Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m

1941-02-14 · 92 sidor, varav 91 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 91 av 92 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:71, Angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 71.

1

Nr 71.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående statsbidrag till

centrala verkstadsskolor m. m.; given Stockholms slott

den 14 februari 1941.

*

I

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen act

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

14 februari 1941•

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Föredragande departementschefen, statsrådet Bagge, anmäler härefter

fråga örn inrättande av centrala verkstadsskolor m. m. samt anför efter

gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, jordbruks- och handelsdepartementen

i detta avseende följande:

Den nuvarande organisationen av den lägre yrkesundervisningen för

hantverk och industri samt handel och husligt arbete grundar sig i huvudsak

på beslut av 1918 och 1921 års riksdagar. Med den då tillskapade

yrkesskolorganisationen ville man åstadkomma ett enhetligt system av

skolor för yrkesundervisning, i vilka en grundläggande fackutbildning skulle

meddelas åt sådana unga, som utan föregående mera omfattande allmänna

teoretiska studier sökte sin utkomst inom hantverket, industrin, handeln

eller det husliga arbetet.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 71.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

De vanligaste skoltyperna för yrkesundervisning för hantverk och industri

äro verkstadsskolor samt lärlings- och yrkesskolor. Jämsides med

dessa finnas speciella kurser av skiftande art. Skolor och kurser av nu

ifrågavarande slag kunna anordnas såväl av kommun (primärkommun,

landsting, amian kommunal samfällighet eller förening av flera dylika)

som av enskild. De grundläggande bestämmelserna härom äro meddelade

i stadgan den 4 november 1921 (nr 706) för den kommunala yrkesundervisningen,

i vilken stadga dock sedermera vidtagits ett flertal ändringar.

Föreskrifter om statsbidrag till denna yrkesundervisning återfinnas i kungörelsen

den 4 november 1921 (nr 705) angående statsunderstöd till kommunala

och enskilda anstalter för yrkesundervisning med däri sedermera

vidtagna ändringar.

Enligt stadgan för yrkesundervisningen avser verkstadsskolan att giva

de unga, som genomgått folkskolan eller erhållit motsvarande utbildning,

tillfälle att »förvärva ett visst mått av praktisk yrkesfärdighet, så att de

därigenom bliva i stånd att lättare erhålla anställning och vidare utbildning

i yrket». Verkstadsskolor kunna organiseras på olika sätt. I den vanligaste

typen erhålla eleverna yrkesutbildning i en för detta ändamål speciellt

organiserad skolverkstad. Lärling sskolan avser att bereda den ungdom,

som avslutat fortsättningsskolans kurs, tillfälle att samtidigt med

att den erhåller praktisk yrkesfärdighet genom anställning i förvärvsarbete

»inhämta de för ett framgångsrikt arbete inom vederbörande arbetsområde

grundläggande teoretiska kunskaper och, i särskilda fall, praktiska

färdigheter, som icke kunna förvärvas genom deltagande i arbete

utanför skolan». Yrkesskolan utgör enligt yrkesskolstadgans terminologi

en påbyggnad av lärlingsskolan för att bereda de inom ett yrkesområde

sysselsatta personerna »tillfälle att vidga och fördjupa den utbildning, vartill

grunden lagts i lärlingsskolan». Denna skola avser sålunda dels att bibringa

eleverna större skicklighet i yrket, dels att giva dem nödiga förutsättningar

för mer ansvarsfulla befattningar inom deras yrkesområde.

Såsom framgår av det sålunda anförda, föreligger mellan verkstadsskolan,

å ena sidan, samt lärlings- och yrkesskolorna, å den andra, en

väsentlig olikhet i fråga örn såväl ändamål som arbetsformer. Verkstadsskolan

avser att bibringa sina elever en mer eller mindre fullständig yrkesutbildning.

Undervisningen går därför ut på att ge eleven såväl praktiska

färdigheter som erforderliga teoretiska kunskaper. Skolan är heldagsundervisande.

Eleverna i lärlings- och yrkesskolorna åter förutsättas vara samtidigt

med sin skolgång sysselsatta med förvärvsarbete i det yrke, vari

eleven undervisas i skolan. Skolundervisningen avser sålunda att med nödiga

teoretiska kunskaper komplettera den praktiska träning, den unge

erhåller genom sin anställning i näringslivet. Av kombinationen förvärvsarbete-skolundervisning

följer, att lärlings- och yrkesskolundervisningen

regelmässigt är anordnad i form av aftonkurser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

Under åren efter 1918 års riksdagsbeslut om inrättande av praktiska

ungdomsskolor gällde det i första hand att få till stånd utbildningsanstalter,

i vilka de unga arbetarna inom hantverket och industrin kunde komplettera

sina i förvärvsarbete vunna praktiska färdigheter med teoretiska

kunskaper. I stor utsträckning inrättades därför lärlings- och yrkesskolor,

främst i städer och andra industrisamhällen. Successivt ha emellertid även

ett antal verkstadsskolor tillkommit. Under 1920-talet anordnades sålunda

dylika skolor av vissa kommuner — särskilt de större städerna —

och av några enskilda företag. En viss stagnation har dock tidigare kännetecknat

utvecklingen på detta område, vilket förhållande främst torde ha

betingats av de med inrättandet och driften av en verkstadsskola relativt

stora kostnaderna.

Den ekonomiska kris, som övergick landet under de första åren av

1930-talet, blev emellertid den närmaste anledningen till en väsentlig utvidgning

av verkstadsskoleorganisationen. Krisen medförde som bekant

en mycket betydande ungdomsarbetslöshet. Till en början sökte man bekämpa

denna inom ramen för den hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken

bedrevs under statens arbetslöshetskommissions ledning. Särskilt under

åren 1932—34 bedrevs på grund härav en mycket omfattande kursverksamhet

för hjälpsökande arbetslös ungdom. Dessa kurser kunde dock

knappast lämna en verklig yrkesutbildning åt deltagarna. Största antalet

kursdeltagare — 5 077 — nåddes i februari 1934. 1933 års riksdag uttalade

i fråga om verksamhetens inriktning, att hänsyn särskilt syntes böra tagas

till önskvärdheten av att bereda de arbetslösa en nyttig yrkesundervisning.

Med hänsyn härtill kommo ifrågavarande kurser efter hand i allmänhet

att alltmer få karaktären av verkliga yrkeskurser.

I samband med behandlingen av det krishjälpsprogram, som förelädes

1933 års riksdag, medgav riksdagen, att en försöksverksamhet enligt delvis

nya linjer fick tillämpas för ungdomsarbetslöshetens bekämpande. Sålunda

infördes ett system med s. k. frivillig arbetstjänst (arbetsläger, anordnade

av kommuner eller arbetslöshetskommissionen). Vidare skulle försök

få göras med s, k. arbetskolonier, och åtgärder skulle få vidtagas för

en provisorisk utvidgning av yrkesskolväsendet.

Ett närmare begrepp om ungdomsarbetslöshetens omfattning och karaktär

lämnade den utredning, som verkställdes av 1934 års sakkunniga

rörande ungdomsarbetslösheten (statens offentliga utredningar 1934: 11),

till vilken jag tillåter mig hänvisa.

På grundval av denna utredning beslöt 1934 års riksdag åtgärder för

ungdomsarbetslöshetens bekämpande, främst genom anordnandet av arbetsläger

och ungdomsreservarbeten. Sin största omfattning hade dessa hjälpformer

i februari 1935 (1 437 personer).

1 likhet med vad fallet var med den under arbetslöshetskom missionens

ledning anordnade kursverksamheten kommo även den frivilliga arbets
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

tjänsten och ungdomsreservarbetena med tiden att alltmer inriktas på yrkesutbildning.

Salunda anordnades vissa arbetsläger och ungdomsreservarbeten

som utbildningsanstalter för jordbruk eller skogsbruk, under det

att några arbetsläger organiserades som provisoriska verkstadsskolor.

Den provisoriska utvidgning av yrkesskolväsendet, som enligt 1933 års

riksdags beslut kunde understödjas av arbetslöshetsmedel, kom icke att

få någon större betydelse. Närmare uppgifter om denna verksamhet äro

lämnade i det av 1934 års sakkunniga rörande ungdomsarbetslösheten avgivna

betänkandet (jfr ovan). 1935 års riksdag beslöt, att anslag till dessa

åtgärder skulle i fortsättningen utgå under åttonde i stället för femte huvudtiteln

och att Kungl. Majit skulle äga vidtaga de mindre jämkningar i eljest

gällande understödsgrunder, som eventuellt kunde bli behövliga.

När den ekonomiska krisen lättade, reducerades ungdomsarbetslösheten

i stora delar av landet i hastigare tempo än arbetslösheten bland de äldre.

I vissa trakter, där näringslivet lidit allvarligt avbräck, fanns dock alltjämt

en avsevärd arbetslöshet bland personer i åldern 16—25 år. Främst

hade man härvid att räkna med Blekinge län och Göteborgs och Bohus

län utom Göteborgs stad, inom vilka län stenindustrin lamslagits, samt

Västernorrlands län, där omläggningar inom träindustrierna väsentligt inskränkt

sysselsättningsmöjligheterna. Det sistnämnda gällde även vissa

delar av Västerbottens län, speciellt Byske kommun. Även i Värmlands,

Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län kvarblev en mer avsevärd

ungdomsarbetslöshet.

Nu ifrågavarande ungdomsarbetslöshet, som förutsattes vara av en

mera permanent karaktär, ansåg man sig icke kunna bemästra inom ramen

för den hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken bedrevs av statens

arbetslöshetskommission. För att emellertid öka den arbetslösa ungdomens

möjligheter att erhålla mera varaktig sysselsättning beslöto statsmakterna

igångsätta särskilda verkstadsskolor i vissa av omförmälda län. Det förutsattes

emellertid, att till dessa verkstadsskolor skulle utgå statsbidrag enligt

väsentligt förmånligare grunder än till motsvarande kommunala yrkesundervisningsanstalter

i allmänhet. Av 1936 års riksdag utverkades bemyndigande

för Kungl. Majit att vidtaga sådana jämkningar i gällande

grunder ej mindre för understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning

än även stipendier åt elever vid samma skolor, som kunde erfordras

för genomförandet av den sålunda tänkta skolorganisationen.

Successivt under åren 1936—38 inrättades därefter ett antal verkstadsskolor

för arbetslös ungdom. För närvarande äro dylika verkstadsskolor i

verksamhet på följande platser, nämligen

Karlskrona i Blekinge län,

Mölndal, Lysekil och Uddevalla i Göteborgs och Bohus län,

Älvåsen i Värmlands län,

Gimo i Stockholms län,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

Tönshammar i Gävleborgs län,

Sundsvall och Sandö i Västernorrlands län,

Byske i Västerbottens län samt

Strömbacka invid Piteå i Norrbottens län.

Verkstadsskolorna i Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens

län ha vederbörande primärkommuner såsom huvudmän. För övriga skolor

äro vederbörande landsting huvudmän, dock att Stockholms och Uppsala

läns landsting gemensamt handha huvudmannaskapet för verkstadsskolan

i Gimo.

Under läsåret 1940/41 torde elevantalet i ovannämnda skolor uppgå

till något över 1,400.

Att tillkomsten av verkstadsskolorna för arbetslös ungdom innebar en

betydande utvidgning av verkstadsskoleorganisationen i landet framgår

därav, att elevantalet vid samtliga kommunala och enskilda verkstadsskolor

i mars 1938 uppgick till omkring 3,300, varav 1,236 i ifrågavarande

arbetslöshetsskolor och 1,025 i fyra andra större verkstadsskolor. I detta

sammanhang må till belysning av verkstadsskoleorganisationens omfattning

nämnas, att elevantalet vid sistnämnda tidpunkt i samtliga kommunala

och enskilda anstalter för yrkesundervisning för hantverk och

industri utgjorde omkring 14,350.

Åtgärderna för inrättandet av de första verkstadsskolorna för arbetslös

ungdom fingo med hänsyn till de då föreliggande arbetslöshetsförhållandena

vidtagas med största skyndsamhet. Tillfälle gavs därvid icke att sorn i en

normal situation planlägga och på förhand reglera skolornas organisation i

detalj, deras ställning för framtiden, statens respektive huvudmännens förpliktelser

mot skolorna och dylikt. I stor utsträckning fingo dylika frågor

ställas på framtiden.

Med hänsyn till dessa omständigheter bemyndigade Kungl. Majit den

16 april och den 13 maj 1937 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla

högst fyra sakkunniga för att inom departementet, i enlighet med de

direktiv, departementschefen efter samråd med chefen för socialdepartementet

ägde meddela, biträda med utredning av vissa frågor rörande

verkstadsskolorna för arbetslös ungdom.

Den 13 maj 1937 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet såsom

sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra kammare, bruksdisponenten

friherre John Gustaf Gerard De Geer, Lesjöfors, tändsticksarbetare Johan

Albert Leander Persson, Tidaholm, och lantbrukaren Gustaf Hjalmar

Svensson, Grönvik, samt dåvarande kanslichefen hos statens arbetslöshetskommission,

numera landshövdingen och ordföranden i statens arbetsmarknadskommission

Arthur Natanael Thomson, varjämte åt Thomson

uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. De sakkunniga

antogo benämningen vcrkstadsskoleutredningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

Enligt de för utredningen meddelade direktiven skulle de sakkunniga i

första hand ha att ingå i prövning av ifrågavarande verkstadsskolors dåvarande

anordning, deras organisation, ekonomiska förhållanden och skötsel

samt taga under övervägande, huruvida ändringar därutinnan kunde vara

påkallade. Förslag till provisorisk reglering av skolornas förhållanden i vissa

avseenden (främst i fråga om anslagstilldelning och löner till lärarpersonalen

samt inrättande av en befattning som inspektör för skolorna) avgav

utredningen i skrivelser den 27 oktober och den 10 november 1937. Förslagen

blevo i huvudsak genomförda.

Enligt direktiven skulle emellertid utredningen vidare taga ställning till

problemet om ifrågavarande arbetsjöshetsskolors fortsatta tillvaro, sedan

de förhållanden på arbetsmarknaden upphört, som föranlett skolornas inrättande.

Härom anförde departementschefen bland annat följande:

I och roed tillkomsten av dessa, av ett tillfälligt behov betingade läroanstalter

hade skapats en skoltyp, som syntes utvecklingsduglig och som

kunde ia en mycket stor betydelse för yrkesutbildningen i landet. Verkstadsskolan

såsom en form av yrkesutbildningsanstalt vore visserligen icke

någon nyhet. Den hade funnits i åtskilliga år men knappast vunnit någon

större utbredning. Vad som emellertid kunde sägas utgöra en nyhet i fråga

örn de har avsedda verkstadsskolorna vore, att de inrättats såsom centrala

anstalter tor större områden, omfattande ett eller flera län och med

landstingen såsom huvudmän eller ekonomiskt intresserade. Våra vanliga

lärlings-, yrkes- och verkstadsskolor vore nästan undantagslöst inrättade

av primarkommunerna var för sig. Häri läge otvivelaktigt en svaghet så

till vida, att under sådana förhallanden skolornas anordnande för olika

yrkesgrenar näppeligen annat än rent lokalt sett kunde ske på ett fullt

planmässigt satt med hänsyn till yrkeslivets behov, att elevtillgången

bleve ojämnare och osäkrare än med ett vidsträcktare rekryteringsområde,

samt att organisationen och driften måste bliva dyrbarare än vid en centralisering

till större anstalter. Det vore icke uteslutet att i dessa förhållanden

förklaringen vore att söka till att särskilt de vanliga verkstadsskolorna

med deras ofta mycket dyrbara maskinuppsättning och materialförbrukning

blott relativt sparsamt kommit till stånd.

Med hänsyn till det sålunda anförda ansåg departementschefen, att de

sakkunniga borde taga under övervägande, huruvida icke arbetslöshetsskolorna

— samtliga eller vissa av dem — lämpligen skulle kunna infogas

i det nuvarande skolsystemet såsom en ny kategori av yrkesutbildningsanstalter

med uppgift att tjänstgöra såsom centrala verkstadsskolor för

större områden. En sådan organisation borde, i händelse den visade sig

livsduglig, tänkas så småningom omfatta hela landet. Departementschefen

anförde vidare, att, örn det eljest befunnes påkallat att få till stånd den i

direktiven skisserade nya organisationen, han funne det sannolikt, att staten

måste giva den ett kraftigt ekonomiskt stöd.

Verkstadsskoleutredningen avgav den 30 september 1938 betänkande

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

med utredning och förslag angående centrala verkstadsskolor m. m. (statens

offentliga utredningar 1938: 26).

Över de sakkunnigas betänkande ha utlåtanden avgivits av länsstyrelserna

i Stockholms län, Uppsala, Karlskrona, Göteborg, Karlstad, Gävle,

Härnösand, Umeå och Luleå, skolöverstyrelsen, statskontoret, socialstyrelsen,

kommerskollegium, pensionsstyrelsen och statens arbetslöshetskommission.

Vidare ha yttranden avgivits av svenska landskommunernas förbund,

svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen, Sveriges industriförbund, Sveriges

hantverksorganisation och svenska yrkesskolföreningen. Slutligen ha

skrifter inkommit från slöjd- och yrkeslärarnas riksförbund, representanter

för Byske kommun samt styrelsen för Medelpads socialdemokratiska

partidistrikt.

Verkstadsskoleutredningen har i sitt betänkande framlagt dels förslag

örn inrättande av ett system med centrala verkstadsskolor, i vilket system

de nuvarande arbetslöshetsskolorna i viss utsträckning borde inlemmas,

dels ock vissa riktlinjer och förslag rörande speciella åtgärder under arbetslöshetstider

för befrämjande av yrkesutbildningen. I sistnämnda avseende

innefattar de sakkunnigas förslag i stort sett icke frågor, till vilka slutlig

ställning bör tagas i nu förevarande sammanhang.

I det föregående har jag lämnat en kort översikt över yrkesskolväsendets

nuvarande organisation samt de förhallanden, som föranlett tillkomsten

av verkstadsskolorna för arbetslös ungdom. I övrigt tillåter jag mig

härom hänvisa till verkstadsskoleutredningens betänkande, som innehåller

utförliga redogörelser i dessa hänseenden. Jag övergår till en närmare

granskning av utredningens förslag örn inrättande av centrala verkstadsskolor.

I. Centrala verkstadsskolor.

1. Inledning.

De sakkunniga ha inledningsvis behandlat spörsmålen örn den nödvändiga

avvägningen mellan utbildningsmöjligheterna i olika yrken samt mellan

de utbildningsmöjligheter, som kunna och böra erbjudas inom näringslivet,

och dem, som behöva ställas till förfogande i skolor av skilda slag.

Dessa spörsmål lia givetvis särskild betydelse vid bedömandet av fragan

örn centrala verkstadsskolors inrättande. Jag anser mig därför böra här

till bedömande upptaga vad verkstadsskoleutredningen i dessa avseenden

anfört.

Verkstadsskoleutredningen. De sakkunniga lia framhalht, att de särskilda

spörsmålen beträffande centrala verkstadsskolor hade ett mer eller mindre

ofrånkomligt samband med motsvarande frågor rörande yrkesutbildnings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

anstalterna i allmänhet. Det vore sålunda icke lämpligt att taga ställning

till spörsmål rörande organisation, statsbidragsgrunder, löner och dylikt vid

eventuella centrala verkstadsskolor utan att ställa dem i relation till vad

som gällde i motsvarande avseenden vid yrkesundervisningsanstalterna i

övrigt. De sakkunniga lia i detta sammanhang berört vissa av de spörsmål,

som under arbetets gång mera ingående behandlats.

I fråga om den nödvändiga avvägningen mellan utbildningsmöjligheterna

i olika yrken ha de sakkunniga sålunda anfört:

I samband med en ifrågasatt utökning av utbildningsmöjligheterna i vissa

yrken hade med nödvändighet frågan om anordnande av en rationell yrkesutbildning

även för andra yrken, där sådan utbildning erfordrades, trängt

sig fram. Bland andra jordbrukets, skogsbrukets och fiskets behov av yrkesutbildning

vöre enligt de sakkunnigas förmenande tillgodosett i relativt långt

mindre grad än industri- och hantverksyrkenas. Det syntes ligga en icke

oväsentlig fara i att utbildningsmöjligheterna i olika yrken icke stöde lämplig

avvägda i förhållande till varandra. Genom att speciellt tillgodose utbildningen

för de yrken, dit en dragning i varje fall skedde, uppmuntrades

ytterligare överförandet av arbetskraft från de yrken, där redan brist på

arbetskraft förelåge.

Beträffande den nödvändiga avvägningen mellan utbildningismöjligheterna

inom näringslivet, å ena sidan, och i särskilda yrkesutbildningsanstalter,

å den andra, ha de sakkunniga vidare anfört:

Av alldeles särskild betydelse vore frågorna, i vilken utsträckning yrkesutbildningen

borde tillgodoses av industrin och hantverket själva eller i

samarbete mellan dem och främst lärlingsskolorna. Å ena sidan hävdades

understundom av representanter för såväl företagare som arbetare, att den

egentliga praktiska yrkesutbildningen helt borde ordnas i form av arbete

inom yrket, a andra sidan framhölles, att i åtskilliga fall grundläggande

praktisk yrkesutbildning mäste meddelas i skolor. Det nuvarande, av 1918

års riksdag beslutade yrkesskolsystemet innebure väsentligen, att den praktiska

utbildningen skulle givas genom arbete huvudsakligen i yrket samt att

den teoretiska och i någon mån den praktiska utbildningen skulle meddelas

i särskilda för ändamålet upprättade skolor. Man hade emellertid i viss

utsträckning nödgats släppa kravet pa samband mellan lärlingsskolorna och

} yrket* Problemet, huruvida det nuvarande lärlingsskolsystemet

lydde sitt ändamål, framskymtade salunda. I detta sammanhang torde

vidare få omnämnas de synpunkter, som kommit till uttryck hos rationalisermgsutredningen,

att den av rationaliseringen betingade utvecklingen

inom näringslivet lett till en förändring av utbildningsbegreppet på det

sätt, att kraven på yrkesskicklighet i synnerhet inom industrin förskjutits

tran en manuell sådan till en mera intellektuellt betonad. Denna utveckling

borde enligt rationaliseringsutredningen medföra en fullständigt ändrad organisation

av yrkesutbildningen. Samma utredning hade tillika framhållit

vikten av att yrkesutbildningen smidigt anpassade sig efter näringslivets

behov.

Vad härefter särskilt angår sambandet mellan de ifrågasätta centrala verkstadsskolorna

och övriga kommunala yrkesundervisning sanstalter (de sist
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition Nr 71.

nämnda i det följande för korthetens skull benämnda lokala skolor), ha

de sakkunniga framhållit:

Spörsmålen uppstode, huruvida de olika slagen skolor borde vara jämställda

eller örn den lokala skolan borde vara en förberedande skola i förhållande

till den centrala eller omvänt, ävensom huruvida statsunderstöd

borde utgå efter förmånligare grunder till centrala än till lokala skolor,

samt, därest löner till lärare vid centralskolor ansåges böra fastställas av

statsmakterna, huruvida icke en allmän reglering av lönerna vid yrkesundervisningsanstalterna

samtidigt borde företagas. Spörsmålet örn lärarutbildningen

slutligen vore av gemensam betydelse för båda slagen skolor.

Vad sålunda anförts och ytterligare ett flertal omständigheter hade

bibringat verkstadsskoleutredningen den uppfattningen, att en översyn i

ett sammanhang av yrkesskolväsendet i dess helhet borde komma till stand.

De sakkunniga ha därvid erinrat örn att ett flertal frågor på yrkesutbildningens

område — organisationen av den statliga ledningen av skolväsendet,

lärlingsutbildningen inom hantverket och industrin samt utbildningen av

lärare för yrkesutbildningen m. fl. — vore föremål för särskilda utredningar.

Ett upptagande i ett sammanhang, ha de sakkunniga härom vidare anfört,

av den mångfald yrkesundervisningen i dess helhet berörande spörsmål, av

vilka några sålunda antytts, skulle därför haft till följd dels ett fullständigt

återupptagande av de redan verkställda utredningarna och dels en omläggning

av de ännu arbetande sakkunnigutredningarnas arbeten.

Verkstadsskoleutredningen har för sin del icke ansett sig böra ifrågasätta

dylika åtgärder i annan mån än att de sakkunniga i skrivelse den 16 augusti

1940 till chefen för ecklesiastikdepartementet gjort framställning örn ny

utredning av frågan örn organisationen av den centrala ledningen för yrkesskolväsendet.

De sakkunniga ha i stället — med accepterande av den begränsning

i utredningsuppdraget, som synts dem given i de för dem meddelade

direktiven — stannat för att utreda och framlägga förslag örn inrättande,

jämsides med övriga yrkesundervisningsanstalter, av ett system av

centrala verkstadsskolor för — i första hand — manlig ungdom. Enligt de

sakkunnigas uppfattning är nämligen behovet av ökade möjligheter till

yrkesutbildning så stort att, även örn i framtiden i större eller mindre mån

riktlinjerna för denna utbildning skulle omläggas, tillräcklig plats och uppgifter

torde förefinnas jämväl för dylika verkstadsskolor. För bedömande

av detta spörsmål ha de sakkunniga verkställt en utredning angående de

nu förefintliga möjligheterna till yrkesutbildning. Jag tillåter mig hänvisa

till redogörelsen härför, vilken ingar som kap. 3—6 i de sakkunnigas betänkande.

De sakkunniga lia i detta sammanhang även erinrat örn 1938 års riksdags

uttalande i skrivelsen nr 8 (punkt 141) om vikten av att, efter avslutandet

av de ifrågavarande utredningarna, en översyn av de framställda

förslagen komme till stånd i syfte att samordna och enhetliggöra förslagen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

I anslutning härtill har verkstadsskoleutredningen framhållit, att vissa av

de på yrkesundervisningens område aktuella problemen lämpligast borde

utredas av den centrala ledningen för yrkesskolväsendet.

Jag vill här med hänsyn till att verkstadsskoleutredningen berört frågan

örn en nyorganisation av den centrala ledningen av yrkesskolväsendet erinra

om att Kungl. Majit den 22 september 1938 föreskrev, att det de sakkunniga

tidigare meddelade uppdraget skulle innefatta jämväl detta spörsmål.

Den 30 december 1938 avgav verkstadsskoleutredningen betänkande med

förslag angående överstyrelse för yrkesutbildning (statens offentliga utredningar

1938: 54). Enligt förslaget skulle yrkesskolavdelningen inom skolöverstyrelsen

upphöra och överstyrelsen för yrkesutbildning organiseras såsom

ett fristående statligt organ i nära samband med näringsliv och arbetsmarknad.

Överstyrelsen skulle bestå av en ordförande, tillika chef, samt fyra ledamöter,

av vilka två närmast skulle företräda företagar- och två arbetarintressen

inom näringslivet. Till överstyrelsen skulle vara knutet ett kansli,

fördelat på tre byråer. Beträffande överstyrelsens arbetsuppgifter må här

särskilt framhallas, att den icke blott — såsom, skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning

— skulle handha ledningen av den yrkesundervisning för

hantverk och industri samt handel och husligt arbete, som äger rum i skolor

av olika slag, utan jämväl och icke minst handha ledningen av de åtgärder

till befrämjande av yrkesutbildningen inom näringslivet, som det allmänna

finner skäl vidtaga. Jag vill ur motiveringen till de sakkunnigas ifrågavarande

förslag citera följande uttalande.

Då år 1918 förslaget örn praktiska ungdomsskolor framlades och godkandes,

gällde det, vad yrkesundervisningen anginge, såsom förut fram hållits,

i första hand att få till stånd teoretiska utbildningsanstalter — exempelvis

lärlings- och yrkesskolor — till komplettering av den praktiska träning,

som de unga erhölle vid anställningar i näringslivet. Vid sådant förhållande

hade det blivit helt naturligt, att främst skolsynpunkter kommit

att dominera frågan om denna undervisnings centrala ledning. Så länge

ifrågavarande yrkesskolväsende icke heller nått någon större omfattning

och i stort sett varit begränsat till kompletterande kvällsskolor, hade

nämnda förhållande kunnat fortfara. Enligt verkstadsskoleutredningens

mening hade emellertid läget undergått en successiv förskjutning bland

annat genom tillkomsten av verkstadsskolorna och andra heldagsundervisande

yrkesundervisningsanstalter. I motsats mot de nyssnämnda lärlings-

och yrkesskolorna — vilka som nyss nämnts endast meddelade undervisning

av supplerande natur — gåves i nämnda heldagsskolor en undervisning,

som avsåges utgöra mer eller mindre fullständig yrkesutbildning. Med

den ställning, verkstadsskoleutredningen i annat sammanhang intagit, att

näringslivet självt så långt möjligt borde sörja för utbildningen av sin

arbetskraft, uppstode självfallet i och med att omförmälda heldagsundervisning.

i skolor natt en större omfattning spörsmålet örn en nödvändig

avvägning mellan de utbildningsmöjligheter, som kunde och borde erbjudas

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

inom näringslivet, och dem, som behövde ställas till förfogande i olika skolor.

Upplagd på .detta sätt, bleve yrkesutbildningen för industri och hantverk

i minst lika hög grad en direkt närings- och arbetsmarknadsfråga som en

uppfostrings- och undervisningsangelägenhet. Verkstadsskoleutredningen

hade också utifrån dessa synpunkter funnit det angeläget, att statens åtgärder

i fråga örn yrkesutbildning inom näringslivet förlädes under samma

centrala myndighet som skolåtgärderna på yrkesutbildningens område. På

grund härav hade utredningen föreslagit, att de hittills av kommerskollegium

omhänderhavda uppgifterna rörande lärlingsutbildning inom hantverket

flyttades till den nya överstyrelsen för yrkesutbildning. Genom det

namn på detta centralorgan, verkstadsskoleutredningen föreslagit (överstyrelsen

för yrkesutbildning och ej yrkesskolöverstyrelsen), hade utredningen

även velat betona dettas karaktär av ej blott skolorgan utan även organ för

andra former av yrkesutbildning.

Det förändrade läge, i vilket, såsom ovan framhållits, frågorna rörande

den ovannämnda yrkesundervisningen kommit genom en successivt skeende

utveckling, syntes i ständigt ökad grad påkalla smidighet och anpassningsförmåga

efter näringslivets behov och förändringar. Det torde icke kunna

förväntas, att så skedde i tillräckligt hög grad hos myndigheter, vilka vore

inriktade huvudsakligen på skolangelägenheter.

I detta sammanhang har verkstadsskoleutredningen även understrukit

yrkesutbildningsåtgärdernas betydelse under arbetslöshetsperioder. De särskilda

uppgifter, som därunder borde ankomma på den centrala ledningen

för yrkesutbildningen, hade också varit av stor betydelse för utredningens

ståndpunktstagande i fråga om denna lednings organisation. Även i detta

avseende framträdde, understryka de sakkunniga, yrkesutbildningens nära

samband med arbetsmarknad och näringsliv synnerligen starkt. De sakkunniga

anföra, att de synpunkter, som här borde göra sig gällande, måste i

huvudsak anses främmande för egentliga undervisningsmyndigheter.

Myndigheterna m. fl. Kommerskollegium har understrukit önskvärdheten

av att näringsutövarnas egna yrkesbildningsresurser i första hand utnyttjas.

Vad som från statsmakternas sida kunde göras för att — under samverkan

med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer — befrämja dessa

möjligheters tillvaratagande vore, enligt kollegiets mening, just ett av de

många viktiga problem, som mötte inom den svenska yrkesutbildningens

intresseområden. Verkstadsskoleutredningens betänkande lämnade ej —

och hade på grund av uppdragets begränsning icke kunnat lämna — någon

mera allmän belysning av yrkesskoleproblemet. Kollegiet förutsatte att,

därest de sakkunnigas förslag genomfördes, detta skedde under en central

ledning, som hade sin uppmärksamhet riktad på att kostnaderna för yrkesutbildningen

stöde i rimligt förhållande till det framtida praktiska värde,

utbildningen i verkligheten kunde tänkas få, främst för den utbildade lärlingen

men också för hantverk, industri och näringsliv i allmänhet. Den centrala

ledningens organiserande och övervakande insatser mäste bli av den

mest avgörande betydelse för yrkesskolväsendets lyckosamma utveckling.

Statens arbetsloshetskommission bär uttalat, att tillkomsten av en central

ledning av yrkesutbildningen, som bleve i stand att upprätthålla en

intim kontakt med näringsliv och arbetsmarknad, syntes kommissionen

innebära en garanti för att cn utökning av yrkesundervisningen under

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

arbetslöshetstider verkställdes under iakttagande av samtliga på behovet

av en sådan utökning inverkande faktorer.

Svenska stadsförbundet har — med hänsyn till vikten av att verkstadsskoleutredningens

föreliggande förslag med det snaraste kunde börja realiseras

icke velat payrka ett uppskov, som eljest kunde anses motiverat

i avvaktan på att en översyn av samtliga på ifrågavarande område framlagda

förslag hunne genomföras.

Svenska landstingsförbundet har framhållit, att den centrala ledningen

av yrkesskolväsendet måste äga möjlighet och förutsättningar att följa näringslivets

utveckling, emedan yrkesskolorna måste arbeta i intim kontakt

med de olika orternas näringsliv.

Svenska arbetsgivareföreningen — som hyser uppfattningen, att nuvarande

i olika former bedrivna lärlings- och yrkesutbildning av ungdom visat

sig vara kvantitativt otillräcklig och även ur vissa andra synpunkter otillfredsställande

— finner, att det skulle ha varit ändamålsenligt att i första

hand genomföra en omorganisation av den centrala ledningen för yrkesskolväsendet

efter de riktlinjer, verkstadsskoleutredningen föreslagit i sitt

senare betänkande, för att sedermera med stöd av den mera allsidiga erfarenhet,

en dylik ledning förfogade över, efter hand uppdraga de principiella

riktlinjerna för och bygga ut de olika grenarna av yrkesutbildnings- och

lärlingsvensamheten. Räckvidden av det allmännas åtgärder för yrkesutbildningen

måste noggrant avvägas ej blott med hänsyn till verkningarna

av de anordningar, som vidtoges på andra områden av yrkesundervisningen,

utan jämväl med beaktande av de resurser, som företagarna själva förmådde

utveckla för en fortsatt utbyggnad av den direkt till produktionen knutna

lärlingsutbildningen. Föreningen ville ge uttryck för ett önskemål, att vid

planerad omorganisation av den centrala yrkesskoleledningen det blivande

centralorganet gåves en sammansättning, som tillförsäkrade detsamma en

närmare kontakt än hittills varit fallet med representanter för olika intressen

inom näringsliv och arbetsmarknad.

Vid bedömandet av frågan örn en mera väsentlig utvidgning av den nuvarande

organisationen av verkstadsskolor för yrkesutbildning för hantverk

och industri måste som redan inledningsvis framhållits de spörsmål, de sakkunniga

i detta sammanhang upptagit, tillerkännas central betydelse. En

avvägning bör ske mellan de utbildningsmöjligheter, som skapas för hantverket

och de industriella yrkena, och dem, som stå till förfogande för andra

yrken. De sakkunniga ha särskilt framhållit jordbrukets, skogsbrukets och

fiskets behov av yrkesutbildad arbetskraft. Jag är ense med de sakkunniga

om att en överföring av arbetskraft från yrken, där brist på arbetskraft

normalt föreligger, är att befara, därest utbildningen för yrken, som i varje

fall draga till sig arbetskraft, speciellt tillgodoses. Det är på grund härav

av vikt, att behovet av en dylik avvägning noga beaktas. Detta gäller i

särskild grad för den centrala ledningen av yrkesundervisningen, på vars

förmåga att leda inriktningen av yrkesutbildningsåtgärderna på olika områden

måste ställas stora krav. Det är vidare av betydelse, att en avvägning

sker mellan de utbildningsmöjligheter, som kunna och böra erbjudas

inom näringslivet, och dem, som behöva ställas till förfogande av det all
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Marits proposition Nr 71.

manna. Att beakta detta är nödvändigt icke endast nu, då fråga är om principiellt

ställningstagande till föreliggande förslag örn inrättande av centrala

verkstadsskolor, utan i lika hög grad för framtiden, när det gäller att i det

enskilda fallet taga ställning till uppkommande frågor om utökning eller

omläggning av yrkesutbildningsmöjligheterna eller över huvud organisationen

av yrkesutbildningsväsendet på en viss ort. Även denna uppgift ankommer

främst på yrkesundervisningens centrala ledning, som alltså måste vara

väl rustad därför.

Såsom även kommerskollegium anfört i sitt utlåtande, har verkstadsskoleutredningen

icke lämnat — och har på grund av uppdragets begränsning

icke kunnat lämna — någon mera allmän belysning av yrkesskolproblemet.

På yrkesutbildningens område föreligga ett flertal betydelsefulla delspörsmål,

som varit föremål för särskilda, numera i huvudsak avslutade utredningar

och som vänta på sin lösning. Jag har i det föregående tangerat

några av dem — såsom frågorna örn yrkesutbildningen för olika yrken och

lärlingsutbildningen inom näringslivet — och vill här ytterligare nämna

allenast frågorna örn utbildningen av lärare för yrkesundervisningen, yrkesutbildningen

för lantbruk, skogsbruk och fiske samt yrkesutbildning för sjöfolk

och av hembiträden. Härtill kommer spörsmålet örn organisationen av

den centrala ledningen av yrkesutbildningen. Med hänsyn till det nära sambandet

mellan alla dessa frågor har verkstadsskoleutredningen kommit till

den uppfattningen, att en översyn i ett sammanhang av yrkesskolväsendet

i dess helhet borde komma till stånd. Även enligt 1938 års riksdags ovanberörda

uttalande böra de olika förslagen samordnas och enhetliggöras.

Vid anmälan den 22 november 1940 av frågan örn tillsättande av en kommitté

för utredning rörande skolväsendets organisation m. m. erinrade jag

om behovet av en översyn i ett sammanhang av de inom yrkesutbildningen

aktuella frågorna och av yrkesskolväsendet i dess helhet. Vissa av dessa

frågor — såsom spörsmålen om verkstadsskolornas framtida ställning och

om inrättande av en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen — kunde

och borde enligt min mening beredas en isolerad lösning. Vissa frågor i

övrigt borde lämpligen upptagas i samband med spörsmålet om inrättande

av en särskild överstyrelse för yrkesutbildningen. Det syntes mindre

lämpligt att låta dessa frågor bedömas av den av mig förordade kommittén,

som huvudsakligen måste inriktas på folkskoleundervisningen och den

högre allmänna undervisningen. Vad sålunda yttrats utgjorde, anförde jag,

givetvis intet hinder för kommittén att, i den man sadant av utredningsarbetet

i övrigt direkt påkallades, ingå jämväl på de frågor, som rörde den

egentliga yrkesutbildningen, och deras samband med undervisningsväsendet

i övrigt.

I anslutning till vad sålunda anförts vill jag här endast uttala, att fragan

om vilka åtgärder, som böra vidtagas flir att inom yrkesutbildningen ernå

tillräcklig planmässighet och cn önskvärd avvägning mellan skilda intressen,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

bör i fortsättningen uppmärksammas och vid lämplig tidpunkt i hela dess

vidd upptagas till omprövning. Det synes vara särskilt betydelsefullt, att

den centrala statliga ämbetsmyndigheten på yrkesundervisningens område

— för närvarande skolöverstyrelsen — har möjligheter till nära kontakt med

näringslivets och arbetsmarknadens olika intressen. Ehuru jag på grund

härav finner en omorganisation av det nuvarande centralorganet önskvärd,

anser jag mig dock icke kunna nu framlägga förslag örn en mera genomgripande

omorganisation. I annat sammanhang ämnar jag emellertid föreslå

en provisorisk förstärkning av skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning.

Oaktat verkstadsskoleutredningen ansett en översyn i ett sammanhang

av yrkesskolväsendet i dess helhet erforderlig, ha de sakkunniga dock funnit,

att centrala verkstadsskolor för yrkesutbildning för hantverk och industri

borde kunna inrättas, innan en dylik översyn verkställts. Enligt de sakkunnigas

uppfattning är nämligen behovet av ökade möjligheter till yrkesutbildning

sa stort att, även örn i framtiden i större eller mindre utsträckning

riktlinjerna för denna utbildning skulle omläggas, tillräckligt utrymme

förefinnes jämväl för sådana verkstadsskolor. Jag vill — under hänvisning

till vad i det följande anföres örn behovet av ökade yrkesutbildningsmöjligheter

ansluta mig till denna mening. Ett genomförande i större eller

mindre utsträckning av de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag synes mig

sålunda icke behöva eller böra uppskjutas enbart därför, att andra frågor

på yrkesutbildningens område icke samtidigt kunna upptagas till behandling.

För att kunna taga ställning till fragan örn och i vilken utsträckning

verkstadsskolor för yrkesundervisning för hantverk och industri ytterligare

böra inrättas synes det nödvändigt att göra klart för sig, huruvida en utökad

yrkesutbildning för hantverks- och industriyrkena är av behovet påkallad.

Verkstadsskoleutredningen har också ingående behandlat frågan örn behovet

av utökad yrkesutbildning.

2. Behovet av utökad yrkesutbildning.

Verkstadsskoleutredningen. De sakkunniga ha härom inledningsvis anfört

att, när det hitintills gällt att klarlägga förutsättningarna för en planerad

yrkesutbildningsanstalt, som regel omfattande utredningar företagits beträffande

behovet av utvidgade försörjningsmöjligheter, de yngre åldersgruppernas

förhållanden m. m. inom det område, anstalten beräknats avse.

Karakteristiskt för de salunda verkställda utredningarna hade varit, anföra

de sakkunniga vidare, att utredningarna främst tagit sikte på behovet av att

bereda den uppväxande ungdomen erforderlig eller åtminstone önskvärd utbildning,

i syfte att den därefter skulle kunna vinna så vitt möjligt tryggad

utkomst i livet. De sakkunniga ha emellertid understrukit, att vad som

sålunda anförts utgjorde allenast en sida av det föreliggande problemet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition Nr 71.

I själva verket hade förenämnda synpunkter blott i andra hand att skaffa

med det egentliga spörsmålet om behovet av yrkesutbildning, d. v. s. behovet

av yrkesutbildad arbetskraft inom näringslivet. Endast i den mån sistnämnda

behov ej vore tillfredsställt, kunde det bli möjligt att taga hänsyn

till individuella önskemål och kunde det vara önskvärt, att från det allmännas

sida vidtoges åtgärder för anordnande av yrkesutbildning. De

ingripanden, som hittills av det allmänna företagits på här ifrågavarande

område i syfte att öka ungdomens försörjningsmöjligheter, hade givetvis

utgått ifrån att det förelegat ett behov av yrkesutbildad arbetskraft inom

näringslivet.

I fortsättningen ha de sakkunniga framhållit, att behovet av yrkesutbildad

arbetskraft icke vore av den art, att det kunde matematiskt angivas.

Framför allt måste uppmärksammas, att nämnda behov — liksom behovet

av arbetare av alla kategorier — underginge ständiga förskjutningar i samband

med näringslivets utveckling. Allra mest påtagligt influerades detsamma

av konjunkturerna. Härom har verkstadsskoleutredningen anfört

följande:

Den minskning av företagens arbetarestam, som ägde rum under lågkonjunkturen,

träffade givetvis även yrkesarbetarna, ehuru erfarenheten

visade, att de yrkesutbildade arbetarna drabbades därav i mindre omfattning

än grovarbetare och övriga arbetarekategorier, som icke erhållit egentlig

yrkesutbildning. Under högkonjunkturen åter skedde en väsentlig ökning

i efterfrågan på yrkesarbetare. Särskilt under den senaste högkonjunkturen

hade tillgången därpå inom vissa områden på intet sätt täckt behovet. En

markerad brist på vissa yrkesarbetare hade förmärkts, och som följd därav

torde näringslivet i en icke obetydlig utsträckning ha nödgats avstå från

arbetstillfällen, som eljest stått till buds. Innebörden av sistnämnda förhållande

framträdde, om man betänkte det nära sambandet mellan produktionen

på olika stadier och områden. En ökning eller en minskning av

arbetstillfällena för yrkesarbetarna innebure en kvantitativt säkerligen än

mer betydande ändring i arbetstillfällena för de övriga arbetarekategorierna.

I anslutning till nämnda uttalande ha de sakkunniga framhållit, att

näringslivets styrka och motståndskraft och därmed dess förmåga att även

under depressionstider giva sysselsättning åt sina anställda påverkades av

det sätt, varpå högkonjunkturens arbets- och förtjänstmöjligheter utnyttjades.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde därför tillgången på yrkesarbetare

vara så riklig, att den i görligaste mån täckte efterfrågan även

under högkonjunkturen.

De sakkunniga ha vidare utvecklat, att särskilt på landsbygden i vissa

yrken rått en påtaglig brist på skickliga och verkligt utbildade arbetare.

I detta sammanhang ha de sakkunniga — som här utgått från förhållandena

under normala tider — framhållit, att en ökad tillgång på yrkesutbildad

arbetskraft säkerligen resulterade i en ökad efterfrågan därpå.

I det följande har verkstadsskoleutredningen företagit en närmare granskning

av den nuvarande yrkesutbildningen för industri och hantverk och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition Nr 71.

därvid undersökt, huruvida denna utbildning kunde anses under alla förhållanden

och i full utsträckning fylla de krav, som borde ställas på densamma.

De sakkunniga — till vilkas framställning jag i övrigt hänvisar -—

lia därvid erinrat örn att den yrkesutbildning, som ägde rum i kommunala

och enskilda heldagsskolor (och som sålunda icke blott vore att betrakta

såsom en kompletterande utbildning), ännu vore av relativt liten omfattning.

Den övervägande delen av yrkesutbildningen, anföra de sakkunniga,

ägde alltså rum inom industri- och hantverksföretagen själva och kompletterades

med genomgång av kurser i lärlings- och liknande skolor.

Beträffande särskilt yrkesutbildningen inom industrin framhålla de

sakkunniga, att endast vid ett fåtal större företag funnes någon verkligt

organiserad yrkesutbildning. Som regel skedde nyrekryteringen genom att

ungdomar anställdes såsom biträden, hantlangare och dylikt. De vunne

successivt befordran. Någon planmässig praktisk undervisning bibringades

de som regel icke och kännedomen örn yrket bleve ej så omfattande och djup.

Stundom anställdes de unga direkt såsom lärlingar samt placerades hos

äldre och för undervisning lämpade arbetare, vilka de finge följa i arbetet.

Härom anföra de sakkunniga bland annat följande:

Det ökade arbetstempot inom företagen och det tilltagande aclcordsavlöningssystemet

hade emellertid bidragit till att successivt minska effektiviteten

av den utbildning, som sålunda lämnades de unga. Otvivelaktigt

hade det varit insikten härom, som medverkat till att — på huvudsakligt

initiativ av arbetareparten — avtal träffats mellan Sveriges verkstadsförening

samt svenska metallindustriarbetareförbundet och svenska gjutareförbundet

örn vissa bestämmelser rörande yrkesutbildning inom hithörande

företag. Den reglering av yrkesutbildningen, som sålunda avsåges

komma till stånd, torde emellertid icke böra förväntas innebära, att därmed

en slutlig lösning av dessa utbildningsspörsmål ernåtts. Förutom att härigenom

ömsesidigt konstaterats, att dessa frågor krävde större beaktande,

torde betydelsen av avtalet främst ligga däri, att inom dessa företag, som

ju dock utgjorde endast en del av den svenska industrin, de tillgängliga

— örn än i flertalet fall otillräckliga — resurserna i fråga om meddelande

av verklig yrkesutbildning avsåges bli bättre utnyttjade än tidigare.

De sakkunniga ha i detta sammanhang särskilt framhållit, att inom

industriföretagen i regel icke någon som helst teoretisk undervisning lämnades

de unga. Endast i den mån de hade tillfälle och initiativ att samtidigt

bevista undervisning i lärlingsskola eller liknande kurser, kunde de

vinna någon mera omfattande yrkesutbildning. Frågan bleve sålunda om

lärlingsskolan fyllde de avsedda uppgifterna. Härom lia de sakkunniga

vidare anfört, att ifrågavarande skolform praktiskt taget icke alls gjorts

obligatorisk, något som dock vore möjligt enligt gällande bestämmelser.

Vidare hade anslutningen till densamma varit ganska svag. Enligt verkställda

beräkningar skulle allenast några få procent av de i hantverk och

industri sysselsatta minderåriga arbetarna ha erhållit utbildning i lärlingsskolans

huvudkurser. Lärlingsskolans utveckling hade under senare tid i

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts ''proposition Nr 71.

stort sett avstannat. Slutligen vore i lärlingsskolorna antalet elever, som

avginge innan de fullt genomgått vederbörande kurser eller som icke samtidigt

hade anställning inom det yrke, kursen avsåge, mycket betydande.

Inemot 21 procent av lärlingsskolans elever avginge sålunda före kursens

slut.

Även örn, ha de sakkunniga fortsatt, numera flertalet arbetare sysselsattes

med s. k. tempoarbeten, som ej krävde egentlig yrkesutbildning, så

innebure den nuvarande specialiseringen av arbetsuppgifterna, att desto

större yrkesskicklighet krävdes av de övriga arbetarna. De små och medelstora

industriföretagen — såsom reparationsverkstäder, smärre mekaniska

verkstäder på landsbygden och liknande företag — hade icke resurser

att själva ordna en planmässig och effektiv utbildning inom företagen. Samtidigt

ställdes i många fall kraven på genomsnittsarbetaren vid nämnda

företag högre än på motsvarande arbetare inom storindustrin med dess

större möjligheter till fördelning av arbetsuppgifterna.

Vad ovan anförts hade givit de sakkunniga stöd för ett tvivelsmål rörande

effektiviteten av den yrkesutbildning, som ägde rum inom industriföretagen

och som kompletterades genom undervisningen i lärlings- och liknande

skolor.

Vad de sakkunniga sålunda anfört beträffande yrkesutbildningen inom

industrin har närmast avsett förhållandena under tider av mera normal

arbetstillgång. Särskilt under kristider, uttala de sakkunniga, bleve situationen

en helt annan. Då avstannade i stort sett intagningen av nya arbetare.

I större eller mindre utsträckning förlorade de redan anställda sina

platser. Innebörden därav bleve — frånsett den sålunda iråkade arbetslösheten

— att en del årgångar unga ginge miste om den yrkesutbildning,

de eljest skulle ha erhållit i sina anställningar. När krisen lättade och arbetstillgången

därmed bleve rikligare, hade denna ungdom icke de erforderliga

förutsättningarna i fråga örn utbildning och träning över huvud för att som

eljest göra sig gällande i konkurrensen örn tillgängliga arbetstillfällen. Dess

försörjningsmöjligheter hade sålunda blivit väsentligt försämrade. Men

verkningarna av den under krisen inskränkta yrkesutbildningen sträckte

sig än längre genom att den därefter följande högkonjunkturens behov av

yrkesutbildad arbetskraft bleve sämre tillgodosett. Utan tvivel hade nämnda

omständigheter, understryka de sakkunniga, i hög grad medverkat till de

senaste årens brist på yrkesarbetare inom vissa yrken.

De med kristiderna sammanhängande förhållandena på förevarande område

ha de sakkunniga ansett vara av den innebörd, att — även örn storindustrin

eljest skulle anses kunna under normala förhållanden i tillräcklig

utsträckning sörja för den erforderliga yrkesutbildningen av sin arbetarestam

— det allmänna enbart på grund därav icke kunde underlåta att ingripa

för att säkerställa en fortgående effektiv yrkesutbildning för industrin. För

detta ändamål borde en organiserad yrkesutbildning i verkstadsskolor före
Bihang

till riksdagens ''protokoll 10^1. 1 sami. Nr 71.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

finnas även under normala tider. Att vid inträffande kris i hast helt improvisera

en statlig eller kommunal yrkesutbildningsorganisation vore icke

att tillråda. Verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade givit tillräckliga

belägg härför och för att åtminstone stommen av en dylik organisation

borde permanent finnas för mötande av ungdomsarbetslöshet.

Under åberopande av det sålunda anförda har verkstadsskoleutredningen

ansett sig ha förebragt tillräckliga skäl för att för industrins del kunna

förorda en betydande utvidgning av den nuvarande verkstadsskoleorganisationen.

Vad härefter yrkesutbildningen för hantverksyrkena beträffar,

ha de sakkunniga framhållit, att det vore för dessa yrken karakteristiskt,

att i stort sett varje utövare därav måste ha en grundlig yrkesutbildning.

På grund av ekonomiska och andra förhållanden vore enligt de sakkunnigas

mening numera någon effektiv yrkesutbildning inom hantverket knappast

att påräkna utan betydande stöd av det allmänna. Skälen vore i stort sett

desamma som ovan anförts beträffande industrin. Härom ha de sakkunniga

vidare anfört följande:

I detta sammanhang framträdde i särskilt hög grad den omständigheten,

att hantverksföretagen som regel vore relativt små. I gengäld vore de desto

flera. De vore icke heller såsom tidigare väsentligen koncentrerade till städerna

utan fördelade sig mera jämnt över landet. För yrkesutbildningen

innebure dessa förhållanden minskade möjligheter till en effektiv undervisning

i samband med anställning i yrket. Icke alla hantverksmästare

vore lämpade för att handha lärlingsutbildning i sina verkstäder. De som

vore det och hade verkstäder med tillräckligt god utrustning kunde icke

påräknas ensamma åtaga sig bördan av hela lärlingsutbildningen. Särskilt

starkt framträdde emellertid svårigheterna, när det gällde den teoretiska

undervisningen. Redan i fråga om yrkesutbildningen för industrin hade

framhållits, hurusom. endast en del av ungdomen hade tillfälle att samtidigt

med sin anställning i industrin taga del av undervisningen i lärlingsskolor

och liknande. Dock gällde för industrin, att den i högre grad än hantverket

vore koncentrerad till orter, där sådana skolor funnes. Genom inrättandet

av s. k. decentraliserade verkstadsskolor hade en ordnad hantverksutbildning

emellertid i några fall kommit till stånd även på orter, där eljest sådan

undervisning icke kunnat påräknas. Det kunde dock sägas, att i stort sett

icke några lärlingar inom det stora antal hantverksföretag, som vore belägna

på landsbygden och i de mindre samhällena, kunde erhålla någon

som helst teoretisk undervisning under lärlingstiden. Det gällde även beträffande

en hel del hantverksyrken i högre grad än i fråga om vissa industriyrken,

att en påtaglig brist på skickliga yrkesarbetare rådde inom stora

delar av landsbygden.

I detta sammanhang har verkstadskoleutredningen erinrat om 1936 års

hantverkssakkunnigas uppdrag att bland annat utreda och framlägga förslag

i fråga om lärlingsutbildningen inom hantverket. Verkstadsskoleutredningen

har härom uttalat att, även om på grundval av en lärlingslag en

ordnad lärlingsutbildning inom hantverksyrkena skulle komma till stånd,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

i huvudsak samma skäl som ovan. anförts beträffande industrin måste anses

tala för att jämsides nied en sådan utbildning inom yrkena en organisation

funnes för hantverksutbildning i verkstadsskolor.

Vad verkstadsskoleutredningen sålunda anfört har, sammanfatta de sakkunniga

sina uttalanden, avsett att framhålla, att enligt utredningens förmenande

den yrkesutbildning, som kunde påräknas äga rum inom industrioch

hantverksföretagen själva med stöd av lärlings- och liknande skolor

för yrkesundervisning, icke syntes kunna helt och under alla omständigheter

tillgodose föreliggande behov. I övervägande antalet fall vore icke och

kunde icke undervisningen bliva fullt rationellt ordnad. Med hänsyn till

förläggningen av de teoretiska yrkesutbildningsanstalterna till ett relativt

fåtal orter i landet kunde heller icke i tillräcklig utsträckning de praktiska

färdigheter, som de unga vunne i anställning hos vederbörande företagare,

kompletteras med en för ernåendet av en verklig yrkesutbildning ofrånkomlig

teoretisk skolning. Som förhållandena gestaltade sig bleve i särskilt

hög grad landsbygdens ungdom drabbad härav. Den praktiska yrkesutbildningen

inom företagen påverkades slutligen starkt av växlingarna i de

ekonomiska konjunkturerna. Under lågkonjunkturerna tenderade nämnda

utbildning mot att helt upphöra. För högkonjunkturens del innebure sistnämnda

förhållande en kännbart minskad tillgång på yrkesutbildad arbetskraft

inom företagen, vilket hade sina verkningar även för de icke yrkesutbildade

arbetarna.

De sakkunniga ha emellertid starkt understrukit, att hantverks- och

industriföretagen själva så långt möjligt borde sörja för yrkesutbildningen.

De sakkunnigas uppfattning, att en organisation för yrkesutbildning för

hantverk och industri i särskilda för ändamålet inrättade och av staten

understödda verkstadsskolor borde finnas i landet, innebure sålunda självfallet

icke, att de sakkunniga ansåge önskvärt, att ansvaret för yrkesutbildningen

helt överflyttades på det allmänna. Ur såväl sociala som ekonomiska

synpunkter syntes emellertid förhållandena kräva åtgärder från

det allmännas sida även på förevarande område.

De sakkunniga förordade sålunda en utbyggnad av den nuvarande verksladsskoleorganisationen.

De ha emellertid understrukit, att detta måste

ske med tillbörlig varsamhet. I första rummet borde därvid hänsyn tagas

till det överskådbara behovet av yrkesutbildad arbetskraft inom respektive

områden samt till de utbildningsresurser, som funnes inom näringslivet

självt och de redan befintliga yrkesutbildningsanstalterna. Även ungdomens

önskemål i fråga örn yrkesutbildningens inriktning och dylikt borde därvid

noga beaktas. Dessa frågor fordrade, framhålla de sakkunniga, i varje särskilt

fall den mest ingående uppmärksamhet samt noggranna utredningar.

Verkstadsskoleutredningen har icke ansett sin uppgift vara att taga

initiativ till inrättande av de särskilda nya verkstadsskolorna. Varje sär
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Marits ''proposition Nr 71.

skild åtgärd i fråga om yrkesundervisningen, lia de framhållit, måste nämligen

ske i nära samarbete mellan den statliga centrala ledningen för yrkesskoleväsendet

och representanter ej blott för skolväsende och kommuner

utan jämväl för näringsliv och organisationer på arbetsmarknaden. Under

sådana förhållanden föreslå de sakkunniga, att staten nu inskränker sig till

att bestämma grunderna och villkoren för sin medverkan till uppbyggandet

av den ifrågasatta utvidgade verkstadsskoleorganisationen.

Myndigheterna m. fl. Skolöverstyrelsen har helt instämt med vad verkstadsskoleutredningen

anfört under denna punkt. Överstyrelsen understryker

nödvändigheten av att de behov och önskemål beträffande ifrågasatt

utbildnings art och omfattning, som kunde vara för handen, i varje särskilt

fall först klarlades, innan vidare åtgärder företoges. Endast därigenom

kunde yrkesskolväsendets stora anpassningsmöjligheter till fullo utnyttjas.

Härför krävdes ett nära samarbete mellan alla intresserade parter.

Statskontoret — som uppmärksammat sambandet mellan verkstadsskoleutredningens

uppdrag och ett flertal andra speciella utredningar på yrkesutbildningens

område — har med hänsyn till den osäkerhet, ämbetsverket

ansåge råda örn själva utgångspunkterna för en ny organisation av verkstadsskolor,

icke ansett sig böra tillstyrka, att det föreslagna systemet i

nuvarande läge utbyggdes i annan mån än att verkstadsskolorna för arbetslös

ungdom godkändes såsom centrala verkstadsskolor.

Socialstyrelsen har påpekat, att utvecklingen inom industrin och hantverket

i olika avseenden skapat vissa svårigheter att helt bygga den praktiska

delen av yrkesutbildningen på arbete inom enskilda företag. Härtill

hade i huvudsak de av de sakkunniga angivna omständigheterna medverkat.

Socialstyrelsen funne det mycket angeläget, att från samhällets sida åtgärder

vidtoges i syfte att öka yrkesutbildningsmöjligheterna. Behovet av

ett större antal verkstadsskolor gåve sig särskilt tillkänna för ungdomen

på landsbygden, främst på grund av svårigheterna att därstädes anordna

teoretisk undervisning. De av de sakkunniga med tanke på landsbygdsungdomen

föreslagna åtgärderna måste därför hälsas med tillfredsställelse.

Även andra utvägar borde emellertid prövas, som syftade till utbildning ej

allenast av högkvalificerad arbetskraft. Av stor betydelse vore det att möjliggöra

enklare, mindre tidskrävande yrkesutbildning, exempelvis i form

av studiecirklar och korrespondenskurser, eventuellt anknutna till verkstadsskolorna.

Kommerskollegium — som hyser vissa betänkligheter gentemot föreliggande

förslag med hänsyn till kostnaderna — anser dock önskvärt, att ett

ställningstagande till frågan om centrala verkstadsskolor ej allt för länge

uppskjutes i betraktande av det allmänna behov av bättre utbildning

för arbetare inom industrin och hantverket, som sedan länge förelåge. Med

hänsyn härtill och till andra angivna omständigheter har kollegiet funnit

sig ej böra helt avstyrka ett realiserande av förslaget örn centrala verkstadsskolor.

Lämpligt och varsamt genomfört med de modifikationer, som

eventuellt kunde visa sig önskvärda, icke minst ur kostnadssynpunkt, borde

det kunna innebära ett ytterligare steg mot lösningen av de praktiska

yrkenas lärlingsproblem. Som en förtjänst hos förslaget borde framhållas,

att detsamma särskilt tagit sikte på att beakta landsbygdens och de mindre

stadssamhällenas i detta hänseende hittills tillbakasätta intressen. Kölle
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Marits ''proposition Nr 71.

giel ville framhålla vikten av de sakkunnigas uttalande om önskvärdheten

av att näringsutövarnas egna yrkesutbildningsresurser i första hand utnyttjades.

Vad som från statsmakternas sida kunde göras för att — under

samverkan med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer — befrämja

dessa möjligheters tillvaratagande vore just ett av de många viktiga problem,

som mötte inom yrkesutbildningens intresseområden.

Statens arbetslöshetskommission har — under åberopande i huvudsak

av de omständigheter, verkstadsskoleutredningen framhållit — uttalat, att

utan tvekan behov av ökad yrkesutbildning förelåge.

De hörda länsstyrelserna vitsorda, i den mån de särskilt uttalat sig härom,

behovet av utökade yrkesutbildningsmöjligheter.

Svenska stadsförbundet har anfört, att — även örn förslaget i första hand

toge sikte på landsbygdens behov — man även ur städernas synpunkt hade

anledning att hälsa centrala verkstadsskolors upprättande med tillfredsställelse.

Svenska landstingsförbundet har helt anslutit sig till vad de sakkunniga

anfört om behovet av ökad yrkesutbildning. Redan den omständigheten,

att landstingen frivilligt inrättat en del verkstadsskolor, tydde på att ett

verkligt behov förelåge. Framförallt för småindustrin och hantverket å

landsbygden hade hittills knappast någon yrkesutbildning förefunnits. Även

hänsyn till ungdomsarbetslösheten krävde, att ett tillräckligt antal utbildningsanstalter

inrättades. Önskvärt vore, att verkstadsskolorna så småningom

kunde utbyggas med avdelningar för handel och vissa kvinnliga

yrken.

Svenska arbetsgivareföreningen har icke velat göra någon invändning

mot den karakteristik, de sakkunniga givit av nu rådande förhållanden

på yrkes- och lärlingsutbildningens område. Föreningen hyste i likhet

med de sakkunniga den uppfattningen, att nuvarande i olika former bedrivna

lärlings- och yrkesutbildning av ungdom visat sig vara kvantitativt

otillräcklig och även ur vissa andra synpunkter otillfredsställande. Utvecklingen

inom näringslivet präglades därtill av en tendens, som innebure

krav på utbildning i större omfattning än tidigare av den manuella arbetskraften.

Under sådana förhållanden torde åtgärder från det allmännas sida

till ökning av föreliggande utbildningsmöjligheter vara påkallade. Vad de

sakkunniga i sådant syfte föreslagit syntes föreningen ägnat att fylla ett

förefintligt behov. Formerna för det allmännas åtgärder borde emellertid

avvägas så, att icke företagarnas eller ungdomens intresse för den direkta

utbildningen inom näringslivet avtrubbades. Föreningen ville sålunda understryka

de sakkunnigas uttalande, att utbyggnaden av en skolorganisation

av nu föreslagen typ borde ske med varsamhet.

Landsorganisationen har framhållit, att det ur arbetarnas synpunkt vore

i särskilt hög grad önskvärt, att åtgärder vidtoges för ordnandet av en

rationell yrkesutbildning. Landsbygdens yrkesutbildningsfrågor kunde icke

ordnas av varje landskommun för sig. Detta skedde lämpligast genom

centrala verkstadsskolor av större omfattning och för större områden.

Sveriges industriförbund anser, att i vart fall så länge andra viktiga frågor

på yrkesutbildningens område ännu vore svävande inrättandet av centrala

verkstadsskolor icke borde komma i fråga. I den mån ett utbyggande

av verkstadsskolesystemet komme att ske måste hänsyn tagas till näringslivets

egna utbildningsmöjligheter och att samstämmighet därvid borde

krävas mellan vederbörande allmänna organ samt näringslivets och arbets
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

22 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.

marknadens organisationer. En förtjänst hos förslaget vore, att däri icke

fastsloges generellt bindande föreskrifter i fråga om förläggningen av nya

verkstadsskolor, skolornas storlek, valet av yrkesavdelningar m. m. Utrymme

lämnades i stället åt vederbörande att träffa bestämmelser härutinnan

för varje särskild skola.

Sveriges hantverksorganisation har anfört, att organisationen med största

tillfredsställelse tagit del av vad de sakkunniga anfört i fråga om att

hantverksyrkenas egna yrkesutbildningsresurser i första hand borde utnyttjas

samt att det främst borde vara med näringslivets och arbetsmarknadens

organisationer och representanter, som kontakt borde sökas för att överenskomma

örn riktlinjer för den planerade skolverksamheten. Det för hantverkskårens

vidmakthållande vid dess nuvarande numerär erforderliga antalet

lärlingar funnes icke anställda hos hantverksmästare. I den mån

lärlingsantalet icke kunde tillräckligt ökas, hade organisationen i princip

intet att erinra mot ett successivt och med största försiktighet genomfört

system med centrala verkstadsskolor.

Svenska yrkesskolaöreningen har understrukit nödvändigheten av att den

ordnade lärlingsutbildningen inom yrkena befordrades. Som ett komplement

till lärlingsväsendet borde i andra hand det nu existerande yrkesskolväsendet

stödjas. Med hänsyn till landsbygdens behov och de särskilda

förhållandena under arbetslöshetstider måste emellertid det lokala yrkesskolväsendet

kompletteras med centrala skolor. Centrala verkstadsskolor

för kvinnlig ungdom borde kunna inrättas och även avdelningar för handelsutbildningen,

expeditutbildning, borde kunna anordnas.

De sakkunniga ha inledningsvis framhållit, att man hittills i stor utsträckning

vid utredningar, som haft till syfte att klarlägga förutsättningarna

för en planerad yrkesutbildningsanstalt, främst tagit sikte på behovet

att bereda den uppväxande ungdomen erforderlig eller åtminstone önskvärd

utbildning, med hjälp av vilken den skulle kunna vinna såvitt möjligt

tryggad utkomst i livet. Man har då givetvis utgått ifrån, att det inom

näringslivet samtidigt förelegat ett behov av yrkesutbildad arbetskraft,

som icke kunde tillgodoses genom redan befintliga yrkesutbildningsresurser.

Det är givet, att rimlig hänsyn bör tagas till önskemålet att bereda ungdomen

så god yrkesutbildning som möjligt. Jag vill dock i likhet med de

sakkunniga understryka, att i längden det måste vara näringslivets behov

av yrkesutbildad arbetskraft, som blir avgörande för omfattningen och

inriktningen av åtgärderna för yrkesutbildning. De utbildningsmöjligheter,

som samhället erbjuder, måste av den enskilde begagnas på hans eget

ansvar. De samhälleliga åtgärderna för yrkesutbildningen kunna alltså icke

innebära någon garanti, att de på så sätt utbildade erhålla en anställning,

som enligt deras egen uppfattning svarar mot utbildningen.

Inom ramen för näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft bör

vidare i all den utsträckning, som är möjlig, näringslivets egna yrkesutbildningsresurser

i första hand tagas i anspråk. Sådana strävanden, som enligt

verkstadsskoleutredningens ovan lämnade redogörelse kommit till uttryck

i det mellan Sveriges verkstadsförening samt svenska metallindustriarbe
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

tareförbundet och svenska gjutareförbundet träffade avtalet om lärlingsutbildning,

böra därför hälsas med tillfredsställelse. I den mån det allmännas

ingripande på ifrågavarande område finnes påkallat, böra åtgärderna sålunda

främst syfta till att stödja och utveckla yrkesutbildningen inom

näringslivet. Jag vill här erinra om 1936 års hantverkssakkunnigas föreliggande

förslag om lärlingsutbildningen inom hantverket. Det är givetvis

av stor vikt, att en ändamålsenlig lösning så snart ske kan vinnes av de

betydelsefulla problem, som behandlats av sistnämnda sakkunniga. Även

en särskild lärlingslagstiftning förutan torde emellertid många åtgärder till

befrämjande av yrkesutbildningen inom näringslivet kunna genomföras

i nära samarbete mellan vederbörande statliga centralorgan samt representanter

för näringsliv och organisationer på arbetsmarknaden. Det synes

mig angeläget, att vederbörande statliga myndigheter i sin mån bidraga

härtill. Redan nu understödjer staten ekonomiskt viss lärlingsutbildning,

särskilt inom hantverket. Jag finner mycket som talar för att denna form

av praktisk yrkesutbildning — vilken i förhållande till andra är mindre

kostsam — ytterligare utvecklas och enhetliggöres.

Med den principiella inställning, jag ovan intagit, anser jag mig kunna

förorda en utbyggnad av den nuvarande organisationen med skolor för

yrkesundervisning för hantverk och industri endast om och i den mån utbildningsresurserna

inom näringslivet icke förmå fylla de krav, som måste

ställas på desamma. Att därvid den skolundervisning, som syftar till att

ge en kompletterande teoretisk undervisning åt den unge, som i sin anställning

i näringslivet erhåller praktiska kunskaper och färdigheter, fortfarande

bör åtnjuta det allmännas stöd till vidare utveckling synes mig

självklart. Frågan blir alltså närmast, om och i vilken mån skäl föreligga

för en vidare utvidgning av den skolundervisning, som syftar till att ge

den unge såväl praktisk som teoretisk yrkesutbildning, d. v. s. av den

yrkesutbildning, som äger rum framförallt i verkstadsskolor och andra

liknande heldagsskolor.

Vid sitt bedömande av sistnämnda spörsmål har verkstadsskoleutredningen

sökt klarlägga frågan, huruvida den nuvarande yrkesutbildningen

i olika former för hantverk och industri under alla förhållanden och i full

utsträckning är tillfredsställande. I sin redogörelse lia de sakkunniga med

stöd av statistisk utredning framhållit, att den övervägande delen av den

yrkesutbildning för hantverket och de industriella yrkena, som över huvud

förekommer, äger rum inom hantverks- och industriföretagen själva och

i viss mån kompletteras med genomgång av kurser i lärlings- och liknande

skolor. Den yrkesutbildning, som äger rum i kommunala och enskilda heldagsskolor

(och som sålunda icke blott är att betrakta som en kompletterande

teoretisk utbildning), är ännu av en relativt mindre omfattning.

Jag hänvisar härom vidare till de ur de sakkunnigas betänkande hämtade

uppgifter angående verkstadsskoleväsendets omfattning, jag lämnat i det

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

föregående. Beträffande härefter först yrkesutbildningen inom industrin

lia de sakkunniga påpekat, att en verkligt organiserad sådan praktisk

och teoretisk utbildning endast finnes vid ett fåtal större industriföretag.

Inom industriföretagen i allmänhet, ha de sakkunniga vidare anfört, funnes

såsom regel icke någon planmässigt ordnad praktisk undervisning och

endast i en förhållandevis mycket obetydlig omfattning kompletterades

denna med teoretisk undervisning i lärlings- och liknande skolor. Även om

flertalet arbetare inom industrin numera vore s. k. tempoarbetare och ej

behövde verklig yrkesutbildning, så krävdes av återstoden en så mycket

större yrkesskicklighet. Vid de talrika mindre företagen, såsom vid reparationsverkstäder,

smärre mekaniska verkstäder på landsbygden och liknande

företag, finge kraven på genomsnittsarbetaren ställas till och med

högre än på motsvarande arbetare inom storindustrin. Särskilt på landsbygden

rådde en märkbar brist på verkligt yrkesutbildad arbetskraft. Härtill

komme de speciella förhållanden, som konjunkturväxlingarna medförde.

Intagningen av ny arbetskraft avstannade vid försämrade konjunkturer i

stort sett och de redan anställda förlorade sina anställningar. Frånsett den

sålunda iråkade arbetslösheten, bleve innebörden därav, att en del årgångar

unga ginge miste örn den yrkesutbildning, de eljest skulle ha erhållit i sina

anställningar. Deras försörjningsmöjligheter för framtiden försämrades härigenom.

Vad yrkesutbildningen för hantverksyrkena beträffar, har verkstadsskoleutredningen

skildrat förhållandena i förevarande avseende på i

huvudsak samma sätt med understrykande av att i stort sett varje hantverkets

utövare måste ha en grundlig yrkesutbildning samt att hantverksföretagen

som regel vore små och lika fördelade på städer och landsbygd.

För yrkesutbildningen innebure dessa förhållanden minskade möjligheter

till en effektiv undervisning i samband med anställning i yrket.

Med hänsyn till av de sakkunniga sålunda anförda förhållanden —

som jag ansett mig böra här i korthet återgiva med hänvisning i övrigt

till redogörelsen i det föregående — ha de sakkunniga ansett sig böra förorda

en utbyggnad av den nuvarande verkstadsskoleorganisationen i

landet.

Även de hörda myndigheterna och organisationerna ha i allmänhet vitsordat

behovet av en utökad och mera effektiv yrkesutbildning. Den karakteristik,

de sakkunniga givit av nu rådande förhållanden på yrkes- och lärlingsutbildningens

område, har, i den mån den icke positivt vitsordats,

icke heller mött erinran. Jag tillåter mig härom hänvisa bland annat till

svenska arbetsgivareföreningens och landsorganisationens yttranden.

Till vad de sakkunniga i nu förevarande avseende anfört och föreslagit

vill också jag lämna min anslutning. Jag känner mig sålunda övertygad

örn att behovet av yrkesutbildningsmöjligheter icke kan till fullo tillgodoses

inom de enskilda företagen. Som socialstyrelsen framhållit, har utvecklingen

inom hantverket och industrin i olika avseenden skapat svårigheter,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

då det gällt att helt bygga den praktiska delen av yrkesutbildningen på

arbete inom enskilda företag. Företagen ha i stor utsträckning icke de

erforderliga resurserna därför. Dessa svårigheter bli än större i fråga om

den teoretiska delen av utbildningen. För vinnande av erforderliga teoretiska

kunskaper ha de unga arbetarna i regel varit hänvisade till lärlingsoch

yrkesskolorna. Av de sakkunniga lämnade uppgifter visa dock, att

elevfrekvensen i dessa skolor varit förhållandevis mycket låg. Bidragande

härtill är givetvis, att i stor utsträckning företagen äro belägna på så stort

avstånd från närmaste lärlings- och yrkesskola, att den unge icke kunnat

förena anställningen med skolgången. Här framträder sålunda främst landsbygdens

speciella förhållanden. Jag är angelägen understryka, att enligt

min mening behovet av förbättrade yrkesutbildningsmöjligheter för landsbygdens

ungdom är ett av de tungt vägande skälen för en utvidgning av

den nuvarande verkstadsskoleorganisationen.

Bland övriga skäl härför framstå dock med särskild styrka de speciella förhållanden,

som för de ungas yrkesutbildning för hantverk och industri föranledas

av de växlande konjunkturerna. Verkstadsskoleutredningen har i

detta avseende, utöver vad tidigare nämnts, särskilt framhållit, att följden

av att vissa årgångar unga under lågkonjunkturer icke genom anställningar

inom näringslivet finge den utbildning, de eljest därigenom skulle ha erhållit,

bleve, att högkonjunkturens ökade behov av verkligt yrkesutbildad arbetskraft

bleve sämre tillgodosett. Brist på yrkesutbildad arbetskraft under en

gynnsam konjunktur innebär givetvis i sin tur, att näringslivet i viss utsträckning

får avstå från arbetstillfällen, som eljest stått till buds. Följden av

sistnämnda förhållande framträder, om man betänker det nära sambandet

mellan produktionen på olika stadier och områden. En ökning eller minskning

av arbetstillfällena för yrkesarbetarna innebär en kvantitativt säkerligen

än mer betydande ändring i arbetstillfällena för de övriga arbetarkategorierna.

En jämn och tillräckligt riklig tillgång på yrkesutbildad

arbetskraft är sålunda ett betydelsefullt allmänt intresse. Även för att

bidraga till en dylik jämnare tillgång synes mig en utökad verkstadsskoleorganisation

av behovet påkallad.

Såsom framgått icke minst under 1930-talets lågkonjunktur, ha dessutom

verkstadsskolorna en betydelsefull uppgift att fylla såsom medel till

bekämpande av ungdomsarbetslöshet. Detta gäller i första hand med hänsyn

till behovet att sysselsätta och utbilda den unge arbetslöse, intill dess

han vid bättre arbetstillgång kan erhålla anställning. Erfarenheterna av

de åtgärder, som under de senaste tio åren vidtagits i nämnda avseenden,

ge en uppfattning örn skolornas betydelse i detta hänseende. Jag hänvisar

till den redogörelse härutinnan, jag i det föregående lämnat. Men det sagda

gäller också, örn med hänsyn till hastigt inträdd omkastning i de ekonomiska

förhållandena i en trakt ungdomen därstädes behöver inriktas på arbete

inom andra yrken än tidigare. Som exempel vill jag framhålla de nuvarande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

verkstadsskolorna för arbetslös ungdom. I Bohuslän och Blekinge inrättades

dylika verkstadsskolor för att bereda den ungdom, som till följd av starkt

begränsad verksamhet inom stenindustrin därstädes blivit arbetslös, möjligheter

att erhålla sysselsättning inom andra yrken och trakter. Under de

fyra år, verkstadsskolorna i dessa två län varit i verksamhet, ha de enligt

inhämtade uppgifter haft tillsammans 2,379 elever, av vilka 1,358 efter

helt eller delvis genomgångna kurser erhållit anställningar och 650 ännu

den 15 december 1940 voro elever i skolorna. Flertalet av de nuvarande

eleverna kunna beräknas avgå från skolorna med utgången av innevarande

läsår. Vid övriga verkstadsskolor för arbetslös ungdom, vilka dock icke

lika lång tid varit i verksamhet, äro resultaten i förevarande avseende likartade.

När jag sålunda med hänsyn till de på frågan inverkande omständigheterna

anser mig böra förorda en utbyggnad av den nuvarande verkstadsskoleorganisationen

i landet, så sker detta med understrykande av att denna

utbyggnad bör ske med tillbörlig varsamhet. Jag instämmer helt i verkstadsskoleutredningens

uttalanden i detta hänseende.

Som utredningen framhållit i sitt betänkande, kan det icke nu bli fråga

örn att fatta beslut angående inrättandet av någon särskild verkstadsskola.

Staten bör i detta sammanhang inskränka sig till att bestämma grunderna

och villkoren för sin medverkan till uppbyggandet av den ifrågasatta utökade

verkstadsskoleorganisationen. Till denna fråga liksom till vissa frågor

i samband med inrättandet av verkstadsskolor (planläggning m. m.)

återkommer jag i det följande.

Socialstyrelsen har framhållit, att det vore av betydelse att möjliggöra

jämväl enklare, mindre tidskrävande yrkesutbildning, exempelvis i form

av studiecirklar och korrespondenskurser, eventuellt anknutna till verkstadsskolorna.

Jag finner åtgärder i denna riktning böra understödjas, i

den mån de prövas ändamålsenliga. Det bör ankomma på vederbörande

statliga centralorgan att ha sin uppmärksamhet riktad jämväl på hithörande

spörsmål.

Verkstadsskoleutredningens förslag avser i första hand utbildning av

manlig ungdom för hantverks- och industriyrkena. Utredningen har emellertid

framhållit, att därest det skulle befinnas lämpligt att för kvinnlig

ungdom inrätta särskilda centrala verkstadsskolor eller särskilda yrkesavdelningar

vid dylika, enahanda principer kunde tillämpas som de i betänkandet

angivna. Jag instämmer i detta uttalande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

3. Verkstadsskoleväsendets yttre organisation.

a) Lokala och centrala verkstadsskolor.

Den i det föregående förordade utvidgningen av verkstadsskoleorganisationen

kan givetvis åvägabringas på olika sätt. Ett system av yrkesutbildningsanstalter

med uppgift att tjänstgöra såsom centrala verkstadsskolor

för större områden kan sålunda skapas. Men det åsyftade målet kan även

nås genom en mera omfattande utbyggnad av det nuvarande systemet med

mera lokalt betonade verkstadsskolor. En kombination av dessa två system

är likaså möjlig.

Verkstadsskoleutredningen. Det stora flertalet av primärkommuner upprättade

yrkesutbildningsanstalter vore belägna i städer och stadsliknande

samhällen. Frånsett verkstadsskolorna för arbetslös ungdom, vore sålunda

endast fem verkstadsskolor med omkring ett 60-tal årligen avgående elever

förlagda till landsbygden. Skolorna vore mycket lokalt betonade. I regel

vore nämligen elevplatserna helt förbehållna vederbörande skolkommuns

egen ungdom. I stort sett saknades därför för landsbygdsbefolkningens del

möjligheter till yrkesutbildning för hantverk och industri.

Enligt utredningens mening stöde det i öppen dag, att landsbygdens

yrkesutbildningsfrågor icke kunde lösas av varje landskommun för sig. Härför

vore i allmänhet såväl det ekonomiska som befolkningsunderlaget för

litet. Detsamma gällde även för flertalet mindre städer, där dock ofta icke

obetydlig hantverksrörelse och småindustri hade sitt säte. En centralisering

i större eller mindre utsträckning av yrkesskolverksamheten, enkannerligen

i detta sammanhang verkstadsskoleväsendet, syntes sålunda ofrånkomlig.

Såsom ytterligare stöd för denna uppfattning kunde anföras, att organisationen

av en större central verkstadsskola kunde göras rationellare och

billigare än av en mindre. Vidare bleve tillsynen från statens sida lättare

att genomföra. Bättre möjligheter för lärarutbildning öppnades. Vederbörande

skolstyrelse finge en icke så lokalbetonad sammansättning. I den

mån de blivande verkstadsskoleeleverna hade sina hem så belägna, att de

under skoltiden under alla omständigheter måste vara bosatta utom hemmen,

bortfölle i väsentlig mån motivet för att ha ifrågavarande skolor

förlagda så tätt som möjligt. Vid de större centrala skolorna kunde intemat

med fördel anordnas för sådana elever, som icke kunde bo i sina hem.

I valet sålunda mellan ett större antal relativt små verkstadsskolor och

centrala verkstadsskolor av större omfattning för vidare områden ha de

sakkunniga utan tvekan velat uttala sig för det senare alternativet.

De sakkunniga ha emellertid därmed icke velat uttala, att de lokala verkstadsskolorna

skulle sakna berättigande. I detta avseende lia de sakkunniga

sålunda anfört:

Självfallet borde de större städerna kunna lia sitt eget yrkesskolaväsende.

Men även eljest, om en ort vore av den ekonomiska struktur, att den för

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Marits ''proposition Nr 71.

sitt hantverk och sin industri hade ett mera betydande behov av yrkesutbildad

arbetskraft samt därigenom och på grund av sin storlek själv

bildade tillräckligt ekonomiskt underlag för en egen verkstadsskola, borde

kommunen icke, örn den ville taga på sig de därmed förenade kostnaderna,

av principiella skäl hindras från att behålla eller upprätta en egen sådan

skola, till vilken statsbidrag borde kunna utgå enligt grunderna för statsunderstöd

till lokala verkstadsskolor. Det skulle icke vara rimligt eller ekonomiskt

sunt, om man under dylika omständigheter förb] öde kommunen

att ha sitt eget skolväsende även på förevarande område. Den ungdom

från orten, som önskade verkstadsskoleutbildning, skulle i så fall nödgas

att med ökade kostnader vistas vid en på annan ort belägen verkstadsskola.

De sakkunniga ha i detta sammanhang slutligen framhållit, att näringslivet

på en ort ofta har ett så väsentligt intresse av tillkomsten och upprätthållandet

av en verkstadsskola, att vederbörande kommun borde kunna

påräkna bidrag därifrån i större eller mindre utsträckning för skolans

drift.

Myndigheterna m. fl. Skolöverstyrelsen har uttryckt farhåga för att ett

system med centrala verkstadsskolor, därest detta av staten understöddes

rikligare än de mera lokalt betonade verkstadsskolorna, skulle i viss utsträckning

förhindra det lokala skolväsendets fortsatta utveckling. Omständigheter

kunde anföras, som talade till förmån för en mera spridd förläggning

av verkstadsskolorna i mindre enheter.

Statskontoret har sagt sig hysa tvekan i fråga örn lämpligheten av att på

föreslaget sätt uppdela skolor, som meddelade undervisning inom samma

ämnesområde, hade samma mål för undervisningen och eventuellt samma

huvudman, i två olika grupper, av vilka den ena skulle i statsbidragshänseende

behandlas gynnsammare än den andra.

Svenska landskommunernas förbund har understrukit angelägenheten

av att ett ändamålsenligt samarbete åvägabragtes mellan eventuella centrala

verkstadsskolor och förekommande lokala sådana skolor.

Svenska landstingsförbundet har uttalat, att förbundet i stort sett kunde

ansluta sig till vad verkstadsskoleutredningen föreslagit beträffande verkstadsskoleväsendets

yttre organisation.

Svenska arbetsgivareföreningen har anfört. Det drag av supplerande

verksamhet, som borde prägla den centrala verkstadsskolelinjen, gåve anledning

till övervägande, huruvida icke i åtskilliga fall det önskade syftemålet

skulle kunna vinnas genom en utvidgning av den nuvarande kommunala

verkstadsskoletypen, som i viss omfattning möjliggjorde tillträde

till dessa skolor för ungdom, bosatt utanför skolområdet. Det syntes i

varje fall önskvärt, att riktlinjerna för den nya verkstadsskolelinjen icke

uteslöte möjligheten av statlig medverkan till en dylik mellanform av verkstadsskola.

Landsorganisationen har förordat centrala verkstadsskolor framför lokala.

Genom centrala verkstadsskolor skapades större förutsättningar för

en allsidig yrkesutbildning och möjlighet till utbildningens anpassning efter

näringslivets behov av yrlcesutbildad arbetskraft.

Sveriges industriförbund har framhållit, att vissa fördelar syntes kunna

ernås, därest staten engagerade sig för en utvidgning av de lokala kommu
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

nåla verkstadsskolorna. Frågan härom borde tagas under ytterligare övervägande,

innan anslag beviljades till inrättande av centrala verkstadsskolor.

Svenska yrkesskolföreningen har varnat för en allt för hastig utveckling

av centrala verkstadsskolor, innan man först prövat vad som kunde göras

för att stödja och utveckla det lokala, kommunala yrkesskolväsendet. Men

även ett förstärkt och moderniserat lärlingsväsende, stött av lokala yrkesskolor,

kunde ej ensamt på ett tillfredsställande sätt tillgodose yrkesutbildningsbehovet.

Enligt verkstadsskoleutredningens ovan återgivna framställning bör vid

den fortsatta utvecklingen av verkstadsskoleväsendet centrala verkstadsskolor,

avsedda för vidsträcktare områden, principiellt finnas jämsides

med mera lokalt betonade skolor. Som de sakkunniga i annat sammanhang

framhållit, föreligga emellertid redan enligt gällande bestämmelser

förutsättningarna från statsverkets sida i avseende a statsunderstöd m. m.

för inrättande av kommunala verkstadsskolor, både av lokala och större

centrala sådana. Några ytterligare åtgärder från statens sida erfordras

alltså endast i den mån det prövas nödvändigt för staten att understödja

de ifrågasatta centrala verkstadsskolorna enligt förmånligare grunder än

gällande statsbidragsförfattning nu medger. Såsom närmare kommer att

utvecklas i det följande, bygger de sakkunnigas förslag på förutsättningen,

att centrala verkstadsskolor i ovan angiven mening icke kunna väntas

komma till stånd, därest icke statens ekonomiska medverkan går utöver

de i sådant avseende för vanliga verkstadsskolor gällande reglerna. Jag

vill i detta sammanhang endast hänvisa till de rikliga statsunderstöd, som

ansetts erforderliga för att få till stånd de nuvarande verkstadsskolorna

för arbetslös ungdom.

Hos flera av de hörda myndigheterna och organisationerna har kommit

till uttryck den uppfattningen, att primärkommunernas intresse av

att anordna och upprätthålla mera lokalt betonade verkstadsskolor skulle

upphöra eller i värjo fall förminskas, därest efter särskilt förmanliga grunder

av staten understödda centrala verkstadsskolor komme till stånd. Det

har därjämte uttalats, att mindre verkstadsskolor, sålunda även lokala

verkstadsskolor, kunde i jämförelse med de större centralskolorna erbjuda

vissa fördelar, exempelvis i avseende å elevernas möjligheter att kvarbo

i sina hem, avsättningsförhållandena för den saluvärdiga produktio-^nen

m. m.

Enligt min mening vore det icke lyckligt, örn inrättandet av ett system

med centrala verkstadsskolor skulle medföra en stagnation eller återgång

för de mera lokalt betonade verkstadsskolorna. Såsom tidigare framhållits,

ha dylika lokala verkstadsskolor företrädesvis inrättats pa orter, där med

hänsyn till förekomsten av industri- och hantverksföretag ett omedelbart,

påtagligt större behov av yrkesutbildad arbetskraft förelegat. Det är

emellertid uppenbart, att en eventuell central verkstadsskola i första hand

Departe
mentschefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts proposition Nr 71.

måste söka i lika mån tillgodose behovet av yrkesutbildning för ungdomen

i alla de kommuner, skolan avser att betjäna. Har därför på grund av speciella

förhållanden en ort behov av rikligare yrkesutbildningsmöjligheter

för sin ungdom, torde den sålunda icke kunna räkna med att den centrala

verkstadsskolan skall kunna bereda plats för alla de unga därifrån,

vilka önska utbildning i verkstadsskola. För att tillgodose de lokala behoven

måste då kommunen — i framtiden liksom nu — själv upprätthålla

en lokal verkstadsskola. Det förefaller skäligt, att en verkstadsskola,

som tillgodoser sådana behov av lokal natur, icke bör erhålla statsbidrag

efter samma förmånliga grunder som den centrala verkstadsskolan. Härtill

kommer, att i många fall säkerligen en kommun med ett relativt större

behov av yrkesutbildningsmöjligheter för sin ungdom även ur andra synpunkter

torde finna det fördelaktigt att upprätthålla en lokal verkstadsskola,

även örn statsunderstödet blir mindre rikligt än till centralskolorna.

I sistnämnda hänseende syftar jag på fördelarna ur ekonomiska och andra

synpunkter för kommunens ungdom att kunna få sin yrkesutbildning på

bostadsorten, möjligheterna för kommunen att själv i huvudsak få bestämma

över skolans inriktning och dylikt.

Jag är sålunda böjd för att, i likhet med de sakkunniga, anse, att centrala

verkstadsskolor och mera lokalt betonade verkstadsskolor böra, för

att tjäna var sina ändamål, finnas jämsides med varandra samt att de

utan större olägenheter kunna av staten understödjas efter olika grunder.

Någon annan, bättre utväg att tillgodose vissa av de betydelsefulla speciella

uppgifter, de centrala verkstadsskolorna i första hand avsetts för,

har icke heller anvisats. Jag har emellertid därmed icke tagit ställning till

spörsmålet, huruvida en central verkstadsskola kan och bör förläggas med

avdelningar på flera orter inom rekryteringsområdet. Frågor härom böra

enligt min mening prövas efter förhållandena i varje särskilt fall. Om en

sådan uppdelning göres, bör detta likväl icke få innebära, att man släpper

principen, att den centrala verkstadsskolan bör i lika mån tillgodose ungdomen

i alla kommuner i rekryteringsområdet.

Med anledning av vissa av de hörda myndigheternas och organisationernas

uttalanden vill jag understryka, att det givetvis måste betraktas

såsom ett betydelsefullt allmänt intresse, att de resurser, de nuvarande

lokala verkstadsskolorna erbjuda, tillvaratagas för undervisning av ungdom

även från andra kommuner än skolkommunen. Jag vill nämna, att

verkstadsskoleutredningen övervägt, huruvida särskilda förmåner borde

beredas lokal verkstadsskola, som mottoge ungdom från andra kommuner,

men att utredningen med hänsyn till svårigheten att överblicka

konsekvenserna icke ansett sig kunna framlägga förslag i sådant hänseende.

Jag utgår emellertid ifrån, att den centrala ledningen av yrkesundervisningsväsendet

har sin uppmärksamhet riktad även på detta spörsmål.

I anslutning till vad svenska yrkesskolföreningen anfört betonar jag,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

såsom ock tidigare understrukits, angelägenheten av att centrala verkstadsskolor

inrättas med tillbörlig varsamhet. Kravet härpå skulle enligt

min mening icke tillräckligt beaktas, därest ej även de senast angivna

synpunkterna uppmärksammades.

b) Huvudmannaskapet för de centrala verkstadsskolorna.

Yerkstadsskoleutredningen har anfört, att man hade att välja mellan

staten samt landstingen och primärkommunerna eller föreningar av dessa,

när det gällde att bestämma, vilken myndighet, som lämpligast borde anförtros

huvudmannaskapet för centrala verkstadsskolor.

I fråga örn staten som huvudman ha de sakkunniga erinrat örn, att planer

tidigare förelegat att till en statlig yrkesundervisningsanstalt förlägga

utbildningen av lärare för yrkesundervisningen. Utvecklingen hade emellertid

alltmera gått emot att förlägga denna utbildning till kurser vid olika

yrkesundervisningsanstalter. I avvaktan på 1936 års yrkesskolsakkunnigas

förslag i fråga om utbildning av lärare för yrkesundervisningen (såsom

av det följande framgår, har sådant förslag numera, avgivits) hade verkstadsskoleutredningen

icke ansett sig, med hänsyn till nyss antydda utveckling,

böra föreslå inrättandet av någon statlig verkstadsskola med huvudsaklig

uppgift att utbilda yrkeslärare. Över huvud talade enligt de sakkunnigas

mening övervägande skäl emot, att staten ställde sig såsom huvudman för

en eller flera centrala verkstadsskolor.

Beträffande primärkommunerna såsom huvudmän för centrala verkstadsskolor

har verkstadsskoleutredningen fäst uppmärksamheten på vissa

omständigheter, som syntes tala däremot. Härom har utredningen anfört

följande:

För det första borde rekryteringsområdet för en central verkstadsskola

vara ett vida större område än en primärkommun normalt utgjorde. I

regel torde det böra omfatta ett landstingsområde. Härigenom finge man

också garanti för, att de olika intressena inom området bleve representerade.

Ytterligare trädde i förevarande sammanhang frågan örn styrelsens

sammansättning i förgrunden. Om huvudmannen vore en primärkommun,

bleve styrelsen, i vilken givetvis borde ingå representanter för såväl arbetsgivare

som arbetare inom hantverk och industri, mycket lokalt betonad.

Erfarenheterna från arbetslöshetsskolorna hade visat, att betydande

nackdelar kunde vara förenade härmed. Strävanden kunde sålunda

göra sig gällande, att vid inköp av till exempel råmateriel förbehålla de

lokala affärsintressena rätten till leveranser även i sådana fall, då materielcn

skulle kunna inköpas billigare å annan ort. Vidare kunde förekomma,

att samma intressen av konkurrenshänsyn sökte motverka förekomsten

av någon som helst försäljningsbar produktion. De sakkunniga ansåge det

ställt utom varje tvivel, att dylika lokala biintressen i långt mindre grad

skulle kunna komma till synes och än mindre skulle kunna göra sig gällande,

örn styrelsen hade sin sammansättning från ett vidsträcktare område.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

Under åberopande av vad sålunda anförts och nied hänsyn jämväl till

övriga förhållanden har verkstadsskoleutredningen föreslagit, att huvudmannaskapet

för de blivande centrala verkstadsskolorna anförtros landstingen.

Till ytterligare stöd för detta förslag har utredningen anfört följande:
De

sakkunniga vore väl medvetna om att ett stort antal uppgifter av

synnerligen kostsam art lagts på landstingen, som sålunda i flertalet fall

redan tyngdes av betydande utgifter. Liksom sjukvården syntes dock yrkesutbildningen

vara en angelägenhet, som kunde anses i särskild grad

ligga inom landstingens intresseområde. Här gällde att bereda ungdomen i

icke blott vissa utan alla kommuner inom ett område i huvudsak samma

möjligheter att erhålla den utbildning, som krävdes för en framgångsrik

verksamhet i livet. Om icke staten själv skulle påtaga sig dessa uppgifter,

syntes enligt de sakkunnigas mening landstingen vara bäst ägnade härför.

Landstingen hade också redan i åtskilliga fall antingen ställt sig som huvudmän

för lantmanna- och lanthushållsskolor eller i större eller mindre

utsträckning lämnat bidrag till dessa, I det följande ämnade emellertid de

sakkunniga framlägga förslag till sådana statsbidragsgrunder, att landstingens

bördor i egenskap av huvudmän för ifrågavarande verkstadsskolor

icke bleve för betungande.

Verkstadsskoleutredningen har härefter framhållit, att i och med ovannämnda

principiella ställningstagande den frågan givetvis uppkomme,

huruvida verkstadsskolor, som upprättats av städer, vilka icke tillhörde

landsting (för närvarande — förutom Stockholm — Göteborg, Malmö,

Norrköping, Hälsingborg och Gävle), borde kunna i anslagshänseende

vara centrala verkstadsskolor. De sakkunniga ha ställt sig avvisande till

denna tanke och till stöd härför anfört:

Nämnda städer hade redan sitt yrkesskolväsende i vissa fall mycket väl

ordnat. Härtill komme, att dessa samhällen och de städer i övrigt, som i

framtiden skulle kunna ifrågakomma, säkerligen hade de ekonomiska resurser,

att det kunde förutsättas, att de själva med statsunderstöd efter i

huvudsak nu gällande grunder kunde tillskapa eventuellt ytterligare erforderliga

yrkesundervisningsmöjligheter. De speciella hänsyn för landsbygdens

behov av yrkesundervisning, varom ovan talats, förelåge icke

heller i dessa fall. I detta sammanhang erinrade de sakkunniga örn att

ansvaret och kostnaderna för skyddshemsverksamheten, som för landet i

allmänhet principiellt övertagits av staten, för Stockholms och Göteborgs

del fortfarande åvilade dessa städer.

Slutligen har verkstadsskoleutredningen i detta sammanhang ytterligare

behandlat spörsmålet, huruvida en primärkommun, vare sig den deltager

i landsting eller icke, skulle kunna förena sig med ett landsting om upprättande

och driften av en verkstadsskola, som avses att bliva erkänd såsom

central verkstadsskola. Härom ha de sakkunniga anfört följande:

En dylik förening kunde tänkas motiverad därmed, att primärkommunen

hade ett särskilt intresse i tillkomsten av en dylik yrkesundervisnings
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

anstalt och förty ville bidraga till de kostnader, som landstinget eljest ensamt

skulle lia att bära för anstalten. Beträffande detta spörsmål ville de

sakkunniga i detta sammanhang allenast uttala, att något principiellt hinder

icke syntes böra resas mot en dylik förening under förutsättning, att

primärkommunen icke tillförsäkrades någon företrädesrätt för kommunens

ungdom till elevplatser vid skolan. Då fråga vore om förening mellan

landsting och primärkommun, som deltoge i landstinget, borde dock landstinget

stå som ensam ansvarig huvudman, även om, jämlikt bestämmelser,

som meddelats i reglementet för skolan, primärkommunen skulle äga rätt

att utse en eller annan ledamot av skolans styrelse. I stort sett komme

sålunda primärkommunens deltagande att inskränka sig till att ekonomiskt

bidraga till skolans upprättande och drift. Därest emellertid en

stad, som icke deltoge i landsting, skulle vilja förena sig med ett landsting

örn inrättande av en central verkstadsskola, uppstode därjämte det

särskilda spörsmålet, huruvida statsbidrag borde utgå till denna skola

efter samma förmånliga grunder, som till centrala verkstadsskolor i allmänhet.

Till det sist framförda spörsmålet ha de sakkunniga tagit ställning i

samband med sitt förslag till statsbidragsgrunder till centrala verkstadsskolor.

Enligt de sakkunnigas mening borde i sådant fall statsbidrag till

skolan utgå efter jämkade grunder, örn vilka Kungl. Majit syntes böra

besluta.

Myndigheterna m. fl. Skolöverstyrelsen har ansett många skäl tala för att

åtminstone ett mindre antal verkstadsskolor gjordes statliga. Överstyrelsen

erinrade örn den allmänna tendensen att förstatliga allt flera undervisningsanstalter.

Principiellt sett borde därför yrkesundervisningen kunna göra

anspråk på enahanda omvårdnad även från statens sida som andra utbildningsanstalter.

Till stöd för ett fåtal statliga verkstadsskolor talade ett

flertal faktorer. Lärarutbildningen kunde bättre tillgodoses vid en statlig

skola än vid en kommunal. Ökade möjligheter att smidigt anpassa verkstadsskoleväsendet

till näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft

inom olika fack skulle säkerligen erbjudas genom tillkomsten av några

statliga verkstadsskolor, vilka därjämte skulle ha att söka tillgodose landets

intressen i dess helhet. Statens egna behov av yrkesutbildad arbetskraft

kunde lättare tillgodoses, därest staten själv helt förfogade över

vederbörande läroanstalt. Därest en skola vore statlig, kunde den mottaga

elever från hela landet till undervisning i för statens behov särskilt lämpade

yrken. Den statliga verkstadsskolan skulle även i fråga om yrkesutbildningen

under arbetslöshetstider kunna erbjuda bestämda fördelar i

jämförelse med icke statliga sådana. I sistnämnda avseende har skolöverstyrelsen

anfört följande:

Därest staten förfogade över ett antal verkstadsskolor, stöde det självfallet

helt i statens skön att, då ungdomsarbetslöshet hotade, helt eller

delvis omlägga dessa verkstadsskolors verksamhet så, att den toge sikte

på utbildningen av arbetslösa, icke blott sådana, som frivilligt sökte sig

dit, vilka väl även i normala tider borde lia visst företräde, utan även

sådana, som bleve hänvisade till skolorna. Verkstadsskolan i dess normala

och dess utvidgade organisation bleve alltså i statens hand en regulator

med den smidiga anpassningsförmåga, som överhuvudtaget torde vara

Bihang till riksdagens protokoll Johl. 1 sand. Nr 71.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

möjlig att ernå genom anlitande av centrala verkstadsskolor i ena eller

andra formen.

Socialstyrelsen — som anser, att säkerligen flera motiv kunna anföras

för landstingen såsom huvudmän för de centrala verkstadsskolorna — har

emellertid uttalat, att manga skäl även talade för staten såsom huvudman.

Ett system med statliga verkstadsskolor kunde lättare tagas i anspråk

för utbyggnad i samband med bekämpande av ungdomsarbetslöshet.

Landstingen hade numera ingen befattning med åtgärderna mot arbetslöshet.

Yrkesundervisningen såsom sådan framstode såsom ett riksintresse.

Verkstadsskoleutredningen hade själv föreslagit, att de verkstadsskolor,

som provisoriskt inrättades under tider av mera omfattande arbetslöshet,

skulle göras helt statliga. Därest huvudmannaskapet för de nu

ifrågasatta verkstadsskolorna skulle anförtros landstingen, torde sannolikt

följa, att vid en framtida utbyggnad av yrkesundervisningen landstingen

komme att anförtros jämväl härmed förenade uppgifter. Fråga vore, om

icke landstingens härigenom vidgade arbetsområde kunde komma att

skärpa redan förefintliga skatteutjämningsproblem.

De hörda länsstyrelserna ha icke haft någon erinran mot förslaget örn

landstingen såsom huvudmän för centrala verkstadsskolor.

Svenska stadsförbundet tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag men

har framhållit, att städer, som icke tillhörde landsting, försatts i en undantagsställning,

då de utestängts från de förmåner i avseende å statsbidrag

till de centrala skolorna, som skulle tillkomma landstingen. Vad de sakkunniga

anfört i fråga örn att städerna Stockholm och Göteborg själva

bure ansvaret och kostnaderna för skyddshemsväsendet kunde icke åberopas

såsom prejudikat, enär för nämnda ändamål dock utginge statsbidrag

till dessa städer. Förbundet hade på sin tid motsatt sig, att nämnda

städer skulle få en så ofördelaktig ställning som de fått. Örn i samtliga

län statsbidrag beviljades till en central verkstadsskola, kunde det icke

gärna vara rimligt annat än att städer utom landsting finge åtnjuta motsvarande

förmåner i avseende å statsbidrag för åtminstone det antal elever

inom den lokala yrkesundervisningen, som motsvarade ett medeltal för

elever i de centrala verkstadsskolorna i länen. Även om svårigheter skulle

anses möta att avpassa statsbidrag efter dessa synpunkter i fråga om

exempelvis undervisningslokaler, borde i vart fall samma bidrag till driftskostnader

få anses självfallna.

Svenska landstingsförbundet. Det syntes enligt förbundsstyrelsens uppfattning

uteslutet att anförtro åt primärkommunerna att upprätta centrala

verkstadsskolor, vilka för sin verksamhet krävde ett stort elevupptagningsområde.

Däremot talade starka skäl för att staten ställde sig som

huvudman för sagda skolor, bland annat på den grund, att det knappast

vore möjligt att utan kraftigt stöd från statens sida driva skolorna. Emellertid

syntes det synnerligen betydelsefullt, att skolorna hade en fast lokal

förankring. De måste organiseras i nära samarbete med länets näringsliv

och kunna anpassas efter förändringar i detta. Då landstingen redan frivilligt

i viss utsträckning gått in för att tillgodose förevarande undervisningsbehov

och då de även vore huvudmän för flertalet folkhög-, lantmanna-

och lanthushållsskolor, torde det ur flera synpunkter vara lämpligast,

att de åtoge sig huvudmannaskapet även för den yrkesutbildning,

som erfordrades för hantverk och industri. Emellertid vore landstingen

hårt tyngda av arbetsuppgifter, som särskilt under senare tid i rask takt

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.

pålagts dem. Det vöre därför nödvändigt, att, om landstingen skulle bli

huvudmän för verkstadsskolorna, staten lämnade rikligt tillmätta bidrag

till såväl anläggning som drift av dessa skolor.

Landsorganisationen har understrukit, att landstingsområdet lämpligen

borde utgöra verkstadsskolornas rekryteringsområde.

Svenska -yrkesskoljöreningen har framhållit, att de centrala verkstadsskolorna

borde drivas antingen i landstingens eller ock i statlig regi.

Flertalet myndigheter synas dela verkstadsskoleutredningens uppfattning

om lämpligheten i princip av att huvudmannaskapet för centrala verkstadsskolor

skall åvila landstingen. Även svenska landstingsförbundets

styrelse har anslutit sig till denna uppfattning, ehuru styrelsen framhållit

nödvändigheten av att, med hänsyn till att landstingen redan vore hårt

tyngda av arbetsuppgifter, staten lämnade rikligt tillmätta bidrag till den

nu ifrågavarande skolverksamheten. Jag vill i detta sammanhang erinra

om att verkstadsskolorna för arbetslös ungdom i Stockholms och Uppsala,

Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län stå under

huvudmannaskap av vederbörande landsting. I Västerbottens län är en

större verkstadsskola under upprättande, vilken skall drivas i landstingets

regi. Även i flera andra län upprätthållas skolor för yrkesundervisning av

landstingen.

Även enligt min mening synes huvudmannaskapet principiellt böra anförtros

åt landstingen. De skäl härför, som anförts av de sakkunniga samt

av vissa myndigheter och organisationer, synas mig bärande. Jag är emellertid

medveten om att landstingen för denna delvis nya uppgift bör erhålla

ett verksamt stöd från statens sida. Till detta spörsmål återkommer jag i

ett senare sammanhang.

Såväl i de sakkunnigas utredning som i flera av remissyttrandena har

emellertid diskuterats frågan, huruvida någon eller några centrala verkstadsskolor

borde upprättas och drivas av staten. Verkstadsskoleutredningen

har för sin del ansett övervägande skäl tala däremot. Av de sakkunnigas

betänkande framgår, att de närmast grunda denna uppfattning på angelägenheten

av att — som landstingsförbundets styrelse uttrycker saken —

de centrala verkstadsskolorna ha en fast lokal förankring. Utredningen har

i detta avseende framhållit, att en central verkstadsskola icke borde komma

till stånd annat än om de lokala intressena av olika slag vore ense örn

behovet av skolan. Genom att landstinget vore huvudman finge man garanti

för att i skolans ledning de olika intressena inom landstingsområdet

bleve representerade. Häremot har särskilt skolöverstyrelsen — som principiellt

icke har någon erinran mot att åt landstingen anförtros huvudmannaskapet

— framhållit lämpligheten av att någon eller några statliga

centrala verkstadsskolor upprättades. Lärarutbildningen skulle sålunda

bättre kunna tillgodoses. Ökad anpassningsförmåga till näringslivets behov

Departe
mentschefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

av arbetskraft skulle vinnas och yrkesutbildningen under arbetslöshetstider

underlättas. Även socialstyrelsen har framfört liknande synpunkter.

För egen del vill jag tillmäta de av verkstadsskoleutredningen och svenska

landstingsförbundets styrelse i förevarande avseende framförda synpunkterna

den största betydelsen. De fördelar, som enligt skolöverstyrelsens

mening kunna ernås genom inrättande av vissa rent statliga verkstadsskolor,

torde kunna i huvudsak vinnas även om verkstadsskolorna drivas i

landstingens regi med understöd av statsmedel. I det följande förutsattes,

att såsom särskilda villkor för statsbidrag till centrala verkstadsskolor skall

gälla, att huvudmannen ställer sig till efterrättelse de föreskrifter i fråga

örn skolornas verksamhet, som Kungl. Majit kan finna skäl meddela, exempelvis

i fråga örn mottagande av elever från andra landstingsområden, och

att huvudmannen skall vara skyldig underkasta sig de bestämmelser örn

lärares utbildning vid skolan, som kunna bli i vederbörlig ordning föreskrivna.

Gentemot de sakkunnigas förslag, att städer, som icke deltaga i landsting,

icke skulle kunna i anslagshänseende betraktas såsom huvudmän för centrala

verkstadsskolor, har svenska stadsförbundet med skärpa vänt sig. Med hänsyn

till att ett centralt verkstadsskoleväsende måste anses i första hand

påkallat ur synpunkten av landsbygdens och de mindre stadssamhällenas

behov samt till nödvändigheten av att hålla nere statens utgifter för ifrågavarande

ändamål, anser jag mig dock böra giva de sakkunnigas förslag min

anslutning. Ifrågavarande städer kunna redan enligt nu gällande statsbidragsgrunder

erhålla väsentliga statsunderstöd för yrkesundervisningsändamål.

Jag ansluter mig jämväl till vad de sakkunniga uttalat i fråga örn statsbidrag

till central verkstadsskola, om vilken landsting och primärkommun

förenat sig.

c) Antalet centrala verkstadsskolor.

Verkstadsskoleutredningen har, såsom i det föregående framhållits, icke

ansett sig böra framställa förslag örn inrättande i de särskilda fallen av centrala

verkstadsskolor. Frågor av denna art böra enligt de sakkunnigas mening

prövas med hänsyn till föreliggande behov i varje särskilt fall. Härav

föijer givetvis, att de sakkunniga icke heller framlagt förslag i fråga om det

antal verkstadsskolor, som böra inrättas. För att i någon mån kunna överblicka

de ekonomiska konsekvenserna av ett system med centrala verkstadsskolor

ha de sakkunniga dock ansett sig böra göra vissa beräkningar.

De sakkunniga ha därvid ansett sig böra räkna med att tills vidare högst

en central verkstadsskola inrättas inom varje landstingsområde utom på

Gotland. De sakkunniga ha därför i sina kostnadsberäkningar utgått från

ett antal centrala verkstadsskolor av högst 23. Denna uppskattning, ha de

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

sakkunniga anfört, vore dock icke annat än en approximativ beräkning av

den yttre ram, inom vilken, ur de synpunkter, som i det föregående angivits,

den föreslagna utvidgningen av den nuvarande verkstadsskoleorganisationen

borde kunna tänkas stanna under överskådlig framtid.

De sakkunnigas ifrågavarande uttalanden — vilka ju icke innehålla

positiva förslag — torde kunna i det väsentliga biträdas. Såsom de sakkunniga

anfört, är deras uppskattning av det totala antalet centrala verkstadsskolor

att betrakta endast som en approximativ beräkning av den yttre

ramen för verkstadsskoleorganisationen, sådan den under överskådlig framtid

kan komma att te sig, och icke som ett förslag i fråga örn verkstadsskoleorganisationens

utformning. Jag erinrar örn vad i det föregående anförts

rörande vikten av att tillbörlig varsamhet iakttages vid organisationens

utbyggande. Huruvida förutsättningar kunna anses föreligga för

inrättande av en central verkstadsskola för Gotland torde få bero på prövning

enligt samma grunder, som böra tillämpas vid bedömning av behovet

av verkstadsskolor i andra län.

4. Vissa frågor rörande den enskilda centrala verkstadsskolans

organisation och drift.

I ett kapitel (kap. 9) med ovanstående rubrik har verkstadsskoleutredningen

behandlat en del olika spörsmål, av vilka flera icke äro av beskaffenhet

att behöva underställas riksdagens prövning. Jag vill emellertid här

i korthet beröra jämväl dessa spörsmål med hänsyn till den betydelse för

verkstadsskoleväsendets ändamålsenliga anordning, de måste anses äga.

a) Styrelse och förvaltning.

Verkstadsskoleutredningen har ansett, att med hänsyn till storleken av

de statsbidrag, som avsåges skola utgå till de centrala verkstadsskolorna,

staten borde äga en representant i styrelsen. Denne borde vara styrelsens

ordförande samt förordnas av vederbörande länsstyrelse. Vidare borde arbetare

och arbetsgivare vara lika representerade i styrelsen. Ett nära samarbete

borde råda mellan verkstadsskolans ledning och vederbörande arbetsförmedlingsorgan.

De hörda myndigheterna m. fl. ha, i den mån de särskilt uttalat sig, som

regel instämt i de sakkunnigas förslag. Statskontoret har dock ifrågasatt,

huruvida icke staten borde erhålla en starkare representation i styrelsen

än den de sakkunniga föreslagit. Detta syntes ämbetsverket särskilt angeläget,

örn statsbidrag beslutades skola utgå enligt de grunder, som angivits

i betänkandet.

Departe
mentschefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

Till de av de sakkunniga framförda synpunkterna, vilka synas kunna i

det väsentliga biträdas, torde Kungl. Majit, därest centrala verkstadsskolor

komma att inrättas, böra taga slutlig ställning i samband med utfärdandet

av bestämmelser, som reglera dylika skolors verksamhet. I detta

sammanhang bör jämväl statskontorets förslag närmare övervägas.

b) Förläggning,

Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att frågor om centrala verkstadsskolors

förläggning måste fritt prövas med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall. Vissa synpunkter borde dock därvid särskilt beaktas.

Skolorna borde sålunda förläggas så, att största möjliga antal elever

under skoltiden kunde bo i sina hem samt att elevens vistelse å skolorten

örn möjligt icke bidroge till att för framtiden draga honom bort från landsbygden.

Hänsyn borde vidare tagas till möjligheterna att avyttra skolans

saluvärdiga produktion. I det enskilda fallet, ha de sakkunniga vidare anfört,

måste därjämte en mångfald andra synpunkter, såsom möjligheterna

att anskaffa erforderliga lärare, utvecklingsmöjligheterna, möjligheterna för

tillfällig utvidgning under arbetslöshetstider m. m., beaktas. I många fall

torde emellertid lösningen av förläggningsfrågan vara tämligen enkel med

hänsyn till föreliggande förhållanden, och det borde vara huvudmannens

sak att taga slutlig ställning till dessa spörsmål. Därvid syntes dock huvudmannen

redan vid planläggningen böra samråda med de statliga myndigheterna

och taga hänsyn till de synpunkter, som kunde framhållas av

dessa.

De sakkunniga ha gått ut ifrån, att såsom regel den primärkommun, till

vilken en central verkstadsskola förlädes, kostnadsfritt skulle ställa till

förfogande erforderliga tomtutrymmen och annat, som kunde anses

skäligt.

I de avgivna yttrandena ha i huvudsak samma synpunkter utvecklats.

Frågan örn förläggningen av en central verkstadsskola bör givetvis i varje

särskilt fall prövas med beaktande av alla på frågan inverkande faktorer.

Huruvida, såsom framhållits i vissa av yttrandena, i det särskilda fallet

en central verkstadsskola må kunna förläggas med avdelningar på flera

orter bör jämväl få bero på prövning från fall till fall. I anslutning till vad

de sakkunniga yttrat förutsätter jag, att vederbörande primärkommun som

regel skall utan ersättning eller förbehåll och med full äganderätt för skolanläggning

upplåta tomt, som finnes kunna godkännas, samt bekosta framdragandet

av för skolanläggningen erforderliga ledningar m. m.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 71.

39

c) Undervisningslokaler, bostäder at eleverna samt

undervisningsmateriel m. m.

Verkstadsskoleutredningen har anfört, att den skyldighet att tillhandahålla

undervisningslokaler, materiel och dylikt, som nu åvilade huvudman

för yrkesundervisningsanstalt, givetvis även borde åvila huvudmannen för

central verkstadsskola. Lokalfrågan syntes böra underställas Kungl. Maj:ts

prövning i samband med frågan om inrättandet av den centrala verkstadsskolan.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde det vara vederbörande

skollednings sak att föranstalta örn lämpliga bostäder — i enskilda hem eller

i särskilt upprättade elevinternat — åt de elever, som under skoltiden måste

vara inackorderade å skolorten. Erfarenheterna från arbetslöshetsskolorna

hade visat, att allvarliga olägenheter eljest kunde uppstå i olika avseenden.

De sakkunniga ansåge förläggning i elevinternat vara att förorda, därest

icke förhållanden rådde, som särskilt starkt talade för annat förläggningssätt.

Ett elevinternat borde lämpligen vara anordnat så, att° i internatet

icke boende elever, som måste intaga någon eller några måltider utom

hemmet, kunde erhålla dessa i internatet. Då undervisningen i verkstadsskolorna

borde användas till ett så fullständigt inlärande som möjligt av de

för vederbörande yrke grundläggande arbetsmomenten och förfarandena,

borde maskinutrustningen vid skolorna avpassas härför och icke beraknas

för en större produktions behov. Även hänsynen till kostnaderna krävde

detta.

Även enligt styrelsens för svenska landstingsförbundet mening är det nödvändigt

att anordna elevinternat vid de centrala verkstadsskolorna. Vid

en någorlunda central förläggning av en dylik skola kunde det dock förväntas,

att en ej oväsentlig del av eleverna skulle kunna bo i sina hem.

Kommerskollegium har vidare understrukit vikten av de sakkunnigas uttalanden

örn att eleverna icke i skolverkstäderna borde vänjas vid en maskinutrustning,

som sedermera icke allmänt stöde dem till buds i yrkeslivet.

Jag finner ingen anledning till erinran mot de synpunkter, verkstadsskoleutredningen

framfört under denna punkt.

d) Storlek och yrkesavdelningar.

Verkstadsskoleutredningen har anfört:

En yrkesavdelning i verkstadsskola omfattade som regel 15 elever. Frågan

örn verkstadsskolornas storlek bleve salunda i väsentlig

mån en fråga örn antalet yrkesavdelningar vid skolorna. Som skäl för

relativt stora verkstadsskolor hade därför åberopats de ökade möjligheterna

för yrkesdifferentiering i de stora skolorna. Emellertid borde verkstadsskolorna

icke för att tillgodose nämnda önskemål göras större än som med

hänsyn till andra avgörande skid kunde anses lämpligt. I sistnämnda avseende

framstode främst kravet på, att ledningen för en verkstadsskola —

Departe
mentschefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

och därvid främst rektor — måste kunna ha en fullständig överblick över

skolans alla angelägenheter. Man måste i detta sammanhang beakta, att

skolledningen hade ansvaret för den delvis mycket dyrbara materielutrustningen

vid skolan, vilken skulle på effektivaste sätt utnyttjas för undervisningen,

vårdas och kompletteras. Vidare krävde kontrollen över undervisningens

bedrivande genom övningsarbeten och arbeten, avsedda för försäljning,

ävensom inköp av råmaterial och avyttring av den säljbara produktionen

stor uppmärksamhet och mycket arbete. I avseende å eleverna,

vilka vid verkstadsskolorna i stor utsträckning måste vara inackorderade

å skolorten, bleve skolledningens uppgifter vida mera betungande än vid

läroanstalter i allmänhet.

Vidare har utredningen uttalat, att det i många fall torde visa sig fördelaktigt

att icke omedelbart utbygga en central verkstadsskola till den avsedda

slutliga storleken. Härom ha de sakkunniga anfört följande:

Om skolan successivt finge växa ut, torde stundom betydande kostnadsbesparingar

kunna vinnas bland annat därigenom, att den fortsatta utbyggnaden

i stor utsträckning kunde anförtros åt eleverna själva. Av betydelse

syntes därjämte vara, att anpassningen till föreliggande lokala förhållanden

skedde lättare, om skolan under sin första verksamhetstid vore relativt liten.

De svårigheter i samband med försäljning av skolans produktion och övertagande

av arbeten på den öppna marknaden, som enligt erfarenheten förekomme

särskilt under en verkstadsskolas första verksamhetsperiod, bleve

därmed lättare att bemästra och i fortsättningen undgå.

I fråga härefter om valet av yrkesavdelningar ha de sakkunniga

understrukit, att näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft

inom olika fack borde noga beaktas. Vidare borde därvid, såvitt möjligt,

organisationen givas en sådan grad av smidighet, att en anpassning kunde

ske efter mera bestämda förskjutningar i detta behov. För att tillgodose

den förstnämnda synpunkten borde vid valet av yrkesavdelningar tillses,

att utbildningen i första hand inriktades på sådana yrken, som hade en

relativt stor betydelse för landets eller i varje fall skolområdets ekonomiska

liv och i vilka samtidigt behovet av yrkesutbildad arbetskraft vore betydande.

Valet av yrkesavdelningar borde ske i samarbete med producenter

och arbetarorganisationer inom området. Statens egna behov av yrkesutbildad

arbetskraft borde tillgodoses.

Frågor beträffande centrala verkstadsskolors storlek och valet av yrkesavdelningar

böra bedömas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt

fall och i nära samarbete mellan myndigheter samt företag och organisationer

inom näringsliv och arbetsmarknad. De av verkstadsskoleutredningen

framförda synpunkterna synas lämna en god ledning vid frågornas bedömande.

e) Utbildningstidens längd.

Verkstadsskoleutredningen har beträffande spörsmålet om utbildningstidens

längd anfört bland annat:

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Marits ''proposition Nr 71.

Frågan om utbildningstidens längd i verkstadsskolorna vore i huvudsak

en fråga om graden av den utbildning, dessa skolor borde meddela. I sådana

yrken, där med hänsyn till yrkets natur och arbetsförhållanden den från

verkstadsskolan avgående eleven kunde antagas vinna anställning i yrket,

endast om han erhållit fullständig lärlingsutbildning, borde utbildningstidens

längd bestämmas med hänsyn till den tid, en sådan utbildning krävde

i en verkstadsskola. I övriga yrken, främst de mera industriellt betonade,

där elevens utbildning kunde och borde slutföras genom anställning i yrket,

borde denne, efter erhållen grundläggande utbildning i verkstadsskolan, såsnart

som möjligt komma ut i arbete i yrket för att där vänja sig vid

arbetsförhållandena och erhålla den slutliga träningen. Då även i sistnämnda

fall utbildningen i verkstadsskolan borde hava karaktären av en verklig

yrkesutbildning, borde dock utbildningstiden icke sättas allt för kort. De

sakkunniga hade i anslutning till ett av skolöverstyrelsen gjort uttalande

vid sina beräkningar utgått ifrån, att såsom regel undervisningstiden i dessa

yrken utgjorde två år. Det torde emellertid böra ankomma på den centrala

myndighet, som hade att fastställa reglementen för ifrågavarande verkstadsskolor,

att i det enskilda fallet besluta beträffande undervisningstidens

längd.

De sakkunniga ha vidare uttalat sig för att eleverna vid en verkstadsskola,

i den mån möjligheterna därför förelåge, under eller efter skoltiden

under skolledningens överinseende bereddes någon tids arbete genom anställning

i industrin eller hos hantverksmästare. Härigenom skulle eleven

vinna ei’farenheter om arbetsförhållanden, rutin och dylikt, varjämte kostnaderna

för utbildningen kunde nedbringas. De sakkunniga ha erinrat örn

flera olika former av dylik växelundervisning.

Sveriges industriförbund har ansett, att utbildningstiden, åtminstone vad

vissa speciella yrken beträffade, skulle kunna sättas kortare än två år.

Sveriges hantverksorganisation har anhållit, att utbildningstidens längd

— antingen helt vid verkstadsskola eller genom kombination av utbildning

i verkstadsskola och hos hantverksmästare, i båda fallen under skolledningens

kontroll — bestämdes så, att gesällprov därefter kunde avläggas.

Frågan örn utbildningstidens längd torde böra bedömas med hänsyn till

förhållandena inom varje yrke i huvudsaklig överensstämmelse med de av

verkstadsskoleutredningen angivna riktlinjerna.

f) Undervisningen.

Under denna rubrik har verkstadsskoleutredningen bland annat framhållit,

att det vore nödvändigt bereda verkstadsskolorna tillfälle att åtaga

sig en säljbar produktion (i skolverkstaden eller genom antagande av arbeten

i öppna marknaden) av den omfattning, som krävdes för att undervisningen

i skolorna skulle bli effektiv. Däremot borde verkstadsskolorna under

inga förhållanden anse som sin uppgift att producera för produktionens

egen skull, d. v. s. uteslutande för att tillföra huvudmannen inkomster.

Jag ansluter mig till vad de sakkunniga yttrat.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

g) Intagning och avgång av elever.

Pensionsstyrelsen har framhållit, att det för mindre höggradigt vanföra

och sådana, som efter sjukdom fått sin arbetsförmåga varaktigt nedsatt,

blivit erforderligt att ordna utbildningsmöjligheter. Det borde därför tillses,

att personer av här ifrågavarande kategori bereddes möjlighet att i samma

utsträckning som friska vinna inträde vid central verkstadsskola i yrken,

för vilkas utövande sjukdomen eller lytet kunde antagas icke lägga hinder

i vägen.

De av pensionsstyrelsen framförda synpunkterna synas böra beaktas.

h) Elevernas intagning sålder.

Verkstadsskoleutredningen har anfört:

Utredningen ifrågasatte icke för de centrala verkstadsskolornas del någon

annan ändring i de i gällande stadga för yrkesundervisningen meddelade

bestämmelserna örn inträde i verkstadsskola än att för inträde i central

verkstadsskola borde fordras fullgjord fortsättningsskolplikt. Av stor vikt

vore, att yrkesutbildningen anpassades så, att den på ett lämpligt sätt anslöte

sig till de för varje tid och yrke gällande reglerna för inträde i yrket.

Å andra sidan måste det förutsättas, att även nämnda regler i sin mån

anpassades efter yrkesundervisningens speciella förhållanden. Härtill borde

den centrala ledningen medverka.

Ur de synpunkter, de sakkunniga sålunda ansåge sig böra bedöma spörsmålet

om den normala intagningsåldern i verkstadsskolorna, torde för de

flesta i nu ifrågavarande skolor förekommande yrkena 15—16 års åldern

vara den lämpligaste intagningsåldern. Över 23 år syntes elever icke under

normala förhållanden böra vara vid intagningen, enär möjligheterna torde

vara begränsade för sådana elever såväl att tillgodogöra sig undervisningen

som att efter skoltidens slut erhålla arbetsanställning. I en och samma

yrkesavdelning liksom i ett och samma elevinternat borde vidare elevåldern

icke vara allt för växlande.

Socialstyrelsen har framhållit, att de bedömningsgrunder, efter vilka

sökande beviljas inträde vid yrkesutbildningsanstalter, förtjänade att särskilt

beaktas. Skolbetygen syntes vara i alltför stor utsträckning avgörande

vid bedömandet av vederbörandes lämplighet för inträde i en yrkesskola.

Socialstyrelsen ville understryka betydelsen av att vid prövningen av inträdesansökningar

ungdomarnas håg och fallenhet samt praktiska anlag

finge i största möjliga utsträckning vara utslagsgivande. Landsorganisationen

har uttalat sig för en övre åldersgräns vid intagning av 21 år. I den

mån behov av yrkesutbildning förelåge för sådana, som uppnått 21 års

ålder, borde dessa hänvisas till verkstadsskolor för arbetslös ungdom, där

utbildningen borde avse omskolning.

Närmare bestämmelser om intagningsålder torde böra av Kungl. Maj:t

eller myndighet, som Kungl. Majit därtill bemyndigar, meddelas i huvudsaklig

överensstämmelse med de av de sakkunniga framställda förslagen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Mårds pr o-position Nr 71.

i) Skolavgifter.

Verkstadsskoleutredningen anser, att vid de centrala verkstadsskolorna

skolavgifter icke borde ifrågakomma. Statens bidrag till skolorna bleve enligt

de sakkunnigas förslag så rikligt tillmätta, att huvudmannen själv

syntes böra bestrida återstående utgifter.

Några av de hörda organisationerna ha i motsats till de sakkunniga ansett,

att skolavgifter principiellt borde upptagas vid de centrala verkstadsskolorna,

ehuru givetvis medellösa och mindre bemedlade elever borde befrias

från eller erhålla nedsättning i avgiften.

Denna fråga torde få framdeles av Kungl. Majit upptagas till närmare

bedömande.

j) Lärarutbildning.

Verkstadsskoleutredningen har — under erinran om 1936 års yrkesskolsakkunnigas

uppdrag att framlägga förslag i fråga örn utbildningen av

lärare för yrkesundervisningen — allenast föreslagit, att såsom villkor för

utgående av statsunderstöd till centrala verkstadsskolor skulle föreskrivas,

att vederbörande huvudman skulle vara skyldig underkasta sig de bestämmelser

i avseende å lärares utbildning vid skolan, som kunde bliva i vederbörlig

ordning föreskrivna. I första hand borde härvid kunna ifrågakomma,

att skolorna lämnade tillfälle till auskultering för lärarkandidater samt

ställde sin undervisningsmateriel till förfogande för utbildningskurser och

dylikt för blivande yrkeslärare.

I ett den 12 december 1938 avgivet betänkande (statens offentliga utredningar

1938: 49, sid. 133 ff.), vilket för närvarande är beroende på Kungl.

Majits prövning, ha 1936 års yrkesskolsakkunniga kommit till den bestämda

uppfattningen, att det föreligger ett trängande behov av kraftiga

åtgärder för utbildning av lärare för yrkesundervisningen samt att detta

behov under nuvarande förhållanden bäst kunde tillgodoses genom återupprättande

av den genom beslut av 1920 års riksdag upprättade men

sedermera indragna yrkespedagogiska centralanstalten. I utlåtande över de

sakkunnigas förslag har skolöverstyrelsen framhållit, att med yrkeslärarutbildningens

definitiva ordnande lämpligen borde anstå tills dess frågorna om

den framtida organisationen av yrkesskolledningen och inrättandet av centrala

verkstadsskolor blivit avgjorda, dills vidare borde utbildningsverksamheten

uppehållas såsom hittills genom anslag till kurser för utbildande

av lärare för yrkesundervisningen.

Jag ansluter mig till vad verkstadsskoleutredningen anfört och föreslagit

i nu förevarande avseende. Frågan örn lärarutbildningens definitiva

ordnande torde i enlighet med skolöverstyrelsens förslag böra vid en senare

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

tidpunkt upptagas till övervägande. Jag vill erinra, att Kungl. Majit för

årets riksdag (bilagan åttonde huvudtiteln till statsverkspropositionen,

sid. 316) framlagt förslag om återupptagande av de anslag till kursverksamhet

för utbildande av lärare vid yrkesundervisningen, som tidigare utgått

men av statsfinansiella skäl temporärt indragits.

5. Lärarpersonalen vid de centrala verkstadsskolorna.

Verkstadsskoleutredningen har inledningsvis framhållit, att principiellt

ingen anledning syntes föreligga att på lärarpersonalen vid centrala verkstadsskolor

— vilka vore att hänföra till gruppen kommunala yrkesundervisningsanstalter

— tillämpa andra bestämmelser i fråga örn kompetens,

tillsättning och dylikt än som gällde beträffande motsvarande lärare vid

yrkesundervisningsanstalter i allmänhet. Då emellertid staten avsåges

skola lämna bidrag till centralskolorna efter väsentligt förmånligare grunder

än till de övriga kommunala yrkesundervisningsanstalterna, borde statens

inflytande över centralskolorna vara större än som i allmänhet vore

fallet beträffande de nuvarande skolorna. Ur denna synpunkt ha de sakkunniga

behandlat vissa spörsmål, som avse eller sammanhänga med lärarpersonalens

vid ifrågavarande centrala verkstadsskolor löneställning m. m.

Jag finner ingen anledning till erinran mot den av de sakkunniga angivna

utgångspunkten.

a) Rektorerna.

_ Verkstadsskoleutredningen. De sakkunniga ha icke ansett anledning föreligga

att för de centrala verkstadsskolornas del föreslå särbestämmelser

i förhållande till i yrkesskolstadgan meddelade föreskrifter i avseende å

kompetensfordringar för rektor. Det syntes icke möjligt att i författningsväg

meddela detaljerade föreskrifter härom för ifrågavarande, från skiftande

verksamhetsområden kommande befattningshavare. Rektor måste

emellertid kunna leda skolan icke blott i pedagogiskt och administrativt

avseende utan även tekniskt och ekonomiskt. Han borde med vanliga rektorsegenskaper

förena ekonomisk och helst teknisk skicklighet.

Rektor borde åvila viss undervisning sskyldighet. Det vore av vikt, att

rektor för en verkstadsskola bereddes den personliga kontakt med undervisningen

och eleverna i skolan, som följde därav, att han själv bestrede

undervisning. Huruvida rektorstjänsten vid en central verkstadsskola i det

enskilda fallet borde vara en särskild befattning eller knuten till en vid

skolan erforderlig lärarbefattning, vore en fråga av väsentligen formell

betydelse. Omfattningen av den undervisningsskyldighet, som borde åvila

rektor, vöre beroende av manga faktorer. Vid verkstadsskolor av den storlek,

de sakkunniga i allmänhet ville räkna med, borde den dock endast i

undantagsfall understiga 6—10 veckotimmar.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majlis proposition Nr 71.

I avseende å löner till rektorer vid yrkesundervisningsanstalter lia de

sakkunniga framhållit, att några bestämmelser härom icke funnes meddelade

i yrkesskolstadgan. Beträffande rektorerna vid blivande centrala

verkstadsskolor ha de sakkunniga vidare anfört:

För bedömande av frågan om den lönenivå, som skäligen borde tillkomma

rektorerna vid centrala verkstadsskolor, hade de sakkunniga gjort

jämförelser med motsvarande löner vid ett flertal andra slag av läroanstalter

för ungdom och lärarutbildning. Emellertid hade därvid befunnits, att

på grund av flera omständigheter en användbar jämförelse vore svår att

åstadkomma. Å ena sidan funnes icke — såsom vore fallet beträffande

flertalet andra rektorer — för en rektor vid verkstadsskola föreskrivna

några som helst formella kompetensfordringar, vilken omständighet, örn

den såges isolerad, kunde åberopas som skäl för en relativt lägre löneställning

än för övriga rektorer. Men å andra sidan ville man av en rektor vid

en central verkstadsskola fordra, icke blott att han kunde leda skolan ur

pedagogiska och administrativa synpunkter utan även att han behärskade

de ekonomiska och tekniska frågorna vid skolan. Han skulle sålunda kunna

bedöma spörsmål rörande anskaffning, utnyttjande, skötsel och komplettering

av den dyrbara maskinutrustningen vid skolan. På grund härav och

av andra skäl torde man ofta få söka de blivande verkstadsskolerektorerna

bland personer, som haft ledande industriell eller liknande tjänst. Man

måste sålunda räkna med att i viss mån konkurrera med den enskilda industrin

om de lämpliga personerna. Nämnda omständigheter kunde, i motsats

mot den förstnämnda, åberopas såsom skäl för en relativt högre löneställning

för ifrågavarande rektorer än för vissa andra. Man borde dock

därvid taga hänsyn till den tryggade ställning en rektor vid en central verkstadsskola

erhölle genom att tjänsten reglerades i statens pensionsanstalt.

Vid övervägande av samtliga dessa och andra omständigheter ha de sakkunniga

förklarat sig stanna för att en rektor vid central verkstadsskola,

som skall åtnjuta årsavlöning, bör beredas i huvudsak samma lön som slutlönen

för en rektor vid praktisk mellanskola, vilken innehar ordinarie

lärartjänst vid skolan och är adjunktskompetent.

Liksom vid mellanskolorna syntes rektorslönerna vid centrala verkstadsskolor

böra indelas i avlöningsgrupper. Det vore emellertid icke möjligt at’t

meddela generella grunder för befattningarnas inplacering i dessa grupper,

enär en verkstadsskolas organisation icke på samma sätt som en mellanskolas

på förhand läte sig överblickas. Rektors arbetsbörda vore sålunda

icke såsom vid en mellanskola i första hand främst beroende av elevantal

och antal avdelningar. Inplaceringen i avlöningsgrupper borde i stället

vara en fråga, i vilken Kungl. Maj:t, i samband med verkstadsskolans inrättande

eller eljest vid behov av ändring, beslutade. Liksom andra rektorslöner

syntes de nu ifrågavarande lönerna böra graderas med hänsyn till

olika dyrortsförhållanden.

I anslutning till vad sålunda anförts har verkstadsskoleutredningen föreslagit,

att lönebeloppen i de olika avlöningsgrupperna för årsavlönad rek
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. May.ts proposition Nr 71.

tor vid central verkstadsskola bestämmas på sätt framgår av nedanstående

uppställning:

Avlöningsgrupp

Ort

S g r

upp

A

B

C

D

E

F

G

IV........

9,850

10,100

10,350

10,600

10,850

11,100

11,350

III........

10,300

10,550

10,800

11,050

11,300

11,550

11,800

II........

10,750

11,000

11,250

11,500

11,750

12,000

12,250

I........

11,‘200

11,450

11,700

11,950

12,200

12,450

12,700

De sakkunniga lia vidare i detta sammanhang framhållit, att en rektor

vid verkstadsskola av den storlek, de sakkunniga i samband med kostnadsberäkningarna

räknat med (omkring 10 yrkesavdelningar), därest icke särskilda

förhållanden förelåge, lämpligen kunde placeras i avlöningsgrupp

III. Beloppen i avlöningsgruppen I syntes böra komma till användning

endast under alldeles särskilda förhållanden. Till belysning härav ville de

sakkunniga uttala att, därest ifrågavarande löneplan ägt tillämpning för

rektorerna vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom, hittills icke någon

av dem bort tillerkännas lön enligt den högsta avlöningsgruppen.

Ytterligare ha de sakkunniga anfört följande:

Därest en verkstadsskola icke vore av den storlek, att rektorstjänsten

ansåges böra inplaceras i någon av ovannämnda avlöningsgrupper, eller

där eljest skäl förelåge för att så icke skedde, torde avlöning till rektor

böra bestämmas att utgå i form av arvode och fastställas av Kungl. Maj:t.

Bleve lärare vid en verkstadsskola förordnad att samtidigt vara rektor vid

skolan, borde det särskilda arvodet i varje fall icke fastställas högre än

att arvodet tillsammans med lärarlönen uppginge till högst det belopp,

rektor skulle uppburit, därest han åtnjutit avlöning enligt den av ovannämnda

avlöningsgrupper, i vilken han eljest skulle placerats.

Ifrågavarande rektorstjänster borde regleras i statens pensionsanstalt, så

att rektor, som befunnits lämplig för sin befattning, kunde beredas de

fastare anställningsförhållanden, en dylik reglering innebure.

Myndigheterna m. fl. Skolöverstyrelsen har instämt i vad de sakkunniga

anfört och föreslagit.

Statskontoret har ansett en förutsättning för gruppindelning av rektorstjänsterna

vara, att samtidigt grunder fastställdes för befattningarnas fördelning

i de särskilda grupperna. Ämbetsverket förordade, att statsbidragen

till rektorslöner bestämdes till belopp, vilkas storlek varierade allenast med

hänsyn till dyrortsindelningen. Skulle den föreslagna gruppindelningen likväl

beslutas utan att samtidigt grunder fastställdes för befattningarnas fördelning

på de olika grupperna, torde frågan om denna fördelning i varje

särskilt fall böra underställas riksdagens prövning. Ämbetsverket erinrade,

att det av de sakkunniga föreslagna lönebeloppet i den lägsta (IV), respek
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition Nr 71.

tive den högsta (I) avlöningsgruppen närmast motsvarade lön jämte dyrtidstillägg

och provisorisk avlöningsförstärkning i 29, respektive 32 löneklassen

för civila tjänstemän. Skulle rektorsbefattningarna indelas i avlöningsgrupper,

borde enligt statskontorets mening lönen i den högsta gruppen

bestämmas till högst ett belopp, motsvarande lönen i 29 löneklassen. Statskontoret,

som förordat, att statsbidragen skulle differentieras allenast med

hänsyn till dyrortsindelningen, ville med hänsyn till vad de sakkunniga

anfört beträffande skolornas fördelning på de föreslagna grupperna föreslå,

att lönen vid statsbidragets beräknande förutsattes utgå med ett belopp,

som närmast motsvarade lön i 27 löneklassen. Att en rektor vid central verkstadsskola

förutsattes behärska de ekonomiska och tekniska frågorna vid

skolan utgjorde icke skäl för högre löneställning. Statskontoret utginge från

att rektorsbefattning vid central verkstadsskola skulle tillsättas av skolöverstyrelsen

på viss tid, förslagsvis två år vid första förordnande och fem

år vid förnyat förordnande.

Jag vill till en början erinra örn att verkstadsskoleutredningens förslag

avgavs under år 1938. Beräkningen av lönebeloppens storlek har sålunda

skett med utgångspunkt från en lönenivå, som då ansågs skälig. Med hänsyn

till härefter inträdd levnadskostnadsstegring, som medfört att på vissa

jämförbara löner och arvoden lönetillägg fått utgå, uppstår givetvis frågan,

huruvida de löner till rektorer och övriga lärare vid centrala verkstadsskolor,

som år 1938 ansågos skäliga, nu böra uppräknas. Såsom i ett senare sammanhang

kommer att utvecklas, torde någon verkstadsskola sannolikt icke

börja sin verksamhet i egenskap av central verkstadsskola förrän tidigast

den 1 juli 1942. Huru levnadskostnadsnivån kommer att ställa sig vid denna

tidpunkt är givetvis ovisst. Med hänsyn härtill synas mig övervägande

skäl tala för att i detta sammanhang vid bedömandet av lönenivån för

ifrågavarande rektorer och lärare utgå från den levnadskostnadsnivå, som

i huvudsak rådde under år 1938 och tiden däromkring. I den mån det sedermera

må finnas skäligt och möjligt böra lönetillägg kunna tillerkännas dem.

Jag vill erinra örn att ungefär vid den tidpunkt, då verkstadsskoleutredningens

nu ifrågavarande förslag avgavs, bestämdes en del arvoden, bland

annat till timlärare vid vissa statliga och kommunala undervisningsanstalter,

samt lönerna till lärarpersonalen vid verkstadsskolorna för arbetslös

ungdom. Dessa arvoden och löner ha för budgetåret 1940/41 undergått reglering

enligt grunder, som angivas i en till 1940 års urtima riksdag avgiven

proposition, nr 65, angående reglering av vissa arvoden m. m. Frågan om

förhöjning med hänsyn till stegrade levnadskostnader av lönerna till rektorer

och lärare vid centrala verkstadsskolor synes för framtiden lämpligen

kunna bedömas ur samma synpunkter som motsvarande spörsmål

beträffande de i nyssnämnda proposition avsedda befattningshavarna.

Departe
mentschefen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Martts proposition Nr 71.

Vid mitt bedömande av verkstadsskoleutredningens föreliggande förslag

till löner för rektorer och lärare vid centrala verkstadsskolor utgår jag från

ovan angivna synpunkter.

Erfarenheterna från de senare åren ha enligt min mening klart givit vid

handen, att mycket stora krav i olika hänseenden måste kunna ställas på

rektor vid en central verkstadsskola. Förutom vanliga skolledaregenskaper

— däribland lämplighet att handha elevinternat — måste han kunna bedöma

ekonomiska och tekniska problem av betydande vikt, såsom rörande

inköp, underhåll och vård av för verkstadsskolan erforderlig, i stor utsträckning

dyrbar maskinutrustning och annan undervisningsmateriel. Han måste

vidare vara skickad att förestå försäljningen av skolans säljbara produktion.

Ur dessa synpunkter har verkstadsskoleutredningen föreslagit, att rektorslönen

skulle vid en central verkstadsskola, tillhörande högsta respektive

lägsta avlöningsgruppen, bestämmas till belopp, som ungefärligen skulle

motsvara lön (inklusive dyrtidstillägg efter 14 procent och provisorisk avlöningsförstärkning)

enligt 32 respektive 29 löneklassen i det för civila

tjänstemän tidigare gällande avlöningsreglementet. Statskontoret har under

förutsättning att rektorsbefattningarna skulle indelas i avlöningsgrupper

ifrågasatt, att lönen i den högsta gruppen skulle bestämmas till belopp,

motsvarande lönen i 29 löneklassen.

Vid min prövning av dessa förslag har jag kommit till den uppfattningen,

att statskontorets förslag torde även ur de synpunkter, som nyss angivits,

erbjuda en tillfredsställande lönenivå, och jag anser mig därför böra ansluta

mig till detta förslag. Härvid förutsätter jag, att rektorstjänsterna i

anslutning till de sakkunnigas förslag skola indelas i avlöningsgrupper,

något som med hänsyn till de skiftande betingelser, under vilka skolorna

komma att arbeta, synes vara ur många synpunkter att förorda. Den av

verkstadsskoleutredningen ifrågasatta gruppindelningen ger mig icke anledning

till erinran. Avlöningen till rektorerna i de tre lägre avlöningsgrupperna

bör i enlighet med de av de sakkunniga tillämpade beräkningsgrunderna

fixeras med utgångspunkt från den löneställning, som enligt mitt förslag

skulle tillkomma rektor i den högsta gruppen. Det synes icke möjligt eller

ens lämpligt att, såsom statskontoret ifrågasatt, genomföra några automatiskt

verkande grunder för gruppindelning av rektorslönerna. Kungl. Majit

torde böra äga befogenhet att meddela föreskrift örn rektorsbefattnings

placering i avlöningsgrupp, varvid givetvis bör beaktas att, sedan de sakkunnigas

förslag avgivits, två nya ortsgrupper — H och I — tillkommit.

Därvid torde vad verkstadsskoleutredningen i ämnet anfört kunna i huvudsak

tillämpas.

Till vad de sakkunniga och statskontoret anfört rörande rektorstjänsts

tillsättning ansluter jag mig. Likaledes biträder jag de sakkunnigas förslag

rörande pensionsreglering av sådana tjänster.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

b) Övriga lärare.

Ver kstadsskoleu fred ningen. I avseende å kompetens for äring ar har verkstadsskoleutredningen

— som upptagit spörsmålet endast med hänsyn till

dess nära samband med lönefrågan — icke ansett sig böra föreslå särskilda

författningsföreskrifter utöver dem, som enligt yrkesskolstadgan i allmänhet

gälla för lärare vid yrkesundervisningsanstalter. De sakkunniga ha dock

understrukit vikten av att läraren i första hand äger en utomordentligt

god yrkesskicklighet och att han är en god arbetsledare. Spörsmålet om

vilka kvalifikationer, som i det enskilda fallet borde fordras av en lärare

i yrkesämnen, liksom ock frågan om omfattningen i olika avseenden av

dessa och övriga lärares teoretiska utbildning torde emellertid med tillämpning

av redan givna författningsbestämmelser böra av vederbörande myndigheter

prövas från fall till fall med hänsyn till föreliggande förhållanden.

Beträffande lärarnas undervisningsskyldighet ha de sakkunniga vidare

erinrat, att i de undervisningsplaner, som av skolöverstyrelsen fastställts

för verkstadsskolorna för arbetslös ungdom — från vilka planer de sakkunniga

utgått vid bedömandet av föreliggande spörsmål — den årliga undervisningstiden

fastställts till i allmänhet 48 veckor, däri inräknat viss ledighet

omkring jul och övriga helger. Enligt timplanen skulle undervisningen

under varje vecka pågå 48 timmar, varav i gymnastik under 3 timmar.

För sistnämnda undervisning vore det i allmänhet ordnat med särskilda

timlärare. Den återstående undervisningen, tillhopa 45 veckotimmar, fördelades

å verkstadsarbete under 37 veckotimmar och teoriundervisning

under 8 veckotimmar, dock att teoriundervisningen påginge under endast

omkring 35 veckor. Under återstående omkring 13 veckor av läsåret påginge

i stället verkstadsarbetet under 45 veckotimmar.

De sakkunniga ha i detta sammanhang velat understryka, att det ur

vissa synpunkter måste anses mycket fördelaktigt, att den lärare, som

bestrede undervisningen i yrkesarbete, även fullgjorde teoriundervisningen

eller någon del därav. I varje fall vore detta förhållandet beträffande de

ämnen, som stöde yrkesarbetet nära, t. ex. teknologi, yrkesritning och

yrkesräkning. En större växelverkan kunde komma till stånd mellan den

praktiska och den teoretiska undervisningen. Härtill komme den på vissa

orter betydande svårigheten att erhålla särskilda lärare för undervisning

i teori.

Enligt de sakkunnigas förmenande hade man på grund av nämnda omständigheter

att räkna med att lärarnas undervisning i avseende å de särskilda

ämnena måste ordnas efter på varje förläggningsort föreliggande

förhållanden och därför även i fortsättningen bleve mycket skiftande. För

de centrala verkstadsskolornas del syntes sålunda några särskilda föreskrifter

i nu ifrågakomna avseenden icke — åtminstone i avvaktan på

verkliga erfarenheter — böra utfärdas.

Bihang till riksdagens protokoll Wiil. 1 sami. Nr 71.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

På grund av vad sålunda anförts ha de sakkunniga inskränkt sig till

att föreslå sådana grunder för statsunderstöds utgående till ifrågavarande

centrala verkstadsskolor, att skolstyrelsernas frihet att i angivna avseenden

handla efter omständigheterna skulle bli tillräckligt vidsträckt.

Vad härefter angår frågan om löner, ha de sakkunniga inledningsvis

lämnat en redogörelse för lönenivån vid en del i verksamhet nu varande

verkstadsskolor, däribland verkstadsskolorna för arbetslös ungdom. Jag

tillåter mig härom hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

De sakkunniga ha vidare erinrat örn det nära sambandet mellan frågan

örn löneställningen för lärarna vid de blivande centrala verkstadsskolorna

och spörsmålet örn lärarlönerna vid övriga kommunala yrkesundervisningsanstalter.

En enhetlig reglering av lönerna för lärarpersonalen vid

samtliga kommunala verkstadsskolor vore av behovet påkallad men kunde

enligt de sakkunnigas uppfattning icke ske, innan frågan om lärarutbildningen

för yrkesundervisningen letts fram till sin lösning. Härom ha de sakkunniga

anfört följande:

Först därefter kunde det bli möjligt att tillskapa enhetliga kompetensföreskrifter

för ifrågavarande lärare, utan vilka en generell lösning av lönefrågan

icke vore möjlig. De sakkunniga förutsatte emellertid, att sistnämnda

frågor i sinom tid bleve föremål för behandling, senast i samband med den

översyn av yrkesskolväsendet, som så småningom torde bli erforderlig. Därvid

torde även lönerna för lärarpersonalen vid ifrågavarande centrala verkstadsskolor

böra upptagas till förnyad prövning. Den lönebestämning, som

nu måste företagas, borde för den skull anses såsom provisorisk.

På grund av att undervisningen vid en verkstadsskola sönderfölle i två

så väsentligt skilda delar som undervisning i praktiska och undervisning i

teoretiska ämnen kunde man, ha de sakkunniga vidare framhållit, med

hänsyn till kompetens, arbetsbörda och andra förhållanden för lärarna icke

räkna med att alltid erhålla lärare, som kunde upprätthålla undervisningen

i en yrkesavdelning såväl i praktik som i teori. Lönesystemet måste sålunda

avpassas härefter. Härom ha de sakkunniga anfört följande:

Det vore på grund härav icke lämpligt att bestämma en lön, avsedd för

lärare med hela omförmälda tjänstgöring av 45 veckotimmar. Möjligt vore

däremot att bestämma en lön, beräknad för läsår, för den lärare, som vore

anställd för undervisningen i yrkesarbete (i allmänhet 37 veckotimmar).

För undervisning i teori (8 veckotimmar) skulle i så fall ersättning utgå i

form av timlärararvoden. De sakkunniga ville emellertid i detta sammanhang

ånyo framhålla, att möjligheterna att på de skilda orter, där centrala

verkstadsskolor kunde komma att förläggas, erhålla för de olika slagen

undervisning kompetenta lärare för den teoretiska undervisningen säkerligen

komme att visa sig mycket olika. Sålunda torde till exempel timlärararvodena

vid vissa skolor (såsom på landsbygden), för att över huvud timlärare

skulle kunna erhållas, stundom få sättas högre än vid andra skolor,

där tillgången på lämpliga lärarkrafter vore större (såsom i allmänhet i

städerna). Härav skulle kunna följa, att timlärararvodena vid en skola, till
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Marits proposition Nr 71.

hörande en lägre dyrortsgrupp, likväl bleve högre än motsvarande arvoden

vid skola, för vilken högre dyrortsgrupp tillämpades. Motsvarande förhållanden

torde kunna tänkas även beträffande lärarna i praktik. Ehuru de

sakkunniga skulle ha ansett det fördelaktigt, om de kunnat föreslå en

fullständig reglering av lönerna till ifrågavarande lärare, hade de emellertid

efter övervägande av ovannämnda och övriga på föreliggande spörsmål

inverkande omständigheter kommit till den uppfattningen, att, intill dess

säkrare erfarenheter vunnits, vederbörande huvudman borde äga rätt att,

inom viss i avseende å statens bidrag för ändamålet fixerad kostnadsram,

själv bestämma storleken av grundlönerna till lärarna samt förekommande

timlärararvoden vid ifrågavarande skolor. Å grundlöner borde i vissa fall

beräknas ålderstillägg.

Såsom stöd för ovannämnda förslag ha de sakkunniga ytterligare erinrat

om att vid de vanliga kommunala yrkesundervisningsanstalterna ett

liknande statsbidragssystem tillämpades, i det att staten, utan att bestämma

de enskilda lönernas belopp, bidroge till avlöningskostnaden för varje

undervisningstimme med belopp, avsett att täcka en bestämd del av

nämnda kostnader.

Med utgångspunkt från det sålunda anförda ha de sakkunniga härefter

verkställt en beräkning av den lönekostnad för en yrkesavdélning vid central

verkstadsskola, på vilken enligt de sakkunnigas mening staten borde

beräkna sitt understöd till lärarlöner.

Därvid ha de sakkunniga — såsom tidigare berörts med utgångspunkt

från omfattningen av undervisningen vid verkstadsskolorna för arbetslös

ungdom — ansett, att en lärare vid central verkstadsskola, som fullgör

hela undervisningen i yrkesarbete i en yrkesavdelning samt därjämte fem

(av de åtta) veckotimmarnas undervisning i teoriämnen, skall ur lönesynpunkt

anses ha »full tjänstgöring» samt härför som regel åtnjuta en lön i

huvudsak motsvarande löneförmånerna enligt 16 lönegraden i då gällande

avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa

andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. I enlighet härmed

skulle löner till verkstadsskolelärare med »full tjänstgöring» på de olika

ortsgrupperna utgå med belopp, som framgå av nedanstående uppställning

(denna sammanställning liksom också efterföljande tablå har utökats

med belopp för de numera förekommande ortsgrupperna H och I):

Orts grupp

Lön

Ortsgrupp

Lön

A

4,300

F...................

5,050

B .......

4,450

G...................

5,200

c .....

4,000

H...................

5,350

D ......

4,750

I...................

5,500

E...................

4,900

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

Före avgivandet av detta förslag ha de sakkunniga gjort ingående undersökningar

rörande löneförhållandena för lärarna vid de i landet nu upprätthållna

verkstadsskolorna ävensom för andra lärarkategorier av jämförbara

slag, såsom vid praktiska mellanskolor och högre folkskolor.

Med tillämpning av ovannämnda grunder ha de sakkunniga härefter beräknat

den skäliga lönekostnad (inklusive för gymnastikundervisning men

frånsett älderstillägg), å vilken staten enligt de sakkunnigas mening borde

beräkna sitt understöd vid varje yrkesavdelning, som vore anordnad på i

huvudsak ovan angivet sätt, till följande belopp och år, nämligen vid central

verkstadsskola, belägen å ort tillhörande dyrortsgrupp

A

B

C

D

E

kronor 4,950

* 5,100

» 5,250

» 5,400

» 5,550

F

G

H

I

kronor 5,700

» 5,850

» 6,000

» 6,150.

Härtill ha de sakkunniga fogat det uttalandet, att, därest yrkesavdelning

skulle vara anordnad på väsentligt annat sätt än ovan förutsatts, erforderlig

jämkning i beräkningarna borde företagas efter vederbörligt beslut

för varje särskilt fall.

De sakkunniga ha emellertid uttryckligen velat understryka, att den

sålunda framlagda löneberäkningen avsetts endast för verkligt kvalificerade

lärare. Härom ha de sakkunniga anfört följande:

Skulle på grund av särskilda förhållanden tillfälligtvis antagas en lärarkraft,

som icke helt fyllde måttet, borde en motsvarande lägre lönesättning

tillämpas, oavsett att därigenom maximistatsbidraget för avlöningsändamål

icke utnyttjades. Givetvis borde fördenskull icke övriga löneförmåner

till lärare vid yrkesavdelningen höjas. Då det läge i vederbörande

huvudmans intresse att ordna dessa förhållanden, som i sista hand

finge övervakas av vederbörande centrala skolmyndighet — vilken hade

att fatta beslut örn den ifrågasatte läraren skulle anses behörig och i

vilken egenskap han finge anställas — torde efter de sakkunnigas förmenande

särskilda författningsbestämmelser icke erfordras i förevarande

avseende. Å andra sidan kunde de sakkunniga icke bortse från det förhållandet,

att i undantagsfall det likväl kunde befinnas nödvändigt eller

lämpligt att medgiva en än högre lön än som skäligen kunde inrymmas

i ovannämnda lönekostnadsbelopp för att såsom yrkeslärare förvärva eller

behålla någon alldeles särskilt högkvalificerad yrkesman. Örn i något enstaka

fall fråga härom skulle uppkomma, torde denna givetvis böra underställas

prövning och avgörande av Kungl. Majit. I detta sammanhang

erinrade de sakkunniga, att enligt gällande bestämmelser ordinarie lärare

i, bland annat, verkstadsarbete vid praktisk mellanskola placerats i 16

lönegraden, dock att efter prövning av Kungl. Majit lärarbefattning i sådant

ämne kunde, där särskilda skäl förelåge, hänföras till högre lönegrad,

dock högst 20 lönegraden. Motsvarande bestämmelser hade även meddelats

för extra ordinarie lärare.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

Beträffande härefter lärartjänsters reglering ha de sakkunniga utgått

från att, i den mån vederbörande huvudman funne så motiverat, lärare

kunde beredas den fastare anställning, som följde därav, att anställningsvillkoren

bestämdes genom särskild reglering på sätt i gällande reglemente

för statens pensionsanstalt vore föreskrivet. De sakkunniga ha i detta

sammanhang gjort vissa uttalanden om »ordinarie» och »extra ordinarie»

lärare, om lärartjänsters tillsättning samt örn löner vid reglerade tjänster,

till vilka jag tillåter mig hänvisa.

I fråga örn ålder stillägg, till vilkas bestridande staten skulle bidraga,

borde sådana enligt de sakkunnigas förmenande förekomma endast vid

reglerade tjänster. De sakkunniga ha ansett, att dylika ålderstillägg borde

utgå efter 3, 6 och 9 års tjänstgöring under de villkor och förutsättningar

i övrigt, som bestämdes i regleringen med tillämpning av gällande praxis på

området. Ålderstillägg syntes böra uppgå till ett belopp, motsvarande högst

8 procent av grundlönen, dock högst 400 kronor, i den mån vederbörande

huvudman icke beslutade att tilläggen skulle uppgå till högre belopp. I

sådant fall borde huvudmannen ha att utan bidrag av statsmedel gälda

merkostnaden härför.

Beträffande kostnaderna för lärares pensionering ha de sakkunniga slutligen

anfört:

Enligt reglementet för statens pensionsanstalt hade huvudman för, bland

annat, kommunal yrkesskola icke, i likhet med vissa andra huvudmän för

skolor och inrättningar, att erlägga någon del av kostnaden för vederbörande

befattningshavares pensionering. Den del av kostnaderna för tjänstepensioneringen,

som icke bestredes av vederbörande lärare, gäldades numera

direkt från ett under elfte huvudtiteln uppfört anslag till bidrag till

pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt. Till sistnämnda kostnader,

som, därest läraren vid inträdet i pensionsanstalten vore 32 år,

torde uppgå till 12 å 13 procent av lärarens årslön, hade de sakkunniga

icke i det ovanstående funnit anledning att taga hänsyn. Återstående del

av kostnaderna för tjänstepensioneringen ävensom avgifterna till familjepensionering

erlades, frånsett vissa tillägg, av vederbörande befattningshavare

själv.

Myndigheterna m. £1. Skolöverstyrelsen har understrukit vad de sakkunniga

anfört i fråga om kompetenskrav för lärarna samt i stort sett instämt

i uttalandena angående undervisningsskyldighet och åligganden i

övrigt. Även i förslaget om löner och lönekostnaders beräkning har överstyrelsen

instämt. På anförda skäl har överstyrelsen vidare ansett, att frågan

om lärartjänsters reglering kunde anstå i avvaktan på en mera definitiv

lönereglering.

Statskontoret. Enligt ämbetsverkets mening kunde de av de sakkunniga

angivna grunderna för här ifrågavarande statsbidrag vara lämpliga att tills

vidare provisoriskt genomföras. Tillräckliga skäl att under provisorietiden

införa »ordinarie» och »extra ordinarie» anställningsformer torde

emellertid icke föreligga. Då skolans huvudman enligt förslaget skulle

vara oförhindrad att genom löneökning söka förvärva eller behålla någon

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.

särskilt högkvalificerad yrkesman såsom lärare vid skolan, torde tillräckliga

skäl icke heller föreligga att för sådant ändamål i vissa fall höja skolans

statsbidrag. Beträffande den centrala skolmyndighetens befattning

med anställande av lärare finge statskontoret uttala, att åt denna myndighet

jämväl borde uppdragas att till siffran bestämma den minskning

av statsbidragets maximibelopp, som kunde föranledas därav, att en lärarkraft

tillfälligtvis antoges, som myndigheten funne vara icke verkligt kvalificerad.

Beloppet av denna minskning borde bestämmas med hänsyn till

det statsbidrag, som skolat utgå, därest en fullt kvalificerad lärare i stället

hade blivit utsedd.

Enligt ämbetsverkets mening vore den föreslagna lönen för en lärare

med »full tjänstgöring» väl högt beräknad. Till jämförelse åberopades

löneplaceringen vid statens provningsanstalt av en verkmästare i 12 och

en förste verkmästare i 15 lönegraden. Statskontoret föresloge, att lönekostnadsbeloppet

för varje dyrort nedsattes med 250 kronor, vilket belopp

ungefär motsvarade skillnaden mellan lönerna enligt 15 och 16 löneklasserna.

Med hänsyn till den provisoriska naturen av förslaget i fråga örn lärarlöner

avstyrkte statskontoret, att ifrågavarande befattningshavare i detta

sammanhang bereddes delaktighet i statens pensionsanstalt. Tillräckliga

skäl torde icke heller föreligga att nu taga ställning till frågan örn ålderstillägg

åt lärare.

Svenska yrkesskoljöreningen har — under åberopande av vissa uttalanden

av de sakkunniga — gjort gällande, att erfarenheterna från existerande

verkstadsskolor givit vid handen, att för såväl elever som lärare en

undervisning av 45 veckotimmar under 48 veckor för år vore för lång.

Lärarna borde vidare erhålla en något högre löneställning än den föreslagna.

— Lärare borde äga möjlighet att med några års mellanrum på

tjänstetid göra studier i företag med sådan verksamhet, för vilken läraren

meddelade undervisning. Detta krav borde av statsmakterna sättas såsom

villkor för statsbidrag.

Även slöjd- och yrkeslärarnas riksjörbund ifrågasätter riktigheten av att

kategoriskt fastslå undervisningstiden till att omfatta 45 veckotimmar under

48 veckor. En högre löneplacering av lärarna borde medgivas.

Såsom jag framhållit vid behandlingen av frågan örn löneförmåner för

rektorerna, utgår jag vid bedömandet av frågan örn löner åt ifrågavarande

lärarpersonal från den levnadskostnadsnivå, som förelåg omkring år 1938.

Jag hänvisar vidare till mina uttalanden i nyssnämnda sammanhang.

Jag ansluter mig till vad de sakkunniga anfört och föreslagit i fråga örn

kompetensfordringar för lärare. Beträffande antalet veckotimmar och undervisningstidens

längd för år ha de sakkunniga vid sina beräkningar utgått

från i dessa avseenden gällande förhållanden vid verkstadsskolorna

för arbetslös ungdom. För att en lärare i löneavseende skulle anses ha

»full tjänstgöring» skulle dock icke fordras, att han fullgjorde all förekommande

teoriundervisning i en yrkesavdelning. Förutom undervis
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Mårds proposition Nr 71.

ningen i yrkesämnen — 37 veckotimmar under omkring 35 veckor och 45

veckotimmar under återstoden av arbetsåret — skulle sålunda härför

fordras, att han bestrede 5 av de 8 veckotimmarna teoriundervisning.

Återstående teoriundervisning samt gymnastikundervisningen skulle bestridas

i annan ordning. Gentemot de sakkunnigas nu ifrågavarande utgångspunkt

för löneberäkningarna har av vissa organisationer framhållits,

att den angivna undervisningsskyldigheten såväl för vecka som för år

vore för hög.

Till sistnämnda spörsmål anser jag mig icke nu behöva taga definitiv

ställning. Jag anser dock, att de sakkunnigas utgångspunkt kan godtagas

vid lönekostnadernas beräknande. Jämkningar i lärarnas undervisningsskyldighet

torde, om så med hänsyn till yrkesutbildningens ändamålsenliga

anordnande skulle befinnas nödvändigt, framdeles kunna vidtagas. Kungl.

Maj:t torde böra äga befogenhet att meddela de föreskrifter härom, som må

befinnas påkallade.

Som de sakkunniga framhållit, hade det varit önskvärt, att en enhetlig

lönereglering för lärarpersonalen vid samtliga kommunala verkstadsskolor

kunnat komma till stånd i nu föreliggande sammanhang. Enligt de sakkunnigas

uppfattning kan detta emellertid icke ske, innan frågan om

lärarutbildningen blivit löst. Först därefter skulle det kunna bli möjligt att

fastställa enhetliga kompetensföreskrifter, utan vilka en generell lösning

av lönefrågan icke vore möjlig. Den lönesättning, som nu måste företagas

för lärarna vid centrala verkstadsskolor, borde sålunda erhålla provisorisk

karaktär. Jag ansluter mig till dessa uttalanden.

De sakkunniga ha vidare förordat, att en lärare med »full tjänstgöring»

(jfr ovan) skulle åtnjuta lön, i huvudsak motsvarande lönen till en statlig

civil befattningshavare i 16 lönegraden enligt det vid tiden för förslagets

avgivande gällande avlöningsreglementet för nämnda tjänstemän. I förhållande

till begynnelselönen i nämnda lönegrad enligt nu gällande civila

avlöningsreglemente innebär de sakkunnigas förslag en något lägre löneställning

för verkstadsskollärarna än för statliga tjänstemän i sagda lönegrad.

Jag finner emellertid trots detta de sakkunnigas förslag godtagbart.

Dessa löner böra emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, beräknas

endast för verkligt kvalificerade lärare. Jag ansluter mig till vad de sakkunniga

och statskontoret anfört i fråga örn lägre lön och sänkt statsbidrag

för lärare, som icke anses fylla nämnda krav. I likhet med verkstadsskoleutredningen

anser jag, att möjlighet till reglering av ifrågavarande lärartjänster

i statens pensionsanstalt bör, såsom fallet är i fråga örn yrkesundervisningsanstalter

i allmänhet, förefinnas. Staten synes jämväl böra bidraga

till ålderstillägg åt lärarna på sätt utredningen föreslagit.

Därest i något fall huvudmannen anställer lärare, som med hänsyn till

sina kvalifikationer bör ha högre lön än som medgives enligt ovan an
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

givna grunder, synes huvudmannen själv — åtminstone tills vidare i avvaktan

på närmare erfarenheter — böra vidkännas kostnaden härför.

Jag ansluter mig sålunda på denna punkt till statskontorets förslag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig kunna biträda de

sakkunnigas förslag örn beräknande av lönekostnaderna för en yrkesavdelning.

Kungl. Majit torde böra äga utfärda de föreskrifter i ämnet,

som befinnas erforderliga.

6. Kostnaderna för en central verkstadsskolas upprättande och drift.

Jag erinrar inledningsvis örn att verkstadsskoleutredningen på närmare

angivna skäl — vilka jag funnit bärande — icke framlagt förslag i fråga

om förläggningen m. m. av de enskilda centrala verkstadsskolorna. Enligt

de sakkunnigas uppfattning borde det i första hand ankomma på de lokala

intressena att taga initiativ samt framlägga och genomföra förslag i nämnda

avseenden. Med denna utgångspunkt har det, såsom redan tidigare berörts,

blivit de sakkunnigas huvuduppgift att utreda och framlägga förslag

beträffande statens ställning till nämnda centralskolor. Frågan örn grunderna

för statsunderstöds utgående till skolorna framträder därvid såsom

särskilt betydelsefull. För dess bedömande erfordras emellertid, framhålla

de sakkunniga, en närmare beräkning av kostnaderna för skolornas upprättande

och drift.

Det är givet, att kostnaderna för en central verkstadsskolas upprättande

och drift bli i hög grad beroende av en mångfald omständigheter, som

med någon mån av säkerhet låta sig beräknas, endast örn fråga är om förslag

till inrättande av en viss verkstadsskola. Jag vill här återgiva vad de

sakkunniga anfört i detta avseende.

Byggnadskostnaderna vore sålunda beroende av skolans storlek samt

mycket växlande på olika orter i riket. I annat sammanhang hade de sakkunniga

framhållit, att utbyggnaden av en central verkstadsskola under

vissa förhållanden borde i större eller mindre utsträckning kunna anförtros

åt eleverna. Så hade skett vid t. ex. verkstadsskolorna i Karlskrona,

Lysekil, Tönshammar och Sundsvall. I dylika fall belastades exempelvis

kontot för byggnadskostnader icke av arbetslöner för bygget i annan mån

än eleverna tilldelades arbetspremier. Då lärarna vid skolan samtidigt

vore arbetsledare vid bygget, uppkomme icke heller särskilda kostnader

för arbetsledning. Det torde vidare i mångå fall komma att visa sig, att

lokaler för centrala verkstadsskolor kunde inredas i redan befintliga byggnader,

varvid kostnaderna för inköp och erforderliga omändringsarbeten

ställde sig olika mot vid nybyggnad. Såväl byggnadskostnaderna som

kostnaderna för undervisningsmateriel av olika slag, försäkringar och dylikt

växlade även starkt med hänsyn till de yrken, i vilka undervisning

skulle meddelas vid skolan, ävensom med hänsyn till den standard å byggnader,

materiel och dylikt, som avsåges. Slutligen torde det i enstaka fall

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

bli förmånligare att helt eller delvis förhyra för verksamheten erforderliga

lokalutrymmen än att nybygga desamma. Särskilt under en verkstadsskolas

första verksamhetsperiod, innan permanenta lokaler — eventuellt

genom elevernas eget arbete — hunnit iordningställas, syntes detta kunna

bliva förhållandet.

Vad de sakkunniga sålunda anfört torde tillräckligt belysa omöjligheten

av att under de för dem föreliggande förutsättningarna verkställa fullt

tillförlitliga kostnadsberäkningar i nu förevarande avseenden. Detta gäller

särskilt engångskostnaderna för lokaler, maskinuppsättning och dylikt. De

sakkunniga ha därför uttryckligen framhållit, att de av dem gjorda beräkningarna

mera åsyfta att angiva storleksordningen av kostnaderna för

centrala verkstadsskolor än att utgöra kostnadsberäkningar, avsedda att

ligga till grund vid beslut om upprättandet av dylika skolor.

Såsom utgångspunkt vid beräkningarna lia de sakkunniga tagit en verkstadsskola,

omfattande följande tio yrkesavdelningar, nämligen två avdelningar

för metallarbetare (32 elever), en avdelning för automobilmekaniker

(15 elever), en avdelning för smeder (15 elever), en avdelning för värmeoch

sanitetsmontörer (15 elever), två avdelningar för snickare (30 elever),

en avdelning för murare (15 elever), en avdelning för elektriker (16 elever)

och en avdelning för tapetserare (15 elever). Elevantalet i skolan skulle

sålunda utgöra 153.

Under framhållande att de sakkunniga icke därmed tagit ställning vare

sig till frågan örn den lämpligaste storleken av en verkstadsskola eller till de

yrken, som borde vara representerade i skolan, ha de sakkunniga understrukit,

att dylika frågor måste prövas från fall till fall. De sakkunniga hade

emellertid för att över huvud komma fram till några beräkningar varit

nödsakade att utgå ifrån en tänkt central verkstadsskola av viss storlek

och med vissa yrken företrädda.

Kostnadsberäkningar rörande den sålunda tänkta centrala verkstadsskolan

ha enligt de sakkunnigas uppdrag verkställts av direktören för

Stockholms stads skolor för yrkesundervisning Konrad Andersson. Utan

att taga ställning i detalj till Anderssons beräkningar och med tillämpning

beträffande löner av vad de sakkunniga tidigare föreslagit, ha de

upptagit kostnaderna för en central verkstadsskola med ovan angivna organisation

på sätt i sammandrag framgår av nedanstående uppställningar.

Beträffande detaljerna i beräkningarna torde jag få hänvisa till betänkandet.

A. Kostnader för undervisningen. Kronor Kronor

a. Engångskostnader.

1. Undervisningslokaler samt lokaler för administration

m. m........................ 500,000

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

2. Stadigvarande undervisningsmateriel (maskiner

samt verktyg och dylikt) för

2 avd. för metallarbetare................. 63,000

1 » » automobilmekaniker............ 30,300

1 » » smeder...................... 7,500

1 » » värme- och sanitetsmontörer ..... 4,500

2 » » snickare..................... 19,500

1 » » murare...................... 1,500

1 » » elektriker (inkl. elektriskt laboratorium)

...................... 18,050

1 » » tapetserare................... 2,650

Diverse kostnader och oförutsedda utgifter uppföras

med.......................... 13,000 160,000

3. Inventarier och inredning för undervisningslokaler

samt lokaler för administration m. m.31,000

Summa engångskostnader för undervisningen kronor 691,000

b. Årliga kostnader. Kronor Kronor

1. Avlöning till rektor och övriga lärare (förslags
vis

i dyrortsgrupp D samt för rektor i avlöningsgrupp

III och för lärare med två

ålderstillägg)......................... 73,050

2. Nyanskaffning (komplettering) av maskiner. . . 7,500

3. Underhåll och förbrukning av undervisnings
materiel

m. m........................ 12,950

4. Sjukvård och olycksfallsförsäkringar för eleverna 4,500

5. Underhåll av undervisningslokaler och lokaler

för administration m. m................ 3,000

6. Övriga årliga kostnader (administration m. m.):

löner till kontorspersonal m. m........... 7,300

övriga omkostnader..................... 19,700

ersättningar m. m. åt ledamöter och suppleanter

i verkstadsskolestyrelsen samt ersättning

åt den av länsstyrelsen förordnade revisorn 1,500 28,500

Summa årliga kostnader för undervisningen kronor 129,500

B. Kostnader för elevinternat. Kronor

a. Engångskostnader för anskaffning av elevinternat, avsett

för förslagsvis 100 internatelever.

1. Byggnad för el evin terna tet..................... 350,000

2. Elevinternatets inredning....................... 41,000

Summa engångskostnader för elevinternat kronor 391,000

b. Årliga kostnader. Kronor

1. Elevinternatets drift .......................... 64,500

2. Underhåll av byggnad för elevinternatet........... 2,000

Summa kronor 66,500

Avgår: inkomst av elevavgifter.................... 55,000

Summa årliga nettokostnader för elevinternat kronor 11,500

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71. 59

Sammanfattning:

Engångskostnader:

för undervisningen..........................kronor 691,000

» elevinternät för 100 elever................. 8_391,000

Summa engångskostnader kronor 1,082,000

Årliga kostnader för driften:

för undervisningen.......................... kronor 129,500

» elevinternat för 100 elever (netto)............ *_11,500

Summa årliga kostnader kronor 141,000

De sakkunniga ha slutligen såsom kommentar till kostnadsberäkningarna

anfört, att i beräkningarna rörande engångskostnader icke tagits någon

som helst hänsyn till de kostnadsbesparingar, som kunde uppstå genom

elevernas vid en central verkstadsskola egna arbeten för skolans utbyggande,

genom ianspråktagande för verkstadsskoleändamål av redan

befintliga byggnader och dylikt. De verkliga kostnaderna för en central

verkstadsskolas upprättande kunde med hänsyn till dylika besparingsmöjligheter

ofta stanna vid väsentligt lägre belopp än de ovan angivna. Besparingsmöjligheterna

läte sig emellertid icke här beräkna till beloppen.

Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att det icke vore möjligt att

verkställa ens någotsånär tillförlitliga beräkningar av genomsnittskostnaderna

för en central verkstadsskola. Kostnaderna i det särskilda fallet

vore i alltför hög grad beroende av sådana faktorer som skolans storlek,

valet av yrkesavdelningar m. m. De sakkunniga ha med sina kostnadsuppgifter

mera avsett att angiva storleksordningen av kostnaderna

för en central verkstadsskola än att framlägga kostnadsberäkningar,

ägnade att ligga till grund för beslut om inrättandet av dylika skolor. Jag

vill särskilt understryka detta uttalande och inskränker mig i övrigt till

att rikta uppmärksamheten på de i hög grad varierande engångskostnaderna

för stadigvarande undervisningsmateriel i olika yrken och till att

erinra om den allmänna prisstegring, som ägt rum, sedan de sakkunnigas

beräkningar verkställdes. Härjämte må erinras örn den minskning av de av

de sakkunniga ifrågasatta rektorslönerna, som av mig i det föregående

förordats.

Under åberopande av vad sålunda anförts anser jag mig likväl kunna

lägga de sakkunnigas beräkningar till grund vid den härefter följande behandlingen

av frågan om statsbidrag till centrala verkstadsskolor.

7. Statsbidrag till centrala verkstadsskolor.

Verkstadsskoleutredningen. De sakkunniga ha inledningsvis erinrat om

att i de för dem meddelade direktiven ifrågasatts, huruvida det icke för de

centrala verkstadsskolornas del skulle bli nödvändigt att gå utöver de för

Departe
mentschefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

yrkesundervisningsanstalterna i allmänhet hittills gällande reglerna för

statsbidrag. Om det befunnes påkallat att söka få till stånd ett system av

centrala verkstadsskolor, vore det vidare enligt samma direktiv sannolikt,

att staten måste giva dessa ett kraftigt stöd. Det borde bland annat tagas

i övervägande, huruvida icke statsunderstöd borde kunna utgå till anskaffande

av såväl lokaler som elevinternat.

De sakkunniga ha understrukit, att de förväntningar, som knötos till

1921 års riksdagsbeslut örn statsunderstöd till verkstadsskolor, hittills i

stort sett icke infriats, trots ett även bland landstingen stigande intresse för

ungdomens yrkesutbildning. Det avgörande hindret för verkstadsskoletankens

genombrott syntes enligt de sakkunnigas mening ha varit, att de

med verkstadsskolornas upprättande och drift förenade kostnaderna vore

betydande, oaktat staten redan enligt nu gällande statsbidragsgrunder bidroge

härtill med avsevärda belopp.

De sakkunniga ha i detta sammanhang pekat på att, när det gällde att

igångsätta verkstadsskolor för arbetslös ungdom, staten fått påtaga sig

huvudparten av de därmed förenade kostnaderna.

Sammanfattningsvis ha de sakkunniga uttalat att, därest av ekonomiska,

sociala och andra skäl ökade yrkesutbildningsmöjligheter ansåges

böra tillskapas genom upprättande av centrala verkstadsskolor, det enligt

de sakkunnigas mening vore ofrånkomligt, att staten påtoge sig en väsentligt

större andel av kostnaderna för skolorna än som möjliggjordes av bestämmelserna

i nu gällande författning angående statsunderstöd till kommunala

och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

Med utgångspunkt härifrån och från den under föregående punkt angivna

uppdelningen av kostnaderna under särskilda utgiftsrubriker ha de sakkunniga

härefter övergått till att behandla frågan örn statsunderstöd till

varje utgiftsändamål för sig.

A. Statsunderstöd till kostnader för undervisningen.

a) Engångskostnader.

1. Undervisningslokaler samt lokaler för administration m. m. Enligt

gällande författningsbestämmelser för statsunderstöd till yrkesundervisningsanstalter

utginge statsunderstöd icke till bestridande av kostnader för

lokalanskaffning. Ej heller till verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade

statsunderstöd utgått för ifrågavarande ändamål.

Kostnaderna för lokaler utgjorde den största utgiftsposten för inrättande

av en verkstadsskola. De sakkunniga ansåge övervägande skäl tala för, att

staten bidroge till bestridande av nämnda kostnader.

För frågans vidare bedömande ha de sakkunniga erinrat örn det då föreliggande,

numera genomförda förslaget om statsbidrag till nybyggnader

m. m. vid lantmanna- och lanthushållsskolor (se sv. förf. sami. 1939: 910).

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

Enligt nämnda kungörelse utgår ifrågavarande statsbidrag med tre fjärdedelar

av de av Kungl. Majit godkända byggnadskostnaderna.

I detta sammanhang ha de sakkunniga ytterligare erinrat örn de stora

bidrag av statsmedel, som numera utginge till skoldistrikt för uppförande

av byggnader för folkskoleväsendet, ävensom i övrigt till olika kommunala

enheter till uppförande m. m. av skilda inrättningar främst på sjukvårdens

område, såsom till exempel av tuberkulossjukvårdsanstalter (sv. förf. sami.

1914:292 med ändringar senast 1937:207), epidemisjukhus (sv. förf. sami.

1920: 667 med ändringar 1927:257), förlossningshem (sv. förf. sami. 1937:

742), vårdhem för vissa sinnessjuka (sv. förf. sami. 1937: 296) och hem för

kroniskt sjuka (sv. förf. sami. 1927: 245). Som regel utginge statsbidrag till

omförmälda ändamål med högst hälften av kostnaden för nybyggnad, inlösen

eller dylikt. Till anskaffande av tomt utginge däremot icke statsbidrag.

Med understrykande av att staten sålunda funnit nödvändigt att mera

allmänt bidraga till uppförande av vissa kommunernas inrättningar för

sociala och andra ändamål ha de sakkunniga härefter förordat, att statsbidrag

skulle utgå till anskaffande av undervisningslokaler samt lokaler för

administration m. m. för de centrala verkstadsskolorna med hälften av de

kostnader, som kunde befinnas skäliga. Till bestridande av kostnader för

tomtanskaffning syntes statsbidrag icke böra utgå. Därest av särskilda skäl

det visade sig förmånligt att — i stället för nybyggnad och dylikt — förhyra

lokaler, borde statsbidrag till gäldande av hyreskostnader kunna utgå

enligt beslut av Kungl. Majit i varje särskilt fall, därvid hänsyn borde tagas

till vissa av de sakkunniga framhållna omständigheter.

2. Stadigvarande undervisningsmateriel (maskiner samt verktyg och

dylikt). Enligt gällande författning angående understöd till kommunala och

enskilda anstalter för yrkesundervisning finge till av kommun, landsting,

annan kommunal samfällighet eller förening av flera dylika upprättad anstalt

för yrkesundervisning utgå statsunderstöd till undervisningsmateriel

med belopp, motsvarande hälften eller i vissa undantagsfall intill två tredjedelar

av kostnaderna för densamma.

För de provisoriska verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade jämlikt

bemyndigande av riksdagen den jämkningen skett i eljest gällande bestämmelser,

att statsunderstödet till stadigvarande undervisningsmateriel utgått

med belopp, motsvarande hela kostnaden härför.

De sakkunniga hade icke ansett sig kunna förorda, att huvudmännen för

de blivande centrala verkstadsskolorna helt befriades från att deltaga i gäldandet

av nu ifrågavarande kostnader. Då det i första hand skulle ankomma

på huvudmännen att ansvara för, att materielutrustningen vid verkstadsskolorna

bleve lämpligt avvägd ej minst med hänsyn till kraven på

nödig sparsamhet, borde också huvudmännen själva vidkännas någon del

av kostnaderna därför.

På grund härav lia de sakkunniga förordat, att av kostnaderna för den

första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel vid central verk
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

stadsskola en tiondel skulle bäras av vederbörande huvudman och att sålunda

staten påtoge sig nio tiondelar av nämnda kostnader.

3. Inventarier och inredning av undervisningslokaler och lokaler för

administration m. m. För ifrågavarande ändamål utginge icke statsunderstöd

till sådana yrkesundervisningsanstalter, för vilka bestämmelserna i

gällande statsbidragsförfattning i ämnet tillämpades. Vid verkstadsskolorna

för arbetslös ungdom hade däremot jämväl dessa kostnader helt gäldats

av statsmedel.

De sakkunniga ha förordat, att Kungl. Majit tillerkändes rätt att i samband

med beslut örn understöd till anskaffning av undervisningslokaler för

central verkstadsskola jämväl bevilja understöd av statsmedel till kostnaderna

för inventarier och inredning av undervisningslokalerna med belopp,

som Kungl. Majit ägde bestämma, dock högst hälften av de beräknade

kostnaderna därför. Däremot syntes statsbidrag icke böra utgå till kostnaderna

för inventarier och inredning för övriga här ifrågavarande lokaler.

b) Årliga kostnader.

1. Avlöning lill rektor och övriga lärare. Enligt gällande statsbidragsförfattning

i ämnet finge till avlöning åt rektor och lärare vid av kommun,

landsting, annan kommunal samfällighet eller förening av dylika upprättad

verkstadsskola utgå statsunderstöd med belopp, som ej finge överstiga två

tredjedelar av sammanlagda beloppet av den till dem för den tid, understödet

avsåge, utgående avlöning, dock högst 2 kronor 35 öre för undervisningstimme.

Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade ifrågavarande avlöningskostnader

helt täckts av statsmedel.

De sakkunniga ha erinrat dels om att folkskollärarnas kontanta avlöning

numera bestredes helt av statsmedel, dels ock om 1936 års lantbruksundervisningskommittés

förslag, som numera genomförts, att staten skulle övertaga

hela kostnaden jämväl för lärarlöner vid lantbruksundervisningsanstalterna.

Under åberopande av det sålunda anförda ha de sakkunniga förordat, att

staten skulle bidraga med hela verkliga avlöning skostnaden för rektor och

övrig lärarpersonal i enlighet med de sakkunnigas ovanberörda förslag,

dock att, såframt Kungl. Majit icke för särskilt fall annorlunda medgåve,

för varje yrkesavdelning statsunderstödet till sistnämnda personal finge

uppgå högst till belopp, motsvarande den av de sakkunniga för en yrkesavdelning

vid central verkstadsskola sålunda beräknade avlöningskostnaden.

Till lärare utgående ålderstillägg i enlighet med vederbörligen fastställd

reglering borde på sätt tidigare föreslagits helt gäldas av statsmedel.

2. Nyanskaffning (komplettering) av maskiner. Beträffande nu gällande

författningsbestämmelser för statsunderstöd till ifrågavarande ändamål hänvisades

till det föregående.

Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade staten hittills betalat

hela kostnaden för komplettering av maskinparken.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.

I anslutning till vad som anförts beträffande statsunderstöd till anskaffning

av den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel ha

de sakkunniga för de centrala verkstadsskolornas del föreslagit, att nio

tiondelar av kostnaderna för den på grund av förslitning eller eljest ofrånkomliga

kompletteringen av maskinparken gäldades av staten.

3. Underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel m. m. Under

denna rubrik hänförde de sakkunniga reparation m. m. av undervisningsmateriel,

arbetsmateriel för undervisningen samt komplettering av verktyg

och annan stadigvarande undervisningsmateriel än maskiner ävensom elektrisk

och annan kraft för undervisningen samt komplettering av inventarier.

Enligt av skolöverstyrelsen tillämpad praxis räknades såsom kostnad för

sådan undervisningsmateriel, till vilkens gäldande statsbidrag utginge enligt

gällande statsbidragsförfattning, jämväl kostnaderna för underhåll och reparation

av undervisningsmateriel, som godkänts av överstyrelsen, och detta

även om statsbidrag ej utgått för materielens anskaffande. Under samma

understödsrubrik hänfördes vidare kostnaderna för verktyg ävensom för

arbetsmateriel för undervisning i såväl teori som i praktiska ämnen samt

för elektrisk och annan kraft för undervisningsarbetet. Såsom redan förut

nämnts, utginge enligt nämnda författning statsunderstöd till undervisningsmateriel

— dock icke till förbrukningsmateriel till yrkesmässig produktion

av till försäljning avsedda alster — med belopp, motsvarande hälften

eller i vissa undantagsfall intill två tredjedelar av kostnaderna för densamma.

Understöd utginge däremot icke enligt nämnda författning till anskaffning

av inventarier.

Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade staten hittills ensam

bestritt samtliga under förevarande rubrik angivna kostnader.

Beträffande principerna för statsbidragsberäkningen ha de sakkunniga

vidare anfört:

De sakkunniga hade under nästföregående och denna rubrik skilt mellan

maskiner och verktyg, vilka båda eljest vore att hänföra till undervisningsmateriel

och i gällande statsbidragsförfattning behandlades lika. Emellertid

funne de sakkunniga, att verktygen i stor utsträckning borde jämställas

med förbrukningsmaterielen, i det att de ofta försletes mycket snabbt. Kostnaderna

för verktyg bleve även i hög grad beroende av den vård, de ägnades.

Statens kontroll därav vore tillika vida svårare att genomföra än beträffande

maskinerna. På i huvudsak samma skäl, som nedan anfördes

i fråga örn understöd till övriga årliga kostnader (administration m. m.),

förordade de sakkunniga, att vederbörande huvudman själv finge bära en

väsentlig del av kostnaderna för verktygskompletteringen.

Detsamma borde av väsentligen samma orsaker gälla även beträffande

kostnaderna för reparationer m. m. och arbetsmateriel samt för inköp av

elektrisk och annan kraft för undervisningen.

Nyanskaffningen av inventarier slutligen borde i ej oväsentlig omfattning

kunna ske i form av elevarbeten, varför kostnaderna härför även av denna

anledning borde bliva ganska små och kunna tagas i betraktande under

förevarande anslagsrubrik.

De sakkunniga lia ansett, att statsbidraget för ifrågavarande ändamål

lämpligen kunde bestämmas till visst belopp för elev och år, varigenom

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Marits proposition Nr 71.

enkelhet skulle kunna vinnas viel medelsanvisningen. Härom ha de sakkunniga

anfört:

Då kostnaderna för verktyg och arbetsmateriel växlade starkt i olika

yrken, skulle visserligen skäl kunna anföras för fastställande av särskilda

understödsbelopp för varje slag av yrkesavdelning, enär eljest med hänsyn

till skolornas olika yrkesinriktning statsbidraget till en skola skulle kunna

bliva förmånligare än till en annan. Då en central verkstadsskola förutsattes

vara sammansatt av avdelningar för ett flertal yrken, syntes sistnämnda

omständighet dock icke böra tillmätas större betydelse.

De sakkunniga ha härefter föreslagit, att statsbidraget för ifrågavarande

ändamål skulle bestämmas till 70 kronor för elev och år. I intet fall

borde givetvis statsbidraget utgå med högre belopp än vederbörande skolas

kostnader för ändamålet. Vid understödets bestämmande borde man — liksom

i övriga motsvarande fall — utgå från det vid tiden för bestämmandet

beräknade antalet elever det budgetår, understödet avsåge.

Tillämpat på de av de sakkunniga i det föregående återgivna beräkningarna

av ifrågavarande kostnader skulle statsbidraget i av de sakkunniga

avsett fall uppgå till 10,710 kronor för år under det att, därest för vanliga

kommunala yrkesundervisningsanstalter gällande statsbidragsgrunder tilllämpades,

statsbidraget skulle stanna vid 8,633 kronor för år. De sakkunniga

ha emellertid härom erinrat, att statsbidraget till de centrala verkstadsskolorna

syntes böra utgå enligt förmånligare grunder än till övriga

yrkesundervisningsanstalter.

4. Sjukvård och olycksfallsförsäkringar för eleverna. För ifrågavarande

ändamål utginge icke statsunderstöd enligt gällande statsbidragsförfattning.

Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom hade däremot hittills kostnaderna

i förevarande avseende helt bestritts av statsmedel. På förslag av de

sakkunniga hade dock skolornas sjukvårdande verksamhet numera väsentligen

inskränkts, varigenom kostnaderna nedbringats. För budgetåret

1938/39 vore statsanslaget till sjukvård vid dessa skolor beräknat efter tio

kronor för elev och år.

De sakkunniga ha föreslagit, att statsbidraget till elevs sjukvårdskostnader

borde få utgå, beräknat efter högst tio kronor för elev och år. Till de

obligatoriska avgifterna för olycksfallsförsäkring borde statsbidrag utgå

med belopp, motsvarande hela kostnaden därför. Till stöd för sitt förslag ha

de sakkunniga anfört bland annat:

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde kostnaderna för elevs sjukvård

principiellt gäldas av eleven själv eller i sista hand av dennes hemkommun.

Erfarenheten gåve emellertid vid handen, att verkstadsskolorna borde vara

så utrustade, att den första vården vid olycksfall samt tillsynen över sjuka

elever, som icke behövde inläggas å sjukhus, kunde lämnas genom skolornas

försorg. Man borde sålunda räkna med vissa sjukvårdskostnader vid verkstadsskolorna.

På i huvudsak enahanda skäl, som nedan anfördes i fråga

om understöd till övriga årliga kostnader (administration m. m.) syntes

dock en del av dessa kostnader böra bäras av vederbörande huvudman.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

5. Underhåll av undervisningslokaler samt lokaler för administration

m. m. Ifrågavarande kostnader, till vilkas gäldande statsbidrag hittills icke

utgått vid yrkesundervisningsanstalterna, syntes även vid de centrala verkstadsskolorna

böra gäldas av vederbörande huvudman ensam, i den mån

icke nedan under punkt 6 omförmälda bidrag kunde räcka jämväl till bestridande

härav.

6. Övriga årliga kostnader (administration m. m.). Enligt gällande statsbidragsförfattning

utginge icke till kommunal yrkesundervisningsanstalt

statsunderstöd till bestridande av kostnader för administration m. m. Vid

arbetslöshetsskoloma däremot hade understöd av statsmedel hittills beviljats

jämväl till gäldande av löner till kontorspersonal och vaktmästare samt

kostnader för annonser, trycksaker, telefon, porton, skrivmaterialier rn. m.

Kostnaderna för värme, lyse, renhållning m. m. hade däremot även vid

sistnämnda skolor gäldats av vederbörande huvudman.

De sakkunniga ha beträffande administrationen och kostnaderna därför

vid en central verkstadsskola anfört följande:

Administrationens effektivitet och kostnaderna för densamma vöre i hög

grad beroende av vederbörande skolstyrelses och i övrigt skolledningens

vilja och förmåga att organisera densamma. Dessutom stöde ifrågavarande

kostnader i viss mån i direkt proportion till storleken av den säljbara produktionen

vid skolan och påverkades även av andra svårberäknade faktorer.

På grund härav hade de sakkunniga närmast varit böjda för att samtliga

kostnader för administrationen och därmed sammanhörande borde bestridas

av vederbörande skolas huvudman ensam. Emellertid hade de sakkunniga

med hänsyn till de relativt dryga kostnaderna för ändamålet stannat för,

att staten borde lämna ett visst bidrag, som lämpligen borde beräknas så,

att det kunde antagas under normala förhållanden ligga betydligt under de

verkliga kostnaderna för ändamålet. För att vinna enkelhet vid tillämpningen

och jämväl av andra skäl föresloge de sakkunniga, att nämnda bidraga

bestämdes att utgå med visst belopp för elev och år.

Efter företagna beräkningar ha de sakkunniga härefter föreslagit statsbidraget

till ifrågavarande ändamål till 100 kronor för elev och år.

B. Statsbidrag till kostnader för elevinternat.

Verkstadsslcoleutredningen har föreslagit, att statsbidrag till anskaffning

och inredning av elevinternat skulle utgå med högst hälften av kostnaderna

för respektive ändamål men att däremot statsbidrag icke skulle

utgå till byggnaders underhåll eller internatsdriften i övrigt. Till hyreskostnader

borde statsbidrag kunna utgå efter samma grunder som ifråga

om lokaler för verkstadsskolas drift m. m. Till stöd för sitt förslag har utredningen

anfört bland annat:

De sakkunniga hade av olika anledningar ansett sig böra räkna med

att såsom regel ett större eller mindre elevinternat borde finnas vid en

central verkstadsskola. I det föregående hade de sakkunniga vidare lämnat

vissa beräkningar angående de ungefärliga kostnaderna för ett elevinternat

för 100 elever. Dessa beräkningar utvisade till cn början, att engångskost
Bihang

till riksdagens ''protokoll 19hl. 1 sami. Nr 71. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

naderna för internatets anordnande vore betydande. Även om nämnda

kostnader i många fall kunde väsentligt nedbringas under de av de sakkunniga

sålunda angivna — genom inredande av internat, i redan befintlig

byggnad eller därigenom, att eleverna själva i större eller mindre utsträckning

uppförde internatsbyggnaderna — torde likväl kostnaderna för ändamålet

i regel bliva relativt höga.

Med hänsyn härtill och till den ur många synpunkter viktiga funktion,

elevinternäten avsåge att fylla, funne de sakkunniga starka skäl tala för

att staten lämnade bidrag jämväl till anskaffning och inredning av elevinternat.

De sakkunniga förordade, att statsbidraget bestämdes att utgå

efter samma grunder som de tidigare förordade bidragen till undervisnings-

m. fl. lokaler samt till inventarier och inredning för undervisningslokaler

vid centrala verkstadsskolor. Till tomtanskaffning syntes däremot

statsbidrag icke böra utgå. Såsom villkor för ifrågavarande understöd torde

böra gälla, att huvudmannen för den centrala verkstadsskola, till vilken

elevinternatet vore knutet, förbunde sig att upprätthålla internatet

ävensom att vid bestämmandet av inackorderingsavgifterna för eleverna

kostnaderna för ränta å och amortering av byggnadskostnaden samt för

underhåll av internatsbyggnaden icke foges i betraktande. Att nämnda

avgifter icke heller finge bestämmas så, att internatsverksamheten lämnade

vinst åt huvudmannen, vore självklart. Med de inackorderingsavgifter

av eleverna, med vilka de sakkunniga räknade i det följande, torde

tvärtom internatsdriften komma att lämna ett icke obetydligt årligt underskott.

I den mån detta icke kunde täckas genom tillskott från elevernas

hemkommuner eller gåvor från organisationer eller enskilda — de sakkunniga

syftade därvid närmast på industrin, som borde hava särskilt intresse

av att understödja ifrågavarande verksamhet — borde huvudmannen

själv bära nämnda kostnad. Enligt de sakkunnigas uppfattning talade

övervägande skäl för att staten — som i form av stipendier lämnade betydande

understöd för elevernas uppehälle vid skolorna — icke bidroge

till gäldande av nu ifrågavarande internatskostnader.

Härefter har verkstadsskoleutredningen — med tillämpning av vad utredningen

tidigare föreslagit beträffande avlöning åt rektorer och lärare

vid centrala verkstadsskolor samt i övrigt av de beräkningar, som de sakkunniga

enligt det föregående verkställt — framlagt en jämförelse mellan

huru kostnaderna för en verkstadsskolas anordnande och drift skulle fördela

sig mellan vederbörande huvudman för skolan och staten med tilllämpning

dels av gällande statsbidragsgrunder för verkstadsskolor (sv.

förf. sami. 1921: 705 med senare ändringar), dels ock av de statsbidragsgrunder,

som i det föregående förordats för de blivande centrala verkstadsskolorna.

Denna jämförelse återgives för överskådlighetens skull i en särskild uppställning

å sid. 67.

För att slutligen lämna en överblick rörande storleksordningen av de

kostnader, som ett inrättande av en central verkstadsskola i varje län med

undantag för Gotlands län skulle medföra, ha de sakkunniga — med till
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 71.

67

Utgiftsändamål

Beräknad

total-

kostnad

Enligt kungörelsen

1921: 705

gäldas av

Enligt av de sakkun- niga förordade stats- bidragsgrunder

gäldas av

veder- börande

huvudman

eller annan

staten

veder- börande

huvudman

eller annan

staten

A. Kostnader för undervisningen.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

a. Engångskostnader för anskaff- ning av:

1. undervisningslokaler samt lo- kaler för administration m.m.

500,000

500,000

250,000

250,000

2. stadigvarande undervisnings- materiel ...........-

160,000

80,000''

80,000''

16,000

144,000

3. inventarier och inredning av

ovannämnda lokaler.....

31,000

31,000

—

20,550

10,4501 2

Summa engångskostnader

691,000

611,000

80,000

286,550

404,450

b. Årliga kostnader för:

1. avlöning till rektor och öv- riga lärare ..........

73,050

24,350

48,700

73,050

2. nyanskaffning (komplettering)

av maskiner.........

7,500

3,750''

3,750''

750

6,750

3. underhåll och förbrukning av

undervisningsmateriel m. m.

12,950

c:a 6,700''

c:a 6,250''

2,240

10,710

4. sjukvård och olycksfallsför- säkringar för eleverna....

4,500

4,500

_

4,500

5. underhåll av undervisnings- lokaler och lokaler för ad- ministration m. m......

3,000

3,000

3,000

6. övriga årliga kostnader . . .

28,500

28,500

—

13,200

15,300

Summa årliga kostnader

129,500

70,800

58,700

19,190

110,310

B. Kostnader för elevinternat.

a. Engångskostnader för elevinter- nat, avsett för 100 internat- elever:

1. byggnad för internatet . . .

350,000

350,000

175,000

175,000

2. hemmets inredning.....

41,000

41,000

—

20,500

20,5002

Summa engångskostnader

391,000

391,000

—

195,500

195,500

b. Årliga kostnader för:

1. elevinternatets drift (netto- utgifter) ............

9,500

9,500

9,500

2.r underhåll av byggnad för

internatet...........

2,000

2,000

—

2,000

—

Summa årliga kostnader

11,500

11,500

—

11,500

—

Sammanfattning:

Engångskostnader för:

undervisningen............

691,000

611,000

80,000

286,550

404,450

elevinternat för 100 elever.....

391,000

391,000

—

195,500

195,500

Summa engångskostnader

1,082,000

1,002,000

80,000

482,050

599,950

Årliga kostnader för:

undervisningen............

129,500

70,800

68,700

19,190

110,310

elevinternat för 100 clever.....

11,500

11,500

11,500

Summa årliga kostnader

141,000

82,300

58,700

30,690

110,310

1 I undantagsfall utgår statsunderstöd med 2/3 av kostnaderna.

2 Enligt Kungl. Majda bestämmande högst nämnda belopp.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

lämpning av omförmälda kostnadsberäkningar — sammanställt nedanstående

tablå. Med hänsyn till redan befintliga verkstadsskolor för arbetslös

ungdom ha de sakkunniga emellertid därvid räknat med engångskostnader

för endast 20 verkstadsskolor.

Beräknad

Enligt kungörelsen

1921:705

gäldas av

Enligt av de sak- kunniga förordade

statsbidragsgrun- der gäldas av

total-

kostnad

veder- börande

huvudman

eller annan

staten

veder- börande

huvud- man eller

annan

staten

Engångskostnader för anordnande av

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

ytterligare 20 verkstadsskolor: Kost- nader för undervisningen......

13,820,000

12,220,000

1,600,000

5,731,000

8,089,000

20 elevinternat för 100 elever i varje

7,820,000

7,820,000

3,910,000

3,910,000

Summa engångskostnader

21,640,000

20,040,000

1,600,000

9,641,000

11,999,000

Årliga kostnader för driften av 23 verk- stadsskolor: Kostnader för:

undervisningen............

2,978,500

1,628,400

1,350,100

441,370

2,537,130

23 elevinternat för 100 elever i varje

264,500

264,500

—

264,500

—

Summa årliga kostnader

3,243,000

1,892,900

1,350,100

705,870

2,537,130

Nedanstående av de sakkunniga sammanställda uppgifter utvisa ytterligare,

huru stor del av ovanstående årliga kostnader för undervisning av

153 elever och internat för 100 elever, som komme att belöpa å varje elev

i verkstadsskolan respektive internatet. Det torde emellertid böra framhållas,

att kostnaderna för elevstipendier icke ingå i dessa belopp.

Beräknad

total- kostnad

för elev

Enligt kungörelsen

1921:705

gäldas av

Enligt av de sak- kunniga förordade

statsbidragsgrun- der gäldas av

veder- börande

huvudman

eller annan

staten

veder- börande

huvud- man eller

annan

staten

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

847

463

384

126

721

115

115

—

115

—

962

578

384

241

721

Årlig kostnad för undervisningen för

envar av 153 elever.........

Årlig nettokostnad för driften av elevinternat

för envar av 100 elever. .

Summa årliga kostnader för elev

De sakkunniga ha slutligen ansett sig böra ännu en gång i detta sammanhang

anmärka, att några kostnader för ränta och amortering av byggnadskostnader

icke inginge i ovanstående belopp.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

Myndigheterna m. fl. Bland de hörda myndigheterna och organisationerna

ha, i den mån de särskilt yttrat sig därom, olika meningar framkommit

rörande detaljerna i verkstadsskoleutredningens förslag i fråga örn

statsbidragsgrunder för de centrala verkstadsskolorna. Härom torde följande

få anföras:

Ett flertal myndigheter och organisationer ha i princip tillstyrkt eller

icke funnit erinran mot de framlagda allmänna statsbidragsgrundema.

Till dessa höra skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Stochholms län,

Karlskrona, Göteborg, Gävle, Härnösand, Umeå och Luleå ävensom svenska

landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet och svenska

landstingsförbundet.

Skolöverstyrelsen har emellertid tillstyrkt förslaget under förutsättning,

att beträffande anskaffning av undervisningsmateriel enahanda statsbidragsgrunder

bleve tillämpliga jämväl beträffande nyinrättade lokala verkstadsskolor

och verkstadsskoleavdelningar, vilka efter utverkande i föreskriven

ordning av Kungl. Maj:ts medgivande bleve tilldelade statsunderstöd.

Den eljest föreliggande skillnaden i understödsgrunder mellan lokala

och centrala verkstadsskolor skulle verka kraftigt hämmande på de lokala

skolornas utveckling. De ifrågasatta förmånligare statsbidragsgrundema för

de lokala verkstadsskolorna skulle visserligen medföra vissa merkostnader.

Dessa komme dock enligt överstyrelsens mening att uppvägas av en motsvarande

besparing, som syntes önskvärd och möjlig att ernå, i vad avsåge

det av de sakkunniga beräknade understödet till anordnande av internat

vid centrala verkstadsskolor.

Länsstyrelsen i Karlskrona — som särskilt framhållit, att landstingen

under senare år i avsevärd grad belastats med nya arbetsuppgifter och

därav ökade utgifter — har understrukit såsom angeläget, att kostnaderna

för i nu ifrågavarande ändamål fördelades mellan staten och landstingen

så, att landstingen ej komme att över hövan ytterligare betungas.

Länsstyrelsen i Umeå — som anslutit sig i princip till de sakkunnigas

uppfattning — ifrågasätter dock, huruvida statsbidrag borde utgå till

elevinternats anordnande. Då staten i form av stipendier lämnade understöd

för elevernas uppehälle vid skolorna, syntes denna kostnad böra

bäras av landstingen.

Länsstyrelsen i Luleå — som principiellt icke har någon erinran mot de

föreslagna statsbidragsgrundema — anser dock, att den centrala verkstadsskoleutbildningen

i Norrbotten, såväl till anläggning som till drift,

borde helt bekostas av statsverket.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att statsbidragsgrundema syntes

i det stora hela ha utformats med tanke på nödvändigheten att bereda

landstingen effektiv hjälp, för att de skulle kunna påtaga sig nu ifrågavarande

krävande uppgift. Starka skäl talade för att statsbidraget till

lokalanskaffning och inredning finge utgå med högre belopp än som föreslagits.

Detta med hänsyn till att landstingen vore starkt tyngda av nya

verksamhetsuppgifter. De föreslagna statsbidragen i övrigt gåve icke anledning

till erinran.

Mindre förmånliga statsbidragsgrunder ha förordats av statskontoret,

svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.

Statskontoret har visserligen förordat förslaget, i vad avser statsbidrag

till hela den lönekostnad, som befunnes skälig. Med hänsyn till att verkstadsskolorna

för arbetslös ungdom inrättats utan att statsbidrag utgått

s. 70 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

70 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

till kostnaderna för anskaffning av undervisningslokaler samt lokaler för

administration och elevinternat har emellertid ämbetsverket icke ansett

sig böra tillstyrka statsbidrag för nämnda ändamål vid de centrala verkstadsskolorna.

Vidare avstyrktes statsbidrag till inventarier för och inredning

av nyssnämnda lokaler. För den första uppsättningen stadigvarande

undervisningsmateriel samt för nyanskaffning av maskiner borde huvudmannens

andel i kostnaderna icke sättas så lågt som de sakkunniga föreslagit.

Statskontoret tillstyrkte för sin del icke högre statsbidrag för dessa

ändamål än med två tredjedelar av kostnadernas verkliga belopp. Till

underhåll och förbrukning hade av de sakkunniga föreslagits 70 kronor för

elev och år. Statskontoret ansåge, att statsbidraget borde bestämmas till

två tredjedelar av de verkliga kostnaderna, dock högst 60 kronor för elev

och år. Förslaget örn statsbidrag till obligatoriska olycksfallsförsäkringsavgifter

ville ämbetsverket icke motsätta sig. Något statsbidrag till sjukvårdskostnader

och för övriga årliga kostnader tillstyrktes icke.

Svenska arbetsgivareföreningen har befarat, att de sakkunnigas förslag

i fråga om statsbidragsgrunder ginge längre än skälig hänsyn till motivet

att stimulera intresset för upprättande av skolor av ifrågavarande typ

krävde. Det kunde befaras, att den föreslagna skillnaden i statsbidragsgrunder

mellan två så närstående skoltyper som lokala och centrala verkstadsskolor

komme att allvarligt stäcka intresset för de lokala. Med hänsyn

såväl till de höga statsbidragskostnaderna i och för sig som de sålunda

anförda synpunkterna ville föreningen framhålla, att statens bidrag

till central verkstadsskola borde avvägas lägre än som skett. Skulle erfarenheten

längre fram göra en justering av bidragsbestämmelserna nödvändig,

kunde detta lättare ske, om det gällde en ökning än en minskning av

de från början utmätta bidragen.

Sveriges industriförbund har icke kunnat bortse från risken av att en

betydande olikhet i statsbidragshänseende mellan lokala och centrala verkstadsskolor

kunde minska kommunernas benägenhet att upprätta och

vidmakthålla egna skolor. Statsbidragen till central verkstadsskola syntes

därför böra avpassas till närmare överensstämmelse med vad som gällde

för motsvarande lokala skolor.

Såsom av det föregående framgår, har jag kommit till den slutsatsen, att

den nuvarande verkstadsskoleorganisationen i landet bör utbyggas med

centrala verkstadsskolor, ehuruväl denna utbyggnad bör ske med tillbörlig

försiktighet och med iakttagande av att näringslivets egna resurser till yrkesutbildning

i första hand tillvaratagas.

När det nu gäller att med beaktande av de skäl, som enligt det föregående

tala för en dylik utökning av yrkesskolväsendet, bedöma frågan örn

statsbidragsgrunder för en blivande organisation av centrala verkstadsskolor,

måste självfallet tillses, att bidragsgrunderna bestämmas så, att de

skolor också anordnas, som ur de förut angivna synpunkterna kunna anses

önskvärda. Jag finner utsikter för dessa skolors anordnande föreligga, endast

om staten i avsevärd omfattning bidrager till kostnaderna för de centrala

verkstadsskolorna.

I det föregående har framhållits, att de förväntningar, som knutits till

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.

tidigare riksdagsbeslut om statsunderstöd till verkstadsskolor, icke infriats

och att detta väsentligen torde ha berott på att så relativt ringa del av de

med verkstadsskolors upprättande och drift förenade kostnaderna gäldats

av statsverket. Det må i detta sammanhang ytterligare erinras örn att

verkstadsskolorna för arbetslös ungdom kommit till stand pa sätt skett

endast därigenom att staten påtagit sig huvudparten av kostnaderna.

Det står med hänsyn till vad sålunda anförts och till övriga på frågan

inverkande omständigheter klart för mig, att statens bidrag till de centrala

verkstadsskolorna måste bli väsentligt rikligare än det, som enligt nu gällande

statsbidragsgrunder tillkommer kommunala yrkesundervisningsanstalter

i allmänhet.

Härav följer, att jag icke kan ansluta mig till vad statskontoret i sitt

utlåtande förordat i nu förevarande avseende. Endast i fråga om statsbidrag

till lärarlöner — till vilka redan enligt gällande grunder avsevärda statsbidrag

kunna utgå — samt i övrigt beträffande statsbidrag till några mindre

betydande poster i en verkstadsskolas stat har ämbetsverket tillstyrkt förmånligare

statsbidrag än det, som för närvarande kan tilldelas kommunala

yrkesundervisningsanstalter i gemen. I visst fall skulle statsbidraget enligt

ämbetsverkets förslag till och med kunna bli lägre än sist nämnts. Även

svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ha uttalat sig

för mindre förmånliga statsbidragsgrunder än verkstadsskoleutredningen

förordat.

Innan jag ingår på en närmare granskning av förslagen, vill jag ytterligare

framhålla, att det i detta sammanhang är fråga allenast örn fördelningen

mellan staten och landstingen inbördes av kostnader, som prövats

böra helt bestridas av det allmänna, och att ett biträdande av statskontorets,

arbetsgivareföreningens eller industriförbundets uppfattning skulle

innebära en överflyttning av de blivande kostnaderna från staten till landstingen,

ej en reell kostnadsminskning. Örn staten påtager sig en relativt stor

del av kostnader, om vilka kommunala myndigheter i stor utsträckning

kunna besluta, ligger det å andra sidan vikt uppå, att staten erhåller ett

betryggande inflytande över de centrala verkstadsskolornas verksamhet.

I första hand må härom erinras, att kommunal verkstadsskola, som icke

tidigare åtnjutit statsunderstöd, redan enligt nu gällande bestämmelser må

av skolöverstyrelsen tilldelas statsbidrag först sedan Kungl. Majit medgivit,

att så får ske. Härigenom lia de statliga myndigheterna i sin hand

att reglera omfattningen av verkstadsskoleorganisationen. I fråga om statsunderstöd

till undervisningsmateriel gäller vidare, att den centrala statliga

tillsynsmyndigheten skall godkänna förslag till inköp därav, innan inköpen

göras. Undervisningslokaler m. m. måste även vara godkända av samma

myndighet. Av det sagda framgår, att den statliga ledningen av yrkesundervisningen

redan nu äger möjlighet att utöva skäligt inflytande på yrkesundervisningsanstalternas

verksamhet. I det föregående har vidare förut
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

satts, att statsintresset skall vara företrätt i de centrala verkstadsskolornas

styrelser, varigenom erhållas ytterligare garantier i de hänseenden, som

här äro i fråga.

Såvitt jag kan bedöma, erhåller staten bland annat härigenom tillräckliga

kontrollmöjligheter utan att dock det lokala intresset förminskas eller

lusten till initiativ förkväves. Jag finner mig därför och av de skäl i övrigt,

som framgå av vad i det föregående yttrats, kunna biträda de allmänna

principerna i verkstadsskoleutredningens förslag, enligt vilket huvvuddelen

av kostnaderna för utbildningsverksamheten bestrides av staten. Detta

förslag ansluter sig för övrigt till motsvarande förhållanden på andra, jämförbara

områden och har ej heller mött erinran från flertalet av de i

ärendet hörda myndigheterna och organisationerna.

I anslutning till det sålunda anförda tillstyrker jag statsbidrag till centrala

verkstadsskolor enligt följande grunder:

Till engångskostnader för anskaffande av undervisningslokaler samt lokaler

för administration m. m. har verkstadsskoleutredningen förordat statsbidrag

med hälften av de kostnader, som kunna befinnas skäliga. Staten

lämnar numera i stor utsträckning bidrag till anordnande av lokaler för

vissa kommunernas inrättningar för sociala och andra ändamål. Senast har

beslut fattats om dylika bidrag till nybyggnader för lantmanna- och lanthushållsskolor,

som just avse att bibringa yrkesutbildning. Under erinran

härom anser jag mig böra biträda de sakkunnigas förslag. Liksom skett beträffande

lantmanna- och lanthushållsskolorna torde särskilt anslag böra

anvisas för ändamålet. Såvitt nu kan bedömas, torde sådant anslag icke

erfordras för budgetåret 1941/42, varför jag icke nu framlägger förslag

därom. Skulle behov av anslag uppstå tidigare än jag sålunda tänkt mig,

torde jag få ånyo anmäla frågan för Kungl. Majit.

Även de sakkunnigas förslag om statsbidrag till engångskostnader för den

första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel samt inventarier

och inredning av undervisningslokaler m. m. biträder jag. För förstnämnda

ändamål torde statsbidrag sålunda böra utgå med nio tiondelar av kostnaderna.

Jag erinrar om att bidrag utgår allenast för sådan materiel, som av

den statliga tillsynsmyndigheten prövats nödvändig och godkänts. För

inventarier och inredning av undervisningslokaler torde bidrag få utgå

med belopp, som Kungl. Majit äger bestämma, dock högst hälften av de

styrkta kostnaderna därför.

Vad beträffar statsbidrag till de årliga kostnaderna, torde i avseende å

avlöning till rektor och övriga lärare få erinras om att staten i stor utsträckning

övertagit avlöningskostnaderna vid det kommunala undervisningsväsendet.

Senast har så skett beträffande de nu ifrågavarande läroanstalter

närstående lantmanna- och lanthushållsskolorna. I överensstämmelse härmed

tillstyrker jag principiellt verkstadsskoleutredningens förslag, som

innebär, att staten bestrider hela den på sätt utredningen förordat berak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71. 78

nade verkliga avlöningskostnaden för rektor och övrig lärarpersonal vid

yrkesavdelning.

Till nyanskaffning (komplettering) av maskiner torde i enlighet med de

sakkunnigas förslag statsbidrag böra utgå efter samma grunder som för

den första uppsättningen maskiner eller sålunda med nio tiondelar av kostnaderna.

Enligt de sakkunnigas förslag bör beviljas statsbidrag till underhåll och

förbrukning av undervisningsmateriel m. m., beräknat efter 70 kronor

för elev och år. I likhet med de sakkunniga anser jag, att statsbidrag för ändamålet

bör utgå. Emellertid har jag övervägt, örn icke bidraget i stället

för att bestämmas till visst belopp för elev och år lämpligen borde sättas

i relation till de verkliga kostnaderna. Med hänsyn i första rummet till svårigheten

att beräkna och kanske främst att kontrollera kostnaderna särskilt

för reparation av undervisningsmateriel, vilken i stor utsträckning

torde kunna och böra verkställas av skolans egna elever, har jag likväl

ansett mig böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att statsbidraget

göres beroende av elevantalets storlek. Mot detaljerna i detta förslag finner

jag intet att erinra. Därest priserna för materiel av detta slag skulle

mer avsevärt ökas utöver vad som redan skett, sedan de sakkunnigas förslag

framlades, torde frågan örn härav föranledd jämkning i statsbidragsbeloppet

kunna upptagas till förnyad omprövning. Med hänsyn till den

redan inträdda kostnadsökningen innebär mitt förslag i realiteten en viss

sänkning av statsbidraget i förhållande till de sakkunnigas beräkningar.

Även de sakkunnigas förslag örn statsbidrag till kostnader för sjukvård

och olycksfallsförsäkringar för eleverna biträder jag. Statsbidrag torde sålunda

få utgå, beräknat efter tio kronor för elev och år, till sjukvårdskostnader

och med belopp, motsvarande hela kostnaden för försäkringsavgifter.

Till övriga årliga kostnader (administration m. m.) har verkstadsskoleutredningen

tillstyrkt statsbidrag, beräknat efter 100 kronor för elev och

år. De sakkunniga — som verkställt ingående beräkningar rörande storleken

av de kostnader, som uppstå i förevarande hänseende — ha tillika

understrukit vikten av en effektiv administration. Med hänsyn till vad de

sakkunniga därom och i övrigt anfört tillstyrker jag statsbidrag i enlighet

med nämnda förslag. På grund av redan inträdd prisstegring innebär vad

jag sålunda förordat en viss sänkning av det av de sakkunniga föreslagna

understödet. Jag förutsätter, att — därest ytterligare mera avsevärd prisstegring

skulle inträffa — frågan om statsbidragets storlek kan upptagas

till ny omprövning. Behov därav torde kunna uppstå jämväl med hänsyn

till erfarenheter, som successivt vinnas rörande storleken av nu ifrågavarande

kostnader vid en verkstadsskola.

Vad slutligen statsbidrag till elevinternat beträffar, bär verkstadsskoleutredningen

förordat statsbidrag enligt samma grunder som till nybyggnad

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

av verkstadsskolelokaler för anskaffning och inredning av internatet. Däremot

skulle statsbidrag icke utgå till kostnaderna för internatets drift. Skolöverstyrelsen

har uttalat, att en rikligare tilldelning av statsbidrag till

lokala verkstadsskolor skulle medföra minskat behov av internat och därigenom

kostnadsbesparingar. Vad överstyrelsen sålunda anfört har utan

tvivel visst berättigande. Till frågan om statsbidrag till lokala verkstadsskolor

återkommer jag i det följande och vill i detta sammanhang endast

understryka, att elevinternat böra inrättas endast örn och i den mån

sådana internat verkligen äro behövliga. Med hänsyn till landsbygdens och

de mindre samhällenas yrkesutbildningsresurser anser jag emellertid, att man

under alla förhållanden torde böra räkna med att en del av eleverna vid

central verkstadsskola måste vara inackorderade på skolorten och att andra

fullt lämpliga inackorderingsmöjligheter icke stå till buds. För dessa elever

bör internat anordnas och jag anser övervägande skäl tala för att staten

bidrager till kostnaderna i enlighet med de av de sakkunniga förordade

grunderna. Jag vill erinra örn att statsbidrag utgår till anordnande av

elevbostäder vid lantmanna- och lanthushållsskolor efter samma grunder

som till andra byggnader vid dylika skolor.

Till kostnader för förhyrning av erforderliga lokaler för central verkstadsskola,

i den mån det visar sig förmånligt att icke alls eller först efter någon

tid uppföra nybyggnad eller inköpa byggnader, torde i enlighet med de

sakkunnigas förslag statsbidrag få utgå med belopp, som Kungl. Majit

äger bestämma. Statens bidrag härför bör givetvis stå i lämplig proportion

till de anslag, som skulle ha utgått vid omedelbart anskaffande av egna

lokaler.

Beträffande slutligen den av skolöverstyrelsen m. fl. väckta frågan om

statsbidragsvillkaren för lokala verkstadsskolor vill jag framhålla följande.

Jag har i det föregående utgått från att lokala och centrala verkstadsskolor

böra finnas jämsides med varandra — vartdera slaget skolor för att fylla

sina delvis speciella uppgifter. Jag har därjämte ansett, att ur behovs- och

andra synpunkter primärkommunerna i ej ringa omfattning torde vilja

upprätthålla lokala verkstadsskolor, även örn statsunderstödet till dessa

bleve mindre rikligt än till centralskolorna. Bland annat på grund härav

anser jag mig icke för närvarande böra förorda en ändring av statsbidragsgrunderna

i överensstämmelse med vad skolöverstyrelsen förordat. Frågan

bör dock givetvis för framtiden följas med uppmärksamhet.

8. Vissa frågor i samband med inrättandet av en central

verkstadsskola.

Verkstadsskoleutredningen. Under ovanstående rubrik har verkstadsskoleutredningen

behandlat vissa speciella frågor, vilka jag i det följande

vill i korthet beröra.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

Utredningar i fråga örn behovet av en central verkstadsskola m. m. I olika

sammanhang ha de sakkunniga understrukit, att upprättandet och driften

av en verkstadsskola icke ensamt beror av vederbörande huvudmans verksamhet.

Fastmer borde verkstadsskolan utgöra resultatet av ett fortlöpande

nära samarbete mellan huvudmannen, den centrala statliga ledningen för

yrkesskolväsendet samt representanter för näringsliv och arbetsmarknad.

I den mån ett dylikt samarbete icke kunde åvägabringas syntes inrättandet

eller det fortsatta utbyggandet av en verkstadsskola icke böra forceras

fram.

Med denna utgångspunkt vore det klart, att de slutliga besluten örn

inrättandet av en central verkstadsskola måste föregås av en grundlig planläggning

och förberedelse. Behovet av utökade försörjningsmöjligheter

för ungdomen borde vara, så långt möjligt, klarlagt liksom ock den

planerade verkstadsskolans yrkesinriktning, lokalfrågor och dylikt. Nödigt

beaktande måste ock ha givits spörsmålen om behovet av ytterligare yrkesutbildad

arbetskraft inom de yrkesområden, skolan beräknades avse, samt

om undervisningens effektiva ordnande, elevernas framtida anställningsförhållanden

och annat. I den mån undervisningen skulle bedrivas genom

frambringandet av saluvärdiga alster eller genom att skolan i egenskap av

entreprenör åtoge sig arbeten i öppna marknaden, borde sålunda förutsättningarna

ha undersökts för dylika alsters avsättning samt för erhållandet

av entreprenader.

I fortsättningen ha de sakkunniga framhållit, att dylika utredningar

främst måste ske i samråd med näringslivets och arbetsmarknadens organisationer

och representanter samt med den centrala statliga ledningen

för yrkesutbildningen. I den män förhandlingar kunde anses påkallade

med de centrala organisationerna på näringslivets och arbetsmarknadens

områden borde i särskild grad den centrala yrkesskolledningen ägna uppmärksamhet

däråt.

Den plan, som sålunda borde framläggas för statsmyndigheterna, borde,

framhålla de sakkunniga vidare, vara så fullständig som möjligt. Härom

ha de sakkunniga anfört:

Planen borde sålunda omfatta fullständiga förslag i fråga om skolbyggnader,

elevinternat och yrkesavdelningar samt beträffande löner till.rektor

och annan personal m. m. Därest skolan vore avsedd att successivt utbyggas,

borde, i den mån detta läte sig göra, de olika byggnadsetapperna

framgå av planen. I denna borde ock en redogörelse finnas för den ordning,

i vilken yrkesavdelningarna avsåges inrättade i de senare byggnadsetapperna.

Med hänsyn till storleken av statens bidrag borde planen innefatta

kostnadskalkyler jämväl för de senare byggnadsetappernas undervisningsmateriel.

Enligt verkstadsskoleutredningens förslag borde vidare en redan befintlig

yrkesundervisningsanstalt — under förutsättning att den prövades lämplig

därför och i övrigt fyllde de föreskrivna fordringarna — kunna erkännas

som en central verkstadsskola.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

Verkstadsskoleutredningen har vidare utgått från att prövningen av

väckta förslag om inrättande av centrala verkstadsskolor skulle i sista hand

ankomma på Kungl. Majit. Prövningen borde kunna innefatta, att Kungl.

Majit godkänner den framlagda planen samt, under förutsättning att

skolan upprättas i huvudsaklig överensstämmelse med densamma, medgiver,

att statsunderstöd må utgå till skolans upprättande och drift enligt

de grunder härför, som må komma att stadgas för centrala verkstadsskolor.

De sakkunniga ha vidare förutsatt, att engångsanslag till en central verkstadsskola

skulle beviljas av Kungl. Majit under det att de årliga anslagen

till skolans drift skulle anvisas av den centrala ledningen för yrkesskolväsendet.

Verkstadsskoleutredningen har vidare velat understryka, att det förhållandet,

att en verkstadsskola upprättas med landsting som huvudman, icke

i och för sig gör skolan till central verkstadsskola med rätt att åtnjuta statsbidrag

enligt de för dylika skolor fastställda gynnsamma grunderna. Då

de sakkunniga ansett sig böra förorda, anföra de, att prövningen av frågan,

örn en central verkstadsskola över huvud taget skulle få upprättas,

under alla omständigheter borde förbehållas Kungl. Majit, hade de sakkunniga

velat understryka prövningens reella karaktär.

Ytterligare ha de sakkunniga beträffande storleken av en central verkstadsskola

uttalat att, därest skolan avsages göras större, än som prövades

behövligt ur de synpunkter, enligt vilka dylika skolor ansåges böra upprättas,

detta icke i och för sig borde utgöra hinder för skolans erkännande

som central verkstadsskola. I stället borde statsbidraget till densamma

undergå skälig jämkning. De sakkunniga ha icke heller vänt sig mot ett

system, som innebure, att ett landsting ställde sig såsom huvudman för

en hel organisation av verkstadsskolor inom landstingsområdet.

Slutligen ha de sakkunniga ansett, att statsbidrag icke borde utgå för

kostnader för byggnader och dylikt, som huvudmannen nedlagt före skolans

erkännande som central verkstadsskola, eller över huvud för anläggningar,

som icke pa förhand varit föremal för vederbörande statsmyndighets

prövning.

Myndigheterna m. fl. Länsstyrelsen i Stockholms län har — under erinran

örn att länets landsting beslutat upprätta en verkstadsskola i Häggvik i

Sollentuna socken — anfört, att de åtgärder, som till äventyrs redan vidtagits,

icke borde medföra, att landstinget genom sin beredvillighet att

utan tidsspillan söka ordna yrkesutbildningen skulle försättas i ett sämre

läge med avseende å statsbidrag än om landstinget dröjt med sitt beslut.

o Svenska landstingsförbundet finner väl hårt, att statsbidrag icke skulle

få utgå för kostnad, vilken huvudman nedlagt för anskaffande av byggnad

och dylikt före skolans erkännande som central verkstadsskola. Huvudsaken

syntes böra vara, att anordningarna vore lämpliga och kunde godkännas.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

Jag har intet att erinra mot de sakkunnigas uttalanden i fråga om de

utredningar m. m., som skola föregå inrättandet av en central verkstadsskola.

Även en befintlig yrkesundervisningsanstalt synes under de av de

sakkunniga angivna förutsättningarna böra kunna godkännas såsom central

verkstadsskola. Den slutliga prövningen av frågan om en central verkstadsskolas

inrättande torde, såsom utredningen föreslagit, böra ankomma

på Kungl. Majit. I de förslag beträffande anslag till centrala verkstadsskolor,

som torde komma att årligen framläggas för riksdagen, torde vid

anslagsberäkningen hänsyn böra tagas till dels redan inrättade centrala

verkstadsskolor och dels central verkstadsskola, som beräknas kunna bli

godkänd och komma i verksamhet under det budgetår, anslaget avser.

Jag instämmer jämväl i de synpunkter i fråga örn anslagstilldelningen,

som de sakkunniga i detta sammanhang framfört.

De sakkunniga ha slutligen ansett, att statsbidrag icke borde utgå för

kostnader för byggnader och dylikt, som huvudmannen nedlagt före skolans

erkännande som central verkstadsskola. De sakkunnigas ställningstagande

härutinnan har mött gensagor från vissa håll.

För min del utgår jag ifrån att de sakkunnigas förslag i förevarande

avseende i huvudsak grundar sig på det övervägandet, att staten genom

statsbidragen till engångskostnader avser att befrämja en utökning av

yrkesutbildningsmöjligheterna och att staten ur denna synpunkt icke har

anledning att i samma grad understödja åtgärder, som redan vidtagits.

Denna uppfattning anser jag mig böra i princip biträda. Möjligen kan det

dock leda till alltför hårda konsekvenser, särskilt i samband med arbetslöshetsskolornas

omorganisation till centrala verkstadsskolor, därest principen

tillämpades helt utan undantag. I vissa fall kan måhända statsbidrag

såsom ersättning för redan nedlagda kostnader befinnas skäligt. Prövningen

av vidtagna åtgärders ändamålsenlighet ur de synpunkter, som här

komma i fråga, bör emellertid ske med återhållsamhet. Jag finner övervägande

skäl tala för att framställningar örn statsbidrag i nu föreliggande

fall underställas riksdagen i samband med den årliga beräkningen av anslag

till understöd åt de centrala verkstadsskolorna. Såsom av handlingarna

i ärendet framgår, föreligger ett sådant fall i Västerbottens län, där i

Vännäs av landstinget uppförts en verkstadsbyggnad, som eventuellt kan

komma att tagas i anspråk för central verkstadsskola i detta län.

9. Elevstipendier m. m.

Då man måste utgå ifrån, att de ekonomiska resurserna för den ungdom,

som skall genomgå central verkstadsskola, som regel äro begränsade,

måste det tillses på vad sätt de unga kunna beredas ekonomiska förutsättningar

att besöka skolorna. Härom har verkstadsskoleutredningen anfört

bland annat följande:

Med hänsyn till angivna omständighet måste de förmåner i form av

stipendier och dylikt, som verkstadsskolorna bjöde, vara ganska rikligt till
-

Departe
mentschefen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

tagna. Det vore dock enligt de sakkunnigas uppfattning ur skilda synpunkter

olämpligt, om full försörjning på statens bekostnad bereddes eleverna

under skoltiden. De sakkunniga ansåge icke tillrådligt, att omsorgerna

och ansvaret för ungdomens utbildning och fostran helt avlastades

från ungdomen själv och dess anhöriga. Härtill komme, att tillämpandet av

sådana principer vid de centrala verkstadsskolorna skulle medföra konsekvenser

för andra undervisningsområden, som det allmänna för närvarande

icke torde vara berett att infria.

I detta sammanhang må framhållas, att de vid lantmanna- och lanthushållsskolorna

utgående stipendierna äro beräknade med hänsyn till att

utbildningen skall innebära någon ekonomisk uppoffring för eleverna själva.

I anslutning härtill har verkstadsskoleutredningen anfört, att statens bidrag

till utbildning för hantverk och industri icke borde utmätas efter andra

principer än i fråga örn utbildningen för lantbruket. Ett annat förfaringssätt

skulle innebära, att utbildningen för vissa yrken underlättades på ett

sätt, som menligt skulle inverka på rekryteringen till andra yrken. Detta

borde emellertid självfallet icke utesluta möjligheten av att en primärkommun

i det enskilda fallet trädde emellan och bestrede den kostnad

för yrkesutbildning, som eljest skulle falla på den enskilde. I sistnämnda

avseende ha de sakkunniga anfört bland annat följande:

Ett sådant förfarande kunde givetvis bland annat vara motiverat för att

möjliggöra utbildning av och eventuell framtida utflyttning från kommunen

av sådan ungdom, som, såvitt kunde bedömas, för framtiden icke och i

varje fall icke utan yrkesutbildning kunde erhålla sin skäliga utkomst inom

kommunen. Därest med hänsyn till det ekonomiska livets växlingar sådana

åtgärder erfordrades i större omfattning, torde ett särskilt ingripande

från statsmakternas sida stundom vara motiverat. De sakkunniga erinrade

örn att verkstadsskolorna för arbetslös, ungdom tillkommit med särskild

hänsyn till dylika omständigheter.

Sedan härefter verkstadsskoleutredningen företagit en ingående undersökning

av de utgifter, som för eleverna beräknas vara förenade med genomgång

av verkstadsskolor för arbetslös ungdom samt lantmanna- och

lanthushållsskolor, ha de sakkunniga övergått till behandlingen av frågan

örn elevstipendier, arbetspremier åt elever m. m.

a) Stipendier.

Enligt gällande grunder utgå stipendier åt medellösa och mindre bemedlade

elever vid folkhögskolor, lägre lantbruksundervisningsanstalter och

yrkesundervisningsanstalter som regel efter tre behovsgrader. Stipendiebeloppet

i tredje behovsgraden utgör för närvarande högst 45 kronor, i

andra högst 25 kronor och i första behovsgraden högst 15 kronor, allt för

månad räknat. I stipendieförfattningarna äro angivna vissa grunder för

bestämmande av behovsgraden. Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom

ha stipendier jämlikt riksdagens bemyndigande kunnat tilldelas elever med

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

högre belopp än som eljest varit möjligt enligt gällande författningar. Stipendierna

ha sålunda utgått med ett upp till 60 kronor för elev och månad

förhöjt belopp. Jag hänvisar i övrigt till verkstadsskoleutredningens redogörelse

för stipendiegrunder m. m.

I detta sammanhang torde böra erinras örn stipendiefrågans läge beträffande

de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. 1939 års lagtima riksdag

beslöt (se propositionen nr 109, sid. 119 ff., och riksdagens skrivelse nr

230), att stipendiebeloppen vid lantmanna- och lanthushållsskolor i de tre

behovsgraderna skulle från och med budgetåret 1940/4<1 utgöra 60, 40 och

20 kronor. Även vid lantbruksskolor skulle en förhöjning av stipendiebeloppen

samtidigt äga rum. Med hänsyn till det ändrade statsfinansiella

läget beslöt emellertid 1940 års lagtima riksdag på förslag av Kungl. Majit

(se nionde huvudtiteln sid. 73, och riksdagens skrivelse nr 9), att med genomförandet

av riksdagsbeslutet om höjning av dessa stipendier skulle tills

vidare anstå.

Beträffande rätt för elever vid centrala verkstadsskolor att åtnjuta stipendier

har verlcstadsskoleutredningen icke ifrågasatt några särbestämmelser.

Härom ha de sakkunniga anfört:

Enligt de sakkunnigas mening borde den innebörd, som tidigare givits

åt begreppen obemedlad och mindre bemedlad elev, samt de hittills tillämpade

grunderna för stipendieberäkningen för elever, vilka vore bosatta i

sina hem eller dagligen reste mellan hemmen och verkstadsskolan eller intoge

någon måltid i skolan, äga tillämpning jämväl vid de centrala verkstadsskolorna.

De sakkunniga föresloge sålunda icke några särbestämmelser

i detta avseende för nämnda verkstadsskolors del. Emellertid borde av

de anslagsgivande myndigheterna eftersträvas, att enhetliga principer tilllämpades

i fråga örn inplacering i behovsgrader av elever vid samtliga hithörande

läroanstalter, d. v. s. folkhögskolor, yrkesundervisningsanstalter

och lägre lantbruksundervisningsanstalter. Det förhållandet, att stipendieärendena

handlades inom olika verk eller olika avdelningar i ett och samma

verk, borde icke medföra, att olika principer tillämpades.

De sakkunniga ha vidare icke ansett, att den olikhet, som för närvarande

förelåge beträffande stipendiers beräknande vid vanliga verkstadsskolor och

de provisoriska arbetslöshetsskolorna, borde förekomma mellan de förstnämnda

skolorna och de blivande centrala verkstadsskolorna.

Härefter har verkstadsskoleutredningen framhållit, att man hittills vid

behandlingen av frågor rörande stipendiegrunder haft att utgå från att

med vissa undantag vederbörande kurser varit relativt korta eller som

regel högst ett läsår. För de centrala verkstadsskolornas del hade man att

som regel räkna med tvååriga kurser. Den omständigheten, att man som

regel hittills räknat med ganska kortvariga kurser, hade påverkat besluten

örn stipendiegrunder. De sakkunniga ha härom anfört, att en elevs kostnader

under en kortare kurs bleve relativt lägre än under en längre. Särskilt

om kurstiden utsträcktes lipp till två år eller längre, måste eleven

räkna med att under kurstiden i mera väsentlig grad förnya sill utrustning

m. m. Det vore vidare mycket lättare att inskränka sina behov flir

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 71.

några månader än för två eller flera år. Även andra omständigheter bidroge

till en relativ fördyring av omkostnaderna under en längre tids

skolvistelse.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt anförts — jag hänvisar till de

sakkunnigas egen framställning — ha de sakkunniga förordat, att vid tvåårig

eller längre kurstid stipendier från och med andra läsåret skulle kunna

utgå med i förhållande till första läsåret något förhöjda belopp. Förutsätt.

ningen härför skulle vara, att vid prövningen i det enskilda fallet konstaterades,

att ett verkligt behov av höjt stipendium förelåge. Höjningen

ha de sakkunniga föreslagit till fem kronor för månad.

I anslutning till de gjorda beräkningarna rörande elevernas utgiftsförhållanden

och till sina uttalanden rörande principerna för stipendiers tilldelande

ha de sakkunniga — som förutsätta, att vissa kostnader för elevs

vistelse vid central verkstadsskola skola åvila huvudmannen — förordat,

att stipendier av statsmedel till behövande elever vid verkstadsskolor måtte

få utgå med följande belopp för månad räknat, nämligen

till elever i första årskurs: med högst 50 kronor till elev av tredje behovsgraden,

med högst 30 kronor till elev av andra behovsgraden och med högst

20 kronor till elev av första behovsgraden samt

till elever i andra och högre årskurs i yrkesavdelning, som omfattade

minst 45 veckors undervisning örn året: med högst 55 kronor till elev av

tredje behovsgraden, med högst 35 kronor till elev av andra behovsgraden

och med högst 25 kronor till elev av första behovsgraden.

Vidare ha de sakkunniga ifrågasatt, huruvida icke, därest ovan föreslagna

grunder för stipendier åt elever vid verkstadsskolor vunne beaktande, enahanda

grunder borde tillämpas jämväl ifråga om stipendier vid övriga hithörande

läroanstalter såsom andra yrkesundervisningsanstalter, folkhögskolor

m. fl.

Kostnaderna för stipendier åt elever vid en central verkstadsskola av den

storlek, de sakkunniga i det föregående räknat med och i enlighet med sålunda

föreslagna grunder ha de sakkunniga beräknat till omkring 50,000

kronor för år.

I detta sammanhang ha de sakkunniga upptagit frågan om stipendier

åt elever, som äro sysselsatta i arbeten i öppna marknaden, vilka den centrala

verkstadsskolan åtagit sig i egenskap av entreprenör, eller som under

kurstiden eller i omedelbar anslutning till denna under skolledningens överinseende

bereus någon tids anställning i industrin eller hos hantverksmästare.

På anförda skäl — jag hänvisar till de sakkunnigas betänkande — ha

de sakkunniga i nu förevarande avseende föreslagit att, därest elev vid

central verkstadsskola är sysselsatt i produktivt arbete utom skolverkstaden,

stipendium av statsmedel må utgå till honom endast i mån den arbetslön,

som enligt gällande kollektivavtal eller eljest beräknas ha tillkommit

honom vid arbetsanställning (i förekommande fall såsom lärling) av ifråga
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Mårds proposition Nr 71.

varande slag, understiger det till honom i verkstadsskolan eljest utgående

stipendiet med tillägg av arbetspremium enligt vid skolan tillämpade grunder.

Verkstadsskolan torde i stället ha att av inkomsten från företaget eller

elevens arbete hos hantverksmästare eller annan — vilken inkomst enligt

skolstyrelsens beslut på grundval av föreliggande förhållanden antingen

helt bör inflyta till verkstadsskolan eller ock helt eller delvis uppbäras av

eleven — bestrida sålunda innehållna stipendiebelopp. Det är givet, anföra

de sakkunniga, att därvid från det ovan såsom arbetslön betecknade beloppet

dessförinnan borde avdragas å eleven belöpande kostnader i samband

med arbetets utförande, såsom t. ex. för resor, ökade kostnader

för uppehälle och dylikt. Anvisade stipendiemedel, som besparades genom

elevs sysselsättande i öppna marknaden, borde tillgodoföras statsverket.

Erforderliga bestämmelser torde böra meddelas av den centrala yrkesskolledningen.

Flertalet myndigheter och organisationer ha icke särskilt yttrat sig

rörande stipendiefrågan. Skolöverstyrelsen har direkt tillstyrkt de sakkunnigas

förslag. Statskontoret har ansett, att stipendier åt elever vid

centrala verkstadsskolor borde utgå efter samma grunder, som nu gälla

vid övriga yrkesundervisningsanstalter. Kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund ha särskilt framhållit

vikten av kontroll över och viss restriktivitet i stipendietilldelningen. Arbetsgivareföreningen

och industriförbundet ha därvid ifrågasatt, huruvida

icke en del av kostnaden för stipendierna borde drabba elevs hemkommun.

Till de av de sakkunniga framförda allmänna principerna beträffande

stipendieberäkning kan jag lämna min anslutning. En höjning av stipendienivån

i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle emellertid — då

i så fall de stipendier, som utgå till elever vid vissa andra läroanstalter,

torde böra höjas — medföra avsevärda konsekvenser. Jag är icke nu beredd

att förorda en sådan höjning av den allmänna stipendienivån utan

tillstyrker, att stipendier åt elever vid blivande centrala verkstadsskolor

skola utgå enligt samma grunder som vid övriga yrkesundervisningsanstalter.

Skulle läget på arbetsmarknaden bli sådant, att vid frågans bedömande

arbetslöshetssynpunkter böra tillmätas avgörande betydelse, torde

frågan få upptagas till förnyad omprövning. Icke heller till frågan om förhöjt

stipendium till elev i andra årskurs anser jag mig böra nu taga slutlig

ställning. I anslutning till de av kommerskollegium, arbetsgivareföreningen

och industriförbundet framförda synpunkterna vill jag framhålla, att den

skärpta behovsprövning, som på sätt framgår av bilagan åttonde huvudtiteln

till årets statsverksproposition (sid. 30G f.) tillämpas för innevarande

budgetår vid prövning av ansökningar örn anslag till stipendier vid kom
Bilning

till riksdagens protokoll 191)1. 1 sami. Nr 71. 6

Departe
mentschefen.

s. 82 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

munala och enskilda anstalter för yrkesundervisning, bör iakttagas jämväl

vid fördelningen av stipendiemedel till centrala verkstadsskolor.

Jag utgår ifrån att, i den utsträckning så visar sig påkallat, huvudmannen

för den centrala verkstadsskolan och elevs hemkommun bidraga

till kostnaderna för elevens vistelse vid skolan. I det föregående har jag

tillstyrkt statsunderstöd till skolorna efter så förmånliga grunder, att det

icke synes orimligt att i stället kräva, att huvudmannen i nu ifrågavarande

hänseende påtager sig vissa ökade kostnader. Örn hemkommunerna efter

prövning i varje särskilt fall lämna bidrag till vissa elever, tillgodoses därmed

de synpunkter, åt vilka kommerskollegium och industriförbundet givit

uttryck, på ett enligt min mening lyckligt sätt.

På den av de sakkunniga berörda frågan om stipendier åt elever, som äro

sysselsatta med produktivt arbete utanför skolverkstaden, torde jag här

icke behöva särskilt ingå.

b) Arbetspremier m. m.

Verkstadsskoleutredningen har framhållit, att i den mån medel därför

funnes tillgängliga, arbetspremier (flitpenningar) borde tilldelas elever efter

vissa grunder för att användas såsom bidrag till bestridande av de kostnader

för eleven, som icke täckas av beviljat stipendium.

Vidare ha de sakkunniga uttalat, att några obligatoriska bidrag icke

under normala förhållanden borde ifrågakomma från elevernas hemkommuner.

Däremot borde det ligga i vederbörande skollednings intresse att söka

animera kommuner, enskilda personer och organisationer att lämna understöd

och bidrag till skolornas olika utgiftsändamål.

Till vad de sakkunniga anfört i fråga örn bidrag från kommuner m. fl.

finner jag mig — under hänvisning till vad jag nyss anfört i samband med

frågan om stipendier — kunna instämma. I detta sammanhang torde jag

icke behöva taga ställning till de sakkunnigas förslag rörande flitpenningar.

Jag övergår härefter till vissa frågor rörande yrkesutbildningen under

arbetslöshetstider.

II. Yrkesutbildningen under

arbetslöshetstider.

Såsom tidigare framhållits, har verkstadsskoleutredningen enligt sina

direktiv haft att utreda, huruvida de nuvarande verkstadsskolorna för

arbetslös ungdom kunde och borde inlemmas i ett system med centrala

verkstadsskolor. De sakkunniga ha i sitt betänkande också avgivit förslag

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

i detta avseende, i samband varmed de yttrat sig rörande spörsmålet om det

framtida ordnandet av yrkesutbildningen under arbetslöshetstider. Jag vill

i det följande något beröra de nämnda frågorna.

1. Omorganisation av de nuvarande verkstadsskolorna för arbetslös

ungdom till centrala verkstadsskolor.

Verkstadsskoleutredningen. De sakkunniga ha inledningsvis lämnat en

utförlig redogörelse för tillkomsten av de nuvarande verkstadsskolorna för

arbetslös ungdom. Vissa uppgifter i detta avseende har jag återgivit i det

föregående och tillåter mig i övrigt hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

I fråga om arbetslöshetsskolornas omorganisation till centrala verkstadsskolor

har verkstadsskoleutredningen — som i detta sammanhang utgått

från att dylika skolor skulle komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse

med vad de sakkunniga föreslagit — uttalat, att förstnämnda verkstadsskolor

borde, i den mån förutsättningar befunnes föreligga för en omorganisation

till centrala verkstadsskolor, snarast möjligt underkastas en

dylik organisationsändring. Övriga arbetslöshetsskolor åter borde, i den

mån de speciella förhållanden upphörde, som föranlett deras tillkomst, avvecklas

eller eventuellt organiseras såsom vanliga kommunala verkstadsskolor.

I den mån en omorganisation till central verkstadsskola prövades böra ske

ha de sakkunniga ansett, att genomförandet därav kunde ske tidigast från

den 1 juli året efter det, varunder riksdagen fattat beslut om inrättande

av centrala verkstadsskolor. Förutom detta riksdagsbeslut erfordrades nämligen

beslut av den blivande huvudmannen m. fl.

Övriga arbetslöshetsskolor borde antingen nedläggas eller förändras till

lokala verkstadsskolor från den tidpunkt, de speciella förhållanden upphört,

som föranlett skolornas tillkomst. Statsunderstöd till sistnämnda skolor

borde utgå enligt hittills tillämpade grunder, intill dess desamma nedlades

eller omändrades till lokala verkstadsskolor.

Verkstadsskoleutredningen har på anförda skäl icke ansett sin uppgift

vara att ens beträffande arbetslöshetsskolorna avge definitiva förslag till

omorganisation till centrala verkstadsskolor. De sakkunniga ha i stället förordat,

att vederbörande landstings- och andra kommunala myndigheter

skulle lämnas tillfälle att för sin del taga ställning till de olika skolorna

i så god tid, att Kungl. Maj:ts beslut rörande skolornas fortsatta tillvaro

kunde föreligga före utgången av den tid, från vilken omorganisationen avsåges

ske.

Beträffande de särskilda skolornas framtida ställning har dock verkstadsskoleutredningen

yttrat bland annat följande.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

Verkstadsskolan i Gimo. Denna verkstadsskola hade tillkommit

väsentligen för att möta en för Stockholms och Uppsala län gemensam

lokal arbetslöshetssituation, uppkommen i samband med vissa industriers

nedläggande i trakten. Skolans huvudsakliga uppgift syntes de sakkunniga

i huvudsak fullgjord, varför skolan borde nedläggas och utrustningen

disponeras på sätt, Kungl. Majit bestämde.

Rörande detta förslag har länsstyrelsen i Stockholms län anfört, att frågan

om nämnda skolas öde syntes böra lämnas öppen. Det syntes böra

utredas, huruvida icke skolan med fördel borde kunna upprätthållas av

länets landsting såsom en lokal verkstadsskola. Länsstyrelsen i Uppsala

har framhållit, att en relativt lång övergångsperiod borde bestämmas för

skolans nedläggande.

Verkstadsskolan i Karlskrona. De sakkunniga ha erinrat

örn att skolan upprättats av Karlskrona stad och drives med staden såsom

huvudman samt att kostnaderna för upprättandet avsevärt reducerats på

grund av att byggnads- och inredningsarbeten i största utsträckning utförts

såsom elevarbeten. Ehuru de sakkunniga icke ansett självklart, att

Karlskrona borde utgöra förläggningsorten för en central verkstadsskola för

ifrågavarande trakter, lia de — med hänsyn till arten av de anordningar,

som redan vidtagits — ansett starka skäl tala för att, om möjligt, för en

framtida sådan skola utnyttja vad som redan åstadkommits och ytterligare

planerats. Därest sålunda de förutsättningar uppfylldes, som staten skäligen

borde ställa för en central verkstadsskolas förläggande dit, syntes tillräckliga

skäl för den nuvarande skolans omorganisation till central verkstadsskola

föreligga. Blekinge läns landsting — ensamt eller i förening med

annat landsting — borde sålunda stå som huvudman för skolan. Överenskommelse

härom borde träffas mellan staden och landstinget eller eventuellt

landstingen. Det kunde tänkas lämpligt att lia en centralskola gemensam

för Blekinge och ett närliggande län eller landstingsområde. De

sakkunniga ha slutligen utgått från att Karlskrona stad i den överenskommelse,

som kunde komma till stånd med landstinget, förbunde sig att utan

ersättning tillhandahålla för arbetslöshetsskolans verksamhet anskaffade

lokaler.

Härom har länsstyrelsen i Karlskrona — som i princip tillstyrkt de sakkunnigas

förslag örn centrala verkstadsskolor — uttalat, att det syntes orimligt,

att Karlskrona stad skulle utan ersättning till landstinget upplåta

ifrågavarande undervisningslokaler.

Verkstadsskolorna i Göteborgs och Bohus län.

I länet finnas, såsom förut framhållits, av vederbörande primärkommuner

upprätthållna arbetslöshetsskolor i Mölndal, Uddevalla och Lysekil. Verkstadsskoleutredningen

har ansett uppenbart, att en för normala förhållanden

avsedd central verkstadsskoleorganisation i länet icke på långt när

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

borde givas så stor omfattning som arbetslöshetsskolornas nuvarande. En

central verkstadsskola i länet syntes tillräcklig tills vidare och en av de

nuvarande arbetslöshetsskolorna syntes kunna omorganiseras därtill. Härtill

syntes skolan i Lysekil icke böra ifrågakomma. Skolan syntes böra nedläggas,

därest den icke omorganiserades till lokal verkstadsskola. Vad

beträffar arbetslöshetsskolorna i Mölndal och Uddevalla ha de sakkunniga

härefter på anförda skäl närmast ansett, att skolan i Uddevalla

borde ifrågakomma såsom central verkstadsskola med landstinget såsom

huvudman. De sakkunniga ha emellertid icke velat taga definitiv

ställning till förläggningsfrågan. Sålunda ha de icke ansett sig böra ingå

på ett bedömande av den situation, som skulle uppstå, därest landstinget

skulle anse sig böra inleda samarbete med landstingen i de omkringliggande

länen örn en gemensam central verkstadsskola.

Beträffande de sakkunnigas uttalanden har länsstyrelsen i Göteborg anfört

att, när inom länet förhållandena blivit sådana, att möjlighet förefunnes

att bortse från arbetslöshetssynpunkter, intet torde vara att invända mot

att för länets vidkommande frågan örn centrala verkstadsskolor löstes enligt

de av de sakkunniga angivna riktlinjerna. Därest endast en central verkstadsskola

skulle komma till stånd och dennas verksamhetsområde icke

skulle utsträckas utöver landstingsområdet, syntes skolan lämpligast böra

förläggas till Uddevalla, eventuellt med avdelningar på olika platser. Länsstyrelsen

räknade emellertid med att särskilda anordningar med hänsyn till

arbetslöshet alltjämt under lång tid framåt bleve nödvändiga i länet. Att

under dylika förhållanden upplösa de nuvarande, under kommunalt huvudmannaskap

tillkomna skolorna, syntes icke välbetänkt. De syntes därför

böra tills vidare bibehållas efter i huvudsak nuvarande system såväl beträffande

huvudmannaskap som i fråga örn statsbidrag.

Verkstadsskolorna i Värmlands, Gävleborgs,

Västernorrlands och Norrbottens län. Samtliga ifrågavarande

verkstadsskolor för arbetslös ungdom — av vilka den i sistnämnda

län organiserats såsom sådan skola först efter avgivandet av de sakkunnigas

förslag — ha vederbörande landsting såsom huvudman. De sakkunniga

lia utgått ifrån, att arbetslöshetsskolorna i dessa län, under de föreslagna

allmänna förutsättningarna, borde omorganiseras till centrala verkstadsskolor.

Innan så skedde, borde emellertid vissa utredningar och planer

upprättas och vinna godkännande. Av de två skolorna i Västernorrland

borde den å Sandö belägna organiseras såsom centralskola.

Av de hörda länsstyrelserna lia länsstyrelserna i Karlstad och Gävle icke

uttalat någon erinran mot de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag. Länsstyrelsen

i Härnösand — sorn velat påvisa den synnerliga angelägenheten

för länets vidkommande av ökade yrkesutbildningsmöjligheter — har med

styrka understrukit, att inom länet, med hänsyn såväl till arbetslöshetsförhållanden

som till länets storlek, storleken av länets landsbygdsbefolk
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 71.

ning och länets särpräglade struktur i övrigt, rådde och för överskådlig tid

komme att råda sådana förhållanden, att två centrala verkstadsskolor måste

anses vara av stort behov påkallade. Som tidigare anförts, har länsstyrelsen

i Luleå ansett, att den centrala verkstadsskoleutbildningen i länet borde

helt bekostas av staten såväl till anläggning som till drift. Stadsfullmäktige

och kommunalfullmäktige i Nedertorneå ha hemställt, att vid utarbetande

av proposition örn statliga centrala verkstadsskolor måtte beaktas av

dem framförd anhållan örn en verkstadsskola för Tornedalen. Styrelsen för

Medelpads socialdemokratiska partidistrikt slutligen har uttalat sig för en

central verkstadsskolas förläggande till Medelpad.

Verkstadsskolan i Byske i Västerbottens län.

Skolan upprätthölles av Byske kommun och hade tillkommit för bekämpande

av ett helt lokalt arbetslöshetsproblem, uppkommet i samband med

sågverksindustrins rationalisering. Under erinran örn att landstinget i länet

hade under utredning frågan angående anordnande genom landstingets

försorg av yrkesutbildning, har verkstadsskoleutredningen — med hänsyn

till Byskes belägenhet inom länet och till andra synpunkter — icke ansett,

att en centralskola borde förläggas dit. Sedan de förhållanden upphört, som

föranlett skolans tillkomst, borde densamma nedläggas, därest icke kommunen

beslutade sig för att upprätthålla skolan med statsunderstöd enligt

de för lokala verkstadsskolor gällande grunderna.

Härom har länsstyrelsen i Umeå anfört, att enligt länsstyrelsens uppfattning

tre verkstadsskolor borde upprättas i länet, en i södra och en i norra

kustlandsdelen samt en i lappmarken, där bristen på yrkeskunskap vore

särskilt starkt framträdande. Starka skäl talade för att en central yrkesskola

inrättades i Byske, men ofrånkomligt vore, att nya lokaler anskaffades.

Representanter för Byske kommun ha hemställt, att en central verkstadsskola

måtte förläggas till Byske.

Departe
mentschefen.

Mot verkstadsskoleutredningens allmänna uttalanden angående omorganisation

av verkstadsskolor för arbetslös ungdom till centrala verkstadsskolor

finner jag icke anledning till erinran. Vid prövning av frågan om

arbetslöshetsskolas godkännande såsom central verkstadsskola synas principiellt

samma synpunkter böra anläggas som då fråga blir örn godkännande

av förslag till ny skolanläggning. Vederbörande landsting synes sålunda

böra stå såsom huvudman; kraven på lokalers kvalitet, skolans belägenhet

och dylikt böra vara i huvudsak desamma som eljest. Jag är emellertid

medveten om att vissa avvikelser från de principer, som skolat tilllämpas

för en helt ny skolanläggning, kunna vara av förhållandena påkallade

med hänsyn till att fråga är om redan gjorda och i drift varande

anläggningar. Skälig hänsyn bör givetvis tagas till förhållanden av dylik

speciell art. Frågor härom torde av Kungl. Majit böra prövas och avgöras

i varje särskilt fall. Jag vill dock här särskilt understryka att, därest verk
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

samheten vid vissa av de nuvarande arbetslöshetsskolorna avses att även

under normala förhållanden över huvud upprätthållas eller bedrivas i samma

omfattning som för närvarande, ett samarbete mellan flera län eller landstingsområden

synes nödvändigt.

Jag har i det föregående endast helt kortfattat berört verkstadsskoleutredningens

uttalanden beträffande varje särskild arbetslöshetsskola. Enligt

min mening bör slutlig ställning till ifrågavarande verkstadsskolors

framtida organisation tagas först sedan vederbörande landsting och primärkommuner

beretts tillfälle yttra sig. Sedan riksdagens beslut angående centrala

verkstadsskolor fattats, torde kommunernas yttranden kunna föreligga

i så god tid, att beslut av Kungl. Maj:t örn omorganisation av vissa

arbetslöshetsskolor till centrala verkstadsskolor torde kunna medhinnas

före den 1 juli 1942, från vilken dag sålunda organisationsändringen skulle

kunna träda i kraft. Anslag till centrala verkstadsskolor skulle vid sådant

förhållande icke erfordras för budgetåret 1941/42.

Med hänsyn till rådande ovissa förhållanden på arbetsmarknaden synas

övervägande skäl tala för att för närvarande sådan arbetslöshetsskola, som

icke avses bli central verkstadsskola, likväl tills vidare icke nedlägges. Av

arbetslöshetsskäl har i detta sammanhang länsstyrelsen i Göteborg förordat,

att samtliga tre arbetslöshetsskolor i länet tills vidare bibehållas

efter i huvudsak nuvarande system både beträffande huvudmannaskap och

i fråga om statsbidrag. Utan att nu taga ställning till detta förslag vill jag

uttala, att frågan härom bör av landstingsmyndigheterna i samråd med de

nuvarande huvudmännen övervägas. Jag vill dock ifrågasätta, örn icke de

av mig i det föregående förordade statsbidragsgrunderna böra från den

1 juli 1942 göras tillämpliga även på sådan verkstadsskola för arbetslös

ungdom, som icke organiseras som central verkstadsskola. Avlöningar till

rektor och övriga lärare vid dessa skolor böra i varje fall icke bestämmas

enligt förmånligare grunder än vid motsvarande centrala verkstadsskolor.

Till dessa och övriga hithörande frågor torde Kungl. Majit framdeles böra

taga ställning. Jag vill här allenast ytterligare framhålla, att jag icke finner

mig kunna tillstyrka en sådan särställning för den centrala verkstadsskoleorganisationen

i Norrbottens län, som länsstyrelsen i Luleå förordat. De i

övrigt enligt det föregående framställda önskemålen torde få övervägas vid

beslut framdeles om inrättande av centrala verkstadsskolor.

2. Det framtida ordnandet av yrkesutbildningen under

arbetslöshetstider.

Under en rubrik av denna lydelse har verkstadsskoleutredningen behandlat

de speciella yrkesutbildningsproblemen under tider av ungdomsarbetslöshet

och de särskilda åtgärder, som därunder böra vidtagas. Jag

saknar anledning att i förevarande sammanhang ingå på ett närmare be
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

dömande av vad de sakkunniga härutinnan uttalat och föreslagit. Vad de

sakkunniga anfört i fråga om utbildning av arbetslös ungdom inom den

ordinarie skolorganisationens ram har dock omedelbar betydelse jämväl vid

prövningen av de sakkunnigas tidigare förslag om centrala verkstadsskolor.

1 anledning härav må följande anföras.

Verkstadsskoleutredningen har funnit självklart, att i första hand de

ordinarie yrkesundervisningsanstalterna fullt utnyttjas även för beredande

av sysselsättning och utbildning åt ungdom, som drabbats av arbetslöshet.

Som redan 1934 års ungdomsarbetslöshetssakkunniga framhållit, borde

dessa undervisningsanstalter äga större förutsättningar att nå rationella

resultat ur undervisnings- och utbildningssynpunkt än aldrig så väl organiserade

tillfälliga kurser, anordnande av arbetslöshetsorgan. Det vore sålunda

angeläget, att det ordinarie skolväsendet erhölle möjlighet att genom

lämpliga utvidgningar i så vidsträckt mån som möjligt bereda plats för

arbetslös ungdom, som på eget initiativ sökte utbildning.

De sakkunniga ha emellertid understrukit, att det vid provisoriska utvidgningar

av den ordinarie skolorganisationen borde noga tillses, att en

skola därigenom icke bleve större än som av andra orsaker kunde anses

lämpligt. Häri läge i själva verket en stark begränsning av ifrågavarande

åtgärders räckvidd. Därest man skulle tänka sig, att en central verkstadsskola

under en kris skulle kunna utvidgas med — kanske i bästa fall — en

provisorisk yrkesavdelning för varje redan befintlig avdelning, skulle detta

endast medföra en fördubbling av skolans elevantal. Vid en omfattande

arbetslöshetskris skulle en sålunda utvidgad skolorganisation likväl icke

motsvara behovet.

Spörsmålet örn en provisorisk utvidgning av den ordinarie skolorganisationen

under arbetslöshetstider vore emellertid, ha de sakkunniga ytterligare

anfört, i hög grad en fråga av ekonomisk räckvidd. Med hänsyn till landstingens

ekonomiska förhållanden och andra omständigheter ha de sakkunniga

därför föreslagit, att vissa av de med en dylik utvidgning förenade

kostnaderna vid en central verkstadsskola skulle helt bestridas av statsmedel.

I fråga om detaljerna i de sakkunnigas förevarande förslag torde få

hänvisas till handlingarna.

Vad de sakkunniga sålunda och i övrigt anfört ställer i belysning de särskilda

uppgifter, som de centrala verkstadsskolorna avse att fylla under

arbetslöshet, och innebär ett ytterligare skäl för deras inrättande. Som jag

redan uttalat, anser jag det icke nödvändigt att i detta sammanhang taga

närmare ställning till de sakkunnigas förslag. Jag vill blott föreslå, att

såsom särskilt villkor för statsbidrag till centrala verkstadsskolor stadgas,

att huvudmannen ställer sig till efterrättelse de föreskrifter i nu ifrågavarande

och andra avseenden, som Kungl. Majit kan finna skäl meddela,

exempelvis i fråga örn mottagande av elever från andra landstingsområden.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Majus proposition Nr 71.

Jag erinrar i övrigt om vad i denna fråga av mig yttras vid anmälan

denna dag av frågan om understöd åt verkstadsskolor för viss arbetslös

ungdom.

lil. Sammanfattning och hemställan.

Under åberopande av vad verkstadsskoleutredningen i vederbörliga sammanhang

anfört har utredningen, i vad avser centrala verkstadsskolor,

hemställt, bland annat.

A. att förslag måtte föreläggas riksdagen att fastställa följande huvudsakliga

grunder för statsbidrag till verkstadsskola, som upprättas av landsting

eller förening av dylika eller landsting i förening med stad, vilken icke

deltager i landsting, samt av Kungl. Majit erkännes som central verkstadsskola,

med rätt för Kungl. Majit att utfärda de närmare föreskrifter, som

befinnas erforderliga för deras tillämpning:

Huvudman för central verkstadsskola äger åtnjuta statsbidrag till följande

_ m

1. engångskostnader för undervisningen vid verkstadsskolan, nämligen

för anskaffning av

a) undervisningslokaler samt lokaler för administration m. m.,

b) den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel (maskiner

samt verktyg och dylikt),

c) inventarier och inredning för undervisningslokaler,

2. årliga kostnader för undervisningen vid verkstadsskolan, nämligen för

a) avlöning åt rektor och övriga lärare,

b) nyanskaffning (komplettering) av maskiner,

c) underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel m. m.,

d) sjukvård och olycksfallsförsäkringar för eleverna,

e) övriga årliga kostnader (administration m. m.),

3. engångskostnader för anordnande av elevinternat vid verkstadsskolan,

nämligen för anskaffning av

a) lokaler för elevinternatet samt

b) inventarier och inredning för elevinternatet.

Statsbidrag till anskaffning av undervisningslokaler samt lokaler för

administration m. m. utgår med belopp, motsvarande hälften av de kostnader

för lokalernas uppförande eller förvärvande, som befinnas skäliga. I

nämnda belopp må icke inräknas kostnader för anskaffning av tomt samt

tomts inhägnande och iordningställande, ej heller för framdragande av vatten-,

avlopps- eller andra ledningar till tomtgränsen.

Till anskaffning av den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel

(maskiner samt verktyg och dylikt) utgår statsbidrag med

nio tiondelar av de styrkta kostnaderna därför.

Statsbidrag till anskaffning av inventarier och inredning för undervisningslokaler

utgår med det belopp, som Kungl. Majit finner skäligt bestämma

i samband med beslut örn statsunderstöd till anskaffning av dylika

lokaler. Bidraget må icke överstiga halva styrkta kostnaderna för de

inventarier och den inredning, för vilka bidraget beräknas.

Bihang till riksdagens protokoll löht. 1 sami. Nr 71.

7

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71.

Till bestridande av kostnaderna för avlöning åt rektor och övriga lärare

utgår statsbidrag med belopp, motsvarande hela avlöningslcostnaden. Statsbidrag

till avlöning åt rektor samt till grundlöner åt lärare må dock icke

beräknas å högre lönekostnad än som bestämmes av Kungl. Majit med

ledning av de i kap. 10 av de sakkunnigas betänkande angivna grunderna.

Till ålderstillägg åt lärare utgår vidare statsbidrag endast i den mån läraren

enligt särskild reglering, fastställd på sätt i gällande reglemente för statens

pensionsanstalt är föreskrivet, är berättigad uppbära sådant tillägg. Sistnämnda

statsbidrag må för ettvart av tre ålderstillägg uppgå till högst

åtta procent av den läraren tillkommande grundlön, å vilken statsbidrag

må beräknas, dock högst fyrahundra kronor för år.

Statsbidrag till nyanskaffning (komplettering) av maskiner utgår med

nio tiondelar av kostnaderna för den på grund av förslitning eller eljest

nödvändiga anskaffningen.

Till kostnaderna för underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel

m. m.^ utgår statsbidrag med belopp, beräknat efter sjuttio kronor för

elev och år, dock att det sammanlagda bidraget ej må uppgå till högre

belopp än som svarar mot huvudmannens verkliga kostnader för ändamålet

under den tid, statsbidraget avser. Såsom kostnader för underhåll

och förbrukning av undervisningsmateriel m. m. må vid bidragets bestämmande

räknas kostnader för reparation m. m. av undervisningsmateriel,

arbetsmateriel för undervisningen samt komplettering av verktyg och annan

stadigvarande undervisningsmateriel än maskiner ävensom elektrisk

och annan kraft för undervisningen samt komplettering av inventarier.

Statsbidrag till bestridade av kostnader för sjukvård åt eleverna utgår

med tio kronor för elev och år. Till gäldande av avgifter för obligatorisk

olycksfallsförsäkring utgår statsbidrag med belopp, motsvarande de erlagda

avgifterna.

Till gäldande av övriga årliga kostnader för driften (administration

m. m.) utgår statsbidrag med belopp, beräknat efter etthundra kronor för

elev och år.

Statsbidrag till anskaffning av lokaler för elevinternat samt av inventarier

och inredning för sådant internat utgår efter samma grunder som till

kostnaderna för anskaffning av undervisningslokaler samt inventarier och

inredning av sådana lokaler.

o Kungl. Majit äger medgiva, att statsbidrag må utgå till förhyrande av

sådana undervisnings- och andra lokaler, varom ovan nämnts.

I de fall, då statsbidrag skall utgå med visst belopp för elev och år,

skall bidraget bestämmas med hänsyn till det antal elever, som vid tiden

för bestämmandet kan beräknas komma att i genomsnitt under den tid,

bidraget avser, bevista undervisningen i verkstadsskolan.

Befinnes vid prövning av förslag om erkännande av central verkstadsskola,

att företaget är av större omfattning, än som påkallas med hänsyn

till de. särskilda ändamål, de centrala verkstadsskolorna avse att fylla, må

statsbidrag till skolan, utan hinder av vad ovan säges, utgå efter de jämkade

grunder, som Kungl. Majit finner skäl bestämma. Sådan jämkning

skall äga rum, därest central verkstadsskola upprättas av landsting i förening

med stad, som icke deltager i landsting.

B. att förslag måtte föreläggas riksdagen att medgiva, att stipendier av

statsmedel må utgå till elever vid central verkstadsskola i huvudsaklig

överensstämmelse med vad utredningen förordat i sitt betänkande.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 71. 91

C. att Kungl. Majit vid beslut om erkännande av central verkstadsskola

eller eljest i samband med utfärdandet av bestämmelser rörande

centrala verkstadsskolor eller viss central verkstadsskola måtte taga i beaktande

vad utredningen i sitt betänkande anfört särskilt

beträffande omfattningen av det förordade systemet med centrala verkstadsskolor,

innebärande att, därest icke särskilda förhållanden föranleda

till annat, endast en verkstadsskola må erkännas som central verkstadsskola

för det område, huvudmannen representerar,

beträffande ordningen för de centrala verkstadsskolornas inrättande,

samt deras storlek och därmed sammanhörande förhållanden i övrigt ävensom
beträffande

samma skolors styrelse och förvaltning samt inträdesfordringar

och skolavgifter m. m. för eleverna.

Med de jämkningar, som föranledas av vad av mig i det föregående

anförts, biträder jag verkstadsskoleutredningens förslag till grunder för

statsbidrag till centrala verkstadsskolor. I ämnet erforderliga föreskrifter

torde få av Kungl. Majit efter förslag av skolöverstyrelsen framdeles utfärdas

i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig anförts.

I fråga örn stipendier förordar jag den ändringen i de sakkunnigas förslag,

som följer av att tills vidare enahanda grunder böra äga tillämpning

för elever vid centrala verkstadsskolor som vid övriga yrkesundervisningsanstalter.

Beträffande de sakkunnigas övriga förslag tillåter jag mig hänvisa till

vad jag därom yttrat i det föregående.

Under åberopande av det anförda och under erinran, att riksdagen

framdeles i samband med prövning av frågor om anslag till förevarande

ändamål blir i tillfälle att följa den närmare tillämpningen av de av mig

förordade grunderna för statsbidrag till ändamålet, får jag hemställa, att

Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att besluta, att till verkstadsskola, som upprättas av

landsting eller förening av dylika eller av landsting i förening

med stad, vilken icke deltager i landsting, samt av

Kungl. Majit erkännes som central verkstadsskola, må utgå

statsbidrag enligt grunder, som Kungl. Majit äger fastställa

i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig i det föregående

föreslagits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars T unberg.

Departe
mentschefen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majlis proposition Nr 71.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

I. Centrala verkstadsskolor. Sid.

1. Inledning........................ 7

2. Behovet av utökad yrkesutbildning....................... 14

8. Verkstadsskoleväsendets yttre organisation.................27

a) Lokala och centrala verkstadsskolor.........................27

b) Huvudmannaskapet för de centrala verkstadsskolorna............. 31

c) Antalet centrala verkstadsskolor.................. .........36

4. Vissa frågor rörande den enskilda centrala verkstadsskolans organisation

och drift.....................................37

a) Styrelse och förvaltning................................. 37

b) Förläggning......................................... 38

c) Undervisningslokaler, bostäder åt eleverna samt undervisningsmateriel m. m. 39

d) Storlek och yrkesavdelningar..............................39

e) Utbildningstidens längd................................. 40

f) Undervisningen.......................................41

g) Intagning och avgång av elever...........................42

h) Elevernas intagningsålder................................42

i) Skolavgifter......................................... 43

j) Lärarutbildning......................................43

5. Lärarpersonalen vid de centrala verkstadsskolorna........... 44

a) Rektorerna................................... 44

b) Övriga lärare....... 49

6. Kostnaderna för en central verkstadsskolas upprättande och drift 56

7. Statsbidrag till centrala verkstadsskolor................... 59

8. Vissa frågor i samband med inrättandet av en central verkstadsskola 74

9. Elevstipendier m. m....... 77

II. Yrkesutbildningen under arbetslöshetstider.

1. Omorganisation av de nuvarande verkstadsskolorna för arbetslös

ungdom till centrala verkstadsskolor......................83

2. Det framtida ordnandet av yrkesutbildningen under arbetslöshetstider

............................................... 87

III. Sammanfattning och hemställan...........89

Stockholm 1941. Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

410810

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1941:180 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till skolöverstyrelsen för budgetåret 1941 42. s. 2 i texten
  2. Rskr. 1941:197 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1941:83 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten