Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210)

61 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 60 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:130, Med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130-

1

Nr 130.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet

den 27 juni 1929 (nr 210); given Stockholms

slott den 27 februari 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna

resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang tilt riksdagens protokoll 19&2. 1 sami. Nr ISO
-

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Förslag

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna rese

reglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas, dels att 8 § 3 mom. allmänna resereglementet den 27

juni 1929 skall upphöra att gälla, dels ock att 2, 4 och 5 §§, 8 § 1 och 2 mom.

samt 10, 15 och 17—19 §§ samma reglemente skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives1.

2 §•

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

1

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg...............-j

Avgift för 1 plats i

Avgift för 1 plats i

Avgift för 1 plats i 1

I klass

II klass

III klass

Fartyg................j

Avgift för enskild

hytt med högst 2

Avgift för hyttplats

Avgift för salongs- plats

liggplatser

Luftfartyg, spårväg ochl

omnibus............./

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

Taxeautomobil.........j

samt 5 öre per km

samt 5 öre per km

samt 5 öre per km

Annan automobil......

40 öre per km

40 öre per km

40 öre per km

Hästskjuts.............

30 öre per km

30 öre per km

30 öre per km

Annat färdsätt än ovan}

nämnts..............1

20 öre per km

20 öre per km

20 öre per km

Vid resa---i sovvagn.

Med fartyg---verkligen använts.

Till omnibus---persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil---kunnat ifrågakomma.

Har förrättningsman---hava utgivit.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. och 8 § 1 mom. se 1933: 376 samt av 8 § 2 och 3 mom.

och 17 § 2 mom. se 1931: 241.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

3

För dag ....

För natt____

Tillhopa för

dygn

Traktamentsklasser

A

B

C

D

E

F

17 kronor

9 »

15 kronor

9

13 kronor

8 >

12 kronor

7 »

10 kronor

6 >

8 kronor

5 »

26 kronor

24 kronor

21 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag —---av dygnet.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning---icke förelegat.

Förrättningsman är — — — med luftfartyg.

Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motorfordon,

äger Kungl. Majit för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare

förordna, att resekostnadsersättning skall efter särskilda av

Kungl. Majit eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder

utgå för berörda färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna

i första stycket är berättigad till ersättning för sådant färdsätt.

Ersättningen skall beräknas efter vad som kan anses motsvara de verkliga

kostnaderna, dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl. Majit med

hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl medgiva undantag, skola så

fastställas, att ersättningen må antagas ej komma att överstiga den i 2 §

1 mom. stadgade.

Har förrättningsman--— mån nedbringas.

5 §.

Resekostnadsersättning utgår--— 1 kilometer.

Vid färd, som annorledes än med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus

äger rum inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda

område, må resekostnadsersättning icke utgå, med mindre Kungl. Majit eller,

enligt Kungl. Majits bemyndigande, vederbörande myndighet prövar skäligt

medgiva sådan ersättning. Företages med ett och samma fortskaffningsmedel

färd mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1 kilometer utanför

samma område, utgår dock ersättning jämväl för den del av färden, som äger

rum inom det planlagda området.

8 §•

1 mom. Hava vid---- båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,

däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenningar,

väntpenningar och sedvanlig gottgörelse åt förare av fortskaffningsmedel,

samt forsk jutes för samtliga förrättningsmän av främste förrättningsmannen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör

eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, förutom

resekostnadsersättning för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre per

kilometer för varje medresande förrättningsman.

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande

av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i

detta reglemente, dock icke med högre belopp än 15 kronor.

Örn eljest---dylikt avbrott.

15 §.

Där transportmedel kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmännen, utgår

resekostnadsersättning endast i fall, då annat transportmedel än järnväg, fartyg,

luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles av enskild person

eller företag, som varken föranlett förrättningen eller eljest därav beröres.

17 §.

1 mom. Traktamentsersättning må---eller tjänstgöring.

2 mom. Traktamentsersättning utgår icke för dag, varav högst 3 timmar

tagits i anspråk för resa eller förrättning, eller för natt, varav högst 1 timme

sålunda tagits i anspråk.

För dag, varav mer än 3 men högst 8 timmar tagits i anspråk för resa eller

förrättning, utgår traktamentsersättningen med hälften av det i 2 § 2 mom.

upptagna beloppet.

Vid tillämpning av vad i detta moment stadgats skall i dagtid jämväl inräknas

nattid, för vilken traktamentsersättning till följd av bestämmelsen i

första stycket icke utgår.

3 mom. Kungl. Maj:t äger föreskriva undantag från vad ovan i 1 och 2

mom. är stadgat.

4 mom. Kungl. Majit äger förordna om minskning av traktamentsersättningen

för de fall, då förrättning föranleder vistelse å en och samma ort utöver

viss av Kungl. Majit bestämd tid.

18 §.

Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri

inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Beredes förrättningsman genom

vederbörande myndighets försorg inkvartering mot erläggande av viss

ersättning, utgår traktamente för natt med högst ett belopp, motsvarande

vad förrättningsmännen sålunda har att erlägga.

Traktamente för natt utgår icke i de fall, då förrättningsman på statens bekostnad

innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu

sagts icke skall gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer

till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller

styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå

även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 15 dygn,

så framt icke vederbörande myndighet i särskilt fall annorlunda bestämmer.

Åtnjuter förrättningsmannen sjukhusvård, som helt eller delvis bekostas av

statsmedel, beror det på prövning av vederbörande myndighet, huruvida traktamentsersättningen

under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas eller helt

upphöra.

Förrättningsman, som--— bostads- eller tjänstgöringsorten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1942.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 130.

Utdrag av protokollet över finansår enden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 februari

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om

ändringar i allmänna resereglementet samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Gällande allmänna föreskrifter om ersättning vid resa för förrättning i

statens ärenden återfinnas i allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr

210), vilket ändrats genom kungörelser den 19 juni 1931 (nr 241) och den

14 juni 1933 (nr 376). Reglementsbestämmelserna hava i vissa delar utarbetats

på grundval av sakkunnigutredningar, som framlagts i två den 31 december

1928 och den 28 juni 1930 dagtecknade betänkanden. Det senare betänkandet

har därjämte tjänat till ledning vid fastställande av särskilda reseersättningsbestämmelser,

s. k. besparingsreglementen, för åtskilliga förvaltningsgrenar

samt vid översyn av tidigare gällande dylika bestämmelser.

I samband med behandlingen vid 1933 års riksdag av proposition med förslag

till ändringar i allmänna resereglementet förehades dels vid riksdagen

väckta motioner och dels av 1932 års statsrevisorer gjorda uttalanden med

avseende å reglementet, över de av statsrevisorerna gjorda uttalandena införskaffade

statsutskottet riksräkenskapsverkets yttrande, vilket såsom bilaga fogades

vid utskottets utlåtande nr 93 i ärendet. I sitt yttrande förordade riksräkenskapsverket

åtskilliga ändringar i reglementet. En del av de i ärendet

framställda förslagen föranledde beslut av riksdagen. Därjämte uttalade sig

riksdagen i skrivelse nr 247 för närmare utredning beträffande vissa i övrigt

ifrågasatta ändringar.

Sådan utredning verkställdes därefter av en inom finansdepartementet tillkallad

utredningsman, som i promemoria den 29 januari 1934 (i det följande

benämnd 1934 års promemoria) framlade förslag i ämnet. Över promemorian

avgåvos yttranden av statskontoret och riksräkenskapsverket.

Ytterligare frågor om ändringar i allmänna resereglementet väcktes sedermera

i olika sammanhang, däribland av 1937 års statsrevisorer. Yttranden

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

7

häröver avgåvos av statskontoret och riksräkenskapsverket. I skrivelse nr 308

(punkten 4:o) anhöll 1938 års riksdag, att Kungl. Majit måtte taga under

övervägande vad revisorerna i ämnet anfört. Yrkanden örn ändringar i resereglementet

framställdes även från personalhåll.

Under år 1939 upptogs frågan om revision av resereglementet till förnyad

beredning inom finansdepartementet, varvid vissa förberedande undersökningar

utfördes. På sätt omnämnts i bilaga till propositionen nr 79 till

1939 års urtima riksdag, blev emellertid efter krigsutbrottet frågans vidare

utredning uppskjuten.

Under tiden efter den senaste ändringen av resereglementet har arbetet med

åvägabringande av nya besparingsreglementen och översyn av äldre sådana

fortgått. Särskilda besparingsföreskrifter gälla sålunda numera för ett stort

antal förvaltningsgrenar. En reglering av reseersättningarna har även, i anslutning

till av 1934 års riksdag uppställda villkor för statsbidrag, genomförts

för befattningshavare hos hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser.

Utvecklingen efter krigsutbrottet har skärpt behovet av en översyn av gällande

föreskrifter om ersättning för resa, närmast vad angår traktamentsersättningarna.

Med hänvisning härtill hava från personalhåll gjorts ytterligare

framställningar om revision av reglementet.

Med stöd av Kungl. Majits den 28 juni 1941 givna bemyndigande tillkallades

ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen E. G.

E. Eriksson, t. f. byråchefen V. M. J. Fahlander, sekreteraren A. G. Linnäs

samt ombudsmannen S. Sjöberg såsom sakkunniga med uppdrag att under

Fahlanders ordförandeskap verkställa utredning och avgiva förslag rörande

revision av allmänna resereglementet.

I uttalande till statsrådsprotokollet nyssnämnda dag framhölls till en början

behovet av en omprövning av resereglementets traktamentsbestämmelser

men anfördes vidare, att samtidigt därmed även övriga tidigare väckta förslag

om ändring av reglementet borde upptagas till prövning. Samtliga hithörande

frågor borde sålunda lämpligen upptagas till behandling i ett sammanhang.

I anslutning till genomförandet av de ändringar i allmänna resereglementet,

vartill översynen kunde föranleda, borde sedermera, enligt vad i berörda

sammanhang framhölls, en omarbetning företagas av de särskilda besparingsreglementen,

som gälla för åtskilliga förvaltningsgrenar.

De sakkunniga hava den 9 december 1941 avgivit en promemoria med förslag

till ändringar i allmänna resereglementet. I promemorian har förordats

höjning av traktamentsbeloppen. Därjämte hava de sakkunniga behandlat tidigare

väckta frågor om andra ändringar i reglementet och framlagt förslag

till vissa dylika ändringar, delvis avseende begränsningar i olika hänseenden

av rätten till resekostnads- och traktamentsersättning. Ytterligare hava de

sakkunniga föreslagit vissa jämkningar av övervägande teknisk natur. Det

vid promemorian fogade författningsutkastet torde få såsom bihang fogas

vid protokollet i detta ärende.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

Departements
chefen.

Över promemorian hava yttranden infordrats från arméförvaltningen, medicinalstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret,

kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, allmänna

lönenämnden, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lotsstyrelsen.

Dessutom hava framställningar i ämnet inkommit från tjänstemännens

centralorganisation, centrala statsförvaltningens tjänstemannaförening, kungl,

arméförvaltningens personalförening, kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänstemannaförening och statens vägingenjörers förening.

I remissyttrandena behandlas företrädesvis frågan örn traktamentsbeloppen,

i vilket hänseende vissa erinringar framställts. Myndigheternas erinringar

i övrigt gälla frågor av begränsad räckvidd. Dock har en av myndigheterna,

väg- och vattenbgggnadsstyrelsen, avstyrkt sakkunnigförslaget i dess

helhet såsom innebärande alltför snäv begränsning av ersättningarna. Styrelsen

har hemställt, att den definitiva revisionen av resereglementet uppskjutes,

tills mera normala förhållanden inträtt, och att för närvarande endast

provisoriska förbättringar av vissa förmåner genomföras. Framställning i

liknande syfte har gjorts av centrala statsförvaltningens tjänstemannaförening

samt av kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemannaförening, vilka

påkallat ny utredning i ärendet.

Beträffande vissa föreslagna ändringar, som äro betingade av nu rådande

särskilda förhållanden, har kammarrätten anfört, att det kunde frågasättas,

om dylika av en mer eller mindre tillfällig konjunktur betingade ändringar

borde få sin plats i själva resereglementet eller om de icke snarare borde

meddelas i form av särskilda föreskrifter. Emellertid har kammarrätten framhållit,

att det finge anses ligga i sakens natur, att allmänna resereglementet

även under normala förhållanden vore starkt påverkat av teknisk och ekonomisk

utveckling och därför för att vara fullt tidsenligt i varje fall emellanåt

måste bliva underkastat ändringar. Med hänsyn härtill och då andra av

konjunkturförhållandena ej påverkade jämkningar i reglementet nu syntes

böra vidtagas, har kammarrätten förklarat sig icke göra någon direkt erinran

mot de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.

De sakkunniga hava enligt sitt uppdrag haft att utreda icke blott frågan

om en av prisutvecklingen föranledd höjning av traktamentsbeloppen utan

även vissa sedan flera år aktuella spörsmål örn andra jämkningar i ersättningsgrunderna.

Utredningen av dessa senare spörsmål har givit anledning

till ändringsförslag bland annat på vissa punkter, där de hittillsvarande reglerna

ansetts medföra högre ersättningar, än som svarat mot de verkliga kostnaderna.

Det synes icke befogat att, såsom en av remissmyndigheterna ifrågasatt,

nu inskränka sig till en förbättring av vissa ersättningsförmåner och

ytterligare uppskjuta omprövningen av reglementets ersättningsgrunder i övrigt.

Jag förordar därför, att en allmän revision av resereglementet nu under
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

9

ställes riksdagen. Den föreliggande utredningen synes lämpligen kunna läggas

till grund för proposition i ämnet.

Lika med kammarrätten finner jag icke anledning till erinran mot att de

ändringar i ersättningsgrunderna, som finnas påkallade, införas i resereglementet

även till den del de kunna anses betingade av krisförhållandena.

II. Frågor rörande resekostnadsersättning.

Luftfartyg.

Ersättning vid färd med luftfartyg utgår med avgift för en plats. I fråga

om rätten att använda luftfartyg vid tjänsteresor gälla de allmänna bestämmelserna

i 4 § första stycket resereglementet. Därjämte är i andra stycket av

paragrafen stadgat, att förrättningsman icke på grund av bestämmelserna i

reglementet är pliktig att färdas med luftfartyg.

Fråga har tidigare väckts örn medgivande av utsträckt rätt att använda

luftfartyg vid tjänsteresor. Härom hava de sakkunniga lämnat följande redogörelse:
I

en vid 1940 års riksdag väckt motion (I: 22) föreslogs införande i resereglementet

av föreskrift, att förrättningsman som är berättigad till ersättning

för I klass järnvägsbiljett skulle äga rätt att alternativt begagna sig av luftfartyg

och erhålla ersättning för kostnaden härför. I motionen anfördes bl. a.,

att vid bedömandet av frågan, huruvida en resa skulle företagas med flyg

eller järnväg, hänsyn även borde tagas till de tidsvinster, som särskilt vid

längre resor uppstode vid användande av trafikflyget. Dessa tidsvinster innebure

—- förutom minskade traktamentskostnader — en besparing av arbetstid,

som av vederbörande förrättningsman kunde nyttjas till produktivt arbete

i uppdragsgivarens — statens — intresse.

I utlåtande (nr 191) över motionen anförde statsutskottet, att möjlighet att

i vissa fall företaga tjänsteresa med luftfartyg redan funnes stadgad i resereglementet

och att den föreliggande frågan borde komma under omprövning

vid en blivande överarbetning av reglementet. I enlighet med utskottets

hemställan föranledde motionen ej någon riksdagens åtgärd.

De sakkunniga hava avstyrkt ändring av resereglementet i förevarande del

och därvid anfört:

Frågan om rätt att använda luftfartyg vid tjänsteresor är enligt 4 § första

stycket resereglementet att bedöma icke blott ur kostnadssynpunkt utan även

med beaktande av vad som är lämpligast med hänsyn till resans ändamål

och övriga föreliggande omständigheter. Erinras må, att bland dylika omständigheter

även är att beakta förrättningsmannens vanliga arbete i statens

tjänst. Örn bortovaron från detta arbete kan förkortas genom användande av

visst färdsätt, bör enligt den gällande bestämmelsen hänsyn därtill tagas, även

om förkortandet av bortovaron icke leder till minskning i traktamentskostnaderna.

Detta och andra lämplighetshänsyn 1a i förekommande fall vägas

mot kostnaderna. Yrkandet i motionen innebär, att man skulle gå härutöver

och för reseklass 1 medge ersättning för användande av luftfartyg utan att

i de särskilda fallen hänsyn överhuvud skulle tagas till möjligheten att använda

annat färdsätt. Den första förutsättningen för att en dylik regel skall

s. 10 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

10

kunna förordas är att fördelarna av att använda luftfartyg i de åsyftade fallen

praktiskt taget alltid uppväga de högre kostnaderna. Då detta knappast kan

antagas vara förhållandet, synes någon ändring av bestämmelserna i denna

del icke böra vidtagas.

Kammarrätten har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget förklarat sig

vara ense med de sakkunniga, att nya specialbestämmelser i ämnet icke böra

meddelas, men framhållit önskvärdheten av en omarbetning av 4 § för tydliggörande

av i vilka fall ett dyrare fortskaffningsmedel kan av lämplighetsskäl

användas i stället för ett billigare. Kammarrätten har härom anfört:

Enligt nu gällande bestämmelser må visserligen resekostnadsersättning i

princip åtnjutas för användande av luftfartyg vid företagande av tjänsteresa,

men vid bedömande av frågan, huruvida gottgörelse för användande av dylikt

färdmedel får i det särskilda fallet utbetalas, måste likväl iakttagas föreskriften

i 4 § resereglemente^ att resekostnads- och traktamentsersättning

utgår med hänsyn tagen till den väg och det färdsätt, som för resan verkligen

använts, dock att ersättningen icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre

belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig

av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål samt för

åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller

eljest varit lämpligast. De faktorer, som kunna tagas i betraktande för avgörande,

huruvida lämpligaste färdsättet använts, äro ofta, i den mån de icke

beröra den direkta kostnaden, tämligen svårbedömbara. Kammarrätten har i

tidigare yttranden rörande ifrågasatta ändringar i resereglementet påpekat

de svårigheter, som vore förknippade med tolkningen av 4 §, samt påyrkat,

att det åtminstone angåves exempel på sådana faktorer, som borde utgöra

grund för frågans bedömande. I det vid proposition nr 40 till 1929 års riksdag

fogade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen framhållit

tidsvinst såsom en omständighet, vilken måste tagas i betraktande vid

den i 4 § stadgade jämförelsen. I praktiken har dock hänsyn sällan kunnat

tagas till sådana omständigheter, som medföra rätt till användande av ett

dyrare färdsätt med påföljd, att kostnaderna i sin helhet för resans verkställande

bliva högre, än örn annat färdsätt använts. Detta sammanhänger

väsentligen med gällande bevisregler och kontrollsystem. Det är nämligen,

såsom ovan antytts, i regel förenat med stor vansklighet att avgöra, huruvida

en tjänstemans förkortade bortavaro från hans vanliga tjänstgöring

uppväger olägenheten av de ökade kostnaderna. De personer eller myndigheter,

som skola göra ett sådant bedömande, torde — icke minst med hänsyn

till risken för anmärkning från vederbörande statliga revision med ty vanligen

åtföljande återbetalningsåläggande — vara benägna att låta allenast

den direkta och påvisbara kostnadsbesparingen vara den avgörande faktorn

vid bedömande av frågan örn rätt färdsätt. Vad nu sagts gäller visserligen

vid resor i allmänhet men framträder ofta särskilt starkt vid färder med

luftfartyg, där själva resekostnaden fortfarande är jämförelsevis hög. Detta

har haft till följd, att luftfartyg jämförelsevis sällan kommer till användning

vid resor i statens ärenden. Men i händelse exempelvis av en särskilt brådskande

resa eller, om resa överhuvud taget ej kan företagas med annat färdmedel

än med luftfartyg, får detta färdsätt dock tillgripas och ersättning för

därmed förknippad resekostnad åtnjutas. Kammarrätten är ense med de sakkunniga,

att nya specialbestämmelser för att gynna användande av luftfartyg

vid resa i statens ärenden icke böra meddelas, men anser, att en omarbetning

av 4 § i resereglementet vore önskvärd i ändamål att göra tydligare i vilka

fall ett dyrare fortskaffningsmedel kan av lämplighetsskäl användas i stället

för ett billigare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

11

Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört torde nya specialbestämmelser Departementsom

rätt att använda luftfartyg vid tjänsteresor icke böra införas i reseregle- Jen''

mentet. Såsom kammarrätten yttrat vore det önskvärt, att i reglementet kunde

ytterligare tydliggöras i vilka fall ett dyrare fortskaffningsmedel av lämplighetsskäl

får användas i stället för ett billigare. Emellertid möter det stora

svårigheter att härutinnan åstadkomma utförligare regler som lämpa sig

för att erhålla allmän giltighet. Möjligt är, att de föreliggande tillämpningsspörsmålen

i viss utsträckning skulle kunna lösas genom meddelande av

anvisningar för olika specialfall, där frågan om användande av dyrare

fortskaffningsmedel är särskilt aktuell. Dylika anvisningar torde kunna meddelas

av Kungl. Majit med stöd av det i 1 § lämnade bemyndigandet att meddela

tillämpningsföreskrifter till reglementet.

Omnibus.

I 4 § tredje och fjärde styckena resereglemente! äro stadgade vissa i nskränkningar

i skyldigheten att använda omnibus.

Sålunda är förrättningsman i fall, där järnväg kan användas i stället för

omnibus, berättigad att begagna sig av järnväg, därest icke härigenom traktamentsersättningen

blir högre än om omnibus använts. Vidare är förrättningsman

icke skyldig att färdas med omnibus i annat fall än då han samma

dag, han avreser från en ort, dit återkommer. Den sistnämnda inskränkningen

gäller dock endast under förutsättning, att ej annorlunda av vederbörande

myndighet föreskrives för viss resa eller särskilda slags resor.

De sakkunniga hava till behandling upptagit frågan om borttagande av

de nuvarande inskränkningarna i skyldigheten att använda omnibus. Beträffande

denna frågas tidigare behandling har i promemorian lämnats följande

redogörelse:

En utsträckning av skyldigheten att använda omnibus vid tjänsteresor

har i olika sammanhang blivit ifrågasatt. Ett uttalande i sådan riktning

gjordes av 1932 års statsrevisorer. I sitt till statsutskottet vid 1933 års riksdag

avgivna yttrande i ärendet förordade riksräkenskapsverket ett fullständigt

upphävande av de härutinnan stadgade inskränkningarna. Riksräkenskapsverket

framhöll därvid, att frågan, huruvida omnibus borde begagnas i stället

för annat färdsätt eller icke, borde enligt vanliga regler avgöras med

hänsyn tagen till de allmänna förhållanden, som enligt 4 § första stycket

skulle tillmätas betydelse vid bedömandet av skyldigheten att använda visst

färdsätt. Beträffande omnibus måste enligt ämbetsverket sålunda exempelvis

beaktas, att avgångs- och ankomsttider folie så, att icke oskälig tidsspillan

för den resande uppstode. Även utan särskild bestämmelse därom kunde

det näppeligen krävas, att omnibus skulle anlitas vid färder under en så

lång frånvaro från hemorten, att förrättningsmannen enligt gällande föreskrifter

vid resa med järnväg eller fartyg ägde utfå ersättning för kostnad

för befordran av effekter. Däremot skulle ett upphävande av de inskränkande

bestämmelserna medföra, att under några få dagars resa en förrättningsman,

som i ena riktningen använde taxeautomobil och i andra riktningen

lämpligen kunde använda omnibus, för ena färden erhöllc ersätt
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

ning allenast efter omnibustaxa. Sistnämnda ofta praktiska och naturliga

förfaringssätt vore förrättningsman nu ej skyldig att tillämpa på grund av

bestämmelsen i 4 § fjärde stycket. Då givetvis vid bedömandet av skyldigheten

att anlita omnibus viss hänsyn även borde kunna tagas till fordonens

beskaffenhet, funne riksräkenskapsverket inga som helst betänkligheter kunna

hysas mot att stadgandena i tredje och fjärde styckena av paragrafen

upphävdes.

I skrivelse nr 247 år 1933 uttalade riksdagen tveksamhet gentemot riksräkenskapsverkets

förslag. Riksdagen anförde dock, att anledning icke funnes

att motsätta sig införandet av skyldighet för befattningshavare att i något

större utsträckning ;in för det dåvarande använda omnibus. Spörsmålet syntes

emellertid riksdagen böra underkastas ytterligare övervägande.

I 1934 års promemoria förordades, att erfarenhet rörande verkningarna

av de gällande bestämmelserna avvaktades, innan allmän skyldighet att använda

omnibus stadgades.

Statskontoret framhöll i sitt yttrande över promemorian, att det ur kostnadssynpunkt

vore av betydelse, att omnibus i ökad utsträckning komme till

användning, men att andra skäl talade mot att åtminstone under då rådande

förhållanden vidga skyldigheten att använda omnibus. En föreskrift

i nämnda syfte komme enligt statskontoret att medföra osäkerhet vid tilllämpningen

av andra bestämmelser i resereglementet, framför allt i fråga

om gottgörelse för fingerad resa. I många fail kunde det måhända icke anses

vara med statsverkets intresse förenligt, att en befattningshavare använde

ett färdsätt, som gjorde att resan drogo ut på tiden mera än örn ett

annat, något dyrbarare färdsätt begagnades. Statskontoret framhöll emellertid

önskvärdheten av att frågan övervägdes i samband med utfärdandet av

besparingsreglementen.

Riksräkenskapsverket utvecklade i sitt yttrande över promemorian de av

ämbetsverket förut anförda synpunkterna. Ämbetsverket framhöll därvid,

att den ringa utsträckning, vari omnibus anlitats, syntes giva vid handen,

att även vid resor örn en dag, beträffande vilka undantaget i 4 § fjärde

stycket alltså icke gällt, förrättningsmännen i stor utsträckning ansetts vara

berättigade att begagna sig av annat färdsätt i stället för omnibus, enär

sistnämnda färdmedel icke befunnits vara lämpligast att anlita. Det vöre

givet, att örn det redan vid resor omfattande allenast en dag mött hinder

för att begagna omnibus, dylika hinder måste så mycket oftare kunna åberopas

vid längre resor. Detta sammanhängde dels med svårigheten att på

förhand inordna omnibusfärder i en resplan för flera dagar, dels ock därmed,

att vid anlitande av omnibus tidsspillan ofta uppstode vid längre resor.

Med hänsyn därtill uttalade riksräkenskapsverket såsom sin mening, att

även örn man skulle helt slopa de nuvarande inskränkande bestämmelserna,

detta i verkligheten icke skulle innebära någon mera väsentlig utvidgning

av skyldigheten att använda nämnda färdsätt. Riksräkenskapsverket framhöll

vidare vissa svårigheter, som vore förknippade med tillämpningen av

de nuvarande bestämmelserna och sorn gjorde en ändring i förevarande

hänseende än mera påkallad.

Frågan har sedermera återupptagits av 1937 års statsrevisorer (sid. 78),

sorn uttalat sig för en utvidgning av skyldigheten att använda omnibus vid

tjänsteresa. Statsrevisorerna hava därvid i anslutning till meddelade statistiska

uppgifter framhållit, att de koncessionerade busslinjerna sedan tillkomsten

av gällande resereglemente nästan fördubblats i såväl antal som

längd, varjämte trafiksystemet i olika avseenden förbättrats. Härtill hade

statsverket avsevärt bidragit dels genom inrättande av nya linjer, dels ock

genom inköp av privata sådana. Med den bekvämlighet, som numera ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 130.

13

märkte detta färdsätt, hade det i alltmera ökad omfattning kommit att utnyttjas

av allmänheten. Under sådana förhållanden kunde det knappast

längre anses försvarligt att undantaga statens befattningshavare från skyldigheten

att vid tjänsteresor, då det lämpligen läte sig göra, använda sig

av nämnda färdsätt.

I sitt yttrande häröver har statskontoret förklarat sig icke hava något

att erinra mot en utvidgning av skyldigheten att använda omnibus men uttalat

tvekan örn huru långt man i sådant hänseende bör gå. Statskontoret

har ifrågasatt, huruvida det icke, till möjliggörande av större smidighet i

tillämpningen, borde läggas i Kungl. Maj:ts hand att medgiva undantag

från de allmänna regler, som kunde bliva stadgade i ämnet. Riksräkenskapsverket

har åberopat sina tidigare i ämnet gjorda uttalanden.

Riksdagen har härefter i skrivelsen nr 308 år 1938 uttalat, att en ändring

i förevarande hänseende syntes vara av förhållandena motiverad.

I vissa besparingsreglementen hava de ifrågavarande inskränkningarna i

skyldigheten att använda omnibus helt eller delvis borttagits. Sålunda gäller

enligt resereglementet för lotsar (1937:333) icke någon dylik inskränkning.

Beträffande fångförare (1925:372; 1932:322) har den i 4 § fjärde

stycket allmänna resereglementet stadgade inskränkningen förklarats icke

skola gälla.

Vid färd med omnibus utgå, jämte ersättning för avgift för en plats, kilometerpenningar

av 5 öre. Fråga örn kilometerpenningarnas

borttagande har tidigare varit under övervägande. Härom hava de

sakkunniga lämnat följande redogörelse:

Frågan om borttagande av kilometerpenningarna vid färd med omnibus

har vid de tidigare övervägandena satts i visst samband med spörsmålen om

kilometerpenningar vid färd med taxeautomobil och vid samåkning. Emot

borttagande av kilometerpenningarna vid färd med omnibus har där jämte

bland annat anförts, att användandet av detta fortskaffningsmedel, som

hittills endast i begränsad mån varit obligatoriskt, borde uppmuntras.

1931 års statsrevisorer hava framhållit, att därest allmän skyldighet att

anlita omnibus infördes, kilometerpenningar syntes lika litet böra utgå vid

bussresa som exempelvis vid järnvägsresa.

Förslag örn kilometerpenningarnas borttagande har även senare framställts

vid riksdagen, däribland av 19AO års statsrevisorer.

Rätten till kilometerpenningar har borttagits i en del av besparingsreglementena.

Detta är fallet bland annat i fråga örn vägingenjörer m. fl. (1934:

211), befattningshavare vid byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning

(1934: 400) och länsarkitekter m. fl. (1935: 597). Besparingsreglementena för

dessa personalgrupper innehålla bestämmelser, enligt vilka kilometerpenningar

icke skola utgå vare sig enligt 2 § 1 mom. allmänna resereglementet

(vid resor med omnibus eller taxebil) eller enligt 8 § 3 mom. samma reglemente

(till förrätt™ ngsmän vid samåkning). Detsamma gäller för skoglig

befattningshavare hos stiftsnämnd vid resa inom det stift, där vederbörande

tjänstgör (Kungl. Majlis cirkulär den 20 oktober 1939) samt för befattningshavare

hos egnahemsnämnd vid resa inom nämndens verksamhetsområde

(1940: 741). En bestämmelse av liknande innehåll finnes i besparingsreglementet

för tjänstemän vid domänverket (1935: 50, 1936: 526), vilket gäller för

berörda tjänstemäns resor med vissa inskränkningar beträffande resor och

förrättningar utom vederbörandes tjänstgöringsområde eller för enskild

parts räkning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 130.

Enahanda bestämmelser finnas i de särskilda kungörelserna angående

resekostnads- och traktamentsersättning åt befattningshavare hos hushållningssällskap

(1934: 603) och hos skogsvårdsstyrelse (1934: 602). Dessa bestämmelser

gälla beträffande tjänstförrättningar inom eget tjänstgöringsområde

och därav föranledda resor.

Det särskilda resereglementet för lotsar (1937: 3331 upptager icke någon

föreskrift om rätt till kilometerpenningar i något av förenämnda fall.

De sakkunniga hava för egen del förordat borttagande av de särskilda

inskränkningarna i skyldigheten att använda omnibus vid tjänsteresor. Till

stöd härför hava de sakkunniga anfört:

Den omständigheten att fall kunna påvisas, då användandet av omnibus

ställer sig mindre lämpligt med hänsyn till resplan eller eljest, lär icke

utgöra något skäl i motsatt riktning. Dylika omständigheter kunna föreligga

även beträffande de färdsätt, som icke äro föremål för några inskränkande

föreskrifter i resereglementet. Såsom riksräkenskapsverket framhållit, blir

det ej heller fråga om någon skyldighet att anlita omnibus i andra fall än

då det kan anses lämpligast ur de synpunkter, som angivas i 4 § första

stycket resereglementet. Med tillämpning av vad där stadgas skall vid bedömandet

av frågan om skyldighet att anlita visst färdsätt hänsyn tagas

icke blott till kostnaderna utan även till resans ändamål och övriga föreliggande

omständigheter. I detta avseende må hänvisas till vad de sakkunniga

anfört i fråga örn resa med luftfartyg.

De sakkunniga hava vidare förordat borttagande av kilometerpenningarna

vid färd med omnibus. Samma ändring ifrågasätta de sakkunniga på sätt

i det följande närmare beröres, beträffande kilometerpenningarna vid färd

med taxebil och vid samåkning.

Statskontoret har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget ifrågasatt om det

ej vore ändamålsenligt att begränsa skyldigheten att använda omnibus till —

förutom sådana fall som avses i 4 § fjärde stycket — de busslinjer, för vilka

turlistor publiceras i den officiella tidtabellen för Sveriges järnvägar. Ämbetsverket

har därvid framhållit svårigheten att taga andra bussförbindelser

i beräkning vid planläggning av resor och vid granskning av reseräkningar.

Vidare har ämbetsverket förordat bibehållande av stadgandet i 4 § tredje stycket

om rätt att under vissa förhållanden begagna järnväg i stället för omnibus.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har anfört, att skyldighet att anlita omnibus

icke borde föreskrivas för färder av mer än 20 kilometers längd. Det kunde

nämligen knappast anses rimligt, att en tjänsteman vid resa exempelvis mellan

Malmö och Ystad, där snabba tågförbindelser funnes, skulle vara tvungen

att i stället anlita det långsammare och obekvämare färdsättet med omnibus.

Länsstyrelsen har vidare ifrågasatt ett uttryckligt stadgande av innebörd,

att vid valet mellan omnibus och annat färdsätt hänsyn skulle tagas till den

besparing av arbetstid, som vid ena eller andra färdsättet kunde vinnas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat sig för bibehållande i

viss utsträckning av kilometerpenningarna vid bussresor.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130

15

I betraktande av omnibustrafikens utveckling synes en utvidgning av skyl - Depariementsdigheten

att använda omnibus vid tjänsteresor befogad. På sätt de sakkun- CÄe/«nniga

i anslutning till tidigare uttalanden av riksräkenskapsverket framhållit,

skall enligt förslaget skyldigheten att använda omnibus bedömas enligt de

allmänna reglerna i 4 § första stycket resereglemente!, enligt vilka regler hänsyn

skall tagas icke blott lill kostnaderna utan även till resans ändamål och

andra föreliggande omständigheter. Vid en riktig tillämpning i enlighet med

dessa bestämmelsers innebörd lära några olägenheter av sakkunnigförslagets

genomförande i denna del icke behöva befaras. Jag tillstyrker därför, att de

nu gällande särskilda inskränkningarna i skyldigheten att använda omnibus

borttagas.

Förslaget om borttagande av kilometerpenningarna vid färd med omnibus

vill jag likaledes tillstyrka.

Taxeautomobil.

Ersättning vid färd med taxeautomobil utgår med avgift för en person samt

5 öre för kilometer.

Beträffande ifrågasatt ändring av ersättningsgrunderna hava de sakkunniga

till en början lämnat följande redogörelse:

Under den utredning, som föregick 1931 års ändring i resereglemente!, då

kilometerpenningarna nedsattes från 10 till 5 öre, hade deras borttagande

ifrågasatts. Gentemot detta förslag hade emellertid erinringar framställts. Vid

frågans prövning torde avgörande vikt hava fästs vid den omständigheten, att

vissa utgifter vid sidan av taxeavgiften äro förenade med bilfärder, såsom

drickspenningar.

Efter den år 1931 vidtagna nedsättningen av kilometerpenningarna hava

olika förslag om ytterligare begränsning av ersättningen framställts. Sålunda

ifrågasatte 1932 års statsrevisorer borttagande av kilometerpenningarna för

förrättningsmän med begränsade distrikt och ofta återkommande resor, såvitt

angick färder inom eget distrikt (län). I sitt yttrande till statsutskottet

över revisorernas uttalande avstyrkte riksräkenskapsverket detta förslag under

hänvisning till frågans tidigare behandling. Riksdagen inskränkte sig

härutinnan till att uttala önskvärdheten av en allmän utredning av hithörande

spörsmål.

Frågan om ersättning vid färd med taxeautomobil upptogs ånyo av 1933

års statsrevisorer, som anmärkte, att de vid sin räkenskapsgranskning funnit,

att icke så sällan den verkliga kostnaden vid dylik färd varit avsevärt

lägre än den debiterade, i det att förrättningsmannen lyckats träffa avtal örn

lägre gottgörelse än den i reglementet medgivna. Revisorerna ifrågasatte, huruvida

icke för dylika fall antingen bestämmelser om gottgörelse för allenast

den verkliga utgiften borde införas i fråga örn längre resor eller ock kilometerpenningarna

borde begränsas, så att de icke finge utgå för längre väg

än exempelvis 10 mil under en och samma resa. I yttrande häröver förordade

statskontoret en utredning i ämnet men framhöll vissa svagheter, som vore

förenade med det förstnämnda förslaget. Riksräkenskapsverket avstyrkte i

sitt yttrande båda förslagen. Något uttalande i ämnet gjordes icke från statsutskottets

eller riksdagens sida.

Förslaget örn begränsning av kilometerpenningarna upptogs i 193A års

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

promemoria, där följande anfördes: Vid en längre resa eller vid flera under

samma dag företagna resor, vilka då i allmänhet torde kunna ske med användande

av samma fordon, syntes en förrättningsman i regel kunna träffa uppgörelse

med ägare av taxeautomobil örn tillämpning av en lägre taxa, än

som upptagits i den för vederbörande län gällande automobiltaxan, eller ock

om viss rabatt å sistnämnda taxa. Anledning syntes knappast föreligga att i

dylika fall låta förrättningsmannen uppbära den stadgade ersättningen jämte

därtill hörande kilometerpenningar. Även örn man ulginge ifrån att en revision

av de av länsstyrelserna fastställda automobiltaxorna toge hänsyn till

nämnda förhållande, syntes i allt fall anledning icke föreligga att vid de

slag av resor, som vore i fråga, medgiva utbetalning av kilometerpenningar

för den del av våglängden, som överstege 100 kilometer. Alt på annat sätt

begränsa gottgörelsen för färd med taxeautomobil eller att stadga, att reseersättningen

skulle utgå med vad som verkligen utgivits, syntes knappast

vara ändamålsenligt. Uppmärksammas borde nämligen att, därest en föreskrift

av sistnämnda slag skulle upptagas i allmänna resereglemente!, missbruk

icke syntes kunna undvikas, i synnerhet som kontrollen i dylika fall vore

svår att åstadkomma. Länstaxorna borde för övrigt just i detta hänseende

lämpas efter gängse ersättningsgrunder.

I sitt yttrande över promemorian biträdde statskontoret i princip förslaget

om begränsning av kilometerpenningarna.

Riksräkenskapsverket avstyrkte däremot i sitt yttrande över promemorian

införande av bestämmelser i den föreslagna riktningen. Jämte det i yttrandet

framhöllos vissa olägenheter, som i händelse av förslagets genomförande

skulle uppkomma beträffande ersättandet av extra utgifter under den del av

resan, för vilken kilometerpenningar ej utginge, åberopades såsom en huvuderinran

mot de föreslagna bestämmelserna, att de skulle uppmuntra till en

med hänsyn till tjänsteresornas ändamålsenliga planläggning olämplig uppdelning

av längre resor. Den omständigheten, att rabatt å automobiltaxorna

ofta kunde erhållas, borde i stället, framhöll riksräkenskapsverket, föranleda

en skälig nedsättning av taxorna.

En begränsning efter självkostnadsprincipen av ersättningen vid färd med

taxebil har ifrågasatts av 1940 års statsrevisorer.

Såsom tidigare nämnts, har rätten till kilometerpenningar borttagits i åtskilliga

besparing sreglementen.

De sakkunniga hava för egen del anfört:

En begränsning av resekostnadsersättningen vid färd med taxebil till att

närmare motsvara de verkliga utgifterna anse jämväl de sakkunniga vara

påkallad. Att göra ersättningen i dess helhet beroende av vad som verkligen

utgivits synes dock knappast lämpligen låta sig göra. Vad angår det i 1934

års promemoria förordade förslaget till begränsning av kilometerpenningarna

synas väl de erinringar, som framställts mot detta förslag, icke sakna

fog. Då det gäller att finna en ersättningsform, som låter ersättningen närmare

än vad nu är fallet ansluta sig till den verkliga utgiften, synes dock

förslaget innebära avsevärda fördelar, och överhuvud torde väl förslaget få

anses som en framkomlig utväg.

I det läge, vari spörsmålet örn rätt til! kilometerpenningar vid olika färdsätt

kommit, synes emellertid närmast böra tagas i övervägande, huruvida

icke kilometerpenningarna kunna i sin helhet borttagas även vid färd med

taxebil. I sådant fall torde det bliva nödvändigt att bereda gottgörelse i annan

form för de extra utgifter, som kilometerpenningama varit avsedda att täcka.

I 2 § 1 mom. sista stycket resereglementet förekommer en allmän regel

örn rätt till gottgörelse för utgift, som icke täckes av de i allmänhet före
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr löij.

17

kommande ersättningarna. För dylik gottgörelse erfordras emellertid utredning

dels angående utgiftens belopp och dels därom, att den varit nödvändig.

Beträffande de extra utgifterna vid färd med taxebil torde dessa förutsättningar,

särskilt vad drickspenningar angår, knappast vara för handen.

För att kilometerpenningarna vid färd med taxebil skola kunna borttagas,

torde således böra förutsättas, att tillfälle till gottgörelse för extra utgifter

beredes utöver vad som följer av 2 § 1 mom. sista stycket. Närmast synes i

detta syfte kunna ifrågasättas, att vederbörande myndighet skall hava att

tillerkänna förrättningsman skälig gottgörelse för brukliga utgifter utöver avgift

enligt taxa. Att beredande av gottgörelsen bör bliva beroende av en skälighetsprövning,

följer därav, att det till en del rör sig om utgifter, som formellt

sett icke varit nödvändiga. På skälighetsprövningen bör jämväl ankomma,

i vilken mån verifikationer rörande uppgivna extra utgifter skola fordras.

Det kunde ifrågasättas att fastställa ett visst maximum för ersättningen för

extra utgifter. De sakkunniga hava dock för sin del icke ansett detta vara

erforderligt eller lämpligt. Högre ersättning än 10 procent av taxeavgiften

torde i allmänhet icke behöva ifrågakomma, och vid längre resor bör ersättningen

kunna stanna vid lägre belopp. Det är särskilt vid längre bilresor som

den nu föreslagna regeln åsyftar att åvägabringa en rimligare beräkning av

ersättningen för extra utgifter än som följer av den gällande regeln om kilometerpenningar.

Tillämpningen av den nu förordade ersättningsbestämmelsen ställer vissa

krav på tillförlitlighet i förrättningsmännens egna uppgifter och på omdöme

hos de utbetalande myndigheterna. I dessa hänseenden torde hinder icke behöva

möta för förslagets genomförande. Det torde kunna antagas, att tilllämpningen

ganska snart skall komma att underlättas genom tillkomsten av

en viss praxis.

De sakkunniga hava alltså förordat, att kilometerpenningarna vid färd med

taxebil borttagas och att i stället medgives skälig gottgörelse för brukliga utgifter

vid sidan av taxeavgiften.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag har mött erinringar i flertalet

yttranden. I främsta rummet har erinrats, att den föreslagna ersättningsregeln

skulle medföra osäkerhet i tillämpningen och avsevärt tynga myndigheternas

arbete med granskning av reseräkningar. Vidare har framhållits,

att jämsides med höjningar i biltaxorna inträtt en stegring av de extra utgifter,

som kilometerpenningarna äro avsedda att täcka. En del remissmyndigheter

antaga, att vid tillämpning av sakkunnigförslaget ersättningen för

extra utgifter allmänt skulle komma att debiteras i reseräkningarna med

10 procent av taxeavgiften, vilket med nuvarande taxor skulle innebära

större ersättning än den nuvarande ersättningen av 5 öre för kilometer.

Av remissmyndigheterna hava generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och

statskontoret helt avstyrkt ändring av de nuvarande bestämmelserna örn

kilometerpenningar. Allmänna lönenämnden har förordat ytterligare omprövning

av frågan, innan de sakkunnigas förslag förelägges riksdagen.

Vissa myndigheter hava med avstyrkande av sakkunnigförslaget ifrågasatt

jämkningar i de nuvarande ersättningsgrundema. Sålunda har länsstyrelsen

i Stockholms län anfört att, örn en begränsning av den efter fixa grunder utgående

gottgörelsen ansåges ofrånkomlig, självkostnadsprincipen syntes böra

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sinni. Nr 130. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

tillämpas beträffande resor med taxeautomobil, eventuellt med begränsning

till dylika resor utöver en viss minimilängd. Samma länsstyrelse bär emellertid

framhållit såsom en lämpligare åtgärd att i särskilda besparingsreglementen

borttaga kilometerpenningarna för sådana tjänstemän, som ofta företaga

längre resor. Länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus och

Jämtlands län samt domänstyrelsen och lotsstyrelsen hava ifrågasatt en maximering

av kilometerpenningarna vid längre färder.

Några myndigheter hava uttalat sig för att ersättningen för extra utgifter

bestämmes till vissa procent av taxeavgiften. Sålunda har arméförvaltningen

föreslagit, att ersättningen bestämmes att utgå i visst förhållande till den utgivna

körlegan, förslagsvis efter en fallande skala alltefter den väglängd, som

tillryggalagts. Kammarrätten har anfört, att regeln om kompensation för

extra utgifter kunde givas det innehåll, att förrättningsman vid resa med

taxeautomobil finge åtnjuta ett tillägg med viss procent å den utbetalta ersättningen

för färdmedlets användande. Riksräkenskapsverket har föreslagit,

att gottgörelsen för extra utgifter fixeras till 5 procent av taxeavgiften, att utgå

endast i den mån ersättningen för taxeavgiften icke täcker de verkliga

kostnaderna. Lantbruksstyrelsen har uttalat sig för att i resereglementet uttryckligen

fastslås, att gottgörelsen skall utgöra 10 procent av den verkliga

resekostnaden. Statskontoret har uttalat att, om en anordning i överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag skulle ifrågakomma, gottgörelsens storlek

i varje fall borde bestämmas i reglementet, förslagsvis till 10 procent av

taxeavgiften.

I vissa yttranden har vidare erinrats, att det vid utbyte av kilometerpenningarna

mot viss rätt till gottgörelse för extra utgifter måste klarläggas, i

vad mån gottgörelsen skall medräknas vid den jämförelse, som enligt 4 §

skall läggas till grund för beräknande av ersättning vid s. k. fingerade resor.

För närmare belysning av de i yttrandena behandlade spörsmålen må här

återgivas följande uttalanden:

Kammarrätten: Det vill synas som om en ändring ifråga om rätten till kilometerpenningar

vore av omständigheterna påkallad — — ■—- med hänsyn

därtill, att rätten till kilometerpenningar icke visat sig verka materiellt sett

tillfredsställande. —--För kammarrätten står det emellertid klart, att

den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen skulle såväl för de utbetalande

och granskande myndigheterna som för kammarrätten föranleda en

mångfald arbete och besvär vid fastställande av gottgörelsens storlek. Det

bör därför noga övervägas, örn en dylik bestämmelse verkligen är i så hög

grad påkallad, att den bör införas trots de olägenheter, som onekligen måste

vara därmed förknippade. Dessa olägenheter synas kammarrätten så stora,

att den nuvarande bestämmelsen i 2 § resereglemenet om rätt till kilometerpenningar

torde böra bibehållas, därest icke ett bättre system än vad de

sakkunniga föreslagit kan utfinnas för en kompensation, om en sådan verkligen

befinnes nödvändig. För undanröjande av olägenheterna med den diskretionära

prövningen av storleken av den av de sakkunniga föreslagna

gottgörelsen kunde emellertid kompensationsbestämmelsen givas det innehåll,

att förrättningsman vid resa med taxeautomobil finge åtnjuta ett tillägg med

viss procent å den utbetalta ersättningen för färdmedlets användande. I varje

fall måste klarläggas, i vad mån det ifrågasatta tillägget skidle medräknas

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

19

vid den jämförelse, som är nödvändig vid beräknande av ersättningen vid

s. k. fingerade resor. Kammarrätten vill emellertid erinra örn att vid borttagande

på sin tid av rätten till kilometerpenningar vid resa med hästskjuts

detta skedde utan införande av några särskilda kompensationsregler liknande

de nu föreslagna. Av den remitterade promemorian framgår, att det endast

är vid resa med taxeautomobil, som den föreslagna kompensationsregeln

skulle komma till användning. Men i sak skulle samma skäl för åtnjutande av

ifrågavarande särskilda förmån kunna åberopas även i andra fall, t. ex. vid

resa med hästskjuts.

Riksräkenskapsverket: Det framförda förslaget att grunda ersättningen

för med taxeautomobils begagnande förenade extra utgifter på en skälighetsprövning

synes riksräkenskapsverket mindre tillfredsställande. Ett stadgande

i sådan riktning skulle medföra osäkerhet för förrättningsmannen vid

ersättningens debitering samt förorsaka avsevärt merarbete för den utbetalande

myndigheten.

Av de sakkunnigas förslag framgår icke med tydlighet, huruvida förrättningsmannen

skall äga debitera ersättning för dylika utgifter, oavsett om

han fått vidkännas sådana eller ej. Därest ifrågavarande ersättning under

alla förhållanden finge debiteras, skulle förslaget endast innebära, alt de nuvarande

kilometerpenningarna ersattes med en »skälig gottgörelse för andra

brukliga utgifter för taxeautomobils begagnande».

Vid en höjning av automobiltaxorna skulle den föreslagna gottgörelsen,

beräknad efter 10 procent å taxeavgiften, medföra högre kostnader för statsverket

än nu utgående kilometerpenningar.

Vidare må framhållas, att systemet med drickspenningar vid resor med

taxeautomobil huvudsakligen tillämpas i städer och större samhällen, medan

däremot å den egentliga landsbygden drickspenningar torde förekomma i

mindre utsträckning.

I sådant fall, då den verkliga kostnaden vid färd med taxeautomobil, inklusive

drickspenningar, icke överstiger taxeavgiften, exempelvis då förrättningsmannen

träffat avtal örn lägre gottgörelse än den fastställda avgiften,

.skulle den föreslagna ersättningen -— liksom för närvarande kilometerpenningarna

— bereda förrättningsmannen en icke avsedd vinst.

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör för ernående av enkelhet vid tilllämpningen

gottgörelsen för ifrågavarande extra utgifter fixeras till viss

Procent på taxeavgiften, vilken icke bör sättas högre än till 5 procent. Denna

gottgörelse bör utgå allenast i den mån den utgivna ersättningen för automobilresan

verkligen överstiger den debiterade taxeavgiften. I anslutning härtill

synes omhandlade stadgande böra givas förslagsvis följande lydelse:

»Jämte ersättning för avgiften må gottgörelse utgå för andra brukliga utgifter

för taxeautomobils begagnande med högst fem procent å avgiften, dock

att sådan gottgörelse endast må utgå i den mån ersättningen för avgiften

icke täcker de verkliga kostnaderna.»

Vid tillämpningen av den nu föreslagna regeln skulle den utbetalande

myndigheten i regel bliva hänvisad att lita på förrättningsmannens egna

uppgifter. Den garanti mot missbruk i form av oriktiga uppgifter, sorn innefattas

i 25 §, torde emellertid även i förevarande fall få anses vara tillfyllest.

Allmänna lönenämnden: Lönenämnden är för sin del synnerligen tveksam,

huruvida den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle medföra några

mera betydande fördelar framför det nuvarande systemet med kilometerpenningar.

Mot ett bibehållande av kilometerpenningar vid färd med taxeautomobil

talar särskilt den omständigheten, att vid mycket långa resor

.stundom erhålles en ersättning, som kan bliva onödigt hög. Med hänsyn härtill

skulle lönenämnden för sin del icke hava något emot, att detta system

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Departements
chefen.

Kungl. Majtts proposition nr 130.

kunde ersättas med en anordning, soini skulle möjliggöra en smidigare anpassning

efter den resandes faktiska utgifter. Sakkunnigförslaget synes emellertid

lönenämnden vara ägnat att medföra en betydande osäkerhet i tillämpningen

och det skulle säkerligen bliva mycket svårt att åstadkomma en för

hela statsförvaltningen enhetlig och lämplig praxis, särskilt örn denna skall

utbildas genom prejudikat av kammarrätten. Härtill kommer den omständigheten,

att med nuvarande länstaxor förslaget torde medföra ökade kostnader

för statsverket. På grund av de olägenheter, som sålunda skulle vara

förenade även med de sakkunnigas förslag, får lönenämnden för sin del

förorda, att förevarande spörsmål tages under ytterligare omprövning, innan

förslaget förelägges riksdagen.

Den nuvarande regeln om kilometerpenningar vid färd med taxebil hai

ansetts verka mindre tillfredsställande, och det har därför framstatt som ett

önskemål att kunna åvägabringa en lämpligare metod att ersätta de extra

utgifter, huvudsakligen drickspenningar, varom Håga är. De sakkunnigas

förslag i detta ämne har emellertid mött invändningar, i främsta rummet avseende

de tillämpningssvårigheter, som befaras följa av förslagets genomförande.

Med hänsyn till de flesta remissmyndighetemas inställning till

förslaget har jag ansett mig icke böra framlägga detsamma till antagande.

Vissa andra förslag till frågans lösning hava framställts, men även dessa synas

vara förenade med olägenheter. Härtill kommer, att kostnaderna för färd

med taxebil väsentligt stegrats, vilket medfört, att erinringarna mot anordningen

med kilometerpenningar numera icke göra sig gällande i samma

mån som förut. Under sådana omständigheter vill jag förorda, att kilometerpenningarna

vid färd med taxebil tills vidare bibehållas oförändrade.

Eget motorfordon.

Ersättning vid färd med annan automobil än taxeautomobil eller omnibus

utgår med 30 öre per kilometer. Ersättningen bär sänkts två gånger efter gällande

resereglementes tillkomst, nämligen år 1931 från 40 till 35 öre och år

1933 till det nuvarande beloppet. Vid annat färdsätt än i 2 § 1 mom. särskilt

angivits utgår ersättning med 20 öre per kilometer, till vilket belopp ersättningen

år 1933 sänktes efter att tidigare hava utgjort 30 öre per kilometer.

Hit hänföres bland annat färd med motorcykel.

Ersättningen utgår med 30 respektive 20 öre per kilometer jämväl då förrättningsmannen

använt eget motorfordon, dock icke i fall, da resan företagits

under sådana omständigheter, att billigare fortskaffningsmedel lämpligen kunnat

användas. I sådant fall beräknas ersättningen enligt 4 § resereglemente!,

som örn resan företagits med det billigare fortskaffningsmedlet.

För vissa grupper av befattningshavare är rätten till resekostnadsersättning

vid användande av egen bil underkastad särskild reglering. Denna avser

att, i den mån det ur tjänstesynpunkt är angeläget, att befattningshavare håller

egen bil, å ena sidan underlätta användandet därav genom att låta befattningshavaren

få ersättning för bilresa även på vägsträckor, där billigare

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

21

fortskaffningsmedel kunnat användas, samt å andra sidan anpassa ersättningen

så nära som möjligt efter självkostnaderna. Härom må följande anföras:
Enligt

det särskilda resereglemente! för tjänstemän vid domänverket (1935:

50, 1936: 526) äger domänstyrelsen att beträffande tjänsteresa, som företages

med eget motorfordon, medgiva att, oaktat förrättningsmannen enligt allmänna

resereglemente! icke skulle varit berättigad till ersättning för sådant

färdsätt, resekostnadsersättning må utgå med belopp motsvarande förrättningsmannens

verkliga, av resan föranledda kostnader för fordonet, dock

högst vad förrättningsmannen skulle hava uppburit, därest ersättning beräknats

för färdsättet i fråga enligt allmänna resereglemente!. Ersättningen

kan även utgå i form av fast resekostnadsanslag.

Liknande bestämmelser gälla för befattningshavare hos skogsvårdsstyrelser

och hushållningssällskap (1934: 602 och 603). Dessa bestämmelser medgiva

olika tillvägagångssätt vid anordnandet av ersättning. Dels kunna fasta resekostnadsanslag

för månad eller år bestämmas, dels kan ersättningen utgå efter

våglängd, och dels förekommer en kombination av resekostnadsanslag,

avsett att ersätta fasta kostnader, med en efter våglängd beräknad gottgörelse

för löpande kostnader. Som en allmän begränsning gäller även här, att ersättningen

icke må, för kilometer räknat, överstiga det i allmänna resereglemente

bestämda beloppet av 30 öre.

För de hos lantbruksstyrelsen anställda mejeriinspektörerna har ersättning

vid resa med egen bil utgått enligt grunder, som angivits i 1937 års statsverksproposition,

nionde huvudtiteln, sid. 16. Ersättningen har beräknats dels med

ett fast belopp av 1,500 kronor för år, dels med 10 öre för kilometer körd

vägsträcka.

Beträffande skoglig personal bos stiftsnämnderna gälla särskilda föreskrifter,

som likaledes varit föremål för riksdagens prövning. Enligt dessa föreskrifter,

som utfärdats i Kungl. Maj:ts cirkulär den 20 oktober 1939 (med

ändring genom cirkulär den 4 juli 1941), ankommer det på stiftsnämnd att

bestämma, huruvida befattningshavare skall äga rätt att vid sina resor i

tjänsten begagna egen bil och åtnjuta resekostnadsersättning därför jämväl i

fall då han enligt allmänna resereglemente t icke skulle varit berättigad till

ersättning för dylikt färdsätt. 1 fråga örn ersättningens bestämmande innehåller

cirkuläret i dess ursprungliga lydelse bland annat följande:

1. Fasta årliga omkostnader för automobilen ersättas,

kostnader för skatt: med belopp, som befattningshavaren styrker sig härför

hava utgivit, högst dock motsvarande skatten för året för en automobil med

en tjänstevikt av 1,500 kilogram;

kostnad för försäkring: med 70 procent av gällande premier för helförsäkring,

med 100 kronors självrisk (trafik-, brand-, stöld- och vagnskadeförsäkring)

av en automobil med ett försäkringsvärde av 3,000 kronor; samt

kostnad för garage (även sådant utanför bostadsorten): med belopp, som

befattningshavaren styrker sig för sådant ändamål hava fått vidkännas, högst

dock vad med hänsyn till förhållandena må befinnas skäligt.

2. Uppkomna kostnader för automobilens förflyttning mellan olika ställen

under förrättning, då befattningshavaren icke varit i tillfälle alt själv medfölja

i automobilen, ersättas med belopp, som denne styrker sig i sådant hänseende

hava utgivit, högst dock vad med hänsyn litt förhållandena må befinnas

skäligt. Särskild kostnad för anlitande av chaufför i annat fall ersättes

däremot ej, utan bör resa, dä förhållandena liro sådana, att särskild chaufför

skulle bliva erforderlig för den egna automobilens begagnande, i .stället företagas

med annat tillgängligt fortskaffningsmedel.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. May.ts proposition nr 130.

3. Övriga med innehavet av automobil normalt förenade kostnader ersättas

med 15 öre per kilometer tillryggalagd väglängd.1

4. Ersättning enligt punkterna 1—3 må sammanlagt icke till samme befattningshavare

för år utgå med högre belopp än som enligt motsvarande bestämmelser

i allmänna resereglemente! skulle för samma tillryggalagda väglängd

hava utgått för resa med egen automobil (för närvarande 30 öre per

kilometer).

5. Utöver vad under punkterna 1—4 medgivits, utgår till befattningshavare

hos stiftsnämnden i Härnösands och i Luleå stift en tilläggsersättning med

ett öre per kilometer tillryggalagd väglängd.

6. Vid resa med egen automobil, i fall som här avses, är befattningshavaren,

där jämte honom en eller flera personer, som hava att färdas i huvudsak

samma väg, på grund av stiftsnämndens förordnande skola i förrättningen

deltaga, skyldig låta jämväl dessa förrättningsmän, i mån av utrymme, medfölja

i automobilen på resan. Med förrättningsmän jämställes härvid sådant

av pastorat för skogsskötseln anlitat biträde, som på anmodan av befattningshavaren

eller eljest har att vid förrättningen närvara. För dylik skjutsning

äger befattningshavaren, utöver den honom jämlikt punkterna 1—5 tillkommande

resekostnadsersättningen för egen resa, åtnjuta gottgörelse med 5 öre

per kilometer vägsträcka för varje medresande förrättningsmän.

7. Med iakttagande av vad under punkt 4 stadgas, må ersättning till befattningshavaren

jämlikt punkt 1 utbetalas, i avseeende å skatt och garage.

1 den mån kostnaderna därför uppkomma och, i avseende å försäkring, så

snart årspremien för obligatorisk försäkring guldits, samt jämlikt punkterna

2 och 3 samt 5 och 6 efter räkning för månad. Stiftsnämnden äger dock beträffande

viss befattningshavare med hänsyn till omfattningen av dennes resor

eller andra föreliggande omständigheter bestämma, att ersättning till sådan

befattningshavare för skatt och försäkring skall helt eller delvis innestå,

intill dess sluträkning med avseende å hans resekostnader för året kan verkställas.

8. Det åligger varje befattningshavare att noggrant planlägga resor och

förrättningar samt tillse, att olika sådana, såvitt ske kan, kombineras, så att

icke onödiga kostnader för hemresor och dylikt uppkomma.

Ändringar av ersättningsgrunderna för resa med egen bil hava i olika

sammanhang ifrågasatts. De sakkunniga hava härom lämnat följande redogörelse:
1937

års statsrevisorer anförde, att enligt vad revisorerna iakttagit användandet

av egen automobil vid tjänsteresor betydligt ökats. I anslutning därtill

yttrade revisorerna bland annat: På grund av stadgandet i 4 § resereglemente!

erhölle förrättningsmän ofta endast ersättning såsom örn resan helt

eller delvis företagits å järnväg, oaktat han använt sig av egen bil. Vid uppgörande

av reseräkning för en dylik resa hade förrättningsmannen därför att

beräkna kostnaden för färdsätt och färdväg, som icke använts utan fingerats.

Det läge i sakens natur, att upprättande och granskning av dylika räkningar

måste bliva avsevärt tidsödande. Lika självfallet vöre, att därvid kunde uppkomma

svåra bedömningsfall. Att användandet av egen bil i viss mån kommit

att dominera vid företagandet av tjänsteresor, hade sin grund i de praktiska

fördelar, som användandet av ett dylikt färdsätt ofta medförde ur såväl statens

som den enskilde förrättningsmannens synpunkt. Det kunde emellertid

1 Genom cirkuläret den 4 juli 194! ilar ersättningen höjts till 27 öre att utgå tills vidare

från den tidpunkt, då övergång skett från bensin- till gengasdrift (ang. ändringens tillkomst, se

den följande redogörelsen).

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kiinyl. Majda proposition nr 130.

23

icke förnekas, att gällande bestämmelser om ersättning vid sådana resor numera

finge anses opraktiska och otidsenliga. För att i största möjliga utsträckning

kunna undanröja med s. k. fingerade resor förenade olägenheter borde

tagas under övervägande att medgiva användandet av egen bil i större utsträckning

än vad som för närvarande vöre fallet.

Revisorerna ifrågasatte även en minskning av ersättningen för användande

av egen bil.

Statskontoret anförde i yttrande häröver, att en överarbetning av nuvarande

sladganden om ersättning vid färd med egen automobil förefölle påkallad.

Därest ersättningen fastställdes så nära den verkliga kostnaden, som kunde

anses rimligt, skulle behovet att räkna med s. k. fingerade resor komma att

minskas samt följaktligen de därmed förenade, av statsrevisorerna påtalade

olägenheterna i motsvarande mån reduceras. Att helt avskaffa det korrektiv

mot resekostnadernas utsvällning, som tillämpningen av beräkningssättet med

fingerade resor innebure, ansåge statskontoret emellertid vara uteslutet.

Riksråkenskapsverket uttalade, att en utsträckning av rätten att använda

egen bil vid tjänsteresor skulle till stor del kunna undanröja de nuvarande

olägenheterna vid beräknandet av ersättningen. Det borde emellertid därvid

tagas under övervägande, huruvida icke en minskning av ersättningen kunde

anses befogad. Att detta lät sig genomföra, ansåge riksråkenskapsverket framgå

därav, att i en del fall egen bil användes vid tjänsteresor i vidgad utsträckning,

ehuru ersättning utginge med lägre belopp än resereglementet föreskreve

för sådant färdsätt.

Riksdagen uttalade i skrivelsen nr 308 år 1938, att en ändring i förevarande

del av resereglementet syntes vara av förhållandena motiverad.

Sedermera gjordes ett flertal av krisförhållandena föranledda framställningar

om höjning av ersättningen för färd med egen bil. Därvid framhölls,

att driftkostnaderna ökats genom prisstegringen på bensin, olja, gummi och

reparationer. I den mån bränslebrist eller andra krisförhållanden nödvändiggjort

inskränkning i bilarnas användning hade, enligt vad vidare anfördes,

tidigare gjorda kostnadsberäkningar rubbats, i det att varje tillryggalagd vägkilometer

kommit att belastas med en större del av de fasta kostnaderna. I

den mån åter övergång till gengasdrift ifrågakomme, ökades kostnaderna

enligt företedda beräkningar, i första hand genom nödvändigheten att anskaffa

gengasaggregat, för vilka beräknades en jämförelsevis kort brukningstid.

Jämväl hänvisades till den senaste tidens höjningar i länstaxorna för yrkesmässig

biltrafik.

Framställningarna behandlades i proposition, nr 134, till 1941 års riksdag.

I propositionen uttalades, att utredningen icke syntes giva vid handen,

att en höjning av den i allmänna resereglementet fastställda ersättningen av

30 öre för kilometer vore påkallad annat än möjligen för att beträffande

tjänstemännens fordon underlätta en övergång till drift med gengas eller

andra inhemska bränslen. I likhet med statskontoret ansåg föredragande departementschefen

sig icke heller ur denna synpunkt kunna förorda en ändring

av allmänna resereglementet. Härtill vore nämligen förutsättningarna

för driftsomläggningen ännu alltför svårbedömbara, icke minst vad kostnaderna

anginge. Av tillgängliga uppgifter syntes ej heller framgå annat än

att den nuvarande ersättningen av 30 öre nöjaktigt svarade mot kostnaderna

även vid gengasdrift, såvida icke den körda vägsträckan för år vöre jämförelsevis

kort.

Emellertid hemställdes i propositionen örn bemyndigande för Kungl.

Maj t att höja de ersättningar, som med riksdagens medverkan fastställts

till lägre belopp än 30 öre för kilometer. Detta bifölls av riksdagen enligt

skrivelse nr 208.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

De sakkunniga hava framställt förslag rörande särskild reglering i vissa

fall av ersättningen för färd med eget motorfordon. I detta avseende hava de

sakkunniga anfört:

Användandet av egen bil kan vara till fördel icke blott för den enskilde

förrättningsmannen utan även ur tjänstesynpunkt, enär därigenom beredes

möjlighet till ett bättre utnyttjande av tiden och en lämpligare planläggning

av resorna. Härtill kommer önskemålet att i möjligaste mån undvika

de olägenheter, som äro förenade med tillämpning av regeln örn fingerade

resor.

För att kostnaderna för färd med egen bil skola kunna gottgöras, även

om billigare färdsätt lämpligen kunnat användas å någon eller några färdsträckor,

måste förutsättas, att gottgörelsen ej avsevärt skiljer sig från kostnadernas

verkliga belopp. Dessa äro emellertid i hög grad växlande. Särskilt

vanskligt är det att bei-äkna ett visst belopp per vägkilometer för sådana

kostnader som skatt, försäkringspremier och garagekostnader. Dessa

äro desamma, vare sig bilen användes i större eller mindre utsträckning. De

belopp, med vilka de belasta varje i tjänsten tillryggalagd vägkilometer,

komma följaktligen att variera alltefter den omfattning, i vilken bilen användes

för tjänstebruk. Liknande är förhållandet med amortering och ränta,

vilka kostnader ej heller äro proportionella mot antalet vägkilometer.

Under sådana förhållanden låter det sig knappast göra att försätta bestämmelsen

örn fingerade resor ur kraft såvitt angår färd med egen bil. Härvid

skulle nämligen, för undvikande av alltför stor kostnadsökning, erfordras

en så snäv begränsning av ersättningen för vägkilometer, att syftet med

ändringen därigenom skulle äventyras. Däremot torde man kunna ge utsträckt

tillämpning åt det redan nu anlitade förfaringssättet att fastställa

särskilda ersättningsgrunder för vissa förvaltningsgrenar eller personalgrupper

eller eljest med begränsad giltighet. Frågan, huruvida i olika förekommande

fall sådana särskilda ersättningsgrunder böra fastställas eller de allmänna

reglerna i resereglementet böra tillämpas, bör bero av en lämplighetsprövning,

verkställd icke blott med beaktande av kostnadssynpunkten

utan även med hänsyn tagen till vad som påkallas för en rationell tjänstutövning.

Den särskilda regleringen av ersättningsgrunderna bör innebära, att ersättningen

fastställes så nära de verkliga kostnaderna som möjligt samt att

den sålunda fastställda ersättningen får utgå oavsett i vad mån järnväg,

buss eller annat billigare fortskaffningsmedel kunnat användas på en del

vägsträckor.

Fastställandet bör ske med utgångspunkt från vissa efter förhållandena

avvägda normalfordringar i fråga örn bilens storlek och kvalitet. Härav bestämmas

i stort sett de fasta kostnaderna. I vilken mån dessa böra gottgöras

av statsverket eller vila å bilägaren, får göras beroende av den omfattning,

i vilken bilen användes för tjänsteresor. De ersättningsbara fasta kostnaderna

böra alltefter omständigheterna kunna gottgöras efter tillryggalagd väglängd

eller med fasta ersättningsbelopp för månad eller år. De löpande kostnaderna

torde i allmänhet kunna mera schablonmässigt beräknas efter vägkilometer.

Tillämpningen i dessa hänseenden bör emellertid icke nu bindas genom

några generella regler utan anpassas med ledning av efter band gjorda

erfarenheter.

Vad nu anförts torde i stort sett äga tillämpning jämväl i fråga örn färd

med motorcykel.

Vid ersättningens fastställande bör tillses, att den icke behöver befaras

överstiga den i allmänhet stadgade ersättningen per kilometer. Den grund
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition i]r 130.

25

läggande bestämmelsen torde dock e.j böra så avfattas, att den nödvändiggör

retroaktiv avräkning härutinnan. Däremot böra ersättningsgrunderna med

vissa mellanrum och därutöver så snart anledning därtill yppas bliva föremål

för omprövning med verkan för den fortsatta tillämpningen.

Från regeln, att ersättningen i nu avsedda fall bör bestämmas till högst

vad som svarar mot den allmänna kilometerersättningen, bör dock undantag

kunna göras. I det följande förordas visserligen en höjning av den nuvarande

30-öresersättningen för egen bil. Ersättningen kan emellertid icke

fastställas högre, än att det fordras en jämförelsevis stor årlig körlängd för

att ersättningen skall täcka icke blott utgifterna för driv- och smörjmedel

m. m. utan även de fasta kostnaderna. I fall då denna körlängd ej uppnås

torde det kunna inträffa, att användandet av eget motorfordon likväl är så

angeläget för tjänsten, att det kan finnas .skäligt bereda ersättning även för

kostnader utöver den allmänna maximigränsen.

För genomförande av den nu ifrågasatta jämkningen i de gällande bestämmelsernas

tillämpning torde i 4 § allmänna resereglementet böra intagas

föreskrifter, enligt vilka det överlämnas åt Kungl. Majit att avgöra, i vilken

mån förordnanden av här avsedd innebörd må förekomma. Fastställandet

av de särskilda beräkningsgrunderna för ersättningen bör ankomma på

Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, på vederbörande myndighet.

För att ersättningen skall kunna överstiga den i 2 § 1 morn. stadgade

bör dock alltid förutsättas medgivande av Kungl. Majit.

Vidare hava de sakkunniga föreslagit höjning till 40 öre av den i 2 § 1

mom. stadgade kilometerersättningen för annan bil än taxebil. Till stöd därför

hava de sakkunniga anfört:

I den mån särskild reglering av ersättningen för resa med eget motorfordon

icke äger rum, skola de i 2 § 1 mom. allmänna resereglementet stadgade

ersättningsbeloppen utgå. Bestämmandet av dessa belopp är enligt det

förut anförda av betydelse jämväl ur den synpunkten, att beloppen i regel

skola utgöra övre gräns för de särskilt reglerade ersättningarna. Vad angår

frågan om höjning av den nuvarande 30-öresersättningen för resa med egen

bil föreligger nu ytterligare erfarenhet, som kan tjäna till ledning vid denna

frågas bedömande. Väl är det ännu ovisst i vilken omfattning förhållandena

under den närmare framtiden kunna medge trafik med privatbilar. I främsta

rummet torde härvid begränsningen i tillgången på gummi och smörjmedel

vara bestämmande. Däxemot torde kostnaderna för drift nied gengas och

andra bränslen nu kunna bättre beräknas än vid liden för avlåtandet av

propositionen nr 134 år 1941, och då så är förhållandet, torde hänsyn till

eventuella begränsningar i trafikmöjligheterna icke böra hindra att frågan

om ersättningsbeloppet nu tages under omprövning.

För de sakkunnigas räkning bar inom domänstyrelsen efter samråd med

motormännens riksförbunds tekniska avdelning utarbetats en promemoria

jämte tre kalkyler rörande kostnaderna för egen bil vid drift med kolgas

respektive metanol eller bensin. Därjämte föreligger en från riksförbundet

erhållen specialkalkyl över vissa rörliga bilkostnader, utvisande bl. a. skillnaden

i kostnader för ved- och kolgasdrift.

Den av domänstyrelsen gjorda utredningen har granskats av chefen för

bränslekommissionens gengasbyrå, som framlagt resultatet av granskningen

i en promemoria jämte kostnadskalkyl.

De ifrågavarande kostnadskalkylerna avse bilar av standardtyp (tiänstevikt

omkring 1,500 kg). Vid en årlig körlängd av 7,000 km utvisa kalkylerna

för drift med kolgas en kostnad av 43.4—

körlängd ökas kostnaden per km. Vid .större körlängd däremot minskas

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

kostnaden och utgör exempelvis vid 12,000 km årlig körlängd 34.1—35.5 öre

per km.

Till jämförelse ina nämnas, att länstaxorna för personbiltrafik hittills

liöjts nied i allmänhet 25—40 procent av 1931 års normaltaxa.

Även om vissa detaljer i de föreliggande kostnadsberäkningarna kunna vara

föremål för delade meningar, utvisa beräkningarna otvivelaktigt en betydande

stegring av kostnaderna för körning nied egen bil. Vad beträffar frågan

om den höjning av ersättningen, som härav bör föranledas, måste en dylik

höjning bli i viss mån godtycklig. I vad mån ena eller andra beloppet täcker

de verkliga kostnaderna blir nämligen, såsom av det förut anförda framgår,

beroende på växlande faktorer, icke minst på den omfattning, i vilken bilen

användes för tjänstebruk. Härtill kommer, att tillämpningen av regeln örn

fingerade resor medför en beskärning av ersättningen.

De sakkunniga vilja för sin del förorda en höjning av ersättningsbeloppet

till 40 öre per km. Höjningen bör även gälla resa med annan tillhörig bil,

som icke är taxebil.

Beträffande ersättningen för annat färdsätt än i 2 § 1 mom. särskilt angivits

— d. v. s. bl. a. färd med motorcykel — synes anledning till ändring

ej föreligga.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag har i allmänhet lämnats utan erinran

i remissyttrandena. Vissa jämkningsförslag hava dock framställts av

statskontoret, som anfört:

För sådana fall, där det ur statsverkets synpunkt kan anses så angeläget,

att förrättningsmännen använda egna motorfordon, att Kungl. Maj:t finner

sig böra medgiva, att ersättning för dylikt färdsätt må utgå även då förrättningsmännen

eljest icke skulle vara berättigade härtill, synes anledning icke

föreligga till erinran mot att ersättningen bestämmes efter de grunder, som de

sakkunniga förordat. Statskontoret håller dock före, att dessa ersättningsgrunder

för vinnande av största möjliga enhetlighet alltid böra fastställas av

Kungl. Majit. Vidare måste statskontoret av principiella skäl avstyrka, att

möjlighet beredes Kungl. Majit, att vid ersättningsgrundernas bestämmande

gå utöver ett i reglementet bestämt högsta ersättningsbelopp för kilometer.

Ämbetsverket har intet att invända mot att detta maximibelopp sättes till

40 öre.

Då det torde kunna förutsättas, att särskilda ersättningsgrunder komma

att bestämmas i praktiskt taget alla de fall, där det kan göras gällande, att

begagnandet av egen bil sker i statens intresse, lärer anledning icke föreligga

att höja det i 2 § 1 mom. resereglementet angivna ersättningsbeloppet, 30

öre för kilometer, för färd med annan automobil. Erfarenheterna tala enligt

statskontorets mening för att detta ersättningsbelopp bör sättas i underkant

— en åtgärd, mot vilken berättigade invändningar knappast kunna göras från

förrättningsmännens sida, då möjligheten att anlita taxebil alltid står öppen.

Statskontoret vill i detta sammanhang påpeka, att — såsom de sakkunniga

framhållit — länstaxan för personbiltrafik hittills höjts med i allmänhet

25—40 procent av 1931 års normaltaxa. Detta innebär, att avgiften för taxebil

vid rundresa för närvarande utgår med mellan 35 och 39 öre för kilometer.

Kammarrätten har anmärkt, alt i de sakkunnigas författningsförslag icke

kommit till uttryck vad de sakkunniga anfört därom, att beräkningsgrunderna

vid särskild reglering av ersättningen för färder med eget motorfordon skola

kunna fastställas av vederbörande myndighet först efter Kungl. Majits be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

27

myndigande. Beträffande förslaget att höja ersättningsbeloppet i 2 § till 40

öre för kilometer har kammarrätten anfört:

Att kostnaderna för automobildriften, vare sig det gäller taxeautomobil

eller egen automobil, numera stigit högst väsentligt torde vara självklart. En

höjning av ersättningen synes därför vara motiverad. Mot det av de sakkunniga

föreslagna beloppet har kammarrätten i och för sig intet att erinra.

Vid en återgång till mera normala förhållanden bör givetvis ersättningen, i den

mån omständigheterna därtill giva anledning, åter sänkas. Tänkbart är också,

att vid en fortsatt prisstegring ersättningen borde höjas utöver den nu föreslagna.

Då de faktorer, som påverka frågan om ersättningens storlek, särskilt

under nuvarande förhållanden äro mycket fluktuerande, kunde det starkt

ifrågasättas, örn det icke borde helt överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma

de belopp, varefter ersättningen finge utgå. Det kunde även tänkas,

att länsstyrelserna, som nu jämlikt 28 § motorfordonsförordningen (SFS

1930: 284) och med ledning av den av Kungl. Majit den 26 februari 1931

utfärdade normaltaxan hava att fastställa taxan för persontrafikbilar, bemyndigades

fastställa även den norm, varefter resekostnadsersättning finge

utgå vid tjänsteresor med annan automobil än taxeautomobil.

De sakkunnigas förslag rörande särskild reglering i vissa fall av ersättningen

för färder nied förrättningsmannen tillhörigt motorfordon har till syfte

att, i den mån det ur tjänstesynpunkt finnes angeläget, att befattningshavare

håller eget motorfordon, å ena sidan underlätta användandet därav genom att

medge ersättning för färd med motorfordonet även på vägsträckor, där billigare

fortskaffningsmedel kunnat användas, samt å andra sidan anpassa ersättningen

så nära som möjligt efter självkostnaderna. Förslaget innebär

fullföljande av ett förfaringssätt som tidigare, delvis på grund av särskilda

riksdagsbeslut, kommit till användning inom vissa förvaltningsgrenar.

För egen del biträder jag vad de sakkunniga sålunda föreslagit. Vad beträffar

de av statskontoret framställda erinringarna, torde det väl få förutsättas,

att de särskilda ersättningsgrunderna mestadels finnas böra fastställas av

Kungl. Majit, men möjlighet bör dock hållas öppen alt uppdraga fastställandet

åt vederbörande myndighet. Att möjlighet herodes Kungl. Majit att i undantagsfall

överskrida det i 2 § bestämda ersättningsbeloppet, synes icke behöva

möta betänkligheter, örn man fasthåller vid att fråga endast är om att

ersätta de verkliga kostnaderna samt att förfaringssättet skall användas endast

i fall då det ur tjänstesynpunkt är angeläget, att eget motorfordon kommer

till användning. Med anledning av kammarrättens erinran mot författningstextens

avfattning synes böra göras ett förtydligande tillägg av innebörd,

alt Kungl. Majlis förordnande örn särskild reglering av ersättningsgrunderna

skall avse vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att höja ersättningen enligt 2 §

för färd med annan bil än taxebil från 30 till 40 öre för kilometer, är det

visserligen under nu rådande förhållanden vanskligt att avgöra vilket ersättningsbelopp

sorn får anses vara lämpligast avvägt. Att en höjning av det nuvarande

beloppet är befogad synes emellertid uppenbart. .Tåg anser mig kunna

biträda sakkunnigförslaget även i denna del.

Departementchef

en.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Resekostnadsersättning vid vissa färder inom eller i närheten av

stationeringsorten.

Enligt 5 § allmänna reseregl emen tet utgår icke resekostnadsersättning för

färd, som cj överstiger 1 kilometer. Samma paragraf innehåller bestämmelser,

enligt vilka resekostnadsersättning ej heller utgår vid färd inom stadsplaneområde

med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg

eller omnibus, såvida icke färden står i visst samband med längre färd. I

16 § finnas bestämmelser angående i vilken mån reseersättning skall i olika

fall beräknas från eller till bostaden, stationeringsorten o. s. v. I fråga örn resekostnadsersättning

finnes icke någon motsvarighet till den bestämmelse i

17 § 1 mom., som utesluter rätten till traktamentsersättning vid förrättning,

som utföres å bostads- eller tjänstgöringsorten eller i viss närhet till densamma.

Beträffande tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser samt ifrågasatt

utsträckning av rätten till ersättning hava de sakkunniga lämnat följande redogörelse:
I

praxis har resekostnadsersättning tillerkänts befattningshavare vid färder

i tjänsteärenden, som varit helt begränsade till stationeringsorten (kammarrättens

årsbok 1933 ref. 7). Oavsett i vad mån rätt till resekostnadsersättning

i dylika fall ansetts föreligga hava i vissa verk, även före tillkomsten

av berörda praxis, spårvagns-, buss- och färjebiljetter genom vederbörande

myndighet anskaffats och tillhandahållits tjänstemännen vid budskickning

och andra tjänsteärenden.

Under de senare åren hava i samband med fastställandet av omkostnadsstater

för yrkesinspektionen fasta ersättningsbelopp bestämts, att till täckande

av omkostnader för tjänsteresor med spårvagn, omnibus eller färja inom

Stockholms stads planlagda område utgå till olika befattningshavare vid yrkesinspektionen.

Därvid har jämväl föreskrivits, att till ifrågavarande befattningshavare

icke må utgå ersättning enligt allmänna resereglemente! för dylika

tjänsteresor inom stadens planlagda område.

I skrivelse den 21 april 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt

om bemyndigande att utbetala resekostnadsersättning vid användande

av taxeautomobil för resor, som tjänstemännen vid styrelsens järnvägs- och

luftfartsbyrå företaga i tjänsteärenden till och från Stockholms stads flygplatser

vid Bromma och Lindarängen. Till stöd därför har styrelsen åberopat

bland annat, att användandet av bil vid dessa färder i allmänhet är påkallat

för undvikande av tidsspillan samt att den byrån tilldelade tjänstebilen

till följd av användning även vid längre tjänsteresor icke alltid är tillgänglig

för nn ifrågavarande ändamål.

Statskontoret har i yttrande över framställningen anfört, att under vissa

förutsättningar skäl kunde tala för att ersättning borde utgå vid användande

av taxeautomobil jämväl vid tjänsteresa, som företoges uteslutande inom

stads planlagda område. Ämbetsverket har emellertid framhållit, att ett medgivande

i denna riktning skulle innebära en avvikelse från ersättningsgrunderna

i allmänna resereglemente!.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 2 maj 1943 har, i samband med fastställande

av omkostnadsstat för statens kriminaltekniska anstalt för budgetåret

1941/42 föreskrivits, att av den i staten upptagna anslagsposten till reseer
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kuntjl Maj:ts proposition nr 130.

sättningar må tagas i anspråk högst 300 kronor för gäldande av kostnader

förenade nied begagnande av taxeautomobil vid sådana inom Stockholms

stads planlagda område av anstaltens befattningshavare företagna resor för

förrättningar i tjänsten, för vilka dylikt fortskaffningsmedel är oundgängligen

nödvändigt och för vilka ersättning eljest icke utgår (jfr 1941 års statsverksproposition,

femte huvudtiteln, sid. 330).

De sakkunniga hava för egen del anfört, att det under vissa omständigheter

kan vara skäligt, att färder med annat fortskaffningsmedel än de i 5 § angivna

må på statsverkets bekostnad företagas inom samhälles planlagda område.

De sakkunniga hava därför i sitt förslag intagit en bestämmelse om rätt

för Kungl. Maj:t eller, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, vederbörande myndighet

att pröva, i vad mån ersättning i sådant fall må utgå. Å andra sidan

har föreslagits en jämkning i avfattningen för tydligare angivande därav, att

resekostnadsersättning icke utgår vid färd till fots inom planlagt område.

Förslaget till ändring av 5 § har vid remissbehandlingen icke föranlett annan

erinran, än att statskontoret ifrågasatt, örn icke avgörandet beträffande

rätten att anlita annat än i paragrafen angivet fortskaffningsmedel lämpligen

borde anförtros åt vederbörande myndighet. Enligt statskontorets mening

borde möjlighet föreligga för exempelvis de centrala ämbetsverken att

i särskilda fall medgiva befattningshavare ersättning för bilskjuts vid brådskande

förrättning i huvudstaden utan att härför Kungl. Maj:ts tillstånd skulle

behöva inhämtas. Med hänsyn till de befogenheter, ämbetsverken tillerkänts

med avseende å dispositionen av exempelvis anslagsposten till expenser syntes

några betänkligheter mot en sådan anordning icke behöva möta.

För närvarande är jag icke beredd att förorda medgivande av en allmän Departement*•

befogenhet för myndigheterna att utbetala ersättning för bilskjuts inom sam- chefenhälles

planlagda område. Jag tillstyrker däremot, att 5 § resereglementet

ändras i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Samåkning.

I de fall, då två eller flera förrättningsmän företaga gemensam färd utan

att därvid använda fortskaffningsmedel, som tillhör eller disponeras av någon

av dem, utgår enligt 8 § allmänna resereglementet resekostnadsersättning

med vad som verkligen utgivits, däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning

av resande, beställningspenningar och väntpenningar. Om vid gemensam färd

användes automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,

äger denne därför åtnjuta gottgörelse enligt för taxeautomobil gällande

taxa. Vid gemensam färd i annat fortskaffningsmedel, som tillhör eller

disponeras av förrättningsmän, äger denne dels åtnjuta resekostnadsersättning

för egen resa enligt 2 § 1 mom. och dels uppbära 5 öre per kilometer

för varje medresande förrättningsmän. Dessutom äger i samtliga dessa fall

en var förrättningsmän uppbära en ersättning av 5 öre per kilometer.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majis proposition nr 130.

Vissa begränsningar i rätten till ersättning vid samåkning hava tidigare

ifrågasatts. Härom inhämtas av de sakkunnigas redogörelse följande:

En begränsning av rätten till ersättning vid samåkning har ifrågasatts

av 1937 års statsrevisorer, som därvid närmast uppehållit sig vid frågan om

ersättning vid samåkning i automobil. Revisorerna hava berört bland annat

de begränsningar, som härutinnan äro stadgade för befattningshavare hos

hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser samt vissa statliga befattningshavare.

I anslutning härtill hava revisorerna anfört följande.

Vad angår den extra ersättning, som innehavare av automobil vid samåkning

beredes genom rätten till gottgörelse enligt för taxeautomobil gällande

taxa jämte kilometerpenningar, torde den vara väl högt tilltagen. Revisorerna

vilja erinra därom, att i de i anledning av riksdagens beslut utfärdade

bestämmelserna om ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna

och hushållningssällskapen rätten till dylik extra ersättning reducerats

så att ägaren endast erhåller 5 öre per kilometer för varje medresande.

Enligt revisorernas uppfattning föreligger icke något skäl att i detta

hänseende ställa statens befattningshavare i en gynnsammare ställning. —

Vad beträffar kilometerpenningar till medresande förrättningsmän vid samåkning,

har denna ersättning motiverats med att förrättningsmännen därigenom

skulle bliva mera benägna att använda sig av detta färdsätt. Då

emellertid staten vid samåkning i själva verket avgiftsfritt tillhandahåller

förrättningsmännen fortskaffningsmedel — vid resa med taxeautomobil genom

ersättning till den främste av förrättningsmännen för vad han verkligen

utgivit jämte kilometerpenningar och vid resa med annan automobil genom

ersättning till den, som äger eller disponerar bilen -— lära i överensstämmelse

med vad som gäller, då förrättningsmän använder kronan tillhörigt

fordon, några kilometerpenningar till de medresande överhuvud taget icke

böra utgå.

Statskontoret har i yttrande häröver biträtt revisorernas uttalande. I likhet

med revisorerna har ämbetsverket funnit skäl tala för att vid samåkning

kilometerpenningarna utgå allenast till den, som tillhandahåller automobil

eller eljest har att svara för dess anskaffande.

Riksräkenskapsverket har uttalat sig för att den begränsning av ersättningen

vid samåkning, som revisorerna ifrågasatt, tages under närmare övervägande.

Riksdagen har i skrivelsen nr 308 år 1938 uttalat, att en ändring i de av

revisorerna berörda hänseendena syntes vara av förhållandena motiverad.

19M års statsrevisorer hava anmärkt, att numera vidtagna höjningar i

biltaxorna medfört en väsentlig ökning av den extra ersättningen till innehavare

av bil, som användes vid samåkning.

Den rätt till kilometerpenningar, som enligt 8 § 3 mom. allmänna resereglemente!

vid samåkning tillkommer förrättningsmän i denna hans egenskap,

har borttagits i vissa besparingsreglementen.

I 6 § besparingsreglementet för tjänstemän vid domänverket (1935: 50,

1936: 526) stadgas vidare, att örn vid tjänsteresa, vari deltaga två eller flera

personer, användes automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,

denne skall, förutom ersättning för egen resa, åtnjuta en

ytterligare gottgörelse av 5 öre för kilometer och person mot skyldighet att

i automobilen skjutsa övriga förrättningsmän i den utsträckning utrymmet

i densamma medgiver. Liknande bestämmelser gälla för skoglig personal

hos stiftsnämnderna (Kungl. Maj:ts cirkulär den 20 oktober 1939).

De särskilda kungörelserna angående resekostnads- och traktamentsersättning

åt befattningshavare hos hushållningssällskap (1934: 603) och skogs
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

vårdsstyrelse (1934: 602) innehålla med avseende å resa i anledning av förrättning

inom vederbörande befattningshavares eget tjänstgöringsområde bestämmelser

av samma innebörd som nyssnämnda inom domänverket gällande.

Under ar 1932 har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

gjort framställning om utfärdande av sådana bestämmelser, att samåkningsförfarandet

vid tjänsteresor jämväl måtte utsträckas att gälla i de fall, då

hushållningssällskap skall bekosta av sällskapet utsedd förrättningsmans resor.

Denna framställning har berörts i riksräkenskapsverkets yttrande

till statsutskottet vid 1933 års riksdag. Ämbetsverket har därvid anfört, att

det av förvaltningsutskottet framställda förslaget syntes med enahanda’ fog

kunna och böra genomföras jämväl beträffande av kommunala organ och

statsunderstödda institutioner utsedda representanter vid förrättning gemensam

för såväl statens som andra förrättningsmän. Den sålunda framförda

frågan syntes emellertid icke böra föranleda ändring i allmänna resereglemente!

utan snarast införande av ett stadgande i ämnet uti de av Kungl.

Maj:t fastställda tilläggsbestämmelserna till reglementet.

De sakkunniga hava i anslutning till sitt förslag örn avveckling av kilometerpenningarna

vid färd med taxebil förordat, att denna ersättningsform

vad angår samåkning borttages såväl för den förrättningsmän, som anskaffar

eller tillhandahåller fortskaffningsmedlet, som för medresande förrättningsmän.

I enlighet härmed har stadgandet i 8 § 3 mom. uteslutits i de sakkunnigas

författningsförslag.

Örn regeln angående skälig gottgörelse för drickspenningar och andra

extra utgifter vid färd med taxebil bleve fastslagen i 2 § 1 morn., anse de

sakkunniga det följa av sakens natur, att den bleve tillämplig även vid samåkning

med sådant fordon. Den nuvarande lydelsen av 8 § 1 mom. skulle

enligt de sakkunniga ej lägga hinder i vägen för en dylik tillämpning.

Med hänsyn bland annat till den ifrågasatta anordningen med fastställande

av särskilda ersältningsgrunder vid färd med egen bil anse de sakkunniga,

att den i 8 § 2 mom. förekommande särbestämmelsen om samåkning

i bil bör upphävas. Förrättningsmän, som i egen bil skjutsar medresande

förrättningsmän, skall enligt förslaget erhålla resekostnadsersättning

för egen del såsom vid enskild färd och dessutom 5 öre per kilometer för

varje medresande förrättningsmän.

Vad beträffar frågan om tillämpning av bestämmelserna angående samåkning

i fall, då även representanter för kommunala organ och statsunderstödda

institutioner deltaga i förrättning och gemensam färd, anse de sakkunniga

att denna fråga icke bör lösas i allmänna resereglementet, varemot

fragan, i den mån sa skulle finnas lämpligen böra ske, skulle kunna regleras

i tilläggsbestämmelserna eller vederbörliga besparingsreglementen.

Vissa av de remissmyndigheter, som förordat bibehållande av kilometerpenningarna

vid färd med taxebil, hava yttrat sig i samma riktning beträffande

kilometerpenningarna vid samåkning. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms

län anför!, att någon verkligt effektiv kontroll icke kunde utövas över

tillvaratagandet av möjligheterna lill samåkning och att länsstyrelsen därför

s. 32 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 130-

ville ifrågasätta lämpligheten av att borttaga kilometerpenningarna till medresande

förrättningsmän, då denna ringa ersättning otvivelaktigt kunde uppmuntra

till användandet av samåkning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har av delvis liknande skäl förordat bibehållande av kilometerpenningarna

vid samåkning men ifrågasatt en maximering av ersättningen. Länsstyrelsen

i Jämtlands lån har förordat att kilometerpenningar vid samåkning

med taxebil få utgå till den förrättningsmän, som anskaffat bilén, dock med

begränsning till viss väglängd. Jämväl telegrafstyrelsen har uttalat sig för

att kilometerpenningar vid samåkning med taxebil få utgå till den som har

att betala avgiften för bilen.

Statskontoret — som i likhet med flera andra myndigheter tillstyrkt upphävande

av bestämmelsen om kilometerpenningar i 8 § 3 mom. — har beträffande

den av de sakkunniga berörda goltgörelsen för extra utgifter vid

samåkning med taxebil förordat införande i 8 § 1 mom. av en uttrycklig bestämmelse,

att i resekostnadsersättningen må inbegripas jämväl här avsedda

utgifter. Ett sådant tillägg angives i yttrandet överensstämma med hittills tilllämpad

praxis.

Jämväl allmänna lönenämnden förordar ett förtydligande tillägg i 8 § 1

mom. om rätt till ersättning för extra utgifter vid färd med taxebil. Lönenämnden

har vidare framhållit att, även om kilometerpenningarna bibehållas

vid enskild färd med taxebil, det vid gemensam färd med sådant fordon,

vilken ersättes enligt länstaxan, bör kunna ordnas så, alt drickspenningar och

dylikt ersättas i enlighet med den av de sakkunniga under 2 § föreslagna

regeln. Kilometerpenningar till de samåkande anser nämnden icke böra ifrågakomma.

I här avsedda fall bör kvitto å resekostnaden enligt yttrandet även

omfatta tillägget för drickspenningar.

De sakkunnigas förslag om upphävande av bestämmelsen i 8 § 3 mom.

om kilometerpenningar vid samåkning, vilket förslag lämnats utan erinran i

det övervägande flertalet remissyttranden, vill jag biträda.

I 8 § 1 mom. andra stycket äro angivna vissa särskilda slag av utgifter,

som få inbegripas i ersättningen vid samåkning i fall då fortskalfningsmedlet

icke tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen. Statskontoret

och allmänna lönenämnden hava föreslagit ett tillägg till denna uppräkning

avseende extra utgifter vid färd med taxebil. Detta förslag synes böra iakttagas.

Då uppräkningen har karaktären av exemplifiering, synes det till

fyllest att tillägget får avse drickspenningar. Tillägget synes lämpligen kunna

så avfattas, att det kommer att gälla sedvanlig gottgörelse åt förare av fortskaffningsmedel

i allmänhet. I enlighet med vad allmänna lönenämnden förordat

böra verifikationer å resekostnaden i här avsedda fall även omfatta

eventuellt tillägg för drickspenningar.

I enlighet med de sakkunnigas förslag bör särbestämmelsen i 8 § 2 mom.

örn samåkning med bil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,

upphävas. Förrättningsmän, som i egen bil skjutsar medresande för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

33

rättningsmän, bör sålunda erhålla resekostnadsersättning för egen del såsom

vid enskild färd och dessutom 5 öre per kilometer för varje medresande

förrättningsman.

Resa för erhållande av nattkvarter m. m.

Enligt 10 § första stycket allmänna resereglementet äger förrättningsman,

som vid förrättning nödgas företaga särskild resa för erhållande av nattkvarter,

åtnjuta ersättning därför enligt bestämmelserna i reglementet, dock icke

med högre belopp än 12 kronor.

Under hänvisning till att från personalhåll, med hänsyn till stegringen av

resekostnaderna, ifrågasatts höjning av ersättningens maximibelopp, hava de

sakkunniga förordat höjning av maximibeloppet till 15 kronor. Å andra sidan

hava de sakkunniga föreslagit, att ersättningen samtidigt begränsas så, att den

icke må överstiga den verkliga kostnaden för resan.

Kammarrätten har i detta ämne anfört:

Vid resa med egen automobil kan det vara svårt att avgöra, vad som svarar

mot den verkliga kostnaden. Med den föreslagna lydelsen av 10 § kunna därför

tolkningssvårigheter uppstå. Vid sådant förhållande och då alltjämt såsom

huvudregel skulle gälla, att ersättning må utgå enligt resereglementet, samt

bestämmelsen om begränsning till de verkliga kostnaderna sakligt sett torde

spela en jämförelsevis underordnad roll, anser kammarrätten, som icke har

något att erinra mot höjningen av maximiersättningen, att annan ändring i

10 § icke bör vidtagas, än att beloppet, 12 kronor, ändras till 15 kronor.

Riksräkenskapsverket har anfört, att enligt ett av kammarrätten meddelat

utslag (årsboken 1927 ref. 8) förrättningsman ansetts berättigad till ersättning

för resa till bostads- eller stationeringsorten över helgdag, som infaller under

en förrättning, i den mån ersättningen icke är högre än de traktamentskostnader,

som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen kvarstannat på förrättningsorten.

Det har av riksräkenskapsverket ifrågasatts, örn ej denna princip

borde komma till uttryck i resereglementet genom ett tillägg i 10 §.

Den föreslagna höjningen till 15 kronor av maximibeloppet av ersättningen Departement*- vid resa för erhållande av nattkvarter anser jag mig kunna tillstyrka. chefen.

Vad åter angår den av de sakkunniga ifrågasatta begränsningen av ersättningen

till att omfatta endast självkostnaden synes en dylik begränsning kunna

medföra vissa tillämpningssvårigheter. På grund härav och då den sakliga

betydelsen av begränsningen torde vara ringa, får jag i likhet med kammarrätten

avstyrka förslaget i denna del.

Den av riksräkenskapsverket berörda tillämpningen i fråga örn ersättning

för hemresa över helgdag synes väl förenlig med de gällande bestämmelserna.

Jag förutsätter, att denna tillämpning oberoende av särskilt stadgande i sådan

riktning skall bliva allmänt genomförd.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr ISO- 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Avgiftsfri resa.

Enligt 15 § allmänna resereglemente! utgår icke resekostnadsersättning, då

förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel eller då han

eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus,

liksom ej heller då, bortsett från samåkning, transportmedel enligt gällande

bestämmelser kostnadsfritt tillhandahålles.

Beträffande tidigare förslag om ändring av denna bestämmelse innehåller

sakkunnigpromemorian följande redogörelse:

Av 1932 års statsrevisorer fästes uppmärksamheten därå, att resekostnadsersättning

debiterats statsverket i flera fall, då sakägare eller icke statliga institutioner,

exempelvis hushållningssällskap och vägdistrikt, utan att därtill

vara skyldiga tillhandahållit tjänsteman fortskaffningsmedel avgiftsfritt. Revisorerna

uttalade, att skäl syntes saknas att påföra statsverket resekostnad

i sådana fall, där befattningshavare av statsunderstödd institution åtnjöte

förmånen av kostnadsfri resa.

I yttrande häröver anförde riksräkenskapsverket bland annat följande: Den

av statsrevisorerna ifrågasatta skärpningen avser tydligen främst kostnadsfritt

tillhandahållande av automobil utan att skyldighet därtill föreligger.

Med statsunderstödda institutioner böra enligt riksräkenskapsverkets mening

jämställas kommunala myndigheter ävensom personer och inrättningar, vilkas

anläggningar och dylikt äro föremål för inspektioner av olika slag men

som icke äro ålagda att tillhandahålla den inspekterande fortskaffningsmedel.

Vad särskilt inspektionsförrättningarna angår, synes det ur statens synpunkt

vara önskligt, att den inspekterande icke har ekonomiskt intresse av att den

inspekterade utan ersättning transporterar förrättningsmannen.

Riksräkenskapsverket ansåg emellertid frågan påkalla vidare utredning.

I 193A års promemoria föreslogs, att resekostnadsersättning ej skulle utgå

vid avgiftsfri färd nied bil eller hästskjuts och att dessa trafikmedel således

skulle jämställas med de i paragrafen särskilt angivna.

Detta förslag biträddes av statskontoret.

Riksräkenskapsverket avstyrkte däremot förslaget. I ämbetsverkets yttrande

framhölls, att förslaget avsevärt skilde sig från vad statsrevisorerna och riksräkenskapsverket

tidigare ifrågasatt. Jämte formella erinringar framställde

ämbetsverket vidare anmärkningen, att efterlevnaden av en bestämmelse med

den i promemorian föreslagna innebörden icke skulle kunna i erforderlig mån

kontrolleras och att betämmelsen skulle bliva lätt att kringgå genom en överenskommelse,

att förrättningsmannen skulle erlägga ett rent fiktivt belopp,

exempelvis motsvarande normala drickspenningar.

Beträffande i ämnet gällande besparingsregler må nämnas en föreskrift i

besparingsreglementet för tullverket (Kungl. Maj:ts brev den 20 juli 1925,

Tullverkets författningssamling 1925:166), enligt vilken resekostnadsersättning

i fall, som i reglementet avses, utgår endast under den uttryckligt angivna

förutsättning, att särskild fortskaffningskostnad för resan förekommit.

Nämnda reglemente gäller inspektions- och bevakningsresor m. m., som företagas

av tjänstemän hos generaltullstyrelsen eller vid tullstaten.

För befattningshavare hos hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse

(1934:603 och 602) gäller med avseende å tjänstförrättningar inom det egna

tjänstgöringsområdet, att resekostnadsersättning icke utgår vid färd med

transportmedel, som kostnadsfritt tillhandahållits förrättningsmannen, dock

att gottgörelse kan tilläggas förrättningsmannen för styrkta direkta utgifter,

såsom för transport av personlig utrustning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kunt/!. Maj.ts proposition nr 130.

35

I skrivelse den 10 december 1940 bär medicinalstyrelsen gjort framställning

i syfte att styrelsen måtte bemyndigas att, utan binder av bestämmelserna i

15 § resereglemente!, utbetala en resekostnadsersättning av 5 öre för kilometer

vid resor, som med tjänstecykel företagas av vissa befattningshavare vid

statens sinnessjukhus. Styrelsen har därvid åberopat, att dylika tjänsteresor

vore förenade med personliga utgifter för bland annat lämpliga ytterkläder

och skodon, vilka bleve utsatta för stark förslitning.

Statskontoret har i häröver avgivet yttrande avstyrkt bifall till framställningen.

De sakkunniga hava för egen del anfört:

En utvidgning av de i 15 § stadgade undantagen från rätt till resekostnadsersättning

synes befogad. I främsta rummet torde dylik rätt böra uteslutas

vid avgiftsfri färd med kommuns eller statsunderstödd inrättnings transportmedel.

Detsamma torde böra gälla i de fall, då transportmedel tillliandahålles

av någon, som föranlett förrättningen eller eljest därav beröres. Önskvärt

är nämligen, att förrättningsmannen i dylika fall ej har ekonomiskt intresse

av att transportmedlet gratis tillhandahålles. Däremot synas icke tillräckliga

skäl föreligga att från rätten till resekostnadsersättning undantaga de fall, då

t. ex. bil gratis tillhandahålles av enskild person eller företag, som icke på

sätt nyss berörts har intresse i förrättningen.

Från nu angivna utgångspunkter förorda de sakkunniga, att undantagsbestämmelsen

i 15 § erhåller en mera generell innebörd sålunda, att rätten till

ersättning vid kostnadsfri färd begränsas till de fall, då annat transportmedel

än järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles

av enskild person eller företag, som varken föranlett förrättningen eller

eljest därav beröres. I enlighet härmed har utkastet i denna del avfattats.

De sakkunniga anse sig icke hava tillräckliga skäl att förorda någon undantagsbestämmelse

örn rätt till ersättning för resor med tjänstecykel i fall,

som åsyftas i förenämnda framställning.

Arméförvaltningen har mot de sakkunnigas förslag erinrat, att resekostnadsersättning

enligt 2 § syntes böra utgå för sådant kostnadsfritt tillhandahållet

transportmedel, som dreves av förrättningsmannen själv, örn vid en

förrättning endast dylikt fortskaffningsmedel kunde komma till användning,

syntes den omständigheten, att detsamma tillhandahölles kostnadsfritt, icke

skäligen böra utesluta förrättningsmannen från den resekostnadsersättning,

som skulle utgå, därest denne begagnade egen cykel o. s. v.

Lantbruksstyrelsen har anfört följande i fråga örn de resor, vid vilka transportmedel

kostnadsfritt tillhandahålles av enskild person eller företag, som

föranlett förrättningen eller eljest därav beröres:

Dylika resor förekomma ej sällan för befattningshavare inom lantbruksstyrelsen,

numera så gott som uteslutande resor med automobil, och styrelsen

har en mycket bestämd erfarenhet därav, att det tämligen undantagslöst

föreligger tvång för förrättningsmannen att lämna drickspengar till den

medföljande chauffören. Då dessa resor kunna omfatta hela dagar, är det

tydligt, att drickspengarna kunna uppgå till betydande belopp, som icke

rimligen kan betalas av förrättningsmannens dagtraktamente. Möjlighet

måste i dylika fall finnas för att förrättningsmannen skall kunna få ersättning

för lämnade drickspengar antingen genom ett bibehållande av rätten

lill kilometerpengar eller på annat lämpligt sätt.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

Departements
chefen.

Den av arméförvaltningen gjorda erinran beträffande färd med exempelvis

cykel, som kostnadsfritt tillhandahållits, synes gälla även den nuvarande

bestämmelsen, som från ersättning utesluter bland annat de fall, då

förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel. Ett undantag

för nu avsedda fall synes kunna få ganska vidsträckta konsekvenser. För

min del är jag icke beredd att förorda ett dylikt undantag. Vad nu sagts

gäller även det av de sakkunniga avstyrkta förslaget om medgivande av rätt

till ersättning i vissa fall vid resa med tjänstecykel.

Vad angår den av lantbruksstyrelsen berörda frågan örn medgivande av

ersättning för drickspenningar vid avgiftsfri resa är jag icke övertygad örn

att ett dylikt medgivande är av behovet påkallat.

Jag biträder således de sakkunnigas förslag till ändring av 15 §.

Fråga örn resekostnadsersättning vid färder mellan bostaden och

avlägset belägna tjänsteställen.

I sakkunnigpromemorian har beträffande uppkommen fråga örn resekostnadsersättning

i vissa fall vid färder mellan befattningshavares bostad

och tjänstgöringsplats lämnats följande redogörelse:

I framställning den 24 augusti 1935 har De tullanställdas samorganisations

Stockholmsavdelning anhållit, att ersättning måtte beredas tullpersonalen

för resor från bostaden till avlägset belägna tjänsteställen. I framställningen

har åberopats bland annat ett yttrande, som tulldirektören i Stockholm

den 24 februari 1934 avgivit över en hos generaltullstyrelsen gjord framställning

med liknande syfte. I detta yttrande hade föreslagits införande i

det särskilda resereglementet för tullverket av en bestämmelse, att tjänsteman

finge för färd med spårvagn, omnibus, ångslup eller annat dylikt fortskaffningsmedel

mellan bostaden och tjänsteställe, beläget minst tre kilometer

från tullanstaltens huvudkontor, antingen utanför samhälle men nära

invid dess gräns eller ock inom samhälle, kunna efter generaltullstyrelsens

bestämmande åtnjuta ersättning för den del av honom åsamkad kostnad

för sådan färd, som överstege vad han skulle haft att utgiva för färd mellan

bostaden och tullanstaltens huvudkontor.

Till motivering av förslaget hade i yttrandet anförts bland annat följande:

Med hänsyn till tjänstgöringens rationella ordnande och personalens fulla

utnyttjande skulle det vara till fördel, örn de tjänstemän, som funnits böra

förflyttas till avlägset eller eljest obekvämt belägna tjänsteställen, kunde

beredas åtminstone något vederlag för de merutgifter, som åsamkades dem

på grund av resorna till och från tjänsteställena i fråga. Vid Stockholms

centraltullkammare förekomme dylika förflyttningar i mycket stor utsträckning.

På grund av tullplatsens betydande utsträckning och hamnområdets

uppsplittring på ett flertal olika hamnar hade det varit nödvändigt att här

anordna ett stort antal olika tjänsteställen, spridda över ett vidsträckt område

och till en del belägna på avsevärt avstånd från stadens centrum. De

tjänstemän, som för längre eller kortare tid förflyttades till mera avlägset

beläget tjänsteställe, finge vidkännas icke obetydliga ekonomiska uppoffringar

för sina resor från och till bostaden. På grund av de ofta förekommande

omplaceringarna vore det knappast möjligt för tjänstemännen att

ordna sina bostadsförhållanden med hänsyn till tjänsteställets läge.

I utlåtande den 24 september 1935 över samorganisationens framställning

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

37

har generaltullstyrelsen framhållit, alt styrelsen saknade befogenhet att

medgiva den med framställningen avsedda förmånen, enär de för tullverket

gällande bestämmelserna örn reseersättning icke omfattade vare sig rätt

för inom ett samhälle stationerad tjänsteman ali på tullverkets bekostnad

erhålla fribiljett till sådana resor i allmänhet från och till bostaden, som

påkallades av skyldighet att inställa sig i den vanliga tjänstgöringen, eller

rätt att åtnjuta kontant ersättning, motsvarande större eller mindre del av

beräknad biljettkostnad för färder mellan bostaden och tjänstestället.

Styrelsen har vidare anfört följande: Huruvida de ifrågasatta förmånerna

överhuvud taget böra beviljas, synes styrelsen tveksamt. Ett beslut i sådan

riktning skulle nämligen innebära ett avsteg från principen, att sådan vanlig

inställelse till tjänstgöring å avdelning vid förvaltning, där befattningshavare

har sin dagliga tjänstgöring, liksom ock hemresa från sådan avdelning efter

tungjord dylik tjänstgöring böra bekostas av befattningshavaren oavsett

varest denne har sin bostad. De konsekvenser, som skulle uppstå av ett dylikt

avsteg med hänsyn till resekostnaderna icke blott hos tullverket utan

även hos statsförvaltningen i övrigt, låta sig icke helt överblicka. Av ett medgivande

sådant sorn det ifrågasatta skulle jämväl följa behov av en kostsam

och tidsödande kontroll i ändamål att utröna riktigheten av de uppkommande

många kraven å färdkostnadsersättning.

Sedermera har generaltullstyrelsen med utlåtande den 30 sentember 1938

i fråga om vissa tilläggsbestämmelser till civila avlöningsreglementet överlämnat

en från Sveriges allmänna tulltjänstemannaförenings styrelse inkommen,

den 23 september 1938 dagtecknad framställning, vari föreningsstyrelsen

bland annat, under åberopande av tulldirektörens yttrande, anhållit om

beredande av möjlighet för tulltjänstemän att på tullverkets bekostnad erhålla

biljetter för färder från och till bostaden i fall av här åsyftad beskaffenhet.

Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att en lösning enbart

för tullverkets del av den föreliggande frågan vore förbunden med vissa

vanskligheter. En vidsträcktare reglering av frågan skulle enligt vad i utlåtandet

vidare anförts påkalla, att de blivande bestämmelserna i ämnet intoges

i allmänna resereglemente! eller i en särskild författning.

För egen del hava de sakkunniga anfört:

De föreliggande framställningarna avse beredande av viss möjlighet till ersättning

för resor mellan bostaden och tjänsteställe. Önskemålet härom är föranlett

därav, att tullpersonalen i Stockholm är fördelad på ett flertal sinsemellan

avlägset liggande tjänsteställen samt att tjänstgöringsförhållandena i

viss utsträckning utgöra hinder för en mera stadigvarande placering av personalen

å ett och samma tjänsteställe.

Resor för inställelse till iden vanliga tjänstgöringen å tjänstgöringsorten äro

icke att jämställa med egentliga tjänsteresor, som avses i resereglementet,

utan böra fastmer i ersättningshänseende noga särskiljas från de senare. En

eventuell reglering av det väckta ersättningsspörsmålet bör därför icke ske

i resereglemetet. Vad angår frågan örn en dylik reglering vid sidan av resereglementet,

synes det i varje fall icke vara möjligt alt uppdraga några allmängiltiga

riktlinjer beträffande vare sig förutsättningarna för rätt till ersättning

eller grunderna för dess utgående. Vid nu angivna förhållanden

hava de sakkunniga icke ansett sig böra förorda meddelande av allmänna

bestämmelser i ämnet. De sakkunniga hava ej heller tagit ståndpunkt till

frågan örn möjlighet till ersättning genom särskilt beslut i det förevarande

fallet bör beredas eller icke.

Vad de sakkunniga salunda anfört har icke'' mött erinran i remissyttran- Departementsdena

och föranleder ej heller erinran från min sida. chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

lil. Frågor rörande traktamentsersättning.

Traktamentsersättningens storlek.

I 1925 års resereglemente fastställdes antalet traktamentsklasser till sex,

belecknade A—F, och bestämdes traktamentena i dessa klasser, för dygn räknat,

till 24, 21, 18, 15, 12 och 9 kronor. Av varje belopp utgjorde två tredjedelar

dagtraktamente och en tredjedel nattraktamente.

Ett i propositionen nr 190 år 1927 framlagt förslag örn ökning av traktamentsbeloppen

med 1 krona, lika för alla klasser, att läggas till nattraktamentet,

vann icke riksdagens bifall. Förslaget återupptogs emellertid i propositionen

nr 40 till 1929 års riksdag och blev nu bifallet av riksdagen.

De sakkunnigas majoritet har förordat, att traktamentsbeloppen höjas för

envar av klasserna A, B och C med 1 krona, att läggas till dagtraktamentet,

samt för envar av klasserna D, E och F med 3 kronor, därav 2 kronor till

dagtraktamentet och 1 krona till nattraktamentet. Till stöd därför har anförts:
Något

utförligt statistiskt material som kan belysa utvecklingen av måltids-

och rumspriserna under tiden efter de nuvarande traktamentsbeloppens

fastställande föreligger icke, bortsett från de uppgifter örn inackorderingspriser

för arbetare, som årligen överlämnas från socialstyrelsens ombudsorter.

Dessa uppgifter utvisa en prisstegring från år 1929 med 21 procent

såväl för måltider enbart som för måltider och husrum tillsammantagna.

Under medverkan av socialstyrelsens statistiska byrå hava gjorts vissa undersökningar

angående prisutvecklingen på förevarande område. Dessa synas

ge vid handen, att restaurangpriserna efter år 1929 höjts med 30 å 40 procent.

Den lägre av dessa siffror avser närmast allmänna restaurangföretag,

medan den högre siffran gäller restauranger överhuvud taget. Verkan av

prisstegringen bör i någon mån lia begränsats genom tillkomsten flerstädes av

moderna restauranger med lägre priser. Detta förhållande har dock ej kunnat

siffermässigt belysas. Vad angår hotellrumspriserna synes den genomsnittliga

stegringen från år 1929 inskränka sig till på sin höjd 10 a 12 procent.

Det har framhållits, att inom hotellfacket under de senare åren i olika

delar av landet tillkommit nya företag med jämförelsevis låga priser samt att

prisstegringen jämväl hållits tillbaka av minskning i resandefrekvensen. Prisstegringen

för måltider och rum tillsammantagna synes kunna uppskattas till

25 å 30 procent.

De sakkunniga hava övervägt att underkasta traktamentsgrunderna en

fullständig principiell revision, avseende bland annat spörsmålen huruvida

antalet traktamentsklasser och skillnaden mellan högsta och lägsta traktamentsbeloppen

kunna anses rätt avvägda. Emellertid hava de sakkunniga

funnit sig böra avstå härifrån, enär kostnadsnivå och andra förhållanden i

det nuvarande krisläget icke ge tillfredsställande utgångspunkter för en dylik

omreglering.

På grund av prisutvecklingen är en höjning av traktamentsersättningarna

påkallad. Kravet på begränsning av utgifterna gör sig emellertid även här gällande.

Erinras må, hurusom det efter krigsutbrottet funnits nödvändigt att

strängt begränsa medelsanvisningen för tjänsteresor och detta även med eftersättande

i viss utsträckning av vägande förvaltningsintressen. En ökning

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

39

av traktamentsbeloppen i full motsvarighet till prisstegringen kunna de sakkunniga

följaktligen icke ifrågasätta. Härmed är icke avsett, att tjänstemännen

själva skola vidkännas en del av merkostnaden för sina resor. Däremot förutsättes,

att prisstegringen skall till en del kunna mötas genom att de personliga

anspråken inom detta liksom andra områden anpassas efter de skärpta

tidsförhållandena. Utrymmet för en sänkning av standarden är emellertid

mindre i de lägre än i de högre traktamentsklasserna.

Av vad förut anförts framgår, att de sakkunnigas förslag innebär ett provisorium,

bestämt av krisläget. Detta förhållande kommer till synes bland annat

i den ojämnhet i skillnaden mellan traktamentsklasserna, som blir en

följd av de föreslagna höjningarna.

Den av förslaget betingade kostnadsökningen för statsverket kan svårligen

på förhand närmare beräknas. Bland annat blir den beroende av i vad

mån traktamentsersättningarna i besparingsreglementena komma att höjas i

anslutning härtilll. Till en avsevärd del torde kostnadsökningen komma att

motvägas av de likaledes svårberäkneliga besparingar, som föranledas av vissa

i övrigt ifrågasatta ändringar i allmänna resereglementet.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga samtidigt föreslagit en

ytterligare begränsning av traktamentsersättningen för del av dag sålunda,

att traktamente ej utgår för dag, varav högst 3 timmar tagits i anspråk för

resa eller förrättning, samt alt halvt traktamente utgår för dag, varav mer än

3 men högst 9 timmar tagits i anspråk. Detta förslag kominer att i det följande

upptagas till närmare behandling.

En reservant bland de sakkunniga, sekreteraren A. G. Linnäs, har uttalat

sig för höjning av traktamentsbeloppen i samtliga klasser med 3 — eller under

viss förutsättning 2 — kronor för dag och 1 krona för natt. Reservationen

har följande innehåll:

Vid bedömandet av frågan örn traktamentsbeloppens storlek bör det enligt

min mening beaktas, att de nuvarande traktamentena voro för låga redan

före krigsutbrottet. Detta förhållande var i själva verket en av anledningarna

till att frågan om resereglementets revision aktualiserades år 1939.

Sedan dess har prisnivån undergått en fortgående stegring, och traktamentsbeloppen

kunna numera icke anses stå i rimligt förhållande till de utgifter,

som förorsakas den resande. I likhet med majoriteten av de sakkunniga förstår

jag väl, alt man under nuvarande förhållanden icke kan helt kompensera

statens befattningshavare för den inträdda prisstegringen utan även

på detta område måste åvägabringa en anpassning efter de skärpta tidsförhållandena.

Man måste dock tillse, alt ersättningen icke blir så knapp, att

tjänstemännen bli nödsakade att själva vidkännas en del av sina ofrånkomliga

utgifter vid förrättningar i statens ärenden. Det bör hållas i minnet, att

möjligheterna till en begränsning av utgifterna äro väsentligt mindre under

en resa än då tjänstemannen befinner sig på sin stationeringsort. De böjningar

av traktamentsbeloppen, som nu föreslås, äro enligt min bestämda övertygelse

icke tillräckliga, helst örn hänsyn Ingés till de skärpta tidsbegränsningar

som föreslås för dagtraktamentets utgående. Vad de tre högsta traklamentsklasserna

angår, medför denna skärpning, att traktamentsersättningarna genomsnitlligt

bliva sämre än enligt nuvarande grunder. Såtillvida blir det en

fortlöpande utveckling, sorn liknande försämringar inträdde genom uppdelningen

av dygntraktamentet i dag- och nattraktamente år 1925 och intagandet

år 1929 av bestämmelsen, all för dag, varunder frånvaron ej överstiger

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 130

6 timmar, endast halvt traktamente skall utgå. Enligt en av mig på sin tid

företagen undersökning, avseende cirka 1,300 tjänsteresor inom postverket,

minskades den genomsnittliga traktamentsersättningen vid det första tillfället

med över 18 procent och vid det senare, trots då företagen ökning med

en krona av nattraktamentet, med cirka 7 procent. Den nu företagna skärpningen

torde, enligt vad vissa på de sakkunnigas föranstaltande företagna

beräkningar visa, kunna uppskattas till genomsnittligt 14 å 15 procent av dagtraktamentena.

Med utgångspunkt från detta sakförhållande och i övrigt kända

fakta samt till de sakkunnigas förfogande stående prismaterial har jag

kommit till den uppfattningen, att traktamentsbeloppen inom samtliga traktamentsklasser

böra höjas med en krona för natt och tre kronor för dag.

En höjning av nattraktamentet med en krona kan, särskilt för de lägre

traktamentsklasserna, förefalla något hög i förhållande till de statistiska uppgifter

rörande prishöjningen å hotellrum, som ställts lill de sakkunnigas förfogande.

Sett mot bakgrunden av de verkliga utgifterna för nattlogi jämte

betjäningsavgifter och i förekommande fall ersättning för transport av reseffekter,

måste dock nattraktamentena även efter en sådan höjning anses ligga

i underkant. Vad beträffar dagtraktamentena, kan väl även en höjning

med 3 kronor förefalla jämförelsevis hög i lägsta traktamentsklassen. Om

höjningen av måltidspriserna beräknas till cirka 33 procent, skulle ju en höjning

med 2 kronor ge full kompensation för prisstegringen. Reellt sett torde

dock prisstegringen vara ej oväsentligt högre än den siffermässigt konstaterade,

då jämsides med restaurangprisernas ökning en kvalitetsminskning torde

ha inträtt å de måltider, som blivit föremål för jämförelse. Vidare måste

hänsyn tagas till att de skärpta tidsbegränsningarna för dagtraktamentet i

själva verket innebära en genomsnittlig sänkning av utgående traktamentsbelopp.

Detta förhållande gör sig väl icke fullt så starkt gällande i traktamentsklass

F, där minskningen av denna anledning blir lägre, sannolikt dock

minst 10 procent. En höjning av dagtraktamentet i traktamentsklass F från

6 till 9 kronor medför en reell ökning av genomsnittliga beloppen för dagtraktamentena

i klass F, örn minskningen av ovan angiven anledning beräknas

till 15 procent, med 1 krona 65 öre och, om minskningen antages vara

10 procent med 2 kronor 10 öre. Man bör även ihågkomma, att nuvarande

traktamente i klass F är så lågt, att full kompensation för utgiftsökningarna

måste ges. Någon egentlig marginal att täckas med personliga inskränkningar

i livsföringen finnes, såvitt jag kan förstå, icke här. Det må i detta sammanhang

erinras örn att i det förslag till nytt resereglemente, som av Kungl.

Maj :t förelädes 1925 års riksdag, den lägsta traktamentsersättningen var 12

kronor, men att riksdagen beslöt införa en ny traktamentsklass under de i

förslaget upptagna.

Vad beträffar övriga traktamentsklasser, blir den reella ökningen av dagtraktamentena

än mindre. Örn från den nominella ökningen dragés minskningen

på grund av de ändrade tidsbegränsningarna, beräknad till 15 procent,

erhålles följande belopp, vilka således visa nettoökningen.

E ................ (3 — 1.65) = kronor 1.35

D ................ (3 — 1.95) = » 1.05

C ................ (3 — 2.25) = » 0.75

B ................ (3 — 2.55) : - » 0.45

A ................ (3 — 2.85) = » 0.15.

Det kan måhända göras gällande, att minskningen genom de ändrade tidsbegränsningarna

endast drabbar den resande i sådana fall, då nuvarande

traktamentsbelopp ge för hög ersättning, exempelvis då halvt traktamente

utgår för resor, som börja efter kl. 9 på kvällen eller avslutas före kl. 9 på

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

41

morgonen, eller då fullt traktamente utgår för resor om 6—9 timmars varaktighet.

I de först nämnda fallen är emellertid fråga om resor, som så gott som

undantagslöst omfatta även efterföljande respektive föregående dag (dagar),

och besparingen av en del av dagtraktamentet för avrese- eller hemkomstdagen

behöver vid nuvarande traktamentsbelopp mer än väl tagas i anspråk

för att kompensera utgifter under de andra resedagarna, till vilka nu utgående

traktamentsbelopp ej förslå. Vad beträffar enstaka resor på 6—9 timmar,

bör hänsyn tagas till att dessa ofta omedelbart föregås eller följas av

några timmars arbete på tjänsterummet, varför som regel kostnader uppstå

för minst ett huvudmål och ett lättare mellanmål. Om den tid, under vilken

endast halvt traktamente skall utgå, utsträckes till 9 timmar, kan ett halvt

dagtraktamente av den storlek de sakkunnigas majoritet föreslagit icke anses

tillräckligt. För min del har jag därför ansett mig böra påyrka, att, örn den

föreslagna tidsbegränsningen för dagtraktamentet fastställes, traktamentsbeloppen

i samtliga klasser höjas med tre kronor för dag och en krona för natt.

Därest nu gällande tidsbegränsningar bibehållas, anser jag höjningen av dagtraktamentet

kunna begränsas till två kronor i varje traktamentsklass.

Även de av mig föreslagna beloppen måste anses låga och motsvara, så vitt

jag kunnat finna, icke vad som plägar utgå i enskild tjänst.

I flertalet remissyttranden hemställes om större höjning av traktamentsbeloppen,

än de sakkunnigas majoritet föreslagit, särskilt i de högre traktamentsklasserna.

Därvid göres gällande, att de av majoriteten föreslagna höjningarna

finge anses otillräckliga i förhållande till prisstegringen, detta även

örn man i likhet med de sakkunniga utginge från att någon full kompensation

för prisstegringen icke kunde ifrågasättas. Jämväl har åberopats, att efter

sakkunnigförslagets framläggande publicerats meddelande örn en förestående

höjning av hotell- och pensionatrumsprisen i Stockholm med 10 procent, en

åtgärd som tros komma att följas av liknande höjningar på andra håll. Flera

myndigheter vilja dessutom såsom skäl för ytterligare höjning av traktamentsbeloppen

åberopa den av de sakkunniga förordade begränsningen i

rätten till traktamentsersättning för dag, som endast delvis tages i anspråk

för resa eller förrättning. Såsom en oegentlighet betecknas i en del yttranden

det förhållandet, att skillnaden i traktamentsbelopp mellan klasserna C och

D enligt majoritetsförslaget utgör endast 1 krona, medan skillnaden mellan

närliggande klasser i övrigt enligt förslaget är 3 kronor.

Vad beträffar den närmare innebörden av remissyttrandena, hava länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län lämnat

sakkunnigmajoritetens förslag utan erinran. Telegrafstyrelsen har föreslagit,

att höjningen av traktamentsbeloppen bestämmes till 2 kronor för samtliga

klasser. Riksräkenskapsverket har föreslagit höjning med 1 krona för klasserna

A och B, 2 kronor för klasserna C och D samt 3 kronor för klasserna

E och F. En höjning med 3 kronor för alla klasser har förordats av medicinalstyrelsen,

länsstyrelsen i Malmöhus län, generalpoststyrelsen, statskontoret,

lantbruksstyrelsen och lotsstyrelsen. Än större höjning har förordats av järnvägsstyrelsen

och allmänna lönenämnden, nämligen med 2 kronor i klass A,

3 kronor i klass B och 4 kronor i övriga klasser. Reservantens yrkande örn

höjning med 4 kronor i alla klasser understödjes av kammarrätten, som dock

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kunni. Maj:ts proposition nr 130.

alternativt ifrågasätter begränsning av höjningen till 3 kronor i klasserna

A—C, samt av arméförvaltningen, länsstyrelsen i Jämtlands län och domänstyrelsen.

En ledamot av sistnämnda ämbetsverk har dock uttalat sig till

förmån för sakkunnigmajoritetens förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och generaltullstyrelsen hava, utan att

angiva vissa belopp, förordat en höjning av traktamentena utöver vad de

sakkunnigas majoritet föreslagit, länsstyrelsen särskilt för de lägre traktamentsklasserna

men generaltullstyrelsen för de högre traktamentsklasserna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens allmänna ståndpunkt till majoritetsförslaget

har berörts i ett föregående sammanhang.

Nämnas må, att länsstyrelsen i Norrbottens län, generalpoststyrelsen och

telegrafstyrelsen helt avstyrka den av de sakkunniga föreslagna ytterligare

begränsningen av rätten till traktamentsersättning för dag, som endast delvis

tages i anspråk för resa eller förrättning, medan vissa andra myndigheter,

såsom arméförvaltningen, länsstyrelsen i Malmöhus län, järnvägsstyrelsen,

statskontoret och lantbruksstyrelsen, förorda större eller mindre jämkningar

i sakkunnigförslaget i denna del.

De i det föregående omnämnda personalsammanslutningarna understödja,

i den mån en preciserad ståndpunkt angives, det av reservanten bland de

sakkunniga framställda förslaget.

Ur remissyttrandena må här återges följande:

Generalpoststyrelsen: De föreslagna, under nu rådande förhållanden givetvis

ofrånkomliga förhöjningarna av traktamentsbeloppen anser generalpoststyrelsen

vara väl knappt tilltagna. Detta i all synnerhet vad det gäller de tre

högsta traktamentsklasserna. Redan nu lära de för dessa klasser fastställda

nattraktamentena i regel icke täcka utgifterna för hotellrum. Enligt vad i

dagarna meddelats, hava flertalet innehavare av hotell och pensionat i Stockholm

höjt rumspriserna med ytterligare 10 procent och man torde hava

grundad anledning antaga, att liknande åtgärd kommer att vidtagas även

annorstädes i landet. En ytterligare höjning av måltidspriserna torde väl

även med visshet kunna förutses. Med hänsyn härtill torde det få anses rimligt,

att traktamentsbeloppen även i de tre högsta traktamentsklasserna höjas med

samma belopp, som föreslagits i fråga örn de lägsta traktamentsklasserna.

De sakkunniga hava uttalat, att det icke vore avsett, att tjänstemännen

själva skulle vidkännas en del av merkostnaden för sina resor, men att en

del av prisstegringen kunde mötas genom anpassning av de personliga anspråken.

Detta är givetvis riktigt och redan nu har otvivelaktigt en sådan

anpassning framtvungits av de inträdda prisförhöjningarna. Den av generalpoststyrelsen

förordade traktamentshöjningen lärer dock icke föranleda någon

lindring härutinnan. Man torde emellertid med visst fog kunna ifrågasätta

lämpligheten av, att en statens befattningshavare, som nått så hög tjänsteställning,

att han hänföres till en av de tre högsta traktamentsklasserna —

vilket i regel också innebär att han uppnått en högre levnadsålder — skulle

förutsättas vara hänvisad till hotell och näringsställen av lägre klass. Antalet

tjänstemän, hänförliga till ifrågavarande traktamentsklasser, och av dessa

tjänstemän företagna tjänsteresor torde vara så ringa, att den ekonomiska innebörden

av en lika stor förhöjning av traktamentsbeloppen för samtliga

traktamentsklasser torde bliva obetydlig.

Riksräkenskapsverket: Riksräkenskapsverket anser sig böra framhålla, att

de föreslagna höjningarna av traktamentsbeloppen till stor del motvägas av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 130.

43

de skärpta tidsbegränsningarna i avseende å traktamentes åtnjutande, vilka

föreslagits under 17 § 2 moni. Detta gäller särskilt traktamentsklasserna

A—C. Verkan härav framträder huvudsakligen i de fall, då såsom ofta lörekommer,

avresa till förrättning äger rum mellan kl. 21 och kl. 23 eller

återkomst sker mellan kl. 7 och kl. 9, i vilka lall den nu medgivna rätten

till halvt dagtraktamente skulle bortfalla.

I likhet med de sakkunniga finner riksräkenskapsverket en sträng begränsning

av utgifterna för tjänsteresor påkallad. Den av de sakkunniga föreslagna

anordningen, enligt vilken traktamentena för de lägre klasserna

skulle höjas med större belopp än traktamentena för de högre klasserna,

är enligt ämbetsverkets mening i princip väl grundad. Emellertid anser riksräkenskapsverket,

att de sakkunnigas förslag i detta hänseende skulle medföra

en icke fullt tillfredsställande differentiering de olika reseklasserna

emellan. Denna ojämnhet framträder särskilt vid en jämförelse mellan traktamentsklasserna

C och D, där skillnaden, som för närvarande utgör 3 kronor,

skulle inskränkas till blott 1 krona. I syfte att vinna en jämnare avvägning

av traktamentenas storlek vill riksräkenskapsverket för sin del föreslå att

traktamentsbeloppen höjas för envar av klasserna A och B med 1 krona, att

läggas till dagtraktamentet, för envar av klasserna C och D med 2 kronor,

därav 1 krona att. läggas till dagtraktamentet och 1 krona till nattraktamentet,

samt för en var av klasserna E och F med 3 kronor, därav 2 kronor till dagtraktamentet

och 1 krona till nattraktamentet.

Allmänna lönenämnden: Enligt lönenämndens mening skulle det varit önskvärt,

om en fullständig revision kunnat vidtagas rörande de nuvarande traktamentsgrunderna.

Därvid borde hava upptagits till prövning ej blott frågor örn

antalet traktamentsklasser och skillnaden mellan högsta och lägsta traktamentsbelopp

utan även spörsmålet örn vilka lönegrader, som de olika klasserna

böra omfatta. Lönenämnden håller för sin del före, att antalet traktamentsklasser

skulle kunna nedbringas samt att vissa principiella omläggningar

borde genomföras i fråga örn befattningarnas inordnande under de

olika klasserna. Då emellertid de sakkunniga funnit sig böra avstå från en

dylik omprövning av själva grunderna för traktamentena, anser sig lönenämnden

icke böra närmare ingå på detta spörsmål.

Beträffande de ifrågasatta höjningarna av traktamentsbeloppen vill lönenämnden

lill en början framhålla, att en höjning av de belopp, som fastställdes

år 1929, måste anses ofrånkomlig i betraktande av prisutvecklingen

efter nämnda tidpunkt. De sakkunniga hava sökt att statistiskt belysa denna

utveckling, men de lämnade uppgifterna äro i hög grad summariska och

förefalla, såvitt nämnden kan bedöma, beräknade i underkant. Av utredningen

framgår emellertid otvetydigt, att en betydande prisstegring ägt ruin. Utvecklingen

på förevarande område företer ock alltjämt en stigande tendens, vilket

framgår av den höjning av levnadskostnadsindex, som konstaterats vid sistförflutna

kvartalskifte. Berörda omständighet är givetvis av betydelse i förevarande

sammanhang, enär de traktamentsbelopp, som nu lastställas, torde

komma att bliva gällande även vid en ännu högre prisnivå än den nuvarande.

Vid ett bedömande av skäligheten av de höjningar, som föreslagits av de

sakkunniga, måste givetvis hänsyn tagas även till förslaget örn den s. k. 3—9- timmarsregeln d. v. s. att traktamente ej utgår lör dag, varav högst 3 timmar

tagits i anspråk för resa eller förrättning, samt att halvt traktamente utgår

för dag, varav 3—9 timmar tagits i anspråk. Särskilt vid kortare resor medför

en tillämpning av denna regel en icke obetydlig skärpning i förhållande till

nuvarande bestämmelser. Härtill kommer en omständighet, som inträffat

efter det att de sakkunniga avgivit sill förslag. Enligt meddelande i dagspressen

torde nämligen hotell- och pensionatsrumspriserna i Stockholm i all
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Deparlements
ehefen.

mänhet komma att under innevarande månad höjas med 10 procent, en

åtgärd som sannolikt kommer att följas av liknande höjningar även på andra

håll.

Lönenämnden har vid sin granskning av förslaget kommit till den uppfattningen,

att de ifrågasatta höjningarna med 3 kronor respektive 1 krona

icke äro tillräckliga för att bereda en skälig kompensation för prisstegringen.

Det synes lönenämnden även otillfredsställande, att skillnaden mellan traktamentsbeloppen

i klasserna C och D allenast skulle komma att utgöra 1 krona.

Härvid må framhållas, att sistnämnda traktamenlsklass omfattar bland

annat lönegraderna A 17—23 och traktamentsklass C lönegraderna A

24—28. Sålunda skulle för att taga ett exempel en överinspektör vid statens

järnvägar endast erhålla en krona mera i traktamente än en förste stationsskrivare.

Lönenämnden kan icke finna detta innebära en rättvis avvägning.

Det kan givetvis vara tveksamt, huru en ökning av traktamentsbeloppen

bör fördelas på dag- respektive nattraktamenten. Lönenämnden vill för sin

del förorda, att de nuvarande nattraktamentena i samtliga klasser höjas med

1 krona samt att dagtraktamentena höjas i klass A med 1 krona, i klass B

med 2 kronor och i envar av de återstående klasserna med 3 kronor.

Det förslag rörande traktamentsbeloppen, som framlagts av de sakkunniga,

har av majoriteten betecknats såsom ett provisorium, bestämt av krisläget.

De sakkunniga säga sig under förhandenvarande förhållanden icke

hava funnit tillfredsställande hållpunkter för en fullständig principiell omreglering

av traktamentsgrunderna, avseende bland annat antalet traktamentsk

lasser och skillnaden mellan traktamentsbeloppen i de olika klasserna.

Någon ökning av traktamentsbeloppen i full motsvarighet till prisstegringen

har ansetts icke kunna ifrågasättas. Inom de lägre traktamentsklasserna

har dock mindre utrymme ansetts föreligga för en anpassning efter de

skärpta tidsförhållandena än inom de högre traktamentsklassema. Dessa

förhållanden hava legat till grund för majoritetens förslag att höja traktamentsbeloppen

med 3 kronor i de tre lägsta traktamentsklassema och 1 krona

i de tre högsta klasserna.

I remissyttrandena, vilka till en del ansluta sig till den av reservanten

bland de sakkunniga uttalade meningen, har i allmänhet icke framställts någon

erinran mot de principiella utgångspunkterna för majoritetsförslaget.

Däremot har gjorts gällande, att de av majoriteten föreslagna traktamentshöjningarna,

särskilt vad angår de högre traktamentsklassema, icke äro

tillräckliga för att täcka de nödvändiga kostnaderna. Stor betydelse har i sådant

sammanhang tillmätts den av de sakkunniga samtidigt förordade skärpta

regeln örn begränsning av traktamentsersättningen för dag, som endast

delvis lages i anspråk för resa eller förrättning. Såsom en teknisk brist i majoritetsförslaget

framhålles den omständigheten, att skillnaden i traktamentsbelopp

mellan klasserna G och D endast är 1 krona, medan skillnaden mellan

närliggande klasser i övrigt är 3 kronor.

För egen del anser jag, att en principiell revision av den nuvarande traktamentsskalan

skulle hava varit önskvärd, men att i det rådande läget giltiga

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130. 45

skäl finnas för att begränsa sig till en provisorisk höjning av traktamentsbeloppen.

Vad beträffar förslaget om minskning av traktamentsersättningen för dag,

som endast till en del tages i anspråk för resa eller förrättning, må här framhållas,

att med detta förslag åsyftas rättelse av ersättningsgrunderna på en

punkt, där dessa enligt vad länge påtalats icke äro riktigt avvägda. Den sålunda

avsedda rättelsen bör icke kunna ge berättigad anledning till krav på kompensation

i form av större höjning av traktamentsbeloppen än som eljest kan

finnas påkallad, detta så mycket mindre som de hittillsvarande bestämmelserna

icke verkat likformigt utan såsom en godtycklig förstärkning av traktamentsförmånen

vid resor, som varit förlagda på visst sätt. För att komma

till en riktig avvägning av ersättningsgrunderna är det nödvändigt att skilja

mellan å ena sidan frågan om det ersättningsbelopp, som erfordras för att

täcka en hel dags traktamentskostnader, och å andra sidan frågan hur detta

ersättningsbelopp skall begränsas för viss del av dagen.

Den höjning av traktamentsbeloppen, som de sakkunnigas majoritet föreslagit

för de tre lägsta traktamentsklasserna, D—F, är enligt min uppfattning

skälig. Vad angår de högre traktamentsklasserna vill jag icke motsätta

mig ett tillmötesgående av de i yttrandena uttryckta önskemålen i så

måtto, att traktamentet i klasserna B och C, utöver vad sakkunnigmajoriteten

föreslagit, höjes med 1 krona, att läggas till nattraktamentet. I enlighet

härmed skulle höjningen av traktamentsbeloppen bliva för klass A 1 krona,

att läggas till dagtraktamentet, för klasserna B och C 2 kronor, därav 1 krona

till dagtraktamentet och 1 krona till nattraktamentet, samt för klasserna

D—F 3 kronor, därav 2 kronor till dagtraktamentet och 1 krona till natttraktamentet.

Traktamentsersättning vid förrättning inom eller i närheten av

bostads- eller tjänstgöringsorten.

Enligt 17 § 1 mom. allmänna resereglemente! må traktamentsersättning

icke åtnjutas för förrättning, som utföres å förrättningsmannens bostads- eller

tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande 3 kilometer därifrån eller,

beträffande stad, köping eller därmed jämförligt samhälle, från gränsen för

det planlagda område, inom vilket förrättningsmannen har sin bostad eller

tjänstgöring.

Rörande dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

Bestämmelserna hava ansetts icke utesluta rätt till traktamentsersättning

i ett fall då förrättning ägde rum inom planlagt område av den stad, där förrättningsmannen

hade sin bostad, men på mer än 3 kilometers avstånd från

det planlagda område, inom vilket bostaden var belägen (kammarrättens årsbok

1931 ref. 13).

Bestämmelserna medföra en viss ojämnhet i tillämpningen. Till en del sammanhänger

detta med att inom en och samma bostads- eller tjänstgöringsort

kunna finnas flera, från varandra skilda planlagda områden. Vidare kunna

bestämmelserna leda till alt exempelvis en tjänsteman med stationering i

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Stockholms centrum icke får traktamentsersättning vid resa till en viss förort

medan en tjänsteman med slationering i samma förort får ersättning vid resa

till stadens centrum (jfr kammarrättens årsbok 1939 not. 220).

Hithörande spörsmål torde överhuvud icke kunna tillfredsställande lösas

enbart genom allmänna föreskrifter i resereglementet. Huru dessa allmänna

föreskrifter än avfattas, kunna förhållandena på vissa orter eller inom vissa

förvaltningsgrenar göra undantagsföreskrifter påkallade. Enligt de sakkunnigas

uppfattning bör Kungl. Majit äga befogenhet att meddela dylika undantagsföreskrifter.

Emellertid kunna även ifrågasättas jämkningar i de nuvarande

allmänna bestämmelserna för att i möjligaste mån undgå sådana

ojämnheter i tillämpningen, som i det föregående berörts. De sakkunniga ha

härutinnan övervägt olika alternativ, vilka synts böra komma under omprövning,

ehuru intet av dem är fritt från invändningar. Enligt ett av dessa alternativ

skulle rätten till traktamentsersättning i allmänhet begränsas genom två

varandra kompletterande regler, den ena innebärande att ersättning ej må

åtnjutas för förrättning, som utföres inom området för stad, köping eller municipalsamhälle.

där förrättningsmannen har sin bostad eller tjänstgöring,

och den andra innebärande att ersättning ej må utgå för förrättning, som utföres

på högst 5 kilometers avstånd från förrattningsmannens bostad eller

vartliga tjänsteställe. Den förra regeln skulle väl kunna leda till en alltför snäv

begränsning av traktamentsrätten vad angår samhällen med mycket vidsträckta

områden, i synnerhet om dessa områden till stor del utgöras av landsbygd.

För dylika fall kunde emellertid specialbestämmelser med lokal giltighet

meddelas av Kungl. Maj :t. Om det i något fall vore ovisst vad som skall

förstås med förrättningsmans vanliga tjänsteställe, borde anvisning därom

kunna meddelas av vederbörande myndighet. Det bör anmärkas, att enligt de

sålunda ifrågasatta reglerna hänsyn samtidigt skulle tagas till belägenheten

av både bostaden och tjänstestället.

Alternativt kunde ifrågasättas, örn ej traktamentsrätten skulle kunna i allmänhet

begränsas enbart genom regeln, att ersättning ej må utgå för förrättning,

som utföres på högst 5 kilometers avstånd från förrättningsmannens bostad

eller vanliga tjänsteställe. Även i sådant fall kunde behov av undantagsföreskrifter

för större samhällen uppkomma, ehuru i skärpande riktning

Slutligen borde det måhända icke vara uteslutet att förenkla bestämmelserna

ytterligare sålunda, att belägenheten av förrättningsmannens bostad skulle

tillmätas betydelse endast örn förrättningsmannen ej har något fast tjänsteställe.

Med hänsyn till svårigheten alt på detta område åstadkomma bestämmelser,

som under skiftande förhållanden medföra fullt tillfredsställande resultat,

och då någon ändring av de gällande bestämmelserna icke bör företagas,

med mindre en påtaglig förbättring därigenom kan vinnas, hava de sakkunniga

emellertid icke upptagit något av berörda alternativ i utkastet.

Under alla förhållanden bör, såsom förut anförts, i resereglementet införas

en bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit att föreskriva undantag från de allmänna

reglerna i förevarande ämne. En dylik bestämmelse har intagits i ett

nytt 3 mom. i 17 § av utkastet.

Vad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit har icke föranlett erinran

eller särskilt uttalande från annan remissmyndighet än statskontoret, som

förklarat sig av principiella skäl icke kunna tillstyrka, att möjlighet beredes

Kungl. Majit att medgiva traktamentsersättning i andra fall än som avses i

17 § 1 mom.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

47

De sakkunnigas förslag om rätt för Kungl. Majit att föreskriva undantagDepartemenisfrån

den allmänna regeln i 17 § 1 mom. torde åsyfta icke blott de fall, då cAe/en
regeln

finnes verka för snävt, utan även de fall, då förhållandet är det motsatta.

Av skäl som de sakkunniga anfört tillstyrker jag förslaget om rätt för

Kungl. Majit att meddela undantagsföreskrifter i såväl ena som andra riktningen.

Traktamente för del av dag eller natt.

Enligt 17 § 2 mom. resereglementet utgår icke traktamentsersättning för

dag eller natt, varav högst 1 timme tagits i anspråk för resa eller förrättning.

För dag, varav mer än 1 timme men högst 6 timmar tagits i anspråk, utgår

traktamentsersättningen med hälften av det i 2 § 2 mom. upptagna beloppet.

Beträffande dessa bestämmelsers tillkomst och ifrågasatta ändringar i bestämmelserna

jämte därmed sammanhängande spörsmål framgår av de sakkunnigas

promemoria följande:

I propositionen nr AO år 1929 föreslogs, att traktamentsersättning i regel ej

skulle utgå vid förrättning, som endast krävt frånvaro från bostads- eller

tjänstgöringsorten under högst 6 dagtimmar i följd. Vidare skulle traktamente

för dag beräknas sålunda, att frånvaro, som räckt mer än 6 men högst 18

dagtimmar, räknat från tidpunkten för resas anträdande, ersattes med ett

traktamente, frånvaro, som räckt mer än 18 men högst 36 dagtimmar, med

två traktamenten o. s. v. 1 skrivelse nr 136 förklarade emellertid riksdagen sig

i likhet med vissa motionärer finna den föreslagna inskränkningen icke vara

fullt skälig och lämplig. Det syntes nämligen riksdagen, som om steget vöre

väl långt från de då gällande föreskrifterna, enligt vilka fullt dagtraktamente

medgåves vid förrättningar, som droge en lid av 6 dagtimmar eller därunder,

till det föreslagna stadgandet, enligt vilket ingen som helst traktamentsersättning

skulle utgå i dylikt fall. Riksdagen anslöt sig därför till ett av statskontoret

framlagt förslag att medgiva halvt dagtraktamente vid förrättningar av

nämnda utsträckning.

De bestämmelser i ämnet, som infördes i resereglementet. hava med viss år

1931 vidtagen jämkning del innehåll som förut angivits.

I det år 1930 avgivna sakkunnigbetänkandet ifrågasattes införande för åtskilliga

förvaltningsgrenar av gemensamma besparingsregler, enligt vilka dels

traktamente för dag icke skulle utgå, därest befattningshavaren varit frånvarande

från bostads- eller tjänstgöringsorten högst 3 timmar av dagen, medan

traktamentet för dag, varunder frånvaron omfattat mer än 3 men högst 9 timmar,

skulle begränsas till halva beloppet, dels ock traktamentet för natt, varunder

frånvaron uppgått lill mellan 1 och 3 timmar, .skulle begränsas likaledes

till halva beloppet.

1 de yttranden, som avgåvos över betänkandet, gjordes olika meningar i

frågan gällande. Vissa myndigheter lämnade förslaget utan erinran, medan

andra myndigheter uttalade sig emot så långt gående begränsningar i Iraktamentsersättningen,

som den sakkunnige ifrågasatt.

Spörsmålet behandlades därefter av 1932 års statsrevisorer, sorn uttalade,

att vad anginge resor eller förrättningar, vilka toge mindre än 6 timmar i

anspråk, det ville förefalla, att de därmed förenade utgifterna för mat oell

logi, örn sådana utgifter överhuvud taget förekomma, vore så obetydliga.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

att särskild traktamentsersättning icke borde ifrågakomma. Revisorerna

framhöllo därvid, att befattningshavare i ämbetsverken med en normalarbetstid

å tjänsterummet av 7 timmar ofta vore nödsakade att på egen bekostnad

intaga en måltid utom hemmet, samt att redan nu stora grupper avbefattningshavare

icke vore berättigade till traktamentsersättning vid resor

och förrättningar, som omfattade mindre tid än (1 timmar.

I sitt yttrande häröver förordade riksräkenskapsverket, att dagtraktamente

i allmänhet skulle erhållas först vid 3 timmars frånvaro samt att endast

halvt dagtraktamente skulle utgå vid frånvaro mellan 3 och 9 timmar.

Beträffande nattraktamente föreslog riksräkenskapsverket icke någon ändring

i gällande bestämmelser, enligt vilka frånvaro under mer än 1 timme

berättigar till fullt traktamente.

Någon ändring beträffande traktamentsberäkningen blev icke beslutad vid

riksdagen.

Frågan återupptogs i riksräkenskapsverkets yttrande över 1934 års promemoria,

vilken senare ej innehöll något förslag i ämnet. Riksräkenskapsverket

erinrade nu, att i vissa då utfärdade besparingsreglementen föreskrivits,

att traktamentsersättning icke utginge för dag, varav högst 6 timmar

tagits i anspråk för resa eller förrättning. Ämbetsverket yttrade därefter

följande: Riksräkenskapsverket måste emellertid för sin del finna den av

ämbetsverket föreslagna tidsberäkningen vara att föredraga, särskilt som

därigenom skulle möjliggöras en för såväl allmänna resereglementet som

ifrågavarande besparingsreglementen gemensam beräkningsgrund. Det är

nämligen att märka, att i berörda besparingsreglementen även föreskrivits

en allmän nedsättning av traktamentsbeloppen, vadan de befattningshavare,

för vilka besparingsreglementena äro gällande, erhålla en avsevärt reducerad

ersättning i jämförelse med förrättningsmän i övrigt. På grund härav

skulle det, så vitt riksräkenskapsverket kan se, icke vara nödvändigt att

vidhålla en särskild lidsberäkning i berörda besparingsreglementen. Vad angår

verkningarna av det utav riksräkenskapsverket förordade beräkningssättet,

är det tydligt, att i fråga örn förrättningar, å vilka allmänna resereglementet

skall tillämpas, en viss besparing kommer att uppstå. Denna

kommer dock främst att göra sig gällande i fråga örn frånvaro under del

av dag, som infaller i början eller slutet av en längre resa. Beträffande

åter de under besparingsreglementena hörande förrättningsresorna låter det

sig knappast avgöra, örn någon nämnvärd besparing kommer att uppstå.

Den omständigheten, att halvt traktamente skulle utgå till ifrågavarande förrättningsmän

vid frånvaro mellan 3 och (5 timmar, torde nämligen uppvägas

av att för tid mellan 6 och 9 timmar skulle utgå halvi i stället för helt

traktamente. I detta sammanhang bör emellertid observeras, att de nu gällande

besparingsbestämmelserna måste anses innebära en uppmuntran till

att utsträcka de korta förrättningsresorna över 6 timmar, då därigenom helt

traktamente erhålles, medan för tid därunder ingen som helst gottgörelse

utgår. Enligt den av riksräkenskapsverket förordade tidsberäkningen skulle

övergången ej bliva så skarp och fördenskull benägenheten att draga ut på

tiden bliva mindre. I sistnämnda förhållande synes det riksräkenskapsverket

ligga en viss anledning antaga, att någon besparing kommer att uppstå

på den förändrade tidsberäkningen jämväl i avseende å sådana förrättningar,

vilka skola ersättas jämlikt besparingsreglementena. På grund av vad nu

anförts finner sig riksräkenskapsverket böra vidhålla sitt år 1933 framlagda

förslag beträffande sättet för beräkningen av dagtraktamente enligt allmänna

resereglementet.

Föreskriften, att traktamentsersättning icke utgår för dag, varav högst

6 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning, återfinnes jämväl i se
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 130.

49

nara tillkomna bcsparingsreglementen och gäller nu inom ett stort antal

förvaltningsgrenar. I en del av reglementena är föreskriften begränsad till

att avse förrättningar inom vederbörandes eget tjänstgöringsområde. Även

de särskilda kungörelserna angående resekostnads- och traktamentsersättning

åt befattningshavare hos hushållningssällskap och hos skogsvårdsstyrelse

innehålla berörda föreskrift med avseende å förrättningar inom eget

tjänstgöringsområde. Fortfarande gälla därjämte inom vissa förvaltningsgrenar

besparingsföreskrifter, som reglera traktamentsersättningen enligt

andra grunder, delvis med ännu längre gående avvikelser från allmänna

resereglemente!.

De sakkunniga hava anfört:

Till följd av utvecklingen inom besparingsreglementenas område har den

ekonomiska betydelsen av frågan om traktamentsreduceringen i allmänna

resereglemente! minskats. Såsom ett önskemål har framhållits, att större enhetlighet

i regleringen av förevarande traktamentsspörsmål inom olika förvaltningsgrenar

måtte åvägabringas. Även om förhållandena inom de skilda

förvaltningsgrenarna, enligt vad erfarenheten givit vid handen, äro alltför

skiftande för att en fullständig enhetlighet skall kunna ernås, synes detta

önskemål värt beaktande. Man torde dock fortfarande få räkna med ett

behov av särskilda besparingsregler inom vissa förvaltningsgrenar.

En ändring av 17 § 2 mom. allmänna resereglementet med syfte att ytterligare

begränsa rätten till traktamentsersättning för del av dag synes emellertid

principiellt befogad. Härvid kunde det, särskilt i betraktande av

önskemålet om större enhetlighet, synas ligga nära till hands att införa regeln,

att dagtraktamente endast må utgå för dag, varav mer än 6 timmar

tagits i anspråk för resa eller förrättning. Såsom förut nämnts, gäller denna

regel numera för stora grupper av befattningshavare, ehuru inom vissa

förvaltningsgrenar endast vid resor inom det egna distriktet. Emellertid ha

de sakkunniga icke kunnat förorda, att regeln erhåller allmän giltighet. I

synnerhet i början och slutet av längre resor kan den vålla en väl stark

begränsning av traktamentsersättningen. Ej heller synes man som allmän

regel kunna utgå ifrån att resor på upp till 6 timmar skola kunna företagas

utan särskild kostnad. Om regeln skulle göras tillämplig endast på resor,

som i sin helhet omfatta högst 6 timmar, skulle dessutom den därmed åsyftade

verkan endast delvis uppnås.

Den andra av de ifrågavarande reglerna —• nämligen att traktamente ej

utgår för dag, varav högst 3 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning,

samt att halvt traktamente utgår för dag, varav 3—9 timmar tagits

i anspråk — synes bättre avvägd för en allmännare tillämpning. På grund

härav få de sakkunniga förorda, att 3—9-timmarsregeln införes i reglementet.

Därvid torde, i enlighet med vad som ifrågasatts i yttranden över tidigare

förslag, böra tilläggas en bestämmelse av innebörd, att i dagtiden skall

inräknas nattid, som ej uppgår till över en timme och för vilken nattraktamente

i följd därav ej utgår.

Örn 3—9-timmarsregeln sålunda införes i allmänna resereglementet, bör

emellertid Kungl. Majit äga befogenhet att föreskriva undantag därifrån. En

dylik möjlighet till undantag är behövlig med hänsyn bland annat till att

traktamentsersättningarna för vissa grupper av tjänstemän äro och fortfarande

böra vara reglerade efter andra grunder än de i allmänna resereglementet

stadgade. Även örn man synes böra eftersträva samma tidsbegränsningar

för traktamentes utgående i besparingsreglementena som i allmänna

resereglementet, lärer man icke kunna utgå ifrån att detta alltid är möjligt.

Vidare kan undantag bli påkallat i de fall, då förrättningsmannen icke i så
II

i hani/ till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr ISO. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

dan egenskap åtnjuter lön eller arvode, liksom även i de ännu förekommande

fall, då traktamentsersättning och arvode icke äro helt åtskilda.

I anslutning till vad nu förordats har 17 § 2 mom. i utkastet avfattats,

varjämte bestämmelsen i det nya 3 mom. av samma paragraf örn rätt för

Kungl. Maj:t att meddela undantagsföreskrifter gjorts tillämplig även i förevarande

fall.

Tidigare har omnämnts, hurusom de sakkunnigas förslag till ytterligare

begränsning av traktamentsersättningen för dag, som endast delvis tagits

i anspråk för resa eller förrättning, i ett flertal remissyttranden ställts i

samband med frågan örn höjning av traktamentsbelopppen. De sakkunnigas

förslag rörande den ifrågavarande tidsbegränsningen har även i och för sig

föranlett erinringar i vissa av yttrandena. Sålunda har invänts, att särskilt

längre resor vore förenade med en del utgifter i samband med avresan eller

återkomsten — exempelvis för bilskjuts — för vilka enligt reglementet särskild

ersättning icke utginge. Jämväl har anförts, att befattningshavare ofta

vore hänvisad till att intaga måltid utom hemmet före resas anträdande

eller efter dess avslutande. En av myndigheterna har anfört, att den ifrågasatta

traktamentsbegränsningen kunde befaras föranleda befattningshavare

till att låta resan draga ut på tiden. En annan myndighet har uttryckt förmodan

att borttagandet av traktamentsersättningen för mindre del av dagen

än 3 timmar skulle medföra obenägenhet att anlita nattag för tjänsteresor,

vilket skulle leda till ökning av statsverkets kostnader och förfång för tjänsten.

Av remissmyndighetema hava länsstyrelsen i Norrbottens län, generalpoststyrelsen

och telegrafstyrelsen helt avstyrkt den av de sakkunniga föreslagna

skärpta traktamentsbegränsningen. Telegrafstyrelsen har därvid bland

annat hänvisat till vissa särskilda inom telegrafverket rådande tjänstgöringsoch

avlöningsförhållanden.

Statskontoret har endast tillstyrkt sådan ändring av nuvarande bestämmelser,

att traktamentsersättningen uteslutes vid förrättning, som föranleder

bortovaro under en tid av högst 3 timmar av dagen, dock att ersättningen

icke på dylikt sätt begränsas för del av dag vid tjänsteresas anträdande eller

avslutande. Ämbetsverket har vidare avstyrkt de sakkunnigas förslag om

rätt för Kungl. Majit att föreskriva undantag från de allmänna reglerna i

ämnet.

Arméförvaltningen har tillstyrkt sakkunnigförslaget endast i vad det avser

en begränsning av rätten till traktamentsersättning för resa, som i sin helhet

ej tager längre tid än 6 timmar i anspråk.

Järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava förordat, att för dag, varav

1—3 timmar tagits i anspråk, må utgå ett fjärdedels traktamente, järnvägsstyrelsen

dock under förutsättning att resan sträcker sig även över föregående

eller påföljande nattimmar. En reservant i allmänna lönenämnden

har intagit samma ståndpunkt som järnvägsstyrelsen.

Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län hava ifragasatt

någon jämkning nedåt av 9-timmarsgränsen för halvt dagtraktamente.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

51

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat sig för att helt dagtraktamente

fortfarande medges för dag, varav över 6 timmar tagas i anspråk. Framställning

av samma innebörd har gjorts av tjänstemännens centralorganisation.

Lotsstyrelsen har ifrågasatt att, örn sakkunnigförslaget genomföres, särskild

ersättning beredes för vissa utgifter -— till exempel för bilskjuts vid

avfärd eller återkomst — som hittills bekostats av traktamentsersättningen.

Allmänna lönenämndens majoritet har förklarat sig tillstyrka sakkunnigförslaget

endast under förutsättning att traktamentsbeloppen fastställas på

sätt nämnden förordat.

I detta sammanhang må omnämnas ett i riksräkenskapsverkets yttrande

framställt förslag om införande i 17 § 2 mom. resereglementet av en tolkningsregel

rörande tidsberäkningen. Ämbetsverket har anfört:

Enligt departementschefens uttalande i proposition till 1931 års riksdag,

nr 199, angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet (sid. 19)

borde traktamentsersättning beräknas för den tid, varunder förrättningsman

använde färdsätt, för vilket resekostnadsersättning utginge. Detta innebure

sålunda, att traktamentsersättning borde få åtnjutas jämväl för tid, som åtginge

för resa inom bostads- och tjänstgöringsorten, då enligt gällande bestämmelser

resekostnadsersättning för sådan resa uppbures. Nu angivna regel

borde uppenbarligen analogivis komma till tillämpning i de särskilda

fall, då enligt 15 § förrättningsman avgiftsfritt använde fortskaffningsmedel

och i anledning därav resekostnadsersättning icke utginge.

Av uttalandet framgår, att vid traktamentsersättningens beräknande hänsyn

icke finge tagas till tid, som använts för fortskaffning exempelvis till

fots till och från järnvägsstation, då förflyttningen ägerjum inom stads, köpings

eller därmed jämförligt samhälles planlagda område.

Enligt riksräkenskapsverkets mening kan det knappast anses skäligt, att

förrättningsman, som på grund av att spårvagn eller omnibusförbindelse till

järnvägsstation icke finnes eller på grund av att resan anträdes under sådan

tid på dygnet, att förefintliga förbindelser icke kunna utnyttjas, skall i traktamentshänseende

försättas i ogynnsammare ställning än om spårvagn eller

omnibus kunnat användas.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter för den skull, huruvida icke till 17 § 2

mom. bör fogas ett stadgande, av innehåll, att traktamentsersättning beräknas

från den tidpunkt, förrättningsman för resans anträdande lämnar bostaden

eller arbetsplatsen, och till den tidpunkt, han dit återkommer.

Såsom förut nämnts, har frågan om en ytterligare begränsning av traktamentsersättningen

för dag, som endast delvis tages i anspråk för resa eller

förrättning, sedan flera år tillbaka varit aktuell. Olika förslag till frågans

lösning hava framställts. I ett flertal besparingsreglementen har införts regeln,

alt traktamentsersättning ej utgår för dag, varav högst 6 timmar tagits

i anspråk. De sakkunniga hava av anförda skäl icke förordat denna regel

till införande i resereglementet utan i stället regeln, all traktamentsersättning

ej utgår för dag varav högst 3 timmar tagits i anspråk, samt att traktamentsersättningen

för dag, varav 3—9 timmar tagits i anspråk, minskas till

hälften. Av yttrandena framgår, att nu liksom tidigare olika meningar i denna

fråga göra sig gällande. En del remissmyndigheter hava biträtt sakkunnig
-

Deparitmentichefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

förslaget, medan andra myndigheter avstyrkt ändring av de gällande bestämmelserna

i ämnet eller framlagt jämkningsförslag av skiftande innebörd.

För egen del anser jag övervägande skäl tala för att frågan löses väsentligen

i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Emellertid synes den

av de sakkunniga förordade 3—9-timmarsregeln i anslutning till vad i vissa

yttranden ifrågasatts böra jämkas sålunda, att den övre tidsgränsen för halvt

dagtraktamente sänkes från 9 till 8 timmar.

Om beträffande något verk skulle framgå av en närmare undersökning,

att den nu förordade regeln icke lämpar sig för verkets speciella förhållanden

— vilket i ärendet gjorts gällande för telegrafverkets del — bör härav

betingat undantag från regelns tillämpning kunna göras. De sakkunniga hava

av olika närmare angivna skäl föreslagit rätt för Kungl. Maj:t att meddela

föreskrifter örn undantag från den allmänna regeln. Detta förslag bör enligt

min uppfattning godkännas.

Vissa skäl synas tala till förmån för den i riksräkenskapsverkets yttrande

föreslagna tolkningsregeln rörande tidsberäkningen vid bestämmandet av

traktamentsersättning. Det kan dock ifrågasättas om tillräcklig anledning

finnes att nu frångå den tillämpning, som åsyftades vid den år 1931 vidtagna

ändringen i 17 §. Jag har fördenskull ansett mig icke för närvarande böra

framlägga förslag i sådan riktning.

Traktamentsersättning vid längre tids vistelse å en och samma plats.

Beträffande den tidigare behandlingen av frågan om begränsning av traktamentsersättningen

vid längre tids vistelse å en och samma plats hava de

sakkunniga lämnat följande redogörelse:

I propositionen nr 40 år 1929 föreslogs intagande i 17 § allmänna resereglemente!

av följande bestämmelser:

Vistas förrättningsman för förrättning på samma plats längre tid i följd

än 15 dygn, minskas traktamentsersättningen från och med sextonde dygnet

för den, som är familjeförsörjare, med hälften och för annan med två tredjedelar.

Vistelsen å samma plats anses icke bliva avbruten därigenom, att förrättningsmannen

för enskild angelägenhet uppehåller sig å annan ort.

Propositionen blev i denna del icke bifallen av riksdagen, som enligt skrivelse

nr 136 ansåg, att bestämmelserna i ämnet borde få sin plats i vederbörliga

besparingsreglementen.

Förslaget upptogs ånyo i riksräkenskapsverkets yttrande till statsutskottet

vid 1933 års riksdag samt därefter i 1934 års promemoria, vari framhölls,

att införandet av ifrågavarande bestämmelser i resereglemente! syntes nödvändigt

till förebyggande av misstag, vilka lätt kunde uppstå på grund av

svårigheten att skilja mellan traktamentsersättningen enligt resereglemente!

och tjänstgöringstraktamente enligt avlöningsreglementena.

I sitt yttrande över promemorian anförde statskontoret, att det syntes

tveksamt, huruvida de ifrågasatta bestämmelserna borde införas i allmänna

resereglemente!, då traktamentsersättningen i vissa klasser måste anses tämligen

snävt tilltagen. Ämbetsverket förklarade sig dock icke vilja avstyrka

förslaget.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

53

I riksräkenskapsverkets yttrande över promemorian erinrades örn de år

1933 vidtagna ändringar i resereglementena för lantbruksingenjörer och lantmätare

(1933:303 och 304), varigenom minskningen av traktamentsersättningen

i här åsyftade fall bestämts till endast en tredjedel för familjeförsörjare

och hälften för andra förrättningsmän. Ämbetsverket framhöll emellertid,

att detta syntes hava sin förklaring däri, att traktamentena för berörda

personalgrupper blivit nedsatta avsevärt under vad som gällde enligt allmänna

resereglementet, vartill komme, att vederbörande verksstyreiser ägde

viss befogenhet att besluta om ytterligare nedsättning av traktamentena.

De i propositionen och sedermera i promemorian föreslagna bestämmelserna

skilja sig i vissa hänseenden från vad som gäller beträffande tjänstgöringstraktamente.

Detta är än mera fallet med de för lantbruksingenjörer och

lantmätare gällande reglerna.

I vissa andra besparingsreglementen har traktamentsersättningen vid längre

tids vistelse å en och samma plats reglerats genom hänvisning till bestämmelserna

örn tjänstgöringstraktamente. Så är fallet exempelvis med besparingsreglementet

för tullverket (Tullverkets författningssamling 1925:166).

Enligt 23 § civila avlöningsreglementet ankommer meddelandet av bestämmelser

örn tjänstgöringstraktamente på Kungl. Majit med allenast den

begränsningen, att tjänstgöringstraktamente icke i något fall må överstiga

den enligt allmänna resereglementet bestämda traktamentsersättningen.

De sakkunniga hava — under hänvisning till att vissa besparingsreglementen

innehålla föreskrifter om minskning av resetraktamentet vid längre

tids vistelse å en och samma plats — anfört, att jämväl fastställandet av dylika

bestämmelser med allmännare giltighet syntes böra, i motsvarighet till

vad som vore fallet beträffande tjänstgöringstraktamente, ankomma på Kungl.

Majit. En bestämmelse i sådant syfte hava de sakkunniga intagit i 17 § 4

mom. i sitt författningsförslag.

Statskontoret har ifrågasatt behövligheten av den föreslagna bestämmelsen

och därvid hänvisat till stadgandet i 1 § andra stycket. Enligt sistnämnda

stadgande äger Kungl. Majit för vissa grupper av befattningshavare förordna

om begränsning av resekostnads- och traktamentsersättningen. Statskontoret

har vidare anfört, att den föreliggande frågan om nedsättning av traktamentsersättningen

vid längre tids vistelse å en och samma ort syntes hava

betydelse allenast för sådana förrättningsmän, beträffande vilka särskilda

bestämmelser rörande tjänstgöringstraktamente icke vore tillämpliga.

Med hänsyn bland annat till svårigheten att i vissa fall skilja mellan rese- Departementstraktamente

och tjänstgöringstraktamente är det önskvärt, att den förelig- cheJengande

frågan om traktamentsersättningen vid längre tids vistelse å en och

samma plats kan lösas enligt för båda slagen av traktamente gemensamma

riktlinjer. För att Kungl. Majit skall i fråga örn resetraktamente äga meddela

här åsyftade bestämmelser för allmännare tillämpning och icke endast

för vissa grupper av befattningshavare torde det av de sakkunniga föreslagna

bemyndigandet vara erforderligt. Jag tillstyrker därför, att ett dylikt bemyndigande

intages i 17 §.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Departements
chefen.

Vissa ytterligare begränsningar i rätten till traktamentsersättning.

De sakkunniga hava föreslagit införande i 18 och 19 §§ av vissa ändringar

och tillägg i syfte att åvägabringa likformighet med vad som gäller örn

tjänstgöringstraktamente enligt 4 § 3 och 4 mom. tilläggsbestämmelserna till

civila avlöningsreglementet. Angående den närmare innebörden av dessa förslag

torde få hänvisas till de sakkunnigas författningsutkast.

Arméförvaltningen har anfört, att bestämmelsen i 18 § om begränsning av

traktamentsersättningen vid beredande av inkvartering borde kompletteras

med en föreskrift örn skyldighet för förrättningsman att godtaga av vederbörande

myndighet anvisad inkvartering.

Tjänstemännens centralorganisation har ifrågasatt meddelande av en uttrycklig

föreskrift, att den anvisade inkvarteringen skall fylla rimliga anspråk

på lämplighet och anpassning efter vederbörandes reseklass.

Statskontoret har anfört, att vederbörande myndighet ägde i särskilt fall

medge undantag från den bestämmelse, enligt vilken tjänstgöringstraktamente

vid sjukdom må utgå högst under 15 dygn, samt att enahanda befogenhet

borde i 19 § tilläggas myndigheten med avseende å resetraktamente.

Det torde ligga i sakens natur att, om inkvartering beredes genom vederbörande

myndighets försorg, förrättningsmannen icke bör kunna erhålla

vanlig traktamentsersättning genom att underlåta att begagna sig av inkvar*- teringen. En uttrycklig föreskrift härom synes därför icke erforderlig. Ej

heller synes det lämpligt att i reglementet införa en föreskrift av den obestämda

innebörd, som tjänstemännens centralorganisation föreslagit.

I enlighet med vad statskontoret föreslagit bör i 19 § första stycket göras

ett tillägg om rätt för vederbörande myndighet att medge undantag från den

i författningsrummet upptagna allmänna regeln. Tillägget synes lämpligen

kunna gälla samtliga här åsyftade fall och sålunda icke behöva begränsas till

att gälla sjukdomsfall.

I övrigt har jag icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i förevarande

del.

Vissa arvodesfrågor.

De sakkunniga hava slutligen berört det i vissa fall föreliggande sambandet

mellan resetraktamente och arvode för utfört arbete. I fråga härom hava

de sakkunniga anfört följande:

I det år 1928 avgivna sakkunnigutlåtandet berördes en tidigare väckt fråga

om utbrytande ur resereglemente! av sådana grupper av befattningshavare,

för vilka traktamentsersättning jämväl kunde anses i viss mån innefatta

ersättning för det under förrättningen utförda arbetet. Såsom dylika befattningshavare

nämndes i utlåtandet nämndemän, ledamöter i ägodelningsrätt,

gode män vid vissa förrättningar samt ordförande och ledamöter i vissa

nämnder. I utlåtandet påvisades, alt ersättningsfrågan såvitt angick dessa

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

55

funktionärer kunde regleras genom särskilda föreskrifter och att hänsyn till

nu berörda spörsmål icke behövde tagas vid utformningen av allmänna resereglemente!.

Denna uppfattning godkändes vid 1929 års riksdag. Därvid

framhöll riksdagen, att frågan örn fastställandet av särskilda förrättningsarvoden

för vissa grupper av förrättningsmän icke borde lämnas åsido, ehuru

den icke behövde lösas i samband med behandlingen av allmänna resereglementet.

Det förevarande spörsmålet bragtes i erinran av 1932 års statsrevisorer,

varefter 1933 års riksdag (skrivelse nr 247) uttalade sig för en närmare utredning

i ämnet.

Vid de sakkunnigas behandling av frågan örn begränsning av traktamentsersättningen

för del av dag eller natt har förutsatts, att undantag från den

föreslagna allmänna regeln i ämnet kan bliva påkallat i de fall, då förrättningsmannen

icke i sådan egenskap åtnjuter lön eller arvode eller då traktamentsersättning

och arvode icke äro helt åtskilda. Av detta och andra skäl

har föreslagits, att Kungl. Majd skall äga föreskriva dylikt undantag.

Spörsmålen om rätt till arvoden vid allmänna uppdrag liksom frågorna om

rätt att överhuvud åtnjuta traktamentsersättning vid dylika uppdrag och om

vederbörandes placering i rese- och traktamentsklass torde icke påkalla behandling

i nu förevarande sammanhang.

Vad de sakkunniga sålunda anfört föranleder ej erinran från min sida.

IV. Särskilda frågor berörande resereglementets tillämpning.

Kostnader i samband med inställande av tjänsteresa.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande över promemorian berört ett fall,

då kostnader kunna uppkomma i samband med att en planerad eller beordrad

tjänsteresa på grund av mellankommande omständigheter måste inställas

eller uppskjutas, nämligen om inställandet eller uppskovet föranleder avbeställning

av sovplats. Ämbetsverket har därvid hänvisat till ett av kammarrätten

meddelat utslag (årsboken 1935 not. 106), varigenom en förrättningsman

förklarats berättigad utfå ersättning för ifrågavarande kostnader. Riksräkenskapsverket

har uttalat sig för att den sålunda fastslagna principen

bringas till uttryck i resereglementet genom ett stadgande av innehåll, att

avgift för avbeställning av plats i sovvagn må ersättas, då skäl därtill finnes

vara för handen.

Mot den princip, som kommit till uttryck i det åberopade utslaget, synes

icke vara något att erinra. Det torde även i fortsättningen böra ankomma på

praxis, i vad mån ifrågavarande eller därmed jämförliga kostnader med hänsyn

till omständigheterna i det särskilda fallet må kunna gottgöras.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Tjänsteresa i samband med semester eller annan ledighet.

Rilcsräkenskapsverket har i sitt yttrande föreslagit införande i 16 § resereglementet

av en föreskrift, att befattningshavare, som under semesterledighet

inkallas till tjänstgöring och i anledning därav nödgas företaga resa från

och åter till den ort, där han under ledigheten befinner sig, må, i den mån

vederbörande myndighet så prövar skäligt, beredas ersättning för resor till

och från tjänstgöringsorten. Till stöd härför har ämbetsverket anfört:

I proposition till 1927 års riksdag, nr 190, med förslag till allmänt resereglemente

framhöll föredragande departementschefen under specialmotiveringen

till 16 §, att, då befattningshavare under pågående semester eller

annan ledighet inkallades i tjänstgöring, han enligt gällande bestämmelser

icke kunde erhålla gottgörelse för resa, som i anledning därav påkallades

från och åter till den ort, där han under ledigheten befunne sig. Det hade

synts departementschefen kunna ifrågasättas, om icke en föreskrift borde intagas

i resereglemente!, varigenom tillfälle bereddes att i särskilda fall av

denna art medgiva ersättning. Då emellertid ett stadgande i sådan riktning

lätteligen skulle kunna föranleda missbruk och då redan Kungl. Majit syntes

äga möjlighet att undantagsvis bereda gottgörelse för resor av ifrågavarande

slag, hade icke någon bestämmelse i ämnet intagits i det vid propositionen

fogade reglementsförslaget.

Frågan berördes även i proposition till 1929 års riksdag, nr 40, med förslag

till allmänt resereglemente. Under erinran om det i 1927 års proposition

gjorda uttalandet anmälde föredragande departementschefen (sid. 51), att generalpoststyrelsen

och telegrafstyrelsen samt trafiktjänstemännens riksförbund

ifrågasatt meddelande av en bestämmelse, som lämnade åt vederbörande

verksstyrelse att pröva, huruvida ersättning finge utgå eller icke. Departementschefen

uttalade, att vad anginge resa, föranledd av inkallelse till

tjänstgöring av befattningshavare, som åtnjöte semester eller annan ledighet,

övervägande skäl talade för tillämpning av det förfaringssätt, som i 1927 års

proposition förordats.

Enligt riksräkenskapsverkets mening föreligga starka billighetsskäl för beredande

av gottgörelse åt tjänsteman, som under semesterledighet inkallas

till tjänstgöring, för härav föranledda resekostnader.

Erinras må, att semester numera i princip erhållit karaktären av en ovillkorlig

rätt, som icke får förvägras en tjänsteman under åberopande av att

göromålens behöriga gång icke medgiver semesterns uttagande. Semestern

torde även i regel tillbringas å annan ort än stationeringsorten. Det synes därför

med billighet överensstämma att, då en tjänsteman under sådan ledighet

inkallas till tjänstgöring, skälig gottgörelse beredes honom för uppkomna

resekostnader under förutsättning likväl att ej alltför obetydlig del av semestern

återstår, när avbrottet genom inkallelse till tjänstgöring äger rum.

Generaltullstyrelsen har ifrågasatt införande i resereglementet av vissa bestämmelser

i ändamål att förebygga, att tjänsteman, som har sig ålagt att

utan förordnande i varje särskilt fall företaga tjänsteresor, verkställer sådan

resa i omedelbart samband med enskild ledighet, som tillbringats eller är avsedd

att tillbringas utom vanliga tjänstgöringsorten, utan att tjänsteresan vid

förevarande tidpunkt är ur statsverkets synpunkt ovillkorligen nödvändig.

Styrelsen har anfört, att den omständigheten, att hinder mot ett dylikt för
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

57

farande icke förelåge, kunde få till följd, att tjänstemannen komme att utan

trängande skäl förlägga första eller sista tjänstförrättningen under resan till

eller i närheten av den plats utom tjänstgöringsorten, där han under ledigheten

vistades eller ämnade uppehålla sig. Därigenom finge tjänstemannen

sina resekostnader ersatta av statsmedel, utan att statsverkets reseutgifter

kunde anses motsvara värdet av tjänsteresan.

Viss möjlighet att lämna gottgörelse till tjänsteman, som inkallas till tjänst- Departementsgöring

med avbrytande av semester eller annan ledighet, har anvisats i de chefenav

riksräkenskapsverket åberopade uttalandena i propositioner till 1927 och

1929 års riksdagar, önskemålet att tjänstemännen skola erhålla en mera

tryggad rätt till sådan ersättning synes i princip befogat. Det torde emellertid

möta betydande svårighet att åstadkomma en allmän reglering, som tillgodoser

det ifrågavarande önskemålet utan att giva rum för missbruk. Man torde

även böra räkna med att dylika avbrott i ledighet åtminstone under normala

förhållanden skola höra till undantagen. Bestämmelser i förevarande ämne

borde för övrigt knappast få sin plats i resereglementet utan snarare i de

allmänna avlöningsförfattningarna.

Jämväl beträffande den av generaltullstyrelsen berörda frågan möter svårighet

att genom allmänna bestämmelser åstadkomma en tillfredsställande

reglering. För motverkande av missbruk i det av styrelsen angivna avseendet

torde man närmast få lita till övervakning från överordnads sida och revision.

Av nu anförda skäl har jag ansett mig för närvarande icke böra framlägga

förslag i dessa ämnen.

Utrikes resor.

Enligt 26 § reserereglementet ankommer det på Kungl. Majit att förordna

om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden utom

rikets gränser.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, huruvida icke vissa grundläggande

föreskrifter, som genomgående återfinnas i Kungl. Majits beslut rörande ersättning

för utrikes resor, borde intagas i resereglementet.

Det torde framdeles i samma mån som hittills böra ankomma på Kungl. DepartementsMajit

att reglera ersättningarna vid utrikes tjänsteresor. I den mån det kan chefen.

finnas önskvärt att meddela allmänna regler i ämnet, torde dessa böra få sin

plats icke i själva resereglementet utan i tilläggsbestämmelserna eller annan

författning vid sidan av reglementet.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 130.

5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

V. Ändringarnas ikraftträdande m. m.

De nu förordade ändringarna i allmänna resereglemente! torde böra träda

i kraft den 1 juli 1942. Före ikraftträdandet erfordras omarbetning av

tilläggsbestämmelserna till resereglemente! samt olika besparingsreglementen

ävensom vissa andra avlöningsföreskrifter, som äga samband med allmänna

resereglementets bestämmelser.

I vissa yttranden har uttryckts önskemål, att allmänna resereglemente!

måtte efter ändringarnas vidtagande utgivas i sin fullständiga lydelse. Det

torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att för sådant ändamål, efter riksdagens

behandling av ärendet, föranstalta örn sammanförande av de beslutade

ändringarna och tidigare ändringar i nytryck av reglementet.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett i enlighet

med vad i det föregående anförts inom finansdepartementet upprättat förslag

till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet

den 27 juni 1929 (nr 210) måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sune Wisén.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

59

Bihang.

Utkast

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna

resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas dels att 8 § 3 mom. allmänna resereglementet den

27 juni 1929 skall upphöra att gälla, dels ock att 2 och 4—6 §§, 8 § 2 mom.

samt 10, 15 och 17—19 §§ samma reglemente skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan sägs1:

2 §.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och resekl asser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg ...............j

Avgift för 1 plats i

Avgift för 1 plats i

Avgift för 1 plats i

I klass

II klass

III klass

Fartyg.................■!

Avgift för enskild

hytt med högst 2

Avgift för hyttplats

Avgift för salongs- plats

1

liggplatser

Luftfartyg, spårväg ochl

omnibus............./

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för I plats

Taxeautomobil.........

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

Annan automobil ......

40 öre per km

40 öre per km

40 öre per km

Hästskjuts.............

Annat färdsätt än ovani

30 öre per km

20 öre per km

30 öre per km

30 öre per km

nämnts..............f

20 öre per km

20 öre per km

Vid resa---i sovvagn.

Med fartyg---verkligen använts.

Till omnibus---persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes

i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik. Avgift för taxeautomobil

beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat ifrågakomma.

Jämte ersättning för avgiften må skälig gottgörelse utgå för andra

brukliga utgifter för taxeautomobils begagnande.

Har förrättningsman---hava utgivit.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se 1933: 376 samt av 8 § 2 och 3 mom. och 17 § 2 mom.

se 1931: 241.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

För dag ____

För natt____

Tillhopa för

dygn

Traktamentsklasser

A

B

C

D

E

F

17 kronor

9 »

15 kronor

8 >

13 kronor

7 »

12 kronor

7 »

10 kronor

6 >

8 kronor

5 »

26 kronor

23 kronor

20 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag---av dygnet.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning---icke förelegat.

Förrättningsman är---med luftfartyg.

Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motorfordon,

äger Kungl. Majit förordna, att resekostnadsersättning skall efter

särskilda av Kungl. Majit eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder

utgå för berörda färdsätt även i fall, då förrättningsmannen

icke enligt bestämmelserna i första stycket är berättigad till ersättning för

sådant färdsätt. Ersättningen skall beräknas efter vad som kan anses motsvara

de verkliga kostnaderna, dock skola beräkningsgrunderna, där ej

Kungl. Majit med hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl medgiva

undantag, så fastställas, att ersättningen må antagas ej komma att överstiga

den i 2 § 1 mom. stadgade.

Har förrättningsman---mån nedbringas.

5 §.

Resekostnadsersättning utgår---1 kilometer.

Vid färd, som annorledes än med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus

äger rum inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda

område, må resekostnadsersättning icke utgå, med mindre Kungl. Majit

eller, enligt Kungl. Majits bemyndigande, vederbörande myndighet prövar

skäligt medgiva sådan ersättning. Företages med ett och samma fortskaffningsmedel

färd mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1 kilometer

utanför samma område, utgår dock ersättning jämväl för den del av

färden, som äger rum inom det planlagda området.

6 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,

där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.

Vid beräkning---hel kilometer.

8 §.

2 mom. Örn vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör

eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta,

förutom resekostnadsersättning för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre

per kilometer för varje medresande förrättningsman.

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande

av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

61

detta reglemente, dock icke nied högre belopp än som svarar mot den verkliga

kostnaden och icke i något fall med högre belopp än 15 kronor.

Om eljest — — — dylikt avbrott.

15 §.

Där transportmedel kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmannen, utgår

resekostnadsersättning endast i fall, då annat transportmedel än järnväg,

fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles av

enskild person eller företag, som varken föranlett förrättningen eller eljest

därav beröres.

17 §.

1 morn. Traktamentsersättning må---eller tjänstgöring.

2 mom. Traktamentsersättning utgår icke för dag, varav högst 3 timmar

tagits i anspråk för resa eller förrättning, eller för natt, varav högst 1 timme

sålunda tagits i anspråk.

För dag, varav mer än 3 men högst 9 timmar tagits i anspråk för resa

eller förrättning, utgår traktamentsersättningen med hälften av det i 2 §

2 mom. upptagna beloppet.

Vid tillämpning av vad i detta moment stadgats skall i dagtid jämväl inräknas

nattie!, för vilken traktamentsersättning till följd av bestämmelsen i

första stycket icke utgår.

3 mom. Kungl. Maj:t äger föreskriva undantag från vad ovan i 1 och 2

mom. är stadgat.

4 mom. Kungl. Majit äger förordna örn minskning av traktamentsersättningen

för de fall, då förrättning föranleder vistelse å en och samma ort utöver

viss av Kungl. Majit bestämd tid.

18 §.

Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri

inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Beredes förrättningsman

genom vederbörande myndighets försorg inkvartering mot erläggande av viss

ersättning, utgår traktamente för natt med högst ett belopp, motsvarande

vad förrättningsmannen sålunda har att erlägga.

Traktamente för natt utgår icke i de fall, då förrättningsman på statens

bekostnad innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad

nu sagts icke skall gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankommer

till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller

styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning

utgå även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 15

dygn. Åtnjuter förrättningsmannen sjukhusvård, som helt eller delvis bekostas

av statsmedel, beror det på prövning av vederbörande myndighet,

huruvida traktamentsersättningen under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas

eller helt upphöra.

Förrättningsman, som---bostads- eller tjänstgöringsorten.

Denna kungörelse träder i kraft den

8

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. AV 130.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1942:211 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående ändring av vissa bestämmelser i fcrigsavlöning sreglementet. s. 3 i texten
  2. Rskr. 1942:217 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 j s. 5 i texten
  3. SU 1942:104 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 21 juni 1929 s. 1 i texten