Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn fornminnen m. m

1942-01-23 · 85 sidor, varav 82 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 82 av 85 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:8, Med förslag till lag örn fornminnen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

1

Nr 8.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

fornminnen m. m.; given Stockholms slott den 23

januari 19A2.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fornminnen;

2) lag angående ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) örn hittegods,

3) lag angående ändrad lydelse av 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 § lagen den

18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) örn fastighetsbildning i stad;

5) lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader;

6) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående

naturminnesmärkens fredande; och

7) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr

189) om expropriation.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr S.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om fornminnen.

Härigenom förordnas som följer:

Om fasta fornlämningar.

1 §•

Fasta fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets tidigare inbyggare,

äro ställda under lagens hägn.

Ej må någon utan tillstånd enligt denna lag utgräva, rubba, överhölja eller

eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller

skada eller borttaga fast fomlämning.

Tillsyn över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien.

2 §.

Fasta fornlämningar äro:

högar av jord och sten som uppförts av människor under forna tider (gravhögar,

gravrösen, tingshögar och dylikt);

gravbyggnader av sten jämte hölje, andra gravar och gravfält från forna

tider;

domarringar, skeppssättningar och andra fordom lagda eller resta stenar;

stenar och bergytor med inskrifter, bilder, andra ristningar eller målningar,

sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar (älvkvarnar), offerkällor och

andra kultplatser ävensom tingsplatser från forna tider;

stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för andaktsövningar

eller till minne av någon person eller tilldragelse och likartade

minnesmärken;

lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser samt

bildningar som uppkommit vid bruket av dylika bostäder eller platser;

övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar, vallar,

vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller anlagts under

forna tider eller lämningar därav;

lämningar av vårdkasar ävensom märkliga färdvägar, vägmärken, broar

och likartade anläggningar från forna tider; samt

fasta naturföremål till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska

minnen äro knutna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

3 §.

Till fast fornlämning hör så stort område på marken som tarvas för att

bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse

nödigt utrymme däromkring. Har mark för fornlämning undantagits från

delning vid lantmäteriförrättning eller tagits i anspråk genom expropriation,

gäde de gränser som därvid bestämts.

Ar ej området bestämt genom lantmäteriförrättning eller expropriation,

äger länsstyrelsen att på framställning av riksantikvarien eller markens ägare

fastställa gränserna för området. Gör riksantikvarien framställning härom,

skall framställningen genom länsstyrelsens försorg delgivas ägaren på sätt

örn stämning är stadgat. Göres sådan framställning av ägaren, skall länsstyrelsen

bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig. Länsstyrelsen skall i övrigt

sörja för fullständig utredning i ärendet.

Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed

jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i denna

lag sägs örn markens ägare gälla innehavaren.

4 §•

Länsstyrelsen äger att meddela särskild föreskrift, som finnes pakallad för

att bevara fast fornlämnings helgd, så ock stadga för ändamålet erforderligt

vite. Sådan föreskrift må jämväl avse område som icke enligt 3 § hör till

fornlämningen, såvitt ej markens ägare eller annan därigenom åsamkas intrång

av någon betydelse.

Länsstyrelsens beslut skall kungöras genom anslag pa lämplig plats i fornlämningens

närhet.

5 §•

Riksantikvarien äger att låta undersöka, iståndsätta och inhägna fast fornlämning

ävensom å därtill hörande mark verkställa röjning eller vidtaga annan

åtgärd som prövas erforderlig för fornlämningens skydd och vård. Riksantikvarien

må ock medgiva annan att under villkor som riksantikvarien bestämmer

företaga undersökning av fast fornlämning.

Om det finnes nödvändigt, må riksantikvarien låta omhändertaga fornlämning

eller del därav för dess uppställande eller vård på annan plats. Vad

nu sagts äger jämväl tillämpning å fornlämning eller del därav som inmurats

eller intimrats i hus, bro eller annan byggnad.

Före vidtagandet av åtgärd som i denna paragraf sägs skall markens eller

byggnadens ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada åsamkas

ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.

6 §.

Vill någon rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning, må tillstånd

därtill meddelas av riksantikvarien, där fornlämningen finnes medföra hinder

eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

■* Kungl. Maj.ts proposition nr 8-

ansökan om sådant tillstånd skall fogas noggrann beskrivning av fornlämningen.

Göres ansökan som nu sagts av annan än markens ägare, skall tillfälle beredas

denne att yttra sig. Ej må ansökningen mot hans bestridande bifallas

utan att synnerliga skäl därtill äro.

Då tillstånd lämnas, må därtill fogas de villkor som finnas skäligen erforderliga.

7 §•

Vägras tillstånd enligt 6 § beträffande fornlämning som varit helt okänd

och utan synligt märke ovan jord, oaktat den vållar sökanden betydande hinder

eller olägenhet, vare denne berättigad till skälig ersättning därför av allmänna

medel, såframt ansökningen ingivits inom två år från det fornlämningen

påträffats genom grävning eller annat arbete. Talan om ersättning

skall anhängiggöras hos domstol inom ett år från det sökanden erhållit

del av riksantikvariens beslut, varigenom tillstånd vägrats, och detta blivit

gällande. Vad nu sagts örn ersättning äger ej tillämpning, därest marken

exproprieras.

Ersättning för hinder eller olägenhet som i första stycket sägs skall nedsättas

hos länsstyrelsen, och gälle om fördelning och utbetalande av nedsatt

belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det

fall att enligt lagen örn expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes;

dock att beloppet må utan hinder av vad nu sagts utbetalas direkt till

sakägaren, där det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i

avseende å fastigheten.

8 §•

Vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag bör i god tid

inhämtas, huruvida fast fornlämning kan beröras av företaget, samt, där detta

finnes vara förhållandet, samråd så snart ske kan äga rum med riksantikvarien

eller ombud som denne utsett därtill.

Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej förut

varit känd, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart avbrytas

och den som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan om förhållandet hos

riksantikvarien eller ombud som denne utsett.

Ansökan örn tillstånd att rubba, förändra eller borttaga fornlämning som

beröres av arbetet skall skyndsamt prövas enligt vad i 6 § stadgas.

9 §•

Erfordras med anledning av allmänt eller större enskilt arbetsföretag som

berör fast fornlämning, att särskild undersökning av fornlämningen företages

eller särskild åtgärd vidtages för att bevara den, skall kostnaden därför

åvila företaget, såvitt det icke på grund av särskilda förhållanden finnes

obilligt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så

skyndsamt som möjligt.

Om fornfynd.

10 §.

Föremål, som påträffas i fast fornlämning och har samband med denna,

skall tillfalla kronan.

Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill riksantikvarien givit

sitt tillstånd, må riksantikvarien tillerkänna den som låtit utföra undersökningen

skälig ersättning för nödiga kostnader och med undersökningen förenat

arbete. Påträffades föremålet utan samband med sådan undersökning,

åge riksantikvarien förordna att hittelön skall utgå, örn det finnes skäligt.

11 §•

Hittar någon i annat fall än i 10 § avses föremål, vartill ägare ej° finnes,

och kan det antagas vara minst etthundra år gammalt, skall föremålet tillfalla

upphittaren med skyldighet, där det helt eller delvis är av guld, silver

eller koppar, att mot lösen hembjuda det till kronan.

Fråga om inlösen prövas av riksantikvarien.

Sker inlösen, skall ersättning utgå med belopp motsvarande föremålets

metallvärde efter vikt jämte en åttondedels förhöjning. Riksantikvarien äger

förordna, att utöver sagda ersättning skall utgå särskild hittelön, om det

finnes skäligt.

12 §.

Om fynd av föremål som enligt vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas

kronan skall den som hittat föremålet utan dröjsmål göra anmälan

hos riksantikvarien eller ombud som denne utsett eller hos polismyndighet.

Han vare ock pliktig att på anmaning utlämna föremålet mot bevis samt

noggrant uppgiva platsen för fyndet och omständigheterna därvid.

13 §.

Kronans rätt med avseende å fynd som ovan nämnts må av riksantikvarien

överlåtas på museum som för framtiden kan taga erforderlig vård om

föremålet. I fråga om fynd av större betydelse må dock sådan överlåtelse

ej ske utan Konungens medgivande.

14 §.

Vill den som påträffat föremål, varom i 11 § förmäles, hembjuda det till

kronan, oaktat skyldighet därtill ej föreligger, gore anmälan örn fyndet hos

riksantikvarien eller dennes ombud eller hos polismyndighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

b Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

15 §.

Riksantikvarien äger att låta undersöka eller medgiva annan att under villkor,

som riksantikvarien bestämmer, undersöka plats för fornfynd, ändå att

den ej är att hänföra till fast fornlämning.

Å sådan undersökning skall vad i 5 § sista stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Länsstyrelsen äger att vid vite fridlysa platsen intill dess undersökningen

utförts, örn det kan ske utan att därigenom vållas väsentlig olägenhet.

Om straff m. m.

16 §.

Den som olovligen företager sådan åtgärd med avseende å fast fornlämning

som i 1 § andra stycket sägs eller uraktlåter i 8 § andra stycket stadgad anmälningsskyldighet

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Han vare ock skyldig

att ersätta all kostnad som föranledes av förseelsen.

Den som underlåter att anmäla fornfynd enligt vad i 12 § sägs straffes såsom

i första stycket stadgas och havé förverkat all rätt på grund av fyndet.

Samma lag vare, där någon eljest undandöljer, skadar, förändrar, avyttrar

eller förvärvar föremål som enligt denna lag skall tillfalla eller hembjudas

kronan.

17 §.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

18 §.

Riksantikvarien äger i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig

handräckning hos överexekutor.

I fråga om handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de bestämmelser

som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

19 §.

I ärende som enligt denna lag ankommer på länsstyrelsens prövning åge

länsstyrelsen, om så finnes påkallat, meddela föreskrift att gälla tills vidare

i avbidan på ärendets slutliga avgörande.

över länsstyrelsens beslut ma klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.

20 §.

Över riksantikvariens beslut i fråga som avses i denna lag må besvär anföras

hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från

det klaganden erhöll del av beslutet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 8. *

21 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Konungen må ock förordna, att vad i denna lag sägs örn riksantikvarien

med avseende å vissa fornlämningar i stället skall gälla byggnadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943, vid vilken tidpunkt förordningen

den 29 november 1867 (nr 71 s. 1) angående forntida minnesmärkens

fredande och bevarande samt förordningen den 30 maj 1873 (nr 42 s. 1)

angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes,

skola upphöra att gälla.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 örn hittegods skall

erhålla följande ändrade lydelse samt att i lagen skall införas en ny paragraf,

betecknad 11 §, av nedan angiven lydelse:

9 §•

Påträffas föremål, vartill ägare ej finnes, inmurat eller intimrat i hus eller

nedgrävt i marken eller dolt på annat dylikt sätt, tillkomme fyndet upphittaren

och husets eller markens ägare till hälften vardera, där det ej är fornfynd.

Underlåter upphittaren att tillkännagiva fyndet, straffes enligt vad i 22

kap. 8 § strafflagen stadgas.

11 §■

Om fornfynd och sjöfynd stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 § lagen den

18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 §* lagen den 18 juni

1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

10 KAP.

11 §•

Finnes inom skifteslaget fast fornlämning, skall, där det lämpligen kan ske,

från skiftet undantagas så stort område, som tarvas för att bevara fornlämningen

och bereda med hänsyn till fornlämningens art och betydelse nödigt

utrymme däromkring, samt förefintligt behov av väg till fornlämningen tillgodoses

genom avsättande av vägmark eller bildande av vägservitut. Innan

områdets gränser bestämmas, skall tillfälle att yttra sig beredas riksantikvarien.

Har det område som hör till fornlämningen bestämts av länsstyrelsen, skall

dess beslut lända till efterrättelse, såframt ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

19 KAP.

1 §•

Från fastighet---äga rum.

Avstyckning av---inom området.

Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet herodes

till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser

inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i

den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av

vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finnes fast fornlämning,

skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till öppen plats.

Finner Konungens---lämnar tillstånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Senaste lydelse av 19 kap. 1 § se 1941: 618.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

9

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

örn fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 a §'' lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning

i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 KAP.

8 a §.

Avstyckning av — — — inom området.

Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes

till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser

inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i

den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av

vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finnes fast fomlämning,

skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till öppen plats.

Finner byggnadsnämnd---punkten sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Till skydd för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte därtill hörande park

eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden och

bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkring,

må särskilda föreskrifter (skyddsföreskrifter) meddelas i enlighet

med vad nedan stadgas.

1 Senaste lydelse se 1941: 617.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

2 §.

Ansökan om meddelande av skyddsföreskrifter göres hos länsstyrelsen. Sådan

ansökan skall innehålla uppgift örn den fastighet varå byggnaden är belägen

och om fastighetens ägare, beskrivning av byggnaden samt förslag till

bestämmelser som lämpligen böra meddelas.

Vid ansökan som göres av annan än fastighetens ägare skall fogas skriftligt

medgivande av denne. Övergår fastigheten, sedan ansökningen ingivits, till

ny ägare, vare det ej hinder för bifall. Är byggnaden ej att hänföra till fast

egendom, skall med avseende därå i tillämpliga delar gälla vad i denna lag

sägs om fastighet så länge byggnaden må bibehållas å platsen.

Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed

jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i lagen

sägs örn fastighets ägare gälla innehavaren.

.3 §.

Ansökan som i 2 § sägs må avse:

1. att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke

rivas eller eljest till sitt yttre ombyggas eller förändras;

2. att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke

till sitt inre ombyggas, förändras eller repareras eller förses med installationer

för värme, vatten, elektricitet och dylikt;

3. att till byggnaden hörande park, trädgård eller annat område som i 1 §

sägs ej må utan riksantikvariens samtycke bliva föremål för väsentlig förändring;
4.

att, därest åtgärd som ovan sägs vidtages utan riksantikvariens samtycke,

riksantikvarien må på ägarens bekostnad återställa byggnaden eller

området i förutvarande skick, om detta kan ske;

5. att riksantikvarien, därest byggnaden ej underhålles, må vidtaga erforderlig

åtgärd därför; och

6. att kostnaden för åtgärd som under 5 sägs skall gäldas av ägaren, om det

ej med hänsyn till dennes villkor, byggnadens användbarhet och omständigheterna

i övrigt är oskäligt.

Sökanden är oförhindrad att begränsa ansökningen till att avse en eller

flera av nämnda punkter.

4 §•

Om inkommen ansökan skall länsstyrelsen genast underrätta inskrivningsdomaren.

Häftar fastigheten, då ansökningen ingives, på grund av inteckning eller

utmätning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, må, där fastigheten

sedermera säljes i den ordning som om utmätt fast egendom är stadgad,

innehavare av dylik fordran, i händelse hans rätt är därav beroende, påyrka,

att fastigheten utbjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt, skyddsföreskrifterna

medföra; och förfares därvid som om nämnda inskränkning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

11

utgjorde servitut för vilket inteckning i fastigheten sökts å dagen för ansökningens

ingivande. Å yrkande som nu sagts må ej fästas avseende, därest det

ej framställts till auktionsförrättare!! senast då förhandling örn rättsägares

anspråk och villkoren för försäljningen äger rum. Har å fordringsbeviset

tecknats medgivande till skyddsföreskrifternas meddelande, må sådant yrkande

ej framställas av fordringsägaren.

5 §•

Ansökan som gjorts av annan än riksantikvarien må ej bifallas utan dennes

tillstyrkan. Avser ansökningen byggnad å ort, där byggnadsnämnd finnes,

skall tillfälle att yttra sig beredas nämnden.

Möter ej hinder för bifall till ansökningen, skall länsstyrelsen förordna, att

för byggnaden jämte därtill hörande park, trädgård eller annat område som

i 1 § sägs skola gälla de skyddsföreskrifter som avses med ansökningen, i den

mån de överensstämma med vad i 3 § angivits.

Avskrift av länsstyrelsens beslut skall utan dröjsmål översändas till riksantikvarien

och byggnadsnämnd, där sådan finnes. Sedan beslutet vunnit laga

kraft, skall länsstyrelsen ock underrätta inskrivningsdomaren.

6 §■

Riksantikvarien skall föra register över byggnader, för vilka skyddsföreskrifter

enligt denna lag meddelats.

Å sådan byggnad skall på lämplig plats uppsättas anslag, att den åtnjuter

skydd enligt denna lag. Anslaget må ej borttagas utan riksantikvariens samtycke.

7 §•

Vill någon, sedan skyddsföreskrifter meddelats, vidtaga åtgärd, vartill riksantikvariens

samtycke erfordras, skall ansökan därom ingivas till riksantikvarien

eller ombud som han utsett och därvid fogas den utredning som sökanden

kan förebringa utan att oskäligt betungas.

8§.

Riksantikvarien må ej vägra samtycke till sådan ändring som med hänsyn

till ägarens bekvämlighet skäligen kan anses påkallad eller till annan åtgärd

som finnes nödvändig för att byggnaden alltjämt skall vara till nytta.

I övrigt skall skälig hänsyn tagas till ändrade förhållanden som må hava

inträtt sedan skyddsföreskrifterna meddelades, liksom till övriga omständigheter

i ärendet. För utarbetande av ritningar till ändringsarbeten äger riksantikvarien,

när sökanden ej skäligen bör betungas därmed, utan kostnad för

denne erhålla biträde av byggnadsstyrelsen.

9 §•

Meddelade skyddsföreskrifter skola av länsstyrelsen upphävas:

örn sådant påyrkas av någon som visar att lian vid tiden för ansökningens

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

ingivande ägde bättre rätt till fastigheten eller andel därav än den vilken i

ärendet antagits vara ägare;

om fastigheten utgör fideikommiss eller innehaves under därmed jämförliga

förhållanden samt skyddsföreskrifternas upphävande påyrkas av innehavare

som icke medgivit deras meddelande och därav lider intrång vilket icke

är att anse såsom oväsentligt, dock att rätt att yrka upphävande icke tillkommer

innehavare av fideikommiss, där Konungen medgivit att skyddsföreskrifterna

må meddelas med bindande verkan även för kommande fideikommissarier;

samt

örn byggnadens bevarande är ändamålslöst eller medför oskälig kostnad.

Länsstyrelsen skall bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig i ärendet.

Avskrift av länsstyrelsens beslut skall utan dröjsmål översändas till riksantikvarien.

Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall ock inskrivningsdomaren

underrättas.

10 §.

Har vid exekutiv auktion fastigheten enligt vad i 4 § andra stycket sägs

sålts frigjord från den inskränkning i ägarens rätt, skyddsföreskrifterna medföra,

äro dessa att anse såsom upphävda sedan auktionen vunnit laga kraft;

och åligge det auktionsförrättaren att om förhållandet underrätta riksantikvarien,

länsstyrelsen och inskrivningsdomaren.

11 §•

Kungl. Majit äger upphäva meddelade skyddsföreskrifter:

om de hindra genomförandet av stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser;

om expropriation av byggnaden eller därtill hörande område beviljas;

örn skyddsföreskrifterna eljest finnas hindra eller avsevärt försvåra företag

av större allmän eller enskild nytta.

Om beslut som avses i denna paragraf skola riksantikvarien, länsstyrelsen

och inskrivningsdomaren underrättas.

12 §.

Finnes anledning till antagande att kulturhistoriskt märklig byggnad eller

därtill hörande område kommer att bliva föremål för åtgärd varigenom det

kulturhistoriska värdet helt eller delvis går förlorat, äger länsstyrelsen på

ansökan av riksantikvarien meddela förbud vid vite mot åtgärdens vidtagande.

Sådant förbud vare gällande högst sex månader, dock må länsstyrelsen

förlänga giltighetstiden med ytterligare sex månader, om synnerliga skäl därtill

äro.

Har till Konungen ingivits ansökan om tillstånd till expropriation av byggnaden

eller området, äger Konungen stadga förbud som avses i första stycket

att gälla till dess frågan om expropriation blivit av domstol slutligen avgjord.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition nr 8.

13 §.

Inskrivningsdomaren har att, sedan underrättelse enligt 4, 5, 9, 10 eller

11 § inkommit till honom, ombesörja att erforderlig anteckning så snart ske

kan å inskrivningsdag verkställes i intecknings- eller fastighetsboken.

14 §.

överträder någon bestämmelse som avses i 3 § 1—3 eller borttager någon

olovligen anslag varom i 6 § förmäles eller fördärvar någon sådant anslag,

straffes med dagsböter.

15 §.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

16 §.

Riksantikvarien äger påkalla handräckning hos överexekutor, där till efterlevnad

av denna lag så erfordras.

I fråga örn handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de bestämmelser

som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

17 §•

Över länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna lag må klagan hos Konungen

i vederbörande statsdepartement förås i den ordning som är stadgad

för ekonomimål i allmänhet.

18 §.

Över riksantikvariens beslut i fråga som avses i denna lag må besvär anföras

hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från

det klaganden erhöll del av beslutet.

19 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående

naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens

fredande skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §•

Har ansökning---befallningshavande anmäla.

Kungörelse, som — — — förskottsvis erläggas.

Emot bestridande---såsom oväsentligt.

Underlåter rättsägare —--ingen talan.

Bestrides ansökningen — --ej beviljas.

Häftar fastigheten, då ansökningen ingives, på grund av inteckning eller

utmätning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, må, där fastigheten

sedermera säljes i den ordning som om utmätt fast egendom är stadgad,

innehavare av dylik fordran, i händelse hans rätt är därav beroende, påyrka,

att fastigheten utbjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt

den begärda fridlysningen må medföra; och förf ares därvid som om nämnda

inskränkning utgjorde servitut, för vilket inteckning i fastigheten sökts

å dagen för ansökningens ingivande. Å yrkande, som nu sagts, må ej fästas

avseende, därest det ej framställts till auktionsförrättaren senast då förhandling

om rättsägares anspråk och villkoren för försäljningen äger rum. Har

å fordringsbeviset tecknats medgivande till fridlysningen, må sådant yrkande

ej framställas av fordringsägaren.

Tillhör till---icke nödig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

15

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

örn expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§* lagen den 12 maj 1917 om expropriation

samt rubriken före 108 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 §•

Fastighet, som---— sandflykt förebygges;

11. för att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig naturbeskaffenhet,

för dess avsättande såsom naturminnesmärke;

12. för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen

märklig fast fornlämning som ej kan tryggas på annat sätt eller

bereda erforderligt utrymme däromkring;

13. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

eller

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov.

Särskild rätt---till nationalpark.

11. Särskilda bestämmelser om expropriation av naturminnesmärke, kulturhistoriskt

märklig byggnad eller fornlämning.

108 §.

Fråga örn--—-av vetenskapsakademien.

Fråga om expropriation för att bevara kulturhistoriskt märklig byggnad

eller fast fornlämning eller örn expropriation av mark omkring sådan byggnad

eller fornlämning må väckas endast av riksantikvarien. Sådan expropriation

må äga rum endast till förmån för kronan, kommun eller sådan förening

eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård

och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943. 1

1 Senaste lydelse av 1 § se 1937: 154 och av 108 § se 1941: 882.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Marits proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 december 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans-,

ecklesiastik- och jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Westman, fråga om ny fornminneslagstiftning.

Föredraganden anför:

Den 11 oktober 1930 och den 27 mars 1936 ha inom ecklesiastikdepartementet

tillkallats sakkunniga för utredning angående kulturminnesvården.

De sakkunniga,1 som tidigare avlämnat förslag till omorganisation av de

statliga kulturminnesvårdande centrala institutionerna samt till provinsmuseernas

organisation och ställning till kulturminnesvården, ha den 31 december

1938 avlämnat slutbetänkande med förslag till reviderad fornminneslagstiftning

(statens offentl. utredn. 1938:60). Sedan yttranden inhämtats över betänkandet

samt ärendet överlämnats till justitiedepartementet, anhåller jag

att få upptaga till behandling frågan örn ny lagstiftning i ämnet.

Gällande rätt.

De grundläggande bestämmelserna om fornminnesvården finnas i förordningen

den 20 november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande

och bevarande.

I denna författning behandlas först fasta fornlämningar. Vad

med fornlämning förstås angives närmare genom en uppräkning i 2 §.

I förordningen stadgas förbud för jordens ägare eller annan person att

förändra, rubba eller förstöra fast fornlämning under andra villkor än som

stadgas i 3—5 §§ i förordningen. Av dessa handlar 3 § om sakkunnig undersökning

och iståndsättande av fornminnen. Paragrafen tillerkänner vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademien rätt att genom riksantikvarien eller

särskilt utsedd person, efter tillsägelse åt jordens ägare eller innehavare, låta

1 De sakkunniga voro landshövdingen Sven Lubeck, ordförande, riksantikvarien Sigurd Curman,

länsantikvarien Eric Festin, intendenten Sven T. Kjellberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare

Karl Magnusson i Skövde och Georg Nyblom samt professorn Otto Rydbeck.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

17

uppresa och iståndsätta kullfallna runstenar och andra forntida minnesmärken

samt avteckna och medelst grävning eller på annat sätt undersöka fasta

fornlämningar, under villkor att ägaren eller innehavaren av jorden erhåller

ersättning för skada eller kostnad. Efter slutad undersökning skall fomlämningen

såvitt möjligt till det yttre återställas i sitt förra skick.

I 4 § behandlas den enskildes möjlighet att nyttja mark som hör till fornminnet

eller att förändra detta. 1 mom. stadgar sålunda, att fast fornlämning,

som redan nyttjas till åker, äng eller betesplats, må fortfarande brukas

för sådant ändamål, dock ej till större djup än förut skett. Enligt 2 mom.

gäller att, om ägare eller innehavare av jord åstundar att i vidsträcktare

mån bruka eller eljest begagna, förändra eller borttaga fast fornlämning,

han skall tillkännagiva det med bilagd noggrann beskrivning över fornlämningen,

å landet hos närmaste kronobetjänt och i stad hos magistrat, vilka

det åligger att genast därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som bör insända

handlingarna till vitterhetsakademien. Akademien äger därefter avgöra,

huruvida ansökningen må, med eller utan villkor, bifallas eller icke.

Beslutet skall meddelas sökanden, som äger att anföra besvär hos Konungen.

För den händelse bifall lämnas att förändra eller borttaga fornlämning äger

akademien enligt 3 mom. låta närmare besiktiga och avteckna fomlämningen

eller låta någon person å akademiens vägnar närvara vid förändringen

eller borttagandet. Ägaren eller innehavaren av jorden må dock ej

tillskyndas oskäligt uppehåll eller olägenhet därav.

Skulle vid anläggning av väg, järnbana eller kanal eller vid annat offentligt

arbetsföretag någon märkligare fast fornlämning vara belägen i vägens

eller kanalens riktning eller hinderlig för arbetets utförande och kan fornlämningens

rubbning icke utan stor olägenhet undvikas, skall enligt 5 §,

innan sådan rubbning sker, ritning av fornlämningen jämte beskrivning insändas

till vitterhetsakademien och tillfälle beredas akademien att, om så

anses behövligt, genom därtill förordnad person undersöka densamma, utan

att arbetet härigenom obehörigt uppehälles.

Härefter föreskrives i 6 §, att örn skifte av jord skall företagas och dära

finnes fast fornlämning, skiftesförrättaren skall uppmana delägarna att låta

den mark, fornlämningen upptager, undantagas från skiftet. Kan sådan överenskommelse

icke frivilligt uppgöras, gäller om fornlämningen vad rörande

sådanas vård är stadgat.

I 7 § stadgas straff för den som genom sprängning, nedrivning, grävning,

plöjning eller på annat sätt olovligen rubbar, undanröjer, förstör eller på annat

sätt ofredar fast fornlämning, om det befinnes att han känt eller bort

känna att det var en fornlämning. Straffet är dagsböter. Den skyldige är

även pliktig att, såvitt möjligt, återställa fornlämningen i dess förutvarande

skick.

Slutligen kan nämnas alt länsstyrelserna enligt 12 § äga fridlysa vissa bestämda

eller viss orts fornlämningar. Sker ändock åverkan, skall det anses

såsom försvårande omständighet.

Bihang till riksdagens protokoll 19&2. 1 sami. Nr 8.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

I fråga om fornfynd stadgas i 7 § i förordningen, att lösa fornsaker

som påträffas i fast fornlämning skola avlämnas till Statens historiska museum.

Härjämte stadgas i förordning den 30 maj 1873, att nedgraven skatt,

bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes, skall tillfalla upphittaren,

om det utgöres av forntida mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl

eller andra fornsaker. Han är emellertid skyldig att, örn fyndet är av guld,

silver eller koppar, hembjuda det till staten. I andra fall tillfaller enligt förordningen

fynd av föremål, vartill ägare ej finnes, jordägaren och upphittaren

till hälften vardera. Anses fynd, som skall hembjudas kronan, böra inlösas,

äger upphittaren för guld eller silver njuta fulla värdet med en åttondedels

förhöjning samt för koppar vad utöver metallvärdet kan anses motsvara

fyndets vetenskapliga värde.

Den som finner någon fornsak av guld, silver eller koppar skall enligt 8 §

i fornminnesförordningen till fullgörande av skyldigheten att hembjuda fyndet

till staten ofördröjligen inlämna föremålet, antingen till närmaste kronobetjänt

eller omedelbart hos länsstyrelsen, med noggrann uppgift om fyndstället

och andra omständigheter som kunna tjäna till upplysning. Länsstyrelsen

skall ofördröjligen ombesörja fyndets insändande eller, om detta icke

lämpligen kan ske med posten, avgiva skriftlig anmälan till akademien. Finner

akademien hela fyndet eller någon del därav böra inlösas för statens

samlingar, skall lösen erläggas enligt vad i 1873 års förordning är stadgat.

Den som undandöljer, nedsmälter, förskingrar, bortskänker eller föryttrar

sådant fynd, som skall hembjudas, mister utan lösen vad han äger kvar av

fyndet och skall böta dubbla värdet av vad han nedsmält, förskingrat, bortskänkt

eller föryttrat därav.

Önskar innehavare av andra tillfälligtvis anträffade fornsaker av ringare

materiellt värde hembjuda kronan dem, må det kunna ske genom länsstyrelsen.

Akademien skall erlägga lösen för vad som anses böra behållas för

statens museums räkning, i den mån fornsakerna äro väl bevarade och anses

äga värde för nämnda museum och för vetenskapen.

Fornminnesförordningen innehåller även vissa bestämmelser om kyrka

tillhörig lös egendom m. m. Till dessa bestämmelser ansluter en

kungörelse den 4 juli 1913 angående avförande av föremål ur inventarium

över sådan egendom.

I övrigt må nämnas, att i kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter

rörande det offentliga byggnadsväsendet finnas vissa

bestämmelser som gälla staten, menighet eller allmän institution eller inrättning

tillhöriga byggnader. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finnes

icke beträffande enskilda byggnader av kulturhistoriskt märklig beskaffenhet.

Beträffande lösa kulturföremål gäller en kungörelse den 6

maj 1927 angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majis proposition nr S.

Äldre förslag.

I betänkande den 28 april 1921 framlade den s. k. fornminnesvårdskommittén

lörslag till lag angående kulturminnesvård. Förslaget

avsåg följande grupper av föremål, nämligen a) fasta fornlämningar,

b) fornfynd, c) kyrkor, deras rörliga gods och därmed jämförliga föremål

samt d) andra fasta eller lösa föremål av det kulturhistoriska värde att

deras bevarande utgör ett allmänt intresse. Endast i fråga örn de förstnämnda

två grupperna anslöt sig förslaget till den bestående lagstiftningen

och byggde i dessa delar på hävdvunna principer med vissa mindre ändringar.

I fråga om övriga grupper byggde förslaget på ett registreringsförfarande,

som dock icke skulle gälla staten tillhöriga minnesmärken. Registreringen

förutsatte en inventering av landets bestånd av minnesmäiken m. m.

och innebar, att genom upptagande i särskilda register av de minnesmärken

och kulturföremål, som av vetenskapliga eller andra grunder vore särskilt

betydelsefulla, dessa skulle tillförsäkras skydd. Kommittén ansåg, att över

registrerade minnesmärken borde föras fyra särskilda register, omfattande.

ett fasta kyrkliga minnesmärken, ett lösa kyrkliga minnesmärken, ett fasta

minnesmärken av profan natur och ett lösa minnesmärken av profan natur.

För att ett minnesmärke skulle kunna registreras förutsattes i regel, att minnesmärket

vore minst 50 år gammalt samt att det icke vore ett verk av levande

person. Registreringens rättsverkningar skulle vara olika allt efter de

registrerade föremålens art.- I fråga örn registrerad församlingskyrka eller

till sådan kyrka hörande klockstapel, kyrkogårdsmur och kyrkogårdsport,

gravkor, gravkapell, kyrkbod, kyrklada och andra dylika byggnader föreslogs

principiellt, att sådan byggnad icke finge avyttras, lämnas öde,^ rivas, flyttas,

tillbyggas, förändras eller repareras utan Kungl. Maj:ts tillstånd. För lösa

kyrkliga minnesmärken skulle registreringen medföra garanti, att föremålen i

fråga ej skulle lösbrytas ur den miljö, dit de hörde, samt att de ej finge

skadas genom förändringar och reparationer.

Beträffande fasta kulturminnesmärken, tillhöriga kommun eller landsting,

skulle registreringen enligt förslaget i regel medföra, att minnesmärke ej finge

avyttras, rivas, flyttas, tillbyggas, förändras eller repareras utan Kungl. Maj :ts

tillstånd. Kommun eller landsting tillhörigt, registrerat löst kulturföremål

skulle icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd få föras ur riket eller avyttras till annan

än museum, som av riksantikvarien godkändes, och skulle ej heller utan

riksantikvariens tillstånd få förändras eller repareras. Registreringen av fasta

eller lösa kulturminnesmärken, tillhöriga annan än kommun eller landsting,

skulle kunna ske allenast då byggnad eller byggnadsdel eller visst föremål

vore av synnerligen stort kulturhistoriskt värde och skulle innebära förbud

för ägaren att utan riksantikvariens tillstånd vidtaga vissa åtgärder som kunde

medföra minnesmärkenas undergång eller skadande, förrän viss tid förflutit

från det anmälan gjorts hos riksantikvarien. Kommittén angav, att avsikten

med dessa bestämmelser vore alt sätta riksantikvarien i tillfälle att på

övertygelsens väg påverka ägaren att antingen avstå från åtgärden eller vid
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

taga den på ett sätt som icke äventyrade minnesmärkets kulturhistoriska

värde.

Den registreringsprincip som upptogs i fornminnesvårdskommitténs lagförslag

låg även till grund för det förslag till lag örn registrering av vissa äldre

kulturföremål som avgavs av kulturskyddssakkunniga i betänkande

den 30 januari 1930. Detta förslag avsåg att i ett register upptaga

föremål inom landets rörliga kulturminnesbestånd, vilka ur konstnärlig eller

historisk synpunkt vore av sådant värde att deras bevarande åt riket vore av

synnerlig vikt.

Varken fornminnesvårdskommitténs eller kulturskyddssakkunnigas förslag

har genomförts.

Nu föreliggande utredning.

Vitterhetsakademien.

Med skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 7 januari 1930

överlämnade vitterhetsakademien med tillstyrkan en den 2 januari 1930 dagtecknad

skrivelse av riksantikvarien med hemställan örn tillkallande av särskilda

sakkunniga för utredning om åtgärder för att bringa kulturminnesvården

i närmare överensstämmelse med de förändrade förhållanden och

krav, som utvecklingen i olika hänseenden medfört sedan gällande lagstiftning

och organisation fingo sina dåvarande former. I skrivelsen behandlades

även provinsmuseernas ställning i förhållande tili Statens historiska museum,

och en allsidig utredning av detta spörsmål begärdes.

Riksdagen.

I två likalydande motioner (I: 222 och II: 374) vid 1930 års riksdag framställdes

yrkande, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om övervägande

av sådan ändring av 1867 års förordning angående forntida minnesmärkens

fredande och bevarande, att de grav- och boplatsfynd i Skåne, vilka

anträffades vid grävningar och undersökningar som företoges av Lunds universitets

historiska museum, finge förbliva inom nämnda museum, att fynd

av guld, silver och koppar som gjordes inom nämnda landskap skulle av

upphittaren eller vederbörande ortsmyndighet hembjudas sagda museum till

lagstadgat inlösningsbelopp — med rätt dock för Statens historiska museum

att i särskilda fall och efter inhämtande av Kungl. Maj:ts tillstånd förvärva

sådana föremål, som kunde anses oundgängligen nödvändiga för den totalbild

av de olika landskapens kulturhistoria som detta museum borde kunna

meddela — samt att samma bestämmelser angående avlåtande av kyrkliga

inventarier inom Skane skulle gälla för Lunds universitets historiska museum

som för Statens historiska museum.

I anledning av motionerna avlät riksdagen i enlighet med hemställan av

första kammarens första tillfälliga utskott (utlåtande nr 6) och andra kammarens

första tillfälliga utskott (utlåtande nr 8) skrivelse till Kungl. Majit

(nr 187) med anhållan, att vid den utredning som kunde komma till stånd

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 8.

21

med anledning av vitterhetsakademiens framställning den 7 januari 1930

måtte tagas under övervägande jämväl de i motionerna framförda synpunkterna.

I samband därmed anförde riksdagen:

På kulturminnesvårdens område hade de senaste decennierna kunnat uppvisa

en rik och omfattande utveckling. Intresset för gångna tiders kultur hade

vidgats och fördjupats samtidigt som en livlig hembygds- och ortsforskning

förbundit detta intresse med känslan för hembygdens historiska och kulturella

egenart. En av frukterna av denna verksamhet vöre de flerstädes upprättade

provinsmuseerna, vilka vart på sin ort strävat efter att kunna lämna

en samlad bild av ortens liv i forntid eller nutid.

Då den gällande förordningen angående forntida minnesmärkens fredande

och bevarande bure ett så tidigt datum som den 29 november 1867, vore det

mot bakgrunden av nyss antydda utveckling uppenbart, att dess bestämmelser

icke kunde vara på ett tillfredsställande sätt avpassade för förhållanden, som

sedan dess tillkomst undergått så betydande förändringar. Särskilt framträdde

detta, då det gällde förhållandet mellan Statens historiska museum och

provinsmuseerna. Den monopolställning, som Statens historiska museum av

ålder intagit, hade icke längre sitt ursprungligen självfallna berättigande.

Provinsmuseernas krav på en decentralisation i viss utsträckning av landets

forminnesvård kunde icke längre rimligen tillbakavisas. Den rikedom på

fornminnen, som Statens historiska museum besutte, möjliggjorde också

hänsyn till ortsintressen utan att riksintresset åsidosattes.

Förevarande motioner toge sikte på ett särskilt fall av det allmänna intresse,

som provinsmuseerna på ifrågavarande område företrädde gentemot

Statens historiska museum. Såsom i motionerna framhölles intoge dessutom

Lunds universitets historiska museum i viss mån en särställning bland provinsmuseerna

dels på grund av sin betydelse i vetenskapens och den vetenskapliga

undervisningens tjänst, dels också på grund av sin ställning som ett staten

tillhörigt museum. Riksdagen fäste därvid särskilt avseende vid dess ställning

inom den arkeologiska undervisningen vid universitetet och de därav föranledda

kraven på största möjliga fullständighet och utvecklingsduglighet.

Dessa krav bleve, då det gällde Lunds universitet, av särskild betydelse på

grund av det långa avståndet till Stockholm, som för de i Lund studerande

försvårade eller omöjliggjorde begagnandet av det material, som Statens historiska

museum hade att bjuda.

Riksdagen ansåge det vara av vikt, att de synpunkter, som nu framhållits

i fråga om Lunds universitets historiska museum, vid en blivande utredning

av förevarande spörsmål bleve beaktade.

Chefen för ecklesiastikdepartementet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet upptog frågan örn utredning i ämnet

till behandling i statsrådet den 11 oktober 1930. Ilan anförde därvid bland

annat:

En utredning rörande kulturminnesvården i landet borde komma till stånd.

De ändrade förhållanden, som utvecklingen medfört sedan gällande lagstiftning

och organisation erliöllo sina nuvarande former, vore så betydande, att

avsaknaden av mot elen moderna tidens krav svarande bestämmelser bleve

alltmera kännbar. En utredning borde därför avse en allsidig prövning av de

möjligheter till ordnande av kulturminnesvården, som vore betingade av utvecklingen

på området. Därvid borde sålunda undersökas olika möjligheter

att slutligt organisera den statliga kulturminnesvårdande centralmyndigheten

med tillbörligt beaktande alt kostnaderna för denna organisation hölles inom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

skäliga gränser. Frågan om landsortsmuseernas uppgifter såsom kulturminnesvårdande

organ borde ägnas en ingående undersökning, liksom spörsmålet

om dessa museers möjligheter och förutsättningar därutinnan, varjämte uppmärksamhet

borde riktas på samma museers ställning till de i de olika landsändarna

i hembygdsvården arbetande sammanslutningarna av olika slag.

Självfallet borde den blivande utredningen taga under noggrant övervägande

den av riksdagen berörda frågan om och under vilka närmare betingelser

dessa museer borde berättigas att förvärva de eljest Statens historiska museum

förbehållna fornfynd.

Det syntes även vara nödvändigt att underkasta gällande fornminnesförordning

en viss revision för ernående av en närmare överensstämmelse med

de krav på skydd och vård av våra kulturminnen, vilka under de sista årtiondena

arbetat sig fram i den allmänna uppfattningen, samt för att sådana

luckor i densamma skulle fyllas, vilka under förordningens praktiska tilllämpning

visat sig förefinnas till förfång för de syften, densamma vore avsedd

att fylla. Att därvid största varsamhet iakttoges med avseende å bestämmelsernas

utvidgande utöver deras nuvarande omfattning vore nödvändigt icke

minst med hänsyn till de intressen, som desamma vore avsedda att befordra.

Departementschefen föreslog på grund av det anförda tillkallande av särskilda

sakkunniga, vartill Kungl. Majit lämnade sitt bemyndigande.

l>e sakkunniga.

I de sakkunnigas betänkande framhålles, att en ny fomminneslagstiftning

borde såvitt möjligt bygga på de principer som sedan gammalt varit gällande

på området. Med hänsyn till den långa tid fornminnesförordningen gällt vore

det emellertid naturligt, att denna numera vore behäftad med vissa brister.

Dessa brister kunde sägas framträda i tre särskilda avseenden. Förordningen

skänkte ej i alla hänseenden den myndighet, som företrädesvis vore ansvarig

för fornvården, nämligen riksantikvarieämbetet, de befogenheter som vore

nödvändiga. Om än några större olägenheter icke härav framträtt, hade dock

behov av bättre skydd för fornlämningarnas helgd yppats i flera hänseenden.

Den nuvarande lagstiftningen saknade helt bestämmelser angående de grunder

efter vilka ansökningar örn tillstånd att rubba eller förändra fornlämningar

skulle bedömas. Sådana frågor kunde likvisst för den enskilde vara

av stor betydelse — även om fasta fornlämningar i allmänhet borde betraktas

såsom innebärande ett av ålder förefintligt servitut, som vederbörande vore

skyldig tåla. Bestämmelser i detta avseende borde alltså meddelas. Frågan

om statens rätt till sådana fynd som påträffats i fasta fornlämningar eller

vore underkastade hembudsplikt, befunne sig numera i ett annat läge än vid

tillkomsten av fornminnesförordningen. Såsom de sakkunniga anfört i annat

sammanhang berodde detta på provinsmuseernas organisatoriska och ekonomiska

konsolidering. I och med att ett provinsmuseum erhölle ändamålsenliga

lokaler och fackvetenskapligt utbildad ledning, borde det få bättre möjlighet

att öka sina samlingar av föremål från äldre tid. Den Statens historiska museum

hittills tillkommande ensamrätten till liembudspliktiga fynd hade icke

längre sitt självfallna berättigande. Därest fynden komme att spridas mera å

olika museer, komme visserligen överblicken över befintliga samlingar att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

23

försvåras. Men det vore å andra sidan obestridligt, att provinsmuseernas verksamhet

för kulturminnesvårdande uppgifter i fältet med nödvändighet förutsatte

de fördjupade kulturhistoriska kunskaper som endast kunde vinnas

vid den vetenskapliga bearbetningen av ett museums föremålsbestånd. Ur

denna synpunkt vore av vikt att undanröja onödiga begränsningar i provinsmuseernas

möjligheter att berika sina samlingar.

I enlighet med de anförda synpunkterna ha de sakkunniga omarbetat fornminnesförordningens

bestämmelser och förordat vissa tillägg. De sakkunniga

ha ansett, att en reviderad författning i ämnet bör erhålla formen av lag, och

ha utarbetat förslag till lag om fasta fornlämningar och örn fynd av lösa föremål

från äldre tider.

I förslaget har till en början den nuvarande uppräkningen av vad som

skall förstås med fasta fornlämningar i flera hänseenden kompletterats.

Denna komplettering kan sägas innebära en försiktig jämkning i anslutning

till nu rådande uppfattning och innebär i huvudsak ett fylligare

angivande av olika slags minnesmärken från gången tid, samtidigt som ordalagen

ändrats för att undvika den tolkningen att endast lämningar från

den tid som brukat betecknas såsom den egentliga forntiden åsyftas. Under

lagen ha hänförts jämväl fasta naturföremål, till vilka åldriga bruk, sägner eller

historiska minnen av märklig beskaffenhet äro knutna. De sakkunniga ha

vidare ansett det lämpligen böra uttryckligen angivas, att till fornlämning hör

jämväl visst område å marken därintill, och ha föreslagit, att länsstyrelsen

skall äga att bestämma detta område. Länsstyrelsen skall också enligt förslaget

äga meddela särskilda föreskrifter till bevarande av viss fornlämnings helgd.

I syfte att tillgodose markägarens berättigade intressen ha de sakkunnga

föreslagit, att om fornlämning finnes innebära hinder som ej står i rimligt

förhållande till fornlämningens betydelse, tillstånd att rubba eller förändra

den icke må vägras. Tillståndsprövningen, som nu tillkommer vitterhetsakademien,

skall enligt förslaget tillkomma riksantikvarien. Finner riksantikvarien,

att tillstånd till rubbning eller förändring av fast fornlämning

icke kan medgivas, oaktat fastighetens ägare åsamkas betydande hinder

vid nyttjandet av fastigheten, skall ägaren i visst fall vara berättigad fordra,

att kronan exproprierar marken eller att ersättning för olägenheten gives.

Detta gäller, då fornlämningen legat helt under jord och påträffats först vid

grävning eller annat arbete som ägt runa efter det han förvärvat fastigheten.

För att skydda fornlämningar mot onödig förstörelse ha de sakkunniga

bland annat föreslagit en bestämmelse, att den som ämnar låta utföra offentligt

arbetsföretag eller eljest är ansvarig för sådant företags planläggning

bör i god tid inhämta, huruvida känd fornlämning kan beröras av företaget,

samt i så fall samråda med riksantikvarien. Föranleder arbetsföretaget,

att särskild undersökning av fast fornlämning eller särskild åtgärd

till dess bevarande vidtages, skall kostnaden därför åvila företaget. Nu

nämnda föreskrifter skola även gälla enskilt arbetsföretag av större omfattning.

Beträffande fynd av lösa föremål lia de sakkunniga under lagstift
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

ningen hänfört fynd av föremål från äldre tid, vartill ägare ej finnes. Någon

bestämning av vad som avses med »äldre tid» har icke intagits i förslaget.

I motiveringen lia de sakkunniga emellertid framhållit, att därmed i allmänhet

borde förstås att föremålet vore minst 100 år gammalt. För att möjliggöra

lämplig fyndfördelning föreslås, alt riksantikvarien skall äga förordna

örn att kronans rätt till fornfynd skall överlåtas å museum som för

framtiden kan taga erforderlig vård om fyndet. Beträffande fynd av större

betydelse skall dock fråga örn överlåtelse hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

Vad angår fyndfördelningen anföra de sakkunniga, att jämte universitetsmuseerna

i Lund och Uppsala ett flertal provinsmuseer för närvarande

måste anses skickade att omhändertaga ifrågavarande fynd. Förutsättning

härför borde givetvis i första hand vara, att museet hade brandsäkra och i

övrigt lämpliga lokaler. Härjämte måste krävas, att museet hade en i museivård

kunnig och för sin uppgift i övrigt lämpad föreståndare. Därest

dessa förutsättningar vore uppfyllda, vöre det naturligt, att museet finge

omhändertaga fynd från det område, som museet representerade. Emellertid

kunde fynd vara av den beskaffenhet, att det måste anses ur vetenskaplig

eller fornvårdssynpunkt lämpligare, att de omhändertoges av Statens

historiska museum såsom den centrala institutionen i riket. Vid tillämpning

av det sagda måste tagas hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Så

kunde det t. ex. vara tydligt, att de fynd, som gjordes inom en stad, där ett

historiskt museum funnes, i regel skulle gå till detta museum, för vilket fynden

givetvis vore av särskilt intresse. Att i lag fastställa normer för en fördelning

i enlighet med de synpunkter, som nu anförts, syntes icke vara möjligt.

De sakkunniga förutsatte emellertid, att provinsmuseerna likväl vid

fördelningen av hembjudna fynd bomme att tillgodoses i en omfattning,

sorn gjorde det möjligt för dessa museer att giva en fyllig bild av bygdens

eller provinsens äldre kultur. Att detta vore möjligt utan att därför rikets

centralmuseum behövde komma i en missgynnad undantagsställning framginge

av erfarenheterna från samarbetet mellan de berörda institutionerna

under senare år. Utan ett dylikt samarbete bleve i själva verket den av de

sakkunniga föreslagna, hela riket omspännande museiorganisationen en död

bokstav. De sakkunniga ha slutligen påpekat de möjligheter att berika ett

museums samlingar, som stöde till buds genom att därför lämpade museer

erhölle föremål såsom deposition, och förmena, att en ökad frekvens av

depositionsförtarandet de olika museerna emellan vöre eftersträvansvärd.

De sakkunniga ha även utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av

10 kap. 11 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord d landet. Detta förslag

innehåller allenast föreskrift om undantag från skifte av mark för fast

fornlämning.

Vissa bestämmelser i 10 och 11 §§ fornminnesförordningen ha med några

ändringar upptagits i förslag till kungörelse angående vården av kyrka tillhörig

lös egendom m. m.

Förutom nu nämnda författningsförslag lia de sakkunniga upprättat förslag

till lag örn bevarande av kulturhistoriskt märkliga byggnader. Till mo
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 8.

25

tivering av detta förslag ha de sakkunniga framhållit, att det vore en mycket

betydande brist ur kulturvårdssynpunkt att för närvarande icke funnes

några som helst bestämmelser till bevarande av andra kulturhistoriskt märkliga

byggnader än sådana som tillhörde staten, menighet eller allmän institution

eller inrättning. Med avseende å principerna för en lagstiftning till

avhjälpande av denna brist ha de sakkunniga uttalat, att frivillighetens väg

borde anlitas. Då många ägare av kulturhistoriskt märkliga byggnader kunde

antagas hysa intresse för att skydda dessa för framtiden, borde även på

sådant sätt kunna vinnas beaktansvärda resultat. De sakkunniga lia erinrat

örn att lagstiftaren i fråga om naturminnesmärkens fredande använt det

tillvägagångssätt som de sakkunniga nu ville förorda beträffande kulturhistoriskt

märkliga byggnader.

Förslaget avser närmast byggnader i enskild ägo. Såsom förut nämnts finnas

beträffande staten, menighet eller allmän institution eller inrättning tillhöriga

byggnader särskilda bestämmelser i 1920 års kungörelse rörande det

offentliga byggnadsväsendet. Då förslaget utgår från att vederbörande ägares

medverkan skall kunna vinnas, ha de sakkunniga låtit sig angeläget vara

att utforma förslaget så, att det medgiver skäligt hänsynstagande till ändrade

förhållanden och utvecklingens krav. Härigenom ha de sakkunniga velat

förebygga, att en berättigad tveksamhet uppkomme om lämpligheten av

att underkasta en byggnad inskränkningar i blivande ägares förfoganderätt.

Även ur allmän synpunkt vore det enligt de sakkunnigas mening betänkligt

att uppställa några alltför inskränkande bestämmelser för ägaren.

Frågan, huruvida en byggnad skall vara underkastad särskilda bestämmelser

eller ej, skall enligt förslaget prövas av länsstyrelsen. Dess beslut må

innehålla, att byggnaden jämte park eller trädgård eller annat erforderligt

område därintill skall vara underkastad vissa bestämmelser av mer eller

mindre omfattande innebörd i syfte att skydda byggnaden och området mot

vandalisering. Den fortlöpande tillsynen över de byggnader som underkastas

sådana bestämmelser skall tillkomma riksantikvarien i samarbete med byggnadsstyrelsen.

Med avseende å denna tillsyn lia angivits vissa riktlinjer, av

vilka framgår, att riksantikvarien vid prövning av frågor i vad mån en byggnad

får ändras eller repareras m. m. skall taga skälig hänsyn till byggnadens

användbarhet, kostnaderna för dess underhåll m. m. Möjlighet skall även stå

öppen att under vissa förutsättningar upphäva de särskilda bestämmelser

som meddelats för en viss byggnad.

Det förslag, för vilket nu redogjorts, kompletteras av förslag till lag om

ändrad lydelse av 1 och 75 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Enligt

delta förslag skall, bland annat, expropriation få äga rum av kulturhistoriskt

märklig byggnad. Frågan om expropriation därav må väckas allenast

av riksantikvarien.

Avslutningsvis ha de sakkunniga framliallit, att enbart med lagstiftning

och organisation givetvis icke kunde skapas någon eflektiv kulturminnesvård.

Därtill krävdes också för ändamålet disponibla kontanta medel. De

sakkunniga ansåge sig i detta sammanhang skyldiga att framhålla, att de

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

anslag som dittills av riksdagen hade beviljats den statliga centralinstitutionen

för kulturminnesvårdande uppgifter i landet varit alltför knappt tilltagna.

Tid efter annan uppstode dessutom för kulturminnesvården problem

av ekonomisk art, vilka vore av den storleksordning att de icke rimligen kunde

lösas med ordinarie anslagsmedel. Det kunde t. ex. bliva nödvändigt att inköpa

omgivningarna till ett viktigt fornminnesområde för att skydda detta

fran kiingbyggande eller att inköpa en märklig byggnad, som ägaren eljest

hade för avsikt att riva eller ombygga. Det kunde också vara fråga örn att

genom inköp rädda ett märkligt föremål eller en värdefull samling i privat

ägo från att försäljas till utlandet eller eljest skingras, o. s. v. Starka skäl

syntes tala för att skapa en statens kultur minnesfond som enligt Kungl.

Majlis prövning kunde få användas för att möjliggöra räddandet av hotade

kulturminnen av mera betydande värde ävensom för att i alldeles särskilda

fall trygga inköp av värdefulla fynd och föremål till landets museer, varuti

givetvis även provinsmuseerna inbegrepes. En dylik fond syntes icke från

början behöva uppgå till ett stort kapitalbelopp utan borde lämpligare efter

hand erhålla tillskott i mån av vunnen ert arenhet. De sakkunniga dristade

sig icke att anvisa vägen för bildande av en sådan fond men hade föreställt

sig, att tillskott av lotteri- eller tipsmedel i någon form skulle kunna komma

i fråga. Detta spörsmål hade stor betydelse såväl för den föreslagna lagstiftningens

effektivitet som för museiorganisationens lyckliga genomförande.

Yttranden.

Över de sakkunnigas förslag ha efter remiss avgivits yttranden av vitterhetsakademien,

riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum, byggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, lantmäteristyrelsen, kanslern

för rikets universitet, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna, domkapitlen, Nordiska

museets nämnd, kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Riksantikvarieämbetet har vid sitt yttrande fogat utlåtanden

av, bland andra, åtskilliga hembygdsförbund och fornminnesföreningar.

Kanslern för rikets universitet har bifogat utlåtanden från humanistiska sektionerna

av filosofiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund.

Länsstyrelserna lia i åtskilliga fall infordrat utlåtanden från vägstyrelser

m. fl. Yttrande har jämväl inkommit från allmänna svenska prästföreningens

centralstyrelse.

I ett stort antal av de avgivna yttrandena har den föreslagna lagstiftningen

helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Även i övriga yttranden ha huvudgrunderna

för lagstiftningen vunnit anslutning. Åtskilliga önskemål örn jämkningar

i olika hänseenden ha emellertid framställts. Därjämte har i några

yttranden förordats en väsentligt strängare lagstiftning i fråga örn kulturhistoriskt

märkliga byggnader.

Frånsett sistnämnda yrkanden har den försiktighet och hovsamhet som

utmärker de sakkunnigas förslag gillats i remissvaren. Vitterhetsakademien

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 8.

27

har, med instämmande av riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum,

anfört följande:

Akademien finner de sakkunnigas betänkande förtjänstfullt och val agna

att befordra fornminnesvårdens intressen I stort sett försiktigt och byggan

på den tidigare lagstiftningen kan det dock uppvisa flera viktiga och

"fiSÄ Principen avser att åvigabrinea en mindre sträng; centralisation

och möjlighet för landskapsmål™ att erhålla. ett för de loka

forntidskulturerna representativt material. Akademien finnér denna strava

att så långt det är görligt utan förfång för det centrala statsmuseet, tillra - tesgå de provinsiella museala intressena, riktig och behjartansvard.

En annan nyhet är överflyttandet av rätten att avgöra frågor örn förändringefie?

borttagande av fasta fornlämningar från akademien till riksantikvarien.

Denna omläggning, som i verkligheten avskiijer den svenska fornminnesvården

från akademiens verksamhetsfält, kan synas radikal men a

själva verket blott en konsekvens av redan nu föreliggande praxis, ena - der senare år beslutanderätten i ärenden rörande fasta fornlämningar i b - tydande omfattning måst delegeras till riksantikvarien. ,

En tredje betydelsefull nyhet är förslaget till lag om bevarande av kultur

historiskt märkliga byggnader. Det är uppenbart att ifragavaran e si

kulturminnesskyddet varit på ett ödesdigert satt försummad i tidigare la»

stiftning och det föreliggande förslaget till utfyllande av denna lucka b

hälsas med tillfredsställelse. Det skulle tilläventyrs ku«n^1pf.raf|ffnta®is°™

icke förslaget är alltför försiktigt, i det att det iagliga skyddet för en historiskt

märklig byggnad gjorts beroende av agarens medgivande. Akademien

delar dock de Skkunnigas uppfattning, att eli dylikt hänsyns ägande t, 1

ägarens intresse i längden länder till bättre resultat an en härdare lagstift

nfng Då det här gäller ett helt nytt institut inom den svenska fornmmnesvården,

torde det åtminstone till en början vara klokt att ga foisiktigt pro

''aOm detmframlagda förslaget till ny fornminneslagstiftning sålunda synes

akademien betyda ett avgjort framsteg, vill akademien ej ^deDataattkraftigt

understryka, att denna lagstiftning ensam ej kan leda till för fornminnen

vården betryggande resultat. Akademien vill hänvisa till vad de sakkunnig

härutinnan anfört, särskilt beträffande önskvärdheten för att icke saga no - vändigheten av att skapa en betydande och bärkraftig kulturminnesfond. - tet synes akademien angelägnare för den svenska fornminnesvarden an d

positiva hjälp från statsmakternas sida, som upprättandet av en dylik fond

skulle innebära.

Riksantikvarieämbetet har till dessa uttalanden fogat den anmärkningen,

att en översyn borde vidtagas jämväl med avseende å 1920 års kungörelse

med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsende!, vartill emellertid

initiativ syntes böra tagas av ämbetet och byggnadsstyrelsen.

Kulturminnesrådet i Göteborgs och Bohus län, som uttalat sitt gillande av

förslagen i allt väsentligt, har därvid med instämmande av Göteborgs och Bohus

läns fornminnesförening anfört:

De föreslagna ändringarna i bestämmelserna om vården och skyddet av de

.fasta fornlämningarna synas i allo vara val genomtänkta och lyckligt fu .

I stort sett bygga de på redan tillämpad praxis, vdkcn också torde ha ingått

i det allmänna medvetandet, även om den hittills icke vant kodtfierad

Detta gäller i synnerhet den gjorda utvidgningen av vad som bor innefattas

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

i begreppet fornminnen. Av betydelse äro även de föreslagna bestämmelserna

avseende gottgorelse för sådana ekonomiska olägenheter, som kunna

asamkas ägare till markområde, på vilket fast fornlämning finnes. Med utbredd

kännedom om dessa bestämmelser torde, i större utsträckning än hit
ct;SJa

™°illgt’ om lcke fornminnet såsom sådant, så åtminstone de vetenskapliga

vardén en undersökning ger kunna räddas. Mycken onödig för
na°*t!fei

sker av — berättigad eller oberättigad — fruktan för de ekonomiska

nackdelar en anmälan kan medföra.

Betydelsen av den stipulerade skyldigheten för ledning av offentligt arbetsforetag

att före arbetets planläggning inhämta, huruvida känd fornlämning

aV foretaSet, fortjanar att särskilt understrykas. Ehuru denna

De^är8!^ kan, synas SJalvfalIen>ohar likväl mycket syndats i detta avseende.

• J dock anSela§et framhålla, alt under senare år vederbörande mynSlV‘d

varje uppförande av stadsplane- och utomplansbestämmelser från

kornen8* T5!61 arkf.“?log!ska avdelning inhämtat upplysningar om förekomsten

av fasta fornlämningar mom det berörda området.

KammarkolIegiet har med tillstyrkande av förslagens huvudgrunder uttalat

följande:

rn^nKet fÖ1''°si,n delricke ™got att erinra mot förändrad lagstiftning

g?vft dVifsserlh.enneSiJauden bllvudsak de grunder, de sakkunniga an
undi

SÄ n fkU 6 fnIlgt lagförslaget riksantikvarien tillerkännas bef

& heieugentem0t fastlghetsägare, å vars mark finnes fast fornm

m& men med hänsyn till den rätt, som i berörda avseende redan för

hpKTaude enllgt 1867 års fornminnesförordning — tillkommer vitter
sättniriffdåfnfn«t-«hntlt"med

beaktaude av förslagets bestämmelser rörande ersättning

at fastighetsägare och möjlighet för denne att fordra expropriation

av fornminnesmark synes fastighetsägaren knappast kunna anses genom

e nya stadgandena hava kommit i försämrat läge. Den omständigheten att

sidflnf°fafro£ varmare angivits, hur avvägningen skall ske mellan, å ’ena

’.. fastighetsägarens intressen och, å andra sidan, fornminnesintresset

innehar i övrigt viss garanti för fastighetsägaren. Vad angår överlåtande

v.nrVn:VnfCk!‘iU1" av S*atens ratt tlU fornfynd till provinsmuseum, synes icke

ia något att erinra häremot, under förutsättning att vederbörande museum

kan pa ett betryggande sätt för framtiden taga vård om fynden. musedm

Vad härefter angår det närmare innehållet i de sakkunnigas betänkande

har i yttrandena med avseende å förslaget till lag om fasta fornlämningar

och örn fynd av lösa föremål från äldre tider bland annat uttalats delade

meningar om hembudspliktens omfattning. I några yttranden förordas en

inskränkning av hembudsplikten, i andra påyrkas en större eller mindre

utvidgning därav. Önskemål lia också framställts örn närmare bestämmelser

angående fyndfördelningen mellan statliga och andra museer.

Med anledning av förslaget till lag om bevarande av kulturhistoriskt märkuga

byggnader har i flera yttranden uttalats, att det icke vore tillfyllest att

lita till frivillig medverkan från vederbörande fastighetsägares sida.

Nordiska museets nämnd anför i denna del:

För Nordiska museet knyter sig huvudintresset till förslaget till lag örn

bevarande av kulturhistoriskt märkliga byggnader. Nämnden finner det

«ennmf"St0rStn Vlkt skyddsla^stiBning på detta område utan uppskov

genomföres. Den snabba samhällsutvecklingen medför snart saal dagligen

bevis for hur hotade dessa minnesmärken numera äro. Av de utvägar som

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

29

erfarenheten visat vara här framkomliga ha de sakkunniga avvisat obligatorisk

registrering av byggnaderna efter danskt och norskt mönster. I stället

föreslås ett skyddande av byggnaderna i samförstånd med dessas ägare, varvid

emellertid genom utvidgning av lagen örn expropriation möjlighet skulle

beredas staten att även utan ägarens medgivande förvärva viktigare monument.

På denna punkt hyser nämnden emellertid en avvikande mening.

Det synes nämligen som om tiden nu vore i hög grad mogen för att genomföra

en med erforderliga rättsverkningar förbunden obligatorisk registrering

av hithörande byggnadsminnesmärken. Nämndens uppfattning ansluter

sig sålunda till vad fornminnesvårdskommittén uttalade i sitt betänkande

redan år 1919. Ett ingripande i den enskilda förfoganderätten av den art

som en dylik registrering skulle innebära torde i själva verket utgöra en lindrigare

form av statlig kontroll än många andra nyare lagbestämmelser, t. ex.

inom stadsplanelagstiftningen. Att såsom de sakkunniga föreslagit bygga registreringen

uteslutande på frivillighetens grund skulle medföra att det i

alltför hög grad bleve beroende av en slump, örn för nationen dyrbara byggnadsmonument

komme att med lagens hjälp skyddas. I alla händelser skulle

så bliva fallet under ett relativt långt övergångsskede, under vilket ett stort

antal hithörande minnesmärken kunde väntas skatta åt förgängelsen.

Skulle emellertid förslaget i ämnet anses böra i sin av de sakkunniga givna

gestaltning läggas till grund för lagstiftning, finner sig nämnden böra bestämt

påyrka, att med hänsyn till den förstörelse, som hotar manga värdefulla

minnesmärken, lagen kompletteras med en bestämmelse, genom vilken

en utväg beredes den kulturminnesvårdande myndigheten att i fall av synnerlig

betydelse vinna tid för åtgärders vidtagande — genom uppgörelse under

band eller eventuellt expropriation — till förhindrande av förstörelse

eller svårartad skada. Det har nämligen i ett flertal fall — däribland några

som inträffat helt nyligen — visat sig att demolering ägt rum av värdefulla

monument, vilka, därest riksantikvarieämbetet för sitt ingripande kunnat

erhålla en respit på en eller annan månad, med all sannolikhet hade kunnat

räddas. Nämnden föreslår, att den åsyftade tilläggsbestämmelsen gives

det innehåll, att i fall av synnerlig betydelse sådan förklaring, som i lagen

avses, skall för viss begränsad tid, förslagsvis sex månader, meddelas efter

framställning av riksantikvarien, oberoende av att fastighetsägarens medgivande

ej erhållits.

Svenska museimannaföreningen har likaledes uttalat sig för en skärpning

av lagstiftningen. Föreningen anför:

Det initiativ, som av sakkunniga i förslaget till lag örn bevarande av kulturhistoriskt

märkliga byggnader tagits för skydd av i enskild ägo befintliga

märkliga byggnader, hälsas givetvis med den största tillfredsställelse.

Det torde dock kunna ifrågasättas, örn tiden icke nu varit mogen att, i likhet

med vad som redan för två decennier sedan skett i Norge och Danmark, i

vårt land skapa mera effektiva lagliga möjligheter att skydda och bevara

de ur historisk synpunkt verkligt värdefulla byggnader, som befinna sig i

enskild ägo. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna synas nämligen

föreningen i alltför hög grad lämna åt slumpen möjligheten att med

lagens hjälp skydda sådana byggnader. Det torde också kunna befaras, att

med det förfaringssätt, som föreslagits, ett betydligt antal byggnader av

mindre märklighet komme all förklaras underkastade särskilda bestämmelser,

^ ett förhållande, som givetvis måste menligt inverka på effektiviteten i

de åtgärder, som kunna vidtagas för skyddandet av de märkligaste byggnaderna.

Det förefaller sålunda föreningen sorn örn lagen rörande naturminnesmärkens

fredande knappast med fördel kunde tagas till förebild i fråga

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

om lagstiftning för skydd och bevarande av kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Hur än denna lagstiftning utformas, synes det vara ett ofrånkomligt önskemål,

att redan nu genom iiksantikvarieämbetets försorg en systematisk

förteckning upprättas över det i enskild ägo varande byggnadsbestånd, som

i första hand borde bliva föremål för särskilda skyddsåtgärder. I detta sammanhang

kan föreningen slutligen icke underlåta att framhålla önskvärdheten

av att den i 1920 års kungörelse rörande det offentliga bvggnadsväsendet

anbefallda av Kungl. Maj:t den 25 januari 1935 fastställda förteckningen

över byggnadsminnesmärken, som tillhöra staten eller stå under statsmyndighets

eller statsinstitutions omedelbara inseende, borde kompletteras

med en förteckning över byggnadsminnesmärken, som stå under allmän institutions

eller inrättnings förvaltning, såsom städers och kommuners förvaltningsbyggnader

av olika slag, prästgårdar, sockenstugor och tingshus

m. fl. byggnader.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat tvekan, huruvida det

i förevarande hänseende kunde vara tillfyllest att lita till frivillighetens väg.

Antikvarien E. Lundberg vid riksantikvarieämbetet har såsom föreståndare

för ämbetets avdelning för byggnadsminnesvård förordat vissa tillläggsbestämmelser

i syfte att öka skyddet för kulturhistoriskt märkliga

byggnader. Han anför härom:

Beträffande förslaget till lag om bevarande av kulturhistoriskt märkliga

byggnader må anföras, att avdelningen skulle hälsa en dylik lag med allra

största tillfredsställelse såsom en första åtgärd i riktning mot effektivt skydd

av kulturhistoriskt värdefulla byggnader i enskild ägo. Avdelningen har den

övertygelsen, att denna lag redan från första stund kommer att leda till inregistrering

av ett visst antal synnerligen värdefulla byggnader. Förfrågningar

angående möjligheterna till dylik inregistrering ha nämligen ingått till

avdelningen. Dock torde lagen likvisst komma att få ganska begränsad räckvidd.

Avdelningen skulle dock icke vilja påyrka någon längre gående lagstiftning

av samma art som den danska bvggnadsfredningen, då denna i

sista hand är helt beroende på anskaffandet av medel för inlösen och ersättning.

Möjligheterna torde hos oss f. ö. vara ungefär lika stora som i Danmark,

därest erforderliga medel kunna anskaffas.

Byggnadsnämnderna i städerna ha numera fått goda befogenheter att

hindra skadegörelse genom ombyggnad, och avdelningen har i åtskilliga av

de äldre städerna uppnått god kontakt och samarbete med dessa nämnder.

En svaghet behäftar emellertid ur kulturhistorisk synpunkt gällande byggnadsstadga,

nämligen att byggnadsnämnden icke äger befogenhet att vägra

rivningstillstånd. Avdelningen finner en ändring av byggnadsstadgan i syfte

att giva byggnadsnämnderna befogenhet att vägra rivning av kulturhistoriskt

märkliga byggnader vara ett trängande önskemål och har i detta sammanhang

icke velat underlåta att beröra denna sak.

Det synes avdelningen knappast befogat, att kulturhistoriskt märkliga profana

byggnader i kommunal ägo skola vara mindre väl skyddade än kyrkobyggnader

(jfr §§ 16, 18 etc. i Föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsende!

den 26 november 1920 med § 28 ff sammastädes). Det vore enligt

avdelningens mening i allra högsta grad önskvärt, att de i § 20 sammastädes

stadgade föreskrifterna rörande förteckning över staten tillhöriga byggnadsminnesmärken

kompletterades med föreskrifter om motsvarande förteckning

över dylika byggnader, som stå under menighets, allmän institutions

eller inrättnings förvaltning. Härigenom skulle avlägsnas den svång
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

31

het, som otvivelaktigt nu föreligger ifråga om tillämpning på byggnader i

kommunal förvaltning av de bestämmelser, vilka i själva verket äro avsedda

att i lika grad gälla statliga och kommunala byggnader. Avdelningen

skulle med allra största tillfredsställelse hälsa ett initiativ till upprättande

av en förteckning över här ifrågavarande monumentgrupp.

Beträffande byggnader i enskild ägo, vilka icke äro belägna inom stadsplanebelagt

område och sålunda icke stå under byggnadsnämndernas tillsyn,

synes det avdelningen nödvändigt att snarast genom snabbinventering söka

vinna en överblick över vad som kan och bör skyddas. Innan en dylik överblick

är möjlig, torde någon lagstiftning av större omfång än den föreslagna

icke kunna planläggas, ehuru otvivelaktigt rådande förhållanden göra en

sådan lagstiftning till ett trängande behov.

De kommunala byggnaderna ha särskilt uppmärksammats även i vissa

andra yttranden. Sålunda har Blekinge musei- och hembygdsförbund ifrågasatt,

huruvida icke förslaget borde kompletteras med erforderliga bestämmelser

för att utan ägarens medgivande effektivt skydda alla kommunala

byggnader av kulturhistoriskt värde. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat,

att den funne riktigt att söka bevara enskilda märkliga byggnader

genom frivillig medverkan från ägarnas sida. Beträffande församlingar och

kommuner tillhöriga byggnader av profan karaktär, såsom exempelvis de

kulturhistoriskt ofta särdeles värdefulla ecklesiastika boställena, har länsstyrelsen

däremot ansett önskvärt, att de skulle kunna underkastas lagen även

utan ägarens samtycke.

I detta sammanhang må anmärkas, att byggnadsstyrelsen ansett, att de befogenheter

som enligt förslaget skulle tillkomma riksantikvarien i stället

borde ankomma på styrelsen. Å andra sidan har länsstyrelsen i Stockholms län

uttalat, att den beslutanderätt som de sakkunniga tillagt länsstyrelsen borde

överflyttas på riksantikvarien.

De sakkunnigas förslag örn ändring i lagen örn expropriation har föranlett

ett uttalande av Sveriges fastighetsägareförbund. Förbundet har framhållit,

att principiella erinringar kunde framställas mot en utvidgning av expropriationsmöjligheten

till att avse jämväl kulturhistoriskt märkliga byggnader. Då

man finge utgå från att i tillämpningen, som skulle ledas av riksantikvarien,

komme att tagas tillbörlig hänsyn till ägarnas intressen, hade förbundet

likväl ej ansett sig böra avstyrka förslaget.

Behovet av ny lagstiftning om fornminnen och andra kulturminnesmärken

har bestyrkts i de avgivna yttrandena. Den enighet som där kommit till uttryck

bär vittne örn en allmän önskan att tillvarataga historiska och kulturella

minnesmärken från gången tid. Alla torde numera vara ense örn att den

förstörelse som dessvärre skett hotat att medföra beklaglig utarmning. Förstörelsen

innebär förlust ur många synpunkter. Desto viktigare är det alt i

görlig mån tillvarataga vad som återstår. Bevaras ej gamla minnesmärken,

försvinner en viktig förutsättning för att hålla vid liv känslan av samhörighet

med gångna generationer. Därmed avtrubbas också känslan av ansvar

för andra oföryllcrliga värden som lämnats i arv av förfädren.

Departe
ments
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 8

Möjligheten att i fornminnes- och kulturminnesvården uppnå positiva resultat

beror givetvis av de ekonomiska förhållandena men även i hög grad

på de vårdande organens sätt att handha sitt värv. Befolkningens intresse bör

väckas samtidigt som tillmötesgående måste visas, när det är av nöden. Eljest

förbytes vördnaden för minnesmärkena i missnöje med de band som

deras helgd emellanåt måste lägga på den enskilde.

I arbetet å fornminnes- och kulturminnesvården är lagstiftningen ett viktigt

hjälpmedel. Det är uppenbarligen nödvändigt, att denna innehåller bestämmelser

till fornminnenas skydd. Nu gällande föreskrifter äro ålderdomliga

och ofullständiga. Klart är emellertid, att en ny lagstiftning icke ensidigt

kan tillgodose alla önskemål som göra sig gällande i arbetet på att berika

eftervärlden genom att bevara så mycket som möjligt av det gamla. De sakkunniga

lia vid utformningen av sina förslag visat full insikt om betydelsen

av att icke obehörigen träda i vägen för andra viktiga intressen.

Förslagen innehålla flera betydelsefulla nyheter. I fråga örn de fasta fornlämningarna

vill jag framhålla — utom den rikare exemplifieringen —- bestämmelserna

om att samråd på ett tidigt stadium skall äga rum med riksantikvarien

vid planerandet av vägar och andra företag som lätt kunna spoliera

fornminnen. Genom lämpligt samarbete torde förstörelse i många fall

kunna undvikas. Av de föreslagna bestämmelserna om fynd av föremål

från äldre tider har särskilt föreskriften om rätt för riksantikvarien att överlåta

fynd å andra museer än statens centralmuseum livligt uppskattats, ehuru

i vissa yttranden tydligare anvisningar om fyndfördelningen förordats. Ur

jordägarens synpunkt bör framhållas, att bestämmelser meddelats i syfte att

närmare avgränsa hans skyldigheter i avseende å fornminnen.

Förslaget till lag om bevarande av kulturhistoriskt märkliga byggnader har

av hörda myndigheter och sammanslutningar ansetts innebära ett betydelsefullt

steg i rätt riktning. Det synes dock icke saknas fog för de uttalanden

som gjorts i flera yttranden, att denna lagstiftning för att kunna leda till

resultat behöver skärpas. Huvudlinjen i förslaget, enligt vilken ägarens frivilliga

medverkan skall sökas, torde visserligen böra bibehållas. Men möjlighet

till vissa interimistiska tvångsingripanden synes nödvändig för att rädda

värden som eljest hastigt kunna gå till spillo.

Vad särskilt angår ecklesiastika boställen, vilka ofta äro av stort kulturhistoriskt

värde, vill jag erinra om att på senare tid meddelats bestämmelser

om byggnadsföretag å prästgård, nämligen genom kungörelse den 23 juli

1940 (nr 734). Ehuru denna icke ger något fullständigt skydd, synas dock de

kontrollbestämmelser som därigenom meddelats vara av stor betydelse.

De sakkunnigas hemställan örn inrättande av en särskild kulturminnesfond

synes böra ankomma på chefens för ecklesiastikdepartementet handläggning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

33

De särskilda bestämmelserna i förslagen.

Förslaget till lag om fasta fornlämningar oell örn fynd av lösa föremål

från äldre tider.

1 och 2 §§ samt 3 § första och andra styckena.

Förslaget inledes av en allmänt hållen bestämmelse i 1 §, enligt vilken fasta

fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets inbyggare i äldre tider,

skola vara ställda under lagens hägn. I 2 § följer en uppräkning av de minnesmärken

som anses höra till fasta fornlämningar. Därtill hänföras för närvarande

i fornminnesförordningen: under forntiden uppförda högar av jord

eller sten, gravbyggnader av stenar med deras hölje av jord eller stenar, andra

forntida gravar och gravplatser, lagda eller resta stenar, stenar och bergytor

med inskrifter och bilder, stenkors och andra vårdar, lämningar av forntida

och sedan äldre tider övergivna bostäder samt sådana bildningar som i forntiden

genom mänskligt åtgörande uppkommit å eller i närheten av boplatser,

lämningar av fordom övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, bönehus

-jamt andra offentliga byggnader och anläggningar, ävensom andra likartade

minnesmärken av den ålder att de numera icke kunna anses tillhöra enskild

ägare. I förslaget nämnas ytterligare tings-, kult- och offerplatser, offergropar

(älvkvarnar), sliprännor (svärdslipningsstenar), skansar, vallar, vallgravar,

märkliga äldre färdevägar, milstenar och andra vägmärken, broar

samt fasta naturföremål, till vilka åldriga bruk, sägner eller historiska minnen

av märklig beskaffenhet äro knutna. Härjämte märkes, att uttrycken

»forntiden» utbytts mot »äldre tider» eller »avlägsen tid». Uttrycken »från

äldre tider» har av de sakkunniga använts även i fråga om de fynd av lösa

föremål som skola falla under lagstiftningen. Enligt vad de sakkunniga uttalat

i motiveringen är detta uttryck avsett att i huvudsak anknyta till rådande

praxis. Det borde anses innebära, att föremålet i fråga i regel skall vara

minst 100 år gammalt.

I 3 § förklaras, att tillsyn över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien.

I samma paragraf stadgas förbud mot att utan dennes tillstånd rubba,

överhölja, medelst grävning undersöka eller genom plantering eller bebyggelse

eller på annat sätt förändra fast fornlämning.

Överståthållarämbetet, Nordiska museets nämnd och Svenska museimannajöreningen

lia uttalat, att ett förtydligande av uttrycken »äldre tider» och

»avlägsen tid» i 2 § vore behövligt. Stockholms stadsmuseum har ansett, att

i lagen borde stadgas en bestämd åldersgräns av 100 år.

I några yttranden lia därjämte framställts önskemål om vissa tillägg till

uppräkningen i 2 §. Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda föreslagit,

att till fast fornlämning skall räknas jämväl fyndplats för s. k. slutna fynd

(offer- och depåfynd lii. fl.). I eli annat yttrande har förordats, att ödekyrkogårdar

måtte erhålla lagstadgat skydd, och i ytterligare ett yttrande

hemställes, att även vårdkasar måtte nämnas i paragrafen.

Bihang till riksdagens protokoll idb?. 1 saini. Nr 8. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Departementschefen.

Vägingenjören i Värmlands län har ifrågasatt lämpligheten av de sakkunnigas

förslag i fråga om vägmärken och broar. Han anför härom:

I lagförslaget har bland fasta fornlämningar inrymts märkliga äldre färdevägar,

milstenar och andra vägmärken, ävensom broar, allt i den mån desamma

härröra från äldre tider. Innebörden av sistnämnda uttryck klarlägges

i samband med frågan örn fynd av lösa föremål, varest angives, att föremålet

skall vara minst 100 år gammalt för att falla under lagens bestämmelser.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke vid nyssnämnda definition

och i varje fall vid dess tillämpning på fasta föremål de sakkunniga

valt en väl snäv tidsmarginal. Man torde kunna framhålla att åtskilliga

järnvägsbroar i en nära framtid komma att uppnå en ålder av 100 år, åtminstone

vad underbyggnaden beträffar, utan att dessa därför enligt vanligt

språkbruk kunna betecknas som fasta fornlämningar, och samma torde

vara förhållandet med landsvägsbroarna, i den mån desamma allt fortfarande

betjäna den allmänna vägtrafiken. I fråga örn milstenarna torde kunna

framhållas att vad Värmlands län beträffar samtliga kvarvarande märken

för omkring 15 år sedan på länsstyrelsens initiativ och genom vägstyrelsernas

försorg restaurerades och sedan nämnda tidpunkt underhållits av vägstyrelserna.

Inga fördelar lära kunna erhållas genom att överflytta ansvaret (tillsynen)

för vägmärkena från vägväsendet till riksantikvarien men väl nackdelar, i

det att vid vägomläggningar äldre märken utmed gammal väg snabbt komma

att förstöras, därest underhållet upphör, vilket med all sannolikhet blir

händelsen i många fall, därest märkena ej kunna flyttas till nya våglinjen

utan särskilt tillstånd.

Med anledning av stadgandet i 3 § i sakkunnigförslaget har byggnadsstyrelsen

anmärkt, att enligt definitionen i 2 § av begreppet »fasta fornlämningar»

dit kunde hänföras även lämningar av sådana övergivna borgar och

slott m. m., som vöre eller bleve föremål för mer eller mindre omfattande

restaureringsarbeten, vilkas utförande enligt Kungl. Maj:ts särskilda beslut

uppdragits åt byggnadsstyrelsen såsom statens centrala myndighet i byggnadsfrågor.

I dylika fall syntes av praktiska och organisatoriska skäl åt

byggnadsstyrelsen böra som hittills uppdragas att handhava vården och förvaltningen

samt därmed även tillsynen över vederbörande byggnad, givetvis

i samråd med riksantikvarien på sätt författningsenligt nu gällde.

Det kan synas ligga nära till hands att bestämma vad med fomlämning

skall förstås genom att angiva en viss tidsgräns. I fråga om fynd av lösa

saker lia de sakkunniga uttalat, att föremålet i regel måste vara minst 100 år

gammalt för att falla under lagens bestämmelser. En sådan gräns passar

emellertid mindre väl för fasta fornlämningar. Det är ju tydligt, att byggnader

och andra fasta anläggningar i regel mista sin användbarhet först långt

senare än lösa saker. Under det att flertalet lösa bruksföremål jämförelsevis

snart förslitas, bliva omoderna eller eljest komma ur bruk, kan en byggnad

genom århundraden förbliva användbar, även om den tid efter annan behöver

repareras eller moderniseras. Så torde t. ex. redskap från början av

1800-talet ofta för såväl forskaren som menige man framstå såsom tillhörande

en svunnen epok, medan en byggnad från sagda tid endast mera un
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr S.

35

dantagsvis betraktas med samma ögon. Det är visserligen sant, att en skillnad

här framträder ej blott mellan lösa och fasta saker utan även inom

dessa grupper med hänsyn till varje saks art och beskaffenhet. Föremål av

ädel metall kunna länge bibehålla sin användbarhet, under det att enklare

material icke har samma livslängd. Byggnader av sten eller tegel bliva helt

naturligt ofta mycket äldre än trähus, innan de anses ha tjänat ut. En industriell

inrättning kan på jämförelsevis kort tid förvandlas till ett minnesmärke,

medan däremot ett vanligt bostadshus av samma ålder icke erhåller

denna karaktär. Man torde emellertid kunna fastställa, att dylika differenser

äro större i fråga om fasta minnesmärken än i fråga örn lösa saker.

Nuvarande fornminnesförordning anger icke någon bestämd ålder hos de

minnesmärken som avses därmed. Några kännbara olägenheter härav torde

ej ha yppats i tillämpningen. Det skulle säkerligen illa passa till livets skiftande

former att till fornlämningar hänföra endast minnesmärken från tiden

före visst årtal, som då måste sättas jämförelsevis långt tillbaka, och från

lagens tillämpning utesluta alla lämningar av byggnadsverk m. m. från tiden

därefter. En sådan gräns måste utelämna många minnesmärken som bort

medtagas men kunde likväl icke undgå att inbegripa sådana som enligt

naturlig uppfattning ej höra hit. En mera allmänt hållen bestämning, som

bygger på den gängse uppfattningen, lärer vara att föredraga. Det må framhållas,

att allmänhetens uppfattning i dessa frågor tagit intryck av de kulturvårdande

myndigheternas strävanden. Detta inflytande synes även i framtiden

böra få göra sig gällande inom de gränser som allmänna språkbruket

uppdrager. Emellertid är det önskvärt att vid beskrivningen av fornlämningarna

använda mera enhetliga ordalag än i förslaget. Uttrycken »äldre tider»

och »avlägsen tid» torde lämpligen kunna utbytas mot »forna tider» och

»fordom». Genom en sådan ändring vinnes bland annat bättre språklig överensstämmelse

med uttrycket »fornlämningar». Att därmed icke avses endast

minnesmärken från den s. k. forntiden är uppenbart. Lämningar från långt

senare tid anses av allmänheten härröra från forna tider.

Den bestämning som här förordats torde icke för allmänheten medföra

större risk för åtal med anledning av överträdelser av lagens bestämmelser

än en fix gräns. Tydligt är nämligen, att — hur än 2 § utformas — ursäktliga

misstag icke böra bestraffas.

Med anledning av önskemål som framställts i ett par yttranden torde uppräkningen

av fornlämningar i 2 § böra utökas med övergivna kyrkogårdar

och lämningar av vårdkasar. Däremot synes man ej, såsom en länsstyrelse

yrkat, kunna bland fornlämningar upptaga alla platser för s. k. slutna fynd.

I viss utsträckning falla dessa platser, t. ex. offerkällor, redan under den i

betänkandet givna uppräkningen, men i övrigt torde sådana platser svårligen

kunna betecknas såsom fornlämningar.

Vad angår förslaget om att lill fornlämningar hänföra märkliga gamla vägmärken

och broar bör framhållas, att dessa för närvarande icke åtnjuta lagstadgat

skydd. En ändring i denna del synes behövlig. Någon betungande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

omgång torde icke därav behöva befaras, då större ändring av vägars sträckning

eller ombyggnad av broar icke försiggår utan mer eller mindre omfattande

förberedelser och då med nutida förbindelser samarbete synnerligen

lätt bör kunna ordnas med riksantikvarien eller bans ombud.

Med anledning av vad byggnadsstyrelsen anfört torde i lagen böra införas

en undantagsbestämmelse som ger Kungl. Maj:t befogenhet att överflytta

tillsynen över vissa fornlämningar å byggnadsstyrelsen. Denna bestämmelse

kan lämpligen intagas under 21 §.

I redaktionellt hänseende bör vidtagas en omflyttning inom nu ifrågavarande

paragrafer.

3 § tredje stycket och 4 §.

De sakkunniga ha framhållit, att ändamålet med bevarandet av fasta

fornlämningar kräver, att jämväl ett visst område i en fornlämnings omedelbara

närhet får förbliva i orubbat skick. Detta områdes storlek måste

tydligen variera med hänsyn till fornlämningens betydelse. Gällande fornminnesförordning

hade ansetts innebära skydd även för sådant område

som nyss nämnts. För att uttryckligen fastslå detta i lag ha de sakkunniga

föreslagit, att i 3 § tredje stycket upptages stadgande, att till fast form

lämning skall anses höra så stort område å marken därintill som med hänsyn

till fornlämningens betydelse skäligen kan anses erforderligt. Under 4

§ ha de sakkunniga såsom första stycke upptagit bestämmelse om fastställande

av nyssnämnda områdes gränser. Enligt förslaget skall det tillkomma

länsstyrelsen såsom opartisk myndighet att på framställning av riksantikvarien

eller någon, vars rätt därav beröres, fastställa, hur stort område

omkring fornlämningen som skall, anses höra till denna.

Gällande fornminnesförordning stadgar bland annat straff för »ofredande»

av fornlämning, oavsett om det innebär någon rubbning eller föränd

ring därav. De sakkunniga ha ansett detta uttryck så svävande att det icke

lämpligen borde bibehållas. I stället har länsstyrelsen enligt 4 § andra stycket

i förslaget erhållit befogenhet att, där det finnes påkallat, meddela föreskrift

om vad till bevarande av fornlämnings helgd skall iakttagas och stadga

erforderligt vite. Stadgandet gäller i första rummet område som enligt

3 § skall anses höra till fornlämningen. I denna del har icke någon annan

inskränkning i länsstyrelsens befogenhet ansetts påkallad än den som följer

av att föreskriften skall erfordras för bevarande av fornlämningens helgd.

Enligt de sakkunnigas förslag skall bestämmelsen emellertid gälla ett större

område än nyss nämnts. Det har sålunda synts önskvärt att kunna förbjuda

t. ex. anordnandet av dansbana invid en betydande fornlämning. Genom ett

sådant förbud kunde, även om det skulle gälla ett område som ej kunde

anses höra till fornlämningen, markens ägare ej anses lida något obehörigt

intrång, enär det måste anses överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen

att hänsyn borde tagas till vördnadsbjudande lämningar från

gångna tider. Då emellertid särskild försiktighet borde iakttagas med avse
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

37

ende å sådant område, som ej hörde till fornlämningen, ha de sakkunniga

föreslagit, att länsstyrelsen i vad rör område, som ej kan anses höra till

fornlämningen, må meddela föreskrift, varom nu är fråga, allenast såframt

ej jordägaren eller annan därigenom åsamkas intrång av någon betydelse.

Enligt uttalande i motiveringen borde länsstyrelsens beslut kungöras

genom anslag på platsen.

Avskrift av länsstyrelsens beslut enligt 4 § skall enligt tredje stycket i

paragrafen utan dröjsmål översändas till riksantikvarien.

I några yttranden ha framställts anmärkningar beträffande 4 § i de sakkunnigas

förslag. Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att enligt dess

mening bestämmelsen i 4 § andra stycket om särskilda föreskrifter till bevarande

av fornlämnings helgd, vilka syntes gå utanför en fornminneslagstiftnings

syfte, borde utbytas mot en bestämmelse som innehölle förbud

mot att genom nedskräpning eller annorledes försätta till fornlämning hörande

område i ett skick som störde fornlämningens helgd. Länsstyrelsen i

Malmöhus län har anmärkt, att i fall som avses i 4 § borde utgå ersättning

enligt de grunder som stadgades i 5 § av förslaget, d. v. s. att den som

åsamkades kostnad eller skada skulle vara berättigad till ersättning. Av

kammarkollegiet har uttalats, att i paragrafen borde intagas föreskrift örn

att jordägaren och annan, vars rätt berördes, skulle höras. Även länsstyrelsen

i Kronobergs län har ansett, att lagrummet borde innehålla föreskrift

örn vilka yttranden som länsstyrelsen hade att inhämta.

De sakkunnigas förslag, att i lagen skall uttryckligen angivas att till Departementsfornlämning

hör jämväl visst område på marken, synes lämpligt. Detta in- chefcnnebär

icke annat än att området åtnjuter samma skydd som själva minnesmärket.

Däremot frångår äganderätten till marken givetvis icke fastighetens

ägare. Den föreslagna bestämmelsen torde böra jämkas så att därav

framgår, att syftet är att dels skydda den mark som erfordras för att bevara

fornlämningen och dels bereda nödigt utrymme däromkring. Till bestämmelsen

torde vidare böra fogas ett undantagsstadgande för de fall då

mark för fornlämning undantagits från delning vid lantmäteriförrättning

eller tagits i anspråk genom expropriation. I båda dessa fall lia redan vissa

gränser bestämts vilka ansetts innesluta det område som borde skyddas

jämte fornlämningen.

Enligt förslaget skall det ankomma på länsstyrelsen att såsom opartisk

myndighet fastställa, liur stort område som hör till en fornlämning. Denna

bestämmelse bör i anslutning till vad nyss sagts ej gälla, därest området bestämts

genom lantmäteriförrättning eller i samband med expropriation. I

detta sammanhang må anmärkas, att örn länsstyrelsen en gång fastställt

gränserna, länsstyrelsens beslut bör läggas till grund, därest fråga sedermera

uppkommer om att undantaga fornlämningen från delning vid lantmäteriförrättning,

såvida ej länsstyrelsen medger ändring. Stadgande härom bör

intagas i förslaget örn ändring i jorddelningslagen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Beträffande länsstyrelsens handläggning av ärende som nu sagts synes böra

stadgas att, om riksantikvarien gör framställning att området skall bestämmas,

denna skall genom länsstyrelsens försorg delgivas markens ägare på

sätt örn stämning är stadgat. Göres framställningen av ägaren, bör länsstyrelsen

bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig. I övrigt bör länsstyrelsen

åläggas att sörja för fullständig utredning.

I anslutning till dessa stadganden synes även böra meddelas föreskrift, att

med avseende å fideikommiss eller fastighet, som innehaves under därmed

jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt, vad i lagen sägs om

markens ägare skall gälla innehavaren.

Enligt de sakkunnigas förslag skall länsstyrelsen äga att jämväl meddela

särskilda föreskrifter till bevarande av fornlämnings helgd. Denna befogenhet

torde vara väsentligt mera verksam än en sådan straffbestämmelse mot

nedskräpning och dylikt som i ett yttrande ifrågasatts. Vad som erfordras är

att kunna skydda mera betydande fornminnen ej blott mot osnygghet utan

även mot mera stadigvarande störande företeelser i deras närhet. Det lärer

för detta ändamål krävas ett ingripande anpassat efter omständigheterna i

varje särskilt fall. Förslaget utgår från den förutsättningen, att ej blott det

område, som direkt hör till fornlämningen, är inbegripet i dess helgd utan

att enligt allmänna rättsuppfattningen viss hänsyn bör tagas även vid utnyttjandet

av ett ytterområde. Då länsstyrelsen enligt förslaget ej skall äga

att meddela föreskrift som går utöver vad markägaren eller annan rättsintressent

ansetts skyldig tåla, torde ersättning med anledning av länsstyrelsens

beslut ej böra utgå.

Stadgande synes böra intagas i lagen, att länsstyrelsens föreskrift skall

kungöras genom anslag på lämplig plats i fornlämningens närhet.

Bestämmelser om underrättelser från länsstyrelsen till riksantikvarien torde

böra meddelas i en administrativ följdförfattning.

5—7 §§.

Enligt 5 § i förslaget äger riksantikvarien att låta undersöka, iståndsätta

och inhägna fast fornlämning ävensom verkställa röjning eller annan åtgärd

som prövas nödig till fornlämningens skydd och vård. Paragrafen ersätter

3 § fornminnesförordningen som nu ger vitterhetsakademien vissa befogenheter

i nämnda hänseenden. 5 § i förslaget innehåller vidare bestämmelse

om rätt för xäksantikvarien att omhändertaga fornlämning för dess uppställande

och vård å annan plats. Denna bestämmelse skall vara tillämplig

även å föremål som inmurats eller intimrats i hus, bro eller annat byggnadsverk

som alltjämt användes för sitt ändamål. I sin motivering till bestämmelserna

ha de sakkunniga framhållit, att fornlämning icke bör flyttas i

andra fall än där det befinnes nödvändigt för att den icke skall förstöras

eller eljest bliva föremål för skadegörelse eller vanvård. Måste flyttning ske

av sådan anledning, borde fornlämningen i allt fall helst uppställas så nära

som möjligt den plats där den av ålder funnits.

Före vidtagandet av åtgärd som avses i 5 § skall enligt förslaget underrättelse

såvitt möjligt givas ägaren av den fastighet där fornlämningen finnes

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

39

eller hans ställföreträdare. Kan ej åtgärden vidtagas utan att fastighetens

ägare eller annan därigenom åsamkas kostnad eller skada, skall denne vara

berättigad till skälig ersättning.

I 6 § regleras det fall att ägaren av fastighet, där fast fornlämning finnes,

vill erhålla tillstånd att rubba eller förändra den. Ansökan härom skall ingivas

till riksantikvarien och åtföljas av noggrann beskrivning av fornlämningen.

Finnes fornlämningen innebära hinder som ej slår i rimligt förhållande

till dess betydelse, må enligt förslaget tillstånd ej vägras. Riksantikvarien

skall emellertid äga att meddela föreskrift som prövas erforderlig för

att fornlämningen ej skall undergå större förändring än nödigt. Vägras tillstånd,

blir följden i allmänhet endast att vederbörande såsom förut får finna

sig i att fornlämningen förblir på sin plats. Därest fornlämningen (t. ex.

ett förut okänt fält av s. k. markgravar) legat helt under jord och påträffats

först vid grävning eller annat arbete som ägt rum efter det nuvarande ägaren

förvärvat fastigheten, har skyldigheten att respektera fornlämningen ansetts

kunna bliva oskäligt betungande. De sakkunniga ha därför föreslagit,

att i sistnämnda fall jordägaren, såframt fornlämningens bibehållande medför

betydande hinder vid nyttjande av fastigheten, skall äga fordra, att kronan

exproprierar den mark, där fornlämningen finnes, eller att ersättning för

olägenheten gives.

Under 7 § i sakkunnigförslaget meddelas bestämmelser för det fall att

annan än fastighetsägaren vill göra ansökan om tillstånd att rubba eller förändra

fast fornlämning. Här åsyftas t. ex. sådana fall då ett större arbetsföretag

berör fornlämning. I förslaget stadgas bland annat, att fastighetens

ägare skall såvitt möjligt erhålla tillfälle att yttra sig över ansökan som nu

avses. Beträffande prövningen av ansökningen skall gälla samma regel som

för ansökan av fastighetens ägare, dock med den inskränkningen att tillstånd

ej mot bestridande av ägaren skall få meddelas den som innehar fastigheten

allenast på grund av upplåtelse av ägaren.

De sakkunniga ha icke ansett erforderligt att meddela några särskilda bestämmelser

örn vad som skall iakttagas vid vetenskaplig undersökning av fast

fornlämning. Förslagets allmänna bestämmelser giva emellertid riksantikvarien

möjlighet att vid tillstånd därtill uppställa de villkor han finner behövliga.

Bland annat syntes, enligt vad de sakkunniga uttalat, i regel böra föreskrivas,

att fornlämningen efter utförd undersökning skulle såvitt möjligt

återställas i samma skick som förut.

I de yttranden som avgivits av kammarkollegiet och länsstgrelsen i Jönköpings

län har uttalats, att markägaren alltid borde underrättas i fall som

avses i 5 § i förslaget, därvid länsstyrelsen tillagt att detta borde ske i den

ordning som är stadgad för stämning. Länsstyrelsen i Jämtlands län har

ifrågasatt, huruvida bestämmelserna i 5 § örn ersättning m. m. behörigen

tillgodosåge markägarens intressen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

ilar förordat, att i 5 g — liksom i G § — måtte angivas vilken myndighet

som skall bestämma där nämnd ersättning.

Beträffande G § har vitterhetsakademien med instämmande av riksantikva
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

rieämbetet och Statens historiska museum hemställt, att ur 6 § måtte uteslutas

bestämmelsen örn att tillstånd ej må vägras, örn fornlämning finnes

innebära hinder som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Bestämmelsen

syntes onödig och inbjöde till tvist. I stället borde riksantikvarien

tillerkännas befogenhet att avgöra, huruvida ansökningen kunde bifallas

med eller utan villkor. Antikvarien K. A. Gustaafsson vid riksantikvarieämbetet

har befarat, att nämnda bestämmelse i förslaget kunde medföra att flertalet

fornlämningar belägna på grusåsar eller grusryggar icke skulle kunna

bevaras. Han har även ansett, att fornlämningar i vissa fall icke borde få

borttagas utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Å andra sidan har kammarkollegiet uttalat, att paragrafen ej i tillräcklig

grad tillvaratoge enskild rätt, i det att inteckningshavarnas intressen ej beaktats.

Kollegiet anför, att därest, efter intecknings meddelande i viss fastighet,

inom denna påträffades fast fornlämning som medförde betydande hinder

för fastighetens nyttjande, kunde fastigheten nedgå så i värde att inteckningshavare

kunde komma att lida förlust. En bestämmelse som för angivet

lall tillgodosåge inteckningshavarens intresse syntes motiverad.

Statskontoret har anmärkt, att tillämpningen av 6 § kunde komma att

åsamka statsverket icke obetydliga utgifter. Beslutanderätten i fall som där

avsåges borde fördenskull tillerkännas Kungl. Maj:t.

\ ad slutligen angår 7 § har kammarkollegiet uttalat, att fastighetsägaren

alltid borde höras över ansökan som där avsåges, åtminstone därest han

skulle vara berättigad motsätta sig tillstånds meddelande. Huruvida ägaren

borde lia en dylik vetorätt för samtliga fall, syntes emellertid tveksamt. Därest

en upplåtelse av mera konstant natur ägt rum, t. ex. med vågrätt, syntes

det mindre lämpligt att jordägaren skulle kunna motsätta sig varje förändring

av fornlämningen. Kollegiet har föreslagit, att stadgandet skulle innehålla

att vid upplåtelse utan den tidsbegränsning, som avsåges i 1 kap. 1 §

lagen om nyttjanderätt till fast egendom, fastighetsägaren ej skulle äga att

motsätta sig tillstånd till förändring av fast fornlämning. Överståthållarämbetet

har anfört, att för de i 7 § angivna fall jämväl fastighetens brukare

borde beredas tillfälle till yttrande över ansökan av annan och att det ej

syntes vara anledning att särskilt kräva ägarens samtycke, då brukaren gjorde

ansökan om rubbning eller förändring av fast fornlämning.

Till förslagets bestämmelse i 5 § om rätt för riksantikvarien att låta undersöka

fast fornlämning torde böra fogas en uttrycklig föreskrift om att

han må medgiva annan att under villkor som riksantikvarien bestämmer

företaga undersökning av fast fornlämning. Vidare synes böra stadgas, att

före vidtagandet av åtgärd som avses i paragrafen markens eller, om åtgärden

rör byggnad å ofri grund, byggnadens ägare städse skall underrättas. Frågan

om ersättning för kostnad eller skada torde, på sätt följer av förslaget,

i händelse av tvist böra prövas av domstol.

De stadganden som i 6 och 7 §§ i förslaget meddelats angående ansökan

örn rubbning eller förändring av fast fornlämning torde böra sammanföras

så, att samma bestämmelser komma att gälla för ansökan av fastighetsäga
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

41

ren och ansökan av annan. Göres ansökan av annan än markens ägare, bör

dock denne beredas tillfälle att yttra sig. Om markens ägare motsätter sig

ansökan av annan, bör denna icke bifallas annat än örn synnerliga skäl därtill

föreligga.

Enligt förslaget må tillstånd ej vägras, örn fornlämningen finnes innebära

hinder som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Denna bestämmelse

har väckt farhåga, att svårighet i många fall skulle uppkomma att

skydda fornlämningar som vore belägna t. ex. å grusmark eller att bestämmelsen

i allt fall kunde inbjuda till tvist. Bestämmelsen torde fördenskull

böra jämkas i den riktning som vitterhetsakademien och riksantikvarieämbetet

föreslagit.

Den föreslagna bestämmelsen om ersättning i vissa fall, då tillstånd vägras,

synes böra omarbetas. Därvid lärer böra iakttagas, att ersättning bör

kunna utgå ej blott till jordägaren utan även till annan sakägare som gjort

ansökan örn tillstånd till fornlämnings rubbning eller förändring. Såsom förutsättning

för rätt till ersättning bör gälla, att tillstånd till rubbning eller

förändring av fornlämning, som varit helt okänd och utan synligt märke

ovan jord, vägras, oaktat fornlämningen vållar sökanden betydande hinder.

Med »synligt märke ovan jord» bör förstås sådant märke som även för en

lekman skäligen kan giva anledning till antagande att en fornlämning förefinnes.

I förslaget har uppställts den inskränkningen, att ersättning skulle utgå

allenast såframt fornlämningen påträffats först vid grävning eller annat arbete

som ägt rum efter det den som gör anspråk på ersättning blev ägare av

fastigheten. Denna regel kan leda till ojämnhet i tillämpningen och torde

lämpligen böra utbytas mot en bestämmelse, enligt vilken ersättning skall utgå

allenast därest ansökningen om rubbning eller förändring av fornlämningen

inkommit inom två år från det fornlämningen påträffats genom grävning

eller annat arbete. Ersättningsanspråk synes ej böra fa framställas senax e

än ett år från det sökanden erhållit del av avslagsbeslutet och detta blivit

gällande. Sådant anspråk bör — örn överenskommelse ej träffas — framställas

hos domstol.

Ersättningsbestämmelsen bör uppenbarligen ej äga tillämpning, om marken

exproprieras. Någon rätt för jordägaren att fordra expropriation synes

icke böra stadgas.

Då ersättning kan tänkas uppgå till avsevärt belopp i förhållande till fastighetens

värde, synes i anslutning till vad kammarkollegiet anfört en bestämmelse

böra meddelas till inteckningshavares skydd. Denna bestämmelse

torde böra innehålla, alt ersättningsbeloppet i regel skall nedsättas hos länsstyrelsen

för att fördelas och utbetalas enligt vad örn expropiiationsersättning

stadgas.

Någon ändring i förslagets bestämmelser örn riksantikvariens beslutanderätt

synes icke påkallad.

8 och 9 §§.

Under 8 § lia de sakkunniga föreslagit, att örn fornlämning, som ej förut

varit känd, anträffas under grävning eller annat arbete, arbetet skall orne
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

delbart avbrytas i vad det rör fornlämningen samt anmälan om förhållandet

ske hos riksantikvarien. Fråga om tillstånd att rubba eller förändra fornlämningen

skall därefter skyndsamt prövas enligt de regler som föreslagits

under 6 och 7 §§.

De sakkunniga ha framhållit, att det är av stor vikt att särskilt vid mera

betydande arbetsföretag riksantikvarien blir i tillfälle att på ett tidigt stadium

yttra sig angående möjligheten att bevara fasta fornlämningar å platser

som beröras av företaget. Härigenom kunde mången gång förebyggas

förstörelse som, därest riksantikvarien hördes först på ett senare stadium,

syntes oundviklig, varjämte icke obetydliga kostnader kunde besparas. De

sakkunniga ha nämnt, att ett väg!''öretag, som utfördes under åren 1933—

1934, berörde ett gravfält om cirka 200 forntida gravar, vilkas undersökning

vallade en kostnad av omkring 2,000 kronor enbart i rese- och traktamentsersättningar.

En jämförelsevis obetydlig ändring av vägsträckan, som icke

fördyrat vägarbetet, skulle ha medfört, att gravfältet kunnat helt skonas utan

att därigenom vägtekniska intressen blivit åsidosatta, och en sådan ändring

hade med säkerhet blivit genomförd, därest den centrala fornminnesvårdande

myndigheten fått tillfälle att yttra sig över vägförslaget innan det blivit

fastställt och bindande dispositioner för arbetet vidtagits. Av nu anförda skäl

ha de sakkunniga i 9 § föreslagit, att vid planerande av offentligt arbetsföretag

den som ämnar låta utföra arbetet eller eljest är ansvarig för företagets

planläggning bör i god tid inhämta, huruvida känd fornlämning kan

beröras av företaget, samt, där sa finnes vara förhållandet, med överlämnande

av erforderliga handlingar så snart ske kan samråda med riksantikvarien.

Vad nu sagts vore närmast att anse såsom ett råd till vederbörande.

Tydligen kunde det emellertid tänkas, att den, som åsidosatte föreskriften,

komme att straffas för tjänstefel. De sakkunniga anföra vidare, att därest

med anledning av arbetsföretag, som nu nämnts, erfordrades, att särskild

undersökning av fast fornlämning eller särskild åtgärd till dess bevarande

vidtoges, kostnaden därför borde åvila företaget. En sådan kostnad syntes

nämligen närmast vara att uppfatta såsom hörande till de omkostnader, som

vid företagets planerande borde tågås i beräkning, och den föreslagna regeln

kunde antagas i sin mån bidraga till att tillbörlig hänsyn till fasta fornlämningar

toges. Uppenbarligen vore av vikt, att ett arbetsföretag såvitt möjligt

ej fördröjdes genom undersökning av eller åtgärd till skydd för fomlämning.

Med hänsyn härtill har i förslaget intagits stadgande, att sådan undersökning

och åtgärd skall vidtagas så skyndsamt som möjligt.

De bestämmelser för vilka nu redogjorts skola även gälla enskilda arbetsföretag

av större omfattning.

De bestämmelser som de sakkunniga föreslagit under nu ifrågavarande

paragrafer ha i allmänhet vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. Länsstyrelsen

i Hallands Ian, som särskilt framhållit betydelsen av 9 § med hänsyn

till den pågående omdaningen av vägnätet, betonar önskvärdheten av

att bestämmelserna praktiskt omsättas i noggranna och för hela landet ensartade

regler att gälla vid uppgörandet av planer på nyanläggning och om
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

43

läggning av väg. Riksantikvarieämbetet syntes böra erhålla i uppdrag att

i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utarbeta bestämmelser som

beträffande väganläggningarna säkerställde lagbudets iakttagande.

Å andra sidan har i vissa yttranden gjorts gällande, att bestämmelsen i 9 §

om efterforskande av fornlämningar komme att bliva alltför betungande för

de företag som där avsåges. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har

framhållit, att stadgandet väl skulle innebära att t. ex. beträffande alla vägföretag

uppgift örn fornlämningar skulle inhämtas genom företeende av

vägplanen för vederbörande fornvårdsinstitution, varigenom vägärendena i

alltför många fall skulle bliva i onödan fördröjda. Bättre syntes vara att,

då vid planerande av offentligt arbetsföretag funnes anledning till antagande

att företaget komme att beröra fast fornlämning, den som förordnats

att uppgöra planen för företaget skulle lämna särskilt meddelande därom

till den för företagets planläggning ansvarige, vilken skulle hava att samråda

med riksantikvarien eller den som av denne bemyndigats att lämna

upplysningar i ämnet. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida

icke paragrafen kunde modifieras så att i möjligaste mån endast sådana

fall folie därunder, då särskild anledning till undersökning funnes.

Väg styrelserna i Stockholms läns södra och östra vägdistrikt ha uttalat, att

bestämmelsen komme att medföra onödigt arbete och i vissa fall ett fördröjande

av förslags uppgörande. Det syntes lämpligare att riksantikvarien

till samtliga vägstyrelser, inom vilkas område kända fornlämningar funnes,

utsände kopior av förefintliga kartor.

Östergötlands fornminnes- och museiförening samt Stockholms stadsmuseum

ha ifrågasatt, huruvida icke länsstyrelserna i frågor rörande vägförslag

borde kunna samarbeta direkt med landsantikvarien.

I några fall ha erinringar även anförts mot stadgandet, att undersökning

eller åtgärd som föranledes av sådant företag som avses i 9 § skall åvila företaget.

Länsstyrelsen i örebro län anser, att sådan kostnad borde gäldas av

särskilt anslag. Även vägstyrelserna i Stockholms läns södra och östra vågdistrikt

ha framställt invändning mot nämnda ersättningsskyldighet. Länsstyrelserna

i Kristianstads och Norrbottens län lia ifrågasatt, huruvida icke

nyssnämnda kostnader borde stanna å statsverket, då fråga vore örn enskilda

företag. Länsstyrelsen i Stockholms län har icke funnit rimligt, att kostnaden

för »särskild undersökning» skulle påvila vederbörande arbetsföretag.

I detta sammanhang må anmärkas, att länsstyrelsen i Kristianstads län

förordat, att bland annat i fall som avsåges i 8 och 9 §§ erforderliga ansökningar

och hänvändelser borde få ske till ombud för riksantikvarien.

Vägföretag och andra större arbeten kunna ej sällan beröra fornlämningar.

Det är nödvändigt att i sådana fall en prövning sker av fornlämningens

betydelse och möjligheten att undvika skadan. I företagets planläggning

bör fördenskull ingå alt undersöka, huruvida någon fornlämning

kan beröras av företaget. Förslaget överlämnar enligt 9 § åt den som

ämnar låta utföra arbetet eller eljest är ansvarig för dess planläggning

att på lämpligaste sätt verkställa sådan undersökning som nyss nämnts.

Detta kan ske t. ex. genom besiktning å marken och förfrågan hos riks
-

Departements
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

antikvariens ombud i orten. Något dröjsmål torde icke därigenom behöva

uppkomma. Det ina anmärkas, att tillgängligt kartmaterial över fornlämningar

ännu icke är ens tillnärmelsevis fullständigt.

Bestämmelsen synes betydelsefull och torde böra i huvudsak godtagas.

För att giva utrymme åt ett så smidigt tillvägagångssätt som möjligt synes

dock kunna medgivas, att hänvändelse för samråd i saken icke behöver ske

direkt till riksantikvarien utan må ske till ombud sorn denne utsett, t. ex.

landsantikvarien.

Stadgandet, som jämväl i övrigt bör jämkas något, kan lämpligen upptagas

som första stycke i 8 §. Såsom andra stycke i samma paragraf bör intagas

bestämmelsen under 8 § i sakkunnigförslaget, att örn under grävning

eller annat arbete anträffas fast fördämning som ej förut varit känd, arbetet

i vad det rör fornlämningen skall omedelbart avbrytas samt anmälan

ske till riksantikvarien. Även i denna bestämmelse lärer emellertid böra

vidtagas den modifikationen att anmälan i stället må ske hos ombud som

riksantikvarien utsett. I paragrafen torde till sist böra intagas bestämmelse,

att ansökan örn tillstånd att rubba, förändra eller borttaga fördämning som

beröres av arbetet skall skyndsamt prövas.

Kostnaden för »särskild undersökning» av fast fördämning eller »särskild

åtgärd» till bevarande därav skall enligt sakkunnigförslaget åvila offentligt

arbetsföretag eller enskilt arbetsföretag av större omfattning som

vållat kostnaden. Regeln vilar på den tanken att dylik kostnad bör tagas i

beräkning såsom en omkostnad för företaget. I huvudsak synes denna uppfattning

riktig. Det kan visserligen sägas, att undersökning kanske i allt fall

bort ske vid lämpligt tillfälle. Häremot mäste invändas, att det varken är

önskvärt eller möjligt att genom utgrävning eller dylikt genomforska samtliga

fornlämningar i landet. Det är ur skilda synpunkter bäst, att huvudparten

av dessa fa ligga orörda. Utforskandet av fornlämningar genom utgrävning

bör ske enbart för att lösa vissa bestämda vetenskapliga problem

och måste utföras efter en viss plan. Det är icke rimligt, att denna plan, för

att tillgängliga anslag ej skola överskridas, skall behöva övergivas, därför

att ett visst företag hotar ett fornminne. Vad åter angår kostnad för särskild

åtgärd till bevarande av fornlämning synes det helt naturligt, att den i regel

bör ersättas av det företag som vållat kostnaden. Å andra sidan bör erkännas,

att förhållandena kunna vara synnerligen skiftande. Det kan sålunda

t. ex. tänkas fall, då undersökning av fornlämning redan varit planerad, liksom

då fornlämningen är av så ringa betydelse att det ej synes påkallat att

vidtaga någon särskild åtgärd för dess bevarande. Örn fornlämningen ej förut

varit känd, kan det också verka betungande att ålägga företaget kostnaden

i fråga. Man torde därför böra göra undantag från ersättningsskyldigheten,

örn det på grund av särskilda förhållanden skulle framstå såsom obilligt

att låta företaget betala kostnaden.

10—15 §§.

Under 10 § i förslaget stadgas, att föremål, som påträffas vid undersökning

av fast fornlämning eller annan åtgärd som berör sådan fornlämning,

skall tillfalla kronan.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

I paragrafen har vidare upptagits bestämmelse, att riksantikvarien må

tillerkänna den, som vid undersökning av fast fornlämning påträffat föremål

som nyss sagts, skälig ersättning för nödiga kostnader och med undersökningen

förenat arbete. Har eljest föremål påträffats i fast fornlämning,

skall riksantikvarien pröva, huruvida med hänsyn till omständigheterna hittelön

bör utgå.

Beträffande andra fynd av föremål från äldre tid, vartill ägare ej finnes,

stadgar 11 § i förslaget, att örn föremålet är av guld, silver eller koppar,

upphittaren skall vara skyldig att avstå föremålet till kronan mot lösen med

belopp motsvarande penningvärdet efter vikt jämte förhöjning med en åttondedel

av nämnda värde.

Såsom förut nämnts faller enligt gällande fornminnesförordning under

hembudsplikt fynd av »forntida mynt, vapen, redskap, prydnader, kärl eller

andra fornsaker av guld, silver eller koppar». Vid tillämpning av stadgandet

har enligt vad de sakkunniga uppgiva vitterhetsakademien enligt

långvarig och obruten praxis ansett, att till fornsaker böra hänföras föremål

från tiden intill omkring 1700-talets slut. Den förut nämnda fornminnesvårdskommittén

föreslog, att i en ny lag i ämnet borde uttryckligen angivas,

att till fornfynd skulle hänföras fynd av föremål från tiden intill

1700-talets slut. Enligt de sakkunnigas mening vore det icke lämpligt att i

lag fastställa någon viss tidpunkt, som skulle utgöra skiljelinje. Det läge

nämligen i sakens natur, att tidsgränsen borde kunna undan för undan förskjutas

framåt i tiden. A andra sidan syntes icke lämpligt att bibehålla uttrycket

forntida, vilket kunde givas en för snäv tolkning. De sakkunniga ha

såsom förut nämnts föreslagit, alt uttrycket forntida utbytes mot uttrycket

»från äldre tid». Häremot kunde riktas den anmärkningen, att detta uttryck

likaväl som uttrycket forntida vore i viss mån svävande till sin innebörd.

Men denna olägenhet borde icke tillmätas för stor betydelse. För den centrala

fornminnesvårdande myndigheten, som främst komnie alt handha lagen,

syntes sålunda icke några svårigheter kunna uppstå. Enligt de sakkunnigas

mening borde uttrycket anses innebära, att det löremal, varom vöre

fråga, i regel skulle vara minst 100 år gammalt.

Rörande frågan, vilka föremål av denna ålder som .skulle hembjudas till

kronan, lia de sakkunniga framhållit, att delade meningar länge rått rörande

den omfattning, som borde givas åt hembudsplikten. Å ena sidan hade

röster höjts för betydande skärpning av skyldigheten att hembjuda fornfynd.

Vid de sakkunnigas överläggningar hade länsantikvarien Festin förordat

en praktiskt taget allmän hembudsskyldighet och därvid åberopat, att

de nuvarande bestämmelserna innebure ett avsteg från äldre svensk rätt

samt alt t. ex. i mera fyndfattiga trakter eller i turistcentra vetenskapligt betydelsefulla

fynd lätt kunde komma all undandragas forskningen. Bland sådana

fynd hade särskilt framhållits depå-, moss- och boplatsfynd, som ofta

kunde lämna viktiga nya rein beträffande vår äldre bebyggelsehistoria. Beträffande

dessa kategorier av fynd hade även riksantikvarien Curman ansett

hembudsplikt önskvärd. Å andra sidan hade övriga sakkunniga som sin

mening uttalat, att deli allmänna lörstaelsen lör museernas uppgiit lia hit
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

hörande områden gått stadigt framåt och att erfarenheten i vårt land för

närvarande icke med nödvändighet krävde en skärpning av hembudsplikten.

Det hade till och med gjorts gällande, att en mildring kunde ifrågakomma.

En viss risk kunde föreligga, att provinsmuseernas möjligheter till förvärv

av fornfynd genom en skärpt hembudsplikt kunde försämras, något som

med hänsyn till dessa museers växande medverkan i kulturminnesvården

syntes tala mot en skärpning. Under angivna förhållanden och då något påfallande

behov av ändrade bestämmelser icke gjort sig gällande, hade de

sakkunnigas flertal funnit sig nu böra förorda, att hembudsplikten fortfarande

begränsades till föremål av guld, silver eller koppar.

Beslutanderätt i frågan, huruvida ett föremål skall inlösas eller ej, skall

enligt förslaget tillkomma riksantikvarien. Denne skall även, näi skäl därtill

föreligga, äga förordna, att utöver lösen skall utgå särskild hittelön med

skäligt belopp.

Örn fynd, som avses i 10 och 11 §§, skall upphittaren enligt 12 § i förslaget

utan dröjsmål göra anmälan hos riksantikvarien eller ombud för denne

eller polismyndighet. Han skall tillika på anmaning noggrant uppgiva

omständigheterna vid fyndet och platsen för detsamma ävensom, utlämna

föremålet mot bevis. De sakkunniga ha föreslagit, att riksantikvarien må

bemyndiga föreståndare för museum i orten eller annan lämplig person att

å hans vägnar mottaga anmälan om fynd, som nu sagts, samt att omhändertaga

föremålet i fråga. Härigenom skulle bildas naturliga uppsamlingsställen,

där föremålen lämpligen kunde förvaras och i många fall, efter medgivande

av riksantikvarien enligt 13 §, för framtiden förbliva. Ombud eller

polismyndighet, som mottagit anmälan örn fynd som här avses, skall enligt

förslaget utan dröjsmål underrätta riksantikvarien därom.

Enligt 13 § i förslaget må kronans rätt med avseende å fynd av riksantikvarien

överlåtas på museum som för framtiden kan taga erforderlig vård

örn föremålet. I fråga om fynd av större betydelse må dock sådan överlåtelse

ej ske utan Konungens medgivande. Såsom förut nämnts ha de sakkunniga

ansett, att jämte universitetsmuseerna i Lund och Uppsala ett flertal

provinsmuseer måste anses skickade att omhändertaga här ifrågavarande

fynd. Förutsättning häldor borde i första hand vara att museet hade

brandsäkra och i övrigt lämpliga lokaler och för sin uppgift lämpad föreståndare.

Därest dessa förutsättningar vore uppfyllda, vore det naturligt, atl

museet Hnge omhändertaga fynd från det område som museet representerade.

Fynd kunde dock vara av den beskaffenhet att det måste anses ur vetenskaplig

eller fornvårdssynpunkt lämpligare att de omhändertoges av Statens

historiska museum såsom den centrala institutionen i riket. De sakkunniga

ha förutsatt, att vid tillämpning av de föreslagna bestämmelserna provinsmuseerna

komme att tillgodoses i en omfattning som gjorde det möjligt

för dessa museer att ge en fyllig bild av bygdens eller provinsens äldre

kultur.

I 14 § meddelas bestämmelser om förfarandet vid anmälan av fynd som

icke äro underkastade hembudsplikt och i 15 § stadgas rätt för riksantikvarien

att låta undersöka plats där föremål från äldre tid påträffas. Å sådan un
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

47

dersökning skall vad förut stadgats om undersökning av fast fornlämning

äga motsvarande tillämpning.

I ett pär yttranden har förordats, att i lagen införes en bestämd åldersgräns

som skall vara avgörande för frågan örn fynd skall tillfalla eller hembjudas

kronan. Detta gäller bland annat det yttrande som avgivits av Nordiska

museets nämnd, vilken förordat att den av de sakkunniga i motiveringen

nämnda gränsen, att föremålet skall vara minst 100 år gammalt, lagstadgas.

Samma ståndpunkt har intagits av Stockholms stadsmuseum. Svenska

museimannaföreningen har uttalat sig för en tydlig gränsbestämning i

lag, utan att angiva vilken ålder som borde väljas.

Beträffande 10 § i förslaget har Överståthållarämbetet anmärkt, att den

vore så avfattad att föremål som påträffas vid undersökning av fast fornlämning

skulle komma att tillfalla kronan även om de helt nyligen tappats.

Detta vore tydligen icke rimligt. Även kammarkollegiet har krävt ett förtydligande

på denna punkt. Museidirektören Nerman har beträffande bestämmelsen

örn hittelön i nämnda paragraf anmärkt, att den kunde leda till skattgrävning

och fördenskull borde utgå ur förslaget. Kammarkollegiet har ansett,

att bestämmelserna om ersättning och hittelön i 10 § andra stycket borde

helt utgå ur förslaget och ersättas med administrativa bestämmelser.

Den i 11 § behandlade frågan örn hembudsplikt har i yttrandena varit föremål

för delade meningar. I flera yttranden ha väckts förslag om en utvidgning

av hembudsplikten, i andra förordas en inskränkning av denna.

Vitterhetsakademien samt riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum

ha utan att närmare uttala sig ifrågasatt, huruvida icke till de föremålsgrupper

som skulle hembjudas borde hänföras även föremål av metalllegeringar

(främst brons) samt depå-, moss- och boplatsfynd. Museidirektören

Nerman har uttalat, att även föremål av tenn eller bly borde hembjudas,

enär i jordfynd stundom förekomme föremål av så märklig art som dryckeskannor

av tenn och pilgrimsmärken, varuplomber m. m. av bly. Även legeringar

borde medtagas. Av utomordentlig vikt vore, att bronsföremålen medloges,

då ju nästan hela föremålsbeståndet från bronsåldern, en stor del av

järnålderns smyckevärld och viktiga föremålskategorier från medeltiden vore

av brons. Vidare borde det vara tillfyllest, att fyndet »delvis» vore av den

metall eller legering som nämnes i lagen. En fyndkategori som t. ex. under

yngre bronsåldern innehölle de vetenskapligt mest betydelsefulla föremålen

utgjordes av depåfynden. De borde med nödvändighet i sin helhet falla under

hembudsplikten. Detsamma gällde fynd i lorvmark. Klarhet bolde slutligen

skapas i fråga örn fynd under golvet i kyrka eller i kyrkas murar. Norra

Smålands fornminnes- och Jönköpings läns hembygdsförbund har uttalat

sig för en utvidgad hembudsplikt, omfattande jämväl boplats-, depå- och

mossfynd, varjämte förbundet ansett att klarhet borde skapas i Iråga örn

bronsfynd. Länsstyrelsen i Jönköpings län bar ansett, att jämväl bronsfynd

borde hembjudas till kronan. 1 övrigt har en utvidgning av hembudsplikten

förordats jämväl av Värmlands fornminnes- och museiförening samt Jämt
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

lands läns museiförening. Humanistiska sektionen av filosofiska fakulteten

i Lund har funnit det vara ur vetenskaplig synpunkt av största betydelse, att

hembudsplikt stadgas för alla runristade och därmed jämförliga föremål av

vad slag det vara må.

I motsatt riktning går det yttrande som avgivits av Kulturhistoriska föreningen

för Södra Sverige. Föreningen har framhållit sin stora betänksamhet

beträffande upprätthållandet överhuvudtaget av hembudsplikt för lösa föremål

från äldre tid och anför, att dess erfarenhet från ett museum, vars övervägande

samlingsområde icke skyddades av några lagar, talade för att frihet

från bindande bestämmelser icke utgjort något hinder för samlandet eller

studiet utan snarare verkat befrämjande för dessa. Skånes hembygdsförbund

har uttalat, att hembudsplikt ej borde föreligga beträffande i jorden funna

töremål av koppar, såvitt de ej utgjordes av mynt. I huvudsaklig överensstämmelse

med denna ståndpunkt har kulturminnesrådet i Göteborgs och

Bohus län med instämmande av länsstyrelsen föreslagit, att hembudsplikten

inskränkes till föremål av guld eller silver. Till stöd härför anför kulturminnesrådet

följande:

Såsom hembudspliktiga räknas i det nya förslaget liksom i ännu gällande

fornminneslag, förutom fynd från fasta fornlämningar, föremål av guld,

silver eller koppar. Denna begränsning har inom musei- och arkeologkretsar

länge ansetts dels för snäv, dels ologisk och föråldrad. Det senare

omdömet gäller bestämmelsen örn kopparföremål. Att en utvidgning av hembudsplikten

till att omfatta även föremål av brons ej ansetts erforderlig är

synbarligen en eftergift åt provinsmuseernas rätt till förvärv av fornfynd

och torde få stor betydelse i synnerhet för de sydsvenska museerna. Konsekvensen

hade emellertid fordrat, att, då kopparföremål anses hembudspliktiga,

även föremål av brons upptagits såsom sådana eller att, då enligt de

sakkunniga »erfarenheten i vårt land icke med nödvändighet krävde en

skärpning av hembudsplikten», även kopparföremålen lämnats utanför denna.

Någon praktisk olägenhet ur fornvårdssynpunkt torde härigenom ej uppkomma;

lekmannen som finner ett ärgigt kopparföremål, hembjuder lika gärna

det som ett bronsföremål. För en icke sakkunnig hittare föreligger ingen

skillnad. Faran för att någon undanhåller ett kopparföremål av vinningslystnad

torde ej vara stor, då dess antikvitetsvärde är betydligt större än

metallvärdet.

En ytterligare anledning till att för koppar lika bestämmelser böra gälla

som för kopparhaltiga legeringar — de sakkunniga liksom gällande fornminnesstadga

förutsätta närmast brons — ge bl. a. de gränsfall, där tennhalten

är så låg att man kan ställa frågan: är det koppar eller brons? är

blandningen avsiktlig eller icke? Frågan om vid vilken procentsats inblandning

av främmande metall gränsen skall sättas är icke avgjord. Naturlig

tenninblandning i kopparmalmen kan uppgå ända till 5 å 6 %. En legering

med t. ex. 2 % och därunder tenn, där tennet med all sannolikhet är oavsiktligt,

räknas enligt gängse arkeologiskt språkbruk till tennfattig brons, alltså

icke koppar, och faller icke under fornminneslagens bestämmelser ehuru

den rätteligen borde göra det. Avsikten med dessa är ju icke att bevara

metallen som sådan utan typen, i det man vid lagtextens formulering utgått

ifrån den uppfattningen, att bronsen skulle uppfunnits på experimentell väg

genom att man först tillsatte råkopparn en ringa mängd tenn som sedan så

småningom ökades tills man kom fram till det procentförhållande, som är det

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

49

normala för bronsen, d. v. s. cirka 90 % koppar och 10 °/o tenn. Härav har

dragits slutsatsen, att ju tennfattigare ett föremål är desto äldre .är det och

föremål av praktiskt taget ren koppar skulle vara de allra äldsta. Och det

var dessa som tillmättes så stort vetenskapligt värde att de borde hembjudas

kronan. Då icke varje brons- resp. kopparföremål kunde analyseras, vilket

tidigare, innan spektrananalysen använts för metallföremål, var en både omständlig

och kostbar procedur, har den praktiska tillämpningen blivit, att

stadgandet örn hembudsskyldighet tillämpats på vissa typer, av vilka ett eller

annat exemplar vid analys befunnits bestå av i det närmaste ren koppar.

Men allteftersom antalet analyserade föremål växer visar det sig att olika

exemplar av samma typ kunna uppvisa betydande skillnad i tennhalt. Ett

exempel må anföras. De s. k. dolkstavarna från äldsta bronsåldern (1 :a per.)

påstås av Montelius vara av brons, vilket han bl. a. stöder på en analys av

en dolkstav ur ett depåfynd från Mellantyskland som innehöll 15 °/o tenn.

Fyndet utgjordes av bl. a. 10 dolkstavar. Olyckan ville, att det analyserade

exemplaret utgör ett undantag; 7 av de 10 dolkstavarna innehöllo icke tenn

utan i stället upp till 5 °/o arsenik. En nyligen företagen analys av ett mycket

stort antal dolkstavar har givit ungefär samma resultat: ett ringa fåtal exemplar

innehålla tenn, ända upp till 14 °/o, flertalet saknar tenn fullständigt eller

uppvisar ytterst små, knappast vägbara mängder, d. v. s. äro praktiskt taget

fria från denna metall. Som ersättning för tennet — i mängder över 2 % —

förekommer silver, nickel, arsenik, antimon och någon gång bly; dolkstavar,

hos vilka ingen främmande metall uppgår till 1 °/o, ha även påträffats. Hur

skall i ett fall som detta stadgandet tillämpas? Med stöd av Montelius’ auktoritet

och väl också av gängse praxis beröras icke dolkstavarna såsom fornsakstyp

av detta. Eller skall varje enskilt föremål analyseras? En analys

kan medföra att av ett större depåfynd, såsom det nämnda dolkstavfyndet,

de av ren koppar tillföras statsmuseet resp. andra av riksantikvarien godkända

museer, de andra icke. Fyndet skingras och blir till stor del berövat

sitt vetenskapliga värde. Men det är det vetenskapliga värdet och icke kopparn,

som stadgandet avser att bevara. Och vidare, även med en mycket liten

tenninblandning, 1 till 2 %>, betecknas legeringen som brons — tennfattig

brons — och bronsföremål beröras icke av hembudsskyldigheten. Men om

inblandningen utgöres av en annan metall •— silver, nickel, arsenik, antimon,

bly, zink — men icke tenn, hur skall då förfaras? Konsekvensen skulle

bjuda att föremål av detta slag behandlas på samma sätt som de av brons.

Men här har språkbruket silverhaltig koppar o. s. v. (med undantag för legeringen

koppar + zink, som benämnes mässing), även om blandningen uppgår

till 4—5 °/o, men dessa legeringar äro icke mer koppar än bronsen vid

lika procentuell inblandning av främmande metall. Skall språkbruket eller

legeringen vara avgörande? Och örn någon vill ge språkbruket företräde,

varför skall den ena kopparlegeringen vara vetenskapligt värdefullare än

den andra? Den är det icke heller. Frågan gäller icke längre ren eller icke

ren koppar utan i stället: var har den malmen funnits som givit den eller

den legeringen? Svaret på den frågan upplyser bl. a. om vilka kopparförekomster

som utnyttjades under förhistorisk tid. Detta är f. n. av större betydelse

att få veta, icke minst därför att vi härigenom komma in på spörsmål

som ge större kulturhistoriska perspektiv.

Av vad sålunda anförts framgår att kopparföremålens särställning icke

längre är berättigad och att ett strikt genomförande av hembudsplikten för

dessa i vissa fall .skulle leda lill konsekvenser, sorn äro direkt motsatta lagens

syfte. Vi få därför föreslå, att hembudsplikten begränsas till föremål

av guld och silver. Trots att den allmänna förståelsen för dessas kulturhistoriska

värde gått stadigt framåt föreligger fara för nedsmältning. Be
Dihang

lill riksdagens protokoll 19i2. 1 sand. Nr 8. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

träffande guld och silver ger heller icke språkbruket anledning till olika

tydningar. .Guld är guld och silver är silver även med en inblandning av upp

till 25 % eller däröver (18-karatigt guld, 12-lödigt silver).

I fråga om den ersättning som skall utgå vid inlösen av fynd har föreningen

Gotlands fornvänner uttalat, att i fråga om silver och koppar borde

tillämpas en annan beräkningsgrund än enbart efter metallvärdet jämte en

åttondels förhöjning. Länsstyrelsen i Gotlands län har instämt i detta uttalande.

Med anledning av stadgandet i 13 § örn fyndfördelningen har humanistiska

sektionen av filosofiska fakulteten i Lund uttalat, att den särställning

och särskilda betydelse som Lunds universitets historiska museum ägde i

nu förevarande avseende icke kommit till uttryck i förslaget. Riksantikvarien

hade däri erhållit praktiskt taget obetingad makt att utan direktiv ombesörja

fyndfördelningen. Det kunde enligt sektionens mening icke förnekas,

att detta skett på bekostnad av vitala statliga intressen. Sektionen ansåge

uppenbart, att den självklara förmånsställning, på vilken de statliga

museerna måste anses kunna göra anspråk, borde angivas klart i lagtexten.

Icke blott Statens historiska museum utan också universitetsmuseerna i

Lund och Uppsala, som bland annat omhänderhade den grundläggande undervisningen

i arkeologi, borde medgivas lagstadgad rätt att tillförsäkra sig

ett så allsidigt belysande och fullständigt forsknings- och åskådningsmaterial

som möjligt. Paragrafen syntes böra innehålla, att kronans rätt till

fynd skulle efter riksantikvariens bestämmande överlåtas å staten tillhörigt

museum eller, därest så lämpligen kunde ske, till annat museum som kunde

taga erforderlig vård om fyndet.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån har uttalat, att i paragrafen borde angivas,

att fornfynd som icke vore av synnerlig betydelse ur vetenskaplig synpunkt

skulle förbehållas museum inom den bygd där föremålet påträffats,

och Skånes hembygdsförbund har uttalat sig för en bestämmelse att alla

fynd inom det egentliga bebyggelseområdet i städer med auktoriserat museum

skulle införlivas med detta. Kulturminnesrådet i Göteborgs och Bohus

län har med instämmande av länsstyrelsen understrukit önskvärdheten av

att konfliktanledningar såvitt möjligt undvikas samt har för sin del anfört

följande:

Tidigare stadganden angående fynd som påträffats vid undersökning av

fast fornlämning samt om hembudsplikt av i andra fall påträffade föremål

från äldre tid av guld, silver och koppar ha bibehållits i förslaget. En för

provinsmuseerna värdefull modifiering har dock blivit gjord. I 13 § föreslås

stadgat att riksantikvarien äger förordna, att kronans ovan nämnda

rätt till fynd skall överlåtas på museum, som för framtiden kan taga erforderlig

vård om fyndet. I motiveringen (sid. 35) understrykes detta ytterligare:

»... de sakkunniga avse att Statens historiska museum . .. icke skall

äga någon ovillkorlig företrädesrätt. . . utan att fynden skola fördelas även

på andra museer.» Detta medgivande, som i viss utsträckning redan praktiskt

tillämpats, skall säkert hälsas med tillfredsställelse, önskvärt hade

dock varit, att det i formuleringen kunnat ges en mera reell innebörd. Sådan

formuleringen nu är kan värdet av stadgandet lätt bli illusoriskt och be
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

51

roende av riksantikvariens, museidirektörens eller t. o. m. resp. avdelningsföreståndares

vid statens historiska museum subjektiva omdömen örn vad

som ur vetenskaplig och fornvårdssynpunkt lämpligare bör tillföras de statliga

samlingarna än resp. provinsmuseum. Jämte provinsmuseerna i Uppsala

och Lund finnes i landet åtminstone ett provinsmuseum — i Göteborg,

möjligen på någon annan ort — där vetenskaplig arkeologisk forskning

bedrives och som — i detta fall torde Göteborgs museum stå ensamt bland

provinsmuseerna — har en självständig arkeologisk avdelning med specialutbildad

föreståndare. Göteborgs museums arkeologiska avdelning fyller

dessutom, i likhet med universitetsmuseerna, om än icke i samma utsträckning,

funktionen av vetenskaplig institution vid akademisk undervisning i

nordisk fornkunskap. Emellan statsmuseet och dessa tre institutioner — i

första hand — kunna lätt motsatta meningar göra sig gällande om det vetenskapligt

betydelsefulla. Det synes rimligt, att även det materiella resultatet

av undersökningar, utförda på initiativ och bekostnad av vetenskapligt

arbetande museer och på deras egen risk, böra tillfalla dessa, detta desto

mer, som ju ingen undersökning får företagas utan riksantikvariens på förhand

givna tillstånd. Enligt nu gällande bestämmelser, vilka bibehållits i

det nya förslaget, har riksantikvarien rätt att, visserligen mot »skälig ersättning

för nödiga kostnader och med undersökningen förenat arbete», tilldöma

Statens historiska museum antingen hela fyndet eller en del därav. Härigenom

kunna utanför statsmuseet vetenskapligt arbetande institutioner komma

i missgynnad ställning gentemot detta, som får möjlighet att berika sina

samlingar på de senares bekostnad. Det bör emellertid framhållas, att av

Göteborgs museum under senare år vunnen erfarenhet av redan tillämpad

praxis icke ger anledning till farhågor i berörda avseende. Men även den

teoretiska möjligheten bör undanröjas.

Beträffande andra hembudspliktiga fynd än dem, som göras vid systematisk

utgrävning — föremål av guld, silver och koppar samt från fasta

fornlämningar (§§ 10 och 11) — och vilka ett provinsmuseum har tillfälle

och önskan att förvärva, men som riksantikvarien anser böra tillföras statssamlingarna,

vöre det även önskvärt, att innan riksantikvarien fattar sitt

beslut, möjlighet beredes resp. provinsmuseum att ta del av och yttra sig

över de synpunkter, som från statsmuseets sida anförts för dess införlivande

med statssamlingarna. De sakkunniga ha i motiveringen (sid. 36) framhållit:

»Att i lag fastställa normer för en fördelning .......torde icke vara

möjligt», men då här berörda fråga för provinsmuseerna ofta är mycket

känslig och kan ge anledning till misshällighet i samarbetet mellan statsmuseet

och dessa, vore det lyckligt, om en, låt vara endast formell, ömsesidig

överenskommelse kunde läggas till grund för det slutliga avgörandet.

Rätten att hos Konungen överklaga riksantikvariens beslut är visserligen

provinsmuseerna liksom andra av fornminnesvården berörda parter förbehållen

(§ 21), men kunde anledningar att tillgripa sådan rätt på förhand

undanröjas vore säkert mycket vunnet.

Svenska museimannafGreningen har förordat tillsättandet av en nämnd

för slitande av tvister rörande fyndfördelningen.

De sakkunnigas förslag bygger i fråga örn hembudsplikten på gällande

rätts ståndpunkt. Anmärkningar kunna helt visst med fog riktas mot den

begränsning som där skett till föremål av guld, silver eller koppar. Det kan

icke förnekas, att gränsen mellan koppar och brons är flytande. Denna gräns

bär dock länge gällt, och det synes vara förenat med betänkligheter alt göra

Departement''-

chefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

en så betydande utvidgning som att utsträcka hembudsplikten till bronsfynd.

En sådan utvidgning av hembudsplikten skulle för övrigt sannolikt vålla irritation

bland provinsmuseernas företrädare och på så sätt motverka lagstiftningens

syfte.

Jämväl beträffande depå-, moss- och boplatsfynd föreligga vissa skäl

för att de skola omfattas av hembudsplikt. Det torde emellertid knappast

låta sig göra att beskriva dessa fynd så att det för allmänheten framstår klart

vad som avses. En rent vetenskaplig beteckning kan icke vara lämplig att

användas för att i lag ålägga allmänheten skyldighet att hembjuda fyndet.

Att denna skulle kunna avgöra vad som är att hänföra till depå- eller boplatsfynd

synes icke antagligt. För såväl dessa båda slag av fynd som mossfynd

gäller dessutom, att det för lekmannen, som ej känner de vetenskapliga

skälen, måste synas godtyckligt, att föremål av ett och samma material ena

gången skall hembjudas och andra gången icke. På grund härav torde övervägande

skäl tala för att nu nämnda fyndgrupp alltjämt lämnas utanför.

Varken i gällande fornminnesförordning eller i de sakkunnigas förslag har

angivits någon bestämd åldersgräns för de föremål som avses med författningen.

En sådan gräns är givetvis ägnad att skapa större klarhet men kan

dock å andra sidan icke så väl ansluta till vad som i varje fall förefaller naturligt.

Sistnämnda olägenhet synes dock vara av mindre betydelse, när det

gäller fynd av lösa föremål, än i fråga om fasta fornlämningar. Även örn

föremålet icke är äldre än 100 år, ter sig ett fynd därav enligt den allmänna

uppfattningen såsom en intresseväckande erinran örn gången tid, detta oaktat

föremål av samma ålder kunna alltjämt vara i bruk utan att det väcker

någon uppmärksamhet. Nämnda åldersgräns synes därför lämpligen kunna

stadgas beträffande hembudspliktiga fynd. Det är emellertid att märka, att

undantag enligt förslaget gäller för det fall, att ägare finnes till det funnja

föremålet. Frågan, huruvida äganderätten är bevarad, skall bedömas enligt

allmänna regler.1

Beträffande storleken av det lösenbelopp som skall utgå vid inlösen av

hembjudna föremål är det särskilt svårt att finna en lämplig regel för kopparfynden,

enär metallvärdet ofta är alltför lågt i jämförelse med fyndets

vetenskapliga värde. Det senare kan återigen icke skattas i penningar. Den

föreslagna regeln om lösen med värdet efter vikt jämte en åttondedels förhöjning

synes emellertid kunna godtagas även för kopparfyndens del. Enär

förslaget förutsätter, att riksantikvarien skall äga att tillika tillerkänna vederbörande

skälig hittelön, kan rättelse äga rum, om ersättningen eljest

skulle bliva för låg.

Bestämmelserna om befogenhet för riksantikvarien att efter skälighet förordna

om särskild ersättning i vissa fall skulle på sätt kammarkollegiet anmärkt

kunna undvaras i själva lagen. Det synes dock lämpligt, att denna

innehåller anvisning örn möjligheten att bekomma en gottgörelse som med fog

kan påräknas, om anslag finnes till riksantikvarieämbetets förfogande.

Vad härefter angår frågan om fyndfördelningen synes det tydligt, att detta

1 Jfr N. J. A. I 1940 s. 413.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

53

spörsmål såsom de sakkunniga framhållit icke lämpar sig för en mera ingående

reglering i lag. Det torde utan särskilt stadgande vara klart, att,

jämte Statens historiska museum, universitetsmuseerna i Lund och Uppsala

samt Göteborgs museum intaga en särställning. Den ändring som

humanistiska sektionen av filosofiska fakulteten i Lund föreslagit i 13 §

synes icke i nämnvärd mån förtydliga förslaget. Den lydelse åter som föreslagits

av en länsstyrelse ger väl uttryck åt en huvudprincip vid fyndfördelningen,

nämligen att synnerligen viktiga fynd samlas till centralmuseet, men

denna princip kan komma att tillmätas alltför stor betydelse örn den ensam

får komma till uttryck i lagen. Andra omständigheter — såsom behovet av

undervisningsmaterial vid universitetsmuseerna — kunna föranleda avsteg.

Även betydelsefulla fynd böra för övrigt kunna få tillföras provinsmuseerna,

om de äro av känd typ. För min del finner jag det nied trygghet kunna överlämnas

åt riksantikvarieämbetet att — frånsett de viktigaste fynden •— verkställa

fyndfördelningen efter vad som finnes bäst överensstämma med fomminnesvårdens

och forskningens intressen, därvid i fornminnesvård innefattas

omsorgen örn att intresset därför hålles vid makt i rikets olika delar

bland annat genom att provinsmuseerna tillgodoses. Skulle stridigheter uppkomma,

kunna erforderliga anvisningar efter intresserades hörande meddelas

av Kungl. Maj:t. Såsom de sakkunniga anmärkt står också möjligheten

att överklaga riksantikvariens beslut öppen.

I 15 § av förslaget, som stadgar rätt för riksantikvarien att undersöka plats

där föremål från äldre tid påträffats, torde, förutom vissa smärre jämkningar,

böra införas stadgande örn befogenhet för länsstyrelsen att fridlysa

fyndplatsen intill dess den kunnat undersökas, såframt ej väsentlig olägenhet

uppkommer därav. På detta sätt skulle bland annat kunna vinnas temporärt

skydd för depå-, moss- och boplatsfynd.

Stadgande om skyldighet för riksantikvariens ombud och polismyndighet

att giva rapport till riksantikvarien, när fynd anmälts hos dem, bör meddelas

i administrativ ordning.

16—23 §§.

Dessa paragrafer i de sakkunnigas förslag innehålla bestämmelser örn

straff, handräckning, besvär m. m.

I 16 § stadgas sålunda straff för den som utan tillstånd av riksantikvarien

rubbar eller förändrar fast fornlämning eller underlåter att göra anmälan

om fast fornlämning som påträffats vid grävning eller annat arbete. Straff

skall dock enligt förslaget ej inträda, örn förseelsen beror av ursäktligt förbiseende.

Den föreslagna straffsatsen är dagsböter eller vid synnerligen försvårande

omständigheter fängelse i högst sex månader. Den skyldige skall

även vara pliktig att ersätta all kostnad eller skada som föranledes av förseelsen.

Nyssnämnda straffbestämmelse skall enligt förslaget även gälla den som

underlåter att tillkännagiva eller undandöljer, förskingrar eller fördärvar

fornfynd som skall tillfalla eller hembjudas kronan, eller som, med vetskap

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 8

Departement

''.helen

om att fyndet ej anmälts, mottager, döljer, köper, föryttrar eller ombesörjer

omarbetning eller förändring därav.

Enligt 20 § andra stycket i förslaget skall länsstyrelsen äga förordna, att

av länsstyrelsen meddelat beslut skall utan hinder av besvär omedelbart lända

till efterrättelse intill dess annorlunda varder förordnat.

Med anledning av denna bestämmelse har Överståthållarämbetet anmärkt,

att administrativa myndigheters beslut av ålder ansåges skola, oberoende av

besvärs anförande, omedelbart träda i tillämpning, såvida icke tillämpningen

av beslutet gjorde bifall till besvären onyttigt. Med hänsyn härtill borde stadgandet

utgå.

De föreslagna straffbestämmelserna torde böra jämkas. I fråga om fasta

fornlämningar synes därvid böra stadgas, att den som vidtager otillåten åtgärd

i fråga om fornlämning eller underlåter att göra anmälan om fornlämning,

som påträffas vid grävning eller annat arbete, skall straffas med dagsböter

eller med fängelse i högst sex månader, därest omständigheterna äro

synnerligen försvårande. Han bör även vara skyldig att ersätta kostnad som

föranledes av förseelsen. De sakkunniga ha föreslagit ett uttryckligt undantag

från straffbestämmelsen för det fall att förseelsen skett av ursäktligt förbiseende.

Det lärer emellertid redan av allmänna straffrättsliga regler följa,

att en handling som begåtts genom ursäktligt misstag icke kan bestraffas

enligt ett sådant straffbud som här föreslagits.

I förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen, som den 30 maj

1941 remitterats till lagrådet, har bland annat under 22 kap. 8 § upptagits

bestämmelse om att den som ej fullgör vad i lag är föreskrivet om skyldighet

att tillkännagiva fynd, vartill ägare ej finnes, skulle straffas med dagsböter.

Lagrådet har den 5 november 1941 avgivit yttrande i detta ämne, därvid

lagrådet uttalat, att en straffram som endast omfattade böter icke kunde anses

utgöra tillräckligt skydd för de kulturella värden som stöde på spel i

fråga om fornfynd, samt föreslagit, att straffet skulle bestämmas till böter

eller fängelse. Vid överarbetningen av nu föreliggande förslag örn fornminnen

har funnits lämpligare att i fornminneslagen intaga bestämmelsen örn straff

för underlåtenhet att tillkännagiva fornfynd. Straffsatsen torde böra vara

densamma som för rubbning, förändring eller borttagande av fast fornlämning.

I fornminneslagen synes vidare böra stadgas straff för den som eljest

undandöljer, skadar, förändrar, avyttrar eller förvärvar fornfynd som skall

tillfalla eller hembjudas kronan. Om denna väg väljes, torde bliva fullt tydligt,

att vissa bestämmelser örn häleri i nyssnämnda strafflagsförslag icke

skola tillämpas i fråga om fornfynd. Förverkandepåföljd synes även böra

stadgas.

Bestämmelsen i 20 § andra stycket angående omedelbar tillämpning av

länsstyrelses beslut lärer, ehuru principen icke utan särskilt stadgande torde

gälla alla beslut som avses i förslaget, vara obehövlig. I stället synes lämpligt

att tillerkänna länsstyrelsen befogenhet att meddela provisoriska föreskrifter

i avbidan på slutligt avgörande av ärenden som ankomma på länsstyrelsens

prövning.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

En del jämkningar av nu ifrågavarande stadganden synas jämväl i övrigt

erforderliga. Bestämmelserna torde böra upptagas såsom 16—21 §§ i lagen.

Slutstadgandet.

Enligt slutstadgandet till förslaget skola med den nya lagens ikraftträdande

fornminnesförordningen och 1873 års förordning angående nedgraven

skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes, upphöra att gälla.

Härigenom skulle bland annat jordägarandelen av skattfynd, som ej utgöra

fornfynd, komma att upphävas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida icke jordägarandelen

till skattfynd borde bibehållas. Av kammarkollegiet har uttalats, att

innan 1873 års förordning upphävdes, bestämmelser borde meddelas om sådana

i förordningen avsedda föremål som ej hade karaktären av fornfynd,

lämpligen genom komplettering av lagen örn hittegods.

De framställda anmärkningarna torde böra beaktas. I fråga om vanligt Departement:

hittegods stadgas i lag den 22 april 1938, att om ägaren ej anmäler sig, egendomen

tillfaller upphittaren. Och beträffande fornfynd skall enligt förslaget

gälla, att fynd i fornlämningar tillfalla kronan samt att andra fornfynd tillfalla

upphittaren, dock med skyldighet i vissa fall att hembjuda dem till kronan.

Återstående fynd äro helt naturligt tämligen sällsynta men synas dock

påkalla en lagregel.

En bestämmelse i ämnet synes böra intagas under 9 § i lagen om hittegods.

Stadgandet torde i huvudsaklig anslutning till 1873 års förordning böra innehålla,

att om föremål, vartill ägare ej finnes, påträffas inmurat eller intimrat

i hus eller nedgrävt i marken eller dolt på annat dylikt sätt, det skall

tillfalla upphittaren och husets eller markens ägare till hälften vardera. I

överensstämmelse med nu gällande lag skall stadgandet dock icke gälla fornfynd.

Med fornfynd åsyftas härvid föremål vartill ägare ej finnes, som påträffas

i fast fornlämning och har samband med denna eller som är minst 100 ar

gammalt, när det påträffas.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 10 kap. 11 § jorddelningslagen.

Detta förslag innehåller, att om fast fornlämning finnes inom ett skifteslag,

skall, där det lämpligen kan ske, från skifte undantagas den mark som

upptager fornlämningen jämte så stort område därintill som med hänsyn

till fornlämningens betydelse skäligen kan anses erforderligt. Innan områdets

gränser bestämmas, skall riksantikvarien beredas tillfälle att yttra sig.

Lagförslaget har icke föranlett någon erinran i de avgivna yttrandena. I

flera av dessa framhålles emellertid som en brist att bestämmelser saknas

örn att vid andra jorddelningsförrättningar än skifte hänsyn skall tagas till

fasta fornlämningar. Antikvarien Gustawsson har uttalat, att riksantikvarieämbetet

kände till flera fall under senare år, då dylika lantmäteriförrättningar

skett utan att fornminnesvårdens berättigade krav beaktats. Läns
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

arkitekterna i Stockholms samt Kronobergs och Blekinge län ha förordat en

bestämmelse örn att den som uppgör avstyckningsplan skall beakta fasta

fornlämningar. Sistnämnde länsarkitekt har vidare anfört följande:

Bedömandet ^ av fasta fornlämningar kan anses i många fall vara en

vansklig sak, såväl med hänsyn till fornlämningarnas i många fall obestämda

form som med tanke på de fornlämningar, som finnas under markens

yta. Ofta kunna också fornlämningarna vara övervuxna med vegetation, så

att vid en okulärbesiktning desamma kunna förbises. Förväxling av gravhögar

och odlingsrösen kunna jämväl ske. Vid planens utläggande kan genom

förbiseende i dessa avseenden planen erhålla en olämplig utarbetning,

som på ett senare stadium kan vålla obehag för markägaren och försvåra

fornlämningarnas lämpliga bevarande. Det skulle för den skull vara av största

betydelse, att redan på ett tidigt stadium av planarbetet erhålla auktoritativa

uttalanden om fornminnen inom det område, som vore avsett att

planläggas. Visserligen torde för närvarande uttalanden kunna erhållas från

riksantikvarieämbetet och från inom olika län stationerade landsantikvarier

angående förefintligheten av fornlämningarna och kunna i dessa fall upplysningar

erhållas antingen omedelbart, örn området tidigare varit inventerat

eller också efter visst dröjsmål om så ej varit fallet. Även om dessa inventeringar

måste skjutas till lämplig årstid, torde dock i de flesta fall ett

sådant uttalande kunna erhållas, utan att planfrågans genomförande i tiden

avsevärt förskjutes. Jag ifrågasätter, huruvida icke § 86 i byggnadsstadgan

skulle kunna kompletteras med en bestämmelse, att riksantikvarieämbetet sedan

länsstyrelsen fastställt visst byggnadsplaneområde, skall underrättas om att

så har skeft, och om icke § 90 beträffande utställning av byggnadsplan och

underrättande av kommun och vägstyrelse, sedan byggnadsplaneförslag utarbetats,

bör kompletteras med en föreskrift, att riksantikvarieämbetet eller

eventuellt landsantikvarie, där så finnes, bör underrättas om planens utarbetande.

Länsarkitekten i Värmlands och örebro län har ansett behövligt att meddela

föreskrift örn att fast fornlämning skall utmärkas å karta över trakt som

kunde komma att beröras av planläggning eller byggnadskontroll.

Depchef7nntS'' förslaget örn ändring i 10 kap. 11 § jorddelningslagen synes böra jämkas

i anslutning till vad jag förut förordat beträffande lagförslaget örn fornlämningar

m. m. Härjämte synes böra stadgas, att även väg till fornminnet bör

undantagas, örn det lämpligen kan ske. Av 18 kap. 1 § jorddelningslagen

följer, att om skiftesdelägarna vid bestämmande av undantag från skifte ej

iakttaga nu ifrågavarande bestämmelser, förrättningsmännen skola besluta

i frågan. I förstnämnda lagrum bör på sätt förut framhållits intagas föreskrift,

att om det område som hör till fornlämningen bestämts av länsstyrelsen,

dess beslut skall lända till efterrättelse. Skulle beslutet av någon särskild

anledning behöva jämkas, lärer detta böra ske efter ansökan hos länsstyrelsen.

Med anledning av de erinringar som framställts i yttrandena torde i 5

kap. 8 a § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 1 § jorddelningslagen böra

införas föreskrift i syfte att vid upprättande av avstyckningsplan bereda erforderligt

skydd åt fornlämning. Denna föreskrift synes böra innehålla, att

område som hör till fast fornlämning skall i planen såvitt möjligt avsättas

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

till öppen plats. I administrativ väg torde ytterligare böra meddelas bestämmelse,

att vid avstyckning skall såvitt möjligt tillses att bevarandet av fast

fornlämning ej försvåras genom olämplig gränsdragning samt att fornlämning

vid jorddelningsförrättning utmärkes å kartan.

Förslaget till lag om bevarande av kulturhistoriskt märkliga byggnader.

1—4 §§.

Enligt 1 § i de sakkunnigas förslag må byggnad av kulturhistoriskt märklig

beskaffenhet, jämte därtill hörande park eller trädgård eller område som

eljest med hänsyn till byggnadens betydelse skäligen kan anses erforderligt,

förklaras underkastad sådana särskilda bestämmelser som angivas i 3 §.

Bestämmelsen avser närmast byggnader i enskild ägo. Det har emellertid

icke ansetts påkallat att uttryckligen begränsa förslaget till enskilda byggnader,

då det icke vore otänkbart att den föreslagna lagen kunde erhålla betydelse

även i fråga om vissa offentliga byggnader.

Den som vill erhålla förklaring som avses i 1 § skall ingiva ansökan därom

till länsstyrelsen som enligt förslaget är den beslutande myndigheten i

denna fråga. Ansökan kan göras jämväl av annan än fastighetens ägare

men skall i så fall åtföljas av skriftligt medgivande från denne. Vidare stadgas,

bland annat, att med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves

under därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt

skall vad i lagen sägs örn fastighetens ägare i stället gälla innehavaren.

I 3 § ha angivits vissa typer av bestämmelser som må fastställas att gälla.

Ansökning må enligt paragrafen avse, 1) att byggnaden eller viss del därav ej

må utan riksantikvariens samtycke rivas, ombyggas eller eljest till sitt yttre

förändras, 2) att det inre av byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens

samtycke ombyggas, förändras eller repareras, 3) att till byggnaden

hörande park, trädgård eller område som eljest med hänsyn till byggnadens

betydelse skäligen kan anses erforderligt ej må utan riksantikvariens

samtycke bliva föremål för väsentlig förändring, 4) att, därest åtgärd som

ovan sägs vidtages utan riksantikvariens samtycke, riksantikvarien ma, där

så ske kan, på ägarens bekostnad återställa byggnaden eller området i förutvarande

skick, samt 5) att riksantikvarien, därest byggnaden ej underhålles,

må på ägarens bekostnad låta utföra erforderlig reparation. De sakkunniga

ha framhållit, att därest vederbörande ägare eller innehavare vill underkasta

byggnaden allenast bestämmelser enligt viss eller vissa av angivna punkter,

skall det stå honom fritt att göra en sådan begränsning.

Örn ansökan enligt 2 § skall länsstyrelsen underrätta inskrivningsdomaren.

Stadgande härom har upptagits i 4 § som jämväl innehåller bestämmelser till

skydd för inteckningshavare och vissa andra rättsägare.

Beträffande 1 § i förslaget har kammarkollegiet uttalat, att det syntes

mindre lämpligt att låta lagen erhålla tillämplighet även å offentliga byggnader.

Därest bestämmelserna i 1920 års kungörelse om offentliga byggnader

icke ansåges tillfyllest, borde i stället komplettering av denna vidtagas.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Kollegiet ville alltså föreslå, att i 1 § uttryckligen undantoges byggnader som

avsåges i 1920 års kungörelse.

Med avseende å rätten att göra ansökan enligt 2 § har kammarkollegiet

ansett, att en inskränkning borde ske till riksantikvarien och fastighetsägaren

samt med denne jämställd person. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat

att endast riksantikvarien borde ha initiativrätt. I yttrande som avgivits av

kontraktsprosten Gunnar Lundh har däremot påpekats, att t. ex. hembygdsföreningar

borde kunna taga initiativ som här avses. Samfundet för hembygdsvård

har uttalat önskemål, att skydd för en byggnads miljö borde kunna

vinnas även i vad anginge grannfastighet.

Såsom förut nämnts har Nordiska museets nämnd förordat, att om kravet

på fastighetsägarens samtycke upprätthölles, i allt fall borde medgivas möjlighet

till provisoriska ingripanden.

Kammarkollegiet har jämväl framställt erinran med anledning av punkt 5)

i 3 § av förslaget. Kollegiet anför:

För bifall till ansökning om lagens tillämplighet å viss byggnad kräves

medgivande av byggnadens ägare. Med hänsyn härtill samt vad i 7 § stadgas

rörande rätt för fastighetsägare att under vissa förutsättningar verkställa

ändringsarbeten å byggnaden, vill kollegiet icke motsätta sig de bestämmelser,

som upptagits i 1, 2 och 3 punkterna av 3 §, även om desamma understundom

torde kunna medföra avsevärda olägenheter för fastighetsägaren. Icke heller

vill kollegiet motsätta sig bestämmelsen i 3 §, punkt 4, avseende det fall att

fastighetsägare utan vederbörligt tillstånd förändrat byggnaden; sådan förändring

lärer ägaren knappast kunna antagas hava vidtagit i god tro. Vad

åter angår det i 3 §, punkt 5, upptagna stadgandet, att riksantikvarien skall

äga att, därest byggnad ej underhålles, på ägarens bekostnad låta utföra

erforderlig reparation, synes detta stadgande kunna bliva alltför betungande

för ägaren. Byggnadens vidmakthållande är, såsom ovan framhållits, ett

intresse ur allmän kulturhistorisk synpunkt, och det må synas obilligt, att

ägaren av fastigheten ensam skall kunna åläggas ovissa reparationskostnader.

Dessa torde understundom kunna belöpa sig till ansenliga belopp. I 8 §

stadgas visserligen, att riksantikvarien icke äger påfordra, att byggnadens ägare

skall gälda kostnad, som med hänsyn till ägarens villkor, byggnadens användbarhet

och omständigheterna i övrigt kan anses oskälig. Det förefaller emellertid

mindre lämpligt, om riksantikvarien skulle äga ingå i närmare bedömande

av vederbörande fastighetsägares ekonomiska förhållanden samt av

dennes förutsättningar att kunna bekosta reparationsarbetena. Att åter låta

staten svara för reparationskostnaderna torde kunna medföra mindre önskvärda

konsekvenser. Kostnaderna för reparationsarbetet skulle möjligen kunna

efter prövning fördelas mellan staten och fastighetsägaren. Frågan härom

synes böra göras till föremål för ytterligare utredning.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt, huruvida det vore berättigat

att enskilda betungades med de skyldigheter som avsåges i 3 § 5).

Länsstyrelsen i Örebro län har anmärkt, att 3 § 4) och 5) borde omarbetas så

att det i första hand skulle åligga ägaren att efter anvisning och under tillsyn

återställa byggnaden eller området i förutvarande skick. Först vid tredska

härutinnan borde rättelse ske genom det allmännas ingripande.

Länsstyrelsen i Stockholms län har såsom förut anmärkts ifrågasatt, huruvida

icke ansökan enligt 2 § utan olägenhet borde kunna prövas av riksantik
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

59

vadén i stället för av länsstyrelsen, enär den förre komme att i allt väsentligt

erhålla bestämmanderätten i hithörande angelägenheter.

Byggnadsstyrelsen har med avseende å nu föreliggande förslag uttalat, att

styrelsen borde vara beslutande myndighet i de frågor som enligt förslaget

afkomma på riksantikvariens prövning. Styrelsen anför härom följande:

Styrelsen vill till en början livligt vitsorda behovet av att jämväl sådana

kulturhistoriskt märkliga byggnader, som befinna sig i enskild ägo, underkastas

den kontroll från det allmännas sida, som för närvarande endast tillkommer

det i allmän ägo varande kulturhistoriskt värdefulla byggnadsbeståndet

i landet.

Styrelsen anser sig böra erinra örn vilka byggnadsverk av nämnda karaktär

för närvarande äro underställda tillsyn av det allmänna. I första hand äro

sålunda beträffande landets kyrkliga byggnader utfärdade detaljerade bestämmelser

i 1920 års kungörelse rörande det offentliga byggnadsväsende^

gående i huvudsak ut på att varje dylik byggnad (kyrka, kapell, begravningskapell,

klockstapel, församlingshus o. s. v.) icke må på något sätt förändras

utan tillstånd i fråga om med nybyggnad jämförlig förändring av kyrka och

kapell av Kungl. Maj :t och eljest av byggnadsstyrelsen efter samråd, där ärendets

beskaffenhet därtill föranleder, med riksantikvarien.

Enligt samma kungörelse (med viss ändring i kungörelsen den 18 oktober

1935, nr 531) äro vidare föreskrifter lämnade beträffande vården av byggnadsverk,

som på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde äro att

betrakta såsom byggnadsminnesmärken. Sålunda åtnjuta under statens eller

menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning stående byggnader

av nämnda slag ett visst skydd, i det att den förvaltande myndigheten,

menigheten eller annan under vars förvaltning dylikt byggnadsverk står, har

att vid vården av detsamma taga särskild hänsyn till dess egenskap av byggnadsminnesmärke.

Närmare föreskrifter och anvisningar rörande vården av

dylika byggnadsminnesmärken utfärdas av byggnadsstyrelsen och riksantikvarien

gemensamt, varjämte inseendet över att dessa lämpligen underhållas

och vårdas utövas av byggnadsstyrelsen, såvitt avser minnesmärken av kulturhistoriskt

värde i samarbete med riksantikvarien.

Beträffande staten tillhöriga eller under statsmyndighets eller statsinstitutions

omedelbara inseende stående byggnadsminnesmärken äro särskilda föreskrifter

meddelade. Sålunda bestämmer Kungl. Maj :t, på förslag av byggnadsstyrelsen

och efter vederbörande myndigheters hörande, vilka nu avsedda

byggnadsverk skola, med hänsyn till egenskap av minnesmärke, åtnjuta särskild

därefter lämpad omvårdnad, över vilka byggnadsminnesmärken byggnadsstyrelsen

har att föra fullständig förteckning. Dylikt minnesmärke eller

dess inredning må icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd rivas, flyttas eller användas

till ändamål, varigenom dess kulturhistoriska eller konstnärliga värde förminskas.

Ej heller må sådan byggnad ändras eller repareras, innan förslag

därtill gillats, då frågan är örn åtgärd jämförlig med nybyggnad, av Kungl.

Majit och i övriga fall av byggnadsstyrelsen elter samråd med riksantikvarien.

Vanligt underhållsarbete eller brådskande reparationsåtgärd må dock,

efter anmälan bos byggnadsstyrelsen, utföras.

Förslaget alt icke blott de nu angivna byggnadsverken av kulturhistorisk

betydelse skola vara föremål för särskild vård och tillsyn från det allmännas

sida utan att till denna kategori av byggnader skola i detta avseende hänföras

även i enskild ägo varande byggnadsminnesmärken, mäste, såsom styrelsen

redan framhållit, hälsas med tillfredsställelse.

Enligt de sakkunniga skulle sålunda riksantikvarien ensam vara den prövande

och avgörande myndigheten, då det gäller vidtagande av i lagförslaget

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Mcij:ts proposition nr 8.

Departements
chefen.

angivna åtgärder beträffande byggnader, som här avses. Byggnadsstyrelsen

vill emellertid erinra, att styrelsen såsom av det ovan anförda framgår, enligt

sin instruktion har att i avseende å den kultur- och konsthistoriska byggnadsvården

och därmed sammanhängande ämnen taga den befattning med byggnadsminnesmärken

och kyrkliga byggnader, varom särskilt stadgas, och i

övrigt vidtaga de åtgärder, som omförmälas i § 8 i instruktionen. Enligt § 9

skall denna styrelsens verksamhet för den kulturhistoriska byggnadsvården

och därmed sammanhängande ämnen utövas i samarbete med riksantikvarien.

En omfattande verksamhet för den allmänna kontrollen över byggnadsminnesmärken

och andra offentliga byggnadsverk är alltså redan förlagd hos

byggnadsstyrelsen, och det torde icke finnas någon anledning, varför annorledes

skulle förfaras beträffande de i enskild ägo befintliga byggnader av

samma art, som i förevarande lagförslag avses. Det kan icke av omständigheterna

vara motiverat, att tillsynsmyndigheten beträffande denna grupp av

byggnadsverk skulle förläggas till riksantikvarien och icke till byggnadsstyrelsen,

och de sakkunniga hava ej heller anfört något skäl härför. En dylik

omläggning och avvikelse från nu gällande lagstiftning synes styrelsen för

övrigt så mycket mindre motiverad som, enligt vad de sakkunniga anfört, den

åsyftade lagen väntas komma att få betydelse även i fråga om vissa offentliga

byggnader. De sakkunniga framhålla själva, att samarbetet i dessa frågor

mellan riksantikvarien och byggnadsstyrelsen varit fruktbärande, en uppfattning,

som styrelsen gärna vitsordar under framhållande att detta samarbete

icke tillfälligt etablerats utan grundar sig på sedan länge gällande författningsföreskrifter.

För utövande av ifrågavarande verksamhet inrättades i och med förutvarande

överintendentsämbetets omorganisation fr. o. m. år 1918 en särskild

byrå inom byggnadsstyrelsen, den kulturhistoriska byrån. Örn åt riksantikvarieämbetet

skulle uppdragas att utöva vården och tillsynen m. m. över de i enskild

ägo befintliga kulturhistoriska byggnader, måste följden därav bliva en

dubbelorganisation, varjämte anordningen komme att medföra en dualism i

behandlingen av de kulturhistoriska byggnadsfrågorna, som helt visst icke

vore lämplig.

Byggnadsstyi elsen vill således av nu anförda skäl föreslå, att ifrågavarande

lagförslag måtte, jämte vederbörande följdförfattningar, bringas i närmare

överensstämmelse med på detta område redan gällande föreskrifter.

Såsom de sakkunniga framhållit är förslaget närmast avsett att tillämpas

å kulturhistoriskt märkliga byggnader i enskild ägo. Det torde icke föreligga

något praktiskt skäl att uttryckligen begränsa det till sådana byggnader som

ej avses med 1920 års kungörelse rörande det offentliga byggnadsväsende!.

Byggnadsstyrelsen har såsom nämnts framställt anmärkning mot att riksantikvarien

enligt förslaget skall vara den myndighet som ger tillstånd till

åtgärd som avses i 3 § samt gör där angivna ingripanden. Enligt styrelsens

mening hör denna uppgift samman med de arbetsuppgifter som förut anförtrotts

styrelsen. Denna samhörighet är obestridlig och det kan därför synas

naturligt att förlägga handläggningen av förstnämnda ärenden till styrelsen.

Ett närmare övervägande av denna fråga synes dock visa, att viktiga

skäl tala i motsatt riktning. Främst torde böra framhållas, att ett mera

betydande resultat av lagstiftningen icke lärer kunna vinnas utan en livlig

initiativverksamhet från intresserades sida. Riksantikvarieämbetet har ge
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

61

nom sina underordnade sådana förgreningar i landsorten att ämbetet kan sägas

stå i ständig kontakt med ortsbefolkningen. Om kulturvården angelägna

personer torde vara vana att hos ämbetet, landsantikvarierna eller ortsombuden

göra påpekanden, när förstörelse hotar kulturella värden. Riksantikvarien

torde också vara i tillfälle att på ett lämpligt sätt komma i förbindelse

med dem som böra intresseras för att bevara egendomen. Det gäller ej endast

att söka förmå ägaren att ej riva eller eljest förvanska t. ex. ett byggnadsminnesmärke,

utan det kan även bliva fråga om att anskaffa medel

för att inköpa byggnaden eller bidraga till dess restaurering eller underhåll.

För denna verksamhet, som ligger helt naturligt till för riksantikvarieämbetet,

synes ett ämbetsverk sådant som byggnadsstyrelsen mindre väl lämpat.

Det kunde likväl naturligtvis komma i fråga, att sedan initiativ kommit till

stånd och en byggnad efter överenskommelse med ägaren blivit skyddad enligt

den nu föreslagna lagen, låta styrelsen omhänderhava prövningen av de

frågor som med anledning därav uppkomma. Häremot kan emellertid invändas,

att den som burit ansvaret för överenskommelsen om byggnadens bevarande

synes böra handha tillämpningen av de bestämmelser som byggnaden

underkastats. Skulle denna tillkomma annan myndighet, kan lätt uppstå

den farhågan att andra synpunkter komma att anläggas än de som lågo

bakom överenskommelsen. På grund härav finner jag mig böra biträda de

sakkunnigas förslag i denna del. Det bör emellertid erinras att förslaget förutsätter

ett samarbete med byggnadsstyrelsen vilket lämpligen kan närmare

regleras i administrativ ordning. Tillämpningen av lagen torde därför icke

bliva betungande för riksantikvarieämbetet.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit under 1—3 §§ synes i huvudsak

böra godtagas. I redaktionellt hänseende synes lämpligen böra vidtagas den

ändringen, att den åtgärd, varigenom byggnaden i fråga underkastas erforderliga

bestämmelser, benämnes »registrering» i stället för »förklaring». I

2 § torde vidare böra beaktas det fall, att byggnaden ej är att hänföra till

fast egendom. Uppenbarligen bör registrering av sådan byggnad icke medföra

bättre rätt att nyttja marken än byggnadens ägare förut haft. Detta synes

för tydlighetens skull böra utsägas i paragrafen.

Till 3 § synes böra flyttas den av de sakkunniga under 8 § intagna bestämmelsen,

att byggnads ägare ej skall vara pliktig att vidkännas kostnad för

dess underhåll som med hänsyn till hans villkor, byggnadens användbarhet

och omständigheterna i övrigt kan anses oskälig. Vissa andra jämkningar

torde jämväl böra vidtagas.

Såsom förut nämnts synes det behövligt att, utan ägarens samtycke, provisoriska

föreskrifter må kunna meddelas till skydd för märkliga byggnader.

Ett stadgande i denna riktning kan lämpligen innehålla, att örn anledning

finnes till antagande att kulturhistoriskt märklig byggnad eller därtill hörande

område kommer att bliva föremål för åtgärd varigenom det kulturhistoriska

värdet helt eller delvis går förlorat, länsstyrelsen skall äga meddela

förbud vid vite mot åtgärdens vidtagande. Ansökan av riksantikvarien

synes dock böra vara en förutsättning för meddelande av dylikt beslut. För
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 8

budet torde böra gälla högst sex månader, dock med rätt för länsstyrelsen att

förlänga giltighetstiden med ytterligare sex månader, om synnerliga skäl därtill

föreligga.

Ett fall, när det särskilt kan tänkas vara av praktisk betydelse att erhålla

provisoriskt skydd är, då fråga uppkommit om expropriation av märklig

byggnad eller område därtill. För att effektivt skydda mot förstörelse i

detta fall synes Kungl. Majit böra äga att, oavsett örn någon fara synes hota

i det särskilda fallet, stadga förbud som nyss nämnts att gälla till dess frågan

om expropriation blivit av domstol slutligen avgjord.

Dessa stadganden torde böra intagas såsom 13 § i förslaget.

5 och 6 §§.

I 5 § av förslaget stadgas, att ansökan av annan än riksantikvarien ej må

bifallas utan dennes tillstyrkan. Möter eljest icke laga hinder mot ansökningen,

skall länsstyrelsen förklara, att byggnaden jämte därtill hörande område

skall vara underkastad de bestämmelser som avses med ansökningen, i den

mån de överensstämma med 3 §. Om länsstyrelsens beslut skall uppsättas

anslag å byggnaden vilket ej må borttagas utan riksantikvariens tillstånd.

Under 6 § meddelas bestämmelser om översändande av länsstyrelsens beslut

till riksantikvarien och inskrivningsdomaren.

b*

Byggnadsstyrelsen har anmärkt, att då sådan ansökan som avsåges i lagen

kunde fordra prövning ur stadsplanesynpunkt, syntes i 5 § böra införas föreskrift,

att länsstyrelsens beslut skulle underställas Kungl. Majit i sådana fall

då byggnaden vore belägen å område med av Kungl. Majit fastställd stadsplan.

Därest beslut som avsåges i 6 § — liksom beslut enligt 10 § — gällde

byggnad inom stad eller stadsliknande område eller annat område, där författningsenligt

hänsyn skulle tagas till markens ändamålsenliga bebyggande,

borde därjämte länsstyrelsens beslut delgivas byggnadsstyrelsen.

Departements- Det är tydligt, att beslut som avses i denna lag icke må stå i strid mot

chefen,, stadsplan eller eljest gällande byggnadsbestämmelser. Den föreslagna lagen

upphäver ju icke föreskrifter som skola gälla enligt annan lagstiftning utan

lägger allenast på byggnaden i fråga, jämte därtill hörande område, vissa

nya bestämmelser. Det synes vid sådant förhållande icke vara behövligt att

i de fall som byggnadsstyrelsen nämnt ålägga länsstyrelsen att underställa

sitt beslut Kungl. Majits prövning. Det torde emellertid böra stadgas, att

länsstyrelsen, om byggnadsnämnd finnes i orten, bör höra nämnden samt giva

den meddelande om sitt beslut.

Riksantikvarien synes böra på lämpligt sätt giva byggnadsstyrelsen del av

det register som enligt 6 § skall föras över byggnadsminnesmärkena i fråga.

7 och 8 §§.

I 7 § regleras förfarandet, då någon, sedan byggnad förklarats underkastad

särskilda bestämmelser enligt den föreslagna lagen, vill erhålla tillstånd

till viss åtgärd. Ansökan skall ingivas till riksantikvarien och vara åtföljd

av utredning som, utan att sökanden oskäligt betungas, erfordras för ären
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 8.

63

dets prövning. Beträffande riksantikvariens prövning stadgas, att han ej

må vägra samtycke till sådan ändring som med hänsyn till ägarens bekvämlighet

skäligen kan anses påkallad eller till annan åtgärd som finnes nödvändig

för att byggnaden alltjämt skall vara till nytta. I övrigt skall riksantikvarien

iakttaga skälig hänsyn till ändrade förhållanden och övriga omständigheter.

För utarbetande av erforderliga ritningar lill ändringsarbeten

skall riksantikvarien, när sökanden ej skäligen bör betungas därmed, äga

att utan kostnad för denne anlita biträde av byggnadsstyrelsen.

Av de bestämmelser, som enligt 3 § må meddelas beträffande kulturhistoriskt

märklig byggnad, har bestämmelse, som avses under punkt 5) i paragrafen,

av de sakkunniga ansetts kunna understundom bliva betungande.

De ha fördenskull, som förut nämnts, under 8 § föreslagit en särskild föreskrift

för detta fall, enligt vilken riksantikvarien icke äger fordra att byggnadens

ägare skall gälda kostnad som med hänsyn till ägarens villkor, byggnadens

användbarhet och omständigheterna i övrigt kan anses oskälig.

Nordiska museets nämnd har ansett bestämmelserna i 7 § alltför milda

och anfört, att örn vissa vägledande bestämmelser icke kunde helt undvaras,

borde de innebära, att sökt tillstånd icke finge meddelas med mindre det

vore uppenbart att skadan vore obetydlig såväl i och för sig som i förhållande

till storleken av fastighetsägarens intresse av den sökta åtgärden. Länsstyrelsen

i Jönköpings län har föreslagit att beslutanderätten skulle tillkomma

länsstyrelsen.

De bestämmelser som föreslagits under 7 § torde böra godtagas. 8 § torde Departemenissåsom

förut nämnts böra inarbetas i 3 §. I stället synes 7 § i förslaget böra chelenuppdelas

på två paragrafer.

9—12 §§.

I dessa bestämmelser regleras upphävandet av sådana bestämmelser som

enligt lagen lagts å viss märklig byggnad. Enligt 9 § skall beslut därom av

länsstyrelsen upphävas dels i vissa fall, då misstag förekommit vid ärendets

behandling, dels ock örn byggnaden till sin beskaffenhet undergått sadan förändring

att dess bevarande synes ändamålslöst eller skulle medföra oskäliga

kostnader. Länsstyrelsen må ock häva beslutet, såframt och i den mån

bestämmelserna i fråga finnas hindra eller avsevärt försvåra företag av större

allmän eller enskild nytta. 10 § innehåller bestämmelser om att länsstyrelsens

beslut skall tillställas riksantikvarien och inskrivningsdomaren.

När expropriation medgivits av kulturhistoriskt märklig byggnad eller

därtill hörande område, skola enligt 11 § de särskilda bestämmelser som

byggnaden underkastats gälla allenast i den mån Konungen förordnat därom.

Bestämmelserna skola ej vara hinder för genomförande av fastställd

stadsplan. I 12 § meddelas bestämmelse för det fall att den faslighet, vartill

byggnaden hör, sålts å exekutiv auktion.

Med anledning av 9 § i förslaget har Nordiska museels nämnd hemställt,

att rätten att upphäva länsstyrelsens beslut örn att pålägga en byggnad vis
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Departements
chefen.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

sa bestämmelser måtte tillerkännas Kungl. Majit och att vissa särskilda bestämmelser

om fideikommiss måtte utgå. Länsstyrelsen i Älvsborgs län och

Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund anse, att större frihet borde

beredas att häva länsstyrelses beslut om det förefölle onyttigt. Länsstyrelsen

i Malmöhus län har likaledes påyrkat större möjligheter att häva »servitutet»

samt föreslagit att prövningen skulle tillkomma Kungl. Majit.

Befogenhet att häva registrering av anledning som nämnes i 9 § i förslaget

synes böra tillkomma Kungl. Majit, såvitt angår frågan huruvida registreringen

innebär hinder för företag av större allmän eller enskild nytta.

Kungl. Majit bör även äga att häva registrering, om den hindrar genomförandet

av stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Innan hävandet sker i fall som sist sagts bör helt naturligt undersökas,

om icke lämpligen planbestämmelserna i stället böra ändras. I övrigt

torde bestämmelsen örn rätt för länsstyrelsen att upphäva föregående beslut,

därest byggnaden undergått sådan förändring att dess bevarande synes ändamålslöst

eller skulle medföra oskäliga kostnader, böra utvidgas så att

upphävande alltid kan äga rum, när byggnadens bevarande är ändamålslöst

eller medför oskälig kostnad, oavsett om byggnaden undergått förändring.

Ytterligare några jämkningar torde böra vidtagas i de föreslagna bestämmelserna,

som lämpligen kunna upptagas såsom 9—11 §§.

13—16 §§.

Dessa paragrafer innehålla föreskrifter om straff, handräckning och besvär.

Bestämmelserna torde, med viss komplettering, böra godtagas. En ändring

av paragrafnumreringen är nödvändig. Under 13 § bör därvid, såsom förut

nämnts, inskjutas bestämmelser örn vissa beslut angående interimistiskt

skydd för märkliga byggnader.

Förslaget angående ändring i lagen om expropriation.

Då den föreslagna lagen om bevarande av kulturhistoriskt märkliga byggnader

ej upptoge möjlighet att tvinga en fastighetsägare att underkasta sig

lagens bestämmelser, och lagen ej heller gåve något fullständigt skydd för

byggnader som underkastats dessa bestämmelser, ha de sakkunniga ansett,

att rätt till expropriation av kulturhistoriskt märklig byggnad och mark omkring

sådan byggnad borde införas. 1 § i lagen om expropriation har av de

sakkunniga kompletterats i enlighet härmed. Vidare har föreslagits en bestämmelse

i 75 §, att fråga om expropriation för bevarande av fornminne

eller märklig byggnad må väckas allenast av riksantikvarien. Paragrafen

upptager för närvarande bestämmelse, att fråga om expropriation av fornminne

må väckas allenast av vitterhetsakademien.

I yttrandena har understrukits behovet av expropriation för ändamål som

avses med förslaget. Hallands hembygsförbund har anfört följande:

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

65

Är 1936 anhöll hembygdsförbundet i skrivelse lill Kungl. Majit om utredning

angående behovet i Sverige av skydd för landsbygdens kulturhistoriskt

värdefulla äldre byggnader. Samtidigt företeddes en utredning om behovet

av sådant byggnadsskydd i Halland, varvid befanns utrett att kostnaden för

inköp av de viktigaste husen uppgick till omkring 16,000 kronor. Sedan

dess har en av dessa byggnader, som förbundet ställt i första linjen, rivits,

och ytterligare en kommer snart att rivas, ty medel lia icke stått till förfogande

för byggnadernas räddande.

Vid studiet av föreliggande lagförslag finner man ett värdefullt positivt

förslag, nämligen expropriationsförfarandets utsträckning till att omfatta

även kulturhistoriskt märklig byggnad. Med utgångspunkt från erfarenheterna

i Halland torde man kunna beräkna kostnaderna för även övriga delar

av landet vid ev. expropriation av de allra viktigaste byggnaderna, under förutsättning

av en lika sträng sovring av materialet som här. Överförandet av

de viktigaste monumenten i allmän ägo ev. genom expropriation är det f. n.

mest trängande. Den punkten i förslaget kan därför hälsas med den största

tillfredsställelse. Det är emellertid, såsom erfarenheterna i Halland visat,

fara i dröjsmål, ty monumenten försvinna med stor snabbhet utan att något

positivt kan göras från de kulturminnesvårdande myndigheternas sida.

Vitterhetsakademien och riksantikvarieämbetet lia uttalat, att expropriation

borde få äga rum även för att överföra byggnad eller fornlämning i

kommuns eller kulturhistorisk förenings ägo. Av Samfundet för hembygdsvård

har ansetts nödvändigt med en tilläggsbestämmelse, att byggnads ideella

värde ej skulle få inverka på ersättningen vid expropriation.

Å andra sidan har Sveriges fastighetsägareförbund framhållit såsom angeläget,

att lagen gives det innehållet att expropriation ej må äga rum, där

ägaren till kulturhistoriskt märklig byggnad kan gentemot expropriationsanspråket

åberopa synnerliga skäl, såsom att byggnaden under långa tider

funnits i samma släkt.

Det synes lämpligt att införa rätt till expropriation av kulturhistoriskt syn-Departementsnerligen

märklig byggnad liksom av mark för att bevara den. Även mark che''*en•

som erfordras för att bereda utrymme omkring dylik byggnad eller omkring

fast fornlämning bör få exproprieras.

I fråga örn förutsättningarna för expropriation av fast fornlämning eller

märklig byggnad torde böra gälla, att egendomen ej kan tryggas på annat

sätt. Att ytterligare föreskriva något sådant villkor som fastighetsägareförbundet

ifrågasatt förefaller icke erforderligt.

I enlighet med de sakkunnigas förslag bör initiativ till expropriation i fall

som här avses få tagas allenast av riksantikvarien. Expropriation synes böra

få äga rum till förmån för kronan, kommun eller förening eller stiftelse, vars

huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande

sätt ansvara för egendomen.

Något särskilt stadgande örn ersättningens bestämmande torde icke böra

meddelas.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

Bihang till riksdagent protokoll 19i2. i sami. Nr 8-

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

1) lag om fornminnen;

2) lag angående ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) örn hittegods;

3) lag angående ändrad lydelse av 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 § lagen den

18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) örn fastighetsbildning i stad;

5) lag örn registrering av kulturhistoriskt märkliga byggnader; och

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr

189) örn expropriation.

Bestämmelser angående vården av kyrka tillhörig lös egendom torde böra

meddelas i administrativ ordning, därvid böra beaktas vissa invändningar

mot de sakkunnigas förslag som framställts av domkapitlen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de inom justitiedepartementet

upprättade lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts praposition nr 8.

67

Förslag

r till

Lag

om fornminnen.

Härigenom förordnas som följer:

Om fasta fornlämningar.

1 §•

Fasta fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets tidigare inbyggare,

äro ställda under lagens hägn.

Ej må någon utan tillstånd enligt denna lag utgräva, rubba, överhölja eller

eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller

skada eller borttaga fast fornlämning.

Tillsyn över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien.

2 §■

Fasta fornlämningar äro:

högar av jord och sten som uppförts av människor under forna tider (gravhögar,

gravrösen, tingshögar och dylikt);

gravbyggnader av sten jämte hölje, andra gravar och gravfält från forna

tider;

domarringar, skeppssättningar och andra fordom lagda eller resta stenar;

stenar och bergytor med inskrifter, bilder, andra ristningar eller målningar,

sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar (älvkvarnar), offerkällor och

andra kultplatser ävensom tingsplatser från forna tider;

stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för andaktsövningar

eller till minne av någon person eller tilldragelse och likartade

minnesmärken;

lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser samt

bildningar som uppkommit vid bruket av dylika bostäder eller platser;

övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar, vallar,

vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller anlagts under

forna tider eller lämningar därav;

lämningar av vårdkasar ävensom märkliga färdvägar, vägmärken, broar

och likartade anläggningar från forna tider; samt

fasta naturföremål till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska

minnen äro knutna.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

3 §•

Till fast fornlämning hör så stort område på marken som tarvas för att

bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse

nödigt utrymme däromkring. Har mark för fornlämning undantagits från

delning vid lantmäteriförrättning eller tagits i anspråk genom expropriation,

gäde de gränser som därvid bestämts.

Är ej området bestämt genom lantmäteriförrättning eller expropriation,

äger länsstyrelsen att på framställning av riksantikvarien eller markens ägare

fastställa gränserna för området. Gör riksantikvarien framställning härom,

skall framställningen genom länsstyrelsens försorg delgivas ägaren på sätt

om stämning är stadgat. Göres sådan framställning av ägaren, skall länsstyrelsen

bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig. Länsstyrelsen skall i övrigt

sörja för fullständig utredning i ärendet.

Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed

jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i denna

lag sägs om markens ägare gälla innehavaren.

4 §.

Länsstyrelsen äger att meddela särskild föreskrift, som finnes påkallad för

att bevara fast fornlämnings helgd, så ock stadga för ändamålet erforderligt

vite. Sådan föreskrift må jämväl avse område som icke enligt 3 § hör till

fornlämningen, såvitt ej markens ägare eller annan därigenom åsamkas intrång

av någon betydelse.

Länsstyrelsens beslut skall kungöras genom anslag på lämplig plats i fomlämningens

närhet.

5 §•

Riksantikvarien äger att låta undersöka, iståndsätta och inhägna fast fornlämning

ävensom å därtill hörande mark verkställa röjning eller vidtaga annan

åtgärd som prövas erforderlig för fornlämningens skydd och vård. Riksantikvarien

må ock medgiva annan att under villkor som riksantikvarien bestämmer

företaga undersökning av fast fornlämning.

Örn det finnes nödvändigt, må riksantikvarien låta omhändertaga fornlämning

eller del därav för dess uppställande eller vård på annan plats. Vad

nu sagts äger jämväl tillämpning å fornlämning eller del därav som inmurats

eller intimrats i hus, bro eller annan byggnad.

Före vidtagandet av åtgärd som i denna paragraf sägs skall markens eller

byggnadens ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada åsamkas

ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.

6 §•

Vill någon erhålla tillstånd att rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning,

gore skriftlig ansökan därom hos riksantikvarien och foge därvid

noggrann beskrivning av fornlämningen.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

69

Göres ansökan som nu sagts av annan än markens ägare, skall tillfälle beredas

denne att yttra sig. Ej må ansökningen bifallas mot hans bestridande

utan att synnerliga skäl därtill äro.

7 §•

Finner riksantikvarien att tillstånd som avses i 6 § ej rimligen bör vägras,

åge han därtill foga de villkor som finnas skäligen erforderliga.

Vägras tillstånd med avseende å fornlämning som varit helt okänd och

utan synligt märke ovan jord, oaktat den vållar sökanden betydande hinder,

vare denne berättigad till skälig ersättning därför av allmänna medel, såframt

ansökningen ingivits inom två år från det fornlämningen påträffats

genom grävning eller annat arbete. Talan om ersättning skall anhängiggöras

inom ett år från det sökanden erhållit del av riksantikvariens beslut och

detta blivit gällande. Vad nu sagts om ersättning äger ej tillämpning, därest

marken exproprieras.

Ersättning för hinder som i andra stycket sägs skall nedsättas hos länsstyrelsen,

och gälle om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt

verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det fall att enligt

lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes; dock att

beloppet må utan hinder av vad nu sagts utbetalas direkt till sakägaren, där

det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten.

8 §•

Vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag bör i god tid

inhämtas, huruvida fast fornlämning kan beröras av företaget, samt, där detta

finnes vara förhållandet, samråd så snart ske kan äga rum med riksantikvarien

eller ombud som denne utsett därtill.

Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej förut

varit känd, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart avbrytas

och den som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan örn förhållandet hos

riksantikvarien eller ombud som denne utsett.

Ansökan örn tillstånd att rubba, förändra eller borttaga fornlämning som

beröres av arbetet skall skyndsamt prövas enligt vad i 6 och 7 §§ stadgas.

9 §•

Erfordras med anledning av allmänt eller större enskilt företag som i 8 §

sägs, att särskild undersökning av fast fornlämning företages eller att särskild

åtgärd vidtages för alt bevara fast fornlämning, skall kostnaden därför

åvila företaget, såvitt det icke på grund av särskilda förhållanden finnes

obilligt.

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så

skyndsamt som möjligt.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Om fornfynd.

10 §.

Föremål, som påträffas i fast fornlämning och har samband med denna,

skall tillfalla kronan.

Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill riksantikvarien givit

sitt tillstånd, må riksantikvarien tillerkänna den som låtit utföra undersökningen

skälig ersättning för nödiga kostnader och med undersökningen förenat

arbete. Påträffades föremålet utan samband med sådan undersökning,

åge riksantikvarien förordna att hittelön skall utgå, om det finnes skäligt.

11 §•

Hittar någon i annat fall än i 10 § avses föremål, vartill ägare ej finnes,

och är det helt eller delvis av guld, silver eller koppar, vare han pliktig att

mot lösen hembjuda föremålet till kronan, där det kan antagas vara minst

etthundra år gammalt.

Fråga om inlösen prövas av riksantikvarien.

Sker inlösen, skall ersättning utgå med belopp motsvarande föremålets

metallvärde efter vikt jämte en åttondedels förhöjning. Riksantikvarien äger

förordna, att utöver sagda ersättning skall utgå särskild hittelön, om det

finnes skäligt.

12 §.

Om fynd av föremål som enligt vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas

kronan skall den som hittat föremålet utan dröjsmål göra anmälan

hos riksantikvarien eller ombud som denne utsett eller hos polismyndighet.

Han vare ock pliktig att på anmaning utlämna föremålet mot bevis samt

noggrant uppgiva platsen för fyndet och omständigheterna därvid.

13 §.

Kronans rätt med avseende å fynd som ovan nämnts må av riksantikvarien

överlåtas på museum som för framtiden kan taga erforderlig vård örn

föremålet. I fråga om fynd av större betydelse må dock sådan överlåtelse

ej ske utan Konungens medgivande.

14 §.

Vill den som påträffat annat föremål, vartill ägare ej finnes, av sådan

ålder som ovan nämnts hembjuda det åt kronan, gore anmälan om fyndet

hos riksantikvarien eller dennes ombud eller hos polismyndighet.

15 §.

Riksantikvarien äger att låta undersöka eller medgiva annan att under villkor,

som riksantikvarien bestämmer, undersöka plats för fornfynd, ändå att

den ej är att hänföra till fast fornlämning.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Å sådan undersökning skall vad i 5 § sista stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Länsstyrelsen äger att vid vite fridlysa platsen intill dess undersökningen

utförts, örn det kan ske utan att därigenom vållas väsentlig olägenhet.

Om straff m. m.

16 §.

Den som olovligen företager sådan åtgärd med avseende å fast fomlämning

som i 1 § andra stycket sägs eller uraktlåter i 8 § andra stycket stadgad anmälningsskyldighet

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Han vare ock skyldig

att ersätta all kostnad som föranledes av förseelsen.

Den som underlåter att anmäla fornfynd enligt vad i 12 § sägs straffes såsom

i första stycket stadgas och havé förverkat all rätt på grund av fyndet.

Samma lag vare, där någon eljest undandöljer, skadar, förändrar, avyttrar

eller förvärvar föremål som enligt denna lag skall tillfalla eller hembjudas

kronan.

17 §.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

18 §.

Riksantikvarien äger i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig

handräckning hos överexekutor.

I fråga örn handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de bestämmelser

som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

19 §.

I ärende som enligt denna lag ankommer på länsstyrelsens prövning åge

länsstyrelsen, örn så finnes påkallat, meddela lämplig föreskrift att gälla tills

vidare i avbidan på ärendets slutliga avgörande.

över länsstyrelsens beslut må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

förås i den ordning som för ekonomimal i allmänhet är stadgad.

20 §.

över riksantikvariens beslut i fråga som avses i denna lag må besvär anföras

hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från

det klaganden erhöll del av beslutet.

21 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Konungen må ock förordna, att vad i denna lag sägs om riksantikvarien

med avseende å vissa fornlämningar i stället skall gälla byggnadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943, vid vilken tidpunkt förordningen

den 29 november 1867 (nr 71 s. 1) angående forntida minnesmärkens

fredande och bevarande samt förordningen den 30 maj 1873 (nr 42 s. 1)

angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes,

skola upphöra att gälla.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) örn hittegods.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods skall

erhålla följande ändrade lydelse samt att i lagen skall införas en ny paragraf,

betecknad 11 §, av nedan angiven lydelse:

9 §•

Påträffas föremål, vartill ägare ej finnes, inmurat eller intimrat i hus eller

nedgrävt i marken eller dolt på annat dylikt sätt, tillkomme fyndet upphittaren

och husets eller markens ägare till hälften vardera, där det ej är fornfynd.

Underlåter upphittaren att tillkännagiva fyndet, straffes enligt vad i 22

kap. 8 § strafflagen stadgas.

11 §•

Om fornfynd och sjöfynd stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

73

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 § lagen den

18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 §* lagen den 18 juni

1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

10 KAP.

U §•

Finnes inom skifteslaget fast fornlämning, skall, där det lämpligen kan ske,

från skiftet undantagas så stort område, som tarvas för att bevara fornlämningen

och bereda med hänsyn till fornlämningens art och betydelse nödigt

utrymme däromkring, så ock väg till fornlämningen. Innan områdets grän*

ser bestämmas, skall riksantikvarien beredas tillfälle att yttra sig.

Har det område som hör till fornlämningen bestämts av länsstyrelsen, skall

dess beslut lända till efterrättelse, såframt ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

19 KAP.

1 §•

Från fastighet---äga rum.

Avstyckning av —--inom området.

Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes

till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser

inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i

den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av

vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finnes fast fornlämning,

skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till öppen plats.

Finner Konungens---lämnar tillstånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Senaste lydelse av 19 kap. 1 § se 1941: 618.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8a§J lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 KAP.

8 a §.

Avstyckning av---inom området.

Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes

till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser

inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i

den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av

vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finnes fast fornlämning,

skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till öppen plats.

Finner byggnadsnämnd---punkten sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

örn registrering av kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kulturhistoriskt märklig byggnad må jämte därtill hörande park eller trädgård

eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden och bereda med

hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkring, genom

registrering underkastas bestämmelser som nedan angivas.

1 Senaste lydelse se 1941: 617.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

2 §.

Ansökan om registrering göres hos länsstyrelsen. Sådan ansökan skall innehålla

uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen och örn fastighetens

ägare, beskrivning av byggnaden samt förslag till bestämmelser som lämpligen

böra meddelas.

Vid ansökan som göres av annan än fastighetens ägare skall fogas skriftligt

medgivande av denne, övergår fastigheten, sedan ansökningen ingivits, till

ny ägare, vare det ej hinder för bifall. Är byggnaden ej att hänföra till fast

egendom, skall med avseende därå i tillämpliga delar gälla vad i denna lag

sägs örn fastighet så länge byggnaden må bibehållas å platsen.

Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed

jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i lagen

sägs om fastighets ägare gälla innehavaren.

3 §•

Ansökan som i 2 § sägs må avse:

1. att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke

rivas eller eljest till sitt yttre ombyggas eller förändras;

2. att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke

till sitt inre ombyggas, förändras eller repareras eller förses med installationer

för värme, vatten, elektricitet och dylikt;

3. att till byggnaden hörande park, trädgård eller annat område som i 1 §

sägs ej må utan riksantikvariens samtycke bliva föremål för väsentlig förändring;
4.

att, därest åtgärd som ovan sägs vidtages utan riksantikvariens samtycke,

riksantikvarien må på ägarens bekostnad återställa byggnaden eller

området i förutvarande skick, örn detta kan ske;

5. att riksantikvarien, därest byggnaden ej underhålles, må vidtaga erforderlig

åtgärd därför; och

6. att kostnaden för åtgärd som under 5 sägs skall gäldas av ägaren, om det

ej med hänsyn till dennes villkor, byggnadens användbarhet och omständigheterna

i övrigt är oskäligt.

Sökanden är oförhindrad att begränsa ansökningen till att avse en eller

flera av nämnda punkter.

4§.

Om inkommen ansökan skall länsstyrelsen genast göra anmälan hos inskrivningsdomaren;

och varde med anmälan sa förfaret som örn bevis angående

verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.

Häftar fastigheten, då ansökningen ingives, på grund av inteckning eller

utmätning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, må, där fastigheten

sedermera säljes i den ordning som örn utmätt fast egendom är stadgad,

innehavare av dylik fordran, i händelse hans rätt är därav beroende, påyrka,

att fastigheten utbjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt, re
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

gistreringen må medföra; och förfares därvid som om nämnda inskränkning

utgjorde servitut för vilket inteckning i fastigheten sökts å dagen för ansökningens

ingivande. Har å fordringsbeviset tecknats medgivande till registreringen,

må sådant yrkande ej framställas av fordringsägaren.

5 §•

Ansökan som gjorts av annan än riksantikvarien må ej bifallas utan dennes

tillstyrkan. Avser ansökningen byggnad å ort, där byggnadsnämnd finnes,

skall nämnden beredas tillfälle att yttra sig.

Möter ej hinder för bifall till ansökningen, skall länsstyrelsen förklara,

att byggnaden jämte därtill hörande park, trädgård eller annat område som

i 1 § sägs genom registrering skall underkastas de bestämmelser som avses

med ansökningen, i den mån de överensstämma med vad i 3 § sägs.

Avskrift av länsstyrelsens beslut skall utan dröjsmål översändas till riksantikvarien

och byggnadsnämnd, där sådan finnes. Sedan beslutet vunnit laga

kraft, skall länsstyrelsen ock underrätta inskrivningsdomaren.

6 §•

Riksantikvarien har att verkställa registrering enligt denna lag.

Å registrerad byggnad skall anslag örn registreringen uppsättas på därför

lämpad plats. Sadant anslag må ej borttagas utan riksantikvariens samtycke.

7 §•

Vill någon, sedan registrering skett, vidtaga åtgärd, vartill riksantikvariens

samtycke erfordras, skall ansökan därom ingivas till riksantikvarien eller

ombud som han utsett och därvid fogas den utredning som sökanden kan

förebringa utan att oskäligt betungas.

8 §•

Riksantikvarien må ej vägra samtycke till sådan ändring som med hänsyn

till ägarens bekvämlighet skäligen kan anses påkallad eller till annan

åtgärd som finnes nödvändig för att byggnaden alltjämt skall vara till nytta.

I övrigt skall skälig hänsyn tagas till ändrade förhållanden som må hava

inträtt sedan registrering beviljats, liksom till övriga omständigheter i ärendet.

För utarbetande av ritningar till ändringsarbeten äger riksantikvarien,

när sökanden ej skäligen bör betungas därmed, utan kostnad för denne erhålla

biträde av byggnadsstyrelsen.

9 §■

Registrering skall av länsstyrelsen upphävas:

örn sadant payrkas av någon som visar att han vid tiden för ansökningens

ingivande ägde bättre rätt till fastigheten eller andel därav än den vilken i

ärendet antagits vara ägare;

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl Maj:ts proposition nr 8.

om fastigheten utgör fideikommiss eller innehaves under därmed jämförliga

förhållanden samt registreringens upphävande påyrkas av innehavare

som icke medgivit registreringen och därav lider intrång vilket icke är att

anse såsom oväsentligt, dock att rätt att yrka registreringens upphävande

icke tillkommer innehavare av fideikommiss, där Konungen medgivit att registreringen

må meddelas med bindande verkan även för kommande fideikommissarier;

samt

om byggnadens bevarande är ändamålslöst eller medför oskälig kostnad.

Länsstyrelsen skall bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig i ärendet.

Avskrift av länsstyrelsens beslut skall utan dröjsmål översändas till riksantikvarien.

Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall ock inskrivningsdomaren

underrättas.

10 §.

Har vid exekutiv auktion fastigheten enligt vad i 4 § andra stycket sägs

sålts frigjord från den inskränkning i ägarens rätt som registreringen medför,

är registreringen att anse såsom upphävd sedan auktionen vunnit laga

kraft; och åligge det auktionsförrättaren att göra anmälan om förhållandet

hos riksantikvarien, länsstyrelsen och inskrivningsdomaren.

11 §•

Kungl. Majit äger upphäva registrering:

om den hindrar genomförandet av stadsplan, stomplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser;

om expropriation av byggnaden eller därtill hörande område beviljas;

om registreringen eljest finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av

större allmän eller enskild nytta.

Om beslut som avses i denna paragraf skola riksantikvarien, länsstyrelsen

och inskrivningsdomaren underrättas.

12 §.

överträder någon bestämmelse som avses i 3 § 1—3 eller borttager någon

olovligen anslag varom i 6 § förmäles eller fördärvar någon sådant anslag,

straffes med dagsböter.

13 §.

Finnes anledning till antagande att kulturhistoriskt märklig byggnad eller

därtill hörande område kommer att bliva föremål för åtgärd varigenom det

kulturhistoriska värdet helt eller delvis går förlorat, äger länsstyrelsen på

ansökan av riksantikvarien meddela förbud vid vite mot åtgärdens vidtagande.

Sådant förbud vare gällande högst sex månader, dock må länsstyrelsen

förlänga giltighetstiden med ytterligare sex månader, om synnerliga skäl därtill

äro.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Har till Konungen ingivits ansökan om tillstånd till expropriation av

byggnaden eller området, äger Konungen stadga förbud som avses i första

stycket att gälla till dess frågan om expropriation blivit av domstol slutligen

avgjord.

14 §.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

15 §.

Riksantikvarien äger påkalla handräckning hos överexekutor, där till efterlevnad

av denna lag så erfordras.

I fråga örn handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de bestämmelser

som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

16 §.

över länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna lag må klagan hos

Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning som för

ekonomimål i allmänhet är stadgad.

17 §.

över riksantikvariens beslut i fråga som avses i denna lag må besvär anföras

hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar

från det klaganden erhöll del av beslutet.

18 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

79

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§l lagen den 12 maj 1917 om expropriation

samt rubriken före 108 § skola erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan

angives:

1 §•

Fastighet, som---- sandflykt förebygges;

11. för att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig naturbeskaffenhet,

för dess avsättande såsom naturminnesmärke, eller för att

bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen märklig

fast fornlämning som ej kan tryggas på annat sätt eller för att bereda erforderligt

utrymme däromkring;

12. för linbana,---— fjällrenskötselns behov.

Särskild rätt---- till nationalpark.

11. Särskilda bestämmelser örn expropriation av naturminnesmärke, kulturhistoriskt

märklig byggnad eller fornlämning.

108 §.

Fråga örn---av vetenskapsakademien.

Fråga örn expropriation för att bevara kulturhistoriskt märklig byggnad

eller fast fornlämning eller av mark omkring sådan byggnad eller fornlämning

må väckas endast av riksantikvarien. Sådan expropriation må äga rum

endast till förmån för kronan, kommun eller förening eller stiftelse, vars

huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande

sätt ansvara för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1937: 154 och av 108 § se 1941: 882.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.-ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 januari

1942.

Närvarande:

justitierådet Forssman,

regeringsrådet Lundevall,

justitieråden Sterzel,

Nissen.

Enligt lagrådet den 30 december 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i

statsrådet den 12 december 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om fornminnen;

2) lag angående ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) örn hittegods;

3) lag angående ändrad lydelse av 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 § lagen den

18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) örn fastighetsbildning i stad;

5) lag örn registrering av kulturhistoriskt märkliga byggnader; och

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917

(nr 189) örn expropriation.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren

Gösta Walin.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om fornminnen.

6 och 7 §§.

I 6 § synes böra utsägas, att om någon vill rubba, förändra eller borttaga

fast fomlämning tillstånd därtill må lämnas av riksantikvarien. I samband

härmed torde den mindre lyckligt avfattade bestämmelsen i 7 § första stycket

böra utbytas mot föreskrifter i 6 § av innebörd dels att tillstånd må

meddelas, där fornlämningen finnes medföra hinder eller olägenhet, som ej

står i rimligt förhållande till dess betydelse, och dels att, då tillstånd lämnas,

därtill må fogas de villkor som finnas skäligen erforderliga. Ändringen föranleder

viss jämkning av 8 §.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

81

Det är uppenbarligen åsyftat, att anspråk på ersättning varom i 7 § förmäles

i första hand skall prövas av riksantikvarien samt att sökande, som

icke åtnöjes med dennes beslut, äger anföra besvär däröver hos Kungl. Maj:t.

Erforderlig föreskrift därutinnan torde böra utfärdas i administrativ ordning

1 7 § synes böra uttryckligen angivas, att den talan örn ersättning, som enligt

förslaget skall anhängiggöras inom ett år från det sökanden erhållit del av

riksantikvariens beslut och detta blivit gällande, skall anhängiggöras hos

domstol, varjämte i förtydligande syfte efter orden riksantikvariens beslut bör

göras ett tillägg, utmärkande att det beslut åsyftas, varigenom tillstånd enligt

6 § vägrats.

Länsstyrelse, hos vilken ersättningsbelopp blivit nedsatt jämlikt sista stycket

av 7 §, bör rimligen lika väl som riksantikvarien vara befogad att utbetala

ersättningsbeloppet direkt till sakägaren under de i slutet av paragrafen

angivna förutsättningarna. Det kan med hänsyn till motiveringen

te sig ovisst, örn stadgandet i fråga avser att inrymma dylik befogenhet även

för länsstyrelsen. Ordalagen utesluta emellertid icke en sådan tillämpning av

stadgandet.

10, 11 och 14 §§.

Förslagets 10 och 11 §§ upptaga bestämmelser örn kronans rätt med avseende

å fornfynd. Påträffas föremål i fast fornlämning och har det samband

med denna, kommer det enligt 10 § att tillfalla kronan. Upphittaren

får åtnöjas med den ersättning för kostnader m. m. samt hittelön, som riksantikvarien

må tillerkänna honom. Om föremål påträffas annorstädes än

i fast fornlämning eller eljest utan samband med dylik fornlämning, skall

föremålet enligt 11 §, där det helt eller delvis är av guld, silver eller koppar

och kan antagas vara minst etthundra år gammalt, hembjudas kronan till

inlösen. Dessa bestämmelser kompletteras av stadgande i 14 §, innehållande

anvisning för upphittare av föremål, som icke enligt 10 § skall tillfalla kronan

och ej heller enligt 11 § skall hembjudas kronan, att genom anmälan

om fyndet bereda kronan tillfälle att inlösa föremålet. Gemensamt för 11

och 14 §§ är att föremålet vid påträffandet skall sakna ägare. I 10 § upptages

icke något motsvarande villkor. Detta beror uppenbarligen därpå, att

äganderättsfrågan där saknar praktisk betydelse. Skulle emellertid i något

fall förekomma, att någon förmår styrka äganderätt till föremål, som påträffas

i fast fornlämning, lärer 10 § icke betaga honom hans rätt till föremålet.

I olikhet mot 1873 års förordning angående nedgraven skatt, bottenfynd

eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes, innehåller lagförslaget icke någon

positiv bestämmelse vem föremål, som avses i 11 eller 14 §, skall tillfalla.

Av paragraferna framgår emellertid indirekt, att föremålet skall anses tillfalla

upphittaren i och nied upphittandet. Denna rättsgrundsats torde böra

komma till tydligt uttryck i lagtexten. Detta skulle kunna ske genom att

första stycket av 11 § erhåller förslagsvis följande lydelse: Ilittar någon

i annat fall än i 10 § avses föremål, vartill ägare ej finnes, och kan det

Bihang till riksdagens protokoll 10A2. 1 sami. Nr S. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

antagas vara minst etthundra år gammalt, skall föremålet tillfalla upphittaren

med skyldighet, där det helt eller delvis är av guld, silver eller koppar,

att mot lösen hembjuda det till kronan. I anslutning härtill torde jämväl

avfattningen av 14 § böra jämkas.

Förslaget till lag angående ändring av jorddelningslagen.

10 kap. 11 §.

Enligt § 6 i 1867 års fornminnesförordning åligger det vid skifte av jord,

därå fast fornlämning finnes, skiftesförrättaren att uppmana samtliga skiftesdelägare

att låta den mark, fornlämningen upptager, undantagas från

skiftet såsom en skifteslagets gemensamma tillhörighet. Motsvarande stadgande

i det remitterade förslaget har erhållit den innebörd, att, där det lämpligen

kan ske, skall från skiftet undantagas icke blott erforderligt område

kring fornlämningen utan ock väg till denna. Av 18 kap. 1 § jorddelningslagen

följer att om delägarna ej äro ense eller deras beslut är stridande mot lag,

förrättningsmännen skola besluta i frågan. I förhållande till gällande bestämmelser

föreslås alltså ändring dels därutinnan att jämväl mark till väg kan

avsättas av oskifto dels ock såtillvida att förrättningsmännen även mot delägares

bestridande kunna förordna om undantagen.

I princip torde intet vara att erinra mot det föreslagna stadgandet. Det kan

emellertid ifragasättas, huruvida icke i de flesta fall vägbehovet lämpligare

kan tillgodoses genom servitut än genom undantag av mark. I allmänhet lärer

det vara tillfyllest om rätt finnes att taga gångväg till fornlämningsområdet

över angränsande mark. Det synes därför icke böra åläggas delägarna

såsom en plikt att avsätta vagmark av oskifto, även om detta skulle kunna

ske utan förfång för någon. Lagrådet hemställer förty, att stadgandet i förevarande

del måtte erhålla lydelse av innebörd att förefintligt behov av väg

till fornlämningen må kunna tillgodoses genom avsättande av vägmark eller

bildande av vägservitut.

Förslaget till lag om registrering av kulturhistoriskt märkliga

byggnader.

Enligt de sakkunnigas förslag bliva bestämmelserna om bevarande av kulturhistoriskt

märkliga byggnader tillämpliga å viss byggnad genom länsstyrelsens

förklaring att byggnaden skall vara underkastad dessa bestämmelser

(1 och 5 §§). I det remitterade förslaget åter har införandet i det av riksantikvarien

förda registret betecknats såsom den avgörande åtgärden. Denna ändring,

som vidtagits av redaktionella skäl, innebär emellertid en viss saklig förskjutning

vilken framstår såsom mindre tillfredsställande. De redaktionella fördelar

man velat vinna genom att utbyta uttrycket »förklaring, som enligt 5 §

meddelats» och liknande uttryck mot »registrering» kunna, utan en sådan förskjutning,

uppnås exempelvis därigenom, att de i 3 § närmare beskrivna föreskrifter,

som enligt lagförslaget kunna meddelas till skydd för byggnader av förevarande

slag, betecknas såsom »skyddsföreskrifter» och att denna terminolo
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

83

gi genomföres på följande sätt. Avfattningen av 1 § ändras sålunda att till skydd

för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte i paragrafen angivna områden

särskilda föreskrifter (skyddsföreskrifter) må meddelas i enlighet med vad i

förslagets följande paragrafer stadgas. Den grundläggande bestämmelsen om

länsstyrelsens beslut i 5 § andra stycket erhåller den innebörden, att länsstyrelsen,

om hinder ej möter för bifall till ansökningen, skall förordna, att för

byggnaden jämte nyssnämnda områden skola gälla de skyddsföreskrifter,

som avses med ansökningen, i den mån de överensstämma med vad i 3 §

angivits. Registreringsbestämmelsen i 6 § första stycket utbytes mot en bestämmelse

att riksantikvarien skall föra register över byggnader, för vilka

skyddsföreskrifter enligt denna lag meddelats. Jämväl i övrigt erfordras vissa

smärre jämkningar i lagtexten, varjämte lagförslagets rubrik lämpligen kan

ändras till lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Lagrådet hemställer, att förslaget måtte omarbetas i enlighet med dessa

riktlinjer.

I 4 § andra stycket av det remitterade förslaget har icke upptagits den i sakkunnigförslaget

från 3 § i 1909 års lag angående naturminnesmärkens fredande

hämtade bestämmelsen att avseende ej må fästas å yrkande, varold

fråga är, därest yrkandet ej framställts till auktionsförrättaren före auktionen.

Avsikten härmed lärer hava varit att fordringsägaren icke skulle vara

skyldig att, förrän utbud till försäljning ägt rum, framställa sådant yrkande.

Övervägande skäl synas emellertid tala för att — i likhet med vad som gäller

enligt utsökningslagen i fråga örn andra på försäljningsvillkoren inverkande

anspråk — yrkandet bör framställas senast då förhandling om rättsägares

anspråk och villkoren för försäljningen äger rum, vare sig sådan förhandling

sker vid auktionstillfället eller å sammanträde, varom förmäles i 102 § utsökningslagen.

Lagrådet hemställer därför, att i paragrafen måtte införas stadgande

av innebörd att avseende ej må fästas vid yrkande som framställts senare

än nyss sagts. I detta sammanhang torde avfattningen av motsvarande

bestämmelse i 3 § 1909 års lag böra jämkas till överensstämmelse härmed.

Vidare synes i en särskild paragraf böra intagas bestämmelse örn att inskrivningsdomaren,

sedan underrättelse enligt 4, 5, 9, 10 eller 11 § till honom

inkommit, har att ombesörja att erforderlig anteckning, så snart ske kan, å

inskrivningsdag verkställes i intecknings- eller fastighetsboken. I samband

härmed torde senare delen av 4 § första stycket böra utgå och redaktionella

jämkningar vidtagas i vissa paragrafer. Den nya paragrafen kan lämpligen

införas såsom 13 §, varjämte ordningsföljden mellan de nuvarande 12 och

13 §§ bör ändras sålunda, att 13 § erhåller paragrafnumret 12 och 12 § blir

14 §. I följd härav förskjutes nummerbeteckningen på 14—18 §§ i det remitterade

förslaget.

övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,

Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans-,

ecklesiastik- och jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Westman, lagrådets den 15 januari 1942 avgivna utlåtande

över de den 12 december 1941 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag örn fornminnen;

2) lag angående ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods;

3) lag angående ändrad lydelse av 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 § lagen den

18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) örn fastighetsbildning i stad;

5) lag om registrering av kulturhistoriskt märkliga byggnader; och

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr

189) om expropriation.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

De ändringar av huvudsakligen redaktionell innebörd som lagrådet förordat

i fråga om förslaget till lag om fornminnen torde böra iakttagas. Även

den jämkning i förslaget till lag angående ändring av jorddelningslagen, varom

lagrådet hemställt, synes böra beaktas.

Beträffande förslaget till lag örn registrering av kulturhistoriskt märkliga

byggnader har lagrådet ansett, att rättsverkningarna av det föreslagna skyddsförfarandet

böra inträda i och med att länsstyrelsens beslut vinner laga kraft

och icke först med riksantikvariens åtgärd att införa beslutet i det föreslagna

registret. Detta lagrådets förslag synes i vissa hänseenden vara mera följdriktigt.

Lagrådet har även förordat en ändring i 4 § andra stycket av innebörd

att vid exekutiv försäljning yrkande om meddelade skyddsföreskrifters

hävande skall framställas senast då förhandling örn rättsägares anspråk

och villkoren för försäljningen äger rum. Denna ändring torde vara lämplig.

Såsom lagrådet anfört synes i samband härmed 3 § i 1909 års lag angående

naturminnesmärkens fredande böra undergå motsvarande ändring.

Vad lagrådet i övrigt anfört angående förslaget till lag örn registrering av

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

85

kulturhistoriskt märkliga byggnader lärer jämväl böra beaktas. På sätt lagrådet

anmärkt bör, såsom en följd av förstnämnda ändring i förslaget, lagens

rubrik ändras.

Härutöver torde i redaktionellt hänseende vissa jämkningar böra vidtagas i

lagförslagen.

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad som nu anförts ändrade

förslagen jämte upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den

25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående naturminnesmärkens fredande måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

Bihang till riksdagens protokoll 19*2. 1 sami. Nr S.

7

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. BevU 1942:43 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 191k a5 i texten
  2. Rskr. 1942:195 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till lag om fornminnen m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. a1 i texten
  3. Rskr. 1942:196 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 a1 i texten
  4. 2LU 1942:23 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fornminnen m. m. dels ock en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten
  5. 2LU 1942:24 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 s. 3 i texten