Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m

164 sidor, varav 156 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 156 av 164 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:17, Med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

1

Kr 17.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till förordning

om erkända skatteförmedlingskassor, m. m.; given

Stockholms slott den 15 januari 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,

2) förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,

3) förordning om preskription av utskylder m. m.,

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,

5) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning,

6) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)

om kommunalstyrelse på landet,

7) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn

kommunalstyrelse i stad,

8) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)

om kommunalstyrelse i Stockholm,

9) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni

1922 (nr 277) angående postsparbanken,

10) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker samt

12) förordning örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 17.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

förordning om erkända skatteförmedlingskassor.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med skatteförmedlingskassa förstås i denna förordning inrättning med

ändamål att, uteslutande eller i förening med annan betalningsförmedling,

på uppdrag av skattskyldig ombesörja betalning av denne påförda utskylder

medelst belopp, som enligt fastställd plan inflyta genom avdrag å den skattskyldiges

avlöning eller pension eller å annan av honom åtnjuten periodisk

intäkt eller ock genom direkta inbetalningar från den skattskyldige.

2 §.

Skatteförmedlingskassa, som förmedlar utskyldsbetalning endast för fysiska

personer, må av länsstyrelsen i det län, där kassans förvaltning utövas,

antagas till erkänd skatteförmedlingskassa.

I samband med beslut om kassas antagande till erkänd skatteförmedlingskassa

skall länsstyrelsen fastställa reglemente för kassans verksamhet.

Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning beträffande statens

intressekontor.

3 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa må icke av uppdragsgivare uttaga särskild

avgift för förmedling av utskyldsbetalning.

■4 §.

Där länsstyrelsen så finner erforderligt, skall erkänd skatteförmedlingskassa

ställa säkerhet för medel, som kassan omhänderhar för utskyldsbetalning.

5 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa äger åtnjuta statsbidrag.

Statsbidraget utgår med 25 öre för varje av kassan förmedlad betalning avvid

uppbördsstämma (uppbördstermin) förfallande utskyldsbelopp.

I fråga om restfört utskyldsbelopp utgår bidraget först då det restförda

beloppet jämte, i förekommande fall, därå belöpande indrivningsavgift till

fullo guldits.

Statsbidrag utgår för räkenskapsår och utbetalas årsvis i efterskott, där ej

annat följer av stadgandet i 6 § sista stycket.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

3

6 §.

Ansökan om statsbidrag ingives till länsstyrelsen. Ansökan skall, där e.j

länsstyrelsen för särskilt fall medgiver undantag, ingivas inom sex månader

efter utgången av det räkenskapsår, för vilket bidrag sökes, och skall åtföljas

av erforderliga uppgifter för beräkning av bidragets storlek.

Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen, beslutar länsstyrelsen i ärendet

samt utanordna!- beviljat bidrag.

På därom framställd begäran må länsstyrelsen, om skäl därtill äro, under

löpande räkenskapsår bevilja och utanordna statsbidrag för utskyldsbetalningar,

som förmedlats under den gångna delen av räkenskapsåret.

7 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa skall föra räkenskaper i enlighet med de

närmare föreskrifter Konungen meddelar.

Kassan skall inom sex månader efter räkenskapsårets utgång till länsstyrelsen

ingiva dels berättelse över det gångna årets verksamhet dels ock sammandrag

av räkenskaperna enligt av Konungen fastställt formulär.

8 §.

Länsstyrelsen skall övervaka att erkänd skatteförmedlingskassa fullgör sina

uppgifter i enlighet med gällande författningar och kassans reglemente samt

i övrigt på ett ändamålsenligt sätt.

För ändring i fastställt reglemente fordras länsstyrelsens godkännande.

9 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa är skyldig lämna länsstyrelsen eller dess

ombud ävensom vederbörande utmätningsman tillfälle att när som helst inventera

kassans tillgångar samt granska kassans räkenskaper och övriga

handlingar.

10 §.

Finner länsstyrelsen, att anledning till anmärkning föreligger mot erkänd

skatteförmedlingskassas verksamhet, äger länsstyrelsen meddela erforderliga

anvisningar för vinnande av rättelse.

Länsstyrelsen äger, då skäl därtill äro, återkalla beslut om kassas antagande

till erkänd skatteförmedlingskassa.

11 §•

Hos länsstyrelse skall föras förteckning över skatteförmedlingskassor, som

av länsstyrelsen antagits till erkända skatteförmedlingskassor.

12 §.

Det åligger arbetsgivare att vid utbetalning av lön till arbetstagare, som är

ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa eller statens intressekontor, på

begäran av kassan eller kontoret verkställa avdrag å lönen med så stort belopp,

som enligt fastställd plan skall dit inbetalas, så ock att tillhandahålla

kassan eller kontoret det avdragna beloppet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Vad i första stycket sägs gäller dock endast försåvitt arbetsgivaren minst

en vecka före avlöningstillfället erhållit förteckning i två exemplar, upptagande

för varje arbetstagare hans fullständiga namn samt löneavdraget.

Äga alla vid ett företag anställda inom samma arbetstagargrupp rätt att ansluta

sig till erkänd skatteförmedlingskassa, på vars begäran arbetsgivaren

verkställer löneavdrag, är arbetsgivaren allenast på begäran av denna kassa

eller statens intressekontor skyldig att för arbetstagare inom gruppen göra

dylika avdrag.

Arbetsgivaren äger i förhållande till arbetstagaren utan särskild redovisning

åberopa löneavdraget som utbetalning av lön.

Vad'' i denna paragraf stadgas beträffande arbetstagare skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om den, till vilken arbetsgivaren på grund av förutvarande

anställningsförhållande utbetalar pension eller verkställer annan

periodisk utbetalning.

13 §.

Har arbetsgivare av uppenbar tredska underlåtit att fullgöra vad honom enligt

12 § åligger, må länsstyrelsen förelägga honom vite ävensom, i förekommande

fall, utdöma vitet.

Utdömt vite tillfaller kronan.

14 §.

Vad i 12 och 13 §§ stadgas angående arbetsgivare skall, då fråga är

om statligt verk eller inrättning eller om kommun, i stället gälla beträffande

den som har att utbetala i 12 § avsedda medel.

15 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,

meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteför
medlingskassor.

Härigenom förordnas att, utan hinder av vad eljest finnes stadgat rörande

indrivning av utskylder, följande särskilda bestämmelser skola gälla beträffande

utskyldsbetalning av skattskyldig, som anslutit sig till erkänd skatteförmedlingskassa.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

5

1 §■

För skattskyldig, som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa, skall

kassan upprätta plan för inbetalningar till gäldande av den skattskyldiges

utskylder ävensom, där kassan skall förmedla betalning av jämväl andra

den skattskyldige åvilande utgifter, av dessa utgifter (inbetalningsplan).

Med utskylder förstås i denna förordning utskylder och andra medel, som

avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b).

Den skattskyldige må, där så erfordras för inbetalningsplanens genomförande,

beviljas anstånd med utskyldsbetalningen efter vad i denna förordning

stadgas. Sådant anstånd skall dock icke gälla i fråga om avgifter till brand-,

hagelskade- och kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen den

22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet

grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i sammanhang

med kronouppbörden.

2 §•

Den som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa må av kassan beviljas

anstånd med erläggande av utskylder, som förfalla till betalning vid de

två uppbördsstämmor vilka utlöpa närmast efter anslutningen. Anståndet

skall bestämmas att gälla intill utgången av visst kalenderkvartal och må

icke räcka längre än ett år efter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige

anslutit sig till kassan.

Vad i denna förordning stadgas i fråga örn uppbördsstämma skall äga motsvarande

tillämpning beträffande uppbördstermin.

3 §.

Häftar skattskyldig vid anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa för

restförda utskylder, må kassan bevilja honom anstånd under tid som i 2 §

sägs med betalningen av jämväl dessa utskylder jämte därå belöpande indrivningsavgift.

Härvid'' skall dock iakttagas, att de restförda utskylderna skola

vara betalda senast vid den tidpunkt, då utskylderna eljest skulle vara preskriberade

eller, därest införsel i den skattskyldige tillkommande avlöning, pension

eller livränta skulle kunna beviljas för uttagande av utskylderna, då

rätten att erhålla införsel upphör.

4 §.

Anstånd enligt 2 eller 3 § må beviljas endast därest inbetalningsplanen så

bestämmes, att före anståndstidens utgång samtliga därunder till betalning

förfallande utskyldsbelopp jämte, i fall som i 3 § sägs, tidigare restförda

utskylder och därå belöpande indrivningsavgift skola vara guldna.

Erkänd skatteförmedlingskassa må icke bevilja anstånd enligt 2 eller 3 §

åt den, som tidigare varit ansluten till sådan kassa.

5 §.

Har erkänd skatteförmedlingskassa meddelat beslut örn anstånd, skall

underrättelse därom lämnas till vederbörande utmätningsman. Underrättelsen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

skall lämnas, om anståndet beviljats enligt 2 §, inom fjorton dagar efter avslutandet

av den närmast efter beslutets meddelande inträffande uppbördsstämma,

vid vilken av anståndet omfattade utskylder förfallit till betalning,

och, om anståndet beviljats enligt 3 §, ofördröjligen efter beslutets meddelande.

Utmätningsmannen har att om anståndet verkställa anteckning i restlängden.

6 §.

Då underlåtenhet att betala vid en uppbördsstämma förfallande utskylder

medfört, att jämväl utskylder, som skolat uppbäras vid en kommande stämma,

äro förfallna till omedelbar betalning, skall skattskyldig, som åtnjuter anstånd

med betalning av förstnämnda utskylder, tillika åtnjuta anstånd med betalning

av sistnämnda utskylder till den uppbördsstämma, vid vilken utskylderna

enligt utfärdad debetsedel skolat erläggas.

7 §•

Utmätningsman äger på framställning av erkänd skatteförmedlingskassa

bevilja till kassan ansluten skattskyldig anstånd för längre tid eller i annat

fall än i 2 eller 3 § sägs, örn så finnes erforderligt för att framdeles förfallande

utskylder skola kunna gäldas vid de uppbördsstämmor, varunder

utskylderna enligt vederbörliga debetsedlar skola erläggas.

Vad i 3 § andra punkten stadgas skall äga motsvarande tillämpning vid

beviljande av anstånd enligt denna paragraf.

8 §.

Har skattskyldig, som anslutit sig till erkänd skatteförmedlingskassa och

som åtnjuter anstånd med utskyldsbetalning eller eljest häftar för oguldna

utskylder, lämnat kassan eller fullföljes icke för honom upprättad inbetalningsplan,

skall kassan ofördröjligen underrätta vederbörande utmätningsman

därom. Anmälan örn underlåtenhet att fullfölja inbetalningsplanen erfordras

dock icke i det fall, att underlåtenheten är av tillfällig art och icke

äventyrar planens fullföljd.

Avlider Skattskyldig, som i första stycket avses, och fullföljes icke inbetalningsplanen

av dödsboet eller annan i den avlidnes ställe, skall kassan utan

dröjsmål lämna underrättelse därom till utmätningsmannen.

9 §.

Sedan anmälan jämlikt 5 § inkommit till utmätningsmannen eller beslut

om anstånd meddelats enligt 7 §, må de av anståndet omfattade utskylderna

icke indrivas, och skall meddelat beslut om införsel i avlöning, pension eller

livränta till gäldande av dessa utskylder icke vidare gälla. Vad sålunda stadgas

äger dock icke tillämpning, därest anståndet meddelats i strid med bestämmelserna

i denna förordning.

Med indrivning av utskylder, som utgå för fast egendom, må icke på grund

av vad i första stycket stadgas anstå längre än att den i 17 kap. 6 § handelsbalken

stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

i

I första stycket angivet hinder för indrivning bortfaller, om anståndstiden

gått till ända utan att utskylderna guldits och ytterligare anstånd ej medgivits

eller örn sådan omständighet inträffat, som jämlikt 8 § föranlett eller

bort föranleda underrättelse till utmätningsmannen, och inbetalningsplanen

icke fullföljes av den skattskyldige efter anslutning till annan erkänd skatteförmedlingskassa.

10 §.

Indrivningsavgift må icke uttagas för utskylder, som förfallit till betalning

under det anstånd med deras gäldande åtnjutits.

I fall, som avses i 9 § tredje stycket, skall dock den skattskyldige erlägga

stadgad indrivningsavgift för vad av utskylderna återstod oguldet, då hindret

för indrivningen bortföll.

11 §•

Till erkänd skatteförmedlingskassa inbetalda medel må ej, så länge den

skattskyldige åtnjuter anstånd med utskyldsbetalning eller eljest häftar för

oguldna, av inbetalningsplanen omfattade utskylder, användas för annat ändamål

än som med planen avses.

12 §.

Medel som jämlikt 11 § ej må användas för annat ändamål än som med

inbetalningsplanen avses må, till den del medlen enligt planen äro avsedda

för betalning av utskylder, icke utmätas för annan gäld; dock att utan hinder

av vad sålunda stadgas utmätning må ske till fullgörande av lagstadgad

underhållsskyldighet i fall, varom förmäles i 1 § lagen örn införsel i avlöning,

pension eller livränta.

13 §.

Ätnöjes icke den skattskyldige med utmätningsmans beslut enligt denna

förordning, äger han i beslutet söka rättelse genom besvär hos vederbörande

länsstyrelse.

Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

14 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,

meddelas av Konungen.

Denna förordning lräder i kraft den 1 juli 1943.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

förordning om preskription av utskylder m. m.

Härigenom förordnas, att sådana till stat eller kommun utgående utskylder

och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b),

icke må uttagas senare än fem år efter utgången av det år under vilket någon

del av utskylderna eller medlen enligt verkställd debitering senast skolat erläggas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola äga tillämpning å utskylder och andra medel, som dessförinnan

förfallit bil betalning.

Förslag

till

lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbaden1 skall erhålla följande

ändrade lydelse.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

utskylder till kronan, kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller

kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt

härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året;

så ock vad enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket må

hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings-

eller tilläggsavgift för sista och löpande året.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 men skall icke äga tillämpning i

konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Senaste lydelse se SFS 1928: 406.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

9

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

För bidrag —•--handelsbaden sägs.

Bidrag i övrigt utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalk en.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)

om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 76 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse

på landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

76 §.

Efter uppbördsstämman — — — resterande utskylderna.

Restlängd upprättas---dylikt område.

Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift av fem

öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än

tjugufem öre. Örn användningen av dessa medel stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock alt äldre lag fortfarande

skall äga tillämpning å utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252)

om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 71 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse

i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

71 §.

Efter uppbördsstämman ----redovisa utskylderna.

Restlängd upprättas -—- -—- — prövas erforderliga.

Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift av fem

öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än

tjugufem öre. Om användningen av dessa medel stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre lag fortfarande skall

äga tillämpning å utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)

om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 58 § lagen den 15 juni 1935 örn kommunalstyrelse

i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

58 §.

De utskylder, vilka icke blivit inom föreskriven tid erlagda, låter vederbörande

uppbördsman i laga ordning uttaga. Vid indrivandet av sådana medel

uttages därutöver en avgift av fem öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet,

dock ej mindre än tjugufem öre. Örn användningen av dessa

medel stadgas särskilt.

De utskyldsbelopp — — — i Stockholm.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre lag fortfarande skall

äga tillämpning å utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning.

1 Senaste lydelse se SFS 1932: 266.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

11

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den

21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 angående

postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 2.

Mom. 1. Envar äger — — — i postsparbanken.

Insättning må---särskild motbok.

Erkänd skattefönnedlingskassas tillgodohavande må jämväl i annat fall än

i föregående stycke sägs ökas utöver 5,000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse2

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

52 §.

Varda penningar — -—• -—- hos bolaget.

En och samma insättares tillgodohavande på så kallad sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas

läggande till kapitalet ökas utöver fyra tusen kronor; dock gäde begränsningen

ej örn erkänd skattefönnedlingskassas tillgodohavande. Bankaktiebolag

må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka,

efter uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen dock

lämnat öppet afl, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i särskilda fall

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning

å räkning, varom ovan sägs, antecknas i motbok, som utlämnas till räkningsliavaren.

Då medel å sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i mot
1

Senaste lydelse se SFS 1940:144.

2 Senaste lydelse se SFS 1936: 93.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

boken. I fråga om medel, som bolaget mottager i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa,

vare dock utfärdande av motbok ej erforderligt. Ej må

bolaget träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till annan än rätt

innehavare av motbok kunde av bolaget åberopas.

I fråga---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni

1923 (nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

22 §.

Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning eller å

räkning för medel, som sparbank mottager i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa;

dock att sparbank må för fyllande av tillfälligt penningbehov

begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller

inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån.

En och —--bestämda beloppet.

Ej må---uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning å motboksräkning skall antecknas i motbok. Motboken, som

skall vara försedd med ordningsnummer, må ej vara ställd till innehavaren

eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som skulle medföra

att betalning till annan än rätt innehavare kunde av sparbanken åberopas.

I motboken skall intagas erinran om att överlåtelse bör till nye ägarens

säkerhet anmälas hos sparbanken. Har beträffande de insatta medlens utbetalning

förbehåll gjorts, skall anteckning därom ske i motboken. Vid motboken

skola vara fogade utdrag av denna lag och sparbankens reglemente, i vad

de avse förhållandet mellan sparbanken och insättare.

Då medel å motboksräkning lyftas, skall anteckning därom ske i motboken.

I fråga---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Senaste lydelse av 23 § se SFS 1936: 94.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

13

Förslag

till

förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla

arbetsanställning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Arbetsgivare är skyldig att enligt vad nedan stadgas göra anmälan om

anställande av arbetstagare. Är anställningen avsedd att vara högst fyra veckor

föreligger dock ej anmälningsskyldighet med mindre anställningen varar

längre tid än nyss sagts.

Anmälan skall göras till utmätningsmannen i anställningsorten eller, då

Stockholm är anställningsort, till Överståthållarämbetet.

2 §•

Å Konungen ankommer att bestämma, i vilken utsträckning anmälningsskyldighet

enligt denna förordning skall fullgöras av statliga verk och inrättningar

samt av kommuner.

I den mån särskilda omständigheter därtill föranleda, äger Konungen medgiva

befrielse från anmälningsskyldighet jämväl i andra fall än i första stycket

avses.

3 §.

Anmälan skall göras senast en vecka efter anställningens början eller, i fall

som avses i 1 § första stycket andra punkten, senast fyra veckor efter anställningens

början.

Anmälan göres å särskilda blanketter (anställningskort), vilka för varje

anställd utskrivas i två exemplar. Formulär till anställningskort fastställes

av Konungen.

Anställningskort tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt

med posten.

4 §.

Utmätningsmannen skall förvara det ena exemplaret av anställningskortet

i ett alfabetiskt ordnat register och översända det andra exemplaret till länsstyrelsen

eller, där arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans

tjänstgöringsområde, till denne som har att efter tagen kännedom om

innehållet i kortet vidarebefordra detsamma till länsstyrelsen i mantalsskrivningsorten.

Är arbetstagaren mantalsskriven i Stockholm, skall utmätningsmannen

dock översända det andra exemplaret av anställningskortet direkt

till Överståthållarämbetet.

Till länsstyrelse inkommande anställningskort skola alfabetiskt ordnas i

särskilt register.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Ur anställningsregister skall uttagas kort angående anställning, som på

grund av inkommen anmälan örn annan senare anställning kan antagas

hava upphört tidigare än under närmast föregående kalenderår. Annat kort

förvaras under en tid av fem år.

Vad i denna paragraf stadgas beträffande förfarandet med till utmätningsman

inkomna anställningskort skall i tillämpliga delar gälla även beträffande

till Överståthållarämbetet inkomna kort.

5 §.

Den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet enligt

denna förordning straffes med böter högst trehundra kronor.

Ej må dock till straff dömas, därest omständigheterna giva vid handen att

underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldigheten

icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

6 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid polisdomstol,

där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

7 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,

meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Det åligger arbetsgivare att före utgången av juli månad 1943, på sätt i denna

förordning sägs, till länsstyrelsen i det län, inom vilket anställningsorten

är belägen, anmäla alla hos honom den 1 juli 1943 anställda personer,

beträffande vilka anmälningsskyldighet förelegat därest de anställts nämnda

dag. Har beträffande arbetstagares anställning ändring skett, innan anmälan

avlåtes, skall anteckning härom göras å anställningskortet.

Det ena exemplaret av anställningskorten skall, utom vad angår Stockholm,

så snart ske kan överlämnas till utmätningsmannen i arbetstagarens

anställningsort. Är arbetstagaren mantalsskriven inom annat län, skall

det andra exemplaret av kortet överlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda

län.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

15

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 december

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehbsson-Bfamstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,

Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, kommunikations-

och handelsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,

statsrådet Wigforss, fråga om främjande av utskyldsbetalning genom erkända

skatteförmedlingskassor och anför därvid följande.

Inledning.

Enligt nu gällande ordning för uppbörd av krono- och kommunalutskylder

uppbäras dessa under en tidsperiod, vars början infaller närmare ett år och

vars slut infaller närmare två år efter det år, inkomsten förvärvats. Kronoutskylderna

erläggas därvid vid uppbördsterminer, respektive uppbördsstämmor,

i november månad året efter inkomståret och april—maj månader året

därpå samt kommunalutskylderna vid upphördsstämmor som regel under våren

och hösten sistnämnda år. För närvarande erlägges dessutom under andra

året efter inkomståret värnskatt till staten, i städerna under februari samt på

landet under mars månad. Denna tidsskillnad mellan inkomstens förvärvande

och uppbörden av den på inkomsten belöpande skatten har sin grund i gällande

taxeringsförfarande, som åsyftar ett noggrant och rättvist fastställande av

den beskattningsbara inkomsten och därför pågår cirka åtta månader under

året efter det, varunder inkomsten förvärvats. Härtill kommer, vad kommunalskatten

beträffar, den i förhållande till inkomståret sena tidpunkten för

bestämmande av utdebiteringens storlek, beroende på att det kommunala budgetåret

— i motsats till det statliga — sammanfaller med kalenderåret. Denna

eftersläpning av skatterna medför, att många skattskyldiga hava svårigheter

att kunna gälda den vid uppbördstermin eller uppbördsstämma förfallande

skatten. Därtill medverkar även, att skatterna erläggas vid relativt få dylika

terminer eller stämmor, varför stora belopp förfalla vid varje termin eller

stämma, samt alt dessa senare äro ojämnt fördelade på årets olika månader,

så att det övervägande antalet uppbördstillfällen faller på förra halvåret.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 17-

Vid åtskilliga tillfällen lia utredningar verkställts i syfte att söka avhjälpa

dessa olägenheter i samband med skattebetalningen, dock utan att

i huvudsak ha medfört någon ändring i det bestående uppbördssystemet

1924 års uppbördssakkunniga föreslogo i sitt år 1929 avgivna betänkande

angående rationell skatteuppbörd (SOU 1929: 17) uttagande av skatt i förskott,

beräknad som regel på grundval av föregående års utskyldsbelopp. I

fråga örn löntagare skulle uppbörden ske under medverkan av arbetsgivarna,

vilka skulle verkställa avdrag å lönen för skatten, övriga skattskyldiga skulle

själva insända sina utskylder till uppbördsmyndigheten. De sakkunniga föreslogo

sammanslagning av krono- och kommunaluppbörden samt omläggning

av det kommunala budgetåret. Uppbörden av förskottsavsättningarna

skulle äga rum under tiden den 25 februari—den 24 november. Sedan debetsedlarna

utskrivits, skulle den slutliga uppbörden (av det belopp, varmed

debetsedelns slutsumma översteg förskottsbetalningarna) förrättas under tiden

den 25 januari—den 24 februari. — Förslaget mötte en mycket stark

kritik. Särskilt riktade denna sig mot tanken på att genomföra obligatoriska

avdrag å anställdas lön. Förslaget föranledde icke annan lagstiftningsåtgärd

än att år 1931 kronouppbörden uppdelades på två terminer.

1936 års uppbörclskommitté föreslog i sitt år 1938 avgivna betänkande

(SOU 1938: 46) uttagandet av en förskottsskatt, som beräknades efter av

taxeringsnämnden beslutat men av prövningsnämnden ännu icke granskat

skatteunderlag. Även denna kommitté föreslog sammanslagning av kronooch

kommunaluppbörden; ändring i det kommunala budgetåret ansågs däremot

icke böra ske. Ett förskottsbelopp, motsvarande hälften av det belopp,

vartill skattskyldigs på visst sätt beräknade totala skatter skulle hava uppgått,

därest de debiterats på grundval av de av taxeringsnämnden beslutade

taxeringarna, skulle uttagas under augusti, september och november månader

taxeringsåret. Sedan prövningsnämnden på hösten samma år fastställt

taxeringarna, skulle definitiv debitering av skatt ske och slutlig uppbörd

härav, efter avdrag av erlagd förskottsskatt, äga rum under februari, mars

och maj månader följande år. — Även detta förslag blev föremål för åtskillig

kritik. Allmänt framhölls, att den förkortning av tiden för betalning

av utskylderna i förhållande till tidpunkten för inkomstförvärvet, som förslaget

innebar, vore ganska ringa och icke kunde anses motivera de avsevärda

kostnader och olägenheter, som kunde förväntas uppkomma.

De svårigheter, som skatternas eftersläpning och de få uppbördsterminerna,

respektive uppbördsstämmorna medföra för de skattskyldiga, ha i

samband med nu rådande försvarsberedskap föranlett statsmakterna att bereda

dem, som inkallats för att fullgöra sådan beredskap, viss lättnad i fråga

örn ordningen för erläggande av utskylder. Genom förordningen den 17 november

1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av

utskylder hos vissa skattskyldiga, i dess lydelse enligt förordningen den 30 december

1941 (nr 988), har sålunda stadgats, att skattskyldig, som inkallats till

tjänstgöring vid krigsmakten jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen, äger åtnjuta

anstånd med indrivningen av honom påförda utskylder. Med utskylder

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

17

förstås i förordningen utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen

under a) och b), med undantag dock för sådana avgifter

till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen

den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet

grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i

sammanhang med kronouppbörden. Därest sådan skattskyldig underlåter att

i behörig ordning erlägga honom påförda utskylder, vilka förfalla till betalning

vid uppbördsstämma eller uppbördstermin, som helt eller delvis

infaller under tiden för tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom två månader

efter tjänstgöringens slut, får indrivning av belopp, som på grund

därav uppföres i restlängd, icke ske, förrän den skattskyldige efter beviljad

ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning

två månader i följd varit fri från sådan tjänstgöring. Har den skattskyldiges

berörda underlåtenhet föranlett, att jämväl belopp, som eljest

skolat erläggas vid senare uppbördstillfälle, uppförts i restlängd, får sålunda

restfört belopp icke i något fall indrivas förrän efter utgången av den uppbördsstämma

eller uppbördstermin, varunder beloppet enligt utfärdad debetsedel

skolat erläggas. Infaller tidpunkt, då sådant belopp först får indrivas,

under det den skattskyldige tjänstgör vid krigsmakten eller inom två månader

efter tjänstgöringens slut, äger han åtnjuta motsvarande anstånd med avseende

å dylikt belopp. Beträffande utskylder, som utgå för fast egendom,

äger den skattskyldige icke åtnjuta här nämnt anstånd längre, än att den

i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgade förmånsrätten för dylika utskylder

kan göras gällande. Förutom att den skattskyldige åtnjuter ifrågavarande anstånd,

är han befriad från skyldighet att erlägga indrivningsavgift å förutnämnda

restförda belopp, i den mån betalning inflyter, innan han efter hempermittering

eller hemförlovning ett år i följd varit fri från tjänstgöring vid

krigsmakten enligt 28 § 1 mom. värnpliklslagen.

I skrivelse nr 404 anhöll 1940 års lagtima riksdag, i anledning av två likalydande

motioner, att Kungl. Majit ville, med beaktande av vad bevillningsutskottet

i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 40 anfört, snarast möjligt

för riksdagen framlägga förslag i syfte att tidigare inbetalning av skatter till

stat och kommun måtte kunna äga rum. — Utskottet hade i sitt betänkande

framhållit, att ändrade bestämmelser angående tiden för skatternas erläggande

vore i hög grad av behovet påkallade. Detta behov framträdde med särskild

skärpa under nuvarande förhållanden, då på grund av det ovissa läget och

ändrade konjunkturer den enskildes ekonomiska ställning hastigt kunde bliva

avsevärt försämrad. På grund av den numera avsevärt skärpta beskattningen

syntes varje möjlighet till åvägabringande av en tidigare skattebetalning böra

tagas under noggrant övervägande. Vad som förekommit i samband med de

lidigare utredningarna på detta område kunde icke anses giva vid handen

alt en lösning — åtminstone av provisorisk art — skulle vara omöjlig att

åstadkomma. Utskottet vore självfallet icke berett att giva anvisning om hur

frågan lämpligen borde lösas men ansåg sig dock böra framhålla, alt 1024

års uppbördssakkunnigas förslag angående obligatoriska förskottsavsältning
Bihang

lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 17.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Afaj.ts proposition nr 17.

ar av anställdas avlöning under löngivarens medverkan borde tagas under

förnyad omprövning. Ett uppslag, som utskottet jämväl haft under övervägande,

vore införandet av förskottsdebitering av skatt med ledning av det vid

taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara

beloppet. Enligt denna tanke skulle vid debiteringen den skattskyldige

påföras — förutom den skatt som i vanlig ordning skulle erläggas — en förskottsskalt

med viss procent av det beskattningsbara beloppet, vilken sistnämnda

skatt skulle tillgodoräknas honom vid den debitering som komme

att äga rum på grundval av det nästföljande årets taxering. Enligt Kungl.

Maj:ts bemyndigande den 3 november 1939 hade särskilda sakkunniga tillkallats

för utredning av frågan om skattebetalning i förskott. Syftet med denna

utredning syntes vara att underlätta förtidsinbetalning av skatter på frivillighetens

väg. Utskottet uttalade emellertid såsom sin mening, att en anordning

med frivillig förskottsbetalning av skatter icke kunde råda bot mot bristerna i

det nuvarande skattebetalningssystemet. För att en mera avsevärd förbättring

skulle kunna vinnas borde någon metod utfinnas som möjliggjorde obligatorisk

förskottsbetalning för de skattskyldiga.

Vid anmälan i statsrådet den 20 september 1940 av förslag om utredning

angående åtgärder för åstadkommande av en tidigare inbetalning av kronoutskylder

samt därmed sammanhängande spörsmål framhöll jag bland annat

— efter att ha erinrat om de förut verkställda utredningarna i uppbördsfrågan

samt om riksdagens skrivelse i ämnet — att en uppbördsreform borde åsyfta,

att skatten i så stor utsträckning som möjligt betalades under samma tidsperiod

som inkomsten förvärvades, alltså en uppbörd vid själva inkomstkällan.

Ett obligatoriskt och allmänt innehållande av viss del av inkomsten

till skatt syntes i längden vara den enda framkomliga vägen till vinnande

av verklig effektivitet i skatteuppbörden. Vidare uttalade jag, att den föreslagna

utredningen åtminstone till en början borde begränsas att avse allenast

uppbörden av kronoutskylder samt att, därest en fullständig övergång till

det nya uppbördssystemet ej kunde ske enär vissa inkomsttyper mindre lämpade

sig för en obligatorisk förskottsuppbörd, man i vart fall borde söka finna

former för en med inkomsten samtidig uppbörd av skatt för inkomst av

tjänst och dylikt; därjämte borde frågan om en s. k. kupongskatt för utdelningar

å värdepapper bli föremål för beaktande.

Sedan jag enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande nyssnämnda dag uppdragit

åt t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström att verkställa berörda utredning,

avlämnade denne den 15 februari 1941 betänkande med allmänna riktlinjer

för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder (SOU 1941: 5 och 6).

I betänkandet förordades för inkomst av tjänst en uppbörd vid källan i

berörda mening, i det att arbetsgivarna enligt förslaget vid avlöningstillfällena

skulle verkställa avdrag för skatt enligt tabeller, upptagande vad som å avlöningsbeloppet

kunde beräknas belöpa dels i statsskatt, dels i en gemensam

kommunalskatt, som i huvudsak skulle ersätta skatten till landstingen och

primärkommunerna. För inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet och vissa

slag av inkomst av kapital föreslogs fasta skatteavdrag med 25 procent, medan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

19

andra slag av inkomst av kapital lämnades utanför reformen. För inkomst

av rörelse och inkomst av fastighet förutsattes en preliminär beskattning under

inkomståret i förhållande till den under föregående år debiterade skatten.

Särskilt med hänsyn därtill, att betänkandet icke innefattade utarbetade

författningstexter, förordnade Kungl. Majit sedermera den 28 februari 1941

borgmästaren J. Laurin att såsom särskild sakkunnig inom finansdepartementet

biträda med fortsatt utredning av den i betänkandet behandlade frågan.

Betänkandet gjordes under tiden till föremål för en omfattande remiss.

Sedan remissvaren i maj 1941 inkommit, lämnade jag Laurin direktiv att

utarbeta utkast till de författningsbestämmelser, som erfordrades för genomförande

av en reform i stort sett efter de allmänna riktlinjerna i betänkandet,

dock med sådana begränsningar att själva kommunalbeskattningen i huvudsak

icke rubbades samt att inkomst av fastighet och av rörelse helt undantoges

från reformen; dessutom skulle självfallet såvitt möjligt hänsyn tagas till

åtskilliga mot betänkandet framställda erinringar. Meningen var att dessa

utkast skulle föreligga så snart, att efter en förnyad remiss grundval kunde

erhållas för ett bedömande, huruvida förslag i ämnet kunde föreläggas 1942

års riksdag för ikraftträdande från 1943 års ingång.

Laurin avlämnade den 6 september 1941 en »P. M. angående skatteavdrag

å vissa slag av inkomster». Vid promemorian funnos fogade utkast till förordning

om skatteavdrag å vissa slag av inkomster samt åtskilliga andra författningsutkast

m. m.

De med promemorian ingivna författningsutkasten inneburo för egentlig

löneinkomst, liksom för pension eller annan livränta, att vid utbetalningen

skulle verkställas skatteavdrag enligt tabell i huvudsaklig överensstämmelse

med förslag i det föregående betänkandet; såsom en grundförutsättning för

reformen angavs, jämlikt av mig lämnade direktiv, att skatteavdragen skulle

stå i direkt förhållande till just det ifrågavarande inkomstbeloppet — icke

till inkomsten något år tidigare — och såvitt möjligt motsvara den blivande

skatten å detta inkomstbelopp. Från betänkandet skilde sig promemorians

förslag i denna del främst därigenom, att olika tabeller skulle finnas för kommunalutskylder

å 8, 10 eller 12 kronor, allt efter den olika sammanlagda utdebiteringen

till landstinget, vägdistriktet, tingslaget och primärkommunen.

För åtskilliga mera oregelbundna inkomster, vare sig de vore att anse som

inkomst av tjänst eller som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, föreslogos

fasta skatteavdrag med 10 procent. Skyldighet att verkställa sådana

skatteavdrag skulle dock föreligga endast för statlig eller kommunal myndighet,

juridisk person och bokföringspliktig rörelseidkare. Skatteavdrag skulle

vidare icke verkställas i fråga örn vissa mindre belopp. Beträffande kapitalinkomst

innehöllo utkasten bestämmelser om skatteavdrag å 10 procent för

aktieutdelningar, obligationsräntor och räntor å bankfordringar; annan kapitalinkomst

lämnades utanför.

Verkställda skatteavdrag —- jämte sex procent därå såsom ränta — skulle

via deklarationerna införas i taxeringslängdcrna, och beloppet skulle sedan

avräknas å de i samma ordning som nu debiterade skatterna. Beloppet skulle

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

i första hand avräknas å kronodebetsedelns alla olika skatter och i andra hand

ä skatten till primärkommunen; återstående kommunalskatt skulle, liksom

återstående kronoutskylder, uppbäras och indrivas i vanlig ordning. För att

hindra att skatteavdragen helt togos i anspråk för kronoutskylderna föreslogs

emellertid, alt en viss del alltid skulle garanteras primärkommunen.

För att under övex-gångsåren undvika dubbeluppbörd föreslogs, att de skatter,

som förföllo till betalning efter ikraftträdandet, skulle efterskänkas, i

den mån de belöpte på inkomstslag som enligt det nya systemet beräknades

bli förskottsbeskattade enligt tabell. Verkställandet härav skulle betinga vissa

åtgärder redan vid 1942 års taxering.

I organisatoriskt avseende må endast nämnas, att utkasten förutsatte, att

utmätningsmännen med underlydande befattningshavare tilldelades uppgiften

att utöva kontroll å verkställandet av skatteavdrag å löneinkomster o. dyl.

samt att lämna besked om och medgiva jämkning av sådana skatteavdrag.

Laurin gav på åtskilliga punkter uttryck för tvekan om utkastens genomförbarhet

i praktiken. Tre av fem särskilt tillkallade experter, vilka biträtt

Laurin, anförde i ett särskilt yttrande, att de ansåge systemet »sannolikt genomförbart»

men förenat med så »högst väsentliga svårigheter och olägenheter

på snart sagt alla avgörande punkter» att de ansåge förslaget icke böra

tillgripas innan man prövat andra framkomliga vägar; de pekade därvid särskilt

på en utveckling av intressekontorsrörelsen, eventuellt genom obligatorisk

anslutning för vissa löntagare.

Jämväl Laurins promemoria med författningsutkast blev föremål för remiss.

Av remissvaren framgick, att det övervägande antalet av de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna, liksom av de hörda kommunerna, förklarade

sig icke kunna tillstyrka förslagens genomförande.

Sedan jag den 30 januari 1942 i statsrådet redogjort för de av Sandström

och Laurin verkställda utredningarna jämte de i anledning därav avgivna

yttrandena, anförde jag till statsrådsprotokollet följande:

De verkställda ingående utredningarna och de avgivna yttrandena ha

även enligt min mening tyvärr givit vid handen, att en uppbördsreform efter

de föreslagna linjerna är förenad med så avsevärda svårigheter och olägenheter,

att det i varje fall icke är möjligt att — såsom jag hade hoppats —

kunna till 1942 års riksdag framlägga ett förslag härom, avsett att tillämpas

från 1943 års ingång. Jag syftar då främst därpå, att särskiljandet av de

olika inkomstslagen — dels egentlig löneinkomst m. m. med skatteavdrag

enligt tabell, dels inkomst av rörelse och av fastighet utan skatteavdrag, dels

det mångskiftande gränsområdet av tillfälliga och oregelbundna inkomster

med skatteavdrag å 10 procent — ställer så stora krav på arbetsgivare och

andra, som skola tillämpa beslämmelserna, att detta i varje fall icke skulle

vara i praktiken möjligt utan stöd av en lokalorganisation av helt annat slag

än för närvarande står till buds. Den föreslagna »förskottsbeskattningens»

begränsning till vissa inkomstslag har visserligen synts ur vissa synpunkter

nödvändig men leder å andra sidan till avsevärda olägenheter, särskilt med

tanke på de fall då en skattskyldig övergår från ett yrke till ett annat. Efterskänkandet

av skatt under övergångsåren blir med en sådan begränsning hart

när omöjligt att genomföra på ett ens tillnärmelsevis tillfredsställande sätt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 17.

21

och medför i varje fall uppgifter för taxeringsnämnderna, som dessa näppeligen

kunna bemästra utan genomgripande förstärkningar i taxeringsorganisationen;

att lägga sådana uppgifter å 1942 års taxeringsnämnder blir så

mycket vanskligare, som dessa nu även ha att för första gången verkställa

taxering till omsättningsskatt. Efterskänkande av skatt vore visserligen icke

i och för sig ägnat att inge så stora betänkligheter, örn problemet kunde tekniskt

bemästras, men måste föranleda särskild försiktighet, då det gäller alt

taga ställning till reformen, enär det på grund av dessa skatteeftergifters

genomgripande verkningar icke kan bli tal om att endast göra ett försök med

ett nytt uppbördssystem; en återgång till det gamla systemet är överhuvud

knappast möjlig.

Fråga är också om ett uppbördssystem, som innebär att de enligt skattelagarna

fastställda skatterna praktiskt taget genomgående skulle uttagas

av alla löntagare, är av sociala skäl försvarligt, så länge skatt enligt dessa

skattelagar i stor utsträckning debiteras även å inkomster som äro så små,

att de ligga under det införselfria existensminimum.

Beträffande förskott av fasta skatteavdrag å kapitalinkomster föreligga

särskilda svårigheter, som bottna däri, att kapitalinkomsterna nu i stor utsträckning

äro skattefria, nämligen dels i den mån de tillkomma sådana

skattefria subjekt som stiftelser o. dyl., dels i den mån räntetagare!! har så

ringa sammanlagd inkomst, att han ej skall taxeras.

Det kan överhuvud ifrågasättas, örn det är möjligt att med bibehållande av

vårt beskattningssystem, som minutiöst söker avväga skatten efter individuella

förhållanden, uttaga förskottsskatter vid källan, vilka motsvara den

blivande skatten. I många yttranden har detta betecknats som en olöslig

uppgift. I så fall skulle en så genomgripande förbättring av uppbörden, som

uppställts såsom mål för berörda utredningar, icke kunna vinnas utan en

omläggning av själva skattesystemet. Jag kan för min del icke anse detta hittills

ådagalagt utan har för avsikt att ytterligare undersöka möjligheterna

till en preliminär källbeskattning inom det nuvarande skattesystemets ram.

Därvid synes man särskilt böra inrikta sig på att örn möjligt ernå en källbeskattning,

eller åtminstone en förskottsbeskattning, som omfattar icke blott

vissa utan samtliga inkomstslag. Möjligen blir det därvid nödvändigt att

även överväga sådana lösningar, enligt vilka förskottsskatterna anpassas efter

föregående års skatt i stället för efter den beräknade blivande skatten.

Jag slutade mitt anförande med att framhålla, att då emellertid resultatet

av detta fortsatta arbete måste anses i viss mån ovisst och lösningen i värjo

fall måste ställas något på framtiden, borde man icke underlåta att omedelbart

vidtaga vissa förbättringar i uppbördssystemet, som visserligen vöre väsentligt

mindre genomgripande än de förut åsyftade men som dock kunde

vara av eli visst värde. Jag syftade därvid på intressekontorsrörelsens utveckling.

Intressekontorsverksamheten rådde visserligen i allmänhet icke helt beil

på eftersläpningen av skatt utan innebure att av inkomsten under ett visst

år vissa belopp avdroges och reserverades för täckande av de under samma

år förfallande skatterna. Erfarenheten visade emellertid otvivelaktigt, ali

intressekontoren, där de på grund av initiativ från arbetsgivares, löntagares,

kommuners eller sparbankers sida fått en större utveckling, varit till avsevärd

nytta såväl för det allmänna som för löntagarna själva och kunnat medföra

en betydande minskning i reslantierna. Utvecklingen av denna verksamhet

torde emellertid under de sista åren lia i viss män hämmats i följd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

av de pågående utredningarna om en mera genomgripande uppbörcLsreform.

Det syntes nu i främsta rummet böra undersökas, vilka åtgärder som kunde

vidtagas av statsmakterna i syfte att uppmuntra och stödja ifrågavarande

verksamhet. En .särskild utredning härom torde böra omedelbart igångsättas

och avslutas så snart, att förslag kunde föreläggas 1942 års riksdag. Av 1936

års uppbördskommitié framlagda förslag i denna fråga borde därvid beaktas.

Vid utredningen torde även böra övervägas möjligheten att ålägga ledningen

av företag av viss omfattning att medverka till en intressekontorsverksamhet

av ett eller annat slag för de anställda. Att i en eller annan fonn

göra intressekontoren obligatoriska även för de anställda torde vara förenat

med åtskilliga av de svårigheter, som följde med en mera genomgripande

uppbördsreform. Därest det befunnes möjligt att genomföra åtgärder i denna

riktning, borde emellertid även denna sida av saken beaktas och förslag

därom framläggas. Jag syftade därvid bland annat på den i Laurins promemoria

berörda frågan om tvångsanslutning till intressekontoren för restförda

skattskyldiga. För den här förordade nya utredningen borde tillkallas högst

fem sakkunniga, representerande arbetsgivar- och arbetarintressen, skatteteknisk

erfarenhet samt den statliga inlressekontorsverksamheten. De sakkunniga

borde samråda med representanter för organisationer och grupper,

som berördes av frågan om en utvidgning av intressekontors verksamheten.

Särskilt borde samverkan eftersträvas med de kommunala förbunden samt

banker, sparbanker och jordbrukskassor.

Med stöd av Kungl. Majlis sistnämnda dag givna bemyndigande tillkallade

jag den 3 februari 1942 postsparbankschefen J. Enger, kammarrättsrådet F.

E. O. Hedelius, direktören N. Holmström samt ledamöterna av riksdagens

första kammare t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström och kassören A. W.

Strand att inom finansdepartementet biträda med utredning rörande åtgärder

för att uppmuntra och stödja intressekontorens verksamhet i vad densamma

avser att åstadkomma en förbättrad inbetalning av utskylder. Åt t. f.

underståthållaren Sandström uppdrogs att i egenskap av ordförande leda de

sakkunnigas arbete.

De sakkunniga slutförde sitt uppdrag genom avlämnandet av ett den 28

mars 1942 dagtecknat betänkande med förslag till främjande av utskyldsbetalmag

genom erkända skatteförmedlingskassor (SOU 1942: 21). Betänkandet

innefattar åtskilliga av motiv åtföljda författningsförslag, vilka torde få såsom

Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för innevarande dag.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

pensionsstyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från

samtliga handelskamrar, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening,

kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund), bank- och fondinspektionen

(med överlämnande av yttrande från svenska bankföreningen),

sparbanksinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska sparbanksföreningen),

försäkringsinspektionen (med överlämnande av yttrande

från svenska försäkringsbolags riksförbund), lantbruksstyrelsen (med över
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 17.

23

lämnande av yttranden från Sveriges lantbruksförbund och svenska lantmännens

riksförbund, förening u. p. a.), generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken,

Överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden från stadsfullmäktige

i Stockholm samt uppbörds- och mantalsintendentema vid Överståthållarämbetet)

, länsstyrelserna i samtliga län (med överlämnande av yttranden

från vederbörande landstings förvaltningsutskott samt ett flertal magistrater,

stads- och kommunalfullmäktige, kommunalborgmästare, drätselkammare,

stadsfogdar och andra kommunala myndigheter, varjämte länsstyrelsen

i Malmöhus län överlämnat yttrande från föreningen Malmöhus läns

landsfiskaler), landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska landstingsförbundet, föreningen Sveriges

stadsfogdar och svenska exekutionsmännens riksförbund.

Den nuvarande skatteförmedlingsrörelsen.

Nu befintliga skatteförmedlingskassor (intressekontor, skattekassor m. fl.)

kunna indelas i fyra kategorier, nämligen: 1) kassor för personal vid särskilda

företag, 2) av kommuner drivna kassor, 3) kassor, drivna av sparbanker

(inkl. postsparbanken), samt 4) statens intressekontor.

Skatteförmedlingskassor för personal vid

särskilda företag.

Enligt upplysningar, som 1936 års uppbördskommitté införskaffade, finnes

ett stort antal sins emellan olika skatteförmedlingskassor, hänförliga till

denna kategori. På somliga håll ombesörjer företaget skatteförmedlingsverksamheten,

medan på andra denna handhaves av de vid företaget anställda.

Anslutningen är som regel frivillig, ehuru på senare tid i en del kollektivavtal

stipulerats, att arbetarna skola vara skyldiga att tillhöra skatteförmedlingskassa.

Då företaget handhar ifrågavarande verksamhet, verkställas vederbörliga

löneavdrag av arbetsgivaren. I andra fall ombesörjer stundom

arbetsgivaren att löneavdrag göras, stundom hopsamlar någon förtroendeman,

utsedd av de anställda, de medel, som skola avsättas för betalning av

skatter eller för andra ändamål. De medel, som innehållas, då företaget

handhar skatteförmedlingsverksamheten, kunna antingen innestå i företaget

eller insättas i bank; i andra fall torde det vanliga vara, att medlen

insättas i bank. Debetsedlarna inlämnas till kassan, som erlägger utskyldema

enligt desamma samt därefter antingen ofördröjligen eller senare i

samband med redovisning för betalningsuppdraget återställer dem till vederbörande.

I flera fall erhålla de anslutna ränta å medel, som innestå hos

kassan. Ofta erlägges icke någon avgift till kassorna för handhavandet av

de dem anförtrodda betalningsuppdragen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

De sakkunniga ha a sid. 35—39 i sitt betänkande redogjort för verksamheten

inom tre kassor av olika typer. En typ, som av de sakkunniga betecknats

såsom relativt sällsynt, representeras av Norrköpings skattekassor och

dessas centralorganisation: här arbeta ett stort antal skattekassor vid olika

företag dels självständigt och dels i samverkan genom en central organisation.

En annan typ, som torde vara ganska vanlig, utgöres av Aseapersonalens

intresseförening i Västerås, vilken drives i nära samverkan med Asea.

En tredje typ företrädes av skattekassan vid Kockums mekaniska verkstadsaktiebolag

i Malmö: arbetarna vid företaget äro enligt kollektivavtal obligatoriskt

anslutna till kassan.

Rörande de sakkunnigas redogörelse hänvisar jag till betänkandet.

Skatte förmedling skassor, vilka drivas av kommuner.

Sådana kassor förekomma i en del städer, varest verksamheten som regel

handhaves av drätselkammaren. Staden torde i allmänhet tillhandahålla för

rörelsen erforderlig personal och nödiga lokaler m. m. I de flesta fall äro

kassorna öppna endast för i stadens tjänst anställda personer; i några städer

kunna även andra vinna anslutning. I flertalet städer omfattar verksamheten

endast skattebetalning. De omhänderhavda medlen ingå antingen i stadens

kassa eller insättas i bank. Medlemmarna insända vanligen debetsedlarna till

kassan för skattens betalning, men fall förekomma även, då debiteringsförrättaren

skickar debetsedlarna direkt till kassan. Redovisning till medlemmarna

sker i regel en gång årligen. Mångenstädes torde viss ränta å innestående

medel tillgodogöras medlemmarna.

De sakkunniga hava å sid. 40 f. i betänkandet lämnat redogörelse för örebro

kommunala intressekontors organisation och verksamhet. Jag hänvisar

till denna redogörelse.

Skatt ef örmedlingskassor, vilka drivas av sparbanker

(inklusive postsparbanken).

Av landets 472 sparbanker driva åtskilliga intressekontors- eller skattekasserörelse.

Denna gren av deras verksamhet Ilar i allmänhet påbörjats

under 1920- och 1930-talen. Under de allra senaste åren har verksamheten

starkt utvidgats; som exempel kan anföras, att under år 1940 insattes i sparbankernas

intressekontor och skattekassor sammanlagt 2,683,000 kronor,

vilket belopp under ar 1941 steg till 8,486,000 kronor. Insättarnas tillgodohavanden

utgjorde vid nämnda års slut 874,000, respektive 2,666,000 kronor.

Vid samma års slut uppgick medlemsantalet till 8,200, resp. 26,600, samt

antalet intressekontor och skattekassor till 159, resp. 667. Under senare år

hava i flera fall sparbankerna omhändertagit intressekontors- eller skattekasserörelse

vid särskilda företag, och detta torde till stor del förklara det

starka uppsvinget av verksamheten. Denna är i dessa fall vanligen lagd så,

att den i företaget anställde förbinder sig att vid varje avlöningstillfälle avsätta

visst belopp till skatter eller för annat ifrågakommande ändamål. I de

flesta fall medverkar arbetsgivaren till att nå det avsedda syftet genom att

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 17.

25

å lönen verkställa de överenskomna avdragen och inleverera beloppen till

sparbanken. Utöver denna gruppanslutning av anställda förekommer även

enskild anslutning, varvid medlem förbinder sig att som regel vid vissa

regelbundet återkommande tidpunkter inbetala bestämda belopp. Med de

avsatta medlen likviderar sparbanken, enligt bemyndigande, de utgifter det

rör sig om. I regel tillgodoräknas medlemmarna å sina tillgodohavanden

sparbankernas gängse inlåningsränta. Vanligen betinga sig icke sparbankerna

någon ersättning av medlemmarna för sitt arbete med betalningsuppdragen.

På vissa håll lämna kommunerna bidrag till ifrågavarande verksamhet.

Den mest omfattande verksamheten av här nämnda slag bedrives av

Eskilstuna sparbank. En redogörelse för denna verksamhet lämnas å sid.

43 f. i betänkandet, till vilket jag hänvisar.

Även postsparbanken förmedlar skattebetalning. Sedan lång tid tillbaka

sker dylik förmedling i samband med den s. k. sjömanssparverksamheten, vilken

avser att möjliggöra för sjömän att få avlöningsmedel genom vederbörande

rederis försorg insatta å postsparbanksbok. Sparmedlen kunna därvid

enligt ägarens bemyndigande disponeras bl. a. för gäldande av hans utskylder.

Postsparbanken förmedlar emellertid betalning av utskylder även

i samband med sin sparklubbsrörelse. Åtskilliga till postsparbanken anslutna

sparklubbar fungera nämligen som kombinerade skatte- och sparklubbar,

inom vilka medlemmarna förutom vanliga sparinsättningar även

göra avsättningar till skatten. Skattelikviderna vid uppbördsterminer, respektive

uppbördsstämmor ombesörjas för medlemmarnas räkning av klubbens

funktionärer, delvis genom förmedling av postsparbanken.

Statens intressekontor.

Genom brev den 15 januari 1926 bemyndigade Kungl. Majit generalpoststyrelsen

att tillsvidare i anslutning till postgirorörelsen förmedla betalning

av skatt enligt de närmare bestämmelser, som styrelsen meddelade. Samtidigt

förordnade Kungl. Majit om skyldighet för redogörare hos statsmyndighet

att tillsvidare enligt de närmare bestämmelser, som av riksräkenskapsverket

och generalpoststyrelsen gemensamt utfärdades, lill postverket redovisa belopp,

som tjänsteman önskade genom avdrag å sin avlöning avsätta till skatt

medelst inbetalning å postgirokonto. Ifrågavarande bestämmelser meddelades

av de båda ämbetsverken genom kungörelse den 9 februari 1926, vari

bland annat stadgades, att befattningshavare i statens tjänst, som önskade

genom avdrag å sin avlöning avsätta medel till skatt medelst inbetalning å

postgirokonto, hade att ingiva skriftlig anmälan härom till redogöraren hos

den myndighet, vilken utbetalade avlöningen, och därvid uppgiva, huru stort

belopp, som vid varje avlöningstillfälie skulle avsättas för ändamålet. Postgirokontorels

skatteinbetalningsförmedling, som omhänderhades av en särskild

»skatteavdelning» inom kontoret, trädde i funktion i februari 1926.

Sedermera förordnade Kungl. Majit genom brev den 12 oktober 1933 till

generalpoststyrelsen, att vid postgirokonloret skulle från 1934 års ingång

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tills vidare vara anordnat ett intressekontor för befattningshavare och pensionerade

f. d. befattningshavare i statens tjänst.

Enligt berörda kungl, brev har statens intressekontor till huvudsaklig uppgift

att med medel, som inflyta till intressekontoret genom regelbundna avdrag

å vederbörandes avlöning eller pension, ombesörja betalning av skatt

samt, jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande personliga utgifter.

I kungörelsen den 12 oktober 1933 (nr 573) föreskrives, att myndighet eller

tjänsteman, som har att utbetala avlöning eller pension, varom nu är

fråga, skall vara skyldig att tills vidare enligt de närmare bestämmelser, som

meddelas av riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen gemensamt, till

intressekontoret redovisa belopp, som befattningshavare eller pensionstagare

önskar genom avdrag å sin avlöning eller pension avsätta för berörda ändamål.

Enligt föreskrifter, som med stöd av berörda kungörelse utfärdats av riksräkenskapsverket

och generalpoststyrelsen den 9 december 1933, har befattningshavare

eller pensionstagare, som önskar genom regelbundna avdrag

å sin avlöning eller pension avsätta medel för betalning av skatt samt,

jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande utgifter, att till statens

intressekontor å av generalpoststyrelsen fastställd blankett ingiva skriftlig

anmälan härom ävensom bemyndigande för den myndighet eller tjänsteman,

som har att utbetala avlöningen eller pensionen (i kungörelsen benämnd

redogöraren), att verkställa avdragen. Intressekontoret skall till redogöraren

översända det erhållna bemyndigandet, sedan detta försetts med

anteckning om, bland annat, numret å det intressekonto, som för befattningshavaren

eller pensionstagaren (i kungörelsen benämnd kontoinnehavaren)

öppnats hos intressekontoret. Det åligger redogörare att, därest på

grund av ändring i kontoinnehavares tjänsteförhållanden e. d. annan redogörare

skall verkställa avdrag, till denne översända det av kontoinnehavaren

utfärdade bemyndigandet och att samtidigt underrätta intressekontoret om

förhållandet. Redogöraren skall vidare, efter det avlönings-, respektive pensionsmedlen

förfallit till betalning, ofördröjligen till intressekontorets postgirokonto

inbetala eller girera ett belopp, motsvarande summan av de verkställda

avdragen. Samtidigt med beloppets översändande har redogöraren att

till intressekontoret insända i två exemplar upprättad förteckning å de översända

medlen. Redogörare äger att för korrespondens i intressekontorsärenden

begagna sig av vederbörande verks eller pensionsanstalts tjänstebrevsrätt.

Kontoinnehavaren är skyldig att tillställa kontoret emottagna debetsedlar.

Därest behållningen å intressekonto icke förslår till nära förestående utbetalning,

underrättar intressekontoret vederbörande härom för att möjliggöra

för honom att göra fyllnadsinbetalning. Härutöver äger emellertid statsanställd

och pensionerad f. d. statsanställd rätt att överdraga sitt konto, dock

högst med ett belopp, som motsvarar vad månatligen avdrages å hans avlöning

eller pension för kontorets räkning. Behov av sådan överdragning kan

uppkomma — särskilt vad angår nyanslutna kontoinnehavare — exempelvis

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 17.

27

under förra halvåret, då särskild anhopning av skatteutgifter förekommer.

A dylikt tillgodohavande äger kontoret tillgodoräkna sig ränta efter fem procent,

dock minst 50 öre för halvår. För dylik överdragningsrätt fordras icke

någon säkerhet av här nämnda personer. Vederbörande förbinder sig emellertid

att ersätta kontoret för den förlust, som kan uppkomma till följd av

överdragningen. Enligt uppgift ha dock förluster av dylik art hittills praktiskt

taget icke förekommit. — Enligt kungl, brev den 26 juli 1935 åtnjuta

ifrågavarande personer frankeringsfrihet för vanliga brevförsändelser till intressekontoret.

Enligt åtskilliga kungl, brev äro numera i fråga örn här nämnda förmåner

med befattningshavare eller pensionerade f. d. befattningshavare i statens

tjänst likställda lärare vid folk- och småskolor, kommunala flickskolor, kommunala

mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor samt präster,

vilkas huvudsakliga lön utbetalas av statskontoret, stiftsnämnd eller kyrkoråd.

Intressekontoret bokför in- och utbetalningar individuellt å ett för var och

en upplagt intressekonto. Specificerad uppgift (kontokurant) å verkställda

in- och utbetalningar översändes till kontoinnehavaren varje halvår. Därvid

återställes jämväl slutbetald debetsedel, såvida den icke tidigare översänts.

Förefinnes behållning å intressekonto vid årets slut, överföres denna i ny

räkning till nästa år, såvida icke kontoinnehavaren begär annat.

Vid inrättandet av statens intressekontor fann generalpoststyrelsen det av

praktiska skäl vara lämpligt, att kontoret övertog jämväl den tidigare av postgirokontorets

skatteavdelning bedrivna verksamheten. Denna omfattade, sedan

intressekontoret tillkommit, endast icke statsanställda personer. För den

utvidgade verksamheten erforderliga bestämmelser ha meddelats genom

kungl, brev den 30 april 1936; enligt detta ombesörjer intressekontoret med

medel, som inflyta till kontoret genom regelbundna inbetalningar, betalning

av skatt samt andra mera regelbundet förekommande utgifter jämväl åt

person, som icke är befattningshavare eller pensionerad f. d. befattningshavare

i statens tjänst.

För andra än statsanställda kunna inbetalningar till intressekontoret, såvida

vederbörande är löntagare, ske genom förmedling av arbetsgivaren, vilken

verkställer visst bestämt avdrag å lönen. I några fall har i kollektivavtal

träffats överenskommelse örn sådan skyldighet för arbetsgivare. Vill icke arbetsgivaren

åtaga sig att göra dylikt avdrag, förekommer, att de anställda vid

ett företag själva på ett eller annat sätt uppsamla de medel, som skola inbetalas

till intressekontoret, och dit inleverera desamma. Användes icke något

av dessa sätt eller är kontoinnehavaren icke löntagare, har han att periodvis

inbetala erforderliga belopp till intressekontorets postgirokonto.

Intressekonloret äger verkställa utbetalning för nu nämnda personer även

örn härigenom underskott skulle uppkomma å vederbörandes konto hos kontoret

under förutsättning, att för underskottet ställts säkerhet, som godkänts

av generalpoststyrelsen. (För cirka 10 000 icke statsanställda intressekonto
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Tablå, utvisande för åren 1937—1341 omfattningen av den av statens intressekontor

bedrivna verksamheten för förmedling av betalning av restförda utskylder

till Överståthållarämbetet.

År

Intressekonton,

beträffande vilka

- under resp. år - överenskommelse

träffats örn betal- ning av restförda

skatter till Över- ståthållarämbetet

genom statens

intressekontor

st.

Konton av

ifrågavarande

slag, till vilka

inbetalning

verkställts

Konton,

från vilka

de rest- förda

skatterna

slutbeta- lats

st.

Konton, som

(på grund av

att vederb. icke

fullföljt över- enskommelsen)

måst avslutas,

innan de rest- förda skatterna

slutbetalats

st.

Till Över- ståthållar- ämbetet

remitterade

restförda

skattep os- ter

st.

Till Över- ståthållar- ämbetet

remittera- de rest- förda

skatte- belopp

kr.

genom

löneav-

drag

st.

direkt

av kon- toinne- havaren

st.

1937

3 816

2 216

1600

681

62

1835

128 400

1938

6 571

3 294

3 277

4176

967

11 156

817 683

1939

5 348

3137

2 211

5 012

1174

12 767

885 319

1940

7 lil

4 535

2 576

4 785

1366

13 595

976 297

1941

9 665

6 416

3 249

6 264

1621

23 857

1 807 794

Summa

32 511

19 598

12 913

20918

5190

63 410

4 615 493

innehavare har dylik säkerhet ställts.) I fråga om överdragningens storlek och

ränta därå gäller detsamma som för statsanställd.

I övrigt är intressekontorets verksamhet för de icke statsanställda i stort

sett ordnad på samma sätt som beträffande de statsanställda. De icke statsanställda

åtnjuta emellertid icke frankeringsfrihet för sina försändelser m. m.

lill intressekontoret.

Sedan några år förmedlar intressekontoret betalning även av restförda utskylder.

Principen därvid har varit att örn möjligt i första hand betala löpande

skatter under terminerna eller stämmorna och jämsides därmed, i den

mån så låter sig göra och med iakttagande av föreskrivna preskriptionstider,

amortera de resterande skatterna. Härigenom har möjlighet beretts vederbörande

skattskyldiga att undgå indrivningsavgift å den löpande skatten, vartill

kommit, att de så småningom kunnat avbetala de restförda skatterna. Närmare

utformad har praxis i detta avseende blivit med avseende å betalning

av restförda utskylder till Överståthållarämbetet. Enligt särskild överenskommelse

mellan ämbetet och generalpoststyrelsen av den 13 april 1937 tillämpas

följande tillvägagångssätt. Å de från överståthållarämbetets införselavdelning

utgående skriftliga anmaningarna till skattskyldiga med restförda utskylder

att inbetala dessa lämnas underrättelse om att införselåtgärd kan undvikas,

därest nämnda skattskyldiga inom åtta dagar med statens intressekontor

träffa överenskommelse om gäldande genom intressekontoret av såväl restförda

som löpande skatter medelst periodiska löneavdrag eller inbetalningar.

Samma underrättelse lämnas å införselbesluten. Ansluter sig skattskyldig, som

ännu icke har införsel för skatt, till intressekontoret och träffas överenskommelse

örn inbetalning av restförda utskylder, skola indrivningsåtgärder icke

vidtagas. (Erforderliga uppgifter om resterande utskylder lämnas av införsel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tablå, utvisande för åren 1937—1941 omfattningen av den av statens Intressekontor bedrivna verksamheten.

År

Grupp

Antal

intresse-

konton

den

S1/.s

Inbetalningar

Utbetalningar

Intressekontorets

Netto-

utgift-

kronor

Därav be- räknade kost- nader för

förmedling

av restskat- ter till Över- ståthållar- ämbetet

Antal

Belopp

kronor

Antal1

Belopp

kronor

Därav

skatter

kronor

Inkom-

ster

kronor

Utgifter

kronor

1937

Statsanställda ......

12 411

190 372

10 371 474

192 832

10 318 614

4 948 552

44 670

lil 789

67 119

övriga .............

20 299

337 944

8 676 003

141029

8 429 953

5 258 727

46''83

127 313

80330

Summa

32 710

528316

19047 477

833 861

18 748567

10207 279

91653

239 102

147 449

35 000

1938

Statsanställda_______

16 538

245 664

15 848 031

284 474

15 463 040

6 361 095

63 064

171 509

108 445

Övriga.............

26 894

519 221

13 891864

237 895

13 471 419

8 404 058

77 191

218156

140 965

Summa

43 432

764885

29 739 895

522 369

28 937 459

14 765 153

140255

389 665

249 410

56 000

1939

Statsanställda.......

20 306

302 792

21 594116

383 365

20 963 919

9 354 455

70 254

212 404

142 150

Övriga.............

31816

627 326

17 349 954

302 143

16 640 555

10 564 628

101 028

250 614

149 586

Summa

52 122

930118

38 944 070

685508

37 604474

1991908,

171282

463018

291 736

50 000

1940

Statsanställda.......

23 705

355 268

26 703 033

400 060

25 277 338

13 453 203

115 352

272 313

156 961

Övriga.............

35 615

646 641

21863 038

342 183

21 057 322

13 940 447

119 453

356 598

237 145

Summa

59320

1 001 909

48 566 071

742243

46 334 660

27 393650

234805

628 911

394106

65 000

1941

Statsanställda.......

29 896

454 427

35 660 910

492 168

34 686 019

19 934 489

192 498

2 337 000

2144 502

övriga.............

38 969

693 827

28 347 219

391416

27 600 496

19 262 555

155 415

2 414 500

2 259 085

Summa

68 865

1 148 254

64008129

883 584

62 286 515

39 197 044

347 913

2 751 500

2 403 587

2 77 000

1 Inklusive debiteringar å intressekonton av räntor och avgifter för andra utbetalningar än

skatter.

— 2 Beräknat belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

avdelningen vid förfrågan från intressekontoret.) Sedan uppgörelse om inbetalning

i nu nämnd ordning träffats, lämnar intressekontoret till införselavdelningen

en kopia av en s. k. arbetsblankett. Införselavdelningen verkställer

anteckning å registerkort om förhållandet och dagen, då resterande

skattebelopp av intressekontoret beräknas vara guldna. Genom »signal» i

vederbörande register utmärkes, att ärendet omhänderhaves av intressekontoret.

Gäller överenskommelsen skattskyldig, som redan har införsel för

skatt, avbrytes införseln och inlevereras till Överståthållarämbetet de innehållna

medlen. I övrigt förfares på sätt förut nämnts. Redovisning av uppburna

restantiemedel verkställes av intressekontoret en gång i kvartalet

med iakttagande av att endast till fullo inbetalda stämmobelopp inlevereras.

Intressekontoret övervakar, att den skattskyldige fullgör inbetalningarna i

enlighet med den träffade uppgörelsen. Visar det sig, att restförd skattskyldig

icke fullföljer överenskommelsen med intressekontoret, lämnas uppgift

härom till införselavdelningen, som omedelbart vidtager erforderliga indrivningsåtgärder.

Å intressekontot eventuellt förefintlig behållning tillställes

införselavdelningen.

En här bifogad tablå utvisar bl. a. antalet personer, vilka under åren 1937

—1941 dels anlitat intressekontoret för amortering av restförda utskylder till

Överståthållarämbetet, dels slutbetalat sådana utskylder och dels icke kunnat

fullfölja överenskommelsen med intressekontoret, samt beloppet av dylika

utskylder, vilka inlevererats till Överståthållarämbetet nämnda år.

I fråga om förmedling av betalning av restförda utskylder för landet i

övrigt har i regel förfarits så, att vederbörande intressekontoinnehavare, sedan

han träffat överenskommelse med indrivningsförrättaren om förmedling

genom kontoret av restförda utskylder, å sin betalningsplan angivit såväl belopp

som remitteringsdagar för likvidema till indrivningsmannen. Vid denna

verksamhet har i möjligaste mån tillsetts, att betalning i rätt tid av löpande

utskylder icke äventyrats.

Ränta utgår icke till konloinnehavare å hos intressekontoret innestående

medel. Intressekontorets förmedling av skattebetalningar samt insättningar i

postsparbanken är kostnadsfri (för sistnämnda betalningsförmedling erhåller

intressekontoret ersättning av postsparbanken). För förmedling av andra

betalningsuppdrag upptages en avgift av för närvarande 55 öre för varje utbetalning

från intressekonto, motsvarande kontorets nettoutgift för sistnämnda

förmedling.

Av en annan här bifogad tablå framgår antalet intressekonton, å dessa

verkställda in- och utbetalningar samt intressekontorets inkomster (räntor

och avgifter) och utgifter ävensom nettoutgift för ett vart av åren 1937—

1941.

Vid bedömandet av de för intressekontoret uppkommande kostnaderna

torde icke böra förbises de fördyrande moment som uppstå därigenom, att

intressekontoret betjänar ett klientel, spritt över hela landet (detta medför

bl. a. skatteremitteringar till ett stort antal uppbördsmyndigheter etc.), och

verkställer förmedling av restskattebetalning i avsevärd omfattning m. m.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

31

Tidigare förslag i ämnet.

1936 års uppbördskommitté berörde även intressekonlorsverksamheten.

Kommittén uttalade därvid till en början, att den funne intressekontor, skattekassor

och dylika anstalter vara till fördel icke blott för de skattskyldiga

utan även för det allmänna. Anstalter av nu ifrågavarande slag borde därför

i en eller annan form understödjas från statens sida, under förutsättning att

detta kunde ske utan alltför stora kostnader. Att söka tillskapa något eller

några nya slag av anordningar för ifrågavarande ändamål syntes kommittén

i stort sett icke erforderligt, utan kommittén ansåg att man i huvudsak

borde bygga på de anordningar som redan funnes och som tillkommit efter

i många fall under årtionden gjorda erfarenheter. Det statliga understödet

syntes lämpligen böra utgå genom kontant bidrag i en eller annan form till

anstalterna i fråga. Då statens intressekontors verksamhet möjliggjordes genom

statsanslag, syntes det böra tagas under omprövning, huruvida icke de

övriga för skattebetalning i mindre poster verksamma anstalterna borde erhålla

någon uppmuntran — icke minst för att stimulera till bildande av nya

dylika anstalter. Vid bedömandet av denna fråga finge man icke förbise betydelsen

av att lokalt verksamma anstalter funnos, vilka självfallet hade särskilda

förutsättningar för att nå ett större klientel och vid behov vinna gehör

hos detta.

Inom kommittén hade diskuterats möjligheten av att fastställa normalreglemente

för sådana privata anstalter, som skulle få åtnjuta statsunderstöd.

Med hänsyn till nämnda anstalters olika struktur ansågs ett sådant reglemente

knappast vara möjligt att åstadkomma utan att insnöra de skilda anstalternas

verksamhet i alltför snäva former. Därtill komme, att utbetalningen av

förvallningsbidrag till sådana »erkända» anstalter skulle medföra behov avkontroll

i olika avseenden från statens sida. Krav torde komma att ställas

icke endast på att de villkor, som skulle gälla för förvaltningsbidragets erhållande,

bleve uppfyllda utan även på att de anslutna erhölle tillräcklig garanti

för att de icke, t. ex. på grund av förskingring av inbetalade skattemedel,

finge betala skatten två gånger. Den härför erforderliga kontrollen

skulle helt säkert betinga en kostnad, som näppeligen stöde i proportion till

det belopp, som skäligen skulle kunna anslås för uppmuntran av nu ifrågavarande

anstalter.

Med hänsyn härtill föreslog kommittén, att understöd åt berörda anstalter

borde givas formen av en rabatt för de av vederbörande anstalt under uppbördstermin

eller uppbördsstämma förmedlade skattelikviderna. Sådan rabatt

skulle utgå, därest anstalt likviderade minst 50 debetsedlar, per inbetalt termins-

eller stämmobelopp med för varje debetsedel 5 öre, då likvid skedde

under terminen eller stämman, och 15 öre, då likvid skedde senast en månad

före terminens eller stämmans första dag med minst hälften av å terminen

eller stämman enligt vederbörliga debetsedlar förfallande belopp.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Ifrågavarande anstalter skulle likvidera skatten sålunda, att de översände

till postgirokontoret de anslutnas debetsedlar och samtidigt över postgiro för

skattebetalningen erforderliga medel. Postgirokontoret skulle därefter på

samma sätt som postanstalt kvittera debetsedlarna och sedan återställa dem

till vederbörande anstalt för skatteförmediing. Därjämte skulle postgirokontoret

förskottsvis för statsverkets räkning utanordna rabatten till sistnämnda

anstalt.

Med hänsyn till att kommittén beräknade postverkets kostnad för skatleuppbörd

i vanlig ordning till 20 öre per skatteinbetalning samt dess kostnad

för här nyss omförmälda bestyr i samband med intressekontors och dylika

anstalters skatteinbetalning till 10 öre per skatteinbetalning, syntes den föreslagna

rabatten icke behöva förorsaka statsverket någon, åtminstone större,

kostnadsökning, då den kategori skatteinbetalningar, som medförde en rabatt

av blott 5 öre, torde bliva den största.

Det nyss återgivna förfarandet medförde, enligt kommitténs mening, att

varje intressekontor eller annan sådan anstalt måste hava en för de olika

medlemmarna individuellt upplagd bokföring. Anstalt borde äga full frihet

att på lämpligt sätt göra innestående medel räntebärande, t. ex. genom att

insätta dem i bank, under de tider anstalten kunde disponera dem. Något

hinder för anstalt att lämna sina medlemmar ränta å innestående belopp eller

åtaga sig även andra utbetalningsuppdrag förefanns givetvis icke.

Kommittén föreslog härjämte, att postsparbankens verksamhet för att förmedla

skattebetalning från sjömän utvidgades. Som ett led härutinnan föreslogs,

att sjöman efter framställd begäran skulle kunna få debetsedel tillställd

postsparbanken direkt.

För dem, som voro anslutna till statens intressekontor och icke voro befattningshavare

eller pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst eller

därmed likställda, föreslog kommittén frankeringsfrihet vid insändande till

kontoret av medel, debetsedlar, redovisningshandlingar och dylikt.

Vidare föreslogs, att statens intressekontor skulle förmedla skattebetalning

för sådana skattskyldiga, vilka önskade på en gång erlägga skatt för ett eller

flera år framåt.

Kommittén hade haft under övervägande, huruvida ett i Stockholm praktiserat

system att låta skattskyldig få, efter överenskommelse med statens

intressekontor, i första hand betala löpande skatter under termin eller stämma

samt på längre sikt amortera resterande utskylder skulle kunna tillämpas

över hela landet. Ehuru systemet hade vissa fördelar, hade det dock

synts kommittén medföra något för stora samt dyrbara och invecklade anordningar

att utsträcka dess tillämpning genom tvingande föreskrifter.

Kommittén hade jämväl haft under prövning frågan, huruvida icke för

s. k. skalteskolkare lämpligen borde föreskrivas tvångsanslutning i en eller

annan förm till statens intressekontor. Starka skäl syntes dock kommittén

tala mot en sådan anordning, som för löntagares del icke torde kunna genomföras

utan arbetsgivarens medverkan och vars genomförande sannolikt

skulle vara förenat med betydande svårigheter. Kommittén sade sig även vara

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 17.

33

av den uppfattningen, att arbetsgivare icke lämpligen borde förpliktas att på

begäran av anställd verkställa och till intressekontoret inleverera löneavdragsbelopp.

Detta uteslöte givetvis icke, att åtgärder kunde — om så ansåges erforderligt

— vidtagas för att på övertygelsens väg förmå arbetsgivare att lämna

sina anställda möjlighet att på lämpligt sätt anlita intressekontoret.

I åtskilliga yttranden över kommitténs förslag underströks lämpligheten

av att uppmuntra frivillig förskottsavsättning till skatt genom intressekontorsrörelsen.

Sedan fullmäktige i riksbanken i skrivelse den 12 oktober 1939 till Kungl.

Maj.t framlagt ett förslag, motiverat av penningpolitiska synpunkter, örn inrättande

av räntebärande postgirokonton för frivillig förskottsinbetalning av

skatter till stat och kommun, tillkallade jag jämlikt Kungl. Majrts den 3

november 1939 givna bemyndigande särskilda sakkunniga, riksgäldsfullmäktiges

ordförande, fil. doktor K. E. H. Hildebrand, vice riksbankschefen C.

E. F. Wallberg och postsparbankschefen J. Enger, att biträda med utredning

av frågan om förskottsinbetalning av skatter till det allmänna. Vid utverkandet

av nämnda bemyndigande framhöll jag i yttrande till statsrådsprotokollet

bl. a., att av bankofullmäktige föreslagna anordningar för att

möjliggöra och även stimulera allmänheten till förtidsinbetalning av skatter

syntes jämväl kunna vara av värde för den, som funnit sig hava olägenheter

av det betydande tidsavstånd, som vid vårt nuvarande uppbördssystem

förelåge mellan inkomstens åtnjutande och skatternas upptagande.

De sakkunniga avgåvo den 21 juni 1940 en redogörelse för resultatet av

den verkställda utredningen. Däri framhölls, att betydande svårigheter ställde

sig hindrande i vägen för strävandet att med själva uppbördssystemet införliva

en obligatorisk förskottsuppbörd, ägnad att mera väsentligt inknappa

tiden mellan inkomstförvärvet och erläggandet av den på samma inkomst

belöpande skatten. De sakkunniga ansågo emellertid, att även inom ramen

av nuvarande uppbördssystem mycket skulle kunna vinnas genom lämpliga

åtgärder för frivillig förskottsbetalning av skatter. En anordning med spärrade

eller bundna konton för förskottsinbetalning av medel, avsedda för

bestridande av ännu ej förfallna skatter, skulle vara av stort värde ur uppbördssynpunkt.

Enär behållningen å dessa konton icke finge användas för

andra uttag än till skattelikvider, bleve de verkställda förskottsavsättningarna,

i motsats till vad fallet vöre om man på annat sätt reserverade medel

till skatt, från den skattskyldiges synpunkt verkliga skattebetalningar. Genom

att ränta gottgjordes å de verkställda skatteavsättningarna kompenserades

den skattskyldige för möjligheten att på annat sätt bereda sig avkastning

av medlen.

De sakkunniga framhöllo vidare, att den nu ifrågasatta anordningen med

räntebärande, bundna konton för förskottsavsättningar till gäldande av skatter

ej avsåge alt inkräkta på redan befintliga anstalter för förmedling av

skatteinbetalningar men syntes hava en väsentlig uppgift att fylla vid sidan

av dessa.

Bihang till riksdagens protokoll 1901. 1 sami. Nr 17.

:t

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Den av de sakkunniga föreslagna metoden för förskottsbetalning av skatt

byggde helt på frivillighetens grund. Då det gällde att träffa anordningar

för en dylik förskottsbetalning skilde de sakkunniga mellan två olika grupper

av skattebetalare. Den ena gruppen utgjordes av skattskyldiga, som uppbure

inkomster i större poster, så att det i regel icke beredde dem några olägenheter

att individuellt göra förskottsbetalningar, om endast tillräckligt bekväma

och lockande anordningar funnes därför. Till denna grupp borde

räknas även större företag. Den andra gruppen, som omfattade det övervägande

antalet skattebetalare, bestode av arbetare och anställda i allmänhet,

varav flertalet torde uppbära veckoavlöning.

Beträffande den förstnämnda gruppen av skattebetalare föreslogo de sakkunniga,

i första hand, att särskilda skattesparböcker skulle tillhandahållas

genom postverkets försorg. Högst 10,000 kronor skulle för varje skattebetalare

få insättas på skattesparbok. Behållningen å densamma skulle vara

bunden på så sätt, att den endast finge användas till betalning av skatt. Vid

uppbördsterminen eller -stämman hade bokens ägare att å postanstalt förete

debetsedeln och sin skattesparbok samt samtidigt avlämna en ifylld och underskriven

blankett med begäran, att visst belopp skulle avskrivas ur boken

för betalning av skatter. Förslaget upptog för denna grupp även en annan

form av individuell skatteavsättning. Den skattskyldige skulle nämligen kunna

öppna ett särskilt, bundet sknttepostgirokonto. Denna anordning avsåg

närmast skattebetalare, som även i vanliga fall brukade anlita postgirorörelsen

för betalningsförmedling. Skattebetalningen skulle ske genom girering

från kontot. Den skattskyldige skulle ej, såsom då skattesparbok användes,

behöva avvakta uppbördstermin eller -stämma för att erlägga skatten utan

kunna i förväg lämna in debetsedeln till posten, varefter postgirokontoret

skötte om likvideringen.

För den andra gruppen, som omfattade anställda med vanligen veckoeller

halvmånadsavlöning, ansågo de sakkunniga de nyssnämnda anordningarna

icke lämpligen böra komma i fråga. Det vore opraktiskt att låta

den anställde var eller varannan vecka göra insättningar å skattesparbok

eller skattepostgirokonto. Härtill komme, att vederbörande, sedan han fått

pengarna i handen, frestades att underlåta att göra någon insättning. I stället

borde man använda sig av redan befintliga intressekontor, skattekassor

eller andra sammanslutningar, som hade till syfte att uppsamla för skattelikvid

avsatta medel samt därmed erlägga skatten. Härvid vore arbetsgivarnas

medverkan önskvärd, i första hand på så sätt, att företagen själva i samarbete

med de anställda bildade intressekontor eller skattekassor, varvid arbetsgivaren

ombesörjde såväl löneavdragen för skatt och bokföringen av dessa

som skattelikviderna vid uppbördstillfällena. Därest arbetsgivaren endast

verkställde avdragen, borde de anställda själva bilda skattekassor och taga

hand örn avdragens bokföring å respektive medlemmars konton samt avdragens

inleverering till uppbördsmyndigheten. Då en organisation i någon

av antydda former icke kunde komma till stånd, stöde den skattskyldige

den möjligheten till buds att ansluta sig till statens intressekontor. Även här
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17

35

vidlag vore det givetvis önskvärt, att arbetsgivaren verkställde skatteavdragen

och vidarebefordrade dem till intressekontoret. Om arbetsgivarens biträde

i sådant avseende icke kunde erhållas, kunde det tänkas, att de anställda

själva uppsamlade och inlevererade beloppen, såsom skedde i sparklubbarna.

Förskottsinbelalningen verkställdes för de lokala skattekassornas del sålunda,

att medlemmarnas löneavdrag snarast insattes å ett för varje kassas

räkning öppnat, bundet postgirokonto. Kassan övervakade, att tillräckliga belopp

avsattes. Utskyldsbetalningen skedde på så sätt, att kassan verkställde

girering från kontot till uppbördsmyndigheten av det sammanlagda belopp,

som av medlemmar skulle erläggas i utskylder. Beträffande statens intressekontor

skulle skattebetalningsförmedlingen tillgå i enahanda ordning som

gällde för övriga till intressekontoret anslutna, med den avvikelse som betingades

av att kontona vore bundna.

För alt stimulera till att för utskylder avsatta medel omedelbart tillfördes

statsverket genom att insättas å bundna konton skulle å medel, som innestode

å sådana konton, utgå något högre ränta än gängse inlåningsränta,

dock med viss differentiering med hänsyn till behållningen sålunda, att den

procentsats, varmed räntan å nämnda konton överstege inlåningsräntan, växlade

mellan 1 och 1U procent, därvid den lägre procentsatsen utginge vid belopp

över 10,000 kronor. Å medel, som innestode å kollektiva skattepostgirokonton,

borde, oberoende av behållningens storlek, ränta utgå med 1 procent

utöver inlåningsräntan.

Postverket skulle ensamt omhänderhava uppbörden av förskottsavsättningarna

och levereringen av skattebelopp.

För att uppmuntra till bildande av skattekassor föreslogo de sakkunniga,

att till nämnda kassor skulle utgå förvaltningsbidrag med visst belopp. Räknade

man med i genomsnitt 50 inbetalningar per år för avsättning till skatt,

skulle den årliga gottgörelsen efter 3 öre per inbetalning — den ersättning

som sparbankerna betalade till sparklubbarna — utgöra 1 krona 50 öre per

skattebetalare. Beräknades gottgörelsen med hänsyn till antalet förmedlade

skattelik vider, skulle denna uppgå, örn man räknade med fem ska Relik vider

årligen för varje ansluten, till 30 öre och, örn antalet dylika likvider uppskattades

till sex per år, till 25 öre för varje förmedlad skattelikvid. De sakkunniga

stannade vid att föreslå ett bidrag av 30 öre per förmedlad skattelikvid.

Nämnda bidrag skulle på framställning av vederbörande skattekassor

utbetalas en gång om året. I syfte att ytterligare slimulera bildandet av

dylika kassor borde en systematisk propaganda därför ske genom postverkets

försorg.

För att garantera, att de förskottsinbetalade medlen skulle komma det

allmänna tillgodo i form av skatter, föreslogo de sakkunniga beträffande dessa

medel utmätningsfrihet i viss omfattning för annan fordran än det allmännas

å oguldna utskylder.

Särskilda tabeller för beräknandet av krono- och kommunalutskylder vid

olika inkomster, familjeförhållanden och orlsgrupper borde enligt förslaget

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tillhandahållas allmänheten alt tjäna till ledning för bestämmandet av erforderliga

skatteavsättningars storlek.

I yttrandena över förslaget tillstyrktes detta i allmänhet till sina huvudgrunder,

men i de flesta fall föreslogos ändringar på vissa punkter. Lämpligheten

av de föreslagna räntesatserna ifrågasattes från flera håll. I allmänhet

betraktades dessa såsom för höga, och det ansågs diskutabelt, örn överhuvud

taget någon favörsränta borde föreskrivas. Vidare riktades kritik mot

den föreslagna anordningen med postsparbanken såsom ensam förmedlare av

förskottsbetalningarna, varvid framhölls de menliga konsekvenser som därigenom

kunde uppkomma för affärsbanker och sparbanker.

Nu bestående hinder för skatteförmedlingskassornas

verksamhet och utveckling.

1942 års sakkunniga ha uttalat, att vid övervägande av spörsmålet örn

främjande av utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassor var för sig

syntes böra beaktas dels de svårigheter, som kunde möta för skatteförmedlingskassorna

vid fullgörandet av dessas uppgifter beträffande redan förvärvade

eller nytillträdande medlemmar, och dels de svårigheter, som mötte

för spridandet av själva skatteförmedlingsverksamheten, d. v. s. för bildandet

av nya kassor och för vinnandet av utökat medlemsantal; de förstnämnda

svårigheterna vore närmast av intern uppbördsteknisk och de sistnämnda

huvudsakligen av organisatorisk art.

Beträffande de interna uppbördstekniska frågorna ha de sakkunniga anfört

följande:

Här uppkommande svårigheter äro av olika slag. Främst bör måhända

nämnas den nu rådande, ojämna fördelningen av skattetungan å kalenderårets

båda hälfter. Under första hälften av året hållas nu uppbördsstämmor

för värnskatt och kronoskattens andra del, varjämte å denna del av

året i flertalet av rikets kommuner även infalla de största inbetalningarna

av kommunalskatt. Under andra hälften av året hålles uppbörd av kronoskattens

första del samt av resterande kommunalskatt. Särskilt i det stora

antal kommuner, som hålla tre uppbördsstämmor årligen för kommunalskatten,

plägar skattetungans förskjutning till första halvåret vara betydande.

Nu berörda förhållanden innebära för skatteförmedlingskassornas vidkommande,

att stora svårigheter möta att i rätt tid fullgöra skatteinbetalningarna

för särskilt sådana nytillträdande medlemmar, vilka inträda under

årets första hälft. Om man som utgångspunkt tager uppbördsstämmornas

fördelning i flertalet städer — värnskatt i februari, kommunalskatt i mars,

kronoskatt i maj, kommunalskatt i juni, kommunalskatt i september och

kronoskatt i november månad — finner man lätt, att den som inträder i en

skatteförmedlingskassa per den 1 januari och som borde betala ett visst, lika

stort belopp per vecka för att hela årets skattebörda skulle gäldas, icke genom

sina inbetalningar under första halvåret kan täcka då förfallande skab

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

37

ter. Avdragen räcka måhända att täcka februaristämmans belopp, men därefter

förslå de ofta icke att helt täcka samtliga förfallande skattebelopp,

ehuruväl vid årets utgång medel hava inbetalts, motsvarande hela årets samlade

skattetunga.

Å andra sidan är visserligen tydligt, att en person, som blir medlem i en

skatteförmedlingskassa per den 1 juli, i regel bör medhinna att, med lika

stora avdrag å lönen, inbetala erforderliga skattebelopp till de olika uppbördsstämmorna.

Emellertid inträda ju personer i skatteförmedlingskassorna

under olika tider av året och någon möjlighet att häri göra ändring lärer

icke finnas, därest man åsyftar att ernå praktiska resultat. Skulle man exempelvis

stadga, att inträde i dylika kassor finge ske endast per den 1 juli,

vore i sak föga vunnet. Den, som vore oförmögen att betala alla under

första halvåret förfallande skatter, bleve ju då restförd i större eller mindre

utsträckning. Visserligen inträdde han sedan i en skatteförmedlingskassa

per den 1 juli, vilket säkerligen är den fördelaktigaste tidpunkten, men han

vore då redan belastad med gammal skatteskuld, som i första hand måste

betalas, och därmed rubbades alla de vanliga beräkningarna för avsättningar

allenast till löpande skatt.

De besvärligheter för lösandet av skatteförmedlingskassornas uppgifter, vilka

framträda, då en ny medlems skatt förfaller innan han fullgjort erforderliga

inbetalningar till dess täckande, äro nämligen än uppenbarare vid

sist berörda fall, då en person, som redan restförts för utskylder, inträder

som medlem av skatteförmedlingskassa. Att i detta fall den restförda skatten

skall betalas, är givet, och likaså är givet, att i följd därav löneavdragen

en tid framåt måste bliva större än eljest. Men det räcker ej härmed under

nuvarande förhållanden. Indrivningsmyndigheterna skola, sin plikt likmätigt,

snarast möjligt indriva den förfallna skatten, beträffande arbetsanställda

regelmässigt genom införsel. För det övervägande antalet ifrågakommande

skattebetalare, vilka hava relativt låga löner, kommer införseln att taga

hela den del av lönen i anspråk, som ej åtgår till livsuppehället för dem

själva och deras familjer. Ett resultat härav bliver att de under tiden för införselns

varaktighet ej kunna göra några avsättningar till nya skatter, med

påföljd att den ena efter den andra av dessa skatter även restföras. Stundom

kunna visserligen skatteförmedlingskassorna träffa överenskommelse med

indrivningsförrättaren örn lindring i införselförfarandet men oftast lärer väl

detta icke lyckas; indrivningsförrättaren har ju att hålla sig till fastställda

föreskrifter och instruktioner. Vidkommande kronoskatten återverkar här

även den korta preskriptionstid av tre år, .sorn för densamma är gällande.

Beträffande skattebelopp, som löper fara att preskriberas, kan intet anstånd

medgivas, enär vederbörande tjänsteman då själv bliver ersättningsskyldig.

— Anmärkas må i detta sammanhang, att beträffande kommunalutskylder

gäller den vanliga tioårspreskriptionen.

Vad hittills sagts rörande svårigheterna för skatteförmedlingskassorna att

kunna på tillfredsställande sätt reglera nytillträdande medlemmars skattebetalning

har, fastän i mindre omfattning, även sin motsvarighet beträffande

äldre medlemmar. Dessas en gång reglerade ekonomiska ställning kan

tydliglvis ånyo rubbas genom allehanda oförutsedda omständigheter, såsom

sjukdom, arbetslöshet o. dyl. Även örn denna tillstötande omständighet är

av tillfällig och övergående karaklär kan densamma medföra, att erforderliga

löneavdrag för täckande av närmaste utskyldsbetalning icke kunna ske

samt att vederbörande följaktligen restförcs och påföres indrivningsavgift

och (kinned forså lies i slöra svårigheter ali återvinna den ekonomiska balansen

i förhållande lill det allmännas skattekrav.

För att möta nu berörda avsevärda olägenhet hava olika åtgärder vid
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tagits. Statens intressekontor har sålunda tillförsäkrats s. k. överdragningsrätt,

d. v. s. siatens intressekontor äger att utan därför ställd säkerhet förskottera

ett belopp, motsvarande en månads löneavdrag; detta gäller dock

endast beträffande sådana medlemmar av intressekontoret, som äro statens

befattningshavare eller pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst

samt vissa med dem likställda. Denna befogenhet är givetvis värdefull, men

ej sällan visar sig överdragningsrätten icke förslå för att medgiva täckandet

av förfallande skattebelopp. Rätten i fråga kan ju därjämte, såsom nyss

framhållits, ej ifrågakomma beträffande stora grupper av intressekontorets

medlemmar. Beträffande skatteförmedlingskassor, bildade genom enskilda

arbetsgivares försorg, hava arbetsgivarna stundom förskotterat erforderliga

belopp för täckande av bristen å förfallande skatter. Detta kan dock tydligtvis

endast ske beträffande större arbetsgivare och förutsätter bos dessa ett alldeles

särskilt, oegennyttigt intresse av att stödja nu ifrågavarande verksamhet.

För andra arbetsgivare kan behovet av dylika förskott, förklarligt nog,

närmast verka avhållande från ett förverkligande av tanken på upprättandet

av skatteförmedlingskassor. Vissa skatteförmedlingskassor hava genom nu

berörda förhållanden drivits till att beräkna skatteavdragen, icke per kalenderår

utan per halvår. Under första halvåret avdragas då tydligtvis belopp,

som i ej ringa grad överstiga vad som avdrages under andra halvåret. Visserligen

fördelas härigenom skattetrycket under första halvåret mera jämnt,

men alltjämnt kvarstår, att svårigheterna att fullgöra skattelikviderna under

delta halvår äro betydande, jämfört med följande halvår. Ej heller avhjälper

man härvid besvärligheterna för under första halvåret nytillträdande medlemmar

eller för äldre medlemmar, som drabbas av tillfälliga betalningssvårigheter.

Såsom ytterligare olägenheter i förevarande hänseende lia de sakkunniga

framhållit stadgandena i uppbördsreglementet, att därest skattskyldig, som

äger rätt att betala honom å kronodebetsedel påförda utskylder vid två uppbördsstämmor,

försummar att i behörig ordning erlägga vad sålunda är vid

första upphördsstämman förfallet, jämväl vad eljest skolat först vid den

andra upphördsstämman gäldas är omedelbart till betalning förfallet. Vidare

lia de sakkunniga erinrat örn föreskrifterna rörande indrivningsavgifts

uttagande å restförda belopp. Denna avgift — som utgör, i fråga om kronoutskylder

6 procent å utskyldemas slutsumma, när denna överstiger 25 kronor,

men eljest 3 procent, dock minst 25 öre, samt beträffande kommunalutskylder

3 procent, dock minst 25 öre — tillfaller utmätningsmannen eller

delas mellan honom och exekutionsbiträde!, dock att där indrivningen ankommit

å landsfiskal dennes del av avgiften tillfaller kronan och att i vissa

städer avgiften ingår till stadens kassa. Slutligen lia de sakkunniga erinrat

att man icke känner storleken av samtliga under ett år framåt förfallande

skattebelopp, vilket förhållande i betydande grad försvårade kassornas arbete

i vad däri inginge att för varje medlem uppgöra en hållbar budget för

ett år framåt.

Vidare lia de sakkunniga närmare utvecklat de svårigheter av organisatorisk

natur, som föreligga med avseende å skatteförmedlingskassomas verksamhet

och utveckling. Beträffande dessa organisatoriska frågor lia de sak

kunniga yttrat följande:

Skatteförmedlingsverksamheten i vårt land har helt vuxit fram å frivillighetens

väg. Något stöd från statens sida har icke heller lämnats annat än

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

39

i fråga om stålens intressekontor; till detta utgår givetvis anslag av statsmedel,

varjämte redogörarna vid stålens m. fl. verk ålagts att verkställa erforderliga

löneavdrag beträffande till intressekontoret anslutna medlemmar.

Visserligen hava en del kommuner lämnat mindre bidrag till den enskilda

skatteförmedlingsverksamheten, men denna har dock i huvudsak hänvisats

att utan dylikt stöd fullfölja sina uppgifter. Detta förhållande har icke förhindrat

de enskilda skatteförmedlingskassornas uppkomst och utveckling

men uppenbarligen föranlett, att denna utveckling blivit av mindre omfattning

än vad eljest skulle varit fallet. Då staten icke positivt bidragit till

främjandet av skatteförmedlingsrörelsen, har icke heller någon lorm av

statlig kontroll kunnat anordnas beträffande densamma; de skatteförmedlingskassor,

som vid olika tidpunkter tillkommit, äro ock av mycket skiftande

natur och fylla i ganska olika grad kraven på stadga och ekonomisk

bärkraft.

Eftersom de enskilda skatteförmedlingskassorna äro rent frivilliga bildningar

utan statligt stöd, föreligger givetvis ingen skyldighet för arbetsgivare

att verkställa löneavdrag beträffande anställda medlemmar av skatteförmedlingskassor.

Visserligen hava framförallt de större arbetsgivarna i nu berörda

hänseende visat synnerligt tillmötesgående och jämväl stundom gått

vida längre för att stödja skatteförmedlingskassornas verksamhet. Icke desto

mindre torde alltjämt fall förekomma, där bildandet av skatteförmedlingskassor

förhindras eller en redan bildad skatteförmedlingskassas verksamhet

försvåras genom arbetsgivarens obenägenhet att verkställa avdrag å de anställdas

löner.

Ej heller förefinnes någon skyldighet för en skattskyldig alt under den

ena eller andra förutsättningen inträda i en skatteförmedlingskassa, och som

regel föreligger ej heller något organiserat samarbete mellan uppbördsmyndigheterna

och skatteförmedlingskassorna. På sina håll, exempelvis i Stockholm,

hava visserligen uppbördsmyndigheterna försökt medverka till, att

restförda skattskyldiga inträdde i skatteförmedlingskassa^ genom att i så

fall inställa indrivningsåtgärderna och medgiva längre anstånd med den förfallna

skattens gäldande. Detta är dock endast sporadiska företeelser.

Som allmän regel torde i stället kunna sägas, att det sätt, varå restindrivningen

är ordnad i vårt land, närmast är ägnat att motverka skatteförmedlingskassornas

strävan att utvidga sitt medlemsantal och att sanera sina

medlemmars ekonomi. Så länge åtskilliga utmätningsman och exekutionsbiträden

uppbära en del av sin inkomst i form av indrivningsavgift å restförda

utskylder, lärer vara naturligt, att hos dessa tjänstemän icke gärna

kan råda större benägenhet alt genom särskilt tillmötesgående minska sina

egna stundom redan förut knappa inkomster.

An vidare gäller emellertid att den ofta påtalade bristfälliga kontrollen

över försumliga skattebetalare indirekt starkt motverkar skatleförmedlingsx-örelsens

utveckling i vad nu berörda gnipp skattebetalare angår.

Skatteförmedlingskassornas betydelse, betraktad uteslutande ur synpunkten

av det allmännas rent ekonomiska intresse, är uppenbarligen ingen

eller ringa så vitt fråga är om sådana skattebetalare, vilka även utan skattef

< > r i n edlin g s k as so r n a s hjälp skulle rättidigt erlägga förfallande skatter; härmed

naturligtvis på intet sätt ifrågasatt skatteförmedlingskassornas stora

betydelse även i dessa fal! för de enskilda medlemmarna. Däremot bliver ur

nu angivna synpunkt skatteförmedlingskassornas betydelse allt större,

ju mer man genom dessas medverkan kan ernå, att eljest försumliga skattebetalare

ordentligt fullgöra sina utskyldsbetalningar till stat och kommun.

Detta resultat kan dock icke vinnas allenast på övertalningens väg. Det

kräves därutöver något remedium mot den försumlige skattebetalaren,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

någon påföljd av så pass allvarlig karaktär, alt önskan att undgå densamma

kan förmå honom att vidtaga sådana åtgärder, att han för framtiden

fullgör sin skattebetalningsskyldighet. Denna påföljd representeras

nu av restindrivningen av förfallna skattebelopp jämte uttagandet av indrivningsavgift

därå. Ju snabbare indrivningsapparaten fungerar, ju starkare

bör tydligtvis insikten bbva hos vederbörande skattskyldige, att han

i eget intresse bör för framtiden fullgöra betalningen av förfallande skatter.

Ju långsammare och osäkrare indrivningsapparaten verkar, ju starkare

blir däremot frestelsen hos de skattskyldiga att underlåta skattebetalningen.

Denna allmänna regel, vars riktighet näppeligen kan bestridas, har sin

speciella återverkan i fråga om skatteförmedlingskassornas verksamhet. Örn

på en arbetsplats de, som försumma skattebetalningen, snabbt drabbas av

införsel med därmed förenade olägenheter, ligger nära till hands att de,

vid jämförelse med sina till skatteförmedlingskassan anslutna kamrater,

finna med sin fördel förenligt att följa dessas exempel. Om däremot förhållandena

utveckla sig så att på samma arbetsplats medlemmarna i skatteförmedlingskassan

få vecko- eller månadsvis vidkännas avdrag å lönen i

och för skatternas gäldande, medan deras kamrater, som ej tillhöra

skatteförmedlingskassan, utan varje påföljd försumma att betala sina skatter,

då blir den naturliga följden att intresset för nu berörda form av skattebetalning

måste minskas och eventuellt försvinna.

Tyvärr måste konstateras, att inom stora delar av vårt land förhållandena

äro sådana, att restindrivningen i viss utsträckning fungerar på sistnämnda,

föga tillfredsställande sätt. Det finnes i vårt land åtskilliga försumliga

skattebetalare bland arbetsanställda av olika slag. För närvarande

kan det dröja åtminstone några månader, innan indrivningsförrättaren fått

reda på deras arbetsgivare och meddelat beslut om införsel i lönen; under

dessa månader uppbära nu berörda anställda tydligtvis sin obeskurna lön.

När de sedan erhålla besked örn införselbeslutet, lämna de ofta sin anställning

och söka ny sådan, givetvis utan att lämna något besked om den

nye arbetsgivaren. Då vidtaga på nytt samma efterspaningar från indrivningsförrättarens

sida, och när han till slut får reda på den nye arbetsgivaren,

lämnar vederbörande anställde ånyo sin anställning.

Slutligen uppgivas vissa olägenheter möta för skatteförmedlingskassor,

som inrättats vid företag, belägna annorstädes än i större samhällen, i det

att uppburna medel icke kunna insättas hos bankinrättning, med mindre

vederbörande företager en ej sällan rätt lång färd till närmaste samhälle,

där bankinrättning finnes. Visserligen finnes regelmässigt postanstalt å

samma ort som skatteförmedlingskassan, men enligt reglementet för postsparbanken

får å motboksinnehavares konto ej insättas högre belopp än

5,000 kronor. Då de belopp, en skatteförmedlingskassa kan hava innestående,

åtminstone tidvis kunna vida överstiga nyss angivna summa, följer

härav, att nu omförmälda skatteförmedlingskassor i regel ej kunna anlita

postsparbanken för sina insättningar.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Metias proposition nr 17.

41

De sakkunnigas förslag m. m.

De sakkunnigas förslag.

Den genom särskilt tillkallade sakkunniga verkställda utredningen rörande

åtgärder för att uppmuntra och stödja intressekontorens verksamhet, i vad

densamma avser att åstadkomma en förbättrad inbetalning av utskylder, har,

såsom förut omnämnts, resulterat i ett förslag till främjande av utskyldsbetalning

genom erkända skatteförmedlingskassor. Med sådan kassa förstås

enligt förslaget inrättning som har till ändamål att, uteslutande eller i förening

med annan betalningsförmedling, på uppdrag ombesörja betalning av

utskylder medelst belopp, som enligt fastställd plan inflyta genom avdrag å

uppdragsgivarens avlöning eller pension eller dylikt elier genom direkta inbetalningar

från uppdragsgivaren. Sådan kassa må av länsstyrelsen antagas

till erkänd skatteförmedlingskassa. Närmare föreskrifter meddelas i förslaget

angående förutsättningarna för att vinna erkännande såsom skatteförmedlingskassa

samt örn länsstyrelsens kontroll över kassorna och örn säkerhet

för omhänderhavda medel. Erforderliga tillämpningsföreskrifter förutsättas

skola utfärdas av Konungen. Någon tvångsanslutning till kassorna anse de

sakkunniga icke vara genomförbar, utan anslutning bör ske helt på frivillighetens

grund. Erkänd skatteförmedlingskassa föreslås skola åtnjuta statsbidrag

med 25 öre för varje förmedling av å uppbördsstämma förfallande belopp.

Vidare föreslås skyldighet för arbetsgivare att på begäran av erkänd

kassa för belopp, som skola inbetalas till kassan, verkställa avdrag å lön

eller pension, som till följd av utfästelse utgår i penningar till arbetstagare,

ansluten till kassan. För att möjliggöra för de erkända skatteförmedlingskassorna

att reglera en nytillträdande medlems skatteskuld föreslås, att kassorna

skola äga medgiva anstånd med gäldandet av utskylder, som förfalla

till betalning vid de två uppbördsstämmor, vilka utlöpa närmast efter anslutningen.

Anstånd må dock ej gälla längre än ett år efter utgången av det

kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan. Jämväl utskylder,

vilka redan vid anslutningen voro restförda, må omfattas av anståndet. En

allmän förutsättning för anstånd är att en inbetalningsplan uppgöres och att

enligt denna alla förfallna utskylder skola vara guldna före anståndstidens

utgång. Ytterligare anstånd kan på framställning av erkänd kassa beviljas av

utmätningsmannen. Örn den som åtnjuter anstånd lämnar kassan eller försummar

att fullgöra sina inbetalningar, skall utmätningsmannen omedelbart

underrättas för vidtagande av indrivningsåtgärder. För utskylder inbetalda

medel få ej användas för andra ändamål än utskyldsbetalning, om den skattskyldige

åtnjuter anstånd eller eljest häftar för oguldna skatter. Till kassan

inbetalade medel, som avse utskylder, kunna i sistnämnda fall i regel icke

utmätas för annan gäld.

I ett flertal följdförfattningar föreslås ändringar i vissa nu gällande bestämmelser

om utskylder, såsom angående preskription, införsel, förmånsrätt

och indrivningsavgift.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Vidare föreslå de sakkunniga skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning,

då härigenom indrivningsförfarandet mot försumliga skattebetalare

skulle bliva snabbare oell effektivare än vad nu vore fallet. En sådan

anmälningsskyldighet bör enligt de sakkunnigas förslag föreligga så snart

arbetsgivaren anställt arbetstagare, dock ej om det är uppenbart att anställningen

ej kommer att vara längre tid än fyra veckor. Anställningsregister

skola enligt förslaget föras vid länsstyrelserna.

Av de sakkunniga avvisade åtgärder.

De sakkunniga lia framhållit, att en rationell lösning av svårigheterna för

skatteförmedlingskassorna skulle ernås därest den statliga och kommunala

uppbörden sammansloges och samtliga förfallande skatter fördelades så, att

lika stora belopp uppbures å varje uppbördsstämma, i samband varmed antalet

uppbördsstämmor borde utökas till 10 eller 12. Emellertid ha de sakkunniga

icke ansett sig kunna framlägga ett sådant förslag till omläggning

av själva uppbördssystemet, bland annat med hänsyn till att ett

sådant förslag förutsatte, att det kommunala budgetåret förlädes till samma

tidsperiod som det statliga. Även tanken påen under statens medverkan

genomförd skatteförmedlingsorganisation, omspännande

hela riket och med särskilda organ inom varje taxeringsdistrikt, har

avvisats av de sakkunniga. En sådan lösning skulle innebära ej endast uppbyggandet

av en omfattande och kostsam institution, för vars genomförande

krävdes en längre tidrymd, utan även tillskapandet av ett nytt uppbördssystem

vid sidan av det nuvarande. Att sedermera genomföra ett system med

uppbörd vid inkomstkällan bleve vidare praktiskt taget ogörligt, enär i så

fall hela den dyrbara skatteförmedlingsorganisationen bleve meningslös.

I samband härmed ha de sakkunniga påpekat, att de med sin ståndpunkt

till det nyss behandlade spörsmålet om en statlig skatteförmedlingsorganisation

jämväl tillkännagivit sin mening rörande frågan om tvångsanslutning

till skatteförmedlingskassor av samtliga anställda skattskyldiga

eller av restförda sådana. Till närmare utveckling av sin mening härutinnan

ha de sakkunniga anfört:

Skulle en allmän tvångsanslutning föreskrivas, förutsätter nämligen detta

att på varje arbetsplats, större eller mindre, möjlighet verkligen finnes att

tillhöra en skatteförmedlingskassa. Då skatteförmedlingsrörelsen ännu icke

tillnärmelsevis nått denna omfattning, vöre erforderligt att genom statens

försorg ombestyra ett sådant upprättande av skatteförmedlingskassor å olika

arbetsplatser eller orter, som de sakkunniga nyss förklarat sig anse icke kunna

ifrågasättas. Därjämte skulle, såsom i direktiven framhålles, en dylik

tvångsanslutning till skatteförmedlingskassor vara förenad med åtskilliga av

de svårigheter, som följa med en mera genomgripande uppbördsreform. De

sakkunniga hava för sin del ansett det uteslutet att på denna väg söka verka

för ett allmänt genomförande av skatteförmedlingsverksamheten.

Annorlunda kan frågan synas ställa sig, om densamma begränsas alt avse

allenast restförda skattskyldiga. Emellertid måste även här förutsättas ett

väl utbyggt skatteförmedlingssystem, innan tanken på en tvångsanslutning

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17

43

av dessa restförda skattskyldiga kan genomföras. Att låta tvångsanslutning

äga rum blott å de arbetsplatser, där skatteförmedlingskassor finnas, men

icke ifrågasätta en dylik åtgärd å andra arbetsplatser, är tydligtvis uteslutet;

härigenom skulle skatteförmedlingsrörelsen säkerligen motarbetas i stället

för att främjas. Att återigen låta statens intressekontor omhänderhava tvångsanslutning

i fall, då annan skatteförmedlingskassa icke finnes, förutsätter

alltjämt en större eiler mindre utbyggnad av statens intressekontor med därmed

förenade kostnader och förutsätter därjämte, att statens intressekontor

äger någon representant å de olika arbetsplatserna för införskaffande av

erforderliga uppgifter och uppgörande av budgetplaner m. m.

De sakkunniga lia vidare framhållit, att svårigheterna beträffande utskyldsbetalningen

givetvis skulle undanröjas, därest skatteförmedlingskassorna

besutte eller bereddes tillfälle disponera erforderligt kapital till förskot''erande

av förfallande skattebelopp. Beträffande statens intressekontor

hade ju denna utväg redan i viss utsträckning blivit anlitad, och

hinder syntes icke möta att gå längre å den sålunda redan begynta vägen.

I fråga örn enskilda skatteförmedlingskassor vore däremot uppenbarligen

mindre lämpligt att medgiva någon rätt att disponera statens medel för angivna

ändamål, och helt uteslutet vore givetvis att stadga någon skyldighet

för arbetsgivare att i sådant hänseende biträda skatteförmedlingskassorna.

I stället ha de sakkunniga övervägt, huruvida man icke beträffande medlemmar

i skatteförmedlingskassor skulle kunna helt upphäva tvånget

att gälda utskylderna å bestämda u p p börds st ämmotider.

Man skulle i så fall endast fastslå summan av de skattebelopp, som under

ett visst år borde gäldas, samt kräva, att vid årets utgång samtliga dessa

belopp vore betalda. Detta skulle uppenbarligen i sak innebära, att man för

de till skatteförmedlingskassorna anslutna verkställde en jämn fördelning

av skattetungan under hela året. Ur det allmännas synpunkt skulle detta

medföra en förskjutning av skatteintäkternas uppbärande från första till

andra kalenderhalvåret eller, med andra ord, motsvarande kreditgivning åt

de till skatteförmedlingskassorna anslutna. De sakkunniga lia vidare anfört:

I och för sig skulle en dylik åtgärd vara synnerligen tilltalande och på

ett rationellt sätt för skatteförmedlingskassomas medlemmar undanröja ifrågavarande

olägenheter. Emellertid skulle ett dylikt förfarande i stället utöka

uppbördsmyndigheternas arbete i avsevärd grad, då ju vid de olika uppbördsstämmorna

ingen kunskap vunnes örn de inbetalningar, som gjorts av

skatteförmedlingskassomas medlemmar, och följaktligen restlängderna komme

att betydligt utökas; detta givetvis i allt större grad ju mera skatteförmedlingsrörelsen

vunne utbredning. Visserligen kunde så ordnas, att de genom

skatteförmedlingskassorna verkställda inbetalningarna individualiserades

i god tid före kalenderårets utgång, men ett betydande merarbete hade

dock därförinnan förorsakats. Härtill kommer, och detta lärer vara den avgörande

invändningen, att redovisningen av på angivet sätt influtna skattebelopp

icke kan fördröjas till årets slut, då ju framför allt de olika kommunerna

äro i behov av skattemedel redan i början av året. Att återigen under

löpande år fördela skattemedel, som icke äro specificerade utan inflyta i

klumpsummor, mellan olika betalningsmottagare, är praktiskt taget ogörligt;

det må här erinras örn, att skattebeloppen skola fördelas mellan staten,

kommuner av olika slag, församlingar, skoldistrikt, pensionsslyrelsen, riks
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

försäkringsanstalten, vägstyrelserna, tingshusbyggnadsskyldiga m. fl. betalningsmottagare.

Även om man nöjde sig med att under löpande år efter någon

fastslagen mall fördela inflytande medel mellan dessa olika betalningsmottagare,

bleve vid årets slut nödvändigt att anordna en omfattande och synnerligen

besvärlig clearing dem emellan.

Yttranden.

I yttrandena över de sakkunnigas förslag har i övervägande antalet fall uttalats

den meningen, att förslaget finge anses innebära eli beaktansvärt försök

att med bibehållande av de fördelar, som det nuvarande taxeringsförfarandet

inrymde, giva stöd åt de skattebetalare, vilka vöre i behov därav, att

förslaget vöre ägnat att befordra en förbättrad inbetalning av skatter och

att förslaget därför syntes böra i sina huvudgrunder genomföras. Yttranden

i denna riktning ha sålunda avgivits av kammarrätten, statskontoret, socialstyrelsen,

kommerskollegium, generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken,

bank- och fondinspektionen, sparbanlcsinspektionen, Överståthållarämbetet

och flertalet länsstyrelser, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund och åtskilliga kommunala myndigheter.

Jämväl landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen, svenska

lantarbetsgivareföreningen och föreningen Malmöhus låns landsfiskaler ha

i princip anslutit sig till de sakkunnigas förslag.

I de yttranden, som avgivits av nu nämnda myndigheter och sammanslutningar,

har i flera fall erinrats om angelägenheten av att frågan om själva

skattesystemets omläggning till vinnande av en tidigare utskyldsbetalning

icke bleve undanskjuten till följd av det nu föreliggande förslagets genomförande.

Sålunda har generalpoststyrelsen uttalat, att därest åtgärder nu

skulle vidtagas för viss reglering av och hjälp åt intressekontorsrörelsen detta

dock icke borde få till följd, att nuvarande skatteuppbördssystem stabiliserades

för framtiden. Det måste enligt generalpoststyrelsens förmenande alltjämt

framstå såsom ett önskemål, att utskylderna fördelades mera jämnt

under året och att de uttoges i närmare anslutning till tidpunkten för inkomstförvärvet

än vad för närvarande vore fallet.

Vidare ha fullmäktige i riksbanken framhållit önskvärdheten av att frågan

örn källbeskattning icke undanskötes och att vid utformandet av närmare

bestämmelser om skatteförmedlingskassornas verksamhet inga åtgärder vidtoges,

som skulle kunna verka hindrande på en övergång till skattebetalning

vid källan.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande understrukit vikten av att, även

örn införandet av skatteförmedlingskassor skulle visa bättre resultat än de

sakkunniga utgått ifrån, själva skattesystemet omlades till ernående av en

tidigare utskyldsbetalning.

Svenska landstingsförbundet har anfört, att någon verklig lösning av frågan

om uppbördsväsendets rationella ordnande visserligen icke skulle vinnas

genom det nu föreliggande förslaget men att de föreslagna åtgärderna

dock torde vara ägnade att åtminstone i viss utsträckning medföra ett bättre

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

45

resultat av skatteuppbörden. Enligt landstingsförbundets mening finge förslaget

närmast betraktas såsom en försöksanordning, vilken, därest den utfölle

gynnsamt, sedermera kunde ytterligare påbyggas och förstärkas.

Bank- och fondinspektionen bar i sitt yttrande hälsat med stor tillfredsställelse,

att ett förslag örn utnyttjande av intressekontorsidén framkommit.

Förslaget åsyftade visserligen direkt endast att åstadkomma en

förbättrad skatteuppbörd, men detta uteslöte icke att man, därest förslaget

genomfördes, framdeles skulle nied ledning av då vunnen erfarenhet

kunna utvidga utnyttjandet av intressekontorstanken på sådant sätt

att även önskemålet om en tidigare uppbörd av skatt skulle på samma

väg kunna tillgodoses. Inspektionen förmenade nämligen, att det vore på

denna väg man med vårt nuvarande skattesystem lämpligast skulle kunna

tillgodose önskemålen i sistnämnda hänseende. Emellertid ville inspektionen

dessutom understryka, att en förutsättning för att några resultat

skulle kunna uppnås på den i förslaget angivna vägen och att man skulle

kunna vinna intresse för skapandet av organ för den åsyftade verksamheten

måste vara, att man kunde utgå från, att skatteförmedlingsorganen komme

att på avsett sätt anlitas ej blott för ett eller annat år utan för en mera avsevärd

tid.

Jämväl sparbanksinspektionen och sparbanksföreningen ha, samtidigt som

de uttalat sin anslutning till förslagets huvudlinjer, framhållit vikten av att

icke alltför snart efter det de sakkunnigas förslag genomförts en sådan omläggning

av uppbördssystemet komme att äga rum, varigenom den organisation,

som på enskild väg uppbyggts, skulle bliva överflödig; det kunde nämligen

med fog göras gällande, att staten icke borde uppmuntra enskilda till

kostnadskrävande anstalter, vilka efter en tid genom statens egna åtgöranden

bleve värdelösa.

Ehuru de sakkunnigas förslag alltså i övervägande antalet remissvar blivit

tillstyrkt, ha från vissa håll uttalats betänkligheter mot förslaget, och även

yttranden i direkt avstyrkande riktning ha avgivits. Sålunda har riksräkenskapsverket

ställt sig tveksamt inför förslaget att tillskapa halvofficiella, statsunderstödda

organ för uppbördsförmedlingen. Det förefölle som om förslagets

genomförande i realiteten skulle innebära icke en anordning, ägnad att

främja övergången till ett system med skatteuppbörd vid källan, utan ett alternativ

till en uppbördsreform av dylik innebörd.

De myndigheter, vilka ställt sig helt avvisande mot de sakkunnigas förslag,

äro länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs län samt ett tiotal

kommunala myndigheter, däribland stadsfogdarna i Hälsingborg och

örebro samt andre stadsfogden i Göteborg. Jämväl Smålands och Blekinge

handelskammare, föreningen Sveriges stadsfogdar och svenska exekutionsmännens

riksförbund lia avstyrkt förslaget.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har motiverat sitt avstyrkande av de sakkunnigas

förslag därmed, alt icke blott formerna för utskyldsbetalningen

och uppbördsförfarandet i övrigt utan även taxeringsväsendet vore i behov

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

av en omarbetning. En genomgripande förenkling av taxeringsväsendet torde

automatiskt komma att påverka uppbördsförfarandet, så att reformer, vilka

nu måhända syntes angelägna, i framtiden kunde te sig mindre betydelsefulla.

I avbidan på en förestående uppbördsreform borde enligt länsstyrelsens

mening det statliga ingripandet med avseende å utskyldsbetalningen inriktas

allenast på åtgärder att hindra avsiktlig skatteskolkning.

Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit sig icke kunna tillstyrka de sakkunnigas

förslag utan har hemställt om en allmän översyn av detsamma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som icke blivit övertygad om alt de sakkunnigas

förslag i praktiken komme att verka i åsyftad riktning och som

därför i princip avstyrkt detsamma, har till motivering härför anfört bland

annat följande:

Under de senaste åren har en högst betydande och glädjande utveckling

ägt rum inom intressekontorsrörelsen, och har frivilligt och spontant utan

statsmakternas ingripande eller stöd en betydande ökning av antalet skattekassor

uppstått. Som exempel kan framhållas, att antalet sådana kassor, som

drivas av sparbanker, inklusive postsparbanken, år 1940 utgjorde 159 och år

1941 icke mindre än 667. Även hos enskilda företag — synnerligast större sådana

— förefinnes en ökad tendens till bildande och stödjande av skattekassor,

och intresset för att på sådant sätt ordna skatteinbetalningen synes vara

på stark frammarsch i hela riket. Under sådana förhållanden är länsstyrelsen

icke övertygad om att ett lagstadgande i stil med de sakkunnigas förslag

skulle verka sporrande. Länsstyrelsen anser tvärtom det icke uteslutet, att

ett så kraftigt ingripande till reglering av dessa kassors verksamhet, som förslaget

otvivelaktigt innebär, kan inverka hämmande på utvecklingen av denna

rörelse.

Andre stadsfogden i Göteborg har ansett genomförandet av de sakkunnigas

förslag icke böra ske under nuvarande exceptionella förhållanden utan först

då normala tider inträtt. Stadsfogdarna i Hälsingborg ha avstyrkt förslaget

under motivering att detsamma syntes mindre väl genomtänkt och till sina

praktiska konsekvenser otillfredsställande.

Bland de åtgärder, vilka avvisats av de sakkunniga, ha i yttrandena till

särskild behandling upptagits allenast frågan om t v ån g sanslut ning

till skatteförmedlingskassorna. Flertalet av de myndigheter och

sammanslutningar, som yttrat sig härutinnan, ha förklarat sig instämma med

de sakkunniga.

Socialstyrelsen, som uttalat sig i denna riktning, har i anslutning härtill

yttrat följande:

Det torde visserligen få anses ofrånkomligt, att man genom att välja frivillighetsprincipen

starkt begränsar systemets räckvidd och praktiska betydelse

ur uppbördssynpunkt. Det synes likväl vara väl befogat, att ett försök

göres att såvitt möjligt befrämja en förbättrad skattebetalning efter de riktlinjer,

som ifrågasatts i det nu föreliggande betänkandet. Även om någon

allmän anslutning icke kan förväntas, bör dock såväl bildandet av nya skatteförmedlingskassor

som anslutningen lill redan befintliga sådana kunna

antagas komma att i avsevärd mån gynnas genom de i förslaget förordade

åtgärderna. I stor och växande utsträckning torde de skattskyldiga här kunna

beredas möjligheter att fullgöra sin skatteplikt med minskat besvär och

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

47

minskade bekymmer. För många finge säkerligen medlemskapet i en skatteförmedlingskassa

också en beaktansvärd allmänt pedagogisk betydelse med

hänsyn till skötseln av deras ekonomiska angelägenheter.

Av de myndigheter, vilka i fråga örn tvångsanslutningen intagit annan

ståndpunkt än de sakkunniga, har länsstyrelsen i Värmlands län framhållit,

att då de sakkunnigas förslag icke byggde på en obligatorisk anslutning, detsamma

ingåve starka betänkligheter. Det stora antal personer som konsekvent

försummade sina skyldigheter att gälda allmänna utskylder torde

knappast på frivillighetens väg kunna förmås ansluta sig till skatteförmedlingsrörelsen.

Länsstyrelsen föresloge, att vid en allmän översyn av de sakkunnigas

förslag borde beaktas de möjligheter, som kunde finnas att i en eller

annan form uppnå större anslutning till skatteförmedlingsrörelsen än som

enbart frivilligt kunde förväntas.

Yrkanden om obligatorisk anslutning till skatteförmedlingsrörelsen har avsett

anslutning av antingen alla skattskyldiga eller endast sådana, som blivit

restförda eller eljest visat försumlighet vid betalning av utskylder.

Den mera begränsade tvångsanslutningen har förordats av statskontoret,

som funnit övervägande skäl tala för att för restförda skattebetalare föreskreves

skyldighet att enligt utmätningsmannens bestämmande verkställa

skattebetalning genom skatteförmedlingskassa, intill dess att de restförda

beloppen till fullo guldits och den skattskyldiges behållning i kassan uppginge

till så stort belopp, att förfallande utskylder kunde utan anståndsmedgivande

erläggas i rätt tid.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett det nödvändigt för ernående

av ett fullgott uppbördsresultat, att anslutningen till skatteförmedlingskassorna

gjordes obligatorisk, åtminstone för de skattskyldiga som visat försumlighet

vid skattebetalningen.

En tvångsanslutning för restförda skattskyldiga har vidare förordats av

lantbruksstyrelsen samt av stadsfullmäktige i Jönköping och i Laholm, kronokassören

i Örebro och några andra kommunala myndigheter.

Slutligen har en obligatorisk anslutning av alla arbetstagare förordats

av länsstyrelsen i Hallands län samt drätselkamrarna i Halmstad och Falkenberg.

Majoriteten inom Göteborgs magistrat har ansett en anslutning

av denna omfattning böra övervägas. Drätselkammaren i Malmö har uttalat,

att det vöre av vikt, att utredningen om källbeskattningen skyndsamt

fullföljdes och alt sådan beskattning såvitt möjligt ordnades. Skulle

det mot förmodan visa sig, att en källbeskattning icke kunde genomföras,

utginge drätselkammaren från att man efter någon prövotid övervägde,

huruvida icke obligatorisk anslutning för arbetstagare till skatteförmedlingskassa

borde införas.

Vid anmälan av frågan örn tillkallande av de sakkunniga, vilkas förslag nu Departement».

föreligger till prövning, gav jag uttryck åt den uppfattningen alt jag icke så- cA*^e"''

som resultat av utredningen väntade mig någon mera genomgripande eller

slutgiltig lösning av frågan örn eli rationellare uppbördssyslem. Därest en

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majda proposition nr 17.

lösning av denna fråga kan genomföras inom en näraliggande framlid, är

det givet att åtgärder som under tiden vidtagas på detta område framdeles

kunna visa sig lia varit av allenast provisorisk art. Detta bör dock icke föranleda

att förslag rörande i och för sig värdefulla dylika åtgärder nu bliva

avvisade. Särskilt gäller detta i den mån åtgärderna kunna väntas underlätta

en framtida rationalisering av uppbördsväsendet. Det må framhållas

att ett slutförande av reformarbetet på ifrågavarande område under alla förhållanden

säkerligen kommer att taga en jämförelsevis lång tid i anspråk.

Då jag i likhet med det stora flertalet myndigheter och sammanslutningar,

som yttrat sig över det nu föreliggande förslaget, funnit detsamma

ägnat att inom det nuvarande uppbördssystemets ram medföra icke

obetydliga fördelar såväl för de skattskyldiga som för det allmänna, tillstyrker

jag dess genomförande. Jag har därför låtit förslaget undergå en närmare

granskning och överarbetning inom finansdepartementet. Denna överarbetning,

vilken skett med beaktande av de i remissyttrandena framställda erinringarna,

har lett till upprättandet av ett flertal särskilda författningsförslag.

Innan jag går in på en redogörelse för och motivering till de föreliggande förslagen,

vill jag framhålla, att dessa icke innefatta förslag till sådana åtgärder,

vilka enligt vad som framgått av den föregående redogörelsen varit föremål

för omprövning av de sakkunniga men därvid befunnits icke lämpligen böra

eller kunna genomföras. De skäl som de sakkunniga anfört till stöd för sin

ståndpunkt till dessa åtgärder synas nämligen bärande. Måhända kan dock

frågan om tvångsanslutning av restförda skattskyldiga komma i ett annat

läge därest ett genomförande av det nu föreliggande förslaget skulle medföra

en avsevärd utvidgning av förmedlingsverksamheten på detta område.

Departemesitsförslaget.

Allmän motivering.

Anstånd med utskyldsbetalning.

De sakkunniga ha ansett en lösning av svårigheterna beträffande utskyldsbetalningen

icke kunna vinnas annorledes än genom en viss kreditgivning

från det allmännas sida gent emot skatteförmedlingskassornas medlemmar.

Då det av de sakkunniga tidigare diskuterade uppslaget att för dessa medlemmar

upphäva tvånget att gälda utskylderna å bestämda tider icke ansetts

genomförbart, ha de sakkunniga stannat för att i stället föreslå en modifierad

form därav. Härvid har i första hand hänsyn tagits till nytillträdande

medlemmar. De sakkunniga ha härutinnan anfört:

För dessa medlemmars vidkommande måste givetvis från början uppgöras

en inbetalningsplan, så uppställd, att inbetalningarna under planens giltighetstid

förslå till gäldande av medlemmarnas därunder efter hand förfal
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17

49

lande utskylder. Där denna plan icke kan genomföras på grund av utskyldsbetalningens

ojämna fördelning å olika delar av året, bör enligt de sakkunnigas

mening stadgas en möjlighet att under viss tid erhålla anstånd med

närmast förfallande utskyldsbelopp, dock att detta anstånd icke får omfatta

mer än de belopp, som förfalla å de två närmast efter inträdet i skatteförmedlingskassan

infallande uppbördsstämmorna; under förutsättning, att inbetalningarna

avpassas i förhållande till årets samlade skattetunga, bör nämligen

ett anstånd av denna omfattning regelrätt vara tillfyllest. Givetvis avses

härmed icke en rätt för varje medlem att utan vidare åtnjuta detta anstånd,

utan skall detta vara beroende på skatteförmedlingskassans prövning

och endast få tillgripas i sådana fall, då vederbörandes löneavdrag eller direkta

inbetalningar, bestämda i förhållande till årets hela skattetunga, icke

förslå till betalning av skattebeloppen i fråga.

Tekniskt sett innebär detta, att vederbörande medlem av skatteförmediingskassan

måste upptagas i restlängd. Indrivningsavgift skall dock icke påföras

honom för nu ifrågavarande obetalda skattebelopp, och inga indrivningsåtgärder

skola därefter mot honom vidtagas så länge anståndet varar.

Detta förutsätter tydligen, att dessa skattskyldiga i restlängden förses med

särskilt kännetecken.

I fråga örn anståndstidens längd ha de sakkunniga framhållit, att åtskilliga

fördelar skulle vinnas, om anståndet alltid utlöpte per den 30 juni. Detta

vore nämligen den tidpunkt, som vore lämpligast för anslutning till en skatteförmediingskassa,

därest man ville ernå, att erforderliga likformiga löneavdrag

skulle förslå till gäldandet av samtliga under året förfallande skatter.

Om man sålunda under anståndstiden fram till den 30 juni bringat den

skattskyldiges ekonomi i ordning, borde därefter skeende normala löneavdrag

förslå till betalning av de förfallande utskylderna. Emellertid kunde önskemålet,

att anståndstiden borde utlöpa den 30 juni, icke tillgodoses med mindre

än att man läte anståndstidens längd växla i olika fall. För att anståndet

skulle kunna fullgöra det därmed avsedda syftet bleve man i vissa fall

tvungen att låta anståndstiden utlöpa först två år efter anslutningen; den,

som anslöte sig till en kassa i slutet av ett år, vore föga betjänt med ett anstånd

till den 1 juli året därpå utan måste i så fall ofta få anstånd till den

1 juli andra året efter anslutningen. Härigenom bleve man emellertid tvungen

att i många fall också bevilja längre anstånd än som erfordrades för utskyldernas

rättidiga betalning, något som uppenbarligen icke vore önskvärt. •—- De sakkunniga hade därför övergivit tanken att låta anståndstiden alltid

utlöpa per den 30 juni. Att återigen fixera anståndstiden lill ett år — vilken

tidrymd i förevarande fall vore den naturliga — och låta densamma löpa

från olika data i olika fall alltefter tidpunkten för den skattskyldiges anslutning

till kassan, skulle vålla såväl kassorna som ulmätningsmännen betydande

svårigheter, när det gällde att hålla reda på de olika anståndstiderna

och dagarna när dessa utlöpte. Med hänsyn härtill bleve i vart fall nödvändigt

att på ett eller annat sätt sammanföra de olika anståndsperioderna, så

att desamma utlöpte å något så när regelbundna tider. Utgångspunkten för

anståndstiden syntes tämligen given; anståndet borde rimligtvis räknas från

dagen för den skattskyldiges anslutning till kassan. Anståndets utlöpande

Bihang till riksdagens protokoll Idit), t sami. Nr 17. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

syntes lämpligen kunna fastställas till högst ett år efter utgången av det kvartal,

varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan. Genom en sådan bestämmelse

vunnes, att anståndsperioderna alltid utlöpte å endera av fyra bestämda

tidpunkter under året.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Skall man effektivt främja skatteförmedlingskassornas verksamhet och

söka ernå en förbättrad skattebetalning och en minskning av restposternas

antal genom skatteförmedlingskassornas försorg, kan man icke stanna vid

det nu framlagda förslaget. Sådana åtgärder måste även Iräffas, att skatteförmedlingskassorna

erhålla möjlighet att hjälpa redan restförda skattskyldiga,

så att dessa åtminstone så småningom kunna i vanlig ordning fullgöra

sin skattebetalning, önskemålet måste härvid vara, att skatteförmedlingskassorna

kunna i första hand inrikta sig på att fullgöra skattebetalningen

under kommande uppbördsstämmor, medan de i andra hand få tillse, att

redan förfallna skattebelopp varda guldna; givetvis måste alltid så ordnas,

att även dessa tidigare förfallna skatter verkligen bliva betalda utan att preskription

mellankommer, där ej sådana förhållanden föreligga att avkortning

av utskylder kan äga rum.

Härvidlag synes i anslutning till det förut anförda kunna bestämmas, att

om en person, som redan häftar för ogulden skatt, ansluter sig till skatteförmedlingskassa,

må han av kassan beviljas anstånd även med den redan

förfallna skatten högst intill ett år efter utgången av det kvartal, varunder den

skattskyldige anslutit sig till kassan. Han skall givetvis icke befrias från den

indrivningsavgift, som dåmera åligger honom att gälda, men alla indrivningsåtgärder

skola inställas, begärd införsel återkallas o. s. v.

Vidare ha de sakkunniga rörande vissa gemensamma förutsättningar för

beviljande av anstånd i de fall, som nu omnämnts, framhållit följande:

Syftet med anståndet är ju, att den skattskyldige därunder skall ej blott å

uppbördsstämma inbetala förfallande utskylder, varmed anstånd icke åtnjutes,

utan även så småningom inbetala hela det utskyldsbelopp anståndet avser.

Med avseende härå bör krävas, att skatteförmedlingskassan anpassar

inbetalningsplanen med hänsyn härtill samt att den skattskyldige även utfäster

sig att fullgöra inbetalningarna enligt denna plan. Härutöver måste

alltjämt krävas, att anståndet också prövas nödvändigt för planens genomförande.

Vidare synas åtgärder erforderliga för förhindrande av att möjligheterna

till anstånd missbrukas. Rätten till anstånd är anknuten till själva anslutningen

till kassan; därefter står icke nu avsedda anståndsrätt till förfogande. Anståndet

är nämligen framför allt erforderligt just då vederbörande skattskyldige

skall börja täcka utskyldsbetalningarna genom regelmässiga avsättningar.

Därefter borde under normala förhållanden ytterligare anstånd icke vara

erforderligt, enär kassan bör avpassa inbetalningarna så, att efter anståndstidens

slut kommande utskylder kunna gäldas.

Därför föreslås, att den som åtnjutit sådant anstånd, som förut omnämnts,

icke ånyo må åtnjuta dylikt anstånd även örn han lämnar en kassa och sedan

åter inträder i samma eller annan kassa. Däremot bör intet hinder möta att

övergå till annan kassa och där fullfölja förutvarande inbetalningsplan.

De sakkunniga ha slutligen i detta sammanhang framhållit, att samma svårigheter

att ernå en tillfredsställande sanering av skatteskulden, som före
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

51

läge för nytillträdande medlemmar av en kassa, tydligtvis kunde inträda

jämväl för dem, som redan vore anslutna till en sådan. Genom arbetslöshet,

sjukdom eller dylikt kunde även en medlem av en skatteförmedlingskassa

försättas i den situationen, att han icke kunde gälda närmast förfallande

utskyldsbelopp. Härutöver komme säkerligen att stundom visa sig, att det

anstånd vid nytillträde, som vederbörande kassa ägde rätt medgiva, icke

vore tillräckligt för att möjliggöra en fullständig inbetalning under avsedd

tidrymd av samtliga ifrågakommande utskyldsbelopp. De sakkunniga föreslogo

därför, att en ytterligare rätt till anstånd i dylika fall skulle medgivas,

men ansågo prövningen av behovet härav böra läggas å vederbörande utmätningsman.

Det vore ju här fråga örn särskilt långt gående befogenheter

och lika ofta örn en prövning av den skattskyldiges ekonomiska förhållanden,

vilken prövning ej gärna syntes böra läggas å skatteförmedlingskassorna.

I yttrandena ha icke i något fall framförts principiella erinringar mot de

sakkunnigas förslag att anstånd med utskyldsbetalning må kunna beviljas.

Fullmäktige i riksbanken ha uttalat, att de funnit förslaget ägnat att befordra

skatteförmedlingskassornas utveckling.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att det allmännas intresse av skatteförmedlingsrörelsen

vore närmast förbundet med kassornas möjligheter att

bistå sådana skattebetalare, som på grund av ansträngd ekonomi eller av annan

anledning hade svårt att på egen hand ordentligt fullgöra sina utskyldsbetalningar.

För dessa skattebetalare vore själva övergången till ett system

med regelbundna skatteavsättningar vid avlöningstillfällena ofta förbunden

med vissa svårigheter. Huruvida den av de sakkunniga föreslagna formen

för bistånd åt sådana skattebetalare med därav följande konsekvenser ur

uppbördsteknisk synpunkt vöre i allo lämplig, undandroge sig styrelsens bedömande.

Styrelsen, som icke vore i tillfälle att framlägga något bättre förslag,

vågade emellertid tro, att anståndsmöjligheten, rätt utnyttjad, skulle

kunna i hög grad effektivisera kassornas verksamhet och giva därmed åsyftat

resultat.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna lia uttalat, att genom de föreslagna bestämmelserna

örn anstånd med utskyldsbetalningen goda förutsättningar torde

ha skapats för främjande av anslutning till skalteförmedlingskassorna. Ett

liknande uttalande har gjorts av drätselkammaren i Linköping.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat sig icke lia något att erinra

mot de sakkunnigas förslag i denna del men har ansett sig böra påpeka, att

beviljandet av anstånd måste ske med stor försiktighet till förhindrande av

missbruk med åtföljande skadliga verkningar för det allmänna.

I några yttranden lia emellertid uttalats betänkligheter mot att åt skattcförmedlingskassorna

anförtro uppgiften att bevilja anstånd.

Uppbördsintendenten i Stockholm har sålunda ifrågasatt, huruvida icke

kassorna tillagts alltför stor självständighet i fråga om fastställandet av inbetalningsplanerna

och beviljandet av anstånd med utskyldsbetalningen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Kassorna Romme härvid onekligen, utan att kunna tänkas besitta nödiga

förutsättningar på området, att i stor utsträckning fungera såsom indrivliingsorgan,

vilket säkerligen många gånger komme att leda till intressekollisioner

mellan kassorna och indrivningsmyndigheterna. I vissa fall hade kassorna

till och med givits maktbefogenheter utöver indrivningsmyndighetens,

vilket i praktiken kunde tänkas komma att väcka irritation och åstadkomma

störningar i det reguljära indrivningsarbetet. Att på detta sätt tillskapa ett

nytt halvofficiellt uppbörds- eller indrivningsorgan vid sidan av redan existerande

statliga organ måste anses förkastligt, i all synnerhet som dessa organ

icke kunde förutsättas komma att äga tillräcklig rutin i skatteindrivning och

erforderlig auktoritet att uppträda med bestämdhet mot arbetsgivare och restskyldiga.

I princip måste det jämväl anses olämpligt att, såsom skett i de sakkunnigas

förslag, inskjuta dessa organ framför utmätningsmännen, som dock

obestridligen ägde större förutsättningar på området med sin större personkännedom

och erfarenhet.

Överståthållarämbetet har beträffande kassornas ingripande på uppbördsorganens

befogenhetsområde anfört, att ämbetet, utan att helt frånkänna uppbördsintendentens

anmärkningar betydelse, ansåge den förbättring av uppbördsresultatet,

som man räknade med att vinna genom förslaget, uppväga

de slitningar, vilka kunde tänkas uppkomma och som icke torde vara av

alltför svårartad beskaffenhet. Huvudsaken torde enligt ämbetets åsikt vara,

att utskyldsbetalning, som under nuvarande förhållanden med bestämdhet

kunnat beräknas äga rum, icke äventyrades med det nya systemet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat en viss tveksamhet beträffande

förslaget att överlåta besluten om anståndsgivning på andra än uppbördsmyndigheterna,

även om det måste erkännas, att förslaget innebure en enkel lösning

av problemet.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ha ansett, att utmätningsmannen

borde pröva frågan om behovet av anstånd.

Svenska stadsförbundet har bestämt motsatt sig, att anståndet finge beviljas

av kassorna själva. Med bibehållande av gällande lagstiftning om indrivning

och redovisning av utskylder skulle viktiga avgöranden överflyttas

till skatteförmedlingskassorna, på vilkas ledning kommunerna för sin del

icke skulle få något inflytande. Det förutsattes ingen kommunikation mellan

kassorna och kommunerna. Dessa senare skulle icke veta, vilket belopp av

beräknade skatter som skulle utebliva genom anståndsbeviljandet, en uppgift,

som kunde vara betydelsefull nog i en liten kommun med en kassa av

betydande omslutning, exempelvis vid en stor industri. I en kassa av så att

säga kamratföreningstyp skulle medlemmarna-skattebetalarna sitta och medgiva

anstånd utan att något kommunalt organ hade möjlighet att bedöma,

örn anstånd i alla föreliggande fall kunde anses verkligt motiverat eller ej.

Det syntes ofrånkomligt, att någon ändring skedde på denna punkt. Förbundet

lämnade därhän, om i avseende å anståndsprövningen länsstyrelsen, utmätningsmannen

eller »allmänt ombud» av något slag skulle bevaka skatteemottagarnas

intressen. Obevakade borde de i vart fall ej få bliva.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

53

Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att frågan örn beviljande

av anstånd vore av så stor vikt, att densamma icke rimligen borde läggas i

händerna på en skatteförmedlingskassa, även om denna blivit av länsstyrelsen

erkänd för sin verksamhet. I stället ansåge länsstyrelsen, att denna

sak borde ordnas på så sätt, att om kassan funne skäl föreligga till beviljande

av sådant anstånd, kassan eller den skattskyldige skulle äga göra framställning

därom hos länsstyrelsen, som hade att fatta beslut i ärendet.

Beträffande anståndstidens längd har länsstyrelsen i Värmlands län uttalat,

att de ifrågasatta långa anstånden med utskyldernas erläggande syntes

komma att i praktiken stöta på stora svårigheter.

Kommunalfullmäktige i Anundsjö ha gjort gällande, att den föreslagna anståndstiden

vore väl lång. Därest tillslutningen, såsom vore att förvänta, bleve

allmän och möjligheten till anstånd i större utsträckning komme att utnyttjas,

kunde ett så långt medgivet anstånd, som de sakkunniga föreslagit, rubba

de gjorda beräkningarna beträffande skatteinkomsterna för de kommunala

och statliga inrättningarna.

Å andra sidan har sparbanksföreningen ansett, att den normala anståndstiden

med fördel skulle kunna utsträckas till två år.

Drätselkammaren i Trelleborg har ifrågasatt, huruvida den för reglering

av skatt anslagna tiden av ett år vore tillräcklig. Då preskriptionstiden föresloges

till fem år för såväl kommunal- som kronoutskylder, borde anståndstiden,

under vilken indrivningsåtgärder icke finge vidtagas, kunna utökas,

vilket säkerligen skulle medföra ett bättre indrivningsresultat.

Drätselkammaren i Karlstad har ansett det kunna ifrågasättas, om den

föreslagna anståndstiden vore tillräcklig. I nuvarande läge med stigande

skatter och ökade levnadskostnader kunde det befaras, att det i många fall

bleve svårt för vissa skattskyldiga att under en period av ett år efter anslutningen

kunna göra inbetalningar, vilka täckte både nytillkommande och

tidigare restförda skatter. Det syntes därför böra finnas möjlighet för kassa

att i samråd med utmätningsman medgiva förlängning av sådan anståndstid.

Det kunde å andra sidan ifrågasättas, om icke rätten att erhålla anstånd

borde i författningstexten begränsas till de fall, där kassan så prövade

skäligt. De sakkunniga hade i sin motivering förutsatt en noggrann prövning,

innan sådant anstånd beviljades, men detta torde böra komma till

synes även i författningen.

Beträffande frågan örn anstånd med inbetalning av restförda utskylder

ha stadsfogdarna i Hälsingborg anfört:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle skatteförmedlingskassorna förmedla

betalning av såväl icke restförda som restförda utskylder. De icke restförda

bli under den anslåndsfrist upptill 1 år, som lämnas den skattskyldige, under

tiden restförda. Av förslaget framgår ej när redovisning under denna tid

skall äga rum till uppbördsmyndighet (krono- och kommunaluppbörd) eller

till indrivningsmyndighet (utmätningsmännen). Det torde bli svårt för kassorna

och även för myndigheterna att avgöra till vem redovisning vid övergången

från icke restförda till restförda utskylder skall lämnas, när klara

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschef

t a.

bestämmelser i denna del ej intagits i förslaget. Detta torde utan tvivel giva

anledning till osäkerhet och mycket trassel.

Sökes handräckning på främmande ort för indrivning av utskylder, och

ansluter sig den restförde vid första krav från indrivningsmyndighet till

skatteförmedlingskassa, nödgas utmätningsmannen avvakta kassans redovisning

efter en av kassan bestämd utbetalningsplan, som i detta fall kan sträcka

sig till och med över ett helt år. Att indrivningen i ett sådant fall blir väsentligt

fördröjd, kan tagas för givet, då enligt vårt förmenande kassan, som handlar

utan tjänstemannaansvar, ej äger tillräcklig auktoritet att uppträda med

bestämdhet mot arbetsgivaren och den restskyidige, vilken sistnämnde i de

flesta fall kommer att visas en onödig skonsamhet. Ett icke oväsentligt dröjsmål

med inbetalningen torde för övrigt uppstå i samtliga de fall, då restförda

skatter skola uttagas genom förmedling av skatteförmedlingskassorna. enär

dessa ej äga tillräcklig rutin i skatteindrivning och säkerligen i många fall

komma att visa en alltför stor hänsyn till den skattskyldige. Man kan även

befara, att kassorna vid uppgörandet av inbetalningsplanerna för restförda

icke nöjaktigt beakta de möjligheter, som finnas att under goda men korta

konjunkturer snabbt uttaga utskylder hos restskyldiga. Det torde även bli

svårt för en kassa att, då en restförd uppbär sin lön i form av provision eller

tantiem, utarbeta en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande betalningsplan.

Av det sagda torde framgå, att förmedlingen av inbetalningen av restförda

utskylder icke lämpligen bör anförtros åt skatteförmedlingskassor. Då kassorna

skulle äga rätt att lämna anstånd med skatteinbetalningen under ett

år framåt, blir också följden, att större delen av de skatter, som kassorna

skulle omhänderhava, komme att hänföras till nämnda slag av utskylder.

Endast en mindre del av utskylderna eller de, som icke restförts, komme

följaktligen att redovisas till uppbördsmyndigheterna och större delen till

indrivningsmyndigheterna. I de sakkunnigas förslag talas ej örn att indrivningsmyndighet

skall underrättas om att skattskyldig meddelats anstånd

med skattebetalning. Följaktligen torde den ojämförligt större delen av skattekassornas

redovisningar komma att göras till indrivningsmyndigheten, som

får mottaga restlängder i hittills gällande ordning.

Vid genomförandet av åtgärder för underlättande av utskyldsbetalningen

bör man givetvis i första hand taga sikte på sådana skattskyldiga för vilka

svårigheterna hittills visat sig störst. För personer med tämligen små om än

regelbundna inkomster och utan nämnvärd förmögenhet medför skattebeloppens

ojämna fördelning under året betydande svårigheter. Även med god

vilja kan en sådan person se sig urståndsatt att i rätt tid betala sin skatt

och han blir därvid skyldig att även gälda indrivningsavgift. Tillstöter därjämte

sjukdom eller arbetslöshet, kan den skattskyldiges ekonomi bli helt

undergrävd. För att förhindra en dylik utveckling eller, om den redan påbörjats,

hejda och så småningom vända densamma är en medverkan från

det allmännas sida i form av anstånd med utskyldsbetalningen tydligen erforderlig.

Där den goda viljan att betala finnes, måste en sådan medverkan

vara även ur det allmännas synpunkt lämplig. Den som ansluter sig till en

skatteförmedlingskassa ådagalägger därmed i regel sin avsikt att efter måttet

av sin förmåga fullgöra sin skattskyldighet. En medverkan från det allmännas

sida enligt de i betänkandet angivna principerna måste därför i dylika

fall anses befogad.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 55

Enligt sakkunnigförslaget skola skatteförmedlingskassorna själva äga rätt

att åt sina medlemmar i viss omfattning bevilja anstånd med betalningen av

såväl restförda som ännu ej förfallna utskylder. I några yttranden ha erinringar

riktats mot förslaget i denna del. Det förefaller mig dock som

om därvid icke tillräckligt beaktats vissa andra i förslaget ingående bestämmelser,

vilka måste anses innebära en god garanti mot de befarade

konsekvenserna av rätten för kassorna att bevilja anstånd. Jag vill erinra om

att en kassa skall äga rätt att bevilja anstånd under allenast drygt ett år,

att anståndet må avse förutom restförda utskylder allenast å två uppbördsstämmor

förfallande belopp, att anstånd icke må beviljas annat än då inbetalningsplanen

och övriga förhållanden ge anledning därtill, att anstånd

icke må meddelas samma person mer än en gång, samt att beviljat anstånd

förverkas så snart den till grund för detsamma liggande inbetalningsplanen

ej fullföljes. Man torde även kunna utgå från att vederbörande utmätningsman

med uppmärksamhet följa kassornas verksamhet; skulle därvid befinnas

att en kassa beviljar anstånd alltför frikostigt, bör utmätningsmannen

självfallet anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som har att meddela erforderliga

anvisningar för rättelses vinnande. Vidare må framhållas att kassan,

därest den icke med tillbörlig omsorg handlägger dessa ärenden, riskerar

att få sitt erkännande återkallat med ty åtföljande för kassan ogynnsamma

konsekvenser. Man bör därför icke överdriva betänkligheterna mot

förslaget, vilket innebär en enkel lösning av det föreliggande problemet. Jag

vill framhålla, att vid meddelandet av administrativa föreskrifter i detta

ämne beaktande kan och bör skänkas de yttranden, i vilka befarats slitningar

mellan kassorna samt uppbörds- och indrivningsmyndighetema. På

grund av det nu anförda har departementsförslaget i denna del utformats i

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Detsamma gäller även beträffande anståndstidens längd, vilken särskilt

med hänsyn till att utmätningsmannen skall äga bevilja ytterligare anstånd

synes mig ha av de sakkunniga utmätts på ett lämpligt sätt.

Såsom redan antytts är jag jämväl i princip ense med de sakkunniga därom,

att en skatteförmedlingskassa icke bör kunna bevilja anstånd åt en person,

som redan tidigare åtnjutit sådant. Till denna fråga, liksom till frågan

örn förverkande av anstånd, ämnar jag återkomma i specialmotiveringen.

Erkännande av skatteförmedlingskassor m. m.

De sakkunniga ha uttalat, att såsom förutsättning för att en skatteförmedlingskassa

skulle äga rätt att meddela anstånd m. m. måste uppställas krav

på viss stadga i dess organisation samt säkerhet för att dess verksamhet

skulle rätt bedrivas. Stadgar för kassans verksamhet måste givetvis vara upprättade,

förvaltningsformerna vara bestämda, erforderliga föreskrifter rörande

kontroll över inflytande medel och revision finnas meddelade o. s. v.

Ofta syntes böra krävas, att säkerhet ställdes för sådana å medlemmarna belöpande

skattebelopp, som restförts. Än vidare erfordrades bestämmelser, som

reglerade förfarandet när den, som vore ansluten till viss kassa, överginge

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 17

Dtpartementschefen.

till annan sådan t. ex. vid ombyte av arbetsplats. Härvid borde tydligen tillses,

att inbetalningsplanen fullföljdes i den nya kassan, till vilken jämväl

eventuellt innestående medel i den förra kassan borde överflyttas. Den närmare

utformningen av dessa fordringar å ifrågavarande kassor syntes

emellertid böra uppdragas åt Konungen. De kassor, vilka önskade få åtnjuta

dessa befogenheter, borde anmälas till vederbörande länsstyrelse för att antagas

till erkända skatteförmedlingskassor. Länsstyrelserna borde föra förteckning

över kassorna och dessa å sin sida årligen till länsstyrelserna ingiva

redogörelse för den under året bedrivna verksamheten. Erkännandet borde,

närhelst anledning därtill förekomme, kunna av länsstyrelsen återkallas. Härjämte

måste för nu ifrågavarande kassor stadgas skyldighet att så snart

en medlem, som åtnjöte anstånd med skattebetalning, utträdde ur kassan

eller eljest underläte att fullgöra inbetalningar enligt planen, därom göra anmälan

till vederbörande utmätningsman för vidtagande av sedvanliga indrivningsåtgärder.

Likaledes borde anmälas, då medlem avlede och sådana förhållanden

icke förelåge, att dödsboet eller annan i den avlidnes ställe åtoge

sig att fullgöra erforderliga avsättningar.

I de yttranden, vari nu förevarande frågor berörts, har understrukits betydelsen

av att de skatteförmedlingskassor, vilka skulle erhålla den i förslaget

avsedda ställningen, redan från början bomme under offentlig myndighets

kontroll.

Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med de sakkunnigas

nyss återgivna uttalande, vilket under remissbehandlingen lämnats utan

erinran.

Statsbidrag till skatteförmedlingskassor.

De sakkunniga ha framhållit, att vissa kostnader vore ofrånkomligen förenade

med administrationen av en skatteförmedlingskassa. Dessa kostnader

bestredes för närvarande på olika sätt; stundom bekostades desamma av

arbetsgivaren, stundom upptoges en viss avgift av de till kassan anslutna och

stundom erhölle kassan den ränta, som inflöte å till kassan inbetalade medel.

Icke något av dessa sätt för bestridande av förvaltningskostnaderna vöre

emellertid tillfredsställande. Å arbetsgivaren borde, även om man vore beredd

att i förevarande sammanhang pålägga honom vissa skyldigheter, icke övervältras

direkta kostnader för åtgärder av detta slag. Upptagandet av särskild

avgift av de till skatteförmedlingskassorna anslutna kunde, även om avgiften

vore låg, antagas medföra att vissa skattskyldiga droge sig för en anslutning

— detta icke så mycket av hänsyn till själva den obetydliga kostnaden

som emedan man funne det stötande, att en avgift skulle erläggas för att man

på visst sätt fullgjorde sin utskyldsbetalning. I detta sammanhang kunde erinras

om den ovilja, som alltjämt ofta uppväcktes genom debiteringen av

debetsedelslösen, ehuru denna avgift endast utginge med högst 50 öre per person

och år. Att skatteförmedlingskassorna skulle tillgodogöra sig räntan å

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

57

inbetalda medel vore visserligen mindre stötande och kunde kanske även

i fortsättningen i viss utsträckning bliva erforderligt. Emellertid motverkade

man härigenom sparsträvandet, vilket ju i stället borde på allt sätt uppmuntras.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Ett undvikande av nu angivna olägenheter synes endast kulina på ett sätt

ernås, nämligen genom att staten lämnar visst bidrag till skatteförmedlingskassornas

verksamhet.

I detta avseende må erinras örn att inom finansdepartementet tillkallade

sakkunniga, vilka år 1940 avgivit betänkande med utredning av frågan om

förtidsinbetalning av skatt till det allmänna, därvid föreslogo att en särskild

ersättning skulle utgå till skattekassor i form av förvaltningsbidrag. 1940

års sakkunniga funno en dylik gottgörelse så mycket mera motiverad, som

verksamheten vid skattekassorna helt naturligt droge kostnader både för

arbete och materialier m. m.

Behovet av dylikt förvaltningsbidrag växer tydligen i styrka, om man

följer bär framlagda förslag, enligt vilket skatteförmedlingskassorna skulle

vara skyldiga att i viss utsträckning ställa säkerhet för medlemmarnas utskyldsbelopp

samt därjämte iakttaga vissa fastställda former i fråga örn bokföring,

avgivandet av berättelser till länsstyrelserna m. m. 1 1940 års betänkande

föreslogs, att den årliga gottgörelsen per skattebetalare skulle bliva

1 krona 50 öre, men man ansåg lämpligast att anknyta denna gottgörelse till

antalet förmedlade skattelikvider. En efter dessa grunder beräknad ersättning

skulle då, om man räknade med sex skattelikvider, utgå med 25 öre för

varje förmedlad skattelikvid.

De sakkunniga ansluta sig för sin del till detta förslag, vilket synes innebära

en väl avvägd ersättningsberäkning.

Ersättningsbeloppen böra tydligtvis utbetalas årsvis för föregående år och

utanordnas genom länsstyrelsernas försorg på framställning av skatteförmedlingskassorna.

Emellertid synes möjlighet böra hållas öppen för skatteförmedlingskassorna

att utfå förskott å ersättningsbeloppet i syfte att därmed

underlätta bestridandet av löpande administrationskostnader.

I yttrandena har i intet fall någon principiell erinran gjorts mot förslaget

om statsbidrag till skatteförmedlingskassornas verksamhet. Däremot har under

remissbehandlingen frågan om statsbidragets storlek föranlett uttalanden

i skilda riktningar, varjämte i vissa yttranden ifrågasatts skyldighet jämväl

för kommunerna att lämna ekonomiskt stöd åt denna verksamhet. En

redogörelse för dessa yttranden kommer att lämnas i samband med behandlingen

av departementsförslagets särskilda bestämmelser.

Därest en på privat initiativ uppbyggd och i frivillighetens form bedriven

förmedling av skatteinbetalningar skall, såsom nu ifrågasättes, inordnas

i det statliga och kommunala uppbördssystemet, är det naturligt att

staten också lämnar ekonomiskt bidrag till denna verksamhet. I departementsförslaget

ha bestämmelser härom upptagits. Det närmare innehållet

i dessa bestämmelser kommer jag att behandla i samband med specialmotiveringen

till detta förslag, därvid jag även ämnar beröra frågan huruvida

jämväl kommunerna höra deltaga i bestridandet av kostnaderna för denna

verksamhet.

De \Kir lenient* - chefen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Skyldighet för arbetsgivare att verkställa löneavdrag.

De sakkunniga ha — under hänvisning till att många arbetsgivare ådagalagt

stort intresse för skatteförmedlingsrörelsen men att även sådana fall

förekommit, då arbetsgivare visat sig obenägen att medverka i och för

skatteavdragens verkställande — uttalat följande:

Det synes därför böra övervägas, huruvida en allmän skyldighet skall

stadgas för arbetsgivare att på begäran av erkänd skatteförmedlingskassa

verkställa avdrag å anställdas avlöning. Givetvis kunna vissa principiella

betänkligheter resas häremot. En dylik föreskrift kunde synas innebära, att

statsmakterna ensidigt ingrepe i rättsförhållandet mellan två avtalsslutande

parter och reglerade detta till den enes förmån. Emellertid bör här uppmärksammas,

att i verkligheten icke är fråga om ett inskridande för att bereda

den arbetsanställde en särskild förmån på arbetsgivarens bekostnad. Åtgärden

syftar i stället till att gagna det allmänna genom en förbättrad skatleuppbörd

och har i det avseendet enahanda innebörd som införselförfarandet.

Sistnämnda förfarande, vilket sedan år 1919 tillämpas jämväl beträffande

utskylder och allmänna avgifter, torde för övrigt kunna sägas innebära en

för arbetsgivare mera betungande uppgift genom det hänsynstagande till

fastställt minimibelopp, som där måst ske. Skulle skatteförmedlingsrörelsen

så kunna vinna i omfattning, att införselbesluten mera avsevärt nedginge

i antal, skulle detta säkerligen för många arbetsgivare innebära en viss lättnad.

Det arbete som medföres av löneavdrag för medlemmar av skatteförmedlingskassor

är såsom nyss erinrats i jämförelse härmed betydligt mindre,

även örn fallen, där avdrag skall göras, bliva väsentligt flera. Att här göra

någon exakt jämförelse är naturligtvis omöjligt. Emellertid låter sig säkerligen

sägas, alt om skatteförmedlingskassor icke redan funnes inrättade på

flera arbetsplatser, skulle många av de till dessa kassor anslutna i stället

få gälda sina utskylder genom införsel. De sakkunniga hava i vart fall för

sin del funnit sig böra föreslå, att skyldighet skall stadgas för arbetsgivare

att på begäran verkställa avdrag å lön för sådana arbetsanställda, som tillhöra

skatteförmedlingskassa.

Svenska arbetsgivareföreningen har anfört följande:

Den föreslagna skyldigheten för arbetsgivaren att verkställa löneavdrag

har icke i de sakkunnigas förslag försetts med någon straffsanktion. Detta

synes föreningen vara konsekvent med hänsyn till förslagets utgångspunkt,

att arbetarens anslutning skall vara frivillig. Örn arbetaren när som helst

eller praktiskt taget när som helst kan inträda i eller lämna en skatteförmedlingskassa,

skulle det vara stötande, örn han, då han inträdde i kassan,

skulle kunna ådraga arbetsgivaren en skyldighet, vars försummande skulle

medföra straff eller skadestånd.

Det kan icke bestridas, att det besvär, som genom det föreliggande förslaget

lägges på arbetsgivaren, är av betydligt mindre omfång än vad fallet

var enligt de tidigare förslagen. Enligt förslaget åligger det nämligen icke

arbetsgivaren själv att efter sådana mycket invecklade regler, som de föregående

förslagen innehöllo, uträkna de skatteavdrag, som skola göras, utan

arbetsgivaren erhåller i förväg meddelande örn skatteavdragets storlek från

skatteförmedlingskassan. Ingår icke sådant meddelande, är arbetsgivaren heller

icke skyldig att göra avdraget. Det kan emellertid likväl icke undgås,

att ett genomförande av förslaget kommer att medföra kostnader och besvär

för arbetsgivarna. Föreningen anser sig nu, liksom många gånger förut,

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

59

böra betona, att varje ökning i fråga om administrativa uppgifter av detta

slag kännes särskilt tung för de talrika mindre företagare, som icke ha råd

att hålla kontorspersonal utan själva kanske efter den vanliga arbetsdagens

slut få utföra det nödvändiga kontorsarbetet.

Föreningen har emellertid vid övervägande av de motsatta synpunkter, som

sålunda kunna läggas på frågan, funnit sig i princip kunna godtaga det

föreliggande förslaget.

Svenska lantarbetsgivarcföreningen har förklarat sig kunna godtaga de

sakkunnigas förslag i förvarande hänseende, dock endast under det uttryckliga

förbehållet att ansvar eller skadestånd för arbetsgivaren icke komme i

fråga.

Svenska sparbanksföreningen har karakteriserat den föreslagna skyldigheten

för arbetsgivare att verkställa löneavdrag som en hörnsten i skatteförmedlingssystemet.

Länsstyrelsen i örebro län har anfört:

En förutsättning för att skatteförmedlingskassorna skola kunna fylla sin

uppgift torde vara att arbetsgivare åläggas skyldighet att verkställa avdrag

å lön för sådana arbetsanställda, som tillhöra kassorna. Invändningar emot

ett dylikt åläggande kunna väl göras. Utvecklingen under de senare åren lärer

emellertid ha gått i den riktningen, att arbetsgivarna allt mera lämna sin

medverkan vid de anställdas utskyldsbetalning. Med hänsyn härtill och till

frågans betydelse för det allmänna och den enskilde torde bärande skäl

för tvekan knappast längre föreligga att stadga skyldighet för arbetsgivare

att verkställa löneavdrag på sätt de sakkunniga föreslagit.

En väsentlig förutsättning för att skatteförmedlingsrörelsen skall kunna Departement - vinna ökad utbredning bland den stora kategorien löntagare, till vilken den chefenväsentligen

riktar sig, är utan tvivel att arbetsgivarna medverka genom

verkställande av löneavdrag. Sådan medverkan har också hittills lämnats

frivilligt i betydande omfattning, där behov härav förelegat. Därest skatteförmedlingen

göres till föremål för rättslig reglering, synes man knappast

kunna utelämna ett så viktigt led i systemet som arbetsgivarnas berörda

medverkan och detta så mycket mindre som just skatteförmedlingen genom

arbetsgivarna utgör det led i den förordade organisationen, som främst

synes ägnat att underlätta en framtida uppbördsreform. Under remissbehandlingen

har också, jämväl av arbetsgivarnas sammanslutningar, vitsordats behovet

av reglerande bestämmelser beträffande denna medverkan. Nämnda

sammanslutningar ha dock i så måtto hävdat frivillighetens linje som de

bestämt motsatt sig införandet av straff eller annan påföljd för underlåtenhet

att verkställa löneavdrag.

I departementsförslaget ha — liksom i de sakkunnigas förslag — upptagits

bestämmelser örn skyldighet för arbetsgivare att på begäran av skatteförmedlingskassa

verkställa löneavdrag. Då jag senare kommer att närmare

behandla dessa bestämmelser blir jag även i tillfälle att beröra frågan

örn påföljd vid eventuellt åsidosätlande av bestämmelserna.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Beträffande förevarande spörsmål lia de sakkunniga hänvisat till den bristfälliga

restindrivningen av utskylder, i vilket hänseende främst vore att anmärka,

att indrivningsmyndigheterna hade stora svårigheter att snabbt vinna

kunskap om den restfördes arbetsanställning. De sakkunniga lia i anslutning

härtill anfört:

Nu berörda förhållanden, i och för sig otillfredsställande, bliva det enligt

de sakkunnigas mening i än mera markerad grad, då man vill främja skatteförmedlingsverksamheten

å olika arbetsplatser. Ett riktigt och effektivt fullföljande

av denna strävan kräver enligt de sakkunnigas mening såsom ett

nödvändigt korollarium, att indrivningsförfarandet mot försumliga skattebetalare

göres vida snabbare verksamt än vad nu är fallet. Åtgärder i syfte att

positivt främja skatteförmedlingskassornas verksamhet, utan att därmed förknippades

ökade möjligheter att ingripa mot skatteskolkarna, skulle närmast

innebära en halvmesyr, varigenom man i huvudsak nådde ett helt annat

klientel än det som man i verkligheten eftersträvar att nå.

Ett undanröjande av nu berörda olägenhet synes emellertid endast kunna

ske på ett sätt, nämligen genom att arbetsgivarna åläggas skyldighet

att i viss utsträckning anmäla arbetsanställning. Förslag i sådan riktning

hava även tidigare framkommit, bl. a. framlades sådant förslag av 1936 års

uppbördskommitté. Det är givet, att en dylik föreskrift skulle för arbetsgivarna,

framför allt de större, innebära åtskilligt besvär. Emellertid framstår

för de sakkunniga såsom en ofrånkomlig förutsättning för vinnande av en

bättre ordning i fråga örn uppbörden, att en ändring ernås i nu berörda avseende.

Såsom förut påpekats skulle det båta föga att söka utveckla skatteförmedlingsrörelsen,

örn man icke samtidigt skärpte kontrollen å de notoriska

skatteskolkarna. Anmärkas må ock, att den nu förevarande utredningen avser

att söka vinna en sådan förbättring av uppbörden, att frågan örn uppbördens

verkställande vid inkomstkällan därmed åtminstone tillsvidare kan

få anstå. Ett genomförande av förslaget om uppbörd vid inkomstkällan kan

enligt vad som allmänt erkännes icke äga rum, med mindre arbetsgivarna i

betydande utsträckning tagas i anspråk för ändamålet. Kan man undgå en

dylik mera långt gående reform genom nu ifrågasatta åtgärder, vill det

synas som örn det ökade besvär för arbetsgivarna, som anmälningsskyldighetens

fullgörande innebär, dock skulle vara acceptabelt, då man därigenom

undgår nyssberörda väsentligt mera omfattande arbetsuppgifter.

Anmärkas må i detta sammanhang att ett dylikt anmälningsförfarande

sedan tio år tillbaka på frivillighetens väg genomförts i Stockholms stad

beträffande arbetsgivare inom byggnadsindustrien. För närvarande finnas

registrerade omkring ettusen arbetsgivare, som regelbundet lämna anställningsuppgifter

till överståthållarämbetets uppbördsavdelning och jämväl anmäla,

när anställning upphör. Anmälan fullgöres genom att arbetsgivaren

å särskild blankett lämnar uppgift örn vederbörandes fullständiga namn,

födelsedatum och bostadsadress. Under år 1939 inkommo på detta sätt anmälningar

rörande omkring 28,000 nyanställda och omkring 7,000, som slutat

sin anställning. Nu berörda anmälningsförfarande framkallade till en början

stor tvekan hos därav berörda arbetsgivare, som befarade att detsamma

skulle förorsaka betungande omgång. Systemet har emellertid, såsom nyss

framhållits, fungerat i tio års tid och några klagomål från arbetsgivarnas

sida hava icke försports. Visserligen ske nu berörda anmälningar icke å särskilda

kort utan genom ifyllande av listor med uppgifter örn de anställda,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

G1

men det vill dock synas som örn man av erfarenheterna från Stockholm

skulle våga sluta till att det obestridliga besvär, som är förenat med anmälningsskyldighetens

fullgörande, icke är av alltför stor omfattning.

Med sin förut angivna principiella ståndpunkt till förevarande spörsmål

kunna de sakkunniga i vart fall icke underlåta att för sin del föreslå, att

skyldighet skall stadgas för arbetsgivare att verkställa anmälan om anställning.

I yttrandena har de sakkunnigas förslag om skyldighet för arbetsgivare

att verkställa sådan anmälan, varom nu är fråga, i allmänhet vunnit anslutning.

Sålunda har kammarrätten anfört följande:

Förslaget överensstämmer i huvudsak med särskilda, av 1936 års uppbördskommitté

i dess förslag till folkbokföringsförordning intagna bestämmelser

angående anmälan om anställning. Dessa anmälningar jämte i övrigt

föreslagna anmälningar från hyresvärdar om uthyrning av bostad voro

avsedda att medverka till en riktig folkbokföring och effektiv uppbörd.

Kammarrätten har tidigare i utlåtande över sistnämnda kommittéförslag,

jämte det kammarrätten avstyrkt genomförandet av folkbokföringsförordningen

som sådan, anfört att bristerna hos gällande system syntes kunna

avhjälpas genom åtgärder inom systemets ram och därvid såsom exempel

på sådana åtgärder framhållit bland annat införandet av anmälningsplikt

för arbetsgivare och hyresvärdar. Anmälan skulle ingivas till utmätningsmannen,

vilken efter att hava tagit del av densamma borde vidarebefordra

den till vederbörande pastor.

Kammarrätten anser, i likhet med de sakkunniga, att den nu föreslagna

anmälningsplikten skulle medföra fördelar, främst ur uppbördssynpunkt,

samt indirekt medverka till ökad anslutning till skatteförmedlingskassorna.

Vidare har socialstyrelsen uttalat, att med hänsyn till önskvärdheten av

ett såvitt möjligt effektivt indrivningsförfarande gentemot försumliga skattebetalare

en föreskrift örn anmälningsskyldighet av åsyftat slag utan tvivel

vore i och för sig lämplig. Det kunde i detta sammanhang erinras örn att

viss skyldighet förelåge för arbetsgivare att till statens arbetsmarknadskommission

lämna uppgift örn anställanden och entlediganden av arbetstagare.

I detta fall avsåge dock anmälningsplikten endast uppgifter om de anställdas

och entledigades antal men icke individuella uppgifter om deras personer;

någon ledning för skattemyndigheterna åsyftades här icke heller.

Det torde likväl kunna förutsättas, att arbetsgivare inom vissa särskilda näringsgrenar

utan alltför mycket besvär och till avsevärd fördel för uppbördsväsendet

skulle kunna åtaga sig att göra anmälan till vederbörande utmätningsman

beträffande sina anställda på sätt som i de sakkunnigas förslag

ifrågasatts.

Fullmäktige i riksbanken lia särskilt understrukit betydelsen av att de sakkunnigas

förslag örn skyldighet för arbetsgivare att göra anmälan örn arbetsanställning

genomfördes. Redan under nuvarande förhållanden skulle

en reform av detta slag medföra stora fördelar, i synnerhet vid indrivning

av resterande utskylder men även t. ex. vid identifiering av från arbetsgivare

lämnade löneuppgifter. Såsom de sakkunniga framhållit torde denna

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen

.

anmälningsplikt vara nödvändig för att icke anslutningen till skatteförmedlingskassorna

skulle motverkas.

Svenska arbetsgivareföreningen har funnit sig kunna i princip godtaga förslaget

om skyldighet alt anmäla arbetsanställning.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har yttrat, att ehuru de sakkunnigas

förslag obestridligen komme att föranleda arbetsgivarna besvär och olägenheter,

föreningen i allt fall icke ville, med hänsyn till önskvärdheten av att

utskyldsbetalningen underlättades, motsätta sig förslagets genomförande.

De sakkunnigas förslag i förevarande del har avstyrkts av statskontoret,

länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

samt kooperativa förbundet, varjämte svenska försäkringsbolags

riksförbund ställt sig tveksamt angående lämpligheten av att införa den ifrågasatta

anmälningsplikten.

Statskontoret har till motivering av sin ståndpunkt anfört följande:

De sakkunnigas förslag om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning

synes statskontoret knappast kunna leda till en effektivisering

av restindrivningen, vilken motsvarar det arbete och de kostnader, som äro

förenade med upprättandet och handhavandet av de omfattande register över

anställningshavare, vilka tänkts skola föras hos utmätningsmän och länsstyrelser.

Härtill komma de svårigheter, som måste möta att tillse att uppgiftsskyldigheten

verkligen fullgöres. Därest i överensstämmelse med vad

statskontoret förordat tvångsanslutning till skatteförmedlingskassa av restförda

skattskyldiga stadgas och i samband därmed skyldighet föreskrives

för arbetsgivare att omedelbart anmäla till utmätningsmannen, när restförd

arbetstagare lämnar sin anställning, synes för övrigt behovet av ovanberörda

register bliva mindre framträdande. I varje fall vill det förefalla statskontoret,

som om med denna registrering lämpligen borde anstå i avvaktan

på en lösning av folkbokföringsfrågan i hela dess vidd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett sig icke böra biträda de sakkunnigas

förslag i denna del, enär den därav beräknade effekten syntes bliva

väl knapp i förhållande lill omfattningen av de föreslagna anordningarna.

Kooperativa förbundet har funnit det osannolikt, att arbetsgivarnas uppgifter

verkligen skulle kunna utnyttjas av vederbörande myndigheter. Alldeles

oberoende härav har emellertid förbundet velat avråda från införandet av

ett dylikt mycket arbets- och kostnadskrävande registreringssystem, vars

praktiska nytta syntes starkt kunna ifrågasättas.

Slutligen har svenska försäkringsbolags riksförbund yttrat, att — bortsett

från det besvär som genom anmälningsskyldigheten pålades arbetsgivarna —

länsstyrelserna och utmätningsmännen bleve tvungna att föra ständigt aktuella

register över samtliga anställda inom sina län resp. indrivningsområden,

trots att anmälningar till registren rörande personer, som i rätt tid fullgjorde

sin utskyldsbetalning — och dessa utgjorde ju flertalet av de skattskyldiga

— skulle vara helt utan betydelse. I

I redogörelsen för de nu bestående hindren för skatteförmedlingskassomas

utveckling ha de sakkunniga framhållit, hurusom restindrivningen ofta fun
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

63

gerar på ett föga tillfredsställande sätt i det att, sedan indrivningsförrättaren

efter tidsödande efterforskningar fått reda på var den försumlige skattebetalaren

är anställd och meddelat beslut örn införsel i lönen, denne omedelbart

lämnar anställningen och söker ny sådan utan att till indrivningsförrättaren

lämna besked om den nye arbetsgivaren. Såsom ett led i åtgärderna

för främjande av utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassor ha de

sakkunniga därför föreslagit införandet av skyldighet för arbetsgivare att

till indrivningsmyndighet göra anmälan om anställande av arbetstagare.

En dylik anmälningsskyldighet skulle otvivelaktigt redan i och för sig vara

ägnad att avsevärt förbättra uppbördsresultatet. Förslag i ämnet har också

tidigare framlagts av 1936 års uppbördskommitté. Såsom komplement till utbyggnaden

av skatteförmedlingssystemet skulle anordningen ifråga än ytterligare

öka i värde. Av de från arbetsgivarhåll i detta ärende avgivna yttrandena

torde vidare framgå att, såsom jämväl uppbördskommittén på sin tid

konstaterade, skyldigheten ifråga icke skulle bliva för arbetsgivarna oskäligt

betungande. Givet är å andra sidan, att anmälningsskyldigheten skulle

föranleda att uppbördsmyndigheten finge mottaga och förvara åtskilliga

ur uppbördssynpunkt värdelösa uppgifter.

Då enligt min mening, vilken delas av det stora flertalet remissinstanser,

fördelarna med de sakkunnigas förslag i denna del väga väsentligt tyngre

än nackdelarna, innehåller jämväl departementsförslaget bestämmelser om

skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning. I

I det föregående har jag berört några av de mera väsentliga frågor som regleras

i de inom departementet upprättade författningsförslagen. Dessa utgöras

av förslag till

1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,

2) förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,

3) förordning örn preskription av utskylder m. m.,

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,

5) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning,

6) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)

om kommunalstyrelse på landet,

7) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn

kommunalstyrelse i stad,

8) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)

örn kommunalstyrelse i Stockholm,

9) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni

1922 (nr 277) angående postsparbanken,

10) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

örn bankrörelse,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923

(nr 286) örn sparbanker samt

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

12) förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Jag övergår nu till att lämna en detaljmotivering till de sålunda föreliggande

förslagen och vill dessförinnan allenast nämna, att såsom underlag

för bestämmelserna i varje särskild paragraf i dessa författningsförslag, där

ej annat angives, tjänat bestämmelserna under samma paragrafnummer i

motsvarande av de sakkunniga föreslagna författning. Utöver de ändringar

av de sakkunnigas förslag, varom i specialmotiveringen förmäles, hava en

del redaktionella jämkningar vidtagits.

Specialmotivering.

Förordningen om erkända skatteförmedlingskassor.

De sakkunniga ha framhållit, att de organ, vilka förmedlade inbetalning av

utskylder för skattskyldiga, framträdde i olika former och under skiftande

benämningar. Stundom kunde vederbörande organ ha till uteslutande uppgift

att fullgöra utskyldsförmedling, men som regel tillkomme härutöver även

andra uppgifter. I stor utsträckning vore sålunda verksamheten inriktad på

att, i förening med skatteförmedlingen, främja det enskilda, sparandet överhuvud

taget. Verksamheten hade emellertid i åtskilliga fall ytterligare utvidgats

att avse betalningsuppdrag av allehanda slag; man vore då framme vid

den egentliga intressekontorstypen. Att under sådana förhållanden såsom en

gemensam beteckning på samtliga ifrågakommande organ använda någon

benämning, som hittills varit uteslutande avsedd för den ena eller andra

formen av betalningsförmedling, hade icke synts lämpligt. De sakkunniga

hade för den skull stannat vid att såsom en gemensam beteckning å samtliga

ifrågakommande organ använda uttrycket »skatteförmedlingskassa».

Stadsfullmäktige i Mariestad, som ansett de sakkunnigas motivering för

benämningen skatteförmedlingskassor knappast vara bärande, ha i stället

förordat beteckningen skattekassor.

Svenska stadsförbundet har ifrågasatt lämpligheten av att slopa den gamla

benämningen intressekontor. Denna benämning angåve dock, att kontoret

tillkommit i skattebetalarnas intresse, medan ordet skatteförmedlingskassa lätt

finge en fiskalisk innebörd och snarare förde tanken på införseln.

Beträffande frågan huruvida skatteförmedlingskassorna kunna anses såsom

juridiska personer ha de sakkunniga uttalat, att åtskilliga av de nuvarande

kassorna vore juridiska personer, medan återigen andra icke kunde

anses hänförliga till denna kategori. De sakkunniga hade icke funnit anledning

föreslå sådana bestämmelser, att i fortsättningen samtliga erkända skat
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 17,

65

teförmedlingskassor skulle utgöra juridiska personer. Att här söka binda det

frivilliga initiativet i den ena eller andra ordningen hade icke synts lämpligt

och därjämte ej heller önskvärt, enär i så fall en begränsning av skatteförmedlingsverksamheten

möjligen kunde befaras. Det ur de sakkunnigas synpunkt

avgörande hade allenast varit, att kassan ifråga fullgjorde sin skatteförmedlingsuppgift.

En viss kontroll å skatteförmedlingskassas organisation

och verksamhet bomme ändock att inträda, därest de sakkunnigas härutinnan

framlagda förslag följdes.

Stockholms stads kammarkontor har erinrat om, att såväl kravet på ställande

av säkerhet för omhänderhavda medel och nödvändigheten av att kunna

utkräva ansvar för underlåtenhet att fullgöra en kassas författningsenliga

skyldigheter som ock överhuvud taget behovet för kassan av att såsom sådan

träda i rättslig förbindelse med sina uppdragsgivare och skattemottagarna

syntes göra det önskvärt, örn icke nödvändigt, att kassorna anordnades

så att de finge rättssubjektivitet. Även örn i det fall, att en kassa handhades

av och kunde sägas utgöra en gren av verksamheten hos en företagare, ett

bolag eller annan bestående juridisk person, kassans ställning som självständigt

rättssubjekt möjligen skulle kunna undvaras, torde detta vara uteslutet

i sådana fall, då en kassa bildades med i förslaget avsedd förmedlingsverksamhet

som enda syfte och utan anknytning till något förefintligt rättssubjekt.

Överståthållarämbetet bär såsom en svaghet i förslaget påpekat, att de tilltänkta

skatteförmedlingskassorna icke skulle komma att erhålla det mått

av fasthet i sin yttre organisation, som vore önskvärt med hänsyn till kravet

på ansvar för de medel, vilka ställdes lill kassornas förfogande.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån har ansett, att skatteförmedlingskassa

med hänsyn till arten och ändamålet med verksamheten borde befrias från

skattskyldighet för inkomst och förmögenhet.

Kooperativa förbundet har ansett det vara ur många synpunkter önskvärt,

att skatteförmedlingskassa vore antingen juridisk person eller knuten till

vederbörande arbetsgivares företag på sådant sätt, att företaget kunde företräda

kassan utåt. Det syntes jämväl vara en brist i lagtexten, att denna ej

direkt pekade på möjligheten och önskvärdheten av att anställda bildade

skatteförmedlingskassor inom respektive företag. Det vore uppenbart, att en

anknytning av kassorna till arbetsgivarna skulle vara ägnad att framdeles

underlätta den önskvärda övergången till ett system för direkt skatteinbetalning

i anslutning till tidpunkten för förvärvet av inkomsten.

Det synes svårt att finna en samtidigt adekvat och kortfattad beteckning Departementsför

de organ, vilka förmedla inbetalning av skatt. Medan beteckningen intres- chefen.

sekontor fått en alltför vid innebörd för att här kunna komma till användning,

saknar man i beteckningen skattekassor något som anger att det är

fråga örn förmedlingsorgan. Beteckningen skatteförmedlingskassor synes mig

därför böra godtagas.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 17. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Ett organ med uppgift att, på sätt här föreslås, med statsbidrag förvalta

från enskilda inflytande medel samt utöva från statsmakterna delegerad beslutanderätt

måste otvivelaktigt kunna ikläda sig rätlsligen utkrävbart ansvar

samt hava rättslig handlingsförmåga. Då emellertid, såsom de sakkunniga

framhållit, förmedlingsverksamheten bör kunna bedrivas i många olika

former, och det icke hittills ansetts erforderligt att i lagstiftningen för samtliga

fall angiva de förutsättningar, som enligt doktrin och praxis gälla för

rättssubjektivitet, torde det icke vara erforderligt eller ens lämpligt att i förordningen

meddela ingående föreskrifter rörande skatteförmedlingskassomas

organisation.

Då det icke är avsett att denna förmedlingsverksamhet skall inbringa

någon vinst, synes befrielse från skattskyldighet för skatteförmedlingskassorna

icke vara erforderlig.

1 §•

De sakkunniga lia beträffande motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget

anfört följande:

Denna paragraf innehåller definition å begreppet skatteförmedlingskassa.

Definitionen har avfattats på sådant sätt, att därunder böra inbegripas såväl

sådana kassor, vilka endast förmedla utskyldsbetalning, som ock sådana,

vilka därutöver förmedla andra betalningsuppdrag. Givet är å andra sidan,

att kassa, för att överhuvud taget kunna hänföras till det nu angivna begreppet,

alltid måste förmedla skattebetalning åt därtill anslutna personer. Detta

är det primära och nödvändiga rekvisitet för att en skatteförmedlingskassa

skall anses föreligga.

Skatteförmedlingen kan tydligtvis äga rum i olika former. Det regelmässiga

lärer väl vara, att erforderliga medel inflyta till kassan genom avdrag å

uppdragsgivarens avlöning eller pension eller dylikt; med sistnämnda uttryck

åsyftas exempelvis sådana fall, då avdrag äger rum å utgående livräntebelopp

eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar. Emellertid böra hinder icke

möta för att medlen inbetalas direkt från uppdragsgivaren, detta exempelvis

i sådana fall, då fråga är om rörelseidkare, jordbrukare m. fl.

En nödvändig förutsättning för ett riktigt bedrivande av en skatteförmedlingskassas

verksamhet är, att en plan fastställes angående inbetalningarnas

fullgörande. Denna förutsättning bör komma till uttryck i definitionen av

begreppet skatteförmedlingskassa.

Bank- och fondinspektionen har anfört:

Förslaget inordnar under begreppet skatteförmedlingskassor samtliga de

inrättningar, som lia det för sådan kassa angivna ändamålet, vare sig den är

särskilt organiserad för ändamålet eller det gäller en inrättning, som upptager

skatteförmedling vid sidan av sin huvudverksamhet. De organisatoriska

föreskrifterna ha även uppställts utan hänsyn till om dessa stå i överensstämmelse

med eljest för vederbörande inrättning eventuellt gällande föreskrifter.

Detta synes icke tillfredsställande. I förstnämnda hänseende synes

böra angivas, att skatteförmedlingskassa är i första hand sådan inrättning,

som anordnats särskilt för ändamålet, samt att såsom skatteförmedlingskassa

ävenledes kan antagas annan inrättning, som upptager skatteförmedling vid

sidan av annan verksamhet. I konsekvens härtill böra de föreskrifter beträffande

skatteförmedlingen, vilka skulle fastställas, i fråga örn den senare gruppen

av kassor ansluta sig till de föreskrifter, som eljest gälla för vederbörande

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

67

inrättning. Det kan exempelvis icke medgivas, att de för en affärsbank gällande

bokföringsföreskrifterna skulle i fråga örn skatteförmedlingen kunna

modifieras i så hög grad som i förslaget förutsättes.

Sparbanksinspeldionen har yltrat följande:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle »skatteförmedlingskassorna» icke bindas

inom alltför snäva former. Inspektionen finner detta vara ägnat att underlätta

utvecklingen av verksamheten. Å andra sidan har en viss oklarhet

uppstått därigenom att alla de organ, som skulle omhänderhava skatteförmedling,

skulle erhålla benämningen »skatteförmedlingskassor». Enligt inspektionens

mening borde skillnad göras mellan huvudsakligen för andra

ändamål avsedda organ, vilka även skulle anförtros skatteförmedling, och

sådana uteslutande för sistnämnda ändamål eller för detta ändamål i förening

med annan betalningsförmedling särskilt avsedda kassor. En sparbank kan

väl ombesörja skatteförmedling men bör däremot icke vara »skatteförmedlingskassa».

Enligt inspektionens mening bör i författningstexten givas uttryck

åt dels att kommuner, sparbanker och andra inrättningar kunna av

länsstyrelse anförtros uppdraget att ombesörja skatteförmedling, dels ock att

länsstyrelse äger antaga enbart för betalningsförmedling avsedda inrättningar

såsom skatteförmedlingskassor.

Samma synpunkter ha framförts även av sparbanksföreningen.

I anledning av de sakkunnigas uttalande, att en skatteförmedlingskassa

alltid måste förmedla skattebetalning åt till kassan anslutna personer, har

länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt huruvida andra än fysiska personer

borde få vinna inträde i skatteförmedlingskassa; någon anledning syntes ej

föreligga att bereda skattskyldiga juridiska personer de anståndsmöjligheter,

som förslaget innebure.

Ur författningsteknisk synpunkt är det av värde att ha en gemensam beteckning

på de organ vilka, enbart eller vid sidan av annan verksamhet,

förmedla betalning av utskylder. Intet torde hindra att exempelvis en bank,

som utövar sådan förmedling, i denna sin verksamhet ur författningsmässig

synpunkt betraktas såsom en skatteförmedlingskassa.

I departementsförslaget har under 2 § angivits, att erkänd skatteförmedlingskassa

får förmedla utskyldsbetalning endast för fysiska personers

räkning.

2 §•

Vid motiveringen av sitt förslag i denna del lia de sakkunniga hänvisat till

att de icke ansett det behöva krävas, att skatteförmedlingskassa alltid skulle

utgöra en juridisk person. Däremot vore det nödvändigt att för kassans erkännande

uppställa vissa ofrånkomliga krav, och i sådant hänseende hade

föreslagits, att kassa, för att kunna antagas till erkänd sådan, skulle ha reglemente

som av länsstyrelsen godkändes.

De sakkunniga lia vidare anfört följande:

De sakkunniga hava förutsatt, att Kungl. Maj:t skall i administrativ ordning

meddela närmare bestämmelser om vad dylikt reglemente bör inne
-

De partemenitchefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kunell. Maj.ts proposition nr 17.

hålla. Däri måste tydligtvis finnas föreskrifter om de former, vari kassans

förvaltning skall bedrivas, vem som skall äga uppbära inflytande medel,

huru dessa skola placeras samt huru revision skall verkställas. Än vidare

måste bestämmelse finnas angående dispositionen av utgående statsbidrag.

I angiven ordning lärer också böra bestämmas det minsta antal personer, som

skola vara anslutna till kassan. I reglementet böra vidare regleras formerna

för vinnande av anslutning till skatteförmedlingskassan och för utträde ur

densamma. Likaså böra däri lämnas bestämmelser för sådana fall, då den,

som är ansluten till en kassa, övergår lill en annan sådan. Härvid måste tillses,

att den en gång fastställda inbetalningsplanen tillstädes den nya kassan

samt att till denna kassa överföras inbetalade utskyldsmedel.

Om sålunda för antagande till erkänd skatteförmedlingskassa måste fordras

en viss stadga i kassans organisation samt säkerhet för verksamhetens rätta

bedrivande, få å andra sidan kraven ej ställas så högt, att rörelsens fria utveckling

hämmas. Skattekassor, som redan visat sig kunna på tillfredsställande

sätt fylla sina uppgifter, torde därför böra godkännas, så snart vissa

minimikrav uppfyllas.

Hinder föreligger givetvis icke att på lämpligt sätt begränsa kassans verksamhet

till visst område eller vissa grupper av personer. Det måste dock tillses,

att begränsningen icke sker på olämpligt sätt, vare sig genom reglementet

eller eljest. Erkänd skatteförmedlingskassa bör sålunda icke äga rätt att

vägra någon anslutning å den grund, att han innehar allenast tillfällig anställning,

och ej heller på annat sätt utesluta sådana personer, som hava särskilt

behov av bistånd vid skattebetalningen.

En annan fråga, som åtminstone i framtiden kan tänkas kräva beaktande,

gäller behovet av åtgärder till förebyggande av olämplig konkurrens mellan

olika former av skatteförmedlingskassor. De sakkunniga ha emellertid av

naturliga skäl icke funnit detta spörsmål för närvarande kräva särskild uppmärksamhet

men förutsätta att länsstyrelserna i mån av behov beakta även

denna synpunkt.

De sakkunniga lia vidare övervägt att föreslå en bestämmelse av innehåll,

att erkänd skatteförmedlingskassas firma alltid skulle innehålla orden

»erkänd skatteförmedlingskassa». Emellertid skulle en dylik föreskrift, som

i och för sig är väl motiverad till utmärkande av kassans särskilda karaktär,

ofta vålla olägenhet, t. ex. då en sparbank själv driver skatteförmedlingsverksamheten

i egen regi. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga icke

framlagt något förslag i antydd riktning. I

I fråga om förutsättningarna för antagandet av erkända

skatteförmedlingskassor har länsstyrelsen i Stockholms län funnit

önskvärt, att ett klarläggande uttalande i någon form gjordes i syfte att åstadkomma

likformig praxis bland länsstyrelserna vid prövning av ansökningar

enligt denna paragraf. Det vore enligt länsstyrelsens mening angeläget tillse

att kassor, som uppenbarligen tillkommit i rent vinstsyfte eller av annan anledning

kunde tänkas rubba förtroendet för ifrågavarande verksamhet, icke

antoges såsom erkända kassor.

Magistraten i Gävle har ifrågasatt, om icke såsom ytterligare villkor för

länsstyrelses antagande av skatteförmedlingskassa borde uppställas, att kassan

skulle ha eller kunna förväntas få ett visst minimiantal uppdragsgivare.

Med de olika uppgifter, som ålagts dylik kassa, kunde det i praktiken knappast

vara till fördel, örn det på en ort bildades ett större antal kassor med

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

69

få uppdragsgivare. Visserligen skulle kassorna stå under länsstyrelsens tillsyn

och vederbörande kunna åläggas att ställa säkerhet för medel, som av

kassan omliänderhades för skattebetalning, men i allt fall syntes det bl. a.

ur organisatorisk synpunkt mindre tillfredsställande örn ett flertal små kassor

uppslode. Det syntes magistraten som om en begränsning av kassorna

att omfatta förslagsvis minst tio uppdragsgivare vore lämplig.

Länsstyrelsen i Uppsala län har, i likhet med ett flertal andra myndigheter

inom länet, förordat en begränsning av möjligheterna att etablera erkända

skatteförmedlingskassor. Härutinnan har länsstyrelsen anfört:

Enligt förslaget skulle vid varje företag, som sysselsätter arbetare, skatteförmedlingskassa

kunna bildas. Ett växlande antal kassor kunna därför inrättas

på varje ort. Med hänsyn till svårigheten att vid kassor med ringa anslutning

erhålla för kassans förvaltning och skötsel kompetenta personer anser

länsstyrelsen det böra övervägas, huruvida icke en centralisering inom

visst område, till exempel kommun, vöre lämpligare. Härigenom skulle varje

företag äga tillgång till skatteförmedlingskassa inom räckhåll, och härigenom

skulle även skapas möjlighet att föreskriva tvångsanslutning till kassan, vilket

måste anses som synnerligen eftersträvansvärt. En centralisering av verksamheten

motiveras även av den omständigheten, att det icke torde vara möjligt

för länsstyrelsen att utöva effektiv kontroll över kassorna, därest ett stort antal

kommer att inrättas. Denna kontroll torde i så fall endast kunna inskränka

sig till en granskning av de förvaltningsberättelser, som skola insändas till

länsstyrelsen. Någon mera ingående kontroll genom räkenskapsgranskning

torde däremot knappast kunna medhinnas. En skarp kontroll torde dock

med hänsyn till vad ovan sagts ifråga om svårigheten i vissa fall att erhålla

för kassans skötsel kompetenta personer vara nödvändig.

Vidare har länsstyrelsen i Örebro län framhållit, alt det med hänsyn till

de befogenheter, som skulle tillkomma skatteförmedlingskassorna, särskilt i

fråga om medgivandet av anstånd med utskyldsbetalning, och till den statsbidragsrätt,

som för kassorna föreslagits, syntes nödvändigt tillse alt kassorna

erhölle en så fast organisation som möjligt.

Samma synpunkt har framförts av uppbördsintendenten i Stockholm.

Det i 2 § andra stycket omnämnda reglementet har närmare berörts

i flera av yttrandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda ansett det vara önskvärt, att

till ledning vid fastställande av reglemente för kassa ett normalreglemente

funnes att tillgå, vilket givetvis skulle få varieras med hänsyn till de två

huvudtyper av kassor, som torde kunna ifrågakomma, nämligen dels en fullt

fristående kassa och dels en kassa, som dreves inom ramen av annan verksamhet.

Svenska stadsförbundet har ifrågasatt, om det icke bleve nödvändigt att

tillhandahålla sakkunskap i ena eller andra formen för själva igångsättandet

av kassorna, t. ex. genom att ställa till förfogande en konsulent, som

kunde ge råd och anvisningar av olika slag.

Beträffande sådana fall, då skatteförmedlingsverksamhet kan komma alt

utövas av sparbank, har svenska sparbanksföreningen framhållit, att det

ej syntes erforderligt med särskilt reglemente för denna del av sparbankens

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

DepartemerUs

chefen.

verksamhet. Skatteförmedlingen inginge som ett led i sparbankens rörelse,

och vid sådant förhållande borde det för sparbanken gällande reglementet

vara tillfyllest även i förevarande hänseende.

En motsatt uppfattning har framkommit i yttrandet av sparbanksinspektionen,

som ansett, att även för sparbankernas del borde godkännas särskilda

föreskrifter beträffande skatteförmedlingsrörelsen. Genom dessa föreskrifter

skulle de särskilda med denna rörelse sammanhängande förhållandena regleras.

Till undvikande av sammanblandning med det reglemente, som redan

nu gällde för en sparbanks vanliga rörelse, borda dock dessa föreskrifter erhålla

en annan benämning än reglemente.

Beträffande den formella handläggningen av ärenden rörande skatteförmedlingskassorna

har länsstyrelsen i Stockholms län anmärkt, att utmätningsmännen

torde, för att kunna fullgöra på dem ankommande uppgifter,

böra erhålla omedelbar underrättelse örn beslut, varigenom skatteförmedlingskassa

av länsstyrelsen antagits såsom erkänd sådan.

Ett erkännande från offentlig myndighets sida bör uppenbarligen ligga

till grund för en förmedlingsverksamhet enligt förslaget. Dylikt erkännande

bör efter prövning givas av vederbörande länsstyrelse. I enlighet med vad

de sakkunniga föreslagit vill jag jämväl förorda, att länsstyrelsen i samband

med erkännandet av en kassa fastställer reglemente för dess verksamhet. Det

synes böra överlåtas åt Kungl. Majit att i anslutning till vad de sakkunniga

härom uttalat meddela närmare bestämmelser örn vad dylikt reglemente

skall innehålla. Måhända kan det visa sig lämpligt att i samband därmed

upprätta normalreglementen för vissa olika typer av skatteförmedlingskassor.

Då enligt vad jag senare ämnar förorda en erkänd kassa icke skall äga uttaga

särskild avgift för förmedling av utskyldsbetalning, lärer tvivel knappast

kunna råda om att en i vinstsyfte bedriven förmedlingsverksamhet icke

bör godkännas. Likaledes måste det även utan uttryckligt stadgande därom

vara uppenbart, att anslutningen till en kassa skall lia nått en viss icke alltför

obetydlig omfattning innan erkännande bör kunna vinnas. Endast i rena

undantagsfall bör enligt min mening en kassa med allenast ett tiotal medlemmar

kunna vinna erkännande. Att fastställa en enhetlig minimigräns synes

vara av föga värde, enär man med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena

skulle nödgas sätta den mycket lågt. En centralisering av skatteförmedlingsrörelsen

på sätt länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasatt torde åtminstone

icke för närvarande böra övervägas. Även utan en bestämmelse i

sådant syfte är det givetvis möjligt för länsstyrelserna att på grund av stadgandet

i denna paragraf i viss mån reglera antalet kassor inom en och samma

kommun.

Lämpligt synes vara att, på sätt länsstyrelsen i Stockholms län framhållit,

beslut om antagande av en kassa bringas till vederbörande ulmätningsmäns

kännedom. Bestämmelse härom lärer emellertid kunna meddelas i administrativ

ordning.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

71

Statens intressekontor är givetvis en skatteförmedlingskassa i förslagets

mening. Avsikten är dock icke att inordna intressekontoret under kategorien

erkända skatteförmedlingskassor. Ett uttryckligt stadgande härom torde böra

upptagas i förevarande paragraf.

Såsom i motiveringen till 1 § angivits har i departementsförslaget under

2 § angivits, att erkänd skatteförmedlingskassa icke får förmedla utskyldsbetalning

annat än för fysiska personer.

3 §•

De sakkunniga ha erinrat om att flertalet nuvarande skatteförmedlingskassor

ombesörjde utskyldsbetalning utan att därför uppbära särskild avgift

av uppdragsgivarna. Dock torde i icke ringa utsträckning kassorna i stället

tillgodogöra sig räntan å inbetalade medel, vilken ränta sålunda icke gottskreves

uppdragsgivarna. Vissa kassor hade emellertid därutöver, till bestridande

av omkostnader, nödgats upptaga viss avgift — 1 å 2 kronor per år —

av till kassan anslutna personer.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Det synes de sakkunniga, på sätt i den allmänna motiveringen utvecklats,

vara i hög grad önskvärt, att för skatteförmedling icke av de skattskyldiga

uttages någon särskild avgift, vilken, hur lågt densamma än sättes, kan tänkas

verka hindrande å anslutningen till vederbörande kassa; uttrycklig bestämmelse

med förbud häremot föreslås i 3 §. De sakkunniga hava så mycket

mindre kunnat hysa någon tvekan på denna punkt, som i 5 § lämnas

föreskrift om statsbidrag enligt vissa där närmare angivna grunder till erkända

skatteförmedlingskassor.

Då de sakkunniga i denna paragraf använda uttrycket »särskild avgift»,

har detta skett för att söka utmärka, att enligt de sakkunnigas mening hinder

däremot icke bör möta för kassorna att tillgodogöra sig räntan å inflytande

medel. Emellertid förutsätta de sakkunniga, att dylikt tillgodogörande

av räntebelopp endast skall äga rum, där detta erfordras för bestridande

av sådana förvaltningskostnader som icke täckas av statsbidrag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett, att de sakkunniga betydligt

överdrivit olägenheterna av att kräva något bidrag till verksamheten av dem

som betjänade sig därav. Uttagandet av en lägre avgift, vilket på grund

av de särskilda förhållandena i orterna säkerligen understundom kunde befinnas

önskvärt, kunde näppeligen anses obilligt. Länsstyrelsen holle därför

före, att möjligheten borde hållas öppen för skatteförmedlingskassorna att

uttaga en lägre avgift av de anslutna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har erinrat, att kostnaden för den av Eskilstuna

sparbank bedrivna ekonomitjänsten uppginge till 1.93 kronor per konto,

exklusive kostnader för lokalhyra och inventarier. Det vore därför högst

tvivelaktigt, huruvida statsbidraget helt bomme att täcka den verkliga kostnaden.

Då det sålunda kunde anses långt ifrån uteslutet, att förmedlingsverksamheten

komme att draga större kostnader än de som täcktes av statsbidraget,

hade en utväg bort anvisas för täckning av uppkommande under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

skott. Den frågan uppställde sig även, huru medel till bestridande av de icke

obetydliga startkostnaderna skulle anskaffas. Det vore enligt länsstyrelsens

mening knappast troligt, att någon eller några enskilda personer vore villiga

förskottera detta kapital utan säkerhet för dess återbetalning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har ansett, att de sakkunniga gått

för långt, då de föreslagit absolut förbud mot upptagandet av särskild avgift

till skatteförinedlingskassorna. Det kunde enligt förbundets förmenande tänkas,

att en personalgrupp önskade bilda en egen kassa även örn en mindre

avgift måste uttagas av de anslutna, varför åt länsstyrelsen borde inrymmas

befogenhet att medgiva uttagande av särskild avgift.

Departements- De flesta nu verksamma skatteförinedlingskassorna lia icke funnit sig nöd
chefen.

sakade att uttaga någon särskild förmedlingsavgift. Detta har sannolikt varit

av stor betydelse för utvecklingen av denna verksamhet. Enligt min mening

skulle det därför utgöra ett steg i fel riktning att, samtidigt som möjlighet

öppnas för dessa kassor att erhålla statsbidrag, tillåta dem, som begagns

denna möjlighet, att därjämte uttaga särskild avgift av de skattskyldiga. Jag

har därför ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Jag

vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att hinder icke föreligger för

erkänd skatteförmedlingskassa att från vederbörande kommun eller företag

eller från annan för kassans verksamhet intresserad organisation emottaga

bidrag till kassans förvaltningskostnader. Ej heller föreligger hinder för

kassan att uttaga avgift för annan betalningsförmedling än utskyldsbetalning.

4 §•

De sakkunniga lia anfört:

Åtskilliga skatteförmedlingskassor torde redan från början hava en ekotryggad

ställning, att några särskilda åtgärder till vinnande av

säkerhet för inbetalda medel icke behöva krävas. Så torde utan vidare vara

fallet med skatteförmedlingskassor, vilka anordnats eller anordnas genom

sparbankernas försorg. Beträffande vissa andra skatteförmedlingskassor torde

däremot ett krav i sådant avseende stundom böra uppställas.

För att icke härigenom lägga någon hämsko å skatteförmedlingsverksainheten

bör naturligtvis dylik säkerhet endast utkrävas i den omfattning, som

absolut erforderlig. Därvidlag torde ur det allmännas synpunkt vara tillrackbgt,

att säkerhet ställes för sådana inbetalda medel, vilka äro avsedda

till täckande av restförda belopp, dessa må sedan hava restförts redan före

a?4 Si 1 jin^en tH1 kassan eller på grund av sedermera meddelat anstånd med

utskyldsbetalning kommit att uppföras i restlängd.

*-n?et.iSka11 ankomma å länsstyrelse att pröva, örn säkerheten är

tillfredsställande. I fråga om säkerhetens art hava de sakkunniga icke funnit

anledning att närmare uttala sig; denna torde måhända i regel komma

att utgöras av garantiförsäkring, men såsom säkerhet torde även böra godtagas

vederhäftig borgensförbindelse, deposition eller dylikt.

Beträffande förevarande fråga har statskontoret anfört:

„.. Statskontoret vill framhålla, att det — sedan skatteförmedlingskassa på

föreslaget sätt erkänts av statlig myndighet och medgivits statsbidrag — icke

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 17.

73

lärer kunna undvikas, att för skattebetalning till sådan kassa erlagda medel

måste i förhållande^ till skattebetalaren betraktas såsom till statsverket influtna

och att det således, därest kassan icke skulle kunna fullgöra sina förpliktelser,

icke torde kunna ifrågakomma att från uppbördsmyndigheternas

sida ställa krav pa den skattskyldige för utskyldsbelopp, som han bevisligen

erlagt till kassan. Med hänsyn härtill borde rätteligen skatteförmedlingskassa

gentemot statsverket ställa fullgod säkerhet för sina förbindelser att

i ratt tid fullgöra skattebetalning med för sådant ändamål inbetalda medel.

Da emellertid fordran pa dylik säkerhet åtminstone icke regelmässigt torde

kunna upprätthållas, får ämbetsverket allenast understryka angelägenheten

av att vederbörlig hänsyn till berörda förhållande tages vid övervägandet

av de föreskrifter rörande reglementen för kassorna, som de sakkunniga förutsatt

skola utfärdas av Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att därest skatteförmedlingskassa

genom oegentligheter eller på annat sätt skulle bliva ur stånd att

fullgöra sina åtaganden, de anslutna skattskyldiga syntes få vidkännas förlust

av inbetalningar, som ännu ej använts till skattelikvider. Någon motsvarighet

till statlig ersättningsskyldighet såsom vid utmätningsmans förskingring

torde här ej kunna tänkas, men då ett inträffat obestånd för någon

kassa skulle kunna tillskynda skatteförmedlingsrörelsen stort avbräck, syntes

det enligt länsstyrelsens mening böra ifrågasättas, huruvida icke säkerhet för

omhänderhavda medel i avsevärd utsträckning måste kvävas.

Av länsstyrelsen i Älvsborgs län har anförts, att länsstyrelse, som prövat

huruvida ställd säkerhet vore tillfredsställande, måste förnya dylik prövning

tid efter annan, åtminstone under åren närmast efter lagstiftningens ikraftträdande,

då en tillströmning till såväl äldre som nyinrättade kassor sannolikt

komrne att äga runi. För vinnande av enhetlighet vid prövningen torde

det bliva nödvändigt att i författningen fastställa en viss norm för säkerhetens

beräknande, måhända lämpligast ett bestämt belopp för varje till

kassan ansluten skattskyldig. Beloppet torde även böra bestämmas med hänsyn

tili att staten måste garantera den, som genom löneavdrag verkställt

inbetalning till skatteförmedlingskassa, att icke i händelse av kassans insolvens

nödgas göra dubbelinbetalning av ritav'' kassan icke redovisade belopp.

Därjämte borde i författningen angiväs, huru ofta omprövning av

ställd säkerhet behövde verkställas (t. ex. minst en gång årligen).

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott samt stadsfullmäktige

i Mariestad lia understrukit vikten av att full säkerhet ställdes för de medel,

sorn av skattebetalarna komme att anförtros åt kassorna.

Svenska stadsförbundet har funnit det vara av största vikt, att inga oegentligheter

förekomme inom skatteförmedlingsrörelsen, då sådana även av relativt

ringa omfattning kunde befaras få ett mycket ogynnsamt inflytande

pa intiesset lör denna rörelse. Da länsstyrelsen i varje fall genom sin granskning

skulle lia ansvaret, syntes det mindre påkallat att, såsom i de sakkunnigas

motivering skett, ange att säkerhet skulle ställas endast för restförda

medel. Enligt förbundets asikt vore det också av vikt att noga tillse, att

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ingen sammanblandning finge ske av kassans och t. ex. en enskild firmas

medel.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört följande:

Bestämmelsen örn att länsstyrelsen må, där så finnes erforderligt, kräva

säkerhet för medel, som för skattebetalning omhänderhavas av skatteförmedlingskassa,

anser länsstyrelsen böra kompletteras med föreskri!t angående

sättet för inbetalning från arbetsgivaren till kassan av avdragna avlöningsmedel.

Den säkerhet, som av länsstyrelsen kan komma att krävas, torde i

allmänhet komma att ske i form av garantiförsäkring. Denna kan dock icke

sättas så hög att den täcker till kassan influtna avlöningsmedel under någon

längre tidrymd. Såsom en ytterligare säkerhetsåtgärd vill länsstyrelsen därför

föreslå, att det skall åligga arbetsgivare att insätta avlöningsmedlen å

kassans postgirokonto, som, därest det låter sig göra, spärras för utbetalning

till kassan själv. Härigenom går kassan visserligen förlustig den ränta, som

skulle erhållas vid insättning i bank, men för skattebetalarna torde denna

ränta sakna större betydelse. Avlöningsmedlen skulle också kunna insättas

å spärrat bankkonto, men detta förutsätter att bankkontor finnes på platsen,

vilket icke alltid torde bliva fallet.

Svenska bankföreningen har påpekat, att de sakkunnigas förslag saknade

någon motsvarighet till bestämmelsen i 21 § 5) införsellagen ali gäldenären

icke vidare skall häfta för utskylder, som motsvaras av innehållet belopp,

ändå att beloppet på grund av arbetsgivarens obestånd icke kan utfås hos

denne. Enligt föreningens mening skulle det för utvecklingen av skatteförmedlingsrörelsen

vara till gagn örn en liknande bestämmelse bleve meddelad

till säkerhet för de skattskyldiga.

Departements- Ingen meningsskiljaktighet synes råda därom, att en erkänd skatteförchefen.

medlingskassa bör kunna av länsstyrelsen förständigas att ställa säkerhet

för de medel som i och för utskyldsbetalning överlämnats till kassan. Departementsförslaget

överensstämmer härutinnan med de sakkunnigas förslag.

Närmare föreskrifter i ämnet torde få meddelas i administrativ ordning.

Att såsom ytterligare säkerhetsåtgärd föreskriva skyldighet för arbetsgivare

att insätta avlöningsmedel på ett för utbetalningar till kassan spärrat

postgirokonto torde icke böra^ ifrågakomma. Den ränta, varom kassan i så

fall ginge miste, kan säkerligen icke betecknas som betydelselös, vartill kommer

att åtgärden ingalunda skulle utgöra någon fullt verksam garanti mot

falsarier.

Under remissbehandlingen lia delade meningar yppats rörande frågan huruvida

ställandet av säkerhet skall anses ha skett i de skattskyldigas eller

i det allmännas intresse. Svaret på den frågan är i sin tur beroende av om

kassan skall anses förvalta de av de skattskyldiga inbetalta medlen för det

allmännas räkning eller, med andra ord, om de skattskyldiga skola anses

i och med inbetalningarna till kassan ha verkställt skattelikvid.

Den omständigheten att en skatteförmedlingskassa erkänts av statlig myndighet

och medgivits statsbidrag torde icke, såsom statskontoret synes göra

gällande, i och för sig behöva medföra att kassan blivit ett statligt organ för

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

75

mottagande av skattelikvider. Så länge förmedlingsverksamheten vilar på

frivillighetens grund förefaller det tvärtom naturligare att i nu förevarande

hänseende likställa dessa kassor med de erkända sjukkassorna och de erkända

arbetslöshetskassorna samt att alltså anse dem såsom privaträttsliga

organ till vilka allmänheten äger för visst ändamål överlämna sina besparingar.

Detta är också departementsförslagets ståndpunkt. Hade förslaget

däremot byggt på tvångsanslutning till kassorna, synes frågan ha bort lösas

efter annan linje. I ett dylikt fall hade man knappast kunnat undvara en

motsvarighet till bestämmelsen i 21 § 5) införsellagen.

Jag vill i detta sammanhang slutligen framhålla angelägenheten av att länsstyrelse,

då en ekonomiskt mindre stark kassa antages till erkänd skatteförmedlingskassa,

noggrant prövar frågan örn och till vilket belopp kassan bör

ställa säkerhet för de medel som kassan omhänderhar för utskyldsbetalning.

5 §•

De sakkunniga ha anfört:

I den allmänna motiveringen har redan angivits, att till erkänd skatteförmedlingskassa

bör utgå statsbidrag, och i sådant avseende Ilar föreslagits

ett belopp av 25 öre för varje skatteförmedling. Hinder synes icke böra möta

mot att statsbidrag utgår även till av kommun anordnad kassa.

Då fråga är örn bidrag på grund av å uppbördsstämma inbetalda utskylder,

medför bestämmelsens tillämpning inga svårigheter. Annorlunda

kan förhållandet komma att ställa sig i fråga om restförda utskylder, ehuruväl

statsbidraget även i detta fall bör utgå enligt enahanda beräkningsgrund.

Till förebyggande av missförstånd torde därför böra bestämmas, att i sistnämnda

fall bidrag utgår först då hela det restförda utskyldsbeloppet jämte

i förekommande fall därå belöpande indrivningsavgift guldits. Det lärer nämligen

som regel bliva fallet att — medan å uppbördsstämma förfallande belopp

i sin helhet gäldas — de restförda utskylderna avbetalas under en längre

tid, kanske i ett flertal småposter. Bidrag skall då uppenbarligen icke utgå

för varje sådan delpost utan först då hela det ifrågakommande beloppet

gäldats.

Frågan huruvida icke blott staten utan även kommunerna borde lämna

bidrag till skatteförmedlingskassoma har berörts i flera yttranden.

Statskontoret har ansett, att kommunernas intresse av här ifrågavarande

åtgärder borde vara så stort, att statsbidrag till av kommun anordnad kassa

icke skulle behöva komma ifråga.

Fullmäktige i riksbanken ha uttalat, att statsbidraget kunde anses skäligt,

ehuru det kunde ifrågasättas örn icke även kommunerna borde lämna sin

medverkan i denna del. För att icke kommunernas intresse för kassaverksamheten

på något sätt skulle minskas, och då kommunala bidrag i en

eller annan form ändock kunde visa sig nödvändiga, ville fullmäktige icke

föreslå någon ändring av de sakkunnigas förslag.

Drätselkammaren i Kalmar har ansett skäl föreligga för kommun att stödja

kassornas verksamhet; statsbidraget torde nämligen icke täcka kostnaderna

för verksamheten, och någon orimlighet syntes icke ligga däri att kommu
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements
chefen.

nema, som måste ha ett nära nog lika stort intresse av verksamheten som

staten, på ett eller annat sätt stimulerade densamma. Med hänsyn härtill

saknade drätselkammaren anledning påkalla ett högre statsbidrag.

Beträffande statsbidragets storlek har generalpoststyrelsen uttalat, att det

av de sakkunniga föreslagna beloppet syntes skäligt.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott har funnit statsbidraget

väl högt; det föreslagna bidraget kunde visserligen utgöra grundregel, men

ersättningen borde per år och skattebetalare maximeras till en krona.

I flera yttranden har uttalats, att statsbidraget bestämts till för lågt belopp.

Stadsfogdarna i Hälsingborg lia förmodat, att den verkliga kostnaden

komme att uppgå till minst det dubbla och att krav på ökad ersättning

snart torde vara att förvänta från kassornas sida. Även stadsfullmäktige i

Hälsingborg ha funnit det av de sakkunniga föreslagna statsbidraget för lågt.

Stadsfullmäktige i Simrishamn, som intagit samma ståndpunkt, ha föreslagit

en höjning av bidraget från 25 till 30 öre.

I anledning av sistnämnda förslag har länsstyrelsen i Kristianstads lån

yttrat, att en höjning av det föreslagna beloppet 25 öre borde anstå till dess

behov därav visats i praktiken.

En från sakkunnigförslaget skiljaktig beräkningsgrund i fråga om statsbidraget

har föreslagits av stadsfullmäktige i Mariestad, vilka framhållit, att

sakkunnigförslaget i denna del syntes nödvändiggöra ett expeditionsarbete,

som utan egentlig olägenhet skulle kunna betydligt förenklas. Enbgt fullmäktiges

mening kunde det antagas, att de personer, som anslöte sig till en

kassa, i regel erlade samtliga de utskvldsbelopp som förfölle till betalning

under den tid de vore anslutna till kassan. Fullmäktige föresloge, att statsbidraget

skulle utgå med 1 krona 50 öre för varje till kassan ansluten medlem,

som under räkenskapsåret fullgjort samtliga honom enligt åtagande påförda

avgifter till kassan och under minst nio månader av räkenskapsåret tillhört

erkänd skatteförmedlingskassa.

Länsstyrelsen i Uppsala lån har ifrågasatt, örn icke bidragsberäkningen

skulle kunna förenklas, exempelvis så att bidraget utginge med en krona

per medlem, som under minst halva räkenskapsåret varit ansluten till kassan.

Vidare bar länsstyrelsen framhållit, att om anstånd icke beviljades, till

skatteförmedlingskassa inbetalda belopp finge utmätas för betalning av restförda

utskylder, och att det enligt avfattningen av 5 § syntes ovisst, huruvida

i dylika fall statsbidrag utginge. Att så skedde torde dock vara skäligt.

Vad under remissbehandlingen förekommit bar icke synts mig utgöra anledning

att frångå de sakkunnigas förslag rörande statsbidragets storlek.

Det är visserligen antagligt, att kostnaderna för verksamheten i många

fall skola visa sig överstiga det föreslagna bidraget. Det är emellertid icke meningen

att genom bidraget helt överflytta utgifterna för förmedlingsverksamheten

på statsverket, utan avsikten är endast att genom bidraget stimulera

utvecklingen av skatteförmedlingen. Som rörelsen visat sig kunna, dylika bidrag

förutan, nå en ganska betydande omfattning, finnes ingen anledning att

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

77

utmäta bidraget alltför högt. Det nu föreslagna statsbidraget kommer säkerligen

att stimulera till nya initiativ, i all synnerhet som man kan hysa förhoppning

örn att kommunerna skola, där så befinnes erforderligt, med egna

bidrag komplettera de av staten lämnade.

Örn än sålunda kommunernas medverkan vid rörelsens finansiering i åtskilliga

fall kan befinnas önskvärd eller nödvändig, är jag dock ej beredd

förorda att dylik medverkan ålägges dem som en skyldighet.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört vill jag framhålla

att, därest utmätning skett hos kassan till gäldande av medlems restförda

utskylder, kassan icke kan anses hava i författningens mening »förmedlat»

betalningen, varför statsbidrag icke torde böra utgå med avseende å sådant

utskyldsbelopp.

6 §•

De sakkunniga ha uttalat, att närmare föreskrifter örn beskaffenheten av

de handlingar, som vid sökande av statsbidrag skola företes, lämpligen torde

böra meddelas av Kungl, Maj:t och att därvid tillika borde föreskrivas den

form, vari uppgifterna skola bestyrkas, exempelvis genom intyg av revisorerna.

Denna paragraf i departementsförslaget är i sak överensstämmande med Departementsmotsvarande

paragraf i de sakkunnigas förslag, dock att den av de sak- chefenkunniga

föreslagna tiden för ingivande av ansökan örn statsbidrag -— i anslutning

till motsvarande ändring i 7 § — utökats från tre till sex månader.

7 §•

De sakkunniga ha anfört:

De sakkunniga hava haft under övervägande att föreslå ett åläggande för

erkända skatteförmedlingskassor att fullgöra bokföring av enahanda art som

i bokföringslagen angives. Till stöd härför skulle måhända kunna åberopas,

att dylik skyldighet är stadgad för de erkända sjukkassorna.

Då emellertid de sakkunniga, såsom förut ofta uttalats, icke velat binda

skatteförmedlingskassoma inom allt för snäva former, och då ett dylikt bokföringstvång

skulle särskilt för mindre sådana kassor bliva synnerligen betungande,

föreslås i stället, att Konungen skall meddela närmare föreskrifter

angående de räkenskaper kassorna skola föra. Dessa räkenskaper måste

tydligtvis alltid utvisa vilka personer, som äro anslutna till kassorna, vilka

belopp, som för var och en inbetalas samt när delta sker, vilka utskyldsbetalningar,

som för dem verkställas, samt, vid räkenskapsårets utgång, de olika

uppdragsgivarnas tillgodohavanden. Det synes näppeligen erforderligt

kräva, att bokföringen skall fullgöras i bundna böcker, enär för här ifrågavarande

ändamål bokföring å kort ofta torde vara mera lämplig.

Sparbanksinspektionen har ansett särskilda bokföringsföreskrifter utöver

dem, vilka reglerade sparbankernas vanliga verksamhet, icke vara erforderliga

för den av sparbankerna bedrivna skatteförmedlingen. Ett genomförande

av en förenklad bokföring torde förutsätta ändringar i sparbankslagen. I

I likhet med de sakkunniga anser jag det böra överlämnas åt Kungl. M&y.t. Departement*.

att meddela föreskrifter örn det sätt på vilket erkänd skatteförmedlingskassa chefe"-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

skall föra räkenskaper. Där rörelsen drives i samband med annan redan förut

bokföringspliktig verksamhet, bör skatteförmedlingen kunna redovisas enligt

samma principer som verksamheten i övrigt.

I sådana fall då kommun antagits till erkänd skatteförmedlingskassa torde

det stundom kunna inträffa, att den av de sakkunniga föreslagna tidsfristen

för ingivande till länsstyrelsen av verksamhetsberättelse och sammandrag

över räkenskaperna icke är tillräcklig''. I departementsförslaget har därför

tiden för ingivandet av nämnda handlingar bestämts till sex månader efter

räkenskapsårets utgång.

8—11 §§.

Beträffande motsvarande paragrafer i sakkunnigförslaget ha de sakkunniga

anfört följande:

Dessa paragrafer innehålla föreskrifter rörande länsstyrelses allmänna

övervakning av erkända skatteförmedlingskassor samt i samband därmed

stående bestämmelser.

8 § innehåller huvudstadgandet angående övervakningsskyldigheten. Att

lämna närmare föreskrifter om sättet för dennas fullgörande lärer icke kunna

här ifrågakomma, bland annat med hänsyn till de skilda kassornas olika

struktur och organisation. Som allmän regel torde emellertid kunna sägas, att

utmätningsmännen å olika orter böra bliva i tillfälle att i stor utsträckning

biträda länsstyrelserna vid fullgörandet av nu berörda uppgift. De föreskrifter,

som föreslås rörande kassornas befogenhet att meddela anstånd med utskyldsbetalning

i vissa fall, förutsätta ju en intim kommunikation mellan

kassorna och utmätningsmännen och skapa därmed också för dessa sistnämnda

en möjlighet att rätt snart bilda sig en uppfattning om kassornas

sätt att fullgöra sina åligganden.

9 § stadgar härutöver skyldighet för skatteförmedlingskassa att bereda

länsstyrelsen tillfälle att när som helst granska kassans räkenskaper och

övriga handlingar. Denna granskningsuppgift förutsättes emellertid även

kunna anförtros ombud för länsstyrelsen, och såsom dess ombud lärer ofta

vara lämpligt att anlita utmätningsmannen å orten.

Enligt 10 § äger länsstyrelsen, då anledning till anmärkning föreligger mot

kassans verksamhet, meddela erforderliga anvisningar för vinnande av rättelse.

Om dessa anvisningar icke följas, äger länsstyrelsen återkalla antagandet

såsom erkänd skatteförmedlingskassa. Ett dylikt återkallande av erkännandet

medför tydligtvis, att därefter intet statsbidrag utgår samt att de befogenheter

av olika slag, som föreslås skola tillkomma erkänd skatteförmedlingskassa,

icke längre må utövas av kassan i fråga. Redan beviljade anstånd

med utskyldsbetalning böra emellertid fortfarande gälla, och kassan bör i

denna del kunna fullgöra sin ifrågavarande verksamhet: tänkbart är ock

att överflytta denna del av verksamheten å annan erkänd skatteförmedlingskassa.

De närmare föreskrifter härom, som kunna finnas erforderliga,

torde böra ankomma å Konungen att utfärda.

De anmärkningar, som väl närmast kunna tänkas förekomma, torde avse

kassornas ekonomiska förvaltning, deras handhavande av sin rätt afl medgiva

anstånd och än vidare försumlighet i fråga om utbetalning av uppburna,

för utskyldsbetalning avsedda medel.

Ilig stadgas skyldighet för länsstyrelsen att föra förteckning över erkända

skatteförmedlingskassor. Förandet av en dylik förteckning är en given förutsättning

för att erforderlig kontroll skall kunna av länsstyrelsen utövas.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

79

Dessa förteckningar torde emellertid därutöver komma alt vara av betydande

värde för bedömandet av skatteförmedlingsrörelsens utveckling. Närmare bestämmelser

angående förteckningarnas förande torde böra ankomma å Konungen

att meddela.

Frågan om skatteförmedlingskassornas åliggande att inleverera utskyldsbeloppen

till staten eller kommunen har vidrörts i flera av yttrandena.

Uppbördsintendenten i Stockholm har uttalat, att redovisningsbestämmelserna

för skatteförmedlingskassorna syntes alltför vagt utformade samt ansvarsbestämmelserna

för bristande redovisningar och förskingringar oklara.

Tillräckliga garantier mot att det allmänna komme att tillskyndas förluster

saknades, så mycket mer som kassorna icke föreslagits komma att organiseras

såsom juridiska personer. Än vidare saknades bestämmelser i fråga om

rättsförhållandet mellan stat och kommun, å ena, samt den enskilde skattebetalaren,

å andra sidan, i avseende å medel som uppburits men icke kunnat

redovisas av kassan. Överståthållarämbetet har instämt i uppbördsintendentens

uttalande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har sagt sig utan resultat ha i sakkunnigförslaget

efterforskat några bestämmelser örn skyldighet för skatteförmedlingskassorna

att tid efter annan till utmätningsmannen inleverera till kassorna

inbetalade medel. Sådan inleverering borde ske antingen regelbundet

eller vid vissa angivna data eller ock då till kassan influtit visst belopp.

I fråga om kontrollen över skatteförmedlingskassorna bär riksråkenskapsverket

anfört:

Den kontroll över kassorna, som förutsatts skola åvila länsstyrelserna,

torde bliva besvärlig eller rent av omöjlig att fullgöra på ett effektivt sätt.

Särskilt gäller detta granskningen av grunderna för statsbidragens utbetalande.

Beträffande magistratsstäderna sakna länsstyrelserna allt material till

möjliggörande av någon som helst kontroll i detta avseende, och även för

landsbygdens del torde möjligheterna till kontroll vara mycket små. Från

riksräkenskapsverkets sida lärer någon kontroll ej förväntas kunna utövas.

I fråga örn restförda utskylder Ilar däremot utmätningsmannen uppenbarligen

möjlighet att attestera uppgifterna, och det kan därför ifrågasättas, om

ej kontrollen, i varje fall i första hand, borde utövas av utmätningsmännen.

Därest man vill ernå en fullt effektiv kontroll över de utbetalda statsbidragen,

torde böra fordras antingen att de förmedlade skattelikviderna på något sätt

verifieras eller att samtliga skattelikvider från kassorna centraliseras till postgirokontoret.

Stadsfogdarna i Hälsingborg ha anfört:

De sakkunniga föreslå visserligen, att länsstyrelsen med biträde av utmätningsmännen

skall övervaka, att skatteförmedlingskassa fullgör sina uppgifter,

och i förslaget förutsättes en intim kommunikation mellan kassorna

och utmätningsmännen vid meddelandet av anstånd med utskyldsbetalning.

Härigenom skulle det ju dock endast bliva kontrolluppgifter av sekundär art,

som anförtros åt länsstyrelse och utmätningsman. Någon mera ingående kontroll

från utmätningsmännens sida kunde det ej heller bliva fråga örn, då deras

arbetsuppgifter redan äro så många och omfattande, att en ytterligare

belastning av deras arbetsbörda ej kan tänkas utan åsidosättande av andra

göromål.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Departements
chefen.

Andre stadsfogden i Göteborg har ansett, att ett intimt samarbete mellan

skatteförmedlingskassorna och utmätningsmannen redan från början torde

bliva erforderligt, så att icke restförda utskylder komme att upptagas till för

ringa belopp. För sådant ändamål förefölle det nödvändigt med en uttrycklig

bestämmelse, att utmätningsmännen jämväl utan omvägen över länsstyrelsen

ägde taga del av inbetalningsplanen och vidare granska, huru inbetalning

under anståndstiden skedde. Uttrycket »länsstyrelsen eller dess ombud»

syntes därför icke tillräckligt tydligt.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i anslutning till stadgandet i 10 § framhållit,

att beslut örn återkallelse av antagandet såsom erkänd skatteförmedlingskassa

omedelbart torde böra delgivas utmätningsmännen.

I anledning av de i vissa remissyttranden gjorda erinringarna i anslutning

till förevarande paragrafer i sakkunnigförslaget må framhållas, att de nu

föreliggande författningsförslagen icke äro avsedda att innefatta en uttömmande

reglering av den statsunderstödda verksamheten på detta område

utan skola kompletteras med administrativa tillämpningsföreskrifter och av

länsstyrelserna fastställda reglementen för de olika kassorna. Därest genom

brottslig handling brist skulle uppkomma inom en kassa, ankommer det givetvis

på länsstyrelsen att, utan särskilt stadgande därom i nu förevarande

författning, vidtaga därav betingade åtgärder. Såsom tidigare framhållits

utgår departementsförslaget från att kassorna äro privaträttsliga organ, till

vilka allmänheten äger för visst ändamål överlämna medel; att en skattskyldig

inbetalar medel till en skatteförmedlingskassa berör sålunda i ock för sig

icke rättsförhållandet mellan staten och kommunen, å ena, samt den skattskyldige,

å andra sidan.

Med anledning av vad andre stadsfogden i Göteborg anfört har i departementsförslaget

i 9 § upptagits en bestämmelse av innebörd att vederbörande

utmätningsman äger rätt att, även örn han icke är utsedd till ombud

för länsstyrelsen, granska erkänd skatteförmedlingskassas räkenskaper och

övriga handlingar. Departemen tsförslaget avviker från de sakkunnigas förslag

jämväl därutinnan, att sagda befogenhet uttryckligen angives avse icke

endast rätt att granska kassans räkenskaper och övriga handlingar utan även

rätt att inventera kassans tillgångar.

Enligt 10 § i de sakkunnigas förslag äger länsstyrelsen, då anledning till

anmärkning föreligger mot erkänd skatteförmedlingskassas verksamhet, meddela

erforderliga anvisningar för vinnande av rättelse; följas ej anvisningarna,

må beslutet örn antagande till erkänd skatteförmedlingskassa återkallas.

Det kan emellertid tänkas inträffa, att mot en erkänd skatteförmedlingskassas

verksamhet föreligger anmärkning av sådant slag eller att förhållandena

eljest äro sådana, att ett beslut om återkallelse bör meddelas omedelbart

och sålunda ulan att länsstyrelsen först meddelar anvisningar för

vinnande av rättelse. I departementsförslaget har med hänsyn härtill länsstyrelsens

rätt att återkalla beslut om antagande till erkänd skatteförmedlingskassa

utvidgats.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

81

I administrativ ordning torde böra föreskrivas, att återkallelse av meddelat

beslut örn antagande såsom erkänd skatteförmedlingskassa skall bringas

till vederbörande utmätningsmans kännedom.

12—15 §§.

Såsom förutsättning för att arbetsgivare skulle kunna fullgöra sin skyldighet

att verkställa avdrag å lön eller pension beträffande den, som vore ansluten

till erkänd skatteförmedlingskassa, ha de sakkunniga framhållit, att bestämmelser

måste meddelas örn de uppgifter rörande löneavdragen, som skulle

tillställas honom av kassan, och den tidrymd före utbetalningen, inom vilken

detta skulle ske. Dylika bestämmelser hade meddelats i 12 § andra stycket

i de sakkunnigas förslag. Med avseende å den däri omförmälda förteckningen

kunde framhållas, att avsikten icke vore att ny förteckning skulle behöva

tillställas arbetsgivaren före varje avlöningstillfälle. Tvärtom torde regeln väl

bliva, alt förteckning, som tillställdes arbetsgivaren, i allmänhet vore avsedd

att tillämpas under ett år eller i vart fall under så lång tid framåt som vederbörande

arbetstagare kvarbleve i sin anställning under det år varom

fråga vore.

De sakkunniga ha därjämte anfört:

I arbetsgivarens intresse måste vidare stadgas, att lian icke skall vara skyldig

verkställa avdrag på begäran av snart sagt hur många kassor som helst.

En gräns synes härvid lämpligen kunna dragas så, att örn vid företaget finnes

en erkänd skatteförmedlingskassa, till vilken alla där anställda inom samma

arbetstagaregrupp äga ansluta sig, behöver arbetsgivaren icke göra löneavdrag

annat än till denna kassa beträffande arbetstagare inom sådan grupp.

Från denna regel lärer dock undantag böra göras i fråga om statens intressekontor.

Arbetsgivarens skyldighet är enligt vad ovan sagts begränsad till verkställandet

av själva löneavdragen. Emellertid torde det ofta framstå såsom önskvärt,

att arbetsgivaren därutöver tillställer kassan gjorda löneavdrag jämte

eventuell avdragsförteckning. Om så sker, bör arbetsgivaren tydligtvis icke

härför vidkännas särskilda kostnader. Med avseende härå har synts enklast

stadga, att i dylikt fall avdragsbeloppen och förteckningarna skola befordras

avgiftsfritt med posten. Så tillämpas redan nu i fråga om insändandet av

genom införsel innehållna medel samt handlingar rörande införselbeslut.

De sakkunniga hava icke inlåtit sig å frågan att söka definiera begreppen

arbetsgivare och arbetstagare. Erinras må, att dessa uttryck redan nu förekomma

i åtskilliga betydelsefulla författningar utan att någon begreppsdefinition

där lämnats. De sakkunniga hava för sin del utgått ifrån, att i praxis

numera tämligen väl klarlagts vem som skall inbegripas under det ena och

det andra uttrycket; man har därvid att följa rent avtalsrättsliga regler.

Emellertid har funnits erforderligt att, liksom i införsellagen är fallet, meddela

särskild föreskrift örn alt beträffande skattskyldig, som är anställd hos

staten eller kommun, skall vad örn arbetsgivare i denna förordning är sagt

tillämpas beträffande den, som har alt utbetala avlöningen.

Socialstyrelsen har funnit en bestämning av begreppet arbetsgivare icke i

detta fall lia större betydelse, eftersom något ekonomiskt ansvar icke enligt

förslaget skulle åvila arbetsgivaren. Ehuru de säregna anställningsförhållan
Bihang

till riksdagens protokoll imil. 1 sand. Nr 17.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

dena inom vissa branscher kunde erbjuda vissa svårigheter, torde dessa dock

icke vara oöverkomliga i det här föreliggande sammanhanget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har efterlyst en närmare förklaring av vad

som avsåges med arbetstagare. Många arbetstagare vore anställda hos flera

olika arbetsgivare, såsom t. ex. pannskötare, gårdskarlar och vaktmästare.

Beträffande arbetsgivares skyldighet att verkställa löneavdrag har drätselkammaren

i Malmö påpekat, att arbetsgivaren tydligen icke kunde göra avdrag

å sådana löneförmåner, som utbetalades direkt till arbetstagaren, såsom

drickspengar. Huruvida t. ex. en på restaurangnota upptagen servisavgift passerade

arbetsgivaren och vore åtkomlig för löneavdrag syntes tvivelaktigt.

Klarhet om arbetsgivarens skyldigheter i sådant fall vore önskvärd.

Svenska lantarbetsgivarefGreningen har sagt sig utgå ifrån att arbetsgivaren

icke skulle vara skyldig avdraga större kontant lönebelopp än som arbetstagaren

vid varje avlöningstillfälle vore berättigad att utfå, även om skatteförmedlingskassans

begäran avsåge högre belopp. Vid jordbruket, där arbetarna

ofta till betydande del vore avlönade in natura, kunde frågan härom

bliva aktuell.

Den i 12 § andra stycket i sakkunnigförslaget angivna tiden av en vecka

har föranlett erinran av stadsfogdarna i Hälsingborg, vilka ansett de sakkunnigas

förslag kunna medföra olyckliga konsekvenser i de fall, då det gällde

en månadslön — kanske en mycket hög sådan. Enligt stadsfogdarnas mening

borde arbetsgivaren ej ha mer än en dags frist för ändamålet.

Gentemot de sakkunnigas i 12 § tredje stycket upptagna förslag har svenska

arbetsgivareföreningen uttalat, att det icke borde åläggas en arbetsgivare att

verkställa avdrag till mer än en skatteförmedlingskassa. Ur det allmännas

synpunkt funnes icke någon anledning, varför en sådan skyldighet skulle

föreligga. För arbetstagaren borde det vara rätt likgiltigt till vilken kassa han

hörde, och i allt fall syntes hans intresse av att vilja tillhöra en viss kassa

böra vika för arbetsgivarens intresse av enhetlighet i detta hänseende. Det

syntes icke heller orimligt att kräva av en arbetare, att han bytte kassa, när

han toge en ny anställning. Två av föreningens yrkesförbund hade meddelat

föreningen, att de bestämt motsatte sig de sakkunnigas förslag, om icke denna

ändring genomfördes.

Generalpoststyrelsen har funnit statens intressekontor tydligen vara att anse

som en sådan skatteförmedlingskassa, till vilken alla i statstjänst anställda

ägde ansluta sig. Det skulle därför möjligen kunna göras gällande, att statsinstitutioner

ej skulle behöva göra löneavdrag på anmodan av annan kassa

än statens intressekontor, vilket onekligen skulle vara fördelaktigt för statsföretag

med så många lokalförvaltningar med stor personal över hela landet

som exempelvis postverket. Denna tolkning av bestämmelsen i 12 § tredje

stycket torde emellertid icke överensstämma med de sakkunnigas förslag i

övrigt, som ju väsentligen byggde på en lokal kassabildning. Icke heller torde

det vara befogat att på avlöningsutbetalare i statstjänst ställa mindre krav på

medverkan beträffande fullgörandet av löneavdrag än på enskilda arbetsgivare,

vilka i vissa fall tydligen skulle bliva skyldiga att lämna sin medver
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

83

kan åt ett större antal kassor. Det torde därför kunna förutsättas, att även

statliga verk och företag kunde nödgas verkställa löneavdrag för flera kassors

räkning, vilket givetvis komme att medföra visst besvär. Med den stora

anslutning statens intressekontor hade från de statsanställdas sida torde

emellertid risken härför vara relativt liten. Måhända borde dock nu omhandlade

bestämmelse något förtydligas.

Sparbanksinspektionen har ansett det vara av vikt, att redan i samband

med den nya lagstiftningens tillkomst uppmärksamheten riktades på att

konkurrens icke borde förekomma olika inrättningar emellan. I detta syfte

borde bestämmelsen i 12 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag ändras.

Inspektionen funne det icke påkallat att statens intressekontor tillädes den

däri angivna förmånen. Enligt inspektionens mening borde visserligen skyldighet

stadgas för arbetsgivare att, då arbetstagare ej önskade ansluta sig

till företagets egen kassa, göra löneavdrag till annan skatteförmedlare. Denna

skyldighet borde av praktiska skäl inskränkas till en sådan skatteförmedlare,

men frihet borde föreligga att välja antingen statens intressekontor

eller annan.

Kammarrätten har erinrat, att de sakkunniga icke föreslagit skyldighet

för arbetsgivare att tillställa skatteförmedlingskassa avdragna belopp, samt

i anslutning härtill anfört:

Då de framlagda författningsförslagen icke innebära, att löneavdraget är

att i förhållande till det allmänna anse som fullgjord inbetalning av utskylder,

synes i den skattskyldiges intresse risken av insolvens hos arbetsgivaren

böra i möjligaste mån förebyggas. I överensstämmelse härmed torde

böra föreskrivas skyldighet för arbetsgivaren att omedelbart eller så snart

ske kan till kassan insända av honom avdragna belopp. Det merarbete, som

därigenom komme att påläggas arbetsgivaren, torde i regel ej bliva avsevärt.

Ofta torde tvärtom fullgörandet av en dylik skyldighet innebära

mindre besvär för arbetsgivaren än om han nödgas förvara vederbörande

belopp för kassans räkning.

Vad angår 12 § fjärde stycket i sakkunnigförslaget har generalpoststyrelsen

anfört, att styrelsen visserligen icke hade något att invända mot att

arbetsgivare befriades från erläggande av porto för däri angivna slag av

försändelser men ansåge ofrånkomligt, att portot i sådant fall uttoges från

vederbörande adressater, vilka ju icke vore tjänstebrevsberättigade.

Svenska sparbanksföreningen har framhållit, att en icke oväsentlig postgång

erfordrades mellan skatteförmedlingskassorna och deras medlemmar,

bland annat för avsändande och återsändande av debetsedlar. Anledning

förelåge därför att utvidga den föreslagna portofriheten på så sätt, att

kassorna och deras medlemmar i förevarande avseende likställdes med

statens intressekontor och till dem anslutna, d. v. s. erhölle portofrihet

Beträffande 12 § femte stycket i sakkunnigförslaget har drätselkammaren

i Malmö förklarat, att arbetsgivarens skyldighet att göra avdrag å arbetstagarens

avlöning icke torde böra grundas på en begäran från skatteförmedlingskassan

utan på direkt skriftlig begäran från arbetstagaren. Först

örn bestämmelserna avfattades så, torde det också kunna stadgas, alt ar
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen.

betsgivaren skulle äga att i förhållande till arbetstagaren utan särskild

redovisning åberopa löneavdraget såsom utbetalning av lön till denne.

I flera yttranden har berörts frågan, huruvida några påföljder borde

drabba arbetsgivare för underlåtenhet att verkställa löneavdrag. Bergsjö

kommun har sålunda framhållit, att åtskilliga arbetsgivare sannolikt skulle

uraktlåta att på föreslaget sätt göra avdrag å lönen när likvid utbetalades,

kanske många gånger av bekvämlighetsskäl. Dessa arbetsgivare borde

få av egna medel ersätta vad de försummat att avdraga. Länsstyrelsen i

Kronobergs län har påpekat den olikformigheten i de sakkunnigas förslag,

att medan uppenbar tredska att göra anmälan örn arbetsanställning skulle

straffas med böter någon motsvarande påföljd icke vore föreslagen för

underlåtenhet eller uppenbar tredska i fråga örn skyldigheten att verkställa

löneavdrag. Drätselkammaren i Trälleberg bar ifrågasatt, om icke

skatteförmedlingsverksamheten borde ytterligare stödjas genom att straffpåföljd

stadgades för arbetsgivare, som visade försumlighet i skyldigheten

att göra löneavdrag. Stadsfullmäktige i Vänersborg ha såsom en betänklig

brist i förslaget ansett frånvaron av straffpåföljd eller annan påföljd för

arbetsgivare, som underläte efterkomma skatteförmedlingskassas föreläggande

om verkställande av löneavdrag och redovisning av dessa. Enligt

stadsfullmäktiges mening framstode det som ett oavvisligt krav, att sådan

försummelse bleve belagd med påföljd. Det sålunda anförda har understrukits

av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört följande.

Det nu framlagda förslaget syftar till sådana åtgärder, som föreningen

tidigare förordat, dock med den betydelsefulla skillnad att frivilligheten

i förfarandet är begränsad till arbetstagaresidan. Arbetsgivarna skola nämligen

enligt förslaget vara skyldiga att i förekommande fall lämna sin

medverkan till skatteuppbörden genom att på begäran av erkänd skatteförmedlingskassa

verkställa löneavdrag.

Detta avsteg från frivillighetsprincipen anser sig föreningen dock, örn

än med tvekan, kunna lämna utan anmärkning, enär arbetsgivarens skyldighet

enligt förslaget icke är förbunden med någon sanktion. Skulle däremot

vid ärendets fortsatta behandling de sakkunnigas förslag på denna

punkt övergivas i det att försummelse av arbetsgivaren att verkställa löneavdrag

förbindes med straff eller skadestånd, kommer frågan i ett annat

läge. I så fall måste föreningen bestämt avstyrka den föreslagna skyldigheten

för arbetsgivaren att verkställa löneavdrag.

Något klargörande i författningstexten av begreppen arbetsgivare och arbetstagare

torde icke vara erforderligt. Av sammanhanget framgår, att fråga

måste vara örn ett något så när stadigvarande anställningsförhållande för

att bestämmelserna i 12 § skola kunna komma i tillämpning. Något hinder

bör icke föreligga för en arbetstagare, som samtidigt är anställd hos två

eller flera olika arbetsgivare, att ansluta sig till en skatteförmedlingskassa.

Kassan lärer då för att själv åsamkas minsta möjliga besvär se till, att löneavdrag

verkställes allenast hos en av arbetsgivarna.

Enligt allmänt språkbruk torde hos arbetsgivaren tidigare anställda per
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

S5

söner, vilka av honom åtnjuta pension — å vilken kategori de sakkunnigas

förslag uppenbarligen avses skola vara tillämpligt — icke innefattas under

begreppet arbetstagare. Detsamma gäller beträffande efterlevande till arbetstagare,

vilka av arbetsgivaren åtnjuta pension. I departementsförslaget

har därför i 12 § upptagits en bestämmelse, enligt vilken vad i paragrafen

stadgas beträffande arbetstagare skall äga motsvarande tillämpning i fråga

örn den, till vilken arbetsgivaren på grund av förutvarande anställningsförhållande

utbetalar pension eller verkställer annan periodisk utbetalning.

Såsom tidigare framhållits bör statens intressekontor icke förlänas ställningen

av erkänd skatteförmedlingskassa. Däremot synes kontoret böra åtnjuta

samma rätt som dylik kassa att påfordra verkställandet av löneavdrag.

12 § första stycket i departementsförslaget har avfattats i enlighet med det

nu sagda.

Med anledning av ett par uttalanden under remissbehandlingen må framhållas,

att vad en kassa äger utfå från arbetsgivaren är helt beroende av

överenskommelsen mellan kassan och arbetstagaren. Inbetalningen bör även

kunna avse av arbetsgivaren för arbetstagarens räkning uppburna drickspengar.

Givetvis är arbetsgivaren aldrig skyldig alt till kassan överlämna

större belopp än arbetstagaren intjänat.

Någon förkortning av den i 12 § andra stycket i sakkunnigförslaget angivna

tidsfristen synes icke böra ifrågakomma. Därest den i stycket omförmälda

förteckningen upptager ett betydande antal arbetstagare, bör arbetsgivaren

få skälig tid på sig att förbereda verkställandet av löneavdragen.

Bestämmelsen i 12 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag är avsedd att

tillgodose arbetsgivarens intresse av att icke nödgas redovisa löneavdrag till

alltför många kassor. Det synes emellertid tvivelaktigt örn syftet med bestämmelsen

alltid skulle komma att nås. Bestämmelsen är nämligen icke tillämplig

å företag, vid vilket någon erkänd kassa ej finnes inrättad. Det har synts mig

lämpligt att låta motsvarande stadgande i departementsförslaget erhålla den

innebörden, att därest alla vid ett företag anställda inom samma arbetstagargrupp

äga rätt att ansluta sig till en erkänd skatteförmedlingskassa, på vars

begäran arbetsgivaren redan verkställer löneavdrag, skall arbetsgivaren allenast

på begäran av denna kassa eller statens intressekontor vara skyldig

att för arbetstagare inom gruppen göra dylika avdrag. Möjlighet synes under

alla förhållanden böra stå en arbetstagare öppen att ansluta sig till statens

intressekontor för att därigenom undgå varje risk att förlora vad som för

skatteändamål dragés av från hans lön. — Departementsförslaget innehåller

lika litet som de sakkunnigas förslag någon definition av begreppet arbetstagargrupp.

Emellertid må framhållas, att begreppet icke bör ges en så begränsad

innebörd, att exempelvis olika specialarbetare vid en mekanisk verkstad

skulle hänföras till olika arbetstagargrupper. I övrigt torde lämpligen

böra överlåtas åt praxis att reglera vad som i detta sammanhang skall förstås

med arbetstagargrupp.

Enär staten såsom arbetsgivare redan åtagit sig att genom löneavdrag medverka

vid den av statens intressekontor handhavda förmedlingen av skatte
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

betalningar, kan det givetvis ifrågasättas huruvida den nu föreslagna skyldigheten

för arbetsgivare att verkställa löneavdrag även bör avse staten. Då

emellertid, såsom generalpoststyrelsen framhållit, frågan härom torde sakna

nämnvärd praktisk betydelse, samt staten icke onödigtvis bör såsom arbetsgivare

förlänas en särställning, avviker departementsförslaget icke i sak

härutinnan från vad de sakkunniga föreslagit. Med den utformning departementsförslaget

erhållit torde dock redogöraren vid en statlig myndighet i

regel icke bli skyldig att göra avdrag annat än åt statens intressekontor och

en erkänd skatteförmedlingskassa.

Kammarrätten har med hänsyn till risken att arbetsgivaren blir insolvent

förordat, att skyldighet jämväl måtte åläggas denne att så snart ske kan till

kassan insända av honom avdragna belopp. Uppenbarligen bör arbetsgivaren

vara skyldig tillhandahålla de avdragna beloppen åt kassan. Det sätt på vilket

beloppen skola tillhandahållas kassan bör däremot enligt min mening

bliva beroende av de lokala förhållandena och parternas därå grundade överenskommelse.

Där arbetsgivaren icke vill åtaga sig att på det ena eller andra

sättet besörja medlens överlämnande, torde det böra ankomma på kassan

att själv låta avhämta desamma. Jag tillstyrker därför det av kammarrätten

förordade tillägget i så måtto, att i författningen upptages ett stadgande örn

skyldighet för arbetsgivaren att tillhandahålla avdragna medel åt vederbörande

kassa respektive åt statens intressekontor.

De sakkunniga ha i fjärde stycket av 12 § upptagit en bestämmelse av

innehåll, att därest arbetsgivaren tillställer erkänd skatteförmedlingskassa

genom löneavdrag innehållna belopp eller avdragsförteckning, avdragsbeloppen

och förteckningarna skola befordras avgiftsfritt med posten. Det torde ha

varit de sakkunnigas mening att varken arbetsgivaren eller kassan skulle

behöva vidkännas några portoutgifter för dessa försändelser. Emellertid

har generalpoststyrelsen i sitt yttrande framhållit, att porto i dessa fall borde

uttagas från vederbörande adressat eller alltså från kassan, som icke är

tjänstebrevsberättigad. Att stadga portofrihet för försändelserna från arbetsgivaren

och låta kassan i stället betala ifrågavarande portoavgifter torde

dock vara mindre lämpligt, då kassan härigenom skulle sättas ur stånd

att själv närmare bestämma storleken av sina förvaltningskostnader. Vidare

kan framhållas, att avdragsbeloppen och förteckningarna regelmässigt komma

att avse icke blott kronoutskylder — till vilka portofriheten under alla

förhållanden borde vara begränsad — utan även kommunalutskylder, vartill

kommer att i avdragsbeloppen jämväl kunna ingå medel till täckande av

arbetstagarens kostnader för hyra, ljus och telefon m. m. Med hänsyn härtill

torde det vara lämpligast att icke upptaga någon som helst särbestämmelse

i fråga örn portoavgifter för arbetsgivarnas försändelser till erkända

skatteförmedlingskassor. Någon motsvarighet till 12 § fjärde stycket i de sakkunnigas

förslag har sålunda icke upptagits i departementsförslaget. Det

torde kunna förutsättas, att arbetsgivarna och de erkända skatteförmedlingskassorna

under hand träffa överenskommelser örn det i varje särskilt fall

lämpligaste och billigaste sättet för överlämnandet till kassorna av avdragsbe
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

87

loppen och förteckningarna. För en arbetsgivare, som har postgirokonto, kan

den utvägen användas, att arbetsgivaren girerar avdragsbeloppet från sitt

eget till kassans postgirokonto, vilken girering är avgiftsfri.

Vad drätselkammaren i Malmö erinrat i anslutning till 12 § femte stycket i

sakkunnigförslaget vilar otvivelaktigt på en teoretiskt riktig grund. Skatteförmedlingskassans

rätt att av arbetsgivaren begära och uppbära löneavdrag

måste ju bero på ett av arbetstagaren lämnat medgivande, som jämväl innefattar

ett avstående från arbetstagarens rätt att själv av arbetsgivaren uppbära

det avdragna beloppet. Saknas ett sådant medgivande, föreligger följaktligen

icke någon skyldighet för arbetsgivaren att på begäran av kassan verkställa

löneavdrag, men arbetsgivaren är då i stället skyldig att till arbetstagaren utbetala

oavkortad lön. Det torde dock icke vara erforderligt eller ens lämpligt

att, såsom drätselkammaren förordat, låta arbetsgivarens skyldighet att göra

löneavdrag vara beroende av skriftlig begäran därom från arbetstagaren.

Systemet med avdragsförteckningar från kassan är, särskilt då det gäller

större företag, avsevärt mer praktiskt och kan icke antagas komma att missbrukas

av kassorna. Skulle i något fall en i dylik form framställd begäran

örn avdrag vara ogrundad, lärer arbetstagaren omedelbart vid avlöningstillfället

göra anmärkning härom, i vilket fall lönen givetvis bör utbetalas

oavkortad. Något brott mot bestämmelserna örn avdragsskyldigheten kan

detta ej innebära, ty även om från arbetstagarens sida ett medgivande rörande

löneavdrag tidigare förelegat, har detsamma dock genom anmärkningen

återkallats. Har däremot arbetstagaren vid avlöningstillfället godtagit löneavdraget,

torde, såsom de sakkunniga föreslagit, arbetsgivaren böra äga att

i förhållande till arbetstagaren utan särskild redovisning åberopa avdraget

såsom utbetalning av lön. Om i något enstaka fall en arbetstagare av misstag

godtager ett felaktigt löneavdrag, lärer rättelse sedermera utan större

svårighet kunna ske.

I några remissyttranden har mot sakkunnigförslaget riktats den anmärkningen,

att i detsamma ej stadgas någon påföljd för underlåtenhet att verkställa

löneavdrag. Beträffande beskaffenheten av en sådan påföljd har i ett

par av dessa yttranden ifrågasatts straff, medan i ett yttrande föreslagits ersättningsskyldighet

och i övriga yttranden påföljdens ali icke närmare angivits.

I likhet med de sakkunniga finner jag straff icke böra ifrågakomma för

underlåtenhet att verkställa löneavdrag eller att till vederbörande kassa

inbetala vad som avdragits. Icke heller ersättningsskyldighet synes i detta

fall vara en lämplig påföljd. Jag erinrar härutinnan örn att rätten till hela

lönebeloppet, trots arbetstagarens anslutning till kassan, fortfarande tillkommer

arbetstagaren, och att därför ingen kan sägas lida någon ekonomisk förlust,

som bör ersättas, för den händelse arbetsgivaren till arbetstagaren utbetalar

hela lönen. Riktigheten av det sagda framstår särskilt klart för det fall

att utbetalningen sker med arbetstagarens goda minne.

Ehuru sålunda varken ansvar eller ersättningsskyldighet bör ifrågakomma

för den, som underlåter att verkställa löneavdrag eller alt åt kassan tillhanda
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

hålla avdragna belopp, torde det i allt fall böra finnas någon möjlighet att

komma till rätta med en arbetsgivare, som saboterar de ifrågavarande bestämmelserna.

I departementsförslaget bar därför upptagits ett stadgande om

rätt för länsstyrelsen att förelägga en arbetsgivare lämpligt vite, där denne av

uppenbar tredska underlåter att verkställa löneavdrag eller att åt kassan tillhandahålla

avdragna belopp. Ansökan örn sådant vitesföreläggande bör göras

av den kassa, som begärt löneavdraget hos arbetsgivaren eller, där statens

intressekontor framställt sådan begäran, av intressekontoret. Innan vitesföreläggande

meddelas, bör länsstyrelsen självfallet bereda arbetsgivaren tillfälle

att yttra sig över ansökningen. I fråga om innehållet i länsstyrelsens beslut

örn vitesföreläggande torde det vara av betydelse, att länsstyrelsen noggrant

angiver den tid eller de avlöningsmedel, som avses med föreläggandet. Även

frågan om utdömande av försuttet vite, vilken fråga i allmänhet icke torde

bliva av mera invecklad beskaffenhet, kan lämpligen anförtros länsstyrelsen.

Jag hyser den uppfattningen, att man mera sällan behöver befara att en arbetsgivare

underlåter att fullgöra nu ifrågavarande skyldigheter, varför vitesbestämmelsen

endast i undantagsfall kommer att tillämpas.

I departementsförslaget lia bestämmelserna om vitesföreläggande m. m.

upptagits i en särskild paragraf, betecknad 13 §. Vidare har det stadgande,

som av de sakkunniga upptagits i 12 § sista stycket, utbrutits ur nämnda paragraf

och upptagits som 14 §. I anslutning härtill har sakkunnigförslagets

13 § i departementsförslaget erhållit paragrafnummer 15.

Förordningen om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor.

1 §•

De sakkunniga ha ansett det nödvändigt, att skatteförmedlingskassorna under

vissa förutsättningar erhölle befogenhet att meddela anstånd med betalning

av utskylder. En allmän förutsättning för denna befogenhet måste dock

enligt de sakkunnigas mening vara, att kassorna genomgående uppgjorde planer

för de skattskyldigas inbetalningar, och detta på sådant sätt att inbetalningarna

försloge till gäldande av de skattskyldigas utskylder. Härigenom

skapades i varje särskilt fall den erforderliga överblicken av den skattskyldiges

ekonomiska ställning och möjliggjordes ett bedömande av, huruvida

planen utan vidare vore genomförbar eller örn anstånd med viss eller vissa

utskyldsbetalningar erfordrades.

Statskontoret har ansett, att inbetalningsplanen borde fastställas av utmätningsmannen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har föreslagit, att, då det i

många fall säkerligen kunde befinnas nödvändigt för kassan att samråda

med vederbörande utmätningsman, i förordningen måtte stadgas skyldighet

för utmätningsmannen att lämna sin medverkan vid inbetalningsplanens

uppgörande, ävensom att utmätningsmannen måtte berättigas att på begäran

erhålla avskrift av inbetalningsplanen.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ts proposition nr 17.

89

Magistraten i Askersund har ansett 1 § böra kompletteras med vissa riktlinjer

för inbetalningsplanens uppgörande, i samband varmed borde fastslås,

att hänsyn skulle tagas till vanliga riskmoment för arbetsanställningen —

särskilt vid säsongpåverkat arbete — samt att vederbörande utmätningsman

skulle äga rätt att granska och eventuellt underkänna planen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit, att därest en skattskyldig

ej vore tillfreds med den av kassan uppgjorda planen för avdragsbeloppens

storlek, åt honom måtte beredas möjlighet att efter hänvändelse till länsstyrelsen

få planen granskad och skäligheten av densamma prövad.

Då någon ansluter sig till en erkänd skatteförmedlingskassa, bör givetvis Departementsuppgöras

en inbetalningsplan. Hänsyn måste därvid tagas till många olika chefenomständigheter,

särskilt därest kassan förutom utskyldsbetalning förmedlar

betalning även av hyror, försäkringspremier m. m. Enär anslutningen är

frivillig, måste planen för att gälla vara godkänd av den skattskyldige. Självfallet

kunna ändrade förhållanden medföra att en plan, som tidigare fastställts

av kassan, sedermera behöver jämkas.

I de fall, då enligt planen den skattskyldiges utskylder skola gäldas i rätt

tid, skulle offentlig myndighets medverkan vid planens upprättande vara

varken erforderlig eller lämplig. Antalet dylika fall torde, åtminstone så småningom,

komma att helt överväga. I de fall åter, då någon vid anslutningen

till kassan är i behov av anstånd med utskyldsbetalningen, kan det visserligen

ifrågasättas om ej myndighets medverkan vid planens fastställande vore

lämplig. En dylik medverkan skulle dock i realiteten innebära, att det bleve

myndigheten som beviljade anstånd. På skäl som anförts i den allmänna

motiveringen ansluter jag mig därför till den uppfattningen, att upprättandet

av inbetalningsplanen bör ankomma på allenast den skattskyldige och kassan.

Givetvis bör hinder icke föreligga för dessa att därvid samråda med

vederbörande utmätningsman. Något särskilt stadgande härom eller rörande

skyldighet för utmätningsmannen att sålunda medverka synes dock icke erforderligt.

Jag har icke heller ansett mig böra föreslå bestämmelser vare sig rörande

de principer, efter vilka inbetalningsplan bör upprättas, eller om rätt till

klagan för den händelse överenskommelse rörande inbetalningsplanens närmare

innehåll ej kunnat träffas.

De sakkunniga ha i sitt förslag angivit, att inbetalningsplanen skall avse

den skattskyldiges utskylder. I 2 § av de sakkunnigas förslag lämnas en definition

av nämnda begrepp. Enligt berörda stadgande förstås med utskylder

sådana utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen

under a) och b), med undantag dock för sådana avgifter till brand-, hagelskade-

eller kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen den 22

oktober 1886 angående uppbörd av avgifter lill vissa på ömsesidighet grundade

försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i sammanhang

med kronouppbörden. Det torde emellertid vara tydligt, att inbetalningsplanen

bör omfatta även försäkringsavgifter, vilka uppförts å kronodebetsedeln

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och sålunda böra genom kassans förmedling betalas i sammanhang med de

egentliga kronoutskylderna. Däremot bör det icke ifrågakomma — vilket de

sakkunniga ej heller föreslagit — att medgiva kassorna rätt att bevilja anstånd

med betalning av avgifter av nu ifrågavarande slag. Dessa avgifter äro

nämligen grundade på frivilliga försäkringsavtal och uppenbarligen böra

kassorna icke äga rätt att ingripa i dylika privata avtalsförhållanden. — Jag

torde i detta sammanhang få erinra om att skattskyldig enligt kungörelsen

den 17 november 1939, nr 822, äger vid vederbörlig uppbördsstämma särskilt

erlägga å kronodebetsedel påförd avgift till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalt.

Vid utformandet av departementsförslaget har iakttagits vad jag nu anfört.

Den i sakkunnigförslaget under 2 § upptagna definitionen av begreppet utskylder

har sålunda flyttats till 1 § och samtidigt givits den ändrade lydelsen,

att med utskylder skall förstås sådana utskylder och andra medel, som

avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b). I anslutning härtill

har stadgats, att beviljat anstånd icke skall gälla i fråga om försäkringsavgifter

av ifrågavarande slag.

I 1 § har vidare upptagits en bestämmelse att, där kassan skall förmedla

betalning av jämväl andra den skattskyldige åvilande utgifter än utskylder,

inbetalningsplanen skall omfatta även inbetalningar till gäldande av dessa

utgifter.

2 §.

De sakkunniga ha beträffande motsvarande paragraf i betänkandet anfört

bland annat följande:

I denna paragraf behandlas det första anståndsfallet, som föreligger, då

den, som ansluter sig till skatteförmedlingskassa, icke till närmaste uppbördsstämma

eller närmaste uppbördsstämmor hinner fullgöra så stora inbetalningar,

att på stämmorna förfallande utskyldsbelopp kunna till fullo

gäldas.

I detta fall är stadgad rätt för kassan att medgiva anstånd, vilket må omfatta

högst de utskylder, som förfalla till betalning vid de två uppbördsstämmor,

som utlöpa närmast efter anslutningen. Anstånd må aldrig beviljas

längre än ett år efter utgången av det kvartal varunder den skattskyldige

anslutit sig till kassan. Anslutningen synes böra räknas från och med den

dag, då den skattskyldige fullgjort sin första inbetalning enligt planen. Med

avseende å anledningen till anståndstidens bestämmande på nu angivet sätt

må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Uppenbart lärer vara, att om en kassa meddelat anstånd under kortare

tid än som enligt den föreslagna bestämmelsen är möjligt så äger kassan i

mån av behov utan särskilt medgivande förlänga anståndet intill den i bestämmelsen

stadgade tidsgränsen.

Till undvikande av onödiga upprepningar stadgas slutligen i sista stycket,

att med uppbördsstämma i denna förordning förstås jämväl uppbördstermin.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler har ansett det ligga vikt uppå,

att kassorna icke beviljade anstånd slentrianmässigt utan endast för så

lång tid som oundgängligen vore nödvändigt. Missbruk av anståndsgivning
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

91

en kunde komma att innebära allvarliga hinder för indrivningsmyndigheterna.

Effektiv kontroll över kassornas verksamhet härutinnan syntes

behövlig. Likaså borde rapportering till utmätningsmannen om arbetstagares

upphörande med fullgörande av inbetalningar enligt fastställd plan

noggrant och med största skyndsamhet verkställas.

Innehållet i denna paragraf har behandlats redan i den allmänna motiveringen.

Vad föreningen Malmöhus läns landsfiskaler anfört bör beaktas såväl av

kassornas funktionärer som av vederbörande myndigheter.

3 §•

De sakkunniga ha till denna paragraf i sitt förslag gjort det uttalandet,

att det i vissa fall kunde tänkas att avkortning kunde ske beträffande ett

eller annat äldre utskyldsbelopp. I den mån så vore fallet borde givetvis

icke vid anståndets bestämmande hänsyn tagas till detta utskyldsbelopp.

Drätselkammaren i Malmö har ansett, att för beviljande av anstånd borde

uppställas såsom förutsättning ej endast att preskriptionen ej inträdde utan

även att möjligheten till erhållande av införsel ej förlorades.

Jämväl innehållet i denna paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen.

De sakkunniga ha föreslagit en ökning av preskriptionstiden för statliga

utskylder från tre till fem år och i samband därmed en motsvarande ökning

av den tid under vilken möjlighet står öppen att för uttagande av utskylder

erhålla införsel i avlöning, pension och livränta. Med denna ståndpunkt

skulle icke erfordras någon särskild föreskrift i det av drätselkammaren

i Malmö angivna hänseendet. Såsom jag i det följande kommer att närmare

beröra ökas enligt departementsförslaget vissex-ligen preskriptionstiden

för utskylder till staten från tre till lem år men någon motsvarande ändring

vidtages icke ifråga om möjligheten att erhålla införsel. Med hänsyn

härtill har i nu förevarande paragraf i departementsförslaget upptagits en

bestämmelse enligt vilken anståndstiden skall så avpassas, att de restförda

utskylderna skola vara betalda senast vid den tidpunkt, då rätten att erhålla

införsel upphör.

4 §■

I fråga om första momentet ha de sakkunniga anfört:

Avsikten med den föreslagna rätten till anstånd är ju icke att allenast

bereda den skattskyldige ett tillfälligt andrum, efter vars utgång han ånyo

skulle befinna sig i samma svårigheter beträffande utskyldsbetalningen som

därförut. I sådan händelse vore anståndet till föga gagn och kanske snarare

till skada, sett ur synpunkten av samhällets intresse av en rätt fullgjord utskyldsbetalning.

Avsikten är i stället att under anståndstiden den skattskyldiges förfallande

skatter, varmed anstånd icke meddelats, skola å vederbörande uppbördsstämmor

erläggas samt att vid anståndstidens utgång därutöver de utskyldsbelopp,

varmed anstånd åtnjutits, skola vara till fidio guldna. En nödvändig och

Departements
chefen.

Departements
chefen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ofrånkomlig förutsättning för detta syftes vinnande är, att en i överensstämmelse

härmed uppgjord plan föreligger samt att den skattskyldige således

medgivit, att enligt planen erforderliga löneavdrag eller direkta inbetalningar

må äga rum.

Såsom en ytterligare förutsättning för anstånds beviljande gäller, att kassan,

givetvis efter ingående och noggrann prövning, finner sådant anstånd

erforderligt för planens tillämpning. Häri ligger tvdligtvis även, att anstånd

icke skall beviljas för större del av den medgivna anståndstiden än som för

vinnande av det angivna syftet är erforderligt. Dock böra inbetalningarna enligt

planen så avpassas, att vid anståndstidens slut kommande utskylder kunna

gäldas.

Såsom motivering till stadgandet i andra momentet ha de sakkunniga yttrat:

Här meddelade föreskrift avser att förebygga, att rätten till anstånd missbrukas

av de skattskyldiga. Så kunde nämligen bliva fallet, örn en skattskyldig

hade möjlighet att, när han åtnjutit anstånd i en skatteförmedlingskassa,

genom att lämna kassan och sedan inträda i samma eller annan kassa

ånyo erhålla anstånd; särskilt påfallande blir detta örn anståndet under den

första anslutningen förfallit genom den skattskyldiges slarv eller försummelse.

Visserligen bör möjlighet förefinnas att även i dylika fall kunna hjälpa

vederbörande med utskyldsbetalningen, men dessa fall böra regleras i den

i 7 § angivna ordning, icke genom en så enkel åtgärd, som förut angivits. Det

vore tillika föga tilltalande att på detta sätt anknyta en särskild förmån just

till den förutsättningen, att vederbörande lämnar den kassa, till vilken han

varit ansluten. Däremot bör intet hinder möta att övergå till annan kassa

och där fullfölja förutvarande inbetalningsplan.

Den för tillämpningen av förbudet erforderliga kontrollen torde icke påkalla

särskilda åtgärder. Är fråga örn en och samma kassa, lärer detta utan

vidare vara uppenbart. Örn däremot, vilket väl i regel bleve fallet, den skattskyldige

ansluter sig till en ny kassa, har utmätningsmannen möjlighet ingripa,

då han erhåller anmälan om där beviljat anstånd; av restlängden skall

ju framgå de meddelade anstånden. Visserligen lärer förbudets verkan bliva

illusorisk, då längre tid förflutit från det första anståndets åtnjutande, men

det avsedda syftet torde då i huvudsak vara ernått. Att i stadgandet införa

någon tidsbegränsning har icke ansetts lämpligt.

Kammarrätten har yttrat:

I likhet med vad de sakkunniga anfört anser kammarrätten, att det i stadgandet

givna förbudet för den, som redan åtnjutit anstånd enligt 2 eller 3 §,

att erhålla ytterligare anstånd av skatteförmedlingskassa icke bör kunna

kringgås genom utträde ur en kassa och övergång till en annan. Vill man

uppehålla förbudet i den utsträckning, motiven angiva, lärer en komplettering

av författningstexten böra vidtagas. Med nuvarande avfattning av författningstexten

synes nämligen hinder icke möta för den som tillhört en

kassa utan att hava åtnjutit anstånd att vid övergång till annan kassa vid en

tidpunkt, då den förstnämnda kassan ej längre ägde rätt att bevilja anstånd,

komma i åtnjutande av sådant genom beslut av den senare kassan. Kammarrätten

vill emellertid i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida ej ett absolut

förbud mot att anstånd av skatteförmedlingskassa beviljas utöver vad i betänkandet

föreslagits kan i ömmande fall vara obilligt.

Magistraten i Askersund har funnit ett absolut hinder mot förnyat anstånd

olämpligt, enär förekomna omständigheter borde kunna få föranleda dylikt

anstånd.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

93

Svenska sparbanksföreningen har föreslagit —- förutom en förlängning av

anståndstiden till två år — att 4 § 2 mom. måtte utgå. Till motivering härför

har föreningen anfört:

Enligt erfarenheterna inom den av sparbankerna bedrivna skatteförmedlingsverksamheten

är det den av formella föreskrifter obundna personliga

kontakten med och omhändertagandet av klientelet som är av avgörande betydelse

för ett verkligt gott resultat, och det synes föreningen, att möjligheterna

till en kontinuerligt bedriven personlig bearbetning av skattesparkassornas

medlemmar måste dels bliva större därest den kan bedrivas under

en längre anståndstid dels i många fall avsevärt försvåras för att icke säga

omöjliggöras om anstånd skulle vara uteslutet sedan kassan en gång beviljat

uppskov med skattebetalning. Den prövning av sådana anståndsorsaker som

arbetslöshet, sjukdom eller annan därmed jämförlig omständighet, som enligt

förslaget förutsättes skola verkställas av utmätningsmannen, torde utan större

olägenheter kunna anförtros i varje fall ledningen för kassa som bedrives

i sparbanks eller därmed jämförlig inrättnings egen regi.

Bestämmelsen i andra momentet i sakkunnigförslaget har omformulerats Departements•

under beaktande av vad kammarrätten anfört. Jag har dock icke ansett till- chefenrådligt

att utvidga en kassas rätt att bevilja anstånd utöver vad de sakkunniga

härutinnan föreslagit, ömmande fall kunna otvivelaktigt förekomma,

men de böra enligt min mening behandlas enligt 7 §.

5 §•

De sakkunniga ha anfört:

Om anståndsbeslut, som skatteförmedlingskassa meddelar, måste givetvis

underrättelse lämnas till alla berörda myndigheter, d. v. s. till den eller de

utmätningsmän, vilka handhava eller skola komma att handhava indrivningen

av ifrågavarande utskyldsbelopp; det är m. a. o. här fråga om utmätningsmannen

i det distrikt, där de restförda utskylderna påförts, eller, om den

skattskyldige häftar för oguldna utskylder inom flera distrikt, utmätningsmännen

i samtliga dessa distrikt. I fråga örn anstånd enligt 2 § kunde visserligen

tänkas, att meddelande i stället lämnades till uppbördsmyndigheten,

d. v. s. länsstyrelsen eller magistraten eller vederbörande kommunala myndighet,

som ju upprättar restlängden och som kunde däri göra vederbörlig

anteckning innan restlängden expedierades till utmätningsmannen. Emellertid

har även i dessa fall synts lämpligast att låta meddelandet lämnas till vederbörande

utmätningsman, som i sinom tid skall erhålla restlängden sig tillställd.

I fråga örn anstånd enligt 3 § skall meddelande ofördröjligen lämnas. I

fråga om anstånd enligt 2 § har stadgats en sista tidpunkt av 14 dagar efter

uppbördsstämmans avslutande.

Kommunalfullmäktige i Höörs köping ha ifrågasatt, om icke uttrycket »vederbörande

utmätningsman» borde närmare bestämmas i författningen.

Skånes handelskammare har förordat en bestämmelse av sådant innehåll,

att skattskyldig som erhållit anstånd icke skulle föras på restlängd förrän anståndstiden

utlupit utan att det belopp, för vilket anstånd åtnjutits, blivit erlagt.

Något tekniskt hinder för en dylik anordning torde icke föreligga. Fastmera

skulle en sådan föreskrift förenkla uppbördsmyndigheternas arbete.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements•

chefen.

Departements
chefen.

Stadsfogdarna i Hälsingborg ha framhållit, att utmätningsmännens anteckningar

i anledning av underrättelser från skatteförmedlingskassoma bleve

oerhört många och synnerligen omfattande, samt att i de nu för utmätningsmännen

föreskrivna formulären för restlängder ej funnes utrymmen härför.

Någon tvekan örn att med uttrycket »vederbörande utmätningsman» avses

utmätningsman, som handhar eller kommer att handha indrivningen av

de utskylder med vilkas gäldande anstånd beviljats, synes knappast kunna

föreligga.

Därest skattskyldig, som beviljats anstånd, icke skulle uppföras i restlängd,

måste jämväl den myndighet som upprättar restlängden — beträffande kronoutskylder

länsstyrelsen eller, i stad med magistrat, kronokassören och

i fråga om kommunalutskylder kommunalnämnd eller drätselkammare —

få med handläggningen av dessa ärenden att skaffa. Det torde dock om möjligt

böra undvikas att inkoppla ytterligare myndigheter i förfarandet. Erinras

må för övrigt, att anståndet även kan avse redan restförda utskylder.

6 §•

De sakkunniga ha anfört:

I uppbördsreglementet är föreskrivet, att, då å första kronouppbördsstämman

förfallet belopp icke gäldats, skall jämväl den del av kronoutskyIdema

vara till omedelbar betalning förfallen, som eljest skolat gäldas först vid

andra kronouppbördsstämman. Åtskilliga kommuner hava jämväl beslutat

motsvarande bestämmelser i fråga om kommunalutskylderna.

I förevarande paragraf stadgas nu, att i dylika fall skall, om anstånd åtnjutits

med å första uppbördsstämman förfallande belopp, anstånd även åtnjutas

med belopp, som eljest skola förfalla å följande stämmor, och detta

anstånd varar till de för dessa senare utskylders betalning bestämda uppbördsstämmorna.

Nu förevarande paragraf ger mig icke anledning till något uttalande utöver

vad de sakkunniga anfört.

7 §•

De sakkunniga ha ansett möjlighet böra finnas att även för den, som redan

vore ansluten till en skatteförmedlingskassa, medgiva anstånd, när behov

därtill förelåge. Likaså kunde det vara erforderligt att vid en skattskyldigs

anslutning till en kassa bevilja anstånd under längre tid än kassan enligt 2

och 3 §§ vöre befogad göra; särskilt torde detta bliva händelsen, då den skattskyldige

vid anslutningen redan häftade för oguldna utskylder. Med hänsyn

till anståndets särskilda karaktär och då någon begränsning av tiden för anståndet

här icke lämpligen kunde ske, hade rätten att meddela sådant anstånd

förbehållits utmätningsmannen. Givetvis måste härvid iakttagas, att preskription

av restförda belopp undvekes.

Drätselkammaren i Kalmar har anfört, att den i förevarande paragraf stadgade

befogenheten för utmätningsman kunde leda till konsekvenser, vilka ej

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

95

vöre önskvärda för ernående av största möjliga anslutning till skatteförmedlingskassa

och som dessutom kunde inverka på de ekonomiska uppgörelser

med utmätningsmannen som framdeles eventuellt kunde bliva aktuella. Uppgiften

att handlägga spörsmål om anstånd borde lämpligen tillkomma länsstyrelsen

i fråga örn kronoutskylder och den kommunala uppbördsmyndigheten

i fråga örn kommunalutskylder, dock med rätt för länsstyrelsen respektive

den kommunala uppbördsmyndigheten att, därest så befunnes lämpligt,

överlåta denna uppgift på utmätningsman.

Kammarrätten har påpekat, att bestämmelsen i 7 § borde förtydligas så att,

i överensstämmelse med vad i motiveringen anförts, densamma skulle kunna

avse ej blott anstånd under tid, överskridande den i 2 och 3 §§ angivna, utan

även anstånd åt skattskyldig, vilken redan vore ansluten till en skatteförmedlingskassa,

vare sig han tidigare åtnjutit anstånd eller ej och oberoende

av huruvida framställningen örn anstånd gjordes i samband med inträdet i

kassan. Svenska bankföreningen har gjort en motsvarande erinran.

Drätselkammaren i Malmö har i fråga om förutsättningarna för beviljande

av anstånd enligt denna paragraf gjort samma erinran som förut anmärkts

vid redogörelsen för 3 §.

Anstånd enligt denna paragraf torde regelmässigt komma att avse utskylder

till såväl stat som kommun. Då uppbörden av dessa utskylder handhaves

av olika myndigheter samt beviljandet av anstånd bör ankomma på allenast

en myndighet, har jag icke ansett mig böra biträda vad drätselkammaren i

Kalmar härutinnan föreslagit.

Vid upprättandet av departementsförslaget ha däremot de av kammarrätten

och bankföreningen ävensom de av drätselkammaren i Malmö gjorda

erinringarna beaktats.

8 §•

De sakkunniga ha anfört:

Liksom skatteförmedlingskassa skall vara skyldig att på sätt i 5 § stadgas

anmäla beslut om anstånd, måste också anmälan äga rum, då den för anståndstiden

gällande inbetalningsplanen icke fullgöres ehuru oguldna utskylder

finnas. Detta kan bero på, att uppdragsgivaren lämnar kassan eller att

han utan alt göra detta försummar att fullgöra sitt inbetalningsåtagande eller

ock att han avlider. I sistnämnda fall synes dock anmälan icke behöva ske,

för så vitt dödsboet eller annan åtagit sig att genom kassans förmedling fullgöra

den avlidnes utskyldsbetalning.

Tydligt lärer vara, att en tillfällig underlålenhet att verkställa föreskriven

inbetalning icke bör föranleda anmälan av nu angivet slag. Först örn därigenom

inbetalningsplanens fullföljd äventyras, bör rimligtvis anmälan göras. I

I författningstexten torde böra direkt utsägas, alt anmälningsskyldighet

icke skall föreligga i det fall, att underlåtenheten att fullfölja inbetalningsplanen

är av tillfällig art och icke äventyrar planens fullföljd.

Anmälningsskyldigheten torde lämpligen böra utsträckas till att avse, förutom

dem som beviljats anstånd med utskyldsbetalning, jämväl sådana med
-

Departements
chefen.

Departements
chefen.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 17

lemmar som eljest kommit att häfta för oguldna utskylder. Det torde nämligen

vara av intresse för vederbörande utmätningsman att snarast erhålla

vetskap även örn dessa fall.

9 §•

De sakkunniga ha motiverat bestämmelserna i 9 § i sitt förslag på följande

sätt:

I 1 mom. regleras den exekutivrättsliga verkan av anståndsanmälan enligt

5 §. Då sådan anmälan inkommit till utmätningsmannen, får indrivning icke

äga rum av utskylder, för vilka anståndet gäller, och redan vidtagen indrivningsåtgärd,

exempelvis meddelat införselbeslut, skall återgå.

Vad sålunda sagts skall dock icke gälla, då anstånd meddelats i strid mot

bestämmelserna i denna förordning. I sistnämnda fall är sålunda anståndsanmälan

från början utan verkan. Avgörandet härav kommer tydligen att i

första hand åvila utmätningsmannen.

I 2 mom. regleras de fall, då anståndsbeslut med giltig verkan meddelats,

men denna verkan sedermera upphört. I dessa fall få sålunda indrivningsåtgärder

åter vidtagas. De avsedda fallen äro två. Det första är, om anståndstiden

gått till ända och ytterligare anstånd icke medgivits. Häftar den

skattskyldige då fortfarande för oguldna utskylder, är intet hinder för indrivningsåtgärders

vidtagande. Det andra fallet är, då sådant meddelande

lämnas som i 8 § sägs; i detta fall är ju förutsättningen för meddelandets lämnande,

att oguldna utskylder finnas, och dessa skola då i vanlig ordning indrivas.

Dock skall nu sagda verkan icke inträda, då inbetalningarna fullgöras

enligt fastställd plan genom annan erkänd skatteförmedlingskassa; vid ombyte

av arbetsplats eller av annat giltigt skäl kan ju övergång till ny kassa

bliva nödvändig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att förutsättningen för att en

utmätningsman skulle våga vänta med eller inhibera indrivningsåtgärder

vore, att det av kassan lämnade anståndet icke meddelats i strid mot bestämmelserna

i förordningen. En undersökning härav för den mängd av anstånd

det säkerligen bleve tal örn för en utmätningsman i ett industridistrikt torde

bliva synnerligen arbetsam och kräva en ej obetydlig tid.

Uppbördsintendenten i Stockholm har ansett 9 § vara i behov av en komplettering.

Hade utmätning skett av kontanta medel eller hade på grund av

införselbeslut innehållits belopp, som ännu ej redovisats, syntes oriktigt att

dessa medel skulle återbetalas till den skattskyldige, endast därför att han

ingått i en skatteförmedlingskassa. En dylik bestämmelse skulle i praktiken

lätt kunna missbrukas av en restskyldig på så sätt, att han, efter det han erhållit

anstånd och återfått pengarna, underläte att fullgöra sitt åtagande till

kassan. Under alla omständigheter saknades bärande skäl för återbetalning

av medel som redan tagits i anspråk för betalning av oguldna utskylder.

Överståthållarämbetet har instämt i uppbördsintendentens uttalande, varjämte

stadsfogdarna i Hälsingborg framfört motsvarande erinringar som denne.

Det syntes stadsfogdarna rigoröst, om i sådana fall, då en löneutmätning blivit

verkställd men utmätningen ännu ej vunnit laga kraft, eller då penningmedel

redan innehållits till större eller mindre belopp på grund av beviljad

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17. 97

införsel och lage kvar hos arbetsgivaren, dessa medel skulle återbetalas till

den restskyldige.

De sakkunniga ha framhållit, att i fråga om anståndstidens längd en begränsning

borde ske beträffande utskylder, som utginge av fast egendom

och sålunda ägde förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden. Här borde

icke anstå med indrivning under längre tid än att denna förmånsrätt kunde

göras gällande. Bestämmelse härom hade upptagits under 13 § i sakkunnigförslaget.

Förslaget överensstämde i denna del med 2 § 2 mom. förordningen

den 17 november 1939 med särskilda bestämmelser angående indrivning av

utskylder hos vissa skattskyldiga.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler har uppgivit, att under senare

år till följd av rörligheten bland befolkningen samt ofta förekommande fastighetsförsäljningar

handräckning beträffande utskylder för fast egendom, i

synnerhet sommarbostäder, ej sällan måste översändas till ett flertal utmätningsmän

för eftersökning av den skattskyldige. Det hade icke ansetts tilltalande

att under tiden verkställa utmätning av fastigheten, ehuru preskriptionstiden

beträffande förmånsrätt varit nära att utlöpa. En förlängning av

denna tid syntes vara välbetänkt och skulle även väl sammanfalla med

övriga följdbestämmelser i de sakkunnigas förslag. Föreningen ville föreslå,

att tiden sattes till två år efter förfallodagen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län torde i viss mån ha överdrivit svårigheter- Departementsna

för utmätningsmännen att tillämpa nu ifrågavarande bestämmelser. De chefen.

fall, då anstånd beviljats, torde med tiden ej bli särskilt talrika.

I likhet med vissa remissinstanser anser jag icke ett beslut om anstånd

böra leda till att varje redan vidtagen indrivningsåtgärd skall återgå. Ett införselbeslut

bör visserligen icke vidare gälla, men i övrigt torde dylika åtgärder

böra bliva beståndande. De sakkunnigas förslag har jämkats i enlighet

härmed.

I de sakkunnigas förslag har i 9 § 2 mom. under 2) föreskrivits, att det i

första momentet angivna hindret för indrivning av utskylder bortfölle, då sådant

meddelande lämnats som i 8 § sägs och inbetalningarna icke fullföljdes

enligt förut fastställd plan genom annan erkänd skatteförmedlingskassa. Enligt

sakkunnigförslaget skulle alltså, ändå att sådan omständighet inträffat

som i 8 § sägs, indrivning likväl icke få ske förrän kassan lämnat utmätningsmannen

meddelande som nyss sagts. Då en erkänd skatteförmedlingskassa

icke handlar under tjänstemannaansvar, torde det icke vara lämpligt, att

utmätningsmannens befogenhet att indriva utskylderna blir direkt beroende

av frågan, huruvida kassan fullgör sin underrättelseskyldighet eller icke.

Med hänsyn härtill har motsvarande bestämmelse i departementsförslaget

givits den avfattningen, alt berörda hinder bortfaller, om sådan omständighet

inträffat, som jämlikt 8 § föranlett eller bort föranleda underrättelse till

utmätningsmannen, och inbetalningsplanen icke fullföljes av den skattskyldige

efter anslutning till annan erkänd skatteförmedlingskassa.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 17.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements
chefen.

De av de sakkunniga under 9 § 1 och 2 mom. föreslagna bestämmelserna

ha i departementsförslaget upptagits i 9 § första och tredje styckena. Såsom

andra stycke har upptagits det av de sakkunniga under 13 § föreslagna

stadgandet angående anståndstidens längd i fråga om utskylder, som utgå

för fast egendom med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden.

Den av föreningen Malmöhus läns landsfiskaler föreslagna förlängningen

av den i sistnämnda lagrum stadgade preskriptionstiden är jag icke för närvarande

beredd att förorda.

10 §.

De sakkunniga ha hänvisat till sitt i samband med den allmänna motiveringen

återgivna uttalande, att indrivningsavgift icke skulle uttagas å utskylder,

vilka förföllo till betalning under tid, då anstånd åtnjötes. Att däremot

sådan avgift skulle uttagas i fall, som avsåges i 3 §, framginge av

nämnda paragrafs avfattning. — Hade beträffande den, som åtnjutit anstånd

enligt 2 eller 7 §, sådant fall inträffat, som avsåges i 9 § 2 morn., skulle

emellertid av honom uttagas indrivningsavgift å alltjämt oguldna utskyldsbelopp;

härmed åsyftades sålunda att indrivningsavgift skulle uttagas allenast

å den del av utskyldsbeloppen som, då indrivningsåtgärd finge verkställas,

alltjämt vore ogulden.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört följande:

Om en skattskyldig upphör med inbetalningarna sedan en del av det förfallna

beloppet inbetalats till skatteförmedlingskassan, kommer indrivningsavgift

att utgå å hela utskyldsbeloppet. Enligt de allmänna reglerna för restindrivningen

kommer vidare för den som icke åtnjuter anstånd och som

lämnar kassan eller avlider före en uppbördsstämma innan medel inbetalats,

som till fullo förslå till gäldande av de vid uppbördsstämman förfallande

utskylderna, indrivningsavgift att beräknas å hela utskyldsbeloppet,

även örn en större eller mindre del därav, som ju då inbetalats till kassan

redan före uppbördsstämman, senare tillgodoföres det allmänna genom

kassan. Enligt förbundets mening borde i fall, som här nämnts, indrivningsavgift

rimligen uttagas endast å felande belopp.

Samma synpunkt har framhållits även av svenska bankföreningen och

kooperativa förbundet.

Riksräkenskapsverlcet har i fråga om 10 § andra stycket i sakkunnigförslaget

uttalat, att ehuru i sak intet vore att erinra mot berörda bestämmelse,

densamma komplicerade redovisningsförfarandet beträffande landsfiskalernas

till statsverket indragna sportler och — liksom hela anståndsförfarandet

-— möjligheten att genom införande av ett debiteringsförfarande ernå kontroll

över redovisningen. I

I likhet med riksräkenskapsverkel har jag intet att i sak erinra mot förevarande

bestämmelser i sakkunnigförslaget. Att desamma komma att

något komplicera redovisningen och kontrollen av restindrivningen torde ej

kunna undvikas. Ytterligare sådana komplikationer skulle med säkerhet

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

99

uppkomma därest, såsom i några yttranden ifrågasatts, indrivningsavgift

icke skulle uttagas å restantier till den del dessa täcktes genom belopp, som

inbetalts till en skatteförmedlingskassa.

11 §•

De sakkunniga ha framhållit, att frågan örn dispositionsrätten över de till

en skatteförmedlingskassa inbetalda skattemedlen vore aktuell ej blott då

ansluten skattskyldig ville disponera dessa medel för annat ändamål än utskyldsbetalning

utan även då medlemmen lämnade kassan eller avlede. De

sakkunniga ha härom anfört följande:

I förstnämnda fall vore tydligtvis ur synpunkten av det allmännas ekonomiska

intresse mest tilltalande därest man bestämde att av ifrågavarande

belopp aldrig finge utbetalas eller eljest disponeras mera än som eventuellt

översköte vad som vid varje särskild tidpunkt skulle enligt den fastställda

planen vara inbetalt. Emellertid måste med fog befaras att en dylik föreskrift

skulle avskräcka åtskilliga eljest intresserade personer från att ansluta

sig till skatteförmedlingskassorna. De sakkunniga hava förty icke ansett sig

kunna framlägga förslag i dylik riktning.

Däremot synes till en början uppenbart, att så länge en skattskyldig åtnjuter

anstånd eller eljest häftar för oguldna utskylder, så böra aldrig de

inbetalade medlen få nyttjas till annat ändamål än utskyldsbetalning.

Uppställde man icke en sådan regel, bleve ju hela avsikten med anståndsförfarandet

förfelad. Detsamma bör tydligen gälla, om den, som är ansluten

till erkänd skatteförmedlingskassa, lämnar kassan eller avlider och han

därvid häftar för oguldna utskylder; han bör då icke utfå mera än som

överstiger summan av de oguldna utskylderna jämte därå belöpande indrivningsavgift.

De sakkunniga hava vidare övervägt örn viss ytterligare spärrning av inbetalda

medel borde kunna äga rum utan att man därigenom avskräckte från

anslutning till skatteförmedlingskassor. Det är ju även ur den enskildes synpunkt

av vikt, att honom påförda utskylder varda i rätt tid guldna, och en

spärregel i syfte att i någon mån medverka härtill synes därför icke obefogad.

Ehuruväl de sakkunniga funnit starka skäl tala för en bestämmelse av

sist angiven art, hava emellertid de sakkunniga ansett sig böra avstå från att

framlägga författningsförslag härom, enär de trott sig finna, att även en så

begränsad föreskrift skulle motverka anslutningen till skatteförmedlingskassoma.

De olika kassorna hava däremot möjlighet att i reglementet meddela

dylika bestämmelser, en möjlighet som synes böra utnyttjas.

Uppbördsintendenten i Stockholm har ansett tveksamt huruvida icke, med

hänsyn till att skatteförmedlingskassorna i praktiken faktiskt komme att

fungera såsom uppbördsorgan, .spärrning av inbetalade medel borde äga rum

i betydligt större utsträckning än de sakkunniga föreslagit. Detta sammanhängde

med frågan huruvida den skattskyldige skulle erhålla kvitto å löneavdragen

och i så fall av vad slag detta kvitto skulle vara. Bestämmelser härom

saknades i förslaget. Att, såsom de sakkunniga förutsatt, de olika kassorna

skulle ha möjlighet att i reglementet meddela bestämmelser örn dispositionen

av inbetalda medel syntes principiellt oriktigt, icke minst med hänsyn till den

olikformighet i praxis, som därav skulle bliva en given följd. Överståthållarämbetet

har instämt i uppbördsintendentens uttalande.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört följande:

Ett stadgande att av inbetalda belopp icke finge, utan prövning i varje särskilt

fall, av den skattskyldige uttagas mera än som eventuellt översköte vad

vid varje särskild tidpunkt enligt av kassan fastställd plan skolat vara inbetalt,

torde icke kunna — såsom av de sakkunniga befaras — mera avsevärt

motverka anslutningen till skatteförmedlingskassorna. Därest åt kassorna

överlåtes att på sätt de sakkkunniga uttalat meddela hithörande bestämmelser

i vederbörande reglementen, synes i varje fall få antagas att dylika reglementsföreskrifter

skola i ännu högre grad motverka anslutningen till de kassor,

som meddela dylika föreskrifter, och olägenheterna härav framträda

än tydligare, där olika kassor, måhända å samma ort, meddela skilda beslut

om spärrning av för skattelikvider avsedda konton.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ifrågasatt om icke skatteförmedlingskassorna

vore bäst betjänta med att strängare regler infördes beträffande

den skattskyldiges dispositionsrätt över innehållna medel. Utvägen att intaga

särskilda föreskrifter i reglementet syntes föga tilltalande. Oavsett att

det måste anses lämpligast att härom gällde för alla kassor lika bestämmelser,

syntes dylika regler ha sådan principiell betydelse, att desamma borde

intagas i författningen.

Svenska bankföreningen har yttrat följande:

Vad de sakkunniga anfört till stöd för den fria dispositionsrätten över inbetalade

medel synes oss knappast övertygande. Den som beslutar sig för

att anlita en skatteförmedlingskassa lärer merendels göra detta i föresats

att bliva en god skattebetalare, och det förefaller vara all anledning att

stödja honom i detta uppsåt och skydda honom från frestelsen att utan betänketid

avgå från kassan och uttaga de för skattebetalning avsedda medlen

för att använda dem för annat ändamål. Bestämmelser i detta syfte torde

knappast vara ägnade att verka avskräckande vid fattande av ett dylikt beslut.

Då den skattskyldige från det allmännas sida vid anslutningen till kassan

och jämväl senare tillerkännes förmånen av möjlighet till anstånd med

skattebetalningen, synes det icke vara mer än rimligt att det allmänna såsom

motprestation fordrar att av för skattebetalning inlevererade medel, i den

utsträckning de därtill förslå, åtminstone så stor del innehålles som motsvarar

vid den närmaste uppbördsstämman förfallande utskyldsbelopp. Denna

regel torde dock icke böra gälla för det fall, att den skattskyldige avlidit.

Vidare synes det oss, vare sig dispositionsrätten till medlen inskränkes eller

ej, lämpligt att någon uppsägningstid för avgång ur kassan, om ock allenast

en vecka, fastställes i förordningen, så att den skattskyldige får tillfälle

överväga konsekvenserna av avgången och kassans funktionärer beredas möjlighet

framhålla fördelarna av att kvarstå. Även örn erfarenheten skulle

giva vid handen, att obefogade uttag av för utskyldsbetalning avsedda medel

varit sällsynta, så att något behov av bestämmelser, som inskränka dispositionsrätten,

ännu icke visat sig föreligga, förefaller det antagligt, att förhållandet

blir det motsatta, då efter förslagets genomförande andra kategorier

skattskyldiga än hittills, såsom man kan förvänta, anslutit sig till skatteförmedlingskassorna.

Den av de sakkunniga antydda möjligheten att i reglementet stadga inskränkning

av dispositionsrätten kan icke anses lösa förevarande fråga på

ett tillfredsställande sätt. Vid en eventuell konkurrens mellan olika kassor

kunna mindre nogräknade sådana befaras komma att genom en vilseledande

propaganda bibringa de skattskyldiga den uppfattningen, att det länder

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

101

dom till fördel, att t. o. m. dagen före en uppbördsstämma omedelbart kunna

utbekomma samtliga till kassan inbetalade medel. De av de sakkunniga

föreslagna bestämmelserna innebära uppenbarligen intet stöd för den skattskyldige

mot frestelsen att vidtaga förhastade åtgärder, som denne senare får

anledning ångra, och de av oss ifrågasatta bestämmelserna för beredande av

dylikt stöd kunna knappast, under förutsättning av en vidsynt propaganda

för anslutning till skatteförmedlingskassor, förväntas i högre grad inverka

menligt å denna. Tillika må framhållas, att om dylika bestämmelser införas

i förordningen, det kommer att ligga nära till hands för skatteförmedlingskassorna

att utvidga skatteförmedlingen med sparverksamhet.

Svenska arbetsgivareföreningen har ifrågasatt om icke de medel, som inbetalats

till en kassa i enlighet med uppgjord betalningsplan, borde vara bundna

för skattebetalning. I annat fall uppstode lätt en frestelse för medlemmen

att lyfta sitt tillgodohavande då han ansåge, att han behövde pengarna för

annat ändamål. I allt fall borde man överväga, huruvida icke en viss uppsägningstid

lämpligen borde stipuleras, så att medlemmen icke omedelbart

före en uppbördstermin kunde utgå ur kassan.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett stadgandet i 11 § 1 mom. i de

sakkunnigas förslag kunna verka synnerligen hårt vid inträffad sjukdom

och fattigdom. Enligt nu gällande bestämmelser kunde utskylder vid sådana

tillfällen avkortas.

Drätselkammaren i Hässleholm har framhållit, att i de sakkunnigas förslag

saknades bestämmelser om hur det skulle förfaras med belopp, som

inbetalts till en kassa för gäldande av utskylder, från vilkas betalning dödsbo

erhållit befrielse.

Riksräkenskapsverket har beträffande 11 § 2 mom. i sakkunnigförslaget

anfört:

Enligt detta mom. skall, om den som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa

lämnar kassan eller avlider och han därvid häftar för oguldna

utskylder, av för utskylder inbetalda medel, i den utsträckning de därtill

förslå, av kassan innehållas vad som erfordras för att gälda berörda utskylder

jämte därå belöpande indrivningsavgift. Då med skatteförmedlingskassa

skall förstås sådan inrättning, som har till ändamål att uteslutande eller i

förening med annan betalningsförmedling ombesörja skattebetalning, och då

en kombination av olika betalningsändamål torde vara det vanliga i fråga örn

intressekontor, uppkommer frågan, hur man skall kunna avgöra, vad som

är inbetalt för utskylder. Örn man väljer den vägen att föreskriva åtskild

bokföx-ing och skilda inbetalningsplaner för medel, som avse skatter, och för

medel till övriga utgiftsändamål, motverkar man den till följd av uppbördsstämmornas

ojämna fördelning under året önskvärda utjämning, som den

vid intressekontoren vanliga kombinationen av betalningsuppdrag erbjuder,

vilken kombination dessutom otta är en förutsättning för att den skattskyldige

skall kunna ordna sin ekonomi och betala sina skatter. Frågan är av

betydelse även för det spörsmålet, hur man skall kunna spärra medel, som

erlagts för utskylder, vilket ju skulle ske i sådana fall, då den till kassan anslutne

åtnjuter anstånd eller eljest häftar för oguldna utskylder.

Vid den nu ifrågasatta regleringen av utskyldsbetalning genom en i frivil- Departementslighetens

form bedriven förmedlingsverksamhet synes man böra undvika Mejeri.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

att meddela bestämmelser, som gå utöver ramen för gällande uppbördssystem.

Med hänsyn härtill och med hänvisning jämväl till vad jag förut anfört angående

rättsförhållandet med avseende å medel, som inlevererats till en skatteförmedlingskassa,

kan jag icke ansluta mig till uppfattningen att i nu förevarande

författning bör införas en bestämmelse, enligt vilken sådana medel

överhuvud taget icke skulle få återlämnas till den skattskyldige.

Därest en bestämmelse i ämnet på sätt de sakkunniga föreslagit gåves den

begränsade innebörden, att spärren icke skulle gälla andra skattskyldiga än

dem, som åtnjöte anstånd eller eljest häftade för oguldna utskylder, och ej

heller avse andra medel än sådana som inbetalats i och för utskyldsbetalning,

skulle bestämmelsen hålla sig inom finanslagstiftningens nuvarande ram. Bestämmelsen

skulle icke ingripa på det privatekonomiska området längre än

som föranleddes av en redan aktualiserad skattefordran och kunde sålunda

sägas utgöra ett led i det gällande restincjrivningssystemet. En begränsning

enligt nu angivna linjer är emellertid förenad med allvarliga praktiska olägenheter.

Jag åsyftar därvid icke begränsningen av spärregeln till att gälla endast

i fråga örn skattskyldiga av nyss angivna kategorier, vilken begränsning

i enlighet med vad jag förut anfört torde få anses befogad och lämplig.

Vad jag däremot åsyftar är de olägenheter, som skulle följa av att spärrregeln

anknötes till endast de för utskyldsbetalning inbetalda medlen. Därest

dessa medel -—- men icke de för andra ändamål inbetalda — skulle vara

spärrade, skulle såsom riksräkenskapsverket anmärkt kassorna nödgas att å

särskilda konti bokföra de för utskyldsbetalning avsedda medlen och de medel,

som vörö avsedda för andra utgifter. Detta skulle uppenbarligen medföra

en med hänsyn till den snäva kostnadsramen för förvaltningen olämplig ökning

av kassornas besvär och kostnader. Därtill kommer -— och detta torde

vara det avgörande skälet — att därest de för betalning av utskylder inbetalda

medlen skulle reserveras uteslutande för sådana betalningar, detta skulle

omöjliggöra den till följd av utgifternas ojämna fördelning under året önskvärda

utjämning, som kombinationen av olika betalningsuppdrag eljest erbjuder

och som mången gång torde vara en absolut förutsättning för att den

skattskyldige skall kunna fullgöra sina förpliktelser. Det torde därför vara

nödvändigt, att kassan får använda influtna medel till utgiftsbetalningar enligt

planen, oavsett om detta skulle medföra att den andel av redan inbetalda

medel, som vid en given tidpunkt använts för något av utgiftsändamålen,

skulle bliva större än den borde vara efter förhållandet mellan å

ena sidan hela det belopp, som under året skall användas för detta utgiftsändamål,

och å andra sidan det totala beloppet av de utgiftsbetalningar, som

kassan under året förmedlar för den ifrågavarande skattskyldige. Därest

samtliga de av den skattskyldige inbetalda medlen bokföras på ett och

samma konto och medlen i enlighet härmed få användas till betalningar

enligt betalningsplanen utan uppdelning å olika utgiftsändamål, lärer det

å andra sidan vara nödvändigt att i förhållande till den skattskyldige

helt spärra de inbetalade medlen för betalningar enligt inbetalningsplanen.

Med hänsyn till att spärren överhuvud taget icke skall gälla andra skatt
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

103

skyldiga än dem, som åtnjuta anstånd eller eljest häfta för oguldna utskylder,

torde nian emellertid knappast behöva räkna med att en så utformad

spärregel skall i någon nämnvärd utsträckning avhålla de skattskyldiga från

att söka anslutning till kassorna.

Departementsförslaget har avfattats i enlighet med de synpunkter jag nu

framlagt. Tilläggas må att enligt förslaget hinder icke föreligger för en kassa

att genom bestämmelser i reglementet uppställa strängare villkor för rätten

att återbekomma till kassan inbetalda medel. Vådan av dylika särbestämmelser

synes i vissa yttranden ha överdrivits. I likhet med de sakkunniga anser jag

denna möjlighet böra utnyttjas i den utsträckning som kan finnas lämplig.

I de sakkunnigas förslag har i 11 § 2 mom. upptagits en bestämmelse att,

örn medlem som häftar för oguldna utskylder lämnar kassan eller avlider,

kassan skall av de för utskylder inbetalda medlen innehålla och till utmätningsmannen

omedelbart överlämna vad som erfordras för att gälda de oguldna

utskylderna jämte därå belöpande indrivningsavgift. En konsekvens av att

någon åtskillnad icke göres mellan medel, som inbetalts i och för utskyldsbetalning,

och andra medel torde vara, att nyssberörda bestämmelse icke kan

bibehållas. Någon saklig olägenhet torde detta emellertid icke medföra. Utmätningsmannen

erhåller nämligen enligt bestämmelserna i 8 § underrättelse

om utträdet respektive dödsfallet och har sålunda möjlighet att genast vidtaga

utmätningsåtgärd. Något hinder att därvid utmäta hela det innestående beloppet

för gäldande av utskylderna föreligger i regel icke.

I anledning av vad drätselkammaren i Hässleholm anfört vill jag erinra att,

därest hos kassan innestående medel i samband med den skattskyldiges frånfälle

utmätts för gäldande av utskylder men dödsboet därefter beviljas befrielse

från de ifrågavarande utskylderna, utskyldsbeloppet givetvis bör restitueras.

12 §.

De sakkunniga lia anfört följande:

I likhet med vad som stadgas i införsellagen för där avsedda fall synes

frihet från utmätning böra i viss utsträckning stadgas för medel, som inbetalas

till skatteförmedlingskassa. Härvidlag torde emellertid denna utmätningsfrihet

icke kunna sträckas längre än till sådana medel, vilka jämlikt 11 § ej

få disponeras för annat ändamål än utskyldsbetalning. Att stadga utmätningsfrihet

beträffande andra medel, varöver den skattskyldige ägde fri dispositionsrätt,

vore otänkbart. Den sålunda begränsade utmätningsfriheten skall

dock icke gälla gentemot krav å fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet,

varom förmäles i 1 § införsellagen; även denna föreskrift överensstämmer

med vad som enligt införsellagen gäller. I

I fråga om skattskyldigs dispositionsrätt över till kassan inbetalade medel Departementsinnebär

departementsförslaget, såsom i specialmoliveringen till 11 § närmare chefen.

utvecklats, en skärpning av sakkunnigförslaget; enligt departementsförslaget

skall nämligen skattskyldig som åtnjuter anstånd eller eljest häftar för

oguldna utskylder, icke äga till någon del disponera över de till kassan inbetalade

medlen. Att genomföra motsvarande ändring i fråga om den av de sak
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kunniga föreslagna utmätningsfriheten torde däremot icke vara försvarligt.

Tillräckliga skäl torde icke föreligga att från utmätning för annan gäld undantaga

andra medel än dem, som inbetalats till kassan i och för utskyldsbetalning.

En dylik regel kan måhända synas svår tillämplig med hänsyn till att,

enligt vad jag vid 11 § anfört, de för utskyldsbetalning avsedda medlen icke

skola bokföras å särskilt konto. Svårigheterna torde emellertid icke vara

större än att de — i de relativt fåtaliga fall varom här är fråga — mycket väl

kunna övervinnas. Kassan och utmätningsmannen torde sålunda ha att, då

utmätning för annan gäld skall ske, uträkna hura mycket av de inbetalade

medlen som, efter förhållandet mellan å ena sidan de årliga inbetalningarna

för skatteändamål och å andra sidan de totala årliga inbetalningarna, belöper

å skatteändamål; från utmätning för annan gäld bör undantagas endast den

del av det hos kassan innestående beloppet, som motsvarar skillnaden mellan

det sålunda uträknade, för skatteändamål inbetalade beloppet samt de under

året gjorda skatteuibetalningarna.

13 §.

De sakkunniga ha till motivering av motsvarande stadgande i sitt förslag

anfört:

Någon bestämd tid, inom vilken klagan över utmätningsmans beslut skall

föras, har icke föreslagits. De sakkunniga ha därvidlag anslutit sig till vad

som för närvarande gäller beträffande klagan över utmätningsmans beslut,

bl. a. i fråga örn införsel. Givet är, att om klagan anföres efter det sådan tid

förflutit, att något praktiskt resultat icke kan vinnas genom bifall till besvären,

komma desamma icke att föranleda någon åtgärd.

över länsstyrelsens beslut har klagan ansetts icke böra medgivas.

Uppbördsintendenten i Stockholm har uttalat den uppfattningen, att den

föreslagna bestämmelsen om besvärsrätt strede mot gällande rättsregler inom

exekutivprocessen och att bärande skäl för avsteg från den i 200 § utsökningslagen

stadgade formen för besvär över utmätningsmans åtgärd saknades.

Överståthållarämbetet har förklarat sig dela denna uppfattning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört följande:

Då de olika åligganden, som enligt den föreslagna lagstiftningen skola ankomma

på länsstyrelse, äga intimt samband med varandra, är det viktigt,

att desamma i största möjliga utsträckning ombesörjas inom en och samma

avdelning av länsstyrelsen och då givetvis landskontoret, som enligt landshövdinginstruktionen

har att handlägga ärenden rörande medelsförvaltningen

samt uppbörds- och indrivningsväsendet, därunder inbegripet granskning av

underredogörares räkenskaper. Endast beträffande besvär över utmätningsmans

beslut enligt 14 § i den föreslagna förordningen med särskilda bestämmelser

angående utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor

måste undantag äga rum, enär dylika ärenden ingå i överexekutors åligganden,

vilka instruktionsenligt skola handläggas å landskansliet. För undvikande

av olika förfaringssätt vid länsstyrelserna i nu angivna avseende torde

en klarläggande bestämmelse böra meddelas i form av ett tillägg till 26 § 2

mom. landshövdinginstruktionen.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

105

Med den ställning av övervakningsmyndighet över den frivilliga skatte- Departemmtsförmedlingsverksamheten,

som länsstyrelsen enligt de nu föreliggande förslå- chefengen

kommer att intaga, synes bäst överensstämma, att klagan i ärenden, som

beröra denna verksamhet, får föras hos länsstyrelsen. Jag har därför icke ansett

tillräckliga skäl föreligga att frångå de sakkunnigas förslag i denna

del.

Därest den ifrågasatta lagstiftningen genomföres, synes böra närmare

övervägas huruvida densamma bör, på sätt länsstyrelsen i Älvsborgs län

föreslagit, föranleda ändring i landshövdinginstruklionen.

Förordningen om preskription av utskylder m. m.

För kronoutskylder,, som blivit obehörigen uteslutna från debitering eller

debiterats till för ringa belopp, är den skattskyldige jämlikt § 29 uppbördsreglementet

fortfarande ansvarig, därest krav delgives honom inom tre år

efter slutet av det år, under vilket utskylderna skolat erläggas, samt utslag

i målet är meddelat inom två år efter det kravet hos honom anställdes. Genom

reservationskrav jämlikt kungörelsen den 17 december 1920 angående

anställande av reservationskrav avbrytes preskription, som nyss nämnts, och

ny preskriptionstid börjar löpa från kravets anställande.

Bestämmelser om preskription av skattskyldig påförda statliga utskylder

hava meddelats i åtskilliga äldre författningar, vilka fortfarande gälla. I

kammarkollegiets cirkulärbrev till landshövdingarna den 11 maj 1724 och

den 20 december 1729, jämförda med kungl, resolutionen på allmogens allmänna

besvär den 16 mars 1739 ävensom med instruktionerna för kammarkollegiet

den 11 oktober 1734 och för landshövdingarna den 4 november 1734,

finnas sålunda intagna bestämmelser av innehåll att kronofogden, som skall

indriva och uppbära räntorna, icke äger utfordra någon restantie efter tre

års förlopp ifrån det årets slut, för vilket räntan eller uppbörden beräknas.

Med hänsyn till meddelade föreskrifter örn uppbörden och örn räkenskapernas

avslutande har den tid av tre år, inom vilken krav mot skattskyldig kunde

äga rum, tidigare ansetts skola räknas från utgången av det s. k. uppbördsåret

eller från den 1 maj året efter det kalenderår uppbörden avsåg. Numera

är emellertid enligt ett Kungl. Maj :ts utslag den 7 februari 1930 fastslaget, att

med hänsyn till de i uppbördsreglemeritet den 14 december 1917 upptagna

bestämmelserna om tiden för uppbörden av statliga utskylder och örn efterkrav

av sådana utskylder tiden för preskription av resterande statliga utskylder

skall räknas från slutet av det kalenderår, under vilket utskylderna

skolat erläggas (Nytt Juridiskt Arkiv avd. I 1930 sid. 167). Frågan huruvida

innebörden av dessa preskriptionsbestämmelser kan utsträckas därhän, att indrivning

av utskylder till staten icke får ske efter preskriptionstidens utgång,

även om krav blivit framställt dessförinnan, har visserligen icke blivit löst

genom utslaget, enär krav icke framställts inom preskriptionstiden. Innehållet

i nyss berörda och vissa andra äldre bestämmelser synas emellertid giva vid

handen, alt preskription av debiterade utskylder till staten icke kan avbrytas.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Denna uppfattning har jämväl kommit till uttryck i ett av kammarrätten den

20 maj 1930 meddelat utslag.

Beträffande andra utskylder än statliga finnes icke någon motsvarighet

till ovannämnda föreskrifter. I fråga om sådana utskylder gälla de vanliga

bestämmelserna om preskription av fordran och avbrott av sådan preskription

i förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn kallelse

å okända borgenärer.

1924 års uppbördssakkunniga uttalade, att därest, såsom de sakkunniga

föreslogo, samtliga utskylder bleve föi''emål för gemensamt uppbörds- och

indrivningsförfarande, samma preskriptionsbestämmelser torde böra gälla

för alla slag av utskylder. Den för de statliga utskylderna gällande preskriptionstiden

vore väl kort, under det att en tioårig preskriptionstid torde få anses

väl lång. Däremot syntes skäl tala för att preskriptionstiden sattes till fem

år, såsom vöre stadgat i fråga örn eftertaxering.

Riksdagen anhöll år 1932 i skrivelse nr 177 örn utredning rörande preskriptionstiden

för resterande kronoutskylder samt framläggande inför riksdagen

av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I skrivelsen framhölls,

att skillnaden mellan preskriptionstiden för krono- och kommunalutskylder

vore alltför stor och ej betingad av några bärande skäl, varför en höjning av

preskriptionstiden för kronoutskylder till närmande av den för kommunalutskylder

torde vara berättigad.

Vidare anhöll riksdagen år 1934 i skrivelse nr 307 i anledning av riksdagens

år 1933 församlade revisorers berättelse, att Kungl. Maj:t måtte taga

under övervägande vad revisorerna anfört i fråga örn uppbörd och indrivning

av kronoutskylder i Stockholm, varvid revisorerna även fäst uppmärksamheten

på huruvida icke enhetliga preskriptionsbestämmelser borde införas

för såväl krono- som kommunalutskylder.

1936 års uppbördskommitté ansåg, att för tillvaratagande av fördelarna

med den av kommittén föreslagna sammanslagningen av debitering och uppbörd

av statliga och andra utskylder borde för de olika slagen av utskylder

införas samma preskriptionsbestämmelser. Beträffande den skattskyldige i

vederbörlig ordning påförda utskylder borde preskriptionstiden bestämmas

till fem år efter uppbördsårets utgång. Detta innebure en förlängning av preskriptionstiden

för statliga utskylder med omkring två år och en förkortning

av preskriptionstiden för övriga utskylder med omkring fem år. Mot en förlängning

av preskriptionstiden för statliga utskylder torde några befogade

erinringar knappast kunna göras. Däremot kunde givetvis invändningar resas

mot en så avsevärd förkortning av preskriptionstiden för övriga utskylder, som

av kommittén föreslogs. Det torde stundom inträffa, att indrivning av kommunalutskylder

ägde rum även efter ganska lång tid. Kommittén ville dock

erinra örn att det av kommittén föreslagna uppbörds- och indrivningssystemet

borde vara ägnat att medföra bättre uppbörds- och indrivningsresultat

än för närvarande. Det borde även framhållas, att kommittén tillika föresloge,

att statliga och övriga utskylder skulle åtnjuta samma förmånsrätt, vilket

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 17.

107

förhållande torde medföra, att andra utskylder än statliga kunde beräknas

komma att uttagas inom betydligt kortare tid än nu vore fallet. Preskriptionen

i fråga om debiterade utskylder borde icke kunna avbrytas.

Beträffande preskription av utskylder, som obehörigen uteslutits från debitering

eller debiterats till för ringa belopp, föreslog uppbördskommittén bestämmelser

i nära anslutning till § 29 uppbördsreglementet.

1942 års sakkunniga ha framhållit, att en svårighet vid genomförandet av

förslaget rörande anstånd med utskyldsbetalningen mötte däri, att preskriptionstiden

för kronoutskylder vore begränsad till tre år från utgången av det

kalenderår, varunder utskylderna förföllo, och att denna korta preskriptionstid

kunde i åtskilliga fall omöjliggöra ett riktigt genomförande av tanken på

anstånd med förfallna skatter. Till förhindrande härav syntes erforderligt, att

denna preskriptionstid förlängdes till fem år. Förslag härom hade vid upprepade

tidigare tillfällen framlagts och, såvitt de sakkunniga hade sig bekant,

icke mött någon allvarligare gensaga. I samband därmed syntes lämpligt att,

såsom jämväl tidigare föreslagits, bestämma preskriptionstiden för kommunalutskylder

till densamma som för kronoutskylder. Förordningen i ämnet

syntes icke böra givas retroaktiv verkan utan endast tillämpas å utskylder

och allmänna avgifter, som förföllo till betalning efter ikraftträdandet. De

sakkunniga hade även övervägt huruvida ändring borde ske av den i § 29

uppbördsreglementet meddelade bestämmelsen, enligt vilken efterkrav av

kronoutskylder skulle delgivas den skattskyldige inom tre år efter slutet av

det år, under vilket utskylderna skolat erläggas. I likhet med 1936 års uppbördskommitté

hade emellertid de sakkunniga icke funnit anledning härtill.

Riksräkenskapsverket har anfört följande:

Förslag om en gemensam preskriptionstid om fem år för krono- och

kommunalutskylder har riksräkenskapsverket redan tidigare, då de väckts

i annat sammanhang, ansett sig böra tillstyrka. Den nuvarande kortare

preskriptionstiden för kronoutskylder har riksräkenskapsverket, åtminstone

under normala förhållanden, visserligen funnit vara väl avpassad, men

fördelarna av enhetliga regler torde icke desto mindre vara påtagliga. En

annan sak är, att någon avmattning i tempot för indrivningen därför ej

bör tillåtas. Den kortare preskriptionstiden för kronoutskylder — möjligen

i förening med den högre indrivningsavgiften — har i vissa fall föranlett

ett företräde för dessa vid indrivningen i förhållande till kommunalutskylder.

Å andra sidan har det förekommit, att kommuner för åstadkommande

av en resultatrik indrivning av mycket gamla restantier erbjudit indrivningsförrättare

särdeles goda förmåner, vilket föranlett att indrivningen

av kronoutskylder kunnat komma att eftersättas. Om nu nya bestämmelser

örn preskriptionstid skola införas, finnes anledning att härvid beakta

ett särskilt förhållande. Enligt gällande regler, liksom enligt förslaget, räknas

preskriptionstiden för kronoutskylder från utgången av det år, då utskylderna

förfallit till betalning. Efter kronouppbördens delning på två

betalningstillfällen förfalla visst års kronoutskylder, i den mån de äro delade

på båda betalningstillfällena, till betalning under två skilda år. Jämlikt

uppbördsreglemcntets bestämmelser är emellertid, örn första inbetalningen

försummas, jämväl det belopp förfallet till omedelbar betalning,

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

som eljest skolat erläggas först vid andra betalningstillfället. En följd härav

lärer vara, att det belopp, som enligt uppbördsboken skall erläggas vid

andra betalningstillfället, kommer att i sådana fall preskriberas ett år tidigare

örn första betalningstillfället försummas än om betalning då sker i

behörig ordning. Detta kan icke vara en rimlig ordning. Bestämmelserna

torde därför böra givas det innehållet, att visst års utskylder icke må

uttagas hos den skattskyldige, sedan fem år förflutit efter utgången av det

år, under vilket de senast förfallit till betalning. Ändringen av preskriptionstiderna

är enligt riksräkenskapsverkets åsikt i och för sig önskvärd,

även om den väl knappast utgör någon väsentligare förutsättning för intressekontorsrörelsens

befrämjande. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang

erinra, att i begreppet kronoutskylder enligt uppbördsreglementet

ingå även sådana utskylder och avgifter, som enligt särskilda stadganden

uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. Den kortare

preskriptionstiden, tre år, gäller utskylder till kronan. Vid indrivningen

kan av naturliga skäl ingen åtskillnad ur förevarande synpunkt göras mellan

utskylder till kronan och sådana kommunala utskylder och övriga

medel, som ingå i kronouppbörden, utan de slutredovisas i allmänhet i

ett sammanhang. Ett undantag utgöra annuiteter å lån, som stundom

kvarstå i restlängderna efter det utskylder, som avse samma skattskyldig,

avkortats och sålunda avförts ur räkenskaperna. Givetvis vore det ur uppbörds-

och redovisningssynpunkt synnerligen önskvärt, att samtliga i kronouppbörden

ingående utskylder och avgifter preskriberades samtidigt. Om

en sålunda åsyftad utvidgning av de särskilda preskriptionsbestämmelserna

icke låter sig genomföras, vill riksräkenskapsverket fästa uppmärksamheten

vid de synpunkter på en önskvärd utrensning bland de i kronouppbörden

ingående utskyldstitlarna, som riksräkenskapsverket framfört i sitt underdåniga

utlåtande den 14 februari 1942 i anledning av riksdagens revisorers

uttalande om borttagande av öretalen på kronodebetsedlarna.

Pensionsstyrelsen har anfört följande:

Folkpensionsavgifter skola uppbäras och redovisas i sammanhang med

kronouppbörden samt äro därför enligt uppbördsreglementet att hänföra till

kronoutskylder. Pensionsavgift, som redovisas till redogörare för kronoutskyldsrestantier

först efter utgången av året näst efter det, då avgiften påförts.

skall redovisas å s. k. tilläggsuppgift. På sådant sätt redovisad avgift

förorsakar pensionsstyrelsen extra arbete, vilket arbete blir större ju senare

redovisningen sker. Ur denna synpunkt är därför den av de sakkunniga

föreslagna utsträckningen av preskriptionstiden för uttagande av pensionsavgifter

med två år mindre lämplig. Från tiden före år 1937, då tillläggsavgift

icke fick erläggas och ej heller utsökas sedan sex månader förflutit

efter utgången av det år, under vilket avgiften blivit påförd (15 § lagen

örn allmän pensionsförsäkring), har emellertid styrelsen erfarenhet av att

tillämpandet av annan preskriptionstid för pensionsavgifter än för övriga

kronoutskylder är förenat med mycket stora olägenheter. Styrelsen anser sig

därför icke kunna ifrågasätta kortare preskriptionstid för pensionsavgifter

än för övriga kronoutskylder. I detta sammanhang må ock framhållas att

en förlängning av preskriptionstiden sannolikt torde komma att medföra ett

något förbättrat resultat av indrivningen utav pensionsavgifter.

Frågan, huruvida en förkortning av preskriptionstiden för kommunalutskylder

bör genomföras, har behandlats även i flera andra yttranden.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

109

Stockholms stads kammarkontor har anfört:

Förslaget att bestämma preskriptionstiden till fem år, lika för all skatt,

innebär en försämring i fråga om kommunalskatten, vilken enligt gällande

rätt faller in under de allmänna bestämmelserna om tioårig preskription.

I realiteten torde emellertid denna ändring få tämligen ringa betydelse.

I Stockholm har exempelvis årligen under 10-årsperioden 1932—1941 av

mer än fem år gamla restantier influtit belopp, som i huvudsak varierat

mellan 0.02 och 0.07 procent av den under samma år förfallande skatten;

endast två år, 1938 och 1939, var denna procentsiffra högre, eller 0.12 respektive

0.09 procent. Det må härvid också framhållas, att de föreslagna åtgärderna

i syfte att förbättra uppbördsresultatet, särskilt anmälningsskyldigheten

i fråga örn arbetsanställning, böra medföra en minskning av restantierna.

, kjäl

Svenska stadsförbundet har uttalat, att en inskränkning av preskriptionstiden

för kommunalutskylderna måste väcka vissa betänkligheter på kommunalt

håll. Förbundet vore icke i tillfälle att framlägga någon aktuell

statistik över vad som inflöte efter fem år. Även örn det här sannolikt rörde

sig örn relativt begränsade belopp, vore dessa i tider som de nuvarande

icke utan sin betydelse. I städerna vore det brukligt att inemot tioårsperiodens

utgång underkasta utestående belopp uppmärksamhet för att se, örn

ändrat läge i ena eller andra avseendet kunde motivera ett nytt inarivningsförsök.

Att vidtaga sådan granskning inemot femårsperiodens slut, kanske

icke långt efter det ärendet återkommit från utmätningsmannen, gå ve sällan

resultat.

Även Finspångs köpingsnämnd, drätselkammaren i Laholm, stadsfullmäktige

i Trollhättan, magistraten i Askersund, Gävle stads kammarkontor, kommunalfullmäktige

i Ovansjö och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler

ha uttalat betänkligheter mot en sänkning av preskriptionstiden för kommunalutskylder.

De sakkunnigas förslag att öka preskriptionstiden för kronoutskylder från

3 till 5 år har föranlett Norrbottens och Västerbottens låns handelskammare

att uttala, att en sådan förlängning måste betraktas såsom en diskutabel fördel,

då därigenom regleringen av dessa utskylder komme att draga ut på

tiden. Detta finge anses mindre lämpligt såväl för den enskilde som ur fiskalisk

synpunkt.

Enligt nu gällande bestämmelser är preskriptionstiden för statliga utskylder.

tre år, räknat från slutet av det kalenderår under vilket utskylderna skolat

erläggas. I fråga om andra utskylder än statliga gäller det allmänna stadgandet

i § 1 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om

kallelse å okända borgenärer.

De sakkunnigas förslag innefattar den ändringen i förhållande till vad som

nu gäller, att sådana utskylder och avgifter till stat och kommun, som omförmälas

i 1 § a) och b) reslindrivningsförordningen, icke må uttagas hos

den skattskyldige, sedan fem år förflutit från utgången av det år under vilket

utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning. Bland de utskylder

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och avgifter till staten, vilka åsyftas i sakkunnigförslaget, märkas — förutom

de direkta statsskatterna — prästerskapets till statsverket indragna tionde,

avbetalningar å avdikningslån, annuiteter å egnahemslån och annuiteter å

förskott för avlösning av frälseräntor ävensom diverse andra, under mindre

allmänt förekommande titlar debiterade belopp, avseende bland annat kvarstående

rester av äldre skatteformer samt vissa lokalt utgående allmänna

avgifter. Till denna grupp av avgifter till staten höra jämväl de båda statliga

försäkringsavgifterna pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering

och olycksfallsförsäkringsavgifter. De i sakkunnigförslaget avsedda utskyldema

och avgifterna till kommun utgöras icke endast av utskylder och avgifter

till primärkommuner, exempelvis kommunalskatt och skogsaccis, utan

även av tingshusmedel, vägskatt och landstingsmedel.

Såsom de sakkunniga uttalat torde det vara av betydelse för genomförandet

av förslaget örn anstånd med förfallna utskylder, att den treåriga preskriptionstiden

för de statliga utskylderna förlänges. I remissyttrandena har

de sakkunnigas förslag att utöka denna tid från tre till fem år i stort sett

lämnats utan erinran. Även för egen del biträder jag sakkunnigförslaget

härutinnan, men jag vill samtidigt •—• i anslutning till vad riksräkenskapsverket

uttalat — understryka vikten av att en sådan förlängning av preskriptionstiden

icke av indrivningsförrättarna tages till intäkt för ett eftersättande

av dessa utskylders indrivning.

Mera tveksamt synes vara, huruvida preskriptionstiden för de övriga utskylder

och avgifter, varom nu är fråga, bör förkortas från tio till fem år. Av

ett flertal remissyttranden från kommunala myndigheter framgår nämligen,

att indrivning av kommunalutskylder icke sällan äger rum även efter det

lång tid — 8 eller 9 år — förflutit från det utskylderna förfallit till betalning.

En förkortning av preskriptionstiden skulle avskära möjligheterna att driva

in dessa äldre utskylder.

Några rent principiella erinringar mot att beträffande sistnämnda utskylder

och avgifter frångå den allmänna preskriptionstiden ha dock icke framförts.

De från kommunalt håll i övrigt uttalade betänkligheterna häremot

torde icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. Det bör härvid beaktas,

att ett genomförande av förslaget örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor

är ägnat att medföra en icke obetydlig förbättring av

uppbörds- och indrivningsresultatet. En förkortning av preskriptionstiden för

kommunalutskylder framstår vidare som än mera berättigad därest —- såsom

jag i det följande ämnar föreslå--dessa utskylder komma att åtnjuta samma

förmånsrätt som kronoutskylder. Härtill kommer, att en och samma preskriptionstid

för olika slag av utskylder är en nödvändig betingelse för att

skatteförmedlingskassornas verksamhet skall kunna ordnas rationellt. På

grund härav har jag ansett mig kunna i princip biträda sakkunnigförslaget

även i vad detsamma innebär en förkortning av preskriptionstiden för kommunala

utskylder ävensom övriga här ifrågavarande medel.

I fråga om sättet för preskriptionstidens beräkning vill jag erinra örn att

kommunalutskylder för visst år i sin helhet förfalla till betalning under näst
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

lil

följande kalenderår, dock att uppbörd av skogsaccis kan ske även under de

två sista månaderna året dessförinnan, medan däremot kronoutskylder för

visst år, i den mån de äro delade på två betalningstillfällen, förfalla till betalning

under två skilda kalenderår. Såsom riksräkenskapsverket framhållit

gäller vidare beträffande kronoutskylderna den bestämmelsen, att om första

inbetalningen försummas jämväl det belopp är förfallet till omedelbar betalning,

som eljest skolat erläggas först vid andra betalningstillfället. Enligt sakkunnigförslaget

skall preskriptionstiden räknas från utgången av det år, under

vilket utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning. I praktiken

kommer detta att medföra, att preskriptionstiden för en skattskyldig, som

helt försummat att betala sina kronoutskylder, blir ett år kortare än för den

som i föreskriven ordning betalat vid första uppbördstillfället förfallet belopp

men därefter icke förmått gälda återstoden. En sådan lösning är icke

tillfredsställande. Med hänsyn härtill har departementsförslaget givits den avfattningen,

att preskriptionstiden skall räknas, från utgången av det år, under

vilket någon del av utskylderna eller avgifterna enligt verkställd debitering

senast skolat erläggas. I enlighet härmed räknas preskriptionstiden i sådana

fall, där kronoutskylder som enligt verkställd debitering kunnat erläggas vid

två uppbördsstämmor äro helt oguldna, från utgången av det kalenderår, under

vilket den andra uppbördsstämman infaller. Härigenom kommer preskriptionstiden

i regel att bliva lika lång för de olika slagen av hithörande

utskylder och avgifter. Ett undantag kommer dock fortfarande att finnas,

nämligen i fråga om skogsaccis som uppbäres vid särskild uppbörd det år

då virkestaxeringen ägt rum, men detta undantag torde icke vara av större

betydelse.

Av de sakkunniga föreslagen ändring i lagen om införsel i avlöning,

pension eller livränta. I

I detta sammanhang torde lidra behandlas de sakkunnigas förslag till lag

örn ändrad lydelse av 21 § 2) lagen den 1-i juni 1917 (nr 380) om införsel i

avlöning, pension eller livränta.

De sakkunniga, vilka framhållit, att en ändring av preskriptionstiden för

krono- och kommunalutskylder torde böra medföra en motsvarande ändring

i 21 § 2) införsellagen, ha häi''om vidare anfört bland annat följande:

För närvarande finnes i 21 § 2) införsellagen föreskrivet, att sedan tre år

förflutit efter det utskylder eller allmänna avgifter förfallit till betalning,

må införsel ej beviljas eller meddelat beslut örn införsel äga tillämpning. Den

sålunda givna tidsbegränsningen överensstämmer i huvudsak med nu gällande

preskriptionstid i fråga om kronoutskylder. Såvitt dylika utskylder

gäller, kunde stadgandet förty anses överflödigt men kan dock förklaras

därav, att föreskrifterna om preskription av kronoutskylder grunda sig på

olika brev och författningar från 1700-talets början och att det därför varit

behövligt att i införsellagen få en klar regel i förevarande fall. Beträffande

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kommunalutskylder har bestämmelsen i införsellagen sin givna självständiga

betydelse. Ehuru preskriptionstiden för kommunalutskylder är tio år, har

en begränsning skett i fråga om möjligheten att genom införsel uttaga sådana

utslcylder.

De sakkunniga anse för sin del, att den tid, under vilken införsel för uttagande

av utskylder och avgifter må äga rum, bör vara av samma längd

som preskriptionstiden. Då denna föreslagits till fem år efter utgången av

det år, varunder utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning, bör även

verkställighet av införsel kunna ske intill dess denna tid förflutit.

De sakkunniga förbise icke, att i och för sig olika tider kunna gälla i fråga

om preskription och i fråga örn verkställighet genom införsel. Emellertid

innebär ju de sakkunnigas förslag om anstånd med utskyldsbetalning bl. a.,

att i förekommande fall införselbeslut skulle upphävas och de restförda utskylderna

under en längre tidsperiod gäldas. För att kunna utsträcka denna

period till fem år, måste preskriptionstiden för kronoutskylder ändras på

förut angivet sätt. Om man emellertid samtidigt bibehölle treårsgränsen

i fråga örn införsels verkställighet, skulle man i det övervägande antalet

fall fortfarande motverka det syfte man velat vinna genom preskriptionstidens

förlängning. Man kunde då icke gärna beträffande en arbetstagare

upplägga en femårsplan för restförda utskylders gäldande, då efter tre år

möjlighet icke funnes att genom införsel uttaga beloppet. Vederbörande kunde

ju då efter treårstidens utgång återkalla sitt betalningsuppdrag och sedan icke

behöva befara någon införsel i lönen.

De sakkunniga föreslå alltså ändrad lydelse av 21 § 2) införsellagen i enlighet

med vad ovan sagts. Emellertid skall givetvis nu gällande bestämmelse

fortfarande äga tillämpning å utskylder och allmänna avgifter, som förfallit

till betalning före lagens ikraftträdande.

Riksräkenskapsverket har avstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande

hänseende. Förslaget vore varken motiverat eller önskvärt, särskilt med

hänsyn till den strängare begränsning i fråga om möjligheten att anlita införselförfarande

som gällde för uttagande av underhållsbidrag. Härtill komme,

att nuvarande begränsning av tiden för utskylders uttagande genom införsel

i viss mån faktiskt bidroge till att påskynda indrivningsförfarandet beträffande

anställdas skatter. De sakkunniga hade starkt understrukit värdet av

ett snabbt anlitande av införselförfarandet, bland annat ur den synpunkten,

att ett snabbt införselförfarande skulle framtvinga anslutning till skatteförmedlingskassor

medan åter ett långsamt verkande införselförfarande måste

verka i motsatt riktning. Så mycket ansåge sig riksräkenskapsverket kunna

med fog framhålla som att den föreslagna utsträckningen av tiden för införsels

medgivande icke skulle verka i den av de sakkunniga sålunda åsyftade

riktningen.

Uppbördsintendenten i Stockholm har ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna

ändringen i 21 § införsellagen. Ändringen hade synbarligen föreslagits

i syfte att ernå korrespondens med preskriptionsbestämmelserna, men detta

syntes i och för sig näppeligen utgöra tillräckligt fog för densamma. I detta

sammanhang borde erinras, att rätten till införsel för underhållsbidrag nu

endast vore ett år och för böter tre år. Fråga vore örn icke förslaget innebure

en onödigt hård belastning av en persons lönetillgångar, vilka ju enligt allmänt

vedertagen uppfattning i första hand borde disponeras för löpande utgifter,

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

113

frånsett att utskylderna härigenom i viss mån skulle komma att intaga en

prioriterad ställning.

Överståthållarämbetet har gentemot uppbördsintendentens nämnda uttalande

gjort gällande, att det ville förefalla som örn de sakkunnigas motiv för

utsträckning av införseltiden för utskylder till fem år vore bärande.

En gäldenärs rätt till avlöning är enligt 67 § utsökningslagen i princip skyd- Departementsdad

mot utmätning för gäld. Ianspråktagandet av icke intjänad eller till be- chefen''

talning förfallen lön är ägnat att för både enskilda och samhället medföra

menliga verkningar, i det arbetstagarens intresse för sitt arbete därigenom

måste slappas.

Från regeln i 67 § utsökningslagen gäller dock det undantaget som innefattas

i lagstiftningen om införsel i avlöning, pension eller livränta. Sådan

införsel kan ske för uttagande av dels vissa familjerättsliga underhållsbidrag,

dels utskylder och allmänna avgifter, dels ock böter och vitén. I dessa fall ha

de till förmån för utmätningsfrihet nyss åberopade skälen av olika anledningar

ansetts böra träda i bakgrunden. Hänsyn till desamma har dock vid

lagstiftningen tagits i så måtto, att en begränsning av rätten till införsel ansetts

böra stadgas. Salunda må införsel ej beviljas till gäldande av underhållsbidrag,

som förfallit till betalning tidigare än ett år innan beslutet meddelas,

varjämte som regel gäller, att, sedan underhållsskyldigheten upphört, beslutet

om införsel ej vidare skall äga tillämpning, ändå att den underhållsskyldige

häftar för oguldet underhållsbidrag. Beträffande böter eller vitén gäller att,

sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, införsel ej må

beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning. Vad slutligen angår

utskylder och allmänna avgifter stadgas att, sedan tre år förflutit efter

det utskylderna eller avgifterna förfallit lill betalning, införsel ej må beviljas

eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning. Erinras må tillika, att

enligt det genom propositionen nr 32 till 1918 års urtima riksdag framlagda

förslaget till lag örn tillägg till införsellagen, vilket ligger till grund för bestämmelserna

örn införsel till gäldande av utskylder och allmänna avgifter,

den tidrymd, under vilken dylika fordringar skulle få uttagas, utgjorde allenast

ett år efter det desamma förfallit till betalning. På hemställan av vederbörande

riksdagsutskott, som fann den sålunda föreslagna tidsbegränsningen

val snäv, särskilt med hänsyn till det stora antal skattskyldiga, som flyttade

från en ort till en annan och ofta ej kunde av indrivningsmyndigheterna

anträffas inom ett år från utskyldernas förfallodag, erliöllo emellertid bestämmelserna

sin fortfarande gällande lydelse.

Det är uppenbart, att möjligheten till införsel i avlöning, pension eller

livränta bör utnyttjas med försiktighet. Om man, såsom de sakkunniga föreslagit,

utsträckte den lid, under vilken införsel linge ske lill gäldande av utskylder

och allmänna avgifter, från tre till fem år från 1''örfallodagen, skulle

detta enligt min mening knappast stå i överensstämmelse med nuvarande

principer för införselinstitutet, .lag har därför icke ansett mig böra biträda

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. t sami. Nr 17.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

de sakkunnigas förslag i denna del och vill i anslutning härtill framhålla

följande.

Häftar en skattskyldig såväl för tre år gamla utskylder som för utskylder,

vilka förfallit till betalning för allenast två år sedan, bör anstånd enligt 3

eller 7 § förslaget till förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor

kunna meddelas under förutsättning att enligt inbetalningsplanen

dels förstnämnda utskylder hinna slutbetalas under anståndstiden

dels ock sistnämnda utskylder hinna slutbetalas inom ett år. Anståndstiden

utgör ju, därest 3 § tillämpas, högst fem kvartal och bör, om 7 § tilllämpas,

icke i detta fall bestämmas längre än till två år d. v. s. till den tidpunkt

då de äldsta utskylderna preskriberas.

Mycket ofta torde det förhålla sig så, att den som häftar för tre år gamla

eller äldre utskylder även häftar för andra utskylder, till vilkas gäldande alltså

införsel kan beviljas. Vill den skattskyldige undgå införsel i sin lön, har han

därför ett intresse av att ansluta sig till en skatteförmedlingskassa även om

den av de sakkunniga ifrågasatta ändringen i införsellagen icke kommer till

stånd.

Jag vill slutligen erinra om vad riksräkenskapsverket framhållit därom,

att därest ändringen ifråga vidtoges, indrivningen kunde befaras komma att

i åtskilliga fall fördröjas.

Lagen om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken och lagen

angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Enligt 17 kap. 12 § handelsbalken har kronan företräde till lös egendom

för gäldenärens utskylder för sista och löpande året, de där ej för fast egendom

utgå. Samma förmånsrätt åtnjuter kronan för vad statsverket enligt

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete må hava förskjutit på grund av

gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista

och löpande året. För prästerskapets till statsverket indragna tionde, årliga

avbetalnings- och räntebelopp i anledning av avlösning av vissa frälseräntor,

årliga avbetalnings- och räntebelopp i anledning av lån från statens avdikningslånefond

och årliga avbetalningsbelopp i anledning av avlösning av

avgälder från de s. k. halländska kyrkohemmanen åtnjuter kronan förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, där ej avgälden stått inne längre än ett

år efter förfallodagen. (Jfr lagarna den 22 maj 1891, innefattande tillägg till

17 kap. 6 § handelsbalken, den 8 november 1912 örn avlösning av vissa frälseräntor,

§ 13, den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån,

2 §, och den 6 maj 1938 om avlösning av avgälder från de till skatte försålda

så kallade halländska kyrkohemmanen, 6 §.) Enahanda förmånsrätt åtnjuter

kronan för fordran, varom förmäles i 28 § allmänna förfogandelagen (se

paragrafens lydelse enligt lag den 15 maj 1942).

Förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken men efter den rätt, kronan

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

115

har enligt samma lagrum, tillkommer med lika rätt dem emellan kommunalutskylder,

skogsaccis, vägskatt och tingshusmedel (häradsmedel) samt landstingsmedel,

samtliga för sista och löpande året; förmånsrätten gäller i såväl

fast som lös egendom. I den mån utskyld till kommun eller annan menighet

skall utgå för fast egendom, åtnjuter kommunen eller menigheten dock härför

förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden, såvida skatten ej stått inne

längre än ett år efter förfallodagen.

Kommun åtnjuter vidare samma förmånsrätt som för kommunalutskylder

för vad enligt lag örn allmän pensionsförsäkring kommunen må hava

utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för

sista och löpande året. Sedan numera enligt lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering

skyldighet för kommun att utgiva visst belopp i anledning av

att avgiftspliktig underlåtit att erlägga pensionsavgift icke längre föreligger,

torde sistberörda förmånsrätt emellertid icke vidare kunna förekomma.

I detta sammanhang må anmärkas, att enligt 17 § lagen om folkpensionering

pensionsavgift må kunna särskilt erläggas samt att genom kungörelse

den 29 januari 1937 angående påföring, debitering, uppbörd och redovisning

av pensionsavgifter enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering

bland annat bestämts, att örn restfört belopp, vari pensionsavgift ingår, endast

delvis erlagts, vad som erlagts skall anses i första hand vara pensionsavgift,

såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan.

Enligt 14 § första stycket lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning

äger staten för krigsskadebidrag, som skall utgå för fast egendom och erläggas

av den, som innehaft egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt

eller eljest på grund av testamente, lika rätt i egendomen som för

avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs. I 14 § andra

stycket föreskrives, att bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som

jämlikt 17 kap. 12 § andra stycket handelsbaden tillkommer kommunalutskylder.

1936 års uppbördskommitté föreslog, att alla utskylder och allmänna avgifter,

som icke utgå för fastighet, dock med undantag av pensionsavgifter,

skulle åtnjuta samma förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbaden, i följd

varav influtna belopp skulle proportionellt fördelas mellan ifrågavarande

skattetitlar, såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan.

Som motivering härför framhöll kommittén, att fördelarna med en sammanslagning

av debitering och uppbörd av statliga och andra utskylder endast

härigenom skulle kunna rationellt utnyttjas samt att utskyldernas och avgifternas

likaberättigande i fråga örn förmånsrätt vore en förutsättning för

att de skulle kunna likställas i preskriptionshänseende. — Beträffande pensionsavgifterna

fann kommittén övervägande skäl tala för att desamma borde

åtnjuta förmånsrätt framför andra utskylder och allmänna avgifter. Kommittén

erinrade i detta sammanhang örn, att det av tekniska skäl vore uteslutet

att vid ett anordnande av uppbörden enligt kommitténs förslag bibehålla

bestämmelsen om att pensionsavgift finge särskilt erläggas. Vidare

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

framhöll kommittén, att med hänsyn till de i administrativ ordning tillkomna

bestämmelserna angående redovisningen av sådana utskylder, vilka icke kunnat

helt indrivas, den föreslagna bättre förmånsrätten för pensionsavgifter i

förhållande till andra utskylder icke torde i sak innebära någon ändring av

betydelse.

7942 års sakkunniga ha anfört:

En nödvändig konsekvens av den föreslagna ändringen i fråga örn preskriptionstidens

längd lärer vara, att krono- och kommunalutskylder erhålla

samma förmånsrätt; för närvarande utgå ju kronoutskylderna med bättre

rätt än kommunalutskylderna. Denna sämre förmånsrätt för kommunalutskylder

har i viss mån kompenserats genom att restindrivningen av kommunalutskylder

kunnat pågå i tio år, medan indrivningen av kronoutskylder

endast kunnat fortgå i tre år. När nu preskriptionstiderna föreslås skola

bliva lika, bortfaller tydligtvis denna kompensation, och behovet av ensartade

bestämmelser beträffande förmånsrätten blir aktuellt på ett helt annat

sätt än hittills varit fallet.

Vidare ha de sakkunniga uttalat, att medan 1936 års uppbördskommitté

på sin tid framlagt förslag till mera genomgripande ändringar i förevarande

lagrum, de sakkunniga icke funnit anledning föreslå andra ändringar än

sådana, vilka direkt betingats av det angivna syftet. Emellertid torde — med

hänsyn till att kommunernas ansvar för vissa pensionsavgifter numera blivit

upphävt -— bestämmelsen om förmånsrätt för vad kommun i sådant hänseende

utgivit böra utgå.

De sakkunnigas förslag i denna del har tillstyrkts i ett flertal yttranden.

Sålunda har socialstyrelsen uttalat, att de sakkunnigas förslag om upphävande

—- i samband med ändring av preskriptionstiden — av kronoutskyldernas

nuvarande förtursrätt icke föranledde någon erinran från styrelsens

sida. Det förefölle rimligt, att denna förtursrätt i det föreliggande sammanhanget

uppgåves av staten till förmån för en mera likformigt skeende förbättring

av uppbördsresultatet i fråga om de två slagen av utskylder. Socialstyrelsen

ville härtill anmärka, att en förutsättning för den föreslagna nya

ordningen borde anses vara, att det i varje särskilt fall indrivna skattebeloppet

fördelades på krono- och kommunalutskylder i samma proportion

som det totala restförda beloppet fördelat sig på de bägge utskyldsslagen.

Riksräkenskapsverket, som likaledes tillstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande

hänseende, har vidare anfört, att om en ändring ändå skulle göras

i 17 kap. 12 § handelsbalken, de däri uppräknade utskyldema och avgifterna

samtidigt borde åsättas nu gängse benämningar. Därvid syntes det

av 1936 års uppbördskommitté framlagda förslaget kunna följas. Enligt

övergångsstadgandet skulle de ändrade förmånsrättsbestämmelserna icke äga

tillämpning beträffande utskylder eller avgifter för år 1941 eller tidigare år.

Det borde påpekas, att värnskatt hittills avsett visst budgetår.

En motsatt uppfattning rörande den ifrågavarande ändringen av förmånsrätten

har uttalats av kammarrätten, som framhållit, att vid införandet år

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kimot- Majlis proposition nr 17.

117

1889 i 17 kap. 12 § liandelsbalken av förmånsrätt för kommunalulskylder,

såvitt motiven för berörda stadgande utvisade, hänsyn icke syntes ha tagits

till den preskriptionstid som beträffande olika slag av utskylder varit tilllämplig.

Kronoutskylderna hade åtnjutit förmånsrätt långt före det sådan

var tillerkänd kommunalutskylder, och då, efter allehanda åsiktsbrytningar,

jämväl sistnämnda utskylder fingo sig tillerkänd ifrågavarande förmån, ansågs

det uppenbarligen naturligt, att de ej i detta avseende skulle få konkurrera

med utskylderna till kronan. Kammarrätten funne med hänsyn därtill

vad de sakkunniga i överensstämmelse med åskådningssättet inom 1936 års

uppbördskommitté anfört till stöd för ändring i förmånsrätten knappast vara

tillfyllest.

Pensionsstyrelsen har framhållit, att styrelsen tidigare i olika sammanhang

föreslagit, att pensionsavgifteima skulle erhålla bättre förmånsrätt än andra

utskylder och allmänna avgifter, och att denna förmånsrätt borde direkt

framgå av bestämmelsen i 17 kap. 12 § handelsbaden. Styrelsen har ansett

sig alltjämt böra ifrågasätta, örn icke i nämnda lagrum pensionsavgifterna

borde beredas förmånsrätt framför andra utskylder och allmänna avgifter.

Drätselkammaren i Kalmar har yttrat, att det vore önskvärt, att förmånsrättsbestämmelserna

i 17 kap. 12 § handelsbaden i detta sammanhang ändrades

även därhän, att förmånsrätten för utskylder utsträcktes att omfatta

icke endast sådana, vida avsåge sista och löpande året, utan även utskylder,

som förfallit till betalning under två år före löpande år. Erfarenheten hade

nämligen visat, att i synnerhet kommunerna åsamkades orimligt stora skatteförluster

på grund av den begränsade tiden för restindrivning av kommunalskatt

»för sista året» parallellt med restindrivning av kronoskatt för samma

år. Detta spörsmål hade emellertid icke så stor betydelse beträffande

skattedragare, vida vore löntagare, som beträffande skattedragare, vida

vöre rörelseidkare. Nu angivna erfarenheter åsyftade i första hand förmånsrätten

i konkurs.

Något bärande skäl för att placera kronoutskylder i ett förmånligare läge Departementsän

kommunalutskylder torde numera icke kunna åberopas. Att uteslutande chefenav

historiska skäl bibehålla en sådan ordning kan jag ej heller finna berättigat.

Örn kommunalutskylder i ett hänseende intaga en bättre ställning än kronoutskylder,

är det däremot naturligt att de senare utskylderna i ett annat

hänseende äro gynnade framför de förra. Så är också för närvarande fallet,

i det att å ena sidan för kommunalutskylderna gäller en tioårig men för

kronoutskylderna blott en treårig preskriptionstid, medan å andra sidan kronoutskylderna

äro placerade framför kommunalutskylderna i den i 17 kap.

handelsbaden angivna förmånsrättsordningen.

Tidigare har jag föreslagit, att samtliga utskylder skola likställas i preskriptionshänseende.

I anslutning härtill vill jag nu förorda en motsvarande anordning

beträffande förmånsrätten. Det härutinnan inom departementet upprättade

lagförslaget är, bortsett från övergångsbestämmelsen, i sak över
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ensstämmande med det av de sakkunniga avgivna. Jag har icke funnit anledning

vare sig att, på sätt riksräkenskapsverket ifrågasatt, i detta sammanhang

föreslå en allmän revision av den gällande lagtexten eller att biträda drätselkammarens

i Kalmar förslag örn en viss ökning av förmånsrättens omfattning.

Ej heller innebär departementsförslaget, att pensionsavgifterna skulle i fråga

örn förmånsrätten sättas före övriga utskylder och allmänna avgifter. Härutinnan

må framhållas, att de skäl, som lågo till grund för uppbördskommitténs

förslag härom, icke nu i allo äga giltighet. Sålunda ifrågasättes icke nu ett upphävande

av vare sig rätten för skattskyldig att särskilt erlägga pensionsavgift

eller kungörelsen den 29 januari 1937. Även efter ett genomförande av

den nu föreslagna lagstiftningen komma alltså pensionsavgifterna att i regel

redovisas nied förtursrätt framför andra kronoutskylder.

Övergångsbestämmelsen har i departementsförslaget erhållit den innebörden,

att jämväl efter lagändringens ikraftträdande äldre lag skall äga tillämpning

beträffande utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning, så ock

beträffande dessförinnan förskjutna försäkrings- eller tilläggsavgifter.

Den föreslagna ändringen av 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning

är en följdändring av rent redaktionell natur.

Lagarna angående ändrad lydelse av 78 § lagen om kommunalstyrelse

på landet, 71 § lagen örn kommunalstyrelse i stad och 58 §

lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Enligt § 17 mom. 1 uppbördsreglementet och § 11 st. 2 uppbördsreglementet

för Stockholm åligger det skattskyldig, vilken underlåtit att inbetala

sina kronoutskylder i föreskriven tid och ordning, att vid indrivningen av

resterande utskylder erlägga avgift, beräknad efter tre öre för varje full krona

av de resterande utskyldernas slutsumma, då densamma ej överstiger tjugufem

kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre för varje full

krona av berörda slutsumma, när denna överstiger tjugufem kronor. Vid indrivandet

av resterande kommunalutskylder uttages däremot enligt 76 §

tredje stycket lagen om kommunaistyrelse på landet, 71 § tredje stycket

lagen örn kommunalstyrelse i stad och 58 § första stycket lagen örn kommunalstyrelse

i Stockholm allenast en avgift av tre öre å varje full krona av det

oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än tjugufem öre.

De sakkunniga ha framhållit, att de vid utformandet av sitt förslag haft

att beakta den olikhet i indrivningsavgiftens storlek, som sålunda förelåge

beträffande kronoskatt och kommunalskatt. Härutinnan lia de sakkunniga

anfört:

Vid olika tillfällen har föreslagits, att denna olikhet, som synes sakna

varje berättigande, skulle undanröjas. 1936 års uppbördskommitté föreslog

att indrivningsavgiften beträffande kronoutskylderna skulle nedsättas till

samma belopp som vid kommunalutskylderna eller 3 procent, dock minst

25 öre. T. f. underståthållare Sandström föreslog i 1941 års betänkande att

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

119

avgiften i båda fallen skulle bestämmas till 5 procent, dock lägst 25 öre. I

borgmästare Laurius promemoria föreslogs att indrivningsavgiften vid kommunalutskylder

skulle utgå efter samma grund som vid kronoutskylder och

sålunda praktiskt taget höjas från 3 procent till 6 procent; samtidigt skulle

minimibeloppet beträffande båda slagen av utskylder höjas från 25 till 30

öre. Sistberörda förslag motiverades med att de nuvarande bestämmelserna

vållade vissa svårigheter vid fördelning av indrivningsavgift mellan utmätningsman

och exekutionsbiträde.

Tidigare ha de sakkunniga framhållit betydelsen av att försumliga skattskyldiga

drabbades av en påföljd av sådan art, att densamma var ägnad att

väcka deras intresse av att för framtiden bättre sköta sin skattebetalning. I

sådant hänseende är säkerligen indrivningsavgiften av stor betydelse. Någon

anledning att låta nu berörda effekt vara mindre starkt verkande beträffande

kommunalutskylder än beträffande kronoutskylder synes emellertid icke rimligen

kunna angivas.

De sakkunniga, som från sina utgångspunkter sakna anledning föreslå

någon sänkning av indrivningsavgiftens storlek beträffande kronoutskylder - na, föreslå i stället att denna avgift beträffande kommunalutskylderna fastställes

att utgå efter enahanda grund som vid kronoutskylderna. I samband

härmed synes, till undvikande av onödig omgång vid avgiftens beräknande,

kunna bestämmas, att densamma skall utgå med 6 procent, oberoende av utskyldsbeloppets

storlek, dock minst med 25 öre.

I detta sammanhang må erinras om, att varje åtgärd, som leder till en

förbättrad uppbörd, också leder till försämrade inkomster för indrivningsförrättarna.

Skulle nu framlagda förslag leda till att en väsentligt förbättrad

utskyldsbetalning inträder vid uppbördsstämmorna, aktualiseras ånyo

indrivningsförrättarnas avlöningsfråga. Emellertid vill det synas de sakkunniga,

som örn något ställningstagande till denna fråga icke för närvarande

vore påkallat. Till en början lära väl verkningarna av förslagets

eventuella genomförande allenast så småningom göra sig gällande i form av

förbättrad uppbörd. Än vidare torde den föreslagna höjningen av indrivningsavgiften

beträffande kommunalutskylder komma att någon tid neutralisera

minskningen i antalet skatteposter, varå indrivningsavgift uttages.

Först efter en icke alltför kort tids förlopp synes därför vara möjligt att

avgöra, huruvida förevarande förslags genomförande nödvändiggör en ekonomisk

kompensation åt indrivningsförrättarna.

De av de sakkunniga sålunda föreslagna författningsändringarna skola

icke äga tillämpning beträffande utskylder, som förfallit till betalning före

författningarnas ikraftträdande. I

I yttrandena har förslaget örn samma indrivningsavgift för krono- och

kommunalutskylder tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Delade meningar

ha däremot yppats beträffande avgiftens storlek.

De sakkunnigas förslag har sålunda tillstyrkts av socialstyrelsen, som uttalat,

att styrelsen för sin del icke hade något att erinra mot alt indrivningsavgiften

beträffande kronoutskylderna bibehölles vid sin nuvarande höjd och

att densamma beträffande kommunalutskylder bleve lika hög som i fråga

om kronoutskylderna. Utan tvivel kunde en höjning av indrivningsavgiften

i fråga om kommunalutskylderna — vilka för de fattigare klasserna

i regel torde vara de mest betungande — i många fall komma alt bärt drabba

försumliga skattebetalare i små omständigheter, men med det föreslagna

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

systemet finge dessa kategorier å andra sidan en kompensation härför genom

de förbättrade möjligheterna att fullgöra sin utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassorna.

Riksräkenskapsverket, som framhållit i huvudsak samma synpunkter som

socialstyrelsen, har därjämte uttalat, att en sänkning av indrivningsavgiften

för kronoutskylder för närvarande skulle vara mindre välbetänkt ur upphördssynpunkt.

Stockholms stads kammarkontor har yttrat, att mot förslaget att höja indrivningsavgiften

för kommunalutskylder torde ur kommunal synpunkt icke

vara någon invändning att göra. Då denna avgift till huvudsaklig del torde

drabba de mindre bemedlade i samhället, kunde visserligen av sociala skäl

ifrågasättas att, i stället för en höjning av indrivningsavgiften för kommunalskatt,

sänka motsvarande avgift för kronoutskylderna för att dymedelst åvägabringa

önskvärd likställighet. Med förslagets genomförande skulle emellertid

skattebetalningen, icke minst för dessa samhällsmedlemmar, komma att

underlättas, vartill komme, att en rätt kraftigt verkande indrivningsavgift torde

vara behövlig som ett medel mot sådana skattskyldiga, som trots förefintlig

förmåga försummade att betala sina skatter.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna ha funnit, att någon invändning icke kunde

göras mot den föreslagna höjningen av indrivningsavgiften. En sådan höjning

borde i viss mån verka stimulerande på intresset hos försumliga skattebetalare

att bättre sköta sin skattebetalning. Den nu utgående högre provisionen

för kronoutskylder torde också lia bidragit till att i första hand indrivning

av dessa skett, varigenom kommunalutskylderna kommit att i detta

avseende intaga en sämre ställning.

Handelskammaren i Gävle har ansett den föreslagna ändringen vara mycket

tillfredsställande ur såväl allmän som kommunal synpunkt.

Majoriteten inom Stockholms stadskollegium har anfört betänkligheter mot

en höjning av indrivningsavgiften för kommunalskatt från 3 till 6 procent.

Sociala skäl talade för nuvarande procentsats. Ehuru indrivningsavgiften vid

kronoskatten redan nu vore 6 procent, kunde för ett bibehållande av den

lägre avgiften vid kommunalskatten anföras, att kommunalskatten, som utginge

proportionellt, redan i sig träffade de lägsta inkomsttagarna, vilka förutsattes

i huvudsak utgöra restlängdsklientelet, relativt hårdare. Starka praktiska

skäl talade emellertid för en enhetlig avgift, och då en högre sådan ansåges

behövlig såsom stimulans för den enskilde att ansluta sig till skalteförmedlingskassa,

ville kollegiet ifrågasätta, örn icke 4 procent för bägge skatterna

vore tillfyllest. Stadsfullmäktige i Stockholm ha instämt i detta uttalande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört följande:

Länsstyrelsen kan icke dela de sakkunnigas uppfattning att en generell

förhöjning till 6 procent skulle vara påkallad vare sig med hänsyn till avgiftens

karaktär av påföljd för eftersatt betalningsskyldighet eller med tanke på

det bidrag den utgör till indrivningsförrättarnas avlönande. I fråga om sådana

skattskyldiga, som över huvud allvarligt reagera för den extra tunga,

som indrivningsavgiften representerar, lärer redan den lägre avgift, som nu

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

121

gäller beträffande kommunalskatten, vara tillräckligt hög för att hava avsedd

verkan. Det bör även beaktas, att underlåtenhet alt i rätt tid gälda påförda

skatter icke alltid beror på ovillighet utan ofta på verklig oförmåga att betala

eller förhållanden, som äro direkt ömmande. I dessa fall innebär indrivningsavgiften,

för vars eventuella eftergivande myndigheterna sakna befogenhet,

att man lägger sten på bördan. Vidkommande avgiftens egenskap av lönebidrag

måste redan en generell förhöjning till 4 eller 5 procent komma att

medföra en avgjord inkomstökning för dem, som verkställa indrivningen.

Länsstyrelsen delar den uppfattningen, att den nuvarande differentieringen

av indrivningsavgiften saknar fog men anser av nu anförda skäl, att avgiften

i fråga om båda slagen av utskylder bör sättas till högst 5 procent.

Uppbördsintendenten i Stockholm har ifrågasatt, huruvida icke en sänkning

av indrivningsavgiften till 5 procent kunde vara skälig. Indrivningsavgiften

vore, såsom erfarenheten visat, överhuvud taget ägnad att hos den stora

allmänheten framkalla stark irritation; och det torde knappast kunna bestridas,

att den mången gång drabbade synnerligen hårt, särskilt då underlåtenheten

att betala varit beroende på ren glömska, sjukdom eller resa. Å andra

sidan kunde väl sägas, att en höjning av avgiften för kommunalutskylder

kunde vara motiverad i och för tillskapandet av skatteförmedlingskassor, vilka

ju komme att erbjuda större möjligheter för de lojala skattebetalarna att

ordna sin utskyldsbetalning.

Överståthållarämbetet, som uttalat sin anslutning till principen örn samma

indrivningsavgift för krono- och kommunalutskylder, har därutöver mot

uppbördsintendentens uttalande framhållit, att en sänkning av indrivningsavgiften

för kronoutskylder skulle direkt motverka anslutningen till skatteförmedlingskassorna

samt att det överhuvud taget vore av vikt för det nya

systemets genomförande, att påföljden av försummad utskyldsbetalning något

skärptes.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett en utjämning mellan indrivningsavgifterna

för krono- och kommunalutskylder böra ske på så sätt att

procentsatsen bestämdes till fem.

Samma förslag har framförts av stadsfogdarna i Hälsingborg under motivering,

att 5-talet vore enklare att använda såsom beräkningsgrund.

Kooperativa förbundet har med hänsyn till nu rådande hårda skattetryck

sagt sig förvänta, att även en indrivningsavgift av 4 eller 5 procent skulle

verka tillräckligt avskräckande på försumliga skattebetalare.

Finspångs köpingsnämnd har framhållit, att det stora flertalet restförda

torde vara sådana, vilka saknat möjlighet att vid uppbördstillfället uppbringa

det förfallna beloppet på en gång. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas,

örn ej den gemensamma indrivningsavgiften borde sättas till exempelvis

4 procent.

Handelskammaren i Göteborg har ansett, att ett fastställande av indrivningsavgiften

till 6 procent knappast syntes förenligt med ett av sakkunnigförslagets

väsentliga syften, nämligen att underlätta de skattskyldigas inbetalning

av resterande utskylder. Handelskammaren, som i princip vore

ense med de sakkunniga örn önskvärdheten av en enhetlig indrivningsavgift,

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

Departements
chefen.

ville för sin del förorda, att avgiften på sätt som föreslagits av 1936 års uppbördskommitté

fastställdes till 3 procent för samtliga utskylder.

Slutligen har föreningen Malmöhus läns landsfiskaler uttalat, att eftersom

de medel, vilka inbetalades från skatteförmedlingskassorna, syntes komma

att översändas direkt till utmätningsmannen, och exekutionsbiträdena icke

komme att taga befattning med indrivningsavgiften, det torde beträffande

tidigare förfallna, restförda utskylder kunna ifrågasättas, huruvida icke

indrivningsavgiften till statsverket kunde bortfalla. Helt säkert skulle detta

medföra ökad stimulans för anslutning till kassorna och giva bättre indrivningsresultat.

Enighet synes råda örn, att samma avgift bör utgå vid indrivning av olika

slags utskylder och att de sakkunnigas förslag härutinnan alltså bör genomföras.

Däremot gå meningarna i sär, då det gäller att bestämma avgiftens

storlek.

Det är visserligen riktigt, att indrivningsavgiften är en påföljd, som kan

träffa icke endast liknöjdheten och tredskan utan även den rena oförmågan.

Det kunde därför synas rimligt, att vid avgiftens bestämmande hänsyn finge

tagas till förhållandena i det särskilda fallet. Ett dylikt hänsynstagande skulle

emellertid så avsevärt komplicera indrivningsförfarandet, att jag icke är beredd

att tillstyrka införandet av en bestämmelse härom.

Då det gäller att fastställa regler för ett summariskt förfarande, bör hänsyn

i första hand tagas till syftet med detta samt till hur förhållandena i allmänhet

äro i de fall, varå förfarandet skall tillämpas. Indrivningsavgiften

har uppenbarligen till syfte att utgöra dels ersättning för de förluster och

kostnader i skilda hänseenden, som det allmänna får vidkännas genom

den uteblivna skattebetalningen, dels ock ett påtryckningsmedel mot medborgarna

att ordentligt fullgöra sin skattskyldighet. Bedömes frågan enbart

ur denna synpunkt, torde befogade invändningar knappast kunna göras mot

att indrivningsavgiften beträffande kommunalutskylder, som för närvarande

utgör tre procent, något höjes.

Ser man vidare till huru förhållandena gestalta sig i normalfallen, lärer

erfarenheten utvisa att dessa ingalunda äro sådana, där särskilt ömmande

omständigheter föreligga. Härutinnan kunna givetvis växlingar inträffa alltefter

tidsförhållanden, men oftast torde den restförde vara antingen en uppenbar

skatteskolkare eller en person som alltför sorglöst sköter sin ekonomi.

Det är särskilt inom sistnämnda kategori som skatteförmedlingskassorna

böra söka sitt klientel. Anslutningen till kassorna kan därför icke

annat än vinna på att indrivningsavgiften — alltså den straffavgift som man

genom anslutningen undgår —- hålles något så när hög.

Även örn jag sålunda delar de sakkunnigas mening att indrivningsavgiften

— som bör utgå efter samma procentsats för olika slag av utskylder — bör

fastställas till ett högre belopp än som nu gäller i fråga om kommunalutskylder,

är jag emellertid icke beredd förorda en så pass liög avgift som den av

de sakkunniga föreslagna eller sex procent. Skall en enhetlig avgift faststäl
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

123

las, vill det av olika skäl synas lämpligt att denna avgift fastställes till ett

belopp, som ungefärligen motsvarar medeltalet av de för närvarande tillämpade

procentsatserna. På grund härav och i anslutning till vad i vissa remissyttranden

föreslagits förordar jag för min del, att indrivningsavgiften bestämmes

till fem procent.

Såvitt angår avgiften för indrivning av kronoutskylder torde erforderliga

författningsändringar kunna beslutas av Kungl. Majit. Ändring beträffande

avgiften för indrivning av kommunalutskylder tarvar däremot riksdagens

medverkan.

De ekonomiska konsekvenserna för indrivningsmyndigheterna med anledning

av de nu ifrågasatta ändringarna ämnar jag icke i detta sammanhang

upptaga till behandling.

Förordningen om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen angående

postsparbanken och lagen angående ändrad lydelse av 52 §

lagen om bankrörelse.

Enligt § 2 mom. 1 andra stycket förordningen angående postsparbanken

må en och samma persons tillgodohavande hos postsparbanken ej ökas utöver

5,000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för

insättning på grund av sparavtal, utöver 3,000 kronor annorledes än genom

upplupen räntas läggande till kapitalet.

I 52 § andra stycket lagen om bankrörelse stadgas, att en och samma insättares

tillgodohavande på s. k. sparkasseräkning eller därmed likartad räkning

icke må annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas

utöver 4,000 kronor.

Vidare gäller enligt 22 § andra stycket lagen örn sparbanker, att en och

samma insättares tillgodohavande icke må annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet bestämt belopp,

högst 30,000 kronor, dock att länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill föranleda,

må meddela sparbank tillstånd att i fråga om viss insättares tillgodohavande

höja det sålunda bestämda beloppet.

De sakkunniga ha anfört:

Olägenheten för skatteförmedlingskassor i mindre orter att icke därstädes

äga tillgång till bankinrättning för medlens insättande synes icke vara av alltför

stor betydelse. Ett anlitande av postgirorörelsen för medlens överförande

till bankinrättning borde ju vara en fullt tillfredsställande lösning i dylika

fall. Vill man emellertid bereda möjlighet för kassa, som önskar anlita statens

sparbank, till direkt insättning i postsparbanken i dessa fall, synes detta

enklast kunna ske genom att skatteförmedlingskassorna medgivas rätt att å

motbok med postsparbanken insätta även belopp, som överstiga 5,000 kronor.

En dylik ändring synes i och för sig väl motiverad å den grund, att de klumpbelopp,

som insättas, i verkligheten äro hänförliga till ett flertal olika personer,

vilka var för sig skulle kunna verkställa insättningar av beloppen i fråga

utan att därför det stadgade maximibeloppet överskredes. Till undvikande

av förväxling synes lämpligen böra stadgas, att motbok nied skatteförmedlingskassa

skall utmärkas på sådant sätt, att densamma tydligt skiljes från

andra motböcker.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kunell. Maj:ts proposition nr 17.

Departements
chefen.

Generalpoststyrelsen har förklarat, att styrelsen icke hade något att erinra

mot de sakkunnigas förevarande förslag.

Fullmäktige i riksbanken ha uttalat, att enligt fullmäktiges åsikt liknande

ändringar borde vidtagas även i lagen örn bankrörelse, i vad anginge maximibelopp

för sparkasseräkningar, samt i lagen örn sparbanker, vad beträffade

maximibelopp för insättningar.

Svenska sparbanksföreningen bär sagt sig visserligen förutsätta, att länsstyrelserna

skulle komma att medgiva skatteförmedlingskassorna rätt att i

sparbank insätta mer än 30,000 kronor. Emellertid har föreningen ifrågasatt,

örn ej en generell dispens från sparbankslagens stadgande kunde medgivas för

räkningar som ägde samband med skatteförmedlingsrörelsen.

En motsatt ståndpunkt har intagits av sparbanksinspektionen, som anfört:

Genom de periodiskt återkommande stora utbetalningar, som skatteförmedlingskassorna

ha att fullgöra, komma sådana hos sparbank insatta medel att

ställa stora krav på likviditeten. Kassornas uttagningar komma dessutom att

till tiden sammanfalla med stora uttagningar från andra insättare. Det nu anförda

utgör tillräckliga skäl för inspektionen att avstyrka ett genomförande av

vad sparbanksföreningen i denna del ifrågasatt. Inspektionen har däremot

icke något att erinra emot att dispens från i reglemente stadgat insättningsmaximum

i viss omfattning från fall till fall lämnas beträffande nu ifrågavarande

insättares medel för sparbanker med tillräckligt god likviditet.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen i förordningen angående postsparbanken

synes böra genomföras. Därest så sker, torde böra övervägas att

i administrativ ordning meddela bestämmelser örn att de för skatteförmedlingskassorna

avsedda postsparbanksböckerna skola hava sådan utstyrsel, att

de kunna tydligt skiljas från andra sådana motböcker.

De skäl, som av de sakkunniga åberopats för ändringen i förordningen

angående postsparbanken, synas tala för att motsvarande ändring vidtages i

banklagen. I enlighet härmed har inom finansdepartementet upprättats förslag

till lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen örn bankrörelse. Förslaget

innefattar jämväl viss ändring av gällande bestämmelser om skyldighet för

bankaktiebolag att göra anteckning i motbok angående tillgodohavanden å

spar kasseräkning eller därmed likartad räkning; till denna fråga torde jag

emellertid senare få återkomma.

Vad åter angår den i ett pär remissyttranden väckta frågan om ändring av

sparbankslagens bestämmelser rörande maximibelopp för insättningar synas

mig vissa skäl tala emot en sådan ändring. Sparbankslagens bestämmelser äro

nämligen redan nu betydligt mindre restriktivt hållna än motsvarande stadganden

i förordningen angående postsparbanken och lagen om bankrörelse

samt lämna för övrigt möjlighet till vittgående dispenser. Dessutom bör beaktas,

att åtskilliga sparbanker ha en i förhållande till postsparbanken och affärsbankerna

så pass obetydlig rörelse, att de icke torde böra i nu förevarande

hänseende likställas med dessa. Med hänsyn härtill har jag icke ansett

mig bora i detta sammanhang förorda någon ändring i det nyss återgivna

stadgandet i sparbankslagen.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

125

Lagen angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen om

sparbanker, m. m.

Enligt 22 § första stycket lagen om sparbanker må sparbank ej driva

annan inlåningsrörelse än å motboksräkning; dock att sparbank må för fyllande

av tillfälligt penningbehov begagna kredit å löpande räkning eller

kreditivräkning i riksbanken eller inländskt bankbolag eller annorledes upptaga

lån. I 23 § första stycket stadgas, att insättning i sparbank skall antecknas

i motbok, varjämte meddelas bestämmelser rörande motboks beskaffenhet

m. m. Vidare föreskrives i 23 § andra stycket att, då medel som

insatts i sparbank lyftas, anteckning därom skall ske i motboken. I stället

för de i bokföringslagen föreskrivna dag- och inventarieböcker skall sparbank

enligt 31 § första och andra styckena föra, bland annat, dels avräkningsbok

för insättarna med upplägg för en var av dem ävensom ett årligt

sammandrag av dessa avräkningar, därvid tillgodohavanden, som för en och

samma insättare innestå å olika motböcker, skola föras å skilda upplägg, dels

ock register å sparbankens insättare. Sparbank skall jämlikt 31 § tredje

stycket tillse, att genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning i

registret å insättare sammanlagda beloppet av en och samma insättares tillgodohavanden

lätt kan fastställas.

Enligt § 2 mom. 2 förordningen angående postsparbanken skall vid första

insättning, för såvitt icke Kungl. Maj:t föreskrivit annat förfaringssätt, till

insättaren utan avgift utlämnas en motbok, utfärdad till förmån för den, för

vilken insättningen ägt rum.

Enligt 52 § andra stycket lagen örn bankrörelse skall insättning å sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning antecknas i motbok, som utlämnas

till räkningshavaren. I

I sitt yttrande över betänkandet med förslag till främjande av utskyldsbetalning

genom erkända skatteförmedlingskassor har svenska sparbanksföreningen

i fråga örn den skatteförmedlingsverksamhet, som kan komma

att utövas av sparbankerna, anfört:

Enligt sparbankslagen skall motbok finnas för varje räkningshavare. Denna

bestämmelse medför redan nu för det kollektiva småsparandet onödiga

tekniska svårigheter och skulle kunna för skatteförmedlingsrörelsen innebära

allvarliga olägenheter. Särskild motbok saknar för de nu nämnda rörelsegrenarna

all praktisk betydelse och har uteslutande karaktären av en ren formalitet,

enär den regelmässigt förvaras av sparbanken och aldrig kommer i

kontoinnehavarens hand. Föreningen anser det därför vara en viktig förutsättning

för rörelsens handhavande, att sparbankslagen så ändras att särskild

motbok icke behöver förekomma när det gäller skatteförmedlingskassor

och de för det kollektiva sparandet sedvanligen tillämpade sparformerna.

Föreningen vill i detta sammanhang erinra om att i postsparbanksrörelsen

utfärdande av särskild motbok i sådana fall icke behöver ske.

Sparbanksinspektionen bär i förevarande hänseende anfört i huvudsak

följande:

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Sparbanksinspektionen anser att särskilda bokföringsföreskrifter utöver

deni, vilka reglera sparbankernas vanliga rörelse, icke erfordras för denna

gren av verksamheten. Sparbankslagens och bokföringslagens föreskrifter

böra med hänsyn härtill tillämpas även i nu förevarande fall. Ett genomförande

av en förenklad bokföring torde förutsätta ändringar i sparbankslagen.

I nära samband med bokföringsfrågan står frågan om skyldighet för sparbank

att utfärda motböcker för »medlemmar» i skatteförmedlingsrörelsen.

Enligt 22 § sparbankslagen må sparbank ej driva annan inlåningsrörelse än

a motboksrakning. Sparbanksinspektionen anser, i likhet med svenska sparbanksföreningen,

föreskrifterna om motbok vara ägnade att försvåra sparbankernas

skatteförmedlande verksamhet liksom övriga för det kollektiva

sparandet sedvanligen tillämpade sparformer. Inspektionen vill i delta sammanhang

erinra om att 1920 års sparbankssakkunniga, vilkas betänkande

legat till grund för 1923 års sparbankslagstiftning, förutsatt att sparbank

skulle kunna driva intressekontorsverksamhet men trots detta icke föreslagit

något undantag från motboksskyldigheten ifråga örn denna rörelse. Det bör

beaktas, att motböckerna icke endast utgöra kontrollmedel utan att motboksräkningen

även karakteriserar begränsningen av sparbankernas rörelse. Om

sparbankslagen skulle så ändras, att möjligheter skapades att göra undantag

från regeln att sparbank endast får driva inlåning å motboksräkning, måste

starka garantier uppställas så att icke undantagsbestämmelsen bomme att

missbrukas. Inspektionen har för övrigt i sin verksamhet redan med nuvarande

lagstiftning påträffat fall, där man sökt kringgå bestämmelsen. Den

bästa kontrollen torde måhända kunna åstadkommas genom att i sparbankslagen

bereddes möjlighet att medgiva undantag från motboksregeln dispensvägen.

Inspektionen anser sig emellertid böra ifrågasätta, huruvida icke lösningen

av denna fråga borde kunna anstå någon tid i avvaktan på att andra

aktuella sparbankslagstiftningsfrågor göras till föremål för omprövning.

Departements- De ur sparbankslagstiftningen nyss refererade bestämmelserna örn motbok

chefen, förutsätta — vilket för övrigt framgår av själva benämningen — att motboken

skall innehavas av insättaren. Därest en sparbank antages till erkänd skatteförmedlingskassa

samt gentemot de vid ett företag anställda åtager sig att

med belopp, som inflyta genom löneavdrag, förmedla betalning av skatter

och måhända även hyror, försäkringspremier, räntor och amorteringar

m. m., kan det dock icke gärna ifrågakomma, att var och en av de anställda

skall inneha en motbok, däri såväl insättningar som utbetalningar

för hans räkning antecknas. Är den anställde veckoavlönad, skulle ju detta

innebära, att han finge besöka banken en gång i veckan och därjämte vid

varje tillfälle då banken skulle verkställa en utbetalning för hans räkning.

Därmed vore syftet med förmedlingsverksamheten i viss mån förfelat.

De sparbanker, vilka redan ägna sig åt intressekontorsverksamhet, utfärda

därför visserligen motbok åt envar till verksamheten ansluten person,

men dessa motböcker ligga ofta kvar hos banken, som vid varje in- och

utbetalningstillfälle verkställer vederbörliga anteckningar i motböckerna. En

sålunda hos banken kvarliggande motbok fyller otvivelaktigt icke sitt syfte.

De kostnader, som åsamkas banken för anskaffning och förvaring av samt

verkställandet av vederbörliga införingar i ett kanske mycket stort antal

sådana motböcker, måste därför anses vara onödiga.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

127

Vid den nu planerade utbyggnaden av skatteförmedlingsverksamheten har

man räknat med en betydande medverkan från sparbankernas sida. Det bör

då enligt min mening icke ifrågakomma att bibehålla bestämmelser, vilka för

sparbankerna skulle medföra onödiga kostnader till ganska avsevärda belopp.

Jag har därför låtit inom finansdepartementet upprätta förslag till vissa

ändringar i 22 och 23 §§ sparbankslagen.

Från regeln i 22 §, att sparbank ej må driva annan inlåningsrörelse än

å motboksräkning, gäller för närvarande visst undantag för det fall att

sparbanken tillfälligtvis behöver upptaga lån. Enligt förslaget stadgas för

en till erkänd skatteförmedlingskassa antagen sparbank ytterligare det undantaget,

att kassan må enligt därför gällande bestämmelser mottaga för betalningsförmedlingen

avsedda medel. Då sistberörda författningsbestämmelser

— enligt deras nu föreslagna avfattning —• icke stadga skyldighet för skatteförmedlingskassa

att föra motboksräkning och då det i 1 § förslaget till förordning

om erkända skatteförmedlingskassor förutsättes att sådan kassa kan

förmedla betalning av jämväl annat än utskylder, innebär den föreslagna nya

lydelsen av 22 § sparbankslagen rätt för sparbank, som antagits till erkänd

skatteförmedlingskassa, att driva den ifrågavarande verksamheten annorledes

än med begagnande av motboksräkning.

Enligt förslaget ha vidare 23 § första stycket första punkten och andra

stycket erhållit sådan ändrad lydelse, att motbokstvånget icke skall gälla i fråga

örn medel, som till erkänd skatteförmedlingskassa antagen sparbank mottagit

i och för betalningsförmedlingen, ävensom att, då medel som insatts å motboksräkning

lyftas, anteckning därom skall ske i motboken. Anledningen till

och innebörden av dessa ändringar framgår av det nyss anförda.

Någon ändring av bestämmelserna i 31 § angående sparbanks bokföring

torde icke i detta sammanhang vara erforderlig. Av bestämmelsen i första

stycket örn avräkningsbok för insättarna, jämförd med bestämmelsen i

tredje stycket, lärer nämligen framgå, att jämväl av skatteförmedlingsrörelsen

omfattade tillgodohavanden skola, åtskilda från övriga tillgodohavanden,

vederbörligen bokföras.

Icke heller synes i detta sammanhang erfordras någon ändring i förordningen

angående postsparbanken, Från nämnda förordnings bestämmelser

rörande motbok kan Kungl. Maj:t meddela dispens.

Bankaktiebolag, som antagits till erkänd skatteförmedlingskassa, har visserligen

möjlighet att placera de från kassans medlemmar influtna medlen å

för de olika medlemmarna öppnade checkräkningar i stället för å motboksräkningar.

Emellertid bör beaktas alt de sparbanker, som för närvarande driva

skattekasserörelse, i regel tillgodoräkna medlemmarna gängse inlåningsränta

å deras tillgodohavanden. Då så kan antagas bliva fallet jämväl i fortsättningen

torde det — för att icke bankbolagen skola i konkurrenshänseende

bliva sämre ställda än sparbankerna — vara lämpligt att även bankbolagen

beredas tillfälle att, i de fall då vederbörande bank blivit anlagen till erkänd

skatteförmedlingskassa, placera medlemmarnas medel å sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning. En förutsättning härför är, såsom av det förut

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

anförda framgår, att undantag från motbokstvånget stadgas för dylika fall.

Det tidigare omförmälda förslaget till lag angående ändrad lydelse av 52 §

lagen örn bankrörelse innefattar jämväl förslag till sådana undantagsbestämmelser.

Ifrågavarande undantagsbestämmelser torde böra gälla även i sådana fall

då till erkänd skatteförmedlingskassa antagits av sparbank eller bankbolag

inrättat avdelningskontor.

Förordningen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla

arbetsanställning.

1936 års uppbördskommitté upptog i sitt förslag till folkbokföringsförordning

under 116—119 §§ bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att

anmäla arbetsanställning. Enligt detta förslag var envar arbetsgivare pliktig

att göra anmälan örn anställning av annan person i hans tjänst. Skyldighet

att göra anmälan skulle inträda, då person, som anställts för en tid

av minst fyra veckor i följd, börjat sin anställning samt då person, utan att

avtal örn anställning för en tid av minst fyra veckor i följd träffats, under

två på varandra följande månader innehaft anställning under sammanlagt

minst trettio arbetsdagar. Anmälan skulle, senast fem dagar efter det anmälningsskyldighet

uppkommit, göras å särskild blankett, s. k. anställningskort,

vilket avgiftsfritt med posten skulle insändas till utmätningsmannen i

anställningsorten eller i Stockholm till Överståthållarämbetet. Utmätningsmannen

skulle, efter tagen kännedom om innehållet i till honom inkommet

kort, översända detta till länsstyrelsen. Hos länsstyrelserna förvarade anställningskort

skulle enligt vissa regler ingå i det av kommittén föreslagna

folkbokföringssystemet. 1

1 §•

De sakkunniga ha till motivering av motsvarande paragraf i sitt förslag

anfört:

På sätt de sakkunniga uttalat i motiveringen till 12 § av den föreslagna

förordningen om erkända skatteförmedlingskassor hava de sakkunniga icke

funnit anledning att närmare söka bestämma begreppen arbetsgivare och

arbetstagare.

Enligt förslaget skall anmälningsskyldighet inträda så snart arbetstagare

anställts, dock med den begränsning att skyldigheten icke inträder, om det

med hänsyn till omständigheterna vid anställandet är uppenbart, att anställningen

ej kommer att vara längre tid än fyra veckor. De sakkunniga

hava sålunda icke följt den avfattning, som föreslogs av 1936 års uppbördskommitté.

Denna kommitté stadgade anmälningsskyldighet i två fall, nämligen

dels då person, som anställts för en tid av minst fyra veckor i följd,

börjat sin anställning, och dels då person, utan att avtal om anställning för

en tid av minst fyra veckor i följd träffats, under två på varandra följande

månader innehaft anställning under en sammanlagd tid av minst trettio dagar.

Uppbördskommittén skilde sålunda mellan fast anställning samt an
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

129

ställning tillsvidare, i vilket sistnämnda fall man skulle beräkna sammanlagda

antalet arbetsdagar under en tidsperiod av två månader. De sakkunniga

hava för sin del ansett mest önskvärt att erhålla en gemensam regel

för båda fallen och hava därjämte funnit uppbördskommitténs förslag, när

det gällde anställning tillsvidare, vara förenat med åtskilliga olägenheter,

bl. a. i så måtto, att det för arbetsgivaren skulle falla sig besvärligt att alltid

hålla reda på, under hur lång tid tillsvidare anställda arbetare verkligen

varit i tjänst.

Visserligen kunna fall inträffa, då arbetsgivaren vid anställandet anser

uppenbart, att anställningen ej kommer att vara längre tid än fyra veckor,

men där ändock denna tid sedan överskrides. I dylika fall synes rimligt att

anmälan då göres vid denna senare tidpunkt. Något straff för försummelsen

inträder ej med hänsyn till avfattningen av straffbestämmelsen i 5 §.

De sakkunniga föreslå vidare, att anmälan skall göras till utmätningsmannen

i orten. Detta synes för vederbörande arbetsgivare medföra minsta

omgång. Ofta torde väl även hända, att denne utmätningsman även är den

som har att indriva den anställdes utskylder; stundom lärer väl ock inträffa

att han från annan utmätningsman erhållit begäran om sådan indrivning

gent emot den anställde. I dessa fall vinner man, att utmätningsmannen omedelbart

får besked om, var vederbörande finnes anställd, och att sålunda

den tidsförlust undvikes, som skulle inträda, om anmälan gjordes till länsstyrelsen

i och för vidarebefordran till utmätningsmannen.

Förslaget överensstämmer i denna del med vad 1936 års uppbördskommitté

i sitt betänkande föreslog.

Kammarrätten har ansett frånvaron av en definition på begreppen arbetsgivare

och arbetstagare komma att medföra avsevärda olägenheter vid

förordningens tillämpning. Tydliga anvisningar i detta avseende syntes vara

av nöden.

Socialstyrelsen har anfört:

En anmälningsskyldighet av den allmänna omfattning, som de sakkunniga

förordat, lärer av praktiska skäl icke kunna komma i fråga, och en

dylik allmän anmälningsplikt synes icke heller vara av behovet påkallad.

1 detta sammanhang kan åberopas vad styrelsen anfört i sitt utlåtande över

1936 års uppbördskommittés förslag till omorganisation av uppbördsväsendet,

vilket innefattade ett likartat förslag om arbetsgivares anmälningsskyldighet

beträffande anställda. Styrelsen påpekade där, att en allmän åtlydnad

av en föreskrift örn sådan anmälningsskyldighet knappast skulle

kunna påräknas från det stora antalet mindre arbetsgivares sida, och att

anordningen inom ett flertal stora näringsgrenar sannolikt skulle komma

att anses olämplig och obehövlig. 1 stället föreslog styrelsen, att Kungl.

Majit skulle tillerkännas rätten att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet

för arbetsgivare inom större samhällen i fråga om de särskilda

näringsgrenar, där anställningen till följd av säsongförhållanden eller av

annan orsak plägar vara av intermittent natur och där också avlöningsförhållandena

kunna vara av särskild beskaffenhet. Styrelsen ifrågasatte också

en begränsning av anmälningsskyldigheten till arbetsgivare med ett visst

minimiantal anställda. I utlåtandet gjordes gällande, att den åsyftade effekten

med avseende på uppbördsväsendet sannolikt skulle kunna nås även med

ett sålunda modifierat anmälningssystem.

Efter styrelsens alltjämt omfattade mening är ett anmälningssystem av

denna mera begränsade omfattning alt föredraga framför det föreliggande

förslaget örn en allmän anmälningsplikt för arbetsgivare. De eventuella fiska
Dihang

till riksdagens protokoll 19i3. I sand. A''r 17. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

liska vinsterna av detta förslags genomförande skulle sannolikt icke uppväga

de betydande besvärligheter, som skulle vara förenade därmed.

Sparbanksinspektioncn bar ifrågasatt, huruvida bestämmelsen om anmälningsskyldighet

kunde genomföras beträffande vissa arbetsgivare med en eller

ett fåtal anställda.

Bank- och fondinspektionen bar uttalat, att de sakkunnigas förslag om anmälningsskyldighet

för envar arbetsgivare, oberoende av antalet hos honom

anställda arbetstagare, syntes gå för långt, helst som underlåtenhet att fullgöra

anmälningsskyldigheten medförde bötesansvar. Sådant ansvar skulle

i dylikt fall drabba exempelvis en åldrig person, som i sin tjänst hade allenast

en vårdarinna. Överhuvud taget syntes man åtminstone böra från anmälningsplikt

fritaga arbetsgivare beträffande i hans hushåll anställda personer.

Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, huruvida det ökade besvär för

arbetsgivarna, som anmälningsskyldigheten innebure, och den stora apparat,

som måste sättas i gång för att få registren till stånd och för att framdeles

föra dem, verkligen komme att motsvara den fördel som därav kunde vinnas.

Att ålägga varje småbrukare och till och med varje husmor med anställd

arbetskraft i sitt hem skyldighet att verkställa sådana anmälningar torde

verka såväl onödigt betungande som irriterande för allmänheten och torde

näppeligen komma att i full utsträckning åtlydas. Jämväl länsstyrelsen i

Örebro län har ifrågasatt en begränsning av anmälningsskyldigheten.

Stadsfullmäktige i Luleå lia uttalat, att befrielse från anmälningsplikt borde

stadgas i de fall, då den avtalade lönen, inberäknat naturaförmåner, uppenbarligen

understege 1,200 kronor för år räknat.

Sveriges redareförening har gjort gällande, att ett genomförande av de sakkunnigas

förslag skulle medföra stora svårigheter inom rederinäringen och i

många fall, då påmönstring skett i utlandet, icke kunna efterlevas på så

sätt, att med anmälningen avsedd nytta uppnåddes. Vid påmönstringar i utlandet

hände det nämligen mycket ofta, att rederierna först lång tid efter

det påmönstringen skett finge meddelande därom från befälhavarna. Vidare

borde uppmärksammas, att de ombord anställda och särskilt de, som tillhörde

manskapsklassen, synnerligen ofta bytte anställning. Därest anmälningar

skulle behöva lämnas av rederierna varje gång dessa erhöllo rapport från befälhavarna

örn anställandet av ny besättningsman, kunde förfarandet dessutom

bliva mycket betungande. Föreningen ville därför ifrågasätta huruvida

myndigheterna kunde vara betjänta av de föreslagna anmälningarna, då det

gällde sjömän, som påmönstrat i utlandet.

I anslutning till sistnämnda yttrande har kommerskollegium anfört:

I utlåtande över 1936 års uppbördskommittés betänkande uttalade kollegium

beträffande det däri föreslagna anmälningsförfarandet bl. a., att av redareföreningen

gjorda erinringar i avseende å möjligheterna för redare för

fartyg i utrikes fart att fullgöra anmälan icke kunde frånkänna^ fog samt

framhöll, att det syntes böra tagas under övervägande att i stället åt sjömanshusen

uppdraga verkställandet av sådan anmälan. Den utväg, som kollegium

sålunda ifrågasatt för lösande av spörsmålet örn anmälningsskyldighet i frå
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 131

ga om påmönstringar i utlandet, synes kollegium alltjämt den mest ändamålsenliga.

Vidare bär i flera yttranden berörts frågan, huruvida skyldighet skulle

stadgas för arbetsgivare att anmäla även när arbetstagares anställning upphört.

Sålunda har kammarrätten uttalat, att de sakkunnigas förslag borde

kompletteras med föreskrift örn åläggande för arbetsgivare att anmäla upphörande

av arbetsanställning. Anmälningssystemet komme därigenom säkerligen

att vinna i effektivitet och tillförlitlighet, vilket sannolikt skulle mer än

väl uppväga de olägenheter, som en dylik utvidgning av anmälningsplikten

kunde tänkas medföra. Länsstgrelsen i Gävleborgs län och magistraten i örebro

lia framhållit, att därest skyldighet att anmäla anställnings upphörande

icke stadgades, det vore anledning förmoda, att länsstyrelsens register över

anställningskort så småningom komme att innehålla ett betydande antal icke

aktuella fall.

Enligt uttalanden i flera yttranden har den av de sakkunniga i andra stycket

föreslagna tiden av fyra veckor ansetts för lång. Sålunda har länsstyrelsen

i Malmöhus län föreslagit, att undantaget från uppgiftsplikt måtte inskränkas

till de fall, där anställningen ej komme att vara längre tid än 14

dagar. Förste stadsfogden i Malmö har framhållit, att det i många fall kunde

vara fråga om specialuppdrag med kort anställningstid men med relativt

hög avlöning; en sådan anställning kunde tåla en viss beskattning. Stadsfogdarna

i Hälsingborg ha ansett, att förevarande bestämmelse vore för vagt

formulerad och att tiden fyra veckor vore för lång, särskilt då det gällde arbetstagare

med goda inkomster. Kommunalfullmäktige i Höörs köping ha

föreslagit, att gränsen måtte sättas till tre veckor, och att samtidigt bestämmelsen

måtte så avfattas, att därest anställningen efter två veckor skulle

synas bliva av längre varaktighet eller, efter kortare avbrott än tre veckor,

fortsätta hos samme arbetsgivare, denne skulle vara anmälningsskyldig omedelbart

efter två veckor respektive vid arbetstagarens återintagande i arbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit det oklart, huruvida i tredje

stycket med utmätningsman i orten skulle förstås utmätningsmannen i den

skattskyldiges mantalsskrivningsort eller vistelseort, om vistelseorten vore

annan än mantalsskrivningsorten. Enligt länsstyrelsens mening kunde det

ofta vara angeläget att underrättelsen expedierades till utmätningsmannen

i vistelseorten.

Kommunalfullmäktige i Höörs köping lia ansett av de sakkunnigas motivering

framgå, att med uttrycket »utmätningsmannen i orten» avsåges utmätningsmannen

i arbetsgivarens hemort. Örn så vore fallet borde den

mottagande utmätningsmannen, i händelse anmälan upptoge arbetstagare

från mantalsskrivningskommun utanför utmätningsmannens distrikt, omedelbart

på något sätt underrätta utmätningsmannen i denna kommun. Del

torde nämligen mycket sällan inträffa, att ett handräckningsärende kunde

hinna före den restskyldige till en arbetsplats, belägen i annan kommun än

där beloppet restförts.

Kronouppbördskassören i Karlstad har framhållit, att med uttrycket »ut
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements
thefen.

mätningsmannen i orten» kunde åsyftas utmätningsmannen antingen i den

ort, där arbetsgivaren vöre bosatt, i den ort, där arbetet utfördes, eller i den

ort, där arbetstagaren vore bosatt. Till undvikande av tvivelsmål hos de

anmälningsskyldiga borde tydligt angivas vilken av dessa utmätningsmän

det vore fråga om.

Min ståndpunkt till frågan om behovet av en definition å begreppen arbetsgivare

och arbetstagare har jag angivit redan vid behandlingen av 12 §

i förslaget till förordning om erkända skatteförmedlingskassor.

Omfattningen av arbetsgivarnas anmälningsplikt har under remissbehandlingen

varit föremål för delade meningar. Sålunda har i vissa yttranden

föreslagits skärpning av de tilltänkta bestämmelserna, medan i andra yttranden

gjorts gällande, att den av de sakkunniga föreslagna anmälningsskyldigheten

vore alltför vidsträckt. I sist åsyftade yttranden ha förslag

framförts örn att begränsa denna skyldighet så att den icke skulle gälla för

arbetsgivare med endast ett fåtal arbetstagare eller beträffande arbetstagare,

vilka kunde anses såsom husfolk, eller i sådana fall, då arbetstagarens

lön understege ett visst bestämt belopp. Jag vill i anledning härav erinra, att

de föreslagna bestämmelserna örn arbetsgivares anmälningsskyldighet ha till

syfte att underlätta ett snabbt och mera effektivt indrivande av utskylder. I

samma mån som denna anmälningsskyldighet begränsas, torde emellertid

även effektiviteten hos den ifrågasatta lagstiftningen minskas. Det synes därför

vara nödvändigt att göra anmälningsskyldigheten så fullständig som det

av praktiska hänsyn är möjligt. En föreskrift av det innehåll, att anmälan

om anställandet av arbetstagare alltid skall ske, kan visserligen förefalla enkel

att tillämpa, men å andra sidan skulle en anmälan rörande en arbetstagare,

som anställdes för endast en eller annan dag, sakna varje praktisk

betydelse. Frågan örn längden av den anställningstid, för vilken anmälningsskyldighet

icke bör påfordras, torde sammanhänga med hur snabbt åtgärder

för utskyldsindrivning kunna vidtagas. Härvid bör beaktas, att arbetsgivaren

måste åtnjuta skälig tidsfrist för avgivande av sin anmälan och att

myndigheternas befattning med densamma måste taga en viss tid i anspråk,

innan direkta åtgärder för utskyldsindrivningen kunna vidtagas. Med hänsyn

härtill finner jag den av de sakkunniga föreslagna tiden av fyra veckor

vara lämplig. Däremot torde i visst annat hänseende en utvidgning

böra ske av de föreslagna bestämmelserna. Därest en arbetsgivare vid anställandet

av en arbetstagare räknat med en kortare anställningstid än fyra veckor

men denna tid sedermera förlängts, torde det nämligen böra åligga arbetsgivaren

att senast vid utgången av den fjärde veckan göra anmälan om anställningen.

En begränsning av arbetsgivarens anmälningsskyldighet i de fall, då arbetsgivaren

har endast ett fåtal anställda, då den anställde kan anses tillhöra

arbetsgivarens husfolk eller då den anställdes lön understiger visst

belopp, kan jag icke tillstyrka. Förutom att värdet av anställningsregistret

genom en sådan begränsning skulle betydligt reduceras, torde någon nämn
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

133

värd minskning av kostnaderna för registret icke härigenom uppstå, varjämte

må framhållas, att arbetsgivare i större utsträckning än enligt nu föreliggande

förslag skulle komma i tvivelsmål, huruvida i de särskilda fallen

anmälningsskyldighet förelåge eller icke.

I anledning av yrkandet från Sveriges redareförening om begränsning av

anmälningsskyldigheten beträffande sjömän, vilka påmönstra i utlandet, vill

jag erinra om att frågan om tillskapandet av en särskild ordning för sjöfolkets

utskyldsbetalning är under utredning inom finansdepartementet. Innan

denna fråga blivit löst, synes det icke vara anledning att utfärda särbestämmelser

rörande vissa kategorier av sjömän. Visserligen kan i många fall den

av de sakkunniga föreslagna tidsfristen för avgivande av anmälan visa sig

vara något för kort, även om densamma, såsom jag senare ämnar förorda,

utsträckes från fem dagar till en vecka. Häremot må dock framhållas, att

varken enligt de sakkunnigas förslag eller enligt departementsförslaget straffpåföljd

under alla förhållanden skall inträda vid försummelse att fullgöra

anmälningsplikten.

Det i vissa yttranden framkomna förslaget, att arbetsgivaren skulle vara

skyldig anmäla jämväl när arbetstagaren slutat sin anställning, anser jag

mig icke böra biträda. Genomförandet av ett sådant förslag skulle i icke

oväsentlig grad öka det arbete, som genom förevarande lagstiftning lägges

på arbetsgivarna. Farhågorna för att anställningsregistren utan en dylik anmälningsskyldighet

skulle komma att innehålla ett betydande antal icke

aktuella uppgifter torde vara i viss mån överdrivna. I 4 § föreslås nämligen

åtgärder för erforderlig gallring av dessa register.

Då de sakkunniga med uttrycket • utmätningsmannen i orten» uppenbarligen

avsett utmätningsmannen i anställningsorten eller sålunda utmätningsmannen

i den ort, där vederbörande är anställd, har departementsförslaget

jämkats i enlighet härmed. Frågan huruvida denne utmätningsman bör

vidarebefordra anmälan till annan utmätningsman torde jag få tillfälle beröra

i samband med behandlingen av 4 §.

2 §.

De sakkunniga ha anfört:

Den i 1 § givna allmänna regeln tarvar en begränsning. I vissa fall, särskilt

lärer detta vara händelsen inom skogsindustrien, anställer den egentlige

arbetsgivaren en eller flera personer, vilka i sin tur själva i arbetet intaga

för deras hjälp erforderlig arbetskraft. Så som anställningsförfarandet

reglerats, råder emellertid tveksamhet om vem som skall anses såsom arbetsgivare

i förhållande till de i andra hand intagna arbetstagarna. Enligt de

sakkunnigas mening bör i fall av denna art anmälningsskyldighet åvila den

av en arbetsgivare anställde, som sedan i sin tur anlitar erforderlig arbetskraft.

Till klargörande härav har första stycket i 2 § erhållit sin föreslagna

avfattning.

Än vidare synes viss begränsning av anmälningsplikten kunna ifrågasättas

beträffande hos staten och kommunerna anställda. Å Konungen synes

lämpligen böra ankomma att meddela närmare föreskrifter härom.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements
chefen.

Socialstyrelsen har erinrat, att i vissa fall anställningsförhållandena inom

skogsindustrien kunde vara mera komplicerade än vad de sakkunniga förutsatt.

Vissa skogsarbetaravtal innehölle nämligen bestämmelser, genom vilka

en huggare kunde få lönen till sig utbetalad direkt genom skogsbolaget

mot av körare utfärdade anvisningar. Denna omständighet kunde få betydelse

för bestämningen av arbetsgivarebegreppet dels i samband med anmälningsplikten

och dels i samband med skyldigheten att verkställa löneavdrag

för medlemmar i skatteförmedlingskassor. Det torde i de åsyftade fallen

vara rimligt, att skogsbolaget verkställde löneavdragen, under det att köraren

fullgjorde anmälningsskyldigheten beträffande de hos honom anställda

huggarna.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat, att föreningen såsom förutsättning

för sin anslutning till förslaget örn anmälningsskyldighet uppställde

det villkoret, att bestämmelsen i .2 § första stycket i sakkunnigförslaget

bibehölles oförändrad.

Beträffande 2 § andra stycket i sakkunnigförslaget har svenska försäkringsbolags

riksförbund uttalat, att ifrågavarande bestämmelse borde ersättas

med en allmän föreskrift, att Konungen ägde medgiva befrielse från den i

förordningen stadgade anmälningsskyldigheten. Svenska landstingsförbundet

har framhållit, att det ville synas, som om någon anmälningsplikt beträffande

arbetsanställning i landstingens tjänst knappast vore påkallad. I

I fråga om den av de sakkunniga i 2 § första stycket upptagna bestämmelsen

må till en början framhållas, att bestämmelsen icke avser sådana fall,

där arbetsgivarens ställföreträdare anställer arbetstagare; i dylika fall kommer

enligt huvudregeln arbetsgivaren att ha det rättsliga ansvaret för anmälningsskyldighetens

fullgörande. Vid utformandet av den ifrågavarande bestämmelsen

ha de sakkunniga tydligen utgått från den uppfattningen, att en

person skulle kunna — utan att vara arbetsgivarens ställföreträdare — antaga

arbetare i arbetsgivarens tjänst, i vilket fall anmälningsskyldigheten

skulle åvila icke arbetsgivaren utan den som verkställde antagandet. Emellertid

lärer en dylik konstruktion knappast kunna anses hållbar. Förutsättningen

för att ett anställningsförhållande skall uppkomma mellan en arbetstagare

och en arbetsgivare, som icke själv verkställer antagandet, torde nämligen

vara, att den genom vilken anställandet sker handlar såsom ombud eller

ställföreträdare för arbetsgivaren. Vid sådant förhållande synes ifrågavarande

bestämmelse böra utgå. Det torde i förekommande fall böra överlåtas

åt praxis att avgöra vem som skall anses såsom arbetsgivare.

Enligt 2 § andra stycket i sakkunnigförslaget skall anmälningsskyldighet

åvila statliga verk och inrättningar samt kommuner allenast i den utsträckning

Kungl. Majit bestämmer. Beträffande arbetstagare med stadigvarande

anställning i statens eller kommunal tjänst torde anmälningsskyldigheten

sakna nämnvärd betydelse för restindrivningen. Jag tillstyrker därför förslaget

i denna del. Bestämmelsen i fråga har i departementsförslaget upptagits

i 2 § första stycket. Såsom andra stycke har upptagits ett stadgande

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

135

om rätt för Kungl. Maj:t att, i den mån särskilda omständigheter därtill föranleda,

medgiva befrielse från anmälningsskyldighet jämväl i andra fall än

förut är sagt. Med hänsyn till anmälningsskyldighetens mycket vidsträckta

omfattning torde en dylik generell dispensrätt få anses lämplig.

3 §•

De sakkunniga ha framhållit, att begränsningen av anmälningstiden till

fem dagar skett i överensstämmelse med uppbördskommitténs förslag.

De sakkunniga ha vid sitt betänkande fogat förslag till formulär till anställningskort.

Stadsfogdarna i Hälsingborg ha ansett, att anmälan borde göras ofördröjligen,

särskilt med hänsyn till månadslöner, på vilka skatteavdrag kunde göras

endast en gång i månaden.

Magistraten i Askersund har föreslagit, att arbetsgivaren måtte åläggas

göra anmälan senast dagen efter anställandet. Vidare borde arbetsgivare åläggas

att förvissa sig om arbetstagarens identitet, då eljest skatteskolkare lätteligen

kunde undandraga sig skattebetalningen genom uppgivande av fingerat

namn.

Svenska arbetsgivareföreningen har hemställt, att anmälningsfristen örn fem

dagar måtte något förlängas. Det vore nämligen av arbetsorganisatoriska

skäl önskvärt, att anmälningsskyldigheten icke inträdde förrän arbetstagarens

anställning sträckt sig över en avlöningsdag. Fristen syntes sålunda böra

bestämmas till tio eller eventuellt åtta dagar, vilket utan olägenhet syntes

kunna ske.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har framhållit, att anmälningsfristen

borde utsträckas att omfatta minst femton dagar, då det vore av betydelse

att fristen löpte över en avlöningsdag och lantarbetarna i regel erhölle avlöning

högst två gånger per månad.

Svenska bankföreningen har förutsatt, att anmälningsskyldigheten icke

komme att göras mera omfattande än vad det av de sakkunniga utarbetade

förslaget till formulär till anställningskort gåve vid handen och att anmälan

således endast komme att avse den anställdes efternamn och fullständiga

förnamn, hans födelsedag och födelseår samt mantalsskrivningsort, allt enligt

hans egna uppgifter, ävensom dagen för anställningen och anställningens

art. Föreningen hemställde, att föreskrift härom måtte intagas i förordningen.

Samma yttrande har avgivits av ett flertal näringsorganisationer.

Överståthållarämbetet har hemställt, att anställningskortet finge innehålla

uppgift även om arbetstagarens bostadsadress.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att anställningskortet borde innehålla

uppgift örn vistelseorten, därest denna vöre en annan än mantalsskrivningsorten.

Kommunalfullmäktige i Solna socken lia framhållit, att det av de sakkunniga

föreslagna anställningskortet borde ändras på så sätt, att uppgift skulle

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Majlis proposition nr 17.

Departements
chefen.

lämnas icke om det innevarande utan om det föregående årets mantalsskrivningsadress,

då sistnämnda adress utgjorde senaste beskattningsadress.

Stadsfogden i Linköping har ansett, att anställningskortet borde innehålla

en erinran om påföljden av uraktlåten anmälan.

Kronokassören i Karlstad har anfört, att å anmälningskortet borde finnas

utrymme för angivande av den inkomst, som arbetstagaren väntades få av

den erhållna anställningen, och för en uppgift om hur länge anställningen

beräknades räcka.

Generalpoststyrelsen har förklarat sig godtaga de sakkunnigas förslag att

anställningskort skulle tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt

med posten.

För att effektivt kunna uppspåra försumliga skattebetalare och genom införsel

eller hot om införsel förmå dessa att fullgöra sina utskyldsbetalningar

är det givetvis nödvändigt, att arbetsgivarens anmälan om anställande av

arbetstagare göres så snart som möjligt. Emellertid synes det skäligt, att arbetsgivaren

erhåller en kortare tidsfrist för fullgörande av anmälningsskyldigheten.

De från arbetsgivarehåll härutinnan framförda önskemålen har

jag ansett mig böra i så måtto tillmötesgå, att denna frist enligt departementsförslaget

utgör högst en vecka. Åtminstone för större företag torde det

vara av värde att anmälningsskyldigheten icke behöver fullgöras mer än en

gång i veckan.

Jag är icke beredd att redan nu fatta slutlig ståndpunkt till frågan, vilka

uppgifter rörande arbetstagaren, som böra antecknas å anställningskortet,

saini rörande kortets utseende i övrigt. Givet är dock att uppgifterna angående

arbetstagaren höra vara så fullständiga, att dennes identitet kan utrönas

genom de på kortet lämnade uppgifterna.

Ehuru det icke gärna kan komma i fråga att i författningen stadga skyldighet

för arbetsgivaren att förvissa sig örn arbetstagarens identitet, må det

dock i detta sammanhang framhållas, att det torde höra till god ordning

att arbetsgivaren, så snart anledning därtill föreligger, söker kontrollera de

uppgifter arbetstagaren vid anställandet lämnar örn sig själv.

De sakkunnigas förslag rörande tillhandahållande och postbefordran av

anställningskorten föranleder icke någon erinran från min sida.

4 §•

De sakkunniga ha framhållit, att anställningskorten borde utnyttjas för

två register, av vilka det ena skulle föras hos vederbörande utmätningsman

och det andra av länsstyrelsen. Det hos länsstyrelsen förda registret hade

närmast till uppgift att bereda länsstyrelsen tillfälle att på förfrågan lämna

olika myndigheter upplysning, huruvida en viss person vöre anställd inom

länet eller ej, och var han i förstnämnda fall vore anställd.

Vidare ha de sakkunniga anfört, att en väsentlig lättnad vid länsstyrelsernas

förande av detta kortregister säkerligen skulle ernås, därest i anslutning

till de s. k. personkortens utfärdande ett samlat kortregister upplades läns
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 17.

137

vis över hela den där mantalsskrivna befolkningen. Detta register skulle

utan nämnvärt besvär kunna erhållas genom att en kopia av anteckningarna

å personkorten utskreves samtidigt med dessa. Vissa länsstyrelser hade redan

upprättat dylika register, och enligt vad de sakkunniga inhämtat hade desamma

visat sig ur olika synpunkter synnerligen värdefulla.

De sakkunniga ha tillika uppgivit, att de även övervägt huruvida icke,

i stället för de hos länsstyrelserna förda registren, kunde anordnas ett centralt

register för hela riket. Obestridligen skulle därigenom betydande fördelar

vinnas. Emellertid skulle härigenom uppkomma helt andra behov av

lokalutrymmen och personal än vad som bleve fallet, därest registren fördes

hos länsstyrelserna. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett sig

icke böra föreslå någon centralisering av registren i samband med anmälningsskyldighetens

införande. Skulle man, sedan systemet en tid fungerat,

vilja genomföra en centralisering, torde inga hinder härför möta.

I fråga om utmätningsmännens befattning med anställningskorten har

länsstyrelsen i Jämtlands lån yttrat:

I motiven till 4 § anföra de sakkunniga, alt det hos länsstyrelsen förda

registret närmast har till uppgift att på förfrågan lämna olika myndigheter

upplysning, huruvida en viss person är anställd inom länet eller ej, och

var han i förstnämnda fall är anställd. Om detta syfte skall kunna vinnas,

bör utmätningsmannen även i fråga om arbetstagare, som är mantalsskriven

inom annat län, insända det ena anställningskortet till länsstyrelsen i länet

och icke, såsom föreslagits, till länsstyrelsen i det län, inom vilket arbetstagaren

är mantalsskriven. I dylika fall synes utmätningsmannen böra översända

det andra anställningskortet till utmätningsmannen i deli ort, där arbetstagaren

är mantalsskriven, på det att denne, om arbetstagaren är uppförd

å restlängd, omedelbart må kunna begära handräckning för indrivning av de

restförda utskylderna.

Även kommunalfullmäktige i Valbo socken ha föreslagit sådan ändrad

lydelse av 4 § första stycket i de sakkunnigas förslag, att utmätningsmannen

skulle förvara det ena anställningskortet i ett register och översända det

andra till utmätningsmannen i det distrikt, inom vilket arbetstagaren vore

mantalsskriven, samt att sistnämnda anställningskort därefter skulle insän-*

das till vederbörande länsstyrelse. Härigenom skulle vinnas att, för den händelse

arbetstagaren häftade i skuld för oguldna utskylder i hemortskommunen,

utmätningsmannen där med minsta möjliga omgång finge besked om

hos vilken utmätningsman han skulle begära handräckning för indrivning

av vederbörandes restantier. Om anställningskortet insändes till länsstyrelsen

och denna icke meddelade sig med utmätningsmannen i mantalsskrivningsorten,

bleve förhållandet det, att länsstyrelsen men icke utmätningsmannen

kände till var den restförde skattskyldige vistades. Utan att utmätningsmannen

i mantalsskrivningskommunen erhölle kännedom örn anställningen, ju

förr desto hellre, torde syftet med den föreslagna förordningen knappast

uppnås.

Vad härefter angår anställningsregistret hos länsstyrelserna har länsstyrelsen

i Kronobergs län framhållit, att införandet av ett sådant register inne
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

fattade ett väl avvägt steg i rätt riktning på hithörande sedan länge aktuella

förvaltningsområde.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att det för att anställningsuppgifterna

skulle kunna utnyttjas i full utsträckning syntes önskvärt, att mantalsregister

upprättades länsvis. Länsstyrelsen vitsordade, att det hos länsstyrelsen

förda mantalsregistret visat sig synnerligen värdefullt; enligt länsstyrelsens

mening kunde detta register förväntas bliva oumbärligt vid förande

av ett anställningsregister.

Länsstyrelsen i Örebro lån har förordat, att redan nu ett fullständigt befolkningsregister

inrättades hos länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har sagt sig vilja livligt understryka

de sakkunnigas anmärkning därom, att en väsentlig lättnad vid förandet av

anställningsregistret hos länsstyrelserna skulle ernås, därest i anslutning till

de s. k. personkortens utfärdande ett samlat kortregister upplades länsvis över

hela den där mantalsskrivna befolkningen. Länsstyrelsen ville dock gå än

längre och påstå, att ett efter officiella uppgifter upplagt register vore nödvändigt

till övervinnande av alla de identifieringssvårigheter, som bleve oundvikliga,

om man endast hade arbetsgivares anställningskort med dessas ofta

nog ofullständiga eller oriktiga uppgifter att hålla sig till.

T. f. mantalsintendenten i Stockholm har uttalat, att det anställningsregister

för Stockholms stad, som skulle motsvara länsstyrelsernas i länen register,

hos Överståthållarämbetet lämpligen borde föras inom mantalsavdelningen.

Frågan, huruvida anställningsregistret bör föras hos länsstyrelserna eller av

central myndighet, har varit föremål för delade meningar. Stadsfogdarna i

Hälsingborg ha sålunda yttrat, att polismyndighet framför länsstyrelse kunde

tänkas ha intresse av ett anställningsregister, men att endast ett för hela

riket gemensamt register hade någon större betydelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att fördelarna med ett centralt

register för hela riket torde vara så stora, att de uppvägde även ganska betydande

kostnader. Den snabbhet, varmed på detta sätt skatteskolkama skulle

kunna uppspåras, skulle säkerligen visa sig vara värd sitt pris.

En motsatt ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Blekinge län, som

ansett att de av de sakkunniga förordade anställningsregistren otvivelaktigt

skulle kraftigt främja en snabb och mera effektiv restindrivning. Med hänsyn

till betydelsen av de föreslagna särskilda anställningsregistren hos länsstyrelserna

vid handläggningen av anmälningar om avskrivning av kronoutskylder

m. m. samt av mantalsskrivnings- och taxeringsmål och i flera olika avseenden

för den lokala förvaltningen i dess helhet kunde länsstyrelsen icke tillstyrka

den av de sakkunniga alternativt ifrågasatta centraliseringen av dessa

register. I

I likhet med de sakkunniga finner jag lämpligt att det ena exemplaret av

anställningskortet förvaras hos den i 1 § omnämnde utmätningsmannen eller

alltså utmätningsmannen i det distrikt, där arbetstagaren är anställd. Det

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

139

torde i övervägande antalet fall vara just denne utmätningsman, som är behörig

meddela beslut örn införsel i arbetstagarens avlöning.

Beträffande utnyttjandet av det andra exemplaret av anställningskortet ha

olika meningar uttalats i remissyttrandena. Lämpligt är att anställningskortet

delgives de myndigheter, vilka kunna äga intresse av att så snart som möjligt

erhålla kännedom örn arbetstagaren och hans inkomstförhållanden. För den

händelse arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde,

torde särskilt den sistnämnde kunna ha nytta av att få veta var

arbetstagaren är anställd. Därest det andra exemplaret av anställningskortet vidarebefordrades

direkt till länsstyrelsen, skulle den utmätningsman, som i

första hand är ansvarig för indrivningen av arbetstagarens utskylder, hållas

ovetande om den nya anställningen. I enlighet härmed har departementsförslaget

i förevarande hänseende erhållit den avfattningen, att det andra exemplaret

av anställningskortet skall översändas till länstyrelsen eller, där arbetstagaren

är mantalsskriven inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, till

denne utmätningsman, som har att efter tagen kännedom om innehållet i

kortet vidarebefordra detsamma till länsstyrelsen i mantalsskrivningsorten.

Mot en sådan anordning kan icke rimligen göras den anmärkningen, att expeditionssättet

blir onödigt omständligt; den ökade effekten med anmälningsförfarandet

torde mer än väl uppväga det ökade expeditionsarbetet.

De sakkunnigas förslag att förlägga anställningsregistret hos länsstyrelsen

finner jag åtminstone tills vidare vara att föredraga framför alternativet

med ett enda centralt register för hela riket. De till länsstyrelsen inkomna anställningskorten

skola direkt ingå i registret.

För att förebygga att länsstyrelsens anställningsregister sväller ut i sådan

omfattning, att registret blir mindre överskådligt och innehåller för mycket

material, som saknar aktuellt intresse, torde det vara nödvändigt att, såsom

de sakkunniga föreslagit, med vissa mellanrum företaga en gallring i registret.

Det torde kunna förutsättas, att en arbetstagare, som under fem år innehaft

samma anställning och således under denna tid icke blivit föremål för förnyad

anmälan till registret, icke kan hänföras till sådana skattskyldiga, för

vilkas övervakande anmälningsförfarandet och kortregistret i främsta hand

tillskapas. Jag finner de sakkunnigas förslag om utgallring av anställningskort

ur länsstyrelsens register vara ändamålsenligt. I fråga örn det av utmätningsmännen

förda registret har jag övervägt att föreslå en gallring på sådant

sätt, att ett i registret befintligt kort skulle uttagas så snart ett nytt kort rörande

samme arbetstagare inkommit till utmätningsmannen. Då det emellertid

icke synes uteslutet, att länsstyrelsens register av någon särskild anledning

kan behöva kompletteras med uppgifter från utmätningsmännen, torde

för båda registren böra gälla samma regler i fråga om gallringen. Departementsförslaget

har avfattats i enlighet härmed.

I departementsförslaget har i 4 § upptagits en bestämmelse örn att vad i

paragrafen stadgas beträffande förfarandet med till utmätningsman inkomna

anställningskort skall i tillämpliga delar gälla även beträffande till Överståthållarämbetet

inkomna kort.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5 §.

De sakkunniga ha anfört:

1936 års uppbördskommitté föreslog, att den, som ej behörigen fullgjort

nu förevarande anmälningsplikt, skulle böta högst 300 kronor. Denna straffsanktion

var följaktligen synnerligen omfattande, enär straff inträdde ej

blott vid försummelse att fullgöra anmälan utan även om anmälan gjorts

men densamma av någon anledning blivit felaktig eller ofullständig.

De sakkunniga hava för sin del icke funnit lämpligt med en straffbestämmelse

i dylik utsträckning. Vid fullgörandet av en anmälningsskyldighet av

nu förevarande, synnerligen betydande omfattning måste givetvis tid efter

annan misstag eller försummelser förekomma, utan att man därför med

nödvändighet kan lasta arbetsgivaren eller den, som i hans ställe har att

fullgöra anmälningsskyldigheten. Skulle varje misstag eller försummelse

vara straffbelagd, bleve säkerligen resultatet, att straffbestämmelsen ändock

icke skulle komma till tillämpning i det övervägande antalet fall eller ock

att domstolarna bleve överhopade med bagatellmål. Visserligen kunde tänkas,

ehuru detta skulle strida mot hittills tillämpad praxis, att länsstyrelserna

finge utdöma böter, som, på sätt uppbördskommittén föreslagit, icke

vore i författning till beloppet fixerade, men i så fall vunnes endast att länsstyrelserna,

om bestämmelsen verkligen skulle tillämpas, i sin tur bleve överhopade

med en mångfald bagatellmål. Erfarenheten av motsvarande bötesbestämmelse

i 142 § taxeringsförordningen utvisar för övrigt, att denna bestämmelse,

som årligen skulle kunna tillämpas i tusentals fall vid snart sagt

varje länsstyrelse, i praktiken nästan aldrig kommer till användning.

Enligt de sakkunnigas mening bör man vid genomförandet av en anmälningsplikt

i första hand lita till arbetsgivarnas goda vilja och icke betrakta

en tillfällig försummelse som något, vilket påkallar tillgripande av straff.

De sakkunniga hava därför begränsat straffbestämmelsens tillämpning till

sådana fall, då arbetsgivare eller annan visat uppenbar tredska att fullgöra

anmälningsplikt, och hava i detta fall ansett ett fixt bötesbelopp örn 10 kronor

vara tillfyllest.

Svenska arbetsgivareföreningen har uttalat, att föreningen uppställde såsom

villkor för sin tillstyrkan av de sakkunnigas förslag om anmälningsskyldighet,

att straffbestämmelsen i 5 § icke skärptes.

I flera andra yttranden har anmärkts, att försummelse av anmälningsskyldigheten

icke straffbelagts i tillräcklig omfattning i de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands lån ha sålunda föreslagit, att

bötesbeloppet enligt förevarande paragraf måtte höjas till åtminstone 25

kronor, då eljest med detsamma åsyftad verkan icke syntes kunna ernås.

Kommunalfullmäktige i Höörs köping ha ansett, att straffet för uppenbar

tredska borde höjas till 100 kronor. Fullmäktige ha för övrigt ifrågasatt,

huruvida endast uppenbar tredska borde bestraffas. Även annan ovilja än

sådan tredska kunde medföra, att många möjligheter till indrivning förhindrades

eller försuttes. Föreningen Malmöhus låns landsfiskaler har framhållit,

att bötesstraffet 10 kronor torde vara satt så lågt, att förordningens

efterlevnad kunde komma att äventyras. En höjning av bötesbeloppet vore

nödvändig. Dessutom syntes länsstyrelsen böra tillerkännas befogenhet att

stadga vite för anmälningsskyldighetens fullgörande i sådana fall, då det

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

141

bestämda bötesbeloppet icke medförde åsyftad verkan. Slutligen har drätselkammaren

i Linköping uttalat, att ett bötesstraff å 10 kronor vore alldeles

för ringa för att leda till åsyftat resultat. Många arbetsgivare komme

säkerligen att hellre betala dessa 10 kronor än underkasta sig det besvär,

som kunde vara förenat med anmälningsplikten. Påföljden borde vara dagsböter,

överstigande fem, så att förvandling av böterna kunde äga rum i de

fall tredskande arbetsgivare saknade tillgångar till böternas gäldande.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen örn straff för underlåten- Departement

het att göra anmälan om arbetsanställning är enligt min mening icke tillräck- chefen.

ligt effektiv. Det bör i detta sammanhang erinras, att anmälningsförfarandet

uppnår sin fulla betydelse för skatteuppbörden endast under förutsättning,

att skyldigheten att göra anmälan om arbetsanställning icke eftersättes. På

grund härav har motsvarande straffbestämmelse i departementsförslaget givits

den avfattningen, att den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet

enligt förordningen skall straffas med böter, högst 300 kronor,

men att sådant straff icke skall inträda, därest omständigheterna giva

vid handen att underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller

att anmälningsskyldigheten icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

6 §•

Med hänsyn till att i 5 § i sakkunnigförslaget bötesbeloppet fixerats på

sätt som skett ha de sakkunniga ansett hinder icke möta att låta länsstyrelse

utdöma böterna. De sakkunniga ha vidare framhållit, att enligt deras förslag

besvär över länsstyrelses beslut finge anföras hos kammarrätten men att de

icke funnit lämpligt att i dylika mål medgiva fullföljd till Kungl. Maj:t.

I departementsförslaget har denna paragraf givits annat innehåll än vad Departements

de sakkunniga föreslagit, vilket beror på jämkningen av straffbestämmelsen chefen.

i 5 §.

7 §•

I departementsförslaget har under denna paragraf upptagits en bestämmelse,

enligt vilken Kungl. Maj:t äger meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

Övergångsbestämmelserna.

Såsom motivering till den i förslaget till förordning om skyldighet för arbetsgivare

att anmäla arbetsanställning intagna övergångsbestämmelsen lia de

sakkunniga anfört:

För att de avsedda anställningsregistren snarast möjligt skola komma till

stånd, synes erforderligt kräva att arbetsgivarna före utgången av juli månad

1942 anmäla alla hos dem den 1 juli anställda personer, beträffande

vilka anmälningsskyldighet förelegat, därest de anställts nämnda dag. Dessa

anmälningar föreslås skola ingivas till länsstyrelsen, som förutsättes bättre

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kunna bemästra mångfalden av då inkommande anmälningar än vederbörande

utmätningsman. Givetvis skola utmätningsmännen sedan från länsstyrelserna

erhålla ett exemplar av anställningskorten.

Departements- Jag ansluter mig i denna del i huvudsak till vad de sakkunniga anfört.

chefen.

Författningarnas ikraftträdande.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle de tilltänkta författningarna träda i

kraft den 1 juli 1942.

Enligt departementsfårslaget har tiden för ikraftträdandet framflyttats till

den 1 juli 1943.

Vissa andra i ärendet berörda frågor.

I de sakkunnigas betänkande ha berörts vissa frågor, vilka jag senare ämnar

upptaga till behandling. Jag syftar härvid på dels spörsmålet om ökad

överdragningsrätt för statens intressekontor dels ock

frågan rörande statsverkets kostnader med anledning av de föreliggande

reformförslagen.

Redan nu vill jag emellertid behandla några med reformen sammanhängande

frågor, vilka uppmärksammats av de sakkunniga eller under remissbehandlingen.

De sakkunniga, vilka funnit uppenbart, att det utöver de föreslagna åtgärderna

till främjande av utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassor

krävdes en effektiv propaganda för skatteförmedlingsrörelsens utbredning,

ha härom vidare anfört följande:

Det ligger emellertid av naturliga skäl synnerlig vikt uppå, att en dylik

propaganda väl anpassas efter de olika förhållanden, varunder skatteförmedlingskassorna

nu arbeta å skilda håll. Redan av detta skäl kunna de sakkunniga

icke förorda, att statsmakterna i någon större utsträckning direkt

engagera sig häri; häremot talar dessutom, att ett dylikt statligt engagement

också måste medföra ett visst ansvar för statsmakterna i förhållande till

skatteförmedlingskassorna, ett ansvar som kunde befaras minska ansvarskännandet

hos de på detta område arbetande enskilda krafterna.

Uppmärksammas måste också den fara, som ligger i ett på mer eller

mindre konstlad väg framskapat plötsligt intresse för en viss företeelse,

nämligen faran för att intresset lika plötsligt försvinner. Intet skulle säkerligen

vara mera till skada för den sunda skatteförmedlingsrörelsen, än om

man på angivet sätt inom en kort tidrymd finge till stånd en mängd nyskapade

skatteförmedlingskassor med talrik anslutning, vilka skatteförmedlingskassor

sedan alltmera avmattades i sin verksamhet för att slutligen helt eller

delvis upphöra.

För att ett verkligt och bärande intresse för en verksamhet av här ifrågasatt

art skall kunna uppkomma och vidmakthållas fordras givetvis, att verksamheten

för de enskilda skattebetalarna klart framstår såsom för dem värdefull

och gagnelig. Det har därför synts de sakkunniga såsom viktigast och

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

143

angelägnast, att statsmakterna vidtaga sådana åtgärder, som erfordras för

att i större utsträckning, än nu är händelsen, vinna detta syfte. Förslag i sådan

riktning hava framlagts av de sakkunniga. Örn dessa följas, torde därmed

förutsättningarna ock hava skapats för vinnande av ökad utbredning av

skatteförmedlingsrörelsen och därmed även en stark utgångspunkt för erforderlig

propagandaverksamhet. Denna propaganda bör emellertid då, såsom

de sakkunniga redan antytt, överlämnas åt inom rörelsen verksamma krafter.

De sakkunniga lia jämväl framhållit betydelsen av, att på detta område

åstadkommes samverkan mellan olika representationer, samt

ha härutinnan uttalat, att även om propagandaverksamheten borde överlämnas

åt de inom skatteförmedlingsrörelsen verksamma krafterna, detta icke

uteslöte ett statligt initiativ i fråga om denna verksamhet. Tvärtom vore ett

sådant initiativ synnerligen önskvärt. I detta hänseende ville synas som

om i första hand borde eftersträvas ett samarbete med olika fackliga sammanslutningar,

särskilt med svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

i Sverige, i syfte att genom dessas förmedling skapa ökad kunskap

hos arbetsgivare och arbetsanställda rörande betydelsen av skatteförmedlingskassornas

verksamhet och fördelarna därav. Än vidare borde samverkan

sökas med sparbankerna i riket, vilka ju redan ägnat mycket arbete åt den

privata skatteförmedlingsrörelsens utbredande. Även postsparbankens verksamhet

i de s. k. sparklubbarna borde kunna bliva till värdefull hjälp. Jämväl

affärsbankerna vore, enligt vad de sakkunniga inhämtat, intresserade av

att medverka. Slutligen borde åtgärder vidtagas för att i allt mera vidgad omfattning

erhålla kommunernas stöd åt skatteförmedlingsverksamheten; härvidlag

kunde tänkas upprättandet av kommunala skatteförmedlingskassor,

kommunalt bidrag åt enskilda kassor m. m. Vidare hade de sakkunniga undersökt,

huruvida medverkan skulle kunna vinnas av jordbrukets kreditkassor.

Det hade emellertid visat sig, att dessa kassors organisation och struktur

icke lämpade sig för en dylik medverkan. Desamma omfattade ju endast

självständiga företagare, icke hos dessa företagare anställda personer, men

det vore ju främst dessa sistnämnda som man önskade nå. Med avseende å

befolkningen å landsbygden, särskilt de arbetsanställda, syntes emellertid

sparbankerna kunna lämna en värdefull hjälp i förevarande avseende. Dessutom

vore att mörka, att statens intressekontor stöde öppet för alla och syntes

med särskild fördel kunna anlitas i de fall, då skattskyldiga icke hade tillgång

till andra, mera lokalt betonade organ.

I yttrandena har icke riktats någon erinran mot de sakkunnigas förenämnda

uttalanden.

Då jag i det föregående redogjorde för tidigare förslag i ämnet, omnämnde

jag även att i anledning av fullmäktiges i riksbanken skrivelse den 12

oktober 1939 verkställts särskild utredning av frågan örn förskottsinbe

t al ning av skatter. Denna fråga bar icke upptagits till närmare

behandling i nu förevarande sakkunnigbetänkande.

Emellertid lia fullmäktige i riksbanken i sitt yttrande över betänkandet

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements
chefen.

erinrat om sin nyssnämnda skrivelse rörande inrättande av räntebärande

postgirokonton för frivillig förskottsinbetalning av skatter. Enligt fullmäktiges

mening borde det nu tagas under övervägande, huruvida man icke

inom ramen av de sakkunnigas förslag örn inrättande av skatteförmedlingskassor

kunde öppna möjligheter för en anordning av huvudsakligen den

innebörd, som fullmäktige föreslagit. En dylik anordning torde, rätt utformad,

kunna erhålla icke oväsentlig betydelse såväl ur penningpolitisk synpunkt

som med hänsyn till skatteuppbörden.

I likhet med de sakkunniga finner jag det icke tillrådligt att statsmakterna

i någon större utsträckning engagera sig i propagandan för anslutning till

skatteförmedlingskassorna. Det synes mig lämpligast, att skatteförmedlingsrörelsen

huvudsakligen omhändertages av kommuner och kreditinrättningar

samt arbetsgivar- och arbetarorganisationerna.

Den av bankofullmäktige väckta frågan örn frivillig förskottsinbetalning

av skatter måste bli föremål för ytterligare prövning, innan förslag i ämnet

kan framläggas. Anledning saknas att i avvaktan på resultatet av en sådan

utredning uppskjuta genomförandet av nu föreliggande förslag.

Departementschefens hemställan.

De i departementsförslaget ingående författningarna — vilka torde få såsom

bilaga1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — äro till en del

av allmän civillags natur. Jag åsyftar härutinnan förslagen till lag om ändrad

lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, lag angående ändrad lydelse av 14 §

lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning, lag angående ändrad

lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse samt lag

angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker. Dessa fyra lagförslag böra därför underställas lagrådets

granskning.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över sistnämnda

fyra lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:''

William Dickson.

1 Denna bilaga är med undantag för de till lagrådet remitterade författningarna lika lydande

med de vid propositionen fogade författningsförslagen. I de delar bilagan sålunda överensstämmer

med sistnämnda förslag har bilagan här uteslutits.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

145

Bilaga.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbaden1 skall erhålla följande

ändrade lydelse.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

utskylder till kronan, kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller

kyrkofullmäktige beslutade avgifter lill kyrka och skola, skogsaccis samt

härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året;

så ock vad enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket må

hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings-

eller tilläggsavgift för sista och löpande året.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre lag fortfarande

skall äga tillämpning beträffande utskylder, som dessförinnan förfallit till

betalning, så ock beträffande dessförinnan förskjutna försäkrings- eller tillläggsavgifter.

1 Senaste lydelse se SFS 1928: 406.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 17.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

För bidrag — — — handelsbaden sägs.

Bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 12 §

handelsbaden tillkommer utskylder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

52 §.

Varda penningar---hos bolaget.

En och---bolaget åberopas.

Den i föregående stycke stadgade begränsningen i fråga om storleken av

tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning skall

icke gälla beträffande erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande. Har

bankaktiebolag eller av sådant bolag inrättat avdelningskontor antagits till

erkänd skatteförmedlingskassa, skola de i samma stycke upptagna bestämmelserna

rörande motbok icke äga tillämpning såvitt angår medel, som bolaget

eller kontoret enligt därför gällande bestämmelser mottagit för betalningsförmedlingen.

I fråga---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse se SFS 1936:93.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

147

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni

1923 (nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

22 §.

Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning. Sparbank

må dock för fyllande av tillfälligt penningbehov begagna kredit å löpande

räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller inländskt bankaktiebolag

eller annorledes upptaga lån. Vidare må, därest sparbank eller av sparbank

inrättat avdelningskontor antagits till erkänd skatteförmedlingskassa,

sparbanken eller kontoret enligt därför gällande bestämmelser mottaga för

betalningsförmedlingen avsedda medel.

En och--— bestämda beloppet.

Ej må----uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning i sparbank skall antecknas i motbok, dock att vad sålunda

stadgas icke skall gälla i fråga örn medel som sparbanken mottagit jämlikt

stadgandet i 22 § första stycket sista punkten. Motboken, som---och

insättare.

Då medel som insatts å motboksräkning lyftas, skall anteckning därom

ske i motboken.

I fråga —--särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse av 23 § se SFS 1936: 94.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Bihang.

Förslag

till

förordning om erkända skatteförmedlingskassor.

1 §•

Med skatteförmedlingskassa förstås i denna förordning sådan inrättning,

som har till ändamål att, uteslutande eller i förening med annan betalningsförmedling,

på uppdrag ombesörja betalning av utskylder medelst belopp,

som enligt fastställd plan inflyta genom avdrag å uppdragsgivarens avlöning

eller pension eller dylikt eller genom direkta inbetalningar från uppdragsgivaren.

2 §•

Skatteförmedlingskassa må av länsstyrelsen i det län, där kassans förvaltning

utövas, antagas till erkänd skatteförmedlingskassa.

I samband med beslut om antagandet skall länsstyrelsen fastställa reglemente

för kassans verksamhet.

3 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa må icke av uppdragsgivare uttaga särskild

avgift för förmedling av utskyldsbetalning.

4 §.

Länsstyrelsen må, där så finnes erforderligt, kräva säkerhet för medel, som

för skattebetalning omhänderhavas av erkänd skatteförmedlingskassa.

5 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa äger åtnjuta statsbidrag.

Statsbidraget utgår nied 25 öre för varje förmedling av å uppbördsstämma

(uppbördstermin) förfallande utskyldsbelopp.

Vid förmedling av restförda utskylder utgår bidraget först då varje särskilt

restfört utskyldsbelopp jämte, i förekommande fall, därå belöpande

indrivningsavgift till fullo guldits.

Statsbidrag utgår för räkenskapsår och utbetalas årsvis i efterskott på ansökan.

6 §•

Ansökan örn statsbidrag ingives till länsstyrelsen, där ej länsstyrelsen för

särskilt fall medgiver undantag, inom tre månader efter utgången av det räkenskapsår

för vilket bidrag sökes, och skall åtföljas av sådana uppgifter

rörande antalet förmedlade skattebetalningar, som må erfordras för att bedöma

statsbidragets belopp.

Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen, beslutar länsstyrelsen i åren

det samt utanordnar beviljat bidrag.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

149

På därom framställd begäran må länsstyrelsen kunna bevilja erkänd skatteförmedlingskassa

förskott å den del av statsbidraget, som visas belöpa på

den gångna delen av räkenskapsåret.

7 §•

Erkänd skatteförmedlingskassa skall föra räkenskaper i enlighet med de

närmare föreskrifter, som av Konungen meddelas.

Det ankommer på erkänd kassa att inom tre månader efter räkenskapsårets

utgång till länsstyrelsen ingiva dels berättelse över det gångna årets

verksamhet, dels ock sammandrag av räkenskaperna enligt av Konungen

fastställt formulär.

8 §.

Länsstyrelse skall övervaka att erkänd skatteförmedlingskassa fullgör sina

uppgifter i enlighet nied bestämmelserna i denna förordning och i övriga

författningar, som reglera dylik kassas verksamhet, samt enligt för kassan

fastställt reglemente och på ett i övrigt ändamålsenligt sätt.

För ändring i fastställt reglemente fordras länsstyrelsens godkännande.

9 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa är skyldig lämna länsstyrelsen eller dess

ombud tillfälle att när som helst granska kassans räkenskaper och övriga

handlingar.

10 §.

Finner länsstyrelsen, att anledning till anmärkning föreligger mot erkänd

skatteförmedlingskassas verksamhet, äger länsstyrelsen meddela erforderliga

anvisningar för vinnande av rättelse. Följas ej sådana anvisningar, må

beslutet om antagande såsom erkänd skatteförmedlingskassa återkallas.

11 §•

Hos länsstyrelsen skall föras förteckning över erkända skatteförmedlingskassor.

12 §.

Arbetsgivare skall på begäran av erkänd skatteförmedlingskassa för belopp

som skola inbetalas till kassan verkställa avdrag å lön eller pension,

som till följd av utfästelse utgår i penningar till arbetstagare, ansluten tili

kassan (löneavdrag).

Vad i första stycket sägs gäller dock endast försåvitt arbetsgivaren minst

en vecka före avlöningstillfället erhållit förteckning i två exemplar, upptagande

för varje arbetstagare hans fullständiga namn samt det belopp, som

skall avdragas.

Finnes vid företag erkänd skatteförmedlingskassa, till vilken alla där anställda

inom samma arbets tagargrupp äga ansluta sig, är arbetsgivaren ej

skyldig att för arbetstagare inom sådan grupp göra löneavdrag annat än till

denna kassa eller till statens intressekontor.

Därest arbetsgivaren tillställer kassan genom löneavdrag innehållna belopp

eller avdragsförteckning, befordras avdragsbeloppen och förteckningarna

avgiftsfritt med posten.

Arbetsgivaren äger att i förhållande till arbetstagaren utan särskild redovisning

åberopa löneavdraget som utbetalning av lön eller pension.

Är skattskyldig anställd i tjänst eller annat arbete hos staten eller kommun,

skall vad om arbetsgivare i denna förordning är sagt tillämpas beträffande

den, som har att utbetala avlöningen.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Majlis proposition nr 17.

13 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,

utfärdas av Konungen.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942.

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser angående utskyldsbetalning

genom erkända skatteförmedlingskassor.

Kungl. Majit har med riksdagen funnit gott förordna att, utan hinder av

vad eljest i lag eller författning finnes stadgat rörande indrivning av utskylder,

följande särskilda bestämmelser skola gälla beträffande den, som anslutit

sig till erkänd skatteförmedlingskassa.

1 §•

För skattskyldig, som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa, skall

uppgöras plan för inbetalningar till gäldande av den skattskyldiges utskylder

(inbetalningsplan); och må, där så erfordras för inbetalningsplanens genomförande,

anstånd med betalning av utskylder medgivas i den ordning, nedan

sägs.

2 §.

Skattskyldig må vid anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa av kassan

beviljas anstånd med inbetalning av utskylder, som därefter förfalla

till betalning. Sådant anstånd må ej omfatta mer än de utskylder, som förfalla

till betalning vid de två uppbördsstämmor, vilka utlöpa närmast efter

anslutningen, och anstånd må ej beviljas längre än ett år efter utgången av

det kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan.

Med utskylder förstås i denna förordning utskylder och andra medel, som

avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b), med undantag dock

för sådana avgifter till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter,

som jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter

till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas

och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Med uppbördsstämma förstås i denna förordning även uppbördstermin.

3 §■

Skattskyldig, som vid anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa häftar

för restförda utskylder, må av kassan beviljas anstånd med betalningen

av jämväl dessa utskylder jämte därå belöpande indrivningsavgift intill utgången

av den i 2 § angivna tid, dock under förutsättning, att icke härigenom

preskription inträder beträffande restfört utskyldsbelopp.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 17.

151

4 §•

1 mom. Anstånd, varom i 2 och 3 §§ sägs, må endast beviljas under förutsättning

att inbetalningsplanen för den skattskyldige så bestämmes, att

före anståndstidens utgång samtliga därunder förfallna utskyldsbelopp jämte,

i fall som i 3 § sägs, tidigare restförda utskylder och därå belöpande

indrivningsavgift skola vara guldna.

2 mom. Den, som åtnjutit anstånd enligt 2 eller 3 §, må icke ånyo åtnjuta

anstånd enligt samma paragrafer.

5 §.

Har erkänd skatteförmedlingskassa meddelat beslut örn anstånd, skall

underrättelse därom tillställas vederbörande utmätningsman, i fall, som i

2 § sägs, inom 14 dagar efter avslutande av den uppbördstämma, anståndet

avser, och i fall enligt 3 § ofördröjligen efter anståndsbeslutets meddelande.

Utmätningsmannen har att om anståndet verkställa anteckning i restlängden.

6 §.

Då underlåtenhet att betala å en uppbördsstämma förfallande utskylder

medför, att jämväl utskylder, som skola uppbäras å en kommande

stämma, äro omedelbart förfallna till betalning, skall skattskyldig, som åtnjuter

anstånd med betalning av förstnämnda utskylder, jämväl åtnjuta anstånd

med betalning av sistnämnda utskylder till den för dessa utskylders betalning

bestämda uppbördsstämman.

7 §•

Utmätningsman äger på framställning av erkänd skatteförmedlingskassa

bevilja anstånd utöver vad i 2 och 3 §§ sägs, om så fordras för att framdeles

förfallande utskylder skola i första hand kunna gäldas vid infallande uppbördsstämmor,

dock att härvid skall iakttagas, att preskription av de restförda

beloppen undvikes.

8 §.

Om den, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa och häftar för

o guldna utskylder, varmed anstånd beviljats, lämnar kassan eller underlåter

att fullgöra inbetalningar i enlighet med fastställd plan, skall kassan ofördröjligen

därom underrätta utmätningsman.

Avlider skattskyldig, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa

och häftar för oguldna utskylder, som i första stycket sägs, skall underrättelse

likaledes lämnas utmätningsman, där ej dödsboet eller annan i den avlidnes

ställe åtager sig att göra de avsättningar, som följa av fastställd inbetalningsplan.

9 §.

1 mom. Då anmälan om anstånd enligt 5 § inkommit, må indrivning av

utskylder, för vilka anståndet gäller, ej äga rum och skall vidtagen indrivningsåtgärd

återgå. Vad sålunda stadgats, äger dock icke tillämpning, därest

anståndet meddelats i strid mot bestämmelserna i denna förordning.

2 mom. I första momentet angivna hinder för indrivning bortfalla

1) om anståndstiden gått till ända och ytterligare anstånd icke i föreskriven

ordning medgivits,

2) då sådant meddelande lämnats som i 8 § sägs och inbetalningarna icke

fullföljas enligt förut fastställd plan genom annan erkänd skatteförmedlingskassa.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

10 §.

Avgift för indrivning av utskylder skall icke uttagas, då utskylderna förfallit

till betalning under det anstånd nied samma utskylder åtnjutits.

I fall, som angivas i 9 § 2 morn., skall dock av den skattskyldige uttagas

föreskriven indrivningsavgift å vad som återstår oguldet av utskylder,

som i första stycket sägs.

11 §.

1 mom. Till erkänd skatteförmedlingskassa för utskylder inbetalda medel

må ej, då den skattskyldige enligt vad ovan sågs åtnjuter anstånd eller

eljest häftar för oguldna utskylder, användas för annat ändamål än utskyldsbetalning.

2 mom. Om den, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa,

lämnar kassan eller avlider och han därvid häftar för oguldna utskylder,

skola av för utskylder inbetalda medel, i den utsträckning de därtill förslå,

av kassan innehållas vad som erfordras för att gälda berörda utskylder

jämte därå belöpande indrivningsavgift.

För oguldna utskylder jämte vederbörlig indrivningsavgift sålunda innehållna

medel skola omedelbart av kassan tillställas vederbörande utmätningsman.

12 §.

Till skatteförmedlingskassa inbetalda medel, som jämlikt föreskrift i 11 §

ej må disponeras för annat ändamål än utskyldsbetalning, må icke utmätas

för annan gäld, där ej fråga är om fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

i fall, varom förmäles i 1 § lagen om införsel i avlöning, pension

eller livränta.

13 §.

Med indrivning av utskylder, som utgå för fast egendom, må icke på grund

av vad i denna förordning stadgas anstå längre än att den i 17 kap. 6 §

handelsbaden stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande.

14 §.

Den som icke åtnöjes med utmätningsmans beslut enligt denna förordning,

äger i beslutet söka rättelse genom besvär hos vederbörande länsstyrelse.

över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

15 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,

meddelas av Konungen.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

153

Förslag

till

förordning om preskription av utskylder och allmänna avgifter

Utskylder och avgifter till stat och kommun, som omförmälas i 1 § a) och

b) restindrivningsförordningen, må icke uttagas hos den skattskyldige, sedan

fem år förflutit från utgången av det år, under vilket utskylderna eller avgifterna

förfallit till betalning.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke lilllämpning

beträffande därförut förfallna utskylder och avgifter.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 21 § 2) lagen den 14 juni 1917 (nr 380)

örn införsel i avlöning, pension eller livränta.

21 §.

2) Sedan fem år förflutit från utgången av det år, under vilket utskylderna

eller avgifterna förfallit till betalning, må införsel ej beviljas eller meddelat

beslut om införsel äga tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning

beträffande därförut förfallna utskylder och allmänna avgifter.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbaden skall hava följande

ändrade lydelse:

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldds med lika rätt sinsemellan:

utskylder lill kronan, vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete

statsverket må hava förskjutit på grund av gäldeniirens underlåtenhet att er
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

lägga försäkrings- eller tilläggsavgift, kommunal- och stadsutskylder, av

kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola,

skogsaccis samt härads- och landstingsmedel, allt dock endast för sista och

löpande året.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning beträffande

utskylder eller avgifter för år 1941 eller tidigare år.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)

om kommunalstyrelse på landet.

76 §.

Efter — — — utsky Idema.

Restlängd---område.

Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, beräknad

efter sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma,

dock ej mindre än tjugufem öre. Om användningen av dessa medel

stadgas särskilt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning''

beträffande därförut förfallna utskylder.

Förslag

till

lag örn ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om

kommunalstyrelse i stad.

71 §.

Efter---utskylderna.

Restlängd---erforderliga.

Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, beräknad

efter sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma,

dock ej mindre än tjugufem öre. Om användningen av dessa medel

stadgas särskilt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning

beträffande därförut förfallna utskylder.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

155

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) örn

kommunalstyrelse i Stockholm.

58 §.

De utskylder---uttaga. Vid indrivandet av sådana medel uttages

därutöver en avgift, beräknad efter sex öre för varje full krona av de resterande

utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre. Om användningen

av dessa medel stadgas särskilt,

De utskyldsbelopp---Stockholm.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning

beträffande därförut förfallna utskylder.

Förslag

till

kungörelse örn ändrad lydelse av § 17 mom. 1 i uppbördsreglementet

den 14 december 1917 (nr 838).

§ 17.

Mom. 1. Skattskyldig, vilken underlåtit att inbetala sina kronoutskylder i

föreskriven tid och ordning, åligger att vid indrivningen av resterande utskylder

erlägga avgift, beräknad efter sex öre för varje full krona av de resterande

utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre. Vad sålunda

--- ■— hela belopp.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tilllämpning

beträffande därförut förfallna kronoutskylder.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i uppbördsreglementet

för Stockholm den 17 april 1936 (nr 130).

§ 11.

Försummar skattskyldig---betalning förfallet.

Skattskyldig, som underlåtit att å tid och i den ordning, som föreskrivits,

inbetala honom å kronodebetsedel påförda utskylder, skall, därest utskyldema

ej, enligt vad känt är, böra föras till avskrivning eller avkortning,

för indrivningen av resterande utskylder påföras ersättning, beräknad efter

sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma, dock

ej mindre än tjugufem öre. För uraktlåten -— — särskilt stadgat.

Vad ovan — -— — hela belopp.

Om skyldighet -— --särskilt stadgat.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tilllämpning

beträffande därförut förfallna kronoutskylder.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den

21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

§ 2.

Mom. 1. Envar äger —--i postsparbanken.

Insättning må--— särskild motbok.

Erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande må, utan hinder av vad

i föregående stycke stadgas, överstiga 5,000 kronor.

F ö r s 1 a g

till

förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla

arbetsanställning.

1 §•

En var arbetsgivare är, där ej annat följer av 2 §, pliktig att göra anmälan

örn anställande av arbetstagare.

Sådan skyldighet föreligger dock ej om det med hänsyn till omständighe
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

157

tema vid anställandet är uppenbart, att anställningen ej kommer att vara

längre tid än fyra veckor.

Anmälan skall göras till utmätningsmannen i orten eller i Stockholm till

Överståthållarämbetet.

2 §.

Då annan än arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare i arbete intager

arbetstagare, skall anmälningsskyldigheten åvila den som verkställer intagandet.

Å Konungen ankommer att bestämma, i vilken utsträckning nu stadgade

anmälningsskyldighet skall fullgöras av statliga verk och inrättningar samt

av kommuner.

3 §.

Anmälan skall göras senast fem dagar efter anställningens början.

Anmälan göres å särskilda blanketter (anställningskort), vilka för varje

anställd utskrivas i två exemplar. Formulär till anställningskort fastställes

av Konungen.

Anställningskort tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt

med posten.

4 8.

Utmätningsmannen förvarar det ena anställningskortet i ett register och

översänder det andra till länsstyrelsen i det län, inom vilket arbetstagaren

är mantalsskriven.

Till länsstyrelse inkommande anställningskort skola alfabetiskt ordnas i

särskilt register. Ur anställningsregistret skola uttagas kort angående anställning,

som på grund av senare inkommen anmälan kan antagas hava upphört

tidigare än under närmast föregående kalenderår, övriga kort förvaras

under en tid av fem år.

5 §.

Den som visar uppenbar tredska att fullgöra anmälningsplikt enligt denna

förordning, skall böta tio kronor. «

6 8-

7 mom. Böter, varom i 5 8 sågs, utdömas av länsstyrelsen.

Över länsstyrelsens beslut må besvär anföras hos kammarrätten sist å

trettionde dagen efter den, då klaganden av beslutet erhöll del.

Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.

2 mom. Böter, som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942.

Det åligger ax-betsgivare eller annan, som intagit arbetstagare, att före

utgången av juli månad 1942, på sätt i denna förordning sägs, till vederbörande

länsstyrelse anmäla alla hos honom den 1 juli anställda personer,

beträffande vilka anmälningsskyldighet förelegat, därest de anställts nämnda

dag. Har beträffande sådan persons anställning ändring skett, innan anmälan

avlåtes, skall anteckning härom göras å anställningskortet.

Av de insända anställningskorten tillställes det ena exemplai''et vederbörande

utmätningsman.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:t$ proposition nr 17.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 december

1942.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 8 december 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 december

1942, hade Kungl. Majit förordna!, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbanken, lag angående

ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning,

lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr

74) om bankrörelse samt lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen

den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Henning Nilsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.

Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen är för frågan om tillämplighet

av äldre eller ny lag avgörande huruvida utskylderna förfallit till betalning

före eller efter nya lagens ikraftträdande. Härav bleve en följd, att i en och

samma konkurs såväl äldre som nyare stadganden beträffande förmånsrättsordningen

komme att äga tillämpning. I stället lärer, i överensstämmelse med

vad allmänt gäller beträffande konkursrättsliga bestämmelsers giltighet i tiden

och vad vid tidigare ändring av förevarande lagrum jämväl skett, äldre

lag — oavsett utskyldernas förfallotid — böra äga tillämpning i konkurs, vari

beslut om egendomsavträde meddelats före nya lagens ikraftträdande, samt ny

lag städse tillämpas då beslutet meddelats efter ikraftträdandet. Lagrådet hemställer

därför, att åt övergångsbestämmelsen gives det innehåll, att lagen träder

i kraft den 1 juli 1943 men icke skall äga tillämpning i konkurs, vari beslut

om egendomsavträde tidigare meddelats.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Malit» proposition nr 17-

159

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21

juni 1940 om krigsskadeersättning.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Förslagen till lag örn ändring i banklagen och i sparbankslagen.

Då ett av bankaktiebolag eller sparbank inrättat avdelningskontor icke är

att anse såsom självständigt rättssubjekt, men förslagen förutsätta att erkänd

skatteförmedlingskassa skall självständigt svara för ingångna förbindelser,

lärer det vara mindre följdriktigt att ett avdelningskontor såsom sådant skall

kunna antagas till erkänd skatteförmedlingskassa. Även i de fall då verksamheten

utövas vid och genom avdelningskontor bör därför till erkänd skatteförmedlingskassa

antagas, icke avdelningskontoret, utan bankbolaget resp.

sparbanken; beslut om kassas antagande skall naturligen, såsom i förslaget är

avsett, fattas av länsstyrelsen i det län där avdelningskontoret är beläget (jfr

2 § skatteförmedlingskasseförordningen). Lagrådet hemställer, att i förevarande

båda lagförslag vidtagas de jämkningar som föranledas av det nu anförda.

Den föreslagna ändringen av innebörd, att utfärdande av motbok ej är

erforderligt i fråga om medel som bankaktiebolag eller sparbank mottager

i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa, föranleder — med hänsyn till

de båda lagarnas olika utformning — att stadgandena i 24 § sparbankslagen

rörande rådigheten över omyndigs i sparbank insatta medel icke komma att

omfatta medel som avses för betalningsförmedling, medan motsvarande bestämmelser

i banklagen, 52 c §, komma att enligt ordalagen omfatta jämväl

sådana medel. Då emellertid denna bristande överensstämmelse torde sakna

praktisk betydelse, har den funnits icke böra föranleda vidare erinran från

lagrådets sida.

De föreslagna nya bestämmelserna torde med fördel kunna i redaktionellt

hänseende förenklas.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Majlis proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, kommunikations-

och handelsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,

statsrådet Wigforss, lagrådets den 29 december 1942 avgivna utlåtande över

de den 4 i samma månad till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändrad

lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, lag angående ändrad lydelse av

14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning, lag angående

ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse samt

lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

övergångsbestämmelsen till den föreslagna lagen om ändrad lydelse av

17 kap. 12 § handelsbaden torde böra erhålla den lydelse, om viden lagrådet

hemställt. Beträffande förslagen till lag om ändring i banklagen och i

sparbankslagen har lagrådet uttalat, att även i de fall, då av bankaktiebolag

eller sparbank bedriven skatteförmedlingsverksamhet utövades vid och genom

avdelningskontor, till erkänd skatteförmedlingskassa borde antagas, icke

avdelningskontoret, utan bankbolaget respektive sparbanken. Anledningen

till att de remitterade förslagen utformades med utgångspunkt från att avdelningskontor

skulle kunna antagas till erkänd skatteförmedlingskassa var

den, att det i viss utsträckning torde bliva de olika avdelningskontoren som

komma att fungera som skatteförmedlingskassor. Emellertid torde i praktiken

samma resultat kunna vinnas, därest till skatteförmedlingskassa antages

bankbolag respektive sparbank vid dess avdelningskontor å viss ort. Vid sådant

förhållande har jag icke något att erinra mot att lagförslagen jämkas i

enlighet med vad lagrådet i förevarande hänseende anfört.

De ifrågavarande lagförslagen ha inom finansdepartementet blivit föremål

för överarbetning under iakttagande av vad jag i det föregående anfört. Vissa

redaktionella jämkningar ha samtidigt vidtagits såväl i förslagen till lag örn

ändring i banklagen och i sparbankslagen som i förslaget till lag angående

ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 17.

161

Såsom jag omnämnt i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 december

1942 ha i sakkunnigbetänkandet berörts vissa frågor, vilka jag, enligt vad

jag då uttalade, senare ämnade upptaga till behandling, nämligen dels spörsmålet

örn ökad överdragningsrätt för statens intressekontor, dels ock frågan

rörande statsverkets kostnader i anledning av de föreliggande reformförslagen.

Jag torde nu få återkomma till dessa frågor.

Vad först angår statens intressekontor vill jag erinra om att i

årets statsverksproposition (sjunde huvudtiteln, punkt 51) uttalades, att intressekontorets

ställning i skatteförmedlingsrörelsen borde upptagas till omprövning

i samband med den slutliga behandlingen av nu ifrågavarande författningsförslag

samt att i avbidan härpå kunde anstå med avgörandet av frågan

om gottgörelse åt postverket för reslskalttförmedlingen inom Stockholms

stad. Under sådana förhållanden syntes anslaget till intressekontoret böra i

statsverkspropositionen upptagas med endast beräknat belopp. Preliminärt

torde detta belopp böra beräknas till vad som svarade mot intressekontorets

nettoutgifter för år 1941 med bortseende från utgifterna för restskatteförmedlingen

i Stockholm. I enlighet härmed föreslogs i statsverkspropositionen

att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till statens intressekontor måtte

för budgetåret 1943/44 beräknas ett anslag av 318,000 kronor.

Då emellertid frågan om intressekontorets ställning i skatteförmedlingsrörelsen

— såväl beträffande omfattningen av intressekontorets överdragningsrätt

som eljest — torde kräva ytterligare överväganden, är jag ännu

icke beredd alt taga slutlig ståndpunkt till densamma. Nämnda fråga synes

dock icke vara av den betydelse för skatteförmedlingsrörelsen i övrigt, att ett

uppskov med frågans avgörande kan anses utgöra hinder för ett omedelbart

ståndpunktstagande till de nu föreliggande förslagen.

Genomförandet av förslagen kommer att medföra kostnader för statsverket

dels för statsbidrag till de erkända skatteförmedlingskassorna, dels ock genom

ökade utgifter för länsstyrelserna i anledning av deras befattning med

skatteförmedlingsrörelsen och anställningsregistret. Förslagens genomförande

kan vidare tänkas medföra krav på ersättning av statsmedel till utmätningsmännen

för ökat arbete med indrivning av utskylder samt för minskning av

indrivningsavgifterna.

Vad angår s t a t s v er k e t s kostnader för statsbidrag till erkända

skatte för medlingskassor ha dc sakkunniga anfört:

Att söka beräkna de kostnader för statsverket, som det föreslagna bidraget

skulle medföra, möter stora svårigheter. Enligt nyligen gjorda beräkningar

torde emellertid bortåt 2 miljoner av de i rikel skattskyldiga lia inkomst

av tjänst eller arbetsanställning. Skulle en mera allmän anslutning bland

dessa till skatteförmedlingskassor kunna tänkas, skulle med sex utskyldsbetalningar

per år den årliga kostnaden för statsbidraget närma sig 3,000,000

kronor, vilket sålunda representerar den maximala belastningen av statskassan.

Huru långt under nu angivna siffra den verkliga kostnaden kommer

aLI ligga, undandrager sig helt de sakkunnigas bedömande. Örn man antager,

att under de närmaste åren bortåt hälften av löntagarna ansluta sig

lill skatteförmedlingskassor, blir kostnaden för statsbidraget tvdligtvis närmare

1,500,000 kronor per år.

Billan!) till riksdagens protokoll IDIS. I sami. Nr 17.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

I yttrandena över de sakkunnigas förslag har förenämnda kostnadsberäkning

icke gjorts till föremål för någon närmare granskning; dock har i vissa

fall såsom skäl för ett avstyrkande av förslaget åberopats, att statsverkets

kostnader bleve alltför stora i förhållande till de fördelar, vilka kunde antagas

uppkomma vid ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna ha funnit, att de sakkunnigas förslag ur

kostnadssynpunkt ställde sig jämförelsevis fördelaktigt. Ä andra sidan ha

stadsfogdarna i Hälsingborg gjort gällande, att de sakkunnigas beräkning

vöre för låg.

Frågan örn länsstyrelsernas kostnader i anledning av deras

befattning med skatteförmedlingsrörelsen och anställningsregistret har icke

närmare behandlats av de sakkunniga.

I yttrandena, särskilt i de av länsstyrelserna avgivna, har däremot förevarande

fråga ägnats stor uppmärksamhet.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att erkännandet och registreringen av

skatteförmedlingskassorna skulle för länsstyrelserna medföra en icke alldeles

oväsentlig arbetsbelastning.

T. f. mantalsintendenten i Stockholm har yttrat, att en förstärkning av

personalen och utökning av överståthållarämbetets lokalutrymmen komme

att erfordras i händelse anställningsregistret förlädes till mantalsavdelningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört, att det särskilda register, vari

till länsstyrelsen ankommande anställningskort skulle ordnas, samt länsstyrelsens

befattning i övrigt med den föreslagna lagstiftningens tillämpning

komme att avsevärt öka länsstyrelsens arbetsbörda samt ställa ökade krav

på länsstyrelsens redan förut otillräckliga tjänstelokaler.

Samma synpunkter ha uttalats av länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Västmanlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Norrbottens lån.

Sistnämnda länsstyrelse har antagit, att genomförandet av de sakkunnigas

förslag skulle kräva utökning av landskontorets personal med minst en

tjänsteman.

Vad härefter angår frågan om eventuella kostnader för statsverket

i följd av ökat arbete för utmätningsmännen och

genom minskning av indijivningsavgifterna, ha de sakkunniga

anfört, att varje åtgärd, som ledde till en förbättrad uppbörd, också

föranledde försämrade inkomster för indrivningsförrättarna, men att det

först efter en icke alltför kort tids förlopp syntes vara möjligt att avgöra,

huruvida de ifrågavarande förslagens genomförande nödvändiggjorde en

ekonomisk kompensation åt indrivningsförrättarna.

Stadsfogdarna i Hälsingborg ha framhållit, att någon mera ingående kontroll

av skatteförmedlingskassorna från utmätningsmännens sida icke kunde

komma i fråga, då deras arbetsuppgifter redan vore så många och örn
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

163

fattande, att en ytterligare belastning av arbetsbördan ej kunde tänkas utan

åsidosättande av andra göromål. I så fall måste ytterligare arbetskraft ställas

till utmätningsmännens förfogande med därav föranledda utgiftsökningar.

Andre stadsfogden i Göteborg har uttalat, att statsverket rättvisligen borde

ikläda sig ersättningsskyldighet åt skatteindrivarna för minskade inkomster.

Andre stadsfogden har vidare anfört:

Visserligen sätta de sakkunniga på framtiden berörda ersättning, men om

skattekasserörelsen tager den omfattning, som avses med densamma, kunna

väl icke de indrivare, som nu ha sin huvudsakliga inkomst genom indrivningsavgifterna,

ställas i en prekär ekonomisk situation ända fram till en obestämd

tidpunkt, utan bestämda normer för ersättningen borde redan från

början fastställas. Detta synes så mycket mera befogat, som den av de sakkunniga

tilltänkta och väl nödvändiga kontrollen samt det övriga extraarbetet

med anteckningar och ständig vaksamhet över anmälningar och

iakttaganden till förekommande av preskription komme att medföra ett särskilt

i nuvarande tider synnerligen betungande arbete för skatteindrivarna.

Den av de sakkunniga omförmälda utjämningen genom höjning av kommunalskatteprovisionen

inverkar icke i Göteborg till förmån för indrivarna,

enär ersättning här utgår med visst mindre belopp för varje indrivet kommunalskattebelopp,

oberoende av beloppets storlek.

Majoriteten inom Göteborgs magistrat har ansett, att indrivningsförrättarnas

berättigade anspråk på skäliga och i stort sett oförändrade inkomster

borde tillgodoses.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län har för sin del anfört, att förenämnda

yttranden från vederbörande i Göteborgs stad för närvarande syntes

kunna lämnas utan avseende.

I årets statsverksproposition har under sjunde huvudtiteln (punkt 52) —Departementei

avbidan på särskild proposition i ämnet —- till bidrag till erkända skatte- chefen.

förmedlingskassor för budgetåret 1943/44 beräknats ett förslagsanslag av

300,000 kronor. Anslaget har beräknats med utgångspunkt från vissa sannolikhetsberäkningar

rörande antalet medlemmar i kassorna. Någon anledning

att frångå den preliminära beräkningen lärer icke föreligga. Emellertid

torde anslagsäskandet få ske i samband med behandlingen av frågan om

statens intressekontors medelsbehov och kontorets ställning i skatteförmedlingsrörelsen.

Länsstyrelsernas kostnader i anledning av deras befattning med skatteförmedlingsrörelsen

och anställningsregistret torde icke bliva av den storleksordning,

som av vissa länsstyrelser antytts. För budgetåret 1943/44 torde

man uppskattningsvis kunna räkna med ett medelsbehov av 100,000 kronor

i anledning av länsstyrelsernas berörda merkostnader. Dessa medel torde

böra utgå från länsstyrelsernas avlönings- och expensanslag.

Vad slulligen angår frågan örn kompensation åt indrivningsförrättarna för

ökat arbete och minskade indrivningsavgifter torde denna fråga i varje fall

icke för närvarande vara aktuell.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att antaga förslagen till

1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,

2) förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,

3) förordning om preskription av utskylder m. m.,

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,

5) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni

1940 (nr 540 jorn krigsskadeersättning,

6) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni

1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, •

7) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni

1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad,

8) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni

1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm,

9) förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen

den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,

10) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni

1911 (nr 74) örn bankrörelse,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen

den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker samt

12) förordning örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla

arbetsanställning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birger Öhman.

427888. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

10 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (10)

10 kopplingar.

  1. BevU 1943:53 Bevillningsutskottets memorial nr 53 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1943:166 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända skatteför medling skassor, m.m., såvitt angår genom pro a1 i texten
  3. SU 1943:90 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1943144 till statens intressekontor, m. m. s. 20 i texten
  4. BU 1943:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen framl s. 1 i texten
  5. Rskr. 1943:65 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning örni erkända skatt eförmedling skassor m. m., i vad a1 i texten

Visa alla 10