Med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210)
61 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 60 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:130, Med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210)
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 130-
1
Nr 130.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210); given Stockholms
slott den 27 februari 1942.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang tilt riksdagens protokoll 19&2. 1 sami. Nr ISO
-
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
Förslag
till
kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna rese
reglementet den 27 juni 1929 (nr 210).
Härigenom förordnas, dels att 8 § 3 mom. allmänna resereglementet den 27
juni 1929 skall upphöra att gälla, dels ock att 2, 4 och 5 §§, 8 § 1 och 2 mom.
samt 10, 15 och 17—19 §§ samma reglemente skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives1.
2 §•
1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.
1
Färdsätt
Klass I
Klass II
Klass III
Järnväg...............-j
Avgift för 1 plats i
Avgift för 1 plats i
Avgift för 1 plats i 1
I klass
II klass
III klass
Fartyg................j
Avgift för enskild
hytt med högst 2
Avgift för hyttplats
Avgift för salongs- plats
liggplatser
Luftfartyg, spårväg ochl
omnibus............./
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
Avgift för 1 person
Avgift för 1 person
Taxeautomobil.........j
samt 5 öre per km
samt 5 öre per km
samt 5 öre per km
Annan automobil......
40 öre per km
40 öre per km
40 öre per km
Hästskjuts.............
30 öre per km
30 öre per km
30 öre per km
Annat färdsätt än ovan}
nämnts..............1
20 öre per km
20 öre per km
20 öre per km
Vid resa---i sovvagn.
Med fartyg---verkligen använts.
Till omnibus---persontrafik (s. k. linjetrafik).
Med taxeautomobil---kunnat ifrågakomma.
Har förrättningsman---hava utgivit.
2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.
1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. och 8 § 1 mom. se 1933: 376 samt av 8 § 2 och 3 mom.
och 17 § 2 mom. se 1931: 241.
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
3
För dag ....
För natt____
Tillhopa för
dygn
Traktamentsklasser
A
B
C
D
E
F
17 kronor
9 »
15 kronor
9
13 kronor
8 >
12 kronor
7 »
10 kronor
6 >
8 kronor
5 »
26 kronor
24 kronor
21 kronor
19 kronor
16 kronor
13 kronor
Dygnet räknas från klockan 0.
Med dag —---av dygnet.
4 §.
Resekostnads- och traktamentsersättning---icke förelegat.
Förrättningsman är — — — med luftfartyg.
Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motorfordon,
äger Kungl. Majit för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare
förordna, att resekostnadsersättning skall efter särskilda av
Kungl. Majit eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder
utgå för berörda färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna
i första stycket är berättigad till ersättning för sådant färdsätt.
Ersättningen skall beräknas efter vad som kan anses motsvara de verkliga
kostnaderna, dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl. Majit med
hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl medgiva undantag, skola så
fastställas, att ersättningen må antagas ej komma att överstiga den i 2 §
1 mom. stadgade.
Har förrättningsman--— mån nedbringas.
5 §.
Resekostnadsersättning utgår--— 1 kilometer.
Vid färd, som annorledes än med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus
äger rum inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda
område, må resekostnadsersättning icke utgå, med mindre Kungl. Majit eller,
enligt Kungl. Majits bemyndigande, vederbörande myndighet prövar skäligt
medgiva sådan ersättning. Företages med ett och samma fortskaffningsmedel
färd mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1 kilometer utanför
samma område, utgår dock ersättning jämväl för den del av färden, som äger
rum inom det planlagda området.
8 §•
1 mom. Hava vid---- båtar m. m.
Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenningar,
väntpenningar och sedvanlig gottgörelse åt förare av fortskaffningsmedel,
samt forsk jutes för samtliga förrättningsmän av främste förrättningsmannen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, förutom
resekostnadsersättning för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre per
kilometer för varje medresande förrättningsman.
10 §.
Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i
detta reglemente, dock icke med högre belopp än 15 kronor.
Örn eljest---dylikt avbrott.
15 §.
Där transportmedel kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmännen, utgår
resekostnadsersättning endast i fall, då annat transportmedel än järnväg, fartyg,
luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles av enskild person
eller företag, som varken föranlett förrättningen eller eljest därav beröres.
17 §.
1 mom. Traktamentsersättning må---eller tjänstgöring.
2 mom. Traktamentsersättning utgår icke för dag, varav högst 3 timmar
tagits i anspråk för resa eller förrättning, eller för natt, varav högst 1 timme
sålunda tagits i anspråk.
För dag, varav mer än 3 men högst 8 timmar tagits i anspråk för resa eller
förrättning, utgår traktamentsersättningen med hälften av det i 2 § 2 mom.
upptagna beloppet.
Vid tillämpning av vad i detta moment stadgats skall i dagtid jämväl inräknas
nattid, för vilken traktamentsersättning till följd av bestämmelsen i
första stycket icke utgår.
3 mom. Kungl. Maj:t äger föreskriva undantag från vad ovan i 1 och 2
mom. är stadgat.
4 mom. Kungl. Majit äger förordna om minskning av traktamentsersättningen
för de fall, då förrättning föranleder vistelse å en och samma ort utöver
viss av Kungl. Majit bestämd tid.
18 §.
Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri
inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Beredes förrättningsman genom
vederbörande myndighets försorg inkvartering mot erläggande av viss
ersättning, utgår traktamente för natt med högst ett belopp, motsvarande
vad förrättningsmännen sålunda har att erlägga.
Traktamente för natt utgår icke i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad
innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu
sagts icke skall gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer
till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
19 §.
Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 15 dygn,
så framt icke vederbörande myndighet i särskilt fall annorlunda bestämmer.
Åtnjuter förrättningsmannen sjukhusvård, som helt eller delvis bekostas av
statsmedel, beror det på prövning av vederbörande myndighet, huruvida traktamentsersättningen
under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas eller helt
upphöra.
Förrättningsman, som--— bostads- eller tjänstgöringsorten.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1942.
6
Kungl. Majlis proposition nr 130.
Utdrag av protokollet över finansår enden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 februari
1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
ändringar i allmänna resereglementet samt anför därvid följande.
I. Inledning.
Gällande allmänna föreskrifter om ersättning vid resa för förrättning i
statens ärenden återfinnas i allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr
210), vilket ändrats genom kungörelser den 19 juni 1931 (nr 241) och den
14 juni 1933 (nr 376). Reglementsbestämmelserna hava i vissa delar utarbetats
på grundval av sakkunnigutredningar, som framlagts i två den 31 december
1928 och den 28 juni 1930 dagtecknade betänkanden. Det senare betänkandet
har därjämte tjänat till ledning vid fastställande av särskilda reseersättningsbestämmelser,
s. k. besparingsreglementen, för åtskilliga förvaltningsgrenar
samt vid översyn av tidigare gällande dylika bestämmelser.
I samband med behandlingen vid 1933 års riksdag av proposition med förslag
till ändringar i allmänna resereglementet förehades dels vid riksdagen
väckta motioner och dels av 1932 års statsrevisorer gjorda uttalanden med
avseende å reglementet, över de av statsrevisorerna gjorda uttalandena införskaffade
statsutskottet riksräkenskapsverkets yttrande, vilket såsom bilaga fogades
vid utskottets utlåtande nr 93 i ärendet. I sitt yttrande förordade riksräkenskapsverket
åtskilliga ändringar i reglementet. En del av de i ärendet
framställda förslagen föranledde beslut av riksdagen. Därjämte uttalade sig
riksdagen i skrivelse nr 247 för närmare utredning beträffande vissa i övrigt
ifrågasatta ändringar.
Sådan utredning verkställdes därefter av en inom finansdepartementet tillkallad
utredningsman, som i promemoria den 29 januari 1934 (i det följande
benämnd 1934 års promemoria) framlade förslag i ämnet. Över promemorian
avgåvos yttranden av statskontoret och riksräkenskapsverket.
Ytterligare frågor om ändringar i allmänna resereglementet väcktes sedermera
i olika sammanhang, däribland av 1937 års statsrevisorer. Yttranden
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
7
häröver avgåvos av statskontoret och riksräkenskapsverket. I skrivelse nr 308
(punkten 4:o) anhöll 1938 års riksdag, att Kungl. Majit måtte taga under
övervägande vad revisorerna i ämnet anfört. Yrkanden örn ändringar i resereglementet
framställdes även från personalhåll.
Under år 1939 upptogs frågan om revision av resereglementet till förnyad
beredning inom finansdepartementet, varvid vissa förberedande undersökningar
utfördes. På sätt omnämnts i bilaga till propositionen nr 79 till
1939 års urtima riksdag, blev emellertid efter krigsutbrottet frågans vidare
utredning uppskjuten.
Under tiden efter den senaste ändringen av resereglementet har arbetet med
åvägabringande av nya besparingsreglementen och översyn av äldre sådana
fortgått. Särskilda besparingsföreskrifter gälla sålunda numera för ett stort
antal förvaltningsgrenar. En reglering av reseersättningarna har även, i anslutning
till av 1934 års riksdag uppställda villkor för statsbidrag, genomförts
för befattningshavare hos hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser.
Utvecklingen efter krigsutbrottet har skärpt behovet av en översyn av gällande
föreskrifter om ersättning för resa, närmast vad angår traktamentsersättningarna.
Med hänvisning härtill hava från personalhåll gjorts ytterligare
framställningar om revision av reglementet.
Med stöd av Kungl. Majits den 28 juni 1941 givna bemyndigande tillkallades
ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen E. G.
E. Eriksson, t. f. byråchefen V. M. J. Fahlander, sekreteraren A. G. Linnäs
samt ombudsmannen S. Sjöberg såsom sakkunniga med uppdrag att under
Fahlanders ordförandeskap verkställa utredning och avgiva förslag rörande
revision av allmänna resereglementet.
I uttalande till statsrådsprotokollet nyssnämnda dag framhölls till en början
behovet av en omprövning av resereglementets traktamentsbestämmelser
men anfördes vidare, att samtidigt därmed även övriga tidigare väckta förslag
om ändring av reglementet borde upptagas till prövning. Samtliga hithörande
frågor borde sålunda lämpligen upptagas till behandling i ett sammanhang.
I anslutning till genomförandet av de ändringar i allmänna resereglementet,
vartill översynen kunde föranleda, borde sedermera, enligt vad i berörda
sammanhang framhölls, en omarbetning företagas av de särskilda besparingsreglementen,
som gälla för åtskilliga förvaltningsgrenar.
De sakkunniga hava den 9 december 1941 avgivit en promemoria med förslag
till ändringar i allmänna resereglementet. I promemorian har förordats
höjning av traktamentsbeloppen. Därjämte hava de sakkunniga behandlat tidigare
väckta frågor om andra ändringar i reglementet och framlagt förslag
till vissa dylika ändringar, delvis avseende begränsningar i olika hänseenden
av rätten till resekostnads- och traktamentsersättning. Ytterligare hava de
sakkunniga föreslagit vissa jämkningar av övervägande teknisk natur. Det
vid promemorian fogade författningsutkastet torde få såsom bihang fogas
vid protokollet i detta ärende.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
Departements
chefen.
Över promemorian hava yttranden infordrats från arméförvaltningen, medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret,
kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, allmänna
lönenämnden, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lotsstyrelsen.
Dessutom hava framställningar i ämnet inkommit från tjänstemännens
centralorganisation, centrala statsförvaltningens tjänstemannaförening, kungl,
arméförvaltningens personalförening, kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänstemannaförening och statens vägingenjörers förening.
I remissyttrandena behandlas företrädesvis frågan örn traktamentsbeloppen,
i vilket hänseende vissa erinringar framställts. Myndigheternas erinringar
i övrigt gälla frågor av begränsad räckvidd. Dock har en av myndigheterna,
väg- och vattenbgggnadsstyrelsen, avstyrkt sakkunnigförslaget i dess
helhet såsom innebärande alltför snäv begränsning av ersättningarna. Styrelsen
har hemställt, att den definitiva revisionen av resereglementet uppskjutes,
tills mera normala förhållanden inträtt, och att för närvarande endast
provisoriska förbättringar av vissa förmåner genomföras. Framställning i
liknande syfte har gjorts av centrala statsförvaltningens tjänstemannaförening
samt av kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemannaförening, vilka
påkallat ny utredning i ärendet.
Beträffande vissa föreslagna ändringar, som äro betingade av nu rådande
särskilda förhållanden, har kammarrätten anfört, att det kunde frågasättas,
om dylika av en mer eller mindre tillfällig konjunktur betingade ändringar
borde få sin plats i själva resereglementet eller om de icke snarare borde
meddelas i form av särskilda föreskrifter. Emellertid har kammarrätten framhållit,
att det finge anses ligga i sakens natur, att allmänna resereglementet
även under normala förhållanden vore starkt påverkat av teknisk och ekonomisk
utveckling och därför för att vara fullt tidsenligt i varje fall emellanåt
måste bliva underkastat ändringar. Med hänsyn härtill och då andra av
konjunkturförhållandena ej påverkade jämkningar i reglementet nu syntes
böra vidtagas, har kammarrätten förklarat sig icke göra någon direkt erinran
mot de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.
De sakkunniga hava enligt sitt uppdrag haft att utreda icke blott frågan
om en av prisutvecklingen föranledd höjning av traktamentsbeloppen utan
även vissa sedan flera år aktuella spörsmål örn andra jämkningar i ersättningsgrunderna.
Utredningen av dessa senare spörsmål har givit anledning
till ändringsförslag bland annat på vissa punkter, där de hittillsvarande reglerna
ansetts medföra högre ersättningar, än som svarat mot de verkliga kostnaderna.
Det synes icke befogat att, såsom en av remissmyndigheterna ifrågasatt,
nu inskränka sig till en förbättring av vissa ersättningsförmåner och
ytterligare uppskjuta omprövningen av reglementets ersättningsgrunder i övrigt.
Jag förordar därför, att en allmän revision av resereglementet nu under
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
9
ställes riksdagen. Den föreliggande utredningen synes lämpligen kunna läggas
till grund för proposition i ämnet.
Lika med kammarrätten finner jag icke anledning till erinran mot att de
ändringar i ersättningsgrunderna, som finnas påkallade, införas i resereglementet
även till den del de kunna anses betingade av krisförhållandena.
II. Frågor rörande resekostnadsersättning.
Luftfartyg.
Ersättning vid färd med luftfartyg utgår med avgift för en plats. I fråga
om rätten att använda luftfartyg vid tjänsteresor gälla de allmänna bestämmelserna
i 4 § första stycket resereglementet. Därjämte är i andra stycket av
paragrafen stadgat, att förrättningsman icke på grund av bestämmelserna i
reglementet är pliktig att färdas med luftfartyg.
Fråga har tidigare väckts örn medgivande av utsträckt rätt att använda
luftfartyg vid tjänsteresor. Härom hava de sakkunniga lämnat följande redogörelse:
I
en vid 1940 års riksdag väckt motion (I: 22) föreslogs införande i resereglementet
av föreskrift, att förrättningsman som är berättigad till ersättning
för I klass järnvägsbiljett skulle äga rätt att alternativt begagna sig av luftfartyg
och erhålla ersättning för kostnaden härför. I motionen anfördes bl. a.,
att vid bedömandet av frågan, huruvida en resa skulle företagas med flyg
eller järnväg, hänsyn även borde tagas till de tidsvinster, som särskilt vid
längre resor uppstode vid användande av trafikflyget. Dessa tidsvinster innebure
—- förutom minskade traktamentskostnader — en besparing av arbetstid,
som av vederbörande förrättningsman kunde nyttjas till produktivt arbete
i uppdragsgivarens — statens — intresse.
I utlåtande (nr 191) över motionen anförde statsutskottet, att möjlighet att
i vissa fall företaga tjänsteresa med luftfartyg redan funnes stadgad i resereglementet
och att den föreliggande frågan borde komma under omprövning
vid en blivande överarbetning av reglementet. I enlighet med utskottets
hemställan föranledde motionen ej någon riksdagens åtgärd.
De sakkunniga hava avstyrkt ändring av resereglementet i förevarande del
och därvid anfört:
Frågan om rätt att använda luftfartyg vid tjänsteresor är enligt 4 § första
stycket resereglementet att bedöma icke blott ur kostnadssynpunkt utan även
med beaktande av vad som är lämpligast med hänsyn till resans ändamål
och övriga föreliggande omständigheter. Erinras må, att bland dylika omständigheter
även är att beakta förrättningsmannens vanliga arbete i statens
tjänst. Örn bortovaron från detta arbete kan förkortas genom användande av
visst färdsätt, bör enligt den gällande bestämmelsen hänsyn därtill tagas, även
om förkortandet av bortovaron icke leder till minskning i traktamentskostnaderna.
Detta och andra lämplighetshänsyn 1a i förekommande fall vägas
mot kostnaderna. Yrkandet i motionen innebär, att man skulle gå härutöver
och för reseklass 1 medge ersättning för användande av luftfartyg utan att
i de särskilda fallen hänsyn överhuvud skulle tagas till möjligheten att använda
annat färdsätt. Den första förutsättningen för att en dylik regel skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
10
kunna förordas är att fördelarna av att använda luftfartyg i de åsyftade fallen
praktiskt taget alltid uppväga de högre kostnaderna. Då detta knappast kan
antagas vara förhållandet, synes någon ändring av bestämmelserna i denna
del icke böra vidtagas.
Kammarrätten har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget förklarat sig
vara ense med de sakkunniga, att nya specialbestämmelser i ämnet icke böra
meddelas, men framhållit önskvärdheten av en omarbetning av 4 § för tydliggörande
av i vilka fall ett dyrare fortskaffningsmedel kan av lämplighetsskäl
användas i stället för ett billigare. Kammarrätten har härom anfört:
Enligt nu gällande bestämmelser må visserligen resekostnadsersättning i
princip åtnjutas för användande av luftfartyg vid företagande av tjänsteresa,
men vid bedömande av frågan, huruvida gottgörelse för användande av dylikt
färdmedel får i det särskilda fallet utbetalas, måste likväl iakttagas föreskriften
i 4 § resereglemente^ att resekostnads- och traktamentsersättning
utgår med hänsyn tagen till den väg och det färdsätt, som för resan verkligen
använts, dock att ersättningen icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre
belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig
av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål samt för
åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller
eljest varit lämpligast. De faktorer, som kunna tagas i betraktande för avgörande,
huruvida lämpligaste färdsättet använts, äro ofta, i den mån de icke
beröra den direkta kostnaden, tämligen svårbedömbara. Kammarrätten har i
tidigare yttranden rörande ifrågasatta ändringar i resereglementet påpekat
de svårigheter, som vore förknippade med tolkningen av 4 §, samt påyrkat,
att det åtminstone angåves exempel på sådana faktorer, som borde utgöra
grund för frågans bedömande. I det vid proposition nr 40 till 1929 års riksdag
fogade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen framhållit
tidsvinst såsom en omständighet, vilken måste tagas i betraktande vid
den i 4 § stadgade jämförelsen. I praktiken har dock hänsyn sällan kunnat
tagas till sådana omständigheter, som medföra rätt till användande av ett
dyrare färdsätt med påföljd, att kostnaderna i sin helhet för resans verkställande
bliva högre, än örn annat färdsätt använts. Detta sammanhänger
väsentligen med gällande bevisregler och kontrollsystem. Det är nämligen,
såsom ovan antytts, i regel förenat med stor vansklighet att avgöra, huruvida
en tjänstemans förkortade bortavaro från hans vanliga tjänstgöring
uppväger olägenheten av de ökade kostnaderna. De personer eller myndigheter,
som skola göra ett sådant bedömande, torde — icke minst med hänsyn
till risken för anmärkning från vederbörande statliga revision med ty vanligen
åtföljande återbetalningsåläggande — vara benägna att låta allenast
den direkta och påvisbara kostnadsbesparingen vara den avgörande faktorn
vid bedömande av frågan örn rätt färdsätt. Vad nu sagts gäller visserligen
vid resor i allmänhet men framträder ofta särskilt starkt vid färder med
luftfartyg, där själva resekostnaden fortfarande är jämförelsevis hög. Detta
har haft till följd, att luftfartyg jämförelsevis sällan kommer till användning
vid resor i statens ärenden. Men i händelse exempelvis av en särskilt brådskande
resa eller, om resa överhuvud taget ej kan företagas med annat färdmedel
än med luftfartyg, får detta färdsätt dock tillgripas och ersättning för
därmed förknippad resekostnad åtnjutas. Kammarrätten är ense med de sakkunniga,
att nya specialbestämmelser för att gynna användande av luftfartyg
vid resa i statens ärenden icke böra meddelas, men anser, att en omarbetning
av 4 § i resereglementet vore önskvärd i ändamål att göra tydligare i vilka
fall ett dyrare fortskaffningsmedel kan av lämplighetsskäl användas i stället
för ett billigare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
11
Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört torde nya specialbestämmelser Departementsom
rätt att använda luftfartyg vid tjänsteresor icke böra införas i reseregle- Jen''
mentet. Såsom kammarrätten yttrat vore det önskvärt, att i reglementet kunde
ytterligare tydliggöras i vilka fall ett dyrare fortskaffningsmedel av lämplighetsskäl
får användas i stället för ett billigare. Emellertid möter det stora
svårigheter att härutinnan åstadkomma utförligare regler som lämpa sig
för att erhålla allmän giltighet. Möjligt är, att de föreliggande tillämpningsspörsmålen
i viss utsträckning skulle kunna lösas genom meddelande av
anvisningar för olika specialfall, där frågan om användande av dyrare
fortskaffningsmedel är särskilt aktuell. Dylika anvisningar torde kunna meddelas
av Kungl. Majit med stöd av det i 1 § lämnade bemyndigandet att meddela
tillämpningsföreskrifter till reglementet.
Omnibus.
I 4 § tredje och fjärde styckena resereglemente! äro stadgade vissa i nskränkningar
i skyldigheten att använda omnibus.
Sålunda är förrättningsman i fall, där järnväg kan användas i stället för
omnibus, berättigad att begagna sig av järnväg, därest icke härigenom traktamentsersättningen
blir högre än om omnibus använts. Vidare är förrättningsman
icke skyldig att färdas med omnibus i annat fall än då han samma
dag, han avreser från en ort, dit återkommer. Den sistnämnda inskränkningen
gäller dock endast under förutsättning, att ej annorlunda av vederbörande
myndighet föreskrives för viss resa eller särskilda slags resor.
De sakkunniga hava till behandling upptagit frågan om borttagande av
de nuvarande inskränkningarna i skyldigheten att använda omnibus. Beträffande
denna frågas tidigare behandling har i promemorian lämnats följande
redogörelse:
En utsträckning av skyldigheten att använda omnibus vid tjänsteresor
har i olika sammanhang blivit ifrågasatt. Ett uttalande i sådan riktning
gjordes av 1932 års statsrevisorer. I sitt till statsutskottet vid 1933 års riksdag
avgivna yttrande i ärendet förordade riksräkenskapsverket ett fullständigt
upphävande av de härutinnan stadgade inskränkningarna. Riksräkenskapsverket
framhöll därvid, att frågan, huruvida omnibus borde begagnas i stället
för annat färdsätt eller icke, borde enligt vanliga regler avgöras med
hänsyn tagen till de allmänna förhållanden, som enligt 4 § första stycket
skulle tillmätas betydelse vid bedömandet av skyldigheten att använda visst
färdsätt. Beträffande omnibus måste enligt ämbetsverket sålunda exempelvis
beaktas, att avgångs- och ankomsttider folie så, att icke oskälig tidsspillan
för den resande uppstode. Även utan särskild bestämmelse därom kunde
det näppeligen krävas, att omnibus skulle anlitas vid färder under en så
lång frånvaro från hemorten, att förrättningsmannen enligt gällande föreskrifter
vid resa med järnväg eller fartyg ägde utfå ersättning för kostnad
för befordran av effekter. Däremot skulle ett upphävande av de inskränkande
bestämmelserna medföra, att under några få dagars resa en förrättningsman,
som i ena riktningen använde taxeautomobil och i andra riktningen
lämpligen kunde använda omnibus, för ena färden erhöllc ersätt
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
ning allenast efter omnibustaxa. Sistnämnda ofta praktiska och naturliga
förfaringssätt vore förrättningsman nu ej skyldig att tillämpa på grund av
bestämmelsen i 4 § fjärde stycket. Då givetvis vid bedömandet av skyldigheten
att anlita omnibus viss hänsyn även borde kunna tagas till fordonens
beskaffenhet, funne riksräkenskapsverket inga som helst betänkligheter kunna
hysas mot att stadgandena i tredje och fjärde styckena av paragrafen
upphävdes.
I skrivelse nr 247 år 1933 uttalade riksdagen tveksamhet gentemot riksräkenskapsverkets
förslag. Riksdagen anförde dock, att anledning icke funnes
att motsätta sig införandet av skyldighet för befattningshavare att i något
större utsträckning ;in för det dåvarande använda omnibus. Spörsmålet syntes
emellertid riksdagen böra underkastas ytterligare övervägande.
I 1934 års promemoria förordades, att erfarenhet rörande verkningarna
av de gällande bestämmelserna avvaktades, innan allmän skyldighet att använda
omnibus stadgades.
Statskontoret framhöll i sitt yttrande över promemorian, att det ur kostnadssynpunkt
vore av betydelse, att omnibus i ökad utsträckning komme till
användning, men att andra skäl talade mot att åtminstone under då rådande
förhållanden vidga skyldigheten att använda omnibus. En föreskrift
i nämnda syfte komme enligt statskontoret att medföra osäkerhet vid tilllämpningen
av andra bestämmelser i resereglementet, framför allt i fråga
om gottgörelse för fingerad resa. I många fail kunde det måhända icke anses
vara med statsverkets intresse förenligt, att en befattningshavare använde
ett färdsätt, som gjorde att resan drogo ut på tiden mera än örn ett
annat, något dyrbarare färdsätt begagnades. Statskontoret framhöll emellertid
önskvärdheten av att frågan övervägdes i samband med utfärdandet av
besparingsreglementen.
Riksräkenskapsverket utvecklade i sitt yttrande över promemorian de av
ämbetsverket förut anförda synpunkterna. Ämbetsverket framhöll därvid,
att den ringa utsträckning, vari omnibus anlitats, syntes giva vid handen,
att även vid resor örn en dag, beträffande vilka undantaget i 4 § fjärde
stycket alltså icke gällt, förrättningsmännen i stor utsträckning ansetts vara
berättigade att begagna sig av annat färdsätt i stället för omnibus, enär
sistnämnda färdmedel icke befunnits vara lämpligast att anlita. Det vöre
givet, att örn det redan vid resor omfattande allenast en dag mött hinder
för att begagna omnibus, dylika hinder måste så mycket oftare kunna åberopas
vid längre resor. Detta sammanhängde dels med svårigheten att på
förhand inordna omnibusfärder i en resplan för flera dagar, dels ock därmed,
att vid anlitande av omnibus tidsspillan ofta uppstode vid längre resor.
Med hänsyn därtill uttalade riksräkenskapsverket såsom sin mening, att
även örn man skulle helt slopa de nuvarande inskränkande bestämmelserna,
detta i verkligheten icke skulle innebära någon mera väsentlig utvidgning
av skyldigheten att använda nämnda färdsätt. Riksräkenskapsverket framhöll
vidare vissa svårigheter, som vore förknippade med tillämpningen av
de nuvarande bestämmelserna och sorn gjorde en ändring i förevarande
hänseende än mera påkallad.
Frågan har sedermera återupptagits av 1937 års statsrevisorer (sid. 78),
sorn uttalat sig för en utvidgning av skyldigheten att använda omnibus vid
tjänsteresa. Statsrevisorerna hava därvid i anslutning till meddelade statistiska
uppgifter framhållit, att de koncessionerade busslinjerna sedan tillkomsten
av gällande resereglemente nästan fördubblats i såväl antal som
längd, varjämte trafiksystemet i olika avseenden förbättrats. Härtill hade
statsverket avsevärt bidragit dels genom inrättande av nya linjer, dels ock
genom inköp av privata sådana. Med den bekvämlighet, som numera ut
-
Kungl. Majis proposition nr 130.
13
märkte detta färdsätt, hade det i alltmera ökad omfattning kommit att utnyttjas
av allmänheten. Under sådana förhållanden kunde det knappast
längre anses försvarligt att undantaga statens befattningshavare från skyldigheten
att vid tjänsteresor, då det lämpligen läte sig göra, använda sig
av nämnda färdsätt.
I sitt yttrande häröver har statskontoret förklarat sig icke hava något
att erinra mot en utvidgning av skyldigheten att använda omnibus men uttalat
tvekan örn huru långt man i sådant hänseende bör gå. Statskontoret
har ifrågasatt, huruvida det icke, till möjliggörande av större smidighet i
tillämpningen, borde läggas i Kungl. Maj:ts hand att medgiva undantag
från de allmänna regler, som kunde bliva stadgade i ämnet. Riksräkenskapsverket
har åberopat sina tidigare i ämnet gjorda uttalanden.
Riksdagen har härefter i skrivelsen nr 308 år 1938 uttalat, att en ändring
i förevarande hänseende syntes vara av förhållandena motiverad.
I vissa besparingsreglementen hava de ifrågavarande inskränkningarna i
skyldigheten att använda omnibus helt eller delvis borttagits. Sålunda gäller
enligt resereglementet för lotsar (1937:333) icke någon dylik inskränkning.
Beträffande fångförare (1925:372; 1932:322) har den i 4 § fjärde
stycket allmänna resereglementet stadgade inskränkningen förklarats icke
skola gälla.
Vid färd med omnibus utgå, jämte ersättning för avgift för en plats, kilometerpenningar
av 5 öre. Fråga örn kilometerpenningarnas
borttagande har tidigare varit under övervägande. Härom hava de
sakkunniga lämnat följande redogörelse:
Frågan om borttagande av kilometerpenningarna vid färd med omnibus
har vid de tidigare övervägandena satts i visst samband med spörsmålen om
kilometerpenningar vid färd med taxeautomobil och vid samåkning. Emot
borttagande av kilometerpenningarna vid färd med omnibus har där jämte
bland annat anförts, att användandet av detta fortskaffningsmedel, som
hittills endast i begränsad mån varit obligatoriskt, borde uppmuntras.
1931 års statsrevisorer hava framhållit, att därest allmän skyldighet att
anlita omnibus infördes, kilometerpenningar syntes lika litet böra utgå vid
bussresa som exempelvis vid järnvägsresa.
Förslag örn kilometerpenningarnas borttagande har även senare framställts
vid riksdagen, däribland av 19AO års statsrevisorer.
Rätten till kilometerpenningar har borttagits i en del av besparingsreglementena.
Detta är fallet bland annat i fråga örn vägingenjörer m. fl. (1934:
211), befattningshavare vid byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning
(1934: 400) och länsarkitekter m. fl. (1935: 597). Besparingsreglementena för
dessa personalgrupper innehålla bestämmelser, enligt vilka kilometerpenningar
icke skola utgå vare sig enligt 2 § 1 mom. allmänna resereglementet
(vid resor med omnibus eller taxebil) eller enligt 8 § 3 mom. samma reglemente
(till förrätt™ ngsmän vid samåkning). Detsamma gäller för skoglig
befattningshavare hos stiftsnämnd vid resa inom det stift, där vederbörande
tjänstgör (Kungl. Majlis cirkulär den 20 oktober 1939) samt för befattningshavare
hos egnahemsnämnd vid resa inom nämndens verksamhetsområde
(1940: 741). En bestämmelse av liknande innehåll finnes i besparingsreglementet
för tjänstemän vid domänverket (1935: 50, 1936: 526), vilket gäller för
berörda tjänstemäns resor med vissa inskränkningar beträffande resor och
förrättningar utom vederbörandes tjänstgöringsområde eller för enskild
parts räkning.
14
Kungl. May.ts proposition nr 130.
Enahanda bestämmelser finnas i de särskilda kungörelserna angående
resekostnads- och traktamentsersättning åt befattningshavare hos hushållningssällskap
(1934: 603) och hos skogsvårdsstyrelse (1934: 602). Dessa bestämmelser
gälla beträffande tjänstförrättningar inom eget tjänstgöringsområde
och därav föranledda resor.
Det särskilda resereglementet för lotsar (1937: 3331 upptager icke någon
föreskrift om rätt till kilometerpenningar i något av förenämnda fall.
De sakkunniga hava för egen del förordat borttagande av de särskilda
inskränkningarna i skyldigheten att använda omnibus vid tjänsteresor. Till
stöd härför hava de sakkunniga anfört:
Den omständigheten att fall kunna påvisas, då användandet av omnibus
ställer sig mindre lämpligt med hänsyn till resplan eller eljest, lär icke
utgöra något skäl i motsatt riktning. Dylika omständigheter kunna föreligga
även beträffande de färdsätt, som icke äro föremål för några inskränkande
föreskrifter i resereglementet. Såsom riksräkenskapsverket framhållit, blir
det ej heller fråga om någon skyldighet att anlita omnibus i andra fall än
då det kan anses lämpligast ur de synpunkter, som angivas i 4 § första
stycket resereglementet. Med tillämpning av vad där stadgas skall vid bedömandet
av frågan om skyldighet att anlita visst färdsätt hänsyn tagas
icke blott till kostnaderna utan även till resans ändamål och övriga föreliggande
omständigheter. I detta avseende må hänvisas till vad de sakkunniga
anfört i fråga örn resa med luftfartyg.
De sakkunniga hava vidare förordat borttagande av kilometerpenningarna
vid färd med omnibus. Samma ändring ifrågasätta de sakkunniga på sätt
i det följande närmare beröres, beträffande kilometerpenningarna vid färd
med taxebil och vid samåkning.
Statskontoret har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget ifrågasatt om det
ej vore ändamålsenligt att begränsa skyldigheten att använda omnibus till —
förutom sådana fall som avses i 4 § fjärde stycket — de busslinjer, för vilka
turlistor publiceras i den officiella tidtabellen för Sveriges järnvägar. Ämbetsverket
har därvid framhållit svårigheten att taga andra bussförbindelser
i beräkning vid planläggning av resor och vid granskning av reseräkningar.
Vidare har ämbetsverket förordat bibehållande av stadgandet i 4 § tredje stycket
om rätt att under vissa förhållanden begagna järnväg i stället för omnibus.
Länsstyrelsen i Malmöhus lån har anfört, att skyldighet att anlita omnibus
icke borde föreskrivas för färder av mer än 20 kilometers längd. Det kunde
nämligen knappast anses rimligt, att en tjänsteman vid resa exempelvis mellan
Malmö och Ystad, där snabba tågförbindelser funnes, skulle vara tvungen
att i stället anlita det långsammare och obekvämare färdsättet med omnibus.
Länsstyrelsen har vidare ifrågasatt ett uttryckligt stadgande av innebörd,
att vid valet mellan omnibus och annat färdsätt hänsyn skulle tagas till den
besparing av arbetstid, som vid ena eller andra färdsättet kunde vinnas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat sig för bibehållande i
viss utsträckning av kilometerpenningarna vid bussresor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 130
15
I betraktande av omnibustrafikens utveckling synes en utvidgning av skyl - Depariementsdigheten
att använda omnibus vid tjänsteresor befogad. På sätt de sakkun- CÄe/«nniga
i anslutning till tidigare uttalanden av riksräkenskapsverket framhållit,
skall enligt förslaget skyldigheten att använda omnibus bedömas enligt de
allmänna reglerna i 4 § första stycket resereglemente!, enligt vilka regler hänsyn
skall tagas icke blott lill kostnaderna utan även till resans ändamål och
andra föreliggande omständigheter. Vid en riktig tillämpning i enlighet med
dessa bestämmelsers innebörd lära några olägenheter av sakkunnigförslagets
genomförande i denna del icke behöva befaras. Jag tillstyrker därför, att de
nu gällande särskilda inskränkningarna i skyldigheten att använda omnibus
borttagas.
Förslaget om borttagande av kilometerpenningarna vid färd med omnibus
vill jag likaledes tillstyrka.
Taxeautomobil.
Ersättning vid färd med taxeautomobil utgår med avgift för en person samt
5 öre för kilometer.
Beträffande ifrågasatt ändring av ersättningsgrunderna hava de sakkunniga
till en början lämnat följande redogörelse:
Under den utredning, som föregick 1931 års ändring i resereglemente!, då
kilometerpenningarna nedsattes från 10 till 5 öre, hade deras borttagande
ifrågasatts. Gentemot detta förslag hade emellertid erinringar framställts. Vid
frågans prövning torde avgörande vikt hava fästs vid den omständigheten, att
vissa utgifter vid sidan av taxeavgiften äro förenade med bilfärder, såsom
drickspenningar.
Efter den år 1931 vidtagna nedsättningen av kilometerpenningarna hava
olika förslag om ytterligare begränsning av ersättningen framställts. Sålunda
ifrågasatte 1932 års statsrevisorer borttagande av kilometerpenningarna för
förrättningsmän med begränsade distrikt och ofta återkommande resor, såvitt
angick färder inom eget distrikt (län). I sitt yttrande till statsutskottet
över revisorernas uttalande avstyrkte riksräkenskapsverket detta förslag under
hänvisning till frågans tidigare behandling. Riksdagen inskränkte sig
härutinnan till att uttala önskvärdheten av en allmän utredning av hithörande
spörsmål.
Frågan om ersättning vid färd med taxeautomobil upptogs ånyo av 1933
års statsrevisorer, som anmärkte, att de vid sin räkenskapsgranskning funnit,
att icke så sällan den verkliga kostnaden vid dylik färd varit avsevärt
lägre än den debiterade, i det att förrättningsmannen lyckats träffa avtal örn
lägre gottgörelse än den i reglementet medgivna. Revisorerna ifrågasatte, huruvida
icke för dylika fall antingen bestämmelser om gottgörelse för allenast
den verkliga utgiften borde införas i fråga örn längre resor eller ock kilometerpenningarna
borde begränsas, så att de icke finge utgå för längre väg
än exempelvis 10 mil under en och samma resa. I yttrande häröver förordade
statskontoret en utredning i ämnet men framhöll vissa svagheter, som vore
förenade med det förstnämnda förslaget. Riksräkenskapsverket avstyrkte i
sitt yttrande båda förslagen. Något uttalande i ämnet gjordes icke från statsutskottets
eller riksdagens sida.
Förslaget örn begränsning av kilometerpenningarna upptogs i 193A års
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
promemoria, där följande anfördes: Vid en längre resa eller vid flera under
samma dag företagna resor, vilka då i allmänhet torde kunna ske med användande
av samma fordon, syntes en förrättningsman i regel kunna träffa uppgörelse
med ägare av taxeautomobil örn tillämpning av en lägre taxa, än
som upptagits i den för vederbörande län gällande automobiltaxan, eller ock
om viss rabatt å sistnämnda taxa. Anledning syntes knappast föreligga att i
dylika fall låta förrättningsmannen uppbära den stadgade ersättningen jämte
därtill hörande kilometerpenningar. Även örn man ulginge ifrån att en revision
av de av länsstyrelserna fastställda automobiltaxorna toge hänsyn till
nämnda förhållande, syntes i allt fall anledning icke föreligga att vid de
slag av resor, som vore i fråga, medgiva utbetalning av kilometerpenningar
för den del av våglängden, som överstege 100 kilometer. Alt på annat sätt
begränsa gottgörelsen för färd med taxeautomobil eller att stadga, att reseersättningen
skulle utgå med vad som verkligen utgivits, syntes knappast
vara ändamålsenligt. Uppmärksammas borde nämligen att, därest en föreskrift
av sistnämnda slag skulle upptagas i allmänna resereglemente!, missbruk
icke syntes kunna undvikas, i synnerhet som kontrollen i dylika fall vore
svår att åstadkomma. Länstaxorna borde för övrigt just i detta hänseende
lämpas efter gängse ersättningsgrunder.
I sitt yttrande över promemorian biträdde statskontoret i princip förslaget
om begränsning av kilometerpenningarna.
Riksräkenskapsverket avstyrkte däremot i sitt yttrande över promemorian
införande av bestämmelser i den föreslagna riktningen. Jämte det i yttrandet
framhöllos vissa olägenheter, som i händelse av förslagets genomförande
skulle uppkomma beträffande ersättandet av extra utgifter under den del av
resan, för vilken kilometerpenningar ej utginge, åberopades såsom en huvuderinran
mot de föreslagna bestämmelserna, att de skulle uppmuntra till en
med hänsyn till tjänsteresornas ändamålsenliga planläggning olämplig uppdelning
av längre resor. Den omständigheten, att rabatt å automobiltaxorna
ofta kunde erhållas, borde i stället, framhöll riksräkenskapsverket, föranleda
en skälig nedsättning av taxorna.
En begränsning efter självkostnadsprincipen av ersättningen vid färd med
taxebil har ifrågasatts av 1940 års statsrevisorer.
Såsom tidigare nämnts, har rätten till kilometerpenningar borttagits i åtskilliga
besparing sreglementen.
De sakkunniga hava för egen del anfört:
En begränsning av resekostnadsersättningen vid färd med taxebil till att
närmare motsvara de verkliga utgifterna anse jämväl de sakkunniga vara
påkallad. Att göra ersättningen i dess helhet beroende av vad som verkligen
utgivits synes dock knappast lämpligen låta sig göra. Vad angår det i 1934
års promemoria förordade förslaget till begränsning av kilometerpenningarna
synas väl de erinringar, som framställts mot detta förslag, icke sakna
fog. Då det gäller att finna en ersättningsform, som låter ersättningen närmare
än vad nu är fallet ansluta sig till den verkliga utgiften, synes dock
förslaget innebära avsevärda fördelar, och överhuvud torde väl förslaget få
anses som en framkomlig utväg.
I det läge, vari spörsmålet örn rätt til! kilometerpenningar vid olika färdsätt
kommit, synes emellertid närmast böra tagas i övervägande, huruvida
icke kilometerpenningarna kunna i sin helhet borttagas även vid färd med
taxebil. I sådant fall torde det bliva nödvändigt att bereda gottgörelse i annan
form för de extra utgifter, som kilometerpenningama varit avsedda att täcka.
I 2 § 1 mom. sista stycket resereglementet förekommer en allmän regel
örn rätt till gottgörelse för utgift, som icke täckes av de i allmänhet före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr löij.
17
kommande ersättningarna. För dylik gottgörelse erfordras emellertid utredning
dels angående utgiftens belopp och dels därom, att den varit nödvändig.
Beträffande de extra utgifterna vid färd med taxebil torde dessa förutsättningar,
särskilt vad drickspenningar angår, knappast vara för handen.
För att kilometerpenningarna vid färd med taxebil skola kunna borttagas,
torde således böra förutsättas, att tillfälle till gottgörelse för extra utgifter
beredes utöver vad som följer av 2 § 1 mom. sista stycket. Närmast synes i
detta syfte kunna ifrågasättas, att vederbörande myndighet skall hava att
tillerkänna förrättningsman skälig gottgörelse för brukliga utgifter utöver avgift
enligt taxa. Att beredande av gottgörelsen bör bliva beroende av en skälighetsprövning,
följer därav, att det till en del rör sig om utgifter, som formellt
sett icke varit nödvändiga. På skälighetsprövningen bör jämväl ankomma,
i vilken mån verifikationer rörande uppgivna extra utgifter skola fordras.
Det kunde ifrågasättas att fastställa ett visst maximum för ersättningen för
extra utgifter. De sakkunniga hava dock för sin del icke ansett detta vara
erforderligt eller lämpligt. Högre ersättning än 10 procent av taxeavgiften
torde i allmänhet icke behöva ifrågakomma, och vid längre resor bör ersättningen
kunna stanna vid lägre belopp. Det är särskilt vid längre bilresor som
den nu föreslagna regeln åsyftar att åvägabringa en rimligare beräkning av
ersättningen för extra utgifter än som följer av den gällande regeln om kilometerpenningar.
Tillämpningen av den nu förordade ersättningsbestämmelsen ställer vissa
krav på tillförlitlighet i förrättningsmännens egna uppgifter och på omdöme
hos de utbetalande myndigheterna. I dessa hänseenden torde hinder icke behöva
möta för förslagets genomförande. Det torde kunna antagas, att tilllämpningen
ganska snart skall komma att underlättas genom tillkomsten av
en viss praxis.
De sakkunniga hava alltså förordat, att kilometerpenningarna vid färd med
taxebil borttagas och att i stället medgives skälig gottgörelse för brukliga utgifter
vid sidan av taxeavgiften.
De sakkunnigas ifrågavarande förslag har mött erinringar i flertalet
yttranden. I främsta rummet har erinrats, att den föreslagna ersättningsregeln
skulle medföra osäkerhet i tillämpningen och avsevärt tynga myndigheternas
arbete med granskning av reseräkningar. Vidare har framhållits,
att jämsides med höjningar i biltaxorna inträtt en stegring av de extra utgifter,
som kilometerpenningarna äro avsedda att täcka. En del remissmyndigheter
antaga, att vid tillämpning av sakkunnigförslaget ersättningen för
extra utgifter allmänt skulle komma att debiteras i reseräkningarna med
10 procent av taxeavgiften, vilket med nuvarande taxor skulle innebära
större ersättning än den nuvarande ersättningen av 5 öre för kilometer.
Av remissmyndigheterna hava generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och
statskontoret helt avstyrkt ändring av de nuvarande bestämmelserna örn
kilometerpenningar. Allmänna lönenämnden har förordat ytterligare omprövning
av frågan, innan de sakkunnigas förslag förelägges riksdagen.
Vissa myndigheter hava med avstyrkande av sakkunnigförslaget ifrågasatt
jämkningar i de nuvarande ersättningsgrundema. Sålunda har länsstyrelsen
i Stockholms län anfört att, örn en begränsning av den efter fixa grunder utgående
gottgörelsen ansåges ofrånkomlig, självkostnadsprincipen syntes böra
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sinni. Nr 130. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
tillämpas beträffande resor med taxeautomobil, eventuellt med begränsning
till dylika resor utöver en viss minimilängd. Samma länsstyrelse bär emellertid
framhållit såsom en lämpligare åtgärd att i särskilda besparingsreglementen
borttaga kilometerpenningarna för sådana tjänstemän, som ofta företaga
längre resor. Länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus och
Jämtlands län samt domänstyrelsen och lotsstyrelsen hava ifrågasatt en maximering
av kilometerpenningarna vid längre färder.
Några myndigheter hava uttalat sig för att ersättningen för extra utgifter
bestämmes till vissa procent av taxeavgiften. Sålunda har arméförvaltningen
föreslagit, att ersättningen bestämmes att utgå i visst förhållande till den utgivna
körlegan, förslagsvis efter en fallande skala alltefter den väglängd, som
tillryggalagts. Kammarrätten har anfört, att regeln om kompensation för
extra utgifter kunde givas det innehåll, att förrättningsman vid resa med
taxeautomobil finge åtnjuta ett tillägg med viss procent å den utbetalta ersättningen
för färdmedlets användande. Riksräkenskapsverket har föreslagit,
att gottgörelsen för extra utgifter fixeras till 5 procent av taxeavgiften, att utgå
endast i den mån ersättningen för taxeavgiften icke täcker de verkliga
kostnaderna. Lantbruksstyrelsen har uttalat sig för att i resereglementet uttryckligen
fastslås, att gottgörelsen skall utgöra 10 procent av den verkliga
resekostnaden. Statskontoret har uttalat att, om en anordning i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag skulle ifrågakomma, gottgörelsens storlek
i varje fall borde bestämmas i reglementet, förslagsvis till 10 procent av
taxeavgiften.
I vissa yttranden har vidare erinrats, att det vid utbyte av kilometerpenningarna
mot viss rätt till gottgörelse för extra utgifter måste klarläggas, i
vad mån gottgörelsen skall medräknas vid den jämförelse, som enligt 4 §
skall läggas till grund för beräknande av ersättning vid s. k. fingerade resor.
För närmare belysning av de i yttrandena behandlade spörsmålen må här
återgivas följande uttalanden:
Kammarrätten: Det vill synas som om en ändring ifråga om rätten till kilometerpenningar
vore av omständigheterna påkallad — — ■—- med hänsyn
därtill, att rätten till kilometerpenningar icke visat sig verka materiellt sett
tillfredsställande. —--För kammarrätten står det emellertid klart, att
den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen skulle såväl för de utbetalande
och granskande myndigheterna som för kammarrätten föranleda en
mångfald arbete och besvär vid fastställande av gottgörelsens storlek. Det
bör därför noga övervägas, örn en dylik bestämmelse verkligen är i så hög
grad påkallad, att den bör införas trots de olägenheter, som onekligen måste
vara därmed förknippade. Dessa olägenheter synas kammarrätten så stora,
att den nuvarande bestämmelsen i 2 § resereglemenet om rätt till kilometerpenningar
torde böra bibehållas, därest icke ett bättre system än vad de
sakkunniga föreslagit kan utfinnas för en kompensation, om en sådan verkligen
befinnes nödvändig. För undanröjande av olägenheterna med den diskretionära
prövningen av storleken av den av de sakkunniga föreslagna
gottgörelsen kunde emellertid kompensationsbestämmelsen givas det innehåll,
att förrättningsman vid resa med taxeautomobil finge åtnjuta ett tillägg med
viss procent å den utbetalta ersättningen för färdmedlets användande. I varje
fall måste klarläggas, i vad mån det ifrågasatta tillägget skidle medräknas
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
19
vid den jämförelse, som är nödvändig vid beräknande av ersättningen vid
s. k. fingerade resor. Kammarrätten vill emellertid erinra örn att vid borttagande
på sin tid av rätten till kilometerpenningar vid resa med hästskjuts
detta skedde utan införande av några särskilda kompensationsregler liknande
de nu föreslagna. Av den remitterade promemorian framgår, att det endast
är vid resa med taxeautomobil, som den föreslagna kompensationsregeln
skulle komma till användning. Men i sak skulle samma skäl för åtnjutande av
ifrågavarande särskilda förmån kunna åberopas även i andra fall, t. ex. vid
resa med hästskjuts.
Riksräkenskapsverket: Det framförda förslaget att grunda ersättningen
för med taxeautomobils begagnande förenade extra utgifter på en skälighetsprövning
synes riksräkenskapsverket mindre tillfredsställande. Ett stadgande
i sådan riktning skulle medföra osäkerhet för förrättningsmannen vid
ersättningens debitering samt förorsaka avsevärt merarbete för den utbetalande
myndigheten.
Av de sakkunnigas förslag framgår icke med tydlighet, huruvida förrättningsmannen
skall äga debitera ersättning för dylika utgifter, oavsett om
han fått vidkännas sådana eller ej. Därest ifrågavarande ersättning under
alla förhållanden finge debiteras, skulle förslaget endast innebära, alt de nuvarande
kilometerpenningarna ersattes med en »skälig gottgörelse för andra
brukliga utgifter för taxeautomobils begagnande».
Vid en höjning av automobiltaxorna skulle den föreslagna gottgörelsen,
beräknad efter 10 procent å taxeavgiften, medföra högre kostnader för statsverket
än nu utgående kilometerpenningar.
Vidare må framhållas, att systemet med drickspenningar vid resor med
taxeautomobil huvudsakligen tillämpas i städer och större samhällen, medan
däremot å den egentliga landsbygden drickspenningar torde förekomma i
mindre utsträckning.
I sådant fall, då den verkliga kostnaden vid färd med taxeautomobil, inklusive
drickspenningar, icke överstiger taxeavgiften, exempelvis då förrättningsmannen
träffat avtal örn lägre gottgörelse än den fastställda avgiften,
.skulle den föreslagna ersättningen -— liksom för närvarande kilometerpenningarna
— bereda förrättningsmannen en icke avsedd vinst.
Enligt riksräkenskapsverkets mening bör för ernående av enkelhet vid tilllämpningen
gottgörelsen för ifrågavarande extra utgifter fixeras till viss
Procent på taxeavgiften, vilken icke bör sättas högre än till 5 procent. Denna
gottgörelse bör utgå allenast i den mån den utgivna ersättningen för automobilresan
verkligen överstiger den debiterade taxeavgiften. I anslutning härtill
synes omhandlade stadgande böra givas förslagsvis följande lydelse:
»Jämte ersättning för avgiften må gottgörelse utgå för andra brukliga utgifter
för taxeautomobils begagnande med högst fem procent å avgiften, dock
att sådan gottgörelse endast må utgå i den mån ersättningen för avgiften
icke täcker de verkliga kostnaderna.»
Vid tillämpningen av den nu föreslagna regeln skulle den utbetalande
myndigheten i regel bliva hänvisad att lita på förrättningsmannens egna
uppgifter. Den garanti mot missbruk i form av oriktiga uppgifter, sorn innefattas
i 25 §, torde emellertid även i förevarande fall få anses vara tillfyllest.
Allmänna lönenämnden: Lönenämnden är för sin del synnerligen tveksam,
huruvida den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle medföra några
mera betydande fördelar framför det nuvarande systemet med kilometerpenningar.
Mot ett bibehållande av kilometerpenningar vid färd med taxeautomobil
talar särskilt den omständigheten, att vid mycket långa resor
.stundom erhålles en ersättning, som kan bliva onödigt hög. Med hänsyn härtill
skulle lönenämnden för sin del icke hava något emot, att detta system
20
Departements
chefen.
Kungl. Majtts proposition nr 130.
kunde ersättas med en anordning, soini skulle möjliggöra en smidigare anpassning
efter den resandes faktiska utgifter. Sakkunnigförslaget synes emellertid
lönenämnden vara ägnat att medföra en betydande osäkerhet i tillämpningen
och det skulle säkerligen bliva mycket svårt att åstadkomma en för
hela statsförvaltningen enhetlig och lämplig praxis, särskilt örn denna skall
utbildas genom prejudikat av kammarrätten. Härtill kommer den omständigheten,
att med nuvarande länstaxor förslaget torde medföra ökade kostnader
för statsverket. På grund av de olägenheter, som sålunda skulle vara
förenade även med de sakkunnigas förslag, får lönenämnden för sin del
förorda, att förevarande spörsmål tages under ytterligare omprövning, innan
förslaget förelägges riksdagen.
Den nuvarande regeln om kilometerpenningar vid färd med taxebil hai
ansetts verka mindre tillfredsställande, och det har därför framstatt som ett
önskemål att kunna åvägabringa en lämpligare metod att ersätta de extra
utgifter, huvudsakligen drickspenningar, varom Håga är. De sakkunnigas
förslag i detta ämne har emellertid mött invändningar, i främsta rummet avseende
de tillämpningssvårigheter, som befaras följa av förslagets genomförande.
Med hänsyn till de flesta remissmyndighetemas inställning till
förslaget har jag ansett mig icke böra framlägga detsamma till antagande.
Vissa andra förslag till frågans lösning hava framställts, men även dessa synas
vara förenade med olägenheter. Härtill kommer, att kostnaderna för färd
med taxebil väsentligt stegrats, vilket medfört, att erinringarna mot anordningen
med kilometerpenningar numera icke göra sig gällande i samma
mån som förut. Under sådana omständigheter vill jag förorda, att kilometerpenningarna
vid färd med taxebil tills vidare bibehållas oförändrade.
Eget motorfordon.
Ersättning vid färd med annan automobil än taxeautomobil eller omnibus
utgår med 30 öre per kilometer. Ersättningen bär sänkts två gånger efter gällande
resereglementes tillkomst, nämligen år 1931 från 40 till 35 öre och år
1933 till det nuvarande beloppet. Vid annat färdsätt än i 2 § 1 mom. särskilt
angivits utgår ersättning med 20 öre per kilometer, till vilket belopp ersättningen
år 1933 sänktes efter att tidigare hava utgjort 30 öre per kilometer.
Hit hänföres bland annat färd med motorcykel.
Ersättningen utgår med 30 respektive 20 öre per kilometer jämväl då förrättningsmannen
använt eget motorfordon, dock icke i fall, da resan företagits
under sådana omständigheter, att billigare fortskaffningsmedel lämpligen kunnat
användas. I sådant fall beräknas ersättningen enligt 4 § resereglemente!,
som örn resan företagits med det billigare fortskaffningsmedlet.
För vissa grupper av befattningshavare är rätten till resekostnadsersättning
vid användande av egen bil underkastad särskild reglering. Denna avser
att, i den mån det ur tjänstesynpunkt är angeläget, att befattningshavare håller
egen bil, å ena sidan underlätta användandet därav genom att låta befattningshavaren
få ersättning för bilresa även på vägsträckor, där billigare
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
21
fortskaffningsmedel kunnat användas, samt å andra sidan anpassa ersättningen
så nära som möjligt efter självkostnaderna. Härom må följande anföras:
Enligt
det särskilda resereglemente! för tjänstemän vid domänverket (1935:
50, 1936: 526) äger domänstyrelsen att beträffande tjänsteresa, som företages
med eget motorfordon, medgiva att, oaktat förrättningsmannen enligt allmänna
resereglemente! icke skulle varit berättigad till ersättning för sådant
färdsätt, resekostnadsersättning må utgå med belopp motsvarande förrättningsmannens
verkliga, av resan föranledda kostnader för fordonet, dock
högst vad förrättningsmannen skulle hava uppburit, därest ersättning beräknats
för färdsättet i fråga enligt allmänna resereglemente!. Ersättningen
kan även utgå i form av fast resekostnadsanslag.
Liknande bestämmelser gälla för befattningshavare hos skogsvårdsstyrelser
och hushållningssällskap (1934: 602 och 603). Dessa bestämmelser medgiva
olika tillvägagångssätt vid anordnandet av ersättning. Dels kunna fasta resekostnadsanslag
för månad eller år bestämmas, dels kan ersättningen utgå efter
våglängd, och dels förekommer en kombination av resekostnadsanslag,
avsett att ersätta fasta kostnader, med en efter våglängd beräknad gottgörelse
för löpande kostnader. Som en allmän begränsning gäller även här, att ersättningen
icke må, för kilometer räknat, överstiga det i allmänna resereglemente
bestämda beloppet av 30 öre.
För de hos lantbruksstyrelsen anställda mejeriinspektörerna har ersättning
vid resa med egen bil utgått enligt grunder, som angivits i 1937 års statsverksproposition,
nionde huvudtiteln, sid. 16. Ersättningen har beräknats dels med
ett fast belopp av 1,500 kronor för år, dels med 10 öre för kilometer körd
vägsträcka.
Beträffande skoglig personal bos stiftsnämnderna gälla särskilda föreskrifter,
som likaledes varit föremål för riksdagens prövning. Enligt dessa föreskrifter,
som utfärdats i Kungl. Maj:ts cirkulär den 20 oktober 1939 (med
ändring genom cirkulär den 4 juli 1941), ankommer det på stiftsnämnd att
bestämma, huruvida befattningshavare skall äga rätt att vid sina resor i
tjänsten begagna egen bil och åtnjuta resekostnadsersättning därför jämväl i
fall då han enligt allmänna resereglemente t icke skulle varit berättigad till
ersättning för dylikt färdsätt. 1 fråga örn ersättningens bestämmande innehåller
cirkuläret i dess ursprungliga lydelse bland annat följande:
1. Fasta årliga omkostnader för automobilen ersättas,
kostnader för skatt: med belopp, som befattningshavaren styrker sig härför
hava utgivit, högst dock motsvarande skatten för året för en automobil med
en tjänstevikt av 1,500 kilogram;
kostnad för försäkring: med 70 procent av gällande premier för helförsäkring,
med 100 kronors självrisk (trafik-, brand-, stöld- och vagnskadeförsäkring)
av en automobil med ett försäkringsvärde av 3,000 kronor; samt
kostnad för garage (även sådant utanför bostadsorten): med belopp, som
befattningshavaren styrker sig för sådant ändamål hava fått vidkännas, högst
dock vad med hänsyn till förhållandena må befinnas skäligt.
2. Uppkomna kostnader för automobilens förflyttning mellan olika ställen
under förrättning, då befattningshavaren icke varit i tillfälle alt själv medfölja
i automobilen, ersättas med belopp, som denne styrker sig i sådant hänseende
hava utgivit, högst dock vad med hänsyn litt förhållandena må befinnas
skäligt. Särskild kostnad för anlitande av chaufför i annat fall ersättes
däremot ej, utan bör resa, dä förhållandena liro sådana, att särskild chaufför
skulle bliva erforderlig för den egna automobilens begagnande, i .stället företagas
med annat tillgängligt fortskaffningsmedel.
22
Kungl. May.ts proposition nr 130.
3. Övriga med innehavet av automobil normalt förenade kostnader ersättas
med 15 öre per kilometer tillryggalagd väglängd.1
4. Ersättning enligt punkterna 1—3 må sammanlagt icke till samme befattningshavare
för år utgå med högre belopp än som enligt motsvarande bestämmelser
i allmänna resereglemente! skulle för samma tillryggalagda väglängd
hava utgått för resa med egen automobil (för närvarande 30 öre per
kilometer).
5. Utöver vad under punkterna 1—4 medgivits, utgår till befattningshavare
hos stiftsnämnden i Härnösands och i Luleå stift en tilläggsersättning med
ett öre per kilometer tillryggalagd väglängd.
6. Vid resa med egen automobil, i fall som här avses, är befattningshavaren,
där jämte honom en eller flera personer, som hava att färdas i huvudsak
samma väg, på grund av stiftsnämndens förordnande skola i förrättningen
deltaga, skyldig låta jämväl dessa förrättningsmän, i mån av utrymme, medfölja
i automobilen på resan. Med förrättningsmän jämställes härvid sådant
av pastorat för skogsskötseln anlitat biträde, som på anmodan av befattningshavaren
eller eljest har att vid förrättningen närvara. För dylik skjutsning
äger befattningshavaren, utöver den honom jämlikt punkterna 1—5 tillkommande
resekostnadsersättningen för egen resa, åtnjuta gottgörelse med 5 öre
per kilometer vägsträcka för varje medresande förrättningsmän.
7. Med iakttagande av vad under punkt 4 stadgas, må ersättning till befattningshavaren
jämlikt punkt 1 utbetalas, i avseeende å skatt och garage.
1 den mån kostnaderna därför uppkomma och, i avseende å försäkring, så
snart årspremien för obligatorisk försäkring guldits, samt jämlikt punkterna
2 och 3 samt 5 och 6 efter räkning för månad. Stiftsnämnden äger dock beträffande
viss befattningshavare med hänsyn till omfattningen av dennes resor
eller andra föreliggande omständigheter bestämma, att ersättning till sådan
befattningshavare för skatt och försäkring skall helt eller delvis innestå,
intill dess sluträkning med avseende å hans resekostnader för året kan verkställas.
8. Det åligger varje befattningshavare att noggrant planlägga resor och
förrättningar samt tillse, att olika sådana, såvitt ske kan, kombineras, så att
icke onödiga kostnader för hemresor och dylikt uppkomma.
Ändringar av ersättningsgrunderna för resa med egen bil hava i olika
sammanhang ifrågasatts. De sakkunniga hava härom lämnat följande redogörelse:
1937
års statsrevisorer anförde, att enligt vad revisorerna iakttagit användandet
av egen automobil vid tjänsteresor betydligt ökats. I anslutning därtill
yttrade revisorerna bland annat: På grund av stadgandet i 4 § resereglemente!
erhölle förrättningsmän ofta endast ersättning såsom örn resan helt
eller delvis företagits å järnväg, oaktat han använt sig av egen bil. Vid uppgörande
av reseräkning för en dylik resa hade förrättningsmannen därför att
beräkna kostnaden för färdsätt och färdväg, som icke använts utan fingerats.
Det läge i sakens natur, att upprättande och granskning av dylika räkningar
måste bliva avsevärt tidsödande. Lika självfallet vöre, att därvid kunde uppkomma
svåra bedömningsfall. Att användandet av egen bil i viss mån kommit
att dominera vid företagandet av tjänsteresor, hade sin grund i de praktiska
fördelar, som användandet av ett dylikt färdsätt ofta medförde ur såväl statens
som den enskilde förrättningsmannens synpunkt. Det kunde emellertid
1 Genom cirkuläret den 4 juli 194! ilar ersättningen höjts till 27 öre att utgå tills vidare
från den tidpunkt, då övergång skett från bensin- till gengasdrift (ang. ändringens tillkomst, se
den följande redogörelsen).
Kiinyl. Majda proposition nr 130.
23
icke förnekas, att gällande bestämmelser om ersättning vid sådana resor numera
finge anses opraktiska och otidsenliga. För att i största möjliga utsträckning
kunna undanröja med s. k. fingerade resor förenade olägenheter borde
tagas under övervägande att medgiva användandet av egen bil i större utsträckning
än vad som för närvarande vöre fallet.
Revisorerna ifrågasatte även en minskning av ersättningen för användande
av egen bil.
Statskontoret anförde i yttrande häröver, att en överarbetning av nuvarande
sladganden om ersättning vid färd med egen automobil förefölle påkallad.
Därest ersättningen fastställdes så nära den verkliga kostnaden, som kunde
anses rimligt, skulle behovet att räkna med s. k. fingerade resor komma att
minskas samt följaktligen de därmed förenade, av statsrevisorerna påtalade
olägenheterna i motsvarande mån reduceras. Att helt avskaffa det korrektiv
mot resekostnadernas utsvällning, som tillämpningen av beräkningssättet med
fingerade resor innebure, ansåge statskontoret emellertid vara uteslutet.
Riksråkenskapsverket uttalade, att en utsträckning av rätten att använda
egen bil vid tjänsteresor skulle till stor del kunna undanröja de nuvarande
olägenheterna vid beräknandet av ersättningen. Det borde emellertid därvid
tagas under övervägande, huruvida icke en minskning av ersättningen kunde
anses befogad. Att detta lät sig genomföra, ansåge riksråkenskapsverket framgå
därav, att i en del fall egen bil användes vid tjänsteresor i vidgad utsträckning,
ehuru ersättning utginge med lägre belopp än resereglementet föreskreve
för sådant färdsätt.
Riksdagen uttalade i skrivelsen nr 308 år 1938, att en ändring i förevarande
del av resereglementet syntes vara av förhållandena motiverad.
Sedermera gjordes ett flertal av krisförhållandena föranledda framställningar
om höjning av ersättningen för färd med egen bil. Därvid framhölls,
att driftkostnaderna ökats genom prisstegringen på bensin, olja, gummi och
reparationer. I den mån bränslebrist eller andra krisförhållanden nödvändiggjort
inskränkning i bilarnas användning hade, enligt vad vidare anfördes,
tidigare gjorda kostnadsberäkningar rubbats, i det att varje tillryggalagd vägkilometer
kommit att belastas med en större del av de fasta kostnaderna. I
den mån åter övergång till gengasdrift ifrågakomme, ökades kostnaderna
enligt företedda beräkningar, i första hand genom nödvändigheten att anskaffa
gengasaggregat, för vilka beräknades en jämförelsevis kort brukningstid.
Jämväl hänvisades till den senaste tidens höjningar i länstaxorna för yrkesmässig
biltrafik.
Framställningarna behandlades i proposition, nr 134, till 1941 års riksdag.
I propositionen uttalades, att utredningen icke syntes giva vid handen,
att en höjning av den i allmänna resereglementet fastställda ersättningen av
30 öre för kilometer vore påkallad annat än möjligen för att beträffande
tjänstemännens fordon underlätta en övergång till drift med gengas eller
andra inhemska bränslen. I likhet med statskontoret ansåg föredragande departementschefen
sig icke heller ur denna synpunkt kunna förorda en ändring
av allmänna resereglementet. Härtill vore nämligen förutsättningarna
för driftsomläggningen ännu alltför svårbedömbara, icke minst vad kostnaderna
anginge. Av tillgängliga uppgifter syntes ej heller framgå annat än
att den nuvarande ersättningen av 30 öre nöjaktigt svarade mot kostnaderna
även vid gengasdrift, såvida icke den körda vägsträckan för år vöre jämförelsevis
kort.
Emellertid hemställdes i propositionen örn bemyndigande för Kungl.
Maj t att höja de ersättningar, som med riksdagens medverkan fastställts
till lägre belopp än 30 öre för kilometer. Detta bifölls av riksdagen enligt
skrivelse nr 208.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
De sakkunniga hava framställt förslag rörande särskild reglering i vissa
fall av ersättningen för färd med eget motorfordon. I detta avseende hava de
sakkunniga anfört:
Användandet av egen bil kan vara till fördel icke blott för den enskilde
förrättningsmannen utan även ur tjänstesynpunkt, enär därigenom beredes
möjlighet till ett bättre utnyttjande av tiden och en lämpligare planläggning
av resorna. Härtill kommer önskemålet att i möjligaste mån undvika
de olägenheter, som äro förenade med tillämpning av regeln örn fingerade
resor.
För att kostnaderna för färd med egen bil skola kunna gottgöras, även
om billigare färdsätt lämpligen kunnat användas å någon eller några färdsträckor,
måste förutsättas, att gottgörelsen ej avsevärt skiljer sig från kostnadernas
verkliga belopp. Dessa äro emellertid i hög grad växlande. Särskilt
vanskligt är det att bei-äkna ett visst belopp per vägkilometer för sådana
kostnader som skatt, försäkringspremier och garagekostnader. Dessa
äro desamma, vare sig bilen användes i större eller mindre utsträckning. De
belopp, med vilka de belasta varje i tjänsten tillryggalagd vägkilometer,
komma följaktligen att variera alltefter den omfattning, i vilken bilen användes
för tjänstebruk. Liknande är förhållandet med amortering och ränta,
vilka kostnader ej heller äro proportionella mot antalet vägkilometer.
Under sådana förhållanden låter det sig knappast göra att försätta bestämmelsen
örn fingerade resor ur kraft såvitt angår färd med egen bil. Härvid
skulle nämligen, för undvikande av alltför stor kostnadsökning, erfordras
en så snäv begränsning av ersättningen för vägkilometer, att syftet med
ändringen därigenom skulle äventyras. Däremot torde man kunna ge utsträckt
tillämpning åt det redan nu anlitade förfaringssättet att fastställa
särskilda ersättningsgrunder för vissa förvaltningsgrenar eller personalgrupper
eller eljest med begränsad giltighet. Frågan, huruvida i olika förekommande
fall sådana särskilda ersättningsgrunder böra fastställas eller de allmänna
reglerna i resereglementet böra tillämpas, bör bero av en lämplighetsprövning,
verkställd icke blott med beaktande av kostnadssynpunkten
utan även med hänsyn tagen till vad som påkallas för en rationell tjänstutövning.
Den särskilda regleringen av ersättningsgrunderna bör innebära, att ersättningen
fastställes så nära de verkliga kostnaderna som möjligt samt att
den sålunda fastställda ersättningen får utgå oavsett i vad mån järnväg,
buss eller annat billigare fortskaffningsmedel kunnat användas på en del
vägsträckor.
Fastställandet bör ske med utgångspunkt från vissa efter förhållandena
avvägda normalfordringar i fråga örn bilens storlek och kvalitet. Härav bestämmas
i stort sett de fasta kostnaderna. I vilken mån dessa böra gottgöras
av statsverket eller vila å bilägaren, får göras beroende av den omfattning,
i vilken bilen användes för tjänsteresor. De ersättningsbara fasta kostnaderna
böra alltefter omständigheterna kunna gottgöras efter tillryggalagd väglängd
eller med fasta ersättningsbelopp för månad eller år. De löpande kostnaderna
torde i allmänhet kunna mera schablonmässigt beräknas efter vägkilometer.
Tillämpningen i dessa hänseenden bör emellertid icke nu bindas genom
några generella regler utan anpassas med ledning av efter band gjorda
erfarenheter.
Vad nu anförts torde i stort sett äga tillämpning jämväl i fråga örn färd
med motorcykel.
Vid ersättningens fastställande bör tillses, att den icke behöver befaras
överstiga den i allmänhet stadgade ersättningen per kilometer. Den grund
-
Kungl. Majlis proposition i]r 130.
25
läggande bestämmelsen torde dock e.j böra så avfattas, att den nödvändiggör
retroaktiv avräkning härutinnan. Däremot böra ersättningsgrunderna med
vissa mellanrum och därutöver så snart anledning därtill yppas bliva föremål
för omprövning med verkan för den fortsatta tillämpningen.
Från regeln, att ersättningen i nu avsedda fall bör bestämmas till högst
vad som svarar mot den allmänna kilometerersättningen, bör dock undantag
kunna göras. I det följande förordas visserligen en höjning av den nuvarande
30-öresersättningen för egen bil. Ersättningen kan emellertid icke
fastställas högre, än att det fordras en jämförelsevis stor årlig körlängd för
att ersättningen skall täcka icke blott utgifterna för driv- och smörjmedel
m. m. utan även de fasta kostnaderna. I fall då denna körlängd ej uppnås
torde det kunna inträffa, att användandet av eget motorfordon likväl är så
angeläget för tjänsten, att det kan finnas .skäligt bereda ersättning även för
kostnader utöver den allmänna maximigränsen.
För genomförande av den nu ifrågasatta jämkningen i de gällande bestämmelsernas
tillämpning torde i 4 § allmänna resereglementet böra intagas
föreskrifter, enligt vilka det överlämnas åt Kungl. Majit att avgöra, i vilken
mån förordnanden av här avsedd innebörd må förekomma. Fastställandet
av de särskilda beräkningsgrunderna för ersättningen bör ankomma på
Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, på vederbörande myndighet.
För att ersättningen skall kunna överstiga den i 2 § 1 morn. stadgade
bör dock alltid förutsättas medgivande av Kungl. Majit.
Vidare hava de sakkunniga föreslagit höjning till 40 öre av den i 2 § 1
mom. stadgade kilometerersättningen för annan bil än taxebil. Till stöd därför
hava de sakkunniga anfört:
I den mån särskild reglering av ersättningen för resa med eget motorfordon
icke äger rum, skola de i 2 § 1 mom. allmänna resereglementet stadgade
ersättningsbeloppen utgå. Bestämmandet av dessa belopp är enligt det
förut anförda av betydelse jämväl ur den synpunkten, att beloppen i regel
skola utgöra övre gräns för de särskilt reglerade ersättningarna. Vad angår
frågan om höjning av den nuvarande 30-öresersättningen för resa med egen
bil föreligger nu ytterligare erfarenhet, som kan tjäna till ledning vid denna
frågas bedömande. Väl är det ännu ovisst i vilken omfattning förhållandena
under den närmare framtiden kunna medge trafik med privatbilar. I främsta
rummet torde härvid begränsningen i tillgången på gummi och smörjmedel
vara bestämmande. Däxemot torde kostnaderna för drift nied gengas och
andra bränslen nu kunna bättre beräknas än vid liden för avlåtandet av
propositionen nr 134 år 1941, och då så är förhållandet, torde hänsyn till
eventuella begränsningar i trafikmöjligheterna icke böra hindra att frågan
om ersättningsbeloppet nu tages under omprövning.
För de sakkunnigas räkning bar inom domänstyrelsen efter samråd med
motormännens riksförbunds tekniska avdelning utarbetats en promemoria
jämte tre kalkyler rörande kostnaderna för egen bil vid drift med kolgas
respektive metanol eller bensin. Därjämte föreligger en från riksförbundet
erhållen specialkalkyl över vissa rörliga bilkostnader, utvisande bl. a. skillnaden
i kostnader för ved- och kolgasdrift.
Den av domänstyrelsen gjorda utredningen har granskats av chefen för
bränslekommissionens gengasbyrå, som framlagt resultatet av granskningen
i en promemoria jämte kostnadskalkyl.
De ifrågavarande kostnadskalkylerna avse bilar av standardtyp (tiänstevikt
omkring 1,500 kg). Vid en årlig körlängd av 7,000 km utvisa kalkylerna
för drift med kolgas en kostnad av 43.4—
körlängd ökas kostnaden per km. Vid .större körlängd däremot minskas
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.
kostnaden och utgör exempelvis vid 12,000 km årlig körlängd 34.1—35.5 öre
per km.
Till jämförelse ina nämnas, att länstaxorna för personbiltrafik hittills
liöjts nied i allmänhet 25—40 procent av 1931 års normaltaxa.
Även om vissa detaljer i de föreliggande kostnadsberäkningarna kunna vara
föremål för delade meningar, utvisa beräkningarna otvivelaktigt en betydande
stegring av kostnaderna för körning nied egen bil. Vad beträffar frågan
om den höjning av ersättningen, som härav bör föranledas, måste en dylik
höjning bli i viss mån godtycklig. I vad mån ena eller andra beloppet täcker
de verkliga kostnaderna blir nämligen, såsom av det förut anförda framgår,
beroende på växlande faktorer, icke minst på den omfattning, i vilken bilen
användes för tjänstebruk. Härtill kommer, att tillämpningen av regeln örn
fingerade resor medför en beskärning av ersättningen.
De sakkunniga vilja för sin del förorda en höjning av ersättningsbeloppet
till 40 öre per km. Höjningen bör även gälla resa med annan tillhörig bil,
som icke är taxebil.
Beträffande ersättningen för annat färdsätt än i 2 § 1 mom. särskilt angivits
— d. v. s. bl. a. färd med motorcykel — synes anledning till ändring
ej föreligga.
De sakkunnigas ifrågavarande förslag har i allmänhet lämnats utan erinran
i remissyttrandena. Vissa jämkningsförslag hava dock framställts av
statskontoret, som anfört:
För sådana fall, där det ur statsverkets synpunkt kan anses så angeläget,
att förrättningsmännen använda egna motorfordon, att Kungl. Maj:t finner
sig böra medgiva, att ersättning för dylikt färdsätt må utgå även då förrättningsmännen
eljest icke skulle vara berättigade härtill, synes anledning icke
föreligga till erinran mot att ersättningen bestämmes efter de grunder, som de
sakkunniga förordat. Statskontoret håller dock före, att dessa ersättningsgrunder
för vinnande av största möjliga enhetlighet alltid böra fastställas av
Kungl. Majit. Vidare måste statskontoret av principiella skäl avstyrka, att
möjlighet beredes Kungl. Majit, att vid ersättningsgrundernas bestämmande
gå utöver ett i reglementet bestämt högsta ersättningsbelopp för kilometer.
Ämbetsverket har intet att invända mot att detta maximibelopp sättes till
40 öre.
Då det torde kunna förutsättas, att särskilda ersättningsgrunder komma
att bestämmas i praktiskt taget alla de fall, där det kan göras gällande, att
begagnandet av egen bil sker i statens intresse, lärer anledning icke föreligga
att höja det i 2 § 1 mom. resereglementet angivna ersättningsbeloppet, 30
öre för kilometer, för färd med annan automobil. Erfarenheterna tala enligt
statskontorets mening för att detta ersättningsbelopp bör sättas i underkant
— en åtgärd, mot vilken berättigade invändningar knappast kunna göras från
förrättningsmännens sida, då möjligheten att anlita taxebil alltid står öppen.
Statskontoret vill i detta sammanhang påpeka, att — såsom de sakkunniga
framhållit — länstaxan för personbiltrafik hittills höjts med i allmänhet
25—40 procent av 1931 års normaltaxa. Detta innebär, att avgiften för taxebil
vid rundresa för närvarande utgår med mellan 35 och 39 öre för kilometer.
Kammarrätten har anmärkt, alt i de sakkunnigas författningsförslag icke
kommit till uttryck vad de sakkunniga anfört därom, att beräkningsgrunderna
vid särskild reglering av ersättningen för färder med eget motorfordon skola
kunna fastställas av vederbörande myndighet först efter Kungl. Majits be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
27
myndigande. Beträffande förslaget att höja ersättningsbeloppet i 2 § till 40
öre för kilometer har kammarrätten anfört:
Att kostnaderna för automobildriften, vare sig det gäller taxeautomobil
eller egen automobil, numera stigit högst väsentligt torde vara självklart. En
höjning av ersättningen synes därför vara motiverad. Mot det av de sakkunniga
föreslagna beloppet har kammarrätten i och för sig intet att erinra.
Vid en återgång till mera normala förhållanden bör givetvis ersättningen, i den
mån omständigheterna därtill giva anledning, åter sänkas. Tänkbart är också,
att vid en fortsatt prisstegring ersättningen borde höjas utöver den nu föreslagna.
Då de faktorer, som påverka frågan om ersättningens storlek, särskilt
under nuvarande förhållanden äro mycket fluktuerande, kunde det starkt
ifrågasättas, örn det icke borde helt överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma
de belopp, varefter ersättningen finge utgå. Det kunde även tänkas,
att länsstyrelserna, som nu jämlikt 28 § motorfordonsförordningen (SFS
1930: 284) och med ledning av den av Kungl. Majit den 26 februari 1931
utfärdade normaltaxan hava att fastställa taxan för persontrafikbilar, bemyndigades
fastställa även den norm, varefter resekostnadsersättning finge
utgå vid tjänsteresor med annan automobil än taxeautomobil.
De sakkunnigas förslag rörande särskild reglering i vissa fall av ersättningen
för färder nied förrättningsmannen tillhörigt motorfordon har till syfte
att, i den mån det ur tjänstesynpunkt finnes angeläget, att befattningshavare
håller eget motorfordon, å ena sidan underlätta användandet därav genom att
medge ersättning för färd med motorfordonet även på vägsträckor, där billigare
fortskaffningsmedel kunnat användas, samt å andra sidan anpassa ersättningen
så nära som möjligt efter självkostnaderna. Förslaget innebär
fullföljande av ett förfaringssätt som tidigare, delvis på grund av särskilda
riksdagsbeslut, kommit till användning inom vissa förvaltningsgrenar.
För egen del biträder jag vad de sakkunniga sålunda föreslagit. Vad beträffar
de av statskontoret framställda erinringarna, torde det väl få förutsättas,
att de särskilda ersättningsgrunderna mestadels finnas böra fastställas av
Kungl. Majit, men möjlighet bör dock hållas öppen alt uppdraga fastställandet
åt vederbörande myndighet. Att möjlighet herodes Kungl. Majit att i undantagsfall
överskrida det i 2 § bestämda ersättningsbeloppet, synes icke behöva
möta betänkligheter, örn man fasthåller vid att fråga endast är om att
ersätta de verkliga kostnaderna samt att förfaringssättet skall användas endast
i fall då det ur tjänstesynpunkt är angeläget, att eget motorfordon kommer
till användning. Med anledning av kammarrättens erinran mot författningstextens
avfattning synes böra göras ett förtydligande tillägg av innebörd,
alt Kungl. Majlis förordnande örn särskild reglering av ersättningsgrunderna
skall avse vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare.
Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att höja ersättningen enligt 2 §
för färd med annan bil än taxebil från 30 till 40 öre för kilometer, är det
visserligen under nu rådande förhållanden vanskligt att avgöra vilket ersättningsbelopp
sorn får anses vara lämpligast avvägt. Att en höjning av det nuvarande
beloppet är befogad synes emellertid uppenbart. .Tåg anser mig kunna
biträda sakkunnigförslaget även i denna del.
Departementchef
en.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
Resekostnadsersättning vid vissa färder inom eller i närheten av
stationeringsorten.
Enligt 5 § allmänna reseregl emen tet utgår icke resekostnadsersättning för
färd, som cj överstiger 1 kilometer. Samma paragraf innehåller bestämmelser,
enligt vilka resekostnadsersättning ej heller utgår vid färd inom stadsplaneområde
med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg
eller omnibus, såvida icke färden står i visst samband med längre färd. I
16 § finnas bestämmelser angående i vilken mån reseersättning skall i olika
fall beräknas från eller till bostaden, stationeringsorten o. s. v. I fråga örn resekostnadsersättning
finnes icke någon motsvarighet till den bestämmelse i
17 § 1 mom., som utesluter rätten till traktamentsersättning vid förrättning,
som utföres å bostads- eller tjänstgöringsorten eller i viss närhet till densamma.
Beträffande tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser samt ifrågasatt
utsträckning av rätten till ersättning hava de sakkunniga lämnat följande redogörelse:
I
praxis har resekostnadsersättning tillerkänts befattningshavare vid färder
i tjänsteärenden, som varit helt begränsade till stationeringsorten (kammarrättens
årsbok 1933 ref. 7). Oavsett i vad mån rätt till resekostnadsersättning
i dylika fall ansetts föreligga hava i vissa verk, även före tillkomsten
av berörda praxis, spårvagns-, buss- och färjebiljetter genom vederbörande
myndighet anskaffats och tillhandahållits tjänstemännen vid budskickning
och andra tjänsteärenden.
Under de senare åren hava i samband med fastställandet av omkostnadsstater
för yrkesinspektionen fasta ersättningsbelopp bestämts, att till täckande
av omkostnader för tjänsteresor med spårvagn, omnibus eller färja inom
Stockholms stads planlagda område utgå till olika befattningshavare vid yrkesinspektionen.
Därvid har jämväl föreskrivits, att till ifrågavarande befattningshavare
icke må utgå ersättning enligt allmänna resereglemente! för dylika
tjänsteresor inom stadens planlagda område.
I skrivelse den 21 april 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt
om bemyndigande att utbetala resekostnadsersättning vid användande
av taxeautomobil för resor, som tjänstemännen vid styrelsens järnvägs- och
luftfartsbyrå företaga i tjänsteärenden till och från Stockholms stads flygplatser
vid Bromma och Lindarängen. Till stöd därför har styrelsen åberopat
bland annat, att användandet av bil vid dessa färder i allmänhet är påkallat
för undvikande av tidsspillan samt att den byrån tilldelade tjänstebilen
till följd av användning även vid längre tjänsteresor icke alltid är tillgänglig
för nn ifrågavarande ändamål.
Statskontoret har i yttrande över framställningen anfört, att under vissa
förutsättningar skäl kunde tala för att ersättning borde utgå vid användande
av taxeautomobil jämväl vid tjänsteresa, som företoges uteslutande inom
stads planlagda område. Ämbetsverket har emellertid framhållit, att ett medgivande
i denna riktning skulle innebära en avvikelse från ersättningsgrunderna
i allmänna resereglemente!.
Genom Kungl. Maj:ts brev den 2 maj 1943 har, i samband med fastställande
av omkostnadsstat för statens kriminaltekniska anstalt för budgetåret
1941/42 föreskrivits, att av den i staten upptagna anslagsposten till reseer
-
29
Kuntjl Maj:ts proposition nr 130.
sättningar må tagas i anspråk högst 300 kronor för gäldande av kostnader
förenade nied begagnande av taxeautomobil vid sådana inom Stockholms
stads planlagda område av anstaltens befattningshavare företagna resor för
förrättningar i tjänsten, för vilka dylikt fortskaffningsmedel är oundgängligen
nödvändigt och för vilka ersättning eljest icke utgår (jfr 1941 års statsverksproposition,
femte huvudtiteln, sid. 330).
De sakkunniga hava för egen del anfört, att det under vissa omständigheter
kan vara skäligt, att färder med annat fortskaffningsmedel än de i 5 § angivna
må på statsverkets bekostnad företagas inom samhälles planlagda område.
De sakkunniga hava därför i sitt förslag intagit en bestämmelse om rätt
för Kungl. Maj:t eller, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, vederbörande myndighet
att pröva, i vad mån ersättning i sådant fall må utgå. Å andra sidan
har föreslagits en jämkning i avfattningen för tydligare angivande därav, att
resekostnadsersättning icke utgår vid färd till fots inom planlagt område.
Förslaget till ändring av 5 § har vid remissbehandlingen icke föranlett annan
erinran, än att statskontoret ifrågasatt, örn icke avgörandet beträffande
rätten att anlita annat än i paragrafen angivet fortskaffningsmedel lämpligen
borde anförtros åt vederbörande myndighet. Enligt statskontorets mening
borde möjlighet föreligga för exempelvis de centrala ämbetsverken att
i särskilda fall medgiva befattningshavare ersättning för bilskjuts vid brådskande
förrättning i huvudstaden utan att härför Kungl. Maj:ts tillstånd skulle
behöva inhämtas. Med hänsyn till de befogenheter, ämbetsverken tillerkänts
med avseende å dispositionen av exempelvis anslagsposten till expenser syntes
några betänkligheter mot en sådan anordning icke behöva möta.
För närvarande är jag icke beredd att förorda medgivande av en allmän Departement*•
befogenhet för myndigheterna att utbetala ersättning för bilskjuts inom sam- chefenhälles
planlagda område. Jag tillstyrker däremot, att 5 § resereglementet
ändras i enlighet med de sakkunnigas förslag.
Samåkning.
I de fall, då två eller flera förrättningsmän företaga gemensam färd utan
att därvid använda fortskaffningsmedel, som tillhör eller disponeras av någon
av dem, utgår enligt 8 § allmänna resereglementet resekostnadsersättning
med vad som verkligen utgivits, däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning
av resande, beställningspenningar och väntpenningar. Om vid gemensam färd
användes automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,
äger denne därför åtnjuta gottgörelse enligt för taxeautomobil gällande
taxa. Vid gemensam färd i annat fortskaffningsmedel, som tillhör eller
disponeras av förrättningsmän, äger denne dels åtnjuta resekostnadsersättning
för egen resa enligt 2 § 1 mom. och dels uppbära 5 öre per kilometer
för varje medresande förrättningsmän. Dessutom äger i samtliga dessa fall
en var förrättningsmän uppbära en ersättning av 5 öre per kilometer.
30
Kungl. Majis proposition nr 130.
Vissa begränsningar i rätten till ersättning vid samåkning hava tidigare
ifrågasatts. Härom inhämtas av de sakkunnigas redogörelse följande:
En begränsning av rätten till ersättning vid samåkning har ifrågasatts
av 1937 års statsrevisorer, som därvid närmast uppehållit sig vid frågan om
ersättning vid samåkning i automobil. Revisorerna hava berört bland annat
de begränsningar, som härutinnan äro stadgade för befattningshavare hos
hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser samt vissa statliga befattningshavare.
I anslutning härtill hava revisorerna anfört följande.
Vad angår den extra ersättning, som innehavare av automobil vid samåkning
beredes genom rätten till gottgörelse enligt för taxeautomobil gällande
taxa jämte kilometerpenningar, torde den vara väl högt tilltagen. Revisorerna
vilja erinra därom, att i de i anledning av riksdagens beslut utfärdade
bestämmelserna om ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna
och hushållningssällskapen rätten till dylik extra ersättning reducerats
så att ägaren endast erhåller 5 öre per kilometer för varje medresande.
Enligt revisorernas uppfattning föreligger icke något skäl att i detta
hänseende ställa statens befattningshavare i en gynnsammare ställning. —
Vad beträffar kilometerpenningar till medresande förrättningsmän vid samåkning,
har denna ersättning motiverats med att förrättningsmännen därigenom
skulle bliva mera benägna att använda sig av detta färdsätt. Då
emellertid staten vid samåkning i själva verket avgiftsfritt tillhandahåller
förrättningsmännen fortskaffningsmedel — vid resa med taxeautomobil genom
ersättning till den främste av förrättningsmännen för vad han verkligen
utgivit jämte kilometerpenningar och vid resa med annan automobil genom
ersättning till den, som äger eller disponerar bilen -— lära i överensstämmelse
med vad som gäller, då förrättningsmän använder kronan tillhörigt
fordon, några kilometerpenningar till de medresande överhuvud taget icke
böra utgå.
Statskontoret har i yttrande häröver biträtt revisorernas uttalande. I likhet
med revisorerna har ämbetsverket funnit skäl tala för att vid samåkning
kilometerpenningarna utgå allenast till den, som tillhandahåller automobil
eller eljest har att svara för dess anskaffande.
Riksräkenskapsverket har uttalat sig för att den begränsning av ersättningen
vid samåkning, som revisorerna ifrågasatt, tages under närmare övervägande.
Riksdagen har i skrivelsen nr 308 år 1938 uttalat, att en ändring i de av
revisorerna berörda hänseendena syntes vara av förhållandena motiverad.
19M års statsrevisorer hava anmärkt, att numera vidtagna höjningar i
biltaxorna medfört en väsentlig ökning av den extra ersättningen till innehavare
av bil, som användes vid samåkning.
Den rätt till kilometerpenningar, som enligt 8 § 3 mom. allmänna resereglemente!
vid samåkning tillkommer förrättningsmän i denna hans egenskap,
har borttagits i vissa besparingsreglementen.
I 6 § besparingsreglementet för tjänstemän vid domänverket (1935: 50,
1936: 526) stadgas vidare, att örn vid tjänsteresa, vari deltaga två eller flera
personer, användes automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,
denne skall, förutom ersättning för egen resa, åtnjuta en
ytterligare gottgörelse av 5 öre för kilometer och person mot skyldighet att
i automobilen skjutsa övriga förrättningsmän i den utsträckning utrymmet
i densamma medgiver. Liknande bestämmelser gälla för skoglig personal
hos stiftsnämnderna (Kungl. Maj:ts cirkulär den 20 oktober 1939).
De särskilda kungörelserna angående resekostnads- och traktamentsersättning
åt befattningshavare hos hushållningssällskap (1934: 603) och skogs
-
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
vårdsstyrelse (1934: 602) innehålla med avseende å resa i anledning av förrättning
inom vederbörande befattningshavares eget tjänstgöringsområde bestämmelser
av samma innebörd som nyssnämnda inom domänverket gällande.
Under ar 1932 har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
gjort framställning om utfärdande av sådana bestämmelser, att samåkningsförfarandet
vid tjänsteresor jämväl måtte utsträckas att gälla i de fall, då
hushållningssällskap skall bekosta av sällskapet utsedd förrättningsmans resor.
Denna framställning har berörts i riksräkenskapsverkets yttrande
till statsutskottet vid 1933 års riksdag. Ämbetsverket har därvid anfört, att
det av förvaltningsutskottet framställda förslaget syntes med enahanda’ fog
kunna och böra genomföras jämväl beträffande av kommunala organ och
statsunderstödda institutioner utsedda representanter vid förrättning gemensam
för såväl statens som andra förrättningsmän. Den sålunda framförda
frågan syntes emellertid icke böra föranleda ändring i allmänna resereglemente!
utan snarast införande av ett stadgande i ämnet uti de av Kungl.
Maj:t fastställda tilläggsbestämmelserna till reglementet.
De sakkunniga hava i anslutning till sitt förslag örn avveckling av kilometerpenningarna
vid färd med taxebil förordat, att denna ersättningsform
vad angår samåkning borttages såväl för den förrättningsmän, som anskaffar
eller tillhandahåller fortskaffningsmedlet, som för medresande förrättningsmän.
I enlighet härmed har stadgandet i 8 § 3 mom. uteslutits i de sakkunnigas
författningsförslag.
Örn regeln angående skälig gottgörelse för drickspenningar och andra
extra utgifter vid färd med taxebil bleve fastslagen i 2 § 1 morn., anse de
sakkunniga det följa av sakens natur, att den bleve tillämplig även vid samåkning
med sådant fordon. Den nuvarande lydelsen av 8 § 1 mom. skulle
enligt de sakkunniga ej lägga hinder i vägen för en dylik tillämpning.
Med hänsyn bland annat till den ifrågasatta anordningen med fastställande
av särskilda ersältningsgrunder vid färd med egen bil anse de sakkunniga,
att den i 8 § 2 mom. förekommande särbestämmelsen om samåkning
i bil bör upphävas. Förrättningsmän, som i egen bil skjutsar medresande
förrättningsmän, skall enligt förslaget erhålla resekostnadsersättning
för egen del såsom vid enskild färd och dessutom 5 öre per kilometer för
varje medresande förrättningsmän.
Vad beträffar frågan om tillämpning av bestämmelserna angående samåkning
i fall, då även representanter för kommunala organ och statsunderstödda
institutioner deltaga i förrättning och gemensam färd, anse de sakkunniga
att denna fråga icke bör lösas i allmänna resereglementet, varemot
fragan, i den mån sa skulle finnas lämpligen böra ske, skulle kunna regleras
i tilläggsbestämmelserna eller vederbörliga besparingsreglementen.
Vissa av de remissmyndigheter, som förordat bibehållande av kilometerpenningarna
vid färd med taxebil, hava yttrat sig i samma riktning beträffande
kilometerpenningarna vid samåkning. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms
län anför!, att någon verkligt effektiv kontroll icke kunde utövas över
tillvaratagandet av möjligheterna lill samåkning och att länsstyrelsen därför
Departements
chefen.
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 130-
ville ifrågasätta lämpligheten av att borttaga kilometerpenningarna till medresande
förrättningsmän, då denna ringa ersättning otvivelaktigt kunde uppmuntra
till användandet av samåkning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har av delvis liknande skäl förordat bibehållande av kilometerpenningarna
vid samåkning men ifrågasatt en maximering av ersättningen. Länsstyrelsen
i Jämtlands lån har förordat att kilometerpenningar vid samåkning
med taxebil få utgå till den förrättningsmän, som anskaffat bilén, dock med
begränsning till viss väglängd. Jämväl telegrafstyrelsen har uttalat sig för
att kilometerpenningar vid samåkning med taxebil få utgå till den som har
att betala avgiften för bilen.
Statskontoret — som i likhet med flera andra myndigheter tillstyrkt upphävande
av bestämmelsen om kilometerpenningar i 8 § 3 mom. — har beträffande
den av de sakkunniga berörda goltgörelsen för extra utgifter vid
samåkning med taxebil förordat införande i 8 § 1 mom. av en uttrycklig bestämmelse,
att i resekostnadsersättningen må inbegripas jämväl här avsedda
utgifter. Ett sådant tillägg angives i yttrandet överensstämma med hittills tilllämpad
praxis.
Jämväl allmänna lönenämnden förordar ett förtydligande tillägg i 8 § 1
mom. om rätt till ersättning för extra utgifter vid färd med taxebil. Lönenämnden
har vidare framhållit att, även om kilometerpenningarna bibehållas
vid enskild färd med taxebil, det vid gemensam färd med sådant fordon,
vilken ersättes enligt länstaxan, bör kunna ordnas så, alt drickspenningar och
dylikt ersättas i enlighet med den av de sakkunniga under 2 § föreslagna
regeln. Kilometerpenningar till de samåkande anser nämnden icke böra ifrågakomma.
I här avsedda fall bör kvitto å resekostnaden enligt yttrandet även
omfatta tillägget för drickspenningar.
De sakkunnigas förslag om upphävande av bestämmelsen i 8 § 3 mom.
om kilometerpenningar vid samåkning, vilket förslag lämnats utan erinran i
det övervägande flertalet remissyttranden, vill jag biträda.
I 8 § 1 mom. andra stycket äro angivna vissa särskilda slag av utgifter,
som få inbegripas i ersättningen vid samåkning i fall då fortskalfningsmedlet
icke tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen. Statskontoret
och allmänna lönenämnden hava föreslagit ett tillägg till denna uppräkning
avseende extra utgifter vid färd med taxebil. Detta förslag synes böra iakttagas.
Då uppräkningen har karaktären av exemplifiering, synes det till
fyllest att tillägget får avse drickspenningar. Tillägget synes lämpligen kunna
så avfattas, att det kommer att gälla sedvanlig gottgörelse åt förare av fortskaffningsmedel
i allmänhet. I enlighet med vad allmänna lönenämnden förordat
böra verifikationer å resekostnaden i här avsedda fall även omfatta
eventuellt tillägg för drickspenningar.
I enlighet med de sakkunnigas förslag bör särbestämmelsen i 8 § 2 mom.
örn samåkning med bil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,
upphävas. Förrättningsmän, som i egen bil skjutsar medresande för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
33
rättningsmän, bör sålunda erhålla resekostnadsersättning för egen del såsom
vid enskild färd och dessutom 5 öre per kilometer för varje medresande
förrättningsman.
Resa för erhållande av nattkvarter m. m.
Enligt 10 § första stycket allmänna resereglementet äger förrättningsman,
som vid förrättning nödgas företaga särskild resa för erhållande av nattkvarter,
åtnjuta ersättning därför enligt bestämmelserna i reglementet, dock icke
med högre belopp än 12 kronor.
Under hänvisning till att från personalhåll, med hänsyn till stegringen av
resekostnaderna, ifrågasatts höjning av ersättningens maximibelopp, hava de
sakkunniga förordat höjning av maximibeloppet till 15 kronor. Å andra sidan
hava de sakkunniga föreslagit, att ersättningen samtidigt begränsas så, att den
icke må överstiga den verkliga kostnaden för resan.
Kammarrätten har i detta ämne anfört:
Vid resa med egen automobil kan det vara svårt att avgöra, vad som svarar
mot den verkliga kostnaden. Med den föreslagna lydelsen av 10 § kunna därför
tolkningssvårigheter uppstå. Vid sådant förhållande och då alltjämt såsom
huvudregel skulle gälla, att ersättning må utgå enligt resereglementet, samt
bestämmelsen om begränsning till de verkliga kostnaderna sakligt sett torde
spela en jämförelsevis underordnad roll, anser kammarrätten, som icke har
något att erinra mot höjningen av maximiersättningen, att annan ändring i
10 § icke bör vidtagas, än att beloppet, 12 kronor, ändras till 15 kronor.
Riksräkenskapsverket har anfört, att enligt ett av kammarrätten meddelat
utslag (årsboken 1927 ref. 8) förrättningsman ansetts berättigad till ersättning
för resa till bostads- eller stationeringsorten över helgdag, som infaller under
en förrättning, i den mån ersättningen icke är högre än de traktamentskostnader,
som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen kvarstannat på förrättningsorten.
Det har av riksräkenskapsverket ifrågasatts, örn ej denna princip
borde komma till uttryck i resereglementet genom ett tillägg i 10 §.
Den föreslagna höjningen till 15 kronor av maximibeloppet av ersättningen Departement*- vid resa för erhållande av nattkvarter anser jag mig kunna tillstyrka. chefen.
Vad åter angår den av de sakkunniga ifrågasatta begränsningen av ersättningen
till att omfatta endast självkostnaden synes en dylik begränsning kunna
medföra vissa tillämpningssvårigheter. På grund härav och då den sakliga
betydelsen av begränsningen torde vara ringa, får jag i likhet med kammarrätten
avstyrka förslaget i denna del.
Den av riksräkenskapsverket berörda tillämpningen i fråga örn ersättning
för hemresa över helgdag synes väl förenlig med de gällande bestämmelserna.
Jag förutsätter, att denna tillämpning oberoende av särskilt stadgande i sådan
riktning skall bliva allmänt genomförd.
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr ISO- 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
Avgiftsfri resa.
Enligt 15 § allmänna resereglemente! utgår icke resekostnadsersättning, då
förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel eller då han
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus,
liksom ej heller då, bortsett från samåkning, transportmedel enligt gällande
bestämmelser kostnadsfritt tillhandahålles.
Beträffande tidigare förslag om ändring av denna bestämmelse innehåller
sakkunnigpromemorian följande redogörelse:
Av 1932 års statsrevisorer fästes uppmärksamheten därå, att resekostnadsersättning
debiterats statsverket i flera fall, då sakägare eller icke statliga institutioner,
exempelvis hushållningssällskap och vägdistrikt, utan att därtill
vara skyldiga tillhandahållit tjänsteman fortskaffningsmedel avgiftsfritt. Revisorerna
uttalade, att skäl syntes saknas att påföra statsverket resekostnad
i sådana fall, där befattningshavare av statsunderstödd institution åtnjöte
förmånen av kostnadsfri resa.
I yttrande häröver anförde riksräkenskapsverket bland annat följande: Den
av statsrevisorerna ifrågasatta skärpningen avser tydligen främst kostnadsfritt
tillhandahållande av automobil utan att skyldighet därtill föreligger.
Med statsunderstödda institutioner böra enligt riksräkenskapsverkets mening
jämställas kommunala myndigheter ävensom personer och inrättningar, vilkas
anläggningar och dylikt äro föremål för inspektioner av olika slag men
som icke äro ålagda att tillhandahålla den inspekterande fortskaffningsmedel.
Vad särskilt inspektionsförrättningarna angår, synes det ur statens synpunkt
vara önskligt, att den inspekterande icke har ekonomiskt intresse av att den
inspekterade utan ersättning transporterar förrättningsmannen.
Riksräkenskapsverket ansåg emellertid frågan påkalla vidare utredning.
I 193A års promemoria föreslogs, att resekostnadsersättning ej skulle utgå
vid avgiftsfri färd nied bil eller hästskjuts och att dessa trafikmedel således
skulle jämställas med de i paragrafen särskilt angivna.
Detta förslag biträddes av statskontoret.
Riksräkenskapsverket avstyrkte däremot förslaget. I ämbetsverkets yttrande
framhölls, att förslaget avsevärt skilde sig från vad statsrevisorerna och riksräkenskapsverket
tidigare ifrågasatt. Jämte formella erinringar framställde
ämbetsverket vidare anmärkningen, att efterlevnaden av en bestämmelse med
den i promemorian föreslagna innebörden icke skulle kunna i erforderlig mån
kontrolleras och att betämmelsen skulle bliva lätt att kringgå genom en överenskommelse,
att förrättningsmannen skulle erlägga ett rent fiktivt belopp,
exempelvis motsvarande normala drickspenningar.
Beträffande i ämnet gällande besparingsregler må nämnas en föreskrift i
besparingsreglementet för tullverket (Kungl. Maj:ts brev den 20 juli 1925,
Tullverkets författningssamling 1925:166), enligt vilken resekostnadsersättning
i fall, som i reglementet avses, utgår endast under den uttryckligt angivna
förutsättning, att särskild fortskaffningskostnad för resan förekommit.
Nämnda reglemente gäller inspektions- och bevakningsresor m. m., som företagas
av tjänstemän hos generaltullstyrelsen eller vid tullstaten.
För befattningshavare hos hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse
(1934:603 och 602) gäller med avseende å tjänstförrättningar inom det egna
tjänstgöringsområdet, att resekostnadsersättning icke utgår vid färd med
transportmedel, som kostnadsfritt tillhandahållits förrättningsmannen, dock
att gottgörelse kan tilläggas förrättningsmannen för styrkta direkta utgifter,
såsom för transport av personlig utrustning.
Kunt/!. Maj.ts proposition nr 130.
35
I skrivelse den 10 december 1940 bär medicinalstyrelsen gjort framställning
i syfte att styrelsen måtte bemyndigas att, utan binder av bestämmelserna i
15 § resereglemente!, utbetala en resekostnadsersättning av 5 öre för kilometer
vid resor, som med tjänstecykel företagas av vissa befattningshavare vid
statens sinnessjukhus. Styrelsen har därvid åberopat, att dylika tjänsteresor
vore förenade med personliga utgifter för bland annat lämpliga ytterkläder
och skodon, vilka bleve utsatta för stark förslitning.
Statskontoret har i häröver avgivet yttrande avstyrkt bifall till framställningen.
De sakkunniga hava för egen del anfört:
En utvidgning av de i 15 § stadgade undantagen från rätt till resekostnadsersättning
synes befogad. I främsta rummet torde dylik rätt böra uteslutas
vid avgiftsfri färd med kommuns eller statsunderstödd inrättnings transportmedel.
Detsamma torde böra gälla i de fall, då transportmedel tillliandahålles
av någon, som föranlett förrättningen eller eljest därav beröres. Önskvärt
är nämligen, att förrättningsmannen i dylika fall ej har ekonomiskt intresse
av att transportmedlet gratis tillhandahålles. Däremot synas icke tillräckliga
skäl föreligga att från rätten till resekostnadsersättning undantaga de fall, då
t. ex. bil gratis tillhandahålles av enskild person eller företag, som icke på
sätt nyss berörts har intresse i förrättningen.
Från nu angivna utgångspunkter förorda de sakkunniga, att undantagsbestämmelsen
i 15 § erhåller en mera generell innebörd sålunda, att rätten till
ersättning vid kostnadsfri färd begränsas till de fall, då annat transportmedel
än järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles
av enskild person eller företag, som varken föranlett förrättningen eller
eljest därav beröres. I enlighet härmed har utkastet i denna del avfattats.
De sakkunniga anse sig icke hava tillräckliga skäl att förorda någon undantagsbestämmelse
örn rätt till ersättning för resor med tjänstecykel i fall,
som åsyftas i förenämnda framställning.
Arméförvaltningen har mot de sakkunnigas förslag erinrat, att resekostnadsersättning
enligt 2 § syntes böra utgå för sådant kostnadsfritt tillhandahållet
transportmedel, som dreves av förrättningsmannen själv, örn vid en
förrättning endast dylikt fortskaffningsmedel kunde komma till användning,
syntes den omständigheten, att detsamma tillhandahölles kostnadsfritt, icke
skäligen böra utesluta förrättningsmannen från den resekostnadsersättning,
som skulle utgå, därest denne begagnade egen cykel o. s. v.
Lantbruksstyrelsen har anfört följande i fråga örn de resor, vid vilka transportmedel
kostnadsfritt tillhandahålles av enskild person eller företag, som
föranlett förrättningen eller eljest därav beröres:
Dylika resor förekomma ej sällan för befattningshavare inom lantbruksstyrelsen,
numera så gott som uteslutande resor med automobil, och styrelsen
har en mycket bestämd erfarenhet därav, att det tämligen undantagslöst
föreligger tvång för förrättningsmannen att lämna drickspengar till den
medföljande chauffören. Då dessa resor kunna omfatta hela dagar, är det
tydligt, att drickspengarna kunna uppgå till betydande belopp, som icke
rimligen kan betalas av förrättningsmannens dagtraktamente. Möjlighet
måste i dylika fall finnas för att förrättningsmannen skall kunna få ersättning
för lämnade drickspengar antingen genom ett bibehållande av rätten
lill kilometerpengar eller på annat lämpligt sätt.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
Departements
chefen.
Den av arméförvaltningen gjorda erinran beträffande färd med exempelvis
cykel, som kostnadsfritt tillhandahållits, synes gälla även den nuvarande
bestämmelsen, som från ersättning utesluter bland annat de fall, då
förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel. Ett undantag
för nu avsedda fall synes kunna få ganska vidsträckta konsekvenser. För
min del är jag icke beredd att förorda ett dylikt undantag. Vad nu sagts
gäller även det av de sakkunniga avstyrkta förslaget om medgivande av rätt
till ersättning i vissa fall vid resa med tjänstecykel.
Vad angår den av lantbruksstyrelsen berörda frågan örn medgivande av
ersättning för drickspenningar vid avgiftsfri resa är jag icke övertygad örn
att ett dylikt medgivande är av behovet påkallat.
Jag biträder således de sakkunnigas förslag till ändring av 15 §.
Fråga örn resekostnadsersättning vid färder mellan bostaden och
avlägset belägna tjänsteställen.
I sakkunnigpromemorian har beträffande uppkommen fråga örn resekostnadsersättning
i vissa fall vid färder mellan befattningshavares bostad
och tjänstgöringsplats lämnats följande redogörelse:
I framställning den 24 augusti 1935 har De tullanställdas samorganisations
Stockholmsavdelning anhållit, att ersättning måtte beredas tullpersonalen
för resor från bostaden till avlägset belägna tjänsteställen. I framställningen
har åberopats bland annat ett yttrande, som tulldirektören i Stockholm
den 24 februari 1934 avgivit över en hos generaltullstyrelsen gjord framställning
med liknande syfte. I detta yttrande hade föreslagits införande i
det särskilda resereglementet för tullverket av en bestämmelse, att tjänsteman
finge för färd med spårvagn, omnibus, ångslup eller annat dylikt fortskaffningsmedel
mellan bostaden och tjänsteställe, beläget minst tre kilometer
från tullanstaltens huvudkontor, antingen utanför samhälle men nära
invid dess gräns eller ock inom samhälle, kunna efter generaltullstyrelsens
bestämmande åtnjuta ersättning för den del av honom åsamkad kostnad
för sådan färd, som överstege vad han skulle haft att utgiva för färd mellan
bostaden och tullanstaltens huvudkontor.
Till motivering av förslaget hade i yttrandet anförts bland annat följande:
Med hänsyn till tjänstgöringens rationella ordnande och personalens fulla
utnyttjande skulle det vara till fördel, örn de tjänstemän, som funnits böra
förflyttas till avlägset eller eljest obekvämt belägna tjänsteställen, kunde
beredas åtminstone något vederlag för de merutgifter, som åsamkades dem
på grund av resorna till och från tjänsteställena i fråga. Vid Stockholms
centraltullkammare förekomme dylika förflyttningar i mycket stor utsträckning.
På grund av tullplatsens betydande utsträckning och hamnområdets
uppsplittring på ett flertal olika hamnar hade det varit nödvändigt att här
anordna ett stort antal olika tjänsteställen, spridda över ett vidsträckt område
och till en del belägna på avsevärt avstånd från stadens centrum. De
tjänstemän, som för längre eller kortare tid förflyttades till mera avlägset
beläget tjänsteställe, finge vidkännas icke obetydliga ekonomiska uppoffringar
för sina resor från och till bostaden. På grund av de ofta förekommande
omplaceringarna vore det knappast möjligt för tjänstemännen att
ordna sina bostadsförhållanden med hänsyn till tjänsteställets läge.
I utlåtande den 24 september 1935 över samorganisationens framställning
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
37
har generaltullstyrelsen framhållit, alt styrelsen saknade befogenhet att
medgiva den med framställningen avsedda förmånen, enär de för tullverket
gällande bestämmelserna örn reseersättning icke omfattade vare sig rätt
för inom ett samhälle stationerad tjänsteman ali på tullverkets bekostnad
erhålla fribiljett till sådana resor i allmänhet från och till bostaden, som
påkallades av skyldighet att inställa sig i den vanliga tjänstgöringen, eller
rätt att åtnjuta kontant ersättning, motsvarande större eller mindre del av
beräknad biljettkostnad för färder mellan bostaden och tjänstestället.
Styrelsen har vidare anfört följande: Huruvida de ifrågasatta förmånerna
överhuvud taget böra beviljas, synes styrelsen tveksamt. Ett beslut i sådan
riktning skulle nämligen innebära ett avsteg från principen, att sådan vanlig
inställelse till tjänstgöring å avdelning vid förvaltning, där befattningshavare
har sin dagliga tjänstgöring, liksom ock hemresa från sådan avdelning efter
tungjord dylik tjänstgöring böra bekostas av befattningshavaren oavsett
varest denne har sin bostad. De konsekvenser, som skulle uppstå av ett dylikt
avsteg med hänsyn till resekostnaderna icke blott hos tullverket utan
även hos statsförvaltningen i övrigt, låta sig icke helt överblicka. Av ett medgivande
sådant sorn det ifrågasatta skulle jämväl följa behov av en kostsam
och tidsödande kontroll i ändamål att utröna riktigheten av de uppkommande
många kraven å färdkostnadsersättning.
Sedermera har generaltullstyrelsen med utlåtande den 30 sentember 1938
i fråga om vissa tilläggsbestämmelser till civila avlöningsreglementet överlämnat
en från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförenings styrelse inkommen,
den 23 september 1938 dagtecknad framställning, vari föreningsstyrelsen
bland annat, under åberopande av tulldirektörens yttrande, anhållit om
beredande av möjlighet för tulltjänstemän att på tullverkets bekostnad erhålla
biljetter för färder från och till bostaden i fall av här åsyftad beskaffenhet.
Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att en lösning enbart
för tullverkets del av den föreliggande frågan vore förbunden med vissa
vanskligheter. En vidsträcktare reglering av frågan skulle enligt vad i utlåtandet
vidare anförts påkalla, att de blivande bestämmelserna i ämnet intoges
i allmänna resereglemente! eller i en särskild författning.
För egen del hava de sakkunniga anfört:
De föreliggande framställningarna avse beredande av viss möjlighet till ersättning
för resor mellan bostaden och tjänsteställe. Önskemålet härom är föranlett
därav, att tullpersonalen i Stockholm är fördelad på ett flertal sinsemellan
avlägset liggande tjänsteställen samt att tjänstgöringsförhållandena i
viss utsträckning utgöra hinder för en mera stadigvarande placering av personalen
å ett och samma tjänsteställe.
Resor för inställelse till iden vanliga tjänstgöringen å tjänstgöringsorten äro
icke att jämställa med egentliga tjänsteresor, som avses i resereglementet,
utan böra fastmer i ersättningshänseende noga särskiljas från de senare. En
eventuell reglering av det väckta ersättningsspörsmålet bör därför icke ske
i resereglemetet. Vad angår frågan örn en dylik reglering vid sidan av resereglementet,
synes det i varje fall icke vara möjligt alt uppdraga några allmängiltiga
riktlinjer beträffande vare sig förutsättningarna för rätt till ersättning
eller grunderna för dess utgående. Vid nu angivna förhållanden
hava de sakkunniga icke ansett sig böra förorda meddelande av allmänna
bestämmelser i ämnet. De sakkunniga hava ej heller tagit ståndpunkt till
frågan örn möjlighet till ersättning genom särskilt beslut i det förevarande
fallet bör beredas eller icke.
Vad de sakkunniga salunda anfört har icke'' mött erinran i remissyttran- Departementsdena
och föranleder ej heller erinran från min sida. chefen.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
lil. Frågor rörande traktamentsersättning.
Traktamentsersättningens storlek.
I 1925 års resereglemente fastställdes antalet traktamentsklasser till sex,
belecknade A—F, och bestämdes traktamentena i dessa klasser, för dygn räknat,
till 24, 21, 18, 15, 12 och 9 kronor. Av varje belopp utgjorde två tredjedelar
dagtraktamente och en tredjedel nattraktamente.
Ett i propositionen nr 190 år 1927 framlagt förslag örn ökning av traktamentsbeloppen
med 1 krona, lika för alla klasser, att läggas till nattraktamentet,
vann icke riksdagens bifall. Förslaget återupptogs emellertid i propositionen
nr 40 till 1929 års riksdag och blev nu bifallet av riksdagen.
De sakkunnigas majoritet har förordat, att traktamentsbeloppen höjas för
envar av klasserna A, B och C med 1 krona, att läggas till dagtraktamentet,
samt för envar av klasserna D, E och F med 3 kronor, därav 2 kronor till
dagtraktamentet och 1 krona till nattraktamentet. Till stöd därför har anförts:
Något
utförligt statistiskt material som kan belysa utvecklingen av måltids-
och rumspriserna under tiden efter de nuvarande traktamentsbeloppens
fastställande föreligger icke, bortsett från de uppgifter örn inackorderingspriser
för arbetare, som årligen överlämnas från socialstyrelsens ombudsorter.
Dessa uppgifter utvisa en prisstegring från år 1929 med 21 procent
såväl för måltider enbart som för måltider och husrum tillsammantagna.
Under medverkan av socialstyrelsens statistiska byrå hava gjorts vissa undersökningar
angående prisutvecklingen på förevarande område. Dessa synas
ge vid handen, att restaurangpriserna efter år 1929 höjts med 30 å 40 procent.
Den lägre av dessa siffror avser närmast allmänna restaurangföretag,
medan den högre siffran gäller restauranger överhuvud taget. Verkan av
prisstegringen bör i någon mån lia begränsats genom tillkomsten flerstädes av
moderna restauranger med lägre priser. Detta förhållande har dock ej kunnat
siffermässigt belysas. Vad angår hotellrumspriserna synes den genomsnittliga
stegringen från år 1929 inskränka sig till på sin höjd 10 a 12 procent.
Det har framhållits, att inom hotellfacket under de senare åren i olika
delar av landet tillkommit nya företag med jämförelsevis låga priser samt att
prisstegringen jämväl hållits tillbaka av minskning i resandefrekvensen. Prisstegringen
för måltider och rum tillsammantagna synes kunna uppskattas till
25 å 30 procent.
De sakkunniga hava övervägt att underkasta traktamentsgrunderna en
fullständig principiell revision, avseende bland annat spörsmålen huruvida
antalet traktamentsklasser och skillnaden mellan högsta och lägsta traktamentsbeloppen
kunna anses rätt avvägda. Emellertid hava de sakkunniga
funnit sig böra avstå härifrån, enär kostnadsnivå och andra förhållanden i
det nuvarande krisläget icke ge tillfredsställande utgångspunkter för en dylik
omreglering.
På grund av prisutvecklingen är en höjning av traktamentsersättningarna
påkallad. Kravet på begränsning av utgifterna gör sig emellertid även här gällande.
Erinras må, hurusom det efter krigsutbrottet funnits nödvändigt att
strängt begränsa medelsanvisningen för tjänsteresor och detta även med eftersättande
i viss utsträckning av vägande förvaltningsintressen. En ökning
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
39
av traktamentsbeloppen i full motsvarighet till prisstegringen kunna de sakkunniga
följaktligen icke ifrågasätta. Härmed är icke avsett, att tjänstemännen
själva skola vidkännas en del av merkostnaden för sina resor. Däremot förutsättes,
att prisstegringen skall till en del kunna mötas genom att de personliga
anspråken inom detta liksom andra områden anpassas efter de skärpta
tidsförhållandena. Utrymmet för en sänkning av standarden är emellertid
mindre i de lägre än i de högre traktamentsklasserna.
Av vad förut anförts framgår, att de sakkunnigas förslag innebär ett provisorium,
bestämt av krisläget. Detta förhållande kommer till synes bland annat
i den ojämnhet i skillnaden mellan traktamentsklasserna, som blir en
följd av de föreslagna höjningarna.
Den av förslaget betingade kostnadsökningen för statsverket kan svårligen
på förhand närmare beräknas. Bland annat blir den beroende av i vad
mån traktamentsersättningarna i besparingsreglementena komma att höjas i
anslutning härtilll. Till en avsevärd del torde kostnadsökningen komma att
motvägas av de likaledes svårberäkneliga besparingar, som föranledas av vissa
i övrigt ifrågasatta ändringar i allmänna resereglementet.
I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga samtidigt föreslagit en
ytterligare begränsning av traktamentsersättningen för del av dag sålunda,
att traktamente ej utgår för dag, varav högst 3 timmar tagits i anspråk för
resa eller förrättning, samt alt halvt traktamente utgår för dag, varav mer än
3 men högst 9 timmar tagits i anspråk. Detta förslag kominer att i det följande
upptagas till närmare behandling.
En reservant bland de sakkunniga, sekreteraren A. G. Linnäs, har uttalat
sig för höjning av traktamentsbeloppen i samtliga klasser med 3 — eller under
viss förutsättning 2 — kronor för dag och 1 krona för natt. Reservationen
har följande innehåll:
Vid bedömandet av frågan örn traktamentsbeloppens storlek bör det enligt
min mening beaktas, att de nuvarande traktamentena voro för låga redan
före krigsutbrottet. Detta förhållande var i själva verket en av anledningarna
till att frågan om resereglementets revision aktualiserades år 1939.
Sedan dess har prisnivån undergått en fortgående stegring, och traktamentsbeloppen
kunna numera icke anses stå i rimligt förhållande till de utgifter,
som förorsakas den resande. I likhet med majoriteten av de sakkunniga förstår
jag väl, alt man under nuvarande förhållanden icke kan helt kompensera
statens befattningshavare för den inträdda prisstegringen utan även
på detta område måste åvägabringa en anpassning efter de skärpta tidsförhållandena.
Man måste dock tillse, alt ersättningen icke blir så knapp, att
tjänstemännen bli nödsakade att själva vidkännas en del av sina ofrånkomliga
utgifter vid förrättningar i statens ärenden. Det bör hållas i minnet, att
möjligheterna till en begränsning av utgifterna äro väsentligt mindre under
en resa än då tjänstemannen befinner sig på sin stationeringsort. De böjningar
av traktamentsbeloppen, som nu föreslås, äro enligt min bestämda övertygelse
icke tillräckliga, helst örn hänsyn Ingés till de skärpta tidsbegränsningar
som föreslås för dagtraktamentets utgående. Vad de tre högsta traklamentsklasserna
angår, medför denna skärpning, att traktamentsersättningarna genomsnitlligt
bliva sämre än enligt nuvarande grunder. Såtillvida blir det en
fortlöpande utveckling, sorn liknande försämringar inträdde genom uppdelningen
av dygntraktamentet i dag- och nattraktamente år 1925 och intagandet
år 1929 av bestämmelsen, all för dag, varunder frånvaron ej överstiger
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 130
6 timmar, endast halvt traktamente skall utgå. Enligt en av mig på sin tid
företagen undersökning, avseende cirka 1,300 tjänsteresor inom postverket,
minskades den genomsnittliga traktamentsersättningen vid det första tillfället
med över 18 procent och vid det senare, trots då företagen ökning med
en krona av nattraktamentet, med cirka 7 procent. Den nu företagna skärpningen
torde, enligt vad vissa på de sakkunnigas föranstaltande företagna
beräkningar visa, kunna uppskattas till genomsnittligt 14 å 15 procent av dagtraktamentena.
Med utgångspunkt från detta sakförhållande och i övrigt kända
fakta samt till de sakkunnigas förfogande stående prismaterial har jag
kommit till den uppfattningen, att traktamentsbeloppen inom samtliga traktamentsklasser
böra höjas med en krona för natt och tre kronor för dag.
En höjning av nattraktamentet med en krona kan, särskilt för de lägre
traktamentsklasserna, förefalla något hög i förhållande till de statistiska uppgifter
rörande prishöjningen å hotellrum, som ställts lill de sakkunnigas förfogande.
Sett mot bakgrunden av de verkliga utgifterna för nattlogi jämte
betjäningsavgifter och i förekommande fall ersättning för transport av reseffekter,
måste dock nattraktamentena även efter en sådan höjning anses ligga
i underkant. Vad beträffar dagtraktamentena, kan väl även en höjning
med 3 kronor förefalla jämförelsevis hög i lägsta traktamentsklassen. Om
höjningen av måltidspriserna beräknas till cirka 33 procent, skulle ju en höjning
med 2 kronor ge full kompensation för prisstegringen. Reellt sett torde
dock prisstegringen vara ej oväsentligt högre än den siffermässigt konstaterade,
då jämsides med restaurangprisernas ökning en kvalitetsminskning torde
ha inträtt å de måltider, som blivit föremål för jämförelse. Vidare måste
hänsyn tagas till att de skärpta tidsbegränsningarna för dagtraktamentet i
själva verket innebära en genomsnittlig sänkning av utgående traktamentsbelopp.
Detta förhållande gör sig väl icke fullt så starkt gällande i traktamentsklass
F, där minskningen av denna anledning blir lägre, sannolikt dock
minst 10 procent. En höjning av dagtraktamentet i traktamentsklass F från
6 till 9 kronor medför en reell ökning av genomsnittliga beloppen för dagtraktamentena
i klass F, örn minskningen av ovan angiven anledning beräknas
till 15 procent, med 1 krona 65 öre och, om minskningen antages vara
10 procent med 2 kronor 10 öre. Man bör även ihågkomma, att nuvarande
traktamente i klass F är så lågt, att full kompensation för utgiftsökningarna
måste ges. Någon egentlig marginal att täckas med personliga inskränkningar
i livsföringen finnes, såvitt jag kan förstå, icke här. Det må i detta sammanhang
erinras örn att i det förslag till nytt resereglemente, som av Kungl.
Maj :t förelädes 1925 års riksdag, den lägsta traktamentsersättningen var 12
kronor, men att riksdagen beslöt införa en ny traktamentsklass under de i
förslaget upptagna.
Vad beträffar övriga traktamentsklasser, blir den reella ökningen av dagtraktamentena
än mindre. Örn från den nominella ökningen dragés minskningen
på grund av de ändrade tidsbegränsningarna, beräknad till 15 procent,
erhålles följande belopp, vilka således visa nettoökningen.
E ................ (3 — 1.65) = kronor 1.35
D ................ (3 — 1.95) = » 1.05
C ................ (3 — 2.25) = » 0.75
B ................ (3 — 2.55) : - » 0.45
A ................ (3 — 2.85) = » 0.15.
Det kan måhända göras gällande, att minskningen genom de ändrade tidsbegränsningarna
endast drabbar den resande i sådana fall, då nuvarande
traktamentsbelopp ge för hög ersättning, exempelvis då halvt traktamente
utgår för resor, som börja efter kl. 9 på kvällen eller avslutas före kl. 9 på
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
41
morgonen, eller då fullt traktamente utgår för resor om 6—9 timmars varaktighet.
I de först nämnda fallen är emellertid fråga om resor, som så gott som
undantagslöst omfatta även efterföljande respektive föregående dag (dagar),
och besparingen av en del av dagtraktamentet för avrese- eller hemkomstdagen
behöver vid nuvarande traktamentsbelopp mer än väl tagas i anspråk
för att kompensera utgifter under de andra resedagarna, till vilka nu utgående
traktamentsbelopp ej förslå. Vad beträffar enstaka resor på 6—9 timmar,
bör hänsyn tagas till att dessa ofta omedelbart föregås eller följas av
några timmars arbete på tjänsterummet, varför som regel kostnader uppstå
för minst ett huvudmål och ett lättare mellanmål. Om den tid, under vilken
endast halvt traktamente skall utgå, utsträckes till 9 timmar, kan ett halvt
dagtraktamente av den storlek de sakkunnigas majoritet föreslagit icke anses
tillräckligt. För min del har jag därför ansett mig böra påyrka, att, örn den
föreslagna tidsbegränsningen för dagtraktamentet fastställes, traktamentsbeloppen
i samtliga klasser höjas med tre kronor för dag och en krona för natt.
Därest nu gällande tidsbegränsningar bibehållas, anser jag höjningen av dagtraktamentet
kunna begränsas till två kronor i varje traktamentsklass.
Även de av mig föreslagna beloppen måste anses låga och motsvara, så vitt
jag kunnat finna, icke vad som plägar utgå i enskild tjänst.
I flertalet remissyttranden hemställes om större höjning av traktamentsbeloppen,
än de sakkunnigas majoritet föreslagit, särskilt i de högre traktamentsklasserna.
Därvid göres gällande, att de av majoriteten föreslagna höjningarna
finge anses otillräckliga i förhållande till prisstegringen, detta även
örn man i likhet med de sakkunniga utginge från att någon full kompensation
för prisstegringen icke kunde ifrågasättas. Jämväl har åberopats, att efter
sakkunnigförslagets framläggande publicerats meddelande örn en förestående
höjning av hotell- och pensionatrumsprisen i Stockholm med 10 procent, en
åtgärd som tros komma att följas av liknande höjningar på andra håll. Flera
myndigheter vilja dessutom såsom skäl för ytterligare höjning av traktamentsbeloppen
åberopa den av de sakkunniga förordade begränsningen i
rätten till traktamentsersättning för dag, som endast delvis tages i anspråk
för resa eller förrättning. Såsom en oegentlighet betecknas i en del yttranden
det förhållandet, att skillnaden i traktamentsbelopp mellan klasserna C och
D enligt majoritetsförslaget utgör endast 1 krona, medan skillnaden mellan
närliggande klasser i övrigt enligt förslaget är 3 kronor.
Vad beträffar den närmare innebörden av remissyttrandena, hava länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län lämnat
sakkunnigmajoritetens förslag utan erinran. Telegrafstyrelsen har föreslagit,
att höjningen av traktamentsbeloppen bestämmes till 2 kronor för samtliga
klasser. Riksräkenskapsverket har föreslagit höjning med 1 krona för klasserna
A och B, 2 kronor för klasserna C och D samt 3 kronor för klasserna
E och F. En höjning med 3 kronor för alla klasser har förordats av medicinalstyrelsen,
länsstyrelsen i Malmöhus län, generalpoststyrelsen, statskontoret,
lantbruksstyrelsen och lotsstyrelsen. Än större höjning har förordats av järnvägsstyrelsen
och allmänna lönenämnden, nämligen med 2 kronor i klass A,
3 kronor i klass B och 4 kronor i övriga klasser. Reservantens yrkande örn
höjning med 4 kronor i alla klasser understödjes av kammarrätten, som dock
42
Kunni. Maj:ts proposition nr 130.
alternativt ifrågasätter begränsning av höjningen till 3 kronor i klasserna
A—C, samt av arméförvaltningen, länsstyrelsen i Jämtlands län och domänstyrelsen.
En ledamot av sistnämnda ämbetsverk har dock uttalat sig till
förmån för sakkunnigmajoritetens förslag.
Länsstyrelsen i Norrbottens län och generaltullstyrelsen hava, utan att
angiva vissa belopp, förordat en höjning av traktamentena utöver vad de
sakkunnigas majoritet föreslagit, länsstyrelsen särskilt för de lägre traktamentsklasserna
men generaltullstyrelsen för de högre traktamentsklasserna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens allmänna ståndpunkt till majoritetsförslaget
har berörts i ett föregående sammanhang.
Nämnas må, att länsstyrelsen i Norrbottens län, generalpoststyrelsen och
telegrafstyrelsen helt avstyrka den av de sakkunniga föreslagna ytterligare
begränsningen av rätten till traktamentsersättning för dag, som endast delvis
tages i anspråk för resa eller förrättning, medan vissa andra myndigheter,
såsom arméförvaltningen, länsstyrelsen i Malmöhus län, järnvägsstyrelsen,
statskontoret och lantbruksstyrelsen, förorda större eller mindre jämkningar
i sakkunnigförslaget i denna del.
De i det föregående omnämnda personalsammanslutningarna understödja,
i den mån en preciserad ståndpunkt angives, det av reservanten bland de
sakkunniga framställda förslaget.
Ur remissyttrandena må här återges följande:
Generalpoststyrelsen: De föreslagna, under nu rådande förhållanden givetvis
ofrånkomliga förhöjningarna av traktamentsbeloppen anser generalpoststyrelsen
vara väl knappt tilltagna. Detta i all synnerhet vad det gäller de tre
högsta traktamentsklasserna. Redan nu lära de för dessa klasser fastställda
nattraktamentena i regel icke täcka utgifterna för hotellrum. Enligt vad i
dagarna meddelats, hava flertalet innehavare av hotell och pensionat i Stockholm
höjt rumspriserna med ytterligare 10 procent och man torde hava
grundad anledning antaga, att liknande åtgärd kommer att vidtagas även
annorstädes i landet. En ytterligare höjning av måltidspriserna torde väl
även med visshet kunna förutses. Med hänsyn härtill torde det få anses rimligt,
att traktamentsbeloppen även i de tre högsta traktamentsklasserna höjas med
samma belopp, som föreslagits i fråga örn de lägsta traktamentsklasserna.
De sakkunniga hava uttalat, att det icke vore avsett, att tjänstemännen
själva skulle vidkännas en del av merkostnaden för sina resor, men att en
del av prisstegringen kunde mötas genom anpassning av de personliga anspråken.
Detta är givetvis riktigt och redan nu har otvivelaktigt en sådan
anpassning framtvungits av de inträdda prisförhöjningarna. Den av generalpoststyrelsen
förordade traktamentshöjningen lärer dock icke föranleda någon
lindring härutinnan. Man torde emellertid med visst fog kunna ifrågasätta
lämpligheten av, att en statens befattningshavare, som nått så hög tjänsteställning,
att han hänföres till en av de tre högsta traktamentsklasserna —
vilket i regel också innebär att han uppnått en högre levnadsålder — skulle
förutsättas vara hänvisad till hotell och näringsställen av lägre klass. Antalet
tjänstemän, hänförliga till ifrågavarande traktamentsklasser, och av dessa
tjänstemän företagna tjänsteresor torde vara så ringa, att den ekonomiska innebörden
av en lika stor förhöjning av traktamentsbeloppen för samtliga
traktamentsklasser torde bliva obetydlig.
Riksräkenskapsverket: Riksräkenskapsverket anser sig böra framhålla, att
de föreslagna höjningarna av traktamentsbeloppen till stor del motvägas av
Kunni. Maj:ts proposition nr 130.
43
de skärpta tidsbegränsningarna i avseende å traktamentes åtnjutande, vilka
föreslagits under 17 § 2 moni. Detta gäller särskilt traktamentsklasserna
A—C. Verkan härav framträder huvudsakligen i de fall, då såsom ofta lörekommer,
avresa till förrättning äger rum mellan kl. 21 och kl. 23 eller
återkomst sker mellan kl. 7 och kl. 9, i vilka lall den nu medgivna rätten
till halvt dagtraktamente skulle bortfalla.
I likhet med de sakkunniga finner riksräkenskapsverket en sträng begränsning
av utgifterna för tjänsteresor påkallad. Den av de sakkunniga föreslagna
anordningen, enligt vilken traktamentena för de lägre klasserna
skulle höjas med större belopp än traktamentena för de högre klasserna,
är enligt ämbetsverkets mening i princip väl grundad. Emellertid anser riksräkenskapsverket,
att de sakkunnigas förslag i detta hänseende skulle medföra
en icke fullt tillfredsställande differentiering de olika reseklasserna
emellan. Denna ojämnhet framträder särskilt vid en jämförelse mellan traktamentsklasserna
C och D, där skillnaden, som för närvarande utgör 3 kronor,
skulle inskränkas till blott 1 krona. I syfte att vinna en jämnare avvägning
av traktamentenas storlek vill riksräkenskapsverket för sin del föreslå att
traktamentsbeloppen höjas för envar av klasserna A och B med 1 krona, att
läggas till dagtraktamentet, för envar av klasserna C och D med 2 kronor,
därav 1 krona att. läggas till dagtraktamentet och 1 krona till nattraktamentet,
samt för en var av klasserna E och F med 3 kronor, därav 2 kronor till dagtraktamentet
och 1 krona till nattraktamentet.
Allmänna lönenämnden: Enligt lönenämndens mening skulle det varit önskvärt,
om en fullständig revision kunnat vidtagas rörande de nuvarande traktamentsgrunderna.
Därvid borde hava upptagits till prövning ej blott frågor örn
antalet traktamentsklasser och skillnaden mellan högsta och lägsta traktamentsbelopp
utan även spörsmålet örn vilka lönegrader, som de olika klasserna
böra omfatta. Lönenämnden håller för sin del före, att antalet traktamentsklasser
skulle kunna nedbringas samt att vissa principiella omläggningar
borde genomföras i fråga örn befattningarnas inordnande under de
olika klasserna. Då emellertid de sakkunniga funnit sig böra avstå från en
dylik omprövning av själva grunderna för traktamentena, anser sig lönenämnden
icke böra närmare ingå på detta spörsmål.
Beträffande de ifrågasatta höjningarna av traktamentsbeloppen vill lönenämnden
lill en början framhålla, att en höjning av de belopp, som fastställdes
år 1929, måste anses ofrånkomlig i betraktande av prisutvecklingen
efter nämnda tidpunkt. De sakkunniga hava sökt att statistiskt belysa denna
utveckling, men de lämnade uppgifterna äro i hög grad summariska och
förefalla, såvitt nämnden kan bedöma, beräknade i underkant. Av utredningen
framgår emellertid otvetydigt, att en betydande prisstegring ägt ruin. Utvecklingen
på förevarande område företer ock alltjämt en stigande tendens, vilket
framgår av den höjning av levnadskostnadsindex, som konstaterats vid sistförflutna
kvartalskifte. Berörda omständighet är givetvis av betydelse i förevarande
sammanhang, enär de traktamentsbelopp, som nu lastställas, torde
komma att bliva gällande även vid en ännu högre prisnivå än den nuvarande.
Vid ett bedömande av skäligheten av de höjningar, som föreslagits av de
sakkunniga, måste givetvis hänsyn tagas även till förslaget örn den s. k. 3—9- timmarsregeln d. v. s. att traktamente ej utgår lör dag, varav högst 3 timmar
tagits i anspråk för resa eller förrättning, samt att halvt traktamente utgår
för dag, varav 3—9 timmar tagits i anspråk. Särskilt vid kortare resor medför
en tillämpning av denna regel en icke obetydlig skärpning i förhållande till
nuvarande bestämmelser. Härtill kommer en omständighet, som inträffat
efter det att de sakkunniga avgivit sill förslag. Enligt meddelande i dagspressen
torde nämligen hotell- och pensionatsrumspriserna i Stockholm i all
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
Deparlements
ehefen.
mänhet komma att under innevarande månad höjas med 10 procent, en
åtgärd som sannolikt kommer att följas av liknande höjningar även på andra
håll.
Lönenämnden har vid sin granskning av förslaget kommit till den uppfattningen,
att de ifrågasatta höjningarna med 3 kronor respektive 1 krona
icke äro tillräckliga för att bereda en skälig kompensation för prisstegringen.
Det synes lönenämnden även otillfredsställande, att skillnaden mellan traktamentsbeloppen
i klasserna C och D allenast skulle komma att utgöra 1 krona.
Härvid må framhållas, att sistnämnda traktamenlsklass omfattar bland
annat lönegraderna A 17—23 och traktamentsklass C lönegraderna A
24—28. Sålunda skulle för att taga ett exempel en överinspektör vid statens
järnvägar endast erhålla en krona mera i traktamente än en förste stationsskrivare.
Lönenämnden kan icke finna detta innebära en rättvis avvägning.
Det kan givetvis vara tveksamt, huru en ökning av traktamentsbeloppen
bör fördelas på dag- respektive nattraktamenten. Lönenämnden vill för sin
del förorda, att de nuvarande nattraktamentena i samtliga klasser höjas med
1 krona samt att dagtraktamentena höjas i klass A med 1 krona, i klass B
med 2 kronor och i envar av de återstående klasserna med 3 kronor.
Det förslag rörande traktamentsbeloppen, som framlagts av de sakkunniga,
har av majoriteten betecknats såsom ett provisorium, bestämt av krisläget.
De sakkunniga säga sig under förhandenvarande förhållanden icke
hava funnit tillfredsställande hållpunkter för en fullständig principiell omreglering
av traktamentsgrunderna, avseende bland annat antalet traktamentsk
lasser och skillnaden mellan traktamentsbeloppen i de olika klasserna.
Någon ökning av traktamentsbeloppen i full motsvarighet till prisstegringen
har ansetts icke kunna ifrågasättas. Inom de lägre traktamentsklasserna
har dock mindre utrymme ansetts föreligga för en anpassning efter de
skärpta tidsförhållandena än inom de högre traktamentsklassema. Dessa
förhållanden hava legat till grund för majoritetens förslag att höja traktamentsbeloppen
med 3 kronor i de tre lägsta traktamentsklassema och 1 krona
i de tre högsta klasserna.
I remissyttrandena, vilka till en del ansluta sig till den av reservanten
bland de sakkunniga uttalade meningen, har i allmänhet icke framställts någon
erinran mot de principiella utgångspunkterna för majoritetsförslaget.
Däremot har gjorts gällande, att de av majoriteten föreslagna traktamentshöjningarna,
särskilt vad angår de högre traktamentsklassema, icke äro
tillräckliga för att täcka de nödvändiga kostnaderna. Stor betydelse har i sådant
sammanhang tillmätts den av de sakkunniga samtidigt förordade skärpta
regeln örn begränsning av traktamentsersättningen för dag, som endast
delvis lages i anspråk för resa eller förrättning. Såsom en teknisk brist i majoritetsförslaget
framhålles den omständigheten, att skillnaden i traktamentsbelopp
mellan klasserna G och D endast är 1 krona, medan skillnaden mellan
närliggande klasser i övrigt är 3 kronor.
För egen del anser jag, att en principiell revision av den nuvarande traktamentsskalan
skulle hava varit önskvärd, men att i det rådande läget giltiga
Kungl. Maj:ts proposition nr 130. 45
skäl finnas för att begränsa sig till en provisorisk höjning av traktamentsbeloppen.
Vad beträffar förslaget om minskning av traktamentsersättningen för dag,
som endast till en del tages i anspråk för resa eller förrättning, må här framhållas,
att med detta förslag åsyftas rättelse av ersättningsgrunderna på en
punkt, där dessa enligt vad länge påtalats icke äro riktigt avvägda. Den sålunda
avsedda rättelsen bör icke kunna ge berättigad anledning till krav på kompensation
i form av större höjning av traktamentsbeloppen än som eljest kan
finnas påkallad, detta så mycket mindre som de hittillsvarande bestämmelserna
icke verkat likformigt utan såsom en godtycklig förstärkning av traktamentsförmånen
vid resor, som varit förlagda på visst sätt. För att komma
till en riktig avvägning av ersättningsgrunderna är det nödvändigt att skilja
mellan å ena sidan frågan om det ersättningsbelopp, som erfordras för att
täcka en hel dags traktamentskostnader, och å andra sidan frågan hur detta
ersättningsbelopp skall begränsas för viss del av dagen.
Den höjning av traktamentsbeloppen, som de sakkunnigas majoritet föreslagit
för de tre lägsta traktamentsklasserna, D—F, är enligt min uppfattning
skälig. Vad angår de högre traktamentsklasserna vill jag icke motsätta
mig ett tillmötesgående av de i yttrandena uttryckta önskemålen i så
måtto, att traktamentet i klasserna B och C, utöver vad sakkunnigmajoriteten
föreslagit, höjes med 1 krona, att läggas till nattraktamentet. I enlighet
härmed skulle höjningen av traktamentsbeloppen bliva för klass A 1 krona,
att läggas till dagtraktamentet, för klasserna B och C 2 kronor, därav 1 krona
till dagtraktamentet och 1 krona till nattraktamentet, samt för klasserna
D—F 3 kronor, därav 2 kronor till dagtraktamentet och 1 krona till natttraktamentet.
Traktamentsersättning vid förrättning inom eller i närheten av
bostads- eller tjänstgöringsorten.
Enligt 17 § 1 mom. allmänna resereglemente! må traktamentsersättning
icke åtnjutas för förrättning, som utföres å förrättningsmannens bostads- eller
tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande 3 kilometer därifrån eller,
beträffande stad, köping eller därmed jämförligt samhälle, från gränsen för
det planlagda område, inom vilket förrättningsmannen har sin bostad eller
tjänstgöring.
Rörande dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:
Bestämmelserna hava ansetts icke utesluta rätt till traktamentsersättning
i ett fall då förrättning ägde rum inom planlagt område av den stad, där förrättningsmannen
hade sin bostad, men på mer än 3 kilometers avstånd från
det planlagda område, inom vilket bostaden var belägen (kammarrättens årsbok
1931 ref. 13).
Bestämmelserna medföra en viss ojämnhet i tillämpningen. Till en del sammanhänger
detta med att inom en och samma bostads- eller tjänstgöringsort
kunna finnas flera, från varandra skilda planlagda områden. Vidare kunna
bestämmelserna leda till alt exempelvis en tjänsteman med stationering i
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
Stockholms centrum icke får traktamentsersättning vid resa till en viss förort
medan en tjänsteman med slationering i samma förort får ersättning vid resa
till stadens centrum (jfr kammarrättens årsbok 1939 not. 220).
Hithörande spörsmål torde överhuvud icke kunna tillfredsställande lösas
enbart genom allmänna föreskrifter i resereglementet. Huru dessa allmänna
föreskrifter än avfattas, kunna förhållandena på vissa orter eller inom vissa
förvaltningsgrenar göra undantagsföreskrifter påkallade. Enligt de sakkunnigas
uppfattning bör Kungl. Majit äga befogenhet att meddela dylika undantagsföreskrifter.
Emellertid kunna även ifrågasättas jämkningar i de nuvarande
allmänna bestämmelserna för att i möjligaste mån undgå sådana
ojämnheter i tillämpningen, som i det föregående berörts. De sakkunniga ha
härutinnan övervägt olika alternativ, vilka synts böra komma under omprövning,
ehuru intet av dem är fritt från invändningar. Enligt ett av dessa alternativ
skulle rätten till traktamentsersättning i allmänhet begränsas genom två
varandra kompletterande regler, den ena innebärande att ersättning ej må
åtnjutas för förrättning, som utföres inom området för stad, köping eller municipalsamhälle.
där förrättningsmannen har sin bostad eller tjänstgöring,
och den andra innebärande att ersättning ej må utgå för förrättning, som utföres
på högst 5 kilometers avstånd från förrattningsmannens bostad eller
vartliga tjänsteställe. Den förra regeln skulle väl kunna leda till en alltför snäv
begränsning av traktamentsrätten vad angår samhällen med mycket vidsträckta
områden, i synnerhet om dessa områden till stor del utgöras av landsbygd.
För dylika fall kunde emellertid specialbestämmelser med lokal giltighet
meddelas av Kungl. Maj :t. Om det i något fall vore ovisst vad som skall
förstås med förrättningsmans vanliga tjänsteställe, borde anvisning därom
kunna meddelas av vederbörande myndighet. Det bör anmärkas, att enligt de
sålunda ifrågasatta reglerna hänsyn samtidigt skulle tagas till belägenheten
av både bostaden och tjänstestället.
Alternativt kunde ifrågasättas, örn ej traktamentsrätten skulle kunna i allmänhet
begränsas enbart genom regeln, att ersättning ej må utgå för förrättning,
som utföres på högst 5 kilometers avstånd från förrättningsmannens bostad
eller vanliga tjänsteställe. Även i sådant fall kunde behov av undantagsföreskrifter
för större samhällen uppkomma, ehuru i skärpande riktning
Slutligen borde det måhända icke vara uteslutet att förenkla bestämmelserna
ytterligare sålunda, att belägenheten av förrättningsmannens bostad skulle
tillmätas betydelse endast örn förrättningsmannen ej har något fast tjänsteställe.
Med hänsyn till svårigheten alt på detta område åstadkomma bestämmelser,
som under skiftande förhållanden medföra fullt tillfredsställande resultat,
och då någon ändring av de gällande bestämmelserna icke bör företagas,
med mindre en påtaglig förbättring därigenom kan vinnas, hava de sakkunniga
emellertid icke upptagit något av berörda alternativ i utkastet.
Under alla förhållanden bör, såsom förut anförts, i resereglementet införas
en bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit att föreskriva undantag från de allmänna
reglerna i förevarande ämne. En dylik bestämmelse har intagits i ett
nytt 3 mom. i 17 § av utkastet.
Vad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit har icke föranlett erinran
eller särskilt uttalande från annan remissmyndighet än statskontoret, som
förklarat sig av principiella skäl icke kunna tillstyrka, att möjlighet beredes
Kungl. Majit att medgiva traktamentsersättning i andra fall än som avses i
17 § 1 mom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
47
De sakkunnigas förslag om rätt för Kungl. Majit att föreskriva undantagDepartemenisfrån
den allmänna regeln i 17 § 1 mom. torde åsyfta icke blott de fall, då cAe/en
regeln
finnes verka för snävt, utan även de fall, då förhållandet är det motsatta.
Av skäl som de sakkunniga anfört tillstyrker jag förslaget om rätt för
Kungl. Majit att meddela undantagsföreskrifter i såväl ena som andra riktningen.
Traktamente för del av dag eller natt.
Enligt 17 § 2 mom. resereglementet utgår icke traktamentsersättning för
dag eller natt, varav högst 1 timme tagits i anspråk för resa eller förrättning.
För dag, varav mer än 1 timme men högst 6 timmar tagits i anspråk, utgår
traktamentsersättningen med hälften av det i 2 § 2 mom. upptagna beloppet.
Beträffande dessa bestämmelsers tillkomst och ifrågasatta ändringar i bestämmelserna
jämte därmed sammanhängande spörsmål framgår av de sakkunnigas
promemoria följande:
I propositionen nr AO år 1929 föreslogs, att traktamentsersättning i regel ej
skulle utgå vid förrättning, som endast krävt frånvaro från bostads- eller
tjänstgöringsorten under högst 6 dagtimmar i följd. Vidare skulle traktamente
för dag beräknas sålunda, att frånvaro, som räckt mer än 6 men högst 18
dagtimmar, räknat från tidpunkten för resas anträdande, ersattes med ett
traktamente, frånvaro, som räckt mer än 18 men högst 36 dagtimmar, med
två traktamenten o. s. v. 1 skrivelse nr 136 förklarade emellertid riksdagen sig
i likhet med vissa motionärer finna den föreslagna inskränkningen icke vara
fullt skälig och lämplig. Det syntes nämligen riksdagen, som om steget vöre
väl långt från de då gällande föreskrifterna, enligt vilka fullt dagtraktamente
medgåves vid förrättningar, som droge en lid av 6 dagtimmar eller därunder,
till det föreslagna stadgandet, enligt vilket ingen som helst traktamentsersättning
skulle utgå i dylikt fall. Riksdagen anslöt sig därför till ett av statskontoret
framlagt förslag att medgiva halvt dagtraktamente vid förrättningar av
nämnda utsträckning.
De bestämmelser i ämnet, som infördes i resereglementet. hava med viss år
1931 vidtagen jämkning del innehåll som förut angivits.
I det år 1930 avgivna sakkunnigbetänkandet ifrågasattes införande för åtskilliga
förvaltningsgrenar av gemensamma besparingsregler, enligt vilka dels
traktamente för dag icke skulle utgå, därest befattningshavaren varit frånvarande
från bostads- eller tjänstgöringsorten högst 3 timmar av dagen, medan
traktamentet för dag, varunder frånvaron omfattat mer än 3 men högst 9 timmar,
skulle begränsas till halva beloppet, dels ock traktamentet för natt, varunder
frånvaron uppgått lill mellan 1 och 3 timmar, .skulle begränsas likaledes
till halva beloppet.
1 de yttranden, som avgåvos över betänkandet, gjordes olika meningar i
frågan gällande. Vissa myndigheter lämnade förslaget utan erinran, medan
andra myndigheter uttalade sig emot så långt gående begränsningar i Iraktamentsersättningen,
som den sakkunnige ifrågasatt.
Spörsmålet behandlades därefter av 1932 års statsrevisorer, sorn uttalade,
att vad anginge resor eller förrättningar, vilka toge mindre än 6 timmar i
anspråk, det ville förefalla, att de därmed förenade utgifterna för mat oell
logi, örn sådana utgifter överhuvud taget förekomma, vore så obetydliga.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
att särskild traktamentsersättning icke borde ifrågakomma. Revisorerna
framhöllo därvid, att befattningshavare i ämbetsverken med en normalarbetstid
å tjänsterummet av 7 timmar ofta vore nödsakade att på egen bekostnad
intaga en måltid utom hemmet, samt att redan nu stora grupper avbefattningshavare
icke vore berättigade till traktamentsersättning vid resor
och förrättningar, som omfattade mindre tid än (1 timmar.
I sitt yttrande häröver förordade riksräkenskapsverket, att dagtraktamente
i allmänhet skulle erhållas först vid 3 timmars frånvaro samt att endast
halvt dagtraktamente skulle utgå vid frånvaro mellan 3 och 9 timmar.
Beträffande nattraktamente föreslog riksräkenskapsverket icke någon ändring
i gällande bestämmelser, enligt vilka frånvaro under mer än 1 timme
berättigar till fullt traktamente.
Någon ändring beträffande traktamentsberäkningen blev icke beslutad vid
riksdagen.
Frågan återupptogs i riksräkenskapsverkets yttrande över 1934 års promemoria,
vilken senare ej innehöll något förslag i ämnet. Riksräkenskapsverket
erinrade nu, att i vissa då utfärdade besparingsreglementen föreskrivits,
att traktamentsersättning icke utginge för dag, varav högst 6 timmar
tagits i anspråk för resa eller förrättning. Ämbetsverket yttrade därefter
följande: Riksräkenskapsverket måste emellertid för sin del finna den av
ämbetsverket föreslagna tidsberäkningen vara att föredraga, särskilt som
därigenom skulle möjliggöras en för såväl allmänna resereglementet som
ifrågavarande besparingsreglementen gemensam beräkningsgrund. Det är
nämligen att märka, att i berörda besparingsreglementen även föreskrivits
en allmän nedsättning av traktamentsbeloppen, vadan de befattningshavare,
för vilka besparingsreglementena äro gällande, erhålla en avsevärt reducerad
ersättning i jämförelse med förrättningsmän i övrigt. På grund härav
skulle det, så vitt riksräkenskapsverket kan se, icke vara nödvändigt att
vidhålla en särskild lidsberäkning i berörda besparingsreglementen. Vad angår
verkningarna av det utav riksräkenskapsverket förordade beräkningssättet,
är det tydligt, att i fråga örn förrättningar, å vilka allmänna resereglementet
skall tillämpas, en viss besparing kommer att uppstå. Denna
kommer dock främst att göra sig gällande i fråga örn frånvaro under del
av dag, som infaller i början eller slutet av en längre resa. Beträffande
åter de under besparingsreglementena hörande förrättningsresorna låter det
sig knappast avgöra, örn någon nämnvärd besparing kommer att uppstå.
Den omständigheten, att halvt traktamente skulle utgå till ifrågavarande förrättningsmän
vid frånvaro mellan 3 och (5 timmar, torde nämligen uppvägas
av att för tid mellan 6 och 9 timmar skulle utgå halvi i stället för helt
traktamente. I detta sammanhang bör emellertid observeras, att de nu gällande
besparingsbestämmelserna måste anses innebära en uppmuntran till
att utsträcka de korta förrättningsresorna över 6 timmar, då därigenom helt
traktamente erhålles, medan för tid därunder ingen som helst gottgörelse
utgår. Enligt den av riksräkenskapsverket förordade tidsberäkningen skulle
övergången ej bliva så skarp och fördenskull benägenheten att draga ut på
tiden bliva mindre. I sistnämnda förhållande synes det riksräkenskapsverket
ligga en viss anledning antaga, att någon besparing kommer att uppstå
på den förändrade tidsberäkningen jämväl i avseende å sådana förrättningar,
vilka skola ersättas jämlikt besparingsreglementena. På grund av vad nu
anförts finner sig riksräkenskapsverket böra vidhålla sitt år 1933 framlagda
förslag beträffande sättet för beräkningen av dagtraktamente enligt allmänna
resereglementet.
Föreskriften, att traktamentsersättning icke utgår för dag, varav högst
6 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning, återfinnes jämväl i se
-
Kungl. Majlis proposition nr 130.
49
nara tillkomna bcsparingsreglementen och gäller nu inom ett stort antal
förvaltningsgrenar. I en del av reglementena är föreskriften begränsad till
att avse förrättningar inom vederbörandes eget tjänstgöringsområde. Även
de särskilda kungörelserna angående resekostnads- och traktamentsersättning
åt befattningshavare hos hushållningssällskap och hos skogsvårdsstyrelse
innehålla berörda föreskrift med avseende å förrättningar inom eget
tjänstgöringsområde. Fortfarande gälla därjämte inom vissa förvaltningsgrenar
besparingsföreskrifter, som reglera traktamentsersättningen enligt
andra grunder, delvis med ännu längre gående avvikelser från allmänna
resereglemente!.
De sakkunniga hava anfört:
Till följd av utvecklingen inom besparingsreglementenas område har den
ekonomiska betydelsen av frågan om traktamentsreduceringen i allmänna
resereglemente! minskats. Såsom ett önskemål har framhållits, att större enhetlighet
i regleringen av förevarande traktamentsspörsmål inom olika förvaltningsgrenar
måtte åvägabringas. Även om förhållandena inom de skilda
förvaltningsgrenarna, enligt vad erfarenheten givit vid handen, äro alltför
skiftande för att en fullständig enhetlighet skall kunna ernås, synes detta
önskemål värt beaktande. Man torde dock fortfarande få räkna med ett
behov av särskilda besparingsregler inom vissa förvaltningsgrenar.
En ändring av 17 § 2 mom. allmänna resereglementet med syfte att ytterligare
begränsa rätten till traktamentsersättning för del av dag synes emellertid
principiellt befogad. Härvid kunde det, särskilt i betraktande av
önskemålet om större enhetlighet, synas ligga nära till hands att införa regeln,
att dagtraktamente endast må utgå för dag, varav mer än 6 timmar
tagits i anspråk för resa eller förrättning. Såsom förut nämnts, gäller denna
regel numera för stora grupper av befattningshavare, ehuru inom vissa
förvaltningsgrenar endast vid resor inom det egna distriktet. Emellertid ha
de sakkunniga icke kunnat förorda, att regeln erhåller allmän giltighet. I
synnerhet i början och slutet av längre resor kan den vålla en väl stark
begränsning av traktamentsersättningen. Ej heller synes man som allmän
regel kunna utgå ifrån att resor på upp till 6 timmar skola kunna företagas
utan särskild kostnad. Om regeln skulle göras tillämplig endast på resor,
som i sin helhet omfatta högst 6 timmar, skulle dessutom den därmed åsyftade
verkan endast delvis uppnås.
Den andra av de ifrågavarande reglerna —• nämligen att traktamente ej
utgår för dag, varav högst 3 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning,
samt att halvt traktamente utgår för dag, varav 3—9 timmar tagits
i anspråk — synes bättre avvägd för en allmännare tillämpning. På grund
härav få de sakkunniga förorda, att 3—9-timmarsregeln införes i reglementet.
Därvid torde, i enlighet med vad som ifrågasatts i yttranden över tidigare
förslag, böra tilläggas en bestämmelse av innebörd, att i dagtiden skall
inräknas nattid, som ej uppgår till över en timme och för vilken nattraktamente
i följd därav ej utgår.
Örn 3—9-timmarsregeln sålunda införes i allmänna resereglementet, bör
emellertid Kungl. Majit äga befogenhet att föreskriva undantag därifrån. En
dylik möjlighet till undantag är behövlig med hänsyn bland annat till att
traktamentsersättningarna för vissa grupper av tjänstemän äro och fortfarande
böra vara reglerade efter andra grunder än de i allmänna resereglementet
stadgade. Även örn man synes böra eftersträva samma tidsbegränsningar
för traktamentes utgående i besparingsreglementena som i allmänna
resereglementet, lärer man icke kunna utgå ifrån att detta alltid är möjligt.
Vidare kan undantag bli påkallat i de fall, då förrättningsmannen icke i så
II
i hani/ till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr ISO. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
dan egenskap åtnjuter lön eller arvode, liksom även i de ännu förekommande
fall, då traktamentsersättning och arvode icke äro helt åtskilda.
I anslutning till vad nu förordats har 17 § 2 mom. i utkastet avfattats,
varjämte bestämmelsen i det nya 3 mom. av samma paragraf örn rätt för
Kungl. Maj:t att meddela undantagsföreskrifter gjorts tillämplig även i förevarande
fall.
Tidigare har omnämnts, hurusom de sakkunnigas förslag till ytterligare
begränsning av traktamentsersättningen för dag, som endast delvis tagits
i anspråk för resa eller förrättning, i ett flertal remissyttranden ställts i
samband med frågan örn höjning av traktamentsbelopppen. De sakkunnigas
förslag rörande den ifrågavarande tidsbegränsningen har även i och för sig
föranlett erinringar i vissa av yttrandena. Sålunda har invänts, att särskilt
längre resor vore förenade med en del utgifter i samband med avresan eller
återkomsten — exempelvis för bilskjuts — för vilka enligt reglementet särskild
ersättning icke utginge. Jämväl har anförts, att befattningshavare ofta
vore hänvisad till att intaga måltid utom hemmet före resas anträdande
eller efter dess avslutande. En av myndigheterna har anfört, att den ifrågasatta
traktamentsbegränsningen kunde befaras föranleda befattningshavare
till att låta resan draga ut på tiden. En annan myndighet har uttryckt förmodan
att borttagandet av traktamentsersättningen för mindre del av dagen
än 3 timmar skulle medföra obenägenhet att anlita nattag för tjänsteresor,
vilket skulle leda till ökning av statsverkets kostnader och förfång för tjänsten.
Av remissmyndighetema hava länsstyrelsen i Norrbottens län, generalpoststyrelsen
och telegrafstyrelsen helt avstyrkt den av de sakkunniga föreslagna
skärpta traktamentsbegränsningen. Telegrafstyrelsen har därvid bland
annat hänvisat till vissa särskilda inom telegrafverket rådande tjänstgöringsoch
avlöningsförhållanden.
Statskontoret har endast tillstyrkt sådan ändring av nuvarande bestämmelser,
att traktamentsersättningen uteslutes vid förrättning, som föranleder
bortovaro under en tid av högst 3 timmar av dagen, dock att ersättningen
icke på dylikt sätt begränsas för del av dag vid tjänsteresas anträdande eller
avslutande. Ämbetsverket har vidare avstyrkt de sakkunnigas förslag om
rätt för Kungl. Majit att föreskriva undantag från de allmänna reglerna i
ämnet.
Arméförvaltningen har tillstyrkt sakkunnigförslaget endast i vad det avser
en begränsning av rätten till traktamentsersättning för resa, som i sin helhet
ej tager längre tid än 6 timmar i anspråk.
Järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava förordat, att för dag, varav
1—3 timmar tagits i anspråk, må utgå ett fjärdedels traktamente, järnvägsstyrelsen
dock under förutsättning att resan sträcker sig även över föregående
eller påföljande nattimmar. En reservant i allmänna lönenämnden
har intagit samma ståndpunkt som järnvägsstyrelsen.
Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län hava ifragasatt
någon jämkning nedåt av 9-timmarsgränsen för halvt dagtraktamente.
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
51
Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat sig för att helt dagtraktamente
fortfarande medges för dag, varav över 6 timmar tagas i anspråk. Framställning
av samma innebörd har gjorts av tjänstemännens centralorganisation.
Lotsstyrelsen har ifrågasatt att, örn sakkunnigförslaget genomföres, särskild
ersättning beredes för vissa utgifter -— till exempel för bilskjuts vid
avfärd eller återkomst — som hittills bekostats av traktamentsersättningen.
Allmänna lönenämndens majoritet har förklarat sig tillstyrka sakkunnigförslaget
endast under förutsättning att traktamentsbeloppen fastställas på
sätt nämnden förordat.
I detta sammanhang må omnämnas ett i riksräkenskapsverkets yttrande
framställt förslag om införande i 17 § 2 mom. resereglementet av en tolkningsregel
rörande tidsberäkningen. Ämbetsverket har anfört:
Enligt departementschefens uttalande i proposition till 1931 års riksdag,
nr 199, angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet (sid. 19)
borde traktamentsersättning beräknas för den tid, varunder förrättningsman
använde färdsätt, för vilket resekostnadsersättning utginge. Detta innebure
sålunda, att traktamentsersättning borde få åtnjutas jämväl för tid, som åtginge
för resa inom bostads- och tjänstgöringsorten, då enligt gällande bestämmelser
resekostnadsersättning för sådan resa uppbures. Nu angivna regel
borde uppenbarligen analogivis komma till tillämpning i de särskilda
fall, då enligt 15 § förrättningsman avgiftsfritt använde fortskaffningsmedel
och i anledning därav resekostnadsersättning icke utginge.
Av uttalandet framgår, att vid traktamentsersättningens beräknande hänsyn
icke finge tagas till tid, som använts för fortskaffning exempelvis till
fots till och från järnvägsstation, då förflyttningen ägerjum inom stads, köpings
eller därmed jämförligt samhälles planlagda område.
Enligt riksräkenskapsverkets mening kan det knappast anses skäligt, att
förrättningsman, som på grund av att spårvagn eller omnibusförbindelse till
järnvägsstation icke finnes eller på grund av att resan anträdes under sådan
tid på dygnet, att förefintliga förbindelser icke kunna utnyttjas, skall i traktamentshänseende
försättas i ogynnsammare ställning än om spårvagn eller
omnibus kunnat användas.
Riksräkenskapsverket ifrågasätter för den skull, huruvida icke till 17 § 2
mom. bör fogas ett stadgande, av innehåll, att traktamentsersättning beräknas
från den tidpunkt, förrättningsman för resans anträdande lämnar bostaden
eller arbetsplatsen, och till den tidpunkt, han dit återkommer.
Såsom förut nämnts, har frågan om en ytterligare begränsning av traktamentsersättningen
för dag, som endast delvis tages i anspråk för resa eller
förrättning, sedan flera år tillbaka varit aktuell. Olika förslag till frågans
lösning hava framställts. I ett flertal besparingsreglementen har införts regeln,
alt traktamentsersättning ej utgår för dag, varav högst 6 timmar tagits
i anspråk. De sakkunniga hava av anförda skäl icke förordat denna regel
till införande i resereglementet utan i stället regeln, all traktamentsersättning
ej utgår för dag varav högst 3 timmar tagits i anspråk, samt att traktamentsersättningen
för dag, varav 3—9 timmar tagits i anspråk, minskas till
hälften. Av yttrandena framgår, att nu liksom tidigare olika meningar i denna
fråga göra sig gällande. En del remissmyndigheter hava biträtt sakkunnig
-
Deparitmentichefen.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 130.
förslaget, medan andra myndigheter avstyrkt ändring av de gällande bestämmelserna
i ämnet eller framlagt jämkningsförslag av skiftande innebörd.
För egen del anser jag övervägande skäl tala för att frågan löses väsentligen
i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Emellertid synes den
av de sakkunniga förordade 3—9-timmarsregeln i anslutning till vad i vissa
yttranden ifrågasatts böra jämkas sålunda, att den övre tidsgränsen för halvt
dagtraktamente sänkes från 9 till 8 timmar.
Om beträffande något verk skulle framgå av en närmare undersökning,
att den nu förordade regeln icke lämpar sig för verkets speciella förhållanden
— vilket i ärendet gjorts gällande för telegrafverkets del — bör härav
betingat undantag från regelns tillämpning kunna göras. De sakkunniga hava
av olika närmare angivna skäl föreslagit rätt för Kungl. Maj:t att meddela
föreskrifter örn undantag från den allmänna regeln. Detta förslag bör enligt
min uppfattning godkännas.
Vissa skäl synas tala till förmån för den i riksräkenskapsverkets yttrande
föreslagna tolkningsregeln rörande tidsberäkningen vid bestämmandet av
traktamentsersättning. Det kan dock ifrågasättas om tillräcklig anledning
finnes att nu frångå den tillämpning, som åsyftades vid den år 1931 vidtagna
ändringen i 17 §. Jag har fördenskull ansett mig icke för närvarande böra
framlägga förslag i sådan riktning.
Traktamentsersättning vid längre tids vistelse å en och samma plats.
Beträffande den tidigare behandlingen av frågan om begränsning av traktamentsersättningen
vid längre tids vistelse å en och samma plats hava de
sakkunniga lämnat följande redogörelse:
I propositionen nr 40 år 1929 föreslogs intagande i 17 § allmänna resereglemente!
av följande bestämmelser:
Vistas förrättningsman för förrättning på samma plats längre tid i följd
än 15 dygn, minskas traktamentsersättningen från och med sextonde dygnet
för den, som är familjeförsörjare, med hälften och för annan med två tredjedelar.
Vistelsen å samma plats anses icke bliva avbruten därigenom, att förrättningsmannen
för enskild angelägenhet uppehåller sig å annan ort.
Propositionen blev i denna del icke bifallen av riksdagen, som enligt skrivelse
nr 136 ansåg, att bestämmelserna i ämnet borde få sin plats i vederbörliga
besparingsreglementen.
Förslaget upptogs ånyo i riksräkenskapsverkets yttrande till statsutskottet
vid 1933 års riksdag samt därefter i 1934 års promemoria, vari framhölls,
att införandet av ifrågavarande bestämmelser i resereglemente! syntes nödvändigt
till förebyggande av misstag, vilka lätt kunde uppstå på grund av
svårigheten att skilja mellan traktamentsersättningen enligt resereglemente!
och tjänstgöringstraktamente enligt avlöningsreglementena.
I sitt yttrande över promemorian anförde statskontoret, att det syntes
tveksamt, huruvida de ifrågasatta bestämmelserna borde införas i allmänna
resereglemente!, då traktamentsersättningen i vissa klasser måste anses tämligen
snävt tilltagen. Ämbetsverket förklarade sig dock icke vilja avstyrka
förslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
53
I riksräkenskapsverkets yttrande över promemorian erinrades örn de år
1933 vidtagna ändringar i resereglementena för lantbruksingenjörer och lantmätare
(1933:303 och 304), varigenom minskningen av traktamentsersättningen
i här åsyftade fall bestämts till endast en tredjedel för familjeförsörjare
och hälften för andra förrättningsmän. Ämbetsverket framhöll emellertid,
att detta syntes hava sin förklaring däri, att traktamentena för berörda
personalgrupper blivit nedsatta avsevärt under vad som gällde enligt allmänna
resereglementet, vartill komme, att vederbörande verksstyreiser ägde
viss befogenhet att besluta om ytterligare nedsättning av traktamentena.
De i propositionen och sedermera i promemorian föreslagna bestämmelserna
skilja sig i vissa hänseenden från vad som gäller beträffande tjänstgöringstraktamente.
Detta är än mera fallet med de för lantbruksingenjörer och
lantmätare gällande reglerna.
I vissa andra besparingsreglementen har traktamentsersättningen vid längre
tids vistelse å en och samma plats reglerats genom hänvisning till bestämmelserna
örn tjänstgöringstraktamente. Så är fallet exempelvis med besparingsreglementet
för tullverket (Tullverkets författningssamling 1925:166).
Enligt 23 § civila avlöningsreglementet ankommer meddelandet av bestämmelser
örn tjänstgöringstraktamente på Kungl. Majit med allenast den
begränsningen, att tjänstgöringstraktamente icke i något fall må överstiga
den enligt allmänna resereglementet bestämda traktamentsersättningen.
De sakkunniga hava — under hänvisning till att vissa besparingsreglementen
innehålla föreskrifter om minskning av resetraktamentet vid längre
tids vistelse å en och samma plats — anfört, att jämväl fastställandet av dylika
bestämmelser med allmännare giltighet syntes böra, i motsvarighet till
vad som vore fallet beträffande tjänstgöringstraktamente, ankomma på Kungl.
Majit. En bestämmelse i sådant syfte hava de sakkunniga intagit i 17 § 4
mom. i sitt författningsförslag.
Statskontoret har ifrågasatt behövligheten av den föreslagna bestämmelsen
och därvid hänvisat till stadgandet i 1 § andra stycket. Enligt sistnämnda
stadgande äger Kungl. Majit för vissa grupper av befattningshavare förordna
om begränsning av resekostnads- och traktamentsersättningen. Statskontoret
har vidare anfört, att den föreliggande frågan om nedsättning av traktamentsersättningen
vid längre tids vistelse å en och samma ort syntes hava
betydelse allenast för sådana förrättningsmän, beträffande vilka särskilda
bestämmelser rörande tjänstgöringstraktamente icke vore tillämpliga.
Med hänsyn bland annat till svårigheten att i vissa fall skilja mellan rese- Departementstraktamente
och tjänstgöringstraktamente är det önskvärt, att den förelig- cheJengande
frågan om traktamentsersättningen vid längre tids vistelse å en och
samma plats kan lösas enligt för båda slagen av traktamente gemensamma
riktlinjer. För att Kungl. Majit skall i fråga örn resetraktamente äga meddela
här åsyftade bestämmelser för allmännare tillämpning och icke endast
för vissa grupper av befattningshavare torde det av de sakkunniga föreslagna
bemyndigandet vara erforderligt. Jag tillstyrker därför, att ett dylikt bemyndigande
intages i 17 §.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
Departements
chefen.
Vissa ytterligare begränsningar i rätten till traktamentsersättning.
De sakkunniga hava föreslagit införande i 18 och 19 §§ av vissa ändringar
och tillägg i syfte att åvägabringa likformighet med vad som gäller örn
tjänstgöringstraktamente enligt 4 § 3 och 4 mom. tilläggsbestämmelserna till
civila avlöningsreglementet. Angående den närmare innebörden av dessa förslag
torde få hänvisas till de sakkunnigas författningsutkast.
Arméförvaltningen har anfört, att bestämmelsen i 18 § om begränsning av
traktamentsersättningen vid beredande av inkvartering borde kompletteras
med en föreskrift örn skyldighet för förrättningsman att godtaga av vederbörande
myndighet anvisad inkvartering.
Tjänstemännens centralorganisation har ifrågasatt meddelande av en uttrycklig
föreskrift, att den anvisade inkvarteringen skall fylla rimliga anspråk
på lämplighet och anpassning efter vederbörandes reseklass.
Statskontoret har anfört, att vederbörande myndighet ägde i särskilt fall
medge undantag från den bestämmelse, enligt vilken tjänstgöringstraktamente
vid sjukdom må utgå högst under 15 dygn, samt att enahanda befogenhet
borde i 19 § tilläggas myndigheten med avseende å resetraktamente.
Det torde ligga i sakens natur att, om inkvartering beredes genom vederbörande
myndighets försorg, förrättningsmannen icke bör kunna erhålla
vanlig traktamentsersättning genom att underlåta att begagna sig av inkvar*- teringen. En uttrycklig föreskrift härom synes därför icke erforderlig. Ej
heller synes det lämpligt att i reglementet införa en föreskrift av den obestämda
innebörd, som tjänstemännens centralorganisation föreslagit.
I enlighet med vad statskontoret föreslagit bör i 19 § första stycket göras
ett tillägg om rätt för vederbörande myndighet att medge undantag från den
i författningsrummet upptagna allmänna regeln. Tillägget synes lämpligen
kunna gälla samtliga här åsyftade fall och sålunda icke behöva begränsas till
att gälla sjukdomsfall.
I övrigt har jag icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i förevarande
del.
Vissa arvodesfrågor.
De sakkunniga hava slutligen berört det i vissa fall föreliggande sambandet
mellan resetraktamente och arvode för utfört arbete. I fråga härom hava
de sakkunniga anfört följande:
I det år 1928 avgivna sakkunnigutlåtandet berördes en tidigare väckt fråga
om utbrytande ur resereglemente! av sådana grupper av befattningshavare,
för vilka traktamentsersättning jämväl kunde anses i viss mån innefatta
ersättning för det under förrättningen utförda arbetet. Såsom dylika befattningshavare
nämndes i utlåtandet nämndemän, ledamöter i ägodelningsrätt,
gode män vid vissa förrättningar samt ordförande och ledamöter i vissa
nämnder. I utlåtandet påvisades, alt ersättningsfrågan såvitt angick dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
55
funktionärer kunde regleras genom särskilda föreskrifter och att hänsyn till
nu berörda spörsmål icke behövde tagas vid utformningen av allmänna resereglemente!.
Denna uppfattning godkändes vid 1929 års riksdag. Därvid
framhöll riksdagen, att frågan örn fastställandet av särskilda förrättningsarvoden
för vissa grupper av förrättningsmän icke borde lämnas åsido, ehuru
den icke behövde lösas i samband med behandlingen av allmänna resereglementet.
Det förevarande spörsmålet bragtes i erinran av 1932 års statsrevisorer,
varefter 1933 års riksdag (skrivelse nr 247) uttalade sig för en närmare utredning
i ämnet.
Vid de sakkunnigas behandling av frågan örn begränsning av traktamentsersättningen
för del av dag eller natt har förutsatts, att undantag från den
föreslagna allmänna regeln i ämnet kan bliva påkallat i de fall, då förrättningsmannen
icke i sådan egenskap åtnjuter lön eller arvode eller då traktamentsersättning
och arvode icke äro helt åtskilda. Av detta och andra skäl
har föreslagits, att Kungl. Majd skall äga föreskriva dylikt undantag.
Spörsmålen om rätt till arvoden vid allmänna uppdrag liksom frågorna om
rätt att överhuvud åtnjuta traktamentsersättning vid dylika uppdrag och om
vederbörandes placering i rese- och traktamentsklass torde icke påkalla behandling
i nu förevarande sammanhang.
Vad de sakkunniga sålunda anfört föranleder ej erinran från min sida.
IV. Särskilda frågor berörande resereglementets tillämpning.
Kostnader i samband med inställande av tjänsteresa.
Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande över promemorian berört ett fall,
då kostnader kunna uppkomma i samband med att en planerad eller beordrad
tjänsteresa på grund av mellankommande omständigheter måste inställas
eller uppskjutas, nämligen om inställandet eller uppskovet föranleder avbeställning
av sovplats. Ämbetsverket har därvid hänvisat till ett av kammarrätten
meddelat utslag (årsboken 1935 not. 106), varigenom en förrättningsman
förklarats berättigad utfå ersättning för ifrågavarande kostnader. Riksräkenskapsverket
har uttalat sig för att den sålunda fastslagna principen
bringas till uttryck i resereglementet genom ett stadgande av innehåll, att
avgift för avbeställning av plats i sovvagn må ersättas, då skäl därtill finnes
vara för handen.
Mot den princip, som kommit till uttryck i det åberopade utslaget, synes
icke vara något att erinra. Det torde även i fortsättningen böra ankomma på
praxis, i vad mån ifrågavarande eller därmed jämförliga kostnader med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet må kunna gottgöras.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
Tjänsteresa i samband med semester eller annan ledighet.
Rilcsräkenskapsverket har i sitt yttrande föreslagit införande i 16 § resereglementet
av en föreskrift, att befattningshavare, som under semesterledighet
inkallas till tjänstgöring och i anledning därav nödgas företaga resa från
och åter till den ort, där han under ledigheten befinner sig, må, i den mån
vederbörande myndighet så prövar skäligt, beredas ersättning för resor till
och från tjänstgöringsorten. Till stöd härför har ämbetsverket anfört:
I proposition till 1927 års riksdag, nr 190, med förslag till allmänt resereglemente
framhöll föredragande departementschefen under specialmotiveringen
till 16 §, att, då befattningshavare under pågående semester eller
annan ledighet inkallades i tjänstgöring, han enligt gällande bestämmelser
icke kunde erhålla gottgörelse för resa, som i anledning därav påkallades
från och åter till den ort, där han under ledigheten befunne sig. Det hade
synts departementschefen kunna ifrågasättas, om icke en föreskrift borde intagas
i resereglemente!, varigenom tillfälle bereddes att i särskilda fall av
denna art medgiva ersättning. Då emellertid ett stadgande i sådan riktning
lätteligen skulle kunna föranleda missbruk och då redan Kungl. Majit syntes
äga möjlighet att undantagsvis bereda gottgörelse för resor av ifrågavarande
slag, hade icke någon bestämmelse i ämnet intagits i det vid propositionen
fogade reglementsförslaget.
Frågan berördes även i proposition till 1929 års riksdag, nr 40, med förslag
till allmänt resereglemente. Under erinran om det i 1927 års proposition
gjorda uttalandet anmälde föredragande departementschefen (sid. 51), att generalpoststyrelsen
och telegrafstyrelsen samt trafiktjänstemännens riksförbund
ifrågasatt meddelande av en bestämmelse, som lämnade åt vederbörande
verksstyrelse att pröva, huruvida ersättning finge utgå eller icke. Departementschefen
uttalade, att vad anginge resa, föranledd av inkallelse till
tjänstgöring av befattningshavare, som åtnjöte semester eller annan ledighet,
övervägande skäl talade för tillämpning av det förfaringssätt, som i 1927 års
proposition förordats.
Enligt riksräkenskapsverkets mening föreligga starka billighetsskäl för beredande
av gottgörelse åt tjänsteman, som under semesterledighet inkallas
till tjänstgöring, för härav föranledda resekostnader.
Erinras må, att semester numera i princip erhållit karaktären av en ovillkorlig
rätt, som icke får förvägras en tjänsteman under åberopande av att
göromålens behöriga gång icke medgiver semesterns uttagande. Semestern
torde även i regel tillbringas å annan ort än stationeringsorten. Det synes därför
med billighet överensstämma att, då en tjänsteman under sådan ledighet
inkallas till tjänstgöring, skälig gottgörelse beredes honom för uppkomna
resekostnader under förutsättning likväl att ej alltför obetydlig del av semestern
återstår, när avbrottet genom inkallelse till tjänstgöring äger rum.
Generaltullstyrelsen har ifrågasatt införande i resereglementet av vissa bestämmelser
i ändamål att förebygga, att tjänsteman, som har sig ålagt att
utan förordnande i varje särskilt fall företaga tjänsteresor, verkställer sådan
resa i omedelbart samband med enskild ledighet, som tillbringats eller är avsedd
att tillbringas utom vanliga tjänstgöringsorten, utan att tjänsteresan vid
förevarande tidpunkt är ur statsverkets synpunkt ovillkorligen nödvändig.
Styrelsen har anfört, att den omständigheten, att hinder mot ett dylikt för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
57
farande icke förelåge, kunde få till följd, att tjänstemannen komme att utan
trängande skäl förlägga första eller sista tjänstförrättningen under resan till
eller i närheten av den plats utom tjänstgöringsorten, där han under ledigheten
vistades eller ämnade uppehålla sig. Därigenom finge tjänstemannen
sina resekostnader ersatta av statsmedel, utan att statsverkets reseutgifter
kunde anses motsvara värdet av tjänsteresan.
Viss möjlighet att lämna gottgörelse till tjänsteman, som inkallas till tjänst- Departementsgöring
med avbrytande av semester eller annan ledighet, har anvisats i de chefenav
riksräkenskapsverket åberopade uttalandena i propositioner till 1927 och
1929 års riksdagar, önskemålet att tjänstemännen skola erhålla en mera
tryggad rätt till sådan ersättning synes i princip befogat. Det torde emellertid
möta betydande svårighet att åstadkomma en allmän reglering, som tillgodoser
det ifrågavarande önskemålet utan att giva rum för missbruk. Man torde
även böra räkna med att dylika avbrott i ledighet åtminstone under normala
förhållanden skola höra till undantagen. Bestämmelser i förevarande ämne
borde för övrigt knappast få sin plats i resereglementet utan snarare i de
allmänna avlöningsförfattningarna.
Jämväl beträffande den av generaltullstyrelsen berörda frågan möter svårighet
att genom allmänna bestämmelser åstadkomma en tillfredsställande
reglering. För motverkande av missbruk i det av styrelsen angivna avseendet
torde man närmast få lita till övervakning från överordnads sida och revision.
Av nu anförda skäl har jag ansett mig för närvarande icke böra framlägga
förslag i dessa ämnen.
Utrikes resor.
Enligt 26 § reserereglementet ankommer det på Kungl. Majit att förordna
om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden utom
rikets gränser.
Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, huruvida icke vissa grundläggande
föreskrifter, som genomgående återfinnas i Kungl. Majits beslut rörande ersättning
för utrikes resor, borde intagas i resereglementet.
Det torde framdeles i samma mån som hittills böra ankomma på Kungl. DepartementsMajit
att reglera ersättningarna vid utrikes tjänsteresor. I den mån det kan chefen.
finnas önskvärt att meddela allmänna regler i ämnet, torde dessa böra få sin
plats icke i själva resereglementet utan i tilläggsbestämmelserna eller annan
författning vid sidan av reglementet.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 130.
5
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
V. Ändringarnas ikraftträdande m. m.
De nu förordade ändringarna i allmänna resereglemente! torde böra träda
i kraft den 1 juli 1942. Före ikraftträdandet erfordras omarbetning av
tilläggsbestämmelserna till resereglemente! samt olika besparingsreglementen
ävensom vissa andra avlöningsföreskrifter, som äga samband med allmänna
resereglementets bestämmelser.
I vissa yttranden har uttryckts önskemål, att allmänna resereglemente!
måtte efter ändringarnas vidtagande utgivas i sin fullständiga lydelse. Det
torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att för sådant ändamål, efter riksdagens
behandling av ärendet, föranstalta örn sammanförande av de beslutade
ändringarna och tidigare ändringar i nytryck av reglementet.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett i enlighet
med vad i det föregående anförts inom finansdepartementet upprättat förslag
till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210) måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sune Wisén.
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
59
Bihang.
Utkast
till
kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).
Härigenom förordnas dels att 8 § 3 mom. allmänna resereglementet den
27 juni 1929 skall upphöra att gälla, dels ock att 2 och 4—6 §§, 8 § 2 mom.
samt 10, 15 och 17—19 §§ samma reglemente skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan sägs1:
2 §.
1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och resekl asser finnes angivet.
Färdsätt
Klass I
Klass II
Klass III
Järnväg ...............j
Avgift för 1 plats i
Avgift för 1 plats i
Avgift för 1 plats i
I klass
II klass
III klass
Fartyg.................■!
Avgift för enskild
hytt med högst 2
Avgift för hyttplats
Avgift för salongs- plats
1
liggplatser
Luftfartyg, spårväg ochl
omnibus............./
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för I plats
Taxeautomobil.........
Avgift för 1 person
Avgift för 1 person
Avgift för 1 person
Annan automobil ......
40 öre per km
40 öre per km
40 öre per km
Hästskjuts.............
Annat färdsätt än ovani
30 öre per km
20 öre per km
30 öre per km
30 öre per km
nämnts..............f
20 öre per km
20 öre per km
Vid resa---i sovvagn.
Med fartyg---verkligen använts.
Till omnibus---persontrafik (s. k. linjetrafik).
Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes
i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik. Avgift för taxeautomobil
beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat ifrågakomma.
Jämte ersättning för avgiften må skälig gottgörelse utgå för andra
brukliga utgifter för taxeautomobils begagnande.
Har förrättningsman---hava utgivit.
2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.
1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se 1933: 376 samt av 8 § 2 och 3 mom. och 17 § 2 mom.
se 1931: 241.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
För dag ____
För natt____
Tillhopa för
dygn
Traktamentsklasser
A
B
C
D
E
F
17 kronor
9 »
15 kronor
8 >
13 kronor
7 »
12 kronor
7 »
10 kronor
6 >
8 kronor
5 »
26 kronor
23 kronor
20 kronor
19 kronor
16 kronor
13 kronor
Dygnet räknas från klockan 0.
Med dag---av dygnet.
4 §.
Resekostnads- och traktamentsersättning---icke förelegat.
Förrättningsman är---med luftfartyg.
Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motorfordon,
äger Kungl. Majit förordna, att resekostnadsersättning skall efter
särskilda av Kungl. Majit eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder
utgå för berörda färdsätt även i fall, då förrättningsmannen
icke enligt bestämmelserna i första stycket är berättigad till ersättning för
sådant färdsätt. Ersättningen skall beräknas efter vad som kan anses motsvara
de verkliga kostnaderna, dock skola beräkningsgrunderna, där ej
Kungl. Majit med hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl medgiva
undantag, så fastställas, att ersättningen må antagas ej komma att överstiga
den i 2 § 1 mom. stadgade.
Har förrättningsman---mån nedbringas.
5 §.
Resekostnadsersättning utgår---1 kilometer.
Vid färd, som annorledes än med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus
äger rum inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda
område, må resekostnadsersättning icke utgå, med mindre Kungl. Majit
eller, enligt Kungl. Majits bemyndigande, vederbörande myndighet prövar
skäligt medgiva sådan ersättning. Företages med ett och samma fortskaffningsmedel
färd mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1 kilometer
utanför samma område, utgår dock ersättning jämväl för den del av
färden, som äger rum inom det planlagda området.
6 §.
Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.
Vid beräkning---hel kilometer.
8 §.
2 mom. Örn vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta,
förutom resekostnadsersättning för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre
per kilometer för varje medresande förrättningsman.
10 §.
Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i
Kungl. Maj:ts proposition nr 130.
61
detta reglemente, dock icke nied högre belopp än som svarar mot den verkliga
kostnaden och icke i något fall med högre belopp än 15 kronor.
Om eljest — — — dylikt avbrott.
15 §.
Där transportmedel kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmannen, utgår
resekostnadsersättning endast i fall, då annat transportmedel än järnväg,
fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles av
enskild person eller företag, som varken föranlett förrättningen eller eljest
därav beröres.
17 §.
1 morn. Traktamentsersättning må---eller tjänstgöring.
2 mom. Traktamentsersättning utgår icke för dag, varav högst 3 timmar
tagits i anspråk för resa eller förrättning, eller för natt, varav högst 1 timme
sålunda tagits i anspråk.
För dag, varav mer än 3 men högst 9 timmar tagits i anspråk för resa
eller förrättning, utgår traktamentsersättningen med hälften av det i 2 §
2 mom. upptagna beloppet.
Vid tillämpning av vad i detta moment stadgats skall i dagtid jämväl inräknas
nattie!, för vilken traktamentsersättning till följd av bestämmelsen i
första stycket icke utgår.
3 mom. Kungl. Maj:t äger föreskriva undantag från vad ovan i 1 och 2
mom. är stadgat.
4 mom. Kungl. Majit äger förordna örn minskning av traktamentsersättningen
för de fall, då förrättning föranleder vistelse å en och samma ort utöver
viss av Kungl. Majit bestämd tid.
18 §.
Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri
inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Beredes förrättningsman
genom vederbörande myndighets försorg inkvartering mot erläggande av viss
ersättning, utgår traktamente för natt med högst ett belopp, motsvarande
vad förrättningsmannen sålunda har att erlägga.
Traktamente för natt utgår icke i de fall, då förrättningsman på statens
bekostnad innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad
nu sagts icke skall gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer
till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.
19 §.
Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning
utgå även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 15
dygn. Åtnjuter förrättningsmannen sjukhusvård, som helt eller delvis bekostas
av statsmedel, beror det på prövning av vederbörande myndighet,
huruvida traktamentsersättningen under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas
eller helt upphöra.
Förrättningsman, som---bostads- eller tjänstgöringsorten.
Denna kungörelse träder i kraft den
8
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. AV 130.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- SU 1942:211 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående ändring av vissa bestämmelser i fcrigsavlöning sreglementet. s. 3 i texten
- Rskr. 1942:217 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 j s. 5 i texten
- SU 1942:104 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 21 juni 1929 s. 1 i texten