Angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m
1941-02-14 · 92 sidor, varav 91 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 91 av 92 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1941:71, Angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition Nr 71.
1
Nr 71.
Kungl. Majits proposition till riksdagen angående statsbidrag till
centrala verkstadsskolor m. m.; given Stockholms slott
den 14 februari 1941.
*
I
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen act
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gösta Bagge.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
14 februari 1941•
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.
Föredragande departementschefen, statsrådet Bagge, anmäler härefter
fråga örn inrättande av centrala verkstadsskolor m. m. samt anför efter
gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, jordbruks- och handelsdepartementen
i detta avseende följande:
Den nuvarande organisationen av den lägre yrkesundervisningen för
hantverk och industri samt handel och husligt arbete grundar sig i huvudsak
på beslut av 1918 och 1921 års riksdagar. Med den då tillskapade
yrkesskolorganisationen ville man åstadkomma ett enhetligt system av
skolor för yrkesundervisning, i vilka en grundläggande fackutbildning skulle
meddelas åt sådana unga, som utan föregående mera omfattande allmänna
teoretiska studier sökte sin utkomst inom hantverket, industrin, handeln
eller det husliga arbetet.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 71.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
De vanligaste skoltyperna för yrkesundervisning för hantverk och industri
äro verkstadsskolor samt lärlings- och yrkesskolor. Jämsides med
dessa finnas speciella kurser av skiftande art. Skolor och kurser av nu
ifrågavarande slag kunna anordnas såväl av kommun (primärkommun,
landsting, amian kommunal samfällighet eller förening av flera dylika)
som av enskild. De grundläggande bestämmelserna härom äro meddelade
i stadgan den 4 november 1921 (nr 706) för den kommunala yrkesundervisningen,
i vilken stadga dock sedermera vidtagits ett flertal ändringar.
Föreskrifter om statsbidrag till denna yrkesundervisning återfinnas i kungörelsen
den 4 november 1921 (nr 705) angående statsunderstöd till kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning med däri sedermera
vidtagna ändringar.
Enligt stadgan för yrkesundervisningen avser verkstadsskolan att giva
de unga, som genomgått folkskolan eller erhållit motsvarande utbildning,
tillfälle att »förvärva ett visst mått av praktisk yrkesfärdighet, så att de
därigenom bliva i stånd att lättare erhålla anställning och vidare utbildning
i yrket». Verkstadsskolor kunna organiseras på olika sätt. I den vanligaste
typen erhålla eleverna yrkesutbildning i en för detta ändamål speciellt
organiserad skolverkstad. Lärling sskolan avser att bereda den ungdom,
som avslutat fortsättningsskolans kurs, tillfälle att samtidigt med
att den erhåller praktisk yrkesfärdighet genom anställning i förvärvsarbete
»inhämta de för ett framgångsrikt arbete inom vederbörande arbetsområde
grundläggande teoretiska kunskaper och, i särskilda fall, praktiska
färdigheter, som icke kunna förvärvas genom deltagande i arbete
utanför skolan». Yrkesskolan utgör enligt yrkesskolstadgans terminologi
en påbyggnad av lärlingsskolan för att bereda de inom ett yrkesområde
sysselsatta personerna »tillfälle att vidga och fördjupa den utbildning, vartill
grunden lagts i lärlingsskolan». Denna skola avser sålunda dels att bibringa
eleverna större skicklighet i yrket, dels att giva dem nödiga förutsättningar
för mer ansvarsfulla befattningar inom deras yrkesområde.
Såsom framgår av det sålunda anförda, föreligger mellan verkstadsskolan,
å ena sidan, samt lärlings- och yrkesskolorna, å den andra, en
väsentlig olikhet i fråga örn såväl ändamål som arbetsformer. Verkstadsskolan
avser att bibringa sina elever en mer eller mindre fullständig yrkesutbildning.
Undervisningen går därför ut på att ge eleven såväl praktiska
färdigheter som erforderliga teoretiska kunskaper. Skolan är heldagsundervisande.
Eleverna i lärlings- och yrkesskolorna åter förutsättas vara samtidigt
med sin skolgång sysselsatta med förvärvsarbete i det yrke, vari
eleven undervisas i skolan. Skolundervisningen avser sålunda att med nödiga
teoretiska kunskaper komplettera den praktiska träning, den unge
erhåller genom sin anställning i näringslivet. Av kombinationen förvärvsarbete-skolundervisning
följer, att lärlings- och yrkesskolundervisningen
regelmässigt är anordnad i form av aftonkurser.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
Under åren efter 1918 års riksdagsbeslut om inrättande av praktiska
ungdomsskolor gällde det i första hand att få till stånd utbildningsanstalter,
i vilka de unga arbetarna inom hantverket och industrin kunde komplettera
sina i förvärvsarbete vunna praktiska färdigheter med teoretiska
kunskaper. I stor utsträckning inrättades därför lärlings- och yrkesskolor,
främst i städer och andra industrisamhällen. Successivt ha emellertid även
ett antal verkstadsskolor tillkommit. Under 1920-talet anordnades sålunda
dylika skolor av vissa kommuner — särskilt de större städerna —
och av några enskilda företag. En viss stagnation har dock tidigare kännetecknat
utvecklingen på detta område, vilket förhållande främst torde ha
betingats av de med inrättandet och driften av en verkstadsskola relativt
stora kostnaderna.
Den ekonomiska kris, som övergick landet under de första åren av
1930-talet, blev emellertid den närmaste anledningen till en väsentlig utvidgning
av verkstadsskoleorganisationen. Krisen medförde som bekant
en mycket betydande ungdomsarbetslöshet. Till en början sökte man bekämpa
denna inom ramen för den hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken
bedrevs under statens arbetslöshetskommissions ledning. Särskilt under
åren 1932—34 bedrevs på grund härav en mycket omfattande kursverksamhet
för hjälpsökande arbetslös ungdom. Dessa kurser kunde dock
knappast lämna en verklig yrkesutbildning åt deltagarna. Största antalet
kursdeltagare — 5 077 — nåddes i februari 1934. 1933 års riksdag uttalade
i fråga om verksamhetens inriktning, att hänsyn särskilt syntes böra tagas
till önskvärdheten av att bereda de arbetslösa en nyttig yrkesundervisning.
Med hänsyn härtill kommo ifrågavarande kurser efter hand i allmänhet
att alltmer få karaktären av verkliga yrkeskurser.
I samband med behandlingen av det krishjälpsprogram, som förelädes
1933 års riksdag, medgav riksdagen, att en försöksverksamhet enligt delvis
nya linjer fick tillämpas för ungdomsarbetslöshetens bekämpande. Sålunda
infördes ett system med s. k. frivillig arbetstjänst (arbetsläger, anordnade
av kommuner eller arbetslöshetskommissionen). Vidare skulle försök
få göras med s, k. arbetskolonier, och åtgärder skulle få vidtagas för
en provisorisk utvidgning av yrkesskolväsendet.
Ett närmare begrepp om ungdomsarbetslöshetens omfattning och karaktär
lämnade den utredning, som verkställdes av 1934 års sakkunniga
rörande ungdomsarbetslösheten (statens offentliga utredningar 1934: 11),
till vilken jag tillåter mig hänvisa.
På grundval av denna utredning beslöt 1934 års riksdag åtgärder för
ungdomsarbetslöshetens bekämpande, främst genom anordnandet av arbetsläger
och ungdomsreservarbeten. Sin största omfattning hade dessa hjälpformer
i februari 1935 (1 437 personer).
1 likhet med vad fallet var med den under arbetslöshetskom missionens
ledning anordnade kursverksamheten kommo även den frivilliga arbets
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
tjänsten och ungdomsreservarbetena med tiden att alltmer inriktas på yrkesutbildning.
Salunda anordnades vissa arbetsläger och ungdomsreservarbeten
som utbildningsanstalter för jordbruk eller skogsbruk, under det
att några arbetsläger organiserades som provisoriska verkstadsskolor.
Den provisoriska utvidgning av yrkesskolväsendet, som enligt 1933 års
riksdags beslut kunde understödjas av arbetslöshetsmedel, kom icke att
få någon större betydelse. Närmare uppgifter om denna verksamhet äro
lämnade i det av 1934 års sakkunniga rörande ungdomsarbetslösheten avgivna
betänkandet (jfr ovan). 1935 års riksdag beslöt, att anslag till dessa
åtgärder skulle i fortsättningen utgå under åttonde i stället för femte huvudtiteln
och att Kungl. Majit skulle äga vidtaga de mindre jämkningar i eljest
gällande understödsgrunder, som eventuellt kunde bli behövliga.
När den ekonomiska krisen lättade, reducerades ungdomsarbetslösheten
i stora delar av landet i hastigare tempo än arbetslösheten bland de äldre.
I vissa trakter, där näringslivet lidit allvarligt avbräck, fanns dock alltjämt
en avsevärd arbetslöshet bland personer i åldern 16—25 år. Främst
hade man härvid att räkna med Blekinge län och Göteborgs och Bohus
län utom Göteborgs stad, inom vilka län stenindustrin lamslagits, samt
Västernorrlands län, där omläggningar inom träindustrierna väsentligt inskränkt
sysselsättningsmöjligheterna. Det sistnämnda gällde även vissa
delar av Västerbottens län, speciellt Byske kommun. Även i Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län kvarblev en mer avsevärd
ungdomsarbetslöshet.
Nu ifrågavarande ungdomsarbetslöshet, som förutsattes vara av en
mera permanent karaktär, ansåg man sig icke kunna bemästra inom ramen
för den hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken bedrevs av statens
arbetslöshetskommission. För att emellertid öka den arbetslösa ungdomens
möjligheter att erhålla mera varaktig sysselsättning beslöto statsmakterna
igångsätta särskilda verkstadsskolor i vissa av omförmälda län. Det förutsattes
emellertid, att till dessa verkstadsskolor skulle utgå statsbidrag enligt
väsentligt förmånligare grunder än till motsvarande kommunala yrkesundervisningsanstalter
i allmänhet. Av 1936 års riksdag utverkades bemyndigande
för Kungl. Majit att vidtaga sådana jämkningar i gällande
grunder ej mindre för understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
än även stipendier åt elever vid samma skolor, som kunde erfordras
för genomförandet av den sålunda tänkta skolorganisationen.
Successivt under åren 1936—38 inrättades därefter ett antal verkstadsskolor
för arbetslös ungdom. För närvarande äro dylika verkstadsskolor i
verksamhet på följande platser, nämligen
Karlskrona i Blekinge län,
Mölndal, Lysekil och Uddevalla i Göteborgs och Bohus län,
Älvåsen i Värmlands län,
Gimo i Stockholms län,
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
Tönshammar i Gävleborgs län,
Sundsvall och Sandö i Västernorrlands län,
Byske i Västerbottens län samt
Strömbacka invid Piteå i Norrbottens län.
Verkstadsskolorna i Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens
län ha vederbörande primärkommuner såsom huvudmän. För övriga skolor
äro vederbörande landsting huvudmän, dock att Stockholms och Uppsala
läns landsting gemensamt handha huvudmannaskapet för verkstadsskolan
i Gimo.
Under läsåret 1940/41 torde elevantalet i ovannämnda skolor uppgå
till något över 1,400.
Att tillkomsten av verkstadsskolorna för arbetslös ungdom innebar en
betydande utvidgning av verkstadsskoleorganisationen i landet framgår
därav, att elevantalet vid samtliga kommunala och enskilda verkstadsskolor
i mars 1938 uppgick till omkring 3,300, varav 1,236 i ifrågavarande
arbetslöshetsskolor och 1,025 i fyra andra större verkstadsskolor. I detta
sammanhang må till belysning av verkstadsskoleorganisationens omfattning
nämnas, att elevantalet vid sistnämnda tidpunkt i samtliga kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning för hantverk och
industri utgjorde omkring 14,350.
Åtgärderna för inrättandet av de första verkstadsskolorna för arbetslös
ungdom fingo med hänsyn till de då föreliggande arbetslöshetsförhållandena
vidtagas med största skyndsamhet. Tillfälle gavs därvid icke att sorn i en
normal situation planlägga och på förhand reglera skolornas organisation i
detalj, deras ställning för framtiden, statens respektive huvudmännens förpliktelser
mot skolorna och dylikt. I stor utsträckning fingo dylika frågor
ställas på framtiden.
Med hänsyn till dessa omständigheter bemyndigade Kungl. Majit den
16 april och den 13 maj 1937 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla
högst fyra sakkunniga för att inom departementet, i enlighet med de
direktiv, departementschefen efter samråd med chefen för socialdepartementet
ägde meddela, biträda med utredning av vissa frågor rörande
verkstadsskolorna för arbetslös ungdom.
Den 13 maj 1937 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet såsom
sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra kammare, bruksdisponenten
friherre John Gustaf Gerard De Geer, Lesjöfors, tändsticksarbetare Johan
Albert Leander Persson, Tidaholm, och lantbrukaren Gustaf Hjalmar
Svensson, Grönvik, samt dåvarande kanslichefen hos statens arbetslöshetskommission,
numera landshövdingen och ordföranden i statens arbetsmarknadskommission
Arthur Natanael Thomson, varjämte åt Thomson
uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. De sakkunniga
antogo benämningen vcrkstadsskoleutredningen.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
Enligt de för utredningen meddelade direktiven skulle de sakkunniga i
första hand ha att ingå i prövning av ifrågavarande verkstadsskolors dåvarande
anordning, deras organisation, ekonomiska förhållanden och skötsel
samt taga under övervägande, huruvida ändringar därutinnan kunde vara
påkallade. Förslag till provisorisk reglering av skolornas förhållanden i vissa
avseenden (främst i fråga om anslagstilldelning och löner till lärarpersonalen
samt inrättande av en befattning som inspektör för skolorna) avgav
utredningen i skrivelser den 27 oktober och den 10 november 1937. Förslagen
blevo i huvudsak genomförda.
Enligt direktiven skulle emellertid utredningen vidare taga ställning till
problemet om ifrågavarande arbetsjöshetsskolors fortsatta tillvaro, sedan
de förhållanden på arbetsmarknaden upphört, som föranlett skolornas inrättande.
Härom anförde departementschefen bland annat följande:
I och roed tillkomsten av dessa, av ett tillfälligt behov betingade läroanstalter
hade skapats en skoltyp, som syntes utvecklingsduglig och som
kunde ia en mycket stor betydelse för yrkesutbildningen i landet. Verkstadsskolan
såsom en form av yrkesutbildningsanstalt vore visserligen icke
någon nyhet. Den hade funnits i åtskilliga år men knappast vunnit någon
större utbredning. Vad som emellertid kunde sägas utgöra en nyhet i fråga
örn de har avsedda verkstadsskolorna vore, att de inrättats såsom centrala
anstalter tor större områden, omfattande ett eller flera län och med
landstingen såsom huvudmän eller ekonomiskt intresserade. Våra vanliga
lärlings-, yrkes- och verkstadsskolor vore nästan undantagslöst inrättade
av primarkommunerna var för sig. Häri läge otvivelaktigt en svaghet så
till vida, att under sådana förhallanden skolornas anordnande för olika
yrkesgrenar näppeligen annat än rent lokalt sett kunde ske på ett fullt
planmässigt satt med hänsyn till yrkeslivets behov, att elevtillgången
bleve ojämnare och osäkrare än med ett vidsträcktare rekryteringsområde,
samt att organisationen och driften måste bliva dyrbarare än vid en centralisering
till större anstalter. Det vore icke uteslutet att i dessa förhållanden
förklaringen vore att söka till att särskilt de vanliga verkstadsskolorna
med deras ofta mycket dyrbara maskinuppsättning och materialförbrukning
blott relativt sparsamt kommit till stånd.
Med hänsyn till det sålunda anförda ansåg departementschefen, att de
sakkunniga borde taga under övervägande, huruvida icke arbetslöshetsskolorna
— samtliga eller vissa av dem — lämpligen skulle kunna infogas
i det nuvarande skolsystemet såsom en ny kategori av yrkesutbildningsanstalter
med uppgift att tjänstgöra såsom centrala verkstadsskolor för
större områden. En sådan organisation borde, i händelse den visade sig
livsduglig, tänkas så småningom omfatta hela landet. Departementschefen
anförde vidare, att, örn det eljest befunnes påkallat att få till stånd den i
direktiven skisserade nya organisationen, han funne det sannolikt, att staten
måste giva den ett kraftigt ekonomiskt stöd.
Verkstadsskoleutredningen avgav den 30 september 1938 betänkande
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
med utredning och förslag angående centrala verkstadsskolor m. m. (statens
offentliga utredningar 1938: 26).
Över de sakkunnigas betänkande ha utlåtanden avgivits av länsstyrelserna
i Stockholms län, Uppsala, Karlskrona, Göteborg, Karlstad, Gävle,
Härnösand, Umeå och Luleå, skolöverstyrelsen, statskontoret, socialstyrelsen,
kommerskollegium, pensionsstyrelsen och statens arbetslöshetskommission.
Vidare ha yttranden avgivits av svenska landskommunernas förbund,
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverksorganisation och svenska yrkesskolföreningen. Slutligen ha
skrifter inkommit från slöjd- och yrkeslärarnas riksförbund, representanter
för Byske kommun samt styrelsen för Medelpads socialdemokratiska
partidistrikt.
Verkstadsskoleutredningen har i sitt betänkande framlagt dels förslag
örn inrättande av ett system med centrala verkstadsskolor, i vilket system
de nuvarande arbetslöshetsskolorna i viss utsträckning borde inlemmas,
dels ock vissa riktlinjer och förslag rörande speciella åtgärder under arbetslöshetstider
för befrämjande av yrkesutbildningen. I sistnämnda avseende
innefattar de sakkunnigas förslag i stort sett icke frågor, till vilka slutlig
ställning bör tagas i nu förevarande sammanhang.
I det föregående har jag lämnat en kort översikt över yrkesskolväsendets
nuvarande organisation samt de förhallanden, som föranlett tillkomsten
av verkstadsskolorna för arbetslös ungdom. I övrigt tillåter jag mig
härom hänvisa till verkstadsskoleutredningens betänkande, som innehåller
utförliga redogörelser i dessa hänseenden. Jag övergår till en närmare
granskning av utredningens förslag örn inrättande av centrala verkstadsskolor.
I. Centrala verkstadsskolor.
1. Inledning.
De sakkunniga ha inledningsvis behandlat spörsmålen örn den nödvändiga
avvägningen mellan utbildningsmöjligheterna i olika yrken samt mellan
de utbildningsmöjligheter, som kunna och böra erbjudas inom näringslivet,
och dem, som behöva ställas till förfogande i skolor av skilda slag.
Dessa spörsmål lia givetvis särskild betydelse vid bedömandet av fragan
örn centrala verkstadsskolors inrättande. Jag anser mig därför böra här
till bedömande upptaga vad verkstadsskoleutredningen i dessa avseenden
anfört.
Verkstadsskoleutredningen. De sakkunniga lia framhalht, att de särskilda
spörsmålen beträffande centrala verkstadsskolor hade ett mer eller mindre
ofrånkomligt samband med motsvarande frågor rörande yrkesutbildnings
-
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
anstalterna i allmänhet. Det vore sålunda icke lämpligt att taga ställning
till spörsmål rörande organisation, statsbidragsgrunder, löner och dylikt vid
eventuella centrala verkstadsskolor utan att ställa dem i relation till vad
som gällde i motsvarande avseenden vid yrkesundervisningsanstalterna i
övrigt. De sakkunniga lia i detta sammanhang berört vissa av de spörsmål,
som under arbetets gång mera ingående behandlats.
I fråga om den nödvändiga avvägningen mellan utbildningsmöjligheterna
i olika yrken ha de sakkunniga sålunda anfört:
I samband med en ifrågasatt utökning av utbildningsmöjligheterna i vissa
yrken hade med nödvändighet frågan om anordnande av en rationell yrkesutbildning
även för andra yrken, där sådan utbildning erfordrades, trängt
sig fram. Bland andra jordbrukets, skogsbrukets och fiskets behov av yrkesutbildning
vöre enligt de sakkunnigas förmenande tillgodosett i relativt långt
mindre grad än industri- och hantverksyrkenas. Det syntes ligga en icke
oväsentlig fara i att utbildningsmöjligheterna i olika yrken icke stöde lämplig
avvägda i förhållande till varandra. Genom att speciellt tillgodose utbildningen
för de yrken, dit en dragning i varje fall skedde, uppmuntrades
ytterligare överförandet av arbetskraft från de yrken, där redan brist på
arbetskraft förelåge.
Beträffande den nödvändiga avvägningen mellan utbildningismöjligheterna
inom näringslivet, å ena sidan, och i särskilda yrkesutbildningsanstalter,
å den andra, ha de sakkunniga vidare anfört:
Av alldeles särskild betydelse vore frågorna, i vilken utsträckning yrkesutbildningen
borde tillgodoses av industrin och hantverket själva eller i
samarbete mellan dem och främst lärlingsskolorna. Å ena sidan hävdades
understundom av representanter för såväl företagare som arbetare, att den
egentliga praktiska yrkesutbildningen helt borde ordnas i form av arbete
inom yrket, a andra sidan framhölles, att i åtskilliga fall grundläggande
praktisk yrkesutbildning mäste meddelas i skolor. Det nuvarande, av 1918
års riksdag beslutade yrkesskolsystemet innebure väsentligen, att den praktiska
utbildningen skulle givas genom arbete huvudsakligen i yrket samt att
den teoretiska och i någon mån den praktiska utbildningen skulle meddelas
i särskilda för ändamålet upprättade skolor. Man hade emellertid i viss
utsträckning nödgats släppa kravet pa samband mellan lärlingsskolorna och
} yrket* Problemet, huruvida det nuvarande lärlingsskolsystemet
lydde sitt ändamål, framskymtade salunda. I detta sammanhang torde
vidare få omnämnas de synpunkter, som kommit till uttryck hos rationalisermgsutredningen,
att den av rationaliseringen betingade utvecklingen
inom näringslivet lett till en förändring av utbildningsbegreppet på det
sätt, att kraven på yrkesskicklighet i synnerhet inom industrin förskjutits
tran en manuell sådan till en mera intellektuellt betonad. Denna utveckling
borde enligt rationaliseringsutredningen medföra en fullständigt ändrad organisation
av yrkesutbildningen. Samma utredning hade tillika framhållit
vikten av att yrkesutbildningen smidigt anpassade sig efter näringslivets
behov.
Vad härefter särskilt angår sambandet mellan de ifrågasätta centrala verkstadsskolorna
och övriga kommunala yrkesundervisning sanstalter (de sist
-
9
Kungl. May.ts proposition Nr 71.
nämnda i det följande för korthetens skull benämnda lokala skolor), ha
de sakkunniga framhållit:
Spörsmålen uppstode, huruvida de olika slagen skolor borde vara jämställda
eller örn den lokala skolan borde vara en förberedande skola i förhållande
till den centrala eller omvänt, ävensom huruvida statsunderstöd
borde utgå efter förmånligare grunder till centrala än till lokala skolor,
samt, därest löner till lärare vid centralskolor ansåges böra fastställas av
statsmakterna, huruvida icke en allmän reglering av lönerna vid yrkesundervisningsanstalterna
samtidigt borde företagas. Spörsmålet örn lärarutbildningen
slutligen vore av gemensam betydelse för båda slagen skolor.
Vad sålunda anförts och ytterligare ett flertal omständigheter hade
bibringat verkstadsskoleutredningen den uppfattningen, att en översyn i
ett sammanhang av yrkesskolväsendet i dess helhet borde komma till stand.
De sakkunniga ha därvid erinrat örn att ett flertal frågor på yrkesutbildningens
område — organisationen av den statliga ledningen av skolväsendet,
lärlingsutbildningen inom hantverket och industrin samt utbildningen av
lärare för yrkesutbildningen m. fl. — vore föremål för särskilda utredningar.
Ett upptagande i ett sammanhang, ha de sakkunniga härom vidare anfört,
av den mångfald yrkesundervisningen i dess helhet berörande spörsmål, av
vilka några sålunda antytts, skulle därför haft till följd dels ett fullständigt
återupptagande av de redan verkställda utredningarna och dels en omläggning
av de ännu arbetande sakkunnigutredningarnas arbeten.
Verkstadsskoleutredningen har för sin del icke ansett sig böra ifrågasätta
dylika åtgärder i annan mån än att de sakkunniga i skrivelse den 16 augusti
1940 till chefen för ecklesiastikdepartementet gjort framställning örn ny
utredning av frågan örn organisationen av den centrala ledningen för yrkesskolväsendet.
De sakkunniga ha i stället — med accepterande av den begränsning
i utredningsuppdraget, som synts dem given i de för dem meddelade
direktiven — stannat för att utreda och framlägga förslag örn inrättande,
jämsides med övriga yrkesundervisningsanstalter, av ett system av
centrala verkstadsskolor för — i första hand — manlig ungdom. Enligt de
sakkunnigas uppfattning är nämligen behovet av ökade möjligheter till
yrkesutbildning så stort att, även örn i framtiden i större eller mindre mån
riktlinjerna för denna utbildning skulle omläggas, tillräcklig plats och uppgifter
torde förefinnas jämväl för dylika verkstadsskolor. För bedömande
av detta spörsmål ha de sakkunniga verkställt en utredning angående de
nu förefintliga möjligheterna till yrkesutbildning. Jag tillåter mig hänvisa
till redogörelsen härför, vilken ingar som kap. 3—6 i de sakkunnigas betänkande.
De sakkunniga lia i detta sammanhang även erinrat örn 1938 års riksdags
uttalande i skrivelsen nr 8 (punkt 141) om vikten av att, efter avslutandet
av de ifrågavarande utredningarna, en översyn av de framställda
förslagen komme till stånd i syfte att samordna och enhetliggöra förslagen.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
I anslutning härtill har verkstadsskoleutredningen framhållit, att vissa av
de på yrkesundervisningens område aktuella problemen lämpligast borde
utredas av den centrala ledningen för yrkesskolväsendet.
Jag vill här med hänsyn till att verkstadsskoleutredningen berört frågan
örn en nyorganisation av den centrala ledningen av yrkesskolväsendet erinra
om att Kungl. Majit den 22 september 1938 föreskrev, att det de sakkunniga
tidigare meddelade uppdraget skulle innefatta jämväl detta spörsmål.
Den 30 december 1938 avgav verkstadsskoleutredningen betänkande med
förslag angående överstyrelse för yrkesutbildning (statens offentliga utredningar
1938: 54). Enligt förslaget skulle yrkesskolavdelningen inom skolöverstyrelsen
upphöra och överstyrelsen för yrkesutbildning organiseras såsom
ett fristående statligt organ i nära samband med näringsliv och arbetsmarknad.
Överstyrelsen skulle bestå av en ordförande, tillika chef, samt fyra ledamöter,
av vilka två närmast skulle företräda företagar- och två arbetarintressen
inom näringslivet. Till överstyrelsen skulle vara knutet ett kansli,
fördelat på tre byråer. Beträffande överstyrelsens arbetsuppgifter må här
särskilt framhallas, att den icke blott — såsom, skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning
— skulle handha ledningen av den yrkesundervisning för
hantverk och industri samt handel och husligt arbete, som äger rum i skolor
av olika slag, utan jämväl och icke minst handha ledningen av de åtgärder
till befrämjande av yrkesutbildningen inom näringslivet, som det allmänna
finner skäl vidtaga. Jag vill ur motiveringen till de sakkunnigas ifrågavarande
förslag citera följande uttalande.
Då år 1918 förslaget örn praktiska ungdomsskolor framlades och godkandes,
gällde det, vad yrkesundervisningen anginge, såsom förut fram hållits,
i första hand att få till stånd teoretiska utbildningsanstalter — exempelvis
lärlings- och yrkesskolor — till komplettering av den praktiska träning,
som de unga erhölle vid anställningar i näringslivet. Vid sådant förhållande
hade det blivit helt naturligt, att främst skolsynpunkter kommit
att dominera frågan om denna undervisnings centrala ledning. Så länge
ifrågavarande yrkesskolväsende icke heller nått någon större omfattning
och i stort sett varit begränsat till kompletterande kvällsskolor, hade
nämnda förhållande kunnat fortfara. Enligt verkstadsskoleutredningens
mening hade emellertid läget undergått en successiv förskjutning bland
annat genom tillkomsten av verkstadsskolorna och andra heldagsundervisande
yrkesundervisningsanstalter. I motsats mot de nyssnämnda lärlings-
och yrkesskolorna — vilka som nyss nämnts endast meddelade undervisning
av supplerande natur — gåves i nämnda heldagsskolor en undervisning,
som avsåges utgöra mer eller mindre fullständig yrkesutbildning. Med
den ställning, verkstadsskoleutredningen i annat sammanhang intagit, att
näringslivet självt så långt möjligt borde sörja för utbildningen av sin
arbetskraft, uppstode självfallet i och med att omförmälda heldagsundervisning.
i skolor natt en större omfattning spörsmålet örn en nödvändig
avvägning mellan de utbildningsmöjligheter, som kunde och borde erbjudas
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
inom näringslivet, och dem, som behövde ställas till förfogande i olika skolor.
Upplagd på .detta sätt, bleve yrkesutbildningen för industri och hantverk
i minst lika hög grad en direkt närings- och arbetsmarknadsfråga som en
uppfostrings- och undervisningsangelägenhet. Verkstadsskoleutredningen
hade också utifrån dessa synpunkter funnit det angeläget, att statens åtgärder
i fråga örn yrkesutbildning inom näringslivet förlädes under samma
centrala myndighet som skolåtgärderna på yrkesutbildningens område. På
grund härav hade utredningen föreslagit, att de hittills av kommerskollegium
omhänderhavda uppgifterna rörande lärlingsutbildning inom hantverket
flyttades till den nya överstyrelsen för yrkesutbildning. Genom det
namn på detta centralorgan, verkstadsskoleutredningen föreslagit (överstyrelsen
för yrkesutbildning och ej yrkesskolöverstyrelsen), hade utredningen
även velat betona dettas karaktär av ej blott skolorgan utan även organ för
andra former av yrkesutbildning.
Det förändrade läge, i vilket, såsom ovan framhållits, frågorna rörande
den ovannämnda yrkesundervisningen kommit genom en successivt skeende
utveckling, syntes i ständigt ökad grad påkalla smidighet och anpassningsförmåga
efter näringslivets behov och förändringar. Det torde icke kunna
förväntas, att så skedde i tillräckligt hög grad hos myndigheter, vilka vore
inriktade huvudsakligen på skolangelägenheter.
I detta sammanhang har verkstadsskoleutredningen även understrukit
yrkesutbildningsåtgärdernas betydelse under arbetslöshetsperioder. De särskilda
uppgifter, som därunder borde ankomma på den centrala ledningen
för yrkesutbildningen, hade också varit av stor betydelse för utredningens
ståndpunktstagande i fråga om denna lednings organisation. Även i detta
avseende framträdde, understryka de sakkunniga, yrkesutbildningens nära
samband med arbetsmarknad och näringsliv synnerligen starkt. De sakkunniga
anföra, att de synpunkter, som här borde göra sig gällande, måste i
huvudsak anses främmande för egentliga undervisningsmyndigheter.
Myndigheterna m. fl. Kommerskollegium har understrukit önskvärdheten
av att näringsutövarnas egna yrkesbildningsresurser i första hand utnyttjas.
Vad som från statsmakternas sida kunde göras för att — under samverkan
med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer — befrämja dessa
möjligheters tillvaratagande vore, enligt kollegiets mening, just ett av de
många viktiga problem, som mötte inom den svenska yrkesutbildningens
intresseområden. Verkstadsskoleutredningens betänkande lämnade ej —
och hade på grund av uppdragets begränsning icke kunnat lämna — någon
mera allmän belysning av yrkesskoleproblemet. Kollegiet förutsatte att,
därest de sakkunnigas förslag genomfördes, detta skedde under en central
ledning, som hade sin uppmärksamhet riktad på att kostnaderna för yrkesutbildningen
stöde i rimligt förhållande till det framtida praktiska värde,
utbildningen i verkligheten kunde tänkas få, främst för den utbildade lärlingen
men också för hantverk, industri och näringsliv i allmänhet. Den centrala
ledningens organiserande och övervakande insatser mäste bli av den
mest avgörande betydelse för yrkesskolväsendets lyckosamma utveckling.
Statens arbetsloshetskommission bär uttalat, att tillkomsten av en central
ledning av yrkesutbildningen, som bleve i stand att upprätthålla en
intim kontakt med näringsliv och arbetsmarknad, syntes kommissionen
innebära en garanti för att cn utökning av yrkesundervisningen under
12
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
arbetslöshetstider verkställdes under iakttagande av samtliga på behovet
av en sådan utökning inverkande faktorer.
Svenska stadsförbundet har — med hänsyn till vikten av att verkstadsskoleutredningens
föreliggande förslag med det snaraste kunde börja realiseras
icke velat payrka ett uppskov, som eljest kunde anses motiverat
i avvaktan på att en översyn av samtliga på ifrågavarande område framlagda
förslag hunne genomföras.
Svenska landstingsförbundet har framhållit, att den centrala ledningen
av yrkesskolväsendet måste äga möjlighet och förutsättningar att följa näringslivets
utveckling, emedan yrkesskolorna måste arbeta i intim kontakt
med de olika orternas näringsliv.
Svenska arbetsgivareföreningen — som hyser uppfattningen, att nuvarande
i olika former bedrivna lärlings- och yrkesutbildning av ungdom visat
sig vara kvantitativt otillräcklig och även ur vissa andra synpunkter otillfredsställande
— finner, att det skulle ha varit ändamålsenligt att i första
hand genomföra en omorganisation av den centrala ledningen för yrkesskolväsendet
efter de riktlinjer, verkstadsskoleutredningen föreslagit i sitt
senare betänkande, för att sedermera med stöd av den mera allsidiga erfarenhet,
en dylik ledning förfogade över, efter hand uppdraga de principiella
riktlinjerna för och bygga ut de olika grenarna av yrkesutbildnings- och
lärlingsvensamheten. Räckvidden av det allmännas åtgärder för yrkesutbildningen
måste noggrant avvägas ej blott med hänsyn till verkningarna
av de anordningar, som vidtoges på andra områden av yrkesundervisningen,
utan jämväl med beaktande av de resurser, som företagarna själva förmådde
utveckla för en fortsatt utbyggnad av den direkt till produktionen knutna
lärlingsutbildningen. Föreningen ville ge uttryck för ett önskemål, att vid
planerad omorganisation av den centrala yrkesskoleledningen det blivande
centralorganet gåves en sammansättning, som tillförsäkrade detsamma en
närmare kontakt än hittills varit fallet med representanter för olika intressen
inom näringsliv och arbetsmarknad.
Vid bedömandet av frågan örn en mera väsentlig utvidgning av den nuvarande
organisationen av verkstadsskolor för yrkesutbildning för hantverk
och industri måste som redan inledningsvis framhållits de spörsmål, de sakkunniga
i detta sammanhang upptagit, tillerkännas central betydelse. En
avvägning bör ske mellan de utbildningsmöjligheter, som skapas för hantverket
och de industriella yrkena, och dem, som stå till förfogande för andra
yrken. De sakkunniga ha särskilt framhållit jordbrukets, skogsbrukets och
fiskets behov av yrkesutbildad arbetskraft. Jag är ense med de sakkunniga
om att en överföring av arbetskraft från yrken, där brist på arbetskraft
normalt föreligger, är att befara, därest utbildningen för yrken, som i varje
fall draga till sig arbetskraft, speciellt tillgodoses. Det är på grund härav
av vikt, att behovet av en dylik avvägning noga beaktas. Detta gäller i
särskild grad för den centrala ledningen av yrkesundervisningen, på vars
förmåga att leda inriktningen av yrkesutbildningsåtgärderna på olika områden
måste ställas stora krav. Det är vidare av betydelse, att en avvägning
sker mellan de utbildningsmöjligheter, som kunna och böra erbjudas
inom näringslivet, och dem, som behöva ställas till förfogande av det all
-
13
Kungl. Marits proposition Nr 71.
manna. Att beakta detta är nödvändigt icke endast nu, då fråga är om principiellt
ställningstagande till föreliggande förslag örn inrättande av centrala
verkstadsskolor, utan i lika hög grad för framtiden, när det gäller att i det
enskilda fallet taga ställning till uppkommande frågor om utökning eller
omläggning av yrkesutbildningsmöjligheterna eller över huvud organisationen
av yrkesutbildningsväsendet på en viss ort. Även denna uppgift ankommer
främst på yrkesundervisningens centrala ledning, som alltså måste vara
väl rustad därför.
Såsom även kommerskollegium anfört i sitt utlåtande, har verkstadsskoleutredningen
icke lämnat — och har på grund av uppdragets begränsning
icke kunnat lämna — någon mera allmän belysning av yrkesskolproblemet.
På yrkesutbildningens område föreligga ett flertal betydelsefulla delspörsmål,
som varit föremål för särskilda, numera i huvudsak avslutade utredningar
och som vänta på sin lösning. Jag har i det föregående tangerat
några av dem — såsom frågorna örn yrkesutbildningen för olika yrken och
lärlingsutbildningen inom näringslivet — och vill här ytterligare nämna
allenast frågorna örn utbildningen av lärare för yrkesundervisningen, yrkesutbildningen
för lantbruk, skogsbruk och fiske samt yrkesutbildning för sjöfolk
och av hembiträden. Härtill kommer spörsmålet örn organisationen av
den centrala ledningen av yrkesutbildningen. Med hänsyn till det nära sambandet
mellan alla dessa frågor har verkstadsskoleutredningen kommit till
den uppfattningen, att en översyn i ett sammanhang av yrkesskolväsendet
i dess helhet borde komma till stånd. Även enligt 1938 års riksdags ovanberörda
uttalande böra de olika förslagen samordnas och enhetliggöras.
Vid anmälan den 22 november 1940 av frågan örn tillsättande av en kommitté
för utredning rörande skolväsendets organisation m. m. erinrade jag
om behovet av en översyn i ett sammanhang av de inom yrkesutbildningen
aktuella frågorna och av yrkesskolväsendet i dess helhet. Vissa av dessa
frågor — såsom spörsmålen om verkstadsskolornas framtida ställning och
om inrättande av en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen — kunde
och borde enligt min mening beredas en isolerad lösning. Vissa frågor i
övrigt borde lämpligen upptagas i samband med spörsmålet om inrättande
av en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen. Det syntes mindre
lämpligt att låta dessa frågor bedömas av den av mig förordade kommittén,
som huvudsakligen måste inriktas på folkskoleundervisningen och den
högre allmänna undervisningen. Vad sålunda yttrats utgjorde, anförde jag,
givetvis intet hinder för kommittén att, i den man sadant av utredningsarbetet
i övrigt direkt påkallades, ingå jämväl på de frågor, som rörde den
egentliga yrkesutbildningen, och deras samband med undervisningsväsendet
i övrigt.
I anslutning till vad sålunda anförts vill jag här endast uttala, att fragan
om vilka åtgärder, som böra vidtagas flir att inom yrkesutbildningen ernå
tillräcklig planmässighet och cn önskvärd avvägning mellan skilda intressen,
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
bör i fortsättningen uppmärksammas och vid lämplig tidpunkt i hela dess
vidd upptagas till omprövning. Det synes vara särskilt betydelsefullt, att
den centrala statliga ämbetsmyndigheten på yrkesundervisningens område
— för närvarande skolöverstyrelsen — har möjligheter till nära kontakt med
näringslivets och arbetsmarknadens olika intressen. Ehuru jag på grund
härav finner en omorganisation av det nuvarande centralorganet önskvärd,
anser jag mig dock icke kunna nu framlägga förslag örn en mera genomgripande
omorganisation. I annat sammanhang ämnar jag emellertid föreslå
en provisorisk förstärkning av skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning.
Oaktat verkstadsskoleutredningen ansett en översyn i ett sammanhang
av yrkesskolväsendet i dess helhet erforderlig, ha de sakkunniga dock funnit,
att centrala verkstadsskolor för yrkesutbildning för hantverk och industri
borde kunna inrättas, innan en dylik översyn verkställts. Enligt de sakkunnigas
uppfattning är nämligen behovet av ökade möjligheter till yrkesutbildning
sa stort att, även örn i framtiden i större eller mindre utsträckning
riktlinjerna för denna utbildning skulle omläggas, tillräckligt utrymme
förefinnes jämväl för sådana verkstadsskolor. Jag vill — under hänvisning
till vad i det följande anföres örn behovet av ökade yrkesutbildningsmöjligheter
ansluta mig till denna mening. Ett genomförande i större eller
mindre utsträckning av de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag synes mig
sålunda icke behöva eller böra uppskjutas enbart därför, att andra frågor
på yrkesutbildningens område icke samtidigt kunna upptagas till behandling.
För att kunna taga ställning till fragan örn och i vilken utsträckning
verkstadsskolor för yrkesundervisning för hantverk och industri ytterligare
böra inrättas synes det nödvändigt att göra klart för sig, huruvida en utökad
yrkesutbildning för hantverks- och industriyrkena är av behovet påkallad.
Verkstadsskoleutredningen har också ingående behandlat frågan örn behovet
av utökad yrkesutbildning.
2. Behovet av utökad yrkesutbildning.
Verkstadsskoleutredningen. De sakkunniga ha härom inledningsvis anfört
att, när det hitintills gällt att klarlägga förutsättningarna för en planerad
yrkesutbildningsanstalt, som regel omfattande utredningar företagits beträffande
behovet av utvidgade försörjningsmöjligheter, de yngre åldersgruppernas
förhållanden m. m. inom det område, anstalten beräknats avse.
Karakteristiskt för de salunda verkställda utredningarna hade varit, anföra
de sakkunniga vidare, att utredningarna främst tagit sikte på behovet av att
bereda den uppväxande ungdomen erforderlig eller åtminstone önskvärd utbildning,
i syfte att den därefter skulle kunna vinna så vitt möjligt tryggad
utkomst i livet. De sakkunniga ha emellertid understrukit, att vad som
sålunda anförts utgjorde allenast en sida av det föreliggande problemet.
15
Kungl. Majus proposition Nr 71.
I själva verket hade förenämnda synpunkter blott i andra hand att skaffa
med det egentliga spörsmålet om behovet av yrkesutbildning, d. v. s. behovet
av yrkesutbildad arbetskraft inom näringslivet. Endast i den mån sistnämnda
behov ej vore tillfredsställt, kunde det bli möjligt att taga hänsyn
till individuella önskemål och kunde det vara önskvärt, att från det allmännas
sida vidtoges åtgärder för anordnande av yrkesutbildning. De
ingripanden, som hittills av det allmänna företagits på här ifrågavarande
område i syfte att öka ungdomens försörjningsmöjligheter, hade givetvis
utgått ifrån att det förelegat ett behov av yrkesutbildad arbetskraft inom
näringslivet.
I fortsättningen ha de sakkunniga framhållit, att behovet av yrkesutbildad
arbetskraft icke vore av den art, att det kunde matematiskt angivas.
Framför allt måste uppmärksammas, att nämnda behov — liksom behovet
av arbetare av alla kategorier — underginge ständiga förskjutningar i samband
med näringslivets utveckling. Allra mest påtagligt influerades detsamma
av konjunkturerna. Härom har verkstadsskoleutredningen anfört
följande:
Den minskning av företagens arbetarestam, som ägde rum under lågkonjunkturen,
träffade givetvis även yrkesarbetarna, ehuru erfarenheten
visade, att de yrkesutbildade arbetarna drabbades därav i mindre omfattning
än grovarbetare och övriga arbetarekategorier, som icke erhållit egentlig
yrkesutbildning. Under högkonjunkturen åter skedde en väsentlig ökning
i efterfrågan på yrkesarbetare. Särskilt under den senaste högkonjunkturen
hade tillgången därpå inom vissa områden på intet sätt täckt behovet. En
markerad brist på vissa yrkesarbetare hade förmärkts, och som följd därav
torde näringslivet i en icke obetydlig utsträckning ha nödgats avstå från
arbetstillfällen, som eljest stått till buds. Innebörden av sistnämnda förhållande
framträdde, om man betänkte det nära sambandet mellan produktionen
på olika stadier och områden. En ökning eller en minskning av
arbetstillfällena för yrkesarbetarna innebure en kvantitativt säkerligen än
mer betydande ändring i arbetstillfällena för de övriga arbetarekategorierna.
I anslutning till nämnda uttalande ha de sakkunniga framhållit, att
näringslivets styrka och motståndskraft och därmed dess förmåga att även
under depressionstider giva sysselsättning åt sina anställda påverkades av
det sätt, varpå högkonjunkturens arbets- och förtjänstmöjligheter utnyttjades.
Enligt de sakkunnigas uppfattning borde därför tillgången på yrkesarbetare
vara så riklig, att den i görligaste mån täckte efterfrågan även
under högkonjunkturen.
De sakkunniga ha vidare utvecklat, att särskilt på landsbygden i vissa
yrken rått en påtaglig brist på skickliga och verkligt utbildade arbetare.
I detta sammanhang ha de sakkunniga — som här utgått från förhållandena
under normala tider — framhållit, att en ökad tillgång på yrkesutbildad
arbetskraft säkerligen resulterade i en ökad efterfrågan därpå.
I det följande har verkstadsskoleutredningen företagit en närmare granskning
av den nuvarande yrkesutbildningen för industri och hantverk och
16
Kungl. May.ts proposition Nr 71.
därvid undersökt, huruvida denna utbildning kunde anses under alla förhållanden
och i full utsträckning fylla de krav, som borde ställas på densamma.
De sakkunniga — till vilkas framställning jag i övrigt hänvisar -—
lia därvid erinrat örn att den yrkesutbildning, som ägde rum i kommunala
och enskilda heldagsskolor (och som sålunda icke blott vore att betrakta
såsom en kompletterande utbildning), ännu vore av relativt liten omfattning.
Den övervägande delen av yrkesutbildningen, anföra de sakkunniga,
ägde alltså rum inom industri- och hantverksföretagen själva och kompletterades
med genomgång av kurser i lärlings- och liknande skolor.
Beträffande särskilt yrkesutbildningen inom industrin framhålla de
sakkunniga, att endast vid ett fåtal större företag funnes någon verkligt
organiserad yrkesutbildning. Som regel skedde nyrekryteringen genom att
ungdomar anställdes såsom biträden, hantlangare och dylikt. De vunne
successivt befordran. Någon planmässig praktisk undervisning bibringades
de som regel icke och kännedomen örn yrket bleve ej så omfattande och djup.
Stundom anställdes de unga direkt såsom lärlingar samt placerades hos
äldre och för undervisning lämpade arbetare, vilka de finge följa i arbetet.
Härom anföra de sakkunniga bland annat följande:
Det ökade arbetstempot inom företagen och det tilltagande aclcordsavlöningssystemet
hade emellertid bidragit till att successivt minska effektiviteten
av den utbildning, som sålunda lämnades de unga. Otvivelaktigt
hade det varit insikten härom, som medverkat till att — på huvudsakligt
initiativ av arbetareparten — avtal träffats mellan Sveriges verkstadsförening
samt svenska metallindustriarbetareförbundet och svenska gjutareförbundet
örn vissa bestämmelser rörande yrkesutbildning inom hithörande
företag. Den reglering av yrkesutbildningen, som sålunda avsåges
komma till stånd, torde emellertid icke böra förväntas innebära, att därmed
en slutlig lösning av dessa utbildningsspörsmål ernåtts. Förutom att härigenom
ömsesidigt konstaterats, att dessa frågor krävde större beaktande,
torde betydelsen av avtalet främst ligga däri, att inom dessa företag, som
ju dock utgjorde endast en del av den svenska industrin, de tillgängliga
— örn än i flertalet fall otillräckliga — resurserna i fråga om meddelande
av verklig yrkesutbildning avsåges bli bättre utnyttjade än tidigare.
De sakkunniga ha i detta sammanhang särskilt framhållit, att inom
industriföretagen i regel icke någon som helst teoretisk undervisning lämnades
de unga. Endast i den mån de hade tillfälle och initiativ att samtidigt
bevista undervisning i lärlingsskola eller liknande kurser, kunde de
vinna någon mera omfattande yrkesutbildning. Frågan bleve sålunda om
lärlingsskolan fyllde de avsedda uppgifterna. Härom lia de sakkunniga
vidare anfört, att ifrågavarande skolform praktiskt taget icke alls gjorts
obligatorisk, något som dock vore möjligt enligt gällande bestämmelser.
Vidare hade anslutningen till densamma varit ganska svag. Enligt verkställda
beräkningar skulle allenast några få procent av de i hantverk och
industri sysselsatta minderåriga arbetarna ha erhållit utbildning i lärlingsskolans
huvudkurser. Lärlingsskolans utveckling hade under senare tid i
17
Kungl. May.ts ''proposition Nr 71.
stort sett avstannat. Slutligen vore i lärlingsskolorna antalet elever, som
avginge innan de fullt genomgått vederbörande kurser eller som icke samtidigt
hade anställning inom det yrke, kursen avsåge, mycket betydande.
Inemot 21 procent av lärlingsskolans elever avginge sålunda före kursens
slut.
Även örn, ha de sakkunniga fortsatt, numera flertalet arbetare sysselsattes
med s. k. tempoarbeten, som ej krävde egentlig yrkesutbildning, så
innebure den nuvarande specialiseringen av arbetsuppgifterna, att desto
större yrkesskicklighet krävdes av de övriga arbetarna. De små och medelstora
industriföretagen — såsom reparationsverkstäder, smärre mekaniska
verkstäder på landsbygden och liknande företag — hade icke resurser
att själva ordna en planmässig och effektiv utbildning inom företagen. Samtidigt
ställdes i många fall kraven på genomsnittsarbetaren vid nämnda
företag högre än på motsvarande arbetare inom storindustrin med dess
större möjligheter till fördelning av arbetsuppgifterna.
Vad ovan anförts hade givit de sakkunniga stöd för ett tvivelsmål rörande
effektiviteten av den yrkesutbildning, som ägde rum inom industriföretagen
och som kompletterades genom undervisningen i lärlings- och liknande
skolor.
Vad de sakkunniga sålunda anfört beträffande yrkesutbildningen inom
industrin har närmast avsett förhållandena under tider av mera normal
arbetstillgång. Särskilt under kristider, uttala de sakkunniga, bleve situationen
en helt annan. Då avstannade i stort sett intagningen av nya arbetare.
I större eller mindre utsträckning förlorade de redan anställda sina
platser. Innebörden därav bleve — frånsett den sålunda iråkade arbetslösheten
— att en del årgångar unga ginge miste om den yrkesutbildning,
de eljest skulle ha erhållit i sina anställningar. När krisen lättade och arbetstillgången
därmed bleve rikligare, hade denna ungdom icke de erforderliga
förutsättningarna i fråga örn utbildning och träning över huvud för att som
eljest göra sig gällande i konkurrensen örn tillgängliga arbetstillfällen. Dess
försörjningsmöjligheter hade sålunda blivit väsentligt försämrade. Men
verkningarna av den under krisen inskränkta yrkesutbildningen sträckte
sig än längre genom att den därefter följande högkonjunkturens behov av
yrkesutbildad arbetskraft bleve sämre tillgodosett. Utan tvivel hade nämnda
omständigheter, understryka de sakkunniga, i hög grad medverkat till de
senaste årens brist på yrkesarbetare inom vissa yrken.
De med kristiderna sammanhängande förhållandena på förevarande område
ha de sakkunniga ansett vara av den innebörd, att — även örn storindustrin
eljest skulle anses kunna under normala förhållanden i tillräcklig
utsträckning sörja för den erforderliga yrkesutbildningen av sin arbetarestam
— det allmänna enbart på grund därav icke kunde underlåta att ingripa
för att säkerställa en fortgående effektiv yrkesutbildning för industrin. För
detta ändamål borde en organiserad yrkesutbildning i verkstadsskolor före
Bihang
till riksdagens ''protokoll 10^1. 1 sami. Nr 71.
2
18
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
finnas även under normala tider. Att vid inträffande kris i hast helt improvisera
en statlig eller kommunal yrkesutbildningsorganisation vore icke
att tillråda. Verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade givit tillräckliga
belägg härför och för att åtminstone stommen av en dylik organisation
borde permanent finnas för mötande av ungdomsarbetslöshet.
Under åberopande av det sålunda anförda har verkstadsskoleutredningen
ansett sig ha förebragt tillräckliga skäl för att för industrins del kunna
förorda en betydande utvidgning av den nuvarande verkstadsskoleorganisationen.
Vad härefter yrkesutbildningen för hantverksyrkena beträffar,
ha de sakkunniga framhållit, att det vore för dessa yrken karakteristiskt,
att i stort sett varje utövare därav måste ha en grundlig yrkesutbildning.
På grund av ekonomiska och andra förhållanden vore enligt de sakkunnigas
mening numera någon effektiv yrkesutbildning inom hantverket knappast
att påräkna utan betydande stöd av det allmänna. Skälen vore i stort sett
desamma som ovan anförts beträffande industrin. Härom ha de sakkunniga
vidare anfört följande:
I detta sammanhang framträdde i särskilt hög grad den omständigheten,
att hantverksföretagen som regel vore relativt små. I gengäld vore de desto
flera. De vore icke heller såsom tidigare väsentligen koncentrerade till städerna
utan fördelade sig mera jämnt över landet. För yrkesutbildningen
innebure dessa förhållanden minskade möjligheter till en effektiv undervisning
i samband med anställning i yrket. Icke alla hantverksmästare
vore lämpade för att handha lärlingsutbildning i sina verkstäder. De som
vore det och hade verkstäder med tillräckligt god utrustning kunde icke
påräknas ensamma åtaga sig bördan av hela lärlingsutbildningen. Särskilt
starkt framträdde emellertid svårigheterna, när det gällde den teoretiska
undervisningen. Redan i fråga om yrkesutbildningen för industrin hade
framhållits, hurusom. endast en del av ungdomen hade tillfälle att samtidigt
med sin anställning i industrin taga del av undervisningen i lärlingsskolor
och liknande. Dock gällde för industrin, att den i högre grad än hantverket
vore koncentrerad till orter, där sådana skolor funnes. Genom inrättandet
av s. k. decentraliserade verkstadsskolor hade en ordnad hantverksutbildning
emellertid i några fall kommit till stånd även på orter, där eljest sådan
undervisning icke kunnat påräknas. Det kunde dock sägas, att i stort sett
icke några lärlingar inom det stora antal hantverksföretag, som vore belägna
på landsbygden och i de mindre samhällena, kunde erhålla någon
som helst teoretisk undervisning under lärlingstiden. Det gällde även beträffande
en hel del hantverksyrken i högre grad än i fråga om vissa industriyrken,
att en påtaglig brist på skickliga yrkesarbetare rådde inom stora
delar av landsbygden.
I detta sammanhang har verkstadskoleutredningen erinrat om 1936 års
hantverkssakkunnigas uppdrag att bland annat utreda och framlägga förslag
i fråga om lärlingsutbildningen inom hantverket. Verkstadsskoleutredningen
har härom uttalat att, även om på grundval av en lärlingslag en
ordnad lärlingsutbildning inom hantverksyrkena skulle komma till stånd,
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
i huvudsak samma skäl som ovan. anförts beträffande industrin måste anses
tala för att jämsides nied en sådan utbildning inom yrkena en organisation
funnes för hantverksutbildning i verkstadsskolor.
Vad verkstadsskoleutredningen sålunda anfört har, sammanfatta de sakkunniga
sina uttalanden, avsett att framhålla, att enligt utredningens förmenande
den yrkesutbildning, som kunde påräknas äga rum inom industrioch
hantverksföretagen själva med stöd av lärlings- och liknande skolor
för yrkesundervisning, icke syntes kunna helt och under alla omständigheter
tillgodose föreliggande behov. I övervägande antalet fall vore icke och
kunde icke undervisningen bliva fullt rationellt ordnad. Med hänsyn till
förläggningen av de teoretiska yrkesutbildningsanstalterna till ett relativt
fåtal orter i landet kunde heller icke i tillräcklig utsträckning de praktiska
färdigheter, som de unga vunne i anställning hos vederbörande företagare,
kompletteras med en för ernåendet av en verklig yrkesutbildning ofrånkomlig
teoretisk skolning. Som förhållandena gestaltade sig bleve i särskilt
hög grad landsbygdens ungdom drabbad härav. Den praktiska yrkesutbildningen
inom företagen påverkades slutligen starkt av växlingarna i de
ekonomiska konjunkturerna. Under lågkonjunkturerna tenderade nämnda
utbildning mot att helt upphöra. För högkonjunkturens del innebure sistnämnda
förhållande en kännbart minskad tillgång på yrkesutbildad arbetskraft
inom företagen, vilket hade sina verkningar även för de icke yrkesutbildade
arbetarna.
De sakkunniga ha emellertid starkt understrukit, att hantverks- och
industriföretagen själva så långt möjligt borde sörja för yrkesutbildningen.
De sakkunnigas uppfattning, att en organisation för yrkesutbildning för
hantverk och industri i särskilda för ändamålet inrättade och av staten
understödda verkstadsskolor borde finnas i landet, innebure sålunda självfallet
icke, att de sakkunniga ansåge önskvärt, att ansvaret för yrkesutbildningen
helt överflyttades på det allmänna. Ur såväl sociala som ekonomiska
synpunkter syntes emellertid förhållandena kräva åtgärder från
det allmännas sida även på förevarande område.
De sakkunniga förordade sålunda en utbyggnad av den nuvarande verksladsskoleorganisationen.
De ha emellertid understrukit, att detta måste
ske med tillbörlig varsamhet. I första rummet borde därvid hänsyn tagas
till det överskådbara behovet av yrkesutbildad arbetskraft inom respektive
områden samt till de utbildningsresurser, som funnes inom näringslivet
självt och de redan befintliga yrkesutbildningsanstalterna. Även ungdomens
önskemål i fråga örn yrkesutbildningens inriktning och dylikt borde därvid
noga beaktas. Dessa frågor fordrade, framhålla de sakkunniga, i varje särskilt
fall den mest ingående uppmärksamhet samt noggranna utredningar.
Verkstadsskoleutredningen har icke ansett sin uppgift vara att taga
initiativ till inrättande av de särskilda nya verkstadsskolorna. Varje sär
-
20
Kungl. Marits ''proposition Nr 71.
skild åtgärd i fråga om yrkesundervisningen, lia de framhållit, måste nämligen
ske i nära samarbete mellan den statliga centrala ledningen för yrkesskoleväsendet
och representanter ej blott för skolväsende och kommuner
utan jämväl för näringsliv och organisationer på arbetsmarknaden. Under
sådana förhållanden föreslå de sakkunniga, att staten nu inskränker sig till
att bestämma grunderna och villkoren för sin medverkan till uppbyggandet
av den ifrågasatta utvidgade verkstadsskoleorganisationen.
Myndigheterna m. fl. Skolöverstyrelsen har helt instämt med vad verkstadsskoleutredningen
anfört under denna punkt. Överstyrelsen understryker
nödvändigheten av att de behov och önskemål beträffande ifrågasatt
utbildnings art och omfattning, som kunde vara för handen, i varje särskilt
fall först klarlades, innan vidare åtgärder företoges. Endast därigenom
kunde yrkesskolväsendets stora anpassningsmöjligheter till fullo utnyttjas.
Härför krävdes ett nära samarbete mellan alla intresserade parter.
Statskontoret — som uppmärksammat sambandet mellan verkstadsskoleutredningens
uppdrag och ett flertal andra speciella utredningar på yrkesutbildningens
område — har med hänsyn till den osäkerhet, ämbetsverket
ansåge råda örn själva utgångspunkterna för en ny organisation av verkstadsskolor,
icke ansett sig böra tillstyrka, att det föreslagna systemet i
nuvarande läge utbyggdes i annan mån än att verkstadsskolorna för arbetslös
ungdom godkändes såsom centrala verkstadsskolor.
Socialstyrelsen har påpekat, att utvecklingen inom industrin och hantverket
i olika avseenden skapat vissa svårigheter att helt bygga den praktiska
delen av yrkesutbildningen på arbete inom enskilda företag. Härtill
hade i huvudsak de av de sakkunniga angivna omständigheterna medverkat.
Socialstyrelsen funne det mycket angeläget, att från samhällets sida åtgärder
vidtoges i syfte att öka yrkesutbildningsmöjligheterna. Behovet av
ett större antal verkstadsskolor gåve sig särskilt tillkänna för ungdomen
på landsbygden, främst på grund av svårigheterna att därstädes anordna
teoretisk undervisning. De av de sakkunniga med tanke på landsbygdsungdomen
föreslagna åtgärderna måste därför hälsas med tillfredsställelse.
Även andra utvägar borde emellertid prövas, som syftade till utbildning ej
allenast av högkvalificerad arbetskraft. Av stor betydelse vore det att möjliggöra
enklare, mindre tidskrävande yrkesutbildning, exempelvis i form
av studiecirklar och korrespondenskurser, eventuellt anknutna till verkstadsskolorna.
Kommerskollegium — som hyser vissa betänkligheter gentemot föreliggande
förslag med hänsyn till kostnaderna — anser dock önskvärt, att ett
ställningstagande till frågan om centrala verkstadsskolor ej allt för länge
uppskjutes i betraktande av det allmänna behov av bättre utbildning
för arbetare inom industrin och hantverket, som sedan länge förelåge. Med
hänsyn härtill och till andra angivna omständigheter har kollegiet funnit
sig ej böra helt avstyrka ett realiserande av förslaget örn centrala verkstadsskolor.
Lämpligt och varsamt genomfört med de modifikationer, som
eventuellt kunde visa sig önskvärda, icke minst ur kostnadssynpunkt, borde
det kunna innebära ett ytterligare steg mot lösningen av de praktiska
yrkenas lärlingsproblem. Som en förtjänst hos förslaget borde framhållas,
att detsamma särskilt tagit sikte på att beakta landsbygdens och de mindre
stadssamhällenas i detta hänseende hittills tillbakasätta intressen. Kölle
-
21
Kungl. Marits ''proposition Nr 71.
giel ville framhålla vikten av de sakkunnigas uttalande om önskvärdheten
av att näringsutövarnas egna yrkesutbildningsresurser i första hand utnyttjades.
Vad som från statsmakternas sida kunde göras för att — under
samverkan med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer — befrämja
dessa möjligheters tillvaratagande vore just ett av de många viktiga problem,
som mötte inom yrkesutbildningens intresseområden.
Statens arbetslöshetskommission har — under åberopande i huvudsak
av de omständigheter, verkstadsskoleutredningen framhållit — uttalat, att
utan tvekan behov av ökad yrkesutbildning förelåge.
De hörda länsstyrelserna vitsorda, i den mån de särskilt uttalat sig härom,
behovet av utökade yrkesutbildningsmöjligheter.
Svenska stadsförbundet har anfört, att — även örn förslaget i första hand
toge sikte på landsbygdens behov — man även ur städernas synpunkt hade
anledning att hälsa centrala verkstadsskolors upprättande med tillfredsställelse.
Svenska landstingsförbundet har helt anslutit sig till vad de sakkunniga
anfört om behovet av ökad yrkesutbildning. Redan den omständigheten,
att landstingen frivilligt inrättat en del verkstadsskolor, tydde på att ett
verkligt behov förelåge. Framförallt för småindustrin och hantverket å
landsbygden hade hittills knappast någon yrkesutbildning förefunnits. Även
hänsyn till ungdomsarbetslösheten krävde, att ett tillräckligt antal utbildningsanstalter
inrättades. Önskvärt vore, att verkstadsskolorna så småningom
kunde utbyggas med avdelningar för handel och vissa kvinnliga
yrken.
Svenska arbetsgivareföreningen har icke velat göra någon invändning
mot den karakteristik, de sakkunniga givit av nu rådande förhållanden
på yrkes- och lärlingsutbildningens område. Föreningen hyste i likhet
med de sakkunniga den uppfattningen, att nuvarande i olika former bedrivna
lärlings- och yrkesutbildning av ungdom visat sig vara kvantitativt
otillräcklig och även ur vissa andra synpunkter otillfredsställande. Utvecklingen
inom näringslivet präglades därtill av en tendens, som innebure
krav på utbildning i större omfattning än tidigare av den manuella arbetskraften.
Under sådana förhållanden torde åtgärder från det allmännas sida
till ökning av föreliggande utbildningsmöjligheter vara påkallade. Vad de
sakkunniga i sådant syfte föreslagit syntes föreningen ägnat att fylla ett
förefintligt behov. Formerna för det allmännas åtgärder borde emellertid
avvägas så, att icke företagarnas eller ungdomens intresse för den direkta
utbildningen inom näringslivet avtrubbades. Föreningen ville sålunda understryka
de sakkunnigas uttalande, att utbyggnaden av en skolorganisation
av nu föreslagen typ borde ske med varsamhet.
Landsorganisationen har framhållit, att det ur arbetarnas synpunkt vore
i särskilt hög grad önskvärt, att åtgärder vidtoges för ordnandet av en
rationell yrkesutbildning. Landsbygdens yrkesutbildningsfrågor kunde icke
ordnas av varje landskommun för sig. Detta skedde lämpligast genom
centrala verkstadsskolor av större omfattning och för större områden.
Sveriges industriförbund anser, att i vart fall så länge andra viktiga frågor
på yrkesutbildningens område ännu vore svävande inrättandet av centrala
verkstadsskolor icke borde komma i fråga. I den mån ett utbyggande
av verkstadsskolesystemet komme att ske måste hänsyn tagas till näringslivets
egna utbildningsmöjligheter och att samstämmighet därvid borde
krävas mellan vederbörande allmänna organ samt näringslivets och arbets
-
Departe
mentschefen.
22 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.
marknadens organisationer. En förtjänst hos förslaget vore, att däri icke
fastsloges generellt bindande föreskrifter i fråga om förläggningen av nya
verkstadsskolor, skolornas storlek, valet av yrkesavdelningar m. m. Utrymme
lämnades i stället åt vederbörande att träffa bestämmelser härutinnan
för varje särskild skola.
Sveriges hantverksorganisation har anfört, att organisationen med största
tillfredsställelse tagit del av vad de sakkunniga anfört i fråga om att
hantverksyrkenas egna yrkesutbildningsresurser i första hand borde utnyttjas
samt att det främst borde vara med näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer och representanter, som kontakt borde sökas för att överenskomma
örn riktlinjer för den planerade skolverksamheten. Det för hantverkskårens
vidmakthållande vid dess nuvarande numerär erforderliga antalet
lärlingar funnes icke anställda hos hantverksmästare. I den mån
lärlingsantalet icke kunde tillräckligt ökas, hade organisationen i princip
intet att erinra mot ett successivt och med största försiktighet genomfört
system med centrala verkstadsskolor.
Svenska yrkesskolaöreningen har understrukit nödvändigheten av att den
ordnade lärlingsutbildningen inom yrkena befordrades. Som ett komplement
till lärlingsväsendet borde i andra hand det nu existerande yrkesskolväsendet
stödjas. Med hänsyn till landsbygdens behov och de särskilda
förhållandena under arbetslöshetstider måste emellertid det lokala yrkesskolväsendet
kompletteras med centrala skolor. Centrala verkstadsskolor
för kvinnlig ungdom borde kunna inrättas och även avdelningar för handelsutbildningen,
expeditutbildning, borde kunna anordnas.
De sakkunniga ha inledningsvis framhållit, att man hittills i stor utsträckning
vid utredningar, som haft till syfte att klarlägga förutsättningarna
för en planerad yrkesutbildningsanstalt, främst tagit sikte på behovet
att bereda den uppväxande ungdomen erforderlig eller åtminstone önskvärd
utbildning, med hjälp av vilken den skulle kunna vinna såvitt möjligt
tryggad utkomst i livet. Man har då givetvis utgått ifrån, att det inom
näringslivet samtidigt förelegat ett behov av yrkesutbildad arbetskraft,
som icke kunde tillgodoses genom redan befintliga yrkesutbildningsresurser.
Det är givet, att rimlig hänsyn bör tagas till önskemålet att bereda ungdomen
så god yrkesutbildning som möjligt. Jag vill dock i likhet med de
sakkunniga understryka, att i längden det måste vara näringslivets behov
av yrkesutbildad arbetskraft, som blir avgörande för omfattningen och
inriktningen av åtgärderna för yrkesutbildning. De utbildningsmöjligheter,
som samhället erbjuder, måste av den enskilde begagnas på hans eget
ansvar. De samhälleliga åtgärderna för yrkesutbildningen kunna alltså icke
innebära någon garanti, att de på så sätt utbildade erhålla en anställning,
som enligt deras egen uppfattning svarar mot utbildningen.
Inom ramen för näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft bör
vidare i all den utsträckning, som är möjlig, näringslivets egna yrkesutbildningsresurser
i första hand tagas i anspråk. Sådana strävanden, som enligt
verkstadsskoleutredningens ovan lämnade redogörelse kommit till uttryck
i det mellan Sveriges verkstadsförening samt svenska metallindustriarbe
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
tareförbundet och svenska gjutareförbundet träffade avtalet om lärlingsutbildning,
böra därför hälsas med tillfredsställelse. I den mån det allmännas
ingripande på ifrågavarande område finnes påkallat, böra åtgärderna sålunda
främst syfta till att stödja och utveckla yrkesutbildningen inom
näringslivet. Jag vill här erinra om 1936 års hantverkssakkunnigas föreliggande
förslag om lärlingsutbildningen inom hantverket. Det är givetvis
av stor vikt, att en ändamålsenlig lösning så snart ske kan vinnes av de
betydelsefulla problem, som behandlats av sistnämnda sakkunniga. Även
en särskild lärlingslagstiftning förutan torde emellertid många åtgärder till
befrämjande av yrkesutbildningen inom näringslivet kunna genomföras
i nära samarbete mellan vederbörande statliga centralorgan samt representanter
för näringsliv och organisationer på arbetsmarknaden. Det synes
mig angeläget, att vederbörande statliga myndigheter i sin mån bidraga
härtill. Redan nu understödjer staten ekonomiskt viss lärlingsutbildning,
särskilt inom hantverket. Jag finner mycket som talar för att denna form
av praktisk yrkesutbildning — vilken i förhållande till andra är mindre
kostsam — ytterligare utvecklas och enhetliggöres.
Med den principiella inställning, jag ovan intagit, anser jag mig kunna
förorda en utbyggnad av den nuvarande organisationen med skolor för
yrkesundervisning för hantverk och industri endast om och i den mån utbildningsresurserna
inom näringslivet icke förmå fylla de krav, som måste
ställas på desamma. Att därvid den skolundervisning, som syftar till att
ge en kompletterande teoretisk undervisning åt den unge, som i sin anställning
i näringslivet erhåller praktiska kunskaper och färdigheter, fortfarande
bör åtnjuta det allmännas stöd till vidare utveckling synes mig
självklart. Frågan blir alltså närmast, om och i vilken mån skäl föreligga
för en vidare utvidgning av den skolundervisning, som syftar till att ge
den unge såväl praktisk som teoretisk yrkesutbildning, d. v. s. av den
yrkesutbildning, som äger rum framförallt i verkstadsskolor och andra
liknande heldagsskolor.
Vid sitt bedömande av sistnämnda spörsmål har verkstadsskoleutredningen
sökt klarlägga frågan, huruvida den nuvarande yrkesutbildningen
i olika former för hantverk och industri under alla förhållanden och i full
utsträckning är tillfredsställande. I sin redogörelse lia de sakkunniga med
stöd av statistisk utredning framhållit, att den övervägande delen av den
yrkesutbildning för hantverket och de industriella yrkena, som över huvud
förekommer, äger rum inom hantverks- och industriföretagen själva och
i viss mån kompletteras med genomgång av kurser i lärlings- och liknande
skolor. Den yrkesutbildning, som äger rum i kommunala och enskilda heldagsskolor
(och som sålunda icke blott är att betrakta som en kompletterande
teoretisk utbildning), är ännu av en relativt mindre omfattning.
Jag hänvisar härom vidare till de ur de sakkunnigas betänkande hämtade
uppgifter angående verkstadsskoleväsendets omfattning, jag lämnat i det
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
föregående. Beträffande härefter först yrkesutbildningen inom industrin
lia de sakkunniga påpekat, att en verkligt organiserad sådan praktisk
och teoretisk utbildning endast finnes vid ett fåtal större industriföretag.
Inom industriföretagen i allmänhet, ha de sakkunniga vidare anfört, funnes
såsom regel icke någon planmässigt ordnad praktisk undervisning och
endast i en förhållandevis mycket obetydlig omfattning kompletterades
denna med teoretisk undervisning i lärlings- och liknande skolor. Även om
flertalet arbetare inom industrin numera vore s. k. tempoarbetare och ej
behövde verklig yrkesutbildning, så krävdes av återstoden en så mycket
större yrkesskicklighet. Vid de talrika mindre företagen, såsom vid reparationsverkstäder,
smärre mekaniska verkstäder på landsbygden och liknande
företag, finge kraven på genomsnittsarbetaren ställas till och med
högre än på motsvarande arbetare inom storindustrin. Särskilt på landsbygden
rådde en märkbar brist på verkligt yrkesutbildad arbetskraft. Härtill
komme de speciella förhållanden, som konjunkturväxlingarna medförde.
Intagningen av ny arbetskraft avstannade vid försämrade konjunkturer i
stort sett och de redan anställda förlorade sina anställningar. Frånsett den
sålunda iråkade arbetslösheten, bleve innebörden därav, att en del årgångar
unga ginge miste örn den yrkesutbildning, de eljest skulle ha erhållit i sina
anställningar. Deras försörjningsmöjligheter för framtiden försämrades härigenom.
Vad yrkesutbildningen för hantverksyrkena beträffar, har verkstadsskoleutredningen
skildrat förhållandena i förevarande avseende på i
huvudsak samma sätt med understrykande av att i stort sett varje hantverkets
utövare måste ha en grundlig yrkesutbildning samt att hantverksföretagen
som regel vore små och lika fördelade på städer och landsbygd.
För yrkesutbildningen innebure dessa förhållanden minskade möjligheter
till en effektiv undervisning i samband med anställning i yrket.
Med hänsyn till av de sakkunniga sålunda anförda förhållanden —
som jag ansett mig böra här i korthet återgiva med hänvisning i övrigt
till redogörelsen i det föregående — ha de sakkunniga ansett sig böra förorda
en utbyggnad av den nuvarande verkstadsskoleorganisationen i
landet.
Även de hörda myndigheterna och organisationerna ha i allmänhet vitsordat
behovet av en utökad och mera effektiv yrkesutbildning. Den karakteristik,
de sakkunniga givit av nu rådande förhållanden på yrkes- och lärlingsutbildningens
område, har, i den mån den icke positivt vitsordats,
icke heller mött erinran. Jag tillåter mig härom hänvisa bland annat till
svenska arbetsgivareföreningens och landsorganisationens yttranden.
Till vad de sakkunniga i nu förevarande avseende anfört och föreslagit
vill också jag lämna min anslutning. Jag känner mig sålunda övertygad
örn att behovet av yrkesutbildningsmöjligheter icke kan till fullo tillgodoses
inom de enskilda företagen. Som socialstyrelsen framhållit, har utvecklingen
inom hantverket och industrin i olika avseenden skapat svårigheter,
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
då det gällt att helt bygga den praktiska delen av yrkesutbildningen på
arbete inom enskilda företag. Företagen ha i stor utsträckning icke de
erforderliga resurserna därför. Dessa svårigheter bli än större i fråga om
den teoretiska delen av utbildningen. För vinnande av erforderliga teoretiska
kunskaper ha de unga arbetarna i regel varit hänvisade till lärlingsoch
yrkesskolorna. Av de sakkunniga lämnade uppgifter visa dock, att
elevfrekvensen i dessa skolor varit förhållandevis mycket låg. Bidragande
härtill är givetvis, att i stor utsträckning företagen äro belägna på så stort
avstånd från närmaste lärlings- och yrkesskola, att den unge icke kunnat
förena anställningen med skolgången. Här framträder sålunda främst landsbygdens
speciella förhållanden. Jag är angelägen understryka, att enligt
min mening behovet av förbättrade yrkesutbildningsmöjligheter för landsbygdens
ungdom är ett av de tungt vägande skälen för en utvidgning av
den nuvarande verkstadsskoleorganisationen.
Bland övriga skäl härför framstå dock med särskild styrka de speciella förhållanden,
som för de ungas yrkesutbildning för hantverk och industri föranledas
av de växlande konjunkturerna. Verkstadsskoleutredningen har i
detta avseende, utöver vad tidigare nämnts, särskilt framhållit, att följden
av att vissa årgångar unga under lågkonjunkturer icke genom anställningar
inom näringslivet finge den utbildning, de eljest därigenom skulle ha erhållit,
bleve, att högkonjunkturens ökade behov av verkligt yrkesutbildad arbetskraft
bleve sämre tillgodosett. Brist på yrkesutbildad arbetskraft under en
gynnsam konjunktur innebär givetvis i sin tur, att näringslivet i viss utsträckning
får avstå från arbetstillfällen, som eljest stått till buds. Följden av
sistnämnda förhållande framträder, om man betänker det nära sambandet
mellan produktionen på olika stadier och områden. En ökning eller minskning
av arbetstillfällena för yrkesarbetarna innebär en kvantitativt säkerligen
än mer betydande ändring i arbetstillfällena för de övriga arbetarkategorierna.
En jämn och tillräckligt riklig tillgång på yrkesutbildad
arbetskraft är sålunda ett betydelsefullt allmänt intresse. Även för att
bidraga till en dylik jämnare tillgång synes mig en utökad verkstadsskoleorganisation
av behovet påkallad.
Såsom framgått icke minst under 1930-talets lågkonjunktur, ha dessutom
verkstadsskolorna en betydelsefull uppgift att fylla såsom medel till
bekämpande av ungdomsarbetslöshet. Detta gäller i första hand med hänsyn
till behovet att sysselsätta och utbilda den unge arbetslöse, intill dess
han vid bättre arbetstillgång kan erhålla anställning. Erfarenheterna av
de åtgärder, som under de senaste tio åren vidtagits i nämnda avseenden,
ge en uppfattning örn skolornas betydelse i detta hänseende. Jag hänvisar
till den redogörelse härutinnan, jag i det föregående lämnat. Men det sagda
gäller också, örn med hänsyn till hastigt inträdd omkastning i de ekonomiska
förhållandena i en trakt ungdomen därstädes behöver inriktas på arbete
inom andra yrken än tidigare. Som exempel vill jag framhålla de nuvarande
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
verkstadsskolorna för arbetslös ungdom. I Bohuslän och Blekinge inrättades
dylika verkstadsskolor för att bereda den ungdom, som till följd av starkt
begränsad verksamhet inom stenindustrin därstädes blivit arbetslös, möjligheter
att erhålla sysselsättning inom andra yrken och trakter. Under de
fyra år, verkstadsskolorna i dessa två län varit i verksamhet, ha de enligt
inhämtade uppgifter haft tillsammans 2,379 elever, av vilka 1,358 efter
helt eller delvis genomgångna kurser erhållit anställningar och 650 ännu
den 15 december 1940 voro elever i skolorna. Flertalet av de nuvarande
eleverna kunna beräknas avgå från skolorna med utgången av innevarande
läsår. Vid övriga verkstadsskolor för arbetslös ungdom, vilka dock icke
lika lång tid varit i verksamhet, äro resultaten i förevarande avseende likartade.
När jag sålunda med hänsyn till de på frågan inverkande omständigheterna
anser mig böra förorda en utbyggnad av den nuvarande verkstadsskoleorganisationen
i landet, så sker detta med understrykande av att denna
utbyggnad bör ske med tillbörlig varsamhet. Jag instämmer helt i verkstadsskoleutredningens
uttalanden i detta hänseende.
Som utredningen framhållit i sitt betänkande, kan det icke nu bli fråga
örn att fatta beslut angående inrättandet av någon särskild verkstadsskola.
Staten bör i detta sammanhang inskränka sig till att bestämma grunderna
och villkoren för sin medverkan till uppbyggandet av den ifrågasatta utökade
verkstadsskoleorganisationen. Till denna fråga liksom till vissa frågor
i samband med inrättandet av verkstadsskolor (planläggning m. m.)
återkommer jag i det följande.
Socialstyrelsen har framhållit, att det vore av betydelse att möjliggöra
jämväl enklare, mindre tidskrävande yrkesutbildning, exempelvis i form
av studiecirklar och korrespondenskurser, eventuellt anknutna till verkstadsskolorna.
Jag finner åtgärder i denna riktning böra understödjas, i
den mån de prövas ändamålsenliga. Det bör ankomma på vederbörande
statliga centralorgan att ha sin uppmärksamhet riktad jämväl på hithörande
spörsmål.
Verkstadsskoleutredningens förslag avser i första hand utbildning av
manlig ungdom för hantverks- och industriyrkena. Utredningen har emellertid
framhållit, att därest det skulle befinnas lämpligt att för kvinnlig
ungdom inrätta särskilda centrala verkstadsskolor eller särskilda yrkesavdelningar
vid dylika, enahanda principer kunde tillämpas som de i betänkandet
angivna. Jag instämmer i detta uttalande.
27
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
3. Verkstadsskoleväsendets yttre organisation.
a) Lokala och centrala verkstadsskolor.
Den i det föregående förordade utvidgningen av verkstadsskoleorganisationen
kan givetvis åvägabringas på olika sätt. Ett system av yrkesutbildningsanstalter
med uppgift att tjänstgöra såsom centrala verkstadsskolor
för större områden kan sålunda skapas. Men det åsyftade målet kan även
nås genom en mera omfattande utbyggnad av det nuvarande systemet med
mera lokalt betonade verkstadsskolor. En kombination av dessa två system
är likaså möjlig.
Verkstadsskoleutredningen. Det stora flertalet av primärkommuner upprättade
yrkesutbildningsanstalter vore belägna i städer och stadsliknande
samhällen. Frånsett verkstadsskolorna för arbetslös ungdom, vore sålunda
endast fem verkstadsskolor med omkring ett 60-tal årligen avgående elever
förlagda till landsbygden. Skolorna vore mycket lokalt betonade. I regel
vore nämligen elevplatserna helt förbehållna vederbörande skolkommuns
egen ungdom. I stort sett saknades därför för landsbygdsbefolkningens del
möjligheter till yrkesutbildning för hantverk och industri.
Enligt utredningens mening stöde det i öppen dag, att landsbygdens
yrkesutbildningsfrågor icke kunde lösas av varje landskommun för sig. Härför
vore i allmänhet såväl det ekonomiska som befolkningsunderlaget för
litet. Detsamma gällde även för flertalet mindre städer, där dock ofta icke
obetydlig hantverksrörelse och småindustri hade sitt säte. En centralisering
i större eller mindre utsträckning av yrkesskolverksamheten, enkannerligen
i detta sammanhang verkstadsskoleväsendet, syntes sålunda ofrånkomlig.
Såsom ytterligare stöd för denna uppfattning kunde anföras, att organisationen
av en större central verkstadsskola kunde göras rationellare och
billigare än av en mindre. Vidare bleve tillsynen från statens sida lättare
att genomföra. Bättre möjligheter för lärarutbildning öppnades. Vederbörande
skolstyrelse finge en icke så lokalbetonad sammansättning. I den
mån de blivande verkstadsskoleeleverna hade sina hem så belägna, att de
under skoltiden under alla omständigheter måste vara bosatta utom hemmen,
bortfölle i väsentlig mån motivet för att ha ifrågavarande skolor
förlagda så tätt som möjligt. Vid de större centrala skolorna kunde intemat
med fördel anordnas för sådana elever, som icke kunde bo i sina hem.
I valet sålunda mellan ett större antal relativt små verkstadsskolor och
centrala verkstadsskolor av större omfattning för vidare områden ha de
sakkunniga utan tvekan velat uttala sig för det senare alternativet.
De sakkunniga ha emellertid därmed icke velat uttala, att de lokala verkstadsskolorna
skulle sakna berättigande. I detta avseende lia de sakkunniga
sålunda anfört:
Självfallet borde de större städerna kunna lia sitt eget yrkesskolaväsende.
Men även eljest, om en ort vore av den ekonomiska struktur, att den för
28
Kungl. Marits ''proposition Nr 71.
sitt hantverk och sin industri hade ett mera betydande behov av yrkesutbildad
arbetskraft samt därigenom och på grund av sin storlek själv
bildade tillräckligt ekonomiskt underlag för en egen verkstadsskola, borde
kommunen icke, örn den ville taga på sig de därmed förenade kostnaderna,
av principiella skäl hindras från att behålla eller upprätta en egen sådan
skola, till vilken statsbidrag borde kunna utgå enligt grunderna för statsunderstöd
till lokala verkstadsskolor. Det skulle icke vara rimligt eller ekonomiskt
sunt, om man under dylika omständigheter förb] öde kommunen
att ha sitt eget skolväsende även på förevarande område. Den ungdom
från orten, som önskade verkstadsskoleutbildning, skulle i så fall nödgas
att med ökade kostnader vistas vid en på annan ort belägen verkstadsskola.
De sakkunniga ha i detta sammanhang slutligen framhållit, att näringslivet
på en ort ofta har ett så väsentligt intresse av tillkomsten och upprätthållandet
av en verkstadsskola, att vederbörande kommun borde kunna
påräkna bidrag därifrån i större eller mindre utsträckning för skolans
drift.
Myndigheterna m. fl. Skolöverstyrelsen har uttryckt farhåga för att ett
system med centrala verkstadsskolor, därest detta av staten understöddes
rikligare än de mera lokalt betonade verkstadsskolorna, skulle i viss utsträckning
förhindra det lokala skolväsendets fortsatta utveckling. Omständigheter
kunde anföras, som talade till förmån för en mera spridd förläggning
av verkstadsskolorna i mindre enheter.
Statskontoret har sagt sig hysa tvekan i fråga örn lämpligheten av att på
föreslaget sätt uppdela skolor, som meddelade undervisning inom samma
ämnesområde, hade samma mål för undervisningen och eventuellt samma
huvudman, i två olika grupper, av vilka den ena skulle i statsbidragshänseende
behandlas gynnsammare än den andra.
Svenska landskommunernas förbund har understrukit angelägenheten
av att ett ändamålsenligt samarbete åvägabragtes mellan eventuella centrala
verkstadsskolor och förekommande lokala sådana skolor.
Svenska landstingsförbundet har uttalat, att förbundet i stort sett kunde
ansluta sig till vad verkstadsskoleutredningen föreslagit beträffande verkstadsskoleväsendets
yttre organisation.
Svenska arbetsgivareföreningen har anfört. Det drag av supplerande
verksamhet, som borde prägla den centrala verkstadsskolelinjen, gåve anledning
till övervägande, huruvida icke i åtskilliga fall det önskade syftemålet
skulle kunna vinnas genom en utvidgning av den nuvarande kommunala
verkstadsskoletypen, som i viss omfattning möjliggjorde tillträde
till dessa skolor för ungdom, bosatt utanför skolområdet. Det syntes i
varje fall önskvärt, att riktlinjerna för den nya verkstadsskolelinjen icke
uteslöte möjligheten av statlig medverkan till en dylik mellanform av verkstadsskola.
Landsorganisationen har förordat centrala verkstadsskolor framför lokala.
Genom centrala verkstadsskolor skapades större förutsättningar för
en allsidig yrkesutbildning och möjlighet till utbildningens anpassning efter
näringslivets behov av yrlcesutbildad arbetskraft.
Sveriges industriförbund har framhållit, att vissa fördelar syntes kunna
ernås, därest staten engagerade sig för en utvidgning av de lokala kommu
-
29
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
nåla verkstadsskolorna. Frågan härom borde tagas under ytterligare övervägande,
innan anslag beviljades till inrättande av centrala verkstadsskolor.
Svenska yrkesskolföreningen har varnat för en allt för hastig utveckling
av centrala verkstadsskolor, innan man först prövat vad som kunde göras
för att stödja och utveckla det lokala, kommunala yrkesskolväsendet. Men
även ett förstärkt och moderniserat lärlingsväsende, stött av lokala yrkesskolor,
kunde ej ensamt på ett tillfredsställande sätt tillgodose yrkesutbildningsbehovet.
Enligt verkstadsskoleutredningens ovan återgivna framställning bör vid
den fortsatta utvecklingen av verkstadsskoleväsendet centrala verkstadsskolor,
avsedda för vidsträcktare områden, principiellt finnas jämsides
med mera lokalt betonade skolor. Som de sakkunniga i annat sammanhang
framhållit, föreligga emellertid redan enligt gällande bestämmelser
förutsättningarna från statsverkets sida i avseende a statsunderstöd m. m.
för inrättande av kommunala verkstadsskolor, både av lokala och större
centrala sådana. Några ytterligare åtgärder från statens sida erfordras
alltså endast i den mån det prövas nödvändigt för staten att understödja
de ifrågasatta centrala verkstadsskolorna enligt förmånligare grunder än
gällande statsbidragsförfattning nu medger. Såsom närmare kommer att
utvecklas i det följande, bygger de sakkunnigas förslag på förutsättningen,
att centrala verkstadsskolor i ovan angiven mening icke kunna väntas
komma till stånd, därest icke statens ekonomiska medverkan går utöver
de i sådant avseende för vanliga verkstadsskolor gällande reglerna. Jag
vill i detta sammanhang endast hänvisa till de rikliga statsunderstöd, som
ansetts erforderliga för att få till stånd de nuvarande verkstadsskolorna
för arbetslös ungdom.
Hos flera av de hörda myndigheterna och organisationerna har kommit
till uttryck den uppfattningen, att primärkommunernas intresse av
att anordna och upprätthålla mera lokalt betonade verkstadsskolor skulle
upphöra eller i värjo fall förminskas, därest efter särskilt förmanliga grunder
av staten understödda centrala verkstadsskolor komme till stånd. Det
har därjämte uttalats, att mindre verkstadsskolor, sålunda även lokala
verkstadsskolor, kunde i jämförelse med de större centralskolorna erbjuda
vissa fördelar, exempelvis i avseende å elevernas möjligheter att kvarbo
i sina hem, avsättningsförhållandena för den saluvärdiga produktio-^nen
m. m.
Enligt min mening vore det icke lyckligt, örn inrättandet av ett system
med centrala verkstadsskolor skulle medföra en stagnation eller återgång
för de mera lokalt betonade verkstadsskolorna. Såsom tidigare framhållits,
ha dylika lokala verkstadsskolor företrädesvis inrättats pa orter, där med
hänsyn till förekomsten av industri- och hantverksföretag ett omedelbart,
påtagligt större behov av yrkesutbildad arbetskraft förelegat. Det är
emellertid uppenbart, att en eventuell central verkstadsskola i första hand
Departe
mentschefen.
30
Kungl. May.ts proposition Nr 71.
måste söka i lika mån tillgodose behovet av yrkesutbildning för ungdomen
i alla de kommuner, skolan avser att betjäna. Har därför på grund av speciella
förhållanden en ort behov av rikligare yrkesutbildningsmöjligheter
för sin ungdom, torde den sålunda icke kunna räkna med att den centrala
verkstadsskolan skall kunna bereda plats för alla de unga därifrån,
vilka önska utbildning i verkstadsskola. För att tillgodose de lokala behoven
måste då kommunen — i framtiden liksom nu — själv upprätthålla
en lokal verkstadsskola. Det förefaller skäligt, att en verkstadsskola,
som tillgodoser sådana behov av lokal natur, icke bör erhålla statsbidrag
efter samma förmånliga grunder som den centrala verkstadsskolan. Härtill
kommer, att i många fall säkerligen en kommun med ett relativt större
behov av yrkesutbildningsmöjligheter för sin ungdom även ur andra synpunkter
torde finna det fördelaktigt att upprätthålla en lokal verkstadsskola,
även örn statsunderstödet blir mindre rikligt än till centralskolorna.
I sistnämnda hänseende syftar jag på fördelarna ur ekonomiska och andra
synpunkter för kommunens ungdom att kunna få sin yrkesutbildning på
bostadsorten, möjligheterna för kommunen att själv i huvudsak få bestämma
över skolans inriktning och dylikt.
Jag är sålunda böjd för att, i likhet med de sakkunniga, anse, att centrala
verkstadsskolor och mera lokalt betonade verkstadsskolor böra, för
att tjäna var sina ändamål, finnas jämsides med varandra samt att de
utan större olägenheter kunna av staten understödjas efter olika grunder.
Någon annan, bättre utväg att tillgodose vissa av de betydelsefulla speciella
uppgifter, de centrala verkstadsskolorna i första hand avsetts för,
har icke heller anvisats. Jag har emellertid därmed icke tagit ställning till
spörsmålet, huruvida en central verkstadsskola kan och bör förläggas med
avdelningar på flera orter inom rekryteringsområdet. Frågor härom böra
enligt min mening prövas efter förhållandena i varje särskilt fall. Om en
sådan uppdelning göres, bör detta likväl icke få innebära, att man släpper
principen, att den centrala verkstadsskolan bör i lika mån tillgodose ungdomen
i alla kommuner i rekryteringsområdet.
Med anledning av vissa av de hörda myndigheternas och organisationernas
uttalanden vill jag understryka, att det givetvis måste betraktas
såsom ett betydelsefullt allmänt intresse, att de resurser, de nuvarande
lokala verkstadsskolorna erbjuda, tillvaratagas för undervisning av ungdom
även från andra kommuner än skolkommunen. Jag vill nämna, att
verkstadsskoleutredningen övervägt, huruvida särskilda förmåner borde
beredas lokal verkstadsskola, som mottoge ungdom från andra kommuner,
men att utredningen med hänsyn till svårigheten att överblicka
konsekvenserna icke ansett sig kunna framlägga förslag i sådant hänseende.
Jag utgår emellertid ifrån, att den centrala ledningen av yrkesundervisningsväsendet
har sin uppmärksamhet riktad även på detta spörsmål.
I anslutning till vad svenska yrkesskolföreningen anfört betonar jag,
31
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
såsom ock tidigare understrukits, angelägenheten av att centrala verkstadsskolor
inrättas med tillbörlig varsamhet. Kravet härpå skulle enligt
min mening icke tillräckligt beaktas, därest ej även de senast angivna
synpunkterna uppmärksammades.
b) Huvudmannaskapet för de centrala verkstadsskolorna.
Yerkstadsskoleutredningen har anfört, att man hade att välja mellan
staten samt landstingen och primärkommunerna eller föreningar av dessa,
när det gällde att bestämma, vilken myndighet, som lämpligast borde anförtros
huvudmannaskapet för centrala verkstadsskolor.
I fråga örn staten som huvudman ha de sakkunniga erinrat örn, att planer
tidigare förelegat att till en statlig yrkesundervisningsanstalt förlägga
utbildningen av lärare för yrkesundervisningen. Utvecklingen hade emellertid
alltmera gått emot att förlägga denna utbildning till kurser vid olika
yrkesundervisningsanstalter. I avvaktan på 1936 års yrkesskolsakkunnigas
förslag i fråga om utbildning av lärare för yrkesundervisningen (såsom
av det följande framgår, har sådant förslag numera, avgivits) hade verkstadsskoleutredningen
icke ansett sig, med hänsyn till nyss antydda utveckling,
böra föreslå inrättandet av någon statlig verkstadsskola med huvudsaklig
uppgift att utbilda yrkeslärare. Över huvud talade enligt de sakkunnigas
mening övervägande skäl emot, att staten ställde sig såsom huvudman för
en eller flera centrala verkstadsskolor.
Beträffande primärkommunerna såsom huvudmän för centrala verkstadsskolor
har verkstadsskoleutredningen fäst uppmärksamheten på vissa
omständigheter, som syntes tala däremot. Härom har utredningen anfört
följande:
För det första borde rekryteringsområdet för en central verkstadsskola
vara ett vida större område än en primärkommun normalt utgjorde. I
regel torde det böra omfatta ett landstingsområde. Härigenom finge man
också garanti för, att de olika intressena inom området bleve representerade.
Ytterligare trädde i förevarande sammanhang frågan örn styrelsens
sammansättning i förgrunden. Om huvudmannen vore en primärkommun,
bleve styrelsen, i vilken givetvis borde ingå representanter för såväl arbetsgivare
som arbetare inom hantverk och industri, mycket lokalt betonad.
Erfarenheterna från arbetslöshetsskolorna hade visat, att betydande
nackdelar kunde vara förenade härmed. Strävanden kunde sålunda
göra sig gällande, att vid inköp av till exempel råmateriel förbehålla de
lokala affärsintressena rätten till leveranser även i sådana fall, då materielcn
skulle kunna inköpas billigare å annan ort. Vidare kunde förekomma,
att samma intressen av konkurrenshänsyn sökte motverka förekomsten
av någon som helst försäljningsbar produktion. De sakkunniga ansåge det
ställt utom varje tvivel, att dylika lokala biintressen i långt mindre grad
skulle kunna komma till synes och än mindre skulle kunna göra sig gällande,
örn styrelsen hade sin sammansättning från ett vidsträcktare område.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
Under åberopande av vad sålunda anförts och nied hänsyn jämväl till
övriga förhållanden har verkstadsskoleutredningen föreslagit, att huvudmannaskapet
för de blivande centrala verkstadsskolorna anförtros landstingen.
Till ytterligare stöd för detta förslag har utredningen anfört följande:
De
sakkunniga vore väl medvetna om att ett stort antal uppgifter av
synnerligen kostsam art lagts på landstingen, som sålunda i flertalet fall
redan tyngdes av betydande utgifter. Liksom sjukvården syntes dock yrkesutbildningen
vara en angelägenhet, som kunde anses i särskild grad
ligga inom landstingens intresseområde. Här gällde att bereda ungdomen i
icke blott vissa utan alla kommuner inom ett område i huvudsak samma
möjligheter att erhålla den utbildning, som krävdes för en framgångsrik
verksamhet i livet. Om icke staten själv skulle påtaga sig dessa uppgifter,
syntes enligt de sakkunnigas mening landstingen vara bäst ägnade härför.
Landstingen hade också redan i åtskilliga fall antingen ställt sig som huvudmän
för lantmanna- och lanthushållsskolor eller i större eller mindre
utsträckning lämnat bidrag till dessa, I det följande ämnade emellertid de
sakkunniga framlägga förslag till sådana statsbidragsgrunder, att landstingens
bördor i egenskap av huvudmän för ifrågavarande verkstadsskolor
icke bleve för betungande.
Verkstadsskoleutredningen har härefter framhållit, att i och med ovannämnda
principiella ställningstagande den frågan givetvis uppkomme,
huruvida verkstadsskolor, som upprättats av städer, vilka icke tillhörde
landsting (för närvarande — förutom Stockholm — Göteborg, Malmö,
Norrköping, Hälsingborg och Gävle), borde kunna i anslagshänseende
vara centrala verkstadsskolor. De sakkunniga ha ställt sig avvisande till
denna tanke och till stöd härför anfört:
Nämnda städer hade redan sitt yrkesskolväsende i vissa fall mycket väl
ordnat. Härtill komme, att dessa samhällen och de städer i övrigt, som i
framtiden skulle kunna ifrågakomma, säkerligen hade de ekonomiska resurser,
att det kunde förutsättas, att de själva med statsunderstöd efter i
huvudsak nu gällande grunder kunde tillskapa eventuellt ytterligare erforderliga
yrkesundervisningsmöjligheter. De speciella hänsyn för landsbygdens
behov av yrkesundervisning, varom ovan talats, förelåge icke
heller i dessa fall. I detta sammanhang erinrade de sakkunniga örn att
ansvaret och kostnaderna för skyddshemsverksamheten, som för landet i
allmänhet principiellt övertagits av staten, för Stockholms och Göteborgs
del fortfarande åvilade dessa städer.
Slutligen har verkstadsskoleutredningen i detta sammanhang ytterligare
behandlat spörsmålet, huruvida en primärkommun, vare sig den deltager
i landsting eller icke, skulle kunna förena sig med ett landsting om upprättande
och driften av en verkstadsskola, som avses att bliva erkänd såsom
central verkstadsskola. Härom ha de sakkunniga anfört följande:
En dylik förening kunde tänkas motiverad därmed, att primärkommunen
hade ett särskilt intresse i tillkomsten av en dylik yrkesundervisnings
-
33
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
anstalt och förty ville bidraga till de kostnader, som landstinget eljest ensamt
skulle lia att bära för anstalten. Beträffande detta spörsmål ville de
sakkunniga i detta sammanhang allenast uttala, att något principiellt hinder
icke syntes böra resas mot en dylik förening under förutsättning, att
primärkommunen icke tillförsäkrades någon företrädesrätt för kommunens
ungdom till elevplatser vid skolan. Då fråga vore om förening mellan
landsting och primärkommun, som deltoge i landstinget, borde dock landstinget
stå som ensam ansvarig huvudman, även om, jämlikt bestämmelser,
som meddelats i reglementet för skolan, primärkommunen skulle äga rätt
att utse en eller annan ledamot av skolans styrelse. I stort sett komme
sålunda primärkommunens deltagande att inskränka sig till att ekonomiskt
bidraga till skolans upprättande och drift. Därest emellertid en
stad, som icke deltoge i landsting, skulle vilja förena sig med ett landsting
örn inrättande av en central verkstadsskola, uppstode därjämte det
särskilda spörsmålet, huruvida statsbidrag borde utgå till denna skola
efter samma förmånliga grunder, som till centrala verkstadsskolor i allmänhet.
Till det sist framförda spörsmålet ha de sakkunniga tagit ställning i
samband med sitt förslag till statsbidragsgrunder till centrala verkstadsskolor.
Enligt de sakkunnigas mening borde i sådant fall statsbidrag till
skolan utgå efter jämkade grunder, örn vilka Kungl. Majit syntes böra
besluta.
Myndigheterna m. fl. Skolöverstyrelsen har ansett många skäl tala för att
åtminstone ett mindre antal verkstadsskolor gjordes statliga. Överstyrelsen
erinrade örn den allmänna tendensen att förstatliga allt flera undervisningsanstalter.
Principiellt sett borde därför yrkesundervisningen kunna göra
anspråk på enahanda omvårdnad även från statens sida som andra utbildningsanstalter.
Till stöd för ett fåtal statliga verkstadsskolor talade ett
flertal faktorer. Lärarutbildningen kunde bättre tillgodoses vid en statlig
skola än vid en kommunal. Ökade möjligheter att smidigt anpassa verkstadsskoleväsendet
till näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft
inom olika fack skulle säkerligen erbjudas genom tillkomsten av några
statliga verkstadsskolor, vilka därjämte skulle ha att söka tillgodose landets
intressen i dess helhet. Statens egna behov av yrkesutbildad arbetskraft
kunde lättare tillgodoses, därest staten själv helt förfogade över
vederbörande läroanstalt. Därest en skola vore statlig, kunde den mottaga
elever från hela landet till undervisning i för statens behov särskilt lämpade
yrken. Den statliga verkstadsskolan skulle även i fråga om yrkesutbildningen
under arbetslöshetstider kunna erbjuda bestämda fördelar i
jämförelse med icke statliga sådana. I sistnämnda avseende har skolöverstyrelsen
anfört följande:
Därest staten förfogade över ett antal verkstadsskolor, stöde det självfallet
helt i statens skön att, då ungdomsarbetslöshet hotade, helt eller
delvis omlägga dessa verkstadsskolors verksamhet så, att den toge sikte
på utbildningen av arbetslösa, icke blott sådana, som frivilligt sökte sig
dit, vilka väl även i normala tider borde lia visst företräde, utan även
sådana, som bleve hänvisade till skolorna. Verkstadsskolan i dess normala
och dess utvidgade organisation bleve alltså i statens hand en regulator
med den smidiga anpassningsförmåga, som överhuvudtaget torde vara
Bihang till riksdagens protokoll Johl. 1 sand. Nr 71.
3
34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
möjlig att ernå genom anlitande av centrala verkstadsskolor i ena eller
andra formen.
Socialstyrelsen — som anser, att säkerligen flera motiv kunna anföras
för landstingen såsom huvudmän för de centrala verkstadsskolorna — har
emellertid uttalat, att manga skäl även talade för staten såsom huvudman.
Ett system med statliga verkstadsskolor kunde lättare tagas i anspråk
för utbyggnad i samband med bekämpande av ungdomsarbetslöshet.
Landstingen hade numera ingen befattning med åtgärderna mot arbetslöshet.
Yrkesundervisningen såsom sådan framstode såsom ett riksintresse.
Verkstadsskoleutredningen hade själv föreslagit, att de verkstadsskolor,
som provisoriskt inrättades under tider av mera omfattande arbetslöshet,
skulle göras helt statliga. Därest huvudmannaskapet för de nu
ifrågasatta verkstadsskolorna skulle anförtros landstingen, torde sannolikt
följa, att vid en framtida utbyggnad av yrkesundervisningen landstingen
komme att anförtros jämväl härmed förenade uppgifter. Fråga vore, om
icke landstingens härigenom vidgade arbetsområde kunde komma att
skärpa redan förefintliga skatteutjämningsproblem.
De hörda länsstyrelserna ha icke haft någon erinran mot förslaget örn
landstingen såsom huvudmän för centrala verkstadsskolor.
Svenska stadsförbundet tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag men
har framhållit, att städer, som icke tillhörde landsting, försatts i en undantagsställning,
då de utestängts från de förmåner i avseende å statsbidrag
till de centrala skolorna, som skulle tillkomma landstingen. Vad de sakkunniga
anfört i fråga örn att städerna Stockholm och Göteborg själva
bure ansvaret och kostnaderna för skyddshemsväsendet kunde icke åberopas
såsom prejudikat, enär för nämnda ändamål dock utginge statsbidrag
till dessa städer. Förbundet hade på sin tid motsatt sig, att nämnda
städer skulle få en så ofördelaktig ställning som de fått. Örn i samtliga
län statsbidrag beviljades till en central verkstadsskola, kunde det icke
gärna vara rimligt annat än att städer utom landsting finge åtnjuta motsvarande
förmåner i avseende å statsbidrag för åtminstone det antal elever
inom den lokala yrkesundervisningen, som motsvarade ett medeltal för
elever i de centrala verkstadsskolorna i länen. Även om svårigheter skulle
anses möta att avpassa statsbidrag efter dessa synpunkter i fråga om
exempelvis undervisningslokaler, borde i vart fall samma bidrag till driftskostnader
få anses självfallna.
Svenska landstingsförbundet. Det syntes enligt förbundsstyrelsens uppfattning
uteslutet att anförtro åt primärkommunerna att upprätta centrala
verkstadsskolor, vilka för sin verksamhet krävde ett stort elevupptagningsområde.
Däremot talade starka skäl för att staten ställde sig som
huvudman för sagda skolor, bland annat på den grund, att det knappast
vore möjligt att utan kraftigt stöd från statens sida driva skolorna. Emellertid
syntes det synnerligen betydelsefullt, att skolorna hade en fast lokal
förankring. De måste organiseras i nära samarbete med länets näringsliv
och kunna anpassas efter förändringar i detta. Då landstingen redan frivilligt
i viss utsträckning gått in för att tillgodose förevarande undervisningsbehov
och då de även vore huvudmän för flertalet folkhög-, lantmanna-
och lanthushållsskolor, torde det ur flera synpunkter vara lämpligast,
att de åtoge sig huvudmannaskapet även för den yrkesutbildning,
som erfordrades för hantverk och industri. Emellertid vore landstingen
hårt tyngda av arbetsuppgifter, som särskilt under senare tid i rask takt
35
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.
pålagts dem. Det vöre därför nödvändigt, att, om landstingen skulle bli
huvudmän för verkstadsskolorna, staten lämnade rikligt tillmätta bidrag
till såväl anläggning som drift av dessa skolor.
Landsorganisationen har understrukit, att landstingsområdet lämpligen
borde utgöra verkstadsskolornas rekryteringsområde.
Svenska -yrkesskoljöreningen har framhållit, att de centrala verkstadsskolorna
borde drivas antingen i landstingens eller ock i statlig regi.
Flertalet myndigheter synas dela verkstadsskoleutredningens uppfattning
om lämpligheten i princip av att huvudmannaskapet för centrala verkstadsskolor
skall åvila landstingen. Även svenska landstingsförbundets
styrelse har anslutit sig till denna uppfattning, ehuru styrelsen framhållit
nödvändigheten av att, med hänsyn till att landstingen redan vore hårt
tyngda av arbetsuppgifter, staten lämnade rikligt tillmätta bidrag till den
nu ifrågavarande skolverksamheten. Jag vill i detta sammanhang erinra
om att verkstadsskolorna för arbetslös ungdom i Stockholms och Uppsala,
Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län stå under
huvudmannaskap av vederbörande landsting. I Västerbottens län är en
större verkstadsskola under upprättande, vilken skall drivas i landstingets
regi. Även i flera andra län upprätthållas skolor för yrkesundervisning av
landstingen.
Även enligt min mening synes huvudmannaskapet principiellt böra anförtros
åt landstingen. De skäl härför, som anförts av de sakkunniga samt
av vissa myndigheter och organisationer, synas mig bärande. Jag är emellertid
medveten om att landstingen för denna delvis nya uppgift bör erhålla
ett verksamt stöd från statens sida. Till detta spörsmål återkommer jag i
ett senare sammanhang.
Såväl i de sakkunnigas utredning som i flera av remissyttrandena har
emellertid diskuterats frågan, huruvida någon eller några centrala verkstadsskolor
borde upprättas och drivas av staten. Verkstadsskoleutredningen
har för sin del ansett övervägande skäl tala däremot. Av de sakkunnigas
betänkande framgår, att de närmast grunda denna uppfattning på angelägenheten
av att — som landstingsförbundets styrelse uttrycker saken —
de centrala verkstadsskolorna ha en fast lokal förankring. Utredningen har
i detta avseende framhållit, att en central verkstadsskola icke borde komma
till stånd annat än om de lokala intressena av olika slag vore ense örn
behovet av skolan. Genom att landstinget vore huvudman finge man garanti
för att i skolans ledning de olika intressena inom landstingsområdet
bleve representerade. Häremot har särskilt skolöverstyrelsen — som principiellt
icke har någon erinran mot att åt landstingen anförtros huvudmannaskapet
— framhållit lämpligheten av att någon eller några statliga
centrala verkstadsskolor upprättades. Lärarutbildningen skulle sålunda
bättre kunna tillgodoses. Ökad anpassningsförmåga till näringslivets behov
Departe
mentschefen.
36
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
av arbetskraft skulle vinnas och yrkesutbildningen under arbetslöshetstider
underlättas. Även socialstyrelsen har framfört liknande synpunkter.
För egen del vill jag tillmäta de av verkstadsskoleutredningen och svenska
landstingsförbundets styrelse i förevarande avseende framförda synpunkterna
den största betydelsen. De fördelar, som enligt skolöverstyrelsens
mening kunna ernås genom inrättande av vissa rent statliga verkstadsskolor,
torde kunna i huvudsak vinnas även om verkstadsskolorna drivas i
landstingens regi med understöd av statsmedel. I det följande förutsattes,
att såsom särskilda villkor för statsbidrag till centrala verkstadsskolor skall
gälla, att huvudmannen ställer sig till efterrättelse de föreskrifter i fråga
örn skolornas verksamhet, som Kungl. Majit kan finna skäl meddela, exempelvis
i fråga örn mottagande av elever från andra landstingsområden, och
att huvudmannen skall vara skyldig underkasta sig de bestämmelser örn
lärares utbildning vid skolan, som kunna bli i vederbörlig ordning föreskrivna.
Gentemot de sakkunnigas förslag, att städer, som icke deltaga i landsting,
icke skulle kunna i anslagshänseende betraktas såsom huvudmän för centrala
verkstadsskolor, har svenska stadsförbundet med skärpa vänt sig. Med hänsyn
till att ett centralt verkstadsskoleväsende måste anses i första hand
påkallat ur synpunkten av landsbygdens och de mindre stadssamhällenas
behov samt till nödvändigheten av att hålla nere statens utgifter för ifrågavarande
ändamål, anser jag mig dock böra giva de sakkunnigas förslag min
anslutning. Ifrågavarande städer kunna redan enligt nu gällande statsbidragsgrunder
erhålla väsentliga statsunderstöd för yrkesundervisningsändamål.
Jag ansluter mig jämväl till vad de sakkunniga uttalat i fråga örn statsbidrag
till central verkstadsskola, om vilken landsting och primärkommun
förenat sig.
c) Antalet centrala verkstadsskolor.
Verkstadsskoleutredningen har, såsom i det föregående framhållits, icke
ansett sig böra framställa förslag örn inrättande i de särskilda fallen av centrala
verkstadsskolor. Frågor av denna art böra enligt de sakkunnigas mening
prövas med hänsyn till föreliggande behov i varje särskilt fall. Härav
föijer givetvis, att de sakkunniga icke heller framlagt förslag i fråga om det
antal verkstadsskolor, som böra inrättas. För att i någon mån kunna överblicka
de ekonomiska konsekvenserna av ett system med centrala verkstadsskolor
ha de sakkunniga dock ansett sig böra göra vissa beräkningar.
De sakkunniga ha därvid ansett sig böra räkna med att tills vidare högst
en central verkstadsskola inrättas inom varje landstingsområde utom på
Gotland. De sakkunniga ha därför i sina kostnadsberäkningar utgått från
ett antal centrala verkstadsskolor av högst 23. Denna uppskattning, ha de
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
sakkunniga anfört, vore dock icke annat än en approximativ beräkning av
den yttre ram, inom vilken, ur de synpunkter, som i det föregående angivits,
den föreslagna utvidgningen av den nuvarande verkstadsskoleorganisationen
borde kunna tänkas stanna under överskådlig framtid.
De sakkunnigas ifrågavarande uttalanden — vilka ju icke innehålla
positiva förslag — torde kunna i det väsentliga biträdas. Såsom de sakkunniga
anfört, är deras uppskattning av det totala antalet centrala verkstadsskolor
att betrakta endast som en approximativ beräkning av den yttre
ramen för verkstadsskoleorganisationen, sådan den under överskådlig framtid
kan komma att te sig, och icke som ett förslag i fråga örn verkstadsskoleorganisationens
utformning. Jag erinrar örn vad i det föregående anförts
rörande vikten av att tillbörlig varsamhet iakttages vid organisationens
utbyggande. Huruvida förutsättningar kunna anses föreligga för
inrättande av en central verkstadsskola för Gotland torde få bero på prövning
enligt samma grunder, som böra tillämpas vid bedömning av behovet
av verkstadsskolor i andra län.
4. Vissa frågor rörande den enskilda centrala verkstadsskolans
organisation och drift.
I ett kapitel (kap. 9) med ovanstående rubrik har verkstadsskoleutredningen
behandlat en del olika spörsmål, av vilka flera icke äro av beskaffenhet
att behöva underställas riksdagens prövning. Jag vill emellertid här
i korthet beröra jämväl dessa spörsmål med hänsyn till den betydelse för
verkstadsskoleväsendets ändamålsenliga anordning, de måste anses äga.
a) Styrelse och förvaltning.
Verkstadsskoleutredningen har ansett, att med hänsyn till storleken av
de statsbidrag, som avsåges skola utgå till de centrala verkstadsskolorna,
staten borde äga en representant i styrelsen. Denne borde vara styrelsens
ordförande samt förordnas av vederbörande länsstyrelse. Vidare borde arbetare
och arbetsgivare vara lika representerade i styrelsen. Ett nära samarbete
borde råda mellan verkstadsskolans ledning och vederbörande arbetsförmedlingsorgan.
De hörda myndigheterna m. fl. ha, i den mån de särskilt uttalat sig, som
regel instämt i de sakkunnigas förslag. Statskontoret har dock ifrågasatt,
huruvida icke staten borde erhålla en starkare representation i styrelsen
än den de sakkunniga föreslagit. Detta syntes ämbetsverket särskilt angeläget,
örn statsbidrag beslutades skola utgå enligt de grunder, som angivits
i betänkandet.
Departe
mentschefen.
38
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
Till de av de sakkunniga framförda synpunkterna, vilka synas kunna i
det väsentliga biträdas, torde Kungl. Majit, därest centrala verkstadsskolor
komma att inrättas, böra taga slutlig ställning i samband med utfärdandet
av bestämmelser, som reglera dylika skolors verksamhet. I detta
sammanhang bör jämväl statskontorets förslag närmare övervägas.
b) Förläggning,
Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att frågor om centrala verkstadsskolors
förläggning måste fritt prövas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall. Vissa synpunkter borde dock därvid särskilt beaktas.
Skolorna borde sålunda förläggas så, att största möjliga antal elever
under skoltiden kunde bo i sina hem samt att elevens vistelse å skolorten
örn möjligt icke bidroge till att för framtiden draga honom bort från landsbygden.
Hänsyn borde vidare tagas till möjligheterna att avyttra skolans
saluvärdiga produktion. I det enskilda fallet, ha de sakkunniga vidare anfört,
måste därjämte en mångfald andra synpunkter, såsom möjligheterna
att anskaffa erforderliga lärare, utvecklingsmöjligheterna, möjligheterna för
tillfällig utvidgning under arbetslöshetstider m. m., beaktas. I många fall
torde emellertid lösningen av förläggningsfrågan vara tämligen enkel med
hänsyn till föreliggande förhållanden, och det borde vara huvudmannens
sak att taga slutlig ställning till dessa spörsmål. Därvid syntes dock huvudmannen
redan vid planläggningen böra samråda med de statliga myndigheterna
och taga hänsyn till de synpunkter, som kunde framhållas av
dessa.
De sakkunniga ha gått ut ifrån, att såsom regel den primärkommun, till
vilken en central verkstadsskola förlädes, kostnadsfritt skulle ställa till
förfogande erforderliga tomtutrymmen och annat, som kunde anses
skäligt.
I de avgivna yttrandena ha i huvudsak samma synpunkter utvecklats.
Frågan örn förläggningen av en central verkstadsskola bör givetvis i varje
särskilt fall prövas med beaktande av alla på frågan inverkande faktorer.
Huruvida, såsom framhållits i vissa av yttrandena, i det särskilda fallet
en central verkstadsskola må kunna förläggas med avdelningar på flera
orter bör jämväl få bero på prövning från fall till fall. I anslutning till vad
de sakkunniga yttrat förutsätter jag, att vederbörande primärkommun som
regel skall utan ersättning eller förbehåll och med full äganderätt för skolanläggning
upplåta tomt, som finnes kunna godkännas, samt bekosta framdragandet
av för skolanläggningen erforderliga ledningar m. m.
Kungl. Majlis proposition Nr 71.
39
c) Undervisningslokaler, bostäder at eleverna samt
undervisningsmateriel m. m.
Verkstadsskoleutredningen har anfört, att den skyldighet att tillhandahålla
undervisningslokaler, materiel och dylikt, som nu åvilade huvudman
för yrkesundervisningsanstalt, givetvis även borde åvila huvudmannen för
central verkstadsskola. Lokalfrågan syntes böra underställas Kungl. Maj:ts
prövning i samband med frågan om inrättandet av den centrala verkstadsskolan.
Enligt de sakkunnigas uppfattning borde det vara vederbörande
skollednings sak att föranstalta örn lämpliga bostäder — i enskilda hem eller
i särskilt upprättade elevinternat — åt de elever, som under skoltiden måste
vara inackorderade å skolorten. Erfarenheterna från arbetslöshetsskolorna
hade visat, att allvarliga olägenheter eljest kunde uppstå i olika avseenden.
De sakkunniga ansåge förläggning i elevinternat vara att förorda, därest
icke förhållanden rådde, som särskilt starkt talade för annat förläggningssätt.
Ett elevinternat borde lämpligen vara anordnat så, att° i internatet
icke boende elever, som måste intaga någon eller några måltider utom
hemmet, kunde erhålla dessa i internatet. Då undervisningen i verkstadsskolorna
borde användas till ett så fullständigt inlärande som möjligt av de
för vederbörande yrke grundläggande arbetsmomenten och förfarandena,
borde maskinutrustningen vid skolorna avpassas härför och icke beraknas
för en större produktions behov. Även hänsynen till kostnaderna krävde
detta.
Även enligt styrelsens för svenska landstingsförbundet mening är det nödvändigt
att anordna elevinternat vid de centrala verkstadsskolorna. Vid
en någorlunda central förläggning av en dylik skola kunde det dock förväntas,
att en ej oväsentlig del av eleverna skulle kunna bo i sina hem.
Kommerskollegium har vidare understrukit vikten av de sakkunnigas uttalanden
örn att eleverna icke i skolverkstäderna borde vänjas vid en maskinutrustning,
som sedermera icke allmänt stöde dem till buds i yrkeslivet.
Jag finner ingen anledning till erinran mot de synpunkter, verkstadsskoleutredningen
framfört under denna punkt.
d) Storlek och yrkesavdelningar.
Verkstadsskoleutredningen har anfört:
En yrkesavdelning i verkstadsskola omfattade som regel 15 elever. Frågan
örn verkstadsskolornas storlek bleve salunda i väsentlig
mån en fråga örn antalet yrkesavdelningar vid skolorna. Som skäl för
relativt stora verkstadsskolor hade därför åberopats de ökade möjligheterna
för yrkesdifferentiering i de stora skolorna. Emellertid borde verkstadsskolorna
icke för att tillgodose nämnda önskemål göras större än som med
hänsyn till andra avgörande skid kunde anses lämpligt. I sistnämnda avseende
framstode främst kravet på, att ledningen för en verkstadsskola —
Departe
mentschefen.
40
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
och därvid främst rektor — måste kunna ha en fullständig överblick över
skolans alla angelägenheter. Man måste i detta sammanhang beakta, att
skolledningen hade ansvaret för den delvis mycket dyrbara materielutrustningen
vid skolan, vilken skulle på effektivaste sätt utnyttjas för undervisningen,
vårdas och kompletteras. Vidare krävde kontrollen över undervisningens
bedrivande genom övningsarbeten och arbeten, avsedda för försäljning,
ävensom inköp av råmaterial och avyttring av den säljbara produktionen
stor uppmärksamhet och mycket arbete. I avseende å eleverna,
vilka vid verkstadsskolorna i stor utsträckning måste vara inackorderade
å skolorten, bleve skolledningens uppgifter vida mera betungande än vid
läroanstalter i allmänhet.
Vidare har utredningen uttalat, att det i många fall torde visa sig fördelaktigt
att icke omedelbart utbygga en central verkstadsskola till den avsedda
slutliga storleken. Härom ha de sakkunniga anfört följande:
Om skolan successivt finge växa ut, torde stundom betydande kostnadsbesparingar
kunna vinnas bland annat därigenom, att den fortsatta utbyggnaden
i stor utsträckning kunde anförtros åt eleverna själva. Av betydelse
syntes därjämte vara, att anpassningen till föreliggande lokala förhållanden
skedde lättare, om skolan under sin första verksamhetstid vore relativt liten.
De svårigheter i samband med försäljning av skolans produktion och övertagande
av arbeten på den öppna marknaden, som enligt erfarenheten förekomme
särskilt under en verkstadsskolas första verksamhetsperiod, bleve
därmed lättare att bemästra och i fortsättningen undgå.
I fråga härefter om valet av yrkesavdelningar ha de sakkunniga
understrukit, att näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft
inom olika fack borde noga beaktas. Vidare borde därvid, såvitt möjligt,
organisationen givas en sådan grad av smidighet, att en anpassning kunde
ske efter mera bestämda förskjutningar i detta behov. För att tillgodose
den förstnämnda synpunkten borde vid valet av yrkesavdelningar tillses,
att utbildningen i första hand inriktades på sådana yrken, som hade en
relativt stor betydelse för landets eller i varje fall skolområdets ekonomiska
liv och i vilka samtidigt behovet av yrkesutbildad arbetskraft vore betydande.
Valet av yrkesavdelningar borde ske i samarbete med producenter
och arbetarorganisationer inom området. Statens egna behov av yrkesutbildad
arbetskraft borde tillgodoses.
Frågor beträffande centrala verkstadsskolors storlek och valet av yrkesavdelningar
böra bedömas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt
fall och i nära samarbete mellan myndigheter samt företag och organisationer
inom näringsliv och arbetsmarknad. De av verkstadsskoleutredningen
framförda synpunkterna synas lämna en god ledning vid frågornas bedömande.
e) Utbildningstidens längd.
Verkstadsskoleutredningen har beträffande spörsmålet om utbildningstidens
längd anfört bland annat:
41
Kungl. Marits ''proposition Nr 71.
Frågan om utbildningstidens längd i verkstadsskolorna vore i huvudsak
en fråga om graden av den utbildning, dessa skolor borde meddela. I sådana
yrken, där med hänsyn till yrkets natur och arbetsförhållanden den från
verkstadsskolan avgående eleven kunde antagas vinna anställning i yrket,
endast om han erhållit fullständig lärlingsutbildning, borde utbildningstidens
längd bestämmas med hänsyn till den tid, en sådan utbildning krävde
i en verkstadsskola. I övriga yrken, främst de mera industriellt betonade,
där elevens utbildning kunde och borde slutföras genom anställning i yrket,
borde denne, efter erhållen grundläggande utbildning i verkstadsskolan, såsnart
som möjligt komma ut i arbete i yrket för att där vänja sig vid
arbetsförhållandena och erhålla den slutliga träningen. Då även i sistnämnda
fall utbildningen i verkstadsskolan borde hava karaktären av en verklig
yrkesutbildning, borde dock utbildningstiden icke sättas allt för kort. De
sakkunniga hade i anslutning till ett av skolöverstyrelsen gjort uttalande
vid sina beräkningar utgått ifrån, att såsom regel undervisningstiden i dessa
yrken utgjorde två år. Det torde emellertid böra ankomma på den centrala
myndighet, som hade att fastställa reglementen för ifrågavarande verkstadsskolor,
att i det enskilda fallet besluta beträffande undervisningstidens
längd.
De sakkunniga ha vidare uttalat sig för att eleverna vid en verkstadsskola,
i den mån möjligheterna därför förelåge, under eller efter skoltiden
under skolledningens överinseende bereddes någon tids arbete genom anställning
i industrin eller hos hantverksmästare. Härigenom skulle eleven
vinna ei’farenheter om arbetsförhållanden, rutin och dylikt, varjämte kostnaderna
för utbildningen kunde nedbringas. De sakkunniga ha erinrat örn
flera olika former av dylik växelundervisning.
Sveriges industriförbund har ansett, att utbildningstiden, åtminstone vad
vissa speciella yrken beträffade, skulle kunna sättas kortare än två år.
Sveriges hantverksorganisation har anhållit, att utbildningstidens längd
— antingen helt vid verkstadsskola eller genom kombination av utbildning
i verkstadsskola och hos hantverksmästare, i båda fallen under skolledningens
kontroll — bestämdes så, att gesällprov därefter kunde avläggas.
Frågan örn utbildningstidens längd torde böra bedömas med hänsyn till
förhållandena inom varje yrke i huvudsaklig överensstämmelse med de av
verkstadsskoleutredningen angivna riktlinjerna.
f) Undervisningen.
Under denna rubrik har verkstadsskoleutredningen bland annat framhållit,
att det vore nödvändigt bereda verkstadsskolorna tillfälle att åtaga
sig en säljbar produktion (i skolverkstaden eller genom antagande av arbeten
i öppna marknaden) av den omfattning, som krävdes för att undervisningen
i skolorna skulle bli effektiv. Däremot borde verkstadsskolorna under
inga förhållanden anse som sin uppgift att producera för produktionens
egen skull, d. v. s. uteslutande för att tillföra huvudmannen inkomster.
Jag ansluter mig till vad de sakkunniga yttrat.
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
42
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
g) Intagning och avgång av elever.
Pensionsstyrelsen har framhållit, att det för mindre höggradigt vanföra
och sådana, som efter sjukdom fått sin arbetsförmåga varaktigt nedsatt,
blivit erforderligt att ordna utbildningsmöjligheter. Det borde därför tillses,
att personer av här ifrågavarande kategori bereddes möjlighet att i samma
utsträckning som friska vinna inträde vid central verkstadsskola i yrken,
för vilkas utövande sjukdomen eller lytet kunde antagas icke lägga hinder
i vägen.
De av pensionsstyrelsen framförda synpunkterna synas böra beaktas.
h) Elevernas intagning sålder.
Verkstadsskoleutredningen har anfört:
Utredningen ifrågasatte icke för de centrala verkstadsskolornas del någon
annan ändring i de i gällande stadga för yrkesundervisningen meddelade
bestämmelserna örn inträde i verkstadsskola än att för inträde i central
verkstadsskola borde fordras fullgjord fortsättningsskolplikt. Av stor vikt
vore, att yrkesutbildningen anpassades så, att den på ett lämpligt sätt anslöte
sig till de för varje tid och yrke gällande reglerna för inträde i yrket.
Å andra sidan måste det förutsättas, att även nämnda regler i sin mån
anpassades efter yrkesundervisningens speciella förhållanden. Härtill borde
den centrala ledningen medverka.
Ur de synpunkter, de sakkunniga sålunda ansåge sig böra bedöma spörsmålet
om den normala intagningsåldern i verkstadsskolorna, torde för de
flesta i nu ifrågavarande skolor förekommande yrkena 15—16 års åldern
vara den lämpligaste intagningsåldern. Över 23 år syntes elever icke under
normala förhållanden böra vara vid intagningen, enär möjligheterna torde
vara begränsade för sådana elever såväl att tillgodogöra sig undervisningen
som att efter skoltidens slut erhålla arbetsanställning. I en och samma
yrkesavdelning liksom i ett och samma elevinternat borde vidare elevåldern
icke vara allt för växlande.
Socialstyrelsen har framhållit, att de bedömningsgrunder, efter vilka
sökande beviljas inträde vid yrkesutbildningsanstalter, förtjänade att särskilt
beaktas. Skolbetygen syntes vara i alltför stor utsträckning avgörande
vid bedömandet av vederbörandes lämplighet för inträde i en yrkesskola.
Socialstyrelsen ville understryka betydelsen av att vid prövningen av inträdesansökningar
ungdomarnas håg och fallenhet samt praktiska anlag
finge i största möjliga utsträckning vara utslagsgivande. Landsorganisationen
har uttalat sig för en övre åldersgräns vid intagning av 21 år. I den
mån behov av yrkesutbildning förelåge för sådana, som uppnått 21 års
ålder, borde dessa hänvisas till verkstadsskolor för arbetslös ungdom, där
utbildningen borde avse omskolning.
Närmare bestämmelser om intagningsålder torde böra av Kungl. Maj:t
eller myndighet, som Kungl. Majit därtill bemyndigar, meddelas i huvudsaklig
överensstämmelse med de av de sakkunniga framställda förslagen.
43
Kungl. Mårds pr o-position Nr 71.
i) Skolavgifter.
Verkstadsskoleutredningen anser, att vid de centrala verkstadsskolorna
skolavgifter icke borde ifrågakomma. Statens bidrag till skolorna bleve enligt
de sakkunnigas förslag så rikligt tillmätta, att huvudmannen själv
syntes böra bestrida återstående utgifter.
Några av de hörda organisationerna ha i motsats till de sakkunniga ansett,
att skolavgifter principiellt borde upptagas vid de centrala verkstadsskolorna,
ehuru givetvis medellösa och mindre bemedlade elever borde befrias
från eller erhålla nedsättning i avgiften.
Denna fråga torde få framdeles av Kungl. Majit upptagas till närmare
bedömande.
j) Lärarutbildning.
Verkstadsskoleutredningen har — under erinran om 1936 års yrkesskolsakkunnigas
uppdrag att framlägga förslag i fråga örn utbildningen av
lärare för yrkesundervisningen — allenast föreslagit, att såsom villkor för
utgående av statsunderstöd till centrala verkstadsskolor skulle föreskrivas,
att vederbörande huvudman skulle vara skyldig underkasta sig de bestämmelser
i avseende å lärares utbildning vid skolan, som kunde bliva i vederbörlig
ordning föreskrivna. I första hand borde härvid kunna ifrågakomma,
att skolorna lämnade tillfälle till auskultering för lärarkandidater samt
ställde sin undervisningsmateriel till förfogande för utbildningskurser och
dylikt för blivande yrkeslärare.
I ett den 12 december 1938 avgivet betänkande (statens offentliga utredningar
1938: 49, sid. 133 ff.), vilket för närvarande är beroende på Kungl.
Majits prövning, ha 1936 års yrkesskolsakkunniga kommit till den bestämda
uppfattningen, att det föreligger ett trängande behov av kraftiga
åtgärder för utbildning av lärare för yrkesundervisningen samt att detta
behov under nuvarande förhållanden bäst kunde tillgodoses genom återupprättande
av den genom beslut av 1920 års riksdag upprättade men
sedermera indragna yrkespedagogiska centralanstalten. I utlåtande över de
sakkunnigas förslag har skolöverstyrelsen framhållit, att med yrkeslärarutbildningens
definitiva ordnande lämpligen borde anstå tills dess frågorna om
den framtida organisationen av yrkesskolledningen och inrättandet av centrala
verkstadsskolor blivit avgjorda, dills vidare borde utbildningsverksamheten
uppehållas såsom hittills genom anslag till kurser för utbildande
av lärare för yrkesundervisningen.
Jag ansluter mig till vad verkstadsskoleutredningen anfört och föreslagit
i nu förevarande avseende. Frågan örn lärarutbildningens definitiva
ordnande torde i enlighet med skolöverstyrelsens förslag böra vid en senare
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
tidpunkt upptagas till övervägande. Jag vill erinra, att Kungl. Majit för
årets riksdag (bilagan åttonde huvudtiteln till statsverkspropositionen,
sid. 316) framlagt förslag om återupptagande av de anslag till kursverksamhet
för utbildande av lärare vid yrkesundervisningen, som tidigare utgått
men av statsfinansiella skäl temporärt indragits.
5. Lärarpersonalen vid de centrala verkstadsskolorna.
Verkstadsskoleutredningen har inledningsvis framhållit, att principiellt
ingen anledning syntes föreligga att på lärarpersonalen vid centrala verkstadsskolor
— vilka vore att hänföra till gruppen kommunala yrkesundervisningsanstalter
— tillämpa andra bestämmelser i fråga örn kompetens,
tillsättning och dylikt än som gällde beträffande motsvarande lärare vid
yrkesundervisningsanstalter i allmänhet. Då emellertid staten avsåges
skola lämna bidrag till centralskolorna efter väsentligt förmånligare grunder
än till de övriga kommunala yrkesundervisningsanstalterna, borde statens
inflytande över centralskolorna vara större än som i allmänhet vore
fallet beträffande de nuvarande skolorna. Ur denna synpunkt ha de sakkunniga
behandlat vissa spörsmål, som avse eller sammanhänga med lärarpersonalens
vid ifrågavarande centrala verkstadsskolor löneställning m. m.
Jag finner ingen anledning till erinran mot den av de sakkunniga angivna
utgångspunkten.
a) Rektorerna.
_ Verkstadsskoleutredningen. De sakkunniga ha icke ansett anledning föreligga
att för de centrala verkstadsskolornas del föreslå särbestämmelser
i förhållande till i yrkesskolstadgan meddelade föreskrifter i avseende å
kompetensfordringar för rektor. Det syntes icke möjligt att i författningsväg
meddela detaljerade föreskrifter härom för ifrågavarande, från skiftande
verksamhetsområden kommande befattningshavare. Rektor måste
emellertid kunna leda skolan icke blott i pedagogiskt och administrativt
avseende utan även tekniskt och ekonomiskt. Han borde med vanliga rektorsegenskaper
förena ekonomisk och helst teknisk skicklighet.
Rektor borde åvila viss undervisning sskyldighet. Det vore av vikt, att
rektor för en verkstadsskola bereddes den personliga kontakt med undervisningen
och eleverna i skolan, som följde därav, att han själv bestrede
undervisning. Huruvida rektorstjänsten vid en central verkstadsskola i det
enskilda fallet borde vara en särskild befattning eller knuten till en vid
skolan erforderlig lärarbefattning, vore en fråga av väsentligen formell
betydelse. Omfattningen av den undervisningsskyldighet, som borde åvila
rektor, vöre beroende av manga faktorer. Vid verkstadsskolor av den storlek,
de sakkunniga i allmänhet ville räkna med, borde den dock endast i
undantagsfall understiga 6—10 veckotimmar.
45
Kungl. Majlis proposition Nr 71.
I avseende å löner till rektorer vid yrkesundervisningsanstalter lia de
sakkunniga framhållit, att några bestämmelser härom icke funnes meddelade
i yrkesskolstadgan. Beträffande rektorerna vid blivande centrala
verkstadsskolor ha de sakkunniga vidare anfört:
För bedömande av frågan om den lönenivå, som skäligen borde tillkomma
rektorerna vid centrala verkstadsskolor, hade de sakkunniga gjort
jämförelser med motsvarande löner vid ett flertal andra slag av läroanstalter
för ungdom och lärarutbildning. Emellertid hade därvid befunnits, att
på grund av flera omständigheter en användbar jämförelse vore svår att
åstadkomma. Å ena sidan funnes icke — såsom vore fallet beträffande
flertalet andra rektorer — för en rektor vid verkstadsskola föreskrivna
några som helst formella kompetensfordringar, vilken omständighet, örn
den såges isolerad, kunde åberopas som skäl för en relativt lägre löneställning
än för övriga rektorer. Men å andra sidan ville man av en rektor vid
en central verkstadsskola fordra, icke blott att han kunde leda skolan ur
pedagogiska och administrativa synpunkter utan även att han behärskade
de ekonomiska och tekniska frågorna vid skolan. Han skulle sålunda kunna
bedöma spörsmål rörande anskaffning, utnyttjande, skötsel och komplettering
av den dyrbara maskinutrustningen vid skolan. På grund härav och
av andra skäl torde man ofta få söka de blivande verkstadsskolerektorerna
bland personer, som haft ledande industriell eller liknande tjänst. Man
måste sålunda räkna med att i viss mån konkurrera med den enskilda industrin
om de lämpliga personerna. Nämnda omständigheter kunde, i motsats
mot den förstnämnda, åberopas såsom skäl för en relativt högre löneställning
för ifrågavarande rektorer än för vissa andra. Man borde dock
därvid taga hänsyn till den tryggade ställning en rektor vid en central verkstadsskola
erhölle genom att tjänsten reglerades i statens pensionsanstalt.
Vid övervägande av samtliga dessa och andra omständigheter ha de sakkunniga
förklarat sig stanna för att en rektor vid central verkstadsskola,
som skall åtnjuta årsavlöning, bör beredas i huvudsak samma lön som slutlönen
för en rektor vid praktisk mellanskola, vilken innehar ordinarie
lärartjänst vid skolan och är adjunktskompetent.
Liksom vid mellanskolorna syntes rektorslönerna vid centrala verkstadsskolor
böra indelas i avlöningsgrupper. Det vore emellertid icke möjligt at’t
meddela generella grunder för befattningarnas inplacering i dessa grupper,
enär en verkstadsskolas organisation icke på samma sätt som en mellanskolas
på förhand läte sig överblickas. Rektors arbetsbörda vore sålunda
icke såsom vid en mellanskola i första hand främst beroende av elevantal
och antal avdelningar. Inplaceringen i avlöningsgrupper borde i stället
vara en fråga, i vilken Kungl. Maj:t, i samband med verkstadsskolans inrättande
eller eljest vid behov av ändring, beslutade. Liksom andra rektorslöner
syntes de nu ifrågavarande lönerna böra graderas med hänsyn till
olika dyrortsförhållanden.
I anslutning till vad sålunda anförts har verkstadsskoleutredningen föreslagit,
att lönebeloppen i de olika avlöningsgrupperna för årsavlönad rek
-
46 Kungl. May.ts proposition Nr 71.
tor vid central verkstadsskola bestämmas på sätt framgår av nedanstående
uppställning:
Avlöningsgrupp
Ort
S g r
upp
A
B
C
D
E
F
G
IV........
9,850
10,100
10,350
10,600
10,850
11,100
11,350
III........
10,300
10,550
10,800
11,050
11,300
11,550
11,800
II........
10,750
11,000
11,250
11,500
11,750
12,000
12,250
I........
11,‘200
11,450
11,700
11,950
12,200
12,450
12,700
De sakkunniga lia vidare i detta sammanhang framhållit, att en rektor
vid verkstadsskola av den storlek, de sakkunniga i samband med kostnadsberäkningarna
räknat med (omkring 10 yrkesavdelningar), därest icke särskilda
förhållanden förelåge, lämpligen kunde placeras i avlöningsgrupp
III. Beloppen i avlöningsgruppen I syntes böra komma till användning
endast under alldeles särskilda förhållanden. Till belysning härav ville de
sakkunniga uttala att, därest ifrågavarande löneplan ägt tillämpning för
rektorerna vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom, hittills icke någon
av dem bort tillerkännas lön enligt den högsta avlöningsgruppen.
Ytterligare ha de sakkunniga anfört följande:
Därest en verkstadsskola icke vore av den storlek, att rektorstjänsten
ansåges böra inplaceras i någon av ovannämnda avlöningsgrupper, eller
där eljest skäl förelåge för att så icke skedde, torde avlöning till rektor
böra bestämmas att utgå i form av arvode och fastställas av Kungl. Maj:t.
Bleve lärare vid en verkstadsskola förordnad att samtidigt vara rektor vid
skolan, borde det särskilda arvodet i varje fall icke fastställas högre än
att arvodet tillsammans med lärarlönen uppginge till högst det belopp,
rektor skulle uppburit, därest han åtnjutit avlöning enligt den av ovannämnda
avlöningsgrupper, i vilken han eljest skulle placerats.
Ifrågavarande rektorstjänster borde regleras i statens pensionsanstalt, så
att rektor, som befunnits lämplig för sin befattning, kunde beredas de
fastare anställningsförhållanden, en dylik reglering innebure.
Myndigheterna m. fl. Skolöverstyrelsen har instämt i vad de sakkunniga
anfört och föreslagit.
Statskontoret har ansett en förutsättning för gruppindelning av rektorstjänsterna
vara, att samtidigt grunder fastställdes för befattningarnas fördelning
i de särskilda grupperna. Ämbetsverket förordade, att statsbidragen
till rektorslöner bestämdes till belopp, vilkas storlek varierade allenast med
hänsyn till dyrortsindelningen. Skulle den föreslagna gruppindelningen likväl
beslutas utan att samtidigt grunder fastställdes för befattningarnas fördelning
på de olika grupperna, torde frågan om denna fördelning i varje
särskilt fall böra underställas riksdagens prövning. Ämbetsverket erinrade,
att det av de sakkunniga föreslagna lönebeloppet i den lägsta (IV), respek
-
47
Kungl. May.ts proposition Nr 71.
tive den högsta (I) avlöningsgruppen närmast motsvarade lön jämte dyrtidstillägg
och provisorisk avlöningsförstärkning i 29, respektive 32 löneklassen
för civila tjänstemän. Skulle rektorsbefattningarna indelas i avlöningsgrupper,
borde enligt statskontorets mening lönen i den högsta gruppen
bestämmas till högst ett belopp, motsvarande lönen i 29 löneklassen. Statskontoret,
som förordat, att statsbidragen skulle differentieras allenast med
hänsyn till dyrortsindelningen, ville med hänsyn till vad de sakkunniga
anfört beträffande skolornas fördelning på de föreslagna grupperna föreslå,
att lönen vid statsbidragets beräknande förutsattes utgå med ett belopp,
som närmast motsvarade lön i 27 löneklassen. Att en rektor vid central verkstadsskola
förutsattes behärska de ekonomiska och tekniska frågorna vid
skolan utgjorde icke skäl för högre löneställning. Statskontoret utginge från
att rektorsbefattning vid central verkstadsskola skulle tillsättas av skolöverstyrelsen
på viss tid, förslagsvis två år vid första förordnande och fem
år vid förnyat förordnande.
Jag vill till en början erinra örn att verkstadsskoleutredningens förslag
avgavs under år 1938. Beräkningen av lönebeloppens storlek har sålunda
skett med utgångspunkt från en lönenivå, som då ansågs skälig. Med hänsyn
till härefter inträdd levnadskostnadsstegring, som medfört att på vissa
jämförbara löner och arvoden lönetillägg fått utgå, uppstår givetvis frågan,
huruvida de löner till rektorer och övriga lärare vid centrala verkstadsskolor,
som år 1938 ansågos skäliga, nu böra uppräknas. Såsom i ett senare sammanhang
kommer att utvecklas, torde någon verkstadsskola sannolikt icke
börja sin verksamhet i egenskap av central verkstadsskola förrän tidigast
den 1 juli 1942. Huru levnadskostnadsnivån kommer att ställa sig vid denna
tidpunkt är givetvis ovisst. Med hänsyn härtill synas mig övervägande
skäl tala för att i detta sammanhang vid bedömandet av lönenivån för
ifrågavarande rektorer och lärare utgå från den levnadskostnadsnivå, som
i huvudsak rådde under år 1938 och tiden däromkring. I den mån det sedermera
må finnas skäligt och möjligt böra lönetillägg kunna tillerkännas dem.
Jag vill erinra örn att ungefär vid den tidpunkt, då verkstadsskoleutredningens
nu ifrågavarande förslag avgavs, bestämdes en del arvoden, bland
annat till timlärare vid vissa statliga och kommunala undervisningsanstalter,
samt lönerna till lärarpersonalen vid verkstadsskolorna för arbetslös
ungdom. Dessa arvoden och löner ha för budgetåret 1940/41 undergått reglering
enligt grunder, som angivas i en till 1940 års urtima riksdag avgiven
proposition, nr 65, angående reglering av vissa arvoden m. m. Frågan om
förhöjning med hänsyn till stegrade levnadskostnader av lönerna till rektorer
och lärare vid centrala verkstadsskolor synes för framtiden lämpligen
kunna bedömas ur samma synpunkter som motsvarande spörsmål
beträffande de i nyssnämnda proposition avsedda befattningshavarna.
Departe
mentschefen.
48
Kungl. Martts proposition Nr 71.
Vid mitt bedömande av verkstadsskoleutredningens föreliggande förslag
till löner för rektorer och lärare vid centrala verkstadsskolor utgår jag från
ovan angivna synpunkter.
Erfarenheterna från de senare åren ha enligt min mening klart givit vid
handen, att mycket stora krav i olika hänseenden måste kunna ställas på
rektor vid en central verkstadsskola. Förutom vanliga skolledaregenskaper
— däribland lämplighet att handha elevinternat — måste han kunna bedöma
ekonomiska och tekniska problem av betydande vikt, såsom rörande
inköp, underhåll och vård av för verkstadsskolan erforderlig, i stor utsträckning
dyrbar maskinutrustning och annan undervisningsmateriel. Han måste
vidare vara skickad att förestå försäljningen av skolans säljbara produktion.
Ur dessa synpunkter har verkstadsskoleutredningen föreslagit, att rektorslönen
skulle vid en central verkstadsskola, tillhörande högsta respektive
lägsta avlöningsgruppen, bestämmas till belopp, som ungefärligen skulle
motsvara lön (inklusive dyrtidstillägg efter 14 procent och provisorisk avlöningsförstärkning)
enligt 32 respektive 29 löneklassen i det för civila
tjänstemän tidigare gällande avlöningsreglementet. Statskontoret har under
förutsättning att rektorsbefattningarna skulle indelas i avlöningsgrupper
ifrågasatt, att lönen i den högsta gruppen skulle bestämmas till belopp,
motsvarande lönen i 29 löneklassen.
Vid min prövning av dessa förslag har jag kommit till den uppfattningen,
att statskontorets förslag torde även ur de synpunkter, som nyss angivits,
erbjuda en tillfredsställande lönenivå, och jag anser mig därför böra ansluta
mig till detta förslag. Härvid förutsätter jag, att rektorstjänsterna i
anslutning till de sakkunnigas förslag skola indelas i avlöningsgrupper,
något som med hänsyn till de skiftande betingelser, under vilka skolorna
komma att arbeta, synes vara ur många synpunkter att förorda. Den av
verkstadsskoleutredningen ifrågasatta gruppindelningen ger mig icke anledning
till erinran. Avlöningen till rektorerna i de tre lägre avlöningsgrupperna
bör i enlighet med de av de sakkunniga tillämpade beräkningsgrunderna
fixeras med utgångspunkt från den löneställning, som enligt mitt förslag
skulle tillkomma rektor i den högsta gruppen. Det synes icke möjligt eller
ens lämpligt att, såsom statskontoret ifrågasatt, genomföra några automatiskt
verkande grunder för gruppindelning av rektorslönerna. Kungl. Majit
torde böra äga befogenhet att meddela föreskrift örn rektorsbefattnings
placering i avlöningsgrupp, varvid givetvis bör beaktas att, sedan de sakkunnigas
förslag avgivits, två nya ortsgrupper — H och I — tillkommit.
Därvid torde vad verkstadsskoleutredningen i ämnet anfört kunna i huvudsak
tillämpas.
Till vad de sakkunniga och statskontoret anfört rörande rektorstjänsts
tillsättning ansluter jag mig. Likaledes biträder jag de sakkunnigas förslag
rörande pensionsreglering av sådana tjänster.
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
b) Övriga lärare.
Ver kstadsskoleu fred ningen. I avseende å kompetens for äring ar har verkstadsskoleutredningen
— som upptagit spörsmålet endast med hänsyn till
dess nära samband med lönefrågan — icke ansett sig böra föreslå särskilda
författningsföreskrifter utöver dem, som enligt yrkesskolstadgan i allmänhet
gälla för lärare vid yrkesundervisningsanstalter. De sakkunniga ha dock
understrukit vikten av att läraren i första hand äger en utomordentligt
god yrkesskicklighet och att han är en god arbetsledare. Spörsmålet om
vilka kvalifikationer, som i det enskilda fallet borde fordras av en lärare
i yrkesämnen, liksom ock frågan om omfattningen i olika avseenden av
dessa och övriga lärares teoretiska utbildning torde emellertid med tillämpning
av redan givna författningsbestämmelser böra av vederbörande myndigheter
prövas från fall till fall med hänsyn till föreliggande förhållanden.
Beträffande lärarnas undervisningsskyldighet ha de sakkunniga vidare
erinrat, att i de undervisningsplaner, som av skolöverstyrelsen fastställts
för verkstadsskolorna för arbetslös ungdom — från vilka planer de sakkunniga
utgått vid bedömandet av föreliggande spörsmål — den årliga undervisningstiden
fastställts till i allmänhet 48 veckor, däri inräknat viss ledighet
omkring jul och övriga helger. Enligt timplanen skulle undervisningen
under varje vecka pågå 48 timmar, varav i gymnastik under 3 timmar.
För sistnämnda undervisning vore det i allmänhet ordnat med särskilda
timlärare. Den återstående undervisningen, tillhopa 45 veckotimmar, fördelades
å verkstadsarbete under 37 veckotimmar och teoriundervisning
under 8 veckotimmar, dock att teoriundervisningen påginge under endast
omkring 35 veckor. Under återstående omkring 13 veckor av läsåret påginge
i stället verkstadsarbetet under 45 veckotimmar.
De sakkunniga ha i detta sammanhang velat understryka, att det ur
vissa synpunkter måste anses mycket fördelaktigt, att den lärare, som
bestrede undervisningen i yrkesarbete, även fullgjorde teoriundervisningen
eller någon del därav. I varje fall vore detta förhållandet beträffande de
ämnen, som stöde yrkesarbetet nära, t. ex. teknologi, yrkesritning och
yrkesräkning. En större växelverkan kunde komma till stånd mellan den
praktiska och den teoretiska undervisningen. Härtill komme den på vissa
orter betydande svårigheten att erhålla särskilda lärare för undervisning
i teori.
Enligt de sakkunnigas förmenande hade man på grund av nämnda omständigheter
att räkna med att lärarnas undervisning i avseende å de särskilda
ämnena måste ordnas efter på varje förläggningsort föreliggande
förhållanden och därför även i fortsättningen bleve mycket skiftande. För
de centrala verkstadsskolornas del syntes sålunda några särskilda föreskrifter
i nu ifrågakomna avseenden icke — åtminstone i avvaktan på
verkliga erfarenheter — böra utfärdas.
Bihang till riksdagens protokoll Wiil. 1 sami. Nr 71.
4
50
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
På grund av vad sålunda anförts ha de sakkunniga inskränkt sig till
att föreslå sådana grunder för statsunderstöds utgående till ifrågavarande
centrala verkstadsskolor, att skolstyrelsernas frihet att i angivna avseenden
handla efter omständigheterna skulle bli tillräckligt vidsträckt.
Vad härefter angår frågan om löner, ha de sakkunniga inledningsvis
lämnat en redogörelse för lönenivån vid en del i verksamhet nu varande
verkstadsskolor, däribland verkstadsskolorna för arbetslös ungdom. Jag
tillåter mig härom hänvisa till de sakkunnigas betänkande.
De sakkunniga ha vidare erinrat örn det nära sambandet mellan frågan
örn löneställningen för lärarna vid de blivande centrala verkstadsskolorna
och spörsmålet örn lärarlönerna vid övriga kommunala yrkesundervisningsanstalter.
En enhetlig reglering av lönerna för lärarpersonalen vid
samtliga kommunala verkstadsskolor vore av behovet påkallad men kunde
enligt de sakkunnigas uppfattning icke ske, innan frågan om lärarutbildningen
för yrkesundervisningen letts fram till sin lösning. Härom ha de sakkunniga
anfört följande:
Först därefter kunde det bli möjligt att tillskapa enhetliga kompetensföreskrifter
för ifrågavarande lärare, utan vilka en generell lösning av lönefrågan
icke vore möjlig. De sakkunniga förutsatte emellertid, att sistnämnda
frågor i sinom tid bleve föremål för behandling, senast i samband med den
översyn av yrkesskolväsendet, som så småningom torde bli erforderlig. Därvid
torde även lönerna för lärarpersonalen vid ifrågavarande centrala verkstadsskolor
böra upptagas till förnyad prövning. Den lönebestämning, som
nu måste företagas, borde för den skull anses såsom provisorisk.
På grund av att undervisningen vid en verkstadsskola sönderfölle i två
så väsentligt skilda delar som undervisning i praktiska och undervisning i
teoretiska ämnen kunde man, ha de sakkunniga vidare framhållit, med
hänsyn till kompetens, arbetsbörda och andra förhållanden för lärarna icke
räkna med att alltid erhålla lärare, som kunde upprätthålla undervisningen
i en yrkesavdelning såväl i praktik som i teori. Lönesystemet måste sålunda
avpassas härefter. Härom ha de sakkunniga anfört följande:
Det vore på grund härav icke lämpligt att bestämma en lön, avsedd för
lärare med hela omförmälda tjänstgöring av 45 veckotimmar. Möjligt vore
däremot att bestämma en lön, beräknad för läsår, för den lärare, som vore
anställd för undervisningen i yrkesarbete (i allmänhet 37 veckotimmar).
För undervisning i teori (8 veckotimmar) skulle i så fall ersättning utgå i
form av timlärararvoden. De sakkunniga ville emellertid i detta sammanhang
ånyo framhålla, att möjligheterna att på de skilda orter, där centrala
verkstadsskolor kunde komma att förläggas, erhålla för de olika slagen
undervisning kompetenta lärare för den teoretiska undervisningen säkerligen
komme att visa sig mycket olika. Sålunda torde till exempel timlärararvodena
vid vissa skolor (såsom på landsbygden), för att över huvud timlärare
skulle kunna erhållas, stundom få sättas högre än vid andra skolor,
där tillgången på lämpliga lärarkrafter vore större (såsom i allmänhet i
städerna). Härav skulle kunna följa, att timlärararvodena vid en skola, till
-
51
Kungl. Marits proposition Nr 71.
hörande en lägre dyrortsgrupp, likväl bleve högre än motsvarande arvoden
vid skola, för vilken högre dyrortsgrupp tillämpades. Motsvarande förhållanden
torde kunna tänkas även beträffande lärarna i praktik. Ehuru de
sakkunniga skulle ha ansett det fördelaktigt, om de kunnat föreslå en
fullständig reglering av lönerna till ifrågavarande lärare, hade de emellertid
efter övervägande av ovannämnda och övriga på föreliggande spörsmål
inverkande omständigheter kommit till den uppfattningen, att, intill dess
säkrare erfarenheter vunnits, vederbörande huvudman borde äga rätt att,
inom viss i avseende å statens bidrag för ändamålet fixerad kostnadsram,
själv bestämma storleken av grundlönerna till lärarna samt förekommande
timlärararvoden vid ifrågavarande skolor. Å grundlöner borde i vissa fall
beräknas ålderstillägg.
Såsom stöd för ovannämnda förslag ha de sakkunniga ytterligare erinrat
om att vid de vanliga kommunala yrkesundervisningsanstalterna ett
liknande statsbidragssystem tillämpades, i det att staten, utan att bestämma
de enskilda lönernas belopp, bidroge till avlöningskostnaden för varje
undervisningstimme med belopp, avsett att täcka en bestämd del av
nämnda kostnader.
Med utgångspunkt från det sålunda anförda ha de sakkunniga härefter
verkställt en beräkning av den lönekostnad för en yrkesavdélning vid central
verkstadsskola, på vilken enligt de sakkunnigas mening staten borde
beräkna sitt understöd till lärarlöner.
Därvid ha de sakkunniga — såsom tidigare berörts med utgångspunkt
från omfattningen av undervisningen vid verkstadsskolorna för arbetslös
ungdom — ansett, att en lärare vid central verkstadsskola, som fullgör
hela undervisningen i yrkesarbete i en yrkesavdelning samt därjämte fem
(av de åtta) veckotimmarnas undervisning i teoriämnen, skall ur lönesynpunkt
anses ha »full tjänstgöring» samt härför som regel åtnjuta en lön i
huvudsak motsvarande löneförmånerna enligt 16 lönegraden i då gällande
avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. I enlighet härmed
skulle löner till verkstadsskolelärare med »full tjänstgöring» på de olika
ortsgrupperna utgå med belopp, som framgå av nedanstående uppställning
(denna sammanställning liksom också efterföljande tablå har utökats
med belopp för de numera förekommande ortsgrupperna H och I):
Orts grupp
Lön
Ortsgrupp
Lön
A
4,300
F...................
5,050
B .......
4,450
G...................
5,200
c .....
4,000
H...................
5,350
D ......
4,750
I...................
5,500
E...................
4,900
52
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
Före avgivandet av detta förslag ha de sakkunniga gjort ingående undersökningar
rörande löneförhållandena för lärarna vid de i landet nu upprätthållna
verkstadsskolorna ävensom för andra lärarkategorier av jämförbara
slag, såsom vid praktiska mellanskolor och högre folkskolor.
Med tillämpning av ovannämnda grunder ha de sakkunniga härefter beräknat
den skäliga lönekostnad (inklusive för gymnastikundervisning men
frånsett älderstillägg), å vilken staten enligt de sakkunnigas mening borde
beräkna sitt understöd vid varje yrkesavdelning, som vore anordnad på i
huvudsak ovan angivet sätt, till följande belopp och år, nämligen vid central
verkstadsskola, belägen å ort tillhörande dyrortsgrupp
A
B
C
D
E
kronor 4,950
* 5,100
» 5,250
» 5,400
» 5,550
F
G
H
I
kronor 5,700
» 5,850
» 6,000
» 6,150.
Härtill ha de sakkunniga fogat det uttalandet, att, därest yrkesavdelning
skulle vara anordnad på väsentligt annat sätt än ovan förutsatts, erforderlig
jämkning i beräkningarna borde företagas efter vederbörligt beslut
för varje särskilt fall.
De sakkunniga ha emellertid uttryckligen velat understryka, att den
sålunda framlagda löneberäkningen avsetts endast för verkligt kvalificerade
lärare. Härom ha de sakkunniga anfört följande:
Skulle på grund av särskilda förhållanden tillfälligtvis antagas en lärarkraft,
som icke helt fyllde måttet, borde en motsvarande lägre lönesättning
tillämpas, oavsett att därigenom maximistatsbidraget för avlöningsändamål
icke utnyttjades. Givetvis borde fördenskull icke övriga löneförmåner
till lärare vid yrkesavdelningen höjas. Då det läge i vederbörande
huvudmans intresse att ordna dessa förhållanden, som i sista hand
finge övervakas av vederbörande centrala skolmyndighet — vilken hade
att fatta beslut örn den ifrågasatte läraren skulle anses behörig och i
vilken egenskap han finge anställas — torde efter de sakkunnigas förmenande
särskilda författningsbestämmelser icke erfordras i förevarande
avseende. Å andra sidan kunde de sakkunniga icke bortse från det förhållandet,
att i undantagsfall det likväl kunde befinnas nödvändigt eller
lämpligt att medgiva en än högre lön än som skäligen kunde inrymmas
i ovannämnda lönekostnadsbelopp för att såsom yrkeslärare förvärva eller
behålla någon alldeles särskilt högkvalificerad yrkesman. Örn i något enstaka
fall fråga härom skulle uppkomma, torde denna givetvis böra underställas
prövning och avgörande av Kungl. Majit. I detta sammanhang
erinrade de sakkunniga, att enligt gällande bestämmelser ordinarie lärare
i, bland annat, verkstadsarbete vid praktisk mellanskola placerats i 16
lönegraden, dock att efter prövning av Kungl. Majit lärarbefattning i sådant
ämne kunde, där särskilda skäl förelåge, hänföras till högre lönegrad,
dock högst 20 lönegraden. Motsvarande bestämmelser hade även meddelats
för extra ordinarie lärare.
53
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
Beträffande härefter lärartjänsters reglering ha de sakkunniga utgått
från att, i den mån vederbörande huvudman funne så motiverat, lärare
kunde beredas den fastare anställning, som följde därav, att anställningsvillkoren
bestämdes genom särskild reglering på sätt i gällande reglemente
för statens pensionsanstalt vore föreskrivet. De sakkunniga ha i detta
sammanhang gjort vissa uttalanden om »ordinarie» och »extra ordinarie»
lärare, om lärartjänsters tillsättning samt örn löner vid reglerade tjänster,
till vilka jag tillåter mig hänvisa.
I fråga örn ålder stillägg, till vilkas bestridande staten skulle bidraga,
borde sådana enligt de sakkunnigas förmenande förekomma endast vid
reglerade tjänster. De sakkunniga ha ansett, att dylika ålderstillägg borde
utgå efter 3, 6 och 9 års tjänstgöring under de villkor och förutsättningar
i övrigt, som bestämdes i regleringen med tillämpning av gällande praxis på
området. Ålderstillägg syntes böra uppgå till ett belopp, motsvarande högst
8 procent av grundlönen, dock högst 400 kronor, i den mån vederbörande
huvudman icke beslutade att tilläggen skulle uppgå till högre belopp. I
sådant fall borde huvudmannen ha att utan bidrag av statsmedel gälda
merkostnaden härför.
Beträffande kostnaderna för lärares pensionering ha de sakkunniga slutligen
anfört:
Enligt reglementet för statens pensionsanstalt hade huvudman för, bland
annat, kommunal yrkesskola icke, i likhet med vissa andra huvudmän för
skolor och inrättningar, att erlägga någon del av kostnaden för vederbörande
befattningshavares pensionering. Den del av kostnaderna för tjänstepensioneringen,
som icke bestredes av vederbörande lärare, gäldades numera
direkt från ett under elfte huvudtiteln uppfört anslag till bidrag till
pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt. Till sistnämnda kostnader,
som, därest läraren vid inträdet i pensionsanstalten vore 32 år,
torde uppgå till 12 å 13 procent av lärarens årslön, hade de sakkunniga
icke i det ovanstående funnit anledning att taga hänsyn. Återstående del
av kostnaderna för tjänstepensioneringen ävensom avgifterna till familjepensionering
erlades, frånsett vissa tillägg, av vederbörande befattningshavare
själv.
Myndigheterna m. £1. Skolöverstyrelsen har understrukit vad de sakkunniga
anfört i fråga om kompetenskrav för lärarna samt i stort sett instämt
i uttalandena angående undervisningsskyldighet och åligganden i
övrigt. Även i förslaget om löner och lönekostnaders beräkning har överstyrelsen
instämt. På anförda skäl har överstyrelsen vidare ansett, att frågan
om lärartjänsters reglering kunde anstå i avvaktan på en mera definitiv
lönereglering.
Statskontoret. Enligt ämbetsverkets mening kunde de av de sakkunniga
angivna grunderna för här ifrågavarande statsbidrag vara lämpliga att tills
vidare provisoriskt genomföras. Tillräckliga skäl att under provisorietiden
införa »ordinarie» och »extra ordinarie» anställningsformer torde
emellertid icke föreligga. Då skolans huvudman enligt förslaget skulle
vara oförhindrad att genom löneökning söka förvärva eller behålla någon
54
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.
särskilt högkvalificerad yrkesman såsom lärare vid skolan, torde tillräckliga
skäl icke heller föreligga att för sådant ändamål i vissa fall höja skolans
statsbidrag. Beträffande den centrala skolmyndighetens befattning
med anställande av lärare finge statskontoret uttala, att åt denna myndighet
jämväl borde uppdragas att till siffran bestämma den minskning
av statsbidragets maximibelopp, som kunde föranledas därav, att en lärarkraft
tillfälligtvis antoges, som myndigheten funne vara icke verkligt kvalificerad.
Beloppet av denna minskning borde bestämmas med hänsyn till
det statsbidrag, som skolat utgå, därest en fullt kvalificerad lärare i stället
hade blivit utsedd.
Enligt ämbetsverkets mening vore den föreslagna lönen för en lärare
med »full tjänstgöring» väl högt beräknad. Till jämförelse åberopades
löneplaceringen vid statens provningsanstalt av en verkmästare i 12 och
en förste verkmästare i 15 lönegraden. Statskontoret föresloge, att lönekostnadsbeloppet
för varje dyrort nedsattes med 250 kronor, vilket belopp
ungefär motsvarade skillnaden mellan lönerna enligt 15 och 16 löneklasserna.
Med hänsyn till den provisoriska naturen av förslaget i fråga örn lärarlöner
avstyrkte statskontoret, att ifrågavarande befattningshavare i detta
sammanhang bereddes delaktighet i statens pensionsanstalt. Tillräckliga
skäl torde icke heller föreligga att nu taga ställning till frågan örn ålderstillägg
åt lärare.
Svenska yrkesskoljöreningen har — under åberopande av vissa uttalanden
av de sakkunniga — gjort gällande, att erfarenheterna från existerande
verkstadsskolor givit vid handen, att för såväl elever som lärare en
undervisning av 45 veckotimmar under 48 veckor för år vore för lång.
Lärarna borde vidare erhålla en något högre löneställning än den föreslagna.
— Lärare borde äga möjlighet att med några års mellanrum på
tjänstetid göra studier i företag med sådan verksamhet, för vilken läraren
meddelade undervisning. Detta krav borde av statsmakterna sättas såsom
villkor för statsbidrag.
Även slöjd- och yrkeslärarnas riksjörbund ifrågasätter riktigheten av att
kategoriskt fastslå undervisningstiden till att omfatta 45 veckotimmar under
48 veckor. En högre löneplacering av lärarna borde medgivas.
Såsom jag framhållit vid behandlingen av frågan örn löneförmåner för
rektorerna, utgår jag vid bedömandet av frågan örn löner åt ifrågavarande
lärarpersonal från den levnadskostnadsnivå, som förelåg omkring år 1938.
Jag hänvisar vidare till mina uttalanden i nyssnämnda sammanhang.
Jag ansluter mig till vad de sakkunniga anfört och föreslagit i fråga örn
kompetensfordringar för lärare. Beträffande antalet veckotimmar och undervisningstidens
längd för år ha de sakkunniga vid sina beräkningar utgått
från i dessa avseenden gällande förhållanden vid verkstadsskolorna
för arbetslös ungdom. För att en lärare i löneavseende skulle anses ha
»full tjänstgöring» skulle dock icke fordras, att han fullgjorde all förekommande
teoriundervisning i en yrkesavdelning. Förutom undervis
-
55
Kungl. Mårds proposition Nr 71.
ningen i yrkesämnen — 37 veckotimmar under omkring 35 veckor och 45
veckotimmar under återstoden av arbetsåret — skulle sålunda härför
fordras, att han bestrede 5 av de 8 veckotimmarna teoriundervisning.
Återstående teoriundervisning samt gymnastikundervisningen skulle bestridas
i annan ordning. Gentemot de sakkunnigas nu ifrågavarande utgångspunkt
för löneberäkningarna har av vissa organisationer framhållits,
att den angivna undervisningsskyldigheten såväl för vecka som för år
vore för hög.
Till sistnämnda spörsmål anser jag mig icke nu behöva taga definitiv
ställning. Jag anser dock, att de sakkunnigas utgångspunkt kan godtagas
vid lönekostnadernas beräknande. Jämkningar i lärarnas undervisningsskyldighet
torde, om så med hänsyn till yrkesutbildningens ändamålsenliga
anordnande skulle befinnas nödvändigt, framdeles kunna vidtagas. Kungl.
Maj:t torde böra äga befogenhet att meddela de föreskrifter härom, som må
befinnas påkallade.
Som de sakkunniga framhållit, hade det varit önskvärt, att en enhetlig
lönereglering för lärarpersonalen vid samtliga kommunala verkstadsskolor
kunnat komma till stånd i nu föreliggande sammanhang. Enligt de sakkunnigas
uppfattning kan detta emellertid icke ske, innan frågan om
lärarutbildningen blivit löst. Först därefter skulle det kunna bli möjligt att
fastställa enhetliga kompetensföreskrifter, utan vilka en generell lösning
av lönefrågan icke vore möjlig. Den lönesättning, som nu måste företagas
för lärarna vid centrala verkstadsskolor, borde sålunda erhålla provisorisk
karaktär. Jag ansluter mig till dessa uttalanden.
De sakkunniga ha vidare förordat, att en lärare med »full tjänstgöring»
(jfr ovan) skulle åtnjuta lön, i huvudsak motsvarande lönen till en statlig
civil befattningshavare i 16 lönegraden enligt det vid tiden för förslagets
avgivande gällande avlöningsreglementet för nämnda tjänstemän. I förhållande
till begynnelselönen i nämnda lönegrad enligt nu gällande civila
avlöningsreglemente innebär de sakkunnigas förslag en något lägre löneställning
för verkstadsskollärarna än för statliga tjänstemän i sagda lönegrad.
Jag finner emellertid trots detta de sakkunnigas förslag godtagbart.
Dessa löner böra emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, beräknas
endast för verkligt kvalificerade lärare. Jag ansluter mig till vad de sakkunniga
och statskontoret anfört i fråga örn lägre lön och sänkt statsbidrag
för lärare, som icke anses fylla nämnda krav. I likhet med verkstadsskoleutredningen
anser jag, att möjlighet till reglering av ifrågavarande lärartjänster
i statens pensionsanstalt bör, såsom fallet är i fråga örn yrkesundervisningsanstalter
i allmänhet, förefinnas. Staten synes jämväl böra bidraga
till ålderstillägg åt lärarna på sätt utredningen föreslagit.
Därest i något fall huvudmannen anställer lärare, som med hänsyn till
sina kvalifikationer bör ha högre lön än som medgives enligt ovan an
-
56
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
givna grunder, synes huvudmannen själv — åtminstone tills vidare i avvaktan
på närmare erfarenheter — böra vidkännas kostnaden härför.
Jag ansluter mig sålunda på denna punkt till statskontorets förslag.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig kunna biträda de
sakkunnigas förslag örn beräknande av lönekostnaderna för en yrkesavdelning.
Kungl. Majit torde böra äga utfärda de föreskrifter i ämnet,
som befinnas erforderliga.
6. Kostnaderna för en central verkstadsskolas upprättande och drift.
Jag erinrar inledningsvis örn att verkstadsskoleutredningen på närmare
angivna skäl — vilka jag funnit bärande — icke framlagt förslag i fråga
om förläggningen m. m. av de enskilda centrala verkstadsskolorna. Enligt
de sakkunnigas uppfattning borde det i första hand ankomma på de lokala
intressena att taga initiativ samt framlägga och genomföra förslag i nämnda
avseenden. Med denna utgångspunkt har det, såsom redan tidigare berörts,
blivit de sakkunnigas huvuduppgift att utreda och framlägga förslag
beträffande statens ställning till nämnda centralskolor. Frågan örn grunderna
för statsunderstöds utgående till skolorna framträder därvid såsom
särskilt betydelsefull. För dess bedömande erfordras emellertid, framhålla
de sakkunniga, en närmare beräkning av kostnaderna för skolornas upprättande
och drift.
Det är givet, att kostnaderna för en central verkstadsskolas upprättande
och drift bli i hög grad beroende av en mångfald omständigheter, som
med någon mån av säkerhet låta sig beräknas, endast örn fråga är om förslag
till inrättande av en viss verkstadsskola. Jag vill här återgiva vad de
sakkunniga anfört i detta avseende.
Byggnadskostnaderna vore sålunda beroende av skolans storlek samt
mycket växlande på olika orter i riket. I annat sammanhang hade de sakkunniga
framhållit, att utbyggnaden av en central verkstadsskola under
vissa förhållanden borde i större eller mindre utsträckning kunna anförtros
åt eleverna. Så hade skett vid t. ex. verkstadsskolorna i Karlskrona,
Lysekil, Tönshammar och Sundsvall. I dylika fall belastades exempelvis
kontot för byggnadskostnader icke av arbetslöner för bygget i annan mån
än eleverna tilldelades arbetspremier. Då lärarna vid skolan samtidigt
vore arbetsledare vid bygget, uppkomme icke heller särskilda kostnader
för arbetsledning. Det torde vidare i mångå fall komma att visa sig, att
lokaler för centrala verkstadsskolor kunde inredas i redan befintliga byggnader,
varvid kostnaderna för inköp och erforderliga omändringsarbeten
ställde sig olika mot vid nybyggnad. Såväl byggnadskostnaderna som
kostnaderna för undervisningsmateriel av olika slag, försäkringar och dylikt
växlade även starkt med hänsyn till de yrken, i vilka undervisning
skulle meddelas vid skolan, ävensom med hänsyn till den standard å byggnader,
materiel och dylikt, som avsåges. Slutligen torde det i enstaka fall
57
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
bli förmånligare att helt eller delvis förhyra för verksamheten erforderliga
lokalutrymmen än att nybygga desamma. Särskilt under en verkstadsskolas
första verksamhetsperiod, innan permanenta lokaler — eventuellt
genom elevernas eget arbete — hunnit iordningställas, syntes detta kunna
bliva förhållandet.
Vad de sakkunniga sålunda anfört torde tillräckligt belysa omöjligheten
av att under de för dem föreliggande förutsättningarna verkställa fullt
tillförlitliga kostnadsberäkningar i nu förevarande avseenden. Detta gäller
särskilt engångskostnaderna för lokaler, maskinuppsättning och dylikt. De
sakkunniga ha därför uttryckligen framhållit, att de av dem gjorda beräkningarna
mera åsyfta att angiva storleksordningen av kostnaderna för
centrala verkstadsskolor än att utgöra kostnadsberäkningar, avsedda att
ligga till grund vid beslut om upprättandet av dylika skolor.
Såsom utgångspunkt vid beräkningarna lia de sakkunniga tagit en verkstadsskola,
omfattande följande tio yrkesavdelningar, nämligen två avdelningar
för metallarbetare (32 elever), en avdelning för automobilmekaniker
(15 elever), en avdelning för smeder (15 elever), en avdelning för värmeoch
sanitetsmontörer (15 elever), två avdelningar för snickare (30 elever),
en avdelning för murare (15 elever), en avdelning för elektriker (16 elever)
och en avdelning för tapetserare (15 elever). Elevantalet i skolan skulle
sålunda utgöra 153.
Under framhållande att de sakkunniga icke därmed tagit ställning vare
sig till frågan örn den lämpligaste storleken av en verkstadsskola eller till de
yrken, som borde vara representerade i skolan, ha de sakkunniga understrukit,
att dylika frågor måste prövas från fall till fall. De sakkunniga hade
emellertid för att över huvud komma fram till några beräkningar varit
nödsakade att utgå ifrån en tänkt central verkstadsskola av viss storlek
och med vissa yrken företrädda.
Kostnadsberäkningar rörande den sålunda tänkta centrala verkstadsskolan
ha enligt de sakkunnigas uppdrag verkställts av direktören för
Stockholms stads skolor för yrkesundervisning Konrad Andersson. Utan
att taga ställning i detalj till Anderssons beräkningar och med tillämpning
beträffande löner av vad de sakkunniga tidigare föreslagit, ha de
upptagit kostnaderna för en central verkstadsskola med ovan angivna organisation
på sätt i sammandrag framgår av nedanstående uppställningar.
Beträffande detaljerna i beräkningarna torde jag få hänvisa till betänkandet.
A. Kostnader för undervisningen. Kronor Kronor
a. Engångskostnader.
1. Undervisningslokaler samt lokaler för administration
m. m........................ 500,000
58
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
2. Stadigvarande undervisningsmateriel (maskiner
samt verktyg och dylikt) för
2 avd. för metallarbetare................. 63,000
1 » » automobilmekaniker............ 30,300
1 » » smeder...................... 7,500
1 » » värme- och sanitetsmontörer ..... 4,500
2 » » snickare..................... 19,500
1 » » murare...................... 1,500
1 » » elektriker (inkl. elektriskt laboratorium)
...................... 18,050
1 » » tapetserare................... 2,650
Diverse kostnader och oförutsedda utgifter uppföras
med.......................... 13,000 160,000
3. Inventarier och inredning för undervisningslokaler
samt lokaler för administration m. m.31,000
Summa engångskostnader för undervisningen kronor 691,000
b. Årliga kostnader. Kronor Kronor
1. Avlöning till rektor och övriga lärare (förslags
vis
i dyrortsgrupp D samt för rektor i avlöningsgrupp
III och för lärare med två
ålderstillägg)......................... 73,050
2. Nyanskaffning (komplettering) av maskiner. . . 7,500
3. Underhåll och förbrukning av undervisnings
materiel
m. m........................ 12,950
4. Sjukvård och olycksfallsförsäkringar för eleverna 4,500
5. Underhåll av undervisningslokaler och lokaler
för administration m. m................ 3,000
6. Övriga årliga kostnader (administration m. m.):
löner till kontorspersonal m. m........... 7,300
övriga omkostnader..................... 19,700
ersättningar m. m. åt ledamöter och suppleanter
i verkstadsskolestyrelsen samt ersättning
åt den av länsstyrelsen förordnade revisorn 1,500 28,500
Summa årliga kostnader för undervisningen kronor 129,500
B. Kostnader för elevinternat. Kronor
a. Engångskostnader för anskaffning av elevinternat, avsett
för förslagsvis 100 internatelever.
1. Byggnad för el evin terna tet..................... 350,000
2. Elevinternatets inredning....................... 41,000
Summa engångskostnader för elevinternat kronor 391,000
b. Årliga kostnader. Kronor
1. Elevinternatets drift .......................... 64,500
2. Underhåll av byggnad för elevinternatet........... 2,000
Summa kronor 66,500
Avgår: inkomst av elevavgifter.................... 55,000
Summa årliga nettokostnader för elevinternat kronor 11,500
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71. 59
Sammanfattning:
Engångskostnader:
för undervisningen..........................kronor 691,000
» elevinternät för 100 elever................. 8_391,000
Summa engångskostnader kronor 1,082,000
Årliga kostnader för driften:
för undervisningen.......................... kronor 129,500
» elevinternat för 100 elever (netto)............ *_11,500
Summa årliga kostnader kronor 141,000
De sakkunniga ha slutligen såsom kommentar till kostnadsberäkningarna
anfört, att i beräkningarna rörande engångskostnader icke tagits någon
som helst hänsyn till de kostnadsbesparingar, som kunde uppstå genom
elevernas vid en central verkstadsskola egna arbeten för skolans utbyggande,
genom ianspråktagande för verkstadsskoleändamål av redan
befintliga byggnader och dylikt. De verkliga kostnaderna för en central
verkstadsskolas upprättande kunde med hänsyn till dylika besparingsmöjligheter
ofta stanna vid väsentligt lägre belopp än de ovan angivna. Besparingsmöjligheterna
läte sig emellertid icke här beräkna till beloppen.
Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att det icke vore möjligt att
verkställa ens någotsånär tillförlitliga beräkningar av genomsnittskostnaderna
för en central verkstadsskola. Kostnaderna i det särskilda fallet
vore i alltför hög grad beroende av sådana faktorer som skolans storlek,
valet av yrkesavdelningar m. m. De sakkunniga ha med sina kostnadsuppgifter
mera avsett att angiva storleksordningen av kostnaderna
för en central verkstadsskola än att framlägga kostnadsberäkningar,
ägnade att ligga till grund för beslut om inrättandet av dylika skolor. Jag
vill särskilt understryka detta uttalande och inskränker mig i övrigt till
att rikta uppmärksamheten på de i hög grad varierande engångskostnaderna
för stadigvarande undervisningsmateriel i olika yrken och till att
erinra om den allmänna prisstegring, som ägt rum, sedan de sakkunnigas
beräkningar verkställdes. Härjämte må erinras örn den minskning av de av
de sakkunniga ifrågasatta rektorslönerna, som av mig i det föregående
förordats.
Under åberopande av vad sålunda anförts anser jag mig likväl kunna
lägga de sakkunnigas beräkningar till grund vid den härefter följande behandlingen
av frågan om statsbidrag till centrala verkstadsskolor.
7. Statsbidrag till centrala verkstadsskolor.
Verkstadsskoleutredningen. De sakkunniga ha inledningsvis erinrat om
att i de för dem meddelade direktiven ifrågasatts, huruvida det icke för de
centrala verkstadsskolornas del skulle bli nödvändigt att gå utöver de för
Departe
mentschefen.
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
yrkesundervisningsanstalterna i allmänhet hittills gällande reglerna för
statsbidrag. Om det befunnes påkallat att söka få till stånd ett system av
centrala verkstadsskolor, vore det vidare enligt samma direktiv sannolikt,
att staten måste giva dessa ett kraftigt stöd. Det borde bland annat tagas
i övervägande, huruvida icke statsunderstöd borde kunna utgå till anskaffande
av såväl lokaler som elevinternat.
De sakkunniga ha understrukit, att de förväntningar, som knötos till
1921 års riksdagsbeslut örn statsunderstöd till verkstadsskolor, hittills i
stort sett icke infriats, trots ett även bland landstingen stigande intresse för
ungdomens yrkesutbildning. Det avgörande hindret för verkstadsskoletankens
genombrott syntes enligt de sakkunnigas mening ha varit, att de
med verkstadsskolornas upprättande och drift förenade kostnaderna vore
betydande, oaktat staten redan enligt nu gällande statsbidragsgrunder bidroge
härtill med avsevärda belopp.
De sakkunniga ha i detta sammanhang pekat på att, när det gällde att
igångsätta verkstadsskolor för arbetslös ungdom, staten fått påtaga sig
huvudparten av de därmed förenade kostnaderna.
Sammanfattningsvis ha de sakkunniga uttalat att, därest av ekonomiska,
sociala och andra skäl ökade yrkesutbildningsmöjligheter ansåges
böra tillskapas genom upprättande av centrala verkstadsskolor, det enligt
de sakkunnigas mening vore ofrånkomligt, att staten påtoge sig en väsentligt
större andel av kostnaderna för skolorna än som möjliggjordes av bestämmelserna
i nu gällande författning angående statsunderstöd till kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning.
Med utgångspunkt härifrån och från den under föregående punkt angivna
uppdelningen av kostnaderna under särskilda utgiftsrubriker ha de sakkunniga
härefter övergått till att behandla frågan örn statsunderstöd till
varje utgiftsändamål för sig.
A. Statsunderstöd till kostnader för undervisningen.
a) Engångskostnader.
1. Undervisningslokaler samt lokaler för administration m. m. Enligt
gällande författningsbestämmelser för statsunderstöd till yrkesundervisningsanstalter
utginge statsunderstöd icke till bestridande av kostnader för
lokalanskaffning. Ej heller till verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade
statsunderstöd utgått för ifrågavarande ändamål.
Kostnaderna för lokaler utgjorde den största utgiftsposten för inrättande
av en verkstadsskola. De sakkunniga ansåge övervägande skäl tala för, att
staten bidroge till bestridande av nämnda kostnader.
För frågans vidare bedömande ha de sakkunniga erinrat örn det då föreliggande,
numera genomförda förslaget om statsbidrag till nybyggnader
m. m. vid lantmanna- och lanthushållsskolor (se sv. förf. sami. 1939: 910).
61
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
Enligt nämnda kungörelse utgår ifrågavarande statsbidrag med tre fjärdedelar
av de av Kungl. Majit godkända byggnadskostnaderna.
I detta sammanhang ha de sakkunniga ytterligare erinrat örn de stora
bidrag av statsmedel, som numera utginge till skoldistrikt för uppförande
av byggnader för folkskoleväsendet, ävensom i övrigt till olika kommunala
enheter till uppförande m. m. av skilda inrättningar främst på sjukvårdens
område, såsom till exempel av tuberkulossjukvårdsanstalter (sv. förf. sami.
1914:292 med ändringar senast 1937:207), epidemisjukhus (sv. förf. sami.
1920: 667 med ändringar 1927:257), förlossningshem (sv. förf. sami. 1937:
742), vårdhem för vissa sinnessjuka (sv. förf. sami. 1937: 296) och hem för
kroniskt sjuka (sv. förf. sami. 1927: 245). Som regel utginge statsbidrag till
omförmälda ändamål med högst hälften av kostnaden för nybyggnad, inlösen
eller dylikt. Till anskaffande av tomt utginge däremot icke statsbidrag.
Med understrykande av att staten sålunda funnit nödvändigt att mera
allmänt bidraga till uppförande av vissa kommunernas inrättningar för
sociala och andra ändamål ha de sakkunniga härefter förordat, att statsbidrag
skulle utgå till anskaffande av undervisningslokaler samt lokaler för
administration m. m. för de centrala verkstadsskolorna med hälften av de
kostnader, som kunde befinnas skäliga. Till bestridande av kostnader för
tomtanskaffning syntes statsbidrag icke böra utgå. Därest av särskilda skäl
det visade sig förmånligt att — i stället för nybyggnad och dylikt — förhyra
lokaler, borde statsbidrag till gäldande av hyreskostnader kunna utgå
enligt beslut av Kungl. Majit i varje särskilt fall, därvid hänsyn borde tagas
till vissa av de sakkunniga framhållna omständigheter.
2. Stadigvarande undervisningsmateriel (maskiner samt verktyg och
dylikt). Enligt gällande författning angående understöd till kommunala och
enskilda anstalter för yrkesundervisning finge till av kommun, landsting,
annan kommunal samfällighet eller förening av flera dylika upprättad anstalt
för yrkesundervisning utgå statsunderstöd till undervisningsmateriel
med belopp, motsvarande hälften eller i vissa undantagsfall intill två tredjedelar
av kostnaderna för densamma.
För de provisoriska verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade jämlikt
bemyndigande av riksdagen den jämkningen skett i eljest gällande bestämmelser,
att statsunderstödet till stadigvarande undervisningsmateriel utgått
med belopp, motsvarande hela kostnaden härför.
De sakkunniga hade icke ansett sig kunna förorda, att huvudmännen för
de blivande centrala verkstadsskolorna helt befriades från att deltaga i gäldandet
av nu ifrågavarande kostnader. Då det i första hand skulle ankomma
på huvudmännen att ansvara för, att materielutrustningen vid verkstadsskolorna
bleve lämpligt avvägd ej minst med hänsyn till kraven på
nödig sparsamhet, borde också huvudmännen själva vidkännas någon del
av kostnaderna därför.
På grund härav lia de sakkunniga förordat, att av kostnaderna för den
första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel vid central verk
-
62
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
stadsskola en tiondel skulle bäras av vederbörande huvudman och att sålunda
staten påtoge sig nio tiondelar av nämnda kostnader.
3. Inventarier och inredning av undervisningslokaler och lokaler för
administration m. m. För ifrågavarande ändamål utginge icke statsunderstöd
till sådana yrkesundervisningsanstalter, för vilka bestämmelserna i
gällande statsbidragsförfattning i ämnet tillämpades. Vid verkstadsskolorna
för arbetslös ungdom hade däremot jämväl dessa kostnader helt gäldats
av statsmedel.
De sakkunniga ha förordat, att Kungl. Majit tillerkändes rätt att i samband
med beslut örn understöd till anskaffning av undervisningslokaler för
central verkstadsskola jämväl bevilja understöd av statsmedel till kostnaderna
för inventarier och inredning av undervisningslokalerna med belopp,
som Kungl. Majit ägde bestämma, dock högst hälften av de beräknade
kostnaderna därför. Däremot syntes statsbidrag icke böra utgå till kostnaderna
för inventarier och inredning för övriga här ifrågavarande lokaler.
b) Årliga kostnader.
1. Avlöning lill rektor och övriga lärare. Enligt gällande statsbidragsförfattning
i ämnet finge till avlöning åt rektor och lärare vid av kommun,
landsting, annan kommunal samfällighet eller förening av dylika upprättad
verkstadsskola utgå statsunderstöd med belopp, som ej finge överstiga två
tredjedelar av sammanlagda beloppet av den till dem för den tid, understödet
avsåge, utgående avlöning, dock högst 2 kronor 35 öre för undervisningstimme.
Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade ifrågavarande avlöningskostnader
helt täckts av statsmedel.
De sakkunniga ha erinrat dels om att folkskollärarnas kontanta avlöning
numera bestredes helt av statsmedel, dels ock om 1936 års lantbruksundervisningskommittés
förslag, som numera genomförts, att staten skulle övertaga
hela kostnaden jämväl för lärarlöner vid lantbruksundervisningsanstalterna.
Under åberopande av det sålunda anförda ha de sakkunniga förordat, att
staten skulle bidraga med hela verkliga avlöning skostnaden för rektor och
övrig lärarpersonal i enlighet med de sakkunnigas ovanberörda förslag,
dock att, såframt Kungl. Majit icke för särskilt fall annorlunda medgåve,
för varje yrkesavdelning statsunderstödet till sistnämnda personal finge
uppgå högst till belopp, motsvarande den av de sakkunniga för en yrkesavdelning
vid central verkstadsskola sålunda beräknade avlöningskostnaden.
Till lärare utgående ålderstillägg i enlighet med vederbörligen fastställd
reglering borde på sätt tidigare föreslagits helt gäldas av statsmedel.
2. Nyanskaffning (komplettering) av maskiner. Beträffande nu gällande
författningsbestämmelser för statsunderstöd till ifrågavarande ändamål hänvisades
till det föregående.
Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade staten hittills betalat
hela kostnaden för komplettering av maskinparken.
63
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.
I anslutning till vad som anförts beträffande statsunderstöd till anskaffning
av den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel ha
de sakkunniga för de centrala verkstadsskolornas del föreslagit, att nio
tiondelar av kostnaderna för den på grund av förslitning eller eljest ofrånkomliga
kompletteringen av maskinparken gäldades av staten.
3. Underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel m. m. Under
denna rubrik hänförde de sakkunniga reparation m. m. av undervisningsmateriel,
arbetsmateriel för undervisningen samt komplettering av verktyg
och annan stadigvarande undervisningsmateriel än maskiner ävensom elektrisk
och annan kraft för undervisningen samt komplettering av inventarier.
Enligt av skolöverstyrelsen tillämpad praxis räknades såsom kostnad för
sådan undervisningsmateriel, till vilkens gäldande statsbidrag utginge enligt
gällande statsbidragsförfattning, jämväl kostnaderna för underhåll och reparation
av undervisningsmateriel, som godkänts av överstyrelsen, och detta
även om statsbidrag ej utgått för materielens anskaffande. Under samma
understödsrubrik hänfördes vidare kostnaderna för verktyg ävensom för
arbetsmateriel för undervisning i såväl teori som i praktiska ämnen samt
för elektrisk och annan kraft för undervisningsarbetet. Såsom redan förut
nämnts, utginge enligt nämnda författning statsunderstöd till undervisningsmateriel
— dock icke till förbrukningsmateriel till yrkesmässig produktion
av till försäljning avsedda alster — med belopp, motsvarande hälften
eller i vissa undantagsfall intill två tredjedelar av kostnaderna för densamma.
Understöd utginge däremot icke enligt nämnda författning till anskaffning
av inventarier.
Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade staten hittills ensam
bestritt samtliga under förevarande rubrik angivna kostnader.
Beträffande principerna för statsbidragsberäkningen ha de sakkunniga
vidare anfört:
De sakkunniga hade under nästföregående och denna rubrik skilt mellan
maskiner och verktyg, vilka båda eljest vore att hänföra till undervisningsmateriel
och i gällande statsbidragsförfattning behandlades lika. Emellertid
funne de sakkunniga, att verktygen i stor utsträckning borde jämställas
med förbrukningsmaterielen, i det att de ofta försletes mycket snabbt. Kostnaderna
för verktyg bleve även i hög grad beroende av den vård, de ägnades.
Statens kontroll därav vore tillika vida svårare att genomföra än beträffande
maskinerna. På i huvudsak samma skäl, som nedan anfördes
i fråga örn understöd till övriga årliga kostnader (administration m. m.),
förordade de sakkunniga, att vederbörande huvudman själv finge bära en
väsentlig del av kostnaderna för verktygskompletteringen.
Detsamma borde av väsentligen samma orsaker gälla även beträffande
kostnaderna för reparationer m. m. och arbetsmateriel samt för inköp av
elektrisk och annan kraft för undervisningen.
Nyanskaffningen av inventarier slutligen borde i ej oväsentlig omfattning
kunna ske i form av elevarbeten, varför kostnaderna härför även av denna
anledning borde bliva ganska små och kunna tagas i betraktande under
förevarande anslagsrubrik.
De sakkunniga lia ansett, att statsbidraget för ifrågavarande ändamål
lämpligen kunde bestämmas till visst belopp för elev och år, varigenom
64 Kungl. Marits proposition Nr 71.
enkelhet skulle kunna vinnas viel medelsanvisningen. Härom ha de sakkunniga
anfört:
Då kostnaderna för verktyg och arbetsmateriel växlade starkt i olika
yrken, skulle visserligen skäl kunna anföras för fastställande av särskilda
understödsbelopp för varje slag av yrkesavdelning, enär eljest med hänsyn
till skolornas olika yrkesinriktning statsbidraget till en skola skulle kunna
bliva förmånligare än till en annan. Då en central verkstadsskola förutsattes
vara sammansatt av avdelningar för ett flertal yrken, syntes sistnämnda
omständighet dock icke böra tillmätas större betydelse.
De sakkunniga ha härefter föreslagit, att statsbidraget för ifrågavarande
ändamål skulle bestämmas till 70 kronor för elev och år. I intet fall
borde givetvis statsbidraget utgå med högre belopp än vederbörande skolas
kostnader för ändamålet. Vid understödets bestämmande borde man — liksom
i övriga motsvarande fall — utgå från det vid tiden för bestämmandet
beräknade antalet elever det budgetår, understödet avsåge.
Tillämpat på de av de sakkunniga i det föregående återgivna beräkningarna
av ifrågavarande kostnader skulle statsbidraget i av de sakkunniga
avsett fall uppgå till 10,710 kronor för år under det att, därest för vanliga
kommunala yrkesundervisningsanstalter gällande statsbidragsgrunder tilllämpades,
statsbidraget skulle stanna vid 8,633 kronor för år. De sakkunniga
ha emellertid härom erinrat, att statsbidraget till de centrala verkstadsskolorna
syntes böra utgå enligt förmånligare grunder än till övriga
yrkesundervisningsanstalter.
4. Sjukvård och olycksfallsförsäkringar för eleverna. För ifrågavarande
ändamål utginge icke statsunderstöd enligt gällande statsbidragsförfattning.
Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade däremot hittills kostnaderna
i förevarande avseende helt bestritts av statsmedel. På förslag av de
sakkunniga hade dock skolornas sjukvårdande verksamhet numera väsentligen
inskränkts, varigenom kostnaderna nedbringats. För budgetåret
1938/39 vore statsanslaget till sjukvård vid dessa skolor beräknat efter tio
kronor för elev och år.
De sakkunniga ha föreslagit, att statsbidraget till elevs sjukvårdskostnader
borde få utgå, beräknat efter högst tio kronor för elev och år. Till de
obligatoriska avgifterna för olycksfallsförsäkring borde statsbidrag utgå
med belopp, motsvarande hela kostnaden därför. Till stöd för sitt förslag ha
de sakkunniga anfört bland annat:
Enligt de sakkunnigas uppfattning borde kostnaderna för elevs sjukvård
principiellt gäldas av eleven själv eller i sista hand av dennes hemkommun.
Erfarenheten gåve emellertid vid handen, att verkstadsskolorna borde vara
så utrustade, att den första vården vid olycksfall samt tillsynen över sjuka
elever, som icke behövde inläggas å sjukhus, kunde lämnas genom skolornas
försorg. Man borde sålunda räkna med vissa sjukvårdskostnader vid verkstadsskolorna.
På i huvudsak enahanda skäl, som nedan anfördes i fråga
om understöd till övriga årliga kostnader (administration m. m.) syntes
dock en del av dessa kostnader böra bäras av vederbörande huvudman.
65
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
5. Underhåll av undervisningslokaler samt lokaler för administration
m. m. Ifrågavarande kostnader, till vilkas gäldande statsbidrag hittills icke
utgått vid yrkesundervisningsanstalterna, syntes även vid de centrala verkstadsskolorna
böra gäldas av vederbörande huvudman ensam, i den mån
icke nedan under punkt 6 omförmälda bidrag kunde räcka jämväl till bestridande
härav.
6. Övriga årliga kostnader (administration m. m.). Enligt gällande statsbidragsförfattning
utginge icke till kommunal yrkesundervisningsanstalt
statsunderstöd till bestridande av kostnader för administration m. m. Vid
arbetslöshetsskoloma däremot hade understöd av statsmedel hittills beviljats
jämväl till gäldande av löner till kontorspersonal och vaktmästare samt
kostnader för annonser, trycksaker, telefon, porton, skrivmaterialier rn. m.
Kostnaderna för värme, lyse, renhållning m. m. hade däremot även vid
sistnämnda skolor gäldats av vederbörande huvudman.
De sakkunniga ha beträffande administrationen och kostnaderna därför
vid en central verkstadsskola anfört följande:
Administrationens effektivitet och kostnaderna för densamma vöre i hög
grad beroende av vederbörande skolstyrelses och i övrigt skolledningens
vilja och förmåga att organisera densamma. Dessutom stöde ifrågavarande
kostnader i viss mån i direkt proportion till storleken av den säljbara produktionen
vid skolan och påverkades även av andra svårberäknade faktorer.
På grund härav hade de sakkunniga närmast varit böjda för att samtliga
kostnader för administrationen och därmed sammanhörande borde bestridas
av vederbörande skolas huvudman ensam. Emellertid hade de sakkunniga
med hänsyn till de relativt dryga kostnaderna för ändamålet stannat för,
att staten borde lämna ett visst bidrag, som lämpligen borde beräknas så,
att det kunde antagas under normala förhållanden ligga betydligt under de
verkliga kostnaderna för ändamålet. För att vinna enkelhet vid tillämpningen
och jämväl av andra skäl föresloge de sakkunniga, att nämnda bidraga
bestämdes att utgå med visst belopp för elev och år.
Efter företagna beräkningar ha de sakkunniga härefter föreslagit statsbidraget
till ifrågavarande ändamål till 100 kronor för elev och år.
B. Statsbidrag till kostnader för elevinternat.
Verkstadsslcoleutredningen har föreslagit, att statsbidrag till anskaffning
och inredning av elevinternat skulle utgå med högst hälften av kostnaderna
för respektive ändamål men att däremot statsbidrag icke skulle
utgå till byggnaders underhåll eller internatsdriften i övrigt. Till hyreskostnader
borde statsbidrag kunna utgå efter samma grunder som ifråga
om lokaler för verkstadsskolas drift m. m. Till stöd för sitt förslag har utredningen
anfört bland annat:
De sakkunniga hade av olika anledningar ansett sig böra räkna med
att såsom regel ett större eller mindre elevinternat borde finnas vid en
central verkstadsskola. I det föregående hade de sakkunniga vidare lämnat
vissa beräkningar angående de ungefärliga kostnaderna för ett elevinternat
för 100 elever. Dessa beräkningar utvisade till cn början, att engångskost
Bihang
till riksdagens ''protokoll 19hl. 1 sami. Nr 71. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
naderna för internatets anordnande vore betydande. Även om nämnda
kostnader i många fall kunde väsentligt nedbringas under de av de sakkunniga
sålunda angivna — genom inredande av internat, i redan befintlig
byggnad eller därigenom, att eleverna själva i större eller mindre utsträckning
uppförde internatsbyggnaderna — torde likväl kostnaderna för ändamålet
i regel bliva relativt höga.
Med hänsyn härtill och till den ur många synpunkter viktiga funktion,
elevinternäten avsåge att fylla, funne de sakkunniga starka skäl tala för
att staten lämnade bidrag jämväl till anskaffning och inredning av elevinternat.
De sakkunniga förordade, att statsbidraget bestämdes att utgå
efter samma grunder som de tidigare förordade bidragen till undervisnings-
m. fl. lokaler samt till inventarier och inredning för undervisningslokaler
vid centrala verkstadsskolor. Till tomtanskaffning syntes däremot
statsbidrag icke böra utgå. Såsom villkor för ifrågavarande understöd torde
böra gälla, att huvudmannen för den centrala verkstadsskola, till vilken
elevinternatet vore knutet, förbunde sig att upprätthålla internatet
ävensom att vid bestämmandet av inackorderingsavgifterna för eleverna
kostnaderna för ränta å och amortering av byggnadskostnaden samt för
underhåll av internatsbyggnaden icke foges i betraktande. Att nämnda
avgifter icke heller finge bestämmas så, att internatsverksamheten lämnade
vinst åt huvudmannen, vore självklart. Med de inackorderingsavgifter
av eleverna, med vilka de sakkunniga räknade i det följande, torde
tvärtom internatsdriften komma att lämna ett icke obetydligt årligt underskott.
I den mån detta icke kunde täckas genom tillskott från elevernas
hemkommuner eller gåvor från organisationer eller enskilda — de sakkunniga
syftade därvid närmast på industrin, som borde hava särskilt intresse
av att understödja ifrågavarande verksamhet — borde huvudmannen
själv bära nämnda kostnad. Enligt de sakkunnigas uppfattning talade
övervägande skäl för att staten — som i form av stipendier lämnade betydande
understöd för elevernas uppehälle vid skolorna — icke bidroge
till gäldande av nu ifrågavarande internatskostnader.
Härefter har verkstadsskoleutredningen — med tillämpning av vad utredningen
tidigare föreslagit beträffande avlöning åt rektorer och lärare
vid centrala verkstadsskolor samt i övrigt av de beräkningar, som de sakkunniga
enligt det föregående verkställt — framlagt en jämförelse mellan
huru kostnaderna för en verkstadsskolas anordnande och drift skulle fördela
sig mellan vederbörande huvudman för skolan och staten med tilllämpning
dels av gällande statsbidragsgrunder för verkstadsskolor (sv.
förf. sami. 1921: 705 med senare ändringar), dels ock av de statsbidragsgrunder,
som i det föregående förordats för de blivande centrala verkstadsskolorna.
Denna jämförelse återgives för överskådlighetens skull i en särskild uppställning
å sid. 67.
För att slutligen lämna en överblick rörande storleksordningen av de
kostnader, som ett inrättande av en central verkstadsskola i varje län med
undantag för Gotlands län skulle medföra, ha de sakkunniga — med till
-
Kungl. Majlis proposition Nr 71.
67
Utgiftsändamål
Beräknad
total-
kostnad
Enligt kungörelsen
1921: 705
gäldas av
Enligt av de sakkun- niga förordade stats- bidragsgrunder
gäldas av
veder- börande
huvudman
eller annan
staten
veder- börande
huvudman
eller annan
staten
A. Kostnader för undervisningen.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
a. Engångskostnader för anskaff- ning av:
1. undervisningslokaler samt lo- kaler för administration m.m.
500,000
500,000
250,000
250,000
2. stadigvarande undervisnings- materiel ...........-
160,000
80,000''
80,000''
16,000
144,000
3. inventarier och inredning av
ovannämnda lokaler.....
31,000
31,000
—
20,550
10,4501 2
Summa engångskostnader
691,000
611,000
80,000
286,550
404,450
b. Årliga kostnader för:
1. avlöning till rektor och öv- riga lärare ..........
73,050
24,350
48,700
73,050
2. nyanskaffning (komplettering)
av maskiner.........
7,500
3,750''
3,750''
750
6,750
3. underhåll och förbrukning av
undervisningsmateriel m. m.
12,950
c:a 6,700''
c:a 6,250''
2,240
10,710
4. sjukvård och olycksfallsför- säkringar för eleverna....
4,500
4,500
_
4,500
5. underhåll av undervisnings- lokaler och lokaler för ad- ministration m. m......
3,000
3,000
3,000
6. övriga årliga kostnader . . .
28,500
28,500
—
13,200
15,300
Summa årliga kostnader
129,500
70,800
58,700
19,190
110,310
B. Kostnader för elevinternat.
a. Engångskostnader för elevinter- nat, avsett för 100 internat- elever:
1. byggnad för internatet . . .
350,000
350,000
175,000
175,000
2. hemmets inredning.....
41,000
41,000
—
20,500
20,5002
Summa engångskostnader
391,000
391,000
—
195,500
195,500
b. Årliga kostnader för:
1. elevinternatets drift (netto- utgifter) ............
9,500
9,500
9,500
2.r underhåll av byggnad för
internatet...........
2,000
2,000
—
2,000
—
Summa årliga kostnader
11,500
11,500
—
11,500
—
Sammanfattning:
Engångskostnader för:
undervisningen............
691,000
611,000
80,000
286,550
404,450
elevinternat för 100 elever.....
391,000
391,000
—
195,500
195,500
Summa engångskostnader
1,082,000
1,002,000
80,000
482,050
599,950
Årliga kostnader för:
undervisningen............
129,500
70,800
68,700
19,190
110,310
elevinternat för 100 clever.....
11,500
11,500
11,500
Summa årliga kostnader
141,000
82,300
58,700
30,690
110,310
1 I undantagsfall utgår statsunderstöd med 2/3 av kostnaderna.
2 Enligt Kungl. Majda bestämmande högst nämnda belopp.
68
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
lämpning av omförmälda kostnadsberäkningar — sammanställt nedanstående
tablå. Med hänsyn till redan befintliga verkstadsskolor för arbetslös
ungdom ha de sakkunniga emellertid därvid räknat med engångskostnader
för endast 20 verkstadsskolor.
Beräknad
Enligt kungörelsen
1921:705
gäldas av
Enligt av de sak- kunniga förordade
statsbidragsgrun- der gäldas av
total-
kostnad
veder- börande
huvudman
eller annan
staten
veder- börande
huvud- man eller
annan
staten
Engångskostnader för anordnande av
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
ytterligare 20 verkstadsskolor: Kost- nader för undervisningen......
13,820,000
12,220,000
1,600,000
5,731,000
8,089,000
20 elevinternat för 100 elever i varje
7,820,000
7,820,000
3,910,000
3,910,000
Summa engångskostnader
21,640,000
20,040,000
1,600,000
9,641,000
11,999,000
Årliga kostnader för driften av 23 verk- stadsskolor: Kostnader för:
undervisningen............
2,978,500
1,628,400
1,350,100
441,370
2,537,130
23 elevinternat för 100 elever i varje
264,500
264,500
—
264,500
—
Summa årliga kostnader
3,243,000
1,892,900
1,350,100
705,870
2,537,130
Nedanstående av de sakkunniga sammanställda uppgifter utvisa ytterligare,
huru stor del av ovanstående årliga kostnader för undervisning av
153 elever och internat för 100 elever, som komme att belöpa å varje elev
i verkstadsskolan respektive internatet. Det torde emellertid böra framhållas,
att kostnaderna för elevstipendier icke ingå i dessa belopp.
Beräknad
total- kostnad
för elev
Enligt kungörelsen
1921:705
gäldas av
Enligt av de sak- kunniga förordade
statsbidragsgrun- der gäldas av
veder- börande
huvudman
eller annan
staten
veder- börande
huvud- man eller
annan
staten
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
847
463
384
126
721
115
115
—
115
—
962
578
384
241
721
Årlig kostnad för undervisningen för
envar av 153 elever.........
Årlig nettokostnad för driften av elevinternat
för envar av 100 elever. .
Summa årliga kostnader för elev
De sakkunniga ha slutligen ansett sig böra ännu en gång i detta sammanhang
anmärka, att några kostnader för ränta och amortering av byggnadskostnader
icke inginge i ovanstående belopp.
69
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
Myndigheterna m. fl. Bland de hörda myndigheterna och organisationerna
ha, i den mån de särskilt yttrat sig därom, olika meningar framkommit
rörande detaljerna i verkstadsskoleutredningens förslag i fråga örn
statsbidragsgrunder för de centrala verkstadsskolorna. Härom torde följande
få anföras:
Ett flertal myndigheter och organisationer ha i princip tillstyrkt eller
icke funnit erinran mot de framlagda allmänna statsbidragsgrundema.
Till dessa höra skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Stochholms län,
Karlskrona, Göteborg, Gävle, Härnösand, Umeå och Luleå ävensom svenska
landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet och svenska
landstingsförbundet.
Skolöverstyrelsen har emellertid tillstyrkt förslaget under förutsättning,
att beträffande anskaffning av undervisningsmateriel enahanda statsbidragsgrunder
bleve tillämpliga jämväl beträffande nyinrättade lokala verkstadsskolor
och verkstadsskoleavdelningar, vilka efter utverkande i föreskriven
ordning av Kungl. Maj:ts medgivande bleve tilldelade statsunderstöd.
Den eljest föreliggande skillnaden i understödsgrunder mellan lokala
och centrala verkstadsskolor skulle verka kraftigt hämmande på de lokala
skolornas utveckling. De ifrågasatta förmånligare statsbidragsgrundema för
de lokala verkstadsskolorna skulle visserligen medföra vissa merkostnader.
Dessa komme dock enligt överstyrelsens mening att uppvägas av en motsvarande
besparing, som syntes önskvärd och möjlig att ernå, i vad avsåge
det av de sakkunniga beräknade understödet till anordnande av internat
vid centrala verkstadsskolor.
Länsstyrelsen i Karlskrona — som särskilt framhållit, att landstingen
under senare år i avsevärd grad belastats med nya arbetsuppgifter och
därav ökade utgifter — har understrukit såsom angeläget, att kostnaderna
för i nu ifrågavarande ändamål fördelades mellan staten och landstingen
så, att landstingen ej komme att över hövan ytterligare betungas.
Länsstyrelsen i Umeå — som anslutit sig i princip till de sakkunnigas
uppfattning — ifrågasätter dock, huruvida statsbidrag borde utgå till
elevinternats anordnande. Då staten i form av stipendier lämnade understöd
för elevernas uppehälle vid skolorna, syntes denna kostnad böra
bäras av landstingen.
Länsstyrelsen i Luleå — som principiellt icke har någon erinran mot de
föreslagna statsbidragsgrundema — anser dock, att den centrala verkstadsskoleutbildningen
i Norrbotten, såväl till anläggning som till drift,
borde helt bekostas av statsverket.
Svenska landstingsförbundet framhåller, att statsbidragsgrundema syntes
i det stora hela ha utformats med tanke på nödvändigheten att bereda
landstingen effektiv hjälp, för att de skulle kunna påtaga sig nu ifrågavarande
krävande uppgift. Starka skäl talade för att statsbidraget till
lokalanskaffning och inredning finge utgå med högre belopp än som föreslagits.
Detta med hänsyn till att landstingen vore starkt tyngda av nya
verksamhetsuppgifter. De föreslagna statsbidragen i övrigt gåve icke anledning
till erinran.
Mindre förmånliga statsbidragsgrunder ha förordats av statskontoret,
svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.
Statskontoret har visserligen förordat förslaget, i vad avser statsbidrag
till hela den lönekostnad, som befunnes skälig. Med hänsyn till att verkstadsskolorna
för arbetslös ungdom inrättats utan att statsbidrag utgått
Departe
mentschefen.
70 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
till kostnaderna för anskaffning av undervisningslokaler samt lokaler för
administration och elevinternat har emellertid ämbetsverket icke ansett
sig böra tillstyrka statsbidrag för nämnda ändamål vid de centrala verkstadsskolorna.
Vidare avstyrktes statsbidrag till inventarier för och inredning
av nyssnämnda lokaler. För den första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel samt för nyanskaffning av maskiner borde huvudmannens
andel i kostnaderna icke sättas så lågt som de sakkunniga föreslagit.
Statskontoret tillstyrkte för sin del icke högre statsbidrag för dessa
ändamål än med två tredjedelar av kostnadernas verkliga belopp. Till
underhåll och förbrukning hade av de sakkunniga föreslagits 70 kronor för
elev och år. Statskontoret ansåge, att statsbidraget borde bestämmas till
två tredjedelar av de verkliga kostnaderna, dock högst 60 kronor för elev
och år. Förslaget örn statsbidrag till obligatoriska olycksfallsförsäkringsavgifter
ville ämbetsverket icke motsätta sig. Något statsbidrag till sjukvårdskostnader
och för övriga årliga kostnader tillstyrktes icke.
Svenska arbetsgivareföreningen har befarat, att de sakkunnigas förslag
i fråga om statsbidragsgrunder ginge längre än skälig hänsyn till motivet
att stimulera intresset för upprättande av skolor av ifrågavarande typ
krävde. Det kunde befaras, att den föreslagna skillnaden i statsbidragsgrunder
mellan två så närstående skoltyper som lokala och centrala verkstadsskolor
komme att allvarligt stäcka intresset för de lokala. Med hänsyn
såväl till de höga statsbidragskostnaderna i och för sig som de sålunda
anförda synpunkterna ville föreningen framhålla, att statens bidrag
till central verkstadsskola borde avvägas lägre än som skett. Skulle erfarenheten
längre fram göra en justering av bidragsbestämmelserna nödvändig,
kunde detta lättare ske, om det gällde en ökning än en minskning av
de från början utmätta bidragen.
Sveriges industriförbund har icke kunnat bortse från risken av att en
betydande olikhet i statsbidragshänseende mellan lokala och centrala verkstadsskolor
kunde minska kommunernas benägenhet att upprätta och
vidmakthålla egna skolor. Statsbidragen till central verkstadsskola syntes
därför böra avpassas till närmare överensstämmelse med vad som gällde
för motsvarande lokala skolor.
Såsom av det föregående framgår, har jag kommit till den slutsatsen, att
den nuvarande verkstadsskoleorganisationen i landet bör utbyggas med
centrala verkstadsskolor, ehuruväl denna utbyggnad bör ske med tillbörlig
försiktighet och med iakttagande av att näringslivets egna resurser till yrkesutbildning
i första hand tillvaratagas.
När det nu gäller att med beaktande av de skäl, som enligt det föregående
tala för en dylik utökning av yrkesskolväsendet, bedöma frågan örn
statsbidragsgrunder för en blivande organisation av centrala verkstadsskolor,
måste självfallet tillses, att bidragsgrunderna bestämmas så, att de
skolor också anordnas, som ur de förut angivna synpunkterna kunna anses
önskvärda. Jag finner utsikter för dessa skolors anordnande föreligga, endast
om staten i avsevärd omfattning bidrager till kostnaderna för de centrala
verkstadsskolorna.
I det föregående har framhållits, att de förväntningar, som knutits till
71
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.
tidigare riksdagsbeslut om statsunderstöd till verkstadsskolor, icke infriats
och att detta väsentligen torde ha berott på att så relativt ringa del av de
med verkstadsskolors upprättande och drift förenade kostnaderna gäldats
av statsverket. Det må i detta sammanhang ytterligare erinras örn att
verkstadsskolorna för arbetslös ungdom kommit till stand pa sätt skett
endast därigenom att staten påtagit sig huvudparten av kostnaderna.
Det står med hänsyn till vad sålunda anförts och till övriga på frågan
inverkande omständigheter klart för mig, att statens bidrag till de centrala
verkstadsskolorna måste bli väsentligt rikligare än det, som enligt nu gällande
statsbidragsgrunder tillkommer kommunala yrkesundervisningsanstalter
i allmänhet.
Härav följer, att jag icke kan ansluta mig till vad statskontoret i sitt
utlåtande förordat i nu förevarande avseende. Endast i fråga om statsbidrag
till lärarlöner — till vilka redan enligt gällande grunder avsevärda statsbidrag
kunna utgå — samt i övrigt beträffande statsbidrag till några mindre
betydande poster i en verkstadsskolas stat har ämbetsverket tillstyrkt förmånligare
statsbidrag än det, som för närvarande kan tilldelas kommunala
yrkesundervisningsanstalter i gemen. I visst fall skulle statsbidraget enligt
ämbetsverkets förslag till och med kunna bli lägre än sist nämnts. Även
svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ha uttalat sig
för mindre förmånliga statsbidragsgrunder än verkstadsskoleutredningen
förordat.
Innan jag ingår på en närmare granskning av förslagen, vill jag ytterligare
framhålla, att det i detta sammanhang är fråga allenast örn fördelningen
mellan staten och landstingen inbördes av kostnader, som prövats
böra helt bestridas av det allmänna, och att ett biträdande av statskontorets,
arbetsgivareföreningens eller industriförbundets uppfattning skulle
innebära en överflyttning av de blivande kostnaderna från staten till landstingen,
ej en reell kostnadsminskning. Örn staten påtager sig en relativt stor
del av kostnader, om vilka kommunala myndigheter i stor utsträckning
kunna besluta, ligger det å andra sidan vikt uppå, att staten erhåller ett
betryggande inflytande över de centrala verkstadsskolornas verksamhet.
I första hand må härom erinras, att kommunal verkstadsskola, som icke
tidigare åtnjutit statsunderstöd, redan enligt nu gällande bestämmelser må
av skolöverstyrelsen tilldelas statsbidrag först sedan Kungl. Majit medgivit,
att så får ske. Härigenom lia de statliga myndigheterna i sin hand
att reglera omfattningen av verkstadsskoleorganisationen. I fråga om statsunderstöd
till undervisningsmateriel gäller vidare, att den centrala statliga
tillsynsmyndigheten skall godkänna förslag till inköp därav, innan inköpen
göras. Undervisningslokaler m. m. måste även vara godkända av samma
myndighet. Av det sagda framgår, att den statliga ledningen av yrkesundervisningen
redan nu äger möjlighet att utöva skäligt inflytande på yrkesundervisningsanstalternas
verksamhet. I det föregående har vidare förut
-
72
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
satts, att statsintresset skall vara företrätt i de centrala verkstadsskolornas
styrelser, varigenom erhållas ytterligare garantier i de hänseenden, som
här äro i fråga.
Såvitt jag kan bedöma, erhåller staten bland annat härigenom tillräckliga
kontrollmöjligheter utan att dock det lokala intresset förminskas eller
lusten till initiativ förkväves. Jag finner mig därför och av de skäl i övrigt,
som framgå av vad i det föregående yttrats, kunna biträda de allmänna
principerna i verkstadsskoleutredningens förslag, enligt vilket huvvuddelen
av kostnaderna för utbildningsverksamheten bestrides av staten. Detta
förslag ansluter sig för övrigt till motsvarande förhållanden på andra, jämförbara
områden och har ej heller mött erinran från flertalet av de i
ärendet hörda myndigheterna och organisationerna.
I anslutning till det sålunda anförda tillstyrker jag statsbidrag till centrala
verkstadsskolor enligt följande grunder:
Till engångskostnader för anskaffande av undervisningslokaler samt lokaler
för administration m. m. har verkstadsskoleutredningen förordat statsbidrag
med hälften av de kostnader, som kunna befinnas skäliga. Staten
lämnar numera i stor utsträckning bidrag till anordnande av lokaler för
vissa kommunernas inrättningar för sociala och andra ändamål. Senast har
beslut fattats om dylika bidrag till nybyggnader för lantmanna- och lanthushållsskolor,
som just avse att bibringa yrkesutbildning. Under erinran
härom anser jag mig böra biträda de sakkunnigas förslag. Liksom skett beträffande
lantmanna- och lanthushållsskolorna torde särskilt anslag böra
anvisas för ändamålet. Såvitt nu kan bedömas, torde sådant anslag icke
erfordras för budgetåret 1941/42, varför jag icke nu framlägger förslag
därom. Skulle behov av anslag uppstå tidigare än jag sålunda tänkt mig,
torde jag få ånyo anmäla frågan för Kungl. Majit.
Även de sakkunnigas förslag om statsbidrag till engångskostnader för den
första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel samt inventarier
och inredning av undervisningslokaler m. m. biträder jag. För förstnämnda
ändamål torde statsbidrag sålunda böra utgå med nio tiondelar av kostnaderna.
Jag erinrar om att bidrag utgår allenast för sådan materiel, som av
den statliga tillsynsmyndigheten prövats nödvändig och godkänts. För
inventarier och inredning av undervisningslokaler torde bidrag få utgå
med belopp, som Kungl. Majit äger bestämma, dock högst hälften av de
styrkta kostnaderna därför.
Vad beträffar statsbidrag till de årliga kostnaderna, torde i avseende å
avlöning till rektor och övriga lärare få erinras om att staten i stor utsträckning
övertagit avlöningskostnaderna vid det kommunala undervisningsväsendet.
Senast har så skett beträffande de nu ifrågavarande läroanstalter
närstående lantmanna- och lanthushållsskolorna. I överensstämmelse härmed
tillstyrker jag principiellt verkstadsskoleutredningens förslag, som
innebär, att staten bestrider hela den på sätt utredningen förordat berak
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71. 78
nade verkliga avlöningskostnaden för rektor och övrig lärarpersonal vid
yrkesavdelning.
Till nyanskaffning (komplettering) av maskiner torde i enlighet med de
sakkunnigas förslag statsbidrag böra utgå efter samma grunder som för
den första uppsättningen maskiner eller sålunda med nio tiondelar av kostnaderna.
Enligt de sakkunnigas förslag bör beviljas statsbidrag till underhåll och
förbrukning av undervisningsmateriel m. m., beräknat efter 70 kronor
för elev och år. I likhet med de sakkunniga anser jag, att statsbidrag för ändamålet
bör utgå. Emellertid har jag övervägt, örn icke bidraget i stället
för att bestämmas till visst belopp för elev och år lämpligen borde sättas
i relation till de verkliga kostnaderna. Med hänsyn i första rummet till svårigheten
att beräkna och kanske främst att kontrollera kostnaderna särskilt
för reparation av undervisningsmateriel, vilken i stor utsträckning
torde kunna och böra verkställas av skolans egna elever, har jag likväl
ansett mig böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att statsbidraget
göres beroende av elevantalets storlek. Mot detaljerna i detta förslag finner
jag intet att erinra. Därest priserna för materiel av detta slag skulle
mer avsevärt ökas utöver vad som redan skett, sedan de sakkunnigas förslag
framlades, torde frågan örn härav föranledd jämkning i statsbidragsbeloppet
kunna upptagas till förnyad omprövning. Med hänsyn till den
redan inträdda kostnadsökningen innebär mitt förslag i realiteten en viss
sänkning av statsbidraget i förhållande till de sakkunnigas beräkningar.
Även de sakkunnigas förslag örn statsbidrag till kostnader för sjukvård
och olycksfallsförsäkringar för eleverna biträder jag. Statsbidrag torde sålunda
få utgå, beräknat efter tio kronor för elev och år, till sjukvårdskostnader
och med belopp, motsvarande hela kostnaden för försäkringsavgifter.
Till övriga årliga kostnader (administration m. m.) har verkstadsskoleutredningen
tillstyrkt statsbidrag, beräknat efter 100 kronor för elev och
år. De sakkunniga — som verkställt ingående beräkningar rörande storleken
av de kostnader, som uppstå i förevarande hänseende — ha tillika
understrukit vikten av en effektiv administration. Med hänsyn till vad de
sakkunniga därom och i övrigt anfört tillstyrker jag statsbidrag i enlighet
med nämnda förslag. På grund av redan inträdd prisstegring innebär vad
jag sålunda förordat en viss sänkning av det av de sakkunniga föreslagna
understödet. Jag förutsätter, att — därest ytterligare mera avsevärd prisstegring
skulle inträffa — frågan om statsbidragets storlek kan upptagas
till ny omprövning. Behov därav torde kunna uppstå jämväl med hänsyn
till erfarenheter, som successivt vinnas rörande storleken av nu ifrågavarande
kostnader vid en verkstadsskola.
Vad slutligen statsbidrag till elevinternat beträffar, bär verkstadsskoleutredningen
förordat statsbidrag enligt samma grunder som till nybyggnad
74
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
av verkstadsskolelokaler för anskaffning och inredning av internatet. Däremot
skulle statsbidrag icke utgå till kostnaderna för internatets drift. Skolöverstyrelsen
har uttalat, att en rikligare tilldelning av statsbidrag till
lokala verkstadsskolor skulle medföra minskat behov av internat och därigenom
kostnadsbesparingar. Vad överstyrelsen sålunda anfört har utan
tvivel visst berättigande. Till frågan om statsbidrag till lokala verkstadsskolor
återkommer jag i det följande och vill i detta sammanhang endast
understryka, att elevinternat böra inrättas endast örn och i den mån
sådana internat verkligen äro behövliga. Med hänsyn till landsbygdens och
de mindre samhällenas yrkesutbildningsresurser anser jag emellertid, att man
under alla förhållanden torde böra räkna med att en del av eleverna vid
central verkstadsskola måste vara inackorderade på skolorten och att andra
fullt lämpliga inackorderingsmöjligheter icke stå till buds. För dessa elever
bör internat anordnas och jag anser övervägande skäl tala för att staten
bidrager till kostnaderna i enlighet med de av de sakkunniga förordade
grunderna. Jag vill erinra örn att statsbidrag utgår till anordnande av
elevbostäder vid lantmanna- och lanthushållsskolor efter samma grunder
som till andra byggnader vid dylika skolor.
Till kostnader för förhyrning av erforderliga lokaler för central verkstadsskola,
i den mån det visar sig förmånligt att icke alls eller först efter någon
tid uppföra nybyggnad eller inköpa byggnader, torde i enlighet med de
sakkunnigas förslag statsbidrag få utgå med belopp, som Kungl. Majit
äger bestämma. Statens bidrag härför bör givetvis stå i lämplig proportion
till de anslag, som skulle ha utgått vid omedelbart anskaffande av egna
lokaler.
Beträffande slutligen den av skolöverstyrelsen m. fl. väckta frågan om
statsbidragsvillkaren för lokala verkstadsskolor vill jag framhålla följande.
Jag har i det föregående utgått från att lokala och centrala verkstadsskolor
böra finnas jämsides med varandra — vartdera slaget skolor för att fylla
sina delvis speciella uppgifter. Jag har därjämte ansett, att ur behovs- och
andra synpunkter primärkommunerna i ej ringa omfattning torde vilja
upprätthålla lokala verkstadsskolor, även örn statsunderstödet till dessa
bleve mindre rikligt än till centralskolorna. Bland annat på grund härav
anser jag mig icke för närvarande böra förorda en ändring av statsbidragsgrunderna
i överensstämmelse med vad skolöverstyrelsen förordat. Frågan
bör dock givetvis för framtiden följas med uppmärksamhet.
8. Vissa frågor i samband med inrättandet av en central
verkstadsskola.
Verkstadsskoleutredningen. Under ovanstående rubrik har verkstadsskoleutredningen
behandlat vissa speciella frågor, vilka jag i det följande
vill i korthet beröra.
75
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
Utredningar i fråga örn behovet av en central verkstadsskola m. m. I olika
sammanhang ha de sakkunniga understrukit, att upprättandet och driften
av en verkstadsskola icke ensamt beror av vederbörande huvudmans verksamhet.
Fastmer borde verkstadsskolan utgöra resultatet av ett fortlöpande
nära samarbete mellan huvudmannen, den centrala statliga ledningen för
yrkesskolväsendet samt representanter för näringsliv och arbetsmarknad.
I den mån ett dylikt samarbete icke kunde åvägabringas syntes inrättandet
eller det fortsatta utbyggandet av en verkstadsskola icke böra forceras
fram.
Med denna utgångspunkt vore det klart, att de slutliga besluten örn
inrättandet av en central verkstadsskola måste föregås av en grundlig planläggning
och förberedelse. Behovet av utökade försörjningsmöjligheter
för ungdomen borde vara, så långt möjligt, klarlagt liksom ock den
planerade verkstadsskolans yrkesinriktning, lokalfrågor och dylikt. Nödigt
beaktande måste ock ha givits spörsmålen om behovet av ytterligare yrkesutbildad
arbetskraft inom de yrkesområden, skolan beräknades avse, samt
om undervisningens effektiva ordnande, elevernas framtida anställningsförhållanden
och annat. I den mån undervisningen skulle bedrivas genom
frambringandet av saluvärdiga alster eller genom att skolan i egenskap av
entreprenör åtoge sig arbeten i öppna marknaden, borde sålunda förutsättningarna
ha undersökts för dylika alsters avsättning samt för erhållandet
av entreprenader.
I fortsättningen ha de sakkunniga framhållit, att dylika utredningar
främst måste ske i samråd med näringslivets och arbetsmarknadens organisationer
och representanter samt med den centrala statliga ledningen
för yrkesutbildningen. I den män förhandlingar kunde anses påkallade
med de centrala organisationerna på näringslivets och arbetsmarknadens
områden borde i särskild grad den centrala yrkesskolledningen ägna uppmärksamhet
däråt.
Den plan, som sålunda borde framläggas för statsmyndigheterna, borde,
framhålla de sakkunniga vidare, vara så fullständig som möjligt. Härom
ha de sakkunniga anfört:
Planen borde sålunda omfatta fullständiga förslag i fråga om skolbyggnader,
elevinternat och yrkesavdelningar samt beträffande löner till.rektor
och annan personal m. m. Därest skolan vore avsedd att successivt utbyggas,
borde, i den mån detta läte sig göra, de olika byggnadsetapperna
framgå av planen. I denna borde ock en redogörelse finnas för den ordning,
i vilken yrkesavdelningarna avsåges inrättade i de senare byggnadsetapperna.
Med hänsyn till storleken av statens bidrag borde planen innefatta
kostnadskalkyler jämväl för de senare byggnadsetappernas undervisningsmateriel.
Enligt verkstadsskoleutredningens förslag borde vidare en redan befintlig
yrkesundervisningsanstalt — under förutsättning att den prövades lämplig
därför och i övrigt fyllde de föreskrivna fordringarna — kunna erkännas
som en central verkstadsskola.
76
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
Verkstadsskoleutredningen har vidare utgått från att prövningen av
väckta förslag om inrättande av centrala verkstadsskolor skulle i sista hand
ankomma på Kungl. Majit. Prövningen borde kunna innefatta, att Kungl.
Majit godkänner den framlagda planen samt, under förutsättning att
skolan upprättas i huvudsaklig överensstämmelse med densamma, medgiver,
att statsunderstöd må utgå till skolans upprättande och drift enligt
de grunder härför, som må komma att stadgas för centrala verkstadsskolor.
De sakkunniga ha vidare förutsatt, att engångsanslag till en central verkstadsskola
skulle beviljas av Kungl. Majit under det att de årliga anslagen
till skolans drift skulle anvisas av den centrala ledningen för yrkesskolväsendet.
Verkstadsskoleutredningen har vidare velat understryka, att det förhållandet,
att en verkstadsskola upprättas med landsting som huvudman, icke
i och för sig gör skolan till central verkstadsskola med rätt att åtnjuta statsbidrag
enligt de för dylika skolor fastställda gynnsamma grunderna. Då
de sakkunniga ansett sig böra förorda, anföra de, att prövningen av frågan,
örn en central verkstadsskola över huvud taget skulle få upprättas,
under alla omständigheter borde förbehållas Kungl. Majit, hade de sakkunniga
velat understryka prövningens reella karaktär.
Ytterligare ha de sakkunniga beträffande storleken av en central verkstadsskola
uttalat att, därest skolan avsages göras större, än som prövades
behövligt ur de synpunkter, enligt vilka dylika skolor ansåges böra upprättas,
detta icke i och för sig borde utgöra hinder för skolans erkännande
som central verkstadsskola. I stället borde statsbidraget till densamma
undergå skälig jämkning. De sakkunniga ha icke heller vänt sig mot ett
system, som innebure, att ett landsting ställde sig såsom huvudman för
en hel organisation av verkstadsskolor inom landstingsområdet.
Slutligen ha de sakkunniga ansett, att statsbidrag icke borde utgå för
kostnader för byggnader och dylikt, som huvudmannen nedlagt före skolans
erkännande som central verkstadsskola, eller över huvud för anläggningar,
som icke pa förhand varit föremal för vederbörande statsmyndighets
prövning.
Myndigheterna m. fl. Länsstyrelsen i Stockholms län har — under erinran
örn att länets landsting beslutat upprätta en verkstadsskola i Häggvik i
Sollentuna socken — anfört, att de åtgärder, som till äventyrs redan vidtagits,
icke borde medföra, att landstinget genom sin beredvillighet att
utan tidsspillan söka ordna yrkesutbildningen skulle försättas i ett sämre
läge med avseende å statsbidrag än om landstinget dröjt med sitt beslut.
o Svenska landstingsförbundet finner väl hårt, att statsbidrag icke skulle
få utgå för kostnad, vilken huvudman nedlagt för anskaffande av byggnad
och dylikt före skolans erkännande som central verkstadsskola. Huvudsaken
syntes böra vara, att anordningarna vore lämpliga och kunde godkännas.
77
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
Jag har intet att erinra mot de sakkunnigas uttalanden i fråga om de
utredningar m. m., som skola föregå inrättandet av en central verkstadsskola.
Även en befintlig yrkesundervisningsanstalt synes under de av de
sakkunniga angivna förutsättningarna böra kunna godkännas såsom central
verkstadsskola. Den slutliga prövningen av frågan om en central verkstadsskolas
inrättande torde, såsom utredningen föreslagit, böra ankomma
på Kungl. Majit. I de förslag beträffande anslag till centrala verkstadsskolor,
som torde komma att årligen framläggas för riksdagen, torde vid
anslagsberäkningen hänsyn böra tagas till dels redan inrättade centrala
verkstadsskolor och dels central verkstadsskola, som beräknas kunna bli
godkänd och komma i verksamhet under det budgetår, anslaget avser.
Jag instämmer jämväl i de synpunkter i fråga örn anslagstilldelningen,
som de sakkunniga i detta sammanhang framfört.
De sakkunniga ha slutligen ansett, att statsbidrag icke borde utgå för
kostnader för byggnader och dylikt, som huvudmannen nedlagt före skolans
erkännande som central verkstadsskola. De sakkunnigas ställningstagande
härutinnan har mött gensagor från vissa håll.
För min del utgår jag ifrån att de sakkunnigas förslag i förevarande
avseende i huvudsak grundar sig på det övervägandet, att staten genom
statsbidragen till engångskostnader avser att befrämja en utökning av
yrkesutbildningsmöjligheterna och att staten ur denna synpunkt icke har
anledning att i samma grad understödja åtgärder, som redan vidtagits.
Denna uppfattning anser jag mig böra i princip biträda. Möjligen kan det
dock leda till alltför hårda konsekvenser, särskilt i samband med arbetslöshetsskolornas
omorganisation till centrala verkstadsskolor, därest principen
tillämpades helt utan undantag. I vissa fall kan måhända statsbidrag
såsom ersättning för redan nedlagda kostnader befinnas skäligt. Prövningen
av vidtagna åtgärders ändamålsenlighet ur de synpunkter, som här
komma i fråga, bör emellertid ske med återhållsamhet. Jag finner övervägande
skäl tala för att framställningar örn statsbidrag i nu föreliggande
fall underställas riksdagen i samband med den årliga beräkningen av anslag
till understöd åt de centrala verkstadsskolorna. Såsom av handlingarna
i ärendet framgår, föreligger ett sådant fall i Västerbottens län, där i
Vännäs av landstinget uppförts en verkstadsbyggnad, som eventuellt kan
komma att tagas i anspråk för central verkstadsskola i detta län.
9. Elevstipendier m. m.
Då man måste utgå ifrån, att de ekonomiska resurserna för den ungdom,
som skall genomgå central verkstadsskola, som regel äro begränsade,
måste det tillses på vad sätt de unga kunna beredas ekonomiska förutsättningar
att besöka skolorna. Härom har verkstadsskoleutredningen anfört
bland annat följande:
Med hänsyn till angivna omständighet måste de förmåner i form av
stipendier och dylikt, som verkstadsskolorna bjöde, vara ganska rikligt till
-
Departe
mentschefen.
78
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
tagna. Det vore dock enligt de sakkunnigas uppfattning ur skilda synpunkter
olämpligt, om full försörjning på statens bekostnad bereddes eleverna
under skoltiden. De sakkunniga ansåge icke tillrådligt, att omsorgerna
och ansvaret för ungdomens utbildning och fostran helt avlastades
från ungdomen själv och dess anhöriga. Härtill komme, att tillämpandet av
sådana principer vid de centrala verkstadsskolorna skulle medföra konsekvenser
för andra undervisningsområden, som det allmänna för närvarande
icke torde vara berett att infria.
I detta sammanhang må framhållas, att de vid lantmanna- och lanthushållsskolorna
utgående stipendierna äro beräknade med hänsyn till att
utbildningen skall innebära någon ekonomisk uppoffring för eleverna själva.
I anslutning härtill har verkstadsskoleutredningen anfört, att statens bidrag
till utbildning för hantverk och industri icke borde utmätas efter andra
principer än i fråga örn utbildningen för lantbruket. Ett annat förfaringssätt
skulle innebära, att utbildningen för vissa yrken underlättades på ett
sätt, som menligt skulle inverka på rekryteringen till andra yrken. Detta
borde emellertid självfallet icke utesluta möjligheten av att en primärkommun
i det enskilda fallet trädde emellan och bestrede den kostnad
för yrkesutbildning, som eljest skulle falla på den enskilde. I sistnämnda
avseende ha de sakkunniga anfört bland annat följande:
Ett sådant förfarande kunde givetvis bland annat vara motiverat för att
möjliggöra utbildning av och eventuell framtida utflyttning från kommunen
av sådan ungdom, som, såvitt kunde bedömas, för framtiden icke och i
varje fall icke utan yrkesutbildning kunde erhålla sin skäliga utkomst inom
kommunen. Därest med hänsyn till det ekonomiska livets växlingar sådana
åtgärder erfordrades i större omfattning, torde ett särskilt ingripande
från statsmakternas sida stundom vara motiverat. De sakkunniga erinrade
örn att verkstadsskolorna för arbetslös, ungdom tillkommit med särskild
hänsyn till dylika omständigheter.
Sedan härefter verkstadsskoleutredningen företagit en ingående undersökning
av de utgifter, som för eleverna beräknas vara förenade med genomgång
av verkstadsskolor för arbetslös ungdom samt lantmanna- och
lanthushållsskolor, ha de sakkunniga övergått till behandlingen av frågan
örn elevstipendier, arbetspremier åt elever m. m.
a) Stipendier.
Enligt gällande grunder utgå stipendier åt medellösa och mindre bemedlade
elever vid folkhögskolor, lägre lantbruksundervisningsanstalter och
yrkesundervisningsanstalter som regel efter tre behovsgrader. Stipendiebeloppet
i tredje behovsgraden utgör för närvarande högst 45 kronor, i
andra högst 25 kronor och i första behovsgraden högst 15 kronor, allt för
månad räknat. I stipendieförfattningarna äro angivna vissa grunder för
bestämmande av behovsgraden. Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom
ha stipendier jämlikt riksdagens bemyndigande kunnat tilldelas elever med
79
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
högre belopp än som eljest varit möjligt enligt gällande författningar. Stipendierna
ha sålunda utgått med ett upp till 60 kronor för elev och månad
förhöjt belopp. Jag hänvisar i övrigt till verkstadsskoleutredningens redogörelse
för stipendiegrunder m. m.
I detta sammanhang torde böra erinras örn stipendiefrågans läge beträffande
de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. 1939 års lagtima riksdag
beslöt (se propositionen nr 109, sid. 119 ff., och riksdagens skrivelse nr
230), att stipendiebeloppen vid lantmanna- och lanthushållsskolor i de tre
behovsgraderna skulle från och med budgetåret 1940/4<1 utgöra 60, 40 och
20 kronor. Även vid lantbruksskolor skulle en förhöjning av stipendiebeloppen
samtidigt äga rum. Med hänsyn till det ändrade statsfinansiella
läget beslöt emellertid 1940 års lagtima riksdag på förslag av Kungl. Majit
(se nionde huvudtiteln sid. 73, och riksdagens skrivelse nr 9), att med genomförandet
av riksdagsbeslutet om höjning av dessa stipendier skulle tills
vidare anstå.
Beträffande rätt för elever vid centrala verkstadsskolor att åtnjuta stipendier
har verlcstadsskoleutredningen icke ifrågasatt några särbestämmelser.
Härom ha de sakkunniga anfört:
Enligt de sakkunnigas mening borde den innebörd, som tidigare givits
åt begreppen obemedlad och mindre bemedlad elev, samt de hittills tillämpade
grunderna för stipendieberäkningen för elever, vilka vore bosatta i
sina hem eller dagligen reste mellan hemmen och verkstadsskolan eller intoge
någon måltid i skolan, äga tillämpning jämväl vid de centrala verkstadsskolorna.
De sakkunniga föresloge sålunda icke några särbestämmelser
i detta avseende för nämnda verkstadsskolors del. Emellertid borde av
de anslagsgivande myndigheterna eftersträvas, att enhetliga principer tilllämpades
i fråga örn inplacering i behovsgrader av elever vid samtliga hithörande
läroanstalter, d. v. s. folkhögskolor, yrkesundervisningsanstalter
och lägre lantbruksundervisningsanstalter. Det förhållandet, att stipendieärendena
handlades inom olika verk eller olika avdelningar i ett och samma
verk, borde icke medföra, att olika principer tillämpades.
De sakkunniga ha vidare icke ansett, att den olikhet, som för närvarande
förelåge beträffande stipendiers beräknande vid vanliga verkstadsskolor och
de provisoriska arbetslöshetsskolorna, borde förekomma mellan de förstnämnda
skolorna och de blivande centrala verkstadsskolorna.
Härefter har verkstadsskoleutredningen framhållit, att man hittills vid
behandlingen av frågor rörande stipendiegrunder haft att utgå från att
med vissa undantag vederbörande kurser varit relativt korta eller som
regel högst ett läsår. För de centrala verkstadsskolornas del hade man att
som regel räkna med tvååriga kurser. Den omständigheten, att man som
regel hittills räknat med ganska kortvariga kurser, hade påverkat besluten
örn stipendiegrunder. De sakkunniga ha härom anfört, att en elevs kostnader
under en kortare kurs bleve relativt lägre än under en längre. Särskilt
om kurstiden utsträcktes lipp till två år eller längre, måste eleven
räkna med att under kurstiden i mera väsentlig grad förnya sill utrustning
m. m. Det vore vidare mycket lättare att inskränka sina behov flir
80
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.
några månader än för två eller flera år. Även andra omständigheter bidroge
till en relativ fördyring av omkostnaderna under en längre tids
skolvistelse.
Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt anförts — jag hänvisar till de
sakkunnigas egen framställning — ha de sakkunniga förordat, att vid tvåårig
eller längre kurstid stipendier från och med andra läsåret skulle kunna
utgå med i förhållande till första läsåret något förhöjda belopp. Förutsätt.
ningen härför skulle vara, att vid prövningen i det enskilda fallet konstaterades,
att ett verkligt behov av höjt stipendium förelåge. Höjningen
ha de sakkunniga föreslagit till fem kronor för månad.
I anslutning till de gjorda beräkningarna rörande elevernas utgiftsförhållanden
och till sina uttalanden rörande principerna för stipendiers tilldelande
ha de sakkunniga — som förutsätta, att vissa kostnader för elevs
vistelse vid central verkstadsskola skola åvila huvudmannen — förordat,
att stipendier av statsmedel till behövande elever vid verkstadsskolor måtte
få utgå med följande belopp för månad räknat, nämligen
till elever i första årskurs: med högst 50 kronor till elev av tredje behovsgraden,
med högst 30 kronor till elev av andra behovsgraden och med högst
20 kronor till elev av första behovsgraden samt
till elever i andra och högre årskurs i yrkesavdelning, som omfattade
minst 45 veckors undervisning örn året: med högst 55 kronor till elev av
tredje behovsgraden, med högst 35 kronor till elev av andra behovsgraden
och med högst 25 kronor till elev av första behovsgraden.
Vidare ha de sakkunniga ifrågasatt, huruvida icke, därest ovan föreslagna
grunder för stipendier åt elever vid verkstadsskolor vunne beaktande, enahanda
grunder borde tillämpas jämväl ifråga om stipendier vid övriga hithörande
läroanstalter såsom andra yrkesundervisningsanstalter, folkhögskolor
m. fl.
Kostnaderna för stipendier åt elever vid en central verkstadsskola av den
storlek, de sakkunniga i det föregående räknat med och i enlighet med sålunda
föreslagna grunder ha de sakkunniga beräknat till omkring 50,000
kronor för år.
I detta sammanhang ha de sakkunniga upptagit frågan om stipendier
åt elever, som äro sysselsatta i arbeten i öppna marknaden, vilka den centrala
verkstadsskolan åtagit sig i egenskap av entreprenör, eller som under
kurstiden eller i omedelbar anslutning till denna under skolledningens överinseende
bereus någon tids anställning i industrin eller hos hantverksmästare.
På anförda skäl — jag hänvisar till de sakkunnigas betänkande — ha
de sakkunniga i nu förevarande avseende föreslagit att, därest elev vid
central verkstadsskola är sysselsatt i produktivt arbete utom skolverkstaden,
stipendium av statsmedel må utgå till honom endast i mån den arbetslön,
som enligt gällande kollektivavtal eller eljest beräknas ha tillkommit
honom vid arbetsanställning (i förekommande fall såsom lärling) av ifråga
-
81
Kungl. Mårds proposition Nr 71.
varande slag, understiger det till honom i verkstadsskolan eljest utgående
stipendiet med tillägg av arbetspremium enligt vid skolan tillämpade grunder.
Verkstadsskolan torde i stället ha att av inkomsten från företaget eller
elevens arbete hos hantverksmästare eller annan — vilken inkomst enligt
skolstyrelsens beslut på grundval av föreliggande förhållanden antingen
helt bör inflyta till verkstadsskolan eller ock helt eller delvis uppbäras av
eleven — bestrida sålunda innehållna stipendiebelopp. Det är givet, anföra
de sakkunniga, att därvid från det ovan såsom arbetslön betecknade beloppet
dessförinnan borde avdragas å eleven belöpande kostnader i samband
med arbetets utförande, såsom t. ex. för resor, ökade kostnader
för uppehälle och dylikt. Anvisade stipendiemedel, som besparades genom
elevs sysselsättande i öppna marknaden, borde tillgodoföras statsverket.
Erforderliga bestämmelser torde böra meddelas av den centrala yrkesskolledningen.
Flertalet myndigheter och organisationer ha icke särskilt yttrat sig
rörande stipendiefrågan. Skolöverstyrelsen har direkt tillstyrkt de sakkunnigas
förslag. Statskontoret har ansett, att stipendier åt elever vid
centrala verkstadsskolor borde utgå efter samma grunder, som nu gälla
vid övriga yrkesundervisningsanstalter. Kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund ha särskilt framhållit
vikten av kontroll över och viss restriktivitet i stipendietilldelningen. Arbetsgivareföreningen
och industriförbundet ha därvid ifrågasatt, huruvida
icke en del av kostnaden för stipendierna borde drabba elevs hemkommun.
Till de av de sakkunniga framförda allmänna principerna beträffande
stipendieberäkning kan jag lämna min anslutning. En höjning av stipendienivån
i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle emellertid — då
i så fall de stipendier, som utgå till elever vid vissa andra läroanstalter,
torde böra höjas — medföra avsevärda konsekvenser. Jag är icke nu beredd
att förorda en sådan höjning av den allmänna stipendienivån utan
tillstyrker, att stipendier åt elever vid blivande centrala verkstadsskolor
skola utgå enligt samma grunder som vid övriga yrkesundervisningsanstalter.
Skulle läget på arbetsmarknaden bli sådant, att vid frågans bedömande
arbetslöshetssynpunkter böra tillmätas avgörande betydelse, torde
frågan få upptagas till förnyad omprövning. Icke heller till frågan om förhöjt
stipendium till elev i andra årskurs anser jag mig böra nu taga slutlig
ställning. I anslutning till de av kommerskollegium, arbetsgivareföreningen
och industriförbundet framförda synpunkterna vill jag framhålla, att den
skärpta behovsprövning, som på sätt framgår av bilagan åttonde huvudtiteln
till årets statsverksproposition (sid. 30G f.) tillämpas för innevarande
budgetår vid prövning av ansökningar örn anslag till stipendier vid kom
Bilning
till riksdagens protokoll 191)1. 1 sami. Nr 71. 6
Departe
mentschefen.
Departe
mentschefen.
82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
munala och enskilda anstalter för yrkesundervisning, bör iakttagas jämväl
vid fördelningen av stipendiemedel till centrala verkstadsskolor.
Jag utgår ifrån att, i den utsträckning så visar sig påkallat, huvudmannen
för den centrala verkstadsskolan och elevs hemkommun bidraga
till kostnaderna för elevens vistelse vid skolan. I det föregående har jag
tillstyrkt statsunderstöd till skolorna efter så förmånliga grunder, att det
icke synes orimligt att i stället kräva, att huvudmannen i nu ifrågavarande
hänseende påtager sig vissa ökade kostnader. Örn hemkommunerna efter
prövning i varje särskilt fall lämna bidrag till vissa elever, tillgodoses därmed
de synpunkter, åt vilka kommerskollegium och industriförbundet givit
uttryck, på ett enligt min mening lyckligt sätt.
På den av de sakkunniga berörda frågan om stipendier åt elever, som äro
sysselsatta med produktivt arbete utanför skolverkstaden, torde jag här
icke behöva särskilt ingå.
b) Arbetspremier m. m.
Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att i den mån medel därför
funnes tillgängliga, arbetspremier (flitpenningar) borde tilldelas elever efter
vissa grunder för att användas såsom bidrag till bestridande av de kostnader
för eleven, som icke täckas av beviljat stipendium.
Vidare ha de sakkunniga uttalat, att några obligatoriska bidrag icke
under normala förhållanden borde ifrågakomma från elevernas hemkommuner.
Däremot borde det ligga i vederbörande skollednings intresse att söka
animera kommuner, enskilda personer och organisationer att lämna understöd
och bidrag till skolornas olika utgiftsändamål.
Till vad de sakkunniga anfört i fråga örn bidrag från kommuner m. fl.
finner jag mig — under hänvisning till vad jag nyss anfört i samband med
frågan om stipendier — kunna instämma. I detta sammanhang torde jag
icke behöva taga ställning till de sakkunnigas förslag rörande flitpenningar.
Jag övergår härefter till vissa frågor rörande yrkesutbildningen under
arbetslöshetstider.
II. Yrkesutbildningen under
arbetslöshetstider.
Såsom tidigare framhållits, har verkstadsskoleutredningen enligt sina
direktiv haft att utreda, huruvida de nuvarande verkstadsskolorna för
arbetslös ungdom kunde och borde inlemmas i ett system med centrala
verkstadsskolor. De sakkunniga ha i sitt betänkande också avgivit förslag
83
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
i detta avseende, i samband varmed de yttrat sig rörande spörsmålet om det
framtida ordnandet av yrkesutbildningen under arbetslöshetstider. Jag vill
i det följande något beröra de nämnda frågorna.
1. Omorganisation av de nuvarande verkstadsskolorna för arbetslös
ungdom till centrala verkstadsskolor.
Verkstadsskoleutredningen. De sakkunniga ha inledningsvis lämnat en
utförlig redogörelse för tillkomsten av de nuvarande verkstadsskolorna för
arbetslös ungdom. Vissa uppgifter i detta avseende har jag återgivit i det
föregående och tillåter mig i övrigt hänvisa till de sakkunnigas betänkande.
I fråga om arbetslöshetsskolornas omorganisation till centrala verkstadsskolor
har verkstadsskoleutredningen — som i detta sammanhang utgått
från att dylika skolor skulle komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad de sakkunniga föreslagit — uttalat, att förstnämnda verkstadsskolor
borde, i den mån förutsättningar befunnes föreligga för en omorganisation
till centrala verkstadsskolor, snarast möjligt underkastas en
dylik organisationsändring. Övriga arbetslöshetsskolor åter borde, i den
mån de speciella förhållanden upphörde, som föranlett deras tillkomst, avvecklas
eller eventuellt organiseras såsom vanliga kommunala verkstadsskolor.
I den mån en omorganisation till central verkstadsskola prövades böra ske
ha de sakkunniga ansett, att genomförandet därav kunde ske tidigast från
den 1 juli året efter det, varunder riksdagen fattat beslut om inrättande
av centrala verkstadsskolor. Förutom detta riksdagsbeslut erfordrades nämligen
beslut av den blivande huvudmannen m. fl.
Övriga arbetslöshetsskolor borde antingen nedläggas eller förändras till
lokala verkstadsskolor från den tidpunkt, de speciella förhållanden upphört,
som föranlett skolornas tillkomst. Statsunderstöd till sistnämnda skolor
borde utgå enligt hittills tillämpade grunder, intill dess desamma nedlades
eller omändrades till lokala verkstadsskolor.
Verkstadsskoleutredningen har på anförda skäl icke ansett sin uppgift
vara att ens beträffande arbetslöshetsskolorna avge definitiva förslag till
omorganisation till centrala verkstadsskolor. De sakkunniga ha i stället förordat,
att vederbörande landstings- och andra kommunala myndigheter
skulle lämnas tillfälle att för sin del taga ställning till de olika skolorna
i så god tid, att Kungl. Maj:ts beslut rörande skolornas fortsatta tillvaro
kunde föreligga före utgången av den tid, från vilken omorganisationen avsåges
ske.
Beträffande de särskilda skolornas framtida ställning har dock verkstadsskoleutredningen
yttrat bland annat följande.
84
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
Verkstadsskolan i Gimo. Denna verkstadsskola hade tillkommit
väsentligen för att möta en för Stockholms och Uppsala län gemensam
lokal arbetslöshetssituation, uppkommen i samband med vissa industriers
nedläggande i trakten. Skolans huvudsakliga uppgift syntes de sakkunniga
i huvudsak fullgjord, varför skolan borde nedläggas och utrustningen
disponeras på sätt, Kungl. Majit bestämde.
Rörande detta förslag har länsstyrelsen i Stockholms län anfört, att frågan
om nämnda skolas öde syntes böra lämnas öppen. Det syntes böra
utredas, huruvida icke skolan med fördel borde kunna upprätthållas av
länets landsting såsom en lokal verkstadsskola. Länsstyrelsen i Uppsala
har framhållit, att en relativt lång övergångsperiod borde bestämmas för
skolans nedläggande.
Verkstadsskolan i Karlskrona. De sakkunniga ha erinrat
örn att skolan upprättats av Karlskrona stad och drives med staden såsom
huvudman samt att kostnaderna för upprättandet avsevärt reducerats på
grund av att byggnads- och inredningsarbeten i största utsträckning utförts
såsom elevarbeten. Ehuru de sakkunniga icke ansett självklart, att
Karlskrona borde utgöra förläggningsorten för en central verkstadsskola för
ifrågavarande trakter, lia de — med hänsyn till arten av de anordningar,
som redan vidtagits — ansett starka skäl tala för att, om möjligt, för en
framtida sådan skola utnyttja vad som redan åstadkommits och ytterligare
planerats. Därest sålunda de förutsättningar uppfylldes, som staten skäligen
borde ställa för en central verkstadsskolas förläggande dit, syntes tillräckliga
skäl för den nuvarande skolans omorganisation till central verkstadsskola
föreligga. Blekinge läns landsting — ensamt eller i förening med
annat landsting — borde sålunda stå som huvudman för skolan. Överenskommelse
härom borde träffas mellan staden och landstinget eller eventuellt
landstingen. Det kunde tänkas lämpligt att lia en centralskola gemensam
för Blekinge och ett närliggande län eller landstingsområde. De
sakkunniga ha slutligen utgått från att Karlskrona stad i den överenskommelse,
som kunde komma till stånd med landstinget, förbunde sig att utan
ersättning tillhandahålla för arbetslöshetsskolans verksamhet anskaffade
lokaler.
Härom har länsstyrelsen i Karlskrona — som i princip tillstyrkt de sakkunnigas
förslag örn centrala verkstadsskolor — uttalat, att det syntes orimligt,
att Karlskrona stad skulle utan ersättning till landstinget upplåta
ifrågavarande undervisningslokaler.
Verkstadsskolorna i Göteborgs och Bohus län.
I länet finnas, såsom förut framhållits, av vederbörande primärkommuner
upprätthållna arbetslöshetsskolor i Mölndal, Uddevalla och Lysekil. Verkstadsskoleutredningen
har ansett uppenbart, att en för normala förhållanden
avsedd central verkstadsskoleorganisation i länet icke på långt när
85
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
borde givas så stor omfattning som arbetslöshetsskolornas nuvarande. En
central verkstadsskola i länet syntes tillräcklig tills vidare och en av de
nuvarande arbetslöshetsskolorna syntes kunna omorganiseras därtill. Härtill
syntes skolan i Lysekil icke böra ifrågakomma. Skolan syntes böra nedläggas,
därest den icke omorganiserades till lokal verkstadsskola. Vad
beträffar arbetslöshetsskolorna i Mölndal och Uddevalla ha de sakkunniga
härefter på anförda skäl närmast ansett, att skolan i Uddevalla
borde ifrågakomma såsom central verkstadsskola med landstinget såsom
huvudman. De sakkunniga ha emellertid icke velat taga definitiv
ställning till förläggningsfrågan. Sålunda ha de icke ansett sig böra ingå
på ett bedömande av den situation, som skulle uppstå, därest landstinget
skulle anse sig böra inleda samarbete med landstingen i de omkringliggande
länen örn en gemensam central verkstadsskola.
Beträffande de sakkunnigas uttalanden har länsstyrelsen i Göteborg anfört
att, när inom länet förhållandena blivit sådana, att möjlighet förefunnes
att bortse från arbetslöshetssynpunkter, intet torde vara att invända mot
att för länets vidkommande frågan örn centrala verkstadsskolor löstes enligt
de av de sakkunniga angivna riktlinjerna. Därest endast en central verkstadsskola
skulle komma till stånd och dennas verksamhetsområde icke
skulle utsträckas utöver landstingsområdet, syntes skolan lämpligast böra
förläggas till Uddevalla, eventuellt med avdelningar på olika platser. Länsstyrelsen
räknade emellertid med att särskilda anordningar med hänsyn till
arbetslöshet alltjämt under lång tid framåt bleve nödvändiga i länet. Att
under dylika förhållanden upplösa de nuvarande, under kommunalt huvudmannaskap
tillkomna skolorna, syntes icke välbetänkt. De syntes därför
böra tills vidare bibehållas efter i huvudsak nuvarande system såväl beträffande
huvudmannaskap som i fråga örn statsbidrag.
Verkstadsskolorna i Värmlands, Gävleborgs,
Västernorrlands och Norrbottens län. Samtliga ifrågavarande
verkstadsskolor för arbetslös ungdom — av vilka den i sistnämnda
län organiserats såsom sådan skola först efter avgivandet av de sakkunnigas
förslag — ha vederbörande landsting såsom huvudman. De sakkunniga
lia utgått ifrån, att arbetslöshetsskolorna i dessa län, under de föreslagna
allmänna förutsättningarna, borde omorganiseras till centrala verkstadsskolor.
Innan så skedde, borde emellertid vissa utredningar och planer
upprättas och vinna godkännande. Av de två skolorna i Västernorrland
borde den å Sandö belägna organiseras såsom centralskola.
Av de hörda länsstyrelserna lia länsstyrelserna i Karlstad och Gävle icke
uttalat någon erinran mot de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag. Länsstyrelsen
i Härnösand — sorn velat påvisa den synnerliga angelägenheten
för länets vidkommande av ökade yrkesutbildningsmöjligheter — har med
styrka understrukit, att inom länet, med hänsyn såväl till arbetslöshetsförhållanden
som till länets storlek, storleken av länets landsbygdsbefolk
-
86
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.
ning och länets särpräglade struktur i övrigt, rådde och för överskådlig tid
komme att råda sådana förhållanden, att två centrala verkstadsskolor måste
anses vara av stort behov påkallade. Som tidigare anförts, har länsstyrelsen
i Luleå ansett, att den centrala verkstadsskoleutbildningen i länet borde
helt bekostas av staten såväl till anläggning som till drift. Stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige i Nedertorneå ha hemställt, att vid utarbetande
av proposition örn statliga centrala verkstadsskolor måtte beaktas av
dem framförd anhållan örn en verkstadsskola för Tornedalen. Styrelsen för
Medelpads socialdemokratiska partidistrikt slutligen har uttalat sig för en
central verkstadsskolas förläggande till Medelpad.
Verkstadsskolan i Byske i Västerbottens län.
Skolan upprätthölles av Byske kommun och hade tillkommit för bekämpande
av ett helt lokalt arbetslöshetsproblem, uppkommet i samband med
sågverksindustrins rationalisering. Under erinran örn att landstinget i länet
hade under utredning frågan angående anordnande genom landstingets
försorg av yrkesutbildning, har verkstadsskoleutredningen — med hänsyn
till Byskes belägenhet inom länet och till andra synpunkter — icke ansett,
att en centralskola borde förläggas dit. Sedan de förhållanden upphört, som
föranlett skolans tillkomst, borde densamma nedläggas, därest icke kommunen
beslutade sig för att upprätthålla skolan med statsunderstöd enligt
de för lokala verkstadsskolor gällande grunderna.
Härom har länsstyrelsen i Umeå anfört, att enligt länsstyrelsens uppfattning
tre verkstadsskolor borde upprättas i länet, en i södra och en i norra
kustlandsdelen samt en i lappmarken, där bristen på yrkeskunskap vore
särskilt starkt framträdande. Starka skäl talade för att en central yrkesskola
inrättades i Byske, men ofrånkomligt vore, att nya lokaler anskaffades.
Representanter för Byske kommun ha hemställt, att en central verkstadsskola
måtte förläggas till Byske.
Departe
mentschefen.
Mot verkstadsskoleutredningens allmänna uttalanden angående omorganisation
av verkstadsskolor för arbetslös ungdom till centrala verkstadsskolor
finner jag icke anledning till erinran. Vid prövning av frågan om
arbetslöshetsskolas godkännande såsom central verkstadsskola synas principiellt
samma synpunkter böra anläggas som då fråga blir örn godkännande
av förslag till ny skolanläggning. Vederbörande landsting synes sålunda
böra stå såsom huvudman; kraven på lokalers kvalitet, skolans belägenhet
och dylikt böra vara i huvudsak desamma som eljest. Jag är emellertid
medveten om att vissa avvikelser från de principer, som skolat tilllämpas
för en helt ny skolanläggning, kunna vara av förhållandena påkallade
med hänsyn till att fråga är om redan gjorda och i drift varande
anläggningar. Skälig hänsyn bör givetvis tagas till förhållanden av dylik
speciell art. Frågor härom torde av Kungl. Majit böra prövas och avgöras
i varje särskilt fall. Jag vill dock här särskilt understryka att, därest verk
-
87
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
samheten vid vissa av de nuvarande arbetslöshetsskolorna avses att även
under normala förhållanden över huvud upprätthållas eller bedrivas i samma
omfattning som för närvarande, ett samarbete mellan flera län eller landstingsområden
synes nödvändigt.
Jag har i det föregående endast helt kortfattat berört verkstadsskoleutredningens
uttalanden beträffande varje särskild arbetslöshetsskola. Enligt
min mening bör slutlig ställning till ifrågavarande verkstadsskolors
framtida organisation tagas först sedan vederbörande landsting och primärkommuner
beretts tillfälle yttra sig. Sedan riksdagens beslut angående centrala
verkstadsskolor fattats, torde kommunernas yttranden kunna föreligga
i så god tid, att beslut av Kungl. Maj:t örn omorganisation av vissa
arbetslöshetsskolor till centrala verkstadsskolor torde kunna medhinnas
före den 1 juli 1942, från vilken dag sålunda organisationsändringen skulle
kunna träda i kraft. Anslag till centrala verkstadsskolor skulle vid sådant
förhållande icke erfordras för budgetåret 1941/42.
Med hänsyn till rådande ovissa förhållanden på arbetsmarknaden synas
övervägande skäl tala för att för närvarande sådan arbetslöshetsskola, som
icke avses bli central verkstadsskola, likväl tills vidare icke nedlägges. Av
arbetslöshetsskäl har i detta sammanhang länsstyrelsen i Göteborg förordat,
att samtliga tre arbetslöshetsskolor i länet tills vidare bibehållas
efter i huvudsak nuvarande system både beträffande huvudmannaskap och
i fråga om statsbidrag. Utan att nu taga ställning till detta förslag vill jag
uttala, att frågan härom bör av landstingsmyndigheterna i samråd med de
nuvarande huvudmännen övervägas. Jag vill dock ifrågasätta, örn icke de
av mig i det föregående förordade statsbidragsgrunderna böra från den
1 juli 1942 göras tillämpliga även på sådan verkstadsskola för arbetslös
ungdom, som icke organiseras som central verkstadsskola. Avlöningar till
rektor och övriga lärare vid dessa skolor böra i varje fall icke bestämmas
enligt förmånligare grunder än vid motsvarande centrala verkstadsskolor.
Till dessa och övriga hithörande frågor torde Kungl. Majit framdeles böra
taga ställning. Jag vill här allenast ytterligare framhålla, att jag icke finner
mig kunna tillstyrka en sådan särställning för den centrala verkstadsskoleorganisationen
i Norrbottens län, som länsstyrelsen i Luleå förordat. De i
övrigt enligt det föregående framställda önskemålen torde få övervägas vid
beslut framdeles om inrättande av centrala verkstadsskolor.
2. Det framtida ordnandet av yrkesutbildningen under
arbetslöshetstider.
Under en rubrik av denna lydelse har verkstadsskoleutredningen behandlat
de speciella yrkesutbildningsproblemen under tider av ungdomsarbetslöshet
och de särskilda åtgärder, som därunder böra vidtagas. Jag
saknar anledning att i förevarande sammanhang ingå på ett närmare be
-
Departe
mentschefen.
88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
dömande av vad de sakkunniga härutinnan uttalat och föreslagit. Vad de
sakkunniga anfört i fråga om utbildning av arbetslös ungdom inom den
ordinarie skolorganisationens ram har dock omedelbar betydelse jämväl vid
prövningen av de sakkunnigas tidigare förslag om centrala verkstadsskolor.
1 anledning härav må följande anföras.
Verkstadsskoleutredningen har funnit självklart, att i första hand de
ordinarie yrkesundervisningsanstalterna fullt utnyttjas även för beredande
av sysselsättning och utbildning åt ungdom, som drabbats av arbetslöshet.
Som redan 1934 års ungdomsarbetslöshetssakkunniga framhållit, borde
dessa undervisningsanstalter äga större förutsättningar att nå rationella
resultat ur undervisnings- och utbildningssynpunkt än aldrig så väl organiserade
tillfälliga kurser, anordnande av arbetslöshetsorgan. Det vore sålunda
angeläget, att det ordinarie skolväsendet erhölle möjlighet att genom
lämpliga utvidgningar i så vidsträckt mån som möjligt bereda plats för
arbetslös ungdom, som på eget initiativ sökte utbildning.
De sakkunniga ha emellertid understrukit, att det vid provisoriska utvidgningar
av den ordinarie skolorganisationen borde noga tillses, att en
skola därigenom icke bleve större än som av andra orsaker kunde anses
lämpligt. Häri läge i själva verket en stark begränsning av ifrågavarande
åtgärders räckvidd. Därest man skulle tänka sig, att en central verkstadsskola
under en kris skulle kunna utvidgas med — kanske i bästa fall — en
provisorisk yrkesavdelning för varje redan befintlig avdelning, skulle detta
endast medföra en fördubbling av skolans elevantal. Vid en omfattande
arbetslöshetskris skulle en sålunda utvidgad skolorganisation likväl icke
motsvara behovet.
Spörsmålet örn en provisorisk utvidgning av den ordinarie skolorganisationen
under arbetslöshetstider vore emellertid, ha de sakkunniga ytterligare
anfört, i hög grad en fråga av ekonomisk räckvidd. Med hänsyn till landstingens
ekonomiska förhållanden och andra omständigheter ha de sakkunniga
därför föreslagit, att vissa av de med en dylik utvidgning förenade
kostnaderna vid en central verkstadsskola skulle helt bestridas av statsmedel.
I fråga om detaljerna i de sakkunnigas förevarande förslag torde få
hänvisas till handlingarna.
Vad de sakkunniga sålunda och i övrigt anfört ställer i belysning de särskilda
uppgifter, som de centrala verkstadsskolorna avse att fylla under
arbetslöshet, och innebär ett ytterligare skäl för deras inrättande. Som jag
redan uttalat, anser jag det icke nödvändigt att i detta sammanhang taga
närmare ställning till de sakkunnigas förslag. Jag vill blott föreslå, att
såsom särskilt villkor för statsbidrag till centrala verkstadsskolor stadgas,
att huvudmannen ställer sig till efterrättelse de föreskrifter i nu ifrågavarande
och andra avseenden, som Kungl. Majit kan finna skäl meddela,
exempelvis i fråga örn mottagande av elever från andra landstingsområden.
89
Kungl. Majus proposition Nr 71.
Jag erinrar i övrigt om vad i denna fråga av mig yttras vid anmälan
denna dag av frågan om understöd åt verkstadsskolor för viss arbetslös
ungdom.
lil. Sammanfattning och hemställan.
Under åberopande av vad verkstadsskoleutredningen i vederbörliga sammanhang
anfört har utredningen, i vad avser centrala verkstadsskolor,
hemställt, bland annat.
A. att förslag måtte föreläggas riksdagen att fastställa följande huvudsakliga
grunder för statsbidrag till verkstadsskola, som upprättas av landsting
eller förening av dylika eller landsting i förening med stad, vilken icke
deltager i landsting, samt av Kungl. Majit erkännes som central verkstadsskola,
med rätt för Kungl. Majit att utfärda de närmare föreskrifter, som
befinnas erforderliga för deras tillämpning:
Huvudman för central verkstadsskola äger åtnjuta statsbidrag till följande
_ m
1. engångskostnader för undervisningen vid verkstadsskolan, nämligen
för anskaffning av
a) undervisningslokaler samt lokaler för administration m. m.,
b) den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel (maskiner
samt verktyg och dylikt),
c) inventarier och inredning för undervisningslokaler,
2. årliga kostnader för undervisningen vid verkstadsskolan, nämligen för
a) avlöning åt rektor och övriga lärare,
b) nyanskaffning (komplettering) av maskiner,
c) underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel m. m.,
d) sjukvård och olycksfallsförsäkringar för eleverna,
e) övriga årliga kostnader (administration m. m.),
3. engångskostnader för anordnande av elevinternat vid verkstadsskolan,
nämligen för anskaffning av
a) lokaler för elevinternatet samt
b) inventarier och inredning för elevinternatet.
Statsbidrag till anskaffning av undervisningslokaler samt lokaler för
administration m. m. utgår med belopp, motsvarande hälften av de kostnader
för lokalernas uppförande eller förvärvande, som befinnas skäliga. I
nämnda belopp må icke inräknas kostnader för anskaffning av tomt samt
tomts inhägnande och iordningställande, ej heller för framdragande av vatten-,
avlopps- eller andra ledningar till tomtgränsen.
Till anskaffning av den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
(maskiner samt verktyg och dylikt) utgår statsbidrag med
nio tiondelar av de styrkta kostnaderna därför.
Statsbidrag till anskaffning av inventarier och inredning för undervisningslokaler
utgår med det belopp, som Kungl. Majit finner skäligt bestämma
i samband med beslut örn statsunderstöd till anskaffning av dylika
lokaler. Bidraget må icke överstiga halva styrkta kostnaderna för de
inventarier och den inredning, för vilka bidraget beräknas.
Bihang till riksdagens protokoll löht. 1 sami. Nr 71.
7
90
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.
Till bestridande av kostnaderna för avlöning åt rektor och övriga lärare
utgår statsbidrag med belopp, motsvarande hela avlöningslcostnaden. Statsbidrag
till avlöning åt rektor samt till grundlöner åt lärare må dock icke
beräknas å högre lönekostnad än som bestämmes av Kungl. Majit med
ledning av de i kap. 10 av de sakkunnigas betänkande angivna grunderna.
Till ålderstillägg åt lärare utgår vidare statsbidrag endast i den mån läraren
enligt särskild reglering, fastställd på sätt i gällande reglemente för statens
pensionsanstalt är föreskrivet, är berättigad uppbära sådant tillägg. Sistnämnda
statsbidrag må för ettvart av tre ålderstillägg uppgå till högst
åtta procent av den läraren tillkommande grundlön, å vilken statsbidrag
må beräknas, dock högst fyrahundra kronor för år.
Statsbidrag till nyanskaffning (komplettering) av maskiner utgår med
nio tiondelar av kostnaderna för den på grund av förslitning eller eljest
nödvändiga anskaffningen.
Till kostnaderna för underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel
m. m.^ utgår statsbidrag med belopp, beräknat efter sjuttio kronor för
elev och år, dock att det sammanlagda bidraget ej må uppgå till högre
belopp än som svarar mot huvudmannens verkliga kostnader för ändamålet
under den tid, statsbidraget avser. Såsom kostnader för underhåll
och förbrukning av undervisningsmateriel m. m. må vid bidragets bestämmande
räknas kostnader för reparation m. m. av undervisningsmateriel,
arbetsmateriel för undervisningen samt komplettering av verktyg och annan
stadigvarande undervisningsmateriel än maskiner ävensom elektrisk
och annan kraft för undervisningen samt komplettering av inventarier.
Statsbidrag till bestridade av kostnader för sjukvård åt eleverna utgår
med tio kronor för elev och år. Till gäldande av avgifter för obligatorisk
olycksfallsförsäkring utgår statsbidrag med belopp, motsvarande de erlagda
avgifterna.
Till gäldande av övriga årliga kostnader för driften (administration
m. m.) utgår statsbidrag med belopp, beräknat efter etthundra kronor för
elev och år.
Statsbidrag till anskaffning av lokaler för elevinternat samt av inventarier
och inredning för sådant internat utgår efter samma grunder som till
kostnaderna för anskaffning av undervisningslokaler samt inventarier och
inredning av sådana lokaler.
o Kungl. Majit äger medgiva, att statsbidrag må utgå till förhyrande av
sådana undervisnings- och andra lokaler, varom ovan nämnts.
I de fall, då statsbidrag skall utgå med visst belopp för elev och år,
skall bidraget bestämmas med hänsyn till det antal elever, som vid tiden
för bestämmandet kan beräknas komma att i genomsnitt under den tid,
bidraget avser, bevista undervisningen i verkstadsskolan.
Befinnes vid prövning av förslag om erkännande av central verkstadsskola,
att företaget är av större omfattning, än som påkallas med hänsyn
till de. särskilda ändamål, de centrala verkstadsskolorna avse att fylla, må
statsbidrag till skolan, utan hinder av vad ovan säges, utgå efter de jämkade
grunder, som Kungl. Majit finner skäl bestämma. Sådan jämkning
skall äga rum, därest central verkstadsskola upprättas av landsting i förening
med stad, som icke deltager i landsting.
B. att förslag måtte föreläggas riksdagen att medgiva, att stipendier av
statsmedel må utgå till elever vid central verkstadsskola i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utredningen förordat i sitt betänkande.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 71. 91
C. att Kungl. Majit vid beslut om erkännande av central verkstadsskola
eller eljest i samband med utfärdandet av bestämmelser rörande
centrala verkstadsskolor eller viss central verkstadsskola måtte taga i beaktande
vad utredningen i sitt betänkande anfört särskilt
beträffande omfattningen av det förordade systemet med centrala verkstadsskolor,
innebärande att, därest icke särskilda förhållanden föranleda
till annat, endast en verkstadsskola må erkännas som central verkstadsskola
för det område, huvudmannen representerar,
beträffande ordningen för de centrala verkstadsskolornas inrättande,
samt deras storlek och därmed sammanhörande förhållanden i övrigt ävensom
beträffande
samma skolors styrelse och förvaltning samt inträdesfordringar
och skolavgifter m. m. för eleverna.
Med de jämkningar, som föranledas av vad av mig i det föregående
anförts, biträder jag verkstadsskoleutredningens förslag till grunder för
statsbidrag till centrala verkstadsskolor. I ämnet erforderliga föreskrifter
torde få av Kungl. Majit efter förslag av skolöverstyrelsen framdeles utfärdas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig anförts.
I fråga örn stipendier förordar jag den ändringen i de sakkunnigas förslag,
som följer av att tills vidare enahanda grunder böra äga tillämpning
för elever vid centrala verkstadsskolor som vid övriga yrkesundervisningsanstalter.
Beträffande de sakkunnigas övriga förslag tillåter jag mig hänvisa till
vad jag därom yttrat i det föregående.
Under åberopande av det anförda och under erinran, att riksdagen
framdeles i samband med prövning av frågor om anslag till förevarande
ändamål blir i tillfälle att följa den närmare tillämpningen av de av mig
förordade grunderna för statsbidrag till ändamålet, får jag hemställa, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att besluta, att till verkstadsskola, som upprättas av
landsting eller förening av dylika eller av landsting i förening
med stad, vilken icke deltager i landsting, samt av
Kungl. Majit erkännes som central verkstadsskola, må utgå
statsbidrag enligt grunder, som Kungl. Majit äger fastställa
i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig i det föregående
föreslagits.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars T unberg.
Departe
mentschefen.
92
Kungl. Majlis proposition Nr 71.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
I. Centrala verkstadsskolor. Sid.
1. Inledning........................ 7
2. Behovet av utökad yrkesutbildning....................... 14
8. Verkstadsskoleväsendets yttre organisation.................27
a) Lokala och centrala verkstadsskolor.........................27
b) Huvudmannaskapet för de centrala verkstadsskolorna............. 31
c) Antalet centrala verkstadsskolor.................. .........36
4. Vissa frågor rörande den enskilda centrala verkstadsskolans organisation
och drift.....................................37
a) Styrelse och förvaltning................................. 37
b) Förläggning......................................... 38
c) Undervisningslokaler, bostäder åt eleverna samt undervisningsmateriel m. m. 39
d) Storlek och yrkesavdelningar..............................39
e) Utbildningstidens längd................................. 40
f) Undervisningen.......................................41
g) Intagning och avgång av elever...........................42
h) Elevernas intagningsålder................................42
i) Skolavgifter......................................... 43
j) Lärarutbildning......................................43
5. Lärarpersonalen vid de centrala verkstadsskolorna........... 44
a) Rektorerna................................... 44
b) Övriga lärare....... 49
6. Kostnaderna för en central verkstadsskolas upprättande och drift 56
7. Statsbidrag till centrala verkstadsskolor................... 59
8. Vissa frågor i samband med inrättandet av en central verkstadsskola 74
9. Elevstipendier m. m....... 77
II. Yrkesutbildningen under arbetslöshetstider.
1. Omorganisation av de nuvarande verkstadsskolorna för arbetslös
ungdom till centrala verkstadsskolor......................83
2. Det framtida ordnandet av yrkesutbildningen under arbetslöshetstider
............................................... 87
III. Sammanfattning och hemställan...........89
Stockholm 1941. Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.
410810
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- SU 1941:180 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till skolöverstyrelsen för budgetåret 1941 42. s. 2 i texten
- Rskr. 1941:197 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- SU 1941:83 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten