Angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m
1942-04-30 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:276, Angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 276.
1
Nr 276.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till statliga
åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.;
given Stockholms slott den 30 april 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden
hemställt.
GUSTAF.
Fritiof Domö.
Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 30 april 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Bosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför föredraganden,
statsrådet Domö:
I årets statsverksproposition (elfte huvudtiteln, punkterna 27 och 28) har
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1942/43 beräkna dels till Omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved, m. m. ett förslagsanslag av 5 000 000 kronor,
dels ock till Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid vedavverkning
ett förslagsanslag av 200 000 kronor. Jag torde nu få ånyo anmäla
dessa frågor.
Till en början vill jag erinra om de särskilda åtgärder som vidtagits för
att öka den inhemska vedproduktionen och för att reglera vedförbrukningen
inom landet. Sålunda lia utfärdats bestämmelser rörande lån för
förskottering av avverkningskostnad för ved samt örn meddelande av garanti
åt skogsägare att ved, som av honom produceras och ej finner köpare,
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 276. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
skall av staten inlösas till fastställt pris. Vidare ha bestämmelser meddelats
dels om skyldighet för skogsägare att efter åläggande av vederbörande statliga
myndigheter avverka ved till avsalu genom lag den 12 april 1940
(nr 199) om skyldighet att avverka ved till avsalu, dels ock örn reglering
av handeln med ved genom särskilda kungörelser, nämligen kungörelsen
den 16 maj 1941 (nr 263) angående beslag å ved inom vissa orter samt
reglering av handeln med ved och träkol m. m., kungörelsen den 20 juni
1941 (nr 476) angående begränsning av rätten att yrkesmässigt sälja ved
samt kungörelsen den 3 oktober 1941 (nr 792) angående utvidgat beslag å
ved, m. m. Angående den närmare innebörden av ifrågavarande åtgärder
må hänvisas — förutom till vad i det följande därom anföres — till de
redogörelser beträffande nämnda förhållanden, som intagits i Kungl. Maj:ts
propositioner till riksdagen den 28 mars 1941 (nr 193) angående anslag
till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. samt den
27 februari 1942 (nr 186) angående ändrade grunder för främjande av vedproduktionen,
m. m. De i förstnämnda proposition omförmälda bestämmelserna
om statsgaranti för ved under avverkningssäsongen 1940/41 ha dock
ersatts av nya, avseende säsongen 1941/42. Beträffande innehållet av dessa
nya bestämmelser må hänvisas till Kungl. Maj:ts brev till statens bränslekommission
den 20 juni och den 24 oktober 1941 samt den 30 januari 1942,
vilka brev i transumerade delar intagits i svensk författningssamling
(477/41, 812/41 och 25/42).
För genomförande av åtgärder för vedförsörjningens tryggande ha vidare
medel anvisats vid upprepade tillfällen. Redogörelse härför har lämnats i
Kungl. Maj:ts till''innevarande års riksdag avlåtna proposition nr 186. Utöver
de belopp å sammanlagt 26 000 000 kronor, vilka Kungl. Maj:t enligt
sistnämnda proposition (sid. 4) anvisat för inköp av ved har Kungl. Majit
genom beslut den 10 och den 17 april 1942 medgivit, att bränslekommissionen
finge för samma ändamål använda ytterligare tillhopa högst 19 000 000
kronor av för ändamålet till förfogande ställda medel.
Genom den i det föregående omnämnda kungörelsen den 16 maj 1941
(nr 263) angående beslag å ved inom vissa orter samt reglering av handeln
med ved och träkol m. m. har bland annat förordnats om beslag å ved inom
följande s. k. handelsreglerade orter, beträffande vilka vedförsörjningen avolika
anledningar varit förenad med särskilda svårigheter, nämligen Stockholm
och Göteborg med vissa förstäder samt Malmö, Lund, Landskrona,
Eslöv och Norrköping. Inom var och en av de handelsreglerade orterna ankommer
det enligt av bränslekommissionen utfärdade föreskrifter (cirkulär
nr 62) på kristidsnämnden att på allt sätt verka för att vedförsörjningen inom
orien blir fullt tillfredsställande ordnad. För detta ändamål skall finnas ett
centralt organ, som skall bestå antingen enbart av kristidsnämnden eller ock
av nämnden i samverkan med organisation eller företag, som nämnden efter
överenskommelse därtill anlitar, exempelvis sammanslutning av kol- och
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
3
kokshandlare. Bränslekommissionen har med kristidsnämnderna i de handelsreglerade
orterna träffat särskilda, av Kungl. Maj:t genom beslut den 27
februari 1942 godkända avtal om anskaffande av ved. Kommissionen har
genom dessa avtal åtagit sig att på i avtalen angivet sätt medverka till anskaffandet
av den ved, som enligt kommissionens bestämmelser erfordrades för
orternas vedförsörjning under tiden den 1 juli 1941—den 30 juni 1942, samt
förbundit sig att till kristidsnämnderna betala det belopp, varmed inköpspriset
å av kristidsnämnderna anskaffad ved överstege vissa för varje ort fastställda
basispriser. Kristidsnämnderna lia genom nu ifrågavarande avtal å
sin sida förbundit sig att till kommissionen inbetala det belopp, varmed inköpspriset
understege basispriserna. Genom nyssnämnda beslut den 27 februari
1942 har Kungl. Majit vidare bemyndigat bränslekommissionen att
anlita under händer varande medel för utbetalande av de belopp, som kommissionen
enligt avtalen förbundit sig utgiva till kristidsnämnderna, ävensom
för bestridande av kommissionens omkostnader i samband med inköp
och inlösen av ved, varjämte Kungl. Majit förklarat sig vilja framdeles,
efter förslag av bränslekommissionen före utgången av innevarande budgetår,
meddela beslut angående ersättande av de belopp, som kommissionen sålunda
utgivit, ävensom om användningen av de medel, som jämlikt avtalen
inbetalats till bränslekommissionen av kristidsnämnderna.
Beträffande landet i övrigt skola, enligt av bränslekommissionen utfärdade
bestämmelser (cirkulärskrivelserna nr 123 och 142), inom varje
kristidsstyrelseområde de särskilda kristidsnämndsområdena ur vedförsörjningssynpunkt
hänföras till någon av zonerna 1, 2 eller 3. Zon 1 omfattar
ett visst antal geografiskt begränsade områden (oftast kristidsnämndsområden),
där handeln med ved är fri. Till denna zon skall föras
hela den egentliga landsbygden, där vedhandel sedan gammalt bedrivits
direkt mellan skogsägarna och av dem kända förbrukare. Till zon 1 böra
även föras sådana tätortsområden, där förbrukningen av ved för hushållsändamål
(normalved och ersättningsved) anses kunna i sin helhet täckas
genom direkt tillförsel från producenter inom samma kristidsnämndsområde
samt, efter vederbörligt tillstånd, från producenter i angränsande kristidsnämndsområden.
Till zon 2 hänföres större delen av övriga större samhällen
ävensom medelstora och mindre samhällen, försåvitt de icke kunna
täcka sitt behov av hushållsved från eget eller angränsande kristidsnämndsområden.
lia tätorterna sådan stoxåeksordning och sådant läge att överlåtelserna
av ved böra strängare regleras skola de hänföras till zon 3. Inom
zon 3 producerad ved bör i regel övertagas av antingen kristidsstyrelsen
eller kristidsnämnden för att i första hand disponeras som regleringslager
för tätortens hushållsförbrukning. Tillstånd lill överlåtelse mellan producent
och konsument kan av kristidsnämnden lämnas i undantagsfall, men
uteslutande för hushållsförbrukning utanför den egentliga tätortsbebyggelsen,
t. ex. för fastighetsägares eller lägenhetsinnehavares vedinköp från
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
kringliggande skogsområde, som tillhör tätorten. Genom de för zon 3 givna
bestämmelserna avses i princip, att veden skall tillföras tätorterna i denna
zon genom kristidsstyrelsen och auktoriserade brännveduppköpare samt att
vedtillförseln för hushållsförbrukning inom zonen bör ordnas på sådant
sätt, att fastställda återförsäljningspriser kunna hållas.
Den i det föregående omnämnda kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 476)
angående begränsning av rätten att yrkesmässigt sälja ved innebär att rätt
att yrkesmässigt sälja ved skall tillkomma endast den som är medlem av
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, förening u. p. a., eller som till
bränslekommissionen avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse de
villkor angående rätt till dylik försäljning, som för medlem av riksförbundet
uppställts i ett mellan bränslekommissionen och riksförbundet den
17 juni 1941 dagtecknat avtal, enligt vilket försäljningspris å ved icke må
överstiga vissa närmare angivna priser.
Under punkten 27 i elfte huvudtiteln av årets statsverksproposition anförde
jag, att jag, med hänsyn till ovissheten om den utsträckning, i vilken
statens fortsatta medverkan kunde bliva erforderlig för att trygga landets
behov av vedbränsle, då icke kunde taga slutlig ställning till bränslekommissionens
i skrivelse den 14 november 1941 gjorda anslagsäskanden för
budgetåret 1942/43. Jag utgick därvid från att bränslekommissionen skulle
senare, då förhållandena läte sig bättre överblicka, till Kungl. Maj:t inkomma
med plan för avverkningarna för avverkningssäsongen 1942/43 ävensom
de uppgifter i övrigt, som kunde erfordras för bedömande av medelsbehovet
för ifrågavarande ändamål för budgetåret 1942/43. I en till bränslekommissionen
den 2 mars 1942 avlåten skrivelse har jag vidare framhållit vikten
av att i samband med de överväganden, som kunde vara förenade med
uppgörandet av avverkningsplanen för avverkningssäsongen 1942/43, till
övervägande inom kommissionen upptages även spörsmålet, huruvida en
allmän försörjningsplan för rundvirke borde upprättas för nästa avverkningsår.
Detta skulle innebära, att planläggningen av vedavverkningarna
för år 1942/43 borde ske med hänsyn till behovet även av annat virke än
brännved och kolved. Jämsides med dessa överväganden borde, enligt vad
jag i skrivelsen framhöll, även verkställas en översyn av gällande bestämmelser
om skyldighet att avverka ved för avsalu, varvid bland annat borde
övervägas huruvida giltighetsområdet för bestämmelserna borde utvidgas
att omfatta även annat virke än ved. Jag framhöll slutligen, att kommissionen
i samband med utarbetande av förslag till avverkningsplan borde ägna
uppmärksamhet åt spörsmålet om en utjämning av transportkostnaderna för
vedbränsle, i samband varmed möjligheterna för genomförande av en allmän
utjämning av vedpriserna i sådant syfte borde undersökas samt i anledning
av undersökningen betingade förslag i samråd nied statens priskontrollnämnd
framläggas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
5
Bränslekommissionen har därefter i skrivelse den 14 april 1942 till Kungl.
Majit inkommit med förslag i av mig i förenämnda skrivelse omförmälda
hänseenden. Kommissionen har först behandlat avverkningsprogrammet
för avverkningsåret 1942/43 och betingelserna
för dess genomförande.
Kommissionen har därvid beträffande behovet av inhemskt bränsle för
bränslesäsongen 1943/44 anfört följande:
Ovissheten beträffande omfattningen av importen av fossila bränslen, industriens
sysselsättningsgrad under nuvarande försörjningsläge, kommunikationsmedlens
bränslebehov med flera förhållanden sammanhängande med
krisen samverka till att göra alla beräkningar över behovet av inhemskt
ersättningsbränsle mycket osäkra. Säkra hållpunkter saknas för bedömandet
av importens omfattning och behovet av ved redan då det gäller bränslesäsongen
1942/43. Denna osäkerhet vidlåder givetvis i än högre grad alla
beräkningar av behovet under bränslesäsongen 1943/44.
Vedavverkningarna under innevarande säsong enligt produktionsplikten
beräknas uppgå till 40 miljoner kubikmeter (travat mått). Denna kvantitet
beräknas täcka behovet av normalved och ersättningsved för hushåll och
småindustrier, statens och landstingens anläggningar samt storindustrier,
ved för framställning av träkol och bilved samt ved för järnvägarna och inrikes
sjöfarten. Ett ytterligare behov motsvarande cirka 3 miljoner kubikmeter
ved beräknas bliva tillgodosett med torv. Det är för närvarande icke
möjligt att förutsäga, hur krisen kommer att utveckla sig, och hur med hänsyn
härtill bränslebehovet kan komma att gestalta sig under bränsleåret
1943/44. Enligt kommissionens mening finnas emellertid inga omständigheter,
varpå med säkerhet kan grundas ett antagande, att behovet för nyssnämnda
bränsleår skulle överstiga innevarande års behov. För bränsleåret
1943/44 synes emellertid försiktigheten bjuda, att man räknar med ett behov
av inhemskt bränsle motsvarande minst 43 miljoner kubikmeter ved
(travat mått). Kommissionen beräknar, att torvens andel i behovstäckningen
skall för bränsleåret 1943/44 bliva avsevärt större än den man räknat
med för bränsleåret 1942/43; som förut sagts förutsättes i sistnämnda fall
en torvproduktion motsvarande 3 miljoner kubikmeter ved (travat mått),
vilket nedbringar vedbehovet till 40 miljoner kubikmeter. För sommaren
1943 anser kommissionen, att man har skäl räkna med en torvproduktion
motsvarande 5 å 6 miljoner kubikmeter ved. Med hänsyn härtill skulle behovet
av ved för bränsleändamål och kolning under bränsleåret 1943/44
utgöra 37 å 38 miljoner kubikmeter.
I sin skrivelse har bränslekommissionen även framlagt beräkningar beträffande
behovet av rundvirke under säsongen 1943/44 samt i detta avseende
anfört i huvudsak följande:
Örn stor osäkerhet måste vidlåda alla bedömanden av vedbehovet under
bränsleåret 1943/44, är detta fallet i icke mindre grad, då det gäller att
beräkna behovet av rundvirke under en period så långt fram i tiden. Förbrukningen
av sågtimmer är sålunda bland annat avhängig av byggnadsverksamhetens
utveckling, vilken i hög grad är beroende av de åtgärder
statsmakterna kunna komma att vidtaga i denna fråga. En icke oväsentlig
roll spelar vidare försvarsmaktens behov av byggnadsvirke, vilket behovs
6
Kungl. May.ts proposition nr 276.
storlek det av naturliga skäl är synnerligen svårt att nu förutse. Behovet
av massaved bestämmes dels av våra möjligheter att exportera silkecellulosa
och annan massa samt papper, varom man för närvarande icke har möjlighet
att bilda sig en bestämd uppfattning, dels av landets behov av fodercellulosa,
sprit etc. Industriens virkesbehov är sålunda beroende av så
många omständigheter, som man nu icke kan förutse, att en försörjningsplan
för rundvirke kommer att bygga på mycket osäkra förutsättningar.
Bränslekommissionen har emellertid låtit utföra beräkningar angående
det sannolika behovet av rundvirke under år 1943. Beräkningarna och de
resonemang, som ligga till grund för desamma, ha granskats av bränslekommissionen
och industrikommissionen, vilka intet ha att däremot erinra.
Enligt ifrågavarande beräkningar borde genom avverkningar under avverkningsåret
1942/43 tillgodoses ett behov av cirka 16 miljoner kubikmeter (travat
mått) massaved som råvara för massaindustrien, 9,6 miljoner kubikmeter
(fast mått) sågtimmer samt 0,96 miljoner kubikmeter (fast mått) slipers,
stolpar och diverse annat virke.
Bränslekommissionen har därefter övergått till att behandla frågan örn
vilka åtgärder som böra vidtagas för att det av bränslekommissionen sålunda
förordade avverkningsprogrammet — 37 å 38 miljoner kubikmeter (travat
mått) ved för bränsleändamål och kolning, cirka 16 miljoner kubikmeter
(travat mått) massaved samt omkring 10,5 miljoner kubikmeter sågtimmer
och annat virke (fast mått) — skall kunna genomföras. Kommissionen har
i detta syfte i första hand föreslagit, att nu gällande lag örn skyldighet att
avverka ved till avsalu (S. F. S. 199/40) måtte till sin tillämpning utsträckas
så att den komme att omfatta icke blott ved för avsalu utan även annat virke.
Angående den närmare innebörden av detta förslag och motiven till detsamma
tillåter jag mig hänvisa till vad som anföres vid anmälan i statsrådet
denna dag av remiss till lagrådet av förslag till lag örn avverkningsskyldighet.
Beträffande frågan om storleken av de kvantiteter virke, för vilka avverkningsskgldighet
bör fastställas, har kommissionen, under åberopande
av vad kommissionen tidigare anfört, framhållit, att avverkningen
under avverkningsåret 1942/43 av ved för bränsleändamål och kolning samt
av massaved skulle uppgå till (37 å 38 + 16=) sammanlagt 53 å 54 miljoner
kubikmeter. Kommissionen har angående nämnda spörsmål anfört bland
annat följande:
Kommissionen är av den uppfattningen, att vid bestämmandet av de kvantiteter,
för vilka avverkningsskyldighet bör fastställas, viss avrundning nedåt
bör ske av de sist nämnda beloppen. Kommissionen anser sålunda, att produktionsplikten
bör begränsas till 35 miljoner kubikmeter ved för bränsleändamål
och kolning och 15 miljoner kubikmeter massaved för massaindustriens
råvarubehov, sålunda tillsammans 50 miljoner kubikmeter. Av de
35 miljonerna kubikmeter ved för bränsleändamål och kolning böra högst
5 miljoner kubikmeter få upphuggas i form av massaved.
Kommissionen är av den bestämda meningen, att större kvantitet än den
föreslagna, 50 miljoner kubikmeter (travat mått), av psykologiska skäl icke
bör åläggas skogsägarna. Större kvantitet kan enligt kommissionens uppfatt
-
Kungl. Majlis proposition nr 276.
7
ning icke uppnås genom produktionsplikt. En nödvändig förutsättning för
att de vedmängder, som beräknats behövliga, skola bliva producerade är
därför, att skatte- och prisfrågorna avgöras på ett sådant sätt, att skogsägarna
finna med sin fördel förenligt att avverka icke blott de kvantiteter,
som åläggas dem, utan även kvantiteter därutöver. Därest det under avverkningssäsongens
lopp skulle visa sig, att de stora avverkningarna icke
på sätt, som i föreliggande framställning föreslås, frivilligt komma till stånd,
torde man lia att taga under övervägande andra åtgärder, såsom avverkningar
i statlig regi.
Bränslekommissionen har därefter beträffande betingelserna för det framlagda
avverkningsprogrammets genomförande framhållit, att möjligheterna
att åstadkomma de stora vedkvantiteter, som erfordras under nuvarande
krisförhållanden, äro avhängiga av tillgången på transportmedel, skog och
arbetskraft.
Beträffande frågan örn betydelsen av transportmedlen för ett nyttiggörande
av skogstillgångarna har kommissionen anfört bland annat följande:
I den mån krisen fortfar, bliva vedskogstillgångarna i gynnsammare avsättningslägen
allt fullständigare utnyttjade, medan de alltmer stegrade
transportsvårigheterna resa krav på att veden avverkas så nära konsumtionsplatserna
som möjligt. Möjligheterna att utnyttja de stora överskotten
på vedskog i Norrland begränsas sålunda av järnvägarnas transportkapacitet.
Vidare har den alltmer tilltagande bristen på bilgummi föranlett och kommer
väl sannolikt att föranleda ytterligare inskränkningar i transporterna med
lastbil. Allt större del av transportvolymen överflyttas på andra transportmedel,
främst järnvägarna. Allt detta gör, att avverkningarna måste i all
den utsträckning så ske kan förläggas så, att transporterna till konsumtionsorterna
bli så korta som möjligt.
I det föregående har påvisats att behovet av inhemskt bränsle för bränsleåret
1943/44 kan förväntas bliva tillgodosett med torv i betydligt större utsträckning
än som beräknas vara fallet under bränsleåret 1942/43. Torvproduktionen
är lokaliserad till landets södra och mellersta delar. I den mån
torvproduktionen ökar, skulle med hänsyn härtill vedproduktionen kunna
minskas i dessa delar av landet. De förut berörda transportförhållandena
böra emellertid föranleda ett bibehållande vid samma storlek av vedavverkningarna
i södra och mellersta Sverige. Ehuru det med hänsyn till vedskogstillgången
vore befogat, att vedavverkningarna under avverkningsåret 1942/43
i större utsträckning förlädes till Norrland, böra sålunda de nu anförda
omständigheterna medföra, att den minskning av vedavverkningarna, som
den beräknade ökningen av torvproduktionen skulle möjliggöra kommer
på Norrland.
I frågan om skogstillgångarna äro tillräckliga för genomförande av det
av bränslekommissionen ifrågasatta avverkningsprogrammet har kommissionen
framhållit huvudsakligen följande:
Kommissionen har vid tidigare förberedande överväganden beträffande
bränsleanskaffningen under avverkningsåret 1942/43 sökt bilda sig en uppfattning
örn huruvida gällande skogsvårdslagstiftning skulle utgöra hinder
mot elt fortsatt uttagande inom södra och mellersta Sverige av så stora ved
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
kvantiteter, som fallet varit de senaste åren. Kommissionen har sålunda
bland annat vid överläggningar med landets länsjägmästare den 15 januari
1942 dryftat förevarande spörsmål. Enligt länsjägmästarnas enstämmiga
åsikt lade skogsvårdens krav icke hinder i vägen för en avverkning av den
storleksordning, varom fråga är, även under avverkningsåret 1942/43.
Kommissionen har i detta sammanhang erinrat om att riksskogstaxeringsnämnden
på vederbörligt uppdrag under hösten 1941 företagit en inventering
av vedskogstillgången inom Älvsborgs, Östergötlands och Kalmar län
samt att inventeringen givit vid handen att tillgången på skog, där gallring
är möjlig med huvudsakligt utfall av veddimensioner, är större än man tidigare
räknat med, detta trots de senaste årens stora vedavverkningar. Kommissionen
har vid sin skrivelse fogat en av kommissionen på grundval av
riksskogstaxeringsnämndens utredning uppgjord preliminär plan för fördelning
på de olika länen av ved- och massavedavverkningen under avverkningsåret
1942/43. Av denna plan framgår, att under avverkningsåret 1941/42
belöpte på de 17 södra länen tillsammans 45 procent och på de 7 norra
länen tillhopa 55 procent av de för bränsle och kolning avsedda vedkvantiteterna.
För avverkningsåret 1942/43 har vedavverkningen beräknats belöpa
å de 17 södra länen till 51 procent och å de 7 norra länen till 49 procent,
under det att beträffande massaveden för industrien 15 procent beräknats
belöpa på de 17 södra och 85 procent på de 7 norra länen. Till
denna fördelningsplan har bränslekommissionen i sin skrivelse gjort följande
kommentarer:
Den föreslagna fördelningen av vedavverkningarna kan förväntas komma
att medföra, att vedtransporterna från Norrland nedgå. I stället skulle Smålandslänen
komma att spela en betydligt större roll, då det gäller att täcka
vedunderskottet i södra och mellersta Sverige. Detta bygger på den förutsättningen,
att torven i större utsträckning än tidigare kommer att bidraga
till behovstäckningen i södra och mellersta Sverige. Massavedavverkningarna
skulle till övervägande delen förläggas till de 7 norra länen, där flottlederna
utgöra ett av krisen oberoende transportmedel med praktiskt taget
obegränsad kapacitet. Det torde sålunda framgå, att vid uppgörandet av
det föreslagna produktionsprogrammet har eftersträvats en fördelning av
kvantiteterna, som i största möjliga mån tillgodoser kravet på ändamålsenlighet
beträffande transporterna. Riksskogstaxeringsnämndens utredning
och länsjägmästarnas uttalanden giva vid handen, att de stora vedavverkningarna
i södra och mellersta Sverige, som föranledas av transportförhållandena,
böra kunna företagas utan åsidosättande av skogsvårdsmässiga krav.
Rörande den tredje av de i det föregående omnämnda faktorerna, av vilka
möjligheterna att åstadkomma de erforderliga avverkningskvantiteterna äro
betingade, nämligen arbetskraften, har kommissionen framhållit huvudsakligen
följande:
Den omständigheten att åtskilliga skogsägare i södra och mellersta Sverige,
vilka tidigare fullgjort produktionsplikt, numera efter de senaste årens stora
eedavverkningar icke disponera vedtillgångar utöver husbehovet, kommer
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
9
att föranleda en koncentration av huggningarna till fastigheter nied större
vedskogstillgångar, vilket kan komma att försvåra utnyttjandet av tillgängliga
hästar och de små skogsägarnas arbetskraft. Kommissionen är medveten
örn att arbetskraftsfrågan under kommande avverkningsår kan komma
att bereda mycket stora svårigheter på grund dels av detta förhållande, dels
av att så stora kvantiteter måste avverkas. Det är sannolikt, att en ur
arbetskraftssynpunkt lämpligare fördelning av avverkningarna inom landet
kunde göras, därest kravet på rationaliserade och ändamålsenliga transporter
gjorde sig mindre starkt gällande. Det är emellertid transportförhållandena,
som före arbetskraftsfrågan måste betinga avverkningarnas förläggande. Arbetskraftsproblemet
synes framför allt vara en planläggnings- och fördelningsfråga,
som det torde ligga inom möjligheternas gräns att bemästra,
medan man då det gäller transportfrågan, som visserligen även den är ett
fördelnings- och planläggningsproblem, i högre grad är bunden av givna faktorer,
som endast inom en begränsad ram kunna påverkas.
Därefter har bränslekommissionen till behandling upptagit frågan, huruvida
även, liksom under innevarande och föregående avverkningsperioder,
under avverkningsåret 1942/43 den frivilliga vedproduktionen bör stimuleras
och stödjas av statsmakterna genom beviljande av lein till skogsägareföreningarna.
för förskottering av avverkningskostnader samt genom meddelande
av statsgaranti för vedens inlösen. Enligt kommissionens i skrivelsen
uttalade uppfattning, synes vedproduktionen även för nästa avverkningsår
böra uppmuntras efter samma riktlinjer som hittills, dock att vid
riksdagens bifall till Kungl. Maj:ts förenämnda proposition den 27 februari
1942, nr 186, böra gälla de förändrade bestämmelser i fråga om sagda lån
som angivas i propositionen. Kommissionen har vidare anfört att kommissionen
i detta sammanhang övervägt frågan, huruvida icke statliga medel
borde ställas till förfogande för lån för förskottering av avverkningskostnader
för massaved, som omfattas av produktionsplikt, men att kommissionens
mening är, att statsmedel för dylika lån ej äro påkallade utom beträffande
den kvantitet massaved om högst 5 miljoner kubikmeter, som avses
för bränsleändamål.
I fråga om beviljande av statsgaranti har kommissionen anfört följande:
Statsgaranti bör beviljas i stort sett efter samma grunder som hittills. I
fråga örn garantipriser, tidsperioder under vilka ved må anmälas för garanti,
geografisk begränsning av rätten till statsgaranti etc. kommer kommissionen
senare att till Kungl. Majit ingiva förslag. Kommissionen anser sig för
närvarande icke böra för avverkningsåret 1942/43 föreslå någon generell
höjning av de garantipriser, som nu gälla.
Statsgaranti för ved för bränsleändamål och kolning har tillskapats för att
undanröja den återhållande inverkan på avverkningarna, som skulle ligga i
farhågan för alt en inträffande konjunkturändring skulle komma att minska
efterfrågan på ved. Staten har alltså förbundit sig att på vissa villkor inlösa
den ved, som vid viss tidpunkt icke funnit köpare. Då det gäller garanti
för massaved avsedd för massaindustrien är förhållandet i viss mån ett annat.
Sålunda torde icke samma risker föreligga för att ett fredsslut skulle
medföra ett avsevärt minskat behov av råvara för massaindustrien. Det
10
Kungl. Maj-.ts proposition nr 276.
synes emellertid kommissionen, att staten, även då det gäller massaved, bör
förbinda sig att på vissa villkor inlösa den ved, som icke finner köpare.
Detta synes av psykologiska skäl vara motiverat och påkallat. Tidens allmänna
osäkerhet skapar försiktighet hos producenterna. Det synes jämväl
uteslutet, att staten skulle ålägga en producentgrupp att framställa en förnödenhet,
utan att staten samtidigt garanterade förnödenhetens avsättning
till skäligt pris. Kommissionen anser sålunda, att staten bör lämna statsgaranti
för den massaved, som avverkas jämlikt produktionsskyldighet.
Enligt kommissionens preliminärt uppgjorda fördelning av massavedavverkningarna
skola 85 % produceras i de 7 norra länen och 15 % i de 17
södra. Det är med hänsyn till transportförhållandena nödvändigt, att dessa
stora massavedavverkningar i norra Sverige i största utsträckning förläggas
utmed flottlederna såsom normalt plägar vara fallet. På grund av att flottning
icke kan verkställas av var och en avverkare utan måste ske i större
virkesköpares flottningsmärken, kan skogsägaren icke anses ha fullgod garanti
för avsättning till skäligt pris genom ett garantipris, som gäller försl
sedan veden flottats och utsorterats; staten måste garantera honom avsättning
vid avlägget vid flottleden till visst pris motsvarande ett pris för veden
fritt utsorterad med avdrag för flottningskostnaden. Det är uppenbart, att
en statlig inlösen av massaved vid avläggen utmed flottlederna vore förenad
med mycket stora praktiska svårigheter. Vid preliminära förhandlingar
med vissa representanter för norrlandsindustrien har kommissionen emellertid
fått den uppfattningen, att industrien sannolikt vore villig att med
kommissionen träffa avtal om att till de marknadspriser, som kunna överenskommas,
uppköpa all massaved, som flottas. Genom en sådan överenskommelse
med vederbörande industrier skulle en statens garanti gentemot
skogsägarna i förevarande fall bliva av rent formell innebörd; någon sannolikhet
för att staten skulle bliva nödsakad att inlösa ved vid avläggen synes
under sådana förhållanden icke föreligga. — Kommissionen avser att efter
vidare överläggningar med industrien till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
rörande detta spörsmål.
I syfte att möjliggöra för kommissionen att övervaka fullföljandet av den
avverkningsplan, som kan komma att fastställas för avverkningsåret 1942/43,
har kommissionen vidare framhållit, att vedproducent borde förklaras skyldig
att under nämnda avverkningsår lämna månatliga uppgifter angående
vedavverkningen samt att en inventering av landets vedförråd borde ske i
början av avverkningsåret. Kommissionen har i detta sammanhang meddelat,
att inom kommissionen för närvarande överväges i vad mån deklarationsskyldighet
bör föreskrivas beträffande sågtimmer och annat rundvirke,
för vilka produktionsskyldighet ej skulle föreligga, samt om och i vilken
utsträckning en inventering bör omfatta annat virke än ved samt vid vilken
tidpunkt en inventering avseende timmer och sågade trävaror lämpligast bör
äga rum. Rörande nu nämnda spörsmål har kommissionen emellertid förklarat
sig komma att framlägga särskilda förslag.
I fråga om storleken av de anslag för budgetåret 1942/43 som
kunna beräknas erforderliga dels för förlagskapital åt brännveduppköpare
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
11
och lån till avverkningsförskott åt vedproducenter, dels ock för omkostnader
i samband med inköp och inlösen av ved m. m. har kommissionen i sin
förevarande skrivelse den 14 april 1942 anfört bland annat följande:
Vid bedömandet av medelsbehovet till lån och förlag skapital för budgetåret
1942/43 utgår kommissionen från den förutsättningen att Kungl. Maj:ts
proposition nr 186, angående ändrade grunder för främjande av vedproduktionen,
m. m., vinner riksdagens bifall, samt att sålunda såväl lån som förlagsmedel
komma att beviljas från ett och samma anslag. I sin skrivelse till
Kungl. Majit den 14 november 1941 med förslag angående medelsbehovet
för kommissionens verksamhet under budgetåret 1942/43 angav kommissionen
den vedkvantitet, som komme att uppköpas genom de auktoriserade
brännveduppköparna, till cirka 13 miljoner kubikmeter travat mått. Denna
siffra torde emellertid med hänsyn till numera vunnen erfarenhet böra höjas
till 15 miljoner kubikmeter. Efter ett genomsnittligt pris av 10 kronor
per kubikmeter skulle erfordras ett förlagskapilal av 150 miljoner kronor.
Hela detta belopp kommer givetvis icke att vara ständigt utelöpande. I den
mån leveranser utföras eller veden överlåtes av kommissionen till konsumenter,
komma återbetalningar att äga rum. Ehuruväl det är vanskligt att
beräkna den toppbelastning av anslaget, som kommer att ske, anser kommissionen
sig ändock ha skäl att räkna med, att en dylik belastning icke
kommer att överstiga % av det totala beloppet eller sålunda 100 miljoner
kronor. Som förlagskapital för transportkostnader anser kommissionen ett
belopp av 15 miljoner kronor bliva erforderligt. Sammanlagda beloppet av
lån och förlagskapital till auktoriserade brännveduppköpare synes sålunda
kunna beräknas till 115 miljoner kronor.
Utöver nämnda kapitalbehov torde medel behöva tagas i anspråk för likvid
eller förskottsbetalning av den ved, varöver kristidsstyrelse direkt förfogar.
Enligt av kommissionen meddelade bestämmelser skall nämligen
brännveden från domänverkets skogar, ävensom sådan brännved från övriga
allmänna skogar samt vissa av kommissionen bestämda enskilda skogar
(huvudsakligen bolagsskogar), vilken icke flottas, omhändertagas av vederbörande
kristidsstyrelse. Även om kristidsstyrelserna i stor utsträckning
komma att anvisa köpare till denna ved, torde en viss del därav, som är
avsedd att ligga som bränslereserv, komma att inköpas för kommissionens
räkning. Att beräkna medelsbehovet för denna del av kommissionens uppköpsverksamhet
är ävenledes svårt. Kommissionen anser sig böra räkna
med ett anslag för ifrågavarande ändamål av 15 miljoner kronor. Av nämnda
anslag skulle även bestridas förskottsbetalning av domänverkets massaved
i södra och mellersta Sverige, vilken är avsedd att utgöra en bränslereserv.
Enligt för industriveduppköparna utfärdade auktorisationer äro uppköparna
skyldiga att till kommissionen avstå viss del av den uppköpta vedkvantitelen,
avsedd att ävenledes utgöra en bränslereserv. Likvid för den i bränslereserven
ingående veden erlägges för närvarande månadsvis av kommissionen
mot approximativ räkning å de kvantiteter, som under föregående
kalendermånad inmätts och preliminärt tillförts bränslereserven. En inom
kommissionen verkställd utredning utvisar, alt för innevarande budgetår
kapitalbehovet för ifrågavarande uppköp kan uppgå till cirka 13 miljoner
kronor. Kommissionen räknar med alt liknande engagemang komma att
erfordras under kommande vinter och våren 1943 och anser, att medelsbehovet
för nämnda ändamål bitr beräknas till 15 miljoner kronor.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
Några särskilda anslag för tvångsavverkning och för inlösen av statsgaranterad
ved anser kommissionen icke erfordras för budgetåret 1942/43. Såväl
tvångsavverkning som inlösen torde även under nästa budgetår bliva av
mycket ringa omfattning, och eventuellt erforderliga medel härför böra kunna
tagas av anslaget för lån och förlagskapital till auktoriserade brännveduppköpare.
Det totala medelsbehovet för lån och förlagskapital till auktoriserade
brännveduppköpare samt inlösen och tvångsavverkning, för inköp av ved
och massaved från domänverkets, övriga allmänna och vissa angivna enskilda
skogar samt för inköp av massaved, avsedd att ingå i kommissionens
bränslereserv, genom industriveduppköpare skulle sålunda enligt förestående
beräkningar uppgå till (115 + 15 + 15=) 145 miljoner kronor. Ett
anslag å budgeten för år 1942/43 med nämnda belopp erfordras emellertid
icke med hänsyn till att för här ifrågavarande ändamål redan finnas
anvisade sammanlagt 117 miljoner kronor. Det ifrågavarande kapitalbehovet
för budgetåret 1942/43 skulle sålunda behöva upptagas till (145 — 117 =) 28
miljoner kronor.
Beträffande storleken av de medel som kunna bliva erforderliga för bestridande
av omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved, m. m.
har kommissionen anfört bland annat följande:
Under innevarande budgetår kommer det för motsvarande omkostnader
m. m. anvisade anslaget, 3 miljoner kronor, att endast till ringa del användas
för bestridande av direkta omkostnader för vedinköp, beroende på
att den av kommissionen bedrivna uppköpsverksamheten, även om den omfattar
relativt stora kvantiteter, huvudsakligen avsett förmedling, vilket medfört
jämförelsevis små direkta kostnader. Före det allmänna vedbeslaget i
oktober 1941 verkställdes sålunda huvudparten av vedinköpen av konsumenterna
själva eller deras ombud samt vedhandlare och skogsägareföreningar.
Efter beslagets genomförande är på den egentliga landsbygden samt
i mindre tätorter vedhandeln fri, så att konsumenterna få köpa sin ved direkt
från producenterna, då det gäller hushållsändamål och smärre industrier.
I övre Norrland får även ved för kolning och framställning av gengasved
inköpas direkt från producent. Ved till medelstora och större tätorter (zon 3)
samt till större industrier, statens och landstingens inrättningar och för kolning
och gengasved i mellersta och södra Sverige får regelmässigt icke inköpas
direkt från producent utan skall till övervägande delen uppköpas
genom auktoriserade brännveduppköpare. Vedhandlare, som förut bedrivit
rörelse, tillhandahållas i allt väsentligt sin ved genom nämnda uppköpare.
Genom kommissionen och kristidsstyrelserna direkt disponeras dock ved från
statens och andra allmänna skogar, bolagsskogar och ett fåtal enskilda
skogar under ordnad förvaltning. I samband med dispositionen av ved från
dessa skogar torde några nämnvärda omkostnader icke uppkomma.
Örn sålunda vedens upphandling icke medfört eller under ett kommande
år icke bör medföra större direkta omkostnader, hava betydande utgifter
redan denna bränslesäsong förorsakats av de åtgärder, som vidtagits i prisutjämnande
syfte i samband med tillförseln av ved till handelsreglerade
orter. Till följd av de förpliktelser som kommissionen åtagit sig enligt tidi
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
13
gare berörda avtal med kristidsnämnderna i de handelsreglerade orterna
beräknas nämligen årets förslagsanslag på 3 miljoner kronor helt bliva taget
i anspråk och kan eventuellt komma att överskridas.
Kommissionen har därefter behandlat frågan om vilka åtgärder, som
kunna befinnas erforderliga för ved försörj ningens ordnande under
bränsleåret 19 42/4 3. I detta hänseende har kommissionen anfört huvudsakligen
följande:
I vilken utsträckning handelsreglering skall behöva tillgripas för nästa
säsong och vilka vedkvantiteter, som densamma kan komma att omfatta,
beror främst på vilken tilldelning av fossilt bränsle, som för de mest svårförsörjda
orterna kan bliva tillgänglig. »Kommissionens planläggning av försörjningen
i stort med kol och koks har av naturliga skäl ännu icke tagit
fast form. Lokala försörjnings- och transportplaner för vedanskaffningen
hava dock upprättats av kristidsstyrelserna för varje område och äro för
närvarande föremål för kommissionens prövning. I dessa planer förutsättes
bland annat att tilldelningen av fossilt bränsle skall kunna ske efter samma
grunder och med samma kvantiteter som under innevarande bränslesäsong.
Denna förutsättning, som närmast bygger på gällande handelsavtal, kan
visa sig svår att hålla. Skulle kommissionen nödgas räkna med minskad
import av kol och koks för nästa års bränsleförbrukning, torde försörjningen
i motsvarande grad försvåras. De nu pågående vedavverkningarna synas
nämligen i vissa delar av landet icke kunna helt fullgöras i beräknad
omfattning, mycket beroende på sträng kyla och hinderliga snöförhållanden.
Av sistnämnda skäl hava även transporterna av veden från skogen till
de normala leveransplatserna försvårats; härtill har även foderbristen bidragit.
För vedens vidaretransport från bilvägar och lastplatser till förbrukningsorter
kräver den knappa tillgången på bilgummi och smörjoljor en
sträng och rationell transportordning. Samtliga nu nämnda omständigheter
anses beteckna en sådan skärpning av krisläget, att kommissionen överväger
åtgärder, som syfta till större inskräkningar i vedförbrukningen än som
hittills måst göras. En viss utökning av de handelsreglerade orternas antal
kan sålunda bliva nödvändig. Jämsides torde emellertid förbrukningen av
ersättningsved i andra större och medelstora tätorter böra på visst sätt regleras,
vilket med nuvarande inköpsordning för ved synes kunna ske utan
att fullständig handelsreglering skall behöva genomföras.
För närvarande pågår planläggningsarbetet för nästa säsong med avseende
på gränsdragningen mellan handelsreglerade och icke handelsreglerade
orter. Liksom innevarande år torde kommissionen även nästa säsong böra
svara för att veden tillföres de handelsreglerade orterna till vissa bestämda
priser. Tillförseln från Norrland beräknas omfatta 500 000 å 600 000 kubikmeter
ved (travat mått) sjöledes. I övrigt måste vedtillförseln från Norrland,
Dalarna och Värmland samt det småländska överskottsområdet huvudsakligen
ske per järnväg. Under innevarande hränslesäsong beräknas den
totala tillförseln av ved till kristidsnämnderna i de handelsreglerade orterna
komma all uppgå till cirka 2 900 000 kubikmeter travat mått, varav cirka
600 000 kubikmeter massaved per järnväg. Detta sistnämnda reservbränsle,
sorn hittills måst tågås i anspråk, har betingat priser fritt mottagningsorten,
som med upp till 4 kronor per kubikmeter överstigit de priser, som kommissionen
enligt avtal med vederbörande kristidsnämnder varit förpliktad
att hålla för sådan ved, som använts för hushållsändamål. Uppkommande
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
prisskillnader hava bestritts av anslaget till Omkostnader i samband med
inköp och inlösen av ved m. m. Liksom hittills bör det givetvis eftersträvas
att under en kommande säsong så länge som möjligt undvika, att dyr massaved
användes som bränsle. De förut berörda svårigheterna för massaindustriens
råvaruförsörjning måste även medföra, att massaved icke utan stora
olägenheter för denna industri kan avstås för bränsleändamål. Kommissionen
förutskickar emellertid redan nu, att dispositioner av massaved som
bränsle i viss utsträckning torde komma att bliva nödvändiga, och att därigenom
icke oväsentliga utgifter för utjämning av priserna på sådan ved i
de handelsreglerade orterna synas böra beräknas även för kommande
bränslesäsong.
I de handelsreglerade orterna har kommissionen svarat för vedens pris
fritt mottagningsorten. I relation till detta pris har av kommissionen fastställts
utförsäljningspriser fritt konsument för kristidsnämndens och/eller
centralorganets försäljningar av veden. Marginalen mellan utförsäljningspriserna
och kommissionens basispriser är avsedd att täcka de inom orten
uppkommande kostnaderna för vedens mottagning, transport, lagring och
distribution. En dylik anordning med ansvarsfördelning mellan kommissionen
och de lokala krisorganen torde ur det allmännas synpunkt vara lämplig
i dessa orter, där en av långväga transporter beroende vedtillförsel måste
medföra en ständig lagerhållning av ved i långt större omfattning än i sådana
tätorter, som helt kunna förses med ved från omkringliggande, naturliga
vedfångstområden.
Som förut antytts överväger kommissionen att även inom sistnämnda
större och medelstora tätorter reglera förbrukningen av ersättningsved, varvid
tillsvidare förutsättes, att detta skall låta sig genomföra utan att fullständig
handelsreglering skall behöva tillgripas. Rörande formen för en
eventuell sådan reglering har kommissionen förmält sig komma att senare
avgiva erforderligt förslag, men har kommissionen, oavsett en dylik reglering,
i fråga om prisbildningen på ved i dylika orter funnit tiden vara inne
för mera direkt ingripande och därom anfört följande:
De tätorter, varom här är fråga, hava vid den i samband med vedbeslaget
genomförda regleringen av vedmarknaden spärrats, så att förbrukare —- med vissa få undantag — icke få inköpa ved direkt från producent utan
hänvisas till vedhandlare eller auktoriserade brännveduppköpare. Dessa
spärrade orter (zon 3) omgivas i regel av ett område (zon 2), där försäljningen
av ved direkt från producent till konsument endast får ske mot inköpsnota
och efter kristidsnämndens tillstånd. En sådan anordning har blivit
nödvändig med hänsyn till svårigheten att eljest upprätthålla en nöjaktig
priskontroll.
Inom orter tillhörande zon 3, d. v. s. huvudparten av landets städer och
i vissa fall angränsande municipalsamhällen, hava fasta återförsäljarpriser
för ved varit gällande enligt den överenskommelse, som träffats med Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund jämlikt kungörelsen den 20 juni
1941 (nr 476) angående begränsning av rätten att yrkesmässigt sälja ved.
Dessa avtalade återförsäljarpriser ha varit gällande för envar, som enligt
kungörelsen ägt rätt att yrkesmässigt sälja ved i dessa tätorter. De vedhandlare,
som närmast kommit i fråga, hava sålunda i regel köpt veden vid
bilväg till fastställda normalpriser och ombesörjt transport och distribution
Kungl. Mnj:ts proposition nr 2/6''.
15
av veden i tätorterna. Då sålunda skillnaden mellan återförsäljarpriset och
normalpriset varit den marginal, inom vilken vedhandlarna haft att täcka
sig för transport-, distributions-, lagrings- och övriga kostnader, har det givetvis
varit angeläget för var och en av dem att få köpa sin ved så nära
tätorten som möjligt för att därigenom få bättre förtjänst på sin rörelse.
Detta har givetvis lett till att de närmast kring tätorterna liggande områdena
i första hand tömts på ved, och att i slutet av bränslesäsongen ved icke funnits
tillgänglig annat än på relativt långa transportavstånd. På så sätt kunna
uppkomma tillfälliga påfrestningar på dessa återförsäljarpriser, vilket givetvis
är olägligt.
Sedan vedbeslaget genomförts, kommer den ved inom en tätorts försörjningsområde,
som beräknas åtgå för täckande av förbrukningen för hushållsändamål
samt småindustrier inom tätorten, att till större delen upphandlas
av brännveduppköparna samt genom dessa och vedhandlarna tillföras
tätorten. I de flesta fall äro flera uppköpare verksamma inom samma
försörjningsområde, och deras ved måste praktiskt taget alltid komma att
ligga på olika medeltransportavstånd från tätorten. Därest uppköparna
skulle medgivas att leverera ved till återförsäljarpriser i tätort, skulle deras
förtjänst i motsvarande mån växla, om någon form av clearing dem emellan
icke genomföres. På samma sätt kunde skillnader uppkomma för vedhandlare
vid anvisning av ved genom kristidsstyrelsen. Det låter sig nämligen
i praktiken icke göra att anvisa veden så att alla vedhandlare inom
en viss tätort få sin ved på samma genomsnittliga transportavstånd och
dessutom på samma avstånd, som varit bestämmande för det fastställda
återförsäljarpriset. Till dessa ojämnheter kommer, att det i många fall kan
befinnas lämpligt att för en tätorts behov tillföra ved från sådana skogar,
vars ved disponeras av kristidsstyrelsen. För sådan ved måste producentpriset
tillämpas och icke de fastställda återförsäljarpriserna.
Bränslekommissionen har därefter, med hänsyn till nämnda ojämnhet i
prishänseende, efter samråd med priskontrollnämnden föreslagit att särskilda
åtgärder skola vidtagas för utjämning av återförsäljarpriserna inom
samtliga orter, tillhörande zon 3. Kommissionen har beträffande det ifrågasatta
clearingförfarandets anordnande anfört följande:
Bränslekommissionen fastställer efter förslag av kristidsstyrelserna återförsäljarpriserna
för leveranser av ved i tätorten för liushållsförbrukning
och smärre industrier samt till vedhandlares upplag. Den ved, som tillföres
orten genom brännveduppköparna, debiteras förbrukarna till det fastställda
återförsäljarpriset och avräknas i uppköparnas redovisningar gentemot kommissionen
på sådant sätt att örn deras verkliga kostnader (normalpris
+ transportkostnader + fastställd mellanhandsersättning) överstiga återförsäljarpriset,
skall skillnaden gottskrivas uppköparen, medan vid motsatt förhållande
skillnaden gottskrives kommissionen.
Då brännveduppköpare levererar ved till vedhandlare, sker redovisningen
med hänsyn lill leveranssättet. Örn exempelvis en vedhandlare själv ombesörjer
transporten till sin vedgård eller till förbrukare, debiteras vedhandlaren
efter återförsäljarpriset med avdrag av transportkostnaden enligt gängse
laxå (i förekommande fall med svårighetstillägg) jämte speditionsersättning,
25 öre per kubikmeter. Vid avräkningen gentemot kommissionen redovisas
uppköparens verkliga kostnader i sådant fall med normalpriser + 50 öre
per kubikmeter. Det bör nämnas, att vedhandlarens speditionsersättning,
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
25 öre per kubikmeter, avser leveranser på över 100 kubikmeter, men att
distributionen i regel sker i mindre partier mot viss högre ersättning.
I fråga om sådan ved, som disponeras av kristidsstyrelsen och anvisas för
en tätort, skall liknande avräkningsförfarande anordnas genom vederbörande
kristidsnämnds försorg. Denna ved skall sålunda av producenten debiteras
kristidsnämnden till härför gällande priser, och kristidsnämnden i sin tur
debiterar mottagaren till fastställda återförsäljarpriser. Redovisning gentemot
kommissionen i fråga örn sådan ved ordnas på samma sätt som för
brännveduppköparna.
Kommissionen förutsätter, att vedtransporterna till dessa tätorter i huvudsak
kunna ske med bil och att en kontinuerlig tillförsel i stort sett kan ordnas,
så att några mera betydande lager av ved icke skulle behöva uppläggas.
Kommissionen har emellertid anmodat kristidsstyrelserna att överväga, i
vad mån vederbörande kristidsnämnder själva böra omhändertaga och upplägga
lager av ved inom tätorten eller i dess omedelbara närhet eller om
viss del av den närbelägna ved, som disponeras av brännveduppköpare, bör
reserveras för detta ändamål. Såväl vid prissättningen av veden som vid
försörjningens ordnande i övrigt förutsättes emellertid, att leveranser av helved
till dessa tätorter i allra största utsträckning skola kunna genomföras
direkt från bilväg till konsument, och att lagringskostnader, såvitt möjligt,
böra undvikas. i ''-f:
Genom ett så anordnat clearingförfarande beredas kristidsstyrelserna möjlighet
att anvisa veden från brännveduppköpare till förbrukare och till
vedhandlare utan att behöva närmare överväga, varifrån den speciella transporten
inom försörjningsområdet sker i olika fall; detta kan anpassas efter
vad som vid olika leveranstillfällen kan befinnas lägligt.
Detta clearingförfarande innebär, att kommissionen kommer att svara
för de priser på ved, som skola gälla inom dessa tätorter. Det är självfallet,
att tätortspriserna i fråga böra så avvägas, att varken vinst eller förlust uppkommer
på grund av ett sådant åtagande. Möjligheterna att åstadkomma en
sådan prissättning äro enligt kommissionens förmenande ganska goda med
hänsyn till den dispositionsrätt över veden, som vedbeslaget medgiver. Försörjningsområdena
böra således kunna tillfredsställande bestämmas, och veden
inom dessa områden bör kunna disponeras för avsedda ändamål. I den
mån clearingrapporter från brännveduppköpare och kristidsnämnder samt
lageruppgifter utvisa, att justeringar i fastställda priser böra företagas, bör
prissättningen omprövas. Som regel torde därvid böra gälla, att en höjning
av fastställda priser i tätorten icke bör ske utan att motsvarande höjning
skett av normalpriser eller transportkostnader eller på grund av förut oförutsedda
men tvingande dispositioner. Även örn sålunda i princip någon förlust
icke borde uppkomma på grund av detta clearingförfarande, anses en viss
förlustmarginal vara ofrånkomlig och även motiverad med hänsyn till önskvärdheten
att såvitt möjligt hålla och behålla prisbildningen på ved inom
dessa orter på en skälig nivå.
Kommissionen har i sin skrivelse vidare anfört, att kommissionen i samråd
med statens priskontrollnämnd övervägt — förutom nu nämnda reglering
av prisbildningen på ved i handelsreglerade orter och tätorter (zon 3)
— jämväl åtgärder för genomförande av en allmän utjämning av vedpriserna.
Härom har kommissionen anfört följande:
Kungl. Majus proposition nr ''216.
17
Under krisen hittills har det på vissa håll uppmärksammats, att priserna
pa ved tor samma slags förbrukare, närmast då industrier, kommit att vid
olika tillfällen växla betydligt, beroende på varifrån vederbörande köpare
fått täcka sitt vedbehov. Före vedbeslaget voro sådana ojämnheter måhända
mera framträdande; efter beslagets genomförande har kommissionen och
kristidsstyrelserna genom sina anvisningar örn inköp av ved kunnat i viss
man fördela tillgängliga kvantiteter på ett ur prissynpunkt mera tillfredsställande
sätt. För nästa bränslesäsong är det kommissionens förhoppning,
att de förut nämnda försörjnings- och transportplanerna för de olika kristidsstyrelseområdena
skola kunna tjäna som underlag för en betydligt rationellare
fördelning av veden ur transportsynpunkt på skilda kategorier av
förbrukare och att på så sätt även prissynpunkterna komma att i icke ringa
mån bliva tillgodosedda. Något mera framträdande behov av en utjämning
av vedpriserna anses icke föreligga i överskottsområden, det vill säga Norrland,
Dalarna och Värmland samt Smålandslänen. Samma iir förhållandet
inom de län, som med avseende på ved äro i stort sett självförsörjande, nämligen
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs och
Örebro län. Behovet av en prisutjämning är sålunda starkast för de stora
underskottsområdena, det vill säga Stockholms stad och län, Västmanlands
län, Göteborgsorten samt Skåne.
Vad då närmast hushållsförbrukningen av ved beträffar, där en prisutjämning
främst borde komma i fråga, har en sådan utjämning redan nu vidtagits,
därigenom att den större kokstilldelningen för de handelsreglerade
orterna uppväger de höga vedpriserna. Utjämningen måste nämligen, örn
den skall anses rationell, avse de totala bränslekostnaderna och icke enbart
vedpriserna. Vad industrien beträffar i nämnda bristområden, kommer den
ved, som tillföres från avlägset belägna överskottsområden givetvis att ställa
sig betydligt dyrare än ved från det egna länet. Det bör givetvis såvitt möjligt
tillses, att en större prisutjämning än hittills kan genomföras i sistnämnda
fall.
Vid övervägande härav bör beaktas att för skilda industrigrupper hittills
tillämpats ganska varierande tilldelning av fossilt bränsle, varvid i många
tall de tekniska möjligheterna att använda ved i olika slags värmeanläggningar
varit avgörande för tilldelningsprocenten. Under sådana förhållanden
skulle en avvägning av vedpriserna för olika industrigrupper, i syfte ali
åstadkomma enhetliga, totala bränslekostnader, innebära ett ganska invecklat
prissättningssystem i fråga örn ved, vilket ur prisbildningssynpunkt icke
kan anses lämpligt. I samma mån som industrierna i de södra delarna av
landet kunna övergå till användning av torv som bränsle i större utsträckning,
skulle en rationell prisutjämning behöva avse även tol ven och sålunda
komma att omfatta samtliga bränslen, det vill säga kol eller koks, torv och
ved, vilket skulle innebära ett mycket komplicerat avräkningsförfarande för
olika förbrukare.
\ id bedömandet av behovet av en prisutjämning för industriernas del har
kommissionen och priskontrollnämnden även undersökt vilka industrigrupper,
suni till övervägande delen måste tilldelas förhållandevis dyr ved även
i fortsättningen. Denna undersökning har visat, att större delen av den dyra
veden kommer att gå till bruksindustrien i Mellansverige samt till andra
större industrier av det slag, att deras produktpriser icke eller endast i ringa
män påverka prisnivån inom landet. För vissa industrigrupper inom de
områden, där vedpriserna måste bliva högst, torde möjligheter linnas ali
linning lill riksdagens protokoll I!)i2. I sinni. Nr 27(1. •>
18
Kungl. Majus proposition nr 276.
justera den nu gällande tilldelningen av fossilt bränsle uppåt för att på så
sätt erhålla kompensation för den dyra veden. Förutom en sådan utjämning
har kommissionen och priskontrollnämnden dock ansett lämpligt att vidtaga
åtgärder för att priserna på ved från överskottsområdena i Norrland,
Dalarna, Värmland och Småland bliva mera enhetliga på förbrukningsorter
i underskottsområdena än som hittills varit fallet.
I sistnämnda syfte har kommissionen föreslagit följande:
Bränslekommissionen fastställer för leveranser av exportved från nämnda
områden vissa debiteringspriser fritt banvagn avsändningsstationen, vilka
priser böra avvägas så, att desamma jämte järnvägsfrakten giva ett pris på
mottagningsorten, som för olika leveranser och transportavstånd icke lämpligen
bör differera på mera än cirka en krona per kubikmeter. Dessa priser
fritt banvagn avsändningsstation i överskottsområdena skulle alltså garanteras
av bränslekommissionen och tillämpas av brännveduppköparna vid
deras debiteringar av veden. I avräkningsförfarande gentemot kommissionen
skulle brännveduppköparna alltså för dessa leveranser upptaga sina
verkliga kostnader, det vill säga normalpris, transport- och lastningskostnader,
förekommande kostnader för buffertlager vid avsändningsstationer samt
i auktorisationen fastställda ersättningar. De upptagna omkostnaderna förutsättas
givetvis bliva granskade på ett betryggande sätt. Genom ett sådant förfarande
utjämnas dels de priser som eljest skulle uppstå fritt banvagn avsändningsstationerna
vid leveranser av ved från bilvägar på växlande avstånd
från dessa stationer, dels de olika fraktkostnader, som kunna uppstå,
beroende på varifrån veden inom ett större överskottsområde kommer att
anvisas. Liksom då det gäller prissättningen för tätorter (zon 3) böra dessa
debiteringspriser i princip avvägas så, att varken vinst eller förlust uppkommer
i avräkningsförfarandet med brännveduppköparna. I den mån erfarenhet
vinnes om resultatet av ett sådant avräkningsförfarande böra erforderliga
prisjusteringar göras.
Kommissionen har såsom en sammanfattning av vad kommissionen anfört
beträffande det av kommissionen föreslagna prisutjämningsförfarandet
framhållit följande:
Kommissionen och priskontrollnämnden lia icke funnit behov av en än
mera fullständig prisutjämning än den föreslagna. Om en sådan utjämning
skulle genomföras i form av ett mera genomgripande clearingförfarande,
som omfattade relativt stora kvantiteter av den ved, som föres i
marknaden, skulle detsamma med tanke på vedhandelns speciella struktur,
helt visst bliva mycket komplicerat och föranleda en administrativ utbyggnad
såväl centralt som lokalt, vilket i och för sig givetvis bör undvikas. Såvitt
nu kan bedömas, borde de här föreslagna åtgärderna vara ägnade att
tillräckligt motverka sådana ojämnheter i vedpriserna, som ur allmän synpunkt
icke kunna anses önskvärda.
Vad särskilt angår kostnaderna för genomförandet av de föreslagna prisutjämningsförfarandena
har kommissionen anfört följande:
Det är ofrånkomligt, att ett genomförande av dessa åtgärder kan komma
att liksom hittills medföra ganska betydande utgifter. Bränslekommissionen
har i sin tidigare omnämnda skrivelse av den 14 november 1941 föreslagit,
att anslaget till omkostnader för inköp och inlösning av ved m. m., från
Kungl. Majlis proposition nr 276.
19
vilket anslag medel för detta ändamål skulle utgå, borde upptagas till 5 miljoner
kronor för budgetåret 1942/43. Vid bedömande av de medelsbehov,
som kunna komma att uppstå på grund av ett fortsatt clearingförfarande
för ved till de handelsreglerade orterna samt nu föreslagna clearingförfaranden
i fråga om ved till tätorter (zon 3) och i fråga örn leveranser av ved
från överskottsområden har kommissionen icke funnit skäl räkna med att
nämnda anslag skall behöva upptagas till större belopp än som tidigare föreslagits.
Vid min under punkten 28 i elfte huvudtiteln av årets statsverksproposition
gjorda anmälan av en av skogsstyrelsen i skrivelse den 8 november
1941 gjord framställning om anslag till ersättning åt skogsvårdsstyrelser
för visst biträde vid vedavverkning förordade jag med
hänsyn till det nära sambandet mellan förenämnda fråga örn anslag till
skogsvårdsstyrelserna och omfattningen av statens medverkan för tryggande
av vedproduktionen, att i avvaktan på ett senare ställningstagande
från Kungl. Maj:ts sida till frågan om statliga åtgärder för tryggande av
vedproduktionen ett förslagsanslag av 200 000 kronor måtte beräknas för
bestridande av förevarande kostnader.
I sin skrivelse har skogsstyrelsen till en början anfört, att därest skogsvårdsstyrelsernas
direkta medverkan för anskaffning av vedbränsle erfordrades
jämväl under budgetåret 1942/43, borde härå belöpande kostnader,
vilka styrelserna ej kunde bestrida av egna medel, liksom närmast föregående
och nu löpande budgetår täckas genom särskild medelsanvisning,
men att några säkra hållpunkter för ett närmare avvägande av denna medelsanvisning
för närvarande icke funnes. Skogsstyrelsen har vidare framhållit,
att det på grund av vedavverkningarnas vidgade omfattning och det
tilltagande behovet av att anlita skogsvårdsstyrelsernas personal vid utsyning
av erforderliga vedkvantiteter ävensom de ökade kostnaderna för tillhandahållande
av dylikt biträde syntes sannolikt, att det belopp av förevarande
anslag, varå anspråk skäligen kunde ställas såsom ersättning åt
skogsvårdsstyrelserna för visst biträde under nu löpande budgetår komme
att icke oväsentligt överstiga, vad som för samma ändamål utbetalades för
budgetåret 1940/41. Beträffande denna verksamhet och dess omfattning
under budgetåret 1942/43 har skogsstyrelsen framhållit, att försiktigheten
syntes bjuda att räkna med att skogsvårdsstyrelsernas medverkan i bränsleförsörjningen
i varje fall icke bleve mindre än för närvarande, vid vilket
förhållande skogsstyrelsen ansåge sig böra föreslå, att för nästa budgetår
måtte för ifrågavarande ändamål beviljas ett anslag av samma storlek, som
det för budgetåret 1940/41 utanordnade beloppet, 200 000 kronor.
I utlåtande häröver den 25 november 1941 har bränslekommissionen anfört
bland annat följande:
I vad mån skogsvårdsstyrelsernas medverkan kan bliva påkallad även
under avverkningssäsongen 1942/43 kan icke nu med säkerhet angivas.
20
Kungl. Mojas proposition nr 276.
Därest krisen fortsätter, anser kommissionen, att vedanskaffningen under
nämnda avverkningssäsong torde komma att uppgå till 40 å 50 miljoner
kubikmeter, vilket belopp utgör vad som maximalt torde kunna uttagas. På
grund av järnvägarnas begränsade transportkapacitet och bristen på bilgummi
förutsätter kommissionen vidare, att ytterligare ett så stort årsuttag
av ved måste förläggas i närheten av järnvägar, vattenleder och konsumtionsorter.
En sådan förläggning av vedavverkningarna kommer att medföra,
att skogstillgångarna inom vissa begränsade områden komma att mycket
hårt anlitas och att huggningarna måste ske genom förnyade ingrepp i
under senare år genomhuggna skogar. I ännu högre grad än tidigare kommer
därför anspråk på sakkunnig hjälp att uppställas för ett rationellt utförande
av utsyningarna och skogsvårdsstyrelsernas medverkan i bränsleförsörjningen
blir än mer nödvändig. Kommissionen utgår sålunda från att
vedanskaffningen under nästkommande avverkningssäsong kommer att erfordra
skogsvårdsstyrelsernas medverkan i minst lika stor utsträckning som
för närvarande och får därför tillstyrka skogsstyrelsens förslag.
Med hänsyn till vikten av att erhålla kännedom örn de åtgärder, som vidtagits
eller kunna tänkas komma att vidtagas i syfte att nedbringa bränsleförbrukningen
i landet har från bränslekommissionen införskaffats en promemoria
i ämnet, däri anförts bland annat följande:
Inom de särskilt värmeslukande industrierna har bränslekostnaden alltid
varit av stor betydelse för industriens ekonomi. Där har man alltid varit
intresserad av bränslefrågan och på olika sätt -— genom forskning, tekniska
åtgärder och driftkontroll — sökt nedbringa bränsleförbrukningen. Såsom
exempel på detta må nämnas sulfatcellulosaindustrien, där man kommit så
långt, att man kan göra sig helt oberoende av utifrån tillfört bränsle och
kraft.
I samarbete mellan industri- och bränslekommissionerna samt de båda
ångpanneföreningarna har gjorts en undersökning av värmeförbrukningen
vid sulfatfabrikerna och kraftpappersbruken i syfte att vid behov kunna
gradera fabrikerna med avseende på bränsleförbrukningen, så att endast de
ur denna synpunkt mest ekonomiska skulle drivas. Denna undersökning har
på flera håll lett till att nya värmebesparande åtgärder vidtagits eller
planeras.
I samråd mellan industri- och bränslekommissionerna har utförts en
undersökning av värmeekonomien vid landets alla textilfabriker. Såsom villkor
för fortsatt bränsletilldelning sattes, att en av industrikommissionen
godkänd expert skulle undersöka de värmetekniska förhållandena vid fabrikerna.
Därigenom har intresse på många håll väckts för rationalisering av
värmehushållningen, särskilt vid mindre anläggningar. Inom de större textilindustrierna
har värmehushållningen länge varit föremål för intresse och en
fullgod standard varit rådande. Vid det stora antalet småanläggningar har
det varit mindre väl beställt i detta avseende.
Inom järn- och stålindustrien har alltid funnits intresse för rationell
värmehushållning. Ett kontinuerligt forskningsarbete på detta område bedrives
av Jernkontoret.
Vid cementindustrien är bränsleåtgången av så grundläggande betydelse
för hela ekonomien, att värmefrågorna där alltid varit aktuella och en ständig
rationalisering ägt rum. .
Kungl. Majlis proposition nr 276.
21
Vid den stora mängden av smärre industriföretag, där bränslekontot är
av underordnad betydelse, har man i allmänhet icke ägnat värmehushållningen
den uppmärksamhet, som man nu anser att den förtjänar.
På bostadsuppvcirmningens område har intresset för rationell bränslehushållning
före kriget i allmänhet varit ganska ringa. Undantag lia dock funnits.
Sålunda har exempelvis Stockholms stad sedan ungefär 25 år tillbaka
anlitat utomstående expertis för kontinuerlig bränsleekonomisk driftkontroll
vid alla stadens fastigheter. Flera andra kommuner, landsting och även
enskilda fastighetsägare lia länge varit anslutna till sådan driftkontroll.
Byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning utövar sedan år 1921 fortlöpande
bränsleekonomisk driftkontroll vid statens civila verk och inrättningar.
Liknande är förhållandet vid militära anläggningar och vid statens
järnvägars anläggningar.
I samarbete mellan fastighetsägarnas organisationer, ångpanneföreningarna,
konsulteringsingenjörer och tekniska föreningar anordnades under
1940 och 1941 upplysningsföredrag och utbildningskurser för fastighetsägare
och värmeledningsskötare på olika ställen i landet, framför allt i de större
städerna.
På nyåret 1940 anordnade industrikommissionen och ångpanneföreningen
vissa upplysningsföredrag i radio örn rationell eldning och om sparsamhet
med värme genom isoleringsåtgärder, varefter bränslekommissionen i upplysningssyfte
utgivit åtskilliga publikationer i hithörande ämnen.
Byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning har nedlagt mycket arbete
på fortsatt studium av vedeldningsproblemen vid värmeledningspannor och
även provat en mängd tillsatsapparater, som kommit fram i syfte att förbättra
eldningsekonomien. Byggnadsstyrelsen har på bränslekommissionens
begäran åtagit sig dessa provningar och står allmänheten till tjänst med råd
beträffande eldning med ersättningsbränslen, pannval och anskaffning av
tillsatsapparater.
De åtgärder med avseende på bostadsuppvärmningen, som här angivits,
avse alla ett omedelbart resultat. Samtidigt arbetas det emellertid även på
längre sikt. I samarbete mellan ingenjörsvetenskapsakademien, bränslekommissionen,
fastighetsägareorganisationerna, byggnadsstyrelsen och ångpanneföreningarna
har det bildats en kommitté för rationell bostadsuppvärmning
(BUV), som arbetar på flera olika sektioner. Vissa resultat ha
redan publicerats i fackpressen, andra arbeten pågå. Meningen är att successivt
publicera resultaten av utförda arbeten och undersökningar i sådana
publikationer, där meddelandena beräknas göra den bästa nyttan.
Såsom riktlinjer för mera nära liggande rationaliseringssträvanden inom
detta område har i pi‘omemorian angivits, att uppmärksamheten bör ägnas
åt tre huvudproblem, nämligen uppvärmning, värmeisolering och ventilation.
Härom innehåller promemorian bland annat följande:
Under senare år har man i vårt land vid byggnaders utförande ägnat alltför
liten uppmärksamhet åt kostnaderna flir uppvärmningen. Detta gäller
såväl offentliga byggnader som hyreshus. En annan inställning i detta avseende
måste komma fram. I första hand bör detta kunna krävas med avseende
på statliga och kommunala byggnader och sådana byggnader, som
komma lill utförande med stöd av offentliga medel.
Det är möjligt att man i nyuppförda bostadshus kan nedbringa den eljest
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
''öredragan
den.
uppkommande bränsleförbrukningen genom att införa värmemätning. Särskilt
för nedbringande av varmvattenförbrukningen borde värmemätningen
kunna bli av betydelse. Tyvärr förutsätta de nu kända metoderna för
värmemätning -—- örn de icke skola bli orimligt dyrbara att införa —, att
rörsystemet i fastigheten från början utformas med tanke på mätningen.
Därför torde det endast i ringa utsträckning bli möjligt att genom införande
av värmemätning uppnå bränslebesparing i befintliga byggnader.
Utan tvivel skulle mycket stå att vinna i bränslebesparing genom att det
befintliga byggnadsbeståndet rationaliserades med avseende på värmeisolering
och beträffande värmeanläggningens tillstånd och skötsel. Man har
anledning tro, att de nu rådande höga bränslepriserna skola verka i sådan
riktning, åtminstone så länge fastighetsägarna ha ett direkt ekonomiskt intresse
knutet till kostnaderna för uppvärmningen.
För planläggningen av avverkningarna under avverkningsåret
1942/43 torde man ha att utgå från vissa beräkningar
angående de behov för bränslesäsongen 1943/44, som skola tillgodoses
genom uttag ur skogarna. Av vad förut anförts framgår, att bränslekommissionen
beräknat behovet av ved för bränsle och kolning till omkring
37 å 38 miljoner kubikmeter. Kommissionen har därvid såsom utgångspunkt
tagit bränslebehovet under säsongen 1942/43, för vilken kommissionen
anser, att en vedkvantitet av 40 miljoner kubikmeter och en torvkvantitet,
motsvarande ungefär 3 miljoner kubikmeter ved, skola bliva erforderliga.
Då kommissionen för bränslesäsongen 1943/44 räknar med en ytterligare
utvinning av torv, motsvarande omkring 5 å 6 miljoner kubikmeter
ved, erhålles den nyss angivna siffran, 37 å 38 miljoner kubikmeter, såsom
resultat av beräkningen av vedbehovet för år 1943/44.
Dessa beräkningar ha verkställts med utgående från att vissa kvantiteter
stenkol och koks komma att importeras från utlandet under åren 1942 och
1943. Om så blir fallet i beräknad omfattning undandrager sig för närvarande
bedömande. Med hänsyn härtill är det självfallet icke tillrådligt
att nu fastställa en kvantitet, som skulle innebära en begränsning av vedavverkningarnas
omfattning uppåt. Dessa böra i stället planeras så att
möjligheter till ökning utöver en viss antagen minimikvantitet föreligger.
Detta torde kunna ske, om, på sätt fallet varit under innevarande avverkningssäsong,
avverkningskvantiteterna fastställas för skilda tidsperioder,
varigenom det blir möjligt att anpassa avverkningarna efter de rådande förhållandena.
Som en minimikvantitet för veduttagen nästa år anser jag mig
nu kunna godtaga den av bränslekommissionen angivna kvantiteten 37 miljoner
kubikmeter.
Vid sidan av dessa vedavverkningar måste även betydande kvantiteter
gagnvirke uttagas. Bränslekommissionen har i sin skrivelse beräknat behovet
av rundvirke för 1943 till cirka 16 miljoner kubikmeter (travat mått) massaved
såsom råvara för massaindustrien, 9,6 miljoner kubikmeter (fast mått)
sågtimmer samt 0,96 miljoner kubikmeter (fast mått) slipers, stolpar och di
-
Kungl. Majlis proposition nr 276.
23
verse annat virke eller omräknat i fast mått, sammanlagt i runt tal 22 miljoner
kubikmeter. Dessa beräkningar lida givetvis av betydande osäkerhet, enär
det i nuvarande läge föreligger föga klarhet örn huru förhållandena inom de
områden, där virket skall komma till användning, komma att gestalta sig så
långt fram i tiden. De angivna kvantiteterna torde emellertid kunna tagas
såsom utgångspunkt, då det gäller att bedöma den omfattning som avverkningarna
minst böra ha under nästa avverkningssäsong.
Det är givet att man ställer sig frågande inför möjligheterna att genomföra
ett avverkningsprogram av den storleksordning varom här är fråga.
Vid bedömandet härav bör man icke bortse från att under vissa år närmast
före krigets utbrott virkesuttagen ur våra skogar endast med 10 å
15 procent torde ha understigit de mängder, som nu äro på tal. En väsentlig
skillnad ligger dock däri att tyngdpunkten i avverkningarna numera förskjutits
från industrivirket till veden.
Ur skogsvårdande synpunkt synas några betänkligheter icke böra möta
mot genomförande av ett avverkningsprogram av angiven storleksordning.
Såsom av den i bränslekommissionens skrivelse omnämnda redogörelsen
av riksskogstaxeringsnämnden framgår är tillgången på skog, där
gallring är möjlig med huvudsakligt utfall av veddimensioner, större än
man tidigare räknat med och detta trots de senare årens stora vedavverkningar.
Uttagen av ved ur skogarna till en kvantitet av cirka 50 miljoner
kubikmeter travat mått årligen anses på grundval av riksskogstaxeringsnämndens
undersökningar vara möjlig under cirka sex år.
Den nyss berörda förskjutningen av tyngdpunkten i avverkningarna från
industrivirke till ved har emellertid medfört en starkare stegring av arbetskraftsbehovet
i skogarna än vad som svarar enbart mot de ökade uttagen, enär
det för tillredning av ved för bränsleändamål i regel åtgår ej obetydligt mera
arbetskraft än för avverkning av industrivirke. Med hänsyn till de stora
krav som vår försvarsberedskap uppställer på folk skapar det stegrade arbetskraftsbehovet
för avverkningarna problem, vilkas lösande äro av utslagsgivande
betydelse för avverkningsplanernas genomförande. En förutsättning
för att en nöjaktig lösning skall kunna åstadkommas torde vara att avverkningarna
av ved och gagnvirke samordnas.
På grund av transportsvårigheterna bör synnerlig uppmärksamhet även
ägnas åt att avverkningarna förläggas till lämpliga trakter. De sammanlagda
virkesuttagen böra nämligen så planeras, att påfrestningarna
på trafikapparaten ej bli större än nödvändigt. Ur denna synpunkt torde det
såsom bränslekommissionen framhållit vara önskvärt, att avverkningarna
av kolved och massaved i ökad omfattning koncentreras till norra Sverige.
De här anförda synpunkterna bekräfta enligt min uppfattning otvetydigt,
att behov av en allmän försörjningsplan för allt virke föreligger. En dylik
plan synes i första hand böra innebära en samordning av avverkningarna av
vedbränsle och av industrivirke. För den nu aktuella avverkningssäsongen
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 2/ti.
1942/43 torde torsdrjningsplanen böra räkna med de av bränslekommissionen
beräknade kvantiteterna ved och virke. En viss kvantitet av för bränsleändamål
avsedd ved bör såsom bränslekommissionen föreslagit bestå av massaved,
som bör sparas så länge som möjligt under bränsleåret för att, om den
ej skulle behövas såsom bränsle, användas som råvara för massaindustrien.
Såsom kommissionen ifrågasatt synes skyldighet böra föreskrivas för producent
av ved och virke att månatligen lämna uppgifter om avverkningarna så
att kommissionen erhåller möjlighet att följa dessa. Förslag i detta hänseende
torde i annat sammanhang få föreläggas Kungl. Maj:t.
För genomförande av ett avverkningsprogram av den storleksordning varom
här är fråga kräves helt naturligt stöd från statens sida. Därvid torde de
hittills vidtagna åtgärderna, nämligen utfästelse att inlösa ved, som avverkats
men icke vunnit avsättning, samt utlämnande av lån för avverkningsförskott
böra stå till buds även i fortsättningen.
Reglerna för åtnjutande av statsgaranti torde icke behöva underkastas någon
ändring. Det synes därför alltjämt böra ankomma på Kungl. Maj:t att
meddela erforderliga administrativa bestämmelser, bland annat, rörande
garantiprisens höjd och om de vedsortiment, som må omfattas av statsgaranti.
1 sistnämnda hänseende bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan
örn garanti skall anses behövlig för virke, som avverkas för industriella behov,
samt vad därmed sammanhänger.
Ifråga om lån till avverkningsförskott har Kungl. Majit i proposition nr
186 till innevarande års riksdag föreslagit vissa ändringar i hittills gällande
bestämmelser. Dessa ändringar innebära, att sådana lån skola åtnjutas räntefritt
och att, utom skogsägareförening ansluten till Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, även enskilda auktoriserade uppköpare av brännved
och industrived skola kunna utlämna avverkningsförskott till skogsägare.
Därest denna ändring blir genomförd, torde föreskrifterna i dessa
hänseenden vara bättre lämpade för sitt ändamål än för närvarande.
Det torde emellertid vara klart, att de stora ved- och virkesmängder, som
ifrågasatts bliva avverkade under avverkningsåret 1942 43, icke kunna även
med statliga uppmuntringsåtgärder utvinnas enbart på frivillighetens väg.
För att säkra behoven av ved föreligger redan nu genom lagen den 12 april
1940 möjlighet för staten att ålägga skogsägare skyldighet att avverka ved
till avsalu. Med tillämpning av denna lag lia under de gångna avverkningssäsongerna
skogsägarna ålagts en produktionsplikt, som sammanlagt i regel
motsvarat vedbehovet. Med hänsyn till vikten av att våra skogsindustriers
råvaruförsörjning i görligaste mån tryggas har bränslekommissionen föreslagit
utvidgning av statens möjligheter att ålägga avverkningsskyldighet till
att avse även annat virke för avsalu, än ved. Kommissionens förslag synes
mig i stort sett kunna godtagas. En närmare redogörelse för denna fråga
torde jag få lämna i sammanhang med den remiss till lagrådet av förslag till
lag om avverkningsskyldighet, som jag samtidigt härmed föreslår Kungl.
Majit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
25
Vad därefter angår frågan om försörjningen med ved och
virke under säsongen 1942/43 må till en början framhållas, att
som mål för avverkningarna innevarande avverkningssäsong uppställts en
vedkvantitet av omkring 40 miljoner kubikmeter. Huru stor del av denna
kvantitet som kan komma att utvinnas ur skogarna är ännu ovisst; den 1
april 1942 hade, enligt vad jag inhämtat, i runt tal 27,4 miljoner kubikmeter
avverkats. I vilken utsträckning den under innevarande bränsleår avverkade
veden förbrukats är icke nu känt, men torde komma att klargöras vid den
allmänna vedinventering, som avses att äga rum under instundande sommar.
Av massaved hade den 1 april 1942 endast avverkats 5,8 miljoner kubikmeter
av ett uppskattat totalbehov av 12,9 miljoner kubikmeter. Under
sådana förhållanden är det i hög grad angeläget att sommaravverkningen
örn möjligt forceras. Även härvid framträder tillgången på arbetskraft som
en avgörande faktor.
Beaktas bör vidare i detta sammanhang det förhållandet, att importen av
stenkol och koks hittills under 1942 varit avsevärt mindre än under motsvarande
tid förra året samt'' att till följd härav lagerställningen för nämnda
bränslen nu endast är obetydligt bättre än i fjol trots den relativt tillfredsställande
importen under senare halvåret 1941. Man vågar därför ej räkna
med att behovet av ved för bränsleändamål under kommande regleringsår
blir mindre än man tidigare utgått ifrån.
Med hänsyn till det betydande behov av cellulosa för ett flertal samhällsviktiga
ändamål som kan förväntas framträda nästa år ligger det synnerlig
vikt uppå att förbrukningen av sådan ved för bränsleändamål hålles
så låg som möjligt. Man torde ock böra räkna med att en skärpning måste
genomföras vid prövningen av de bränslebehov som skola tillgodoses med
ved. Största möjliga sparsamhet måste vidare iakttagas vid behovens tillgodoseende.
I sistnämnda hänseende bör särskilt framhållas de åtgärder,
som kunna vidtagas för att ekonomisera eldningen av värmeledningspannor.
Uppmärksamhet bör även ägnas åt problemen om bättre isolerings- och
värmebesparande ventilationsanordningar inom bostadshus. Även andra åtgärder
syftande till en minskning av bränsleförbrukningen böra tågås under
omprövning, .lag anser det i nuvarande läge synnerligen angeläget, att intet
underlates sorn kan vara ägnat att åstadkomma bränslebesparing.
Även örn användningen av massaved begränsas så långt som möjligt torde
dock såvitt nu kan bedömas tillgången på massaved för industriella ändamål
under nästa år ej komma att motsvara efterfrågan. Då lagren av massaved
hos förädlingsindustrierna redan vid ingången av innevarande bränsleår voro
jämförelsevis små kan det därför bliva nödvändigt med en reglering av
massavedsförbrukningen för olika industriella ändamål. En avvägning ur
samhällsnyttans synpunkt ej endast mellan behovet av ved för bränsleändamål
och behoven av ved för industriella ändamål utan även mellan de sistnämnda
behoven inbördes synes nämligen i så fall påkallad. Endast genom
Milling lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 276.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
en reglering av den industriella förbrukningen av massaved torde det för
övrigt linder dylika förhållanden bliva möjligt att förhindra omotiverade
prisstegringar å massaveden. De åtgärder som i en sådan situation må erfordras
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga.
Det under år 1941 genomförda systemet för vedhandeln synes av erfarenheterna
hittills att döma lia i stort sett verkat tillfredsställande. Någon ändring
därutinnan synes därför, åtminstone icke för närvarande, vara påkallad.
Huruvida den strängare prövning av bränslebehoven, som kan bliva
nödvändig under nästa bränsleår, behöver medföra någon skärpning av
regleringsanordningarna kan ej nu avgöras. Det torde få ankomma på Kungl.
Majit att jämväl härom närmare besluta, sedan bättre överblick över tillgången
å ved vunnits efter innevarande avverkningsårs utgång.
Ett viktigt led i strävandena att underlätta bränsleförsörjningen utgöres
av transportmöjligheternas rationella tillvaratagande. Såsom bränslekommissionen
framhållit ha viktiga åtgärder vidtagits i detta syfte genom att kristidsstyrelserna
upprättat lokala försörjnings- och transportplaner för brännved.
Även i övrigt pågår på detta område ett omfattande planläggningsarbete
inom bränsle- och trafikkommissionerna. En rationellt genomförd ordning
för vedtransporterna torde ock vara en av förutsättningarna för en tillfredsställande
försörjning med brännved under nästa bränslesäsong.
I sin skrivelse den 14 april 1942 har bränslekommissionen erinrat om
Kungl. Maj:ts beslut den 27 februari 1942, enligt vilket Kungl. Majit godkänt
vissa av kommissionen med kristidsnämnderna i de handelsreglerade orterna
ingångna avtal. Såsom tidigare framhållits inneburo dessa avtal, att kommissionen
åtagit sig att svara för tillförseln av ved till ifrågavarande orter till
vissa bestämda priser (basispriser), samt att kommissionen skulle för ved,
som vore dyrare än basispriset, utbetala skillnaden till vederbörande kristidsnämnd,
under det att nämnderna skulle, örn vedpriset understege basispriset,
till kommissionen inbetala skillnaden mellan basispriset och det lägre priset.
Resultatet av dessa avtal i ekonomiskt avseende innebär, såvitt nu kan bedömas,
att kommissionen blivit betalningsskyldig för betydande belopp, i
runt tal 3 miljoner kronor, främst på grund av att dessa orter blivit försedda
med ved från avlägsna skogrika trakter av landet. För vissa orter har
emellertid uppkommit överskott, som skall tillkomma kommissionen. Kungl.
Majit har genom nyssnämnda beslut medgivit, att kommissionen finge av under
händer varande medel tills vidare bestrida de kostnader, som uppstode på
grund av avtalen. I enlighet med de uttalanden som föregående år gjordes
rörande de utgifter, som skola bestridas från riksstatsanslaget till Omkostnader
i samband med inköp och inlösen av ved, m. m. böra kostnader
av här angiven art utgå från sistnämnda anslag. Beträffande användningen
av de medel som influtit till kommissionen på grund av
här berörda avtal kunna skilda tillvägagångssätt ifrågakomma. Antingen
synes den uppkomna behållningen få användas som utjämning
Kungl. Mcij:ts proposition nr 276.
27
av förlusterna i övrigt och således komma övriga handelsreglerade
orter till godo eller ock synes med hjälp av de uppkomna överskottsmedlen
en sänkning av basispriserna i den ort, där behållningen uppkommit,
kunna ifrågakomma. Eventuellt synes uppkommen behållning böra
få tagas i anspråk för att hålla priserna inom vederbörande ort å ved nere
under en följande bränslesäsong. Då de olika orterna för sin vedförsörjning
äro beroende av bränslekommissionens anvisningar rörande de trakter från
vilka veden skall hämtas och .således själva ej ha något inflytande över
det ekonomiska utbytet av vedanskaffningen, synes det icke innebära någon
orättvisa mot vederbörande ort, om ett eventuellt överskott kommer till användning
för utjämning av vedpriserna inom de handelsreglerade orterna
över huvud taget. Därest från riksdagens sida ej erinran föreligger häremot
har jag för avsikt föreslå Kungl. Maj:t att meddela beslut i sistnämnda
riktning.
Kommissionen avser i fortsättningen att, efter erhållet godkännande av
Kungl. Maj:t, enligt uppdragna riktlinjer reglera förbrukningen av ersättningsved
och prissättningen därå ej endast inom de handelsreglerade orterna
utan även inom andra större och medelstora tätorter samt för vissa industrier.
De angivna riktlinjerna för prisutjämningen innebära i vad avser de handelsreglerade
orterna att hittills tillämpade principer alltjämt skola gälla. Därvid
synes man böra utgå från att omkostnaderna för prisutjämningen för nästa
år icke skola överstiga det belopp vartill de innevarande år beräknas uppgå
eller omkring 3 miljoner kronor. För landet i övrigt skall ifråga om prisutjämningen
gälla, att lokal utjämning sker av återförsäljarpriserna i tätorterna
samt av brännveduppköparnas försäljningspriser för den ved som
är avsedd att från överskottsområden utföras till underskottsområden. Principiellt
bör därvid utjämningen verkställas så, att varken vinst eller förlust
uppkommer. I praktiken kan det givetvis inträffa att vissa förluster uppstå,
vilka måste betalas av staten. Med hänsyn till vikten av att så långt möjligt
enhetliga prissättningar ske för bränsle i åtminstone en och samma ort finner
jag mig kunna biträda kommissionens förslag. Sedan närmare utformade
förslag i här berörda hänseenden utarbetats, torde jag få ånyo anmäla dessa
spörsmål för Kungl. Majit. Eventuell förlust torde få bestridas från riksstatsanslaget
till Omkostnader i samband med inköp och inlösen av
ved, m. in.
Såsom jag tidigare framhållit torde den nuvarande regleringen av handeln
med ved böra bestå även under nästkommande bränslesäsong. För innevarande
bränsleår stå avsevärda medelstillgångar till förfogande för att användas
såsom förlagskapital för inköp av ved och såsom avverkningsförskott.
Vid bifall till Kungl. Majits proposition nr 18(> till årets riksdag erhåller
Kungl. Majit rätt att av de båda för innevarande budgetår uppförda
kapitalinvesteringsanslagen till Lån till avverkningsförskott ål vedprodu
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
center och till Förlagskapital för inköp av ved inom ramen för de båda anslagen
använda erforderliga medel för förlagskapital. Totalsumman av för
detta ändamål tillgängliga medel utgör 117 miljoner kronor. En viss ekonomisk
medverkan från statens sida för att möjliggöra utlämnande av avverkningsförskott
torde bliva erforderlig även i fortsättningen, men behovet
av medel för detta ändamål torde kunna tillgodoses inom ramen av befintliga
anslag. Bränslekommissionen har med utgångspunkt från att den vedkvantitet,
som kommer att uppköpas genom auktoriserade brännveduppköpare,
kan bestämmas till omkring 15 miljoner kubikmeter travat mått
samt att genomsnittspriset utgör 10 kronor för kubikmeter, kalkylerat med
att totalbehovet av förlagsmedel för inköp av ved skvdle uppgå till 150 miljoner
kronor. Då emellertid hela detta belopp icke kommer att vara ständigt
utelöpande, har kommissionen funnit, att behovet av förlagskapital
skulle kunna bestämmas avsevärt lägre eller till 100 miljoner kronor. Såsom
förlagskapital för transportkostnader beräknas därjämte 15 miljoner
kronor, varjämte för likvid av ved som inköpes direkt av kristidsstyrelserna
från allmänna och därmed likställda skogar, skulle erfordras ytterligare
15 miljoner kronor. Slutligen räknar kommissionen med att de industriveduppköpare,
som för kommissionens räkning avstå viss del av sina uppköp
såsom bränslereserv, skola erhålla ersättning för dessa uppköp med belopp,
sammanlagt belöpande sig å 15 miljoner kronor.
Mot här angivna beräkningar synes erinran icke kunna göras. Då emellertid,
såsom nyss påpekats, 117 miljoner kronor redan finnas tillgängliga kan
medelsanvisningen för förlagskapital för inköp av ved för budgetåret 1942/43
inskränkas till (100 + 15 + 15 + 15 — 117 =) 28 miljoner kronor. Några
särskilda anslagsmedel för inlösen av tvångsavverkad ved eller för infriande
av statens utfästelse att inlösa statsgaranterad ved torde icke bliva erforderliga.
I den mån krav skulle framställas på statsverket för inlösen av
tvångsavverkad ved, torde härav föranledda utgifter få bestridas av de för
inköp av ved tillgängliga medlen. Däremot torde, på sätt som förutsatts
för innevarande budgetår, eventuella utgifter för inlösen av statsgaranterad
ved få preliminärt bestridas från förskottsstat.
Någon uppdelning såsom under innevarande budgetår på skilda anslag
av medelstillgångarna, beroende på huruvida de användas såsom avverkningsförskott
eller såsom förlagskapital för inköp av ved torde med hänsyn
till vad förut anförts icke längre vara påkallad. Under fonden för förlag till
statsverket torde böra anvisas allenast ett reservationsanslag, förslagsvis benämnt
Reglering av vedproduktionen, vilket alltså kommer att träda i stället
för de båda nu befintliga reservationsanslagen Lån till avverkningsförskott
åt vedproducenter och Förlagskapital för inköp av ved. Å sistnämnda båda
anslag kvarstående reservationer torde få överföras till här angivna nya
anslag.
I likhet med vad som gäller enligt lagen om skyldighet att avverka ved
Kungl. Majlis proposition nr 276.
29
till avsalu förutsätter den utvidgade lagen om avverkningsskyldighet att
skogsvårdsstyrelse skall biträda vid tillämpningen av lagen. Då denna medverkan
från skogsvårdsstyrelsernas sida åtminstone delvis ligger vid sidan
av styrelsernas vanliga göromål och därför åsamkar dem utgifter, synes staten
böra ersätta styrelserna för deras medverkan vid lagens tillämpning. För
ändamålet bör ett särskilt anslag anvisas under elfte huvudtiteln. Storleken
av detsamma torde i enlighet med skogsstyrelsens förslag böra bestämmas till
200 000 kronor.
Vad slutligen angår storleken av det under elfte huvudtiteln i årets statsverksproposition
beräknade förslagsanslaget till Omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved, m. m. synes detsamma i enlighet med bränslekommissionens
förslag böra upptagas till 5 miljoner kronor. Från detta
anslag torde få bestridas eventuella förluster å de prisutjämningsförfaranden,
vilkas genomförande jag i det föregående förordat.
Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att
dels godkänna, att Kungl. Maj:t vidtager erforderliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna riktlinjer,
dels ock för budgetåret 1942/43 anvisa
a) till Omkostnader i samband med inköp och inlösen
av ved, m. m. under elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av .................................. kronor 5 000 000,
b) till Ersättning dt skogsvårdsstyrelser för visst biträde
vid virke savverkning under elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av................................ kronor 200 000,
c) till Reglering av vedproduktionen å kapitalbudgeten un
der
fonden för förlag till statsverket ett reservationsanslag
av ................................. kronor 28 000 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Curt Nordund!.
Itihang lill riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 270.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- 2LU 1942:44 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om avverkningsskyldighet, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 2 i texten
- Rskr. 1942:364 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m s. 16 i texten
- SU 1942:168 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. s. 1 i texten