Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet

1940-05-17 · 24 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:260, Med förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 260.

1

Nr 260.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet;

given Stockholms slott den 17 maj 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars

verksamhet.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 260.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Förslag

till

Lag

angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Sammanslutning, vars verksamhet åsyftar att med våldsamma medel eller

med hjälp av främmande makt omstörta eller förändra rikets statsskick eller

vars verksamhet visar sig ägnad att allvarligt skada rikets försvar eller förhållande

till främmande makt eller att allvarligt störa ordningen inom landet,

må av Konungen och riksdagen genom samfällt beslut förklaras upplöst.

Då fara är i dröjsmål, äger Konungen förbjuda sådan sammanslutning,

som i första stycket avses, att tills vidare fortsätta sin verksamhet. Har

Konungen ej inom trettio dagar från beslutets meddelande gjort framställning

till riksdagen om upplösning av sammanslutningen eller, om riksdagen

vid beslutets meddelande ej är samlad, inom trettio dagar från nästföljande

riksdags början gjort sådan framställning, skall förbudet, såframt det ej dessförinnan

återkallats, upphöra att gälla efter utgången av nämnda tid. Förbudet

skall upphävas, därest riksdagen hemställer därom eller icke bifaller

av Konungen gjord framställning.

Har sammanslutning förklarats upplöst, må ny sammanslutning icke bildas

för att fortsätta dess verksamhet. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande

tillämpning, då sammanslutning förbjudits att tills vidare fortsätta

sin verksamhet, dock endast för den tid förbudet varar.

2 §•

Upplöst sammanslutnings egendom vare förverkad till kronan, såvitt ej

Konungen och riksdagen annorlunda besluta.

Har sammanslutning förklarats upplöst eller har Konungen förbjudit sammanslutning

att tills vidare fortsätta sin verksamhet, äger Konungen uppdraga

åt myndighet eller annan att efter de anvisningar, Konungen finner

skäl meddela, omhändertaga och förvalta sammanslutningens egendom.

3 §■

Den som, efter det sammanslutning förklarats upplöst eller förbjudits att

tills vidare fortsätta sin verksamhet, fortsätter eller främjar fortsättningen av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

3

sammanslutningens verksamhet, såsom genom att deltaga i beslut eller bevista

sammanträde för främjande av dess syfte eller genom att erlägga avgift

eller tillhandahålla lokal eller redskap eller genom att bilda eller deltaga i

sammanslutning, som uppenbarligen är avsedd att fortsätta den förbjudna

verksamheten, straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är belagd

med svårare straff, med fängelse eller straffarbete i högst två år. Är

brottet ringa eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, må

till dagsböter dömas. Böter tillfalla kronan.

Vad i 2 kap. 18 § strafflagen stadgas örn förlust av ämbete, tjänst eller

annan allmän befattning och om obehörighet därtill skall ock gälla, där

någon för brott mot denna lag dömes till fängelse.

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes

för att främja fortsättningen av den förbjudna verksamheten, må dömas

förverkad till kronan.

4 §•

Åtal för brott mot 3 § anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av

allmän åklagare.

5 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1941. Förbud som i 1 § andra stycket sägs skall ej

gälla längre än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas om sådant under

tiden för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, samt om förverkande

skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för försvars- och socialdepartementen förslag

till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.

Föredraganden anför:

»Frågan om förbud mot sammanslutningar med landsskadliga syften har

sedan åtskilliga år tillbaka varit föremål för de svenska statsmakternas

uppmärksamhet.

Till närmare belysning av detta och vissa närliggande spörsmål vill jag

till en början lämna följande redogörelse.

(jäll ande rätt m. m.

I 8 kap. strafflagen stadgas straff för olika former av förräderi samt

för vissa andra för rikets säkerhet menliga brott.

Några allmänna bestämmelser mot lagstridiga eller statsfientliga sammanslutningar

finnas icke i strafflagen.

Dock må erinras om stadgandena om komplott i 5 och 6 §§ i 3 kap.

strafflagen. Komplott föreligger, då två eller flera i samråd beslutat verkställandet

av något brott. Envar, som deltagit i sådan stämpling, skall

straffas, därest brottet sker. Den som varit närvarande vid brottets utförande

eller före eller vid utförandet främjat gärningen eller efteråt lillhandagått

gärningsmannen skall straffas som om han själv vöre gärningsman.

Annan deltagare i stämplingen straffas lindrigare efter ty som han

prövas ha bidragit till brottet, såvida han ej är anstiftare och följaktligen

enligt 1 § i 3 kap. bör straffas som örn han vore gärningsman. I 8 kap.

strafflagen finnes i 2 § en särskild bestämmelse om stämpling till högförräderi.

Något allmänt stadgande om förberedelse till förräderi finnes icke. Några

särskilda fall av sådan förberedelse behandlas emellertid i olika paragra
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

fer i 8 kap. Sålunda finnas vissa möjligheter att bestraffa den statsfientliga

propagandan.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 20 oktober 1939 tillkallade

jag två sakkunniga för att verkställa utredning rörande revision av gällande

allmänna straffbestämmelser örn spioneribrott och vad därmed sammanhänger.

Sedan de sakkunniga den 10 april 1940 avgivit betänkande i ämnet

(statens offentl. utredn. 1940:8), har genom proposition, nr 217, för

riksdagen framlagts förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen

m. m. Förslaget åsyftar bl. a. att skapa ökade möjligheter att bestraffa förberedelse

till förräderi och spioneri.

Utanför strafflagen finnas vissa bestämmelser som i detta sammanhang

äro av intresse.

Enligt 46 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar äger

domstol på yrkande av ombud, som justitiekanslern eller länsstyrelse förordnar,

förklara förening skyldig att träda i likvidation. Förutsättning härför

är, att föreningens verksamhet finnes vara lagstridig eller uppenbart osedlig.

För att giva nödig kraft åt beslutet skall domstolen även förordna en eller

flera personer att verkställa föreningens likvidation. Verkningarna av domstolens

beslut äro rent civila och innebära, att den upplösta föreningen förlorar

sin rättskapacitet.

I olikhet mot vad fallet är i åtskilliga andra länder finnes icke hos oss någon

allmän reglering av ideella föreningar, till vilka ju även politiska organisationer

äro att hänföra.

Ett ingripande mot vissa organisationsbildningar har skett genom lagen

den 15 juni 1934 örn förbud mot vissa sammanslutningar, i allmänhet kallad

kårlagen. Enligt denna lag är det förbjudet att bilda eller deltaga i

sammanslutning, som enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna

såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar

eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet

eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel

av sådan art som militär trupp eller polisstyrka.

I lagen stadgas förbud att till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet

upplåta område eller hus samt att med pengar eller på annat sätt

understödja sammanslutningen. Brott mot lagen straffas med dagsböter

eller fängelse. Vid försvårande omständigheter må dömas till straffarbete

i högst ett år. Örn den brottslige är tjänsteman i statens eller kommuns

tjänst må han dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på viss tid

även om han fälles till ringare straff än straffarbete (jfr 2 kap. 18 § strafflagen).

Vidare meddelas bestämmelser om förverkande och beslag.

Enligt lagen den 30 juni 1933 örn förbud mot politiska uniformer äger

Konungen förbjuda bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som

tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning. Sådant förbud skall

jämväl avse uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen

fallande kännetecken. Förutsättning för meddelande av förbud är, att detsamma

anses påkallat för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Enligt en kungörelse av den 18 februari 1938 gäller för närvarande förbud

mot politiska uniformer.

I anslutning härtill må erinras om vapenkungörelsen den 22 juni 1934.

Kårlagen och vapenkungörelsen äro uppenbarligen ägnade att minska

faran av väpnade omstörtningsförsök från statsfientliga sammanslutningar.

ökade möjligheter att förhindra och uppdaga landsskadlig verksamhet ha

vidare erhållits genom lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel

vid krig eller krigsfara m. m. Genom denna lag ha vissa polis- och därmed

jämställda myndigheter utrustats med utomordentliga befogenheter.

Sålunda kan exempelvis husrannsakan verkställas, om någon misstänkes

för att förbereda ett brott mot 8 kap. strafflagen. Den som misstänkes för

sådan förberedelse kan vidare tagas i förvar och kvarhållas i högst 60

dagar. Lagen ger möjlighet att öppna brev och avlyssna telefonsamtal.

Denna lag är uppenbarligen ett utomordentligt maktmedel i kampen mot

landsskadlig verksamhet. Med de möjligheter att verkställa husrannsakan,

övervaka post och telefon samt taga misstänkta personer i förvar, som sålunda

finnas, ha utsikterna att upptäcka förräderi och spionage även på

ett förberedande stadium avsevärt ökats.

Vissa åtgärder mot den landsskadliga pressen ha under den senaste tiden

även vidtagits eller föreslagits.

Enligt förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran

av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. har

Kungl. Majit erhållit rätt att vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden förordna, att nummer eller häften

av periodisk skrift, vilka utgivits eller komma att utgivas, ej må befordras

med allmänna posten eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods

eller på därmed jämförligt sätt med statens järnvägar eller annat av staten

ombesörjt trafikmedel eller enskilda järnvägar eller motorfordon i linjetrafik.

Såsom förutsättning för dylikt förordnande gäller bl. a., att skriftens

innehåll vid upprepade tillfällen visat sig ägnat att framkalla fara för rikets

säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva

krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens

omstörtande med hjälp av främmande makt eller eljest med våldsamma

medel.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 22 december 1939 tillkallade

jag tre sakkunniga för att biträda med utredning huruvida, utan ändring i

tryckfrihetsförordningen, åtgärder kunde vidtagas för att giva ökad verkan

åt de stadganden i denna, vilka vore avsedda att förebygga sådana missbruk

av tryckfriheten, som med hänsyn till rådande allvarliga förhållanden vore

uppenbart skadliga för riket. Därest det till förebyggande av sådana missbruk

funnes erforderligt, borde även övervägas ändring av tryckfrihetsförordningen

utan rubbning av dess huvudgrunder för yttrandefriheten, såvitt

den hänförde sig till rent inrepolitiska förhållanden.

De sakkunniga ha den 21 februari 1940 avlämnat en promemoria med

förslag till vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten (statens offentl.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

7

utredn. 1940:5). De sakkunniga ha bl. a. föreslagit, att i tryckfrihetsförordningen

skall upptagas ett stadgande (6 §) av innehåll, att i särskild av

Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag må stadgas, att föreskrift må

meddelas om utgivningsförbud för periodiska skrifter, örn förhandsgranskning

av tryckta skrifter och om förbud att i riket införa tryckta skrifter.

Såsom förutsättning för meddelande av sådan föreskrift skulle gälla, att

riket befunne sig i krig eller rikets krigsmakt enligt beslut av Konungen

i statsrådet i anledning av överhängande fara för krig vore ställd på krigsfot.

De sakkunniga ha vidare utarbetat ett utkast till lag med vissa bestämmelser

om tryckta skrifter vid krig eller överhängande krigsfara, avsedd

att utfärdas med stöd av det nyssnämnda stadgandet i tryckfrihetsförordningen.

Enligt denna lag, som är av fullmaktskaraktär och utrustad med

i stort sett samma konstitutionella garantier som allmänna förfogandelagen,

skulle Konungen bl. a. äga rätt att förbjuda, att periodisk skrift utgives, om

innehållet i densamma vid upprepade tillfällen visat sig ägnat att skada rikets

försvar eller folkförsörjning eller att störa dess vänskapliga förhållande

till främmande makt eller att undergräva krigslydnaden eller att eljest framkalla

fara för rikets säkerhet.

Utländsk lagstiftning mot statsfientliga sammanslutningar m. m.

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för sådan lagstiftning av

större intresse i vissa länder. Särskild uppmärksamhet ägnas därvid åt finska

författningsbestämmelser i ämnet, vilka delvis fått tjäna till förebild för förslag

till åtgärder i Sverige under de senaste åren.

Finland.

I Finland finnas bestämmelser mot statsfientliga sammanslutningar och

deras verksamhet i strafflagen, föreningslagstiftningen och annan lagstiftning.

I strafflagen infördes år 1931 ill kap. ett stadgande, betecknat 4 a §, varigenom

bl. a. anslutning till statsfientliga organisationer kriminaliserades.

Denna paragraf, som i Sverige tilldragit sig stor uppmärksamhet, stadgar

bl. a. straff för den som ansluter sig till sådan förening, organisation eller

annan sammanslutning, som honom veterligen är verksam för våldsamt omstörtande

av Finlands stats- och samhällsordning eller avser främjande eller

medelbart eller omedelbart understödjande av dylik verksamhet, eller vilken

genom värvande av medlemmar, insamlande av medel, erläggande av avgift

eller på annat därmed jämförligt sätt verkar till förmån för honom veterligen

så beskaffad sammanslutning.

Enligt den finska föreningslagen av den 4 januari 1919 kan domstol på

yrkande av allmän åklagare eller föreningsmedlem förklara förening upplösi,

om föreningen utövar verksamhet, som strider mot lag eller god sed

eller om föreningen är avsedd att med kringgående av lag fortsätta någon

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

upplöst förenings verksamhet. Självständiga underavdelningar samt föreningar,

vilka äro medlemmar, kunna samtidigt förklaras upplösta. Inrikesministern

och landshövdingarna äro berättigade att tills vidare förbjuda

lagstridig förenings fortsatta verksamhet. Sådant förbud skall emellertid

inom viss kort tid underställas domstols prövning. Om domstol fastställer

interimistiskt förbud mot fortsättandet tills vidare av förenings verksamhet

eller förklarar förening upplöst, skall domstolen tillika förordna en eller flera

personer att förvalta eller utreda föreningens bo. Då förening upplösts av

orsak, att dess verksamhet avsett hög- eller landsförräderi eller stödjande

direkt eller indirekt av dylik verksamhet, kan domstolen förklara föreningens

egendom förbruten till staten. Straff stadgas för den, som med vetskap örn

att förening av domstol förklarats upplöst eller att föreningen förbjudits att

tills vidare fortsätta sin verksamhet, i strid häremot företräder eller handlar

för föreningen, eller upptager nya föreningsmedlemmar, eller föranstaltar

om möte med den upplösta föreningen, eller på annat sätt i strid mot

föreningslagen fortsätter föreningens verksamhet.

Med stöd av denna lag har ett stort antal föreningar upplösts. De ojämförligt

flesta av dessa ha varit kommunistiska men även en del lappoföreningar

lia förbjudits.

En ytterligare möjlighet att hindra landsskadliga föreningars verksamhet

erbjuder lagen den 26 september 1930 om krigstillstånd. Enligt § 8 i denna

lag äger statsrådet rätt att högst för krigstiden utfärda bestämmelse om inskränkning

eller inställande av förenings verksamhet, örn denna är ägnad

att under krigstid äventyra försvaret eller den allmänna säkerhetens upprätthållande.

Uraktlåtenhet att iakttaga meddelad bestämmelse straffas.

Genom en skyddslag för republiken den 6 oktober 1939 har republikens

president utrustats med utomordentliga befogenheter, därest riket hotas av

yttre fara, eller om uppviglingsverksamhet, som åsyftar rubbande eller

upphävande av gällande statsskick eller angår rikets förhållande till andra

stater, bedrives i sådan form eller utsträckning, att den äventyrar rikets

yttre trygghet eller andra dess livsvillkor, eller örn den allmänna ordningen

och säkerheten äro allvarligt hotade eller ha blivit kännbart störda. Under

dessa förutsättningar äger presidenten rätt att genom förordning stadga om

alla de åtgärder, som prövas vara nödvändiga för farans avvärjande eller

för ordningens och säkerhetens bevarande eller återställande eller till förhindrande

av uppviglingsverksamheten.

Med stöd av denna lag utfärdade förordningar skola utan dröjsmål delgivas

riksdagens talman, som omedelbart eller, därest riksdagen icke är

samlad, så snart riksdagen sammankommit, skall bringa dem till riksdagens

kännedom. Förordningarna skola upphävas, om riksdagen så beslutar.

Frankrike.

Genom en lag den 19 mars 1939 har regeringen erhållit fullmakt att genom

dekret vidtaga nödiga åtgärder för landets försvar. Med stöd härav utfärdade

dekret skola underställas kamrarna för godkännande. På grund av denna

lag har utfärdats ett flertal författningar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Genom ett dekret av den 26 september 1939 förordnades om upplösning av

det kommunistiska partiet och förbud mot alla organisationer i förbindelse

med tredje intemationalen ävensom mot spridande av tryckalster och andra

former av propaganda, som toge sina lösenord från tredje intemationalen.

Brott mot detta dekret straffas med fängelse från ett till fem år och böter

från 100 till 5,000 francs.

Genom en lag av den 20 januari 1940 skall varje medlem av parlamentet

eller annan vald församling, vilken tillhört någon av de genom dekretet av

den 26 september 1939 upplösta organisationerna, förlora sitt mandat, såvida

han icke genom en före den 26 oktober 1939 offentliggjord ''demission

(utträde ur organisationen) eller förklaring kategoriskt tagit avstånd från

ifrågavarande organisationer och den i dekretet förbjudna verksamheten.

Belgien.

Enligt lagen den 22 mars 1940 om skydd för de nationella institutionerna

straffas den som bildar en sammanslutning, som har till syfte att undergräva

Belgiens oavhängighet eller det belgiska folkets konstitutionella rättigheter

och institutioner. Straffet är tukthus samt böter fran 100 till 10,000 francs.

Samma straff stadgas för den som leder eller eljest har en funktion i en dylik

sammanslutning samt för den som uppsåtligen främjar bildandet av en

sådan organisation. Den som eljest tager aktiv del i sammanslutningen eller

upplåter lokal åt densamma straffas med fängelse i högst ett år samt med

böter från 50 till 1,000 francs. Vid brott mot lagen kan konfiskation ådömas,

även om egendomen icke tillhör den dömde.

Danmark.

Grundlagen (§ 85) medger principiellt rätt för medborgarna att utan föregående

tillstånd bilda föreningar med lagliga syften. Ingen förening kan

upplösas genom ingripande av regeringen, men förening kan tillfälligt förbjudas

av denna. I sådant fall skall genast vid domstol anställas talan om

föreningens upplösning. Den 28 april 1934 har utfärdats en lag om förbud

mot ''Sammenslutninger eller Korps, som har til Hensigt ved ulovlig

Magtanvendelse at ove Indflydelse paa politiske eller offentlige Anliggender''.

Norge.

I strafflagen (§ 330) stadgas straff för den som stiftar eller deltager i förening,

vilken genom lag är förbjuden eller vars syfte är förövande av eller

''opmuntring'' till straffbara handlingar eller vars medlemmar förpliktat sig

till obetingad lydnad mot någon. Straffet är böter eller ''hefte'' eller ''fengsel’

intill tre månader eller, om föreningens ändamål är att föröva eller

''opmuntre'' till brott, ''fengsel'' intill sex månader.

Schweiz.

I den schweiziska strafflagen av den 21 december 1937 behandlas i 13

kap. brott mot staten och försvaret. Där stadgas fängelsestraff för den som

bildar en förening, vars syfte eller verksamhet går ut på förräderi eller poli
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 260.

tiskt, ekonomiskt eller militärt spionage. Samma straff drabbar den som inträder

i sådan förening eller främjar dess verksamhet ävensom den som uppmanar

till bildandet av dylik förening eller följer dess uppmaningar.

I Spanien har den 1 mars 1940 utfärdats en lag om förbud mot bl. a. kommunistisk

verksamhet.

Förslag om förhud mot statsflentliga organisationer och deras

verksamhet m. m.

Professor Thyrén har i utkast till strafflag spec. delen X (1931), som behandlar

förräderibrotten, icke upptagit några straffbestämmelser mot statsfientliga

sammanslutningar. I utkastet del XI (1933), som bl. a. behandlar

brott mot allmän ordning och frid, har emellertid stadgats straff för den

som deltager i sammanslutning, vilken har till syfte att föröva eller framkalla

brott eller för uppnående av sitt syfte använder brottsliga medel.

Thyrén uttalar, att, om vissa sammanslutningar förbjudas genom lag, det

naturliga synes vara, att sådan förbudsförfattning förses med kriminalsanktion.

1935 års betänkande angående statsfientlig verksamhet.

I skrivelse den 19 maj 1933 (nr 221) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit

måtte föranstalta örn en förutsättningslös utredning angående åtgärder mot

sådan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftade

till att med våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra

Sveriges stats- och rättsordning.

Kungl. Majit beslöt därefter den 26 maj 1933 tillsätta en kommitté med

uppdrag att verkställa sådan utredning. Till ordförande i kommittén utsågs

därvid justitierådet Emil Sandström. Chefen för justitiedepartementet förordnade

därefter till ledamöter i kommittén revisionssekreteraren Erik Lind,

ledamöterna av riksdagens första kammare professorn J. Bergman, häradshövdingen

Th. Borell, förste vice talmannen Olof Olsson och ombudsmannen

Anton Pettersson samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören

Karl Bergström. Efter det Lind utnämnts till justitieråd, förordnades

i hans ställe ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Ivar Österström.

Den 11 januari 1935 avgav kommittén betänkande med förslag angående

åtgärder mot statsfientlig verksamhet (statens offentl. utredn. 1935: 8). Betänkandet

var ej enhälligt, i det att skiljaktiga meningar uttalats å ena sidan

av herr Borell, som i åtskilliga hänseenden föreslagit längre gående åtgärder

än kommittén velat förorda, samt å andra sidan av herrar Bergström och

Olof Olsson, vilka i väsentliga delar icke biträtt kommitténs förslag, varjämte

herr Olof Olsson avgivit en principreservation avseende betänkandet i dess

helhet.

Kommittén fäster i sitt betänkande stor vikt vid spörsmålet örn förbud

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

11

mot statsfientliga organisationer och deras verksamhet. Kommitténs behandling

av denna fråga utmynnar i ett förslag till lag angående för statens säkerhet

och ordningen i landet farliga sammanslutningar, vilket får betraktas

som kommitténs huvudförslag. Enligt 1 § i nämnda förslag skulle en sammanslutning

jämte av densamma beroende sammanslutningar kunna, på

talan av justitiekanslern, av domstol upplösas. För ett upplösningsbeslut

hade uppställts den betingelsen, att sammanslutningens verksamhet vore av

beskaffenhet att sätta statens säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar

fara. Verksamhetens sålunda angivna art skulle framgå antingen därigenom

att sammanslutningen hade till syfte att med våld omstörta eller förändra

rikets statsskick och att detta syfte ådagalagts genom sammanslutningens

verksamhet eller ock därigenom att verksamheten haft sådana yttringar som

försök att hindra offentlig myndighet i dess verksamhet, brott mot medborgerlig

frihet eller andra brottsliga handlingar eller förberedelser därtill.

Jämlikt 2 § i förslaget skulle jämväl sammanslutning, som bildats i uppenbar

avsikt att fortsätta upplöst sammanslutnings verksamhet, kunna på enahanda

sätt upplösas. Den som fortsatte eller främjade fortsättningen av

upplöst sammanslutnings verksamhet skulle, enligt 3 §, i regel straffas med

fängelse. Förslaget innehöll vidare bestämmelser att mål enligt 1 eller 2 §

skulle anhängiggöras vid Svea hovrätt, som vid behandlingen av målet skulle

bestå av presidenten och fyra ordinarie ledamöter. Åtal för brott mot 3 §

skulle anhängiggöras vid allmän underrätt och utföras av allmän åklagare.

Genom beslut under rättegången skulle domstolen kunna meddela interimistiskt

beslut om upplösning. Upplöst sammanslutnings egendom ävensom

egendom, använd för att främja fortsättningen av dess verksamhet efter upplösningen,

skulle kunna förklaras förverkad. — Vidare föreslogs ändring i

tryckfrihetsförordningen av innebörd att upplösningsbeslutet även skulle kunna

omfatta förbud mot utgivande eller spridande av tidningar eller andra

skrifter, som avsåge att främja sammanslutningens verksamhet.

Kommitténs förslag till förbudslagstiftning var emellertid icke enhälligt.

Herr Borell hade ansett, att det med hänsyn till förslagets lydelse kunde

befaras, att sammanslutning icke skulle kunna upplösas, örn ej en direkt

eller omedelbar fara för samhällets omstörtande vore för handen, samt

därför förordat sådan ändring i förslaget, att upplösning skulle kunna ske

så snart sammanslutningens verksamhet i och för sig syftade till att med

våld omstörta eller förändra rikets statsskick.

Herrar Bergström och Olof Olsson hade icke biträtt kommitténs förslag

till förbudslagstiftning.

I betänkandet återfinnes motiveringen till kommitténs förslag å sid. 268

—274, till herr Borells förslag å sid. 337—339 samt till herrar Bergströms

och Olof Olssons ståndpunkt å sid. 353—357.

Yttranden över 1935 års betänkande.

Flertalet av de myndigheter, som yttrade sig över betänkandet, uttalade

sig för kommittéförslaget eller för en skärpning av detsamma i enlighet med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

herr Borells reservation. Länsstyrelsen i Norrbottens län påyrkade en klar

förbudslag som omedelbart upplöste revolutionära partier och länsstyrelsen

i Västernorrlands län omedelbart förbud mot sammanslutningar som uppenbarligen

syftade till att med våld omstörta samhällsordningen.

De skäl, som av myndigheterna åberopats till förmån för en förbudslagstiftning

kunna i korthet sammanfattas sålunda: Kommitténs utredning

och senare års händelser bure vittnesbörd om angelägenheten av en dylik

lagstiftning. Det kunde ej vara rimligt att låta sådan propaganda örn våld

och olydnad, som på senare tider bedrivits, alltjämt fortgå eller att tillåta

landsförrädiska, av utländsk makt understödda rörelser. De under de senaste

åren vidtagna lagstiftningsåtgärderna, särskilt uniformslagen, kårlagen

och vapenkungörelsen, hade visserligen gjort nytta men vore dock ej tillfyllest.

Enbart förefintligheten av en skärpt lagstiftning mot statsfientlig

verksamhet komme att verka hämmande i berörda hänseenden. Det vore

ej klokt att vänta till dess verklig fara för statsskicket uppkomme, utan

en skyddslagstiftning borde komma till stånd innan förhållandena utvecklade

sig till ett kritiskt skede.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som ansåg sig ej kunna tillstyrka kommittéförslaget,

förordade i stället en fullmaktslag, som i kritiska situationer

provisoriskt utvidgade regeringsmaktens befogenheter bland annat med avseende

å föreningsväsendet.

Mot en lagstiftning i förevarande hänseende uttalade sig länsstyrelserna i

Göteborgs och Bohus samt i Kopparbergs län, borgmästaren i Västerås (magistraten

tillstyrkte kommittéförslaget), tredje polisintendenten i Stockholm,

andre polisintendenten i Göteborg, landsfogden i Kristianstads län, polischeferna

i Kalmar och Oskarshamn ävensom ett par andra, länsstyrelserna

underställda myndigheter. Mot den ifrågasatta lorbudslagstiftningen åberopades

särskilt, att en sådan skulle göra den politiska kampen mera förbittrad,

uppamma martyrskap och hat, samt vidare att det skulle bliva

omöjligt att effektivt övervaka efterlevnaden av en dylik lag.

Beträffande det närmare innehållet av yttrandena i denna del hänvisas

till den sammanställning som finnes intagen å sid. 21—25 i den i det följande

omförmälda propositionen nr 234/1936.

1936 års riksdag.

I proposition (nr 234) till 1936 års riksdag föreslogs, i huvudsaklig anslutning

till vad kommittén förordat, vissa ändringar i 8, 10, 11 och 16 kap.

strafflagen m. m.

Den av kommittén föreslagna lagen angående för statens säkerhet och

ordningen i landet farliga sammanslutningar framlades däremot ej. I propositionen

(sid. 31 och 32) förklarade föredragande departementschefen,

att han för sin del ansåge att skälen mot den av kommittén förordade förbudslagstiftningen

vida övervägde skälen för densamma. Departementschefen

yttrade vidare bl. a.:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Under de av professor Thyrén verkställda förarbetena för en allmän

strafflagsrevision har möjlighet till upplösning av politiska ytterlighetspartier

på grund av statsfientlig verksamhet icke ifrågasatts. Däremot innehåller

professor Thyréns utkast till strafflag, efter den norska strafflagens

föredöme, bestämmelse om straff för den som deltager i sammanslutning,

vilken har till syfte att föröva eller framkalla brott eller för uppnående av

sitt syfte använder brottsliga medel. Ett stadgande av denna art synes i

och för sig kunna övervägas till införande i en ny svensk strafflag. Men

jag anser icke tillräckliga skäl föreligga att redan nu upptaga det till slutlig

prövning.

I motioner vid 1936 års riksdag framfördes krav på vissa skärpta åtgärder

mot statsfientliga sammanslutningar och deras verksamhet.

I motionerna 1:271 av herr Bergman m. fl. och 11:568 av herrar Åqvist

och Österström påyrkades lagstiftning i överensstämmelse med kommitténs

förslag till upplösningslag.

I motionerna I: 149 av herr Bagge m. fl. och II: 354 av herr Skoglund

m. fl. föreslogs bl. a. att efter finskt mönster i 8 kap. strafflagen införa en

ny paragraf, betecknad 3 b §, innehållande bestämmelser om straff för

den som anslöte sig till eller främjade statsfientliga sammanslutningar m. m.

I motionen I: 217 av herr Sandström hemställdes, att därest den i motionerna

1:149 och 11:354 föreslagna, såsom 3 b § betecknade paragrafen

i 8 kap. ej av riksdagen antoges, riksdagen måtte för sin del antaga det

förslag till upplösningslag, som framlagts av herr Borell.

Beträffande lydelsen av det i motionerna I: 149 och II: 354 föreslagna stadgandet

3 b § i 8 kap. strafflagen må hänvisas till första lagutskottets i det

följande närmare omförmälda utlåtande nr 48/1936 (sid. 13).

Första lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna (utlåt,

nr 48), ansåg sig böra förorda en beredskapsslagstiftning mot statsfientliga

sammanslutningar i stort sett i anslutning till kommitténs förslag. Enligt

utskottets mening borde emellertid förslaget, innan det upphöjdes till lag,

revideras i en del avseenden.

I fråga om riktlinjerna för en sådan omarbetning anförde utskottet (sid.

33—35):

Vad beträffar förutsättningarna för ett upplösningsbeslut har i förslaget

uppställts den betingelsen, att sammanslutningens verksamhet skall vara av

beskaffenhet att sätta statens säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar fara.

Verksamhetens sålunda angivna art skall framgå antingen av genom densamma

ådagalagt syfte att med våld omstörta eller förändra rikets statsskick

eller av sådana yttringar som försök att hindra offentlig myndighet i dess

verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga handlingar

eller förberedelser därtill.

Beträffande det förra fallet må anmärkas, att en verksamhet i allmänhet

icke kan sägas både ådagalägga syftet att med våld omstörta eller förändra

rikets statsskick och därtill utgöra en uppenbar fara för statens säkerhet

eller ordningen i landet förrän verklig stämpling till förräderi föreligger. Örn

emellertid såsom kommittén framhållit ett snabbt ingripande i kritiska sjtua1

loner är betydelsefullt, måste upplösningsåtgärden kunna vidtagas på ett

tidigare stadium av sammanslutningens statsfientliga verksamhet. Då lagen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

riktar sig mot sammanslutningen såsom sådan och först i andra hand —

efter upplösningsbeslutet — mot de enskilda deltagarna, synes det böra övervägas

att i nu avsedda fall anse förutsättningen för upplösning vara för handen,

så snart det blivit styrkt att dess verksamhet syftar till att med våld

omstörta eller förändra rikets statsskick. Lagens skydd kan ej lämnas åt en

verksamhet, som med våld vill tvinga sin uppfattning om statsskicket på

andra medborgare.

Vad angår de i övrigt angivna fall, där enligt kommitténs förslag ett upplösningsbeslut

skulle kunna ifrågakomma, torde kravet att verksamheten

skall innebära^ uppenbar fara för riket alltför mycket inskränka lagens tilllämpningsområde.

överhuvud taget synes det ur den skyddssynpunkt, varpå

ifrågavarande lagstiftning vilar, vara nödvändigt att spridningen av en

statsfientlig rörelse kan hejdas med lagliga medel, innan den fortskridit till

ett revolutionärt stadium. Vid avfattandet av de regler som angiva förutsättningarna

för upplösningsbeslut bör jämväl eftersträvas en såvitt möjligt

tydlig och lättfattlig redaktion. En uppdelning av de olika fallen skulle måhända

bidraga till att göra texten mera överskådlig.

Befogenheten att meddela upplösningsbeslut tillkommer enligt kommitténs

förslag Svea hovrätt, som dock därvid skulle ha speciell sammansättning.

Enligt kommitténs mening är det nämligen mest överensstämmande med

svensk rättsuppfattning att anförtro uppgiften åt domstol. Endast därigenom

vunne avgörandet erforderlig objektivitet och undandroges mer eller

mindre tillfälliga politiska inflytelser. Endast inför domstol torde en fullt

tillfredsställande utredning kunna förebringas rörande befintligheten av förutsättningarna

för upplösning. Det kunde ock förväntas, att ett domstoUavgörande

i förhållande till allmänheten erhölle större auktoritet än ett sådant

av administrativ myndighet.

Utskottet är ense med kommittén däri att ifrågavarande uppdrag icke

bör överlämnas åt länsstyrelserna eller motsvarande administrativa myndigheter.

Mot det av kommittén förordade förslaget ha emellertid rests vissa

invändningar av bl. a. Svea hovrätt, som därvid framhållit att det vöre olyckligt

att en domstol under en rättegång, som kunde taga avsevärd tid i anspråk,

ställdes i brännpunkten av en lidelsefull politisk diskussion. Den

föreslagna ordningens svaghet framträdde enligt hovrättens mening även för

det fall att högsta domstolens prövning skulle leda till annat resultat än hovrättens.

Utskottet kan icke finna annat än att de uttalade betänklighet erna

äga ett visst berättigande. Vid sådant förhållande böra enligt utskottets mening

även prövas andra tänkbara utvägar, särskilt ett framkommet förslag

att inrätta en permanent specialdomstol eller nämnd, vars beslut icke finge

överklagas. Genom tillsättandet av en sådan nämnd skulle vinnas den fördelen

att i mål av ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna tillämpas ett

friare förfarande än den i rättegångsbalken reglerade proceduren, något som

är av en viss betydelse med hänsyn till den understundom ganska lösliga

rättsliga strukturen hos sammanslutningar av här berörda art. Hovrättsprocessen

är vidare tämligen långsam, vilket, även om interimistiskt beslut

om upplösning kan meddelas, måste te sig särskilt olämpligt med avseende

a. nial av ifrågavarande beskaffenhet. Beträffande nämndens sammansättning

bör framhållas, att största säkerheten för ett klokt och rättvist avgörande

torde ernås, örn ledamotskapet följer med viss tjänsteställning.

Initiativet tillden åtgärd av ifrågavarande slag synes icke lämpligen kunna

överlämnas åt ett flertal personer. Med hänsyn till uppgiftens ömtåliga

beskaffenhet bör dessutom initiativtagaren besitta särskilda kvalifikationer.

Kommittén har ansett det ligga närmast till hands att uppgiften anföi Iros

justitiekanslern. I detta sammanhang må nämnas att i en del yttranden

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

15

ifrågasatts, huruvida icke rätten att besluta om upplösning eller åtminstone

rätten att bestämma, huruvida en aktion av förevarande art skall vidtagas,

borde tillkomma Kungl. Majit i statsrådet. Att uppdraga åt regeringen att

verkställa en prövning av berörda art möter emellertid enligt utskottets förmenande

vissa betänkligheter. Utskottet skulle för sin del finna det lämpligast,

om även initiativet kunde överlämnas till en myndighet, vars självständighet

och från politiska inflytelser oberoende ställning icke kunde dragas

i tvivelsmål. Vid sidan av den utav kommittén i denna del förordade

anordningen böra jämväl andra utvägar prövas.

I övrigt har kommitténs förslag i de inkomna yttrandena föranlett vissa

erinringar, huvudsakligen av mera formell innebörd, vilka jämväl böra beaktas

vid det slutliga utformandet av den begärda lagen.

Utskottet ansåg sig däremot ej kunna förorda ett direkt straffbeläggande

av deltagande i statsfientlig sammanslutning utan upplösning av själva sammanslutningen.

Utskottet föreslog (sid. 64) riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville i enlighet med de av utskottet angivna riktlinjerna låta

verkställa omarbetning av kommitténs förslag till lag angående för statens

säkerhet och ordningen i landet farliga sammanslutningar samt för 1937 års

riksdag framlägga det sålunda omarbetade förslaget.

Sju av utskottets ledamöter reserverade sig och yrkade avslag å utskottets

skrivelseförslag. I reservationen (sid. 76) framhölls bl. a., att det politiska

läget i landet icke motiverade en dylik förbudslagstiftning samt att ett förbud

knappast skulle kunna effektivt upprätthållas utan endast gynna uppkomsten

av hemliga organisationer, inriktade på konspirationer och underjordisk

verksamhet.

Första kammaren biföll utskottets hemställan i denna del med 63 röster

mot 49, varemot andra kammaren avslog densamma med 89 röster mot 72.

Då sammanjämkning av de skiljaktiga besluten icke var möjlig, hade frågan

fallit.

1940 års riksdag.

I motioner 1: 77 av herr G. A. Björkman m. fl. och 11: 143 av herr Skoglund

m. fl. vid årets riksdag har hemställts, att riksdagen måtte ''skyndsammast’

antaga ett av motionärerna framlagt förslag till lag angående för statens

säkerhet och ordningen i landet farliga sammanslutningar. Detta förslag

överensstämmer i väsentliga delar med vad härutinnan förordats i 1935

års betänkande. Enligt förslaget skola sålunda vissa sammanslutningar på

talan av justitiekanslern hos Svea hovrätt kunna upplösas. En viktig olikhet

förefinnes emellertid i fråga om förutsättningarna för ett upplösningsbeslut.

Enligt motionärerna bör en sammanslutning kunna upplösas, om dess

verksamhet syftar till att med våld omstörta eller förändra rikets statsskick

eller om verksamheten kan anses innefatta försök att hindra offentlig myndighet

i dess verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga

handlingar eller förberedelser därtill av beskaffenhet att sätta statens

säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar fara eller örn verksamheten eljest

kan anses skada rikets försvar eller folkförsörjningen eller dess vän
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

skapliga förbindelser med främmande makt. Motionärernas förslag medger

sålunda upplösning under mindre stränga förutsättningar än de av kommittén

förordade.

I motionerna framhålles bl. a., att straffbestämmelserna örn högförräderi

måste utvidgas och skärpas. Den gällande lagstiftningen på detta område

vöre otillräcklig framför allt därför, att den icke gåve möjlighet att beivra

förberedelserna till högförrädisk verksamhet. En åtgärd, som enligt motionärernas

mening väl kunde ifrågasättas i den föreliggande situationen, vore

att kriminalisera deltagandet i sammanslutningar, som vore verksamma för

ett våldsamt omstörtande av den svenska stats- och samhällsordningen eller

underhölle för riket skadliga internationella förbindelser. Med hänsyn till

den pågående utredningen om revision av 8 kap. strafflagen, varvid ifrågavarande

spörsmål måste komma att beröras, hade motionärerna icke velat

framlägga något förslag till ändringar i detta kapitel. Motionärerna ifrågasätta

vidare sådana ändringar i lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel

vid krig eller krigsfara m. m., att den blir tillämplig å de i förslaget

till förbudslagstiftning avsedda sammanslutningarna.

Departementschefen.

Under de allvarliga tider som nu råda har det visat sig nödvändigt att i

olika hänseenden komplettera vår straff- och tvångsmedelslagstiftning för

att bereda ökat skydd för statens yttre och inre säkerhet.

Den gällande lagstiftningen rymmer avsevärda möjligheter att inskrida

mot landsskadlig verksamhet av olika slag. Även förberedelse till förräderi

och spioneri kan i viss utsträckning beivras. Genom lagen den 9 januari

1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. ha myndigheterna

erhållit rätt att vidtaga utomordentliga åtgärder i syfte att förebygga och

uppdaga förräderi, spioneri, sabotage m. m.

Ehuru sålunda gällande lagstiftning äger en betydande räckvidd, har

Kungl. Majit ansett det nödvändigt att öka möjligheterna att bestraffa vissa

former av landsskadlig verksamhet, bland annat förberedelse till förräderi.

Åtgärder i sådan riktning ha förordats i den för riksdagen framlagda propositionen

nr 217 med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen

m. m. Dessa bestämmelser rikta sig liksom all strafflagstiftning mot

den enskilde men äro uppenbarligen även ett maktmedel i kampen mot

sådan för rikets säkerhet menlig verksamhet, som bedrives i organiserad

form genom särskilda sammanslutningar.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke möjligheter böra finnas att

direkt inskrida mot sådana organisationer varom här är fråga.

Vid flera tillfällen och senast i motioner till årets riksdag har föreslagits en

lagstiftning, med stöd av vilken sammanslutningar med landsskadliga syften

skulle kunna upplösas. Enligt motionärernas förslag, som i väsentliga delar

överensstämmer med vad kommittén angående statsfientlig verksamhet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

17

förordat i sitt år 1935 avgivna betänkande, skulle Svea hovrätt efter talan av

justitiekanslern äga upplösa dylika organisationer och förklara deras egendom

förverkad. Fortsättandet av upplöst sammanslutnings verksamhet skulle

kriminaliseras.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är denna lagstiftningsfråga

i hög grad omstridd.

Från skilda håll ha uttalats betänkligheter mot en sådan lagstiftning. Därvid

har framhållits bland annat, att betydelsen av ett förbud icke finge överskattas.

Det läge i sakens natur, att det egentliga landsförrädiska arbetet redan

nu måste bedrivas i hemliga former. I den mån sådan verksamhet förekomme,

torde den omhänderhavas av ett tämligen begränsat antal personer.

Detta underjordiska arbete vore uppenbarligen det farligaste och torde icke

effektivt kunna hindras genom ett mot organisationerna riktat förbud. Vidare

ha uttalats farhågor för att den statsfientliga verksamheten efter en sådan

lagstiftnings genomförande kunde förväntas bliva hemlig i ökad utsträckning,

varigenom möjligheterna till övervakning försvårades.

Å andra sidan tala åtskilliga skäl för en lagstiftning mot organisationer

med landsskadliga syften. Då en stat befinner sig i ett allvarligt utrikespolitiskt

läge, finnes särskild anledning att ingripa mot sådana sammanslutningar.

Tydligt är, att faran för samhället ökas, om organisationer planlägga

och understödja brottslig verksamhet. Genom att förse sina medlemmar

med redskap, sprängämnen, bilar och dylikt kunna de öka möjligheterna

för dem att begå brott och undgå upptäckt. Särskilt i en för landet allvarlig

situation kan exempelvis ett sabotagedåd, riktat mot en kommunikationsanläggning,

få de allvarligaste följder för vårt försvar. Ett förbud är

otvivelaktigt ägnat att försvåra förbindelsen mellan de statsfientliga elementen

inbördes och med allmänheten.

Vid övervägande av skälen för och emot en förbudslagstiftning har jag

ansett en lagstiftning böra komma till stånd, som bereder möjlighet att, då

det i en kritisk situation prövas nödvändigt, ingripa mot organisationer av

det slag varom här är fråga.

De bestämmelser, som i detta sammanhang kunna vara erforderliga, böra

lämpligen upptagas i en författning med tidsbegränsad giltighet. Vad angår

lagstiftningens närmare utformning synes följande böra gälla.

Om en sammanslutnings verksamhet åsyftar att med våldsamma medel

eller med hjälp av främmande makt omstörta eller förändra rikets statsskick

eller om densamma genom sina yttringar visat sig ägnad att allvarligt

skada rikets försvar eller förhållande till främmande makt eller att allvarligt

störa ordningen inom landet, bör sammanslutningen kunna upplösas.

På grund av detta ingripandes utomordentliga natur torde beslutanderätten

böra tillkomma Kungl. Majit och riksdagen gemensamt. Att uppdraga denna

befogenhet åt viss domstol eller nämnd, vilket tidigare ifrågasatts, synes

i varje fall icke vara lämpligt i fråga om en lagstiftning av provisorisk natur.

Möjlighet synes emellertid böra finnas för Kungl. Majit att, i avbidan på

alt riksdagens medverkan kan erhållas, förbjuda sådan sammanslutning var
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 260.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

om här är fråga att tills vidare fortsätta sin verksamhet. Ett dylikt interimistiskt

förbud bör meddelas endast då ett dröjsmål skulle kunna medföra

fara. Ilar Kungl. Maj:t ej inom trettio dagar från beslutets meddelande

framlagt förslag för riksdagen om upplösning av sammanslutningen eller, om

riksdagen vid beslutets meddelande ej är samlad, inom trettio dagar från

nästföljande riksdags början gjort sådan framställning, bör förbudet, om det

ej dessförinnan av Kungl. Maj:t återkallats, upphöra att gälla efter utgången

av denna tid. Förbudet bör upphävas, om riksdagen så beslutar.

Ett upplösningsbeslut liksom ett förbud för sammanslutning att fortsätta

sin verksamhet får bl. a. den följden, att sammanslutningen icke kan såsom

parti verka vid val.

För att ett förbud skall lia åsyftad verkan är det uppenbarligen av viki

att förhindra, att en organisation kommer till stånd, som avser att fortsätta

den förbjudna verksamheten. Med hänsyn härtill synes i lagen böra inskri

vas ett uttryckligt förbud att bilda sammanslutning med syfte att fortsätta

en upplöst organisations verksamhet. Vad sålunda föreskrives bör givetvis

äga motsvarande tillämpning, då sammanslutning förbjudits att fortsätta sin

verksamhet, dock endast för den tid förbudet varar.

Då ett upplösningsbeslut föranledes av att en sammanslutnings verksamhet

i en allvarlig situation riktar sig mot väsentliga statsintressen, synes den

påföljden böra inträda, att den upplösta sammanslutningens egendom förverkas

till kronan, såvitt ej Kungl. Majit och riksdagen med hänsyn lill omständigheterna

annorlunda besluta. Om en sammanslutning förklarats upplöst

eller förbjudits att fortsätta sin verksamhet, bör Kungl. Majit kunna

uppdraga åt myndighet eller annan att efter de närmare anvisningar, som

Kungl. Majit kan finna skäl meddela, omhändertaga och förvalta sammanslutningens

egendom.

De straffbestämmelser, som i detta sammanhang äro erforderliga, synas

böra riktas mot envar som efter ett upplösningsbeslut eller ett interimistiskt

förbud fortsätter eller främjar fortsättningen av den ifrågavarande sammanslutningens

verksamhet, exempelvis genom att deltaga i beslut eller bevista

sammanträde för att främja dess syfte eller genom att erlägga avgift eller

upplåta lokal eller genom att bilda eller deltaga i en organisation, som uppenbarligen

är avsedd att fortsätta den förbjudna verksamheten.

Straffet torde böra bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Om brottet är ringa eller omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande,

böra dagsböter ådömas.

De brottsliga handlingar som här avses kunna givetvis vara av sådan beskaffenhet

att de böra föranleda straff enligt allmänna strafflagen, särskilt 8

kap. Enligt det förslag om revision av nämnda strafflagskapitel, som nyligen

framlagts för riksdagen, skulle möjligheten att bestraffa sådana gärningar

icke obetydligt ökas. Om ett brott mot den nu ifrågasatta förbudslagstiftningen

är såsom förräderi, spioneri eller annat brott belagt med strängare

straff i allmänna strafflagen, synes enbart sistnämnda lag böra tillämpas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

19

Under den senaste tidens diskussion om åtgärder mot statsfientlig verksamhet

har ifrågasatts en utvidgning av möjligheterna att beröva personer,

som utöva sådan verksamhet, deras offentliga uppdrag.

I 2 kap. 18 § strafflagen stadgas bl. a. efter en år 1936 genomförd lagändring,

att den som ådömes straffarbete skall tillika förklaras förlustig ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning. Om omständigheterna därtill föranleda,

må han dock bibehållas i befattningen men kan i sådant fall, då fråga

är örn ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befattningen på viss tid.

Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som

blivit utsedd till innehavare av allmän befattning men ännu icke tillträtt densamma.

Har någon blivit förvunnen till straffarbete, må han icke på grund

av senare företagen röstsammanräkning efter val, vilket ägt rum före domen,

inträda i allmän befattning.

I samband med denna påföljdslagstiftning ändrades § 26 riksdagsordningen,

vilken ändring antogs definitivt år 1937. Enligt andra stycket i nämnda

paragraf skall vad i allmän eller särskild lag stadgas därom, att i vissa fall

den som dömes till straff skall dömas förlustig allmän befattning eller vara

obehörig att inträda i sådan befattning, även äga tillämpning å riksdagsmannauppdrag.

Avfattningen av detta stadgande bereder möjlighet att döma

till förlust av riksdagsmannauppdrag även under andra förutsättningar än de

i 2 kap. 18 § strafflagen angivna.

Det är uppenbarligen berättigat att ställa det kravet på innehavare av statliga

och kommunala tjänster och förtroendeuppdrag, att de skola avhålla sig

från sådan verksamhet varom här är fråga.

I detta sammanhang synes närmast böra övervägas att öka möjligheterna

att döma till förlust av allmänna uppdrag vid brott mot den nu ifrågasatta

lagstiftningen.

I det riksdagen förelagda förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 kap.

strafflagen har förordats att i nämnda kapitel upptaga ett stadgande (31 §)

av innehåll, att vad i 2 kap. 18 § strafflagen stadgas om förlust av ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning och om obehörighet därtill även skall

gälla, då någon för brott mot 8 kap. dömes till fängelse.

En liknande påföljdsbestämmelse synes böra meddelas i den lagstiftning

vartill förslag nu framlägges. På grund av hänvisningen i andra stycket i

§ 26 riksdagsordningen till särskild lag innebär ett dylikt stadgande även

möjlighet att ådöma förlust av riksdagsmannauppdrag.

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes

för att främja fortsättningen av förbjuden verksamhet, bör kunna tagas

i beslag samt av domstol dömas förverkad.

1 likhet med åtskilliga andra, för utomordentliga förhållanden avsedda lagar

bör, som jag förut framhållit, förevarande lagstiftning göras tidsbegränsad.

Den synes sålunda böra äga giltighet till utgången av mars 1941.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft dagen efter den, då de

utkommit i Svensk författningssamling.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.

»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

21

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Sammanslutning, vars verksamhet åsyftar att med våldsamma medel eller

med hjälp av främmande makt omstörta eller förändra rikets statsskick eller

vars verksamhet visar sig ägnad att allvarligt skada rikets försvar eller förhållande

till främmande makt eller att allvarligt störa ordningen inom landet,

må av Konungen och riksdagen genom samfällt beslut förklaras upplöst.

Då fara är i dröjsmål, äger Konungen förbjuda sådan sammanslutning,

som i första stycket avses, att tills vidare fortsätta sin verksamhet. Har

Konungen ej inom trettio dagar från beslutets meddelande gjort framställning

till riksdagen om upplösning av sammanslutningen eller, om riksdagen

vid beslutets meddelande ej är samlad, inom trettio dagar från nästföljande

riksdags början gjort sådan framställning, skall förbudet, såframt det ej dessförinnan

återkallats, upphöra att gälla efter utgången av nämnda tid. Förbudet

skall upphävas, där riksdagen så beslutar.

Har sammanslutning förklarats upplöst, må ny sammanslutning icke bildas

för att fortsätta dess verksamhet. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande

tillämpning, då sammanslutning förbjudits att tills vidare fortsätta

sin verksamhet, dock endast för den tid förbudet varar.

2 §•

Upplöst sammanslutnings egendom vare förverkad till kronan, såvitt ej

Konungen och riksdagen annorlunda besluta.

Har sammanslutning förklarats upplöst eller har Konungen förbjudit sammanslutning

att tills vidare fortsätta sin verksamhet, äger Konungen uppdraga

åt myndighet eller annan att efter de anvisningar, Konungen finner

skäl meddela, omhändertaga och förvalta sammanslutningens egendom.

3 §.

Den som, efter det sammanslutning förklarats upplöst eller förbjudits att

tills vidare fortsätta sin verksamhet, fortsätter eller främjar fortsättningen av

sammanslutningens verksamhet, såsom genom alt deltaga i beslut eller be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

vista sammanträde för att främja dess syfte eller genom att erlägga avgift

eller upplåta lokal eller redskap eller genom att bilda eller deltaga i sammanslutning,

som uppenbarligen är avsedd att fortsätta den förbjudna verksamheten,

straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är belagd med

svårare straff, med fängelse eller straffarbete i högst två år. Är brottet ringa

eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, må till dagsböter

dömas. Böter tillfalla kronan.

Vad i 2 kap. 18 § strafflagen stadgas om förlust av ämbete, tjänst eller

annan allmän befattning och om obehörighet därtill skall ock gälla, där

någon för brott mot denna lag dömes till fängelse.

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes

för att främja fortsättningen av den förbjudna verksamheten, må dömas

förverkad till kronan.

4 §.

Åtal för brott mot 3 § anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av

allmän åklagare.

5 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1941. Förbud som i 1 § andra stycket sägs skall ej gälla

längre än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas om sådant under tiden

för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, samt örn förverkande

skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 maj

1940.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 14 maj 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 7 maj 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars

verksamhet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn Gunnar

Danielson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för försvars- och socialdepartementen lagrådets

den 16 maj 1940 avgivna utlåtande över det den 7 i samma månad till

lagrådet remitterade förslaget till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars

verksamhet.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,

att förslaget, vari vidtagits vissa jämkningar av redaktionell natur,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

401106

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:365 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående översten F. A. K. Allbrandts tjänstepensions förmåner i händelse av förflyttning till s. 4 i texten
  2. 1LU 1940:58 Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande komplettering av den genom Kungl. Maj:ts proposition nr 260 föreslagna lagen angående förbud mot v s. 1 i texten
  3. KU 1940:31 Utlåtande över -väckta motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 260, till riksdagen med förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningar s. 4 i texten
  4. 1LU 1940:52 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet, dels ock vissa i ämnet väck s. 1 i texten