Sök i Ratio Lex

Angående anslag till folktandvården för budgetåret 1942143

1942-02-27 · 31 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:116, Angående anslag till folktandvården för budgetåret 1942143

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116.

1

Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till folktandvården för budgetåret 1942143; given

Stockholms slott den 27 februari 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

> Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 februari 1942.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkterna 159—161, anmälde

jag, att besparingsberedningen överlämnat en inom beredningen utarbetad

promemoria med yttrande och förslag angående folktandvården. Jag

förklarade mig icke vara beredd att då taga definitiv ställning till de av

besparingsberedningen framlagda förslagen. I avvaktan därpå uppskattades

anslagen till folktandvården preliminärt till de av medicinalstyrelsen i skrivelse

den 10 september 1941 föreslagna beloppen. I enlighet härmed beBihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 116.

408 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. M.ay.ts proposition nr 116.

räknades till bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård ett reservationsanslag

av 135,000 kronor, till bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare

och distriktstandsköterskor m. m. ett förslagsanslag av 750,000 kronor

samt till lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader

ett förslagsanslag av 50,000 kronor.

Sedan ifrågavarande ärende numera färdigberetts, anhåller jag få upptaga

detsamma till behandling. Till en början torde böra lämnas en översikt av

gällande bestämmelser örn folktandvård, i den mån de må vara av intresse

i detta sammanhang.

Gällande bestämmelser.

De bestämmelser, som reglera folktandvården, återfinnas främst i kungörelsen

den 3 juni 1938 (nr 358) angående statsbidrag till folktandvård (ändrad

genom kung. nr 351/1940 och 1058/1940). Uppgiften att organisera och

handhava folktandvården är anförtrodd åt landstingen respektive städerna

utanför landsting (1 §). Landstingsområde skall för folktandvårdens ombesörjande

vara indelat i tandvårdsdistrikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen

godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast tandpoliklinik,

där som regel behandling meddelas såväl barn som vuxna. Vid

varje sådan poliklinik skola vara anställda minst en tandläkare (distriktstandläkare)

och en tandsköterska (distriktstandsköterska). I distrikt, där med hänsyn

till ytvidd, kommunikationsförhållanden eller andra särskilda omständigheter

så erfordras, må tillika anordnas en eller flera polikliniker för ambulatorisk

tandvård (3 §). Distriktstan dläkarna äro anställda av landstingen. Örn

ordningen för tandläkartjänsts tillsättande äro närmare bestämmelser meddelade

i kungörelsens 7 §. Avlöningen till distriktstandläkare utgår med antingen

enbart fast lön, som då skall vara lägst 7,800 kronor för år, eller ock fast lön av

minst 7,200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av inflytande

taxeavgifter. Därjämte är tandläkaren tillförsäkrad tre ålderstillägg, vart och

ett å 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring.

Distriktstandsköterska skall åtnjuta en kontant lön av minst 2,000 kronor

för år jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor efter samma regler

som nyss nämnts (8 §). Emellertid torde samtliga landsting betala distriktstandläkarna

högre löner än nyssnämnda minimibelopp giva vid handen.

Vissa mellan svenska landstingsförbundets styrelse och vederbörande organisationer

förda underhandlingar i lönefrågan resulterade år 1939 i ett förslag

till lönevillkor, vilka icke torde underskridas av något landsting. Enligt

förslaget skulle utgå 1) till distriktstandläkare, som sysslade med tandvård

för både barn och vuxna, en lön örn 7,500 kronor med tre ålderstillägg örn

600 kronor efter tre, sex och nio år samt rätt till andel örn 15 procent å

bruttoinkomsten enligt taxan; 2) till distriktstandläkare, som sysslade med

endast barntandvård, en lön örn 9,000 kronor jämte ålderstillägg i enlighet

med vad nyss sagts; samt 3) till föreståndare för distriktstandpoliklinik,

där mera än en tandläkare vore anställd ett tilläggsarvode, så beräknat att,

örn jämte föreståndaren en tandläkare funnes, arvodet utgjorde 600 kronor,

örn antalet tandläkare, föreståndaren oberäknad, utgjorde två, nämnda arvode

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

uppginge till 800 kronor, om nämnda antal vore tre, arvodet utgjorde 1,000

kronor o. s. v. Inom flertalet landsting erhålla distriktstandsköterskorna

en grundlön av 2,100 kronor jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 180

kronor. Såväl distriktstandläkare som distriktstandsköterskor erhålla dyrtidstillägg

efter samma grunder som landstingets övriga befattningshavare.

De avgifter, som upptagas för meddelad tandvård, äro bestämda olika för

barn och vuxna. Tandvård för barn, som anmälts till regelbundet deltagande

i folktandvård, meddelas mot en avgift av fem kronor för barn och

år. För fall där två eller flera barn tillhörande samma familj äro anmälda

till tandvård samtidigt, nedsättas avgifterna för andra barnet till tre och

för tredje barnet till två kronor; för ytterligare barn uttagas icke några

avgifter. I andra fall meddelas tandvård mot avgift enligt en av Kungl.

Maj:t den 3 juni 1938, nr 359, fastställd taxa (ändrad den 19 juli 1941,

nr 664). I de tandvårdsavgifter, som sålunda äro fastställda för vuxna, kan

lindring emellertid erhållas, örn vederbörande är obemedlad eller mindre

bemedlad. De närmare bestämmelserna härom äro meddelade i särskild

författning, nämligen förordningen den 3 juni 1938, nr 360, örn lindring i

obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. Lindringen

är anordnad på det sätt, att kommun, som anvisar medel för bidrag till

obemedlade vuxna jmrsoners kostnader för tandbehandling av vissa närmare

angivna slag, erhåller ersättning av staten med hälften av kostnaderna. De

slag av tandvård, för vilka statsbidrag i nämnda ordning kan utgå, äro

1) behandling, som erfordras till avhjälpande av akuta tandbesvär; 2) uttagning

av tänder, som ej kunna eller böra bevaras; 3) andra kirurgiska ingrepp,

som ej utan olägenhet kunna uppskjutas; 4) nödvändig behandling

av tänder, som böra bevaras; 5) behandling av tandköttssjukdomar och andra

inflammationer i munhålan; 6) röntgenundersökningar, som befinnas nödvändiga;

samt 7) tandvård på medicinska grunder enligt intyg av tjänsteläkare.

I fråga örn tandvård åt mindre bemedlade vuxna personer gälla

samma bestämmelser med undantag av dels att statsbidrag ej utgår i annat

fall än då behandlingen innefattar fullständig munsanering, dels ock att

bidraget icke utgår med högre belopp än 25 procent av den del av kostnaden

för i ett sammanhang utförd behandling, som överstiger 30 kronor (2 §).

Vad slutligen angår barn tandvården ålägges i samma förordning kommun,

inom vilken folktandvård anordnats, att till landstinget erlägga de årliga

behandlingsavgifter, som belöpa å till regelbundet deltagande i folktandvården

anmälda barn inom kommunen (1 § första stycket). Kommunen

äger att av vederbörande målsmän uttaga avgifterna, i den mån de icke

belöpa å obemedlade eller mindre-bemedlade barn (1 § andra stycket).

Statsbidrag utgår till vissa av kostnaderna för distriktstandvården. I den

mån sådant bidrag ej utgår lia landstingen såsom folktandvårdens huvudmän

att ansvara för kostnaderna.

Kostnaderna för inredning av poliklinikerna lia landstingen att ensamma

svara för. Vad däremot angår utrustningskostnaderna lämnar staten bidragtill

en första uppsättning av poliklinikernas utrustning med högst hälften

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

av de verkliga kostnaderna för varje distriktspoliklinik, som ingår i den av

medicinalstyrelsen godkända planen, dock att bidraget icke må överstiga

beträffande fast poliklinik 3,000 kronor och, örn mera än en tandläkare skall

vara där anställd, 1,300 kronor för varje ytterligare sådan tandläkare samt

beträffande ambulatorisk poliklinik 1,000 kronor. I fråga örn de årliga driftkostnaderna

utgår statens insats i form av årligt bidrag till tandläkares och

sköterskors löner. Bidraget utgår med 3,000 kronor för varje distriktstand1

åkare och 1,000 kronor för varje distriktstandsköterska, vilka äro fullt

sysselsatta under viss angiven minimitid. Därjämte skola stadgade ålderstillägg

utgå av statsmedel. Det må anmärkas, att de på tandvården åt de

vuxna belöpande driftkostnaderna äro avsedda att helt täckas av de för

denna tandvård inflytande taxeavgifterna.

Till stad utanför landsting beräknas statsbidraget på annat sätt än till

landsting. Det utgår nämligen med 4 kronor örn året för varje behandlat

barn i åldern 4—15 år. I egenskap av primärkommuner äro nämnda städer

dessutom berättigade att, därest de anvisat medel för bestridande av avgifter

för folktandvård åt obemedlade eller mindre bemedlade vuxna, erhålla statsbidrag

härför enligt bestämmelserna i förordningen örn lindring i obemedlades

och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m.

Vid folktandvårdens införande år 1938 beräknades folktandvården vara

fullt genomförd inom en period av 10 år. På grund av tidsförhållandena

ha dessa beräkningar rubbats. Detta tog sig uttryck redan vid bestämmandet

av anslagen till folktandvården för budgetåret 1940/41. I 1940 års

statsverksproposition föreslogs anslaget till utrustning av polikliniker skola

nedsättas, därvid hänvisades till att man på grund av rådande förhållanden

torde få räkna med en något långsammare utbyggnadstakt än ursprungligen

avsetts, varjämte förordades, att vid bidragets fördelande företräde borde

lämnas för polikliniker i distrikt, där särskilda svårigheter mötte att erhålla

erforderlig tandvård. Av medicinalstyrelsen uppgjordes i anledning härav

en plan för fördelning av anslaget för nämnda budgetår, därvid möjligheten

att erhålla statsbidrag som regel begränsades till att för varje landsting

avse allenast de fem polikliniker, vilkas inrättande enligt uppgift av landstinget

med hänsyn till tandvårdsbehovet vore mest påkallat. I 1941 års

statsverksproposition förutsattes, att jämväl för innevarande budgetår föreskrifter

skulle meddelas i syfte att i första hand tillgodose behovet av

folktandvårdspolikliniker i distrikt, där särskilda svårigheter mötte att eljest

erhålla erforderlig tandvård.

Besparingsberedniugens förslag.

I sin promemoria uppehåller sig besparingsberedningen till en början

vid orsakerna till att brist råder på sökande till distriktstandlähartjänster. Beredningen

anser för sin del, att orsakerna härtill endast i ringa grad vore

att söka i pågående beredskapstjänstgöring och åberopar därvid, att högst

120 tandläkare dåmera tagits i anspråk för militärtjänstgöring samt att många

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 116.

:.o

;iv de inkallade fått tjänstgöringen förlagd till sin bostadsort oell därför

kunde utöva praktik på fritid. Däremot finner beredningen orsaken till

bristen på sökande i första liand ligga i det förhållandet, att den privata

tandläkarverksamheten fortfarande vore så inkomstbringande, att distriktstandläkartjänsterna

icke bleve efterfrågade. Efter att lia anfört vissa siffror

till belysning av tillgången inom landet av tandläkare uttalar beredningen,

att det vore uppenbart, att den planerade folktandvården på grund av otillfredsställande

rekryteringsförhållanden löpte fara att äventyras. En utbyggnad

av densamma vore under rådande knapphet å tandläkare tänkbar endast

under förutsättning, att distriktstandläkarnas löneförmåner avvägdes på ett

skäligt sätt i förhållande till de privatpraktiserande tandläkarnas genomsnittliga

inkomster. Beredningen ansåge emellertid, att storleken av den lön,

som kunde anses skälig för en distriktstandläkare, i första hand borde fast.

ställas med utgångspunkt från kostnaderna för hans utbildning och en jämförelse

med andra likställda yrkesgrupper. Härvid syntes, örn man jämväl

beaktade den omständigheten, att distriktstandläkaren sluppe de ekonomiska

riskerna i samband med rörelsens bedrivande samt utgifter för egen pensionering,

statsbidragskungörelsens för folktandvård minimibestämmelser i

detta avsende kunna anses tillförsäkra en fullt tillräcklig ersättning. Någon

anledning för folktandvårdens huvudmän att medverka till en högre lönestandard

än den nuvarande beträffande ifrågavarande befattningshavare förelåge

sålunda enligt beredningens åsikt icke. I stället borde statsmakterna

vidtaga åtgärder för att utöka antalet nyutexaminerade tandläkare i den

utsträckning, som erfordrades för att säkerställa tillgången på distriktstandläkare.

Därvid vore ett visst överskott av tandläkare nödvändigt för att

kunna erhålla befattningshavare även till de perifert liggande och eljest

svårbesatta tandvårdsdistrikten, för så vitt man icke ville välja den utvägen

att införa viss tids tvångstjänstgöring å dessa platser som villkor för att

erhålla transport till mera centralt liggande distrikt. Beredningen förordar

därför utredning örn åtgärder för att öka tillgången på tandläkare för folktandvården.

I samband med en sådan utredning borde enligt beredningen

även frågan örn utbildande av enklare tandläkarkrafter upptagas till övervägande.

En ej obetydlig del av arbetet särskilt inom skoltandvården kunde

enligt beredningen utföras av mindre kvalificerade arbetskrafter under en

kvalificerad tandläkares direkta ledning och ansvar. En sådan anordning

skulle medföra väsentliga besparingar för folktandvårdens huvudmän.

Besparingsberedningen ingår härefter på frågan örn möjligheterna till besparingar

i .fråga om folktandvården. Med hänsyn till att huvudmännens

utgifter blivit väsentligt högre än vad som beräknats i den utredning, som

låg till grund för förslaget om inrättande av folktandvård, kan enligt beredningens

mening någon nedprutning av statsbidraget till utrustnings- och

driftkostnaderna för distriktstandpoliklinikerna icke ifrågasättas.

Vid undersökningen av övriga besparingsmöjligheter uppehåller sig beredningen

först vid arten av den tandvård, som bör bekostas av allmänna

medel. Beredningen hänvisar därvid till att den tandvård, för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

vilken statsbidrag utgår jämlikt förordningen om lindring i obemedlades

och mindre bemedlas tandvårdskostnader m. m., begränsats till vissa i förordningen

angivna slag av behandling, för vilka vore gemensamt, att de

avsåge tandvård antingen vid akuta fall eller för avhjälpande av tandskador,

som kunde anses innebära bestämd fara för hälsan. Till det senare slaget

av behandling hade hänförts tandvård på medicinska grunder enligt intyg

av tjänsteläkare. Ehuru av 1937 års tandvårdssakkunniga framhållits, att

medicinalstyrelsen borde till ledning för tjänsteläkarnas bedömande av

de medicinska indikationerna fastställa förteckning å de sjukdomsformer,

som kunde komma i betraktande, hade någon dylik ledning icke utarbetats.

Den begränsning, som avsetts med bestämmelsen örn tandvård på medicinska

grunder, torde enligt beredningen i regel icke tillämpas inom folktandvården.

Bortsett från detta förhållande, vilket kunde och borde ändras, kunde starkt

ifrågasättas, huruvida föreställningen att ett stort antal sjukdomstillstånd

uppkomme från en infektionshärd i en sjuk tand borde allmänt tillämpas i

folktandvårdens nuvarande utvecklingsstadium. Under alla förhållanden

kunde snäva gränser dragas för dess tillämpning. Därvid vore det uppenbarligen

ett statsintresse, att tjänsteläkarna lämnades sådana direktiv, som

1937 års tandvårdssakkunniga förutsatt, och att kontroll utövades, att de

utfärdade författningsföreskrifterna om begränsning av den allmänna tandvården

verkligen tillämpades.

Besparingsberedningen upptager vidare — under hänvisning till att statsmakterna

i fråga örn statsbidrag till obemedlades tandvård av ekonomiska

skäl ansett sig ej kunna gå med på att den tandvård, vartill bidrag lämnades,

omfattade fullständig munsanering — till diskussion frågan, huruvida man

under nuvarande ekonomiskt svåra förhållanden kunde i fråga örn annan

social tandvård för vuxna vidmakthålla kravet på fullständig munsanering.

Beredningen åberopar i detta sammanhang en tidskriftsartikel rörande den

sociala tandvården i Göteborg, i vilken beträffande de i Göteborg i förevarande

avseende tillämpade reglerna anföres följande:

Envar medellös och i staden hemortsberättigad, som infinner sig vid tandpolikliniken

med medellöshetsintyg utfärdat av fattigvården, erhåller utan

vidare ceremonier den tandvård, som ur hygienisk synpunkt kan anses omedelbart

nödvändig; sålunda röntgenundersökning, extraktioner, rotfyllningar,

fyllning av större kaviteter, erforderliga kirurgiska ingrepp, t. ex. rotspetsoch

cystaoperationer, tandstensskrapning och dylikt. Omfattningen av den

konserverande behandlingen kan variera och utsträckas olika allt efter fallens

art. För att vederbörande skall erhålla en fullständigare vård, alltså fyllning

av samtliga kaviteter och insättande av eventuellt behövlig protes, kräves

som regel intyg av tjänsteläkare att vederbörande på grund av viss angiven

sjukdom är i behov av tandvård.

De största svårigheterna ha städse varit protesfallen, där det ofta kan

vara ganska svårt att avgöra, vilka som skola vara berättigade till protes och

vilka icke. Givetvis är tandlöshet i och för sig indikation för insättande av

protes, men det är inte utan vidare givet, att samhället skall ha skyldighet

att bekosta protesbehandling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr lid. 7

Beredningen framhåller för egen del, att avsaknaden av tänder och därav

föranledd bristande tuggförmåga hos vissa individer framkallade eller förvärrade

sjukdomar i mag- och tarmkanalen, men att det vore svårt att avgöra

i vilken grad detta kunde inträffa. Det spelade för övrigt stor roll, huru

maten vore lagad. Såsom slutmål för den sociala tandvården torde böra

uppställas, att envar hade sin munhåla fullt sanerad, vartill hörde, att erforderliga

proteser anskaffades. Under nu rådande finansiella svårigheter torde,

framhåller beredningen vidare, det allmänna icke ha råd att fullfölja principen

att lämna fullständig sanering av munhålan i andra fall än där denna

kunde lämnas i enlighet med de riktlinjer, som beträffande obemedlade

angivits i statsbidragsförfattningarna angående folktandvården. Mycket vore

redan vunnet örn samhället i fortsättningen kunde bekosta eller bidraga till

den tandvård, som vöre betingad av medicinska skäl, däri inbegripet de

enstaka fall, då dylika skäl nödvändiggjorde även anskaffande av proteser.

Beredningen berör härefter frågan örn beskaffenheten av polikliniklokalerna.

Beredningen omnämner, att enligt de råd och anvisningar

rörande planläggning och utrustning av distriktstandpolikliniker, som medicinalstyrelsen

och centrala sjukhusarkivet utgivit, lokalerna för en entandläkarpoliklinik

skulle omfatta 1) operationsrum (beliandlingsrum), 2) sterilisationsrum,

3) mörkrum, 4) laboratorium, 5) vilorum, 6) väntrum, 7) kapprum, 8)

garderober för tandläkare, tandsköterska och tandtekniker, 9) förrådsutrymmen

för olika ändamål, 10) städgarderob och 11) toaletter, särskilda för patienter

och personal. Beredningen vore av den uppfattningen, att fordringarna på

lokalerna för en folktandvårdspoliklinik och på dessas inredning kunde

minskas. Särskilt torde enligt beredningen under vissa förhållanden, såsom

då en privatpraktiserande tandläkare överginge till folktandvården, långt

gående dispens böra meddelas beträffande användande av hans förutvarande

praktiklokal, därest annan lämpligare lokal icke stöde att erhålla.

Beredningen uppehåller sig därefter vid frågan örn möjligheten till be"

sparingar genom inskränkning i journalföringen. Härom yttrar bered

ningen följande:

För folktandvårdens bedrivande har medicinalstyrelsen fastställt journalformulär

för behandlingen, vilka givits en detaljrikedom, vars värde i många

avseenden måste starkt ifrågasättas. Dessa journalkort, som äro av fyra

olika slag (två för barn och två för vuxna), medföra ett betungande skrivarbete

för personalen. De skola föras beträffande barntandvården under

alla förhållanden och, i fråga örn de vuxna, i alla fall där vederbörande skall

undergå fullständig munsanering. Behandlingen av de akuta fallen registreras

endast i den allmänna liggaren, i vilken dock samtliga vid polikliniken sökande

patienter skola införas. Värja förutnämnt journalkort, vars storlek är 35,s

X 25 cm (internationellt standardmått), skall vidare förvaras i ett s. k. konvolut,

vilket är likartat för samtliga journalkort och är avsett dels för kostnadsuppgifter,

dels för tandläkarens daganteckningar. Konvolutet skall lia

en storlek av 35,8 X 26,5 cm

Beträffande skolbarnstandvården måste denna givetvis av praktiska skid

registreras per läsår. För kontroll över anslutningen från barnens sida

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lid.

samt för registrering av utfört arbete har huvudmannen måst införa ett slags

tabeller s. k. /dasslistor, en för varje skolklass som deltager i skottan dvården.

Dessa klasslistor utgöra samtidigt debiteringslängder för kommunernas andel

i skoltandvården. De formulär medicinalstyrelsen fastställt (den 4 februari

1941) för distriktstandpoliklinikernas årsberättelser avse emellertid kalenderår.

För att få fram uppgifterna till årsberättelsen måste därför tidsödande omräkningar

göras från klasslistorna. Yid varje tandpoliklinik måste därjämte

föras en särskild förteckning över antalet arbetstimmar för befattningshavarna

och vid varje dylik med flera än en tandläkare särskilda listor för uträkning

av det tantiem, som skall tillkomma tandläkaren. Härtill kommer

slutligen det icke obetydliga skrivarbete, som är betingat av den ekonomiska

redovisningen till huvudmannen för poliklinikens drift.

Av det sagda torde framgå, att tandläkarens och tandsköterskans arbetstid

belastas med så många skrivgöromål, att dessa avsevärt inkräkta på arbetet

vid stolen. Detta framgår också därutav, att vissa huvudmän måst anställa

extra arbetskraft för att tillgodose skrivarbetet. Yid sådant förhållande frågar

man sig, örn icke skrivgöromålen vid en folktandvårdspoliklinik kunna minskas,

så att extra arbetskraft härför kan undvaras och behandlingstiden ökas.

Efter att hava diskuterat olika förslag till begränsningar i journalföringen

fortsätter beredningen:

Det bör framhållas, att de av medicinalstyrelsen föreskrivna journalkorten

och konvoluten medföra rätt betydande utgifter för huvudmannen. Journalkorten

betinga exklusive omsättningsskatt för närvarande ett pris av 4 kronor

15 öre till 4 kronor 35 öre och konvoluten 7 kronor 70 öre allt per 100 stycken.

Till berörda kostnader för journalkort och konvolut komma därjämte kostnader

för ett stort antal blanketter m. m. av andra slag. Enär den första uppsättningen

journalkort och konvolut kan uppskattas till 4,000 stycken av vartdera

slaget, är här fråga om en kostnad av icke mindre än omkring 500 kronor per

distriktstandläkare, varav omkring 320 kronor belöpa på konvoluten. Om

konvoluten slopas, innebure — vid utgående från ett antal distriktstandläkare

av 872 efter en fullt utbyggd folktandvård inom landstingsområdena — allenast

denna åtgärd i och för sig under sist angivna förutsättning en direkt besparing

av omkring 275,000 kronor, varjämte den årliga blankettkostnaden väsentligen

skulle minskas.

Ur besparingssynpunkt kunna följande åtgärder lämpligen vidtagas: Det

s. k. konvolutet avskaffas helt. Journalkortet för de vuxna omarbetas och

gives ett enklare formulär, som i sig innefattar fördelarna av såväl nuvarande

kort som konvolut. Beträffande journalkortet för barn, vilket kort bibehålies,

borttagas eventuellt vissa anamnestiska uppgifter. Då med distriktstandvårdens

nuvarande utveckling och organisation revisioner av tandvården kunna

förutsättas ske endast en gång per år, räcker barntandkortet i 10 år. För

eventuella besök å distriktstandpoliklinik efter denna tid bör ett enkelt registreringssystem

kunna utfinnas.

Arbetet med journalf öringen vid en folktandvårdspoliklinik har under nuvarande

förhållanden uppskattats till omkring 10 procent av personalens

arbetstid. Aven örn endast en del av denna arbetstid genom en förenkling

av journalf öringen kan överföras till effektivt tandvårdsarbete, är därmed

mycket vunnet.

Beredningen fäster därefter uppmärksamheten på behovet av vissa kompletteringar

av bestämmelserna om distriktstandläkarnas anställningsförhållanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

il

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Sålunda föreslår beredningen, att i kungörelsen angående statsbidrag till

folktandvård meddelas bestämmelse örn att huvudmannen har möjlighet att

då skäl därtill föreligga föreskriva viss tids provtjänstgöring för distriktstandläkare.

Beredningen framhåller, att till följd av den ringa efterfrågan,

som distriktstandläkartjänsterna röna, det icke vore ovanligt, att endast en

sökande anmälde sig till en ledigförklarad tjänst. Såvida ej klara bevis förelåge,

att sökanden icke kunde betros med tjänsten, måste han enligt kungörelsen

antagas till distriktstandläkare. Någon prövotid i avsikt att utforska

vederbörandes lämplighet för befattningen kunde icke föreskrivas. I vissa

fall hade medicinalstyrelsen sett sig nödsakad att lämna förordnande å

distriktstandläkartjänst tills vidare för ett år Förfarandet vore praktiskt,

men det kunde ifrågasättas, örn det också vore författningsenligt. Med hänsyn

till angelägenheten av att allmänheten hyste fullt förtroende för folktandvården

och då tandvården åt de vuxna icke kunde, såsom det vore förutsatt, ekonomiskt

bära sig, därest befattningshavaren ej vore i stånd att sköta även denna

del av verksamheten på ett tilllfredsställande sätt, förefunnes enligt beredningen

fog för att uppställa krav på provtjänstgöring för sökande till distriktstandläkartjänst.

Vidare anmärker beredningen, att bestämmelser icke funnes i statsbidragskungörelsen

örn entledigande av distriktstandläkare och ej heller örn skyldighet

för denne att gentemot huvudmannen iakttaga uppsägningstid. Det hade

förekommit, att en utnämnd distriktstandläkare begärt och erhållit entledigande

av medicinalstyrelsen, innan han hunnit tillträda sin befattning. Reglerande

bestämmelser i nu nämnda avseenden borde därför införas i statsbidragskungörelsen.

I fortsättningen av besparingsberedningens promemoria behandlas frågan

örn besparingsmöjligheterna i fråga örn utgifterna för den tandvård, som

bekostas med mödrakjälpsmedel. Då hithörande spörsmål lämpligen

torde böra behandlas i samband med frågan örn äskande av anslag för nästa

budgetår till mödrahjälp, till vilken fråga definitiv ställning ännu ej tagits,

synes tills vidare böra anstå med prövningen av besparingsberedningens

förslag i denna del.

Över besparingsberedningens förslag lia yttranden infordrats från medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen. Med medicinalstyrelsens utlåtande lia överlämnats

yttranden dels av svenska landstingsförbundet, dels ock av svenska

tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund gemensamt samt promemorior

av medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd, professorn Nanna

Svartz: och övertandläkaren B. Östman.

Då det av socialstyrelsen avgivna yttrandet enbart berör frågan örn den

med mödrahjälpsmedel bekostade tandvården, föreligger ej anledning att i

detta sammanhang ingå på detsamma.

Beträffande frågan örn orsakerna till att brist råder på sökande till distriktstandläkartjänster

erinra svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkare
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 11(1.

förbund, att de på sin tid framhållit angelägenheten av att löne- och andra

förmåner för distriktstandläkarna avvägdes med hänsyn till de privatpraktiserande

tandläkarnas inkomster och icke blott med utgångspunkt från

utbildningskostnaderna och jämförbara yrkesgruppers löneförmåner. Uppenbarligen

hade den omständigheten, att distriktstandläkaren vore befriad från

de ekonomiska riskerna i samband med rörelsens bedrivande och från utgifterna

för egenpension icke inneburit den lockelse att söka befattning inom

folktandvården som man väntat sig. Den omständigheten att tjänsterna i de

ingra centralt belägna tandvårdsdistrikten i flera fall lockat ett stort antal

sökande motsade i viss mån beredningens uppfattning, att rekryteringssvårigheterna

hade sin grund i brist på tandläkare och utgjorde enligt organisationernas

mening ett vägande skäl att upptaga frågan örn förmåner i fråga

örn tjänsteårsberäkningen för vissa tjänster till förnyat övervägande. Enligt

organisationernas uppfattning skulle rekryteringssvårigheterna kunna till väsentlig

del undanröjas genom ökade löne- och semesterförmåner samt snabbare

befordrings- och transportmöjligheter för befattningshavare i de avlägsna eller

eljest svårbesatta tandvårdsdistrikten. Förhållandena torde även i fortsättningen

komma att gestalta sig så, att folktandvården i de svårbesatta distrikten

komme att överflyglas i konkurrensen örn arbetskraft. En ökning av antalet

tandläkare innebure därför icke någon garanti för att folktandvården

under alla förhållanden komme att få sitt behov av arbetskraft fyllt. Ett

förverkligande av det av beredningen antydda förslaget att föreskriva viss

tids tjänstgöring inom avlägset beläget tandvårdsdistrikt såsom villkor för

transport till mera centralt liggande distrikt skulle enligt organisationernas

mening endast öka rekryteringssvårigheterna. En framkomlig utväg för lösande

av de föreliggande svårigheterna vore i stället, att stipendier inrättades

vid tandläkarinstitutet för de elever, som förbunde sig att efter avlagd

examen inträda i folktandvårdens tjänst, varvid stipendierna till sin storlek

borde så avvägas, att de utgjorde ett effektivt ekonomiskt stöd. En sådan

anordning innebure fördelar dels därutinnan att rekryteringen av distriktstandläkartjänsterna

i högre grad än eljest bleve oberoende av konjunkturerna

inom privattandvården, dels ock så till vida att uppkomna vakanser inom

folktandvården snabbt kunde fyllas genom att elever, som tillhörde sista årskursen,

tilldelades stipendium. Genom att antalet stipendier bestämdes med

hänsyn till det vid varje tid förefintliga behovet av arbetskraft, kunde utvecklingen

regleras på ett helt annat sätt än då antalet tandläkarstuderande

bestämdes på grundval av ett beräknat framtida behov av arbetskraft. Inrättandet

av dylika folktandvårdsstipendier skulle därjämte vidga den på

grund av de dryga studiekostnaderna rätt begränsade krets av medborgare,

som vore i stånd förskaffa sig tandläkarutbildning. I anledning av beredningens

förslag örn utbildning av enklare tandläkarkrafter framhålla organisationerna,

att tidigare verkställda utredningar i denna fråga ådagalagt olämpligheten

av en begränsning av kompetensfordringarna för utövande av tandläkaryrket.

Barn- och skottan dvården erkändes allmänt vara av fundamental

betydelse, och det borde redan på grund därav vara uteslutet att anförtro

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 116.

denna uppgift åt mindre kompetent arbetskraft. Förslaget stöde i strid med

beredningens uttalande i annat sammanhang örn vikten av att allmänheten

hade förtroende för folktandvården och icke bibringades den uppfattningen,

att det vore fråga örn sekunda tandvård.

Övertandläkaren Östman betonar, att inkallelserna till beredskapstjänstgöring

utgjorde en väsentligt bidragande orsak till bristen på tandläkare inom

folktandvården och beräknar för sin del, att vikariat till ett antal av mellan

150 och 200 funnes att tillgå på grund av beredskapsinkallelserna. Beträffande

frågan örn avlöningsförhållandena inom folktandvården påpekar Ostman,

att det förhållandet att befattningar å välbelägna orter erhållit ett tillfredsställande

antal sökande icke syntes tala för att storleken av de inom

distriktsvården erbjudna ekonomiska fördelarna i och för sig skulle utgöra

förklaring till att brist rådde på sökande till vissa distriktstandläkarbefattningar.

Det vore fördenskull icke uteslutet, att vissa jämkningar i det tilllämpade

lönesystemet skulle kunna vara till fördel ur rekryteringssynpunkt.

Östman påpekar särskilt, att den nu utgående inkomstandelen vore relativt

låg, på grund varav en duktig tandläkare icke kunde erhålla den merinkomst,

som han kunde vara berättigad till. Samtliga tjänster inom distriktstandvården

bleve därigenom nivellerade, och möjligheter saknades att genom

egen duktighet nå en bättre ställning. Jämväl Östman hänvisar, beträffande

frågan örn användande inom folktandvården av enklare tandläkarkrafter, till

att tidigare verkställda utredningar i denna fråga givit till resultat, att åtgärder,

som skulle befrämja uppkomsten av en tandläkarkår med lägre kompetens

vid sidan av den nuvarande, icke kunde förordas. Östman anser

därför anledning saknas att åter upptaga denna fråga till övervägande.

Svenska landstingsförbundet redogör för storleken av de lönebelopp, som

numera i allmänhet utgå till tandläkarna inom folktandvården och omnämner,

att vederbörande förening nyligen begärt förhandlingar örn ytterligare löneförbättringar.

Förbundet anser, att effektiva åtgärder snarast böra vidtagas

för att utöka antalet tandläkare. Däremot avstyrker förbundet beredningens

förslag örn utbildning av enklare tandläkarkrafter för särskilt skoltandvården.

Medicinalstyrelsen erinrar örn att styrelsen i skrivelse till Kungl. Majit

den 3 september 1941 påkallat utredning örn åtgärder i syfte att öka tillgången

på sökande till distriktstandläkartjänster. Vidare framhåller styrelsen,

att huvudorsaken till den prekära situationen för den sociala tandvården

vore, att efterfrågan på privattandvård för närvarande vore mycket

stor. Denna efterfrågan vore emellertid konjunkturbetonad och komme därför

sannolikt att inom kort undergå en avsevärd minskning. Det kunde

förväntas, att platserna inom den sociala tandvården då bleve mycket eftersökta.

örn det framtida behovet av tandläkare anför medicinalstyrelsen

ytterligare, bland annat:

Behovet av ej 1 »lott allmän tandvård utan av tandvård överhuvud för

nästa mansålder är i nuvarande stund av skilda orsaker omöjligt att tillnärmelsevis

beräkna. En person, som genomgått tandbehandling sedan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

barndomen, kommer sannolikt att för fortgående »full sanering» kräva avsevärt

mindre tid än den som icke så behandlats. Vilket antal systematiskt

behandlade vuxna, som folktandvården, utbyggd enligt nu gällande plan, en

gång skall kunna taga hand om, undandrager sig för närvarande bedömande.

Antalet torde i än högre grad komma att påverkas, örn de studier rörande

tandsjukdomarnas orsaker, som äro eller snarast böra sättas i gång, resultera

i en mera effektiv profylax. Härom är emellertid än mindre möjligt

att göra någon förutsägelse.

Det nu anförda belyser i sin mån vanskligheten av att ens för den närmaste

framtiden beräkna behovet av tandläkare i vårt land. Samhället kan

emellertid icke vara betjänt av att för den allmänna tandvården stå utan

tandläkare, helst som det erbjuder villkor, som synas jämförliga med de,

som tillkomma övriga jämförliga tjänstemän. En viss utökning av tandläkarantalet

bör därför ske. Medicinalstyrelsen erinrar örn att styrelsen i

omnämnda skrivelse dels hemställt örn utökning snarast möjligt av antalet

studerande vid tandläkarinstitutet från 92 till 120, dels ock ifrågasatt igångsättande

av utredning angående inrättande av ytterligare en utbildningsanstalt

för tandläkare.

Styrelsen förordar vidare, att till övervägande upptages frågan örn de

ekonomiska villkoren för tandläkarstuderandena, vilka för närvarande själva

finge bekosta en stor del av undervisningen. Därvid borde även stipendiefrågan

övervägas. Det torde för samhället ställa sig avsevärt förmånligare

att anslå erforderliga medel till understöd åt ett antal tandläkarstipendiater

än att vidtaga en så stor allmän höjning av lönevillkoren för tjänstetandläkare,

att även tjänsterna inom ödemarksdistrikten bleve efterfrågade.

Alternativt kunde även ifrågasättas att tilldela distriktstandläkarna i ödemarksdistrikten

särskilda lönetillägg eller medgiva elem att tillgodoräkna

dubbla tjänsteår. Med hänsyn till att värdet av en sådan tjänsteårsberäkning

vore diskutabelt, sedan distriktstandläkarna från och med år 1942 förordnades

av landstingen i stället för av central myndighet, förordade styrelsen

alternativet med lönetillägg åt distriktstandläkarna i ödemarksdistrikten.

Styrelsen avvisar bestämt tanken på att använda, enklare tandläkarkrafter

inom folktandvården.

I remissyttrandena behandlas utförligt de särskilda förslag, som besparingsberedningen

framlagt rörande möjligheterna till besparingar i fråga örn

folktandvården.

Yad först angår frågan örn arten av den tandvård, som bör bekostas

av allmänna medel, förklara svenska tandläkaresällskapet och

Sveriges tandlä/careförbund, att de icke kunna ansluta sig till de av beredningen

härutinnan framförda synpunkterna. Organisationerna framhålla, att

grundtanken i och syftemålet med folktandvården vore åstadkommande av

fullständig munsanering åt alla, däri inbegripet anskaffande av proteser i

de fall där indikationer därför förelåge. Organisationerna yttra vidare:

Det är felaktigt att intala sig, att en begränsning av folktandvårdens omfattning

innebär förbilligad tandvård. En begränsning av tandvården för

exempelvis ungdomen i efterskolåldern medför uppenbarligen, att den i

barn- och skoltandvården åvägabragta munsaneringen kommer att raseras,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116. 13

något som ingalunda innebär någon besparing för vare sig det allmänna

eller den enskilde. Därtill kommer, att införandet av en krisbetonad tandvård

i högre grad än något annat är ägnat att för oöverskådlig tid framåt

rubba allmänhetens förtroende till folktandvården. Ur socialmedicinsk synpunkt

kan det under nuvarande ekonomiska förhållanden möjligen vara

försvarbart, att kravet på full munsanering uppges i fråga om de äldsta

åldersgrupperna av de vuxna. Folktandvårdens syftemål att från mödratandvården

och tandvården för de yngsta bygga upp och bibehålla full

munsanering hos vårt folk får nämligen icke förfuskas. Därest emellertid

myndigheterna komma att följa beredningens förslag i förevarande hänseende,

bör av de skäl, som antytts, från den föreslagna ytterligare begränsningen

undantag göras beträffande barn- och skoltandvården, tandvård, på

sociala grunder, exempelvis för motverkande av arbetslöshet inom vissa

yrkesgrupper, samt beträffande tandvården för ungdomen i efterskolaldern

och för blivande mödrar. Upprätthållandet av kravet på tidig och fullständig

munsanering, inbegripet nödig protesbehandling, för den sistnämnda

gruppen är betingad icke minst av hänsyn till barnet.

Övertandläkaren Östman framhåller, att inom vissa yrkesgrupper, exempelvis

servitörer, servitriser, hembiträden och affärsanställda, tandlöshet vore

ett hinder för vissa arbetssökande att erhålla arbete och att det vore rimligt

att i sådana fall medgiva fullständig protesbehandling, enär det måste

anses ligga i samhällets intresse att hjälpa vederbörande till arbetsanställning.

Enligt Östmans förmenande gåve de inom den sociala tandvården i

Göteborg tillämpade reglerna icke stöd för antagandet, att vederbörande

därstädes bestrede det berättigade i kravet på att fullständig munsanering

principiellt borde tillämpas inom den sociala tandvården. För att den vård,

som meddelades med statsbidrag enligt förordningen örn lindring i obemedlades

och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m., skulle bliva

god ur social-odontologisk synpunkt kunde det eventuellt vara påkallat, att

medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse anmanade distriktstandläkarna att vara

särskilt återhållsamma beträffande indikationerna för pulpabehandling och i

stället tillgripa extraktion.

Professorn Svarts uttalar, att de tandbehandlingar på medicinska grunder,

vilka borde ifrågakomma till ersättning av statsmedel, med vissa tillägg

tillhörde samma behandlingsformer, som angåves i 2 § andra stycket under

punkterna 2) och 6) i förordningen örn lindring i obemedlades och mindre

bemedlades tandvårdskostnader m. m., nämligen uttagning av tänder, som

ej kunde eller borde bevaras, och röntgenundersökningar, som befunnes

nödvändiga. Vidare anför professorn Svartz:

Värdet av s. k. fullständiga munsaneringar är synnerligen omstritt. Den

form av munsanering, som alltid kan anses berättigad och i flertalet fall

önskvärd, består i behandling av större periapikala nedsmältningar med

hålbildning samt purulenta processer över huvud taget i munhålan. Bidrag

till behandling av dylika affektioner synas böra kunna utgå vare sig sjukdomstillstånd

i inre organ föreligger eller icke. Härvid bör i regel den

enklaste form av behandling, som kan leda till processens utläkning, komma

till användning.

Bidrag synas i allmänhet icke böra utgå för behandling av smärre peri
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

odontiter utan hålbildning, alldenstund betydelsen av dylik behandling för

sjukdomar i inre organ respektive leder och nerver är synnerligen oviss.

Vid en av de sjukdomsgrupper, vilka förekomma i den ad punkt 7 angivna

förteckningen, nämligen magtarmsjukdomar, synes mig bidrag böra

kunna utgå till en speciell form av munterapi, nämligen till anskaffandet

av protes. Om bettet är i sådant skick, att tuggning är omöjliggjord, kan

en protes inverka synnerligen fördelaktigt på sjukdomsförloppet. Detta är

av särskild vikt vid ulaus ventriculi et duodeni, grav gastrit samt kronisk

enterocolit, vid vilka affektioner det synes mig berättigat att bidrag till

protes lämnas beträffande den kategori av personer, varom här är fråga.

Svenska landstingsförbundet anför i detta ämne:

Vad angår besparingsberedningens förslag att fullständig munsanering

för det vuxna klientelet skall få ske endast i den utsträckning, som förordningen

nr 360 år 1938 medgiver, hyser styrelsen starka betänkligheter mot

denna inskränkning. Den skulle medföra, att en patient, som, utan att vara

därtill berättigad enligt angivna författning, önskar erhålla fullständig munsanering,

måste avvisas och i stället uppsöka en enskild tandläkare, vilket

särskilt för landsbygdens befolkning torde medföra stora olägenheter. Förslaget

synes vidare ägnat att minska det förtroende för folktandvården från

allmänhetens sida, som är önskvärt och även nödvändigt för dess fortsatta

utveckling, Självfallet bör emellertid en tandläkare vid en folktandvårdspoliklinik

ej stimulera patienterna till mera omfattande arbeten, som ej äro

oundgängligen nödvändiga. Kostnadsförslag bör sålunda som regel ske med

beaktande av de i ovannämnda författning angivna grunderna. Men skulle

patienten önska ytterligare arbeten utförda, bör detta icke förvägras. Därest

kostnaderna för denna del av folktandvården, vilken är avsedd att bära sig

själv, skulle stiga i alltför hög grad, finnes ju för övrigt även den utvägen

att något höja taxan.

I detta sammanhang vill styrelsen understryka, att begreppet »medicinska

skäl» för tandvård närmare bör klarläggas och att en såvitt möjligt ensartad

tillämpning härav bör komma till stånd.

Medicinalstyrelsen säger sig vara tveksam örn lämpligheten av att en~förteckning

utarbetas å de sjukdomsformer, som kunde berättiga till tandvård

på medicinska grunder. Med anledning av den ställning beredningen intoge

till denna fråga hade styrelsen emellertid numera infordrat utredning

i ämnet från professorn Svartz och komme, sedan ytterligare utredning verkställts,

att vidtaga därav föranledda åtgärder.

Beträffande frågan i vad mån behandlingen inom folktandvården bör omfatta

fullständig munsanering anför styrelsen:

Principen örn fullständig munsanering bör såvitt möjligt upprätthållas

inom folktandvården i dess helhet — med undantag för akuta fall samt

tandvård åt obemedlade enligt förordningen örn lindring i obemedlades och

mindre bemedlades tandvårdskostnader. Avsteg från denna principiella

ståndpunkt skulle utan tvivel äventyra det med folktandvården förbundna

syftet. Någon större besparing för det allmänna torde ej heller stå att

vinna därpå, enär folktandvårdstaxan är uppbyggd på principen, att den

skall täcka självkostnaden och statens bidrag till mindre bemedlade vuxnas

tandvård för den del av kostnaden, som överstiger 30 kronor, är begränsad

till 25 procent. Styrelsen står emellertid icke främmande för att i den

praktiska tillämpningen det i åtskilliga fall icke kan undvikas, att behand
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr lid.

lingen begränsas till partiell sanering. Det har därför överlämnats åt den

enskilde distriktstandläkarens omdöme att avgöra, huruvida och i vilken

utsträckning dylika undantag kunna och böra medgivas. Till belysande av

i vad mån så hittills skett, kan nämnas, att utav 17,452 vuxna patienter,

vilka under år 1940 behandlats inom folktandvården, 9,237 erhållit partiell

sanering. Av denna grupp voro 6,915 akuta fall. Den av medicinalstyrelsen

intagna principiella ståndpunkten synes ock stå i närmaste överensstämmelse

med det av statens sjukvårdskommitté gjorda uttalandet, till vilket

1937 års folktandvårdssakkunniga ävensom föredragande departementschefen

anslutit sig, nämligen att folktandvården i varje enskilt fall såvitt möjligt

borde avse fullständig konserverande behandling av munhålan, inbegripet

ersättning av förlorade tänder, där så erfordrades för bettets funktionsduglighet.

I fråga örn beskaffenheten av polikliniklokalerna anför övertandläkaren

Östman, att det icke syntes tillrådligt att minska standarden å

nämnda lokaler annat än i ett avseende, nämligen i fråga örn inredningen

av väntrummet, vilket utan olägenhet kunde tills vidare förses med enklast

tänkbara möblering, t. ex. vanliga träbänkar och furubord. Det syntes riktigt,

att i nuvarande läge dispens beviljades beträffande användande av

lokal, som tidigare brukats för tandvård, därest annan lämpligare lokal icke

kunde erhållas. Sådan dispens borde dock endast beviljas för viss begränsad

tid.

Svenska landstingsförbundet anser, att de anvisningar, som av medicinalstyrelsen

utfärdats rörande lokalerna och deras utrustning, borde revideras

med hänsyn till den inträdda krissituationen och nödvändigheten av att

företaga en standardsänkning.

Medicinalstyrelsen framhåller, att de råd och anvisningar, som utfärdats

rörande planläggning och utrustning av distriktstandpolikliniker, i väsentliga

delar blivit följda vid anordnande av tandpolikliniker. Då de utarbetats

före den nuvarande ekonomiska krisen, torde det emellertid enligt medicinalstyrelsen

få anses naturligt, att de underkastades överarbetning med hänsyn

till rådande ekonomiska läge. I syfte att åstadkomma en sådan revision

hade styrelsen hemställt, att centrala sjukhusarkivet måtte, efter hörande

av landstingens förvaltningsutskott, till styrelsen inkomma med de förslag

till rationalisering och besparing i fråga örn planläggning och utrustning av

distriktstandpolikliniker, vilka från de synpunkter arkivet hade att beakta

kunde befinnas påkallade. I avvaktan på detta förslag hade medicinalstyrelsen

därjämte från tandvårdsinspektörerna i de län, där folktandvårdsverksamheten

påbörjats, inhämtat yttranden i berörda fråga. Av dessa yttranden

syntes framgå, att den allmänna uppfattningen bland tandvårdsinspektörerna

vore, att de utfärdade råden och anvisningarna i stort sett motsvarade de

krav, som lämpligen borde upprätthållas i fråga örn polikliniker av här

ifrågavarande slag. Dock hade i vissa, av medicinalstyrelsen närmare angivna

avseenden förenklingar föreslagits.

I fråga örn utrustningen kunde enligt medicinalstyrelsens mening någon

nämnvärd nedskärning icke ske utan att vården äventyrades. Genom att

s. 16 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

16

styrelsen för svenska landstingsförbundet verkställt centralupphandling av

poliklinikutrustningar hade inbesparats åtskilliga tiotusental kronor, och

medicinalstyrelsen understryker värdet ur besparingssynpunkt av att även

i fortsättningen genom svenska landstingsförbundets försorg centralupphandling

av utrustningsartiklar för folktandvårdspoliklinikerna kommer till stånd.

I anledning av det av besparingsberedningen upptagna spörsmålet örn

inskränkning i journalföringen göres av övertandläkaren Ostman det uttalandet,

att de av medicinalstyrelsen fastställda journalformulären vore nödvändiga

för att inspektion skulle kunna verkställas och för att behandlingsresultaten

skulle kunna överblickas såväl ur vårdsynpunkt som ur ekonomisk

synpunkt. Ur den senare synpunkten ägde de stor betydelse, enär det

gällde att inom folktandvården få fram behandlingsprinciper, som på längre

sikt innebure minsta möjliga kostnader för det allmänna. Det vore enligt

Ostman viktigt, att den fullständiga journalföringen bibeliölles även när

barnet överginge från det för barntandvården gällande ekonomiska systemet

till avgiftssystemet för vuxna. En av anledningarna därtill vore angelägenheten

av att få följa vårdresultaten upp till högre åldrar. Aven örn någon

förenkling för tillfället skulle kunna vinnas för viss mindre del av klientelet,

syntes denna förenkling knappast kunna bidraga till att nedbringa kostnaderna

för journalföringen inom folktandvården. Med anledning av de kostnadsberäkningar

besparingsberedningen i detta sammanhang verkställt anmärker

Östman, att en upplaga av 4,000 kort av varje slag måste vara avsedd

för flera års förbrukning och kunde icke tagas till utgångspunkt för

beräkning av kostnaden för den oumbärliga anskaffningen. Förläggandet

av journalkorten genom svenska landstingsförbundets försorg i en för hela

distriktsvården tillräcklig upplaga syntes vara enklaste sättet att nedbringa

tryckningskostnaderna, och inköp för varje distriktstandpoliklinik av endast

årsförbrukningen syntes vara att rekommendera. Dessutom torde i nuvarande

läge papperskvaliteten kunna sänkas så långt sig göra läte.

I fråga örn omfattningen av journalföringen instämmer medicinalstyrelsen

i de av övertandläkaren Östman anförda synpunkterna. I anledning av att

besparingsberedningen gjort gällande, att vissa huvudmän måst anställa

extra arbetskraft för att tillgodose skrivarbetet genmäler styrelsen, att enligt

inhämtade upplysningar dylik arbetskraft kommit till användning endast

inom tre av sjutton administrationsområden. Styrelsen uttalar, att besparingsberedningens

beräkning av kostnaderna för journalkort och konvolut

syntes vara avsevärt missvisande och anför till stöd för detta uttalande, att

samtliga huvudmäns kostnader för journalkort och konvolut med utgångspunkt

från de av beredningen angivna priserna av styrelsen beräknades till

70,500 kronor för år, vilket, utslaget på samtliga landsting och städer utom

landsting, utgjorde för varje administrationsområde 2,270 kronor. För vinnande

av besparing genom att till konvoluten välja ett billigare material

hade medicinalstyrelsen infordrat anbud å konvolut av billigare material

men med jämförelsevis god hållbarhet. Därigenom skulle nyssnämnda belopp

70,500 kronor kunna nedbringas till 47,000 kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 116. 17

Jämväl spörsmålen örn distriktstandläkarnas anställningsförhållanden

ha berörts i remissyttrandena.

Svenska landi (ikar estil Iskape t och Sveriges tandläkareförbund taga bestämt

avstånd från den av beredningen föreslagna anordningen, att distriktstandläkarna

skulle vara skyldiga fullgöra viss tids provtjänstgöring. Anordningen

skulle enligt organisationernas mening med säkerhet komma att

kraftigt motverka rekryteringen av distriktstandläkartjänsterna. Ytterst få

örn ens någon tandläkare kunde tänkas vilja utsätta sig för risken att falla

igenom vid en dylik provtjänstgöring, där måhända helt andra än objektiva

bedömningsgrunder kunde bliva utslagsgivande. Däremot vore enligt organisationernas

mening avsaknaden av bestämmelser rörande distriktstandläkarnas

frånträdande från tjänsten en brist, som borde avhjälpas. Det torde

därvid vara tillfyllest att föreskriva en uppsägningstid för befattningshavaren

av tre månader, därest överenskommelse av annat innehåll icke träffats.

Jämväl övertandläkaren Ostman uttrycker farhågor för att ytterligare svårigheter

vid rekryteringen av distriktstandläkartjänsterna skulle yppas, örn för

erhållande av sådan tjänst det kravet uppställdes, att provtjänstgöring skulle

lia fullgjorts. Däremot syntes en komplettering av statsbidragskungörelsen

beträffande uppsägningstid för distriktstandläkare påkallad.

Svenska landstingsförbundet anser förslagen örn viss tids provtjänstgöring

för distriktstandläkare och örn avsked för sådan tandläkare välbetänkta.

Medicinalstyrelsen anför rörande hithörande spörsmål:

I princip synes medicinalstyrelsen intet vara att erinra mot att inrymma

generell möjlighet för huvudman att under viss tids tjänstgöring pröva

sökandes lämplighet för befattningen. Att i nuvarande läge införa en dylik

möjlighet kan emellertid befaras komma att än mer försvåra rekryteringen

till ifrågavarande tjänster. Styrelsen är därför icke beredd att nu tillstyrka

åtgärder i sådant syfte.

Däremot anser sig medicinalstyrelsen böra förorda, att åt huvudman beredes

möjlighet att, då särskilda förhållanden föreligga, efter inhämtande

av medicinalstyrelsens medgivande i varje särskilt fall tillsätta distriktstandläkare

endast för viss begränsad tid. Eli bestämmelse därom torde närmast

böra taga sikte på sådana undantagsfall, då sökanden helt nyligen erhållit

legitimation såsom tandläkare eller då på grund av särskilda omständigheter,

t. ex. förutvarande sjukdom, tveksamhet råder rörande dennes lämplighet

såsom distriktstandläkare. Med en dylik bestämmelse torde de olägenheter,

som hittills framträtt i förevarande hänseenden kunna i huvudsak

undvikas.

Besparingsberedningen har vidare påtalat olägenheterna av att bestämmelser

saknas örn entledigande av distriktstandläkare. Av vad beredningen

anfört synes framgå, att beredningen allenast avsett införande av bestämmelser

rörande entledigande på begäran av den anställde själv. Medicinalstyrelsen

tinner för sin del rimligt, att distriktstandläkare för erhållande aventledigande

på egen begäran har att iakttaga viss uppsägningstid, förslagsvis

fyra månader.

Svenska landstingsförbundet har i sitt remissyttrande framkommit med

förslag, att årliga antalet obligatoriska tandvårdsinspektioner, som enligt av

medicinalstyrelsen fastställda instruktioner utgjorde två, begränsades till

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr lili. 19:142 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

D ep ari emeritschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

en. Enligt förbundets mening skulle därigenom några allvarliga olägenheter

icke behöva befaras, enär regelbundna månadsrapporter angående verksamheten

vid varje tandpoliklinik skulle avgivas, och tandvårdsinspektören med

ledning av dessa borde kunna bedöma, örn extra inspektion vore erforderlig.

Medicinalstyrelsen genmäler härtill, att erfarenheten från folktandvårdens

tre första organisationsår gåve vid handen, att två obligatoriska inspektioner

årligen dittills varit av behovet synnerligen påkallade. Styrelsen ville emellertid

icke bestrida, att man under nuvarande krisläge skulle i fråga örn

tandläkare, som innehaft befattning inom folktandvården under förslagsvis

två år, kunna åtnöjas med en obligatorisk inspektion örn året.

I besparingsberedningens promemoria rörande folktandvården har beredningen

till att börja med fäst uppmärksamheten vid att vissa svårigheter

förekommit att erhålla sökande till lediga distriktstandläkartjänster. Vid övervägande

av vilka medel som böra tillgripas för att råda bot härpå avvisar

beredningen för egen del den utvägen att höja de minimilöner, som i statsbidragskungörelsen

tillförsäkras tandläkarna. I stället föreslås, att åtgärder

vidtagas för att utöka antalet studerande vid tandläkarinstitutet.

Tidpunkten synes knappast lämplig att nu revidera de löneförmåner, som

författningsenligt tillkomma distriktstandläkarna.

Yad frågan örn ökning av antalet tandläkare angår vill jag erinra örn att

Kungl. Majit på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet den

28 november 1941 uppdragit åt lärarrådet vid tandläkarinstitutet att i samråd

med besparingsberedningen verkställa utredning och avgiva förslag rörande

de förändringar i tandläkarinstitutets organisation m. m., som kunde

befinnas påkallade med hänsyn till behovet av tandläkare för den statliga

och statsunderstödda tandvården. Utredningsuppdraget har numera fullgjorts

och den 16 februari 1942 har avlämnats förslag angående sådan omorganisation

av tandläkarinstitutet, att dess examination av tandläkare ökas

från för närvarande högst 90 till 120 örn året. Omorganisationen är avsedd

att successivt genomföras från och med den 1 juli 1942.

Med anledning av vad i remissvaren anförts beträffande besparingsberedningens

förslag örn utbildning av mindre kvalificerade tandläkarkrafter finner

jag icke anledning föreslå några åtgärder i nämnda syfte.

Besparingsberedningen ingår därefter i sin promemoria på en undersökning

av möjligheterna till besparingar inom folktandvården.

Beredningen har därvid till att börja med uppehållit sig vid frågan örn

omfattningen av den tandvård, vartill staten lämnar bidrag jämlikt bestämmelserna

i förordningen örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades

tandvårdskostnader m. m. Härutinnan anmärkes av beredningen, att —

ehuru folktandvårdssakkunniga förutsatt, att medicinalstyrelsen komme att

fastställa förteckning å de sjukdomsformer, som borde berättiga till tandvård

på medicinska grunder enligt 2 § andra stycket under 7) nyssnämnda

förordning — styrelsen dock icke fastställt sådan förteckning, varför tjänste
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 116.

19

läkarna icke ägde någon ledning vid bedömandet av de medicinska indikationerna

i detta hänseende. Såsom en följd därav hade den begränsning,

som avsåges med bestämmelsen örn tandvård på medicinska grunder, i regel

icke tillämpats. Sedan medicinalstyrelsen emellertid numera föranstaltat örn

utredning att läggas till grund för bestämmandet av vilka sjukdomsformer,

som i detta sammanhang böra komma i betraktande, kan den efterfrågade

förteckningen snart väntas föreligga färdig. Jag utgår från att de ökade

kontrollmöjligheter, som därigenom skapas, skola leda till att den avsedda

begränsningen i fråga örn meddelande av tandvård på medicinska grunder

skall komma att iakttagas.

Beredningen har därefter — under hänvisning till att statsmakterna i

fråga örn bidrag till tandvårdskostnaderna för obemedlade och mindre bemedlade

ansett sig av ekonomiska skäl ej kunna gå med på att den tandvård,

till vilken bidrag utginge av statsmedel, finge omfatta fullständig mira - sanering, även där denna ej vore ur hälsofaresynpunkt påkallad — ifrågasatt,

huruvida man i fråga örn annan social tandvård för vuxna kunde under

nuvarande ekonomiskt svåra förhållanden vidmakthålla fordran på fullständig

munsanering i större omfattning än då fråga vore örn bidragsberättigad tandvård

till obemedlade eller mindre bemedlade. Enär avgifterna enligt folktarulvårdstaxan

äro så avpassade, att de skola förslå att täcka kostnaderna för

den tandvård, som lämnas de vuxna, synes det vara av underordnad betydelse

för det allmännas kostnader för folktandvården, i vilken utsträckning tandvårdsbehandlingen

omfattar fullständig munsanering. Därmed är ej sagt,

att spörsmålet över huvud icke är av betydelse ur besparingssynpunkt.

Frågan har nämligen en betydande ekonomisk räckvidd, alldenstund den tandvård,

som meddelas inom folktandvårdens ram, i stor utsträckning bekostas

med mödrahjälpsmedel. Den av beredningen ifrågasatta begränsningen skulle

sålunda medföra besparingar å mödrahjälpsanslaget. Såsom jag tidigare

anfört avser jag att i samband med anmälan av mödrahjälpsanslaget för nästa

budgetår till behandling upptaga vissa av besparingsberedningen väckta frågor

rörande den s. k. mödrahjälpstandvården. Till dessa synes mig av nu

anförda skäl vara att räkna jämväl den bär berörda frågan.

Besparingsberedningen har vidare påpekat möjligheterna till besparingar

dels genom sänkning av fordringarna på lokaler för folktandvårdspoliklinikerna

och deras inredning, dels ock genom begränsningar i journalföringen

inom folktandvården. Närmast torde det ankomma på medicinalstyrelsen

att utfärda föreskrifter och vidtaga åtgärder för vinnande av önskvärda besparingar.

I viss mån torde ock syftemålet kunna vinnas genom rationaliseringsåtgärder

inom landstingen, exempelvis utökat användande av utvägen

med central upphandling för landstingens räkning. De av besparingsberedningen

i dessa hänseenden framförda synpunkterna synas därför icke behöva

påkalla några åtgärder från Kungl. Maj:ts sida. Jag utgår därvid från att medicinalstyrelsen

vid meddelande av tillämpningsföreskrifter och anvisningar

tager nödig hänsyn till den inträdda krissituationen.

Besparingsberedningen har ytterligare föreslagit, att huvudmannen för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 116.

folktandvård skall, då skäl därtill föreligga, äga möjlighet att föreskriva viss

tids provtjänstgöring för distriktstandläkare.

Såsom motiv för förslaget kunna, icke utan visst fog, åberopas dels den

bristande rekryteringen till distriktstandläkartjänsterna, vilken ej sällan ger

sig till känna genom att endast en sökande anmäler sig till ledigförklarad

tjänst, dels ock att sökande ofta kan såsom merit åberopa allenast sin legitimation

men ej någon föregående praktisk tjänstgöring. Häremot kan

emellertid invändas, att lockelsen att söka anställning inom folktandvården

måste minska, örn vederbörande måste räkna med viss tids provtjänstgöring,

innan fast anställning kan erhållas. När de planerade åtgärderna

för att öka tillgången på tandläkare inom folktandvården hunnit verka, borman

kunna räkna med att endast i undantagsfall tvekan skall behöva råda,

huruvida någon av de sökande till ledigförklarad tjänst kan betros med

tjänsten. Jag har därför vid övervägande av frågan funnit tillräckliga skäl

icke föreligga att vidtaga några ändringar i de nuvarande bestämmelserna

örn tillsättningsförfarandet i fråga örn distriktstandläkartjänsterna.

Av besparingsberedningen har vidare anmärkts, att distriktstandläkare

icke vore skyldig iakttaga uppsägningstid gentemot huvudmannen. Det hade

förekommit, att distriktstandläkare begärt och erhållit entledigande, innan

han hunnit tillträda befattningen.

Det är ett i och för sig rimligt krav, att den, som utnämnts till distriktstandläkare,

icke skall kunna med hur kort varsel som helst lösgöra sig från

de förpliktelser, som uppkommit genom anställningsförhållandet. Jag förordar

därför, att bestämmelse örn skyldighet för distriktstandläkare att iakttaga

fyra månaders uppsägningstid införes i kungörelsen angående statsbidrag

till folktandvård.

Yad slutligen angår den av svenska landstingsförbundet väckta frågan

örn begränsning av antalet obligatoriska inspektioner har medicinalstyrelsen,

som instruktionsledes meddelar bestämmelser härom, uttalat, att två inspektioner

örn året hittills visat sig vara av behovet synnerligen påkallade men

att styrelsen icke ville bestrida, att man under nuvarande krisläge skulle

kunna åtnöjas med en obligatorisk inspektion örn året och eljest vid behov

i fråga örn tandläkare, som innehaft befattning inom folktandvården under

förslagsvis två år. Mot denna medicinalstyrelsens ståndpunkt synes anledning

till invändning ej föreligga.

Tandvård åt barn från annat tandvårdsområde.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 4 november 1940 har hälsovårdsnämnden

i Gävle underställt medicinalstyrelsen frågan, huruvida barn, som

undervisas i stadens olika skolor men äga hemvist i omkringliggande kommuner,

skola, i likhet med barn från staden, åtnjuta tandvård vid stadens

poliklinik eller örn de skola erhålla tandvård i hemortskommunen. Därest

tandvården skulle lämnas vid stadens poliklinik, uppstode enligt nämnden

frågan, huruvida det författningsenligt kunde åligga hemortskommunen att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

.Kungl. Majds ''proposition nr 116.

svara för de kostnader, som icke bestredes genom statsbidrag eller örn

hemortskommunens medgivande till tandvården först skulle inhämtas. Nämnden

framhåller, att hänsyn till nämnda klientel icke tagits vid beräkningen

av antalet tandläkare vid klinikerna. Antalet barn med hemortsrätt utanför

staden kunde icke exakt angivas men överstege för det dåvarande icke 200.

Medicinalstyrelsen har med skrivelse den 16 januari 1941 till Kungl. Majit

överlämnat hälsovårdsnämndens skrivelse. För egen del har styrelsen till

en början hänvisat till ett uttalande i statens sjukvårdskommittés år 1935

avgivna betänkande angående folktandvård, enligt vilket barnen i läroverk

och likartade skolor avsåges skola erhålla sin tandvård på den ort, där

skolan vore belägen. Styrelsen ansåge det synnerligen önskvärt, att ifrågavarande

barn erliölle vård genom den av staden anordnade folktandvården

och att statsbidrag finge utgå jämväl för dessa barn. Medicinalstyrelsen

hade från skolöverstyrelsen erhållit uppgift örn antalet i städerna utom

landsting undervisade barn under 16 år, som vore från annat skoldistrikt.

Enligt denna uppgift, som avsåge år 1940, utgjorde nämnda antal, i Stockholm

1,242, i Göteborg 847, i Malmö 143, i Norrköping 117, i Hälsingborg

161 och i Gävle 197 eller tillsammans 2,707. Vidare utgjorde, enligt uppgift

från socialstyrelsen, antalet i nämnda städer hemmahörande barn, vilka

vore inackorderade å andra orter, 3,909. Sistnämnda barn borde enligt

medicinalstyrelsen behandlas å de orter, där de vore inackorderade, varför

något statsbidrag för dem icke bomme att utgå till respektive städer. Medicinalstyrelsen

anser av dessa uppgifter framgå, att den av styrelsen förordade

ordningen icke kunde förväntas medföra ökade kostnader för statsverket.

Den del av kostnaderna för meddelad tandbehandling, vilken icke

täcktes av de i 5 § 3 mom. statsbidragskungörelsen omförmälda behandlingsavgifterna

samt av statsbidrag, torde, framhåller styrelsen slutligen,

enligt överenskommelse mellan staden och det landsting, inom vars område

barnets hemortskommun vore belägen, böra erläggas av ifrågavarande landsting

såsom i sista hand ansvarigt för de med folktandvårdens tillgodoseende

inom ett landstingsområde förenade kostnaderna.

I ärendet har yttrande avgivits av svenska stadsförbundet och svenska

landstingsförbundet.

Svenska stadsförbundet ansluter sig till uppfattningen, att barnen i läroverk

och liknande skolor borde erhålla sin tandvård på den ort, där skolan

vore belägen. Stadsförbundet finner ej heller anledning till erinran mot

medicinalstyrelsens förslag i fråga örn statsbidragstilldelningen. Detta förslag

innebure, framhåller förbundet, att till städer utom landsting statsbidragskulle

utgå med 4 kronor per barn och år för tandvård åt barn från annan

hemkommun, som åtnjöte undervisning i stadens skolor, medan dylikt bidrag

icke skulle utgå till barn från ifrågavarande städer, som under skolgång

i annan kommun där finge tandvård. Beträffande medicinalstyrelsens

förslag örn överenskommelser mellan respektive städer och landsting örn

deri ytterligare ersättning, som skulle kunna ifrågakomma utöver statsbidrag

och behandlingsavgifter, yttrar förbundet:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 116.

Även örn därmed avses generella överenskommelser, måste sådana säkerligen

för de större städernas del träffas med ett flertal landsting. I avsaknad

av varje anvisning örn ersättningarnas fastställande torde man få räkna

med att tvister uppstå vid ersättningsbeloppens fastställande. Skall en

lösning vinnas efter denna linje, torde det vara ofrånkomligt att vissa regler

författningsmässigt fixeras.

Det synes emellertid med fog kunna ifrågasättas, örn man icke kan helt

avstå från alla krav på ersättning i denna del och låta respektive stad eller

landsting svara för sina kostnader. De statistiska uppgifter örn antalet barn

från främmande tandvårdsområden, som anföras i medicinalstyrelsens framställning,

synas i vart fall icke giva anledning att för de utom landsting

stående städernas del påyrka ett omständligt och till sina verkningar svårbedömligt

system med lokala överenskommelser.

Svenska landstingsförbundet förklarar sig vara ense med medicinalstyrelsen

örn att nu ifrågavarande barn borde erhålla sin tandvård å den plats, där

de ginge i skola. Beträffande barn, som ginge i skola i stad utanför

landsting men hade sin hemort utanför denna, borde staden äga uppbära

det statsbidrag, som utginge för dessa barns tandvård, eller 4 kronor för

barn och år. Däremot borde sagda städer ej äga uppbära statsbidrag för

barn, som hade sin hemort inom staden men för sin skolgång vistades å

annan ort och å denna erhölle tandvård. Yederbörande hemortskommuner

borde ansvara för att de fastställda tandvårdsavgifterna inbetalades till den

poliklinik, där barnen behandlades. Förbundet framhåller, att tveksamhet

kunde råda örn hur stor avgift, som i dylikt fall borde erläggas, därest en

familj hade två eller flera barn, som erhölle tandvård å olika platser. Frågan

härom syntes böra upptagas till närmare omprövning. Förbundet ställer

sig däremot synnerligen tveksamt till förslaget, att de kostnader tandvården

droge utöver statsbidrag och beliandlingsavgift skulle ersättas av vederbörande

landsting eller stad i hemorten. Till närmare utveckling härav anför

förbundet:

Frånsett besväret med en uträkning av denna kostnad och de tvister, som

lätt kunna uppstå angående beloppets skälighet, synes det föreslagna förfaringssättet

synnerligen omständligt. Styrelsen anser därför, att man bör

söka sig fram efter en annan linje. Enklast synes därvid vara, att man

låter ovannämnda övriga kostnader påvila det landsting respektive den stad

inom vars område behandlingen ägt rum.

Antalet barn, som få sin tandvård utom hemlandstinget (-staden), torde

vara relativt litet och icke öva inflytande på antalet anställda befattningshavare

vid respektive tandpolikliniker eller på lokalkostnaderna för dessa.

Återstår sålunda förbrukningsartiklarna, men kostnaderna för dessa äro icke

av den storleksordning, att de påkalla det ifrågasatta ersättningsförfarandet.

Då antalet barn från storstäderna, som i enlighet med vad ovan sagts skulle

erhålla sin tandvård vid landstingens polikliniker, är större än det antal

barn från landstingsområdena, som skulle erhålla tandvård i sagda städer,

komma i varje fall icke dessa städer, som helhet tagna, att göra någon förlust

på den föreslagna anordningen. Även de särskilda sjukvårdsområdena

emellan torde viss utjämning av kostnaderna komma att ske. Fördelarna i

organisatoriskt hänseende av den av förbundet föreslagna anordningen synas

i allt fall uppväga de relativt obetydliga merkostnader, som för vissa områden

möjligen kunna uppstå.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

För tandvård till barn, som anmälts till regelbundet deltagande i folk. Vt&artementstandvård

erlägges en avgift av 5 kronor för barn oell år. Äro två eller flera

barn tillhörande samma familj samtidigt anmälda till tandvård, erlägges för

andra barnet 3 kronor och för tredje barnet 2 kronor. För ytterligare barn

behöver någon avgift icke erläggas. Kommun, inom vilken folktandvård

anordnats, har att till landsting, som anordnat folktandvården, erlägga de

årliga behandlingsavgifter, som belöpa å de i folktandvården deltagande

barnen inom kommunen. Kommunen äger att av vederbörande målsmän

uttaga nämnda avgifter, i den mån de icke belöpa å obemedlade eller mindre

bemedlade barn.

Statsbidraget till folktandvård är bestämt på skilda sätt beträffande folktandvård,

som anordnats av landsting, och tandvård, meddelad av stad, som

ej deltager i landsting. I förra fallet utgår statsbidraget med dels ett engångsbelopp

för anskaffande av erforderlig utrustning av distriktspoliklinikerna,

dels ock ett årligt belopp för avlönande av distriktstandläkare och

distriktstandsköterska. Till stad, som ej deltager i landsting, utgår statsbidraget

däremot med 4 kronor örn året för varje behandlat barn i åldern

4—15 år.

Omförmälda avgifter och statsbidrag avse att för barntandvårdens del

täcka allenast en del av kostnaderna. Återstoden av kostnaderna bestrides

av huvudmannen för folktandvården, alltså landsting eller i landsting ej

deltagande stad.

Då den förut omnämnda skyldigheten för kommun att till landstinget

erlägga behandlingsavgifterna för i folktandvården deltagande barn angivits

omfatta allenast barn inom kommunen, torde därav följa, att kommunen ej

är skyldig betala dylika avgifter i sådana fall, då å poliklinik inom visst

tandvårdsdistrikt behandlats barn, som är hemmahörande i kommun utanför

distriktet. Ej heller hemortskommunen torde i sådant fall vara skyldig

erlägga avgifterna. Enligt folktandvårdsförfattningarna torde endast de barn

förutsättas skola deltaga i folktandvården inom visst distrikt, som äro hemmahörande

inom distriktet.

De flesta barn, som erhålla tandvård å distriktstandpoliklinik, befinna

sig i skolåldern, och organiserandet av deras deltagande i tandvården sker

genom skolan. Det vore under sådana förhållanden uppenbarligen den

mest praktiska utvägen, att denna tandvård finge omfatta även de skolbarn,

vilka äro hemmahörande å annan ort. I motsatt fall förminskas starkt möjligheten

för dessa barn att erhålla tandvård på samma villkor som gälla

för övriga barn.

I de remissyttranden, som avgivits i förevarande ärende, har också tillstyrkts,

att barn, som fullgöra sin skolgång, skola erhålla tandvård på den

ort, där skolan är belägen. Förutsättningarna för att få till stånd en sådan

anordning synas mig därför böra närmare undersökas.

För det första böra bestämmelserna i 5 § 2 mom. statsbidragskungörelsen

så ändras, att de bliva tillämpliga å barn, som anmälts till regelbundet

deltagande i folktandvård inom den kommun, där barnet är mantalsskrivet

eller fullgör skolgång.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Vidare bör skyldighet stadgas för mantalsskrivningskommunen att till

landstinget erlägga de årliga behandlingsavgifterna för dylika barn. Förslagtill

härför erforderliga ändringar i förordningen om lindring i obemedlades

och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. torde jag senare i dag få

anmäla.

Av svenska landstingsförbundet har framförts frågan hur stor avgift, som

bör erläggas, därest en familj har två eller flera barn, som erhålla tandvård

å olika orter. Av praktiska skäl synes mig den nedsättning i avgifterna,

som gäller för fall, där två eller flera barn tillhörande samma familj

samtidigt äro anmälda till tandvård, böra tillämpas endast då barnen behandlas

å klinik inom samma tandvårdsdistrikt.

Vad slutligen angår frågan örn bestridandet av de kostnader tandvården

för barn från annat område drager utöver behandlingsavgift och statsbidrag

synes mig dessa böra slutligt stanna å huvudmannen för den klinik, där

behandlingen ägt rum. Svenska landstingsförbundet har ansett sig böra

förorda en sådan lösning, därvid anförts, bland annat, att de särskilda sjukvårdsområdena

emellan viss utjämning av kostnaderna torde komma att

ske. Ehuru de av medicinalstyrelsen anförda sifferuppgifterna, enligt vad

jag inhämtat, äro så till vida ofullständiga, att uppgiften örn antalet i ickelandstingsstäder

hemmahörande barn, vilka vore inackorderade å annan ort,

avsåge endast de barn, som inackorderats genom barnavårdsnämnds försorg,

tror jag, att eventuella ojämnheter i kostnadsbelastningen de särskilda

sjukvårdsområdena emellan skola bliva skäligen obetydliga, och jag är därför

beredd förorda ifrågavarande alternativ.

Medicinalstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1942/43.

1. Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård.

För vartdera av budgetåren 1940/41 och 1941/42 har till bidrag till utrustning

av polikliniker för folktandvård anvisats ett reservationsanslag av

100,000 kronor.

Vid de båda senaste budgetårsskiftena har å anslaget funnits en reservation

av, vid ingången av budgetåret 1940/41 286,400 kronor och vid ingången

av nu löpande budgetår 353,200 kronor.

I de brev till medicinalstyrelsen, genom vilka anslagen för budgetåret

1940/41 och nu löpande budgetår ställts till medicinalstyrelsens förfogande,

har den föreskriften meddelats, att, därest anslaget skulle visa sig icke vara

tillfyllest för tillgodoseende av inkomna ansökningar, företräde borde lämnas

för anordnande av polikliniker i distrikt, där särskilda svårigheter mötte

för befolkningen att erhålla erforderlig tandvård.

I skrivelse den 10 september 1941 har medicinalstyrelsen hemställt örn

anslag till ifrågavarande ändamål för budgetåret 1942/43.

Till en början meddelar styrelsen, att styrelsen för vartdera av budgetåren

1940/41 och 1941/42 uppgjort plan för fördelning av medlen å ifrågavarande

anslag. Om den för budgetåret 1940/41 uppgjorda planen fullföljts,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 116.

25

skulle under nämnda budgetår lia till landstingen utbetalats tillhopa 368,100

kronor och vid ingången av budgetåret 1941/42 lia återstått en reservation

av allenast 18,300 kronor. I verkligheten utbetalades under nämnda budgetår

å anslaget allenast 33,200 kronor. Ett stort antal av de polikliniker, för vilka

statsbidrag till utrustning kunnat påräknas, hade dock inrättats och även

tagits i bruk utan att vederbörande huvudman ännu sökt statsbidrag för desamma.

Denna omständighet vore enligt medicinalstyrelsen av betydelse

jämväl för beräknandet av belastningen av anslaget under innevarande

budgetår.

Enligt den plan för fördelning av anvisade medel, som medicinalstyrelsen

uppgjort för innevarande budgetår, hade till fördelning upptagits ett sammanlagt

belopp av 439,800 kronor. Under förutsättning att folktandvårdsorganisationen

utbyggdes enligt de uppgjorda planerna skulle vid ingången

av budgetåret 1942/43 återstå en reservation å anslaget understigande 15,000

kronor. Erfarenheten hade emellertid, framhåller medicinalstyrelsen, visat,

att utbyggandet i allmänhet skedde i långsammare takt än från början beräknats.

Enligt uppgifter, som landstingen lämnat, vore av det belopp, som

enligt den av styrelsen uppgjorda planen skulle utbetalas under innevarande

budgetår, sammanlagt 271,500 kronor att hänföra till kostnader för

polikliniker, som redan tagits i bruk eller inrättats utan att hava trätt i

verksamhet eller i det närmaste vore färdigställda men för vilka statsbidrag

icke sökts. I betraktande därav vore det enligt medicinalstyrelsen icke

oberättigat att antaga, att i runt tal 100,000 kronor skulle kvarstå odisponerade

vid ingången av nästa budgetår. Medicinalstyrelsen ansåge det önskvärt,

att medel funnes tillgängliga för en fortsatt utbyggnad av folktandvårdsorganisationen

under budgetåret 1942/43 med i genomsnitt tre entandläkarpolikliniker

inom varje landstingsområde, bortsett från de polikliniker,

som beräknats bliva färdiga under innevarande budgetår. Statens kostnader

därför kunde beräknas till [25 X (3,000+ 3,000+3,000)] 225,000 kronor. Då

styrelsen, såsom förut nämnts, räknat med en reservation vid ingången av

nästa budgetår å 100,000 kronor, skulle medelsbehovet för nästa budgetår

uppgå till 125,000 kronor.

Medicinalstyrelsen framlägger emellertid därjämte ett förslag till komplettering

av de nuvarande statsbidragsgrunderna, vilket, örn det genomfördes,

komme att medföra ökat anslagsbehov. Härom anför styrelsen:

Av huvudmännen för folktandvårdsorganisationen i de skilda landstingsområdena

har stundom föreslagits, att i ett distrikt skulle inrättas folktandvårdspolikliniker

å ytterligare någon ort, förutom den, å vilken huvudpolikliniken

skulle förläggas. A dylik ort skulle meddelas tandvård åt de i

viss del av distriktet bosatta personer, vilka på grund av kommunikationsförhållanden

eller eljest icke utan särskilda olägenheter kunde beredas möjlighet

att erhålla tandvård vid distriktstandpolikliniken. Då det icke synts

medicinalstyrelsen lämpligt att föreskriva anordnande av ambulatorisk poliklinik

för meddelande av tandbehandling å allenast ett par orter inom ett

distrikt, Ilar styrelsen ansett det ändamålsenligt, att i dylika trakter inrättades

fasta polikliniker med något enklare inredning och utrustning, s. k.

annextandpolikliniker, vid vilka å huvudpolikliniken i distriktet stationerade

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

befattningshavare tidvis skulle tjänstgöra. Till skillnad mot de ambulatoriska

poliklinikerna, där all tandvårdsutrustning medföres av befattningshavarna

för att uppsättas i för tillfället upplåtna lokaler eller — undantagsvis

— där tandvården meddelas i särskilda s. k. tandvårdsbussar eller för ändamålet

inredda båtar, skulle annextandpoliklinikerna inrymmas i å vissa orter

inrättade, permanenta lokaler. Dessa torde åtminstone med avseende å den

större apparaturen böra förses med fast utrustning — sålunda skulle t. ex.

dylik poliklinik alltid förses med operationsstol, borrmaskin och röntgenapparatur

— under det att vissa instrument kunde medföras till densamma.

Utrustningen av dessa annextandpolikliniker, vilka intaga en mellanställning

mellan de i författningen omnämnda formerna av folktandpolikliniker,

kan beräknas uppgå till ett belopp, som icke väsentligt understiger kostnaderna

för utrustning av distriktstandpolikliniker. Då emellertid å ena sidan

ordalydelsen i folktandvårdskungörelsen synes lägga hinder i vägen för att

statsbidrag till utrustning av annextandpolikliniker utgår enligt bestämmelserna

för distriktstandpolikliniker och å andra sidan det synes rimligt, att

staten lämnar bidrag till utrustning av ifrågavarande polikliniker med högre

belopp än det i gällande författning för ambulatoriska polikliniker bestämda,

vore det önskvärt, att i folktandvårdskungörelsen infördes bestämmelse, att

statsbidrag till annextandpolikliniker finge utgå med högst hälften av den

verkliga kostnaden för polikliniken, förslagsvis dock begränsat till högst

2,000 kronor per poliklinik.

Av de från landstingen inkomna skrivelserna rörande utbyggnaden av

folktandvården under innevarande budgetår inhämtas, att några landsting

hava för avsikt att under sagda tid inrätta vissa annextandpolikliniker. Som

regel torde tills vidare kunna anstå med inrättande av dylika polikliniker.

Det synes styrelsen vara tillfyllest, att för detta ändamål under nästa

budgetår beräkna ett belopp av 10,000 kronor.

Medicinalstyrelsen föreslår i anslutning härtill dels sådan ändring avkungörelsen

angående statsbidrag till folktandvård, att statsbidrag till utrustning

av annextandpolikliniker må kunna utgå med högst hälften av den

verkliga kostnaden för dylika polikliniker, dock högst 2,000 kronor, dels

ock höjning för nästa budgetår av förevarande anslag till 135,000 kronor.

I detta sammanhang vill jag anmäla, att distriktsvårdsstyreisen i Ostergötlands

län i skrivelse till medicinalstyrelsen den 3 februari 1941 anhållit att

bliva förklarad berättigad att erhålla statsbidrag till röntgenanläggning vid

en för barn avsedd distriktstandpoliklinik vid Folkungaskolan i Linköping

med hälften av kostnaderna för anläggningen eller 900 kronor.

Enligt den plan för folktandvårdens tillgodoseende, som gäller för Östergötlands

landstingsområde, hava i Linköping inrättats tre tandpolikliniker,

av vilka en är avsedd för såväl barn som vuxna samt två för allenast barn.

Sammanlagt nio tandläkare och nio tandsköterskor äro avsedda för de tre

poliklinikerna.

I sin förenämnda skrivelse anhöll distriktsvårdsstyrelsen jämväl örn statsbidrag

till utrustning av tandpoliklinikerna i Linköping såsom till en distriktstandpoliklinik

med nio tandläkare. Med bifall härtill förklarade medicinalstyrelsen

i skrivelse till distriktsvårdsstyrelsen den 15 maj 1941 sistnämnda

styrelse berättigad uppbära statsbidrag till utrustning av distriktstandpoliklinikerna

i Linköping med (3,000 + 8 X 1,300) 13,400 kronor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

27

I sin föreniimnda skrivelse den 10 september 1941 Ilar medicinalstyrelsen

— efter redogörelse för omständigheterna i förevarande fall — anfört:

Därest poliklinikerna icke betraktats såsom en enhet utan statsbidrag i

stället sökts till desamma var för sig, skulle sådant kunnat utgå med högst

(3,000 4- 3,000 + 3,000 + 6 X 1,300) 16,800. Då sålunda statsbidrag icke sökts

till hela det belopp, som torde kunna utgå enligt gällande bestämmelser,

synes det rimligt, att ett särskilt bidrag med begärt belopp, 900 kronor,

utginge till anläggningskostnaden för röntgenapparat å den till Folkungaskolan

förlagda tandpolikliniken. Därest framdeles ansökan skulle ingivas

örn utfående av återstående statsbidrag till utrustning av poliklinikerna, bör

därå avdrag göras för här ifrågavarande bidrag till kostnaden för röntgenanläggningen.

Över medicinalstyrelsens framställning örn anslag till bidrag till utrustning

av polikliniker för folktandvård har yttrande avgivits av statskontoret.

Yad angår förslaget örn statsbidrag till annextandpolikliniker anser statskontoret

det kunna befaras, att, örn den av medicinalstyrelsen förordade

ändringen av bidragsgrunderna vidtoges, annexpolikliniker i stor utsträckning

komme att anordnas i stället för ambulatoriska kliniker av nuvarande

typ. Då därav skulle föranledas en avsevärd fördyring av statens kostnader

för folktandvården, ansåge sig statskontoret icke kunna tillstyrka förslaget.

Beträffande frågan örn anslagsbehovet för nästa budgetår framhåller statskontoret,

att av de till utrustning av tandpolikliniker för budgetåren 1938/39

—1941/42 anvisade anslagen å tillhopa 550,000 kronor intill den 29 augusti

1941 förbrukats allenast 102,800 kronor och att de för medicinalstyrelsen

från och med ingången av budgetåret 1941/42 tillgängliga medlen uppginge

till större belopp än som vid något tidigare tillfälle stått till styrelsens förfogande.

Statskontoret fäster vidare uppmärksamheten på att det mött

stora svårigheter att besätta distriktstandläkartjänsterna. Det synes därför

statskontoret knappast antagligt, att under tiden den 30 augusti 1941 — den

30 juni 1943 folktandvårdspolikliniker skulle komma till stånd i sådan utsträckning,

att i statsbidrag till deras utrustning skulle erfordras av medicinalstyrelsen

uppskattat belopp av cirka 570,000 kronor. Enligt statskontorets

mening torde de medel, som funnes disponibla, kunna anses tillräckliga

för den utvidgning av organisationen, som kunde vara att förvänta.

Statskontoret föreslår därför, att anslag för ändamålet icke beräknas för

nästa budgetår.

Statskontoret uttalar sig slutligen rörande framställningen örn bidrag till

anskaffandet av röntgenapparat å kliniken vid Eolkungaskolan i Linköping.

Då det reguljära statsbidraget för utrustning av de tre tandpoliklinikerna

i Linköping på landstingets egen begäran beräknats såsom för en distriktstandpoliklinik,

borde enligt statskontorets mening ytterligare bidrag icke

utgå.

De beräkningar, som ligga till grund för medicinalstyrelsens framställning Departementsom

anslag för nästa budgetår till bidrag till utrustning av polikliniker för chefen.

folktandvård, avse förhållandena, sådana de i september 1941 kunde antagas

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 116.

komma att gestalta sig. I likhet med statskontoret har jag funnit det kunna

ifrågasättas, örn icke de disponibla medlen vöre tillräckliga för behovet även

under nästa budgetår. I anledning därav har jag ansett det nödvändigt att

få en mera aktuell utgångspunkt för beräkningarna och jag har därför genom

medicinalstyrelsen låtit hos de olika landstingen göra förfrågningar örn storleken

av statsbidrag, som beräknas komma att sökas under den närmaste

framtiden.

Under tiden den 1 juli 1941—den 31 januari 1942 utbetalades av medicinalstyrelsen

i statsbidrag 42,900 kronor. Under återstoden av löpande

budgetår torde statsbidrag komma att begäras till ett belopp av 284,100

kronor. Dessutom hava inom ett flertal landsting polikliniker börjat iordningställas,

till vilkas utrustning statsbidrag emellertid icke torde komma

att begäras förrän under budgetåret 1942/43. Storleken av sistnämnda statsbidrag

beräknas till 68,500 kronor. Summan av nu nämnda tre belopp

utgör 395,500 kronor. Då de vid början av nu löpande budgetår tillgängliga

medlen uppgingo till ett belopp av 453,200 kronor, skulle för den utbyggnad,

av folktandvården, som kan befinnas böra äga rum under nästa budgetår,

vara tillgängligt ett belopp av (453,200 — 395,500) 57,700 kronor.

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att medel borde beräknas för en utbyggnad

av folktandvården under nästa budgetår med tre entandläkarpolikliniker

inom varje landstingsområde. Jag biträder styrelsens förslag, därvid

jag dock ej vill göra något uttalande örn den form av polikliniker, som bör

väljas i varje särskilt fall, utan endast åsyftar storleken av medelsåtgången

för ändamålet. Denna har av medicinalstyrelsen beräknats till 225,000 kronor.

Då härför finnes tillgängligt ett belopp av 57,700 kronor, skulle sålunda

för nästa budgetår erfordras ett anslag av (225,000 — 57,700) 167,300

kronor. Det är dock ej troligt, att iordningställandet av alla de nya poliklinikerna

hinner fortskrida så långt, att statsbidrag för dem behöva utbetalas

under budgetåret. Jag finner det därför antagligt, att ett belopp av 100,000

kronor skall visa sig vara tillräckligt.

Medicinalstyrelsens förslag örn statsbidrag till annextandpolikliniker innebär,

att, vid sidan av distriktstandpolikliniker och ambulatoriska polikliniker,

en tredje form av kliniker inom folktandvården skulle tillskapas. På av

statskontoret anförda skäl anser jag mig icke böra för närvarande framlägga

något förslag i den av medicinalstyrelsen föreslagna riktningen.

Jag anser mig ej heller böra biträda medicinalstyrelsens förslag örn statsbidrag

till anskaffande av en röntgenapparat å den till Polkungaskolan i

Linköping förlagda tandpolikliniken.

2. Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distri/ctstand
sköterskor

m. m.

I skrivelse den 10 september 1941 har medicinalstyrelsen hemställt örn

anslag till ifrågavarande ändamål för nästa budgetår.

Budgetår

1940/41

1941/42

Anslag Nettoutgifter

450.000 165,756

550.000 —

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Medicinalstyrelsen omnämner till en början, att styrelsen dittills godkänt

planer för anordnande av folktandvård inom 20 landstingsområden. Vidare

hade framställning från tre landsting örn godkännande av sådan plan inkommit

men icke slutbehandlats. Ytterligare ett landsting kunde förväntas

inom kort komma att för godkännande ingiva förslag till anordnande av

folktandvård inom landstingsområdet.

Dittills hade enligt medicinalstyrelsen vid rikets folktandvårdspolikliniker

anställts sammanlagt 107 distriktstandläkare och lika många distriktstandsköterskor.

Efter erinran örn den plan för fördelning av för löpande budgetår

anvisade medel till utrustning av polikliniker, som omnämnts vid behandlingen

av anslaget till dylik utrustning, anför styrelsen:^

Antalet befattningshavare vid de polikliniker, till vilkas utrustning statsbidrag

kan enligt nämnda plan påräknas, utgör enligt för respektive landstingsområden

godkända folktandvårdsplaner eller för styrelsen tillgängliga

förslag till dylika planer 172 distriktstandläkare och 172 distriktstandsköterskor.

Då emellertid därutav 55 tandläkartjänster redan äro tillsatta

och således inräknats i ovan angivna antal av 107 distriktstandläkare,

kunna högst (172—55) 117 distriktstandläkare och lika många distriktstandsköterskor

förväntas bliva tillsatta under återstående del av budgetåret

1941/42. För budgetåret 1942/43 eventuellt beviljat anslag avser verksamheten

under kalenderåret 1942. Då å ena sidan alla de befattningshavare,

som kunna förväntas bliva tillsatta under budgetåret 1941/42,

icke torde komma att tjänstgöra redan från början av kalenderåret 1942

men å andra sidan ytterligare ett antal befattningshavare kan beräknas erhålla

anställning under senare halvåret 1942, skulle man — under förutsättning

att utbyggandet av folktandvårdsorganisationen under budgetåret 1942/43

kan fortskrida i den omfattning, som avsetts i styrelsens framställning

angående anslag för budgetåret 1942/43 till bidrag till utrustning av polikliniker

för folktandvård —■ vara berättigad utgå från att i genomsnitt nära

(107 + 117) 224 tandläkare och 224 tandsköterskor komme att tjänstgöra under

hela kalenderåret 1942. Erfarenheten från tidigare år synes emellertid motivera

att räkna med ett lägre antal befattningshavare, förslagsvis 200. Hänsynen

till föreliggande rekryteringssvårigheter synes till och med berättiga

att räkna med ett ännu lägre antal, förslagsvis måhända 170 befattningshavare

av vardera slaget.

Medicinalstyrelsen beräknar på grund därav, att för ifrågavarande ändamål

skulle erfordras [170 X (3,000 + 1,000)] 680,000 kronor.

Vidare beräknar styrelsen, att till ålderstillägg åt distriktstandläkare och

distriktstandsköterskor samt till kostnader av det slag, som omnämnes i

punkt 4 av övergångsbestämmelserna till statsbidragskungörelsen, samma

belopp skola vara erforderliga som de för innevarande budgetår härför beräknade

beloppen, eller 15,000 respektive 40,000 kronor.

Enligt styrelsens uppfattning behöver statsbidrag under nästa budgetår

icke beräknas utgå till annan stad utanför landsting än Gävle. Styrelsen

beräknar storleken av statsbidraget till Gävle för nästa budgetår till 16,000

kronor.

Medicinalstyrelsen uppskattar därför medelsbehovet för nästa budgetår i

fråga om förevarande anslag till (680,000 + 15,000 + 40,000 + 16,000) 751,000

kronor eller i avrundat tal 750,000 kronor.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Departements
chefen.

30 Kungl. Majlis yr oposition nr 116.

Enligt vad jag under hand inhämtat uppgår antalet distrikts tan dläkartjänster

som ledigförklarats men icke kunnat tillsättas med ordinarie innehavare,

för närvarande till 32. Antalet tandläkartjänster, som uppehållas av

vikarie under vakans, utgör tre.

Den mest osäkra faktorn i den av medicinalstyrelsen gjorda anslagsberäkningen

är, i vad mån rekryterings svårigheterna komma att utöva inverkan

på tandläkarantalet. Vid de reduktioner styrelsen företagit i det efter de

upprättade planerna beräknade tandläkarantalet torde hänsyn hava tagits,

förutom till rekryteringssvårigheterna, till den erfarenhetsmässiga eftersläpningen

från landstingens sida vid folktandvårdens utbyggande. Sannolikt

torde rekryteringssvårigheterna och nyssnämnda eftersläpning göra, att

anslagsbehovet kommer att visa sig något mindre än vad medicinalstyrelsen

beräknat. Å andra sidan ha enligt vad jag inhämtat numera vissa

icke-landstingsstäder utarbetat planer på genomförande av folktandvård och

komma med anledning därav att begära anslag till densamma. I statsverkspropositionen

till 1940 års riksdag under femte huvudtiteln, punkt 154, anförde

jag, att av städerna utanför landsting hittills allenast Gävle anordnat

folktandvård. För övriga icke-landstingsstäder torde som regel en tids uppskov

med anordnande av folktandvård icke medföra alltför betydande olägenheter.

Jag föreslog vidare, att Kungl. Maj:t i fortsättningen skulle äga att

efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall bifalla eller avslå

framställningar örn statsbidrag till icke-landstingsstäderna, vilket uttalande

icke föranledde någon erinran från riksdagens sida.]

För nästföljande budgetår har medicinalstyrelsen beräknat, att statsbidrag

skulle utgå allenast till Gävle. Försiktigheten synes mig bjuda att räkna

med möjligheten att även andra icke-landstingsstäder efter prövning av

Kungl. Majit erhålla rätt till bidrag. ?Då, såsom jag ''tidigare framhållit,

medicinalstyrelsens uppskattning av medelsbehovet för av landsting anordnad

tandvård synes mig något för hög, torde en ökning av bidraget till ickelandstingsstäderna

kunna ske inom det av medicinalstyrelsen föreslagna anslagsbeloppet.

3. Bidrag till lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårds
kostnader.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1939/40 ........................... 50,000 4,119

1940/41 ............................ 50,000 6,292

1941/42 ............................ 50,000 —

I skrivelse den 10 september 1941 har medicinalstyrelsen gjort framställning

örn anslag för nästa budgetår till förevarande ändamål. Styrelsen har

därvid anfört, att med hänsyn till rådande ekonomiska förhållanden, under

vilka kommunerna kunde förväntas begränsa sina anslag för ifrågavarande

ändamål, ett förslagsanslag av samma storlek som under löpande budgetår

eller 50,000 kronor torde vara tillfyllest.

Anslaget till bidrag till lindring i obemedlades och mindre bemedlades

tandvårdskostnader har under vart och ett av de senaste åren utgjort 50,000

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

kronor. Medelsåtgången Ilar emellertid icke något av budgetåren överstigit

7,000 kronor. Yäl är en successivt ökad medelsåtgång att förvänta såväl till

följd av utbyggnaden av folktandvården som på grund av att en mera allmän

kännedom bland kommunerna av förevarande understödsform så småningom

kan förväntas vinna insteg. Ett förslagsanslag för nästa budgetår å 10,000

kronor kan dock beräknas förslå. Jag föreslår därför, att anslaget för nästa

budgetår fastställes till sistnämnda belopp.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört får jag

hemställa, att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen att

dels godkänna de ändrade grunder för anordnande av folktandvård,

som av mig i det föregående förordats;

dels och för budgetåret 1942/43 anvisa

1) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård

ett reservationsanslag av 100,000 kronor,

2) till Bidrag till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor

m. m. ett förslagsanslag av 750,000 kronor, samt

3) till Lindring i öbemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader

ett förslagsanslag av 10,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LU 1942:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. förordningen den 3 juni 1938 s. 2 i texten
  2. SU 1942:90 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till folktandvården jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten