Sök i Ratio Lex

Angående elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien

1943-04-02 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:195, Angående elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

1

Nr 195.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående elektrifiering

av järnvägslinjen Östersund—Storlien; given

Stockholms slott den 2 april 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 2 april 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.

I sin skrivelse den 2 september 1942 angående anslag för budgetåret

1943/44 till nya byggnader och anläggningar m. m. vid statens järnvägar

hemställde järnvägsstyrelsen bland annat örn ett anslag å 5,500,000 kronor

för slutförande av nu pågående, av 1941 års riksdag beslutad elektrifiering

av järnvägslinjerna Hälsingborg—Hässleholm m. fl. Styrelsen meddelade

i detta sammanhang, att undersökning påginge om möjligheterna för fortsatta

elektrifieringsarbeten vid statsbanorna och att styrelsen eventuellt avsåge

att senare inkomma med det anslagsäskande, vartill denna undersökning

kunde giva anledning.

Sedan ifrågavarande undersökning slutförts, har järnvägsstyrelsen i skri
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 195.

758 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

velse den 13 februari 1943 framlagt resultatet av densamma och därvid

hemställt örn anvisande av anslag för viss fortsatt elektrifiering av statsbanenätet.

Innan jag närmare redogör för styrelsens framställning torde jag få erinra

örn följande.

I och med avslutandet av elektrifieringen av linjen Långsele—Boden —

vilken linje öppnades för elektrisk drift i början av år 1942 — voro samtliga

statens järnvägars nuvarande huvudlinjer och därjämte en del till dessa

anslutande sidolinjer utrustade för elektrisk drift. De elektrifierade linjernas

längd uppgick till 4,245 kilometer. I förhållande till hela statsbanenätet,

de införlivade enskilda järnvägarna inberäknade, utgjorde denna

sträcka vid nämnda tidpunkt omkring 44 procent. Mätt i vagnaxelkilometer

utfördes å de elektrifierade linjerna icke mindre än omkring 85 procent av

hela statens järnvägars trafikarbete.

Med skrivelse den 29 januari 1941 framlade järnvägsstyrelsen ett program

för fortsättande av elektrifieringarna, efter det linjen Långsele—Boden färdigställts

för elektrisk drift. Av de i programmet upptagna banorna borde

enligt styrelsen följande främst komma i fråga, nämligen Hälsingborg—

Hässleholm, Hälsingborg—Eslöv, Sundsvall—Ånge och Gävle—Ockelbo

med en sammanlagd längd av 255 kilometer. På därom av Kungl. Maj:t

i proposition den 21 februari 1941, nr 95, framställt förslag anvisade riksdagen

för elektrifiering av nämnda banor ett begynnelseanslag för budgetåret

1941/42 av 15,000,000 kronor. Enligt den för dessa arbeten ursprungligen

uppgjorda planen skulle kostnaderna, vilka beräknats till sammanlagt

34,000,000 kronor, fördelas på budgetåren 1941/42 och 1942/43. Av skäl,

som närmare framgå av 1942 års statsverksproposition (kapitalbudgeten: *

bil. 4, punkten 25), ansågs emellertid tidpunkten för arbetenas slutförande

sedermera böra framflyttas med omkring ett halft år eller till senare

hälften av år 1943. Därför anvisades för budgetåret 1942/43 endast 14,000,000

kronor för ändamålet. Återstoden av de beräknade medlen, 5,000,000 kronor,

jämte ett belopp av 500,000 kronor, avseende extra kostnader på grund av

inträdda prisstegringar, ha anvisats för budgetåret 1943/44.

Järnvägsstyrelsen har i sin nu förevarande skrivelse — efter en redogörelse

för elektrifieringsfrågans behandling vid 1941 års riksdag — anfört att,

då nu pågående elektrifieringsarbeten beräknades vara avslutade vid slutet

av innevarande år, frågan, huruvida ytterligare viss eller vissa bandelar

därefter borde bliva föremål för elektrifiering, nu vore aktuell. Då skälen

för en i måttlig takt bedriven fortsatt elektrifiering varit föremål för en ingående

omprövning såväl i samband med det vid 1941 års riksdag fattade

elektrifieringsbeslutet som även vid 1942 års riksdag, och då samma skäl

alltfortfarande gjorde sig gällande, ansåge styrelsen tillräckligt att i detta

sammanhang hänvisa till vad vid dessa tillfällen i berörda hänseende anförts.

Ju längre det sedan 1939 rådande krisläget med därav följande onormala

handelspolitiska och transportförhållanden bestode, desto mera måste

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

det framstå såsom angeläget, att landets järnvägar vore utrustade för elektrisk

drift ock i detta känseende oberoende såväl av utländskt kolbränsle

som av det ur driftekonomiska ock andra synpunkter som ersättning mindre

lämpliga ved- ock torvbränslet, samtidigt som de på detta sätt kunde uppnå

en ökad transportkapacitet. Betydelsen ock värdet ej endast för statens

järnvägar utan även för landets försvarsberedskap överhuvud av att i möjligaste

mån bevara den nuvarande elektrifieringsorganisationen gjorde sig

likaledes alltjämt gällande med minst samma styrka som tidigare.

Yad angår sistnämnda fråga, åt vilken ägnats stor uppmärksamhet vid

de senaste årens omprövning, har styrelsen i detta sammanhang ytterligare

meddelat följande.

Av de vid 1941 års riksdag beslutade banelektrifieringarna äro Gävle—

Ockelbo och Sundsvall—Ånge nu i huvudsak avslutade, medan arbetena å

linjerna Hälsingborg—Hässleholm och Barnlösa—Eslöv beräknas medgiva,

att elektrisk drift upptages på dessa linjer under innevarande år. Vid sidan

av dessa elektrifieringsarbeten pågå för närvarande dels vissa kompletteringsarbeten

å linjerna Långsele—Boden, Gävle—Ockelbo och Ånge—Sundsvall

samt vid nyanlagda dubbelspårssträckor, dels ock normala och fortlöpande

ändrings- och förnyelsearbeten å kraftöverföringsanläggningarna vid

olika bandelar, däribland malmbanan. Kostnaderna för fullbordande av

de nämnda arbetena kunna, räknat från och med den 1 juli 1942, beräknas

till följande belopp:

Nyelektrifieringar och kompletteringar.................. 15.6 miljoner kronor

Elektrifiering av dubbelspår.............................. 6.3 » »

Ombyggnader och trådutbyten .......................... 2.3 »_»

Summa 24.2 miljoner kronor.

Samtliga dessa arbeten äro avsedda att slutföras före utgången av år

1945, nyelektrifieringarna såsom framhållits i huvudsak redan under innevarande

år.

Allt som allt planeras sålunda under ifrågavarande tid elektrifieringar och

därmed jämförliga arbeten till en kostnad av cirka 24.2 miljoner kronor,

varav 15.6 miljonor kronor belöpa sig på sådana ny elektrifieringar, för vilka

anslag redan beviljats, 6.3 miljoner kronor på elektrifieringsarbeten vid dubbelspår

— kostnaderna härför täckas med anslag, som beviljas under rubriken

»fortsatt anläggning av dubbelspår» och komma alltså ej direkt till synes i

redovisningen — samt 2.3 miljoner kronor på fortlöpande förnyelsearbeten

å äldre anläggningar. Sistnämnda båda slag av arbeten torde alltså komma

att utgöra en avsevärd del av elektrifieringsorganisationens arbetsprogram,

beroende dels på att dubbelspårsarbetena nu fortskridit så långt, att de därav

betingade elektrifieringsarbetena nått en förhållandevis stor omfattning,

dels därpå att betydande delar av ledningsanläggningen inom de närmaste

åren uppnå sådan ålder och torde lia varit utsatta för en så pass stor förslitning,

att ett utbyte av kontaktledningar m. m. icke längre kan uppskjutas.

Dylika arbeten å dubbelspår och äldre anläggningar taga för närvarande

elektrifieringsorganisationen i anspråk i en omfattning, som representerar

omkring en tredjedel av dess budget.

Denna arbetskvantitet är dock ensam icke tillräcklig för att giva full

sysselsättning för den nuvarande elektrifieringsorganisationen. Diirtill kommer,

att arbetet på äldre anläggningar och nybyggnader även frånsett kvantiteten

ställer olika anspråk på ifrågavarande organisation. Vid trafikansvällning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

uppstår nämligen ofta samtidigt på flera håll behov av utvidgningar och

förändringar av de i drift varande anläggningarna, varjämte de av slitaget

betingade förnyelsearbetena då också tendera till att öka. Nybyggnaderna

åter kunna till sin omfattning mera lämpas efter tillgången på material och

arbetskraft samt medgiva dessutom ett bättre utnyttjande av arbetskraften

än arbetena på de äldre anläggningarna, vilka ofta måste stå under spänning

och därför äro relativt svåråtkomliga.

Av dessa förhållanden följer, att arbeten av sistnämnda art icke alltid

med ekonomisk fördel kunna bedrivas såsom fristående företag utan lämpligen

böra inordnas i ett med nybyggnad gemensamt program, varvid nybyggnaden

kan tjäna som en regulator, med vars hjälp den specialutbildade

och specialutrustade arbetsstyrkan hålles någorlunda jämnt sysselsatt, oavsett

det från tid till annan varierande behovet av arbetsinsats vid de äldre

anläggningarna. En smidig anpassning förutsätter alltså en lämplig proportion

mellan arbeten av båda nyssnämnda slag och en på tämligen lång

sikt ordnad planläggning av alla de arbeten, i vilka elektrifieringsorganisationen

är engagerad.

Yärdet av en dylik kombination av olika elektrifieringsarbeten är till

fullo bestyrkt av erfarenheten. I många fall har det nämligen endast tack

vare den vid nyelektrifieringar bundna arbetsstyrkan varit möjligt att tillgodose

vid färdiga banan uppkomna behov, och i händelse av krig torde

detta förhållande bli än mer framträdande. Det har därför med allt fog

vid flera tillfällen såväl av järnvägsstyrelsen som av statsmakterna framhållits,

att en tillfredsställande beredskap fordrar, att elektrifieringsorganisationen

upprätthålles och förses med en viss minimikvantitet arbetsobjekt.

Icke minst till följd av nu berörda förhållanden har järnvägsstyrelsen

ansett sig böra undersöka, huruvida ytterligare viss eller vissa bandelar

lämpligen kunde och borde ifrågakomma till att elektrifieras i omedelbar

följd efter de bandelar, vilka snart vore färdigställda för elektrisk drift.

De bandelar, som då närmast böra stå i tur, äro enligt styrelsen dels följande

linjer, som upptagits i det år 1941 framlagda elektrifieringsprogrammet

men som icke blivit föremål för beslut vid 1941 års riksdag, nämligen lin
-

jerna

Km

Varberg—Borås—Herrljunga.......................... 127

Borås—Alvesta.......................................... 149

Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga.................. 90

dels ock ytterligare följande linjer, nämligen

Östersund—Storlien.................................... 162

Alvesta—Karlskrona och Emmaboda—Kalmar...... 187

Beträffande de skäl, som föranlett styrelsen att nu ånyo undersöka förutsättningarna

för en elektrifiering av de tre förstnämnda banlinjerna, hänvisar

styrelsen till vad härom anförts i styrelsens skrivelse den 29 januari 1941.

Huvudlinjen Alvesta—Karlskrona med sidolinjen Emmaboda—Kalmar kunde,

anför styrelsen, i fråga örn sitt järnvägsgeografiska läge och sina transportuppgifter

anses i huvudsak likställd med de till Borås anslutande järnvägslinjerna.

Nämnda huvudlinje utgjorde dessutom förbindelseled för en viktig

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majlis ''proposition nr 195.

örlogshamn. En elektrifiering jämväl av denna linje med dess grenlinje till

Kalmar framstode sålunda i oell för sig såsom naturlig, sedan densamma från

och med den 1 juli 1941 införlivats med statens järnvägar. Att den icke tagits

med i 1941 års elektrifieringsprogram hade enbart berott på den omständigheten,

att den då icke ägts av staten. Linjen Östersund—Storlien slutligen

hade nu medtagits främst av militära skäl men även på grund av dess

betydelse och uppgift för det kommersiella handelsutbytet ävensom de fördelar

ur driftteknisk och driftekonomisk synpunkt, vilka självfallet måste

följa av att den elektriska driften utsträcktes från Östersund ända fram till

Storlien, särskilt som denna linje hade mycket stora stigningar och därför

vid ångdrift krävde relativt stor kvantitet bränsle.

Styrelsen meddelar, att styrelsen i förevarande sammanhang jämväl övervägt

frågan örn elektrifiering av linjerna Boden—Haparanda och Kilafors—

Söderhamn. Härom anför styrelsen.

Vad angår den sistnämnda linjen är anledningen härtill närmast det allt

mer aktualiserade behovet av ytterligare en omformarstation för krafttillförseln

till huvudlinjen Krylbo—Ange, vars kraftöverföringsanläggningar blivit

satta på hårda prov till följd av de senaste årens oerhört ökade trafik. Särskilt

stora hava påfrestningarna varit på sträckan Ockelbo—Ljusdal samt

på omformarstationen på förstnämnda plats, vars maskineffekt nu börjar

bliva otillräcklig. .

Då enbart en tillbyggnad av denna station icke skulle vara tillfyllest,

enär spänningsfallet på linjen tenderar att uppnå värden, som icke kunna

tolereras, och då en ledningsförstärkning skulle medföra betydande kostnader

och avsevärd kopparförbrukning, har styrelsen måst undersöka möjligheten

att erhålla ökad energiinmatning i närheten av den ansträngda bandelens

mittpunkt. Den enda naturliga lösningen har härvid befunnits vara

en ny, till Söderhamn förlagd omformarstation, varvid en elektrifiering av

linjen Kilafors—Söderhamn skulle låta sig genomföras under mycket gynnsamma

betingelser.

Eftersom en sådan åtgärd enligt vad som framgår av det anförda närmast

påkallas av abnorma, måhända snart övergående påfrestningar, och då läget

synes medgiva, att utvecklingen studeras ännu ett år, innan något åtgöres,

anser styrelsen emellertid, att med det slutliga ställningstagandet till fragan

örn en ny omformarstation i Söderhamn och därmed även till frågan örn

elektrifiering av linjen Kilafors—Söderhamn lämpligen bör något .anstå.

Frågan örn elektrifiering av linjen Boden—Haparanda Ilar tagits under

övervägande uteslutande på grund av att de militära myndigheterna såväl

nu som tidigare framhållit angelägenheten av en sadan åtgärd. Nämnda

elektrifieringsföretag, vilket skulle kräva en kostnad av omkring 15 miljoner

kronor, har emellertid visat sig så avgjort mycket svagare ur räntabilitetssynpunkt

än övriga im undersökta linjer, att styrelsen, som i första hand

torde lia att pröva och bedöma dylika frågor ur andra synpunkter än de

rent militära, för sin del icke ansett sig hava anledning att i det följande

närmare uppehålla sig vid detta projekt.

Järnvägsstyrelsen övergår härefter till de verkställda tekniska och ekonomiska

utredningarna rörande do nu för elektrifiering ifrågasatta bansträckorna.

Beträffande tillförseln av elektrisk energi framhåller styrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majit s proposition nr 195.

För en del av linjerna är kraftöverföringen redan ordnad, ock för övriga

linjer kan denna fråga ordnas utan svårighet. Sålunda kan linjen Varberg

—Herrljunga matas från omformarstationen i Sjömarken, för vars utvidgning

1942 års riksdag för innevarande budgetår anvisat ett reservationsanslag

å 1,100,000 kronor. Denna station jämte den befintliga stationen i

Alvesta kan även tillgodose energibehovet för linjen Borås—Alvesta. Linjen

Uddevalla-—Herrljunga kan erhålla hela sitt energibehov från befintliga omformarstationer

i Uddevalla, Alingsås och Falköping. För dessa tre linjer

erfordras således inga nya omformarstationer utan blott en viss förstärkning

av de nuvarande stationernas utrustning. Utmatning till linjerna

Alvesta—Karlskrona och Emmaboda—Kalmar kan ske dels från Alvesta,

dels från en nytillkommande station i Emmaboda, för vilken markområde

finnes reserverat. Verkställda undersökningar hava visat, att sistnämnda

station mycket väl kan inlänkas i Sydsvenska Kraftaktiebolagets system.

För linjen Östersund—Storlien slutligen förutses dels en ny till stamlinjenätet

ansluten omformarstation i Duved, dels matning från den befintliga

omformarstationen i Östersund.

Kostnaderna för de erforderliga överföringsanläggningarna hava

vid 1942 års prisförhållanden beräknats till följande belopp.

■■ ■" ■ ........

Kontakt-

Högspännings-

ledningar

ledning för

Summa

boställshus

m. m.

belysning

1000-tal kronor

Varberg—Herrljunga ..............

555

4.085

460

5,100

Borås—Alvesta....................

430

4,580

480

5.490

Uddevalla—Herrljunga ............

255

3,105

330

3,690

Ostersund—Storlien............

1,215

4,680

515

6,410

Alvesta—Karlskrona)

Emmaboda—Kalmar/..............

1,255

6,255

660

8,170

Till dessa kostnader komma kostnader för ändringar av belysningsledningar

och svagströmsledningar samt för bangårdar, bana och

broar. Härom anför styrelsen.

Liksom vid tidigare genomförda elektrifieringar måste även vid de nu

närmast ifrågasatta förutsättas, att befintliga luftledningar för belysning på

järnvägsstationerna ävensom utmed järnvägslinjerna framdragna svagströmsledningar

för telefon, telegraf och signaler ändras till kabelledningar. Vidare

är — likaledes som vid tidigare elektrifieringar — att räkna med vissa

arbeten på bangårdar, bana och broar. Att beakta är emellertid, att dessa

arbeten icke äro en nödvändig förutsättning för eller följd av själva elektrifieringen

utan att de åtminstone delvis äro av den art, att de ändock förr

eller senare måste komma till stånd. Elektrifieringen föranleder med andra

ord beträffande nyssnämnda arbeten endast en förskjutning i tid av vissa i

längden ofrånkomliga kostnader. Åtminstone en del av dessa böra därför

rätteligen belasta andra konton än elektrifieringens. Ifrågavarande kostnader

hava vid nyss angivna prisförhållanden beräknats uppgå till följande belopp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Statens

Belysnings-

järnvägars

Bana, broar

Summa

ledningar

svagströms-

m. m.

ledningar

1000-tal kronor

Varberg—Herrljunga ..............

200

1,315

3,000

4,515

Borås —Alvesta....................

240

1,750

4,650

6,640

Uddevalla—Herrljunga ............

150

935

2,250

3,335

Östersund—Storlien................

210

1,580

3,000

4,790

Alvesta—Karlskrona!

180

2,160

4,875

7,215

Emmaboda — Kalmarl

För ändring av telegrafverkets ledningar äro härtill att lägga följande

kostnader (1,000 tal kronor), nämligen för

Varberg—Herrljunga ................................ 1,300

Borås—Alvesta........................................ 1,040

Uddevalla—Herrljunga .............................. 1,000

Östersund—Storlien.................................. 2,890

Alvesta—Karlskrona! ,

Emmaboda—Kalmarl ................................ ’

Vid beräkning av antalet elektrolok har förutsatts i huvudsak samma

trafikstorlek och tågplan som år 1938. Under denna förutsättning skulle

för den elektriska driften på samtliga angivna linjer erfordras sammanlagt

50 elektrolok, därav 3 för ledningsunderhållet. Kostnaderna för dessa lok

jämte sedvanliga anordningar för elektrisk tåguppvärmning m. m. beräknas

för de olika linjerna vid i det föregående angivna prisförhållanden

till följande belopp.___

Lok

Tåguppvärmning

Summa

m. m.

1000-tal kronor

Varberg—Herrljunga ..................

Borås—Alvesta........................

5,550

3,150

420

300

5.970

3,450

Uddevalla—Herrljunga ................

Östersund—Storlien....................

2,850

3,525

270

300

3,120

3,825

Alvesta—Karlskrona!

Emmaboda—Kalmar /

5.175

450

5,625

De sålunda beräknade totala kostnaderna för respektive linjer framgå

av följande sammanställning.

Överförings-

anlägg-

ningar

Belysnings-

ledningar,

banarboten

m. m.

Telegraf-

verkets

ledningar

Lok ni. m.

Summa

1000-tal kronor

Varberg—Herrljunga ............

Borås—Alvesta..................

Uddevalla—Herrljunga ..........

Östersund—Storlien..............

Alvesta—Karlskrona!

Emmaboda—Kalmar)

5,100

5,490

3,690

6,410

8,170

4.515

6,640

3,335

4,790

7,215

1,300

1,040

1,000

2,890

1,730

5,970

3,450

3,120

3,825

5,625

16,885

16,620

11,145

17,915

22,740

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

I anslutning till sammanställningen framhåller järnvägsstyrelsen, att viss

elei av de angivna kostnaderna för förbättring av spåröverbyggnaden ävensom

för elektrolok syntes böra bestridas med förnyelsefondsmedel. Skälet härtill

framginge, i vad gällde förstnämnda kostnader, av vad i det föregående

anförts. En sådan finansiering av kostnaderna för de erforderliga elektroloken

syntes styrelsen vara motiverad av följande omständigheter.

Ett elektrolok är visserligen dyrare i inköp än ett ånglok men presterar

å andra sidan i genomsnitt så mycket mera effektivt arbete, att merkostnaden

uppväges av den ökade prestationsförmågan. Om elektrifieringen fortginge

i sådant temjro, att ångloken kunde ersättas med elektrolok allteftersom de

förra på grund av ålder och förslitning måste slopas, skulle alltså icke

uppstå någon^ ökad kostnad för anskaffning av elektrolok och skäl sålunda

föreligga att låta hela denna kostnad bestridas av förnyelsefondsmedel. Nu

bednves emellertid elektrifieringen i något snabbare tempo än som motsvarar

ånglokens naturliga förnyelse. Elektrifieringsanslaget bör därför skäligen

belastas med viss del av ifrågavarande kostnad för elektrolok. Storleken

av denna del beror givetvis på ånglokparkens ålder och tillstånd vid

varje särskilt elektrifieringstillfälle, i det att den på elektrifieringsanslaget

belöpande kostnadsdelen bör vara relativt mindre — och följaktligen förnyelsefondens

andel större — ju högre ånglokens medelålder är. Med beaktande

av dessa förhållanden synes motiverat att ett å kapitalbudgeten nu

anvisat anslag till fortsatt elektrifiering belastas med högst 60 procent av

uppkommande kostnader för elektrolok och att minst 40 procent av nämnda

kostnader bestridas av förnyelsefondsmedel.

Järnvägsstyrelsen övergår härefter till att redogöra för de förändringar

i driftförhallanden och driftutgifter, som en elektrifiering av nu ifrågavarande

banlinjer kan beräknas medföra. Styrelsen har härvid, som redan

framhållits, för samtliga linjer räknat med ungefär samma tågplan och trafikomfattning

som för år 1938. Under denna förutsättning har följande sammanställning

upprättats.

M

i n s k n i n g

i

Elektrisk

Antal

tågkm

antal

personal

kolför-

brukning

ton

brännoljor

ton

energi- förbrukning

milj. kWh

Varberg—Herrljunga.............

1,050

25

8,900

350

9.1

Borås—Alvesta...........

810

22

8,900

50

7 4

Uddevalla—Herrljunga ..........

575

20

4,300

b 80

Ostersund—Storlien..............

Alvesta—Karlskrona j

Emmaboda—Kalmar j............

770

22

9,700

2>_

8.7

1,200

39

10,900

8.s

Med ledning av anförda uppgifter beräknas elektrifieringen vid ett kolpris

av 50 kronor per ton samt vid nu gällande löne- och prisförhållanden i övrigt

medföra följande minskning i driftkostnaderna.

*) Dessutom 35,000 1. bentyl.

a) » 45,000 » »

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 195.

9

Personal-

Kostnader

Lok-

1

för drivmedel

1000-tal kronor

Varberg—Herrljunga ..............

131

551

93

775

Borås—Alvesta....................

124

510

95

729

Uddevalla—Herrljunga ............

92

259

50

401

Östersund—Storlien................

124

578

85

787

Alvesta—Karlskrona..............

211

583

146

940

Emmaboda—Kalmar............../

Häremot äro att ställa följande med den elektriska driften tillkommande

kostnader.

Underhåll samt

""......1

Elektrisk

energi

avskrivning på

överförings- anläggn ingar

Samma

1000-tal kro

n o r

Varberg—Herrljunga ..........................

153

122

275

Borås—Alvesta ................................

175

133

308

Uddevalla—Herrljunga..........................

104

89

193

Östersund—Storlien ............................

193

185

378

Alvesta—Karlskrona ..........................\

Emmaboda—Kalmar ........................../

215

223

438

Skillnaden mellan de bortfallande och tillkommande driftkostnaderna,

d. v. s. den genom en elektrifiering möjliggjorda minskningen i driftutgifterna

framgår av följande sammanställning, som även upptager de

beräknade anläggningskostnaderna samt den beräkningsbara förräntningen,

allt under förutsättning av i huvudsak nu rådande prisförhållanden.

Besparing

Anläggnings-

Minskning

i procent av

kostnad

i utgifter

anläggnings-

kostnaden

1000-tal kronor

3.0

2.5

1.9

2.3

2.2

Järnvägsstyrelsen anför i anslutning till dessa uppgifter.

I förestående sammanställning hava samtliga vid en elektrifiering uppkommande

engångskostnader ställts i relation till de av den ändrade driftformen

möjliggjorda driftbesparingarna. Vid bedömande av den sålunda

erhållna avkastningsprocenten är emellertid att beakta, att en del av de i

anläggningskostnaderna ingående arbetena, såsom redan framhållits, strängt

Varberg—-Herrljunga. . .

Borås—Alvesta .......

Uddevalla—Herrljunga .

Östersund—Storlien . . .

Alvesta—Karlskrona . .

Emmaboda—Kalmar

16,885

500

16,620

421

11,145

208

17,915

409

22,740

502

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195.

taget icke erfordras för elektrifieringens egen skull utan endast av lämplighetsskäl

anses böra komma till utförande i detta sammanhang. De torde

med andra ord vara ofrånkomliga även vid försatt ångdrift, ehuru de då

kunna anstå till viss senare tidpunkt med eventuellt gynnsammare prisförhållanden

än de nu rådande. Som exempel på dylika arbeten kan nämnas

den allmänna upprustning av respektive banlinjer, som ansetts böra företagas

i samband med en elektrifiering, oaktat dessa torde kunna trafikeras

med elektrolok även i nu befintligt skick. Av ungefär samma natur är den

merkostnad, som föranledes av förutsatt förkabling av telegrafverkets ledningar,

enär enbart undanflyttning av desamma torde få anses tillfyllest för

elektrifieringens egen skull. Nämnda standardhöjningar äro visserligen i

och för sig önskvärda och lämpliga att utföra i samband med övriga för elektrodriften

erforderliga arbeten men måste strängt taget anses såsom denna ovidkommande,

i den mån de äro betingade av andra skäl eller i allt fall måste

komma till utförande. Att även dylika kostnader medräknats i tidigare

framlagda räntabilitetskalkyler rörande planerade elektrifieringar är visserligen

sant. Dessa kalkyler ha emellertid i allmänhet avsett bandelar med så stark

trafik och så gynnsamma ekonomiska förutsättningar för elektrodrift, att de

diirigenom uppnådda driftbesparingarna kunnat giva en någorlunda tillfredsställande

förräntning på ett kapital, innefattande även de här berörda utgiftsposterna.

Ett särskiljande av kostnaderna för sådana arbeten, som endast

av lämplighetsskäl ansetts böra komma till utförande i direkt samband med

en elektrifiering men eljest skulle ha kunnat anstå någon tid, har sålunda

saknat nämnvärd betydelse för ett ekonomiskt bedömande av tidigare ifrågasatta

elektrifieringsföretag. När man nu nått därhän, att fråga är örn elektrifiering

av linjer med relativt sett svagare trafik och alltså mindre gynnsamma

förutsättningar för en sådan rationaliseringsåtgärd, är det däremot

mera angeläget, att dylika, själva elektrifieringen icke egentligen vidkommande

kostnader särskiljas, enär det i annat fall kan inträffa, att företag,

vilka i realiteten äro försvarliga även ur företagsekonomisk synpunkt, komma

att framstå som vore de ekonomiskt oberättigade. Att exakt ange storleken

av dessa kostnadsposter låter sig dock knappast göra. Dels kan nämligen

för närvarande icke närmare anges, när behov under alla förhållanden kan

uP.P^omma vidtaga angivna upprustning av berörda banlinjer dels saknas

möjlighet att nu bedöma, vilka kostnader dessa arbeten då kunna komma

att betinga, enär kostnadernas storlek är beroende av vid tidpunkten för

arbetets utförande rådande löne- och prisförhållanden. Till klarläggande av

här. berörda fråga kunna sålunda i detta sammanhang endast anges de ungefärliga

gränser, inom vilka avkastningsprocenten torde variera, därest ifrågavarande

utgifter medtagas i eller uteslutas ur kalkylen

Vid bedömande av den faktiska avkastningen torde hänsyn jämväl böra

tågås till det i det föregående berörda förhållandet, att en fortsatt elektrifiering

delvis ersätter en eljest örn några år behövlig återanskaffning av

ånglok och alltså till denna del synes böra och kunna bekostas med förnyelsefondsmedel.

Frånräknas nu angivna, huvudsakligen till en standardhöjning syftande

kostnader såsom för förstärkning av spåröverbyggnaden och förlängning av

mötesspår m. m. samt merkostnaderna för förkabling av telegrafverkets ledningar

ävensom den del av anskaffningskostnaden för elektrolok, som skäligen

anses böra bestridas av förnyelsefondsmedel, te sig anläggningskostnaderna

enligt styrelsen på följande sätt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

11

Varberg—Herrljunga .

Borås—Alvesta........

Uddevalla—Herrljunga

Östersund—Storlien. . . .

Alvesta—Karlskrona. . \

Emmaboda—Kalmar—I

Anläggnings-

kostnad

brutto

Härav

Anläggnings- kostnad exkl.

vidstående

särskilda

kostnader

Drift- besparing

(se ovan)

i förhållande

till detta

kapital

Procent

för banför- stärknings- arbeten, tele- grafverkets

anläggningar

m. m.

40 % av

kostnaden

för elektrolok

1 0 0 0-t a

1 krono

r

16,885

3,545

2,070

11,270

4-4

16,620

3,600

1,260

11,760

3.6

11,145

2,070

1,140

7,935

2.6

17,915

4,510

1,260

12,145

3.4

22,740

4,940

1,950

15,850

3.2

Det framlagda utredningsresultatet kunde, framhåller järnvägsstyrelsen

vidare, sammanfattas så, att förräntningen, örn hänsyn toges endast till

rena driftkostnadsbesparingar, vid ett kolpris av 50 kronor per ton samt

nuvarande löne- och prisförhållanden i övrigt för de särskilda banlinjerna

läge inom följande ungefärliga gränser, nämligen

högst lägst

procent

Varberg—Herrljunga...................... 4.4 3. o

Borås—Alvesta............................ 3.6 2.5

Uddevalla—Herrljunga.................... 2.6 1.9

Östersund—Storlien ...................... 3.4 2.3

Alvesta—Karlskrona......................l g 2 2.2

Emmaboda—Kalmar ....................)

Den verkställda räntabilitetskalkylen innehölle emellertid, anför styrelsen,

ännu ett ovisshetsmoment utöver de redan berörda nämligen i vad gäller

den framtida driftkostnadsnivån. Beträffande denna hade som förut anmärkts

här räknats med ett kolpris av 50 kronor per ton samt med nu rådande

löner och nuvarande priser på andra driftförnödenheter än bränsle. I

fråga om dessa och vissa andra faktorer yttrar styrelsen.

Att beakta är, att kolpriset, som intill krigsutbrottet i september 1939

höll sig vid omkring 22 kronor per ton, därefter undergått en fortlöpande

stegring, så att detsamma sedan augusti 1941 utgjort och alltjämt utgör 65

kronor per ton, samt att även löner och andra materiali er från förkrigstiden

stigit successivt, intill dess pris- och lönestopp infördes i slutet av föregående

år. Så länge nuvarande utrikespolitiska förhållanden bestå, torde

alltså kunna förutsättas, att driftkostnadsnivån förblir i stort sett densamma

som för närvarande. Därest kolpriset skulle komma att nedgå till förkrigstidens

nivå och även övriga materialpriser samt lönerna avsevärt nedbringas,

ställer sig en fortsatt elektrifiering ur företagsekonomisk synpunkt givetvis

mindre gynnsam än som framgår av nyss angivna uppgifter. Å andra sidan

måste emellertid beaktas, att på elektrifieringens kreditsida i kalkylerna på

hittills vanligt sätt endast ansetts böra upptagas beräkningsmässigt åtkomliga

driftkostnadsbesparingar men däremot ingen som helst vinst till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

följd av ökad transportkapacitet, snabbare trafik etc. I den mån

dylika vinster göra sig gällande, måste därför de verkliga resultaten utfalla

gynnsammare än de beräknade. Att nu ställa prognoser rörande utvecklingen

i det ena eller andra avseendet är givetvis så gott som omöjligt.

Det är emellertid påtagligt, att räntabilitetskalkylen vid antagna löne- och

prisförhållanden till följd av nyssnämnda omständigheter innehåller en viss

säkerhetsmarginal. Det bör dessutom beaktas, att kalkylen baserats på

kolpriser, icke oväsentligt lägre än de aktuella, och att driften vid åtskilliga

av här förevarande linjer för närvarande och väl också under avsevärd tid

framåt i stor utsträckning måste ombesörjas med ved- eller torveldade

lok, vilket medför, att bränslekostnaderna stiga till inemot det dubbla mot

vid koleldning, d. v. s. motsvara ett kolpris av omkring 130 kronor per ton.

Huru räntabiliteten — beräknad enligt angivna grunder och hänförd till den

själva elektrifieringen gällande anläggningskostnaden — påverkas dels av

kolprisets nedgång till 25 kronor per ton, dels av det högre bränslepris,

som följer av vedeldningen, framgår av följande sammanställning.

Förräntning under förutsättning av

koleldning och

vedeldning

25 kr.

50 kr.

motsvarande

kolpris

130 kr. kolpris

Procent

V arberg—Herrlj unga...................

2.2

4.4

10.4

Borås—Alvesta ........

1.7

3.6

9.2

Uddevalla—Herrljunga.................

1 2

2.6

6.7

Ostersund—Storlien ....

1.4

3.4

9.1

Alvesta Karlskrona........... 1

Emmaboda—Kalmar ........................../

1.5

3.2

8.4

Dessa uppgifter gåve vid handen, framhåller styrelsen, att en elektrifiering

av ifrågavarande banlinjer vore ekonomiskt icke blott försvarlig utan till och

med mycket fördelaktig, därest det nuvarande prisläget kunde förutsättas bliva

bestående för framtiden. Örn efter krigets slut prisläget återginge till förkrigsnivan,

komme den elektriska driften däremot såsom av nyss återgivna

uppställning framginge att ställa sig ekonomiskt ofördelaktig, särskilt för de

banlinjer, som elektrifierades under nu rådande höga prisläge och i vilka på

grund härav investerades ett förhållandevis stort kapital. I den mån elektrifieringen

fullföljdes under det nu pågående kriget, vore densamma emellertid

ur militär och beredskapssynpunkt betydelsefull därigenom, att den

verksamt befrämjade transportväsendets kapacitet och funktionsduglighet

under krigs- och avspärrningstiden.

I betraktande av de indirekta vinster och andra påtagliga fördelar, som

den elektriska driften medförde, och de synpunkter, som av statsmakterna vid

skilda tillfällen hävdats, då det gällt att taga ställning till frågan örn en

fortsatt elektrifiering, anser järnvägsstyrelsen, trots de osäkra framtidsutsikterna,

skäl tala för elektrifieringens fullföljande.

Den takt, i vilken elektrifieringens fortsättande borde ske, syntes

böra bestämmas å ena sidan av det statsfinansiella läget och tillgången på

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition nr 195.

för arbetet erforderliga materialier, och å andra sidan av det minimimått av

arbeten, som erfordrades för att den nuvarande elektrifieringsorganisationen

skulle kunna uppehållas, vilket framstode som en angelägen, även av statsmakterna

framhållen och erkänd beredskapsåtgärd. Styrelsen fortsätter härom.

Beträffande materialförsörjningen lia vissa preliminära förhandlingar ägt

rum med industrikommissionen, som därvid ställt i utsikt, att för statens

järnvägars elektrifieringsarbeten från och med år 1944 skulle kunna reserveras

500 ton koppar per år samt motsvarande kvantiteter järn och bly.

Kopparbehovet, hänförligt till statens järnvägars stark- och svagströmsanläggningar,

för här ifrågavarande elektrifieringsföretag framgår av följande

sammanställning.

Ton

Varberg—Herrljunga .................................. 520

Borås—Alvesta.......................................... 605

Uddevalla—Herrljunga ................................ 390

Östersund—Storlien.................................... 635

Alvesta—Karlskrona ..................................I 730

Emmaboda—Kalmar ..................................I

I vad gäller linjer med de nu nämndas karaktär möjliggör den i utsikt

ställda koppartilldelningen en byggnadstakt av 100—120 bankilometer per år.

Denna produktion synes tillräcklig för att tillgodose elektrifierrngsorgamsationens

behov av arbetsunderlag.

Även örn alltså elektrifieringen av här berörda skäl borde och kunde

fullföljas i viss omfattning, vore det emellertid, anför järnvägsstyrelsen

vidare, särskilt med hänsyn till de hårt ansträngda statsfinanserna och

knappheten på materialier nödvändigt, att elektrifieringsprogrammet nu liksom

år 1941 i möjligaste mån begränsades. Det gällde alitsa att liksom förra

gången göra ett urval och taga ställning till den ordningsföljd, i vilken

de särskilda elektrifieringsprojekten borde komma till utförande.

Styrelsen framhåller, att olika bedömningsgrunder givetvis kunde anläggas

på detta spörsmål, och fortsätter.

Ser man till det företagsekonomiska resultatet, bör, enligt vad som framgår

av nu meddelade uppgifter, linjen Varberg—Herrljunga komma i första

rummet. Till en sådan elektrifiering bör emellertid av drifttekniska skal

läggas elektrifieringen av linjen Uddevalla—Vänersborg Herrljunga, varigenom

ränteavkastningen på elektrifieringsföretaget i dess helhet blir ungefärligen

densamma som på elektrifieringen Östersund Storlien eller Borås—

Alvesta. Det ekonomiska bedömandet giver sålunda icke klart utslag till

förmån för någon av de nu nämnda linjerna.

Lägges däremot huvudvikten vid de militära synpunkterna, framstår elektrifieringen

av linjerna Östersund—Storlien och Varberg—Herrljunga Uddevalla

som mest '' önskvärd, varvid av den sistnämnda linjen sträckan från

Borås och uppåt bör givas något företräde.

Bedömas åter de olika elektrifieringarna ur synpunkten, att desamma böra

utgöra hästa möjliga arbetsunderlag för den särskilt under orostider viktiga

elektrifieringsorganisationen, kommer man till det resultatet, att de till

landets sydligare delar förlagda elektrifieringarna äro att föredraga. Arbetena

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

på dem äro nämligen relativt litet klimatpåverkade. I detta avseende är

sålunda elektrifieringen Varberg—Herrljunga—Uddevalla något förmånligare

än elektrifieringen Östersund—Storlien. Skillnaden är emellertid icke av

större betydelse.

Örn slutligen till grund för bedömandet lägges den elektriska bandriftens

förmåga a,tt tillgodose mera allmänna intressen, måste det konstateras, att

elektrifieringen Östersund —Storlien medför en betydelsefull förbättring av

kommunikationerna och att den i detta avseende endast torde kunna jämföras

med den ekonomiskt mindre gynnsamma elektrifieringen Alvesta—

Karlskrona—Kalmar. Genom en elektrifiering till Storlien böra också kunna

lösas vissa kraftfrågor för denna ort, som hittills varit beroende av en under

kristider opålitlig dieselreserv. Även elektrifieringen Varberg—Herrljunga—

Uddevalla bör i här förevarande sammanhang framhållas, då den möjliggör

en smidig utjämning av trafiken mellan de tidigare elektrifierade Bohus-,

västkust- och västra stambanorna. Densamma torde dock i mindre grad än

de båda förutnämnda elektrifieringarna få anses vara betingad av omsorgen

örn det allmännas bästa.

Med hänsyn till här berörda omständigheter har järnvägsstyrelsen vid

prövning av den ordning, i vilken de undersökta elektrifieringarna borde

komma till utförande, funnit, att linjerna Östersund—Storlien och Varberg

Herrljunga—Uddevalla borde givas visst företräde framför de övriga, men

att det vore förenat med svårighet att avgöra ordningsföljden dem emellan.

Då tidsläget krävde den största återhållsamhet beträffande nya kapitalinvesteringar

och då den i beredskapshänseende behövliga stabilisering av

elektrifieringsorganisationen, som närmast eftersträvades, kunde uppnås även

genom ett relativt snävt begränsat arbetsprogram, vore det emellertid enligt

styrelsens uppfattning naturligt, örn den minst kapitalkrävande av de nämnda

utbyggnaderna, nämligen linjen Östersund—Storlien, nu bleve beslutad.

Därmed vunnes också den fördelen, att till en sannolikt svår efterkrigskris

sparades största möjliga del av de såsom medel vid bekämpandet av en allmän

arbetslöshet särskilt värdefulla elektrifieringsföretagen. Elektrifieringen

Östersund Storlien, utnyttjad såsom underlag för elektrifieringsorganisationen,

skulle i huvudsak kunna utföras under åren 1944 och 1945. Ansåges

åter linjen Uddevalla—Varberg böra ifrågakomma i första hand, skulle arbetsprogrammet

under enahanda förutsättningar kunna utsträckas till att omfatta

åren 1944—46.

Ett förord för endast den ena av de nu nämnda elektrifieringarna strede

emellertid i viss män mot de militära önskemålen, enligt vilka elektrifieringen

av såväl Östersund—Storlien som Uddevalla—Herrljunga—Borås

borde komma till utförande inom den närmaste tiden. Då dessa önskemål

nu måste tillmätas avgörande betydelse, hade järnvägsstyrelsen, med bortseende

i viss mån från nyss berörda omständigheter, funnit sig böra föreslå

elektrifiering av både linjen Östersund—Storlien och linjen Uddevalla—Herrljunga—Varberg.

Arbetena förutsattes därvid av militära skäl böra i första

hand och samtidigt koncentreras på bandelarna Uddevalla—Herrljunga och

Östersund—Järpen för att därefter fullföljas i sådan ordning, att utbyggnaden

Varberg—Borås sist komme till utförande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Med hänsyn till den emotsebara tillgången på material och arbetskraft

borde arbetet enligt styrelsen fördelas på åren 1944—1946. På de i strategiskt

avseende mest betydelsefulla linjerna Uddevalla—Herrljunga och Östersund—Järpen

beräknades i så fall elektrisk drift kunna upptagas vid utgången

av år 1944 respektive under första hälften av år 1945.

Totalkostnaderna för deu sålunda föreslagna elektrifieringen fördela sig

enligt järnvägsstyrelsens beräkningar på följande sätt.

Kostnader att utgå av

anslag å

riksstatens

förnyelse-

fondsmedel

Summa

kapitalbudget

Mil

joner kronor

Östersund—Storlien ....

14.s

3.1

17.9

Varberg—Uddevalla ....

21-5

6.5

28.o

Summa

33.8

9.6

45.9

Enligt den angivna arbetsplanen skulle kostnaderna fördela sig på fyra

budgetår med början 1943/44. Under sistnämnda budgetår erfordrades för linjerna

Östersund—Storlien och Uddevalla—Varberg medelsanvisning å kapitalbudgeten

av 6 respektive 7 miljoner kronor eller alltså sammanlagt 13 miljoner

kronor. Några förnyelsefondsmedel skulle däremot icke bliva erforderliga

förrän under följande budgetår.

Med kännedom om de rubbningar i planläggningen, som under nu rådande

förhållanden knappast kunna undvikas, har järnvägsstyrelsen i övrigt ansett

sig icke nu kunna framlägga någon mera bindande, i tiden bestämd kostnadsfördelning

för arbetet i dess helhet. Antydningsvis har styrelsen emellertid

meddelat, att kapitalbehovet sannolikt komme att vara störst under

budgetåret 1944/45, då det beräknats uppgå till cirka 18 miljoner kronor —

varav cirka 2 miljoner kronor förnyelsefondsmedel — för att under de härpå

följande budgetåren nedgå till cirka 13 respektive 2 miljoner kronor — varav

cirka 6.5 respektive 1.6 miljoner kronor förnyelsefondsmedel.

Vad slutligen angår frågan örn möjligheten att förränta de investeringsanslag,

som erfordras för den nu ifrågasatta fortsatta elektrifieringen,

framhåller järnvägsstyrelsen.

Styrelsen har såväl i sin den 20 januari 1939 avlåtna framställning angående

elektrifiering av banan Långsele—Boden — återgiven i Kungl. Maj:ts

proposition nr 73 till 1939 års lagtima riksdag — som i sin förut åberopade

framställning den 29 januari 1941 angående fortsatt elektrifiering hemställt

om avskrivning av berörda investeringar, i den mån desamma enligt de verkställda

utredningarna icke kunde anses räntabla. Dessa yrkanden hava

emellertid icke föranlett någon åtgärd från statsmakternas sida. Som skäl

härför har i propositionen nr 95 till 1941 års riksdag av departementschefen

anförts följande:

»Vidkommande det förut berörda förräntningsspörsinålet må framhållas,

att resultatet av beräkningar, som i huvudsak grunda sig på förändringarna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

på utgiftssidan beträffande den bansträcka, som i det särskilda fallet ifrågasattes

skola elektrifieras, icke torde vara ett fullt riktigt uttryck för det ekonomiska

utfallet för sta.tsbanenätet i dess helhet av elektrifieringen. Då

statsbanenätet såväl företags- som samhällsekonomiskt arbetar som en enhet,

torde nämligen en avgränsning på sätt hittills skett av elektrifieringen till

vissa i varje särskilt beslut upptagna linjer från ekonomiska synpunkter

alltid bliva i viss grad godtycklig och mindre rationell. Varje del av nätet

är till viss grad beroende av alla de övriga. Förbättrade trafikmöjligheter

på en sträcka torde sålunda i åtskilliga fall medföra förändringar även på

de övriga, medan mindre effektiva driftformer på en bandel kunna väntas

påverka resultatet även på de övriga. Det torde i detta sammanhang vidare

böra erinras, att 1936 års riksdag ansåg sig beträffande kraven på förräntning

av elektrifieringskostnaderna böra uttala, att statens järnvägar måste

anses vara för hela landets samfärdselväsen av sådan central betydelse, att

på kort sikt inriktade avkastningskrav ej borde få hålla tillbaka statsbanornas

fortsatta tekniska utveckling.»

Samma synpunkter kunna givetvis åberopas även i vad gäller det elektrifieringsföretag,

varom nu är fråga. Med hänsyn härtill och då det under

nuvarande ovissa förhållanden alltjämt är svårt att få någon tillförlitlig

grund för bedömande av förräntningsspörsmålet, finner sig styrelsen i denna

fråga icke böra framställa något bestämt yrkande. Styrelsen vill endast uttala

att, enär omfattningen av det nu föreslagna elektrifieringsprogrammet

huvudsakligen bestämts av militära skäl och styrelsen i avvaktan på mera

gynnsamma förutsättningar i avseende å bland annat anläggningskostnaderna

eljest skulle ha stannat för att föreslå endast ett hälften så omfattande

arbetsprogram, i varje fall den merkostnad, som föranledes därav att ifrågavarande

elektrifiering kommer till utförande under en tidsperiod med, såvitt

nu kan bedömas, omkring 50 procent högre anläggningskostnader än före

kriget, täckes genom å driftbudgeten anvisat avskrivningsanslag och sålunda

icke ökar statens järnvägars förräntningsplikt.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer järnvägsstyrelsen,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till elektrifiering av linjerna

Östersund—Storlien och Varberg—Uddevalla för budgetåret 1943/44 anvisa

ett investeringsanslag av 13,000,000 kronor.

Statens industrikommission har den 3 mars 1943 avgivit utlåtande i ärendet.

Under hänvisning i övrigt till utlåtandet, vilket kommer att tillhandahållas

riksdagens vederbörande utskott, vill jag här endast meddela, att kommissionen,

med vissa i utlåtandet angivna reservationer, ansett de materialkvantiteter,

som erfordras för de nu ifrågasatta elektrifieringsarbetena, kunna,

såvitt nu vore möjligt att bedöma, ställas till förfogande för ändamålet.

Med särskild skrivelse den 10 mars 1943 har järnvägsstyrelsen överlämnat

yttrande i ärendet av chefen för försvarsstaben. Med hänsyn till innehållet

i berörda handlingar torde en redogörelse härför icke böra lämnas till statsrådsprotokollet,

utan riksdagens vederbörande utskott torde därom böra

erhålla erforderliga upplysningar genom handlingarna, som komma, att tillhandahållas

utskottet. Jag vill emellertid meddela, att försvarsstabschefen

ur militär synpunkt icke haft något att i och för sig erinra mot de föreslagna

elektrifieringarna.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Slutligen har telegrafstyrelsen den 1 april 1943 avgivit utlåtande i ärendet.

Styrelsen Ilar därvid i första hand redogjort för de ifrågasatta elektrifieringarnas

inverkan på telegrafverkets anläggningar vid de berörda järnvägslinjerna

och för de åtgärder, som i anledning härav pakallades. \id

sitt ställningstagande till den föreliggande framställningen har styrelsen

förklarat sig icke lia något att erinra emot densamma under vissa i utlåtandet

angivna förutsättningar, vilka i allmänhet äro av beskaffenhet att böra

i hittills vanlig ordning beaktas i samband med avgörande av frågan örn

blivande koncession för de avsedda ledningsanläggningarna. Styrelsen har

vidare framhållit, att vid genomförande av elektrifieringen av sträckan

Uddevalla—Herrljunga den i järnvägsstyrelsens framställning angivna kostnaden

för undanflyttning av telegrafverkets ledningar på nämnda sträcka

måste utökas med merkostnaden för en i telegrafstyrelsens utlåtande föreslagen

kabel Uddevalla—Trollhättan—Vara—Gudhem. Vidare har styrelsen

anfört, att det svårligen läte sig göra att inom den för elektrifieringen av

sträckan Uddevalla—Herrljunga avsedda tiden utföra de omfattande kabelanläggningar,

som på denna sträcka erfordrades.

I början av år 1942 färdigställdes järnvägslinjen Långsele—Boden för Departementselektrisk

drift. Härmed äro statens järnvägars samtliga huvudlinjer elek- l

trifierade. Vissa till dessa banor anknytande sidolinjer ha därjämte elektrifierats

på grund av de fördelar för drifttjänsten, som en ensartad driftform

för huvudlinje och bilinje erbjuder. Såvitt gäller huvudlinjerna, har

elektrifieringsföretagens ordningsföljd dikterats av de olika företagens räntabilitet.

Då frågan örn elektrifiering av stambanelinjen Långsele—Boden blev

aktuell, visade de ekonomiska kalkylerna icke någon mera tillfredsställande

avkastning å det kapital, som måste investeras i företaget. Såsom motivering

för elektrifiering av denna linje framhölls emellertid, bland annat, den stora

betydelsen av att statens järnvägars samtliga huvudlinjer elektrifierades.

Dessa linjers utrustande för en ensartad driftform av sådan smidighet,

effektivitet och utvecklingsmöjlighet som den elektriska ansågs göra statens

järnvägar skickade att väl fylla sin uppgift att utgöra huvudådrorna i landets

samfärdselnät.

Då elektrifieringen av sträckan Långsele—Boden nalkades sin fullbordan,

uppstod frågan, huruvida elektrifieringsarbetena borde avbrytas eller nya

sådana arbeten påbörjas i omedelbar anslutning till dem, som höllö pa

att avslutas. Vid den tid, då detta spörsmål aktualiserades, utfördes å de

elektrifierade linjerna — sträckan Långsele—Boden inberäknad icke

mindre än 85 procent av hela statens järnvägars trafikarbete, mätt i vagnaxelkilometer.

Efter det den elektriska driften natt en sådan omslutning,

var det icke att förvänta, att nya elektrifieringsföretag i allmänhet skulle

kunna lämna en affärsmässigt sett tillfredsställande förräntning å det investerade

kapitalet. Järnvägsstyrelsen framlade det oaktat år 1941 ett program

för elektrifieringsarbetenas fortsättande. Programmet omfattade i första

hand linjerna Hälsingborg—Hässleholm, Hälsingborg—Eslöv, Sundsvall

Bihang litt riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 195. 43 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 193.

Ange och Gävle—Ockelbo. Av dessa linjer var ur räntabilitetssynpunkt

Hälsingborg—Eslöv den bästa och Gävle—Ockelbo den sämsta. Dessa båda

linjer beräknades nämligen vid ett kolpris av 25 kronor per ton, vilket

ungefär motsvarade förkrigspriset, lämna en avkastning av 1.8 respektive

1.8 procent.

I propositionen nr 9o till 1941 års riksdag, vari elektrifiering av de

nämnda linjerna tillstyrktes, utvecklade jag de olika synpunkter på frågan

om elektrifieringens fortsatta bedrivande vid statens järnvägar, som borde

beaktas. Enligt min uppfattning kunde tillräckliga skäl då knappast åberopas

till stöd för ett avbrytande av arbetet på statsbanenätets elektrifiering.

Jag framhöll emellertid, att det för att nya banor skulle omändras

för elektrisk drift borde förutsättas, att beträffande varje ifrågasatt elektrifieringsföretag

en övergång till den nya driftformen kunde beräknas medföra

drifttekniska och ur allmän synpunkt påtagliga fördelar av sådan storleksordning,

att fördelarna motiverade ett bortseende från att full förräntning

icke erhölles å det för elektrifieringen erforderliga investeringskapitalet.

Riksdagen, som jämväl uttalade sig för arbetenas fortsättande (skrivelse

nr 171/1941), erinrade örn den centrala ställning statsbanorna alltjämt intoge

i landets samfärdselväsen och örn vikten av att de alltjämt underkastades

förnyelse. En deras oavlåtliga anpassning efter den tekniska utvecklingen

vore enligt riksdagens mening påkallad. I denna anpassning

borde den föreslagna fortsatta elektrifieringen betraktas som ett naturligt

led. Efter den begränsade elektrifieringsplan, som föreslagits, kunde även

rent ekonomiskt sett arbetenas genomförande anses försvarligt.

De sålunda av statsmakterna år 1941 beslutade elektrifieringsföretagen

beräknas bliva färdigställda vid slutet av innevarande kalenderår, och frågan

örn elektrifieringarnas fortsättande är därför ånyo aktuell. Järnvägsstyrelsen

har i sin nu förevarande skrivelse den 13 februari 1943 på närmare angivna

grunder ansett ifrågavarande arbeten böra fortgå och därför framlagt ett program

för arbetenas bedrivande några år framåt.

Av den verkställda utredningen rörande de fem järnvägslinjer, som enligt

styrelsen främst böra ifrågakomma till elektrifiering, framgår, att företagen ur

förräntningssynpunkt äro i det närmaste jämförliga med de till elektrifiering

år 1941 föreslagna. Sålunda beräknas vid fredsnivåns kolpris av 25 kronor

per ton avkastningen å investerat kapital för linjen Varberg—Herrljunga,

som i räntabilitetshänseende är bäst av de nu föreslagna, till 2.2 procent

och för linjen Uddevalla—Herrljunga, som är sämst i nämnda avseende, till

1.2 procent. För linjen Östersund—Storlien angives avkastningsprocenten

med samma utgångspunkt till 1.4. Det är dock att märka, att järnvägsstyrelsen

i sina ekonomiska beräkningar rörande de nu planerade elektrifieringsarbetena,

till skillnad från vad tidigare plägat ske, vid räntabilitetskalkylen

frånskilt de å företagens utgiftssida upptagna kostnaderna för

sådana arbeten, som av lämplighetsskäl böra utföras i samband med elektrifieringarna

men som icke äro omedelbart betingade av desamma.

Utgångspunkterna för bedömningen av de år 1941 och nu framlagda

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majlis proposition nr 195.

elektrifieringspr ogrammen synas i stort sett vara likartade. Jag tillåter mig

därför att i fråga örn de allmänna skälen för och emot ett fortsättande av

elektrifieringsarbetena i huvudsak hänvisa till nyssnämnda proposition nr

95/194-1 och riksdagens i anledning därav avlåtna skrivelse nr 171. Därjämte

anser jag mig böra framhålla följande.

I fråga örn materialförsörjningen är läget, åtminstone såvitt avser vissa

för förevarande arbeten erforderliga metaller, något mera ansträngt än da

frågan om elektrifieringarnas fortsättande år 1941 var aktuell. Industrikommissionen

har emellertid, örn än med tvekan på några punkter, ställt

i utsikt material till det av järnvägsstyrelsen förordade begränsade elektrifieringsprogrammet,

som omfattar linjerna Östersund—Storlien och Varberg—Uddevalla.

Det är självfallet vanskligt att under rådande förhållanden framlägga hållbara

beräkningar rörande uppkommande besparingar i driften. Järnvägsstyrelsens

kalkyler synas dock såtillvida vara uppgjorda med försiktighet,

som styrelsen icke tillgodoräknat de föreslagna företagens kreditsida några

belopp, representerande vinst till följd av ökad transportkapacitet, snabbare

trafik och dylikt. Det kan sålunda icke anses osannolikt, att det ekonomiska

resultatet kommer att visa sig gynnsammare, allteftersom fördelarna

av den elektriska driftformen hinna göra sig fullt gällande. Vidare må

framhållas, att de av mig nyss omnämnda räntabilitetssiffrorna grundats på

ett så lågt kolpris som 25 kronor per ton. Örn man utgår från ett kolpris

av 50 kronor per ton — för närvarande är priset 65 kronor per ton — ökas

förräntningen för linjen Varberg—Herrljunga till 4.4 procent, för Uddevalla

—Herrljunga till 2.6 procent och för Östersund—Storlien till 3.4 procent.

Vid bedömande av frågan, huruvida nya elektrifieringsarbeten nu böra igångsättas,

bör enligt min mening beaktas betydelsen av att åtminstone en stomme av

den befintliga elektrifieringsorganisationen kan hållas sysselsatt med arbeten av

ifrågavarande slag. På grund av den rutin och effektivitet, som denna organisation

med dess arbetsledning och arbetarstam under de gångna åren förvärvat,

måste det redan ur organisatorisk och arbetsteknisk synpunkt innebära påtagliga

fördelar, örn nya företag kunna i viss utsträckning igångsättas i anslutning

till färdigställda sådana. Av än större vikt är emellertid den roll,

som den nuvarande elektrifieringsorganisationen i rådande läge spelar i

landets försvarsberedskap. Denna organisation utgör nämligen den enda

fullt samövade beredskapsorganisation av större kapacitet, som statens järnvägar

kunna utnyttja för ledningsreparationer i händelse av krig.

Med hänsyn till vad jag här framhållit finner jag skäl föreligga för ett

fortsättande av arbetet på statsbanenätets elektrifiering. Beträffande de

elektrifieringsföretag, som nu äro närmast i fråga, äro enligt min mening

de drifttekniska och i övrigt ur allmän synpunkt påvisade fördelarna av

elektrifieringen — icke minst värdet ur beredskapssynpunkt av elektrifieringsorganisationens

upprätthållande — av den betydelse, att de måste anses

uppväga den mindre tillfredsställande förräntningen å erforderliga investeringsbelopp

och vara ägnade att häva den tvekan, som i övrigt naturligen

kan föreligga örn lämpligheten av att nu fortsätta elektrifieringsarbetena.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

I likhet med järnvägsstyrelsen anser jag mig under rådande förhållanden

icke kunna förorda, att beslut fattas om elektrifiering av samtliga de i

järnvägsstyrelsens skrivelse berörda järnvägslinjerna. Liksom styrelsen linner

jag, att linjerna Östersund—Storlien och Varberg—Herrljunga—Uddevalla

i första hand böra komma ifråga. Elektrifiering av dessa linjer beräknas

kosta 17.9 respektive 28 miljoner kronor, eller tillhopa närmare 46 miljoner

kronor, vilka medel förutsatts skola anvisas under fyra budgetår. Ehuru

åtskilliga skäl kunna anföras för att nu besluta igångsättande av båda dessa

linjers elektrifiering, finner jag dock välbetänkt, att statsmakterna i rådande

läge icke binda sig för den relativt stora investering, som ett sådant beslut

skulle innebära. Enligt min mening böra de fortsatta elektrifieringsarbetena

för närvarande begränsas till den omfattning, som erfordras för att den förefintliga

elektrifieringsorganisationen genom dylika arbeten, parallellt med

pågående elektrifieringsarbeten vid dubbelspårs- och äldre anläggningar, kan

upprätthållas såsom en någorlunda effektiv beredskapsorganisation.

Då järnvägsstyrelsen med hänsyn till kravet på återhållsamhet med nya

kapitalinvesteringar funnit i och för sig naturligt att nu begränsa arbetena

till det minst kapitalkrävande av de båda företagen, nämligen linjen Östersund—Storlien,

och tillika framhållit, att enbart elektrifiering av denna linje

skulle under några år framåt kunna utgöra tillräckligt arbetsunderlag för

elektrifieringsorganisationen, har jag från styrelsen under hand inhämtat

vissa uppgifter rörande arbetskrafts- och anslagsbehov för detta företag

ensamt.

Järnvägsstyrelsen har därvid upplyst att, örn elektrifieringsprogrammet

inskränktes till linjen Östersund—Storlien, detta arbete svårligen skulle

kunna slutföras tidigare än i mitten av år 1946. Arbetet bleve med andra

ord lika tidskrävande, örn linjen Östersund—Storlien elektrifierades fristående

som örn den inrymdes i ett större elektrifieringsprogram. Detta sammanhänger

företrädesvis därmed, att säsongen för arbeten, som bero av

sommarklimatet, på denna linje är förhållandevis kort och att personaltillgångarna

försvåra en så betydande tillfällig anhopning av arbetskraft, som

skulle krävas för att uppnå en väsentlig avkortning av byggnadstiden. En

sådan anhopning skulle för övrigt medföra ett ogynnsamt utnyttjande av

arbetskraften. Linjen Östersund—Järpen skulle på grund av dessa omständigheter,

liksom i det större projektet, kunna färdigställas för elektrisk drift

under första halvåret 1945, linjen Järpen—Storlien under första halvåret 1946.

Med denna plan skulle arbetsstyrkan för de egentliga elektrifieringsarbetena

i medeltal uppgå till omkring 130 man. Den skulle alltså bliva betydligt

mindre än den arbetsstyrka, som under år 1942 sysselsatts med enahanda

arbeten och som uppgått till i medeltal omkring 250 man. Detta snäva arbetsprogram

anses emellertid tillräckligt för att den nuvarande elektrifieringsorganisationens

beredskapsvärde icke genom personalinskränkningar

skall behöva sänkas under den gräns, som kan anses försvarlig. Härvid

förutsättes dock, att elektrifiering av nya dubbelspår och förnyelsearbeten

på kraftöverföringsanläggningarna komma att bedrivas i av styrelsen antagen

omfattning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Beträffande behovet av anslagsmedel har järnvägsstyrelsen meddelat att,

eftersom klimatet i hög grad begränsade arbetsmöjligheterna i Norrland, de

i järnvägsstyrelsens skrivelse den 13 februari 1943 för linjen Östersund—

Storlien angivna medelsbehoven för olika budgetår bleve oförändrade, även

örn programmet inskränktes till att omfatta endast denna linje.

Med stöd av vad järnvägsstyrelsen sålunda upplyst anser jag omfattningen

av arbetena å sträckan Östersund—Storlien innebära förutsättningar

för att några år framåt bibehålla statens järnvägars elektrifieringsorganisation

vid godtagbar effektivitet ur beredskapssynpunkt. Jag vill alltså förorda,

att det beslut örn fortsatt elektrifiering, som jag enligt vad förut anförts

tillstyrker, nu begränsas att avse linjen Östersund—Storlien.

Kostnaderna för elektrifiering av linjen Östersund—Storlien, 17.9 miljoner

kronor, lia av järnvägsstyrelsen beräknats skola utgå med 3.1 miljoner

kronor av förnyelsefondsmedel och med 14.8 miljoner kronor av anslag å

riksstaten. Medelsanvisningen skulle fördelas å budgetåren 1943/47. För

budgetåret 1943/44 skulle ett begynnelseanslag å riksstaten av 6 miljoner

kronor vara erforderligt. Några medel ur förnyelsefonden skulle däremot

icke behöva ställas till förfogande för detta budgetår. Emot de verkställda

kostnadsberäkningarna har jag icke något att erinra.

Jag utgår från att järnvägsstyrelsen under arbetenas gång uppehåller fortlöpande

kontakt med industrikommissionen rörande materialförsörjningen.

Med hänsyn till vad kommissionen anfört i sitt utlåtande förutsätter jag

vidare, att styrelsen undersöker möjligheterna att utbyta material, varå särskild

knapphet råder, mot annat material.

Det av mig här förordade elektrifieringsföretaget kräver en viss utökning

av den särskilda organisation, som upprättats för försvarsberedskapen vid

statens järnvägar. Då omfattningen av denna utökning ännu icke är utredd,

äskas icke några medel för ändamålet för nästa budgetår.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till Elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien

för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten under rubrik Statens

affärsverksfonder, Statens järnvägar, anvisa ett investeringsanslag

av .......................................... kronor 6,000,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

F. Wessberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1943:131 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien jämte i ämnet väckta motioner. s. 7 i texten
  2. Rskr. 1943:270 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten