Med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m
164 sidor, varav 156 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 156 av 164 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:17, Med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
1
Kr 17.
Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till förordning
om erkända skatteförmedlingskassor, m. m.; given
Stockholms slott den 15 januari 1943.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,
2) förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,
3) förordning om preskription av utskylder m. m.,
4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,
5) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)
om krigsskadeersättning,
6) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet,
7) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn
kommunalstyrelse i stad,
8) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm,
9) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken,
10) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse,
11) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker samt
12) förordning örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 17.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Förslag
till
förordning om erkända skatteförmedlingskassor.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Med skatteförmedlingskassa förstås i denna förordning inrättning med
ändamål att, uteslutande eller i förening med annan betalningsförmedling,
på uppdrag av skattskyldig ombesörja betalning av denne påförda utskylder
medelst belopp, som enligt fastställd plan inflyta genom avdrag å den skattskyldiges
avlöning eller pension eller å annan av honom åtnjuten periodisk
intäkt eller ock genom direkta inbetalningar från den skattskyldige.
2 §.
Skatteförmedlingskassa, som förmedlar utskyldsbetalning endast för fysiska
personer, må av länsstyrelsen i det län, där kassans förvaltning utövas,
antagas till erkänd skatteförmedlingskassa.
I samband med beslut om kassas antagande till erkänd skatteförmedlingskassa
skall länsstyrelsen fastställa reglemente för kassans verksamhet.
Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning beträffande statens
intressekontor.
3 §.
Erkänd skatteförmedlingskassa må icke av uppdragsgivare uttaga särskild
avgift för förmedling av utskyldsbetalning.
■4 §.
Där länsstyrelsen så finner erforderligt, skall erkänd skatteförmedlingskassa
ställa säkerhet för medel, som kassan omhänderhar för utskyldsbetalning.
5 §.
Erkänd skatteförmedlingskassa äger åtnjuta statsbidrag.
Statsbidraget utgår med 25 öre för varje av kassan förmedlad betalning avvid
uppbördsstämma (uppbördstermin) förfallande utskyldsbelopp.
I fråga om restfört utskyldsbelopp utgår bidraget först då det restförda
beloppet jämte, i förekommande fall, därå belöpande indrivningsavgift till
fullo guldits.
Statsbidrag utgår för räkenskapsår och utbetalas årsvis i efterskott, där ej
annat följer av stadgandet i 6 § sista stycket.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
3
6 §.
Ansökan om statsbidrag ingives till länsstyrelsen. Ansökan skall, där e.j
länsstyrelsen för särskilt fall medgiver undantag, ingivas inom sex månader
efter utgången av det räkenskapsår, för vilket bidrag sökes, och skall åtföljas
av erforderliga uppgifter för beräkning av bidragets storlek.
Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen, beslutar länsstyrelsen i ärendet
samt utanordna!- beviljat bidrag.
På därom framställd begäran må länsstyrelsen, om skäl därtill äro, under
löpande räkenskapsår bevilja och utanordna statsbidrag för utskyldsbetalningar,
som förmedlats under den gångna delen av räkenskapsåret.
7 §.
Erkänd skatteförmedlingskassa skall föra räkenskaper i enlighet med de
närmare föreskrifter Konungen meddelar.
Kassan skall inom sex månader efter räkenskapsårets utgång till länsstyrelsen
ingiva dels berättelse över det gångna årets verksamhet dels ock sammandrag
av räkenskaperna enligt av Konungen fastställt formulär.
8 §.
Länsstyrelsen skall övervaka att erkänd skatteförmedlingskassa fullgör sina
uppgifter i enlighet med gällande författningar och kassans reglemente samt
i övrigt på ett ändamålsenligt sätt.
För ändring i fastställt reglemente fordras länsstyrelsens godkännande.
9 §.
Erkänd skatteförmedlingskassa är skyldig lämna länsstyrelsen eller dess
ombud ävensom vederbörande utmätningsman tillfälle att när som helst inventera
kassans tillgångar samt granska kassans räkenskaper och övriga
handlingar.
10 §.
Finner länsstyrelsen, att anledning till anmärkning föreligger mot erkänd
skatteförmedlingskassas verksamhet, äger länsstyrelsen meddela erforderliga
anvisningar för vinnande av rättelse.
Länsstyrelsen äger, då skäl därtill äro, återkalla beslut om kassas antagande
till erkänd skatteförmedlingskassa.
11 §•
Hos länsstyrelse skall föras förteckning över skatteförmedlingskassor, som
av länsstyrelsen antagits till erkända skatteförmedlingskassor.
12 §.
Det åligger arbetsgivare att vid utbetalning av lön till arbetstagare, som är
ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa eller statens intressekontor, på
begäran av kassan eller kontoret verkställa avdrag å lönen med så stort belopp,
som enligt fastställd plan skall dit inbetalas, så ock att tillhandahålla
kassan eller kontoret det avdragna beloppet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Vad i första stycket sägs gäller dock endast försåvitt arbetsgivaren minst
en vecka före avlöningstillfället erhållit förteckning i två exemplar, upptagande
för varje arbetstagare hans fullständiga namn samt löneavdraget.
Äga alla vid ett företag anställda inom samma arbetstagargrupp rätt att ansluta
sig till erkänd skatteförmedlingskassa, på vars begäran arbetsgivaren
verkställer löneavdrag, är arbetsgivaren allenast på begäran av denna kassa
eller statens intressekontor skyldig att för arbetstagare inom gruppen göra
dylika avdrag.
Arbetsgivaren äger i förhållande till arbetstagaren utan särskild redovisning
åberopa löneavdraget som utbetalning av lön.
Vad'' i denna paragraf stadgas beträffande arbetstagare skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om den, till vilken arbetsgivaren på grund av förutvarande
anställningsförhållande utbetalar pension eller verkställer annan
periodisk utbetalning.
13 §.
Har arbetsgivare av uppenbar tredska underlåtit att fullgöra vad honom enligt
12 § åligger, må länsstyrelsen förelägga honom vite ävensom, i förekommande
fall, utdöma vitet.
Utdömt vite tillfaller kronan.
14 §.
Vad i 12 och 13 §§ stadgas angående arbetsgivare skall, då fråga är
om statligt verk eller inrättning eller om kommun, i stället gälla beträffande
den som har att utbetala i 12 § avsedda medel.
15 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.
Förslag
till
förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteför
medlingskassor.
Härigenom förordnas att, utan hinder av vad eljest finnes stadgat rörande
indrivning av utskylder, följande särskilda bestämmelser skola gälla beträffande
utskyldsbetalning av skattskyldig, som anslutit sig till erkänd skatteförmedlingskassa.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.
5
1 §■
För skattskyldig, som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa, skall
kassan upprätta plan för inbetalningar till gäldande av den skattskyldiges
utskylder ävensom, där kassan skall förmedla betalning av jämväl andra
den skattskyldige åvilande utgifter, av dessa utgifter (inbetalningsplan).
Med utskylder förstås i denna förordning utskylder och andra medel, som
avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b).
Den skattskyldige må, där så erfordras för inbetalningsplanens genomförande,
beviljas anstånd med utskyldsbetalningen efter vad i denna förordning
stadgas. Sådant anstånd skall dock icke gälla i fråga om avgifter till brand-,
hagelskade- och kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen den
22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet
grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i sammanhang
med kronouppbörden.
2 §•
Den som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa må av kassan beviljas
anstånd med erläggande av utskylder, som förfalla till betalning vid de
två uppbördsstämmor vilka utlöpa närmast efter anslutningen. Anståndet
skall bestämmas att gälla intill utgången av visst kalenderkvartal och må
icke räcka längre än ett år efter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige
anslutit sig till kassan.
Vad i denna förordning stadgas i fråga örn uppbördsstämma skall äga motsvarande
tillämpning beträffande uppbördstermin.
3 §.
Häftar skattskyldig vid anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa för
restförda utskylder, må kassan bevilja honom anstånd under tid som i 2 §
sägs med betalningen av jämväl dessa utskylder jämte därå belöpande indrivningsavgift.
Härvid'' skall dock iakttagas, att de restförda utskylderna skola
vara betalda senast vid den tidpunkt, då utskylderna eljest skulle vara preskriberade
eller, därest införsel i den skattskyldige tillkommande avlöning, pension
eller livränta skulle kunna beviljas för uttagande av utskylderna, då
rätten att erhålla införsel upphör.
4 §.
Anstånd enligt 2 eller 3 § må beviljas endast därest inbetalningsplanen så
bestämmes, att före anståndstidens utgång samtliga därunder till betalning
förfallande utskyldsbelopp jämte, i fall som i 3 § sägs, tidigare restförda
utskylder och därå belöpande indrivningsavgift skola vara guldna.
Erkänd skatteförmedlingskassa må icke bevilja anstånd enligt 2 eller 3 §
åt den, som tidigare varit ansluten till sådan kassa.
5 §.
Har erkänd skatteförmedlingskassa meddelat beslut örn anstånd, skall
underrättelse därom lämnas till vederbörande utmätningsman. Underrättelsen
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
skall lämnas, om anståndet beviljats enligt 2 §, inom fjorton dagar efter avslutandet
av den närmast efter beslutets meddelande inträffande uppbördsstämma,
vid vilken av anståndet omfattade utskylder förfallit till betalning,
och, om anståndet beviljats enligt 3 §, ofördröjligen efter beslutets meddelande.
Utmätningsmannen har att om anståndet verkställa anteckning i restlängden.
6 §.
Då underlåtenhet att betala vid en uppbördsstämma förfallande utskylder
medfört, att jämväl utskylder, som skolat uppbäras vid en kommande stämma,
äro förfallna till omedelbar betalning, skall skattskyldig, som åtnjuter anstånd
med betalning av förstnämnda utskylder, tillika åtnjuta anstånd med betalning
av sistnämnda utskylder till den uppbördsstämma, vid vilken utskylderna
enligt utfärdad debetsedel skolat erläggas.
7 §•
Utmätningsman äger på framställning av erkänd skatteförmedlingskassa
bevilja till kassan ansluten skattskyldig anstånd för längre tid eller i annat
fall än i 2 eller 3 § sägs, örn så finnes erforderligt för att framdeles förfallande
utskylder skola kunna gäldas vid de uppbördsstämmor, varunder
utskylderna enligt vederbörliga debetsedlar skola erläggas.
Vad i 3 § andra punkten stadgas skall äga motsvarande tillämpning vid
beviljande av anstånd enligt denna paragraf.
8 §.
Har skattskyldig, som anslutit sig till erkänd skatteförmedlingskassa och
som åtnjuter anstånd med utskyldsbetalning eller eljest häftar för oguldna
utskylder, lämnat kassan eller fullföljes icke för honom upprättad inbetalningsplan,
skall kassan ofördröjligen underrätta vederbörande utmätningsman
därom. Anmälan örn underlåtenhet att fullfölja inbetalningsplanen erfordras
dock icke i det fall, att underlåtenheten är av tillfällig art och icke
äventyrar planens fullföljd.
Avlider Skattskyldig, som i första stycket avses, och fullföljes icke inbetalningsplanen
av dödsboet eller annan i den avlidnes ställe, skall kassan utan
dröjsmål lämna underrättelse därom till utmätningsmannen.
9 §.
Sedan anmälan jämlikt 5 § inkommit till utmätningsmannen eller beslut
om anstånd meddelats enligt 7 §, må de av anståndet omfattade utskylderna
icke indrivas, och skall meddelat beslut om införsel i avlöning, pension eller
livränta till gäldande av dessa utskylder icke vidare gälla. Vad sålunda stadgas
äger dock icke tillämpning, därest anståndet meddelats i strid med bestämmelserna
i denna förordning.
Med indrivning av utskylder, som utgå för fast egendom, må icke på grund
av vad i första stycket stadgas anstå längre än att den i 17 kap. 6 § handelsbalken
stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
i
I första stycket angivet hinder för indrivning bortfaller, om anståndstiden
gått till ända utan att utskylderna guldits och ytterligare anstånd ej medgivits
eller örn sådan omständighet inträffat, som jämlikt 8 § föranlett eller
bort föranleda underrättelse till utmätningsmannen, och inbetalningsplanen
icke fullföljes av den skattskyldige efter anslutning till annan erkänd skatteförmedlingskassa.
10 §.
Indrivningsavgift må icke uttagas för utskylder, som förfallit till betalning
under det anstånd med deras gäldande åtnjutits.
I fall, som avses i 9 § tredje stycket, skall dock den skattskyldige erlägga
stadgad indrivningsavgift för vad av utskylderna återstod oguldet, då hindret
för indrivningen bortföll.
11 §•
Till erkänd skatteförmedlingskassa inbetalda medel må ej, så länge den
skattskyldige åtnjuter anstånd med utskyldsbetalning eller eljest häftar för
oguldna, av inbetalningsplanen omfattade utskylder, användas för annat ändamål
än som med planen avses.
12 §.
Medel som jämlikt 11 § ej må användas för annat ändamål än som med
inbetalningsplanen avses må, till den del medlen enligt planen äro avsedda
för betalning av utskylder, icke utmätas för annan gäld; dock att utan hinder
av vad sålunda stadgas utmätning må ske till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet i fall, varom förmäles i 1 § lagen örn införsel i avlöning,
pension eller livränta.
13 §.
Ätnöjes icke den skattskyldige med utmätningsmans beslut enligt denna
förordning, äger han i beslutet söka rättelse genom besvär hos vederbörande
länsstyrelse.
Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.
14 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Konungen.
Denna förordning lräder i kraft den 1 juli 1943.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Förslag
till
förordning om preskription av utskylder m. m.
Härigenom förordnas, att sådana till stat eller kommun utgående utskylder
och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b),
icke må uttagas senare än fem år efter utgången av det år under vilket någon
del av utskylderna eller medlen enligt verkställd debitering senast skolat erläggas.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola äga tillämpning å utskylder och andra medel, som dessförinnan
förfallit bil betalning.
Förslag
till
lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbaden1 skall erhålla följande
ändrade lydelse.
12 §.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
utskylder till kronan, kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller
kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt
härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året;
så ock vad enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket må
hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings-
eller tilläggsavgift för sista och löpande året.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 men skall icke äga tillämpning i
konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.
Senaste lydelse se SFS 1928: 406.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
9
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)
om krigsskadeersättning.
Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
14 §.
För bidrag —•--handelsbaden sägs.
Bidrag i övrigt utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalk en.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet.
Härigenom förordnas, att 76 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse
på landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
76 §.
Efter uppbördsstämman — — — resterande utskylderna.
Restlängd upprättas---dylikt område.
Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift av fem
öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än
tjugufem öre. Örn användningen av dessa medel stadgas särskilt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock alt äldre lag fortfarande
skall äga tillämpning å utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad.
Härigenom förordnas, att 71 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
71 §.
Efter uppbördsstämman ----redovisa utskylderna.
Restlängd upprättas -—- -—- — prövas erforderliga.
Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift av fem
öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än
tjugufem öre. Om användningen av dessa medel stadgas särskilt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre lag fortfarande skall
äga tillämpning å utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 58 § lagen den 15 juni 1935 örn kommunalstyrelse
i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
58 §.
De utskylder, vilka icke blivit inom föreskriven tid erlagda, låter vederbörande
uppbördsman i laga ordning uttaga. Vid indrivandet av sådana medel
uttages därutöver en avgift av fem öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet,
dock ej mindre än tjugufem öre. Örn användningen av dessa
medel stadgas särskilt.
De utskyldsbelopp — — — i Stockholm.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre lag fortfarande skall
äga tillämpning å utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning.
1 Senaste lydelse se SFS 1932: 266.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
11
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.
Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 angående
postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
§ 2.
Mom. 1. Envar äger — — — i postsparbanken.
Insättning må---särskild motbok.
Erkänd skattefönnedlingskassas tillgodohavande må jämväl i annat fall än
i föregående stycke sägs ökas utöver 5,000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse.
Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse2
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
52 §.
Varda penningar — -—• -—- hos bolaget.
En och samma insättares tillgodohavande på så kallad sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas
läggande till kapitalet ökas utöver fyra tusen kronor; dock gäde begränsningen
ej örn erkänd skattefönnedlingskassas tillgodohavande. Bankaktiebolag
må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka,
efter uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen dock
lämnat öppet afl, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i särskilda fall
medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning
å räkning, varom ovan sägs, antecknas i motbok, som utlämnas till räkningsliavaren.
Då medel å sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i mot
1
Senaste lydelse se SFS 1940:144.
2 Senaste lydelse se SFS 1936: 93.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
boken. I fråga om medel, som bolaget mottager i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa,
vare dock utfärdande av motbok ej erforderligt. Ej må
bolaget träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till annan än rätt
innehavare av motbok kunde av bolaget åberopas.
I fråga---särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker.
Härigenom förordnas, att 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
22 §.
Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning eller å
räkning för medel, som sparbank mottager i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa;
dock att sparbank må för fyllande av tillfälligt penningbehov
begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller
inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån.
En och —--bestämda beloppet.
Ej må---uppsägningstidens utgång.
23 §.
Insättning å motboksräkning skall antecknas i motbok. Motboken, som
skall vara försedd med ordningsnummer, må ej vara ställd till innehavaren
eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som skulle medföra
att betalning till annan än rätt innehavare kunde av sparbanken åberopas.
I motboken skall intagas erinran om att överlåtelse bör till nye ägarens
säkerhet anmälas hos sparbanken. Har beträffande de insatta medlens utbetalning
förbehåll gjorts, skall anteckning därom ske i motboken. Vid motboken
skola vara fogade utdrag av denna lag och sparbankens reglemente, i vad
de avse förhållandet mellan sparbanken och insättare.
Då medel å motboksräkning lyftas, skall anteckning därom ske i motboken.
I fråga---särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.
Senaste lydelse av 23 § se SFS 1936: 94.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
13
Förslag
till
förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla
arbetsanställning.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Arbetsgivare är skyldig att enligt vad nedan stadgas göra anmälan om
anställande av arbetstagare. Är anställningen avsedd att vara högst fyra veckor
föreligger dock ej anmälningsskyldighet med mindre anställningen varar
längre tid än nyss sagts.
Anmälan skall göras till utmätningsmannen i anställningsorten eller, då
Stockholm är anställningsort, till Överståthållarämbetet.
2 §•
Å Konungen ankommer att bestämma, i vilken utsträckning anmälningsskyldighet
enligt denna förordning skall fullgöras av statliga verk och inrättningar
samt av kommuner.
I den mån särskilda omständigheter därtill föranleda, äger Konungen medgiva
befrielse från anmälningsskyldighet jämväl i andra fall än i första stycket
avses.
3 §.
Anmälan skall göras senast en vecka efter anställningens början eller, i fall
som avses i 1 § första stycket andra punkten, senast fyra veckor efter anställningens
början.
Anmälan göres å särskilda blanketter (anställningskort), vilka för varje
anställd utskrivas i två exemplar. Formulär till anställningskort fastställes
av Konungen.
Anställningskort tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt
med posten.
4 §.
Utmätningsmannen skall förvara det ena exemplaret av anställningskortet
i ett alfabetiskt ordnat register och översända det andra exemplaret till länsstyrelsen
eller, där arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans
tjänstgöringsområde, till denne som har att efter tagen kännedom om
innehållet i kortet vidarebefordra detsamma till länsstyrelsen i mantalsskrivningsorten.
Är arbetstagaren mantalsskriven i Stockholm, skall utmätningsmannen
dock översända det andra exemplaret av anställningskortet direkt
till Överståthållarämbetet.
Till länsstyrelse inkommande anställningskort skola alfabetiskt ordnas i
särskilt register.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Ur anställningsregister skall uttagas kort angående anställning, som på
grund av inkommen anmälan örn annan senare anställning kan antagas
hava upphört tidigare än under närmast föregående kalenderår. Annat kort
förvaras under en tid av fem år.
Vad i denna paragraf stadgas beträffande förfarandet med till utmätningsman
inkomna anställningskort skall i tillämpliga delar gälla även beträffande
till Överståthållarämbetet inkomna kort.
5 §.
Den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet enligt
denna förordning straffes med böter högst trehundra kronor.
Ej må dock till straff dömas, därest omständigheterna giva vid handen att
underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldigheten
icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.
6 §.
Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid polisdomstol,
där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
7 §•
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.
Det åligger arbetsgivare att före utgången av juli månad 1943, på sätt i denna
förordning sägs, till länsstyrelsen i det län, inom vilket anställningsorten
är belägen, anmäla alla hos honom den 1 juli 1943 anställda personer,
beträffande vilka anmälningsskyldighet förelegat därest de anställts nämnda
dag. Har beträffande arbetstagares anställning ändring skett, innan anmälan
avlåtes, skall anteckning härom göras å anställningskortet.
Det ena exemplaret av anställningskorten skall, utom vad angår Stockholm,
så snart ske kan överlämnas till utmätningsmannen i arbetstagarens
anställningsort. Är arbetstagaren mantalsskriven inom annat län, skall
det andra exemplaret av kortet överlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda
län.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.
15
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 december
1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehbsson-Bfamstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,
Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, kommunikations-
och handelsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, fråga om främjande av utskyldsbetalning genom erkända
skatteförmedlingskassor och anför därvid följande.
Inledning.
Enligt nu gällande ordning för uppbörd av krono- och kommunalutskylder
uppbäras dessa under en tidsperiod, vars början infaller närmare ett år och
vars slut infaller närmare två år efter det år, inkomsten förvärvats. Kronoutskylderna
erläggas därvid vid uppbördsterminer, respektive uppbördsstämmor,
i november månad året efter inkomståret och april—maj månader året
därpå samt kommunalutskylderna vid upphördsstämmor som regel under våren
och hösten sistnämnda år. För närvarande erlägges dessutom under andra
året efter inkomståret värnskatt till staten, i städerna under februari samt på
landet under mars månad. Denna tidsskillnad mellan inkomstens förvärvande
och uppbörden av den på inkomsten belöpande skatten har sin grund i gällande
taxeringsförfarande, som åsyftar ett noggrant och rättvist fastställande av
den beskattningsbara inkomsten och därför pågår cirka åtta månader under
året efter det, varunder inkomsten förvärvats. Härtill kommer, vad kommunalskatten
beträffar, den i förhållande till inkomståret sena tidpunkten för
bestämmande av utdebiteringens storlek, beroende på att det kommunala budgetåret
— i motsats till det statliga — sammanfaller med kalenderåret. Denna
eftersläpning av skatterna medför, att många skattskyldiga hava svårigheter
att kunna gälda den vid uppbördstermin eller uppbördsstämma förfallande
skatten. Därtill medverkar även, att skatterna erläggas vid relativt få dylika
terminer eller stämmor, varför stora belopp förfalla vid varje termin eller
stämma, samt alt dessa senare äro ojämnt fördelade på årets olika månader,
så att det övervägande antalet uppbördstillfällen faller på förra halvåret.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 17-
Vid åtskilliga tillfällen lia utredningar verkställts i syfte att söka avhjälpa
dessa olägenheter i samband med skattebetalningen, dock utan att
i huvudsak ha medfört någon ändring i det bestående uppbördssystemet
1924 års uppbördssakkunniga föreslogo i sitt år 1929 avgivna betänkande
angående rationell skatteuppbörd (SOU 1929: 17) uttagande av skatt i förskott,
beräknad som regel på grundval av föregående års utskyldsbelopp. I
fråga örn löntagare skulle uppbörden ske under medverkan av arbetsgivarna,
vilka skulle verkställa avdrag å lönen för skatten, övriga skattskyldiga skulle
själva insända sina utskylder till uppbördsmyndigheten. De sakkunniga föreslogo
sammanslagning av krono- och kommunaluppbörden samt omläggning
av det kommunala budgetåret. Uppbörden av förskottsavsättningarna
skulle äga rum under tiden den 25 februari—den 24 november. Sedan debetsedlarna
utskrivits, skulle den slutliga uppbörden (av det belopp, varmed
debetsedelns slutsumma översteg förskottsbetalningarna) förrättas under tiden
den 25 januari—den 24 februari. — Förslaget mötte en mycket stark
kritik. Särskilt riktade denna sig mot tanken på att genomföra obligatoriska
avdrag å anställdas lön. Förslaget föranledde icke annan lagstiftningsåtgärd
än att år 1931 kronouppbörden uppdelades på två terminer.
1936 års uppbörclskommitté föreslog i sitt år 1938 avgivna betänkande
(SOU 1938: 46) uttagandet av en förskottsskatt, som beräknades efter av
taxeringsnämnden beslutat men av prövningsnämnden ännu icke granskat
skatteunderlag. Även denna kommitté föreslog sammanslagning av kronooch
kommunaluppbörden; ändring i det kommunala budgetåret ansågs däremot
icke böra ske. Ett förskottsbelopp, motsvarande hälften av det belopp,
vartill skattskyldigs på visst sätt beräknade totala skatter skulle hava uppgått,
därest de debiterats på grundval av de av taxeringsnämnden beslutade
taxeringarna, skulle uttagas under augusti, september och november månader
taxeringsåret. Sedan prövningsnämnden på hösten samma år fastställt
taxeringarna, skulle definitiv debitering av skatt ske och slutlig uppbörd
härav, efter avdrag av erlagd förskottsskatt, äga rum under februari, mars
och maj månader följande år. — Även detta förslag blev föremål för åtskillig
kritik. Allmänt framhölls, att den förkortning av tiden för betalning
av utskylderna i förhållande till tidpunkten för inkomstförvärvet, som förslaget
innebar, vore ganska ringa och icke kunde anses motivera de avsevärda
kostnader och olägenheter, som kunde förväntas uppkomma.
De svårigheter, som skatternas eftersläpning och de få uppbördsterminerna,
respektive uppbördsstämmorna medföra för de skattskyldiga, ha i
samband med nu rådande försvarsberedskap föranlett statsmakterna att bereda
dem, som inkallats för att fullgöra sådan beredskap, viss lättnad i fråga
örn ordningen för erläggande av utskylder. Genom förordningen den 17 november
1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av
utskylder hos vissa skattskyldiga, i dess lydelse enligt förordningen den 30 december
1941 (nr 988), har sålunda stadgats, att skattskyldig, som inkallats till
tjänstgöring vid krigsmakten jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen, äger åtnjuta
anstånd med indrivningen av honom påförda utskylder. Med utskylder
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
17
förstås i förordningen utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen
under a) och b), med undantag dock för sådana avgifter
till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen
den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet
grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i
sammanhang med kronouppbörden. Därest sådan skattskyldig underlåter att
i behörig ordning erlägga honom påförda utskylder, vilka förfalla till betalning
vid uppbördsstämma eller uppbördstermin, som helt eller delvis
infaller under tiden för tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom två månader
efter tjänstgöringens slut, får indrivning av belopp, som på grund
därav uppföres i restlängd, icke ske, förrän den skattskyldige efter beviljad
ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning
två månader i följd varit fri från sådan tjänstgöring. Har den skattskyldiges
berörda underlåtenhet föranlett, att jämväl belopp, som eljest
skolat erläggas vid senare uppbördstillfälle, uppförts i restlängd, får sålunda
restfört belopp icke i något fall indrivas förrän efter utgången av den uppbördsstämma
eller uppbördstermin, varunder beloppet enligt utfärdad debetsedel
skolat erläggas. Infaller tidpunkt, då sådant belopp först får indrivas,
under det den skattskyldige tjänstgör vid krigsmakten eller inom två månader
efter tjänstgöringens slut, äger han åtnjuta motsvarande anstånd med avseende
å dylikt belopp. Beträffande utskylder, som utgå för fast egendom,
äger den skattskyldige icke åtnjuta här nämnt anstånd längre, än att den
i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgade förmånsrätten för dylika utskylder
kan göras gällande. Förutom att den skattskyldige åtnjuter ifrågavarande anstånd,
är han befriad från skyldighet att erlägga indrivningsavgift å förutnämnda
restförda belopp, i den mån betalning inflyter, innan han efter hempermittering
eller hemförlovning ett år i följd varit fri från tjänstgöring vid
krigsmakten enligt 28 § 1 mom. värnpliklslagen.
I skrivelse nr 404 anhöll 1940 års lagtima riksdag, i anledning av två likalydande
motioner, att Kungl. Majit ville, med beaktande av vad bevillningsutskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 40 anfört, snarast möjligt
för riksdagen framlägga förslag i syfte att tidigare inbetalning av skatter till
stat och kommun måtte kunna äga rum. — Utskottet hade i sitt betänkande
framhållit, att ändrade bestämmelser angående tiden för skatternas erläggande
vore i hög grad av behovet påkallade. Detta behov framträdde med särskild
skärpa under nuvarande förhållanden, då på grund av det ovissa läget och
ändrade konjunkturer den enskildes ekonomiska ställning hastigt kunde bliva
avsevärt försämrad. På grund av den numera avsevärt skärpta beskattningen
syntes varje möjlighet till åvägabringande av en tidigare skattebetalning böra
tagas under noggrant övervägande. Vad som förekommit i samband med de
lidigare utredningarna på detta område kunde icke anses giva vid handen
alt en lösning — åtminstone av provisorisk art — skulle vara omöjlig att
åstadkomma. Utskottet vore självfallet icke berett att giva anvisning om hur
frågan lämpligen borde lösas men ansåg sig dock böra framhålla, alt 1024
års uppbördssakkunnigas förslag angående obligatoriska förskottsavsältning
Bihang
lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 17.
2
18
Kungl. Afaj.ts proposition nr 17.
ar av anställdas avlöning under löngivarens medverkan borde tagas under
förnyad omprövning. Ett uppslag, som utskottet jämväl haft under övervägande,
vore införandet av förskottsdebitering av skatt med ledning av det vid
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara
beloppet. Enligt denna tanke skulle vid debiteringen den skattskyldige
påföras — förutom den skatt som i vanlig ordning skulle erläggas — en förskottsskalt
med viss procent av det beskattningsbara beloppet, vilken sistnämnda
skatt skulle tillgodoräknas honom vid den debitering som komme
att äga rum på grundval av det nästföljande årets taxering. Enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 3 november 1939 hade särskilda sakkunniga tillkallats
för utredning av frågan om skattebetalning i förskott. Syftet med denna
utredning syntes vara att underlätta förtidsinbetalning av skatter på frivillighetens
väg. Utskottet uttalade emellertid såsom sin mening, att en anordning
med frivillig förskottsbetalning av skatter icke kunde råda bot mot bristerna i
det nuvarande skattebetalningssystemet. För att en mera avsevärd förbättring
skulle kunna vinnas borde någon metod utfinnas som möjliggjorde obligatorisk
förskottsbetalning för de skattskyldiga.
Vid anmälan i statsrådet den 20 september 1940 av förslag om utredning
angående åtgärder för åstadkommande av en tidigare inbetalning av kronoutskylder
samt därmed sammanhängande spörsmål framhöll jag bland annat
— efter att ha erinrat om de förut verkställda utredningarna i uppbördsfrågan
samt om riksdagens skrivelse i ämnet — att en uppbördsreform borde åsyfta,
att skatten i så stor utsträckning som möjligt betalades under samma tidsperiod
som inkomsten förvärvades, alltså en uppbörd vid själva inkomstkällan.
Ett obligatoriskt och allmänt innehållande av viss del av inkomsten
till skatt syntes i längden vara den enda framkomliga vägen till vinnande
av verklig effektivitet i skatteuppbörden. Vidare uttalade jag, att den föreslagna
utredningen åtminstone till en början borde begränsas att avse allenast
uppbörden av kronoutskylder samt att, därest en fullständig övergång till
det nya uppbördssystemet ej kunde ske enär vissa inkomsttyper mindre lämpade
sig för en obligatorisk förskottsuppbörd, man i vart fall borde söka finna
former för en med inkomsten samtidig uppbörd av skatt för inkomst av
tjänst och dylikt; därjämte borde frågan om en s. k. kupongskatt för utdelningar
å värdepapper bli föremål för beaktande.
Sedan jag enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande nyssnämnda dag uppdragit
åt t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström att verkställa berörda utredning,
avlämnade denne den 15 februari 1941 betänkande med allmänna riktlinjer
för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder (SOU 1941: 5 och 6).
I betänkandet förordades för inkomst av tjänst en uppbörd vid källan i
berörda mening, i det att arbetsgivarna enligt förslaget vid avlöningstillfällena
skulle verkställa avdrag för skatt enligt tabeller, upptagande vad som å avlöningsbeloppet
kunde beräknas belöpa dels i statsskatt, dels i en gemensam
kommunalskatt, som i huvudsak skulle ersätta skatten till landstingen och
primärkommunerna. För inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet och vissa
slag av inkomst av kapital föreslogs fasta skatteavdrag med 25 procent, medan
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
19
andra slag av inkomst av kapital lämnades utanför reformen. För inkomst
av rörelse och inkomst av fastighet förutsattes en preliminär beskattning under
inkomståret i förhållande till den under föregående år debiterade skatten.
Särskilt med hänsyn därtill, att betänkandet icke innefattade utarbetade
författningstexter, förordnade Kungl. Majit sedermera den 28 februari 1941
borgmästaren J. Laurin att såsom särskild sakkunnig inom finansdepartementet
biträda med fortsatt utredning av den i betänkandet behandlade frågan.
Betänkandet gjordes under tiden till föremål för en omfattande remiss.
Sedan remissvaren i maj 1941 inkommit, lämnade jag Laurin direktiv att
utarbeta utkast till de författningsbestämmelser, som erfordrades för genomförande
av en reform i stort sett efter de allmänna riktlinjerna i betänkandet,
dock med sådana begränsningar att själva kommunalbeskattningen i huvudsak
icke rubbades samt att inkomst av fastighet och av rörelse helt undantoges
från reformen; dessutom skulle självfallet såvitt möjligt hänsyn tagas till
åtskilliga mot betänkandet framställda erinringar. Meningen var att dessa
utkast skulle föreligga så snart, att efter en förnyad remiss grundval kunde
erhållas för ett bedömande, huruvida förslag i ämnet kunde föreläggas 1942
års riksdag för ikraftträdande från 1943 års ingång.
Laurin avlämnade den 6 september 1941 en »P. M. angående skatteavdrag
å vissa slag av inkomster». Vid promemorian funnos fogade utkast till förordning
om skatteavdrag å vissa slag av inkomster samt åtskilliga andra författningsutkast
m. m.
De med promemorian ingivna författningsutkasten inneburo för egentlig
löneinkomst, liksom för pension eller annan livränta, att vid utbetalningen
skulle verkställas skatteavdrag enligt tabell i huvudsaklig överensstämmelse
med förslag i det föregående betänkandet; såsom en grundförutsättning för
reformen angavs, jämlikt av mig lämnade direktiv, att skatteavdragen skulle
stå i direkt förhållande till just det ifrågavarande inkomstbeloppet — icke
till inkomsten något år tidigare — och såvitt möjligt motsvara den blivande
skatten å detta inkomstbelopp. Från betänkandet skilde sig promemorians
förslag i denna del främst därigenom, att olika tabeller skulle finnas för kommunalutskylder
å 8, 10 eller 12 kronor, allt efter den olika sammanlagda utdebiteringen
till landstinget, vägdistriktet, tingslaget och primärkommunen.
För åtskilliga mera oregelbundna inkomster, vare sig de vore att anse som
inkomst av tjänst eller som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, föreslogos
fasta skatteavdrag med 10 procent. Skyldighet att verkställa sådana
skatteavdrag skulle dock föreligga endast för statlig eller kommunal myndighet,
juridisk person och bokföringspliktig rörelseidkare. Skatteavdrag skulle
vidare icke verkställas i fråga örn vissa mindre belopp. Beträffande kapitalinkomst
innehöllo utkasten bestämmelser om skatteavdrag å 10 procent för
aktieutdelningar, obligationsräntor och räntor å bankfordringar; annan kapitalinkomst
lämnades utanför.
Verkställda skatteavdrag —- jämte sex procent därå såsom ränta — skulle
via deklarationerna införas i taxeringslängdcrna, och beloppet skulle sedan
avräknas å de i samma ordning som nu debiterade skatterna. Beloppet skulle
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
i första hand avräknas å kronodebetsedelns alla olika skatter och i andra hand
ä skatten till primärkommunen; återstående kommunalskatt skulle, liksom
återstående kronoutskylder, uppbäras och indrivas i vanlig ordning. För att
hindra att skatteavdragen helt togos i anspråk för kronoutskylderna föreslogs
emellertid, alt en viss del alltid skulle garanteras primärkommunen.
För att under övex-gångsåren undvika dubbeluppbörd föreslogs, att de skatter,
som förföllo till betalning efter ikraftträdandet, skulle efterskänkas, i
den mån de belöpte på inkomstslag som enligt det nya systemet beräknades
bli förskottsbeskattade enligt tabell. Verkställandet härav skulle betinga vissa
åtgärder redan vid 1942 års taxering.
I organisatoriskt avseende må endast nämnas, att utkasten förutsatte, att
utmätningsmännen med underlydande befattningshavare tilldelades uppgiften
att utöva kontroll å verkställandet av skatteavdrag å löneinkomster o. dyl.
samt att lämna besked om och medgiva jämkning av sådana skatteavdrag.
Laurin gav på åtskilliga punkter uttryck för tvekan om utkastens genomförbarhet
i praktiken. Tre av fem särskilt tillkallade experter, vilka biträtt
Laurin, anförde i ett särskilt yttrande, att de ansåge systemet »sannolikt genomförbart»
men förenat med så »högst väsentliga svårigheter och olägenheter
på snart sagt alla avgörande punkter» att de ansåge förslaget icke böra
tillgripas innan man prövat andra framkomliga vägar; de pekade därvid särskilt
på en utveckling av intressekontorsrörelsen, eventuellt genom obligatorisk
anslutning för vissa löntagare.
Jämväl Laurins promemoria med författningsutkast blev föremål för remiss.
Av remissvaren framgick, att det övervägande antalet av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna, liksom av de hörda kommunerna, förklarade
sig icke kunna tillstyrka förslagens genomförande.
Sedan jag den 30 januari 1942 i statsrådet redogjort för de av Sandström
och Laurin verkställda utredningarna jämte de i anledning därav avgivna
yttrandena, anförde jag till statsrådsprotokollet följande:
De verkställda ingående utredningarna och de avgivna yttrandena ha
även enligt min mening tyvärr givit vid handen, att en uppbördsreform efter
de föreslagna linjerna är förenad med så avsevärda svårigheter och olägenheter,
att det i varje fall icke är möjligt att — såsom jag hade hoppats —
kunna till 1942 års riksdag framlägga ett förslag härom, avsett att tillämpas
från 1943 års ingång. Jag syftar då främst därpå, att särskiljandet av de
olika inkomstslagen — dels egentlig löneinkomst m. m. med skatteavdrag
enligt tabell, dels inkomst av rörelse och av fastighet utan skatteavdrag, dels
det mångskiftande gränsområdet av tillfälliga och oregelbundna inkomster
med skatteavdrag å 10 procent — ställer så stora krav på arbetsgivare och
andra, som skola tillämpa beslämmelserna, att detta i varje fall icke skulle
vara i praktiken möjligt utan stöd av en lokalorganisation av helt annat slag
än för närvarande står till buds. Den föreslagna »förskottsbeskattningens»
begränsning till vissa inkomstslag har visserligen synts ur vissa synpunkter
nödvändig men leder å andra sidan till avsevärda olägenheter, särskilt med
tanke på de fall då en skattskyldig övergår från ett yrke till ett annat. Efterskänkandet
av skatt under övergångsåren blir med en sådan begränsning hart
när omöjligt att genomföra på ett ens tillnärmelsevis tillfredsställande sätt
Kunni. Maj.ts proposition nr 17.
21
och medför i varje fall uppgifter för taxeringsnämnderna, som dessa näppeligen
kunna bemästra utan genomgripande förstärkningar i taxeringsorganisationen;
att lägga sådana uppgifter å 1942 års taxeringsnämnder blir så
mycket vanskligare, som dessa nu även ha att för första gången verkställa
taxering till omsättningsskatt. Efterskänkande av skatt vore visserligen icke
i och för sig ägnat att inge så stora betänkligheter, örn problemet kunde tekniskt
bemästras, men måste föranleda särskild försiktighet, då det gäller alt
taga ställning till reformen, enär det på grund av dessa skatteeftergifters
genomgripande verkningar icke kan bli tal om att endast göra ett försök med
ett nytt uppbördssystem; en återgång till det gamla systemet är överhuvud
knappast möjlig.
Fråga är också om ett uppbördssystem, som innebär att de enligt skattelagarna
fastställda skatterna praktiskt taget genomgående skulle uttagas
av alla löntagare, är av sociala skäl försvarligt, så länge skatt enligt dessa
skattelagar i stor utsträckning debiteras även å inkomster som äro så små,
att de ligga under det införselfria existensminimum.
Beträffande förskott av fasta skatteavdrag å kapitalinkomster föreligga
särskilda svårigheter, som bottna däri, att kapitalinkomsterna nu i stor utsträckning
äro skattefria, nämligen dels i den mån de tillkomma sådana
skattefria subjekt som stiftelser o. dyl., dels i den mån räntetagare!! har så
ringa sammanlagd inkomst, att han ej skall taxeras.
Det kan överhuvud ifrågasättas, örn det är möjligt att med bibehållande av
vårt beskattningssystem, som minutiöst söker avväga skatten efter individuella
förhållanden, uttaga förskottsskatter vid källan, vilka motsvara den
blivande skatten. I många yttranden har detta betecknats som en olöslig
uppgift. I så fall skulle en så genomgripande förbättring av uppbörden, som
uppställts såsom mål för berörda utredningar, icke kunna vinnas utan en
omläggning av själva skattesystemet. Jag kan för min del icke anse detta hittills
ådagalagt utan har för avsikt att ytterligare undersöka möjligheterna
till en preliminär källbeskattning inom det nuvarande skattesystemets ram.
Därvid synes man särskilt böra inrikta sig på att örn möjligt ernå en källbeskattning,
eller åtminstone en förskottsbeskattning, som omfattar icke blott
vissa utan samtliga inkomstslag. Möjligen blir det därvid nödvändigt att
även överväga sådana lösningar, enligt vilka förskottsskatterna anpassas efter
föregående års skatt i stället för efter den beräknade blivande skatten.
Jag slutade mitt anförande med att framhålla, att då emellertid resultatet
av detta fortsatta arbete måste anses i viss mån ovisst och lösningen i värjo
fall måste ställas något på framtiden, borde man icke underlåta att omedelbart
vidtaga vissa förbättringar i uppbördssystemet, som visserligen vöre väsentligt
mindre genomgripande än de förut åsyftade men som dock kunde
vara av eli visst värde. Jag syftade därvid på intressekontorsrörelsens utveckling.
Intressekontorsverksamheten rådde visserligen i allmänhet icke helt beil
på eftersläpningen av skatt utan innebure att av inkomsten under ett visst
år vissa belopp avdroges och reserverades för täckande av de under samma
år förfallande skatterna. Erfarenheten visade emellertid otvivelaktigt, ali
intressekontoren, där de på grund av initiativ från arbetsgivares, löntagares,
kommuners eller sparbankers sida fått en större utveckling, varit till avsevärd
nytta såväl för det allmänna som för löntagarna själva och kunnat medföra
en betydande minskning i reslantierna. Utvecklingen av denna verksamhet
torde emellertid under de sista åren lia i viss män hämmats i följd
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
av de pågående utredningarna om en mera genomgripande uppbörcLsreform.
Det syntes nu i främsta rummet böra undersökas, vilka åtgärder som kunde
vidtagas av statsmakterna i syfte att uppmuntra och stödja ifrågavarande
verksamhet. En .särskild utredning härom torde böra omedelbart igångsättas
och avslutas så snart, att förslag kunde föreläggas 1942 års riksdag. Av 1936
års uppbördskommitié framlagda förslag i denna fråga borde därvid beaktas.
Vid utredningen torde även böra övervägas möjligheten att ålägga ledningen
av företag av viss omfattning att medverka till en intressekontorsverksamhet
av ett eller annat slag för de anställda. Att i en eller annan fonn
göra intressekontoren obligatoriska även för de anställda torde vara förenat
med åtskilliga av de svårigheter, som följde med en mera genomgripande
uppbördsreform. Därest det befunnes möjligt att genomföra åtgärder i denna
riktning, borde emellertid även denna sida av saken beaktas och förslag
därom framläggas. Jag syftade därvid bland annat på den i Laurins promemoria
berörda frågan om tvångsanslutning till intressekontoren för restförda
skattskyldiga. För den här förordade nya utredningen borde tillkallas högst
fem sakkunniga, representerande arbetsgivar- och arbetarintressen, skatteteknisk
erfarenhet samt den statliga inlressekontorsverksamheten. De sakkunniga
borde samråda med representanter för organisationer och grupper,
som berördes av frågan om en utvidgning av intressekontors verksamheten.
Särskilt borde samverkan eftersträvas med de kommunala förbunden samt
banker, sparbanker och jordbrukskassor.
Med stöd av Kungl. Majlis sistnämnda dag givna bemyndigande tillkallade
jag den 3 februari 1942 postsparbankschefen J. Enger, kammarrättsrådet F.
E. O. Hedelius, direktören N. Holmström samt ledamöterna av riksdagens
första kammare t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström och kassören A. W.
Strand att inom finansdepartementet biträda med utredning rörande åtgärder
för att uppmuntra och stödja intressekontorens verksamhet i vad densamma
avser att åstadkomma en förbättrad inbetalning av utskylder. Åt t. f.
underståthållaren Sandström uppdrogs att i egenskap av ordförande leda de
sakkunnigas arbete.
De sakkunniga slutförde sitt uppdrag genom avlämnandet av ett den 28
mars 1942 dagtecknat betänkande med förslag till främjande av utskyldsbetalmag
genom erkända skatteförmedlingskassor (SOU 1942: 21). Betänkandet
innefattar åtskilliga av motiv åtföljda författningsförslag, vilka torde få såsom
Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för innevarande dag.
Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från
samtliga handelskamrar, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening,
kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund), bank- och fondinspektionen
(med överlämnande av yttrande från svenska bankföreningen),
sparbanksinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska sparbanksföreningen),
försäkringsinspektionen (med överlämnande av yttrande
från svenska försäkringsbolags riksförbund), lantbruksstyrelsen (med över
-
Kungl. Majlis proposition nr 17.
23
lämnande av yttranden från Sveriges lantbruksförbund och svenska lantmännens
riksförbund, förening u. p. a.), generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken,
Överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden från stadsfullmäktige
i Stockholm samt uppbörds- och mantalsintendentema vid Överståthållarämbetet)
, länsstyrelserna i samtliga län (med överlämnande av yttranden
från vederbörande landstings förvaltningsutskott samt ett flertal magistrater,
stads- och kommunalfullmäktige, kommunalborgmästare, drätselkammare,
stadsfogdar och andra kommunala myndigheter, varjämte länsstyrelsen
i Malmöhus län överlämnat yttrande från föreningen Malmöhus läns
landsfiskaler), landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet, föreningen Sveriges
stadsfogdar och svenska exekutionsmännens riksförbund.
Den nuvarande skatteförmedlingsrörelsen.
Nu befintliga skatteförmedlingskassor (intressekontor, skattekassor m. fl.)
kunna indelas i fyra kategorier, nämligen: 1) kassor för personal vid särskilda
företag, 2) av kommuner drivna kassor, 3) kassor, drivna av sparbanker
(inkl. postsparbanken), samt 4) statens intressekontor.
Skatteförmedlingskassor för personal vid
särskilda företag.
Enligt upplysningar, som 1936 års uppbördskommitté införskaffade, finnes
ett stort antal sins emellan olika skatteförmedlingskassor, hänförliga till
denna kategori. På somliga håll ombesörjer företaget skatteförmedlingsverksamheten,
medan på andra denna handhaves av de vid företaget anställda.
Anslutningen är som regel frivillig, ehuru på senare tid i en del kollektivavtal
stipulerats, att arbetarna skola vara skyldiga att tillhöra skatteförmedlingskassa.
Då företaget handhar ifrågavarande verksamhet, verkställas vederbörliga
löneavdrag av arbetsgivaren. I andra fall ombesörjer stundom
arbetsgivaren att löneavdrag göras, stundom hopsamlar någon förtroendeman,
utsedd av de anställda, de medel, som skola avsättas för betalning av
skatter eller för andra ändamål. De medel, som innehållas, då företaget
handhar skatteförmedlingsverksamheten, kunna antingen innestå i företaget
eller insättas i bank; i andra fall torde det vanliga vara, att medlen
insättas i bank. Debetsedlarna inlämnas till kassan, som erlägger utskyldema
enligt desamma samt därefter antingen ofördröjligen eller senare i
samband med redovisning för betalningsuppdraget återställer dem till vederbörande.
I flera fall erhålla de anslutna ränta å medel, som innestå hos
kassan. Ofta erlägges icke någon avgift till kassorna för handhavandet av
de dem anförtrodda betalningsuppdragen.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
De sakkunniga ha a sid. 35—39 i sitt betänkande redogjort för verksamheten
inom tre kassor av olika typer. En typ, som av de sakkunniga betecknats
såsom relativt sällsynt, representeras av Norrköpings skattekassor och
dessas centralorganisation: här arbeta ett stort antal skattekassor vid olika
företag dels självständigt och dels i samverkan genom en central organisation.
En annan typ, som torde vara ganska vanlig, utgöres av Aseapersonalens
intresseförening i Västerås, vilken drives i nära samverkan med Asea.
En tredje typ företrädes av skattekassan vid Kockums mekaniska verkstadsaktiebolag
i Malmö: arbetarna vid företaget äro enligt kollektivavtal obligatoriskt
anslutna till kassan.
Rörande de sakkunnigas redogörelse hänvisar jag till betänkandet.
Skatte förmedling skassor, vilka drivas av kommuner.
Sådana kassor förekomma i en del städer, varest verksamheten som regel
handhaves av drätselkammaren. Staden torde i allmänhet tillhandahålla för
rörelsen erforderlig personal och nödiga lokaler m. m. I de flesta fall äro
kassorna öppna endast för i stadens tjänst anställda personer; i några städer
kunna även andra vinna anslutning. I flertalet städer omfattar verksamheten
endast skattebetalning. De omhänderhavda medlen ingå antingen i stadens
kassa eller insättas i bank. Medlemmarna insända vanligen debetsedlarna till
kassan för skattens betalning, men fall förekomma även, då debiteringsförrättaren
skickar debetsedlarna direkt till kassan. Redovisning till medlemmarna
sker i regel en gång årligen. Mångenstädes torde viss ränta å innestående
medel tillgodogöras medlemmarna.
De sakkunniga hava å sid. 40 f. i betänkandet lämnat redogörelse för örebro
kommunala intressekontors organisation och verksamhet. Jag hänvisar
till denna redogörelse.
Skatt ef örmedlingskassor, vilka drivas av sparbanker
(inklusive postsparbanken).
Av landets 472 sparbanker driva åtskilliga intressekontors- eller skattekasserörelse.
Denna gren av deras verksamhet Ilar i allmänhet påbörjats
under 1920- och 1930-talen. Under de allra senaste åren har verksamheten
starkt utvidgats; som exempel kan anföras, att under år 1940 insattes i sparbankernas
intressekontor och skattekassor sammanlagt 2,683,000 kronor,
vilket belopp under ar 1941 steg till 8,486,000 kronor. Insättarnas tillgodohavanden
utgjorde vid nämnda års slut 874,000, respektive 2,666,000 kronor.
Vid samma års slut uppgick medlemsantalet till 8,200, resp. 26,600, samt
antalet intressekontor och skattekassor till 159, resp. 667. Under senare år
hava i flera fall sparbankerna omhändertagit intressekontors- eller skattekasserörelse
vid särskilda företag, och detta torde till stor del förklara det
starka uppsvinget av verksamheten. Denna är i dessa fall vanligen lagd så,
att den i företaget anställde förbinder sig att vid varje avlöningstillfälle avsätta
visst belopp till skatter eller för annat ifrågakommande ändamål. I de
flesta fall medverkar arbetsgivaren till att nå det avsedda syftet genom att
Kungl. Majlis proposition nr 17.
25
å lönen verkställa de överenskomna avdragen och inleverera beloppen till
sparbanken. Utöver denna gruppanslutning av anställda förekommer även
enskild anslutning, varvid medlem förbinder sig att som regel vid vissa
regelbundet återkommande tidpunkter inbetala bestämda belopp. Med de
avsatta medlen likviderar sparbanken, enligt bemyndigande, de utgifter det
rör sig om. I regel tillgodoräknas medlemmarna å sina tillgodohavanden
sparbankernas gängse inlåningsränta. Vanligen betinga sig icke sparbankerna
någon ersättning av medlemmarna för sitt arbete med betalningsuppdragen.
På vissa håll lämna kommunerna bidrag till ifrågavarande verksamhet.
Den mest omfattande verksamheten av här nämnda slag bedrives av
Eskilstuna sparbank. En redogörelse för denna verksamhet lämnas å sid.
43 f. i betänkandet, till vilket jag hänvisar.
Även postsparbanken förmedlar skattebetalning. Sedan lång tid tillbaka
sker dylik förmedling i samband med den s. k. sjömanssparverksamheten, vilken
avser att möjliggöra för sjömän att få avlöningsmedel genom vederbörande
rederis försorg insatta å postsparbanksbok. Sparmedlen kunna därvid
enligt ägarens bemyndigande disponeras bl. a. för gäldande av hans utskylder.
Postsparbanken förmedlar emellertid betalning av utskylder även
i samband med sin sparklubbsrörelse. Åtskilliga till postsparbanken anslutna
sparklubbar fungera nämligen som kombinerade skatte- och sparklubbar,
inom vilka medlemmarna förutom vanliga sparinsättningar även
göra avsättningar till skatten. Skattelikviderna vid uppbördsterminer, respektive
uppbördsstämmor ombesörjas för medlemmarnas räkning av klubbens
funktionärer, delvis genom förmedling av postsparbanken.
Statens intressekontor.
Genom brev den 15 januari 1926 bemyndigade Kungl. Majit generalpoststyrelsen
att tillsvidare i anslutning till postgirorörelsen förmedla betalning
av skatt enligt de närmare bestämmelser, som styrelsen meddelade. Samtidigt
förordnade Kungl. Majit om skyldighet för redogörare hos statsmyndighet
att tillsvidare enligt de närmare bestämmelser, som av riksräkenskapsverket
och generalpoststyrelsen gemensamt utfärdades, lill postverket redovisa belopp,
som tjänsteman önskade genom avdrag å sin avlöning avsätta till skatt
medelst inbetalning å postgirokonto. Ifrågavarande bestämmelser meddelades
av de båda ämbetsverken genom kungörelse den 9 februari 1926, vari
bland annat stadgades, att befattningshavare i statens tjänst, som önskade
genom avdrag å sin avlöning avsätta medel till skatt medelst inbetalning å
postgirokonto, hade att ingiva skriftlig anmälan härom till redogöraren hos
den myndighet, vilken utbetalade avlöningen, och därvid uppgiva, huru stort
belopp, som vid varje avlöningstillfälie skulle avsättas för ändamålet. Postgirokontorels
skatteinbetalningsförmedling, som omhänderhades av en särskild
»skatteavdelning» inom kontoret, trädde i funktion i februari 1926.
Sedermera förordnade Kungl. Majit genom brev den 12 oktober 1933 till
generalpoststyrelsen, att vid postgirokonloret skulle från 1934 års ingång
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
tills vidare vara anordnat ett intressekontor för befattningshavare och pensionerade
f. d. befattningshavare i statens tjänst.
Enligt berörda kungl, brev har statens intressekontor till huvudsaklig uppgift
att med medel, som inflyta till intressekontoret genom regelbundna avdrag
å vederbörandes avlöning eller pension, ombesörja betalning av skatt
samt, jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande personliga utgifter.
I kungörelsen den 12 oktober 1933 (nr 573) föreskrives, att myndighet eller
tjänsteman, som har att utbetala avlöning eller pension, varom nu är
fråga, skall vara skyldig att tills vidare enligt de närmare bestämmelser, som
meddelas av riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen gemensamt, till
intressekontoret redovisa belopp, som befattningshavare eller pensionstagare
önskar genom avdrag å sin avlöning eller pension avsätta för berörda ändamål.
Enligt föreskrifter, som med stöd av berörda kungörelse utfärdats av riksräkenskapsverket
och generalpoststyrelsen den 9 december 1933, har befattningshavare
eller pensionstagare, som önskar genom regelbundna avdrag
å sin avlöning eller pension avsätta medel för betalning av skatt samt,
jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande utgifter, att till statens
intressekontor å av generalpoststyrelsen fastställd blankett ingiva skriftlig
anmälan härom ävensom bemyndigande för den myndighet eller tjänsteman,
som har att utbetala avlöningen eller pensionen (i kungörelsen benämnd
redogöraren), att verkställa avdragen. Intressekontoret skall till redogöraren
översända det erhållna bemyndigandet, sedan detta försetts med
anteckning om, bland annat, numret å det intressekonto, som för befattningshavaren
eller pensionstagaren (i kungörelsen benämnd kontoinnehavaren)
öppnats hos intressekontoret. Det åligger redogörare att, därest på
grund av ändring i kontoinnehavares tjänsteförhållanden e. d. annan redogörare
skall verkställa avdrag, till denne översända det av kontoinnehavaren
utfärdade bemyndigandet och att samtidigt underrätta intressekontoret om
förhållandet. Redogöraren skall vidare, efter det avlönings-, respektive pensionsmedlen
förfallit till betalning, ofördröjligen till intressekontorets postgirokonto
inbetala eller girera ett belopp, motsvarande summan av de verkställda
avdragen. Samtidigt med beloppets översändande har redogöraren att
till intressekontoret insända i två exemplar upprättad förteckning å de översända
medlen. Redogörare äger att för korrespondens i intressekontorsärenden
begagna sig av vederbörande verks eller pensionsanstalts tjänstebrevsrätt.
Kontoinnehavaren är skyldig att tillställa kontoret emottagna debetsedlar.
Därest behållningen å intressekonto icke förslår till nära förestående utbetalning,
underrättar intressekontoret vederbörande härom för att möjliggöra
för honom att göra fyllnadsinbetalning. Härutöver äger emellertid statsanställd
och pensionerad f. d. statsanställd rätt att överdraga sitt konto, dock
högst med ett belopp, som motsvarar vad månatligen avdrages å hans avlöning
eller pension för kontorets räkning. Behov av sådan överdragning kan
uppkomma — särskilt vad angår nyanslutna kontoinnehavare — exempelvis
Kungl. May.ts proposition nr 17.
27
under förra halvåret, då särskild anhopning av skatteutgifter förekommer.
A dylikt tillgodohavande äger kontoret tillgodoräkna sig ränta efter fem procent,
dock minst 50 öre för halvår. För dylik överdragningsrätt fordras icke
någon säkerhet av här nämnda personer. Vederbörande förbinder sig emellertid
att ersätta kontoret för den förlust, som kan uppkomma till följd av
överdragningen. Enligt uppgift ha dock förluster av dylik art hittills praktiskt
taget icke förekommit. — Enligt kungl, brev den 26 juli 1935 åtnjuta
ifrågavarande personer frankeringsfrihet för vanliga brevförsändelser till intressekontoret.
Enligt åtskilliga kungl, brev äro numera i fråga örn här nämnda förmåner
med befattningshavare eller pensionerade f. d. befattningshavare i statens
tjänst likställda lärare vid folk- och småskolor, kommunala flickskolor, kommunala
mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor samt präster,
vilkas huvudsakliga lön utbetalas av statskontoret, stiftsnämnd eller kyrkoråd.
Intressekontoret bokför in- och utbetalningar individuellt å ett för var och
en upplagt intressekonto. Specificerad uppgift (kontokurant) å verkställda
in- och utbetalningar översändes till kontoinnehavaren varje halvår. Därvid
återställes jämväl slutbetald debetsedel, såvida den icke tidigare översänts.
Förefinnes behållning å intressekonto vid årets slut, överföres denna i ny
räkning till nästa år, såvida icke kontoinnehavaren begär annat.
Vid inrättandet av statens intressekontor fann generalpoststyrelsen det av
praktiska skäl vara lämpligt, att kontoret övertog jämväl den tidigare av postgirokontorets
skatteavdelning bedrivna verksamheten. Denna omfattade, sedan
intressekontoret tillkommit, endast icke statsanställda personer. För den
utvidgade verksamheten erforderliga bestämmelser ha meddelats genom
kungl, brev den 30 april 1936; enligt detta ombesörjer intressekontoret med
medel, som inflyta till kontoret genom regelbundna inbetalningar, betalning
av skatt samt andra mera regelbundet förekommande utgifter jämväl åt
person, som icke är befattningshavare eller pensionerad f. d. befattningshavare
i statens tjänst.
För andra än statsanställda kunna inbetalningar till intressekontoret, såvida
vederbörande är löntagare, ske genom förmedling av arbetsgivaren, vilken
verkställer visst bestämt avdrag å lönen. I några fall har i kollektivavtal
träffats överenskommelse örn sådan skyldighet för arbetsgivare. Vill icke arbetsgivaren
åtaga sig att göra dylikt avdrag, förekommer, att de anställda vid
ett företag själva på ett eller annat sätt uppsamla de medel, som skola inbetalas
till intressekontoret, och dit inleverera desamma. Användes icke något
av dessa sätt eller är kontoinnehavaren icke löntagare, har han att periodvis
inbetala erforderliga belopp till intressekontorets postgirokonto.
Intressekonloret äger verkställa utbetalning för nu nämnda personer även
örn härigenom underskott skulle uppkomma å vederbörandes konto hos kontoret
under förutsättning, att för underskottet ställts säkerhet, som godkänts
av generalpoststyrelsen. (För cirka 10 000 icke statsanställda intressekonto
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Tablå, utvisande för åren 1937—1341 omfattningen av den av statens intressekontor
bedrivna verksamheten för förmedling av betalning av restförda utskylder
till Överståthållarämbetet.
År
Intressekonton,
beträffande vilka
- under resp. år - överenskommelse
träffats örn betal- ning av restförda
skatter till Över- ståthållarämbetet
genom statens
intressekontor
st.
Konton av
ifrågavarande
slag, till vilka
inbetalning
verkställts
Konton,
från vilka
de rest- förda
skatterna
slutbeta- lats
st.
Konton, som
(på grund av
att vederb. icke
fullföljt över- enskommelsen)
måst avslutas,
innan de rest- förda skatterna
slutbetalats
st.
Till Över- ståthållar- ämbetet
remitterade
restförda
skattep os- ter
st.
Till Över- ståthållar- ämbetet
remittera- de rest- förda
skatte- belopp
kr.
genom
löneav-
drag
st.
direkt
av kon- toinne- havaren
st.
1937
3 816
2 216
1600
681
62
1835
128 400
1938
6 571
3 294
3 277
4176
967
11 156
817 683
1939
5 348
3137
2 211
5 012
1174
12 767
885 319
1940
7 lil
4 535
2 576
4 785
1366
13 595
976 297
1941
9 665
6 416
3 249
6 264
1621
23 857
1 807 794
Summa
32 511
19 598
12 913
20918
5190
63 410
4 615 493
innehavare har dylik säkerhet ställts.) I fråga om överdragningens storlek och
ränta därå gäller detsamma som för statsanställd.
I övrigt är intressekontorets verksamhet för de icke statsanställda i stort
sett ordnad på samma sätt som beträffande de statsanställda. De icke statsanställda
åtnjuta emellertid icke frankeringsfrihet för sina försändelser m. m.
lill intressekontoret.
Sedan några år förmedlar intressekontoret betalning även av restförda utskylder.
Principen därvid har varit att örn möjligt i första hand betala löpande
skatter under terminerna eller stämmorna och jämsides därmed, i den
mån så låter sig göra och med iakttagande av föreskrivna preskriptionstider,
amortera de resterande skatterna. Härigenom har möjlighet beretts vederbörande
skattskyldiga att undgå indrivningsavgift å den löpande skatten, vartill
kommit, att de så småningom kunnat avbetala de restförda skatterna. Närmare
utformad har praxis i detta avseende blivit med avseende å betalning
av restförda utskylder till Överståthållarämbetet. Enligt särskild överenskommelse
mellan ämbetet och generalpoststyrelsen av den 13 april 1937 tillämpas
följande tillvägagångssätt. Å de från överståthållarämbetets införselavdelning
utgående skriftliga anmaningarna till skattskyldiga med restförda utskylder
att inbetala dessa lämnas underrättelse om att införselåtgärd kan undvikas,
därest nämnda skattskyldiga inom åtta dagar med statens intressekontor
träffa överenskommelse om gäldande genom intressekontoret av såväl restförda
som löpande skatter medelst periodiska löneavdrag eller inbetalningar.
Samma underrättelse lämnas å införselbesluten. Ansluter sig skattskyldig, som
ännu icke har införsel för skatt, till intressekontoret och träffas överenskommelse
örn inbetalning av restförda utskylder, skola indrivningsåtgärder icke
vidtagas. (Erforderliga uppgifter om resterande utskylder lämnas av införsel
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tablå, utvisande för åren 1937—1941 omfattningen av den av statens Intressekontor bedrivna verksamheten.
År
Grupp
Antal
intresse-
konton
den
S1/.s
Inbetalningar
Utbetalningar
Intressekontorets
Netto-
utgift-
kronor
Därav be- räknade kost- nader för
förmedling
av restskat- ter till Över- ståthållar- ämbetet
Antal
Belopp
kronor
Antal1
Belopp
kronor
Därav
skatter
kronor
Inkom-
ster
kronor
Utgifter
kronor
1937
Statsanställda ......
12 411
190 372
10 371 474
192 832
10 318 614
4 948 552
44 670
lil 789
67 119
övriga .............
20 299
337 944
8 676 003
141029
8 429 953
5 258 727
46''83
127 313
80330
Summa
32 710
528316
19047 477
833 861
18 748567
10207 279
91653
239 102
147 449
35 000
1938
Statsanställda_______
16 538
245 664
15 848 031
284 474
15 463 040
6 361 095
63 064
171 509
108 445
Övriga.............
26 894
519 221
13 891864
237 895
13 471 419
8 404 058
77 191
218156
140 965
Summa
43 432
764885
29 739 895
522 369
28 937 459
14 765 153
140255
389 665
249 410
56 000
1939
Statsanställda.......
20 306
302 792
21 594116
383 365
20 963 919
9 354 455
70 254
212 404
142 150
Övriga.............
31816
627 326
17 349 954
302 143
16 640 555
10 564 628
101 028
250 614
149 586
Summa
52 122
930118
38 944 070
685508
37 604474
1991908,
171282
463018
291 736
50 000
1940
Statsanställda.......
23 705
355 268
26 703 033
400 060
25 277 338
13 453 203
115 352
272 313
156 961
Övriga.............
35 615
646 641
21863 038
342 183
21 057 322
13 940 447
119 453
356 598
237 145
Summa
59320
1 001 909
48 566 071
742243
46 334 660
27 393650
234805
628 911
394106
65 000
1941
Statsanställda.......
29 896
454 427
35 660 910
492 168
34 686 019
19 934 489
192 498
2 337 000
2144 502
övriga.............
38 969
693 827
28 347 219
391416
27 600 496
19 262 555
155 415
2 414 500
2 259 085
Summa
68 865
1 148 254
64008129
883 584
62 286 515
39 197 044
347 913
2 751 500
2 403 587
2 77 000
1 Inklusive debiteringar å intressekonton av räntor och avgifter för andra utbetalningar än
skatter.
— 2 Beräknat belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
avdelningen vid förfrågan från intressekontoret.) Sedan uppgörelse om inbetalning
i nu nämnd ordning träffats, lämnar intressekontoret till införselavdelningen
en kopia av en s. k. arbetsblankett. Införselavdelningen verkställer
anteckning å registerkort om förhållandet och dagen, då resterande
skattebelopp av intressekontoret beräknas vara guldna. Genom »signal» i
vederbörande register utmärkes, att ärendet omhänderhaves av intressekontoret.
Gäller överenskommelsen skattskyldig, som redan har införsel för
skatt, avbrytes införseln och inlevereras till Överståthållarämbetet de innehållna
medlen. I övrigt förfares på sätt förut nämnts. Redovisning av uppburna
restantiemedel verkställes av intressekontoret en gång i kvartalet
med iakttagande av att endast till fullo inbetalda stämmobelopp inlevereras.
Intressekontoret övervakar, att den skattskyldige fullgör inbetalningarna i
enlighet med den träffade uppgörelsen. Visar det sig, att restförd skattskyldig
icke fullföljer överenskommelsen med intressekontoret, lämnas uppgift
härom till införselavdelningen, som omedelbart vidtager erforderliga indrivningsåtgärder.
Å intressekontot eventuellt förefintlig behållning tillställes
införselavdelningen.
En här bifogad tablå utvisar bl. a. antalet personer, vilka under åren 1937
—1941 dels anlitat intressekontoret för amortering av restförda utskylder till
Överståthållarämbetet, dels slutbetalat sådana utskylder och dels icke kunnat
fullfölja överenskommelsen med intressekontoret, samt beloppet av dylika
utskylder, vilka inlevererats till Överståthållarämbetet nämnda år.
I fråga om förmedling av betalning av restförda utskylder för landet i
övrigt har i regel förfarits så, att vederbörande intressekontoinnehavare, sedan
han träffat överenskommelse med indrivningsförrättaren om förmedling
genom kontoret av restförda utskylder, å sin betalningsplan angivit såväl belopp
som remitteringsdagar för likvidema till indrivningsmannen. Vid denna
verksamhet har i möjligaste mån tillsetts, att betalning i rätt tid av löpande
utskylder icke äventyrats.
Ränta utgår icke till konloinnehavare å hos intressekontoret innestående
medel. Intressekontorets förmedling av skattebetalningar samt insättningar i
postsparbanken är kostnadsfri (för sistnämnda betalningsförmedling erhåller
intressekontoret ersättning av postsparbanken). För förmedling av andra
betalningsuppdrag upptages en avgift av för närvarande 55 öre för varje utbetalning
från intressekonto, motsvarande kontorets nettoutgift för sistnämnda
förmedling.
Av en annan här bifogad tablå framgår antalet intressekonton, å dessa
verkställda in- och utbetalningar samt intressekontorets inkomster (räntor
och avgifter) och utgifter ävensom nettoutgift för ett vart av åren 1937—
1941.
Vid bedömandet av de för intressekontoret uppkommande kostnaderna
torde icke böra förbises de fördyrande moment som uppstå därigenom, att
intressekontoret betjänar ett klientel, spritt över hela landet (detta medför
bl. a. skatteremitteringar till ett stort antal uppbördsmyndigheter etc.), och
verkställer förmedling av restskattebetalning i avsevärd omfattning m. m.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
31
Tidigare förslag i ämnet.
1936 års uppbördskommitté berörde även intressekonlorsverksamheten.
Kommittén uttalade därvid till en början, att den funne intressekontor, skattekassor
och dylika anstalter vara till fördel icke blott för de skattskyldiga
utan även för det allmänna. Anstalter av nu ifrågavarande slag borde därför
i en eller annan form understödjas från statens sida, under förutsättning att
detta kunde ske utan alltför stora kostnader. Att söka tillskapa något eller
några nya slag av anordningar för ifrågavarande ändamål syntes kommittén
i stort sett icke erforderligt, utan kommittén ansåg att man i huvudsak
borde bygga på de anordningar som redan funnes och som tillkommit efter
i många fall under årtionden gjorda erfarenheter. Det statliga understödet
syntes lämpligen böra utgå genom kontant bidrag i en eller annan form till
anstalterna i fråga. Då statens intressekontors verksamhet möjliggjordes genom
statsanslag, syntes det böra tagas under omprövning, huruvida icke de
övriga för skattebetalning i mindre poster verksamma anstalterna borde erhålla
någon uppmuntran — icke minst för att stimulera till bildande av nya
dylika anstalter. Vid bedömandet av denna fråga finge man icke förbise betydelsen
av att lokalt verksamma anstalter funnos, vilka självfallet hade särskilda
förutsättningar för att nå ett större klientel och vid behov vinna gehör
hos detta.
Inom kommittén hade diskuterats möjligheten av att fastställa normalreglemente
för sådana privata anstalter, som skulle få åtnjuta statsunderstöd.
Med hänsyn till nämnda anstalters olika struktur ansågs ett sådant reglemente
knappast vara möjligt att åstadkomma utan att insnöra de skilda anstalternas
verksamhet i alltför snäva former. Därtill komme, att utbetalningen av
förvallningsbidrag till sådana »erkända» anstalter skulle medföra behov avkontroll
i olika avseenden från statens sida. Krav torde komma att ställas
icke endast på att de villkor, som skulle gälla för förvaltningsbidragets erhållande,
bleve uppfyllda utan även på att de anslutna erhölle tillräcklig garanti
för att de icke, t. ex. på grund av förskingring av inbetalade skattemedel,
finge betala skatten två gånger. Den härför erforderliga kontrollen
skulle helt säkert betinga en kostnad, som näppeligen stöde i proportion till
det belopp, som skäligen skulle kunna anslås för uppmuntran av nu ifrågavarande
anstalter.
Med hänsyn härtill föreslog kommittén, att understöd åt berörda anstalter
borde givas formen av en rabatt för de av vederbörande anstalt under uppbördstermin
eller uppbördsstämma förmedlade skattelikviderna. Sådan rabatt
skulle utgå, därest anstalt likviderade minst 50 debetsedlar, per inbetalt termins-
eller stämmobelopp med för varje debetsedel 5 öre, då likvid skedde
under terminen eller stämman, och 15 öre, då likvid skedde senast en månad
före terminens eller stämmans första dag med minst hälften av å terminen
eller stämman enligt vederbörliga debetsedlar förfallande belopp.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
Ifrågavarande anstalter skulle likvidera skatten sålunda, att de översände
till postgirokontoret de anslutnas debetsedlar och samtidigt över postgiro för
skattebetalningen erforderliga medel. Postgirokontoret skulle därefter på
samma sätt som postanstalt kvittera debetsedlarna och sedan återställa dem
till vederbörande anstalt för skatteförmediing. Därjämte skulle postgirokontoret
förskottsvis för statsverkets räkning utanordna rabatten till sistnämnda
anstalt.
Med hänsyn till att kommittén beräknade postverkets kostnad för skatleuppbörd
i vanlig ordning till 20 öre per skatteinbetalning samt dess kostnad
för här nyss omförmälda bestyr i samband med intressekontors och dylika
anstalters skatteinbetalning till 10 öre per skatteinbetalning, syntes den föreslagna
rabatten icke behöva förorsaka statsverket någon, åtminstone större,
kostnadsökning, då den kategori skatteinbetalningar, som medförde en rabatt
av blott 5 öre, torde bliva den största.
Det nyss återgivna förfarandet medförde, enligt kommitténs mening, att
varje intressekontor eller annan sådan anstalt måste hava en för de olika
medlemmarna individuellt upplagd bokföring. Anstalt borde äga full frihet
att på lämpligt sätt göra innestående medel räntebärande, t. ex. genom att
insätta dem i bank, under de tider anstalten kunde disponera dem. Något
hinder för anstalt att lämna sina medlemmar ränta å innestående belopp eller
åtaga sig även andra utbetalningsuppdrag förefanns givetvis icke.
Kommittén föreslog härjämte, att postsparbankens verksamhet för att förmedla
skattebetalning från sjömän utvidgades. Som ett led härutinnan föreslogs,
att sjöman efter framställd begäran skulle kunna få debetsedel tillställd
postsparbanken direkt.
För dem, som voro anslutna till statens intressekontor och icke voro befattningshavare
eller pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst eller
därmed likställda, föreslog kommittén frankeringsfrihet vid insändande till
kontoret av medel, debetsedlar, redovisningshandlingar och dylikt.
Vidare föreslogs, att statens intressekontor skulle förmedla skattebetalning
för sådana skattskyldiga, vilka önskade på en gång erlägga skatt för ett eller
flera år framåt.
Kommittén hade haft under övervägande, huruvida ett i Stockholm praktiserat
system att låta skattskyldig få, efter överenskommelse med statens
intressekontor, i första hand betala löpande skatter under termin eller stämma
samt på längre sikt amortera resterande utskylder skulle kunna tillämpas
över hela landet. Ehuru systemet hade vissa fördelar, hade det dock
synts kommittén medföra något för stora samt dyrbara och invecklade anordningar
att utsträcka dess tillämpning genom tvingande föreskrifter.
Kommittén hade jämväl haft under prövning frågan, huruvida icke för
s. k. skalteskolkare lämpligen borde föreskrivas tvångsanslutning i en eller
annan förm till statens intressekontor. Starka skäl syntes dock kommittén
tala mot en sådan anordning, som för löntagares del icke torde kunna genomföras
utan arbetsgivarens medverkan och vars genomförande sannolikt
skulle vara förenat med betydande svårigheter. Kommittén sade sig även vara
Kungl. Mcij.ts proposition nr 17.
33
av den uppfattningen, att arbetsgivare icke lämpligen borde förpliktas att på
begäran av anställd verkställa och till intressekontoret inleverera löneavdragsbelopp.
Detta uteslöte givetvis icke, att åtgärder kunde — om så ansåges erforderligt
— vidtagas för att på övertygelsens väg förmå arbetsgivare att lämna
sina anställda möjlighet att på lämpligt sätt anlita intressekontoret.
I åtskilliga yttranden över kommitténs förslag underströks lämpligheten
av att uppmuntra frivillig förskottsavsättning till skatt genom intressekontorsrörelsen.
Sedan fullmäktige i riksbanken i skrivelse den 12 oktober 1939 till Kungl.
Maj.t framlagt ett förslag, motiverat av penningpolitiska synpunkter, örn inrättande
av räntebärande postgirokonton för frivillig förskottsinbetalning av
skatter till stat och kommun, tillkallade jag jämlikt Kungl. Majrts den 3
november 1939 givna bemyndigande särskilda sakkunniga, riksgäldsfullmäktiges
ordförande, fil. doktor K. E. H. Hildebrand, vice riksbankschefen C.
E. F. Wallberg och postsparbankschefen J. Enger, att biträda med utredning
av frågan om förskottsinbetalning av skatter till det allmänna. Vid utverkandet
av nämnda bemyndigande framhöll jag i yttrande till statsrådsprotokollet
bl. a., att av bankofullmäktige föreslagna anordningar för att
möjliggöra och även stimulera allmänheten till förtidsinbetalning av skatter
syntes jämväl kunna vara av värde för den, som funnit sig hava olägenheter
av det betydande tidsavstånd, som vid vårt nuvarande uppbördssystem
förelåge mellan inkomstens åtnjutande och skatternas upptagande.
De sakkunniga avgåvo den 21 juni 1940 en redogörelse för resultatet av
den verkställda utredningen. Däri framhölls, att betydande svårigheter ställde
sig hindrande i vägen för strävandet att med själva uppbördssystemet införliva
en obligatorisk förskottsuppbörd, ägnad att mera väsentligt inknappa
tiden mellan inkomstförvärvet och erläggandet av den på samma inkomst
belöpande skatten. De sakkunniga ansågo emellertid, att även inom ramen
av nuvarande uppbördssystem mycket skulle kunna vinnas genom lämpliga
åtgärder för frivillig förskottsbetalning av skatter. En anordning med spärrade
eller bundna konton för förskottsinbetalning av medel, avsedda för
bestridande av ännu ej förfallna skatter, skulle vara av stort värde ur uppbördssynpunkt.
Enär behållningen å dessa konton icke finge användas för
andra uttag än till skattelikvider, bleve de verkställda förskottsavsättningarna,
i motsats till vad fallet vöre om man på annat sätt reserverade medel
till skatt, från den skattskyldiges synpunkt verkliga skattebetalningar. Genom
att ränta gottgjordes å de verkställda skatteavsättningarna kompenserades
den skattskyldige för möjligheten att på annat sätt bereda sig avkastning
av medlen.
De sakkunniga framhöllo vidare, att den nu ifrågasatta anordningen med
räntebärande, bundna konton för förskottsavsättningar till gäldande av skatter
ej avsåge alt inkräkta på redan befintliga anstalter för förmedling av
skatteinbetalningar men syntes hava en väsentlig uppgift att fylla vid sidan
av dessa.
Bihang till riksdagens protokoll 1901. 1 sami. Nr 17.
:t
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Den av de sakkunniga föreslagna metoden för förskottsbetalning av skatt
byggde helt på frivillighetens grund. Då det gällde att träffa anordningar
för en dylik förskottsbetalning skilde de sakkunniga mellan två olika grupper
av skattebetalare. Den ena gruppen utgjordes av skattskyldiga, som uppbure
inkomster i större poster, så att det i regel icke beredde dem några olägenheter
att individuellt göra förskottsbetalningar, om endast tillräckligt bekväma
och lockande anordningar funnes därför. Till denna grupp borde
räknas även större företag. Den andra gruppen, som omfattade det övervägande
antalet skattebetalare, bestode av arbetare och anställda i allmänhet,
varav flertalet torde uppbära veckoavlöning.
Beträffande den förstnämnda gruppen av skattebetalare föreslogo de sakkunniga,
i första hand, att särskilda skattesparböcker skulle tillhandahållas
genom postverkets försorg. Högst 10,000 kronor skulle för varje skattebetalare
få insättas på skattesparbok. Behållningen å densamma skulle vara
bunden på så sätt, att den endast finge användas till betalning av skatt. Vid
uppbördsterminen eller -stämman hade bokens ägare att å postanstalt förete
debetsedeln och sin skattesparbok samt samtidigt avlämna en ifylld och underskriven
blankett med begäran, att visst belopp skulle avskrivas ur boken
för betalning av skatter. Förslaget upptog för denna grupp även en annan
form av individuell skatteavsättning. Den skattskyldige skulle nämligen kunna
öppna ett särskilt, bundet sknttepostgirokonto. Denna anordning avsåg
närmast skattebetalare, som även i vanliga fall brukade anlita postgirorörelsen
för betalningsförmedling. Skattebetalningen skulle ske genom girering
från kontot. Den skattskyldige skulle ej, såsom då skattesparbok användes,
behöva avvakta uppbördstermin eller -stämma för att erlägga skatten utan
kunna i förväg lämna in debetsedeln till posten, varefter postgirokontoret
skötte om likvideringen.
För den andra gruppen, som omfattade anställda med vanligen veckoeller
halvmånadsavlöning, ansågo de sakkunniga de nyssnämnda anordningarna
icke lämpligen böra komma i fråga. Det vore opraktiskt att låta
den anställde var eller varannan vecka göra insättningar å skattesparbok
eller skattepostgirokonto. Härtill komme, att vederbörande, sedan han fått
pengarna i handen, frestades att underlåta att göra någon insättning. I stället
borde man använda sig av redan befintliga intressekontor, skattekassor
eller andra sammanslutningar, som hade till syfte att uppsamla för skattelikvid
avsatta medel samt därmed erlägga skatten. Härvid vore arbetsgivarnas
medverkan önskvärd, i första hand på så sätt, att företagen själva i samarbete
med de anställda bildade intressekontor eller skattekassor, varvid arbetsgivaren
ombesörjde såväl löneavdragen för skatt och bokföringen av dessa
som skattelikviderna vid uppbördstillfällena. Därest arbetsgivaren endast
verkställde avdragen, borde de anställda själva bilda skattekassor och taga
hand örn avdragens bokföring å respektive medlemmars konton samt avdragens
inleverering till uppbördsmyndigheten. Då en organisation i någon
av antydda former icke kunde komma till stånd, stöde den skattskyldige
den möjligheten till buds att ansluta sig till statens intressekontor. Även här
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17
35
vidlag vore det givetvis önskvärt, att arbetsgivaren verkställde skatteavdragen
och vidarebefordrade dem till intressekontoret. Om arbetsgivarens biträde
i sådant avseende icke kunde erhållas, kunde det tänkas, att de anställda
själva uppsamlade och inlevererade beloppen, såsom skedde i sparklubbarna.
Förskottsinbelalningen verkställdes för de lokala skattekassornas del sålunda,
att medlemmarnas löneavdrag snarast insattes å ett för varje kassas
räkning öppnat, bundet postgirokonto. Kassan övervakade, att tillräckliga belopp
avsattes. Utskyldsbetalningen skedde på så sätt, att kassan verkställde
girering från kontot till uppbördsmyndigheten av det sammanlagda belopp,
som av medlemmar skulle erläggas i utskylder. Beträffande statens intressekontor
skulle skattebetalningsförmedlingen tillgå i enahanda ordning som
gällde för övriga till intressekontoret anslutna, med den avvikelse som betingades
av att kontona vore bundna.
För alt stimulera till att för utskylder avsatta medel omedelbart tillfördes
statsverket genom att insättas å bundna konton skulle å medel, som innestode
å sådana konton, utgå något högre ränta än gängse inlåningsränta,
dock med viss differentiering med hänsyn till behållningen sålunda, att den
procentsats, varmed räntan å nämnda konton överstege inlåningsräntan, växlade
mellan 1 och 1U procent, därvid den lägre procentsatsen utginge vid belopp
över 10,000 kronor. Å medel, som innestode å kollektiva skattepostgirokonton,
borde, oberoende av behållningens storlek, ränta utgå med 1 procent
utöver inlåningsräntan.
Postverket skulle ensamt omhänderhava uppbörden av förskottsavsättningarna
och levereringen av skattebelopp.
För att uppmuntra till bildande av skattekassor föreslogo de sakkunniga,
att till nämnda kassor skulle utgå förvaltningsbidrag med visst belopp. Räknade
man med i genomsnitt 50 inbetalningar per år för avsättning till skatt,
skulle den årliga gottgörelsen efter 3 öre per inbetalning — den ersättning
som sparbankerna betalade till sparklubbarna — utgöra 1 krona 50 öre per
skattebetalare. Beräknades gottgörelsen med hänsyn till antalet förmedlade
skattelik vider, skulle denna uppgå, örn man räknade med fem ska Relik vider
årligen för varje ansluten, till 30 öre och, örn antalet dylika likvider uppskattades
till sex per år, till 25 öre för varje förmedlad skattelikvid. De sakkunniga
stannade vid att föreslå ett bidrag av 30 öre per förmedlad skattelikvid.
Nämnda bidrag skulle på framställning av vederbörande skattekassor
utbetalas en gång om året. I syfte att ytterligare slimulera bildandet av
dylika kassor borde en systematisk propaganda därför ske genom postverkets
försorg.
För att garantera, att de förskottsinbetalade medlen skulle komma det
allmänna tillgodo i form av skatter, föreslogo de sakkunniga beträffande dessa
medel utmätningsfrihet i viss omfattning för annan fordran än det allmännas
å oguldna utskylder.
Särskilda tabeller för beräknandet av krono- och kommunalutskylder vid
olika inkomster, familjeförhållanden och orlsgrupper borde enligt förslaget
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
tillhandahållas allmänheten alt tjäna till ledning för bestämmandet av erforderliga
skatteavsättningars storlek.
I yttrandena över förslaget tillstyrktes detta i allmänhet till sina huvudgrunder,
men i de flesta fall föreslogos ändringar på vissa punkter. Lämpligheten
av de föreslagna räntesatserna ifrågasattes från flera håll. I allmänhet
betraktades dessa såsom för höga, och det ansågs diskutabelt, örn överhuvud
taget någon favörsränta borde föreskrivas. Vidare riktades kritik mot
den föreslagna anordningen med postsparbanken såsom ensam förmedlare av
förskottsbetalningarna, varvid framhölls de menliga konsekvenser som därigenom
kunde uppkomma för affärsbanker och sparbanker.
Nu bestående hinder för skatteförmedlingskassornas
verksamhet och utveckling.
1942 års sakkunniga ha uttalat, att vid övervägande av spörsmålet örn
främjande av utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassor var för sig
syntes böra beaktas dels de svårigheter, som kunde möta för skatteförmedlingskassorna
vid fullgörandet av dessas uppgifter beträffande redan förvärvade
eller nytillträdande medlemmar, och dels de svårigheter, som mötte
för spridandet av själva skatteförmedlingsverksamheten, d. v. s. för bildandet
av nya kassor och för vinnandet av utökat medlemsantal; de förstnämnda
svårigheterna vore närmast av intern uppbördsteknisk och de sistnämnda
huvudsakligen av organisatorisk art.
Beträffande de interna uppbördstekniska frågorna ha de sakkunniga anfört
följande:
Här uppkommande svårigheter äro av olika slag. Främst bör måhända
nämnas den nu rådande, ojämna fördelningen av skattetungan å kalenderårets
båda hälfter. Under första hälften av året hållas nu uppbördsstämmor
för värnskatt och kronoskattens andra del, varjämte å denna del av
året i flertalet av rikets kommuner även infalla de största inbetalningarna
av kommunalskatt. Under andra hälften av året hålles uppbörd av kronoskattens
första del samt av resterande kommunalskatt. Särskilt i det stora
antal kommuner, som hålla tre uppbördsstämmor årligen för kommunalskatten,
plägar skattetungans förskjutning till första halvåret vara betydande.
Nu berörda förhållanden innebära för skatteförmedlingskassornas vidkommande,
att stora svårigheter möta att i rätt tid fullgöra skatteinbetalningarna
för särskilt sådana nytillträdande medlemmar, vilka inträda under
årets första hälft. Om man som utgångspunkt tager uppbördsstämmornas
fördelning i flertalet städer — värnskatt i februari, kommunalskatt i mars,
kronoskatt i maj, kommunalskatt i juni, kommunalskatt i september och
kronoskatt i november månad — finner man lätt, att den som inträder i en
skatteförmedlingskassa per den 1 januari och som borde betala ett visst, lika
stort belopp per vecka för att hela årets skattebörda skulle gäldas, icke genom
sina inbetalningar under första halvåret kan täcka då förfallande skab
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
37
ter. Avdragen räcka måhända att täcka februaristämmans belopp, men därefter
förslå de ofta icke att helt täcka samtliga förfallande skattebelopp,
ehuruväl vid årets utgång medel hava inbetalts, motsvarande hela årets samlade
skattetunga.
Å andra sidan är visserligen tydligt, att en person, som blir medlem i en
skatteförmedlingskassa per den 1 juli, i regel bör medhinna att, med lika
stora avdrag å lönen, inbetala erforderliga skattebelopp till de olika uppbördsstämmorna.
Emellertid inträda ju personer i skatteförmedlingskassorna
under olika tider av året och någon möjlighet att häri göra ändring lärer
icke finnas, därest man åsyftar att ernå praktiska resultat. Skulle man exempelvis
stadga, att inträde i dylika kassor finge ske endast per den 1 juli,
vore i sak föga vunnet. Den, som vore oförmögen att betala alla under
första halvåret förfallande skatter, bleve ju då restförd i större eller mindre
utsträckning. Visserligen inträdde han sedan i en skatteförmedlingskassa
per den 1 juli, vilket säkerligen är den fördelaktigaste tidpunkten, men han
vore då redan belastad med gammal skatteskuld, som i första hand måste
betalas, och därmed rubbades alla de vanliga beräkningarna för avsättningar
allenast till löpande skatt.
De besvärligheter för lösandet av skatteförmedlingskassornas uppgifter, vilka
framträda, då en ny medlems skatt förfaller innan han fullgjort erforderliga
inbetalningar till dess täckande, äro nämligen än uppenbarare vid
sist berörda fall, då en person, som redan restförts för utskylder, inträder
som medlem av skatteförmedlingskassa. Att i detta fall den restförda skatten
skall betalas, är givet, och likaså är givet, att i följd därav löneavdragen
en tid framåt måste bliva större än eljest. Men det räcker ej härmed under
nuvarande förhållanden. Indrivningsmyndigheterna skola, sin plikt likmätigt,
snarast möjligt indriva den förfallna skatten, beträffande arbetsanställda
regelmässigt genom införsel. För det övervägande antalet ifrågakommande
skattebetalare, vilka hava relativt låga löner, kommer införseln att taga
hela den del av lönen i anspråk, som ej åtgår till livsuppehället för dem
själva och deras familjer. Ett resultat härav bliver att de under tiden för införselns
varaktighet ej kunna göra några avsättningar till nya skatter, med
påföljd att den ena efter den andra av dessa skatter även restföras. Stundom
kunna visserligen skatteförmedlingskassorna träffa överenskommelse med
indrivningsförrättaren örn lindring i införselförfarandet men oftast lärer väl
detta icke lyckas; indrivningsförrättaren har ju att hålla sig till fastställda
föreskrifter och instruktioner. Vidkommande kronoskatten återverkar här
även den korta preskriptionstid av tre år, .sorn för densamma är gällande.
Beträffande skattebelopp, som löper fara att preskriberas, kan intet anstånd
medgivas, enär vederbörande tjänsteman då själv bliver ersättningsskyldig.
— Anmärkas må i detta sammanhang, att beträffande kommunalutskylder
gäller den vanliga tioårspreskriptionen.
Vad hittills sagts rörande svårigheterna för skatteförmedlingskassorna att
kunna på tillfredsställande sätt reglera nytillträdande medlemmars skattebetalning
har, fastän i mindre omfattning, även sin motsvarighet beträffande
äldre medlemmar. Dessas en gång reglerade ekonomiska ställning kan
tydliglvis ånyo rubbas genom allehanda oförutsedda omständigheter, såsom
sjukdom, arbetslöshet o. dyl. Även örn denna tillstötande omständighet är
av tillfällig och övergående karaklär kan densamma medföra, att erforderliga
löneavdrag för täckande av närmaste utskyldsbetalning icke kunna ske
samt att vederbörande följaktligen restförcs och påföres indrivningsavgift
och (kinned forså lies i slöra svårigheter ali återvinna den ekonomiska balansen
i förhållande lill det allmännas skattekrav.
För att möta nu berörda avsevärda olägenhet hava olika åtgärder vid
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
tagits. Statens intressekontor har sålunda tillförsäkrats s. k. överdragningsrätt,
d. v. s. siatens intressekontor äger att utan därför ställd säkerhet förskottera
ett belopp, motsvarande en månads löneavdrag; detta gäller dock
endast beträffande sådana medlemmar av intressekontoret, som äro statens
befattningshavare eller pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst
samt vissa med dem likställda. Denna befogenhet är givetvis värdefull, men
ej sällan visar sig överdragningsrätten icke förslå för att medgiva täckandet
av förfallande skattebelopp. Rätten i fråga kan ju därjämte, såsom nyss
framhållits, ej ifrågakomma beträffande stora grupper av intressekontorets
medlemmar. Beträffande skatteförmedlingskassor, bildade genom enskilda
arbetsgivares försorg, hava arbetsgivarna stundom förskotterat erforderliga
belopp för täckande av bristen å förfallande skatter. Detta kan dock tydligtvis
endast ske beträffande större arbetsgivare och förutsätter bos dessa ett alldeles
särskilt, oegennyttigt intresse av att stödja nu ifrågavarande verksamhet.
För andra arbetsgivare kan behovet av dylika förskott, förklarligt nog,
närmast verka avhållande från ett förverkligande av tanken på upprättandet
av skatteförmedlingskassor. Vissa skatteförmedlingskassor hava genom nu
berörda förhållanden drivits till att beräkna skatteavdragen, icke per kalenderår
utan per halvår. Under första halvåret avdragas då tydligtvis belopp,
som i ej ringa grad överstiga vad som avdrages under andra halvåret. Visserligen
fördelas härigenom skattetrycket under första halvåret mera jämnt,
men alltjämnt kvarstår, att svårigheterna att fullgöra skattelikviderna under
delta halvår äro betydande, jämfört med följande halvår. Ej heller avhjälper
man härvid besvärligheterna för under första halvåret nytillträdande medlemmar
eller för äldre medlemmar, som drabbas av tillfälliga betalningssvårigheter.
Såsom ytterligare olägenheter i förevarande hänseende lia de sakkunniga
framhållit stadgandena i uppbördsreglementet, att därest skattskyldig, som
äger rätt att betala honom å kronodebetsedel påförda utskylder vid två uppbördsstämmor,
försummar att i behörig ordning erlägga vad sålunda är vid
första upphördsstämman förfallet, jämväl vad eljest skolat först vid den
andra upphördsstämman gäldas är omedelbart till betalning förfallet. Vidare
lia de sakkunniga erinrat örn föreskrifterna rörande indrivningsavgifts
uttagande å restförda belopp. Denna avgift — som utgör, i fråga om kronoutskylder
6 procent å utskyldemas slutsumma, när denna överstiger 25 kronor,
men eljest 3 procent, dock minst 25 öre, samt beträffande kommunalutskylder
3 procent, dock minst 25 öre — tillfaller utmätningsmannen eller
delas mellan honom och exekutionsbiträde!, dock att där indrivningen ankommit
å landsfiskal dennes del av avgiften tillfaller kronan och att i vissa
städer avgiften ingår till stadens kassa. Slutligen lia de sakkunniga erinrat
att man icke känner storleken av samtliga under ett år framåt förfallande
skattebelopp, vilket förhållande i betydande grad försvårade kassornas arbete
i vad däri inginge att för varje medlem uppgöra en hållbar budget för
ett år framåt.
Vidare lia de sakkunniga närmare utvecklat de svårigheter av organisatorisk
natur, som föreligga med avseende å skatteförmedlingskassomas verksamhet
och utveckling. Beträffande dessa organisatoriska frågor lia de sak
kunniga yttrat följande:
Skatteförmedlingsverksamheten i vårt land har helt vuxit fram å frivillighetens
väg. Något stöd från statens sida har icke heller lämnats annat än
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
39
i fråga om stålens intressekontor; till detta utgår givetvis anslag av statsmedel,
varjämte redogörarna vid stålens m. fl. verk ålagts att verkställa erforderliga
löneavdrag beträffande till intressekontoret anslutna medlemmar.
Visserligen hava en del kommuner lämnat mindre bidrag till den enskilda
skatteförmedlingsverksamheten, men denna har dock i huvudsak hänvisats
att utan dylikt stöd fullfölja sina uppgifter. Detta förhållande har icke förhindrat
de enskilda skatteförmedlingskassornas uppkomst och utveckling
men uppenbarligen föranlett, att denna utveckling blivit av mindre omfattning
än vad eljest skulle varit fallet. Då staten icke positivt bidragit till
främjandet av skatteförmedlingsrörelsen, har icke heller någon lorm av
statlig kontroll kunnat anordnas beträffande densamma; de skatteförmedlingskassor,
som vid olika tidpunkter tillkommit, äro ock av mycket skiftande
natur och fylla i ganska olika grad kraven på stadga och ekonomisk
bärkraft.
Eftersom de enskilda skatteförmedlingskassorna äro rent frivilliga bildningar
utan statligt stöd, föreligger givetvis ingen skyldighet för arbetsgivare
att verkställa löneavdrag beträffande anställda medlemmar av skatteförmedlingskassor.
Visserligen hava framförallt de större arbetsgivarna i nu berörda
hänseende visat synnerligt tillmötesgående och jämväl stundom gått
vida längre för att stödja skatteförmedlingskassornas verksamhet. Icke desto
mindre torde alltjämt fall förekomma, där bildandet av skatteförmedlingskassor
förhindras eller en redan bildad skatteförmedlingskassas verksamhet
försvåras genom arbetsgivarens obenägenhet att verkställa avdrag å de anställdas
löner.
Ej heller förefinnes någon skyldighet för en skattskyldig alt under den
ena eller andra förutsättningen inträda i en skatteförmedlingskassa, och som
regel föreligger ej heller något organiserat samarbete mellan uppbördsmyndigheterna
och skatteförmedlingskassorna. På sina håll, exempelvis i Stockholm,
hava visserligen uppbördsmyndigheterna försökt medverka till, att
restförda skattskyldiga inträdde i skatteförmedlingskassa^ genom att i så
fall inställa indrivningsåtgärderna och medgiva längre anstånd med den förfallna
skattens gäldande. Detta är dock endast sporadiska företeelser.
Som allmän regel torde i stället kunna sägas, att det sätt, varå restindrivningen
är ordnad i vårt land, närmast är ägnat att motverka skatteförmedlingskassornas
strävan att utvidga sitt medlemsantal och att sanera sina
medlemmars ekonomi. Så länge åtskilliga utmätningsman och exekutionsbiträden
uppbära en del av sin inkomst i form av indrivningsavgift å restförda
utskylder, lärer vara naturligt, att hos dessa tjänstemän icke gärna
kan råda större benägenhet alt genom särskilt tillmötesgående minska sina
egna stundom redan förut knappa inkomster.
An vidare gäller emellertid att den ofta påtalade bristfälliga kontrollen
över försumliga skattebetalare indirekt starkt motverkar skatleförmedlingsx-örelsens
utveckling i vad nu berörda gnipp skattebetalare angår.
Skatteförmedlingskassornas betydelse, betraktad uteslutande ur synpunkten
av det allmännas rent ekonomiska intresse, är uppenbarligen ingen
eller ringa så vitt fråga är om sådana skattebetalare, vilka även utan skattef
< > r i n edlin g s k as so r n a s hjälp skulle rättidigt erlägga förfallande skatter; härmed
naturligtvis på intet sätt ifrågasatt skatteförmedlingskassornas stora
betydelse även i dessa fal! för de enskilda medlemmarna. Däremot bliver ur
nu angivna synpunkt skatteförmedlingskassornas betydelse allt större,
ju mer man genom dessas medverkan kan ernå, att eljest försumliga skattebetalare
ordentligt fullgöra sina utskyldsbetalningar till stat och kommun.
Detta resultat kan dock icke vinnas allenast på övertalningens väg. Det
kräves därutöver något remedium mot den försumlige skattebetalaren,
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
någon påföljd av så pass allvarlig karaktär, alt önskan att undgå densamma
kan förmå honom att vidtaga sådana åtgärder, att han för framtiden
fullgör sin skattebetalningsskyldighet. Denna påföljd representeras
nu av restindrivningen av förfallna skattebelopp jämte uttagandet av indrivningsavgift
därå. Ju snabbare indrivningsapparaten fungerar, ju starkare
bör tydligtvis insikten bbva hos vederbörande skattskyldige, att han
i eget intresse bör för framtiden fullgöra betalningen av förfallande skatter.
Ju långsammare och osäkrare indrivningsapparaten verkar, ju starkare
blir däremot frestelsen hos de skattskyldiga att underlåta skattebetalningen.
Denna allmänna regel, vars riktighet näppeligen kan bestridas, har sin
speciella återverkan i fråga om skatteförmedlingskassornas verksamhet. Örn
på en arbetsplats de, som försumma skattebetalningen, snabbt drabbas av
införsel med därmed förenade olägenheter, ligger nära till hands att de,
vid jämförelse med sina till skatteförmedlingskassan anslutna kamrater,
finna med sin fördel förenligt att följa dessas exempel. Om däremot förhållandena
utveckla sig så att på samma arbetsplats medlemmarna i skatteförmedlingskassan
få vecko- eller månadsvis vidkännas avdrag å lönen i
och för skatternas gäldande, medan deras kamrater, som ej tillhöra
skatteförmedlingskassan, utan varje påföljd försumma att betala sina skatter,
då blir den naturliga följden att intresset för nu berörda form av skattebetalning
måste minskas och eventuellt försvinna.
Tyvärr måste konstateras, att inom stora delar av vårt land förhållandena
äro sådana, att restindrivningen i viss utsträckning fungerar på sistnämnda,
föga tillfredsställande sätt. Det finnes i vårt land åtskilliga försumliga
skattebetalare bland arbetsanställda av olika slag. För närvarande
kan det dröja åtminstone några månader, innan indrivningsförrättaren fått
reda på deras arbetsgivare och meddelat beslut om införsel i lönen; under
dessa månader uppbära nu berörda anställda tydligtvis sin obeskurna lön.
När de sedan erhålla besked örn införselbeslutet, lämna de ofta sin anställning
och söka ny sådan, givetvis utan att lämna något besked om den
nye arbetsgivaren. Då vidtaga på nytt samma efterspaningar från indrivningsförrättarens
sida, och när han till slut får reda på den nye arbetsgivaren,
lämnar vederbörande anställde ånyo sin anställning.
Slutligen uppgivas vissa olägenheter möta för skatteförmedlingskassor,
som inrättats vid företag, belägna annorstädes än i större samhällen, i det
att uppburna medel icke kunna insättas hos bankinrättning, med mindre
vederbörande företager en ej sällan rätt lång färd till närmaste samhälle,
där bankinrättning finnes. Visserligen finnes regelmässigt postanstalt å
samma ort som skatteförmedlingskassan, men enligt reglementet för postsparbanken
får å motboksinnehavares konto ej insättas högre belopp än
5,000 kronor. Då de belopp, en skatteförmedlingskassa kan hava innestående,
åtminstone tidvis kunna vida överstiga nyss angivna summa, följer
härav, att nu omförmälda skatteförmedlingskassor i regel ej kunna anlita
postsparbanken för sina insättningar.
Kungl. Metias proposition nr 17.
41
De sakkunnigas förslag m. m.
De sakkunnigas förslag.
Den genom särskilt tillkallade sakkunniga verkställda utredningen rörande
åtgärder för att uppmuntra och stödja intressekontorens verksamhet, i vad
densamma avser att åstadkomma en förbättrad inbetalning av utskylder, har,
såsom förut omnämnts, resulterat i ett förslag till främjande av utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor. Med sådan kassa förstås
enligt förslaget inrättning som har till ändamål att, uteslutande eller i förening
med annan betalningsförmedling, på uppdrag ombesörja betalning av
utskylder medelst belopp, som enligt fastställd plan inflyta genom avdrag å
uppdragsgivarens avlöning eller pension eller dylikt elier genom direkta inbetalningar
från uppdragsgivaren. Sådan kassa må av länsstyrelsen antagas
till erkänd skatteförmedlingskassa. Närmare föreskrifter meddelas i förslaget
angående förutsättningarna för att vinna erkännande såsom skatteförmedlingskassa
samt örn länsstyrelsens kontroll över kassorna och örn säkerhet
för omhänderhavda medel. Erforderliga tillämpningsföreskrifter förutsättas
skola utfärdas av Konungen. Någon tvångsanslutning till kassorna anse de
sakkunniga icke vara genomförbar, utan anslutning bör ske helt på frivillighetens
grund. Erkänd skatteförmedlingskassa föreslås skola åtnjuta statsbidrag
med 25 öre för varje förmedling av å uppbördsstämma förfallande belopp.
Vidare föreslås skyldighet för arbetsgivare att på begäran av erkänd
kassa för belopp, som skola inbetalas till kassan, verkställa avdrag å lön
eller pension, som till följd av utfästelse utgår i penningar till arbetstagare,
ansluten till kassan. För att möjliggöra för de erkända skatteförmedlingskassorna
att reglera en nytillträdande medlems skatteskuld föreslås, att kassorna
skola äga medgiva anstånd med gäldandet av utskylder, som förfalla
till betalning vid de två uppbördsstämmor, vilka utlöpa närmast efter anslutningen.
Anstånd må dock ej gälla längre än ett år efter utgången av det
kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan. Jämväl utskylder,
vilka redan vid anslutningen voro restförda, må omfattas av anståndet. En
allmän förutsättning för anstånd är att en inbetalningsplan uppgöres och att
enligt denna alla förfallna utskylder skola vara guldna före anståndstidens
utgång. Ytterligare anstånd kan på framställning av erkänd kassa beviljas av
utmätningsmannen. Örn den som åtnjuter anstånd lämnar kassan eller försummar
att fullgöra sina inbetalningar, skall utmätningsmannen omedelbart
underrättas för vidtagande av indrivningsåtgärder. För utskylder inbetalda
medel få ej användas för andra ändamål än utskyldsbetalning, om den skattskyldige
åtnjuter anstånd eller eljest häftar för oguldna skatter. Till kassan
inbetalade medel, som avse utskylder, kunna i sistnämnda fall i regel icke
utmätas för annan gäld.
I ett flertal följdförfattningar föreslås ändringar i vissa nu gällande bestämmelser
om utskylder, såsom angående preskription, införsel, förmånsrätt
och indrivningsavgift.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Vidare föreslå de sakkunniga skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning,
då härigenom indrivningsförfarandet mot försumliga skattebetalare
skulle bliva snabbare oell effektivare än vad nu vore fallet. En sådan
anmälningsskyldighet bör enligt de sakkunnigas förslag föreligga så snart
arbetsgivaren anställt arbetstagare, dock ej om det är uppenbart att anställningen
ej kommer att vara längre tid än fyra veckor. Anställningsregister
skola enligt förslaget föras vid länsstyrelserna.
Av de sakkunniga avvisade åtgärder.
De sakkunniga lia framhållit, att en rationell lösning av svårigheterna för
skatteförmedlingskassorna skulle ernås därest den statliga och kommunala
uppbörden sammansloges och samtliga förfallande skatter fördelades så, att
lika stora belopp uppbures å varje uppbördsstämma, i samband varmed antalet
uppbördsstämmor borde utökas till 10 eller 12. Emellertid ha de sakkunniga
icke ansett sig kunna framlägga ett sådant förslag till omläggning
av själva uppbördssystemet, bland annat med hänsyn till att ett
sådant förslag förutsatte, att det kommunala budgetåret förlädes till samma
tidsperiod som det statliga. Även tanken påen under statens medverkan
genomförd skatteförmedlingsorganisation, omspännande
hela riket och med särskilda organ inom varje taxeringsdistrikt, har
avvisats av de sakkunniga. En sådan lösning skulle innebära ej endast uppbyggandet
av en omfattande och kostsam institution, för vars genomförande
krävdes en längre tidrymd, utan även tillskapandet av ett nytt uppbördssystem
vid sidan av det nuvarande. Att sedermera genomföra ett system med
uppbörd vid inkomstkällan bleve vidare praktiskt taget ogörligt, enär i så
fall hela den dyrbara skatteförmedlingsorganisationen bleve meningslös.
I samband härmed ha de sakkunniga påpekat, att de med sin ståndpunkt
till det nyss behandlade spörsmålet om en statlig skatteförmedlingsorganisation
jämväl tillkännagivit sin mening rörande frågan om tvångsanslutning
till skatteförmedlingskassor av samtliga anställda skattskyldiga
eller av restförda sådana. Till närmare utveckling av sin mening härutinnan
ha de sakkunniga anfört:
Skulle en allmän tvångsanslutning föreskrivas, förutsätter nämligen detta
att på varje arbetsplats, större eller mindre, möjlighet verkligen finnes att
tillhöra en skatteförmedlingskassa. Då skatteförmedlingsrörelsen ännu icke
tillnärmelsevis nått denna omfattning, vöre erforderligt att genom statens
försorg ombestyra ett sådant upprättande av skatteförmedlingskassor å olika
arbetsplatser eller orter, som de sakkunniga nyss förklarat sig anse icke kunna
ifrågasättas. Därjämte skulle, såsom i direktiven framhålles, en dylik
tvångsanslutning till skatteförmedlingskassor vara förenad med åtskilliga av
de svårigheter, som följa med en mera genomgripande uppbördsreform. De
sakkunniga hava för sin del ansett det uteslutet att på denna väg söka verka
för ett allmänt genomförande av skatteförmedlingsverksamheten.
Annorlunda kan frågan synas ställa sig, om densamma begränsas alt avse
allenast restförda skattskyldiga. Emellertid måste även här förutsättas ett
väl utbyggt skatteförmedlingssystem, innan tanken på en tvångsanslutning
Kungl. Maj.ts proposition nr 17
43
av dessa restförda skattskyldiga kan genomföras. Att låta tvångsanslutning
äga rum blott å de arbetsplatser, där skatteförmedlingskassor finnas, men
icke ifrågasätta en dylik åtgärd å andra arbetsplatser, är tydligtvis uteslutet;
härigenom skulle skatteförmedlingsrörelsen säkerligen motarbetas i stället
för att främjas. Att återigen låta statens intressekontor omhänderhava tvångsanslutning
i fall, då annan skatteförmedlingskassa icke finnes, förutsätter
alltjämt en större eiler mindre utbyggnad av statens intressekontor med därmed
förenade kostnader och förutsätter därjämte, att statens intressekontor
äger någon representant å de olika arbetsplatserna för införskaffande av
erforderliga uppgifter och uppgörande av budgetplaner m. m.
De sakkunniga lia vidare framhållit, att svårigheterna beträffande utskyldsbetalningen
givetvis skulle undanröjas, därest skatteförmedlingskassorna
besutte eller bereddes tillfälle disponera erforderligt kapital till förskot''erande
av förfallande skattebelopp. Beträffande statens intressekontor
hade ju denna utväg redan i viss utsträckning blivit anlitad, och
hinder syntes icke möta att gå längre å den sålunda redan begynta vägen.
I fråga örn enskilda skatteförmedlingskassor vore däremot uppenbarligen
mindre lämpligt att medgiva någon rätt att disponera statens medel för angivna
ändamål, och helt uteslutet vore givetvis att stadga någon skyldighet
för arbetsgivare att i sådant hänseende biträda skatteförmedlingskassorna.
I stället ha de sakkunniga övervägt, huruvida man icke beträffande medlemmar
i skatteförmedlingskassor skulle kunna helt upphäva tvånget
att gälda utskylderna å bestämda u p p börds st ämmotider.
Man skulle i så fall endast fastslå summan av de skattebelopp, som under
ett visst år borde gäldas, samt kräva, att vid årets utgång samtliga dessa
belopp vore betalda. Detta skulle uppenbarligen i sak innebära, att man för
de till skatteförmedlingskassorna anslutna verkställde en jämn fördelning
av skattetungan under hela året. Ur det allmännas synpunkt skulle detta
medföra en förskjutning av skatteintäkternas uppbärande från första till
andra kalenderhalvåret eller, med andra ord, motsvarande kreditgivning åt
de till skatteförmedlingskassorna anslutna. De sakkunniga lia vidare anfört:
I och för sig skulle en dylik åtgärd vara synnerligen tilltalande och på
ett rationellt sätt för skatteförmedlingskassomas medlemmar undanröja ifrågavarande
olägenheter. Emellertid skulle ett dylikt förfarande i stället utöka
uppbördsmyndigheternas arbete i avsevärd grad, då ju vid de olika uppbördsstämmorna
ingen kunskap vunnes örn de inbetalningar, som gjorts av
skatteförmedlingskassomas medlemmar, och följaktligen restlängderna komme
att betydligt utökas; detta givetvis i allt större grad ju mera skatteförmedlingsrörelsen
vunne utbredning. Visserligen kunde så ordnas, att de genom
skatteförmedlingskassorna verkställda inbetalningarna individualiserades
i god tid före kalenderårets utgång, men ett betydande merarbete hade
dock därförinnan förorsakats. Härtill kommer, och detta lärer vara den avgörande
invändningen, att redovisningen av på angivet sätt influtna skattebelopp
icke kan fördröjas till årets slut, då ju framför allt de olika kommunerna
äro i behov av skattemedel redan i början av året. Att återigen under
löpande år fördela skattemedel, som icke äro specificerade utan inflyta i
klumpsummor, mellan olika betalningsmottagare, är praktiskt taget ogörligt;
det må här erinras örn, att skattebeloppen skola fördelas mellan staten,
kommuner av olika slag, församlingar, skoldistrikt, pensionsslyrelsen, riks
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
försäkringsanstalten, vägstyrelserna, tingshusbyggnadsskyldiga m. fl. betalningsmottagare.
Även om man nöjde sig med att under löpande år efter någon
fastslagen mall fördela inflytande medel mellan dessa olika betalningsmottagare,
bleve vid årets slut nödvändigt att anordna en omfattande och synnerligen
besvärlig clearing dem emellan.
Yttranden.
I yttrandena över de sakkunnigas förslag har i övervägande antalet fall uttalats
den meningen, att förslaget finge anses innebära eli beaktansvärt försök
att med bibehållande av de fördelar, som det nuvarande taxeringsförfarandet
inrymde, giva stöd åt de skattebetalare, vilka vöre i behov därav, att
förslaget vöre ägnat att befordra en förbättrad inbetalning av skatter och
att förslaget därför syntes böra i sina huvudgrunder genomföras. Yttranden
i denna riktning ha sålunda avgivits av kammarrätten, statskontoret, socialstyrelsen,
kommerskollegium, generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken,
bank- och fondinspektionen, sparbanlcsinspektionen, Överståthållarämbetet
och flertalet länsstyrelser, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och åtskilliga kommunala myndigheter.
Jämväl landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen, svenska
lantarbetsgivareföreningen och föreningen Malmöhus låns landsfiskaler ha
i princip anslutit sig till de sakkunnigas förslag.
I de yttranden, som avgivits av nu nämnda myndigheter och sammanslutningar,
har i flera fall erinrats om angelägenheten av att frågan om själva
skattesystemets omläggning till vinnande av en tidigare utskyldsbetalning
icke bleve undanskjuten till följd av det nu föreliggande förslagets genomförande.
Sålunda har generalpoststyrelsen uttalat, att därest åtgärder nu
skulle vidtagas för viss reglering av och hjälp åt intressekontorsrörelsen detta
dock icke borde få till följd, att nuvarande skatteuppbördssystem stabiliserades
för framtiden. Det måste enligt generalpoststyrelsens förmenande alltjämt
framstå såsom ett önskemål, att utskylderna fördelades mera jämnt
under året och att de uttoges i närmare anslutning till tidpunkten för inkomstförvärvet
än vad för närvarande vore fallet.
Vidare ha fullmäktige i riksbanken framhållit önskvärdheten av att frågan
örn källbeskattning icke undanskötes och att vid utformandet av närmare
bestämmelser om skatteförmedlingskassornas verksamhet inga åtgärder vidtoges,
som skulle kunna verka hindrande på en övergång till skattebetalning
vid källan.
Överståthållarämbetet har i sitt yttrande understrukit vikten av att, även
örn införandet av skatteförmedlingskassor skulle visa bättre resultat än de
sakkunniga utgått ifrån, själva skattesystemet omlades till ernående av en
tidigare utskyldsbetalning.
Svenska landstingsförbundet har anfört, att någon verklig lösning av frågan
om uppbördsväsendets rationella ordnande visserligen icke skulle vinnas
genom det nu föreliggande förslaget men att de föreslagna åtgärderna
dock torde vara ägnade att åtminstone i viss utsträckning medföra ett bättre
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
45
resultat av skatteuppbörden. Enligt landstingsförbundets mening finge förslaget
närmast betraktas såsom en försöksanordning, vilken, därest den utfölle
gynnsamt, sedermera kunde ytterligare påbyggas och förstärkas.
Bank- och fondinspektionen bar i sitt yttrande hälsat med stor tillfredsställelse,
att ett förslag örn utnyttjande av intressekontorsidén framkommit.
Förslaget åsyftade visserligen direkt endast att åstadkomma en
förbättrad skatteuppbörd, men detta uteslöte icke att man, därest förslaget
genomfördes, framdeles skulle nied ledning av då vunnen erfarenhet
kunna utvidga utnyttjandet av intressekontorstanken på sådant sätt
att även önskemålet om en tidigare uppbörd av skatt skulle på samma
väg kunna tillgodoses. Inspektionen förmenade nämligen, att det vore på
denna väg man med vårt nuvarande skattesystem lämpligast skulle kunna
tillgodose önskemålen i sistnämnda hänseende. Emellertid ville inspektionen
dessutom understryka, att en förutsättning för att några resultat
skulle kunna uppnås på den i förslaget angivna vägen och att man skulle
kunna vinna intresse för skapandet av organ för den åsyftade verksamheten
måste vara, att man kunde utgå från, att skatteförmedlingsorganen komme
att på avsett sätt anlitas ej blott för ett eller annat år utan för en mera avsevärd
tid.
Jämväl sparbanksinspektionen och sparbanksföreningen ha, samtidigt som
de uttalat sin anslutning till förslagets huvudlinjer, framhållit vikten av att
icke alltför snart efter det de sakkunnigas förslag genomförts en sådan omläggning
av uppbördssystemet komme att äga rum, varigenom den organisation,
som på enskild väg uppbyggts, skulle bliva överflödig; det kunde nämligen
med fog göras gällande, att staten icke borde uppmuntra enskilda till
kostnadskrävande anstalter, vilka efter en tid genom statens egna åtgöranden
bleve värdelösa.
Ehuru de sakkunnigas förslag alltså i övervägande antalet remissvar blivit
tillstyrkt, ha från vissa håll uttalats betänkligheter mot förslaget, och även
yttranden i direkt avstyrkande riktning ha avgivits. Sålunda har riksräkenskapsverket
ställt sig tveksamt inför förslaget att tillskapa halvofficiella, statsunderstödda
organ för uppbördsförmedlingen. Det förefölle som om förslagets
genomförande i realiteten skulle innebära icke en anordning, ägnad att
främja övergången till ett system med skatteuppbörd vid källan, utan ett alternativ
till en uppbördsreform av dylik innebörd.
De myndigheter, vilka ställt sig helt avvisande mot de sakkunnigas förslag,
äro länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs län samt ett tiotal
kommunala myndigheter, däribland stadsfogdarna i Hälsingborg och
örebro samt andre stadsfogden i Göteborg. Jämväl Smålands och Blekinge
handelskammare, föreningen Sveriges stadsfogdar och svenska exekutionsmännens
riksförbund lia avstyrkt förslaget.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har motiverat sitt avstyrkande av de sakkunnigas
förslag därmed, alt icke blott formerna för utskyldsbetalningen
och uppbördsförfarandet i övrigt utan även taxeringsväsendet vore i behov
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
av en omarbetning. En genomgripande förenkling av taxeringsväsendet torde
automatiskt komma att påverka uppbördsförfarandet, så att reformer, vilka
nu måhända syntes angelägna, i framtiden kunde te sig mindre betydelsefulla.
I avbidan på en förestående uppbördsreform borde enligt länsstyrelsens
mening det statliga ingripandet med avseende å utskyldsbetalningen inriktas
allenast på åtgärder att hindra avsiktlig skatteskolkning.
Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit sig icke kunna tillstyrka de sakkunnigas
förslag utan har hemställt om en allmän översyn av detsamma.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som icke blivit övertygad om alt de sakkunnigas
förslag i praktiken komme att verka i åsyftad riktning och som
därför i princip avstyrkt detsamma, har till motivering härför anfört bland
annat följande:
Under de senaste åren har en högst betydande och glädjande utveckling
ägt rum inom intressekontorsrörelsen, och har frivilligt och spontant utan
statsmakternas ingripande eller stöd en betydande ökning av antalet skattekassor
uppstått. Som exempel kan framhållas, att antalet sådana kassor, som
drivas av sparbanker, inklusive postsparbanken, år 1940 utgjorde 159 och år
1941 icke mindre än 667. Även hos enskilda företag — synnerligast större sådana
— förefinnes en ökad tendens till bildande och stödjande av skattekassor,
och intresset för att på sådant sätt ordna skatteinbetalningen synes vara
på stark frammarsch i hela riket. Under sådana förhållanden är länsstyrelsen
icke övertygad om att ett lagstadgande i stil med de sakkunnigas förslag
skulle verka sporrande. Länsstyrelsen anser tvärtom det icke uteslutet, att
ett så kraftigt ingripande till reglering av dessa kassors verksamhet, som förslaget
otvivelaktigt innebär, kan inverka hämmande på utvecklingen av denna
rörelse.
Andre stadsfogden i Göteborg har ansett genomförandet av de sakkunnigas
förslag icke böra ske under nuvarande exceptionella förhållanden utan först
då normala tider inträtt. Stadsfogdarna i Hälsingborg ha avstyrkt förslaget
under motivering att detsamma syntes mindre väl genomtänkt och till sina
praktiska konsekvenser otillfredsställande.
Bland de åtgärder, vilka avvisats av de sakkunniga, ha i yttrandena till
särskild behandling upptagits allenast frågan om t v ån g sanslut ning
till skatteförmedlingskassorna. Flertalet av de myndigheter och
sammanslutningar, som yttrat sig härutinnan, ha förklarat sig instämma med
de sakkunniga.
Socialstyrelsen, som uttalat sig i denna riktning, har i anslutning härtill
yttrat följande:
Det torde visserligen få anses ofrånkomligt, att man genom att välja frivillighetsprincipen
starkt begränsar systemets räckvidd och praktiska betydelse
ur uppbördssynpunkt. Det synes likväl vara väl befogat, att ett försök
göres att såvitt möjligt befrämja en förbättrad skattebetalning efter de riktlinjer,
som ifrågasatts i det nu föreliggande betänkandet. Även om någon
allmän anslutning icke kan förväntas, bör dock såväl bildandet av nya skatteförmedlingskassor
som anslutningen lill redan befintliga sådana kunna
antagas komma att i avsevärd mån gynnas genom de i förslaget förordade
åtgärderna. I stor och växande utsträckning torde de skattskyldiga här kunna
beredas möjligheter att fullgöra sin skatteplikt med minskat besvär och
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
47
minskade bekymmer. För många finge säkerligen medlemskapet i en skatteförmedlingskassa
också en beaktansvärd allmänt pedagogisk betydelse med
hänsyn till skötseln av deras ekonomiska angelägenheter.
Av de myndigheter, vilka i fråga örn tvångsanslutningen intagit annan
ståndpunkt än de sakkunniga, har länsstyrelsen i Värmlands län framhållit,
att då de sakkunnigas förslag icke byggde på en obligatorisk anslutning, detsamma
ingåve starka betänkligheter. Det stora antal personer som konsekvent
försummade sina skyldigheter att gälda allmänna utskylder torde
knappast på frivillighetens väg kunna förmås ansluta sig till skatteförmedlingsrörelsen.
Länsstyrelsen föresloge, att vid en allmän översyn av de sakkunnigas
förslag borde beaktas de möjligheter, som kunde finnas att i en eller
annan form uppnå större anslutning till skatteförmedlingsrörelsen än som
enbart frivilligt kunde förväntas.
Yrkanden om obligatorisk anslutning till skatteförmedlingsrörelsen har avsett
anslutning av antingen alla skattskyldiga eller endast sådana, som blivit
restförda eller eljest visat försumlighet vid betalning av utskylder.
Den mera begränsade tvångsanslutningen har förordats av statskontoret,
som funnit övervägande skäl tala för att för restförda skattebetalare föreskreves
skyldighet att enligt utmätningsmannens bestämmande verkställa
skattebetalning genom skatteförmedlingskassa, intill dess att de restförda
beloppen till fullo guldits och den skattskyldiges behållning i kassan uppginge
till så stort belopp, att förfallande utskylder kunde utan anståndsmedgivande
erläggas i rätt tid.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett det nödvändigt för ernående
av ett fullgott uppbördsresultat, att anslutningen till skatteförmedlingskassorna
gjordes obligatorisk, åtminstone för de skattskyldiga som visat försumlighet
vid skattebetalningen.
En tvångsanslutning för restförda skattskyldiga har vidare förordats av
lantbruksstyrelsen samt av stadsfullmäktige i Jönköping och i Laholm, kronokassören
i Örebro och några andra kommunala myndigheter.
Slutligen har en obligatorisk anslutning av alla arbetstagare förordats
av länsstyrelsen i Hallands län samt drätselkamrarna i Halmstad och Falkenberg.
Majoriteten inom Göteborgs magistrat har ansett en anslutning
av denna omfattning böra övervägas. Drätselkammaren i Malmö har uttalat,
att det vöre av vikt, att utredningen om källbeskattningen skyndsamt
fullföljdes och alt sådan beskattning såvitt möjligt ordnades. Skulle
det mot förmodan visa sig, att en källbeskattning icke kunde genomföras,
utginge drätselkammaren från att man efter någon prövotid övervägde,
huruvida icke obligatorisk anslutning för arbetstagare till skatteförmedlingskassa
borde införas.
Vid anmälan av frågan örn tillkallande av de sakkunniga, vilkas förslag nu Departement».
föreligger till prövning, gav jag uttryck åt den uppfattningen alt jag icke så- cA*^e"''
som resultat av utredningen väntade mig någon mera genomgripande eller
slutgiltig lösning av frågan örn eli rationellare uppbördssyslem. Därest en
48
Kungl. Majda proposition nr 17.
lösning av denna fråga kan genomföras inom en näraliggande framlid, är
det givet att åtgärder som under tiden vidtagas på detta område framdeles
kunna visa sig lia varit av allenast provisorisk art. Detta bör dock icke föranleda
att förslag rörande i och för sig värdefulla dylika åtgärder nu bliva
avvisade. Särskilt gäller detta i den mån åtgärderna kunna väntas underlätta
en framtida rationalisering av uppbördsväsendet. Det må framhållas
att ett slutförande av reformarbetet på ifrågavarande område under alla förhållanden
säkerligen kommer att taga en jämförelsevis lång tid i anspråk.
Då jag i likhet med det stora flertalet myndigheter och sammanslutningar,
som yttrat sig över det nu föreliggande förslaget, funnit detsamma
ägnat att inom det nuvarande uppbördssystemets ram medföra icke
obetydliga fördelar såväl för de skattskyldiga som för det allmänna, tillstyrker
jag dess genomförande. Jag har därför låtit förslaget undergå en närmare
granskning och överarbetning inom finansdepartementet. Denna överarbetning,
vilken skett med beaktande av de i remissyttrandena framställda erinringarna,
har lett till upprättandet av ett flertal särskilda författningsförslag.
Innan jag går in på en redogörelse för och motivering till de föreliggande förslagen,
vill jag framhålla, att dessa icke innefatta förslag till sådana åtgärder,
vilka enligt vad som framgått av den föregående redogörelsen varit föremål
för omprövning av de sakkunniga men därvid befunnits icke lämpligen böra
eller kunna genomföras. De skäl som de sakkunniga anfört till stöd för sin
ståndpunkt till dessa åtgärder synas nämligen bärande. Måhända kan dock
frågan om tvångsanslutning av restförda skattskyldiga komma i ett annat
läge därest ett genomförande av det nu föreliggande förslaget skulle medföra
en avsevärd utvidgning av förmedlingsverksamheten på detta område.
Departemesitsförslaget.
Allmän motivering.
Anstånd med utskyldsbetalning.
De sakkunniga ha ansett en lösning av svårigheterna beträffande utskyldsbetalningen
icke kunna vinnas annorledes än genom en viss kreditgivning
från det allmännas sida gent emot skatteförmedlingskassornas medlemmar.
Då det av de sakkunniga tidigare diskuterade uppslaget att för dessa medlemmar
upphäva tvånget att gälda utskylderna å bestämda tider icke ansetts
genomförbart, ha de sakkunniga stannat för att i stället föreslå en modifierad
form därav. Härvid har i första hand hänsyn tagits till nytillträdande
medlemmar. De sakkunniga ha härutinnan anfört:
För dessa medlemmars vidkommande måste givetvis från början uppgöras
en inbetalningsplan, så uppställd, att inbetalningarna under planens giltighetstid
förslå till gäldande av medlemmarnas därunder efter hand förfal
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17
49
lande utskylder. Där denna plan icke kan genomföras på grund av utskyldsbetalningens
ojämna fördelning å olika delar av året, bör enligt de sakkunnigas
mening stadgas en möjlighet att under viss tid erhålla anstånd med
närmast förfallande utskyldsbelopp, dock att detta anstånd icke får omfatta
mer än de belopp, som förfalla å de två närmast efter inträdet i skatteförmedlingskassan
infallande uppbördsstämmorna; under förutsättning, att inbetalningarna
avpassas i förhållande till årets samlade skattetunga, bör nämligen
ett anstånd av denna omfattning regelrätt vara tillfyllest. Givetvis avses
härmed icke en rätt för varje medlem att utan vidare åtnjuta detta anstånd,
utan skall detta vara beroende på skatteförmedlingskassans prövning
och endast få tillgripas i sådana fall, då vederbörandes löneavdrag eller direkta
inbetalningar, bestämda i förhållande till årets hela skattetunga, icke
förslå till betalning av skattebeloppen i fråga.
Tekniskt sett innebär detta, att vederbörande medlem av skatteförmediingskassan
måste upptagas i restlängd. Indrivningsavgift skall dock icke påföras
honom för nu ifrågavarande obetalda skattebelopp, och inga indrivningsåtgärder
skola därefter mot honom vidtagas så länge anståndet varar.
Detta förutsätter tydligen, att dessa skattskyldiga i restlängden förses med
särskilt kännetecken.
I fråga örn anståndstidens längd ha de sakkunniga framhållit, att åtskilliga
fördelar skulle vinnas, om anståndet alltid utlöpte per den 30 juni. Detta
vore nämligen den tidpunkt, som vore lämpligast för anslutning till en skatteförmediingskassa,
därest man ville ernå, att erforderliga likformiga löneavdrag
skulle förslå till gäldandet av samtliga under året förfallande skatter.
Om man sålunda under anståndstiden fram till den 30 juni bringat den
skattskyldiges ekonomi i ordning, borde därefter skeende normala löneavdrag
förslå till betalning av de förfallande utskylderna. Emellertid kunde önskemålet,
att anståndstiden borde utlöpa den 30 juni, icke tillgodoses med mindre
än att man läte anståndstidens längd växla i olika fall. För att anståndet
skulle kunna fullgöra det därmed avsedda syftet bleve man i vissa fall
tvungen att låta anståndstiden utlöpa först två år efter anslutningen; den,
som anslöte sig till en kassa i slutet av ett år, vore föga betjänt med ett anstånd
till den 1 juli året därpå utan måste i så fall ofta få anstånd till den
1 juli andra året efter anslutningen. Härigenom bleve man emellertid tvungen
att i många fall också bevilja längre anstånd än som erfordrades för utskyldernas
rättidiga betalning, något som uppenbarligen icke vore önskvärt. •—- De sakkunniga hade därför övergivit tanken att låta anståndstiden alltid
utlöpa per den 30 juni. Att återigen fixera anståndstiden lill ett år — vilken
tidrymd i förevarande fall vore den naturliga — och låta densamma löpa
från olika data i olika fall alltefter tidpunkten för den skattskyldiges anslutning
till kassan, skulle vålla såväl kassorna som ulmätningsmännen betydande
svårigheter, när det gällde att hålla reda på de olika anståndstiderna
och dagarna när dessa utlöpte. Med hänsyn härtill bleve i vart fall nödvändigt
att på ett eller annat sätt sammanföra de olika anståndsperioderna, så
att desamma utlöpte å något så när regelbundna tider. Utgångspunkten för
anståndstiden syntes tämligen given; anståndet borde rimligtvis räknas från
dagen för den skattskyldiges anslutning till kassan. Anståndets utlöpande
Bihang till riksdagens protokoll Idit), t sami. Nr 17. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
syntes lämpligen kunna fastställas till högst ett år efter utgången av det kvartal,
varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan. Genom en sådan bestämmelse
vunnes, att anståndsperioderna alltid utlöpte å endera av fyra bestämda
tidpunkter under året.
De sakkunniga ha vidare anfört:
Skall man effektivt främja skatteförmedlingskassornas verksamhet och
söka ernå en förbättrad skattebetalning och en minskning av restposternas
antal genom skatteförmedlingskassornas försorg, kan man icke stanna vid
det nu framlagda förslaget. Sådana åtgärder måste även Iräffas, att skatteförmedlingskassorna
erhålla möjlighet att hjälpa redan restförda skattskyldiga,
så att dessa åtminstone så småningom kunna i vanlig ordning fullgöra
sin skattebetalning, önskemålet måste härvid vara, att skatteförmedlingskassorna
kunna i första hand inrikta sig på att fullgöra skattebetalningen
under kommande uppbördsstämmor, medan de i andra hand få tillse, att
redan förfallna skattebelopp varda guldna; givetvis måste alltid så ordnas,
att även dessa tidigare förfallna skatter verkligen bliva betalda utan att preskription
mellankommer, där ej sådana förhållanden föreligga att avkortning
av utskylder kan äga rum.
Härvidlag synes i anslutning till det förut anförda kunna bestämmas, att
om en person, som redan häftar för ogulden skatt, ansluter sig till skatteförmedlingskassa,
må han av kassan beviljas anstånd även med den redan
förfallna skatten högst intill ett år efter utgången av det kvartal, varunder den
skattskyldige anslutit sig till kassan. Han skall givetvis icke befrias från den
indrivningsavgift, som dåmera åligger honom att gälda, men alla indrivningsåtgärder
skola inställas, begärd införsel återkallas o. s. v.
Vidare ha de sakkunniga rörande vissa gemensamma förutsättningar för
beviljande av anstånd i de fall, som nu omnämnts, framhållit följande:
Syftet med anståndet är ju, att den skattskyldige därunder skall ej blott å
uppbördsstämma inbetala förfallande utskylder, varmed anstånd icke åtnjutes,
utan även så småningom inbetala hela det utskyldsbelopp anståndet avser.
Med avseende härå bör krävas, att skatteförmedlingskassan anpassar
inbetalningsplanen med hänsyn härtill samt att den skattskyldige även utfäster
sig att fullgöra inbetalningarna enligt denna plan. Härutöver måste
alltjämt krävas, att anståndet också prövas nödvändigt för planens genomförande.
Vidare synas åtgärder erforderliga för förhindrande av att möjligheterna
till anstånd missbrukas. Rätten till anstånd är anknuten till själva anslutningen
till kassan; därefter står icke nu avsedda anståndsrätt till förfogande. Anståndet
är nämligen framför allt erforderligt just då vederbörande skattskyldige
skall börja täcka utskyldsbetalningarna genom regelmässiga avsättningar.
Därefter borde under normala förhållanden ytterligare anstånd icke vara
erforderligt, enär kassan bör avpassa inbetalningarna så, att efter anståndstidens
slut kommande utskylder kunna gäldas.
Därför föreslås, att den som åtnjutit sådant anstånd, som förut omnämnts,
icke ånyo må åtnjuta dylikt anstånd även örn han lämnar en kassa och sedan
åter inträder i samma eller annan kassa. Däremot bör intet hinder möta att
övergå till annan kassa och där fullfölja förutvarande inbetalningsplan.
De sakkunniga ha slutligen i detta sammanhang framhållit, att samma svårigheter
att ernå en tillfredsställande sanering av skatteskulden, som före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
51
läge för nytillträdande medlemmar av en kassa, tydligtvis kunde inträda
jämväl för dem, som redan vore anslutna till en sådan. Genom arbetslöshet,
sjukdom eller dylikt kunde även en medlem av en skatteförmedlingskassa
försättas i den situationen, att han icke kunde gälda närmast förfallande
utskyldsbelopp. Härutöver komme säkerligen att stundom visa sig, att det
anstånd vid nytillträde, som vederbörande kassa ägde rätt medgiva, icke
vore tillräckligt för att möjliggöra en fullständig inbetalning under avsedd
tidrymd av samtliga ifrågakommande utskyldsbelopp. De sakkunniga föreslogo
därför, att en ytterligare rätt till anstånd i dylika fall skulle medgivas,
men ansågo prövningen av behovet härav böra läggas å vederbörande utmätningsman.
Det vore ju här fråga örn särskilt långt gående befogenheter
och lika ofta örn en prövning av den skattskyldiges ekonomiska förhållanden,
vilken prövning ej gärna syntes böra läggas å skatteförmedlingskassorna.
I yttrandena ha icke i något fall framförts principiella erinringar mot de
sakkunnigas förslag att anstånd med utskyldsbetalning må kunna beviljas.
Fullmäktige i riksbanken ha uttalat, att de funnit förslaget ägnat att befordra
skatteförmedlingskassornas utveckling.
Generalpoststyrelsen har framhållit, att det allmännas intresse av skatteförmedlingsrörelsen
vore närmast förbundet med kassornas möjligheter att
bistå sådana skattebetalare, som på grund av ansträngd ekonomi eller av annan
anledning hade svårt att på egen hand ordentligt fullgöra sina utskyldsbetalningar.
För dessa skattebetalare vore själva övergången till ett system
med regelbundna skatteavsättningar vid avlöningstillfällena ofta förbunden
med vissa svårigheter. Huruvida den av de sakkunniga föreslagna formen
för bistånd åt sådana skattebetalare med därav följande konsekvenser ur
uppbördsteknisk synpunkt vöre i allo lämplig, undandroge sig styrelsens bedömande.
Styrelsen, som icke vore i tillfälle att framlägga något bättre förslag,
vågade emellertid tro, att anståndsmöjligheten, rätt utnyttjad, skulle
kunna i hög grad effektivisera kassornas verksamhet och giva därmed åsyftat
resultat.
Stadsfullmäktige i Eskilstuna lia uttalat, att genom de föreslagna bestämmelserna
örn anstånd med utskyldsbetalningen goda förutsättningar torde
ha skapats för främjande av anslutning till skalteförmedlingskassorna. Ett
liknande uttalande har gjorts av drätselkammaren i Linköping.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat sig icke lia något att erinra
mot de sakkunnigas förslag i denna del men har ansett sig böra påpeka, att
beviljandet av anstånd måste ske med stor försiktighet till förhindrande av
missbruk med åtföljande skadliga verkningar för det allmänna.
I några yttranden lia emellertid uttalats betänkligheter mot att åt skattcförmedlingskassorna
anförtro uppgiften att bevilja anstånd.
Uppbördsintendenten i Stockholm har sålunda ifrågasatt, huruvida icke
kassorna tillagts alltför stor självständighet i fråga om fastställandet av inbetalningsplanerna
och beviljandet av anstånd med utskyldsbetalningen.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Kassorna Romme härvid onekligen, utan att kunna tänkas besitta nödiga
förutsättningar på området, att i stor utsträckning fungera såsom indrivliingsorgan,
vilket säkerligen många gånger komme att leda till intressekollisioner
mellan kassorna och indrivningsmyndigheterna. I vissa fall hade kassorna
till och med givits maktbefogenheter utöver indrivningsmyndighetens,
vilket i praktiken kunde tänkas komma att väcka irritation och åstadkomma
störningar i det reguljära indrivningsarbetet. Att på detta sätt tillskapa ett
nytt halvofficiellt uppbörds- eller indrivningsorgan vid sidan av redan existerande
statliga organ måste anses förkastligt, i all synnerhet som dessa organ
icke kunde förutsättas komma att äga tillräcklig rutin i skatteindrivning och
erforderlig auktoritet att uppträda med bestämdhet mot arbetsgivare och restskyldiga.
I princip måste det jämväl anses olämpligt att, såsom skett i de sakkunnigas
förslag, inskjuta dessa organ framför utmätningsmännen, som dock
obestridligen ägde större förutsättningar på området med sin större personkännedom
och erfarenhet.
Överståthållarämbetet har beträffande kassornas ingripande på uppbördsorganens
befogenhetsområde anfört, att ämbetet, utan att helt frånkänna uppbördsintendentens
anmärkningar betydelse, ansåge den förbättring av uppbördsresultatet,
som man räknade med att vinna genom förslaget, uppväga
de slitningar, vilka kunde tänkas uppkomma och som icke torde vara av
alltför svårartad beskaffenhet. Huvudsaken torde enligt ämbetets åsikt vara,
att utskyldsbetalning, som under nuvarande förhållanden med bestämdhet
kunnat beräknas äga rum, icke äventyrades med det nya systemet.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat en viss tveksamhet beträffande
förslaget att överlåta besluten om anståndsgivning på andra än uppbördsmyndigheterna,
även om det måste erkännas, att förslaget innebure en enkel lösning
av problemet.
Statskontoret och riksräkenskapsverket ha ansett, att utmätningsmannen
borde pröva frågan om behovet av anstånd.
Svenska stadsförbundet har bestämt motsatt sig, att anståndet finge beviljas
av kassorna själva. Med bibehållande av gällande lagstiftning om indrivning
och redovisning av utskylder skulle viktiga avgöranden överflyttas
till skatteförmedlingskassorna, på vilkas ledning kommunerna för sin del
icke skulle få något inflytande. Det förutsattes ingen kommunikation mellan
kassorna och kommunerna. Dessa senare skulle icke veta, vilket belopp av
beräknade skatter som skulle utebliva genom anståndsbeviljandet, en uppgift,
som kunde vara betydelsefull nog i en liten kommun med en kassa av
betydande omslutning, exempelvis vid en stor industri. I en kassa av så att
säga kamratföreningstyp skulle medlemmarna-skattebetalarna sitta och medgiva
anstånd utan att något kommunalt organ hade möjlighet att bedöma,
örn anstånd i alla föreliggande fall kunde anses verkligt motiverat eller ej.
Det syntes ofrånkomligt, att någon ändring skedde på denna punkt. Förbundet
lämnade därhän, om i avseende å anståndsprövningen länsstyrelsen, utmätningsmannen
eller »allmänt ombud» av något slag skulle bevaka skatteemottagarnas
intressen. Obevakade borde de i vart fall ej få bliva.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
53
Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att frågan örn beviljande
av anstånd vore av så stor vikt, att densamma icke rimligen borde läggas i
händerna på en skatteförmedlingskassa, även om denna blivit av länsstyrelsen
erkänd för sin verksamhet. I stället ansåge länsstyrelsen, att denna
sak borde ordnas på så sätt, att om kassan funne skäl föreligga till beviljande
av sådant anstånd, kassan eller den skattskyldige skulle äga göra framställning
därom hos länsstyrelsen, som hade att fatta beslut i ärendet.
Beträffande anståndstidens längd har länsstyrelsen i Värmlands län uttalat,
att de ifrågasatta långa anstånden med utskyldernas erläggande syntes
komma att i praktiken stöta på stora svårigheter.
Kommunalfullmäktige i Anundsjö ha gjort gällande, att den föreslagna anståndstiden
vore väl lång. Därest tillslutningen, såsom vore att förvänta, bleve
allmän och möjligheten till anstånd i större utsträckning komme att utnyttjas,
kunde ett så långt medgivet anstånd, som de sakkunniga föreslagit, rubba
de gjorda beräkningarna beträffande skatteinkomsterna för de kommunala
och statliga inrättningarna.
Å andra sidan har sparbanksföreningen ansett, att den normala anståndstiden
med fördel skulle kunna utsträckas till två år.
Drätselkammaren i Trelleborg har ifrågasatt, huruvida den för reglering
av skatt anslagna tiden av ett år vore tillräcklig. Då preskriptionstiden föresloges
till fem år för såväl kommunal- som kronoutskylder, borde anståndstiden,
under vilken indrivningsåtgärder icke finge vidtagas, kunna utökas,
vilket säkerligen skulle medföra ett bättre indrivningsresultat.
Drätselkammaren i Karlstad har ansett det kunna ifrågasättas, om den
föreslagna anståndstiden vore tillräcklig. I nuvarande läge med stigande
skatter och ökade levnadskostnader kunde det befaras, att det i många fall
bleve svårt för vissa skattskyldiga att under en period av ett år efter anslutningen
kunna göra inbetalningar, vilka täckte både nytillkommande och
tidigare restförda skatter. Det syntes därför böra finnas möjlighet för kassa
att i samråd med utmätningsman medgiva förlängning av sådan anståndstid.
Det kunde å andra sidan ifrågasättas, om icke rätten att erhålla anstånd
borde i författningstexten begränsas till de fall, där kassan så prövade
skäligt. De sakkunniga hade i sin motivering förutsatt en noggrann prövning,
innan sådant anstånd beviljades, men detta torde böra komma till
synes även i författningen.
Beträffande frågan örn anstånd med inbetalning av restförda utskylder
ha stadsfogdarna i Hälsingborg anfört:
Enligt de sakkunnigas förslag skulle skatteförmedlingskassorna förmedla
betalning av såväl icke restförda som restförda utskylder. De icke restförda
bli under den anslåndsfrist upptill 1 år, som lämnas den skattskyldige, under
tiden restförda. Av förslaget framgår ej när redovisning under denna tid
skall äga rum till uppbördsmyndighet (krono- och kommunaluppbörd) eller
till indrivningsmyndighet (utmätningsmännen). Det torde bli svårt för kassorna
och även för myndigheterna att avgöra till vem redovisning vid övergången
från icke restförda till restförda utskylder skall lämnas, när klara
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Departementschef
t a.
bestämmelser i denna del ej intagits i förslaget. Detta torde utan tvivel giva
anledning till osäkerhet och mycket trassel.
Sökes handräckning på främmande ort för indrivning av utskylder, och
ansluter sig den restförde vid första krav från indrivningsmyndighet till
skatteförmedlingskassa, nödgas utmätningsmannen avvakta kassans redovisning
efter en av kassan bestämd utbetalningsplan, som i detta fall kan sträcka
sig till och med över ett helt år. Att indrivningen i ett sådant fall blir väsentligt
fördröjd, kan tagas för givet, då enligt vårt förmenande kassan, som handlar
utan tjänstemannaansvar, ej äger tillräcklig auktoritet att uppträda med
bestämdhet mot arbetsgivaren och den restskyidige, vilken sistnämnde i de
flesta fall kommer att visas en onödig skonsamhet. Ett icke oväsentligt dröjsmål
med inbetalningen torde för övrigt uppstå i samtliga de fall, då restförda
skatter skola uttagas genom förmedling av skatteförmedlingskassorna. enär
dessa ej äga tillräcklig rutin i skatteindrivning och säkerligen i många fall
komma att visa en alltför stor hänsyn till den skattskyldige. Man kan även
befara, att kassorna vid uppgörandet av inbetalningsplanerna för restförda
icke nöjaktigt beakta de möjligheter, som finnas att under goda men korta
konjunkturer snabbt uttaga utskylder hos restskyldiga. Det torde även bli
svårt för en kassa att, då en restförd uppbär sin lön i form av provision eller
tantiem, utarbeta en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande betalningsplan.
Av det sagda torde framgå, att förmedlingen av inbetalningen av restförda
utskylder icke lämpligen bör anförtros åt skatteförmedlingskassor. Då kassorna
skulle äga rätt att lämna anstånd med skatteinbetalningen under ett
år framåt, blir också följden, att större delen av de skatter, som kassorna
skulle omhänderhava, komme att hänföras till nämnda slag av utskylder.
Endast en mindre del av utskylderna eller de, som icke restförts, komme
följaktligen att redovisas till uppbördsmyndigheterna och större delen till
indrivningsmyndigheterna. I de sakkunnigas förslag talas ej örn att indrivningsmyndighet
skall underrättas om att skattskyldig meddelats anstånd
med skattebetalning. Följaktligen torde den ojämförligt större delen av skattekassornas
redovisningar komma att göras till indrivningsmyndigheten, som
får mottaga restlängder i hittills gällande ordning.
Vid genomförandet av åtgärder för underlättande av utskyldsbetalningen
bör man givetvis i första hand taga sikte på sådana skattskyldiga för vilka
svårigheterna hittills visat sig störst. För personer med tämligen små om än
regelbundna inkomster och utan nämnvärd förmögenhet medför skattebeloppens
ojämna fördelning under året betydande svårigheter. Även med god
vilja kan en sådan person se sig urståndsatt att i rätt tid betala sin skatt
och han blir därvid skyldig att även gälda indrivningsavgift. Tillstöter därjämte
sjukdom eller arbetslöshet, kan den skattskyldiges ekonomi bli helt
undergrävd. För att förhindra en dylik utveckling eller, om den redan påbörjats,
hejda och så småningom vända densamma är en medverkan från
det allmännas sida i form av anstånd med utskyldsbetalningen tydligen erforderlig.
Där den goda viljan att betala finnes, måste en sådan medverkan
vara även ur det allmännas synpunkt lämplig. Den som ansluter sig till en
skatteförmedlingskassa ådagalägger därmed i regel sin avsikt att efter måttet
av sin förmåga fullgöra sin skattskyldighet. En medverkan från det allmännas
sida enligt de i betänkandet angivna principerna måste därför i dylika
fall anses befogad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 55
Enligt sakkunnigförslaget skola skatteförmedlingskassorna själva äga rätt
att åt sina medlemmar i viss omfattning bevilja anstånd med betalningen av
såväl restförda som ännu ej förfallna utskylder. I några yttranden ha erinringar
riktats mot förslaget i denna del. Det förefaller mig dock som
om därvid icke tillräckligt beaktats vissa andra i förslaget ingående bestämmelser,
vilka måste anses innebära en god garanti mot de befarade
konsekvenserna av rätten för kassorna att bevilja anstånd. Jag vill erinra om
att en kassa skall äga rätt att bevilja anstånd under allenast drygt ett år,
att anståndet må avse förutom restförda utskylder allenast å två uppbördsstämmor
förfallande belopp, att anstånd icke må beviljas annat än då inbetalningsplanen
och övriga förhållanden ge anledning därtill, att anstånd
icke må meddelas samma person mer än en gång, samt att beviljat anstånd
förverkas så snart den till grund för detsamma liggande inbetalningsplanen
ej fullföljes. Man torde även kunna utgå från att vederbörande utmätningsman
med uppmärksamhet följa kassornas verksamhet; skulle därvid befinnas
att en kassa beviljar anstånd alltför frikostigt, bör utmätningsmannen
självfallet anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som har att meddela erforderliga
anvisningar för rättelses vinnande. Vidare må framhållas att kassan,
därest den icke med tillbörlig omsorg handlägger dessa ärenden, riskerar
att få sitt erkännande återkallat med ty åtföljande för kassan ogynnsamma
konsekvenser. Man bör därför icke överdriva betänkligheterna mot
förslaget, vilket innebär en enkel lösning av det föreliggande problemet. Jag
vill framhålla, att vid meddelandet av administrativa föreskrifter i detta
ämne beaktande kan och bör skänkas de yttranden, i vilka befarats slitningar
mellan kassorna samt uppbörds- och indrivningsmyndighetema. På
grund av det nu anförda har departementsförslaget i denna del utformats i
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
Detsamma gäller även beträffande anståndstidens längd, vilken särskilt
med hänsyn till att utmätningsmannen skall äga bevilja ytterligare anstånd
synes mig ha av de sakkunniga utmätts på ett lämpligt sätt.
Såsom redan antytts är jag jämväl i princip ense med de sakkunniga därom,
att en skatteförmedlingskassa icke bör kunna bevilja anstånd åt en person,
som redan tidigare åtnjutit sådant. Till denna fråga, liksom till frågan
örn förverkande av anstånd, ämnar jag återkomma i specialmotiveringen.
Erkännande av skatteförmedlingskassor m. m.
De sakkunniga ha uttalat, att såsom förutsättning för att en skatteförmedlingskassa
skulle äga rätt att meddela anstånd m. m. måste uppställas krav
på viss stadga i dess organisation samt säkerhet för att dess verksamhet
skulle rätt bedrivas. Stadgar för kassans verksamhet måste givetvis vara upprättade,
förvaltningsformerna vara bestämda, erforderliga föreskrifter rörande
kontroll över inflytande medel och revision finnas meddelade o. s. v.
Ofta syntes böra krävas, att säkerhet ställdes för sådana å medlemmarna belöpande
skattebelopp, som restförts. Än vidare erfordrades bestämmelser, som
reglerade förfarandet när den, som vore ansluten till viss kassa, överginge
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 17
Dtpartementschefen.
till annan sådan t. ex. vid ombyte av arbetsplats. Härvid borde tydligen tillses,
att inbetalningsplanen fullföljdes i den nya kassan, till vilken jämväl
eventuellt innestående medel i den förra kassan borde överflyttas. Den närmare
utformningen av dessa fordringar å ifrågavarande kassor syntes
emellertid böra uppdragas åt Konungen. De kassor, vilka önskade få åtnjuta
dessa befogenheter, borde anmälas till vederbörande länsstyrelse för att antagas
till erkända skatteförmedlingskassor. Länsstyrelserna borde föra förteckning
över kassorna och dessa å sin sida årligen till länsstyrelserna ingiva
redogörelse för den under året bedrivna verksamheten. Erkännandet borde,
närhelst anledning därtill förekomme, kunna av länsstyrelsen återkallas. Härjämte
måste för nu ifrågavarande kassor stadgas skyldighet att så snart
en medlem, som åtnjöte anstånd med skattebetalning, utträdde ur kassan
eller eljest underläte att fullgöra inbetalningar enligt planen, därom göra anmälan
till vederbörande utmätningsman för vidtagande av sedvanliga indrivningsåtgärder.
Likaledes borde anmälas, då medlem avlede och sådana förhållanden
icke förelåge, att dödsboet eller annan i den avlidnes ställe åtoge
sig att fullgöra erforderliga avsättningar.
I de yttranden, vari nu förevarande frågor berörts, har understrukits betydelsen
av att de skatteförmedlingskassor, vilka skulle erhålla den i förslaget
avsedda ställningen, redan från början bomme under offentlig myndighets
kontroll.
Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med de sakkunnigas
nyss återgivna uttalande, vilket under remissbehandlingen lämnats utan
erinran.
Statsbidrag till skatteförmedlingskassor.
De sakkunniga ha framhållit, att vissa kostnader vore ofrånkomligen förenade
med administrationen av en skatteförmedlingskassa. Dessa kostnader
bestredes för närvarande på olika sätt; stundom bekostades desamma av
arbetsgivaren, stundom upptoges en viss avgift av de till kassan anslutna och
stundom erhölle kassan den ränta, som inflöte å till kassan inbetalade medel.
Icke något av dessa sätt för bestridande av förvaltningskostnaderna vöre
emellertid tillfredsställande. Å arbetsgivaren borde, även om man vore beredd
att i förevarande sammanhang pålägga honom vissa skyldigheter, icke övervältras
direkta kostnader för åtgärder av detta slag. Upptagandet av särskild
avgift av de till skatteförmedlingskassorna anslutna kunde, även om avgiften
vore låg, antagas medföra att vissa skattskyldiga droge sig för en anslutning
— detta icke så mycket av hänsyn till själva den obetydliga kostnaden
som emedan man funne det stötande, att en avgift skulle erläggas för att man
på visst sätt fullgjorde sin utskyldsbetalning. I detta sammanhang kunde erinras
om den ovilja, som alltjämt ofta uppväcktes genom debiteringen av
debetsedelslösen, ehuru denna avgift endast utginge med högst 50 öre per person
och år. Att skatteförmedlingskassorna skulle tillgodogöra sig räntan å
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
57
inbetalda medel vore visserligen mindre stötande och kunde kanske även
i fortsättningen i viss utsträckning bliva erforderligt. Emellertid motverkade
man härigenom sparsträvandet, vilket ju i stället borde på allt sätt uppmuntras.
De sakkunniga ha vidare anfört:
Ett undvikande av nu angivna olägenheter synes endast kulina på ett sätt
ernås, nämligen genom att staten lämnar visst bidrag till skatteförmedlingskassornas
verksamhet.
I detta avseende må erinras örn att inom finansdepartementet tillkallade
sakkunniga, vilka år 1940 avgivit betänkande med utredning av frågan om
förtidsinbetalning av skatt till det allmänna, därvid föreslogo att en särskild
ersättning skulle utgå till skattekassor i form av förvaltningsbidrag. 1940
års sakkunniga funno en dylik gottgörelse så mycket mera motiverad, som
verksamheten vid skattekassorna helt naturligt droge kostnader både för
arbete och materialier m. m.
Behovet av dylikt förvaltningsbidrag växer tydligen i styrka, om man
följer bär framlagda förslag, enligt vilket skatteförmedlingskassorna skulle
vara skyldiga att i viss utsträckning ställa säkerhet för medlemmarnas utskyldsbelopp
samt därjämte iakttaga vissa fastställda former i fråga örn bokföring,
avgivandet av berättelser till länsstyrelserna m. m. 1 1940 års betänkande
föreslogs, att den årliga gottgörelsen per skattebetalare skulle bliva
1 krona 50 öre, men man ansåg lämpligast att anknyta denna gottgörelse till
antalet förmedlade skattelikvider. En efter dessa grunder beräknad ersättning
skulle då, om man räknade med sex skattelikvider, utgå med 25 öre för
varje förmedlad skattelikvid.
De sakkunniga ansluta sig för sin del till detta förslag, vilket synes innebära
en väl avvägd ersättningsberäkning.
Ersättningsbeloppen böra tydligtvis utbetalas årsvis för föregående år och
utanordnas genom länsstyrelsernas försorg på framställning av skatteförmedlingskassorna.
Emellertid synes möjlighet böra hållas öppen för skatteförmedlingskassorna
att utfå förskott å ersättningsbeloppet i syfte att därmed
underlätta bestridandet av löpande administrationskostnader.
I yttrandena har i intet fall någon principiell erinran gjorts mot förslaget
om statsbidrag till skatteförmedlingskassornas verksamhet. Däremot har under
remissbehandlingen frågan om statsbidragets storlek föranlett uttalanden
i skilda riktningar, varjämte i vissa yttranden ifrågasatts skyldighet jämväl
för kommunerna att lämna ekonomiskt stöd åt denna verksamhet. En
redogörelse för dessa yttranden kommer att lämnas i samband med behandlingen
av departementsförslagets särskilda bestämmelser.
Därest en på privat initiativ uppbyggd och i frivillighetens form bedriven
förmedling av skatteinbetalningar skall, såsom nu ifrågasättes, inordnas
i det statliga och kommunala uppbördssystemet, är det naturligt att
staten också lämnar ekonomiskt bidrag till denna verksamhet. I departementsförslaget
ha bestämmelser härom upptagits. Det närmare innehållet
i dessa bestämmelser kommer jag att behandla i samband med specialmotiveringen
till detta förslag, därvid jag även ämnar beröra frågan huruvida
jämväl kommunerna höra deltaga i bestridandet av kostnaderna för denna
verksamhet.
De \Kir lenient* - chefen.
58 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
Skyldighet för arbetsgivare att verkställa löneavdrag.
De sakkunniga ha — under hänvisning till att många arbetsgivare ådagalagt
stort intresse för skatteförmedlingsrörelsen men att även sådana fall
förekommit, då arbetsgivare visat sig obenägen att medverka i och för
skatteavdragens verkställande — uttalat följande:
Det synes därför böra övervägas, huruvida en allmän skyldighet skall
stadgas för arbetsgivare att på begäran av erkänd skatteförmedlingskassa
verkställa avdrag å anställdas avlöning. Givetvis kunna vissa principiella
betänkligheter resas häremot. En dylik föreskrift kunde synas innebära, att
statsmakterna ensidigt ingrepe i rättsförhållandet mellan två avtalsslutande
parter och reglerade detta till den enes förmån. Emellertid bör här uppmärksammas,
att i verkligheten icke är fråga om ett inskridande för att bereda
den arbetsanställde en särskild förmån på arbetsgivarens bekostnad. Åtgärden
syftar i stället till att gagna det allmänna genom en förbättrad skatleuppbörd
och har i det avseendet enahanda innebörd som införselförfarandet.
Sistnämnda förfarande, vilket sedan år 1919 tillämpas jämväl beträffande
utskylder och allmänna avgifter, torde för övrigt kunna sägas innebära en
för arbetsgivare mera betungande uppgift genom det hänsynstagande till
fastställt minimibelopp, som där måst ske. Skulle skatteförmedlingsrörelsen
så kunna vinna i omfattning, att införselbesluten mera avsevärt nedginge
i antal, skulle detta säkerligen för många arbetsgivare innebära en viss lättnad.
Det arbete som medföres av löneavdrag för medlemmar av skatteförmedlingskassor
är såsom nyss erinrats i jämförelse härmed betydligt mindre,
även örn fallen, där avdrag skall göras, bliva väsentligt flera. Att här göra
någon exakt jämförelse är naturligtvis omöjligt. Emellertid låter sig säkerligen
sägas, alt om skatteförmedlingskassor icke redan funnes inrättade på
flera arbetsplatser, skulle många av de till dessa kassor anslutna i stället
få gälda sina utskylder genom införsel. De sakkunniga hava i vart fall för
sin del funnit sig böra föreslå, att skyldighet skall stadgas för arbetsgivare
att på begäran verkställa avdrag å lön för sådana arbetsanställda, som tillhöra
skatteförmedlingskassa.
Svenska arbetsgivareföreningen har anfört följande:
Den föreslagna skyldigheten för arbetsgivaren att verkställa löneavdrag
har icke i de sakkunnigas förslag försetts med någon straffsanktion. Detta
synes föreningen vara konsekvent med hänsyn till förslagets utgångspunkt,
att arbetarens anslutning skall vara frivillig. Örn arbetaren när som helst
eller praktiskt taget när som helst kan inträda i eller lämna en skatteförmedlingskassa,
skulle det vara stötande, örn han, då han inträdde i kassan,
skulle kunna ådraga arbetsgivaren en skyldighet, vars försummande skulle
medföra straff eller skadestånd.
Det kan icke bestridas, att det besvär, som genom det föreliggande förslaget
lägges på arbetsgivaren, är av betydligt mindre omfång än vad fallet
var enligt de tidigare förslagen. Enligt förslaget åligger det nämligen icke
arbetsgivaren själv att efter sådana mycket invecklade regler, som de föregående
förslagen innehöllo, uträkna de skatteavdrag, som skola göras, utan
arbetsgivaren erhåller i förväg meddelande örn skatteavdragets storlek från
skatteförmedlingskassan. Ingår icke sådant meddelande, är arbetsgivaren heller
icke skyldig att göra avdraget. Det kan emellertid likväl icke undgås,
att ett genomförande av förslaget kommer att medföra kostnader och besvär
för arbetsgivarna. Föreningen anser sig nu, liksom många gånger förut,
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
59
böra betona, att varje ökning i fråga om administrativa uppgifter av detta
slag kännes särskilt tung för de talrika mindre företagare, som icke ha råd
att hålla kontorspersonal utan själva kanske efter den vanliga arbetsdagens
slut få utföra det nödvändiga kontorsarbetet.
Föreningen har emellertid vid övervägande av de motsatta synpunkter, som
sålunda kunna läggas på frågan, funnit sig i princip kunna godtaga det
föreliggande förslaget.
Svenska lantarbetsgivarcföreningen har förklarat sig kunna godtaga de
sakkunnigas förslag i förvarande hänseende, dock endast under det uttryckliga
förbehållet att ansvar eller skadestånd för arbetsgivaren icke komme i
fråga.
Svenska sparbanksföreningen har karakteriserat den föreslagna skyldigheten
för arbetsgivare att verkställa löneavdrag som en hörnsten i skatteförmedlingssystemet.
Länsstyrelsen i örebro län har anfört:
En förutsättning för att skatteförmedlingskassorna skola kunna fylla sin
uppgift torde vara att arbetsgivare åläggas skyldighet att verkställa avdrag
å lön för sådana arbetsanställda, som tillhöra kassorna. Invändningar emot
ett dylikt åläggande kunna väl göras. Utvecklingen under de senare åren lärer
emellertid ha gått i den riktningen, att arbetsgivarna allt mera lämna sin
medverkan vid de anställdas utskyldsbetalning. Med hänsyn härtill och till
frågans betydelse för det allmänna och den enskilde torde bärande skäl
för tvekan knappast längre föreligga att stadga skyldighet för arbetsgivare
att verkställa löneavdrag på sätt de sakkunniga föreslagit.
En väsentlig förutsättning för att skatteförmedlingsrörelsen skall kunna Departement - vinna ökad utbredning bland den stora kategorien löntagare, till vilken den chefenväsentligen
riktar sig, är utan tvivel att arbetsgivarna medverka genom
verkställande av löneavdrag. Sådan medverkan har också hittills lämnats
frivilligt i betydande omfattning, där behov härav förelegat. Därest skatteförmedlingen
göres till föremål för rättslig reglering, synes man knappast
kunna utelämna ett så viktigt led i systemet som arbetsgivarnas berörda
medverkan och detta så mycket mindre som just skatteförmedlingen genom
arbetsgivarna utgör det led i den förordade organisationen, som främst
synes ägnat att underlätta en framtida uppbördsreform. Under remissbehandlingen
har också, jämväl av arbetsgivarnas sammanslutningar, vitsordats behovet
av reglerande bestämmelser beträffande denna medverkan. Nämnda
sammanslutningar ha dock i så måtto hävdat frivillighetens linje som de
bestämt motsatt sig införandet av straff eller annan påföljd för underlåtenhet
att verkställa löneavdrag.
I departementsförslaget ha — liksom i de sakkunnigas förslag — upptagits
bestämmelser örn skyldighet för arbetsgivare att på begäran av skatteförmedlingskassa
verkställa löneavdrag. Då jag senare kommer att närmare
behandla dessa bestämmelser blir jag även i tillfälle att beröra frågan
örn påföljd vid eventuellt åsidosätlande av bestämmelserna.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.
Beträffande förevarande spörsmål lia de sakkunniga hänvisat till den bristfälliga
restindrivningen av utskylder, i vilket hänseende främst vore att anmärka,
att indrivningsmyndigheterna hade stora svårigheter att snabbt vinna
kunskap om den restfördes arbetsanställning. De sakkunniga lia i anslutning
härtill anfört:
Nu berörda förhållanden, i och för sig otillfredsställande, bliva det enligt
de sakkunnigas mening i än mera markerad grad, då man vill främja skatteförmedlingsverksamheten
å olika arbetsplatser. Ett riktigt och effektivt fullföljande
av denna strävan kräver enligt de sakkunnigas mening såsom ett
nödvändigt korollarium, att indrivningsförfarandet mot försumliga skattebetalare
göres vida snabbare verksamt än vad nu är fallet. Åtgärder i syfte att
positivt främja skatteförmedlingskassornas verksamhet, utan att därmed förknippades
ökade möjligheter att ingripa mot skatteskolkarna, skulle närmast
innebära en halvmesyr, varigenom man i huvudsak nådde ett helt annat
klientel än det som man i verkligheten eftersträvar att nå.
Ett undanröjande av nu berörda olägenhet synes emellertid endast kunna
ske på ett sätt, nämligen genom att arbetsgivarna åläggas skyldighet
att i viss utsträckning anmäla arbetsanställning. Förslag i sådan riktning
hava även tidigare framkommit, bl. a. framlades sådant förslag av 1936 års
uppbördskommitté. Det är givet, att en dylik föreskrift skulle för arbetsgivarna,
framför allt de större, innebära åtskilligt besvär. Emellertid framstår
för de sakkunniga såsom en ofrånkomlig förutsättning för vinnande av en
bättre ordning i fråga örn uppbörden, att en ändring ernås i nu berörda avseende.
Såsom förut påpekats skulle det båta föga att söka utveckla skatteförmedlingsrörelsen,
örn man icke samtidigt skärpte kontrollen å de notoriska
skatteskolkarna. Anmärkas må ock, att den nu förevarande utredningen avser
att söka vinna en sådan förbättring av uppbörden, att frågan örn uppbördens
verkställande vid inkomstkällan därmed åtminstone tillsvidare kan
få anstå. Ett genomförande av förslaget om uppbörd vid inkomstkällan kan
enligt vad som allmänt erkännes icke äga rum, med mindre arbetsgivarna i
betydande utsträckning tagas i anspråk för ändamålet. Kan man undgå en
dylik mera långt gående reform genom nu ifrågasatta åtgärder, vill det
synas som örn det ökade besvär för arbetsgivarna, som anmälningsskyldighetens
fullgörande innebär, dock skulle vara acceptabelt, då man därigenom
undgår nyssberörda väsentligt mera omfattande arbetsuppgifter.
Anmärkas må i detta sammanhang att ett dylikt anmälningsförfarande
sedan tio år tillbaka på frivillighetens väg genomförts i Stockholms stad
beträffande arbetsgivare inom byggnadsindustrien. För närvarande finnas
registrerade omkring ettusen arbetsgivare, som regelbundet lämna anställningsuppgifter
till överståthållarämbetets uppbördsavdelning och jämväl anmäla,
när anställning upphör. Anmälan fullgöres genom att arbetsgivaren
å särskild blankett lämnar uppgift örn vederbörandes fullständiga namn,
födelsedatum och bostadsadress. Under år 1939 inkommo på detta sätt anmälningar
rörande omkring 28,000 nyanställda och omkring 7,000, som slutat
sin anställning. Nu berörda anmälningsförfarande framkallade till en början
stor tvekan hos därav berörda arbetsgivare, som befarade att detsamma
skulle förorsaka betungande omgång. Systemet har emellertid, såsom nyss
framhållits, fungerat i tio års tid och några klagomål från arbetsgivarnas
sida hava icke försports. Visserligen ske nu berörda anmälningar icke å särskilda
kort utan genom ifyllande av listor med uppgifter örn de anställda,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.
G1
men det vill dock synas som örn man av erfarenheterna från Stockholm
skulle våga sluta till att det obestridliga besvär, som är förenat med anmälningsskyldighetens
fullgörande, icke är av alltför stor omfattning.
Med sin förut angivna principiella ståndpunkt till förevarande spörsmål
kunna de sakkunniga i vart fall icke underlåta att för sin del föreslå, att
skyldighet skall stadgas för arbetsgivare att verkställa anmälan om anställning.
I yttrandena har de sakkunnigas förslag om skyldighet för arbetsgivare
att verkställa sådan anmälan, varom nu är fråga, i allmänhet vunnit anslutning.
Sålunda har kammarrätten anfört följande:
Förslaget överensstämmer i huvudsak med särskilda, av 1936 års uppbördskommitté
i dess förslag till folkbokföringsförordning intagna bestämmelser
angående anmälan om anställning. Dessa anmälningar jämte i övrigt
föreslagna anmälningar från hyresvärdar om uthyrning av bostad voro
avsedda att medverka till en riktig folkbokföring och effektiv uppbörd.
Kammarrätten har tidigare i utlåtande över sistnämnda kommittéförslag,
jämte det kammarrätten avstyrkt genomförandet av folkbokföringsförordningen
som sådan, anfört att bristerna hos gällande system syntes kunna
avhjälpas genom åtgärder inom systemets ram och därvid såsom exempel
på sådana åtgärder framhållit bland annat införandet av anmälningsplikt
för arbetsgivare och hyresvärdar. Anmälan skulle ingivas till utmätningsmannen,
vilken efter att hava tagit del av densamma borde vidarebefordra
den till vederbörande pastor.
Kammarrätten anser, i likhet med de sakkunniga, att den nu föreslagna
anmälningsplikten skulle medföra fördelar, främst ur uppbördssynpunkt,
samt indirekt medverka till ökad anslutning till skatteförmedlingskassorna.
Vidare har socialstyrelsen uttalat, att med hänsyn till önskvärdheten av
ett såvitt möjligt effektivt indrivningsförfarande gentemot försumliga skattebetalare
en föreskrift örn anmälningsskyldighet av åsyftat slag utan tvivel
vore i och för sig lämplig. Det kunde i detta sammanhang erinras örn att
viss skyldighet förelåge för arbetsgivare att till statens arbetsmarknadskommission
lämna uppgift örn anställanden och entlediganden av arbetstagare.
I detta fall avsåge dock anmälningsplikten endast uppgifter om de anställdas
och entledigades antal men icke individuella uppgifter om deras personer;
någon ledning för skattemyndigheterna åsyftades här icke heller.
Det torde likväl kunna förutsättas, att arbetsgivare inom vissa särskilda näringsgrenar
utan alltför mycket besvär och till avsevärd fördel för uppbördsväsendet
skulle kunna åtaga sig att göra anmälan till vederbörande utmätningsman
beträffande sina anställda på sätt som i de sakkunnigas förslag
ifrågasatts.
Fullmäktige i riksbanken lia särskilt understrukit betydelsen av att de sakkunnigas
förslag örn skyldighet för arbetsgivare att göra anmälan örn arbetsanställning
genomfördes. Redan under nuvarande förhållanden skulle
en reform av detta slag medföra stora fördelar, i synnerhet vid indrivning
av resterande utskylder men även t. ex. vid identifiering av från arbetsgivare
lämnade löneuppgifter. Såsom de sakkunniga framhållit torde denna
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Departementschefen
.
anmälningsplikt vara nödvändig för att icke anslutningen till skatteförmedlingskassorna
skulle motverkas.
Svenska arbetsgivareföreningen har funnit sig kunna i princip godtaga förslaget
om skyldighet alt anmäla arbetsanställning.
Svenska lantarbetsgivareföreningen har yttrat, att ehuru de sakkunnigas
förslag obestridligen komme att föranleda arbetsgivarna besvär och olägenheter,
föreningen i allt fall icke ville, med hänsyn till önskvärdheten av att
utskyldsbetalningen underlättades, motsätta sig förslagets genomförande.
De sakkunnigas förslag i förevarande del har avstyrkts av statskontoret,
länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
samt kooperativa förbundet, varjämte svenska försäkringsbolags
riksförbund ställt sig tveksamt angående lämpligheten av att införa den ifrågasatta
anmälningsplikten.
Statskontoret har till motivering av sin ståndpunkt anfört följande:
De sakkunnigas förslag om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning
synes statskontoret knappast kunna leda till en effektivisering
av restindrivningen, vilken motsvarar det arbete och de kostnader, som äro
förenade med upprättandet och handhavandet av de omfattande register över
anställningshavare, vilka tänkts skola föras hos utmätningsmän och länsstyrelser.
Härtill komma de svårigheter, som måste möta att tillse att uppgiftsskyldigheten
verkligen fullgöres. Därest i överensstämmelse med vad
statskontoret förordat tvångsanslutning till skatteförmedlingskassa av restförda
skattskyldiga stadgas och i samband därmed skyldighet föreskrives
för arbetsgivare att omedelbart anmäla till utmätningsmannen, när restförd
arbetstagare lämnar sin anställning, synes för övrigt behovet av ovanberörda
register bliva mindre framträdande. I varje fall vill det förefalla statskontoret,
som om med denna registrering lämpligen borde anstå i avvaktan
på en lösning av folkbokföringsfrågan i hela dess vidd.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett sig icke böra biträda de sakkunnigas
förslag i denna del, enär den därav beräknade effekten syntes bliva
väl knapp i förhållande lill omfattningen av de föreslagna anordningarna.
Kooperativa förbundet har funnit det osannolikt, att arbetsgivarnas uppgifter
verkligen skulle kunna utnyttjas av vederbörande myndigheter. Alldeles
oberoende härav har emellertid förbundet velat avråda från införandet av
ett dylikt mycket arbets- och kostnadskrävande registreringssystem, vars
praktiska nytta syntes starkt kunna ifrågasättas.
Slutligen har svenska försäkringsbolags riksförbund yttrat, att — bortsett
från det besvär som genom anmälningsskyldigheten pålades arbetsgivarna —
länsstyrelserna och utmätningsmännen bleve tvungna att föra ständigt aktuella
register över samtliga anställda inom sina län resp. indrivningsområden,
trots att anmälningar till registren rörande personer, som i rätt tid fullgjorde
sin utskyldsbetalning — och dessa utgjorde ju flertalet av de skattskyldiga
— skulle vara helt utan betydelse. I
I redogörelsen för de nu bestående hindren för skatteförmedlingskassomas
utveckling ha de sakkunniga framhållit, hurusom restindrivningen ofta fun
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
63
gerar på ett föga tillfredsställande sätt i det att, sedan indrivningsförrättaren
efter tidsödande efterforskningar fått reda på var den försumlige skattebetalaren
är anställd och meddelat beslut örn införsel i lönen, denne omedelbart
lämnar anställningen och söker ny sådan utan att till indrivningsförrättaren
lämna besked om den nye arbetsgivaren. Såsom ett led i åtgärderna
för främjande av utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassor ha de
sakkunniga därför föreslagit införandet av skyldighet för arbetsgivare att
till indrivningsmyndighet göra anmälan om anställande av arbetstagare.
En dylik anmälningsskyldighet skulle otvivelaktigt redan i och för sig vara
ägnad att avsevärt förbättra uppbördsresultatet. Förslag i ämnet har också
tidigare framlagts av 1936 års uppbördskommitté. Såsom komplement till utbyggnaden
av skatteförmedlingssystemet skulle anordningen ifråga än ytterligare
öka i värde. Av de från arbetsgivarhåll i detta ärende avgivna yttrandena
torde vidare framgå att, såsom jämväl uppbördskommittén på sin tid
konstaterade, skyldigheten ifråga icke skulle bliva för arbetsgivarna oskäligt
betungande. Givet är å andra sidan, att anmälningsskyldigheten skulle
föranleda att uppbördsmyndigheten finge mottaga och förvara åtskilliga
ur uppbördssynpunkt värdelösa uppgifter.
Då enligt min mening, vilken delas av det stora flertalet remissinstanser,
fördelarna med de sakkunnigas förslag i denna del väga väsentligt tyngre
än nackdelarna, innehåller jämväl departementsförslaget bestämmelser om
skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning. I
I det föregående har jag berört några av de mera väsentliga frågor som regleras
i de inom departementet upprättade författningsförslagen. Dessa utgöras
av förslag till
1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,
2) förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,
3) förordning örn preskription av utskylder m. m.,
4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,
5) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)
om krigsskadeersättning,
6) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet,
7) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn
kommunalstyrelse i stad,
8) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
örn kommunalstyrelse i Stockholm,
9) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken,
10) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
örn bankrörelse,
11) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923
(nr 286) örn sparbanker samt
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
12) förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.
Jag övergår nu till att lämna en detaljmotivering till de sålunda föreliggande
förslagen och vill dessförinnan allenast nämna, att såsom underlag
för bestämmelserna i varje särskild paragraf i dessa författningsförslag, där
ej annat angives, tjänat bestämmelserna under samma paragrafnummer i
motsvarande av de sakkunniga föreslagna författning. Utöver de ändringar
av de sakkunnigas förslag, varom i specialmotiveringen förmäles, hava en
del redaktionella jämkningar vidtagits.
Specialmotivering.
Förordningen om erkända skatteförmedlingskassor.
De sakkunniga ha framhållit, att de organ, vilka förmedlade inbetalning av
utskylder för skattskyldiga, framträdde i olika former och under skiftande
benämningar. Stundom kunde vederbörande organ ha till uteslutande uppgift
att fullgöra utskyldsförmedling, men som regel tillkomme härutöver även
andra uppgifter. I stor utsträckning vore sålunda verksamheten inriktad på
att, i förening med skatteförmedlingen, främja det enskilda, sparandet överhuvud
taget. Verksamheten hade emellertid i åtskilliga fall ytterligare utvidgats
att avse betalningsuppdrag av allehanda slag; man vore då framme vid
den egentliga intressekontorstypen. Att under sådana förhållanden såsom en
gemensam beteckning på samtliga ifrågakommande organ använda någon
benämning, som hittills varit uteslutande avsedd för den ena eller andra
formen av betalningsförmedling, hade icke synts lämpligt. De sakkunniga
hade för den skull stannat vid att såsom en gemensam beteckning å samtliga
ifrågakommande organ använda uttrycket »skatteförmedlingskassa».
Stadsfullmäktige i Mariestad, som ansett de sakkunnigas motivering för
benämningen skatteförmedlingskassor knappast vara bärande, ha i stället
förordat beteckningen skattekassor.
Svenska stadsförbundet har ifrågasatt lämpligheten av att slopa den gamla
benämningen intressekontor. Denna benämning angåve dock, att kontoret
tillkommit i skattebetalarnas intresse, medan ordet skatteförmedlingskassa lätt
finge en fiskalisk innebörd och snarare förde tanken på införseln.
Beträffande frågan huruvida skatteförmedlingskassorna kunna anses såsom
juridiska personer ha de sakkunniga uttalat, att åtskilliga av de nuvarande
kassorna vore juridiska personer, medan återigen andra icke kunde
anses hänförliga till denna kategori. De sakkunniga hade icke funnit anledning
föreslå sådana bestämmelser, att i fortsättningen samtliga erkända skat
-
Kungl. Majlis proposition nr 17,
65
teförmedlingskassor skulle utgöra juridiska personer. Att här söka binda det
frivilliga initiativet i den ena eller andra ordningen hade icke synts lämpligt
och därjämte ej heller önskvärt, enär i så fall en begränsning av skatteförmedlingsverksamheten
möjligen kunde befaras. Det ur de sakkunnigas synpunkt
avgörande hade allenast varit, att kassan ifråga fullgjorde sin skatteförmedlingsuppgift.
En viss kontroll å skatteförmedlingskassas organisation
och verksamhet bomme ändock att inträda, därest de sakkunnigas härutinnan
framlagda förslag följdes.
Stockholms stads kammarkontor har erinrat om, att såväl kravet på ställande
av säkerhet för omhänderhavda medel och nödvändigheten av att kunna
utkräva ansvar för underlåtenhet att fullgöra en kassas författningsenliga
skyldigheter som ock överhuvud taget behovet för kassan av att såsom sådan
träda i rättslig förbindelse med sina uppdragsgivare och skattemottagarna
syntes göra det önskvärt, örn icke nödvändigt, att kassorna anordnades
så att de finge rättssubjektivitet. Även örn i det fall, att en kassa handhades
av och kunde sägas utgöra en gren av verksamheten hos en företagare, ett
bolag eller annan bestående juridisk person, kassans ställning som självständigt
rättssubjekt möjligen skulle kunna undvaras, torde detta vara uteslutet
i sådana fall, då en kassa bildades med i förslaget avsedd förmedlingsverksamhet
som enda syfte och utan anknytning till något förefintligt rättssubjekt.
Överståthållarämbetet bär såsom en svaghet i förslaget påpekat, att de tilltänkta
skatteförmedlingskassorna icke skulle komma att erhålla det mått
av fasthet i sin yttre organisation, som vore önskvärt med hänsyn till kravet
på ansvar för de medel, vilka ställdes lill kassornas förfogande.
Länsstyrelsen i Kristianstads lån har ansett, att skatteförmedlingskassa
med hänsyn till arten och ändamålet med verksamheten borde befrias från
skattskyldighet för inkomst och förmögenhet.
Kooperativa förbundet har ansett det vara ur många synpunkter önskvärt,
att skatteförmedlingskassa vore antingen juridisk person eller knuten till
vederbörande arbetsgivares företag på sådant sätt, att företaget kunde företräda
kassan utåt. Det syntes jämväl vara en brist i lagtexten, att denna ej
direkt pekade på möjligheten och önskvärdheten av att anställda bildade
skatteförmedlingskassor inom respektive företag. Det vore uppenbart, att en
anknytning av kassorna till arbetsgivarna skulle vara ägnad att framdeles
underlätta den önskvärda övergången till ett system för direkt skatteinbetalning
i anslutning till tidpunkten för förvärvet av inkomsten.
Det synes svårt att finna en samtidigt adekvat och kortfattad beteckning Departementsför
de organ, vilka förmedla inbetalning av skatt. Medan beteckningen intres- chefen.
sekontor fått en alltför vid innebörd för att här kunna komma till användning,
saknar man i beteckningen skattekassor något som anger att det är
fråga örn förmedlingsorgan. Beteckningen skatteförmedlingskassor synes mig
därför böra godtagas.
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 17. 5
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
Ett organ med uppgift att, på sätt här föreslås, med statsbidrag förvalta
från enskilda inflytande medel samt utöva från statsmakterna delegerad beslutanderätt
måste otvivelaktigt kunna ikläda sig rätlsligen utkrävbart ansvar
samt hava rättslig handlingsförmåga. Då emellertid, såsom de sakkunniga
framhållit, förmedlingsverksamheten bör kunna bedrivas i många olika
former, och det icke hittills ansetts erforderligt att i lagstiftningen för samtliga
fall angiva de förutsättningar, som enligt doktrin och praxis gälla för
rättssubjektivitet, torde det icke vara erforderligt eller ens lämpligt att i förordningen
meddela ingående föreskrifter rörande skatteförmedlingskassomas
organisation.
Då det icke är avsett att denna förmedlingsverksamhet skall inbringa
någon vinst, synes befrielse från skattskyldighet för skatteförmedlingskassorna
icke vara erforderlig.
1 §•
De sakkunniga lia beträffande motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget
anfört följande:
Denna paragraf innehåller definition å begreppet skatteförmedlingskassa.
Definitionen har avfattats på sådant sätt, att därunder böra inbegripas såväl
sådana kassor, vilka endast förmedla utskyldsbetalning, som ock sådana,
vilka därutöver förmedla andra betalningsuppdrag. Givet är å andra sidan,
att kassa, för att överhuvud taget kunna hänföras till det nu angivna begreppet,
alltid måste förmedla skattebetalning åt därtill anslutna personer. Detta
är det primära och nödvändiga rekvisitet för att en skatteförmedlingskassa
skall anses föreligga.
Skatteförmedlingen kan tydligtvis äga rum i olika former. Det regelmässiga
lärer väl vara, att erforderliga medel inflyta till kassan genom avdrag å
uppdragsgivarens avlöning eller pension eller dylikt; med sistnämnda uttryck
åsyftas exempelvis sådana fall, då avdrag äger rum å utgående livräntebelopp
eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar. Emellertid böra hinder icke
möta för att medlen inbetalas direkt från uppdragsgivaren, detta exempelvis
i sådana fall, då fråga är om rörelseidkare, jordbrukare m. fl.
En nödvändig förutsättning för ett riktigt bedrivande av en skatteförmedlingskassas
verksamhet är, att en plan fastställes angående inbetalningarnas
fullgörande. Denna förutsättning bör komma till uttryck i definitionen av
begreppet skatteförmedlingskassa.
Bank- och fondinspektionen har anfört:
Förslaget inordnar under begreppet skatteförmedlingskassor samtliga de
inrättningar, som lia det för sådan kassa angivna ändamålet, vare sig den är
särskilt organiserad för ändamålet eller det gäller en inrättning, som upptager
skatteförmedling vid sidan av sin huvudverksamhet. De organisatoriska
föreskrifterna ha även uppställts utan hänsyn till om dessa stå i överensstämmelse
med eljest för vederbörande inrättning eventuellt gällande föreskrifter.
Detta synes icke tillfredsställande. I förstnämnda hänseende synes
böra angivas, att skatteförmedlingskassa är i första hand sådan inrättning,
som anordnats särskilt för ändamålet, samt att såsom skatteförmedlingskassa
ävenledes kan antagas annan inrättning, som upptager skatteförmedling vid
sidan av annan verksamhet. I konsekvens härtill böra de föreskrifter beträffande
skatteförmedlingen, vilka skulle fastställas, i fråga örn den senare gruppen
av kassor ansluta sig till de föreskrifter, som eljest gälla för vederbörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
67
inrättning. Det kan exempelvis icke medgivas, att de för en affärsbank gällande
bokföringsföreskrifterna skulle i fråga örn skatteförmedlingen kunna
modifieras i så hög grad som i förslaget förutsättes.
Sparbanksinspeldionen har yltrat följande:
Enligt de sakkunnigas förslag skulle »skatteförmedlingskassorna» icke bindas
inom alltför snäva former. Inspektionen finner detta vara ägnat att underlätta
utvecklingen av verksamheten. Å andra sidan har en viss oklarhet
uppstått därigenom att alla de organ, som skulle omhänderhava skatteförmedling,
skulle erhålla benämningen »skatteförmedlingskassor». Enligt inspektionens
mening borde skillnad göras mellan huvudsakligen för andra
ändamål avsedda organ, vilka även skulle anförtros skatteförmedling, och
sådana uteslutande för sistnämnda ändamål eller för detta ändamål i förening
med annan betalningsförmedling särskilt avsedda kassor. En sparbank kan
väl ombesörja skatteförmedling men bör däremot icke vara »skatteförmedlingskassa».
Enligt inspektionens mening bör i författningstexten givas uttryck
åt dels att kommuner, sparbanker och andra inrättningar kunna av
länsstyrelse anförtros uppdraget att ombesörja skatteförmedling, dels ock att
länsstyrelse äger antaga enbart för betalningsförmedling avsedda inrättningar
såsom skatteförmedlingskassor.
Samma synpunkter ha framförts även av sparbanksföreningen.
I anledning av de sakkunnigas uttalande, att en skatteförmedlingskassa
alltid måste förmedla skattebetalning åt till kassan anslutna personer, har
länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt huruvida andra än fysiska personer
borde få vinna inträde i skatteförmedlingskassa; någon anledning syntes ej
föreligga att bereda skattskyldiga juridiska personer de anståndsmöjligheter,
som förslaget innebure.
Ur författningsteknisk synpunkt är det av värde att ha en gemensam beteckning
på de organ vilka, enbart eller vid sidan av annan verksamhet,
förmedla betalning av utskylder. Intet torde hindra att exempelvis en bank,
som utövar sådan förmedling, i denna sin verksamhet ur författningsmässig
synpunkt betraktas såsom en skatteförmedlingskassa.
I departementsförslaget har under 2 § angivits, att erkänd skatteförmedlingskassa
får förmedla utskyldsbetalning endast för fysiska personers
räkning.
2 §•
Vid motiveringen av sitt förslag i denna del lia de sakkunniga hänvisat till
att de icke ansett det behöva krävas, att skatteförmedlingskassa alltid skulle
utgöra en juridisk person. Däremot vore det nödvändigt att för kassans erkännande
uppställa vissa ofrånkomliga krav, och i sådant hänseende hade
föreslagits, att kassa, för att kunna antagas till erkänd sådan, skulle ha reglemente
som av länsstyrelsen godkändes.
De sakkunniga lia vidare anfört följande:
De sakkunniga hava förutsatt, att Kungl. Maj:t skall i administrativ ordning
meddela närmare bestämmelser om vad dylikt reglemente bör inne
-
De partemenitchefen.
68
Kunell. Maj.ts proposition nr 17.
hålla. Däri måste tydligtvis finnas föreskrifter om de former, vari kassans
förvaltning skall bedrivas, vem som skall äga uppbära inflytande medel,
huru dessa skola placeras samt huru revision skall verkställas. Än vidare
måste bestämmelse finnas angående dispositionen av utgående statsbidrag.
I angiven ordning lärer också böra bestämmas det minsta antal personer, som
skola vara anslutna till kassan. I reglementet böra vidare regleras formerna
för vinnande av anslutning till skatteförmedlingskassan och för utträde ur
densamma. Likaså böra däri lämnas bestämmelser för sådana fall, då den,
som är ansluten till en kassa, övergår lill en annan sådan. Härvid måste tillses,
att den en gång fastställda inbetalningsplanen tillstädes den nya kassan
samt att till denna kassa överföras inbetalade utskyldsmedel.
Om sålunda för antagande till erkänd skatteförmedlingskassa måste fordras
en viss stadga i kassans organisation samt säkerhet för verksamhetens rätta
bedrivande, få å andra sidan kraven ej ställas så högt, att rörelsens fria utveckling
hämmas. Skattekassor, som redan visat sig kunna på tillfredsställande
sätt fylla sina uppgifter, torde därför böra godkännas, så snart vissa
minimikrav uppfyllas.
Hinder föreligger givetvis icke att på lämpligt sätt begränsa kassans verksamhet
till visst område eller vissa grupper av personer. Det måste dock tillses,
att begränsningen icke sker på olämpligt sätt, vare sig genom reglementet
eller eljest. Erkänd skatteförmedlingskassa bör sålunda icke äga rätt att
vägra någon anslutning å den grund, att han innehar allenast tillfällig anställning,
och ej heller på annat sätt utesluta sådana personer, som hava särskilt
behov av bistånd vid skattebetalningen.
En annan fråga, som åtminstone i framtiden kan tänkas kräva beaktande,
gäller behovet av åtgärder till förebyggande av olämplig konkurrens mellan
olika former av skatteförmedlingskassor. De sakkunniga ha emellertid av
naturliga skäl icke funnit detta spörsmål för närvarande kräva särskild uppmärksamhet
men förutsätta att länsstyrelserna i mån av behov beakta även
denna synpunkt.
De sakkunniga lia vidare övervägt att föreslå en bestämmelse av innehåll,
att erkänd skatteförmedlingskassas firma alltid skulle innehålla orden
»erkänd skatteförmedlingskassa». Emellertid skulle en dylik föreskrift, som
i och för sig är väl motiverad till utmärkande av kassans särskilda karaktär,
ofta vålla olägenhet, t. ex. då en sparbank själv driver skatteförmedlingsverksamheten
i egen regi. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga icke
framlagt något förslag i antydd riktning. I
I fråga om förutsättningarna för antagandet av erkända
skatteförmedlingskassor har länsstyrelsen i Stockholms län funnit
önskvärt, att ett klarläggande uttalande i någon form gjordes i syfte att åstadkomma
likformig praxis bland länsstyrelserna vid prövning av ansökningar
enligt denna paragraf. Det vore enligt länsstyrelsens mening angeläget tillse
att kassor, som uppenbarligen tillkommit i rent vinstsyfte eller av annan anledning
kunde tänkas rubba förtroendet för ifrågavarande verksamhet, icke
antoges såsom erkända kassor.
Magistraten i Gävle har ifrågasatt, om icke såsom ytterligare villkor för
länsstyrelses antagande av skatteförmedlingskassa borde uppställas, att kassan
skulle ha eller kunna förväntas få ett visst minimiantal uppdragsgivare.
Med de olika uppgifter, som ålagts dylik kassa, kunde det i praktiken knappast
vara till fördel, örn det på en ort bildades ett större antal kassor med
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
69
få uppdragsgivare. Visserligen skulle kassorna stå under länsstyrelsens tillsyn
och vederbörande kunna åläggas att ställa säkerhet för medel, som av
kassan omliänderhades för skattebetalning, men i allt fall syntes det bl. a.
ur organisatorisk synpunkt mindre tillfredsställande örn ett flertal små kassor
uppslode. Det syntes magistraten som om en begränsning av kassorna
att omfatta förslagsvis minst tio uppdragsgivare vore lämplig.
Länsstyrelsen i Uppsala län har, i likhet med ett flertal andra myndigheter
inom länet, förordat en begränsning av möjligheterna att etablera erkända
skatteförmedlingskassor. Härutinnan har länsstyrelsen anfört:
Enligt förslaget skulle vid varje företag, som sysselsätter arbetare, skatteförmedlingskassa
kunna bildas. Ett växlande antal kassor kunna därför inrättas
på varje ort. Med hänsyn till svårigheten att vid kassor med ringa anslutning
erhålla för kassans förvaltning och skötsel kompetenta personer anser
länsstyrelsen det böra övervägas, huruvida icke en centralisering inom
visst område, till exempel kommun, vöre lämpligare. Härigenom skulle varje
företag äga tillgång till skatteförmedlingskassa inom räckhåll, och härigenom
skulle även skapas möjlighet att föreskriva tvångsanslutning till kassan, vilket
måste anses som synnerligen eftersträvansvärt. En centralisering av verksamheten
motiveras även av den omständigheten, att det icke torde vara möjligt
för länsstyrelsen att utöva effektiv kontroll över kassorna, därest ett stort antal
kommer att inrättas. Denna kontroll torde i så fall endast kunna inskränka
sig till en granskning av de förvaltningsberättelser, som skola insändas till
länsstyrelsen. Någon mera ingående kontroll genom räkenskapsgranskning
torde däremot knappast kunna medhinnas. En skarp kontroll torde dock
med hänsyn till vad ovan sagts ifråga om svårigheten i vissa fall att erhålla
för kassans skötsel kompetenta personer vara nödvändig.
Vidare har länsstyrelsen i Örebro län framhållit, alt det med hänsyn till
de befogenheter, som skulle tillkomma skatteförmedlingskassorna, särskilt i
fråga om medgivandet av anstånd med utskyldsbetalning, och till den statsbidragsrätt,
som för kassorna föreslagits, syntes nödvändigt tillse alt kassorna
erhölle en så fast organisation som möjligt.
Samma synpunkt har framförts av uppbördsintendenten i Stockholm.
Det i 2 § andra stycket omnämnda reglementet har närmare berörts
i flera av yttrandena.
Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda ansett det vara önskvärt, att
till ledning vid fastställande av reglemente för kassa ett normalreglemente
funnes att tillgå, vilket givetvis skulle få varieras med hänsyn till de två
huvudtyper av kassor, som torde kunna ifrågakomma, nämligen dels en fullt
fristående kassa och dels en kassa, som dreves inom ramen av annan verksamhet.
Svenska stadsförbundet har ifrågasatt, om det icke bleve nödvändigt att
tillhandahålla sakkunskap i ena eller andra formen för själva igångsättandet
av kassorna, t. ex. genom att ställa till förfogande en konsulent, som
kunde ge råd och anvisningar av olika slag.
Beträffande sådana fall, då skatteförmedlingsverksamhet kan komma alt
utövas av sparbank, har svenska sparbanksföreningen framhållit, att det
ej syntes erforderligt med särskilt reglemente för denna del av sparbankens
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
DepartemerUs
chefen.
verksamhet. Skatteförmedlingen inginge som ett led i sparbankens rörelse,
och vid sådant förhållande borde det för sparbanken gällande reglementet
vara tillfyllest även i förevarande hänseende.
En motsatt uppfattning har framkommit i yttrandet av sparbanksinspektionen,
som ansett, att även för sparbankernas del borde godkännas särskilda
föreskrifter beträffande skatteförmedlingsrörelsen. Genom dessa föreskrifter
skulle de särskilda med denna rörelse sammanhängande förhållandena regleras.
Till undvikande av sammanblandning med det reglemente, som redan
nu gällde för en sparbanks vanliga rörelse, borda dock dessa föreskrifter erhålla
en annan benämning än reglemente.
Beträffande den formella handläggningen av ärenden rörande skatteförmedlingskassorna
har länsstyrelsen i Stockholms län anmärkt, att utmätningsmännen
torde, för att kunna fullgöra på dem ankommande uppgifter,
böra erhålla omedelbar underrättelse örn beslut, varigenom skatteförmedlingskassa
av länsstyrelsen antagits såsom erkänd sådan.
Ett erkännande från offentlig myndighets sida bör uppenbarligen ligga
till grund för en förmedlingsverksamhet enligt förslaget. Dylikt erkännande
bör efter prövning givas av vederbörande länsstyrelse. I enlighet med vad
de sakkunniga föreslagit vill jag jämväl förorda, att länsstyrelsen i samband
med erkännandet av en kassa fastställer reglemente för dess verksamhet. Det
synes böra överlåtas åt Kungl. Majit att i anslutning till vad de sakkunniga
härom uttalat meddela närmare bestämmelser örn vad dylikt reglemente
skall innehålla. Måhända kan det visa sig lämpligt att i samband därmed
upprätta normalreglementen för vissa olika typer av skatteförmedlingskassor.
Då enligt vad jag senare ämnar förorda en erkänd kassa icke skall äga uttaga
särskild avgift för förmedling av utskyldsbetalning, lärer tvivel knappast
kunna råda om att en i vinstsyfte bedriven förmedlingsverksamhet icke
bör godkännas. Likaledes måste det även utan uttryckligt stadgande därom
vara uppenbart, att anslutningen till en kassa skall lia nått en viss icke alltför
obetydlig omfattning innan erkännande bör kunna vinnas. Endast i rena
undantagsfall bör enligt min mening en kassa med allenast ett tiotal medlemmar
kunna vinna erkännande. Att fastställa en enhetlig minimigräns synes
vara av föga värde, enär man med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena
skulle nödgas sätta den mycket lågt. En centralisering av skatteförmedlingsrörelsen
på sätt länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasatt torde åtminstone
icke för närvarande böra övervägas. Även utan en bestämmelse i
sådant syfte är det givetvis möjligt för länsstyrelserna att på grund av stadgandet
i denna paragraf i viss mån reglera antalet kassor inom en och samma
kommun.
Lämpligt synes vara att, på sätt länsstyrelsen i Stockholms län framhållit,
beslut om antagande av en kassa bringas till vederbörande ulmätningsmäns
kännedom. Bestämmelse härom lärer emellertid kunna meddelas i administrativ
ordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
71
Statens intressekontor är givetvis en skatteförmedlingskassa i förslagets
mening. Avsikten är dock icke att inordna intressekontoret under kategorien
erkända skatteförmedlingskassor. Ett uttryckligt stadgande härom torde böra
upptagas i förevarande paragraf.
Såsom i motiveringen till 1 § angivits har i departementsförslaget under
2 § angivits, att erkänd skatteförmedlingskassa icke får förmedla utskyldsbetalning
annat än för fysiska personer.
3 §•
De sakkunniga ha erinrat om att flertalet nuvarande skatteförmedlingskassor
ombesörjde utskyldsbetalning utan att därför uppbära särskild avgift
av uppdragsgivarna. Dock torde i icke ringa utsträckning kassorna i stället
tillgodogöra sig räntan å inbetalade medel, vilken ränta sålunda icke gottskreves
uppdragsgivarna. Vissa kassor hade emellertid därutöver, till bestridande
av omkostnader, nödgats upptaga viss avgift — 1 å 2 kronor per år —
av till kassan anslutna personer.
De sakkunniga ha vidare anfört:
Det synes de sakkunniga, på sätt i den allmänna motiveringen utvecklats,
vara i hög grad önskvärt, att för skatteförmedling icke av de skattskyldiga
uttages någon särskild avgift, vilken, hur lågt densamma än sättes, kan tänkas
verka hindrande å anslutningen till vederbörande kassa; uttrycklig bestämmelse
med förbud häremot föreslås i 3 §. De sakkunniga hava så mycket
mindre kunnat hysa någon tvekan på denna punkt, som i 5 § lämnas
föreskrift om statsbidrag enligt vissa där närmare angivna grunder till erkända
skatteförmedlingskassor.
Då de sakkunniga i denna paragraf använda uttrycket »särskild avgift»,
har detta skett för att söka utmärka, att enligt de sakkunnigas mening hinder
däremot icke bör möta för kassorna att tillgodogöra sig räntan å inflytande
medel. Emellertid förutsätta de sakkunniga, att dylikt tillgodogörande
av räntebelopp endast skall äga rum, där detta erfordras för bestridande
av sådana förvaltningskostnader som icke täckas av statsbidrag.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett, att de sakkunniga betydligt
överdrivit olägenheterna av att kräva något bidrag till verksamheten av dem
som betjänade sig därav. Uttagandet av en lägre avgift, vilket på grund
av de särskilda förhållandena i orterna säkerligen understundom kunde befinnas
önskvärt, kunde näppeligen anses obilligt. Länsstyrelsen holle därför
före, att möjligheten borde hållas öppen för skatteförmedlingskassorna att
uttaga en lägre avgift av de anslutna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har erinrat, att kostnaden för den av Eskilstuna
sparbank bedrivna ekonomitjänsten uppginge till 1.93 kronor per konto,
exklusive kostnader för lokalhyra och inventarier. Det vore därför högst
tvivelaktigt, huruvida statsbidraget helt bomme att täcka den verkliga kostnaden.
Då det sålunda kunde anses långt ifrån uteslutet, att förmedlingsverksamheten
komme att draga större kostnader än de som täcktes av statsbidraget,
hade en utväg bort anvisas för täckning av uppkommande under
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
skott. Den frågan uppställde sig även, huru medel till bestridande av de icke
obetydliga startkostnaderna skulle anskaffas. Det vore enligt länsstyrelsens
mening knappast troligt, att någon eller några enskilda personer vore villiga
förskottera detta kapital utan säkerhet för dess återbetalning.
Svenska försäkringsbolags riksförbund har ansett, att de sakkunniga gått
för långt, då de föreslagit absolut förbud mot upptagandet av särskild avgift
till skatteförinedlingskassorna. Det kunde enligt förbundets förmenande tänkas,
att en personalgrupp önskade bilda en egen kassa även örn en mindre
avgift måste uttagas av de anslutna, varför åt länsstyrelsen borde inrymmas
befogenhet att medgiva uttagande av särskild avgift.
Departements- De flesta nu verksamma skatteförinedlingskassorna lia icke funnit sig nöd
chefen.
sakade att uttaga någon särskild förmedlingsavgift. Detta har sannolikt varit
av stor betydelse för utvecklingen av denna verksamhet. Enligt min mening
skulle det därför utgöra ett steg i fel riktning att, samtidigt som möjlighet
öppnas för dessa kassor att erhålla statsbidrag, tillåta dem, som begagns
denna möjlighet, att därjämte uttaga särskild avgift av de skattskyldiga. Jag
har därför ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Jag
vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att hinder icke föreligger för
erkänd skatteförmedlingskassa att från vederbörande kommun eller företag
eller från annan för kassans verksamhet intresserad organisation emottaga
bidrag till kassans förvaltningskostnader. Ej heller föreligger hinder för
kassan att uttaga avgift för annan betalningsförmedling än utskyldsbetalning.
4 §•
De sakkunniga lia anfört:
Åtskilliga skatteförmedlingskassor torde redan från början hava en ekotryggad
ställning, att några särskilda åtgärder till vinnande av
säkerhet för inbetalda medel icke behöva krävas. Så torde utan vidare vara
fallet med skatteförmedlingskassor, vilka anordnats eller anordnas genom
sparbankernas försorg. Beträffande vissa andra skatteförmedlingskassor torde
däremot ett krav i sådant avseende stundom böra uppställas.
För att icke härigenom lägga någon hämsko å skatteförmedlingsverksainheten
bör naturligtvis dylik säkerhet endast utkrävas i den omfattning, som
absolut erforderlig. Därvidlag torde ur det allmännas synpunkt vara tillrackbgt,
att säkerhet ställes för sådana inbetalda medel, vilka äro avsedda
till täckande av restförda belopp, dessa må sedan hava restförts redan före
a?4 Si 1 jin^en tH1 kassan eller på grund av sedermera meddelat anstånd med
utskyldsbetalning kommit att uppföras i restlängd.
*-n?et.iSka11 ankomma å länsstyrelse att pröva, örn säkerheten är
tillfredsställande. I fråga om säkerhetens art hava de sakkunniga icke funnit
anledning att närmare uttala sig; denna torde måhända i regel komma
att utgöras av garantiförsäkring, men såsom säkerhet torde även böra godtagas
vederhäftig borgensförbindelse, deposition eller dylikt.
Beträffande förevarande fråga har statskontoret anfört:
„.. Statskontoret vill framhålla, att det — sedan skatteförmedlingskassa på
föreslaget sätt erkänts av statlig myndighet och medgivits statsbidrag — icke
Kungl. Mcij:ts proposition nr 17.
73
lärer kunna undvikas, att för skattebetalning till sådan kassa erlagda medel
måste i förhållande^ till skattebetalaren betraktas såsom till statsverket influtna
och att det således, därest kassan icke skulle kunna fullgöra sina förpliktelser,
icke torde kunna ifrågakomma att från uppbördsmyndigheternas
sida ställa krav pa den skattskyldige för utskyldsbelopp, som han bevisligen
erlagt till kassan. Med hänsyn härtill borde rätteligen skatteförmedlingskassa
gentemot statsverket ställa fullgod säkerhet för sina förbindelser att
i ratt tid fullgöra skattebetalning med för sådant ändamål inbetalda medel.
Da emellertid fordran pa dylik säkerhet åtminstone icke regelmässigt torde
kunna upprätthållas, får ämbetsverket allenast understryka angelägenheten
av att vederbörlig hänsyn till berörda förhållande tages vid övervägandet
av de föreskrifter rörande reglementen för kassorna, som de sakkunniga förutsatt
skola utfärdas av Kungl. Majit.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att därest skatteförmedlingskassa
genom oegentligheter eller på annat sätt skulle bliva ur stånd att
fullgöra sina åtaganden, de anslutna skattskyldiga syntes få vidkännas förlust
av inbetalningar, som ännu ej använts till skattelikvider. Någon motsvarighet
till statlig ersättningsskyldighet såsom vid utmätningsmans förskingring
torde här ej kunna tänkas, men då ett inträffat obestånd för någon
kassa skulle kunna tillskynda skatteförmedlingsrörelsen stort avbräck, syntes
det enligt länsstyrelsens mening böra ifrågasättas, huruvida icke säkerhet för
omhänderhavda medel i avsevärd utsträckning måste kvävas.
Av länsstyrelsen i Älvsborgs län har anförts, att länsstyrelse, som prövat
huruvida ställd säkerhet vore tillfredsställande, måste förnya dylik prövning
tid efter annan, åtminstone under åren närmast efter lagstiftningens ikraftträdande,
då en tillströmning till såväl äldre som nyinrättade kassor sannolikt
komrne att äga runi. För vinnande av enhetlighet vid prövningen torde
det bliva nödvändigt att i författningen fastställa en viss norm för säkerhetens
beräknande, måhända lämpligast ett bestämt belopp för varje till
kassan ansluten skattskyldig. Beloppet torde även böra bestämmas med hänsyn
tili att staten måste garantera den, som genom löneavdrag verkställt
inbetalning till skatteförmedlingskassa, att icke i händelse av kassans insolvens
nödgas göra dubbelinbetalning av ritav'' kassan icke redovisade belopp.
Därjämte borde i författningen angiväs, huru ofta omprövning av
ställd säkerhet behövde verkställas (t. ex. minst en gång årligen).
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott samt stadsfullmäktige
i Mariestad lia understrukit vikten av att full säkerhet ställdes för de medel,
sorn av skattebetalarna komme att anförtros åt kassorna.
Svenska stadsförbundet har funnit det vara av största vikt, att inga oegentligheter
förekomme inom skatteförmedlingsrörelsen, då sådana även av relativt
ringa omfattning kunde befaras få ett mycket ogynnsamt inflytande
pa intiesset lör denna rörelse. Da länsstyrelsen i varje fall genom sin granskning
skulle lia ansvaret, syntes det mindre påkallat att, såsom i de sakkunnigas
motivering skett, ange att säkerhet skulle ställas endast för restförda
medel. Enligt förbundets asikt vore det också av vikt att noga tillse, att
74 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
ingen sammanblandning finge ske av kassans och t. ex. en enskild firmas
medel.
Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört följande:
Bestämmelsen örn att länsstyrelsen må, där så finnes erforderligt, kräva
säkerhet för medel, som för skattebetalning omhänderhavas av skatteförmedlingskassa,
anser länsstyrelsen böra kompletteras med föreskri!t angående
sättet för inbetalning från arbetsgivaren till kassan av avdragna avlöningsmedel.
Den säkerhet, som av länsstyrelsen kan komma att krävas, torde i
allmänhet komma att ske i form av garantiförsäkring. Denna kan dock icke
sättas så hög att den täcker till kassan influtna avlöningsmedel under någon
längre tidrymd. Såsom en ytterligare säkerhetsåtgärd vill länsstyrelsen därför
föreslå, att det skall åligga arbetsgivare att insätta avlöningsmedlen å
kassans postgirokonto, som, därest det låter sig göra, spärras för utbetalning
till kassan själv. Härigenom går kassan visserligen förlustig den ränta, som
skulle erhållas vid insättning i bank, men för skattebetalarna torde denna
ränta sakna större betydelse. Avlöningsmedlen skulle också kunna insättas
å spärrat bankkonto, men detta förutsätter att bankkontor finnes på platsen,
vilket icke alltid torde bliva fallet.
Svenska bankföreningen har påpekat, att de sakkunnigas förslag saknade
någon motsvarighet till bestämmelsen i 21 § 5) införsellagen ali gäldenären
icke vidare skall häfta för utskylder, som motsvaras av innehållet belopp,
ändå att beloppet på grund av arbetsgivarens obestånd icke kan utfås hos
denne. Enligt föreningens mening skulle det för utvecklingen av skatteförmedlingsrörelsen
vara till gagn örn en liknande bestämmelse bleve meddelad
till säkerhet för de skattskyldiga.
Departements- Ingen meningsskiljaktighet synes råda därom, att en erkänd skatteförchefen.
medlingskassa bör kunna av länsstyrelsen förständigas att ställa säkerhet
för de medel som i och för utskyldsbetalning överlämnats till kassan. Departementsförslaget
överensstämmer härutinnan med de sakkunnigas förslag.
Närmare föreskrifter i ämnet torde få meddelas i administrativ ordning.
Att såsom ytterligare säkerhetsåtgärd föreskriva skyldighet för arbetsgivare
att insätta avlöningsmedel på ett för utbetalningar till kassan spärrat
postgirokonto torde icke böra^ ifrågakomma. Den ränta, varom kassan i så
fall ginge miste, kan säkerligen icke betecknas som betydelselös, vartill kommer
att åtgärden ingalunda skulle utgöra någon fullt verksam garanti mot
falsarier.
Under remissbehandlingen lia delade meningar yppats rörande frågan huruvida
ställandet av säkerhet skall anses ha skett i de skattskyldigas eller
i det allmännas intresse. Svaret på den frågan är i sin tur beroende av om
kassan skall anses förvalta de av de skattskyldiga inbetalta medlen för det
allmännas räkning eller, med andra ord, om de skattskyldiga skola anses
i och med inbetalningarna till kassan ha verkställt skattelikvid.
Den omständigheten att en skatteförmedlingskassa erkänts av statlig myndighet
och medgivits statsbidrag torde icke, såsom statskontoret synes göra
gällande, i och för sig behöva medföra att kassan blivit ett statligt organ för
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
75
mottagande av skattelikvider. Så länge förmedlingsverksamheten vilar på
frivillighetens grund förefaller det tvärtom naturligare att i nu förevarande
hänseende likställa dessa kassor med de erkända sjukkassorna och de erkända
arbetslöshetskassorna samt att alltså anse dem såsom privaträttsliga
organ till vilka allmänheten äger för visst ändamål överlämna sina besparingar.
Detta är också departementsförslagets ståndpunkt. Hade förslaget
däremot byggt på tvångsanslutning till kassorna, synes frågan ha bort lösas
efter annan linje. I ett dylikt fall hade man knappast kunnat undvara en
motsvarighet till bestämmelsen i 21 § 5) införsellagen.
Jag vill i detta sammanhang slutligen framhålla angelägenheten av att länsstyrelse,
då en ekonomiskt mindre stark kassa antages till erkänd skatteförmedlingskassa,
noggrant prövar frågan örn och till vilket belopp kassan bör
ställa säkerhet för de medel som kassan omhänderhar för utskyldsbetalning.
5 §•
De sakkunniga ha anfört:
I den allmänna motiveringen har redan angivits, att till erkänd skatteförmedlingskassa
bör utgå statsbidrag, och i sådant avseende Ilar föreslagits
ett belopp av 25 öre för varje skatteförmedling. Hinder synes icke böra möta
mot att statsbidrag utgår även till av kommun anordnad kassa.
Då fråga är örn bidrag på grund av å uppbördsstämma inbetalda utskylder,
medför bestämmelsens tillämpning inga svårigheter. Annorlunda
kan förhållandet komma att ställa sig i fråga om restförda utskylder, ehuruväl
statsbidraget även i detta fall bör utgå enligt enahanda beräkningsgrund.
Till förebyggande av missförstånd torde därför böra bestämmas, att i sistnämnda
fall bidrag utgår först då hela det restförda utskyldsbeloppet jämte
i förekommande fall därå belöpande indrivningsavgift guldits. Det lärer nämligen
som regel bliva fallet att — medan å uppbördsstämma förfallande belopp
i sin helhet gäldas — de restförda utskylderna avbetalas under en längre
tid, kanske i ett flertal småposter. Bidrag skall då uppenbarligen icke utgå
för varje sådan delpost utan först då hela det ifrågakommande beloppet
gäldats.
Frågan huruvida icke blott staten utan även kommunerna borde lämna
bidrag till skatteförmedlingskassoma har berörts i flera yttranden.
Statskontoret har ansett, att kommunernas intresse av här ifrågavarande
åtgärder borde vara så stort, att statsbidrag till av kommun anordnad kassa
icke skulle behöva komma ifråga.
Fullmäktige i riksbanken ha uttalat, att statsbidraget kunde anses skäligt,
ehuru det kunde ifrågasättas örn icke även kommunerna borde lämna sin
medverkan i denna del. För att icke kommunernas intresse för kassaverksamheten
på något sätt skulle minskas, och då kommunala bidrag i en
eller annan form ändock kunde visa sig nödvändiga, ville fullmäktige icke
föreslå någon ändring av de sakkunnigas förslag.
Drätselkammaren i Kalmar har ansett skäl föreligga för kommun att stödja
kassornas verksamhet; statsbidraget torde nämligen icke täcka kostnaderna
för verksamheten, och någon orimlighet syntes icke ligga däri att kommu
-
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Departements
chefen.
nema, som måste ha ett nära nog lika stort intresse av verksamheten som
staten, på ett eller annat sätt stimulerade densamma. Med hänsyn härtill
saknade drätselkammaren anledning påkalla ett högre statsbidrag.
Beträffande statsbidragets storlek har generalpoststyrelsen uttalat, att det
av de sakkunniga föreslagna beloppet syntes skäligt.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott har funnit statsbidraget
väl högt; det föreslagna bidraget kunde visserligen utgöra grundregel, men
ersättningen borde per år och skattebetalare maximeras till en krona.
I flera yttranden har uttalats, att statsbidraget bestämts till för lågt belopp.
Stadsfogdarna i Hälsingborg lia förmodat, att den verkliga kostnaden
komme att uppgå till minst det dubbla och att krav på ökad ersättning
snart torde vara att förvänta från kassornas sida. Även stadsfullmäktige i
Hälsingborg ha funnit det av de sakkunniga föreslagna statsbidraget för lågt.
Stadsfullmäktige i Simrishamn, som intagit samma ståndpunkt, ha föreslagit
en höjning av bidraget från 25 till 30 öre.
I anledning av sistnämnda förslag har länsstyrelsen i Kristianstads lån
yttrat, att en höjning av det föreslagna beloppet 25 öre borde anstå till dess
behov därav visats i praktiken.
En från sakkunnigförslaget skiljaktig beräkningsgrund i fråga om statsbidraget
har föreslagits av stadsfullmäktige i Mariestad, vilka framhållit, att
sakkunnigförslaget i denna del syntes nödvändiggöra ett expeditionsarbete,
som utan egentlig olägenhet skulle kunna betydligt förenklas. Enbgt fullmäktiges
mening kunde det antagas, att de personer, som anslöte sig till en
kassa, i regel erlade samtliga de utskvldsbelopp som förfölle till betalning
under den tid de vore anslutna till kassan. Fullmäktige föresloge, att statsbidraget
skulle utgå med 1 krona 50 öre för varje till kassan ansluten medlem,
som under räkenskapsåret fullgjort samtliga honom enligt åtagande påförda
avgifter till kassan och under minst nio månader av räkenskapsåret tillhört
erkänd skatteförmedlingskassa.
Länsstyrelsen i Uppsala lån har ifrågasatt, örn icke bidragsberäkningen
skulle kunna förenklas, exempelvis så att bidraget utginge med en krona
per medlem, som under minst halva räkenskapsåret varit ansluten till kassan.
Vidare bar länsstyrelsen framhållit, att om anstånd icke beviljades, till
skatteförmedlingskassa inbetalda belopp finge utmätas för betalning av restförda
utskylder, och att det enligt avfattningen av 5 § syntes ovisst, huruvida
i dylika fall statsbidrag utginge. Att så skedde torde dock vara skäligt.
Vad under remissbehandlingen förekommit bar icke synts mig utgöra anledning
att frångå de sakkunnigas förslag rörande statsbidragets storlek.
Det är visserligen antagligt, att kostnaderna för verksamheten i många
fall skola visa sig överstiga det föreslagna bidraget. Det är emellertid icke meningen
att genom bidraget helt överflytta utgifterna för förmedlingsverksamheten
på statsverket, utan avsikten är endast att genom bidraget stimulera
utvecklingen av skatteförmedlingen. Som rörelsen visat sig kunna, dylika bidrag
förutan, nå en ganska betydande omfattning, finnes ingen anledning att
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
77
utmäta bidraget alltför högt. Det nu föreslagna statsbidraget kommer säkerligen
att stimulera till nya initiativ, i all synnerhet som man kan hysa förhoppning
örn att kommunerna skola, där så befinnes erforderligt, med egna
bidrag komplettera de av staten lämnade.
Örn än sålunda kommunernas medverkan vid rörelsens finansiering i åtskilliga
fall kan befinnas önskvärd eller nödvändig, är jag dock ej beredd
förorda att dylik medverkan ålägges dem som en skyldighet.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört vill jag framhålla
att, därest utmätning skett hos kassan till gäldande av medlems restförda
utskylder, kassan icke kan anses hava i författningens mening »förmedlat»
betalningen, varför statsbidrag icke torde böra utgå med avseende å sådant
utskyldsbelopp.
6 §•
De sakkunniga ha uttalat, att närmare föreskrifter örn beskaffenheten av
de handlingar, som vid sökande av statsbidrag skola företes, lämpligen torde
böra meddelas av Kungl, Maj:t och att därvid tillika borde föreskrivas den
form, vari uppgifterna skola bestyrkas, exempelvis genom intyg av revisorerna.
Denna paragraf i departementsförslaget är i sak överensstämmande med Departementsmotsvarande
paragraf i de sakkunnigas förslag, dock att den av de sak- chefenkunniga
föreslagna tiden för ingivande av ansökan örn statsbidrag -— i anslutning
till motsvarande ändring i 7 § — utökats från tre till sex månader.
7 §•
De sakkunniga ha anfört:
De sakkunniga hava haft under övervägande att föreslå ett åläggande för
erkända skatteförmedlingskassor att fullgöra bokföring av enahanda art som
i bokföringslagen angives. Till stöd härför skulle måhända kunna åberopas,
att dylik skyldighet är stadgad för de erkända sjukkassorna.
Då emellertid de sakkunniga, såsom förut ofta uttalats, icke velat binda
skatteförmedlingskassoma inom allt för snäva former, och då ett dylikt bokföringstvång
skulle särskilt för mindre sådana kassor bliva synnerligen betungande,
föreslås i stället, att Konungen skall meddela närmare föreskrifter
angående de räkenskaper kassorna skola föra. Dessa räkenskaper måste
tydligtvis alltid utvisa vilka personer, som äro anslutna till kassorna, vilka
belopp, som för var och en inbetalas samt när delta sker, vilka utskyldsbetalningar,
som för dem verkställas, samt, vid räkenskapsårets utgång, de olika
uppdragsgivarnas tillgodohavanden. Det synes näppeligen erforderligt
kräva, att bokföringen skall fullgöras i bundna böcker, enär för här ifrågavarande
ändamål bokföring å kort ofta torde vara mera lämplig.
Sparbanksinspektionen har ansett särskilda bokföringsföreskrifter utöver
dem, vilka reglerade sparbankernas vanliga verksamhet, icke vara erforderliga
för den av sparbankerna bedrivna skatteförmedlingen. Ett genomförande
av en förenklad bokföring torde förutsätta ändringar i sparbankslagen. I
I likhet med de sakkunniga anser jag det böra överlämnas åt Kungl. M&y.t. Departement*.
att meddela föreskrifter örn det sätt på vilket erkänd skatteförmedlingskassa chefe"-
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
skall föra räkenskaper. Där rörelsen drives i samband med annan redan förut
bokföringspliktig verksamhet, bör skatteförmedlingen kunna redovisas enligt
samma principer som verksamheten i övrigt.
I sådana fall då kommun antagits till erkänd skatteförmedlingskassa torde
det stundom kunna inträffa, att den av de sakkunniga föreslagna tidsfristen
för ingivande till länsstyrelsen av verksamhetsberättelse och sammandrag
över räkenskaperna icke är tillräcklig''. I departementsförslaget har därför
tiden för ingivandet av nämnda handlingar bestämts till sex månader efter
räkenskapsårets utgång.
8—11 §§.
Beträffande motsvarande paragrafer i sakkunnigförslaget ha de sakkunniga
anfört följande:
Dessa paragrafer innehålla föreskrifter rörande länsstyrelses allmänna
övervakning av erkända skatteförmedlingskassor samt i samband därmed
stående bestämmelser.
8 § innehåller huvudstadgandet angående övervakningsskyldigheten. Att
lämna närmare föreskrifter om sättet för dennas fullgörande lärer icke kunna
här ifrågakomma, bland annat med hänsyn till de skilda kassornas olika
struktur och organisation. Som allmän regel torde emellertid kunna sägas, att
utmätningsmännen å olika orter böra bliva i tillfälle att i stor utsträckning
biträda länsstyrelserna vid fullgörandet av nu berörda uppgift. De föreskrifter,
som föreslås rörande kassornas befogenhet att meddela anstånd med utskyldsbetalning
i vissa fall, förutsätta ju en intim kommunikation mellan
kassorna och utmätningsmännen och skapa därmed också för dessa sistnämnda
en möjlighet att rätt snart bilda sig en uppfattning om kassornas
sätt att fullgöra sina åligganden.
9 § stadgar härutöver skyldighet för skatteförmedlingskassa att bereda
länsstyrelsen tillfälle att när som helst granska kassans räkenskaper och
övriga handlingar. Denna granskningsuppgift förutsättes emellertid även
kunna anförtros ombud för länsstyrelsen, och såsom dess ombud lärer ofta
vara lämpligt att anlita utmätningsmannen å orten.
Enligt 10 § äger länsstyrelsen, då anledning till anmärkning föreligger mot
kassans verksamhet, meddela erforderliga anvisningar för vinnande av rättelse.
Om dessa anvisningar icke följas, äger länsstyrelsen återkalla antagandet
såsom erkänd skatteförmedlingskassa. Ett dylikt återkallande av erkännandet
medför tydligtvis, att därefter intet statsbidrag utgår samt att de befogenheter
av olika slag, som föreslås skola tillkomma erkänd skatteförmedlingskassa,
icke längre må utövas av kassan i fråga. Redan beviljade anstånd
med utskyldsbetalning böra emellertid fortfarande gälla, och kassan bör i
denna del kunna fullgöra sin ifrågavarande verksamhet: tänkbart är ock
att överflytta denna del av verksamheten å annan erkänd skatteförmedlingskassa.
De närmare föreskrifter härom, som kunna finnas erforderliga,
torde böra ankomma å Konungen att utfärda.
De anmärkningar, som väl närmast kunna tänkas förekomma, torde avse
kassornas ekonomiska förvaltning, deras handhavande av sin rätt afl medgiva
anstånd och än vidare försumlighet i fråga om utbetalning av uppburna,
för utskyldsbetalning avsedda medel.
Ilig stadgas skyldighet för länsstyrelsen att föra förteckning över erkända
skatteförmedlingskassor. Förandet av en dylik förteckning är en given förutsättning
för att erforderlig kontroll skall kunna av länsstyrelsen utövas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
79
Dessa förteckningar torde emellertid därutöver komma alt vara av betydande
värde för bedömandet av skatteförmedlingsrörelsens utveckling. Närmare bestämmelser
angående förteckningarnas förande torde böra ankomma å Konungen
att meddela.
Frågan om skatteförmedlingskassornas åliggande att inleverera utskyldsbeloppen
till staten eller kommunen har vidrörts i flera av yttrandena.
Uppbördsintendenten i Stockholm har uttalat, att redovisningsbestämmelserna
för skatteförmedlingskassorna syntes alltför vagt utformade samt ansvarsbestämmelserna
för bristande redovisningar och förskingringar oklara.
Tillräckliga garantier mot att det allmänna komme att tillskyndas förluster
saknades, så mycket mer som kassorna icke föreslagits komma att organiseras
såsom juridiska personer. Än vidare saknades bestämmelser i fråga om
rättsförhållandet mellan stat och kommun, å ena, samt den enskilde skattebetalaren,
å andra sidan, i avseende å medel som uppburits men icke kunnat
redovisas av kassan. Överståthållarämbetet har instämt i uppbördsintendentens
uttalande.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har sagt sig utan resultat ha i sakkunnigförslaget
efterforskat några bestämmelser örn skyldighet för skatteförmedlingskassorna
att tid efter annan till utmätningsmannen inleverera till kassorna
inbetalade medel. Sådan inleverering borde ske antingen regelbundet
eller vid vissa angivna data eller ock då till kassan influtit visst belopp.
I fråga om kontrollen över skatteförmedlingskassorna bär riksråkenskapsverket
anfört:
Den kontroll över kassorna, som förutsatts skola åvila länsstyrelserna,
torde bliva besvärlig eller rent av omöjlig att fullgöra på ett effektivt sätt.
Särskilt gäller detta granskningen av grunderna för statsbidragens utbetalande.
Beträffande magistratsstäderna sakna länsstyrelserna allt material till
möjliggörande av någon som helst kontroll i detta avseende, och även för
landsbygdens del torde möjligheterna till kontroll vara mycket små. Från
riksräkenskapsverkets sida lärer någon kontroll ej förväntas kunna utövas.
I fråga örn restförda utskylder Ilar däremot utmätningsmannen uppenbarligen
möjlighet att attestera uppgifterna, och det kan därför ifrågasättas, om
ej kontrollen, i varje fall i första hand, borde utövas av utmätningsmännen.
Därest man vill ernå en fullt effektiv kontroll över de utbetalda statsbidragen,
torde böra fordras antingen att de förmedlade skattelikviderna på något sätt
verifieras eller att samtliga skattelikvider från kassorna centraliseras till postgirokontoret.
Stadsfogdarna i Hälsingborg ha anfört:
De sakkunniga föreslå visserligen, att länsstyrelsen med biträde av utmätningsmännen
skall övervaka, att skatteförmedlingskassa fullgör sina uppgifter,
och i förslaget förutsättes en intim kommunikation mellan kassorna
och utmätningsmännen vid meddelandet av anstånd med utskyldsbetalning.
Härigenom skulle det ju dock endast bliva kontrolluppgifter av sekundär art,
som anförtros åt länsstyrelse och utmätningsman. Någon mera ingående kontroll
från utmätningsmännens sida kunde det ej heller bliva fråga örn, då deras
arbetsuppgifter redan äro så många och omfattande, att en ytterligare
belastning av deras arbetsbörda ej kan tänkas utan åsidosättande av andra
göromål.
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
Departements
chefen.
Andre stadsfogden i Göteborg har ansett, att ett intimt samarbete mellan
skatteförmedlingskassorna och utmätningsmannen redan från början torde
bliva erforderligt, så att icke restförda utskylder komme att upptagas till för
ringa belopp. För sådant ändamål förefölle det nödvändigt med en uttrycklig
bestämmelse, att utmätningsmännen jämväl utan omvägen över länsstyrelsen
ägde taga del av inbetalningsplanen och vidare granska, huru inbetalning
under anståndstiden skedde. Uttrycket »länsstyrelsen eller dess ombud»
syntes därför icke tillräckligt tydligt.
Länsstyrelsen i Stockholms län har i anslutning till stadgandet i 10 § framhållit,
att beslut örn återkallelse av antagandet såsom erkänd skatteförmedlingskassa
omedelbart torde böra delgivas utmätningsmännen.
I anledning av de i vissa remissyttranden gjorda erinringarna i anslutning
till förevarande paragrafer i sakkunnigförslaget må framhållas, att de nu
föreliggande författningsförslagen icke äro avsedda att innefatta en uttömmande
reglering av den statsunderstödda verksamheten på detta område
utan skola kompletteras med administrativa tillämpningsföreskrifter och av
länsstyrelserna fastställda reglementen för de olika kassorna. Därest genom
brottslig handling brist skulle uppkomma inom en kassa, ankommer det givetvis
på länsstyrelsen att, utan särskilt stadgande därom i nu förevarande
författning, vidtaga därav betingade åtgärder. Såsom tidigare framhållits
utgår departementsförslaget från att kassorna äro privaträttsliga organ, till
vilka allmänheten äger för visst ändamål överlämna medel; att en skattskyldig
inbetalar medel till en skatteförmedlingskassa berör sålunda i ock för sig
icke rättsförhållandet mellan staten och kommunen, å ena, samt den skattskyldige,
å andra sidan.
Med anledning av vad andre stadsfogden i Göteborg anfört har i departementsförslaget
i 9 § upptagits en bestämmelse av innebörd att vederbörande
utmätningsman äger rätt att, även örn han icke är utsedd till ombud
för länsstyrelsen, granska erkänd skatteförmedlingskassas räkenskaper och
övriga handlingar. Departemen tsförslaget avviker från de sakkunnigas förslag
jämväl därutinnan, att sagda befogenhet uttryckligen angives avse icke
endast rätt att granska kassans räkenskaper och övriga handlingar utan även
rätt att inventera kassans tillgångar.
Enligt 10 § i de sakkunnigas förslag äger länsstyrelsen, då anledning till
anmärkning föreligger mot erkänd skatteförmedlingskassas verksamhet, meddela
erforderliga anvisningar för vinnande av rättelse; följas ej anvisningarna,
må beslutet örn antagande till erkänd skatteförmedlingskassa återkallas.
Det kan emellertid tänkas inträffa, att mot en erkänd skatteförmedlingskassas
verksamhet föreligger anmärkning av sådant slag eller att förhållandena
eljest äro sådana, att ett beslut om återkallelse bör meddelas omedelbart
och sålunda ulan att länsstyrelsen först meddelar anvisningar för
vinnande av rättelse. I departementsförslaget har med hänsyn härtill länsstyrelsens
rätt att återkalla beslut om antagande till erkänd skatteförmedlingskassa
utvidgats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
81
I administrativ ordning torde böra föreskrivas, att återkallelse av meddelat
beslut örn antagande såsom erkänd skatteförmedlingskassa skall bringas
till vederbörande utmätningsmans kännedom.
12—15 §§.
Såsom förutsättning för att arbetsgivare skulle kunna fullgöra sin skyldighet
att verkställa avdrag å lön eller pension beträffande den, som vore ansluten
till erkänd skatteförmedlingskassa, ha de sakkunniga framhållit, att bestämmelser
måste meddelas örn de uppgifter rörande löneavdragen, som skulle
tillställas honom av kassan, och den tidrymd före utbetalningen, inom vilken
detta skulle ske. Dylika bestämmelser hade meddelats i 12 § andra stycket
i de sakkunnigas förslag. Med avseende å den däri omförmälda förteckningen
kunde framhållas, att avsikten icke vore att ny förteckning skulle behöva
tillställas arbetsgivaren före varje avlöningstillfälle. Tvärtom torde regeln väl
bliva, alt förteckning, som tillställdes arbetsgivaren, i allmänhet vore avsedd
att tillämpas under ett år eller i vart fall under så lång tid framåt som vederbörande
arbetstagare kvarbleve i sin anställning under det år varom
fråga vore.
De sakkunniga ha därjämte anfört:
I arbetsgivarens intresse måste vidare stadgas, att lian icke skall vara skyldig
verkställa avdrag på begäran av snart sagt hur många kassor som helst.
En gräns synes härvid lämpligen kunna dragas så, att örn vid företaget finnes
en erkänd skatteförmedlingskassa, till vilken alla där anställda inom samma
arbetstagaregrupp äga ansluta sig, behöver arbetsgivaren icke göra löneavdrag
annat än till denna kassa beträffande arbetstagare inom sådan grupp.
Från denna regel lärer dock undantag böra göras i fråga om statens intressekontor.
Arbetsgivarens skyldighet är enligt vad ovan sagts begränsad till verkställandet
av själva löneavdragen. Emellertid torde det ofta framstå såsom önskvärt,
att arbetsgivaren därutöver tillställer kassan gjorda löneavdrag jämte
eventuell avdragsförteckning. Om så sker, bör arbetsgivaren tydligtvis icke
härför vidkännas särskilda kostnader. Med avseende härå har synts enklast
stadga, att i dylikt fall avdragsbeloppen och förteckningarna skola befordras
avgiftsfritt med posten. Så tillämpas redan nu i fråga om insändandet av
genom införsel innehållna medel samt handlingar rörande införselbeslut.
De sakkunniga hava icke inlåtit sig å frågan att söka definiera begreppen
arbetsgivare och arbetstagare. Erinras må, att dessa uttryck redan nu förekomma
i åtskilliga betydelsefulla författningar utan att någon begreppsdefinition
där lämnats. De sakkunniga hava för sin del utgått ifrån, att i praxis
numera tämligen väl klarlagts vem som skall inbegripas under det ena och
det andra uttrycket; man har därvid att följa rent avtalsrättsliga regler.
Emellertid har funnits erforderligt att, liksom i införsellagen är fallet, meddela
särskild föreskrift örn alt beträffande skattskyldig, som är anställd hos
staten eller kommun, skall vad örn arbetsgivare i denna förordning är sagt
tillämpas beträffande den, som har alt utbetala avlöningen.
Socialstyrelsen har funnit en bestämning av begreppet arbetsgivare icke i
detta fall lia större betydelse, eftersom något ekonomiskt ansvar icke enligt
förslaget skulle åvila arbetsgivaren. Ehuru de säregna anställningsförhållan
Bihang
till riksdagens protokoll imil. 1 sand. Nr 17.
6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
dena inom vissa branscher kunde erbjuda vissa svårigheter, torde dessa dock
icke vara oöverkomliga i det här föreliggande sammanhanget.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har efterlyst en närmare förklaring av vad
som avsåges med arbetstagare. Många arbetstagare vore anställda hos flera
olika arbetsgivare, såsom t. ex. pannskötare, gårdskarlar och vaktmästare.
Beträffande arbetsgivares skyldighet att verkställa löneavdrag har drätselkammaren
i Malmö påpekat, att arbetsgivaren tydligen icke kunde göra avdrag
å sådana löneförmåner, som utbetalades direkt till arbetstagaren, såsom
drickspengar. Huruvida t. ex. en på restaurangnota upptagen servisavgift passerade
arbetsgivaren och vore åtkomlig för löneavdrag syntes tvivelaktigt.
Klarhet om arbetsgivarens skyldigheter i sådant fall vore önskvärd.
Svenska lantarbetsgivarefGreningen har sagt sig utgå ifrån att arbetsgivaren
icke skulle vara skyldig avdraga större kontant lönebelopp än som arbetstagaren
vid varje avlöningstillfälle vore berättigad att utfå, även om skatteförmedlingskassans
begäran avsåge högre belopp. Vid jordbruket, där arbetarna
ofta till betydande del vore avlönade in natura, kunde frågan härom
bliva aktuell.
Den i 12 § andra stycket i sakkunnigförslaget angivna tiden av en vecka
har föranlett erinran av stadsfogdarna i Hälsingborg, vilka ansett de sakkunnigas
förslag kunna medföra olyckliga konsekvenser i de fall, då det gällde
en månadslön — kanske en mycket hög sådan. Enligt stadsfogdarnas mening
borde arbetsgivaren ej ha mer än en dags frist för ändamålet.
Gentemot de sakkunnigas i 12 § tredje stycket upptagna förslag har svenska
arbetsgivareföreningen uttalat, att det icke borde åläggas en arbetsgivare att
verkställa avdrag till mer än en skatteförmedlingskassa. Ur det allmännas
synpunkt funnes icke någon anledning, varför en sådan skyldighet skulle
föreligga. För arbetstagaren borde det vara rätt likgiltigt till vilken kassa han
hörde, och i allt fall syntes hans intresse av att vilja tillhöra en viss kassa
böra vika för arbetsgivarens intresse av enhetlighet i detta hänseende. Det
syntes icke heller orimligt att kräva av en arbetare, att han bytte kassa, när
han toge en ny anställning. Två av föreningens yrkesförbund hade meddelat
föreningen, att de bestämt motsatte sig de sakkunnigas förslag, om icke denna
ändring genomfördes.
Generalpoststyrelsen har funnit statens intressekontor tydligen vara att anse
som en sådan skatteförmedlingskassa, till vilken alla i statstjänst anställda
ägde ansluta sig. Det skulle därför möjligen kunna göras gällande, att statsinstitutioner
ej skulle behöva göra löneavdrag på anmodan av annan kassa
än statens intressekontor, vilket onekligen skulle vara fördelaktigt för statsföretag
med så många lokalförvaltningar med stor personal över hela landet
som exempelvis postverket. Denna tolkning av bestämmelsen i 12 § tredje
stycket torde emellertid icke överensstämma med de sakkunnigas förslag i
övrigt, som ju väsentligen byggde på en lokal kassabildning. Icke heller torde
det vara befogat att på avlöningsutbetalare i statstjänst ställa mindre krav på
medverkan beträffande fullgörandet av löneavdrag än på enskilda arbetsgivare,
vilka i vissa fall tydligen skulle bliva skyldiga att lämna sin medver
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
83
kan åt ett större antal kassor. Det torde därför kunna förutsättas, att även
statliga verk och företag kunde nödgas verkställa löneavdrag för flera kassors
räkning, vilket givetvis komme att medföra visst besvär. Med den stora
anslutning statens intressekontor hade från de statsanställdas sida torde
emellertid risken härför vara relativt liten. Måhända borde dock nu omhandlade
bestämmelse något förtydligas.
Sparbanksinspektionen har ansett det vara av vikt, att redan i samband
med den nya lagstiftningens tillkomst uppmärksamheten riktades på att
konkurrens icke borde förekomma olika inrättningar emellan. I detta syfte
borde bestämmelsen i 12 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag ändras.
Inspektionen funne det icke påkallat att statens intressekontor tillädes den
däri angivna förmånen. Enligt inspektionens mening borde visserligen skyldighet
stadgas för arbetsgivare att, då arbetstagare ej önskade ansluta sig
till företagets egen kassa, göra löneavdrag till annan skatteförmedlare. Denna
skyldighet borde av praktiska skäl inskränkas till en sådan skatteförmedlare,
men frihet borde föreligga att välja antingen statens intressekontor
eller annan.
Kammarrätten har erinrat, att de sakkunniga icke föreslagit skyldighet
för arbetsgivare att tillställa skatteförmedlingskassa avdragna belopp, samt
i anslutning härtill anfört:
Då de framlagda författningsförslagen icke innebära, att löneavdraget är
att i förhållande till det allmänna anse som fullgjord inbetalning av utskylder,
synes i den skattskyldiges intresse risken av insolvens hos arbetsgivaren
böra i möjligaste mån förebyggas. I överensstämmelse härmed torde
böra föreskrivas skyldighet för arbetsgivaren att omedelbart eller så snart
ske kan till kassan insända av honom avdragna belopp. Det merarbete, som
därigenom komme att påläggas arbetsgivaren, torde i regel ej bliva avsevärt.
Ofta torde tvärtom fullgörandet av en dylik skyldighet innebära
mindre besvär för arbetsgivaren än om han nödgas förvara vederbörande
belopp för kassans räkning.
Vad angår 12 § fjärde stycket i sakkunnigförslaget har generalpoststyrelsen
anfört, att styrelsen visserligen icke hade något att invända mot att
arbetsgivare befriades från erläggande av porto för däri angivna slag av
försändelser men ansåge ofrånkomligt, att portot i sådant fall uttoges från
vederbörande adressater, vilka ju icke vore tjänstebrevsberättigade.
Svenska sparbanksföreningen har framhållit, att en icke oväsentlig postgång
erfordrades mellan skatteförmedlingskassorna och deras medlemmar,
bland annat för avsändande och återsändande av debetsedlar. Anledning
förelåge därför att utvidga den föreslagna portofriheten på så sätt, att
kassorna och deras medlemmar i förevarande avseende likställdes med
statens intressekontor och till dem anslutna, d. v. s. erhölle portofrihet
Beträffande 12 § femte stycket i sakkunnigförslaget har drätselkammaren
i Malmö förklarat, att arbetsgivarens skyldighet att göra avdrag å arbetstagarens
avlöning icke torde böra grundas på en begäran från skatteförmedlingskassan
utan på direkt skriftlig begäran från arbetstagaren. Först
örn bestämmelserna avfattades så, torde det också kunna stadgas, alt ar
-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Departementschefen.
betsgivaren skulle äga att i förhållande till arbetstagaren utan särskild
redovisning åberopa löneavdraget såsom utbetalning av lön till denne.
I flera yttranden har berörts frågan, huruvida några påföljder borde
drabba arbetsgivare för underlåtenhet att verkställa löneavdrag. Bergsjö
kommun har sålunda framhållit, att åtskilliga arbetsgivare sannolikt skulle
uraktlåta att på föreslaget sätt göra avdrag å lönen när likvid utbetalades,
kanske många gånger av bekvämlighetsskäl. Dessa arbetsgivare borde
få av egna medel ersätta vad de försummat att avdraga. Länsstyrelsen i
Kronobergs län har påpekat den olikformigheten i de sakkunnigas förslag,
att medan uppenbar tredska att göra anmälan örn arbetsanställning skulle
straffas med böter någon motsvarande påföljd icke vore föreslagen för
underlåtenhet eller uppenbar tredska i fråga örn skyldigheten att verkställa
löneavdrag. Drätselkammaren i Trälleberg bar ifrågasatt, om icke
skatteförmedlingsverksamheten borde ytterligare stödjas genom att straffpåföljd
stadgades för arbetsgivare, som visade försumlighet i skyldigheten
att göra löneavdrag. Stadsfullmäktige i Vänersborg ha såsom en betänklig
brist i förslaget ansett frånvaron av straffpåföljd eller annan påföljd för
arbetsgivare, som underläte efterkomma skatteförmedlingskassas föreläggande
om verkställande av löneavdrag och redovisning av dessa. Enligt
stadsfullmäktiges mening framstode det som ett oavvisligt krav, att sådan
försummelse bleve belagd med påföljd. Det sålunda anförda har understrukits
av länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört följande.
Det nu framlagda förslaget syftar till sådana åtgärder, som föreningen
tidigare förordat, dock med den betydelsefulla skillnad att frivilligheten
i förfarandet är begränsad till arbetstagaresidan. Arbetsgivarna skola nämligen
enligt förslaget vara skyldiga att i förekommande fall lämna sin
medverkan till skatteuppbörden genom att på begäran av erkänd skatteförmedlingskassa
verkställa löneavdrag.
Detta avsteg från frivillighetsprincipen anser sig föreningen dock, örn
än med tvekan, kunna lämna utan anmärkning, enär arbetsgivarens skyldighet
enligt förslaget icke är förbunden med någon sanktion. Skulle däremot
vid ärendets fortsatta behandling de sakkunnigas förslag på denna
punkt övergivas i det att försummelse av arbetsgivaren att verkställa löneavdrag
förbindes med straff eller skadestånd, kommer frågan i ett annat
läge. I så fall måste föreningen bestämt avstyrka den föreslagna skyldigheten
för arbetsgivaren att verkställa löneavdrag.
Något klargörande i författningstexten av begreppen arbetsgivare och arbetstagare
torde icke vara erforderligt. Av sammanhanget framgår, att fråga
måste vara örn ett något så när stadigvarande anställningsförhållande för
att bestämmelserna i 12 § skola kunna komma i tillämpning. Något hinder
bör icke föreligga för en arbetstagare, som samtidigt är anställd hos två
eller flera olika arbetsgivare, att ansluta sig till en skatteförmedlingskassa.
Kassan lärer då för att själv åsamkas minsta möjliga besvär se till, att löneavdrag
verkställes allenast hos en av arbetsgivarna.
Enligt allmänt språkbruk torde hos arbetsgivaren tidigare anställda per
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
S5
söner, vilka av honom åtnjuta pension — å vilken kategori de sakkunnigas
förslag uppenbarligen avses skola vara tillämpligt — icke innefattas under
begreppet arbetstagare. Detsamma gäller beträffande efterlevande till arbetstagare,
vilka av arbetsgivaren åtnjuta pension. I departementsförslaget
har därför i 12 § upptagits en bestämmelse, enligt vilken vad i paragrafen
stadgas beträffande arbetstagare skall äga motsvarande tillämpning i fråga
örn den, till vilken arbetsgivaren på grund av förutvarande anställningsförhållande
utbetalar pension eller verkställer annan periodisk utbetalning.
Såsom tidigare framhållits bör statens intressekontor icke förlänas ställningen
av erkänd skatteförmedlingskassa. Däremot synes kontoret böra åtnjuta
samma rätt som dylik kassa att påfordra verkställandet av löneavdrag.
12 § första stycket i departementsförslaget har avfattats i enlighet med det
nu sagda.
Med anledning av ett par uttalanden under remissbehandlingen må framhållas,
att vad en kassa äger utfå från arbetsgivaren är helt beroende av
överenskommelsen mellan kassan och arbetstagaren. Inbetalningen bör även
kunna avse av arbetsgivaren för arbetstagarens räkning uppburna drickspengar.
Givetvis är arbetsgivaren aldrig skyldig alt till kassan överlämna
större belopp än arbetstagaren intjänat.
Någon förkortning av den i 12 § andra stycket i sakkunnigförslaget angivna
tidsfristen synes icke böra ifrågakomma. Därest den i stycket omförmälda
förteckningen upptager ett betydande antal arbetstagare, bör arbetsgivaren
få skälig tid på sig att förbereda verkställandet av löneavdragen.
Bestämmelsen i 12 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag är avsedd att
tillgodose arbetsgivarens intresse av att icke nödgas redovisa löneavdrag till
alltför många kassor. Det synes emellertid tvivelaktigt örn syftet med bestämmelsen
alltid skulle komma att nås. Bestämmelsen är nämligen icke tillämplig
å företag, vid vilket någon erkänd kassa ej finnes inrättad. Det har synts mig
lämpligt att låta motsvarande stadgande i departementsförslaget erhålla den
innebörden, att därest alla vid ett företag anställda inom samma arbetstagargrupp
äga rätt att ansluta sig till en erkänd skatteförmedlingskassa, på vars
begäran arbetsgivaren redan verkställer löneavdrag, skall arbetsgivaren allenast
på begäran av denna kassa eller statens intressekontor vara skyldig
att för arbetstagare inom gruppen göra dylika avdrag. Möjlighet synes under
alla förhållanden böra stå en arbetstagare öppen att ansluta sig till statens
intressekontor för att därigenom undgå varje risk att förlora vad som för
skatteändamål dragés av från hans lön. — Departementsförslaget innehåller
lika litet som de sakkunnigas förslag någon definition av begreppet arbetstagargrupp.
Emellertid må framhållas, att begreppet icke bör ges en så begränsad
innebörd, att exempelvis olika specialarbetare vid en mekanisk verkstad
skulle hänföras till olika arbetstagargrupper. I övrigt torde lämpligen
böra överlåtas åt praxis att reglera vad som i detta sammanhang skall förstås
med arbetstagargrupp.
Enär staten såsom arbetsgivare redan åtagit sig att genom löneavdrag medverka
vid den av statens intressekontor handhavda förmedlingen av skatte
-
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
betalningar, kan det givetvis ifrågasättas huruvida den nu föreslagna skyldigheten
för arbetsgivare att verkställa löneavdrag även bör avse staten. Då
emellertid, såsom generalpoststyrelsen framhållit, frågan härom torde sakna
nämnvärd praktisk betydelse, samt staten icke onödigtvis bör såsom arbetsgivare
förlänas en särställning, avviker departementsförslaget icke i sak
härutinnan från vad de sakkunniga föreslagit. Med den utformning departementsförslaget
erhållit torde dock redogöraren vid en statlig myndighet i
regel icke bli skyldig att göra avdrag annat än åt statens intressekontor och
en erkänd skatteförmedlingskassa.
Kammarrätten har med hänsyn till risken att arbetsgivaren blir insolvent
förordat, att skyldighet jämväl måtte åläggas denne att så snart ske kan till
kassan insända av honom avdragna belopp. Uppenbarligen bör arbetsgivaren
vara skyldig tillhandahålla de avdragna beloppen åt kassan. Det sätt på vilket
beloppen skola tillhandahållas kassan bör däremot enligt min mening
bliva beroende av de lokala förhållandena och parternas därå grundade överenskommelse.
Där arbetsgivaren icke vill åtaga sig att på det ena eller andra
sättet besörja medlens överlämnande, torde det böra ankomma på kassan
att själv låta avhämta desamma. Jag tillstyrker därför det av kammarrätten
förordade tillägget i så måtto, att i författningen upptages ett stadgande örn
skyldighet för arbetsgivaren att tillhandahålla avdragna medel åt vederbörande
kassa respektive åt statens intressekontor.
De sakkunniga ha i fjärde stycket av 12 § upptagit en bestämmelse av
innehåll, att därest arbetsgivaren tillställer erkänd skatteförmedlingskassa
genom löneavdrag innehållna belopp eller avdragsförteckning, avdragsbeloppen
och förteckningarna skola befordras avgiftsfritt med posten. Det torde ha
varit de sakkunnigas mening att varken arbetsgivaren eller kassan skulle
behöva vidkännas några portoutgifter för dessa försändelser. Emellertid
har generalpoststyrelsen i sitt yttrande framhållit, att porto i dessa fall borde
uttagas från vederbörande adressat eller alltså från kassan, som icke är
tjänstebrevsberättigad. Att stadga portofrihet för försändelserna från arbetsgivaren
och låta kassan i stället betala ifrågavarande portoavgifter torde
dock vara mindre lämpligt, då kassan härigenom skulle sättas ur stånd
att själv närmare bestämma storleken av sina förvaltningskostnader. Vidare
kan framhållas, att avdragsbeloppen och förteckningarna regelmässigt komma
att avse icke blott kronoutskylder — till vilka portofriheten under alla
förhållanden borde vara begränsad — utan även kommunalutskylder, vartill
kommer att i avdragsbeloppen jämväl kunna ingå medel till täckande av
arbetstagarens kostnader för hyra, ljus och telefon m. m. Med hänsyn härtill
torde det vara lämpligast att icke upptaga någon som helst särbestämmelse
i fråga örn portoavgifter för arbetsgivarnas försändelser till erkända
skatteförmedlingskassor. Någon motsvarighet till 12 § fjärde stycket i de sakkunnigas
förslag har sålunda icke upptagits i departementsförslaget. Det
torde kunna förutsättas, att arbetsgivarna och de erkända skatteförmedlingskassorna
under hand träffa överenskommelser örn det i varje särskilt fall
lämpligaste och billigaste sättet för överlämnandet till kassorna av avdragsbe
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
87
loppen och förteckningarna. För en arbetsgivare, som har postgirokonto, kan
den utvägen användas, att arbetsgivaren girerar avdragsbeloppet från sitt
eget till kassans postgirokonto, vilken girering är avgiftsfri.
Vad drätselkammaren i Malmö erinrat i anslutning till 12 § femte stycket i
sakkunnigförslaget vilar otvivelaktigt på en teoretiskt riktig grund. Skatteförmedlingskassans
rätt att av arbetsgivaren begära och uppbära löneavdrag
måste ju bero på ett av arbetstagaren lämnat medgivande, som jämväl innefattar
ett avstående från arbetstagarens rätt att själv av arbetsgivaren uppbära
det avdragna beloppet. Saknas ett sådant medgivande, föreligger följaktligen
icke någon skyldighet för arbetsgivaren att på begäran av kassan verkställa
löneavdrag, men arbetsgivaren är då i stället skyldig att till arbetstagaren utbetala
oavkortad lön. Det torde dock icke vara erforderligt eller ens lämpligt
att, såsom drätselkammaren förordat, låta arbetsgivarens skyldighet att göra
löneavdrag vara beroende av skriftlig begäran därom från arbetstagaren.
Systemet med avdragsförteckningar från kassan är, särskilt då det gäller
större företag, avsevärt mer praktiskt och kan icke antagas komma att missbrukas
av kassorna. Skulle i något fall en i dylik form framställd begäran
örn avdrag vara ogrundad, lärer arbetstagaren omedelbart vid avlöningstillfället
göra anmärkning härom, i vilket fall lönen givetvis bör utbetalas
oavkortad. Något brott mot bestämmelserna örn avdragsskyldigheten kan
detta ej innebära, ty även om från arbetstagarens sida ett medgivande rörande
löneavdrag tidigare förelegat, har detsamma dock genom anmärkningen
återkallats. Har däremot arbetstagaren vid avlöningstillfället godtagit löneavdraget,
torde, såsom de sakkunniga föreslagit, arbetsgivaren böra äga att
i förhållande till arbetstagaren utan särskild redovisning åberopa avdraget
såsom utbetalning av lön. Om i något enstaka fall en arbetstagare av misstag
godtager ett felaktigt löneavdrag, lärer rättelse sedermera utan större
svårighet kunna ske.
I några remissyttranden har mot sakkunnigförslaget riktats den anmärkningen,
att i detsamma ej stadgas någon påföljd för underlåtenhet att verkställa
löneavdrag. Beträffande beskaffenheten av en sådan påföljd har i ett
par av dessa yttranden ifrågasatts straff, medan i ett yttrande föreslagits ersättningsskyldighet
och i övriga yttranden påföljdens ali icke närmare angivits.
I likhet med de sakkunniga finner jag straff icke böra ifrågakomma för
underlåtenhet att verkställa löneavdrag eller att till vederbörande kassa
inbetala vad som avdragits. Icke heller ersättningsskyldighet synes i detta
fall vara en lämplig påföljd. Jag erinrar härutinnan örn att rätten till hela
lönebeloppet, trots arbetstagarens anslutning till kassan, fortfarande tillkommer
arbetstagaren, och att därför ingen kan sägas lida någon ekonomisk förlust,
som bör ersättas, för den händelse arbetsgivaren till arbetstagaren utbetalar
hela lönen. Riktigheten av det sagda framstår särskilt klart för det fall
att utbetalningen sker med arbetstagarens goda minne.
Ehuru sålunda varken ansvar eller ersättningsskyldighet bör ifrågakomma
för den, som underlåter att verkställa löneavdrag eller alt åt kassan tillhanda
-
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
hålla avdragna belopp, torde det i allt fall böra finnas någon möjlighet att
komma till rätta med en arbetsgivare, som saboterar de ifrågavarande bestämmelserna.
I departementsförslaget bar därför upptagits ett stadgande om
rätt för länsstyrelsen att förelägga en arbetsgivare lämpligt vite, där denne av
uppenbar tredska underlåter att verkställa löneavdrag eller att åt kassan tillhandahålla
avdragna belopp. Ansökan örn sådant vitesföreläggande bör göras
av den kassa, som begärt löneavdraget hos arbetsgivaren eller, där statens
intressekontor framställt sådan begäran, av intressekontoret. Innan vitesföreläggande
meddelas, bör länsstyrelsen självfallet bereda arbetsgivaren tillfälle
att yttra sig över ansökningen. I fråga om innehållet i länsstyrelsens beslut
örn vitesföreläggande torde det vara av betydelse, att länsstyrelsen noggrant
angiver den tid eller de avlöningsmedel, som avses med föreläggandet. Även
frågan om utdömande av försuttet vite, vilken fråga i allmänhet icke torde
bliva av mera invecklad beskaffenhet, kan lämpligen anförtros länsstyrelsen.
Jag hyser den uppfattningen, att man mera sällan behöver befara att en arbetsgivare
underlåter att fullgöra nu ifrågavarande skyldigheter, varför vitesbestämmelsen
endast i undantagsfall kommer att tillämpas.
I departementsförslaget lia bestämmelserna om vitesföreläggande m. m.
upptagits i en särskild paragraf, betecknad 13 §. Vidare har det stadgande,
som av de sakkunniga upptagits i 12 § sista stycket, utbrutits ur nämnda paragraf
och upptagits som 14 §. I anslutning härtill har sakkunnigförslagets
13 § i departementsförslaget erhållit paragrafnummer 15.
Förordningen om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor.
1 §•
De sakkunniga ha ansett det nödvändigt, att skatteförmedlingskassorna under
vissa förutsättningar erhölle befogenhet att meddela anstånd med betalning
av utskylder. En allmän förutsättning för denna befogenhet måste dock
enligt de sakkunnigas mening vara, att kassorna genomgående uppgjorde planer
för de skattskyldigas inbetalningar, och detta på sådant sätt att inbetalningarna
försloge till gäldande av de skattskyldigas utskylder. Härigenom
skapades i varje särskilt fall den erforderliga överblicken av den skattskyldiges
ekonomiska ställning och möjliggjordes ett bedömande av, huruvida
planen utan vidare vore genomförbar eller örn anstånd med viss eller vissa
utskyldsbetalningar erfordrades.
Statskontoret har ansett, att inbetalningsplanen borde fastställas av utmätningsmannen.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har föreslagit, att, då det i
många fall säkerligen kunde befinnas nödvändigt för kassan att samråda
med vederbörande utmätningsman, i förordningen måtte stadgas skyldighet
för utmätningsmannen att lämna sin medverkan vid inbetalningsplanens
uppgörande, ävensom att utmätningsmannen måtte berättigas att på begäran
erhålla avskrift av inbetalningsplanen.
Kungl. Mctj:ts proposition nr 17.
89
Magistraten i Askersund har ansett 1 § böra kompletteras med vissa riktlinjer
för inbetalningsplanens uppgörande, i samband varmed borde fastslås,
att hänsyn skulle tagas till vanliga riskmoment för arbetsanställningen —
särskilt vid säsongpåverkat arbete — samt att vederbörande utmätningsman
skulle äga rätt att granska och eventuellt underkänna planen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit, att därest en skattskyldig
ej vore tillfreds med den av kassan uppgjorda planen för avdragsbeloppens
storlek, åt honom måtte beredas möjlighet att efter hänvändelse till länsstyrelsen
få planen granskad och skäligheten av densamma prövad.
Då någon ansluter sig till en erkänd skatteförmedlingskassa, bör givetvis Departementsuppgöras
en inbetalningsplan. Hänsyn måste därvid tagas till många olika chefenomständigheter,
särskilt därest kassan förutom utskyldsbetalning förmedlar
betalning även av hyror, försäkringspremier m. m. Enär anslutningen är
frivillig, måste planen för att gälla vara godkänd av den skattskyldige. Självfallet
kunna ändrade förhållanden medföra att en plan, som tidigare fastställts
av kassan, sedermera behöver jämkas.
I de fall, då enligt planen den skattskyldiges utskylder skola gäldas i rätt
tid, skulle offentlig myndighets medverkan vid planens upprättande vara
varken erforderlig eller lämplig. Antalet dylika fall torde, åtminstone så småningom,
komma att helt överväga. I de fall åter, då någon vid anslutningen
till kassan är i behov av anstånd med utskyldsbetalningen, kan det visserligen
ifrågasättas om ej myndighets medverkan vid planens fastställande vore
lämplig. En dylik medverkan skulle dock i realiteten innebära, att det bleve
myndigheten som beviljade anstånd. På skäl som anförts i den allmänna
motiveringen ansluter jag mig därför till den uppfattningen, att upprättandet
av inbetalningsplanen bör ankomma på allenast den skattskyldige och kassan.
Givetvis bör hinder icke föreligga för dessa att därvid samråda med
vederbörande utmätningsman. Något särskilt stadgande härom eller rörande
skyldighet för utmätningsmannen att sålunda medverka synes dock icke erforderligt.
Jag har icke heller ansett mig böra föreslå bestämmelser vare sig rörande
de principer, efter vilka inbetalningsplan bör upprättas, eller om rätt till
klagan för den händelse överenskommelse rörande inbetalningsplanens närmare
innehåll ej kunnat träffas.
De sakkunniga ha i sitt förslag angivit, att inbetalningsplanen skall avse
den skattskyldiges utskylder. I 2 § av de sakkunnigas förslag lämnas en definition
av nämnda begrepp. Enligt berörda stadgande förstås med utskylder
sådana utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen
under a) och b), med undantag dock för sådana avgifter till brand-, hagelskade-
eller kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen den 22
oktober 1886 angående uppbörd av avgifter lill vissa på ömsesidighet grundade
försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i sammanhang
med kronouppbörden. Det torde emellertid vara tydligt, att inbetalningsplanen
bör omfatta även försäkringsavgifter, vilka uppförts å kronodebetsedeln
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
och sålunda böra genom kassans förmedling betalas i sammanhang med de
egentliga kronoutskylderna. Däremot bör det icke ifrågakomma — vilket de
sakkunniga ej heller föreslagit — att medgiva kassorna rätt att bevilja anstånd
med betalning av avgifter av nu ifrågavarande slag. Dessa avgifter äro
nämligen grundade på frivilliga försäkringsavtal och uppenbarligen böra
kassorna icke äga rätt att ingripa i dylika privata avtalsförhållanden. — Jag
torde i detta sammanhang få erinra om att skattskyldig enligt kungörelsen
den 17 november 1939, nr 822, äger vid vederbörlig uppbördsstämma särskilt
erlägga å kronodebetsedel påförd avgift till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalt.
Vid utformandet av departementsförslaget har iakttagits vad jag nu anfört.
Den i sakkunnigförslaget under 2 § upptagna definitionen av begreppet utskylder
har sålunda flyttats till 1 § och samtidigt givits den ändrade lydelsen,
att med utskylder skall förstås sådana utskylder och andra medel, som
avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b). I anslutning härtill
har stadgats, att beviljat anstånd icke skall gälla i fråga om försäkringsavgifter
av ifrågavarande slag.
I 1 § har vidare upptagits en bestämmelse att, där kassan skall förmedla
betalning av jämväl andra den skattskyldige åvilande utgifter än utskylder,
inbetalningsplanen skall omfatta även inbetalningar till gäldande av dessa
utgifter.
2 §.
De sakkunniga ha beträffande motsvarande paragraf i betänkandet anfört
bland annat följande:
I denna paragraf behandlas det första anståndsfallet, som föreligger, då
den, som ansluter sig till skatteförmedlingskassa, icke till närmaste uppbördsstämma
eller närmaste uppbördsstämmor hinner fullgöra så stora inbetalningar,
att på stämmorna förfallande utskyldsbelopp kunna till fullo
gäldas.
I detta fall är stadgad rätt för kassan att medgiva anstånd, vilket må omfatta
högst de utskylder, som förfalla till betalning vid de två uppbördsstämmor,
som utlöpa närmast efter anslutningen. Anstånd må aldrig beviljas
längre än ett år efter utgången av det kvartal varunder den skattskyldige
anslutit sig till kassan. Anslutningen synes böra räknas från och med den
dag, då den skattskyldige fullgjort sin första inbetalning enligt planen. Med
avseende å anledningen till anståndstidens bestämmande på nu angivet sätt
må hänvisas till den allmänna motiveringen.
Uppenbart lärer vara, att om en kassa meddelat anstånd under kortare
tid än som enligt den föreslagna bestämmelsen är möjligt så äger kassan i
mån av behov utan särskilt medgivande förlänga anståndet intill den i bestämmelsen
stadgade tidsgränsen.
Till undvikande av onödiga upprepningar stadgas slutligen i sista stycket,
att med uppbördsstämma i denna förordning förstås jämväl uppbördstermin.
Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler har ansett det ligga vikt uppå,
att kassorna icke beviljade anstånd slentrianmässigt utan endast för så
lång tid som oundgängligen vore nödvändigt. Missbruk av anståndsgivning
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
91
en kunde komma att innebära allvarliga hinder för indrivningsmyndigheterna.
Effektiv kontroll över kassornas verksamhet härutinnan syntes
behövlig. Likaså borde rapportering till utmätningsmannen om arbetstagares
upphörande med fullgörande av inbetalningar enligt fastställd plan
noggrant och med största skyndsamhet verkställas.
Innehållet i denna paragraf har behandlats redan i den allmänna motiveringen.
Vad föreningen Malmöhus läns landsfiskaler anfört bör beaktas såväl av
kassornas funktionärer som av vederbörande myndigheter.
3 §•
De sakkunniga ha till denna paragraf i sitt förslag gjort det uttalandet,
att det i vissa fall kunde tänkas att avkortning kunde ske beträffande ett
eller annat äldre utskyldsbelopp. I den mån så vore fallet borde givetvis
icke vid anståndets bestämmande hänsyn tagas till detta utskyldsbelopp.
Drätselkammaren i Malmö har ansett, att för beviljande av anstånd borde
uppställas såsom förutsättning ej endast att preskriptionen ej inträdde utan
även att möjligheten till erhållande av införsel ej förlorades.
Jämväl innehållet i denna paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen.
De sakkunniga ha föreslagit en ökning av preskriptionstiden för statliga
utskylder från tre till fem år och i samband därmed en motsvarande ökning
av den tid under vilken möjlighet står öppen att för uttagande av utskylder
erhålla införsel i avlöning, pension och livränta. Med denna ståndpunkt
skulle icke erfordras någon särskild föreskrift i det av drätselkammaren
i Malmö angivna hänseendet. Såsom jag i det följande kommer att närmare
beröra ökas enligt departementsförslaget vissex-ligen preskriptionstiden
för utskylder till staten från tre till lem år men någon motsvarande ändring
vidtages icke ifråga om möjligheten att erhålla införsel. Med hänsyn
härtill har i nu förevarande paragraf i departementsförslaget upptagits en
bestämmelse enligt vilken anståndstiden skall så avpassas, att de restförda
utskylderna skola vara betalda senast vid den tidpunkt, då rätten att erhålla
införsel upphör.
4 §■
I fråga om första momentet ha de sakkunniga anfört:
Avsikten med den föreslagna rätten till anstånd är ju icke att allenast
bereda den skattskyldige ett tillfälligt andrum, efter vars utgång han ånyo
skulle befinna sig i samma svårigheter beträffande utskyldsbetalningen som
därförut. I sådan händelse vore anståndet till föga gagn och kanske snarare
till skada, sett ur synpunkten av samhällets intresse av en rätt fullgjord utskyldsbetalning.
Avsikten är i stället att under anståndstiden den skattskyldiges förfallande
skatter, varmed anstånd icke meddelats, skola å vederbörande uppbördsstämmor
erläggas samt att vid anståndstidens utgång därutöver de utskyldsbelopp,
varmed anstånd åtnjutits, skola vara till fidio guldna. En nödvändig och
Departements
chefen.
Departements
chefen.
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
ofrånkomlig förutsättning för detta syftes vinnande är, att en i överensstämmelse
härmed uppgjord plan föreligger samt att den skattskyldige således
medgivit, att enligt planen erforderliga löneavdrag eller direkta inbetalningar
må äga rum.
Såsom en ytterligare förutsättning för anstånds beviljande gäller, att kassan,
givetvis efter ingående och noggrann prövning, finner sådant anstånd
erforderligt för planens tillämpning. Häri ligger tvdligtvis även, att anstånd
icke skall beviljas för större del av den medgivna anståndstiden än som för
vinnande av det angivna syftet är erforderligt. Dock böra inbetalningarna enligt
planen så avpassas, att vid anståndstidens slut kommande utskylder kunna
gäldas.
Såsom motivering till stadgandet i andra momentet ha de sakkunniga yttrat:
Här meddelade föreskrift avser att förebygga, att rätten till anstånd missbrukas
av de skattskyldiga. Så kunde nämligen bliva fallet, örn en skattskyldig
hade möjlighet att, när han åtnjutit anstånd i en skatteförmedlingskassa,
genom att lämna kassan och sedan inträda i samma eller annan kassa
ånyo erhålla anstånd; särskilt påfallande blir detta örn anståndet under den
första anslutningen förfallit genom den skattskyldiges slarv eller försummelse.
Visserligen bör möjlighet förefinnas att även i dylika fall kunna hjälpa
vederbörande med utskyldsbetalningen, men dessa fall böra regleras i den
i 7 § angivna ordning, icke genom en så enkel åtgärd, som förut angivits. Det
vore tillika föga tilltalande att på detta sätt anknyta en särskild förmån just
till den förutsättningen, att vederbörande lämnar den kassa, till vilken han
varit ansluten. Däremot bör intet hinder möta att övergå till annan kassa
och där fullfölja förutvarande inbetalningsplan.
Den för tillämpningen av förbudet erforderliga kontrollen torde icke påkalla
särskilda åtgärder. Är fråga örn en och samma kassa, lärer detta utan
vidare vara uppenbart. Örn däremot, vilket väl i regel bleve fallet, den skattskyldige
ansluter sig till en ny kassa, har utmätningsmannen möjlighet ingripa,
då han erhåller anmälan om där beviljat anstånd; av restlängden skall
ju framgå de meddelade anstånden. Visserligen lärer förbudets verkan bliva
illusorisk, då längre tid förflutit från det första anståndets åtnjutande, men
det avsedda syftet torde då i huvudsak vara ernått. Att i stadgandet införa
någon tidsbegränsning har icke ansetts lämpligt.
Kammarrätten har yttrat:
I likhet med vad de sakkunniga anfört anser kammarrätten, att det i stadgandet
givna förbudet för den, som redan åtnjutit anstånd enligt 2 eller 3 §,
att erhålla ytterligare anstånd av skatteförmedlingskassa icke bör kunna
kringgås genom utträde ur en kassa och övergång till en annan. Vill man
uppehålla förbudet i den utsträckning, motiven angiva, lärer en komplettering
av författningstexten böra vidtagas. Med nuvarande avfattning av författningstexten
synes nämligen hinder icke möta för den som tillhört en
kassa utan att hava åtnjutit anstånd att vid övergång till annan kassa vid en
tidpunkt, då den förstnämnda kassan ej längre ägde rätt att bevilja anstånd,
komma i åtnjutande av sådant genom beslut av den senare kassan. Kammarrätten
vill emellertid i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida ej ett absolut
förbud mot att anstånd av skatteförmedlingskassa beviljas utöver vad i betänkandet
föreslagits kan i ömmande fall vara obilligt.
Magistraten i Askersund har funnit ett absolut hinder mot förnyat anstånd
olämpligt, enär förekomna omständigheter borde kunna få föranleda dylikt
anstånd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
93
Svenska sparbanksföreningen har föreslagit —- förutom en förlängning av
anståndstiden till två år — att 4 § 2 mom. måtte utgå. Till motivering härför
har föreningen anfört:
Enligt erfarenheterna inom den av sparbankerna bedrivna skatteförmedlingsverksamheten
är det den av formella föreskrifter obundna personliga
kontakten med och omhändertagandet av klientelet som är av avgörande betydelse
för ett verkligt gott resultat, och det synes föreningen, att möjligheterna
till en kontinuerligt bedriven personlig bearbetning av skattesparkassornas
medlemmar måste dels bliva större därest den kan bedrivas under
en längre anståndstid dels i många fall avsevärt försvåras för att icke säga
omöjliggöras om anstånd skulle vara uteslutet sedan kassan en gång beviljat
uppskov med skattebetalning. Den prövning av sådana anståndsorsaker som
arbetslöshet, sjukdom eller annan därmed jämförlig omständighet, som enligt
förslaget förutsättes skola verkställas av utmätningsmannen, torde utan större
olägenheter kunna anförtros i varje fall ledningen för kassa som bedrives
i sparbanks eller därmed jämförlig inrättnings egen regi.
Bestämmelsen i andra momentet i sakkunnigförslaget har omformulerats Departements•
under beaktande av vad kammarrätten anfört. Jag har dock icke ansett till- chefenrådligt
att utvidga en kassas rätt att bevilja anstånd utöver vad de sakkunniga
härutinnan föreslagit, ömmande fall kunna otvivelaktigt förekomma,
men de böra enligt min mening behandlas enligt 7 §.
5 §•
De sakkunniga ha anfört:
Om anståndsbeslut, som skatteförmedlingskassa meddelar, måste givetvis
underrättelse lämnas till alla berörda myndigheter, d. v. s. till den eller de
utmätningsmän, vilka handhava eller skola komma att handhava indrivningen
av ifrågavarande utskyldsbelopp; det är m. a. o. här fråga om utmätningsmannen
i det distrikt, där de restförda utskylderna påförts, eller, om den
skattskyldige häftar för oguldna utskylder inom flera distrikt, utmätningsmännen
i samtliga dessa distrikt. I fråga örn anstånd enligt 2 § kunde visserligen
tänkas, att meddelande i stället lämnades till uppbördsmyndigheten,
d. v. s. länsstyrelsen eller magistraten eller vederbörande kommunala myndighet,
som ju upprättar restlängden och som kunde däri göra vederbörlig
anteckning innan restlängden expedierades till utmätningsmannen. Emellertid
har även i dessa fall synts lämpligast att låta meddelandet lämnas till vederbörande
utmätningsman, som i sinom tid skall erhålla restlängden sig tillställd.
I fråga örn anstånd enligt 3 § skall meddelande ofördröjligen lämnas. I
fråga om anstånd enligt 2 § har stadgats en sista tidpunkt av 14 dagar efter
uppbördsstämmans avslutande.
Kommunalfullmäktige i Höörs köping ha ifrågasatt, om icke uttrycket »vederbörande
utmätningsman» borde närmare bestämmas i författningen.
Skånes handelskammare har förordat en bestämmelse av sådant innehåll,
att skattskyldig som erhållit anstånd icke skulle föras på restlängd förrän anståndstiden
utlupit utan att det belopp, för vilket anstånd åtnjutits, blivit erlagt.
Något tekniskt hinder för en dylik anordning torde icke föreligga. Fastmera
skulle en sådan föreskrift förenkla uppbördsmyndigheternas arbete.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Departements•
chefen.
Departements
chefen.
Stadsfogdarna i Hälsingborg ha framhållit, att utmätningsmännens anteckningar
i anledning av underrättelser från skatteförmedlingskassoma bleve
oerhört många och synnerligen omfattande, samt att i de nu för utmätningsmännen
föreskrivna formulären för restlängder ej funnes utrymmen härför.
Någon tvekan örn att med uttrycket »vederbörande utmätningsman» avses
utmätningsman, som handhar eller kommer att handha indrivningen av
de utskylder med vilkas gäldande anstånd beviljats, synes knappast kunna
föreligga.
Därest skattskyldig, som beviljats anstånd, icke skulle uppföras i restlängd,
måste jämväl den myndighet som upprättar restlängden — beträffande kronoutskylder
länsstyrelsen eller, i stad med magistrat, kronokassören och
i fråga om kommunalutskylder kommunalnämnd eller drätselkammare —
få med handläggningen av dessa ärenden att skaffa. Det torde dock om möjligt
böra undvikas att inkoppla ytterligare myndigheter i förfarandet. Erinras
må för övrigt, att anståndet även kan avse redan restförda utskylder.
6 §•
De sakkunniga ha anfört:
I uppbördsreglementet är föreskrivet, att, då å första kronouppbördsstämman
förfallet belopp icke gäldats, skall jämväl den del av kronoutskyIdema
vara till omedelbar betalning förfallen, som eljest skolat gäldas först vid
andra kronouppbördsstämman. Åtskilliga kommuner hava jämväl beslutat
motsvarande bestämmelser i fråga om kommunalutskylderna.
I förevarande paragraf stadgas nu, att i dylika fall skall, om anstånd åtnjutits
med å första uppbördsstämman förfallande belopp, anstånd även åtnjutas
med belopp, som eljest skola förfalla å följande stämmor, och detta
anstånd varar till de för dessa senare utskylders betalning bestämda uppbördsstämmorna.
Nu förevarande paragraf ger mig icke anledning till något uttalande utöver
vad de sakkunniga anfört.
7 §•
De sakkunniga ha ansett möjlighet böra finnas att även för den, som redan
vore ansluten till en skatteförmedlingskassa, medgiva anstånd, när behov
därtill förelåge. Likaså kunde det vara erforderligt att vid en skattskyldigs
anslutning till en kassa bevilja anstånd under längre tid än kassan enligt 2
och 3 §§ vöre befogad göra; särskilt torde detta bliva händelsen, då den skattskyldige
vid anslutningen redan häftade för oguldna utskylder. Med hänsyn
till anståndets särskilda karaktär och då någon begränsning av tiden för anståndet
här icke lämpligen kunde ske, hade rätten att meddela sådant anstånd
förbehållits utmätningsmannen. Givetvis måste härvid iakttagas, att preskription
av restförda belopp undvekes.
Drätselkammaren i Kalmar har anfört, att den i förevarande paragraf stadgade
befogenheten för utmätningsman kunde leda till konsekvenser, vilka ej
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
95
vöre önskvärda för ernående av största möjliga anslutning till skatteförmedlingskassa
och som dessutom kunde inverka på de ekonomiska uppgörelser
med utmätningsmannen som framdeles eventuellt kunde bliva aktuella. Uppgiften
att handlägga spörsmål om anstånd borde lämpligen tillkomma länsstyrelsen
i fråga örn kronoutskylder och den kommunala uppbördsmyndigheten
i fråga örn kommunalutskylder, dock med rätt för länsstyrelsen respektive
den kommunala uppbördsmyndigheten att, därest så befunnes lämpligt,
överlåta denna uppgift på utmätningsman.
Kammarrätten har påpekat, att bestämmelsen i 7 § borde förtydligas så att,
i överensstämmelse med vad i motiveringen anförts, densamma skulle kunna
avse ej blott anstånd under tid, överskridande den i 2 och 3 §§ angivna, utan
även anstånd åt skattskyldig, vilken redan vore ansluten till en skatteförmedlingskassa,
vare sig han tidigare åtnjutit anstånd eller ej och oberoende
av huruvida framställningen örn anstånd gjordes i samband med inträdet i
kassan. Svenska bankföreningen har gjort en motsvarande erinran.
Drätselkammaren i Malmö har i fråga om förutsättningarna för beviljande
av anstånd enligt denna paragraf gjort samma erinran som förut anmärkts
vid redogörelsen för 3 §.
Anstånd enligt denna paragraf torde regelmässigt komma att avse utskylder
till såväl stat som kommun. Då uppbörden av dessa utskylder handhaves
av olika myndigheter samt beviljandet av anstånd bör ankomma på allenast
en myndighet, har jag icke ansett mig böra biträda vad drätselkammaren i
Kalmar härutinnan föreslagit.
Vid upprättandet av departementsförslaget ha däremot de av kammarrätten
och bankföreningen ävensom de av drätselkammaren i Malmö gjorda
erinringarna beaktats.
8 §•
De sakkunniga ha anfört:
Liksom skatteförmedlingskassa skall vara skyldig att på sätt i 5 § stadgas
anmäla beslut om anstånd, måste också anmälan äga rum, då den för anståndstiden
gällande inbetalningsplanen icke fullgöres ehuru oguldna utskylder
finnas. Detta kan bero på, att uppdragsgivaren lämnar kassan eller att
han utan alt göra detta försummar att fullgöra sitt inbetalningsåtagande eller
ock att han avlider. I sistnämnda fall synes dock anmälan icke behöva ske,
för så vitt dödsboet eller annan åtagit sig att genom kassans förmedling fullgöra
den avlidnes utskyldsbetalning.
Tydligt lärer vara, att en tillfällig underlålenhet att verkställa föreskriven
inbetalning icke bör föranleda anmälan av nu angivet slag. Först örn därigenom
inbetalningsplanens fullföljd äventyras, bör rimligtvis anmälan göras. I
I författningstexten torde böra direkt utsägas, alt anmälningsskyldighet
icke skall föreligga i det fall, att underlåtenheten att fullfölja inbetalningsplanen
är av tillfällig art och icke äventyrar planens fullföljd.
Anmälningsskyldigheten torde lämpligen böra utsträckas till att avse, förutom
dem som beviljats anstånd med utskyldsbetalning, jämväl sådana med
-
Departements
chefen.
Departements
chefen.
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 17
lemmar som eljest kommit att häfta för oguldna utskylder. Det torde nämligen
vara av intresse för vederbörande utmätningsman att snarast erhålla
vetskap även örn dessa fall.
9 §•
De sakkunniga ha motiverat bestämmelserna i 9 § i sitt förslag på följande
sätt:
I 1 mom. regleras den exekutivrättsliga verkan av anståndsanmälan enligt
5 §. Då sådan anmälan inkommit till utmätningsmannen, får indrivning icke
äga rum av utskylder, för vilka anståndet gäller, och redan vidtagen indrivningsåtgärd,
exempelvis meddelat införselbeslut, skall återgå.
Vad sålunda sagts skall dock icke gälla, då anstånd meddelats i strid mot
bestämmelserna i denna förordning. I sistnämnda fall är sålunda anståndsanmälan
från början utan verkan. Avgörandet härav kommer tydligen att i
första hand åvila utmätningsmannen.
I 2 mom. regleras de fall, då anståndsbeslut med giltig verkan meddelats,
men denna verkan sedermera upphört. I dessa fall få sålunda indrivningsåtgärder
åter vidtagas. De avsedda fallen äro två. Det första är, om anståndstiden
gått till ända och ytterligare anstånd icke medgivits. Häftar den
skattskyldige då fortfarande för oguldna utskylder, är intet hinder för indrivningsåtgärders
vidtagande. Det andra fallet är, då sådant meddelande
lämnas som i 8 § sägs; i detta fall är ju förutsättningen för meddelandets lämnande,
att oguldna utskylder finnas, och dessa skola då i vanlig ordning indrivas.
Dock skall nu sagda verkan icke inträda, då inbetalningarna fullgöras
enligt fastställd plan genom annan erkänd skatteförmedlingskassa; vid ombyte
av arbetsplats eller av annat giltigt skäl kan ju övergång till ny kassa
bliva nödvändig.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att förutsättningen för att en
utmätningsman skulle våga vänta med eller inhibera indrivningsåtgärder
vore, att det av kassan lämnade anståndet icke meddelats i strid mot bestämmelserna
i förordningen. En undersökning härav för den mängd av anstånd
det säkerligen bleve tal örn för en utmätningsman i ett industridistrikt torde
bliva synnerligen arbetsam och kräva en ej obetydlig tid.
Uppbördsintendenten i Stockholm har ansett 9 § vara i behov av en komplettering.
Hade utmätning skett av kontanta medel eller hade på grund av
införselbeslut innehållits belopp, som ännu ej redovisats, syntes oriktigt att
dessa medel skulle återbetalas till den skattskyldige, endast därför att han
ingått i en skatteförmedlingskassa. En dylik bestämmelse skulle i praktiken
lätt kunna missbrukas av en restskyldig på så sätt, att han, efter det han erhållit
anstånd och återfått pengarna, underläte att fullgöra sitt åtagande till
kassan. Under alla omständigheter saknades bärande skäl för återbetalning
av medel som redan tagits i anspråk för betalning av oguldna utskylder.
Överståthållarämbetet har instämt i uppbördsintendentens uttalande, varjämte
stadsfogdarna i Hälsingborg framfört motsvarande erinringar som denne.
Det syntes stadsfogdarna rigoröst, om i sådana fall, då en löneutmätning blivit
verkställd men utmätningen ännu ej vunnit laga kraft, eller då penningmedel
redan innehållits till större eller mindre belopp på grund av beviljad
Kungl. Maj.ts proposition nr 17. 97
införsel och lage kvar hos arbetsgivaren, dessa medel skulle återbetalas till
den restskyldige.
De sakkunniga ha framhållit, att i fråga om anståndstidens längd en begränsning
borde ske beträffande utskylder, som utginge av fast egendom
och sålunda ägde förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden. Här borde
icke anstå med indrivning under längre tid än att denna förmånsrätt kunde
göras gällande. Bestämmelse härom hade upptagits under 13 § i sakkunnigförslaget.
Förslaget överensstämde i denna del med 2 § 2 mom. förordningen
den 17 november 1939 med särskilda bestämmelser angående indrivning av
utskylder hos vissa skattskyldiga.
Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler har uppgivit, att under senare
år till följd av rörligheten bland befolkningen samt ofta förekommande fastighetsförsäljningar
handräckning beträffande utskylder för fast egendom, i
synnerhet sommarbostäder, ej sällan måste översändas till ett flertal utmätningsmän
för eftersökning av den skattskyldige. Det hade icke ansetts tilltalande
att under tiden verkställa utmätning av fastigheten, ehuru preskriptionstiden
beträffande förmånsrätt varit nära att utlöpa. En förlängning av
denna tid syntes vara välbetänkt och skulle även väl sammanfalla med
övriga följdbestämmelser i de sakkunnigas förslag. Föreningen ville föreslå,
att tiden sattes till två år efter förfallodagen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län torde i viss mån ha överdrivit svårigheter- Departementsna
för utmätningsmännen att tillämpa nu ifrågavarande bestämmelser. De chefen.
fall, då anstånd beviljats, torde med tiden ej bli särskilt talrika.
I likhet med vissa remissinstanser anser jag icke ett beslut om anstånd
böra leda till att varje redan vidtagen indrivningsåtgärd skall återgå. Ett införselbeslut
bör visserligen icke vidare gälla, men i övrigt torde dylika åtgärder
böra bliva beståndande. De sakkunnigas förslag har jämkats i enlighet
härmed.
I de sakkunnigas förslag har i 9 § 2 mom. under 2) föreskrivits, att det i
första momentet angivna hindret för indrivning av utskylder bortfölle, då sådant
meddelande lämnats som i 8 § sägs och inbetalningarna icke fullföljdes
enligt förut fastställd plan genom annan erkänd skatteförmedlingskassa. Enligt
sakkunnigförslaget skulle alltså, ändå att sådan omständighet inträffat
som i 8 § sägs, indrivning likväl icke få ske förrän kassan lämnat utmätningsmannen
meddelande som nyss sagts. Då en erkänd skatteförmedlingskassa
icke handlar under tjänstemannaansvar, torde det icke vara lämpligt, att
utmätningsmannens befogenhet att indriva utskylderna blir direkt beroende
av frågan, huruvida kassan fullgör sin underrättelseskyldighet eller icke.
Med hänsyn härtill har motsvarande bestämmelse i departementsförslaget
givits den avfattningen, alt berörda hinder bortfaller, om sådan omständighet
inträffat, som jämlikt 8 § föranlett eller bort föranleda underrättelse till
utmätningsmannen, och inbetalningsplanen icke fullföljes av den skattskyldige
efter anslutning till annan erkänd skatteförmedlingskassa.
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 17.
7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Departements
chefen.
De av de sakkunniga under 9 § 1 och 2 mom. föreslagna bestämmelserna
ha i departementsförslaget upptagits i 9 § första och tredje styckena. Såsom
andra stycke har upptagits det av de sakkunniga under 13 § föreslagna
stadgandet angående anståndstidens längd i fråga om utskylder, som utgå
för fast egendom med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden.
Den av föreningen Malmöhus läns landsfiskaler föreslagna förlängningen
av den i sistnämnda lagrum stadgade preskriptionstiden är jag icke för närvarande
beredd att förorda.
10 §.
De sakkunniga ha hänvisat till sitt i samband med den allmänna motiveringen
återgivna uttalande, att indrivningsavgift icke skulle uttagas å utskylder,
vilka förföllo till betalning under tid, då anstånd åtnjötes. Att däremot
sådan avgift skulle uttagas i fall, som avsåges i 3 §, framginge av
nämnda paragrafs avfattning. — Hade beträffande den, som åtnjutit anstånd
enligt 2 eller 7 §, sådant fall inträffat, som avsåges i 9 § 2 morn., skulle
emellertid av honom uttagas indrivningsavgift å alltjämt oguldna utskyldsbelopp;
härmed åsyftades sålunda att indrivningsavgift skulle uttagas allenast
å den del av utskyldsbeloppen som, då indrivningsåtgärd finge verkställas,
alltjämt vore ogulden.
Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört följande:
Om en skattskyldig upphör med inbetalningarna sedan en del av det förfallna
beloppet inbetalats till skatteförmedlingskassan, kommer indrivningsavgift
att utgå å hela utskyldsbeloppet. Enligt de allmänna reglerna för restindrivningen
kommer vidare för den som icke åtnjuter anstånd och som
lämnar kassan eller avlider före en uppbördsstämma innan medel inbetalats,
som till fullo förslå till gäldande av de vid uppbördsstämman förfallande
utskylderna, indrivningsavgift att beräknas å hela utskyldsbeloppet,
även örn en större eller mindre del därav, som ju då inbetalats till kassan
redan före uppbördsstämman, senare tillgodoföres det allmänna genom
kassan. Enligt förbundets mening borde i fall, som här nämnts, indrivningsavgift
rimligen uttagas endast å felande belopp.
Samma synpunkt har framhållits även av svenska bankföreningen och
kooperativa förbundet.
Riksräkenskapsverlcet har i fråga om 10 § andra stycket i sakkunnigförslaget
uttalat, att ehuru i sak intet vore att erinra mot berörda bestämmelse,
densamma komplicerade redovisningsförfarandet beträffande landsfiskalernas
till statsverket indragna sportler och — liksom hela anståndsförfarandet
-— möjligheten att genom införande av ett debiteringsförfarande ernå kontroll
över redovisningen. I
I likhet med riksräkenskapsverkel har jag intet att i sak erinra mot förevarande
bestämmelser i sakkunnigförslaget. Att desamma komma att
något komplicera redovisningen och kontrollen av restindrivningen torde ej
kunna undvikas. Ytterligare sådana komplikationer skulle med säkerhet
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
99
uppkomma därest, såsom i några yttranden ifrågasatts, indrivningsavgift
icke skulle uttagas å restantier till den del dessa täcktes genom belopp, som
inbetalts till en skatteförmedlingskassa.
11 §•
De sakkunniga ha framhållit, att frågan örn dispositionsrätten över de till
en skatteförmedlingskassa inbetalda skattemedlen vore aktuell ej blott då
ansluten skattskyldig ville disponera dessa medel för annat ändamål än utskyldsbetalning
utan även då medlemmen lämnade kassan eller avlede. De
sakkunniga ha härom anfört följande:
I förstnämnda fall vore tydligtvis ur synpunkten av det allmännas ekonomiska
intresse mest tilltalande därest man bestämde att av ifrågavarande
belopp aldrig finge utbetalas eller eljest disponeras mera än som eventuellt
översköte vad som vid varje särskild tidpunkt skulle enligt den fastställda
planen vara inbetalt. Emellertid måste med fog befaras att en dylik föreskrift
skulle avskräcka åtskilliga eljest intresserade personer från att ansluta
sig till skatteförmedlingskassorna. De sakkunniga hava förty icke ansett sig
kunna framlägga förslag i dylik riktning.
Däremot synes till en början uppenbart, att så länge en skattskyldig åtnjuter
anstånd eller eljest häftar för oguldna utskylder, så böra aldrig de
inbetalade medlen få nyttjas till annat ändamål än utskyldsbetalning.
Uppställde man icke en sådan regel, bleve ju hela avsikten med anståndsförfarandet
förfelad. Detsamma bör tydligen gälla, om den, som är ansluten
till erkänd skatteförmedlingskassa, lämnar kassan eller avlider och han
därvid häftar för oguldna utskylder; han bör då icke utfå mera än som
överstiger summan av de oguldna utskylderna jämte därå belöpande indrivningsavgift.
De sakkunniga hava vidare övervägt örn viss ytterligare spärrning av inbetalda
medel borde kunna äga rum utan att man därigenom avskräckte från
anslutning till skatteförmedlingskassor. Det är ju även ur den enskildes synpunkt
av vikt, att honom påförda utskylder varda i rätt tid guldna, och en
spärregel i syfte att i någon mån medverka härtill synes därför icke obefogad.
Ehuruväl de sakkunniga funnit starka skäl tala för en bestämmelse av
sist angiven art, hava emellertid de sakkunniga ansett sig böra avstå från att
framlägga författningsförslag härom, enär de trott sig finna, att även en så
begränsad föreskrift skulle motverka anslutningen till skatteförmedlingskassoma.
De olika kassorna hava däremot möjlighet att i reglementet meddela
dylika bestämmelser, en möjlighet som synes böra utnyttjas.
Uppbördsintendenten i Stockholm har ansett tveksamt huruvida icke, med
hänsyn till att skatteförmedlingskassorna i praktiken faktiskt komme att
fungera såsom uppbördsorgan, .spärrning av inbetalade medel borde äga rum
i betydligt större utsträckning än de sakkunniga föreslagit. Detta sammanhängde
med frågan huruvida den skattskyldige skulle erhålla kvitto å löneavdragen
och i så fall av vad slag detta kvitto skulle vara. Bestämmelser härom
saknades i förslaget. Att, såsom de sakkunniga förutsatt, de olika kassorna
skulle ha möjlighet att i reglementet meddela bestämmelser örn dispositionen
av inbetalda medel syntes principiellt oriktigt, icke minst med hänsyn till den
olikformighet i praxis, som därav skulle bliva en given följd. Överståthållarämbetet
har instämt i uppbördsintendentens uttalande.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört följande:
Ett stadgande att av inbetalda belopp icke finge, utan prövning i varje särskilt
fall, av den skattskyldige uttagas mera än som eventuellt översköte vad
vid varje särskild tidpunkt enligt av kassan fastställd plan skolat vara inbetalt,
torde icke kunna — såsom av de sakkunniga befaras — mera avsevärt
motverka anslutningen till skatteförmedlingskassorna. Därest åt kassorna
överlåtes att på sätt de sakkkunniga uttalat meddela hithörande bestämmelser
i vederbörande reglementen, synes i varje fall få antagas att dylika reglementsföreskrifter
skola i ännu högre grad motverka anslutningen till de kassor,
som meddela dylika föreskrifter, och olägenheterna härav framträda
än tydligare, där olika kassor, måhända å samma ort, meddela skilda beslut
om spärrning av för skattelikvider avsedda konton.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har ifrågasatt om icke skatteförmedlingskassorna
vore bäst betjänta med att strängare regler infördes beträffande
den skattskyldiges dispositionsrätt över innehållna medel. Utvägen att intaga
särskilda föreskrifter i reglementet syntes föga tilltalande. Oavsett att
det måste anses lämpligast att härom gällde för alla kassor lika bestämmelser,
syntes dylika regler ha sådan principiell betydelse, att desamma borde
intagas i författningen.
Svenska bankföreningen har yttrat följande:
Vad de sakkunniga anfört till stöd för den fria dispositionsrätten över inbetalade
medel synes oss knappast övertygande. Den som beslutar sig för
att anlita en skatteförmedlingskassa lärer merendels göra detta i föresats
att bliva en god skattebetalare, och det förefaller vara all anledning att
stödja honom i detta uppsåt och skydda honom från frestelsen att utan betänketid
avgå från kassan och uttaga de för skattebetalning avsedda medlen
för att använda dem för annat ändamål. Bestämmelser i detta syfte torde
knappast vara ägnade att verka avskräckande vid fattande av ett dylikt beslut.
Då den skattskyldige från det allmännas sida vid anslutningen till kassan
och jämväl senare tillerkännes förmånen av möjlighet till anstånd med
skattebetalningen, synes det icke vara mer än rimligt att det allmänna såsom
motprestation fordrar att av för skattebetalning inlevererade medel, i den
utsträckning de därtill förslå, åtminstone så stor del innehålles som motsvarar
vid den närmaste uppbördsstämman förfallande utskyldsbelopp. Denna
regel torde dock icke böra gälla för det fall, att den skattskyldige avlidit.
Vidare synes det oss, vare sig dispositionsrätten till medlen inskränkes eller
ej, lämpligt att någon uppsägningstid för avgång ur kassan, om ock allenast
en vecka, fastställes i förordningen, så att den skattskyldige får tillfälle
överväga konsekvenserna av avgången och kassans funktionärer beredas möjlighet
framhålla fördelarna av att kvarstå. Även örn erfarenheten skulle
giva vid handen, att obefogade uttag av för utskyldsbetalning avsedda medel
varit sällsynta, så att något behov av bestämmelser, som inskränka dispositionsrätten,
ännu icke visat sig föreligga, förefaller det antagligt, att förhållandet
blir det motsatta, då efter förslagets genomförande andra kategorier
skattskyldiga än hittills, såsom man kan förvänta, anslutit sig till skatteförmedlingskassorna.
Den av de sakkunniga antydda möjligheten att i reglementet stadga inskränkning
av dispositionsrätten kan icke anses lösa förevarande fråga på
ett tillfredsställande sätt. Vid en eventuell konkurrens mellan olika kassor
kunna mindre nogräknade sådana befaras komma att genom en vilseledande
propaganda bibringa de skattskyldiga den uppfattningen, att det länder
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
101
dom till fördel, att t. o. m. dagen före en uppbördsstämma omedelbart kunna
utbekomma samtliga till kassan inbetalade medel. De av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna innebära uppenbarligen intet stöd för den skattskyldige
mot frestelsen att vidtaga förhastade åtgärder, som denne senare får
anledning ångra, och de av oss ifrågasatta bestämmelserna för beredande av
dylikt stöd kunna knappast, under förutsättning av en vidsynt propaganda
för anslutning till skatteförmedlingskassor, förväntas i högre grad inverka
menligt å denna. Tillika må framhållas, att om dylika bestämmelser införas
i förordningen, det kommer att ligga nära till hands för skatteförmedlingskassorna
att utvidga skatteförmedlingen med sparverksamhet.
Svenska arbetsgivareföreningen har ifrågasatt om icke de medel, som inbetalats
till en kassa i enlighet med uppgjord betalningsplan, borde vara bundna
för skattebetalning. I annat fall uppstode lätt en frestelse för medlemmen
att lyfta sitt tillgodohavande då han ansåge, att han behövde pengarna för
annat ändamål. I allt fall borde man överväga, huruvida icke en viss uppsägningstid
lämpligen borde stipuleras, så att medlemmen icke omedelbart
före en uppbördstermin kunde utgå ur kassan.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett stadgandet i 11 § 1 mom. i de
sakkunnigas förslag kunna verka synnerligen hårt vid inträffad sjukdom
och fattigdom. Enligt nu gällande bestämmelser kunde utskylder vid sådana
tillfällen avkortas.
Drätselkammaren i Hässleholm har framhållit, att i de sakkunnigas förslag
saknades bestämmelser om hur det skulle förfaras med belopp, som
inbetalts till en kassa för gäldande av utskylder, från vilkas betalning dödsbo
erhållit befrielse.
Riksräkenskapsverket har beträffande 11 § 2 mom. i sakkunnigförslaget
anfört:
Enligt detta mom. skall, om den som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa
lämnar kassan eller avlider och han därvid häftar för oguldna
utskylder, av för utskylder inbetalda medel, i den utsträckning de därtill
förslå, av kassan innehållas vad som erfordras för att gälda berörda utskylder
jämte därå belöpande indrivningsavgift. Då med skatteförmedlingskassa
skall förstås sådan inrättning, som har till ändamål att uteslutande eller i
förening med annan betalningsförmedling ombesörja skattebetalning, och då
en kombination av olika betalningsändamål torde vara det vanliga i fråga örn
intressekontor, uppkommer frågan, hur man skall kunna avgöra, vad som
är inbetalt för utskylder. Örn man väljer den vägen att föreskriva åtskild
bokföx-ing och skilda inbetalningsplaner för medel, som avse skatter, och för
medel till övriga utgiftsändamål, motverkar man den till följd av uppbördsstämmornas
ojämna fördelning under året önskvärda utjämning, som den
vid intressekontoren vanliga kombinationen av betalningsuppdrag erbjuder,
vilken kombination dessutom otta är en förutsättning för att den skattskyldige
skall kunna ordna sin ekonomi och betala sina skatter. Frågan är av
betydelse även för det spörsmålet, hur man skall kunna spärra medel, som
erlagts för utskylder, vilket ju skulle ske i sådana fall, då den till kassan anslutne
åtnjuter anstånd eller eljest häftar för oguldna utskylder.
Vid den nu ifrågasatta regleringen av utskyldsbetalning genom en i frivil- Departementslighetens
form bedriven förmedlingsverksamhet synes man böra undvika Mejeri.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
att meddela bestämmelser, som gå utöver ramen för gällande uppbördssystem.
Med hänsyn härtill och med hänvisning jämväl till vad jag förut anfört angående
rättsförhållandet med avseende å medel, som inlevererats till en skatteförmedlingskassa,
kan jag icke ansluta mig till uppfattningen att i nu förevarande
författning bör införas en bestämmelse, enligt vilken sådana medel
överhuvud taget icke skulle få återlämnas till den skattskyldige.
Därest en bestämmelse i ämnet på sätt de sakkunniga föreslagit gåves den
begränsade innebörden, att spärren icke skulle gälla andra skattskyldiga än
dem, som åtnjöte anstånd eller eljest häftade för oguldna utskylder, och ej
heller avse andra medel än sådana som inbetalats i och för utskyldsbetalning,
skulle bestämmelsen hålla sig inom finanslagstiftningens nuvarande ram. Bestämmelsen
skulle icke ingripa på det privatekonomiska området längre än
som föranleddes av en redan aktualiserad skattefordran och kunde sålunda
sägas utgöra ett led i det gällande restincjrivningssystemet. En begränsning
enligt nu angivna linjer är emellertid förenad med allvarliga praktiska olägenheter.
Jag åsyftar därvid icke begränsningen av spärregeln till att gälla endast
i fråga örn skattskyldiga av nyss angivna kategorier, vilken begränsning
i enlighet med vad jag förut anfört torde få anses befogad och lämplig.
Vad jag däremot åsyftar är de olägenheter, som skulle följa av att spärrregeln
anknötes till endast de för utskyldsbetalning inbetalda medlen. Därest
dessa medel -—- men icke de för andra ändamål inbetalda — skulle vara
spärrade, skulle såsom riksräkenskapsverket anmärkt kassorna nödgas att å
särskilda konti bokföra de för utskyldsbetalning avsedda medlen och de medel,
som vörö avsedda för andra utgifter. Detta skulle uppenbarligen medföra
en med hänsyn till den snäva kostnadsramen för förvaltningen olämplig ökning
av kassornas besvär och kostnader. Därtill kommer -— och detta torde
vara det avgörande skälet — att därest de för betalning av utskylder inbetalda
medlen skulle reserveras uteslutande för sådana betalningar, detta skulle
omöjliggöra den till följd av utgifternas ojämna fördelning under året önskvärda
utjämning, som kombinationen av olika betalningsuppdrag eljest erbjuder
och som mången gång torde vara en absolut förutsättning för att den
skattskyldige skall kunna fullgöra sina förpliktelser. Det torde därför vara
nödvändigt, att kassan får använda influtna medel till utgiftsbetalningar enligt
planen, oavsett om detta skulle medföra att den andel av redan inbetalda
medel, som vid en given tidpunkt använts för något av utgiftsändamålen,
skulle bliva större än den borde vara efter förhållandet mellan å
ena sidan hela det belopp, som under året skall användas för detta utgiftsändamål,
och å andra sidan det totala beloppet av de utgiftsbetalningar, som
kassan under året förmedlar för den ifrågavarande skattskyldige. Därest
samtliga de av den skattskyldige inbetalda medlen bokföras på ett och
samma konto och medlen i enlighet härmed få användas till betalningar
enligt betalningsplanen utan uppdelning å olika utgiftsändamål, lärer det
å andra sidan vara nödvändigt att i förhållande till den skattskyldige
helt spärra de inbetalade medlen för betalningar enligt inbetalningsplanen.
Med hänsyn till att spärren överhuvud taget icke skall gälla andra skatt
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
103
skyldiga än dem, som åtnjuta anstånd eller eljest häfta för oguldna utskylder,
torde nian emellertid knappast behöva räkna med att en så utformad
spärregel skall i någon nämnvärd utsträckning avhålla de skattskyldiga från
att söka anslutning till kassorna.
Departementsförslaget har avfattats i enlighet med de synpunkter jag nu
framlagt. Tilläggas må att enligt förslaget hinder icke föreligger för en kassa
att genom bestämmelser i reglementet uppställa strängare villkor för rätten
att återbekomma till kassan inbetalda medel. Vådan av dylika särbestämmelser
synes i vissa yttranden ha överdrivits. I likhet med de sakkunniga anser jag
denna möjlighet böra utnyttjas i den utsträckning som kan finnas lämplig.
I de sakkunnigas förslag har i 11 § 2 mom. upptagits en bestämmelse att,
örn medlem som häftar för oguldna utskylder lämnar kassan eller avlider,
kassan skall av de för utskylder inbetalda medlen innehålla och till utmätningsmannen
omedelbart överlämna vad som erfordras för att gälda de oguldna
utskylderna jämte därå belöpande indrivningsavgift. En konsekvens av att
någon åtskillnad icke göres mellan medel, som inbetalts i och för utskyldsbetalning,
och andra medel torde vara, att nyssberörda bestämmelse icke kan
bibehållas. Någon saklig olägenhet torde detta emellertid icke medföra. Utmätningsmannen
erhåller nämligen enligt bestämmelserna i 8 § underrättelse
om utträdet respektive dödsfallet och har sålunda möjlighet att genast vidtaga
utmätningsåtgärd. Något hinder att därvid utmäta hela det innestående beloppet
för gäldande av utskylderna föreligger i regel icke.
I anledning av vad drätselkammaren i Hässleholm anfört vill jag erinra att,
därest hos kassan innestående medel i samband med den skattskyldiges frånfälle
utmätts för gäldande av utskylder men dödsboet därefter beviljas befrielse
från de ifrågavarande utskylderna, utskyldsbeloppet givetvis bör restitueras.
12 §.
De sakkunniga lia anfört följande:
I likhet med vad som stadgas i införsellagen för där avsedda fall synes
frihet från utmätning böra i viss utsträckning stadgas för medel, som inbetalas
till skatteförmedlingskassa. Härvidlag torde emellertid denna utmätningsfrihet
icke kunna sträckas längre än till sådana medel, vilka jämlikt 11 § ej
få disponeras för annat ändamål än utskyldsbetalning. Att stadga utmätningsfrihet
beträffande andra medel, varöver den skattskyldige ägde fri dispositionsrätt,
vore otänkbart. Den sålunda begränsade utmätningsfriheten skall
dock icke gälla gentemot krav å fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet,
varom förmäles i 1 § införsellagen; även denna föreskrift överensstämmer
med vad som enligt införsellagen gäller. I
I fråga om skattskyldigs dispositionsrätt över till kassan inbetalade medel Departementsinnebär
departementsförslaget, såsom i specialmoliveringen till 11 § närmare chefen.
utvecklats, en skärpning av sakkunnigförslaget; enligt departementsförslaget
skall nämligen skattskyldig som åtnjuter anstånd eller eljest häftar för
oguldna utskylder, icke äga till någon del disponera över de till kassan inbetalade
medlen. Att genomföra motsvarande ändring i fråga om den av de sak
-
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
kunniga föreslagna utmätningsfriheten torde däremot icke vara försvarligt.
Tillräckliga skäl torde icke föreligga att från utmätning för annan gäld undantaga
andra medel än dem, som inbetalats till kassan i och för utskyldsbetalning.
En dylik regel kan måhända synas svår tillämplig med hänsyn till att,
enligt vad jag vid 11 § anfört, de för utskyldsbetalning avsedda medlen icke
skola bokföras å särskilt konto. Svårigheterna torde emellertid icke vara
större än att de — i de relativt fåtaliga fall varom här är fråga — mycket väl
kunna övervinnas. Kassan och utmätningsmannen torde sålunda ha att, då
utmätning för annan gäld skall ske, uträkna hura mycket av de inbetalade
medlen som, efter förhållandet mellan å ena sidan de årliga inbetalningarna
för skatteändamål och å andra sidan de totala årliga inbetalningarna, belöper
å skatteändamål; från utmätning för annan gäld bör undantagas endast den
del av det hos kassan innestående beloppet, som motsvarar skillnaden mellan
det sålunda uträknade, för skatteändamål inbetalade beloppet samt de under
året gjorda skatteuibetalningarna.
13 §.
De sakkunniga ha till motivering av motsvarande stadgande i sitt förslag
anfört:
Någon bestämd tid, inom vilken klagan över utmätningsmans beslut skall
föras, har icke föreslagits. De sakkunniga ha därvidlag anslutit sig till vad
som för närvarande gäller beträffande klagan över utmätningsmans beslut,
bl. a. i fråga örn införsel. Givet är, att om klagan anföres efter det sådan tid
förflutit, att något praktiskt resultat icke kan vinnas genom bifall till besvären,
komma desamma icke att föranleda någon åtgärd.
över länsstyrelsens beslut har klagan ansetts icke böra medgivas.
Uppbördsintendenten i Stockholm har uttalat den uppfattningen, att den
föreslagna bestämmelsen om besvärsrätt strede mot gällande rättsregler inom
exekutivprocessen och att bärande skäl för avsteg från den i 200 § utsökningslagen
stadgade formen för besvär över utmätningsmans åtgärd saknades.
Överståthållarämbetet har förklarat sig dela denna uppfattning.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört följande:
Då de olika åligganden, som enligt den föreslagna lagstiftningen skola ankomma
på länsstyrelse, äga intimt samband med varandra, är det viktigt,
att desamma i största möjliga utsträckning ombesörjas inom en och samma
avdelning av länsstyrelsen och då givetvis landskontoret, som enligt landshövdinginstruktionen
har att handlägga ärenden rörande medelsförvaltningen
samt uppbörds- och indrivningsväsendet, därunder inbegripet granskning av
underredogörares räkenskaper. Endast beträffande besvär över utmätningsmans
beslut enligt 14 § i den föreslagna förordningen med särskilda bestämmelser
angående utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
måste undantag äga rum, enär dylika ärenden ingå i överexekutors åligganden,
vilka instruktionsenligt skola handläggas å landskansliet. För undvikande
av olika förfaringssätt vid länsstyrelserna i nu angivna avseende torde
en klarläggande bestämmelse böra meddelas i form av ett tillägg till 26 § 2
mom. landshövdinginstruktionen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
105
Med den ställning av övervakningsmyndighet över den frivilliga skatte- Departemmtsförmedlingsverksamheten,
som länsstyrelsen enligt de nu föreliggande förslå- chefengen
kommer att intaga, synes bäst överensstämma, att klagan i ärenden, som
beröra denna verksamhet, får föras hos länsstyrelsen. Jag har därför icke ansett
tillräckliga skäl föreligga att frångå de sakkunnigas förslag i denna
del.
Därest den ifrågasatta lagstiftningen genomföres, synes böra närmare
övervägas huruvida densamma bör, på sätt länsstyrelsen i Älvsborgs län
föreslagit, föranleda ändring i landshövdinginstruklionen.
Förordningen om preskription av utskylder m. m.
För kronoutskylder,, som blivit obehörigen uteslutna från debitering eller
debiterats till för ringa belopp, är den skattskyldige jämlikt § 29 uppbördsreglementet
fortfarande ansvarig, därest krav delgives honom inom tre år
efter slutet av det år, under vilket utskylderna skolat erläggas, samt utslag
i målet är meddelat inom två år efter det kravet hos honom anställdes. Genom
reservationskrav jämlikt kungörelsen den 17 december 1920 angående
anställande av reservationskrav avbrytes preskription, som nyss nämnts, och
ny preskriptionstid börjar löpa från kravets anställande.
Bestämmelser om preskription av skattskyldig påförda statliga utskylder
hava meddelats i åtskilliga äldre författningar, vilka fortfarande gälla. I
kammarkollegiets cirkulärbrev till landshövdingarna den 11 maj 1724 och
den 20 december 1729, jämförda med kungl, resolutionen på allmogens allmänna
besvär den 16 mars 1739 ävensom med instruktionerna för kammarkollegiet
den 11 oktober 1734 och för landshövdingarna den 4 november 1734,
finnas sålunda intagna bestämmelser av innehåll att kronofogden, som skall
indriva och uppbära räntorna, icke äger utfordra någon restantie efter tre
års förlopp ifrån det årets slut, för vilket räntan eller uppbörden beräknas.
Med hänsyn till meddelade föreskrifter örn uppbörden och örn räkenskapernas
avslutande har den tid av tre år, inom vilken krav mot skattskyldig kunde
äga rum, tidigare ansetts skola räknas från utgången av det s. k. uppbördsåret
eller från den 1 maj året efter det kalenderår uppbörden avsåg. Numera
är emellertid enligt ett Kungl. Maj :ts utslag den 7 februari 1930 fastslaget, att
med hänsyn till de i uppbördsreglemeritet den 14 december 1917 upptagna
bestämmelserna om tiden för uppbörden av statliga utskylder och örn efterkrav
av sådana utskylder tiden för preskription av resterande statliga utskylder
skall räknas från slutet av det kalenderår, under vilket utskylderna
skolat erläggas (Nytt Juridiskt Arkiv avd. I 1930 sid. 167). Frågan huruvida
innebörden av dessa preskriptionsbestämmelser kan utsträckas därhän, att indrivning
av utskylder till staten icke får ske efter preskriptionstidens utgång,
även om krav blivit framställt dessförinnan, har visserligen icke blivit löst
genom utslaget, enär krav icke framställts inom preskriptionstiden. Innehållet
i nyss berörda och vissa andra äldre bestämmelser synas emellertid giva vid
handen, alt preskription av debiterade utskylder till staten icke kan avbrytas.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Denna uppfattning har jämväl kommit till uttryck i ett av kammarrätten den
20 maj 1930 meddelat utslag.
Beträffande andra utskylder än statliga finnes icke någon motsvarighet
till ovannämnda föreskrifter. I fråga om sådana utskylder gälla de vanliga
bestämmelserna om preskription av fordran och avbrott av sådan preskription
i förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn kallelse
å okända borgenärer.
1924 års uppbördssakkunniga uttalade, att därest, såsom de sakkunniga
föreslogo, samtliga utskylder bleve föi''emål för gemensamt uppbörds- och
indrivningsförfarande, samma preskriptionsbestämmelser torde böra gälla
för alla slag av utskylder. Den för de statliga utskylderna gällande preskriptionstiden
vore väl kort, under det att en tioårig preskriptionstid torde få anses
väl lång. Däremot syntes skäl tala för att preskriptionstiden sattes till fem
år, såsom vöre stadgat i fråga örn eftertaxering.
Riksdagen anhöll år 1932 i skrivelse nr 177 örn utredning rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder samt framläggande inför riksdagen
av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I skrivelsen framhölls,
att skillnaden mellan preskriptionstiden för krono- och kommunalutskylder
vore alltför stor och ej betingad av några bärande skäl, varför en höjning av
preskriptionstiden för kronoutskylder till närmande av den för kommunalutskylder
torde vara berättigad.
Vidare anhöll riksdagen år 1934 i skrivelse nr 307 i anledning av riksdagens
år 1933 församlade revisorers berättelse, att Kungl. Maj:t måtte taga
under övervägande vad revisorerna anfört i fråga örn uppbörd och indrivning
av kronoutskylder i Stockholm, varvid revisorerna även fäst uppmärksamheten
på huruvida icke enhetliga preskriptionsbestämmelser borde införas
för såväl krono- som kommunalutskylder.
1936 års uppbördskommitté ansåg, att för tillvaratagande av fördelarna
med den av kommittén föreslagna sammanslagningen av debitering och uppbörd
av statliga och andra utskylder borde för de olika slagen av utskylder
införas samma preskriptionsbestämmelser. Beträffande den skattskyldige i
vederbörlig ordning påförda utskylder borde preskriptionstiden bestämmas
till fem år efter uppbördsårets utgång. Detta innebure en förlängning av preskriptionstiden
för statliga utskylder med omkring två år och en förkortning
av preskriptionstiden för övriga utskylder med omkring fem år. Mot en förlängning
av preskriptionstiden för statliga utskylder torde några befogade
erinringar knappast kunna göras. Däremot kunde givetvis invändningar resas
mot en så avsevärd förkortning av preskriptionstiden för övriga utskylder, som
av kommittén föreslogs. Det torde stundom inträffa, att indrivning av kommunalutskylder
ägde rum även efter ganska lång tid. Kommittén ville dock
erinra örn att det av kommittén föreslagna uppbörds- och indrivningssystemet
borde vara ägnat att medföra bättre uppbörds- och indrivningsresultat
än för närvarande. Det borde även framhållas, att kommittén tillika föresloge,
att statliga och övriga utskylder skulle åtnjuta samma förmånsrätt, vilket
Kungl. Majlis proposition nr 17.
107
förhållande torde medföra, att andra utskylder än statliga kunde beräknas
komma att uttagas inom betydligt kortare tid än nu vore fallet. Preskriptionen
i fråga om debiterade utskylder borde icke kunna avbrytas.
Beträffande preskription av utskylder, som obehörigen uteslutits från debitering
eller debiterats till för ringa belopp, föreslog uppbördskommittén bestämmelser
i nära anslutning till § 29 uppbördsreglementet.
1942 års sakkunniga ha framhållit, att en svårighet vid genomförandet av
förslaget rörande anstånd med utskyldsbetalningen mötte däri, att preskriptionstiden
för kronoutskylder vore begränsad till tre år från utgången av det
kalenderår, varunder utskylderna förföllo, och att denna korta preskriptionstid
kunde i åtskilliga fall omöjliggöra ett riktigt genomförande av tanken på
anstånd med förfallna skatter. Till förhindrande härav syntes erforderligt, att
denna preskriptionstid förlängdes till fem år. Förslag härom hade vid upprepade
tidigare tillfällen framlagts och, såvitt de sakkunniga hade sig bekant,
icke mött någon allvarligare gensaga. I samband därmed syntes lämpligt att,
såsom jämväl tidigare föreslagits, bestämma preskriptionstiden för kommunalutskylder
till densamma som för kronoutskylder. Förordningen i ämnet
syntes icke böra givas retroaktiv verkan utan endast tillämpas å utskylder
och allmänna avgifter, som förföllo till betalning efter ikraftträdandet. De
sakkunniga hade även övervägt huruvida ändring borde ske av den i § 29
uppbördsreglementet meddelade bestämmelsen, enligt vilken efterkrav av
kronoutskylder skulle delgivas den skattskyldige inom tre år efter slutet av
det år, under vilket utskylderna skolat erläggas. I likhet med 1936 års uppbördskommitté
hade emellertid de sakkunniga icke funnit anledning härtill.
Riksräkenskapsverket har anfört följande:
Förslag om en gemensam preskriptionstid om fem år för krono- och
kommunalutskylder har riksräkenskapsverket redan tidigare, då de väckts
i annat sammanhang, ansett sig böra tillstyrka. Den nuvarande kortare
preskriptionstiden för kronoutskylder har riksräkenskapsverket, åtminstone
under normala förhållanden, visserligen funnit vara väl avpassad, men
fördelarna av enhetliga regler torde icke desto mindre vara påtagliga. En
annan sak är, att någon avmattning i tempot för indrivningen därför ej
bör tillåtas. Den kortare preskriptionstiden för kronoutskylder — möjligen
i förening med den högre indrivningsavgiften — har i vissa fall föranlett
ett företräde för dessa vid indrivningen i förhållande till kommunalutskylder.
Å andra sidan har det förekommit, att kommuner för åstadkommande
av en resultatrik indrivning av mycket gamla restantier erbjudit indrivningsförrättare
särdeles goda förmåner, vilket föranlett att indrivningen
av kronoutskylder kunnat komma att eftersättas. Om nu nya bestämmelser
örn preskriptionstid skola införas, finnes anledning att härvid beakta
ett särskilt förhållande. Enligt gällande regler, liksom enligt förslaget, räknas
preskriptionstiden för kronoutskylder från utgången av det år, då utskylderna
förfallit till betalning. Efter kronouppbördens delning på två
betalningstillfällen förfalla visst års kronoutskylder, i den mån de äro delade
på båda betalningstillfällena, till betalning under två skilda år. Jämlikt
uppbördsreglemcntets bestämmelser är emellertid, örn första inbetalningen
försummas, jämväl det belopp förfallet till omedelbar betalning,
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
som eljest skolat erläggas först vid andra betalningstillfället. En följd härav
lärer vara, att det belopp, som enligt uppbördsboken skall erläggas vid
andra betalningstillfället, kommer att i sådana fall preskriberas ett år tidigare
örn första betalningstillfället försummas än om betalning då sker i
behörig ordning. Detta kan icke vara en rimlig ordning. Bestämmelserna
torde därför böra givas det innehållet, att visst års utskylder icke må
uttagas hos den skattskyldige, sedan fem år förflutit efter utgången av det
år, under vilket de senast förfallit till betalning. Ändringen av preskriptionstiderna
är enligt riksräkenskapsverkets åsikt i och för sig önskvärd,
även om den väl knappast utgör någon väsentligare förutsättning för intressekontorsrörelsens
befrämjande. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang
erinra, att i begreppet kronoutskylder enligt uppbördsreglementet
ingå även sådana utskylder och avgifter, som enligt särskilda stadganden
uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. Den kortare
preskriptionstiden, tre år, gäller utskylder till kronan. Vid indrivningen
kan av naturliga skäl ingen åtskillnad ur förevarande synpunkt göras mellan
utskylder till kronan och sådana kommunala utskylder och övriga
medel, som ingå i kronouppbörden, utan de slutredovisas i allmänhet i
ett sammanhang. Ett undantag utgöra annuiteter å lån, som stundom
kvarstå i restlängderna efter det utskylder, som avse samma skattskyldig,
avkortats och sålunda avförts ur räkenskaperna. Givetvis vore det ur uppbörds-
och redovisningssynpunkt synnerligen önskvärt, att samtliga i kronouppbörden
ingående utskylder och avgifter preskriberades samtidigt. Om
en sålunda åsyftad utvidgning av de särskilda preskriptionsbestämmelserna
icke låter sig genomföras, vill riksräkenskapsverket fästa uppmärksamheten
vid de synpunkter på en önskvärd utrensning bland de i kronouppbörden
ingående utskyldstitlarna, som riksräkenskapsverket framfört i sitt underdåniga
utlåtande den 14 februari 1942 i anledning av riksdagens revisorers
uttalande om borttagande av öretalen på kronodebetsedlarna.
Pensionsstyrelsen har anfört följande:
Folkpensionsavgifter skola uppbäras och redovisas i sammanhang med
kronouppbörden samt äro därför enligt uppbördsreglementet att hänföra till
kronoutskylder. Pensionsavgift, som redovisas till redogörare för kronoutskyldsrestantier
först efter utgången av året näst efter det, då avgiften påförts.
skall redovisas å s. k. tilläggsuppgift. På sådant sätt redovisad avgift
förorsakar pensionsstyrelsen extra arbete, vilket arbete blir större ju senare
redovisningen sker. Ur denna synpunkt är därför den av de sakkunniga
föreslagna utsträckningen av preskriptionstiden för uttagande av pensionsavgifter
med två år mindre lämplig. Från tiden före år 1937, då tillläggsavgift
icke fick erläggas och ej heller utsökas sedan sex månader förflutit
efter utgången av det år, under vilket avgiften blivit påförd (15 § lagen
örn allmän pensionsförsäkring), har emellertid styrelsen erfarenhet av att
tillämpandet av annan preskriptionstid för pensionsavgifter än för övriga
kronoutskylder är förenat med mycket stora olägenheter. Styrelsen anser sig
därför icke kunna ifrågasätta kortare preskriptionstid för pensionsavgifter
än för övriga kronoutskylder. I detta sammanhang må ock framhållas att
en förlängning av preskriptionstiden sannolikt torde komma att medföra ett
något förbättrat resultat av indrivningen utav pensionsavgifter.
Frågan, huruvida en förkortning av preskriptionstiden för kommunalutskylder
bör genomföras, har behandlats även i flera andra yttranden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
109
Stockholms stads kammarkontor har anfört:
Förslaget att bestämma preskriptionstiden till fem år, lika för all skatt,
innebär en försämring i fråga om kommunalskatten, vilken enligt gällande
rätt faller in under de allmänna bestämmelserna om tioårig preskription.
I realiteten torde emellertid denna ändring få tämligen ringa betydelse.
I Stockholm har exempelvis årligen under 10-årsperioden 1932—1941 av
mer än fem år gamla restantier influtit belopp, som i huvudsak varierat
mellan 0.02 och 0.07 procent av den under samma år förfallande skatten;
endast två år, 1938 och 1939, var denna procentsiffra högre, eller 0.12 respektive
0.09 procent. Det må härvid också framhållas, att de föreslagna åtgärderna
i syfte att förbättra uppbördsresultatet, särskilt anmälningsskyldigheten
i fråga örn arbetsanställning, böra medföra en minskning av restantierna.
, kjäl
Svenska stadsförbundet har uttalat, att en inskränkning av preskriptionstiden
för kommunalutskylderna måste väcka vissa betänkligheter på kommunalt
håll. Förbundet vore icke i tillfälle att framlägga någon aktuell
statistik över vad som inflöte efter fem år. Även örn det här sannolikt rörde
sig örn relativt begränsade belopp, vore dessa i tider som de nuvarande
icke utan sin betydelse. I städerna vore det brukligt att inemot tioårsperiodens
utgång underkasta utestående belopp uppmärksamhet för att se, örn
ändrat läge i ena eller andra avseendet kunde motivera ett nytt inarivningsförsök.
Att vidtaga sådan granskning inemot femårsperiodens slut, kanske
icke långt efter det ärendet återkommit från utmätningsmannen, gå ve sällan
resultat.
Även Finspångs köpingsnämnd, drätselkammaren i Laholm, stadsfullmäktige
i Trollhättan, magistraten i Askersund, Gävle stads kammarkontor, kommunalfullmäktige
i Ovansjö och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler
ha uttalat betänkligheter mot en sänkning av preskriptionstiden för kommunalutskylder.
De sakkunnigas förslag att öka preskriptionstiden för kronoutskylder från
3 till 5 år har föranlett Norrbottens och Västerbottens låns handelskammare
att uttala, att en sådan förlängning måste betraktas såsom en diskutabel fördel,
då därigenom regleringen av dessa utskylder komme att draga ut på
tiden. Detta finge anses mindre lämpligt såväl för den enskilde som ur fiskalisk
synpunkt.
Enligt nu gällande bestämmelser är preskriptionstiden för statliga utskylder.
tre år, räknat från slutet av det kalenderår under vilket utskylderna skolat
erläggas. I fråga om andra utskylder än statliga gäller det allmänna stadgandet
i § 1 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om
kallelse å okända borgenärer.
De sakkunnigas förslag innefattar den ändringen i förhållande till vad som
nu gäller, att sådana utskylder och avgifter till stat och kommun, som omförmälas
i 1 § a) och b) reslindrivningsförordningen, icke må uttagas hos
den skattskyldige, sedan fem år förflutit från utgången av det år under vilket
utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning. Bland de utskylder
Departements
chefen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
och avgifter till staten, vilka åsyftas i sakkunnigförslaget, märkas — förutom
de direkta statsskatterna — prästerskapets till statsverket indragna tionde,
avbetalningar å avdikningslån, annuiteter å egnahemslån och annuiteter å
förskott för avlösning av frälseräntor ävensom diverse andra, under mindre
allmänt förekommande titlar debiterade belopp, avseende bland annat kvarstående
rester av äldre skatteformer samt vissa lokalt utgående allmänna
avgifter. Till denna grupp av avgifter till staten höra jämväl de båda statliga
försäkringsavgifterna pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering
och olycksfallsförsäkringsavgifter. De i sakkunnigförslaget avsedda utskyldema
och avgifterna till kommun utgöras icke endast av utskylder och avgifter
till primärkommuner, exempelvis kommunalskatt och skogsaccis, utan
även av tingshusmedel, vägskatt och landstingsmedel.
Såsom de sakkunniga uttalat torde det vara av betydelse för genomförandet
av förslaget örn anstånd med förfallna utskylder, att den treåriga preskriptionstiden
för de statliga utskylderna förlänges. I remissyttrandena har
de sakkunnigas förslag att utöka denna tid från tre till fem år i stort sett
lämnats utan erinran. Även för egen del biträder jag sakkunnigförslaget
härutinnan, men jag vill samtidigt •—• i anslutning till vad riksräkenskapsverket
uttalat — understryka vikten av att en sådan förlängning av preskriptionstiden
icke av indrivningsförrättarna tages till intäkt för ett eftersättande
av dessa utskylders indrivning.
Mera tveksamt synes vara, huruvida preskriptionstiden för de övriga utskylder
och avgifter, varom nu är fråga, bör förkortas från tio till fem år. Av
ett flertal remissyttranden från kommunala myndigheter framgår nämligen,
att indrivning av kommunalutskylder icke sällan äger rum även efter det
lång tid — 8 eller 9 år — förflutit från det utskylderna förfallit till betalning.
En förkortning av preskriptionstiden skulle avskära möjligheterna att driva
in dessa äldre utskylder.
Några rent principiella erinringar mot att beträffande sistnämnda utskylder
och avgifter frångå den allmänna preskriptionstiden ha dock icke framförts.
De från kommunalt håll i övrigt uttalade betänkligheterna häremot
torde icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. Det bör härvid beaktas,
att ett genomförande av förslaget örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
är ägnat att medföra en icke obetydlig förbättring av
uppbörds- och indrivningsresultatet. En förkortning av preskriptionstiden för
kommunalutskylder framstår vidare som än mera berättigad därest —- såsom
jag i det följande ämnar föreslå--dessa utskylder komma att åtnjuta samma
förmånsrätt som kronoutskylder. Härtill kommer, att en och samma preskriptionstid
för olika slag av utskylder är en nödvändig betingelse för att
skatteförmedlingskassornas verksamhet skall kunna ordnas rationellt. På
grund härav har jag ansett mig kunna i princip biträda sakkunnigförslaget
även i vad detsamma innebär en förkortning av preskriptionstiden för kommunala
utskylder ävensom övriga här ifrågavarande medel.
I fråga om sättet för preskriptionstidens beräkning vill jag erinra örn att
kommunalutskylder för visst år i sin helhet förfalla till betalning under näst
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
lil
följande kalenderår, dock att uppbörd av skogsaccis kan ske även under de
två sista månaderna året dessförinnan, medan däremot kronoutskylder för
visst år, i den mån de äro delade på två betalningstillfällen, förfalla till betalning
under två skilda kalenderår. Såsom riksräkenskapsverket framhållit
gäller vidare beträffande kronoutskylderna den bestämmelsen, att om första
inbetalningen försummas jämväl det belopp är förfallet till omedelbar betalning,
som eljest skolat erläggas först vid andra betalningstillfället. Enligt sakkunnigförslaget
skall preskriptionstiden räknas från utgången av det år, under
vilket utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning. I praktiken
kommer detta att medföra, att preskriptionstiden för en skattskyldig, som
helt försummat att betala sina kronoutskylder, blir ett år kortare än för den
som i föreskriven ordning betalat vid första uppbördstillfället förfallet belopp
men därefter icke förmått gälda återstoden. En sådan lösning är icke
tillfredsställande. Med hänsyn härtill har departementsförslaget givits den avfattningen,
att preskriptionstiden skall räknas, från utgången av det år, under
vilket någon del av utskylderna eller avgifterna enligt verkställd debitering
senast skolat erläggas. I enlighet härmed räknas preskriptionstiden i sådana
fall, där kronoutskylder som enligt verkställd debitering kunnat erläggas vid
två uppbördsstämmor äro helt oguldna, från utgången av det kalenderår, under
vilket den andra uppbördsstämman infaller. Härigenom kommer preskriptionstiden
i regel att bliva lika lång för de olika slagen av hithörande
utskylder och avgifter. Ett undantag kommer dock fortfarande att finnas,
nämligen i fråga om skogsaccis som uppbäres vid särskild uppbörd det år
då virkestaxeringen ägt rum, men detta undantag torde icke vara av större
betydelse.
Av de sakkunniga föreslagen ändring i lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta. I
I detta sammanhang torde lidra behandlas de sakkunnigas förslag till lag
örn ändrad lydelse av 21 § 2) lagen den 1-i juni 1917 (nr 380) om införsel i
avlöning, pension eller livränta.
De sakkunniga, vilka framhållit, att en ändring av preskriptionstiden för
krono- och kommunalutskylder torde böra medföra en motsvarande ändring
i 21 § 2) införsellagen, ha häi''om vidare anfört bland annat följande:
För närvarande finnes i 21 § 2) införsellagen föreskrivet, att sedan tre år
förflutit efter det utskylder eller allmänna avgifter förfallit till betalning,
må införsel ej beviljas eller meddelat beslut örn införsel äga tillämpning. Den
sålunda givna tidsbegränsningen överensstämmer i huvudsak med nu gällande
preskriptionstid i fråga om kronoutskylder. Såvitt dylika utskylder
gäller, kunde stadgandet förty anses överflödigt men kan dock förklaras
därav, att föreskrifterna om preskription av kronoutskylder grunda sig på
olika brev och författningar från 1700-talets början och att det därför varit
behövligt att i införsellagen få en klar regel i förevarande fall. Beträffande
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
kommunalutskylder har bestämmelsen i införsellagen sin givna självständiga
betydelse. Ehuru preskriptionstiden för kommunalutskylder är tio år, har
en begränsning skett i fråga om möjligheten att genom införsel uttaga sådana
utslcylder.
De sakkunniga anse för sin del, att den tid, under vilken införsel för uttagande
av utskylder och avgifter må äga rum, bör vara av samma längd
som preskriptionstiden. Då denna föreslagits till fem år efter utgången av
det år, varunder utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning, bör även
verkställighet av införsel kunna ske intill dess denna tid förflutit.
De sakkunniga förbise icke, att i och för sig olika tider kunna gälla i fråga
om preskription och i fråga örn verkställighet genom införsel. Emellertid
innebär ju de sakkunnigas förslag om anstånd med utskyldsbetalning bl. a.,
att i förekommande fall införselbeslut skulle upphävas och de restförda utskylderna
under en längre tidsperiod gäldas. För att kunna utsträcka denna
period till fem år, måste preskriptionstiden för kronoutskylder ändras på
förut angivet sätt. Om man emellertid samtidigt bibehölle treårsgränsen
i fråga örn införsels verkställighet, skulle man i det övervägande antalet
fall fortfarande motverka det syfte man velat vinna genom preskriptionstidens
förlängning. Man kunde då icke gärna beträffande en arbetstagare
upplägga en femårsplan för restförda utskylders gäldande, då efter tre år
möjlighet icke funnes att genom införsel uttaga beloppet. Vederbörande kunde
ju då efter treårstidens utgång återkalla sitt betalningsuppdrag och sedan icke
behöva befara någon införsel i lönen.
De sakkunniga föreslå alltså ändrad lydelse av 21 § 2) införsellagen i enlighet
med vad ovan sagts. Emellertid skall givetvis nu gällande bestämmelse
fortfarande äga tillämpning å utskylder och allmänna avgifter, som förfallit
till betalning före lagens ikraftträdande.
Riksräkenskapsverket har avstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande
hänseende. Förslaget vore varken motiverat eller önskvärt, särskilt med
hänsyn till den strängare begränsning i fråga om möjligheten att anlita införselförfarande
som gällde för uttagande av underhållsbidrag. Härtill komme,
att nuvarande begränsning av tiden för utskylders uttagande genom införsel
i viss mån faktiskt bidroge till att påskynda indrivningsförfarandet beträffande
anställdas skatter. De sakkunniga hade starkt understrukit värdet av
ett snabbt anlitande av införselförfarandet, bland annat ur den synpunkten,
att ett snabbt införselförfarande skulle framtvinga anslutning till skatteförmedlingskassor
medan åter ett långsamt verkande införselförfarande måste
verka i motsatt riktning. Så mycket ansåge sig riksräkenskapsverket kunna
med fog framhålla som att den föreslagna utsträckningen av tiden för införsels
medgivande icke skulle verka i den av de sakkunniga sålunda åsyftade
riktningen.
Uppbördsintendenten i Stockholm har ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna
ändringen i 21 § införsellagen. Ändringen hade synbarligen föreslagits
i syfte att ernå korrespondens med preskriptionsbestämmelserna, men detta
syntes i och för sig näppeligen utgöra tillräckligt fog för densamma. I detta
sammanhang borde erinras, att rätten till införsel för underhållsbidrag nu
endast vore ett år och för böter tre år. Fråga vore örn icke förslaget innebure
en onödigt hård belastning av en persons lönetillgångar, vilka ju enligt allmänt
vedertagen uppfattning i första hand borde disponeras för löpande utgifter,
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
113
frånsett att utskylderna härigenom i viss mån skulle komma att intaga en
prioriterad ställning.
Överståthållarämbetet har gentemot uppbördsintendentens nämnda uttalande
gjort gällande, att det ville förefalla som örn de sakkunnigas motiv för
utsträckning av införseltiden för utskylder till fem år vore bärande.
En gäldenärs rätt till avlöning är enligt 67 § utsökningslagen i princip skyd- Departementsdad
mot utmätning för gäld. Ianspråktagandet av icke intjänad eller till be- chefen''
talning förfallen lön är ägnat att för både enskilda och samhället medföra
menliga verkningar, i det arbetstagarens intresse för sitt arbete därigenom
måste slappas.
Från regeln i 67 § utsökningslagen gäller dock det undantaget som innefattas
i lagstiftningen om införsel i avlöning, pension eller livränta. Sådan
införsel kan ske för uttagande av dels vissa familjerättsliga underhållsbidrag,
dels utskylder och allmänna avgifter, dels ock böter och vitén. I dessa fall ha
de till förmån för utmätningsfrihet nyss åberopade skälen av olika anledningar
ansetts böra träda i bakgrunden. Hänsyn till desamma har dock vid
lagstiftningen tagits i så måtto, att en begränsning av rätten till införsel ansetts
böra stadgas. Salunda må införsel ej beviljas till gäldande av underhållsbidrag,
som förfallit till betalning tidigare än ett år innan beslutet meddelas,
varjämte som regel gäller, att, sedan underhållsskyldigheten upphört, beslutet
om införsel ej vidare skall äga tillämpning, ändå att den underhållsskyldige
häftar för oguldet underhållsbidrag. Beträffande böter eller vitén gäller att,
sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, införsel ej må
beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning. Vad slutligen angår
utskylder och allmänna avgifter stadgas att, sedan tre år förflutit efter
det utskylderna eller avgifterna förfallit lill betalning, införsel ej må beviljas
eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning. Erinras må tillika, att
enligt det genom propositionen nr 32 till 1918 års urtima riksdag framlagda
förslaget till lag örn tillägg till införsellagen, vilket ligger till grund för bestämmelserna
örn införsel till gäldande av utskylder och allmänna avgifter,
den tidrymd, under vilken dylika fordringar skulle få uttagas, utgjorde allenast
ett år efter det desamma förfallit till betalning. På hemställan av vederbörande
riksdagsutskott, som fann den sålunda föreslagna tidsbegränsningen
val snäv, särskilt med hänsyn till det stora antal skattskyldiga, som flyttade
från en ort till en annan och ofta ej kunde av indrivningsmyndigheterna
anträffas inom ett år från utskyldernas förfallodag, erliöllo emellertid bestämmelserna
sin fortfarande gällande lydelse.
Det är uppenbart, att möjligheten till införsel i avlöning, pension eller
livränta bör utnyttjas med försiktighet. Om man, såsom de sakkunniga föreslagit,
utsträckte den lid, under vilken införsel linge ske lill gäldande av utskylder
och allmänna avgifter, från tre till fem år från 1''örfallodagen, skulle
detta enligt min mening knappast stå i överensstämmelse med nuvarande
principer för införselinstitutet, .lag har därför icke ansett mig böra biträda
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. t sami. Nr 17.
8
114 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
de sakkunnigas förslag i denna del och vill i anslutning härtill framhålla
följande.
Häftar en skattskyldig såväl för tre år gamla utskylder som för utskylder,
vilka förfallit till betalning för allenast två år sedan, bör anstånd enligt 3
eller 7 § förslaget till förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor
kunna meddelas under förutsättning att enligt inbetalningsplanen
dels förstnämnda utskylder hinna slutbetalas under anståndstiden
dels ock sistnämnda utskylder hinna slutbetalas inom ett år. Anståndstiden
utgör ju, därest 3 § tillämpas, högst fem kvartal och bör, om 7 § tilllämpas,
icke i detta fall bestämmas längre än till två år d. v. s. till den tidpunkt
då de äldsta utskylderna preskriberas.
Mycket ofta torde det förhålla sig så, att den som häftar för tre år gamla
eller äldre utskylder även häftar för andra utskylder, till vilkas gäldande alltså
införsel kan beviljas. Vill den skattskyldige undgå införsel i sin lön, har han
därför ett intresse av att ansluta sig till en skatteförmedlingskassa även om
den av de sakkunniga ifrågasatta ändringen i införsellagen icke kommer till
stånd.
Jag vill slutligen erinra om vad riksräkenskapsverket framhållit därom,
att därest ändringen ifråga vidtoges, indrivningen kunde befaras komma att
i åtskilliga fall fördröjas.
Lagen om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken och lagen
angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)
om krigsskadeersättning.
Enligt 17 kap. 12 § handelsbalken har kronan företräde till lös egendom
för gäldenärens utskylder för sista och löpande året, de där ej för fast egendom
utgå. Samma förmånsrätt åtnjuter kronan för vad statsverket enligt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete må hava förskjutit på grund av
gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista
och löpande året. För prästerskapets till statsverket indragna tionde, årliga
avbetalnings- och räntebelopp i anledning av avlösning av vissa frälseräntor,
årliga avbetalnings- och räntebelopp i anledning av lån från statens avdikningslånefond
och årliga avbetalningsbelopp i anledning av avlösning av
avgälder från de s. k. halländska kyrkohemmanen åtnjuter kronan förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, där ej avgälden stått inne längre än ett
år efter förfallodagen. (Jfr lagarna den 22 maj 1891, innefattande tillägg till
17 kap. 6 § handelsbalken, den 8 november 1912 örn avlösning av vissa frälseräntor,
§ 13, den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån,
2 §, och den 6 maj 1938 om avlösning av avgälder från de till skatte försålda
så kallade halländska kyrkohemmanen, 6 §.) Enahanda förmånsrätt åtnjuter
kronan för fordran, varom förmäles i 28 § allmänna förfogandelagen (se
paragrafens lydelse enligt lag den 15 maj 1942).
Förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken men efter den rätt, kronan
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
115
har enligt samma lagrum, tillkommer med lika rätt dem emellan kommunalutskylder,
skogsaccis, vägskatt och tingshusmedel (häradsmedel) samt landstingsmedel,
samtliga för sista och löpande året; förmånsrätten gäller i såväl
fast som lös egendom. I den mån utskyld till kommun eller annan menighet
skall utgå för fast egendom, åtnjuter kommunen eller menigheten dock härför
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden, såvida skatten ej stått inne
längre än ett år efter förfallodagen.
Kommun åtnjuter vidare samma förmånsrätt som för kommunalutskylder
för vad enligt lag örn allmän pensionsförsäkring kommunen må hava
utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för
sista och löpande året. Sedan numera enligt lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering
skyldighet för kommun att utgiva visst belopp i anledning av
att avgiftspliktig underlåtit att erlägga pensionsavgift icke längre föreligger,
torde sistberörda förmånsrätt emellertid icke vidare kunna förekomma.
I detta sammanhang må anmärkas, att enligt 17 § lagen om folkpensionering
pensionsavgift må kunna särskilt erläggas samt att genom kungörelse
den 29 januari 1937 angående påföring, debitering, uppbörd och redovisning
av pensionsavgifter enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering
bland annat bestämts, att örn restfört belopp, vari pensionsavgift ingår, endast
delvis erlagts, vad som erlagts skall anses i första hand vara pensionsavgift,
såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan.
Enligt 14 § första stycket lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning
äger staten för krigsskadebidrag, som skall utgå för fast egendom och erläggas
av den, som innehaft egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt
eller eljest på grund av testamente, lika rätt i egendomen som för
avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs. I 14 § andra
stycket föreskrives, att bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som
jämlikt 17 kap. 12 § andra stycket handelsbaden tillkommer kommunalutskylder.
1936 års uppbördskommitté föreslog, att alla utskylder och allmänna avgifter,
som icke utgå för fastighet, dock med undantag av pensionsavgifter,
skulle åtnjuta samma förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbaden, i följd
varav influtna belopp skulle proportionellt fördelas mellan ifrågavarande
skattetitlar, såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan.
Som motivering härför framhöll kommittén, att fördelarna med en sammanslagning
av debitering och uppbörd av statliga och andra utskylder endast
härigenom skulle kunna rationellt utnyttjas samt att utskyldernas och avgifternas
likaberättigande i fråga örn förmånsrätt vore en förutsättning för
att de skulle kunna likställas i preskriptionshänseende. — Beträffande pensionsavgifterna
fann kommittén övervägande skäl tala för att desamma borde
åtnjuta förmånsrätt framför andra utskylder och allmänna avgifter. Kommittén
erinrade i detta sammanhang örn, att det av tekniska skäl vore uteslutet
att vid ett anordnande av uppbörden enligt kommitténs förslag bibehålla
bestämmelsen om att pensionsavgift finge särskilt erläggas. Vidare
116
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
framhöll kommittén, att med hänsyn till de i administrativ ordning tillkomna
bestämmelserna angående redovisningen av sådana utskylder, vilka icke kunnat
helt indrivas, den föreslagna bättre förmånsrätten för pensionsavgifter i
förhållande till andra utskylder icke torde i sak innebära någon ändring av
betydelse.
7942 års sakkunniga ha anfört:
En nödvändig konsekvens av den föreslagna ändringen i fråga örn preskriptionstidens
längd lärer vara, att krono- och kommunalutskylder erhålla
samma förmånsrätt; för närvarande utgå ju kronoutskylderna med bättre
rätt än kommunalutskylderna. Denna sämre förmånsrätt för kommunalutskylder
har i viss mån kompenserats genom att restindrivningen av kommunalutskylder
kunnat pågå i tio år, medan indrivningen av kronoutskylder
endast kunnat fortgå i tre år. När nu preskriptionstiderna föreslås skola
bliva lika, bortfaller tydligtvis denna kompensation, och behovet av ensartade
bestämmelser beträffande förmånsrätten blir aktuellt på ett helt annat
sätt än hittills varit fallet.
Vidare ha de sakkunniga uttalat, att medan 1936 års uppbördskommitté
på sin tid framlagt förslag till mera genomgripande ändringar i förevarande
lagrum, de sakkunniga icke funnit anledning föreslå andra ändringar än
sådana, vilka direkt betingats av det angivna syftet. Emellertid torde — med
hänsyn till att kommunernas ansvar för vissa pensionsavgifter numera blivit
upphävt -— bestämmelsen om förmånsrätt för vad kommun i sådant hänseende
utgivit böra utgå.
De sakkunnigas förslag i denna del har tillstyrkts i ett flertal yttranden.
Sålunda har socialstyrelsen uttalat, att de sakkunnigas förslag om upphävande
—- i samband med ändring av preskriptionstiden — av kronoutskyldernas
nuvarande förtursrätt icke föranledde någon erinran från styrelsens
sida. Det förefölle rimligt, att denna förtursrätt i det föreliggande sammanhanget
uppgåves av staten till förmån för en mera likformigt skeende förbättring
av uppbördsresultatet i fråga om de två slagen av utskylder. Socialstyrelsen
ville härtill anmärka, att en förutsättning för den föreslagna nya
ordningen borde anses vara, att det i varje särskilt fall indrivna skattebeloppet
fördelades på krono- och kommunalutskylder i samma proportion
som det totala restförda beloppet fördelat sig på de bägge utskyldsslagen.
Riksräkenskapsverket, som likaledes tillstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande
hänseende, har vidare anfört, att om en ändring ändå skulle göras
i 17 kap. 12 § handelsbalken, de däri uppräknade utskyldema och avgifterna
samtidigt borde åsättas nu gängse benämningar. Därvid syntes det
av 1936 års uppbördskommitté framlagda förslaget kunna följas. Enligt
övergångsstadgandet skulle de ändrade förmånsrättsbestämmelserna icke äga
tillämpning beträffande utskylder eller avgifter för år 1941 eller tidigare år.
Det borde påpekas, att värnskatt hittills avsett visst budgetår.
En motsatt uppfattning rörande den ifrågavarande ändringen av förmånsrätten
har uttalats av kammarrätten, som framhållit, att vid införandet år
Kimot- Majlis proposition nr 17.
117
1889 i 17 kap. 12 § liandelsbalken av förmånsrätt för kommunalulskylder,
såvitt motiven för berörda stadgande utvisade, hänsyn icke syntes ha tagits
till den preskriptionstid som beträffande olika slag av utskylder varit tilllämplig.
Kronoutskylderna hade åtnjutit förmånsrätt långt före det sådan
var tillerkänd kommunalutskylder, och då, efter allehanda åsiktsbrytningar,
jämväl sistnämnda utskylder fingo sig tillerkänd ifrågavarande förmån, ansågs
det uppenbarligen naturligt, att de ej i detta avseende skulle få konkurrera
med utskylderna till kronan. Kammarrätten funne med hänsyn därtill
vad de sakkunniga i överensstämmelse med åskådningssättet inom 1936 års
uppbördskommitté anfört till stöd för ändring i förmånsrätten knappast vara
tillfyllest.
Pensionsstyrelsen har framhållit, att styrelsen tidigare i olika sammanhang
föreslagit, att pensionsavgifteima skulle erhålla bättre förmånsrätt än andra
utskylder och allmänna avgifter, och att denna förmånsrätt borde direkt
framgå av bestämmelsen i 17 kap. 12 § handelsbaden. Styrelsen har ansett
sig alltjämt böra ifrågasätta, örn icke i nämnda lagrum pensionsavgifterna
borde beredas förmånsrätt framför andra utskylder och allmänna avgifter.
Drätselkammaren i Kalmar har yttrat, att det vore önskvärt, att förmånsrättsbestämmelserna
i 17 kap. 12 § handelsbaden i detta sammanhang ändrades
även därhän, att förmånsrätten för utskylder utsträcktes att omfatta
icke endast sådana, vida avsåge sista och löpande året, utan även utskylder,
som förfallit till betalning under två år före löpande år. Erfarenheten hade
nämligen visat, att i synnerhet kommunerna åsamkades orimligt stora skatteförluster
på grund av den begränsade tiden för restindrivning av kommunalskatt
»för sista året» parallellt med restindrivning av kronoskatt för samma
år. Detta spörsmål hade emellertid icke så stor betydelse beträffande
skattedragare, vida vore löntagare, som beträffande skattedragare, vida
vöre rörelseidkare. Nu angivna erfarenheter åsyftade i första hand förmånsrätten
i konkurs.
Något bärande skäl för att placera kronoutskylder i ett förmånligare läge Departementsän
kommunalutskylder torde numera icke kunna åberopas. Att uteslutande chefenav
historiska skäl bibehålla en sådan ordning kan jag ej heller finna berättigat.
Örn kommunalutskylder i ett hänseende intaga en bättre ställning än kronoutskylder,
är det däremot naturligt att de senare utskylderna i ett annat
hänseende äro gynnade framför de förra. Så är också för närvarande fallet,
i det att å ena sidan för kommunalutskylderna gäller en tioårig men för
kronoutskylderna blott en treårig preskriptionstid, medan å andra sidan kronoutskylderna
äro placerade framför kommunalutskylderna i den i 17 kap.
handelsbaden angivna förmånsrättsordningen.
Tidigare har jag föreslagit, att samtliga utskylder skola likställas i preskriptionshänseende.
I anslutning härtill vill jag nu förorda en motsvarande anordning
beträffande förmånsrätten. Det härutinnan inom departementet upprättade
lagförslaget är, bortsett från övergångsbestämmelsen, i sak över
-
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
ensstämmande med det av de sakkunniga avgivna. Jag har icke funnit anledning
vare sig att, på sätt riksräkenskapsverket ifrågasatt, i detta sammanhang
föreslå en allmän revision av den gällande lagtexten eller att biträda drätselkammarens
i Kalmar förslag örn en viss ökning av förmånsrättens omfattning.
Ej heller innebär departementsförslaget, att pensionsavgifterna skulle i fråga
örn förmånsrätten sättas före övriga utskylder och allmänna avgifter. Härutinnan
må framhållas, att de skäl, som lågo till grund för uppbördskommitténs
förslag härom, icke nu i allo äga giltighet. Sålunda ifrågasättes icke nu ett upphävande
av vare sig rätten för skattskyldig att särskilt erlägga pensionsavgift
eller kungörelsen den 29 januari 1937. Även efter ett genomförande av
den nu föreslagna lagstiftningen komma alltså pensionsavgifterna att i regel
redovisas nied förtursrätt framför andra kronoutskylder.
Övergångsbestämmelsen har i departementsförslaget erhållit den innebörden,
att jämväl efter lagändringens ikraftträdande äldre lag skall äga tillämpning
beträffande utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning, så ock
beträffande dessförinnan förskjutna försäkrings- eller tilläggsavgifter.
Den föreslagna ändringen av 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning
är en följdändring av rent redaktionell natur.
Lagarna angående ändrad lydelse av 78 § lagen om kommunalstyrelse
på landet, 71 § lagen örn kommunalstyrelse i stad och 58 §
lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.
Enligt § 17 mom. 1 uppbördsreglementet och § 11 st. 2 uppbördsreglementet
för Stockholm åligger det skattskyldig, vilken underlåtit att inbetala
sina kronoutskylder i föreskriven tid och ordning, att vid indrivningen av
resterande utskylder erlägga avgift, beräknad efter tre öre för varje full krona
av de resterande utskyldernas slutsumma, då densamma ej överstiger tjugufem
kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre för varje full
krona av berörda slutsumma, när denna överstiger tjugufem kronor. Vid indrivandet
av resterande kommunalutskylder uttages däremot enligt 76 §
tredje stycket lagen om kommunaistyrelse på landet, 71 § tredje stycket
lagen örn kommunalstyrelse i stad och 58 § första stycket lagen örn kommunalstyrelse
i Stockholm allenast en avgift av tre öre å varje full krona av det
oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än tjugufem öre.
De sakkunniga ha framhållit, att de vid utformandet av sitt förslag haft
att beakta den olikhet i indrivningsavgiftens storlek, som sålunda förelåge
beträffande kronoskatt och kommunalskatt. Härutinnan lia de sakkunniga
anfört:
Vid olika tillfällen har föreslagits, att denna olikhet, som synes sakna
varje berättigande, skulle undanröjas. 1936 års uppbördskommitté föreslog
att indrivningsavgiften beträffande kronoutskylderna skulle nedsättas till
samma belopp som vid kommunalutskylderna eller 3 procent, dock minst
25 öre. T. f. underståthållare Sandström föreslog i 1941 års betänkande att
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
119
avgiften i båda fallen skulle bestämmas till 5 procent, dock lägst 25 öre. I
borgmästare Laurius promemoria föreslogs att indrivningsavgiften vid kommunalutskylder
skulle utgå efter samma grund som vid kronoutskylder och
sålunda praktiskt taget höjas från 3 procent till 6 procent; samtidigt skulle
minimibeloppet beträffande båda slagen av utskylder höjas från 25 till 30
öre. Sistberörda förslag motiverades med att de nuvarande bestämmelserna
vållade vissa svårigheter vid fördelning av indrivningsavgift mellan utmätningsman
och exekutionsbiträde.
Tidigare ha de sakkunniga framhållit betydelsen av att försumliga skattskyldiga
drabbades av en påföljd av sådan art, att densamma var ägnad att
väcka deras intresse av att för framtiden bättre sköta sin skattebetalning. I
sådant hänseende är säkerligen indrivningsavgiften av stor betydelse. Någon
anledning att låta nu berörda effekt vara mindre starkt verkande beträffande
kommunalutskylder än beträffande kronoutskylder synes emellertid icke rimligen
kunna angivas.
De sakkunniga, som från sina utgångspunkter sakna anledning föreslå
någon sänkning av indrivningsavgiftens storlek beträffande kronoutskylder - na, föreslå i stället att denna avgift beträffande kommunalutskylderna fastställes
att utgå efter enahanda grund som vid kronoutskylderna. I samband
härmed synes, till undvikande av onödig omgång vid avgiftens beräknande,
kunna bestämmas, att densamma skall utgå med 6 procent, oberoende av utskyldsbeloppets
storlek, dock minst med 25 öre.
I detta sammanhang må erinras om, att varje åtgärd, som leder till en
förbättrad uppbörd, också leder till försämrade inkomster för indrivningsförrättarna.
Skulle nu framlagda förslag leda till att en väsentligt förbättrad
utskyldsbetalning inträder vid uppbördsstämmorna, aktualiseras ånyo
indrivningsförrättarnas avlöningsfråga. Emellertid vill det synas de sakkunniga,
som örn något ställningstagande till denna fråga icke för närvarande
vore påkallat. Till en början lära väl verkningarna av förslagets
eventuella genomförande allenast så småningom göra sig gällande i form av
förbättrad uppbörd. Än vidare torde den föreslagna höjningen av indrivningsavgiften
beträffande kommunalutskylder komma att någon tid neutralisera
minskningen i antalet skatteposter, varå indrivningsavgift uttages.
Först efter en icke alltför kort tids förlopp synes därför vara möjligt att
avgöra, huruvida förevarande förslags genomförande nödvändiggör en ekonomisk
kompensation åt indrivningsförrättarna.
De av de sakkunniga sålunda föreslagna författningsändringarna skola
icke äga tillämpning beträffande utskylder, som förfallit till betalning före
författningarnas ikraftträdande. I
I yttrandena har förslaget örn samma indrivningsavgift för krono- och
kommunalutskylder tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Delade meningar
ha däremot yppats beträffande avgiftens storlek.
De sakkunnigas förslag har sålunda tillstyrkts av socialstyrelsen, som uttalat,
att styrelsen för sin del icke hade något att erinra mot alt indrivningsavgiften
beträffande kronoutskylderna bibehölles vid sin nuvarande höjd och
att densamma beträffande kommunalutskylder bleve lika hög som i fråga
om kronoutskylderna. Utan tvivel kunde en höjning av indrivningsavgiften
i fråga om kommunalutskylderna — vilka för de fattigare klasserna
i regel torde vara de mest betungande — i många fall komma alt bärt drabba
försumliga skattebetalare i små omständigheter, men med det föreslagna
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
systemet finge dessa kategorier å andra sidan en kompensation härför genom
de förbättrade möjligheterna att fullgöra sin utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassorna.
Riksräkenskapsverket, som framhållit i huvudsak samma synpunkter som
socialstyrelsen, har därjämte uttalat, att en sänkning av indrivningsavgiften
för kronoutskylder för närvarande skulle vara mindre välbetänkt ur upphördssynpunkt.
Stockholms stads kammarkontor har yttrat, att mot förslaget att höja indrivningsavgiften
för kommunalutskylder torde ur kommunal synpunkt icke
vara någon invändning att göra. Då denna avgift till huvudsaklig del torde
drabba de mindre bemedlade i samhället, kunde visserligen av sociala skäl
ifrågasättas att, i stället för en höjning av indrivningsavgiften för kommunalskatt,
sänka motsvarande avgift för kronoutskylderna för att dymedelst åvägabringa
önskvärd likställighet. Med förslagets genomförande skulle emellertid
skattebetalningen, icke minst för dessa samhällsmedlemmar, komma att
underlättas, vartill komme, att en rätt kraftigt verkande indrivningsavgift torde
vara behövlig som ett medel mot sådana skattskyldiga, som trots förefintlig
förmåga försummade att betala sina skatter.
Stadsfullmäktige i Eskilstuna ha funnit, att någon invändning icke kunde
göras mot den föreslagna höjningen av indrivningsavgiften. En sådan höjning
borde i viss mån verka stimulerande på intresset hos försumliga skattebetalare
att bättre sköta sin skattebetalning. Den nu utgående högre provisionen
för kronoutskylder torde också lia bidragit till att i första hand indrivning
av dessa skett, varigenom kommunalutskylderna kommit att i detta
avseende intaga en sämre ställning.
Handelskammaren i Gävle har ansett den föreslagna ändringen vara mycket
tillfredsställande ur såväl allmän som kommunal synpunkt.
Majoriteten inom Stockholms stadskollegium har anfört betänkligheter mot
en höjning av indrivningsavgiften för kommunalskatt från 3 till 6 procent.
Sociala skäl talade för nuvarande procentsats. Ehuru indrivningsavgiften vid
kronoskatten redan nu vore 6 procent, kunde för ett bibehållande av den
lägre avgiften vid kommunalskatten anföras, att kommunalskatten, som utginge
proportionellt, redan i sig träffade de lägsta inkomsttagarna, vilka förutsattes
i huvudsak utgöra restlängdsklientelet, relativt hårdare. Starka praktiska
skäl talade emellertid för en enhetlig avgift, och då en högre sådan ansåges
behövlig såsom stimulans för den enskilde att ansluta sig till skalteförmedlingskassa,
ville kollegiet ifrågasätta, örn icke 4 procent för bägge skatterna
vore tillfyllest. Stadsfullmäktige i Stockholm ha instämt i detta uttalande.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört följande:
Länsstyrelsen kan icke dela de sakkunnigas uppfattning att en generell
förhöjning till 6 procent skulle vara påkallad vare sig med hänsyn till avgiftens
karaktär av påföljd för eftersatt betalningsskyldighet eller med tanke på
det bidrag den utgör till indrivningsförrättarnas avlönande. I fråga om sådana
skattskyldiga, som över huvud allvarligt reagera för den extra tunga,
som indrivningsavgiften representerar, lärer redan den lägre avgift, som nu
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
121
gäller beträffande kommunalskatten, vara tillräckligt hög för att hava avsedd
verkan. Det bör även beaktas, att underlåtenhet alt i rätt tid gälda påförda
skatter icke alltid beror på ovillighet utan ofta på verklig oförmåga att betala
eller förhållanden, som äro direkt ömmande. I dessa fall innebär indrivningsavgiften,
för vars eventuella eftergivande myndigheterna sakna befogenhet,
att man lägger sten på bördan. Vidkommande avgiftens egenskap av lönebidrag
måste redan en generell förhöjning till 4 eller 5 procent komma att
medföra en avgjord inkomstökning för dem, som verkställa indrivningen.
Länsstyrelsen delar den uppfattningen, att den nuvarande differentieringen
av indrivningsavgiften saknar fog men anser av nu anförda skäl, att avgiften
i fråga om båda slagen av utskylder bör sättas till högst 5 procent.
Uppbördsintendenten i Stockholm har ifrågasatt, huruvida icke en sänkning
av indrivningsavgiften till 5 procent kunde vara skälig. Indrivningsavgiften
vore, såsom erfarenheten visat, överhuvud taget ägnad att hos den stora
allmänheten framkalla stark irritation; och det torde knappast kunna bestridas,
att den mången gång drabbade synnerligen hårt, särskilt då underlåtenheten
att betala varit beroende på ren glömska, sjukdom eller resa. Å andra
sidan kunde väl sägas, att en höjning av avgiften för kommunalutskylder
kunde vara motiverad i och för tillskapandet av skatteförmedlingskassor, vilka
ju komme att erbjuda större möjligheter för de lojala skattebetalarna att
ordna sin utskyldsbetalning.
Överståthållarämbetet, som uttalat sin anslutning till principen örn samma
indrivningsavgift för krono- och kommunalutskylder, har därutöver mot
uppbördsintendentens uttalande framhållit, att en sänkning av indrivningsavgiften
för kronoutskylder skulle direkt motverka anslutningen till skatteförmedlingskassorna
samt att det överhuvud taget vore av vikt för det nya
systemets genomförande, att påföljden av försummad utskyldsbetalning något
skärptes.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett en utjämning mellan indrivningsavgifterna
för krono- och kommunalutskylder böra ske på så sätt att
procentsatsen bestämdes till fem.
Samma förslag har framförts av stadsfogdarna i Hälsingborg under motivering,
att 5-talet vore enklare att använda såsom beräkningsgrund.
Kooperativa förbundet har med hänsyn till nu rådande hårda skattetryck
sagt sig förvänta, att även en indrivningsavgift av 4 eller 5 procent skulle
verka tillräckligt avskräckande på försumliga skattebetalare.
Finspångs köpingsnämnd har framhållit, att det stora flertalet restförda
torde vara sådana, vilka saknat möjlighet att vid uppbördstillfället uppbringa
det förfallna beloppet på en gång. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas,
örn ej den gemensamma indrivningsavgiften borde sättas till exempelvis
4 procent.
Handelskammaren i Göteborg har ansett, att ett fastställande av indrivningsavgiften
till 6 procent knappast syntes förenligt med ett av sakkunnigförslagets
väsentliga syften, nämligen att underlätta de skattskyldigas inbetalning
av resterande utskylder. Handelskammaren, som i princip vore
ense med de sakkunniga örn önskvärdheten av en enhetlig indrivningsavgift,
122
Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.
Departements
chefen.
ville för sin del förorda, att avgiften på sätt som föreslagits av 1936 års uppbördskommitté
fastställdes till 3 procent för samtliga utskylder.
Slutligen har föreningen Malmöhus läns landsfiskaler uttalat, att eftersom
de medel, vilka inbetalades från skatteförmedlingskassorna, syntes komma
att översändas direkt till utmätningsmannen, och exekutionsbiträdena icke
komme att taga befattning med indrivningsavgiften, det torde beträffande
tidigare förfallna, restförda utskylder kunna ifrågasättas, huruvida icke
indrivningsavgiften till statsverket kunde bortfalla. Helt säkert skulle detta
medföra ökad stimulans för anslutning till kassorna och giva bättre indrivningsresultat.
Enighet synes råda örn, att samma avgift bör utgå vid indrivning av olika
slags utskylder och att de sakkunnigas förslag härutinnan alltså bör genomföras.
Däremot gå meningarna i sär, då det gäller att bestämma avgiftens
storlek.
Det är visserligen riktigt, att indrivningsavgiften är en påföljd, som kan
träffa icke endast liknöjdheten och tredskan utan även den rena oförmågan.
Det kunde därför synas rimligt, att vid avgiftens bestämmande hänsyn finge
tagas till förhållandena i det särskilda fallet. Ett dylikt hänsynstagande skulle
emellertid så avsevärt komplicera indrivningsförfarandet, att jag icke är beredd
att tillstyrka införandet av en bestämmelse härom.
Då det gäller att fastställa regler för ett summariskt förfarande, bör hänsyn
i första hand tagas till syftet med detta samt till hur förhållandena i allmänhet
äro i de fall, varå förfarandet skall tillämpas. Indrivningsavgiften
har uppenbarligen till syfte att utgöra dels ersättning för de förluster och
kostnader i skilda hänseenden, som det allmänna får vidkännas genom
den uteblivna skattebetalningen, dels ock ett påtryckningsmedel mot medborgarna
att ordentligt fullgöra sin skattskyldighet. Bedömes frågan enbart
ur denna synpunkt, torde befogade invändningar knappast kunna göras mot
att indrivningsavgiften beträffande kommunalutskylder, som för närvarande
utgör tre procent, något höjes.
Ser man vidare till huru förhållandena gestalta sig i normalfallen, lärer
erfarenheten utvisa att dessa ingalunda äro sådana, där särskilt ömmande
omständigheter föreligga. Härutinnan kunna givetvis växlingar inträffa alltefter
tidsförhållanden, men oftast torde den restförde vara antingen en uppenbar
skatteskolkare eller en person som alltför sorglöst sköter sin ekonomi.
Det är särskilt inom sistnämnda kategori som skatteförmedlingskassorna
böra söka sitt klientel. Anslutningen till kassorna kan därför icke
annat än vinna på att indrivningsavgiften — alltså den straffavgift som man
genom anslutningen undgår —- hålles något så när hög.
Även örn jag sålunda delar de sakkunnigas mening att indrivningsavgiften
— som bör utgå efter samma procentsats för olika slag av utskylder — bör
fastställas till ett högre belopp än som nu gäller i fråga om kommunalutskylder,
är jag emellertid icke beredd förorda en så pass liög avgift som den av
de sakkunniga föreslagna eller sex procent. Skall en enhetlig avgift faststäl
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
123
las, vill det av olika skäl synas lämpligt att denna avgift fastställes till ett
belopp, som ungefärligen motsvarar medeltalet av de för närvarande tillämpade
procentsatserna. På grund härav och i anslutning till vad i vissa remissyttranden
föreslagits förordar jag för min del, att indrivningsavgiften bestämmes
till fem procent.
Såvitt angår avgiften för indrivning av kronoutskylder torde erforderliga
författningsändringar kunna beslutas av Kungl. Majit. Ändring beträffande
avgiften för indrivning av kommunalutskylder tarvar däremot riksdagens
medverkan.
De ekonomiska konsekvenserna för indrivningsmyndigheterna med anledning
av de nu ifrågasatta ändringarna ämnar jag icke i detta sammanhang
upptaga till behandling.
Förordningen om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen angående
postsparbanken och lagen angående ändrad lydelse av 52 §
lagen om bankrörelse.
Enligt § 2 mom. 1 andra stycket förordningen angående postsparbanken
må en och samma persons tillgodohavande hos postsparbanken ej ökas utöver
5,000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för
insättning på grund av sparavtal, utöver 3,000 kronor annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet.
I 52 § andra stycket lagen om bankrörelse stadgas, att en och samma insättares
tillgodohavande på s. k. sparkasseräkning eller därmed likartad räkning
icke må annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas
utöver 4,000 kronor.
Vidare gäller enligt 22 § andra stycket lagen örn sparbanker, att en och
samma insättares tillgodohavande icke må annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet bestämt belopp,
högst 30,000 kronor, dock att länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill föranleda,
må meddela sparbank tillstånd att i fråga om viss insättares tillgodohavande
höja det sålunda bestämda beloppet.
De sakkunniga ha anfört:
Olägenheten för skatteförmedlingskassor i mindre orter att icke därstädes
äga tillgång till bankinrättning för medlens insättande synes icke vara av alltför
stor betydelse. Ett anlitande av postgirorörelsen för medlens överförande
till bankinrättning borde ju vara en fullt tillfredsställande lösning i dylika
fall. Vill man emellertid bereda möjlighet för kassa, som önskar anlita statens
sparbank, till direkt insättning i postsparbanken i dessa fall, synes detta
enklast kunna ske genom att skatteförmedlingskassorna medgivas rätt att å
motbok med postsparbanken insätta även belopp, som överstiga 5,000 kronor.
En dylik ändring synes i och för sig väl motiverad å den grund, att de klumpbelopp,
som insättas, i verkligheten äro hänförliga till ett flertal olika personer,
vilka var för sig skulle kunna verkställa insättningar av beloppen i fråga
utan att därför det stadgade maximibeloppet överskredes. Till undvikande
av förväxling synes lämpligen böra stadgas, att motbok nied skatteförmedlingskassa
skall utmärkas på sådant sätt, att densamma tydligt skiljes från
andra motböcker.
124
Kunell. Maj:ts proposition nr 17.
Departements
chefen.
Generalpoststyrelsen har förklarat, att styrelsen icke hade något att erinra
mot de sakkunnigas förevarande förslag.
Fullmäktige i riksbanken ha uttalat, att enligt fullmäktiges åsikt liknande
ändringar borde vidtagas även i lagen örn bankrörelse, i vad anginge maximibelopp
för sparkasseräkningar, samt i lagen örn sparbanker, vad beträffade
maximibelopp för insättningar.
Svenska sparbanksföreningen bär sagt sig visserligen förutsätta, att länsstyrelserna
skulle komma att medgiva skatteförmedlingskassorna rätt att i
sparbank insätta mer än 30,000 kronor. Emellertid har föreningen ifrågasatt,
örn ej en generell dispens från sparbankslagens stadgande kunde medgivas för
räkningar som ägde samband med skatteförmedlingsrörelsen.
En motsatt ståndpunkt har intagits av sparbanksinspektionen, som anfört:
Genom de periodiskt återkommande stora utbetalningar, som skatteförmedlingskassorna
ha att fullgöra, komma sådana hos sparbank insatta medel att
ställa stora krav på likviditeten. Kassornas uttagningar komma dessutom att
till tiden sammanfalla med stora uttagningar från andra insättare. Det nu anförda
utgör tillräckliga skäl för inspektionen att avstyrka ett genomförande av
vad sparbanksföreningen i denna del ifrågasatt. Inspektionen har däremot
icke något att erinra emot att dispens från i reglemente stadgat insättningsmaximum
i viss omfattning från fall till fall lämnas beträffande nu ifrågavarande
insättares medel för sparbanker med tillräckligt god likviditet.
Den av de sakkunniga föreslagna ändringen i förordningen angående postsparbanken
synes böra genomföras. Därest så sker, torde böra övervägas att
i administrativ ordning meddela bestämmelser örn att de för skatteförmedlingskassorna
avsedda postsparbanksböckerna skola hava sådan utstyrsel, att
de kunna tydligt skiljas från andra sådana motböcker.
De skäl, som av de sakkunniga åberopats för ändringen i förordningen
angående postsparbanken, synas tala för att motsvarande ändring vidtages i
banklagen. I enlighet härmed har inom finansdepartementet upprättats förslag
till lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen örn bankrörelse. Förslaget
innefattar jämväl viss ändring av gällande bestämmelser om skyldighet för
bankaktiebolag att göra anteckning i motbok angående tillgodohavanden å
spar kasseräkning eller därmed likartad räkning; till denna fråga torde jag
emellertid senare få återkomma.
Vad åter angår den i ett pär remissyttranden väckta frågan om ändring av
sparbankslagens bestämmelser rörande maximibelopp för insättningar synas
mig vissa skäl tala emot en sådan ändring. Sparbankslagens bestämmelser äro
nämligen redan nu betydligt mindre restriktivt hållna än motsvarande stadganden
i förordningen angående postsparbanken och lagen om bankrörelse
samt lämna för övrigt möjlighet till vittgående dispenser. Dessutom bör beaktas,
att åtskilliga sparbanker ha en i förhållande till postsparbanken och affärsbankerna
så pass obetydlig rörelse, att de icke torde böra i nu förevarande
hänseende likställas med dessa. Med hänsyn härtill har jag icke ansett
mig bora i detta sammanhang förorda någon ändring i det nyss återgivna
stadgandet i sparbankslagen.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.
125
Lagen angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen om
sparbanker, m. m.
Enligt 22 § första stycket lagen om sparbanker må sparbank ej driva
annan inlåningsrörelse än å motboksräkning; dock att sparbank må för fyllande
av tillfälligt penningbehov begagna kredit å löpande räkning eller
kreditivräkning i riksbanken eller inländskt bankbolag eller annorledes upptaga
lån. I 23 § första stycket stadgas, att insättning i sparbank skall antecknas
i motbok, varjämte meddelas bestämmelser rörande motboks beskaffenhet
m. m. Vidare föreskrives i 23 § andra stycket att, då medel som
insatts i sparbank lyftas, anteckning därom skall ske i motboken. I stället
för de i bokföringslagen föreskrivna dag- och inventarieböcker skall sparbank
enligt 31 § första och andra styckena föra, bland annat, dels avräkningsbok
för insättarna med upplägg för en var av dem ävensom ett årligt
sammandrag av dessa avräkningar, därvid tillgodohavanden, som för en och
samma insättare innestå å olika motböcker, skola föras å skilda upplägg, dels
ock register å sparbankens insättare. Sparbank skall jämlikt 31 § tredje
stycket tillse, att genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning i
registret å insättare sammanlagda beloppet av en och samma insättares tillgodohavanden
lätt kan fastställas.
Enligt § 2 mom. 2 förordningen angående postsparbanken skall vid första
insättning, för såvitt icke Kungl. Maj:t föreskrivit annat förfaringssätt, till
insättaren utan avgift utlämnas en motbok, utfärdad till förmån för den, för
vilken insättningen ägt rum.
Enligt 52 § andra stycket lagen örn bankrörelse skall insättning å sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning antecknas i motbok, som utlämnas
till räkningshavaren. I
I sitt yttrande över betänkandet med förslag till främjande av utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor har svenska sparbanksföreningen
i fråga örn den skatteförmedlingsverksamhet, som kan komma
att utövas av sparbankerna, anfört:
Enligt sparbankslagen skall motbok finnas för varje räkningshavare. Denna
bestämmelse medför redan nu för det kollektiva småsparandet onödiga
tekniska svårigheter och skulle kunna för skatteförmedlingsrörelsen innebära
allvarliga olägenheter. Särskild motbok saknar för de nu nämnda rörelsegrenarna
all praktisk betydelse och har uteslutande karaktären av en ren formalitet,
enär den regelmässigt förvaras av sparbanken och aldrig kommer i
kontoinnehavarens hand. Föreningen anser det därför vara en viktig förutsättning
för rörelsens handhavande, att sparbankslagen så ändras att särskild
motbok icke behöver förekomma när det gäller skatteförmedlingskassor
och de för det kollektiva sparandet sedvanligen tillämpade sparformerna.
Föreningen vill i detta sammanhang erinra om att i postsparbanksrörelsen
utfärdande av särskild motbok i sådana fall icke behöver ske.
Sparbanksinspektionen bär i förevarande hänseende anfört i huvudsak
följande:
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Sparbanksinspektionen anser att särskilda bokföringsföreskrifter utöver
deni, vilka reglera sparbankernas vanliga rörelse, icke erfordras för denna
gren av verksamheten. Sparbankslagens och bokföringslagens föreskrifter
böra med hänsyn härtill tillämpas även i nu förevarande fall. Ett genomförande
av en förenklad bokföring torde förutsätta ändringar i sparbankslagen.
I nära samband med bokföringsfrågan står frågan om skyldighet för sparbank
att utfärda motböcker för »medlemmar» i skatteförmedlingsrörelsen.
Enligt 22 § sparbankslagen må sparbank ej driva annan inlåningsrörelse än
a motboksrakning. Sparbanksinspektionen anser, i likhet med svenska sparbanksföreningen,
föreskrifterna om motbok vara ägnade att försvåra sparbankernas
skatteförmedlande verksamhet liksom övriga för det kollektiva
sparandet sedvanligen tillämpade sparformer. Inspektionen vill i delta sammanhang
erinra om att 1920 års sparbankssakkunniga, vilkas betänkande
legat till grund för 1923 års sparbankslagstiftning, förutsatt att sparbank
skulle kunna driva intressekontorsverksamhet men trots detta icke föreslagit
något undantag från motboksskyldigheten ifråga örn denna rörelse. Det bör
beaktas, att motböckerna icke endast utgöra kontrollmedel utan att motboksräkningen
även karakteriserar begränsningen av sparbankernas rörelse. Om
sparbankslagen skulle så ändras, att möjligheter skapades att göra undantag
från regeln att sparbank endast får driva inlåning å motboksräkning, måste
starka garantier uppställas så att icke undantagsbestämmelsen bomme att
missbrukas. Inspektionen har för övrigt i sin verksamhet redan med nuvarande
lagstiftning påträffat fall, där man sökt kringgå bestämmelsen. Den
bästa kontrollen torde måhända kunna åstadkommas genom att i sparbankslagen
bereddes möjlighet att medgiva undantag från motboksregeln dispensvägen.
Inspektionen anser sig emellertid böra ifrågasätta, huruvida icke lösningen
av denna fråga borde kunna anstå någon tid i avvaktan på att andra
aktuella sparbankslagstiftningsfrågor göras till föremål för omprövning.
Departements- De ur sparbankslagstiftningen nyss refererade bestämmelserna örn motbok
chefen, förutsätta — vilket för övrigt framgår av själva benämningen — att motboken
skall innehavas av insättaren. Därest en sparbank antages till erkänd skatteförmedlingskassa
samt gentemot de vid ett företag anställda åtager sig att
med belopp, som inflyta genom löneavdrag, förmedla betalning av skatter
och måhända även hyror, försäkringspremier, räntor och amorteringar
m. m., kan det dock icke gärna ifrågakomma, att var och en av de anställda
skall inneha en motbok, däri såväl insättningar som utbetalningar
för hans räkning antecknas. Är den anställde veckoavlönad, skulle ju detta
innebära, att han finge besöka banken en gång i veckan och därjämte vid
varje tillfälle då banken skulle verkställa en utbetalning för hans räkning.
Därmed vore syftet med förmedlingsverksamheten i viss mån förfelat.
De sparbanker, vilka redan ägna sig åt intressekontorsverksamhet, utfärda
därför visserligen motbok åt envar till verksamheten ansluten person,
men dessa motböcker ligga ofta kvar hos banken, som vid varje in- och
utbetalningstillfälle verkställer vederbörliga anteckningar i motböckerna. En
sålunda hos banken kvarliggande motbok fyller otvivelaktigt icke sitt syfte.
De kostnader, som åsamkas banken för anskaffning och förvaring av samt
verkställandet av vederbörliga införingar i ett kanske mycket stort antal
sådana motböcker, måste därför anses vara onödiga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
127
Vid den nu planerade utbyggnaden av skatteförmedlingsverksamheten har
man räknat med en betydande medverkan från sparbankernas sida. Det bör
då enligt min mening icke ifrågakomma att bibehålla bestämmelser, vilka för
sparbankerna skulle medföra onödiga kostnader till ganska avsevärda belopp.
Jag har därför låtit inom finansdepartementet upprätta förslag till vissa
ändringar i 22 och 23 §§ sparbankslagen.
Från regeln i 22 §, att sparbank ej må driva annan inlåningsrörelse än
å motboksräkning, gäller för närvarande visst undantag för det fall att
sparbanken tillfälligtvis behöver upptaga lån. Enligt förslaget stadgas för
en till erkänd skatteförmedlingskassa antagen sparbank ytterligare det undantaget,
att kassan må enligt därför gällande bestämmelser mottaga för betalningsförmedlingen
avsedda medel. Då sistberörda författningsbestämmelser
— enligt deras nu föreslagna avfattning —• icke stadga skyldighet för skatteförmedlingskassa
att föra motboksräkning och då det i 1 § förslaget till förordning
om erkända skatteförmedlingskassor förutsättes att sådan kassa kan
förmedla betalning av jämväl annat än utskylder, innebär den föreslagna nya
lydelsen av 22 § sparbankslagen rätt för sparbank, som antagits till erkänd
skatteförmedlingskassa, att driva den ifrågavarande verksamheten annorledes
än med begagnande av motboksräkning.
Enligt förslaget ha vidare 23 § första stycket första punkten och andra
stycket erhållit sådan ändrad lydelse, att motbokstvånget icke skall gälla i fråga
örn medel, som till erkänd skatteförmedlingskassa antagen sparbank mottagit
i och för betalningsförmedlingen, ävensom att, då medel som insatts å motboksräkning
lyftas, anteckning därom skall ske i motboken. Anledningen till
och innebörden av dessa ändringar framgår av det nyss anförda.
Någon ändring av bestämmelserna i 31 § angående sparbanks bokföring
torde icke i detta sammanhang vara erforderlig. Av bestämmelsen i första
stycket örn avräkningsbok för insättarna, jämförd med bestämmelsen i
tredje stycket, lärer nämligen framgå, att jämväl av skatteförmedlingsrörelsen
omfattade tillgodohavanden skola, åtskilda från övriga tillgodohavanden,
vederbörligen bokföras.
Icke heller synes i detta sammanhang erfordras någon ändring i förordningen
angående postsparbanken, Från nämnda förordnings bestämmelser
rörande motbok kan Kungl. Maj:t meddela dispens.
Bankaktiebolag, som antagits till erkänd skatteförmedlingskassa, har visserligen
möjlighet att placera de från kassans medlemmar influtna medlen å
för de olika medlemmarna öppnade checkräkningar i stället för å motboksräkningar.
Emellertid bör beaktas alt de sparbanker, som för närvarande driva
skattekasserörelse, i regel tillgodoräkna medlemmarna gängse inlåningsränta
å deras tillgodohavanden. Då så kan antagas bliva fallet jämväl i fortsättningen
torde det — för att icke bankbolagen skola i konkurrenshänseende
bliva sämre ställda än sparbankerna — vara lämpligt att även bankbolagen
beredas tillfälle att, i de fall då vederbörande bank blivit anlagen till erkänd
skatteförmedlingskassa, placera medlemmarnas medel å sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning. En förutsättning härför är, såsom av det förut
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
anförda framgår, att undantag från motbokstvånget stadgas för dylika fall.
Det tidigare omförmälda förslaget till lag angående ändrad lydelse av 52 §
lagen örn bankrörelse innefattar jämväl förslag till sådana undantagsbestämmelser.
Ifrågavarande undantagsbestämmelser torde böra gälla även i sådana fall
då till erkänd skatteförmedlingskassa antagits av sparbank eller bankbolag
inrättat avdelningskontor.
Förordningen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla
arbetsanställning.
1936 års uppbördskommitté upptog i sitt förslag till folkbokföringsförordning
under 116—119 §§ bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att
anmäla arbetsanställning. Enligt detta förslag var envar arbetsgivare pliktig
att göra anmälan örn anställning av annan person i hans tjänst. Skyldighet
att göra anmälan skulle inträda, då person, som anställts för en tid
av minst fyra veckor i följd, börjat sin anställning samt då person, utan att
avtal örn anställning för en tid av minst fyra veckor i följd träffats, under
två på varandra följande månader innehaft anställning under sammanlagt
minst trettio arbetsdagar. Anmälan skulle, senast fem dagar efter det anmälningsskyldighet
uppkommit, göras å särskild blankett, s. k. anställningskort,
vilket avgiftsfritt med posten skulle insändas till utmätningsmannen i
anställningsorten eller i Stockholm till Överståthållarämbetet. Utmätningsmannen
skulle, efter tagen kännedom om innehållet i till honom inkommet
kort, översända detta till länsstyrelsen. Hos länsstyrelserna förvarade anställningskort
skulle enligt vissa regler ingå i det av kommittén föreslagna
folkbokföringssystemet. 1
1 §•
De sakkunniga ha till motivering av motsvarande paragraf i sitt förslag
anfört:
På sätt de sakkunniga uttalat i motiveringen till 12 § av den föreslagna
förordningen om erkända skatteförmedlingskassor hava de sakkunniga icke
funnit anledning att närmare söka bestämma begreppen arbetsgivare och
arbetstagare.
Enligt förslaget skall anmälningsskyldighet inträda så snart arbetstagare
anställts, dock med den begränsning att skyldigheten icke inträder, om det
med hänsyn till omständigheterna vid anställandet är uppenbart, att anställningen
ej kommer att vara längre tid än fyra veckor. De sakkunniga
hava sålunda icke följt den avfattning, som föreslogs av 1936 års uppbördskommitté.
Denna kommitté stadgade anmälningsskyldighet i två fall, nämligen
dels då person, som anställts för en tid av minst fyra veckor i följd,
börjat sin anställning, och dels då person, utan att avtal om anställning för
en tid av minst fyra veckor i följd träffats, under två på varandra följande
månader innehaft anställning under en sammanlagd tid av minst trettio dagar.
Uppbördskommittén skilde sålunda mellan fast anställning samt an
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
129
ställning tillsvidare, i vilket sistnämnda fall man skulle beräkna sammanlagda
antalet arbetsdagar under en tidsperiod av två månader. De sakkunniga
hava för sin del ansett mest önskvärt att erhålla en gemensam regel
för båda fallen och hava därjämte funnit uppbördskommitténs förslag, när
det gällde anställning tillsvidare, vara förenat med åtskilliga olägenheter,
bl. a. i så måtto, att det för arbetsgivaren skulle falla sig besvärligt att alltid
hålla reda på, under hur lång tid tillsvidare anställda arbetare verkligen
varit i tjänst.
Visserligen kunna fall inträffa, då arbetsgivaren vid anställandet anser
uppenbart, att anställningen ej kommer att vara längre tid än fyra veckor,
men där ändock denna tid sedan överskrides. I dylika fall synes rimligt att
anmälan då göres vid denna senare tidpunkt. Något straff för försummelsen
inträder ej med hänsyn till avfattningen av straffbestämmelsen i 5 §.
De sakkunniga föreslå vidare, att anmälan skall göras till utmätningsmannen
i orten. Detta synes för vederbörande arbetsgivare medföra minsta
omgång. Ofta torde väl även hända, att denne utmätningsman även är den
som har att indriva den anställdes utskylder; stundom lärer väl ock inträffa
att han från annan utmätningsman erhållit begäran om sådan indrivning
gent emot den anställde. I dessa fall vinner man, att utmätningsmannen omedelbart
får besked om, var vederbörande finnes anställd, och att sålunda
den tidsförlust undvikes, som skulle inträda, om anmälan gjordes till länsstyrelsen
i och för vidarebefordran till utmätningsmannen.
Förslaget överensstämmer i denna del med vad 1936 års uppbördskommitté
i sitt betänkande föreslog.
Kammarrätten har ansett frånvaron av en definition på begreppen arbetsgivare
och arbetstagare komma att medföra avsevärda olägenheter vid
förordningens tillämpning. Tydliga anvisningar i detta avseende syntes vara
av nöden.
Socialstyrelsen har anfört:
En anmälningsskyldighet av den allmänna omfattning, som de sakkunniga
förordat, lärer av praktiska skäl icke kunna komma i fråga, och en
dylik allmän anmälningsplikt synes icke heller vara av behovet påkallad.
1 detta sammanhang kan åberopas vad styrelsen anfört i sitt utlåtande över
1936 års uppbördskommittés förslag till omorganisation av uppbördsväsendet,
vilket innefattade ett likartat förslag om arbetsgivares anmälningsskyldighet
beträffande anställda. Styrelsen påpekade där, att en allmän åtlydnad
av en föreskrift örn sådan anmälningsskyldighet knappast skulle
kunna påräknas från det stora antalet mindre arbetsgivares sida, och att
anordningen inom ett flertal stora näringsgrenar sannolikt skulle komma
att anses olämplig och obehövlig. 1 stället föreslog styrelsen, att Kungl.
Majit skulle tillerkännas rätten att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet
för arbetsgivare inom större samhällen i fråga om de särskilda
näringsgrenar, där anställningen till följd av säsongförhållanden eller av
annan orsak plägar vara av intermittent natur och där också avlöningsförhållandena
kunna vara av särskild beskaffenhet. Styrelsen ifrågasatte också
en begränsning av anmälningsskyldigheten till arbetsgivare med ett visst
minimiantal anställda. I utlåtandet gjordes gällande, att den åsyftade effekten
med avseende på uppbördsväsendet sannolikt skulle kunna nås även med
ett sålunda modifierat anmälningssystem.
Efter styrelsens alltjämt omfattade mening är ett anmälningssystem av
denna mera begränsade omfattning alt föredraga framför det föreliggande
förslaget örn en allmän anmälningsplikt för arbetsgivare. De eventuella fiska
Dihang
till riksdagens protokoll 19i3. I sand. A''r 17. 9
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
liska vinsterna av detta förslags genomförande skulle sannolikt icke uppväga
de betydande besvärligheter, som skulle vara förenade därmed.
Sparbanksinspektioncn bar ifrågasatt, huruvida bestämmelsen om anmälningsskyldighet
kunde genomföras beträffande vissa arbetsgivare med en eller
ett fåtal anställda.
Bank- och fondinspektionen bar uttalat, att de sakkunnigas förslag om anmälningsskyldighet
för envar arbetsgivare, oberoende av antalet hos honom
anställda arbetstagare, syntes gå för långt, helst som underlåtenhet att fullgöra
anmälningsskyldigheten medförde bötesansvar. Sådant ansvar skulle
i dylikt fall drabba exempelvis en åldrig person, som i sin tjänst hade allenast
en vårdarinna. Överhuvud taget syntes man åtminstone böra från anmälningsplikt
fritaga arbetsgivare beträffande i hans hushåll anställda personer.
Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, huruvida det ökade besvär för
arbetsgivarna, som anmälningsskyldigheten innebure, och den stora apparat,
som måste sättas i gång för att få registren till stånd och för att framdeles
föra dem, verkligen komme att motsvara den fördel som därav kunde vinnas.
Att ålägga varje småbrukare och till och med varje husmor med anställd
arbetskraft i sitt hem skyldighet att verkställa sådana anmälningar torde
verka såväl onödigt betungande som irriterande för allmänheten och torde
näppeligen komma att i full utsträckning åtlydas. Jämväl länsstyrelsen i
Örebro län har ifrågasatt en begränsning av anmälningsskyldigheten.
Stadsfullmäktige i Luleå lia uttalat, att befrielse från anmälningsplikt borde
stadgas i de fall, då den avtalade lönen, inberäknat naturaförmåner, uppenbarligen
understege 1,200 kronor för år räknat.
Sveriges redareförening har gjort gällande, att ett genomförande av de sakkunnigas
förslag skulle medföra stora svårigheter inom rederinäringen och i
många fall, då påmönstring skett i utlandet, icke kunna efterlevas på så
sätt, att med anmälningen avsedd nytta uppnåddes. Vid påmönstringar i utlandet
hände det nämligen mycket ofta, att rederierna först lång tid efter
det påmönstringen skett finge meddelande därom från befälhavarna. Vidare
borde uppmärksammas, att de ombord anställda och särskilt de, som tillhörde
manskapsklassen, synnerligen ofta bytte anställning. Därest anmälningar
skulle behöva lämnas av rederierna varje gång dessa erhöllo rapport från befälhavarna
örn anställandet av ny besättningsman, kunde förfarandet dessutom
bliva mycket betungande. Föreningen ville därför ifrågasätta huruvida
myndigheterna kunde vara betjänta av de föreslagna anmälningarna, då det
gällde sjömän, som påmönstrat i utlandet.
I anslutning till sistnämnda yttrande har kommerskollegium anfört:
I utlåtande över 1936 års uppbördskommittés betänkande uttalade kollegium
beträffande det däri föreslagna anmälningsförfarandet bl. a., att av redareföreningen
gjorda erinringar i avseende å möjligheterna för redare för
fartyg i utrikes fart att fullgöra anmälan icke kunde frånkänna^ fog samt
framhöll, att det syntes böra tagas under övervägande att i stället åt sjömanshusen
uppdraga verkställandet av sådan anmälan. Den utväg, som kollegium
sålunda ifrågasatt för lösande av spörsmålet örn anmälningsskyldighet i frå
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 131
ga om påmönstringar i utlandet, synes kollegium alltjämt den mest ändamålsenliga.
Vidare bär i flera yttranden berörts frågan, huruvida skyldighet skulle
stadgas för arbetsgivare att anmäla även när arbetstagares anställning upphört.
Sålunda har kammarrätten uttalat, att de sakkunnigas förslag borde
kompletteras med föreskrift örn åläggande för arbetsgivare att anmäla upphörande
av arbetsanställning. Anmälningssystemet komme därigenom säkerligen
att vinna i effektivitet och tillförlitlighet, vilket sannolikt skulle mer än
väl uppväga de olägenheter, som en dylik utvidgning av anmälningsplikten
kunde tänkas medföra. Länsstgrelsen i Gävleborgs län och magistraten i örebro
lia framhållit, att därest skyldighet att anmäla anställnings upphörande
icke stadgades, det vore anledning förmoda, att länsstyrelsens register över
anställningskort så småningom komme att innehålla ett betydande antal icke
aktuella fall.
Enligt uttalanden i flera yttranden har den av de sakkunniga i andra stycket
föreslagna tiden av fyra veckor ansetts för lång. Sålunda har länsstyrelsen
i Malmöhus län föreslagit, att undantaget från uppgiftsplikt måtte inskränkas
till de fall, där anställningen ej komme att vara längre tid än 14
dagar. Förste stadsfogden i Malmö har framhållit, att det i många fall kunde
vara fråga om specialuppdrag med kort anställningstid men med relativt
hög avlöning; en sådan anställning kunde tåla en viss beskattning. Stadsfogdarna
i Hälsingborg ha ansett, att förevarande bestämmelse vore för vagt
formulerad och att tiden fyra veckor vore för lång, särskilt då det gällde arbetstagare
med goda inkomster. Kommunalfullmäktige i Höörs köping ha
föreslagit, att gränsen måtte sättas till tre veckor, och att samtidigt bestämmelsen
måtte så avfattas, att därest anställningen efter två veckor skulle
synas bliva av längre varaktighet eller, efter kortare avbrott än tre veckor,
fortsätta hos samme arbetsgivare, denne skulle vara anmälningsskyldig omedelbart
efter två veckor respektive vid arbetstagarens återintagande i arbetet.
Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit det oklart, huruvida i tredje
stycket med utmätningsman i orten skulle förstås utmätningsmannen i den
skattskyldiges mantalsskrivningsort eller vistelseort, om vistelseorten vore
annan än mantalsskrivningsorten. Enligt länsstyrelsens mening kunde det
ofta vara angeläget att underrättelsen expedierades till utmätningsmannen
i vistelseorten.
Kommunalfullmäktige i Höörs köping lia ansett av de sakkunnigas motivering
framgå, att med uttrycket »utmätningsmannen i orten» avsåges utmätningsmannen
i arbetsgivarens hemort. Örn så vore fallet borde den
mottagande utmätningsmannen, i händelse anmälan upptoge arbetstagare
från mantalsskrivningskommun utanför utmätningsmannens distrikt, omedelbart
på något sätt underrätta utmätningsmannen i denna kommun. Del
torde nämligen mycket sällan inträffa, att ett handräckningsärende kunde
hinna före den restskyldige till en arbetsplats, belägen i annan kommun än
där beloppet restförts.
Kronouppbördskassören i Karlstad har framhållit, att med uttrycket »ut
-
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Departements
thefen.
mätningsmannen i orten» kunde åsyftas utmätningsmannen antingen i den
ort, där arbetsgivaren vöre bosatt, i den ort, där arbetet utfördes, eller i den
ort, där arbetstagaren vore bosatt. Till undvikande av tvivelsmål hos de
anmälningsskyldiga borde tydligt angivas vilken av dessa utmätningsmän
det vore fråga om.
Min ståndpunkt till frågan om behovet av en definition å begreppen arbetsgivare
och arbetstagare har jag angivit redan vid behandlingen av 12 §
i förslaget till förordning om erkända skatteförmedlingskassor.
Omfattningen av arbetsgivarnas anmälningsplikt har under remissbehandlingen
varit föremål för delade meningar. Sålunda har i vissa yttranden
föreslagits skärpning av de tilltänkta bestämmelserna, medan i andra yttranden
gjorts gällande, att den av de sakkunniga föreslagna anmälningsskyldigheten
vore alltför vidsträckt. I sist åsyftade yttranden ha förslag
framförts örn att begränsa denna skyldighet så att den icke skulle gälla för
arbetsgivare med endast ett fåtal arbetstagare eller beträffande arbetstagare,
vilka kunde anses såsom husfolk, eller i sådana fall, då arbetstagarens
lön understege ett visst bestämt belopp. Jag vill i anledning härav erinra, att
de föreslagna bestämmelserna örn arbetsgivares anmälningsskyldighet ha till
syfte att underlätta ett snabbt och mera effektivt indrivande av utskylder. I
samma mån som denna anmälningsskyldighet begränsas, torde emellertid
även effektiviteten hos den ifrågasatta lagstiftningen minskas. Det synes därför
vara nödvändigt att göra anmälningsskyldigheten så fullständig som det
av praktiska hänsyn är möjligt. En föreskrift av det innehåll, att anmälan
om anställandet av arbetstagare alltid skall ske, kan visserligen förefalla enkel
att tillämpa, men å andra sidan skulle en anmälan rörande en arbetstagare,
som anställdes för endast en eller annan dag, sakna varje praktisk
betydelse. Frågan örn längden av den anställningstid, för vilken anmälningsskyldighet
icke bör påfordras, torde sammanhänga med hur snabbt åtgärder
för utskyldsindrivning kunna vidtagas. Härvid bör beaktas, att arbetsgivaren
måste åtnjuta skälig tidsfrist för avgivande av sin anmälan och att
myndigheternas befattning med densamma måste taga en viss tid i anspråk,
innan direkta åtgärder för utskyldsindrivningen kunna vidtagas. Med hänsyn
härtill finner jag den av de sakkunniga föreslagna tiden av fyra veckor
vara lämplig. Däremot torde i visst annat hänseende en utvidgning
böra ske av de föreslagna bestämmelserna. Därest en arbetsgivare vid anställandet
av en arbetstagare räknat med en kortare anställningstid än fyra veckor
men denna tid sedermera förlängts, torde det nämligen böra åligga arbetsgivaren
att senast vid utgången av den fjärde veckan göra anmälan om anställningen.
En begränsning av arbetsgivarens anmälningsskyldighet i de fall, då arbetsgivaren
har endast ett fåtal anställda, då den anställde kan anses tillhöra
arbetsgivarens husfolk eller då den anställdes lön understiger visst
belopp, kan jag icke tillstyrka. Förutom att värdet av anställningsregistret
genom en sådan begränsning skulle betydligt reduceras, torde någon nämn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
133
värd minskning av kostnaderna för registret icke härigenom uppstå, varjämte
må framhållas, att arbetsgivare i större utsträckning än enligt nu föreliggande
förslag skulle komma i tvivelsmål, huruvida i de särskilda fallen
anmälningsskyldighet förelåge eller icke.
I anledning av yrkandet från Sveriges redareförening om begränsning av
anmälningsskyldigheten beträffande sjömän, vilka påmönstra i utlandet, vill
jag erinra om att frågan om tillskapandet av en särskild ordning för sjöfolkets
utskyldsbetalning är under utredning inom finansdepartementet. Innan
denna fråga blivit löst, synes det icke vara anledning att utfärda särbestämmelser
rörande vissa kategorier av sjömän. Visserligen kan i många fall den
av de sakkunniga föreslagna tidsfristen för avgivande av anmälan visa sig
vara något för kort, även om densamma, såsom jag senare ämnar förorda,
utsträckes från fem dagar till en vecka. Häremot må dock framhållas, att
varken enligt de sakkunnigas förslag eller enligt departementsförslaget straffpåföljd
under alla förhållanden skall inträda vid försummelse att fullgöra
anmälningsplikten.
Det i vissa yttranden framkomna förslaget, att arbetsgivaren skulle vara
skyldig anmäla jämväl när arbetstagaren slutat sin anställning, anser jag
mig icke böra biträda. Genomförandet av ett sådant förslag skulle i icke
oväsentlig grad öka det arbete, som genom förevarande lagstiftning lägges
på arbetsgivarna. Farhågorna för att anställningsregistren utan en dylik anmälningsskyldighet
skulle komma att innehålla ett betydande antal icke
aktuella uppgifter torde vara i viss mån överdrivna. I 4 § föreslås nämligen
åtgärder för erforderlig gallring av dessa register.
Då de sakkunniga med uttrycket • utmätningsmannen i orten» uppenbarligen
avsett utmätningsmannen i anställningsorten eller sålunda utmätningsmannen
i den ort, där vederbörande är anställd, har departementsförslaget
jämkats i enlighet härmed. Frågan huruvida denne utmätningsman bör
vidarebefordra anmälan till annan utmätningsman torde jag få tillfälle beröra
i samband med behandlingen av 4 §.
2 §.
De sakkunniga ha anfört:
Den i 1 § givna allmänna regeln tarvar en begränsning. I vissa fall, särskilt
lärer detta vara händelsen inom skogsindustrien, anställer den egentlige
arbetsgivaren en eller flera personer, vilka i sin tur själva i arbetet intaga
för deras hjälp erforderlig arbetskraft. Så som anställningsförfarandet
reglerats, råder emellertid tveksamhet om vem som skall anses såsom arbetsgivare
i förhållande till de i andra hand intagna arbetstagarna. Enligt de
sakkunnigas mening bör i fall av denna art anmälningsskyldighet åvila den
av en arbetsgivare anställde, som sedan i sin tur anlitar erforderlig arbetskraft.
Till klargörande härav har första stycket i 2 § erhållit sin föreslagna
avfattning.
Än vidare synes viss begränsning av anmälningsplikten kunna ifrågasättas
beträffande hos staten och kommunerna anställda. Å Konungen synes
lämpligen böra ankomma att meddela närmare föreskrifter härom.
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Departements
chefen.
Socialstyrelsen har erinrat, att i vissa fall anställningsförhållandena inom
skogsindustrien kunde vara mera komplicerade än vad de sakkunniga förutsatt.
Vissa skogsarbetaravtal innehölle nämligen bestämmelser, genom vilka
en huggare kunde få lönen till sig utbetalad direkt genom skogsbolaget
mot av körare utfärdade anvisningar. Denna omständighet kunde få betydelse
för bestämningen av arbetsgivarebegreppet dels i samband med anmälningsplikten
och dels i samband med skyldigheten att verkställa löneavdrag
för medlemmar i skatteförmedlingskassor. Det torde i de åsyftade fallen
vara rimligt, att skogsbolaget verkställde löneavdragen, under det att köraren
fullgjorde anmälningsskyldigheten beträffande de hos honom anställda
huggarna.
Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat, att föreningen såsom förutsättning
för sin anslutning till förslaget örn anmälningsskyldighet uppställde
det villkoret, att bestämmelsen i .2 § första stycket i sakkunnigförslaget
bibehölles oförändrad.
Beträffande 2 § andra stycket i sakkunnigförslaget har svenska försäkringsbolags
riksförbund uttalat, att ifrågavarande bestämmelse borde ersättas
med en allmän föreskrift, att Konungen ägde medgiva befrielse från den i
förordningen stadgade anmälningsskyldigheten. Svenska landstingsförbundet
har framhållit, att det ville synas, som om någon anmälningsplikt beträffande
arbetsanställning i landstingens tjänst knappast vore påkallad. I
I fråga om den av de sakkunniga i 2 § första stycket upptagna bestämmelsen
må till en början framhållas, att bestämmelsen icke avser sådana fall,
där arbetsgivarens ställföreträdare anställer arbetstagare; i dylika fall kommer
enligt huvudregeln arbetsgivaren att ha det rättsliga ansvaret för anmälningsskyldighetens
fullgörande. Vid utformandet av den ifrågavarande bestämmelsen
ha de sakkunniga tydligen utgått från den uppfattningen, att en
person skulle kunna — utan att vara arbetsgivarens ställföreträdare — antaga
arbetare i arbetsgivarens tjänst, i vilket fall anmälningsskyldigheten
skulle åvila icke arbetsgivaren utan den som verkställde antagandet. Emellertid
lärer en dylik konstruktion knappast kunna anses hållbar. Förutsättningen
för att ett anställningsförhållande skall uppkomma mellan en arbetstagare
och en arbetsgivare, som icke själv verkställer antagandet, torde nämligen
vara, att den genom vilken anställandet sker handlar såsom ombud eller
ställföreträdare för arbetsgivaren. Vid sådant förhållande synes ifrågavarande
bestämmelse böra utgå. Det torde i förekommande fall böra överlåtas
åt praxis att avgöra vem som skall anses såsom arbetsgivare.
Enligt 2 § andra stycket i sakkunnigförslaget skall anmälningsskyldighet
åvila statliga verk och inrättningar samt kommuner allenast i den utsträckning
Kungl. Majit bestämmer. Beträffande arbetstagare med stadigvarande
anställning i statens eller kommunal tjänst torde anmälningsskyldigheten
sakna nämnvärd betydelse för restindrivningen. Jag tillstyrker därför förslaget
i denna del. Bestämmelsen i fråga har i departementsförslaget upptagits
i 2 § första stycket. Såsom andra stycke har upptagits ett stadgande
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
135
om rätt för Kungl. Maj:t att, i den mån särskilda omständigheter därtill föranleda,
medgiva befrielse från anmälningsskyldighet jämväl i andra fall än
förut är sagt. Med hänsyn till anmälningsskyldighetens mycket vidsträckta
omfattning torde en dylik generell dispensrätt få anses lämplig.
3 §•
De sakkunniga ha framhållit, att begränsningen av anmälningstiden till
fem dagar skett i överensstämmelse med uppbördskommitténs förslag.
De sakkunniga ha vid sitt betänkande fogat förslag till formulär till anställningskort.
Stadsfogdarna i Hälsingborg ha ansett, att anmälan borde göras ofördröjligen,
särskilt med hänsyn till månadslöner, på vilka skatteavdrag kunde göras
endast en gång i månaden.
Magistraten i Askersund har föreslagit, att arbetsgivaren måtte åläggas
göra anmälan senast dagen efter anställandet. Vidare borde arbetsgivare åläggas
att förvissa sig om arbetstagarens identitet, då eljest skatteskolkare lätteligen
kunde undandraga sig skattebetalningen genom uppgivande av fingerat
namn.
Svenska arbetsgivareföreningen har hemställt, att anmälningsfristen örn fem
dagar måtte något förlängas. Det vore nämligen av arbetsorganisatoriska
skäl önskvärt, att anmälningsskyldigheten icke inträdde förrän arbetstagarens
anställning sträckt sig över en avlöningsdag. Fristen syntes sålunda böra
bestämmas till tio eller eventuellt åtta dagar, vilket utan olägenhet syntes
kunna ske.
Svenska lantarbetsgivareföreningen har framhållit, att anmälningsfristen
borde utsträckas att omfatta minst femton dagar, då det vore av betydelse
att fristen löpte över en avlöningsdag och lantarbetarna i regel erhölle avlöning
högst två gånger per månad.
Svenska bankföreningen har förutsatt, att anmälningsskyldigheten icke
komme att göras mera omfattande än vad det av de sakkunniga utarbetade
förslaget till formulär till anställningskort gåve vid handen och att anmälan
således endast komme att avse den anställdes efternamn och fullständiga
förnamn, hans födelsedag och födelseår samt mantalsskrivningsort, allt enligt
hans egna uppgifter, ävensom dagen för anställningen och anställningens
art. Föreningen hemställde, att föreskrift härom måtte intagas i förordningen.
Samma yttrande har avgivits av ett flertal näringsorganisationer.
Överståthållarämbetet har hemställt, att anställningskortet finge innehålla
uppgift även om arbetstagarens bostadsadress.
Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att anställningskortet borde innehålla
uppgift örn vistelseorten, därest denna vöre en annan än mantalsskrivningsorten.
Kommunalfullmäktige i Solna socken lia framhållit, att det av de sakkunniga
föreslagna anställningskortet borde ändras på så sätt, att uppgift skulle
136
Kungl. Majlis proposition nr 17.
Departements
chefen.
lämnas icke om det innevarande utan om det föregående årets mantalsskrivningsadress,
då sistnämnda adress utgjorde senaste beskattningsadress.
Stadsfogden i Linköping har ansett, att anställningskortet borde innehålla
en erinran om påföljden av uraktlåten anmälan.
Kronokassören i Karlstad har anfört, att å anmälningskortet borde finnas
utrymme för angivande av den inkomst, som arbetstagaren väntades få av
den erhållna anställningen, och för en uppgift om hur länge anställningen
beräknades räcka.
Generalpoststyrelsen har förklarat sig godtaga de sakkunnigas förslag att
anställningskort skulle tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt
med posten.
För att effektivt kunna uppspåra försumliga skattebetalare och genom införsel
eller hot om införsel förmå dessa att fullgöra sina utskyldsbetalningar
är det givetvis nödvändigt, att arbetsgivarens anmälan om anställande av
arbetstagare göres så snart som möjligt. Emellertid synes det skäligt, att arbetsgivaren
erhåller en kortare tidsfrist för fullgörande av anmälningsskyldigheten.
De från arbetsgivarehåll härutinnan framförda önskemålen har
jag ansett mig böra i så måtto tillmötesgå, att denna frist enligt departementsförslaget
utgör högst en vecka. Åtminstone för större företag torde det
vara av värde att anmälningsskyldigheten icke behöver fullgöras mer än en
gång i veckan.
Jag är icke beredd att redan nu fatta slutlig ståndpunkt till frågan, vilka
uppgifter rörande arbetstagaren, som böra antecknas å anställningskortet,
saini rörande kortets utseende i övrigt. Givet är dock att uppgifterna angående
arbetstagaren höra vara så fullständiga, att dennes identitet kan utrönas
genom de på kortet lämnade uppgifterna.
Ehuru det icke gärna kan komma i fråga att i författningen stadga skyldighet
för arbetsgivaren att förvissa sig örn arbetstagarens identitet, må det
dock i detta sammanhang framhållas, att det torde höra till god ordning
att arbetsgivaren, så snart anledning därtill föreligger, söker kontrollera de
uppgifter arbetstagaren vid anställandet lämnar örn sig själv.
De sakkunnigas förslag rörande tillhandahållande och postbefordran av
anställningskorten föranleder icke någon erinran från min sida.
4 §•
De sakkunniga ha framhållit, att anställningskorten borde utnyttjas för
två register, av vilka det ena skulle föras hos vederbörande utmätningsman
och det andra av länsstyrelsen. Det hos länsstyrelsen förda registret hade
närmast till uppgift att bereda länsstyrelsen tillfälle att på förfrågan lämna
olika myndigheter upplysning, huruvida en viss person vöre anställd inom
länet eller ej, och var han i förstnämnda fall vore anställd.
Vidare ha de sakkunniga anfört, att en väsentlig lättnad vid länsstyrelsernas
förande av detta kortregister säkerligen skulle ernås, därest i anslutning
till de s. k. personkortens utfärdande ett samlat kortregister upplades läns
-
Kunni. Maj.ts proposition nr 17.
137
vis över hela den där mantalsskrivna befolkningen. Detta register skulle
utan nämnvärt besvär kunna erhållas genom att en kopia av anteckningarna
å personkorten utskreves samtidigt med dessa. Vissa länsstyrelser hade redan
upprättat dylika register, och enligt vad de sakkunniga inhämtat hade desamma
visat sig ur olika synpunkter synnerligen värdefulla.
De sakkunniga ha tillika uppgivit, att de även övervägt huruvida icke,
i stället för de hos länsstyrelserna förda registren, kunde anordnas ett centralt
register för hela riket. Obestridligen skulle därigenom betydande fördelar
vinnas. Emellertid skulle härigenom uppkomma helt andra behov av
lokalutrymmen och personal än vad som bleve fallet, därest registren fördes
hos länsstyrelserna. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett sig
icke böra föreslå någon centralisering av registren i samband med anmälningsskyldighetens
införande. Skulle man, sedan systemet en tid fungerat,
vilja genomföra en centralisering, torde inga hinder härför möta.
I fråga om utmätningsmännens befattning med anställningskorten har
länsstyrelsen i Jämtlands lån yttrat:
I motiven till 4 § anföra de sakkunniga, alt det hos länsstyrelsen förda
registret närmast har till uppgift att på förfrågan lämna olika myndigheter
upplysning, huruvida en viss person är anställd inom länet eller ej, och
var han i förstnämnda fall är anställd. Om detta syfte skall kunna vinnas,
bör utmätningsmannen även i fråga om arbetstagare, som är mantalsskriven
inom annat län, insända det ena anställningskortet till länsstyrelsen i länet
och icke, såsom föreslagits, till länsstyrelsen i det län, inom vilket arbetstagaren
är mantalsskriven. I dylika fall synes utmätningsmannen böra översända
det andra anställningskortet till utmätningsmannen i deli ort, där arbetstagaren
är mantalsskriven, på det att denne, om arbetstagaren är uppförd
å restlängd, omedelbart må kunna begära handräckning för indrivning av de
restförda utskylderna.
Även kommunalfullmäktige i Valbo socken ha föreslagit sådan ändrad
lydelse av 4 § första stycket i de sakkunnigas förslag, att utmätningsmannen
skulle förvara det ena anställningskortet i ett register och översända det
andra till utmätningsmannen i det distrikt, inom vilket arbetstagaren vore
mantalsskriven, samt att sistnämnda anställningskort därefter skulle insän-*
das till vederbörande länsstyrelse. Härigenom skulle vinnas att, för den händelse
arbetstagaren häftade i skuld för oguldna utskylder i hemortskommunen,
utmätningsmannen där med minsta möjliga omgång finge besked om
hos vilken utmätningsman han skulle begära handräckning för indrivning
av vederbörandes restantier. Om anställningskortet insändes till länsstyrelsen
och denna icke meddelade sig med utmätningsmannen i mantalsskrivningsorten,
bleve förhållandet det, att länsstyrelsen men icke utmätningsmannen
kände till var den restförde skattskyldige vistades. Utan att utmätningsmannen
i mantalsskrivningskommunen erhölle kännedom örn anställningen, ju
förr desto hellre, torde syftet med den föreslagna förordningen knappast
uppnås.
Vad härefter angår anställningsregistret hos länsstyrelserna har länsstyrelsen
i Kronobergs län framhållit, att införandet av ett sådant register inne
-
Departements
chefen.
138 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
fattade ett väl avvägt steg i rätt riktning på hithörande sedan länge aktuella
förvaltningsområde.
Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att det för att anställningsuppgifterna
skulle kunna utnyttjas i full utsträckning syntes önskvärt, att mantalsregister
upprättades länsvis. Länsstyrelsen vitsordade, att det hos länsstyrelsen
förda mantalsregistret visat sig synnerligen värdefullt; enligt länsstyrelsens
mening kunde detta register förväntas bliva oumbärligt vid förande
av ett anställningsregister.
Länsstyrelsen i Örebro lån har förordat, att redan nu ett fullständigt befolkningsregister
inrättades hos länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har sagt sig vilja livligt understryka
de sakkunnigas anmärkning därom, att en väsentlig lättnad vid förandet av
anställningsregistret hos länsstyrelserna skulle ernås, därest i anslutning till
de s. k. personkortens utfärdande ett samlat kortregister upplades länsvis över
hela den där mantalsskrivna befolkningen. Länsstyrelsen ville dock gå än
längre och påstå, att ett efter officiella uppgifter upplagt register vore nödvändigt
till övervinnande av alla de identifieringssvårigheter, som bleve oundvikliga,
om man endast hade arbetsgivares anställningskort med dessas ofta
nog ofullständiga eller oriktiga uppgifter att hålla sig till.
T. f. mantalsintendenten i Stockholm har uttalat, att det anställningsregister
för Stockholms stad, som skulle motsvara länsstyrelsernas i länen register,
hos Överståthållarämbetet lämpligen borde föras inom mantalsavdelningen.
Frågan, huruvida anställningsregistret bör föras hos länsstyrelserna eller av
central myndighet, har varit föremål för delade meningar. Stadsfogdarna i
Hälsingborg ha sålunda yttrat, att polismyndighet framför länsstyrelse kunde
tänkas ha intresse av ett anställningsregister, men att endast ett för hela
riket gemensamt register hade någon större betydelse.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att fördelarna med ett centralt
register för hela riket torde vara så stora, att de uppvägde även ganska betydande
kostnader. Den snabbhet, varmed på detta sätt skatteskolkama skulle
kunna uppspåras, skulle säkerligen visa sig vara värd sitt pris.
En motsatt ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Blekinge län, som
ansett att de av de sakkunniga förordade anställningsregistren otvivelaktigt
skulle kraftigt främja en snabb och mera effektiv restindrivning. Med hänsyn
till betydelsen av de föreslagna särskilda anställningsregistren hos länsstyrelserna
vid handläggningen av anmälningar om avskrivning av kronoutskylder
m. m. samt av mantalsskrivnings- och taxeringsmål och i flera olika avseenden
för den lokala förvaltningen i dess helhet kunde länsstyrelsen icke tillstyrka
den av de sakkunniga alternativt ifrågasatta centraliseringen av dessa
register. I
I likhet med de sakkunniga finner jag lämpligt att det ena exemplaret av
anställningskortet förvaras hos den i 1 § omnämnde utmätningsmannen eller
alltså utmätningsmannen i det distrikt, där arbetstagaren är anställd. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
139
torde i övervägande antalet fall vara just denne utmätningsman, som är behörig
meddela beslut örn införsel i arbetstagarens avlöning.
Beträffande utnyttjandet av det andra exemplaret av anställningskortet ha
olika meningar uttalats i remissyttrandena. Lämpligt är att anställningskortet
delgives de myndigheter, vilka kunna äga intresse av att så snart som möjligt
erhålla kännedom örn arbetstagaren och hans inkomstförhållanden. För den
händelse arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde,
torde särskilt den sistnämnde kunna ha nytta av att få veta var
arbetstagaren är anställd. Därest det andra exemplaret av anställningskortet vidarebefordrades
direkt till länsstyrelsen, skulle den utmätningsman, som i
första hand är ansvarig för indrivningen av arbetstagarens utskylder, hållas
ovetande om den nya anställningen. I enlighet härmed har departementsförslaget
i förevarande hänseende erhållit den avfattningen, att det andra exemplaret
av anställningskortet skall översändas till länstyrelsen eller, där arbetstagaren
är mantalsskriven inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, till
denne utmätningsman, som har att efter tagen kännedom om innehållet i
kortet vidarebefordra detsamma till länsstyrelsen i mantalsskrivningsorten.
Mot en sådan anordning kan icke rimligen göras den anmärkningen, att expeditionssättet
blir onödigt omständligt; den ökade effekten med anmälningsförfarandet
torde mer än väl uppväga det ökade expeditionsarbetet.
De sakkunnigas förslag att förlägga anställningsregistret hos länsstyrelsen
finner jag åtminstone tills vidare vara att föredraga framför alternativet
med ett enda centralt register för hela riket. De till länsstyrelsen inkomna anställningskorten
skola direkt ingå i registret.
För att förebygga att länsstyrelsens anställningsregister sväller ut i sådan
omfattning, att registret blir mindre överskådligt och innehåller för mycket
material, som saknar aktuellt intresse, torde det vara nödvändigt att, såsom
de sakkunniga föreslagit, med vissa mellanrum företaga en gallring i registret.
Det torde kunna förutsättas, att en arbetstagare, som under fem år innehaft
samma anställning och således under denna tid icke blivit föremål för förnyad
anmälan till registret, icke kan hänföras till sådana skattskyldiga, för
vilkas övervakande anmälningsförfarandet och kortregistret i främsta hand
tillskapas. Jag finner de sakkunnigas förslag om utgallring av anställningskort
ur länsstyrelsens register vara ändamålsenligt. I fråga örn det av utmätningsmännen
förda registret har jag övervägt att föreslå en gallring på sådant
sätt, att ett i registret befintligt kort skulle uttagas så snart ett nytt kort rörande
samme arbetstagare inkommit till utmätningsmannen. Då det emellertid
icke synes uteslutet, att länsstyrelsens register av någon särskild anledning
kan behöva kompletteras med uppgifter från utmätningsmännen, torde
för båda registren böra gälla samma regler i fråga om gallringen. Departementsförslaget
har avfattats i enlighet härmed.
I departementsförslaget har i 4 § upptagits en bestämmelse örn att vad i
paragrafen stadgas beträffande förfarandet med till utmätningsman inkomna
anställningskort skall i tillämpliga delar gälla även beträffande till Överståthållarämbetet
inkomna kort.
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
5 §.
De sakkunniga ha anfört:
1936 års uppbördskommitté föreslog, att den, som ej behörigen fullgjort
nu förevarande anmälningsplikt, skulle böta högst 300 kronor. Denna straffsanktion
var följaktligen synnerligen omfattande, enär straff inträdde ej
blott vid försummelse att fullgöra anmälan utan även om anmälan gjorts
men densamma av någon anledning blivit felaktig eller ofullständig.
De sakkunniga hava för sin del icke funnit lämpligt med en straffbestämmelse
i dylik utsträckning. Vid fullgörandet av en anmälningsskyldighet av
nu förevarande, synnerligen betydande omfattning måste givetvis tid efter
annan misstag eller försummelser förekomma, utan att man därför med
nödvändighet kan lasta arbetsgivaren eller den, som i hans ställe har att
fullgöra anmälningsskyldigheten. Skulle varje misstag eller försummelse
vara straffbelagd, bleve säkerligen resultatet, att straffbestämmelsen ändock
icke skulle komma till tillämpning i det övervägande antalet fall eller ock
att domstolarna bleve överhopade med bagatellmål. Visserligen kunde tänkas,
ehuru detta skulle strida mot hittills tillämpad praxis, att länsstyrelserna
finge utdöma böter, som, på sätt uppbördskommittén föreslagit, icke
vore i författning till beloppet fixerade, men i så fall vunnes endast att länsstyrelserna,
om bestämmelsen verkligen skulle tillämpas, i sin tur bleve överhopade
med en mångfald bagatellmål. Erfarenheten av motsvarande bötesbestämmelse
i 142 § taxeringsförordningen utvisar för övrigt, att denna bestämmelse,
som årligen skulle kunna tillämpas i tusentals fall vid snart sagt
varje länsstyrelse, i praktiken nästan aldrig kommer till användning.
Enligt de sakkunnigas mening bör man vid genomförandet av en anmälningsplikt
i första hand lita till arbetsgivarnas goda vilja och icke betrakta
en tillfällig försummelse som något, vilket påkallar tillgripande av straff.
De sakkunniga hava därför begränsat straffbestämmelsens tillämpning till
sådana fall, då arbetsgivare eller annan visat uppenbar tredska att fullgöra
anmälningsplikt, och hava i detta fall ansett ett fixt bötesbelopp örn 10 kronor
vara tillfyllest.
Svenska arbetsgivareföreningen har uttalat, att föreningen uppställde såsom
villkor för sin tillstyrkan av de sakkunnigas förslag om anmälningsskyldighet,
att straffbestämmelsen i 5 § icke skärptes.
I flera andra yttranden har anmärkts, att försummelse av anmälningsskyldigheten
icke straffbelagts i tillräcklig omfattning i de sakkunnigas förslag.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands lån ha sålunda föreslagit, att
bötesbeloppet enligt förevarande paragraf måtte höjas till åtminstone 25
kronor, då eljest med detsamma åsyftad verkan icke syntes kunna ernås.
Kommunalfullmäktige i Höörs köping ha ansett, att straffet för uppenbar
tredska borde höjas till 100 kronor. Fullmäktige ha för övrigt ifrågasatt,
huruvida endast uppenbar tredska borde bestraffas. Även annan ovilja än
sådan tredska kunde medföra, att många möjligheter till indrivning förhindrades
eller försuttes. Föreningen Malmöhus låns landsfiskaler har framhållit,
att bötesstraffet 10 kronor torde vara satt så lågt, att förordningens
efterlevnad kunde komma att äventyras. En höjning av bötesbeloppet vore
nödvändig. Dessutom syntes länsstyrelsen böra tillerkännas befogenhet att
stadga vite för anmälningsskyldighetens fullgörande i sådana fall, då det
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
141
bestämda bötesbeloppet icke medförde åsyftad verkan. Slutligen har drätselkammaren
i Linköping uttalat, att ett bötesstraff å 10 kronor vore alldeles
för ringa för att leda till åsyftat resultat. Många arbetsgivare komme
säkerligen att hellre betala dessa 10 kronor än underkasta sig det besvär,
som kunde vara förenat med anmälningsplikten. Påföljden borde vara dagsböter,
överstigande fem, så att förvandling av böterna kunde äga rum i de
fall tredskande arbetsgivare saknade tillgångar till böternas gäldande.
Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen örn straff för underlåten- Departement
het att göra anmälan om arbetsanställning är enligt min mening icke tillräck- chefen.
ligt effektiv. Det bör i detta sammanhang erinras, att anmälningsförfarandet
uppnår sin fulla betydelse för skatteuppbörden endast under förutsättning,
att skyldigheten att göra anmälan om arbetsanställning icke eftersättes. På
grund härav har motsvarande straffbestämmelse i departementsförslaget givits
den avfattningen, att den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet
enligt förordningen skall straffas med böter, högst 300 kronor,
men att sådant straff icke skall inträda, därest omständigheterna giva
vid handen att underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller
att anmälningsskyldigheten icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.
6 §•
Med hänsyn till att i 5 § i sakkunnigförslaget bötesbeloppet fixerats på
sätt som skett ha de sakkunniga ansett hinder icke möta att låta länsstyrelse
utdöma böterna. De sakkunniga ha vidare framhållit, att enligt deras förslag
besvär över länsstyrelses beslut finge anföras hos kammarrätten men att de
icke funnit lämpligt att i dylika mål medgiva fullföljd till Kungl. Maj:t.
I departementsförslaget har denna paragraf givits annat innehåll än vad Departements
de sakkunniga föreslagit, vilket beror på jämkningen av straffbestämmelsen chefen.
i 5 §.
7 §•
I departementsförslaget har under denna paragraf upptagits en bestämmelse,
enligt vilken Kungl. Maj:t äger meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.
Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.
Övergångsbestämmelserna.
Såsom motivering till den i förslaget till förordning om skyldighet för arbetsgivare
att anmäla arbetsanställning intagna övergångsbestämmelsen lia de
sakkunniga anfört:
För att de avsedda anställningsregistren snarast möjligt skola komma till
stånd, synes erforderligt kräva att arbetsgivarna före utgången av juli månad
1942 anmäla alla hos dem den 1 juli anställda personer, beträffande
vilka anmälningsskyldighet förelegat, därest de anställts nämnda dag. Dessa
anmälningar föreslås skola ingivas till länsstyrelsen, som förutsättes bättre
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
kunna bemästra mångfalden av då inkommande anmälningar än vederbörande
utmätningsman. Givetvis skola utmätningsmännen sedan från länsstyrelserna
erhålla ett exemplar av anställningskorten.
Departements- Jag ansluter mig i denna del i huvudsak till vad de sakkunniga anfört.
chefen.
Författningarnas ikraftträdande.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle de tilltänkta författningarna träda i
kraft den 1 juli 1942.
Enligt departementsfårslaget har tiden för ikraftträdandet framflyttats till
den 1 juli 1943.
Vissa andra i ärendet berörda frågor.
I de sakkunnigas betänkande ha berörts vissa frågor, vilka jag senare ämnar
upptaga till behandling. Jag syftar härvid på dels spörsmålet om ökad
överdragningsrätt för statens intressekontor dels ock
frågan rörande statsverkets kostnader med anledning av de föreliggande
reformförslagen.
Redan nu vill jag emellertid behandla några med reformen sammanhängande
frågor, vilka uppmärksammats av de sakkunniga eller under remissbehandlingen.
De sakkunniga, vilka funnit uppenbart, att det utöver de föreslagna åtgärderna
till främjande av utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassor
krävdes en effektiv propaganda för skatteförmedlingsrörelsens utbredning,
ha härom vidare anfört följande:
Det ligger emellertid av naturliga skäl synnerlig vikt uppå, att en dylik
propaganda väl anpassas efter de olika förhållanden, varunder skatteförmedlingskassorna
nu arbeta å skilda håll. Redan av detta skäl kunna de sakkunniga
icke förorda, att statsmakterna i någon större utsträckning direkt
engagera sig häri; häremot talar dessutom, att ett dylikt statligt engagement
också måste medföra ett visst ansvar för statsmakterna i förhållande till
skatteförmedlingskassorna, ett ansvar som kunde befaras minska ansvarskännandet
hos de på detta område arbetande enskilda krafterna.
Uppmärksammas måste också den fara, som ligger i ett på mer eller
mindre konstlad väg framskapat plötsligt intresse för en viss företeelse,
nämligen faran för att intresset lika plötsligt försvinner. Intet skulle säkerligen
vara mera till skada för den sunda skatteförmedlingsrörelsen, än om
man på angivet sätt inom en kort tidrymd finge till stånd en mängd nyskapade
skatteförmedlingskassor med talrik anslutning, vilka skatteförmedlingskassor
sedan alltmera avmattades i sin verksamhet för att slutligen helt eller
delvis upphöra.
För att ett verkligt och bärande intresse för en verksamhet av här ifrågasatt
art skall kunna uppkomma och vidmakthållas fordras givetvis, att verksamheten
för de enskilda skattebetalarna klart framstår såsom för dem värdefull
och gagnelig. Det har därför synts de sakkunniga såsom viktigast och
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
143
angelägnast, att statsmakterna vidtaga sådana åtgärder, som erfordras för
att i större utsträckning, än nu är händelsen, vinna detta syfte. Förslag i sådan
riktning hava framlagts av de sakkunniga. Örn dessa följas, torde därmed
förutsättningarna ock hava skapats för vinnande av ökad utbredning av
skatteförmedlingsrörelsen och därmed även en stark utgångspunkt för erforderlig
propagandaverksamhet. Denna propaganda bör emellertid då, såsom
de sakkunniga redan antytt, överlämnas åt inom rörelsen verksamma krafter.
De sakkunniga lia jämväl framhållit betydelsen av, att på detta område
åstadkommes samverkan mellan olika representationer, samt
ha härutinnan uttalat, att även om propagandaverksamheten borde överlämnas
åt de inom skatteförmedlingsrörelsen verksamma krafterna, detta icke
uteslöte ett statligt initiativ i fråga om denna verksamhet. Tvärtom vore ett
sådant initiativ synnerligen önskvärt. I detta hänseende ville synas som
om i första hand borde eftersträvas ett samarbete med olika fackliga sammanslutningar,
särskilt med svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige, i syfte att genom dessas förmedling skapa ökad kunskap
hos arbetsgivare och arbetsanställda rörande betydelsen av skatteförmedlingskassornas
verksamhet och fördelarna därav. Än vidare borde samverkan
sökas med sparbankerna i riket, vilka ju redan ägnat mycket arbete åt den
privata skatteförmedlingsrörelsens utbredande. Även postsparbankens verksamhet
i de s. k. sparklubbarna borde kunna bliva till värdefull hjälp. Jämväl
affärsbankerna vore, enligt vad de sakkunniga inhämtat, intresserade av
att medverka. Slutligen borde åtgärder vidtagas för att i allt mera vidgad omfattning
erhålla kommunernas stöd åt skatteförmedlingsverksamheten; härvidlag
kunde tänkas upprättandet av kommunala skatteförmedlingskassor,
kommunalt bidrag åt enskilda kassor m. m. Vidare hade de sakkunniga undersökt,
huruvida medverkan skulle kunna vinnas av jordbrukets kreditkassor.
Det hade emellertid visat sig, att dessa kassors organisation och struktur
icke lämpade sig för en dylik medverkan. Desamma omfattade ju endast
självständiga företagare, icke hos dessa företagare anställda personer, men
det vore ju främst dessa sistnämnda som man önskade nå. Med avseende å
befolkningen å landsbygden, särskilt de arbetsanställda, syntes emellertid
sparbankerna kunna lämna en värdefull hjälp i förevarande avseende. Dessutom
vore att mörka, att statens intressekontor stöde öppet för alla och syntes
med särskild fördel kunna anlitas i de fall, då skattskyldiga icke hade tillgång
till andra, mera lokalt betonade organ.
I yttrandena har icke riktats någon erinran mot de sakkunnigas förenämnda
uttalanden.
Då jag i det föregående redogjorde för tidigare förslag i ämnet, omnämnde
jag även att i anledning av fullmäktiges i riksbanken skrivelse den 12
oktober 1939 verkställts särskild utredning av frågan örn förskottsinbe
t al ning av skatter. Denna fråga bar icke upptagits till närmare
behandling i nu förevarande sakkunnigbetänkande.
Emellertid lia fullmäktige i riksbanken i sitt yttrande över betänkandet
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Departements
chefen.
erinrat om sin nyssnämnda skrivelse rörande inrättande av räntebärande
postgirokonton för frivillig förskottsinbetalning av skatter. Enligt fullmäktiges
mening borde det nu tagas under övervägande, huruvida man icke
inom ramen av de sakkunnigas förslag örn inrättande av skatteförmedlingskassor
kunde öppna möjligheter för en anordning av huvudsakligen den
innebörd, som fullmäktige föreslagit. En dylik anordning torde, rätt utformad,
kunna erhålla icke oväsentlig betydelse såväl ur penningpolitisk synpunkt
som med hänsyn till skatteuppbörden.
I likhet med de sakkunniga finner jag det icke tillrådligt att statsmakterna
i någon större utsträckning engagera sig i propagandan för anslutning till
skatteförmedlingskassorna. Det synes mig lämpligast, att skatteförmedlingsrörelsen
huvudsakligen omhändertages av kommuner och kreditinrättningar
samt arbetsgivar- och arbetarorganisationerna.
Den av bankofullmäktige väckta frågan örn frivillig förskottsinbetalning
av skatter måste bli föremål för ytterligare prövning, innan förslag i ämnet
kan framläggas. Anledning saknas att i avvaktan på resultatet av en sådan
utredning uppskjuta genomförandet av nu föreliggande förslag.
Departementschefens hemställan.
De i departementsförslaget ingående författningarna — vilka torde få såsom
bilaga1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — äro till en del
av allmän civillags natur. Jag åsyftar härutinnan förslagen till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, lag angående ändrad lydelse av 14 §
lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning, lag angående ändrad
lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse samt lag
angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker. Dessa fyra lagförslag böra därför underställas lagrådets
granskning.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över sistnämnda
fyra lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:''
William Dickson.
1 Denna bilaga är med undantag för de till lagrådet remitterade författningarna lika lydande
med de vid propositionen fogade författningsförslagen. I de delar bilagan sålunda överensstämmer
med sistnämnda förslag har bilagan här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
145
Bilaga.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbaden1 skall erhålla följande
ändrade lydelse.
12 §.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
utskylder till kronan, kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller
kyrkofullmäktige beslutade avgifter lill kyrka och skola, skogsaccis samt
härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året;
så ock vad enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket må
hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings-
eller tilläggsavgift för sista och löpande året.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre lag fortfarande
skall äga tillämpning beträffande utskylder, som dessförinnan förfallit till
betalning, så ock beträffande dessförinnan förskjutna försäkrings- eller tillläggsavgifter.
1 Senaste lydelse se SFS 1928: 406.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 17.
10
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)
om krigsskadeersättning.
Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
14 §.
För bidrag — — — handelsbaden sägs.
Bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 12 §
handelsbaden tillkommer utskylder.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse.
Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
52 §.
Varda penningar---hos bolaget.
En och---bolaget åberopas.
Den i föregående stycke stadgade begränsningen i fråga om storleken av
tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning skall
icke gälla beträffande erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande. Har
bankaktiebolag eller av sådant bolag inrättat avdelningskontor antagits till
erkänd skatteförmedlingskassa, skola de i samma stycke upptagna bestämmelserna
rörande motbok icke äga tillämpning såvitt angår medel, som bolaget
eller kontoret enligt därför gällande bestämmelser mottagit för betalningsförmedlingen.
I fråga---särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.
1 Senaste lydelse se SFS 1936:93.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
147
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker.
Härigenom förordnas, att 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
22 §.
Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning. Sparbank
må dock för fyllande av tillfälligt penningbehov begagna kredit å löpande
räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller inländskt bankaktiebolag
eller annorledes upptaga lån. Vidare må, därest sparbank eller av sparbank
inrättat avdelningskontor antagits till erkänd skatteförmedlingskassa,
sparbanken eller kontoret enligt därför gällande bestämmelser mottaga för
betalningsförmedlingen avsedda medel.
En och--— bestämda beloppet.
Ej må----uppsägningstidens utgång.
23 §.
Insättning i sparbank skall antecknas i motbok, dock att vad sålunda
stadgas icke skall gälla i fråga örn medel som sparbanken mottagit jämlikt
stadgandet i 22 § första stycket sista punkten. Motboken, som---och
insättare.
Då medel som insatts å motboksräkning lyftas, skall anteckning därom
ske i motboken.
I fråga —--särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.
1 Senaste lydelse av 23 § se SFS 1936: 94.
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Bihang.
Förslag
till
förordning om erkända skatteförmedlingskassor.
1 §•
Med skatteförmedlingskassa förstås i denna förordning sådan inrättning,
som har till ändamål att, uteslutande eller i förening med annan betalningsförmedling,
på uppdrag ombesörja betalning av utskylder medelst belopp,
som enligt fastställd plan inflyta genom avdrag å uppdragsgivarens avlöning
eller pension eller dylikt eller genom direkta inbetalningar från uppdragsgivaren.
2 §•
Skatteförmedlingskassa må av länsstyrelsen i det län, där kassans förvaltning
utövas, antagas till erkänd skatteförmedlingskassa.
I samband med beslut om antagandet skall länsstyrelsen fastställa reglemente
för kassans verksamhet.
3 §.
Erkänd skatteförmedlingskassa må icke av uppdragsgivare uttaga särskild
avgift för förmedling av utskyldsbetalning.
4 §.
Länsstyrelsen må, där så finnes erforderligt, kräva säkerhet för medel, som
för skattebetalning omhänderhavas av erkänd skatteförmedlingskassa.
5 §.
Erkänd skatteförmedlingskassa äger åtnjuta statsbidrag.
Statsbidraget utgår nied 25 öre för varje förmedling av å uppbördsstämma
(uppbördstermin) förfallande utskyldsbelopp.
Vid förmedling av restförda utskylder utgår bidraget först då varje särskilt
restfört utskyldsbelopp jämte, i förekommande fall, därå belöpande
indrivningsavgift till fullo guldits.
Statsbidrag utgår för räkenskapsår och utbetalas årsvis i efterskott på ansökan.
6 §•
Ansökan örn statsbidrag ingives till länsstyrelsen, där ej länsstyrelsen för
särskilt fall medgiver undantag, inom tre månader efter utgången av det räkenskapsår
för vilket bidrag sökes, och skall åtföljas av sådana uppgifter
rörande antalet förmedlade skattebetalningar, som må erfordras för att bedöma
statsbidragets belopp.
Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen, beslutar länsstyrelsen i åren
det samt utanordnar beviljat bidrag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
149
På därom framställd begäran må länsstyrelsen kunna bevilja erkänd skatteförmedlingskassa
förskott å den del av statsbidraget, som visas belöpa på
den gångna delen av räkenskapsåret.
7 §•
Erkänd skatteförmedlingskassa skall föra räkenskaper i enlighet med de
närmare föreskrifter, som av Konungen meddelas.
Det ankommer på erkänd kassa att inom tre månader efter räkenskapsårets
utgång till länsstyrelsen ingiva dels berättelse över det gångna årets
verksamhet, dels ock sammandrag av räkenskaperna enligt av Konungen
fastställt formulär.
8 §.
Länsstyrelse skall övervaka att erkänd skatteförmedlingskassa fullgör sina
uppgifter i enlighet nied bestämmelserna i denna förordning och i övriga
författningar, som reglera dylik kassas verksamhet, samt enligt för kassan
fastställt reglemente och på ett i övrigt ändamålsenligt sätt.
För ändring i fastställt reglemente fordras länsstyrelsens godkännande.
9 §.
Erkänd skatteförmedlingskassa är skyldig lämna länsstyrelsen eller dess
ombud tillfälle att när som helst granska kassans räkenskaper och övriga
handlingar.
10 §.
Finner länsstyrelsen, att anledning till anmärkning föreligger mot erkänd
skatteförmedlingskassas verksamhet, äger länsstyrelsen meddela erforderliga
anvisningar för vinnande av rättelse. Följas ej sådana anvisningar, må
beslutet om antagande såsom erkänd skatteförmedlingskassa återkallas.
11 §•
Hos länsstyrelsen skall föras förteckning över erkända skatteförmedlingskassor.
12 §.
Arbetsgivare skall på begäran av erkänd skatteförmedlingskassa för belopp
som skola inbetalas till kassan verkställa avdrag å lön eller pension,
som till följd av utfästelse utgår i penningar till arbetstagare, ansluten tili
kassan (löneavdrag).
Vad i första stycket sägs gäller dock endast försåvitt arbetsgivaren minst
en vecka före avlöningstillfället erhållit förteckning i två exemplar, upptagande
för varje arbetstagare hans fullständiga namn samt det belopp, som
skall avdragas.
Finnes vid företag erkänd skatteförmedlingskassa, till vilken alla där anställda
inom samma arbets tagargrupp äga ansluta sig, är arbetsgivaren ej
skyldig att för arbetstagare inom sådan grupp göra löneavdrag annat än till
denna kassa eller till statens intressekontor.
Därest arbetsgivaren tillställer kassan genom löneavdrag innehållna belopp
eller avdragsförteckning, befordras avdragsbeloppen och förteckningarna
avgiftsfritt med posten.
Arbetsgivaren äger att i förhållande till arbetstagaren utan särskild redovisning
åberopa löneavdraget som utbetalning av lön eller pension.
Är skattskyldig anställd i tjänst eller annat arbete hos staten eller kommun,
skall vad om arbetsgivare i denna förordning är sagt tillämpas beträffande
den, som har att utbetala avlöningen.
150
Kungl. Majlis proposition nr 17.
13 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
utfärdas av Konungen.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942.
Förslag
till
förordning med särskilda bestämmelser angående utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor.
Kungl. Majit har med riksdagen funnit gott förordna att, utan hinder av
vad eljest i lag eller författning finnes stadgat rörande indrivning av utskylder,
följande särskilda bestämmelser skola gälla beträffande den, som anslutit
sig till erkänd skatteförmedlingskassa.
1 §•
För skattskyldig, som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa, skall
uppgöras plan för inbetalningar till gäldande av den skattskyldiges utskylder
(inbetalningsplan); och må, där så erfordras för inbetalningsplanens genomförande,
anstånd med betalning av utskylder medgivas i den ordning, nedan
sägs.
2 §.
Skattskyldig må vid anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa av kassan
beviljas anstånd med inbetalning av utskylder, som därefter förfalla
till betalning. Sådant anstånd må ej omfatta mer än de utskylder, som förfalla
till betalning vid de två uppbördsstämmor, vilka utlöpa närmast efter
anslutningen, och anstånd må ej beviljas längre än ett år efter utgången av
det kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan.
Med utskylder förstås i denna förordning utskylder och andra medel, som
avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b), med undantag dock
för sådana avgifter till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter,
som jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter
till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas
och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.
Med uppbördsstämma förstås i denna förordning även uppbördstermin.
3 §■
Skattskyldig, som vid anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa häftar
för restförda utskylder, må av kassan beviljas anstånd med betalningen
av jämväl dessa utskylder jämte därå belöpande indrivningsavgift intill utgången
av den i 2 § angivna tid, dock under förutsättning, att icke härigenom
preskription inträder beträffande restfört utskyldsbelopp.
Kungl. May.ts proposition nr 17.
151
4 §•
1 mom. Anstånd, varom i 2 och 3 §§ sägs, må endast beviljas under förutsättning
att inbetalningsplanen för den skattskyldige så bestämmes, att
före anståndstidens utgång samtliga därunder förfallna utskyldsbelopp jämte,
i fall som i 3 § sägs, tidigare restförda utskylder och därå belöpande
indrivningsavgift skola vara guldna.
2 mom. Den, som åtnjutit anstånd enligt 2 eller 3 §, må icke ånyo åtnjuta
anstånd enligt samma paragrafer.
5 §.
Har erkänd skatteförmedlingskassa meddelat beslut örn anstånd, skall
underrättelse därom tillställas vederbörande utmätningsman, i fall, som i
2 § sägs, inom 14 dagar efter avslutande av den uppbördstämma, anståndet
avser, och i fall enligt 3 § ofördröjligen efter anståndsbeslutets meddelande.
Utmätningsmannen har att om anståndet verkställa anteckning i restlängden.
6 §.
Då underlåtenhet att betala å en uppbördsstämma förfallande utskylder
medför, att jämväl utskylder, som skola uppbäras å en kommande
stämma, äro omedelbart förfallna till betalning, skall skattskyldig, som åtnjuter
anstånd med betalning av förstnämnda utskylder, jämväl åtnjuta anstånd
med betalning av sistnämnda utskylder till den för dessa utskylders betalning
bestämda uppbördsstämman.
7 §•
Utmätningsman äger på framställning av erkänd skatteförmedlingskassa
bevilja anstånd utöver vad i 2 och 3 §§ sägs, om så fordras för att framdeles
förfallande utskylder skola i första hand kunna gäldas vid infallande uppbördsstämmor,
dock att härvid skall iakttagas, att preskription av de restförda
beloppen undvikes.
8 §.
Om den, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa och häftar för
o guldna utskylder, varmed anstånd beviljats, lämnar kassan eller underlåter
att fullgöra inbetalningar i enlighet med fastställd plan, skall kassan ofördröjligen
därom underrätta utmätningsman.
Avlider skattskyldig, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa
och häftar för oguldna utskylder, som i första stycket sägs, skall underrättelse
likaledes lämnas utmätningsman, där ej dödsboet eller annan i den avlidnes
ställe åtager sig att göra de avsättningar, som följa av fastställd inbetalningsplan.
9 §.
1 mom. Då anmälan om anstånd enligt 5 § inkommit, må indrivning av
utskylder, för vilka anståndet gäller, ej äga rum och skall vidtagen indrivningsåtgärd
återgå. Vad sålunda stadgats, äger dock icke tillämpning, därest
anståndet meddelats i strid mot bestämmelserna i denna förordning.
2 mom. I första momentet angivna hinder för indrivning bortfalla
1) om anståndstiden gått till ända och ytterligare anstånd icke i föreskriven
ordning medgivits,
2) då sådant meddelande lämnats som i 8 § sägs och inbetalningarna icke
fullföljas enligt förut fastställd plan genom annan erkänd skatteförmedlingskassa.
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
10 §.
Avgift för indrivning av utskylder skall icke uttagas, då utskylderna förfallit
till betalning under det anstånd nied samma utskylder åtnjutits.
I fall, som angivas i 9 § 2 morn., skall dock av den skattskyldige uttagas
föreskriven indrivningsavgift å vad som återstår oguldet av utskylder,
som i första stycket sägs.
11 §.
1 mom. Till erkänd skatteförmedlingskassa för utskylder inbetalda medel
må ej, då den skattskyldige enligt vad ovan sågs åtnjuter anstånd eller
eljest häftar för oguldna utskylder, användas för annat ändamål än utskyldsbetalning.
2 mom. Om den, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa,
lämnar kassan eller avlider och han därvid häftar för oguldna utskylder,
skola av för utskylder inbetalda medel, i den utsträckning de därtill förslå,
av kassan innehållas vad som erfordras för att gälda berörda utskylder
jämte därå belöpande indrivningsavgift.
För oguldna utskylder jämte vederbörlig indrivningsavgift sålunda innehållna
medel skola omedelbart av kassan tillställas vederbörande utmätningsman.
12 §.
Till skatteförmedlingskassa inbetalda medel, som jämlikt föreskrift i 11 §
ej må disponeras för annat ändamål än utskyldsbetalning, må icke utmätas
för annan gäld, där ej fråga är om fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
i fall, varom förmäles i 1 § lagen om införsel i avlöning, pension
eller livränta.
13 §.
Med indrivning av utskylder, som utgå för fast egendom, må icke på grund
av vad i denna förordning stadgas anstå längre än att den i 17 kap. 6 §
handelsbaden stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande.
14 §.
Den som icke åtnöjes med utmätningsmans beslut enligt denna förordning,
äger i beslutet söka rättelse genom besvär hos vederbörande länsstyrelse.
över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.
15 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Konungen.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
153
Förslag
till
förordning om preskription av utskylder och allmänna avgifter
Utskylder och avgifter till stat och kommun, som omförmälas i 1 § a) och
b) restindrivningsförordningen, må icke uttagas hos den skattskyldige, sedan
fem år förflutit från utgången av det år, under vilket utskylderna eller avgifterna
förfallit till betalning.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke lilllämpning
beträffande därförut förfallna utskylder och avgifter.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 21 § 2) lagen den 14 juni 1917 (nr 380)
örn införsel i avlöning, pension eller livränta.
21 §.
2) Sedan fem år förflutit från utgången av det år, under vilket utskylderna
eller avgifterna förfallit till betalning, må införsel ej beviljas eller meddelat
beslut om införsel äga tillämpning.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning
beträffande därförut förfallna utskylder och allmänna avgifter.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbaden skall hava följande
ändrade lydelse:
12 §.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldds med lika rätt sinsemellan:
utskylder lill kronan, vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete
statsverket må hava förskjutit på grund av gäldeniirens underlåtenhet att er
-
154
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
lägga försäkrings- eller tilläggsavgift, kommunal- och stadsutskylder, av
kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola,
skogsaccis samt härads- och landstingsmedel, allt dock endast för sista och
löpande året.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning beträffande
utskylder eller avgifter för år 1941 eller tidigare år.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet.
76 §.
Efter — — — utsky Idema.
Restlängd---område.
Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, beräknad
efter sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma,
dock ej mindre än tjugufem öre. Om användningen av dessa medel
stadgas särskilt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning''
beträffande därförut förfallna utskylder.
Förslag
till
lag örn ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om
kommunalstyrelse i stad.
71 §.
Efter---utskylderna.
Restlängd---erforderliga.
Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, beräknad
efter sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma,
dock ej mindre än tjugufem öre. Om användningen av dessa medel
stadgas särskilt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning
beträffande därförut förfallna utskylder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
155
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) örn
kommunalstyrelse i Stockholm.
58 §.
De utskylder---uttaga. Vid indrivandet av sådana medel uttages
därutöver en avgift, beräknad efter sex öre för varje full krona av de resterande
utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre. Om användningen
av dessa medel stadgas särskilt,
De utskyldsbelopp---Stockholm.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning
beträffande därförut förfallna utskylder.
Förslag
till
kungörelse örn ändrad lydelse av § 17 mom. 1 i uppbördsreglementet
den 14 december 1917 (nr 838).
§ 17.
Mom. 1. Skattskyldig, vilken underlåtit att inbetala sina kronoutskylder i
föreskriven tid och ordning, åligger att vid indrivningen av resterande utskylder
erlägga avgift, beräknad efter sex öre för varje full krona av de resterande
utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre. Vad sålunda
--- ■— hela belopp.
Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tilllämpning
beträffande därförut förfallna kronoutskylder.
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i uppbördsreglementet
för Stockholm den 17 april 1936 (nr 130).
§ 11.
Försummar skattskyldig---betalning förfallet.
Skattskyldig, som underlåtit att å tid och i den ordning, som föreskrivits,
inbetala honom å kronodebetsedel påförda utskylder, skall, därest utskyldema
ej, enligt vad känt är, böra föras till avskrivning eller avkortning,
för indrivningen av resterande utskylder påföras ersättning, beräknad efter
sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma, dock
ej mindre än tjugufem öre. För uraktlåten -— — särskilt stadgat.
Vad ovan — -— — hela belopp.
Om skyldighet -— --särskilt stadgat.
Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tilllämpning
beträffande därförut förfallna kronoutskylder.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.
§ 2.
Mom. 1. Envar äger —--i postsparbanken.
Insättning må--— särskild motbok.
Erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande må, utan hinder av vad
i föregående stycke stadgas, överstiga 5,000 kronor.
F ö r s 1 a g
till
förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla
arbetsanställning.
1 §•
En var arbetsgivare är, där ej annat följer av 2 §, pliktig att göra anmälan
örn anställande av arbetstagare.
Sådan skyldighet föreligger dock ej om det med hänsyn till omständighe
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
157
tema vid anställandet är uppenbart, att anställningen ej kommer att vara
längre tid än fyra veckor.
Anmälan skall göras till utmätningsmannen i orten eller i Stockholm till
Överståthållarämbetet.
2 §.
Då annan än arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare i arbete intager
arbetstagare, skall anmälningsskyldigheten åvila den som verkställer intagandet.
Å Konungen ankommer att bestämma, i vilken utsträckning nu stadgade
anmälningsskyldighet skall fullgöras av statliga verk och inrättningar samt
av kommuner.
3 §.
Anmälan skall göras senast fem dagar efter anställningens början.
Anmälan göres å särskilda blanketter (anställningskort), vilka för varje
anställd utskrivas i två exemplar. Formulär till anställningskort fastställes
av Konungen.
Anställningskort tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt
med posten.
4 8.
Utmätningsmannen förvarar det ena anställningskortet i ett register och
översänder det andra till länsstyrelsen i det län, inom vilket arbetstagaren
är mantalsskriven.
Till länsstyrelse inkommande anställningskort skola alfabetiskt ordnas i
särskilt register. Ur anställningsregistret skola uttagas kort angående anställning,
som på grund av senare inkommen anmälan kan antagas hava upphört
tidigare än under närmast föregående kalenderår, övriga kort förvaras
under en tid av fem år.
5 §.
Den som visar uppenbar tredska att fullgöra anmälningsplikt enligt denna
förordning, skall böta tio kronor. «
6 8-
7 mom. Böter, varom i 5 8 sågs, utdömas av länsstyrelsen.
Över länsstyrelsens beslut må besvär anföras hos kammarrätten sist å
trettionde dagen efter den, då klaganden av beslutet erhöll del.
Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.
2 mom. Böter, som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942.
Det åligger ax-betsgivare eller annan, som intagit arbetstagare, att före
utgången av juli månad 1942, på sätt i denna förordning sägs, till vederbörande
länsstyrelse anmäla alla hos honom den 1 juli anställda personer,
beträffande vilka anmälningsskyldighet förelegat, därest de anställts nämnda
dag. Har beträffande sådan persons anställning ändring skett, innan anmälan
avlåtes, skall anteckning härom göras å anställningskortet.
Av de insända anställningskorten tillställes det ena exemplai''et vederbörande
utmätningsman.
158
Kungl. Maj:t$ proposition nr 17.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 december
1942.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 8 december 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 december
1942, hade Kungl. Majit förordna!, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbanken, lag angående
ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning,
lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr
74) om bankrörelse samt lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen
den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Henning Nilsson.
Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.
Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen är för frågan om tillämplighet
av äldre eller ny lag avgörande huruvida utskylderna förfallit till betalning
före eller efter nya lagens ikraftträdande. Härav bleve en följd, att i en och
samma konkurs såväl äldre som nyare stadganden beträffande förmånsrättsordningen
komme att äga tillämpning. I stället lärer, i överensstämmelse med
vad allmänt gäller beträffande konkursrättsliga bestämmelsers giltighet i tiden
och vad vid tidigare ändring av förevarande lagrum jämväl skett, äldre
lag — oavsett utskyldernas förfallotid — böra äga tillämpning i konkurs, vari
beslut om egendomsavträde meddelats före nya lagens ikraftträdande, samt ny
lag städse tillämpas då beslutet meddelats efter ikraftträdandet. Lagrådet hemställer
därför, att åt övergångsbestämmelsen gives det innehåll, att lagen träder
i kraft den 1 juli 1943 men icke skall äga tillämpning i konkurs, vari beslut
om egendomsavträde tidigare meddelats.
Kungl. Malit» proposition nr 17-
159
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21
juni 1940 om krigsskadeersättning.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Förslagen till lag örn ändring i banklagen och i sparbankslagen.
Då ett av bankaktiebolag eller sparbank inrättat avdelningskontor icke är
att anse såsom självständigt rättssubjekt, men förslagen förutsätta att erkänd
skatteförmedlingskassa skall självständigt svara för ingångna förbindelser,
lärer det vara mindre följdriktigt att ett avdelningskontor såsom sådant skall
kunna antagas till erkänd skatteförmedlingskassa. Även i de fall då verksamheten
utövas vid och genom avdelningskontor bör därför till erkänd skatteförmedlingskassa
antagas, icke avdelningskontoret, utan bankbolaget resp.
sparbanken; beslut om kassas antagande skall naturligen, såsom i förslaget är
avsett, fattas av länsstyrelsen i det län där avdelningskontoret är beläget (jfr
2 § skatteförmedlingskasseförordningen). Lagrådet hemställer, att i förevarande
båda lagförslag vidtagas de jämkningar som föranledas av det nu anförda.
Den föreslagna ändringen av innebörd, att utfärdande av motbok ej är
erforderligt i fråga om medel som bankaktiebolag eller sparbank mottager
i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa, föranleder — med hänsyn till
de båda lagarnas olika utformning — att stadgandena i 24 § sparbankslagen
rörande rådigheten över omyndigs i sparbank insatta medel icke komma att
omfatta medel som avses för betalningsförmedling, medan motsvarande bestämmelser
i banklagen, 52 c §, komma att enligt ordalagen omfatta jämväl
sådana medel. Då emellertid denna bristande överensstämmelse torde sakna
praktisk betydelse, har den funnits icke böra föranleda vidare erinran från
lagrådets sida.
De föreslagna nya bestämmelserna torde med fördel kunna i redaktionellt
hänseende förenklas.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
160
Kungl. Majlis proposition nr 17.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, kommunikations-
och handelsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, lagrådets den 29 december 1942 avgivna utlåtande över
de den 4 i samma månad till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning, lag angående
ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse samt
lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
övergångsbestämmelsen till den föreslagna lagen om ändrad lydelse av
17 kap. 12 § handelsbaden torde böra erhålla den lydelse, om viden lagrådet
hemställt. Beträffande förslagen till lag om ändring i banklagen och i
sparbankslagen har lagrådet uttalat, att även i de fall, då av bankaktiebolag
eller sparbank bedriven skatteförmedlingsverksamhet utövades vid och genom
avdelningskontor, till erkänd skatteförmedlingskassa borde antagas, icke
avdelningskontoret, utan bankbolaget respektive sparbanken. Anledningen
till att de remitterade förslagen utformades med utgångspunkt från att avdelningskontor
skulle kunna antagas till erkänd skatteförmedlingskassa var
den, att det i viss utsträckning torde bliva de olika avdelningskontoren som
komma att fungera som skatteförmedlingskassor. Emellertid torde i praktiken
samma resultat kunna vinnas, därest till skatteförmedlingskassa antages
bankbolag respektive sparbank vid dess avdelningskontor å viss ort. Vid sådant
förhållande har jag icke något att erinra mot att lagförslagen jämkas i
enlighet med vad lagrådet i förevarande hänseende anfört.
De ifrågavarande lagförslagen ha inom finansdepartementet blivit föremål
för överarbetning under iakttagande av vad jag i det föregående anfört. Vissa
redaktionella jämkningar ha samtidigt vidtagits såväl i förslagen till lag örn
ändring i banklagen och i sparbankslagen som i förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning.
Kungl. Majlis proposition nr 17.
161
Såsom jag omnämnt i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 december
1942 ha i sakkunnigbetänkandet berörts vissa frågor, vilka jag, enligt vad
jag då uttalade, senare ämnade upptaga till behandling, nämligen dels spörsmålet
örn ökad överdragningsrätt för statens intressekontor, dels ock frågan
rörande statsverkets kostnader i anledning av de föreliggande reformförslagen.
Jag torde nu få återkomma till dessa frågor.
Vad först angår statens intressekontor vill jag erinra om att i
årets statsverksproposition (sjunde huvudtiteln, punkt 51) uttalades, att intressekontorets
ställning i skatteförmedlingsrörelsen borde upptagas till omprövning
i samband med den slutliga behandlingen av nu ifrågavarande författningsförslag
samt att i avbidan härpå kunde anstå med avgörandet av frågan
om gottgörelse åt postverket för reslskalttförmedlingen inom Stockholms
stad. Under sådana förhållanden syntes anslaget till intressekontoret böra i
statsverkspropositionen upptagas med endast beräknat belopp. Preliminärt
torde detta belopp böra beräknas till vad som svarade mot intressekontorets
nettoutgifter för år 1941 med bortseende från utgifterna för restskatteförmedlingen
i Stockholm. I enlighet härmed föreslogs i statsverkspropositionen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till statens intressekontor måtte
för budgetåret 1943/44 beräknas ett anslag av 318,000 kronor.
Då emellertid frågan om intressekontorets ställning i skatteförmedlingsrörelsen
— såväl beträffande omfattningen av intressekontorets överdragningsrätt
som eljest — torde kräva ytterligare överväganden, är jag ännu
icke beredd alt taga slutlig ståndpunkt till densamma. Nämnda fråga synes
dock icke vara av den betydelse för skatteförmedlingsrörelsen i övrigt, att ett
uppskov med frågans avgörande kan anses utgöra hinder för ett omedelbart
ståndpunktstagande till de nu föreliggande förslagen.
Genomförandet av förslagen kommer att medföra kostnader för statsverket
dels för statsbidrag till de erkända skatteförmedlingskassorna, dels ock genom
ökade utgifter för länsstyrelserna i anledning av deras befattning med
skatteförmedlingsrörelsen och anställningsregistret. Förslagens genomförande
kan vidare tänkas medföra krav på ersättning av statsmedel till utmätningsmännen
för ökat arbete med indrivning av utskylder samt för minskning av
indrivningsavgifterna.
Vad angår s t a t s v er k e t s kostnader för statsbidrag till erkända
skatte för medlingskassor ha dc sakkunniga anfört:
Att söka beräkna de kostnader för statsverket, som det föreslagna bidraget
skulle medföra, möter stora svårigheter. Enligt nyligen gjorda beräkningar
torde emellertid bortåt 2 miljoner av de i rikel skattskyldiga lia inkomst
av tjänst eller arbetsanställning. Skulle en mera allmän anslutning bland
dessa till skatteförmedlingskassor kunna tänkas, skulle med sex utskyldsbetalningar
per år den årliga kostnaden för statsbidraget närma sig 3,000,000
kronor, vilket sålunda representerar den maximala belastningen av statskassan.
Huru långt under nu angivna siffra den verkliga kostnaden kommer
aLI ligga, undandrager sig helt de sakkunnigas bedömande. Örn man antager,
att under de närmaste åren bortåt hälften av löntagarna ansluta sig
lill skatteförmedlingskassor, blir kostnaden för statsbidraget tvdligtvis närmare
1,500,000 kronor per år.
Billan!) till riksdagens protokoll IDIS. I sami. Nr 17.
11
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
I yttrandena över de sakkunnigas förslag har förenämnda kostnadsberäkning
icke gjorts till föremål för någon närmare granskning; dock har i vissa
fall såsom skäl för ett avstyrkande av förslaget åberopats, att statsverkets
kostnader bleve alltför stora i förhållande till de fördelar, vilka kunde antagas
uppkomma vid ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen.
Stadsfullmäktige i Eskilstuna ha funnit, att de sakkunnigas förslag ur
kostnadssynpunkt ställde sig jämförelsevis fördelaktigt. Ä andra sidan ha
stadsfogdarna i Hälsingborg gjort gällande, att de sakkunnigas beräkning
vöre för låg.
Frågan örn länsstyrelsernas kostnader i anledning av deras
befattning med skatteförmedlingsrörelsen och anställningsregistret har icke
närmare behandlats av de sakkunniga.
I yttrandena, särskilt i de av länsstyrelserna avgivna, har däremot förevarande
fråga ägnats stor uppmärksamhet.
Generalpoststyrelsen har framhållit, att erkännandet och registreringen av
skatteförmedlingskassorna skulle för länsstyrelserna medföra en icke alldeles
oväsentlig arbetsbelastning.
T. f. mantalsintendenten i Stockholm har yttrat, att en förstärkning av
personalen och utökning av överståthållarämbetets lokalutrymmen komme
att erfordras i händelse anställningsregistret förlädes till mantalsavdelningen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört, att det särskilda register, vari
till länsstyrelsen ankommande anställningskort skulle ordnas, samt länsstyrelsens
befattning i övrigt med den föreslagna lagstiftningens tillämpning
komme att avsevärt öka länsstyrelsens arbetsbörda samt ställa ökade krav
på länsstyrelsens redan förut otillräckliga tjänstelokaler.
Samma synpunkter ha uttalats av länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Västmanlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Norrbottens lån.
Sistnämnda länsstyrelse har antagit, att genomförandet av de sakkunnigas
förslag skulle kräva utökning av landskontorets personal med minst en
tjänsteman.
Vad härefter angår frågan om eventuella kostnader för statsverket
i följd av ökat arbete för utmätningsmännen och
genom minskning av indijivningsavgifterna, ha de sakkunniga
anfört, att varje åtgärd, som ledde till en förbättrad uppbörd, också
föranledde försämrade inkomster för indrivningsförrättarna, men att det
först efter en icke alltför kort tids förlopp syntes vara möjligt att avgöra,
huruvida de ifrågavarande förslagens genomförande nödvändiggjorde en
ekonomisk kompensation åt indrivningsförrättarna.
Stadsfogdarna i Hälsingborg ha framhållit, att någon mera ingående kontroll
av skatteförmedlingskassorna från utmätningsmännens sida icke kunde
komma i fråga, då deras arbetsuppgifter redan vore så många och örn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17.
163
fattande, att en ytterligare belastning av arbetsbördan ej kunde tänkas utan
åsidosättande av andra göromål. I så fall måste ytterligare arbetskraft ställas
till utmätningsmännens förfogande med därav föranledda utgiftsökningar.
Andre stadsfogden i Göteborg har uttalat, att statsverket rättvisligen borde
ikläda sig ersättningsskyldighet åt skatteindrivarna för minskade inkomster.
Andre stadsfogden har vidare anfört:
Visserligen sätta de sakkunniga på framtiden berörda ersättning, men om
skattekasserörelsen tager den omfattning, som avses med densamma, kunna
väl icke de indrivare, som nu ha sin huvudsakliga inkomst genom indrivningsavgifterna,
ställas i en prekär ekonomisk situation ända fram till en obestämd
tidpunkt, utan bestämda normer för ersättningen borde redan från
början fastställas. Detta synes så mycket mera befogat, som den av de sakkunniga
tilltänkta och väl nödvändiga kontrollen samt det övriga extraarbetet
med anteckningar och ständig vaksamhet över anmälningar och
iakttaganden till förekommande av preskription komme att medföra ett särskilt
i nuvarande tider synnerligen betungande arbete för skatteindrivarna.
Den av de sakkunniga omförmälda utjämningen genom höjning av kommunalskatteprovisionen
inverkar icke i Göteborg till förmån för indrivarna,
enär ersättning här utgår med visst mindre belopp för varje indrivet kommunalskattebelopp,
oberoende av beloppets storlek.
Majoriteten inom Göteborgs magistrat har ansett, att indrivningsförrättarnas
berättigade anspråk på skäliga och i stort sett oförändrade inkomster
borde tillgodoses.
Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län har för sin del anfört, att förenämnda
yttranden från vederbörande i Göteborgs stad för närvarande syntes
kunna lämnas utan avseende.
I årets statsverksproposition har under sjunde huvudtiteln (punkt 52) —Departementei
avbidan på särskild proposition i ämnet —- till bidrag till erkända skatte- chefen.
förmedlingskassor för budgetåret 1943/44 beräknats ett förslagsanslag av
300,000 kronor. Anslaget har beräknats med utgångspunkt från vissa sannolikhetsberäkningar
rörande antalet medlemmar i kassorna. Någon anledning
att frångå den preliminära beräkningen lärer icke föreligga. Emellertid
torde anslagsäskandet få ske i samband med behandlingen av frågan om
statens intressekontors medelsbehov och kontorets ställning i skatteförmedlingsrörelsen.
Länsstyrelsernas kostnader i anledning av deras befattning med skatteförmedlingsrörelsen
och anställningsregistret torde icke bliva av den storleksordning,
som av vissa länsstyrelser antytts. För budgetåret 1943/44 torde
man uppskattningsvis kunna räkna med ett medelsbehov av 100,000 kronor
i anledning av länsstyrelsernas berörda merkostnader. Dessa medel torde
böra utgå från länsstyrelsernas avlönings- och expensanslag.
Vad slulligen angår frågan örn kompensation åt indrivningsförrättarna för
ökat arbete och minskade indrivningsavgifter torde denna fråga i varje fall
icke för närvarande vara aktuell.
164
Kungl. Maj.ts proposition nr 17.
Med hänsyn till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att antaga förslagen till
1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,
2) förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,
3) förordning om preskription av utskylder m. m.,
4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,
5) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni
1940 (nr 540 jorn krigsskadeersättning,
6) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, •
7) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni
1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad,
8) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni
1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm,
9) förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,
10) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni
1911 (nr 74) örn bankrörelse,
11) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen
den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker samt
12) förordning örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla
arbetsanställning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Birger Öhman.
427888. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
10 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (10)
10 kopplingar.
- BevU 1943:53 Bevillningsutskottets memorial nr 53 s. 1 i texten
- Rskr. 1943:166 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända skatteför medling skassor, m.m., såvitt angår genom pro a1 i texten
- SU 1943:90 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1943144 till statens intressekontor, m. m. s. 20 i texten
- BU 1943:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m., såvitt angår genom propositionen framl s. 1 i texten
- Rskr. 1943:65 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning örni erkända skatt eförmedling skassor m. m., i vad a1 i texten