Sök i Ratio Lex

Angående elektrifiering av banorna Hälsingborg—Hässleholm, Hälsingborg— Eslöv, Sundsvall—Ånge och Gävle—Ockelbo

1941-02-21 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:95, Angående elektrifiering av banorna Hälsingborg—Hässleholm, Hälsingborg— Eslöv, Sundsvall—Ånge och Gävle—Ockelbo

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

1

Nr 95.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående elektrifiering

av banorna Hälsingborg—Hässleholm, Hälsingborg—

Eslöv, Sundsvall—Ånge och Gävle—Ockelbo; given

Stockholms slott den 21 februari 1941.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 21 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson:

I årets statsverksproposition (kapilalbudgeten, bil. 3, punkt 17) har Kungl.

Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som

kunde bliva riksdagen förelagd, till fortsatt elektrifiering av statsbanenätet

för budgetåret 1941/42 beräkna ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor.

Sedan järnvägsstyrelsen i skrivelse den 29 januari 1941 överlämnat slutlig

utredning i ärendet, torde jag nu ånyo få anmäla detsamma.

Till en början torde jag lå erinra örn att enligt av statsmakterna redan

fattade beslut samtliga statens järnvägars nuvarande huvudlinjer — sedan

Bihang lill riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 95.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

den nu pågående elektrifieringen av linjen Långsele—Boden avslutats, vilket

kan beräknas ske i början av år 1942 — och därjämte en del till dessa

anslutande sidolinjer äro utrustade för elektrisk drift. Den sammanlagda

elektrifierade banlängden uppgår till 4,178 kilometer. I vilken takt och omfattning

detta skett framgår av följande sammanställning:

Bandel

Kiruna—Riksgränsen.................................

Kiruna—Gällivare....................................

Gällivare—Svartön...................................

Gällivare—Malmberget 1

» —Koskullskulle J.............................

Stockholm—Göteborg med sidolinjer till Södertälje och

Liljeholmen.......................................

Järna—Malmö—Trelleborg............................

Katrineholm—Åby...................................

Mjölby—örebro—Krylbo.............................

Falköping—Nässjö...................................

Malmö—Göteborg med sidolinjer till Hälsingborg och Mölle

Hässleholm—Veinge..................................

Stockholm—Ånge....................................

Södertälje—Eskilstuna med sidolinjer till Mariefred och

Strängnäs.........................................

Stålboga—Skebokvarn................................

Laxå—Charlottenberg................................

Örebro—Svartå......................................

Tomteboda—Värtan..................................

Skövde—Karlsborg...................................

Uppsala—Gävle......................................

Östersund—Bräcke...................................

Ånge—Bräcke—Långsele.............................

Olskroken—Uddevalla................................

Långsele—Mellansel..................................

Mellansel—Vännäs...................................

Vännäs—Boden...................................

Km

Öppnad för

elektrisk drift

130

år

1915

100

1920

204

1921—1922

16

1923

463

1926

584

1932—1933

41

1932

253

1932—1934

113

1932

357

1933—1937

72

1935

485

1934—1936

100

1936

23

1936

206

1937

49

1937

6

1937—1939

44

1937

114

1937

71

1939

162

1939

87

1939

91

1940

120 febr. 1941

287 jan. 1942 (ber.

Härtill kommer den år 1940 inköpta, av den förutvarande ägaren år 1936

elektrifierade bandelen Almedal—Borås med en längd av 67 kilometer.

I sin nu förevarande skrivelse meddelar järnvägsstyrelsen till en början, att

därest man bortsåge från de banlinjer, som den 1 juli 1940 införlivats eller

under 1941 kunde väntas bliva införlivade i statens järnvägar och där några

elektrifieringar genom statsmakternas försorg enbart av denna anledning

hittills icke kunnat ifrågakomma, statsbanenätet bleve genom hittills fullbordade

och beslutade elektrifieringar utrustat för elektrisk tågdrift i en

omfattning, som motsvarade 52 procent av banlängden och 89 procent av

1939 års trafikarbete, mätt i vagnaxelkilometer.

Betydelsen av denna såväl absolut som relativt sett synnerligen omfattande

elektriska tågdrift torde, framhåller järnvägsstyrelsen, vara så all
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

3

mänt insedd och erkänd, att den bär knappast behövde närmare utvecklas.

Styrelsen anför emellertid härutinnan följande:

De genom elektrifieringen vunna fördelarna hava under nu rådande förhållanden

kommit att framträda än tydligare än under tiden före stormaktskrigets

utbrott. Dessa fördelar äro av såväl samhällsekonomisk

som driftteknisk och företagsekonomisk art. I förstnämnda hänseende

är att beakta, att det importerade bränslet för järnvägsändamål tack

vare den elektriska tågdriftens snabba utveckling och stora omfattning kunnat

avsevärt nedbringas och ersättas med inom landet tillgänglig energi. Vilken

betydelse detta haft i fråga om landets handelsbalans och försörjningsläge

framgår bl. a. därav, att kolkonsumtionen vid statens järnvägar, som

år 1939 uppgick till 220,000 ton, vid enbart ångdrift antagligen skulle ha

varit inemot 1 miljon ton större samt att den genom elektrifieringen vunna

kolbesparingen för år 1940, då trafiken av kända orsaker var än mer rekordartad,

torde röra sig örn en ännu större kvantitet. Dessutom har elektrifieringen

medverkat till att landets naturtillgångar kunnat nyttiggöras i större

utsträckning.

Ur driftteknisk synpunkt framträda fördelarna med den elektriska driftformen

huvudsakligen i dennas större elasticitet och förmåga att avveckla

trafikansvällningar. Att statens järnvägar med nuvarande knappa utrustning

i fråga örn dubbelspår och rullande materiel någorlunda störningsfritt

— om än icke utan svårigheter — kunnat ombesörja den sedan september

1939 av olika anledningar så väsentligt ökade trafiken, är sålunda främst

att tillskriva den större trafikkapacitet, som huvudlinjerna tack vare elektrifieringen

numera äga. Jämväl företagsekonomiskt ha den elektriska driftens

fördelar framför ångdrift kommit till sin fulla rätt under nu rådande

förhållanden, då samtidigt med trafiken även inkomsterna stigit mycket

starkt, medan däremot utgifterna, oaktat löner och materialpriser undergått

en väsentlig stegring, ökats i en mera måttlig grad och överskottet sålunda

avsevärt förbättrats. Skulle den nu rådande högtrafiken lia avvecklats

uteslutande med ångdrift, hade utgifterna förvisso påverkats väsentligt mer,

än som nu varit eller kan väntas bliva fallet. Den elektriska driften har med

andra ord visat sig vara ett verksamt medel att hålla utgifterna nere och att

tillgodose trafikbehovet på ett mera friktionsfritt sätt och till förhållandevis

billigare pris än som eljest skulle lia varit möjligt.

Härutöver är ytterligare att beakta, att statsbaneelektrifieringen i många

fall medverkat till utbyggnad av kraftproducenternas ledningsnät på ett för

den allmänna energiförsörjningen utomordentligt värdefullt sätt och att den

för nämnda företag medfört inkomster, som ävenledes stimulerat utvecklingen

och tillfört statsverket ökade intäkter.

Då järnvägsstyrelsen tidigare själv tagit initiativ till eller eljest haft att

taga ställning lill uppkomna frågor örn elektrifiering av viss eller vissa

banlinjer, har styrelsen såsom närmast ansvarig för att de på statsbanorna

stånda förräntningskraven uppfyllas i första hand ansett sig böra bedöma

de sålunda aktualiserade spörsmålen med hänsyn tagen till huruvida åtgärden

kan anses försvarlig ur räntabilitetssynpunkt. Ehuru styrelsen tillfullo

inser betydelsen av en fortsatt elektrifiering, även örn densamma icke kan

anses från affärssynpunkt fullt försvarlig, torde styrelsen av nyss angivna

anledning alltjämt vara nödsakad alf främst anlägga nyssnämnda synpunkt

på frågan. Det synes alltså böra ankomma på statsmakterna att pröva uppkomna

dylika frågor ur en vidare synpunkt och att sålunda med beaktande

av övriga icke .strängt företagsekonomiska skäl bestämma, huruvida en

elektrifiering hör komma till stånd, även örn densamma icke kan anses

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

vara ur statens järnvägars affärssynpunkt fullt försvarlig och att liksom

tidigare skett för sådant fall i erforderlig utsträckning anvisa medel för ändamålet

på sådant sätt, att statens järnvägars ränteskyldighet därigenom

icke påverkas.

Styrelsen erinrar härefter örn det principuttalande, som gjordes av 1936

års riksdag (skrivelse nr 311) i anledning av motionsvis väckta förslag örn

fortsatt elektrifiering. Riksdagen anförde sålunda, bland annat, att enligt

riksdagens mening statens järnvägar alltjämt måste anses för hela landets

samfärdselväsen vara av en sådan central betydelse, att ej på kort sikt

inriktade avkastningskrav borde få hålla tillbaka statsbanornas fortsatta

tekniska utveckling, överhuvud måste den fortsatta elektrifieringen av statsbanenätet

betraktas som ett viktigt led i järnvägsväsendets tekniska anpassning

efter tidsutvecklingen med dess högt ställda krav på samfärdsmedlen.

Riksdagen ansåge detta spörsmål såväl drifttekniskt som också samhällsekonomiskt

sett vara av den vikt, att detsamma, i anslutning till de väckta

motionerna, borde föranleda en framställning från riksdagen till Kungl.

Majt örn frågans utredning. Vid denna utredning måste dock självfallet

mot de anförda synpunkterna vägas elektrifieringsarbetenas användbarhet

som arbetsobjekt, lämpliga att stå i beredskap i mån av ett inträdande

ogynnsammare konjunkturläge.

I anslutning härtill och efter att hava erinrat om de elektrifieringsföretag,

som igångsatts efter riksdagens nämnda uttalande, anför järnvägsstyrelsen,

att därest vid bedömande av frågan, huruvida elektrifieringen skulle fortsättas

sedan elektrifieringsarbetena å linjen Långsele—Boden avslutats, samma

synpunkter anlades som de av 1936 års riksdag — och även senare

riksdagar — hävdade, och örn hänsyn därjämte toges till nu ytterligare vunnen

erfarenhet angående den elektriska driftens stora fördelar i olika hänseenden,

torde ingen tvekan kunna råda därom, att elektrifieringen, såvitt

möjligt och om de ekonomiska förutsättningarna icke visade sig alltför

ogynnsamma, borde fullföljas.

De bandelar, som järnvägsstyrelsen anser böra ifrågakomma till elektrifiering

närmast efter stambanan genom övre Norrland och vilka nu gjorts

till föremål för närmare utredning, äro följande:

Banlängd

km

Varberg—Borås—Herrljunga .................................. 125

Borås—Alvesta ............................................... 150

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga ............................ 92

Hälsingborg—Hässleholm ..................................... 77

Hälsingborg—Eslöv ........................................... 45

Sundsvall—Ånge .............................................. 95

Gävle—Ockelbo .............................................. 38

Urvalet hade, meddelar järnvägsstyrelsen, skett med hänsyn tagen dels

till respektive banlinjers trafikuppgifter, dels till deras järnvägsgeografiska

läge intill andra redan elektrifierade bandelar, varigenom en elektrifiering

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

5

tedde sig naturlig samt dessutom på förhand kunde antagas ge det relativt

bästa ekonomiska utbytet. Av de angivna banlinjerna, av vilka samtliga

utom de båda sistnämnda införlivats med statens järnvägar den 1 juli

1940, vore linjen Sundsvall—Ånge den åtminstone under normala förhållanden

mest trafikbelastade och den hade av denna anledning ävensom på

grund av sin anslutning i Ånge till redan elektrifierade linjer ansetts naturligen

böra inrymmas i utredningsprogrammet. I tur därefter komme, vad

trafikarbetet anginge, linjerna Varberg—Borås—Herrljunga, Hälsingborg—

Eslöv, Hälsingborg—Hässleholm, Uddevalla—Herrljunga samt Borås—

Alvesta. Örn samtliga dessa gällde likaledes, att de anslöte till eller utgjorde

förbindelseleder mellan redan elektrifierade banlinjer, vilket även vore fallet

med bandelen Gävle—Ockelbo. Sistnämnda banlinje vore emellertid de

övriga och även åtskilliga andra statens järnvägars bandelar väsentligt underlägsen

i fråga örn trafikens storlek. Att densamma ansetts böra medtagas

i den nu verkställda utredningen berodde sålunda på vissa andra

förhållanden, vartill järnvägsstyrelsen senare återkomme i annat sammanhang.

Järnvägsstyrelsen framhåller härefter, att utredningsprogrammet helt överensstämmer

med en inom statens trafikkommission nyligen upprättad plan

rörande fortsatt elektrifiering av statens järnvägar.

Styrelsen meddelar, att styrelsen upptagit frågan om Ostkustbanans

elektrifiering, och anför härom:

I detta sammanhang må nämnas, att styrelsen övervägt att i det nu framlagda

elektrifieringsprogrammet jämväl medtaga f. d. Ostkustbanan med bibanor.

Att så icke skett beror först och främst på relativt stora svårigheter

att för närvarande ordna krafttillförseln på denna bandel. Sålunda skulle för

densamma krävas icke mindre än två eljest helt obehövliga omformarstationer

och dessutom utbyggnad av till dem ledande kraftledningar.

Vidare synes det tveksamt, om man vid nuvarande begränsade tillgång på

materiel skall utnyttja tillgängliga resurser på en linje, som ur en vidare synpunkt

sett under alla förhållanden icke kan bli annat än en parallellinje och

reserv till den för elektrisk drift redan iordningställda inre huvudlinjen.

När härtill lägges dels att av verkställd utredning framgått, att en elektrifiering

av Ostkustbanan i ekonomiskt hänseende icke torde ställa sig fördelaktigare

än ovan uppräknade banlinjer, dels att det ur militär synpunkt icke

lär vara av större intresse, att Ostkustbanan elektrifieras, har frågan härom

ansetts böra lämnas öppen tills vidare. Då det av styrelsen nu framlagda

programmet beräknas skola genomföras på relativt kort tid, behöver Ostkustbanans

uteslutande vid detta tillfälle emellertid icke betyda, att planerna

på dess elektrifering helt uppgivits.

Järnvägsstyrelsen övergår härefter till de verkställda tekniska och ekonomiska

utredningarna rörande de nu för elektrifiering ifrågasatta bansträckorna.

Beträffande tillförseln av elektrisk energi framhåller styrelsen:
För

krafttillförseln lill de bansträckor varom nu är fråga, erfordras ett

relativt litet antal nya omformarstationer på grund av bansträckornas läge

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

i förhållande till andra redan elektrifierade sträckor. Sålunda kräver elektrifieringen

av linjerna Varberg—Borås—Herrljunga och Borås—Alvesta endast

en ny omformarstation, ersättande den provisoriska och otillräckliga station,

som nu är anordnad för bandelen Göteborg—Borås. Likaledes erfordras för

linjerna Hälsingborg—Hässleholm och Hälsingborg—Eslöv tillsammantagna

endast en ny omformarstation. Linjerna Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga

och Gävle—Ockelbo kunna erhålla sitt kraftbehov enbart från befintliga omformarstationer.

För linjen Ånge—Sundsvall slutligen bör på sistnämnda ort

tillkomma en ny omformarstation. Så länge trafiken icke nämnvärt ökas,

finnes visserligen möjlighet att driva linjen med energiinmatning enbart i

Ånge, varigenom vissa besparingar skulle kunna göras. Då denna anordning

anses mindre tillförlitlig, har emellertid i kostnadsförslaget räknats med helt

ny omformarstation i Sundsvall.

Förutom ovan angivna nya omformarstationer kräver en elektrifiering viss

förstärkning av maskinutrustningen i befintliga stationer. Linjen Gävle—

Ockelbo intar emellertid i detta avseende en särställning, i det att genom en

elektrifiering av denna linje sådan förbindelse erhålles mellan omformarstationerna

i Uppsala och Ockelbo, att den befintliga stationen i Älvkarleö

vid normal drift kan undvaras. För elektrodriften innebär detta en icke oväsentlig

driftkostnadsbesparing och möjlighet att kreditera ifrågavarande linjes

elektrifieringskonto värdet av Älvkarleöstationens till annan plats överförda

elektriska utrustning. Utnyttjas Älvkarleö såsom reservuppställningsplats

för omformare, erhålles också genom hopknytning av ledningsnätet

över Gävle—Ockelbo en avsevärt höjd driftsäkerhet på vissa avsnitt av norra

stambanan.

Av det anförda framginge, anför järnvägsstyrelsen, att av tekniskt-ekonomiska

skäl samtliga nämnda till Borås anslutande banlinjer i nu förevarande

sammanhang borde behandlas som en grupp, till vilken av drifttekniska skäl

även linjen Uddevalla—Herrljunga borde hänföras. De från Hälsingborg

till Hässleholm och Eslöv utgående banlinjerna borde av samma anledning

behandlas som en arbetsenhet. En elektrifiering av endast viss eller vissa

av berörda bandelar skulle nämligen medföra ett sämre utnyttjande av erforderliga

kraftresurser och därmed ett försämrat ekonomiskt utbyte. Linjerna

Sundsvall—Ånge och Gävle—Ockelbo utgjorde däremot var för sig helt

fristående arbetsobjekt.

Vad beträffar kostnaderna för överföringsanläggningarna

anför styrelsen, att dessa vid i augusti 1939 rådande prisförhållanden

kunde beräknas till följande belopp:

Omformar- Högspän
stationer

Kontakt- nings
med

ma- ledningar ledning Summa

skiner och m. m. för belysboställshus

ning

1000-tal kronor

Varberg—Borås—Herrljunga...........

1,000

2,695

305

4,000

Borås—Alvesta.......................

10

3,070

320

3,400

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga ....

300

2,080

220

2,600

Summa för Boråsgruppen

1,310

7,845

845

10,000

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

7

Omformar-

Högspän-

stationer

Kontakt-

nings-

med ma-

ledningar

ledning

Summa

skiner och

m. m.

för belys-

boställshus

ning

1 0 0 0 - t a 1

kronor

Hälsingborg—Hässleholm .

............. 700

2,125

175

3,000

Hälsingborg—Eslöv......

............. 300

900

80

1,280

Summa för Hälsingborgsgruppen 1,000

3,025

255

4,280

Sundsvall—Ånge.........

............. 1,010

2,230

210

3,450

Gävle—Ockelbo..........

............. 10

760

70

840

Summa summarum 3,330

13,860

1,380

18,570

Avgår för Gävle—Ockelbo

............. 400

—

—

400

Saldo summa 2,930

13,860

1,380

18,170

Till dessa kostnader komma emellertid kostnader för ändringar

av belysningsledningar, svagströmsledningar samt bangårdar

och broar m. m. Härom anför styrelsen:

Liksom vid tidigare genomförda elektrifieringar måste även vid de nu närmast

i tur stående förutsättas, att befintliga luftledningar för belysning på

järnvägsstationerna ävensom utmed järnvägslinjerna framdragna svagströmsledningar

för telefon, telegraf och signaler ändras till kabelledningar. Man

måste också i samband med elektrifieringen räkna med arbeten på bangårdar,

bana och broar, ehuru dessa arbeten delvis äro av den ari, att de ändock

förr eller senare skulle komma till stånd. Elektrifieringen medför alltså

i detta hänseende endast en förskjutning i tid av vissa i längden ofrånkomliga

kostnader, vilka på grund härav, åtminstone till en avsevärd del, rätteligen

borde belasta andra konton än elektrifieringens. Ifrågavarande kostnader

hava vid nyss angivna prisförhållanden beräknats uppgå till följande belopp:

Belysnings-

SJ svag- ströms-

Bana,

broar

Summa

ledningar

ledningar

m. m.

1000-tal

kronor

Varberg—Borås—Herrljunga............

135

900

2,000

3,035

Borås—Alvesta........................

150

1,250

2,300

3,700

U d devalia—V änersborg—Herrlj unga.....

100

655

1,500

2,255

Summa för Boråsgruppen

385

2,805

5,800

8,990

Hälsingborg—Hässleholm...............

85

650

800

1,535

Hälsingborg—Eslöv....................

40

280

725

1,045

Summa för Hälsingborgsgruppen

125

930

1,525

2,580

Sundsvall—Ånge.......................

100

680

2,400

3,180

Gävle—Ockelbo........................

40

210

1,200

1,450

Summa summarum

650

4,625

10,925

16,200

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

För ändring av telegrafverkets ledningar är härtill att

lägga följande kostnader (1,000-tal kronor), nämligen för

Varberg—Borås—Herrljunga........

Borås—Alvesta....................

Uddevalla—Vänersborg—Herri] unga .

1,000

900

1,450

Hälsingborg—Hässleholm...........

Hälsingborg—Eslöv................

Summa för Boråsgruppen

3,350

1,250

900

Sundsvall—Ånge...................

Gävle—Ockelbo....................

Summa för Hälsingborgsgruppen

2,150

150

550

Summa summarum 6,200

Enligt gjorda antaganden beträffande trafikstorlek och tågplan skulle för

den elektriska driften på samtliga här angivna linjer erfordras sammanlagt

46 lok. Huru de häremot svarande kostnaderna fördela sig på de

olika linjerna framgår av följande sammanställning, som även upptar beräknade

kostnader för elektrisk tåguppvärmning m. m.:

Tågupp
Lok

värmning Summa

m. m.

1000-tal kronor

Varberg—Borås—Herrljunga.................... 3,700 280 3,980

Borås—Alvesta..................... 2,100 200 2,300

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga............. 1,900 180 2,080

Summa för Boråsgruppen 7,700 660 8,360

Hälsingborg—Hässleholm....................... 1,825 300 2,125

Hälsingborg—Eslöv............................ 1,225 200 1,425

Summa för Hälsingborgsgruppen 3,050 500 3,550

Sundsvall—Ange............................... 1,700 65 1,765

Gävle—Ockelbo................................ 530 20 550

Summa summarum 12,980 1,245 14,225

I anslutning till förestående uppgifter framhåller järnvägsstyrelsen, att behovet

av dragkraft beräknats under antagande att endast lok av standardtyperna

D och H skulle komma till användning. Tänkbart vore emellertid,

att när längre fram mera varaktig erfarenhet förelåge om elektriska motorvagnar,

det kunde befinnas lämpligt att anskaffa några sådana i stället för

en del lok, liksom ock att behovet av D- och H-lok kunde komma att tillgodoses

genom överflyttning av dylika från redan elektrifierade linjer efterhand

som effektivare och modernare lok insattes å dessa.

De här angivna kostnaderna hava baserats på de prisförhållanden, som

rådde närmast före utbrottet av stormaktskriget. På grund av den fortlöpande

stegringen av materialpriser och arbetslöner

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 95.

9

måste, upplyser järnvägsstyrelsen, kostnaderna uppräknas med omkring

40 %. Förhållandet mellan anläggningskostnaderna för elektrifiering av de i

styrelsens program upptagna banlinjerna vid i augusti 1939 och nu rådande

prisläge framgår av följande av järnvägsstyrelsen lämnade sammanställning:

I

aug. 1939

rådande

prisläge

Nuvarande

prisläge

1000-tal

kronor

Varberg Borås—Herrljunga...........................

Borås—Alvesta.......................................

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga....................

12,015

10,300

8,385

16,821

14,420

11,739

Summa för Boråsgruppen

30,700

42,980

Hälsingborg—Hässleholm..............................

Hälsingborg—Eslöv...................................

7,910

4,650

11,074

6,510

Summa för Hälsingborgsgruppen

12,560

17,584

Sundsvall—Ånge......................................

Gävle—Ockelbo.......................................

8,545

2,990

11,963

4,346

Summa summarum

54,795

76,873

Järnvägsstyrelsen ingår härefter på spörsmålet om de

förändringar

i driftförhållanden och driftutgifter, som elektrifieringen

kan komma att medföra. Styrelsen har härvid utgått från att tågplanen

skulle anpassas efter elektriska driftförhållanden, men att dess omfattning

skulle bliva ungefärligen densamma som vid fortsatt ångdrift. Under denna

förutsättning erhålles följande sammanställning:

Antal

tågkm

1000-tal

M i

i n s k n i n g

i

Energi-

antal

personal

kolför-

brukning

ton

bränn-

oljor

ton

förbruk-

ning

milj. kWh

Varberg—Borås—Herrljunga.....

1,050

23

8,380

350

9.1

Borås—Alvesta.................

810

20

7,600

30

7.3

Uddevalla—Vänersborg—Herr-

1 80

ljunga.......................

575

20

4,300

4.7

Summa för Boråsgruppen

2,435

63

20,280

*460

21.1

Hälsingborg—Hässleholm........

570

29

8,500

—

6.8

Hälsingborg—Eslöv.............

450

18

4,000

1 _

3.8

Summa för Hälsingborgsgruppen

1,020

47

12,500

1 _

10.6

Sundsvall—Ånge................

635

29

9,500

—

7.6

Gävle—Ockelbo.................

139

2

600

1.0

Summa summarum

4,229

141

42,880

8460

40.3

1 därutöver 35,000 lit. lättbentyl.

2 » 115,000 > >

2 » 185,000 >

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Med ledning av dessa uppgifter beräknas elektrifieringen vid de i augusti

1939 gällande prisförhållandena medföra följande minskning i driftkostnaderna:
-

Personal- Kosina-

Lok-

kostna-

driv-

medel

underhåll

der

m. m.

Summa

1000-tal kronor

Varberg—Borås—Herrljunga................

91

243

59

393

Borås—Alvesta...................

85

204

53

342

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga.........

71

119

36

226

Summa för Boråsgruppen

247

566

148

961

Hälsingborg—Hässleholm...............

112

213

57

382

Hälsingborg—Eslöv....................

69

100

35

204

Summa för Hälsingborgsgruppen

181

313

92

586

Sundsvall—Ånge...............

125

233

62

420

Gävle—Ockelbo................

9

30

13

52

Summa summarum

562

1,142

315

2,019

Häremot är att ställa följande med den

elektriska

driften

till-

kommande kostnader:

Underhåll

Elektrisk

energi

samt av- skrivning

på över-

Summa

föringsanl.

1000

-tal kronor

Varberg—Borås—Herrljunga.................

182

123

305

Borås—Alvesta........................

146

83

229

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga..........

94

65

159

Summa för Boråsgruppen

422

271

693

Hälsingborg—Hässleholm....................

136

95

231

Hälsingborg—Eslöv..................

76

34

110

Summa för Hälsingborgsgruppen

212

129

341

Sundsvall—Ånge....................

152

110

262

Gävle—Ockelbo......................

19

20

39

Summa summarum

805

530

1,335

Järnvägsstyrelsen anför i anslutning till dessa uppgifter:

Nyss angivna behov av elektrisk energi är baserat på antagandet, att 1.3

kg kol, förbrukade vid ångloksdrift i linjetjänst, motsvaras av 1 kWh elektrisk

energi (trefasström). Detta relationstal är detsamma som kommit till

användning vid tidigare liknande beräkningar. Med hänsyn till att hittillsvarande

elektrifieringar väsentligen gällt huvudlinjer, där ångloken som regel

kunna utnyttjas bättre i bränsleekonomiskt hänseende än å kortare linjer,

där rätt mycken »dödtid» uppstår, bör emellertid relationen mellan för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

11

brukningen av elektrisk energi och kol i själva verket vara något förmånligare

för de linjer, varom fråga nu är. Den framlagda kalkylen torde därför

i avseende på beräknat energibehov få anses rymlig.

Kostnaden för elektrisk energi har beräknats efter de grunder, som tilllämpas

i nu gällande, mellan statens järnvägar och vederbörande kraftleverantörer

träffade avtal. Viss reduktion av kraftpriset borde emellertid vara

tänkbar med hänsyn till att vissa av kraftleverantörernas anläggningar torde

vara tillräckliga i oförändrat skick även för ett ökat effektbehov. Med

denna möjlighet har järnvägsstyrelsen dock nu icke ansett sig böra räkna,

enär hittills förda förhandlingar visat, att kraftleverantörerna inför den i

mångt och mycket ovissa utvecklingen snarare synas benägna att uppställa

villkor, medförande ökade kraftkostnader. Försiktigheten bjuder därför, att,

såsom skett, i kalkylen bibehålla nuvarande energipris och låta den sannolika

övervärderingen i kraftkonsumtion kompensera en eventuell prisstegring.

Framhållas må till slut, att frågan om energipriset framdeles torde få

underställas Kungl. Maj:ts särskilda prövning för det fall, att ur statens

järnvägars synpunkt godtagbara uppgörelser härom mot förmodan icke

skulle kunna träffas med vederbörande kraftleverantörer.

Den genom elektrifieringen möjliggjorda minskningen i driftutgifterna

framgår av följande sammanställning, däri även angivas d e

beräknade anläggningskostnaderna samt den beräkningsbara

förräntningen, allt under förutsättning av de prisförhållanden,

som rådde närmast före krigsutbrottet:

Varberg—Borås—Herrljunga.................

Borås—Alvesta.............................

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga..........

Anlägg-

ningskost-

nader

1000-tal

12,015

10,300

8,385

Minskning

i utgifter

kronor

88

113

67

Bespa- ring= för- räntnings- procent

0.7

1.1

0.8

Summa för Boråsgruppen

30,700

268

0.9

Hälsingborg—Hässleholm....................

7,910

151

1.9

Hälsingborg—Eslöv.........................

4,650

94

2.0

Summa för Hälsingborgsgruppen

12,560

245

1.9

Sundsvall—Ånge............................

8,545

158

1.8

Gävle—Ockelbo.............................

2,990

48

1.6

Summa summarum

54,795

719

1.3

I fråga örn kolprisets betydelse för driftkostnaderna och

därmed räntabiliteten hos elektrifieringsföretagen anför styrelsen:

Såsom tidigare framhållits torde för närvarande böra räknas med i genomsnitt

omkring 40 procent högre anläggningskostnader, än om arbetet

kommit till utförande närmast före stormaktskrigets utbrott. Å andra sidan

hava emellertid även driftkostnaderna stigit avsevärt sedan nämnda tidpunkt.

Sålunda har konsumtionspriset för stenkol, som då utgjorde 22 kronor per

ton, numera måst höjas till 55 kronor — det har tidvis varit än högre — och

en ytterligare stegring synes ej utesluten. Härav påverkas i sin tur också cnhetspriset

för den elektriska energien, som i de hittills träffade avtalen ställts

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

i visst beroende av kolpriset, men strömpriset ökas dock icke på långt när

i samma takt som kolpriset. Sålunda kan nämnas, att om strömpriset vid 22

kronors kolpris utgör 2.0 öre per kWh, stiger detsamma vid 100 kronors kolpris

till endast cirka 2.3 öre per kWh.

På grund av nyss berörda förhållanden är det ytterst svårt att nu bilda sig

någon mera tillförlitlig uppfattning angående elektrifieringens sannolika räntabilitet.

Utföres arbetet inom en relativt nära liggande tid, torde man dock

ha grundad anledning räkna med att anläggningskostnaderna komma att

röra sig om belopp, som ligga omkring 40 procent eller måhända än mer över

de i närmast förestående sammanställning angivna, medan däremot det på

besparingarnas storlek starkt influerande kolpriset med återinträdande fredsförhållanden

ånyo torde komma att nedgå under nu gällande dagspriser och

måhända icke kommer att nämnvärt överstiga det före krisen gällande, relativt

fasta marknadspriset. Å andra sidan är det att döma av erfarenheterna

från det förra världskriget och hittills iakttagna utvecklingstendenser ej heller

uteslutet, att kolpriserna kunna komma att stiga än ytterligare och måhända

under en längre tid framåt komma att hålla sig på samma höga nivå

som för närvarande.

I huru hög grad räntabiliteten är beroende av kolprisets storlek framgår av

följande sammanställning, däri anläggningskostnaderna hänföra sig till nu

gällande prisförhållanden och alltså med 40 procent överstiga de på grundval

av förkrigstidens priser framräknade anläggningskostnaderna.

Besparing = förräntning vid

Anläggnings-

ett kolpris av

kostnad

1000-tal

kronor

25

50

75

100

kronor per ton

P

r o

cent

Varberg—Borås—Herrljunga..........

16,821

0.7

2.1

3.6

5.0

Borås—Alvesta......................

14,420

1.0

2.4

3.7

5.0

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga . ..

11,739

0.7

1.7

2.8

3.8

Summa för Boråsgruppen

42,980

0.8

2.1

3.4

4.7

Hälsingborg—Hässleholm.............

11,074

1.7

3.6

5.6

7.5

Hälsingborg—Eslöv..................

6,510

1.8

3.5

5.1

6.7

Summa för Hälsingborgsgruppen

17,584

1.7

3.6

5.4

7.2

Sundsvall—Ånge.....................

11,963

1.6

3.6

5.7

7.7

Gävle—Ockelbo......................

4,346

1.3

2.0

2.7

3.5

Summa summarum

76,873

1.2

2.7

4.2

5.7

Räknas med anläggningskostnader efter gällande dagspriser, skulle kolpriset

sålunda behöva stiga till och hålla sig vid inemot 75 kronor per ton

för att en tillfredsställande förräntning av den för en elektrifiering av ifrågavarande

banlinjer erforderliga kapitalinvesteringen skulle uppnås. Icke ens

nu gällande relativt höga kolpris är som synes tillräckligt för att en elektrifiering

av vissa i förevarande utredningsprogram upptagna banlinjer kan

anses från affärssynpunkt försvarlig och vid en återgång till det före stormaktskriget

gällande prisläget för kol skulle ingen av dessa bandelar kunna

ifrågakomma till att elektrifieras, om härvid skulle anläggas uteslutande

företagsekonomiska synpunkter och det erforderliga kapitalet skulle i sin

helhet anvisas på sådant sätt, att det komme att öka statens järnvägars räntebörda.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 95.

13

Järnvägsstyrelsen framhåller, att om man vid ett bedömande av förräntningsmöjligheterna

utginge från ett framtida kolpris av 25 kronor per ton,

vilket i nu förevarande sammanhang syntes mest försvarligt, samt krävde

avkastning å det statens järnvägars fond belastande kapitalet med i genomsnitt

4 procent, endast en mindre del av anläggningskostnaderna skäligen

borde anvisas på kapitalbudgeten utan motsvarande avskrivningsanslag. Ingen

vägande erinran torde emellertid vara att framställa mot att statens järnvägar

jämväl ålades att svara för de i anläggningskostnaderna ingående men av en

elektrifiering mera oberoende kostnaderna för vissa banförstärkningsarbeten

såsom rälsutbyten och dylikt, vilka arbeten förr eller senare i allt fall måste

utföras med därför tillgängliga medel. Härvid måste emellertid undantag

göras för linjen Gävle—Ockelbo, där ett rälsutbyte vore erforderligt först i

en mera avlägsen framtid, därest nuvarande driftform bibehölles och linjen

icke gåves en större trafikuppgift än den för närvarande hade.

Under angivna förutsättningar skulle de för anläggningskostnadernas bestridande

erforderliga anslagsbeloppen fördelas på räntepliktigt och icke

räntepliktigt kapital i enlighet med följande uppställning:

Med Utan

förräntningsskyldighet

1000 kr % 1000 kr %

Varberg—Borås—Herrljunga..........

Borås—Alvesta......................

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga----

4,944

5,905

3,554

29.4

41.0

30.3

11,877

8,515

8,185

70.6

59.0

69.7

Summa för Boråsgruppen

14,403

33.5

28,577

66.5

Hälsingborg—Hässleholm.............

Hälsingborg—Eslöv..................

5,507

3,655

49.7

56.1

5,567

2,855

50.3

43.9

Summa för Hälsingborgsgruppen

9,162

52.1

8,422

47.9

Sundsvall—Ånge.....................

Gävle—Ockelbo......................

7,185

1,412

60.1

32.5

4,778

2,934

39.9

67.5

Summa summarum

32,162

41.9

44,711

58.1

Med vad nu anförts torde, anför järnvägsstyrelsen, de företagsekonomiska

förutsättningarna för en fortsatt elektrifiering vara tillräckligt klarlagda. Resultatet

kunde i korthet uttryckas så, att örn enbart affärsmässiga synpunkter

anlades på frågan ingen av de nu undersökta banlinjerna för närvarande

skulle kunna ifrågakomma till att elektrifieras. Anlades samhällsekonomiska

och nationella bedömningsgrunder, kunde resultatet däremot knappast bli

annat än att elektrifieringen trots det rent företagsekonomiskt sett mindre

goda utbytet borde i viss utsträckning fortsättas.

Beträffande frågan, vilka järnvägslinjer som i första

band böra ifrågakomma för elektrifiering, framhåller

järnvägsstyrelsen, att även andra förhållanden än de, som lramginge av det

meddelade utredningsresultatet borde tagas i beaktande. Sålunda syntes omfattningen

av ett nu fastställt elektrifieringsprogram böra anpassas dels efter

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

den för detta ändamål redan befintliga organisationen och arbetarstammen,

dels efter läget på den allmänna arbetsmarknaden. Vidare torde hänsyn böra

tagas till nu rådande särskilda förhållanden — exempelvis knappheten på

vissa för elektrifieringens utförande erforderliga materialier samt verkstädernas

och järnverkens sysselsättning för andra ändamål — ävensom till

ovissheten i fråga örn den framtida prisutvecklingen.

Med beaktande av samtliga berörda omständigheter och särskilt svårigheten

att under nu rådande labila förhållanden överhuvud taget planera för

någon längre tid framåt har järnvägsstyrelsen ansett sig böra stanna för att

föreslå ett till tiden och därmed även till omfattningen mera begränsat elektrifieringsprogram,

avsett att genomföras under budgetårenl941/42—1942/43.

Programmet omfattar linjen Sundsvall—Ånge och Hälsingborgslinjerna, vilka

ur affärsekonomisk synpunkt böra sättas främst, samt linjen Gävle—Ockelbo.

Styrelsen meddelar, att styrelsen övervägt att i sitt förslag även utesluta

linjen Hälsingborg—Eslöv. Efter noggrann omprövning, vilken givit

vid handen att en elektrifiering enbart av linjen Hälsingborg—Hässleholm

på grund av rådande driftgemenskap med linjen Hälsingborg—Eslöv skulle

medföra dels ökade anläggningskostnader, dels mindre driftbesparingar och

sålunda ett sämre ekonomiskt utbyte än vid samtidig elektrifiering av hela

bangruppen, hade styrelsen emellertid ansett sig icke kunna förorda en sådan

lösning.

För det fall att det här angivna, till utförande förordade arbetsprogrammet

av en eller annan anledning skulle befinnas böra utvidgas eller ytterligare

begränsas har styrelsen även ansett sig böra något uppehålla sig vid

denna fråga:

Med anläggande av företagsekonomiska synpunkter torde, som framgår av

den meddelade sammanställningen av ovan angivna banlinjer, linjen Sundsvall—Ånge

böra ifrågakomma i första hand, därefter Hälsingborgsgruppen

samt sist Boråsgruppen och linjen Gävle—Ockelbo. Omständigheter kunna

emellertid tänkas föreligga eller senare framkomma, som motivera en annan

ordningsföljd, exempelvis den grad i vilken de olika elektrifieringsföretagen

kunna väntas bereda arbetstillfällen. Detta belyses närmare av följande uppgifter

rörande det uppskattade antalet dagsverken:

Varberg—Borås—Herrljunga..............

Borås—Alvesta..........................

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga.......

För statens

grovarbete

75.000

95.000

50.000

järnvägar

montagearbete

30.000

35.000

21.000

För

industrien

275.000

320.000

230.000

Summa för Boråsgruppen

220,000

86,000

825,000

Hälsingborg—Hässleholm.................

Hälsingborg—Eslöv......................

50.000

30.000

24.000

15.000

200,000

145,000

Summa för Hälsingborgsgruppen

80,000

39,000

345,000

Sundsvall—Ånge.........................

Gävle—Ockelbo..........................

60,000

40,000

26,000

9,000

305.000

115.000

Summa summarum

400,000

160,000

1,590,000

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

15

En annan omständighet, som också torde böra tillmätas betydelse under

nuvarande förhållanden, är den materialåtgång, som en elektrifiering av respektive

banlinjer kräver. Denna beräknas, i vad gäller järn och koppar, till

följande kvantiteter (i ton):

Järn Koppar

Varberg—Borås—Herrljunga............................ 3,300 470

Borås—Alvesta........................................ 3,400 540

U ddevalla—V änersborg—Herrlj unga..................... 5,000_350

Summa för Boråsgruppen 11,700 1,360

Hälsingborg—Hässleholm............................... 1,600 325

Hälsingborg—Eslöv.................................... 3,500_215

Summa för Hälsingborgsgruppen 5,100 540

Sundsvall—Ånge....................................... 10,100 365

Gävle—Ockelbo........................................ 3,900 130

Summa summarum 30,800 2,395

Slutligen torde vid bedömande av de olika elektrifieringsföretagens angelägenhetsgrad

och inbördes ordningsföljd hänsyn även böra tagas till det militära

intresset.

Ur sistnämnda synpunkt torde linjen Gävle—Ockelbo böra sättas före alla

övriga här behandlade linjer. Även med hänsyn till den civila trafikens behov

bör densamma givas visst företräde, då den utgör reserv icke blott för de olika

linjer, som ansluta till Gävle, utan även för huvudlinjen Uppsala—Krylbo—

Ockelbo. Framhållas må i detta sammanhang, att det otvivelaktigt skulle vara

av en ej ringa betydelse, om linjen Gävle—Ockelbo genom en elektrifiering

och banförstärkning bleve satt i stånd att vid tidvis uppkommande trafikansvällningar

övertaga viss del av den trafik, som för närvarande måste framföras

enbart över Krylbo. Järnvägsstyrelsen vill emellertid samtidigt betona,

att sistnämnda transportväg alltjämt och för normala förhållanden måste

förutsättas bibehållen som huvudväg för genomgångstrafiken, och att en

elektrifiering av linjen Gävle—Ockelbo sålunda icke får föranleda, att tågen

till och från Norrland regelmässigt framföras denna väg. En sådan driftomläggning,

som i korthet uttryckt skulle innebära, att en ny knutpunkt med

ungefär samma trafikuppgifter som Krylbo måste tillskapas i Ockelbo, skulle

nämligen leda till en onödig ökning av antalet tågkilometer och därjämte

kräva kapitalinvestering för utvidgning av bangårdarna i Gävle och Ockelbo,

varigenom en elektrifiering av linjen Gävle—Ockelbo icke blott komme att

framstå än mindre tillfredsställande utan bleve direkt och sannolikt i hög

grad förlustbringande.

Även om en elektrifiering av ifrågavarande banlinje icke förutsattes medföra

en dylik vittgående och oekonomisk omläggning av tågföringen på Norrland,

ter sig densamma emellertid rent företagsekonomiskt tämligen svag såväl

i och för sig som i jämförelse med övriga bär behandlade banlinjer. Vid

sådant förhållande anser sig järnvägsstyrelsen icke kunna förorda en elektrifiering

av Gävle—Ockelbo med mindre större delen av det härför erforderliga

kapitalet anvisas på sätt som icke ökar statens järnvägars räntebörda. Under

denna förutsättning kan järnvägsstyrelsen emellertid förorda elektrifieringens

utförande.

Vad angår övriga till elektrifiering nu förordade järnvägslinjer — Sundsvall—Ånge

och Hälsingborgslinjerna — ger den verkställda utredningen lika
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

ledes vid handen, att endast en — om ock relativt större — del av det härför

erforderliga kapitalet kan väntas förräntad genom vunna driftbesparingar.

I enlighet med numera tillämpade principer för riksslatens uppställning

torde alltså även viss del av de på en elektrifiering av sistnämnda banlinjer

belöpande kapitalinvesteringarna böra täckas genom å driftbudgeten anvisade

avskrivningsanslag. Med beaktande av den omständigheten att de med den

elektriska driften följande mera rationella driftförhållandena enligt hittills

vunnen erfarenhet torde åstadkomma viss trafik- och inkomstökning synas

dessa avskrivningsanslag emellertid kunna sättas något lägre än som enligt

iörestående utredning skulle vara erforderligt för att förebygga en icke räntabel

kapitalinvestering.

Enligt vad tidigare anförts skulle den föreslagna elektrifieringen lämpligen

böra utföras under en tidrymd av 2 år med början under budgetåret 1941/42.

Härvid skulle, meddelar järnvägsstyrelsen, för de särskilda budgetåren anslag

å kapitalbudgeten erfordras med följande belopp i runda tal, nämligen för

budgetåret 1941/42 15 miljoner kronor och för budgetåret 1942/43 19 miljoner

kronor. Härjämte borde för avskrivning av dessa kapitalinvesteringar

anslag på i runt tal 40 procent av respektive anslagsbelopp anvisas å driftbudgeten

för respektive år.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer järnvägsstyrelsen, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till elektrifiering av linjerna Hälsingborg—Hässleholm,

Hälsingborg—Eslöv, Sundsvall—Ånge samt Gävle—Ockelbo

för budgetåret 1941/42 anvisa dels å kapitalbudgeten ett reservationsanslag

av 15,000,000 kronor, dels ock å driftbudgeten ett reservationsanslag av

6,000,000 kronor för avskrivning av viss del av denna kapitalinvestering.

Järnvägsstyrelsen meddelar slutligen, att järnv ägs full mäktig en Falkman i

anslutning till sin vid andra tillfällen framförda åsikt, att kapitalutgifterna

borde under nuvarande förhållanden begränsas till det nödvändigaste, uttalat

tveksamhet rörande lämpligheten att låta elektrifieringen omfatta även Hälsingborgsgruppens

linjer, där de militära skälen ej syntes vara av liknande

betydelse som beträffande linjerna Gävle—Ockelbo och Sundsvall—Ånge.

Med särskild skrivelse den 29 januari 1941 har järnvägsstyrelsen överlämnat

yttrande i ärendet av överbefälhavaren över rikets försvarskrafter. Under

hänvisning i övrigt till yttrandet, vilket kommer att tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott, må här endast meddelas, att överbefälhavaren icke haft

något att erinra ur militär synpunkt mot de av järnvägsstyrelsen nu föreslagna

elektrifieringsarbetena.

Statens arbetsmarknadskommission har den 6 februari 1941 avgivit utlåtande

över järnvägsstyrelsens framställning i vad densamma berör förhållandena

å arbetsmarknaden. Kommissionen har i sitt utlåtande uttalat, att kommissionen

icke funnit anledning föreligga till erinran mot framställningen och

därför tillstyrker densamma. Då elektrifieringsarbetena måste anses av betydelse

även ur arbetslöshetspolitisk synpunkt, har kommissionen emellertid

tillika — under hänvisning till vad kommissionen därutinnan anfört i skri
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunni. Mcij.ts proposition nr 95.

17

veise till Kungl. Majit den 19 december 1940 angående kommissionens medelsbehov

för budgetåret 1941/42 (refererad i propositionen nr 30/1941 sid. 47)

samt till departementschefens i anledning därav gjorda uttalande (samma

proposition sid. 52) — hemställt, att tillfälle måtte beredas kommissionen att

utöva inflytande på uttagningen av arbetskraft till de föreslagna arbetena och

på den takt, i vilken arbetena skulle bedrivas.

Statens industrikommission har den 12 februari 1941 avgivit utlåtande i

ärendet. Kommissionen har därvid ansett utlåtandet böra avse, huruvida material

och verkstadskapacitet, vad angår järn och koppar, kunna vara tillgängliga

i erforderlig utsträckning. Kommissionen anför följande:

Det nu uppställda elektrifieringsprogrammet är avsett att genomföras under

en tidrymd av två år med början under budgetåret 1941/42. För enbart

sistnämnda budgetår beräknas av järnvägsstyrelsen åtgången av järn och stål

av olika slag till 19,100 ton och av koppar till 1,035 ton.

Vad först angår järn och stål kan förväntas, att leverans av erforderliga

halvfabrikat från järnverken eller från importörerna måste ske tämligen tidigt,

för att färdigställandet av motsvarande färdigfabrikat vid verkstäderna

skall kunna ske i rätt tid. Kommissionen anser sig därför böra utgå ifrån,

att ifrågavarande leveranser av halvfabrikat huvudsakligen komma att påfordras

under senare delen av innevarande kalenderår. I och för sig är järnkvantiteten

i fråga icke av den storleksordning, att dess fyllande kan anses

erbjuda större svårigheter ur kapacitetssynpunkt. Kommissionen vill dock

framhålla, att vad angår vissa varuslag, framför allt plåt, kan för närvarande

och troligen för rätt lång tid framåt förutses svårigheter att fylla behovet, i

den mån fordringar uppställas på korta leveranstider. Antagligen ingår icke

plåt i särdeles stor utsträckning i nämnda kvantitet, men kommissionen vill

dock framhålla såsom synnerligen önskligt och kanske också ovillkorligen

nödvändigt, att materialbeställningarna placeras i god tid och i varje fall så

snart ske kan, sedan erforderliga medel beviljats.

Vad vidare angår koppar synes den för budgetåret 1941/42 erforderliga

kvantiteten av 1,035 ton kunna ställas till förfogande, för den händelse så

visar sig oavvisligen nödvändigt. Kommissionen vill emellertid med hänsyn

till försörjningsläget framhålla nödvändigheten av att åtgärder vidtagas för

att örn möjligt inbespara koppar vid ifrågavarande anläggningar och vill

föreslå att, innan utbyggnadsplanerna definitivt fastställas, en översyn företages

därhän, i vad mån någon del av kopparen kan utbytas mot annan

metall.

De nu pågående eléktrifieringsarbetena å järnvägslinjen Långsele—Boden

beräknas bliva avslutade i början av år 1942. Vid sådant förhållande uppstår

frågan, huruvida elektrifieringsarbetena å statens järnvägar skola tills vidare

avbrytas eller örn nya arbeten för statsbanelinjernas omändring till den elektriska

driftformen skola påbörjas i omedelbar anslutning till de snart avslutade.

Därest statsmakterna icke taga ståndpunkt till denna fråga innevarande

år, kommer den sedan lång tid tillbaka funktionerande elektrifieringsorganisationen,

vilken nått en hög grad av effektivitet, ali behöva åtminstone

lill sin huvudpart avvecklas.

Efter färdigställandet av arbetena å linjen Långsele—Boden äro .statens

järnvägars samtliga nuvarande huvudlinjer utrustade för elektrisk tågdrift.

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 95.

Departe
ments
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

Vissa till huvudlinjerna anknytande sidolinjer hava därjämte elektrifierats

på grund av de i allmänhet stora fördelar ur driftteknisk synpunkt, som en

ensartad driftform för huvudlinje och bilinje erhjuder. Den sammanlagda

längden av de elektrifierade statsbanelinjerna uppgår till — inräknat den år

1940 förvärvade järnvägen mellan Göteborg och Borås och den i början av

nästa år färdigställda sträckan mellan Vännäs och Boden — 4,245 kilometer.

1 förhållande till hela statsbanenätet, däri inräknade de införlivade enskilda

järnvägarna, utgör denna sträcka omkring 44 procent. Mätt i vagnaxelkilometer

utföras å de elektrifierade linjerna emellertid icke mindre än omkring

85 procent av hela trafikarbetet vid statens järnvägar.

För den ordningsföljd, i vilken de olika elektrifieringsförelagen såvitt avser

huvudlinjerna hittills kommit till utförande, har av naturliga skäl företagens

olika räntabilitet i allmänhet varit avgörande. Medan de ekonomiska

kalkylerna för de äldre företagen, såsom Stockholm—Göteborg och Järna—- Malmö—Trelleborg, vid förslagens framläggande ställde sig avgjort gynnsamma

— resultaten av den nya driftformen vid dessa järnvägar visade sig

därjämte sedermera avsevärt överträffa beräkningarna — hava kalkylerna

för de under de senare åren beslutade företagen i allmänhet varit avsevärt

sämre. Vid beslutet om elektrifieringen av banan Långsele—Boden räknades

sålunda med en förräntning av det härför erforderliga kapitalet med endast

något över två procent.

Sedan de trafikstarkaste järnvägarna numera elektrifierats, kan det givetvis

icke förväntas, att en fortsatt elektrifiering skall, sedd enbart ur företagsekonomisk

synpunkt, ställa sig omedelbart fördelaktig. Av den av järnvägsstyrelsen

verkställda utredningen rörande de sju bandelar, som enligt styrelsen

närmast böra ifrågakomma till elektrifiering efter stambanan genom övre

Norrland, framgår också, att i det gynnsammaste fallet, nämligen linjen Hälsingborg—Eslöv,

elektrifieringskostnaden kan beräknas bliva förräntad med

l.S procent och i sämsta fallet, nämligen linjerna Varberg—Borås—Herrljunga

och Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga, med 0.7 procent. Därvid har

räknats med nuvarande, på grund av krisen starkt ökade anläggningskostnader.

Kolpriset har däremot beräknats efter 25 kronor per ton, motsvarande

i stort sett förkrigspriset.

Det företagsekonomiskt mindre gynnsamma resultat, som en fortsatt elektrifiering

sålunda torde komma att lämna, utlöser givetvis tvekan, huruvida

elektrifieringen nu bör utvidgas till att omfatta ytterligare linjer. De stora

krav på lånemarknaden, som av kända förhållanden uppkommit, tala därjämte

för att framgå med försiktighet, då det gäller arbeten av sådan kapitalkrävande

natur som elektrifieringsarbetena. Sedda ur arbetspolitiska synpunkter

kunna i nu rådande läge å arbetsmarknaden med en i stort sett tillfredsställande

sysselsättning inom verkstadsindustrien elektrifieringsarbetena ej

heller sägas tillhöra de avgjort lämpligaste. Av järnvägsstyrelsens utredning

framgår sålunda, att en elektrifiering av samtliga de ifrågasatta sju bandelarna

skulle kräva omkring 2.15 milj. dagsverken men att av dessa endast

omkring 400,000 skulle avse grovarbeten, medan huvudparten eller närmare

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ,93.

19

1.6 milj. dagsverken vore att hänföra till verkstadsindustrien. I detta sammanhang

må vidare framhållas, att elektrifieringsarbetena kräva avsevärda

kvantiteter koppar, varå tillgången inom landet är knapp. Statens industrikommission

har i sitt utlåtande i ärendet visserligen uttalat, att den kvantitet

koppar, som erfordras för genomförandet av det av järnvägsstyrelsen förordade

begränsade elektrifieringsprogrammet, torde kunna ställas till förfogande

men därtill framhållit, att så borde ske endast för den händelse så

skulle visa sig oavvisligen nödvändigt.

Det kan sålunda onekligen åberopas skäl för ett avbrott åtminstone tills

vidare i elektrifieringsarbetena å statsbanenätet. Ä andra sidan få icke förbises

de avsevärda fördelar i första rummet av driftteknisk art men även ur allmänna

synpunkter, som erfarenhetsmässigt vinnas genom en övergång till

den elektriska driftformen. Härutinnan torde vara tillräckligt att hänvisa till

vad som tidigare anförts i samband med framläggande av förslag om elektrifieringsföretag

ävensom till den uttömmande redogörelse i ämnet, som järnvägsstyrelsen

lämnat i sin nu förevarande framställning. Det torde knappast

behöva framhållas, huru önskvärd och i vissa fall ekonomiskt fördelaktig en

ytterligare elektrifiering av landets järnvägsnät skulle ha varit under nu rådande

krisförhållanden med brist på kolbränsle och med onormalt stora anspråk

på järnvägarnas transportkapacitet. Huruvida de av järnvägsstyrelsen

nu föreslagna elektrifieringarna, som beräknas draga en tid av omkring två

år, hinna att bringa någon lättnad i de svårigheter, som uppstått till följd

av det pågående kriget, är emellertid omöjligt att i nuvarande ovissa läge förutsäga.

Vidkommande det förut berörda förräntningsspörsmålet må framhållas, att

resultatet av beräkningar, som i huvudsak grunda sig på förändringarna på

utgiftssidan beträffande den bansträcka, som i det särskilda fallet ifrågasättes

skola elektrifieras, icke torde vara ett fullt riktigt uttryck för det ekonomiska

utfallet för statsbanenätet i dess helhet av elektrifieringen. Då statsbanenätet

såväl företags- som samhällsekonomiskt arbetar som en enhet,

torde nämligen en avgränsning på sätt hittills skett av elektrifieringen till

vissa i varje särskilt beslut upptagna linjer från ekonomiska synpunkter alltid

bliva i viss grad godtycklig och mindre rationell. Varje del av nätet är

till viss grad beroende av alla de övriga. Förbättrade trafikmöjligheter på

en .sträcka torde sålunda i åtskilliga fall medföra förändringar även på de

övriga, medan mindre effektiva driftformer på en bandel kunna väntas påverka

residtatet även på de övriga. Det torde i detta sammanhang vidare

böra erinras, att 1936 års riksdag ansåg sig beträffande kraven på förräntning

av elektrifieringskostnaderna böra uttala, att statens järnvägar måste

anses vara för hela landets samfärdselväsen av sådan central betydelse, all

på kort sikt inriktade avkastningskrav ej borde få hålla tillbaka statsbanornas

fortsatta tekniska utveckling.

I fråga örn de nu föreliggande elektrifieringsulredningarna torde böra framhållas,

alt de framlagda beräkningarna synas vara uppgjorda med stor

försiktighet. Det kan sålunda icke anses osannolikt, att det ekonomiska

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 95.

resultatet kommer att visa sig gynnsammare, allteftersom fördelarna av

den elektriska driftformen hinna göra sig fullt gällande. Vidare må påpekas,

att de förut omnämnda räntabilitetssiffrorna hänföra sig till ett så

lågt kolpris som 25 kronor per ton. Vid en stegring av kolpriset till 50

kronor per ton — för närvarande ligger detsamma omkring 55 kronor —

ökas förräntningen avsevärt, nämligen för linjen Hälsingborg—Eslöv från

förut angivna 1.8 till 3.5 procent och för linjerna Uddevalla—Vänersborg—

Herrljunga och Varberg—Borås—Herrljunga från angivna 0.7 till respektive

1.7 och 2.1 procent. Då räntabiliteten även påverkas av det pris på elektrisk

energi, som kan komma att fastställas, gälla de anförda siffrorna emellertid

med förbehåll, att av järnvägsstyrelsen inledda förhandlingar om kraftleverans

till berörda bandelar komma att leda till väntat resultat.

Även örn elektrifieringsarbetena icke kunna sägas tillhöra de avgjort lämpligaste

ur arbetspolitiska synpunkter, äro de dock i allt fall av stor betydelse

för de elektrifieringsarbetare, som för närvarande äro sysselsatta å

linjen Långsele—Boden. Ett avbrott i arbetena torde nämligen medföra

svårigheter att bereda lämplig sysselsättning för den ifrågavarande arbetskraften.

Det antal arbetare, varom här är fråga, uppgår i medeltal till

under sommarhalvåret omkring 900 nian och under vinterhalvåret till i runt

tal 250 man. Härtill kommer, alt den organisation med arbetsledning, arbetare

och anläggningsmateriel, som tillkommit för elektrifieringsarbetena, efter

hand uppnått en allt högre grad av effektivitet, vilken i huvudsak skulle gå

förlorad med en upplösning av organisationen. En efter några års avbrott

återupptagen elektrifiering skulle med den då nyupprättade organisationen

komma att ställa sig relativt kostsammare än örn arbetena fortsättas i ett

sammanhang. Slutligen må framhållas, att ett avbrott just nu av elektrifieringsarbetena

därjämte torde komma att medföra vissa avvecklingskostnader.

Vad verkstadsindustrien beträffar torde i varje fall någon ökad belastning

till följd av nya beställningar för elektrifieringen knappast behöva befaras,

enär dessa beställningar i stort sett endast komma att ersätta dem, som upphöra

i och med att den pågående elektrifieringen avslutas. Statens arbetsmarknadskommission

har ej heller ur de synpunkter, som kommissionen

har att företräda, funnit anledning till erinran mot bifall till järnvägsstyrelsens

framställning.

Vid ett noggrant övervägande av olika på frågan inverkande förhållanden

har jag kommit till den uppfattningen, att tillräckliga skäl knappast kunna

åberopas till stöd för ett avbrytande av arbetet på statsbanenätets fortsatta

elektrifiering. För att nya banor skola omändras för elektrisk drift torde

emellei tid böra förutsättas, att drifttekniska och ur allmän synpunkt sett

patagliga fördelar av sadan storleksordning skola i fråga örn varje ifrågasatt

elektrifieringsföretag kunna påräknas av övergången till den nya driftformen,

att dessa fördelar motivera ett bortseende därifrån, att full förräntning

icke erhalles å det för elektrifieringen erforderliga investeringskapitalet.

Den av järnvägsstyrelsen verkställda utredningen har givit vid handen, att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö.

21

följande bandelar närmast böra komma i fråga för elektrifiering, nämligen

dels Varberg—Borås—Herrljunga (125 km). Borås—Alvesta (150 km) och

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga (92 km), dels Hälsingborg—Hässleholm

(77 km) och Hälsingborg—Eslöv (45 km), dels Sundsvall—Ånge (95 km) och

dels Gävle—Ockelbo (38 km). Den sammanlagda kostnaden för dessa linjers

elektrifiering vid nu rådande prisläge är beräknad till närmare 77 miljoner

kronor. Urvalet av dessa linjer har skett med hänsyn tagen dels till respektive

banlinjers trafikuppgifter och dels till deras järnvägsgeografiska läge intill

andra redan elektrifierade bandelar, varigenom en elektrifiering ter sig naturlig

samt dessutom på förhand kan antagas ge det relativt bästa ekonomiska

utbytet. Av de angivna banlinjerna är linjen Sundsvall—Ånge den åtminstone

under normala förhållanden mest trafikbelastade, och linjen har av denna

anledning ävensom på grund av sin anslutning i Ånge till redan elektrifierade

linjer ansetts naturligen böra inrymmas i utredningsprogrammet. I tur därefter

komma, vad trafikarbetet angår, linjerna Varberg—Borås—Herrljunga,

Hälsingborg—Eslöv, Hälsingborg—Hässleholm, Uddevalla—Vänersborg—

Herrjunga samt Borås—Alvesta. Om samtliga dessa gäller likaledes, att de

ansluta till eller utgöra förbindelseleder mellan redan elektrifierade banlinjer,

vilket även är fallet med bandelen Gävle—Ockelbo. Sistnämnda banlinje

är emellertid de övriga och även åtskilliga andra statens järnvägars bandelar

väsentligt underlägsen i fråga om trafikens storlek. Att densamma likväl

ansetts böra medtagas i den nu verkställda utredningen beror i första

hand på linjens betydelse ur militära synpunkter men också på att linjen

äger viss betydelse för den civila trafikens behov, enär den utgör resen7 icke

blott för de olika linjer, som ansluta till Gävle, utan även för huvudlinjen

Uppsala—Krylbo—Ockelbo.

I likhet med järnvägsstyrelsen anser jag mig under rådande förhållanden

icke böra förorda, att beslut nu fattas örn elektrifiering av samtliga här berörda

bandelar. Det synes mig tillrådligt, att elektrifieringsprogrammmet

gives sådan omfattning, att med utnyttjande av i stort sett den nuvarande

organisationen arbetena kunna fullföljas inom en tid av omkring två år.

De bandelar, som enligt min mening härvid böra ifrågakomma, äro de, vilkas

elektrifiering ur affärsekonomisk synpunkt ställer sig fördelaktigast. Ur

denna synpunkt förordar jag i likhet med järnvägsstyrelsen banorna Hälsingborg—Hässleholm

och Hälsingborg—Eslöv samt Sundsvall—Ånge. Med

hänsyn till de särskilda skäl, som anförts i fråga om linjen Gävle—Ockelbo,

vill jag icke motsätta mig, att jämväl denna bana medtages bland de linjer,

som nu böra omfattas av ett beslut om fortsatt elektrifiering. Jag förutsätter,

att samråd mellan järnvägsstyrelsen och statens arbetsmarknadskommission

kommer att ske i vad avser utlagningen av den för arbetena erforderliga

arbetskraften och den takt, i vilken arbetena med hänsyn till läget

å arbetsmarknaden lämpligen bör bedrivas.

Kostnaderna för de här förordade elektrifieringsarbetena har järnvägsstyrelsen

beräknat till sammanlagt 34 miljoner kronor. Beloppet har förutsatts

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 95.

3

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 95.

skola fördelas på budgetåren 1941/42 och 1942/43, därvid 15 miljoner kronor

skulle anvisas för nästa budgetår. Häremot har jag icke något att erinra.

Med hänsyn till vad statens industrikommission anfört i sitt förut berörda

utlåtande förutsätter jag, att järnvägsstyrelsen, innan sådana arbeten igångsättas,

som kräva koppar i större mängd, undersöker alla föreliggande möjligheter

att utbyta koppar mot annan metall. Enligt vad jag erfarit bär järnvägsstyrelsen

redan påbörjat utredning i dylikt syfte. Såsom förutsättning

för elektrifieringens igångsättande torde vidare böra gälla, att godtagbara

avtal örn erforderliga energileveranser kunnat träffas.

En elektrifiering av de här ifrågavarande linjerna kräver en viss utökning

av den organisation för försvarsberedskapen vid statens järnvägar, som efter

några års uppbyggnadsarbete nu närmar sig sin fullbordan. Omfattningen av

denna utökning är emellertid ännu icke fullt utredd. Några medel för ändamålet

erfordras ej för nästa budgetår.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till Elektrifiering av banorna Hälsingborg—Hässleholm,

Hälsingborg—Eslöv, Sundsvall—Ånge och Gävle—Ockelbo

för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten under rubriken Statens

affärsverksfonder, Statens järnvägar, anvisa ett reservationsanslag

av........................kronor 15,000,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

F. Wessberg.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

410687

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:171 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående elektrifiering av banorna Hälsingborg —Hässleholm, Hälsingborg—Eslöv, Sundsvall—Ånge s. 4 i texten
  2. SU 1941:56 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående elektrifiering av banorna Hälsingborg—Hässleholm, Hälsingborg—Eslöv, Sundsvall—Ånge och Gävle—Ockelb s. 1 i texten