läget å järnvägen nödvändiggör icke någon örn
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

byggnad av riksarkivets hus, framför vilket alltjämt en passage av ungefär

4 meters bredd kommer att förefinnas utom vid entrén, där denna något inkräktar

på utrymmet. Från Arkivgatan föreslås en trappförbindelse till planet

över järnvägen framför socialstyrelsens hus.

I ovannämnda bihang till 1938 års preliminäravtal uttalades att — eftersom

sammanbindningsbanans förflyttning å Riddarholmen betingades helt av

stadens anläggningar — eventuell ersättning för skada och intrång till vissa

fastighetsägare finge i sin helhet bestridas av staden.

Här må omnämnas att byggnadsstyrelsen i ett den 28 juni 1938 avgivet

yttrande i ämnet framhållit, att skadestånd beträffande socialstyrelsens hus

borde beräknas med hänsyn till hyresförlust under byggnadstiden och sänkning

av hyresvärdet å lokalerna på grund av störningar, som kunde komma

att uppstå på grund av vibration eller ljud från järnvägen. Sänkningen av

hyresvärdet vore svår att för närvarande beräkna. Vid bedömandet av konsekvenserna

för riksarkivet av ett genomförande av förslaget erinrade byggnadsstyrelsen

örn att rivning av riksarkivets byggnad i annat sammanhang redan

diskuterats men ej torde komma att verkställas inom den närmaste framtiden.

När uppförandet på tomten av en nybyggnad bleve aktuell, kunde denna

givetvis icke uppföras pa hela den tomtyta, som den nuvarande byggnaden

uppf oge, utan den måste indragas så långt, att körtrafik kunde upprätthållas

och vändplats erhölles. Härför erfordrades cirka 12 meters gatubredd. Av

den nu bebyggda tomtmarken skulle således omkring 7 meter utmed Arkivgatan

bliva att anses såsom gatumark. Värdet av denna mark uppginge enligt

byggnadsstyrelsens då uttalade mening till 220,500 kronor.

I sitt yttrande över preliminäravtalet framhöll byggnadsstyrelsen att avtalet

icke åtföljdes av något förslag till de ändringar i gällande stadsplan,

vilka skulle påkallas vid ett genomförande av avtalet, varför de konsekvenser

ur stadsplanesynpunkt, som ett godkännande av avtalet skulle medföra, icke

kunde till alla delar bedömas. Efter att hava påpekat, att en rivning av riksarkivets

byggnad i sinom tid kunde befinnas påkallad och att nybyggnad då

icke kunde uppföras i samma gatulinje som den nuvarande, utan finge dragas

längre in på tomten, förklarade byggnadsstyrelsen, att skulle så ske, syntes

staden böra vara skyldig lösa den mark, som därigenom frigjordes, till ett

pris per kvadratmeter, örn vilket redan nu överenskommelse borde träffas.

Vidare syntes det byggnadsstyrelsen, såsom styrelsen ock framhållit i sitt

ovanberörda yttrande av den 28 juni 1938, att ersättning för skada och intrång

i socialstyrelsens hus och nya riksarkivet i sin helhet borde bestridas av

staden. I den mån uppskattning i nämnda hänseenden icke kunde ske förrän

efter järnvägens förflyttning, borde avtalet försetts med bestämmelse av innebörd,

att byggnadsstyrelsen, efter det banans flyttning skett, skulle verkställa

sådan uppskattning.

Såsom av det föregående framgår, förklarade kammarkollegiet i sitt yttrande

över preliminäravtalet, att den nya sträckningen av sammanbindningsbanan

syntes komma att på Riddarholmen medföra bestående skadeverkningar

ur skönhetssynpunkt jämte ekonomisk skada på kronans mark och tomter. Då

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

sträckningen tillkommit uteslutande i stadens intresse, borde staden bland

annat gälda ersättning för all för kronan uppkommande skada. Omfattningen

av skadorna kunde enligt kammarkollegiets mening ej bedömas, förrän förslag

till stadsplan för områdena å Riddarholmen närmast väster örn järnvägen

blivit upprättat. Det syntes osannolikt, att aktiebolaget P. A. Norstedt

& Söner för sin tomt och kronan för riksarkivets tomt kunde nöja sig med

en bredd på Arkivgatan av endast 4 meter. Alla kostnader, som bleve följden

av genomförandet av en sådan stadsplaneändring, borde staden i avtalet tillförbindas

att gälda och kronan befrias från skyldighet att utgiva gatumarksoch

gatukostnadsersättningar. Beträffande socialstyrelsens hus framhöll

kammarkollegiet, att husets användbarhet såsom bostad och arbetslokal

syntes komma att väsentligt minskas genom bullret från tågen, som komme

att passera under detsamma.

Djurgårdskommissionen påpekade i sitt yttrande, att i preliminäravtalet

saknades bestämmelse örn att kronan icke skulle hava att utgiva gatumarksersättning

eller gatukostnadsbidrag för mark, som genom avtalet överlätes

å kronan, eller för gata som berörde dylik mark eller annan del av den nya

banlinjen.

Stadsplanenämnden framhöll att byggnadsstyrelsens i ovanberörda yttrande

av den 28 juni 1938 gjorda uttalande angående den framdeles erforderliga gatubredden

framför blivande nybyggnad å riksarkivets tomt icke borde få anses

bindande för staden, då frågan örn stadsplan därstädes skulle behandlas.

Markkommissionen anser att, då omläggningen av stambanan å Riddarholmen

väsentligen betingas av stadens intresse, det bör i främsta rummet

ankomma å staden att ersätta skada och intrång som genom omläggningen

vållas kronans fastigheter likaväl som enskild tillhörig fastighet. Då emellertid

omläggningen av stambanan är förknippad med en breddning av järnvägsområdet

samt uppkommande skada och intrång måste anses vara en följd

jämväl härav, synes rättvisan kräva att en emot breddningen svarande del av

ersättningen för skada och intrång å ifrågavarande fastigheter stannar å,

respektive gäldas av kronan. Den del av ersättningen, varför kronan sålunda

bör svara, synes skäligen kunna sättas till 15 procent av det belopp, vartill

skadan och intrånget å fastigheten kunna skattas. Enär den närmare beskaffenheten

och storleken av uppkommande skada och intrång å socialstyrelsens

och riksarkivets byggnader icke torde kunna nu överblickas —

frågan härom är beroende bland annat av huru stort område, som väster örn

järnvägen anses erforderligt till gatumark — lärer det få ankomma å parterna

att framdeles därom träffa överenskommelse eller att lata hänskjuta saken till

skiljemän. Av det belopp, som då befinnes motsvara skadan och intrånget,

har staden alltså att utgiva 85 procent. Anmärkas må att till skada och intrång

å Riddarholmen jämväl bör hänföras kostnaderna för reglering av Tryckerigatan

så att körförbindelse vinnes mellan denna gata och Kungshusplan—- Birger .Taris Torg. Till frågan örn bestämmelser angående gatumarksersättning

och gatukostnadsbidrag återkommer kommissionen nedan. T nu före
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

varande sammanhang erinras örn att kronan bör befrias från skyldighet att

utgiva gatumarksersättning och eventuellt gatukostnadsbidrag för den gata,

som må komma att framdragas omedelbart öster om tomten nr 1 i kvarteret

Gråbrödraklostret (gamla riksdagshuset).

4) Markfrågor söder om Riddarholmen.

I fråga örn de markområden, som beröras av omläggningen av stambanan

söder örn Riddarholmen, gåvos icke några särskilda föreskrifter i preliminäravtalet.

Genom skriftväxling mellan järnvägsstyrelsen och stadens bangårdsdelegerade

i januari 1939 bekräftades emellertid att med avtalet avsetts bland

annat att för nämnda banomläggning staden skulle utan kostnad för kronan

ställa all den för ändamålet erforderliga, staden tillhöriga marken till kronans

förfogande, samt att staden å sin sida skulle återfå ledigblivna områden efter

gamla sträckningen, till vilka staden vore ägare.

Markkommissionen önskar påpeka att, såsom framgår av vidräkningsmännens

utredning rörande av statens järnvägar använda markområden mellan

Sankt Eriksbron och Södertunneln, äganderätten till marken å Köttorget är

föremål för tvist mellan parterna, varjämte, enligt vad tidigare omtalats, olika

meningar råda örn innebörden av 1864 års upplåtelse av mark för järnvägsändamål.

Markfrågorna å Köttorget torde ordnas så, att å ena sidan staden

till kronan överlåter den rätt, staden må äga till den för den nya bansträckningen

erforderliga marken, å bifogade karta Pl. V utmärkt med röd färg,

samt att, å den andra sidan, kronan till förmån för staden avstår från den rätt,

kronan enligt 1864 års upplåtelse äger till den gamla bansträckningen, å kartan

betecknad med violett färg. Enahanda förfarande torde böra vinna tillämpning

å Söder Mälarstrand.

5) Utfyllningar m. m.

Ett genomförande av förslaget förutsätter att vissa utfyllningar verkställas

bland annat vid Riddarholmen och Köttorget. Utfyllningarna, vilka äro avsedda

att verkställas vid Köttorget i viss mån av kronan och i övrigt av

staden, framgå av Pl. I. Yad beträffar utfyllningen å östra sidan av Riddarholmen,

vilken skall verkställas av staden, må framhållas, att densamma svarar

mot det ökade markutrymme, som erfordras för framdragande norrut, förutom

av förortsbanan, av en enkelriktad gatuled jämte gångbana. Dessa anordningar

ha givits en sammanlagd bredd av 19 meter. Skulle emellertid framdeles, i

samband med en nedsänkning av förortsbanan i tunnel under Norrström,

gatuleden utmed järnvägsbron dubbelriktas, kräves en ytterligare utfyllning

på ett par meters bredd å östra sidan av Riddarholmen, vilken utfyllning torde

böra åtföljas av en motsvarande förskjutning av Riddarholmskanalen österut.

Eörflyttningen skulle innebära att den vid mitten av förra århundradet

breddade kajen utanför Riddarhuset åter inflyttades.

Parterna torde böra, envar till den andre, avstå från den rätt vederbörande

må äga till de vattenområden, som i enlighet med Pl. I erfordras för att, såsom

utfylld mark, ingå i den andres trafikanordningar. De nu berörda rätts
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

överlåtelserna ha, såsom tidigare nämnts, vunnit visst beaktande vid den

ekonomiska uppgörelsen mellan parterna i hithörande delai.

Skada och intrång som genom de ifrågavarande trafikregleringarna vid

Tegelbacken förorsakas fastighet, belägen utanför järnvägsområdet, bör helt

gäldas av staden.

Stockholms centralbangård berörande

markfrågor.

Yad beträffar det statliga och kommunala markbehovet berörande centralbangården

och de till denna angränsande trafiklederna hänvisas till Pl. lilPör

järnvägs- och poständamål erfordras det väster örn centralbangården

belägna området B örn tillhopa 28,760 kvadratmeter, dock att norra delen av

området icke torde behöva tillträdas av kronan förrän efter den 1 januari 1948.

I samband med en omläggning av spårsystemet i trakten av kvarteret Lokstallet

erfordras det därinvid belägna röda området örn 1,003 kvadratmeter.

Vidare har statens järnvägar önskat erhålla obestridd äganderätt till de i bangårdsområdet

insprängda röda områdena örn respektive 113 kvadratmeter,

364 kvadratmeter och 830 kvadratmeter. Slutligen böra de med grön färg utmärkta

områdena örn respektive 10,000 kvadratmeter och 90 kvadratmeter reserveras

för framtida användning för järnvägsändamål.

För stadens trafikändamål erfordras följande med gul färg angivna områden,

nämligen dels de tre områdena utmed Östra Järnvägsgatan om respektive

70 kvadratmeter, 330 kvadratmeter och 1,300 kvadratmeter dels de båda

områdena vid Norra Bantorget om respektive 1,300 kvadratmeter och 1,925

kvadratmeter — dessa områden äro redan nu utarrenderade till staden — dels

området vid Porsgatan örn 640 kvadratmeter dels ock slutligen området vid

Barnhusviken örn 4,150 kvadratmeter. De med brun täckfärg samt bokstäverna

A och B betecknade områdena å respektive 2,500 kvadratmeter och 8 kvadratmeter,

vilka områden ingått i mark upplåten av staden enligt 1923 års bangårdsavtal

för järnvägsändamål, komma att behövas för stadens räkning föi

bland annat ny hall för partihandel med fisk och fördelningscentraler förvissa

företag inom livsmedelsbranschen.

1938 års preliminäravtal avsåg att åvägabringa en uppgörelse beträffande

åtskilliga av de sålunda angivna markfrågorna. Staden överlät sålunda till

kronan mot ersättning nyssnämnda röda områden, till vilka samtliga staden

förutsattes vara ägare. Det stora röda området B väster örn centralbangården

ingick dock i preliminäravtalet med en areal av endast 18,220 kvadratmeter.

Området var nämligen icke avsett att bereda plats jämväl åt bangårdspostkontor.

För sistnämnda ändamål hade i preliminäravtalet intagits bestämmelse

om reservation av centralsaluhallens tomt vid Kungsgatan och marken närmast

nordväst därom. Samtliga nyssnämnda gula områden med i allt väsentligt

samma gränser - överlätos enligt preliminäravtalet av kronan till staden mot

ersättning.

Mot den i preliminäravtalet framlagda uppgörelsen beträffande bangårdsområdena

framställdes från de hörda statliga myndigheternas sida dels vissa

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

erinringar av mera vittsyftande natur — redogörelse därför har lämnats i

avd. I av detta kapitel, vartill torde få hänvisas -— dels ock vissa anmärkningar

på närmare angivna punkter.

Beträffande de tre röda områdena örn respektive 113 kvadratmeter, 364

kvadratmeter och 830 kvadratmeter framhöll djurgårdskommissionen att det

icke kunnat utredas, på vad sätt statens järnvägar förvärvat rätt till desamma.

Områdena, vilka ingingo i kronans donationer till Stockholms stad, utgjordes

till större delen av gammal gatumark; kronan hade aldrig avhänt sig äganderätten

till denna. Statens järnvägar hade disponerat områdena för nuvarande

ändamål i mer än en mansålder. Med hänsyn till det anförda ansåg djurgårdskommissionen

det icke vara möjligt att från kronans sida gå med på en prejudicerande

överenskommelse, som skulle innebära att kronan till staden utgåve

ersättning för dessa tre områden.

I fråga örn det stora röda området väster örn centralbangården gällde enligt

djurgårdskommissionens mening vad som nyss nämnts om kronans anspråk

på rätt till gatumark ävensom att nu ifrågavarande område torde utgöra utfyllning

i Klara sjö samt att från kronans sida ifrågasatts, huruvida i Norrmalmsdonationen

ingått vattenrätten utmed stadsdelen.

Byggnadsstyrelsen framhöll att äganderättsförhållandena beträffande vissa

i markbytet ingående områden icke syntes vara fullt klarlagda. Detta gällde

bland annat det ifrågavarande stora röda området, vilket utgjordes av utfylld

mark.

Även kammarkollegiet omnämnde, att stadens äganderätt till vissa av ifrågavarande

områden syntes tvivelaktig.

De av markkommissionen tillsatta vidräkningsmännen lia närmare undersökt

och angivit parternas ståndpunkt till de sålunda aktualiserade tvistefrågorna

i sin utredning örn av statens järnvägar använda markområden mellan

Sankt Eriksbron och Södertunneln. Av undersökningen framgår att tvist även

föreligger beträffande det röda området vid Torsgatan örn 1,003 kvadratmeter.

I en särskild utredning har redovisning skett av stadens åtkomst till de olika

områden som ingå i dels det stora röda området väster örn centralbangården

dels ock nyssnämnda röda område vid Torsgatan.

Markkommissionen har till en början funnit, att förutnämnda nied brun

färg betecknade områden örn tillhopa 2,508 kvadratmeter böra återgå till

staden mot det att kronan vid en kommande uppgörelse angående statens järnvägars

övertagande av å kartan med grön färg betecknade områden skall äga att

med full äganderätt tillgodoräkna sig enahanda areal utfylld mark inom sistnämnda

områden. Vid sitt ståndpunktstagande till de ekonomiska konsekvenser,

vilka i övrigt böra följa med en markuppgörelse beträffande bangårdsområde

av nu förevarande omfattning, har kommissionen bland annat tagit del

av den värdering av de flesta av de ifrågavarande markområdena som på upp

drag utförts av arkitekten Arvid Sjöqvist och kaptenen Åke Virgin och återfinnas

i ett av dem den 22 maj 1935 avgivet värderingsutlåtande. De därvid

framkomna värdena ha emellertid icke kunnat oförändrade läggas till grund

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

för elen av kommissionen nu förordade uppgörelsen bland annat av den anledningen

att hänsyn av dem icke tagits till den mer eller mindre kristiga beskaffenheten

av åtskilliga äganderättsfrågor.

Värderingen av det röda området B väster örn centralbangården måste på

grund av områdets storlek och beskaffenhet tilldraga sig särskilt intresse. Såsom

utgångspunkt för kommissionens värdesättning har i viss mån tjänat den

omständigheten, att vid en år 1936 avslutad förrättning för expropriation för

statens järnvägars räkning av den i ifrågavarande röda område insprängda

tomten nr 8 i kvarteret Tjärbrännaren nämnda tomt asatts ett värde av cirka

425 kronor per kvadratmeter. Under hänsynstagande till att vid en eventuell

kommersiell exploatering av det röda området viss del av detsamma måste

utläggas såsom gata eller öppen plats, med därav föranledda kostnader, samt

under beaktande av den rättstvist, som råder mellan kontrahenterna beträffande

stora delar av den i området ingående marken, har kommissionen,

som dessutom funnit att det även för staden torde föreligga ett visst intresse

av att markbehovet för järnvägens och postens räkning tillgodoses i erforderlig

utsträckning, ansett sig böra stanna vid att låta området ingå i avtalet efter

ett råmarksvärde av 300 kronor per kvadratmeter. Vid uträknandet av det belopp

staden bör gottskrivas för det ifrågavarande röda området bör dock bemärkas,

att kronan vid markuppgörelsen angående Tegelbacksområdet erhållit

ett marktillgodohavande inom det röda området B örn tillhopa 2,839 kvadratmeter.

För återstoden av nämnda röda område, vilken återstod utgör 25,921

kvadratmeter, har alltså kronan av markkommissionen befunnits böra påföras

ett belopp av 7,776,300 kronor.

Vad beträffar övriga nu ifrågavarande områden inom eller invid bangårdsområdet

må här endast nämnas, att de kronan ostridigt tillhöriga båda områdena

vid Norra Bantorget påförts staden efter ett pris av 350 kronor per

kvadratmeter. Ett så pass högt pris synes motiverat bland annat av dessa

områdens läge och därav att områdena, vilka visserligen icke få fasadrätt i

full utsträckning mot bangården, kunna i sin helhet betraktas såsom tomtmark.

Slutligen kan omtalas att kommissionen, med hänsyn såväl till arten av den

tvist, vilken föreligger angående de röda områdena örn 113 kvadratmeter, 364

kvadratmeter och 830 kvadratmeter, som till nämnda områdens belägenhet

inne i centralbangården, låtit dessa områden ingå i parternas ekonomiska

mellanvarande efter ett mycket ringa värde per kvadratmeter.

Under beaktande av vad sålunda anförts samt med hänsynstagande jämväl

till övriga omständigheter har markkommissionen funnit, att staden bör i

mellanvarandet mellan parterna i anledning av den nu behandlade uppgörelsen

angående bangårdsfrågan tillgodoföras en mellangift av 5,599,525 kronor.

Vid den av markkommissionen föranstaltade markinventeringen uppgav

järnvägsstyrelsen att det å den vid detta betänkande fogade Pl. III med gul

färg och bokstaven I betecknade området, vilket område, i areal innehållande

omkring 7,300 kvadratmeter, utgör del av kvarteret Lokstallet, kunde avyttras,

då det icke tjänade något direkt järnvägsändamål. Redan tidigare — den

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

6 november 1937 — hade mellan järnvägsstyrelsen och en enskild firma träffats

ett villkorligt avtal, enligt vilket firman skulle förvärva sagda område inklusive

en där befintlig förrådsbyggnad för en köpeskilling av omkring 2,240,000

kronor. Något slutgiltigt avtal kom emellertid aldrig till stånd. Då å ena

sidan statens järnvägar, såsom nyss nämnts, behöver utvidga bangårdsområdet

åt väster samt, å den andra sidan, den nu förevarande med gul färg och bokstaven

I betecknade delen av bangårdsområdet icke längre är behövlig för

järnvägsändamål, synes det vara ur järnvägsmyndigheternas synpunkt önskvärt,

att ett slags utbyte kommer till stånd. En försäljning av det ifrågavarande

gula området skulle, åtminstone till en del, täcka utgiften för fastighetsförvärvet

utmed västra sidan av bangårdsområdet. Stadens representanter

i kommissionen ha, även för att underlätta den nu förevarande större uppgörelsen

mellan kronan och staden, ansett sig kunna förorda att staden ställer

sig som köpare till ifrågavarande gula område i kvarteret Lokstallet.

Kommissionen har på grund av det anförda funnit lämpligt medtaga förevarande

del av kvarteret Lokstallet i uppgörelsen mellan kronan och staden.

Området har på uppdrag av kommissionen värderats av intendenten i byggnadsstyrelsen

Knut Bildmark och intendenten å stadens fastighetskontor

Jarl Berg; och hava dessa värderingsman i ett den 16 februari 1940 avgivet utlåtande

värderat området med därå befintliga byggnader till 2,380,000 kronor.

Vid värderingen, som hänfört sig till det i augusti 1939 rådande prisläget, har

förutsatts ett utnyttjande av området i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t

den 30 december 1938 fastställd stadsplan. Vidare har förutsatts att till området

hör fasadrätt mot statens järnvägars banområde. Hänsyn har också

tagits till att området besväras av skyldighet att utgiva gatumarksersättning

för Lokstallsgatan. En eventuell enskild köpare av området har sålunda att

utgiva dylik ersättning som av värderingsmännen uppskattats till 125,000

kronor.

Markkommissionen har funnit påkallat att företaga någon jämkning uppåt

av det av värderingsmännen åsätta värdet. Staden bör sålunda enligt kommissionens

mening för den ifrågavarande delen av kvarteret Lokstallet i

mellanvarandet mellan parterna påföras ett belopp av 2,555,000 kronor, motsvarande

ett markvärde av —- oberäknat nyssberörda gatumarksersättning —

350 kronor per kvadratmeter. Genom att Lokstallsområdet sålunda medtages

i uppgörelsen angående bangårdsområdet kommer alltså stadens slutliga tillgodohavande

i anledning av nämnda uppgörelse att sjunka till 3,044,525

kronor.

I övrigt må beträffande uppgörelsen i denna del här allenast omnämnas

att densamma förutsätter att kronan frikallas från skyldighet att utgiva gatumarksersättning

och gatukostnadsbidrag för de gator som må framdragas

invid det röda området B väster örn centralbangården; skulle emellertid fråga

uppkomma örn exploatering av det röda området för andra ändamål, är ägaren

till samma område icke befriad från sina lagenliga skyldigheter i förevarande

avseende beträffande de gator och öppna platser, som må komma att förläggas

inom området.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(53

Slutligen må i fråga om dispositionsrätten till de överlåtna områdena anmärkas,

att överlåtaren — vare sig denne är kronan eller staden lärer vilja

genom uppsägning av de hyres- och arrendekontrakt, som kunna ha träffats

med enskilda rörande olika fastigheter, i av förvärvaren önskad omfattning

medverka till att den sistnämnde kan få fritt disponera över till honom överlåtna

områden från tillträdesdagen eller så snart som möjligt därefter.

Till vissa spörsmål av mera speciell karaktär berörande nu ifrågavarande

delar av uppgörelsen återkommer kommissionen nedan i kap. 7.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

KAP. 2.

Kvarteret Jericho nr 7 och 8.

I enlighet med Kungl. Maj:ts därom i proposition nr 294 till 1939 års riksdag

framlagda förslag ha fastigheterna nr 11, 12, 13 och 20 i kvarteret Jericho

i Stockholm inköpts för telegrafverkets räkning.

Fastighetsförvärvet föranleddes av en underdånig skrivelse den 18 april

1939 från telegrafstyrelsen, vari styrelsen, efter att ha erinrat om att telegrafverket

då i nämnda kvarter ägde två fastighetskomplex, det ena med adressnummer

Jakobsbergsgatan 24 och Lästmakargatan 21, färdigställt år 1912, och

det andra med adressnummer Jakobsbergsgatan 18—22 och Lästmakargatan

15—17, färdigställt år 1936, framhöll, att det inom kort komme att bliva nödvändigt

att anskaffa lämpligt belägna tomtutrymmen för telegrafverkets nuvarande

och framtida behov i Stockholm. Förutom de nyssnämnda fastigheterna

borde enligt telegrafstyrelsens mening förvärv ske av de Stockholms

stad tillhöriga fastigheterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho; och anförde styrelsen

härom i sin ifrågavarande skrivelse bland annat följande:

Ur telegrafverkets synpunkt vore det högeligen önskvärt att även kunna

förvärva de Stockholms stad tillhöriga fastigheterna vid Lästmakargatan, som

ligga mellan telegrafverkets och Schumachers fastighetskomplex. På förfrågan

har emellertid Stockholms stads fastighetskontor meddelat, att »frågan uppkommit

örn dessa tomters användning för visst stadens eget ändamål och

att kontoret i avvaktan på resultatet av pågående utredningar härom icke har

möjlighet att nu ingå på förhandlingar om eventuell försäljning av tomterna».

Ett förvärv av de två ifrågavarande fastigheterna vore emellertid så mycket

mera önskvärt, som blivande utbyggnad av namnanropsstationen lämpligen

bör äga rum i anslutning till stationens nuvarande lokaler, vilket endast kari

ske genom tillbyggnad av den nuvarande stationsfastigheten utmed Lästmakargatan.

Telegrafstyrelsen finner det därför vara lämpligt, att frågan örn

inköp för telegrafverkets räkning av de Stockholms stad tillhöriga fastigheterna

kunde tagas upp i samband med pågående underhandlingar örn tomtuppgörelse

mellan staten och staden.

Telegrafstyrelsen hemställde därför — förutom örn inköp av fastigheterna

nr 11, 12, 13 och 20 i kvarteret Jericho — att frågan örn inköp av fastigheterna

nr 7 och 8 i samma kvarter måtte överlämnas till förhandlingsdelegerade

rörande markuppgörelse mellan staten och staden.

Med hänsyn till vad telegrafstyrelsen anfört örn betydelsen av ett förvärv

jämväl av sistnämnda båda fastigheter ansåg vederbörande departementschef,

att ett dylikt överlämnande borde ske; och överlämnade Kungl. Maj:t med

skrivelse den 22 juni 1939 telegrafstyrelsens omförmälda framställning av

den 18 april 1939, i vad avser frågan om inköp för telegrafverkets räkning av

fastigheterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho, till markkommissionen för att av

kommissionen tagas i övervägande i samband med det kommissionen lämnade

utredningsuppdraget.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Redan dessförinnan hade telegrafstyrelsen — därtill föranledd av en av

markkommissionen gjord förfrågan om de markproblem som kunde föreligga

mellan styrelsen och staden — i skrivelse till kommissionen av den 15 juni

1939 framfört önskemålet att få förvärva fastigheterna nr 7 och 8 i kvarteret

Jericho. Styrelsen påpekade därvid, att de då av telegrafverket ägda fastigheterna

i kvarteret disponerades för stora och synnerligen dyrbara stationsanläggningar

ävensom för linjedistriktsförvaltningen i Stockholm. Till följd

av de senare årens ökning i fråga om telefonabonnemang och telefontrafik

vöre nuvarande utrymmen otillräckliga. Styrelsen påpekade vidare, att riksdagen

då godkänt inköpet av fastigheterna nr 11, 12, 13 och 20 i kvarteret. Ur

telegrafverkets synpunkt vore det emellertid mycket önskvärt, ja till och med

nödvändigt, att även kunna förvärva fastigheterna nr 7 och 8 i kvarteret, vilka

fastigheter läge mellan telegrafverkets dåvarande fastigheter och de fastigheter,

som omfattades av riksdagens nyssberörda godkännande. Ett förvärv

av fastigheterna nr 7 och 8 vore särskilt påkallat, enär blivande utbyggnad av

den s. k. namnanropsstationen i Stockholm borde äga rum i anslutning till

stationens nuvarande lokaler, vilket endast kunde ske genom tillbyggnad av

stationsfastigheten utmed Lästmakargatan.

Markkommissionen har ansett sig böra i det nu förevarande markbytesavtalet

även upptaga frågan örn förvärv för telegrafverkets räkning av stadens

ifrågavarande båda fastigheter nr 7 och 8 i kvarteret Jericho.

Fastigheterna, vilka hava en sammanlagd areal av 556.1 kvadratmeter och

ett taxeringsvärde av tillhopa 153,000 kronor, lia pa anmodan av kommissionen

värderats av intendenten i byggnadsstyrelsen Knut Bildmark och ingenjören å

stadens fastighetskontor, kapten Åke Virgin. Av värderingsutlåtandet, dagtecknat

den 3 november 1939, framgår, att enligt fastställd stadsplan Lästmakargatan

utmed kvarteret skall på visst sätt vidgas, varjämte gatan utmed fastigheterna

skall sänkas omkring l.o meter. Beträffande värderingen uttala värderingsmännen

bland annat att fastigheterna ha mindre gott butiksläge men att det

centrala läget i närheten av Stureplan verkar höjande på tomtmarkens värde

under det att deras belägenhet vid Lästmakargatans branta backe ned mot

Norrlandsgatan medför en värdeminskning. Efter en beräkning av byggnadskostnaden

och avkastningsvärdet för en nybyggnad på tomterna ha värderingsmännen

åsatt de båda fastigheterna nr 7 och 8 ett värde av respektive 140,000

kronor och 160,000 kronor eller tillsammans 300,000 kronor. Detta'' värde förutsätter

dels att staden befriar köparen från skyldighet att framdeles utgiva

gatumarksersättning för Lästmakargatans vidgning, dels att köparen avstår

från skadeståndsanspråk för de möjliga olägenheter, som kunna uppstå vid

tomternas bebyggande till följd av att gatan utmed desamma vid denna tidpunkt

eventuellt ännu icke blivit reglerad till fastställt höjdläge. Staden bör

emellertid på lämpligaste sätt ordna gatan i anslutning till en blivande nybyggnad

på tomterna, örn dessa skulle bebyggas tidigare än en slutlig reglering

av gatans höjdläge.

G04 40

• 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Då å ena sidan staden synes kunna undvara de ifrågavarande båda fastigheterna

samt, å den andra sidan, ett förvärv av desamma för telegrafverkets

räkning synes angeläget, vill markkommissionen föreslå, att fastigheterna ingå

i det förevarande markbytesavtalet. Yad köpeskillingen beträffar torde det

av värderingsmännen åsätta värdet — under de av dem angivna förutsättningarna

— böra godtagas.

Anmärkas må att fastigheterna för närvarande äro besvärade av inteckningslån

å tillhopa 53,705 kronor 30 öre; då kronan bör gälda den däremot svarande

delen av köpeskillingen genom övertagande av betalningsansvaret för berörda

lån, bör kronan i mellanvarandet mellan kontrahenterna påföras 246,294 kronor

70 öre.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

KAP. 3.

Västra delen av Riddarholmen.

Tomtmarken å Riddarholmen äges till större delen av kronan. Enskild

ägare finnes endast till en tomt, nämligen kvarteret Kungl. Boktryckaren

nr 1, vilken fastighet äges av aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner. I övrigt

är Stockholms stad ägare till tomtmarken å Riddarholmen. Staden innehar

sålunda äganderätten till fastigheterna kvarteret Kidskär nr 2 (det s. k. västra

gymnasiehuset) och kvarteret Västertorn nr 2 (stadens auktionsverk och

arkiv). Vidare nyttjar staden fastigheten kvarteret Kidskär nr 1 (det s. k.

östra gymnasiehuset) men rätten till sistnämnda fastighet är mellan kronan

och staden tvistig.

Vad beträffar den å Riddarholmen väster örn sammanbindningsbanan belägna,

nu såsom gata, öppen plats eller hamnområde disponerade marken

märkes till en början, att nämnda mark i stor omfattning utgör del av de

kronan ostridigt tillhöriga tomtområdena. Härutinnan hänvisas till den vid

detta betänkande fogade kartan, märkt Pl. IV, å vilken ifrågavarande tomt
delar

_liksom den Norstedtska tomten — lämnats ofärgade. Till belysning

av det sagda må nämnas, att över 70 procent av den för kvarteret Kungshuset

nr 1 (Mångelska palatset) och kvarteret Kidskär nr 4 (kammarrättens hus)

tidigare gemensamma tomten är tagen i anspråk för allmän trafik samt att

detsamma är fallet med hela den väster örn sammanbindningsbanan belägna

delen av den s. k. Geterska tomten.

För Riddarholmen har aldrig fastställts någon stadsplan enligt nutida

begrepp. Den nu för trafikändamål nyttjade marken torde emellertid till en

del få anses ingå såsom gatumark i en »av ålder» bestående stadsplan. Äganderätten

till denna gatumark »av ålder», vilken å Pl. IV utmärkts med prickning,

är mellan kronan och staden stridig. Detsamma är fallet med större delen av

den såsom hamnområde begagnade marken. Av all den ifrågavarande, föi

trafik- eller hamnändamål disponerade marken är staden obestridd ägare till

allenast fyra smärre gatubitar invid kvarteret Kungl. Boktryckaren nr 1 (A,

B, C och D å kartan). I detta sammanhang må omnämnas att genom nådiga

brev den 4 februari 1829 och den 13 juni 1865 vissa kronan tillhöriga områden

å Riddarholmen upplåtits för hamn- respektive trafikändamål.

Statsmakterna ha vid fyrfaldiga tillfällen såväl tidigare som senare givit

uttryck åt önskemålet, att kronan måtte förvärva all tomtmark å Riddarholmen.

De skäl som tala för en sådan anordning äro alltför uppenbara för att behöva

här närmare angivas; erinras må endast om Riddarholmens centrala läge i

närheten av kanslihuset och den redan föreliggande koncentrationen av statliga

ämbetsbyggnader till holmen.

I början av 1900-talet framkommo flera förslag, avseende en reglering av

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

kiÖnans och stadens markinnehav a Riddarholmen. I samband med väckt förslag

om förläggning av det nya kanslihuset till nordvästra delen av Riddarholmen

avgav sålunda staden ett den 19 mars 1900 dagtecknat förslag till

bytesavtal, enligt vilket staden skulle till kronan överlåta bland annat auktionsverkets

tomt och de båda gymnasieliustomterna nied den mellanliggande

gränden. Sedan därefter tanke uppkommit att förlägga kanslihuset till sydvästra

delen av Riddarholmen och en ny ämbetsbyggnad för kammarrätten

lii. fl. ämbetsverk å holmens nordvästra elei, framlade staden ett nytt, den 12

december 1901 dagtecknat förslag till bytesavtal, innebärande, utöver vad som

omfattades a\ det föregående förslaget, en fullständig reglering av kronans oell

stadens markmellanhavanden å Riddarholmen. Enligt förslaget skulle staden

eihålla full äganderätt till de sedan gammalt såsom gata eller öppen plats

nyttjade områden, som icke erfordrades för kronans då aktuella byggnadsplaner;

viss framtida ändring av byggnadsplan för riksarkivets och socialstyrelsens

nuvarande byggnader möjliggjordes även. I proposition (nr 34)

till 1902 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen att, med godkännande

av sistnämnda förslag till bytesavtal, medgiva användandet av vissa medel

för bland annat de byggnadsföretag, vilkas genomförande hade utgjort förutsättningen

för bytesavtalet. Propositionen avslogs av riksdagen, därvid såsom

motivering bland annat anfördes att det icke vore med god hushållning

förenat att rasera de byggnader, å vilkas plats det nya kanslihuset skulle upp

föras. Riksdagen framhöll emellertid även i sin underdåniga skrivelse, att

riksdagen funne ändamålsenligt att stadens samtliga byggnader å Riddarholmen

förvärvades för statsverkets räkning

I det av tillkallade sakkunniga år 1925 avgivna betänkandet angående ordnandet

av statens byggnadsverksamhet inom Stockholm (statens off. utredn.

1925: 15) upptogs även (å sid. 71—80) frågan om reglering mellan kronan och

staden av markfrågorna å Riddarholmen. Med utgångspunkt från att stads

plan för Riddarholmen komme att antagas i enlighet med ett av byggnadssakkunniga

upprättat förslag förordade de sakkunniga en uppgörelse mellan

kronan och staden, enligt vilken å ena sidan staden till kronan överlät sin

rätt till auktionsverkets fastighet, gymnasiehusen med mellanliggande gränd

samt den mark som i övrigt erfordrades för vissa av byggnadssakkunniga för

kronans räkning projekterade nya byggnadsföretag å Riddarholmen m. m. och

å andra sidan kronan till staden överlät sin rätt till åtskillig mark, avsedd att

tjäna såsom gata eller öppen plats.

Kammarkollegiet hade den 17 december 1924 avlåtit en underdånig skrivelse

med hemställan örn inledande av förhandlingar mellan kronan och staden

rörande dispositionen av det för närvarande såsom hamnplan använda området

å Riddarholmen jämte därmed sammanhängande andra frågor beträffande Riddarholmen

mark och tomter m. m. Kungl. Maj:t överlämnade den 16 septem

ber 1925 skrivelsen till kronans fastighetskommission av år 1925 att tagas i

övervägande vid fullgörandet av det nämnda kommission meddelade uppdraget

att ombesörja de utredningar och underhandlingar mellan kronan och staden,

som avsåges i riksdagens skrivelse den 31 maj 1925, nr 264.1)

1) Härom mera nedan i kap. 6.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Genom Kungl. Majlis skrivelse den 2 november 1928 erhöll fastighetskommissionen

sedermera i uppdrag bland annat att underhandla med staden

rörande reglering av samtliga kronans och stadens mellanhavanden å Riddarholmen.

Fastighetskommissionens uppgift har från och med år 1933 övertagits

av djurgårdskommissionen; men hade något förhandlingsresultat härutinnan

ännu vid tiden för markkommissionens tillsättande icke framkommit.

I anledning av den av markkommissionen verkställda förfrågningen angående

markproblem, som borde göras till föremål för förhandlingar mellan

kronan och staden, har ånyo — av, förutom andra, byggnadsstyrelsen — understrukits

kronans intresse av att förvärva de staden tillhöriga tomterna å

Riddarholmen.

Markkommisslonen.

Såväl det förut omnämnda, i proposition till 1902 års riksdag framlagda

förslaget till bytesavtal som byggnadssakkunnigas förslag till markuppgörelse

förutsätter att den statliga bebyggelsen å Riddarholmen sker i enlighet med

vissa på förhand fixerade byggnadsplan!''. Då svårigheter onekligen möta att

nu definitivt fastslå det lämpligaste sättet för kronans utnyttjande av byggnadsmarken

å Riddarholmen har den tanken framförts, att äganderättsförhållandena

å nämnda holme borde mellan kronan och staden ordnas utan att lösningen

knötes alltför strängt till en i detalj utformad stadsplan.

En uppgörelse, som icke alltför hårt binder kronans framtida utnyttjande

av den byggbara marken å Riddarholmen, skulle i formellt avseende kunna

ske efter endera av två huvudlinjer. Antingen skulle kronan kunna försäkra

sig örn äganderätten till all mark å Riddarholmen, givetvis dock under visst

hänsynstagande till trafik- och hamnbehoven. Eller också skulle kronan kunna

begränsa sig till att förvärva äganderätt till de områden vilka, såvitt nu kan

bedömas, komma att erfordras för statlig byggnadsverksamhet, medan staden

skulle bliva ägare till gator och öppna platser, därvid staden borde förbinda

sig att under vissa omständigheter tillhandahålla kronan sådana delar av

nämnda mark som framdeles kunde befinnas erforderliga för kronans byggnadsändamål.

Den förra huvudlinjen sjnes på det klaraste och mest överskådliga sättet

leda till det åsyftade resultatet. En reglering av markfrågorna å Riddarholmen,

i den mån förslag därom icke redan framlagts i kap. 1 av detta betänkande,

torde därför böra ske så att kronan förvärvar all stadens mark å

ifrågavarande del av Riddarholmen, d. v. s. väster om linjen a—b—c å bifogade

karta, märkt Pl. IV. Kronan får därigenom möjlighet att på lämpligt sätt

utnyttja marken för sina byggnadsändamål. Det må hållas för visst, att kronan

därvid kommer att pietetsfullt beakta Riddarholmens traditioner, som anknyta

i högre grad till rikets än till stadens historia.

Emellertid böra vissa inskränkningar i kronans dispositionsrätt göras,

väsentligen med hänsyn till den å Riddarholmen förlagda hamnrörelsen; och

må därom anföras följande.

De vid Mälaren belägna kajerna å Riddarholmen hava sedan lång lid till
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

baka använts för en del av den fartygstrafik, som från Stockholm bedrives

på Mälaren, Hjälmaren, Göta kanal och Sveriges södra kuster. Staden har

därvid bland annat disponerat det område, som å bilagda karta, märkt Pl. IV,

är betecknat med streckning. På detta område lia uppförts tre varuskjul samt

en tullpaviljong och några mindre kiosker. Enligt vad hamnstyrelsen meddelat

kommissionen komma från och med sommaren 1940, på grund av en rationalisering

av lastnings- och lossningsarbetet för hamnarbetarekårens vidkommande,

dessa kajer att ytterligare utnyttjas, i det att dit kommer att förläggas

alla båtar på Mälaren, som icke gå i närtrafik, samt vidare båtar på Hjälmaren,

Södertälje, Nyköping, Linköping och Norrköping ävensom båtarna på Göta

kanal och på Sveriges sydöstra och södra kuster. Härigenom skulle kajsträckan

komma att helt och hållet tagas i anspråk.

På grund av att ifrågavarande sjötrafik särskilt omfattar styckegods torde

båtarna böra ha en central förläggningsplats. Någon annan lämplig sådan

plats än Riddarholmen finnes icke för närvarande. Avsevärda hinder av såväl

ekonomisk som annan art möta med hänsyn härtill mot en bortflyttning av

ångbåtstrafiken fran Riddarholmen. Hå därtill kommer att hamnverksamheten

lämnar ett inslag av liv och rörelse åt stadsbilden, finner markkommissionen

starka skäl tala för att den även framdeles bibehålies å platsen. Härvid förutsätter

kommissionen givetvis, att icke till Riddarholmen förlägges hamnverksamhet

av sådan beskaffenhet att den verkar störande för de där förlagda

ämbetsverken.

^ ad beträffar omfattningen av den mark å Riddarholmen, som bör för

ändamålet reserveras, har hamnstyrelsen i anledning av förfrågan från markkommissionen

förklarat, att, i stort sett, de å kartan Pl. IV med streckning

betecknade områdena vore nödiga för hamnändamål. Endast örn ett av varuskjulen

— det mellersta — finge ombyggas och något förstoras, så att de

lokaler, som vore inrymda i tullpaviljongen, där kunde finna ersättning, skulle

hamnstyrelsen, såvitt nu kunde bedömas, kunna undvara någon del av

kajplanet eller det område, varå paviljongen är uppförd, å kartan begränsad

med bokstäverna d, e, f, g, h och d.

Hamnstyrelsens berörda önskemål torde böra tillmötesgås. Staden bör

alltså medgivas rätt att allt framgent disponera det å kartan med streckning

betecknade området för hamnändamål, den med bokstäverna d, e, f, g, li och d

utmärkta marken dock endast sa länge den erfordras för tullpaviljongen.

Hetta innebär bland annat, att så länge det streckade området utnyttjas för

hamnändamål detsamma icke får tagas i anspråk för statlig bebyggelse med

mindre särskild överenskommelse därom träffas mellan kronan och staden.

Såsom nyss antytts bör hamnrörelse av annat slag än som för närvarande

bedrives å området icke heller i fortsättningen tillåtas där. Tyngre lasttrafik

som föranleder uppförandet av lastkranar eller andra dylika skrymmande eller

bullersamma anordningar får självfallet icke ifrågakomma å Riddarholmen.

Hänsyn till stadsbilden förbjuder även att för hamnrörelsen uppföras byggnader

till större takhöjd än omkring 3 meter. Såsom en garanti härvidlag bör

gälla att för uppförandet av ny byggnad eller vidtagande av annan anordning

av stadigvarande natur Kungl. Maj:ts tillstånd bör inhämtas.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kronan bör medgiva att tillfartsled tili hamnplanet från Riddarholmsbron

tvärs över holmen alltid må hållas öppen. I detta sammanhang kan omnämnas

att den å Pl. I åsyftade trafikregleringen bland annat innebär att en ny körtrafikled

öppnas mellan Köttorget, å ena sidan, samt Södra Riddarholmshamnen,

å den andra sidan.

I övrigt böra gator och öppna platser å Riddarholmen hållas öppna för

allmänheten och, i erforderlig utsträckning, för den allmänna trafiken. Underhåll,

belysning och renhållning av nämnda områden bör jämväl i fortsättningen

ombesörjas och bekostas av staden.

Den ekonomiska uppgörelse mellan kronan och staden, som bör följa med

en reglering av markförhållandena å Riddarholmen i enlighet med det föiut

sagda, måste i hög grad bliva beroende av att i icke obetydlig omfattning tvist

råder mellan kronan och staden angående rätten till eller gränserna för de

ifrågavarande områdena. Såsom ovan i kap. 1 omförmälts ha de av markkommissionen

tillkallade vidräkningsmännen verkställt en utredning om mark- och

vattenområdena å Riddarholmen. Utredningen, som i koncentrerad form angiver

parternas ståndpunkter beträffande de olika tvistepunkterna, är bland

annat grundad å de genom riksarkivets försorg verkställda utredningarna

rörande statens mark och tomter i Stockholm (del I) liksom å vissa av borgarrådet

H. Sundberg verkställda, i manuskript föreliggande utredningar om

Riddarholmen.

Av vidräkningsmännens utlåtande framgår att staden äger obestridd rätt

till de å kartan Pl. IY med röd färg betecknade områdena men att tvist råder

mellan parterna angående äganderätten till den a samma karta med brun fäig

betecknade marken. Stadens äganderätt till fastigheten kvarteret Kidskär

nr 2 (västra gymnasiehuset) samt till de fyra, å kartan Pl. IY med A, B, C

och D utmärkta gatudelarna invid Norstedtska komplexet är alltså icke ifrågasatt

från kronans sida. Vidare är det ostridigt att staden äger fastigheten

kvarteret Västertorn nr 2 (auktionskammaren och stadsarkivet med det s. k.

Birger Jarls torn). Tvist råder emellertid örn den rätta sträckningen av den

södra och västra gränsen för denna tomt.

Bland tvistefrågorna märkes vidare den örn rätten till fastigheten kvarteret

Kidskär nr 1 (östra gymnasiehuset). I enlighet med nådigt brev den 21 juli

1813 skulle nämnda fastighet, som tidigare tillhört riddarholmsförsamlmgen

men vid dennas upphörande överlåtits till finska församlingens disposition,

för evärderliga tider avträdas och upplåtas till skolhus för huvudstadens

katedralskola samt nödiga rum för lärarna därstädes emot det att Stockholms

stad till finska församlingen såsom ersättning för huset likaledes evärderligen

erlade en årlig avgift av 666 riksdaler 32 skillingar banko, motsvarande 1,000

kronor. I samband med omorganisationen av stadens elementarläroverk i

början av 1880-talet ingick det i huset inrymda läroverket i andra läroverk

med lokaler annorstädes i staden. Ifrågavarande fastighet har emellertid

jämväl i fortsättningen använts för skoländamål, ehuru av annan art än det

som avsågs med den ursprungliga upplåtelsen. Från kronans sida har gjorts

gällande att fastigheten upplåtits till staden endast med dispositionsrätt under

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

villköl- bland annat att den användes för gymnasieundervisningen. Staden

förmenar däremot att, sedan Stockholms gymnasium uppgått i de nya läro\erken,

ningsrätt till fastigheten. Äganderätten till den mellan gymnasiehusen belägna

stadsägan nr 224 är icke heller ostridig mellan parterna.

I övrigt hysa parterna olika meningar om vem av deni som är rätter ägare

till stora delar av de nuvarande för hamn- eller trafikändamål utnyttjade

områdena å Riddarholmen. Tvist råder sålunda örn de båda å kartan med

E och F betecknade områdena invid kvarteret Gråbrödraklostret, vidare örn

den del av förra tomten nr 6 i kvarteret Riddarholmen, varå det av staden

ai 1845 inköpta före detta sundhetskollegii hus var beläget (det rektangulära

området väster om kvarteret Kungshuset), än ytterligare om stora utfyllda

områden runt holmen samt slutligen örn all gatumark »av ålder».

På föranstaltande av markkommissionen lia fastigheterna kvarteret Västerum

nr 2, kvarteret Ridskär nr 1 och 2 samt stadsägan nr 224 värderats av

intendenterna K. Bildmark och J. Berg. Värderingsmännen lia framlagt sina

beräkningar i två den 10 respektive den 11 februari 1940 dagtecknade värderingsutlåtanden.

Värderingarna hänföra sig till det i augusti 1939 rådande

prisläget.

^ ärdenngen av kvarteret Västertorn nr 2 avser endast en viss del av tomten, i

areal innehållande omkring 2,960 kvadratmeter. I norr har sålunda ur värderingen

uteslutits den del av tomten som för närvarande är utlagd till Norra

Riddarholmshamnen, i areal utgörande omkring 260 kvadratmeter. Vidare lia

värderingsmännen såsom gräns för tomten åt väster följt det å kartan Pl. IV

med lod fäig angivna områdets västra gräns. I söder ha värderingsmännen

däremot gått ungefär efter gränsen för den nuvarande bebyggelsen och inhägnaden.

Vid värderingen lia värderingsmännen, i överensstämmelse med

av kommissionen lämnade anvisningar, förutsatt, att arkivbyggnaden och

tornet skola såsom kulturhistoriskt värdefulla byggnader för framtiden bibehållas.

Däremot lia värderingsmännen icke ansett sig böra ingå på frågan,

huruvida fastigheterna med hänsyn till sitt nuvarande användningssätt kunna

ha ett särskilt värde för staden. Under angivna förutsättningar anse värderingsmännen,

att ifrågavarande del av fastigheten kvarteret Västertorn nr 2

har ett värde av 1,000,000 kronor.

A äidei ingen av fastigheterna kvarteret Ividskär nr 1 och 2 avser tomternas

hela arealer, utgörande 859.3 kvadratmeter för tomten nr 1 och 771 kvadratmeter

för tomten nr 2. Vid värderingen av den förra tomten har, i enlighet

med markkommissionens därutinnan intagna ståndpunkt, förutsatts, att östra

gymnasiehuset såsom kulturhistoriskt värdefull byggnad skall för framtiden

bibehållas, att på den del av tomten, varå på kartan tomtnumret är placerat,

får uppföras en byggnad till högst en vånings höjd samt att tomten i övrigt

icke får bebyggas. Förutsättning för värderingen av tomten nr 2 är, att en

eventuell nybyggnad på tomten icke får uppföras på större yta och icke till

större höjd än den nuvarande byggnaden samt att tomten i övrigt skall lärn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

nas obebyggd. Värderingsmännen anse att fastigheterna under angivna förutsättningar

ha ett värde, tomten nr 1 av 180,000 kronor och tomten nr 2 av

225,000 kronor. Stadsägan nr 224, som i areal innehåller omkring 145 kvadratmeter,

har värderats till 10,000 kronor.

De av värderingsmännen sålunda angivna värdena torde böra godtagas.

Emellertid påkallas vissa jämkningar bland annat av hänsyn till de förut

nämnda rättstvisterna. Vad beträffar kvarteret Kidskär nr 1 bör emellertid

beaktas att, då gymnasiehuset å nämnda tomt är avsett att bevaras för framtiden

samt tomten i övrigt förutsättes skola utnyttjas för bebyggelse i allenast

obetydlig omfattning, det vid värderingen framkomna värdet är att uppfatta

väsentligen som en kapitalisering av det nuvarande bruksvärdet. Med hänsyn

härtill och till arten av den tvist som föreligger mellan parterna angående

denna fastighet synes därför fastigheten böra övergå till kronan mot det

att staden tillgodoföres det av värderingsmännen angivna värdet med i stort

sett allenast den reduktion som betingas av att kronan övertager stadens förpliktelse

gentemot finska församlingen.

Beträffande fastigheten Västertorn har, förutom tvistigheterna i fråga örn

gränserna m. m., av kommissionen uppmärksammats, att den till tomten

förlagda byggnaden för stadens auktionsverk anses med hänsyn till sitt läge

särskilt förmånlig samt att vissa svårigheter kunna möta för staden att erhålla

lokaler å annan lämplig plats för ändamålet.

Vad angår de av värderingsmännen i enlighet med kommissionens direktiv

uppställda förutsättningarna örn bevarande av vissa byggnader av kulturhistoriskt

intresse samt örn inskränkningar i bebyggelsen av vissa områden

med hänsyn till stadsbilden, vill kommissionen påpeka att en förändring i

läget härvidlag kan uppkomma genom eldsvådor eller förstörelse av annat

slag. Då därtill kommer att kronan genom stadens rättsöverlåtelser erhåller

full och oinskränkt dispositionsrätt till större delen av marken å Riddarholmen,

skulle händelser av nyssberörda art kunna föranleda en radikal omgestaltning

av bebyggelsen å holmen; att häri ligger ett potentiellt värde

utöver det av värderingsmännen åsätta å den till kronan överlåtna marken

kan icke förnekas. I detta sammanhang må även omnämnas att taxeringsvärdena

för fastigheterna kvarteret Västertorn nr 2 samt kvarteret Kidskär

nr 1 och 2 ligga icke obetydligt högre än de av värderingsmännen angivna

värdena.

I övrigt har vid den ekonomiska uppgörelsen beträffande förevarande del

av Riddarholmen beaktats betydelsen av att staden nu erhåller en ostridig

rätt att för all framtid begagna Riddarholmen såsom hamnplats. Å andra

sidan har från stadens sida påpekats att staden kommer att få svara för underhåll,

renhållning och belysning av gator och öppna platser å Riddarholmen utan

att staden kan i vanlig stadsplanemässig ordning inverka på den närmare

dispositionen av dessa områden.

Under hänsynstagande till vad sålunda framkommit och efter att hava tagit

del av de olika rättstvisterna får kommissionen föreslå att staden bör i anledning

av uppgörelsen beträffande Riddarholmen i mellanvarandet mellan

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

parterna tillgodoföras ett belopp av 1,445,000 kronor. Kommissionen utgår

härvid ifrån att kronan övertager stadens förpliktelse gentemot finska församlingen

för fastigheten kvarteret Kidskär nr 1.

Beträffande uppgörelsen i denna del må härutöver allenast framhållas, att

staden självfallet i fortsättningen bör befrias från skyldighet att förvärva

mark för gator å Riddarholmen samt från kostnader för anläggning av nya

eller ändrade trafikleder därstädes, allt naturligtvis under förutsättning att

trafikleden icke, såsom t. ex. kan bli fallet med den tilltänkta leden från

Södermalm, tillkommer just i anledning av stadens särskilda önskan.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

KAP. 4.

Fastigheter i Staden mellan broarna och å

Kungsholmen.

Avd. I. Området mellan Myntgatan, Yästerlånggatan, Storkyrkobrinken

oell Riddarhustoi*get.

Den 7 oktober 1932 anbefallde Kungl Majit kronans fastighetskommission

av år 1925 att upptaga förhandlingar med Stockholms stad rörande eventuella

ändringar i stadsplanen för området mellan Myntgatan, Västerlånggatan,

Storkyrkobrinken och Riddarhustorget ävensom beträffande förvärv för

kronans räkning av mark inom samma område. Fastighetskommission ens

uppgift har från och med år 1933 övertagits av djurgårdskommissionen;

men hade något förhandlingsresultat härutinnan ännu vid tiden för markkommissionens

tillsättande icke framkommit.

I anledning av den av markkommissionen verkställda förfrågningen angående

markproblem, som borde göras till föremål för förhandlingar mellan

kronan och staden, har byggnadsstyrelsen framhållit att staten hade intresse

att förvärva staden tillhöriga fastigheter i närheten av kanslihuset, däribland

all staden tillhörig mark inom här ifrågavarande område.

Staden äger inom området — vilket omfattar, förutom gatumark, kvarteren

Aglaurus, Cephalus, Lychaon, Nessus och Minotaurus — all tomtmark med

undantag för kvarteret Aglaurus (Brandkontorets byggnad), tomterna nr 3.6

(Rosengrens källare) och 5 i kvarteret Cephalus samt nr 3 i kvarteret

Minotaurus. Stadens tomtmark har förvärvats genom olika köp under åren

1900_1926 för en sammanlagd kostnad av bortåt 3 miljoner kronor. Under

åren 1930—1932 ha vissa av de inköpta byggnaderna utmed Myntgatan nedra

vits.

Tidigare utredningar ha givit vid handen, att förevarande område vid

Myntgatan lämpligen bör stadsplaneregleras på sätt Pl. Yl utvisar. Enligt

en av byggnadsstyrelsens utredningsbyrå den 8 november 1934 uppgjord,

den 15 februari 1937 bearbetad skissritning skulle å den nya triangulära

tomten kunna uppföras en byggnad till en höjd av, i stort sett, fyra våningar

jämte en indragen våning.

Markkommissionen.

Den stora triangulära byggnadstomt, som bildas vid den ifrågasatta stadsplaneregleringen,

synes böra förvärvas av kronan. Dess omedelbara närhet

till kanslihuset gör den nämligen synnerligen lämplig såsom plats för en statlig

byggnad.

Stadens del av området — å Pl. Yl återgiven nied röd kantlinje samt

bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, h, i, k, 1, m och a — har på föranstaltande av

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

markkommissionen värderats av intendenterna K. Bildmark och J. Berg. I det

av värderingsmännen avgivna, den 19 januari 1940 dagtecknade utlåtandet har

förutsatts, att stadsplan för området fastställes i överensstämmelse med Pl. Yl,

att den för bebyggande avsedda delen av området får bebyggas till nyssangivna

höjd samt att det å samma plansch med prickning betecknade gårdsområdet

lämnas obebyggt. Därjämte har förutsatts att kronan såsom blivande ägare till

det ifrågavarande området befrias från skyldighet att till staden utgiva gatumarksersättning

för Myntgatans vidgning utmed området.

Vid värderingen har det ifrågavarande markområdet, vilket i areal innehåller

omkring 2,360 kvadratmeter, åsatts ett värde av 1,750,000 kronor. Kalkylerna

till värderingen — som bland annat avse det beräknade hyresvärdet för

lokalerna i den av byggnadsstyrelsens utredningsbyrå skisserade bebyggelsen

ävensom de uppskattade kostnaderna för rivning av befintliga byggnader och

för uppförande av en ny byggnad — äro baserade på i augusti 1939 rådande

prisläge.

Mai kkommissionen finner, att det resultat, vari den av kommissionen

föranstaltade värderingen utmynnat, i och för sig är av beskaffenhet att kunna

godtagas. Det av värderingsmännen åsätta värdet motsvarar i genomsnitt

omkring 742 kronor per kvadratmeter. Vid ifrågavarande markuppgörelse bör

emellertid även följande omständigheter uppmärksammas.

Såsom Pl. VI utvisar ingår i ifrågavarande område delar av Stenbadstu-, Kolmätar

ochKlockgjutargränderna. Från kronans sida göres gällande att dylik gatumaik

inom staden mellan broarna i fall av förevarande beskaffenhet bör utan

ersättning överlämnas till kronan. Liknande synpunkter framfördes av

kronan vid Kanslihus-Kungsholmsuppgörelsen 1928; och vunno de då ett

visst beaktande.

Beträffande tvisten må hänvisas till dels riksarkivets »Utredningar

iöiande statens mark och tomter», del II, dels den för stadens räkning av

numera borgarrådet Halvar G. F. Sundberg verkställda utredningen »Örn

äganderätten till kvarteren Nemesis, Mars och Vulcanus samt angränsande

mark» (tryckt i Stockholms stadskollegii utlåtanden och memorial 1925),

dels ock en av numera kammarrådet Sten Grönvall år 1925 verkställd »Utredning

angående kronans rätt till viss mark inom staden mellan broarna jämte

vattenområdet utanför stadsdelen».

Markkommissionen anser att den tvistiga beskaffenheten av ifrågavarande

gatudelar bör vinna tillbörligt beaktande vid uppgörelsen. Därvid bör emellertid

även bemärkas, att igenläggandet av gränderna i viss mån motväges av

Myntgatans breddning. Genom att det nya kvarteret Aglaurus icke framdrages

längre at sydväst än som angivits å planschen erhåller kronan en

öppen plats framför sina byggnader. Denna plats, som kommer att utgöra

en fortsättning av Riddarhustorget, blir av betydelse bland annat såsom

parkeringsplats för motorfordon, vilka besöka trakten på grund av ärenden till

de kringliggande statliga förvaltningsbyggnaderna.

I detta sammanhang må ock nämnas, att kronan i egenskap av ägare till

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

kvarteret Mars och Vulcanus (Kanslihuset) blir skyldig att till staden utgiva

lagenlig gatumarksersättning för Myntgatans vidgning i enlighet med här

ifrågavarande stadsplaneförslag.1) Vidare erinras om att, då kvarteret Aglaurus

ombildas på sätt framgår av planschen, Salvii gränd kommer att igenläggas

i sin utmed Myntgatan belägna del.

Under hänsynstagande till de sålunda omförmälda omständigheterna har

kommissionen ansett sig böra framlägga följande förslag till uppgörelse

härutinnan.

Staden överlåter till kronan all den rätt staden äger till det å Pl. VI med

röd kantfärg samt bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, h, i, k, 1, m och a betecknade

området. Vidare avstår staden från den rätt till gatumarksersättning för

Myntgatans breddning i enlighet med den förutsatta stadsplanen, som staden

äger göra gällande mot kronan såsom ägare icke blott till den nu överlåtna

fasta egendomen utan även till kvarteret Mars och Vulcanus, i den mån gatumarksersättning

för sistnämnda kvarter icke redan tidigare fixerats.* 2) Kronan

avstår från varje anspråk på ersättning för den med den ifrågasatta stadsplaneringen

åsyftade igenläggningen av Salvii gränd, varjämte kronan till

förmån för staden avsäger sig ali den rätt kronan må äga till den del av

samma gränd som är avsedd att ingå i kvarteret Aglaurus, sådant detta kommer

att te sig efter stadsplaneförslaget genomförande. I anledning av vad sålunda

avtalats betalar kronan till staden 1,750,000 kronor, därav 2,739 kronor 35

öre genom övertagande av betalningsansvaret för ett fastigheten nr 8 i kvarteret

Lychaon besvärande inteckningslån.

I samband med utläggandet av kvarteret Aglaurus i enlighet med stadsplaneförslaget

lärer staden komma att stå såsom ägare till åtminstone en del

av nämnda kvarter. Då kronan torde vara intresserad av att förvärva jämväl

det nybildade kvarteret Aglaurus eller så stor del därav som möjligt, synes

lämpligt att kronan genom nu förevarande avtal tillförsäkras företrädesrätt

till förvärv av stadens omförmälda mark.

Avd. II. Gamla rådhuset.

Enligt det förslag, som de s. k. kanslihusdelegerade den 28 augusti 1926

framlade angående reglerandet av vissa tomtfrågor berörande den nya byggnaden

för Kungl. Maj:ts kansli, skulle staden till kronan med äganderätt överlämna

bland annat gamla rådhuset (f. d. Bondeska palatset) jämte tillhörande

tomtdelar av fastigheten nr 1 i kvarteret Nemesis.

Till stöd för sitt förslag härutinnan framhöllo kanslihusdelegerade bland

annat följande:

Man kunde knappast tänka sig möjligheten av att enbart i kvarteren

Vulcanus och Mars (ungefärligen motsvarande nuvarande kanslihustomten)

sammantränga statsrådsberedningen och samtliga departement, som avsåges

skola förläggas till det nya kanslihuset. Dessutom tillkomme kravet på en

allmän lokalreserv. Någon väsentligt ökad höjd ansåge sig delegerade med

1) Jfr punkt 8:o andril stycket av 1!)28 års Kanslihus-Kungsholmsavtal.

2) Jfr punkt 8:o första stycket av 1028 års Kanslihus-Kungsholmsavtal.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

hänsyn till gamla rådhuset och stadsbilden i allmänhet förhindrade att förutsätta.

Fasthölles önskemålet att inom ett och samma byggnadskomplex

samla alla de begärda lokalerna, måste alltså ytterligare markområde disponeras

i omedelbart grannskap till kvarteren Vulcanus och Mars. Delegerade

vore för sin del ense med byggnadsstyrelsen, att den naturliga och enligt

delegerades mening praktiskt taget enda utvägen för vidgning av området

vore ett förvärv av kvarteret Nemesis (gamla rådhuset). Detta kvarter utgjorde

nämligen tillsammans med kvarteren Mars och Vulcanus en naturlig

enhet, väl lämpad för ifrågavarande ändamål. Genom överbyggande av Rådhusgränden

kunde här även förbindelsegångar skapas mellan gamla rådhuset

och det övriga kanslihuskomplexet, en anordning, som knappast läte sig

göra över den i framtiden kanske starkt trafikerade och dessutom väsentligt

breddade Myntgatan.

Då emellertid i gamla rådhuset ej utrymme kunde beredas för mer än ett

större departement, kvarstode fortfarande kravet på möjligheter till framtida

utvidgningar, d. v. s. en begärd allmän lokalreserv.

Det kunde härvid ifrågasättas, huruvida icke denna lokalreserv med uppoffrande

av önskemålet örn departementens samlande i ett byggnadskomplex

först borde komma i åtanke vid utnyttjandet av den föreslagna utvidgningen.

De i det övriga byggnadskomplexet förlagda departementen skulle härigenom

erhålla möjligheter till framtida utvidgningar eller omgrupperingar genom

att denna lokalreserv i större eller mindre utsträckning toges i bruk.

Oavsett de sålunda genom kanslihusets lokalbehov väckta kraven på statens

förvärvande av gamla rådhuset kunde även framhållas, hurusom denna byggnad

genom sitt läge i en trakt, där större delen av statens ämbetsverk i Stockholm

redan läge koncentrerade, vore synnerligen väl ägnad för inrymmande av

även andra statsinstitutioner än Kungl. Maj:ts kansli.

Nämnas må att gamla rådhuset — i enlighet med värdering av förste

ingenjören å stadens fastighetsavdelning G. Ernst Eggert och arkitekten hos

byggnadsstyrelsen A. Sjöqvist — jämlikt kanslihusdelegerades förslag skulle

överlåtas för ett pris av sammanlagt 2,164,000 kronor.

Kronans fastighetskommission av år 1925, som yttrade sig över kanslihusdelegerades

förslag, stannade icke i samma mening som delegerade i vad

angår lämpligheten av att kronan skulle från staden förvärva och till allmän

lokalreserv för de i det egentliga kanslihuskomplexet inrymda departementen

avsätta fastigheten i kvarteret Nemesis. I anslutning till vissa av fastighetskommissionen

gjorda beräkningar angående lokalreserven i det tillämnade

kanslihuset anförde kommissionen följande:

Kommissionen anser utredningen hava visat, att de i det egentliga kanslihuskomplexet

inrymda departementens behov av lokalreserv för överskådlig

framtid kan fullt tillfredsställande tillgodoses inom sagda komplex, och att

det sålunda ej är påkallat att nu försäkra sig örn ytterligare lokalreserv för

dessa departement. Kommissionen anser också, att, även om man ej delar

kommissionens sistangivna ståndpunkt, tillräcklig utredning likväl icke förebringats

därom, att denna eventuellt behövliga ytterligare lokalreserv ej med

större fördel kunde ernås genom kanslihuskomplexets utvidgning söderut än,

som rådhusförslaget innebär, västerut.

Kommissionen anser sig på grund av det ovan anförda icke kunna tillstyrka

ett antagande från kronans sida av det föreliggande förslagsavtalet

i oförändrad form. Ytterligare skäl för detta avstyrkande har kommissionen

funnit däri, att å ena sidan statsverkets kostnader för dessa tjänstelokaler

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

inom den nuvarande gamla rådhusbyggnaden skulle ställa sig avsevärt högre,

än en nybyggnad med motsvarande rumsantal och tillhörande tomt inom

ifrågavarande del av staden kan antagas betinga, samt å andra sidan ett utvinnande

av ytterligare lokaler å denna fastighet ej kan ifrågakomma, enär

nuvarande byggnader enligt avtalet icke skulle få undergå någon väsentlig

ändring.

Kommissionen delar till fullo åsikten därom, att Stockholms gamla radhus

bör bevaras såsom ett kulturhistoriskt monument, men finner det naturligt,

örn Stockholms stad bibehålies vid sin rätt och möjlighet att själv taga en

pietetsfull omvårdnad örn denna märkliga och med stadens historia så intimt

förbundna byggnad.

Byggnadsstyrelsen uttalade att, även efter någon inskränkning i den av

fastighetskommissionen angivna lokalreserven, denna dock torde vara så pass

omfattande, att ett behov av förvärv för kronans räkning av rådhuset för

vinnande av erforderliga reservutrymmen för Kungl. Maj:ts kansli näppeligen

kunde sägas för närvarande föreligga. Utan att frångå av byggnadsstyrelsen

tidigare uttalad uppfattning att vid framtida behov den naturliga utvidgningen

av byggnaden för Kungl. Maj:ts kansli måste anses böra ske västerut genom

anlitande av det gamla rådhuset, allra helst därigenom med fördel kunde

vinnas kommunikation mellan i komplexet i sin helhet förlagda avdelningar

av kansliet, ansåge byggnadsstyrelsen dock, med hänsyn såväl till den, efter

vad styrelsen för det dåvarande kunde bedöma, fullt betryggande lokalreserv,

som stöde att vinna inom en å kvarteren Mars och Vulcanus uppförd kanslibyggnad,

som ock till den höga kostnad, som ett förvärv av rådhuset otvivelaktigt

skulle betinga, ett dylikt förvärv för statsverkets räkning för det dåvarande

och i förenämnda sammanhang icke vara av behovet påkallat.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 15 oktober 1926 anförde statsrådet

och chefen för kommunikationsdepartementet, efter gemensam beredning

med statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående det ifrågasatta

förvärvet av gamla rådhuset följande:

I fråga örn förvärv av gamla rådhuset föreligger en bestämd meningsskiljaktighet,

grundad på olika uppfattningar angående det lokalbehov, som

genom det nya kanslihuset bör tillgodoses. I detta avseende synes mig uppenbart,

att ett förvärv för statens räkning av denna byggnad endast bör ske,

för såvitt ett trängande behov därav föreligger. Gamla rådhuset har under

avsevärd tid utgjort en av huvudstadens centrala kommunala byggnader och

ideella skäl torde starkt tala för att detta betydande kulturminnesmärke allt

fortfarande förblir i stadens ägo. Uppenbarligen kan ej heller en byggnad

av den kulturhistoriska betydelse, som rådhuset äger, i statens hand underkastas

några mera betydande förändringar, vilket även i avtalsförslaget förutsatts.

Dess omdaning till lämpliga ämbetslokaler för statsverket torde därför

bliva en svårlöst och kostsam uppgift. Vad slutligen angår kravet på lokalutrymme

inom det nya kanslihuset, så synes en avvikelse från det ursprungliga

programmet därutinnan, att ett större departement, exempelvis

försvarsdepartementet, icke finge sina lokaler förlagda i omedelbart sammanhang

med övriga departement, icke behöva innebära någon olägenhet av avgörande

betydelse, då lokaler för ett dylikt departement redan nu finnas i

närheten av kanslihuset. Beträffande åter den erforderliga lokalreserven, så

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

framgår det av den av kronans fastighetskommission oell byggnadsstyrelsen

verkställda utredningen, att sådan reserv i skälig omfattning kan påräknas

inom det ifrågsatta nya kanslihuset, utan att gamla rådhusets utrymmen härför

behöva tagas i anspråk.

Vid nu anförda förhållanden synas tillräckliga skäl icke föreligga för fullföljande

av förslaget, att kronan skulle förvärva gamla rådhuset jämte därtill

hörande tomt.

I enlighet därmed uteslöts gamla rådhuset ur det markavtal, som sedermera

avslöts mellan kronan och staden angående kanslihuset m. nr.

Här må även nämnas att statens byggnadssakkunniga i sitt år 1925 avgivna

betänkande (statens off. utredn. 1925: 15) ifrågasatt ett förvärv argamla

rådhuset för Svea hovrätts räkning. Hovrätten skulle, enligt nämnda

sakkunnigas av planritning åtföljda beräkningar, i byggnaden kunna erhålla

58 salar och tjänsterum med en sammanlagd nyttig golvyta av 1,350 kvadratmeter

samt 115 fönster.

I anledning av den av markkommissionen föranstaltade inventeringen av

mellan kronan och staden föreliggande önskemål i fråga om ömsesidiga markförvärv

har byggnadsstyrelsen framhållit, att kronan hade intresse av sitt

förvärva gamla rådhuset.

Markkominissionen.

Markkommissionen har beaktat de starka skäl, som tala för att kronan förvärvar

ifrågavarande, i kanslihusets omedelbara närhet belägna fastighet.

Fastigheten, som för närvarande utnyttjas av bland annat stadens gatukontor,

kan av staden avvaras så snart andra lokaler anskaffats. På grand av det

sålunda sagda synes ifrågavarande fastighet, kvarteret Nemesis nr 1, böra

ingå i förevarande markuppgörelse. Då emellertid gamla rådhuset är en

byggnad, som av kulturhistoriska skäl måste bevaras, synes köpeskillingen

icke kunna bestämmas högre än till, i stort sett, det kapitaliserade bruksvärdet.

Fastigheten kvarteret Nemesis nr 1, som har en areal av omkring 2,560

kvadratmeter och å kartan Pl. VI utmärkts med röd kantlinje samt bokstäverna

n, o, p, q och n, har på uppdrag av markkommissionen värderats av intendenterna

K. Bildmark och J. Berg. Värderingsmännen ha i ett den 19 februari

1940 avgivet värderingsutlåtande -— hänförande sig till det i augusti 1939

rådande prisläget och under förutsättning, att byggnaden skall, såsom kulturhistoriskt

värdefull, bibehållas för framtiden — värderat fastigheten till

900,000 kronor.

Delegaterna i kommissionen ha å ömse sidor enat sig örn att ifrågavarande

fastighet bör, under nyssberörda villkor i avseende å det framtida bevarandet,

ingå i förevarande markbytesavtal. Det av värderingsmännen åsätta värdet

torde böra godtagas såsom köpeskilling. Nämnda värde kan väl, med hänsyn

till å ena sidan att byggnaden icke får rivas eller eljest i mera avsevärd

mån omformas och å andra sidan att byggnaden erfordrar betydande och kostsamma

inre arbeten, synas något högt. Emellertid måste, på sätt närmare

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

utvecklats i kap. 3 här ovan i fråga om vissa fastigheter å Riddarholmen,

vilka likaledes böra av kulturhistoriska skäl bevaras, en viss hänsyn tagas

till det ekonomiska övervärde, som kan aktualiseras genom eldsolyckor och

dylikt.

Avd. lil. Karolinska institutet.

Fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket, vilka upptagas av byggnader

för Karolinska mediko-kirurgiska institutet, ha en areal av sammanlagt

omkring 10,474 kvadratmeter.

Vid den av markkommissionen föranstaltade markinventeringen uttalades

från stadens sida önskemål att få förvärva ifrågavarande fastigheter.

I planen för uppförandet av Karolinska sjukhuset ingår även en överflyttning

av Karolinska institutet intill Norrbackaområdet. Av de etapper, som

beräknas för planens slutliga realiserande, utgör dock institutets fullständiga

flyttning en av de sista.

IMarkko m missionen.

För staden föreligger stort intresse att få förvärva fastigheterna nr 3 och 4

i kvarteret Glasbruket. Fastigheternas närhet till stadshuset gör dem mycket

lämpliga till plats för en kommunal byggnad. Vidare behöver staden råda

över fastigheterna — liksom över vissa delar av Serafimerlasarettets område

—- med hänsyn till vissa projekterade stadsplaneregleringar, vilka antytts ovan

i detta betänkande, 1 kap. I avd., och åsyfta att sammanbinda den till Bolinders

Plan framdragna Klarabergsgatan med Norr Mälarstrand. Med hänsyn

härtill och då fastigheterna tämligen snart torde kunna av kronan avvaras,

har markkommissionen funnit dem böra ingå i förevarande markbytesavtal.

Fastigheterna ha på föranstaltande av kommissionen värderats av intendenterna

K. Bildmark och J. Berg. Dessa lia i ett den 17 februari 1940 avgivet

värderingsutlåtande — hänförande sig till det i augusti 1939 rådande

prisläget — förklarat sig anse fastigheterna med därå befintliga byggnader

ha ett sammanlagt värde av 4,250,000 kronor. Vid värderingen ha värderingsmännen

förutsatt kvarterets exploatering för bostadsbebyggelse efter en stadsplan,

uppgjord enligt allmänt tillämpade normer, därvid hushöjderna antagits

utgöra sex våningar.

Markkommissionen finner att, med hänsyn icke minst till fastigheternas

synnerligen fördelaktiga läge, desamma böra ingå i bytesavtalet efter ett något

högre värde än det dem av värderingsmännen åsätta. Enligt kommissionens

förslag bör staden för ifrågavarande fastigheter i mellanvarandet mellan

parterna påföras ett belopp av 4,503,820 kronor, motsvarande ett pris av 430

kronor per kvadratmeter.

C04 40

ti

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

KAP. 5.

Karl XII:s Torg och Karl XIII:» Torg samt

Humlegården.

Beträffande frågorna, när och hur Karl XII:s Torg (kvarteret Norrström

nr 3) och Karl XIII:s Torg (Kungsträdgården i egentlig mening; kvarteret

Kungl. Trädgården nr 4) kommo i kronans hand, torde få hänvisas till dels

riksarkivets utredningar angående kronans mark och tomter i Stockholm del V

dels ock ett av borgarrådet H. Sundberg den 24 april 1935 avgivet utlåtande

angående stadens rätt till Karl XII:s Torg och Karl XIII:s Torg. (Bih. till

stadskollegiets uti. och mern. nr 14 för 1935.)

Av nämnda utredningar inhämtas bland annat att Karl XII:s Torg omfattar

mark, som tidigare ingick i den s. k. arsenalstomten. Denna tomt donerades

1647 till riksmarsken Jakob de la Gardie, vilken här uppförde sitt berömda

palats, kallat Makalös. Genom Karl XI:s reduktion kom tomten sedermera

åter i kronans ägo, och äganderätten till densamma har därefter icke avhänts

kronan. Sedan det de la Gardieska palatset, vilket sist nyttjades som dramatisk

teater, den 24 november 1825 nedbrunnit, nedrevos kvarstående byggnadsdelar

påföljande år. Arbetet med platsens avjämnande torde hava slutförts

under 1830-talets början. Sedan denna tid synes området hava disponerats

såsom öppen plats. Genom kungl, brev den 8 maj 1868 till Överståthållarämbetet

lämnade Kungl. Majit tillstånd till uppsättande av Karl XII:s

staty inom området.

När Karl XIIIis Torg eller Kungsträdgården i egentlig mening kom i

kronans besittning, är icke med säkerhet känt; möjligen skedde det redan

under konung Karl Knutssons regeringstid. Att den nuvarande Kungsträdgården

fanns 1636, då Norrmalm donerades till staden, torde vara ställt utom

allt tvivel. Området synes hava använts såsom en konungens trädgård. Allmänheten

synes under 1700-talet hava erhållit tillträde till området. Under

samma århundrade uppfördes ett orangeri och ett trädgårdsmästarboställe i

trädgården. Det förra, som låg i områdets norra del nära Hamngatan och

sedermera utnyttjades såsom arsenal och förlustelselokal, nedrevs 1851. Trädgardsmästarbostället

lag pa den plats, vilken 1865 uppläts till Ateljébyggnadsaktiebolaget

för uppförande av den ännu kvarstående, numera av kronan inlösta

s. k. ateljébyggnaden. 1821 avtäcktes Karl XIILs staty å området, och

påföljande år förordnade Kungl. Majit att platsen skulle benämnas Karl

XIIIis Torg. 1871 lämnade Kungl. Majit tillstånd till uppförande av Molins

fontän å torget.

De av markkommissionen tillkallade vidräkningsmännen, sekreteraren i

kammarkollegiet P. Gavelius och stadens ombudsman J. E. Johansson, hava i

av dem verkställda utredningar angående Karl XIIis Torg och Karl XIIIis

Torg sammanfattat kronans och stadens ståndpunkt till de ägande- och disposi
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

tionsrättspörsmål som anknyta till nämnda platser och angränsande gator. Av

utredningarna framgår, att kronans äganderätt till Kungsträdgården och

f. d. arsenalstomten är ostridig samt att områdena, vilka i areal innehålla

sammanlagt över 35,000 kvadratmeter, äro att betrakta såsom tomtmark.

Begränsningslinjen mellan Karl XIII:s Torg och omgivande gator har fastställts

i ett i samband med regleringen av äganderättsförhållandena å Helgeandsholmen

tillkommet, den 12 november 1895 och den 8 februari 1898 dagtecknat

avtal mellan kronan och staden. Linjen är utmärkt å bilagda karta,

märkt Pl. VII, under benämningen »gräns enligt 1895 års avtal». Beträffande

gränserna för arsenalstomten — Karl XII:s Torg —- råder, såsom av vidräkningsmännens

utredning framgår, tvist mellan kronan och staden. Äganderätten

till Kungsträdgårdsgatan och de hithörande delarna av Arsenals- och

Strömgatorna är ävenledes omtvistad.

Någon uttrycklig upplåtelse till staden av Karl XII:s Torg föreligger icke.

I detta sammanhang må även erinras örn den tvist som uppkommit mellan

kronan och staden i anledning av att staden låtit till Karl XII:s Torg förlägga

en pumpstation.

Vad beträffar dispositionen av Karl XIII:s Torg bör nämnas att staden i

ett den 24 mars 1874 mellan överintendentsämbetet och stadens drätselnämnd

upprättat kontrakt förband sig att ombesörja vården och underhållet av

nämnda torg med undantag för befintliga statyer och Molins fontän mot en

ersättning av 5,000 kronor örn året. Den 4 februari 1907 beslöto stadsvall

mäktige på framställning från överintendentsämbetet att staden efter den 1

april samma år skulle bestrida kostnaderna för vården och underhållet av

Karl XIII:s Torg. Härefter har något bidrag härtill icke erhållits av kronan.

Däremot erlägger kronan fortfarande gaturenhållningsavgift till staden för

Kungsträdgården med 1,978 kronor årligen, beräknad för Hamngatan, Kungsträdgårdsgatan

och Strömgatan, men däremot icke för Arsenalsgatan.

Då man sökte efter plats för Nationalmuseum, var norra delen av Kungsträdgården

starkt ifrågasatt, och detsamma var fallet, då frågan om Operabyggnadens

lämpligaste placering var före. Senast har ifrågasatts att där uppföra

det nya kanslihuset; och må härom omtalas följande.

Enligt de ovan i kap. 3 omförmälda, i samband med projekteringen av det

nya kanslihusbygget av staden åren 1900 och 1901 avgivna förslagen till bytesavtal

mellan kronan och staden skulle kronan avstå vissa fastigheter till staden

samt därutöver dels ställa till stadens förfogande mark för breddning av

Hamngatan till 18 meter på södra sidan mellan Västra Trädgårdsgatan och

Kungsträdgårdsgatan dels ock förbinda sig att »för all framtid lämna den

återstående ej bebyggda delen av Kungsträdgården mellan Hamngatan och

Norrström obebyggd samt förty medgiva, att samma del av Kungsträdgården

intages i stadsplanen såsom öppen plats». Staden skulle enligt bytesavtalen

dels till kronan överlåta vissa fastigheter m. m. å Riddarholmen dels ock

utgiva en mellangiftssumma å 1,000,000 kronor.

I en till 1902 års riksdag avlåten proposition (nr 34) föreslog Kungl. Maji

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

riksdagen att, med godkännande av 1901 års förslag till bytesavtal mellan

kronan och staden, medgiva disposition av vissa medel för uppförande avkanslihus

å Riddarholmen. Beträffande en tanke att förlägga kanslihuset till

Kungsträdgården — ett förslag därom av innebörd, att en större monumentalbyggnad

skulle uppföras i områdets norra del, hade upprättats av arkitekten

C. Möller — framhöll föredragande departementschefen att, frånsett att byggnadsgrunden

vore otillfredsställande, berörda område i och för sig erbjöde

en lämplig byggnadsplats. Utan synnerligt nödfall torde emellertid kronan

icke böra för byggnadsändamål taga i anspråk en av huvudstadens av ålder

mest uppskattade och centralast belägna offentliga platser. Ett sådant nödläge

förelåge icke enligt departementschefens mening. Att Stockholms stad

velat åt staden såsom öppen plats bevara den icke bebyggda delen av Kungsträdgården

mellan Hamngatan och Norrström fann departementschefen helt

naturligt. Och då de av staden till kronan gjorda utfästelserna innefattade

fullt vederlag för det servitut, som genom kronans tillförbindande att för ali

framtid lämna berörda område obebyggt bomme att belasta Kungsträdgården,

ansåg han att vad staden i denna del påyrkat icke borde möta gensägelse.

Propositionen avslogs emellertid av riksdagen.

Efter ytterligare utredningar med förslag till kanslihusets förläggande dels

på dess nuvarande plats dels på Riddarholmen, framlade Kungl. Majit i

proposition (nr 96) till 1905 års riksdag förslag till uppförande av kanslihus

m. m. i Kungsträdgården. Dåvarande departementschefen, som fann nyssnämnda

andra förslag till förläggning av kanslihuset icke godtagbara, ansåg

att på grund därav synnerligt nödfall förelåg att förlägga kanslihuset till

Kungsträdgården. Det i propositionen framlagda byggnadsförslaget, som

uPPgj01''ts av arkitekten Ludv. Peterson, omfattade en sammanhängande svit

av ämbetsbyggnader utefter Kungsträdgårdens norra gräns mot Hamngatan

samt utefter dess västra gräns mot Västra Trädgårdsgatan från Hamngatan

till Jakobs kyrkogård. I dessa längor skulle inrymmas Kungl. Maj:ts kansli,

bostad för statsministern, marinförvaltningen, lantmäterikontoret m. m. Riksdagen,

som visserligen ansåg kanslihusets förläggande vid Kungsträdgården

från flera synpunkter icke olämpligt, kunde av åtskilliga andra skäl icke

biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Anmärkas må att byggnaderna enligt arkitekten Möllers förslag skulle

upptagit nästan V4 av Karl XIII:s Torg men enligt arkitekten Petersons förslag

endast omkring V10 av nämnda torg.

Statens byggnadssakkunniga ha i sitt år 1925 avgivna betänkande (statens

off. utredn. 1925: 15), efter att ha omnämnt de nyssberörda byggnadsplanerna,

understrukit att statsmakterna sålunda allvarsamt ifrågasatt ett bebyggande

av norra delen av Kungsträdgården. De sakkunniga framhöllo, att varje sådant

förslag givetvis uppväckte mycket litet sympati bland huvudstadens innevånare,

vilka blivit vana att betrakta denna kronans tomt såsom en öppen

plats. I anslutning till sistnämnda papekande funno sig de sakkunniga, som

1 sitt betänkande återgivit en flygbild av Kungsträdgården och trakten däromkring,

böra uttala följande.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Ur stadsplanesynpunkt är det dock en sak som är viktigare för Stockholm

såsom landets huvudstad och storstad än att bevara varje kvadratmeter av den

nuvarande Kungsträdgården obebyggd, och det är att få en monumental fondbyggnad

för torget, en byggnad som dominerar torget, och till vilken torget

är den naturliga förplatsen. Behovet av en dylik avslutning på Kungsträdgården

framträder synnerligen påtagligt å flygbilden. Detta mål skulle väl

kunna nås även med en monumental byggnad på norra sidan av Hamngatan

i kvarteret Hästen. Härvid inställa sig dock vissa svårigheter dels genom

grannskapet av Nordiska kompaniets höga byggnadsmassor, dels genom de

betydande kostnaderna för förvärvandet av de för ändamålet erforderliga

tomterna.

Byggnadssakkunniga anse visserligen, att det nya kanslihuset bör förläggas

å annan plats, men hava med det anförda velat framhålla vikten utav att

åtminstone norra delen av Kungsträdgården tillsvidare bibehålies som tomtmark,

och att några väsentliga eller dyrbarare förändringar av anläggningarna

i Kungsträdgården icke borde verkställas förrän i samband med uppförandet

av en monumentalbyggnad i dess fond.

Vid 1928 års riksdag väcktes en motion av herr Larson i Lerdala rörande

skyldighet för Stockholms stad att erlägga en rimlig avgift för nyttjanderätten

av kronan tillhöriga områden inom Stockholms stads område. Till stöd

härför anförde motionären bland annat följande.

Ingen stad i riket torde genom statens medgivande äga sådana förmåner

som Stockholms stad. Detta har sin förklaring i att Stockholm är huvudstad

och på grund härav särskilt gynnats. Bland andra förmåner, som inrymts åt

Stockholm, är att staten låtit staden avgiftsfritt begagna staten tillhöriga områden

för parkanläggningar och promenader. Kungsträdgården, Humlegården,

Djurgården, Bellevueparken, Hagaparken och Valhallavägen användas sålunda

av staden såsom parker och promenadvägar utan eller med relativt

obetydlig ersättning till staten.1) Därest en annan stad i riket velat utlägga

ett område till park, har staden först fått förvärva området i fråga.

Rättvisan synes kräva, att Stockholms stad tillförbindes att erlägga, till

staten en rimlig avgift för begagnandet av ifrågavarande synnerligen värdefulla,

men för staten för närvarande icke räntabla områden. Det synes icke

vara rimligt, att Stockholms stad, som i sin egenskap av huvudstad åtnjuter

så betjTdande fördelar framför andra kommuner i riket, dessutom skall premieras

genom att kostnadsfritt få disponera kronans områden för parker och

planteringar.

Genom åsättande av en rimlig avgift i förhållande till markvärdet för

begagnande av kronans områden inom Stockholm torde betydande belopp

komma att inflyta till staten. Markvärdet av enbart Humlegården, som omfattar

110,875 kvadratmeter, lär enligt en nyligen gjord värdering hava uppskattats

till cirka 900 kronor per kvadratmeter. Stockholm har i jämförelse

med andra kommuner i riket mycket väl råd att betala nyttjanderättsavgift för

kronans områden, då kommunalskatten i Stockholm är ganska låg. Det synes

därför icke föreligga några billighetsskäl för att Stockholm skulle sättas i en

förmånligare ställning.

I anledning av motionen hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

(nr 359) om vidtagande av åtgärder för att vid de då pågående underhandlingarna

mellan kronans fastighetskommission av år 1925 och delegerade för

Stockholms stad jämväl måtte upptagas frågan örn skyldighet för staden att

*) Beträffande en del av dessa områden har sedermera intrittt ändrade förhållanden.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

till kronan utgiva skälig ersättning för sådana områden inom Stockholms stads

område, vilka befinnas böra med nyttjanderätt upplåtas till staden eller eljest

hållas öppna för allmänheten. Riksdagen framhöll i skrivelsen bland annat,

att för kronans del påkallades ett övervägande, huruvida ifrågavarande områden

alltjämt borde helt eller delvis disponeras på hittillsvarande sätt, samt,

i den mån så befunnes böra tillsvidare ske, huruvida nyttjanderätt till sådana

områden borde genom formliga avtal upplåtas till Stockholms stad eller ock

tressa eljest borde hallas öppna för allmänheten, ävensom huruvida med hänsyn

härtill viss ersättning skäligen borde av staden utgivas till kronan. Enligt

Kungl. Majlis beslut den 14 juni 1928 uppdrogs åt fastighetskommissionen att

'' ^ underhandlingarna med staden jämväl upptaga den i nämnda riksdagsskrivelse

behandlade frågan.

I fråga örn Hamngatans och Kungsträdgårdsgatans breddning utmed Kungsträdgården

gjorde förhandlingsdelegerade för staden — efter vissa preliminära

förhandlingar med kronans fastighetskommission av år 1925 — framställning

till Kungl. Majit den 19 mars 1928, vari hemställdes, att Kungl. Majit ville

vidtaga åtgärder för att staden med äganderätt finge förvärva så stor del av

Ateljébyggnadsaktiebolagets fastighet (Blanchs kafé), som erfordrades för

Hamngatans vidgning till 19,8 meter, ävensom att Kungl. Majit ville för den

allmänna tiafikens behov tills vidare upplåta sa stor del av Kungsträdgården,

som erfordrades för vidgning av Hamngatan fram till Norrlandsgatan samt

jämväl för vidgning av Kungsträdgårdsgatan så mycket att plats för en fri

körfil kunde beredas mellan spårvägen och parken samt bekvämare utrymme

för trafiken i korsningen mellan Hamngatan och Norrlandsgatan.

Till motivering av framställningen anfördes bland annat följande:

Sedan länge har en vidgning av Hamngatan mellan Västra Trädgårdsgatan

och Kungsträdgårdsgatan till åtminstone samma bredd som den omedelbart

angränsande "västra delen av Hamngatan, vilken numera är 18 meter bred.

utgjort ett angeläget önskemål. Efter den starka ökningen av gatutrafiken

på senare år framstår en dylik vidgning såsom ett behov, vilket så snart ske

kan borde tillfredsställas. I främsta rummet avser detta behov den genomgående

trafiken; men därjämte har traktens utveckling till ett betydande

affärscentrum ställt krav pa ökat gatuutrymme, som föranlett stockningar och

synnerligen stora besvärligheter för trafiken.

Flera förslag till vidgning av Hamngatan å denna del hava även tidigare

uppgjorts, men de hava icke kunnat genomföras, då den erforderliga marken

icke stått till stadens förfogande. I anledning av framställning från polismyndigheten

har inom stadens gatukontor och stadsplanekontor under sommaren

1927 utarbetats ett nytt förslag till frågans ordnande. Förslaget avser

en vidgning av Hamngatan å nyss angivna del till 19.8 meter samt jämväl så

stor vidgning av Kungsträdgårdsgatan, som är möjlig att genomföra utan att

den yttersta trädraden i Kungsträdgårdens östra allé därav beröres. Att den

här ifrågavarande delen av Hamngatan sålunda göres något bredare än gatudelen

mellan Pvegeringsgatan och Västra Trädgårdsgatan betingas av det

behov av uppställningsplats för bilar, som här föreligger. Den föreslagna

vidgningen av Kungsträdgårdsgatan är önskvärd för att utrymme må kunna

beredas åt en körfil mellan spårvägsspåren och Kungsträdgården, varigenom

de svårigheter, som göra sig gällande särskilt i korsningen mellan denna

gata och Hamngatan, kunna förminskas.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Genomförandet av denna vidgning förutsätter emellertid, att staden medgives

att för den allmänna trafikens behov få disponera av vidgningen berörd,

kronan tillhörig mark. , , ,

Denna mark utgöres av dels cirka lOo kvadratmeter av den tomtdel, vara

det s. k. ateljébyggnadsbolagets hus är uppfört, dels ock omkring 1,

kvadratmeter av i Kungsträdgården ingående, för gångtrafiken upplåtet

alléområde.

Stadens delegerade föreslogo att köpeskillingen för den nyss angivna fastighetsdelen

i överensstämmelse med en då företagen värdering bestämdes till

247,500 kronor jämte en ersättning av 91,700 kronor för de om- och tillbyggnadsarbeten

samt inredningsarbeten, som i samband med den förvärvade

byggnadsdelens nedrivning kunde ifrågakomma å den återstående delen av

byggnaden. Därest å den återstående delen av fastigheten uppfördes nybyggnad

nied utnyttjande av den större höjd, som gatuvidgningen medgåve, borde

gatumarksersättning enligt i stadsplanelagen stadgade grunder utgå.

Över denna stadens förhandlingsdelegerades framställning avgav kronans

fastighetskommission den 23 april 1928 yttrande. Enligt vad kommissionen

härvid uttalade, fann kommissionen en breddning av Hamngatan och Kungsträdgårdsgatan

ur trafiksynpunkt ofrånkomlig. Kronan bolde, enligt kommissionens

mening, bereda Stockholms stad möjlighet till de erfoiderliga gatubreddningarna.

Kommissionen tillstyrkte följaktligen framställningen om rätt

för staden att förvärva den angivna delen av ateljébyggnadsaktiebolagets

fastighet mot den ersättning, som av stadens delegerade angivits. Vad vidgningen

av Hamngatan i övrigt samt av Kungsträdgårdsgatan anginge, borde

i samband med erforderlig stadsplanereglering av Kungsträdgården mellan

kronan och staden träffas en för all framtid gällande uppgörelse örn markens

utläggande till gata. I avvaktan härå och då från stadens sida skäl förebragts

för att de föreslagna gatuvidgningarna borde ske snarast möjligt, ansåg

sig fastighetskommissionen kunna tillstyrka, att staden redan nu medgåves

rätt att för angivet ändamål tillsvidare disponera marken i fråga i vad avsåge

mark för Hamngatans breddning, dock endast till så stor del, som eifoidrades

för gatans breddning till 18 meter. Vid förhandlingarna med stadens representanter

hade det nämligen visat sig, att bredden nedanför Blanchs kafé någon

tid framåt skulle kunna inskränkas till detta matt.

Emot den ståndpunkt, fastighetskommissionen sålunda intagit, avgavs

emellertid reservation av kommissionens ordförande landshövding Kvarnzelius.

I fråga om stadens förvärv av en del av ateljébyggnadsbolagets hus fram

höll reservanten, att staden borde iklädas skyldighet att jämte sjelva köpeskillingen

erlägga det belopp av 91,700 kronor, som avsågs till ersättning förvissa

ombyggnads- och inredningsarbeten, oavsett örn dessa arbeten kommo

att vidtagas eller icke. .

Av vid kommissionens utlåtande fogade kartor, fortsatte reservanten, Irammnse

vidare, att förutom den del av parken, som nu vore avsedd att läggas

ut till gata, delar av Kungsträdgårdens mark tidigare fått ingå i gata utan

att någon uppgörelse därom träffats. Av den gamla arsenalstomten (Kari

XII:s Torg) hade till Arsenalsgatan och Kungsträdgårdsgatan utlagts cirka

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

I?iik\il< r; ni, ;;r'' tond? egentina Kungsträdgården syntes omkring 500

Lvadiatmeter efter 1830 hava utlagts till Hamngatan och Kungsträdgårdsgatan.

Sammanlagt skulle alltså redan runt 1,100 kvadratmeter hava disponerats

for de Kungsträdgården angränsade gatorna. Tomtmarksvärdet enbart

i nnnnnrf imark ha-£e de bada Parternas värderingsman uppskattat till cirka

1 000,000 kronor. Den mark, som nu staden ytterligare önskade utlägga till

Hamngatan och Kungsträdgårdsgatan, omfattade en areal av cirka 1 170

Kvadratmeter, såsom tomtmark värderad till omkring 1,100 000 kronor Vid

en slutlig uppgörelse rörande Kungsträdgården torde emellertid kronan icke

bora av staden för den till gator utlagda marken utkräva ersättning med

ovan angivna belopp utan ersättningen reducerades högst väsentligt i förhål

lande tili de salunda beräknade »tomtmarksvärdena».

Den nu av staden ifrågasatta och även av reservanten såsom nödvändig

vitsordade breddningen av Hamngatan och Kungsträdgårdsgatan borde icke

tran kronans sida medgivas utan att samtidigt en reglering skedde mellan

lonan och staden beträffande den mark, som av Kungsträdgården tidigare

utlagts till angränsande gator. De nu begärda upplåtelserna vore uppenbarligen

av permanent och icke av provisorisk natur. Skedde icke uppgörelse

nAu. °medelbart’ ,t01''de den undanskjutas för oöverskådlig framtid. Ett återställande

av marken vore otänkbart, och ett upplåtande av marken utan ersättning

bleve alltså faktiskt liktydig med markens avstående till staden. Sedan

reservanten vidare erinrat om förutnämnda av herr Larson i Lerdala vid 1928

ars riksdag vackta motion avstyrkte reservanten stadens framställning i vad

avsåg, att till staden skulle för den allmänna trafikens behov upplåtas

sadan mark av Kungsträdgården, som hålles öppen för allmänheten. I

Yttrande över stadens framställning avgavs vidare den 25 september 1928

av byggnadsstyrelsen, som fann den ifrågasatta breddningen av Hamngatan

och Kungsträdgårdsgatan behövlig och tillstyrkte, att för ändamålet erforderlig

överenskommelse träffades med staden. Byggnadsstyrelsen yttrade sig

för övrigt om markupplåtelserna endast ur ren stadsplanesynpunkt. I likhet

med fastighetskommissionen fann styrelsen breddningen av Hamngatan böra

inskränkas till 18 meter. Styrelsen hemställde att Kungl. Majit måtte vidtaga

de åtgärder, som kunde finnas erforderliga för möjliggörande av det snara

genomförandet av den begärda gatuvidgningen.

I skrivelse den 2 november 1928 uppdrog Kungl Majit åt fastighetskommissionen

att underhandla med staden bland annat örn upplåtelse, i samband med

stadsplanereglering av Kungsträdgården, av för gatuutvidgning erforderlig

mark.

I nådigt brev den 13 maj 1929 medgav sedemera Kungl. Majit att vissa

områden av Karl XIIIis Torg finge avgiftsfritt upplåtas till staden att intill

den 1 oktober 1931 användas för utvidgning av Hamn- och Kungsträdgårdsgatorna,

med skyldighet för staden att till sagda tidpunkt hava återställt de

sålunda upplåtna områdena i då befintligt skick, därest ej dessförinnan definitivt

avtal träffats mellan kronan och staden örn stadens förvärv av äganderatten

till samma områden och desamma i stadsplan, som före sagda tidpunkt

godkänts a\ stadsfullmäktige och underställts Kungl. Majits prövning, intagits

såsom gata eller allmän plats. På enahanda villkor ha genom nådiga brev

den 20 juni 1929 och den 30 december 1936 smärre områden av Karl XIIis Torg

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

respektive Karl XIII:s Torg upplåtits till breddning av Arsenalsgatan. Av

Kungl. Majit har staden tid efter annan erhållit medgivande till fortsatt

användande av de i berörda tre kungl, brev avsedda omradena till angivet

ändamål, sista gången i nådigt brev den 14 oktober 1939 för tiden till den 1

oktober 1940.

Upplåtelsen utmed Hamngatan avser en markremsa som skulle möjliggöra

en breddning av nämnda gata, utom invid ateljébyggnaden, till 18 meter.

Större delen av den vid Hamngatan upplåtna marken ligger för närvarande

innanför kantstenen. Såsom av vidräkningsmännens utredning beträffande

Karl XIII:s Torg framgår ligger den av nämnda torg för breddning av Arsenalsgatan

upplåtna marken till större delen utanför den i 1895 1898 års avtal

för torget bestämda gränsen mot Arsenalsgatan och lär därför till den del

så är förhållandet få anses ingå i nämnda gata.

Djurgårdskommissionen, som från och med 1933 övertagit fastighetskommissionens

uppgifter, begärde i skrivelse till byggnadsstyrelsen den 6 oktober

1934, att styrelsen ville tillhandahålla utredning beträffande uppkommfen fråga,

att vid eventuell överlåtelse av Kungsträdgården från kronan till Stockholms

stad skulle undantagas vissa delar av Kungsträdgården, avsedda att tillläggas

angränsande, kronan delvis tillhöriga tomter, ävensom beträffande i

övligt en reglering av gränserna för den kronan tillhöriga tomten nr 2 i

kvarteret Norrström (operatomten).

I svarsskrivelse till djurgårdskommissionen av den 15 oktober 1934 hänvisade

byggnadsstyrelsen beträffande tomten nr 2 i kvarteret Norrström till

ett P. M. av den 10 oktober 1930, som dåvarande byggnadsrådet Carl Bergsten

överlämnat till kronans fastighetskommission av ar 1925 och vari anfördes,

att operabyggnaden måste anses i sitt nuvarande skick vara för all framtid

till sin grundbebyggelse fullt utbyggd och att eventuellt framdeles påfordrade

utvidgningar av lokalerna kunde tillgodoses medelst påbyggnad av terrassen

mot Kungsträdgården ävensom att den nuvarande tillfartsvägen utmed Kungsträdgården

och dispositionen av den utmed denna befintliga platsen för parkering

till den begränsning denna nu hade, borde för all framtid tillförsäkras

Kungl. Operan.

I övrigt anförde byggnadsstyrelsen:

Av övriga kronan tillhöriga fastigheter invid Kungsträdgården, fastigheterna

nr 1 och 4 inom kvarteret Kungl. Trädgården, är lantmäteristyrelsens

fastighet inom nr 1 icke i behov av någon utökning, då den örn- och tillbyggnad,

som för närvarande pågår, är avsedd att täcka lantmäteristyrelsens lokalbehov,

så länge ämbetsverket kan komma att kvarligga på denna plats; Om däremot

fastigheten nr 4 vid en utvidgning av Hamngatan skall kunna på ett rationellt

och ekonomiskt sätt utnyttjas för bebyggelse, är densamma i behov av utvidgning

på den för närvarande ej bebyggda delen av Kungsträdgården. I

det förslag, som av styrelsen nu uppgjorts, har förutsatts en breddning av

Hamngatan till 22 meter, vilken bredd styrelsen anser vara ett minimum,

även örn Hamngatan ej komme att ingå i en projekterad trafikled, upptagande

den stora genomgående ostvästliga trafiken genom denna del av staden. Den

föreslagna tomten har fått ett djup av omkring 22 meter och en bredd av i

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

medeltal 24 meter. Bebyggelsen förutsattes givas en höjd av omkring 26 meter,

motsvarande 8 våningar. Tomtens värde har preliminärt uppskattats till omkring

2,000 kronor per kvadratmeter eller omkring 1,000,000 kronor.

I samband med utformningen av sistnämnda tomt hava intilliggande tomter

nr 2 och 5 utökats in emot Kungsträdgården. Denna utökning, som avser

att åt dessa tomter giva en mera rationellt användbar byggnadsyta än vad

dessa för närvarande äga, har åstadkommits genom en mot Kungsträdgården

jämnlöpande byggnadslinje, som ej spolierar befintliga trädbestånd. Härvid

förutsättes, att för tomten nr 2 förvärvas ett område, upptagande en yta av

omkring 80 kvadratmeter och avsett att bebyggas med 5 våningar. Detta område

har av styrelsen åsatts ett ungefärligt värde av omkring 100,000 kronor.

I analogi härmed har framför tomten nr 5 avdelats ett område, innehållande

en yta av omkring 35 kvadratmeter, vilken åsatts ett ungefärligt värde av

omkring 40,000 kronor.

Anmärkas må i detta sammanhang, att numera även fastigheten nr 3 i kvarteret

Kungl. Trädgården står under byggnadsstyrelsens förvaltning. Fastigheterna

nr 2, 5 och 6 i nämnda kvarter äro däremot fortfarande i enskild

ägo.

I sitt betänkande 1936 med förslag till stadsplan för Nedre Norrmalm

(Bih. till stadskollegiets uti. och mern. nr 12 för 1936) föreslog stadsplanenämnden,

att Klarabergsgatan måtte givas en bredd av 36 meter samt Hamngatan

en bredd av 26 meter väster örn Kungsträdgården och 29 meter mellan

Kungsträdgårdsgatan och Norrmalmstorg.

Sedermera har stadsplanenämnden förordat en breddning av Hamngatan

mellan Västra Trädgårdsgatan och Kungsträdgårdsgatan till 26 meter, av

Norrlandsgatan mellan Hamngatan och Smålandsgatan till 21 meter samt av

Hamngatan mellan Kungsträdgårdsgatan och Norrmalmstorg till 30 meter. I

anledning av förfrågan från markkommissionen har stadsplanenämnden vidare

uttalat sig för en bredd å Kungsträdgårdsgatan av 17 meter samt för en bredd

å Arsenalsgatan mellan Kungsträdgårdsgatan och Jakobs Torg av 18 meter. I

I fråga örn Humlegården torde få hänvisas till de genom riksarkivets

försorg verkställda utredningarna rörande statens mark och tomter i Stockholm,

del V. Humlegården, som i fastighetsregistret betecknas såsom stadsägan

nr 169, tillhör ostridigt kronan. Området har en areal av omkring

110,000 kvadratmeter, varav över 2,000 kvadratmeter upptagas av Kungl,

biblioteket.

Humlegården anlades, såsom namnet angiver, för odling av humle. Sedermera

bedrevs även annan trädgårdsskötsel därstädes, varjämte Humlegården

tidtals användes såsom kunglig lustgård, särskilt av drottning Ulrika

Eleonora d. ä. Under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet var

Humlegården utarrenderad till en enskild person och hans rättsinnehavare,

med skyldighet att »efter hand därstädes anlägga en engelsk trädgård». Sedan

nämnda dispositionsrätt upphört, fick chefen för artilleriet besittningsrätten

till Humlegården, varvid huvudstadens invånare där bereddes »en allmän

promenad». Under 1870-talet uppfördes kungl, biblioteket i Humlegården.

Enligt kontrakt den 8 maj och den 13 juni 1877 upplåta Humlegården till

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

staden tills vidare och under förbehåll av två års ömsesidig uppsägning, utan

avgift, med förbindelse för staden att låta försätta och underhålla densamma

i ett efter tidens fordringar avpassat och prydligt skick såsom en för allmänheten

utan avgift tillgänglig promenadplats. Därest under upplåtelsetiden

beslöts vare sig tillbyggnad av bibliotekshuset eller uppförande i parken av

annan byggnad för allmänt behov, finge sådant utan hinder av upplåtelsen

äga rum ett år efter det staden därom erhållit underrättelse. I den staden

enligt kontraktet åliggande vården av parken inbegreps renhållningen av de

parken tillhörande gatudelarna.

Enligt det förut omnämnda i samband med regleringen av äganderättsförhållandena

å Helgeandsholmen tillkomna, den 12 november 1895 och den

8 februari 1898 dagtecknade avtalet mellan staten och staden medgav staten

den ändring i kontraktet av den 8 maj och den 13 juni 1877, att uppsägningstiden

förlängdes från två till tio år, dock med staten fortfarande förbehållen

rätt att, därest under upplåtelsetiden beslöts vare sig tillbyggnad av bibliotekshuset

eller uppförande i Humlegården av annan byggnad, sådant finge utan

hinder av upplåtelsen äga rum ett år efter det staden därom erhållit tillkännagivande.

Sedermera har åtminstone en gång på allvar ifrågasatts, att uppföra ytterligare

en byggnad i Humlegården för statens räkning. I den till 1883 åis

riksdag avgivna statsverkspropositionen föreslog nämligen Kungl. Majit riksdagen

att bevilja medel till uppförande av ny byggnad för riksarkivet i nordvästra

delen av Humlegården. Det begärda anslaget blev emellertid icke av

riksdagen beviljat, och därmed fick frågan förfalla.

Här må även nämnas att statens byggnadssakkunniga behandlat frågan örn

dispositionen av Humlegården i det av dem ar 1925 avgivna betänkandet (sid.

142 ff.). De sakkunniga sammanfattade sin mening angående Humlegården

sålunda: Humlegården borde bibehållas såsom en kronan tillhörig tomtmark

och tills vidare upplåtas till allmänt begagnande som park. Utöver vad som

erfordrades för utvidgning av kungl, biblioteket, behövde icke Humlegårdens

mark tagas i anspråk för något statens byggnadsändamål under, mänskligt att

döma, mycket lång tid framåt. De sakkunnigas utredning syntes nämligen

visa, att kronan ägde högst betydande marktillgångar, som kunde tagas i

anspråk innan Humlegården behövde offras.

Slutligen må erinras örn statsmakternas år 1928 tagna initiativ till förhandlingar

rörande frågan om skyldighet för staden att erlägga avgift för

nyttjandet av kronan tillhöriga områden inom stadens område. I

I avsikt att utröna i vad mån i olika främmande ri k sini vild städe r

upplåtelse skett för parkändamål av respektive stat tillhöriga markområden

har markkommissionen genom utrikesdepartementets förmedling hänvänt sig

till beskickningarna i Belgien, Danmark, England, Finland, Frankrike, Nederländerna,

Norge, Schweiz och Tyskland. Svar i anledning av förfiagningen

lia inkommit från samtliga nyssberörda länder med undantag av Frankrike.

Ur svaren och andra tillgängliga källor har inhämtats följande.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

I huvudstäderna tor samtliga de ifrågavarande staterna med undantag för

Nederländerna och Schweiz finnas för allmänheten upplåtna parkområden

vartill äganderätten icke tillkommer staden utan staten (kronan). Vad sistnämnda

land beträffar är den där gällande ordningen en följd av den historiska

utvecklingen på det offentligrättsliga området. Staten (kantonen) Bern har sitt

upphov i staden Bern.

I Belgien, Danmark, England, Frankrike och Tyskland äro de statliga områden

i respektive huvudstad, som upplåtits för parkändamål, av icke obetydlig

omfattning. I Bryssel äger staten sålunda Paro du Cinquantenaire, Paro

Royal, Paro de Bruxelles, Paro de Lacken m. fl. parker med en sammanlagd

yta av cirka 290 har. I Köpenhamn med Fredriksberg kommun äger staten

parkområden å omkring 125 har, däribland Botanisk Havé, Kongens Havé,

Kastelsvolden, Fredriksberg Havé och Söndermarken. I grannkommunerna

finnas dessutom en rad staten tillhöriga skogsarealer, som intaga en mellanställning

mellan allmän park och allmän skog, t. ex. Charlottenlund Skov (cirka

65 har), Ermelunden (cirka 73 har) och Jägersborg Dyrehave (cirka 1,000

har). Arealen av de kungliga parkerna i London — Hyde Park, Green Park,

Kensington Gardens m. fl. — utgör sammanlagt mera än 2,000 har; till jämförelse

må nämnas att arealen av övriga parker uppgår till över 10,000 har.

Inom Paris’ stadsområde finnas följande statliga parker, nämligen Jardin des

Tuileries, Jardin du Palats Royal, Jardin du Luxembourg och Jardin des

Plantes. Tillsammans upptaga dessa parker en areal av över 80 har. Dessutom

finnes statliga parker i stadens omgivningar. Av de större parkanläggningarna

i Berlin ägas ett halvt dussin av preussiska staten, däribland Grosse Tiergarten

(219 har), Kleine Tiergarten, Schlosspark Niederschönhausen, Schlosspark

Bellevue och Schlossgarten Charlottenburg. Den sammanlagda arealen

av dessa parker uppgår till cirka 330 har; rikshuvudstaden å sin sida äger

parker med en sammanlagd areal som är mera än tre gånger så stor.1)

.. ^ Finland och Norge äro de statliga områden, som upplåtits i huvudstaden

för parkändamål, relativt ringa. I själva staden Helsingfors finnas sålunda

endast några smärre dylika områden, Ständerhus-, Ateneums- och Riksdagshusskvärerna,

i areal utgörande sammanlagt en hektar. Å Sveaborg, som är

statsegendom, ha vissa parker och bastionsområden om tillhopa cirka 7 har

upplåtits för allmänheten. \ad slutligen beträffar Oslo äro ett par staten

tillhöriga parkområden inom själva staden, såsom Slottsparken och Studenterlunden,

upplåtna för allmänheten. Områdena torde tillsammantagna vara

ungefär 20 har. Flera staten tillhöriga Öar i fjorden liksom den s. k. Kungsgården

med tillhörande skog samt Gaustadskogen, vilka ägas av staten, aro

även upplåtna för allmänheten.

De statliga parker som sålunda i olika rikshuvudstäder hållas tillgängliga

för allmänheten lia endast i några undantagsfall förvärvats av staten för

sådant ändamål. Paro du Cinquantenaire i Bryssel förvärvades sålunda omkring

1895 av belgiska staten i ändamål att dit förlägga muséer och där anordna

en offentlig park. I en del fall, t. ex. i fråga örn Jaegersborg Dyrehave invid

Köpenhamn, har staten för att erhålla en avrundning av den bestående parkanläggningen

inköpt vissa angränsande områden.

För^ upplåtelsen av de ifrågavarande statliga parkerna utgår i allmänhet

icke något särskilt vederlag från vederbörande huvudstads sida. Såsom ett

undantag må salunda betecknas, då staden Berlin för förbättringar och försköningar

i Grosse Tiergarten utger ett överenskommet årligt tillskott å

75,000 riksmark. * *)

Vad beträffar underhåll och renhållning av de förevarande statliga park

*) Till jämförelse må nämnas, att arealen utgör för Humlegården cirka 11 har, för

Kungsträdgården cirka 3.5 har och för Djurgården söder om Djurgårdsbrunnsviken, med

avdrag för upplåtna områden, cirka 185 har.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

områdena gäller som en huvudregel att staten (kronan) själv svarar därför,

antingen så att staten genom sina egna organ handhar bestyret eller så att det

utföres av staden på statens bekostnad. I ett par undantagsfall svarar dock

vederbörande stad själv för utgifterna för underhåll och renhållning; detta ar

förhållandet med Kleine Tiergarten i Berlin, Paro Koyal i Bryssel, en de*

av Kastelsvolden i Köpenhamn och Studenterlunden i Oslo.

I en del fall finnas i vederbörande rikshuvudstad eller dess närhet parkområden,

vartill äganderätten tidigare tillkommit staten men av denna överlåtits

å staden. Belgiska staten har sålunda 1861 till staden Bryssel överlåtit

en del av Soignesskogen, kallad Bois de la Cambre. Staden skall därför

erlägga en årlig avgift, motsvarande egendomens avkastning. — I London ha

Victoria Park, Battersea Park m. fl. parker, vilka förvärvats av staten tor

parkändamål, genom en parlamentsakt 1887 överlåtits till vederbörande lokala

myndighet eftersom de helt och hållet tjänade de lokala innevånarna, ersättning

för överlåtelsen utgick ej. — I Berlin har 1915 Grane wald överlåtits av

preussiska staten till staden för park- och liknande ändamål (»Dauerwaldzweche»).

För tillsammans cirka 10,000 har skogsmark uppgick köpeskillingen

till O.50 riksmark per kvadratmeter. — Vid ett stort ägobyte 1927 emellan

finska staten och staden Helsingfors överlät staten områden å B ramsö om

cirka 39 har till staden, som genast iordningställde dem till folkpark; vederlaget

beräknades sannolikt efter gängse pris. Slutligen kan i detta sammanhang

nämnas att i Köpenhamn vissa områden, som tidigare utnyttjats tor

militära ändamål, övertagits helt av staden. Beträffande Fselledparken skedde

detta 1893. Kastrupfortet överfördes till kommunen i samband med vissa

markbyten 1925.

Markkommissionen.

Frågan örn breddning av de Kungsträdgården angränsande trafiklederna

och då närmast Hamngatan har länge stått på dagordningen. Att Hamngatan,

särskilt vid den av ateljébyggnaden bildade s. k. puckeln, icke tillgodoser de

nuvarande trafikbehoven, synes uppenbart. Lösningen av frågan har hittills

försvårats bland annat därigenom att kronan av naturliga skäl eftersträvat att,

samtidigt som kronan avstår mark för gatubreddningen, erhålla en uppgörelse

dels beträffande redan tidigare för gatuändamål upplåtna delar av Kungsträdgården,

dels ock rörande dispositionen av den återstående delen av Kungsträdgården.

Vad beträffar breddningen av Hamngatan har från vissa håll förmenats

att i samband därmed borde ske en reglering av det norr örn nämnda gata belägna

kvarteret Hästen sålunda, att av kvarteret avskures och utlades till gata

ett triangulärt område, beläget mellan Hamngatan, Norrlandsgatan och en linje,

dragen från sydöstra hörnet av Nordiska kompaniets fastighet till den punkt,

där den tänkta förlängningen västerut av södra begränsningslinjen för kvarteret

Norrmalm nr 4 träffar den östra begränsningslinjen för kvarteret Hästen.

Till stöd för en sådan reglering av Hamngatan har åberopats i huvudsak följande

synpunkter. Härigenom skulle det nu i gatan utskjutande sydöstia

liörnet av kvarteret Hästen försvinna. Het torde komma att dröja åtskillig tid

innan norra begränsningslinjen för kvarteret Styrpinnen kunde, på sätt av

stadsplanenämnden i princip godkänts, förflyttas söderut; örn Hamngatan nu

breddades allenast å sydsidan, skulle detta alltså innebära att nämnda gata

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

vid Norrlands- och Kungsträdgårdsgatorna erhölle en ur trafiksynpunkt synnerligen

hinderlig parallellförskjutning. Omförmälda indragning av sydöstra

delen av kvarteret Hästen skulle även medföra den arkitektoniska fördelen att

den projekterade nya bebyggelsen inom nämnda kvarter komme att ligga mera

vinkelrätt mot Kungsträdgårdens längdaxel än den nuvarande fondbebyggelsen

för Kungsträdgården. Visserligen skulle genom indragningen Hamngatan

vid sydöstra hörnet av Nordiska kompaniets fastighet erhålla ett mindre knä;

olägenheten härav, vilken väsentligen torde vara av estetisk art, syntes emellertid

icke böra tillmätas större betydelse, helst som avsikten torde vara att

bibehålla den s. k. ateljébyggnaden — sedan norra delen därav bortrivits —

eller att förlägga annan liknande bebyggelse till samma del av Kungsträdgården.

Markkommissionen har i skrivelse till stadsplanenämnden anhållit om dess

yttrande angående lämpligheten och möjligheten av att på nyssnämnda sätt

eliminera det »hak» i Hamngatans norra begränsningslinje som det i gatan

utskjutande sydöstra hörnet av kvarteret Hästen nu utgör. Stadsplanenämnden

har i svarsskrivelse till kommissionen den 10 januari 1940 bestämt avstyrkt

en reglering av Hamngatan på berörda sätt samt till stöd för denna sin ståndpunkt

anfört:

o Behovet av en breddning av Hamngatan å sträckan mellan Västra Trädgårdsgatan

och Kungsträdgårdsgatan är med hänsyn till trafikförhållandena

av trängande natur. Den avsedda breddningen bör självfallet snabbare kunna

genomföras på gatans södra, obebyggda sida, än på den norra sidan, där den

bomme att beröra bebyggda fastigheter. I de stadsplaneförslag, innefattande

breddning av Hamngatan, som stadsplanenämnden godkänt den 5 april och 24

maj 1939 (Pl. 2282 och 2308) och som därefter överlämnats till byggnadsnämd

den, har breddningen i enlighet härmed förlagts till gatans södra sida, Nämnda

stadsplaneförslag avse en gatubredd av 26 meter, vilket är ett minimimått örn

trafikens behov skall kunna tillgodoses. Nämnda gatubredd medger sålunda,

förutom en erforderlig körbanebredd av 18 meter, en sammanlagd gångbane

bredd av endast 8 meter. Med hänsyn till den här mycket livliga gångtrafiken

är denna gångbanebredd att anse såsom synnerlig knapp. Å sträckan mellan

Norrlandsgatan och Norrmalmstorg är gatubredden för närvarande 22 meter.

Sa länge spårvägen kvarligger, medger detta mått en sammanlagd gångbane

bredd av endast 7 meter. På denna sträcka bör gångbanebredden framdeles

ökas till 7 meter å norra sidan och 5 meter på södra sidan, eller till samman

lagt 12 meter. Den sammanlagda erforderliga gatubredden blir då här 30

meter, vilket också av stadsplanenämnden förordats. Ett bibehållande för

längre tid framåt av den nuvarande bredden av 22 meter på denna gatusträcka

torde med hänsyn till trafikens krav få anses uteslutet.

Efter genomförande av Hamngatans breddning på hela sträckan mellan

Regeringsgatan och Norrmalmstorg i enlighet med vad av stadsplanenämnden

sålunda föreslagits kan den kvarstående mindre förskjutningen av gatulinjerna

vid korsningen med Norrlandsgatan icke beräknas medföra några olägenheter

ur trafiksynpunkt.

Därest med hänsyn till bebyggelsen i kvarteret Styrpinnen Hamngatans

breddning öster örn Kungsträdgårdsgatan icke skulle kunna genomföras sam

tidigt med breddningen väster örn samma gata, komme givetvis vissa olägenheter

för trafiken att uppstå under mellantiden, men även för detta fall torde

en ur trafiksynpunkt acceptabel utformning av ifrågavarande gatukorsning

kunna ernås.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Med hänsyn till de olika meningar som kommit till synes i denna stadsplanefråga

har kommissionen funnit sig böra avstå från att föreslå en reglering

av Hamngatan på det omdiskuterade sättet.

Markkommissionen — som i det följande även kommer att framlägga förslag

örn att Kungsträdgården skall tills vidare under vissa villkor disponeras såsom

park — vill därför tillstyrka att kronan till staden mot ersättning avstår de

områden av Kungsträdgården som erfordras för breddning av Hamngatan å

dess södra sida.

En bredd av 18 meter — eller samma bredd som nu finnes å Hamngatan

väster örn Västra Trädgårdsgatan — synes snarast möjligt böra åvägabringas.

I detta sammanhang kan nämnas att, sedan ateljébyggnaden 1934 varit utsatt

för brand, byggnadsstyrelsen vid fastighetens ombyggnad påföljande år låtit

genom källaren och bottenvåningen uppföra vissa murkonstruktioner, avsedda

att utan större svårigheter ur konstruktiv synpunkt möjliggöra byggnadens

ändring för Hamngatans vidgning utmed densamma till en bredd av 19.8

meter.

En ytterligare breddning av Hamngatan utöver 18 meter kan emellertid förr

eller senare komma att visa sig erforderlig och detta även örn gatan icke kommer

att ingå i en projekterad trafikled, upptagande den genomgående östvästliga

trafikströmmen. Kommissionen vill i anledning härav föreslå att kronan till

staden nu överlåter så mycket mark i norra delen av Kungsträdgården, som

erfordras för Hamngatans breddning till 26 meter eller till samma bredd, som

av stadsplanenämnden föreslagits för Hamngatan å sträckningen mellan

Västra Trädgårdsgatan och Kegeringsgatan. Medan den mark, som erfordras

för breddningen till 18 meter, bör avträdas snarast möjligt, torde däremot de

områden, som behövas för den ytterligare utvidgningen till 26 meter, icke böra

få tagas i anspråk för sitt nya ändamål förrän i samband med en vidgning av

de å ömse sidor örn ifrågavarande avsnitt av Hamngatan befintliga delarna

av samma gata till en minst lika stor bredd. I detta sammanhang må även

understrykas, att en förutsättning för uppgörelsen i denna del måste vara, att

den på Kungsträdgårdens bekostnad breddade gatan icke tages i anspråk för

parkeringsändamål i större omfattning än som för närvarande är fallet. Kommissionen

är nämligen enig därom, att da den, pa sätt i det följande angives,

föreslår Kungsträdgårdens bibehållande såsom park, syftemålet därmed icke

får förryckas genom anordningar som verka störande eller förfulande för den

park- och trädgårdsnatur som här är tillämnad.

Vidare vill markkommissionen, med godtagande jämväl därutinnan av den

gatubredd som av stadsplanenämnden förordats, föreslå att kronan till staden

överlåter den mark som erfordras för breddning av Arsenalsgatan mellan

Jakobs Torg och Kungsträdgårdsgatan till 18 meter. Påpekas må, att Arsenalsgatan

omedelbart öster om Kungsträdgårdsgatan enligt fastställd stadsplan

skall hava en bredd av omkring 25 meter. Häremot kan kommissionen icke

biträda stadsplanenämndens förslag örn en, visserligen relativt ringa, vidgning

av Kungsträdgårdsgatan in över den nuvarande kantstenen. Något omedelbart,

trängande behov av en sådan åtgärd, vilken skulle föranleda att den östligaste

trädraden i Kungsträdgården offrades, synes nämligen icke föreligga.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

I detta sammanhang må beröras frågan örn stadsplaneringen av Kungsträdgardstrakten.

Såsom av kommissionens redogörelse framgår förordade

statens byggnadssakkunniga i deras år 1925 avgivna betänkande uppförande

i övre delen av Kungsträdgården av en monumental fondbyggnad, som dominerade

torget och till vilken detta utgjorde den naturliga förplatsen. Då tanken

att uppföra en byggnad i Kungsträdgården vid ett genomförande av det förslag

till disposition av området i fråga, som av markkommissionen i det följande

framlägges, för en avsevärd tid framåt frånkännes aktualitet, kommer

spöi smålet ur kommissionens synpunkt att röra sig särskilt örn planeringen

av kvarteret Hästen och om den lämpligaste höjden å bebyggelsen därstädes.

Härvid må erinras, att åtskilliga byggnader utmed Kungsträdgården, däribland

de arkitektoniskt och kulturhistoriskt värdefulla Jakobs kyrka och lantmäteristyrelsens

hus, uppvisa en skala som väl överensstämmer med och lämpar sig

för Kungsträdgårdens mått och allmänna karaktär, mot vilken en modern höghusbebyggelse

skulle stå i direkt strid. Man torde därför icke böra Ytterligare

förlägga höga byggnader till Kungsträdgårdens omgivningar utan i stället

söka att, i den mån sig göra låter utan ekonomiska uppoffringar för staden,

återföra den nu förefintliga högbebyggelsen därstädes till mera måttliga

dimensioner.

Markkommissionen vill i förevarande avseende framhålla, att kommissionen

utgår ifrån att den genom förutberörda marköverlåtelse möjliggjorda

breddningen av Hamngatan icke tages till intäkt för en ökning av den tillåtna

hushöjden i kvarteret Hästen, och kommissionen anser sig icke kunna underlåta

att här understryka den synnerliga angelägenheten av att bebyggelsen

kring Kungsträdgården ordnas med särskilt avseende vid vad som med hänsyn

till belägenheten vid nämnda park är ur utseendesynpunkt lämpligast.

Kommissionens ledamot herr Hernlund har för sin del velat framhålla att

han ansåge, att bebyggelsen i kvarteret Hästen borde anpassas till vad som

med hänsyn till den kringliggande bebyggelsen vore ur arkitektonisk och

stadsplanemässig synpunkt lämpligast, samt att han därför icke kunde ansluta

sig till kommissionens ovan uttalade uppfattning angående hushöjden i

nämnda kvarter.

Till fragan örn ersättning av staden till kronan för de av markkommissionen

sålunda förordade markupplåtelserna återkommer kommissionen nedan.

Yad beträffar dispositionen av Kungsträdgården synes av skäl, som icke

torde behöva här närmare utvecklas, en bebyggelse icke kunna ifrågakomma

annat än å den längst i norr belägna delen av Karl XIII:s Torg. Kommissionen

bortser härvid ifrån de jämkningar, som kunna befinnas påkallade i den utmed

västra sidan av Karl XII:s Torg och Karl XIII:s Torg förlagda bebyggelsen.

Förslag om ett ianspråktagande av den intill Hamngatan belägna delen av

Karl XIII:s Torg för statliga byggnadsändamål ha, såsom kommissionens

redogörelse utvisar, framkommit under relativt sen tidpunkt. Kommissionen

anser för sin del, att det skulle vara lyckligast örn även denna del av Kungsträdgården

kunde i framtiden lämnas obebyggd.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Enligt vissa vid sekelskiftet framkomna förslag till bytesavtal mellan kronan

och staden, omnämnda i kommissionens ovan lämnade redogörelse, skulle

kronan förbinda sig att för all framtid lämna Kungsträdgården obebyggd.

Sedermera lia även dryftats förslag att staden skulle förvärva Kungsträdgården

med äganderätt, givetvis för att låta den intagas i stadsplanen såsom

öppen plats. Ett flertal värderingar av området lia i anslutning till dessa

förslag verkställts; de värden som därvid framkommit lia emellertid skiftat

högst avsevärt, alltefter de olika principer som vederbörande värderingsman

ansett böra ligga till grund för värderingen.

Då markkommissionen, trots sin principiella inställning, likväl inser att

det av olika skäl kan komma att visa sig nödvändigt för kronan att i viss

män utnyttja sin rätt att förfoga över Kungsträdgården, finner kommissionen

sig icke kunna medverka till att denna möjlighet nu stänges. De nyssberörda

linjerna för bevarandet av Kungsträdgården obebyggd synas därför icke kunna

förordas. Å andra sidan torde det vara ur stadens synpunkt önskvärt att nu

erhålla en garanti för att Kungsträdgården under någon icke alltför kort tidrymd

kommer att i sin helhet bibehållas såsom park.

Kommissionen vill därför föreslå att kronan, utan att avstå från äganderätten

till Karl XII:s Torg och Karl XIII:s Torg, upplåter dem till staden fölen

tid av 50 år att användas för parkändamål. Upplåtelsen bör givetvis icke

medföra hinder för kronan att vidtaga jämkningar i planen för de kronan

tillhöriga byggnaderna utmed områdenas västra sida samt, om kronan skulle

förvärva enskild tillhöriga fastigheter därstädes, jämväl i planen för dessa.

Någon ändring i kronans befogenhet att själv utöva eller åt enskild förläna

fasadrätt emot Kungsträdgården följer självfallet icke med parkupplåtelsen

till staden. I samband med ifrågavarande parkupplåtelse bör staden

medgivas rätt att allt framgent bibehålla den till Karl XII:s Torg föilagda

pumpstationen. Staden måste dock låta sig angeläget vara att tillse att icke

sådana anordningar vidtagas vid pumpstationen, att områdets utseende därigenom

störes, överhuvudtaget bör det åligga staden att hålla parken i ett

välvårdat och tilltalande skick. Till frågan örn skyldighet för staden att till

kronan utgiva ersättning i anledning av de nyssberörda upplåtelserna vill

kommissionen nedan återkomma.

Humlegården är sedan mer än ett halvsekel tillbaka upplåten till staden

tills vidare för parkändamål enligt formligt ''kontrakt, för närvarande gällande

med 10 års ömsesidig uppsägning. Särskild avgift för upplåtelsen utgår icke.

I avtalet har kronan förbehållit sig rätt att, efter ett års varsel, tillbygga

bibliotekshuset eller i parken uppföra annan byggnad för allmänt behov.

Markkommissionen finner av skäl, liknande dem som av kommissionen

anförts beträffande Kungsträdgården, önskvärt och lämpligt att jämväl Humlegården

upplåtes för parkändamål till staden för en längre tid — 50 år — samt

att under nämnda tid kronans möjligheter att bebygga Humlegården begränsas

till att allenast avse tillbyggnad för bibliotekshuset eller uppförande av annan

byggnad för bibliotekets behov.

604 40

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Härefter vill kommissionen upptaga frågan örn skyldighet för staden att till

kronan utgiva ersättning dels för kronans avstående, på sätt ovan förordats,

av mark för gatuändamål dels ock för nyssberörda upplåtelser för park- och

andra ändamål. Att nämnda båda ersättningsspörsmål, i den mån de beröra

Kungsträdgården, äga ett visst inre samband synes uppenbart.

Vad beträffar gatumarken vid Kungsträdgården bör staden ersätta kronan

såväl den tomtmark, som enligt vad av kommissionen föreslagits skall utläggas

till gata, som den tomtmark som redan tidigare tagits i anspråk för sådant

ändamål. I fråga örn Karl XIII:s Torg kan arealen av vad som sålunda bör

ersättas, på grund av förefintligheten av den genom 1895—1898 års avtal tillskapade

gränslinjen, bestämmas genom direkt mätning. Såsom bilagda karta,

märkt Pl. VII, utvisar, uppgår arealen, med bortseende från den mark, varå

norra delen av ateljébyggnaden är belägen, till sammanlagt cirka 2,025 kvadratmeter.

Vad Karl XII:s Torg beträffar möta avsevärda svårigheter av rättslig

art att bestämma storleken av den tomtmark som redan utlagts till gata eller

som nu tages i anspråk för dylikt ändamål. En närmare redogörelse för de

olika rättstvister, som härutinnan föreligga mellan kronan och staden, har

lämnats av de av markkommissionen tillkallade vidräkningsmännen i en av dem

gjord utredning angående Karl XII:s Torg. Å här bilagda karta, märkt Pl.

VII, utgöra de med gul färg och de med grön kantfärg betecknade områdena

vad som enligt en av stadsingenjören Vilkens 1723 upprättad, av stadsingenjören

Tgbeig 1890 reviderad karta tillhör arsenalstomten. Arealen av den gula

marken, motsvarande vad som enligt kommissionens förslag sammanlagt tages

i anspråk för gatuändamål av tomten, sådan denna ter sig enligt nämnda reviderade

karta, är ungefär 1,000 kvadratmeter. Enligt Tillsei ursprungliga karta,

vilken ägde viss officiell karaktär, var vinkeln i tomtens nordöstra hörn

trubbig, något som innebär en ökning av tomten å dess östra sida utöver vad

som å kartan angivits med gul färg. I det ovanberörda av borgarrådet Sundberg

lämnade utlåtandet angående Karl XII:s Torg anses, i viss motsättning

till vad staden vid en del tidigare tillfällen gjort gällande, att tomtens gräns

i söder ungefärligen sammanfaller med Strömgatans inre linje eller, örn man

ser på kartan, med södra gränsen av det med grön täckfärg betecknade området.

Enligt kronans mening hör emellertid till tomten all utfylld mark ända fram

till Norrström. Äganderätten till de med brun färg betecknade områdena i

övrigt synes även till åtminstone deras större del vara mellan parterna omtvistad.

Under beaktande av de sålunda omförmälda tvistigheterna samt med hänsynstagande

jämväl till övriga vid kommissionens undersökningar framkomna

omständigheter har kommissionen ansett att en uppgörelse beträffande de med

gul eller brun färg betecknade, redan till gata utlagda eller för sådant ända

mål avsedda områdena bör ske så, att kronan till staden överlåter dels de

gula områdena — till dessa områden, vilka, med undantag för vad som upptages

av ateljébyggnaden, tillhopa utgöra 3,025 kvadratmeter, synes kronans

äganderätt vara tämligen klar — och dels all sin rätt till de bruna områdena.

Å andra sidan bör staden avstå från varje anspråk å äganderätt till det å kartan

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

med grön täckfärg betecknade området samt, då gränsen åt söder för det med

grön kantfärg betecknade området icke är ostridig, jämväl från alla sådana

anspråk å sistnämnda område.

Markkommissionen har ansett nödigt att anlita särskilda värderingsman

för bestämmande av värdet å vad som bör av staden utgivas för kronans överlåtelse

av de med gul färg betecknade områden, varå norra delen av ateljébyggnaden

för närvarande är belägen och vilka i areal innehålla, den del som

erfordras för en vidgning av Hamngatan å denna del till en bredd av

19.8 meter (bredden betingad av de förut omnämnda murförhållandena i ateljébyggnaden)

cirka 105 kvadratmeter och den del som därutöver erfordras för

en breddning av gatan till 26 meter omkring 80 kvadratmeter. Värderingsnrännen,

vilka varit intendenterna K. Bildmark och J. Berg, ha i ett den 15

februari 1940 avgivet värderingsutlåtande, hänförande sig till det i augusti

1939 rådande prisläget, uppskattat värdet av den del av ateljébyggnadens

byggnadsyta som erfordras för breddning av Hamngatan till 19.8 meter

(105 kvadratmeter), däri inberäknat ombyggnadskostnader m. m., till 305,000

kronor samt hela den del av byggnadsytan, som erfordras för vidgning av

Hamngatan till 26 meter (182 kvadratmeter), däri inberäknat ombyggnadskostnader

m. m., till 445,000 kronor. Bildmark ansåg, att dessa belopp avsåge

uteslutande arealerna 105 kvadratmeter respektive 182 kvadratmeter. Berg

höll däremot före att beloppen skulle utgöra ersättning jämväl för den markremsa

örn 8.25 meters bredd, som öster örn ateljébyggnaden finge anses vara

till sitt utnyttjande bunden av denna byggnad och som enligt det första alternativet

utgjorde omkring 72 kvadratmeter och enligt det andra alternativet omkring

123 kvadratmeter. I ett den 16 februari 1940 dagtecknat tillägg till nyssnämnda

värderingsutlåtande ha värderingsmännen meddelat att, under den av

kommissionen i dess förslag uppställda förutsättningen att Hamngatan å detta

ställe först vidgas till 19.8 meters bredd och att en ytterligare vidgning av

gatan till 26 meter företages vid en senare tidpunkt, för denna andra etapp

uppstår en merkostnad av 130,000 kronor.

Markkommissionen har funnit skäligt, att kronan i mellanvarandet mellan

kontrahenterna tillgodoföres för den överlåtna delen av ateljébyggnadens

byggnadsyta, i avröjt skick, 575,000 kronor samt, i anledning av uppgörelsen

i fråga örn gatorna och beträffande äganderätten till Karl XII:s Torg, 1,512,500

kronor. Yad särskilt beträffar den för gatuändamål upplåtna marken vill

kommissionen understryka, att en uppskattning av denna mark efter fullt

tomtmarksvärde icke kunnat ifrågakomma; emot en sådan åtgärd talar bland

annat den omständigheten att, reellt sett, kronan icke genom gatumarksupplåtelsen

erhåller någon nämnvärd inskränkning i de möjligheter att bebygga

Kungsträdgården som eljest skolat föreligga. Å andra sidan kan i detta sammanhang

erinras örn att utmed gatorna belägna delar av Kungsträdgården,

vilka avses fortfarande skola förbliva i kronans ägo, i viss mån komma att

brukas för gångtrafiken. De nyssnämnda ersättningsbeloppen böra ses i ett

visst samband med den ekonomiska uppgörelse, som kommissionen vill föreslå

beträffande park- och pumpstationsupplåtelserna; och må i sistnämnda hänseende

anföras följande.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Såsom av den av kommissionen lämnade redogörelsen framgår förekommer

i åtskilliga främmande rikshuvudstäder att respektive stat tillhöriga områden,

ofta av betydande omfattning, upplåtas för parkändamål utan att därför betingas

någon särskild ersättning av staden. I överensstämmelse därmed borde,

har man menat, sådana parkupplåtelser som de av kommissionen nu förordade

lämnas åt Sveriges huvudstad utan att svenska staten därför påfordrade särskild

gottgörelse. Talesmännen för denna uppfattning ha även betonat, att

hittills icke utgått någon ersättning för nyttjandet av Kungsträdgården och

Humlegården. Bemärkas må emellertid att kronan, utöver Kungsträdgården

och Humlegården, utan ersättning eller mot endast obetydlig sådan tillhandahåller

staden avsevärda områden för parkändamål. Den i omedelbar anslutning

till stadens bebyggda delar belägna, kronan tillhöriga södra delen av

Djurgården innehåller sålunda, om man frånräkna!- särskilt upplåtna områden,

icke mindre än omkring 1,850,000 kvadratmeter mark.

Markkommissionen anser det med rätt och billighet överensstämmande att

staden lämnar kronan en rimlig ersättning för att Kungsträdgården och

Humlegården bibehållas vid sin parkkaraktär under den av kommissionen

angivna tiden. Såsom gottgörelse för dessa markupplåtelser ävensom för uppgörelsen

i fråga örn nyttjandet av marken för pumpstationsanläggningen i Karl

XII:s Torg har kommissionen ansett ett engångsbelopp av tillhopa 800,000

kronor böra utgå. Därutöver synes lämpligt att staden, till erinran örn parkupplåtelsernas

natur, till kronan utgiver en formell årlig avgift, förslagsvis

bestämd för Karl XII:s Torg och Karl XIII:s Torg till sammanlagt 100 kronor

och för Humlegården till likaledes 100 kronor.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

KAP. 6.

Ladugårdsgärdet och Bellevue.

Avd. I. Ladugårdsgärdet.

Konungens dispositionsrätt över Djurgården grundar sig på riksens

ständers underdåniga skrivelse den 1 december 1809, varigenom ständerna

erbjödo Karl XIII att till bestridande av samtliga utgifter för hovhållning

m. m. emottaga en viss årlig summa mot det att till riksens ständer överlämnades

»såsom en i evärdliga tider åt dem förbehållen rättighet» förvaltningen

och användandet av de kungs- och kungsladugårdar m. m., som förut

stått under Konungens omedelbara styrelse, med iakttagande dock, att »den

här vid huvudstaden belägna Djurgården bör förbliva under Kungl. Maj:ts

enskilda disposition», i sammanhang varmed ständerna emellertid anhöllo,

»att den s. k. Djurgårdskassan måtte endast få användas till Djurgårdens förbättring

och förskönande samt därvarande broars och vägars underhåll, och

icke graveras med särskilda avlöningar eller gratifikationer till några vissa

personer». Enligt statsrådsprotokollet den 26 februari 1810 antog Kungl.

Majit riksens ständers erbjudande på sätt och med villkor ovannämnda

skrivelse innehöll.

Emellertid Ira, vad beträffar den s. k. Norra Djurgården, olika delar såväl

upplåtits för särskilda, allmänna eller enskilda ändamål som ock, under medverkan

av riksdagen, med äganderätt överlåtits till Stockholms stad eller

enskilda.

Sålunda har alltsedan den tid, då trupper först började förläggas i garnison

till huvudstaden, Ladugårdsgärdet utgjort exercis- och manöverplats för dessa,

och så småningom togs för detta ändamål i anspråk större delen av Norra

Djurgårdens odisponerade område. I samma mån som delar av Norra Djurgården

sedermera blevo upplåtna för andra ändamål — hamnanläggningen vid

Värtan, järnvägsanläggningar, Sturevägen, kaserntomterna m. m. — inskränktes

Stockholmstruppernas övningsterräng.

Vid 1901 års riksdag väcktes en motion örn skrivelse till Kungl. Majit med

begäran örn utredning angående avyttrande för byggnadsändamål av vissa

delar av Ladugårdsgärdet m. m. Motionen avstyrktes av statsutskottet, som

emellertid i motiveringen anförde, att det var förvissat om, att Kungl. Majit

skulle ha sin uppmärksamhet fäst på saken.

Riksdagens beslut i denna fråga utföll visserligen i enlighet med statsutskottets

hemställan, men i sin till Konungen den 2 juni 1901 avlåtna skrivelse

i fråga örn Kungl. Majits proposition om ny härordning anförde riksdagen

— i enlighet med av statsutskottet framlagt förslag — bland annat, att

i och för bestridande av de med den nya härordningen förenade extra utgifter

borde vissa delar av det kronan tillhöriga, norr örn Djurgårdsbrunns viken

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

och Djurgårdsbrunnskanalen belägna området kunna med fördel för staten

försäljas.

Med anledning av vad sålunda förekommit tillsattes den s. k. ladugårdsgärdeskommittén.

I sitt den 19 maj 1903 avgivna betänkande anförde kommittén,

att av verkställd utredning i första hand framgått, att Ladugårdsgärdet

dåmera vore otillräckligt och även i övrigt olämpligt såsom övningsfält

för de i Stockholm förlagda trupperna och att det därför måste, oavsett

andra på frågan örn Norra Djurgårdens försäljning inverkande omständigheter,

ersättas med ett nytt övningsfält. Såsom sådant föreslog kommittén

det s. k. Järvafältet.

I sitt utlåtande behandlade kommittén frågan örn Norra Djurgårdens

exploatering. Kommittén anförde därvid bland annat, att Norra Djurgården

med avseende å därstädes befintliga, i allmänhet goda terrängförhållanden

samt möjligheter till fördelaktiga avlopps- och dräneringsledningar vore ett

ur sanitär synpunkt synnerligen gynnsamt område för bebyggande. Markens

beskaffenhet vore ock sådan, att utmärkt byggnadsgrund å de flesta ställen

förefunnes. Omväxlingar mellan höjder och dalgångar samt de långa strandlinjerna

utmed vackra vattendrag utgjorde naturliga förutsättningar för att en

här uppstående stadsdel borde bliva estetiskt tilltalande. Alla omständigheter

tydde alltså därpå, att, örn Norra Djurgården upplätes till bebyggande, därstädes

inom en jämförelsevis ej alltför långt avlägsen framtid komme att växa

upp en ny, modern stadsdel, i fråga örn naturliga betingelser för sundhet,

omväxling och trevnad fullt jämförlig med, örn icke överträffande, de bästa

Stockholm dittills ägde.

Kommittén hyste den uppfattningen, att Norra Djurgården, så snart ske

kunde, borde upplåtas till bebyggande ävensom att försäljningen borde så

ordnas, att de områden först avyttrades, vilka kunde undvaras för truppernas

övningar, eller alltså trakterna i närheten av Östra stationen samt mellan

Yalhallavägens förlängning och Djurgårdsbrunnsviken.

I utlåtande över ovannämnda kommittébetänkande anförde riksmarskalksämbetet

bland annat, att Djurgården, som av ålder varit upplåten till den

regerande Konungens disposition, hade såsom folkpark och förlustelseort för

huvudstadens invånare, i synnerhet av de obemedlade klasserna, en mycket

viktig uppgift att fylla både ur sanitär och estetisk synpunkt. Riksmarskalksämbetet

kunde icke för sin del instämma i kommitténs uppfattning örn lämpligheten

och önskvärdheten av hela Norra Djurgårdens intagande i stadsplanen

och upplåtelse till bebyggande, utan måste tvärtom såsom sin åsikt uttala, att

det huvudsakliga av ifrågavarande vidsträckta område helst borde bibehållas

för sitt nuvarande ändamål att vara ett park- och skogsområde, ordnat för ut

flykter och besök av stadens lustvandrande invånare. Då det emellertid vore

av vikt för statsverket att redan nu kunna försälja någon del av den värderika

marken närmast staden för att därigenom bereda erforderliga medel till inköp

av nytt övningsfält, och då det ur Stockholms stads synpunkt torde vara

önskligt, att staden mot denna del av Djurgården bleve reglerad, ansåge sig

riksmarskalksämbetet böra framlägga förslag örn, att vissa mindre delar av

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

elen ifrågavarande marken omedelbart måtte intagas i stadsplanen och upplåtas

till bebyggande.

De områden, som riksmarskalksämbetet därvid avsåg, utgjordes av dels det

sedermera s. k. Karlaplansområdet, dels ock det område vid Djurgårdsbrunnsviken,

som skogsinstitutet då disponerade, jämte den närmast öster därom

belägna marken fram utöver Källhagens område ungefär till gränsen av

kavallerietablissementets tomt.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt 1905 års riksdag därefter bland

annat dels upplåtandet av det s. k. Järvafältet till övningsplats för Stockholmstrupperna,

dels försäljning av omförmälda två områden av Norra Djurgården,

dels ock att av därvid inflytande försäljningsmedel finge täckas vissa

kostnader för Järvafältet och nytt skogsinstitut, varefter återstoden skulle

tilläggas lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Vid 1906 års riksdag medgavs därefter i enlighet med Kungl. Maj:ts därom

framställda förslag försäljningen av veterinärinstitutets dåvarande område

vid Karlaplan.

I en vid 1913 års riksdag väckt motion (II: 229) hemställdes, att riksdagen

ville, för sin del uttalande den önskan att Djurgården vid Stockholm i så stor

utsträckning som möjligt bibehölles såsom naturlig park, i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att utredning verkställdes för att snarast möjligt en lämplig

gräns kunde fastslås för de områden, som borde såsom park för all framtid

bevaras.

I anledning av motionen avlät riksdagen underdånig skrivelse (nr 69), vari

anfördes:

En storstads behov av öppna parker till motvikt mot den sammanpackade

befolkningens mer eller mindre ohygieniska liv är numera allmänt erkänt. I

Djurgården äger Stockholms befolkning tillgång till en naturpark av säregen

skönhet och enastående behag. För denna befolkning är det därför av utomordentligt

intresse, att dessa skatter åt densamma bevaras. Men det är givetvis

därjämte även av stort intresse för hela vårt land, att Sveriges huvudstad i all

framtid omgives av en väl bevarad ursprunglig natur av utpräglad svensk typ.

Riksdagen vill emellertid i samband härmed framhålla, att det speciella

intresset för Djurgårdens bevarande i orubbat skick enligt riksdagens mening

ej lär få mer än nödvändigt inkräkta på Djurgårdens egenskap av att vara

Stockholms befolknings främsta tillflykts- och rekreationsort I denna sin

egenskap är nämligen Djurgården så intimt förenad med vår huvudstads

historia, att ingen svensk önskar, att den traditionen skall brytas, utan att

Djurgårdens minnesrika platser i sitt ursprungliga skick skola bevaras till

glädje och nytta även för kommande generationer av vår huvudstads och vårt

lands befolkning. . ,

Vid övervägande av, i vad mån ett förverkligande av de i motionen uttalade

önskemålen kan låta sig göra, synes, vad södra Djurgården beträffar, grundad

anledning finnas att hoppas, att den fara, som här en tid tycktes hota i form

av tomtupplåtelser till villabyggnader, nu är förbi. Enskild besittningsrätt

till delar av en offentlig parks område är naturligen synnerligen olämplig och

bör så mycket som möjligt undvikas, då en folkparks alla vackra platser böra

vara för den stora allmänheten tillgängliga, och synes detta krav å Sodra

Djurgården bliva alltmer beaktat, vilket framgår jämväl därav att nya vagar

anläggas och strandpromenader framdragas på förut avstängda områden.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

"Vidkommande härefter norra Djurgården, så uppträda här starka och å sin

sida berättigade intressen hotande mot detta områdes bevarande som öppen

park. Såväl statsverkets ekonomiska intresse av tomtförsäljningar som expansionsbehovet

hos statens till huvudstaden förlagda institutioner hava givit

anledning till inkräktningar på parkområdet, som, i och för sig förklarliga,

dock giva full aktualitet åt det av motionären framförda spörsmålet. Då

enligt riksdagens förmenande visserligen betydliga delar av norra Djurgården,

men dock på långt när icke hela dess område, böra ekonomiskt exploateras,

synes riksdagen därför starka skäl föreligga att överväga, vad som lämpligen

bör bibehållas som park och vad som kan upplåtas till andra ändamål.

Örn således Djurgårdens bibehållande i största möjliga grad såsom park

i sin nuvarande utsträckning framstår såsom önskvärt för riksdagen, må å

andra sidan framhållas, att då, såsom också av vad ovan anförts framgår,

detta önskemåls förverkligande skulle i främsta rummet komma att innebära

ett tillgodoseende av Stockholms stads befolknings intressen, staten till gengäld

för sin underlåtenhet att exploatera ifrågavarande markområden med fog

kan göra anspråk på att vid kommande eventuella mellanhavanden med Stockholms

stad röna största tillmötesgående från stadens sida.

Pa grund av vad sålunda anförts hemställde slutligen riksdagen, under

uttalande av den önskan, att Djurgården vid Stockholm i så stor utsträckning

som möjligt bibehölles såsom naturlig park, att utredning måtte verkställas,

så att snarast möjligt en lämplig gräns kunde fastslås för de områden, som

borde såsom park för all framtid bevaras.

Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av de s. k. djurgårdssakkunniga.

I sitt den 15 maj 1917 dagtecknade betänkande, vilket åtföljdes

av tre särskilda kartor, framlade de sakkunniga ett förslag angående den

framtida dispositionen av Djurgården, vari bland annat förordades, att vissa

områden å Norra Djurgården för framtiden skulle bevaras såsom naturlig

jraik samt att vissa andra områden därstädes måtte, i den mån de erfordrades

för byggnadsändamål, bebyggas så glest och till så ringa höjd, att byggnaderna

kunde sägas underordna sig trädvegetationen.

Frågan om exploateringen av Norra Djurgården har alltsedan år 1914 varit

i icke ringa grad sammankopplad nied frågan örn landets försvarsorganisation

på så sätt, att vissa engångskostnader m. m. för försvaret täckts eller avsetts

skola täckas genom exploatering av Norra Djurgården. Så kan nämnas att

1918 års riksdag, i anledning av en kungl, proposition och i sammanhang med

anläggning av ny docka vid flottans station i Stockholm, godkände vissa

mellan delegerade för kronan och Stockholms stad träffade avtal om markbyten.

Enligt dessa skulle kronan av staden för avsedd flottstation och docka

m m. förvärva vissa delar av den s. k. Djurgårdsstaden samt Beckholmen och

Fjäderholmarna, ■varemot kronan till staden skulle överlåta vissa områden å

Djurgården, avsedda för blivande hamnanläggningar m. rn. I dessa områden

ingingo en betydande del av de områden vid Kaknäs och Lindarängen, som

djurgårdssakkunniga föreslagit skola bibehållas såsom park; i övrigt utgjordes

de överlåtna områdena av mark, som djurgårdssakkunniga ansett kunna upplåtas

för huvudsakligen slutet byggnadssätt.

I syfte att förbereda den vidare exploateringen av vissa delar av Ladugårds
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

gärdet anbefallde Kungl. Majit genom nådigt brev den 23 januari 1920 djmgårdskominissionen

— denna hade verkat inom särskilda åt densamma anförtrodda

områden sedan år 1910 — att i samråd med byggnadsstyrelsen samt,

beträffande bär nedan under punkterna 2), 3) och 4) lämnade uppdrag, jämväl

med riksmarskalksämbetet,

1) inleda underhandlingar med Stockholms stad beträffande ekonomiska

frågor, som stöde i samband med införlivande med stadens planlagda område

av nya delar utav Norra Djurgården samt avgiva de förslag, som härav kunde

föranledas, eventuellt innefattande ändring i gällande lag örn fastighetsbild

ning i stad,

2) uppgöra förslag till sådana oundgängligen nödvändiga trafikleder å

Norra Djurgården, av vilka trängande behov förelåge,

3) uppgöra program till pristävlan örn upprättande av en skelettplan för

de genomgående trafiklederna över Norra Djurgården,

4) på grundval av nämnda pristävlans resultat uppgöra ett förslag till dylik

skelettplan, samt

5) därefter träffa preliminära överenskommelser med kommuner eller

enskilda, som kunde hava intresse av kommunikationsfrågans lösning, om

utförandet, såväl över Norra Djurgården som i fortsättningen intill anknytningspunkterna

med befintliga trafikleder, av de trafikleder, vilka inginge i

det under 4) nämnda förslag till skelettplan och ansåges böra inom en närmare

framtid komma till utförande.

I anledning därav överlämnade djurgårdskommissionen med utlåtande av

den 27 januari 1925 förslag till program för en allmän pristävlan rörande

skelettstadsplan för Norra Djurgården.

I sitt den 18 mars 1925 avgivna betänkande lia även statens byggnadssakkunniga

berört frågan örn Norra Djurgårdens exploatering och därvid anfört

bland annat följande.

Det förnämsta hindret för Norra Djurgårdens ordnande har varit och vore

alltjämt, att så stor del därav användes till övningsfält för militären. Härigenom

hade man, för tillfredsställandet av expansionsbehovet hos statens till

huvudstaden förlagda institutioner nödgats inkräkta på mark, som bort till

höra parkområdet, och gått miste om fördelen av att kunna förlägga sådana

institutioner, som stimulerade bostadsbyggande i sin närhet, till Ladugårdsgärdet.

där icke blott möjligheter till exploatering av mark för bostadsändamål

förefunnes, utan det ock från statsverkets sida vore högeligen Önskvärt, att

sådan exploatering kunde äga rum så hastigt som möjligt.

Djurgårdssakkunniga hade i sitt betänkande framhållit även denna sistnämnda

synpunkt, och byggnadssakkunniga ville här ytterligare betona såsom

ett viktigt moment vid ordnandet av statens byggnadsverksamhet å Ladugårdsgärdet,

att valet av institutioner och tomtplats skedde med hänsyn

även till institutionens förmåga att stimulera bostadsbyggande och till den

omgivande terrängens lämplighet därför.

Én absolut nödvändig förutsättning för tillämpandet av denna metod vore

emellertid, att Ladugårdsgärdet i sin helhet definitivt upphörde att vara

övningsfält. Upplåtande till försäljning av smala markremsor i gärdets kanter,

såsom dittills ägt runi, vore ur denna synpunkt mindre tillfredsställande, bebyggandet

måste kunna förläggas till vilken del av gärdet som helst.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Medel till inköp och ordnande av ett enligt moderna begrepp lämpligare

övningsfält än Ladugårdsgärdet beviljades av 1905 års riksdag, i samband varmed

man tänkte sig, att nya kaserner skulle uppföras invid detta fält för samtliga

till huvudstaden förlagda regementen utom Livgardet till häst. Sedan

manga år vöre det nya övningsfältet vid Järva i användning men kasernerna

alltjämt kvar i Stockholm. Att döma av förhållandena i andra huvudstäder,

torde det knappast vara nödvändigt att invid i själva staden belägna kaserner

hava ett stort övningsfält. Örn så vore fället, skulle frågan örn Ladugårdsgärdets

exploatering vara oberoende av frågan om kasernernas förflyttning

och frågor rörande gärdets bebyggande kunde avgöras utan hänsyn till de

militära intressen, som stöde i samband med dess användning till övningsfält.

Att denna tankegång icke är främmande för Kungl. Majit torde man måhända

vara berättigad att antaga på grund därav, att ett betydelsefullt steg

tagits i antydd riktning i och med det åt djurgårdskommissionen lämnade

nådiga uppdraget att upprätta förslag till program för en allmän pristävlan

i fråga örn förslag till skelettstadsplan för Ladugårdsgärdet. Hela denna fråga

om Norra Djurgårdens ordnande delvis som park och delvis enligt fastställd

stadsplan syntes sålunda sent omsider vara förd in på rätt spår. De för dess

rätta bedömande nödiga förberedande utredningarna vore dels redan utförda

(djurgårdssakkunnigas betänkande), dels under arbete (pristävlingen).

^ Sedan 1925 års riksdag i skrivelse den 31 maj 1925 (nr 264) anhållit att

Kungl. Maj.t matte vidtaga åtgärder dels för att få nu svävande frågor rörande

äganderätten till och användningen av kronans inom Stockholms stads område

belägna markområden definitivt lösta, dels ock för att åstadkomma en revision

av nu gällande avtal och uppgörelser mellan kronan och staden, i den mån

en sådan revision efter närmare utredning befunnes ur kronans intressesynpunkt

vara önskvärd, uppdrog Kungl. Majit den 12 juni 1925 åt en särskild

kommission - - kronans fastighetskommission av år 192o — att ombesörja

de utredningar och underhandlingar mellan staten och Stockholms stad, som

avsåges i riksdagens berörda skrivelse. I skrivelse den 23 september 1926 bemyndigade

Kungl. Majit därefter kommissionen att förhandla med delegerade

för Stockholms stad örn stadsplan i lämplig utsträckning för Norra Djurgården.

Med utlåtande den 17 mars 1928 överlämnade fastighetskommissionen,

bland annat, en samma dag mellan kommissionen, å kronans vägnar, och delegerade

för Stockholms stad, å stadens vägnar, träffad överenskommelse angående

grunder för exploateringen av viss del av Norra Djurgården. Detta

stadsplaneavtal omfattade i huvudsak den del av Norra Djurgården, som är

belägen sydost om Sturevägen . Enligt avtalet skulle kronan vid exploatering

av nämnda område låta i samråd med stadens myndigheter utarbeta förslag till

stadsplan för delområde efter delområde.

I proposition den 20 april 1928, nr 247, föreslog Kungl. Majit riksdagen att

godkänna förenämnda överenskommelse.

Den 7 maj 1928 beslöto Stockholms stadsfullmäktige godkänna samma

överenskommelse, dock med inskränkning av dess giltighet intill dess ny eller

ändrad lagstiftning angående förhållandet mellan kommun och markexploatör

trädde i kraft samt under vissa angivna förbehåll i övrigt.

I skrivelse den 5 juli 1928, nr 357, anmälde riksdagen bland annat, att riks
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

dagen i anledning av förenämnda proposition dels godkänt överenskommelsen

rörande grunderna för exploatering av vissa områden å N orra Djurgården,

dock under villkor, att Stockholms stadsfullmäktige, såsom tillägg till sitt

beslut den 7 maj 1928 rörande begränsning av sagda överenskommelses giltighetstid,

före den 1 oktober 1928 förklarade, att — oavsett huruvida ny eller

ändrad lagstiftning angående förhållandet mellan kommun och markexploatör

bomme till stånd — överenskommelsens bestämmelser i punkterna 1—11

skulle gälla ett område i huvudsak anslutande sig till det å en av överstelöjtnanten

Ingemar Peterson den 25 maj 1928 upprättad karta med röd linje

avgränsade området, dels medgivit vissa modifikationer i avtalet.

Det område, beträffande vilket överenskommelsens bestämmelser i punkterna

1—11 skulle äga tillämpning oförändrade, omfattade i huvudsak dels

den mark, som är belägen mellan Valhallavägen, Sturevägen och Banérgatans

förlängning norrut, dels ett i anslutning till Karlaplansområdet och övriga

redan exploaterade delar av Norra Djurgården beläget område söder örn Valliallavägens

tilltänkta förlängning, dels ock en fortsättning norrut av sistnämnda

område utmed den blivande stora utfartsleden till frihamnen.

Å sammanträde den 17 september 1928 beslöto Stockholms stadsfullmäktige

biträda riksdagens beslut beträffande sagda överenskommelse.

Genom beslut den 19 oktober 1928 godkände därefter Kungl. Majit ifrågavarande

överenskommelse med de av riksdagen och stadsfullmäktige däri

beslutade ändringarna (1928 års ladugårdsgärdesavtal).

Beträffande åtgärderna för exploateringens igångsättande hade föredragande

departementschefen anfört i det vid förenämnda proposition fogade statsrådsprotokollet,

att den första åtgärden syntes bliva att uppgöra en skelettplan

för trafikleder m. m. samt en generalplan för dispositionen av hela området,

varefter skulle följa upprättande av stadsplan för delområde efter delområde.

Sedan ladugårdsgärdesavtalet slutligen godkänts den 19 oktober 1928 samt

Kungl. Majit den 15 mars 1929 bemyndigat byggnadsstyrelsen att efter allmän

svensk pristävlan uppgöra förslag till stadsplan för de områden å Norra Djurgården,

som närmare utmärkts å ovannämnda karta, anordnade byggnadsstyrelsen

sådan tävlan samt lät på grundval av tävlingsmaterialet utarbeta förslag

till stadsplan och stadsplanebestämmelser. Efter åtskilliga förhandlingar

mellan kronan och staden träffades år 1931 sådan slutlig överenskommelse

mellan kontrahenterna att exploateringen kunde igångsättas (1931 års ladugårdsgärdesavtal)

.

I enlighet med statsmakternas redan år 1930 fattade beslut (jfr prop.

252/1930) har exploateringen handhafts av djurgårdskommissionen.

Beträffande omfattningen av det nu stadsplanelagda området av Ladugårdsgärdet

hänvisas till bilagda karta, märkt Pl. VIII.

På därom av djurgårdskommissionen i skrivelse den 22 november 193o

gjord framställning har Kungl. Majit den 24 november 1933 uppdragit åt

kommissionen att med Stockholms stad upptaga skyndsamma förhandlingar

rörande dels intagande i stadsplan av det område å Ladugårdsgärdet, som

helt omramades av de delar, vilka ingingo i 1928 års förenämnda Ladugårds
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

gärdesavtal, jämte sådana andra delar av Ladugårdsgärdet, som prövades

lämpligen böra i det sammanhanget intagas i stadsplan, samt villkoren härför

ävensom rörande viss ny a.vloppskulvert, dels ock angående sådana ändringar

av stadsplanen för de söder örn berörda områden belägna delarna av nuvarande

stadsplaneområden, som från kronans sida funnes böra i förevarande

sammanhang {^kallas.

I skrivelse till Stockholms stadskollegium den 5 december 1933 hemställde

djurgårdskommissionen — som därvid överlämnade avskrift av Kungl. Majlis

förenämnda beslut — till stadskollegiet att besluta örn upptagande med

kommissionen av skyndsamma förhandlingar i de avseenden, som avsåges i

Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut. Därefter översändes av kommissionen

med skrivelse den 2 januari 1934 till Stockholms stads stadsplanekontor ett

på kommissionens föranstaltande av arkitekten J. Alb. Stark och förste ingenjören

hos kommissionen H. Frölén utarbetat förslag till stadsplan för de i

Kungl. Maj:ts merberörda beslut angivna jämte vissa angränsande områden

för att utgöra underlag för de avsedda förhandlingarna mellan kommissionen

och staden.

Sedan därefter vissa överläggningar hållits mellan djurgårdskommissionen

och Stockholms stads för ändamålet utsedda förhandlingsdelegerade, överlämnade

de sistnämnda med skrivelse den 22 mars 1935 ett av stadens stadsplanenämnd

i ärendet avgivet utlåtande, vari framfördes vissa erinringar mot

stadsplaneförslaget. Därvid framhölls, bland annat, att det ännu obebyggda

området mellan Värtavägen—Borgen—Djurgårdsbrunns viken borde för framtiden

behållas obebyggt och en eventuell bebyggelse förläggas å höjderna

norr och öster örn sagda område. För egen del anförde stadens delegerade,

att de i likhet med stadsplaneniimnden ville framhålla angelägenheten av att

en allmän dispositionsplan för hela östra delen av Norra Djurgården uppgjordes.

Tillgången till en dylik plan borde, syntes det de delegerade, i väsentlig

män underlätta bedömandet av i vad mån och i vilken omfattning ytterligare

delar av Ladugårdsgärdet lämpligen borde bebyggas. Önskvärt vore

därför, enligt delegerades mening, att diskussionen rörande det föreliggande

stadsplaneförslaget uppskötes, till dess en sådan allmän dispositionsplan

förelåge.

Sedermera ha ytterligare förhandlingar i ämnet förts mellan djurgårdskommissionen

och representanter för staden.

Vid behandlingen inom markkommissionen av frågan örn dispositionen av

de ännu icke stadsplanelagda och bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet Ilar

av Stockholms stads representanter inom kommissionen framhållits angelägenheten

av att särskilt en betydande del av den öppna slätten förbleve

obebyggd. Det vore nämligen önskvärt att i huvudstadens omedelbara närhet

hålla frilagt ett område, som kunde upplåtas för utställningar eller begagnas

såsom mötesplats vid utomordentliga tillfällen m. m. Därjämte vore ett bevarande

av vad som återstode av denna vackra och säregna hednatur ur naturskydds-

och kulturhistorisk synpunkt av stort allmänt intresse.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

I anledning av vad sålunda från stadens representanter anförts, Ilar kommissionen

för ett närmare klarläggande av denna markfråga funnit sig böra

så långt möjligt få utrönt i vilken omfattning krav på mark inom ifrågavarande

område för statliga eller kommunala byggnader kunde komma att framställas

under de närmaste årtiondena. I detta syfte har en förfrågan framställts hos

byggnadsstyrelsen. Stockholms stad hade redan i anledning av den av markkommissionen

gjorda inventeringen över föreliggande markproblem förtecknat

stadens markbehov å Gärdet.

Byggnadsstyrelsens utredningsbyrå har i anledning av kommissionens förfrågan

meddelat följande.

Byggnadsstyrelsen har den 29 april 1938 erhållit Kungl. Majlis uppdrag

att låta verkställa utredning angående statens lokalfrågor i Stockholm och

därmed sammanhängande spörsmål.

Såsom en första åtgärd för fullgörande av detta uppdrag har byggnadsstyrelsen

från samtliga statliga verk och myndigheter i Stockholm införskaffat

uppgifter rörande deras lokalbehov. Bearbetningen av dessa uppgifter pågår.

Samtidigt pågår utredning rörande det eller de lämpligaste områdena för förläggning

av de nya statliga byggnader, som utredningen kan visa vara erforderliga.

Arbetet med den påbjudna undersökningen är sålunda icke avslutat,

varför intet bestämt uttalande nu kan göras rörande resultatet. Emellertid

torde man bland annat få räkna med, att nedannämnda, under närmaste framtid

erforderliga nybyggnader till avsevärd del kunna befinnas lämpligen böra

förläggas å Ladugårdsgärdet eller å områden i dess omedelbara närhet:

Akademien för de fria konsterna, arméförvaltningen, allmänna barnbördshuset,

byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, flygmuseum, länsstyrelsen i Stockholms

län, högre allmänna lärarinneseminariet, museum för konstindustri,

museum för modern konst, musikaliska akademien, östasiatiska samlingarna,

radiotjänst, tekniska skolan samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dessutom

skall, enligt redan föreliggande beslut av statsmakterna, hit förläggas

nybyggnader för marinförvaltningen, flygförvaltningen, militära högskolorna,

pensionsstyrelsen samt riksförsäkringsanstalten.

Ovan uppräknade byggnader torde kräva en areal av sammanlagt 250,000

å 300,000 kvadratmeter.

Vederbörande kommunala myndigheter ha uppgivit, att för särskilda ändamål

nu eller i en icke alltför avlägsen framtid erfordrades tomter och mark

å Ladugårdsgärdet om tillhopa över 280,000 kvadratmeter, däribland mark

för polisstation, sjukhus (200,000 kvadratmeter), folkskola (22,000 kvadratmeter),

nya elementarskolan (16,000 kvadratmeter), småskola (5,000 kvadratmeter)

och idrottsplats (12,000 kvadratmeter).

I förevarande samband må även omtalas, att i anledning av markkommissionens

inventering av föreliggande markfrågor från de militära myndigheternas

sida framställts vissa önskemål beträffande förfogandet över staden

tillhörig mark å Norra Djurgården. Vissa områden och byggnader vid Kaknäs

äro av staden upplåtna till nyttjande för skjutbanor för andra militära ändamål

enligt kontrakt som gälla tills vidare med 12 månaders uppsägning (se

kartan Pl. VIII). Chefen för IV arméfördelningen anser det erforderligt, att

kronans dispositionsrätt till dessa områden och byggnader tryggas. Även

sedan Svea livgarde, Livregementet till häst och Svea artilleriregemente

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

blivit förlagda till Järvafältet, föreligger nämligen för till Stockholm förlagda

garnisonskompanier behov av nämnda områden, dock att området

öster örn skjutbanorna vid Kaknäs — med undantag av badplatsen norr örn

St. Hundudden — är av mindre betydelse ur övningssynpunkt. Arméför

delningschefen framhåller även, att skjutbanorna, så länge flottans station är

förlagd till Stockholm, äro erforderliga för marinen.

Markkommissionen.

Av de från byggnadsstyrelsen och Stockholms stad sålunda lämnade uppgifterna

framgår, att det anses föreligga stora såväl aktuella som framtida

behov av mark å Ladugårdsgärdet för statliga och kommunala ändamål.

Att nu närmare fastställa dessa behov låter sig självfallet icke göra, och

de lämnade uppgifterna äro givetvis icke att anse såsom ett definitivt angivande

av markbehov, som föreligga eller framdeles komma att föreligga.

Med undantag för de mera aktuella byggnadsfrågorna måste det nämligen

uppenbarligen möta stora svårigheter att närmare fastställa de byggnadsbehov,

som för kronan och staden kunna komma att förefinnas under en

tidrymd av ett par tre årtionden framåt. Utvecklingen kan medföra en minskning

i dessa behov, sådana de nu kunna förutses, men också, vilket hittills

vunnen erfarenhet giver vid handen, en ökning.

Även örn de angivna markbehoven i stort sett skulle befinnas vara riktigt

angivna, bör emellertid övervägas, huruvida icke andra för ändamålet lämpligare

områden stå till buds. I detta avseende får kommissionen anföra

följande.

En granskning av de av Stockholms stad angivna byggnadsfrågorna visar,

att de till sin natur äro sådana att de svårligen låta sig lösas utan anlitande

av mark å Ladugårdsgärdet. Sålunda har det ofrånkomliga behovet av nya

skolbyggnader uppkommit eller i varje fall aktualiserats genom den skedda

exploateringen av Gärdet för bostadsbebyggelse, och då ifrågavarande skolor

äro avsedda att tjäna icke minst Gärdesbefolkningens behov, böra de givetvis

så vitt möjligt förläggas i anslutning till nämnda bebyggelse. Detsamma

gäller i stort sett de angivna behoven av sjukhus m. m., vartill kommer att

något annat lämpligt område än Ladugårdsgärde över huvud taget icke finnes

tillgängligt för ifrågavarande ändamål inom de östra stadsdelarna. Det

byggnadsbehov, som av Stockholms stad anmälts, torde sålunda näppeligen

kunna tillgodoses med mark inom annan stadsdel.

Vad de statliga byggnadsbehoven beträffar, avse de i huvudsak ämbetsbyggnader,

muséer och vissa centrala skolor (tekniska skolan). Ett inre sam

band mellan dylika anläggningar och den nuvarande bebyggelsen å Ladugårdsgärdet

eller Östermalm i övrigt torde förefinnas allenast i begränsad omfattning.

Ur denna synpunkt föreligger alltså intet hinder att välja de andra örn

råden, som kunna erbjuda sig, för tillgodoseende av de statliga byggnadsbehoven.

Huvudsakligen två utvägar synas därvid stå öppna. Den ena är

att genom inköp av fastigheter i det centrala Stockholm förvärva erforderlig

mark. Härigenom skulle den fördelen vinnas, att den statliga förvaltningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

bleve så nära som möjligt samlad i stadens centrala delar. Den andra är att

förlägga nybyggnaderna till av staten ägda, för exploatering avsedda obebyggda

områden i andra delar av staden, därvid närmast Konradsbergs-,

Mariebergs- och Johanneshovsområdena torde erbjuda sig.

Den första av nu nämnda båda utvägar anser sig kommissionen — som

därvid bortser från de relativt blygsamma möjligheter till statligt bebyggande,

som skulle yppa sig vid ett godtagande av de av kommissionen förordade

förslagen till markuppgörelse beträffande Riddarholmen och Staden mellan

broarna —- icke för sin del kunna förorda, och detta huvudsakligen av ekonomiska

skäl. Inom Stockholms centrala delar finnes numera, med undantag för

förefintliga parker, icke något obebyggt eller outnyttjat område av betydelse i

detta avseende. Uppförandet av statliga byggnader inom dessa delar av staden

förutsätter alltså åtminstone i stort sett förvärv av redan bebyggda tomter,

varvid nära nog undantagslöst befintliga byggnader måste rivas, enär de

icke lämpa sig för eller i vart fall endast med stora kostnader kunna omändras

till ämbetsbyggnader. Priset för dessa fastigheter kommer därmed i själva

verket att bliva liktydigt med ett tomtpris, som skulle ytterligare stegras

därest det bleve känt, att kronan ämnade uppträda som spekulant i större

skala. Därtill kommer, att vid ett byggande i stadens centrala delar all annan

möjlighet till utvidgning och tillbyggnader än genom förvärv av angränsande

fastigheter torde vara utesluten. Dylika förvärv låta sig emellertid ofta alls

icke eller blott till orimliga kostnader genomföras.

Ur kostnadssynpunkt torde det alltså ställa sig avgjort fördelaktigare att

bygga på kronans egna, outnyttjade områden, där, såsom på Ladugårdsgärdet,

tomtpriset rör sig örn väsentligt lägre belopp än i stadens centrala delar.

Visserligen kan invändas, att örn kronan på ett dylikt område uppför sina

byggnader i form av friliggande, låga anläggningar, så åtgår härför så mycket

mark i förhållande till en höghusbebyggelse på ett mera begränsat område,

att det verkliga tomtpriset icke blir mycket lägre i det förra fallet än i det

senare. Markkommissionen, som givetvis icke har att yttra sig örn den Statliga

bebyggelsens art eller form, vill härtill endast anmärka, dels att en ämbetsbyggnad

även torde kunna uppföras i form av höghus, örn så eljest skulle

anses önskvärt och lämpligt, dels att vid en mera låg, friliggande bebyggelse

möjligheter till utvidgningar och tillbyggnader finnas, utan att förvärv av

angränsande fastigheter behöver ske.

Vad åter angår anlitandet av den ovan antydda andra utvägen för anskaffande

av mark för kronans byggnadsbehof’, så torde, med hänsyn till

Johanneshovsområdets avlägsna läge, Konradsbergs- och Mariebergsområdena

vara de, som närmast skulle kunna ifrågakomma. Dessa områden äro visserligen

redan stadsplanelagda, men exploateringen av dem har icke börjat, varför

hinder ej torde möta att vidtaga de ändringar i stadsplanen, som för en

statlig bebyggelse skulle kunna visa sig nödvändiga. Vissa erinringar av

annan art synas dock kunna riktas mot ett förläggande till nämnda områden

av statliga byggnader av den natur, varom här är fråga.

Den statliga förvaltningen har sedan gammalt haft sitt säte i de centrala

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

delarna av Stockholm. Till Riddarholmen äro sålunda förlagda Svea hovrätt,

socialstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket,

riksarkivet, domänstyrelsen och kommerskollegium. I nära anslutning

till Riddarholmen ligger kanslihuset och strax därbredvid försvarsdepartementets

byggnader. Riksdagshuset med riksbanken ligger på Helgeandsholmen

och på andra sidan norra strömfåran finner man Rosenbad med justitierevisionen,

lantbruksstyrelsen, riksgäldskontoret m. fl. verk och inrättningar.

I stadens centrum ligga vidare, bland andra, utrikesdepartementet, arméförvaltningen,

generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, generaltullstyrelsen

och lantmäteristyrelsen. Bristen på tomtmark har emellertid

under de senaste årtiondena föranlett att vissa delar av den statliga förvaltningen

nödgats söka utrymme längre ut, och upplåtelse av erforderlig mark

har skett å Östermalm intill Ladugårdsgärdet samt, på sistone, å själva Ladugårdsgärdet.

Vid Valhalla vägen, mitt emot Ladugårdsgärdet, är sålunda patentverkets

byggnad uppförd och strax bakom denna ligger militärstabernas

byggnad. I närheten av dessa byggnader är vid Valhallavägen tomt reserverad

för riksarkivets sedan länge tänkta nybyggnad. På Ladugårdsgärdet vid

Valhallavägen, norr om Värtavägen, lia statsmakterna beslutat uppföra

ämbetsbyggnader för marinen, krigshögskolorna, riksförsäkringsanstalten och

pensionstyrelsen, varjämte i närheten därav skall uppföras en ämbetsbyggnad

för flygvapnet.

För den statliga förvaltningens byggnader har således redan ett andra eller,

örn man så vill, ett tredje centrum börjat bildas. Till det område, som i

* stort sett grupperar sig kring kanslihuset och riksdagshuset, samt till området

med spridda förvaltningsbyggnader å nedre Norrmalm har uppstått

ett nytt område med förvaltningsbyggnader å Östermalm och Ladugårdsgärdet.

Frågan är nu, örn det kan vara lämpligt att planera ett fjärde sådant

område å yttre Kungsholmen. I detta sammanhang kan nämnas, att vissa

statliga myndigheter redan nu äro förlagda till huvudsakligen nedre delen av

Kungsholmen. Kommissionen tänker därvid särskilt på de institutioner, som

äro förlagda till ämbetsbyggnaden Hantverkaregatan 29, nämligen väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen samt rikets

allmänna kartverk.

Då Stockholms stad av naturliga orsaker söker koncentrera sin förvaltning

till Kungsholmen, har kommissionen, som finner starka skäl tala för

lämpligheten av en sådan koncentration, övervägt örn icke nämnda ämbetsbyggnad

borde kunna få övertagas av staden, helst som en del av nyss berörda

ämbetsverk i allt fall inom en nära framtid måste avflytta från byggnaden.

Med hänsyn till bland annat tidsläget har emellertid kommissionen

icke ansett sig böra framlägga något förslag därutinnan.

Såväl ur intern statlig förvaltningssynpunkt som icke minst ur allmänhetens

synpunkt finner markkommissionen det önskvärt att undvika tillskapandet

av nya centra för den statliga förvaltningen. Med de relativt stora avstånd

mellan de olika områdena, som det här är fråga örn, torde icke kunna undvikas

både tidsspillan och andra olägenheter vid en dylik ytterligare decentrali

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

seving. Kommissionen håller därför för sannolikt, att de ytterligare nybyggnader

för statliga ämbetsverk och liknande ändamål, sorn kunna komma

att visa sig erforderliga under de närmaste åren och för vilka utrymme ej

kan beredas i stadens centrala delar, till större delen komma att förläggas

till Ladugårdsgärdet.

Vid sådant förhållande återstår att utröna, huruvida och i vilken omfattning

stadens önskemål och behov i fråga om ett friläggande av de ännu icke

bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet kunna tillgodoses. De preliminärt

angivna anspråken på mark från kronans och stadens sida äro, såsom förut

omtalats, tillsammantagna mycket betydande och uppgå till 500,000 å 600,000

kvadratmeter. Även om det visar sig, att denna siffra kan reduceras, återstår

ett högst betydande markbehov. Till jämförelse kan nämnas, att det hittills

icke stadsplanelagda mittpartiet av Ladugårdsgärdet mäter omkring 650,000

kvadratmeter.

Kommissionen delar den från stadens sida framförda uppfattningen örn

önskvärdheten av att bevara ett öppet område, som kan hållas tillgängligt

för utställningar och andra dylika ändamål. Härjämte torde föreligga viss

fog för den åsikten, att det ur naturskydds- och kulturhistorisk synpunkt ar

av intresse att bevara åtminstone en del av den säregna natur Ladugårdsgärdet

erbjuder. Å andra sidan måste kronans och stadens ofrånkomliga

behov av byggnadsmark tillgodoses. Förrän närmare utredning vunnits örn

i vilken utsträckning detta måste ske med anlitande av ifrågavarande område

torde icke kunna angivas, i vilken omfattning Gärdet kan lämnas obebyggt

eller huru stort område, som kan exploateras genom bebyggelse med

bostadshus. ........

Från stadens sida har tidigare anförts, att staden önskade disponera e

områden, staden anser böra friläggas, med äganderätt.

Kronans representanter i markkommissionen ha emellertid redan nu uttalat

som sin åsikt, att kronan icke bör, i varje fall icke tills vidare, anianda sig

äganderätten till de områden, varom sålunda kan bliva fråga. Därvid hav

gjorts gällande, att betydelsen av att kronan i sin hand äger kvar viss obebyggd

tomtmark i en stad som Stockholm icke borde underskattas. Dylik mark utgjorde

alltid en säker kapitaltillgång och gåve åt kronan såsom byggherre en

friare och säkrare ställning vid de tillfällen, då fråga örn större statliga byggnadsföretag

i huvudstaden kunde uppstå. Kronan hade redan avyttrat betydande

delar av Ladugårdsgärdet, varigenom bostadsbyggandet främjats och betydande

inkomster tillförts statsverket. Visserligen kunde en försäljning av även de

områden, som komme att visa sig återstå, sedan erforderlig mark enligt vad

ovan sagts upplåtits för statliga och kommunala byggnader, vantas kunna ske

till relativt höga priser, men genom en sådan försäljning skulle kronan kunna

för framtiden äventyra egna viktiga intressen. Ett frilagt område av Gärdet

kunde för övrigt komma att visa sig behövligt även för rent statliga ändamål,

f omedelbar anslutning till huvudstadens tätbebyggda delar funnes intet annat

område än Gärdesheden, som bildade en öppen slätt lämpad för massmöten,

utställningar och dylikt. Även kronan kunde tänkas någon gång få behov av

området för nu nämnda eller närbesläktade ändamål.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Av skäl som sålunda å ömse sidor anförts anser markkommissionen, alf elei

område å Gärdet, som kan bliva möjligt hålla öppet som allmän plats, icke

bor försaljas, men väl upplåtas att av staden begagnas i samförstånd med

kronan enligt den närmare överenskommelse, som kan varda träffad. Såsom

vederlag bör staden dels åtaga sig skyldigheten bekosta platsens renhållning

och underhåll, dels ock erlägga viss avgift.

Sammanfattningsvis vill kommissionen angiva sin ståndpunkt till här behandlade

fråga i följande punkter:

1. Sedan från kronans respektive stadens sida närmare utredning gjorts

om föreliggande markbehov, upprättas en dispositionsplan för de ännu icke

bebyggda delarna av Ladugårdsgärdet. Med hänsyn till bland annat de militära

myndigheternas önskemål beträffande förfogandet över vissa staden tillhöriga

markområden å Norra Djurgården — Kaknäsområdena — torde planen

böra omfatta all mark ända fram till A ärtan och Djurgårdsbrunnsviken.

2. I denna plan leserveras mark för dels projekterade nybyggnader för

statliga ämbetsverk eller andra liknande statliga ändamål och dels erforderliga

kommunala byggnader eller anläggningar, varjämte angives huru stort

område, som tills vidare bör bibehållas som allmän plats och vad som ytterligare

kan upplåtas för enskild bebyggelse.

3. Med Stockholms stad upptagas därefter förhandlingar örn försäljning arden

for kommunala byggnader och anläggningar erforderliga marken. Hinder

bör dock givetvis icke möta att, där så låter sig göra utan att den större

planeringen därav influeras, redan nu tillgodose de mest trängande behoven.

4. Den av kronan bibehållna allmänna platsen får under viss tidrymd

disponeras av staden på villkor, varom närmare överenskommelse träffas

mellan kronan och staden.

Avd. II. Bellevue.

Egendomen Bellevue (kvarteret Kråkvilan nr 24), som har en areal av omkring

115,000 kvadratmeter, är ställd under Haga kungsgårds förvaltning.

Egendomen genomskäres av Värtajärnvägen.

Genom kontrakt av den 5 mars 1889 utarrenderades egendomen till Stockholms

stad för en tid av 50 år, räknat från den 1 april 1889, för ett årligt

arrende av 3,000 kronor. Enligt detta kontrakt förband sig Stockholms stad

att vidmakthålla egendomen som offentlig park i samma utsträckning som vid

emottagandet samt att icke utan stathallareämbetets på Haga medgivande

vidtaga förändringar eller uppföra andra än för egendomens förvaltning behövliga

byggnader. Genom överenskommelse mellan kontrahenterna den 29

mars 1939 har kontraktet förlängts för en tid av tre år eller till den 1 april

1942 mot ett till 20,000 kronor förhöjt årligt arrendebelopp.

Statens byggnadssakkunniga anförde i sitt år 1925 avgivna betänkande

(statens off. utredn. 1925: 15) beträffande egendomen Bellevue följande:

Dess synnerligen vackra trädbestånd i förening med den kuperade terrängen

samverka tall att göra Bellevue till en av de vackrare delarna av parkbältet

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

kring Brunnsviken. På den del av området, som ligger emellan Brunnsviken

oell järn vägsskärningen, torde enligt vårt förmenande någon byggnadsplats

icke böra upplåtas, då Brunnsvikens karaktär av parksjö måste vidmakthållas.

På den högsta bergsplatån närmast Roslagsgatan står ännu kvar den gamla

huvudbyggnaden samt ett annat bostadshus av senare dato. Denna bergplatå

skulle möjligen kunna tänkas ytterligare bebyggd med någon institutionsbyggnad,

som dock icke finge uppföras till större höjd än två våningar och

förläggas så, att den icke verkade störande från stränderna kring Norra

Brunnsviken.

1 anledning av förslag till ändring av stadsplanen för del av kvarteret

Getingen och området öster örn Norrtull har djurgårdskommissionen, med instämmande

av riksmarskalksämbetet, i anmärkningsskrivelse yrkat, att förslaget

icke måtte företagas till vidare handläggning i annat sammanhang än

med en stadsplanereglering för hela området norr örn Sveaplan fram till

Brunnsviken mellan Norrtull och Roslagstull. Stadsfullmäktige ha den 20

december 1939 antagit förslaget och underställt detsamma Kungl. Maj:ts

prövning. Förslaget har därefter remitterats till byggnadsstyrelsen för

yttrande.

Markkommissionen.

Bellevue-området utgöres till vissa delar — det norr örn järnvägen belägna

partiet och även en del av det södra partiet — av sådan, nu såsom park utnyttjad

mark, vilken antingen icke är tjänlig för bebyggelse eller beträffande

vilken det får anses föreligga ett betydande allmänt intresse att parkegenskapen

bibehålies jämväl i fortsättningen. För utrönande i vad mån Bellevueområdet

bör bliva föremål för bebyggande och i vilken omfattning det bör bevaras

såsom park, finner även markkommissionen — utan att taga ställning

till frågan örn det ovanberörda stadsplaneförslagets fastställande eller ej —

erforderligt, att en plan för området upplägges. Med denna som utgångspunkt

torde därefter vidare överläggningar böra upptagas mellan kronan och

staden angående villkoren för bibehållandet av parkområdet vid denna dess

egenskap.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

KAP. 7.

Förslag- till avtal angående frågorna i kap. 1—5.

I anslutning till vad av markkommissionen ovan i kap. 1—5 förordats har

kommissionen upprättat ett såsom Bilaga till detta betänkande fogat förslag

till avtal mellan kronan och staden. Avtalsförslaget behandlar dels Tegelbackens

reglering samt förbättring av trafikförbindelserna mellan Norrmalm

och Södermalm, dels vissa Stockholms centralbangård berörande markfrågor

m. m., dels kvarteret Jericho nr 7 och 8, dels västra delen av Riddarholmen,

dels fastigheter i Staden mellan broarna och å Kungsholmen och dels

Karl XII:s Torg, Karl XIII:s Torg och Humlegården m. m. Slutligen ha i

förslaget upptagits vissa gemensamma bestämmelser m. m.

Beträffande de i avtalsförslaget upptagna särskilda bestämmelserna kan

hänvisas till den motivering, som lämnats i kap. 1—5 av detta betänkande.

Därutöver må här allenast följande omnämnas.

Då i § 1 förklaras, att kontrahenterna avse att trafikförhållandena å Tegelbacken

m. m. skola ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med ritningarna,

har avsikten varit att bereda möjlighet till de ändringar och jämkningar, som

kunna befinnas påkallade. Helt uteslutet är ju ej heller, att vid förslagets

närmare utarbetande nya uppslag kunna framkomma, som särskilt ur estetisk

synpunkt kunna befinnas böra vinna beaktande. Hinder bör då givetvis icke

föreligga för staden att, i samförstånd med därav berörda statliga myndigheter,

vidtaga därav betingade ändringar. Påpekas må att, så länge stationshallen

icke uppförts, anledning torde saknas att, åtminstone i dess fulla utsträckning,

utlägga den till densamma hörande trafikplatsen.

Tidpunkten för påbörjandet av arbetena för den ifrågavarande trafikregleringen

har, såsom av sista stycket framgår, med hänsyn till det rådande krisläget

icke ansetts kunna nu närmare fixeras; i bestämmelsens formulering

ligger emellertid en anmaning till kontrahenterna att icke onödigtvis uppskjuta

igångsättandet av arbetena. Erinras må även örn möjligheten att redan

nu påbörja färdigställandet av arbetsritningar m. m.

I fråga örn det i § 14 första stycket andra punkten omförmälda, för fordonsuppställning

avsedda området må påpekas att kronan (statens järnvägar, postverket)

äger att, utan att dessförinnan hava behövt inhämta stadens medgivande,

bebygga området under markplanet. Bestämmelsen i sista stycket av

paragrafen därom, att fönstren å områdena E och F mot bangårdsområdet

skola vara av viss beskaffenhet, har nödvändiggjorts främst därav att starkströmsledningar

för järnvägsdriften äro framdragna i omedelbar närhet av

områdena.

I § 16 har bland annat föreskrivits, att det med röd färg samt bokstäverna

1, m, n, o, q, r, s, t, k och 1 betecknade, närmast för postverkets behov avsedda

området, med visst undantag, må tillträdas omedelbart, d. v. s. så snart av
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

talet blivit av kontrahenterna å ömse sidor godkäut och underskrivet. Nämnda

bestämmelse bär tillkommit på grund av det föreliggande trängande behovet

av förbättrade lokaler för bangårdspostkontorets räkning. I detta fall behöver

alltså icke ens avvaktas att avtalet, på sätt i § 49 stadgas, blir emellan

kontrahenterna bindande. Skulle, sedan postverket tillträtt nyssnämnda område,

visa sig att ett för kontrahenterna bindande avtal icke kommer till stånd,

skall den ersättning kronan har att erlägga bestämmas enligt expropriationslagen

utan hänsynstagande till vad i förevarande avtal kan vara överenskommet

beträffande köpeskillingen för området,

Den i § 23 andra stycket andra punkten meddelade bestämmelsen örn

skyldighet att söka Kungl. Maj:ts tillstånd för uppförande av byggnad m m.

innebär givetvis icke, att sådant tillstånd skulle krävas för vidtagandet av

mindre väsentliga ändringar i den nu å hamnområdet förefintliga bebyggelsen.

Beträffande de i §§ 27 och 30 angivna tidpunkterna för dels stadens tillträde

av kvarteret Glasbruket nr 3 och 4 (Karolinska institutet) och dels kronans

tillträde av kvarteret Västertorn nr 2 (stadens auktionsverk och stadsarkivet)

och kvarteret Nemesis nr 1 (gamla rådhuset) må erinras, å ena sidan, örn de

svårigheter som kunna föreligga för avträdaren att avstå respektive fastighet

samt, å andra sidan, örn angelägenheten för förvärvaren att snarast få tillträda

fastigheten. Kunna icke stadens nyssnämnda båda fastigheter avtradas till

kronan inom en någorlunda näraliggande tidpunkt, måste måhanda det lokalbehov

som skulle kunnat tillgodoses med fastigheterna, täckas å annat håll;

syftet''med förvärvet blir då i viss mån förfelat. Å andra sidan kan det komma

att visa sig olägligt för staden att avstå från gamla rådhuset, som nu disponeras

av bland annat gatukontoret, innan staden fått tillträda Karolinska institutets

område och där uppföra en kommunal förvaltningsbyggnad. Under hänsynstagande

till bland annat de nu nämnda synpunkterna ha förevarande regler i

dessa paragrafer utformats så, att kronans rätt att tillträda kvarteret Västertorn

nr 2 och kvarteret Nemesis nr 1 skall inträda samtidigt med att kronan

lämnar staden Karolinska institutets område, respektive ett år efter det att

detta skett. -lii»

I anslutning till bestämmelserna i § 31 må omnämnas att framdeles fråga

kan uppkomma örn att förmedelst en gatutunnel förbinda Rådhusgränd med

den blivande nordsydliga trafikleden. Nämnda gatutunnel, genom vilken

skulle vinnas planskild korsning mellan den södergående trafiken över Vasabron

och den östvästliga trafiken i Myntgatan, skulle framgå under det sydvästliga

hörnet av det nybildade triangulära kvarteret. Vid uppförandet av

den nya kanslihusbyggnaden i kvarteret Mars och Vulcanus togs viss hänsyn

till denna projekterade trafikled i det att gårdsområdet i sistnämnda kvarter

förlädes på den lägre höjd sorn Rådhusgränd efter gatutunnelns utförande

skulle erhålla. Kommissionen förutsätter att kronan även då det galler bebyggandet

av det till kronan nu överlåtna triangulära kvarteret kommer att

tillmötesgå stadens önskemål att hålla möjligheten öppen till anordnandet

av en dylik trafikled. De särskilda kostnader, som kunna uppkomma for

härav betingade grundförstärkningar och dylikt, falla givetvis å staden. Vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

lis

kvarterets utbyggande bör hänsyn tagas tili detta önskemål så att staden icke

behöver vidkännas särskilda kostnader i övrigt.

De i § 36 angivna tidpunkterna den 1 oktober 1941 respektive den 1 oktober

1946 aro bestämda under behörigt hänsynstagande till de för ateljébyggnaden

nu gällande nyttjanderättsupplåtelserna,

^ Då i första stycket av § 37 föreskrives, att Karl XII:s Torg, Karl XIII:s

iorg och Humlegården skola användas såsom för allmänheten utan avgift

tillgängliga parker, innebär detta givetvis icke något hinder för vederbörande

myndigheter att, i särskilda fall, medgiva anordnarna av uppvisningar, välgörenhetstillställningar

och dylikt rätt att upptaga entré.

I § 40 uttalas, att en förutsättning för avtalet är, att bland annat gymnasiebyggnaden

å tomten nr 1 i kvarteret Kidskär för framtiden bibehålies. Av

värderingsmännen lia, i enlighet med kommissionens direktiv, uppställts jämväl

vissa andra normer för bebyggelsen å denna tomt liksom å tomten nr 2 i

kvarteret Kidskär; och har värderingen skett i anslutning därtill. Självfallet

eli att icke heller i sistnämnda avseenden väsentliga förändringar få vidtagas

annat än i samförstånd nied staden.

§ 41 innehåller bestämmelser örn likvidering av de olika beloppen. Då de

säl skilda fastigheterna tillträdas vid olika tillfällen, skulle egentligen stipulerats

ett motsvarande antal betalningsdagar, på vilka än den ene än den andre

kontrahenten skulle haft att verkställa likvid. Markkommissionen har emellertid

funnit sig böra föreslå en gemensam likviddag, den 1 oktober 1941.

Nämnda dag skall staden enligt avtalsförslaget hava att till kronan utgiva

ett saldo å 158,239 kronor 65 öre, från vilket belopp dock må avdragas vad

staden kan hava avbetalt å vissa inteckningslån. En överslagsberäkning torde

giva vid handen, att ingendera sidan genom antagandet av en sådan gemensam

likviddag tillfogas någon större orätt. Däremot medför anordningen, vilken

synes val överensstämma med hela det förevarande bytesavtalets anda och

syfte, påtagliga praktiska fördelar för båda de avtalsslutande parterna.

I § 42 sista stycket föreskrives, att överläten egendom skall, där ej annat

av mottagaren medgives, av överlåtaren väl vårdas så att den vid avträdandet

icke befinner sig i sämre skick än för närvarande. En dylik bestämmelse påkallas

av den relativt långa tid, som i fråga örn vissa fastigheter kommer

att förflyta mellan avtalets ingående och tillträdandet av egendomen. Huruvida

en besiktning av fastighetens tillstånd dels nu och dels vid tiden för

avträdandet är av behovet påkallad, torde få avgöras i varje särskilt fall. Anmärkas

må i detta sammanhang, att de av kommissionen tillkallade värderingsmännen

tagit en del av de utav dem värderade fastigheterna i närmare skärskådande

liksom att i samband med värderingarna även undersökts vissa

grundförhållanden m. m. I de fall då en fastighet är avsedd att av förvärvaren

omedelbart rivas, torde denne kunna medgiva ett eftersättande av den överlåtaren

eljest åvilande underhållsskyldigheten.

o Til1 förståelse av bestämmelserna i § 46 meddelas, att § 17 i 1923 års bangårdsavtal

innehåller föreskrifter örn reservation av vissa områden för järni

ägsändamål samt att enligt § 10 av samma avtal kronan medgivit staden

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

rätt att utan särskild markersättning oell enligt plan, sorn av statens järnvägar

godkännes, på egen bekostnad anlägga erforderliga förbindelseleder över eller

under järnvägsområdet.

I § 49 angivas de förutsättningar, som skola föreligga för att avtalet skall

bliva mellan kontrahenterna bindande, nämligen att ansökningen till vattendomstolen

skall vara genom lagakraftägande beslut bifallen samt att stadsplaneändringar

i huvudsaklig överensstämmelse med vederbörande kartor

skola ha fastställts för dels trafikregleringen Tegelbacken—Biddarholmen—- Slussen dels området vid Myntgatan och dels Kungsträdgården. Att avtalet

redan dessförinnan träder i kraft i ett visst avseende — tillträdandet av det

för postverkets behov avsedda området — har ovan omtalats. Har avtalet icke

före viss tid — i förslaget angiven till den 1 juni 1941 — blivit mellan kontrahenterna

bindande, skall det anses förfallet. Kommissionen har ansett det

lämpligt att allt vad av kommissionen i förevarande sammanhang förordats

på dylikt sätt följes åt. En förutsättning för uppgörelsen beträffande varje

särskild av avtalet omfattad fråga torde nämligen vara, att även övriga däri

reglerade spörsmål vinna sin lösning i enlighet med parternas överenskommelse.

Ena partens medgivande på en punkt svarar mot den andre partens

medgivande på en annan. Att uppställa några undantag från denna regel —

förutom den nyssnämnda modifikationen i fråga örn tillträdandet av det för

postverket avsedda området —- synes icke av omständigheterna påkallat.

Slutligen bör påpekas att kommissionen vid uppgörandet av förslaget till

avtal utgått ifrån att detsamma varder inom den närmaste tiden av kontrahenterna

å ömse sidor antaget. En förutsättning härför är att förslaget hinner

genom kungl, proposition underställas den nu församlade riksdagen. Skulle

emellertid avtalet icke kunna avslutas förrän nästkommande år, påkallas därav

ett uppskjutande av vissa av de utav kommissionen föreslagna tidpunkterna

för tillträde av fastigheter, likvidering m. m.

Örn avtalet väl undertecknas nu men det under loppet av tiden intill den

1 juni 1941 visar sig, att de i § 49 angivna förutsättningarna för dess bestånd

icke vid sistnämnda tidpunkt kunna förväntas föreligga — vattendomstolsbehandlingen

kan t. ex. komma att draga ut på tiden — synes sagda tidpunkt böra

i erforderlig utsträckning förskjutas. Även i detta fall torde en jämkning av

tillträdes- och likviddagar bliva nödvändig. Möjligen är mest ändamålsenligt,

att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att medgiva en dylik förlängning av

den tid, under vilken frågan örn avtalets bestånd är svävande, samt att vidtaga

därav betingade ändringar i fråga örn tillträdes- och likviddagar m. m.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Särskilt yttrande av herr Råstock

beträffande den tekniska lösningen av Tegelbacksfrågan.

»För min del gör jag ingen erinran mot den av markkommissionen förordade

markuppgörelsen som tillkommit genom parternas ömsesidiga eftergifter

och under hänsynstagande till en mängd olika synpunkter.

Däremot har jag icke kunnat ansluta mig till kommissionens förslag beträffande

lösningen av trafikfrågorna vid Tegelbacken. Yäl hava de allvarliga

brister av militärteknisk och järnvägsteknisk art som enligt min och många

andras mening vidlådde det tidigare överfartsförslaget numera undanröjts.

Järnvägen behöver sålunda icke nedsänkas under vattenytan i ett bland annat

för bomber lätt sårbart betongtråg, liksom icke heller en kostsam och för järnvägsdriften

besvärande ombalansering av stationsplanet är erforderlig. Den,

visserligen relativt måttliga, nedsänkning av järnvägen, som även det nu förordade

förslaget nödvändiggör, är icke tilltalande, allra minst ur estetiska

synpunkter. Sålunda torde den nu förefintliga symmetrin mellan de över

strömmen ledande broarna komma att försvinna emedan järnvägsbron kommer

att te sig som örn den med sitt nedsänkta läge endast vore ett provisorium

avsett att snarast möjligt ersättas av något bättre.

Överfartsförslaget medför också såsom framgår av förslaget en höjning av

Tegelbacken med omkring 1.5 meter, vartill även må sägas att gatubron över

järnvägens plan med all sannolikhet kommer att föranleda många frågor om

det verkligen varit nödvändigt att så allvarligt skada en för närvarande vacker

plats. Enligt min mening behöver en överfartslösning icke tillgripas. Det å

bild 6 i kommissionens betänkande återgivna underfartsförslaget erbjuder såvitt

jag förstår en tillfredsställande lösning inom samma kostnadsram men utan de

olägenheter som vidlåda ett överfartsförslag.

Alltnog, för min del anser jag att lösningen av Tegelbackens trafikproblem

bör sökas efter underfartsprincipen; framtiden torde komma att giva dem

som velat lösa problemet efter den riktlinjen rätt.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

01- T*OJ)

l/iuv. Vasabron

*3 /

ISO M

I

zsm

Bild. 1. Av professor Hedqvist uppgjord skiss till underfartslösning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

to

to

„ trm

rim/. Vasabron

7,s Ny gabbro

Skmbanorr

ejmi 7<&

/so H

Bild 2. Av professor Hedqvist uppgjord skiss till underfartslösning med underfart även under Vasagatan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hav. Vasabron

TunncJéaj

na n

y Qa/abro

fsam

Bild 3. Inom gatukontoret uppgjord skiss till underfartslösning med mindre cirkulationsplats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

~unne:/Lj,

9 9°^v6no

:zz^SM

''^T§l§mBohO^

&M *■$«,

At/i/ ybsabnar,

50 100 /SOM

-i..—.g........i........u...........å..........1_« * t * <

Bild 4. Inom gatukontoret uppgjord skiss till underfartslösning med större cirkulationsplats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

,älvbro

* ~teet~

t ‘/n? i e/ bon 0n

Bild 5. Inom stadsplanekontoret uppgjord skiss till underfartslösning. Brygga i underfarten

eliminerar vissa plankorsningar.

/fört

opaginerad Kontrollera mot PDF

''W*:

t''7o Afl

Sars*--

JS-am/b*”

/IS M.

Bild 6 A. Inom stadsplanekontoret uppgjort förslag till underfartslösning med ankomsthall för S. J. över spåren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

niia*

Bild 6 B. Modellfotografi av det å bild 6 A visade förslaget, sett från söder.

.......■''JJjJJ''

ir>

mp

opaginerad Kontrollera mot PDF

märn

Bild 6 C. Modellfotografi av det å bild 6 A visade förslaget, sett från öster.

opaginerad Kontrollera mot PDF

?fJycrsa&ron

& 5 c?

?<*/C

c

r££0£Z

Bild 7. Första byggnadsskedet av det å bild 6 A visade förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-i *7xsl/aJ<a

^rs»*

//y y

Zakari.

Bild 8 A. J rafikkommitténs, av stadsplanekontoret bearbetade förslag till överfartslösning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

yPl%

Bfnhwi

HÉwynnP

o*

Bild 8 B. Modellfotografi av det å bild 8 A visade förslaget, sett från söder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bild 8 C. Modellfotografi av det å bild 8 A visade förslaget, sett från öster.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5* <=>-^

btr/na/)

-gmscm.

läggHS

Bild 9 A. Arkitekt William-Olssons förslag till överfartslösning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bild 9 B. Modellfotografi av det å bild 9 A visade förslaget, sett från söder.

-... "•»

opaginerad Kontrollera mot PDF

v»? samm

A

Bild 9 C. Modellfotografi av det å bild 9 A visade förslaget, sett från öster,

_

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bild 10 A. Modellfotografi av det å Pl. I visade, av markkommissionen förordade överfartsförslaget, sett från söder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bild 10 B. Modellfotografi av det å Pl. I visade, av markkommissionen förordade överfartsförslaget, sett från öster.

"»WW* "''''fil

opaginerad Kontrollera mot PDF

«k

/orja
-

/bron

''S&Aj/,

jj/~ Q0?/3 /~i^s

y^¥dj&SL

+6^jCBB

\£y /~(J b t~&^

S!SLÄé:s> ? Lana-*

4k tL\H^i

V\ o \

ren

Skola

/o o

150 m.

VemmSl

i* !

!*--rjr77r<./.r~K* ■ -

‘SSSSSSStBätt

sm

Bild 11. Första byggnadsskedet av det å Pl. I visade, av markkommissionen förordade förslaget.

O*

CO

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Bilaga.

Forslas

till

Avtal

mellan Kungl. Majit och kronan samt Stockholms stad rörande vissa

markfrågor m. m. i Stockholm.

Mellan Kungl. Majit och kronan, å ena, samt Stockholms stad, å andra

sidan, har överenskommits som följer.

Tegelbackens reglering samt förbättring av trafikförbindelserna

mellan Norrmalm och Södermalm.

§ I
Kontrahenterna

avse, att trafikförhållandena å Tegelbacken samt därav berörda

trafikförbindelser mellan Norrmalm och Södermalm skola ordnas i

huvudsaklig överensstämmelse med här bilagda ritningar, märkta Pl. I och

Pl. II. Avtalet omfattar icke de å ritningen Pl. I skisserade, med bokstäverna

A och B betecknade byggnaderna.

Kronan och staden skola gemensamt hos vederbörande vattendomstol göra

för företagets genomförande erforderliga framställningar.

Arbetena för ifrågavarande trafikreglering skola, sedan detta avtal blivit

mellan kontrahenterna bindande, påbörjas så snart lämpligen kan ske, efter

närmare överenskommelse mellan Kungl, järnvägsstyrelsen och staden.

§ 2.

I fråga örn byggnadskostnaderna skall gälla, att av de byggnadsarbeten,

som skola utföras för statens järnvägar eller beröra dess anläggningar och

finnas upptagna å ovan nämnda ritningar, kronan bekostar de för statens

järnvägar avsedda nya anläggningarna från och med norra landfästet för bron

över Riddarholmskanalen till nuvarande tunneln å Södermalm med däri ingående

broar och viadukter, dock att kostnaderna för den för stambanebron

över Söderström och vidliggande lokalbanebro gemensamma underbyggnaden

(grundläggning och pelare samt landfästen vid kajkanterna) bestridas av

kronan och staden till hälften vardera. Kostnaderna för de övriga arbetena

skola bestridas av staden, dock att kronan lämnar bidrag med ett, på sätt

nedan angives, till 1,350,000 kronor beräknat belopp, varav 1,000,000 kronor,

närmast avseende järnvägsbron över Norrström, gäldas successivt, i den mån

arbetena fortskrida, och 350,000 kronor när statens järnvägars bomanläggningar

och bevakning vid Tegelbacken kunna borttagas.

Av bidragsbeloppet 1,000,000 kronor anses 650,000 kronor utgöra ersättning

för järn och betong, varav 550,000 kronor för järn och 100,000 kronor för

betong, allt färdigställt i bron. Beloppet 650,000 kronor är beräknat enligt

1935 års enhetspriser och innefattar icke kostnader för slutmålning av järn

10

(504 40

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

och för gjutformar till betong, ej heller kostnader för fasta ställningar. Av

bidragsbeloppet 1,000,000 kronor skall återstående belopp 350,000 kronor

anses utgöra ersättning för pa kronan i övrigt belöpande andel i kostnaderna

för sagda bro; sistnämnda belopp är likaledes beräknat enligt 1935 års priser.

Örn för här angivna produkter järn och betong, tagna tillsammans i nyssnämnda

proportion, prisläget i den allmänna marknaden vid tiden för deras

anskaffande stigit eller sjunkit i förhållande till prisläget år 1935 med mera

än tio procent, skall kronans bidrag ökas respektive minskas med så stor del

av beloppet 650,000 kronor, som svarar mot nyss åsyftade procenttal, minskat

med 10.

Därest den för Stockholms stads grov- och diversearbetare avtalsenliga timlönen

vid tiden för utförandet av ovannämnda andra arbeten för bron över

Norrström stigit eller sjunkit med mera än tio procent i förhållande till motsvarande

lön år 1935, skall kronans bidrag ökas respektive minskas med så

stor del av det sist omförmälda beloppet örn 350,000 kronor, som svarar mot

sist åsyftade procenttal, minskat med 10.

Arbetets organisation samt frågan örn och i vad mån utförandet skall ske

genom den ena eller den andra partens försorg skall göras till föremål för

senare överenskommelse mellan järnvägsstyrelsen och staden.

§ 3''

Den part, statens järnvägar eller staden, för vars behov utförd anläggning

är avsedd att komma till användning, blir att anse såsom ägare till anläggningen;

och skall underbyggnaden till stambane- och lokalbanebroarna över

Söderström anses till lika del tillhöra vardera parten.

Underhållet av de olika anläggningarna ävensom renhållning och belysning

av dem skola ombesörjas och bekostas av den part, som enligt vad nyss sagts

är att anse såsom ägare till anläggningen. Underbyggnaden till stambane- och

lokalbanebroarna över Söderström skall underhållas av parterna gemensamt.

§ 4-

Innan anläggning påbörjas, skola därtill hörande huvudritningar och konstruktioner

vara godkända av såväl järnvägsstyrelsen som stadens vederbörande

myndigheter.

§ 5’

Vad beträffar markområdena vid Tegelbacken överlåtas med äganderätt, av

kronan till staden det å bilagda karta, märkt Pl. III, med gul färg och bokstaven

A betecknade området vid Järnvägsparken om cirka 172 kvadratmeter

och av staden till kronan det å samma karta med röd färg och bokstaven A

betecknade området vid Klara Mälarstrand om cirka 1,150 kvadratmeter.

Kronan avsäger sig därjämte till stadens förmån all kronans rätt till de å

kartan med violett färg samt bokstäverna A, B och C betecknade områdena örn

tillhopa cirka 3,817 kvadratmeter.

Vidare medgiver kronan att det å nämnda karta upptagna, med blå färg

betecknade området örn cirka 900 kvadratmeter må, utan hinder av den rätt

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

kronan äger till detsamma, av staden disponeras för vändslinga åt den söderifrån

framdragna förortsbanan, dock endast så länge banan icke upplåtits för

trafik längre än till ifrågavarande plats.

§6.

Av de å Riddarholmen öster örn linjen a—b—c å bifogade karta, märkt

Pl. IV, belägna markområdena överlåtas med äganderätt, av kronan till staden

de med gul färg och nr 5, 12 och 17 betecknade områdena örn tillhopa cirka

1,320 kvadratmeter samt av staden till kronan de med röd färg samt nr 4

och 15 betecknade områdena, i areal innehållande sammanlagt omkring 495

kvadratmeter.

Vidare avstår kronan till staden all den rätt, kronan må äga till de å nyssberörda

del av sagda karta med grön färg och nr 1, 9, 18, 19, 21 och 24 betecknade

områdena om tillhopa cirka 2,840 kvadratmeter, varemot staden till förmån

för kronan avstår från all den rätt, staden må äga till de å samma del

av kartan med brun färg och nr 2, 3, 7, 10, 11 och 16 betecknade områdena,

i areal innehållande sammanlagt omkring 1,315 kvadratmeter.

§ 7-

Vad beträffar markområdena mellan Riddarholmen och den norra mynningen

av järnvägstunneln under Södermalm avstår staden till kronan ali den

rätt, staden kan äga till de å bilagda karta, märkt Pl. V, med röd färg betecknade

markområdena, i areal innehållande sammanlagt cirka 3,773 kvadratmeter.

Kronan avstår å sin sida från den rätt, kronan på grund av stadsfullmäktiges

beslut den 13, den 14 och den 15 juni 1864 angående upplåtelse av mark för

järnvägsändamål äger till de å nyssnämnda karta med violett färg utmärkta

områdena, i areal utgörande tillhopa omkring 1,628 kvadratmeter.

I den mån stambanan å sträckningen från Riddarholmskanalen till norra

mynningen av järnvägstunneln under Södermalm framdrages å viadukt berättigas

staden att utan särskild ersättning nyttja marken under viaduktpartierna

såsom upplags- eller parkeringsplats, dock endast under förutsättning

att därigenom icke uppstår fara för järnvägsdriften eller hinder för tillsyn

och underhåll av järnvägsanläggningen.

§ 8-

Kontrahenterna avstå, envar till den andre, all den rätt vederbörande må

äga till de vattenområden, vilka, enligt vad som framgår av bilagda karta,

markt Pl. I, äro avsedda att efter utfyllning ingå i den andres trafikanordningar.

Vad beträffar övriga delar av de med detta avtal avsedda nya stambane ,

förortsbane- och gatutrafiklederna, som beröra strand, vatten och grund i

Norrström och Söderström, förbinda sig kontrahenterna, envar i vad densammes

rätt må beröras, att medgiva de avsedda anordningarna och icke h<iiför

fordra ersättning i någon form.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

§ 9.

I den mån så ej redan skett tillträdas de ovan omförmälda överlåtna

områdena av vederbörande, så snart detta avtal blivit mellan kontrahenterna

bindande samt erforderliga omläggningar av järnvägsspår verkställts.

Genom vad sålunda bestämts skall kronan icke betagas rätten att, så länge

kronan finner så nödigt, dock längst intill den 1 januari 1948, nyttja det

nuvarande bangårdspostkontoret för post- eller järnvägsändamål, åliggande

det staden att tillse att, så länge byggnaden så brukas, erforderliga tillfarter

till densamma städse hållas öppna.

§ io.

Den ekonomiska uppgörelsen mellan kontrahenterna i anledning av de

förutnämnda överlåtelserna ordnas sålunda:

Av de i § 5 första stycket omnämnda områdena avräknas det röda området

om 1,150 kvadratmeter mot lika stor areal inom de violetta områdena A, B

och C. För återstoden av nämnda violetta områden, vilken återstod utgör 2,667

kvadratmeter, ävensom för det gula området örn 172 kvadratmeter äger kronan

tillgodoräkna sig lika stor areal, alltså tillhopa 2,839 kvadratmeter, inom det

å Pl. III med röd färg och bokstaven B betecknade området.

För stadens nyttjande av det i § 5 andra stycket omnämnda området skall

särskild ersättning icke utgå, men skall området återställas i avröjt skick.

För de i §§ 6—8 omförmälda marktransaktionerna samt för det att de å

bilagda karta, märkt Pl. IV, med nr 8 och 14 betecknade, kronan tillhöriga

områdena för tillgodoseende av stadens behov av sydnordlig trafikled bindas

för järnvägsändamal skall kronan —- utöver vad som på grund av föreskrifterna

i § 11 må tillkomma kronan — äga i mellan varandet mellan parterna

tillgodoräkna sig en mellangift av 150,000 kronor, att gäldas å tid och på sätt

i § 41 här nedan stadgas.

§ 1L

För skada och intrång, som vid ett ordnande av trafiklederna mellan Norrmalm

och Södermalm i enlighet med detta avtal kan uppkomma å invidliggande

fastigheter, skall ersättning, i den mån sådan befinnes tillkomma vederbörande,

utgå på sätt nedan sägs.

Beträffande de kronan tillhöriga tomterna nr 1 och 2 i kvarteret Gråmunkeholmen

å Kiddarholmen skall staden till kronan utgiva 85 procent av

det belopp, vartill å berörda fastigheter uppkommande skada och intrång kunna

skattas; skolande återstående 15 procent av beloppet stanna å kronan. Med

hänsyn till beräkningen av den i § 10 sista stycket omförmälda mellangiften

skall vid bestämmandet av ersättningen för skada och intrång å kronans ifrågavarande

fastigheter särskild lösen icke beräknas för de å bilagda karta, märkt

Pl. IV, med nr 8 och 14 betecknade områdena. Däremot skall till skada och

intrång räknas den värdeminskning, som återstående delar av nyssnämnda

tomter kunna antagas hava undergått därigenom att de till följd av järnvägens

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

förflyttning må beräknas vid framtida bebyggande kunna nyttiggöras i mindre

omfattning än för närvarande.

Eventuell särskild ersättning för skada och intrång å enskild tillhörig

fastighet å Riddarholmen skall utgivas till 85 procent av staden och till återstående

15 procent av kronan.

Staden skall, med den fördelning av kostnaderna mellan staden och kronan

som i föregående stycke är föreskriven ifråga örn skada och intrång, ombesörja

att körbar förbindelse åstadkommes mellan, å ena sidan, Tryckerigatan samt,

å den andra sidan, Kungsliusplan—Birger Jarls Torg; och medgiver kronan

att för nämnda förbindelseled må utnyttjas det västliga, nu obebyggda och å

bifogade karta, märkt Pl. IV, med rutning betecknade hörnet av tomten nr 2

i kvarteret Gråmunkeholmen, skolande härigenom å sagda fastighet uppkommande

skada och intrång ersättas kronan enligt de i andra stycket angivna

grunder.

För skada och intrång, som genom den ifrågavarande trafikregleringen vid

Tegelbacken förorsakas fastighet, belägen utanför järnvägsområdet, skall

staden svara.

Staden skall i förhållande till kronan slutligt bära de kostnader, som kunna

uppkomma i följd av vattendomstols föreskrift örn utförandet av nu förevarande

byggnadsföretag.

Storleken av den kronan jämlikt denna paragraf tillkommande ersättningen

samt tidpunkten för dess gäldande bestämmas framdeles genom särskild överenskommelse

mellan Kungl. Majit och staden. Kan överenskommelse icke

träffas efter det ifrågavarande trafikanordningar fullbordats, hänskjutes saken

till skiljemän, på sätt i § 47 sägs.

§ 12-

Kronan frikallas från skyldighet att i egenskap av ägare till tomten nr 1

i kvarteret Gråbrödraklostret utgiva gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag

till staden för den trafikled, som framdeles må komma att framdragas

omedelbart öster om nämnda tomt.

Vållas genom framdragandet av den i föregående stycke omförmälda trafikled

skada och intrång å kronan tillhörig fastighet å Riddarholmen, skall staden

därför utgiva full ersättning, vilken skall bestämmas i den ordning som i § 11

sista stycket sägs.

§ 13-

De områden å Riddarholmen, beträffande vilka rättsöverlåtelse till staden

ägt rum enligt vad ovan sagts, ävensom de staden redan tillhöriga, å bilagda

karta Pl. IV med nr 20, 22 och 23 betecknade ofärgade områdena må endast

begagnas för trafikändamål eller såsom öppen plats.

Vissa Stockholms centralbangård berörande markfrågor m. ni.

§ 14-

Staden överlåter till kronan all den rätt staden äger till de å bilagda karta,

märkt Pl. III, med röd färg samt bokstäverna B, C, D, E och F betecknade

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

områdena, i areal innehållande tillhopa omkring 31,070 kvadratmeter. Den

streckade delen av området B, innehållande cirka 2,315 kvadratmeter, är

avsedd för uppställning av fordon invid blivande ilgodsmagasin och bangårdspostkontor

samt får icke bebyggas i eller över invidliggande gatas plan annat

än efter medgivande av staden.

Kronan överlåter till staden med äganderätt de å samma karta, märkt

Pl. III, med gul färg samt bokstäverna B, C, D, E, F, G, H och I betecknade

områdena, i areal innehållande sammanlagt omkring 17,015 kvadratmeter.

Till de med gul färg samt bokstäverna E, F och I betecknade områdena, av

vilka det sistnämnda utgör del av kvarteret Lokstallet, bör rätt att mot

statens järnvägars bangårdsområde hava fönster, dock att vad beträffar områdena

E och F fönstren skola vara fasta och av glasbetong eller annat material

som av järnvägsstyrelsen godkännes.

§ 15-

Kronan avstår vidare till staden all den rätt kronan kan äga till de å

bifogade karta, märkt Pl. III, med brun täckfärg samt bokstäverna A och B

betecknade områdena örn tillhopa cirka 2,508 kvadratmeter, ägande kronan

att vid en kommande uppgörelse angående statens järnvägars övertagande av

å kartan med grön färg betecknade områden med äganderätt tillgodoräkna sig

lika stor areal utfylld mark inom sistnämnda områden.

I den mån så icke redan skett genom § 17 i 1923 års bangårdsavtal, förbinder

sig staden att för eventuell framtida utvidgning av statens järnvägars

spårsystem reservera de å bilagda karta, märkt Pl. III, med grön färg betecknade

områdena samt följaktligen att å dessa områden icke vidtaga sådana

åtgärder, att deras användande för här angivet ändamål därigenom avsevärt

försvåras eller fördyras, utan att underhandling med statens järnvägar dessförinnan

upptages i frågan.

Staden förbinder sig att utan kostnad för kronan anordna erforderliga

gator för tillfart till det bangårdspostkontor och det ilgodsmagasin, som avses

att förläggas till det å bilagda karta, märkt Pl. III, med röd färg och bokstaven

B betecknade området, samt avstår från anspråk gentemot kronan på

gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag även för övriga gator, som må

komma att angränsa sagda område.

§ 16.

Det å bifogade karta, märkt Pl. III, med bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, h,

i, j och a begränsade röda området må av kronan tillträdas ett år efter förutgången

tillsägelse, dock tidigast den 1 januari 1948. Det å samma karta med

bokstäverna 1, m, n, o, q, r, s, t, k och 1 begränsade röda området må, i den

mån detsamma icke är upplåtet till Aktiebolaget Vintervägen, av kronan tillträdas

omedelbart.

Det å kartan, märkt Pl. III, med gul färg och bokstaven H betecknade

området må tillträdas av staden sedan å området befintliga järnvägsspår blivit

på stadens bekostnad förflyttade. Spårens förflyttning skall av kronan ombesörjas

inom två år efter därom av staden gjord framställning.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

I den mån så icke redan skett må övriga enligt § 14 och § 15 första stycket

överlåtna områden tillträdas av vederbörande kontrahent den första dagen i

kvartalet näst efter det, varunder detta avtal blivit mellan kontrahenterna

bindande.

§ 17.

De å bifogade karta, märkt Pl. lil, med brun kantfärg samt bokstäverna

C, D, E och F betecknade områdena om tillhopa omkring 1,800 kvadratmeter,

vilka områden upplåtits av staden enligt 1923 ars bangårdsavtal för järnvägsändamål,

hava, då områdena icke längre användas för berörda ändamål, redan

återgått till staden.

Kronan avsäger sig till stadens förmån all kronans rätt till det å samma

karta med violett färg och bokstaven D betecknade området örn 25 kvadratmeter,

vilket område redan tagits i bruk för stadens trafikändamal.

§ 18-

I anledning av de i § 14 omhandlade marköverlåtelserna samt under hänsynstagande

till kronans marktillgodohavande enligt § 10 andra stycket har staden

att i mellanvarandet mellan kontrahenterna räkna sig tillgodo en mellangift

av 3,044,525 kronor, att gäldas å tid och på sätt nedan i § 41 närmare omförmäles.

I § 17 berörda markdispositioner skola icke föranleda någon ersättningsskyldighet.

Kv. Jericho nr 7 och 8.

§ 19-

Staden försäljer till kronan tomterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho. Fastigheterna,

som äro avsedda att lagfaras för telegrafverkets räkning, tillträdas

den 1 oktober 1941.

§ 20.

Köpeskillingen för de i föregående paragraf omförmälda fastigheterna äi

beräknad till 300,000 kronor. Detta belopp erlägges sålunda att kronan

A. å tillträdesdagen övertager betalningsansvaret för fastigheterna

besvärande inteckningslån, den 1 mars 1940 uppgående
1)

för tomten nr 7 till sammanlagt ........................... kronor 24,387: 24

2) för tomten nr 8 till sammanlagt ........................... » 29,318: 06

B. å tid och på sätt, nedan i § 41 närmare omförmäles,

betalar .................................................................. 946,294: 70

Summa kronor 300,000: —

§ 21.

Vederbörande ägare till do i § 19 omförmälda tomterna frikallas från

skyldighet att utgiva å dem belöpande gatumarksersättning för Lästmakargatans

utläggning i enlighet med nu gällande stadsplan.

Å andra sidan avstår kronan från alla anspråk å skadestånd för de olägen
-

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

heter, som vid nytt bebyggande av ifrågavarande tomter må uppstå till följd

av att gatan utmed tomterna vid nämnda tidpunkt tilläventyrs ännu icke

blivit reglerad till det enligt gällande stadsplan fastställda höjdläget; skolande

emellertid staden i sistnämnda händelse på lämpligaste sätt ordna gatan i

anslutning till den nya bebyggelsen.

Västra delen av Riddarholmen.

§ 22.

Staden överlåter till kronan med äganderätt dels tomten nr 2 i kvarteret

Västertorn, förut betecknad nr 7 i kvarteret Riddarholmen, och tomten nr 2 i

kvarteret Kidskär, förut betecknad nr 15 i kvarteret Riddarholmen, dels ock

de å bilagda karta, märkt Pl. IV, med röd färg samt bokstäverna A, B, C och D

betecknade områdena.

Vidare avstår staden till kronan all den rätt staden kan äga till dels tomten

nr 1 i kvarteret Kidskär, förut betecknad nr 4 i kvarteret Riddarholmen,

dels stadsägan nr 224, dels de å bilagda karta, märkt Pl. IV, med brun fär^

samt bokstäverna E och F betecknade områdena, dels den del av förra tomten

nr 6 i kvarteret Riddarholmen, varå det av staden år 1845 inköpta före detta

sundhetskollegn hus var beläget, dels ock all den övriga mark å Riddarholmen

som är belägen väster örn linjen a—b—c å nyssnämnda karta.

§ 23.

Det a bifogade karta, märkt Pl. IV, med streckning utmärkta området må

allt framgent under de i nästföljande stycke angivna villkor av staden disponeras

for hamnrörelse och därför erforderliga byggnader, det med bokstaverna

d, e, f, g, h och d begränsade området dock endast så länge det

erfordras för tullpaviljong.

Annan hamnrorelse än sådan som föranledes av passagerar- och styckegodstrafik

må icke bedrivas å området. Ej heller må å området uppföras

byggnad eller eljest vidtagas anordning av stadigvarande natur utan att

Kungl. Maj:t i varje särskilt fall därtill meddelat tillstånd.

§ 24.

Kronan förklarar att från Riddarholmsbron tvärs över Riddarholmen till

hamnplanet å holmens västra sida må hållas öppen en för den allmänna

trafiken avsedd, minst 13.5 meter bred ga tuled, som ej får hava väsentligt

sämre lutningsförhållanden än den nuvarande.

I övrigt medgiver kronan att, i den mån kronan tillhöriga områden å

Riddarholmen icke av kronan bebyggas eller eljest tagas i anspråk för något

kronans eget ändamål, desamma må, där så utan olägenhet kan ske, hållas

öppna för allmänheten och i erforderlig utsträckning jämväl för den allmänna

trafiken.

o Det skall åligga staden att ombesörja och bekosta de öppethållna områdenas

underhåll, renhållning och belysning, allt på sätt sker beträffande

stadens gator och öppna platser, därvid staden skall äga rätt uppbära ren
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

hållnings- och andra särskilda avgifter i den mån sådana enligt gällande

bestämmelser utgå för fastigheter i allmänhet i Stockholm.

§ 25.

Så länge tomten nr 1 i kvarteret Kungl. Boktryckaren innehaves av annan

ägare än kronan, skall kronan i stadens ställe svara för att körbar förbindelse,

ej sämre än den som i anslutning till bestämmelsen i § 11 fjärde stycket åstadkommes,

hålles öppen mellan denna tomt och Riddarholmsbron ävensom att

tomten bibehålies vid fasadrätt och rätt till in- och utfart vid Tryckerigatan,

Arkivgatan och Norra Riddarholmshamnen.

§ 26.

Kronan frikallar för sin del staden från den skyldighet som framdeles, i

anledning av stadsplaneläggning av Riddarholmen eller av annan därmed

jämförlig grund, kan uppkomma för staden i fråga om markförvärv för och

anläggning av gator och öppna platser å holmen. Skulle av annan än kronan

mot staden i nyssnämnda avseende väckt krav vinna bifall, förbinder sig

kronan att hålla staden skadeslös.

§ 27.

Kronan äger tillträda fastigheten nr 2 i kvarteret Yästertorn samtidigt med

att kronan, jämlikt § 30 nedan, lämnar staden tillträde till fastigheterna nr 3

och 4 i kvarteret Glasbruket.

Fastigheterna nr 1 och 2 i kvarteret Kidskär samt stadsägan nr 224 tillträdas

av kronan den 1 juli 1942.

I övrigt sker kronans tillträde av de enligt § 22 överlåtna fastigheterna så

snart detta avtal blivit mellan kontrahenterna bindande.

§ 28.

Kronan skall för tiden efter den 1 juli 1942 svara för uppfyllelsen av de

förpliktelser gentemot finska församlingen, som jämlikt Kungl. Maj:ts resolution

den 21 juli 1813 må åvila staden beträffande fastigheten nr 1 i kvarteret

Kidskär.

Dessutom skall staden, i anledning av den i §§ 22—27 träffade uppgörelsen,

i mellanvarandet mellan kontrahenterna tillgodoräknas en mellangift

av 1,445,000 kronor, vilket belopp skall gäldas å tid och på sätt, nedan i

§ 41 närmare angives.

Fastigheter i Staden mellan broarna och å Kungsholmen.

§ 29.

Staden överlåter med äganderätt till kronan dels det å bifogade karta,

märkt Pl. Yl, med röd kantlinje samt bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, h, i,

k, 1, m och a begränsade området vilket i areal innehåller omkring 2,360

kvadratmeter samt består av följande fastigheter, nämligen tomterna nr 1,

2, 4 och 5 samt del av tomten nr 6, allt i kvarteret Minotaurus, tomterna

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

nr 2, 3, 4, 5.6, 7 och 8 samt del av tomten nr 1.9, allt i kvarteret Nessus,

tomterna nr 4, 5, 6, 7, 8 och 9 samt delar av tomterna nr 3 och 11, allt i

kvarteret Lychaon, tomten nr 4 och del av tomten nr 2.7, allt i kvarteret

Cephalus, samt delar av de mellanliggande gränderna Stenbastugränden, Kolmätargränden

och Klockgjutargränden, dels ock tomten nr 1 i kvarteret

Nemesis med de gränser sistnämnda tomt har i enlighet med den 19 oktober

1928 fastställd stadsplan, varande ifrågavarande fastighet, som i areal innehåller

omkring 2,560 kvadratmeter, å nyssnämnda karta, märkt Pl. VI, begränsad

med röd kantlinje samt bokstäverna n, o, p, q och n.

Kronan överlåter å sin sida nied äganderätt till staden fastigheterna nr 3

och 4 i kvarteret Glasbruket.

§ 30.

Beträffande tillträdandet av de enligt detta kapitel överlåtna fastigheterna

skall gälla följande.

Fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket tillträdas av staden den

1 januari 1946, där ej kronan före den 1 januari 1944 givit staden besked

att kronan önskar viss senare dag för avträdandet, dock att staden i varje fall

äger tillträda fastigheterna senast den 1 januari 1948.

Fastigheten nr 1 i kvarteret Nemesis tillträdes av kronan ett år efter det

fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket blivit av kronan till staden

avträdda.

Det å kartan, märkt Pl. VI, med bokstäverna a, b, c, d, e, f, g, h, i, k,

1, m och a begränsade området tillträdes av kronan den 1 oktober 1941.

§ 31.

Kronan befrias från skyldighet att till staden utgiva den gatumarksersättning

för Myntgatans utläggning i enlighet med bifogade karta, märkt Pl. VI,

som eljest skolat åvila kronan såsom ägare såväl till det i sista stycket av

föregående paragraf omförmälda området som till kvarteret Mars och Vulcanus,

dock att härigenom icke göres ändring i den ersättningsskyldighet

som må åligga kronan jämlikt 1928 års Kanslihus-Kungsholmsavtal punkt 8:o

första stycket.

Å andra sidan avstår kronan såsom ägare till kvarteret Mars och Vulcanus

från varje anspråk på ersättning för den enligt samma karta avsedda igenläggningen

av Salvii gränd, varjämte kronan till förmån för staden avsäger

sig all den rätt kronan må äga till den del av nämnda gränd, vilken enligt

kartan är avsedd att framdeles ingå i kvarteret Aglaurus.

§ 32.

Därest staden framdeles skulle vilja avhända sig densamma tillhörig mark

inom det nybildade kvarteret Aglaurus, skall kronan äga företrädesrätt att

förvärva denna mark.

§ 33.

Staden skall i mellanvarandet mellan kontrahenterna tillgodoföras

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

1) såsom köpeskilling för fastigheten nr 1 i kvarteret

Nemesis ............................................................ kronor 900,000: —

2) såsom köpeskilling för det i sista stycket av § 30

omförmälda området samt för den i § 31 angivna uppgörelsen

............................................................ 8 1,750,000:

Summa kronor 2,650,000: —

Nämnda belopp skall gäldas sålunda att kronan

A. å dagen för tillträdandet av sistsagda fastighet, den

1 oktober 1941, övertager betalningsansvaret för

tomten nr 8 i kvarteret Lychaon besvärande inteckningslån,

den 1 mars 1940 uppgående till ............... kronor 2,739: 35

B. å tid och på sätt, nedan i § 41 närmare omförmäles,

betalar ............................................................... » 2,647,260:65

Summa kronor 2,650,000: —

§ 34.

För fastigheterna nr 3 och 4 i kvarteret Glasbruket tillgodoföres kronan

en beräknad köpeskilling av 4,503,820 kronor, att gäldas å tid och på sätt,

nedan i § 41 närmare omförmäles.

Karl XII:s torg, Karl XIII:s torg och Humlegården m. m.

§ 35.

Kronan överlåter med äganderätt till staden de å bifogade karta, märkt

Pl. VII, med gul färg betecknade delarna av fastigheterna nr 4 i kvarteret

Kungl. Trädgården och nr 3 i kvarteret Norrström, innehållande de sålunda

överlåtna markområdena i areal tillhopa omkring 3,210 kvadratmeter, därav

cirka 185 kvadratmeter av fastigheten kvarteret Kungl. Trädgården nr 4 utgöras

av mark varå norra delen av den s. k. ateljébyggnaden för närvarande

är belägen.

Vidare avstår kronan till förmån för staden från all den rätt kronan kan

äga till de å samma karta med brun färg betecknade delarna av Kungsträdgårdsgatan,

Arsenalsgatan och Strömgatan.

Staden förklarar sig å sin sida avstå från varje anspråk å äganderätt till

de å sagda karta med grön täckfärg eller grön kantfärg betecknade områdena.

§ 36.

Det till staden överlåtna markområdet vid Hamngatan skall av kronan

avträdas till staden, vad beträffar den överlåtna delen av den s. k. ateljébyggnaden

i avröjt skick, för att utläggas till gata, i den mån området

är beläget norr om linjen a—b—c, den 1 oktober 1941 samt, till återstående

del, tre år efter därom av staden gjord tillsägelse, dock att avträdandet av

sistnämnda del icke skall ske förrän i samband med en vidgning av de å ömse

sidor om ifrågavarande avsnitt av Hamngatan befintliga delarna av samma

gata till minst 26 meters bredd samt i varje fall icke tidigare lin den 1 oktober

1946.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Den i övrigt till staden enligt § 35 överlåtna marken må, i den mån så

icke redan skett, av staden tillträdas och utläggas till respektive gata så snart

detta avtal blivit mellan kontrahenterna bindande.

§ 37.

Kronan upplåter till staden Karl XII:s Torg (kvarteret Norrström nr 3) och

Karl XIII:s Torg (kvarteret Kungl. Trädgården nr 4) samt Humlegården, i

den mån nämnda områden icke redan tagits i anspråk för byggnadsändamål

eller nyttjanderätt till dem eljest upplåtits åt annan, för en tid av 50 år, räknat

från den 1 januari 1942, eller alltså till den 1 januari 1992, för att användas

såsom för allmänheten utan avgift tillgängliga parker.

Upplåtelsen skall icke innebära hinder för kronan att, vad beträffar Karl

XII:s Torg och Karl XIII:s Torg, vidtaga de jämkningar i bebyggelsen utmed

områdenas västra sida, som må befinnas påkallade samt, vad beträffar Humlegården,

vidtaga tillbyggnad av bibliotekshuset eller inom nämnda område uppföra

annan byggnad för bibliotekets behov. Nu nämnda åtgärder må dock

icke företagas förrän ett år efter det staden därom erhållit underrättelse.

De till staden upplåtna områdena skola av staden underhållas i ett efter

tidens fordringar avpassat skick. Väsentligare ändring i områdenas nuvarande

utseende eller uppförande av byggnader i dem må icke ske utan tillstånd av

Kungl. Majit. Staden har att svara för den gaturenhållning som faller å

respektive parkområde, skolande som en följd härav gaturenhållningsavgift

för Karl XII:s Torg och Karl XIII:s Torg upphöra att utgå under tiden för

upplåtelsen.

§ 38.

Den nu av staden till Karl XII:s Torg förlagda pumpstationen må, utan

hinder av kronans äganderätt till platsen, allt framgent där bibehållas, varvid

dock staden har att tillse att anordningarna för pumpstationen icke störa områdets

utseende.

§ 39.

Kronan skall i mellanvarandet mellan kontrahenterna tillgodoföras

1) för den överlåtna delen av området för den s. k. ateljébyggnaden

............................................................... kronor 575,000

2) i anledning av den i § 35 omförmälda markuppgörelsen

i övrigt .................................................................. » 1,512,500

3) för de i §§ 37 och 38 omhandlade, till staden gjorda

upplåtelserna ............................................... » 800,000

Summa kronor 2,887,500

Nämnda belopp skall gäldas å tid och på sätt, nedan i § 41 närmare omförmäles.

Utöver det under 3) här ovan i denna paragraf omnämnda engångsbeloppet

har staden i anledning av de i § 37 berörda parkupplåtelserna att, till erinran

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

om upplåtelsernas natur, utgiva en årlig avgift, bestämd för Karl XII:s Torg

och Karl XIII:s Torg till sammanlagt 100 kronor samt för Humlegården till

likaledes 100 kronor, vilken avgift skall utan anfordran erläggas förskottsvis

sist å söckendagen näst före varje kalenderårs början.

Gemensamma bestämmelser m. lii.

§ 40.

Vid avtalets ingående har förutsatts att följande byggnader komma att,

såsom kulturhistoriskt värdefulla, för framtiden bibehållas, nämligen

arkivbyggnaden och tornbyggnaden å tomten nr 2 i kvarteret Västertorp

gymnasiehuset å tomten nr 1 i kvarteret Kidskär, samt

gamla rådhuset å tomten nr 1 i kvarteret Nemesis.

I det föregående har

kronan tillgodo förts:

enligt § 10 ............

» § 34 ............

» § 39 ...........

staden tillgodoförts:

enligt §18 ...........

» § 20 under B

» § 28 ...........

» § 33 under B

§ 41.

.......... kronor 150,000: —

........... » 4,503,820: —

........... » 2,887,500: —

Summa kronor 7,541,320: —

.......... kronor 3,044,525: —

........... » 246,294:70

........... » 1,445,000: —

........... » 2,647,260:65

Summa kronor 7,383,080: 35

Härmed överenskommes att de i denna paragraf uppräknade respektive

kontrahent tillgodoförda beloppen samtliga skola gäldas den 1 oktober 1941.

Nämnda dag har alltså staden att till kronan utgiva ett saldo å kronor

158,239: 65, från vilket belopp dock må avdragas vad staden efter den 1 mars

1940 må komma att avbetala å de i § 20 under A. och i § 33 under A. omförmälda

inteckningslånen.

§ 42.

Vardera kontrahenten skall äga att med stöd enbart av detta avtal och

sålunda utan att någon ytterligare handling av medkontrahenten utfärdas söka

och erhålla lagfart å den fasta egendom, som kontrahenten genom detta avtal

förvärvar, så snart avtalet blivit mellan kontrahenterna bindande.

Vid samma tidpunkt skola kontrahenterna, var till annan, avlämna den närmare

specifikation å överlåten fast egendom, som för lagfarts vinnande ina

vara erforderlig, ävensom lagfarts- eller äganderättsbevis samt gällande designationer

rörande sådan egendom, i den mån sådana bevis eller handlingar innehavas

av vederbörande.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Sedan detta avtal blivit mellan kontrahenterna bindande, åligger det envar

av dem att snarast möjligt till vederbörande myndighet ingiva vederbörlig

ansökan örn sådana mätnings- och styckningsförrättningar rörande enligt detta

avtal å honom överlåten fast egendom, som erfordras för erhållande av lagfart

å densamma.

Värdera kontrahenten vidkännes alla kostnader för lagfart å de av honom

förvärvade fastigheterna samt för lagfarten erforderliga mätnings- och styckningsförrättningar.

Överlåten egendom skall, där ej annat av mottagaren medgives, av överlåtaren

väl vårdas och underhållas så att den vid avträdandet icke befinner

sig i sämre skick än för närvarande.

§ 43.

Vardera kontrahenten är skyldig respektera de nyttjanderättsavtal, som

kunna gälla beträffande de till honom överlåtna områdena, med rätt att uppbära

den på tiden efter tillträdesdagen belöpande avkastningen av områdena.

Onera och utskylder som må komma att utgå för i detta avtal behandlade

områden vilka, ägda av kronan, upplåtits till nyttjande åt staden, skola, så

länge respektive nyttjanderättsupplåtelse varar, gäldas av staden. I övrigt

skola onera och utskylder för de överlåtna områdena gäldas, i den mån de

belöpa å tiden före respektive tillträdesdag, av överlåtaren och, i den män

de belöpa å tiden därefter, av förvärvaren.

§ 44.

Kronan ansvarar för att av kronan överlåten fastighet är fri från inteckning

till säkerhet för fordran. Staden ansvarar för att all annan av staden

överlåten fastighet än tomterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho samt tomterna

nr 7 och 8 i kvarteret Lychaon är fri från sådan inteckning. Båda kontrahenterna

garantera ömsesidigt att de av dem överlåtna fastigheterna icke besväras

av inteckning till säkerhet för annat än fordran eller av premielån.

De inteckningar som ligga såsom säkerhet för lån, för vilka kronan övertager

betalningsansvaret, tillfalla kronan.

Staden har att å tillträdesdagen till kronan avlämna nya gravationsbevis

rörande tomterna nr 7 och 8 i kvarteret Jericho samt tomterna nr 7 och 8

i kvarteret Lychaon ävensom de enligt samma bevis nämnda fastigheter

besvärande inteckningar som icke utgöra säkerhet för de lån, för vilka kronan

övertager betalningsansvaret.

Vardera kontrahenten har att, i förekommande fall, å respektive tillträdesdag

till den andre kontrahenten avlämna fastigheterna rörande brandförsäkringshandlingar

samt hyres- och arrendekontrakt, kontrakten av säljaren transporterade

på tillträdaren.

§ 45.

Då vid avstyckning av överlåtna områden fråga blir örn bestämmande av

områdenas gränser, skola de till detta avtal hörande ritningarna äga vitsord

framför arealuppgifterna.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Det nu av kronan till staden överlåtna, å kartan Pl. III med gul färg och

bokstaven H betecknade området utgör del av de områden av tomten nr 42

i kvarteret Böda Berget och Barnhusstranden, som staden i 1923 års bangårdsavtal

överlåtit till kronan, men som ännu icke blivit avstyckade eller för

kronan lagfarna, överlåtandet av ifrågavarande del av dessa områden skall

därför ske på så sätt, att 1923 års bangårdsavtal skall, så vitt det avser de nu

överlåtna delarna, anses förfallet och den till kronan genom 1923 års avtal

överlåtna äganderätten gälla allenast återstoden av de i sagda avtal överlåtna

områdena; och skall detta iakttagas vid blivande avstyckning av denna återstod.

§ 46.

Staden medgiver för sin del att, sedan i enlighet med Pl. I till detta avtal

fast bro blivit uppförd över Söderström, vad i 1923 års bangårdsavtal eller

eljest är föreskrivet om skyldighet för statens järnvägar att öppenhålla järnvägsbron

över Söderström må upphöra att gälla.

Med det undantag, som föranledes av stadgandet i § 15 andra stycket, bliva

bestämmelserna i § 17 av 1923 års bangårdsavtal, så som nämnda bestämmelser

numera gälla, härigenom upphävda,

Övriga bestämmelser i 1923 års bangårdsavtal skola fortfarande vara gällande

i den mån de icke stå i strid med bestämmelse i nu förevarande avtal,

dock att vad i § 10 av 1923 års bangårdsavtal är stadgat skall avse det område,

som i enlighet med nu föreliggande markavtal är avsett att disponeras av

statens järnvägar eller för blivande bangårdspostkontor.

De särskilda kontrakt som slutits mellan järnvägsstyrelsen och staden den

8 mars och den 5 april 1929, med tillägg den 30 juni samma år, samt den 23

februari 1937, angående stadens arrenderande av de å bifogade karta, märkt

Pl. lil, med gul färg samt bokstäverna E och F betecknade områdena, skola

upphöra att gälla samtidigt med att staden i enlighet med detta avtal äger

tillträda samma områden.

Det den 8 maj och den 13 juni 1877 mellan kronan och staden ingångna

avtalet angående upplåtelse till staden av Humlegården, vilket avtal sedermera

undergått viss ändring, skall upphöra att gälla med utgången av år 1941.

§ 47.

Tvist angående tolkningen eller tillämpningen av detta avtal eller i samband

därmed stående rättsförhållanden skall avgöras av skiljemän enligt lag.

§ 48.

Detta avtal får icke i något avseende anses prejudicerande i fråga örn

kronans eller stadens äganderättsanspråk rörande områden, beträffande vilka

någon rättsöverlåtelse icke förekommit i avtalet.

§ 49.

Detta avtal är icke mellan kontrahenterna bindande förrän lagakraftägande

beslut, varigenom de i § 1 andra stycket omförmälda framställningarna bi
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

fallits, föreligger samt stadsplaneändringar i huvudsaklig överensstämmelse

med bilagda kartor, märkta Pl. I, Pl. Yl och Pl. VII, av Kungl. Maj:t fastställts;

dock att vad sålunda föreskrivits icke skall utgöra hinder för kronan

att, med det i § 16 första stycket andra punkten omförmälda undantag, omedelbart

tillträda det å Pl. III med bokstäverna 1, m, n, o, q, r, s, t, k och 1

begränsade röda området.

Har avtalet icke i enlighet med bestämmelsen i föregående stycke blivit

mellan kontrahenterna bindande före den 1 juni 1941, skall det anses förfallet,

skolande i sådan händelse ersättningen för det område, som enligt

samma stycke må av kronan omedelbart tillträdas, bestämmas enligt lagen

om expropriation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

PLI

os a

r o r?

/?/c/c/c

/KÖrnbo,

e ^

* \ Ströms

''/1 bora

vV\ o\

VC\ %

PMj r-25

R/ksorkiue /

/d&JL

öSöner

s°>M

B/Jer Joris

Mun Akroh

+6,00

BET£C/<////V6/7#.

Aowuc/spoi

lemons nyo

AusAyyynoder

Sko/a /:2000

20 10

l''50 A/e/Gr

/or goc/s/ro///

:;flil

____

9K

;

il

opaginerad Kontrollera mot PDF

(YenYro/sYoY/onsY) as e Ys m/YY

REGLERING AV TEGELBACKEN SAMT ORDNANDE Jty TRAFIKFÖRBINDELSER

LANGDPROFI L TOR STAMBANAN OCH DEN BREDVIDLIGGANDE GATULEDEN

20 10 0

Längdskala E2000

50

100

ISO

2 I 0

5 10

Höj dskala I : 200

4—P--I
-

200

20

Meter

n

S/tv

sse/7

R/c/c/arh o /m

rom

+ 760

/- 2 SO__

5.30 H

3/ m.

93 m.

73 m.

203 m.

ö/m

O+OOO

Statens Reproduktionsanstalt 1940

opaginerad Kontrollera mot PDF

PEEL

Barrforjef;

/soda?2

/925m

/OOOO171

o V V\

doi/Q./

BETECKH/A/iiAR

Mor A /eZrqY/bnda uZ/Aen S/ocAZ?o/ms s/od o‘uer/d/er o// j/o ro‘/Z /,// Arenon

De/ s/r&cAode område/ or ane// Aor uppsZd/ZnZnp au /ardon.

Örn rödån, rörande. u//Aq s/oden /or A inder s/o o//ZcAg u/dZooa sddo.

ofqorder, od deras onuondqnde /or lornudosdndomö/ c/dr''Zanom a

seuor/ Zons t/oros ader /ordy ros idon a// undarAond/Zno med s/o/ans

bronan /////> or/j mord, som ouar/d/es /// s/oden.

/7u Aronop on/Zq/ s/ods/u//md/A''qes /»esia/ ou d. ZJ /A ocA /5,

jornuoysondamo/ disponerad mor A, Se/rdd/onde uZ/Aen V

o// sm ro// Zr/Z s/oden.

//orA ou eno Aandor_ no/or, ui/Aenmd, u/on /inder ou Arono

sömma, ou s/odsn d/s,------- '' '' " '' " "

\K\

'' Z36A /or

5/söneros onder u/ss //d /or /oror/sAanon

/Zu s/oden en/Zq/ Z923

Zxmqdrdsou/o/Zorydrnudqsdndomd/ i

n/* •—i/ —> -/ ?/ / "/ “//

morA,

Jd"yd aj>f‘/''d/ 7oryornuaqsonobrmo/ upp/d/en

Zor sadan/ onobmd/ u/on drfesrpd///Z/d/od<3rr.

KARTA ÖVER MARKOMRÅDEN

MELIAN KLARA MÄLARSTRAND

OCH SV ERIKSBRON

SKALA DÅOOO

20 10 0__50 100__150 200 250 300 rte+er

masman! -J--i— :-‘-:-1-1-J-;--1-1-1-1-•— I r _i— r i i -----:_:__i----——i-___

/förA ou eno Aondo nador, uZ/Aen en/Zq//dreuoronde audo/ oVerqor Z/ZZ s/oden

Statens Reproduktionsanstalt 1940

opaginerad Kontrollera mot PDF

KARTA ÖVER MARKOMRÅDEN Å RIDDARHOLMEN PL. IY.

PMor
-

irnen

-oproqn

ffor/cr

o/7?rood

C/ooe/or/o

~ Öred/

//i

/m2

/

220

z

sson

3

300

A

. 10

_S_

775

6

/A5

7

195

6

. 770

9

395

/O

75

■ II

A/5

12

___AL

IJ

J35

/A-

. 90_

!5

485 .

16

_3Q

n

500

16

35

19

1300

20

635

2/

865

22

870

23

22.0

2A

_25_

Bekckn/ngar

Kronön os/nd/g/ ti//hor/qp amra

-1 danbom over/afas //// s/oaen.

Tv/s tiar) områden, he/ro/fonde vidö

J över/o/er s/n ra// //// s/or/en.

~\ S/aden osti/d/q/ ti///)ör/qa områden, som over/å/os

//ti kronan.

Tvtijtigo .omfj^ti^ti/htitioTfande vtika s/oden over
Ska/a

/ -''2000

I | Iv/s/ino områden,ne/rafsa.

- /åren s/n råd//tikronan.

Iv.T.yJ 6a/umar/: o v å/der

Område sevn ska//d/sponeros

dirzA rårhomnondama/.

a Unders/rukno s/YYror he/ec/rna

— fom/nummen

/oom.

Statens Reproduktionsanstalt 1940

opaginerad Kontrollera mot PDF

KARTA ÖVER MARKOMRÅDEN Å KÖTTORGET OCH VID SLUSSEN

PL.Y

SKALA 1=2000

io, o

O H

/?addor

/hus

ZorcyeZ

V

- it--A— ------*

ry- lPy~3~

n/n

Morh, Ze/roZ/ande i/r/Zcen s/oden ////bronan o t/s/or o// der?

ro//, snoder/ må oger /?// dansommo. SZrec/n/ng o/mdr/er

örnråc/e, som rec/ör? d/sponeros o// s/o/er?sjorm/dgor endy/

s/oås fc/Z/må/Z/ges åes/u/oi/ å. 33,33 ocA 35jun/ 3364 .

3?// /ror/or? er/Z/gZ s/oås fu//mo''//3ges nyssnomndo 6es/uZ Zor

jorni/ogsohdorna/ d/sporrerod morÅ /re/roZ/onde ir/Z/er? /.norrön

oi/s/or /ror? s/r? rd/Z endy/ sommer åes/o/.

Statens Reproduktionsanstalt 1940

opaginerad Kontrollera mot PDF

KARTA ÖVER MÅLOMRÅDEN PRYL

VID MYNTGATAN

Mynt - torget

hrs och Vulcan

Riddarhus -

som.

Simens Reptoduktionsanstcit !9é!''

opaginerad Kontrollera mot PDF

KARTA ÖVER KUNGSTRÄDGÅRDEN

7000 rr>:

Karl Urs /pp

Kung/. Tråc/p,

Län/ ~

backen

stag./?7

Jakobs

kyrka

Sko/o / :/000

/oom.

operan

opaginerad Kontrollera mot PDF

PL.1Z

:i-“MÄf«*i ■>* ■'' -''-

\ • Oj B * ■■£''-*''''

So* ■''&*

s K !•■•• .1 x ''.

• *N > -V’**''

^MecKÉM.i-.

A"'' /„''//

V ^VhH«H>''5TEfJ,;

fao ^><4

■ -..

X /mz.

SKALA 1=8000

500 m

fÄTOtfu*^.

''-**»*>

---.-i:

2*^

rry,%

''j / Än?''

vv»

JS örrir-E:

ij-i. Ärupskärsgat.L

i-^Qi

$ t-:

m: ©

el

,Str>rskärsy,1£CLn. + / f*

FM

E A-v,

®Ti'' ;™S1; : pff "!S§i- -: -L -

t» iyi |fc^.

''TI.M

[[Ojm

TZiJha/Jriyi

■~*-a ''.''2\ HL..

S\\

1 fl w 1

ifi t»

y%?.

tM-JS

*r x

rm/hns

--—>Tv --;*•■

M3l
-

• J JM»».

isai"*®

,VU.,„

.sten

Karlaplc

-''Laplan

K ari

ö/p

ir Cl

'';^v;/-

SZoc/sp/one/opob c/e/or or /.oc/t/porc/sparc/e/.

ZforA ////Aor/p rZoc/en.

/ZorA

I| . ^ /

~riir^

ifiä.

ari ani fors -

K:B

;4iS&*

oren

>r m/,

oro o,>

''omer.

uiiii

3 ■

M lil:.-......

!?fc j*i

libih/uiatan.

LOji

Ig

sr *

a

i&r,

'' *£}

©IM

p£ g

T#?

< [S5Tf yS

Mr^feFr

■ F Fp

11

te

\-g„, i

jr* |

1

tfnV

■5-^

rM’

ygpp

M

m

■^Vi

u3*1wfe r i

! ! \«t'';

n t

ÉÄ

Pff

Nwy&

fm

ty

Statens Reproduktionsanstalt 1940

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:344 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Sto s. 1 i texten
  2. SU 1940:199 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor i Stockholm m. m. jä s. 1 i texten