Angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler
1942-02-13 · 43 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:118, Angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler
Dokumentets text
Kungl. Maj:is proposition nr 118.
1
Nr 118.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bidrag
och lån av statsmedel för anordnande av allmänna
samlingslokaler; given Stockholms slott den 13februari
1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Mouler, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Hosander, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkt 23, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1942/43 beräkna ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor.
Därjämte har Kungl. Majit föreslagit riksdagen, att å kapitalbudgeten
under kapitalinvesteringar, statens utlåningsfonder, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till lånefonden för anordnande av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1942/43 beräkna ett reservationsanslag av likaledes
2,500,000 kronor.
Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 118. 417 42
2
Kungl. Maj:ts proposition nr lis.
Inledning.
I skrivelse nr 271 anhöll 1937 års riksdag om utredning »huruvida och
på vilket sätt stat och kommun må kunna medverka:
1) dels till förbättring av redan nu befintliga samlingslokaler, vilka äro i
behov därav,
2) dels genom lån och subvention stimulera till uppförande av nya lokaler,
3) dels ock undersökning örn ej under statens och kommunernas medverkan
uppförda samlingslokaler må kunna i ökad omfattning tagas i anspråk
för de mångskiftande behov, som på detta område ständigt anmäla
sig.»
Med anledning härav bemyndigade Kungl. Maj:t den 19 november 1937
chefen för socialdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning rörande behovet av allmänna samlingslokaler
samt dess tillgodoseende genom medverkan av stat och kommun jämte andra
därmed sammanhängande frågor. Till statsrådsprotokollet samma dag anförde
jag, efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen,
i huvudsak följande.
»Den fortskridande samhällsutvecklingen har otvivelaktigt låtit behovet
av lokaler för sammankomster av olika slag framträda med allt större styrka.
Detta gäller icke blott i fråga örn sammanslutningar av facklig och politisk
natur utan jämväl om sådana med skilda folkbildningsuppgifter. Även örn
numera svårigheter av den art, som tidigare ej sällan mött att tillgodose
förefintligt lokalbehov, icke längre göra sig nämnvärt påminta, äro dock förhållandena,
med hänsyn till föreningslivets i våra dagar mycket starka utveckling,
mångenstädes mycket otillfredsställande. De ideella sammanslutningar,
varom här i främsta rummet är fråga, sakna ofta ekonomiska förutsättningar
för att själva nöjaktigt tillgodose sitt lokalbehov. Jag anser det
därför vara förtjänt av övervägande huruvida och på vad sätt samhället må
kunna lämna sitt stöd åt strävandena att tillhandahålla samlingslokaler för
föreningslivet och folkbildningsverksamheten och därmed praktiskt främja
vårt lands hävdvunna församlingsfrihet.
Vid sidan av det grundläggande principspörsmålet örn avgränsningen av
de uppgifter, som böra i förevarande avseende ifrågakomma, bör till prövning
upptagas problemet vilken form — bidrag eller lån — eventuella stödåtgärder
lämpligen böra erhålla. Men därjämte är det uppenbarligen av
nöden att tillika klargöra, huru förvaltningen av sådana lokaler, som kunna
tillkomma under det allmännas medverkan, bör ändamålsenligt ordnas,
ävensom närmare överväga de regler, som böra gälla för upplåtelse av desamma.
I den mån utredningen skulle giva vid handen, att stat och kommuner
böra medverka vid tillgodoseendet av behovet av allmänna samlingslokaler,
synes det förtjänt att särskilt undersökas, huruvida icke en organiserad stödverksamhet
i nu berörda avseende med fördel kan inordnas bland de beredskapsåtgärder,
som planläggas för bekämpande av en kommande ekonomisk
kris. Åtgärder i sådant syfte hava under vissa förutsättningar förordats
av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten i dess den 27 juli
1937 avgivna betänkande.
Yad beträffar den av riksdagen jämväl uppmärksammade frågan örn
grunderna för dispositionen av samlingslokaler, som redan uppförts under
Kungl. Majus proposition nr 118. 3
statens oell kommunernas medverkan, i syfte att sådana lokaler må kunna i
ökad omfattning tagas i anspråk för de mångskiftande behov, som på området
föreligga, synes mig detsamma väl förtjänt av en närmare undersökning.
Det kan enligt min mening icke anses tillfredsställande, att förfoganderätten
över dylika, av det allmänna bekostade lokaler ofta begränsats på ett
sätt, som föga överensstämmer med befolkningens rimliga krav.»
Slutligen erinrade jag därom, att riksdagen i skrivelse den 27 maj 1925, nr
228, anhållit, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida kompletterande
bestämmelser erfordrades i syfte att den, som å annan tillhörig
mark ägde byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller
åsyftande religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande eller
annat därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt, skulle äga genom
tvångsinlösen förvärva marken. Vid berörda sakkunnigutredning syntes mig
jämväl de i riksdagens skrivelse den 27 maj 1925 omförmälda expropriationsändamålen
böra upptagas till övervägande.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 3 december 1937
såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, kyrkoherden
H. Hallén, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören E. Andersson
i Bollnäs, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren G. E.
Andersson i Södergård, hovrättsrådet E. Eckerberg och dåvarande sekreteraren
i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund Folke Thunborg. Därjämte
uppdrogs åt Hallén att vara ordförande. Sedan Kungl. Majit den 13
april 1939 bemyndigat chefen för socialdepartementet att, utöver tidigare i
utredningen deltagande fem sakkunniga, tillkalla ytterligare en sakkunnig,
tillkallades sistnämnda dag aktuarien i pensionsstyrelsen, ledamoten av riksdagens
andra kammare A. Y. Wallentheim att såsom sakkunnig deltaga i utredningen.
De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1937 års utredning
angående allmänna samlingslokaler, avgåvo den 8 november 1939 betänkande
med utredning och förslag rörande tillgodoseendet av behovet av allmänna
samlingslokaler (stat. off. utredn. 1939: 30).
Över betänkandet ha utlåtanden infordrats från statskontoret, statens byggnadslånebyrå,
egnahemsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, varjämte svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska
missionsförbundet, sällskapet svenska baptistmissionen, folkets hus föreningarnas
centralorganisation, Sveriges storloges av I. O. G. T. verkställande råd,
styrelsen för samverkande bildningsförbunden, riksförbundet landsbygdens
folk, svenska landsbygdens ungdomsförbund, ungsvenskarna, folkpartiets
ungdomsförbund, Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund och svenska
arkitekters riksförbund ävensom — genom överståthållarämbetets och länsstyrelsernas
förmedling — stadsfullmäktige i Stockholm och de kommuner,
vilkas hörande kunde vara av intresse, beretts tillfälle att avgiva yttranden
över betänkandet.
Av de sammanslutningar, som beretts tillfälle yttra sig i ärendet ha samtliga
utom svenska landsbygdens ungdomsförbund och baptistmissionen avgivit
dylika yttranden.
Sedermera har 1941 års riksdag i skrivelse nr 449 anhållit, att Kungl.
Majit ville, eventuellt efter den ytterligare utredning, som kunde befinnas
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
erforderlig, upptaga frågan om statens medverkan till anordnande och restaurering
av samlingslokaler till prövning samt, så snart lämpligen kunde
ske, för riksdagen framlägga det förslag, vartill prövningen kunde föranleda.
Kommitténs betänkande och förslag.
I en första avdelning av betänkandet upptager kommittén till behandling
spörsmålet örn det allmännas medverkan för tillgodoseendet av behovet av
allmänna samlingslokaler. Därefter behandlar kommittén i en andra avdelning
frågan örn expropriation av mark för allmänna samlingslokaler.
Då statsrådet och chefen för justitiedepartementet torde komma att
bringa sistnämnda spörsmål inför Kungl. Maj:ts prövning, lämnar jag i det
följande allenast en sammanfattning av innehållet i betänkandets första
avdelning.
För att belysa omfattningen av lokalbehovet lämnar kommittén en summarisk
översikt över föreningslivet i landet.
Kommittén framhåller, att den starkt stegrade utveckling, som ägt rum
på samhällslivets alla områden under det senaste seklet, har skapat en mängd
förut okända uppgifter och problem av skiftande slag, som påkallat medborgarnas
intressen. I den mån dessa divergerat, lia motsättningar och
brytningar uppstått, som än mer aktualiserat de skiftande samhällsproblemen.
Det är därvid för vårt samhällsliv karakteristiskt, att organisationen kommit
att framträda som den naturligaste arbetsformen för att förverkliga de olika
syftemålen. Men i och med uppkomsten av talrika sammanslutningar på
skiftande områden har också uppstått ett behov av möjlighet till samling
för dryftande av de gemensamma angelägenheterna, och då sedan äldre
tider inga andra lokaler för medborgarnas samling förefunnits än kyrkorna,
anmälde sig snart nog över hela landet behov av samlingslokaler.
Beträffande den gjorda översikten anhåller jag att få hänvisa till sid.
36—41 i betänkandet.
Den i betänkandet lämnade bilden av föreningsväsendets omfattning i
vårt land kan, enligt vad kommittén framhåller, självfallet ej göra anspråk på
fullständighet. Men den torde tillfyllest visa i vilken stor omfattning vårt
folk tillgodoser sina skiftande intressen i föreningslivets form. Uppenbart är
därför, att behovet av rymliga och tidsenliga lokaler för det hela landet omspännande
föreningslivet är allmänt och praktiskt taget berör hela nationen.
Behovet av åtgärder på ifrågavarande område belyses av en av kommittén
gjord inventering av lokalbeståndet i riket.
Genom medverkan av länsstyrelserna i riket införskaffade kommittén vissa
uppgifter beträffande lokalförhållandena inom de borgerliga och kyrkliga
myndigheternas förvaltningsområden. Uppgifterna lämnades å särskilda frågeformulär,
som utsändes till kommunalnämnder, drätselkammare och kyrkoråd.
Med detta förfaringssätt avsågo utredningsmännen att erhålla en viss kontroll
över att såvitt möjligt samtliga inom en kommun befintliga samlingslokaler
komme att redovisas.
Genom länsstyrelsernas försorg erhöll kommittén svar från de flesta kommunerna.
Från det fåtal kommuner, som ej svarat, införskaffade kommittén
uppgifter genom medverkan av vederbörande landsfiskal. I dessa fall an
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majus proposition nr 118.
sågs det tillräckligt att begära uppgifter från den borgerliga kommunen.
Likaså Ilar i de fall, där den borgerliga kommunen lämnat svar men ej den
kyrkliga, kommittén låtit sig nöja därmed. I några fall beträffande mindre
kommuner bar svar från endast den kyrkliga kommunen ansetts tillräckligt.
Ej ens med detta noggranna tillvägagångssätt kunde man erhålla en fullständig
förteckning å landets samlingslokaler, men man torde dock lia kommit
så nära verkligheten som det är möjligt utan alltför omfattande och dyrbar
utredningsapparat. Till jämförelse kan nämnas, att vid utskottsbehandlingen
av motionen örn allmänna samlingslokaler vid 1936 års riksdag framlades
en statistik, enligt vilken man inom Jönköpings län hade tillgång till endast
48 samlingslokaler, medan för detta län till utredningen lia redovisats 266
samlingslokaler förutom 504 missionshus.
För att erhålla en uppfattning örn föreningslivets lokalbehov ur dess egna
representanters synpunkter ansågo utredningsmännen det emellertid lämpligt
att komplettera de kommunala uppgifterna med en förfrågan till vissa
större riksorganisationers lokalavdelningar ute i landet.
För utrönande av föreningarnas intresse utsändes därför en preliminär
förfrågan till vissa riksorganisationers ledning, däribland till samtliga politiska
partier, huruvida de ansågo det förefintliga lokalbeståndet i landet
vara i stort sett tillräckligt för deras lokalavdelningars behov. Därjämte
begärdes uppgifter örn medlemsantalet i respektive riksorganisationer, antalet
lokalavdelningar och organisationernas byggnader med samlingslokaler.
Av svaren å denna förfrågan framgick, att de religiösa rörelsernas lokalbehov
i stort sett kunde anses fyllt. Undantag utgjorde evangeliska fosterlandsstiftelsen
och K. F. U. K., som ansågo, att det nuvarande lokalbeståndet
ej var tillräckligt. De flesta politiska organisationerna klagade däremot över
lokalbrist. Sveriges nationella förbund och nationalsocialistiska arbetarepartiet
förklarade sig anse att lokalerna i stort sett voro tillräckliga, men
att klagomål framkommit över att befintliga lokaler på grund av politiska
skäl ej stått till förfogande för deras respektive organisationer.
De fackliga och kulturella organisationerna, som tillfrågats, funno på det
hela taget lokalbrist vara rådande i landet. Riksförbundet landsbygdens
folk ansåg dock lokalbehovet vara rätt väl fyllt.
Sedan kommittén härefter tillfrågat de riksorganisationer, som funnit det
befintliga lokalbeståndet otillfredsställande, i vilken utsträckning de voro beredda
att lämna sin medverkan vid en förfrågan hos lokalavdelningarna angående
lokalbehovet, utarbetades efter samråd med representanter för vissa
riksorganisationer ett frågeformulär, som genom vederbörande riksorganisation
utsändes till dess lokalavdelningar.
Detta frågeformulär utsändes till följande organisationers lokalföreningar,
nämligen arbetarnas bildningsförbund, godtemplarorden, nationaltemplarorden,
Sveriges blåbandsförening, nykterhetsorganisationen Verdandi, jordbrukarungdomens
förbund, landsorganisationen i Sverige, Sveriges socialdemokratiska
arbetarparti, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
ungsvenskarna, folkpartiets ungdomsförbund, svenska landsbygdens ungdomsförbund,
Sveriges kommunistiska parti, Sveriges kommunistiska ungdomsförbund,
syndikalistiska ungdomsförbundet och folkets husföreningarnas
central organisation.
Sålunda lia omkring 20,000 frågeformulär utsänts till lokala föreningar i
landet. Av dessa lia dock ej mera än omkring hälften besvarats.
Av de från föreningarna inkomna svaren, med undantag för Stockholms
stad, liro 2,064 från lokalägande föreningar oell de övriga cirka 8,000 från
icke lokalägande föreningar.
Med hänsyn till den procent av de tillfrågade föreningarna som svarat
torde den gjorda utredningen ej ens för de riksorganisationer, som dessa
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
föreningar tillhöra, giva annat än mycket summarisk överblick beträffande
lokalförhållandena.
Kommittén bär därför ansett lämpligt att såsom primärmaterial i utredningsarbetet
betrakta de uppgifter, som inkommit från de kommunala myndigheterna,
och att såsom komplettering härtill taga hänsyn till de resultat,
vartill en sammanställning av föreningarnas material kunnat ge anledning.
Den av kommittén företagna undersökningen har visat, att samlingslokalerna
i stor utsträckning äro otillräckliga eller ej ändamålsenliga för de
anspråk, som med det allmänna föreningslivets nuvarande omfattning ställas
på dem, liksom även att fullständig brist på lämpliga lokaler alltjämt förekommer
i anmärkningsvärt stor omfattning.
Omkring 5,500 missionshus (varmed avses samtliga frikyrkolokaler) och
nära 6,500 övriga lokaler ha redovisats.
Av de senare lokalerna utgöra nära 1,500 sockenstugor, kommunalrum
och andra dylika lokaler. Enligt uppgifter användas av dessa 325 uteslutande
för kommunernas egna behov, 570 upplåtas endast till vissa föreningar
och 460 stå till föreningslivets förfogande i allmänhet.
Beträffande skollokalers upplåtande till föreningsändamål lia nära 80 procent
av kommunerna upplyst, att sådana upplåtelser äga rum. I vilken omfattning
denna upplåtelse sker utan hänsyn till arten av föreningarnas verksamhet
har dock som regel ej närmare angivits.
Av de över 600 redovisade församlingshusen och församlingssalarna upplåtas
icke fullt 50 utan inskränkningar till det allmänna föreningslivet.
I 422 landskommuner saknas varje föreningslokal, örn hänsyn ej tages till
missionshus.
Från 1,275 kommuner har förklarats att man önskar statens medverkan
för uppförande eller förbättring av samlingslokaler. Önskemålen gälla i 922
fall uppförande av allmänna lokaler (medborgarhus), i 330 fall uppförande
av församlingshus och i 192 fall förbättring av redan befintliga lokaler.
De kommuner som framfört önskemål örn statens medverkan för tillgodoseende
av lokalbehovet innefatta över hälften av landets befolkning och förekomma
i varje län.
Kommittén framhåller, att man i våra dagar torde vara ense örn att föreningslivet
utgör en naturlig och oumbärlig del av det medborgerliga livet.
Ender sådana förhållanden förefaller det naturligt, att frågan örn de allmänna
samlingslokalerna blir inte endast ett föreningslivets utan även ett
samhällets intresse.
Kommittén yttrar därom att tillgången till samlingslokaler, opartiskt öppna
för alla meningsriktningar, där medborgarna kunna samlas för att dryfta sina
gemensamma angelägenheter, är ett behov som hör samman med hela vårt
samhällsliv. Aven örn bristen på ändamålsenliga samlingslokaler i första
hand kännes betungande för föreningarnas medlemmar i deras egen verksamhet,
så förnimmes den dock starkt även av medborgarna i gemen. Kommitténs
förfrågningar hos de kommunala och kyrkliga myndigheterna lia
givit starka bevis därför. Detta gäller både städer och landsbygd. Det folkliga
kulturarbete, till vilket statsmakterna på olika sätt lämna sitt stöd,
Kungl. Majus proposition nr 118.
7
i. ex. det fria oell frivilliga folkbildningsarbetets olika grenar, har ingen
eller ringa möjlighet att tränga ut till de trakter, där samlingslokaler saknas
eller där dessa äro olämpliga för sitt ändamål. De önskvärda strävandena
att åt det offentliga nöjeslivet ge en högre standard och ett rikare innehåll
äro verkningslösa, därest icke lämpliga lokaler stå till förfogande på överkomliga
villkor. Samhällets egen verksamhet skapar vidare understundom
behov av allmänna samlingslokaler av annan karaktär än dem som samhället
förfogar över i form av skolor och kommunalhus. På sina håll har
man också börjat draga konsekvenserna därav genom uppförande av eller
bidrag till s. k. medborgarhus eller kommunalhus av sådan karaktär att de
utom rent administrativa lokaler även minima lokaler för föreningslivets
skiftande behov.
Det enskilda föreningslivet äger säkerligen alltjämt ett starkt intresse
för att så långt möjligt på egen hand söka tillgodose bygdernas behov av
allmänna samlingslokaler. Denna föreningarnas själv verksamhet bör inte
heller på något sätt undanträngas eller försvåras. Men det är uppenbart, att
det iir ett allmänt intresse att skänka dessa strävanden samhälleligt stöd i
större utstriickning än som hittills skett. Med den utbredning, föreningsväsendet
nu tagit och varigenom det i en eller annan form kommit att omfatta
flertalet medborgare, och med den betydelse, som det fått för vårt
medborgerliga liv, kan icke en sådan stödverksamhet anses ligga utom
ramen för samhällets, för statens och kommunernas uppgifter. Samhällets
intresse av att bygdernas behov av allmänna samlingslokaler tillgodoses på
ett ur medborgarnas synpunkt tillfredsställande sätt bör tvärtom vara så
stort, att man bör kunna förutsätta kommunala initiativ till frågans lösning.
Någon ändring av nu gällande bestämmelser örn kommunernas befogenheter
torde för den skull icke behöva ske; uppförande av eller bidrag till
allmänna samlingslokaler till föreningsväsendets och det medborgerliga livets
gagn lär enligt kommittén utan tvekan kunna hänföras till kommunens
gemensamma liushållningsangelägenheter.
Stöd från det allmännas sida kan emellertid givas endast under sådana
villkor, som betrygga det allmännas rätt. Detta gäller såväl i fråga om de
ekonomiska förhållandena sorn beträffande lokalernas beliövlighet, beskaffenhet
och förvaltning. I den män statens stöd lämnas i form av lån bör säkerhet
ställas i byggnadens värde efter principer, som äro likartade med dem som
gälla för andra former av statens låneverksamhet. Behovet av de lokaler,
till vilkas uppförande eller förbättrande statens ekonomiska stöd begäres,
bör granskas och bestyrkas av opartisk myndighet, och härvid komma de
kommunala myndigheterna närmast i åtanke. I detta sammanhang uttalar
kommittén den förhoppningen, att de kommunala myndigheterna komma att
visa sådant intresse för lösningen av bygdernas lokalfrågor, att de i mån
av förmåga verksamt bidraga därtill.
Likaledes bör det vara angeläget att tillse, att de med det allmännas stöd
åstadkomna samlingslokalerna fylla alla rimliga anspråk i fråga örn yttre
utseende och ändamålsenlig inredning. Byggnadskulturen på detta område
lämnar för närvarande mycket övrigt "att önska. De olika riksorganisationerna
liksom även samfundet för hembygdsvård ha under den senaste
tiden tagit lovvärda initiativ för att härvidlag åstadkomma en förbättring,
och det måste liven bli ett det allmännas intresse. Detsamma gäller örn
lokalernas ändamålsenliga planläggning, inredning och utrustning. De böra
möjliggöra ett rikt nyanserat föreningsliv med dettas behov av studierum,
bibliotek, anordningar för samkväm och fester, teater, filmförevisningar och
annat, som har betydelse såviil för föreningarnas eget arbete som för det
medborgerliga livet i allmänhet. Den omständigheten att föreningslivet på
opaginerad Kontrollera mot PDF
s
Kungl. Maj:ts proposition nr lis
en ort ännu icke är så rikt utvecklat bör icke få utgöra ett skäl till alltför
vittgående inskränkningar. I regel beror en dylik omständighet främst därpå
att lämpliga lokaler icke stått till föreningarnas förfogande, och det bör
ur det allmännas synpunkt vara av intresse att genom tillhandahållande av
sådana bidraga till att föreningarnas arbete får ett rikare och mera uppfostrande
innehåll. De sanitära förhållandena, som nu ofta äro bristfälliga
och olämpliga, böra också ägnas uppmärksamhet. För tillgodoseende av det
allmännas intresse i dessa olika hänseenden är en opartisk och sakkunnig
granskning av upprättade ritningar och kostnadsberäkningar nödvändig. Det
allmänna har dessutom viktiga intressen att bevaka ifråga örn lokalernas
förvaltning. Ett oeftergivligt villkor måste vara att de lokaler, som i någon
form erhålla stöd från det allmänna, vare sig de ägas av enskilda föreningar,
av för ändamålet särskilt bildade sammanslutningar eller av kommunala
organ, stå öppna för alla på skäliga och lika villkor. Endast under sådana
förutsättningar kunna de göra skäl för namnet allmänna samlingslokaler i
den mening, som kommittén avser, och bli till gagn för det medborgerliga
livet i allmänhet. Bidrag från det allmänna bör således icke kunna tillkomma
en förening eller sammanslutning, som avser att uppföra eller iordningställa
lokaler blott för sitt eget behov. Dylikt bidrag bör utgå endast
under den förutsättningen att lokalerna opartiskt ställas till förfogande för
ortens föreningsliv i allmänhet och för tillgodoseende av allmänt medborgerliga
behov. En förbindelse därom bör därför ingå bland de villkor, sorn i
övrigt stadgas för bidrag eller lån. Det allmänna bör även bereda sig möjlighet
till kontroll över att detta och andra föreskrivna villkor uppfyllas.
Detta kan ske dels genom föreskrift att för varje sådan samlingslokal skall
finnas ett av statsmyndighet fastställt reglemente, innehållande bland annat
bestämmelser örn sättet för lokalens uthyrande och avgifterna därför, dels
genom att bereda plats för av det allmänna utsedda representanter i föreningarnas
styrelser eller vid revision av lokalernas räkenskaper och förvaltning
och dels genom en av det statliga organ, som skall handhava låneoch
bidragsverksamheten, föranstaltad inspektion.
Kommittén har alltså kommit till den uppfattningen, att staten bör lämna
sitt stöd åt strävandena att tillhandahålla samlingslokaler för föreningslivets
behov. Sådant stöd bör lämnas såväl till kommuner, som vilja uppföra
samlingslokaler i kommunal regi, som till enskilda sammanslutningar. Bidrag
bör utgå såväl till uppförande av nya lokaler som till förbättring och ombyggnad
av gamla. Det material, som kommittén på olika vägar insamlat,
ger vid handen att i ett stort antal fall det nu befintliga lokalbeståndet
till sin omfattning är tillräckligt såväl för föreningsverksamheten som för
det allmänt medborgerliga livet på orten. I den mån anmärkningar här
framställas, röra de lokalernas bristfälligheter ifråga örn planläggning, inredning
och utrustning, liksom i någon mån även beträffande deras opartiska
öppethållande. Det är uppenbart, att man här bör söka att i första hand
genom det allmännas stöd avhjälpa dessa brister och att det skulle vara
olämpligt att genom att vägra lån och bidrag till restaurering av sådana
lokaler tvinga fram en nybyggnad, som i och för sig är opåkallad. Utredningsmännen
förorda även statligt stöd till ekonomisk sanering av sådana, för ortens
föreningsliv nödiga lokaler, som för närvarande tyngas av en oskäligt stor
skuldbörda. Ett sådant ingripande måste anses vara av särskild betydelse för
att befrämja strävandena till ett sunt och fostrande nöjesliv genom att lätta de
Kungl. Majus proposition nr 118.
9
ekonomiska bördor, som nu många gånger tvinga föreningarna att i förvärvssyfte
anordna nöjestillställningar, som äro uppenbart olämpliga eller som
förekomma i en för föreningslivet skadlig omfattning.
I enlighet med de givna direktiven bär kommittén närmare övervägt frågan,
huruvida samlingslokaler, som redan uppförts under statens och kommunernas
medverkan, skulle kunna i ökad omfattning tagas i anspråk för
föreningslivets behov.
Av ifrågavarande lokaler utgöres det största antalet av skolhusen. Därjämte
har staten lämnat bidrag till uppförande av en del kommunalhus såsom
beredskapsarbeten.
Kommunerna ensamma lia även på sina håll uppfört medborgarhus.
Avenså äga kommunerna sockenstugor och kommunalrum samt i vissa fall
församlingshus.
De kommunala lokalerna ha hittills i regel uppförts av kommunerna själva
och på deras egen bekostnad. Undantagen utgöras av de kommunalhus
och medborgarhus, vilka utförts som beredskapsarbeten och till vilka staten
lämnat bidrag, samt av de under senaste år nybyggda skolhusen, till
vilka statsbidrag utgått. De kommunala lokalerna, med undantag av skolhusen,
lia uppförts uteslutande för att tillgodose kommunernas behov av lokaler
för sin administration och för sammanträden med stämmor och fullmäktige.
De ha således icke tillkommit med tanke på föreningslivets särskilda
behov. Härav följer också att de i regel icke kunna tillfredsställa de
önskemål i fråga örn lokalernas disposition och inredning, som uppställas
från föreningslivets sida. De bli tillräckliga endast för vissa grenar av detsamma,
men för det egentliga föreningslivet torde de framstå endast som
nödfallslokaler. De kommunala lokalerna, särskilt kommunalrum och sockenstugor,
torde redan nu i stor utsträckning upplåtas till sådant föreningsliv
och sådana offentliga sammanträden, för vilka de lämpa sig. Bestämmanderätten
över i vilken utsträckning och på vilket sätt detta skall ske är
nu förbehållet de kommunala myndigheterna. Kommittén har den uppfattningen
att denna kommunernas självbestämmanderätt alltjämt bör bibehållas.
Det är givetvis av största betydelse att denna utövas såväl med beaktande
av de lokalmöjligheter, vilka i övrigt finnas på orten, som med iakttagande
av en fullt opartisk prövning. I en ort, där inga andra lokaler
lämpligen finnas att tillgå, kunna anspråken på tillträde till kommunens lokaler
resas med större fog. I de fall, där upplåtelse av kommunala lokaler
till föreningslivet lämpligen kan ske, bör opartiskhet iakttagas. Att de styrande
i kommunen, såsom i en del fall uppgivits till utredningen, vägra upplåtelse
av för föreningslivet fullt lämpliga lokaler till visst slag av föreningsverksamhet,
särskilt till politisk sådan, synes ej vara riktigt. Desto mera
anmärkningsvärt är givetvis att vissa politiska föreningar utestängas från
kommunens lokaler, medan politiska föreningar av annan meningsriktning
erhålla tillgång till lokalerna. Utredningsmännen anse det över huvud taget
otillfredsställande att en förening endast därför att den sysslar med politik
skall behandlas ogynnsammare än övriga i orten verksamma föreningar.
I ett demokratiskt samhälle måste enligt utredningsmännens förmenande
den politiska upplysningsverksamheten vara av sådan betydelse att de politiska
föreningarna, oavsett vilken meningsriktning de företräda, böra vara
berättigade till samma hänsynstagande från myndigheterna som andra organisationer.
När det gäller med kommunens medel uppförda lokaler ha
dessa tillkommit med tillhjälp av samtliga skattebetalare inom kommunen.
Att vägra upplåtelse till vissa grupper av kommunens invånare synes där
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr lis.
för Tara att träda medborgarnas befogade anspråk för nära. Är det fråga
om kommunala lokaler, till vilka även staten bidragit med medel, synes förfaringssättet
att utestänga vissa organisationer ännu mindre förenligt med
befolkningens rimliga krav.
Några lagstiftningsåtgärder örn skyldighet för kommunerna att upplåta
lokaler för föreningslivet tinner emellertid kommittén varken lämpliga eller
nödvändiga. Ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten på detta
område torde närmast komma att motverka det ökade hänsynstagande till
föreningslivets lokalbehov, som kommittén vill befrämja. Därest kommitténs
förslag vinner statsmakternas gillande och de lokaler, som därefter uppföras
med bidrag av statsmedel, således komma att i princip stå öppna för alla,
torde i det allmänna medvetandet så småningom ingå den föreställningen, att
det är en samhällelig förpliktelse för kommunerna att i möjligaste män ställa
till förfogande även andra lokaler än de, som tillkommit med statens medverkan.
Vidkommande skollokalerna vill kommittén framhålla, att de i regel icke
äro lämpliga som samlingslokaler vare sig ur föreningslivets eller ur skolornas
egna synpunkter. Där lokalfrågan ej kan ordnas på annat sätt — såsom
t. ex. i smärre och avlägset belägna byar eller trakter — böra dock skollokalerna
stå, till förfogande för föreningslivet. Upplåtelse bör givetvis ske på
sådana villkor att den ej vållar större olägenhet för undervisningen eller för
den lärarpersonal, som Ilar sin bostad i skolhusen.
Såsom en övergångsform vill kommittén dessutom förorda, att skollokalerna,
på platser där ej andra lokaler finnas tillgängliga, i större utsträckning
än vad som nu synes ske upplåtas för föreningslivet och i all synnerhet för
studiecirkelverksamheten. Därvid bör iakttagas, att upplåtelsen sker under
villkor, som ej onödigtvis inkräkta på föreningarnas utövande av sin verksamhet.
I de fall, där endast skolans avklädningsrum upplåtits eller där
föreningen ej fått avhandla andra frågor än sådana, som på förhand underställts
en kommunens representant, anse utredningsmännen, att föreningarna
med fog kunna göra gällande, att vederbörande kommunala myndighet
kringgärdar föreningslivet med alltför hämmande restriktioner.
Särskild uppmärksamhet torde böra ägnas frågan om det fria och frivilliga
folkbildningsarbetets lokalbehov. Såväl i kommunernas som i de
tillfrågade föreningarnas svar på kommitténs frågeformulär har i ett flertal
fall särskilt påpekats de svårigheter, som med nuvarande lokaltillgång möta
för föreningarnas studiearbete. Man kan också av det insamlade materialet
utläsa, att studieverksamheten på många platser för en tynande tillvaro eller
rent av helt ligger nere på grund av saknad av lokaler.
Lika väl som samhället nu sörjer för skolundervisning åt det uppväxande
släktet torde det ligga i det allmännas intresse att även för de vuxna tillhandahålla
ökade bildningsmöjligheter. Det borde därför kunna sättas ifråga
örn inte kommunerna för att gynna detta bildningsarbete skulle kunna ställa
lokaler hyresfritt till förfogande. Såsom framgår av det material, som inkommit
till utredningen, sker detta redan i en del kommuner därigenom
att skollokaler få disponeras för studieändamål utan någon hyresavgift.
Med den principiella inställning som kommittén intagit, nämligen att det
måste anses vara ett samhälleligt intresse att medverka för tillgodoseendet
av föreningslivets lokalbehov kan kommittén ej förorda, att staten inskränker
sig till att lämna hjälp till ifrågavarande ändamål allenast under kristider.
Statens bidragsverksamhet beträffande samlingslokaler bör enligt utredningsmännens
förmenande bliva en normal företeelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
11
Utredningsmännen anse i likhet med 1936 års utredning angående beredskapsarbeten,
att det möjligen kan vara lämpligt att vid en kris hålla ökningen
av anslagen till de normalt bidragsberättigade arbetena inom snäva
gränser och låta även dylika arbeten, i den mån de ur arbetslöshetssynpunkt
äro särskilt angelägna, erhålla bidrag från de särskilda arbetslöshetsanslagen.
Kommittén har även dryftat frågan örn i vad mån det förändrade världs - läget inverkar på vårt lands möjligheter att åtaga sig nya ekonomiska förpliktelser
för fullgörande av uppgifter av här angiven art. Kommittén håller
emellertid före, att, örn framdeles en lågkonjunktur med åtföljande arbetslöshet
skulle inträda, erfarenheten från den senaste krisen visar, att en av
det allmänna stödd byggnadsverksamhet avsevärt medverkar till produktionens
vidmakthållande. I den byggnadsverksamhet, som kan såsom kommunalt
beredskapsarbete förväntas, synes därför byggandet av erforderliga samlingslokaler
också lia sin givna plats. Skulle därvid en viss tvekan förefinnas,
örn direkta anslag redan nu böra ifrågakomma, synes det under alla förhållanden
vara ändamålsenligt, att statsmakterna besluta om den yttre ram
och form för verksamheten som erfordras. Då samhället i denna tid gång
efter annan påkallar ej blott den enskildes utan även organisationers medverkan
för de mångahanda uppgifter, krisläget skapar, är det också av vikt
att de berörda organisationerna icke hämmas i denna sin verksamhet.
Icke minst i allvarliga kristider är det betydelsefullt, att medborgarna i
ett land med demokratiskt statsskick icke av brist på samlingslokaler hämmas
i sina möjligheter att överväga och dryfta de krävande spörsmål, som
då ständigt anmäla sig.
Eftersom statens medverkan avser att främja strävandena att tillhandahålla
samlingslokaler för föreningslivet och folkbildningsverksamheten, har
förslaget utformats till att gälla sådana lokaler, som på något sätt kunna
tjäna dessa behov.
Vid beräkningen av beloppet för statens medverkan skall hänsyn jämväl
tagas till, huruvida de allmänna samlingslokalerna äro avsedda att tillgodose
även andra än föreningslivets behov.
Kommittén föreslår, att statens medverkan till kommuner vid uppförande
av allmänna samlingslokaler lämnas i form av bidrag. Detta bidrag föreslås
kunna utgå med högst 25 procent av byggnadskostnaderna vid nybyggnad eller
ombyggnad samt av köpesumman vid inköp av äldre byggnad. Kunna
verkligt bärande skäl framför allt r;r synpunkten av kommunens ekonomiska
förhållanden anföras, bör statsbidraget kunna höjas till högst 40 procent.
Kommittén har ansett, att där så befinnes lämpligt bör även en enskild
förening, bolag eller stiftelse kunna erhålla hjälp av staten. Detta bör kunna
ske beträffande såväl nybyggnad som redan befintlig samlingslokal, vilken
ej kan på tillfredsställande sätt utnyttjas för föreningslivet, vare sig detta
beror på att lokalen är i behov av förbättring eller att ägaren med hänsyn
till ekonomiskt trångmål är nödsakad att uthyra den till ändamål, som äro
för föreningslivet främmande men för vilkas tillgodoseende kan betingas
högre hyra jin vad föreningarna i allmänhet förmå erlägga. Det måste för
-
12
Kungl. Majlis proposition nr 118.
utses, att en kommun av en eller annan anledning kan komma att ställa sig
likgiltig för avhjälpande av ett uppenbart lokalbehov eller att detta behov
bättre kan tillgodoses genom en förening eller en sammanslutning av föreningar.
I sådana fall anser kommittén att enskilt initiativ för nyförvärv av
lokal bör erhålla det allmännas stöd.
Oavsett huruvida syftet att erhålla tillfredsställande samlingslokaler i
orterna ernås genom kommunalt eller genom enskilt initiativ, synes statshjälpen
i de särskilda fallen böra vara något så när likvärdig. A andra
sidan kräver emellertid statsintresset garantier för, att hjälpen icke endast
temporärt utan på ett i möjligaste mån permanent sätt kommer föreningslivet
till fromma. Därför torde hjälpen, då den skall avse lokaler i enskild
ägo, böra lämnas icke i form av engångsbidrag utan i form av inteckningslån
på särskilt förmånliga villkor.
Kommittén föreslår sålunda, att i dessa fall lån må utgå med högst
50 procent av byggnadskostnaderna, byggnadsvärdet eller köpesumman, samt
att lånet skall till ena hälften utgöras av en räntefri stående del och till
andra hälften av en amorteringsdel, dock att i fråga örn lån till hjälp vid
ombyggnad den räntefria stående delen må kunna uppgå till högst fyra
femtedelar av lånesumman. Amorteringsdelen föreslås skola förräntas efter
en räntefot, som med minst 1/t procent skall överstiga medelräntan för
statens upplåning mot obligationer under budgetåret närmast före det, varunder
lånet beviljats, samt skall vara slutamorterad inom en efter de särskilda
förhållandena lämpligen avpassad tid, vilken i fråga örn lån för nybyggnad
satts till högst tjugufem år och beträffande andra lån i regel bör
vara kortare. Ehuru amorteringsdelen således icke kan sägas innefatta ett
direkt understöd, måste dock lånet till denna del bliva vederbörande till
god hjälp därigenom, att såsom säkerhet för detsamma kunna lämnas inteckningar
i den samlingslokalerna inrymmande fastigheten ända upp till
90 procent av fastighetens värde.
Den ur understödssynpunkt betydelsefullaste delen av statslånet utgöres
av den räntefria stående delen, vilken maximerats efter samma grunder
som för normalfallen skulle gälla beträffande bidrag till kommuner och
vilken är avsedd att kunna efter den fastställda amorteringstidens utgång
helt eller delvis efterskänkas. På ett beslut örn efterskänkande bör inverka
icke endast lånetidens längd utan även hur låntagaren under lånetiden
förvaltat lokalerna och hur dessa kunna förväntas komma att bliva förvaltade
under en något så när överskådlig framtid. Prövningen av dylika
ärenden bör ske med beaktande i främsta rummet därav, att efterskänkandet
är avsett som gottgörelse för att låntagaren under viss något så när långvarig
tid på förmånliga villkor ställt sina lokaler till föreningslivets förfogande.
För att denna gottgörelse, då fråga är örn lån för en kanske förhållandevis
föga kostsam ombyggnad, icke skall bliva alltför obetydlig, har
beträffande dylika lån den räntefria stående delen föreslagits kunna utgöra
ända till fyra femtedelar av lånet.
13
Kungl. May.ts proposition nr lis.
Beträffande organisationen föreslår kommittén att ärendena handläggas
av statens byggnadslån ebyrå.
I detta sammanhang framhåller kommittén önskvärdheten av ett närmare
övervägande, huruvida byrån även skulle kunna utöva en upplysande och
rådgivande verksamhet i byggnadstekniska frågor. Kommittén förmenar, att
tillgången till erforderlig teknisk sakkunskap hos den centrala myndigheten
för lokalföretagarna skulle i avsevärd mån komma att bidraga till den lämpligare
planering och inredning av samlingslokaler, som åsyftas med de av
kommittén föreslagna åtgärderna.
Såsom villkor för erhållande av bidrag eller lån bör föreskrivas skyldighet
för vederbörande att förvalta lokalerna enligt ett av länsstyrelsen fastställt
reglemente samt att rörande förvaltningen underkasta sig statlig kontroll.
Därjämte må såsom ytterligare villkor vid lån kunna föreskrivas, att kommunen
skall äga utse ledamot av den styrelse, som har att förvalta lokalerna,
eller revisor att granska sagda förvaltning.
Kommittén har funnit det ogörligt att framlägga någon beräkning av de
kostnader som det skulle medföra att förse landet med erforderliga och
tillfredsställande samlingslokaler.
Vidkommande de ekonomiska konsekvenserna av statens medverkan på
ifrågavarande område anser kommittén att desamma ej behöva ingiva några
farhågor, örn verksamheten genomföres som ett försök och medel som härtill
anvisas bliva av reservationsanslags natur. Sedan erfarenhet vunnits efter
de första årens verksamhet, blir medelsbehovet uppenbarligen beroende av
dels i vilken takt statsmakterna anse lämpligt att genomföra en genomgående
förbättring av lokalförhållandena i hela landet och dels i vilken utsträckning
de anse, att verksamheten bör anpassas med hänsyn till det allmänna
konjunkturläget.
Beträffande medelsanvisningen till den föreslagna verksamheten torde
medel böra anvisas till dels en statlig utlåningsfond för enskilda lokalföretag
och dels ett anslag för bidrag till kommuner, därvid båda medelsanvisningarna
böra ske i form av reservationsanslag.
Med hänsyn till behovet av upplysningsverksamhet på ifrågavarande område
torde medel böra ställas till förfogande för uppgörande av typritningar
samt för utarbetande och tryckning av byggnadstekniska anvisningar.
Såsom tidigare antytts torde det vara lämpligt att statens hjälpverksamhet
för allmänna samlingslokaler i början erhåller karaktär av försöksverksamhet.
Vid igångsättandet härav bör man enligt kommitténs mening framgå med
försiktighet, varefter det torde få ankomma på Kungl. Majit att till kommande
budgetår taga initiativ till en utökad verksamhet örn behov därav skulle
visa sig uppstå. Kommittén har därför för sin del stannat vid att föreslå
att för första budgetåret för ändamålet anvisas 2 miljoner kronor, därav hälften
avses för kommunernas behov och hälften för de enskilda föreningarna.
Enligt kommitténs uppfattning bör av praktiska skäl företräde i någon mån
givas åt de lokalföretag, som uppföras i kommunernas regi.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Därjämte tillkomma de kostnader vartill en utökning av byggnadslånebyråns
verksamhet kommer att föranleda.
Kommittén har utarbetat förslag till kungörelse örn bidrag och lån
av statsmedel för tillgodoseendet av behovet av allmänna samlingslokaler,
vilket förslag torde få fogas såsom bilaga till detta protokoll,
bilaga A.
Yttranden.
Förslaget tillstyrkes i princip av statskontoret, egnahemsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands
och Norrbottens län.
Yttrandena, vilka avgåvos hösten 1939, präglas dock i regel av tveksamhet
rörande lämpligheten att under för handen varande förhållanden påbörja
statsbidragsverksamhet för ändamålet. 1 åtskilliga i princip tillstyrkande
yttranden avstyrkes förslaget med hänsyn till rådande statsfinansiella läge.
Statskontoret föreslår, att de föreslagna åtgärderna tills vidare böra inordnas
i det i beredskapssyfte uppgjorda arbetsanskaffningsprogrammet och
vill därför icke motsätta sig att anslag för ändamålet upptages å allmän beredskapsstat.
Enligt ämbetsverkets mening bör emellertid behovet av samlingslokaler
avvägas mot behovet av bostäder, då det gäller att skapa arbetstillfälle
genom statssubvention för byggnadsverksamhet.
Egnahemsstyrelsen anser i likhet med kommittén, att tillkomsten av samlingslokaler,
opartiskt öppna för alla meningsriktningar, motsvarar ett viktigt
behov i vårt samhällsliv. De statliga åtgärderna på förevarande område
torde lämpligen kunna anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag.
Byggnadsstyrelsen framhåller, att det måste anses svårt att för närvarande
överblicka den omfattning statens tilltänkta understödsverksamhet i förevarande
avseende kan komma att taga, varför styrelsen vill understryka den
i betänkandet framförda meningen, att denna statliga hjälpverksamhet bör
igångsättas i viss begränsad omfattning för vinnande av erfarenhet på området.
Det vore av vikt att nya skolanläggningar allmänt planlades med
tanke på möjligheten att användas till samlingslokaler. Härigenom skulle
otvivelaktigt i någon mån kunna begränsas de väsentliga kostnader, som
genomförandet av de av utredningen föreslagna åtgärderna skulle medföra,
och därjämte vinnas en större spridning av lokalerna.
Länsstyrelsen i Stockholms län har icke funnit anledning till någon principiell
erinran i vad förslaget avser bidrag och lån av statsmedel. I författningstexten
bör emellertid klart komma till uttryck att det statliga stödet
skall begränsas till fall, där förhållandena icke medgiva behovets tillgodoseende
därförutan. Länsstyrelsen anser självfallet, att berörda stödverksamhet
icke bör igångsättas i nuvarande statsfinansiella läge.
Länsstyrelsen i Södermanlands län. Den företagna utredningen utvisar
tydligt, att behovet av allmänna samlingslokaler är stort, och att detta behov
icke torde kunna på ett ändamålsenligt sätt tillgodoses utan medverkan
i en eller annan form från det allmännas sida. Då utredningsmännens förslag
i stort sett synes innebära en tillfredsställande lösning av frågan, har
länsstyrelsen intet att erinra mot förslaget. Emellertid torde frågan icke
kunna sägas vara av den överhängande betydelse, att staten under nu rådande
15
Kungl. Majus proposition nr I IS.
statsfrunsiella läge bör ikläda sig med förslagets realiserande förenade kostnader,
varför med genomförandet av utredningsmännens förslag synes tills
vidare böra anstå.
Länsstyrelsen i Ostergötlands län. Med hänsyn till den omfattning föreningslivet
i våra dagar äger samt dess i många hänseenden samhälleligt
gagnande verksamhet ävensom till föreningarnas ofta begränsade ekonomiska
resurser, vill det synas länsstyrelsen billigt, att det allmänna i viss utsträckning
träder hjälpande emellan för tillgodoseende av behovet av allmänna
samlingslokaler. Från denna synpunkt sett anser sig länsstyrelsen böra tillstyrka
fastställelse i huvudsak av kommitténs förslag. Örn länsstyrelsen
således i princip gillar förslaget, innebär detta icke, att samma förslag enligt
länsstyrelsens uppfattning omedelbart bör genomföras. Länsstyrelsen är forsin
del av den åsikten, att behovet av samlingslokaler icke är av så trängande
beskaffenhet, att statsverket under nu rådande förhållanden bör ikläda sig
ekonomiska uppoffringar för ändamålet, åtminstone icke med mindre starka
skäl av arbetsmarknadsnatur komma att tala därför.
Länsstyrelsen i Kalmar län. Utan tvivel har behovet av allmänna samlingslokaler
för tillgodoseende av såväl olika fackliga och politiska organisationers
som ock ideella föreningars med skilda folkbildningsuppgifter berättigade
intressen inom vårt land gjort sig starkt gällande, särskilt på landsbygden,
vilket ock framgår av det införskaffade utredningsmaterialet. Länsstyrelsen
har ej funnit anledning till erinran mot förslaget. Med hänsyn
till det numera förändrade ekonomiska läget inom landet samt rådande ovissa
förhållanden i övrigt synas emellertid några åtgärder för närvarande ej böra
vidtagas för bringande till verkställighet av utredningens förslag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län. Det är otvivelaktigt, att svårigheter ofta
möta för tillgodoseende av behovet av byggnader för sammankomster av
olika slag. Stöd från elef allmännas sida torde i stort sett ej kunna undvaras,
örn en tillfredsställande ordning på detta område skall uppnås. De
av kommittén föreslagna beloppen kunna anses i och för sig väl avpassade
och motsvara en försiktig avvägning. Emellertid kan det ifrågasättas, huruvida
det är riktigt, att statsmedel för närvarande tagas i anspråk för ändamålet.
Länsstyrelsen anser, att med anslag bör tills vidare anstå.
Länsstyrelsen i Hallands län. Att i nuvarande tidsläge, för tillgodoseende
av det i och för sig ingalunda oviktiga behovet av allmänna samlingslokaler
anlita medel, som i första rummet böra användas för långt angelägnare
ändamål, särskilt försvarets snara iståndsättande, finner länsstyrelsen icke
böra ifrågakomma. Först sedan tiderna åter bliva normala, torde åtgärder
i nu ifrågavarande syfte böra vidtagas. Under denna förutsättning finnér
länsstyrelsen i stort sett icke anledning till erinran mot ifrågavarande författningsförslag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Hokus län. Utredningens omdöme örn bristen
på samlingslokaler gäller även i länet. Länsstyrelsen biträder utredningsmännens
mening, att ekonomiska stödåtgärder från statsmakternas sida
äro både berättigade och önskvärda. Anslag för understödjande av allmänna
samlingslokaler skulle vara särskilt betydelsefullt just för närvarande ur
evakuerings- och arbetslöslietssynpunkt. Enligt länsstyrelsens mening är
det långt viktigare att det stöd, som lämnas, kommer nya, ändamålsenliga
samlingslokaler — å landsbygden gärna av bygdegårdstyp — till godo,
än att ekonomisk hjälp lämnas för lättande av skuldbördan hos föreningar,
vilka redan äga lokaler.
Länsstyrelsen i Alvsborgs län tillstyrker det föreliggande förslaget i princip.
Det är enligt länsstyrelsen beklämmande att, när slutligen ett utarbetat och
an tagbart förslag föreligger, de ekonomiska förhållandena så försämrats, att
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
man ej kail tänka på förslagets omedelbara förverkligande. För att emellertid
något skall kunna åtgöras även under nuvarande kris, bör möjlighet beredas
till ny- och ombyggnader av samlingslokaler med medel på beredskapsstat.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län. Föreliggande lokalbehov torde svårligen
kunna tillgodoses utan stöd från det allmännas sida. Även örn det alltså
får anses önskvärt, att statsmedel på sätt som föreslagits må ställas till
förfogande för anläggning eller anordning av allmänna samlingslokaler, finner
sig länsstyrelsen likväl i nuvarande läge, då det måste anses synnerligt
angeläget att iakttaga återhållsamhet beträffande inrättande av nya statliga
lijälpformer, icke kunna tillstyrka förevarande förslag härom. Länsstyrelsen
anser de föreliggande förslagen icke eller i allt fall icke för närvarande böra
föranleda till någon vidare åtgärd.
Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att otvivelaktigt har den fortskridande
samhällsutvecklingen låtit behovet av lokaler för sammankomster
av olika slag framträda med allt större styrka. Länsstyrelsen har ofta funnit,
att i åtskilliga fall svårigheter att anskaffa lokaler förelegat. Befintliga lokaler
lia därjämte icke sällan varit bristfälliga samt till synes uppförda utan medverkan
av sakkunniga. Även örn goda skäl sålunda finnas för den uppfattningen,
att samhället bör lämna sitt stöd åt strävandena att åstadkomma
samlingslokaler, finner länsstyrelsen emellertid, att på grund av det rådande
världsläget vårt land för närvarande svårligen kan åtaga sig några nya ekonomiska
förpliktelser för fullgörandet av uppgifter av här angiven art, vilka
dock måste anses mindre trängande i jämförelse med andra aktuella behov,
framförallt av beredskapsnatur.
Länsstyrelsen i Orebro län. Det är otvivelaktigt en angelägenhet av vikt
att inom de olika kommunerna finnas lokaler där särskilt sysslolös ungdom
kan erhålla möjlighet till uppfostrande samvaro samt studie- och annat bildningsarbete,
allt givetvis under erforderlig kontroll till förebyggande av
missbruk. Icke förty torde under nuvarande kristid medel icke kunna beredas
för detta ändamål. Länsstyrelsen måste därför hemställa, att förevarande
fråga måtte tills vidare få vila.
Länsstyrelsen i Västmanlands län. Tillgången på goda och välbelägna
samlingslokaler torde få anses vara en så viktig faktor i kulturutvecklingen,
att det allmänna på ett eller annat sätt bör träda till för att i erforderliga
fall underlätta tillskapandet av ändamålsenliga samlingslokaler. Länsstyrelsen
vill för sin del i princip godtaga det framlagda förslaget. Med förslagets
genomförande bör dock tills vidare anstå, då det nuvarande tidsläget
icke lärer lämpa sig för investeringar av statsmedel för sådana ändamål som
det nu ifrågavarande.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län bär icke något att erinra emot det av kommittén
framlagda förslaget.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar kommitténs uppfattning att samhället
synes i någon form böra lämna sitt stöd åt strävandena att tillhandahålla
samlingslokaler. Detta bör dock icke få påkallas i annat fall, än då lokalproblemet
icke kan på ett tillfredsställande sätt lösas av en kommun, ett
kommunalförbund eller därstädes verksamma organisationer av förenings
natur.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner förevarande förslag för länets
vidkommande lämpligt och väl ägnat att, därest det statsfinansiella läget så
medgiver, upphöjas till lag.
Länsstyrelsen i Jämtlands län delar i princip utredningsmännens uppfattning
örn önskvärdheten av stöd från statens sida. Det synes dock länsstyrelsen
som örn frågan örn åtgärder utan allt för stora olägenheter skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
17
kunna få anstå i avvaktan på huru förhållandena komma att gestalta sig.
Den speciella bidragsform som föreslagits torde icke helt lämpa sig för
stödåtgärder under krisförhållanden och tillräcklig anledning att ur berörda
synpunkter påskynda förslagets framläggande torde knappast föreligga.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att emot tanken att genom statsunderstöd
tillgodose behovet av allmänna samlingslokaler är väl icke i och
för sig något att erinra. Emellertid måste dock i förhållande till andra behov,
som på grund av det nu förändrade tidsläget påkalla statens intresse, denna
fråga anses mindre angelägen och följaktligen böra anstå till dess normala
tider inträtt.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Västerbottens län tillstyrka en statlig verksamhet
i begränsad omfattning.
Länsstyrelsen i Kronobergs län. Med full förståelse för föreningslivets vikt
och betydelse synes det emellertid länsstyrelsen, att en statens bidragsverksamhet
i den omfattning, som av utredningen föreslagits, skulle komma att
medföra ekonomiska konsekvenser av oöverskådlig räckvidd. Med hänsyn
såväl härtill som det förhållandet att åtminstone kommunernas behov av
allmänna samlingslokaler enligt av utredningen lämnade uppgifter kan anses
vara någorlunda väl tillgodosett torde anledning förefinnas att taga under
övervägande, huruvida icke den föreslagna stödverksamheten kunde inskränkas
till endast vissa grenar av föreningslivet. Endast i hänseende till hembygdsföreningar
anser sig länsstyrelsen kunna i princip tillstyrka utredningens
förslag. Skulle emellertid Kungl. Majit anse, att utredningens förslag i dess
helhet omedelbart bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet, vill länsstyrelsen
under alla omständigheter hemställa, att lagstiftningens tillämpning
måtte uppskjutas till sådan tidpunkt, då det statsfinansiella läget kan
medgiva stödverksamhetens fullföljande på föreslaget sätt.
Länsstyrelsen i Västerbottens län kan icke tillstyrka att städerna skola bliva
delaktiga av den understödsverksamhet, som innefattas i förslaget. Länsstyrelsen
kan ej heller tillstyrka att sådant stöd skall kunna utgå till förbättring
av byggnader i samhällen, som äro lyckliga nog att redan äga
möteslokaler.
I princip avvisande ställa sig Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Blekinge och Kristianstads län.
Överståthållarämbetet. Den verkställda utredningen har otvivelaktigt givit
vid handen, att åtminstone på vissa håll brist föreligger på lämpliga samlingslokaler
för föreningslivet och folkbildningsverksamheten. Emellertid
synes frågan om samlingslokaler till sin natur vara en så utpräglad lokal
angelägenhet, att det i första hand bör ankomma på kommunerna eller de
enskilda sammanslutningarna att vidtaga åtgärder för bristens avhjälpande.
I varje fall synes det mindre lämpligt, att staten under nu rådande förhållanden
ikläder sig några ekonomiska förpliktelser i detta avseende. Därest
statens medverkan till lokalfrågans lösning anses önskvärd, torde denna
medverkan i första hand böra liimnas på det sätt, att åtgärder vidtagas för
att möjliggöra att redan befintliga lokaler i större utsträckning än hittills
varit fallet hållas tillgängliga flir föreningslivet.
Länsstyrelsen i Uppsala län avråder från statsbidrag under nu rådande
förhållanden. I vad mån en önskvärd utveckling av föreningsväsendet skulle
påverkas av statlig understödsverksamhet, kan enligt länsstyrelsen icke med
säkerhet bedömas.
Länsstyrelsen i Jönköpings län kan ej tillstyrka förslaget. Det torde enligt
länsstyrelsen få anses uppenbart, att det icke kan vara en statsangeliigenhet
att under sådana former, som här föreslagits, lämna bidrag till berörda
Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 118. 417 42 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
ändamål. Aven i betraktande av det statsfinansielia läget nu och inom överskådlig
tid lära anslag av sådan art vara uteslutna. Enligt länsstyrelsen
måste ifrågavarande stödverksamhet anses ligga iitom ramen för kommunernas
gemensamma liushållningsuppgift. Såvitt länsstyrelsen kan förstå,
torde med befintlig tillgång till lokaler, som må kunna användas för ändamålet,
något mera framträdande behov knappast kunna påvisas. Med denna
inställning finner länsstyrelsen icke nödigt att ingå på förslagets detaljer.
Länsstyrelsen i Gotlands län vitsordar för egen del att inom länet förefinnes
behov av nya allmänna samlingslokaler. Den nu föreslagna stora utvidgningen
av statens understödjande verksamhet måste dock inge stora
betänkligheter. Särskilt under nuvarande tidsförhållanden synes det ur statsfinansiell
synpunkt icke vara tillrådligt att staten engagerar sig i en understödsverksamhet
av nu föreslagen omfattning.
Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter lämpligheten att över huvud taget
göra tillhandahållandet av samlingslokaler till en offentlig förvaltningsuppgift
med efterföljande omfattande statskontroll. I särskilt ömmande fall står
fortfarande såsom hittills den utvägen till buds att låta staten träda hjälpande
emellan på det sätt att samlingslokaler uppföras såsom beredskapsarbeten.
Länsstyrelsen vill med styrka framhålla, att det statsfinansiella
läget i allt fall torde utesluta möjligheten av att det framlagda förslaget för
närvarande realiseras.
Länsstyrelsen i Kristianstads län förmenar, att det behov av allmänna
samlingslokaler i länet, som icke kan fyllas utan statligt ingripande, icke
torde vara särskilt framträdande. Enligt länsstyrelsens mening är det heller
icke lämpligt att annat än i undantagsfall statligt subsidiera en verksamhet,
som uppbiires av ett så starkt enskilt och kommunalt intresse som fallet
är med föreningslivet här i landet. Efter det betänkandet avgavs hava
dessutom förhållandena i olika hänseenden undergått en så radikal förändring,
att det icke synes kunna komma ifråga att under överskådlig tid belasta
staten med de säkerligen mycket betydande utgifter, som med lagförslagets
antagande äro förenade. Länsstyrelsen hemställer därför att med
förslagets framläggande för riksdagen måtte få anstå.
Byggnadslåneiyi-ån anser, utan att underskatta den stora kulturella betydelsen
av att allmänna samlingslokaler finnas tillgängliga i erforderlig utsträckning,
att anskaffning av sådana lokaler med stöd av statsmedel hör till sådan
verksamhet, som bör anstå, tills mera normala föi''hållanden inträtt. Byrån
håller före att statens stöd åt byggnadsverksamheten väsentligen bör avse
bostadsproduktion för att vinna — förutom den arbetsmarknadspolitiska
effekten ■—- ökad möjlighet att tillgodose behovet av bostäder till skäliga
priser. Byrån finner det så mycket mera angeläget att icke nu binda statsmedel,
som byrån befarar, att kommunerna under rådande förhållanden
näppeligen inrikta sin verksamhet på att bygga samlingslokaler och att
vidare svårigheten för enskilda sammanslutningar att anskaffa det kapital,
som erfordras utöver statligt lån, kommer att lägga hämsko på verksamheten
med påföljd, att medlen till stor del icke tagas i anspråk och arbetsmarknaden
blott i ringa mån främjas. Då byggnadslånebyrån vågar utgå
från att förslaget icke nu anses böra bliva förverkligat, torde det icke vara
nödvändigt för byrån att yttra sig över förslagets enskildheter.
K''
Av de 105 kommuner, som ha begagnat sig av lämnat tillfälle att avgiva
yttrande över förslaget, äro 21 städer, 4 köpingar, 2 municipalsamhällen och
78 landskommuner.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Det stora flertalet av kommunerna lia vitsordat behovet av samlingslokaler
och icke haft något att erinra mot det framlagda förslaget.
Jag anför här några yttranden av kommunala myndigheter, som med
närmare motivering tillstyrkt förslaget.
Stockholms stad. Stadsfullmäktige beslöto utan omröstning med bifall till
stadskollegiets hemställan — med överlämnande av fastighetskontorets utlåtande
— förklara sig icke hava något att erinra mot förslaget. Fastighetskontoret
hade i sitt utlåtande funnit utredningen väl ägnad att belysa lokalförhållandena
för den föreningsverksamhet, som bedrives inom landet i dess
helhet, samt att klarlägga det behov av samlingslokaler, som anses böra
tillgodoses under medverkan av det allmänna. Det i utredningen framförda
förslaget hade kontoret funnit i sin principiella uppläggning riktigt. Förslaget
vöre enligt kontoret tillfredsställande ur de synpunkter, staden hade
anledning anlägga på hithörande frågor. Fem reservanter i stadskollegiet
anförde följande.
Samlingslokalfrågor synas till sin natur vara utpräglat lokala angelägenheter,
vilkas lösande bör ankomma på enskilda sammanslutningar eller
personer eller på vederbörande ortsmyndigheter. Att göra tillhandahållandet
därav till en offentlig förvaltningsuppgift med åtföljande statskontroll är
varken påkallat eller ens lämpligt. För övrigt torde det numera föreligga
angelägnare uppgifter för stat och kommun än förevarande, örn en försvinnande
högkonjunktursmentalitet vittnande projekt.
Danderyds kommun anser att åtgärder äro synnerligen behövliga. Med
förslaget synes ifrågavarande behov bliva till det väsentligaste tillgodosett
under betryggande former, vadan åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget tillstyrkes, för så vitt de ekonomiska förhållandena det medgiva.
Enköpings stad. Då de allmänna synpunkterna i betänkandet äro värda
allt beaktande och lokalbristen både i länet och staden är uppenbar samt
då slutligen de förslag till lösning av lokalbristen, som betänkandet anvisar,
synas ägnade att på rimligt sätt under ekonomiskt acceptabla former tillgodose
lokalbehovet, tillstyrkes bifall till förslaget. Staden förutsätter, att
förslaget nu uppliöjes till lag, vars ikraftträdande dock bör uppskjutas, tills
det allmänna tidsläget erbjuder möjlighet härför.
Eskilstuna stad har ingen erinran, då de sakkunniga synas hava löst frågan
på ett både för samhället och dess invånare tillfredsställande sätt.
Åtvids kommun anser, att behovet av lokaler i våra kommuner, framförallt
för de mindre landskommunernas vidkommande, torde vara ganska allmänt.
Otvivelaktigt skulle såväl kommuner som enskilda både direkt och indirekt
stimuleras till sådan byggnadsverksamhet, örn de kunde erhålla statsbidrag
härtill.
Kalmar stad har icke någon erinran, då statens medverkan blott är avsedd
att stimulera såväl kommuner som enskilda till initiativ och icke innebär
någon förpliktelse för kommunerna.
Visby stad tillstyrker förslaget, då skäl för erinringar ej funnits, utan det
tvärtom i hög grad funnits önskvärt, om det kunde komma till utförande.
Oljehults kommun tillstyrker förslaget, under framhållande av att i första
hand hänsyn bör tagas till behovet på landsbygden, där statens medverkan
är av vitalt intresse för främjandet av olika arter av föreningsverksamhet.
Ljungs kommun har intet att erinra mot statens stöd men framhåller, att
det är av väsentlig betydelse att redan från början klarare ges uttryck åt
vilka syften, som skola gynnas genom lokalerna.
Västerås stad. Förslaget synes i stort sett väl avviigt och skulle med
sannolikhet bidraga till att minska bristen på samlingslokaler.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr. 118.
Svedvi kommun anser, att kommittén på ett lyckligt sätt funnit en tilltalande
utväg att bereda även mindre kommuner oell sammanslutningar av
mindre format möjlighet att åstadkomma för en effektiv föreningsverksamhet
nödvändiga lokaler samt framhåller att det är ett vitalt samhällsintresse att
så snart sig göra låter förslaget i sitt nuvarande skick lägges till grund för
lagstiftning.
Älvdalens kommun. Det omfattande och sakrika förslaget är förtjänt av
beaktande. Otvivelaktigt är att på många platser i landet behov av samlingslokaler
förefinnas, varför medverkan från stat och kommun kan vara berättigat.
Timrå kommun anser att samhällets stöd i strävandena att befrämja tillkomsten
av lokaler för föreningslivet med stort berättigande kan givas plats
bland det allmännas åtgärder.
Tuna kommun tillstyrker bifall till förslaget under framhållande av att
särskilt för orter där befolkningstätheten är ringa och därför svårigheterna
att ekonomisera byggnadsföretag av här avsedd art äro stora, skulle förslaget
innebära möjligheter för kommuner och sammanslutningar att lösa sina
samlingslokalfrågor.
Ytterlännäs kommun instämmer i förslaget, som anses böra med det snaraste
läggas till grund för förslag till riksdagen för att möjliggöra att uppförande
av samlingslokaler skulle kunna komma i fråga såsom arbetsobjekt vid förekommande
arbetslöshet.
Skellefteå stad anser starka skäl tala för förslaget och i all synnerhet för
den norrländska landsbygden, där bristen på lämpliga lokaler i alldeles
speciell grad måste göra sig kännbar. Staden ifrågasätter dock huruvida icke
med förslagets genomförande bör anstå tills mera normala tider åter inträtt.
Endast 4 av de kommuner, som yttrat sig i ärendet, ha haft vissa principiella
erinringar mot förslaget.
Malmö stad är ej övertygad att statens ekonomiska medverkan verkligen
är behövlig så allmänt, som i betänkandet förutsatts, och finner sig kunna
draga i tvivelsmål att med lån och bidrag önskat resultat kan uppnås. Då
det likväl är sannolikt, att på sina håll lokalbristerna bero på ekonomiska
svårigheter, torde det icke vara utan betydelse, att statsbidrag kan tillhandahållas.
Skulle statsbidrag för ändamålet anses böra lämnas, synes detta med
lämplig begränsning böra ske efter i stort sett de riktlinjer, kommittén föreslagit.
Det förefölle emellertid nödvändigt, att mera effektivt än som torde
kunna bliva fallet enligt förslaget ett planmässigt samordnande av olika
intressen komme till stånd.
Kungälvs stad anser betänkandet, ehuru detsamma till sin tendens är
synnerligen beaktansvärt, icke vara så utformat, att det i sin nuvarande avfattning
kan läggas till grund för en väl behövlig lagstiftning för reglerandet
av hithörande förhållanden.
Bondkyrko kommun uttalar att även örn förslaget genomföres, torde den
hjälp det avser att lämna icke bliva av så synnerligen stor betydelse eller
till så allmänt gagn, som önskvärt vore, då endast mera tätt bebyggda och
jämförelsevis folkrika platser eller orter kunna tänkas få någon nytta därav.
Barnsele kommun anser att ett rätt stort behov av samlingslokaler naturligt
nog förefinnes i de större byarna, men möjligheter torde dock finnas att
inom rimliga gränser fylla detta behov, örn något bidrag därtill skulle kunna
erhållas av statsmakterna. Med hänsyn till nuvarande krisläge torde möjligheter
därtill emellertid vara mycket små.
Jag övergår nu till att lämna en redogörelse för yttrandena från de i
ärendet hörda sammanslutningarna.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Styrelsen för svenska stadsförbundet vill icke bestrida, att för kommunernas
och även för städernas del behovet av allmänna samlingslokaler kari vara
så starkt framträdande, att under normala tider ett statens stöd på detta
område kan vara befogat och önskvärt men tinner det uteslutet att det allmänna
i nuvarande finansiella läge skulle stödja företag av för närvarande
relativt ringa angelägenhetsgrad. Styrelsen anser byggnadsproduktionen böra
i första hand inriktas på åstadkommande av bostäder. Med denna uppfattning
saknar styrelsen anledning att ingå på förslagets innebörd i övrigt.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller att i det föreliggande
betänkandet har upptagits till behandling ett problem, som under
de sistförflutna åren blivit alltmera brännande. Det är nämligen ofrånkomligt,
att den synnerligen starka utvecklingen av föreningslivet i vårt land skapat
ett behov av nödiga lokaler för föreningarnas och studiecirklarnas sammanträden,
vilket på många håll icke kunnat fyllas. Styrelsen delar kommitténs
uppfattning, att föreningslivet, vare sig det är inriktat på främjandet av
ideella syften eller har politiska eller fackliga uppgifter eller avser främjandet
av gemensamma yrkesintressen, är av mycket stort samhälleligt intresse.
Tillgången till samlingslokaler, opartiskt öppna för alla meningsriktningar,
där medborgarna kunna samlas för att dryfta sina gemensamma angelägenheter
är ett behov, som hör samman med hela vårt samhällsliv. Ett statligt
stöl! av den art, som i betänkandet föreslagits, är därför att livligt förorda.
Emot det sätt, på vilket kommittén tänkt sig förslagets närmare utformning,
har styrelsen icke någonting att invända. Det är givetvis vanskligt att i nuvarande
tid med dess mycket stora krav på statskassan tilldela det allmänna
nya uppgifter av den art och med de ekonomiska fordringar, som här äro
i fråga. Främjandet av föreningslivet torde under nu rådande förhållanden
med nödvändighet komma att tillerkännas en blygsam plats i förhållande
till alla de andra uppgifter för det allmänna, vilka med hänsyn till krisläget
fått särskilt stor aktualitet. Likväl anser sig styrelsen böra understryka vad
kommittén i detta sammanhang anfört. Vidare vill emellertid styrelsen framhålla,
att, även om man med hänsyn till tidsläget icke kan förvänta, att från
statens sida några mera betydande insatser kunna göras till främjande av
det syfte, som avses i betänkandet, åtskilligt likväl kan göras på området
med kommunernas stöd. Aven för kommunerna föranleda de nuvarande förhållandena
en icke ringa återhållsamhet vid begagnandet av kommunernas
medel, men kommunerna borde i större utsträckning än som nu sker kunna
för föreningsverksamheten ställa till förfogande redan tillgängliga allmänna
lokaler. I detta hänseende ledes tanken viii närmast till skollokalerna.
Kommitténs mening, att dessa i regel icke äro lämpliga som samlingslokaler
vare sig ur föreningslivets eller ur skolornas egna synpunkter, är givetvis
riktig. Men om man uppmärksammar angelägenheten av att särskilt i kristider
medborgarna i ett land med demokratiskt statsskick icke av brist på
samlingslokaler hämmas i sina möjligheter att överväga och dryfta de krävande
spörsmål, som så ständigt anmiila sig, så synes det enligt styrelsens mening
kunna ifrågasättas om icke skollokalerna ändå böra på platser, där ej andra
lokaler finnas tillgängliga, kunna i större utsträckning än för närvarande
upplåtas för föreningslivet och studiecirkelverksamheten. Härvid beil'' naturligtvis
framförallt tillses, att undervisningens krav och hänsynen i övrigt
till lärare och skolungdom icke åsidosiittes. Med ett utnyttjande av exempelvis
skolornas gymnastiksalar torde man emellertid i regel kunna komma till en
lämplig lösning. Genom att begagna sig av redan förefintliga allmänna
lokaler bör man enligt styrelsens förmenande, trots det nuvarande tidsläget
med dess krav på sparsamhet med allmänna medel och i avvaktan på bättre
tider, kunna i viss mån tillgodose de oavvisliga behoven av samlingslokaler.
22
Kungl. Majds proposition nr 118.
Styrelsen vill alltså för sin del biträda kommitténs rekommendationer i
detta hänseende. Några lagstiftningsåtgärder om skyldighet för kommunerna
att upplåta lokaler för föreningslivet äro däremot, såsom av kommittén framhållits,
varken lämpliga eller nödvändiga.
Landssekretariatet har å landsorganisationens i Sverige vägnar anfört följande.
Utredningen rörande det nuvarande lokalbeståndet har klart ådagalagt behovet
av åtgärder för en rationell och tidsenlig lösning av särskilt de ideella
föreningarnas och folkbildningsrörelsens lokalproblem. Att statens stöd gives
åt kommunala eller enskilda initiativ i sådan riktning synes med hänsyn till
den allmänna sociala och kulturella betydelsen av denna förenings- och
bildningsverksamhet naturligt. I princip och i huvudsak kan sekretariatet
helt ansluta sig till det föreliggande förslaget. Beträffande såväl statshjälpens
omfattning som formerna och villkoren för densamma synes förslaget ändamålsenligt
och viii avvägt.
Folkets hus föreningarnas centralorganisation har ingen erinran mot principen
att staten skulle understödja tillkomsten av allmänna samlingslokaler
men vill framhålla, att när principen skall omsättas i det verkliga livet, det
är nödvändigt, att redan befintliga, kanske till synes små och obetydliga,
lokaler icke få sin ställning försvårad.
Därefter övergår organisationen till vissa detaljerinringar mot förslaget,
för vilka erinringar jag sedermera kommer att närmare redogöra.
Sveriges storloges av I. O. Gr. T. verkställande råd hälsar med stor tillfredsställelse,
att denna för vår folkliga kultur betydelsefulla fråga nu blivit föremål
för en auktoritativ och förutsättningslös utredning och för grundligt
genomarbetade förslag. Man torde vara berättigad hoppas, att frågan därmed
förts fram till sin lösning, i varje fall så snart mera normala förhållanden
inträtt. De förslag i vilka utredningen utmynnat, äro nämligen
enligt rådets mening i allt väsentligt väl avvägda och väl ägnade att läggas
till grund för åtgärder på området. Verkställande rådet vill alltså i princip
uttala sin anslutning till utredningskommitténs förslag. Såsom särskilt betydelsefullt
önskar rådet framhålla den av utredningsmännen fastslagna
grundsatsen, att stödåtgärder från det allmännas sida på ifrågavarande område
under inga förhållanden få givas en sådan utformning, att de framlocka
en i och för sig icke önskvärd nybyggnad av lokaler på orter, där
äldre sådana finnas, vilka med samma eller mindre understöd kunna fylla
det föreliggande behovet. Eli motsatt princip eller enbart oklarhet på denna
punkt skulle kunna komma mycken skada åstad genom att uppmuntra en
på grund av statsunderstödet övermäktig konkurrens från nytillkomna lokalföretags
sida gentemot redan befintliga dylika företag. Att emottagandet
av stöd i form av bidrag eller lån måste medföra skyldighet för mottagaren
såväl att underkasta sig viss offentlig kontroll som att opartiskt och i skälig
omfattning hålla samlingslokalerna tillgängliga för föreningslivet på orten,
finner rådet naturligt. Rådet förutsätter därvid, att denna skyldighet icke
kan omfatta vare sig plikt att upplåta lokalerna för en föreningsverksamhet,
som på orten allmänt uppfattas som uppenbart samhällsskadlig, eller plikt
för en nykterhetsförening att upplåta sina lokaler för sammankomster eller
tillställningar, vid vilka alkoholhaltiga drycker försäljas eller förtäras, eller
vid vilka propaganda för användningen av dylika drycker bedrives. Med
hänsyn till vad sålunda anförts hemställer rådet, att utredningskommitténs
förslag, efter förordad överarbetning i visst hänseende, lägges till grund för
lagstiftning på förevarande område.
Styrelsen för samverkande bildningsförbunden har ansett sig böra begränsa
sitt yttrande till de delar av betänkandet, som beröra det fria och frivilliga
bildningsarbetets — däri inberäknad amatörteatercirklarnas verksamhet —
lokalbehov.
23
Kungl. Maj:ts proposition ur 118.
Sammanfattningsvis anser styrelsen
att stödåtgärder från statens sida ifråga örn tillgodoseendet av behovet
av allmänna samlingslokaler i enlighet med av sakkunniga utarbetade riktlinjer
äro i hög grad önskvärda,
att vid uppförande av allmänna samlingslokaler med statligt bidrag särskild
hänsyn måste tagas till det fria och frivilliga bildningsarbetets lokalbehov,
då denna verksamhet delvis utgör en direkt påbyggnad till den
obligatoriska skolundervisningen, samt
att lokaler för denna fria bildningsverksamhet i största möjliga utsträckning
må ställas hyresfritt till förfogande.
Svenska missionsförbundet anser, att då förbundets församlingars kyrkor
och församlingshus äro avsedda endast till gudstjänstbruk och fördenskull
icke öppnas för politiska möten ej heller för nöjesanordningar, omförmälda
byggnader icke genom lån eller på annat sätt skola vara beroende
av stat eller kommun. Av denna orsak anser svenska missionsförbundet,
att dess församlingar vid uppförande av sina lokaler icke kunna begära
bidrag från stat eller kommun. Förbundet fäster i detta sammanhang uppmärksamheten
på det stora behovet av en större kongresslokal i Stockholm,
då kongresser med större omfattning icke nu kunna inbjudas till Sverige,
emedan här saknas tillräckligt stor kongresslokal. Som exempel nämnes,
att svenska söndagsskolrådet av denna anledning icke såg sig i stånd att
mottaga erbjudandet örn att förlägga 1936 års världssöndagsskolkonferens
till Sverige, emedan det beräknade antalet delegater icke kunna rymmas i
någon av de lokaler, som nu finnas tillgängliga i Stockholm.
Riksförbundet landsbygdens folk förklarar sig principiellt hylla den åsikten,
att lika väl som enskilda i görligaste mån och utan statens ingripande böra
ordna sina egna förhållanden, är det önskvärt, att de olika föreningar och
sammanslutningar, som finnas inom landet, också tack vare eget arbete och
egna försakelser åstadkomma de för sammanslutningarnas fortbestånd nödvändiga
lokalerna. De senare årens förhållanden, med den numera bekanta
flykten från landsbygden, kräva dock i viss man särskilda ställningstaganden.
Enligt förbundets mening torde det ej råda någon egentlig brist på samlingslokaler
inom landet, även örn rätten att använda dessa lokaler på grund
av diverse inskränkningar i vederbörande ägares program i många fall blir
ganska strängt beskuren. Där så är förhållandet kan det möjligen anses
skäligt, att statsanslag för uppförandet av nya eller reparerandet av gamla
lokaler beviljas, enligt de direktiv, som framgå av det förslag till kungörelse
som kommittén avgivit. Förbundet tillstyrker därför tillgodoseendet av behovet
av allmänna samlingslokaler i enlighet med förevarande betänkande.
Ungsvenskarna anser, att av utredningsarbetets resultat framgår att ett
verkligt behov av allmänna samlingslokaler föreligger. Ett tillgodoseende
av detta genom statliga stödåtgärder skulle också, såframt normala tider
förelegat, kunnat anbefallas främst därför, att lösningen av frågan är ett
verkligt demokratiskt intresse. Det författningsförslag som föreligger torde
lia tillkommit utifrån den riktiga synpunkten att en lösning av frågan bäst
åvägabringas genom att de lokala frivilliga föreningskrafterna få arbeta hand
i hand med det statliga intresset att tillgodose behovet för särskilt landsbygdens
folk av allmänna samlingslokaler. En om också schematisk översikt
av de ekonomiska följderna för statskassan av författningsförslagets realiserande
har utredningskommittén ej presterat, ett förhållande som måste
beklagas. De starka påfrestningar, för vilka statens finanser genom kriget
blivit utsatta, böra näppeligen utsättas för en ytterligare belastning av här
avsedd art, utan att denna i förväg kan göras till föremål för en åtminstone
inom vissa gränser ungefärlig beräkning. Över huvud må med tanke på
24
Kungl. Majus proposition nr 118.
landets nuvarande ekonomiska läge sägas, att nyskapande socialt kulturella
åtgärder från statsmakternas sida böra stå tillbaka för det allt annat överskuggande
militära och ekonomiska beredskapsarbetet.
Folkpartiets ungdomsförbund uttrycker sin förhoppning, att på det framlagda
förslaget grundade åtgärder måtte komma till stånd. Det är enligt
förbundets mening av stor principiell betydelse, att utredningen tagit avstånd
från varje konstlad gränsdragning mellan den medborgarfostran, som
äger ruin inom de politiska organisationernas ram, och den, som omhänderhuves
av politiskt »neutrala» sammanslutningar. För en demokratisk stat
måste nämligen intresset för och studiet av de centrala samhällsspörsmålen
vara väl så värdefullt och uppmuntransvärt som arbetet på mera perifera
eller begränsade och därför mindre omstridda fält. Det sagda borde kanske
vara självklart men har understrukits av det skälet att — såsom också utredningen
uppmärksammat — diskriminering av föreningsverksamhet i politisk
ram är en ganska vanlig och utbredd företeelse. Särskild uppmärksamhet
kräver därvid de kommunala myndigheternas hållning, emedan ett
mycket stort antal orter helt enkelt icke kunna uppvisa några andra för
föreningsbruk användbara eller lämpliga lokaler än de kommunala (särskilt
skol- och kommunalrum). Det är visserligen att hoppas, att redan det föreliggande
betänkandet skall i viss mån påverka kommunal praxis, men förbundet
vill framföra som sin åsikt, att sakens vikt torde kräva ännu något
mera. Ett bestämt och otvetydigt uttalande från statsmakternas sida under
frågans fortsatta behandling skulle säkerligen få ett mycket stort värde. Och
överhuvudtaget synes det vara möjligt och lämpligt att gå betydligt längre
i avseende på kommunernas befattning med allmänna samlingslokaler jin
vad utredningen föreslagit. Sålunda föreställer sig förbundet, att statsmakterna
skulle kunna, dels i allmänhet rekommendera kommunerna att vid
uppförande eller ombyggnad av kommunala lokaler beakta föreningslivets
behov, dels uppställa som villkor för alla former av statsbidrag till kommunala
byggen att förefintligt behov av föreningslokaler samtidigt tillgodoses
samt att opartiskhet gentemot olika föreningar iakttages. Förbundet vill särskilt
framhålla, att åtgärder av antytt slag böra kunna i hög grad lindra
föreningslivets »hemlöshet» utan att därför kräva några större ekonomiska
insatser speciellt för ändamålet. Självfallet är emellertid, att ur föreningslivets
egen synpunkt rena »bygdegårdar», »hembygdsgårdar» eller »ungdomsgårdar»
medgiva långt bättre lösningar än dem, som för andra ändamål
huvudsakligen inrättade lokaler med aldrig så stort tillmötesgående från
vederbörande kunna erbjuda. Och det finns ett mycket stort antal platser,
särskilt på landsbygden, där endast för ändamålet särskilt uppförda lokaler
kunna tänkas rymma hela den livaktiga och rikt nyanserade föreningsverksamheten.
De riktlinjer, som utredningen rekommenderat för statligt stöd
åt sådana företag, finner förbundet i det hela lämpliga och effektiva. Därjämte
vill förbundet framhäva en omständighet, som synes förtjäna avseende
i dagens politiska och finansiella situation. En utökning av det offentliga
byggnadsbeståndet på landsbygden är önskvärd icke blott för att berika
befolkningens fredliga liv och för att skapa arbetstillfällen av värde som
medel mot tillfällig arbetslöshet. Ifrågavarande byggnader äro också ägnade
— eller böra så planeras att de ägna sig — för att mottaga militärförläggning,
materielförråd, sjuka eller evakuerade m. m. dylikt. Av hänsyn härtill
torde de finansiella betänkligheterna mot att i nuvarande läge påbörja
den låneverksamliet, som utredningen föreslagit, icke behöva bliva avgörande
för statsmakternas ståndpunktstagande.
Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund uttalar sin tillfredsställelse med
förslaget och erinrar om vikten av att detsamma i nuvarande läge skynd
-
25
Kungl. Majus proposition nr 118.
samt underkastas den prövning av statsmakterna, som är nödvändig, för att
detsamma skall kunna läggas till grund för snabba åtgärder till lösande av
lokalfrågorna för de ideella och politiska folkrörelserna. Just nu föreligger
en allmän av staten understödd strävan att höja den moraliska motståndskraften
hos folket, att som det heter skapa en kulturell folkberedskap. Detta
arbete, i vilket enligt förbundets mening de ideella och politiska ungdomsrörelsernas
verksamhet ingår såsom en betydelsefull del, hindras mångenstädes
av lokalbrist eller i varje fall av brist på för verksamheten lämpade
och stimulerande lokaler. Det förefaller därför såsom en angelägenhet av
stor vikt, att lokalfrågorna för verksamheten snabbt lösas. Förbundet föreslår
att förslag örn statsbidrag och lån i överensstämmelse med kommitténs
förslag förelägges riksdagen samt att byggandet eller förbättrandet av allmänna
samlingslokaler beredas ett stort utrymme i den plan för arbetslöshetens
bekämpande, som av statsmakterna förberedes.
Svenska arkitekters riksförbund framhåller att de i betänkandet föreslagna
åtgärderna skulle i hög grad underlätta tillkomsten av samlingslokaler, till
stort gagn för folkbildningsarbetet och föreningslivet i landet. Riksförbundet
framhåller emellertid vikten av att de statliga medel, som ställas till förfogande
för samlingslokaler, genom sakkunnig behandling av de diirmed
sammanhängande byggnadsfrågorna, bliva på effektivaste sätt utnyttjade och
icke förbrukas för ur byggnadssynpunkt mindervärdiga byggnader. Då samlingslokalerna
måste antagas ofta komma att utgöra traktens kulturella centrum
är det även av betydelse att de givas en för detta ändamål lämplig och
vårdad utformning. Med hänsyn till dessa förhållanden föreslår riksförbundet
att författningarna så utformas att de säkerställa en mera ingående sakkunnigprövning
av byggnadsfrågorna.
Som jag tidigare framhållit har en del av de hörda myndigheterna av anförda
skäl uttryckligen förklarat att de ej ingått på förslagets detaljer.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar, att länsstyrelsen beträffande
de framlagda författningsförslagen — frånsett den principiella inställningen
till hjälpverksamheten — icke funnit anledning till erinran.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har även förklarat sig icke ha något att
erinra mot förslagets detaljer.
Övriga myndigheter och organisationer ha endast i ringa omfattning yttrat
sig över förslagets närmare utformning.
I den mån så emellertid skett lämnar jag‘i det kommande en sammanfattning.
Vad till en början beträffar de föreslagna lånen och bidragen är enligt
statskontorets mening den föreslagna belåningsgränsen inom 90 procent av
fastighetens värde för hög, särskilt med hänsyn till det slag av byggnader,
varom här är fråga. Inteckningarna böra enligt ämbetsverkets åsikt ligga
inom 75 procent av fastighetens taxeringsvärde. Den föreslagna möjligheten
att bereda ombyggnadsföretag ett högre statsunderstöd än nybyggnadsföretag
synes statskontoret med hänsyn till de praktiska konsekvenserna av en sådan
understödspolitik knappast tillrådligt.
Egnahemsstyrelsen ifrågasätter, vad angår formen för hjälp till föreningar
m. fl., lämpligheten av att den räutefria stående delen av lån skall kunna
efterskänkas sedan återbetalningstiden flir amorteringsdelen utgått. En dylik
anordning, där tillämpningen av ett lånevillkor blir beroende av långivarens
bedömande, synes mindre tilltalande. Örn ett efterskänkande medgives eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
2G
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
ej, blir särskilt betydelsefullt i de fall, då enligt förslaget den stående lönedelen
uppgår till fyra femtedelar av lånet. Det synes egnahemsstyrelsen
vara att föredraga, att förening, som avser att anordna en samlingslokal,
kan tilldelas ett statsbidrag av 10 ä 25 procent av anskaffningskostnaderna
— möjligen böra häri även inberäknas utgifter för tomt och vissa inventarier
—- samt dessutom kan erhålla lån till sådant belopp, att bidraget och lånet
sammanlagt högst uppgå till förslagsvis 50 procent av nämnda kostnader.
Till grund för prövning av ansökning bör ligga en av sökanden uppgjord
finansieringsplan. Vid bestämmande av bidrags belopp torde hänsyn bland
annat böra tagas till i vad mån inkomster kunna påräknas av upplåtelser
till nöjestillställningar o. dyl. Lån och bidrag torde delvis böra få utbetalas
förskottsvis för bestridande av löpande byggnadskostnader.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att beträffande amorteringsdelen
synes lånetiden vara väl lång, ifall kravet på säkerhet i någon mån skall
uppehållas. Såvitt angår lån för ombyggnad eller förvärv av äldre byggnad,
torde nedsättning av amorteringstiden så gott som alltid vara nödvändig.
Av de kommuner, som yttrat sig, anse Timrå och Tuna kommuner att
formerna för lån och bidrag ävensom dessas storlek kunna anses lämpliga
och väl avvägda.
Kungälvs stad och Ytterlännäs kommun anse det önskvärt att även förening,
bolag och stiftelse skulle kunna komma i åtnjutande av bidrag.
Älvdalens kommun framhåller att frågan om anskaffande av medel till drift
och underhåll samt tillsyn av samlingslokalerna borde tagas under prövning.
Bondkyrko och Gråmanstorps kommuner anse att kostnader för bostad åt
vaktmästare eller annan erforderlig personal borde få inräknas i det belopp,
varå statshjälpen beräknas.
Åtvids kommun föreslår att bidrag måtte utgå jämväl till tomtmark.
Fokets hus föreningarnas centralorganisation förordar, att såväl bidrag som
lån må beviljas förening, bolag eller stiftelse, för nybyggnad eller för ombyggnad
eller inköp av äldre byggnad.
I. O. G. T.s verkställande råd finner önskvärt att möjlighet öppnas att
lämna lån eller bidrag jämväl åt byggnadsföretag på ofri grund, där expropriation
av tomtmarken av en eller annan anledning även med de av utredningen
föreslagna expropriationsbestämmelserna icke kan äga rum. Det kunde
nämligen tänkas att i en redan befintlig byggnad på ofri grund (utan tomträtt)
på en plats lämpliga och tillräckliga samlingslokaler med stöd av lån
eller bidrag kunde beredas men utan sådant stöd icke kunde iståndsättas
eller vidmakthållas, och att därför nybyggnad bleve erforderlig till förfång
för det äldre företaget och i strid mot grundsatsen, att nybyggnad icke
borde erhålla statligt stöd, där lokalbehovet lika väl kunde tillgodoses genom
stöd åt redan förefinligt lokalföretag i orten. Ur dessa synpunkter borde
jämväl vissa andra säkerheter än de i 7 § av författningsförslaget angivna
kunna godtagas.
I fråga om den föreslagna organisationen ha statskontoret och egnahemsstyrelsen
framfört vissa erinringar.
Statskontoret erinrar örn att ämbetsverket i utlåtanden den 7 februari 1938
och den 12 januari 1939 angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade
barnrika familjer i egnahem, respektive den statliga egnahemsverksamheten
föreslagit, att egnahemsstyrelsen — med den förstärkning av arbetskrafterna,
som kunde finnas erforderlig — övertoge byggnadslånebyråns arbetsuppgifter.
Ämbetsverket, som förklarar sig vidhålla denna uppfattning, uttalar,
att, då efter ett genomförande av detta förslag byggnadslånebyråns verksamhet
skulle upphöra, det enligt ämbetsverkets mening, icke finnes något
statligt organ, som lämpligare än egnahemsstyrelsen skulle kunna anförtros
här ifrågavarande arbetsuppgifter.
27
Kungl. Majus proposition nr 118.
Egnahemsstyrelsen framhåller i sitt den 12 mars 1940 dagtecknade utlåtande,
att kommittén varken har i detta eller något annat sammanhang diskuterat,
vilka övriga organisationsformer, som skulle kunna ifrågakomma, och sålunda
ej heller berört möjligheten att anförtro förevarande verksamhet åt
egnahemsorganisationen. Det bör ihågkommas, att inom denna byggnadssakkunskap
finnes representerad samt att densamma efter den 1 juli 1940
förfogar över statliga egnahemsnämnder med ortskännedom. Egnahemsorganisationen
torde med hänsyn härtill även ha förutsättningar att utöva erforderlig
kontroll beträffande underställd b}7ggnadsverksamhet och användningen
av därtill anslagna statsmedel. Ett anlitande av denna organisation
för den ifrågasatta verksamheten skulle i varje fall icke behöva medföra
större kostnader än verksamhetens förläggande till byggnadslånebyrån. För
såväl den ena som den andra organisationen skulle den nya verksamheten
ligga något vid sidan av de ordinära arbetsområdena. Med det här sagda
har egnahemsstyrelsen icke velat göra gällande, att byggnadslånebyrån icke
skulle kunna, efter erforderlig komplettering, handha stödverksamheten för
samlingslokaler. Egnahemsstyrelsen har allenast ansett sig böra fästa uppmärksamheten
på att kommittén något för lättvindigt synes lia avfärdat organisationsfrågan.
Enligt svenska arkitekters riksförbund synes förutsättningen för att byggnadslånebyrån
väl skall kunna fylla sin föreslagna uppgift vara, att byrån
tillförsäkras ständig tillgång till kvalificerad byggnadsfackkunskap i tillräcklig
utsträckning.
Samverkande hildning sförbunden understryker behovet av en upplysande
och rådgivande verksamhet i byggnadstekniska frågor och framhåller, att
en rådgivande och kontrollerande instans, där även föreningslivets olika
grenar äro sakkunnigt representerade skulle vara i hög grad önskvärd.
Folkpartiets ungdomsförbund framhåller nödvändigheten av att den eller
de tjänstemän vid byggnadslånebyrån, som få den närmaste befattningen
med ifrågavarande verksamhet, besitta vidast möjliga erfarenhet av föreningsverksamhet
under olika betingelser. Det synes förbundet motiverat att överväga,
huruvida icke de ideella föreningarnas riksorganisationer borde beredas
tillfälle att ställa sin erfarenhet till byggnadslånebyråns förfogande.
Från olika håll har påyrkats införande av besvärsrätt över det centrala
organets beslut i hithörande frågor.
Vidkommande kommunens medverkan såsom kontrollerande organ
anse länsstyrelsen i Västmanlands län och Västerås stad att vederbörande
kommun bör för ernående av fortlöpande kontroll över verksamheten tillerkännas
rätt att tillsätta både en ledamot i den styrelse, som förvaltar lokalen,
och en revisor att granska sagda förvaltning, medan folkets hus föreningarnas
centralorganisation förmenar, att det är tillräckligt att kommunen
utser revisor att granska förvaltningen.
Länsstyrelsen i Hallands län föreslår vissa föreskrifter för förhindrande
att samlingslokalerna komma att utnyttjas för statsfientlig verksamhet.
Malmö stad anser önskvärt, att då kommun inrättar samlingslokal, kommunens
skyldigheter att upplåta lokalen redan från början på ändamålsenligt
sätt begränsas, så att en viss prövning kan göras angående lämpligheten
ur allmän synpunkt av en begärd upplåtelse.
Även från andra håll lia krav framställts på tydligare angivande av de
ändamål, för vilka lokalerna skola upplåtas.
28
Kungl. Majus proposition nr 118.
Vidare Ilar framhållits att förslag till normalreglemente bör utarbetas.
Reglementet bör stå i överensstämmelse med vad som stadgas i lagen örn
ekonomiska föreningar samt i förordningen angående biografföreställningar.
De särskilda reglementena böra fastställas av det beslutande centralorganet
(byggnadslånebyrån).
I yttrandena har vidare framhållits önskvärdheten av att vederbörande
länsarkitekt skall höras i samtliga ärenden, att byggnadsstyrelsens yttrande
skall införskaffas i de fall, då byggn adslånebyrån s och länsstyrelsens uppfattningar
ej äro samstämmiga, att jämväl länsstyrelse skall yttra sig angåendeförefintligt
lokalbehov, att vid ansökan bör fogas av byggnadsnämnd meddelat
byggnadslov, där sådant erfordras, samt att arbetsbeskrivning skall ingivas
även beträffande om- eller tillbyggnad. Det har vidare gjorts gällande
att det icke torde vara erforderligt att, på sätt i 16 § i förslaget föreskrivits,
fordra förbindelse av innehavare av inteckningar med bättre rätt än de avstaten
belånade att tillhandahålla byggnadslånebyrån sina inteckningar, i
den mån de icke behöva tagas i anspråk på grund av den första pantförskrivningen,
att för låns stående del skulle som säkerhet få ställas inteckning
utan bästa rätt, vilket skulle underlätta ordnandet av fastighetens kreditbehov
ävensom medföra räntebesparingar under lånetiden, samt att den
tid av åtta dagar efter förfallodagen, inom vilken låneannuitet vid äventyr
av dröjsmålsränta skall erläggas, vore alltför kort och borde ersättas med
en respittid av åtminstone fjorton dagar.
I detta sammanhang torde jag få anmäla följande framställningar i ämnet,
som inkommit sedan betänkandet framlades.
1) Den 18 november 1940 har försvarsdepartementet överlämnat framställning
av generalfältläkaren med förslag, att därest nya samlingslokaler
komma till uppförande, de planeras och uppföras så, att de, utan att därför
bliva olämpliga för sitt egentliga fredsändamål, med minsta möjliga förändring
kunna tagas i anspråk såsom krigssjukvårdsanstalter.
2) Den 21 januari 1941 har ungdomskonferensernas fortsättningskommitté
framhållit vikten av att lokalfrågan för de folkliga organisationerna snabbt
bringas till lösning. Kommittén anser, att samhälleliga stödåtgärder i överensstämmelse
med av sakkunniga avgivet förslag äro nödvändiga och hemställer
därför att förslag i detta syfte framlägges för riksdagen.
3) Den 8 december 1941 har centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet
hemställt, att lokalbehovet för de frivilliga försvarsorganisationerna
måtte beaktas vid utformningen av det förslag angående statsmakternas
medverkan för en rationell lösning av lokalfrågan, som av Kungl. Maj:t
kunde komma att föreläggas riksdagen.
4) Den 12 sagda december har kommittén för folkrörelsernas samlingslokaler
bland annat anhållit, att chefen för socialdepartementet snarast ville inför
riksdagen framlägga förslag örn anslag för bidrag till sanering samt örn- och
nybyggnader av samlingslokaler.
5) Sistnämnda dag har Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund föreslagit,
att proposition örn statsbidrag och lån för byggande av allmänna
Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 29
samlingslokaler i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag måtte föreläggas
1942 års riksdag.
6) Den 7 januari 1942 kar styrelsen för Sverges folkskollär ar förbund hemställt,
att Kungl. Majit täcktes bringa till utredning frågan örn uppförande
av fristående gymnastikhus och samlingslokaler.
7) Den 15 januari 1942 har svenska gymnastikförbundet anhållit, att örn
standardritningar uppgöras till samlingslokaler å landsbygden, förbundet
måtte beredas tillfälle att granska dessa ur gymnastisk och hygienisk
synpunkt.
8) Svenska landsbygdens kvinnoförbund har hemställt, att om en statlig
nämnd för handhavande av ifrågavarande verksamhet skulle komma att inrättas,
förbundet måtte bliva representerat i nämnden.
9) Den 22 januari 1942 har befolkningsutredningens delegation för hem- och
familjefrågor framdragit olika synpunkter på frågan örn samlingslokaler,
därvid delegationen framför allt velat påvisa vikten av att det organ, vilket
komme att få i uppdrag att omhänderha fördelningen av ett eventuellt
statsanslag och ge anvisningar för utnyttjande av dylikt anslag, finge en
sådan sammansättning, att behovet av samling för praktiska studie- och arbetsuppgifter
bleve till fullo beaktat.
10) Den 5 februari 1942 har samfundet för hembygdsvård framhållit att vid
lösningen av lokalfrågan särskild omtanke borde ägnas åt anordnande av
bygdegårdar å landsbygden.
Departementschefen.
I det statsrådsanförande i vilket jag den 19 november 1937 föreslog tillkallande
av särskilda sakkunniga för utredning rörande behovet av allmänna
samlingslokaler, uttalade jag, att vårt lands hävdvunna församlingsfrihet
skulle praktiskt främjas genom samhällets stöd åt strävandena att tillhandahålla
samlingslokaler för föreningslivet och folkbildningsverksamheten.
Som utredningsmännen framhållit är det icke minst i allvarliga kristider
betydelsefullt, att medborgarna i ett land med demokratiskt statsskick icke
av brist på samlingslokaler hämmas i sina möjligheter att överväga och
dryfta de krävande spörsmål, som då ständigt anmäla sig.
Av den av utredningen företagna inventeringen av lokalbeståndet i riket
synes mig framgå att de förefintliga lokalerna i stor utsträckning äro otillräckliga
eller ej ändamålsenliga för de anspråk, som med det allmänna
föreningslivets nuvarande omfattning ställas på dem, liksom även att fullständig
brist på lämpliga allmänna samlingslokaler alltjämt förekommer i
anmärkningsvärt stor omfattning.
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har detta vunnit anslutning
från huvudparten av de hörda remissinstanserna.
Nära nog samstämmigt vitsordas behovet av åtgärder och mot dessas
föreslagna utformning riktas icke någon avgörande kritik. Remissvaren,
som avgåvos strax efter stormaktskrigets utbrott, präglas dock av den
känsla av ovisshet och oro inför framtiden, som vid nämnda tidpunkt
30
Kungl. Majus proposition nr 118.
vållade tveksamhet inför varje mera betydande statsutgift för nya sociala
och kulturella ändamål. Samma skäl, som gjort remissinstanserna tveksamma,
föranledde mig att uppskjuta förslagets framläggande inför riksdagen.
1941 års riksdag uttalade emellertid på förslag av ett enhälligt statsutskott,
att åtgärder från statsmakternas sida vore påkallade för att frågan örn samlingslokaler
å olika orter i landet skulle vinna en tillfredsställande lösning
samt att ur olika synpunkter skäl kunde anföras för att frågan inom den
närmaste tiden upptoges till definitiv prövning.
I de framställningar i iimnet, som inkommit till socialdepartementet
sedan utredningens betänkande framlades, understryka också föreningslivets
representanter, att ett bättre tillgodoseende av lokalbehovet blivit en alltmera
trängande nödvändighet.
Sålunda ha de frivilliga försvarsorganisationerna framhållit, att krisläget
skapat vidgade uppgifter som medfört ett allt kännbarare behov av för
deras verksamhet ändamålsenliga lokaler. Framförallt gäller detta luftskyddet,
landstormsrörelsen och lottarörelsen. Tillkomsten av hemvärnet har likaledes
medfört ökade anspråk på för den teoretiska utbildningen och den föreningsmässiga
verksamheten lämpliga lokaler. I detta sammanhang förtjänar även
att nämnas den frivilliga skytterörelsens snabba medlemsökning. Vid bedömandet
av behovet av lokaler för nämnda och övriga på detta område
verksamma organisationer är det av vikt att erinra örn att de många nya
uppgifter vissa av dessa organisationer — i regel efter statsmakternas eller
de militära myndigheternas beslut — kommit att ägna sig åt kräver tillgång
till såväl mindre lokaler för utbildning och studier i smärre grupper samt
expeditionstjänst och andra göromål som större lokaler för sådana sammankomster,
som avse att samla samtliga medlemmar och utomstående till rådslag,
upplysnings- och propagandamöten etc. De lokaler, som skola tjäna dessa
syften, böra kunna bjuda på sådana tekniska resurser som möjliggöra användandet
av film, när så kan anses lämpligt, samt tillgodose rimliga anspråk
på komfort och trivsel.
Därjämte har under senare år frågan örn ungdomsvården alltmera trätt i
förgrunden. En verklig sanering av ungdomens nöjesliv lär icke kunna ske
genom att nöjeslivets avarter bekämpas örn icke samtidigt ungdomen gives
möjligheter till fritidssysselsättning av värdefullare art. Förutsättningen
för att så skall kunna ske är emellertid, att lokaler finnas där ungdomen
kan få samlas till överläggningar, möten, studier och underhållning.
Det har framhållits, att en betydande del av lokalbehovet skulle kunna
fyllas genom att förfoganderätten till redan med stats eller kommuns
stöd uppförda lokaler vidgades. Den av kommittén verkställda undersökningen
synes mig visa att vissa kommuner ofta begränsat upplåtelsen av
sådana lokaler alltför strängt. Men kommittén har ej ansett sig kunna föreslå
några lagstiftningsåtgärder örn skyldighet för kommunerna att upplåta
befintliga lokaler för föreningslivet. Härutinnan ansluter jag mig till kommitténs
uppfattning men hoppas att kommunala lokaler i mån av behov och
möjligheter ställas till föreningslivets förfogande i större utsträckning än
hittills på sina håll varit fallet.
31
Kungl. Majus proposition nr 118.
I betänkandet framhålles att upplåtelse av skollokaler bör ske på sådana
villkor att ej större olägenhet vållas för undervisningen eller för den lärarpersonal,
som bär sin bostad i skolhusen. Till denna uppfattning kan jag
ansluta mig.
En annan sak är, såsom kommittén framhållit, att skolhus, som på grund
av centralisering av skolverksamheten stå tomma, ibland borde kunna för
en jämförelsevis ringa kostnad omändras till samlingslokaler för föreningarna
i orten. Vid nyuppförandet av skolhusbyggnad borde också hänsyn kunna
tagas till föreningslivets lokalbehov, där detta ej på annat sätt skulle kunna
tillgodoses. En dylik lösning av lokalfrågan torde dock få avgöras under
beaktande av föreliggande omständigheter i varje särskilt fall.
Aven örn man i vissa fall kan erhålla en något så när tillfredsställande
samlingslokal genom att öppna ett skolhus eller liknande byggnad för föreningsverksamhet
torde dock på många orter lokalbehovet vara av den art
att det icke kan tillgodoses utan statens stöd. I överensstämmelse med
riksdagens önskan torde därför trots det ansträngda statsfinansiella läget
frågan om sådant stöd utan ytterligare dröjsmål böra upptagas till lösning.
Innan jag ingår på hur statsåtgärderna lämpligen böra utformas, torde
ett par frågor av principiell natur böra beröras.
Kommittén har ansett, att uppförande av eller bidrag till allmänna samlingslokaler
till föreningsväsendets och det medborgerliga livets gagn kunna
hänföras till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter
och att någon ändring av nu gällande bestämmelser örn kommunernas befogen
heter icke torde behöva ske. Att en kommun äger uppföra en kommunal
samlingslokal torde vara självklart. Även i de fall, då enskild sammanslutning
med eller utan statligt stöd anordnar samlingslokal, som principiellt skall
stå öppen för politiska och kulturella föreningar inom kommunen, synes
det uppenbart att understödjandet av sådan sammanslutning måste anses
vara av den natur att det utgör en kommunens gemensamma hushållningsangelägenhet.
Under begreppet allmänna samlingslokaler torde böra hänföras
icke endast för föreningslivet avsedda hörsalar samt rum för sammanträden,
samkväm och studiearbete utan även därtill hörande erforderliga utrymmen
såsom förstugor, avklädningsrum, apparatrum, biblioteksrum, kök, serveringsrum,
toalett-, källar- och vindslokaler ävensom bostad för tillsyningsman
(vaktmästare). Skall en byggnad inrymma jämväl andra lokaler än
allmänna samlingslokaler bör statens medverkan i förevarande ordning avse
allenast den del av kostnaderna, som kan anses belöpa å sistnämnda lokaler.
Vid beräkningen av beloppet för statens medverkan skall hänsyn
jämväl tagas till, huruvida fastigheterna äro avsedda att tillgodose även
andra än föreningslivets behov. Såsom exempel må nämnas att vissa utrymmen
äro avsedda att mera regelmässigt användas för de kommunala
myndigheternas verksamhet. Sker sådan användning allenast vid enstaka
tillfällen bör detta ej inverka vid beräkningen av statsbidraget.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr lis.
Vid anordnande av allmänna samlingslokaler bör emellertid samtidigt
undersökas örn det kan vara fördelaktigt att i en och samma byggnad inrymma
även lokaler för andra behov, som kunna vara av intresse för orten.
Utredningsmännen lia i sådant syfte erinrat örn vissa redan förefintliga
bidragsbestämmelser, som kunna vara av betydelse vid iordningställandet
av samlingslokaler. Givetvis kan det förekomma att i de allmänna samlingslokalerna
böra inrymmas lokaler även för ändamål, till vilka statshjälp
ej utgår i någon form. Lämpligheten av ett sådant förfarande torde böra
prövas i varje särskilt fall för sig. Endast i ett avseende vill jag närmare
ingå på frågan i detta sammanhang.
Det gäller tillgodoseendet av behovet av gymnastiklokaler såväl för skolornas
vidkommande som för den frivilliga gymnastikverksamheten. Såsom
påvisats från olika håll är behovet av ändamålsenliga gymnastiklokaler å
landsbygden mycket stort. Utredningsmännen upplysa i sitt betänkande,
att enligt de typritningar, som utarbetats av indenrigsministeriet i Danmark
för samlingshus, äro de flesta lokalerna avsedda att vara en kombination av
möteslokal och gymnastiksal. Då dessa lokalbehov synas väl kunna förenas,
anser jag att även här i landet på de orter, där behov av gymnastiksal föreligger,
man vid anordnande av allmänna samlingslokaler bör i största möjliga
utsträckning söka förena tillgodoseendet av de båda lokalbehoven. Jag
förutsätter emellertid, att en sådan anordning ej får komma att medföra
några olägenheter för föreningslivets vidkommande.
I de fall, då en samlingslokal avses skola tjäna jämväl den egentliga
skolundervisningen såsom exempelvis gymnastiklokal, skolkök, slöjdsal, torde
det få ankomma på Kungl. Hajd att bestämma örn kostnadsfördelningen
mellan de olika huvudtitlarna.
Stöd bör kunna påräknas endast i de fall, där verkligt behov föreligger
av samlingslokaler för ortens föreningsliv. De uppgifter, som i detta hänseende
kunna tjäna till ledning, böra därför göras så fullständiga som möjligt.
I första hand bör undersökas örn redan förefintliga lokaler skulle kunna
vara tillfyllest, därest de, kanske för en jämförelsevis ringa kostnad, utvidgades
eller sattes i bättre skick. Vid sådan prövning torde det av utredningen
införskaffade materialet angående befintliga lokaler och till viss del
även beträffande existerande föreningar, som nu finnes samlat för varje
kommun i riket, vara till god ledning.
Jag övergår nu till frågan örn statsstödets utformning. Ur det
allmännas synpunkt måste det anses önskvärt att de kommunala myndigheterna
taga initiativ till lokalfrågans lösning och att kommunen så
vitt möjligt ställer sig som företagare. Därigenom torde uppnås större
stabilitet beträffande lokalföretagen och säkrare kontroll över deras skötsel
Ett samarbete mellan de kommunala myndigheterna och representanter
för de i orten verkande föreningarna bör givetvis komma till stånd för att
olika önskemål och behov skola kunna beaktas.
Där så betin ries lämpligt bör även en enskild förening, bolag eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 33
stiftelse kunna erhålla hjälp av statsmedel. För sådant fall bör såvitt möjligt
samarbete ske med de kommunala myndigheterna och med andra föreningar
i orten.
Jag delar kommitténs åsikt, att statshjälpen bör vara något så när likvärdig,
oavsett huruvida syftet att erhålla tillfredsställande samlingslokaler
ernås genom kommunalt eller genom enskilt initiativ.
Kommittén hade föreslagit, att kommunerna skulle kunna erhålla ett bidrag
i regel av 25 procent (i undantagsfall högst 40 procent) av byggnadskostnaderna.
Enskilda sammanslutningar däremot skulle erhålla ett lån å
högst 50 procent, varav hälften skulle utgöra en räntefri, stående del, vilken
var avsedd att kunna efterskänkas. Låneformen hade alltså reserverats för
de enskilda sammanslutningarna.
Jag har ansett det böra övervägas, örn ej lånemöjligheten borde ställas
öppen även för kommuner. Sedan jag inhämtat yttrande i denna fråga
från landskommunernas förbunds centralbyrå har jag emellertid funnit att
även i förevarande avseende den av kommittén föreslagna utformningen av
statshjälpen bör kunna godtagas.
Beträffande de invändningar, som särskilt av statskontoret framställts
mot den föreslagna höga belåningsgränsen, upp till 90 procent av fastighetsvärdet,
vill jag framhålla, att staten i regel lär komma att efterskänka
halva lånet, varför de högst liggande inteckningarna komma att utgöra
säkerhet för ett villkorligt statsbidrag. Vid sådant förhållande finner jag
den föreslagna gränsen ej behöva ingiva några betänkligheter.
Den föreslagna möjligheten att bereda ombyggnadsföretag ett högre statsunderstöd,
upp till 40 procent, än nybyggnadsföretag finner jag beaktansvärd.
Statens verksamhet bör syfta till att befintliga lokaler i möjligaste
mån saneras och därefter på förmånliga villkor ställas öppna för föreningslivet
i orten. För att få en enskild förening att efter en kanske förhållandevis
föga kostsam ombyggnad, varigenom lämplig samlingslokal dock erhålles,
ställa lokalen till det allmänna föreningslivets förfogande och underkasta sig
de statliga villkoren i övrigt, torde erfordras ett kraftigare stöd från statens
sida än vad som behöver vara fallet, då statens bidrag beräknas i förhållande
till en byggnads hela värde.
Någon möjlighet att med säkerhet bedöma i vilken utsträckning statens
ekonomiska medverkan kommer att krävas för samlingslokalfrågans lösande
föreligger icke. Kommittén ansåg sig böra avstå från att verkställa sådana
kostnadsberäkningar men anförde i detta sammanhang att de ekonomiska
konsekvenserna av statens medverkan på ifrågavarande område ej
behövde ingiva några farhågor, örn verksamheten genomfördes som ett försök
och medel som därtill anvisades bleve av reservationsanslags natur.
Sedan erfarenhet vunnits efter de första årens verksamhet, bleve medelsbehovet
uppenbarligen beroende av dels i vilken takt statsmakterna ansåge
lämpligt att medverka till en genomgående förbättring av lokalförhållandena
i hela landet och dels i vilken utsträckning de ansåge, att verksamheten borde
anpassas med hänsyn till det allmänna konjunkturläget. Kommitténs upp
Hihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 118. in ii .?
34
Kungl. Majus proposition nr 118.
fattning att statsmakterna själva år från år kunna avgöra storleksordningen
av byggnadsverksamheten för samlingslokaler till vilka statsstöd skall utgå,
är självfallet riktig. Inledandet av verksamheten ger icke vare sig kommun
eller enskilda företag någon ovillkorlig rätt till bidrag eller lån.
I årets statsverksproposition hade beräknats ett belopp av 2,500,000
kronor för bidrag till kommunerna under nästa budgetår. Ett lika stort
belopp beräknades för lån till enskilda föreningar, bolag eller stiftelser. Då
verksamheten under den första tiden närmast får karaktären av försöksverksamhet,
torde under första budgetåret icke mera än 1,500,000 kronor för
vartdera ändamålet behöva anvisas. Bidragsanslaget torde böra hava karaktären
av reservationsanslag och uppföras under femte huvudtiteln. För lån
avsett belopp torde böra anvisas å kapitalbudgeten linder rubriken fonden
för låneunderstöd.
Beträffande organisationen av den föreslagna verksamheten har jag
icke kunnat ansluta mig till utredningens förslag.
Kommittén hade framhållit, att med hänsyn till önskvärdheten av enhetlig
tillämpning av bestämmelserna på detta nya område för statens bidragsverksamhet
handläggningen av ifrågavarande ärenden borde koncentreras till ett
centralt organ. Detta organ borde även utöva en upplysande och rådgivande
verksamhet.
Att förlägga den nya verksamheten direkt hos Kungl. Majit ville utredningen
ej förorda utan föreslog till centralorgan statens byggnadslånebyrå,
som i allmänhet hade att pröva andra statsbidragsärenden av liknande beskaffenhet.
Vid sitt förord för byggnadslånebyrån lär utredningen ha beaktat, att
byrån enligt då gällande bestämmelser rörande statsbidrag till anordnande
av pensionärshem handhade denna verksamhet. Emellertid ha berörda bestämmelser
sedermera ändrats så, att beslutanderätten i fråga örn dylikt
statsbidrag numera är förbehållen Kungl. Majit i socialdepartementet.
Enligt min mening bör så bli fallet även beträffande bidrag till samlingslokaler.
Härigenom skulle bland annat vinnas, att förslag att uppföra
samlingslokaler kunna vägas mot andra byggnadsprojekt. I den mån tillgångarna
på byggnadsmateriel ej skulle räcka till täckande av alla slags
byggnadsbehov, måste företräde givas åt de mest angelägna, dit jag i första
hand räknar bostadsbyggandet.
Ännu ett skäl synes mig tala för att avgörandet förbehålles Kungl. Majit.
Det erbjuder stora svårigheter att dra upp fasta riktlinjer för lån- och bidragsbeviljandet,
innan någon erfarenhet av verksamheten vunnits. Under
den första tiden blir det närmast fråga örn en försöksverksamhet. Sedan
Kungl. Majit genom sina beslut skapat praxis bör det ånyo övervägas, örn
verksamhetens handhavande helt kan överlämnas till underordnat organ.
Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på vikten av att lokalerna utnyttjas
på ändamålsenligt sätt. Lika viktigt är att en olämplig användning
förhindras. Även ur denna synpunkt synes det mig lämpligt, att avgörandet
förläggas till Kungl. Majit. Enligt kommitténs förslag skall med erhållande
35
Kungl. Majas proposition nr 118.
av bidrag eller lån följa skyldighet för vederbörande att förvalta de allmänna
samlingslokalerna enligt ett av statlig myndighet fastställt reglemente samt
att rörande förvaltningen underkasta sig statlig kontroll. Skulle erfarenheten
på ifrågavarande område komma att utvisa behov av fortlöpande statlig kontroll
har Kungl. Maj:t möjlighet att snabbt vidtaga erforderliga åtgärder
härför.
För verkställande av behövlig utredning torde böra inrättas en statlig
nämnd, som skulle utgöra statens rådgivande organ i hithörande frågor på
samma sätt som nu statens fritidsnämnd bereder vissa under handelsdepartementet
hörande frågor. Nämnden skulle bestå av det antal ledamöter, som
Kungl. Majit bestämde, och dess verksamhet skulle regleras i en av Kungl.
Majit utfärdad instruktion. Denna nämnd borde anförtros den av kommittén
föreslagna upplysningsverksamheten. Vidare torde en av nämndens första åtgärder
böra bli att uppdraga vissa riktlinjer för verksamhetens bedrivande
och att utarbeta förslag till olika formulär, i den utsträckning detta kan
anses lämpligt. Örn riksdagen bifaller mitt förslag att inrätta en sådan nämnd
torde nämnden även kunna anförtros uppgiften att fastställa det reglemente,
som skall finnas för varje samlingslokal, till vilken statsmedel utgått. För
att nämnden väl skall kunna fylla sin uppgift bör den äga tillgång till den
expertis på ifrågavarande område, varmed representanter för de stora folkrörelserna
främst torde kunna tillhandagå. Till ledamöter i nämnden böra
därför utses representanter för föreningslivet, väl förtrogna med samlingslokalfrågor.
Därjämte bör lämplig representant finnas för tillgodoseendet av
de intressen, som kommunerna hava i samband med anordnandet av samlingslokaler.
Kostnaderna för nämnden torde få bestridas från anslaget till bidrag till
anordnande av allmänna samlingslokaler.
Närmare föreskrifter rörande nämndens verksamhet torde böra meddelas
av Kungl. Majit i den instruktion, som bör utfärdas för nämnden.
Den erforderliga byggnadstekniska granskningen av ärendena torde kunna
ombesörjas av byggnadsstyrelsen.
De detaljfrågor beträffande den nya verksamheten, vilka jag ej upptagit
till behandling i detta anförande, torde överlämnas till Kungl. Majits ställningstagande
vid utfärdande av kungörelse i ämnet.
Hemställan.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels godkänna de grunder för bidrag och lån av statsmedel
för anordnande av allmänna samlingslokaler, som av mig i det
föregående förordats,
dels ock för budgetåret 1942/43 anvisa
a) under femte huvudtiteln till Bidrag till anordnande av
allmänna samlingslokaler ett reservationsanslag av 1,500,000
kronor;
36
Kungl. Maj-.ts proposition nr 118.
b) å kapitalbudgeten under Kapitalinvesteringar, Fonden för
låneunderstöd till Lån för anordnande av allmänna samlingslokaler
ett reservationsanslag å likaledes 1,500,000
kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertha Klemedtson.
Kungl. Majis proposition nr 118.
37
Bilaga A.
1937 års utrednings angående allmänna
samlingslokaler förslag
till
Kungörelse
örn bidrag oell lån av statsmedel för tillgodoseendet av
behovet av allmänna samlingslokaler.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Med allmänna samlingslokaler förstås i denna kungörelse för föreningslivet
avsedda hörsalar samt rum för sammanträden, samkväm och studiearbete
jämte därtill hörande förstugor, avklädningsrum, apparatrum, biblioteksrum,
kök, serveringsrum, toalett-, källar- och vindslokaler.
2 §■
För att tillgodose behovet inom en ort av allmänna samlingslokaler må
under här nedan stadgade villkor bidrag av statsmedel beviljas vederbörande
kommun eller municipalsamhälle eller ett för ändamålet bildat kommunalförbund
eller lån av statsmedel beviljas förening, bolag eller stiftelse._
Bidrag eller lån beviljas för nybyggnad eller för ombyggnad eller inköp
av äldre byggnad. Lån må jämväl beviljas förening, bolag eller stiftelse,
som är ägare av byggnad, inrymmande allmänna samlingslokaler, men på
grund av ekonomiskt trångmål icke kan i tillfredsställande ordning hålla
dessa tillgängliga för föreningslivet.
Med ombyggnad avses i denna kungörelse sådan ändring och modernisering
av byggnad, som ej är att hänföra till löpande underhåll.
3§-
Bidrag och lån beviljas av statens byggnadslånebyrå i den ordning nedan
stadgas.
4§-
Med erhållande av bidrag eller lån följer skyldighet för vederbörande att
förvalta de allmänna samlingslokalerna enligt ett av länsstyrelsen fastställt
reglemente samt att rörande förvaltningen underkasta sig statlig kontroll.
Byggnadslånebyrån må såsom villkor för beviljande av lån föreskriva, att
vederbörande kommun skall äga utse ledamot av den styrelse, som har att
förvalta de allmänna samlingslokalerna, eller revisor att granska sagda förvaltning.
Om bidrag.
5§-
Bidrag utgår med högst 25 procent eller, när synnerliga skäl därtill äro,
högst 40 procent av byggnadskostnaderna eller köpesumman, däri ej inräknade
utgifter för anskaffandet av tomt eller inventarier, dock att vid bidragets
preliminära beviljande skall med ledning av uppgjord kostnadsberäkning
38
Kungl. Majds proposition nr 118.
(entreprenadkontrakt) eller avgivet försäljningsanbud fastställas det högsta
belopp, varmed bidraget må utgå.
Skall byggnaden inrymma jämväl andra lokaler än allmänna samlingslokaler,
må bidraget avse allenast den del av byggnadskostnaderna eller köpesumman,
som kan anses belöpa å sistnämnda lokaler. Vid beräkningen av
bidraget skall hänsyn jämväl tagas till, huruvida de allmänna samlingslokalerna
äro avsedda att tillgodose även andra än föreningslivets behov.
Om lån.
6 §.
Lån utgår med högst 50 procent av byggnadskostnaderna. byggnadsvärdet
eller köpesumman, däri ej inräknade utgifter för anskaffandet eller värdet
av tomt eller inventarier, dock att vid preliminärt beviljande av lån skall
med ledning av kostnadsberäkning (entreprenadkontrakt), värdering eller försäljningsanbud,
som av sökanden åberopats, fastställas det högsta belopp,
varmed lånet må utgå.
Skall byggnaden inrymma jämväl andra lokaler än allmänna samlingslokaler,
må lånet avse allenast den del av byggnadskostnaderna, byggnadsvärdet
eller köpesumman, som kan anses belöpa å sistnämnda lokaler. Vid
beräkningen av lånebeloppet skall hänsyn jämväl tagas till, huruvida de allmänna
samlingslokalerna äro avsedda att tillgodose även andra än föreningslivets
behov.
Byggnadsvärdet fastställes av byggnadslånebyrån.
7 §''
i ör lån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i fastigheten
eller, där tomten innehaves allenast med tomträtt, i tomträtten. Inteckningen
skall ligga inom 90 procent av det värde, vilket enligt byggnadslånebyråns
prövning beräknas kunna vid tiden för lånets utbetalande åsättas
fastigheten eller tomträtten med vad därtill lagligen hör. Allenast då särskilda
omständigheter därtill föranleda må låntagaren till skyddande av
egen kapitalinsats förfoga över inteckning med bättre rätt än inteckning till
säkerhet för statslånet.
Såsom ytterligare säkerhet för lånet skola jämväl pantförskrivas hos annan
långivare belånade inteckningar med bättre förmånsrätt i fastigheten eller
tomträtten än den enligt första stycket för statslånet ställda säkerheten eller
deras värde, i den mån dessa inteckningar, eller värdet av dem, icke behöva
tågås i anspråk för gäldande av den fordran, för vilken inteckningarna i
första hand blivit pantförskrivna eller som på grund av omsättning trätt i
dess ställe.
8 §•
Lån skall utgöra till ena hälften en räntefri stående del och till andra
hälften en amorteringsdel, dock att beträffande ombyggnad lånet må utgöra
till högst fyra femtedelar en räntefri stående del och till återstoden en
amorteringsdel.
... ^ aiporteringsdelen skall amortering ske från den dag, byggnadslånebyrån
föreskriver, med en fast annuitet, som byrån fastställer. Annuiteten skall i
fråga om lån för nybyggnad bestämmas så, att amorteringsdelen därmed blir
slutare orterad inom tjugufem år. Beträffande äldre byggnad bestämmes
amorteringstiden med hänsyn till lånets storlek samt byggnadens ålder och
tillstånd. Å lånet äger låntagaren rätt att verkställa inbetalningar utöver
vad nyss sagts.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Före utgången av den i andra stycket angivna amorteringstiden kan den
stående delen av lånet icke från statens sida uppsägas, där ej sådant förhållande,
varom i 10 § sägs, mellankommer. Sedan sagda amorteringstid utgått
och amorteringsdelen blivit slutamorterad, må byggnadslånebyrån på
ansökan av låntagaren samt under beaktande av lånetidens längd och övriga
omständigheter förklara den räntefria stående delen av lånet vara att anse
såsom till viss del eller till fullo infriad.
9§-
Lånets amorteringsdel skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd
räntefot. Denna fastställes av Kungl. Majit lägst till medelräntan för
statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått
det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent.
10 §•
Vid beviljande av lån skall det förbehåll göras, att såväl den stående
delen som amorteringsdelen må kunna uppsägas till omedelbar betalning i
följande fall:
a) örn låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett lånets beviljande;
b) örn låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskrivet annuitetsbelopp;
c)
örn låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för byggnaden
eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade
villkor;
dl örn byggnaden vanvårdas;
ej om de allmänna samlingslokalerna icke opartiskt och i skälig omfattning
hållas tillgängliga för föreningslivet i orten;
f) örn låntagaren, föreningslivet till förfång, utnyttjar de allmänna samlingslokalerna
i uppenbart vinstsyfte;
g) örn byggnaden utan byggnadslånebyråns medgivande genom köp eller
annat fång helt eller delvis övergår från låntagaren till annan; eller
h) örn eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren, med hänsyn till
det med lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen icke längre bör får tillgodonjuta
lånet.
Om förfarandet i ärenden angående bidrag eller lån.
11 §•
1. Ansökan om bidrag eller lån skall, ställd till byggnadslånebyrån, ingivas
till länsstyrelsen samt innehålla uppgift örn såväl det belopp, som sökes i
bidrag eller lån, som även, då fråga är örn ny- eller ombyggnad, den beräknade
tiden för byggnadsföretagets utförande.
2. Vid ansökan skola fogas:
a) beskrivning över tomten samt uppgift örn värdet å densamma;
b) då fråga är örn nybyggnad, fullständiga byggnadsritningar jämte arbetsbeskrivning;
c)
då fråga är örn ombyggnad, fullständiga ritningar över byggnaden, utvisande
avsedda förbättringar å densamma;
d) då fråga är örn inköp av äldre byggnad eller örn lån på grund av ekonomiskt
trångmål, byggnadsritningar eller, om sådana icke finnas, skisser
över byggnaden tillika med kortfattad beskrivning över densamma;
e) dels kostnadsberäkning eller styrkt avskrift av entreprenadkontrakt rörande
byggnadens uppförande eller ombyggnad, eller, där fråga är örn inköp
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
av äldre byggnad eller om lån på grund av ekonomiskt trångmål, uppgift rörande
avgivet försäljningsanbud eller rörande värdet å byggnaden, dels oclc,
för det fall att byggnaden skall inrymma jämväl andra lokaler än allmänna
samlingslokaler, särskild beräkning rörande den del av byggnadskostnaderna,
köpesumman eller värdet å byggnaden, som kan anses belöpa å sistnämnda
lokaler;
f) utredning rörande ortens föreningsliv och dess behov av allmänna samlingslokaler;
samt
g) uppgifter huruvida och i vilken omfattning de i byggnaden inrymda
allmänna samlingslokalerna äro avsedda att tillgodose även andra än föreningslivets
behov.
3. Vid ansökan örn bidrag skola jämväl fogas uppgifter enligt av byggnadslånebyrån
fastställt formulär rörande vederbörande kommuns eller kommuners
ekonomiska förhållanden ävensom förbindelse av sökanden att ansvara
för de allmänna samlingslokalernas vård och underhåll, att opartiskt, i
skälig omfattning och mot skälig avgift hålla dessa lokaler tillgängliga för föreningslivet
i orten, att hava byggnaden brandförsäkrad till av byggnadslånebyrån
godkänt belopp, att underkasta sig bestämmelserna i denna kungörelse
ävensom de föreskrifter i övrigt, som må varda i behörig ordning meddelade,
samt att, örn något av nu nämnda villkor icke fullgöres, återbära uppburet
statsbidrag eller så stor del därav, som Kungl. Majit på framställning av
byggnadslånebyrån bestämmer.
4. Yid ansökan örn lån skola, utöver de i 2 mom. angivna handlingar,
fogas:
a) där ansökan göres av förening eller bolag, registreringsbevis, örn sådant
finnes, ävensom bestyrkt avskrift av stadgar eller bolagsordning;
b) där ansökan göres av stiftelse, bestyrkt avskrift av stiftelseurkund samt
stadgar och övriga handlingar, som innefatta föreskrifter för stiftelsen;
c) uppgifter angående sökandens ekonomiska ställning och, där lånet sökes
på grund av ekonomiskt trångmål, utredning rörande därmed sammanhängande
förhållanden; samt
d) förbindelse av sökanden att rörande förvaltningen av de allmänna samlingslokalerna
ställa sig till efterrättelse vad jämlikt 4 § är eller kan varda
föreskrivet.
12 §.
Över ansökan örn lån skall länsstyrelsen höra kommunalfullmäktige, kommunalstämman
eller stadsfullmäktige i vederbörande kommun. Yttrandet
skall särskilt avse behovet av allmänna samlingslokaler inom kommunen.
Tillstyrkes ansökan, skall i yttrandet tillika angivas, huruvida kommunen
är villig att utse ledamot av den styrelse, som har att förvalta de allmänna
samlingslokalerna, eller revisor att granska denna förvaltning. Avstyrkes
ansökan, skola skälen härför angivas.
13 §.
Sedan i förekommande fall yttrande enligt 12 § inkommit samt ansökningshandlingarna
blivit av länsstyrelsen granskade, har länsstyrelsen att till
byggnadslånebyrån insända desamma jämte eget yttrande, vilket bör innehålla
förslag till de särskilda villkor och bestämmelser, som med hänsyn
till lokala förhållanden eller eljest anses böra föreskrivas för åtnjutande av
bidrag eller lån.
14 §.
I anledning av ansökan örn bidrag eller lån har byggnadslånebyrån att,
efter granskning av handlingarna och inhämtande av de ytterligare upplys
-
Kungl. Majlis proposition nr 118.
41
ningar, som kunna vara erforderliga, meddela preliminärt beslut i ärendet.
Där bidrag eller lån beviljas, skall i beslutet angivas med huru många procent
av byggnadskostnaderna, byggnadsvärdet eller köpesumman, med vilket
högsta belopp, på vilka övriga villkor och under vilka förutsättningar bidraget
eller lånet skall utgå.
Byggnadslånebyråns beslut skall tillställas sökanden och statskontoret
samt, i fråga örn lån, vederbörande kommun.
15 §.
Finner byggnadslånebyrån, sedan bidrag eller lån beviljats, synnerliga
skäl tala för ändring i någon därvid meddelad bestämmelse, äger byrån
härom besluta; och skall beträffande sådant beslut vad i 14 § andra stycket
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
16 §.
Beviljat bidrag eller lån må ej till beloppet fastställas, förrän byggnadslånebyrån
efter framställning av sökanden godkänt de allmänna samlingslokalerna.
I sådan framställning skall uppgivas, då fråga är örn ny- eller
ombyggnad, den tid linder vilken byggnadsföretaget blivit utfört, samt, då
fråga är örn lån, den inteckningssäkerhet som sökanden ämnar lämna för
lånet.
Vid framställningen skola fogas dels bestyrkt avskrift av reglemente rörande
förvaltningen av de allmänna samlingslokalerna jämte bevis, att reglementet
blivit godkänt av länsstyrelsen, dels ock följande handlingar rörande
fastigheten eller tomträtten:
a) äganderättsbevis eller bevis örn inskrivning av tomträtt;
b) bevis om nöjaktig försäkring mot brandskada ävensom uppgift angående
brandförsäkringsvärdet; samt
c) då fråga är örn lån, gravationsbevis, vilket beträffande fastighet skall
vara utfärdat så sent efter senast beviljad lagfart, att förbindelse å ogulden
köpeskilling ej kan intecknas med bättre rätt än den inteckning, som lämnas
för lånet.
Vidare skall, då fråga är örn lån, vid framställningen fogas förbindelse
av envar, som lämnat lån mot säkerhet av inteckningar med bättre förmånsrätt
än säkerheten jämlikt 7 § första stycket för statslånet, att, i den mån
de belånade inteckningarna eller värdet av dem icke behöva tagas i anspråk
för gäldande av den fordran, för vilken inteckningarna i första hand blivit
pantförskrivna eller som på grund av omsättning trätt i dess ställe, tillhandahålla
byggnadslånebyrån dem eller deras värde.
Formulär till framställning fastställes av byggnadslånebyrån.
17 §.
Sedan framställning, som i 16 § sägs, inkommit till byggnadslånebyrån,
har denna att låta verkställa besiktning av byggnaden samt, då fråga är örn
lån, värdering av fastigheten eller tomträtten med vad därtill lagligen hör.
Vid värderingen skola särskilda värden åsättas byggnaden och tomtmarken.
Besiktning och värdering, som i första stycket sägs, skola på sökandens
bekostnad verkställas av förrättningsmän, vilka- för dylikt ändamål utses av
byggnadslånebyrån. Vid förrättningen skola vara tillgängliga alla räkenskaper
och andra handlingar rörande byggnaden.
För förrättningsmännen skall gälla instruktion, som fastställes av byggnadslånebyrån.
I instruktionen skola särskilt angivas de grunder, enligt
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 118. m 42 4
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
vilka värdering skall ske. Över varje förrättning skall upprättas instrument
enligt formulär, som fastställes av byggnadslånebyrån. I instrumentet skall
särskilt angivas, huruvida de allmänna samlingslokalerna överensstämma
med godkända ritningar eller skisser och i övrigt givna föreskrifter samt
förty böra godkännas, varjämte så fullständiga uppgifter som möjligt skola
lämnas rörande förhållanden, vilka jämlikt 5 eller 6 § äro av betydelse för
bestämmandet av det belopp, varmed bidraget eller lånet skall utgå.
Instrumentet samt räkenskaperna och övriga handlingar rörande byggnaden
skola härefter omedelbart insändas till byggnadslånebyrån, varjämte avskrift
av instrumentet skall tillställas sökanden.
18 §.
Efter det instrumentet och övriga i 17 § sista stycket omförmälda handlingar
inkommit till byggnadslånebyrån samt sökanden, där byrån finner
sådant erforderligt, beretts tillfälle att yttra sig i anledning av instrumentets
innehåll, har byrån att meddela beslut angående de allmänna samlingslokalernas
godkännande och att, därest de godkännas, i beslutet därom tillika
fastställa ej mindre bidragets eller lånets belopp än även, beträffande lån,
den fasta annuiteten. Beslutet skall tillställas sökanden och statskontoret
samt, då fråga är örn lån, vederbörande kommun.
19 §.
Till beloppet fastställt bidrag må omedelbart av sökanden mot kvitto lyftas
i statskontoret.
Till beloppet fastställt lån må av sökanden mot kvitto lyftas i statskontoret,
dock först efter det sökanden till byggnadslånebyrån insänt enligt av byrån
fastställt formulär avfattad låneförbindelse ävensom de inteckningshandlingar,
som skola ligga till säkerhet för lånet. Byrån har att till statskontoret lämna
meddelande, när rätt att lyfta lånet sålunda inträtt.
Därest bidrag eller lån icke lyfts inom sex månader från den dag det
blivit till beloppet fastställt, skall rätten till dess utbekommande anses förverkad.
20 §.
Annuiteter å lån skola halvårsvis eller, där för ett år icke skall erläggas
mer än 50 kronor, en gång örn året inbetalas till statskontoret å tider, som
skola finnas angivna i låneförbindelsen.
Å annuitet, som icke erlägges inom åtta dagar efter förfallodagen, är låntagaren
skyldig att, räknat från sistnämnda dag till dess betalning skei-,
gälda dröjsmålsränta .enligt de grunder, som äro eller kunna varda i särskild
ordning bestämda. Å lånebelopp, som uppsagts till omedelbar betalning,
skall från och med dagen för uppsägningen dylik ränta jämväl utgå.
21 §.
Beslut örn uppsägning av lån meddelas, i fall varom i 10 § under b) sägs,
av statskontoret samt i övriga fall av byggnadslånebyrån. Örn dylikt beslut
skola statskontoret och byggnadslånebyrån underrätta varandra, varjämte
låntagaren skall tillställas ett exemplar av beslutet.
22 §.
Det ankommer på byggnadslånebyrån att på betryggande sätt förvara
säkerheter, som lämnats för lån, samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som
Kungl. Majlis proposition nr 118. 43
äro erforderliga för säkerställande av statens fordran i anledning av utlämnade
lån.
23 §.
Över byggnadslånebyråns beslut må klagan icke föras.
Denna kungörelse träder i kraft den
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1942:206 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majus proposition angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i ämnet v s. 13 i texten
- SU 1942:91 Utlåtande i anledning av Kungl. Majtts proposition angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i ämnet väckta motione s. 13 i texten