Sök i Ratio Lex

Med förslag till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri

1941-10-10 · 39 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:306, Med förslag till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 306.

1

Nr 306.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa åtgärder

för främjande av hantverk och småindustri;

given Stockholms slott den 10 oktober 1941.

Kungl. Maj:! vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10

oktober 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson:

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1940 tillkallade

dåvarande chefen för handelsdepartementet den 20 i samma månad sex utredningsmän

för utredning av frågan om åtgärder till främjande av hantverk

och småindustri (1940 års hantverks- och småindustriutredning). Till

fullgörande av ifrågavarande uppdrag har utredningen den 17 april 1941

avgivit betänkande med förslag i ämnet (stat. off. utr. 1941:14). över betänkandet

hava efter remisser avgivits utlåtanden av fullmäktige i Sveriges

riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, kommerskollegium,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, statens hantverksinstitut, SveBihang

till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 306. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

riges industriförbund, styrelsen för svenska bankföreningen och Aktiebolaget

industrikredit. Vid det av kommerskollegium avgivna utlåtandet äro fogade

av kollegium införskaffade yttranden från Sveriges hantverksorganisation och

Riksorganisationen småindustriens centralförbund. Därjämte har flertalet

länsstyrelser överlämnat av dem infordrade yttranden från handelskamrar,

hantverks- och industridistrikt, fabriks- och hantverksföreningar eller likartade

sammanslutningar inom respektive län. Vid de av länsstyrelserna i Örebro

län och Västerbottens län avgivna utlåtandena hava dessutom fogats av

länets landstings och hushållningssällskaps förvaltningsutskott respektive länets

hushållningssällskaps förvaltningsutskott avgivna yttranden. Slutligen

har Stockholms handelskammare inkommit med ett yttrande i ärendet.

Sedan ärendets beredning numera avslutats torde jag få underställa detsamma

Kungl. Maj:ts prövning.

I. Förslag angående inrättande av en statlig fond för hantverks
och

småindustrikredit.

Utredningen. I enlighet med direktiven har utredningen såsom första

fråga upptagit till behandling hantverkets och småindustriens kreditproblem.

Utredningen, som företagit vissa undersökningar rörande ifrågavarande kreditbehovs

art och omfattning, har kommit till den uppfattningen, att endast

behovet av långfristig kredit lämpligen borde i detta sammanhang bliva föremål

för särskilda åtgärder från statens sida. Det syntes, framhåller utredningen,

icke erbjuda småföretagen större svårigheter att i den utsträckning,

som berättigades av övriga omständigheter, erhålla bankmässig kredit av

kortfristig natur. De omständigheter, som försvårade finansieringen av den

löpande rörelsen och som därvid även oförmånligt inverkade på möjligheterna

att erhålla bankkredit, vore av annan art än direkta lånesvårigheter

och huvudsakligen att hänföra till försäljnings- och redovisningsområdet.

Då förhållandena i dessa hänseenden tillika övade inflytande på behovet av

långfristig kredit, vore det, understryker utredningen, av största vikt, att

denna fråga vunne beaktande av företagarna själva och deras organisationer.

Utredningen betonar i detta sammanhang angelägenheten av att möjligheterna

att genom standardisering av konditioner och samverkan i övrigt på

försäljningsområdet stärka småföretagens ställning gentemot avnämarna i

större utsträckning än hittills tillvaratoges, samt att småföretagarna ägde

större kunskap i eller skänkte större uppmärksamhet åt kalkylering av

produktionskostnaderna. Utan att närmare ingå på utformningen av de initiativ

från organisationernas sida, som i berörda hänseenden kunde erfordras,

framhåller utredningen sålunda önskvärdheten av att positiva åtgärder till sanering

av förhållandena på försäljnings- och redovisningsområdena vidtoges.

Vad den långfristiga krediten beträffar anför utredningen, att särskild vikt

borde läggas vid angelägenheten av att genom större hänsynstagande till den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

3

personliga kredilvärdigheten möjliggöra begränsning av kravet på säkerheter.

Då, såvitt utredningen kunnat finna, medel för tillgodoseende av förevarande

lånebehov icke i erforderlig utsträckning kunde erhållas på enskild

väg, har utredningen ansett det nödvändigt, att staten medverkade med kapital

för ändamålet. Det har härvid synts utredningen naturligt, att staten

måste erhålla garantier för att verksamheten bedreves på sådant sätt, att

förluster icke onödigtvis åsamkades. Utredningen har ansett dylika garantier

kunna vinnas dels genom att handhavandet av låneverksamheten decentraliserades

och anförtroddes organ, vilka hade möjligheter att genom person-

och ortskännedom tillförlitligt bedöma kreditvärdigheten i varje särskilt

fall, dels ock därigenom att enskilt kapital intresserades i verksamheten

i viss proportion till de statsmedel, som avsåges för densamma. Från

dessa utgångspunkter har utredningen diskuterat olika förslag. Härvid hava

inom utredningen olika meningar kommit till uttryck, i det att ledamoten

av utredningen civilingenjören E. Bosaeus för sin del anslutit sig till och i

särskilt yttrande närmare utvecklat ett av de inom utredningen diskuterade

förslagen, medan utredningens övriga ledamöter förordat ett annat.

Enligt reservantens förslag skulle distriktsvis bildas ekonomiska föreningar

(kreditföreningar) med ändamål att tjänstgöra såsom förmedlare av lån

från en statlig lånefond för hantverks- och småindustrikredit till idkare av

hantverk eller småindustri. Förutsättning för kreditförenings antagande såsom

låneförmedlare skulle vara, bland annat, att föreningen förfogade över

ett inbetalat insatskapital å minst 10,000 kronor, samt att föreningens styrelse

utgjordes av fem ledamöter, därav minst två utsetts av Kungl. Maj:t.

Till medlemmar i kreditförening skulle få antagas allenast föreningar, anslutna

till Sveriges hantverksorganisation. Därjämte skulle emellertid staten

verkställa insatsteckning i föreningen till belopp, motsvarande i annan ordning

inbetalat insatskapital, dock högst 25,000 kronor. Föreningen skulle äga

att såsom låneförmedlare erhålla statslån från fonden för hantverks- och

småindustrikredit för utlämnande till motsvarande belopp av lån till idkare

av hantverk eller småindustri.

Förutsättning för erhållande av dylikt lån skulle vara, att vederbörande

vore medlem i hantverksförening inom distriktet. Statslån skulle av föreningen

lyftas i särskilda poster i mån av behov men finge icke för någon förening

överstiga 450,000 kronor eller utgå med mera än nio gånger föreningens

sammanlagda behållna insatskapital och egna fonder enligt bokslut för

månaden näst före den, varunder utbetalning skedde.

I anslutning till detta förslag föreslår reservanten vidare, att distriktsvis

anställdes konsulenter med uppgift att tjäna hantverket och den mindre industrien.

Konsulenterna skulle lyda direkt under Sveriges hantverksorganisation,

men deras verksamhet skulle samordnas med och utnyttjas av kreditföreningarna

vid dessas behandling av låneärenden. Kostnaderna för en

var konsulent beräknar reservanten lill 14,500 kronor örn året. Då han

förutsätter en uppdelning av landet — med undanlag av de län, där

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 306

företagareföreningar finnas — i nio distrikt, av vilka likväl det distrikt, som

omfattade Stockholms stad, eventuellt Stockholms stad och län, ej skulle erfordra

någon konsulent, skulle den totala årliga konsulentkostnaden uppgå

till (8 X 14,500) 116,000 kronor. Till bestridande härav kunde Sveriges hantverksorganisation

enligt en av organisationen i oktober 1940 upprättad, vid

betänkandet fogad P. M. beräknas bidraga med 27,000 kronor. Återstående

belopp, 89,000 kronor, skulle betalas av staten, som jämväl borde bidraga till

kostnaden för kreditföreningarnas förvaltning med till en början 2,000 kronor

örn året för varje förening. I den mån föreningarnas inkomster stege,

borde sistnämnda bidrag reduceras.

Gentemot detta förslag har utredningens majoritet anfört följande:

Mot förslaget kunde göras den erinringen, att det förutsatte nybildandet av

en förvaltningsapparat, som, även örn i viss utsträckning hantverksorganisationens

förtroendemän och lokalutrymmen kunde utnyttjas, måste bli ganska

både omfattande och dyrbar. En än mera vägande invändning mot förslaget

funne utredningen emellertid vara, att de lånemöjligheter, som därigenom bereddes,

skulle stå öppna allenast för medlemmar i hantverksförening. I praktiken

skulle detta innebära krav på tvångsanslutning till Sveriges hantverksorganisation.

Även om tvångssammanslutningar, med hänsyn till de intressen

som därigenom skulle tillgodoses, understundom kunde vara berättigade,

syntes tillräckliga skäl knappast finnas, att för lösningen av förevarande lånefråga

tvinga in företag i en enda sammanslutning, vars huvuduppgift vöre en

helt annan än kreditgivning. Utredningen erinrade, att hantverksorganisationens

hittillsvarande verksamhet av nyttokaraktär väsentligen legat på yrkesutbildningens

plan. Ej heller kunde utredningen bortse från, att hantverkets

och den mera utpräglade småindustriens intressen icke alltid i alla avseenden

sammanfölle. Småindustriens centralförbund, vilket bildats såsom en sammanslutning

för tillvaratagande av uteslutande de speciella smaindustriella

intressena," särskilt beträffande kommersiell förmedlingsverksamhet, ägde

åtskilliga medlemmar, vilka icke samtidigt tillhörde hantverksorganisationen.

Vidkommande den med avseende å förslaget framförda tanken att med

lånerörelsen kombinera viss konsulentverksamhet ansåge utredningen lämpligheten

härav kunna starkt ifrågasättas. Givetvis vore det nödvändigt att anordningar

träffades, vilka möjliggjorde en grundlig undersökning av låneärendena

och kontinuerlig övervakning av lånen. Det syntes dock tveksamt, örn

detta behov bäst tillgodosåges konsulentvägen. Till en början finge sålunda

framhållas de vanskiigheter, vilka vore förbundna med en dylik^ anordning

därutinnan att konsulenten genom sin samtidiga egenskap av rådgivare åt

företagarna och föredragande av låneärenden lätt finge ett personligt intresse

av, att låneansökningarna resulterade i erhållande av lån. Det kunde därför

vara tvivelaktigt, huruvida full objektivitet vid låneärendenas behandling vore

möjlig att upprätthålla. Vidare syntes det osäkert, huruvida konsulenten ens

efter lång praktisk verksamhet inom sitt distrikt kunde förväntas ha förvärvat

och hade möjlighet att upprätthålla den intima och grundliga kännedom

örn företagsamheten inom distriktet, vilken berättigade honom till avgörande

inflytande över utlämnandet av lån. Härtill komme att enligt utredningens

mening starka betänkligheter måste resas mot att i nuvarande tider, då staten

på andra områden slikte begränsa nyanställning av tjänstemän, medverka

till inrättande på en gång av ett flertal befattningar av hittills i stort

sett oprövad karaktär. Den erfarenhet, vilken vunnits genom företagareföreningarnas

konsulenter, torde icke utan vidare kunna här åberopas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

5

För sin del har utredningens majoritet förordat, att hantverkets och småindustriens

behov av långfristig kredit tillgodosåges i enlighet med följande

riktlinjer.

Företagarna skulle distriktsvis sluta sig samman i ekonomiska föreningar

utan personlig ansvarighet, med uppgift att främja hantverket och den mindre

industrien inom vederbörande distrikt genom att anskaffa lån åt medlemmar,

vilka idkade sådan rörelse. Föreningarna, vilka borde benämnas garantiföreningar,

skulle stå öppna för alla hantverks- och industriidkare inom vederbörande

distrikt ävensom för sammanslutningar därav. De skulle emellertid

ej driva någon låneverksamhet i egentlig mening, utan allenast med sina

tillgångar i viss utsträckning gå i borgen för lån, som småföretagare, tillhörande

föreningen, i särskild ordning erhölle. Utredningen anför, att det

såväl av kostnadsskäl som ur praktiska synpunkter måste vara till fördel att

för det med låneärendenas handläggning förenade arbetet, däri inbegripet

övervakningen av att låntagarna vederbörligen fullgjorde sina förpliktelser

samt indrivningen av eventuella restantier, anlitades någon med likartade

uppgifter redan sysselsatt institution, vars erfarenheter och organisatoriska

tillgångar kunde utnyttjas för ändamålet. På sätt framginge av vad tidigare

anförts torde det, örn ett tillfredsställande resultat skulle kunna vinnas, vara

nödvändigt att låneverksamheten vore decentraliserad. Möjligheten att anlita

exempelvis kommerskollegium eller Aktiebolaget industrikredit finge alltså

anses utesluten. De institutioner, vilka närmast kunde ifrågakomma såsom

handhavare av den här avsedda låneverksamheten, vore bankerna. Affärsbankerna

liksom även sparbankerna bjöde ur de synpunkter, varom här vore

fråga, fördelen av en stark lokal förankring. En lösning av frågan med anlitande

av de privata bankerna stötte emellertid på praktiska svårigheter,

främst till följd av det stora antalet olika bankinstitutioner och omöjligheten

att åstadkomma någon rimlig avvägning dem emellan. En tillfredsställande

anordning torde däremot kunna vinnas genom att för ifrågavarande uppgift

utnyttjades riksbanken, som genom sina avdelningskontor — för närvarande

ett i varje residensstad — omspände hela landet. Utredningen erinrar, att

riksbanken tidigare — ett exempel härpå utgjorde statens bosättningslån —

på liknande sätt tagits i anspråk för uppgifter, som läge vid sidan av riksbankens

egentliga arbete.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att omhänderhavandet

av låneverksamheten anförtroddes åt riksbanken genom dess avdelningskontor,

vilka emellertid vid behandlingen av ifrågavarande låneärenden

borde samråda med representanter för hantverket och småindustrien inom

distriktet. För utlåningen borde särskilda medel av staten ställas till riksbankens

förfogande. Storleken av denna medelstilldelning borde vara beroende

av storleken av de säkerheter, vilka pantförskreves av vederbörande garantiförening.

För ändamålet borde under riksbankens förvaltning inrättas en statlig

lånefond, förslagsvis benämnd fonden för hantverks- och småindustrikredit.

Utredningen, som vid betänkandet fogat ett förslag till normalstadgar för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

sådan garantiförening, varom nyss nämnts, har beträffande föreningsorganisationen

närmare anfört följande:

Av praktiskt-ekonomiska skäl borde det distrikt, varje garantiförening omfattade,

ej göras alltför litet. I den mån verksamheten växte kunde en delning

av distrikten senare ske. Örn tillsvidare Norrlandslänen samt Bobus län, med

hänsyn till de där befintliga företagareföreningarna, lämnades å sido, syntes

exempelvis till en början följande distriktsindelning kunna ifrågakomma:

1. Stockholms stad.

2. Stockholms, Uppsala och Gotlands län.

3. Södermanlands och Östergötlands län.

4. Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län.

5. Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.

6. Hallands och Älvsborgs län samt Göteborgs stad.

7. Skaraborgs, Värmlands och Örebro län.

8. Västmanlands och Kopparbergs län.

Föreningsbildandet borde vara helt beroende av det enskilda initiativet.

Den naturligaste och lyckligaste utvecklingen vöre att de båda stora organisationerna

på hantverkets och småindustriens område — Sveriges hantverksorganisation

och Småindustriens centralförbund —- gemensamt undersökte

förutsättningarna för upptagande av den ifrågavarande verksamheten samt,

där dylika förutsättningar befunnes föreligga, gemensamt arbetade för uppnående

av ett tillfredsställande resultat med största möjliga anslutning från

företagarnas sida.

Till medlem i garantiförening skulle, såsom nämnts, kunna antagas dels en

var, som idkade hantverk eller industri inom distriktet, dels ock sammanslutningar

av företagare. Utredningen ansåge det särskilt kunna förväntas, att

hantverksföreningarna genom anslutning till garantiförening understödde strävandena

att få till stånd en långivning, som tillfredsställde hantverkets och

den mindre industriens speciella lånebehov.

Då garantiföreningarnas förmåga att fullfölja sitt syfte helt sammanhängde

med deras ekonomiska ställning, vore det angeläget tillse, att rörelsekapitalet

ej bleve för litet. 1 betraktande av de begränsade ekonomiska möjligheterna

hos de företagarkategorier, som de här ifrågasatta åtgärderna avsåge, finge

emellertid å andra sidan villkoren för medlemskap i föreningarna icke göras

betungande. Utredningen föresloge, att för företagare, som önskade ingå såsom

medlem i förening av förevarande slag, insatsen bestämdes till tio kronor

för varje i företagets rörelse inom distriktet sysselsatt person. Sammanslutningar

av företagare, exempelvis hantverksföreningar, vilka ville deltaga i

garantiföreningen, borde betala en insats av förslagsvis tio kronor för varje

medlem, sammanslutningen ägde inom distriktet. Tecknad insats borde inbetalas

viss kortare tid efter tecknandet, förslagsvis senast inom tre månader.

Insatskapital och andra tillgångar i föreningen skulle av denna göras räntebärande.

Av den vinst, som sålunda erhölles, bleve medlemmarna berättigade

till utdelning. Med hänsyn till syftet med föreningarnas verksamhet och på

grund av det sätt, på vilket insatskapitalet — enligt vad i det följande närmare

komme att utvecklas -— avsåges skola nyttjas för vinnande av nämnda

syfte, borde medlemmarna däremot ej äga rätt att, annorledes än vid upplösning

av föreningen, återfå inbetalat insatsbelopp; avginge medlem ur

föreningen, skulle sålunda det oaktat insatserna kvarstå. Ville medlem tillgodogöra

sig den tillgång, han ägde i inbetalda insatser, finge detta ske genom

överlåtelse å annan av den fordran på föreningen, som insatserna representerade.

Den omständigheten, att medlems andelar i föreningen på detta eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

7

annat sätt överginge å annan, borde emellertid ej utan vidare medföra, att

den nye ägaren finge inträda i föreningen i den förstnämndes ställe. Dylik

rätt borde föreligga allenast om vederbörande jämväl övertoge det företag, på

vilket den förutvarande andelsägarens medlemskap i föreningen vore grundat.

Förvaltningen av föreningens angelägenheter borde handhavas av en styrelse,

bestående av, därest föreningens distrikt omfattade allenast ett län,

minst tre ledamöter samt eljest minst två ledamöter för varje län som inginge

i distriktet. För ledamöterna borde finnas suppleanter till samma antal och

utsedda efter samma grunder. För granskning av styrelsens förvaltning och

föreningens räkenskaper borde finnas två revisorer jämte suppleanter för

dem. Såväl styrelse som revisorer borde utses å ordinarie föreningssammanträde.

Rösträtt inom föreningen borde tillkomma varje medlem som ej uppsagt

sig till utträde. En förutsättning borde dock vara, att vederbörande ej häftade

i skuld för ogulden insats eller annan avgift till föreningen och ej heller för

bristande räntebetalning eller amortering å lån, för vilket föreningen iklätt

sig ansvar. Röstberättigad medlem borde i princip äga en röst för varje av

honom inbetalad insats. För att tillförsäkra även mindre medlemmar inflytande

på skötseln av föreningens angelägenheter torde det emellertid vara

nödvändigt, att antalet röster för en och samma medlem maximerades. Utredningen

föresloge, att en begränsning av röstetalet skedde på så sätt, att

ej någon medlem finge för egen eller annans räkning utöva rösträtt för mer

än en tiondel av det å föreningssammanträdet företrädda, inbetalta insatskapitalet.

Lånerörelsens omfattning vore beroende av den anslutning, vederbörande

förening finge, och den säkerhet, som föreningen till följd därav kunde ställa.

Då det gällde att förvärva medlemmar i föreningen, kunde icke bortses från,

att avsevärd vikt komme att från de berörda företagarnas sida tillmätas såväl

möjligheterna till utdelning å insatsbeloppen som den förefintliga förlustrisken.

Utdelningsmöjligheten vore väsentligen beroende av förräntningen

av föreningens tillgångar. Enligt vad tidigare förutsatts skulle tillgångarna

pantförskrivas hos riksbanken. I den mån tillgångarna utgjordes av insatskapital

eller andra kontanta medel innebure detta, antingen att medlen direkt

överlämnades till riksbanken, som då hade att göra dem räntebärande, eller

också att medlen insattes å inlåningsräkning i bank under sådana villkor,

att kapitalet ej finge lyftas utan riksbankens medgivande. I såväl det ena

som det andra fallet komme räntan att redovisas till föreningen och hos denna

bokföras såsom inkomst. Av inkomsterna skulle, innan utdelning till föreningsmedlemmarna

ägde rum, föreningens kostnader under året, exempelvis

revisionsarvoden, bestridas. Av den därefter återstående vinsten torde vidare

visst belopp böra avsättas till reservfond. Att denna fond bleve förhållandevis

betydande, funne utredningen särskilt angeläget med hänsyn till att därigenom

såväl statens säkerhet för utlämnade lån som föreningsmedlemmarnas

trygghet för insatskapitalet växte. Det torde nämligen ligga i sakens

natur, att örn till följd av förluster å lånen föreningens borgensansvar behövde

utnyttjas, reservfonden och andra föreningens särskilda tillgångar

toges i anspråk, innan insatskapitalet tillgrepes. Utredningen föresloge, att

i föreningsstadgarna intoges bestämmelse av innehåll, att av årsvinsten minst

femton procent skulle avsättas till reservfonden, intill dess denna uppginge

till belopp motsvarande inbetalda eller till betalning förfallna insatser.

I fråga örn villkoren och förutsättningarna för lån från den föreslagna fonden

för hantverks- och småindustrikredit samt angående låneverksamhetens

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

handhavande i övrigt anför utredningen, under hänvisning till ett vid betänkandet

fogat, av utredningen utarbetat förslag till kungörelse i ämnet,

följande:

Lån från fonden finge utlämnas allenast inom distrikt av riket, varest bildats

sådan garantiförening, varom i det föregående talats, och allenast till

idkare av hantverk eller mindre industri, vilken vore medlem i dylik förening

inom distriktet och ej till föreningen häftade för ogulden insats eller annan

avgift. För lån, vilka sålunda beviljades, skulle föreningen ikläda sig borgen.

Detta skedde lämpligast genom utfärdande av en generell förbindelse för

samtliga blivande lån från fonden intill visst sammanlagt högsta förlustbelopp.

Ehuru det i och för sig kunde synas naturligt, att ifrågavarande borgensförbindelse

avsåge inom distriktet uppkommande låneförluster i deras

helhet, torde det, örn verksamheten skulle kunna erhålla sådan omfattning,

att den bleve för här ifrågavarande företagare av verklig betydelse, vara nödvändigt

att en viss begränsning i ansvarigheten medgåves. En dylik begränsning

funne utredningen motiverad även nied hänsyn till det inflytade, som

staten genom riksbanken erliölle på lånerörelsens bedrivande. Utredningen

ville från nu angivna synpunkter föreslå, att föreningen och staten till hälften

vardera svarade för eventuella förluster. Såsom säkerhet för föreningens ansvarsförbindelse

borde till riksbanken pantförskrivas föreningens insatskapital

eller andra tillgångar, som riksbanken kunde godtaga. Vad anginge

storleken av den säkerhet, som sålunda skulle ställas, borde föreskrivas, att

värdet av densamma skulle stå i visst förhållande till summan av de utestående

lånen inom distriktet. De säkerhetskrav, som från statens sida skäligen

borde resas, syntes bli tillfredsställande tillgodosedda, örn i berörda hänseende

stadgades, att utlåningen ej finge överstiga tjugo gånger beloppet av

föreningens pantförskrivna tillgångar, i den mån dessa alltjämt funnes i

behåll. Då enligt vad förut anförts föreningen skulle ansvara för hälften av

uppkommande förluster, innebure en dylik begränsning av utlåningen, att

föreningens garanti bidroge till att täcka en sammanlagd förlust å lånerörelsen

av tio procent, en förlustsiffra, som man väl knappast behövde befara

skulle överskridas.

En minimigräns borde sättas för utlåningens påbörjande inom distriktet.

Utredningen förordade härutinnan, att det lägsta ansvarsbelopp, som finge

godtagas från någon förening, skulle vara 10,000 kronor, vilket alltså möjliggjorde

en utlåning inom distriktet av 200,000 kronor. Sedan lånerörelsen

väl påbörjats, syntes däremot ej finnas anledning att avbryta densamma,

även örn på grund av inträffade förluster den av föreningen pantförskrivna

säkerhetens värde nedgått under 10,000 kronor. Rörelsens omfattning finge

då uteslutande regleras av förenämnda bestämmelse, att summan av utestående

lån högst finge motsvara tjugo gånger beloppet av föreningens pantförskrivna

behållna tillgångar. Skulle erfarenheten visa, att de lånemöjliglieter,

vilka vid bifall till utredningens förslag skulle stå till buds, icke försloge

att i tillfredsställande utsträckning tillgodose behovet, torde med hänsyn

till den förhållandevis goda garanti mot förlustrisker, som enligt förslaget

skulle föreligga, någon ökning av det av statsmedel för utlåning till

förfogande ställda beloppet kunna tänkas ifrågakomma, även örn motsvarande

ökning av föreningens garantikapital icke kunde åstadkommas.

Lån syntes böra få beviljas för följande ändamål: 1) anskaffande och installering

av maskiner eller andra arbetsredskap, 2) uppförande eller ombyggnad

av verkstadslokaler, 3) anskaffande av förlagskapital. Såsom villkor

för utlämnande av lån borde gälla, att lånet syftade till en sund utveckling

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

9

av lånesökandens företag, att sökanden ägde personliga förutsättningar att

göra företaget lönande samt att omständigheterna i övrigt gjorde sannolikt,

att sökanden komme att vederbörligen fullgöra sina låneförpliktelser.

Av vad tidigare anförts framginge, att någon ovillkorlig fordran på betryggande

säkerhet för beviljande av lån icke borde uppställas. En förutsättning

för lån borde naturligtvis, såsom nyss framhållits, vara, att anledning

funnes antaga, att långivaren ej komme att tillskyndas förluster. Vilka garantier,

som skulle krävas härför, finge däremot bli beroende av omständigheterna.

I den mån betryggande realsäkerheter kunde uppbringas, borde

sådana lämnas. Funnes ej realsäkerheter, borde borgen kunna godtagas.

Största betydelse borde emellertid tillmätas sökandens personliga egenskaper

och förutsättningar att göra rätt för sig, hans personliga kreditvärdighet. Det

borde ej föreligga hinder att, örn denna funnes betryggande, utlämna lån,

oaktat den särskilda säkerhet, som kunde ställas för lånet, icke vore i och

för sig fullgod.

Då iåneverksamhet allenast avsåge att främja småföretagare, borde storleken

av det län, en och samma företagare kunde erhålla, maximeras. Utredningen

föresloge att lånemaximum bestämdes till 25,000 kronor. Även

detta belopp kunde emellertid vara för högt i jämförelse med de totala utlåningsmöjligheterna

inom vederbörande distrikt. Det syntes därför nödvändigt

föreskriva, att lån aldrig finge utgå till en lånesökande med högre belopp

än som motsvarade viss procent av distriktets sammanlagda lånemöjligheter.

Utredningen förordade, att ifrågavarande procentsats bestämdes till

tio, vilket innebure, att vid lägsta totala lånemaximum vid lånerörelsens början

inom ett distrikt, 200,000 kronor, lån kunde beviljas på en hand till ett

belopp av 20,000 kronor.

Lån borde förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna

borde bestämmas så, att den dels möjliggjorde förräntning av statens i

låneverksamheten investerade kapital, dels ock i huvudsak försloge för gäldande

av de med verksamheten förbundna särskilda kostnaderna. Med hänsyn

tagen till det förslag till ränteberäkning, som nyligen framlagts av särskilda

sakkunniga beträffande räntan pä lån fran statens utlåningsfonder,

ville utredningen från nyss angivna utgångspunkter förorda, att ränta å lån

från fonden för hantverks- och småindustrikredit icke finge understiga medelräntan

för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast

föregått det, varunder länet beviljats, nied tillägg av en procent. Viss

hänsyn borde vid räntans bestämmande tagas till det allmänna ränteläget.

Därest den räntesats, som av affärsbankerna för motsvarande län skulle

tillämpas, överstege den enligt angivna regler bestämda lägsta fondräntan,

syntes det sålunda motiverat, att denna sistnämnda höjdes. Det borde fä ankomma

på riksbanken att, enligt de här förordade principerna, fastställa

den räntesats, som vid en var tidpunkt skulle tillämpas.

Längsta tid för tillgodonjutande av lan från fonden för hantverks- och småindustrikredit

borde vara tio år. Vilken lånetid, som i det särskilda fallet skulle

tillämpas, borde få bli beroende av syftet med lånet samt övriga därmed förenade

omständigheter. Det syntes exempelvis naturligt, att lån för förlagsändamål

eller för anskaffande av maskiner, vilka vore utsatta för snabb

förslitning, amorterades hastigare än lån för byggnader. Lån borde återbetalas

med vissi belopp varje år. Storleken av de annuiteter eller amorteringar,

som sålunda skulle erläggas, borde få bestämmas med hänsyn till omständigheterna.

Möjlighet borde sålunda förefinnas att under första åren av

lånetiden medgiva återbetalningar med jämförelsevis små belopp för att sedermera,

då det i låntagarens rörelse nedlagda lånekapitalet hunnit giva

ekonomiskt utbyte, öka amorteringsbeloppen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

Handläggningen av låneärenden borde ske vid riksbankens vederbörande

avdelningskontor. Då lånedistrikt omfattade flera än ett län, borde riksbanken

lia att bestämma, vilket av avdelningskontoren, som skulle handha låneärendena

inom distriktet.

Med hänsyn till den grundläggande betydelse, de föreslagna garantiföreningarna

avsåges skola ha för ifrågavarande låneverksamhet samt till den

på personlig kännedom örn medlemmarna grundade förmåga att bedöma

deras kreditvärdighet, som kunde förväntas inom föreningarna, borde föreningarna

tillerkännas inflytande på låneärendenas behandling. Riksbankskontorens

styrelse utgjordes praktiskt taget alltid av tre personer jämte suppleanter

för dem. Utredningen föresloge, att vid behandlingen av ansökningar

örn lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit skulle deltaga jämväl

tre ledamöter ur styrelsen för vederbörande garantiförening. Det borde

få ankomma på föreningsstyrelsen att inom sig utse de ledamöter, vilka skulle

fullgöra denna uppgift. Vid förfall för någon av dessa finge på samma sätt

ersättare utses. Bestode föreningsdistriktet av flera län, förutsatte utredningen

att, innan ett låneärende avgjordes, styrelseledamöterna från vederbörande

län beretts tillfälle att taga del av ärendet. Det syntes också lämpligt,

att vid riksbankskontorets behandling av låneärende åtminstone en av de

tre i beslutet deltagande ledamöterna av föreningens styrelse representerade

det län, lånesökanden tillhörde. Förekomme vid behandlingen av låneärende

olika meningar, borde vid lika röstetal ordföranden i riksbankskontorets styrelse

ha utslagsröst.

Några särskilda ombudsmän eller konsulenter behövde ej anställas. Enligt

utredningens mening förelåge nämligen, utan att man inrättade nya tjänster

av denna art, tillräckliga möjligheter för riksbanken och de i låneärendenas

behandling deltagande företagarrepresentanterna att införskaffa erforderliga

upplysningar rörande de lånesökande. Utredningen ville peka på den tillgång,

som härvidlag — förutom i den inom föreningen representerade sakkunskapen

— stöde till buds i hantverksföreningarnas styrelser, hantverksorganisationens

industrinämnder, småindustriförbundets länsombud, landsfiskaler

och andra statliga ävensom kommunala tjänste- och förtroendemän.

I särskilda fall kunde det naturligtvis bli nödvändigt att företaga speciella

utredningar genom kvalificerade yrkesmän. Genom att utlåningen anförtroddes

åt riksbankens avdelningskontor i samråd med näringsidkare inom

distriktet, torde de krav, vilka kunde uppställas på lokal anknytning av

kreditgivningen, få anses tillfyllestgörande tillgodosedda.

Enligt vad här föreslagits komme den centrala tillsynen och ledningen av

låneverksamheten att utövas av fullmäktige i riksbanken. Nämnda fullmäktige

borde i anslutning härtill äga att meddela de närmare föreskrifter med

avseende å verksamheten, vilka kunde finnas erforderliga. På grund av syftet

med verksamheten synles det emellertid önskvärt, att vid behandlingen av

fråga, berörande densamma, anknytning erhölles till det centrala ämbetsverk,

kommerskollegium, till vars handläggning ärenden angående hantverk och

industri hörde. Utredningen förordade med hänsyn härtill, att vid behandlingen

inom riksbanksfullmäktige av här ifrågavarande spörsmål däri skulle

deltaga chefen för kommerskollegii industribyrå eller, vid förfall för honom,

annan befattningshavare vid kollegium, som kollegium därtill utsåge.

Beträffande kostnaderna för låneverksamheten anför utredningen:

De särskilda utgifter och inkomster, ifrågavarande lånerörelse medförde,

borde av riksbanken redovisas skilda från dess övriga verksamhet. Enligt

vad förut nämnts avsåges låntagare skola å erhållna lån erlägga ränta efter en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 306-

11

räntefot som med minst en procent överstege vad som erfordrades för att staten

skulle erhålla skälig förräntning av de för utlåning tillhandahållna medlen.

Det belopp, som genom denna överränta av en procent kunde beräknas

inflyta, torde emellertid icke, åtminstone så länge lånerörelsen vore av mindre

omfattning, förslå till bestridande av kostnaderna för verksamheten. Enligt

gällande bestämmelser rörande statens hosättningslån ägde riksbanken uppbära

ersättning för varje behandlad ansökan örn dylikt lån med fem kronor.

Därjämte ägde riksbanken erhålla gottgörelse för bankens kostnader för indrivning

av till betalning förfallna bosättningslån dels med tio kronor för

varje till indrivning genom bankens ombudsmän överlämnat lån, dels ock

för de särskilda utgifter, som banken fått vidkännas i samband med indrivningen.

Samtliga nämnda ersättningar bestredes från ett särskilt statsanslag.

Vad de nu föreslagna lånen från fonden för hantverks- och småindustrikredit

beträffade förordade utredningen, att ersättning till riksbanken för befattningen

med låneansökningar beräknades enligt samma grunder som i

fråga om bosättningslånen, eller således till fem kronor för ansökan. Utredningen

ansåge det vara lämpligast, att denna ersättning betalades direkt av

vederbörande lånesökande i samband med att ansökan om lån gjordes. Utredningen

föresloge alltså, att såsom förutsättning för att låneansökan skulle

upptagas till prövning stadgades, att vid ansökningen fogats en avgift å nämnda

belopp. Beträffande åter de särskilda kostnader, som kunde vara förenade

med indrivning av ifrågavarande lån, borde dessa principiellt sett gäldas av de

låntagare, vilka föranlett indrivningsåtgärden. Föreskrift härutinnan borde

intagas i låneförbindelsen. Kunde riksbanken icke på denna väg utfå beloppet,

syntes kostnaden böra bestridas av de intäkter, överräntan å lånen lämnade.

Vid den minsta lånerörelse, som enligt vad förut anförts kunde ifrågakomma,

avseende ett totalbelopp av 200,000 kronor, belöpte sig nämnda inkomster,

under förutsättning att bela det angivna beloppet vore utlånat, till

2,000 kronor. Vad å andra sidan utgifterna, frånsett eventuella indrivningskostnader,

beträffade funne utredningen skäligt, att de föreningsledamöter,

som deltoge i behandlingen av låneärendena, tillerkändes någon gottgörelse

för det arbete och den tidsspillan, som härav orsakades, ävensom resekostnadsersättning

i förekommande fall. Dylik ersättning syntes däremot icke behöva

beräknas till ledamöterna i riksbankens styrelser, enär ifrågavarande

låneärenden torde kunna behandlas i samband med bankens ordinarie löpande

verksamhet. Utredningen förutsatte, att ersättningen till föreningsstyrelsens

ledamöter finge utgå enligt samma grunder som till kommittéledamot

enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 augusti 1921 (nr 517) med vissa

bestämmelser angående kommittéer. För låneärendenas avgörande torde vidare,

såsom framginge av vad tidigare nämnts, merendels erfordras utredningar

av bl. a. teknisk och ekonomisk natur, i vissa lall torde dylika utredningar

kunna åstadkommas kostnadsfritt genom föreningens försorg. I andra

fall åter torde detta icke låta sig göra. Att beräkna storleken av de särskilda

kostnader, som sålunda kunde bli förenade med låneärendenas behandling,

vore icke möjligt. Det torde emellertid få antagas, att de totala årliga låneomkostnaderna

i början av låneverksamheten knappast kunde hållas inom

den kostnadsram, som inkomsterna av överräntan å lånen medgåve. I den

mån utlåningen ökade, torde omkostnaderna bli förhållandevis mindre, eftersom

antalet sammanträden icke behövde öka i proportion till antalet beviljade

lån. Det vore heller icke säkert, alt de låneansökningar, som beviljades,

föranledde de största ulredningskostnaderna; mycket utredningsarbete kunde

behöva nedläggas å ansökningar, vilka visade sig ej kunna bifallas. Utredningen

föresloge, att den del av omkostnaderna för verksamheten, som oj

kunde täckas av inkomsterna å rörelsen, gäldades av statsmedel. För ända
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

målet torde böra anvisas ett särskilt statsanslag. Till huru stort belopp ifrågavarande

underskott årligen kunde komma att uppgå, läte sig, såsom redan

berörts, icke med säkerhet beräkna. Örn lånerörelsen ökade i omfattning, torde

underskottet kunna förbytas i ett överskott. Det syntes rimligt, att staten

av dylikt överskott gottgjordes för vad tidigare kunde lia av statsmedel utgått

för täckande av brist å rörelsen ävensom för de förluster, staten kunde

lia fått vidkännas å utlämnade lån. Den behållning, lånerörelsen därefter

kunde uppvisa, syntes däremot böra redovisas till föreningen och sålunda betraktas

såsom inkomst för denna.

Vad angår storleken av de statsanslag, som skulle erfordras för den föreslagna

låneverksamheten, anför utredningen, att frågan icke kunde med tillförlitlighet

besvaras. Beträffande fonden för hantverks- och småindustrikredit vore

det antagligt, att kapitalbehovet under första tiden bleve tämligen ringa för

att därefter växa i omfattning. Utredningen föreslår, att för avsättning till

fonden för det närmaste budgetåret beräknades ett belopp av i medeltal

250.000 kronor för ett vart av åtta distrikt eller sålunda sammanlagt 2,000,000

kronor. Det erforderliga statsanslaget för täckande av underskott å låneverksamheten

borde, framhåller utredningen, med hänsyn till svårigheten att beräkna

medelsbehovet, få karaktären av förslagsanslag. Då utredningen finner

antagligt, att behovet under första året ej behövde överstiga sammanlagt

10.000 kronor, förordar utredningen, att medelsanvisningen tillsvidare bestämmes

till detta belopp.

Beträffande den föreslagna låneverksamhetens inverkan på de i vissa län

befintliga företagareföreningarna anför utredningen slutligen följande:

Utredningen hade, då i det föregående angivits hur distriktsindelningen för

den föreslagna kreditgivningen kunde tänkas planerad, lämnat å sido de delar

av landet, där företagareföreningar funnes, med undantag likväl av Värmlands

län, där verksamhet av dylikt slag först helt nyligen påbörjats. Företagareföreningarnas

lånerörelse, bedriven inom län, där till följd av strukturella

förändringar inom ett ensidigt inriktat näringsliv differentiering av

företagsamheten eftersträvades, sammanfölle till huvudsakligt syfte icke med

den av utredningen förordade verksamheten. Medan företagareföreningarna,

såsom framginge av den tidigare redogörelsen, hade till huvuduppgift att ur

sociala synpunkter främja uppkomsten av nya företag, avsåge nämligen utredningens

förslag i stället i första hand att tillgodose kreditbehovet hos redan

bestående företag. Ehuru det med hänsyn härtill icke vore otänkbart,

att båda slagen av lånerörelse bedreves vid sidan av varandra inom samma

län, funne utredningen likväl en sådan anordning mindre lämplig.

Avsikten torde vara att, då företagareföreningarnas sociala uppgift blivit

fullgjord, deras verksamhet skulle, åtminstone till vissa delar, upphöra. Utredningen

hade sökt finna en form enligt vilken företagareföreningarna skulle

kunna redan nu anslutas till det av utredningen föreslagna lånesystemet. En

dylik anordning förutsatte, att av riksbanken bedriven låneverksamhet i enlighet

med utredningens förslag upptoges i vederbörande län. Ramen för den

föreslagna kreditgivningen kunde därvid något vidgas, och på sådant sätt

eventuella önskemål örn en från sociala synpunkter motiverad, mera riskfylld

utlåning tillgodoses. Företagareföreningarna finge för ändamålet ombildas

i överensstämmelse med det framlagda förslaget örn garantiföreningar.

Deras nuvarande andelskapital finge pantförskrivas såsom garantifond för

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

lånen hos riksbanken. Av enskilda större industriföretag samt av samfälligheter

till föreningarna tillskjutet kapital för långivningsändamål torde jämväl

böra överföras till garantifonden. För att möjliggöra en utvidgad och i

vissa avseenden mer riskbetonad långivning än den enligt utredningens förslag

i allmänhet avsedda, kunde vidare tänkas, att staten bidroge med andelsteckning

i föreningen. Omfattningen av dylik medverkan från statens sida

finge av statsmakterna avgöras från fall till fall. Låneverksamlieten linge

formellt bedrivas på sätt utredningen föreslagit beträffande övriga delar av

landet, ehuru, såsom förut antytts, i vissa fall större risker måhända kunde

tagas. Företagareföreningarnas nuvarande subventionsverksamhet borde i

sammanhang härmed upphöra och ersättas med den kreditgivning av riskbetonad

natur, som sålunda kunde ifrågakomma. Föreningarnas verksamhet

i övrigt behövde däremot icke påverkas av den här skisserade anordningen.

Utredningen ville icke yrka på, att en omläggning av företagareföreningarnas

verksamhet enligt här angivna riktlinjer skedde nu omedelbart. En utveckling

i antydd riktning lörefölle emellertid önskvärd. Genom en enligt utredningens

förslag bedriven låneverksamhet, förlagd till riksbanken och av

denna omhänderhavd i samförstånd med representanter för företagarna själva,

torde kreditbehovet tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt. Småindustrier

och hantverk borde icke stödjas genom subventionering. Riskerna för

att vissa företag tillförsäkrades särskilda förmåner utan tillbörligt beaktande

av de olägenheter, som härigenom kunde tillskyndas andra företag inom

samma eller närliggande yrkesområde, torde vidare med den av utredningen

föreslagna anordningen praktiskt taget bortfalla. Anordningen skulle också

medföra, att genom tåne- och subventionsfrågornas avlyftande från konsulenterna,

dessa kunde i större utsträckning än nu vore fallet inrikta sig på

rådgivning i tekniska och kommersiella angelägenheter samt grundläggande

undersökningar rörande förutsättningarna för ny företagsamhet. Även detta

vore ur många synpunkter fördelaktigt, då arbetet i syfte att vidga särskilt

det norrländska näringslivets bas i första hand borde inriktas på att underlätta

förutsättningarna för företagsamhetens trivsel i dessa trakter.

Under alla förhållanden hyste utredningen den uppfattningen, att örn det

av utredningen föreslagna kreditsystemet godtoges, någon nybildning av företagareföreningar

av för närvarande förekommande slag icke borde ske. Utanför

Norrland och Bohus län förefunnes enligt utredningens mening icke för

närvarande något sådant utpräglat behov av speciella stödåtgärder för den

mindre företagsamheten, att detta icke skulle kunna tillräckligt tillgodoses

genom den av utredningen föreslagna anordningen i förening med den nyttoverksamhet

som Sveriges liantverksorganisation och Småindustriens centralförbund

bedreve. Vad beträffade den i Värmlands län nybildade företagareföreningen

torde på grund härav dess verksamhet för finansiering av småföretag,

därest utredningens förslag beträffande kreditgivning till hantverk

och småindustri genomfördes, böra utformas icke i enlighet med de av löretagarelöreningarna

för närvarande tillämpade principerna utan i överensstämmelse

med det förslag, utredningen förordat.

Yttrandena. Fullmäktige i riksbanken anse det vara ett intresse ur samhällelig

synpunkt, att hantverk och småindustri bereddes det stöd från samhällets

sida, som lämpligen kunde lämnas och som kunde anses erforderligt

för en sund utveckling av dessa viktiga näringar. Enligt vad fullmäktige hade

sig bekant förelåge ett behov för småindustrien att erhålla förbättrade möjligheter

till långfristig och medellång kreditgivning och denna fråga syntes

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

svårligen kunna lösas utan statens medverkan. Fullmäktige kunde emellertid

icke dela utredningens mening, att riksbankens kontor borde vara organ

för prövning av framställningar örn lån från den föreslagna fonden. Då kommerskollegium

även hädanefter skulle bevilja lån från statens hantverkslånefond,

syntes det ligga närmast till hands, att lån även från den nya fond,

som avsåges skola inrättas, beviljades av kollegium. Det torde vidare vara av

vikt, att örn låntagare, vilka häftade i skuld på grund av lån från den föreslagna

lånefonden, icke fullgjorde sina förpliktelser, frågan örn vilka åtgärder,

som skulle vidtagas, bleve bedömda av en och samma myndighet. I ett

dylikt fall skulle arbetet för riksbankens del bliva lika centraliserat som för

kommerskollegium. Riksbanken hade nämligen numera ombudsman anställd

endast vid ett avdelningskontor, nämligen i Malmö, medan övriga avdelningskontor

finge anlita huvudkontorets ombudsmän. Dessa ombudsmän hade säkerligen

mindre erfarenhet än exempelvis kommerskollegium, då det gällde

att bedöma, hur man på ett lämpligt sätt skulle kunna avveckla krediten till

ett industriföretag. Därtill komme att flera av riksbankens avdelningskontor

för närvarande vore ganska arbetstyngda. Ansåges det likväl ändamålsenligast

att ifrågavarande uppgift lades på riksbankens kontor, syntes det vara

lämpligast, att kontorsstyrelserna ensamma finge beslutanderätt, men att en

låneansökan ej finge beviljas, med mindre den tillstyrkts av vederbörande

garantiförenings styrelse. Därest det ansåges nödvändigt, att ledamöter i garantiförenings

styrelse skulle närvara vid behandlingen av låneärendena, syntes

det i varje fall icke vara erforderligt bereda dem så hög resekostnadsoch

traktamentsersättning som enligt klass I B i allmänna resereglementet.

— Den ifrågasatta avgiften, 5 kronor, som skulle erläggas såsom bidrag till

riksbankens kostnader för låneverksamheten, syntes med hänsyn till det betydande

arbete, som i flertalet fall torde bliva nödvändigt vid prövningen av

låneansökningarna, vara alltför låg. Innan närmare erfarenhet vunnits, kunde

emellertid ersättningens storlek ej för närvarande bestämmas.

Fullmäktige tillägga, att det av reservanten inom utredningen framlagda

förslaget icke vore lämpligt. Det syntes nämligen knappast finnas anledning

att söka framkalla en tvångsanslutning till Sveriges hantverksorganisation

av sådana näringsutövare, vilka önskade begagna sig av ifrågavarande lånemöjlighet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret och kommerskollegium hava

uttalat sig för, att ifrågavarande låneverksamhet anordnas i huvudsaklig

överensstämmelse med vad utredningens majoritet föreslagit. Beträffande

räntefoten förorda riksgäldsfullmäktige och statskontoret, att denna, på samma

sätt som i fråga om ett flertal andra utlåningsfonder och i allt fall i avvaktan

på slutförandet av nu pågående utredning rörande bland annat sättet

för fastställande av räntan å statens utlåningsfonder, fastställdes av Kungl.

Majit. Kommerskollegium anser lämpligt att, för förlänande åt garantiföreningarna

av ytterligare stabilitet, ordförande i sådan förening förordnades

av offentlig myndighet. Beträffande normerna för låneärendenas behandling

anser kollegium att, åtminstone när det gällde mindre krediter eller avslag

å låneansökningar, det borde vara tillfyllest med två representanter för riks
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

15

banken och två för garantiföreningen, under förutsättning att samtliga vore

om beslutet ense. Enär syftet med den föreslagna avgiften av 5 kronor i samband

med låneansökning närmast vore att hålla tillbaka en del ansökningar,

som utan att de hade utsikt att bifallas dock medförde en hel del administrativt

arbete, ifrågasätter kollegium vidare om beloppet vore tillräckligt högt

tillmätt för att nå detta syfte. Beträffande förslaget att lån finge beviljas endast

till medlem i garantiförening, förordar kollegium, att anslutning till

förening gjordes till villkor ej för lånets beviljande utan för dess utbetalning.

Enligt kollegii mening borde slutligen säkerhet för lån som regel ställas. Vad

angår fordringarna å dylik säkerhet hänvisar kollegium till de normer, som

tillämpades för de av kollegium enligt kungörelsen den 9 juni 1933 (nr 355)

beviljade ackords- och förlagslånen åt hantverkare. Dessa normer vore i huvudsak

följande. För att enbart personborgen skulle godtagas fordrades såsom

regel, att borgen ställdes av två personer, som åtminstone tillsammans vore

vederhäftiga för lånebeloppet. I fråga örn inteckning i bostadsfastigheter i städer

och stadsliknande samhällen uppställdes såsom minimikrav, att inteckningen

låg inom 85 procent av taxeringsvärdet. Beträffande förlagsinteckningar,

vilkas värde ur säkerhetssynpunkt i allmänhet visat sig synnerligen

svårbedömligt, tillämpades den praxis, att belåningsvärdet av förlagsegendom

icke beräknades högre än till 60 procent av det uppskattade sakvärdet av i rörelsen

förefintliga maskiner och övriga inventarier av beskaffenhet att omfattas

av förlagsinteckning.

Sveriges liantverksorganisation förklarar sig anse utredningsmajoritetens

och reservantens förslag ungefärligen likvärdiga och därför ej kunna giva

bestämt förord åt det ena eller det andra. Under alla omständigheter borde

emellertid låneverksamhetens årliga driftkostnader helt bestridas av statsmedel,

i den mån de ej täcktes av lånekassornas eller kreditföreningarnas

egna inkomster. Organisationen, som förordar bifall till ett av ledamoten av

utredningen civilingenjören G. Juhlin i annat sammanhang, som senare skall

närmare beröras, framfört förslag om statsbidrag till av organisationen bedriven

konsulentverksamhet, uttalar vidare, att de konsulenter, vilka enligt

nämnda förslag skulle anställas, borde biträda vid förhandsutredningen om

lånen.

Riksorganisationen småindustriens centralförbund tillstyrker majoritetens

förslag.

Av länsstyrelserna hava Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands,

Kalmar, Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs och Älvsborgs län helt

eller i princip anslutit sig till majoritetens förslag.

Överståthållarämbetet, som funnit av utredningen föreslagna åtgärder ägnade

att befrämja det därmed avsedda syftet, har allenast gjort erinran beträffande

vissa detaljer. Sålunda föreslår ämbetet bland annat införande av

en bestämmelse i syfte att, därest rörelsen flyttades till annat distrikt, lånerätten

borde upphöra. Beträffande förslaget att staten och garantiföreningen

i vederbörande län skulle var för sig hava alt bära hälften av den förlust, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

kunde uppstå å låneröi’elsen, samt att utlämnande av lån finge igångsättas

först då föreningen ej blott förbundit sig till sådant ansvar utan även lämnat

säkerhet för åtagandet till ett belopp av lägst 10,000 kronor, framhåller ämbetet,

att antydda tanke i kungörelseförslaget ej kommit till uttryck med

den klarhet, som vore önskvärd. I fråga örn det föreslagna villkoret för utlämnande

av lån, att lånet »syftar till» en sund utveckling av lånesökandens

företag, borde enligt ämbetets mening de citerade orden utbytas mot uttrycket

»kan förväntas främja».

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att de skäl, majoriteten anfört till

stöd för sin mening, förefölle mest beaktansvärda. — Även Östergötlands och

Södermanlands handelskammare förordar majoritetens förslag. Linköpings

fabriks- och hantverksförening har ej annan erinran häremot, än att lånesökande

borde vara medlem i hantverksförening eller yrkesförening å orten.

Norrköpings hantverksförening anser, att räntefoten borde bestämmas för

ett år i taget.

Länsstyrelsen i Kalmar län har icke funnit något att erinra mot vad majoriteten

föreslagit. — Fabriks- och hantverksföreningen i Kalmar framhåller,

att vilketdera av förslagen, som kunde anses lämpligast, borde bliva föremål

för senare prövning och avgörande. Konsulentverksamheten vore enligt

föreningens mening viktigare än finansieringsfrågan.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat sig i princip icke hava funnit

anledning till erinran mot vad majoriteten föreslagit. Det föreslagna högsta

lånebeloppet, 25,000 kronor, borde emellertid enligt länsstyrelsens mening

högst väsentligt nedsättas. Lånet borde löpa räntefritt under de båda första

åren. Beträffande sättet för behandling av låneärende ifrågasätter länsstyrelsen,

att riksbanksstyrelsen i orten finge besluta utan biträde av någon lånenämnd.

Tillräcklig kännedom örn lånesökandens person syntes kunna inhämtas

från exempelvis vederbörande kommunalnämnd. Medlemskap i garantiförening

borde ej krävas för rätt att erhålla lån.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att några svårigheter för ifrågavarande

företagare att få sina behov av kredit tillgodosedda genom redan

befintliga kreditinstitut, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, icke framträtt

inom länet. För den händelse med hänsyn till förhållandena i andra delar

av landet åtgärder i enlighet med majoritetens förslag ansåges böra vidtagas,

ville emellertid länsstyrelsen förorda sagda förslag. — Skånes handelskammare

uttalar, att enligt handelskammarens erfarenheter något behov

av sådana åtgärder, som av utredningen föresloges, icke förelåge. Enligt

handelskammarens mening erbjöde för övrigt varken majoritetens eller reservantens

förslag en lämplig lösning av den organisatoriska sidan av saken.

Statsmakternas åtgöranden därvidlag syntes tillsvidare kunna inskränka sig

till att eventuellt något utvidga den låneverksamhet, som för närvarande bedreves

av kommerskollegium.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört, att de av utredningens majoritet

föreslagna åtgärderna syntes ägnade alt på tillfredsställande sätt främja

såväl samhällets som respektive företagargruppers intressen. — Skaraborgs

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

17

hantverksdistrikt, som i övrigt tillstyrker majoritetens förslag, framhåller

dock att lånevillkoren borde betydligt uppmjukas beträffande såväl räntefot

som säkerhet. Vidare borde låneverksamheten ej igångsättas förrän Sveriges

hantverksorganisation och Riksorganisationen småindustriens centralförbund

sammanslagits till en central organisation. —Även municipainämnclen i Tibro

municipalsamhälle och Tibro hantverksförening tillstyrka förslaget.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län hava tillstyrkt eller i allt väsentligt

anslutit sig till reservantens förslag.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att enligt dess mening den

av reservanten föreslagna låneorganisationen gåve större möjligheter för en

riktig prövning av de lånesökandes förutsättningar och därför syntes vara att

föredraga. — Uppsala fabriks- och hantverksförening, Upsala läns hantverks-

och småindustrinämnd samt Enköpings fabriks- och hantverksförening

hava däremot tillstyrkt majoritetens förslag. Sistnämnda förening anser likväl

bäst örn konsulenter kunde handhava låneärendena. Enligt småindustrinämndens

mening borde staten ensam bilda garantifonden. Tierps fabriksoch

hantverksförening anser, att staten ensam borde bära hela ansvaret för

låneverksamheten.

Likartade uttalanden som det av länsstyrelsen i Uppsala län framförda

göras av länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands och Hallands län. — Även

Gotlands handelskammare anser, att utlåningen från fonden borde i huvudsak

organiseras på sätt reservanten föreslagit.

Enligt länsstyrelsens i Blekinge län uppfattning syntes reservantens förslag

bättre än majoritetens inriktat på att stödja insatser av enskild initiativkraft,

organisationsförmåga och kunnighet. Majoritetsförslaget med dess nybildade

lånekassor och garantiföreningar innebure en föga framkomlig väg. Majoritetsförslaget

syntes ej vara ägnat att i samma grad som reservantens förslag

tillgodose det viktiga behovet av en effektiv lokal konsulentverksamhet. —

Blekinge hantverksdistrikt samt Smålands och Blekinge handelskammare

ansluta sig även till reservantens förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att reservantens förslag

örn föreskrivande av medlemskap i viss organisation visserligen kunde synas

mindre tilltalande, men länsstyrelsen — som förordade bildandet av den nya

fonden — ville dock, med hänsyn till de fördelar, som reservantens förslag i

övrigt erbjöde och då Sveriges hantverksorganisation måste anses representera

det ojämförligt största antalet företagen på området, tillstyrka en lösning närmast

i anslutning till sagda förslag. — Handelskammaren i Göteborg tillstyrker

däremot för sin del, att hantverkets och småindustriens lånebehov

med statligt bidrag tillgodosåges i huvudsaklig överensstämmelse med majoritetens

förslag. Därvid har det emellertid synts handelskammaren rimligt,

att statens medverkan på sätt som föreslagits endast finge tagas i anspråk

under förutsättning, alt hantverkets och småindustriens olika organisationer

Ilihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 306. H

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

kunde åstadkomma en tillfredsställande form för enhetlig samverkan. — Bohusläns

företagareförening u. p. a. biträder reservantens förslag. —- Bohusläns

hantverks- och industridistrikt uttalar, att, vare sig majoritetens eller

reservantens förslag godtoges, konsulenter borde stå till förfogande åt respektive

kreditorgan vid behandling av låneärenden.

Enligt länsstyrelsens i Västmanlands län mening syntes den mest rationella

lösningen vara, att man sammanförde hantverk och småindustri i en organisation,

varefter låneverksamheten skulle kunna organiseras huvudsakligen

efter reservantens linje.

I ett vid länsstyrelsens i Kopparbergs län utlåtande fogat yttrande från

Dalarnas hantverks förbund har förbundet förklarat sig icke för närvarande

kunna taga ställning till vilket förslag som vore att föredraga. I allt fall holle

förbundet före att frågan om konsulentverksamheten vore den mest betydelsefulla

och därför borde i första rummet lösas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län åberopar för sin del uttalanden av dels

kommittén för småföretag i Gävleborgs län, dels ock handelskammaren i

Gävle. Förstnämnda sammanslutning tillstyrker i huvudsak reservantens förslag

men förklarar sig icke kunna förorda obligatorisk anslutning till hantverksorganisationen.

Den framhåller därjämte, att någon mera väsentlig omläggning

tillsvidare icke borde ske av företagareföreningarnas hittillsvarande

verksamhet. — Handelskammaren har likaledes förklarat sig i huvudsak biträda

reservationen, dock med de modifikationer, som påkallades av att de

nuvarande företagareföreningarna utan allt för stora omändringar av arbetssätt

och stadgar inordnades i den nya låneverksamheten.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ifrågasatt, huruvida riksbanken

kunde vara skickad att handhava den föreslagna långivningen, samt bland

annat på grund härav funnit reservantens förslag utgöra en bättre organisationsform

för statens medverkan för lösandet av hantverkets och småindustriens

finansieringssvårigheter än den som föreslagits av utredningens majoritet.

—- Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har gjort likartat

uttalande. Med avseende å de i vissa län — däribland de norrländska

— befintliga företagareföreningarna, inom vilkas verksamhet någon lånerörelse

av den nya fonden ej vore avsedd att bedrivas, syntes önskvärt, att en

omläggning av nämnda föreningars låneverksamhet skedde på sådant sätt,

att den nära komme att ansluta sig till vad som bleve gällande för områden,

där dylika föreningar ej funnes. — Västernorrlands läns hantverksdistrikt

åter biträder majoritetens förslag, med den ändringen att i styrelse för garantiförening

minst 4 ledamöter jämte 4 suppleanter för dem borde utses ur

ledningen för vederbörande hantverksdistrikt, vars ordförande vid lika röstetal

borde hava utslagsröst. Förefintligheten inom ett län av en företagareförening

borde icke utgöra hinder för tillkomsten av jämväl en garantiförening.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som i övrigt förordar reservantens förslag,

framhåller, att det organ, som skulle handhava låneverksamheten, till sitt

förfogande borde hava en tjänsteman, vilken kunde sakkunnigt och opartiskt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

19

verkställa de utredningar, som krävdes för lånens beviljande. — Jämtlands

läns företagareförening u. p. a. har gjort enahanda uttalande.

Av övriga länsstyrelser har länsstyrelsen i Stockholms län, vilken icke funnit

något att erinra mot att statlig medverkan för att bereda småföretagen

vissa lättnader i deras finansieringssvårigheter samt för att avlägsna förefintliga

affärsekonomiska och driftstekniska brister lämnades i den utsträckning,

som funnes motiverad och lämplig, förklarat sig icke besitta tillräcklig inblick

i hantverkets och småindustriens förhållanden för att på grundval av

det föreliggande utredningsmaterialet taga ställning till de olika förslag, som

därutinnan framförts. -—- Stockholms handelskammare anför, att handelskammaren

trodde och funne av erfarenhet ådagalagt, att näringslivet med

sin förmåga av smidig anpassning hade goda förutsättningar att självt lösa

sina kreditproblem. Den anordning i syfte att skapa ökade kreditmöjligheter

för småföretagen inom produktionen, som utredningen föresloge, syntes handelskammaren

knappast kunna bliva av någon större betydelse, åtminstone

kvantitativt sett, för företagsamhetens främjande. Därest statsmakterna emellertid

skulle anse erforderligt att möjligheterna för småföretagarna att erhålla

långfristig kredit utökades, syntes det handelskammaren, som om den av

utredningens majoritet föreslagna anordningen vore att föredraga framför

övriga diskuterade alternativ.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att av den av utredningen lämnade

redogörelsen för de statliga lånefonder, från vilka hantverkets och småindustriens

kreditbehov för närvarande kunde tillgodoses, syntes framgå, att

dessa lånefonder till ganska avsevärd del icke för ändamålet blivit tagna i

anspråk. Det syntes därför länsstyrelsen tveksamt, huruvida ytterligare medel

finge anses nödvändiga för samma ändamål. I varje fall kunde behovet

icke anses trängande, varför tillsvidare inga nya lånemedel borde ställas till

förfogande. — Växjö fabriks- och hantverksförening biträder majoritetens

förslag.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har gjort uttalande av liknande innebörd

som länsstyrelsen i Kronobergs län.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att utredningens förslag för länets

del innebure, att den nybildade företagareföreningen därstädes skulle,

ensam av alla företagareföreningar, omorganiseras eller nedläggas. Ett genomförande

av detta förslag skulle sannolikt betyda ett åtminstone tillfälligt

spolierande av det av företagareföreningen nedlagda upplysnings- och organisationsarbetets

resultat och ett förlamande av intresset och verksamheten

för ökad företagsamhet. Länsstyrelsen anser därför, att det vore till gagn

för länets hantverk och småindustri örn företagareföreningen finge fortsätta

sitt arbete efter redan uppdragna riktlinjer. — Värmlands läns företagareförening

u. p. a. förordar reservantens förslag.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att för närvarande icke inom länet

funnes något starkare behov av ökade kreditmöjligheter för utövare av hantverk

och småindustri. Det syntes olämpligt att, såsom utredningens majori
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

tet föreslagit, göra delaktigheten av det ifrågasatta kreditstödet beroende av

sammanslutning mellan utövare av hantverk och småindustri inom flera län.

Därest behov av ökade kreditmöjligheter för sådana företagare inom länet

framdeles skulle yppas, torde vid genomförande av majoritetens förslag dessa

företagare icke kunna utnyttja denna möjlighet på grund av svårigheten

att ordna ett samgaende. Då Skaraborgs län tillhörde en helt annan intressesfär

än örebro län och Värmlands län redan hade en företagareförening,

syntes samgående med dessa län knappast möjlig. Med avseende å lämpligheten

av den organisationsform för låneverksamheten, som föresloges av utredningen,

ville länsstyrelsen framhålla, att den syntes onödigt tungrodd utan

att samtidigt lämna garanti för att de särskilda ortsintressena bleve vederbörligen

företrädda vid låneärendenas behandling. Enligt länsstyrelsens mening

borde förslaget göras till föremål för omarbetning, därvid större hänsyn borde

tagas till bestående organisationer. — Handelskammaren för örebro och

Västmanlands län avstyrker, att, innan bristerna i rent affärstekniskt kunnande

m. m. inom verksamhetsområdena ifråga åtminstone i huvudsak avhjälpts,

från statens sida ställdes kapital i form av lån till förfogande. Handelskammaren

kunde icke heller finna, att den av utredningen föreslagna formen

för utlåningsverksamheten i och för sig vore motiverad och lämplig.

Det syntes föga lyckligt, att ansvaret för låneärendenas behandling delades

mellan riksbanken och de föreslagna garantiföreningarnas delegerade, helst

som det knappast kunde undvikas, att nämnda delegerade i sitt bedömande

påverkades av personliga synpunkter och hänsyn till de lånesökande. —

Örebro läns landstings förvaltningsutskott tillstyrker majoritetens förslag. —

Örebro läns hantverksförbund och Örebro stads fabriks- och hantverksförening

anse, att förslaget, i vad detsamma avsåge organisationen av låneförmedlingen,

borde omarbetas och att vid avgivande av nytt förslag större hänsyn

borde tagas till nuvarande organisation av hantverket.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förklarat sig icke kunna finna det

försvarbart att offra företagareföreningarna för att hantverksorganisationen

och småindustriens centralförbund gemensamt eller var för sig skulle få herravälde

över småindustrien och bestämmanderätten över dess utveckling, sedan

de förgäves sökt vinna detta mål på andra vägar. Länet hade ett oavvisligt

behov av fortsatt energiskt arbete i samma riktning, som dittills av länets

företagareförening med framgång bedrivits. Länsstyrelsen ville därjämte betona,

att förhållandena i länet vöre så olika, att det vore ett missgrepp att genomföra

en uniformering av verksamheten på detta område. — Västerbottens

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser närmast de reservationsvis

framförda synpunkterna vara de för statliga åtgärder värdefullaste. —

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott och Västerbottens läns företagareförening

u. p. a. avråda omläggning av företagareföreningarnas verksamhet

i den riktning utredningen tillrått.

Statens hantverksinstitut framhåller, att vid prövning av låneansökningar

institutet torde kunna göra en positiv insats i vissa fall såsom prövnings
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 306. 21

instans för ansökningar, vilka krävde yrkesteknisk undersökning och bedömning.

Sveriges industriförbund anför att, därest det ansåges behövligt att utvidga

möjligheterna för småföretagare att erhålla långfristig kredit, den av utredningens

majoritet föreslagna anordningen syntes vara för ändamålet lämplig.

Enligt förbundets mening skulle det emellertid vara värdefullt, därest i de

av utredningen föreslagna instanserna yrkeskunnigheten hos lokala affärsoch

sparbanker jämväl utnyttjades vid prövningen av förekommande låneansökningar.

Den i reservationen föreslagna intima sammankopplingen av

konsulentverksamhet och utlåning vöre enligt förbundets mening icke lämplig

ur organisatorisk synpunkt. Förbundet ansåge även, att de kostnader,

vilka skulle vara förenade med uppbyggandet av en här ifrågasatt helt ny och

självständig kreditorganisation, skulle vara allt för stora i förhållande till det

resultat, som därigenom skulle kunna påräknas. Med den anordning, som

utredningens majoritet föreslagit, syntes kostnaderna komma att begränsas

till ett förhållandevis lågt belopp. Ur önskvärdheten av en för hela landet

gemensam form för långivningen ansåge även förbundet sig böra förorda, att

de inom vissa län befintliga företagareföreningarna, efter hand som deras

verksamhet gjorde det möjligt, anslötes till det föreslagna lånesystemet. Utredningen

hade vid skisserandet av denna planlösning på längre sikt även

velat beakta behovet av en i vissa fall från samhällsekonomiska synpunkter

mera risktagande och generös långivning än som i allmänhet avsåges med

den föreslagna låneverksamheten. Utredningen hade därvid pekat på möjligheten

av att staten i framtiden kunde tänkas tillmötesgå dylika synpunkter

genom att teckna andelskapital i garantiföreningarna. På detta sätt skulle en

mera riskbetonad långivning, där så ansåges behövligt, komma till stånd.

Förbundet ställde sig ytterligt tveksamt till lämpligheten av att till ett och

samma organ förlägga såväl en efter rent ekonomiska grunder bedriven kreditverksamhet

som ock en mera riskbetonad, av sociala skäl motiverad lånerörelse,

vilket lätteligen kunde medföra oklarhet rörande de riktlinjer efter

vilka organets verksamhet skulle bedrivas. I den mån långivning av sistnämnda

slag i vissa fall kunde anses motiverad, vore det nödvändigt att tillse,

att långivarens risk icke sträckte sig så långt, att lånet närmast finge karaktär

av subvention samt att genom lånets beviljande skada icke tillfogades redan

bestående näringsverksamhet.

Styrelsen för svenska bankföreningen betonar angelägenheten av att näringslivets

organisationsväsen så gestaltades, att sammanslutningarna präglades

av enhetlighet och auktoritet. Detta vore av vikt ej endast för näringslivet

självt utan jämväl med hänsyn till dess förhållande till det allmänna. Betydelsen

av elt sålunda organiserat näringsliv framträdde med särskild styrka

under de utomordentliga av världskriget präglade förhållanden som för närvarande

rådde och som säkerligen konnne att göra sig gällande i icke mindre

mån även sedermera. Mellan Sveriges hantverksorganisation och Riksorganisationen

småindustriens centralförbund syntes missämja vara rådande. Med

sin nyss angivna syn på näringslivets organisationsväsen ansåge styrelsen, att,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

Departements
chefm.

innan några förslag till stödjande åtgärder från det allmännas sida med i betänkandet

angiven karaktär utformades, det måste tillses, att säkerhet funnes

för att åtgärdernas gagneliga verkningar icke förringades genom splittring

inom näringslivet självt med därav följande olägenheter och risker av

olika slag. Vad de föreslagna finansieringsåtgärderna anginge kunde det enligt

styrelsens mening emellertid icke genom den i betänkandet verkställda undersökningen

anses ådagalagt, att småindustriens och hantverkets kreditfråga

vore, praktiskt sett, i sådant läge, att några vittgående åtgärder under statlig

medverkan vore av nöden för beredande av lättnad åt dessa näringsgrenar.

Därest likväl särskilda anordningar ansåges böra vidtagas för underlättande

av småföretagens tillgång till långfristig kredit, vore det enligt styrelsens mening

angeläget, att kraven på säkerhet icke eftergåves. Vad det här gällde

vore ju icke en subventionering utan kreditgivning efter ekonomiskt sunda

principer. Beträffande de olika diskuterade alternativen i fråga om låneverksamheten

kunde styrelsen icke undgå att anse det av utredningens majoritet

förordade vara det minst lämpliga. Riksbankskonloren skulle säkerligen genom

detta förslags förverkligande bliva ställda inför en skäligen omöjlig uppgift.

Problemet att meddela långfristiga affärslån, för vilka å ena sidan icke

skulle erfordras i och för sig tillfredsställande säkerhet men vilka å andra sidan

skulle bedömas rent ekonomiskt utan hänsyn tagen till några subventionssynpunkter,

vore för visso av den beskaffenhet, att det icke rimligen kunde

förväntas att detsamma skulle kunna lösas av riksbankens kontorsstyrelser,

utsedda för verksamhet av helt andra slag. Den tudelning inom

den beslutande myndigheten, som skulle föranledas av representanters för vederbörande

garantiförening deltagande i kontorsstyrelsens prövning, skulle säkerligen

genom dymedelst åstadkommen intresseklyvning yttermera komplicera

frågorna.

Aktiebolaget industrikredit uttalar, att bolaget funne den av utredningens

majoritet föreslagna formen för låneverksamheten vara jämförelsevis tillfredsställande.

På grund av för bolaget gällande bolagsordning och reglemente

vore bolaget i likhet med utredningen av den uppfattningen, att bolaget

icke vore ägnat att taga hand örn en kreditgivning av ifrågavarande slag.

Den uppfattning, som i betänkandet kommit till enhälligt uttryck, nämligen

att åtgärder böra vidtagas i syfte att förbättra hantverkets och den mindre

industriens kreditmöjligheter, har med få undantag omfattats jämväl i de

över utredningens förslag avgivna yttrandena. Även jag ansluter mig till

denna mening. Då frågan, enligt vad utredningen framhållit, ej torde kunna

lösas utan statens medverkan, tillstyrker jag, att sådan kommer till stånd.

Jag utgår därvid, i likhet med utredningen, från att den löpande eller kortfristiga

krediten i detta sammanhang lämnas å sido; allenast småföretagarnas

behov av mera långfristig kredit torde här böra tagas under omprövning.

Såsom utredningen funnit synas åtgärder framför allt böra avse att öppna

möjligheter till ett effektivare utnyttjande av den personliga kreditvärdigheten.

Det torde bland annat med hänsyn härtill icke för närvarande vara

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

23

lämpligt att för nu ifrågavarande syften använda Aktiebolaget industrikredit,

som visserligen av staten organiserats för medellång och långfristig kreditgivning

till företag inom näringslivet men som bedriver sin verksamhet under

rent bankmässiga förutsättningar. På vad sätt den här föreslagna kreditgivningen

framdeles skulle kunna samordnas med Aktiebolaget industrikredits

verksamhet torde få bliva föremål för prövning sedan närmare erfarenhet

vunnits om den nya kreditformen.

Vad i betänkandet anförts därom, att en kreditgivning enligt föreslagna

linjer förutsätter att låneverksamhetens handhavande decentraliseras, torde

vara riktigt. Det förefaller också välbetänkt att, på sätt föreslagits, såsom

villkor för statens medverkan uppställa fordran på att i lånerörelsen enskilt

kapital investeras i viss proportion till statsmedlen. I dessa punkter har icke

heller, vare sig i betänkandet eller i yttrandena, någon principiell meningsskiljaktighet

kommit till uttryck.

Beträffande däremot den nya kreditverksamhetens organisation hava, såsom

framgår av redogörelsen, meningarna gått isär. För egen del har jag

funnit det förslag, vilket framlagts av utredningens majoritet, vara att föredraga

framför det av en utredningsledamot reservationsvis avgivna. De erinringar,

som mot sistnämnda förslag riktats från majoritetens sida, måste anses

grundade. Majoritetens förslag å andra sidan synes innebära en praktisktekonomisk

och jämväl i övrigt ändamålsenlig lösning av problemet. Emellertid

torde icke heller detta förslag kunna godtagas i oförändrat skick. Såsom

av redogörelsen framgår hava fullmäktige i riksbanken, vilka i övrigt

i huvudsak lämnat majoritetsförslaget utan erinran, avböjt att riksbanken

skulle taga den befattning med ifrågavarande låneärenden, som där förutsättes.

Vad fullmäktige härutinnan anfört synes böra beaktas. En omarbetning

av förslaget i vad det angår ordningen för låneärendenas behandling

torde sålunda böra ske. I övriga avseenden synes vad majoriteten föreslagit

i allt väsentligt kunna följas. Låneverksamheten skulle i anslutning härtill

lämpligen kunna anordnas enligt i huvudsak följande linjer.

För verksamheten inrättas, på sätt utredningen föreslagit, en statlig lånefond,

benämnd fonden för hantverks- och småindustrikredit. Fondens förvaltning

torde böra ankomma på kommerskollegium. Lan fran fonden bör,

i enlighet med förslaget, beviljas allenast inom distrikt av riket, i vilket

finnes av Kungl. Maj:t för ändamålet godkänd garantiförening. Distriktsindelningen

torde icke böra nu fastställas utan få bliva beroende av utvecklingen.

Emellertid delar jag utredningens mening, att län, i vilka företagareföreningar

finnas, icke böra omfattas av verksamheten. I överensstämmelse

härmed finner jag, i olikhet mot utredningens majoritet, lämpligast, att jämväl

Värmlands län, där en företagareförening nyligen bildats, hålles utanför

den här ifrågavarande lånerörelsen. Icke heller anser jag mig böra, åtminstone

för närvarande, förorda någon omläggning av de redan bestående

företagareföreningarna till garantiföreningar. Innan åtgärder i dylik riktning

närmare övervägas, synes det i varje fall finnas skäl att avvakta utvecklingen

av den nya verksamheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

Vad angår medlemskap i garantiföreningarna ansluter jag mig till utredningsmajoiitetens

uppfattning, att dylik förening bör stå öppen dels för envar

hantverkare eller industriidkare inom distriktet dels ock för sammanslutningar

av sådana företagare. Insatsbeloppens storlek torde få bliva beroende

på närmare prövning i samband med föreningsbildandet. Utredningens förslag,

att företagare skall deltaga i föreningen med en insats av 10 kronor för

vaije i företaget sysselsatt person inom distriktet samt att sammanslutning av

företagare skall betala en insats av 10 kronor för varje medlem, sammanslutningen

äger inom distriktet, synes emellertid lämpligen kunna vara normgivande.

Gentemot förslaget, att allenast medlemmar i garantiföreningen

skulle kunna beviljas lån, har kommerskollegium invänt, att medlemskap

i föreningen borde göras till villkor ej för tilldelning av lån utan först för

lånets lyftande. Med den av kollegium sålunda föreslagna jämkningen tillstyrker

jag törslaget jämväl härutinnan. En förutsättning för lån torde vidare,

såsom Överståthållarämbetet anfört, böra vara, att sökanden idkar småföretagsamhet

av här ifrågavarande slag inom föreningens distrikt.

I detta sammanhang ma erinras, att enligt beslut nästlidna sommar Sveriges

hantverksorganisation kommer att från och med den 1 januari 1942 ombildas

lill Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Omorganisationen avser

bland annat att öka förutsättningarna för samgående mellan hantverkare

och småindustriidkare i en enda organisation, där de båda företagargruppernas

intressen skola likvärdigt tillgodoses. Den organisatoriska enhetlighet,

som sålunda avses skola vinnas, har förordats av utredningen. Den torde

också vara ägnad att gynnsamt påverka utvecklingen av ifrågavarande låneverksamliet.

Det är att förvänta, att den nya organisationen kommer att

arbeta för att tillfredsställande resultat av denna verksamhet uppnås. Framför

allt kan detta ske genom anslutning till garantiföreningarna av organisationens

underavdelningar, dess hantverks- och industriföreningar. Men jämväl

på annat sätt torde organisationen äga möjlighet att ekonomiskt och

praktiskt främja låneverksamheten, såsom exempelvis genom att biträda vid

utredningar i låneärenden samt genom att medverka till ordnande av lokalfrågor.

Beträffande liandhavandet av låneverksamheten har utredningens majoritet

framhållit önskvärdheten av, att detta arbete anförtroddes någon med

liknande uppgifter redan förtrogen institution. Då emellertid, enligt vad förut

nämnts, förslaget örn riksbankens ianspråkstagande för dessa uppgifter icke

torde böra genomföras och något annat lämpligt organ för handläggningen av

samtliga hithörande spörsmål icke torde finnas, blir det nödvändigt att söka

en lösning av fragan enligt delvis andra linjer. Efter prövning av olika utvägar

förordar jag den anordningen, att för granskningen och avgörandet av

låneansökningarna samt därmed förenat utredningsarbete inom varje distrikt

bildas en särskild lånenämnd, nämnden för hantverks- och småindustrikredit,

medan däremot medelsförvaltningen, utbetalningen av beviljade lån samt

arbetet med upptagande och indrivning av räntor och amorteringar överlämnas

åt vederbörande länsstyrelse. Jag erinrar, att ett liknande förfaringssätt

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306-

25

tidigare tillämpats beträffande de s. k. ackords- och stödlånen åt jordbrukare.

Den för låneverksamlietens ändamålsenliga handhavande erforderliga decentralisationen

skulle vid bifall till detta förslag bibehållas. Antalet ledamöter

i varje nämnd synes kunna begränsas till tre jämte suppleanter för dem.

Ledamöter och suppleanter böra förordnas av Kungl. Majit, som jämväl skall

utse en av ledamöterna att vara nämndens ordförande. Därjämte torde emellertid

böra vid behandlingen av låneärende såsom ledamöter i nämnden deltaga

förslagsvis två ledamöter ur garantiföreningens styrelse. Lämpligt torde

vara att härvid ordnas så, att i behandlingen av visst låneärende alltid kan

deltaga åtminstone någon ledamot från det län, lånesökanden tillhör. På grund

av garantiföreningens ställning till låneverksamheten torde böra stadgas, att

lån icke må beviljas mot bestridande av båda de i beslutet deltagande ledamöterna

av garantiföreningens styrelse.

Låneverksamheten torde, i syfte bland annat att åstadkomma största

möjliga enhetlighet i låneärendenas behandling, böra stå under tillsyn av

ett centralt organ. Såsom sådant synes lämpligen kommerskollegium böra

ifrågakomma. Närmare bestämmelser angående verksamhetens bedrivande

torde jämväl få utfärdas av kollegium.

Jag biträder utredningens förslag, att såsom förutsättning för låneverksamhetens

bedrivande inom visst distrikt skall fordras, att garantiföreningen

inom distriktet ikläder sig betalningsansvar för hälften av alla förluster på

inom distriktet utlämnade lån samt som säkerhet härför pantförskriver föreningens

insatskapital eller andra, av kommerskollegium godtagna tillgångar

till samma belopp som det, varå ansvarsförbindelsen lyder. Likaledes synes

det ändamålsenligt, att såsom villkor för låneverksamlietens påbörjande

kräves, att ansvarsförbindelsen avser ett belopp av lägst 10,000 kronor. I

detta sammanhang vill jag även förorda det av utredningen, i syfte att stärka

föreningarnas ekonomiska ställning, framförda förslaget, att i föreningsstadgarna

skall intagas bestämmelse därom, att av föreningens årsvinst minst

15 procent skola avsättas till reservfond, intill dess denna uppgår till belopp,

motsvarande inbetalda eller till betalning förfallna insatser.

Lån bör, såsom av utredningen föreslagits, inom distriktet få beviljas med

tillhopa högst så stort belopp, att summan av utestående lån motsvarar 20

gånger värdet av de tillgångar föreningen till säkerhet för fullgörandet av

sin ansvarsförbindelse pantförskrivit. Det högsta lån, en och samma sökande

kan erhålla, bör vara 25,000 kronor. Ej heller bör lån på en hand beviljas

till högre belopp än som motsvarar 10 procent av (leii lånesumma, som enligt

vad nyss sagts kan sammanlagt högst beviljas inom distriktet.

De ändamål, för vilka lån må kunna beviljas, torde i överensstämmelse med

utredningens förslag böra vara: anskaffande och installering av maskiner eller

andra arbetsredskap, uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler

samt åstadkommande av förlagskapital. Lånen böra, på säll föreslagits, vara

högst tioåriga amorteringslån samt förräntas efter fast vid beviljandet bestämd

räntefot. Vad angår räntefotens storlek bar utredningen föreslagit, att denna

ej bör sättas lägre än att den motsvarar medelräntan för statens upplåning mot

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

obligationer under det budgetår, som närmast föregått det varunder lånet beviljats,

med tillägg av en procent. Ifrågavarande tillägg motiveras av de med

låneverksamheten förbundna omkostnaderna. Därest den räntesats, som av

affärsbankerna skulle tillämpas för motsvarande lån, överstiger den enligt

angivna regler bestämda lägsta räntefoten, anser utredningen det motiverat,

att denna sistnämnda höjes. För min del har jag ej något att erinra mot vad

sålunda föreslagits. Räntan torde, i överensstämmelse med vad fullmäktige i

riksgäldskontoret och statskontoret uttalat, böra bestämmas av Kungl. Maj:t.

Enligt vad tidigare anförts bör vid prövningen av låneansökan sökandens

personliga kreditvärdighet tillmätas särskild betydelse. Häri torde ligga en av

de viktigaste principerna för den nya kreditanordningen. Från denna utgångspunkt

finner jag i likhet med utredningen, att ovillkorlig fordran på betryggande

säkerhet icke bör uppställas. Å andra sidan bör kravet på ställandet

av särskild säkerhet icke eftersättas utom i alldeles speciella undantagstall.

Örn fullgod säkerhet ej står till buds, bör såsom regel säkerhet av annat

slag, som kan finnas att tillgå, lämnas. Frågan får tagas under övervägande

från fall till fall med beaktande naturligtvis av att lån beviljas allenast under

sådana villkor och förutsättningar, att förlust skäligen kan antagas icke komma

att förorsakas.

Enligt utredningens förslag skall till gäldande av de med låneverksamheten

förenade omkostnaderna uppbäras, förutom förenämnda tilläggsränta av

en procent, en avgift av 5 kronor för varje låneansökan. Nämnda avgift har

avsetts skola utgöra ersättning till riksbanken för dess befattning med låneärendena.

Vid bifall till det av mig förordade organisationsförslaget torde

denna avgift lämpligen böra bortfalla. Vad omförmälda tilläggsränta beträffar

föreslår jag, att inflytande räntebelopp i sin helhet av länsstyrelsen i

vanlig ordning inlevereras till statsverket. I anslutning härtill förordar jag

vidare, att för bestridande av de med lånenämndernas arbete förenade utgifterna

anvisas ett särskilt statsanslag. Detta torde böra erhålla förslagsanslags

natur och disponeras av kommerskollegium. Lånenämndernas ersättningsräkningar

böra sålunda insändas lill kollegium, som efter granskning

av desamma och i den mån någon erinran mot dem ej föranledes har att

utanordna de ifrågakonunande beloppen. Jag anser härvid skäligt, att ersättning

till nämndledamöterna och de i nämndernas behandling av låneärenden

deltagande ledamöterna i garantiförenings styrelse utgår enligt bestämmelserna

i kommittékungörelsen.

Mot storleken av det av utredningen såsom kapital till fonden för hantverks-

och småindustrikredit föreslagna anslagsbeloppet, 2,000,000 kronor, har

jag ej något att invända. Vad angår anslaget till lånenämnderna må erinras,

att utredningsmajoriteten föreslagit, alt, utöver inkomsterna genom tilläggsräntan

å lånen, skulle för bestridande av omkostnaderna avses ett årligt

belopp av 10,000 kronor. Då nyssnämnda inkomster enligt vad jag föreslagit

skola inlevereras till statsverket och sålunda icke komma att stå till

förfogande för låneverksamheten, skulle, vid bifall till mitt förslag, motsvarande

ökning av omkostnadsanslaget erfordras. Med hänsyn till att verksam
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kunni. Majlis proposition nr 306.

27

heten icke torde kunna igångsättas förrän under senare hälften av budgetåret

1941/42 synes emellertid ett omkostnadsanslag av 10,000 kronor för detta

budgetår få anses tillfyllest. Såväl kapitalanslaget som omkostnadsanslaget

torde böra upptagas å tilläggsstat till den löpande riksstaten.

Ett i överensstämmelse med de av mig tillstyrkta riktlinjerna för låneverksamheten

överarbetat förslag till kungörelse angående lån från fonden för

hantverks- och småindustrikredit torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.

II. Förslag angående ändringar i gällande bestämmelser örn lån

från statens hantverkslånefond.

Gällande bestämmelser angående lån från statens hantverkslånefond äro

meddelade i Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 maj 1936 (nr 235), ändrad genom

kungörelse den 18 juni 1937 (nr 622).

Fonden avser långivning till idkare av hantverk och därmed jämförlig

mindre industri dels för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer eller andra

dyrbarare arbetsredskap (maskinanskaffningslån), dels för beredande av rörelsekapital

(förlagslån). Som säkerhet för utlämnade lån skall ställas säkerhet,

som kommerskollegium godkänner. För närvarande godtagas i lika

stor utsträckning borgen och hypotek (fastighets- eller förlagsinteckningar).

Härvid brukar i fråga örn hypotek fordras att de ligga, fastighetsinteckningar

inom sextio å sjuttio procent och förlagsinteckningar inom högst omkring

femtio procent av den intecknade egendomens värde. Lånebeloppet i varje

särskilt fall fastställes av kommerskollegium. Maskinanskaffningslån får dock

ej överstiga 10,000 kronor eller uppgå till mer än nio tiondelar av värdet på

de föremål, för vilkas betalande lånet sökes. Förlagslån får ej beviljas en

och samma låntagare till högre belopp än 3,000 kronor eller, i undantagsfall,

5,000 kronor. I allmänhet får förlagslån ej avse högre belopp än som

motsvarar en fjärdedel av sökandens genomsnittliga årliga omsättning under

de senaste tre åren eller den kortare tid, varunder rörelsen bedrivits.

Hantverkslån skall, sedan det innehafts under ett år från första lyftningsdagen,

enligt av kollegium fastställd amorteringsplan återbetalas med en

femtedel årligen, så att inom utgången av sjätte året lånet tillfullo guldits.

Låntagaren äger dock att före lånetidens utgång inbetala ogulden del av

lånet. Nu gällande räntesats är fyra procent. Om förfallna amorteringsbelopp

icke betalas inom föreskriven tid, skall därå erläggas dröjsmålsränta enligt

de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda.

Utredningen, som övervägt frågan, huruvida fortsatt utlåning från hantverkslånefonden

borde ilga rum vid sidan av den av utredningen föreslagna

nya låneverksamheten, anför härom:

Med hänsyn till att påbörjandet av sistnämnda lånerörelse fordrade vissa,

understundom kanske ganska tidsödande förberedelsearbeten och då dess utveckling

vore osäker — på sina håll kunde den måhända alls icke komma till

stånd — hade utredningen ansett att, även örn det nya förslaget visade sig i

del stora hela praktiskt genomförbart, långivningen från han t verkslånefolldén

likväl borde, åtminstone tillsvidare, fortsätta. För hantverkare och små
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

industriidkare inom landsdelar, där den föreslagna riksbanksutlåningen icke

att tillämpas eller bleve av obetydlig omfattning, samt för sådana

småföretagare, vilka av en eller annan anledning icke önskade ansluta sig till

någon garantiförening av föreslagen art, torde möjligheten att erhålla lån

från hantverkslånefonden alltjämt ha sitt värde.

Emellertid har utredningen ansett, att vissa ändringar i gällande bestämmelser

angående lån från hantverkslånefonden borde genomföras. Utredningen

anför härutinnan:

Enligt nuvarande bestämmelser kunde lån från fonden utgå till, förutom

hantverkare, allenast idkare av sådan mindre industri, som vore jämförlig

med hantverk. Småindustriidkare av annat slag vore, om de önskade begagna

sig av statlig ^overksamhet på området, för närvarande hänvisade till inj

dustrilånefonden och Aktiebolaget industrikredit. Då de säkerhetskrav, vilka

uppställdes för lån från dessa sistnämnda institutioner, vore längre gående

än de vilka gällde i fråga örn hantverkslan, konune —- i den mån det över

! huvud ginge att skilja mellan olika stadier av småindustri •— den mera framskridna

småindustrien i ett sämre läge beträffande lånemöjligheterna än

j övriga idkare av mindre industri. Det förefölle skäligt, att denna gränsdragning

mellan olika näringsutövare tillhörande samma företagskategori borti

toges.

Vidare finge erinras, att enligt gällande bestämmelser hantverkslån endast

kunde beviljas for maskinanskaffning, högst 10,000 kronor, och för förlagsandamal,

högst 5,000 kronor. Utredningen föresloge sådant tillägg till nämnda

bestämmelser, att lån från hantverkslånefonden finge, på samma sätt som

förutsatts beträffande nksbankslånen, utgå jämväl för uppförande eller ombvggnad

av verkstadslokaler. Dylikt verkstadslån syntes lämpligen ej böra

a överstiga tva tredjedelar av den beräknade och av kommerskollegium godkanda

kostnaden för de med lånet avsedda åtgärderna. Lånemaximum kunde

skäligen bestammas till 10,000 kronor, vilket skulle medföra att hantverkslån

kunde sammanlagt beviljas en och samma sökande för olika ändamål till

belopp,° som vöre lika med det, vilket föreslagits såsom maximum för riksbankslanen,

eller 25,000 kronor. I viss anslutning till utredningens förslag

beträffande sistnämnda lån torde vidare böra stadgas, att verkstadslån finge

innehavas under högst tio år, därvid förutsattes att, sedan lånet innehafts

under ett år från första lyftningsdagen, återbetalning enligt av kommerskollegium

fastställd amorteringsplan skedde under efterföljande högst nio år

med lika stora årliga kapitalbelopp.

Enligt bestämmelserna örn lån från hantverkslånefonden skulle låneansokan

ingivas till kommerskollegium inom tid, som av kollegium kungjordes

Avsikten med detta stadgande torde lia varit, att ansökningar icke borde prövas

successivt under året utan samlas och upptagas till behandling i ett större

sammanhang, en eller kanske ett par gånger årligen för att sålunda en rättvis

fördelning av tillgängliga lånemedel skulle möjliggöras. Till följd av det

förhållandevis ringa antalet lånesökande hade praxis emellertid utvecklat sig

därhän, att ansökningar numera prövades och avgjordes allteftersom de inkomme.

Da detta föifaringssätt syntes ändamålsenligt, föresloge utredningen,

att nyssnämnda kungörelseförfarande såsom onödigt icke vidare tillämpades.

I övrigt syntes^ de krav pa ändamålsenlighet, som rimligen borde ställas på

långivningen från hantverkslånefonden, vara tillgodosedda i nu gällande

bestämmelser och tillämpad praxis. Utredningen hade sålunda ej funnit anledning

att föreslå ändring härutinnan.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306. 29

I de avgivna yttrandena har vad sålunda föreslagits tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

Liksom utredningen anser jag lämpligt, att möjligheterna till långivning Departementsfrån

statens hantverkslånefond tillsvidare bibehållas. De av utredningen före- chefenslagna

ändringarna i gällande bestämmelser angående lån från fonden synas

ändamålsenliga. Den väsentligaste ändringen innebär, att lån må utlämnas

icke blott för maskinanskaffning eller förlagsändamål utan jämväl för uppförande

eller ombyggnad av verkstadslokaler. Mot de av utredningen föreslagna

villkoren för lån av sistnämnda slag synes ej vara något att erinra.

Såväl härutinnan som i övrigt tillstyrker jag alltså utredningens förslag. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i anslutning härtill utfärda erforderliga

författningsföreskrifter.

III. Förslag angående åtgärder till främjande av upplysningsoch

rådgivningsverksamhet m. m.

Utredningen. Enligt de för utredningen gällande direktiven har utredningen

haft att taga under övervägande jämväl frågan om behovet av upplysnings-

och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt

lämpligaste sättet för detta behovs tillgodoseende.

Utredningen har kommit till det resultatet, att inom vissa delar av hantverket

och småindustrien brister av driftsteknisk och affärsekonomisk art förefunnes,

vilka hämmade företagens utveckling. Utredningen framhåller, att

detta särskilt gällde de allra minsta företagen. Den kraftigast utvecklade

småindustrien, vilken ofta stöde på gränsen till storförelagsamhet, dreves i

de flesta fall mer rationellt såväl produktionstekniskt som affärsmässigt sett.

Utredningen finner det sammanfattningsvis kunna sägas, att behovet av upplysning

och rådgivning inom hantverk och småindustri i första rummet vore av

allmän karaktär, speciellt i vad det gällde affärsekonomiska ämnen men i

visst avseende även beträffande tekniska gebit. Ilos småindustrien funnes

dessutom i begränsad omfattning ett behov av mera kvalificerad teknisk rådgivning.

Utredningen förmäler, att den tagit del av en inom Sveriges liantverksorganisation

upprättad, den 1 oktober 1940 dagtecknad promemoria med förslag

örn inrättande av en hela landet omspännande konsulentverksamhet, bedriven

av hantverksorganisationen med statligt understöd. Förslaget, som motiverats

med bl. a. erfarenheterna från företagareföreningarnas verksamhet

och behovet av en fast lokalrepresentation för hantverksorganisationen och

dess förmedlingsbyrå, innebure i huvudsak, att konsulenter för hantverket och

småindustrien skulle tillsättas för de län eller liantverksdislrikt, där för närvarande

företagareföreningar icke existerade. Tillsvidare skulle dock icke

placeras en konsulent i varje län utan en distriktsindelning omfattande nio

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

konsulentområden genomföras. Den beräknade årliga kostnaden för en dylik

konsulentverksamhet inberäknat löner och omkostnader uppskattades till

cirka 10,000 kronor per konsulent. Av det sålunda erforderliga totalbeloppet

av 90,000 kronor per år skulle hantverksorganisationen tillskjuta 27,000

kronor. Återstoden, 63,000 kronor, skulle tillskjutas av staten. Då hantverksorganisationen

för närvarande icke ansåge sig disponera det från dess sida

erforderliga tillskottet, 27,000 kronor, föresloge organisationen, att staten

under konsulentverksamhetens begynnelseår helt bekostade densamma och

för detta ändamål ansloge 90,000 kronor.

För egen del anför utredningen, att, på grund av den vikt, som måste tillmätas

höjandet av småföretagens effektivitet, en utvidgad informationsverksamhet

i detta syfte förtjänade att övervägas. Omständigheterna syntes dock

tala för, i synnerhet vad beträffade konsulentverksamhet, att man tills vidare

ginge fram med en viss försiktighet. Den form av dylik verksamhet, som

i och för sig skulle vara den mest ändamålsenliga, nämligen att särskilda

konsulenter inom speciella branscher och yrken anställdes distriktsvis, vore

med hänsyn till de med en dylik organisation förenade kostnaderna praktiskt

ogenomförbar. Ett begränsat antal yrkeskonsulenter, centralt anslutna till

statens hantverksinstitut, vore en tänkbar möjlighet; den borde dock ej upptagas

till närmare övervägande innan erfarenheter vunnits av den tekniska

informationstjänst, som institutet redan nu hedreve. Vad anginge anställande

av lokala allroundkonsulenter, liknande dem som anlitades av företagareföreningarna,

kunde nyttan för bestående företagsamhet av den tekniska rådgivning,

dylika konsulenter kunde meddela, ifrågasättas.

Utredningen utvecklar sina synpunkter bland annat sålunda:

Om frågan till en början begränsades till att gälla speciellt yrkesteknisk

rådgivning, funne utredningen klart, alt man icke kunde på de erfarenheter

allenast, vilka vunnits i samband med företagareföreningarnas arbete, utan

vidare bygga upp en landet i dess helhet omspännande konsulentorganisation.

Företagareföreningarnas konsulentverksamhet bedreves under andra förutsättningar

än dem, på vilka upplysnings- och rådgivningstjänst i landets övriga

delar måste grundas. Inom företagareföreningarnas arbetsområden avsåge

konsulentverksamhelen väsentligen rådgivning och planering i samband

med nystartande av företag eller upptagande av nya tillverkningar i första

hajid med beaktande av samhällsekonomiska och sociala synpunkter. Inom

sådana områden av landet, där framgångsrik småföretagsamhet redan i större

omfattning existerade, måste däremot de privatekonomiska utgångspunkterna

för rådgivningsverksamhetens bedrivande skjutas i förgrunden, och

de samhällsekonomiska fördelarna av näringarnas främjande bli att betrakta

som en följdverkan. Härtill komme att konsulentverksamheten inom

företagareföreningarnas distrikt underlättades av den omständigheten,

att konsulenterna därstädes hade att arbeta med ett relativt begränsat antal

arter av företag. Den rådgivningsverksamhet, som läge inom företagareföreningarnas

arbetsfält, knnde sålunda icke anses direkt jämförbar med den

verksamhet av ifrågavarande slag, som skulle erfordras till tjänst för existerande

företagsamhet i andra delar av landet.

Utredningen ansåge, att behovet av teknisk upplysning och rådgivning

bättre än genom konsulentverksamhet i egentlig mening skulle kunna hilgo
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 306.

31

doses av personer, vilkas huvudsakliga uppgift vore kontaktförmedling mellan

företag i behov av teknisk eller annan hjälp och de institulioner, som

kunde meddela sådan. Avsåge man, att ett eventuellt system med lokala konsulenter

för hantverk och småindustri uteslutande eller i huvudsak skulle

tjäna behovet av dylika lokala kontaktorgan, bortfölle flera betänkligheter

mot en decentraliserad konsulentorganisation. Den behövde framförallt icke

bli så kostsam, enär färre tjänster erfordrades; det vore dessutom antagligt,

att konsulentbefattningar av denna art i många fall icke behövde vara heltidsavlönade.

Såsom ombudsmän av exempelvis egnahemsombuds karaktär,

i ständig förbindelse med respektive organisations centrala byrå, varifrån

gåves direktiv och impulser, kunde sådana konsulenter bli av visst värde.

Såsom tidigare framhållits omfattade det aktuella rationaliseringsbeliovet inom

hantverk och småindutri huvudsakligen kommersiella samt allmänna

planerings- och driftstekniska frågor. De kompetensfordringar, som borde

ställas på en dylik konsulent, vore därför allmän teknisk kunnighet i förening

med affärsekonomisk utbildning samt praktisk läggning och erfarenhet.

Utredningen ansåge dock, att en konsulentorganisation av detta sistnämnda

slag icke borde på en gång och i hela dess vidd förverkligas utan att den

borde så småningom bringas att framväxa. Denna uppfattning stödde utredningen,

förutom på vad tidigare anförts, bland annat på antagandet, att det

vore förenat med betydande svårigheter att finna lämpliga män för de avsedda

konsulentbefattningarna. Det torde till en början vara lämpligt att bygga

på organisationernas omförmälda lokalrepresentation såsom exempelvis industrinämnder

och länsombud och att i möjligaste mån utnyttja dessa såsom

kontaktförmedlare. I strävanden av detta slag borde icke endast de centrala

organisationerna vara de initiativtagande. Utredningen ville understryka

önskvärdheten av att exempelvis hantverksföreningarna loge aktiv del i arbetet

och, i mån av medel, därmed följande ekonomiskt ansvar.

Det föreliggande rationaliseringsbeliovet inom hantverk och småindustri

vore yttermera enligt utredningens mening till stor del av sådan art, att vad

som i främsta rummet erfordrades vore undervisning och utbildning i vissa

allmänna ämnen men icke rådgivning i egentlig mening. Denna synpunkt

torde särskilt äga tillämpning med avseende på det redovisnings- och försåt

jningstekniska området. Samtidigt som utredningen ville fästa uppmärksamheten

på statens hantverksinstitut och dess undervisningsverksamhet,

finge framhållas önskvärdheten av att insatser från organisationernas sida

speciellt inriktades på utbildnings- och undervisningsuppgifter. Åtgärder på

detta område, vilka givetvis icke borde vidtagas utan i förekommande fall

erforderlig samverkan med hantverksinslitutet, borde framförallt avse den

affärsekonomiska utbildningen, speciellt praktisk bokförings- och kalkyleringsundervisning.

Studiecirkel- och kursverksamhet, anordnad lokalt av

hantverksföreningarna, industrinämnderna och länsombuden i samarbete med

undervisningsanstalter, vore en framkomlig väg. Åstadkommande av lättillgängliga

och praktiska skriftserier i för småföretag viktiga företags- och

drill.sekonomiska ämnen vöre likaledes en betydelsefull uppgift. Värdefulla

resultat skulle otvivelaktigt även kunna ernås i vad gällde skolningen av bär

ifrågavarande företagargrupper genom samverkan mellan organisationerna

och korrespondensinstitut.

Under åberopande av vad sålunda anförts förklarar sig utredningen icke

kunna förorda, att slaten från början bidroge med belopp av större storleksordning

till uppbyggande av en konsulentorganisation tor småindustri och

hantverk. Utredningen anför, alt det torde få ankomma på organisationerna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

att med hänsyn till den vikt, de tillmätte en anordning av ifrågavarande slag,

i första hand själva vidtaga erforderliga åtgärder. Den samhälleliga betydelsen

av småföretagsverksamhetens effektivisering gjorde emellertid, att strävandena

såväl att effektivare utnyttja redan förefintliga möjligheter för tillgodoseende

av nämnda företagsamhets informationsbehov som även att finna

nya, ändamålsenliga vägar härför syntes förtjänta att understödjas jämväl

från statens sida. Med hänsyn till de uppgifter i avseende å utbildning och

undervisning, som på andra områden inom samhället åvilade staten, anser

utredningen det därför skäligt, att statsmakterna redan på nuvarande stadium

i viss omfattning lämnade sin medverkan till en utvidgning av den av organisationerna

bedrivna upplysnings- och rådgivningsverksamheten. Utredningen

föreslår i detta syfte, att Kungl. Majit ville av riksdagen utverka anslag till

ifrågavarande upplysnings- och informationsverksamhet inom hantverk och

småindustri. En medelstilldelning av sammanlagt 25,000 kronor om året har

synts utredningen lämplig. Anslaget, vilket borde erhålla reservationsanslags

natur, borde ställas till förfogande åt Kungl. Majit, som skulle äga att verkställa

fördelning av anslaget mellan hantverksorganisationen och småindustrilörbundet

med hänsyn till arbetets omfattning och övriga föreliggande

omständigheter. Utredningen framhåller, att en förutsättning för statsbidrag

måste vara, att verksamheten bedreves på ett ändamålsenligt sätt. Innan bidragstilldelning

skedde, borde därför för användningen av bidragsmedlen uppgöras

plan, som kunde av Kungl. Majit godkännas. Kontrollen över att medlen

användes i enlighet nied planen samt att verksamheten i övrigt lämpligt

organiserades och omhänderhades boede ankomma på kommerskollegium.

Ledamoten av utredningen verkställande direktören i Sveriges hantverksorganisation,

civilingenjören G. Juhlin har beträffande utredningens förslag i

denna del avgivit särskilt yttrande samt därvid förordat en upplysnings- och

rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri i enlighet med de riktlinjer,

som föreslagits i förenämnda av hantverksorganisationen avgivna promemoria.

Yttrandena. Kommerskollegium förklarar sig dela utredningsmajoritetens

uppfattning, att man i fråga örn lokal konsulentorganisationsverksamhet borde

framgå med försiktighet. I varje fall kunde kollegium ej anse tidpunkten

vara inne för uppbyggnad av den organisation med en heltidsanställd teknisk

konsulent knuten till var och en av kreditföreningarna, som reservationsvis

förordades. Statens insatser på området borde inskränka sig till det

av utredningens majoritet förordade nya anslaget till upplysnings- och rådgivningsverksamhet.

— Sveriges hantverksorganisation anför, att, därest

statsmakterna icke skulle finna anledning anvisa statsbidrag för konsulentverksamhet

enligt organisationens förslag, borde i allt fall det av utredningen

föreslagna beloppet anvisas för dylik verksamhet i begränsad omfattning.

— Riksorganisationen småindustriens centralförbund tillstyrker utredningsmajoritetens

förslag.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

33

Av de länsstyrelser, som särskilt uttalat sig i förevarande fråga, hava länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Kronobergs, Malmöhus och

Skaraborgs län tillstyrkt utredningsmajoritetens förslag eller lämnat detsamma

utan erinran, medan däremot länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län förordat bifall till

reservationen, övriga länsstyrelsers ävensom i ärendet hörda sammanslutningars

inställning till frågan framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen

för deras yttranden i anledning av förslaget om inrättade av en

fond för hantverks- och småindustrikredit. — Stockholms handelskammare

framhåller, att det tyvärr torde vara vanligt, att småföretagare saknade nödig

kännedom om kalkylation och bokföring. På dessa områden krävdes

undervisning och utbildning, och de åtgärder för främjande av utbildningen

i form av studiecirkelverksamhet, utgivande av handböcker och samarbete

med korrespondensinstitut, vilka utredningen rekommenderade såsom för

organisationerna betydelsefulla uppgifter, funne handelskammaren förtjänta

att vidtagas. Med allt erkännande av betydelsen — vid sidan av undervisnings-

och utbildningsverksamhet — av personlig rådgivning åt de enskilda

företagen, ville handelskammaren dock ifrågasätta, huruvida man åtminstone

till en början borde annat än i begränsad omfattning och försöksvis anvisa

statsmedel för dylik konsulentverksamhet. Härutinnan delade handelskammaren

utredningsmajoritetens uppfattning. Skulle goda erfarenheter vinnas

av konsulentverksamheten, syntes det framdeles böra tagas under övervägande

att ställa ytterligare medel till förfogande för ändamålet. I likhet

med majoriteten finge handelskammaren avstyrka en sammankoppling av

konsulentverksamhet och utlåning. Såtillvida borde dock eventuella konsulenter

samarbeta med de lånebeviljande instanserna, att de bereddes tillfälle

att taga del av låneansökningarna för att, därest de lånesökandes svårigheter

befunnes bottna i bristande kännedom örn kalkylations- och andra affärstekniska

förhållanden, kunna lämna erforderliga råd och anvisningar.

Statens hantverksinstitut tillstyrker utredningsmajoritetens förslag. Enligt

institutets mening borde dock för bidrags åtnjutande gälla, att sådant

samarbete med institutet etablerades, att onödig dubblering av verksamheten

undvekes, samt att konsulenternas rapporter i utdrag delgåves institutet.

Även Sveriges industriförbund förordar majoritetens förslag. Förbundet

förklarar sig biträda utredningens uppfattning, att ett ganska betydande behov

av rationalisering och effektivisering av hantverkets och småindustriens

drift, särskilt av företagens affärsmässiga skötsel, förefunnes. Dessa viktiga

näringsgruppers bestånd och värdefulla insatser borde genom ett rätt upplagt

rationaliseringsarbete, grundat på företagens självständiga och frivilliga

medverkan, kunna ytterligare befästas. Åtgärder för att förbättra kalkyleringsmetoderna

vore också i hög grad önskvärda. Förbundet ansåge därför,

liksom utredningen, att det vore av vikt, att samhället understödde företagarorganisationernas

verksamhet på detta område. I likhet nied utredningen

vore förbundet nämligen övertygat örn att erforderliga åtgärder i första

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 306.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

Departements
chefen.

hand borde vidtagas av företagarorganisationerna själva. Statens medverkan

borde här icke ställas i främsta rummet. I betänkandet föreslagna riktlinjer

för ifrågavarande organisationsverksamhet syntes förbundet kunna

läggas till grund för organisationernas arbete på området.

Det torde vara otvivelaktigt, att behov av ökad upplysning och rådgivning

inom hantverket och den mindre industrien föreligger. Såsom utredningen

framhållit torde småföretagarna själva genom sitt organisationsväsen

kunna verksamt bidraga till lösningen av ifrågavarande spörsmål. Den

ombildning av Sveriges hantverksorganisation, som avses skola äga rum från

och med nästa årsskifte, torde vara ägnad att främja förutsättningarna för

ett framgångsrikt arbete på området.

Vad angår frågan örn det sätt, på vilket arbetet lämpligen bör bedrivas,

delar jag utredningens uppfattning, att åtskilligt torde vara att vinna genom

studiecirkelverksamhet, utgivande av handböcker i affärs- och driftsekonomiska

ämnen samt samarbete med korrespondensinstitut. Enligt vad jag

erfarit har också viss upplysnings- och rådgivningsverksamhet redan igångsatts

enligt dessa linjer. Beträffande åter den av hantverksorganisationen förordade

konsulentverksamheten torde man i överensstämmelse med vad utredningens

majoritet framhållit böra framgå med försiktighet. Att, såsom organisationen

avsett, på en gång anställa ett större antal konsulenter för olika

delar av landet synes knappast tillrådligt på sakens nuvarande ståndpunkt.

Det torde i varje fall vara nödvändigt att, innan ett program av den omfattning

hantverksorganisationen föreslagit kommer till utförande, dess lämplighet

och genomförbarhet prövas genom försök i mindre skala. Statens medverkan

till en konsulentverksamhet i den av organisationen avsedda utsträckningen

kan jag därför, åtminstone för närvarande, icke förorda.

Huruvida staten över huvud bör genom bidrag till organisationsverksamlieten

öka möjligheterna till ett framgångsrikt arbete på ifrågavarande område

kan vara föremål för tvekan. Jag är ense med utredningens majoritet därom,

att åtgärder av förevarande art böra i första hand ankomma på vederbörande

företagareorganisationer. Med hänsyn till den stora grupp av samhällsmedlemmar,

det här gäller, och den betydelse, kanske särskilt i nuvarande läge,

småföretagsamhetens ändamålsenliga utveckling har för samhället i dess

helhet, synes det emellertid motiverat, att staten i viss utsträckning ekonomiskt

medverkar till ett gynnsamt resultat. Jag tillstyrker för min del förslaget,

att för ändamålet tillsvidare avses ett årligt belopp av 25,000 kronor.

Medlen synas lämpligen höra få användas av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

enligt plan, som kan av Kungl. Maj:t godkännas. Det

torde, på sätt föreslagits, böra ankomma på kommerskollegium att hava tillsyn

över att denna plan följes samt att i övrigt utöva erforderlig kontroll.

Medelsanvisningen torde böra ske i form av reservationsanslag. Anslag för

ändamålet torde få upptagas å tilläggsstat för innevarande budgetår. Med

hänsyn till, att viss del av budgetåret redan förflutit, synes emellertid en begränsning

av det för helt år föreslagna beloppet nu kunna ske. Jag tillstyrker,

att medelsanvisningen för budgetåret 1941/42 bestämmes till 15,000 kronor.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

35

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

1) dels besluta, att en statlig fond, benämnd fonden för hantverks-

och småindustrikredit, skall inrättas, från vilken fond

lån må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad

jag i det föregående tillstyrkt;

dels till Fonden för hantverks- och småindustrikredit å tillläggsstat

I till riksstaten för budgetåret 1941/42 under kapitalbudgeten,

statens utlåningsfonder, anvisa ett reservationsanslag

av ............................ kronor 2,000,000;

dels ock till Lånenämnderna för hantverks- och småindustrikredit

å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42

under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av...............................kronor 10,000;

2) besluta de ändringar i grunderna för lån från statens

hantverkslånefond, som av mig i det föregående tillstyrkts;

3) till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga

örn hantverk och småindustri å tilläggsstat I till riksstaten

för budgetåret 1941/42 under tionde huvudtiteln anvisa ett

reservationsanslag av ....................kronor 15,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:

Åke Hartvig.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse angående lån från fonden för hantverks- och

småindustrikredit.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fonden för hantverks- och småindustrikredit har till ändamål att möjliggöra

utlämnande av lån till idkare av hantverk eller småindustri enligt de

bestämmelser, som i denna kungörelse stadgas.

Fonden förvaltas av kommerskollegium.

2 §.

Lån från fonden må beviljas allenast inom distrikt av riket, i vilket finnes

av Kungl. Majit godkänd ekonomisk förening nied uppgift att främja hantverk

och småindustri inom föreningens verksamhetsområde genom att anskaffa

lån åt medlemmar, som idka sådan rörelse (garantiförening).

3 §•

Garantiförenings stadgar skola innehålla föreskrift bland annat därom

att såsom medlemmar i föreningen må ingå envar, som idkar hantverk

eller industri inom distriktet, ävensom sammanslutningar av sådana företagare,

samt

att av föreningens årsvinst minst femton procent skola avsättas till reservfond,

intill dess denna uppgår till belopp, motsvarande inbetalda eller till

betalning förfallna insatser.

4 §•

Ansökningar örn lån prövas och avgöras inom varje distrikt av en särskild

nämnd (nämnden för hantverks- och småindustrikredit).

Nämnden skall bestå av tre ledamöter jämte suppleanter för dem. Ledamöterna

och suppleanterna utses av Kungl. Majit, som tillika förordnar en

av ledamöterna att vara ordförande. Vid behandlingen av låneärende skola

därjämte såsom ledamöter i nämnden inträda två ledamöter av garantiföreningens

styrelse.

Mot bestridande av båda de i behandlingen av visst låneärende deltagande

ledamöterna av garantiföreningens styrelse må lån ej beviljas.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition ra 306.

5 §•

Tillsyn över nämndernas verksamhet utövas av kommerskollegium.

Tillsyn över att låntagare fullgör sina skyldigheter beträffande honom

beviljat lån utövas av länsstyrelsen. Omfattar distriktet flera än ett län, bestämmer

Kungl. Maj:t vilken länsstyrelse som skall fullgöra på länsstyrelsen

enligt denna kungörelse ankommande uppgifter.

6 §•

Låneverksamheten må ej bedrivas med mindre garantiföreningen ikläder

sig betalningsansvar för hälften av alla förluster på utlämnade lån inom

distriktet intill ett sammanlagt belopp av lägst 10,000 kronor samt såsom

säkerhet härför pantförskriver föreningens insatskapital eller andra, av

kommerskollegium godtagna tillgångar till samma belopp som det varå

ansvarsförbindelsen lyder. Skulle, sedan pantförskrivning sålunda skett, värdet

av de pantförskrivna behållna tillgångarna nedgå under 10,000 kronor,

må dock utan hinder därav låneverksamheten fortsätta.

Lån må inom distriktet beviljas med tillhopa högst så stort belopp, att

summan av utestående lån motsvarar tjugo gånger värdet av föreningens pantförskrivna

behållna tillgångar.

I första stycket omförmäld ansvarsförbindelse med tillhörande säkerhetshandlingar

skall, sedan förbindelsen inkommit till vederbörande nämnd,

ofördröjligen av denna överlämnas till länsstyrelsen för att där förvaras.

7 §•

Lån må beviljas allenast till idkare av hantverk eller småindustri inom

vederbörande distrikt.

8 §•

Lån må beviljas

för anskaffande och installering av maskiner eller andra arbetsredskap,

för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler,

till förlagskapital.

9 §.

Såsom villkor för beviljande av lån skall gälla,

att lånet kan förväntas främja en sund utveckling av lånesökandens företag,

att sökanden äger personliga förutsättningar att göra företaget lönande,

att omständigheterna i övrigt göra sannolikt, att sökanden kommer att i

föreskriven ordning fullgöra sina förpliktelser på grund av lånet.

10 §.

Lån må beviljas en och samma sökande högst till belopp motsvarande tio

procent av det sammanlagda högsta belopp, till vilket lån enligt 6 § må be
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

viljas inom distriktet. Lån må dock icke i något fall uppgå till högre belopp

än 25,000 kronor.

För lån skall ställas säkerhet, där ej nämnden finner skäl eftergiva kravet

därå.

11 §•

Lån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna

fastställes av Kungl. Maj:t samt må ej understiga medelräntan för statens

upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått

det varunder lånet beviljats, med tillägg av en procent.

12 §.

Lån må innehavas under högst tio år från första lyftningsdagen. Beviljas

lånet för längre tid än ett år, skall återbetalning därefter ske genom årliga

avbetalningar, låntagaren likväl obetaget att före lånetidens utgång inbetala

ogulden del av lånebeloppet.

13 §.

Vid låns beviljande må meddelas de särskilda bestämmelser, som med

hänsyn till ändamålet med lånet och i övrigt kunna finnas erforderliga.

14 §.

Då lån beviljats, skall nämnden ofördröjligen översända dels till länsstyrelsen

och kommerskollegium avskrift av beslutet dels ock till länsstyrelsen

den av låntagaren utfärdade skuldförbindelsen med tillhörande säkerhetshandlingar.

Länsstyrelsen har att, under beaktande av vad i 6 § stadgas, sedan handlingarna

inkommit utan anfordran föranstalta om utbetalning av lånet till

låntagaren. Innan utbetalning sålunda sker, skall dock låntagaren styrka, att

han är medlem i garantiföreningen inom distriktet och ej häftar i skuld för

ogulden insats eller annan avgift till föreningen.

15 §.

Förfallen ränta och amortering skola, i enlighet med de bestämmelser, som

meddelats vid låns beviljande, av låntagaren inbetalas till länsstyrelsen.

Det åligger länsstyrelsen att halvårsvis ävensom på anfordran eljest lämna

vederbörande nämnd uppgift om verkställda amorteringar.

16 §.

Beviljat lån må av nämnden uppsägas till omedelbar betalning, där det

befinnes att låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande

eller använt lånebeloppet för annat ändamål än som avsetts eller visat försumlighet

att erlägga föreskriven ränta eller amortering eller annorledes

brutit mot lånevillkoren, så ock eljest när sådana förhållanden inträffat,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

39

att låntagaren nied hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen

icke längre bör få tillgodonjuta lånet, eller de förutsättningar i övrigt,

vilka lågo till grund för lånets beviljande, icke längre äro för handen.

Finner länsstyrelsen, att förhållande som i första stycket avses inträffat,

skall länsstyrelsen härom omedelbart underrätta nämnden.

17 §.

Uppkommer fråga örn avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån,

skall ärendet underställas Kungl. Majit.

18 §.

De närmare bestämmelser, vilka må finnas erforderliga för låneverksamheten,

meddelas av kommerskollegium.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1942.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:505 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri. s. 1 i texten
  2. SU 1941:238 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri. s. 1 i texten