Sök i Ratio Lex

Angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m

1941-03-21 · 135 sidor, varav 134 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 134 av 135 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:176, Angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis -proposition Nr 176.

1

Nr 176.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag

till folkskoleväsendet m. m.; given Stockholms slott

den 21 mars 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

21 mars 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge:

Enligt den till 1941 års statsverksproposition fogade bilagan åttonde

huvudtiteln, punkterna 133, 134, 137, 140, 143 och 152, har Kungl. Majit

föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som bleve

riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1941/42

dels till Folkskolinspektionen: Avlöningar ett förslagsanslag av 685,000

kronor;

dels till Folkskolinspektionen: Omkostnader ett förslagsanslag av 200,000

kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor

ett förslagsanslag av 136,000,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunderstödda

sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i skolåldern

ett förslagsanslag av 280,000 kronor;

Bihang till riksdagens ''protokoll 19^1. 1 sami. Nr 176.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och

biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ett förslagsanslag

av 350,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för

skolpliktiga barn ett förslagsanslag av 2,000,000 kronor;

dels till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare ett förslagsanslag

av 4,100,000 kronor;

dels ock till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet

ett förslagsanslag av 600,000 kronor.

Sedan utredningen i dessa ärenden numera slutförts, tillåter jag mig ånyo

anmäla desamma.

Inledningsvis vill jag erinra, att det statsfinansiella läget, som nödvändiggjort

åtgärder för begränsning av statsutgifterna, föranlett en översyn

jämväl av möjligheterna att begränsa kostnaderna för folkskoleväsendet.

I sådant syfte utverkade chefen för ecklesiastikdepartementet den 10 november

1939 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att

enligt de direktiv, departementschefen ägde meddela, inom departementet

biträda med utredning och avgiva förslag rörande aktuella besparingsåtgärder

inom folkskoleväsendet. Såsom sakkunniga ha tillkallats folkskolinspektören

D. E. Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren

J. O. Eriksson, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren

A. Löfvander, folkskolläraren i Vreta klosters skoldistrikt K. G. Pettersson

samt numera undervisningsrådet J. J. E. Weijne, med uppdrag för

Weijne att såsom ordförande leda utredningsarbetet.

De sakkunniga — folkskolans besparingssakkunniga — överlämnade med

skrivelse den 20 januari 1940 betänkande och förslag angående aktuella

besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet. De sakkunnigas ifrågavarande

förslag lades till grund för de besparingsåtgärder, som sedermera beslutades

av 1940 års lagtima riksdag (propositionen nr 155 och riksdagens skrivelse

nr 216). Betänkandet och sedermera även riksdagens beslut togo sikte

på sådana besparingsåtgärder, som ansågos kunna genomföras och avsätta

resultat redan under budgetåret 1940/41.

Sedermera ha de sakkunniga med skrivelse den 13 december 1940 överlämnat

betänkande och förslag angående folkskoleväsendets rationalisering

(statens offentliga utredningar 1940: 36), i vilket föreslås besparingsåtgärder

på längre sikt. Över detta förslag lia utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen,

statskontoret, domkapitlen samt vissa lärarsammanslutningar. Detta

förslag jämte ett av samma sakkunniga avgivet särskilt förslag rörande

statsbidrag till skolskjutsar skola i det efterföljande upptagas till behandling,

i samband varmed jag ämnar framlägga anslagsberäkningar för nästa

budgetår i fråga om de anslag, som beröras av de sakkunnigas förslag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

3

I. Åtgärder för fortsatt rationalisering

av folkskoleväsendet.

1. De sakkunnigas huvudförslag,

a) Nuvarande förhållanden och behovet av rationalisering.

Under åren närmast före 1920 fram till början av 1930-talet undergick

folkskoleväsendet, framhålla de sakkunniga, en stark expansion, framkallad

huvudsakligen av de i enlighet med statsmakternas direktiv genomförda

skolförbättringar, varigenom halvtidsläsande skolor ändrades till heltidsläsande.

Dessa omfattande organisationsförändringar inom skolväsendet

nödvändiggjorde inrättandet av ett betydande antal lärartjänster. Lärjungeantalet

i skolorna visade däremot under samma tidsperiod en stadigt

sjunkande siffra. Sålunda utgjorde antalet lärjungar och lärartjänster under

tiden 1916—40 följande:

Antal lärjungar Antal lärartjänster

(medeltal)'') (medeltal) *)

1916/20 ................. 706,780 23,621

1921/25 ................. 695,899 26,007

1926/30 ................. 667,717 27,229

1931/35 ................. 652,006 28,214

vårterminen 1940 c:a 548,000 27,353

Det kunde synas, fortsätta de sakkunniga, som om nedgången i skolornas

lärjungeantal bort verka så, att ökningen av antalet lärartjänster skulle

upphört att göra sig gällande tidigare än som skett, ävensom att en mera

avsevärd och snabbare reducering av lärarnas antal kunnat komma till

stånd. Att så icke skett hade berott på flera samverkande omständigheter.

Under de första åren av nedgångsperioden hade pedagogiska skäl kunnat

åberopas för en i berörda hänseende avvaktande hållning. Barnantalet i

läraravdelningarna hade nämligen vid sagda tid varit jämförelsevis högt.

Då det ur undervisningssynpunkt ansetts önskvärt att, särskilt i flerklassiga

skolformer, nedbringa läraravdelningarnas storlek, vore det förklarligt,

att man ofta låtit bero vid det minskade barnantalet och icke omedelbart

vidtagit därav betingade organisatoriska förändringar. Främsta orsaken

till att det förflutit relativt lång tid, innan skolväsendet fått den organisation,

som betingats av ett sjunkande elevantal, torde dock få sökas i

de svårigheter, som mött vid genomförandet av en nedskärning av den

organisatoriska grundval, på vilken folkskoleväsendet tidigare byggts upp.

Dessa svårigheter hade varit av flera slag. Vid en omorganisation och framför

allt då fråga vore om nedläggandet av en skola, måste nämligen hänsyn

tagas till många olika faktorer. Huruvida en skola skulle bibehållas vid

*) Se även tabellen å sid. 33.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Marits proposition Nr 176.

sin förutvarande anordning, givas en ändrad skolform eller helt nedläggas,

vore främst beroende på barnantalet inom vederbörande skolområde. En

förhandsberäkning av antalet barn bleve emellertid i regel mycket osäker,

och detta förhållande torde ofta ha föranlett uppskov under längre eller

kortare tid med indragning av skolor även i sådana fall, då lärjungeantalet

varit synnerligen ringa. I andra fall åter hade liknande dröjsmål förorsakats

därav, att omorganisationen icke kunnat genomföras utan nybyggnad

på annat håll i skoldistriktet. Icke så sällan torde — och detta

icke utan skäl — viss hänsyn tagits till tradition och till den av skolindragningen

berörda ortsbefolkningens inställning till frågan. Lärarnas starka

bundenhet vid en viss tjänst ävensom gällande bestämmelser rörande skoldistriktsindelningen

torde dock ha utgjort de största hindren för rationaliseringssträvandena.

Behovet av att genom indragning av lärartjänster

samt genom hänvisning av barn till skola inom annat skoldistrikt kunna

anpassa folkskoleorganisationen efter växlande förhållanden hade därför

sedan lång tid tillbaka gjort sig starkt gällande. Åtgärder hade också tidigare

vidtagits i syfte att möjliggöra en dylik anpassning.

De sakkunniga lia (sid. 8—13) erinrat örn de medel, som för närvarande

stå statsmyndigheterna till buds för åstadkommande av en rationalisering

av folkskoleväsendet, såsom möjligheten att hänvisa skolpliktiga barn från

ett skoldistrikt till ett annat (folkskolestadgan § 6 mom. 3), de skärpta

bestämmelserna för inrättande av nya och återbesättande av lediga tjänster

(§ 2 mom. 3, § 19 mom. 1) samt de vidgade möjligheterna att förflytta lärare

från övertaliga tjänster (kungörelsen 1938: 34).

Under de senaste åren hade ett betydande antal ordinarie lärartjänster

vid lärares avgång antingen indragits eller förändrats till extra ordinarie

befattningar. Ett stort antal tjänster, som icke omedelbart kunnat indragas,

hade med vederbörligt medgivande uppehållits med vakansvikarier. Redan

före läsåret 1939/40 hade alltså ett omfattande rationaliseringsarbete utförts

inom folkskoleväsendet. Det torde emellertid kunna sägas, att detta

arbete intensifierats genom de åtgärder, som på Kungl. Maj:ts förslag beslutats

av 1940 års lagtima riksdag (propositionen nr 155 och riksdagens

skrivelse nr 216). Bestämmelser härom vore intagna i kungörelsen 1940: 414

angående vissa särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.

Ifrågavarande åtgärder hade i första hand avsett att genom en reglering

uppåt av elevantalet i klassavdelningarna, främst i skolor av A-form, åstadkomma

en begränsning av antalet läraravdelningar, varigenom besparingar

för det allmänna kunde vinnas redan under budgetåret 1940/41. Av folkskolinspektörerna

lämnade uppgifter visade, att ett betydande antal lärartjänster

blivit indragna efter slutet av vårterminen 1940 respektive den

1 juli nämnda år. Det hade emellertid icke ansetts erforderligt och hade

väl icke heller varit möjligt att i nämnda uppgifter göra bestämd åtskillnad

mellan de tjänsteindragningar, vilka verkställts på grund av bestämmelserna

i sistnämnda kungörelse, och dem, som tidigare planerats och sålunda

icke stått i direkt samband med kungörelsen. Ett sammandrag av

folkskolinspektörernas här berörda uppgifter visade, att sammanlagda an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

talet inom de olika inspektionsområdena under år 1940 indragna

lärartjänster av skilda slag utgjort:

ordinarie folkskollärar^''änster................... 182

extra ordinarie folkskollär^änster................. 388

ordinarie småskollärar^ änster................... 224

extra ordinarie småskollärar^''änster................ 207

biträdande lärartjänster (tills vidare)............... 23

> > (på viss tid)............... 5

lärartjänster vid mindre folkskola (tills vidare)......... 106

» > » » (på viss tid) . . ....... 42

Summa 1,177.

På grund av vad sålunda redan gjorts för att nedbringa antalet lärartjänster

vid folk- och småskolor vore man närmast böjd för det antagandet,

att ytterligare rationaliseringsåtgärder inom folkskoleväsendet skulle vara

obehövliga. Verkställda undersökningar gåve dock vid handen, att skolväsendet

inom stora delar av landet ännu icke erhållit en sådan organisation,

som betingades av det sjunkande lärjungeantalet.

De sakkunniga ha lämnat följande uppgifter angående medeltalet elever

per läraravdelning i heltidsläsande skolor under vissa år:

Medeltal elever per läraravdelning i vissa skolformer.

1920 1925 1930 1935 1940

A-form............ 31,3 30,0 29,1 28,0 24,9

Bl-form ........... 31,9 28,7 26,6 24,7 22,2

B 2- » 34,5 30,8 28,2 25,9 22,9

B 3- » 22,6 22,5 19,4 18,4 15,7

Dl- > 17,7 17,1 15,0 14,8 12,8

a- » 24,4 23,2 23,2 21,1 20,3

b- » 19,7 17,6 17,2 14,5 13,5

Hjälpklass .......... — 15,4 15,8 16,4 13,2

Högre avdelning....... 26,6 30,1 29,8 29,1 24,8

Samtliga läraravdelningar 28,6 25,8 24,2 22,3 20,2

De sakkunniga ha vidare verkställt en undersökning rörande antalet

läraravdelningar vid slutet av vårterminen 1940 med högre eller lägre lärjungeantal.

Resultatet härav har sammanfattats i nedanstående tabeller

(halvtidsläsande skolor och olika varianter ej medtagna):

A-skolor: antal läraravdelningar på folkskolestadiet med

högst 17 lärjungar .......

....... 622

9,7 %

18—25 » .......

.......2,447

38,2 %

26—35 » .......

.......3,208

50,0 i.

över 35 » .......

....... 133

2,1 %

6,410

100,0 %

(Folkskolans högre avdelning, hjälpklasser och klasser av fysiskt svaga barn äro ej medräknade.)

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

a-skolor: antal läraravdelningar på småskolestadiet med

högst 12 lärjungar

270

6,6 %

13—20

1,513

37,1 %

21—25 »

1,910

46,9 %

över 25 »

381

9,4 •/.

4,074

100,0 %

(Hjälpklasser och klasser

av fysiskt svaga barn

äro ej medräknade.)

B 1-skolor: antal skolor med på folkskolestadiet sammanlagt

sexkl.

skola

sjuk!, skola

högst 25 lärj ungar

52

3,2 %

20

3,5 %

2G—30 »

. . . 139

8,5 %

29

5,1 %

31—35

. . . 193

11,8 %

69

12,1 %

36-40

. . . 303

18,6 %

81

14,3 %

över 40 »

. . . 946

57,9 %

370

65,o %

1,633

100,0 %

569

100,0 %

B 2-skolor: antal skolor med på folk-

och småskolestadiet sammanlagt

sexkl. skola

sjuk!, skola

högst 15 lärjungar

63

2,5 %

10

2,0 %

16—20

. . . 169

6,6 %

38

7,5 %

21—25

. . . 348

13,6 %

66

12,9 %

26—30 »

. . . 491

19,2 %

92

18,0 %

31—35

. . . 483

18,9 %

106

20,8 %

över 35 >

. . . 1,004

39,2 %

198

38,8 Y.

2,558

100,0 %

510

100,o %

B 3-skolor: antal skolor med på folk-

och småskolestadiet sammanlagt

högst 10 lärjungar

174

17,1 %

11-15

351

34,4 %

16-20

299

29,3 %

21—25 »

149

14,6 •/.

26 — 30 »

42

4,1 %

över 30 »

5

0,5 Y.

1,020

100,0 Y-

b-skolor: antal småskolor av b-form

inberäknat småskolestadiet i B

1- och B

högst 6 lärjungar

427

8,0 %

7—10 »

1,322

24,7 %

11—15

1,841

34,4 %

16—20

1,126

21,1 %

21—25

495

9,3 %

över 25 »

132

2,5 %

5,343

100,0 %

D 1-skolor: antal mindre folkskolor av

första D-formen med

högst 6 lärjungar

102

9,1 %

7—10

291

25,8 %

11—15 >

426

37,8 y.

16-20

220

19,5 %

21—25

79

7,0 %

över 25 »

9

0,8 K

1,127

100,0 %

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Av de sakkunniga i det föregående angivna siffror gåve klart vid handen,

att ett stort antal läraravdelningar under vårterminen 1940 hade ett ur

såväl ekonomiska som pedagogiska synpunkter alltför lågt elevantal. Genom

den starka indragning av lärartjänster, som ägt rum vid slutet av nyssnämnda

vårtermin eller med utgången av redovisningsåret 1939/40, hade

medeltalet elever i läraravdelningarna undergått en mindre höjning. Åtgärder

vore dock alltjämt påkallade för att vinna en bättre relation mellan

antalet lärare och elever i rikets folkskolor. Födelsetalen hade visserligen

under senare år ökat något, men den inträdda stegringen vore dock större

i städerna än på landsbygden. Med hänsyn härtill och till den ständigt

fortgående omflyttningen av befolkningen från landsbygden till städer och

andra samhällen vore det uppenbart, att man åtminstone under de närmaste

åren måste räkna med en fortsatt nedgång av lärjungeantalet i

många av landsbygdens folk- och småskolor. Skolväsendets organisation

måste anpassas härefter.

b) Riktlinjer för rationaliseringsarbetet.

Uppgörande av en femårsplan.

Enligt de sakkunnigas mening borde en plan uppgöras för genomförandet

av redan planerade och ytterligare erforderliga rationaliseringsåtgärder.

En dylik plan syntes påkallad oavsett de nu ifrågasatta besparingsåtgärderna.

Man kunde nämligen utgå från, att det sjunkande barnantalet framtvingade

indragningar av lärartjänster i ganska stor omfattning även under

de närmaste åren. Det syntes då nödvändigt, att dessa indragningar komme

att ske mera planmässigt, så att det bleve möjligt att på ett tillfredsställande

sätt ordna med förflyttning av övertaliga lärare, där så bleve

erforderligt. Det syntes vara lämpligt, att man vid uppgörandet av en dylik

organisationsplan beräknade en viss tid, inom vilken de planerade åtgärderna

kunde tänkas bli genomförda. De sakkunniga, som härvid stannat för

en tidsperiod av fem år, vilken beräknades taga sin början med läsåret

1941/42, syftade sålunda till att få fram preliminära förslag till organisationsförändringar,

vilka under vissa förutsättningar skulle kunna genomföras

inom respektive skoldistrikt under läsåren 1941/42—1945/46.

Det syntes nödvändigt, att organisationsarbetet i möjligaste mån bedreves

efter enhetliga och planmässiga grunder, varför vissa allmängiltiga regler

härför borde uppställas. De sakkunniga ville därför angiva de riktlinjer,

efter vilka erforderliga organisationsförändringar enligt de sakkunnigas

mening lämpligen borde genomföras.

I sitt den 20 januari 1940 avgivna betänkande angående besparingsåtgärder

inom folkskoleväsendet m. m. hade de sakkunniga bland annat uttalat,

att folkskoleväsendet borde rationaliseras på sådant sätt, att man

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

utan att mera kännbart försämra de pedagogiska betingelserna för undervisningen

vunne en billigare organisation och att man vid besparingsarbetet

icke skulle försämra villkoren för de skolor, som nu arbetade under

mindre gynnsamma förhållanden, samt att skolväsendet trots krisläget

sålunda kunde utvecklas till att arbeta under bättre betingelser i de fall,

där det för närvarande vore bristfälligt ordnat. Vidare hade av de sakkunniga

framhållits, att forcerade åtgärder, vilka kunde medföra en omfattande

arbetslöshet bland olika lärargrupper, ej ens i nuvarande läge

syntes böra vidtagas. De sakkunniga hade velat ytterligare understryka

dessa synpunkter.

Folkskolinspektöremas förberedande utredningar.

I syfte att få en överblick över möjligheterna inom de särskilda inspektionsområdena

att åstadkomma en rationellare skolorganisation ha de sakkunniga

från statens folkskolinspektörer infordrat preliminära förslag till

organisationsförändringar, vilka kunde beräknas bli genomförda under läsåren

1941/46. Folkskolinspektörerna ha därvid följt vissa av de sakkunniga

meddelade anvisningar, i huvudsak överensstämmande med de riktlinjer,

de sakkunniga framlagt i sitt betänkande. Inspektörernas preliminära

organisationsplaner utmynna i förslag till indragning under nämnda

femårsperiod av omkring 1,620 lärartjänster, därav 467 besatta med folkskolekompetenta

och 1,153 med småskolekompetenta lärare.

Såvitt av folkskolinspektörernas meddelanden kunde bedömas, yttra de

sakkunniga, syntes de lokala skolmyndigheterna i allmänhet ha insett nödvändigheten

av att ifrågasatta förändringar beträffande skolornas anordning

komme till stånd och därför upptagit de av folkskolinspektören framlagda

organisationsförslagen med förståelse. Det saknades dock ingalunda

exempel på att skoldistrikt bestämt motsatt sig varje skolförändring och

detta även i sådana fall, då en omorganisation varit betingad av såväl

ekonomiska som pedagogiska skäl. Denna senare inställning hade förklarligt

nog framför allt gjort sig gällande, då det varit fråga om att helt nedlägga

en skola.

De sakkunniga ha lämnat vissa exempel på planerade organisationsändringar,

beträffande vilka torde få hänvisas till betänkandet (sid. 31 ff.).

Regler för lärjungarnas fördelning på läraravdelningar.

De sakkunniga framhålla, att för genomförandet av de sålunda planerade

rationaliseringsåtgärderna som nämnts vissa riktlinjer vore erforderliga. På

grund av synnerligen skiftande förhållanden kunde härvid inga detaljerade

bestämmelser fastställas. Skolornas organisation vore dock främst beroende

av elevantalet. Därför borde allmängiltiga regler uppställas

rörande antalet lärjungar i läraravdelningama.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

Några i allmän författning givna bestämmelser örn antalet lärjungar i

läraravdelningarna hade tidigare icke funnits. Föreskrifter i nämnda hänseende

hade intagits i de för skoldistrikten gällande reglementena, varvid

de av skolöverstyrelsen utgivna planer och förebilder till reglementen och

andra bestämmelser tjänat till ledning.

I de till förutnämnda kungörelse 1940: 414 fogade anvisningarna angåves

emellertid vad som numera vore att iakttaga vid lärjungarnas fördelning

på läraravdelningar beträffande skolor av A-form. Enligt nämnda anvisningar

borde som allmän regel gälla bland annat följande. Örn antalet lärjungar

vid skola eller skolenhet understege sammanlagt 1,000, finge inom

varje årsklass endast inrättas på folkskolestadiet en parallellavdelning för

varje påbörjat 35-tal lärjungar och på småskolestadiet en parallellavdelning

för varje påbörjat 25-tal lärjungar. Inom skolenhet med mera än

1,000 lärjungar borde medeltalet lärjungar i läraravdelningarna icke understiga

på folkskolestadiet 30 och småskolestadiet 24. Dessa medeltal skulle

avse hela folk- respektive småskolestadiet, alltså ej varje årsklass för sig.

Liknande anvisningar vore erforderliga även beträffande andra skolformer,

varvid hänsyn dock icke torde behöva tagas till de numera endast i

undantagsfall förekommande halvtidsläsande skolorna.

Som allmän regel beträffande lärjungeantalets storlek borde av skäl,

som framgå av vad på sid. 21 och 22 i betänkandet yttrats, gälla, att an
-

talet lärjungar icke borde överskrida

i skolor av första B-formen, i varje läraravdelning å folkskolestadiet . . 35

» t> » andra B-formen, å folkskolestadiet...............30

» » » tredje B-formen, å folk- och småskolestadiet.........25

» » » första D-formen, å folk- och småskolestadiet.........20

> » » b-form, å småskolestadiet ...................25.

De här angivna talen vore icke att anse såsom maximital. Man måste

nämligen utgå från att övergång till en högre skolform icke alltid kunde

eller borde ske vid en tillfällig ökning av barnantalet utan först, då det

kunde konstateras, att ökningen bleve mera varaktig.

Anmärkas borde emellertid i detta sammanhang, att i skolor med relativt

högt elevantal förbättrade undervisningsmöjligheter kunde åstadkommas

genom tillämpning av bestämmelserna örn förstärkningsanordningar,

varom 1939 års riksdag fattat beslut. Enligt härom genom kungörelsen

1940: 252 utfärdade bestämmelser utginge statsbidrag till högst 4 extra

lärartimmar jämlikt för timlärare gällande grunder, när antalet lärjungar

(iverstege i läraravdelning, i vilken sjunde klass icke inginge, i skola av

B 1-form 35, B 2-form 30, B 3-, Dl- och b-form 25 och i läraravdelning,

i vilken inginge även sjunde klass, i skola av B 1-form 30, B 2-form 25,

B 3- och D 1-form 20. Genom dylika förstärkningsanordningar kunde sålunda

undervisningsarbetet avsevärt underlättas, varigenom olägenheterna

av ett för högt lärjungeantal i viss mån eliminerades.

Då det här ovan framhållits, att de angivna normerande talen icke finge

betraktas som maximital, borde måhända även anmärkas, att de icke heller

kunde gälla som minimital. En omorganisation från högre till lägre skolform

borde ej ovillkorligen ske, så snart lärjungeantalet understege de ovan

angivna talen. Även i sådana fall borde förfaras med en viss försiktighet.

En tillfiillig nedgång av lärjungeantalet borde sålunda icke alltid medföra

indragning av en tjänst och förändring av skolformen. I varje fall borde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

under angivna förhållanden icke en ordinarie tjänst omedelbart indragas,

såvida detta ej kunde ske i samband med lärarens avgång från tjänsten.

Då en förändring av skolformen på grund av kursväxlingar och liknande

förhållanden ofta medförde rubbningar i undervisningsarbetet, borde även

med hänsyn härtill en viss varsamhet iakttagas i fråga om tillfälliga ändringar

av en skolas anordning.

Allmänna synpunkter rörande organisationsändringarna.

Varje organisationsändring måste, betona de sakkunniga, prövas under

hänsynstagande till de i de särskilda fallen föreliggande förhållandena. Då

en mångfald olika faktorer inverkade på dylika frågors lösning, syntes

det icke vara möjligt att uppställa några bestämda regler härför. Några

allmänna synpunkter rörande ifrågavarande spörsmål borde dock framhållas.

Ur undervisningssynpunkt vore det givetvis ett önskemål, att bästa möjliga

skolformer kunde upprätthållas, vilket icke finge förbises vid det nu

pågående rationaliseringsarbetet. I många fall kunde också detta syfte ernås

på samma gång som de ekonomiska synpunkterna tillgodosåges. I

stället för att anordna en skola enligt en lägre skolform vore det sålunda

ofta lämpligt att vidtaga centraliseringsåtgärder, som möjliggjorde skolans

indragning och barnens överförande till en högre skolform. För en dylik

åtgärd talade såväl pedagogiska som ekonomiska skäl. Vissa andra synpunkter

borde härvid även beaktas.

Erfarenheten gåve vid handen, att såväl de lokala skolmyndigheterna

som de enskilda målsmännen visade stort intresse för att barnen skulle

erhålla undervisning i bästa möjliga skolformer. När därför fråga uppkomme

om indragning av lärartjänst, varigenom en skola komme att förändras

från högre till lägre skolform, möttes en sådan åtgärd oftast av starkt motstånd

inom vederbörande skoldistrikt. Detta gällde även i de fall, då åtgärden

i fråga berörde en skola med endast en läraravdelning och skolan

sålunda måste helt nedläggas, oaktat barnen genom en sådan anordning i

regel komme att erhålla undervisning i skola av högre form. Det motstånd,

som sålunda ibland framträdde, då fråga vöre örn skolindragningar och

centraliseringsåtgärder, kunde självfallet ej tillmätas avgörande betydelse

men borde å andra sidan icke lämnas alldeles obeaktat. Särskilt i sådana

fall, då genomförandet av de ifrågasatta åtgärderna skulle medföra en

skolas nedläggande och förhållandena icke med nödvändighet krävde, att

en omorganisation skedde, syntes största möjliga hänsyn böra tagas till de

lokala skolmyndigheternas och de av skolindragningen berörda målsmännens

intressen. Ett dylikt förfarande torde också stå i god överensstämmelse

med det av 1935 års riksdag gjorda uttalandet, att man borde framgå

med försiktighet vid nedläggandet av skolor.

För de statliga organ, som hade att handlägga ärenden rörande dessa

frågor, vore det givetvis av värde, örn mera detaljerade anvisningar kunde

lämnas i fråga om vilket elevantal, som borde krävas som minimum i en

skola med endast en läraravdelning. Då avgörandet i varje särskilt fall

måste bli beroende av, bland annat, förefintliga möjligheter att ordna undervisningen

för de av en eventuell indragning berörda eleverna, kunde, som

redan framhållits, inga bestämda regler härför uppställas. Som allmänna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

riktlinjer torde dock kunna gälla, att en skola ej borde bibehållas, därest

elevantalet under den tid, som vid utredningstillfället kunde överblickas,

i regel ej uppginge till 10, medan å andra sidan skäl syntes kunna anses

föreligga för bibehållandet av en sådan skola, örn elevantalet mera varaktigt

uppginge till 15 eller däröver, såvida icke andra förhållanden nödvändiggjorde

en indragning. Även andra faktorer än barnantalet inverkade

nämligen på frågan om en skolas indragning eller bibehållande. Sålunda

måste hänsyn härvid tagas dels till beskaffenheten av lokalerna vid den

skola, som ifrågasattes till indragning, dels till möjligheten att med eller

utan ändring av skolform taga emot barnen i annan skola och örn härför

krävdes örn- eller tillbyggnad av lokalerna, dels till vägförhållandena, örn

skolskjuts skulle anordnas, dels ock, i förekommande fall, till förefintliga

inackorderingsmöjligheter för barnen. Därjämte måste givetvis de ekonomiska

konsekvenserna av de olika alternativen noga övervägas.

Vad här ovan sagts rörande antalet elever i skola med en läraravdelning

hade främst avseende på skolor av B 3- och D 1-form. Bibehållandet av

en småskola av b-form torde i vissa fall kunna anses försvarligt, även örn

lärjungeantalet något understege 10, särskilt om det vore förenat med

väsentliga svårigheter att överföra barnen till annan skola.

Centraliseringskostnader.

I somliga fall uppkonnne genom en centralisering avsevärda besparingar,

i andra fall åter kunde dylika åtgärder vara påkallade, ja, nödvändiga,

ehuru desamma ur ekonomisk synpunkt saknade större betydelse. Som

allmän regel syntes dock böra gälla, att det belopp, som erfordrades för

bestridande av kostnaderna för centraliseringen (utgifter för skolskjutsar och

inackordering av skolbarn), borde utgöra allenast en mindre del av det

statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning åt lärare. Det måste

emellertid ankomma på vederbörande statliga organ att i varje särskilt

fall pröva och avgöra vilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för

vinnande av en rationell skolorganisation.

Erfarenheten visade, att skolskjuts ofta ifrågasattes även i sådana fall,

då det vore fråga om överförandet av endast två eller tre barn från en skola,

som skulle indragas, till en annan, ehuru en dylik anordning medförde

avsevärt större kostnader än örn barnen inackorderades. De lokala skolmyndigheterna

borde därför göras uppmärksamma på nödvändigheten av

att sparsamhet iakttoges i dylika fall, och att det borde åligga dem att

noga undersöka möjligheterna att ordna med inackordering av barnen.

Sammanfattning.

De sakkunniga ansåge, att anvisningar angående lärjungarnas fördelning

på läraravdelningar borde, i likhet med vad som skett beträffande skolor

av A-form, utfärdas att gillia även för övriga heltidsläsande skolformer.

Berörda anvisningar för skolor av A-form vore fogade till förutnämnda

kungörelse 1940: 414 angående vissa särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.

De sakkunniga föresloge, att de bestämmelser jämte anvisningar,

som enligt sagda kungörelse skulle lända till efterrättelse under

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

redovisningsåret 1940/41, skulle tills vidare gälla. Under förutsättning att

så bleve fallet, syntes desamma böra kompletteras, så att de bleve tillämpliga

beträffande lärjungeförhållandena, utom i skolor av A-form, även i

övriga här ovan berörda skolformer. I de till kungörelsen fogade anvisningarna

torde då böra angivas lämpliga normerande tal att tjäna till ledning

vid bedömande av frågan örn lärjungeantalets storlek i skolor av B-,

D- och b-formerna, och de sakkunniga förordade, att därvid de i det föregående

angivna talen måtte bli gällande. De ytterligare anvisningar, som

i berörda hänseende kunde anses erforderliga, torde, på sätt som redan skett

i fråga örn lärjungarnas fördelning på läraravdelningar i skolor av A-form,

böra meddelas av skolöverstyrelsen.

c) Rationaliseringens verkningar.

Inverkan beträffande skolformerna.

Ehuru de sakkunniga icke framlagt några detaljerade redogörelser för

de av folkskolinspektörerna uppgjorda organisationsplanerna, ha de dock

lämnat vissa uppgifter, avseende att visa de ändringar i fråga örn skolformer

m. m., som skulle uppkomma genom realiserandet av dessa planer. Uppgifterna,

som gälla samtliga inspektionsområden, avse såväl de år 1940

genomförda och sålunda under läsåret 1940/41 tillämpade anordningarna

som i allt väsentligt de förändringar, vilka enligt de uppgjorda organisationsplanerna

beräknas kunna genomföras under femårsperioden 1941/42—

1945/46. Följande sammanställning må ur betänkandet återgivas.

1. Förändringar från högre till lägre skolform:

Från A- form till B 1-form ................ 39 skolor

» B1- » » B 2- » 201 »

» B 2- » » B 3- » 310 >

» a- » »b- » 86 »

Summa 636 skolor

2. Förändringar från lägre till högre skolform:

Från B 1-form till A- form ................ 28 skolor

» B 2- » » B 1 - » 90 »

» B 3- » »B 2-» 9 »

» b- » »a- > 39 »

» cl- » » b- » 14 »

Summa 180 skolor

3. Nyinrättade skolor:

Skolor av B 1-form...................... 12 skolor

» » B 2- » ...................... 28 »

» • B 3- » ...................... 18 »

» »b- » ...................... 63 »

Summa 121 skolor

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

13

4. Indragna skolor:

Skolor av B 1-form...................... 32 skolor

» > B 2- > ...................... 248 »

» - B3-> ...................... 268 »

» > D- » 564 »

> »a- » ...................... 4 »

» » b- » 878 »

> • cl- » ...................... 14 >

Summa 2,008 skolor

Pedagogiska verkningar.

Frågan uppkomma, huruvida genomförandet av här ifrågavarande organisationsförändringar,

bedömda från pedagogiska synpunkter, kunde anses

i det stora hela innebära ett försvagande eller en förstärkning av skolväsendet.

De lämnade uppgifterna örn det stora antalet skolor, som beräknades

övergå från högre till lägre skolform, kunde giva anledning till det antagandet,

att överhuvudtaget en skölförsämring skulle uppkomma. Det vore

framförallt Bl- och B 2-skolor, som komme att förändras till lägre skolform.

En förändring av en skola från B 1- till B 2-form kunde väl ej anses

innebära någon mera avsevärd skolförsämring. Däremot måste det förhållandet,

att ett så stort antal B 2-skolor förändrades till B 3-form, ur skolsynpunkt

betecknas som en beklaglig konsekvens av rationaliseringsåtgärderna.

Frånvaron av särskild småskoleavdelning vid B 3-skolorna gjorde

nämligen denna skolform till en avsevärt svagare skoltyp än B 2-skolan.

Ett stort antal lärjungar komme alltså härigenom att erhålla undervisning

i en svagare skolform. Därtill komme, att de förutvarande lärarna i berörda

B 2-skolor under sin tidigare tjänstgöring i regel ej meddelat undervisning

å småskolestadiet. De härmed förbundna olägenheterna komme att göra

sig särskilt gällande under de närmaste åren, då ifrågavarande förändringar

kunde förväntas bli genomförda i synnerligen stor omfattning. De sakkunniga

hade därför ansett sig böra till prövning upptaga frågan, huruvida icke

åtgärder borde vidtagas i syfte att göra ifrågavarande lärare mera förtrogna

med småskolans arbetsmetoder, och de sakkunniga återkomme i annat sammanhang

till detta spörsmål.

Det vore icke möjligt att siffermässigt visa i vilken omfattning lärjungarna

i de av åtgärderna berörda skolorna efter skedd omorganisation komme

att erhålla undervisning i likvärdiga skolformer eller i högre eller lägre

sådana. Av de av folkskolinspektörerna lämnade redogörelserna kunde dock

vissa uppgifter rörande dessa förhållanden inhämtas. Vad då först beträffade

lärjungarna i de skolor, som helt nedlades, komme, såsom redan

nämnts, övervägande antalet barn i de mindre folkskolorna att erhålla

undervisning i bättre skolformer, och detsamma syntes i stort sett bli

fallet i fråga om B 3-skolornas lärjungar. De till de indragna B 2-skolorna

hörande lärjungarna komme i allmänhet att hänvisas till skolor av samma

eller högre skolform och liknande vore förhållandet beträffande b-skolornas

lärjungar. Lades härtill det lärjungeantal, som tillhörde skolor, vilka förändrades

från lägre till högre skolform, ävensom de till nyinrättade skolor

hänvisade ofta från svagare skolformer kommande barnen, torde det med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

ganska stor säkerhet kunna fastslås, att resultatet av rationaliseringsåtgärderna

i förevarande hänseende bleve, att övervägande antalet härav

berörda barn lcomme att erhålla undervisning i bättre skolformer och att

folkskoleväsendets rationalisering sålunda i stort sett även kunde anses

innebära en skolförbättring.

Indragning av lärartjänster.

De sakkunniga beräkna, att under läsåret 1940/41 genomförda organisationsändringar

medfört en total minskning av antalet lärartjänster med

121 ordinarie folkskollärartjänster,

88 extra ordinarie folkskollärartjänster,

8 biträdande lärartjänster,

168 ordinarie småskollärartjänster,

30 extra ordinarie småskollärartjänster,

132 lärartjänster vid mindre folkskolor

eller sammanlagt 5Jj7 tjänster.

Genomförandet av de av folkskolinspektörerna för läsåren 1941/42—

1945/46 planerade rationaliseringsåtgärderna skulle enligt de sakkunniga

komma att medföra en total minskning av antalet lärartjänster med sammanlagt
301

ordinarie folkskollärartjänster,

166 extra ordinarie folkskollärartjänster,

36 biträdande lärartjänster,

621 ordinarie småskollärartjänster,

64 extra ordinarie småskollärartjänster,

432 lärartjänster vid mindre folkskolor

eller sammanlagt 1,620 tjänster, varav 467 med folk- och 1,153 med

småskolekompetens. De tjänsteindragningar, som, särskilt på grund av

numera gällande bestämmelser rörande lärjungarnas fördelning på läraravdelningar

i skolor av A-form, skett eller komma att ske inom övriga, i

undersökningen ej ingående skoldistrikt, äro ej medräknade. Å andra sidan

är icke heller medräknad den ökning av antalet tjänster, huvudsakligen

småskollärartjänster, som beräknas bli en följd av de senaste årens något

ökade födelsetal.

De sakkunniga beräkna den genomsnittliga lönekostnaden för varje tjänst

till 5,500 kronor för lärare med folkskolekompetens och till 3,500 kronor för

lärare med småskolekompetens. Bruttobesparingen efter organisationsplanernas

fulla genomförande bleve då 6,600,000 kronor örn året.

Inverkan på lokalbehovet m. m.

De sakkunniga framhålla, att en av dem verkställd undersökning gåve

vid handen, att det endast vore ett sextiotal lärartjänster, vilkas indragning

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Marits proposition Nr 176.

beräknades bii beroende av möjligheterna att anskaffa nya skollokaler, alltså

ett i förhållande till den beräknade totala tjänsteindragningen jämförelsevis

obetydligt antal tjänster. I detta sammanhang kunde även nämnas, att ett

tjugotal folkskollärar^kuster och ett mindre antal småskollärartjänster

(3 å 4) måste nyinrättas för att möjliggöra förändringarnas genomförande.

Därest erforderliga nya skollokaler, bland annat ett hundratal klassrum,

på grund av de ekonomiska förhållandena icke kunde anskaffas, och hinder

sålunda uppstode att i dessa fall fullfölja de planerade åtgärderna, komme

detta att i mycket ringa grad påverka resultatet av rationaliseringsarbetet

i dess helhet. Här kunde dock framhållas, att sistberörda åtgärder ofta

vore ur skolsynpunkt synnerligen starkt motiverade, och att det därför vore

önskvärt, att jämväl dessa organisationsförändringar komme till stånd.

Inverkan på skolskjuts- och inackorderingshehovet.

Endast i undantagsfall kunde, yttra de sakkunniga, en omorganisation

genomföras utan anlitande av skolskjuts eller inackordering. Utgifter för

detta ändamål hade beräknats uppkomma inom varje inspektionsområde.

Det hade i nuvarande läge mött stora svårigheter att dels bedöma, huruvida

i en del fall skolskjutsar under den närmaste tiden överhuvudtaget

kunde anordnas, dels att tillförlitligt beräkna kostnaderna för erforderliga

skjutsanordningar. För vinnande av en i möjligaste mån enhetlig bedömning

av dessa frågor hade de sakkunniga i sina anvisningar rörande utredningsarbetet

framhållit lämpligheten av att folkskolinspektörerna vid prövning

angående möjligheterna att anordna skolskjutsar liksom vid beräknandet

av kostnaderna härför utginge från de förhållanden, som i berörda

hänseenden voro rådande under läsåret 1939/40. Vid beräknandet av kostnaderna

för inackordering av skolbarn hade i stort sett samma princip blivit

tillämpad.

De centraliseringsanordningar, vilka redan beslutats och avsetts att bli

tillämpade från och med läsåret 1940/41, hade av inspektörerna beräknats

draga en kostnad av 430,000 kronor, varav för skolskjutsar 380,000 kronor

och för inackordering 50,000 kronor.

På grund av att skjuts med motorfordon i en del fall ej kunnat anordnas,

hade emellertid hinder mött för genomförandet i full utsträckning av de för

innevarande läsår planerade centraliseringsåtgärderna. Till följd härav hade

ett antal eljest obehövliga lärartjänster, om vilkas indragning beslut förelegat,

ej kunnat indragas. Av samma skäl hade jämväl några tidigare indragna

lärartjänster måst tillfälligt återinrättas. Sammanlagda antalet härav

berörda tjänster torde uppgå till ett hundratal. Det statsbidragsbelopp,

som beräknats utgå för anordnande av skolskjutsar under läsåret 1940/41,

komme alltså att bli något lägre än vad här ovan angivits, örn nämligen

hänsyn endast toges till skjutsanordningarnas omfattning och ej till eventuella

prisstegringar.

De sakkunniga funne sig böra utgå från att förhållandena i sistberörda

hänseende komme att undergå sådan förändring, att skolskjutsar framdeles

skulle kunna anordnas i den omfattning, som enligt förutnämnda

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

organisationsplaner beräknats. Under förutsättning att så kunde ske, komme,

allteftersom de planerade centraliseringsåtgärderna genomfördes, de

för skolskjuts- och inackorderingsanordningarna beräknade statsbidragsbeloppen

att stiga med ytterligare i runt tal 1,170,000 kronor, eller i medeltal

230,000 kronor för varje år av femårsperioden.

Denna beräkning utginge från prisförhållandena under läsåret 1939/40.

Med hänsyn till inträffade prisstegringar syntes man numera (december

1940) böra räkna med mellan 30 och 35 procents förhöjning. Örn detta antagande

vore riktigt, skulle de angivna statsbidragsbeloppen komma att i

motsvarande grad ökas. I flertalet fall torde dock de planerade centraliseringsåtgärderna

detta oaktat böra och kunna genomföras, ehuru de besparingar,

som därigenom beräknats uppkomma, givetvis bleve något reducerade.

Å andra sidan torde en mera avsevärd ökning av kostnaderna för skolskjutsar

medföra, att besparingarna i en del fall bleve alltför obetydliga

för att en centralisering skulle kunna anses vara motiverad. De sakkunniga

ville här understryka vad som härom i det föregående anförts, nämligen

att som allmän regel borde gälla, att centraliseringskostnaderna borde

utgöra endast en mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle

utgå till avlöning åt vederbörande lärare. Överhuvudtaget syntes under

nuvarande förhållanden varsamhet böra iakttagas, då fråga vore örn centraliseringsåtgärder

av större omfattning, och vilkas genomförande medförde

mera betydande kostnader.

Sammanfattning av de ekonomiska konsekvenserna.

Bruttobesparingen genom indragning av de beräknade 1,620 lärartjänsterna

ha de sakkunniga beräknat till i runt tal 6,600,000 kronor. Kostnaderna

för skolskjutsar och inackordering, efter 1939 års prisnivå upptagna

till 1,170,000 kronor, borde med hänsyn till nu rådande prisförhållande

höjas till i runt tal 1,600,000 kronor. Nettobesparingen efter femårsplanens

fulla genomförande bleve då (6,600,000 — 1,600,000 =) 5,000,000 kronor.

De sakkunniga erinra i detta sammanhang örn att med utgången av läsåret

1939/40 indragits tillhopa 1,177 lärartjänster. Nettobesparingen på

grund härav kunde beräknas till omkring 4,400,000 kronor.

d) Rationaliseringens tempo.

De sakkunniga förutsätta, att den takt, i vilken rationaliseringen bör

genomföras, bör bli beroende av den totala tillgång och efterfrågan på

folk- och småskollärare, som för ifrågavarande femårsperiod kan förutses.

De sakkunniga understryka, att de beräknade siffrorna för den kommande

indragningen av lärartjänster vore i hög grad approximativa. Olika

förhållanden kunde inverka i både höjande och sänkande riktning. Sålunda

torde bristen på flytande bränsle för skolskjutsar i vissa fall nödvändiggöra

ett uppskov med ifrågasatt rationalisering. Å andra sidan skulle ett

mera allmänt beviljande av statsbidrag för erforderliga skolbyggnader i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis -proposition Nr 176. 17

vart fall under periodens senare del kunna medföra indragning av vissa

lärartjänster, som icke medtagits i de sakkunnigas kalkyler.

Vid beräkning av förändringar i lärarbehovet finge emellertid hänsyn

tagas icke enbart till antalet indragna befattningar. Nya tjänster torde

också komma att inrättas i viss utsträckning. Framför allt syntes de stigande

nativitetssiffrorna under åren 1936/38 verka höjande på behovet av

småskollärare, särskilt under läsåren 1944/46. Likaväl som den starka indragningen

av lärartjänster på småskolestadiet år 1940 varit en följd ej

enbart av rationaliseringsarbetet utan i minst lika hög grad av de låga

födelsesiffrorna för år 1933, komme på ett senare stadium de höjda nativitetssiffrorna

att medföra behov av ett icke ringa antal nya småskollärartjänster.

Detta gällde framför allt städer och samhällen. I landsbygdsdistrikt

åter torde ökningen i nativiteten i stället taga sig uttryck i minskat behov

av att indraga lärartjänster samt i höjning av elevantalet i nu klent besatta

läraravdelningar. På folkskolestadiet verkade de stegrade födelsesiffrorna

först vid en senare tidpunkt höjande på lärarbehovet. Inverkan bleve här

icke heller så stor, då medeltalet elever i läraravdelningarna kunde hållas

något högre än i småskolan.

En på behovet av folkskollärar^’änster inverkande faktor vore införandet

av det sjunde obligatoriska skolåret. Enligt statsmakternas beslut skulle

nämnda skolorganisation vara genomförd till den 1 juli 1948. Säkerligen

komme de ekonomiska konjunkturerna att i icke ringa grad bli avgörande

för den tidpunkt, då skoldistrikten mera allmänt ansåge sig böra verkställa

den förbättring av skolväsendet, varom nu vore fråga. Även i detta fall

bleve inverkan å lärarbehovet störst i städer och stadsliknande samhällen.

Å dylika orter medförde den nya årsklassen nästan undantagslöst behov

av flera lärarkrafter. På landsbygden däremot vore det många gånger möjligt

att införa det sjunde skolåret utan att skolformerna behövde ändras

eller nya lärare anställas.

Av det sagda framginge, att åtskilliga ovissa faktorer gjorde det vansk- .

ligt att med någon större grad av säkerhet i detalj beräkna utvecklingen

av lärarbehovet för de närmaste åren. Beträffande utgångsläget kunde dock

mera allmänt sägas, att ett ganska stort överskott av examinerade småskollärare

funnes, liksom att ett dylikt överskott av folkskollärare komme

att uppstå, så snart de militära inkallelserna till beredskapstjänst upphörde

eller starkt minskade.

På grundval av från folkskolinspektörerna inhämtade uppgifter, vid vilkas

uppgörande ringa hänsyn tagits till införandet av det sjunde skolåret,

lia de sakkunniga upprättat följande sammanställning angående det beräknade

antalet lärartjänster för redovisningsåren 1940/46:

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 176.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Majlis yroyosition Nr 176.

Beräknat antal lärartjänster:

Läsår

Folkskollärar-

tjänster

Biträdande lärar- tjänster vid folkskola

Småskollärar-

tjänster

Lärartjänster vid

mindre folkskola

Summa tjänster för

lands-

bygd

städer

lands-

bygd

städer

lands-

bygd

städer

lands-

bygd

städer

folkskole-

kompetenta

lärare

sm&skole-

kompetenta

lärare

A. Un

vilka bli

1940/41

1945/46

B. Un

1940/41

1945/46

der förn

va erfor

11,163

10,732

tsättnin

derliga

3,992

4,001

y att byg

rid genom

390

314

*nadsbidra

förandet

8

6

g konni

av de fo

7,461

6,783

ier att

reslagna

2,140

2,550

ltgå för a

organisa

1,059

615

nskaffand

tionsförän

e av de nya

dringarna.

15,155

14,733

lokaler,

11,058

10,268

— 431

der fört

11,163

10,718

+ 9

tsättnin

3,992

3,999

-76

g att byg

390

310

— 2

gnadsbidri

8

6

— 678

ig enligt

7,461

6,800

+ 410

A här

2,140

2,551

— 444

ovan ick

1,059

652

kommei

-422

att utgå.

15,155

14,717

— 790

11,058

10,319

— 445

+ 7

— 80

— 2

- 661

+ 411

- 407

—

— 438

— 739

De sakkunniga hade i sina beräkningar utgått från att byggnadsbidrag

icke torde kunna påräknas i så stor utsträckning, att lärarbehovet komme

att nämnvärt påverkas därav. Enligt siffrorna under B skulle antalet lärartjänster

under ovan angivna tid minskas med 438 för lärare med kompetens

att undervisa på folkskolestadiet samt med 739 för lärare med småskolekompetens.

Såsom framginge av sammanställningen skulle det behövliga

antalet småskollärare ha minskat åtskilligt mera än vad här angivits,

såvida icke ett ökat behov av lärare för städernas del motverkat den sjunkande

tendensen. För vart och ett av de fem åren beräknades minskningen

respektive ökningen fördela sig sålunda:

Tjänster för Tjänster för

lärare med lärare med

folkskollärarexamen småskollärarexamen

År 1941................—222 —464

» 1942................— 98 —215

» 1943................—102 — 80

» 1944................— 48 — 28

> 1945................ + 32 + 48

Summa — 438 — 739.

Minskningen av antalet tjänster skulle alltså, enligt de gjorda beräkningarna,

bli mycket stor år 1941 men därefter avtaga väsentligt för att år

1945 utbytas mot ökning. De sakkunniga holle emellertid för troligt att

av olika skäl — bland annat svårigheten att ordna skolskjutsar samt de

relativt höga kostnaderna för dylika — indragningen av tjänster komme

att äga rum i ett något saktare tempo än vad tabellen gåve vid handen.

Då åtgärder borde undvikas, vilka skulle medföra en omfattande arbetslöshet

bland folkskolans lärare, följde härav, att de sakkunniga ansåge,

att vederbörande myndigheter borde reglera indragningen av tjänster på

sådant sätt, att ej alltför stora svårigheter uppstode för de yngre och obefordrade

lärarna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Vad först vidkomme småskolans lärare borde uppmärksammas,

att intagningen vid småskoleseminarierna under många år varit starkt

begränsad. Antalet under nästkommande år utexaminerade småskollärare

komme att vara relativt litet i jämförelse med under samma år avgående

lärare. Äret därefter bleve examinationen så ringa, att den i detta sammanhang

saknade större betydelse. Även örn alltså för närvarande, liksom fallet

varit tidigare, ett ganska stort överskott av examinerade småskollärare

funnes, torde det vara möjligt att på en tidrymd av 3—4 år erhålla den

jämvikt mellan examination och lärarbehov, som borde eftersträvas. Under

de båda närmaste åren borde emellertid, enligt de sakkunnigas mening, indragningen

i någon mån begränsas, så att endast de mest nödvändiga

tjänsteindragningarna komme till stånd. Under åren 1943/45 borde det bli

möjligt att verkställa den ytterligare indragning, vilken av såväl pedagogiska

som ekonomiska skäl vore motiverad.

Beträffande folkskolans lärare torde en något längre övergångstid

vara erforderlig, innan överskottet av lärare absorberats. Här

funnes emellertid två ovissa faktorer, nämligen utvecklingen av det internationella

läget samt införandet av det sjunde skolåret. Komme den nuvarande

internationella krisen att räcka flera år framåt, torde härav följa,

att vårt land tvingades upprätthålla en militär beredskap av den omfattning,

att något nämnvärt överskott på i vart fall manliga folkskollärare

ej torde uppstå. Ett mera allmänt införande av sjunde skolåret skulle

verka i samma riktning. Man torde dock böra räkna med att ett betydande

läraröverskott åtminstone tidvis komme att förefinnas.

De sakkunniga ville i detta sammanhang framhålla, att statsmakterna

hade ett medel att i viss mån påverka utvecklingen, nämligen möjligheten

att uppskjuta en höjning av pensionsåldern för folkskollärare. Jämlikt övergångsbestämmelser

till gällande pensionsförfattningar skulle pensionsåldern

för folkskollärare den 1 juli 1943 höjas från 60 till 61 år. Enligt de sakkunnigas

mening borde med denna höjning anstå ytterligare något eller

några år. Först 1944 komme examinationen av folkskollärare att mera avsevärt

understiga lärara vgången för att sannolikt helt inställas 1945. Efter

denna tidpunkt torde befordringsförhållandena för folkskolans lärare komma

att ljusna, och ett uppskov med pensionsålderns höjning skulle i någon

mån lätta svårigheterna under de närmaste övergångsåren, varför de sakkunniga

ville ifrågasätta en dylik åtgärd. Men därutöver ville de sakkunniga

uttala, att det syntes erforderligt, att vederbörande myndigheter sökte

att på lämpligt sätt reglera tjänsteindragningarna, så att indragningar, som

icke vore särskilt starkt motiverade, uppskötes till den senare delen av

femårsperioden. I

I detta sammanhang får jag erinra, att skolöverstyrelsen i skrivelse den

24 januari 1941 framlagt förslag rörande folk- och småskoleseminariernas

organisation m. m. under läsåret 1941/42. I nämnda skrivelse redogöres utförligt

för en utredning rörande tillgången och efterfrågan på liirare under

femårsperioden 1941—46. Jag återkommer i annat sammanhang till denna

utredning. Här må dock lämnas en översikt över det resultat, vartill överstyrelsen

kommit:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

Folkskollärare.

Läsår

Läraröverskott (+)

resp. -brist (—)

Avgång

Examination

1939/40 . . .

.......—100

334

156

1940/41 . . .

.......+500

347

365

1941/42 . . .

....... +754

342

360

1942/43 . . .

....... +773

363

260

1943/44 . . .

.......+861

115

230

1944/45 . . .

.......+708

379

45

1945/46 . . .

.......+ 2931)

401

0‘)

1946/47 . . .

.......+ 21*)

122

0*)

*) Under förutsättning att inga nya seminarieelever intagas år 1941.

*) Under förutsättning dels att lärarbehovet icke förändras från läsåret 1945/46, varom ännu

intet kan förutsägas, dels ock att inga nya seminarieelever intagas år 1942.

Småskollärare.

Läsår

Läraröverskott ( + )

resp. -brist (—)

Avgång

Examination

1940/41 . . .

.......+386

380

108

1941/42 . . .

.......+643

383

149

1942/43 . . .

.......+609

355

93

1943/44 . . .

....... + 3191)

375

o1)

1944/45 . . .

.......— 821)

431

0'')

1945/46 . . .

.......—566'')

433

o1)

*) Under förutsättning, att inga nya seminarieelever skulle intagas åren 1941—43.

e) Remissyttranden.

Skolöverstyrelsen och folkskolinspektör ema.

De ifrågasatta reglerna för lärjungeantalets fördelning

på läraravdelningar tillstyrkas av flertalet inspektörer

samt av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen anför: I

I folkskolinspektörernas yttranden funne man vissa anmärkningar riktade

mot dessa normaltal. I en del fall vore anmärkningarna generella, i

det talen betecknades som genomgående något för höga dels med hänsyn

till undervisningens bästa, dels emedan lokalerna stundom vore otillräckliga.

Eljest framhölles, att i flerklassiga läraravdelningar skillnad borde

göras mellan sex- och sjuklassiga skolor, så att för de senare borde gälla

lägre normaltal än för de förra. Som stöd för denna mening erinrades om

kungörelsen 1940: 252 angående förstärkningsanordningar vid vissa folkoch

småskolor samt statsbidrag till sådana anordningar, vari som villkor

för dylikt statsbidrag föreskreves, bland annat, att i läraravdelning, i vilken

inginge även folkskolans sjunde klass, antalet lärjungar skulle överstiga

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 176.

i B 1-skolor 30, i B 2-skolor 25 samt i B 3-skolor 20. De två nordligast

stationerade folkskolinspektörerna påpekade de svårigheter, som vore förbundna

med skolundervisningen i trakter med delvis finsktalande befolkning,

och ansåge, att normaltalen för läraravdelningar i sådana trakter

borde vara lägre än vad de sakkunniga föresloge.

De flesta inspektörerna hade emellertid intet att invända mot de normerande

tal, som i betänkandet föresloges, och härvid hade frågan setts

icke enbart ur besparingssynpunkt utan även ur undervisningssynpunkt.

Skolöverstyrelsen anför för egen del: De nu föreslagna centraliseringsåtgärderna

i syfte att sammanföra lärjungarna till avdelningar av större mått

syntes visserligen, med tanke på att de ifrågasatts av sakkunniga med speciellt

uppdrag att söka åstadkomma besparingar, vara betingade av ekonomiska

skäl. Överstyrelsen ansåge sig emellertid böra bestämt framhålla,

att detta icke vore det enda skälet. Hur önskvärt det ur undervisningssynpunkt

vore, att läraravdelningarna ej vöre för stora, funnes det även gränser

nedåt, som just med hänsyn till samma synpunkter icke borde underskridas.

Utan att här närmare ingå på de pedagogiska omständigheter,

som läge till grund för detta faktum, ville överstyrelsen endast understryka,

att vad de sakkunniga i denna punkt föresloge vore en rationaliseringsåtgärd

av både ideellt och materiellt slag. De angivna normaltalen syntes

väl avvägda, och med den marginal, som enligt de sakkunnigas uttalanden

skulle iakttagas, torde de föreslagna anvisningarnas tillämpning icke bli

förenad med några risker. Det syntes överstyrelsen självklart, att i varje

fall särskild hänsyn både kunde och borde tagas beträffande exempelvis

sjuåriga B 3- och D 1-skolor — som dock på grund av vid dem tillämpad

vartannatårsintagning alltid skulle vara växelvis tre- och fyrklassiga —

ävensom det femklassiga folkskolestadiet i sjuåriga B 2-skoior. Särskilda

anvisningar i detta hänseende syntes dock knappast erforderliga. De angivna

talen skulle visserligen avse att i största allmänhet verka normerande

vid skolväsendets organisation inom de olika skoldistrikten och förhindra

upprättandet eller bibehållandet av olämpligt små läraravdelningar

—- liksom olämpligt stora, ehuru denna risk i nuvarande tid torde vara av

mindre betydelse. Men någon slags »likriktning» på detta område skulle varken

avses eller på grund av skilda orters synnerligen växlande förhållanden

kunna genomföras, och mera detaljerade anvisningar beträffande normernas

tillämpning i olika fall kunde därför icke anses vare sig behövliga eller

lämpliga. Möjligen kunde ett undantag härifrån ifrågasättas beträffande

de skolor, som på grund av sin belägenhet på orter med delvis finsktalande

befolkning kunde sägas vara i viss mån tvåspråkiga.

Överstyrelsen tillstyrkte de sakkunnigas förslag örn förlängning av giltighetstiden

för kungörelsen 1940: 414 angående vissa särskilda besparingsåtgärder

inom folkskoleväsendet samt komplettering av sagda kungörelse

med anvisningar rörande lärjungeantalets fördelning på läraravdelningar i

skolformer, för vilka dylika anvisningar saknades.

Beträffande rationaliseringens inverkan på lärarnas

anställningsförhållanden och därmed sammanhängande

frågor yttrar överstyrelsen:

Folkskolinspektörerna hade till större delen lämnat de sakkunnigas uttalanden

och förslag i dessa avseenden utan anmärkning. Bland yttran
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

ciena fäste man sig emellertid särskilt vid vad som i detta sammanhang

av några inspektörer påpekades i fråga om inrättandet av ett sjunde skolår.

Då de sakkunniga icke ifrågasatt något uppskov med genomförandet

av denna reform under en återstående övergångstid, som väsentligen sammanfölle

nied den femårsperiod, under vilken rationaliseringen skulle genomföras,

borde, framhölle folkskolinspektören i Sydskånes östra inspektionsområde,

vid bedömandet av lärarbehovet hänsyn jämväl tagas till

anordnandet av ett sjunde skolår. Enligt folkskolinspektören i Jämtlands

södra inspektionsområde kunde man knappast räkna med ett mera allmänt

genomförande av sjuårig folkskola, förrän detta bleve obligatoriskt,

men om man i nu föreliggande situation med större beslutsamhet genomförde

denna reform, skulle det i betydande grad minska de eljest ofrånkomliga

tjänsteindragningarna. Folkskolinspektören i Stockholmstraktens

inspektionsområde betonade, att i valet mellan bibehållande av övertaliga

tjänster och reglering av tjänstebehovet genom inrättande av ett

sjunde skolår borde det sistnämnda föredragas.

Tveksamhet rörande förslaget örn uppskov med höjning av pensionsåldern

uttalades av folkskolinspektören i Dalarnes södra inspektionsområde,

som ansåge, att uppskovet endast borde gälla kvinnliga lärare, vilket

skulle bli rättvisare med hänsyn till bland annat de manliga lärarnas uppoffringar

genom värnpliktstjänstgöring och mobilisering under förra världskriget,

då de nu pensionsmässiga vore värnpliktiga.

De sakkunnigas uttalande om önskvärdheten av att tjänsteindragningar,

som icke vore särskilt starkt motiverade, uppskötes till senare delen av

femårsperioden 1941/46, funne folkskolinspektören i Västmanlands östra

inspektionsområde föga lyckligt. I form av offentlig föreskrift skulle det,

menade han, i skoldistrikten motverka även motiverade indragningsåtgärder.

För egen del har skolöverstyrelsen understrukit, att den indragning av

lärartjänster med därav följande arbetslöshet inom lärarpersonalen, som

måste ingå bland de nu ifrågasatta rationaliseringsåtgärderna, torde få betecknas

som en av de största svårigheterna, vilka det här gällde att övervinna.

Ingenting, som kunde göras för att avhjälpa eller minska dessa

svårigheter, borde därför underlåtas.

De sakkunnigas förslag för sådant syfte om uppskov med den av riksdagen

förut beslutade höjningen av folkskollärares pensionsålder till 61 år,

vilken höjning eljest skulle träda i tillämpning den 1 juli 1943, ville överstyrelsen

fördenskull tillstyrka. Ett dylikt uppskov betydde, att vid

nämnda tidpunkt skulle för de lärare, vilka genom rationaliseringsåtgärder

bleve övertaliga, stå till förfogande omkring 260 tjänster, vilka eljest skulle

allt fortfarande vara besatta. Att detta komme att i avsevärd mån underlätta

möjligheterna att indraga skolor, som på grund av det nedgående

barnantalet blivit överflödiga, vore uppenbart.

Av större betydelse vore det av överstyrelsen i annat sammanhang framlagda

förslaget att inställa elevintagningen vid seminarierna för år 1941.

I uttalandet om tjänsteindragningarnas reglering i syfte att de mindre

starkt motiverade indragningarna skulle bli uppskjutna till senare delen

av den femåriga rationaliseringsperioden kunde överstyrelsen instämma

men förutsatte därvid, att uttalandet ej gåves formen av en allmän bestämmelse,

vilket de sakkunniga ej heller föresloge.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Marits proposition Nr 176.

Vad slutligen anginge sammanhanget mellan de övertaliga lärartjänsternas

absorberande och en fortsatt övergång till sjuårig lästid, vilket de sakkunniga

endast i få ord berörde, ville överstyrelsen för sin del blott betona

vikten av att alltjämt inga hinder restes mot denna övergång.

I samband med dessa frågor har överstyrelsen fäst uppmärksamheten

vid en omständighet, som i vissa fall kunde utgöra ett hinder för indragning

av en övertalig lärartjänst.

Enligt gällande lydelse av § 2 folkskolestadgan skulle vid ett distrikts

skolor ordinarie lärartjänster vara inrättade till det antal, som kunde anses

motsvara det stadigvarande behovet av lärarkrafter. Därutöver skulle till

det antal, som prövades nödigt, anställas extra ordinarie lärare i det fall,

att växling i lärjungeantalet, förestående omorganisation av distriktets

skolväsen eller annan anordning gjorde sådant erforderligt. Skolrådet ålåge

att årligen pröva, huruvida skälig anledning fortfarande förefunnes, att

befattning uppehölles med extra ordinarie lärare. Ny ordinarie eller extra

ordinarie lärartjänst finge icke inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd, dock

att extra ordinarie lärartjänst kunde efter medgivande av statens vederbörande

folkskolinspektör inrättas och bibehållas under en tid av högst

tre år.

Dessa bestämmelser avsåge att reglera förhållandet mellan antalet ordinarie

och extra ordinarie lärare inom skoldistriktet, så att av vardera kategorien

icke flera befattningshavare anställdes än som motsvarade behovet.

Som grund för reglerandet läge föreskriften, att ingen ny ordinarie eller

extra ordinarie lärartjänst — i fråga örn den sistnämnda dock med visst undantag

— finge inrättas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Kungl. Majit kunde

sålunda förhindra, att nya lärartjänster inrättades, då de prövades vara

icke oundgängligen nödvändiga. Däremot syntes det oklart, huruvida det

förhållandet, att ett skoldistrikt hade ett mindre antal ordinarie lärartjänster

än som motsvarade det stadigvarande behovet av sådana tjänster, kunde

bli föremål för ingripande från Kungl. Majits sida. Det kunde synas, som

om detta ej heller vore behövligt, enär det knappast numera borde ligga i

de lokala skolmyndigheternas intresse att ha anställda färre ordinarie lärare

än behövligt. Sådana fall hade emellertid förekommit, och de kunde i så

måtto vara till förfång för skolväsendets rationalisering, att transport till

ordinarie befattning inom skoldistriktet av lärare, som innehade övertalig

ordinarie tjänst inom annat skoldistrikt, därigenom hindrades.

Det syntes fördenskull kunna ifrågasättas ett förtydligande av § 2

mom. 3, så att av bestämmelsen otvetydigt framginge, att Kungl. Majit,

där så med hänsyn till distriktets behov av lärartjänster prövades erforderligt,

kunde bestämma, att extra ordinarie lärartjänst skulle förändras till

ordinarie tjänst.

Folkskolinspektörerna och skolöverstyrelsen lia även särskilt berört de

sakkunnigas yttrande om förhållandet mellan kostnader

och besparing vid centraliseringsåtgärder.

Mot den av de sakkunniga uppställda allmänna regeln, att det belopp,

sorn erfordrades för bestridande av kostnaderna för centraliseringen, borde

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

utgöra allenast en mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle

utgå till avlöning åt lärare, hade några av folkskolinspektörerna vissa invändningar.

Folkskolinspektören i Hallands norra inspektionsområde betecknade den

sålunda som alltför vagt formulerad. Det vore svårt att avgöra, vad uttrycket

»en mindre del» egentligen betydde. Måhända kunde det anses innebära,

att rationalisering ej borde komma till stånd, örn kostnaderna för

densamma uppginge till inemot 50 procent av det nämnda statsbidragsbeloppet.

En inbesparing av exempelvis % eller % av detta belopp kunde

emellertid ingalunda betecknas som oväsentlig.

Folkskolinspektören i Norrbottens mellersta inspektionsområde ansåge,

att de sakkunnigas regel i allmänhet icke kunde tillämpas för den återstående

centralisering, som ännu erfordrades inom området. Avståndet mellan

de skolor, som planerats till indragning, vore betydande, och kostnaderna för

skjutsar och inackordering höga. De förra hade i många fall fått en hundraprocentig

fördyring, och inackorderingskostnaderna hade ökat med cirka

50 procent. Genom de militära förläggningarna och därav föranledda inköp

av förnödenheter från ortsbefolkningen samt ökade arbetstillfällen med god

betalning vid försvarsarbetena hade befolkningen erhållit så goda inkomster,

att man för närvarande icke ville ha några inackorderingar. Tendensen

vore måhända tillfällig, men den funnes dock nu.

Folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde sade sig icke

heller kunna biträda de sakkunnigas ovannämnda regel. Skulle den verkligen

utgöra villkor för erhållande av statsbidrag till skolskjutsar, skulle

.säkerligen åtskilliga av de nu anordnade skjutsarna, som vore ekonomiskt

fullt försvarliga och som möjliggjorde undervisning av barnen i skolor avhögre

skolform och i riktiga skolhus, bli indragna. Många planerade skolskjutsar

skulle sannolikt icke komma till stånd, och i stället skulle ett avsevärt

antal nya mindre skolor behöva inrättas. Följden bleve decentralisering

och därmed en försämring av skolväsendet.

Med anledning av den uppfattning, som sålunda kommit till synes i folkskolinspektörernas

yttranden, har skolöverstyrelsen först erinrat örn att i

betänkandet icke framlagts något förslag om att den allmänna regel, som

där uppställts till ledning för de förestående centraliseringsåtgärderna,

skulle ingå bland villkoren för statsbidrag till skolskjutsar och inackordering

eller på annat sätt författningsenligt befästas. De sakkunniga hade i

stället velat överlåta åt vederbörande statliga organ att i varje särskilt fall

pröva och avgöra de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för vinnande

av en rationell skolorganisation.

Då det emellertid skulle kunna ifrågasättas, att även i detta hänseende

komme att utfärdas anvisningar beträffande centraliseringsförfarandet,

måste det anses vara av vikt, att den princip, som därvid skulle stå som

huvudregel för hela rationaliseringen, bleve formulerad så, att den icke

gåve anledning till några tvetydigheter. Den jämförelse, som lämpligen

borde göras mellan kostnaderna före och efter genomförandet av en planerad

centralisering, syntes vidare böra i fråga om de förra avse icke endast

statsbidraget till lärarlöner utan även underhålls- och materielbidrag samt

i förekommande fall statsbidrag till redan befintliga undervisningslokaler

ävensom tjänstebostadsbidrag, och det torde ej heller böra helt bortses

från de rent kommunala kostnaderna för lokalunderhåll eller lokalhyra,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts proposition Nr 176.

städning, bränsle och lyse m. m., vilka upphörde, sedan förändringen blivit

genomförd. Skulle en allmän princip angivas, borde den fördenskull givas

ungefär den formuleringen, att det belopp, som erfordrades för bestridande

av kostnaderna för centraliseringen, icke borde överstiga summan av de

statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå vid organisationens bibehållande

enligt den äldre ordningen, tillika med de särskilda kommunala kostnader,

som vore förbundna med denna ordning. Så mycket syntes nämligen med

skäl kunna hävdas, att om en ur pedagogisk synpunkt ändamålsenligare

anordning kunde åstadkommas genom centraliseringsåtgärder, vilkas genomförande

icke medförde högre kostnader för stat och kommun än den förutvarande,

mindre tillfredsställande anordningen, så borde den få genomföras,

även om en direkt ekonomisk besparing icke därigenom skulle vinnas.

Emellertid vore överstyrelsen ense med de sakkunniga om att rationaliseringsåtgärderna

borde av de statliga myndigheterna prövas och godkännas

från fall till fall. Därest allmänna anvisningar skulle visa sig behövliga,

torde de kunna lämnas i form av sådana meddelanden, som genom

överstyrelsens försorg vid olika tillfällen tillställdes folkskolinspektörer och

kommunala skolmyndigheter.

Statskontoret.

Statskontoret har genom de sakkunnigas utredning funnit klart ådagalagt,

att folkskoleväsendet, trots redan i skilda avseenden vidtagna åtgärder,

vore starkt överorganiserat. Enligt ämbetsverkets mening vore det

därför i hög grad angeläget, att strävandena att reducera folkskolorganisationen

till överensstämmelse med det faktiska behovet fullföljdes. De

förslag, som i sådant hänseende framlagts av de sakkunniga, syntes i huvudsak

väl ägnade att läggas till grund för det fortsatta rationaliseringsarbetet.

Statskontoret ville emellertid, med hänsyn särskilt till svårigheten att

nu bedöma den framtida tillgången på motorfordon och drivmedel för

sådana, betona vikten av att nödig försiktighet iakttoges vid planläggningen

av organisatoriska ingripanden på grundval av skolskjutsar. I konsekvens

härmed syntes det välbetänkt, att, på sätt de sakkunniga föreslagit,

såsom en allmän förutsättning för nedläggande av folkskolor uppställdes,

att de utgifter, som vid sådant nedläggande beräknades inträda på grund

av skjutsar eller inackordering, kunde med säkerhet angivas konsumera

allenast en mindre del av den förutsebara besparingen i lärarlöner.

Vidkommande förslaget om uppskov med tillämpningen av beslutad höjning

av folkskollärarnas pensionsålder kunde statskontoret icke finna tillräckliga

skäl föreligga för att nu rubba den genom övergångsbestämmelserna

till tjänstepensionsreglementet fastställda planen för en successiv höjning

av pensionsåldern intill de enligt reglementets huvudbestämmelser

gällande 63 år. Härvid kunde erinras om den rätt till förtidspension, sorn

under vissa förutsättningar kunde av Kungl. Majit medgivas befattningshavare.

Statskontoret funne det naturligt, att sådant medgivande lämnades

i de fall, då vederbörandes tjänst kunde indragas eller besättas genom förflyttning

av annan ordinarie lärare. Däremot syntes tillräcklig anledning

icke föreligga för statsverket att ikläda sig de ökade kostnaderna flir en

dylik förtidspensionering i de fall, då den genom pensioneringen ledigvordna

tjänsten skulle komma att ledigförklaras till ansökan.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

Domkapitlen.

Domkapitlen ha i allmänhet icke motsatt sig ett genomförande i huvudsak

av de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Genomgående framhålles dock

önskvärdheten av att den största varsamhet och försiktighet iakttages vid

genomförandet av det framlagda rationaliseringsprogrammet. Mot vissa

detaljfrågor riktas erinringar, främst ur synpunkten av att de pedagogiska

betingelserna för undervisningen om möjligt icke böra försämras.

Mot förslaget i dess helhet vänder sig domkapitlet i Växjö

med principiella erinringar.

Efter att ha erinrat örn den omfattande rationalisering, som under en

följd av år pågått och som intensifierats genom 1940 års lagtima riksdags

beslut, anför domkapitlet sålunda:

Även örn domkapitlet icke ville bestrida, att den utveckling, som på detta

område ägt rum, varit nödvändig och i viss mån nyttig, funne domkapitlet

det tvivelaktigt, örn anledning förefunnes att genom särskilda åtgärder

ytterligare påskynda densamma. Domkapitlet kunde icke underlåta att

påpeka, att den föreliggande utredningen byggde på ett ganska ensidigt

material. Folkskolinspektörerna, vilkas beräkningar så gott som helt lagts

till grund för framställningen, ägde visserligen framstående sakkunskap på

området, men det kunde ifrågasättas, om de icke i detta fall sett det som

en ämbetsplikt att i största möjliga utsträckning föreslå indragningar, under

det att tillräcklig hänsyn icke tagits till de omständigheter, som talade för

en större försiktighet.

Ej heller i pedagogiskt hänseende innebure den s. k. rationaliseringen

enbart fördelar. I ganska många fall måste de åtgärder, som av de sakkunniga

föresloges, medföra övergång till sämre skolformer. Särskilt beklaglig

syntes därvid den långt gående indragningen av småskolavdelningar

vara.

Rationaliseringen hade även inneburit, att elevantalet i läraravdelningarna

ökats. Då barnantalet i många avdelningar varit mycket lågt, hade

detta i flera fall kunnat ske utan olägenhet. Men domkapitlet ansåge, att

de normal- och maximital, som nu föreslagits, vore för höga. På sin höjd

skulle de kunna gälla under den nuvarande kristiden, men då normala tider

inträdde, måste de sänkas. I sjunde klass borde redan nu elevantalet i regel

ej få överstiga 30.

Stor försiktighet borde enligt domkapitlets mening iakttagas med att

upplösa en läraravdelning, så fort elevantalet sjunkit under en viss siffra.

Ombyte av lärare hade aldrig betraktats som något gott. I vissa fall kunde

upplösningen av en läraravdelning kanske också för somliga elever medföra,

att de hänvisades till en annan skola, varigenom deras skolväg kunde

bli förlängd. Sådant alstrade lätt bitterhet och missnöje.

Det borde också erinras därom att anordnandet av skolskjutsar måste

medföra åtskilliga olägenheter. Utackordering av barn borde i största möjliga

utsträckning undvikas, där icke särskilda skolhem kunde anordnas.

Flertalet domkapitel betona särskilt, att en skola på landsbygden vore

ett kulturcentrum för orten, som representerade väsentliga värden, vartill

hänsyn måste tagas vid sidan av de ekonomiska övervägandena.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Domkapitlet i Skara framhåller sålunda, att en skola på vår svenska

landsbygd representerade ett värdefullt och ofta oersättligt kulturellt inslag.

Mångenstädes i avlägsna och glest befolkade trakter utginge det från våra

skolor ett stimulerande inflytande, som näppeligen kunde överskattas. Icke

minst tänkte domkapitlet härvid på den enda skolan i en församling. Förvisso

funnes fall, då ej ens denna torde kunna räddas. Men domkapitlet

ville särskilt ge uttryck åt vikten av att även den kulturella synpunkten

vid sidan av de ekonomiska övervägandena vunne tillbörligt beaktande.

Ävenledes måste enligt domkapitlets mening rimlig hänsyn tågås till de

ekonomiska uppoffringar, som ett skoldistrikt kunde ha gjort för skolans

sak. Så till exempel hade man mångenstädes på yrkande av statsmakternas

representanter inom skolorganisationen, folkskolinspektörerna, ända

till på sista tiden nedlagt betydande kostnader på byggnader vid skolor,

som nu hotades av indragning. Att i sådana fall nödig varsamhet och anpassning

måste iakttagas, syntes domkapitlet ofrånkomligt.

Domkapitlet i Strängnäs framhåller såsom särskilt viktigt, att den största

försiktighet vore av nöden, när det gällde isolerade trakter, där ett indragande

av en förefintlig skola skulle innebära, att trakten i fråga komme att

förlora sin enda och i själva verket mycket viktiga kulturhärd.

Domkapitlet i Västerås understryker, att skolor av ödebygdskaraktär

för bygden och dess liv mången gång hade en så avgörande betydelse, att

deras nedläggande rent av kunde betyda skolområdets avfolkning.

Domkapitlet i Lund framhåller, att skolan för otaliga av landets små

socknar vore en kulturhärd och en sammanhållningspunkt av vital betydelse

även utöver dess första och egentliga syfte. Dessa lärare utövade en

för landsbygdens kulturella arbete och upplysning synnerligen viktig gärning

och en i dess kommunala liv betydelsefull insats av i regel oavlönat

slag. En alltför stark centralisering av skolor motverkade givetvis denna

för landet viktiga kulturgärning.

Domkapitlet i Luleå yttrar: Landsbygdens avfolkning hade blivit ett

brännande nationellt och socialt problem. Varje åtgärd, som bidroge till

landsbygdens kulturella utarmning, vore flerfaldigt ödesdiger. Uppmärksamheten

borde riktas på att öka de ensliga och avsides belägna bygdernas

kulturmöjligheter och stärka befolkningens självkänsla. En skola, även en

mindre folkskola, med en på orten boende lärarinna, som ginge in i folkets

intressen på samma gång som hon företrädde en samhällets institution och

en annan bildning än gemene mans, hade en betydelse som sträckte sig vida

utöver den omedelbart pedagogiska. Det hade av sakförståndiga iakttagare

vittnats att icke sällan en liten by så att säga miste sin hållning, när den

miste sin skola. Sambandet mellan hem och skola bruste också vanligen

mer eller mindre fullständigt, när barnen skickades till en skola på annan

ort. Visserligen hade de sakkunniga även framhållit, att försiktighet borde

iakttagas vid rationaliseringsarbetets bedrivande, men domkapitlet ansåge

denna sak särskilt för landsbygdens del och framför allt för de vidsträckta

ödebygdsdistrikten i övre Norrland med sina stora avstånd vara av så

utomordentlig betydelse att domkapitlet velat närmare beröra denna fråga.

Invändningar lia liven rests från vissa domkapitels sida mot förslaget i

vad det avser införande av normerande tal för elevantalet

i läraravdelningarna.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Marits ''proposition Nr 176.

Domkapitalet i Lund framhåller, att det föreslagna normerande lärjungeantalet

i varje läraravdelning å folkskole- och småskolestadiet visserligen

i stort sett syntes väl avvägt — detta med understrykande av de sakkunnigas

framhållande, att talen icke finge betraktas som vare sig maximi- eller

minimital. Det borde emellertid ytterligare framhållas, att dessa tal för de

lägre skolformerna i vissa av landsbygdens skolor kunde visa sig väl höga.

om lärjungematerialet vore av alltför ojämnt eller av intellektuellt för låg

beskaffenhet. Där funnes nämligen ej möjlighet att som i stadens skolor

avskilja hjälp- eller svagklasser med mindre antal lärjungar. En särskild

hänsyn till landsbygdens förhållanden borde i detta hänseende tagas.

Domkapitlet i Luleå hade funnit de föreslagna normerande talen alltför

höga ur pedagogisk synpunkt. De sakkunnigas förslag i denna del kunde

endast godtagas, därest det skulle ur statsfinansiell synpunkt visa sig oundgängligen

nödvändigt att nedskära kostnaderna för folkskoleväsendet. Örn

bestämmelser utfärdades, borde desamma gälla allenast så länge det ur

statsekonomisk synpunkt ansåges absolut nödvändigt. Behovet av bestämmelserna

borde omprövas för varje läsår. Av vikt vore också, att bestämmelserna

ej bleve alltför kategoriska utan att undantag i särskilda fall

kunde göras. Domkapitlet tänkte här framför allt på stiftets finsktalande

bygder, där under alla omständigheter ett lägre barnantal i läraravdelningarna

än i landet i övrigt vore oundgängligt, örn tillfredsställande resultat

av undervisningen skulle kunna uppnås.

Domkapitlet i Uppsala har av pedagogiska skäl icke kunnat tillstyrka

högre normaltal än 80 för elevantalet per läraravdelning i B 1-skolor och

25 för folkskolestadiet i B 2-skolor.

Domkapitlet i Göteborg har förordat, att elevantalet i småskolor av

b-form icke sättes högre än till 20 elever.

Domkapitlet i Visby har liksom domkapitlet i Göteborg hävdat, att de

föreslagna normaltalen borde sänkas för läraravdelningar, vilka, omfattade

en sjunde klass.

Flera domkapitel varna för faran av en försämring av de

pedagogiska betingelserna för undervisningen.

Domkapitlet i Strängnäs framhåller sålunda, att besparingssynpunkten

icke kunde få vara så dominerande att en allmän standardsänkning av den

obligatoriska folkundervisningen bleve följden. Örn rationaliseringen medförde

till övervägande del en övergång från högre till lägre skolformer, såsom

från skolor av B 1-typ till B 2- eller B 3-skolor, så förelåge risken av

försämring. Motvikten läge i centralisering, som emellertid hade den olägenheten,

att besparingarna under nuvarande förhållanden bleve obetydliga

eller inga alls.

Betänkligheter uttalas vidare mot en alltför stark ökning av skolskjutssystemet.

Domkapitlet i Västerås anför sålunda: Då genom nedläggandet av en

skola behov av skolskjuts inställde sig, borde även räknas med de ökade

svårigheter, som påkallades därav på grund av tidsläget. Toge man så i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

betraktande de olägenheter för barnen, som skolskjutsarna ofta om oek ej

alltid förde med sig, bleve de sakkunnigas maning till varsamhet med sådana

rationaliseringsåtgärder, som hade nedläggandet av skola till följd, än mer

beaktansvärd.

Domkapitlet i Göteborg framhåller, att viss lättnad skulle beredas de

arbetslösa lärarna, om statsmakterna snarare ville påskynda än uppskjuta

införande av det sjunde skolåret. Vid övervägande av övergång

till andra skolformer måste hänsyn också tagas till det snara införandet av

det sjunde skolåret, där detta för närvarande saknades. Ett planmässigt

införande av detta skulle något lätta de bekymmer, som statsmakterna

måste hysa för de arbetslösa lärarna.

Lärarsammanslutningarna.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folksk ollärarförening säger sig

vara medveten om att de nuvarande tidsförhållandena med sjunkande barnantal

och åtstramade ekonomiska förhållanden nödvändiggjorde en förenkling

och ett förbilligande av skolväsendet. Det kunde emellertid icke vara

något samhällsintresse, att skolindragningarna bedreves så, att förutsättningarna

för undervisningen i folkskolan försämrades och en omfattande

arbetslöshet skapades bland folkskolans lärare.

Skulle de planerade indragningarna företagas brådstörtat, komme ställningen

för de icke-ordinarie lärarna, som redan nu vore synnerligen bekymmersam,

att bli katastrofal. — Då de sakkunniga förutsatt, att de genom

kungörelsen 1940: 414 införda normerande talen för elevantalet i A-skolor

skulle få giltighet tills vidare, ville centralstyrelsen framhålla önskvärdheten

av att sådana skoldistrikt, som på grund av vissa förhållanden under

innevarande läsår icke kunnat uppvisa de i kungörelsen angivna medeltalssiffrorna

men likväl fått behålla läraravdelningar, som eljest hade kunnat

indragas, även under nästkommande läsår bereddes samma möjligheter

för att icke behöva entlediga icke-ordinarie lärare med flera tjänstår.

— De av de sakkunniga såsom normerande föreslagna talen för elevantalet

i de lägre skolformernas läraravdelningar borde betraktas såsom maximital.

Därjämte ville styrelsen framhålla nödvändigheten av att den betydande

ökning av elevantalet i läraravdelningarna, som bleve en följd av de sakkunnigas

förslag, endast bleve av tillfällig natur. — Centralstyrelsen har

även betonat önskvärdheten av att de planerade organisationsändringarna

utsträcktes över en längre tidsperiod än de föreslagna fem åren samt att

riktlinjerna för rationaliseringen uppgjordes i samråd med lärarorganisationerna.

— Centralstyrelsen har även hemställt om föranstaltande av en

arbetslöshetsräkning för folk- och småskollärare.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund har, såvitt nu är i fråga, bland

annat hemställt, att genom Kungl. Maj:ts försorg preciserade bestämmelser

och anvisningar vid organisationsplanernas uppgörande delgivas de lokala

skolmyndigheterna och reglerna utformas pa sådant sätt, att ett varligt

genomförande av rationaliseringsprogrammet medgives, att tjänsteindrag
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

ningar fördelas på den föreslagna femårsperioden på sådant sätt, att reduceringen

framflyttas mot redovisningsåret 1945/46, då ökat behov av lärartjänster

väntas inträda, att de sakkunnigas förslag örn uppskov med höjning

av folkskollärares pensionsålder från 60 till 61 år beaktas, samt att åt statens

offentliga arbetsförmedling uppdrages att handha vikarieförmedlingen i

folkskolan med befogenhet att hänvisa arbetssökande till skoldistrikten och

med skyldighet för skolstyrelserna att anlita arbetsförmedlingen.

Förbundsstyrelsen, som delade de sakkunnigas uppfattning om behovet

av enhetlighet och planmässighet vid den förestående rationaliseringen av

skolväsendet, funne det emellertid inte tillfyllest, att utfärdade anvisningar

endast innehölle kortfattade föreskrifter beträffande elevantalet i klasser

och läraravdelningar, utan ansåge därjämte, att utfärdade föreskrifter

rörande de särskilda lokala förhållanden, till vilka hänsyn skulle tagas,

borde delgivas icke endast vederbörande folkskolinspektörer utan även skolstyrelserna.

Erfarenheten hade nämligen ådagalagt behovet av att även

skolstyrelserna informerades om i ärendet meddelade anvisningar, särskilt

då det gällde av skolöverstyrelsen utfärdade direktiv rörande rationaliseringsarbetet.

Förbundsstyrelsen kunde i stort sett lämna sin anslutning till de av de

sakkunniga uppdragna riktlinjerna för rationaliseringsarbetets bedrivande.

I fråga om det föreslagna lärjunge antalet för undervisningsavdelningar

i folkskolans B-former ville förbundsstyrelsen dock anmäla avvikande

mening. Om de av de sakkunniga föreslagna siffrorna bleve normerande,

innebure detta avsevärt försvårade arbetsförhållanden i framför allt

för landsbygden typiska skolformer. Alldeles särskilt bleve detta fallet beträffande

B 3-skolan, för vilken elevantalet 25 föreslagits. Redan under

nuvarande förhållanden vore arbetet i denna skolform synnerligen betungande,

fastän nära 64 procent av B 3-skolorna hade ett lärjungeantal av

mellan 11 och 20. En höjning till 25 innebure alltså en mycket avsevärd

skärpning av arbetssvårigheterna och försämring av arbetsresultatet.

Organisationsförändringarna medförde enligt förbundsstyrelsens mening

en avsevärd kvalitets försämring just beträffande landsbygdens

skolor, en försämring som näppeligen torde uppvägas av den föreslagna

indragningen av mindre folkskolor. Det vore framför allt ökningen av den

svaga B 3-formen, som vore ägnad att ingiva betänkligheter. Trots den

mycket omfattande indragningen av B 3-skolor komme likväl det totala,

antalet skolor av denna typ att ökas med ett 50-tal. B 3-skolan syntes

hädanefter bli en av huvudformerna för landsbygdens skolväsen. En sådan

utveckling av folkskolan torde inte vara godtagbar.

I fråga örn organisations- och centraliseringsåtgärder byggde sakkunnigförslaget

på ökad användning av skolskjutsar. Det måste under

sådana omständigheter betecknas som en allvarlig brist, att i sakkunnigutredningen

anlagts så gott som uteslutande ekonomiska synpunkter på

skolskjutsproblemet. Hänsyn borde i större utsträckning än som skett ha

tagits till skolskjutsarnas inverkan på barnens hälsotillstånd. Man kunde

haft rätt att vänta en avvägning mellan de ekonomiska och hygieniska synpunkterna.

Örn skolskjutsarna skulle bilda grunden för rationaliseringsarbetet

i den omfattning, som de sakkunniga förutsatt, kunde starkt ifråga
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

sättas, huruvida inte skolskjutssystemet måste utbyggas med vissa anordningar

av mera permanent karaktär i avsikt att skydda barnens hälsa.

Att dylika anordningar komme att ställa ytterligare anspråk på allmänna

medel vore självfallet. Sålunda ifrågasatte förbundsstyrelsen, huruvida inte

vid vissa uppsamlingsställen eller skolskjutsstationer väntsalar, försedda

med uppvärmningsanordningar, måste uppföras. De klimatiska förhållandena

i vårt land torde nödvändiggöra anordningar, som skyddade barnen

mot köld och väta. En ökad användning av skolskjutsar torde också som

ett oundgängligt komplement fordra, att fria skolfrukostar anordnades för

skolskjutsbarnen. Denna skolbarnsbespisning måste uppenbarligen helt

eller delvis bekostas av allmänna medel.

Trots den anbefallda varsamheten vid genomförandet av 1940 års riksdags

beslut rörande klassavdelningarnas storlek hade icke desto mindre

indragits i det närmaste 100 folkskollärartjänster mer än vad som avsetts

av statsmakterna. En av förbundsstyrelsen den 1 september 1940 verkställd

utredning beträffande verkningarna av riksdagens beslut i fråga örn indragning

av extra ordinarie lärartjänster utvisade nämligen att icke mindre än

394 sådana lärartjänster indragits mot beräknade 300. Av dessa hade 211

(53,5 procent) innehafts av manliga folkskollärare och 178 (45,2 procent)

av kvinnliga. För resterande 5 tjänster hade befattningshavarens kön icke

angivits. I fråga örn levnadsålder hade medeltalet för de entledigade lärarna

uppgått till 30,6 år. Av de 211 folkskollärarna hade 23 lärare haft en

ålder av 35—40 år, och 9 hade varit över 40 år. Medeltalet tjänsteår hade

utgjort 6, 36 procent hade haft 5—10 och 11,4 procent över 10 tjänstår.

Omkring 50 procent av de manliga folkskollärarna hade varit familjeförsörjare.

Av de 211 extra ordinarie folkskollärarna hade 92 eller 43,6 procent måst

återgå till vikarietjänst. Direkt arbetslösa vid undersökningstillfället hade

40 lärare varit (19 procent). Här berörda anställningsförhållanden torde

särskilt böra uppmärksammas, enär tjänsteindragningarna, i den mån de

inte medförde avskedanden, ofta för vederbörande lärare innebure återgång

till vikariebefattning med därav följande försämring i rättsligt och ekonomiskt

avseende, exempelvis beträffande sjukavlöning, tjänstledighetsavdrag,

rätt till pension m. m.

Förbundsstyrelsen ville framhålla, att bland de åtgärder, som vöre av

behovet omedelbart påkallade, en rationalisering av vikarieförmedlingen

i folkskolan hörde till de angelägnaste, detta

från såväl skolmyndigheternas som befattningshavarnas synpunkt. För de

sistnämndas del framstode det som ett angeläget önskemål, att uppkommande

arbetstillfällen så rättvist som möjligt fördelades bland de arbetssökande.

Förbundsstyrelsen ville fördenskull förorda, att vikarieförmedlingen

skulle överlåtas åt statens offentliga arbetsförmedling med åläggande

för skolstyrelserna att vid behov av vikarier anlita denna arbetsförmedling.

Den inom statens offentliga arbetsförmedling redan nu fungerande

lärarförmedlingen, vilken av flera folkskolinspektörer lovordats för sin

effektivitet, torde utan nämnvärd kostnadsökning kunna utbyggas för här

avsedda ändamål. Därvid syntes erforderligt att föreskrifter utfärdades,

innebärande befogenhet för arbetsförmedlingen att inte endast förmedla

arbete utan även att enligt köordningsprincipen hänvisa arbetssökande till

skoldistrikten. Styrelsen förutsatte givetvis motsvarande skyldighet för

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Marits proposition Nr 176.

lärarna att vid behov av arbete anmäla sig hos respektive kontor av statens

offentliga arbetsförmedling.

Principiella invändningar mot den av det sjunkande barnantalet betingade

rationaliseringen av folkskoleväsendet hade förbundsstyrelsen icke

ansett sig böra göra. Skulle emellertid de av besparingssakkunniga föreslagna

åtgärderna kunna godtagas av personalorganisationerna, berodde

ställningstagandet i främsta rummet av det tempo, med vilket indragningen

av skolor och lärartjänster komme att fullföljas. Förbundsstyrelsen

ville i likhet med de sakkunniga starkt understryka det önskemålet, att

indragningen av lärartjänster måtte fördelas på femårsperioden på sådant

sätt, att reduceringen komme att framskjutas mot redovisningsåret 1945—

46, då ökat behov av lärare framträdde såväl på landsbygden som i städerna.

Med hänsyn till det förhållandet, att de flesta tjänsteindragningarna

enligt planerna inträffade under periodens första år, ville förbundsstyrelsen

ifrågasätta, huruvida icke vid uppgörandet av förordade organisationsplaner

indragningen av lärartjänster borde fördelas på längre tidsperiod

än fem år, detta främst med tanke på stigande nativitetssiffror.

Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund framhåller, att ett

genomförande av de sakkunnigas förslag i vissa hänseenden skulle leda till

en försämring av de pedagogiska förutsättningarna för ett gott arbetsresultat

i skolorna. De föreslagna anordningarna borde därför givas tillfällig

natur.

Särskilt för skolor av B 1-form, där sjunde klassen blivit införd, borde

undantag ha gjorts från regeln örn ett elevantal av 35 såsom normalt. En

nedsättning till 30 syntes motiverad. Det vore även beklagligt med den

avsevärda ökningen av B 3-skolor.

Styrelsen för Sveriges småskollära/rinneförening har hemställt, att tiden

för rationaliseringens genomförande måtte uppskjutas utöver vad som föreslagits.

Vidare har framhållits såsom önskvärt, att en arbetslöshetsräkning

vidtoges beträffande folk- och småskollärare.

Under år 1940 hade indragits 107 extra ordinarie småskollärarinnetjänster

mer än vad som avsetts av 1940 års lagtima riksdag. Dessutom hade

indragits 224 ordinarie småskollärarinnetjänster och 176 tjänster vid mindre

folkskolor och biträdande lärarinnetjänster. Härigenom hade den förut befintliga

arbetslösheten bland småskollärarinnorna ökats. Med hänsyn härtill

måste styrelsen hysa starka betänkligheter mot en så stark indragning

av tjänster, som de sakkunniga föreslagit. Under läsåret 1939/40 hade

arbetslösheten delvis dolts genom att småskollärarinnor fått vikariera för

mobiliserade lärare. Innevarande läsår förekonune sådan vikariatstjänstgöring

icke i större utsträckning. I propositionen 1940: 155 hade förutsatts,

att för sådant fall skulle vidtagas lämpliga åtgärder i syfte att mildra verkningarna

av besparingsåtgärderna. Styrelsen ansåge tiden nu vara inne att

vidtaga sådana åtgärder.

Styrelsen har vidare understrukit nödvändigheten av att organisationsplaner

uppgjordes såsom de sakkunniga föreslagit. Skolöverstyrelsen borde

få i uppdrag att övervaka rationaliseringen och tillse att den skedde så

varsamt som möjligt. En tidrymd av fem år syntes alltför kort, och styrelsen

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176. 33

ifrågasatte en utsträckning av denna tid. Nödvändiga indragningar av

små skoll ärarinnetjänster borde om möjligt uppskjutas i avvaktan på befattningshavarens

pensionering. Under rådande arbetslöshet borde ej mindre

folkskolor förändras till B 3-skolor och ej heller biträdande lärarinnetj allster

till folkskollärartj ansten

Innan jag övergår till att utveckla min ståndpunkt till de sakkunnigas

förslag i denna del, torde här få återgivas följande sammanställning, utvisande

ändringarna under de senaste åren av nativiteten, lärjungeantalet i

folk- och småskolan samt antalet lärartjänster. Sammanställningen är, där

ej annat angivits, uppgjord med ledning av uppgifter ur Statistisk årsbok

och från skolöverstyrelsens statistiska avdelning.

Förhållandet mellan nativitet samt antal lärjungar och antal

lärartjänster i folkskolan under 1930-talet.

Antal levande

födda

Antal lärjungar i folkoch

sinåskolan

Antal lärartjänster

för folkskolekompetenta för småskolekompetenta

Ar 1922

» 1923

» 1924

» 1925

» 1926

» 1927

> 1928

» 1929

» 1930

» 1931

» 1932

» 1933

» 1934

» 1935

» 1936

» 1937

» 1938

» 1939

116,946

113,435

109,055

106,292

102,007

97,994

97,868

92,861

läsåret

»

1>

D

>

>

94,220 »

91,074 »

89,779 »

85,020

85,092

85,906

88,938

90,373

93,499

96,866

1929/30 672,823

1930/31 671,606

1931/32 663,969

1932/33 662,698

1933/34 642,436

1934/35 619,322

1935/36 598,591

1936/37 581,131

1937/38 c:a 569,000

1938/39 c:a 557,000

1939/40 c:a 548,000

1929/30 14,592

1930/31 14,994 ( + 402)

1931/32 15,311 ( + 317

1932/33 15,444 ( + 133)

1933/34 15,442 (— 2)

1934/35 15,455 (+ 13)

1935/36 15,574 ( + 119

1936/37 15,692 ( + 118

1937/38 15,721 (+ 29)

1938/39 15,799 (+ 78)

1939/40 15,695 (—104)

1940/41 15,155'') (—540)

1929/30 13,281

1930/31 13,209 (— 72)

1931/32 13,113 (— 96)

1932/33 12,915 (—198)

1933/34 12,706 (—209)

1934/35 12,487 ( — 219)

1935/36 12,365 (—122)

1936/37 12,260 (—105)

1937/38 12,129 (—131)

1938/39 11,965 (—164)

1939/40 11,658 (-307)

1940/41 11,058'') (—600)

‘) Uppgift av folkskolans besparingssakkunniga.

De senaste årtiondenas starka nativitetsminskning och de jämsides därmed

verkande befolkningsrörelserna, i första hand inflyttningen från landsbygden

till stadssamhällena, ha nödvändiggjort betydande organisatoriska

ändringar inom folkskoleväsendet, särskilt under 1930-talet. Ett oavbrutet

rationaliseringsarbete har sålunda, underlättat och delvis framdrivet genom

statsmakternas ingripanden, pågått under en följd av år med syfte, jämte

åstadkommandet av skolförbättringar, att anpassa folkskoleväsendets

yttre ram efter det sjunkande barnantalet och de i övrigt förändrade förBihang

till riksdagens protokoll 19\1. 1 sami. Nr 176. 3

Departe
mentschefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

hållandena. Det är å andra sidan förklarligt, att rationaliseringsarbetet icke

kunnat hålla jämna steg med nativitetens och befolkningsrörelsernas utveckling.

Vetskapen härom samt nödvändigheten av att i det inträdda krisläget

söka åstadkomma besparingar ha föranlett den översyn av folkskoleväsendets

yttre organisation, som folkskolans besparingssakkunniga lagt

till grund för sitt nu framlagda förslag.

Översynen har verkställts av vederbörande folkskolinspektörer, vilka på

anmodan av de sakkunniga och enligt av dessa givna direktiv envar inom

sitt inspektionsområde undersökt behovet av organisationsändringar under

en tidsperiod av fem år, räknad från och med läsåret 1941/42. Enligt folkskolinspektörernas

förslag — vilka givetvis äro att anse såsom preliminära

— skulle under denna tid sammanlagt omkring 1,620 lärartjänster kunna

indragas, därav 467 avsedda för lärare med folkskollärarexamen och 1,153

för lärare med småskollärarexamen. De sakkunniga betona, att dessa beräkningar

måste anses vara approximativa samt att frågor om organisationsändringar

givetvis skola i de enskilda fallen handläggas i härför fastställd

ordning.

De sakkunnigas utredning synes på ett övertygande sätt ha visat behovet

och lämpligheten av fortsatta och utökade rationaliseringsåtgärder men har

å andra sidan även ådagalagt nödvändigheten av större planmässighet och

enhetlighet i denna verksamhet. I likhet med de sakkunniga finner jag det

erforderligt, att en preliminär plan uppgöres för genomförandet av de organisationsändringar,

som under en lämpligt avvägd tidsperiod böra vidtagas.

En sådan plan skulle, såvitt jag kan finna, för de centrala statsmyndigheterna

möjliggöra en samlad överblick över aktuella organisationsfrågor,

något som måste vara av största värde, därest dessa myndigheter skola

kunna bedöma verkningarna av rationaliseringsarbetet och avväga detsamma

med hänsyn till på frågan inverkande omständigheter av mera allmän

natur. Icke minst viktigt synes vara, att myndigheterna härigenom

erhålla större möjligheter att reglera tempot för rationaliseringsarbetet.

Det förberedande utredningsmaterial, som de sakkunniga samlat, torde

kunna läggas till grund för planläggningsarbetet, som lämpligen synes böra

ankomma på skolöverstyrelsen i samarbete med folkskolinspektörerna och

domkapitlen. En mera fast eller bindande plan är givetvis icke avsedd eller

ens möjlig att åstadkomma, då förutsättningarna för varje enskild organisationsändring,

såsom nyss antytts, böra prövas i vanlig ordning under

hänsynstagande till alla på frågan inverkande, ofta från år till år skiftande

förhållanden.

Den utvidgning av rationaliseringsverksamheten, som sålunda är påkallad,

gör det önskligt, att vissa riktlinjer uppdragas för bedömandet i

varje särskilt fall av frågor av denna art till ledning för de myndigheter —

kommunala såväl som statliga — vilka lia att handlägga dylika ärenden.

Då skolornas organisation främst är beroende av elevantalet, ha de sak
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

kunniga i första hand inriktat sig på att uppställa vissa allmängiltiga regler

rörande antalet lärjungar i läraravdelningarna. I fråga om skolor av A-form

har detta redan skett för innevarande budgetår, och det förutsättes, att

de för dessa gällande reglerna skola erhålla giltighet tills vidare. Häremot

har jag intet att erinra. Motsvarande regler föreslås nu även för övriga

skolformers vidkommande. Såsom allmän regel föreslå de sakkunniga, att

elevantalet icke bör överskrida 20 i mindre folkskolor av D 1-form, 25 i

småskolor av b-form och i folkskolor av B 3-form, 30 på folkskolestadiet i

skolor av B 2-form samt 35 per läraravdelning på folkskolestadiet i skolor av

B 1-form. Vad de sakkunniga och skolöverstyrelsen anfört till stöd för

detta förslag synes mig bärande och jag finner mig böra ansluta mig till

detsamma. Såsom allmängiltiga men i de enskilda fallen icke strängt bindande

synas de angivna reglerna böra, på sätt skolöverstyrelsen framhållit,

tillämpas, varigenom i många fall torde kunna skapas gynnsammare betingelser

för undervisningen även ur pedagogisk synpunkt. Jag kan sålunda

icke lägga avgörande vikt vid de invändningar mot de sakkunnigas förslag

i denna del, som i vissa remissyttranden framställts. I likhet med de sakkunniga

vill jag dock understryka, att de uppställda reglerna böra ha karaktär

av anvisningar och icke av mekaniskt verkande föreskrifter. De angivna

talen få sålunda icke betraktas vare sig såsom maximi- eller minimital utan

böra giva rum för hänsynstagande i särskilda fall till olika på frågan inverkande

omständigheter, exempelvis till de särskilda undervisningsbetingelsema

i skolor på orter med delvis finsktalande befolkning.

De sakkunniga ha ingående uppehållit sig vid de faktorer, vilka — förutom

elevantalet — böra bli föremål för övervägande, innan en organisationsändring

vidtages. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter,

de sakkunniga därvid framfört, och ämnar här endast angiva några av de

omständigheter, vid vilka jag funnit särskild vikt böra läggas. I likhet med

de sakkunniga finner jag sålunda, att man, då rationaliseringsåtgärder äro

oundvikliga, bör vid deras genomförande eftersträva, att så många barn

som möjligt erhålla undervisning i goda skolformer. Vidare är stor varsamhet

av nöden vid indragning av skolor. Jag vill i detta sammanhang särskilt

framhålla nödvändigheten av försiktighet vid indragning av småskolor av

b-form. Bibehållandet av en sådan skola bör sålunda mången gång kunna

anses försvarligt eller önskligt, även örn lärjungeantalet skulle något understiga

10. Särskild aktsamhet synes även tillrådlig, när det gäller indragning

av skolor i mer avlägsna eller isolerade bygder; de synpunkter på dessa

spörsmål, som flertalet av domkapitlen anlagt, förtjäna det största beaktande.

De sakkunniga lia ifrågasatt uppställande såsom allmän princip vid

behandling av centraliseringsfrågor, att det belopp, som erfordrades för

bestridande av kostnaderna för centraliseringen, borde utgöra allenast en

mindre del av det statsbidragsbelopp, som eljest skulle utgå till avlöning

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

åt lärare. Gentemot detta förslag ha erinringar riktats av vissa folkskolinspektörer

samt av skolöverstyrelsen, vilken senare uttalat sig för en formulering

av innebörd, att centraliseringskostnaderna icke borde få överstiga

summan av statsbidragskostnaderna för lärarlöner, underhålls- och

materielbidrag, tjänstebostadsbidrag samt i förekommande fall byggnadsbidrag

för redan befintliga undervisningslokaler, varjämte hänsyn borde få

tagas även till rent kommunala kostnader för lokalunderhåll m. m. För

egen del vill jag framhålla, att prövningen av dessa frågor i varje särskilt

fall bör liksom hittills ankomma på vederbörande myndigheter under beaktande

av alla inverkande omständigheter. Svårigheterna att i detta hänseende

ange några allmännare riktlinjer synas närmast tala för lämpligheten

av att någon grundsats med den av de sakkunniga respektive skolöverstyrelsen

angivna innebörden icke uppställes. Härför tala även de nuvarande

ovissa förutsättningarna — icke minst ur kostnadssynpunkt — för

anordnande av skolskjutsar och inackordering.

Jag kan sålunda i princip ansluta mig till de sakkunnigas förslag till

utvidgning och reglering av rationaliseringsarbetet inom folkskoleväsendet.

Att härvid vissa mindre önskvärda konsekvenser uppstå är beklagligt

men i viss mån oundvikligt. Det lärer sålunda icke kunna undvikas, att

lägre skolformer i ej ringa utsträckning efterträda högre. Jag har redan

framhållit såsom eftersträvansvärt, att centraliseringsåtgärderna åsyfta ett

bibehållande eller upprättande av högre skolformer; i den mån detta av olika

skäl icke låter sig göra, kan det sjunkande barnantalet mången gång likväl

framtvinga en förändring exempelvis av en B 2-skola till en B 3-skola.

Såsom de sakkunniga framhållit, synes besparingsprogrammets genomförande

likväl innebära, att övervägande antalet därav berörda barn komma

i åtnjutande av undervisning i bättre skolformer, och åtgärderna torde därför

kunna sägas i stort sett leda till en skölförbättring. En avgjord vinning

ur pedagogisk synpunkt är den emotsedda minskningen av antalet mindre

folkskolor.

Ett genomförande av den planerade rationaliseringen synes i relativt

ringa omfattning vara beroende av nyanskaffning av skollokaler. Däremot

förutsätter en centralisering nästan undantagslöst anordnande av skolskjutsar

eller inackordering. På grund av tidsläget möta härvid särskilda

svårigheter, vilka, såsom de sakkunniga framhållit, böra föranleda till varsamhet

vid prövning av centraliseringsfrågor, särskilt sådana av större

omfattning.

De sakkunniga ha begränsat sin utredning till att avse en tidsperiod av

fem år, räknad från och med läsåret 1941/42, och i anslutning därtill förutsatt,

att det program, som borde uppgöras på grundval av denna utredning,

skulle i huvudsak realiseras under loppet av denna period. Såsom

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

nämnts, beräknas programmets genomförande komma att medföra indragning

av 1,620 tjänster, varav 467 för lärare med folkskollärarexamen och

1,153 för lärare med småskollärarexamen. Då emellertid även andra omständigheter

än skolorganisatoriska förändringar inverka på antalet erforderliga

lärartjänster, beräkna de sakkunniga den totala minskningen efter

femårsperiodens slut icke oväsentligt lägre eller till 1,177 lärartjänster,

varav 438 för lärare med folkskollärarexamen och 739 för lärare med småskollärarexamen.

Skulle folkskolinspektörernas preliminära förslag läggas

till grund, skulle drygt hälften av samtliga tjänster komma att indragas

under läsåret 1941/42 och övriga tjänster under återstoden av femårsperioden.

Redan svårigheterna att under nuvarande förhållanden anordna

skolskjutsar syntes dock enligt de sakkunnigas mening komma att inverka

hämmande på tjänsteindragningarna under periodens början. Med hänsyn

till önskvärdheten att icke åstadkomma alltför stora svårigheter för yngre

och obefordrade lärare borde enligt de sakkunnigas mening vederbörande

myndigheter redan från början inrikta sig på att reglera indragningarna

så, att indragningar, som icke vore särskilt starkt motiverade, uppskötes

till den senare delen av femårsperioden.

Jag är ense med de sakkunniga därom att vid bestämmandet av rationaliseringens

tempo största möjliga hänsyn bör tagas till lärarnas berättigade

intressen. Den av skolöverstyrelsen verkställda utredningen rörande

tillgången och efterfrågan på folk- och småskollärare, av vilken ett sammandrag

lämnats i det föregående, utvisar för närvarande ett läraröverskott

av omkring 500 folkskollärare och nära 400 småskollärarinnor. Ett

genomförande av indragningsprogrammet i den takt, som förutsatts av

folkskolinspektörerna, skulle givetvis åstadkomma en relativt stark ökning

av läraröverskottet under de närmaste läsåren, vilket överskott mot slutet

av femårsperioden skulle komma att hastigt minskas i den mån lärarexaminationen

anpassades efter lärarbehovet. Jag anser mig med hänsyn härtill

böra biträda de sakkunnigas förslag om viss förskjutning av de planerade

tjänsteindragningarna till senare delen av femårsperioden. Till frågan

om begränsning av examinationen vid folk- och småskoleseminarierna återkommer

jag i annat sammanhang. I anledning av vad av lärarorganisationerna

yttrats rörande särskild arbetslöshetsräkning beträffande folk- och

småskollärare vill jag framhålla, att skolöverstyrelsen förklarat sig ha för

avsikt att företaga en utredning rörande arbetslösheten bland dessa lärare,

innan överstyrelsen verkställer den utredning, som skall ligga till grund

för beslut rörande seminarieverksamhetens omfattning läsåret 1942/43.

Lärarorganisationerna ha ifrågasatt en utsträckning av de planerade

åtgärderna över en något längre tidsperiod än fem år. På grund av svårigheterna

att överblicka utvecklingen inom skolväsendet annat än för en

mycket begränsad tidsperiod synes det icke gärna möjligt att nu tillmötesgå

detta förslag. Skulle förutsättningarna för programmets genomförande

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

under femårsperiodens lopp undergå väsentliga ändringar, böra dock dessa

givetvis föranleda de jämkningar i programmet, som kunna vara erforderliga.

Frågan om ett uppskov med höjningen av pensionsåldern för folkskollärare

anser jag mig icke böra närmare ingå på, då detta spörsmål i sinom

tid torde komma att anmälas av chefen för finansdepartementet.

Såsom av handlingarna i ärendet framgå, ha de sakkunniga även — utan

att framlägga närmare förslag i ämnet — erinrat örn de icke-ordinarie

lärarnas försämrade ställning samt framhållit önskvärdheten av att åtgärder

vidtagas i syfte att åtminstone i vissa fall förhjälpa lärare med lång

och väl vitsordad tjänstgöring till ordinarie befattning. Då emellertid lärarorganisationerna

gjort särskild framställning i detta ämne, vilken vore

föremål för övervägande genom skolöverstyrelsens försorg, hade de sakkunniga

icke ansett sig böra närmare ingå på detta spörsmål. Sedan beredningen

av detta ärende avslutats, är det min avsikt att anmäla detsamma

för Kungl. Majit och föreslå de åtgärder, som kunna vara påkallade.

Till frågan örn anordnande av särskilda kurser för lärare i syfte att underlätta

deras övergång från högre till lägre skolformer återkommer jag i annat

sammanhang.

Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund har i sitt yttrande över de

sakkunnigas förslag förordat åtgärder för rationalisering av vikarieförmedlingen

i folkskolan, vilken enligt styrelsen syntes böra överlåtas på den

offentliga arbetsförmedlingen med åläggande för skolstyrelserna att vid

behov av vikarier anlita och med skyldighet för lärarna att vid behov av

arbete vända sig till denna förmedling. Detta uppslag synes värt allt beaktande.

Av vikt är emellertid, att icke en anordning genomföres, som förhindrar

en prövning av sökandenas lämplighet som lärare i jämförelse med

andra sökande. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att efter ytterligare

utredning meddela de bestämmelser i ämnet, som prövas erforderliga och

lämpliga att föreskriva med hänsyn till vad nyss anförts. Härvid torde böra

övervägas, huruvida icke som villkor för statsbidrag till lärares avlöning

torde, örn så erfordras, böra stadgas skyldighet för skolstyrelse att efterfölja

de bestämmelser, som i angivet hänseende kunna varda meddelade.

De sakkunniga förutsätta, att för genomförandet av det av dem framlagda

förslaget icke erfordras andra författnmgsföreskrifter än en förlängning

av giltigheten av de bestämmelser, som för innevarande budgetår äro

meddelade i kungörelsen 1940: 414 med därtill hörande anvisningar. Till

dessa anvisningar borde dock fogas anvisningar rörande elevantalet även

i lägre skolformer av det innehåll, som framgår av det föregående. De anvisningar,

som härutöver kunde bli erforderliga, borde det få ankomma

på skolöverstyrelsen att meddela. Jag delar för egen del i huvudsak de

sakkunnigas sålunda uttalade uppfattning. Jag vill dock framhålla önskvärdheten

av att de riktlinjer för programmets genomförande, som av

mig i det föregående förordats, på lämpligt sätt delgivas även vederbörande

lokala skolmyndigheter.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag ifrågasatt

en ändring av § 2 morn. 3 folkskolestadgan i syfte att främja förändring

av extra ordinarie lärartjänster till ordinarie, där så med hänsyn till distriktets

behov av lärartjänster prövas erforderligt. Då möjligheterna att förflytta

lärare härigenom skulle i någon mån ökas, anser jag mig böra i anslutning

till skolöverstyrelsens förslag förutsätta, att sådan förändring av

tjänster skall kunna ske, där så prövas lämpligt. Därest riksdagen icke

framställer erinran däremot, torde det få ankomma på Kungl. Majit att

utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

I detta sammanhang ber jag få beröra ett annat spörsmål, som äger

sammanhang med bestämmelserna örn förflyttning av lärare. För närvarande

är ett skoldistrikt skyldigt att utan hinder av gällande bestämmelser

örn tillsättning av folk- och småskollärare mottaga lärare från andra skoldistrikt.

Frågor uppkomma emellertid tid efter annan om förflyttning till

tjänster inom folkskoleväsendet av lärare med folk- eller småskolekompetens

vid speciella undervisningsanstalter, såväl statliga som statsunderstödda.

Jag erinrar exempelvis, att jag vid anmälan av anslagsbehovet för

nästa budgetår till understöd åt högre folkskolor (punkten 153 i 1941 års

åttonde huvudtitel) förklarat mig förutsätta, att skoldistrikt skulle vara

skyldigt att mottaga lärare, som funnes böra förflyttas från högre kommunal

skola. Den minskade verksamheten vid folk- och småskoleseminarierna

kan vidare göra det önskvärt, att skyldighet ålägges skoldistrikt att mottaga

även lärare vid folk- eller småskoleseminariums övningsskola. Understundom

uppkomma även frågor örn förflyttning till tjänster inom folkskoleväsendet

av lärare vid vissa särskilda anstalter, såsom barnhem, skyddshem

och skeppsgosseskolor. Det synes fördenskull önskvärt att införa en

allmängiltig skyldighet för skoldistrikt att efter Kungl. Majits prövning i

varje särskilt fall till befattning vid folkskoleväsendet mottaga lärare, som

befinnas böra förflyttas från tjänster vid statliga eller statsunderstödda

undervisnings- eller andra anstalter. Därest riksdagen icke framställer erinran

mot det anförda, torde det få ankomma på Kungl. Majit att meddela

de föreskrifter i angivna syfte, som må befinnas erforderliga.

Vad de sakkunniga anfört rörande de ekonomiska konsekvenserna av

rationaliseringsprogrammets genomförande har icke givit mig anledning till

erinran.

a. Utvidgad användning av skolhemsinstitntionen.

Enligt kungörelsen 1936: 202 utgår statsbidrag till uppförande och inredning

av skolhemsbyggnader samt till anskaffande av erforderliga inventarier

med belopp, som Kungl. Majit i varje särskilt fall bestämmer.

Skolhemmet skall vara avsett för minst 20 och i regel högst 40 barn. Kostnaderna

för tomt skola bestridas av skoldistriktet. Beviljat statsbidrag får

lyftas med hälften vid byggnadsarbetets påbörjande samt en fjärdedel, då

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

byggnaden är under tak. En fjärdedel skall innehållas, till dess byggnaden

blivit avsynad och godkänd. Skoldistrikt, som tilldelats statsbidrag, förpliktas

bland annat att, sedan skolhemmet färdigbyggts och avsynats,

övertaga detsamma samt ansvara för byggnadens och inventariernas vård

och underhåll.

Såsom bidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning anvisades av

1919 års lagtima riksdag 240,000 kronor att utgå med 80,000 kronor under

vart och ett av åren 1920—1922. Sedermera anvisades för samma ändamål

för budgetåren 1925/32 sammanlagt 750,000 kronor. Efter ett uppehåll under

budgetåren 1932/36, varunder byggnadsverksamheten dock fortgick

med bidrag av medel, som anvisats för kommunala beredskapsarbeten,

voro för budgetåren 1936/40 anslag ånyo uppförda för ändamålet under

åttonde huvudtiteln med 100,000 kronor under budgetåren 1936/38,

150,000 kronor under budgetåret 1938/39 och 250,000 kronor under budgetåret

1939/40. Av statsfinansiella skäl har anslag för innevarande budgetår

icke anvisats.

Skolöverstyrelsen erinrade i sina den 31 augusti 1940 avgivna anslagsäskanden

för folkundervisningen under budgetåret 1941/42 örn det stora

behovet av ifrågavarande bidragsverksamhet.

Med den spridda bebyggelse, som vore utmärkande för stora delar av

vårt land och i synnerhet de inre delarna av Norrland, vore svårigheterna

att bereda barnen tillfredsställande undervisning under nöjaktiga yttre betingelser

mycket betydande, och inrättande av skolhem tedde sig därför

ofta inom vidsträckta trakter såsom den hart när enda möjligheten att

åstadkomma en efter förhållandena lämplig lösning av organisationsfrågan.

Inom vissa skoldistrikt vöre inrättandet av nya skolhem välbehövligt även

ur den synpunkten, att därigenom skulle möjliggöras en avlastning av den

omfattande inackordering i enskilda hem, som flerstädes vållade stora svårigheter

att ordna på ett tillfredsställande sätt på grund av den begränsade

tillgången på lämpliga inackorderingshem. På grund av de ökade möjligheterna

att indraga skolor med ringa barnantal medförde inrättandet av

skolhem i allmänhet besparingar av lärarlöner och kostnader för skollokaler

m. m. Besparingar finge beräknas uppkomma även i sådana fall, då till

skolhem kunde hänvisas barn, för vilka eljest på grund av föreliggande inackorderingssvårigheter

måste anordnas skolskjutsar, som droge högre

kostnad än den motsvarande inackorderingskostnaden. Överstyrelsen hade

särskilt under senare år förmärkt en tydlig tendens till inrättande av sådana

i förhållande till antalet skjutsade barn kostsamma skolskjutsar.

Med hänsyn till det rådande tidsläget hade överstyrelsen dock icke funnit

sig böra framlägga förslag örn fortsatt medelsanvisning.

Folkskolans besparingssakkunniga ha i sitt förutnämnda betänkande

framhållit sambandet mellan en intensifierad rationalisering av folkskoleväsendet

och behovet av fortsatta bidrag till inrättande av skolhem samt

hemställt om upptagande i riksstaten för nästa budgetår av ett lämpligt

avvägt anslag för ändamålet.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

Skolöverstyrelsens nyssnämnda uttalande och av de sakkunniga från

folkskolinspektörerna inhämtade uppgifter gåve otvetydigt vid handen,

att ett trängande behov av nya skolhem funnes. I sådana fall, då genom

inrättandet av ett skolhem ett antal skolor skulle kunna nedläggas och

barnen från dessa kunde beredas plats i redan befintliga skolor, utan att

alltför stora förändringar i fråga om lärår- och lokalförhållandena vid de

mottagande skolorna behövde vidtagas, torde man sannolikt kunna räkna

med vissa besparingar. Det hade redan sagts, att de förhyrda lokaler, i

vilka många mindre folkskolor vore inrymda, vore av dålig beskaffenhet.

Detsamma gällde även många av skoldistriktens egna skolhus ävensom

beträffande lokaler vid en del andra skolor, som ifrågasattes till indragning.

Därest anordningar, som möjliggjorde skolornas nedläggande, ej kunde

vidtagas, torde det förr eller senare bli nödvändigt att anskaffa nya lokaler

för dessa skolor. Medräknades kostnaderna härför, bleve säkerligen

anordningen med skolhem i regel att föredraga även ur besparingssynpunkt.

Därtill komme, att de nuvarande förhållandena i berörda hänseenden

åtminstone i vissa skoldistrikt syntes vara så otillfredsställande, att

synnerligen starka skäl talade för, att åtgärder vidtoges för avhjälpande

av dessa missförhållanden.

De sakkunniga insåge till fullo, att det under nu rådande ekonomiska

förhållanden icke vore möjligt att helt tillgodose det sålunda konstaterade

behovet av nya skolhemsanläggningar. Det syntes dock kunna ifrågasättas,

om icke skäl kunde anses föreligga för beviljande av anslag till skolhemsbyggnader,

där anordningen medförde besparingar eller i varje fall icke

medförde ökade kostnader för skolväsendet inom respektive skoldistrikt.

För att möjliggöra utgående av dylikt bidrag förordade de sakkunniga,

att lämpligt avvägt anslag måtte för budgetåret 1941/42 anvisas för ifrågavarande

ändamål.

De sakkunniga ansåge sig även böra fästa uppmärksamheten vid ett annat

spörsmål, som berörde skolhemsverksamheten, och som syntes lia en

viss betydelse för rationaliseringsarbetet. De skolhem, som nu funnes eller

planerades, vore avsedda att mottaga barn allenast från de skoldistrikt,

som uppförde skolhemmen. Erfarenheten torde emellertid lia visat, att det

funnes skoldistrikt, där en eller annan obehövlig skola måste bibehållas,

enär skolskjutsar på grund av vägförhållandena eller med hänsyn till kostnaderna

härför icke kunde anordnas och möjligheter för barnens inackordering

saknades, men där förutsättningar icke funnes för uppförande av

skolhem, enbart för distriktets eget behov. Dylika förhållanden vore rådande

icke blott i Norrland utan liven i andra delar av landet, särskilt i vissa

skärgårdsområden. Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke åtgärder

borde vidtagas för att möjliggöra hänvisning av barn från skolor, som här

åsyftades, till skolhem i annat skoldistrikt. Skoldistrikt, som erhölle bidrag

av statsmedel för uppförande av skolhem, borde sålunda vara skyldigt att

i mån av utrymme och eventuellt mot visst ekonomiskt vederlag i skolhemmet

mottaga även till andra skoldistrikt hörande barn.

Enligt de sakkunnigas mening förefunnes med hänsyn till nyssnämnda

förhållanden även behov av skolhem, till vilka kunde överföras barn från

flera skoldistrikt, alltså ett för olika skoldistrikt gemensamt skolhem. Då

de skolor, vilkas barn komme att överföras till skolhemmet, i regel hade

ett mycket lågt lärjungeantal, skulle genom en sådan anordning ett flertal

skolor kunna nedläggas och ett motsvarande antal lärartjänster bli indragna,

. Då det otvivelaktigt förefunnes behov av skolhemsanläggningar

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maurts proposition Nr 176.

jämväl av här berörda typ, ville de sakkunniga framhålla lämpligheten av

att denna fråga bleve föremål för närmare utredning.

I remissyttrandena med anledning av de sakkunnigas förslag tillstyrkes

återupptagande på riksstaten av anslag till förevarande ändamål. Skolöverstyrelsen

hemställer sålunda — under hänvisning till att, sedan överstyrelsen

framlagt sina ovannämnda anslagsäskanden, förevarande spörsmål

onekligen genom de sakkunnigas förslag om rationaliseringsåtgärder

kommit i ett nytt läge — att för budgetåret 1941 /42 ett anslag

av 200,000 kronor måtte anvisas för ändamålet, avsett för inrättande av två

skolhem.

I skrivelse den 6 februari 1941 har skolöverstyrelsen sedermera hemställt,

att såsom bidrag till uppförande och inredning av ett skolhem måtte å tillläggsstat

för innevarande budgetår anvisas ett belopp av

97,600 kronor.

Sedan skolöverstyrelsen med omförmälda skrivelse den 31 augusti 1940

avgivit anslagsäskanden för budgetåret 1941/42 hade svårigheterna att på

ett tillfredsställande sätt ordna skolundervisningen för barn från indragna

skolor och i allmänhet för barn, vilka hade sina hem långt från platser, till

vilka skolor vore förlagda, ökats i högst betydande omfattning till följd

av olika med de rådande tidsförhållandena sammanhängande omständigheter.

Beträffande särskilt inackordering av skolbarn vöre det för närvarande

mångenstädes omöjligt att finna för ändamålet lämpliga enskilda

hem, som vore villiga att för rimlig kostnad mottaga skolbarn till inackordering.

Detta vore till huvudsaklig del beroende på stegringen i levnadsomkostnaderna

i förening med gällande ransoneringsbestämmelser.

Efter att ha erinrat örn att överstyrelsen i sitt yttrande över de sakkunnigas

förutnämnda förslag hemställt om anvisande för nästa budgetår

av ett anslag av 200,000 kronor för ifrågavarande ändamål, har överstyrelsen

vidare anfört:

Med hänsyn till vikten av att den rationalisering av folkskoleväsendet,

som vore och kunde bli anbefalld, icke i större eller mindre omfattning

äventyrades på grund av bristande möjligheter att på ett tillfredsställande

sätt sörja för undervisningen av sådana barn, som antingen bodde så avlägset

från skola, att de fördenskull måste inackorderas för undervisning,

eller tillhörde skolor, som på grund av ringa barnantal borde indragas, och

vilka barn därför måste hänvisas till andra skolor, ansåge överstyrelsen,

att det ur centraliserings- och därmed även åtminstone till viss del ur besparingssynpunkter

skulle vara mycket fördelaktigt, örn anslag till uppförande

av något skolhem kunde beviljas redan för budgetåret 1940/41.

Hos överstyrelsen funnes för närvarande ansökningar från Burträsks

och Junsele skoldistrikt om statsbidrag till uppförande av nya skolhem.

Vidare hade Ströms skoldistrikt genom utsedda delegerade, som besökt

överstyrelsen, meddelat, att behov förelåge av ett skolhem i Strömsund.

Någon ansökning hade dock ännu ej inkommit från detta skoldistrikt. Ansökningar

förelåge dessutom örn statsbidrag till vissa ombyggnads- och

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

moderniseringsarbeten vid skolhemmet i Kåbdalis i Jokkmokks skoldistrikt

och vid skolhemmet i Arvidsjaurs kyrkby i Arvidsjaurs skoldistrikt.

Överstyrelsen hade efter granskning av samtliga ifrågavarande ansökningar

funnit sig böra för närvarande tillstyrka den av Burträsks skoldistrikt

gjorda framställningen.

Det förelåge stort behov av ett skolhem i Burträsk, och tillkomsten av

ett sådant skulle verksamt bidraga till skolväsendets snabba centralisering

och förbilligande genom minskning i utgifterna för lärarlöner, skollokaler,

skolskjutsar och inackorderingar i enskilda hem. Skoldistriktet, som ansåge

att behovet av det föreslagna skolhemmet vore synnerligen trängande, hade,

enligt vad överstyrelsen under hand inhämtat, för avsikt att. omedelbart

igångsätta byggnadsföretaget, om statsbidrag i begärd omfattning, erhölles.

Länsstyrelsen i Umeå hade förklarat sig icke ha något att erinra mot

bifall till den gjorda framställningen.

Den sammanlagda kostnaden för skolhemsbyggnaden med inventarier

beräknade överstyrelsen till 122,000 kronor. Överstyrelsen ville tillika föreslå,

att det statsbidrag, som finge utgå till byggnadsföretaget, bestämdes till

80 procent av totalkostnaden, dock högst 97,600 kronor.

Såsom skolöverstyrelsen och de sakkunniga framhållit, föreligger ett

stort behov av nya skolhem, särskilt i övre Norrland. Svårigheterna att

anordna inackordering av skolbarn och skolskjutsar för skolpliktiga barn

ha ökats på ett sätt, som icke kunnat förutses. Den föreliggande utredningen

rörande fortsatta rationaliseringsåtgärder inom folkskoleväsendet

har visat betydelsen av att skolhem i ökad utsträckning användas i stället

för skolskjutsar eller inackordering i enskilda hem. Med hänsyn härtill föreligga

enligt min mening starka skäl för ett återupptagande av denna

bidrags verksamhet.

Skolöverstyrelsens förslag innebär, att anslag för ändamålet böra anvisas

såväl för innevarande som för nästa budgetår med tillhopa 297,600 kronor.

De skäl, som av skolöverstyrelsen anförts för medelsanvisning redan under

innevarande budgetår, finner jag bärande. Jag föreslår, att medel anvisas

på tilläggsstat II för budgetåret 1940/41 såsom reservationsanslag (B),

att disponeras efter den särskilda prövning, som förutsättes skola i allmänhet

föregå ianspråktagandet av de på denna stat uppförda byggnadsanslagen.

Anslaget torde böra bestämmas till i avrundat tal 300,000 kronor.

Enligt gällande bestämmelser ankommer det på Kungl. Majit att, örn

riksdagen för ändamålet anvisat medel, pröva föreliggande ansökningar

och fatta beslut om statsbidrag för varje särskilt fall. Jag anser mig därför

icke böra i detta sammanhang ingå på ett bedömande av de föreliggande

framställningarna om bidrag till skolhemsbyggnader utan anhåller att framdeles,

därest erforderliga medel anvisas av riksdagen, få efter vederbörlig

beredning av ärendet ånyo anmäla detsamma för Kungl. Majit. I anslutning

till vad de sakkunniga i ämnet anfört vill jag uttala, att i allmänhet

sådana byggnadsföretag böra vid fördelningen av de tillgängliga anslagsmedlen

tillerkännas förtursrätt, som kunna vara ägnade att nedbringa det

Departe
mentschefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

allmännas utgifter för skolväsendet eller i varje fall icke medföra en ökning

av dessa utgifter.

Såsom av handlingarna i ärendet framgår, ha genom skolöverstyrelsens

försorg utarbetats skissritningar till en helt ny typ av skolhemsbyggnader,

innebärande en förenklad planlösning och en begränsning av byggnadsvolymen.

Dessa ritningar torde böra underkastas granskning genom 1940

års civila byggnadsutredning.

De sakkunniga ha framhållit såsom önskvärt, att skoldistrikt, vilka med

bidrag av statsmedel anordnat skolhem, åläggas skyldighet att, där så

prövas lämpligt, i mån av utrymme i skolhemmet mottaga barn även från

annat skoldistrikt, eventuellt mot visst ekonomiskt vederlag. Ett genomförande

av detta förslag synes kunna i hög grad underlätta strävandena

att i de trakter, där skolhem uppföras med understöd av statsmedel, på

ett ändamålsenligt sätt ordna skolväsendet. Förslaget biträdes därför av

mig. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de föreskrifter

i ämnet, som kunna befinnas erforderliga för vinnande av det avsedda

syftet.

Vad de sakkunniga anfört rörande anordnande av skolhemsanläggningar,

gemensamma för två eller flera skoldistrikt, synes av samma skäl

förtjäna att närmare övervägas. Åt skolöverstyrelsen torde böra uppdragas

att verkställa utredning i detta hänseende och framlägga förslag i ämnet.

3. Skoldistriktsindelningen lii. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Varje territoriell kyrkoförsamling utgör i regel ett skoldistrikt. Undantag

utgöras av de fall, då Kungl. Maj:t enligt 1 § lagen den 6 juni 1930

om församlingsstyrelse förordnat, att församling skall vara delad i skilda

skoldistrikt eller att två eller flera församlingar eller delar därav skola

bilda kyrklig samfällighet, d. v. s., såvitt angår folk- och fortsättningsskolväsendet,

utgöra ett skoldistrikt. Kyrklig samfällighet kan ej bildas med

mindre församlingarna samtyckt därtill eller åtgärden finnes vara påkallad

av betydande allmänt behov. För närvarande finnas ett 70-tal kyrkliga

samfälligheter, somliga för vården av enbart kyrkliga angelägenheter, andra

för vården av såväl dessa angelägenheter som folk- och fortsättningsskolväsendet.

Vanligen består den kyrkliga samfälligheten av en mindre stad

och angränsande landsförsamling eller av alla församlingarna i en större

stad eller på landet av moder- och kapellförsamling. I undantagsfall har

kyrklig samfällighet bildats enbart för vården av folk- och fortsättningsskolväsendet.

Något fall, där kyrklig samfällighet tillkommit utan samtycke

från församlingarna, torde ej ha förekommit (jfr även den vid konstitutionsutskottets

utlåtande 1939:5 fogade bilagan).

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Marits ''proposition Nr 176.

Folk- och fortsättningsskolväsendet var tidigare städse församlingens (den

kyrkliga kommunens) angelägenhet. I lands- eller stadskommun, som sammanfaller

med skoldistrikt och där fullmäktige finnas, utgör emellertid folkoch

fortsättningsskolväsendet numera den borgerliga kommunens angelägenhet.

Då fullmäktige finnas i alla städer och i landskommuner med mer

än 700 invånare, är vidare folk- och fortsättningsskolväsendet en församlingsangelägenhet

endast i små landskommuner eller i församlingar, som

bestå av mer än en kommun.

Ändring i kommunal indelning, som ju även medför ändring i skoldistriktsindelningen,

regleras genom lagen den 13 juni 1919 om ordning och

villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. För att en sådan

ändring skall kunna komma till stånd måste antingen fördelar vinnas för

den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala

bördor, eller ock ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom

orten eller eljest medföra gagn. Motsätter sig kommun ifrågasatt ändring

i kommunal indelning och skulle ändringen medföra avsevärd olägenhet

för kommunen, må ändring komma till stånd, endast då den finnes vara

påkallad av betydande allmänt behov. Såsom exempel härpå nämnes i första

hand det fall, då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande

vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende

av kommunens behov och ändring i kommunal indelning skulle

undanröja eller avsevärt minska angivna missförhållanden. Beslutanderätten

i dessa ärenden tillkommer Kungl. Majit. I praktiken har denna lag

huvudsakligen vunnit tillämpning vid inkorporeringar, d. v. s. utbrytning

av visst område från landskommun för att läggas till angränsande stadskommun.

Slutligen må nämnas, att skoldistrikt enligt lagen den 13 juni 1919 om

kommunalförbund ha möjlighet att sammansluta sig till kommunalförbund

(skolförbund) för vården av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan.

Ansökan härom skall göras hos länsstyrelsen, som sedermera har att fastställa

förbundsordning. För att sådant förbund skall komma till stånd

kräves emellertid, att skoldistrikten enats om antagande av förbundsordning.

Det har visat sig, att skoldistrikten äro ytterst obenägna att bilda

skolförbund.

Frågan örn bildande av kommunalförbund för tillgodoseende av rationaliseringskrav

inom folkskoleväsendet har varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Sålunda framhöll 1927 års riksdag (skrivelse nr 296), att

det för beredande av utökade möjligheter till indragning av skolor och skolavdelningar

vore av stor vikt, att frågan örn inrättande av kommunalförbund

för tillgodoseende av skolväsendets krav mera beaktades. I anledning

härav framlade skolöverstyrelsen år 1930 ett förslag, som innebar att

folkskolinspektörerna skulle tillerkännas rätt att taga initiativ till bildande

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

av kommunalförbund för skolväsendets tillgodoseende. Förslaget ledde

emellertid icke till något positivt resultat, huvudsakligen beroende på, förutom

att dess realiserande ansågs komma att få ringa praktisk betydelse

för syftemålets främjande, att någon författningsändring i ämnet icke borde

komma till stånd med hänsyn till det inom skatteutjämningsberedningen

då pågående arbetet. En utförlig redogörelse härutinnan har lämnats i propositionen

1932:77, sid. 101 ff. Skatteutjämningsberedningen framlade

sedermera i sitt principbetänkande (statens offentliga utredningar 1933: 4,

sid. 63 ff.) ett förslag, enligt vilket den nuvarande skoldistriktsindelningen

helt skulle slopas. Skoldistriktet skulle i stället sammanfalla med landstingsområdet

och bestämmanderätten i frågor rörande skolväsendets organisation

m. m. förbehållas staten. Ej heller detta förslag har lett till några

åtgärder.

Vidare må erinras om att 1939 års lagtima riksdag (skrivelse nr 387)

hemställt, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning, med beaktande

av de av konstitutionsutskottet i dess vid skrivelsen fogade betänkande

nr 18 anförda synpunkterna, av frågan örn ändrad kommunal lagstiftning,

syftande till en rationell kommunal indelning. I utskottsutlåtandet hade

anförts bland annat, att det förevarande spörsmålet visserligen till en del

redan vore under övervägande inom vissa statliga kommittéer, främst kommunalskatteberedningen

och socialvårdskommittén, men dessa kunde, med

de för dem nu givna direktiven, icke pröva föreliggande fråga annat än ur

vissa speciella synpunkter, vilket icke kunde vara tillräckligt för en lösning

av ett så invecklat och omfattande spörsmål som det förevarande. I

I 1 § lagen om församlingsstyrelse stadgas, att varje församling äger att

själv vårda folk- och fortsättningsskolväsendet i församlingen, såvitt icke

handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Nämnda förbehåll torde icke innebära, att församlingens skolväsen skulle

kunna handhavas av annan församling. Ej heller åsyftas därmed de fall,

då skolväsendet ankommer på den borgerliga kommunen. Av förarbetena

till lagen framgår nämligen, att uttrycket tillkommit för att överensstämmelse

skulle vinnas med lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad

och närmast avsåg de fall, då en kyrklig angelägenhet inom församlingen

ankom på kyrkoherden eller någon offentlig myndighet.

Med detta stadgande korresponderar folkskolestadgans § 1 mom. 2, som

är av följande lydelse:

»I varje skoldistrikt såväl i stad som på landet skall finnas en eller, där

förhållandena sådant påkalla och medgiva, flera folkskolor.

Där förhållandena sådant påkalla och medgiva, skola jämväl småskolor

inrättas till det antal, som finnes behövligt.»

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Vidare må erinras om bestämmelsen i § 6 mom. 3 folkskolestadgan, enligt

vilken skoldistriktet efter förordnande av vederbörande domkapitel är

skyldigt att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt

eller låta barn, tillhörande skoldistriktet, åtnjuta undervisning i

annat skoldistrikts skola under förutsättning, dels att det allmännas kostnader

för skolväsendet därigenom nedbringas eller barnens skolvägar mer

avsevärt förkortas, dels att undervisningen i de skoldistrikt, åtgärden berör,

icke lider påtagligt men. Det mottagande skoldistriktet kan därvid tillerkännas

ersättning av det skoldistrikt, barnen tillhöra, för ökade löpande

omkostnader till följd av anordningen.

Sistnämnda stadgande torde ursprungligen ha avsett sådana fall, då

fråga varit om att hänvisa enstaka barn vid någon av distriktets skolor

eller i undantagsfall samtliga barn vid någon av dessa skolor. På senare

tid har emellertid Kungl. Majit i några fall medgivit, att skoldistrikt,

inom vilket endast en folkskola upprätthålles, finge, utan hinder av bestämmelserna

i § 1 mom. 2 folkskolestadgan, tills vidare nedlägga denna skola.

Härvid har givetvis förutsatts, att de skolpliktiga barnen vid skolan erhölle

undervisning i skolor inom angränsande skoldistrikt. Vidare har föreskrivits,

att skolrådet i det skoldistrikt, som barnen i fråga tillhöra, skall

upprätta förteckning över samtliga skolpliktiga barn inom distriktet (jfr

folkskolestadgan § 36 mom. 1) samt övervaka barnens skolgång och i hithörande

ärenden fatta beslut (jfr folkskolestadgan § 44 mom. 2). I alla

dessa fall ha de skoldistrikt, som berörts av anordningen, varit ense om

densamma. Intet fall har sålunda förekommit, där Kungl. Majit mot skoldistriktets

bestridande föreskrivit sådan organisation, att distriktet därigenom

kommit att bliva utan folkskola. Frågan om meddelande av dylik

föreskrift även i sistnämnda fall har emellertid aktualiserats genom några

ärenden, vilka för närvarande äro beroende av Kungl. Majits prövning. I

alla dessa har folkskolinspektören gjort framställning hos domkapitlet om

indragning av ett skoldistrikts enda folkskola respektive småskola. Här må

endast nämnas, att såväl invånarantalet i de skoldistrikt, som motsatt sig

anordningen, som barnantalet i de skolor, varom här är fråga, är mycket

lågt. Invånarantalet överstiger i intet fall 300 och utgör i ett skoldistrikt

endast omkring 100.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia framhållit, att såväl skoldistriktsindelningen som bestämmelserna

örn skolväsendets organisation i en del fall om ej helt omintetgjorde

så dock betydligt försvårade vidtagandet av rationaliseringsåtgärder,

som redan nu vore aktuella eller kunde väntas framdeles bli erforderliga.

De nuvarande bestämmelserna förorsakade ofta en överorganisation

av skolväsendet, vilken medförde onödiga kostnader för staten och

kommunerna för eljest obehövliga såväl lärartjänster som skollokaler.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Marits proposition Nr 176.

En ändring vore motiverad även ur den synpunkten, att en sammanslagning

av skoldistrikt till större enheter skulle medföra en förenkling i fråga

örn förvaltningsuppgifternas fullgörande och ett förbilligande av kostnaderna

härför och därjämte kunde Ira en viss betydelse i skatteutjämningsliänseende.

Med denna utvidgning av frågan komme man emellertid in på

ett mera omfattande spörsmål, nämligen hela det primärkommunala indelningsproblemet,

som länge varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis framhålles, att frågan örn ändrad skoldistriktsindelning

måste anses utgöra ett detalj spörsmål av ett större f rågekomplex

och torde böra lösas i samband med frågan om ändrad kommunal indelning,

avseende även andra förvaltningsområden än folkskoleväsendet. Under sådana

förhållanden ha de sakkunniga icke ansett sig böra närmare ingå på

ifrågavarande spörsmål.

Beträffande möjligheterna att sammanslå skoldistrikt

enligt gällande bestämmelser framhålla de sakkunniga, att

anledningen till att stadgandena om bildande av kyrklig samfällighet och

kommunalförbund i jämförelsevis ringa omfattning vunnit tillämpning beträffande

sådana fall, då åtgärderna syftat till att åstadkomma ändrad

skoldistriktsindelning, sannolikt varit, att förordnande örn dylik samhällsbildning

på grund av gällande lagbestämmelser och hittills tillämpad praxis

föreskrivits i regel endast då de därav berörda församlingarna, kommunerna

eller skoldistrikten samtyckt.

Med hänsyn till på folkskoleväsendets område numera rådande förhållanden

skulle det måhända kunna ifrågasättas, huruvida icke skäl kunde

anses föreligga för vidtagande av sådan ändring i nu gällande lagbestämmelser,

att Kungl. Majit även i de fall, då så nu icke kunde ske, skulle äga

befogenhet att också mot vederbörandes bestridande förordna om ändrad

skoldistriktsindelning. De sakkunniga hade övervägt frågan härom men

funnit sig icke böra förorda en dylik åtgärd. Det torde nämligen kunna

förväntas, att frågan om ändrad skoldistriktsindelning komme att ingå i

den av 1939 års riksdag begärda utredningen, och det syntes icke böra

ifrågakomma att ett — om än betydelsefullt — detaljspörsmål brötes ut

ur sitt rätta sammanhang och gjordes till föremål för särskild utredning.

Det vore även troligt, att, efter hand som barnantalet i skolorna sjönke i

sådan omfattning, att en omorganisation av skolväsendet vore ofrånkomlig,

skoldistrikten själva skulle inse nödvändigheten av en sammanslagning av

intill varandra belägna skoldistrikt.

Beträffande stadgandet i § 1 mom 2. folkskolestadgan

(jfr ovan) ha de sakkunniga anfört:

Nämnda stadgande innebure, i vad detsamma avsåge egentlig folkskola,

väl närmast ett åläggande för varje skoldistrikt att upprätthålla minst en

folkskola. Denna kategoriska föreskrift torde ha varit påkallad av de förhållanden,

som varit rådande på den tid, då denna bestämmelse tillkom.

Det gällde då att genom ett ofrånkomligt påbud tillgodose de angelägnaste

behoven i fråga om folkundervisningen. Numera vore förhållandena sådana,

att ett dylikt påbud icke blott kunde anses obehövligt utan det vore, i

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

vissa fall, även till hinder för skolväsendets rationella ordnande. Det kunde

också sägas, att bestämmelsen, som ursprungligen avsetts att innebära ett

åläggande, numera av skoldistrikten närmast uppfattades så, att de genom

densamma tillförsäkrades en rättighet.

Ät bestämmelsen torde i allmänhet givas den tolkningen, att minst en

egentlig folkskola måste finnas inom varje skoldistrikt, men att småskoleavdelning

ej ovillkorligen behövde vara inrättad. Det vore emellertid uppenbart,

att bestämmelsen, även örn den tillämpades i enlighet med sagda

tolkning, med nuvarande lydelse komme att i vissa fall utgöra hinder för

genomförandet av en rationell skolorganisation.

År 1938 funnes 160 landskommuner med en folkmängd av högst 300 och

169 med en folkmängd av 300—400. Med nuvarande låga födelsetal kunde

det inträffa, att i skoldistrikt, som sammanfölle med en av dessa mindre

kommuner, barnantalets storlek icke motiverade upprätthållandet av en

skola av andra B-formen med folk- och småskoleavdelning men å andra

sidan vore för högt för att skolan lämpligen skulle kunna anordnas enligt

B 3-formen. I en del sådana fall kunde det ur såväl ekonomisk som pedagogisk

synpunkt vara påkallat att bibehålla den egentliga folkskolan som

B 2-skola samt överföra småskolans barn till skola i närgränsande skoldistrikt,

varigenom en småskollärartjänst kunde indragas. Det torde få förutsättas,

att en dylik anordning vore förenlig med innebörden i ovannämnda

bestämmelse. Men det inträffade icke så sällan, att barnantalet i ett

skoldistrikt icke ens motiverade upprätthållandet av en skola av B 3-form.

Den lämpligaste och för övrigt enda rationella anordningen i dylika fall

vöre, att skolan nedlades och barnen hänvisades till sådan närbelägen skola

1 annat skoldistrikt, där barnen kunde beredas plats. För genomförandet

av en sådan anordning syntes emellertid § 1 mom. 2 folkskolestadgan utgöra

hinder. Vederbörande statliga organ torde i varje fall icke äga befogenhet

att medgiva undantag från stadgandet, att minst en folkskola

skulle finnas i varje skoldistrikt, och ännu mindre föreskriva, att ett skoldistrikts

enda folkskola skulle nedläggas.

För att erhålla kännedom om möjligheterna att indraga

lärartjänster inom dessa små skoldistrikt ha de sakkunniga, anmodat

folkskolinspektörerna att lämna särskilda uppgifter härom. Av inspektörernas

redogörelser inhämtas följande:

Inom 20 skoldistrikt vore lärjungeantalet så lågt, att skoldistriktets enda

skola beräknades kunna indragas under den tid, undersökningen avsåge.

Härigenom skulle bo folkskollärartjänster och 3 småskollärartjänster kunna

indragas. Barnen i dessa skolor kunde mottagas i närbelägna skolor i andra

skoldistrikt utan att nya lärartjänster där behövde inrättas. De skolskjutsanordningar,

som bleve erforderliga, beräknades draga en kostnad av omkring

15,500 kronor. Indragning av 5 lärartjänster kunde ske utan anlitande

av skolskjutsar. I ett skoldistrikt, diir för närvarande funnes två

B 3-skolor, förelåge möjlighet att indraga båda dessa skolor och därmed

2 folkskollärartjänster. Skolskjutskostnaderna beräknades uppgå till omkring

2,500 kronor. Genom indragning av ifrågavarande tjänster uppkomme

en årlig besparing för statsverket av omkring 110,000 kronor. Det kunde

tilläggas, att flertalet av de lärjungar, som berördes härav, komme att

hänvisas till skolor av högre skolform.

Ytterligare 20 skoldistrikt funnes, i vilka samtliga lärartjänster genom

Bihang till riksdagens protokoll lolli. 1 sami. Nr 170. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

vidtagande av vissa rationaliseringsåtgärder skulle kunna indragas. Dessa

åtgärder komme emellertid att kräva inrättandet av ett antal nya lärartjänster

vid en del av de skolor i andra skoldistrikt, till vilka barnen skulle

hänvisas. Vidare bleve det erforderligt att genom ny- eller tillbyggnad av

skolhus anskaffa ett antal nya skollokaler. Ä andra sidan vore i flera av de

skoldistrikt, där skolorna skulle indragas, skolhusen av så dålig beskaffenhet,

att nybyggnader syntes vara erforderliga. Den årliga besparingen för

statsverket bleve i dessa fall jämförelsevis obetydlig. Däremot vunnes avsevärt

förbättrade skolformer, i det att de nu befintliga B 2- och B 3-skolorna

komme att ersättas av i flertalet fall Bl- och i några fall A-skolor.

Då det icke kunde anses antagligt, att ifrågavarande centraliseringsanordningar

kunde komma till stånd under närmaste femårsperiod, hade de nu

berörda fallen icke redovisats i de förut lämnade kostnadsuppgifterna.

I syfte att underlätta folkskoleväsendets rationalisering i sådana fall, då

omorganisationen medför nedläggande av ett skoldistrikts enda skola, förorda

de sakkunniga, att till § 6 folkskolestadgan fogas ett nytt moment,

som erhåller sådan lydelse, att den jämlikt mom. 3 i nämnda paragraf skoldistrikten

åliggande skyldigheten (jfr ovan sid. 47) må kunna bestämmas

att omfatta samtliga skolpliktiga barn inom ett skoldistrikt. Till stöd härför

har åberopats följande:

Stadgandet i § 6 mom. 3 folkskolestadgan torde ursprungligen ha avsett

sådana fall, då det varit fråga om att hänvisa enstaka barn från en skola

till en annan och icke en skolas eller läraravdelnings hela lärjungeantal

(jfr propositionen 1932: 77, sid. 89 ff.). I varje fall torde stadgandet hittills

lia tillämpats enligt denna princip. Detta uteslöte ej, att i ett eller annat

fall ett skoldistrikt förklarat sig villigt till och haft möjlighet att för undervisning

i distriktets skolor mottaga så många barn från ett annat skoldistrikt,

att därigenom en läraravdelning kunnat indragas, vilket i förekommande

fall jämväl haft till följd en skolas nedläggande. Vidtagandet av en

dylik åtgärd kunde icke heller anses vara stridande mot ifrågavarande

stadgande. Vad som i detta sammanhang särskilt borde understrykas vore

emellertid, att domkapitlet icke ägde befogenhet att med stöd av nuvarande

bestämmelser i folkskolestadgan vare sig medgiva eller föreskriva

sådan anordning, att ett skoldistrikt därigenom komme att bli utan folkskola.

Förhållandena syntes nu påkalla sådan författningsändring, att domkapitlens

befogenhet vidgades och att den skoldistrikten åliggande skyldigheten

kunde bestämmas att omfatta samtliga skolpliktiga barn inom

ett skoldistrikt. I samband därmed borde jämväl § 1 mom. 2 i folkskolestadgan

erhålla ändrad lydelse.

I regel torde i de fall, då en skola indroges, skolskjutsanordningar eller

inackordering av skolbarn bli erforderliga. Statsbidrag härtill komme väl

även att sökas. Den omständigheten, att dylikt statsbidrag till skolskjutsar

eller inackordering avsåge att möjliggöra barnens undervisning inom annat

skoldistrikt än det, som ingåve ansökan därom, syntes icke böra utgöra

hinder för utgående av statsbidrag i åsyftade fall. De nuvarande statsbidragsbestämmelserna

torde också utan ändring kunna tillämpas även beträffande

här ifrågavarande anordningar.

Framställningar rörande hänvisning av samtliga skolpliktiga barn inom

ett skoldistrikt till ett annat borde handläggas av domkapitlet, då de skoldistrikt,

vilka berördes av anordningen, förklarade sig icke lia något att er
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

inra mot densamma. Skäl kunde visserligen anföras för att dylik framställning

bleve föremål för prövning och avgörande av central myndighet och

i så fall av skolöverstyrelsen. Då det emellertid här vore fråga om endast

sådana fall, där vederbörande skoldistrikt vore ense om att anordningen

borde vidtagas och domkapitlets beslut närmast innebure ett godkännande

av en mellan skoldistrikten träffad överenskommelse, syntes övervägande

skäl tala för att framställningar, som här avsåges, prövades och avgjordes av

vederbörande domkapitel.

Annorlunda bleve förhållandet i sådana fall, då skoldistrikten motsatte

sig genomförandet av anordningen, och ett åläggande sålunda måste ske.

En sådan åtgärd innebure ett mycket starkt ingripande i skoldistriktens

rätt att bestämma över sitt skolväsen. Särskilt gällde detta beträffande de

skoldistrikt, från vilka samtliga folkskolpliktiga barn överfördes och som

därefter komme att sakna egen folkskola. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga

funnit sig böra förorda, att framställningar, som avsåge dylika fall,

skulle bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.

Beträffande frågan om ersättning åt skoldistrikt, som

mottager barn från annat skoldistrikt, lia de sakkunniga

kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn till de skiftande

förhållanden, som framträda vid organisationsförändringar, vilka påkalla nu

ifrågavarande anordningar, icke är möjligt att uppgöra detaljerade bestämmelser

för reglering av i förekommande fall utgående ersättning. Frågan örn

ersättningens storlek måste därför prövas under hänsynstagande till i varje

särskilt fall föreliggande omständigheter. Därvid borde tillämpas de principer,

varpå nuvarande bestämmelser i här berörda avseende vore grundade.

Beträffande de av de sakkunniga i detta hänseende framförda synpunkterna

torde få hänvisas till betänkandet, sid. 58 ff.

Remissyttranden.

Skolöverstyrelsen har erinrat, att folkskolinspektörerna icke framställt

några erinringar mot de sakkunnigas förslag i denna del.

I vissa yttranden, där frågan upptagits till närmare granskning, hade

behovet av en annan skoldistriktsindelning än den nuvarande understrukits.

Hörande skoldistriktens benägenhet att själva inse nödvändigheten av

en koncentrering till större enheter hade man inga större förhoppningar,

och önskvärdheten av att frågan örn en rationell kommunal indelning

skyndsamt upptoges till utredning hade framhållits. En folkskolinspektör

hade påpekat, att det vid barns hänvisning till annat skoldistrikt icke

endast kunde ifrågakomma ökning i omkostnaderna för det mottagande

distriktet. Även det avlämnande skoldistriktet kunde — frånsett den skatteförlust,

som uppkomme genom lärartjänstens indragning — få vidkännas

ekonomiskt avbräck, t. ex. genom anordnandet av skolskjutsar, för vilken

kostnad distriktet borde hållas skadeslöst.

För egen del har skolöverstyrelsen betonat, att frågan örn en ny skoldistriktsindelning

allt mer trängde till en lösning. Skolväsendets såväl organisation

som administration krävde numera av praktiska och ekonomiska

skäl en indelning, som uteslöte möjlighet för ett befolkningsområde nied ett

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

eller ett par hundratal invånare att utgöra eget skoldistrikt. Det vore möjligt,

att denna fråga vore ett detaljspörsmål i ett större frågekomplex, vilket

icke kunde lösas annat än i samband med frågan om ändrad kommunal

indelning, avseende även andra förvaltningsgrenar än folkskoleväsendet,

något som överstyrelsen dock för sin del icke kände sig helt övertygad

om. Skulle så dock anses vara fallet, vore det med hänsyn till landets

skolekonomiska intressen starkt av nöden, att spörsmålet snarast upptoges

i hela dess vidd.

Bestämmelserna i folkskolestadgan om de provisoriska anordningar, som

tills vidare måste tillämpas för åstadkommande av en mera rationell skolorganisation,

måste emellertid kompletteras i den riktning, som de sakkunniga

föresloge och som skulle möjliggöra ordnandet av gemensamt skolväsen

för ett eller flera skoldistrikt i större utsträckning än för närvarande

kunde ske. Härvid syntes emellertid böra beaktas, att ej blott det mottagande

utan även det avlämnande skoldistriktet skulle kunna hållas

skadeslöst för eventuella, av gemensamheten förorsakade kostnader. I övrigt

uttalade överstyrelsen sin anslutning till de sakkunnigas förslag örn stadgeändring

i här berörda hänseende.

Statskontoret har lämnat de sakkunnigas förslag utan erinran.

Domkapitlen ha icke i huvudsak framställt erinringar mot de sakkunnigas

förslag. Flertalet av dem ha emellertid, såsom redan av det föregående

framgår, understrukit vikten av att stor försiktighet iakttages vid indragning

av skoldistrikts enda skola. Vidare framhålles, att hänsyn bör tagas

till de ekonomiska uppoffringar, som ett skoldistrikt ofta gjort för sin skola.

Några domkapitel ha även påpekat riskerna för avfolkning genom skolindragningarna.

Domkapitlet i Västerås har ansett, att indragning av ett

skoldistrikts enda skola ej borde ske mot församlingens önskan, med mindre

barnantalet vore särskilt lågt, t. ex. varaktigt understege åtta. Domkapitlet

i Göteborg har icke velat motsätta sig de sakkunnigas förslag i och för sig

men har funnit det ur den kommunala självstyrelsens synpunkt olyckligt

och otillbörligt, örn därigenom ett skoldistrikt skulle berövas allt inflytande

beträffande barnens skolgång. Vid behov av indragning av ett distrikts

enda skola borde i stället först undersökas möjligheten av att sammanslå

vederbörande kommun med annan kommun till ett gemensamt

skoldistrikt, varigenom kommunens och föräldrarnas berättigade intressen

på inflytande över skolans organisation kunde tillgodoses.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening har icke

något att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna anordningen i sådana

fall, där de överförda barnen komme att åtnjuta undervisning i högre skolformer.

Föreningen har emellertid erinrat örn olägenheterna med skolskjutsar.

Ej heller centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund

har något att invända mot förslaget, om förflyttning av barnen kunde ske

så, att alltför besvärliga transporter med skolskjuts besparades de yngsta

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Mårds proposition Nr 176.

eleverna och hänsyn toges till de skolor, som hade särskild betydelse för

bygden. De övriga lärarorganisationerna, Sveriges folkskollärarförbund och

Sveriges småskollärarinneförening, ha icke framställt någon erinran mot

förslaget.

Den föreliggande utredningen ger vid handen, att statsverket genom den

nuvarande mindre rationella skoldistriktsindelningen, främst förekomsten av

ett stort antal små skoldistrikt, tillskyndas avsevärda årliga merutgifter för

folkskoleväsendet. Utan tvivel vore det ur olika synpunkter lämpligast, örn

dessa olägenheter kunde undanröjas antingen genom utvidgad tillämpning

av kommunalförbundsinstitutionen och av möjligheterna att sammanföra

kommuner till större förvaltningsenheter eller genom en rationell

lösning av den senast av 1939 års lagtima riksdag uppmärksammade frågan

örn en allmännare reglering av den kommunala indelningen i syfte att

få till stånd lämpligare enheter för den kommunala självstyrelsen. De nu

gällande lagbestämmelserna örn kommunal gemenskap ha för folkskoleväsendets

del i praktiken visat sig i stort sett verkningslösa och torde icke utan

en ingripande revision och en ändrad inställning från kommunernas sida till

hela denna fråga bli av någon verklig betydelse. En allmän reglering av den

kommunala indelningen kräver en grundlig och tidsödande undersökning av

hela frågekomplexet och torde, även om en utredning inom den närmaste

tiden skulle igångsättas, först om några år kunna genomföras. Jag har fördenskull

övervägt lämpligheten av att till fristående omprövning upptaga

frågan örn skoldistriktsindelningen men har kommit till den uppfattningen,

att övervägande skäl tala för att denna fråga bör lösas i samband med den

större frågan örn ändrad kommunal lagstiftning, syftande till en rationell

kommunindelning.

Under sådana omständigheter finner jag mig böra i likhet med de i

ärendet hörda myndigheterna förorda de sakkunnigas föreliggande förslag,

vilket innebär, att jämväl ett skoldistrikts enda skola må kunna även mot

distriktets bestridande nedläggas och barnen hänvisas till undervisning

inom annat distrikt. De av de sakkunniga ifrågasatta detaljföreskrifterna

torde icke böra här närmare skärskådas. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj:t att i sinom tid efter skolöverstyrelsens hörande meddela erforderliga

bestämmelser i ämnet. I detta sammanhang vill jag endast nämna, att jag

ej på grundval av den nu föreliggande utredningen är beredd att taga ställning

till skolöverstyrelsens förslag, att även avlämnande skoldistrikt skall

hållas skadeslöst för eventuella av anordningen betingade kostnader.

Departe
mentschefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

4. Indragning av övertaliga s. k. förenade tjänster.

Folkskolans besparingssakkunniga ha i sitt förutnämnda betänkande

föreslagit vissa åtgärder i syfte att möjliggöra indragning av lärartjänst,

som är förenad med organist- eller klockarsyssla eller bådadera.

Gällande bestämmelser.

De grundläggande bestämmelserna om villkor för folkskollärar^’änsts

förenande med organist- och klockarsysslor återfinnas i folkskolestadgan,

§ 27. Ordningen för tillsättande av i vederbörlig ordning förenad tjänst åter

regleras dels av en särskild lag den 6 april 1894 (nr 14) angående ändring i

gällande stadganden örn tillsättning av organist- och klockarbefattningar,

vilken lag har kyrkolags natur, dels ock av stadgan den 4 maj 1894 (nr 20),

vilken senare utfärdats av Kungl. Majit med stöd av bestämmelserna i

nämnda lag.

Folkskolestadgan § 27 har i sin helhet följande lydelse:

1. Lärarbefattning i folkskolan må, i den ordning här nedan sägs, kunna

förenas med organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor; börande

i sådant fall innehavaren av dylika förenade befattningar i första rummet

ägna sin tid och sina krafter åt skollärartjänsten samt, såvitt nödigt

prövas, genom särskild med kyrkoherdens och församlingens samtycke utsedd

persons biträde uträtta förefallande, till de andra befattningarna hörande

göromål.

2. Har sådan förening av befattningar, som i mom. 1 sägs, av församling

beslutats, skall församlingen göra anmälan om beslutet hos domkapitlet

och tillika meddela fullständig upplysning om de för var av organistoch

klockarsysslorna anslagna löneförmåner; åliggande det domkapitlet

att, med fästat avseende å de krav, som på ifrågavarande befattningar böra

ställas, och därå, huruvida de för organist- och kloekarbefattningarna anslagna

löneförmåner äro tillräckliga till avlönande av sådant biträde, varom

i mom. 1 förmäles, pröva och avgöra, örn den ifrågavarande föreningen

må, så länge de uppgivna löneförmånerna utgå, äga rum.

3. Har folkskollärarbefattning i vederbörlig ordning förenats med organist-

eller klockarsyssla eller med båda före det kungörelsen i förevarande

ämne den 4 maj 1894 trätt i tillämpning, skall, när befattningarna bliva

lediga, församlingen, därest den fortfarande önskar, att desamma må vara

förenade, hos domkapitlet göra sådan anmälan, varom i mom. 2 sägs.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha ifrågasatt sådan ändring av § 27 folkskolestadgan, att

domkapitlet ålägges att, innan framställning om förenande av tjänster av

ifrågavarande slag av domkapitlet upptages till avgörande, inhämta yttrande

i ärendet av vederbörande lokala skolmyndighet och statens folkskolinspektör.

Vidare föreslå de sakkunniga införande i folkskolestadgan av bestämmelser

av innebörd, att då förenad tjänst blir ledig, frågan om dess bibehål
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

55

lande skall upptagas till prövning i samma ordning som enligt § 19 mom. 1

gäller för ledigbliven vanlig lärartjänst vid distriktets skolor.

Slutligen lia de sakkunniga föreslagit vissa åtgärder i syfte att möjliggöra

förflyttning av lärare, som innehar förenad tjänst.

Beträffande gällande bestämmelser örn förening av befattningar av

ifrågavarande slag ha de sakkunniga erinrat, att det ankomme på kyrkostämma

att besluta örn förening även i de fall, då folkskoleväsendet vore

en den borgerliga kommunens angelägenhet. Även om dennas medgivande

till tjänsteförening icke ansåges erforderlig, måste det dock ur skolans synpunkt

betraktas som ett minimikrav, att skolans representanter bereddes

inflytande på frågan örn föreningen. Domkapitlet borde därför, innan frågan

om förening avgjordes, inhämta yttrande av vederbörande lokala skolmyndighet

och statens folkskolinspektör.

I fråga om behovet av bestämmelser om indragning av förenad

tjänst ha de sakkunniga framhållit, att denna fråga icke kunde sägas ha

mera avsevärd betydelse ur besparingssynpunkt. Av hela antalet lärartjänster

kunde visserligen omkring 1,550 tjänster beräknas vara förenade

med sådana kyrkliga bisysslor, varom här vore fråga, men i regel vore beträffande

dessa tjänster förhållandena icke av beskaffenhet, att det kunde

göras gällande, att tjänsteföreningen inverkade på frågan om skolväsendets

organisation inom respektive skoldistrikt. I en del fall vore dock en dylik

inverkan påtaglig.

För närvarande funnes omkring 35 med organist- och klockarsysslor eller

med båda dessa befattningar förenade lärartjänster, vilka vid en ur skolväsendets

synpunkt lämplig omorganisation under den närmaste framtiden

skulle kunna indragas. Av dessa tjänster funnes ett trettiotal i skoldistrikt

med endast en folkskollärartjänst. Lärjungeantalet i en del av de skolor,

till vilka dessa tjänster vore förlagda, vore synnerligen lågt.

För att tjänsterna skulle kunna indragas, erfordrades i regel skolskjutsanordningar

eller inackordering av skolbarn. De beräknade kostnaderna

härför uppginge dock icke till några större belopp. Skjuts- och inackorderingskostnaderna

skulle sålunda, enligt på grundval av under läsåret

1939/40 gällande priser gjorda beräkningar, vid indragning av 15 folkskollärartjänster

— de tjänster, som närmast syntes kunna ifrågakomma till

indragning — uppgå till omkring 13,000 kronor. Två av dessa tjänster

beräknades dock kunna indragas utan någon som helst kostnad. Om man

räknade med, att nyssnämnda 15 folkskollärar^änster indroges, och att

kostnaderna för skolskjutsar och inackordering stannade vid ovan angivna

belopp, skulle den årliga besparingen kunna uppskattas till omkring 70,000

kronor.

Frågan örn dessa tjänsteindragningar borde emellertid främst bedömas

ur skolorganisatorisk synpunkt. Flera av ifrågavarande skolor hade redan

nu så lågt lärjungeantal, att man kunde säga, att förutsättningar saknades

för skolornas upprätthållande. I en del fall stöde frågan örn dessa skolors

nedläggande i samband med andra planerade organisationsförändringar.

Det vore sålunda av olika skäl påkallat, att åtgärder vidtoges för att möjliggöra

indragning av lärartjänster av här ifrågavarande slag.

De sakkunniga erinrade om folkskolestadgans bestämmelser angående

omprövning av behovet att bibehålla lärartjänster: Då ordinarie lärartjänst

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

inom ett skoldistrikt bleve ledig, skulle jämlikt bestämmelse i § 19 mom. 1

skolrådet överväga, om tjänsten borde återbesättas, förändras till extra

ordinarie eller indragas. Innan beslut fattades, skulle skolrådet inhämta

yttrande från statens folkskolinspektör. Vöre skolrådet oell folkskolinspektören

vid denna omprövning ense, hade skolrådet att omedelbart vidtaga

erforderliga åtgärder. I annat fall skulle ärendet underställas skolöverstyrelsens

eller, därest ändring av reglementet erfordrades, vederbörande domkapitels

avgörande.

Det förhållandet, att de myndigheter, som eljest utövade beslutanderätten

angående skolärenden inom ett skoldistrikt, icke hade något inflytande

på frågor, som gällde folkskollärartjänsts förening med kyrkliga bisysslor

eller prövning av dylik lärartjänsts behövlighet, måste ur skolans synpunkt

betecknas såsom synnerligen otillfredsställande. Enligt de sakkunnigas mening

borde härutinnan en ändring ske.

Beträffande förflyttning av innehavare av förenad tjänst ha de

sakkunniga anfört: Därest de ändringsförslag, som av de sakkunniga förordats,

genomfördes, bleve det möjligt att indraga även en med kyrkliga

bisysslor förenad ordinarie lärartjänst, som i vederbörlig ordning förklarats

vara obehövlig. För det fall, att tjänsten på grund av innehavarens avgång

vore ledig, uppkomme härvid ur skolans synpunkt inga svårigheter. I motsatt

fall bleve emellertid frågan örn tjänstens indragning mera komplicerad.

Visserligen vore ordinarie lärare, å vilken avlöningsreglementet för

lärare vid folk- och småskolor ägde tillämpning, skyldig att, då så erfordrades

för indragning av övertalig lärartjänst, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande

låta sig förflyttas till annan lärarbefattning inom undervisningsväsendet,

jämväl med förändring av bostadsorten och övergång till annat skoldistrikt

(avlöningsreglementet § 12 och kungörelsen 1938:34). Jämväl enligt

§ 23 folkskolestadgan ägde skolråd under vissa förutsättningar och

villkor att besluta om förflyttning inom skoldistrikt av ordinarie lärare.

Enligt rådande praxis tillämpades emellertid ifrågavarande bestämmelser

om lärares förflyttning icke beträffande lärare, som innehade en med kyrkliga

bisysslor förenad lärartjänst. Denna praxis torde vara föranledd av

föreskrifterna i Kungl. Maj:ts ovannämnda stadga den 4 maj 1894. Anmärkas

kunde emellertid, att flyttningsbestämmelsernas lydelse icke kunde

anses utgöra hinder för att dessa bestämmelser, åtminstone i viss omfattning,

vunne tillämpning jämväl i fråga om lärare, som innehade så kallad

förenad tjänst.

Örn sålunda en dylik lärartjänst befunnes vara obehövlig och vederbörande

befattningshavare förklarade sig villig mottaga förflyttning till en

lärarbefattning i annat skoldistrikt, vilken ej vore förenad med kyrklig

tjänst, syntes förflyttning kunna ske med tillämpning av gällande bestämmelser.

Huruvida sådan lärare kunde anses vara skyldig underkasta sig förflyttning,

syntes mera tveksamt. En förutsättning härför torde vara, att bestämmelserna

rörande ersättning för minskning i löneförmåner kunde tilllämpas

vid förflyttning av nu ifrågavarande befattningshavare.

Även om det funnes anledning antaga, att förflyttning i icke så få fall

kunde ske på frivillighetens väg enligt § 5 i kungörelsen 1938: 34, borde man

dock räkna med, att även tvångsförflyttning måste föreskrivas. I senare

fallet uppkomme frågan örn ersättning för minskade löneförmåner. Enligt

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

hittills tillämpad praxis torde förflyttad lärare icke blivit tillerkänd annan

löneförmån än att lian förklarats berättigad att bibehålla den lönegrad,

han tidigare innehaft, därest han förflyttats till tjänst inom skoldistrikt

med kortare årlig lästid.

Den inkomstminskning, som i förevarande fall kunde uppstå, komme

i regel att föranledas därav, att den förflyttade läraren mistade den lön,

han å sin förutvarande tjänst uppburit som innehavare av organist- och

klockarsysslorna. De med nämnda befattningar förenade lärartjänsterna,

vilka ifrågasattes till indragning, funnes till övervägande antalet i de med

de mycket små församlingarna sammanfallande skoldistrikten. I dessa

församlingar, där gudstjänst i allmänhet icke hölles varje helgdag, utginge

lönen till organisten-klockaren med jämförelsevis ringa belopp, sannolikt i

medeltal för varje befattningshavare icke överstigande 500 kronor för år

räknat. De ersättningsbelopp, som skulle kunna ifrågakomma, bleve sålunda

ganska obetydliga i förhållande till de genom indragning av en lärartjänst

uppkommande besparingarna.

Vidare kunde framhållas, att det här vore fråga endast örn sådana tjänsteföreningar,

som blivit i vederbörlig ordning medgivna, varför det torde

kunna sägas, att befattningshavaren vid tillträdet av dylik tjänst blivit

tillförsäkrad en viss merinkomst på ett fastare sätt än vad som eljest i

regel gällde beträffande bisysslor. Utgående av ersättning för sådan inkomstminskning,

varom nu vore fråga, syntes alltså icke kunna medföra

några konsekvenser i fråga om dylik ersättning för mistad inkomst av andra

bisysslor, som läraren eventuellt kunde inneha.

Det kunde också erinras om, att här icke ifrågasattes något generellt

medgivande för utgående av dylik ersättning. Frågan härom skulle jämlikt

gällande bestämmelser i varje särskilt fall vara underkastad Kungl. Maj:ts

prövning och avgörande. Då endast ett mycket begränsat antal lärartjänster

av detta slag kunde ifrågakomma till indragning, vore det uppenbart,

att dylika fall bleve ytterst sällsynta.

Slutligen kunde framhållas, att, därest läraren erhölle förflyttning till

skoldistrikt med längre årlig lästid med därav följande högre lönegradsplacering

för vederbörande lärare, ersättningen självfallet skulle reduceras

med ett belopp, motsvarande den förhöjning av lärarlönen, som bleve en

följd av lärarens placering i högre lönegrad.

Vid bedömandet av frågan rörande dessa lärares villighet att underkasta

sig förflyttning borde icke förbises, att de oftast hade att undervisa i skolor

av lägre form, i regel B 3- eller B 2-skolor, och att deras arbete i allmänhet

måste fullgöras under i övrigt mindre gynnsamma förhållanden. Med hänsyn

härtill syntes det ej böra möta några större svårigheter att bereda dessa

lärare i olika avseenden förmånligare lärartjänster. Under sådana förhållanden

torde det också kunna på goda grunder antagas, att de i regel vore

villiga underkasta sig förflyttning.

Med vad här senast anförts hade de sakkunniga velat giva uttryck åt

den meningen, att de författningsbestämmelser, vilka nu gällde beträffande

förflyttning av lärare vid folk- och småskolor, skulle utan ändring i viss

omfattning kunna tillämpas även i fråga örn lärare, som innehade övertalig

lärartjänst, förenad med organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa

befattningar, dock med den inskränkningen, att sistberörda liirare icke

skulle kunna förflyttas till annan med nämnda kyrkliga bisysslor förenad

lärartjänst.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. May.ts proposition Nr 176.

Då emellertid en tillämpning av ifrågavarande bestämmelser på sätt

de sakkunniga här förordat avveke från hittills tillämpad praxis, syntes

erforderligt att kungörelsen 1938: 34 liksom ock § 23 folkskolestadgan

kompletterades med ett tillägg av innehåll, att vad däri vore stadgat angående

lärares förflyttning jämväl skulle avse lärare, som innehade med

organist- eller klockarsyssla eller med båda dessa sysslor förenad lärartjänst.

Beträffande verkningarna för församlingarna av de

föreslagna åtgärderna framhålla de sakkunniga, att de vore väl medvetna

om, att en indragning av en lärartjänst av ifrågavarande slag kunde för

församlingen medföra vissa olägenheter. Sålunda kunde det möta svårigheter

att erhålla kompetent person för uppehållande av de kyrkliga befattningarna.

I en del fall torde anordningen även medföra ökade kostnader för

församlingen. Ofta torde indragningen komma att bli erforderlig just i de

församlingar (skoldistrikt), där endast en lärartjänst funnes, och det vore

helt naturligt, att vederbörande i dylika fall komme att anse sig vara särskilt

missgynnade.

Dessa och liknande skäl kunde anföras mot de här framförda förslagen.

De sakkunniga vore dock av den bestämda övertygelsen, att vissa åtgärder

i ovanberörda syfte med nödvändighet måste vidtagas. Det syntes nämligen

icke böra ifrågakomma, att en eljest obehövlig lärartjänst uppehölles eller

återbesattes endast på grund därav, att tjänsten vore förenad med organistoch

klockarbefattning. Av folkskolinspektörernas uppgifter framginge, att

sådana fall kunde förekomma, och detta innebure, reellt sett, att det statsbidrag,

som utginge till avlöning åt lärare, i verkligheten utgjorde bidrag

för uppehållande av organist- och klockarbefattning. I regel torde lärartjänstens

indragning medföra vissa kostnader för skolskjutsanordningar eller

för barnens inackordering, men även med borträknande av dessa kostnader

torde sagda bidrag kunna uppskattas till ett årligt belopp av mellan 3,000

och 4,000 kronor för varje sådan tjänst.

Det hade redan sagts, att, om hinder mötte för en tjänsteförening, detta

kunde medföra kännbara utgifter för en liten församling. Detta förhållande

borde enligt de sakkunnigas mening beaktas vid handläggningen av ärenden

rörande indragning av nu ifrågavarande lärartjänster. Dylika indragningar

borde sålunda ske med största varsamhet. Det torde också kunna förutsättas,

att tjänsteindragningar i sådana fall komme till stånd endast då detta

av ekonomiska och skolorganisatoriska skäl befunnes vara oundgängligen

nödvändigt. Vid prövning av fråga rörande indragning av sådan tjänst,

borde givetvis tillbörlig hänsyn jämväl tagas till storleken av den besparing,

som genom tjänsteindragningen kunde vinnas.

De sakkunniga hade här uttalat sig mot en anordning, som indirekt innebure,

att understöd av statsmedel i form av bidrag till folkskoleväsendet

lämnades till en församling för uppehållande av organist- och klockarbefattningar.

Detta måste enligt de sakkunnigas mening betecknas som olämpligt

och ur ekonomisk synpunkt icke försvarligt. Därest understöd för

ifrågavarande ändamål ansåges böra utgå — enligt de sakkunnigas mening

syntes skäl kunna anföras härför — torde det vara möjligt att finna andra

utvägar, varigenom församlingarnas intressen med avsevärt mindre kostnader

för det allmänna skulle kunna tillgodoses.

De sakkunniga ha i detta sammanhang erinrat, att vad de sålunda föreslagit

stöde i samband med vissa mera omfattande frågor om ändring

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

i gällande bestämmelser örn förening av tjänster av ifrågavarande slag

samt örn ändrade bestämmelser om tillsättning av sådana tjänster. De

sakkunniga hade för sin del kommit till den uppfattningen, att deras förslag

stöde i sådant samband med berörda frågor, att dessa spörsmål borde

upptagas till samtidig behandling.

De sakkunniga åsyfta härmed två med varandra sammanhängande frågor.

Den ena av dessa frågor har berörts av skolöverstyrelsen i skrivelse

den 9 oktober 1936, vari hemställts om ändring av lagen den 6 april 1894

(nr 14) och stadgan den 4 maj 1894 (nr 20) i syfte att åstadkomma större

överensstämmelse emellan föreskrifterna örn tillsättning av förenade tjänster

och vanliga folk- och småskollärar^ änster. Den andra frågan gällde en

av 1936 års riksdag i skrivelsen nr 114 begärd utredning i syfte att underlätta

förening av folkskollärarbefattning med organist- och klockarsysslor

i sådana fall, där så av formella skäl ej nu vore möjligt. Skolöverstyrelsen

avgav med skrivelse den 9 mars 1937 utredning i ämnet, vilken utmynnade

i förslag örn vissa åtgärder i det av riksdagen angivna syftet. — Båda

ifrågavarande förslag lia sedermera varit föremål för remissbehandling och

äro för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Remissyttranden.

Av de folkskolinspektörer, som yttrat sig över ovan angivna förslag, ha

samtliga framhållit behovet av förändringar på ifrågavarande område och

att innehavare av förenade tjänster icke borde i fråga om skyldigheten att

underkasta sig tvångsförflyttning få intaga någon undantagsställning. Att

ekonomiskt vederlag dock borde utgå för förlusten av de kyrkliga tjänsterna

understrykes.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag.

Även om här föreliggande fråga icke, såsom de sakkunniga påpekat,

kunde anses ha någon större betydelse ur besparingssynpunkt, funné överstyrelsen

uppenbart, att den icke kunde utan vidare förbigås. Själva principen,

att en skola, endast därför att dess lärartjänst vore förenad med en

bisyssla, som läge helt vid sidan av skolarbetet, icke skulle kunna nedläggas,

oavsett hur lärjungeantalet gått ned, måste betecknas som ohållbar.

När därtill komme, att det dock enligt den verkställda utredningen

funnes omkring 35 tjänster av här ifrågavarande slag, som under den närmaste

framtiden skulle kunna indragas, örn ej föreningen av tjänster lade

hinder i vägen, syntes intet skäl föreligga för bibehållandet av detta hinder.

Det kunde förefalla, som om den inskränkning i skyldigheten till tvångsförflyttning,

för vilken de sakkunniga uttalade sig, nämligen att lärare, som

innehade förenade tjänster, ej skulle kunna förflyttas till annan plats med

ävenledes förenade tjänster, skulle på ett onödigt sätt minska möjligheterna

för en lämplig avveckling av övertaliga lärartjänster av här ifrågavarande

slag. Den föreslagna inskränkningen torde emellertid vara förestavad

av hänsyn till det särskilda förfaringssätt, som gällde eller kunde

komma att gälla för tillsättandet av förenade tjänster.

Överstyrelsen har i detta sammanhang erinrat örn sina ovanberörda

framställningar angående tillsättning av folkskollärartjänst jämte därmed

förenade organist-, klockar- och kantors-(kyrkosångar-)befattningar och

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Marits proposition Nr 176.

angående förening i vissa fall av folkskollärar^ äns t med organist- och klockarbefattning.

Det syntes överstyrelsen önskvärt, att de spörsmål, som i

dem avhandlades, bleve lösta samtidigt med att sådana förändringar i folkskolestadgan

med avseende på förenade tjänster bleve vidtagna, som de

sakkunniga ifrågasatt.

Statskontoret har förklarat sig icke finna författningsenliga hinder möta

för tvångsförflyttning av innehavare av s. k. förenade tjänster. Ej heller

syntes tvångsförflyttad innehavare av sådan tjänst vara utan vidare berättigad

till ersättning av statsmedel för de avlöningsförmåner, som utginge

å organist- eller klockarbefattningar.

Flertalet domkapitel ha ur principiell synpunkt icke funnit anledning

till erinran mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Domkapitlet i Uppsala

ställer sig dock för närvarande avvisande mot förslaget:

Då det gällde indragning av övertalig folkskollärartjänst, som vore förenad

med organist- och klockarsyssla, borde åtgärder i förevarande avseende

anstå, tills frågorna angående tjänsternas förening samt tillsättning av

sådana tjänster bleve föremål för Kungl. Maj:ts väntade prövning. Som

de sakkunniga framhölle, vore det endast omkring 35 tjänster det här gällde,

varför denna fråga icke hade någon större betydelse ur besparingssynpunkt.

Den syntes ej heller böra lösas utan samband med frågan örn ersättning

till de kommuner, som skulle åsamkas ökade utgifter för anställande

av särskild kyrkomusiker. Då de sakkunniga framhölle, att skolans

representanter borde beredas inflytande på frågan om tjänsternas förening,

kunde det anmärkas, att så redan torde vara fallet, åtminstone där skolstyrelsens

ledamöter också vore ledamöter av kyrkorådet. Den nuvarande

otympligheten syntes bäst kunna borttagas genom bestämmelse, att kyrkoråd

och skolstyrelse gemensamt skulle handlägga hithörande frågor.

Domkapitlet i Linköping ger uttryck åt stor tveksamhet gentemot de

sakkunnigas förslag.

Domkapitlet kunde icke underlåta att framhålla, att de sakkunnigas

yttrande örn betydande olägenheter av de nuvarande anordningarna

innebure en överdrift och att det förordade åläggandet för domkapitlet

att vid tjänsteförening inhämta yttrande från vederbörande

lokala skolmyndigheter och statens folkskolinspektör redan iakttagits av

domkapitlet under en längre följd av år och att domkapitlet icke någon

gång mot folkskolinspektörs yrkande fastställt dylik förening. Däremot

vore det riktigt, att föreskrift saknades örn att dylik läraretjänsts behövlighet

skulle tagas under omprövning och att en ändring i detta avseende

borde äga rum. Men genom de sakkunnigas förslag bleve frågan i sitt komplicerade

och omfattande skick icke löst. Genom indragningen av församlingens

enda skola bleve församlingens fortsatta tillvaro såsom självständigt

skoldistrikt knappast längre motiverad, och dess skolråd skulle under

normala förhållanden icke ha någon annan uppgift än att upprätta förteckning

över skolpliktiga barn och således icke ha möjlighet att äga något

inflytande på skolväsendets område. Det vore därjämte att beklaga, att det

därvid i allmänhet skulle saknas möjligheter att få lämplig organist till

kyrkan i den församling, vars enda läraretjänst blivit indragen. Under sådana

förhållanden torde det vara välbetänkt att redan från första stund

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

vid ifrågasatta indragningar av här berörd art åstadkomma en sådan rationell

lösning, att kyrkans behov av kompetent organist tillgodosåges utan att

besparings- och rationaliseringsåtgärderna på skolans område härigenom

lede avbräck.

Det torde icke kunna bestridas, att ett tillgodoseende av det kyrkliga

livets krav vore ett samhällsintresse, som icke gärna kunde åsidosättas, i

all synnerhet som det visade sig att de kyrkliga behoven kunde tillgodoses

utan att andra samhällsintressen därav behövde lida förfång. För domkapitlet

vore det i varje fall en plikt att både med hänsyn till den eventuellt

tvångsförflyttade folkskollärare-organisten, vars lagliga rätt måste

värnas, och med tanke på gudstjänstlivets krav och församlingens berättigade

intresse söka en sådan lösning av detta problem, att en rationalisering

på skolans område kunde genomföras, utan att en dyrbar organistutbildning

bleve till ringa allmän nytta och att en i laga ordning tillsatt folkskollärare-organist

utan eget förvållande bleve avlägsnad från den kyrkliga

tjänsten eller att gudstjänstlivet i församlingens kyrka bleve lidande därav.

Därför ansåge domkapitlet sig böra förorda att i de fall, det här rörde sig

om, i regel rationaliseringen finge lösas genom skoldistriktssammanslagning,

enär förhållandena både för kyrka och skola härigenom kunde tillfredsställande

ordnas.

Åtskilliga domkapitel understryka nödvändighet av den största varsamhet

och hänsynsfullhet vid prövningen av hithörande frågor.

Domkapitlet i Skara framhåller sålunda, att det förtroendefulla samarbete

mellan kyrka och skola, som markerades av de förenade tjänsterna, vore

ett värde, vars bevarande vore förtjänt av uppoffringar. Domkapitlet holle

före, att undersökning borde göras, huruvida icke organisttjänst skulle

kunna förenas med en lärarbefattning inom annat skoldistrikt än det, vartill

ifrågavarande församling hörde. Det bidrag, som komme i fråga från

det allmännas sida, skulle därvid kunna begränsas till ersättning för skjuts

från och till de gudstjänster och förrättningar, som påkallade vederbörandes

närvaro.

Domkapitlet i Göteborg uttalar tveksamhet om lämpligheten att förflytta

lärare, som redan innehar förenad tjänst, men tillstyrker i övrigt de

sakkunnigas förslag under betonande av vikten av att i varje särskilt fall

tillbörlig hänsyn tages till församlingens intressen.

Centralstyrelsen jör Sveriges allmänna folkskollärar!örening erinrar, att

ifrågavarande kategori av lärare vidkänts betydande utbildningskostnader

för erhållande av kompetens till kyrklig tjänst. Med hänsyn härtill borde

förflyttning ifrågakomma endast under förutsättning, att läraren erhölle

likvärdig befattning eller på annat sätt tillförsäkrades full kompensation

* för minskade löneförmåner.

Styrelsen för Sveriges folkskollär arförbund har framfört enahanda synpunkter.

Till en början vill jag framhålla, att de sakkunnigas förslag givetvis står

i visst samband med spörsmålen om en mera genomgripande revision

av gällande bestämmelser örn förening av folkskollärar^''änst med organist
-

Departe
mentschefen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

och klockarbefattningar samt om tillsättning av sådana förenade tjänster.

Dessa senare spörsmål torde i sin tur, såsom kammarkollegiet framhållit i

ett i ämnet avgivet yttrande, få anses sammanhänga med den likaledes

aktuella frågan om en fullständig reglering av kyrkomusikernas tjänstgörings-

och löneförhållanden. Bland annat med hänsyn härtill är jag icke

nu beredd att taga slutlig ställning till de förutnämnda särskilda framställningar

örn ändrade bestämmelser rörande tjänsteförening m. m., som för

närvarande äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Jag kan emellertid

häruti icke se något hinder för att nu upptaga till närmare behandling de

förslag, som de sakkunniga framlagt i syfte att öppna möjligheter att indraga

även förenad tjänst, där så finnes erforderligt. Den föreliggande utredningen

synes giva vid handen, att sådan indragning ur skolväsendets

synpunkt understundom kan vara befogad.

De sakkunniga ha föreslagit införande i § 27 folkskolestadgan av en uttrycklig

föreskrift örn att vederbörande domkapitel, innan domkapitlet

medger tjänsteförening av detta slag, har att inhämta yttranden av vederbörande

kommunala skolmyndighet ävensom av statens folkskolinspektör.

I princip är jag ense med de sakkunniga om att dessa myndigheter böra

tillförsäkras inflytande vid avgörandet av frågor örn tjänsteförening, och

jag tillstyrker, att föreskrifter meddelas i sådant syfte i anslutning till de

sakkunnigas förslag.

Av mera komplicerad natur är frågan örn indragning av lärartjänst,

vars förening med kyrkomusikerbefattning en gång beslutats. Vid prövning

av sådana frågor är det, såsom i utredningen framhållits, nödvändigt

att handla med den största varsamhet, så att icke församlingens berättigade

intressen trädas för nära. I den mån en frivillig överenskommelse i

ämnet är möjlig att åstadkomma, bör givetvis hinder icke möta för en

upplösning av föreningen och folkskollärartjänstens indragning. I syfte att

få en prövning till stånd av behövligheten att bibehålla tjänster av detta

slag torde i anslutning till de sakkunnigas förslag böra meddelas föreskrift

av innebörd, att sådan prövning skall äga rum vid varje tillfälle, då dylika

förenade tjänster bli lediga. Lämpligen torde sådan prövning böra ske huvudsakligen

i den ordning, som angives i folkskolestadgan § 27 med de

ändringar däri, som av mig i det föregående förordats. Skulle vid sådan

prövning enighet mellan vederbörande icke kunna uppnås, torde det i sista

hand böra ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande i ärendet. Jag

förutsätter, att upplösning av tjänsteförening icke kommer att mot församlingens

bestridande föreskrivas i sådana fall, då församlingen därigenom

skulle komma att oskäligt betungas av nya utgifter.

Fråga örn indragning av folkskollärartjänst, som är förenad med klockared!

organistsyssla, kan givetvis bli aktuell även i andra fall än vid tjänsteinnehavarens

avgång. Frågan örn indragning av förenad tjänst i sådana fall

sammanhänger med spörsmålet örn förflyttning av tjänstens innehavare.

De sakkunniga ha i sådant hänseende förutsatt, att även tvångsförflyttning

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Marits ''proposition Nr 176.

borde kunna komma i fråga. Emellertid vill jag framhålla, att de bestämmelser

rörande tvångsförflyttning, som gälla i fråga örn vanliga lärartjänster,

hittills icke tillämpats i fråga örn förenade tjänster, enär det synts tveksamt,

örn sådan förflyttning med nu gällande lagbestämmelser kan föreskrivas.

Då denna fråga synes böra regleras först i samband med förutnämnda

allmänna revision av bestämmelserna om tjänsteförening, vill jag

icke nu ifrågasätta åtgärder i den av de sakkunniga föreslagna riktningen.

Däremot synas åtgärder för underlättande av frivillig förflyttning vara på

sin plats. Jag förordar i sådant hänseende, att Kungl. Maj:t skall äga medge

skälig ersättning åt innehavare av förenade tjänster, som för möjliggörande

av föreningens upplösning frivilligt låter sig förflytta till annan tjänst, även

för de löneförmåner han i egenskap av innehavare av kyrklig syssla av

ifrågavarande slag skulle mista. Ersättningen bör uppenbarligen icke utmätas

så, att de sammanlagda inkomsterna vid den nya befattningen överstiga

hans förutvarande löneinkomster.

Därest riksdagen icke framställer erinran mot vad jag sålunda anfört,

torde det få ankomma på Kungl. Majit att vidtaga de åtgärder, som för

vinnande av det avsedda syftet må befinnas påkallade.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

II. Utsträckning av undervisningsskyldiglieten.

En höjning av folk- och småskollärares undervisningsskyldighet för

vecka har tidigare diskuterats från två olika utgångspunkter. Dels har

ifrågasatts en generell höjning av undervisningsskyldigheten

för folk- och småskollärare i syfte att ernå

besparingar för det allmänna. Dels har föreslagits en särskild

höjning av undervisningsskyldigheten för vissa

småskollärare i syfte att uttaga kompensation för den höjda lönegradsplacering,

som kommit och framdeles kommer dessa lärare till del utan

motsvarande ökning av den årliga lästiden.

Nämnda två spörsmål berördes i propositionen nr 155 till 1940 års lagtima

riksdag (sid. 47—53) på sätt i det följande närmare kommer att beröras.

För egen del förklarade jag mig på grundval av den då föreliggande

utredningen icke beredd att taga slutlig ställning till spörsmålen utan förutsatte,

att ytterligare utredning skulle verkställas. Sådan utredning har nu

framlagts av skolöverstyrelsen. Yttranden ha avgivits av statskontoret och

allmänna lönenämnden samt styrelserna för vissa lärarsammanslutningar.

a) Generell höjning av nndervisningsskyldigheten för

folk- och småskollärare.

Enligt 2 § 2 mom. i avlöningsreglementet (1937: 868) för lärare vid folkoch

småskolor (gällande lydelse, se 1940: 804) är annan lärare än timlärare

skyldig att under högst 39 veckor varje redovisningsår meddela undervisning,

folkskollärare, lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare vid folkskola

och sådan småskollärare, till vilken även hänvisats någon eller några

av folkskolestadiets årsklasser, under 30 veckotimmar samt annan småskollärare

under 28 veckotimmar. Nedsättning i denna undervisningsskyldighet

kan medgivas av skolstyrelsen med i förra fallet högst 2, i senare fallet

högst 4 veckotimmar, allt under förutsättning att nedsättningen icke medför

kostnad för statsverket. Under enahanda förutsättning må folkskolinspektören

eller skolöverstyrelsen, örn särskilda förhållanden därtill föranleda,

medgiva ytterligare nedsättning med högst 2 veckotimmar. Därutöver

må skolöverstyrelsen kunna under vissa villkor medgiva viss ytterligare

nedsättning med högst 4 veckotimmar.

Enligt § 2 mom. 3 i avlöningsreglementet skall lärare vara underkastad

den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet, som genom beslut av Kungl.

Maj:t och riksdagen kan bliva honom ålagd.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

I samband med det hösten 1939 inledda besparingsarbetet togs under

övervägande att generellt höja den för folk- och småskollärare stadgade

undervisningsskyldigheten i syfte att vinna besparingar. I den förutnämnda

propositionen 1940: 155 lämnades en redogörelse för den i ämnet verkställda

utredningen (sid. 48 f.). Skolöverstyrelsen hade på anförda skäl ansett,

att för det dåvarande ingen ändring borde ske, medan statskontoret funnit,

att en utökning av tjänstgöringsskyldigheten borde tagas under övervägande.

Därvid vore emellertid att märka, framhöll statskontoret, att en tjänstgöringsskyldighet

utöver 30 veckotimmar i regel endast skulle kunna uttagas

genom att lärare hänvisades till undervisning i slöjd eller fortsättningsskola.

Då särskild ersättning för närvarande utginge för sådan undervisning,

skulle en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten innebära, att de lärare,

som fullgjorde dylik undervisning och därför uppbure särskilt arvode, skulle

få vidkännas någon inkomstminskning.

För egen del erinrade jag om Kungl. Maj:ts i annat sammanhang (propositionen

nr 154 till 1940 års lagtima riksdag) för riksdagen framlagda förslag

örn höjning av medeltjänstgöringstiden för lärare vid de allmänna läroverken

och därmed jämförliga läroanstalter samt anförde vidare:

För folkskoleväsendets vidkommande läge frågan i viss mån annorlunda

till. Folkskolan vore till skillnad från läroverken uppbyggd efter klasslärarsystem,

d. v. s. en lärare svarade i regel för undervisningen i samtliga ämnen

inom en viss undervisningsavdelning. Frågan örn höjning av lärarens arbetsprestation

bleve med andra ord ett undervisningstekniskt och pedagogiskt

spörsmål, icke en anslagsfråga. Ville man i besparingssyfte utkräva en ökad

arbetsprestation av folkskolans lärare, vore man hänvisad till att inrikta sig

på de speciella undervisningsuppgifter, som nämnda lärare fullgjorde mot

särskild ersättning. Härvid syntes bland annat kunna bli fråga om slöjdundervisningen

och den särskilda undervisningen mot timlärararvode.

Genom en generell höjning av folk- och småskollärares högsta undervisningsskyldighet

skulle lärarna i större utsträckning än nu komma att fullgöra

sådan undervisning utan arvode.

Ehuru en åtgärd i antydd riktning av besparingsskäl syntes befogad,

vore jag icke beredd att på grundval av den föreliggande utredningen taga

slutlig ställning till spörsmålet. Ytterligare utredning rörande verkningarna

av en dylik åtgärd syntes erforderlig. Jag förklarade mig ämna framdeles

ånyo anmäla denna fråga, som torde kunna underställas 1941 års riksdag.

Riksdagen (skrivelse nr 216) förklarade sig för sin del icke ha något att

erinra mot den i utsikt ställda utredningen.

Skolöverstyrelsen har nu framlagt förnyad utredning i frågan och med

stöd av densamma förklarat sig icke kunna förorda en generell utsträckning

av undervisningsskyldigheten. Överstyrelsen anför:

Inom ramen av den stadgade högsta tjänstgöringsskyldigheten torde

under tiden före den 1 juli 1939 en tjänstgöring av 30 veckotimmar i all
Bihang

till riksdagens protokoll 191*1, 1 sami. Nr 176. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

mänhet ha varit folkskollärare ålagcl. Endast i folkskolor av de högsta formerna

— A och Bl — syntes tjänstgöringen i viss mindre utsträckning ha

begränsats till 28 timmar. För småskollärare torde under samma tid den

vanligaste tjänstgöringstiden ha varit 26 timmar. I första klassen av folkskolor

av a-form hade tjänstgöringen ofta omfattat endast 24 timmar,

medan den i en del skolformer uttagits med 28 timmar.

Från och med den 1 juli 1939 gällde enligt kungörelsen 1939: 693 beträffande

statsbidrag för slöjdundervisning, att örn undervisning i slöjd bestredes

av lärare, å vilken avlöningsreglementet ägde tillämpning, statsbidrag

allenast finge utgå för de slöjdtimmar, som folie utanför den för läraren

stadgade maximitjänstgöringen eller i förekommande fall det antal veckotimmar,

till vilket lärarens undervisningsskyldighet av vederbörande folkskolinspektör

eller skolöverstyrelsen nedsatts. Särskilt för småskollärare

hade denna bestämmelse i betydande utsträckning inneburit en reell höjning

av tjänstgöringen. Sålunda hade en av överstyrelsen verkställd undersökning

visat, att till följd av folk- och småskollärares fyllnadstjänstgöring de

årliga kostnaderna för statsbidrag för slöjdundervisning beräknats sjunka

med omkring 600,000 kronor. Genom kungörelsen 1940: 415, som trätt i

kraft den 1 juli 1940, hade statsbidragsvillkoren för slöjd ytterligare skärpts

därhän, att statsbidrag för av folk- eller småskollärare fullgjord slöjdundervisning

ej finge utgå, förrän samtliga lärare vid vederbörande skola uppnått

stadgad maximitjänstgöring, eller i förekommande fall det antal veckotimmar,

till vilket lärarens undervisningsskyldighet av vederbörande folkskolinspektör

eller överstyrelsen nedsatts, såvida icke folkskolinspektören på

grund av särskilda förhållanden medgivit undantag. Även beträffande

statsbidrag för timlärare vore enahanda villkor gällande.

Sedan ingången av budgetåret 1939/40 hade alltså, utan att gällande

bestämmelser rörande undervisningsskyldighet för vecka ändrats, en ökning

faktiskt inträtt i folk- och småskollärares tjänstgöring. Enklast torde detta

kunna uttryckas så, att den för vecka föreskrivna maximitjänstgöringen

numera blivit regel, även för småskollärares del. Endast i undantagsfall

understege för närvarande tjänstgöringen 30 veckotimmar för folkskollärare

och 28 veckotimmar för småskollärare. Det hade givetvis varit av

intresse, om överstyrelsen siffermässigt kunnat angiva den ökning, som

inträtt i lärarnas faktiska tjänstgöring. Härför skulle emellertid krävas en

omständlig och tidskrävande utredning. Överstyrelsen inskränkte sig därför

till att endast uppskattningsvis angiva den ökning, som överstyrelsen beräknade

lia inträtt. För småskolans lärare torde denna ökning i medeltal

överstiga en veckotimme och detta sannolikt så mycket, att ökningen kunde

sägas närma sig 2 veckotimmar. För folkskollärare åter, vilka redan tidigare

i flertalet fall tjänstgjort 30 veckotimmar, torde den faktiska ökningen

i medeltal vara ganska ringa och i vart fall ej uppgå till en halv timme.

När överstyrelsen nu hade att pröva spörsmålet om en utsträckning av

tjänstgöringsskyldigheten för de lärare, varom här vore fråga, utöver 30

respektive 28 veckotimmar, utginge överstyrelsen från den förutsättningen,

att systemet med i regel en lärare för varje klassavdelning icke skulle rubbas.

Detta system vore grundläggande för folkskolans organisation och

innebure ett så stort värde vid undervisning och uppfostran av lärjungar

å det åldersstadium, varom här vore fråga, att överstyrelsen icke kunde

medverka till en principiell ändring härutinnan. Men därav följde, att en

utsträckning av tjänstgöringstiden för vecka i stort sett icke skulle med
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

föra någon minskning av antalet behövliga lärartjänster. Däremot skulle

ytterligare besparingar kunna uppstå beträffande såväl kostnaderna för

slöjdundervisningen som statsbidraget till timlärare.

Under ett tidigare skede av detta ärendes handläggning hade statskontoret

ifrågasatt, huruvida icke den utsträckta undervisningsskyldigheten

kunde användas för, bland annat, undervisning i fortsättningsskola. Överstyrelsen

kunde icke ansluta sig till en sådan uppfattning. Fortsättningsskolan

vore i allmänhet ordnad med fortlöpande kurser örn sex veckor. För

dylika kurser erfordrades lärare, som under viss tid vore helt sysselsatta

med uppgiften. I städer och stadsliknande samhällen vore det visserligen

ingalunda ovanligt, att fortsättningsskolan vore utbredd över ett helt läsår

med exempelvis en dags undervisning i veckan. Rent tekniskt skulle folkskollärares

fyllnadstimmar i dylika fall kunna användas för arbetet i fortsättningsskolan.

Detta arbete krävde emellertid av sina utövare särskilda

egenskaper och vöre till sin art så speciellt, att det knappast kunde vara

rimligt att betrakta det som fyllnadstjänstgöring. Härtill komme, att de

större skoldistrikten många gånger knutit särskilda lärare till fortsättningsskolan,

vilka lärare icke kunde utan vidare entledigas. En viss hänsyn måste

också tagas till det förhållandet, att en folkskollärare icke i regel vore

kompetent att undervisa i fortsättningsskola annat än i modersrmdet, medborgarkunskap

och naturkunnighet, medan fortsättningsskolan såsom ettårig

i allt större utsträckning anordnades såsom yrkesbestämd med undervisning

uteslutande i ämnet arbetskunskap. Överstyrelsen ansåge sig på

anförda skäl ej böra föreslå skyldighet för folkskollärare att i detta fall

fullgöra fyllnadstjänstgöring i fortsättningsskola.

En utsträckning av undervisningsskyldigheten torde icke i första hand

böra ifrågasättas för småskolans lärare, vilka redan fått sin faktiska tjänstgöring

ökad i icke ringa mån. Närmare till hands syntes ligga en ökning av

antalet undervisningstimmar för folkskollärare till exempelvis 32 för vecka.

I nuvarande statsfinansiella läge kunde i och för sig skäl anföras för en

sådan utsträckning av undervisningsskyldigheten. Då överstyrelsen trots

detta icke kunde förorda en dylik ändring, vore det framför allt med tanke

på skillnaden i arbetsvillkor för å ena sidan städernas och de stadsliknande

samhällenas lärare samt å andra sidan lärarna på den rena landsbygden.

Den utsträckta tjänstgöringen skulle nämligen ofta eller i flertalet fall

kunna uttagas av landsbygdens lärare genom fullgörande av timlärartimmar

vid förstärkningsanordningar samt slöjdundervisning. Däremot skulle

en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten knappast i realiteten få större

betydelse för städernas och de stadsliknande samhällenas liirare. Å dylika

orter vore i allmänhet särskilda slöjdlärare anställda, och antalet timlärartimmar,

vilket kunde användas som utfyllnad, vore ringa. Givetvis kunde

så småningom beträffande slöjdundervisningen en ändring inträda därigenom,

att statsmakterna i fortsättningen vägrade skoldistrikten att anställa

särskilda slöjdlärare. Överstyrelsen hade anbefallts att verkställa

utredning i denna fråga. Men i vart fall skulle det för närvarande oell för

avsevärd tid framåt bli omöjligt att i mera väsentlig utsträckning uttaga

ökad tjänstgöringsskyldighet av den lärargrupp, varom nu vöre fråga.

1 förevarande sammanhang ansåge sig överstyrelsen särskilt böra understryka,

att det knappast torde finnas någon annan tjänstemannagrupp, som

arbetade under så skiftande förhållanden som folkskolans lärare. Även andra

statsanställda eller kommunala tjänstemän vore visserligen spridda över

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

hela landet, men de vöre dock i allmänhet stationerade i städer och samhällen

eller åtminstone i närheten av kommunikationsleder. Många lärare

åter fullgjorde sin gärning i avlägsna bygder och under förhållanden, som

avsevärt skilde sig från dem, under vilka flertalet lärare och andra tjänstemän

levde. Enligt överstyrelsens mening borde i möjligaste utsträckning

åtgärder vidtagas, vilka skapade större likställdhet för lärare i fråga om

arbetsvillkor. En utsträckning av tjänstgöringstiden för vecka skulle få

direkt motsatt verkan, och överstyrelsen kunde därför icke förorda, att en

sådan ändring komme till stånd.

Statskontoret har i yttrande över skolöverstyrelsens utredning förordat

en utsträckning av undervisningsskyldigheten inom folkskoleväsendet. I

likhet med överstyrelsen ansåge statskontoret dock, att någon ytterligare

ökning för småskolans lärare icke nu borde genomföras. Beträffande den

omfattning, i vilken antalet undervisningstimmar för folkskollärarna borde

ökas, ville statskontoret för närvarande begränsa sig till att förorda, att

undervisningsskyldigheten för folkskollärare bestämdes till högst 32 veckotimmar.

Av statskontorets utlåtande inhämtas:

Ehuru statskontoret biträdde den av överstyrelsen hävdade uppfattningen,

att det s. k. klasslärarsystemet principiellt borde upprätthållas inom

folkskoleväsendet, ansåge sig statskontoret likväl icke kunna underlåta

att ifrågasätta, om icke såsom en tillfällig åtgärd under rådande exceptionella

förhållanden i varje fall i de större städerna försök borde företagas

med en uppmjukning av systemet. I detta sammanhang erinrades, att folkoch

småskollärare, som saknade för undervisning i slöjd erforderlig kompetens,

jämlikt anvisningarna till kungörelsen 1940: 415 vore skyldig meddela

undervisning i läroämne i någon klassavdelning, vilkens lärare i stället

övertoge slöjdundervisningen.

Statskontoret kunde givetvis icke ingå på mera detaljerade undersökningar

beträffande möjligheterna att utnyttja folkskollärares eventuella

övertimmar för tjänstgöring i fortsättningsskola. De av överstyrelsen mot

en dylik anordning åberopade skälen kunde statskontoret emellertid icke

finna tillräckligt bärande. Den omständigheten att i vissa skoldistrikt särskilda

fortsättningsskollärare funnes, vilka icke utan vidare kunde entledigas,

eller att erforderlig kompetens icke alltid vore förhanden, borde

nämligen enligt statskontorets mening icke hindra att, där förutsättningar

för ett utnyttjande av övertimmar förefunnes, ett dylikt utnyttjande verkligen

komme till stånd. För övrigt ville statskontoret framhålla, att ämbetsverket

— i betraktande av att undervisningen i fortsättningsskolorna

redan för närvarande i stor utsträckning omhänderhades av folkskollärare

— hade svårt att föreställa sig, att icke genom utbyte av tjänstgöring

mellan lärarna — såsom nyss nämnts ifråga om slöjdundervisningen —

fortsättningsskolarbetet, lämpligt fördelat på olika folkskollärare, skulle

kunna med utnyttjande av folkskollärarnas övertimmar bliva på tillfredsställande

sätt tillgodosett.

I ärendet hade överstyrelsen uttalat, att den utsträckta tjänstgöringen

ofta eller i flertalet fall skulle kunna uttagas av landsbygdens lärare genom

fullgörande av timlärartimmar vid förstärkningsanordningar samt slöjdun
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

dervisning, medan den däremot knappast i realiteten skulle få större betydelse

för städernas och de stadsliknande samhällenas lärare. I betraktande

härav och med tanke på skillnaden i arbetsvillkor för lärarna i städerna

och å landsbygden hade överstyrelsen ansett sig icke kunna förorda utsträckning

av tjänstgöringsskyldigheten.

Statskontoret kunde icke dela den av överstyrelsen sålunda uttalade uppfattningen.

I nuvarande statsfinansiella läge torde nämligen hänsyn icke

kunna tagas till skäl, sådana som det av överstyrelsen här framförda. Beaktas

borde även att, därest — såsom statskontoret nyss förordat — en

uppmjukning komme till stånd med avseende å klasslärarsystemet och

möjlighet bereddes att uttaga folkskollärarnas tjänstgöringsskyldighet vid

fortsättningsskola, landsbygdens lärare icke torde komma i sämre ställning

än städernas och de stadsliknande samhällenas.

Allmänna lönenämnden har icke ingått på frågan om en eventuell generell

utsträckning av undervisningsskyldigheten för folk- och småskollärare.

Vederbörande lärarsammanslutningar ha samtliga understrukit de skäl,

som skolöverstyrelsen ansett tala mot en generell höjning av undervisningsskyldigheten.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening har sålunda

förklarat sig i huvudsak dela de synpunkter, som skolöverstyrelsen framlagt

i sin utredning, samt instämt i de slutsatser, till vilka överstyrelsen

kommit. Vid antagandet av 1937 års avlöningsreglemente för folk- och

småskollärare torde ha förutsatts, framhåller centralstyrelsen, att löneförmånerna

skulle bestämmas bland annat med hänsyn till en veckotimtjänstgöring

av 28—30 respektive 24—28 timmar. Slöjdundervisning skulle icke

ingå i denna undervisningsskyldighet, vilket emellertid sedermera blivit

fallet. Centralstyrelsen hyste starka betänkligheter mot en fyllnadstjänstgöring,

som skulle komma att sönderbryta klasslärarsystemet. Detta system

vore grundläggande för folkskolans organisation och av avgörande

betydelse för lärjungarnas undervisning och uppfostran. All erfarenhet

styrkte, att för det åldersstadium, det här gällde, det vore av största betydelse,

särskilt i fråga örn barnens uppfostran, att deras ledning bleve så

enhetlig som möjligt. Vidare skulle landsbygdens lärare, som redan förut

arbetade under sämre förhållanden än städernas, i stort sett ensamma

komma att drabbas av den liingre tjänstgöringstiden. Den ifrågasatta ökningen

av tjänstgöringsskyldigheten avsåge icke förstärkning av nuvarande

undervisning utan syftade endast till att ernå besparingar, d. v. s. att

lärarna utan arvode skulle fullgöra nu arvoderad undervisning i slöjd,

fortsättningsskola, timtjänstgöring för förstärkningsanordningar och dylikt.

Den genomförda utsträckningen av tjänstgöringstiden hade för en

stor del av lärarkåren redan medfört löneminskning. Nu antydda åtgärder

skulle ytterligare skärpa denna minskning. Detta syntes icke rättvist i en

tid med ökade levnadskostnader. I jämförelse med lärarkategorier i andra

skolor stöde folkskolans lärare med sina 30 veckotimmar bland deni, sorn

hade den högsta veckotjänstgöringen. Härtill komme, att lärarna i folkskolan

i regel hade att undervisa i skolans samtliga ämnen, en del av dem

i ogynnsamma skolformer och i övrigt under mindre gynnsamma förhållanden.

Med den ökning av undervisningstiden, som redan skett — en årlig

undervisningstid av i de flesta fall 39 veckor samt för folkskollärare en till

63 år höjd pensionsålder och en veckotjänstgöring av 30 veckotimmar —

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. May.ts -proposition Nr 176.

hade man nått en gräns, vilken icke torde kunna överskridas utan att man

riskerade en allt för stor förslitning av lärarnas krafter till förfång för skolarbetet.

Styrelsen för Sveriges folkskollär arförbund har erinrat om den faktiska

ökning av tjänstgöringstiden, som inträtt för ett stort antal lärare genom

bland annat de skärpta villkoren för slöjdbidrag, i det att en tjänstgöringstid

av 30 veckotimmar å folkskolstadiet blivit det normala. Det syntes

under sådana förhållanden erfordras mycket starka skäl för att en ytterligare

utökning av tjänstgöringsskyldigheten skulle vara påkallad. Förbundsstyrelsen

instämde helt i vad skolöverstyrelsen yttrat om vikten av

att icke ändra klasslärarsystemet för folkskolan.

Det enda skäl, som skulle kunna åberopas för en utökning av tjänstgöringsskyldigheten,

syntes förbundsstyrelsen vara den besparing, som kunde

beräknas uppstå beträffande kostnaderna för slöjdundervisningen och

statsbidraget till timlärare. Det syntes emellertid icke vara motiverat att

för ernående av jämförelsevis obetydliga besparingar utsträcka tjänstgöringstiden

för en grupp befattningshavare utan hänsynstagande till de

följder, som kunde beräknas uppstå genom stadgande av en alltför lång

tjänstetid. Folkskolans lärare, vilka undervisade i skolans samtliga ämnen,

fullgjorde sitt arbete under ogynnsammare förhållanden än läroverkens

lärare. Sålunda hade folkskolan ett mera heterogent elevmaterial, mångenstädes

bristfälliga skollokaler och undervisningsmateriel, varjämte landsbygdens

lärare ofta arbetade under förhållanden, som präglades av stark isolering.

De skiftande och i olika avseenden påfrestande arbetsvillkor, under

vilka folkskolans lärare hade att fullgöra sitt arbete, syntes starkt tala

emot en utökning av tjänstgöringsskyldigheten utöver 30 timmar per

vecka.

I detta sammanhang ville förbundsstyrelsen erinra om den beslutade

höjningen av pensionsåldern till 63 år, som komme att ställa ökade krav

på lärarens andliga och kroppsliga vigor. En utsträckt tjänstgöringsskyldighet

i förening med höjd pensionsålder skulle otvivelaktigt komma att

medverka till ökad sjuklighet och därav föranledd tjänstledighet samt till

en starkare förslitning av lärarens krafter, vilka omständigheter även och

framför allt skulle få menliga följder för skolarbetets effektivitet.

Förbundsstyrelsen anslöte sig vidare helt till de synpunkter som föranlett

skolöverstyrelsen att icke föreslå skyldighet för folkskollärare att fullgöra

fyllnadstjänstgöring i fortsättningsskola.

Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund har likaledes erinrat

om den faktiska ökning av undervisningsskyldigheten, som inträtt genom

de skärpta villkoren för undervisning i slöjd, och har helt anslutit sig

till skolöverstyrelsens ståndpunkt i frågan.

Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförenvig erinrar, att de skärpta

villkoren för statsbidrag till undervisning i slöjd hårdast drabbat småskollärarinnorna.

Det förhållandet, att timtjänstgöring å folkskolestadiet och

slöjdundervisning lagts inom småskollärarinnornas tjänstgöringsskyldighet,

hade förutom förlängd arbetstid även medfört inkomstminskning. Den förlängda

arbetstiden hade icke kommit småskolans undervisning till godo.

Det kunde knappast heller anses förenligt med billighet och rättvisa, att

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

lärare, som högst tillhörde lönegraden A 9, hänvisades till ett arbete å folkskolestadiet,

som avlönades flera lönegrader högre, då det fullgjordes av

folkskolans lärare. Om småskollärarinnorna hade tjänstgöring å folkskolestadiet,

borde denna enligt styrelsens mening ligga vid sidan om deras ordinarie

tjänstgöring, och borde det da för densamma utgå särskild ersättning.

Beträffande ett mera generellt åläggande av slöjdundervisning för småskolans

lärare framhölles, att de skäl, som skolöverstyrelsen anfort mot

fortsättningsskolans inläggande i folkskollärares tjänstgöringsskyldighet,

vore till fullo gällande även i fråga örn slöjdundervisning. Slöjden vore

också ett speciellt ämne och krävde av sina utövare särskilda egenskaper.

Genom en ytterligare höjning av tjänstgöringsskyldigheten för småskollärarinnorna

skulle deras såväl arbetsvillkor som ekonomiska förhållanden

försämras. Olikheten i tjänstgöringstid för småskollärarinnorna skulle dessutom

ytterligare skärpas. På grund av småskolans från folkskolan ofta avskilda

läge och på grund av slöjdundervisningens fakultativa karaktär

bleve det nämligen ibland ej möjligt att uttaga timtjänstgöring av alla

småskollärarinnor.

Av en i ärendet inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria

inhämtas följande:

För bedömande av frågan örn en generell höjning av undervisningsskyldigheten

för folk- och småskollärare vore det av vikt att klargöra verkningarna

av de sedan den 1 juli 1940 gällande skärpta villkoren för statsbidrag

till undervisning i slöjd samt föreskrifterna om villkor för statsbidrag

till förstärkningsanordningar vid vissa skolor.

Före den 1 juli 1939 hade det varit regel, att undervisning på folkskolestadiet

medfört en tjänstgöring av 30 veckotimmar och undervisning på

småskolestadiet en undervisning av 26 veckotimmar. De normaltimplaner,

som funnes intagna i gällande undervisningsplan för rikets folkskolor (kungörelsen

1919:880), förutsatte sålunda en tjänstgöring för vederbörande

lärare i enlighet med nedanstående sammanställning:

Antal lärartimmar enligt normaltimplanerna.

Skolform

Småskolestadiet

Folk

skolestadiet

Klass 1

Klass 2

Klass 3

Klass 4

Klass 5

Klass 6

Klass 7

A-skola, 7-klassig

24

26

28

30

30

30

30

6- »

24

26

28

30

30

30

30

B l skola, 7- »

26

30

30

6- »

26

30

30

15 2-skola, 7- »

26

30

6- »

26

30

B 3-skola, 7- »

30

6- »

30

C 1-skola, 7- »

28

30

6- »

28

30

C 2-skola, 7- »

30

G- >

30

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

Från skolöverstyrelsen under hand inhämtade uppgifter syntes giva vid

handen, att det ungefärliga antalet lärare med 24, 26, 28 respektive 30

veckotimmars tjänstgöring (frånsett slöjdundervisning) vore följande:

Antal småskollärare med 24 timmars tjänstgöring.......2,000

* » » 26 » » minst . . . 5,000

* s » 28 » » högst . . . 2,000

» folkskollärare >28 » » .......1,500

» » »30 » » ....... 13,500.

Efter den 1 juli 1939 utginge, i motsats mot vad fallet varit dessförinnan,

statsbidrag för undervisning i slöjd, meddelad av folk- och småskollärare,

endast för de slöjdtimmar, som folie utanför maximitjänstgöringen

för vecka, d. v. s. i regel 28 veckotimmar för småskollärare och 30 veckotimmar

för folkskollärare. Från och med den 1 juli 1940 fordrades för erhållande

av sådant statsbidrag därjämte som regel, att, där undervisningen

bestredes av folk- eller småskollärare, samtliga lärare vid vederbörande skola

skulle ha uppnått stadgad maximitjänstgöring. Till följd av dessa bestämmelser

hade tjänstgöringen — i betydelsen av icke särskilt betald sådan

— såsom överstyrelsen framhållit, i praktiken ökats till stadgat maximum

för alla folk- och småskollärare, åt vilka lämpligen kunde anförtros slöjdundervisning,

där sådan förekomme. Av de anförda sifferuppgifterna följde

vidare att den ökade tjänstgöringen nästan uteslutande drabbat småskollärarna.

Den besparing i fråga om statsbidrag för undervisning i slöjd,

som beräknats uppkomma tack vare de anförda bestämmelserna, eller inemot

800,000 kronor, hade sålunda huvudsakligen vunnits på bekostnad

av småskollärarinnornas slöjdarvoden, medan däremot flertalet folkskollärare

bibehållits vid möjligheten att erhålla sådana arvoden. Givetvis innebure

detta en ojämnhet, som vore värd den största uppmärksamhet.

Riksdagen hade också vid ett par tillfällen erinrat härom. I skrivelsen nr

216 (sid. 11) uttalade sålunda 1940 års lagtima riksdag, att en sådan olikformighet

i ersättningsgrunderna vore mindre tillfredsställande, samt erinrade,

att riksdagen år 1939 (skrivelsen nr 8, p. 159:o) uttalat sig för önskvärdheten

av att småskollärarinnorna örn möjligt icke skulle försättas i en

jämförelsevis sämre ställning än folkskollärarna beträffande skyldigheten

att bestrida undervisning i slöjd. Riksdagen avvisade dock av besparingsskäl

motionsvis framställda yrkanden av innebörd, att statsbidrag för undervisning

i slöjd skulle i fråga om småskollärarinnor utgå för slöjdtimmar,

som folie utanför en tjänstgöring av 26 veckotimmar i stället för stadgade

28 veckotimmar. Riksdagen förklarade sig emellertid förutsätta, att förevarande

spörsmål framdeles upptoges till bedömande i samband med frågan

om revision av gällande bestämmelser om avlöning till folk- och småskollärare.

I samma riktning som de skärpta bestämmelserna om statsbidrag för undervisning

i slöjd verkade även de uppställda villkoren för statsbidrag till

förstärkningsanordningar vid skolor av B-form. Såsom förutsättning för

statsbidrag till avlönande av timlärare för meddelande av förstärkningsundervisning

hade nämligen stadgats, bland annat, att samtliga lärare vid

vederbörande skola skulle ha uppnått stadgad maximitjänstgöring. Med

hänsyn till att småskollärarnas tjänstgöring, bortsett från undervisning i

slöjd, i regel uppginge till 2 veckotimmar under stadgat maximum, vore

småskolhirarna sålunda även i fråga om möjligheterna att erhålla ersätt
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

ning för förstärkningsundervisning i regel sämre ställda än folkskollärarna.

Det borde i detta sammanhang framhållas, att enligt anvisningarna till

kungörelsen 1940:415 lärarens tjänstgöringsskyldighet i första hand borde

utfyllas med timlärarundervisning och icke med slöjdundervisning.

Den olikformighet i fråga örn ersättningsgrunderna, som sålunda i realiteten

förelåge för å ena sidan folkskollärare och å andra sidan småskollärare,

hade av riksdagen ansetts mindre tillfredsställande. Under nuvarande

förhållanden torde det av besparingsskäl icke kunna sättas i fråga

att utjämna denna olikformighet genom åtgärder, som skulle minska den

faktiska tjänstgöringsskyldigheten för småskollärarinnorna. Den motsatta

vägen, att höja tjänstgöringsskyldigheten för folkskollärare, framstode då

såsom den enda tänkbara.

En höjning av folkskollärarnas undervisningsskyldighet vore med hänsyn

till folkskolans arbetsformer möjlig att utnyttja endast i den mån tjänstgöringen

kunde utfyllas med undervisning vid sidan av den i normaltimplanerna

upptagna. Av det förut anförda torde framgå, att sådan utfyllnad

i stor utsträckning vore möjlig i fråga örn slöjd- och timlärarundervisning.

För den enskilde läraren skulle en höjning av undervisningsskyldigheten

sålunda medföra minskad arbetsförtjänst, i den mån han för närvarande

bestrede sådan undervisning mot särskilt arvode. För statsverket skulle uppstå

besparingar, vilka syntes svåra att i förväg uppskatta men som vid en

höjning med exempelvis den av statskontoret föreslagna, eller från 30 till

32 veckotimmar, utan tvivel skulle komma att uppgå till betydande belopp,

främst i fråga örn statsbidrag för undervisning i slöjd. I den mån timlärartjänstgöring

förekomme, skulle besparing i stället inträda beträffande statsbidrag

till avlönande av timlärare. Approximativt kunde den årliga besparingen,

om hänsyn toges endast till slöjdundervisningen, enligt från skolöverstyrelsen

under hand lämnad uppgift beräknas till minst 500,000 kronor

och högst 1,000,000 kronor. Till följd av gällande bestämmelser örn utbetalning

av statsbidrag av förevarande slag, påverkades anslagsberäkningarna

för nästa budgetår icke av en höjning från och nied den 1 juli 1941

av undervisningsskyldigheten.

Genom en sådan generell utsträckning av undervisningsskyldigheten för

folkskollärare, skulle sålunda vinnas både en utjämning av den olikformighet,

som riksdagen ansett mindre tillfredsställande, och en betydande utgiftsminskning

för statsverket. Skolöverstyrelsen hade å andra sidan mot

en sådan åtgärd invänt, att den skulle komma att i huvudsak drabba endast

folkskollärare på landsbygden. För städernas och de stadsliknande samhällenas

vidkommande däremot skulle en utsträckt tjänstgöringsskyldighet

som regel icke kunna utnyttjas, då på dessa orter särskilda slöjdlärare i

allmänhet vore anställda. I och för sig torde det visserligen vara obestridligt,

att de besparingar, som vunnes genom en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten,

till huvudsaklig del skulle vinnas på bekostnad av

landsbygdslärarnas inkomster, men det finge icke förglömmas, att inkomstminskningen

endast skulle komma att gälla de möjligheter till

extraförtjänster genom särskilt skolarbete, som icke i samma utsträckning

stöde liirare i stadssamhällena till buds. Ä andra sidan hade landsbygdens

lärare i allmänhet ogynnsammare arbetsförhållanden än städernas; ehuru

denna sistnämnda synpunkt icke finge underskattas, syntes, såsom statskontoret

framhållit, denna dock icke ensamt böra tillmätas avgörande betydelse.

Givetvis borde dock tillbörlig hänsyn till landsbygdslärarnas i ali
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

74 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

mänhet svårare arbetsförhållanden föranleda till stor försiktighet vid övervägandena

om en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten och höjningen

på grund därav hållas inom måttliga gränser.

Från vissa lärarsammanslutningars sida hade riktats betänkligheter mot

att ålägga lärarna en alltför lång tjänstetid. Gentemot denna erinran borde

framhållas, att i den mån den ökade tjänstgöringsskyldigheten komme att

utfyllas genom slöjdundervisning — vilket torde bli regel — lärarnas faktiska

arbetsbörda icke skulle ökas utan endast den icke särskilt betalda

tjänstgöringen.

Av utredningen framgår, att en höjning av undervisningsskyldigheten

för folk- och småskollärare som regel icke medför entledigande av redan

anställda lärare utan en minskning av till lärarna eventuellt utgående ersättningar

för undervisning i slöjd m. m. Då jag i 1941 års åttonde huvudtitel

ansett mig böra avråda från en ytterligare höjning av undervisningsskyldigheten

för ämneslärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter,

skedde detta närmast på grund av den skärpning av arbetslösheten

bland dessa lärare, som skulle bli följden av en sådan åtgärd. Samma skäl

tala icke mot en höjning av tjänstgöringsskyldigheten för lärare vid folkskoleväsendet

på sätt från och med den 1 juli 1940 redan skett för lärare

vid läroverksväsendet. På denna väg skulle vid en höjning av undervisningsskyldigheten

med två timmar per vecka kunna för statsverket, såsom

departementspromemorian utvisar, ernås en besparing av minst en halv

miljon kronor.

Såsom av den föreliggande utredningen framgår, har emellertid en faktisk

ökning av tjänstgöringsskyldigheten för lärare vid folkskoleväsendet

redan inträtt på grund av de åtgärder för inräkning i denna skyldighet av

slöjd- och timlärartjänstgöring, som redan vidtagits. Innan närmare erfarenhet

vunnits rörande verkningarna av dessa åtgärder, anser jag mig icke

böra framställa förslag örn en allmän utökning av tjänstgöringsskyldigheten

för folk- och småskollärare. Till frågan om höjning av tjänstgöringsskyldigheten

för vissa småskollärare med kortare årlig tjänstgöring återkommer

jag under nästföljande avsnitt.

b) Höjning av nndervisningsskyldigheten för vissa

småskollärare.

Det år 1937 fattade beslutet örn lönereglering för folk- och småskollärare

innebar för folkskollärarnas del, att lönegradsplaceringen direkt anknöts

till den årliga lästiden i vederbörande skoldistrikt. För småskollärarnas

del åter innebar beslutet, att dessa lärare — efter vissa övergångsår

— skulle placeras i lönegraden A 9 oavsett den årliga lästidens längd.

Under tiden den 1 januari 1938—den 30 juni 1940 skulle enligt nämnda

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

övergångsbestämmelser ordinarie småskollärare hänföras till lönegraden A 9,

A 8 eller A 7 allteftersom den årliga lästiden utgjorde 39 veckor, mellan

36 och 39 veckor eller högst 36 veckor. Under tiden den 1 juli 1940—den

30 juni 1942 äro småskollärare placerade i lönegraden A 9 vid 39 veckors

lästid och i lönegraden A 8 vid en lästid understigande 39 veckor; lönegraden

A 7 förekommer således ej längre, oavsett huruvida lästiden understiger

36 veckor. Efter den 1 juli 1942 skola samtliga småskollärare tillhöra

lönegraden A 9, även örn lästiden utgör exempelvis endast 34 4/7 veckor.

1939 års lagtima riksdag beslöt visserligen, att från och med den 1 juli

1940 minimilästiden vid folkskoleväsendet generellt skulle utsträckas till

lägst 36 4/7 veckor, varigenom olikheterna i fråga om folk- och småskollärarnas

löneställning i förhållande till arbetsprestationen (uttryckt i läsveckor)

skulle komma att i praktiken yppa sig först den 1 juli 1942. Emellertid

har sedermera genomförandet av den obligatoriska utsträckningen

av minimilästiden tills vidare uppskjutits (jfr proposition nr 155 till 1940

års lagtima riksdag, sid. 46). Härigenom har aktualiserats frågan, huruvida

viss fyllnadstjänstgöring bör uttagas av småskollärare, vilka erhållit eller

komma att erhålla förbättrad löneställning utan motsvarande utsträckning

av den årliga lästiden.

Spörsmålet örn särskild fyllnadstjänstgöring för ifrågavarande småskollärare

var föremål för utredning och förslag av 1937 års folkskolutredning,

som i november 1938 framlade betänkande angående utsträckning av den

årliga lästiden vid folkskolan m. m. (statens offentliga utredningar 1938: 35,

sid. 71 ff.). Utredningsmännens förslag i detta hänseende innebar, att småskollärare,

som efter den 30 juni 1942 tjänstgjorde i skola med 36 4/7 veckors

årlig lästid och som icke i sin egen undervisningsavdelning fullgjorde

en tjänstgöring av minst 28 veckotimmar, skulle om möjligt — utöver läraren

i övrigt åliggande tjänstgöring — utan särskild ersättning handhava

undervisning på något av följande sätt:

1. Två veckotimmars tjänstgöring på det egentliga folkskolestadiet genom

uppdelning av två- eller flerklassig undervisningsavdelning.

2. Undervisning av efterblivna eller svagt begåvade barn under motsvarande

tid.

3. Två veckotimmars (64 timmar per läsår) undervisning i slöjd å småskole-

eller (och) folkskolestadiet.

De sakkunniga framhöllo, att de orättvisor, som efter den 30 juni 1942

kunde anses uppstå på grund av den bristande överensstämmelsen mellan

lönesättningen och den uttagna tjänstgöringsskyldigheten, icke finge skymma

blicken för att de småskollärare, som efter den 30 juni 1942 befunne

sig i den situationen, att de kunde draga fördel av nämnda förhållande,

borde tillföras ytterligare arbetsuppgifter endast i den mån detta vore till

gagn för undervisningsväsendet eller kunde anses vara ur statens synpunkt

eljest önskvärt. Å andra sidan förefunnes sådana möjligheter att till det

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

allmännas bästa utnyttja småskollärarnas arbetskraft, att statsmakterna

enligt de sakkunnigas mening icke borde uraktlåta att taga de ifrågavarande

småskollärarna i anspråk för ytterligare arbetsuppgifter. Härigenom

vunnes ej blott fördelen av större jämnhet i lönesättningen vad småskollärarkåren

beträffade utan jämväl en närmare överensstämmelse med de

principer, efter vilka lönesättningen för folkskollärarna tillrättalagts.

De sakkunniga erinrade, att lärare vid mindre folkskola, biträdande

lärare vid folkskola och sådan småskollärare, till vilken även hänvisats

någon eller några av folkskolestadiets årsklasser, vore skyldig att meddela

undervisning i regel under 28—30 veckotimmar samt annan småskollärare

under 24—28 veckotimmar. De sakkunniga ansåge för sin del, att någon

kompensationstjänstgöring icke borde uttagas av småskollärare, som i egen

undervisningsavdelning undervisade 28 veckotimmar eller mera, vilket

kunde bli fallet, om avdelningen exempelvis vid högt elevantal på lämpligt

sätt uppdelades. Lärarens arbetsbörda syntes vid en tjänstgöring av nämnda

omfattning vara så pass stor, att ytterligare tjänstgöring ej borde fordras

av läraren för den lön, han enligt lönereglementet åtnjöte. Vad de sakkunniga

nu anfört innebure jämväl, att någon kompensationstjänstgöring ej

borde uttagas av lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare vid folkskola

eller sådan småskollärare, till vilken även hänvisats någon eller några

av folkskolestadiets årsklasser.

I propositionen nr 149 till 1939 års urtima riksdag erinrades om de sakkunnigas

nyssnämnda förslag. Departementschefen förklarade emellertid,

att han, bland annat emedan frågan icke vore av brådskande natur, icke

ansåge sig böra ingå på sakkunnigförslaget i denna del.

Frågan om fyllnadstjänstgöring av denna art berördes sedermera i samband

med behandlingen av frågan om anslag till folkskoleväsendet för

innevarande budgetår (jfr den förutnämnda propositionen nr 155, sid. 50

—53).

_ Skolöverstyrelsen hade framhållit bland annat, att någon rättvis fördelning

av arbetsbördan för småskollärarinnorna icke syntes vara att vinna

genom ökning av tjänstgöringsskyldigheten för vecka för de småskollärarinnor,

vilka komme att åtnjuta högre lönegradsplacering än som motsvarades

av den årliga tjänstgöringstidens längd. En reservant inom överstyrelsen,

undervisningsrådet Weijne, hade emellertid uttalat skiljaktig mening

och ifrågasatt en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för här

berörda lärare till 30 veckotimmar. Statskontoret hade förordat åläggande

för småskollärare, som efter den 30 juni 1940 tjänstgjorde i skola med en

årlig lästid, understigande 36 1/2 veckor, att, utöver det i 2 § 2 mom. avlöningsreglementet

för folk- och småskollärare bestämda högsta timtalet,

fullgöra ytterligare två veckotimmars tjänstgöring utan särskild ersättning.

Statskontoret hade vidare påpekat, att en konsekvens av en dylik föreskrift

bleve, att, därest den 1 juli 1942 en årlig lästid av 34 1/2 veckor alltjämt

bibehölles, småskollärare med dylik lästid borde kunna åläggas en

med 4 veckotimmar ökad maximitjänstgöring och småskollärare, som undervisade

i en skola med 36 1/2 veckors årlig lästid, en med 2 veckotimmar

ökad maximitjänstgöring.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

För egen del erinrade jag vid anmälan av spörsmålet i nämnda proposition,

att jag förordat förnyad utredning rörande en eventuell generell utsträckning

av tjänstgöringsskyldigheten för folk- och småskollärare, samt

förklarade mig finna, att frågan om fyllnadstjänstgöring för småskollärare

lämpligen borde behandlas i samband med nyssberörda spörsmål. Jag ifrågasatte

därför icke några åtgärder i detta hänseende.

Riksdagen (skrivelsen nr 216, sid. 7) ansåg sig icke böra rikta någon

erinran mot den i utsikt ställda utredningen rörande en generell höjning av

undervisningsskyldigheten. I samband därmed borde tagas under övervägande

frågan om fyllnadstjänstgöring av nämnda slag. Uppmärksamhet

syntes jämväl böra ägnas de frågor, som berörts i den vid skolöverstyrelsens

yttrande i ämnet avgivna reservationen.

Skolöverstyrelsen har numera verkställt utredning beträffande ifrågavarande

fyllnadstjänstgöring. Efter att ha övervägt de omständigheter, till

vilka hänsyn borde tagas vid bedömande av den föreliggande frågan, har

överstyrelsen funnit sig icke böra föreslå utsträckning av småskollärarnas

t j änstgö ringsskyldighet.

Då vederbörligt riksdagsbeslut, att den årliga lästiden skulle utgöra

minst 36 4/7 veckor, förelåge och denna lästid kunde utan ökade kostnader

för staten genomföras beträffande småskolan, syntes man icke böra räkna

med att 34 1/„ veckors lästid komme att någon längre tid bibehållas för

småskolans lärjungar, helst som hänsyn icke behövde tagas till dessa barns

hjälparbete i hemmet. Vid överväganden angående småskollärares tjänstgöring

kunde man därför utgå från att den årliga lästiden skulle utgöra

antingen 39 eller också 36 4/7 veckor.

Skillnaden i faktisk tjänstgöring framstode bäst vid en jämförelse median

det för respektive lästider fastställda antalet verkliga läsdagar eller

192, 202 och 214 dagar. Om en småskollärare undervisade 28 timmar i

veckan eller i medeltal närmare 5 timmar per dag, bleve skillnaden i tjänstgöringstid

för år omkring 57 timmar vid jämförelse mellan lärare med 39

veckors lästid och lärare med 36 4/7 veckor. Därest den kortare årliga

lästiden skulle kompenseras med ett högre timtal per vecka, skulle lärare

med 36 4/7 veckors årlig lästid erhålla drygt en och en halv timmes längre

tjänstgöring per vecka än lärare med 39 veckors lästid.

När 1937 års riksdag beslutat, att ordinarie småskollärare skulle oavsett

den ärliga lästiden efter viss övergångstid placeras i 9 lönegraden, torde

detta haft sin grund däri, att småskolans lärare ansetts bliva missgynnade

vid jämförelse med andra lärarkategorier, som samtidigt erhållit lönereglering.

Någon kompensation genom utsträckt tjänstgöring för vecka för lärare

med kortare årlig lästid än 39 veckor hade icke ifrågasatts av riksdagen.

Såsom överstyrelsen i annat sammanhang framhållit, hade emellertid förhållandena

numera medfört, att småskolans lärare redan fått vidkännas

en allmän utökning av tjänstgöringen med i det närmaste 2 timmar för

vecka. Visserligen hade härigenom den olikhet i fråga örn lärarnas tjänstgöring,

som följde därav, att den kunde variera mellan 24 och 28 veckotimmar

(undantagsvis 30 timmar) väsentligen utjämnats, men på grund av

skolväsendets mångskiftande organisation, småskolans stundom från folkskolan

avskilda liige, varigenom timtjänstgöring för småskollärarinnan ej

bleve möjlig, slöjdundervisningens fakultativa karaktär m. m. kunde tjänst
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

göringen för lärare med samma lön alltjämt förete större växlingar än 60

timmar för helt läsår räknat, varför en sådan olikhet, beroende av olika

årlig lästid, icke syntes med nödvändighet kräva kompensation i form av

utsträckt tjänstgöring för vecka. En ytterligare utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten

för vecka för småskollärare med kortare årlig lästid än 39

veckor skulle öka denna skillnad beträffande tjänstgöringens omfattning,

som då skulle kunna variera mellan 24 och exempelvis 30 veckotimmar.

Och eftersom undervisningen i städer och andra större samhällen nästan

undantagslöst påginge 39 veckor, skulle sådan utökning av tjänstetiden

komma att praktiskt taget träffa endast småskollärare på landsbygden,

vilka finge vidkännas icke blott b-skolans olägenheter utan även den längre

tjänstetiden för vecka. Överstyrelsen ville också framhålla, att den av 1937

års folkskolutredning ifrågasatta utökningen av veckotjänstgöringen för

småskollärare med 30 4/~ veckors årlig lästid icke avsett att ytterligare öka

tjänstgöringen för lärare, som undervisade minst 28 veckotimmar i egen

avdelning. Den av utredningen ifrågasatta skärpningen av tjänstgöringsskyldigheten

vore således redan genomförd, i det att tjänstgöringen numera

uppginge till 28 timmar, där detta lämpligen kunde ske. Tjänstgöringsskyldighet

utöver 28 veckotimmar hade de sakkunniga icke ifrågasatt för

lärare vid vanlig småskola.

En reservant inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet Weijne, har förklarat

sig skiljaktig och föreslagit sådan ändring av 2 § 2 mom. i gällande

avlöningsreglemente för folk- och småskollärare, att ordinarie småskollärare,

vilka hade en kortare lästid än 39 veckor, från den 1 juli 1942 skulle

överföras till den grupp av lärare, som vore ålagd en tjänstgöringsskyldighet

för vecka av 30 timmar. Till stöd härför har reservanten anfört:

Såsom skäl mot en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten per vecka

för de lärare, varom nu vore fråga, hade bland annat anförts, att därigenom

icke skulle vinnas någon rättvis utjämning av arbetsbördan mellan olika lärargrupper

inom småskolan. Härvid torde lia åsyftats, att lärare med längre

årlig lästid kunde tjänstgöra allenast 24 eller 26 veckotimmar, varför dylika

lärares totala undervisningsskyldighet skulle kunna understiga det antal

timmar, lärare med kortare årlig tjänstgöring uppnådde, även om undervisningen

för vecka icke omfattade mer än föreskriven maximitid eller 28

timmar. Numera syntes dock detta skäl mot kompensationstjänstgöring

ha förlorat i styrka. Såsom skolöverstyrelsen framhållit, hörde det från och

med innevarande läsår till undantagen, att en småskollärare tjänstgjorde

kortare tid än 28 veckotimmar. Härav följde, att kompensationst jänstgöring

för de småskollärare, som komme att stå kvar vid kortare årlig lästid

än 39 veckor, i stort sett skulle verka utjämnande i fråga örn undervisningsskyldigheten

vid jämförelse mellan olika kategorier av småskollärare.

Uppmärksammas borde även i detta sammanhang, att när 1937 års folkskolutredning

icke ansett sig böra ifrågasätta kompensationstjänstgöring

för småskollärare, som i egen avdelning undervisade minst 28 veckotimmar,

läget varit i hög grad annorlunda än vad nu vore fallet. Sålunda utgjorde

den vanliga veckotjänstgö ringen för småskollärare 24—26 timmar mot nu

28. En extra tjänstgöring, som stannat vid 28 veckotimmar, kunde därför

vid nämnda tidpunkt sägas vara rimlig och rättvis. Härtill komme, att den

statsfinansiella situationen nu vore sådan, att alla möjligheter till bespa
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 176.

ringar måste tillvaratagas. Det syntes då icke obilligt att utnyttja nu ifrågavarande

lärare för något längre tjänstgöring per vecka än 28 timmar.

På anförda skäl ansåge sig reservanten böra ifrågasätta, att ordinarie småskollärare,

som icke tjänstgjorde 39 veckor årligen, skulle efter den 1 juli

1942 åläggas en något längre undervisningstid för vecka än 28 timmar.

Därvid uppkomme spörsmålet, huruvida lärare med 34 4/7 samt 3G 4/7

veckors lästid skulle erhålla olika lång tjänstgöringstid för vecka. Häremot

talade att börja med det förhållandet, att småskollärare med den kortaste

årliga lästiden den 1 juli 1940 uppflyttats en lönegrad utan krav på kompensationst

jänstgö ring. Det syntes då knappast rimligt att efteråt utöka

antalet veckotimmar. Vidare borde så enkla bestämmelser som möjligt

eftersträvas i hithörande avseende, vartill komme, att den kortaste årliga

lästiden torde vara avskaffad inom en icke allt för avlägsen tidpunkt. Reservanten

ansåge därför, att samtliga småskollärare med kortare årlig undervisningstid

än 39 veckor borde behandlas som en grupp.

En eventuell utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten för denna grupp

av lärare borde lämpligen inskränkas till 2 veckotimmar. Detta skulle

innebära, att nämnda lärare ålades en tjänstgöringsskyldighet av 30 veckotimmar,

d. v. s. jämställdes med sådan småskollärare, till vars avdelning

även hänvisats någon eller några av folkskolestadiets klasser. Erhölle föreskriften

en sådan utformning, komme den icke att beröra de småskollärare,

som redan nu hade skyldighet att undervisa 30 veckotimmar, och ej heller

biträdande lärare eller lärare vid mindre folkskola. Bestämmelsen borde ej

vara tillämplig å icke-ordinarie småskollärare, enär dylika lärare ej i detta

sammanhang komme att erhålla någon förbättring i sin löneställning.

Beträffande den ekonomiska betydelsen för statsverket av en föreskrift

i nu antydd riktning kunde erinras om att 1937 års folkskolutredning uppskattat

antalet småskollärare, som under läsåret 1938/39 beräknats hava

en kortare årlig lästid än 39 veckor, till omkring 4,350. Säkerligen hade

sedermera i åtskilliga skoldistrikt en utsträckning av lästiden ägt rum.

Observeras borde även, att i nyssnämnda siffra ingått jämväl vissa extra

ordinarie samt vikarierande småskollärare, vilka i detta sammanhang ej

borde åläggas ökad tjänstgöringsskyldighet. En eventuell föreskrift om kompensationst

jänstgö ring skulle dock sannolikt få tillämpning på omkring

3,500 småskollärare. I regel torde det också vara möjligt att av dessa uttaga

ytterligare 2 veckotimmars tjänstgöring. Särskilt syntes undervisning

i slöjd härvid kunna ifrågakomma. Icke så sällan torde nu ifrågavarande

småskollärare även kunna utnyttjas som timlärare i andra ämnen.

En väsentlig besparing i statens utgifter för bidrag till slöjdundervisning

torde alltså vara att vinna, varjämte någon minskning av kostnaderna för

timlärare kunde väntas uppstå. Någon möjlighet att ens approximativt

angiva den besparing, som här avsåges, torde dock med hänsyn till många

ovissa faktorer ej föreligga.

Statskontoret har förklarat sig i likhet med reservanten inom överstyrelsen

anse, att kompensationstjänstsröring borde uttagas. Statskontoret

ville emellertid i anslutning till sitt förslag angående utökning av vissa småskollärares

tjänstgöringsskyldighet (jfr ovan) förorda, att småskollärare

med årlig lästid understigande 30 veckor skulle åliiggas en undervisningsskyldighet

av 30 i stället för 28 timmar i veckan. Huruvida efter den 1

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

juli 1942, då samtliga småskollärare komme att placeras i 9 lönegraden,

maximitjänstgöringen borde bestämmas till 32 veckotimmar för lärare med

mindre än 36 veckors lästid och till 30 veckotimmar för lärare med mer än

36 men mindre än 39 veckors lästid, torde icke nu böra upptagas till avgörande.

Allmänna lönenämnden har förordat det av reservanten inom överstyrelsen

framställda förslaget.

Såsom reservanten anfört, torde de skäl gentemot en utsträckning av

tjänstgöringsskyldigheten per vecka för småskollärare, som av skolöverstyrelsen

åberopats, nämligen att därigenom icke skulle vinnas någon rättvis

fördelning av arbetsbördan mellan olika lärargrupper inom småskolan, numera

ha förlorat i betydelse. Från och med innevarande läsår torde det

nämligen endast undantagsvis förekomma, att en småskollärares tjänstgöringstid

understege 28 veckotimmar. Vid sådant förhållande torde en

kompensationstjänstgöring för de småskollärare, som komme att stå kvar

vid kortare årlig lästid än 39 veckor, i stort sett verka utjämnande i fråga

örn undervisningsskyldigheten vid jämförelse mellan olika lärarkategorier.

Allmänna lönenämnden funne fördenskull betänkligheter ur nu berörda

synpunkter ej behöva möta mot en utsträckning av tjänstgöringsskyldigheten

för småskollärarna. Härtill komme, att det med hänsyn till nuvarande

statsfinansiella läge vore angeläget att alla till buds stående besparingsmöjligheter

beaktades. Lönenämnden ansåge det därför vara motiverat,

att från och med den 1 juli 1942 en något längre tjänstgöringsskyldighet

per vecka än 28 timmar ålades de småskollärare, vilka hade en kortare

årlig lästid än 39 veckor, att tillämpas såsom en av den rådande situationen

betingad anordning, varvid — såsom reservanten förutsatt — samtliga

ifrågavarande lärare borde behandlas såsom en grupp.

Vad anginge frågan, i vilken omfattning tjänstgöringsskyldigheten för

omförmälda lärare skulle utsträckas, kunde lönenämnden ansluta sig till reservantens

förslag, att den utökade undervisningsskyldigheten borde inskränkas

till 2 veckotimmar, varigenom tjänstgöringen skulle komma

att uppgå till sammanlagt 30 veckotimmar. Såsom reservanten förutsatt,

borde en dylik bestämmelse ej erhålla tillämpning beträffande icke-ordinarie

småskollärare.

En reservant inom lönenämnden, ledamoten Eljas, har anmält avvikande

mening, i det han ansett, att lönenämnden bort tillstyrka skolöverstyrelsens

i ärendet avgivna utredning och förslag.

Vederbörande lärarsammanslutningar lia avstyrkt det förslag, som framlagts

av reservanten inom skolöverstyrelsen.

Centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund har särskilt uttalat

sig emot förslaget, att småskollärarinnornas fyllnadstjänstgöring skulle

kunna fullgöras som timlärare på folkskolestadiet ej blott i slöjd såsom

hittills, utan även i andra ämnen. Småskollärarinnorna saknade utbildning

och kompetens för tjänstgöring på folkskolestadiet. En nedprutning av

kompetensfordringarna på lärarekraften för folkskolans undervisning kunde

ej annat än sänka den standard, till vilken utvecklingen lett den svenska

folkskolan.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 81

Styrelsen för Sveriges småskollärarinneförening har funnit starka skäl

föreligga för skolöverstyrelsens ståndpunktstagande. Vid 1937 års lönereglering

hade småskollärarinnornas löneplacering utan tvivel avsetts så låg

jämfört med den som tillerkänts övriga lärarkategorier, att ett utkrävande

av 39 veckors tjänstgöringsskyldighet inte ansetts nödvändigt som regel.

Att det stora flertalet småskollärarinnor endast åtnjöte lön efter 9 lönegraden

för 39 veckors lästid och därjämte fått en utökning av veckotjänstgöringen

till 28 veckotimmar, syntes ej behöva medföra, att detta bleve

generellt, förrän en revision av avlöningsbestämmelserna genomförts. Styrelsen

anslöte sig därför helt till skolöverstyrelsens motivering mot en kompensationstjänstgöring

i form av ökat antal veckotimmar. I den mån tjänstgöringen

utsträcktes över året för den egentliga folkskolan borde givetvis

detsamma ske även för småskolan. I samband härmed borde dock småskollärarinnornas

låga löneplacering upptagas till förnyad och ingående

prövning. Likaså syntes det styrelsen berättigat, att småskollärarinnornas

tjänstgöring komme småskolans lärjungar till godo. Icke minst de första

skolårens betydelse för det fortsatta skolarbetet motiverade en sådan anordning.

På grund av 1937 års riksdagsbeslut om lönereglering för folk- och småskollärare

komma de senare att den 1 juli 1942 oavsett lästidens längd

uppflyttas till lönegraden A 9. De småskollärare, vilka hittills på grund av

att lästiden utgjort högst 36 veckor varit placerade i lönegraden A 7, ha

från och med den 1 juli 1940 uppflyttats i lönegraden A 8, även örn lästiden

icke utsträckts. Utredning har nu verkställts beträffande frågan,

huruvida fyllnadstjänstgöring bör uttagas av de småskollärare, vilkas

lönegradsplacering icke står i relation till lästidens längd.

Skolöverstyrelsens majoritet anser, att sådan fyllnadstjänstgöring icke

bör förekomma. Skälet härtill synes i främsta rummet vara, att småskollärarnas

arbetsbörda icke enbart bestämmes av den årliga lästidens längd

utan även av antalet tjänstgöringstimmar per vecka, varför en rättvis utjämning

av arbetsbördan icke kan ernås genom att utkräva kompensation

för kortare årlig lästid.

Statskontoret och allmänna lönenämnden däremot ha uttalat sig för

uttagande av sådan fyllnadstjänstgöring.

För egen del finner jag skäl kunna anföras för en utjämning av arbetsbördan,

i den mån så är möjligt och så lämpligen kan ske, genom höjning

av antalet veckotimmar för småskollärare med kortare årlig lästid. Statskontoret

anser, att sådan höjning bör redan från och med nästa budgetår

komma till stånd. I likhet med allmänna lönenämnden finner jag mig emellertid

icke böra nu ifrågasätta en sådan åtgärd. Spörsmålet huruvida en

höjning av undervisningsskyldigheten för vecka bör vidtagas från och med

läsåret 1942/43, då såsom av det anförda framgår frågan får större aktualitet,

lärer böra niista år upptagas till prövning, varvid skolöverstyrelsen

torde böra förebringa beräkning rörande de besparingar för det allmänna,

som genom åtgärder i denna riktning kunna uppkomma.

Bihang till riksdagens jtrotolcoll 19kl. 1 sami. Nr 17G. 6

Departementschefen

.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

lil. Anslagsberäkningar.

1. Förslagsanslaget till Folkskolinspektionen: Avlöningar.

Ur detta anslag, som nu är uppfört med 619,400 kronor och disponeras

jämlikt en på sid. 514 i statsliggaren införd avlöningsstat, bestrides bland

annat ersättning till folkskolinspektörerna för utbetalta arvoden till biträden

på inspektörernas expeditioner med, för år räknat, högst 650 kronor

för varje inspektör ävensom expensersättning enligt kungörelsen 1937: 691.

Beträffande ifrågavarande båda ersättningar — å ena sidan till biträden

å expeditionerna, å andra sidan expensersättning — må erinras örn följande:
I

fråga om tillkomsten av expensersättningen och det belopp, varmed ersättningen

utgått vid olika tider, finnes redogörelse lämnad i 1936 års

åttonde huvudtitel (sid. 367—369), vartill här må hänvisas. Med bifall till

Kungl. Maj:ts därom framställda förslag beslöt 1936 års riksdag höja

expensersättningen från 500 kronor till 700 kronor för varje inspektör.

Riksdagen framhöll i sin skrivelse nr 8 angelägenheten av att åtgärder vidtoges

för att dels frigöra inspektörerna från mycket av dem redan nu åliggande

arbete, som lika väl kunde utföras av mindre kvalificerade arbetskrafter,

dels ock skapa möjligheter för inspektörerna att möta de nya uppgifter,

som pålagts dem genom det pågående organisatoriska omdaningsarbetet

inom folkskolan. Riksdagen hade icke funnit det av Kungl. Maj:t

i detta hänseende framlagda förslaget örn ökad expensersättning tillfredsställande

men hade ansett sig kunna godtaga förslaget som ett provisorium

för budgetåret 1936/37.

I anledning av riksdagens uttalande framlades i propositionen 1937: 271

förslag om anvisande av 450 kronor till varje folkskolinspektör som ersättning

för skrivbiträde, i samband varmed expensersättningen skulle minskas

till det tidigare utgående beloppet av 500 kronor. Riksdagen fattade beslut

i enlighet med detta förslag.

Sedan skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1939/40

ifrågasatt en höjning av det för biträdesarvoden avsedda beloppet från

450 kronor till 1,000 kronor, yttrade departementschefen i 1939 års åttonde

huvudtitel (sid. 308 f.), att han i likhet med skolöverstyrelsen funne utvecklingen

under de allra senaste åren påkalla en förnyad omprövning av frågan

örn bestridande av kostnaderna för folkskolinspektörernas expeditionsutgifter

av olika slag. Folkskolinspektörernas arbetsuppgifter, och ej minst

det löpande expeditionsarbetet, hade under de senaste åren ytterligare av
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

sevärt ökats. Det vore uppenbart, att det läge i statens men också i skoldistriktens

intresse, att inspektörerna icke bleve för mycket bundna av

expeditionsgöromål utan kunde ägna huvuddelen av sin tid åt den omedelbara

tillsynen av folkskoleväsendet inom vederbörande distrikt. Under hänvisning

till de senare årens reformverksamhet inom folkskoleväsendet betonade

departementschefen, att framgången av de åtgärder, som av statsmakterna

vidtoges till folkundervisningens förbättrande, till icke ringa del

vore beroende av inspektörernas insatser. Då emellertid frågan stöde i visst

samband med spörsmålet om skolöverstyrelsens organisation, borde enligt

departementschefens mening ståndpunkt först tagas till denna organisationsfråga,

varefter den av överstyrelsen framförda frågan borde underkastas

ett allsidigt övervägande. Ersättningen till folkskolinspektörerna för

anlitande av expeditionsbiträde borde dock i avvaktan härpå provisoriskt

höjas med 200 kronor. Riksdagen beslöt i enlighet härmed samt yttrade,

med biträdande av de av departementschefen anförda allmänna synpunkterna,

att det vore angeläget, att frågan om bestridande av kostnaderna

för folkskolinspektörernas expeditionsutgifter av olika slag underkastades

utredning så snart detta med hänsyn till spörsmålet om skolöverstyrelsens

omorganisation läte sig göra.

Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäskanden för nästa budgetår icke

ifrågasatt annan ändring i avlöningsstaten än en höjning av anslagsposten

till rörligt tillägg.

Styrelsen för statens folkskolinspektörers förbund har sedermera hemställt,

att Kungl. Majit måtte dels snarast möjligt låta verkställa allsidig

utredning rörande folkskolinspektörernas arbetsförhållanden och därmed

sammanhängande frågor, dels ock, därest resultatet av en dylik utredning

icke kunde föreligga i så god tid, att frågan kunde underställas 1941 års

riksdag, vidtaga åtgärder för en provisorisk höjning från och med budgetåret

1941/42 av den nu utgående ersättningen till folkskolinspektörerna

för anlitande av expeditionsbiträde.

Av framställningen inhämtas, bland annat följande: Inspektörernas arbetsuppgifter

hade under de senaste åren oavlåtligen ökats och ett trängande

behov av arbetshjälp förefunnes. Särskilt under år 1940 hade en intensifiering

av inspektörernas arbetsuppgifter skett till följd av det inom folkskoleväsendet

pågående rationaliseringsarbetet. Styrelsen erinrade örn de

omfattande utredningar, som under året verkställts inom samtliga inspektionsområden

i syfte att åstadkomma en rationell organisation av skolväsendet,

varigenom avsevärda besparingar för statsverket väntades uppkomma.

I någon mån hade detta arbete underlättats genom att inspektörerna

beretts möjlighet att erhålla ledighet under en kortare tid från övriga

med tjänsten förenade göromål. Men ifrågavarande utredning, som redan

den medfört en avsevärd ökning av folkskolinspektörernas arbete, torde

kunna betraktas mera som en förberedelse till och en planläggning av det

rationaliseringsarbete, som i fortsättningen måste bedrivas.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

En viktig förutsättning för att folkskolinspektionen skulle kunna fylla

sin uppgift vore, att åtgärder snarast möjligt vidtoges i syfte att på ett

effektivt sätt underlätta folkskolinspektörernas expeditionsarbete. Utan att

så skedde torde den främst ur ekonomisk synpunkt påkallade intensifieringen

av den statliga tillsynen över folkskoleväsendet icke kunna åstadkommas.

Det finge emellertid framhållas, att dylika åtgärder vore jämväl

nödvändiga, för att det skulle bliva möjligt för folkskolinspektörerna att

fullgöra de åligganden som pedagogiska ledare av folkskoleväsendet, vilka

enligt gällande instruktion ankomme på dem. För närvarande nödgades folkskolinspektörerna

allt för mycket eftersätta dessa åligganden på grund av

arbetsuppgifter av administrativ och expeditionell art.

Behovet av arbetshjälp åt folkskolinspektörerna hade i någon mån

kunnat tillgodoses genom det nu utgående anslaget till arvode åt biträden

å inspektörsexpeditionerna. Men dels vore det belopp, som för detta ändamål

ställdes till varje inspektörs förfogande, otillräckligt för att erforderlig,

för arbetsuppgifternas fullgörande lämplig arbetskraft skulle kunna erhållas,

dels krävdes även andra åtgärder, örn det skulle bliva möjligt för folkskolinspektörerna

att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden.

För ett rationellt ordnande av expeditionsarbetet erfordrades sålunda icke

blott lämplig personlig arbetshjälp utan även förbättrade arbetsförhållanden

i övrigt. För utförandet av detta arbete behövdes numera helt andra

anordningar i fråga om tjänstelokal och dennas utrustning med tjänsteutensilier

än vad det vore möjligt för folkskolinspektörerna att med nu utgående

expensersättning åstadkomma.

Styrelsen ansåge sig emellertid icke här kunna eller böra närmare ingå

på frågan rörande de åtgärder, som i berörda avseenden vore påkallade.

Särskild utredning härom syntes vara erforderlig, och styrelsen anslöte sig

därför till det av skolöverstyrelsen framförda förslaget, att frågan örn folkskolinspektörernas

arbetsförhållanden måtte bliva föremål för en allsidig

utredning. Dylik utredning borde snarast möjligt och oberoende av frågan

örn skolöverstyrelsens omorganisation bliva verkställd, så att detta för

folkskolinspektionens rationella utövande synnerligen betydelsefulla spörsmål

måtte vinna en tillfredsställande lösning.

Resultatet av det nu pågående rationaliseringsarbetet inom folkskoleväsendet

vore i icke ringa grad beroende av folkskolinspektörernas möjligheter

att fylla sina administrativa arbetsuppgifter. Det måste därför,

icke minst ur besparingssynpunkt, anses angeläget, att folkskolinspektionen

gjordes arbetsduglig för dessa uppgifter. Med hänsyn till det trängande

behov av arbetshjälp åt folkskolinspektörerna, som just nu gjorde sig gällande,

funne sig styrelsen böra framhålla nödvändigheten av att provisoriska

åtgärder vidtoges i avvaktan på en slutlig lösning av frågan. Folkskolinspektör

borde sålunda snarast beredas tillfälle att i större utsträckning

än vad nu vore möjligt anlita biträde i expeditionsarbetet för registrering,

arkivering, renskrivning, förberedande granskning av statsbidragsrekvisitioner

och undervisningsstatistik m. m. En höjning av de för biträdesarvoden

avsedda beloppen vore alltså erforderlig. Då syftet med denna

arbetshjälp bland annat vore att göra det möjligt för folkskolinspektörerna

att mera verksamt deltaga i det pågående rationaliseringsarbetet inom

folkskoleväsendet, syntes en ökning av anslaget för ifrågavarande ändamål

vara starkt motiverad även med beaktande av nu rådande statsfinansiella

förhållanden. För åstadkommande av en verkligt effektiv hjälp i detta

hänseende borde, enligt styrelsens mening, nyssnämnda belopp fastställas

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

till 2,000 kronor för varje inspektör, för år räknat. Styrelsen holle visserligen

för troligt, att svårigheten att dels anskaffa tjänstelokaler med erforderliga

utrymmen och nödig inredning, dels att erhålla lämplig arbetskraft

jämte andra omständigheter kunde komma att verka så, att icke alla folkskolinspektörer

omedelbart kunde omorganisera sitt arbete på ett sådant

sätt, att de hade användning för ett belopp av nämnda storlek. Inom en

del inspektionsområden vore förhållandena däremot sådana, att förutsättningar

redan nu funnes för utnyttjande av ifrågasatt ökad arbetshjälp.

Folkskolinspektör borde sålunda beredas möjlighet att i den mån omständigheterna

så påkallade och medgåve och mot vederbörlig redovisning anlita

biträdande arbetskraft för en kostnad av högst 2,000 kronor för år

räknat.

I utlåtande över denna framställning har skolöverstyrelsen uttalat sig

för att frågan örn folkskolinspektörernas arbetsförhållanden lösgjordes från

spörsmålet örn överstyrelsens organisation och med det snaraste bleve föremål

för en allsidig utredning, omfattande folkskolinspektionens hela organisation

och dess arbetsuppgifter. Då en dylik allmän utredning näppeligen

torde kunna verkställas så snart, att densamma kunde föreläggas 1941 års

riksdag, ansåge sig överstyrelsen böra i likhet med inspektörsförbundet påkalla

åtgärder för en provisorisk lösning av frågan. Lämpligen borde den

folkskolinspektörerna tillkommande ersättningen för expeditionsbiträden

ökas så, att inspektörerna i avsevärt större utsträckning än vad nu vore

fallet kunde befrias från ett tidsödande expeditionsarbete och i stället

ägna mera tid åt den betydelsefulla organisations- och inspektionsverksamheten.

Att fixera det belopp, som i nu ifrågavarande hänseende borde

tillerkännas folkskolinspektörerna, vore ganska vanskligt. Överstyrelsen

hade för sin del funnit sig böra stanna vid ett belopp av 1,500 kronor.

Statskontoret har yttrat, att ämbetsverket i nuvarande läge, då frågan

om folkskoleväsendets fortsatta rationalisering ännu vore olöst och då

bland annat sådana spörsmål som folkskolans undervisningsplan, fortsättningsundervisningens

anordning samt anknytningen mellan folkskola och

högre läroanstalter vore föremål för övervägande av 1940 års skolutredning,

icke kunde tillstyrka en omedelbar utredning av folkskolinspektionens

organisation och arbetsuppgifter. Försåvitt det icke funnes lämpligt

att låta 1940 års skolutredning utreda jämväl dessa frågor, syntes därmed

i varje fall böra anstå till dess nämnda, för folkskolinspektörernas arbetsbörda

betydelsefulla spörsmål vunnit sin lösning.

Vad anginge den föreslagna höjningen av ersättningen för arvoden till

expeditionsbiträden, ansåge sig statskontoret böra framhålla, att ifrågavarande

ersättning så sent som vid 1939 års lagtima riksdag höjdes från

450 till 650 kronor. Örn folkskolinspektörernas arbetsuppgifter sedan dess

vuxit i en icke förutsedd omfattning, undandroge sig i stort sett ämbetsverkets

bedömande. Det förefölle emellertid statskontoret, som örn redan

de ökade resekostnaderna skulle utgöra ett hinder för inspektörerna att

bedriva sin inspektionsverksamhet i obeskuren omfattning. Därtill komme,

att det enligt statskontorets mening vore ofrånkomligt att i nuvarande

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

läge inspektörerna liksom andra statliga myndigheter finge tillsvidare lägga

mindre påträngande arbetsuppgifter ät sidan för att i stället ägna sig åt

lösandet av de genom krisläget uppkomna problemen. Med hänsyn till angivna

förhållanden syntes det statskontoret tveksamt, huruvida någon

provisorisk höjning av ifrågavarande ersättning borde vidtagas. I varje

fall torde en dylik förhöjning böra begränsas till ett avsevärt mindre belopp

än skolöverstyrelsen föreslagit och utbetalas endast så länge rationaliseringsarbetet

påginge.

Med anledning av vad statskontoret sålunda anfört har skolöverstyrelsen

i förnyat utlåtande anfört, att överstyrelsen icke kunde finna vad

statskontoret anfört vara av beskaffenhet att böra föranleda uppskov med

den av inspektörsförbundet ifrågasatta utredningen.

Den av statskontoret åberopade utredningen rörande folkskolans undervisningsplan

och frågan om anknytning mellan folkskola och högre läroanstalter

syntes icke lia sådant samband med folkskolinspektörernas arbetsförhållanden,

att densamma borde föranleda ett uppskov med den

utredning, varom inspektörsförbundet hemställt. Vad anginge frågan om

fortsättningsskolans anordning kunde det måhända sägas, att lösningen

av denna fråga kunde bli sådan, att inspektörernas arbetsbörda i någon

mån kunde beröras därav, dock ej i den omfattning, att hänsyn därtill

borde tagas vid prövning av nu föreliggande framställning. Vad slutligen

beträffade frågan om folkskoleväsendets rationalisering framhölles, att någon

slutgiltig lösning av den frågan näppeligen kunde åstadkommas. Liksom

ett mer eller mindre omfattande rationaliseringsarbete pågått sedan

flera år tillbaka, torde även framdeles åtgärder ständigt vara erforderliga

för att folkskolans organisation skulle kunna anpassas efter växlande lärjungeantal,

befolkningens omflyttning och andra på skolväsendets anordning

inverkande förhållanden. Vad som i nu berörda hänseende kunde anses

vara utmärkande för det nuvarande läget vore, att rationaliseringsarbetet

intensifierats och att förslag framkommit, som, om desamma realiserades,

torde bidraga till att organisationsarbetet komme att bedrivas mera

planmässigt och efter i möjligaste män enhetliga grunder. Det vore icke

minst dessa förhållanden, som aktualiserat frågan om folkskolinspektionens

rationella ordnande. Skulle ett tillfredsställande resultat vinnas av det

pågående och för en längre tid framåt nödvändiga rationaliseringsarbetet,

krävdes nämligen en effektiv insats från folkskolinspektionens sida. Det

vore därför en angelägenhet av största vikt, att densamma gjordes arbetsduglig

för dessa uppgifter. Härför erfordrades, att folkskolinspektörernas

arbetsförhållanden bleve på ett tillfredsställande sätt ordnade.

Örn man bortsåge från inspektionsverksamheten, kunde överstyrelsen

icke finna, att i folkskolinspektörernas åligganden inginge arbetsuppgifter

av den art, att de kunde sägas vara mindre påträngande och att fullgörandet

av desamma kunde uppskjutas. Det torde i stället förhålla sig så, att

de ärenden, som inspektörerna hade att handlägga och som i detta sammanhang

vore att räkna med, antingen på grund av gällande författningsbestämmelser

eller eljest givna föreskrifter måste expedieras inom viss bestämd

tid, eller ock, såsom i fråga örn ärenden rörande skolväsendets organisation,

borde behandlas så skyndsamt som möjligt för att en omorganisation,

som medförde besparingar för det allmänna, utan dröjsmål skulle

kunna genomföras.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Marits proposition Nr 176.

På grund av den ingående kännedom, överstyrelsen ägde om folkskolinspektörernas

arbetsförhållanden, hade överstyrelsen utan tvekan ansett

sig kunna vitsorda, att ett trängande behov av ökad arbetshjälp förefunnes.

Skolöverstyrelsen funne sig med hänsyn härtill böra vidhålla sitt tidigare

avgivna förslag om en provisorisk lösning av frågan på så sätt, att folkskolinspektörerna

från och med budgetåret 1941/42 erhölle ersättning för

utbetalta arvoden till biträden å folkskolinspektörsexpeditionerna med, för

år räknat, högst 1,500 kronor för varje inspektör.

Såsom styrelsen för inspektörsförbundet framhållit, kunde olika omständigheter

verka så, att icke alla inspektörer kunde ha användning för

ett belopp av den av förbundet angivna storleken. Folkskolinspektör borde,

anför skolöverstyrelsen, i den mån förhållandena inom inspektionsområdet

så påkallade och medgåve och mot vederbörlig redovisning få anlita expeditionsbiträde

för en kostnad av högst det belopp, som komme att beviljas

för ändamålet. Därest under sådana förhållanden prövning av anslagsbehovet

i varje särskilt fall kunde anses erforderlig, torde särskilda

föreskrifter härom liksom beträffande redovisningsförfarandet böra utfärdas.

I sitt förutnämnda betänkande angående folkskoleväsendets rationalisering

ha folkskolans besparingssakkunniga framhållit det nära samband,

som råder mellan besparingsarbetet i folkskolan och folkskolinspektörernas

möjligheter att fylla sina uppgifter vid folkskoleväsendets anpassning efter

de nya förhållandena. Sålunda framhålla de sakkunniga, hurusom folkskolinspektörernas

arbetsbörda under senare år vuxit i oerhörd omfattning

genom de olika arbetsuppgifter, som statsmakterna i det ena eller

andra sammanhanget lagt på denna grupp av befattningshavare. Det

vore också enligt de sakkunniga utan vidare givet, att den plan för rationaliseringsarbetet,

vartill folkskolinspektörerna enligt de sakkunnigas uppdrag

var och en inom sitt inspektionsområde uppdragit grundlinjerna,

komme att vid genomförandet i hög grad öka arbetet för inspektörerna.

Sålunda måste reglementsändringar i stor utsträckning komma till stånd.

Åtgärder krävdes för transport av övertaliga lärare, antingen förflyttning

kunde visa sig möjlig genom frivilliga åtgärder eller ärendet måste överlämnas

till Kungl. Maj:ts avgörande. Många gånger torde skoldistrikten

komma att ställa sig om ej helt avvisande så i varje fall ganska ovilliga till

de ändringar i skolorganisationen, som vore påkallade av sparsamhetens

krav. Det ankomme på folkskolinspektören att taga initiativ samt söka

fullfölja dessa utan onödig tidsutdräkt. Även ur besparingssynpunkt

måste det därför enligt de sakkunnigas mening vara välbetänkt att giva

folkskolinspektionen den förstärkning, som vore oundgängligen nödvändig,

därest rationaliseringsarbetet skulle kunna i stort sett fortgå efter uppgjord

plan.

Departe
mentschefen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Jag kan instämma i dessa uttalanden. Örn staten önskar nedbringa

kostnaderna för folkskoleväsendet genom lämpliga ändringar i den lokala

skolorganisationen, är det givetvis av största vikt, att folkskolinspektörerna

verkligen kunna ägna sig åt de betydelsefulla uppgifter, som i detta

avseende ankomma på dem, och icke nödgas sätta bort tid på rutinmässigt

arbete, som kan utföras av mindre kvalificerad arbetskraft. En omprövning

av hela frågan om anslag till folkskolinspektionen för expeditionsändamål

ter sig ur denna synpunkt som ett angeläget önskemål. En sådan omprövning

bör och kan komma till stånd utan att man, såsom statskontoret synes

mena, avvaktar resultatet av 1940 års skolutrednings granskning av vissa

svävande pedagogiska spörsmål och bör ej heller omhänderhavas av denna

utredning, vars verksamhet, såsom av årets kommittéberättelse framgår,

icke är inriktad på administrativa frågor av denna art. Däremot torde det

vara att vänta, att den av chefen för finansdepartementet tillsatta särskilda

besparingsberedningen kommer att finna anledning ingå på frågan

om folkskoleväsendets administration och därmed jämväl på frågan om

folkskolinspektionens ställning och arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill

torde en särskild utredning rörande bestridandet av folkskolinspektörernas

expeditionsutgifter icke lämpligen böra nu igångsättas.

I avbidan på de överväganden, som i denna fråga inom den närmaste

framtiden sålunda torde komma till stånd, är det emellertid enligt min

mening oundgängligt, att en ytterligare provisorisk höjning av ersättningen

till folkskolinspektörerna för biträdespersonal nu vidtages. För detta ändamål

utgår för närvarande ur folkskolinspektionens avlöningsanslag ett belopp

av 33,800 kronor. Jag föreslår, att detta belopp höjes till 60,000

kronor samt att det skall ankomma på skolöverstyrelsen att fördela anslagsmedlen

mellan folkskolinspektörerna med beaktande av de olika inspektörernas

behov av biträdeshjälp. Denna anordning synes vara att

föredraga framför ett schablonmässigt bestämmande av bidragsbeloppen

på sätt nu sker och synes icke heller kunna föregripa den allsidiga omprövning

av frågan, som enligt vad nyss sagts torde vara förestående.

Givetvis bör, såsom nu är fallet, av dessa anslagsmedel utgå ersättning

endast i den mån arvoden till expeditionsbiträden utbetalats. Vad jag nu

föreslagit innebär en höjning av folkskolinspektionens avlöningsanslag med

(60,000 — 33,800 =) 26,200 kronor.

I avlöningsstaten böra i övrigt vidtagas de ändringar, som föranledas av

de nya grunderna för beräkning av avlöningsanslag samt av det rörliga

tilläggets höjning. Från skolöverstyrelsen ha under hand inhämtats uppgifter

rörande de jämkningar i avlöningsstaten, som härigenom erfordras.

Enligt dessa uppgifter, beträffande vilkas detaljer hänvisas till handlingarna

i ärendet, skulle av dessa skäl anslaget behöva höjas med ett belopp av i

runt tal 96,800 kronor, varav 32,100 kronor för rörligt tillägg och 64,700

kronor på grund av att utgifterna för vikariatsersättningar jämlikt de nya

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. May.ts ''proposition Nr 176.

beräkningsgrunderna skola upptagas med belopp, som motsvarar de beräknade

verkliga kostnaderna. Överstyrelsen har därvid räknat med för närvarande

gällande bestämmelser angående avlöningsförmåner åt tillförordnad

folkskol- eller nomadskolinspektör (svensk författningssamling

1938: 193, jfr 1940: 498). På föredragning av chefen för finansdepartementet

har emellertid Kungl. Majit den 14 mars 1941 beslutat viss ändring i

gällande grunder för avlönande av vikarier på folkskol- eller nomadskolinspektörstjänst.

Anslagsberäkningarna i det följande äro uppgjorda med

hänsyn härtill. Endast egentliga vikariatsersättningar jämte därå belöpande

rörligt tillägg böra belasta avlöningsanslaget, medan kostnader

för tjänstgöringstraktamenten böra belasta nästföljande anslag. För

det förra ändamålet torde med utgångspunkt i övrigt från skolöverstyrelsens

kalkyler kunna beräknas ett belopp av i runt tal 16,000

kronor, varav 2,000 kronor för rörligt tillägg. I beloppet 16,000 kronor

har inberäknats jämväl avlöningsförstärkning åt vikarie för nomadskolinspektören,

för närvarande utgående ur särskild anslagspost

(se vidare här nedan). Under nästföljande anslag beräknar jag ett belopp av

tillhopa i runt tal 25,000 kronor till tjänstgöringstraktamenten. Avlöningsanslaget

belastas därjämte med kostnaderna för de avlöningsförmåner på

egen tjänst, som vikarierna i förekommande fall ha att avstå; i likhet med

överstyrelsen uppskattar jag dessa kostnader till i runt tal 17,000 kronor,

varav 2,000 kronor för rörligt tillägg. De vikariatskostnader, som belöpa

på avlöningsanslaget, torde alltså kunna beräknas till i runt tal (16,000 -j-j-

17,000 =) 33,000 kronor, varav 4,000 kronor för rörligt tillägg.

De nya grunderna för avlöningsstaternas uppställning medföra vidare,

att de i gällande avlöningsstat uppförda anslagsposterna till arvode och

särskild ersättning, bestämd av Kungl. Majit, och till särskilda löneförmåner

till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän böra utgå ur avlöningsstaten.

De lönekostnader, som nu bestridas ur dessa poster, böra belasta

anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän i den mån de belöpa

på ordinarie personal och anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie

personal i den mån de belöpa på vikarier.

Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän beräknar jag med

beaktande av det anförda till i avrundat tal 537,500 kronor; härvid har i

posten inräknats expensersättning enligt gällande grunder till inspektör,

vars lön i övrigt skall bestridas från denna post, samt vidare avlöningsförstärkning

åt nomadskolinspektören. Kostnaderna åter för avlöningsförstärkning

och expensersättning åt vikarier inräknas i det följande i anslagsposten

till avlöningar till icke-ordinarie personal; för dessa ändamål beräknar

jag förslagsvis 300 kronor respektive 1,300 kronor. Sistnämnda anslagspost

bör därjämte belastas dels, liksom för närvarande, med arvoden till

biträden på inspektörernas expeditioner, för vilket ändamål jag som

nämnts beräknar ett belopp av 60,000 kronor, dels och med förutnämnda

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

kostnader för vikariatsersättningar till den del de icke belöpa på rörligt

tillägg; i enlighet med vad förut anförts torde dessa kostnader kunna uppskattas

till (16,000 — 2,000 + 17,000 — 2,000 =) 29,000 kronor. Ifrågavarande

anslagspost bör alltså uppföras med (300 + 1,300 + 60,000 +

+ 29,000 =) 90,600 kronor. Då det är nödvändigt, att inspektors^ änsterna

uppehållas med vikarier under de ordinarie innehavarnas ledighet, och

då det icke synes möjligt att med någon säkerhet i förväg beräkna kostnaderna

härför, torde anslagsposten böra betecknas förslagsvis. Det förutsättes

härvid, att posten icke må disponeras för andra ändamål än de nu

angivna. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga

föreskrifter i ämnet. Slutligen bör anslagsposten till rörligt tillägg höjas

med (32,100 + 2,000 + 2,000 =) i runt tal 36,000 kronor till 83,100 kronor.

Förevarande anslag bör sålunda uppföras med (537,500 -f- 90,600 +

+ 83,100 —) 711,200 kronor, vilket innebär en anslagshöjning med

91,800 kronor. Jag vill erinra, att anslaget under det senast förflutna budgetåret

överskridits med omkring 50,000 kronor.

2. Förslagsanslag till Folkskolinspektionen:

Omkostnader.

För närvarande är något omkostnadsanslag för folkskolinspektionen icke

uppfört på riksstaten. Däremot finnes ett förslagsanslag på 175,000 kronor

till reseersättningar. Till sådana ersättningar ha under de senaste budgetåren

anvisats följande belopp:

1923/24 ....................... kronor 300,000

1924/32 ....................... » 250,000

1932/33 ....................... » 220,000

1933/36 ....................... » 150,000

1936/41 ....................... » 175,000.

Enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser har skolöverstyrelsen

att för varje folkskolinspektionsområde fastställa det belopp, vartill under

budgetåret 1940/41 utgifterna från anslaget högst må uppgå, med iakttagande

därvid, att summan av de fastställda beloppen icke får överstiga

175,000 kronor.

Jämlikt kungörelsen 1932:564 åtnjuta inspektörerna vid tjänsteresa

lägre traktamentsersättning än som enligt allmänna föreskrifter skulle tillkomma

dem.

Skolöverstyrelsen bär hemställt om anvisande av oförändrat anslag till

reseersättningar för nästa budgetår.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Martts ''proposition Nr 176.

Jämlikt de nya grunderna för beräkning av avlöningsanslag böra dylika

anslag icke längre belastas med kostnader för sjukvård m. m. Dessa kostnader

böra i stället bestridas från vederbörande omkostnadsanslag. Då såsom

under nästföregående punkt anförts, anslaget till avlöningar för folkskolinspektionen

icke heller bör belastas med kostnaderna för traktamentsersättningar

åt vikarierande inspektörer, torde lämpligen ett särskilt omkostnadsanslag

för folkskolinspektionen böra uppföras, varifrån böra bestridas,

förutom utgifter för sjukvård m. m. samt för traktamentsersättningar,

jämväl kostnaderna för reseersättningar åt folkskolinspektörer.

Kostnaderna för sjukvård m. m. torde i enlighet med av skolöverstyrelsen

utförda beräkningar kunna uppskattas till förslagsvis 1,000 kronor.

Då jag i fjol tillstyrkte anvisande för innevarande budgetår av medel till

reseersättningar med oförändrat belopp framhöll jag, att en sänkning av

anslaget skulle ogynnsamt påverka genomförandet av pågående eller planerade

åtgärder för förbättring och rationalisering av folkskoleväsendet.

Vad sålunda yttrades har fortfarande giltighet. Till reseersättningar torde

därför böra anvisas oförändrat belopp, 175,000 kronor.

Såsom under nästföregående punkt anförts, bör förevarande anslag för

nästa budgetår belastas även med kostnader för tjänstgöringstraktamenten

åt vikarierande folkskolinspektörer, för vilket ändamål jag beräknat, att

ett belopp av förslagsvis 25,000 kronor är erforderligt.

Förevarande anslag bör alltså uppföras med (1,000 + 175,000 +

+ 25,000 =) i avrundat tal 200,000 kronor.

3. Förslagsanslaget till Folkskolor in. m.: Bidrag till

avlöning åt lärare vid folkskolor.

Detta anslag är nu uppfört med 129,000,000 kronor och disponeras på

följande sätt:

1. Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och

småskolor, förslagsvis ....................... kronor 128,800,000

2. Statsbidrag till avlönande av Överlärare, förslagsvis

......................................... » 163,500

3. Ersättning för flyttningskostnad, förslagsvis .... » 10,000

4. Bidrag för svensk undervisning åt svenska barn

i utlandet........................... »_26,500

Summa kronor 129,000,000.

a) Gällande bestämmelser «<■ m.

För befattningshavare, som avses i avlöningsreglementet 1937: 868 för

lärare vid folk- och småskolor, gälla för innevarande budgetår provisoriska

avlöningsbestämmelser (kungörelsen 1940: 700).

Departe
mentschefen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majda proposition Nr 176,

Dessa innebära i huvudsak, att det för befattningshavarna i fråga gällande

lönesystemet i avbidan på definitiv reglering provisoriskt anpassats efter

civila avlöningsreglementets bestämmelser, framför allt i fråga om avlöningsbeloppen.

Till befattningshavare, på vilka nämnda provisoriska avlöningsbestämmelser

icke äro tillämpliga, utgå enligt beslut av 1940 års lagtima

riksdag (skrivelse nr 216) under budgetåret 1940/41 provisorisk

avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg

i enlighet med tidigare gällande grunder (jfr kungörelsen 1940:

703). Dessa löneförmåner belasta de anslag, ur vilka avlöning till lärare vid

folk- och småskolor m. fl. i övrigt gäldas.

Statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor

(för de i ämnet gällande författningarna har redogörelse lämnats i

statsliggaren) utgår med belopp, motsvarande den avlöning, som enligt

gällande bestämmelser tillkommer lärarna. Från summan skall dock avdragas

ett belopp, motsvarande i avlöningsreglementet angiven bostadsersättning

för ifrågakommande lärare. En del av statsbidraget (i regel 90 procent)

utbetalas förskottsvis. Slutlig reglering av statsbidraget sker efter ingången

av nästföljande redovisningsår (den 1 juli—den 30 juni),varvid avdrag göres

dels med de förskjutna beloppen, dels ock med ytterligare en procent av

desamma. I syfte att åstadkomma en jämnare utgiftsbelastning har i kungörelsen

1940: 604 föreskrivits, att de förskott, som tidigare utbetalats i

juli och januari, under budgetåret 1940/41 i stället skola utbetalas i fyra

omgångar, nämligen i juli och oktober 1940 samt i januari och april 1941.

I samband härmed har frågan om nedsättning av procentavdraget vid

statsbidragets slutliga utanordning upptagits till behandling. I propositionen

1940: 40 till urtima riksdagen föreslogs således, att nämnda avdrag efter

övergången till kvartalsförskottering skulle nedsättas till en halv procent.

Med hänsyn till att en dylik minskning medförde ökad anslagsbelastning

under budgetåret 1941/42, borde emellertid bestämmelser i ämnet ej utfärdas,

innan riksdagen beretts tillfälle att yttra sig över förslaget. Riksdagen

(skrivelse 1940: 58) lämnade visserligen förslaget utan erinran men

framhöll önskvärdheten av att frågan om procentavdragets borttagande,

så snart lämpligen kunde ske, bringades till lösning.

Vidare må nämnas, att 1940 års lagtima riksdag (skrivelse nr 388) i anledning

av riksdagens år 1939 församlade revisorers berättelse anhållit, att

Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för en centralisation till skolöverstyrelsen

av anordning särenden rörande skolväsendet.

Revisorerna hade framhållit, att det genom en rationellt ordnad och enhetligt

genomförd handläggning av utbetalningsärenden rörande de mycket

betydande anslagen till folkskoleväsendet kunde undvikas, att statsverket

åsamkades onödiga utgifter. Särskilt med hänsyn till de inträdda

krisförhållandena syntes därför ett av de sakkunniga för skolöverstyrelsens

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

organisation framlagt förslag att inrätta en särskild kameralbyrå vid skolöverstyrelsen,

dit utbetalningsärenden rörande, bland annat, folkskoleväsendet

skulle centraliseras, snarast möjligt böra genomföras. En skyndsam

behandling av frågan angående nämnda centralisering syntes revisorerna

så mycket mer nödvändig, som genomförandet av reformen måste taga

viss tid i anspråk.

Enligt riksdagens mening borde frågan om en partiell reform i det av

revisorerna angivna syftet upptagas till allvarligt övervägande, även örn

förslaget rörande överstyrelsens omorganisation ansåges tills vidare icke

kunna i sin helhet genomföras.

b) Skölt» vemtyrelsens anslagsberäkningar.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1940 hemställt, att förevarande

anslag måtte för budgetåret 1941/42 uppföras med 135,500,000

kronor enligt följande fördelning.

1. Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och

småskolor, förslagsvis ........................ kronor 135,300,000

2. Statsbidrag till avlönande av Överlärare, förslagsvis

..................................... » 170,000

3. Ersättning för flyttningskostnad, förslagsvis..... » 15,000

4. Bidrag för svensk undervisning åt svenska barn

i utlandet................................... » 26,500

Summa kronor 135,511,500,

vilket belopp borde avrundas till 135,500,000 kronor.

Beträffande de särskilda utgiftsposterna inhämtas av skolöverstyrelsens

skrivelse bland annat följande:

Statsbidrag till avlöning åt lärare vid folkoch

småskolor. För budgetåret 1940/41 hade räknats med rörligt

tillägg efter nio procent. Från och med den 1 juli 1940 utginge emellertid

nämnda tillägg med maximum eller 15 procent. Av detta skäl måste delposten

höjas med omkring 7,900,000 kronor eller till 136,700,000 kronor.

Härutöver påverkades anslagsposten i höjande riktning endast av en

faktor, vars verkningar kunde mera säkert överblickas, nämligen kostnaden

för av statsmakterna beslutade förstärkningsanordningar vid vissa lägre

skolformer. Villkoren för statsbidrag i dessa fall vore angivna i kungörelsen

1940: 252, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 juli 1940. Den årliga utgiften

för detta ändamål hade beräknats till omkring 425,000 kronor. Då

förskott icke avsetts utgå för nämnda lönekostnad, komme utgiften att

för första gången belasta anslagsposten för budgetåret 1941/42 (jfr propositionen

1940: 155, sid. 44 ff.).

Ytterligare tvenne omständigheter kunde jämväl tänkas påverka anslagsbehovet

i höjande riktning, nämligen fortsatt införande av ett sjunde

skolår samt utsträckning av den årliga undervisningstiden. I båda dessa

hänseenden vore skoldistrikten oförhindrade att vidtaga åtgärder (jfr propositionen

1940: 155, sid. 46). Emellertid holle överstyrelsen för sannolikt,

att med hänsyn till nuvarande tidsläge några större förändringar av här

berört slag icke komme att inträda.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

Åtskilliga faktorer torde komma att bidraga till en minskning av medelsåtgången

budgetåret 1941/42. Främst tänkte överstyrelsen på den indragning

av tjänster, som kunde bli en följd såväl av särskilda besparingsåtgärder

som av den fortgående rationaliseringen av folkskoleväsendet. Man

torde dock kunna utgå ifrån att det totala antalet tjänster icke komme

att minskas i så stor utsträckning vid ingången av läsåret 1941/42 som

varit fallet under sommaren 1940. Sålunda beräknades under år 1940 på

grund av särskilda föreskrifter angående elevantal i läraravdelningar i folkskolor

av A-form 300 extra ordinarie tjänster på folkskolestadiet samt 100

på småskolestadiet ha indragits. Vidare syntes vederbörande kommunala

myndigheter av det allmänna ekonomiska läget lia påverkats till största

möjliga sparsamhet vid beräknande av antalet erforderliga lärare. Åtskilliga

tjänster torde nu ha indragits, vilka under mera normala förhållanden hade

bibehållits. Det vore därför osannolikt, att en indragning av tjänster av

samma omfattning kunde beräknas ske jämväl vid ingången av nästkommande

budgetår.

Medelsåtgången torde också kunna påverkas i sänkande riktning genom

att överlärares tjänstgöringsskyldighet i åtskilliga fall blivit utsträckt. Härigenom

uppstode mindre behov av statsbidrag för timlärartimmar, och vidare

bleve extra ordinarie lärare i vissa fall ersatta med timlärare, vilka

undervisade ett mindre antal timmar. Vidare torde timlärartimmar i större

utsträckning än tidigare komma att fullgöras utan särskilt arvode. I propositionen

1940: 155 sid. 120 hade nämligen föredragande departementschefen

uttalat, att örn vid en skola funnes statsunderstödda timlärartimmar

i läsämne eller annat övningsämne än slöjd och hushållsgöromål, lärares

tjänstgöring i första hand borde utfyllas med dylik timlärartjänstgÖring och

icke med slöjdundervisning. I de anvisningar, vilka fogats till kungörelsen

1940: 415 angående statsbidrag för slöjdundervisning, hade inryckts stadgande

av angiven innebörd. Otvivelaktigt komme denna bestämmelse att

verka besparande på utgiften för timlärare, särskilt med hänsyn till att

statsbidrag till timlärare under vissa förutsättningar nu utginge vid förstärkningsanordningar.

I förevarande sammanhang ansåge sig överstyrelsen böra fästa uppmärksamheten

därpå, att en strikt tillämpning av departementschefens berörda

uttalande kunde få verkningar, vilka icke vore önskvärda. I stort sett torde

det visserligen vara riktigt, att fyllnadstjänstgöring i första hand uttoges

i andra ämnen än slöjd. Vid förstärkningsanordningar komme det emellertid

i folkskolor av första och andra B-formen nästan i regel att bli så, att

småskollärarinnan, som hade skyldighet till fyllnadstjänstgöring, komme att

fullgöra sådan i den folkskolavdelning, där förstärkning av undervisningen

skulle äga rum. Detta skulle innebära, att vederbörande klasslärare bleve

hindrad att fullgöra hela den undervisning, läraravdelningen skulle åtnjuta,

Enligt överstyrelsens mening vore detta icke lämpligt. I första hand borde

den i förstärkningssyfte anordnade särskilda undervisningen förbehållas

klassläraren. Det syntes för småskollärarinnans del ligga närmare till hands,

att hon, som hittills i regel varit fallet, undervisade i kvinnlig slöjd. Överstyrelsen

ville därför ifrågasätta en sådan modifikation av nu berörda anvisning,

att densamma icke komme att avse småskollärarinnas undervisning

på folkskolestadiet.

Av anförda skäl ansåge sig överstyrelsen med hänsyn till minskning av

antalet beräknade lärartjänster m. m. kunna räkna med en minskad belastning

å förevarande anslagspost av omkring 1,800,000 kronor. Nettominsk
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 95

ningen skulle alltså kunna upskattas till (1,800,000 — 425,000 =) i runt

tal, 1,400,000 kronor, vilket skulle innebära, att anslagsposten borde uppföras

med (136,700,000 — 1,400,000 =) 135,300,000 kronor.

St a t sbidrag till avlönande av Överlärare. Under

budgetåren 1936/39 hade efter beslut av Kungl. Majit i varje särskilt fall

beviljats arvodesbidrag till ett sammanlagt belopp av 145,225 kronor (jfr

kungörelsen 1936: 307). För budgetåret 1939/40 hade sådana bidrag medgivits

till ett belopp av sammanlagt omkring 9,500 kronor. Med hänsyn till

att nya överlärartjänster alltjämt komme att inrättas, om än i något

mindre omfattning än under de närmast föregående åren, torde man böra

räkna med en stegring av anslagsbehovet för budgetåret 1941/42. Det

totala medelsbehovet för ändamålet under sistnämnda budgetår torde

böra beräknas till 170,000 kronor.

0 Ersättning för flyttningskostnad. Under budgetaret

1939/40 hade flyttningsersättning beviljats i 50 fall med ett sammanlagt

belopp av omkring 6,200 kronor (jfr avlöningsreglementet 1937: 868,

§ 12). Utgifterna för detta ändamål torde komma att avsevärt ökas. Sålunda

hade förflyttningarna av lärare under den senaste tiden tagit avsevärt

större proportioner än tidigare. Vidare kunde flyttningsersättning numera

jämlikt kungörelsen 1940: 414 tilldelas sådan ordinarie övertalig lärare,

som för läsår eller del därav förordnats att uppehålla icke-ordinarie lärartjänst

i annat skoldistrikt. Härigenom kunde i vissa fall uppkomma krav

på dubbel flyttningsersättning, d. v. s. dels ersättning för kostnader för

flyttning från den ordinarie tjänstgöringsorten till platsen för förordnandet,

dels också ersättning för flyttning åter till stationeringsorten. Överstyrelsen

ansåge sig därför, trots den relativt ringa belastningen av anslaget

under budgetåret 1939/40, böra föreslå en höjning av nämnda anslag med

5,000 kronor till 15,000 kronor.

Bidrag för svensk undervisning åt svenska

barn i utlandet. Till detta ändamål hade tidigare varit uppfört

ett särskilt anslag i riksstaten. Vid det ovissa läge beträffande möjligheten

att upprätthålla ifrågavarande undervisning, som rådde vid avgivandet av

propositionen 1940: 155, hade det dock ansetts lämpligt att uppföra anslaget

som delpost under förevarande anslag. Såvitt överstyrelsen hade sig

bekant, torde svensk undervisning i utlandet endast fortgå i Tyskland. Hur

förhållandena komme att gestaltas under läsåret 1941/42 vöre givetvis

omöjligt att nu bedöma. Vid sådant förhållande syntes anslagsposten böra

uppföras med oförändrat belopp, 26,500 kronor.

Beträffande utbetalning av statsbidrag har överstyrelsen framhållit, att

förskotten (jfr sid. 92) i verkligheten ofta torde utgöra något mindre än

90 procent av lönekostnaderna.

Avsikten syntes sålunda icke ha varit, att förskott skulle utgå på timlärararvode

vid förstärkningsanordningar (jfr sid. 93). Det torde även

vara tvivelaktigt, huruvida förskott alltid utginge för bestridande av

statsverket åvilande kostnader för vissa vikarier vid lärares tjänstledighet.

Överstyrelsen ansåge därför en beräkning av 90 procent som förskott och

10 procent flir slutredovisning icke vara fullt hållbar. Vid en någorlunda

jämn belastning av löneanslaget saknade för övrigt proportionen mellan

förskott och slutredovisning betydelse vid anslagsberäkningen, blott för
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

skott uttoges i ungefär samma proportion från det ena året till det andra.

Överstyrelsen hade därför vid sina anslagsberäkningar icke delat upp kostnaderna

på tidigare brukligt sätt utan ansåge, att det anslag, som i det föregående

angivits, vore vad som faktiskt kunde beräknas erforderligt för

ifrågavarande budgetår. Vidare hade anslagsberäkningarna gjorts från den

förutsättningen, att avdrag vid den slutliga statsbidragsrekvisitionen alltjämt

komme att ske med en procent av de uppburna förskotten. Skulle

avdraget, på grund av omläggning av förskottsutbetalningen till flera terminer

(jfr sid. 92), komma att minskas eller helt avskaffas, måste anslaget

beräknas höjt i motsvarande utsträckning. Slutligen hade överstyrelsen

vid beräkningarna utgått från att de nuvarande provisoriska lönebestämmelserna

komma att gälla även under budgetåret 1941/42 och att

utgående förskott anpassades efter den minskning av antalet lärartjänster,

som överstyrelsen räknat med.

c) Myndigheternas yttranden.

Statskontoret har i utlåtande den 21 september 1940 framhållit, att skolöverstyrelsens

anslagsberäkningar syntes kunna godtagas. Vad anginge posten

till ersättning för flyttningskostnad, erinrade statskontoret örn sitt i

utlåtande angående anslag för budgetåret 1941/42 till rese- och flyttningsersättningar

vid de allmänna läroverken framlagda förslag till skärpta

bestämmelser beträffande ersättning för flyttningskostnader (se 1941 års

åttonde huvudtitel, sid. 202). Överstyrelsens förslag om jämkning av bestämmelsen

örn fyllnadstjänstgöring för lärare, vilken bestämmelse enligt

statskontorets uppfattning måste ha tillkommit för att i besparingssyfte de

ur statsbidragssynpunkt mest kostnadsdragande timlärartimmarna i första

hand skulle uttagas av lärarna vid en skola inom ramen för deras maximitjänstgöring,

har statskontoret redan av ekonomiska skäl ansett sig icke

kunna tillstyrka, även om förslaget för närvarande — relativt sett — icke

skulle föranleda särskilt stor kostnadsökning. ,

Riksräkenskapsverket har i utlåtande den 29 oktober 1940 framhållit,

att en sänkning av procentavdraget till en halv procent komme att, med

utgångspunkt från de för budgetåret 1940/41 gjorda beräkningarna (se

propositionen 1940: 155, sid. 104) medföra en ökning av anslagsbelastningen

för budgetåret 1941 /42 med en halv miljon kronor. Vidare har ämbetsverket

låtit verkställa beräkning av ifrågavarande anslag från annan utgångspunkt

än den av skolöverstyrelsen angivna (se handlingarna). Denna beräkning

hade givit vid handen, att medelsbehovet under budgetåret 1941/42 för

bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor torde komma att uppgå till omkring

136 miljoner kronor. Ämbetsverket har därför förordat, att sistnämnda

belopp anvisades å riksstaten för nästkommande budgetår. I

I annat sammanhang framlägger chefen för finansdepartementet förslag

rörande provisoriska avlöningsbestämmelser under budgetåret 1941/42 för

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. May.ts proposition Nr 176.

lärare vid folk- och småskolor m. fl. Vid bifall till förslaget, vilket innebär

bland annat en höjning av de i avlöningsreglementet 1937: 868 angivna

bostadsersättningsbeloppen, minskas belastningen på detta anslag, vilket

beaktas vid anslagsberäkningarna i det följande.

Provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg torde

böra utgå även under nästa budgetår till befattningshavare, som icke

underkasta sig de provisoriska avlöningsbestämmelserna, dock bör härvid

liksom under budgetåret 1939/40 gälla den begränsningen, att dessa förmåner

endast böra tillkomma befattningshavare med rätt till personlig

lönefyllnad enligt kungörelsen 1937: 901.

I detta sammanhang vill jag beröra en fråga örn vikarierande lärares eller

timlärares löneförmåner under tjänstledighet på grund av inkallelse till

militärtjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap

m. m. Enligt kungörelsen 1939:969 äger dylik lärare, som åtnjuter

tjänstledighet för fullgörande av värnpliktstjänstgöring, behålla viss del av

sina löneförmåner. Förutsättningen härför är, att han sedan ingången av

kalenderåret närmast före tjänstledighetens början innehaft sammanhängande

anställning vid det statliga eller statsunderstödda undervisningsväsendet

minst en termin (avbrott på högst 15 dagar räknas icke).

Vikariatsförordnande meddelas i de flesta fall endast för en termin i sänder.

I regel kan emellertid vikarien, om tjänsten fortfarande behöver uppehållas

med vikarie, räkna med förlängt förordnande även under följande

termin. Den situationen kan emellertid inträffa, att en vikarie går miste om

fortsatt förordnande och därigenom även ifrågavarande löneförmåner på

grund av inkallelse till militärtjänstgöring. Skolstyrelsen kan visserligen

meddela sådant förordnande, oaktat vikarien vid terminens början ej kunnat

fullgöra tjänstgöringen, men så sker icke alltid. Såsom av handlingarna

i ärendet framgår, ha fall av denna art förekommit.

Har vikarien en längre tjänstgöringstid som lärare bakom sig, synas mig

starka billighetsskäl tala för att han, trots att fortsatt förordnande ej meddelats,

bör kunna komma i åtnjutande av angivna löneförmåner eller skälig

del därav, därest sannolika skäl tala för att han kunnat räkna med fortsatt

lärarförordnande, örn han icke inkallats till militärtjänstgöring. Örn riksdagen

förklarar sig icke ha något att erinra däremot, torde det lämpligen

böra ankomma på Kungl. Majit att efter prövning i varje särskilt fall meddela

föreskrift om löneförmåner i dylika fall. Kostnaderna härför torde böra

belasta de anslag, från vilka vikariens löneförmåner eljest bestridas.

Bifall till skolöverstyrelsens förslag till jämkning i gällande bestämmelser

örn fyllnadstjänstgöring för lärare får till följd, att klassläraren förbehålles

den förstärkande undervisning, som avses i kungörelsen 1940: 252,

även örn undervisningen i så fall kommer att meddelas mot timlärararvode.

Maximitjänstgöringen för småskollärarinnan skulle i stället komma att uttagas

i form av slöjdundervisning. Kostnadsökningen för statsverket torde

Bihang till riksdagens protokoll 19^1. 1 sami. Nr 176.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Marits proposition Nr 176.

därför i allmänhet begränsas till skillnaden mellan statsbidrag till timläraroeh

till slöjdlärararvode. Då praktiska skäl tala till förmån för förslaget och

kostnadsökningen torde bli förhållandevis obetydlig, anser jag hinder icke

böra möta mot att, där så befinnes lämpligt, anordningen i fråga genomföres.

Jag vill erinra örn att skolöverstyrelsen den 10 maj 1940 av Kungl. Maj:t

anbefallts att taga under övervägande en med hänsyn till rådande allmänna

förhållanden avpassad ökning av undervisning sskyldigheten för Överlärare

och att därefter föranstalta örn genomförandet härav från och med läsåret

1940/41. Av handlingarna i ärendet inhämtas, att till följd härav undervisningsskyldigheten

för Överlärare från och med sagda läsår i vissa fall

icke oväsentligt utökats efter beslut av skolöverstyrelsen. Såsom överstyrelsen

framhållit, har detta medfört ett minskat behov av icke-ordinarie

lärare, vartill hänsyn av överstyrelsen tagits vid anslagsberäkningarna för

nästa budgetår.

Vidare må erinras, att skolöverstyrelsen anbefallts verkställa utredning

rörande frågan om ett fastare inordnande av överlärarorganisationen i skoladministrationen

(jfr propositionen nr 252 till 1939 års lagtima riksdag,

sid. 63, och riksdagens skrivelse nr 370, sid. 7). Överstyrelsen har i skrivelse

den 11 januari 1941 framhållit, att uppdraget måste utmynna i förslag,

vilkas realiserande skulle medföra ökade kostnader för statsverket. Med

utredningen borde därför av stadsfinansiella skäl anstå tills vidare. Vad

skolöverstyrelsen sålunda anfört synes motivera, att skolöverstyrelsen befrias

från nämnda uppdrag, i vilket hänseende Kungl. Maj:t torde böra

i sinom tid fatta beslut. Frågan torde emellertid böra vid lämplig tidpunkt

återupptagas.

Med en centralisation till skolöverstyrelsen av anordningsärenden rörande

folkskoleväsendet på sätt 1940 års lagtima riksdag i skrivelsen nr 388 angivit

torde böra tills vidare anstå i avbidan på resultatet av de överväganden,

som pågå inom den av chefen för finansdepartementet tillsatta särskilda

besparingsberedningen.

Såsom av det föregående framgår, har 1940 års urtima riksdag uttalat sig

för en sänkning av det procentuella avdraget vid slutlig utbetalning av

statsbidrag till lärarlöner från en till en halv procent. I samband därmed

har riksdagen framhållit önskvärdheten av att frågan om procentavdragets

borttagande så snart lämpligen kan ske bringas till en lösning. Frågan örn

procentavdragets sänkning till en halv procent torde jag inom den närmaste

tiden få ånyo anmäla för Kungl. Majit. Enligt föreliggande utredning

medför en sådan åtgärd en ökning av belastningen på förevarande anslag

med icke mindre än en halv miljon kronor. Då det kvarstående avdraget

är fullt befogat så länge det nuvarande systemet för utbetalning av statsbidrag

till lärarlöner består, torde procentavdraget ännu icke böra i sin

helhet borttagas. Skulle däremot anordningsärendena centraliseras, exempelvis

till skolöverstyrelsen, kommer frågan i ett annat läge. Med hänsyn

härtill utgår jag från att det av riksdagen berörda spörsmålet, såsom även

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Marits proposition Nr 176.

vid frågans behandling tidigare förutsatts, upptages till bedömande i samband

med behandlingen av frågan om en omläggning av det nuvarande

systemet för utbetalning av statsbidrag till lärarlöner.

Den av statskontoret berörda frågan om inskränkning i rätten till ersättning

för flyttningskostnader torde, såsom jag anfört under punkten 115 i

1941 års åttonde huvudtitel, komma att upptagas till prövning inom finansdepartementet

i ett större sammanhang.

Jag biträder skolöverstyrelsens förslag örn anvisande av statsbidrag till

undervisning åt svenska barn i utlandet. Liksom föregående år torde

därför bemyndigande av riksdagen böra inhämtas om rätt för Kungl. Majit

att i fall av behov från förevarande anslag disponera högst 26,500 kronor

till bidrag för sådan undervisning.

Skolöverstyrelsen har vid sina anslagsberäkningar utgått från att de

nuvarande provisoriska lönebestämmelserna för lärarpersonalen skola gälla

även för nästa budgetår. Den jämkning av dessa bestämmelser, som enligt

det föregående föreslagits, kan beräknas medföra en minskning av anslagsbehovet

med i runt tal 1,600,000 kronor. Å andra sidan har den beslutade

sänkningen av det procentuella avdraget vid slutlig statsbidragsrekvisition

som nämnts beräknats medföra en anslagshöjning av 500,000 kronor.

Med utgångspunkt från överstyrelsens anslagsberäkningar, i vilka så långt

detta varit möjligt hänsyn även tagits till de av folkskolans besparingssakkunniga

senast föreslagna åtgärderna, skulle anslagsbehovet för nästa budgetår

därför kunnat uppskattas till i runt tal (135,500,000 —1,600,000 -j-f-

500,000 =) 134,400,000 kronor. Såsom överstyrelsen framhållit, kunna

emellertid åtskilliga faktorer, exempelvis omfattningen av militära inkallelser,

utsträckning av den årliga lästiden och införande av det sjunde skolåret,

påverka anslagsbehovet, vilket är beroende jämväl därav, i vilken utsträckning

de av mig i det föregående ifrågasatta besparings- och rationaliseringsåtgärderna

genomföras under nästa budgetår. Med hänsyn till statskontorets

och riksräkenskapsverkets yttranden i ärendet anser jag emellertid,

att de av överstyrelsen gjorda anslagsberäkningarna kunna godtagas

med de av mig föreslagna ändringarna. Anslaget torde fördenskull böra

upptagas med 134,400,000 kronor.

4. Förslagsanslaget till Folkskolor lii. m.: Bidrag till

avlöning åt lärare lör vid statsunderstödda sjnkvårdsanstalter

och vid vissa barnhem

intagna harn i skolåldern.

Statsbidrag av denna art utgick från början endast till avlönande av

lärare åt vid vanföranstalter och kustsanatorier intagna barn i skolåldern.

År 1927 utsträcktes anslagets tillämplighetsområde att omfatta lärare vid

statsunderstödda tuberkulossjukhus samt år 1930 även lärare vid dispensärbarnhem

och vid barnhem för nervösa och psykopatiska barn. En
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

ligt beslut av 1932 och 1933 års riksdagar medgavs, att ur anslaget jämväl

finge utgå bidrag till avlönande av lärare vid Svenska röda korsets

barnhem för friska barn från tuberkulösa familjer, Evangeliska fosterlandsstiftelsens

barnhem i Hillsand i Ström samt fortsättningsskolan vid kustsanatoriet

Apelviken. Slutligen har enligt medgivande av 1937 års riksdag

statsbidrag beviljats för lärare vid det av Axel och Sofia Alms stiftelse i

Rådan upprättade barnhemmet för huvudsakligen föräldralösa flickor.

I fråga örn statsbidrag ur detta anslag gälla i huvudsak samma grunder

som beträffande bidrag till avlönande av lärare vid folk- och småskolor.

Anslaget är nu uppfört med 265,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har för nästa budgetår endast ifrågasatt en uppräkning

av anslaget med 15,000 kronor till 280,000 kronor med hänsyn till det

rörliga tilläggets stegring.

Fråga har uppkommit örn bidrag ur detta anslag till avlönande av en

lärare vid det av Värmlands fattigvårds- och barnavårdsförbund i Berg i

Grava socken inrättade barnhemmet för svårplacerbara barn.

I en av förbundets styrelse år 1938 gjord framställning härom har anförts

bland annat: Gravahemmet, som börjat sin verksamhet den 1 april 1937,

hade erhållit anslag ur allmänna arvsfonden och från Allmänna barnhuset,

varjämte barnens hemkommuner lämnade bidrag i form av vårdavgifter.

I hemmet intoges huvudsakligen nervösa och psykopatiska eller av andra

orsaker svårplacerade gossar från Värmland och i mån av platstillgång även

från andra delar av landet. Antalet intagna barn hade i allmänhet utgjort

22 å 25, varav omkring 15 varit i skolåldern. De skolpliktiga barnen hade

tidigare erhållit undervisning i Forshaga skoldistrikts skolor, men denna

anordning hade distriktet numera motsatt sig, emedan barnen ansågos utöva

ett dåligt inflytande på de normala barnen i skolorna och den intellektuella

undermåligheten hos barnen från Gravahemmet beredde svårigheter

vid undervisningen. Med förståelse för skoldistriktets uppfattning hemställde

styrelsen, att statsbidrag måtte utgå till en manlig extra ordinarie

lärare vid barnhemmet, där undervisningen skulle bedrivas såsom vid en

skola enligt tredje B-formen i undervisningsplanen för rikets folkskolor.

Vederbörande folkskolinspektör tillstyrkte förbundets framställning.

Skolöverstyrelsen tillstyrkte även ansökningen. Barnhemmets verksamhet

vore enligt överstyrelsens mening ur samhällelig synpunkt betydelsefull,

och det syntes uppenbart, att de skolpliktiga barnen i hemmet icke

lämpligen kunde hänvisas till annan skola utan borde beredas undervisning

vid hemmet. Förutsättningar förelåge för anordnande av en skola vid hemmet,

där undervisningen borde omhänderhavas av en lärare med folkskolekompetens.

klemmet vore närmast jämförligt med vissa för nervösa och

psykopatiska barn inrättade barnhem, nämligen Skärsbo barnhem, Mellansjö

skolhem (barnhem), barnhemmet Nyhem i Höör, Råbyholmshemmet

och Frölundaborgshemmet i Mölndal. I likhet med dessa hem borde Gravahemmet

erhålla statsbidrag till lärares avlönande.

Överstyrelsen hemställde därför, att styrelsen för Värmlands fattigvår dsoch

barnavårdsförbund finge i egenskap av huvudman för en vid Gravahemmet

i Berg, Grava socken, upprättad folkskola tills vidare, räknat från

och med vårterminen 1939, erhålla statsbidrag till avlönande av en vid

nämnda skola anställd extra ordinarie folkskollärare.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. May.ts proposition Nr 176.

Medicinalstyrelsen tillstyrkte bifall till överstyrelsens förslag.

Statskontoret yttrade bland annat: Gravahemmet torde få anses tillhöra

en ny kategori av hem, som organiserats under de senaste åren och som

icke syntes kunna hänföras till någon av de nu bidragsberättigade grupperna

av barnhem. Statskontoret hade icke i och för sig något emot att —

givetvis i så fall efter riksdagens hörande — jämväl Gravahemmet komrne

i åtnjutande av statsbidrag ur anslaget men ville ifrågasätta, huruvida det

icke kunde anses lämpligt att, innan anstalter vidtoges för beredande av

statsbidrag till hemmet, en utredning företoges rörande karaktären och omfattningen

av verksamheten vid den kategori av barnhem, som Gravahemmet

tillhörde.

Beträffande Gravahemmets art har yttrande avgivits av svenska fattigvårds-

och bamavårdsförbundet. Av detta ganska omfattande yttrande,

som utarbetats av styrelsen för förbundets avdelning för barnavård, inhämtas

bland annat, att blott fyra barnhem för svårplacerade barn funnes,

nämligen Gravahemmet, Löfvingstorps barnhem i Jönköping, Nora barnhem

och barnhemmet Nyhem i Höör. Sistnämnda hem åtnjöte statsbidrag

till avlönande av lärare. Hem för svårplacerade barn borde icke upprättas

med mindre antingen barnen kunde mottagas till undervisning i någon närbelägen

skola, där hjälpskola med olika avdelningar funnes inrättad, eller

inom hemmet anordnades sådan hjälpskola. Barnen borde vid undervisningen

uppdelas i smärre grupper och ibland få individuell undervisning.

Den föreslagna anordningen vid Gravahemmet, där en lärare skulle undervisa

ett 15-tal barn, kunde blott försvaras såsom ett provisorium. Det vore

måhända bättre, om ett fåtal större hem för svårplacerade barn inrättades

än ett flertal små, eftersom undervisningen och vården bleve bättre vid en

stor anstalt.

Det vöre alltså tvivel underkastat, örn Gravahemmet vöre ett steg i rätt

riktning. Genom detta initiativ torde dock värdefulla erfarenheter ha vunnits

och ytterligare kunna vinnas, varjämte hemmet utan tvekan fullgjorde

en viktig uppgift. Avdelningsstyrelsen ville därför tillstyrka, att statsbidrag

utginge för avlönande av den föreslagna lärarpersonalen vid Gravahemmet,

men ville samtidigt understryka, att detta icke innebure ett ställningstagande

beträffande frågan om det lämpliga anordnandet av barnhem för

svårplacerade barn.

Vid anmälan av frågan i propositionen 1940: 155 till lagtima riksdagen

ansåg jag mig av statsfinansiella skäl ej kunna tillstyrka statsbidrag till

avlönande av lärare vid andra barnhem än sådana, som enligt gällande

grunder kunde erhålla statsbidrag för ändamålet. Häremot framställde riksdagen

icke någon erinran.

Frågan örn undervisningen av barnen i Gravahemmet har därefter tillspetsats

genom att Forshaga skoldistrikt den 18 juni 1940 beslutat att icke

mottaga barnen i distriktets folkskolor. Till följd härav Ilar förbundet gjort

förnyade framställningar örn understöd för anställande av en lärare vid

hemmet. Genom beslut den 4 oktober 1940 har Kungl. Majit på grund

härav beviljat förbundet understöd ur allmänna arvsfonden till avlönande

av en lärare vid hemmet under läsåret 1940/41 med 4,000 kronor. I samband

därmed har Kungl. Majit uppdragit åt skolöverstyrelsen att inkomma

s. 102 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

102 Kungl. May.ts proposition Nr 176.

med redogörelse för resultatet av undervisningen vid hemmet och förslag

till ordnande av undervisningen därstädes från och med nästa läsår, därvid

överstyrelsen hade att beakta vad i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets

yttrande anförts.

Såsom av redogörelsen i det föregående framgår, är svenska fattigvårdsoch

barnavårdsförbundet tveksamt i fråga örn lämpligheten av att vid barnhemmet

i Grava socken för svårplacerbara barn anordna sluten skolundervisning.

Jag anser mig kunna ansluta mig till förbundets synpunkter.

Enligt min mening kan det med fog ifrågasättas, om det icke ur

undervisnings- och uppfostringssynpunkt är lämpligare att vid undervisningen,

i syfte att bryta barnens isolering, sammanföra barn tillhörande

denna kategori med andra barn i stället för att bereda dem särskild undervisning

inom barnhemmet. Å andra sidan inser jag väl de betänkligheter,

som från skoldistriktets sida möta mot att undervisa barnhemmets barn

tillsammans med skoldistriktets egna lärjungar. Inom Forshaga skoldistrikt

är hjälpklassundervisning icke anordnad, och lärjungarna från barnhemmet

måste därför mottagas i den vanliga folkskolan. Det hade utan tvivel varit

önskvärt, örn dessa synpunkter kunnat beaktas vid hemmets planläggande

och örn det därför förlagts till ett skoldistrikt, som varit i stånd att i hjälpklasser

mottaga barnhemmets skyddslingar.

Vid de överväganden, som föregått Kungl. Maj:ts beslut den 4 oktober

1940, har med hänsyn härtill även möjligheten av en förflyttning av barnhemmet

till annan plats varit på tal. En sådan förflyttning har emellertid

ansetts icke gärna kunna ske, eftersom barnhemmet, som helt nyligen inrättats

med bidrag ur arvsfonden, i övrigt är väl lämpat för sitt ändamål och

en förflyttning skulle draga relativt stora kostnader.

I det läge, som efter frågans riksdagsbehandling år 1940 uppkom genom

skoldistriktets beslut att från undervisning i distriktet avvisa barnhemmets

lärjungar, befanns det från dessa utgångspunkter lämpligast att försöksvis

med anlitande av arvsfondsmedel anordna undervisning inom barnhemmet

under läsåret 1940/41. Om den undersökning rörande lämpligheten av denna

anordning, som skolöverstyrelsen med beaktande av fattigvårds- och barnavårdsförbundets

utlåtande och givetvis även av erfarenheterna från undervisningen

i den med detta barnhem jämförbara anstalten Nyhem som

nämnts har att företaga, ger till resultat, att sluten undervisning är tillrådlig,

synes hinder icke böra möta att medgiva barnhemmet rätt till bidrag

ur förevarande anslag till avlönande av extra ordinarie lärare. Det torde få

ankomma på Kungl. Majit att framdeles, när undersökningsresultatet föreligger,

meddela det beslut i ämnet, som undersökningen föranleder.

Anslaget torde — jämväl om Gravahemmet skulle tillerkännas rätt till

bidrag ur anslaget — kunna i enlighet med skolöverstyrelsens beräkningar

för nästa budgetår bestämmas till 280,000 kronor.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Majda proposition Nr 176.

Anslagsbelastningen i övrigt påverkas av en sänkning av procentavdraget

vid slutlig statsbidragsrekvisition och av den ifrågasatta höjningen av

bostadsersättningsbeloppen (jfr det föregående). Med hänsyn härtill torde,

med utgångspunkt i övrigt från skolöverstyrelsens beräkningar, anslaget

för nästa budgetår böra uppföras med 275,000 kronor.

5. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning

åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor

vid skolhem och arbetsstngor.

Ifrågavarande bidrag utgår enligt i huvudsak samma grunder som gälla

för statsbidrag till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor. Anslaget är

nu uppfört med 330,000 kronor. Skolöverstyrelsen har med hänsyn till det

rörliga tilläggets stegring föreslagit en anslagshöjning med 20,000 kronor.

Riksräkenskapsverket har lämnat överstyrelsens anslagsberäkningar utan

erinran.

I skolöverstyrelsens anslagsberäkningar torde endast böra vidtagas de

ändringar, som betingas av en sänkning av procentavdraget vid slutlig

rekvisition av statsbidrag och av den föreslagna höjningen av bostadsersättningsbeloppen.

På grund härav synes förevarande anslag böra för nästa

budgetår uppföras med 345,000 kronor.

6. Förslagsanslaget till Folkskolor ni. in.: Bidrag till

anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn.

a) Anordnande av extra skolskjutsar.

Folkskolans besparingssakkunniga ha i sitt betänkande angående folkskoleväsendets

rationalisering ifrågasatt sådan ändring av nu tillämpad

praxis, att statsbidrag i något större utsträckning skulle kunna utgå för

anordnande av extra skolskjutsar. Av betänkandet inhämtas i detta hänseende

bland annat följande:

I många fall, då en skola nedlades och barnen å såväl folk- som småskolestadiet

överfördes till en närliggande skola, uppkomme vissa olägenheter

på grund därav, att de dagliga undervisningstiderna för folk- och småskolans

lärjungar icke sammanfölle. Örn exempelvis den mottagande skolan

vore anordnad enligt Aa-formen, utgjorde den dagliga undervisningstiden

vanligen för första klassen fyra timmar och för andra klassen under fyra

veckodagar fyra timmar och två dagar i veckan fem timmar. Antalet lektioner

å folkskolestadiet uppginge i regel till fem samtliga dagar i veckan.

Örn i dylika fall samma skjuts skulle användas av alla barnen till och från

skolan, måste småskolebarnen tillbringa en extra timme i skolan i väntan

på de äldre barnen, första klassen alla och andra klassen flertalet dagar i

veckan. Överfördes barnen till skolor av B-form, inträffade liknande förhållande,

ehuru den dagliga väntetiden där komme att få en något mindre

Departe
mentschefen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

omfattning. I regel vöre slöjdundervisning anordnad för folkskolans lärjungar

i den skola, till vilken barnen hänvisades. Denna undervisning

påginge oftast två dagar i veckan, två timmar varje dag, och vore förlagd

till eftermiddagarna. Småskolebarnens väntetid i skolan de dagar, slöjdundervisningen

påginge, kunde sålunda komma att uppgå till omkring

tre timmar, eller, örn en halvtimmes middagsrast inräknades, till över tre

timmar. Den av sistnämnda anledning förorsakade väntetiden kunde visserligen

bortfalla, örn folkskolebarnen från den indragna skolan ej deltoge

i slöjdundervisningen. Ofta hade dessa barn tidigare åtnjutit sådan undervisning

och önskade fortsätta därmed, och det syntes också mindre tillfredsställande,

att de skulle hindras från deltagande i slöjdundervisningen.

Nämnda olägenheter torde icke kunna helt undvikas på annat sätt än

genom anordnande av extraskjutsar från skolan för såväl småskolans elever

som för de barn, vilka deltoge i slöjdundervisningen. Dessa skjutsar

vore då erforderliga alla dagar i veckan. Möjligen kunde genom en ändrad

arbetsordning antalet väntetimmar och därmed också extraskjutsarnas antal

nedbringas. En dylik ändring kunde emellertid medföra, att antalet lektionstimmar

för småskolans samtliga barn, sålunda även för dem, vilka

eljest ej vore berörda av centraliseringen, under flertalet dagar i veckan

mäste ökas från fyra till fem, vilket för barn å detta åldersstadium vore

mindre tillfredsställande.

Även av andra anledningar torde i vissa fall behov av extraskjutsar

kunna uppkomma.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat syntes statsbidrag för extraskjutsar

endast undantagsvis beviljas. De sakkunniga ansåge sig böra ifrågasätta,

huruvida icke skäl kunde anses föreligga för en sådan ändring av denna

praxis, att statsbidrag i något större utsträckning kunde utgå för anordnande

av dylika extraskjutsar och då främst för att möjliggöra folkskolebarnens

deltagande i slöjdundervisningen. Självfallet borde så långt ske

kunde anordningar vidtagas i syfte att nedbringa antalet sådana skjutsar.

Förhållandena på landsbygden syntes tyvärr utveckla sig därhän, att allt

flera skolor måste indragas och skolskjutsar anordnas. I övervägande antalet

fall skedde detta i besparingssyfte. Det syntes då rimligt, att dessa

anordningar, vilka ofta vore en förutsättning för att en mera ekonomisk

organisation av skolväsendet inom ett distrikt skulle kunna genomföras,

bleve sådana, att såväl barnens som hemmens berättigade intressen tillgodosåges,

och att inga ur undervisningssynpunkt och för barnen mindre

tillfredsställande åtgärder framtvingades beträffande den skola, till vilken

den indragna skolans barn hänvisades. Det torde eljest kunna befaras, att

åtgärder för skolindragningar i sådana fall, som här blivit berörda, bomme

att möta starkt motstånd, som försvårade organisationsarbetet.

Då det icke syntes böra ankomma på de sakkunniga att framlägga förslag

i berörda syfte, hade de sakkunniga icke funnit sig böra närmare

ingå på frågan om de ökade kostnader, som härigenom uppkomme. Det

torde emellertid på goda grunder kunna antagas, att merkostnaderna för

ifrågavarande skjutsanordningar, även om statsbidrag utginge i något ökad

omfattning, icke bomme att uppgå till mera betydande belopp jämfört

med kostnaderna för det hela.

Åt denna fråga har ett stort antal folkskolinspektörer ägnat särskild uppmärksamhet.

Flera inspektörer ha instämt i de sakkunnigas förordande av

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

en mera allmänt tillämpad praxis beträffande anordnandet av extraskjutsar,

men somliga ha samtidigt framhållit, att tillämpningen måste komma

att ställa sig dyr, till och med mycket dyr. Ungefär lika många folkskolinspektörer

ha avstyrkt tanken, att staten skulle ikläda sig ökade kostnader

för detta ändamål. Det har påpekats som ett ganska vanligt förhållande,

att småskolebarnen, även där inga skolskjutsar äro anordnade, invänta

avslutningen av folkskolans läsdag för att få sällskap med de äldre

barnen på hemvägen. Flera folkskolinspektörer ha förordat femdagarsläsning

i småskolan med därav följande fem timmars undervisning per

dag som ett medel, varigenom extraskjutsar gjordes onödiga. Dylik anordning

förekomme redan nu mångenstädes. Örn sista timmen på dagen ansloges

till lättare övningar, bleve olägenheten ej så stor, i synnerhet om

barnen finge en vilodag mitt i veckan. Ett par folkskolinspektörer ha rekommenderat

i stället för femtimmarsläsning en ändrad arbetsordning i

småskolan, åsyftande någon förskjutning av skoldagens början och slut

genom förlängning av rasterna, särskilt frukostrasten o. s. v.

Skolöverstyrelsen har ansett sig icke kunna för närvarande förorda någon

ändring i den praxis, som hittills följts. Överstyrelsen anför bland annat:

Extra skolskjutsar vore otvivelaktigt det lämpligaste och effektivaste

medlet att avhjälpa de påtalade olägenheterna. En begynnande praxis med

statsbidrag till dylika extraskjutsar skulle emellertid inom kort medföra

en högst väsentlig höjning av anslaget för skolskjutsändamål till men för

de besparingssträvanden, som åtminstone för närvarande vore särskilt

aktuella. De medel att undvika dessa extraskjutsar, som flera folkskolinspektörer

förordat, och vilka för övrigt även de sakkunniga antytt, förefölle

måhända ur viss synpunkt betänkliga, då det nämligen skulle bli fråga

örn en utökning av de minsta barnens läsdag från de normala fyra timmarna

till fem. Om denna utökning skedde på ett klokt sätt med förläggning av

sådana ämnen som sång, teckning, gymnastik med lek eller till och med

vissa arbetsövningar till dagens sista lektion, kunde dock överstyrelsen för

sin del icke beteckna anordningen såsom pedagogiskt förkastlig, särskilt

som den skulle vara förbunden med en lovdag i veckan. Men även örn

fyratimmarsläsning under sex dagar i veckan tillämpades, torde helt visst

läsdagen kunna, såsom i vissa yttranden framhållits, genom rasternas förlängning

ordnas på sådant sätt, att varken väntetid eller överansträngning

behövde ifrågakomma.

Med hänsyn härtill ansåge sig överstyrelsen åtminstone icke för närvarande

kunna förorda någon ändring i den praxis, som hittills följts i fråga

örn beviljandet av statsbidrag till skolskjutsar.

Statskontoret har icke framställt någon erinran mot vad de sakkunniga

anfört.

Av domkapitlen ha endast tre särskilt uttalat sig i denna fråga. Domkapitlet

i Västerås har yttrat, att större hänsyn måste tagas till barnens

välbefinnande och att därför, örn någon annan anordning ej vore möjlig,

särskilda skolskjutsar borde anordnas för småskolebarnens hemresa, särskilt

slöjddagarna. Andra dagar kunde deras frukostrast göras längre och

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

en halvtimme användas till genomgång av följande dags hemuppgifter

under vederbörande lärarinnas tillsyn. Domkapitlet i Karlstad har tillstyrkt

de sakkunnigas förslag. Domkapitlet i Luleå har framhållit, att

den nuvarande ordningen medförde hälsorisker och sedliga vådor för barnen.

Av de över sakkunnigutlåtandet hörda lärarsammanslutningarna har

särskilt uttalande beträffande anordnande av extraskjutsar gjorts endast av

Sveriges folkskollärarförbund, som ur hygieniska synpunkter yttrat sig

rörande skolskjutssystemet och därför med tillfredsställelse hälsat de sakkunnigas

förslag.

b) Ändrade statsbidragsgrnnder.

Såsom av propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag framgår,

hade folkskolans besparingssakkunniga framlagt förslag om att för förbilligande

av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet statsbidrag

skulle få utgå för färd med fordon, som lärjunge själv framför. Med

hänsyn till de anmärkningar mot förslaget, som framställdes i några däröver

avgivna utlåtanden, uttalades i propositionen, att ytterligare utredning

i ämnet vore erforderlig. Riksdagen (skrivelse nr 216) fann icke anledning

till erinran häremot och yttrade, att vid utredningen uppmärksamhet

även borde ägnas frågan, huruvida icke sådant bidrag i viss utsträckning

vore tänkbart jämväl beträffande den egentliga folkskolan.

I skrivelse den 30 januari 1941 ha folkskolans besparingssakkunniga

framlagt utredning rörande dessa frågor. De sakkunniga ha framfört betänkligheter

mot en tillämpning av anordningen i folkskolan. Innan särskilda

åtgärder i sådant syfte vidtoges, borde erfarenheter vinnas beträffande

systemets tillämpning i fortsättningsskolan. Emellertid funnes enstaka

fall, då det vore önskvärt, att bidrag kunde utgå. I dessa fall kunde

enligt de sakkunnigas mening bidrag utgå redan enligt nuvarande bestämmelser

i kungörelsen 1935: 449. Av utredningen i vad den avser folkskolan

inhämtas:

Av uttalanden, som de sakkunniga inhämtat från vissa av statens folkskolinspektörer,

framginge, att en nära nog enhällig mening rådde därom,

att, vad anginge fortsättningsskolan, statsbidrag borde utgå jämväl för

färd med fordon, som framfördes av barnen själva, medan däremot skilda

meningar gjorde sig gällande rörande lämpligheten av en dylik anordning

vad beträffade den egentliga folkskolan. Att småskolans elever kunde lämnas

helt ur räkningen, torde få anses självfallet.

De sakkunniga ville för egen del fastslå, att de förhållanden, som vid bedömandet

av denna fråga måste främst beaktas, vöre mycket olikartade beträffande

folkskolan och fortsättningsskolan. Under det att fortsättningsskolans

lärjungar i allmänhet vore i åldern 13—15 år, hade man i den egentliga

folkskolan att räkna med barn i åldersklasserna 9—14 år. Den årliga

lästiden i fortsättningsskolan omfattade för varje lärjunge i regel sex vec
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

kor, undantagsvis ytterligare en eller annan vecka, medan undervisningen

i folkskolan påginge 34 1/2—39 veckor om året. I den mån färd med eget

fordon kunde för barnen anses vara ansträngande — vid längre färder och

under ogynnsamma förhållanden kunde detta vara fallet — komme främst

folkskolebarnen att drabbas därav. Fortsättningsskolans kurser — särskilt

de för flickorna anordnade — vore icke sällan förlagda till vår-, sommareller

höstmånaderna, då även en längre färd med exempelvis cykel till och

från skolan kunde ske utan fara för överansträngning och utan några risker

för barnens hälsa. De sakkunniga ansåge nämligen, att färdsätt, varom nu

vöre fråga, främst borde komma till användning vid sådana kurser, som

anordnades under ovan angivna tider på året, ehuru det icke kunde anses

vara uteslutet, att, åtminstone i vissa delar av landet, anordningen kunde

tillämpas även i fråga örn kurser, förlagda till andra tider av året.

Av det anförda torde framgå, att de sakkunniga hyste vissa betänkligheter

mot att förslaget örn statsbidrag för färd med av barnen själva framförda

fordon skulle utvidgas till att avse även den egentliga folkskolan.

Innan särskilda åtgärder i sådant syfte vidtoges, borde erfarenhet vinnas

rörande det föreslagna bidragssystemets tillämpning beträffande fortsättningsskolan.

Anordningen kunde i varje fall tillämpas endast i en mycket

begränsad omfattning i folkskolan.

Av utredningen syntes emellertid framgå, att det funnes enstaka fall,

där det skulle vara önskvärt, att bidrag kunde utgå, då barn i folkskolan

använde sig av dylikt färdsätt. Vid övervägandet av detta spörsmål hade

de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att sådant bidrag skulle

kunna beviljas med stöd av nuvarande bestämmelser angående statsbidrag

för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn. Ifrågavarande bestämmelser

återfunnes i kungörelsen 1935: 449, med däri senare vidtagna ändringar.

Enligt § 1 mom. 3 sagda kungörelse finge statsbidrag utgå för

barns befordran såväl till som från skola med järnväg, motorfordon, hästskjuts,

båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel. Och i andra stycket

samma moment hette det, att statsbidrag icke finge utgå för skjuts med

fordon, som framfördes av barnen själva, i annan mån än som skäligt

bidrag till bestridande av med sådan färd förenade verkliga utgifter. Här

uppkomme osökt den frågan, vilka fall som åsyftades i sistberörda bestämmelse.

Då kungörelsen främst avsåge statsbidrag till skolskjutsar för folkskolans

lärjungar, måste såväl automobil som motorcykel lämnas ur räkningen

och till synes även motorbåt. Av andra fortskaffningsmedel, som

för ifrågavarande ändamål kunde betecknas som lämpliga och som kunde

framföras av barnen själva, syntes endast roddbåt, cykel, skidor eller sparkstötting

kunna ifrågakomma. Att dessa fortskaffningsmedel i vissa fall

vore att anse som lämpliga torde ej kunna bestridas. Frågan bleve då, örn

några utgifter kunde uppkomma vid sådant färdsätt. Därest skoldistrikt

eller målsman för ifrågavarande ändamål anskaffade fordon av nämnda

slag, kunde det väl sägas, att så bleve fallet. Vad särskilt färd med cykel

beträffade, torde kunna göras gällande, att underhåll och slitage av fordonet

medförde vissa utgifter, till vilkas bestridande .skäligt bidrag syntes

kunna utgå.

Med det anförda hade de sakkunniga velat giva uttryck åt den meningen,

att nuvarande bestämmelser angående statsbidrag för anordnande

av skolskjutsar med den av de sakkunniga angivna tolkningen syntes kunna

möjliggöra utgående av bidrag även för skjuts med fordon, som framfördes

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

av barnen själva. Beviljades dylikt bidrag, tillkomme det vederbörande

länsstyrelse att pröva skäligheten av bidragets storlek. Med hänsyn till att

bidrag, vad anginge folkskolan, för varje lärjunge i regel komme att utgå

under hela läsåret, syntes detsamma böra utgå med ett i förhållande till

motsvarande bidrag för fortsättningsskolan reducerat belopp.

Skolöverstyrelsen har förklarat sig icke kunna dela de sakkunnigas mening,

att statsbidrag i här ifrågavarande fall skulle kunna utgå enligt kungörelsen

1935:449.

Enligt de sakkunnigas tolkning skulle alltså i realiteten varje av barn

framfört fordon kunna inbegripas bland dem, till vilkas användning vid

färd till eller från skolan statsbidrag skulle kunna erhållas. Vöre detta riktigt,

funnes dock ingen anledning, varför det icke skulle direkt utsagts i

författningen. Det torde emellertid finnas en annan förklaring. Som bekant

vöre ingen åldersgräns bestämd för rätten att framföra motorbåt, som ej

ginge i trafik. Det torde ha funnits fall, då barnen själva — det borde

observeras, att bestämmelserna i denna kungörelse hade avseende jämväl

på fortsättningsskolans elever — kunnat använda sig av dylikt trafikmedel

för besök i skolan, vilket givetvis medfört samma »verkliga kostnader»

för bensin- och oljeförbrukning, som om en särskild förare lett färden.

För att möjliggöra statsbidrag i sådana fall torde bestämmelsen fått

sin nuvarande lydelse. Överstyrelsen kunde därför icke dela de sakkunnigas

mening, att bestämmelsen skulle innebära ett allmänt möjliggörande

av statsbidrag till skjuts med fordon, som framfördes av barnen själva.

En tolkning av detta slag hade i regel icke heller från skoldistriktens sida

ifrågasatts. År 1936 hade emellertid en skolstyrelse hos skolöverstyrelsen

anhållit, att statsbidrag jämlikt kungörelsen finge utgå som skäligt bidrag

till målsmans utgifter för cyklar och skidor åt barn för färd till och från

skolan. Sedan överstyrelsen avslagit denna framställning, hade anförts

underdåniga besvär, vilka resulterat i att Kungl. Majit genom utslag den

16 mars 1937 (regeringsrättens årsbok 1937: ref. 21) ej funnit skäl göra

ändring i överstyrelsens beslut.

Riksräkenskapsverket har beträffande frågan örn statsbidrag för färd

med fordon, som framföras av barnen själva, anslutit sig till de sakkunnigas

uppfattning, att erfarenhet först borde vinnas rörande bidragssystemets

tillämpning i fortsättningsskolan, innan detsamma utsträcktes till andra

skolformer. Vidare har ämbetsverket i likhet med statskontoret erinrat örn

nämnda regeringsrättsutslag.

c) Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar.

Under nedannämnda budgetår har detta anslag uppförts med följande

belopp:

1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41

200,000 450,000 600,000 925,000 1,300,000

Stegringen i anslagsbehovet har väsentligen vållats av de inom folkskoleväsendet

vidtagna rationaliseringsåtgärderna. Såsom framgår av anslagsfrågans

behandling år 1940, ha vissa åtgärder i besparingssyfte fun
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

nits påkallade. Bland annat har föreskrivits, att anbud å skjutsning skola

infordras genom kungörelse. Verkningarna av dessa åtgärder komma på

grund av gällande statsbidragsbestämmelser att visa sig först under budgetåret

1941/42.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att anslaget för nästa budgetår måtte

höjas med 922,000 kronor till 2,222,000 kronor.

Skjutskostnaderna komme att väsentligt stegras på grund av ökade bensin-

och oljepriser. Mycket bekymmersamt vore, att bensin icke kunde erhållas

för skolskjutsar. Härigenom sattes vidtagna rationaliserings- och besparingsåtgärder

inom folkskoleväsendet i fara. Det vore icke möjligt att

bedöma, i vilken utsträckning ersättningsbränsle kunde komma till användning.

I en del fall kunde hästskjuts och inackordering tillgripas. Sannolikt

måste dock tillfälliga skolor i många fall anordnas och ökat antal lärare

anställas.

I första hand ålåge det de lokala myndigheterna att i samråd med vederbörande

folkskolinspektör vidtaga de åtgärder, som påkallades av de

ändrade förhållandena. Man kunde dock antaga, att belastningen av förevarande

anslag komme att minskas, medan kostnaderna för inackordering

och lärarlöner komme att ökas. Förändringarna under läsåret 1940/41 komme

på grund av rekvisitionsbestämmelsema att inverka på anslaget för

budgetåret 1941/42.

Under de senaste budgetåren hade de belopp, som enligt folkskolinspektörernas

uppgifter rekvirerats för skolskjutsar, samt anslagsbelastningen enligt

budgetredovisningarna utgjort:

Rekvirerade statsbidrag för

skolskjutsar, anordnade under

nedanstående budgetår

Anslagsbelastningen

Budgetår

Belopp

Budgetår

Belopp

1935/36 ....

408,933

1936/37 ....

428,434

1936/37 ....

544,000

1937/38 ....

558,781

1937/38 ....

781,423

1938/39 ....

798,176

1938/39 ....

1,176,765

1939/40 ....

1,201,398

1939/40 ....

1,712,303

1940/41 ....

Med ledning av de föreliggande siffrorna beräknade överstyrelsen, att

belastningen å det för budgetåret 1940/41 anvisade anslaget komme att

röra sig omkring ett belopp av 1,750,000 kronor.

För budgetåret 1940/41 hade överstyrelsen i oktober 1940 medgivit utgående

av statsbidrag till nya skolskjutsar, som sammanlagt beräknats

kosta omkring 575,000 kronor. Dessutom hade till överstyrelsen inkommit

ännu ej avgjorda ansökningar, avseende skolskjutsar för en sammanlagd

kostnad av omkring 15,000 kronor. Under förutsättning att sistnämnda ansökningar

komme att bifallas, skulle alltså för budgetåret 1940/41 tillkomma

nya skolskjutsar för en sammanlagd kostnad av omkring 590,000 kronor,

för vilka skulle krävas statsbidrag med omkring 472,000 kronor, till

största delen belastande anslaget för budgetåret 1941/42. Om samtliga

under budgetåret 1939/40 anordnade skjutsar skulle fortsättas under bud
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

110 Kungl. Maj:ts proposition N? 176.

getåret 1940/41 med oförändrade kostnader och samtliga för sistnämnda

budgetår hittills beviljade eller begärda nya skjutsar skulle komma till

stånd för de i ansökningarna angivna kostnaderna, skulle alltså medelsbehovet

för budgetåret 1941/42 kunna beräknas till (1,750,000 -f- 472,000 =)

2,222,000 kronor.

Emellertid påverkades medelsbehovet av flera faktorer, vilkas inverkan

överstyrelsen i nuvarande stund saknade möjlighet att med någon säkerhet

uppskatta. Sannolikt inkomme ytterligare ett icke obetydligt antal ansökningar

för budgetåret 1940/41. På grund av stegrade driftkostnader för

motorfordon måste man vidare räkna med en avsevärd fördyring av flertalet

skolskjutsar. Å andra sidan minskades medelsåtgången till följd därav,

att ett antal tidigare inrättade eller planerade nya skjutsar på grund av

bensinrestriktionerna eller av andra anledningar icke komme till stånd under

innevarande budgetår.

Med hänsyn till anförda omständigheter ansåge sig överstyrelsen böra

anhålla, att anslaget måtte höjas med 922,000 kronor till 2,222,000 kronor.

Statskontoret, som icke kunnat erhålla ens några approximativa siffror

beträffande den omfattning, i vilken planerade skolskjutsar inställts, har

funnit det i hög grad tveksamt, om härav föranledd minskning i medelsbehovet

kunde beräknas uppnå sådan storlek, att den skulle uppväga dels

kostnaderna för skolskjutsar, beträffande vilka ansökningar ännu icke inkommit,

dels ock ökningen av skjutskostnaderna. Icke ens örn hänsyn toges

till de besparingsåtgärder, som numera genomförts på ifrågavarande område,

torde en dylik balans kunna förväntas. Med beaktande av föreliggande

uppgifter holle statskontoret fördenskull före, att det äskade anslagsbeloppet

icke komme att visa sig tillräckligt. Svårigheterna att i rådande

läge bedöma de skilda på anslagsbelastningen inverkande omständigheterna

hade emellertid avhållit statskontoret att framställa förslag beträffande

storleken av det behövliga beloppet.

Såsom av utredningen framgår, möta vid anordnandet av skolskjutsar

vissa svårigheter på grund därav, att de dagliga undervisningstiderna för

folk- och småskolans lärjungar icke sammanfalla. I de fall, då småskolans

barn använda sig av samma skolskjuts som folkskolans, måste skolskjutsarna

anpassas efter de barn, som ha den längre undervisningstiden, d. v. s.

folkskolans, vilket medför, att småskolebarnen ej sällan måste tillbringa

extra timmar i skolan i väntan på att undervisningen för folkskolans barn

skall avslutas. Dessa olägenheter ökas givetvis i den mån ytterligare skolor

indragas på grund av rationaliseringsåtgärderna och barnen överföras

till andra skolor på sådant avstånd från hemmen, att skolskjutsar måste

anlitas.

Jag delar de sakkunnigas mening, att såväl barnens som hemmens berättigade

intressen måste tillgodoses vid rationaliseringsåtgärdernas genomförande,

och finner det på grund härav angeläget, att sådana åtgärder vidtagas,

att allvarligare olägenheter av nyssnämnd art icke skola behöva upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

komma. Såsom utredningen i ämnet utvisar, saknas icke möjligheter

att exempelvis genom en ändrad disposition av undervisningstiden komma

till rätta med problemet utan att därigenom skolarbetets anordning

skall behöva ge anledning till erinringar. Jag förutsätter, att från folkskolinspektörernas

och skolöverstyrelsens sida vidtagas de åtgärder i detta

syfte, som kunna befinnas erforderliga. Skulle det visa sig, att dessa åtgärder

icke äro tillräckliga, bör enligt min mening de sakkunnigas förslag

om anvisande av statsbidrag i vidgad utsträckning till anordnande av extraskjutsar

genomföras i den omfattning, som prövas nödvändig. Det torde

böra ankomma på skolöverstyrelsen att, örn så erfordras, framlägga förslag

i ämnet, vilket i så fall bör åtföljas av beräkningar rörande de merkostnader

för det allmänna, som uppkomma genom extraskjutsarna.

Såsom av det följande framgår, kan jag för fortsättningsskolans del icke

tillstyrka sådana ändringar i gällande grunder för statsbidrag till skolskjutsar,

att statsbidrag kan utgå även för färd med fordon, som lärjunge

själv framför. Jag kan i konsekvens härmed icke heller ifrågasätta statsbidrag

i dessa fall för folkskolans del. Jag ansluter mig till de hörda

myndigheternas uppfattning, att de nuvarande bestämmelserna i kungörelsen

1935: 449 icke avse färd med cykel eller annat fortskaffningsmedel,

varom här är fråga.

Vad beträffar anslagsbehovet för nästa budgetår, vill jag framhålla, att

motorbränslerestriktionerna uppenbarligen i viss utsträckning minskat

möjligheterna att genom skolskjutsar förbilliga och förbättra skolväsendet.

Av allt att döma användes fortfarande icke ersättningsbränsle i sådan omfattning,

att skolskjutsar kunna i oförminskad omfattning upprätthållas.

Det är emellertid att antaga, att de nuvarande svårigheterna skola vara

av övergående natur och att under mellantiden de av skolöverstyrelsen angivna

tillfälliga åtgärderna skola visa sig tillfyllest. Det icke ringa statsekonomiska

intresse, som är knutet vid skolskjutsinstitutionen, gör det till

ett angeläget önskemål, att denna kan upprätthållas i största möjliga utsträckning.

Under nuvarande förhållanden är det givetvis vanskligt att bedöma

storleken av det för nästa budgetår erforderliga anslagsbeloppet. De år

1940 beslutade besparingsåtgärderna torde knappast komma att mer avsevärt

nedbringa medelsåtgången. Jag finner mig kunna godtaga skolöverstyrelsens

beräkningar och vill således tillstyrka, att anslaget för nästa

budgetår uppföres med det av överstyrelsen föreslagna beloppet, avrundat

till 2,200,000 kronor, vilket innebär en ökning med 900,000 kronor.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. May.ts proposition Nr 176.

7. Reservationsanslag till Folkskolor m. m.: Bidrag till

skolhemsbyggnader och deras inredning.

Såsom av det föregående framgår, torde till detta ändamål böra på tillläggsstat

II till riksstaten för innevarande budgetår anvisas ett reservationsanslag

av 800,000 kronor.

8. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till

avlöning åt lärare.

a) Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar.

Detta anslag var för budgetåren 1937/38, 1938/39 och 1939/40 uppfört

med respektive 5,250,000, 5,000,000 och 4,825,000 kronor. Anslagsminskningen

har huvudsakligen berott på den fortgående centraliseringen av fortsättningsskolväsendet

samt övergång från tvåårig till ettårig fortsättningsskola

i samband med införande av sjunde skolår. För innevarande budgetår

är anslaget uppfört med 4,050,000 kronor.

Från och med budgetåret 1940/41 gälla vissa särskilda centraliseringsoch

besparingsbestämmelser beträffande statsbidrag till fortsättningsskolväsendet

(kungörelserna 1940:457—459). Sålunda ha statsmyndigheterna

tillagts befogenhet att även mot skoldistrikts bestridande fastställa sådan

organisation av fortsättningsskolväsendet, som förutsätter anordnande av

skolskjutsar eller inackordering av skolbarn. Särskilda bestämmelser ha

meddelats örn fortsättningsskolpliktigt barns undervisning i annat skoldistrikt

än det, lärjungen tillhör, och om antalet elever i läraravdelning.

Resekostnads- och traktamentsersättning till ambulerande lärare har maximerats

till i allmänhet 25 kronor. Ifrågavarande centraliserings- och besparingsåtgärder

ha föranlett minskning av anslaget till bidrag till avlöning

åt fortsättningsskollärare med 450,000 kronor och ökning av anslaget till

bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet med 130,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att anslaget till bidrag till avlöning åt

lärare vid fortsättningsskolor måtte för nästa budgetår sänkas med 50,000

kronor till 4,000,000 kronor.

Beträffande den verkliga medelsåtgången under budgetåret 1939/40 hade

överstyrelsen inhämtat uppgifter från folkskolinspektörema, varav framginge,

att statsbidrag under sagda budgetår utgått med 4,226,282 kronor.

Enär den besparing, som genom ovan nämnda föreskrifter beräknats uppkomma

under nu löpande budgetår, torde få betraktas som en engångsvinst,

som visserligen kvarstode även i fortsättningen men icke ytterligare

ökades år efter år, syntes anslagets fortsatta reducering böra beräknas med

en viss försiktighet och huvudsakligen blott med hänsyn till de möjligheter

till centralisering, vilka erbjöde sig genom den allmänna nedgången i fortsättningsskolans

elevantal.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 176.

113

b) liönefUrbättring åt lärarinnor i hushållsgöromål.

Enligt § 1 kungörelsen den 30 december 1932 (nr 587) om avlöning åt

lärare vid fortsättningsskolan samt statsbidrag till sådan avlöning skall

arvodet till lärare i fortsättningsskola utgöra minst 2 kronor 50 öre för

undervisningstimme, dock att arvodet för undervisning i manlig eller kvinnlig

slöjd skall utgöra minst 1 krona 75 öre samt arvodet för undervisning i

hushållsgöromål minst 2 kronor ävensom att för undervisning i ämnet

arbetskunskap, i den mån undervisning i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål

ej ingår däri, till lärare, som förklarats därtill berättigad, arvodet skall utgå

med minst 3 kronor för undervisningstimme (jfr kungörelsen 1936:435).

För lärare i ersättningsskola motsvaras de två förstnämnda beloppen av

respektive 1 krona 50 öre och 1 krona 25 öre. Ersättning till lärare kan

också bestämmas i form av årsavlöning, reglerad för delaktighet i statens

pensionsanstalt. Ambulerande lärare vid fortsättningsskola äger rätt till viss

ersättning för av tjänsten föranledda resor. Enligt § 3 nämnda kungörelse

skall statsbidrag till avlönande av lärare utgå med belopp, motsvarande

minimiarvodena jämte i förekommande fall till lärare med reglerad årsavlöning

utgående ålderstillägg.

Minimiarvodet för lärarinna i hushållsgöromål har — frånsett en tillfällig

höjning till 2 kronor 40 öre under tiden den 1 juli 1921-den 30 juni 1924

— varit oförändrat alltsedan år 1920. Lärarinnorna i hushållsgöromål ha

icke heller kommit i åtnjutande av dyrtidstillägg eller annan löneförbättring.

Framställning har därför i olika sammanhang gjorts om förbättrande

av deras löneförhållanden. Sålunda anhöll 1938 års riksdag om utredning

rörande ordnandet av skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna anställnings-,

bostads-, löne- och pensionsförhållanden.

I skrivelse den 26 juli 1938 framlade skolöverstyrelsen förslag om införande

av obligatorisk undervisning i hushållsgöromål i fortsättningsskolan,

innefattande även förslag om lönereglering för lärarinnorna i detta ämne.

Under framhållande att den föreslagna löneregleringen icke kunde komma

till stånd omedelbart anhöll centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnornas

förening, att arvodet till skolkökslärarinnorna måtte, i avvaktan på

löneregleringens genomförande, höjas till 2 kronor 50 öre. I utlåtande häröver

erinrade skolöverstyrelsen, att frågan örn övningslärarnas ställning vid

samtliga statsunderstödda läroanstalter syntes vara avsedd att bli föremål

för särskild sakkunnigutredning, men förklarade sig tillstyrka den provisoriska

löneförbättringen, örn överstyrelsens förslag rörande obligatorisk

undervisning i hushållsgöromål icke kunde genomföras inom den närmaste

framtiden. I propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag uttalades

emellertid, att föreningens framställning under nuvarande förhållanden icke

kunde tillstyrkas.

Bihang till riksdagens protokoll 191*1. 1 sami. Nr 176.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. May.ts proposition Nr 176.

Centralstyrelsen för svenska skolkökslärarinnomas förening har nu anhållit,

att de ifrågavarande skolkökslärarinnorna måtte tillerkännas dyrtidstillägg

enligt samina grunder som gälla för lärarinnor i hushållsgöromål vid

folkskolor. Av framställningen inhämtas:

Centralstyrelsen hade år 1936 verkställt en undersökning rörande medlemmarnas

anställnings-, löne- och pensionsförhållanden. Därvid hade konstaterats,

att ett mycket stort antal skolkökslärarinnor, nära 50 procent av

föreningsmedlemmarna, hade sin verksamhet helt eller delvis förlagd till

fortsättningsskolorna, och att av dessa lärarinnor knappast en tredjedel

innehade reglerade tjänster. Det stora flertalet skolkökslärarinnor vid fortsättningsskolorna

saknade alltså fast anställning och därmed förenade förmåner.

De skolkökslärarinnor, som sålunda vore hänvisade till ambulerande verksamhet,

hade ett synnerligen ansträngande arbete under ovissa förhållanden

vid å skilda orter anordnade kurser.

Avlöningen för en kurs, som i regel omfattade en tid av sex veckor, utgjorde

360 kronor, och då en skolkökslärarinna i medeltal kunde erhålla

tjänstgöring vid fem till sex kurser per år, utgjorde hennes sammanlagda

årsinkomst i bästa fall 2,160 kronor. Även å de reglerade tjänsterna vore

löneförmånerna ofta mycket små. Det funnes sådana tjänster med en lön

av 1,680 eller 1,800 kronor. Dyrtidstillägg förekomme icke och ej heller i

övrigt tillfälliga löneförbättringar. Skoldistrikten hade författningsenligt

icke några skyldigheter mot dessa lärarinnor, ej ens att skaffa dem bostad,

något som för den i en kommun tillfälligt vistande skolkökslärarinnan kunde

medföra betydande olägenheter och kostnader.

Centralstyrelsen erinrade, att skolöverstyrelsens konsulent för husligt

arbete i en reservation till överstyrelsens förslag av den 26 juli 1938 föreslagit,

att i avvaktan på löneregleringens ikraftträdande det till skolkökslärarinnorna

utgående arvodet skulle höjas till 2 kronor 50 öre per undervisningstimme.

De myndigheter och sammanslutningar av olika slag, som

yttrat sig över skolöverstyrelsens förslag, hade alla uttalat sig för en skyndsam

lösning av frågan örn dessa lärarinnornas anställnings- och avlöningsförhållanden.

Skolöverstyrelsen hade i sitt förslag till obligatorisk undervisning i hushållsgöromål

yttrat, att skolkökslärarinnor, som för sin utkomst endast hade

att lita till det avlöningsminimum, som statsbidraget utgjorde, kunde, örn

tjänstgöringen vore knapp, sägas befinna sig i verkligt nödläge. Detta redan

under normala förhållanden rådande nödläge för ifrågavarande lärarinnor

hade givetvis numera ytterligare förvärrats genom de stegrade livsmedelskostnaderna,

för vilka ingen som helst kompensation genom dyrtidstillägg

erhållits. Fortsättningsskolans skolkökslärarinnor torde vara den enda lärargrupp,

som under en tid av över tjugu år (1918—1940) icke erhållit vare

sig löneförbättring eller dyrtidstillägg av något slag. Läget vore nu sådant,

att örn inga åtgärder för förbättring av deras ekonomiska förhållanden vidtoges,

stöde de inför en verklig misär, detta i en tid då skolköksundervisningen

inom fortsättningsskolan vore av större betydelse än någonsin förut.

Dessa lärarinnor gjorde genom sin undervisning en direkt besparande insats,

vars värde för hemmen och landet icke borde underskattas.

Ehuru centralstyrelsen fortfarande ansåge en tillfällig löneförbättring

synnerligen nödvändig, ville centralstyrelsen dock icke under för närvarande

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

rådande förhållanden påyrka en förbättring i denna form utan hemställde,

att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande frågan örn dyrtidstillägg jämväl

till denna, härifrån utestängda lärargrupp.

Skillnaden mellan de löneförmåner, som utginge av statsmedel till lärarinnor

i hushållsgöromål vid folkskolan och vid fortsättningsskolan, framginge

av nedanstående tabell:

Skolform

Grundlön

Kr.

Avlönings-

förbätt-

ring

Kr.

Dyrtids- tillägg

per kurs

(‘ h 1940)

Kr.

Summa

lön

per kurs

Kr.

Övriga i lag stadgade

förmåner

Folkskola..........

Undervisning 34 dagar

= 170 timmar.

255: —

40: —

112: 20

407: 20

Fria måltider i sam- band med undervis- ningen

fri bostad och nödigt

bränsle eller ersätt- ning härför.

Fortsättningsskola.....

Kurs omfattande 170

timmar.

340: - (2 kronor

per timme)

340: -

Då fortsättningsskolan år 1918 startats, hade dess lärarinnor i hushållsgöromål

tillförsäkrats en under dåvarande förhållanden relativt god löneställning,

vilken kunde anses jämställd med den, som tillkom lärarinnorna

i samma ämne vid folkskolan. Sedermera hade för lärarinnorna vid folkskolan

tillkommit såväl avlöningsförbättring som dyrtidstillägg, medan

lärarinnorna vid fortsättningsskolan alltjämt vore hänvisade till samma avlöning

som år 1918.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt föreningens framställning:

Då levnadskostnaderna för närvarande underginge en oavlåtlig stegring,

ansåge sig överstyrelsen böra på nytt understryka det berättigade i att

ifrågavarande lärarinnor erhölle någon förbättring i sina lönevillkor. Den

jämförelse, som gjorts mellan avlöningsförhållandena för skolkökslärarinnor,

vilka hade sin tjänstgöring förlagd till folkskola eller särskild anstalt, och

deni, som tjänstgjorde i fortsättningsskola, ådagalade tydligt nog, att en

ändring måste anses ofrånkomlig.

Förslaget om att löneförbättringen skulle få formen av dyrtidstillägg,

syntes kunna motiveras med att sådant utginge för undervisning i hushållsgöromål

vid folkskola eller särskild anstalt, och att det knappast torde

kunna påvisas något skäl för att det i detta hänseende rådde olikställighet

mellan skolkökslärarinnor i fortsättningsskolan och deras kolleger i folkskolan.

Givetvis kunde det tänkas även andra former för den provisoriska

löneförbättringen, men överstyrelsen funne icke anledning att avstyrka den

form, som centralstyrelsen funnit önskvärd, i synnerhet som den komme att

åtmistone i viss män ansluta sig till de för närvarande fluktuerande levnadskostnaderna.

Statskontoret har funnit en löneförbättring nu knappast vara försvarlig

men har ansett, att en viss förbättring borde åstadkommas genom att

lärarinnorna erhölle fri kost i samband med undervisningen och fri bostad.

Örn en kontant lönehöjning ansåges böra beviljas, borde timarvodet höjas

till 2 kronor 25 öre.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. May.ts ''proposition Nr 176.

Statskontoret ville icke förneka, att särskilt de lärarinnor i hushållsgöromål

vid fortsättningsskolan, vilka vore hänvisade till ambulerande verksamhet

och därför arbetade under mindre gynnsamma förhållanden i lönehänseende,

måste anses missgynnade i förhållande till motsvarande kategori

befattningshavare vid folkskolan. Oaktat vid den lönereglering för lärarinnorna

i hushållsgöromål vid fortsättningsskolan, som beslutats av 1919 års

riksdag (jfr åttonde huvudtiteln, sid. 618), och vilken i sak alltjämt vore

bestående, arvodet till dessa lärarkrafter vid fortsättningsskolan satts

högre än motsvarande arvode vid folkskolan under motivering att »undervisningen

i fortsättningsskolan såsom mera krävande borde betalas något

högre än undervisningen i folkskolan», hade utvecklingen lett därhän, att

dessa lärarkrafter numera vore avsevärt bättre betalda vid folkskolan än

vid fortsättningsskolan. I och för sig syntes därför vissa skäl tala för att

åtgärder vidtoges i syfte att bereda denna kategori av fortsättningsskolans

lärare en förbättring i lönevillkoren.

Emellertid hade en framställning om höjning av arvodet under då rådande

förhållanden avstyrkts i propositionen 1940: 155, vilket uttalande lämnats

utan erinran av riksdagen. Då det statsfinansiella läget härefter icke förbättrats,

torde det knappast vara försvarligt att nu vidtaga åtgärder, som

— i syfte att bereda lärarinnorna i hushållsgöromål vid fortsättningsskolan

en förmånligare löneställning — skulle ställa ökade anspråk på statskassan.

Emellertid torde en viss förbättring i lönevillkoren för dessa lärarinnor

kunna vinnas utan att härigenom merutgifter behövde uppkomma för

statsverket. Enligt statskontorets mening talade nämligen starka skäl för

att dessa lärarinnor — i likhet med vad som vore fallet med motsvarande

lärarinnor vid folkskolan — tillförsäkrades fri kost vid läroanstalten i sammanhang

med de praktiska övningarna i ämnet och därjämte fri bostad

jämte nödigt bränsle eller ersättning härför under tid, då kurserna påginge.

Kostnaden härför borde det ankomma på skoldistrikten att utan bidrag av

statsmedel bestrida.

Därest emellertid dessa lärarinnor, förutom fri kost vid läroanstalten i

samband med undervisningen, skulle anses böra beredas någon förbättring

i de kontanta avlöningsförmånerna, torde detta i vart fall icke böra ske i

form av dyrtidstillägg. Det syntes nämligen olämpligt att vid en tidpunkt,

då åtgärder vidtoges för att i görligaste mån avveckla dyrtidstillägget, utöka

de kategorier befattningshavare, som vöre berättigade till sådant tilllägg.

Härtill komme, att kostnaderna för dyrtidstillägget kunde beräknas

komma att uppgå till över 400,000 kronor om året. En mindre tillfällig höjning

av timarvodet syntes fördenskull vara att föredraga. Därest denna

höjning begränsades till 25 öre för undervisningstimme, varefter timarvodet

skulle komma att uppgå till 2 kronor 25 öre, kunde merkostnaden härför

beräknas komma att uppgå till något mer än 100,000 kronor.

c) Jjöneförbättring för lärare i slöjd och arbetsknnskap.

Slöjd- och yrkeslärarnas riksförbund har hemställt, att dyrtidstillägg

måtte tillerkännas lärare i slöjd och arbetsknnskap i fortsättningsskola. De

nuvarande arvodena hade bestämts med utgångspunkt från att undervisningen

skulle vara en bisyssla. Fortsättningsskolan hade emellertid utvecklats

mot en yrkesbestämd typ med särskilda lärare, för vilka tjänsten enbart

eller tillsammans med annan undervisning utgjorde huvudsaklig sysselsätt
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 176.

ning. För dylika lärare vore arvodena med nuvarande levnadskostnader

otillräckliga. De borde därför erhålla dyrtidstillägg i likhet med vad som

gällde för vissa lärare i slöjd i folkskola.

Skolöverstyrelsen har funnit sig för närvarande icke kunna tillstyrka

framställningen, då någon utredning icke förelåge om en allmän revision

av bestämmelserna rörande timarvodena för lärare vid fortsättningsskolor

och de ifrågavarande fortsättningsskollärarna syntes tillhöra de i arvodeshänseende

gynnsammast ställda samt varje uppgift saknades angående

omfattningen av den grupp av dessa lärare, som hade sin huvudsakliga utkomst

av lärarsysslan.

Statskoiitoret har på de av skolöverstyrelsen anförda skälen avstyrkt

bifall till framställningen.

En skolkökslärarinna i fortsättningsskola, som icke innehar befattning

med reglerad årslön, uppnår under gynnsammaste omständigheter en årsinkomst

av endast omkring 2,200 kronor vid en undervisningstid av omkring

nio månader eller ungefär den årliga lästiden för en folkskollärarinna.

Det nuvarande arvodet för fortsättningsskolornas skolkökslärarinnor är

detsamma som fastställdes år 1919 vid den obligatoriska fortsättningsskolans

införande. Dyrtidstillägg eller annan löneförbättring har ej kommit

denna lärargrupp till del. Anledningen till att dessa lärarinnor blivit i jämförelse

med andra lönegrupper så illa ställda i löneavseende torde vara,

att åtgärder planerats för omorganisation av skolköksundervisningen,

vilka man icke velat föregripa genom ändringar i lönesättning eller anställningsvillkor.

Denna organisationsfråga är för närvarande föremål för övervägande

genom 1940 års skolutredning.

Jag finner det icke försvarligt att ännu ett budgetår, i avbidan på mer

definitiva åtgärder, för dessa lärarinnor bibehålla en lönestandard, som för

tjugo år sedan ansågs skälig och som icke på något sätt påverkats av

levnadskostnadernas stegring. Med de särskilt på sista tiden starkt stegrade

levnadskostnaderna ha lärarinnorna, vilka i allmänhet ha skolköksundervisningen

som huvudsyssla, kommit i ett mycket svårt läge. Deras löneförmåner

äro icke endast otillräckliga i jämförelse med de, som tillkomma folkskolans

lärarpersonal, utan i och för sig oskäligt låga, särskilt i betraktande

av lärarinnornas utbildning, samhällsnyttiga verksamhet och ofta nog svåra

arbetsförhållanden. Jag kan därför icke underlåta att trots det statsfinansiella

läget föreslå en tillfällig förbättring av deras löner. Helst skulle jag

redan nu ha velat gå längre än statskontoret och föreslå en löneförbättring,

som beredde lärarinnorna lönevillkor i anslutning till de för folkskolans skolkökslärarinnor

fastställda. Som en provisorisk åtgärd vill jag emellertid för

närvarande begränsa mig till att tillstyrka en löneförbättring efter de riktlinjer,

som statskontoret angivit. Jag föreslår, att minimiarvodet fran och

med den 1 juli 1941 höjes med 25 öre för undervisningstimme samt att lära
-

Departementschefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

rinnorna från samma tidpunkt tillförsäkras rätt till fri kost i samband med

de praktiska övningarna i ämnet samt fri bostad jämte bränsle eller ersättning

härför under kurserna. Arvodeshöjningen bör bestridas av staten

i form av ökat statsbidrag men de övriga förmånerna tillhandahållas av

vederbörande skoldistrikt. Beträffande naturaförmånerna vill jag framhålla,

att dessa förmåner redan tillkomma folkskolans skolkökslärarinnor och icke

kunna bli nämnvärt betungande för skoldistrikten. Som villkor för statsbidrag

till fortsättningsskolan torde böra uppställas, att nämnda förmåner

tillhandahållas de ifrågavarande lärarinnorna.

Framställningen om förbättring av löneförmånerna för lärare i slöjd och

arbetskunskap finner jag mig däremot i likhet med de i ärendet hörda

myndigheterna icke böra nu tillstyrka.

Anslagsbehovet för nästa budgetår synes mig kunna uppskattas till det

av skolöverstyrelsen angivna beloppet, 4,000,000 kronor. Härtill bör läggas

kostnaden för den föreslagna höjningen av skolkökslärarinnornas arvoden,

vilken kostnad av statskontoret beräknats till omkring 100,000 kronor och

till större delen kommer att belasta anslaget redan under nästa budgetår.

Anslaget torde alltså böra uppföras med 4,100,000 kronor, vilket innebär

en ökning med 50,000 kronor.

9. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till

centralisering av fortsättningsskolväsendet.

a) Höjning av statsbidraget m. ni.

Anslagets belopp och belastning ha under nedannämnda budgetår utgjort:
-

Budgetår

Anslag

kronor

Nettoutgift

i runt tal

kronor

1936/37 ........

........ 200,000

285,000

1937/38 ........

........ 240,000

311,000

1938/39 ........

........ 300,000

333,000

1939/40 ........

........ 325,000

405,000.

För innevarande budgetår har anslaget höjts till 530,000 kronor. Av anslagshöjningen

belöper ett belopp av 130,000 kronor på de ökade centraliseringskostnader,

som beräknats uppkomma till följd av beslutade rationaliseringsåtgärder

inom fortsättningsskolväsendet.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att statsbidraget till bestridande av kostnaderna

för inackordering, skolhushåll eller skolskjutsar, vilket nu utgör

högst 1 krona 25 öre för varje lärjunge och utgiftsdag, måtte höjas till

1 krona 50 öre. Samma förslag framfördes föregående år av folkskolans

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

besparingssakkunniga men avstyrktes i propositionen nr 155 till 1940 års

lagtima riksdag (sid. 59—63, 69). Överstyrelsen Ilar nu anfört i huvudsak

följande:

Skolöverstyrelsen ifrågasatte, örn icke det av folkskolans besparingssakkunniga

i betänkandet den 20 januari 1940 framlagda förslaget om en höjning

av statsbidraget till centralisering av fortsättningsskolväsendet denna

gång borde upptagas till ytterligare prövning. Detta statsbidrag utginge

för närvarande i regel med belopp, som motsvarade kostnaderna för inackordering,

skolhushåll eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med

högst 1 krona 25 öre för dag och sammanlagt högst med det belopp, som

skulle anses motsvara den besparing i statsbidraget till avlönande av

lärare vid fortsättningsskola, vilken uppkomme därigenom, att eljest erforderlig

skola på grund av centraliseringen bleve obehövlig. Den besparing,

som uppkomme för varje genom centraliseringen indragen fortsättningsskola,

skulle anses utgöra 450 kronor. De sakkunniga hade föreslagit en

höjning av statsbidraget från 1 krona 25 öre till 1 krona 50 öre för dag och

lärjunge och motiverat detta förslag med de svårigheter, som yppat sig

att med hjälp av nu utgående belopp genomföra centralisering av fortsättningsskolorna.

Överstyrelsen hade ej funnit anledning till erinran mot detta

förslag, men med hänsyn till de invändningar, som i ämnet anförts av statskontoret

och riksräkenskapsverket, hade Kungl. Maj:t ej funnit skäligt

framlägga förslaget för riksdagen.

Till överstyrelsen hade beträffande denna fråga inkommit framställningar,

i vilka hävdats, att det nuvarande statsbidraget måste anses otillräckligt.

Svårigheterna för skoldistrikten att med nu utgående statsbidrag under

iorhandenvarande förhållanden genomföra en såväl praktisk som ekonomisk

centralisering av fortsättningsskolväsendet kunde ej betvivlas, och

överstyrelsen hade icke enbart av nämnda framställningar utan genom vad

som eljest vid olika tillfällen kommit till dess kännedom blivit övertygad

om att en ändring vore av behovet påkallad. Att en stegring inträtt i fråga

örn såväl inackorderings- som skjutskostnader vore också allmänt känt,

och då här ifrågavarande statsbidragsbestämmelser från början avsett att

icke lägga någon ökad kostnad för fortsättningsskolundervisningen på kommunerna,

syntes denna princip fortfarande så långt möjligt vore böra vidhållas.

Följden kunde eljest bli, att folkskolinspektörerna bleve, nödsakade

att jämlikt § 4 mom. 3 kungörelsen örn avlöning åt lärare vid fortsättningsskolan

och statsbidrag till sådan avlöning (1932: 587) i stor utsträckning

medgiva, att statsbidrag finge utgå för undervisningsavdelningar med

synnerligen lågt lärjungeantal, emedan de funnit »hinder möta för hänvisning

av lärjungarna till annan skola», varvid i varje fall ingen besparing

vunnes. Diirest den i det föregående angivna bestämmelsen finge kvarstå,

genom vilken statsbidraget till centralisering av fortsättningsskolväsendet

för värjo indragen, erforderlig förklarad fortsättningsskola finge utgå med

högst 450 kronor, syntes alltjämt en nöjaktig begränsning vara fastställd.

Beträffande anslagsbehovet för nästa budgetår har skolöverstyrelsen

anfört, att enligt uppgifter, som överstyrelsen inhämtat från folkskolinspektörerna,

den verkliga medelsåtgången under budgetåret 1939/40 uppgått till

440,782 kronor, innebärande en ökning, jämfört med näst föregående budgetår,

av nära 41,000 kronor, trots att de nya bestämmelserna örn bespa
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

ringar genom ökad centralisering då ännu ej trätt i tillämpning. Sedan

detta skett från och med den 1 juli 1940 och man därmed borde ha anledning

räkna med att centraliseringsåtgärder så långt möjligt under läsåret

1940/41 komrne att vidtagas, syntes — under förutsättning att nuvarande

villkor i övrigt förbleve oförändrade — den beräknade anslagsökningen

för budgetåret 1941/42 kunna begränsas till ett relativt lägre belopp.

I vad mån anslaget kunde genom statsbidragets ökning på sätt tidigare

föreslagits behöva höjas, undandroge sig en noggrannare beräkning.

Överstyrelsen holle emellertid före, att den ökning, som kunde bli erforderlig

av dels denna anledning, dels fortsatt centralisering på grund av

läraravdelningarnas minskning, icke sammanlagt skulle behöva överskrida

70,000 kronor. Överstyrelsen hemställde därför, att anslaget måtte för budgetåret

1941/42 uppföras med 600,000 kronor.

Riksräkenskapsverket har anfört:

Visserligen hade levnadskostnaderna under den sista tiden stegrats, men

då någon utredning icke förelåge, i vilken mån statsbidraget med anledning

härav borde höjas, ansåge sig riksräkenskapsverket icke nu kunna taga

ställning till överstyrelsens förslag. Till följd härav kunde riksräkenskapsverket

ej heller avgöra, huruvida och i vad mån en anslagshöjning för nästkommande

budgetår vore erforderlig. Riksräkenskapsverket förordade, att,

intill dess utredning angående ifrågavarande kostnader förelåge, anslaget

preliminärt uppfördes med oförändrat belopp eller med 530,000 kronor.

Statskontoret har, under åberopande av vad i ärendet förekommit och

med hänsyn till den icke obetydliga prisstegring, som numera inträtt, icke

velat motsätta sig ett tillmötesgående av skolöverstyrelsens framställning

örn höjning av statsbidragsbeloppet, 1 krona 25 öre. Statskontoret ville

dock för sin del föreslå, att höjningen begränsades till 10 öre per dag och

elev. Det av överstyrelsen för ifrågavarande ändamål föreslagna anslagsbeloppet,

600,000 kronor, torde dock knappast kunna reduceras.

Framställningar om höjning av statsbidraget lia även inkommit från ett

flertal norrländska skolmyndigheter. Sålunda ha Stensele, Åsele och Frostvikens

skoldistrikt hemställt om statsbidragets höjning till 1 krona 50 öre

för lärjunge och dag, Töre skoldistrikt har föreslagit höjning till 1 krona

60 öre och Ströms skoldistrikt till 1 krona 75 öre. Folkskolinspektören i

Tornedalen inspektionsområde har hemställt om höjning även av bidrag

enligt § 9 kungörelsen 1935: 186 angående undervisning i finska språket

i fortsättningsskolan och statsbidrag till sådan undervisning. I samtliga

framställningar har åberopats, att det på grund av levnadskostnadernas

stegring visat sig nästan omöjligt att erhålla inackordering av fortsättningsskolbarn

för 1 krona 25 öre per dag.

Folkskolestyrelsen i Pajala skoldistrikt har anhållit, att distriktet måtte

under läsåret 1940/41 erhålla statsbidrag efter 1 krona 50 öre för lärjunge

och dag. I utlåtande häröver har skolöverstyrelsen bland annat fäst upp
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Marits ''proposition Nr 176.

märksamheten på att den föreslagna höjningen skulle, då statsbidraget

även maximerats till 450 kronor för varje indragen skola, motsvara inackordering

eller skjutsning av endast 7 ä 8 elever.

b) Ändringar i övrigt i statsbidragsgrunderna.

I sitt den 20 januari 1940 avgivna betänkande angående aktuella besparingsåtgärder

inom folkskoleväsendet m. m. framlade folkskolans besparingssakkunniga

förslag i syfte att nedbringa kostnaderna för skolskjutsar

åt barn tillhörande fortsättningsskolan. De sakkunniga föreslogo

sålunda, att färd med fordon, som framfördes av barnen själva, skulle

räknas som skolskjuts, och att statsbidrag i vissa fall skulle kunna utgå

för sådan skjutsanordning med högst 50 öre för varje dag, lärjungen i

fråga besökt skolan. Enligt förslaget borde vederbörande folkskolinspektör

avgöra, huruvida statsbidrag skulle beviljas, samt föreslå det belopp, som

borde utgå.

Förslaget avstyrktes av skolöverstyrelsen. Då statsbidrag ej skulle kunna

utgå i andra fall, än då samtliga barn inom det berörda området själva

färdades till skolan, skulle en centralisering på det föreslagna sättet kunna

vidtagas endast i få fall. Vederbörande folkskolinspektör skulle komma att

belastas med ett oerhört krävande prövningsarbete. En besvärlig bokföring

och kontroll skulle erfordras. Konsekvensen skulle fordra, att statsbidrag

utginge även då barnen ginge till skolan.

Statskontoret fann förslaget ägnat att på sina håll medföra besparingar

men befarade, att bestyret med utbetalning och kontroll av statsbidraget

skulle uppväga de vunna besparingarna.

Riksräkenskapsverket anförde, att missbruk skulle uppkomma, medförande

en stegring av statens utgifter, och att svårigheter för enhetlig tilllämpning

skulle uppstå samt att kostnaden för de ifrågavarande färderna

torde böra åvila målsmännen. Örn emellertid garantier kunde skapas för

att statens utgifter verkligen nedbringades, ville ämbetsverket icke motsätta

sig förslaget.

Av domkapitlen tillstyrkte sju med tvekan de sakkunnigas förslag. Tre

domkapitel uttalade betänkligheter och ett avstyrkte.

Däremot ställde sig endast tre av länsstyrelserna tveksamma till förslagets

genomförande.

I propositionen nr 155 till 1940 års lagtima riksdag anförde jag, att det

icke syntes uteslutet, att vissa besparingar skulle kunna ernås på den föreslagna

vägen, men att med hänsyn till de i ett flertal av yttrandena framförda

betänkligheterna ytterligare utredning syntes vara erforderlig.

Riksdagen fann icke anledning till erinran mot den fortsatta utredningen.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

På given anledning ha nu de sakkunniga i skrivelse den 30 januari 1941

framlagt förnyad utredning i ämnet. Utredningen utmynnar i förslag, att

statsbidrag försöksvis skall kunna utgå för färd med fordon, som framföras

av de fortsättningsskolpliktiga barnen själva, om barnen eljest icke skulle

kunna besöka skolan på grund av avståndet eller andra liknande omständigheter.

Prövning av rätt till statsbidrag skall tillkomma folkskolinspektören.

Statsbidraget skall utgå med 40 öre för dag, om skolvägens längd

uppgår till högst 7 kilometer, och 50 öre, om den överstiger detta avstånd.

Av de sakkunnigas utredning inhämtas:

Då folkskolinspektörerna i tidigare avgivna yttranden haft tillfälle att

uttala sin mening i förevarande fråga, hade de sakkunniga icke funnit

erforderligt att för denna utredning inhämta förnyade yttranden från

samtliga inspektörer. De sakkunniga erinrade om att av de 40 folkskolinspektörer,

vilka tidigare yttrat sig rörande de åtgärder i här berörda hänseenden,

som av de sakkunniga föreslagits, 35 tillstyrkt förslaget, 3 ställt

sig tveksamma och 2 avstyrkt detsamma. De sakkunniga hade emellertid

genom hänvändelse till ett antal folkskolinspektörer inom skilda delar av

landet, som i förut avgivna yttranden ägnat den föreliggande frågan en

mera ingående behandling, inhämtat vissa för utredningen erforderliga uppgifter.

Dessa inspektörer hade även gjort vissa uttalanden av intresse för

frågans belysning.

De sakkunniga hade icke funnit anledning att frångå sin tidigare intagna

principiella ståndpunkt. De uttalanden, som gjorts av såväl folkskolinspektörer

som av lokala skolmyndigheter, gåve också ett starkt stöd åt

den uppfattningen, att anordningen med cykel som fortskaffningsmedel

för fortsättningsskolans elever under vissa förhållanden kunde anses både

lämplig och genomförbar. Man kunde av sagda uttalanden ävenledes draga

den slutsatsen, att anordningen i fråga under innevarande läsår skulle fått

en betydligt större omfattning, därest bidrag av statsmedel utgått för färd

med cykel. Förevarande spörsmål hade också på ett särskilt sätt aktualiserats

på grund av dels svårigheterna att anordna bilskjuts, dels de ökade

utgifterna härför. Beträffande förslagets detaljer ville de sakkunniga dock

föreslå vissa modifikationer, främst i syfte att vinna en förenklad handläggningsproeedur

av ärenden rörande bidrag för ifrågavarande ändamål.

De sakkunniga hade tidigare betecknat sitt förslag som ett försök, och

med hänsyn härtill syntes det vara lämpligast, att gällande bestämmelser

tills vidare bibehölles oförändrade, och att kungörelse med erforderliga tillläggsbestämmelser

rörande nu ifrågavarande statsbidrag utfärdades.

För utgående av statsbidrag borde gälla samma villkor, som nu vore stadgade

i fråga om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för annan skolskjuts,

nämligen att vederbörande lärjunge icke eljest skulle kunna besöka

skolan på grund av dennas avstånd från hemmet eller andra liknande omständigheter.

Bidrag borde sålunda utgå allenast för det fall, att vederbörande

målsman eljest måste ombesörja inackordering, skolhushåll eller

skolskjuts åt lärjungen i fråga.

I gällande författning örn statsbidrag till bestridande av centraliseringskostnader

funnes inga föreskrifter örn minimiväglängder såsom villkor för

utgående av statsbidrag för skolskjuts. De sakkunniga, som tidigare uttalat,

att de icke ansett sig böra föreslå någon bestämmelse härom beträf
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176. 123

fande statsbidrag för färd med fordon, som framfördes av barnen själva,

hade emellertid upptagit denna fråga till förnyat övervägande.

Vid rekvisition av statsbidrag skulle enligt det nu gällande formuläret

lämnas särskilda uppgifter angående lärjungar med kortare vägavstånd än

fem kilometer mellan hemmet och den fortsättningsskola, där lärjungarna

undervisades. Det ville synas som om härigenom vore utsagt, att bidrag

för skolskjutsar åt ifrågavarande lärjungar i regel icke borde utgå, därest

icke särskilda förhållanden kunde åberopas. Enligt de sakkunnigas mening

borde nämnda formulär användas även vid rekvisition av statsbidrag för

skjuts med av barnen själva framdrivet fordon. Vid sådant förhållande

torde samma princip komma att tillämpas även i senare fallet. Med hänsyn

härtill kunde en föreskrift örn minimiväglängd icke anses behövlig.

Frågan, huruvida skoldistrikt kunde erhålla statsbidrag för nu ifrågavarande

ändamål, borde prövas i god tid före fortsättningsskolkursens början,

för att erforderliga åtgärder härför skulle kunna vidtagas. Efter framställning

från skolstyrelse borde denna prövning verkställas av vederbörande

folkskolinspektör. Framställning borde vara åtföljd av uppgifter enligt av

skolöverstyrelsen fastställt formulär. I dessa uppgifter skulle upptagas de

lärjungar, för vilka skoldistriktet önskade erhålla bidrag, och borde beträffande

varje lärjunge angivas namn och födelseår, den fortsättningsskola till

vilken lärjungen borde hänvisas, vägavstånd från hemmet till skolan, färdsätt

och övriga förhållanden, om vilka inspektören borde äga kännedom för

att kunna bedöma, huruvida det begärda statsbidraget borde utgå.

Ett dylikt prövningsförfarande syntes ej kunna medföra några större svårigheter.

Man borde nämligen här fasthålla vid, att det i berörda fall endast

vore fråga om skoldistrikt, vilket jämlikt bestämmelser i ovannämnda kungörelse

ägde åtnjuta bidrag av statsmedel till bestridande av kostnader för

centralisering av fortsättningsskolväsendet. Enligt nämnda bestämmelser

hade folkskolinspektören att vid granskning av statsbidragsrekvisitionen

tillse, att de för bidrags erhållande stadgade villkoren vore uppfyllda. De

nu föreslagna bestämmelserna medförde sålunda endast den ändringen härutinnan,

att folkskolinspektören redan före kursens början beträffande vissa

fall finge taga ställning till frågan örn statsbidrag för ifrågavarande ändamål,

varjämte han hade att pröva och avgöra, huruvida i sådant fall, då

bidrag till bestridande av centraliseringskostnader kunde utgå, bidraget i

stället finge användas till ersättning för färd med fordon, som framfördes

av barnen själva. Man torde kunna förutsätta, att framställning, som här

avsåges, komme att ingivas, endast då det begärda medgivandet medförde

minskade centraliseringskostnader och därmed besparingar för statsverket.

På grund därav kunde det antagas, att det folkskolinspektören åvilande

prövningsarbetet icke bleve siirskilt krävande.

Därest folkskolinspektören icke fanne sig böra lämna det begärda medgivandet,

skulle ärendet kunna underställas skolöverstyrelsens prövning och

avgörande.

Då f ärdsätt, som här avsåges, ifrågasattes, borde givetvis i varje särskilt

fall prövning verkställas, huruvida förhållandena vöre sådana, att detsamma

lämpligen borde komma till användning. Härvid borde hänsyn tagas

t ill vederbörande lärjunges utveckling och krafter, och det måste tillses, att,

örn dylikt färdsiitt skulle användas, detta kunde ske utan men för barnens

hälsa. I allmänhet torde anordningen i fråga mera undantagsvis böra komma

till användning under den kallare årstiden, och det vore uppenbart, att

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

anordningens förekomst i stor utsträckning måste bli beroende av de klimatiska

förhållandena på orten.

Maximibestämmelserna för statsbidrag till centralisering (högst 450 kronor

för varje indragen skola och högst 1 krona 25 öre för lärjunge och

utgiftsdag) borde i tillämpliga delar gälla även i fråga örn statsbidrag för

färd med av barnen själva framfört fordon, men särskilda tilläggsbestämmelser

rörande bidragets storlek syntes erforderliga.

Bidraget kunde efter prövning i varje särskilt fall fastställas till ett belopp,

som med hänsyn till färdsätt, vägavstånd och övriga på bidragets

storlek inverkande omständigheter kunde anses skäligt. Mot ett dylikt förfaringssätt

hade bland annat invänts, att det skulle möta svårigheter att

träffa ett rättvist avgörande och att ett alltför krävande prövningsarbete

skulle komma att åvila folkskolinspektörerna. Ehuru de sakkunniga icke

blivit övertygade örn att dessa betänkligheter vore så starkt motiverade

— flertalet av de hörda folkskolinspektörerna hade icke heller haft något

att erinra mot de arbetsuppgifter, som skulle åvila dem — hade de sakkunniga

övervägt ett annat förfaringssätt.

De sakkunniga hade funnit lämpligast, att statsbidraget bestämdes att

utgå med visst belopp för varje dag, lärjunge med användande av fordon,

som här avsåges, besökt skolan. Vederbörande lärare hade då att i skolans

dagbok göra anteckning härom, vilka anteckningar liksom övriga dagboksuppgifter

rörande barnantal, lästider och dylikt, Indes till grund för statsbidragsrekvisitionen,

vars uppgifter på vanligt sätt styrktes av skolstyrelsens

ordförande. Något omfattande kontrollarbete utöver det eljest erforderliga

behövde sålunda ej ifrågakomma.

Vid övervägandet av frågan om bidragsbeloppets storlek hade de sakkunniga

eftersträvat att komma fram till ett förslag, som kunde anses vara

så rättvist som möjligt och samtidigt enkelt att tillämpa. Det hade synts

de sakkunniga skäligt, att ett visst belopp bestämdes att utgå, om skolskjuts

prövades vara erforderlig och skolvägens längd uppginge till högst

sju kilometer och ett något högre belopp, då våglängden överstege sju

kilometer. Som lämpliga bidragsbelopp, för dag räknat, föresloges 40 öre

respektive 50 öre.

En fortsättningsskolkurs omfattade i regel 30 eller 36 dagar. Med angivna

beräkningsgrunder för bidragets utgående skulle alltså bidragsbeloppet

per kurs och lärjunge i allmänhet komma att uppgå till lägst 12 och

högst 18 kronor.

Cykeln vore det fordon, som i övervägande antalet fall konnne till användning.

Anskaffandet och underhållet av sådant fordon medförde de största

kostnaderna. Bidraget syntes därför böra bestämmas med hänsyn till

användningen av cykel. De föreslagna bidragsbeloppen vore kanske väl

höga, särskilt för de fall, då annat fordon än cykel användes. De sakkunniga

förordade emellertid, att nämnda beräkningssätt tillämpades beträffande

samtliga fordon (såsom cykel, båt, skidor och sparkstötting), som

kunde framföras av barnen själva. Härigenom vunnes, att handläggningen

av ifrågavarande ärenden förenklades. Örn anordningen skulle medföra

besparingar i fråga örn centraliseringskostnaderna, borde bidraget utgå med

så stort belopp, att vederbörande funné ett dylikt färdsätt något så när

förmånligt i ekonomiskt avseende.

Det hade synts de sakkunniga icke vara lämpligt eller ens möjligt att i

sitt kungörelseförslag medtaga detaljbestämmelser. De sakkunniga föror
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

dadé därför, att skolöverstyrelsen skulle äga meddela de närmare anvisningar

härom, som kunde befinnas erforderliga.

Av vad som framkommit under utredningen kunde med säkerhet dragas

den slutsatsen, att kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet

icke oväsentligt skulle kunna nedbringas, därest statsbidrag utginge för

färd med fordon, som framfördes av barnen själva. Svårare vore att angiva

det belopp, till vilket kostnadsminskningen kunde beräknas uppgå för ett

redovisningsår. De sakkunniga hade emellertid kommit till den uppfattningen,

att en kostnadsminskning på omkring 100,000 kronor kunde anses sannolik.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande de gjorda beräkningarna,

ansåge sig emellertid de sakkunniga böra förorda, att, därest förevarande

förslag genomfördes, förslagsanslaget till Fortsättningsskolor:

Bidrag till centralisering av fortsättningsskolväsendet för budgetåret

1941/42 upptoges till ett belopp, som med 75,000 kronor understege vad som

för sagda ändamål beräknats eljest vara erforderligt.

Skolöverstyrelsen har avstyrkt även de sakkunnigas omarbetade förslag.

Överstyrelsen har framhållit, att tanken på statsbidrag för färd med cykel

eller dylikt icke kunde sägas lia omfattats av en allmän opinion bland folkskolinspektörerna.

Statsbidrag kunde endast ifrågakomma, när samtliga

berörda barn kunde cykla till skolan, vilket icke alltid kunde vara fallet.

Olägenheter skulle uppstå i fråga örn elever, som vore mindre bemedlade

eller fysiskt svaga eller på grund av naturens beskaffenhet ej kunde cykla.

Det kunde ifrågasättas, om statsbidrag borde utgå för färd med skidor och

sparkstötting. Inspektörerna skulle icke äga möjlighet att kontrollera de

uppgifter, som skulle ligga till grund för statsbidragets beviljande. Det

ökade arbetet för inspektörerna och överstyrelsen skulle icke motsvara anordningens

betydelse. Beräkningarna av kostnadsminskningen vore alltför

optimistiska. Möjligen skulle statsbidrag kunna tänkas utgå till skoldistrikten

för anskaffande av cyklar i behövliga fall. Av överstyrelsens utlåtande

inhämtas:

Till grund för de sakkunnigas förslag i olika hänseenden i det förra betänkandet

hade legat beräkningar, verkställda med ledning av från folkskolinspektörerna

erhållna uppgifter. Flertalet inspektörer hade till uppgifterna

fogat allmänna uttalanden rörande vissa av de ifrågasatta åtgärderna. Bland

dessa uttalanden hade även funnits sådana, som särskilt berörde den nu

föreliggande frågan. Härav skulle möjligen kunna dragas den slutsatsen, att

de sakkunnigas förevarande förslag hade stöd av en allmän opinion bland

inspektörerna. Det vore emellertid överstyrelsen bekant, att denna opinion

icke vore enhällig.

Den första invändning, som spontant gjort sig gällande, hade haft en rent

principiell innebörd och utgått från en reaktion mot tanken på att barnen

skulle betalas för den fysiska ansträngning, de i vissa fall måste underkasta

sig för att få tillgodogöra sig skolundervisningens förmåner, samt inneburit

farhågor för konsekvenserna av en dylik ny form för statsunderstöd. Örn

samtliga till en indragen skola hörande lärjungar med så liing skolväg, att

de ej kunde gå till fots, färdades till och från centralskolan med av dem

själva framdrivna fordon, skulle skoldistriktet icke behöva ikläda sig några

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

kostnader för skolskjutsar. Om däremot blott en eller ett par av dessa lärjungar

av någon anledning icke färdades på detta sätt, måste tydligen skolskjuts

ordnas med påföljd, att statsbidrag ej kunde sökas till ersättning åt

dem, som eventuellt färdades med egna fordon, då dessa lärjungar utan

kostnad kunde medfölja skjutsen. Härvid kunde vissa utgifter för skoldistriktet

uppkomma. Det läge följaktligen i kommunens ekonomiska intresse,

att samtliga lärjungar begagnade av dem själva framfört fordon.

De lärjungar, som så gjorde, erhölle vidare en daglig inkomst endast under

förutsättning, att vanliga skjutsar ej för enskilda barns skull behövde anordnas.

Följden av dessa förhållanden bleve helt visst, att icke blott de,

vilkas målsmän saknade resurser att tillhandahålla barnen cyklar, utan

även de fysiskt svaga eller till hälsan klena, vilka ej utan risk kunde dagligen

färdas en längre väg till skolan medelst cykel eller dylikt, komme i en

svår och pressad ställning. Många av de senare tvingades måhända att taga

risken, trots att statsbidrag skulle utgå endast då färdsättet med hänsyn

till vederbörande lärjunges krafter prövades lämpligt och kunde komma till

användning utan men för dennes hälsa.

Då skjutsar anordnades, finge en del barn åka hela vägen, under det

andra, innan de kunde begagna sig av skjutsen, måste ha gått en längre

eller kortare byväg eller skogsstig. Dessa olikheter accepterades såsom oundvikliga.

Annorlunda komme det utan tvivel att ställa sig, om de barn, som

bodde vid stora landsvägen, skulle av staten erhålla ersättning för varje

dag de cyklade till skolan, under det de avsides boende barnen i saknad

av varje möjlighet att komma fram på cykel finge utan ersättning tillryggalägga

ett kanske lika långt avstånd tili fots.

Det syntes kunna ifrågasättas, örn skidor och sparkstötting kunde jämställas

med cykel. I varje fall syntes icke de föreslagna statsbidragsbeloppen,

som väl främst skulle ersätta en del av kostnaderna för de begagnade

färdmedlen, vara anpassade med tanke på de sistnämnda fordonen.

Uppgifter i klassdagböckerna örn elevernas skolfärder skulle tydligtvis

vara undandragna den statsbidragsbeviljande folkskolinspektörens kontroll

annat än i sådana undantagsfall, då han vid tiden för ärendets behandling

inspekterat vederbörande skola. Icke heller kunde inspektören i regel

kontrollera uppgifterna om färdsätt eller vägavstånd. Än mindre skulle han

kunna känna sig övertygad om att färdsättet prövats lämpligt med hänsyn

till lärjungens krafter och att det kunnat ske utan men för hans hälsa. Då

ingen minimiväglängd skulle vara föreskriven, syntes det även vara förenat

med vissa svårigheter för inspektören att kontrollera villkoret, att lärjungen

icke utan de verkställda självskjutsarna skulle kunnat besöka skolan på

grund av dennas avstånd från hemmet. Avsaknaden av en dylik föreskrift

syntes även ur enhetlighetssynpunkt betänklig.

Därest skjutsanordningar av här ifrågavarande slag skulle få den omfattning,

som de sakkunniga syntes förutsätta, måste de enligt överstyrelsens

bestämda uppfattning komma att verka högst betungande på inspektörernas

administrativa arbete. De sakkunniga hade åberopat, att det för inspektörernas

del endast vore fråga om att före vissa fortsättningsskolkursers

början taga ställning till statsbidragsansökningar, som de eljest haft att

senare granska och vitsorda. Om emellertid ett skoldistrikt hemställde örn

statsbidrag dels till självskjutsar och dels till andra skjutsar, skulle detta

föranleda granskningsarbete både före och efter det kurserna hållits. Skolöverstyrelsen

skulle även få en ny grupp ärenden att handlägga.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Över huvud hyste överstyrelsen den uppfattningen, att bokförandet, rekvirerandet

oell kontrollerandet av dessa små statsbidragsbelopp på 40 å

50 öre per dag och elev skulle efter hand giva anledning till en ökning i de

administrativa göromålen för både kommunala och statliga myndigheter,

som ej motsvarade statsbidragens betydelse.

De sakkunnigas beräkningar av de besparingar, som självskjutsarna

skulle medföra för statens del, vilade helt på den möjligheten, att samtliga

lärjungar inom området för den indragna skolan, vilka behövde skjutsning,

kunnat skjutsa sig själva. Att sådana fall kunde förekomma, skulle icke

bestridas. Men att i närvarande stund göra något uttalande beträffande

frekvensen i detta hänseende torde icke vara möjligt. Med hänsyn till de

ytterligt svävande grunderna för beräkningarna funne överstyrelsen det

icke möjligt att bilda sig någon föreställning om de ekonomiska verkningarna

av det framlagda förslaget.

Resultatet av de sakkunnigas föreliggande utredning hade icke kunnat

övertyga överstyrelsen örn att överstyrelsens tidigare ståndpunkt borde

ändras. Överstyrelsen ville icke motsätta sig eller ens underskatta värdet

av t. ex. cykeln som färdmedel till skolan men hyste allt fortfarande betänkligheter

mot ett system, varigenom staten i detta hänseende skulle

ikläda sig skyldigheter, vilka, alldenstund det gällde utportionerandet under

vissa, strängt begränsade förhållanden av små ersättningsbelopp till

enskilda barn, måste öka de statliga skolmyndigheternas administrativa

arbete i en omfattning, som måhända ej komme att uppvägas av de besparingar,

vilka skulle vara huvudsyftet med detta system.

Möjligt vore, att frågan skulle kunna lösas på ett enklare sätt, t. ex.

genom särskilda statsbidrag till skoldistrikten för anskaffande av skolcyklar,

avsedda till utlåning åt avlägset boende lärjungar, vilkas målsmän icke

ägde tillgångar att anskaffa dylika fortskaffningsmedel (skidor och sparkstöttingar

m. m. finge väl lämnas ur räkningen). Det förefölle, som örn

en dylik anordning, närmast jämförlig med vad som nu tillämpades beträffande

statsbidrag till undervisningsmateriel, skolbibliotek m. m., skulle

kunna åstadkomma väsentliga besparingar i anslaget till skolskjutsar utan

att medföra de olägenheter, som måste anses vidlåda de sakkunnigas förslag.

Någon bestämd uppfattning i detta hänseende hade emellertid överstyrelsen

icke haft tillfälle att bilda sig.

I fråga örn det nu föreliggande förslaget skulle överstyrelsen helst ej velat

motsätta sig en tillämpning av detsamma såsom ett försök. Efter ingående

och allvarligt övervägande av spörsmålet hade emellertid överstyrelsen icke

kunnat finna den förebragta utredningen giva stöd för ett dylikt tillstyrkande.

Statskontoret har bestämt avstyrkt de sakkunnigas förslag.

Vägande invändningar kunde alltjämt framställas mot att statsbidrag i

vissa fall skulle beviljas för färd med fordon, som framfördes av barnen

själva. Det administrativa bestyret med utbetalning och kontroll av statsbidraget

kunde befaras komma att i avsevärd mån uppväga de vunna besparingarna.

Statsbidrag vöre avsett att utgå endast i sådana fall, då skoldistrikt

ägde åtnjuta bidrag av statsmedel till bestridande av kostnaderna

för centralisering av fortsättningsskolväsendet. Med all sannolikhet skulle

emellertid inom kort befogade krav komma att framställas på en sådan utvidgning

av bestämmelserna, att icke obetydliga kostnadsökningar skulle

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.

uppstå för statsverket. De ekonomiska resurserna vore hos många familjer

sådana, att — trots statsbidraget — anskaffandet av cykel icke kunde

ifrågakomma. För att icke barnens skolgång i sådana fall skulle avsevärt

försvåras, torde skoldistrikten — vilket för övrigt redan praktiserades — få

anskaffa cyklar, skidor eller dylikt för utlåning till barnen. Skulle skoldistrikten

härvid erhålla de av de sakkunniga föreslagna bidragen, uppgående

till 12 ä 18 kronor för elev vid en fortsättningsskolkurs örn 0 veckor,

insåges lätt, att — siirskilt i större skoldistrikt med ett flertal kurser örn

året — förslaget i längden skulle ställa sig ekonomiskt synnerligen fördelaktigt

för skoldistrikten och i motsvarande mån ofördelaktigt för statsverket.

Utöver vad sålunda anförts ville statskontoret ifrågasätta, örn icke bestämmelserna

om statsbidrag enligt kungörelsen 1932: 587 givits en mera

välvillig tolkning, än som avsetts vid deras tillkomst. Av kungörelsen torde

man vara berättigad draga den slutsatsen, att, örn barnen kunde färdas till

skolan med fordon, som de själva framförde, statsbidrag icke finge utgå för

inackordering, skolhushåll eller skolskjuts. Att döma av de i ärendet gjorda

uttalandena om väntade besparingar vid ett genomförande av de sakkunnigas

förslag hade emellertid bestämmelserna icke tillämpats så restriktivt.

I likhet med de sakkunniga funne statskontoret nödvändigt, att åtgärder

vidtoges för minskande av statsverkets kostnader på ifrågavarande område.

Ämbetsverket ville dock bestämt avstyrka, att föreskrifterna örn statsbidrag

utvidgades till att avse färd till skola jämväl med fordon, som barnen själva

framförde. Statskontoret ville i stället förorda en av praktiska erfarenheter

betingad skärpning av de nu gällande bestämmelserna i fråga örn statsbidrag

till inackordering, skolhushåll eller skolskjuts. Sådant bidrag borde framdeles

utgå allenast, örn barnen icke k unde färdas till skolan till fots eller

medelst velociped eller annat av barnen själva framfört fortskaffningsmedel.

Vid prövning i detta avseende borde givetvis hänsyn tagas till barnens hälsa,

lyte, bristande kroppskrafter samt de klimatiska förhållandena men däremot

icke till örn barnen innehade cykel, skidor eller annat lämpligt fortskaffningsmedel

och icke heller till om de lärt sig använda sådant färdmedel eller

ej. I de fall, där statsbidrag till skolskjutsar m. m. enligt dessa mera restriktiva

grunder icke skulle kunna utgå, torde det i första hand ankomma på

målsmännen att tillse, att barnen kunde färdas till skolan på ett med hänsyn

till förhållandena lämpligt sätt. Skulle barn från hem i sämre ekonomisk

ställning ha så lång väg, att den icke lämpligen kunde tillryggaläggas utan

fordon, som målsmannen icke kunde ställa till förfogande, torde skoldistriktet

böra träda hjälpande emellan, exempelvis genom utlåning av erforderligt

fortskaffningsmedel. I de flesta skoldistrikt torde detta kunna ordnas utan

alltför betungande ekonomiska insatser. Det kunde måhända i detta sammanhang

förtjäna påpekas, att fortsättningsskolans elever haft tillfälle till

förvärvsarbete under tiden efter folkskolans avslutande. Vad statskontoret

sålunda föreslagit, torde icke kunna anses innebära ett avsteg från den

beträffande utgifterna för fortsättningsskolan tillämpade principen, att skoldistrikten

endast skulle tillhandahålla lokaler och nödig undervisningsmateriel.

Icke heller torde förslaget på grund av bestämmelserna om minimiantal

elever behöva medföra nackdelar ur centraliseringssynpunkter. Vid

bifall till statskontorets förslag skulle måhända kostnadsbesparingarna komma

att uppgå till av de sakkunniga angiven storlek. Att detta skulle bli

fallet vid de sakkunnigas förslag holle ämbetsverket däremot för icke

sannolikt. .

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 129

Riksräkenshapsverket har erinrat, att under senaste tid på grund av krisförhållandena

driftkostnaderna för automobiltrafik avsevärt ökats. På grund

härav hade exempelvis länstaxorna för trafik med vanlig personautomobil

höjts i samtliga län med i regel 20 å 40 procent av normaltaxan. Under

sådana förhållanden måste det nu framstå såsom synnerligen angeläget, att

åtgärder vidtoges för nedbringande av kostnaderna för skolskjutsar varom

här vore fråga. De sakkunnigas utredning syntes också giva vid handen, att

kostnaden för den föreslagna anordningen mer än uppvägdes av de besparingar,

som komme att uppstå i statsverkets utgifter för skolskjutsar vid

fortsättningsskolväsendet. Vid sådant förhållande hade riksräkenskapsverket,

som i fjol framfört betänkligheter mot denna anordning, nu ansett

sig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag. Beträffande storleken av den

kostnadsminskning, som skulle vinnas genom den föreslagna anordningen,

finge riksräkenskapsverket framhålla, att för närvarande en mera noggrann

beräkning av densamma knappast vore möjlig. Det av de sakkunniga angivna

beloppet, 75,000 kronor, funne ämbetsverket dock icke vara för högt

beräknat.

Slutligen ville riksräkenskapsverket framhålla, att det skulle vara av intresse

att direkt ur räkenskaperna kunna avläsa de sammanlagda kostnaderna

för här avsedda resor. Ämbetsverket finge fördenskull förorda, att

medelsanvisningen för ändamålet uppfördes i riksstaten såsom ett självständigt

förslagsanslag.

Statsbidrag för centralisering av fortsättningsskolväsendet utgår nu i

regel med belopp, som motsvarar kostnaderna för inackordering, skolhushåll

eller skolskjutsar, dock för varje lärjunge med högst 1 krona 25 öre för dag

och sammanlagt högst med det belopp, som skall anses motsvara den besparing

i statsbidraget till avlönande av lärare vid fortsättningsskola, vilken

uppkommer därigenom, att eljest erforderlig skola på grund av centraliseringen

blir obehövlig. Sistnämnda besparing anses utgöra 450 kronor.

Såsom av det föregående framgår, föreligger nu ånyo förslag om höjning

av statsbidraget till 1 krona 50 öre för dag. När jag i fjol ansåg mig icke

kunna tillstyrka ett då av folkskolans besparingssakkunniga framställt

förslag av samma innebörd, skedde detta närmast på grund av vissa av

statskontoret och riksräkenskapsverket gjorda uttalanden. Statskontoret

hade påpekat, att centralisering av fortsättningsskolväsendet kunde ske

tvångsvis oell att skolskjutsar, örn dessa anordnades på ett praktiskt sätt,

regelmässigt borde kunna ordnas inom ramen flir det nuvarande statsbidragsbeloppet.

Riksräkenskapsverket hade framhållit bland annat, att en

höjning av statsbidragsbeloppct kunde få till följd, att skoldistrikten icke i

samma grad som tillförne vinnläde sig örn att ordna inackordering eller

skolskjutsar på ett ändamålsenligt och billigt sätt, vilket kunde medföra en

avsevärd ökning av statens utgifter.

Bihang till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 170. 9

Departe
mentschefen.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

Frågan måste bedömas mot bakgrunden av den höjning av kostnaderna

för inackordering, skolhushåll och skolskjutsar, som på grund av den allmänna

prisstegringen numera inträtt och som fått till följd, att en del av

kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet överflyttats på

skoldistrikten. Då det icke minst ur statsfinansiell synpunkt är av betydelse,

att en ändamålsenlig centralisering på detta område icke fördröjes genom

att staten tillhandahåller för knappt tillmätt ersättning för centraliseringskostnaderna,

har jag i likhet med statskontoret blivit övertygad örn att en

höjning av statsbidraget i anslutning till de sakkunnigas och skolöverstyrelsens

förslag är befogad och bör komma till stånd. Statskontoret anser

för sin del, att höjningen bör begränsas till 10 öre för elev och dag, medan

de sakkunniga och skolöverstyrelsen uttalat sig för en höjning med 25 öre

för elev och dag. För egen del finner jag deln av statskontoret förordade uppräkningen

av statsbidraget icke tillräcklig utan ansluter mig till de sakkunnigas

och skolöverstyrelsens förslag. Liksom nu sker torde i enlighet med

överstyrelsens förslag statsbidrag för centralisering av fortsättningsskolväsendet

böra utgå med sammanlagt högst 450 kronor för varje på grund av

centraliseringsåtgärder obehövlig skola.

Om det skulle visa sig nödvändigt att på motsvarande sätt höja det statsbidrag,

som enligt kungörelsen 1935: 186 kan utgå vid anordnande av undervisning

i finska språket i fortsättningsskolan, torde det få ankomma på

Kungl. Majit att meddela beslut i ämnet.

Enligt en uttrycklig bestämmelse i gällande kungörelse om statsbidrag till

bestridande av kostnaderna för centralisering av fortsättningsskolväsendet

räknas som skolskjuts icke färd med fordon, som framföras av barnen själva.

Redan förra året förelåg till övervägande ett förslag från folkskolans besparingssakkunniga

örn upphävande av denna bestämmelse och anvisande

av statsbidrag jämväl för färd med fordon av denna art. Med hänsyn till

de i ett flertal remissyttranden framförda betänkligheterna ansågs emellertid

ytterligare utredning erforderlig. Sådan utredning har nu framlagts av

de sakkunniga, vilka fortfarande funnit sig böra förorda ett utbyggande av

statsbidragssystemet på nyss angivet sätt. De sakkunnigas förslag, som i

huvuddragen överensstämmer med det av dem tidigare framlagda, har

liksom i fjol mötts av starka gensagor från skolöverstyrelsen. Även statskontoret

har funnit sig böra avstyrka förslaget. Däremot har riksräkenskapsverket

ansett sig böra förorda förslaget.

Enligt min mening har den i ärendet nu föreliggande utredningen icke

givit vid handen, att anordningen verkligen kommer att för det allmänna

i längden medföra någon minskning av kostnaderna för centralisering

av fortsättningsskolväsendet. Fastmer föreligger, såsom statskontoret påpekat,

risk för att en sådan utvidgning av anordningen inom kort ifrågasättes,

att icke obetydliga kostnadsökningar kunna komma att uppstå för

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Marits proposition Nr 176.

statsverket. Systemets tillämpning skulle vidare förutsätta en ingående

administrativ kontroll i syfte att undvika missbruk av bestämmelserna.

Härigenom skulle arbetsbördan i hög grad ökas icke minst för folkskolinspektörerna,

vilka redan nu såsom av det föregående framgår äro överhopade

med krävande arbetsuppgifter och bli det i ännu större utsträckning

vid ett genomförande av det av mig tidigare förordade rationaliseringsprogrammet.

Bland annat av dessa skäl finner jag mig i likhet med

skolöverstyrelsen och statskontoret böra avstyrka bifall till de sakkunnigas

föreliggande förslag.

Såsom av det föregående framgår, har statskontoret ifrågasatt en skärpning

av de nu gällande bestämmelserna örn statsbidrag till inackordering,

skolhushåll eller skolskjuts. Då det är av vikt, att bestämmelserna örn centralisering

av fortsättningsskolväsendet icke göras så restriktiva, att allvarliga

olägenheter ur barnens och hemmens synpunkt uppkomma, och då de

nuvarande bestämmelserna, samtidigt som de tillgodose dessa synpunkter,

synas innebära betryggande garantier för en ur det allmännas synpunkt

tillräckligt effektiv prövning av det i de olika fallen föreliggande behovet

av statsbidrag, anser jag mig icke böra ifrågasätta en skärpning av bestämmelserna

på sätt statskontoret förordat.

För nästa budgetår har skolöverstyrelsen med utgångspunkt från den

föreslagna höjningen av dagsbidraget ansett en anslagshöjning av 70,000

kronor till 600,000 kronor erforderlig. I avbidan på närmare erfarenhet

rörande medelsåtgången torde anslaget böra för budgetåret 1941/42 begränsas

till 550,000 kronor. Anmärkas må, att nettoutgiften under anslaget

för budgetåret 1939/40 enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning utgjorde

omkring 405,000 kronor.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Majda proposition Nr 176.

IV. Hemställan.

Sammanfattningsvis innebära de av mig i det föregående verkställda

anslagskalkylerna, att de i sammanställningen här nedan upptagna anslagen

skola för nästa budgetår uppföras med följande belopp, varvid för jämförelse

jämväl angivas nu utgående anslag och i årets riksstatsförslag beräknade

belopp:

Anslagsändamål

Nuvarande

anslag,

kronor

I statsverks- propositionen

beräknat

belopp,

kronor

Nu föreslaget

belopp,

kronor

Folkskolinspektionen:

Avlöningar......................

619,400

685,000

711,200

Omkostnader (reseersättningar)...........

175,000

200,000

200,000

Folkskolor m. m.:

Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor . . .

129,000,000

136,000,000

134,400,000

Bidrag till avlöning åt lärare för vid statsunder- stödda sjukvårdsanstalt och vid vissa barnhem

intagna barn i skolåldern............

265,000

280,000

275,000

Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och bi- trädande föreståndarinnor vid skolhem och ar- betsstugor .....................

330,000

350,000

345,000

Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skol- pliktiga barn...................

1,300,000

2,000,000

2,200,000

Fortsättningsskolor:

Bidrag till avlöning åt lärare...........

4,050,000

4,100,000

4,100,000

Bidrag till centralisering av fortsättningsskolvä- sendet.......................

530,000

600,000

550,000

Summa kronor

136,269,400

144,215,000

142,781,200

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1. godkänna följande avlöningsstat för folkskolinspektionen,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1941/42:

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.

A vlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis.....................kronor 537,500

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal,

förslagsvis.................... » 90,600

3. Rörligt tillägg, förslagsvis. . ...... > 83,100

Summa kronor 711,200;

2. till Folkskolinspektionen: Avlöningar för budgetåret

1941/42 anvisa ett förslagsanslag av......kronor 711,200;

3. till Folkskolinspektionen: Omkostnader för budgetåret

1941/42 anvisa ett förslagsanslag av......kronor 200,000;

4. medgiva, att för budgetåret 1940/41 gällande grunder

för provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg

åt vissa lärare vid folk- och småskolor m. fl.

skola med förut angiven jämkning äga tillämpning jämväl

för budgetåret 1941/42;

5. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid

folkskolor för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag

av...............................kronor 134,400,000;

6. medgiva, att ur sistnämnda anslag må, örn och i den

mån behov därav prövas föreligga, utgå statsbidrag till

undervisning för svenska barn i utlandet, dock med sammanlagt

högst 26,500 kronor;

7. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för

vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem

intagna barn i skolåldern för budgetåret 1941/42 anvisa

ett förslagsanslag av...............kronor 275,000;

8. till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt förestå7i
darinnor

och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och

arbetsstugor för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag

av.............................kronor 345,000;

9. till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skol
skjutsar

för skolpliktiga barn för budgetåret 1941/42 anvisa

ett förslagsanslag av.............kronor 2,200,000;

10. till Folkskolor m. m.: Bidrag till slcolhemsbyggnader

och deras inredning å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1940/41 anvisa ett reservationsanslag (B)

av .................................. kronor 300,000;

11. godkänna av mig i det föregående förordade ändringar

i gällande grunder för statsbidrag till avlöning åt

lärarinnor i hushållsgöromål vid fortsättningsskolor;

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:U proposition Nr 176.

12. till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare

för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag

av ................................ kronor 4,100,000;

13. godkänna av mig i det föregående förordade ändringar

i gällande grunder för statsbidrag till centralisering

av fortsättningsskolväsendet;

14. till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av

fortsättningsskolväsendet för budgetåret 1941/42 anvisa ett

förslagsanslag av......................kronor 550,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Arén.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 176. 135

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Åtgärder för fortsatt rationalisering av folkskoleväsendet .... 3

1. De sakkunnigas huvudförslag............................ 3

2. Utvidgad användning av skolhemsinstitutionen................ 39

3. Skoldistriktsindelningen m. m............................ 44

4. Indragning av övertaliga s. k. förenade tjänster............... 54

II. Utsträckning av undervisningsskyldigheten............... 64

III. Anslagsberäkningar.................................. 82

1. Förslagsanslaget till Folkskol inspektionen: Avlöningar............ 82

2. Förslagsanslag till Folkskolinspektionen: Omkostnader............ 90

3. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid

folkskolor......................................... 91

4. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare för

vid statsunderstödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna

barn i skolåldern.................................. 99

5. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor

och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor 103

6. Förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar

för skolpliktiga barn...........................103

7. Reservationsanslag till Folkskolor m. m.: Bidrag till skolhemsbygg
nader

och deras inredning..............................112

8. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till avlöning åt lärare . 112

9. Förslagsanslaget till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering av

fortsättningsskolväsendet...............................118

IV. Hemställan........................................132

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:283 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten
  2. SU 1941:128 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. rrv. jämte i ämnet väckta motioner. s. 2 i texten