Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation
1942-03-13 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:162, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
1
Nr 162.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj
1917 (nr 189) örn expropriation; given Stockholms
slott den 13 mars 1942.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.
‘ . - »T *'' i • 5: i'' ''■ ''■ ‘ '' - '' ■
Under Hans Maj:ts ,
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdageni protokoll 1912. 1 sami. Nr 162.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn
expropriation.
Härigenom förordnas, att 1 § 8 samt 102—105 §§ lagen den 12 maj 1917
om expropriation ävensom rubriken före 102—105 §§ skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark
till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande
folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt
ideellt ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller annan
andaktsövning; ■
9. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för samlingslokaler.
102 §.
Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må ej beviljas annan
än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område marken är belägen,
eller aktiebolag, förening eller stiftelse, som kan antagas komma att för
framtiden fullfölja ändamålet på ett ur allmän synpunkt gagneligt sätt.
103 §.
Expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 avses, må ej beviljas aktiebolag,
förening eller stiftelse utan så är att inom orten särskild svårighet möter
att genom avtal förvärva erforderlig mark eller ock sökanden äger på området
uppförd byggnad av större värde och dess bibehållande i framtiden finnes
lämpligt med hänsyn till förhållandena på platsen.
Aktiebolag, förening eller stiftelse må ej heller erhålla expropriationsrätt,
med mindre i bolagsordningen, föreningens stadgar eller de för stiftelsen gällande
föreskrifterna intagits noggrann uppgift å ändamålet för bolaget, föreningen
eller stiftelsen; och må bolagsordningens eller stadgarnas bestämmelser
eller för stiftelsen gällande föreskrifter härom ej ändras utan Konungens
medgivande, så länge bolaget, föreningen eller stiftelsen är ägare av fastig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
3
het, som genom expropriationen förvärvats. Konungens befallningshavande
åge tillse, att dylika bestämmelser eller föreskrifter, vilka ej må ändras utan
Konungens medgivande, varda efterlevda.
104 §.
Sökes för ändamål, som i 1 § 8 sägs, rätt till expropriation av mark, som
sökanden innehar med nyttjanderätt och varå honom tillhörig byggnad finnes
uppförd, äger Konungen förordna, att sökanden icke må mot sitt bestridande
förpliktas att avflytta tidigare än å den fardag, som infaller näst efter
det ansökningen blivit prövad. Bifalles ansökningen, äger sökanden, utan hinder
av vad eljest skulle gälla, kvarsitta i avvaktan att expropriationen fullbordas
eller, örn expropriationsrätten upphör eller förverkas, till den fardag, som
infaller näst därefter.
Därest på grund av vad i första stycket stadgas sökanden sitter kvar utöver
den dag, då nyttjanderätten eljest skolat upphöra, njute jordägaren skälig ersättning
som, där överenskommelse ej träffas, bestämmes av domstol. Kommer
expropriation ej till stånd och är sökandens rätt att bortföra byggnaden
eller annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad
till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, varde tiden för bortförandet
räknad från den dag, då marken skall avträdas.
Exproprieras det med ansökningen avsedda området, må vid uppskattning
av dess värde hänsyn icke tagas till förbättring, vilken området vunnit genom
arbete eller kostnad, som sökanden eller föregående innehavare, vars rätt
övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid
upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.
105 §.
Har fastighet, som exproprierats för det i 1 § 8 angivna ändamål, överlåtits
å annan ägare eller använts i strid mot bestämmelse, som avses i 5 § tredje
stycket, eller har sådan av aktiebolag, förening eller stiftelse exproprierad
fastighet i avsevärd mån använts för annat ändamål än i bolagsordningen,
stadgarna eller de för stiftelsen gällande föreskrifterna angivits, skall, även
om fall som avses i 68 § ej är för handen, lösningsrätt äga rum enligt vad i
68—-70 §§ sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
:thali i■/ i:.''i»/ ,T;i;. ■--".■.■•I • : g ■ •
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.
, Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och
ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, fråga om ändrade bestämmelser angående expropriation av
mark för samlingslokaler.
Föredraganden anför:
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 19 november 1937 och den 13
april 1939 tillkallade chefen för socialdepartementet den 3 december 1937
och den 13 [april 1939 sakkunniga1 för utredning rörande behovet av allmänna
samlingslokaler. De sakkunniga ha i ett den .8 november 1939
avgivet betänkande (Statens offentl. utredn. 1939: 30) framlagt, bland annat,
förslag om vissa ändringar i lagen örn expropriation. Ärendet har i denna del
av chefen för socialdepartementet överlämnats till justitiedepartementet.
Gällande rätt.
Enligt 1 § 8 i nämnda lag må expropriation äga rum för att bereda befolkningen
eller en väsentlig del därav å en ort mark till uppförande av byggnad
för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande religiös
uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt
ideellt ändamål av synnerlig vikt.
Beträffande Konungens prövning stadgas i 5 § om expropriationsärenden
i allmänhet, att Konungen bestämmer vilket område expropriationen må omfatta.
Finnes mer än ett område vara tjänligt för det avsedda ändamålet, må
expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande
medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt
tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande, vinnas
med minsta olägenhet för annan. Prövas särskilda bestämmelser erforderliga
för att trygga fastighetens användande för det avsedda ändamålet,
äger Konungen enligt 5 § tredje stycket meddela sådana bestämmelser; tillkommande
det Konungens befallningshavande att hålla hand över meddelade
bestämmelsers efterlevnad.
1 De sakkunniga vörö ledamoten av riksdagens andra kammare kyrkoherden H. Hallén, tillika
ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare redaktören E. Andersson i Bollnäs, ledamoten
av riksdagens andra kammare hemmansägaren G. E. Andersson i Södergård, ledamoten
av riksdagens andra kammare aktuarien A. V. Wallentheim, hovrättsrådet E. Eckerberg och
sekreteraren i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund F. Thunborg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
5
Har exproprierad fastighet ej kommit till användning för det avsedda ähdamålet
eller har dess användande för ändamålet upphört och är nämnda ändamål
såvitt angår dylik fastighet att anse såsom övergivet, eller användes fastigheten
i väsentlig omfattning för annat ändamål än det avsedda, må fastigheten
enligt 68 § lösas, därest talan örn dess avträdande instämmes inom
tjugo år från det expropriationen fullbordats. Lösningsrätt tillkommer, när
hel fastighet exproprierats, den, som närmast före expropriationen var fastighetens
ägare, eller hans rättsinnehavare och, om en del av en fastighet exproprierats,
ägaren av den återstående delen.
I fråga om expropriation av mark till uppförande av byggnader för överläggningar
och föredrag meddelas härutöver vissa särskilda bestämmelser i
102—105 §§. Enligt 102 § må rätt till expropriation för ändamål, som i 1 §
8 sägs, ej beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område
den mark expropriationen skall avse är belägen, aktiebolag eller registrerad
förening. Sökes expropriationsrätt av annan förening än ekonomisk förening
och finner Konungen ansökningen förtjäna avseende, äger Konungen
förordna, att vad i lagen om ekonomiska föreningar är stadgat skall äga tilllämpning
i fråga om föreningen, och skall därefter med prövning av ansökningen
anstå under skälig tid i avbidan på föreningens registrering. Härjämte
stadgas i 103 §, att expropriationsrätt ej må beviljas aktiebolag eller
förening, utan att i bolagsordningen eller föreningens stadgar intagits nog:
grann uppgift å ändamålet för bolaget eller föreningen; och må bolagsordningens
eller stadgarnas bestämmelser härom ej ändras utan Konungens
medgivande, så länge bolaget eller föreningen är ägare av fastighet, som genom
expropriationen förvärvats. Konungens befallningshavande äger tillse,
att dylika bestämmelser, vilka ej må ändras utan Konungens medgivande,
efterlevas. Enligt 104 § må expropriationsrätt för ändamålet beviljas endast i
fråga om obebyggd mark belägen å sådan ort på landet, varest särskild svårighet
att genom avtal förvärva erforderlig mark visas möta på grund därav
att all jord inom ett vidsträckt område tillhör samme eller ett fåtal ägare. I
105 § stadgas slutligen, att om fastigheten överlåtits å annan ägare eller använts
i strid mot bestämmelse som avses i 5 § tredje stycket, eller om av aktiebolag
eller förening exproprierad fastighet i avsevärd mån använts för annat
ändamål än i bolagsordningen eller stadgarna angivits, lösningsrätt enligt
68—70 §§ skall äga rum, även om fall som avses i 68 § ej är för handen.
I)e sakkunnigas förslag.
De sakkunniga ha verkställt utredning angående befintliga samlingslokaler
i riket och därvid funnit, att ett avsevärt antal lokaler stå på ofri grund. AV
6,462 samlingslokaler, om vilka uppgift lämnats till de sakkunniga, äro enligt
lämnade upplysningar 898 belägna å ofri grund. Av dessa äro flertalet belägna
på landsbygden. Det allmänna äger 368 av nämnda 898 lokaler. I
flertalet av dessa fall synes det vara fråga örn kommunal lokal, som uppföTrts
på ecklesiastik jord. Av de 530 lokaler, som uppgivits tillhöra enskild ägare;
ha 214 rubricerats som ordenshus, 80 som folkets hus och 67 som bygde
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
gårdar. Anledningen till att lokalens ägare ej förvärvat tomtmarken har
i 171 fall uppgivits vara att marken ej varit till salu. I 63 fall har tomtmarken
ej kunnat förvärvas på grund av brist på tillgångar och i 75 fall har uppgivits,
att ingen önskan om markförvärv finnes.
Beträffande missionshusen, vilka ej inräknats i nyssnämnda antal samlingslokaler,
har uppgivits att av 4,870 missionshus å landsbygden 415 stå å
ofri grund.
Vissa föreningar som sakna egen lokal ha uppgivit att det är omöjligt att
förvärva tomtmark för uppförande av samlingslokal.
I betänkandet framhålles, att vid behandlingen av de lagförslag, vilka så
småningom ledde till antagandet av vår nu gällande expropriationslag, meningarna
skurö sig särskilt starkt i frågan om expropriation av mark till samlingslokaler.
De bestämmelser härom, vilka inflöto i lagen, bure genom sin
restriktiva karaktär tydliga spår av det motstånd som mötte tanken att medgiva
expropriation till förmån för det enskilda föreningslivet samt ideella och
sociala ändamål överhuvud taget. Lagen öppnade visserligen möjlighet till
att annan än kronan tillhörig fastighet genom expropriation toges i anspråk.
Bärare av expropriationsrätt kunde emellertid i ifrågavarande fall endast
vara — förutom kommun eller municipalsamhälle — aktiebolag eller registrerad
förening, och en sådan juridisk person vore efter expropriationen underkastad
särskild statlig kontroll ävensom skärpta bestämmelser rörande lösningsrätt
för den tidigare markägaren. Expropriationsrätt för ändamålet kunde
slutligen beviljas endast i fråga örn »obebyggd mark belägen å sådan ort på
landet, varest särskild svårighet att genom avtal förvärva erforderlig mark
visas möta på grund därav att all jord inom ett vidsträckt område tillhör
samme eller ett fåtal ägare».
Till belysning av frågan, hur bestämmelserna verkat, ha de sakkunniga
undersökt, i vilken utsträckning och med vilket resultat ansökningar gjorts
örn rätt till expropriation för det i 1 § 8 expropriationslagen omförmälda ändamålet.
Därvid har befunnits, att allenast fyra dylika ansökningar avgjorts av
Kungl. Majit samt att allenast en av dessa ansökningar vunnit bifall. De sakkunniga
ha med anledning härav uttalat, att orsaken till bestämmelsernas
ringa tillämpning ingalunda syntes vara, att det enskilda föreningslivet kunnat
på frivillighetens väg i önskvärd utsträckning förvärva mark för sitt lokalbehov.
Att icke mindre än 530 i enskild ägo befintliga samlingslokaler för
profana ändamål samt 415 missionshus stöde på ofri grund syntes tydligt utvisa,
att föreningslivet fortfarande hade att kämpa mot ofta oövervinneliga
svårigheter då det gällde att på ett betryggande sätt tillgodose sitt lokalbehov.
För de ideella rörelserna av olika slag, som hade sin verksamhet förlagd till
dessa lokaler, måste det mången gång vara förenat med betydande olägenheter
att vara eller kunna bliva i ena eller andra hänseendet beroende av markägaren,
och i dessa fall kunde den omständigheten att lokalägaren icke jämväl
vore ägare till marken knappast tyda på annat än att denna ej kunnat
förvärvas, vare sig genom köp på rimliga villkor eller genom expropriation.
En dylik förmodan vunne också bekräftelse genom de uppgifter som lämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
7
rörande anledningen till att vederbörande lokalägare icke förvärvat tomtmarken.
Ehuru närmare upplysningar därom icke förelåge, hade vidare säkerligen
förekommit fall, där planerade byggen för samlingslokaler icke kommit
till stånd, enär lämplig mark ej stått att på skäliga villkor erhålla vare sig
genom köp eller nyttjanderättsavtal samt förutsättningar för ett expropriationsförfarande
icke heller varit för handen.
De sakkunniga ha framhållit, att förefintligheten av ett fritt och rikt förgrenat
föreningsliv och kulturellt liv överhuvud taget måste anses som en av
grundvalarna för ett demokratiskt samhälle. I den mån yttre hinder stöde i
vägen för en dylik samhällsgagnande och för medborgarnas trivsel betydelsefull
verksamhets ändamålsenliga bedrivande borde dessa hinder såvitt möjligt
och under hänsynstagande till andra berättigade intressen undanröjas
Vår gällande expropriationslag kunde visserligen sägas i någon mån ge uttryck
åt den nu uttalade uppfattningen, då den bland expropriationsändamålen
även upptoge förvärv av mark till samlingslokaler. Lagens bestämmelser
härutinnan vore emellertid så restriktivt hållna, att nämnda expropriationsändamål
med fog kunde sägas vara placerat i lägre klass än de övriga.
En dylik deklassering syntes icke överensstämmande med numera gängse
betraktelsesätt i vårt land.
Sedan de sakkunniga erinrat örn lagstiftningen angående inlösen av område
som upplåtits under nyttjanderätt, ha de uttalat, att det syntes rätt och
billigt att även för ägaren av en samlingslokal å ofri grund möjlighet öppnas
att inlösa den av honom nyttjade marken. Av såväl systematiska som andra
skäl borde dock bestämmelser härom icke införas i ensittarlagen utan sammanföras
med expropriationslagens stadganden angående expropriation av
mark till uppförande av samlingslokaler. Detta tillägg borde emellertid ske
med beaktande av de stadganden som i ensittarlagen meddelats rörande av
denna lag reglerade förhållanden.
Med anledning av det anförda ha de sakkunniga uppgjort förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
vilket förslag torde få fogas såsom bilaga till detta protokoll (Bilaga
A).
Angående den närmare utformningen av förslaget framhålla de sakkunniga,
att enligt den nuvarande lydelsen av 1 § 8 expropriation må ifrågakomma
endast för erhållande av mark till uppförande av samlingslokal. Sammanställt
med bestämmelsen i 104 §, att marken ifråga skall vara obebyggd, syntes
stadgandet i 1 § 8 näppeligen kunna givas sådan innebörd, att det medgåve
ägaren av en samlingslokal å ofri grund möjlighet att genom expropriation
förvärva marken. En motsatt uppfattning vunne dock i någon mån stöd av
lagens förarbeten. Bestämmelsen i 104 § om att marken skulle vara obebyggd
infördes nämligen på förslag av 1917 års lagutskott, vilket som motivering
härtill framhöll, att för här ifrågavarande ändamål ej borde medgivas expropriation
av mark, som redan förut vöre bebyggd av ägaren för något hans
ändamål. För att emellertid på denna punkt skingra all tvekan ville de sakkunniga
nu föreslå, att orden »uppförande av» måtte utgå ur lagtexten. I
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
detta sammanhang erinra de sakkunniga om att förslaget icke innefattade
ändringar i de för expropriation gällande allmänna bestämmelserna.
Beträffande 102 § framhålla de sakkunniga, att rätt till expropriation för
ändamål, som i 1 § 8 sägs, där medgåves endast kommun, municipalsamhälle,
aktiebolag eller registrerad förening. Det hade, enligt vad som framginge
av lagens förarbeten, ansetts medföra en viss trygghet mot missbruk
av expropriationsrätt för berörda ändamål, om sådan rätt endast finge beviljas
vissa juridiska personer. Att bland de privata rättssubjekten av denna
kategori upptagits aktiebolag och registrerad förening hade motiverats därmed,
att en dylik sammanslutnings organisation gåve utsikt till samfällighetens
varaktiga bestånd och beredde möjlighet till en viss kontroll å dess
verksamhet. Emellertid vore det tänkbart, att av någon donator en stiftelse
inrättades med ändamål att förse en ort med samlingslokal. Då en dylik stiftelse
kunde antagas bliva, måhända i än högre grad än ett bolag eller en
förening, av permanent karaktär, syntes den böra kunna tillerkännas rätt
att, om så skulle visa sig erforderligt, genom expropriation förvärva den för
förverkligandet av dess ändamål erforderliga marken. De sakkunniga hade
också i annat sammanhang föreslagit, att förutom aktiebolag och förening
jämväl stiftelse måtte kunna erhålla lån av statsmedel för tillgodoseendet av
behovet av samlingslokal. Såsom förutsättning för att en stiftelse skulle
kunna tillerkännas sådan rätt, varom nu vore fråga, syntes det lämpligt att
stadga, att stiftelsen skulle stå under Konungens befallningshavandes tillsyn
i enlighet med bestämmelserna i lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser.
Härefter uttala de sakkunniga, att anledningen till att bestämmelserna om
expropriation av mark till samlingslokaler kommit i tillämpning så ytterst
sällan, som fallet varit, säkerligen i huvudsak vore att tillskriva de förutsättningar,
vilka i 104 § angivits för erhållande av rätt till sådan expropriation.
Även om man, under hänvisning till det förut återgivna uttalandet av
1917 års lagutskott, tolkade det i paragrafen förekommande begreppet »obebyggd
mark» såsom avseende allenast mark, vilken icke vore bebyggd av
ägaren för något hans ändamål, så vore denna tolkning till föga båtnad. Endast
sällan kunde nämligen marken i fråga antagas uppfylla den i paragrafen
jämväl angivna förutsättningen att vara belägen å sådan ort på landet,
varest särskild svårighet att genom avtal förvärva erforderlig mark visades
möta på grund därav att all jord inom ett vidsträckt område tillhörde
samme eller ett fåtal ägare. Ville man förhjälpa ägarna av lokaler på ofri
grund till en mer tryggad besittning, vore det därför nödvändigt att den sist
angivna förutsättningen strökes ur lagtexten. Följden härav skulle visserligen
bliva att hämnda förutsättning bortfölle även då fråga vore om expropriation
av mark till uppförande av en ny lokalbyggnad. Ansåge man emellertid,
i likhet med de sakkunniga, behovet av allmänna samlingslokaler
vara likvärdigt med åtskilliga andra behov, vilka kunde tillgodoses genom
expropriation jämväl av mark av annan än den i nu förevarande stadgande
angivna karaktären, syntes en dylik följd av den nyss förordade lagänd
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 162.
9
ringen framstå såsom önskvärd. Vad vidare anginge den för rätt till expropriation
av mark till uppförande av en ny, för inrymmande av samlingslokaler
avsedd byggnad angivna förutsättningen att marken skulle vara obebyggd,
saknade även stadgandet härom motsvarighet i de för tillgodoseendet av
andra av lagen erkända expropriationsändamål gällande bestämmelserna.
Stadgandet i fråga, vilket måste anses ha en jämförelsevis ringa betydelse
såsom skydd för den enskilda äganderätten, kunde sålunda, även det, sägas
ge uttryck åt den uppfattningen, att av de i 1 § angivna expropriationsändamålen
det i punkt 8 upptagna vore av den lägsta valören. En dylik värdering
måste anses föråldrad.
Samtliga nuvarande bestämmelser i 104 § skola således enligt de sakkunnigas
förslag helt upphävas. Såsom 104 § borde i stället upptagas vissa stadgande^
vilka föranleddes därav, att det hädanefter skulle kunna medgivas
ägare av samlingslokal å ofri grund rätt att genom expropriation förvärva
marken. Härom uttala de sakkunniga:
Icke sällan lärer det förhålla sig så, att nyttjanderätten för en dylik lokalägare
är till tiden obestämd. Nyttjanderättsavtalet kan då när som helst
uppsägas av jordägaren och upphör därmed — jämlikt 2 kap. 57 § lagen
om nyttjanderätt till fast egendom, jämfört med 5 § första stycket och 39 §
första stycket samma kap. — att gälla den fardag (14 mars), som inträffar
näst efter sex månader från uppsägningen. Nyttjanderättshavaren skall visserligen
därvid hembjuda jordägaren att inlösa byggnaden, men vill jordägaren
ej lösa, måste nyttjanderättshavaren inom tre månader från avträdesdagen
bortföra byggnaden, vid äventyr att den eljest tillfaller jordägaren
utan lösen (se 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen, jämförd med 18 § samma
kap.). I fall en sådan lokalägare, varom nu är fråga, skulle vilja expropriera
marken, torde han vara i behov av skydd mot ett illojalt utnyttjande från
jordägarens sida av nyss återgivna bestämmelser i nyttjanderättslagen. I
sådant syfte upptar nu förevarande lagförslag en mot innehållet i 5 § sista
stycket ensittarlagen svarande bestämmelse, enligt vilken, då för ändamål,
som i 1 § 8 avses, rätt sökes till expropriation beträffande mark, som sökanden
med nyttjanderätt innehar för sådant ändamål, Konungen äger förordna,
att sökanden icke må mot sitt bestridande förpliktas avflytta tidigare än å
den fardag, som infaller näst efter det ansökningen blivit prövad. Ett dylikt
förordnande bör meddelas endast på särskilt yrkande av sökanden och endast
örn skäl synas tala för, att ansökningen efter vederbörligt remissförfarande
kan komma att bifallas. Örn ansökningen sedermera bifalles, kommer
dock en avsevärd tid att förflyta innan sökanden slutligen kan med
äganderätt tillträda marken. Under denna tid bör hans nyttjanderätt ovillkorligen
skyddas. Enligt förslaget skall därför, örn ansökningen bifalles, sökanden
äga, utan hinder av vad eljest skulle gälla, kvarsitta till den fardag,
som infaller näst efter det expropriationsrätten enligt 5 § sista stycket upphört
eller enligt 50 § första stycket förverkats, eller till dess expropriationen
enligt 49 § första stycket blivit fullbordad.
För den tid, under vilken sökanden allenast med stöd av de nu föreslagna
bestämmelserna kvarsitter å det av honom nyttjade området, bör skälig ersättning
utgå till jordägaren. Naturligast kunde synas vara att denna ersättning,
i brist på åsämjande mellan parterna, fastställdes i samband med bestämmandet
av expropriationsersättningen — — —. Detta later sig emellertid
icke göra. Därest expropriationsrätten enligt 5 § sista stycket upphör,
komme nämligen ingen expropriationsersiittning att bestämmas, och
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 162
i övriga fall vet man icke, då expropriationsersättningen bestämmes, hur
lång tid som kommer att förflyta till dess expropriationen blivit fullbordad
eller huruvida icke expropriationsrätten kommer att förverkas. På
grund härav har i förslaget införts ett stadgande av den innebörden, att
ersättning för den tid sökanden allenast på grund av nyss föreslagna
bestämmelser kvarsitter skall, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmas
av rätten. — För de fall, då sökanden sålunda kvarsitter, har i
förslaget tillika — efter förebild av 17 § ensittarlagen — stadgats, att därest
expropriation ej kommer till stånd samt sökandens rätt att bortföra honom
tillhörig byggnad eller annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse
i lag är begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, skall
tiden för bortförandet räknas från den dag, då marken skall avträdas.
Bestämmelser i dessa hänseenden ha upptagits såsom 104 § i förslaget.
I nära överensstämmelse med motsvarande stadganden i 100 § expropriationslagen
samt 8 § fjärde stycket ensittarlagen, jämfört med 1 § sista stycket
samma lag, ha bestämmelserna kompletterats med ett stadgande enligt
vilket, därest det med ansökningen avsedda området exproprieras, vid uppskattning
av områdets värde hänsyn icke må tagas till förbättring vilken
området vunnit genom arbete eller kostnad, som sökanden eller föregående
innehavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom
ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.
I 105 § har slutligen vidtagits en följdändring.
Yttranden.
över de sakkunnigas betänkande ha efter remiss avgivits yttranden av
byggnadsstyrelsen, statskontoret, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen,
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, statens byggnadslånebyrå, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen i
Sverige, Sveriges storloges av 1. O. G. T. verkställande råd, svenska missionsförbundet,
sällskapet svenska baptistmissionen, folkets-husföreningamas
centralorganisation, styrelsen för samverkande bildningsförbunden, ungsvenskarna-högerns
ungdomsrörelse, svenska landsbygdens ungdomsförbund,
folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
riksförbundet landsbygdens folk och svenska arkitekters riksförbund. Härjämte
har ett stort antal yttranden från kommunala myndigheter inkommit.
Förslaget om ändring i expropriationslagen har i allmänhet icke särskilt
behandlats i de avgivna yttrandena. I dessa har i regel intagits en välvillig
ståndpunkt till betänkandet i dess helhet, ehuru i ett antal yttranden de i betänkandet
framlagda förslagen främst med hänsyn till det statsfinansiella läget
avstyrkts eller ock förordats, att med deras genomförande borde anstå.
Behovet av ändring i expropriationslagen har särskilt vitsordats i åtskilliga
yttranden. Bland annat har Sveriges storloges av /. O. G. T. verkställande
råd uttalat, att lagförslaget vore synnerligen förtjänt av beaktande. Med bifall
därtill skulle i stort sett de olägenheter undanröjas, som vore förenade med
nuvarande regler om villkoren för expropriation av mark för ifrågavarande
ändamål, och som gjort dessa regler till döda föreskrifter på papperet. Med
Kungl. Majlis proposition nr 162
11
hänsyn till den vikt frågan ägde ansåge sig verkställande rådet böra särskilt
framhålla, att därest ett uppskov av statsfinansiella skäl i nuvarande läge skulle
visa sig oundgängligt beträffande genomförandet av kommitténs förslag i
övrigt, några skäl av denna art icke kunde åberopas för ett uppskov med
genomförandet av föreslagna ändringar i expropriationslagstiftningen. Dessa
ändringsförslag syntes därför böra upptagas lill genomförande snarast möjligt.
Folkets-husföreningarnas centralorganisation har uttalat, att förslaget,
även med de restriktiva föreskrifter som fortfarande komme att finnas i lagen,
vore av stor betydelse för folkets-husföreningarna och andra sammanslutningar
och att förslaget fördenskull bordg framläggas utan dröjsmål.
Å andra sidan ha vissa länsstyrelser ansett, att mer eller mindre vittgående
inskränkningar borde göras i de föreslagna bestämmelserna om expropriationsrätt
för samlingslokaler. Länsstyrelsen i Uppsala lån har sålunda uttalat,
att den av de sakkunniga verkställda undersökningen angående behovet av
vidgad expropriationsrätt icke gåve stöd för påståendet, att behov av lagändring
förelåge, mer än i ett avseende, nämligen beträffande sådana fall då
marken vore bebyggd med en sökanden tillhörig byggnad. Länsstyrelsen ansåge
det visserligen icke uteslutet, att nuvarande lydelse av expropriationslagen
1 § 8, jämförd med 104 §, kunde tillämpas jämväl i nyssnämnda fall. Då
tvekan emellertid härom syntes råda, kunde ett förtydligande vara påkallat.
För detta fall borde ej heller bibehållas den i 104 § för närvarande införda
inskränkningen till sådan ort på landet, varest särskild svårighet att genom
avtal förvärva erforderlig mark visas möta på grund därav att all jord inom
ett vidsträckt område tillhör samme eller ett fåtal ägare. Den mark, varom
här vöre fråga, vore ju redan individualiserad genom samlingslokalens uppförande
och nyssnämnda inskränkning skulle kunna göra expropriationsrätten
illusorisk. Annorlunda förhölle det sig beträffande nyanläggning av samlingslokaler.
Om kanske tidigare på sina håll funnits avoghet mot föreningsväsendet,
kunde det numera, såvitt länsstyrelsen kunde bedöma, med den utbredning
till alla samhällsklasser, som föreningsväsendet tagit, knappast förekomma,
att någon fastighetsägare skulle neka förvärv på den grund, att han
därigenom ville motarbeta föreningsväsendet. Däremot finge det icke förbises,
att markägaren kunde äga ett berättigat intresse att själv disponera sin
mark för framtiden. För en privatperson kunde det också medföra olägenheter
att få ett föreningshus till granne. Det vore att märka att den vidgade expropriationsrätten
skulle gälla även samlingslokaler, som icke vore underkastade
kontroll, varför markägaren skulle sakna all garanti mot att en störande användning
i framtiden skulle förekomma. Länsstyrelsen i Östergötlands län
har icke ansett tillräckliga motiv förebragta för de sakkunnigas förslag örn
upphävande av den i 104 § upptagna förutsättningen, att särskild svårighet
skulle föreligga att genom avtal förvärva erforderlig mark för uppförande av
samlingslokal. Då en samlingslokal för sin tillkomst i allmänhet icke vore
beroende därav att en viss bestämd fastighet upplätes för densamma, syntes
i första hand avtalsvägen böra anlitas. I huvudsaklig anslutning till denna
ståndpunkt har länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, att de föreslagna
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
ändringarna närmast avsåge att bereda expropriationsrätt för tomter till allmänna
samlingslokaler på ofri grund. Detta syfte torde kunna vinnas utan
så genomgripande ändringar som de sakkunniga föreslagit. Av länsstyrelsen
i Gävleborgs län har uttalats, att vid prövning av ansökningar om expropriationsrätt
i förevarande fall hänsyn borde tagas till innebörden i redan ingångna
avtal samt till estetiska och andra skäl, som kunde föreligga mot byggnads
bibehållande i befintligt skick. Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat
tvekan, huruvida det vore lämpligt att utsträcka expropriationsrätten till
område som jordägaren själv bebyggt.
Enligt uttalande av riksförbundet landsbygdens folk vore det skäligt, att
behövlig tomt för ett föreningshus skulle kunna förvärvas genom expropriation
i de fall att all jord inom lämpliga områden ägdes av aktiebolag, registrerad
förening eller dylikt rättssubjekt som ej utan tvingande åtgärder ville avhända
sig mark.
Lantmäteristyrelsen har framhållit, att styrelsen förutsatte att de principer
som kommit till uttryck i 2 § andra stycket och 18 § femte och sjätte styckena
ensittarlagen samt i de bestämmelser som tillfördes ensittarlagen under 1 a,
2, 6, 8 och 13 §§ i samband med lagens utsträckande till planlagda områden
borde lända till efterrättelse vid meddelande av expropriationslov för här
avsedda ändamål. Styrelsen torde med detta uttalande ha åsyftat i huvudsak,
att hänsyn måste tagas till stadsplan, byggnadsplan och tomtindelning, där
sådan finnes, ävensom till lämplig fastighetsbildning i övrigt.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har för sin del icke ansett, att behov av
utvidgad expropriationsrätt framträtt i sådan omfattning, alt det kunde motivera
de föreslagna ändringarna.
I vissa yttranden föreslås jämkningar beträffande reglerna om de juridiska
personer som skulle få förvärva expropriationsrätt. Landsorganisationen
i Sverige, som funnit den föreslagna revisionen av bestämmelserna i lagen
om expropriation synnerligen värdefull, har för sin del förordat att den
begränsning i expropriationsrätten undanröjdes, som läge i kravet på att beträffande
föreningar endast registrerad förening kunde beviljas sådan rätt.
Landsorganisationen erinrar örn att kravet på registrering ursprungligen
tillkom för att reservera förenings expropriationsrätt till sådana sammanslutningar,
vilkas organisation gåve utsikt till samfällighetens varaktiga bestånd
och beredde möjlighet till en viss kontroll på dess verksamhet. Erfarenheten
gåve dock enligt landsorganisationens mening icke vid handen,
att registrering såsom ekonomisk förening i och för sig skulle utgöra nå1
gon garanti för föreningens varaktiga bestånd. Att restriktionen upphävdes
syntes landsorganisationen så mycket angelägnare som flertalet av de för1
eningar, för vilka den föreslagna utsträckningen av expropriationsrätten
vore av praktiskt intresse, utgjordes av ideella föreningar. Den föreslagna
möjligheten till expropriation av bebyggd tomt vore, därest begränsningen
i fråga upprätthölles, av synnerligen ringa värde vid det förhållandet att
det övervägande flertalet av de i enskild ägo befintliga samlingslokalerna
på ofri grund tillhörde ideella föreningar. Det skäl för den ''nu gällande
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
13
restriktionen, som ansetts ligga i den genom registreringen beredda möjligheten
till en viss kontroll å föreningens verksamhet, vore säkerligen utan
praktisk betydelse. Bestämmelsen i 103 § lagen om expropriation syntes för
övrigt erbjuda möjlighet för en tillfredsställande sådan kontroll. Det riktiga
syntes landsorganisationen vara att frågan, huruvida expropriationsansökan
med hänsyn till den sökande föreningens organisation och verksamhet borde
vinna bifall, prövades efter omständigheterna, utan avseende vid karaktären
av ekonomisk eller ideell förening. Vad anginge den i lagens förarbeten
anvisade möjligheten för en ideell förening att med hänsyn till expropriationen
bilda en byggnadsförening och få denna registrerad i enlighet med
102 § andra stycket lagen om expropriation, ville landsorganisationen fästa
uppmärksamheten på att enligt vissa prejudicerande avgöranden folketshusföreningarnas
ändamål icke ansetts vara av sådan beskaffenhet, som avsåges
i lagen om ekonomiska föreningar. Genom inrättande av stiftelser
med uppgift att förvärva och förvalta samlingslokaler skulle visserligen enligt
förslaget även ideella föreningar indirekt kunna vinna expropriation.
Även här uppställde sig emellertid frågan vad praktiskt syfte en sådan omgång
skulle tjäna. Landsorganisationen förordade sålunda, att bland de i 102 §
första stycket lagen om expropriation angivna privata rättssubjekten upptoges
förening, oavsett om densamma vunnit registrering såsom ekonomisk
förening eller icke, samt att i följd därav andra stycket av samma paragraf
finge utgå. Svenska missionsförbundet har anmärkt, att förbundet icke vore
en registrerad förening utan ett samfund av församlingar med stadgar, församlingsordning,
gudstjänster och sakramentsförvaltning. Då det kunde tänkas
fall, där även missionssällskap eller religiös församling bleve beroende
av det stöd expropriationslagen gåve, hemställdes att rätt till expropriation
medgåves jämväl missionssällskap samt religiösa församlingar och
samm anslutningar.
Förbundet har även förordat ett förtydligande av 1 § 8 i förslaget i syfte
att utmärka att jämväl byggnad för gudstjänst innefattades under bestämmelsen.
Den verkställda utredningen har visat, att behov föreligger av ökad
möjlighet att erhålla rätt till expropriation av mark för samlingslokaler.
Det har bland annat upplysts, att ett ej obetydligt antal lokaler äro uppförda
på ofri grund. Säkerligen är det mången gång synnerligen angeläget för lokalens
ägare att i sådant fall kunna trygga dess bestånd genom att förvärva
äganderätten till marken.
De sakkunniga ha med hänsyn till sistnämnda fall till en början föreslagit
en ändring av 1 § 8 i lagen för att utmärka att expropriation må äga
rum även om lokalen i fråga redan finnes uppförd. Enligt den nuvarande
lydelsen av nämnda punkt må expropriation äga rum allenast av mark »till
uppförande» av samlingslokal. Nämnda ändring synes vara lämplig. I ett yttrande
har därjämte hemställts örn förtydligande av lagen för att angiva,
att även lokaler enbart för gudstjänst inbegripas. En sådan jämkning torde
Departe
ments
chefen.
14 Kungl. Maj.ts proposition nr 162.
böra vidtagas, därvid med gudstjänst bör jämställas annan andaktsövning.
I 102 § första stycket stadgas nu, att expropriationsrätt för ändamål som i
1 § 8 sägs må tillerkännas kommun, municipalsamhälle, aktiebolag och registrerad
förening. De sakkunniga ha i sitt förslag intagit bestämmelse, att
jämväl stiftelse må komma i fråga. Denna utvidgning synes icke behöva
väcka betänkligheter. I ett par yttranden har därjämte yrkats, att expropriationsmöjligheten
måtte komma att gälla jämväl till förmån för andra
sammanslutningar än aktiebolag och registrerad förening. De skäl som anförts
till stöd för detta yrkande kunna icke frånkännas berättigande. Väl
gives ideell förening redan nu en möjlighet att erhålla rätt till expropriation,
nämligen om den efter förordnande av Konungen jämlikt 102 § andra
stycket registreras enligt vad om ekonomisk förening stadgas. Detta
tillvägagångssätt kan dock ofta vara praktiskt ogenomförbart. På grund
härav torde kravet på att förening skall vara registrerad böra uteslutas.
Härigenom beredes bland annat religiösa sammanslutningar möjlighet att
erhålla expropriationsrätt. I stället för nämnda särskilda villkor för föreningar
torde emellertid i lagen lämpligen böra införas en gemensam
bestämmelse för aktiebolag, förening och stiftelse, varav framgår att expropriation
må beviljas endast om bolaget, föreningen eller stiftelsen kan antagas
komma att för framtiden fullfölja ändamålet med expropriationen på
ett ur allmän synpunkt gagneligt sätt. Om en sådan bestämmelse meddelas,
synes man kunna undvara det av de sakkunniga föreslagna villkoret, att rätt
till expropriation må medgivas stiftelse allenast om den står under länsstyrelses
tillsyn. Frågan, huruvida stiftelsen står under erforderlig tillsyn, skall
tydligen redan på grund av den av mig föreslagna mera omfattande föreskriften
prövas av Konungen.
Uteslutes bestämmelsen i första stycket av 102 § örn att endast förening
som är registrerad må erhålla rätt till expropriation, bör jämväl uteslutas
bestämmelsen i andra stycket om att Konungen äger förordna, att å ideell
förening skall tillämpas vad om ekonomisk förening stadgas.
Enligt 104 § i nu gällande lag må expropriation för ändamål som i 1 § 8
sägs ej beviljas i fråga om annat än obebyggd mark belägen å sådan ort på
landet, varest särskild svårighet att genom avtal förvärva erforderlig mark
visas möta på grund därav att all jord inom ett vidsträckt område tillhör
samme eller ett fåtal ägare. Dessa inskränkande bestämmelser skulle helt
utgå enligt de sakkunnigas förslag. Med anledning härav har i flera yttranden
framhållits, att behovet av en utvidgning av expropriationsrätten på
denna punkt gjort sig gällande allenast då sökanden redan innehar byggnad
för ändamålet och denna är belägen på ofri grund. Det har i ett yttrande
också framställts anmärkning mot att expropriation av mark skulle kunna
äga rum, då markens ägare själv innehar byggnad därå.
Den omständigheten att rätt till expropriation inom vissa gränser må medgivas
innebär helt naturligt icke, att Konungen skulle vara nödsakad att
inom den angivna ramen utan åtskillnad bifalla ansökningar härom. Även
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 162
frånsett att Konungen enligt inledningsstadgandet i 1 § i lagen skall pröva
att expropriationen är nödig, har Konungen rätt att avslå en ansökan om
expropriation, därest bifall därtill i det särskilda fallet framstår såsom mindre
lämpligt. Oaktat en prövning av denna art bör äga rum i varje ärende, torde
det vara påkallat att i fråga om expropriation för samlingslokaler viss begränsning
alltjämt stadgas i lagen, nämligen för det fall att ansökan om
expropriation göres av aktiebolag, förening eller stiftelse. När ansökan göres
av kommun eller municipalsamhälle, synes det vara tillfyllest med lagens
allmänna villkor. För aktiebolag, förening och stiftelse torde däremot lämpligen
kunna föreskrivas, att expropriation ej må äga rum, med mindre antingen
inom orten särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig
mark eller ock sökanden redan för ändamålet innehar byggnad av
större värde å annans mark och dess bibehållande därstädes finnes lämpligt
med hänsyn till förhållandena på platsen. Ett stadgande av detta innehåll
synes böra upptagas såsom första stycke i 103 §. Vad härefter angår
frågan om expropriation av mark som ägaren bebyggt lärer något undantagsstadgande
för sådant fall icke erfordras. Det är tydligt, att redan den
större ersättning som i så fall skall utgå utgör ett avhållande moment. Att
varje slags byggnad som tillhör markens ägare skulle få hindra expropriation
synes för övrigt ej tillfredsställande. Det torde därför böra överlämnas
åt Konungen att avgöra, huruvida expropriationsrätt i särskilda fall må kunna
beviljas oaktat bebyggelse finnes.
Med anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört vill jag framhålla, att
Konungen givetvis bör tillse, att vid expropriation av mark inom stadsplan
eller byggnadsplan hänsyn tages till planbestämmelserna och tomtindelningen
samt att i övrigt bör tagas hänsyn till lämplig fastighetsbildning.
Enligt 5 § tredje stycket i lagen har Konungen att, om särskilda bestämmelser
prövas erforderliga för att trygga fastighetens användning för det avsedda
ändamålet, meddela bestämmelser i detta hänseende. Efterlevnaden
därav skall övervakas av länsstyrelsen. Det är angeläget att, när medgivande
lämnas till expropriation av mark för samlingslokal, sådana bestämmelser
som nu nämnts meddelas. I motiven till expropriationslagen förutsättes också
att Konungen icke skall underlåta detta vid beviljande av expropriationsrätt
för ifrågavarande ändamål. Skulle den exproprierade fastigheten komma att
i väsentlig omfattning användas för annat ändamål än det avsedda, kan visserligen
marken redan enligt lagens bestämmelser i 68 § återlösas. Särskilda
föreskrifter som enligt 5 § tredje stycket meddelas angående fastighetens användning
medföra emellertid på flera sätt större trygghet för att fastigheten
ej användes på obehörigt sätt. Enligt 105 § skall sålunda lösningsrätt som
stadgas i 68 § inträda så snart fastighet, som exproprierats för samlingslokal,
blivit använd i strid mot dylika föreskrifter. Beträffande värdet av lösningsrätten
må anmärkas, att den som begagnar sig därav enligt 68—70 §§ icke
är pliktig att lösa byggnad som ej ingick i expropriationen. Meddelandet av
särskilda föreskrifter medför också den fördelen att för den exproprierande
tydligt påpekas vad han har att iakttaga. Däri kan t. ex. med hänsyn till örn
-
16
Kungl.- Maj:ts proposition nr 162.
ständighetema i förekommande fall uttryckligen förbjudas, att fastigheten
användes för offentlig dans eller andra nöjestillställningar som störa omgivningen
eller för af färsändamål eller i annat syfte, för vilket expropriation ej
skulle ha medgivits. Slutligen är att märka, att föreskrifter som meddelats
enligt 5 § tredje stycket bliva tillämpliga även efter utgången av den tid, tjugu
år från expropriationen, inom vilken lösningsrätt må göras gällande.
I 103 § föreskrives nu beträffande aktiebolag och förening, att expropriationsrätt
för ändamål som i 1 § 8 avses ej må beviljas utan att i bolagsordningen
eller föreningens stadgar intagits noggrann uppgift å ändamålet för
bolaget eller föreningen, varjämte stadgas visst förbud att ändra bolagsordningen
eller stadgarna och länsstyrelsen ålägges att övervaka efterlevnaden
av meddelade bestämmelser. Dessa stadganden torde med viss redaktionell
jämkning böra utvidgas att gälla jämväl stiftelser.
Under 104 § ha de sakkunniga i sitt förslag upptagit bestämmelser i syfte
att hindra, att den, som innehar annans mark under nyttjanderätt och söker
rätt till expropriation därav, skall nödgas avflytta innan expropriationsfrågan
blivit slutligt avgjord. I denna del torde böra göras den jämkningen
i förslaget, att stadgandena i fråga begränsas till det fall att sökanden äger
byggnad på annans grund.
Beträffande själva expropriationsersättningens belopp i fall, då området
förut innehaves under nyttjanderätt, ha de sakkunniga i paragrafen upptagit
en bestämmelse, att vid uppskattning av områdets värde hänsyn icke må
tagas till förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad som
sökanden eller föregående innehavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt
å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller
uppenbarligen varit förutsatt. Mot denna bestämmelse synes ej något vara
att erinra.
I 105 § ha de sakkunniga endast föreslagit en följdändring som torde böra
iakttagas.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1943.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.
1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
17
Bilaga A.
Förslag
Ull
Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation.
Härigenom förordnas, att 1 § 8 samt 102, 104 och 105 §§ lagen den 12
maj 1917 om expropriation ävensom underrubriken till 102—105 §§ samma
lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 §•
8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark
till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande
religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande eller annat
därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt;
9. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark till byggnader för
överläggningar eller föredrag.
102 §.
Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må ej beviljas annan
än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område den mark expropriationen
skall avse är belägen, aktiebolag, registrerad förening eller under
Konungens befallningshavandes tillsyn stående stiftelse.
Sökes sådan---föreningens registrering.
104 §.
Sökes för ändamål, som i 1 § 8 sägs, rätt till expropriation beträffande
mark, som sökanden med nyttjanderätt innehar för sådant ändamål, äger
Konungen förordna, att sökanden icke må mot sitt bestridande förpliktas
avflytta tidigare än å den fardag, som infaller näst efter det ansökningen
blivit prövad. Bifalles ansökningen, äger sökanden, utan hinder av vad eljest
skulle gälla, kvarsitta till den fardag, som infaller näst efter det expropriationsrätten
upphört eller förverkats, eller till dess expropriationen blivit
fullbordad.
Därest på grund av vad i första stycket stadgas sökanden sitter kvar utöver
den dag, då nyttjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning med
belopp, som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes av rätten; och
skall, där expropriation ej kommer till stånd samt sökandens rätt att bortföra
honom tillhörig byggnad eller annat, som han påkostat, enligt avtal
eller bestämmelse i lag är begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande,
tiden för bortförandet räknas från den dag, då marken skall avträdas.
Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 162.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
Exproprieras det med ansökningen avsedda området, må vid uppskattning
av dess värde hänsyn icke tagas till förbättring, vilken området vunnit
genom arbete eller kostnad, som sökanden eller föregående innehavare, vars
rätt övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt
vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.
105 §.
Har fastighet, som exproprierats för det i 1 § 8 angivna ändamål, överlåtits
å annan ägare eller använts i strid mot bestämmelse som avses i 5 §
tredje stycket, eller har sådan av aktiebolag, förening eller stiftelse exproprierad
fastighet i avsevärd mån använts för annat ändamål än i bolagsordningen,
stadgarna eller de för stiftelsen gällande föreskrifterna angivits,
skall, även örn fall som avses i 68 § ej är för handen, lösningsrätt äga rum
enligt vad i 68—70 §§ sägs.
Denna lag träder i kraft den
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
19
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.-ts lagråd den 11 mars
1942.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 9 mars 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 6 mars 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren
Gösta Walin.
Förslaget föranledde allenast följande yttrande av lagrådet.
Förslaget innefattar bland annat upphävande av den i 104 § i nu gällande
lag intagna bestämmelsen att expropriationsrätt för ändamål som i 1 § 8 sägs
ej må beviljas i fråga om annat än obebyggd mark. Åtgärden står i samband
med den ändring av 1 § 8, som föreslagits i syfte att undanröja tvekan huruvida
expropriation kan äga rum jämväl i det fall att ägaren av en samlingslokal
å ofri grund önskar förvärva äganderätt till marken. Tillika åsyftas att
utmärka att icke varje byggnad — huru obetydlig den än är — som tillhör
annan än sökanden, utgör hinder för expropriation. Redan av det i 1 § 8
angivna syftet med expropriationsförfarandet, förvärv av mark för samlingslokal,
torde däremot framgå, att expropriationsrätt ej må beviljas, därest
å området finnes sådan bebyggelse av mera avsevärd omfattning.
Ur protokollet:
G Lindencrona.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
PeHRSSON-BRAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, SKÖLD, ERIKSSON, BERGQUIST,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och ecklesiastikdepartementen
samt t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet
Bergquist, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman lagrådets
den 11 mars 1942 avgivna utlåtande över det den 6 mars 1942 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.
Föredraganden anför:
Lagrådet har — utan att framställa någon erinran mot förslaget — framhållit,
att av det i 1 § 8 angivna syftet med expropriationsförfarandet, förvärv
av mark för samlingslokaler, framginge, att expropriationsrätt ej finge
beviljas, därest å området funnes bebyggelse av mera avsevärd omfattning
som tillhörde annan än sökanden. Till denna tolkning kan jag ansluta mig.
Härefter hemställer föredraganden, att lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
420755
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1942:196 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 a1 i texten
- 2LU 1942:23 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fornminnen m. m. dels ock en i ämnet väckt motion. s. 20 i texten
- 2LU 1942:24 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 s. 1 i texten