Sök i Ratio Lex

Angående ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m

1941-10-17 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:322, Angående ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 322.

1

Nr 322.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ytterligare aktieteckning

i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.; given

Stockholms slott den 17 oktober 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 oktober

1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson, anför efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet:

Vid 1939 års urtima riksdag (prop. nr 70; r. skr. nr 98) anvisades ett reservationsanslag

av 10,000,000 kronor till aktieteckning i Norrbottens Järnverk

Aktiebolag, vars ändamål skulle i första hand vara tillverkning av tackjärn.

I sin skrivelse i ärendet framhöll riksdagen, att det näppeligen kunde

vara lämpligt eller ens möjligt att redan då fastslå de lämpligaste produktionsmetoderna

eller företagets storleksordning, utan att detta vore en sak,

som i första hand finge prövas av den blivande, för företagets framtid närmast

ansvariga ledningen. Emellertid fästes uppmärksamheten på vissa med

användningen av elektriska ugnar — i stället för, såsom förutsatts i propositionen,

blästermasugnar — förenade fördelar. Därjämte omnämndes ett

uppslag, avseende anläggning i anslutning till tackjärnverket av ett järnBihang

till riksdagens protokoll joil. 1 sami. Nr 322. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 322-

svampverk, en kombination vartill enligt omdömen av experter stora förhoppningar

kunde knytas. Riksdagen anmärkte ytterligare, att vissa i propositionen

beräknade poster, såsom 1,400,000 kronor för en hamnanläggning

m. m. och 250,000 kronor för en gjutmaskin, syntes kunna avsevärt reduceras.

Det anvisade beloppet avsågs helt till anläggningskostnader. Något

rörelsekapital ansåg riksdagen för det dåvarande icke behöva ställas till

förfogande och fann alltså ej skäl bifalla i propositionen framlagt förslag

att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för ett förlagslån åt

bolaget i riksbanken till ett belopp av 3,000,000 kronor.

Genom beslut den 12 juli 1940 uppdrog Kungl. Majit, bland annat, åt chefen

för handelsdepartementet att dels till ett nominellt belopp av 3,499,500 kronor

för Kungl. Majit och Kronan låta teckna aktier i berörda bolag dels ock, innan

anläggningen av järnverket igångsattes, låta genom bolagets styrelse, med

beaktande av vad i riksdagens skrivelse därom anförts och andra på frågan

inverkande omständigheter, utreda lämpligaste produktionsmetoder vid företaget

och den närmare gestaltningen i övrigt av bolagets verksamhet.

Sedan aktieteckning i överensstämmelse med Kungl. Majits beslut ägt rum

samt därjämte av enskilda personer tecknats aktier till sammanlagt belopp

av 500 kronor, utsågos vid konstituerande stämma med bolaget den 16 augusti

1940 till ledamöter av styrelsen landshövdingen David Hansén, ordförande,

direktören Bure Holmbäck, bankdirektören Erik Johan Bengtson,

direktören Ivar Gustaf Schwartz och disponenten Nils Danielsen samt till

suppleanter riksdagsmannen Oskar Wilhelm Lövgren och disponenten Folke

Westerberg.

I skrivelse den 15 augusti 1941 har bolagets styrelse framlagt resultatet av

en av bolaget genom dess verkställande direktör i enlighet med Kungl. Majits

nyssnämnda beslut verkställd utredning samt därvid tillika gjort framställning

i syfte dels att för möjliggörande av en anläggning å Svartön invid Luleå,

innefattande två eltackjärnsugnar med därtill hörande allmänna anläggningar,

måtte till bolagets förfogande ställas återstoden av det av riksdagen anvisade

beloppet 10,000,000 kronor, dels ock att åtgärder måtte vidtagas för beredande

härutöver av medel, erforderliga för utförande av vissa i skrivelsen angivna

ytterligare anläggningsarbeten vid järnverket.

Genom beslut den 12 september 1941 uppdrog Kungl. Majit med anledning

av framställningen åt chefen för handelsdepartementet att ytterligare till ett

nominellt belopp av 6,500,000 kronor för Kungl. Majit och Kronan teckna

aktier i bolaget. Beträffande framställningen i övrigt förklarade Kungl. Majit

sig vilja framdeles meddela beslut.

Jag torde nu få ånyo anmäla ärendet i sålunda ännu oavgjord del.

I sin skrivelse den 15 augusti 1941 anför bolagets styrelse till en början, att

tillverkningen vid det blivande järnverket borde i första hand tillgodose landets

egna behov men därjämte vara av sådan beskaffenhet, att den i den mån

så befunnes möjligt och lämpligt även kunde exporteras. Produktionen vid

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

3

järnverket borde vidare planläggas så att samarbete med den övriga svenska

järnindustrien i görligaste mån befrämjades. För att få klarhet i vilka produkter,

som för de svenska avnämarna kunde anses mest önskvärda, hade bolagets

verkställande direktör samarbetat med ett flertal ledande svenska företag

i jämförädlingsbranschen, vilka lämnat uppgifter i berörda hänseende.

Med anledning av ett i propositionen rörande järnverket gjort uttalande

att spörsmålet om verkets anläggning borde ytterligare utredas, därvid dock

skulle iakttagas att endast områden i Luleå stad borde ifrågakomma, bär

styrelsen undersökt tre olika alternativ för järnverkets förläggning inom stadens

områden, nämligen å Svartön, vid Karlsvik och vid Karlshäll. Styrelsen

förklarar sig anse de tre alternativen vara i och för sig ur kostnadssynpunkt i

stort sett likvärdiga. Luleå stad hade emellertid erbjudit sig att som gåva till

bolaget överlämna för järnverket erforderlig mark å Svartön, under villkor

att marken återlämnades, därest järnverket av en eller annan anledning nedlades.

Vidare hade statens järnvägar medgivit, att bolaget finge disponera

för sina skeppningar erforderligt, järnvägen tillhörigt kajutrymme vid Svartön,

varigenom kostnaderna för hamn- och kajanläggning i Svartöalternativet,

åtminstone så länge kajutrymmena finge av bolaget på nu angivet sätt

disponeras, helt bortfölle. Karlsviksområdet åter ställdes icke gratis till järnverkets

förfogande och Karlshällsområdet lämnade icke tillräckligt utrymme

för järnverket. Med hänsyn till vad sålunda vid utredningen framkommit

förordar styrelsen, att järnverket förlägges på Svartön.

Beträffande råvarutillgångarna utgår styrelsen ifrån att erforderlig järnmalm

kunde erhållas från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag. Styrelsen

erinrar härutinnan om att enligt avtal 1927 jämte tilläggsavtal 1938 mellan

staten, å ena sidan, samt nämnda bolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—

Oxelösund, å andra sidan, 200,000 ton malm årligen skulle ställas till statens

eller dess rättsinnehavares förfogande och räknar med att bolaget skulle få

tillstånd att utnyttja denna malm. Styrelsen har med hänsyn härtill funnit,

att bolagets behov av järnmalm vore fullt tillgodosett. Emellertid anför styrelsen

vidare, att de norrländska malmerna hade ringa manganhalt och att därför

vid smältningen erfordrades tillsats av mangan. På grund av angelägenheten

av att den för produktionen erforderliga manganmalmen erhölles inom

landet hade styrelsen också igångsatt undersökningar för utrönande av möjligheten

härav. Dessa undersökningar hade dock ännu icke hunnit slutföras.

Utsikterna att kunna täcka järnverkets behov av reduktionsmedel har styrelsen

i avseende å träkol funnit fullt betryggande. Styrelsen åberopar i sådant

hänseende de stora skogstillgångarna i Norrbottens län, varav en betydande

del vore lämplig som kolved. Beträffande tillgången på koks framhåller

styrelsen, ali järnverkets läge under normala förhållanden vore gynnsamt,

enär förmånliga fraktsatser kunde påräknas genom återgående malmbåtar.

Därtill bomme att koksen kunde lossas tämligen nära järnverket.

I fråga om möjligheten att använda torvkoks vid tackjärnsframställningen

anför styrelsen som sin åsikt, att lösningen av torvproblemen ännu icke avan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 322.

cerat så långt, att något bestämt uttalande kunde göras därom. Styrelsen följde

emellertid utvecklingen på detta område med största intresse. Detsamma

gällde i fråga örn användande av träkoks- och träkolsbriketter.

Beträffande produktionsmetoden anför styrelsen, att den funnit alternativet

med användande av elektriska ugnar vara att föredraga framför alternativet

med blästermasugnar. Såsom skäl härför framhålles, att inhemsk

kraft komme till användning och att behovet av import av utländsk koks

eller annat utländskt bränsle minskades samt att eltackjärnsugnar kunde användas

vid framställning av olika slag av tackjärn, vilket däremot svårligen

kunde ske med blästermasugnar. Därjämte kunde såväl koks som träkol begagnas

som reduktionsmedel.

Med anledning härav och av riksdagens uttalande örn fördelarna av de

elektriska ugnarna har styrelsen i sina kalkyler endast räknat med kostnader

för elektriska ugnar. Styrelsen har vid beräknandet av erforderlig elektrisk

energimängd utgått från den av departementschefen i propositionen

omnämnda tillverkningskapaciteten, 90,000 ton tackjärn årligen. Därjämte

har styrelsen räknat med kostnaderna för en komplettering av järnverket

med thomas- och elstålverk.

Beträffande möjligheterna att erhålla erforderlig elektrisk kraft anför

styrelsen följande.

Resultatet av förhandlingar, som bolaget fört med vattenfallsstyrelsen, vore

med avseende på krafttillgången mycket nedslående, enär det kraftbelopp,

som av vattenfallsstyrelsen uppgåves såsom disponibelt inom närmaste åren,

uppginge till endast 10,000 kW årskraft + 10,000 kW sommarkraft i minst

5V2 månader, motsvarande elkraft till c:a l1/2 eltackjärnsugn och en produktion

av c:a 45,000 ton tackjärn per år.

Priset på elkraften till eltackjärnsugnama komme att ligga vid c:a 0.56 öre

per utnyttjningsbar kWh årskraft vid 1936 års priser och 0.64 öre vid 1941

års priser, allt vid järnverket.

Enligt vattenfallsstyrelsens förslag till kraftleverans hade sålunda energipriset

för fast elkraft sänkts något under det i tackjärnsutredningens betänkande

angivna priset 0.6 öre/kWh, men i stället hade vattenfallsstyrelsen utgått

ifrån att järnverket bekostade anläggningarna för 132 kW, d. v. s. ledningen

från Notviken till Svartön och transformatorstationen vid verket. Vid

full utbyggnad eller 3 eltackjärnsugnar uppginge dessa kostnader till c:a

1,290.000 kronor och vid 2 eltackjärnsugnar utan transformatorreserv till

c:a 765.000 kronor.

I kalkylerna för järnverket hade emellertid kostnaderna för 132 kW-anläggningarna

utelämnats. Därest dessa kostnader skulle bestridas av järnverket,

ökades följaktligen kapitalbehovet med motsvarande belopp. Huruvida

denna kostnad borde bäras av vattenfallsstyrelsen eller av bolaget, i senare

fallet genom särskilt tilläggsanslag, torde böra avgöras av Kungl. Majit.

Förhandlingar hade vidare förts angående möjligheten att erhålla elkraft,

c:a 7,000 kW, för drift av såväl thomas- som elstålverk. Med hänsyn till att

det för dessa båda verk icke gällde drift dygnet runt utan tillsvidare endast

ett skift, hade vattenfallsstyrelsen förklarat sig kunna tillgodose detta kraftbehov.

Priset på sagda elkraft hade angivits till 1 öre/kWh, d. v. s. högre än

priset för smältkraften till eltackjärnsugnama, vilket förhållande dock med

hänsyn till utnyttjningstiden borde anses skäligt och överensstämde med

gängse praxis.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

5

Förhandlingar om kraftleverans hade dessutom förts med Krångede Aktiebolag,

vilket bolag hade möjlighet att genom insättning av ett 5:e aggregat i

Krångede utvinna ytterligare 37,000 kW. Den elkraft, som skulle kunna erhållas

från detta aggregat, vilket beräknades kunna tagas i drift den 15 november

1943, utgjordes av övervägande säsongkraft, varav emellertid i normala

fall en betydande del, något över 50 procent, levererades som vinterkraft.

På basis av preliminära uppgifter, som lämnats av Krångede Aktiebolag,

bleve priset vid verket för den elkraft, som kunde utnyttjas vid 3 ugnar

installerade och örn halva aggregat 5 disponerades, 0.64 öre/kWh och

totala produktionen 74,500 ton tackjärn per år.

Även om det kunde göras gällande, att det allmänna kraftbehovet under nu

rådande förhållanden vöre relativt stort, och svårigheter därför kunde föreligga

för täckandet av olika behov, ville styrelsen dock uttrycka dei^förhoppningen,

att det likväl skulle bliva vattenfallsstyrelsen möjligt att på ett eller

annat sätt utöka den elkraftleverans, som ställts i utsikt för eltackjärnverk,

thomas- och elstålverk till att, till en början, omfatta årskraft för två eltackjärnsugnar

örn en sammanlagd produktion av c:a 60,000 ton tackjärn per

år + för thomas- och elstålverk erforderlig kraft. Det härför erforderliga

kraftbeloppet utgjorde 27,000 kW årskraft.

Styrelsen kommer härefter in på frågan örn utnyttjande av biprodukter

såväl vid tillverkning av endast tackjärn som vid tillverkning av thomasmetall

och anför härom följande.

a) Elhgttgas.

Vid eltackjärnstillverkning erhölles per ton tackjärn en disponibel gasmängd

med ett värmevärde, motsvarande c:a 180 kg stenkol per ton tackjärn.

Vid 60,000 ton tackjämsproduktion motsvarade gasen sålunda ett värde

av c:a 330,000 kronor per år vid ett stenkolspris av 30 kronor per ton.

Vid nuvarande kolpris skulle gasens värde uppgå till 660,000 kronor.

Det vore uppenbart, att detta värde på ett eller annat sätt borde tillvaratagas,

och i denna strävan hade följande två alternativ undersökts:

1) Framställning av flytande bränsle ur elhyttgas på syntetisk väg.

Den metod, som härvid tillvunnit sig stort intresse, vöre metanolsyntesen,

innebärande framställning av flytande bränsle, metanol. Metanol användes

till motorbränsle och hade inom flygväsendet visat sig vara av särskild betydelse,

därigenom att metanolen tillsatt till bensin höjde dennas oktantal.

Enligt verkställda utredningar skulle betydande mängder metanol kunna

framställas av elhyttgasen och till ett tillverkningspris, som i genomsnitt läge

mer än 40 procent under priset för tillverkning av sulfitsprit, omräknat till

samma värmevärde. Man syntes vidare kunna räkna med en metanolkvantitet,

som i vikt uppginge till i runt tal 1I7 av den framställda tackjärnskvantiteten,

d. v. s. på 60,000 ton tackjärn skulle kunna utvinnas c:a 9,000 ton

metanol per år.

I dessa tider, då svårigheterna att anskaffa såväl koks som träkol vore

särskilt stora, vore det givetvis av utomordentlig betydelse, därest på detta

sätt flytande bränsle skulle kunna utvinnas av det vid eltackjärnsframställning

använda reduktionsmedlet — koks resp. träkol. — På grundval av de

gjorda utredningarna kunde beräknas, att, när reduktionsmedlet utgjordes

av en blandning av c:a 40 procent koks och 60 procent träkol, kunde utvinnas

1 ton metanol per ton koks i blandning med träkol, vilket med hänsyn

till koksimport och bränslebrist vore av viss betydelse.

Därest dessa beräkningar visade sig praktiskt användbara, skulle sålunda

den framkomna gasen för driftsekonomien representera ett betydande värde

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mavts proposition nr 322.

förutom dess betydelse ur synpunkten att bidraga till tillgodoseendet av Ian

dets behov av flytande bränsle.

Med hänsyn till den stora betydelse för bolaget, som denna fråga kunde

hava, därest den visade sig i praktiken genomförbar, fortginge styrelsens utredning

härutinnan.

2) Äng- och kraftalstring.

Enligt vissa beräkningar kunde vid en tillverkning av 60,000 ton tackjärn

utvinnas c:a 2,500 kW till en kostnad av c:a 0.44 öre per kWh, därest gasens

värde sattes till noll, d. v. s. att icke annan användning funnes för gasen.

Då emellertid detta verk borde kunna påräkna erforderlig energi från vattenfallsstyrelsen,

syntes denna väg icke böra tillgripas.

b) Elhyttslapg.

Hittills hade hyttslagg huvudsakligen kommit till användning som fyllnadsmaterial

samt i mindre utsträckning inom byggnads- och cementvaruindustrien.

För närvarande påginge omfattande forskningsarbeten angående

möjligheten att i finfördelat tillstånd kunna använda slaggen såsom gödningsämne.

Även denna fråga borde i fortsättningen följas med uppmärksamhet.

c) Vanadinslagg.

De Norrbotttensmalmer, vilka stöde till järnverkets förfogande, innehölle

vanadin och enligt utförd beräkning komme tackjärnets halt av vanadin att

uppgå till 0.15—0.20 procent. Denna vanadinhalt torde vara tillräckligt hög,

för att vanadinmetallen, vars pris för närvarande uppginge till 40 kronor

per kg, skulle kunna med fördel tillvaratagas.

Ett förbilligande med några kronor per ton göt torde ock kunna ställas

i utsikt genom vanadinens tillvaratagande.

d) Thomasslagg.

Vid tackjärnets förädling till thomasmetall genom tackjärnets avblåsning i

thomaskonverter erhölles såsom biprodukt en slagg, thomasslagg, till en

myckenhet av 22 procent av götvikten. Denna slagg, som efter finmalning

benämndes thomasfosfat, utgjorde på grund av sin kalk- och fosforsyrehalt

ett begärligt och utomordentligt värdefullt gödningsämne.

Vid en götproduktion av 54,000 ton göt per år, motsvarande en tackjärnsproduktion

av 60,000 ton tackjärn per år, skulle sålunda en kvantitet av c:a

10.000 ton thomasfosfat komma jordbruket tillgodo.

Värdet vid en produktion av 60.000 ton tackjärn per år skulle giva en inkomst

för försålda 10,000 ton thomasfosfat av c:a 600,000 kronor vid verket.

Med hänsyn till vad som sålunda framkommit och till företagna ekonomiska

kalkyler anser styrelsen, att bolaget borde eftersträva framställning av

högre förädlade produkter än tackjärn, och att tackjärnverket för detta ändamål

borde kompletteras med thomas- och elstålverk. Genom ett sådant

produktionsprogram skulle järnverket, framhåller styrelsen, kunna lämna

såväl en lättare säljbar produkt som en produkt med gynnsammare vinstmöjligheter

än om enbart ett tackjärnverk uppfördes. Därtill komme att ur folkhushållningens

synpunkt en sådan tillverkningsprocess torde vara den mest

ändamålsenliga. Vid thomasprocessen erhölles nämligen s. k. thomasgöt,

vars kvalitet visat sig god och väl lämpad för framställning av byggnadsmaterial

och som dessutom vore i besittning av goda svetsningsegenskaper. Såsom

biprodukt erhölles vidare, såsom förut nämnts, den värdefulla thomasslaggen.

Vid fortsatt förädling av thomasmetallen erhölles elstål, som kunde

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

7

levereras dels i form av göt för utvalsning för olika ändamål med högre kvalitetsfordringar

än thomasmetallen och dels i form av omsmältningsmaterial

att användas i stället för högvärdigt skrot och järnsvamp, varav behovet för

närvarande vore mycket stort i landet. Huruvida en ytterligare förädling av

verkets produkter borde äga mm, anser styrelsen böra ställas på framtiden.

Styrelsen har vidare undersökt de möjligheter, ett järnsvampverk skulle

kunna tänkas erbjuda. Styrelsen anför härom:

I sådant avseende hade den s. k. förreduktionsmetoden varit föremål för

närmare undersökning. Härvid hade måst konstateras, att den ännu icke

kunde betraktas som praktiskt fullt utexperimenterad, medan å andra sidan

densamma, därest den i praktiken kunde giva det resultat, som dess upphovsman

förväntade, kunde erbjuda fördelar. Styrelsen hade med hänsyn

tagen bl. a. till vikten av att järnverkets tillverkning snarast möjligt och

på ett effektivt sätt komme i gång, icke ansett sig kunna under sådana omständigheter

föreslå användandet av en metod, vilken ännu måste betraktas

som oviss till sitt resultat. Däremot ansåge styrelsen, att man med uppmärksamhet

borde följa de fortsatta försöken rörande denna metod (bl. a.

påbörjade i Norge vid Christiania Spigerverk) och, därest tillfredsställande

positiva resultat i såväl tekniskt som ekonomiskt avseende kunde påvisas,

komplettera järnverket med en sådan anläggning för att därigenom erhålla

en stegrad tack järnsproduktion. Hänsyn härtill hade tagits vid planeringen

av anläggningarna.

Någon annan järnsvampmetod av beskaffenhet att böra vid järnverket användas

hade styrelsen icke funnit.

Med hänsyn till att tillgången på elektrisk kraft för närvarande begränsade

möjligheterna i fråga om tillverkning av eltackjärn till användande av

högst två ugnar med en sammanlagd kapacitet av 60,000 ton per år föreslår

styrelsen, att det blivande järnverket skulle omfatta malmviadukt, krossoch

siktanläggning samt kolhus, sinterverk, eltackjärn verk med två ugnar

med en sammanlagd kapacitet av 60,000 ton per år, ett thomasverk om två

konvertrar å minimum 15 ton för thomas tackjärnets förädling till thomasgöt

eller till förblåst thomasmetall för vidare förädling i elstålugn, ett elstålverk

med en elstålugn örn cirka 25 tons kapacitet för raffinering av thomasmetallen

till högvärdigt omsmältningsmaterial, d. v. s. prima rent skrot eller

järnsvampsersättning, en reparationsavdelning och en allmän avdelning, omfattande

markområde och dess planering, vatten- och avloppsledningar, kontor,

bostäder för vissa tjänstemän och arbetare m. m. Kostnaden härför beräknas

av styrelsen lill 13,900,000 kronor vartill komma 15 procent i administration

och oförutsedda utgifter, eller sålunda sammanlagt 16,000,000

kronor, enligt följande kostnadskalkyl:

Malmviadukt, kross- och siktanläggning samt kolhus.

Byggnader ...................... kronor 1,390,000

Maskiner etc..................... »___ 160,000 kronor 1,550,000

Sinterverk.

Byggnader ...................... kronor 460,000

Maskiner etc..................... » 740,000 » 1,200,000

Ettack järnverk.

Byggnader ...................... kronor 1,000,000

Maskiner, ugnar etc............... » 2,575,000 » 3,575,000

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

2,600,000

2,300,000

230,000

2,445,000

kronor 13,900,000

Administration och oförutsett c:a 15 procent.......... » 2,100,000

Summa anläggningskostnader kronor 16,000,000.

I anslutning härtill anför styrelsen — under framhållande av att från år

1936, då de beräkningar vilka läge till grund för Kungl. Maj:ts proposition

verkställdes, och till sommaren 1941 en prisstegring å för järnverket behövliga

materialier m. m. inträtt med cirka 45 procent — följande:

Det vöre uppenbarligen i nuvarande tidsläge vanskligt att söka uppgöra

bestämda kalkyler över tillverkningskostnader resp. försäljningspris för en

anläggning som denna. Styrelsen hade emellertid funnit det angeläget att så

långt som möjligt vore söka utröna företagets ekonomiska bärkraft. För sådant

ändamål hade beräkningar verkställts rörande ett normalår, 1936, och

ett högkonjunkturår, 1941. Dessa beräkningar visade, att under förutsättning

av företagets rationella skötsel och tillvaratagande av inkomstmöjligheterna

från biprodukter tillfredsställande resultat borde kunna uppnås under en

längre tidsperiod.

Med hänsyn till de i propositionen framförda skälen för bolagets tillkomst

och angelägenheten, sett ur landets försörjningssynpunkt, av verkets snara

tillkomst funne sig styrelsen böra tillstyrka, att arbetet med anläggningen

omedelbart igångsattes.

Då emellertid kostnaden för styrelsens förslag vid nuvarande prisläge överstege

av riksdagen beviljade belopp, 10,000,000 kronor, hade styrelsen jämväl

ansett sig böra undersöka, vad som inom ramen av berörda 10,000,000

kronor kunde anskaffas. Efter ingående prövning av olika alternativ kunde

styrelsen icke finna, att i sådant avseende möjliggjordes annan anläggning än

två ettack järnsugnar med en sammanlagd produktionskapacitet av 60,000

ton årligen. Thomas- och elstålverk kunde då icke komma till utförande.

Styrelsen ansåge emellertid enbart tackjärnverk ur ekonomisk synpunkt vara

underlägset styrelsens förslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt om tillstånd

att utföra järnverket i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda

förslaget samt att härför erforderliga medel eller 16,000,000 kronor med

avdrag för de belopp som redan ställts till bolagets förfogande måtte, helst i

form av aktiekapital, ställas till bolagets förfogande. Dessutom äskas ett förlagskapital

å 3,000,000 kronor samt, därest järnverket skall självt bekosta

elektrisk ledning och transformatoranläggning, ytterligare 765,000 kronor.

T liomasverk.

Byggnader ...................... kronor 720,000

Maskiner, konvertrar etc........... » 1,880,000 kronor

Elstålverk.

Byggnader ...................

1,200,000

Maskiner, stålugn etc..........

. . . »

1,100,000 »

Reparationsavdelning.

Byggnader ...................

90,000

Maskiner, verktyg etc..........

... »

140,000 »

Allmän avdelning.

Gemensamma byggnader etc. . ..

.. . kronor

1,785,000

Järnvägsspår, lok och vagnar . ..

... »

660,000 »

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

9

För närmare kännedom örn de ekonomiska kalkylerna får jag hänvisa till

den verkställda utredningen, vilken torde få tillhandahållas riksdagens vederbörande

utskott. Anmärkas kan, att i angivna belopp 16,000,000 kronor

icke, med hänsyn till det tidigare omförmälda erbjudandet av statens järnvägar

att upplåta kajutrymme, inräknats någon kostnad för hamnanläggning.

I ärendet hava efter remisser avgivits utlåtanden dels av industrikommissionen

den 10 september 1941 dels ock av vattenfallsstyrelsen den 8 oktober

1941.

Industrikommissionen har endast yttrat sig över framställningen ur de

försörjningssynpunkter, som sammanhöra med ärendet. Ur berörda synpunkter

har kommissionen funnit övervägande skäl tala för bifall till styrelsens

förslag såväl vad beträffar byggandet av eltackjärnsugnar som i fråga

om utbyggande av verket med thomas- och elstålverk. Kommissionen anför

härom närmare följande:

Elektriska hyttor i stället för kokshyttor hade ur försörjnings- och beredskapssynpunkt

det företrädet, att de minskade behovet av importerat bränsle,

något som måste vara en betydande fördel i betraktande av de importsvårigheter

som på detta område sedan länge förelegat. Man måste dock

räkna med att under normala förhållanden produktionen bleve dyrare än

tackjärnsframställning i kokshyttor. En omständighet som likaledes kunde

komma att fördyra produktionen vid nu ifrågavarande verk utgjordes därav,

att elkraft icke syntes kunna garanteras i sådan omfattning, att verket med

säkerhet kunde vara i full drift hela året. Önskvärdheten av att järnproduktionen

i möjligaste mån gjordes oberoende av importbränsle borde emellertid

enligt kommissionens mening giva företräde åt styrelsens förslag i denna

del.

Styrelsen föresloge vidare den i förhållande till tidigare planer rörande

verket rätt väsentliga förändringen, att detsamma icke enbart skulle byggas

som tackjärnverk utan även utbyggas med thomas- och elstålverk. Styrelsen

avsåge att genom ett sålunda utvidgat tillverkningsprogram kunna tillgodose

den efterfrågan på göt och omsmältningsmaterial, som enligt verkställda

marknadsundersökningar förefunnes från den mellansvenska järnindustrien,

samt att därigenom tillförsäkra verket en starkare ställning i marknaden än

örn detsamma endast vore hänvisat till produktion och försäljning av tackjärn.

De mellansvenska bruken baserade sin järnframställning i hög grad på

den s. k. martinprocessen, för vilken såsom råmaterial bland annat erfordrades

prima smidesjärnskrot, som under normala tider importerades i stora

kvantiteter. Detta skrot hade emellertid sedan länge successivt försämrats

vad beträffade kvaliteten, vilket berodde på att det allt mer och mer uppblandades

med avfallsjärn innehållande olika legeringsämnen och föroreningar.

Det torde därför vara ostridigt, att den mellansvenska järnhanteringen

hade behov av sådant direkt ur malm utvunnet material, som Norrbottens

järnverk nu avsåge att framställa i de föreslagna thomas- och elstålverken,

och då bolagets verkställande direktör uppgivit, att ifrågavarande material

även rinder fredsförhållanden torde kunna levereras till kommersiella priser,

ansåge kommissionen utbyggnaden av sagda verk kunna komma att utgöra

ett ur försörjningssynpunkt värdefullt komplement till den nuvarande inhemska

järnindustrien.

Situationen på järn- och stålmarknaden vore för närvarande sådan, att

det nu avsedda tillskottet ti i l försörjningen på området mäste hälsas nied till
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

fredsställelse, och detta desto mera ju tidigare tillskottet kunde ställas till

förfogande. För anläggningen åtginge emellertid vissa knappa råvaror i

ganska stora kvantiteter, nämligen cement, järn, koppar och transformatorolja.

Man ställdes därför inför frågan, huruvida dylika varor i nuvarande läge

borde ställas till förfogande för denna anläggning och sålunda undandragas

andra ändamål, som eljest därmed kunde hava tillgodosetts. Vilka dessa

andra ändamål i verkligheten skulle komma att bliva, kunde kommissionen

icke nu bedöma. Med sin allmänna kännedom om de arbeten, vilka ställde

de största anspråken på ifrågavarande råvaror, funne kommissionen det

emellertid befogat att, med undanskjutande av vissa andra ändmål, tilldelning

av såväl cement som järn och koppar m. m. medgåves till en produktiv

anläggning sådan som den föreslagna, vilken i fråga örn järn skulle ge

tillbaka investeringskvantiteten flera gånger om redan under år 1943. Kommissionen

förutsatte härvid, att bolagsledningen samrådde med kommissionen

i och för åstadkommande av största möjliga materialbesparing vid anläggningsarbetenas

utförande.

Vattenfallsstyrelsen lämnar i sitt utlåtande till en början en utförlig redogörelse

för de skäl, som föranlett styrelsen att endast reservera 10,000 kW

årskraft för en första utbyggnad av det planerade järnverket. Styrelsen framhåller

därvid bl. a., att det synts styrelsen synnerligen ovisst örn ett järnverk

med en kapacitet av 90,000 ton om året skulle komma att utbyggas under

kriget. Örn järnverket utbyggdes med blästermasugn, erfordrades mycket litet

kraft; det finge fortfarande icke anses uteslutet, att en andra utbyggnad ordnades

för blästertackjärn. Om produktionen baserades på stig och sålunda inriktades

på fosforrent material, borde den reserverade kraftmängden ävenledes

vara tillräcklig.

Härefter erinrar vattenfallsstyrelsen, att styrelsen, sedan den erhållit kännedom

om bolagsstyrelsens önskemål i krafthänseende, förklarat sig villig

leverera dels 10,000 kW årskraft, dels 10,000 kW säsongkraft under en tid

av sju månader örn året samt dessutom ytterligare 7,000 kW för ett thomasverk

och en elektrostålugn. I samband härmed anför styrelsen följande:

Villkoren för dessa kraftbelopp vore följande:

Vid levnadskostnadsindex av

165 220

10,000 kW årskraft vid 8,000 timmars utnyttjnings
-

tid

totalt...................................... 430,000 500,950 kr

per kWår.................................. 43.00 50.10 kr

per kWh .................................. 0.538 0.626 öre

10,000 kW säsongkraft vid 7 mån. tillgänglighet och

8,000 . ... . ,

——r— timmars utnyttjnmgstid per man.

totalt.....................................

per kW och 7-mån........................

per kWh .................................

. 187,500

18.75

0.402

218,440 kr

21.84 kr

0.461 öre

7,000 kW för thomasverk och elektrostålugn

vid 1,500 timmars utnyttjningstid

totalt...................................

per kWår...............................

per kWh................................

. 105,000

15.00

1.000

122,325 kr

17.48 kr

1.165 öre.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 322.

11

Det läge i sakens natur att järnverkets produktionskostnader per ton

tackjärn skulle icke oväsentligt minskas, om säsongkraften tillhandahölles

under större del av året. Järnverket hade visserligen avstått från tanken att

själv abonnera på kraft från Krångede Aktiebolag men hade framhållit

önskvärdheten av ett sådant abonnemang från vattenfallsstyrelsens sida för

åstadkommande av en förlängd leverans av säsongkraft. Krångede Aktiebolag

hade ställt sig välvilligt till en sådan leverans, omfattande åren 1944

—48.

Kraften från Krångedeaggregatet nr 5 hade i genomsnitt en varaktighet av

endast 5,3 månader per år. Av denna kraft folie endast 30 procent utanför

den sannolika leveranstiden för säsongkraften från Porjus. Större delen av

återstående 70 procent folie under ren högvattentid och torde icke kunna utnyttjas

av vattenfallsstyrelsen, när kriget slutat. Priset på 5,3 månaders kraft

från Krångede bleve per kWh ungefär lika med priset för årskraften från

Porjus. Om emellertid endast 30 procent därav funne fullgod användning

men betalning skulle utgå för ali kraften, bleve priset på den utnyttjade delen

väl högt. Styrelsen ansåge sig därför icke kunna taga ansvaret för denna

affär.

Vattenfallsstyrelsens kraftförsörjningsplaner för krigsåren framlades hösten

1939 redan före slutbehandlingen av järnverksfrågan i riksdagen. Nybyggnadsprogrammet

var mycket omfattande men uppgjort utan hänsyn till

någon extra stor kraftleverans, d. v. s. utöver 10,000 kW till järnverket. Under

kriget hade kraftförbrukningen ökats avsevärt, och all tillgänglig kraft

hade — med undantag för en avmattningsperiod under tiden 15 april—15

december 1940 — tagits i anspråk. Situationen hade skärpts genom att

bränsle icke finge annat än i små mängder disponeras för ångreservkraft.

För styrelsens del hade läget försvårats genom att den inleverans av kraft

från främmande företag till styrelsens nät, som tidigare normalt skett, blivit

minskad, samtidigt som anspråken på reservkraft från främmande företag

stigit. Därtill komme, att en del företag, som tidigare åtnöjt sig med sekunda

kraft, nu påfordrade full kraft även under vattenbrist under framhållande

av den betydelse deras produktion hade för hushållningen. Styrelsen slikte

tillgodose de ökade anspråken genom nya utbyggnader och regleringar men

hade icke obegränsade resurser och kunde icke tillmötesgå alla de krav, som

framställdes. Styrelsen funne det tyvärr icke möjligt att under nu rådande

förhållanden och med nu fastställda utbyggnadsprogram utöka järnverkets

säsongkraft till årskraft men komme att överväga möjligheten av en förlängning

av densamma till 8 å 9 månader per år. Med årskraft för den ena masugnen

och 9 månaders kraft för den andra torde tackjärnsmängden bli c:a

55,000 ton per år.

Med anledning av den krigssituation, som uppkommit under sommaren,

hade vattenfallsstyrelsen i slutet av augusti 1941 hemställt örn anslag för

skyndsamt utbyggande av en ny stor kraftanläggning i Midskogsforsen, därmed

frångående sin tidigare inställning att icke forcera någon utbyggnad,

som icke hunne färdigställas inom de tre å fyra första krigsåren. Denna

nya kraftstation torde bliva färdig tidigast under sommaren 1944. Styrelsen

ansåge sig nu böra underställa statsmakternas prövning den frågan, örn det

skulle vid denna kraftanläggning reserveras c:a 10,000 kW för frigörande av

samma mängd Porjuskraft från dess nuvarande användning söder örn Norrbotten,

så att 10,000 kW Porjuskraft bleve disponibla för den tredje masugn,

som järnverket funnit önskvärd. Därvid förutsattes, att abonnemang

på detta kraftbelopp ordnades inom rimlig tid. Styrelsen hade sedan krigets

början icke utanför Norrbotten gjort några åtaganden om kraft för

tillverkning av järn, legeringar eller dylikt. I Norrbotten hade däremot kraft
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 322.

leveransen till smältverket i Porjus utökats från 4,000 till 9,500 kW i samband

med verkets modernisering och utvidgning inom de förefintliga byggnaderna,

vartill nu komme leveranserna till järnverket på Svartön. Med

ali sannolikhet bleve kraftförsörjningen ansträngd även under återstående

krigsår. Reserverades 10,000 kW för en ny masugn, torde detta leda till

att nyutbyggnaderna måste utökas med motsvarande kraftbelopp. Då detta

skulle medföra att utöver kapitalet för själva järnverket ett kapital av storleksordningen

5,000,000 kronor skulle tagas i anspråk för erforderlig kraftanläggning,

hade styrelsen icke ansett sig böra ställa sådan kraft i utsikt

utan att först underställa frågan statsmakternas prövning. Vid bedömandet

av huruvida en eventuell ytterligare utvidgning av järnverket borde ske

med blästermasugn eller elektrisk tackjärnsugn, måste hänsyn tagas till att

kostnaden för ytterligare kraft bleve c:a 25 procent högre än kostnaden

för den nu till de två första ugnarna offererade kraften. Ansåge statsmakterna,

att kraftbeloppet skulle ställas till järnverkets förfogande, ville styrelsen

föreslå, att leveransen dock begränsades till 9 månaders kraft, intill

dess något så när normala fredsförhållanden återinträtt. Intill dess bleve

det nämligen säkert ont om kraft under lågvattentid även för högt kvalificerade

behov.

Vattenfallsstyrelsen framhåller härefter, att anläggnings- och regleringskostnaderna

vid Porjus, räknat per kWh, blivit avsevärt större än t. ex. vid

Stadsforsen samt anför vidare följande:

Det kraftpris, som vattenfallsstyrelsen erbjudit järnverket, vore baserat

på kostnaden för de senaste utvidgningarna vid Porjus och Suorva. Den på

så sätt framkomna kostnaden understege med 15 å 20 procent den genomsnittliga

kostnaden för hela Porjusverket, beräknad på grundval av 4 procent

ränta och i övrigt på normalt sätt men utan hänsyn till det 10-tal miljoner

kronor, som vattenfallsstyrelsen förlorat på Porjus genom att en stor

del av den utbyggda kraften efter nedläggningen av de under världskriget

1914—1918 startade Norrbottensindustrierna blivit oanvänd, intill dess stamlinjen

neddrogs från Porjus. Tillsammans med smältverket i Porjus, för

vilket samma låga prisläge tillämpades, komme Luleåverkets tackjärnsugnar

att taga i anspråk ungefär 25 procent av Porjuskraften. Det följde därav,

att kostnaden för återstående 75 procent av kraften i Porjus måste belastas

med 5 å 7 procent högre kostnad än genomsnittskostnaden. Om järnverkets

kraftuttagning från Porjus skulle ökas utöver vad som nu utlovats, syntes

det icke försvarligt att för dylikt krafttillskott tillämpa lägre pris än självkostnaden

för återstående 75 procent av Porjuskraften. Med den kraftavsättning,

som nu ernåtts inom Norrbotten, vore det icke längre motiverat att

med hänsyn till överföringsförlusterna i linjen Boden—Stadsforsen tillämpa

något specialpris under självkostnaden för nytillkommande tackjärnskraft.

För nämnda 75 procent av kraften ökades prisläget i Porjus till i ruut tal

130 procent av priset för den nu erbjudna kraften. På Svartön ökades därvid

priset till c:a 125 procent av det nu erbjudna priset. Detta borde naturligtvis

beaktas vid en jämförelse mellan elektro- och blästertackjärn.

Beträffande kostnaden för den elektriska anläggningen tillstyrker vattenfallsstyrelsen,

att medel härför ställdes till järnverkets förfogande, och anför

i detta sammanhang:

I samband med tackjärnsutredningen förklarade sig vattenfallsstyrelsen

villig att tillhandahålla järnverket årskraft för 0.6 öre/kWh framme vid

järnverket vid 40,000 volts spänning. Något större kraftbelopp än c:a 10,000

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. \laj:ts proposition nr 322.

13

kW var då icke allvarligt ifrågasatt. Detta kunde nedtransformeras från

132,000 till 40,000 volt i vattenfallsstyrelsens förefintliga transformatorstation

i Notviken, och överföringen till Svartön kunde ordnas i samband

med den 40 kW överföring, som erfordrades för stadens och malmbolagets

anläggningar på Svartön. Nu hade kraftbeloppet ökats till 27,000 kW, och

det ifrågasattes en höjning till 37,000 kW. Notvikenstationen räckte icke på

långt när till för dessa kraftbelopp. Det bleve billigast att framdraga 132,000

volts ledningen ända till järnverket och där anordna transformering från

132,000 volt, varvid man kunde på en gång gå ned till 10,000 volt.

Det pris, som vattenfallsstyrelsen nu begärde för årskraften, bleve vid en

levnadskostnadsindex av 165 och vid 8,000 timmars utnyttjningstid 0.538

öre. Skillnaden mellan 0.6 och 0.538 öre vore högre än det belopp, som vattenfallsstyrelsen

år 1938 räknade med för omtransformering och kraftledning

mellan Notviken och järnverket och räckte väl till för kraftledning

och transformering, trots att nyanläggningarna bleve dyrare än 1936—38.

Det vore uppenbart, att järnverket borde bekosta och äga transformatorstationen

vid järnverket, ty den bleve enligt den nya lösningen en del av

detta. Vad anginge 132,000 volts ledningen mellan Notviken och järnverket,

som icke väntades bliva använd av annan än järnverket, ansåge styrelsen

det vara lämpligast, afl järnverket bekostade densamma, emedan järnverkets

årliga utgifter då — exclusive räntekostnader — bleve lägst. Om Kungl.

Majit funne det vara önskvärt, att vattenfallsstyrelsen byggde denna ledning,

ökades järnverkets årliga avgift för kraften med 8 procent av ledningskostnaden.

Redan vid den tidigare behandlingen av frågan örn anläggande av ett Departementsjärnverk

i Norrbotten förutsattes Svartön vid Luleå vara den lämpligaste Jl^nplatsen

för järnverket, ehuru det förordades att en närmare undersökning

ägde rum, innan slutligt avgörande träffades. Genom förenämnda beslut den

12 september 1941, varigenom — utöver de 3,499,500 kronor, vilka tidigare

disponerats för ändamålet — ytterligare 6,500,000 kronor eller således praktiskt

taget återstoden av det av riksdagen för järnverket anvisade anslaget å

10,000,000 kronor togs i anspråk för aktieteckning i bolaget, har Kungl.

Majit biträtt bolagsstyrelsens förslag, innebärande att Svartön definitivt godkändes

såsom förläggningsort. Genom samma beslut har Kungl. Majit jämväl

tagit ståndpunkt till frågan vilken produktionsmetod, som bör komma

till användning vid företaget. Vid den verkställda utredningen har bolagets

styrelse i sådant hänseende funnit, att användandet av elektriska ugnar

skulle för järnverket medföra vissa fördelar framför blästermasugnar, och

Kungl. Majits nyssnämnda beslut innebär godkännande av denna uppfattning.

De medel, vilka genom aktieteckningen sammanlagt ställas till bolagets

disposition, avses sålunda skola möjliggöra uppförandet av två eltackjärnsugnar

jämte tillhörande allmänna anläggningar med en produktionsförmåga

av tillhopa årligen 60,000 lon tackjärn.

Vad angår företagets storleksordning och gestaltning i övrigt torde utredningen

visa, att det ur såväl företagsekonomiska som allmänna försörjningssynpunkter

är ändamålsenligt, alt tackjärnverket utbyggcs med thomasoch

elstålverk för viss förädling av det erhållna tackjärnet, på sätt styrelsen

föreslagit. Storleken av anläggningarna vid järnverket bestämmes i första

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 322.

hand av tillgången på råvaror och elektrisk energi. Beträffande företagets

råvaruförsörjning har styrelsen funnit förutsättningarna härför tillfredsställande

jämväl vid en anläggning avseende framställning av 90,000 ton i stället

för 60,000 ton tackjärn årligen. Jag vill i detta sammanhang erinra, att

Kungl. Maj:t genom beslut den 19 september 1941 förklarat bolaget berättigat

tillsvidare att, i den utsträckning som erfordras för bolagets verksamhet,

taga i anspråk den staten enligt 1927 och 1938 års malmavtal tillkommande

rätten till malmleveranser från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag. I fråga

om möjligheterna att erhålla elektrisk kraft är läget däremot icke lika gynnsamt.

Av handlingarna framgår att vattenfallsstyrelsen kan ställa i utsikt att

leverera dels 10,000 kW årskraft samt 10,000 kW säsongkrafl under 8 å 9

månader årligen för tackjärnsugnarna dels ock erforderlig kraft, 7,000 kW,

för drift av ett thomasverk och en elektrostålugn. Förstnämnda kraftleveranser

beräknas förslå för en årstillverkning av cirka 55,000 ton tackjärn.

Med hänsyn till vad vattenfallsstyrelsen anfört synes bolaget böra tillsvidare

få åtnöjas med den kraft, som sålunda kan tillhandahållas. Vad särskilt angår

frågan om eventuell utökning av järnverket med en tredje elektrisk masugn

synes denna fråga alltså i nuvarande läge få ställas på framtiden. Mot

vattenfallsstyrelsens beräkningar av kraftprisen synes ej vara något att

erinra.

Beträffande frågan om uppförande av transformatorstation vid järnverket

samt framdragande av elektrisk ledning från Notviken till verket anser

jag övervägande skäl tala för att utgifterna härför bestridas av bolaget och

alltså inräknas i anläggningskostnaderna. Enligt bolagsstyrelsens beräkningar

skulle sistnämnda kostnader vid sådant förhållande uppgå till sammanlagt

16,765,000 kronor. Den avsevärda kostnadsökningen jämfört med motsvarande

tidigare beräknade belopp •— bortsett alltså från att nu föreslås byggande

av allenast två mot förut tre tackjärnsugnar men däremot medtagas

kostnader för anläggningen av thomas- och elstålverk -—- förklaras till huvudsaklig

del av inträdda prisstegringar. Jag har icke funnit anledning till

erinran mot de beräkningar, bolagsstyrelsen verkställt. Beloppet synes dock

lämpligen böra avrundas uppåt till 17,000,000 kronor. För möjliggörande

av järnverksanläggningen i den omfattning här tillstyrkts skulle alltså behöva

ytterligare anvisas (17,000,000—10,000,000=) 7,000,000 kronor.

I 1939 års proposition föreslogs att, utöver det för anläggningarna erforderliga

beloppet, skulle såsom förlagskapital för bolaget avses ett belopp av

3,000,000 kronor. Med den uppläggning, ärendet fick i riksdagen, ansågs

emellertid något rörelsekapital för det dåvarande ej erforderligt. Bolagets

styrelse har nu hemställt, att beloppet måtte ställas till förfogande. Jag biträder

denna hemställan.

Beloppet 7,000,000 kronor torde i likhet med det tidigare anvisade beloppet

10,000,000 kronor böra tillföras bolaget såsom aktiekapital och alltså anvisas

såsom reservationsanslag å kapitalbudgeten under fonden för statens

aktier. Anslaget torde böra upptagas å tilläggsstat till den löpande riksstaten.

Vad förlagskapitalet beträffar förordar jag, att detta anskaffas på sätt som

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 322.

15

föreslagits i 1939 års proposition, nämligen så att staten genom riksgäldskontoret

ställer garanti för ett förlagslån åt bolaget i riksbanken å ifrågavarande

belopp, 3,000,000 kronor. Genom ett sådant förfaringssätt torde, såsom

vid den tidigare behandlingen av ärendet framhållits, vinnas en riktigare

räntabilitetsberäkning vid behandling av eventuella förluster.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen att

dels till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag

å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/1942 å kapitalbudgeten,

fonden för statens aktier, anvisa ett reservationsanslag

av kronor ........................ 7,000,000.

dels ock besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall

ställa garanti för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag

i riksbanken till ett belopp av 3,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt

förordnar att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Forssberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:521 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag å tilläggsstat l till riksstaten för budgetåret 19A1IA2 till ytterligare aktiet s. 1 i texten
  2. SU 1941:246 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag ä tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ytterligare aktieteckning i Norr s. 1 i texten