Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till förlossningsvården samt den förebyggande madraoch barnavården

1943-04-02 · 93 sidor, varav 92 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 92 av 93 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:209, Angående statsbidrag till förlossningsvården samt den förebyggande madraoch barnavården

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag

till förlossningsvården samt den förebyggande

madra- och barnavården; given Stockholms slott den

2 april 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över -sociala,venden, hållet inför

Hans Haft Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 2 april 1943.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Brahstorp, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 142, 153 och 156, föreslagit riksdagen att för

budgetåret 1943/44 beräkna

dels till Bidrag till driften av förlossningsanstalter och väntehem m. m.

ett förslagsanslag av 1,600,000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 209—210.

056 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

dels till Bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor m. m.

ett förslagsanslag av 2,800,000 kronor,

dels och till Bidrag till förebyggande mödra- och barnavård ett förslagsanslag

av 800,000 kronor.

I samband härmed anmälde jag, att förslag framlagts dels av 1941 års

befolkningsutredning angående ändrade grunder för statsbidrag till förlossningsanstalternas

drift, dels av 1941 års barnmorskeutredning, avseende såväl

förlossningsvårdens olika grenar som den förebyggande mödra- och barnavården,

dels och av medicinalstyrelsen, innebärande en utvidgning och omläggning

av den förebyggande mödra- och barnavården.

Nu nämnda förslag ha varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Sedan

denna avslutats och hithörande spörsmål underkastats ytterligare beredning

inom departementet, anhåller jag att nu få upptaga desamma till slutlig

prövning. I anslutning härtill torde jag få anmäla en av medicinalstyrelsen

verkställd utredning med förslag rörande statsbidrag till resor inom förlossningsvården

samt den förebyggande mödra- och barnavården.

I. Bidrag till driften av förlossningsanstalter och väntehem m. ni.

Gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser rörande statsbidrag till den slutna förlossningsvården

innefattas i kungörelsen i ämnet den 21 juli 1937 (nr 743) med däri

genom kungörelser nr 262/1939 och 384/1941 gjorda ändringar. De innehålla

i huvudsak följande.

Statsbidrag utgår till landsting, kommun, kommunalförbund, förening eller

stiftelse för driften av barnbördshus, barnbördsavdelning, förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorska ävensom för driften av väntehem för

barnaföderskor i rikets ödemarksområden samt för hemhjälp åt kvinnor, som

vistas å dylikt väntehem.

Bidrag till driften av förlossningsanstalt utgår med 3 kronor för dag och

barnaföderska, som vårdas å allmän sal å barnbördshus eller barnbördsavdelning

eller å förlossningshem örn minst sex vårdplatser, samt med 2 kronor

för dag och barnaföderska, som vårdas å förlossningshem örn högst fem

vårdplatser eller å förlossningsrum hos barnmorska, dock i samtliga nu

nämnda fall för högst tio dagar. Därest barnmorskebefattning å anstalt, till

vilken driftbidrag utgår med 3 kronor för dag och barnaföderska, uppehälles

av distrikts- eller reservbarnmorska, skall från det enligt förut angivna

grunder bestämda bidraget avdragas, örn allenast en barnmorskebefattning

uppehälles av sådan barnmorska, 1 krona för vårddag, dock högst 2,100

kronor för år, samt eljest 1 krona 50 öre för vårddag, dock högst 4,200 kronor

för år. Uppehälles barnmorskebefattning å anstalten av distrikts- eller reservbarnmorska

under allenast del av kalenderår, skall avdrag ej ske för de tre

första månaderna.

Statsbidrag till driften av väntehem utgår med 2 kronor för dag och

barnaföderska under högst femton dagar. Sådant bidrag utgår som regel

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

3

endast för barnaföderska, som bor på ett avstånd från närmaste förlossningsanstalt

av minst 4 mil. Statsbidrag till hemhjälp utgår med 1 krona per

dag och barnaföderska, för vilken driftbidrag till väntehem åtnjutes och som

är i behov av sådan hjälp.

Såsom villkor för driftbidrag stadgas bland annat, att vårdavgift å allmän

sal eller därmed likställt rum respektive vistelseavgift å väntehem icke må

överstiga för den tid, under vilken statsbidrag utgår, 1 krona för dag och

barnaföderska jämte barn samt för tiden därefter den för andra patienter,

tillhörande sjukvårdsområdet, för vård å allmän säl å lasarett respektive

sjukstuga fastställda avgiften, ävensom att särskild förlossningsavgift icke

må i något fall avkrävas barnaföderska. Beviljat statsbidrag utbetalas halvårsvis

i efterskott.

1941 års befolkninffsutredning.

I skrivelse den 18 november 1942 har 1941 års befolkningsutredning efter

samråd med medicinalstyrelsen gjort framställning örn upphävande av den

s. k. tiodagarsspärren. Utredningen yttrar härutinnan bland annat:

För närvarande utginge driftbidrag av statsmedel till barnbördshus, barnbördsavdelningar,

förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska för

högst tio dagar per patient mot villkor, att vårdavgiften å allmän sal eller

därmed likställt rum ej överstege för den tid, under vilken statsbidrag utginge,

1 krona för dag och barnaföderska jämte barn samt för tiden därefter

den för andra patienter, tillhörande sjukvårdsområdet, för vård å allmän

sal å lasarett respektive sjukstuga regelmässigt fastställda avgiften. Enligt

utredningens åsikt borde ändring vidtagas i dessa bestämmelser. Tillräckliga

skäl syntes nämligen föreligga för att vederbörande skulle, örn komplikationer

vid eller efter förlossningen tillstötte, få kvarligga utöver tio dagar

för samma låga vårdavgift (eventuellt å annan avdelning än förlossningsavdelning).

En ändring på detta område skulle vara av väsentlig betydelse

för den vårdade eller den för henne försörjningspliktige. Utredningen förordade

därför, att vårdavgiften måtte sättas till högst 1 krona för dag och

barnaföderska jämte barn under hela den tid, de vistades å förlossningsanstalten.

Samtidigt kunde lämpligen begränsningen av statsbidraget till

högst tio dagar bortfalla. För varje eventuellt överskjutande dag skulle

statsbidrag utgå efter samma grunder som för de första tio dagarna och

patientavgiften utgöra 1 krona i stället för den nu utgående vanliga lasarettseller

sjukstugeavgiften å allmän sal.

■Vidare har befolkningsutredningen förordat en viss ändring beträffande

de hos barnmorska förlagda förlossningsrummen. Utredningen erinrar därvid

örn att i gällande kungörelse förstås med »förlossningsrum hos barnmorska»

ett i samband med distriktsbarnmorskas bostad inrättat, för förlossningar

avsett rum med en eller två vårdplatser. Några andra bestämmelser

örn beskaffenheten av dylikt förlossningsrum och vården därstädes

äro icke givna i kungörelsen. Ur förarbetena till denna har utredningen

dock åberopat följande.

Statens sjukvårdslcommitté uttalade i sitt år 1934 avgivna betänkande (statens

off. utreda. 1934: 22) beträffande det lämpliga platsantalet å förlossningsrum

hos barnmorska, att ett förlossningsrum om två platser i allmänhet torde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

vara tillfyllest för rayonens behov. Med detta platsantal syntes det med

förlossningsrummet förenade arbetet icke heller behöva i den grad binda

distriktsbarnmorskan, vilken sannolikt komme att bliva den för verksamheten

på förlossningsrummet ansvariga, att hon förhindrades lämna begärt biträde

åt barnaföderskor i distriktet, vilka önskade bliva förlösta i eget hem. Förlossningshem

borde enligt sjukvårdskommitténs uppfattning vara av den

storlek, att åtminstone en barnmorska kunde helt bindas vid anstalten. Ur

denna synpunkt kunde minimiantalet platser sättas till sex. En förutsättning

härvid vore, att avtal träffades med närmast boende barnmorska örn

biträde vid den ordinarie barnmorskans ledigheter. Då detta emellertid

stundom torde möta svårigheter, vore det från arbetsfördelningssyupunkt att

anbefalla ett förlossningshem av den storlek, att två barnmorskor kunde

beredas fullt arbete därstädes. Med hänsyn härtill vore förlossningshem

med minst tio vårdplatser lämpligast.

Befolkningskommissionen framhöll i sitt betänkande angående förlossningsvården

m. m. (Statens off. utredn. 1936: 12), att någon bestämd gräns mellan

förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska i den mening, sjukvårdskommittén

utformat dessa begrepp, icke borde dragas. För egen del

ansåg befokningskommissionen, att det kunde vara fördelaktigt, att två distriktsbarnmorskor

placerades å ett mindre förlossningshem örn två ä tre

platser med skyldighet att inom visst bestämt område på kallelse biträda

även vid förlossning i barnaföderskans hem. Fördelarna med en dylik kombination

vore påtagliga, framför allt ur vårdsynpunkt. Barnaföderskorna

kunde vara säkra på att erhålla snabb hjälp vare sig de sökte vård å förlossningshemmet

eller ville bliva förlösta i det egna hemmet. Med lämpligt

ordnad arbetsfördelning kunde vården å förlossningshemmet tillfälligt

upprätthållas av den ena barnmorskan, medan den andra vore utkallad för

biträde i distriktet. Besöken för förlossningsbiträde ute i distriktet komme

att bliva jämförelsevis fåtaliga. Ur ekonomisk synpunkt gjordes den vinsten,

att barnmorskans arbetsförmåga kunde bättre utnyttjas inom visst område

samtidigt med att en bättre arbetsfördelning mellan befattningshavarna i

sluten och öppen vård kunde genomföras. Härtill komme att ett färre antal

tjänstebarnmorskor bleve behövligt för tillgodoseendet av barnbördsvården

inom området. Dessa mindre förlossningshem med två anställda distriktsbarnmorskor

skulle bliva en övergångsform mellan de av sjukvårdskommittén

rekommenderade anstaltsformerna förlossningshem och förlossningsrum hos

barnmorska. I den män förlossningshemmet gåves en sådan storlek, att

de två barnmorskornas arbetskraft icke räckte till för öppen vård, måste

denna senare tillgodoses genom särskilda befattningshavare. Befolkningskommissionen

framhöll också vikten av att vid en omorganisation av den

öppna barnbördsvården alla ur vårdsynpunkt lämpliga möjligheter tillvaratoges

för att bereda de för det dåvarande i öppen vård arbetande distriktsbarnmorskorna

bättre arbetstillfällen. Därvid kunde distriktsbarnmorskan

antingen beredas tillfälligt arbete i anstaltsvård, då hon icke vore upptagen

av arbete i distriktet, eller anställas vid förlossningsanstalt med skyldighet

att även arbeta i öppen vård.

Föredragande departementschefen fann det uppenbart, att vid den slutna

barnbördsvårdens utbyggande hänsyn borde tagas till önskvärdheten av ett

vidgat samarbete med den öppna barnbördsvården, men detta iinge icke

leda till att vårdmöjligheterna inom det ena eller det andra av dessa områden

försämrades, vilket lätt kunde bli fallet, örn en mellantyp av förlossningshem

komme till mera allmän användning. Det kunde nämligen befaras,

att ett användande av en sådan mellantyp i stor utsträckning komme

att leda till alltför stora rayoner med påföljd, att vårdmöjligheterna bleve

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

mindre tillfredsställande icke blott för barnaföderskor, som önskade bliva

förlösta i det egna hemmet, utan även för sådana, som föredroge förlossningshemmet.

Från denna utgångspunkt fann departementschefen särskild

försiktighet påkallad i fråga örn anordnande av smärre förlossningsrum med

tre till fem platser under tillsyn av två barnmorskor. Med den av statens

sjukvårdskommitté förordade formen för samarbete mellan öppen och sluten

barnbördsvård — förlossningsrum hos barnmorska örn högst två platser —

syntes man däremot i allmänhet kunna bibehålla en lämplig rayon för de

trakter, som här avsåges. -Riksdagen hade intet att erinra mot vad departementschefen

sålunda yttrat. Riksdagen underströk endast angelägenheten

av att de dåvarande distrikts- och reservbarnmorskorna foges i anspråk

jämväl för den slutna barnbördsvården i all den omfattning, som vårdförhållandena

och omständigheterna i övrigt medgåve. Riksdagen biträdde

alltså denna del av Kungl. Maj:ts förslag.

Härefter yttrar befolkningsutredningen:

Av det sålunda återgivna framgår bland annat, att å ena sidan av befolkningskommissionen

uttalats sympatier för principen att stationera två

distriktsbarnmorskor till av landsting drivet förlossningshem örn två ä tre

vårdplatser med skyldighet för dem att inom visst område biträda i den

öppna förlossningsvården, medan å andra sidan föredragande departementschefen

med hänsyn till faran för alltför stora rayoner anbefallt särskild försiktighet

beträffande anordnandet av smärre förlossningsrum med tre till

fem platser under tillsyn av två barnmorskor.

Utredningen har närmare övervägt de fördelar, som skulle stå att vinna

genom att distriktsbarnmorskorna i två angränsande distrikt vore stationerade

å samma ort och att förlossningsrum örn en eller två vårdplatser vore

inrättat i samband med den ena eller båda barnmorskornas bostad. Reellt

skulle med ett dylikt system å en och samma ort kunna upprättas förlossningsrum

hos barnmorska med sammanlagt upp till fyra vårdplatser. Utredningen

ansåge sig böra förorda, att en dylik anordning komrne till stånd

under förutsättning, att bostadsorten läge nära gränsen mellan de två barnmorskedistrikten

och att avstånden från bostadsorten till vartdera distriktets

bebodda yttre delar icke bleve alltför stora. Som ytterligare villkor borde

uppställas, att de ifrågakommande distriktsbarnmorskornas bostadsort även

vore läkarort. Ett statmakternas godkännande av principen, att driftbidrag

finge utgå jämväl till förlossningsrum hos barnmorska, som anordnats på

sätt nyss angivits, torde icke behöva föranleda ändring i statsbidragskungörelsen.

Dubbla förlossningsrum hos barnmorska med sammanlagt tre eller

fyra vårdplatser kunde nämligen lämpligen falla under statsbidragskungörelsens

begrepp förlossningshem och därmed under kungörelsens regler för

dylika anstalter. Självfallet skulle det åligga medicinalstyrelsen att i varje

särskilt fall pröva, huruvida anordning, varom nu vore fråga, lämpligen

kunde ingå som led i planen för förlossningvårdens tillgodoseende i landstingsområdet.

Yttranden.

Över befolkningsutredningens framställning hava yttranden avgivits av

statskontoret, styrelserna för svenska, landstingsförbundet och svenska stadsförbundet

samt därefter av medicinalstyrelsen.

Statskontoret har erinrat om att grunderna för statsbidrag till förlossningsanstalterna

varit föremål för Kungl. Majds och riksdagens prövning år 1939

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

på grund av en av medicinalstyrelsen gjord framställning därom, att vårdavgiften

å allmän sal eller därmed likställt rum icke skulle utgå med högre

belopp än en krona för dag och barnaföderska jämte barn under hela den

tid, de vårdades a anstalten. Föredragande departementschefen anförde i

detta ärende till statsrådsprotokollet (statsverksprop. 1939 V ht. sid. 361),

att principiella betänkligheter kunde anföras mot medicinalstyrelsens förslag

men att man icke finge förbise, att i fall, då på grund av tillstötande

komplikationer vårdtiden måste utsträckas, gällande bestämmelser icke gåve

barnaföderskan den ekonomiska lättnad och trygghet, som vore önskvärd ur

de synpunkter, vilka staten med sitt driftbidrag till ifrågavarande anstalter

velat främja. Da departementschefen icke ansåge sig kunna förorda en utvidgning

av statens andel i kostnaderna för denna vård, förordade han en

sadan ändring i villkoren för statsbidrag, att för tiden efter statsbidragets

upphörande vårdavgiften för barnaföderska jämte barn, tillhörande visst

sjukvårdsområde, icke finge överstiga den för andra patienter å lasarett

respektive sjukstuga inom sjukvårdsområdet fastställda avgiften. Riksdagen

beslöt i enlighet härmed.

Då sålunda frågan örn statsbidrag till förlossningsanstalterna och vård

avgifterna vid dessa så sent som 1939 varit föremål för prövning ur de synpunkter,

som befolkningsutredningen nu anfört som motiv för ändrade bidragsgrunder,

har statskontoret ansett sig icke kunna tillstyrka framställningen

i denna del.

Den av utredningen föreslagna anordningen att stationera distriktsbarnmorska

i tva angränsande distrikt å samma ort, varigenom förlossningsrum

hos barnmorska skulle kunna beredas med sammanlagt upp till fyra vårdplatser

å en och samma plats, syntes däremot statskontoret ändamålsenlig.

Statskontoret har emellertid uttalat, att, då anordningen icke borde föranleda

förhöjt statsbidrag, det sammanlagda antalet vårdplatser uttryckligen

borde bestämmas till högst fyra.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har förklarat sig icke hava något

att erinra mot befolkningsutredningens förslag angående tiodagarsspärrens

upphävande men yttrar i anslutning därtill följande.

Emellertid kunde det vid ett bifall till förslaget befaras, att barnaföderskorna

med hänsyn till den låga vårdavgiften i ökad utsträckning komme

att stikå utnyttja förlossningsanstalterna som väntehem i avvaktan på förlossningen.

Då trots kraftig utbyggnad av den slutna förlossningsvården

alltjämt brist å vårdplatser förefunnes, ansåge förbundsstyrelsen, att vissa

korrektiv borde vidtagas mot den befarade utvecklingen.

Huruvida befolkningsutredningen avsåge, att dess förslag skulle gälla även

i de fall, där barnaföderska överflyttades från förlossningsavdelning eller

-anstalt till sjukavdelning, framginge enligt förbundsstyrelsens mening ej

tydligt av befolkningsutredningens skrivelse. På grund av den för närvarande

_ befintliga platsbristen å förlossningsanstalterna kunde barnaföderskorna

i regel ej kvarligga någon längre tid å dessa utan måste vid inträdande

komplikationer överflyttas till sjukavdelningar. Samma skäl, som

talade för att avgiften begränsades till 1 krona per dag under hela den tid,

barnaföderska vistades å förlossningsavdelning, förelåge jämväl i de fall,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

där barnaföderska av angivna skål överflyttades till ren sjukliusavdelning.

En förutsättning för att denna låga avgift skulle tillämpas även i dylika

fall vore enligt förbundsstyrelsens mening, att sedvanligt statsbidrag till

vården finge utgå. . ... .

Emellertid uppstode härvidlag en råd problem, som tarvade sm lösning.

Man kunde sålunda exempelvis fråga sig, om en havande kvinna, som före

förlossningen men på grund av en med denna sammanhängande sjukdom,

intoges å förlossningsanstalt eller sjukhus, skulle vara berättigad till den

lä<rre avgiften. Örn sjukdom tillstötte efter förlossningen oell barnaföderskan

av” angivna skäl överflyttades till sjukavdelning, vore det tveksamt örn den

larnce vårdavgiften skulle tillämpas endast örn det gällde en direkt komplikation

till förlossningen eller örn denna avgift skulle utgå även vid annan

sjukdom, som ej hade direkt samband med förlossningen.^ Det vöre enligt

förbundsstyrelsens mening nödvändigt, att berörda förhallanden närmare

klarlades, därest rätten till lägre avgift avsåges skola gälla även vid barnaföderskas

vård å sjukavdelning.

Vidare har förbundsstyrelsen tillstyrkt förslaget örn inrättande av dubbla

förlossningsrum hos distriktsbarnmorskor. Förbundsstyrelsen har dock ansett,

att kravet på tillgång till läkare borde kunna modifieras därhän, att

läkare skulle vara bosatt inom ett visst ej alltför stort avstånd från dylikt

förlossningshem.

Slutligen har styrelsen för svenska stadsförbundet tillstyrkt förslaget till

ändrade bidragsgrunder för förlossningsvården. Förbundsstyrelsen har i

samband härmed berört de steriliseringsfall, som förekomme å de med förlossningsanstalterna

kombinerade avdelningarna för gynekologi, och yttrar

härutinnan följande.

Förlossningsanstalterna äro mestadels, i varje fall Häradet gäller de större

sjukhusen, kombinerade med avdelningar för gynekologi. A dessa avdelningar

förekommer ett rätt stort antal steriliseringar på grund av rashygieniska

skäl. Erfarenheten Ilar emellertid givit vid handen, att det i en betydande

omfattning är förenat med rätt stora svårigheter att få patienterna att frivilligt

påtaga sig de vårdkostnader, som äro förbundna med steriliseringen.

Då denna i första hand är en riksfråga av synnerlig betydelse för samhället

i dess helhet, synes det enligt styrelsens uppfattning oriktigt, att patienten

och sjukvårdsanstalterna skola få bära kostnaderna härför. Med hänsyn

härtill får styrelsen föreslå, att jämväl dessa steriliseringsfall finge inkluderas

i de statsbidragsbestämmelser, som gälla för förlossningsanstalterna.

Medicinalstyrelsen har till en början konstaterat, att befolkningsutredningens

förslag helt överensstämde med ett av styrelsen i skrivelse till utredningen

den IG september 1942 avgivet förslag. Med hänsyn till vad

som anförts i de över förslaget avgivna yttrandena finner styrelsen dock

vissa förtydliganden och smärre ändringar kunna ifrågasättas. Styrelsen

anför sålunda.

Enligt styrelsens mening bör i samband med ett upphävande av den i

gällande kungörelse meddelade bestämmelsen att statsbidrag till driften av

förlossningsanstalt endast må utgå för högst tio dagar, meddelas föreskrift

därom, att, då barnaföderska, för vars vistelse å barnbördsavdelning statsbidrag

utgått och vilken i följd av komplikationer, som uppstått vid eller

efter förlossningen och som stått i samband med havandeskapet eller för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

lossningen, för vård överflyttas till annan avdelning av samma anstalt, statsbidrag

med enahanda belopp för dag, som gällt å barnbördsavdelningen,

jämväl må utgå för den tid, hon genom intyg av anstaltens läkare styrker’

att sådan vård erfordras. Såsom villkor för erhållande av sistnämnda bidrag

böra givetvis i tillämpliga delar gälla de i kungörelsens § 5 meddelade

föreskrifterna, d. v. s. att för s. k. inomlänspatient vårdavgiften icke får

utgå med högre belopp än en krona för dag och barnaföderska jämte barn.

Vid rekvisition av statsbidrag för dylik till annan avdelning överflyttad

barnaföderska bör i varje fall fogas ett av anstaltens läkare avgivet intyg,

vari skall angivas, såväl att denna överflyttning föranletts av komplikationer’

som uppstått vid eller efter förlossningen och som stått i samband med

havandeskapet eller förlossningen, som ock under huru lång tid hon av

denna anledning vårdats å sistnämnda avdelning. Vid rekvisitionen måste

även fogas bevis angående den för dylik barnaföderska uttagna vårdavgiften.

Av vad sålunda anförts torde tydligt framgå, att statsbidrag endast bör utgå

för tid, värlinder barnaföderska i följd av en vid eller efter förlossningen

inträffad^ och av densamma eller havandeskapet föranledd komplikation måste

vårdas u annan avdelning. Givetvis bör statsbidrag icke utgå för tid, varunder

barnaföderskan allenast för annan sjukdom än den, som har direkt

samband med förlossningen eller havandeskapet, vårdas å anstalten, vare

sig denna vård meddelas å förlossningsavdelningen eller å annan till anstalten

hörande avdelning. För sistnämnda tid bör vårdavgiften å allmän sal eller

darmed likställt rum ej få överstiga den för andra patienter, tillhörande

sjukvårdsområdet, för vård å allmän sal å vederbörande sjukvårdsanstalt i

övrigt fastställda avgiften.

Under hänvisning till vad medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit

den 25 januari 1941 anfört ifråga örn den vårdavgift, vilken uttoges av barnaföderska,

som överflyttades från barnbördsavdelning till annan avdelning

inom en sjukvårdsanstalt, samt Kungl. Majits beslut i ämnet den 28 november

1941, får styrelsen framhålla, att till styrelsens kännedom numera kommit,

att icke endast inom Kopparbergs läns landstingsområde utan även inom

flera andra landstingsområden barnaföderska vid nyssnämnda överflyttning

i fråga örn den vårdavgift, som uttoges av henne, betraktades såsom nyinskriven

patient. Med hänsyn härtill och till förebyggande för framtiden av

varje tvekan _ i dylikt avseende anser styrelsen, att i kungörelsen bör meddelas

föreskrift därom, att som villkor för erhållande av driftbidrag även

skall gälla, att barnaföderska, som överflyttats från barnbördsavdelning till

annan avdelning inom anstalten, skall i betalningsavseende räknas såsom

intagen å sistnämnda avdelning den dag hon intogs på barnbördsavdelningen.

Styrelsen anser, att statsbidrag för en barnaföderska bör utgå först, då

hon i och för omedelbart förestående förlossning intages å en förlossningsanstalt.

Om sålunda en havande kvinna före förlossningen på grund av en

med denna sammanhängande sjukdom intages å förlossningsanstalt eller

sjukhus bör hon, så länge dessa bestämmelser gälla, erlägga den avgift, som

är fastställd för övriga patienter å sjukvårdsan stal ten. Samma skäl, som

föranlett styrelsen _ att tillstyrka, att statsbidrag må utgå för barnaföderska

under hela den tid hon i följd av komplikationer, som uppstått vid eller

efter förlossningen och som stått i samband med havandeskapet eller förlossningen,

vistas a barnbördsavdelning eller annan inom samma sjukhus

belägen avdelning, förefinnas dock enligt styrelsens mening för att dylikt

bidrag skall utgå även då barnaföderska före förlossningen måste söka vård

å sjukhus för sjukdom, som står i direkt samband med eller föranletts av

havandeskapet. Oa emellertid ett bifall härtill möjligen skulle kunna för\

antas medföra en relativt stor utgift för statsverket, Ilar styrelsen, med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 9

hänsyn till det nuvarande statsfinansiella läget, ansett sig för närvarande

icke böra föreslå, att statsbidrag även skall utgå för sistnämnda vård.

Det vore också rimligt, om samma förmån i fråga örn statsbidrag och

låg vårdavgift, som enligt styrelsens nyssberörda förslag skulle komma å

förlossningsanstalt förlöst kvinna till del, även skulle få åtnjutas av kvinna,

vilken förlöstes i sitt hem eller å mindre förlossningsanstalt, och vilken därefter

i följd av komplikationer, som förut sagts, intoges å lasarett eller sjukstuga.

Av skäl, som i föregående stycke angivits, finner styrelsen sig dock

för närvarande böra avstå från att föreslå, att statsbidrag därför skall utgå.

Den av landstingsförbundets styrelse uttalade farhågan, att, örn statsbidrag

finge utgå för vårdtid över tio dagar, barnföderskorna med hänsyn till den

låga vårdavgiften i ökad utsträckning komme att söka utnyttja förlossningsanstalterna

som väntehem i avvaktan på förlossningen, anser styrelsen åtminstone

under nuvarande förhållanden icke behöva hysas. Med den brist på

vårdplatser å förlossningsanstalter, som för närvarande råder, torde anstalternas

läkare icke i förtid komma att intaga barnaföderskor därstädes. Om

mot förmodan vid någon anstalt så skulle komma att ske, lärer detta snart

framgå av rekvisitionerna av statsbidrag till anstalten, och i dylika fall kommer

givetvis undersökning att verkställas av styrelsen.

Beträffande den i befolkningsutredningens skrivelse uttalade uppfattningen,

att de dubbla förlossningsrummen hos barnmorska lämpligen kunde falla

under statsbidragskungörelsens begrepp förlossningshem, har medicinalstyrelsen

i anledning av vad statskontoret anfört och då vid bifall till de

nu framlagda förslagen vissa andra ändringar av gällande kungörelse torde

bliva påkallade, ifrågasatt, huruvida icke ifrågavarande anstalter borde falla

under kungörelsens begrepp förlossningsrum hos barnmorska. Då i driftbidragskungörelsen

föreskrivits, att för förlossningshem, som inrymmer högst

fem vårdplatser, statsbidrag ej må utgå utan att särskilda skäl därtill äro,

men till dessa dubbla förlossningsrum dylikt bidrag i regel torde böra utgå,

synes styrelsen ytterligare ett motiv kunna andragas för en dylik ändring.

Med hänsyn till vad svenska landstingsförbundet anfört finner medicinalstyrelsen

det i förslaget örn de dubbla förlossningsrummen uppställda villkoret,

att de ifrågakommande distriktsbarnmorskornas bostadsort även skulle

vara läkarort, kunna utgå. Det torde vara tillfyllest, att medicinalstyrelsen

i varje särskilt fall prövar, huruvida skäl föreligga för beviljande av statsbidrag

till driften av dylika anstalter, som äro belägna på ort, där läkare

icke finnes.

Svenska stadsförbundets förslag, att statsbidrag skulle få utgå även för

å vissa gynekologiska avdelningar behandlade steriliseringsfall, har medicinalstyrelsen

ansett icke böra i detta sammanhang föranleda någon åtgärd.

.Medelsbehovet för budgetåret 1943144.

Med skrivelse den 31 augusti 1942 har styrelsen framlagt beräkning rörande

medelsbehovet för bidrag till driften av ifrågavarande anstalter under

nästa budgetår, varvid styrelsen utgått från oförändrade bidragsgrunder.

Styrelsen har konstaterat, att belastningen å anslaget för sistförflutna

budgetår uppgått till omkring 1,423,000 kronor, innebärande ett anslagsöver
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 209.

skridande med 123,000 kronor. Vidare har styrelsen framhållit, att man, intill

dess den slutna förlossningsvården blivit i huvudsak utbyggd, vilket

ännu icke skett, finge räkna med en successiv stegring av medelsbehovet

för ifrågavarande ändamål. Det stora antal nya vårdplatser, för vilka ansökningar

örn driftbidrag för närvarande förelåge — cirka 200 — samt det

överskridande av anslaget, som förekommit under det senast förflutna budgetåret,

synes styrelsen för nästa budgetår motivera en ökning av anslaget

från i gällande riksstat upptagna 1,300,000 kronor till 1,600,000 kronor.

I sitt yttrande över befolkningsutredningens förslag har styrelsen verkställt

en uppskattning av kostnaderna för statsverket vid ett upphävande

av den s. k. tiodagarsspärren. Styrelsen har därvid bland annat upplyst, att

å de förlossningsanstalter, där är år 1940 medeltalet vårddagar överstigit tio,

medelvårdtiden i genomsnitt uppgått till 12. Antalet underhållsdagar vid

dessa anstalter hade i procent av antalet underhållsdagar vid samtliga förlossningsanstalterna

utgjort 52. Styrelsen ansåg sig därför kunna räkna med

en överskjutande tid av i medeltal 1 dag för samtliga anstalterna. Efter

dessa approximativa beräkningsgrunder kunde en höjning av driftbidragsbeloppet

till förlossningsanstalter uppskattas bliva erforderlig med omkring

10 procent.

Styrelsen tillägger, att därest statsbidrag finge utgå även till patient, som

överflyttades från barnbördsavdelning till annan avdelning inom sjukvårdsanstalten,

komme detta givetvis att medföra viss merkostnad för statsverket.

Denna merkostnad kunde till storleken knappast beräknas, men det belopp,

som för detta ändamål kunde komma att erfordras, torde icke påverka anslaget

i högre grad än att man, tills närmare erfarenhet vunnits, syntes kunna

bortse från detsamma.

Under hänvisning härtill har styrelsen, vid bifall till befolkningsutredningens

förslag, uppskattat medelsbehovet för nästa budgetår till (1,600,000

+ 160,000) 1,760,000 kronor.

Departementschefen.

Gällande bestämmelser örn statsbidrag till driften av förlossningsanstalter

och väntehem hava tillkommit såsom ett led i de befolkningspolitiska

strävandena i vårt land och avse att för den slutna vårdens del möjliggöra

ett tillämpande av principen örn fri förlossningsvård. Statsbidraget

är, som tidigare nämnts, begränsat till en tid av tio dagar, vilket anses

motsvara den erforderliga vårdtiden för ett normalt förlöpande förlossningsfall.

Under denna tid har kvinnan endast att erlägga en avgift av 1 krona

per dag, motsvarande den ursprungligen beräknade utgiften för hennes kost

i hemmet. Därest komplikationer inträffa, vilka medföra behov av längre

vårdtid, behandlas kvinnan som ett vanligt sjukdomsfall och får erlägga den

för andra patienter, tillhörande sjukvårdsområdet, stadgade dagavgiften å

allmän sal. Vissa landsting hava härvid, därest kvinnan överflyttas till

annan avdelning än förlossningsavdelning, behandlat henne såsom nyinskriven

patient med påföljd, att hon icke ens fått tillgodoräkna de tio dagarna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 11

för den nedsättning av dagavgiften, sorn å flertalet sjukhus medgives efter

viss liggetid.

1941 års befolkningsutredning har, med instämmande av medicinalstyrelsen,

funnit skäl föreligga för att de komplicerade förlossningsfallen skola komma

i åtnjutande av vård mot den lägre avgiften under hela den tid fallets art

kräver. Utredningen har därför föreslagit en ändring i gällande bestämmelser

av innebörd, att statsbidrag skulle utgå även för tid över tio dagar

i de fall, där komplikationer vid eller efter förlossningen tillstötte, på villkor

att en dagavgift av allenast 1 krona tillämpades.

Det torde vara uppenbart att ur de synpunkter, som befolkningsutredningen

har att företräda, nyss berörda förhållande icke kan anses tillfredsställande.

I nuvarande statsfinansiella läge anser jag mig likväl icke

kunna tillstyrka ett upphävande av ifrågavarande spärr. Med anledning av

vad medicinalstyrelsen upplyst angående den dagavgift, som på vissa håll

uttages av barnaföderska vid överflyttning från förlossningsavdelning till

annan avdelning, vill jag emellertid förorda en sådan komplettering av gällande

bestämmelser i ämnet, att barnaföderska, som överflyttas från förlossningsavdelning

till annan avdelning inom sjukhuset, skall i betalningshänseende

anses som intagen å sistnämnda avdelning den dag hon intogs å förlossningsavdelningen.

Befolkningsutredningens förslag angående anordnande av dubbla förlossningsrum

hos barnmorska synes mig i vissa fall kunna medföra beaktansvärda

praktiska fördelar. Förslaget står ock i god överensstämmelse med

de åtgärder, som i det följande förordas i syfte att underlätta ett vidgat samarbete

mellan öppen och sluten förlossningsvård. Jag biträder därför befolkningsutredniugens

förslag härutinnan. I likhet med medicinalstyrelsen och

landstingsförbundets styrelse anser jag det dock icke vara nödvändigt att

såsom villkor för driftbidrag till dylika förlossningsanstalter föreskriva,

att läkare skall finnas stationerad å distriktsbarnmorskornas bostadsort.

Det torde få ankomma på medicinalstyrelsen att i varje särskilt fall pröva,

huruvida de speciella förutsättningarna för statsbidrag till dylika förlossninäsrum

kunna anses vara för handen. Högsta antalet vårdplatser vid

dessa förlossningsrum torde böra begränsas till fem i likhet med vad som

nu gäller för mindre förlossningshem. Att låta de dubbla förlossningsrummen

innefattas i beteckningen förlossningshem lärer emellertid icke vara

lämpligt, enär statsbidrag för närvarande icke kan utgå till anordnande av

förlossningsrum hos barnmorska men väl till inrättande av förlossningshem

och någon förändring härutinnan icke avsetts. Ett bifall till befolkningsutredningens

förslag bör diirför föranleda en jämkning i gällande driftbidragskungörelses

föreskrifter örn avgränsningen mellan de olika anstaltstyperna.

Det av svenska stadsförbundets styrelse berörda spörsmålet örn statsbidrag

för steriliseringsfall torde, på sätt medicinalstyrelsen framhållit, icke

böra upptagas till prövning i detta sammanhang.

Då ett bifall till vad jag ovan förordat torde påkalla ändring i de för

vissa sjukhus gällande föreskrifterna rörande legosängsavgifter för kompli
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

cerade förlossningsfall, som överflyttas från förlossningsavdelning till annan

avdelning, lära bestämmelserna i fråga icke böra träda i kraft förrän den

1 januari 1944.

Från nu angivna utgångspunkter torde medelsbehovet för bidrag till

driften av förlossningsanstalter och väntehem under nästa budgetår kunna

uppskattas till omkring 1,600,000 kronor. Jag vill i detta sammanhang

nämna, att även 1941 års barnmorskeutredning framlagt ett förslag, som

berör grunderna för statens bidrag till den slutna förlossningsvården men

som med hänsyn till dess samband med barnmorskeväsendets ordnande

torde böra upptagas till behandling gemensamt med barnmorskeutredningens

övriga förslag. Ett bifall till detta förslag, på sätt jag i det följande förordar,

kommer dock icke att påverka medelsbehovet för den slutna förlossningsvården

under nästa budgetår.

II. Reglering av tjänstebarnniorskornas arbets- och avlöningsförhållanden.

Gällande bestämmelse v.

De grundläggande bestämmelserna rörande barnmorskeväsendet innehållas

i lagen den 4 juni 1937 (nr 298) örn anställande av distriktsbammorskor m. m.

med däri den 20 december 1940 (nr 1053) vidtagen ändring. Vidare äro bestämmelser

givna i reglementet den 21 november 1919 (nr 798) för barnmorskor,

vilket reglemente ändrats genom kungörelser den 12 maj 1927 (nr

145), den 29 maj 1931 (nr 173), den 9 oktober 1931 (nr 343), den 24 september

1937 (nr 799), den 14 juni 1940 (nr 576) och den 20 december 1940 (nr 1054),

samt i reglementet den 24 september 1937 (nr 798) för barnmorskestyrelserna

i riket, vilket reglemente ändrats genom kungörelsen den 20 december 1940

(nr 1055). Av de ytterligare författningar, som röra barnmorskeväsendet, må

här nämnas kungörelsen den 21 juli 1937 (nr 744) angående statsbidrag till

avlöning åt distriktsbammorskor och reservbarnmorskor m. m., med däri den

20 december 1940 (nr 1056) vidtagen ändring, kungörelsen den 24 september

1937 (nr 800) angående dyrtidshjälp åt vissa av kommun fast anställda barnmorskor

samt kungörelsen samma dag (nr 803) med vissa bestämmelser om

tillsättning av distriktsbarnmorsketjänst m. m.

Enligt de sålunda meddelade bestämmelserna gäller i huvudsak följande.

Riket skall vara indelat i barnmorskedistrikt, vart och ett med minst

en fast anställd distriktsbarnmorska. Distriktsindelningen fastställes av medicinalstyrelsen,

som därjämte bestämmer antalet distriktsbammorskor för varje

distrikt. Stad, som ej deltager i landsting, må undantagas från distriktsindelningen,

under villkor att staden träffar avtal med ett tillräckligt antal

barnmorskor att fullgöra distriktsbarnmorska åliggande uppgifter utan annan

ersättning av den vårdade än för skjutskostnad.

Ledningen av barnmorskeväsendet inom varje landstingsområde och i varje

stad, som ingår i distriktsindelningen men ej deltager i landsting, tillkommer

en barnmorskestyrelse. Denna består inom landstingsområde av den

hälsovårdsberedning, varom stadgas i lagen örn landsting, samt i stad, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

13

nyss nämnts, efter stadens bestämmande, antingen av hälsovårdsnämnden eller

av en styrelse, bestående av förste stadsläkaren samt två av stadsfullmäktige

valda ledamöter jämte suppleanter.

Distriktsbarnmorska förordnas av barnmorskestyrelsen tills vidare

med sex månaders ömsesidig uppsägningstid. Sådan barnmorska åligger att

inom sitt distrikt verkställa till barnmorskeyrket hörande förrättningar, däri

inbegripet förvård och eftervård, samt att efter anvisning av barnmorskestyrelsen

utan särskild ersättning tjänstgöra å förlossningsanstalt, som drives av

landsting eller stad, som ej deltager i landsting. Vidare är hon skyldig att

i viss utsträckning biträda barnaföderskor utom distriktet ävensom att, därest

hon förklarats av medicinalstyrelsen därtill behörig, efter särskilt förordnande

biträda i statsunderstödd förebyggande barnavård.

Distriktsbarnmorska äger åtnjuta årlig lön av minst 1,500 kronor jämte tre

ålderstillägg, vartdera å 100 kronor efter tre, sex och nio års väl vitsordad

tjänstgöring, ävensom kostnadsfritt möblerad bostad jämte värme och lyse

eller ock ersättning för dessa naturaförmåner efter ortens pris. Därjämte äger

distriktsbarnmorska, som biträtt vid mer än tjugufem förlossningar under ett

år i hemmet eller å förlossningsanstalt, som ovan nämnts, åtnjuta lönetillägg

med 10 kronor för varje förlossning utöver tjugufem, dock högst med 300

kronor för kalenderår. Slutligen skall distriktsbarnmorska kostnadsfritt erhålla

alla för förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar samt, där

så lämpligen kan ske, kostnadsfritt tillhandahållas telefon. Då barnmorska

nödgas företaga färd överstigande en kilometer för att biträda barnaföderska,

är hon berättigad att av den vårdade erhålla fri skjuts eller ersättning för

resekostnaden enligt av medicinalstyrelsen fastställd taxa. Distriktsbarnmorska

äger rätt till en månads semester årligen å tid, som barnmorskestyrelsen bestämmer.

De kontanta avlöningsförmånerna bestridas av statsmedel, medan

huvudmannen skall svara för naturaförmånerna.

Distriktsbarnmorska, som biträder i den förebyggande barnavården, skall

härför av statsmedel uppbära särskild ersättning, beräknad efter 300 kronor

för år. Sådan ersättning och lönetillägg för biträde vid mer än tjugufem förlossningar

må dock ej sammanlagt uppgå till mer än 300 kronor för år.

Vid uppkommande ledighet å distriktsbarnmorsketjänst skall av vederbörande

barnmorskestyrelse undersökas, huruvida tjänsten kan bliva föremål

för indragning. Under tiden skall befattningen uppehållas medelst vikarie.

Vikarie äger åtnjuta samma förmåner som ordinarie distriktsbarnmorska.

Inom varje landstingsområde skall finnas en eller flera reservbarnmorskor

till det antal, som av medicinalstyrelsen bestämmes. Reservbarnmorskorna

hava skyldighet att fullgöra distriktsbarnmorskornas åligganden,

medan dessa åtnjuta semester eller eljest förfall för dem föreligger. De skola i

tillämpliga delar äga åtnjuta samma löneförmåner som distriktsbarnmorskorna.

Reservbarnmorska, som antagits före den 1 januari 1937, skall dock av vederbörande

landsting eller stad, som ej deltager i landsting, i stället för ovan

angivna avlöningsförmåner åtnjuta kontant lön av minst 1,000 kronor för år

ävensom, då hon tjänstgör som distriktsbarnmorska, särskild ersättning med

600 kronor för år.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

194:1 urs barnmorskeutredning.

1941 års barnmorskeutredning har närmast tillkommit i anledning av en av

1941 års riksdag gjord framställning i ämnet (riksdagens skrivelse nr 5, punkt

116). I direktiven för utredningen har bland annat framhållits, att vid densamma

borde särskilt undersökas, huruvida distrikts- och reservbarnmorskornas

arbetskraft kunde utnyttjas inom den slutna förlossningsvården i

högre grad än som nu skedde. Vidare borde undersökas i vilken omfattning

barnmorska å från mödra- och barnavårdscentral avlägset belägna orter kunde

anförtros uppgifter tillhörande den förebyggande mödra- och barnavården.

Vissa i samband därmed stående utbildningsfrågor borde jämväl uppmärksammas,

varjämte det vore lämpligt, att barnmorskornas löne- och pensionsförhållanden

upptoges till prövning. Slutligen borde även frågan om ersättning

åt vissa barnmorskor, som genom den år 1937 beslutade reformen av förlossningsvården

blivit berövade sina arbetsmöjligheter, prövas.

Utredningsmännen, som bestått av medicinalrådet J. T. Byttner, ordförande,

sekreteraren i svenska landstingsförbundet I. Dahlgren, överbarnmorskan

Ellen Erup, ledamoten av riksdagens andra kammare O. Isacsson och förste

provinsialläkaren i Östergötlands län N. H. Wranne, hava sammanfattat sina

förslag i ett den 23 mars 1942 dagtecknat betänkande (statens off. utredn.

1942:17). Över betänkandet hava yttranden avgivits av länsstyrelserna i samtliga

län, efter hörande av förste provinsialläkarna, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen,

statskontoret, statens pensionsanstalt och allmänna lönenämnden

ävensom av landstingens förvaltningsutskott, städerna utanför landsting,

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska barnmorskeförbundet,

Sveriges läkareförbund efter hörande av förste provinsialläkarnas

förening, svenska provinsialläkareföreningen och svenska stadsläkareföreningen,

svenska läkaresällskapet efter hörande av dess sektion för obstetrik

och gynekologi samt svenska gynekologförbundet, svenska barnläkareförbundet

och svensk sjuksköterskeförening.

Vissa statistiska uppgifter rörande den öppna förlossningsvården.

Barnmorskeutredningen konstaterar till en början, att utvecklingen

i vårt land under de senaste decennierna gått i den riktningen, att kvinnorna

alltmera föredraga att bliva förlösta å anstalt. Till belysning härav anför

utredningen, att år 1918 föddes 9 procent av samtliga levande barn å anstalt

och 81 procent i hemmet. Motsvarande siffror utgjorde för år 1928 respektive

21 och 74 samt år 1939 respektive 56.2 procent och 37.9 procent. Såsom

orsaker till denna utveckling hänvisar utredningen till, förutom den ökade

trygghetskänsla, som anstaltsvården skänker, väsentligen sociala omständigheter,

såsom trångboddhet i hemmen, svårigheterna att erhålla erforderlig

hemhjälp under barnsängstiden m. m. Av betydelse anses även hava varit

utformningen av den ekonomiska hjälp och understödsverksamhet för mödrar,

som de senaste åren införts i vårt land. Dessa omständigheter i samband med

sjunkande fruktsamhet hos befolkningen hava medfört ett starkt minskat arbete

för barnmorskorna i den öppna vården. Ifrågavarande utveckling har

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 15

enligt utredningen ytterligare påskyndats genom införande av statliga bidrag

till anordnande och drift av vissa förlossningsanstalter.

För att erhålla en sammanfattande överblick av nuvarande läge på detta

område har utredningen införskaffat vissa uppgifter rörande såväl den slutna

som öppna förlossningsvården under år 1940, vilka sammanställts i en i betänkandet

(sid. 18—19) intagen tabell.

Av denna tabell framgår bland annat, att totala antalet tjänstebarnmorskor

(distrikts- och rosen-barnmorskor) vid utgången av nämnda år uppgick till i

runt tal 1,300. Antalet tjänstebarnmorskor per 10,000 invånare varierade från

1.7 i Stockholms län till 4.2 i Jämtlands och Västerbottens län samt låg i

femton län mellan 2—3. I anslutning härtill må nämnas, att antalet barnmorskedistrikt

genom successiv reglering nedgått från omkring 1,600 år 1936

till omkring 1,000 år 1941. I åtskilliga distrikt tjänstgör alltså ett flertal

tjänstebarnmorskor.

Av förenämnda tabell framgår vidare, att det genomsnittliga antalet inom

varje län av tjänstebarnmorska årligen förrättade förlossningar i öppen vård

är påfallande ringa. Inom fem landstingsområden överstiger sålunda i genomsnitt

antalet förlossningar per barnmorska i öppen vård icke 10, inom tio

landstingsområden ligger motsvarande antal mellan 10 och 20 och endast inom

nio landstingsområden överstiger ifrågavarande antal 20. Allenast inom tre

landstingsområden överstiger antalet av tjänstebarnmorskor i öppen vård utförda

förlossningar 25.

Till ytterligare analys av ovan angivna genomsnittliga siffror för antalet

förlossningar per barnmorska har utredningen verkställt en sammanställning,

i vilken angives det antal barnmorskor inom olika län, som under hela år 1940

och under tiden 1 januari—1 oktober 1941 biträtt vid 1—10, 11—20, 21—30,

31—40, 41—50 och över 50 förlossningar sammanlagt i öppen och sluten vård.

Av sammanställningen inhämtas att av 1,067 tillfrågade tjänstebarnmorskor

hade 213 under år 1940 högst 10 förlossningar och 228 mellan 11 och 20 förlossningar.

Inom olika län fördela sig barnmorskorna mycket olika inom grupperna.

Under det att sålunda i tre län respektive 12, 14 och 16 barnmorskor

biträdde vid mer än 50 förlossningar, fanns i två län icke någon barnmorska,

som nådde detta antal. I Norrbottens län hade av 69 tillfrågade barnmorskor

35 (=50 procent) haft över 50 förlossningar och endast 5 (=7 procent) haft

under 21 förlossningar.

Till barnmorskans arbetsuppgifter i öppen vård hör jämväl förvård, eftervård

och utfärdande av olika slag av intyg.

Förvården består i regel i undersökning för konstaterandet av havandeskap

samt ett varierande antal undersökningar av urinprov från den blivande modern.

Av utredningen företagen undersökning har givit vid handen, att barnaföderskorna

under havandeskapstiden i regel låta undersöka urinen 1—10

gånger. Förvård lämnas i oj ringa utsträckning även till kvinnor, som senare

söka vård på förlossningsanstalt.

Eftervården omfattar skötseln av barnaföderskan under barnsängstiden.

Sådan efterskötning förekommer i regel en till två gånger om dagen under

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

minst 1 veckas tid, om barnaföderskan är bosatt på eller i närheten av barnmorskans

stationsort. Därest barnaföderskans bostad ligger mera avlägset

från stationsorten, sjunker antalet besök till ett eller två under barnsängstiden.

Ofta förekommer det även, att barnmorskan företager viss efterskötning

i hemmet av barnaföderska, som förlösts å anstalt. I stort sett torde

dock sådan efterskötning vara inskränkt till vissa fall, där komplikationer av

en eller annan art inträtt efter förlossningen eller då rådfrågning beträffande

skötseln av barnet ansetts påkallad. Slutligen anlitas barnmorskan i vissa

fall för att medfölja den blivande modem under transporten till förlossningsanstalten.

Det antal intyg för erhållande av moderskapspenning och mödrahjälp, som

barnmorska utfärdar åt barnaföderska, varierar högst betydligt enligt till utredningen

lämnade uppgifter, men som regel torde kunna sägas, att barnmorskan

utfärdar sådant intyg åt samtliga av henne förlösta kvinnor. Härtill

kommer för närvarande i viss utsträckning utfärdande av vissa av krisförhållandena

påkallade intyg, exempelvis intyg för erhållande av ökad matfettsranson

åt vederbörande barnaföderska.

Utredningens allmänna synpunkter samt över sikt av dess

förslag. Utredningen har vidare framlagt vissa allmänna synpunkter

på barnmorskeväsendets framtida utveckling. Utredningen yttrar

härutinnan:

Den situation i fråga örn barnmorskornas arbetsförhållanden, som varit den

närmaste orsaken till att förevarande utredning kommit till stånd, bottnar i

en på flera sätt skönjbar brist i vår allmänna sjuk- och hälsovårdsorganisation,

nämligen frånvaron av nödig anpassning mellan de olika vårdgrenarna. Detta

gäller såväl förhållandet mellan sluten och öppen vård som mellan denna och

de olika formerna av den förebyggande vården och övrig socialvård. Att en

sådan brist kunnat uppkomma och fortbestå torde ytterst sammanhänga med

den i vårt land sedan gammalt förefintliga splittringen med skilda huvudmän

(stat, landsting, kommun, organisationer och enskilda) för olika vårdgrenar.

Det har ej kunnat undgås att vid den hastiga utbyggnad av vården, som nu

samtidigt skett på flera parallellområden, oklarhet oell andra svårigheter yppat

sig beträffande den rationella uppdelningen av de olika arbetsuppgifterna

samt utnyttjandet av och samverkan mellan vårdfunktionärerna, som i regel

utbildats för att inriktas på differentierade uppgifter. Barnmorskor, distriktssköterskor

och dispensärsköterskor hava sålunda alla utbildats, anställts och

organiserats för sina avgränsade vårdformer. Utvecklingen har emellertid särskilt

under de senaste årtiondena alltmera understrukit nödvändigheten av

hälso- och sjukvårdens inlänkande i större sammanhang. Härmed hava gränserna

mellan närstående vårdformer blivit vagare, och samtidigt hava de starkt

stegrade utgifterna för det allmänna för genomförandet av vårdens olika former

kommit det att framstå som ett oundgängligt krav, att vårdformerna snarligen

samordnas och anpassas till varandra, såvitt möjligt under gemensam

ledning. Såsom ett första steg i denna riktning har kommit tillskapandet av

landstingens sjukvårds- och hälso vårdsberedningar, vilka nu fungera i stället

för de många specialdelegationer för olika vårdformer, som förut arbetade vid

sidan av varandra och ofta utan inbördes kontakt. Genom sålunda vunnen

enhetlighet i ledningen av landstingens sjuk- och hälsovård har en viktig för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 17

utsättning skapats för en rationell samordning av de olika vårdformerna oell

utnyttjandet av för vården anställda befattningshavare på lämpligaste sätt.

En annan förutsättning särskilt för det senast nämnda syftet synes utredningen

vara, att funktionärernas utbildning så vitt möjligt får en enhetlig

grund, så att de vid behov kunna användas inom flera varandra närstående

vårdformer eller kanske i dubbla, uppgifter, när förhållandena så påfordra.

Beträffande sjuksköterskorna är en sådan enhetlig utbildning redan i stor

utsträckning genomförd. För utredningen har det framstått som ett stort

önskemål, att även barnmorskorna i utbildningshänseende helt samordnas med

sjuksköterskorna. Detta skulle kunna ernås genom ett realiserande av befolkningskommissionens

förslag om sådan förändring och utvidgning av vår barnmorskeutbildning

att för inträde vid barnmorskeanstalt skulle erfordras att

hava genomgått en grundläggande utbildning av minst 2 år vid godkänd sjuksköterskeskola,

vartill sedan skulle komma såsom specialutbildning minst IV*

år vid barnmorskeläroanstalt. De på detta sätt utbildade barnmorskesjuksköterskorna

skulle vara rustade för betydligt vidare insatser i sjuk- och

hälsovården än hittills. För mera isolerade bygder, som icke nu lämna tillräcklig

sysselsättning för såväl distriktssköterska som barnmorska, men som

ändå ofta äro i synnerligt behov av tillgång till sjukvårdsutbildad person, skulle

befattningshavare med sådan utbildning vara av särskilt värde. Även för önskvärd

utökad växelverkan mellan anstaltsvård och öppen vård skulle sådana

befattningshavare betyda ett stort framsteg.

Den likformiga utbildningen skulle också skapa en förutsättning för avlöning

och pensionering av alla dessa likartade funktionärer efter samma

grunder, vilket utredningen funnit likaledes vara ett mycket stort framtida

önskemål. Nu rådande olikheter i löneavseende innebära utan minsta tvivel

ett stort hinder för den behövliga samordningen och rationaliseringen av

vårdformerna och funktionärernas arbetsuppgifter.

I avbidan på genomförande av en samordnad utbildning av sjuksköterskor

och barnmorskor samt en enhetlig reglering av dessas avlöningsförmåner har

utredningen — i likhet med tidigare befolkningskommissionen — begränsat sig

till att framlägga förslag till i väsentliga delar provisoriska åtgärder

i syfte att öka tjänstebarnmorskornas användning. Dessa åtgärder

innebära i huvudsak följande.

Distriktsbarnmorskorna skulle i vidare utsträckning än hittills användas

inom den slutna förlossningsvården samt den förebyggande mödravården. Vidare

skulle de, efter genomgången kompletteringskurs, tills vidare biträda vid

den förebyggande barnavården, intill dess distriktsvårdsorganisationen blivit

fullt utbyggd. Såsom en för barnmorskorna särskilt lämplig arbetsuppgift

angnes härjämte att biträda barnavårdsnämnderna vid utredning och kontroll

av mödrahjälpen. Slutligen tänker sig utredningen, att distriktsbarnmorskornas

outnyttjade arbetskraft vid sjuksköterske^^t skulle tagas i anspråk för enklare

hemsjukvård under tjänsteläkares överinseende.

För att i möjligaste mån erhålla garantier för ett effektivare utnyttjande

av tjänstebarnmorskornas arbetskraft i enlighet med sålunda angivna riktlinjer

föreslås, att för varje landstingsområde respektive stad utanför landsting fastställes

en 10-års plan, vari bland annat den öppna förlossningsvården icke

skulle givas större omfattning än som fordras i förhållande till den slutna

vårdens utbyggande. Bedömningen av antalet behövliga distriktsbarnmorske
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 209 210. 666 « 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

tjänster förutsattes ske centralt genom medicinalstyrelsen, medan respektive

huvudmän skulle äga fritt bestämma befattningshavarnas stationsort och

tjänstgöringsförhållanden. I anslutning härtill föreslås en reglering av tjänstebarnmorskomas

löne- och pensionsförmåner.

Frågan örn regleringen av tjänstebarnmorskornas pensionsförhållanden

kommer att anmälas i annat sammanhang. I samband därmed torde få till

provning upptagas ett av barnmorskeutredningen framlagt förslag till ersättning

åt sådana privatpraktiserande barnmorskor, vilkas arbetsmöjligheter

blivit beskurna genom 1937 års lagstiftning örn fri förlossningsvård. För

övriga frågor lämnas i det följande en mera detaljerad redogörelse. Spörsmålet

örn barnmorskeutbildningen upptager jag till behandling i ett senare

avsnitt.

Tjänstebarnmorskornas utnyttjande i den slutna förlossningsvården.

Barnmorskeutredningen erinrar örn att enligt lagen örn anställande

av distriktsbarnmorskor m. m. åligger det distriktsbarnmorska, bland annat,

att utan särskild ersättning efter anvisning av barnmorskestyrelsen tjänstgöra

å förlossningsanstalt, som drives av landsting eller stad, som ej deltager i

landsting. Genom införande av denna bestämmelse, som trädde i kraft den

1 januari 1938, hade möjlighet öppnats för ett samarbete mellan öppen och

sluten förlossningsvård.

Utredningen har undersökt, i vilken utsträckning distrikts- och reservbarnmorskor

med stöd av sagda bestämmelse utnyttjats inom anstaltsvården under

1940 och under tiden 1 januari—30 september 1941. Uppgifterna härom äro

för år 1940 redovisade i den i det föregående omnämnda översiktstabellen (sid.

18—19 i betänkandet), till vilken jag får hänvisa. Till närmare belysning av

omfattningen av ifrågavarande form för utnyttjande av barnmorskornas arbetskraft

anför utredningen följande.

Örn man bortser från städerna utanför landsting, finner man, att huvudmännen

i stor utsträckning utnyttja tjänstebarnmorskorna inom den slutna

förlossningsvården. Främst ligga Södermanlands och Östergötlands läns landstingsområden,

där tjänstebarnmorskorna å förlossningsanstalt biträtt 41.4 respektive

36.3 procent av samtliga barnsängskvinnor inom området, alltså både

de i sluten och öppen vård förlösta. Omräknas antalet av tjänstebammorskorna

verkställda förlossningar i förhållande till samtliga enbart å förlossningsanstalt

förlösta, bliva siffrorna 45.3 respektive 41.7. Inom flertalet

landstingsområden ligga motsvarande siffror mellan 28 procent—18 procent.

Det är av särskilt intresse att konstatera, att de två nordligaste länen uppvisa

så höga siffror som 27.i procent i Västerbottens län respektive 25.6 procent

i Norrbottens. I motsats härtill står Malmöhus län med endast 2 procent, utvisande

att tjänstebarnmorskorna trots rikligt antal och med mycket ringa

arbete praktiskt taget ej alls utnyttjats i den slutna förlossningsvården.

Dela verkställda utredningen innefattar även uppgifter om arten av barnmorskornas

tjänstgöring. Denna har bestått i dels vikariat å anstaltsbammorsketjänst

vid semester och annan ledighet samt vakans å dylik tjänst, dels

ock tillfällig tjänstgöring som s. k. avbytare. I förstnämnda avseende har det

i regel gällt kortare förordnanden örn 1—3 månader, men även längre tjänstgöring

till och med omfattande helt år i följd har förekommit. Tjänstgöringens

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

art synes ha varierat. De flesta vikarierna ha övertagit anstaltsbarnmorskans

ordinarie tjänstgöring. Men även enbart nattjänstgöring varje dygn under

högst två månader har förekommit. I fråga om tjänstgöringen såsom avbytare

föreligga alla tänkbara variationer, uppenbarligen beroende av den reglerade

arbetstiden för anstaltsbammorskorna.

Den verkställda undersökningen giver alltså vid handen, att tjänstebammorskorna

redan nu utnyttjas i den slutna förlossningsvården i avsevärd omfattning.

För landet i dess helhet lämna tjänstebammorskoma för närvarande

vård åt nära Vs av de å anstalt förlösta barnaföderskorna. Undersökningen utvisar

dock samtidigt, att endast ett mindre antal av samtliga inom ett landstingsområde

anställda barnmorskor utnyttjas i den slutna förlossningsvården.

I första hand ifrågakomma därvid de, som bo å stationsort, där förlossningsanstalt

är belägen.

För att få en uppfattning om den hittillsvarande erfarenheten örn samarbetet

mellan öppen och sluten förlossningsvård, har utredningen inhämtat

yttranden i frågan från samtliga landsting och städer utanför landsting. Av

de inkomna svaren framgår enligt utredningen, att detta samarbete på det hela

taget varit mycket gott och av stort värde för alla parter. De erinringar och

anmärkningar, som framkommit, vore i huvudsak hänförliga till 1) att vissa

barnmorskor i den öppna vården visat sig vara mindre lämpliga att användas

i anstaltsvård, i regel beroende av att de saknade härför erforderlig sjukhusrutin,

och 2) att allmänheten på sina håll anmält missnöje med att deras

distriktsbarnmorska kallats till tjänstgöring å anstalt utan att särskild vikarie

anställts. Bidragande orsak härtill vore, att resekostnaderna för barnaföderskor,

som ville ligga hemma, bleve större. Det hade även framhållits att, då

tjänstebarnmorska beordrats biträda å anstalt, hennes klientel i viss mån

tvingades anlita anstaltsvård.

Gentemot de i enquéten framförda betänkligheterna mot att låta tjänstebarnmorska

arbeta på anstalt, enär hon saknade erforderlig sjukhusrutin, invänder

utredningen, att dessa måste vara av övergående natur. I den mån

tjänstebammorskoma bereddes möjlighet att deltaga i anstaltsvården, kunde

de mycket väl förväntas på relativt kort tid förvärva sig härför nödig erfarenhet.

Beträffande eventuellt missnöje från allmänhetens sida över att distriktsbarnmorska

tidvis toges från distriktet, finge i detta avseende den enskildes

intresse vägas mot det allmännas. I ett distrikt, där tjänstebarnmorskan hade

tillräckligt med arbete i den öppna vården, borde hon givetvis behållas på sin

tjänst. I andra distrikt åter med ett fåtal hemförlossningar per år syntes det

icke rimligen kunna begäras, att särskild barnmorska skulle bibehållas i tjänst

endast för dem, då annan lättillgänglig vård kunde erhållas. I enstaka fall

syntes tjänstebammorskoma av familjeskäl hava sökt undandraga sig arbetet å

förlossningsanstalt. Utredningen funne det emellertid uppenbart, att tjänsten

måste gå i första hand, och att de barnmorskor, som av familjeskäl ej kunde

fullgöra anbefalld tjänstgöring, borde avgå från sin befattning.

Med hänsyn till den erfarenhet, som sålunda vunnits, finner utredningen

Jet — vid fråga om att bereda tjänstebammorskoma större arbetsmöjligheter

.— ligga närmast till hands att föreslå ett vidgat utnyttjande av deras arbets
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Martts proposition nr 209.

kraft inom elon slutna förlossningsvården. Emellertid hava statsmakterna,

framhåller utredningen, nyligen fastställt ändrade grunder för statsbidrag till

den slutna förlossningsvården, vilka synas vara ägnade att motverka ett vidgat

utnyttjande av distrikts- och reservbammorskorna i anstaltsvården. Utredningen

åsyftar härmed kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 384) örn ändrad lydelse

av §§ 3 och 13 kungörelsen den 21 juli 1937 (nr 743) angående statsbidrag till

driften av förlossningsanstalter och väntehem m. m.

Rörande de närmare omständigheterna i samband med tillkomsten avnämnda

kungörelse och följderna av densamma anför utredningen följande.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i kungörelsen den 21 juli 1937 (nr

743) angående statsbidrag till driften av förlossningsanstalter och väntehem

m. m. hade tvekan uppstått, huruvida statsbidrag borde utgå till avlöning av

distriktsbarnmorska, som biträder vid sjukstugas förlossningsavdelning, samtidigt

med att statsbidrag till driften av- sådan avdelning av- landstinget uppbäres.

Medicinalstyrelsen, sorn erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda förevarande

spörsmål, framlade i skrivelse den 24 oktober 1940 ett förslag till

frågans lösning och anförde därvid bland annat följande. På senaste tiden hade

vid flera förlossningsanstalter sådana svårigheter uppstått för erhållande av

nödig barnmorskehjälp, att risk förelåge, att vissa sådana anstalter icke längre

på tillfredsställande sätt skulle kunna drivas. Denna omständighet vore av

betydelse vid behandlingen av här ifrågavarande spörsmål, ty därigenom måste

distriktsbarnmorskor i högre utsträckning än man förut tänkt sig komma till

anv-ändning å förlossningsanstalterna. Man syntes i dylikt avseende böra särskilja

två olika fall, nämligen dels fall, då distriktsbarnmorska antingen tillfälligtvis,

såsom vid semester eller kortare sjukledighet för den ordinarie barnmorskan,

eller också regelbundet viss dag eller vissa timmar per vecka tjänstgjorde

vid förlossningsanstalt, dels ock fall, då distriktsbarnmorska under

längre tid vid dylik anstalt utförde arbete, för vilket en särskild barnmorska

borde vara fast anställd. I det förra fallet syntes inga särskilda grunder erfordras

för statsbidraget, utan borde detsamma utgå med belopp, som för dag

och barnaföderska angivits i kungörelsen den 21 juli 1937 (nr 743). I det senare

fallet däremot ansåge styrelsen frågan om fastställande av dylika särskilda

grunder böra övervägas. Med utgångspunkt från en av styrelsen verkställd beräkning

föreslog styrelsen följande bestämmelser. Därest vid barnbördsavdelning

eller förlossningshem distrikts- eller reservbarnmorska utfört sådant

arbete, för vilket en särskild barnmorska bort vara anställd, skulle för den tid

utöver tre månader av ett kalenderår, varunder denna tjänstgöring varat, statsbidraget

nedsättas med en krona för dag och barnaföderska, dock högst med

2,100 kronor. Därest vid bambördsavdelning eller förlossningshem örn minst

sex vårdplatser två distrikts- eller reservbarnmorskor samtidigt utfört sådant

arbete, för vilket två särskilda barnmorskor bort vara anställda, skulle

för den tid utöver tre månader av ett kalenderår, varunder denna tjänstgöring

varat, statsbidaget nedsättas med en krona 50 öre för dag och barnaföderska,

dock högst med 4,200 kronor. Genom kungörelsen nr 384/1941 fastställdes i

huvudsak medicinalstyrelsens förslag att lända till efterrättelse från och med

den 1 januari 1941.

Nu nämnda ändrade statsbidragsgrunder hava medfört, att huvudmännen

i stor utsträckning numera undvika att använda tjänstebarnmorska å anstalt

för längre tid än högst tre månader per år och anstaltsbarnmorsketjänst. I

stället för att utnyttja tjänstebarnmorskor, som måhända saknat arbete, hava

huvudmännen sökt anskaffa örn möjligt ordinarie anstaltsbarnmorskor på förlossningsavdelningarna,

respektive sjuksköterskor för vårdavdelningarna. Även

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

21

pensionerade barnmorskor hava anställts som vikarier i viss utsträckning. Ett

av huvudsyftena med 1937 års reform i fråga om förlossningsvården var att

åvägabringa en vidgad samverkan mellan den öppna och slutna förlossningsvården.

Förenämnda ändrade statsbidragsgrunder synas emellertid hava direkt

motverkat denna önskvärda samverkan.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att kungörelsen nr 384/1941

upphäves och att statsbidragsgrunderna i fråga örn driftkostnaderna till den

slutna förlossningsvården återföras till vad som stadgades därom i 1937 års

kungörelse i ämnet.

Såsom ytterligare motivering av sitt förslag örn upphävandet av nämnda kungörelse

nr 384/1941 anför utredningen följande.

Den möjlighet, som intill den 1 januari 1941 förelegat för huvudmännen att

under vissa förhållanden uppbära ett visst ökat statsbidrag till den slutna förlossningsvården

genom anlitande av distrikts- och reservbarnmorska i densamma,

är enligt utredningens mening ur ekonomisk synpunkt icke av den storleksordning,

att en bestämmelse med så stark restriktiv verkan på utnyttjandet

av tjänstebarnmorskornas arbetskraft inom den slutna förlossningsvården synes

nödvändig. Det må härvidlag erinras örn att statens bidrag till driftkostnaderna

vid förlossningsanstalterna är maximerat. Bidragets storlek fastställdes vid en

tidpunkt, då penningvärdet var väsentligt högre än nu. Huvudmannens utgifter

för vården hava däremot under senare år avsevärt ökat, beroende ej blott på

den konjunkturförskjutning, som skett efter nyssnämnda tidpunkt, utan även

på den arbetstidsreglering för vårdpersonalen, som genomförts under senare

år. Huvudmannens omkostnader för förlossningsanstalternas drift uppgå därför

i regel till ett belopp per vårddag, som med minst det dubbla överstiger

statsbidraget. Vid sådant förhållande och då utbyggnaden av den slutna förlossningsvården

medfört minskade utgifter för staten på grund av att antalet

distrikts- och reservbarnmorskor, för vilkas kontanta lön staten åtagit sig ansvaret,

därigenom kunnat inskränkas, föreligga enligt utredningens mening

ännu mindre skäl att bibehålla meromnämnda kungörelse den 6 juni 1941

(nr 384).

I samband med förslaget örn ett vidgat utnyttjande av distrikts- och reservbarnmorskornas

arbetskraft å förlossningsanstalterna fäster utredningen jämväl

uppmärksamheten vid att nämnda barnmorskor kunna användas icke blott

såsom biträden vid själva förlossningarna utan även å vårdavdelningarna vid

de större förlossningsanstalterna, där nu sjuksköterskor mångenstädes användas.

Då tillgången på sjuksköterskor ej motsvarar föreliggande behov,

måste det, framhåller utredningen, anses vara en rationell åtgärd, att arbetet å

nämnda vårdavdelningar i första hand anförtros åt barnmorskor. Sjuksköterskornas

användande på sätt som nämnts hade på sin tid motiverats därmed,

att barnmorskorna hade mycket kort utbildning för sådant arbete. Sedan år

1924, då tvåårig barnmorskeutbildning genomfördes, tjänstgjorde emellertid

barnmorskeeleverna på förlossningsavdelningar 6—7 månader och på vårdavdelningar

5—6 månader, varigenom de bleve väl insatta i eftervården och

kunde därför numera deltaga i det sjukvårdsarbete, varom här vore fråga, utan

att vårdsynpunkten bleve eftersatt. Även vid bambördsavdelningar med mindre

antal vårdplatser vore det av stor praktisk betydelse, att avdelningssköterskan

vore barnmorska, så att förlossningsbarnmorskan och avdelningsbarnmorskan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kunde byta av varandra. id mindre förlossningshem oell förlossningsrum vore

det naturligt, att barnmorskan skötte såväl förlossning som eftervård.

I anslutning härtill har utredningen för de delar av landet, där en sådan anordning

låter sig genomföra, framhållit lämpligheten av anknytning av hela

det antal barnmorskor, som erfordras för såväl den öppna som den slutna

vården inom upptagningsområdet, till förlossningsanstalter, från vilka sedan

även den öppna vårdens behov av barnmorskehjälp kunde tillgodoses.

T ] än st eb ar ninor sk o mas utnyttjande inom den förebyggande

mådra- och barnavården samt beträffande moär ahjälpen. Utredningen

erinrar till en början örn att enligt gällande kungörelse den 21 juli

1937 (nr 745) angående statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavård

med däri genom kungörelse nr 265/1939 vidtagna ändringar distriktsbarnmorska

avses allenast i begränsad utsträckning skola tjänstgöra inom den förebyggande

vården, nämligen inom mödravården och därvid endast å stationerna.

Enligt § 29 i barnmorskereglementet är emellertid distriktsbarnmorska, som

av medicinalstyrelsen förklarats därtill behörig, jämväl skyldig att — under en

övergångstid, till dess distriktsvärden blivit fullt utbyggd — efter särskilt

förordnande biträda i statsunderstödd barnavård och uppbär för sådant biträde

särskild ersättning, beräknad efter 300 kronor för år.

Enligt vad utredningen inhämtat funnos i februari 1942 lokala organ för

förebyggande mödra- och barnavård, till vilka statsbidrag utginge, till följande

antal, nämligen 18 mödravårdscentraler av typ I, 33 barnavårdscentraler av

typ I, 37 mödra- och barnavårdscentraler av typ II med 6 filialer, samt 337

mödra- och barnavårdsstationer med 113 filialer. Dessutom förekommo 19

mottagningar i samband med tjänsteläkares tjänsteresa för andra ändamål. Härvid

är att märka att organisation för förebyggande mödra- och barnavård ännu

ej genomförts inom Kronobergs och Malmöhus län. Inom ifrågavarande verksamhet

tjänstgjorde enligt en av medicinalstyrelsen företagen utredning för

närvarande omkring 400 tjänstebarnmorskor som biträden inom den förebyggande

mödravården och 28 tjänstebarnmorskor inom förebyggande mödra- och

barnavård.

Under åberopande av innehållet i en i Social-Medicinsk Tidskrift år 1942

(häfte 2) införd upjrsats om den förebyggande mödra- och barnavården, enligt

vilken den förebyggande mödravården icke utvecklats i samma grad som

den förebyggande barnavården, framhåller utredningen, att distriktsbarnmorskorna

inom den förebyggande vården i första hand borde i full utsträckning

insättas inom mödravården. Att lämna deras sakkunniga biträde utanför

samtidigt som man konstaterade, att den förebyggande mödravårdens omfattning

vore ringa och i varje fall långt underlägsen barnavårdens kunde icke

vara rationellt. Utredningen funne därför, att tjänstebarnmorskorna borde

tagas i anspråk inom den förebyggande mödravården vid alla därför avsedda

olika organ, sålunda såväl centraler av typ I och typ II som stationer. Vad

särskilt anginge centralerna av typ I torde en användning av distriktsbarn
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Mnj:ts proposition nr 209.

morskorna därstädes i hög grad kunna underlätta arbetet för å nämnda centraler

tjänstgörande anstaltsbarnmorskor, varjämte möjlighet skapades för

hembesök, vilket måste anses önskvärt ej minst med hänsyn till den förebyggande

vården av de ogifta mödrarna.

Yad angår barnmorskornas användning inom den förebyggande barnavården

i stort, d. v. s. övervakning av det späda barnet även efter barnsängstiden,

erinrar utredningen, att meningarna härom gått starkt isär, samt anför

i detta hänseende följande.

I allmänhet har man ansett detta vara en uppgift, som helt skulle tillhöra

distriktssköterskorna både med hänsyn till dessas speciella utbildning på området

och under särskilt framhållande av vikten att uppnå största möjliga enhetlighet

i det socialhygieniska arbetet ute i orterna till undvikande av att flera

socialmedicinska funktionärer samtidigt måste besöka hemmen för olika deluppgifter

(bostadstillsyn, spädbarnsvård, skolbarnsövervakning o. s. v.). Det

av befolkningskommissionen tidigare framförda förslaget, att därför lämpliga

barnmorskor efter kompletterande utbildning åtminstone under en övergångstid

skulle kunna tagas i anspråk för förebyggande barnavård, har dock i princip

godtagits.

Utredningen framhåller vidare, att enligt statsmakternas direktiv distriktsvården

inom respektive områden utbyggts etappvis och att den till distriktsvården

knutna förebyggande barnavården anordnats jämsides därmed. För

att belysa distriktsvårdens utveckling hänvisar utredningen till en i betänkandet

(sid. 38) intagen sammanställning, varav kan utläsas, att antalet tillsatta

distriktsskötersketjänster uppgick till endast omkring 60 procent av

antalet fastställda tjänster, medan å andra sidan det genomsnittliga antalet

förlossningar per tjänstebarnmorska i åtskilliga län var mycket ringa.

I de för utredningen utfärdade direktiven har, yttrar utredningen i fortsättningen,

ålagts utredningen att undersöka, i vilken omfattning barnmorska

å från mödra- och barnavårdscentral avlägset belägen ort kunde anförtros

uppgifter tillhörande den förebyggande mödra- och barnavården. Utredningen

har emellertid funnit det starkt motiverat, att barnmorskornas användning

inom den förebyggande barnavården icke begränsas till i direktiven

angiven omfattning. Utredningen hänvisar härutinnan till det relativt stora

antal län, där övervakningen av spädbarn till huvudsaklig del nu måste ske

endast genom barnens besök hos läkaren, därför att hembesök ej medhinnas

av brist på nödigt antal sköterskor, samt anför därefter följande.

Även örn läkarnas övervakning måste anses vara av grundläggande betydelse

för vårdens kvalitet, råder det inga meningsskiljaktigheter om att övervakningen

av förhållandena i hemmen också är en mycket viktig faktor för

en rationell förebyggande barnavård. Bland de län, som höra hit, befinna sig

Blekinge län och Örebro län, där man ej lärer kunna tala om några egentligen

avlägset belägna orter i förhållande till läkarstationerna. Det må ytterligare

framhållas, att i ett sådant län som Malmöhus län, där den förebyggande

mödra- och barnavården ännu ej igångsatts, finnes ett mycket stort antal

distriktsbarnmorskor (70) med mycket litet antal förlossningar per år (genomsnitt

8.2). Å andra sidan äro av enligt faställd plan behövliga minst 71

distriktssköterskebefattningar endast 12 ännu tillsatta. Det synes utred
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr H09.

ningen uppenbart, att bär ett utnyttjande av barnmorskorna för den förebyggande

barnavården skulle kunna innebära möjlighet för dennas igångsättande

betydligt förr än vad som kan förväntas, örn distriktsvårdens utbyggnad

till behövlig omfattning skall avvaktas.

Med den lätthet att erhålla sökta tjänster, som är orsakad av den förefintliga

sjuksköterskebristen, flytta distriktssköterskorna för närvarande rätt

ofta. Distriktsskötersketjänster står därför ej sällan tillfälligt lediga även

inom sådana områden, där distriktsvården är relativt väl utbyggd och socialhygienisk

verksamhet ordnats. En vakans ävensom sjukledighet å distriktsskötersketjänst

innebär därför ej sällan, att mottagningarna i den förebyggande

barnavarden mäste inställas, såvitt icke vikarie kan erhållas för distriktssköterskan.

Detta tvingar huvudmannen att, örn möjligt, anskaffa vikarie,

och denna blir då i regel en sjuksköterska utan distriktssköterskekompetens.

Då nu å ena sidan barnmorskekåren uppvisar ett betydande antal medlemmar,

vilkas arbetskraft endast ofullständigt utnyttjas, medan å andra sidan

distnktssköterskekåren ännu icke är fulltalig och icke räcker till för alla sina

uppsigt01’» förefaller det vara en naturlig anordning, att låta barnmorskorna

tills vidare och i den mån så är möjligt biträda med någon eller några av

distriktssköterskornas uppgifter. Utredningen har för sin del funnit, att den

förebyggande barnavården är ett naturligt arbetsfält för barnmorskorna, och.

att därför inom nämnda verksamhetsområde dessa befattningshavare efter

erhållen kompletterande utbildning böra användas vid förekommande behov

hellre än sjuksköterskor med ofullständig utbildning, detta så mycket mera

som redan enligt sedan gammalt gällande bestämmelser barnmorskas verksamhet

jämväl omfattar vården av det friska späda barnet (8§ 8 och 33 i

barnmorskereglementet).

_ Utredningen betonar, att utredningen givetvis icke avser att utesluta

distriktssköterskorna från den förebyggande barnavården. Det vore i stället

viktigt, att ett intimt samarbete bomme till stånd inom detta verksamhetsfält.

I fråga örn formerna för en sådan samverkan anför utredningen följande.

Denna samverkan bör kunna ordnas så, att i den mån distriktssköterskan icke

medhinnei den inom hennes distrikt förekommande förebyggande barnavården,

barnmorskan bör kunna svara för densamma i behövlig utsträckning. I den mån

så blir fallet, synes hennes arbete icke böra begränsas till enbart biträde vid

mottagningarna å de lokala organen utan jämväl kunna gälla de med verksamheten

förenade hembesöken. Där sköterska och barnmorska äro stationerade

på olika platser, synes det sålunda naturligt att uppdelningen av

arbetet sker med hänsyn till vederbörandes bostadsort, varigenom även resekostnaderna

komma att reduceras för hembesöken. Med utgångspunkt från

att i första hand för barnavården utnyttja de barnmorskor, som enligt uppgjord

plan endast i ringa utsträckning behövas för förlossningsvården, synes

ej heller ur vårdsynpunkt finnas något att erinra mot deras utnyttjande inom

barnavården. Några praktiska svårigheter för dessa barnmorskor att tjänstgöra

vid bestämda mottagningar i barnavården torde då ej föreligga, enär

deras huvudsakliga sysselsättning kommer att koncentreras till den°förebyggande

vården. Då. dessa barnmorskor icke annat än i begränsad omfattning

kunna förväntas bliva anlitade för den direkta förlossningsvården, lärer det ej

heller ur smittosynpunkt vara något att invända mot deras tjänstgöring i

nämnda vård.

Slutligen framhåller utredningen, att såsom ett oeftergivligt krav för barnmorskornas

anlitande i förevarande verksamhet måste uppställas, att befattningshavarna

beredas tillfälle genomgå en kompletteringskurs i barnavård.

Härtill återkommer jag i det följande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.

I anslutning till sitt förslag om tjänstebarnmorskornas utökade användning

inom den förebyggande mödra- och barnavården förordar utredningen

jämväl deras användning för en annan närstående arbetsupgift, nämligen som

biträden åt barnavårdsnämnderna vid utredning och kontroll av mödräll

jäl pen. Härom yttrar utredningen följande.

Mödrahjälpens nära anslutning till organen för den förebyggande mödraoch

barnavården synes vara en förutsättning för att mödrahjälpen överhuvud

får avsedd verkan. Örn nu, som utredningen tänkt sig, barnmorskornas

närmare anknytning till den förebyggande vården skulle kunna medföra ett

ökat antal hembesök såväl för mödra- som barnavården, torde i stor utsträckning

anställandet av en särskild föredragande för mödrahjälpsärenden inom

barnavårdsnämnderna på landsbygden och i de mindre städerna härmed

kunna på ett enkelt sätt tillgodoses. Utredningen har ej förbisett, att vid en

sådan anordning tveksamhet kan uppkomma örn vem som skall täcka eventuella

resekostnader för barnmorskan, eftersom det i fråga örn mödrahjälpsnt,

Tidningar hittills ansetts, att resekostnaderna för denna skola helt påvila

barnavårdsnämnderna, under det att resekostnaderna för hembesök i den

förebyggande barnavården skola täckas av huvudmannen med ett bidrag av

statsmedel efter vissa i kungörelsen angående statsbidrag till förebyggande

mödra- och barnavård närmare angivna grunder. Utredningen ifrågasätter

därför, att med hänsyn till den stora samhällsekonomiska betydelsen av en

effektivisering av mödrahjälpskontrollen statsbidrag för till den förebyggande

vården anknuten barnmorska får på samma sätt som för hembesök i barnavård

utgå för samtliga hennes resekostnader vid hembesök, vare sig de avse

enbart förebyggande mödravård eller utredning örn mödrahjälp. Den kostnadsökning,

som därigenom förorsakas, torde bli av relativt liten omfattning,

då utredningen förutsätter, att utredningen för mödrahjälp kan utföras under

hembesöken för förebyggande mödravård.

T jänstebarnmor skornas utnyttjande inom hemsjukvården.

Utredningen har jämväl tagit under övervägande, huruvida icke arbetstillfällen

kunde beredas distriktsbarnmorskorna inom viss del av hemsjukvården.

I fråga örn hemsjukvårdens organisation anför utredningen i huvudsak

följande.

Hemsjukvård ingår i distriktssköterskans arbetsuppgifter och var ursprungligen

tänkt såsom utgörande ungefär hälften av hennes arbetsbörda,

Det må emellertid erinras örn att distriktssköterskorna tilldelats ett så omfattande

arbete i hälsovården och den förebyggande vården, att deras arbete

i hemsjukvård därför fått en alltmera begränsad omfattning. Hemsjukvården

kan sålunda icke tillgodoses enbart av distriktssköterskorna. För den övriga

hemsjukvården måste anskaffas ytterligare hjälp. Vid distriktsvårdens planläggning

räknade medicinalstyrelsen med anställande av särskilda sjuksköterskor

för sjukdomsfall, som behövde längre tids vård i hemmet (s. k. ambulerande

sjuksköterskor). Medicinalstyrelsen har också ifrågasatt, örn icke

statsbidrag borde utgå till dylika befattningshavare i likhet med för distriktssköterska,

Sedermera har styrelsen föreslagit inrättandet av reservdistriktssköterskebefattningar,

vilkas innehavare skulle icke blott mottaga förordnanden

vid vikariat och annan tjänstledighet å distriktsskötersketjänst utan

även arbeta i hemsjukvård. Intet av dessa förslag har emellertid lett till

resultat.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Yad beträffar kostnaderna för en distriktssköterska beräknar utredningen

dessa till omkring 4,000 kronor per år och anser, att de ifrågasatta

reservdistriktssköterskorna och »ambulerande» sköterskorna ej torde kunna

anställas för lägre belopp. Utredningen framhåller jämväl, att med de villkor,

som uppställts i de privatpraktiserande sjuksköterskornas taxa för lämnande

av hemsjukvård (för tjänstgöring under dag eller natt 7 kronor 50 öre och

under helt dygn 9 kronor samt fri kost eller ersättning härför med 3 kronor

50 öre) det är uteslutet, att lägre löntagare och huvudparten av landsbygdens

befolkning skola kunna anlita privatpraktiserande sjuksköterskor för hemsjukvård.

Skulle den stora allmänhetens behov av hemsjukvård tillgodoses,

måste sjukvårdskraften tillhandahållas för en ringa avgift, eventuellt kostnadsfritt.

Det läge då nära till hands, fortsätter utredningen, att uppställa det spörsmålet,

huruvida icke billigare sjukvårdskrafter skulle kunna anlitas för det

enklare sjukvårdsarbetet, såsom sängbäddning, temperaturtagning, den sjukes

personliga hygien, fortlöpande övervakning av den sjuke samt givande av

lavemang och injektioner m. m. Visserligen funnes ett visst antal hjälpkrafter

för dessa enklare sjukvårdsuppgifter, nämligen hemsystrar, barnsköterskor

och hemvårdarinnor. Dessas huvuduppgift vore emellertid hemvård

i allmänhet och ej speciellt sjukvård i hemmet, vadan alltjämt stort behov

förelåge av mera direkt på hemsjukvård inriktade hjälpkrafter.

Utredningen ifrågasätter därför, örn ej inom förevarande form av sjukvårdsarbete

i hemmen vore ännu ett arbetsfält för de därtill lämpade barnmorskor,

som ej hava tillräcklig sysselsättning inom förlossningsvården och

den förebyggande vården, samt anför till ytterligare belysning av detta

spörsmål följande.

Barnmorskorna komma genom sitt arbete i nära kontakt med befolkningen

och äga intim kännedom om invånarna i sina distrikt. De åtnjuta på grund

av sitt yrke och sin utbildning bland en ej ringa del av landsbygdens befolkning

en viss auktoritet såsom sjukvårdskunniga. Det torde vara ostridigt, att

barnmorskan på många håll i landet, särskilt där avstånden till läkare och

sjuksköterskor äro avsevärda, i ej ringa utsträckning sedan länge anlitats och

alltjämt anlitas vid lindrigare sjukdoms- och olycksfall och vid skötseln av

sjuka i hemmen. Även örn det måste anses, att barnmorskorna med sin nuvarande

utbildning icke kunna förväntas vara tillräckligt rustade för att i

hemsjukvården i dess helhet ersätta de skolade sjuksköterskorna, har det

likväl synts utredningen uppenbart, att de kunskaper och den erfarenhet,

barnmorskorna under sin utbildning och senare verksamhet bibragts, borde

få anses tillräckliga för att de i nuvarande läge skulle kunna användas för

den form av hemsjukvård, varom här är fråga, och därigenom bliva till

stort gagn.

I syfte att skapa nödiga garantier för att de icke komma att tagas i anspråk

i sådant sjukvårdsarbete, för vilket de ej äga nödiga förutsättningar eller

vilket kan vara olämpligt ur smittosynpunkt, har utredningen tänkt sig, att

de endast skulle få användas efter anvisning av vederbörande förman och

under hans ledning i likhet med vad fallet redan är med distriktssköterskorna.

Allmänheten bör sålunda ej kunna direkt hos barnmorskan påkalla hennes

biträde inom sjukvården utan därtill bör oundgängligen krävas hänvisning

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

av vederbörande tjänsteläkare. Givetvis kunna fall inträffa, då barnmorskornas

omedelbara ingripande kan vara av nöden, såsom då det gäller att lämna

första hjälp vid olycksfall och hastigt påkommande sjukdomsfall, men härvid

förutsättes, att den anlitade snarast söker kontakt med tjänsteläkaren.

Slutligen vill utredningen framhålla, att distriktsbarnmorskornas anlitande

i hemsjukvården bör komma i fråga allenast under den övergångstid, som

må komma att förflyta intill dess distriktsvården nått full utbyggnad och

förlossningsvården så rationaliserats, att endast för densamma behövliga

barnmorskor finnas disponibla.

Vissa organisatoriska förändringar. Utredningen framhåller, att

vid distriktsbarnmorskeinstitutionens införande år 1919 endast funnits ett

fåtal förlossningsanstalter. Detta förhållande i förening med då rådande

nativitetssituation hade medfört, att distriktsbarnmorskeorganisationen erhållit

en så vid omfattning som varit fallet. Organisationen hade trots fortgående

indragningar och förändringar av barnmorskedistrikt icke kunnat

anpassas efter det nya läget på förlossningsvårdens område. Utredningen

hade därför ansett en omprövning rörande möjligheterna att avveckla ytterligare

ett antal barnmorsketjänster erforderlig. Utredningen förutsatte, att

dessa indragningar skulle genomföras med nödig hänsyn till de nuvarande

tjänsteinnehavarnas intressen.

Enligt gällande lag örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. skulle,

fortsätter utredningen, riket vara indelat i barnmorskedistrikt, vart och

ett med minst en fast anställd distriktsbarnmorska. Då tjänstebarnmorskorna

numera vore skyldiga att tjänstgöra inom hela landstingsområdet, såväl beträffande

den öppna som den slutna förlossningsvården, funne utredningen

lämpligt, att i regel hela landstingsområdet respektive beträffande städer utanför

landsting hela staden skulle utgöra ett barnmorskedistrikt.

Jämlikt kungörelsen den 24 september 1937 (nr 803) med vissa bestämmelser

örn tillsättning av distriktsbarnmorsketjänst m. m. skulle vid uppkommen

ledighet å distriktsbarnmorsketjänst på vederbörande barnmorskestyrelse

ankomma att bedöma, huruvida tjänsten skall indragas eller ej. Då

en enhetlig tillämpning från barnmorskestyrelsernas sida av de av statsmakterna

på sin tid lämnade direktiven örn indragning av barnmorskedistrikten

icke ägde rum och då det syntes nödvändigt att en väsentlig reducering

av antalet barnmorsketjänster i den öppna vården genomfördes, föreslår utredningen

omedelbart införande av en bestämmelse av innehåll, att vid uppkommen

vakans å distrikts- respektive reservbarnmorsketjänst befattningen

ej finge tillsättas utan medicinalstyrelsens medgivande. Även örn bedömningen

av antalet behövliga barnmorsketjänster borde ske centialt, bolde

enligt utredningens mening huvudmannen lämnas frihet att bestämma befattningshavarnas

stationsort och tjänstgöringsförhållanden. Vidare yttrar utredningen.

Befattningshavarna måste vara skyldiga att underkasta sig såväl förflyttning

till annan stationsort som vid förefallande behov tjänstgöring på annan ort såsom

vikarie under vakans eller för befattningshavare, som fullgör kompletterande

utbildning, åtnjuter semester och annan ledighet eller bestrider för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ordnande inom den slutna förlossningsvården. Befattningshavare, som av

familjeskäl ej vill finna sig i förflyttning till annan tjänstgöringsort inom

landstingsområdet, bör vara skyldig att avgå ur tjänst. Ur vårdsynpunkt är

det därjämte viktigt, att befattningshavarnas semesterledigheter ordnas på ett

rationellt sätt. Anstaltsbarnmorskorna, vilkas arbete i regel får anses vara

mera krävande, böra hava förtursrätt i fråga om semesterns förläggande till

sommarmånaderna. För barnmorskorna i den öppna vården måste semesterledigheterna

spridas över hela året och ej som nu ofta sker förläggas till högsommaren

respektive de större helgerna.

Med hänsyn till sin uppfattning att huvudmannen bör få bestämma tjänstebarnmorskornas

stationsort och tjänstgöringsförhållanden föreslår utredningen

vidare, att nuvarande särställning för reservbarnmorska skall upphöra

samt att i reglerad tjänst anställd dylik befattningshavare överföres

till distriktsbarnmorska och stationeras å ort, där förlossningsanstalt är belägen.

Reservbarnmorskornas antal uppskattas av utredningen till ett

trettiotal.

Rörande planläggningen av tjänstebarnmorskornas tjänstgöringsförhållanden

för den närmaste framtiden anför utredningen i huvudsak följande.

Under förutsättning att barnmorskan bereddes ett utökat arbete i den

förebyggande mödra- och barnavården samt inom socialvården, kunde tillräckligt

arbete för befattningshavaren anses föreligga, då hennes verksamhet

inom den öppna förlossningsvården omfattade minst 25 förlossningar per år.

För tjänstebarnmorskor, vilkas stationsort vore förlagd till plats, där förlossningsanstalt

funnes, och vilka biträdde i vården därstädes, kunde sistnämnda

arbetsprestation emellertid avsevärt överskridas, beroende på i vilken

omfattning barnmorskan även utnyttjades inom anstaltsvården. Under vissa

förhållanden kunde det till och med vara lämpligt att låta distriktsbarnmorskan

permanent arbeta i anstaltsvård. Därest barnmorskan icke kunde beredas

tillräckligt arbete inom förlossningsvården eller den förebyggande mödraoch

barnavården, skulle hon enligt det föreliggande förslaget under viss

övergångstid även kunna tagas i anspråk inom hemsjukvården. För att tillgodose

behovet av förlossningshjälp å mera avlägsna platser och där svåra

kommunikationsförhållanden tidvis gjorde sig gällande, såsom i skärgårdsdistrikt,

funne utredningen det vara en god lösning, att barnmorskans och

distriktssköterskans arbetsuppgifter förenades hos en och samma befattningshavare,

en s. k. barnmorskesköterska. Då emellertid befattningshavare med

härför erforderlig utbildning ännu icke funnes annat än i mycket begränsat

antal, torde en sådan anordning endast i undantagsfall för närvarande kunna

genomföras.

Till den slutna förlossningsvården utginge statsbidrag allenast till sådana

förlossningsanstalter och väntehem, vilka inginge som led i en av medicinalstyrelsen

godkänd plan för förlossningsvårdens tillgodoseende. Även barnmorskedistriktsindelningen

fastställdes av medicinalstyrelsen efter förslag

av huvudmannen, men vid denna senare prövning hade hittills ej tagit tillräcklig

hänsyn till förlossningsvårdens ordnande i sin helhet, d. v. s. en prövning

av den öppna förlossningsvården i förhållande till den slutna. I syfte

att få till stånd en sådan prövning borde såsom villkor för statsbidrag till

avlöning av barnmorskorna i den öppna förlossningsvården uppställas den

fordran, att huvudmannen skall ordna vården i enlighet med en av medicinalstyrelsen

fastställd plan med sikte på att den öppna vården ej gives större

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

omfattning än vad som är erforderligt i förhållande till den slutna förlossningsvårdens

utbyggnad.

I fråga örn den närmare utformningen av den föreslagna planen anför utredningen:
Den

föreslagna planen bör avse omorganisationen av den öppna vården

under den närmaste 10-årsperioden. Under denna övergångstid kommer planen

givetvis att få en provisorisk karaktär och sannolikt behöva bliva ±oremål

för ändringar, som icke kunna förutses vid dess första utarbetande.

Planen skall angiva tidpunkten för möjliga indragningar av barnmorskebefattningar

och därav eventuellt föranledda omplaceringar av återstående

tjänstebarnmorskor. I de fall där barnmorskornas arbete i den öppna förlossningsvården

befinnes otillräckligt, skall i planen angivas den kompletterande

sysselsättning, som kan anses lämplig i det enskilda fallet i enlighet

med någon av de av utredningen tidigare anvisade möjligheterna Planen

kan därför komma att utformas olika inom skilda landstingsområden beroende

på lokala förhållanden. , ,

Av statsfinansiella skäl synes det nödvändigt, att den ifrågavarande planen

fastställes av medicinalstyrelsen. För att den granskande myndigheten skall

kunna bilda sig en riktig uppfattning av laget i värjo särskilt fall, ar det nödvändigt,

att planen utformas med vissa bestämda utgångspunkter i fråga örn

respektive vårdgrenars omfattning och planerade utveckling inom varje sjukvårdsområde.

Dessa utgångspunkter äro hänförliga till 1) den slutna förlossningsvårdens

utveckling och planläggning, 2) omfattningen av den öppna förlossningsvården

med angivande av distrikts- och reservbarnmorskornas arbetsförhållanden

under de två senast förflutna kalenderåren ävensom beräkning av

dessa befattningshavares avgång ur tjänst till följd av uppnådd pensionsålder

eller eljest, 3) uppgift örn utvecklingen av den förebyggande modra- och barnavården

och plan för dess fortsatta utbyggande, därvid särskilt bor undersökas

i vilken utsträckning distriktsbarnmorskorna kunna tjanstgora mom densamma,

eventuellt efter viss särskild utbildning i barnavård, 4) förteckning över de

distriktsbarnmorskor, vilka ej hava tillräckligt med arbete i den öppna foilossningsvården

och ej heller lämpligen kunna tjänstgöra å huvudmannen tillhörig

förlossningsanstalt, men vilka kunna beredas kompletterande sysselsättning i

hemsjukvård, samt 5) en översikt över distriktsvårdens utveckling.

För den nya organisationens genomförande förutsatte utredningen, att varje

landsting och stad, som icke deltager i landsting, senast den 1 oktober 1942 till

medicinalstyrelsen skulle ingiva förslag till plan för 10 år framåt, räknat från

och med den 1 januari 1943, grundad på ovan angivna utgångspunkter.

Regler i n q a v l j ä n stel} a r n m or skor na s a v lön i n g s för h ali ande n.

Utredningen erinrar örn att styrelsen för svenska landstingsförbundet i

skrivelse till Kungl. Majit den 28 november 1940 hemställt, att den statliga

minimilönen till distrikts- och reservbarnmorskor måtte höjas från 1,500 till

1 800 kronor per år i grundlön jämte tre ålderstillägg å vart och ett 180 kronor.

Förbundsstyrelsen hade framhållit, att nu utgående lön, som redan vid distr!

ktsbarnmorskeref ormens genomförande ansetts låg, i nuvarande lage måste

anses vara otillräcklig. I propositionen i ärendet till 1937 års riksdag ha e

uttalats, att det icke kunde uteslutas, att den förordade kontanta avlöningen

komme att understiga den dittills utgående. Billighetsskäl syntes darfor tala

för att landstingen i sådana fall beredde tjänsteinnehavarna skäligt personligt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 209.

lönetillskott. Nämnda uttalande hade sedermera understrukits av statsutskottet

i dess utlåtande i ärendet. Den låga minimilönen hade menligt inverkat på

nyrekryteringen av barnmorskor och betydande svårigheter hade uppstått att

besätta lediga befattningar såväl inom distrikten som vid de slutna förlossningsanstalterna.

. Dessa svårigheter kunde icke effektivt övervinnas, förrän

barnmorskorna bereddes skäliga löner. Landstingens möjligheter att påtaga

sig ökade kostnader för ändamålet vore emellertid väsentligen mindre än

statens.

Utredningen har i fortsättningen lämnat en redogörelse för de till tjänstebarnmorskorna

den 1 januari 1942 utgående löneförmånerna. Därav framgår,

att huvudmännen beviljat barnmorskorna tillskott till lönerna efter växlande

normer, på sätt efterföljande tabell närmare utvisar.

I anslutning till sin sammanställning framhåller utredningen, att landstingens

lönetillskott icke inskränkts till personliga löneutfyllnader från huvudmännen

till sådana befattningshavare, som genom reformen fått vidkännas

minskning i sina kontanta löneförmåner, utan utgått till samtliga barnmorskor

inom respektive områden. På statens bidrag och ålderstillägg hade icke utgått

någon av staten bekostad dyrtidskompensation, utan även härutinnan hade

flertalet huvudmän måst tillgodose befattningshavarna genom lönetillskott.

Härigenom hade huvudmännen kommit att bestrida en ej ringa del av barnmorskornas

kontanta lön, vilken enligt 1937 års principbeslut skulle bestridas

av staten, under det att huvudmännen skulle svara för de barnmorskorna tillkommande

naturaförmånerna.

Under hänvisning härtill samt till sina i det föregående refererade förslag

i syfte att effektivisera tjänstebammorskornas arbetskraft finner utredningen

skäligt, att till nämnda befattningshavares avlöning skall utgå ett förhöjt statsbidrag,

vilket bör fixeras till sådant belopp, att något lönetillskott av huvudmannen

ej längre är erforderligt. Därigenom bomme barnmorskornas löner

att utgå i full enlighet med den av 1937 års riksdag fastställda principen för

fördelningen av kostnaderna för deras avlöning, samtidigt som nu rådande

oenhetlighet och slitningar i olika hänseenden undanröjdes. Körande de närmare

grunderna för statens bidrag yttrar utredningen följande.

Vid övervägande av frågan örn lämplig grundlön för distrikts- och reservbarnmorskorna

har utredningen, bland annat med hänsyn till att flera landsting

redan de facto höjt grundlönen till 1,800 kronor, ansett sig icke kunna, förorda

ett lägre belopp. En grundlön av 1,800 kronor medför enligt landstingens

tjänstereglementen i regel tre ålderstillägg, vart och ett å 180 kronor efter tre,

sex och nio års tjänstgöring. Därest grundlönen fastställes till 1,800 kronor,

synas sålunda ålderstilläggen böra fastställas till 180 kronor. Som nämnts

har någon kompensation av statsmedel för ökade levnadskostnader icke utgått

till barnmorskorna, utan sådan kompensation har i förekommande fall bestritts

av huvudmannen och har då i regel innefattat visst procentuellt tillägg såväl

på naturaförmånerna som på den kontanta lönen. Det synes utredningen skäligt,

att staten nu svarar för den del av dyrtidskompensationen, som faller på den

kontanta lönen, vadan utredningen föreslår, att å statsbidraget till lön och

ålderstillägg skola utgå rörligt tillägg och kristillägg enligt de för statens

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Från huvudmännen utgående lönetillskott till distrikts- och reservbarnmorskor

den 1 januari 1912.

Landsting respektive stad

utanför landsting

Tillägg till

grundlön

kronor

Ålders-

tillägg

kronor

Dyrtids- tillägg i

procent *)

Diverse förmåner

Stockholms läns ........

300

3 å 80

14.8

(ågrundlöne- b i draget)

—

Uppsala läns............

200

—

14.8

—

Södermanlands läns * 2) . . . .

—

2 å 20

1 ä 80

13.o

55 kronor i pensionsavgift för varje

barnmorska.

Östergötlands läns2) ....

300

3 ä 80

14.8

—

Jönköpings läns ........

240

—

—

10 kronor för varje förlossning mel- lan 6—25, fri sjukhusvård.

Kronobergs läns ........

—

—

14.8

Kalmar läns norra 2) ....

Kalmar läns södra ......

300

3 å 80

14.8

—

250

Ett extra lönetillägg av högst 200

kronor såsom löneförstärkning till

svårbesatt barnmorsketjänst.

Gotlands läns 2)..........

276

3 å 92

10.o

—

Blekinge läns............

200

13.8 (å de

statliga löne- förmånerna)

Vid sjukdom samma löneförmåner

som landstingets övriga befatt- ningshavare.

Kristianstads läns ......

—

—

—

—

Malmöhus läns..........

—

—

—

—

Hallands läns............

—

—

—

—

Göteborgs och Bohus läns

—

—

—

10 kronor för varje förlossning intill

25, ett dyrtidstillägg å 150 kronor.

Älvsborgs läns ..........

3 å 56

10 kronor för varje förlossning intill

25, bränslebidraget höjt med 50

kronor.

Skaraborgs läns ........

300

—

—

—

V ärmlands läns 2)........

100

—

17.4

—

Örebro läns ............

150

—

—

10 kronor för varje förlossning ut- över 55.

Västmanlands läns ......

300

3 å 50

14.8

—

Kopparbergs läns 2)......

300

8 ä 80

14.8

—

Gävleborgs läns ........

—

—

14.8

Västernorrlands läns ....

300

—

14.8

—

Jämtlands läns..........

240

—

14.8 3)

10 kronor för varje förlossning ut- över 55.

Västerbottens län........

—

—

14.8

D:o

Norrbottens läns........

400 till öde-

marksdistr.,

200 till öv- riga

14.8

Kallortstillägg 492—600 kronor;

10 kronor för varje förlossning

utöver 55.

Stockholms stad ........

—

—

35.0

—

Göteborgs stad..........

—

—

15.0

—

Malmö stad..............

—

—

13.o

—

Norrköpings stad........

214

—

12.o

—

tjänstemän gällande grunder. Utredningen anser, att kostnaderna för barnmorskornas

naturaförmåner fortfarande böra helt påvila huvudmännen.

Vid ett genomförande av angivna löneförhöjning finner utredningen uppenbart,

att det särskilda lönetillägg örn högst 300 kronor, som utgår till distrikts
■)

Där ej annat angives, utgår dyrtidstillftgget å hela lönen.

2) Barnmorskorna inordnade under landstingets lönereglemente.

8) Vid remissens besvarande har landstinget uppgivit, att dyrtidstillägg utgår med

14.8 procent (ej som i betänkandet angivits med 8.4 procent).

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 209.

barnmorska, därest hon biträtt vid mer än tjugufem förlossningar årligen,

ävensom den ersättning å samma belopp, som utgår till sådan barnmorska för

biträde i statsunderstödd förebyggande barnavårdsverksamhet, böra borttagas.

Enligt en av utredningen företagen beräkning uppgingo statens utgifter

under år 1940 för förstnämnda tillägg till omkring 100,000 kronor.

Enligt utredningens förslag skulle tjänstebarnmorskorna sålunda komma i

åtnjutande av en grundlön, inklusive rörligt tillägg och kristillägg (vid tidpunkten

för betänkandets avgivande 27 procent) av 1,800 + 485 = 2,285 kronor

och en slutlön av 2,340 + 631=2,971 kronor. Till jämförelse nämnes, att

i de landstingsområden, där barnmorskelönerna reglerats och dyrtidskompensation

utgår, begynnelselönen utgör 1,800 + 266 = 2,066 kronor, vartill

kommer den särskilda ersättningen för antalet förlossningar m. m. högst 300

kronor eller sålunda sammanlagt högst 2,366 kronor. Slutlönen kan där uppgå

till högst 2,340 + 346 + 300 = 2,986 kronor. De av utredningen förordade

löneförmånerna anknyta sålunda nära till redan utgående löner i vissa landstingsområden,

där barnmorskorna hava full sysselsättning.

Utredningen har jämväl dryftat spörsmålet, huruvida tjänstebarnmorskor,

som på grund av sin ålder eller av andra orsaker ej kunde beredas ökat arbete,

skulle komma i åtnjutande av den högre lönen. Stora vanskligheter uppstode

enligt utredningens mening, då det gällde att uppdela barnmorskorna i två i

lönehänseende skilda grupper. Redan det förhållandet att många barnmorskor

vid 50—55 års ålder fortfarande vore fullt arbetsdugliga och besjälade av en

önskan att erhålla mera arbete, gjorde det mindre tilltalande, att enbart på

grund av deras ålder avstänga dem från möjligheten att komma i åtnjutande

av en sedan lång tid eftersträvad löneförbättring. Ej heller kunde det anses

skäligt, att barnmorskor, som utan eget förvållande på grund av nyorganisationen

finge sina arbetsmöjligheter inskränkta, skulle ställas i sämre ekonomisk

ställning.

För att söka erhålla en uppfattning örn den ungefärliga storleken av den

grupp barnmorskor, varom här är fråga, har utredningen undersökt åldersgrupperingen

bland de nuvarande tjänstebarnmorskorna från 55 till 40 år.

Rörande resultatet av denna undersökning anför utredningen:

Det har konstaterats, att under de närmaste fem åren ej mindre än 341

tjänstebarnmorskor uppnå 55 års ålder och därmed kunna pensioneras. Visserligen

finnes för när-varande möjlighet för dem, som vid inträdda 55 levnadsår

ej uppnått fulla 25 tjänsteår, att efter särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen

få kvarstå ytterligare högst två år i tjänst, men örn av utredningen föreslagen

höjning av tjänstebarnmorskornas pensionsunderlag genomföres, synes samma

skäl som förut för meddelande av sådant tillstånd ej längre förefinnas, då

under alla förhållanden en viss ökning av pensionsbeloppen sålunda kommer

till stånd. Man torde kunna utgå ifrån att det genom den av utredningen förordade

detaljplaneringen av barnmorskornas ianspråktagande inom varje sjukvårdsområde

i det övervägande antalet fall skall bliva möjligt att på det fåtal

tjänster, som måste bibehållas med nuvarande arbetsuppgifter, placera de barnmorskor,

som under de närmaste åren uppnå pensionsåldern.

Det har icke synts utredningen motiverat att för dessas vidkommande förorda

någon form av indragningslöner eller annan särställning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 209. 33

I fråga om tjänstebarnmorskornas lön under ledighet, angående ålderstillägg

m. m. finnas för närvarande bestämmelser i barnmorskereglementet § 38.

Genom en år 1940 företagen ändring av reglementet har stadgats, att, därest

sagda barnmorskor inordnats under respektive landstings tjänstereglementen,

nyssnämnda bestämmelse i barnmorskereglementet icke skall tillämpas. Enligt

uppgift i betänkandet hava hittills sex landsting inordnat tjänstebarnmorskorna

under sina tjänstereglementen. Utredningen anser, att då landstingen

efter 1937 års reform såväl formellt som reellt äro att anse som tjänstebarnmorskornas

huvudmän, skäl föreligga, att dessa barnmorskor i berörda hänseenden

helt likställas med landstingens övriga befattningshavare. Därmed

skulle de även komma att tillerkännas förmånen av fri sjukvård m. m., vilket

för närvarande icke är fallet.

Till ytterligare utveckling av nämnda synpunkt anför utredningen följande.

Invändas kan måhända, att landstingens tjänstereglementen inbördes uppvisa

olikheter och sålunda full likställdhet i förevarande hänseenden mellan

barnmorskorna i olika sjukvårdsområden ej ernås. Emellertid hava, enligt vad

utredningen erfarit, landstingens tjänstereglementen under senare år blivit

alltmer likformiga och strävanden pågå att ytterligare uniformera desamma.

Utredningen anser därför, att nu berörda förhållande icke bör tillmätas någon

större betydelse.

Av större principiell vikt är den invändningen, att örn staten bidrager med

barnmorskornas hela kontanta lön, den också bör äga att bestämma, huru

löneförmånerna under sjukdom, tjänstledighet m. m. skola utgå. Emellertid

har, som nämnts, staten redan i gällande barnmorskereglemente gått med på

att avhända sig denna rätt. Erinras må även, att beträffande vissa andra avlandstingens

befattningshavare, till vilkas avlöning statligt bidrag utgår, såsom

distriktstandläkare och distriktssköterskor, staten icke haft något att erinra

mot att landstingen reglera hithörande förhållanden. Med hänsyn härtill

och då det synts utredningen skäligt, att barnmorskorna beredas samma

förmåner vid sjukdom m. m., som tillkomma landstingens övriga befattningshavare,

vill utredningen förorda, att hithörande barnmorskor inordnas under

landstingens tjänstereglementen. Vissa ändringar äro under sådana förhållanden

erforderliga i barnmorskereglementet.

Då en lönereglering enligt här anförda principer medför, att landstingen ej

skola behöva vidkännas andra kostnader för tjänstebarnmorskornas avlöning

än till dem utgående naturaförmåner och avsevärda besparingar komme att

uppstå för landstingen, anser utredningen, att det såsom villkor för utgående

av det högre statsbidraget till tjänstebarnmorskornas avlöning bör föreskrivas,

att huvudmännen skola inordna barnmorskorna i sina tjänstereglementen.

Utredningen erinrar slutligen örn att det fortfarande finnes ett antal av

kommun fast anställda barnmorskor, på vilka lagen den 13 juni 1908 angående

kommuns skyldighet i fråga om anställande av distriktsbarnmorska är tilllämplig.

Deras antal uppskattas av utredningen till högst ett tiotal, av vilka

cirka hälften redan uppnått 55 år. Genom kungörelsen den 24 september 1937

(nr 800) kunna dessa barnmorskor erhålla dyrtidshjälp av statsmedel på vissa

villkor. Med hänsyn till att så nyligen som år 1937 dessa barnmorskors avlöningsförmåner

reglerats, finner utredningen ej påkallat föreslå någon ändring

i desamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1913. t sam!. Nr 209—210.

556 43

s. 34 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

34

Yttranden.

T jänstebarnmor skornas utnyttjande i den slutna förlossningsvården.

Mot ett ökat ianspråktagande av tjänstebarnmorskornas arbetskraft

inom anstaltsvården hava inga invändningar rests. I vissa yttranden

hava emellertid uttalanden gjorts angående sättet för förslagets genomförande.

Styrelsen för förste ''provinsialläkarnas förening har åberopat förste provinsialläkarens

i Värmlands län utlåtande i ämnet, vari framhålles i huvudsak

följande.

Det på allt sätt lämpligaste är, att förlossningsvården koncentreras till förlossningsanstalter

av skilda arter och storlek, olika dimensionerade och utrustade

med hänsyn till geografiska och befolkningsförhållanden m. m. Man

bör nog i allmänhet beräkna, att en dylik förlossningsanstalt kan bestrida

förlossningsvård för ett område av cirka 3 mils radie. Då det icke är tänkbart,

att alla kvinnor kunna eller vilja bli förlösta på anstalter, bör det också

där finnas tillgång till barnmorskor, som på kallelse biträda vid förlossningar

i hemmen inom anstalters verksamhetsområde. Centrala förlossningsanstalterna

med specialläkare måste naturligen för vissa svåra fall få ett större omfattningsområde

än med 3 mils radie. Även med nuvarande försämrade kommunikationer

kunna erforderliga barnmorskedistrikt utanför förlossningsanstalternas

upptagningsområden bliva avsevärt större än de voro under

hästskjutsarnas dagar. En efter dylika principer uppgjord länsplan för förlossningsvård

måste helt visst taga noggrann hänsyn till de särskilda lokala

förhållandena, exempelvis i ödebygder, i skärgårdar m. m.

I samma riktning uttalar sig förste provinsialläkaren i Jämtlands län, som

emellertid tillägger, att man i fråga örn distriktsbarnmorskornas skyldighet

att tjänstgöra vid förlossningsanstalt bör gå fram med stor varsamhet såvitt

anginge Jämtlands län. Klagomål hade upprepade gånger framförts av såväl

förmän som klientel över dylik tjänstgöring, varför sådana förordnanden icke

borde förekomma annat än i trängande nödfall samt endast under kortare tid

och först efter förmannens underrättande. Till förordnande borde i första hand

de barnmorskor, som hade litet antal förlossningar, ifrågakomma, då de å

förlossningsanstalten kunde bliva i tillfälle att åtminstone i någon mån rikta

sina kunskaper med nyare tiders rön och metoder.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner visserligen strävandena till en koncentration

av förlossningsvården till anstalterna lovvärd, men anser förutsättningarna

för förverkligandet härav vara att avstånden icke äro för stora och

att resekostnaderna för erhållande av den öppna vården icke bliva för höga.

Med hänsyn härtill torde för åtskilliga delar av landet den tänkta anordningen

icke kunna genomföras utan behovet av distriktsbarnmorskor därstädes alltjämt

komma att kvarstå, tinder alla förhållanden borde emellertid, därest

inom något distrikt av större utsträckning all öppen förlossningsvård skulle

ombesörjas från anstalt, resekostnaderna icke drabba den enskilde vårdtagaren.

I samma riktning uttalar sig jämväl styrelsen för svenska b ammor skef örbundet,

som ställer sig betänksam mot uppfattningen, att den öppna förlossningsvården

i stort sett skulle kunna ombesörjas från barnbördsanstalter och

därmed ett stort antal distriktsbarnmorsketj kuster skulle kunna indragas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Styrelsen framhåller som sin mening, att ett dylikt system torde komma att

befinnas svårt att omsätta i praktiken. En så kraftig reduktion av barnmorskornas

antal ute i bygden förefölle komma att eftersätta allmänhetens

berättigade krav på lätt tillgänglig förlossningsvård. Olägenheten av långa

resor till förlossningsanstalt vore ingalunda enbart av ekonomisk art utan även

av medicinsk natur. Under en tidsödande resa kunde förlossningen kompliceras

eller fullbordas på ett ogynnsamt sätt. Men även ur den synpunkten att

barnmorskan icke längre skulle stå enbart i beredskapstjänst för förlossningsvård

utan skulle betjäna allmänheten i flera andra avseenden, syntes en så

stark indragning av barnmorsketjänster knappast nödvändig. Styrelsen förutsätter

därför, att ett sådant förslag noga granskas till sina praktiska konsekvenser,

innan det förverkligas.

Statskontoret anser för sin del, att den av förste provinsialläkarnas förening

förordade organisationsformen för samarbete mellan sluten och öppen förlossningsvård

bör eftersträvas.

På vissa håll uttalas tvekan örn att utvecklingen i riktning mot ökat anlitande

av den slutna förlossningsvården är uteslutande lycklig.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför i sådant hänseende, att de anstaltsplatser,

som vore inrättade för Akademiska sjukhuset i Uppsala och utrustade

för kvalificerade behov, i sådan utsträckning tagits i anspråk för normala och

okomplicerade fall, att överbeläggningen därstädes blivit nästan konstant.

Intagning hade därför kunnat äga rum först på senast möjliga tidpunkt och

utskrivning måst ske snarast möjligt. Den vilotid, som varit önskvärd för

barnaföderskan, hade därigenom understundom blivit otillräcklig. I stor utsträckning

hade bilskjutsar använts vid färd såväl till som från bambördsavdelningen,

varigenom resekostnaderna blivit oproportionerligt höga. Resekostnaderna

bestredes oftast med moderskapspenningen, som sålunda icke

komme att räcka till för andra ändamål, för vilka den från början varit avsedd.

Jämväl förste provinsialläkaren i Älvsborgs län understryker, att den för

närvarande rådande starka tillströmningen till anstalterna medfört, att dessa

stundom vore överbelagda till bristningsgränsen samt ifrågasätter, örn ej åtgärder

borde vidtagas för att återföra en del av den nuvarande anstaltsvården

till hemmen.

Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län hävdar, att anstaltsvård vid de

okomplicerade, fullt normalt förlöpande förlossningarna ej är nödvändig, örn

ens önskvärd. Såsom skäl härför åberopas risken för infektion av olika slag,

för vilka särskilt kvinnor från landsbygden vore utsatta, då de komme i beröring

med andra barnsängskvinnor från olika håll.

Styrelsen för svenska gynekologförbundet fäster uppmärksamheten vid

vikten av att för tjänstgöring å anstalt befattningshavare utväljas, vilka äga

sådana kvalifikationer, att de kunna bemästra det krävande och ansvarsfyllda

arbetet på större förlossningsavdelningar. Vad avser förslaget att anstaltsbarnmorskor

skola tjänstgöra i öppen vård, har styrelsen intet att erinra, så

länge det gäller barnmorskor på de minsta anstalterna (förlossningsrum hos

barnmorska). Däremot torde det enligt styrelsens mening ej vara lämpligt,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 209.

att barnmorskor å medelstora eller stora anstalter få sitt arbete splittrat

genom att rycka ut i öppen vård.

Utredningens förslag att till underlättande av distriktsbarnmorskornas

anlitandeåförlossningsanstalterna upphäva gällande bestämmelser örn

avdrag å statsbidrag till driften av förlossningsanstalter och väntehem m. m.

har tillstyrkts av ett flertal förste provinsialläkare liksom av samtliga landsting,

styrelsen för svenska landstingsförbundet och styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen.

Mot förslaget uttala sig medicinalstyrelsen och statskontoret.

Medicinalstyrelsen framhåller, att ett upphävande av kungörelsen nr

384/1941 skulle medföra, att dubbelt statsbidrag i viss mån bomme att utgå,

då distriktsbarnmorska vore anställd på förlossningsanstalt, och anser därför,

att kungörelsen ej bör upphävas. Med hänsyn till de förhöjda löneförmåner,

som utredningen föreslagit för distriktsbarnmorskoma, bör dock enligt

styrelsens mening ändring ske i fråga örn de maximibelopp, med vilka enligt

§ 3 kungörelsen reduktion av driftbidraget kan äga rum. Skulle emellertid

en ny beräkningsgrund beträffande driftbidraget finnas påkallad, bör denna

enligt styrelsen ske i överensstämmelse med följande riktlinjer.

Till avlönande av varje av landsting eller stad, som ej deltager i landsting,

anställd barnmorska, vars tjänst ingår såsom led i en av styrelsen godkänd

plan för förlossningsvårdens tillgodoseende, skall, vare sig hon tjänstgör i

den öppna förlossningsvården eller å förlossningsanstalt, utgå statsbidrag

efter de grunder, som föreskrivas i kungörelsen angående statsbidrag till

distriktsbarnmorskor. Samtidigt därmed skall § 3 första stycket i kungörelsen

angående statsbidrag till driften av förlossningsanstalter och väntehem undergå

sådan ändring, att statsbidrag till driften av varje förlossningsanstalt utgår

för högst tio dagar med allenast visst mindre belopp, t. ex. två kronor för dag

och barnaföderska, som vårdas å allmän sal å dylik anstalt. — Styrelsen

önskar dock framhålla, att närmare utredning erfordras angående de ekonomiska

konsekvenserna av en dylik omläggning av statsbidragsgrunderna.

Styrelsen är sålunda icke beredd att nu angiva lämplig minskning av statsbidraget,

bland annat med hänsyn till att därvid måste tillses att landstingen

vid förslagets genomförande icke komma i sämre ställning. Styrelsens förslag

örn statsbidrag till barnmorskorna på landstingens anstalter framställes

även med den motiveringen, att den slutna förlossningsvården icke är att

jämställa med sluten sjukvård utan är att betrakta som förebyggande hälsovård.

Skulle sistnämnda förslag komma att godtagas, synes i fråga örn av annan

än landsting driven anstalt, å vilken tjänstgör barnmorska, till vars avlönande

statsbidrag icke utgår, böra gälla de i § 3 av 1937 års kungörelse i ämnet

meddelade föreskrifterna.

Jämväl statskontoret erinrar därom, att kungörelsen tillkom för att förhindra

dubbelt statsbidrag till en och samma vårdform och utgjorde ett steg

i rätt riktning. Statskontoret finner sig icke kunna bedöma, huruvida de i

kungörelsen fixerade avdragen å driftbidraget till förlossningsanstalter äro

väl avvägda, men anser att vad betänkandet innehåller i denna fråga bör föranleda

en omprövning av densamma. Därvid synes statskontoret alternativt

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Marits proposition nr 209.

även den utvägen böra undersökas att i stället minska bidraget till avlönande

av tjänstebarnmorskan under tiden för hennes tjänstgöring å anstalten, förslagsvis

med hälften av vad som belöper på nämnda tid. Statskontoret erinrar

i detta sammanhang örn att avgörandet i frågan örn tjänstebarnmorskornas

tjänstgöring å anstalt komme att fällas av medicinalstyrelsen vid fastställande

av tioårsplanerna. Rätten till statsbidrag borde givetvis bliva beroende av

att dessa planer följdes.

Emot distrikts- och reservbarnmorskornas anlitande å vårdavdelningarna

vid de större förlossningsanstalterna hava erinringar endast

framställts från styrelsen för svensk sjuksköterskeförening. Styrelsen

motiverar sitt ställningstagande därmed, att barnmorskorna ej kunna

anses lika kompetenta som sjuksköterskorna för tjänstgöring å vårdavdelningar.

De 5—6 månader, som barnmorskeeleverna tjänstgjorde å barnmorskeläroanstalternas

vårdavdelningar, vore ej tillräckliga för att de skulle

bliva utbildade till fullgoda avdelningssköterskor. Till jämförelse nämner

styrelsen, att sjuksköterskeeleverna arbeta cirka två år på vårdavdelningar

av olika slag. Endast å mindre anstalter, där tjänstebarnmorska genom arbete

å vårdavdelningen kan beredas alternerande arbete i den öppna och slutna

vården, finner styrelsen utredningens förslag i detta hänseende motiverat såsom

ett provisorium.

I flera yttranden har upptagits frågan, huruvida icke det allmänna

i en eller annan form borde bestrida barnmorskornas resekostnader

vid besök hos barnaföderska såväl vid själva förlossningen som vid eftervård.

Önskemål i sådant hänseende hava uttalats av förste provinsialläkaren

i Göteborgs och Bohus län med instämmande av länsstyrelsen i länet,

förste provinsialläkarna i Värmlands och Jämtlands län, Blekinge och Västerbottens

läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen för förste provinsialläkarnas

förening, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund och svenska

barnmorskeförbundet.

Tjänstebarnmorskornas anlitande ino?n den f öreby g gande

mödra- och barnavården samt beträffande mödrahjälpen. Barnmorskeutredningens

förslag härutinnan har i nästan alla avgivna yttranden

principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran, även örn vissa önskemål uttalats

beträffande olika detaljspörsmål.

Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen giver sin anslutning till

utredningens förslag örn ökat anlitande av distriktsbarnmorskorna i den

förebyggande mödravården, dock med reservation beträffande betydelsen

av hembesök. För att sådana skulle bliva av värde fordrades, att barnmorskorna

besutte kunskap och omdöme om hygieniska förhållanden, bostausförhållanden

och dylikt. Barnmorskorna skulle emellertid kunna tjänstgöra

såsom rapportörer. Efter direktiv från medicinalstyrelsen skulle en plan

göras upp för varje tjänsteläkardistrikt och särskild dagbok föras av barnmorskan

för detta arbete. Styrelsen uttalar vidare farhågor för att vissa orga
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. May.ts proposition nr 209.

nisatoriska svårigheter skola uppställa sig, då det gäller distriktsbarnmorskornas

tjänstgöring inom mödravården. Härom yttrar styrelsen.

Såsom exempel kan nämnas en mödra- och barnavårdscentral av typ II

med^ särskilt anställd sköterska och med relativt stor landsbygd hörande till

området. Även örn arbetet här lägges så, att två av veckomottagningarna avses

för barnavård och en för mödravård, för att distriktsbarnmorskan eventuellt

skulle kunna tjänstgöra vid denna, visar erfarenheten, att denna uppdelning

är svår att hålla. Icke minst kommunikationerna lägga hinder härför.

®n..1?1?^a§n^1§s<^a§ oc^1 som passar för alla mödrarna inom området, är

omöjlig, att finna. Snarare är det med nuvarande kommunikationssvårigheter

så, att^icke ens de tre veckomottagningarna räcka till, varför läkaren måste

låta många mödrar komma till sina vanliga mottagningar, givetvis utan särskild

ersättning åtminstone i de fall, då mödrarna icke själva kunnat hjälpa,

att mödravårdscentralens tider icke kunnat passas. Hur en distriktsbarnmorska

under sådana förhållanden skall kunna inpassas i arbetet, blir kanske

mången gång inte så lätt. Även vid mödra- och barnavårdsstationerna torde i

många fall samma svårigheter finnas att ordna arbetet på ett för mödrarna

tillfredsställande sätt.

Styrelsen för förste provinsialläkarnes förening framhåller likaledes, att,

då vissa tjänstebarnmorskor icke äro stationerade på ort för läkarmottagningar,

svårigheter uppstå att, såsom önskemålet är, få alla ifrågakommande

barnmorskor till mottagningar vid mödra- och barnavårdsstationer. Denna i

praktiken mycket viktiga detalj fordrade noggrant beaktande vid uppgörande

av länsplaner för förlossningsvård och förebyggande mödra- och barnavård.

I frågan örn distriktsbarnmorskornas anlitande inom den förebyggande

barnavården anser medicinalstyrelsen att nämnda befattningshavare böra

kunna användas inom förevarande vårdform under övergångstiden intill dess

distriktsvårdsorganisationen blivit fullt utbyggd. Styrelsen förmenar emellertid,

att även da så blivit fallet distriktsbarnmorskans medverkan inom vissa

trakter med gles begyggelse torde vara önskvärd.

Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Blekinge län ifrågasätta, huruvida

icke distriktsbarnmorskor omedelbart och utan att avvakta kompletterande

utbildning skulle kunna användas inom förebyggande barnavård. Särskilt

framhalles vikten av hembesök inom länet, vilka för närvarande ej kunde

företagas i den utsträckning, som vore önskvärt på grund av sköterskebristen.

Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen påpekar, att arbetet inom

den förebyggande barnavården ännu icke nått önskad omfattning och anser

distriktsbarnmorskorna kunna utföra ett gott arbete på detta område, intill

dess andra kontrollorgan kunnat komma till stånd.

Styrelsen för svenska barnläkarförbundet är ense med utredningen örn

lämpligheten av att barnmorskorna i viss utsträckning användas i den förebyggande

barnavården samt anför följande.

Det synes uppenbart, att även när samtliga distriktssköterskebefattningar

i framtiden bli besatta med innehavare, de arbetsuppgifter, som komma att

påvila dessa sköterskor, äro så omfattande, att de åtminstone i en del distrikt

och under tider av stor sjuklighet svårligen kunna medhinnas. Att under

sådana förhållanden avlöna barnmorskekåren utan att utnyttja barnmorskornas

arbetskraft och tid synes föga rationellt. Barnmorskan är av naturliga skäl

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

en person, som en nyförlöst kvinna betraktar som en auktoritet i fråga örn

icke endast sin egen utan även barnets vård. En viss undervisning i barnavård

ingår ock numera i barnmorskeutbildningen.

Betänkligheter gentemot användningen av distriktsbarnmorskorna i förebyggande

barnavård anföras av, bland andra, förste provinsialläkaren i

Västerbotten län, som anser en sådan anordning komma att medföra splittring

av en redan genomförd fast oell väl fungerande organisation. Den nu ■verksamma

barnmorskekåren inom länet besutte ej heller den utbildning för uppgiften,

som kunde krävas.

I samma riktning uttalar sig även Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län ställer sig i viss mån tveksam i fråga

örn anlitande av barnmorskorna inom den förebyggande barnavården. I

trakter, där distriktssköterskebefattningen stöde vakant, vore dock rådgivning

av en erfaren barnmorska av visst värde. Där ater distriktssköterska funnes,

finge nian ej förbise, att svårigheter kunde uppstå, ifall bada gjorde hembesök

eller eljest tillhandaginge med råd och anvisningar. Man torde icke

lämpligen kunna taga bort barnavården från distriktssköterskans instruktionsmässigt

fastställda uppgifter. Ej heller torde det vara lämpligt att, på sätt

utredningen förutsatt, överlämna åt barnmorskestyrelsen att träffa avgörande

i gränsdragningen mellan barnmorska och distriktssköterska.

Styrelsen för svensk sfuksköterskeförening tillstyrker, att distriktsbarnmorska

må anlitas vid barnavårdscentraler och -stationer men avstyrker, att

hon anlitas i hembesök inom förebyggande barnavård. Styrelsen betonar,

att i medicinalstyrelsens förslag till distriktsvårdens omorganisation framhållits

önskvärdheten av att antalet av de för hygienen verksamma befattningshavarna,

som besökte hemmen, bleve begränsat. Distriktssköterskans

hygieniska uppgifter vore så intimt förknippade med varandia, att de ej

kunde särskiljas. Vid förebyggande barnavård gällde det ej endast själva

det speciella barnets vård utan bostadens beskaffenhet och familjens allmänna

hygien, till exempel uppspårande av tuberkulos. Distriktssköterskan

skulle, oavsett barnmorskans hembesök, just från denna synpunkt vara nödsakad

att göra besök i samma hem som barnmorskan. Hittills hade försöken

att förhindra många besökare till varje hem med ungefär samma arbetsuppgifter

utfallit gott. Styrelsen ansåge, att denna princip ej borde övergivas

mitt under det att den med framgång genomfördes.

Aven utredningens förslag att barnmorskorna skulle biträda barnavårdsnämnderna

vid utredning och kontroll av mö dr ahjälpen har tillstyrkts

av de flesta remissinstanser, som yttrat sig på denna punkt.

Socialstyrelsen yttrar sålunda.

Handhavandet av barnavårdsnämndernas utredningar i mödrahjälpsärenden

är av grundläggande betydelse för mödrahjälpsverksamheten. Socialstyrelsen

vill särskilt framhålla angelägenheten av att hembesök företagas i stol sta

möjliga utsträckning. Utredaren tillhandahåller det material, på vilket sava

mödrahjälpsnämnden som besvärsmyndigheten grundar sina beslut. Med

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

l°nr®*a .°“sorg och omdöme måste därför utredaren undersöka sökandens

fv“ka u01,rå an<?en sa!n<j anclra levnadsomständigheter, vilka äro av betydelse

för bedömande av behovet av modrahjälp. Barnmorskorna böra på

grund av sitt yrke aga goda förutsättningar för att sakkunnigt bedöma vad

sökanden bast kan behöva i anledning av nedkomsten. Det synes jämväl

sannolikt, att de utan svårighet kunna ernå den personliga kontakt med sökanden

som i modrahjalpsärenden är av den största betydelse. Barnmorskorna

tolde aven lämpligen kunna anstallas som särskilda föredragande för mödrahjalpsarenden

inom barnavårdsnämnd. Vid ett genomförande av barnmorske
tie

Jungens förslag skulle mödrahjälpen komma att nära anslutas till

oiganen för den förebyggande mödra- och barnavården, vilket skulle bliva

till stort gagn för modrahjalpsverksamheten. Styrelsen ämnar såsom tillsynsmyndighet

for modrahjälpen verka för att barnmorskorna bliva utnvttjade

inom densamma i enlighet med barnmorskeutredningens förslag.

Styrelsen förutsätter, att de kompletteringskurser, som äro avsedda att

anordnas för barnmorskorna, komma att omfatta en grundlig undervisning i

salal samtliga författningar angående modrahjälp som den praxis som utarbetats

inom verksamheten.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att

distriktsbarnmorskornas anlitande såsom biträden åt barnavårdsnämnderna

vid utredning och kontroll av modrahjälpen redan i viss utsträckning praktiserats

inom landstingsområdet, och vitsordar, att denna verksamhet lämpar sig

bra för barnmorskorna.

Länsstyrelsen, i Uppsala län betonar, att det för att kunna verkställa erforderlig

utredning i fråga om modrahjälp kräves förmåga att bedöma hemmets

ekonomi och pålitligheten av sökandens uppgifter samt en självständig

uppfattning om hur modrahjälpen bör ordnas för att komma till användning

på basta sätt. Det vore icke att förvänta, att barnmorskorna åtminstone till

en början skulle äga tillräcklig erfarenhet i dessa frågor. Huruvida de vore

lämpliga såsom föredragande av mödrahjälpsärenden i barnavårdsnämnderna

finge avgöras från fall till fall. Barnmorskan kunde icke vara föredragande

i alltför många nämnder. Företrädesordningen kommunerna emellan torde

kunna lösas på så sätt, att barnmorskan finge anlitas i den ordning begäran

därom inkomme och hennes tid för förlossningsvården det medgåve.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förutsätter, att ett anlitande av barnmoi

skorna inom barnavårdsnämnd skall föregås av en prövning från nämndens

sida i fråga örn vederbörandes lämplighet för uppdraget.

Styrelsen för svenska gynekolog förbundet framhåller, att endast vissa

barnmorskor lämpa sig för utredning av mödrahjälpsfall, och anser risk föreligga,

att barnavårdsnämnderna komma att ersätta goda utredare, som de

måste betala, med mindre goda sådana, alltså närmast boende barnmorska,

oavsett hennes kvalifikationer, endast på grund av att nämnden icke får

vidkännas några kostnader för utredningsarbetet.

Vad beträffar kostnaderna för barnmorskas resor i samband

med hembesök för modrahjälp tillstyrka socialstyrelsen, medicinalstyrelsen

och Hallands läns landstings förvaltningsutskott, att statsbidrag

skulle, på samma sätt som för hembesök i barnavård, utgå såväl då besöket

avser enbart förebyggande mödravård som utredning rörande modrahjälp.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Marits proposition nr 209.

41

Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län anser däremot, att, om erforderlig

utredning icke lämpligen kan fullgöras under hembesök för förebyggande

mödravård, det bör ankomma på vederbörande barnavårdsnämnd att gälda

barnmorskans resekostnad.

I samma riktning uttalar sig Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott.

Statskontoret, som anser, att utredningen överskattat värdet av barnmorskans

biträde beträffande mödrahjälpen, förklarar sig ej kunna biträda

förslaget örn statsbidrag för resor i dessa ärenden.

T jänstebarnmor skornas utnyttjande inom hemsjukvården.

Utredningens förslag att under viss övergångstid bereda distriktsbarnmorskorna

arbete i hemsjukvården har givit upphov till vissa meningsskiljaktigheter.

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget, andra finna sig endast

med tvekan kunna giva sin anslutning till detsamma, och en liten grupp

slutligen ställer sig helt avvisande.

Medicinalstyrelsen anser, att barnmorskorna i enlighet med utredningens

förslag i viss begränsad utsträckning kunna utnyttjas inom hemsjukvården.

Styrelsen inskärper, att härvidlag måste tillses att någon risk för barnaföderskorna

icke uppkommer genom smittas överförande genom barnmorskan.

Hon borde därför icke få utnyttjas inom sjukvården annat än i icke-infektiösa

fall. Det lämpligaste arbetsområdet för barnmorskan utgjordes av de

icke-infektiösa kroniska sjukdomarna. Härvid borde ett intimt samarbete

komma till stånd mellan distriktsbarnmorskan och distriktssköterskan. En

given förutsättning för barnmorskans användande inom hemsjukvården vore,

att hon stöde under tjänsteläkarens förmanskap.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län och Stockholms läns landstings

förvaltningsutskott anse, att barnmorskornas anlitande i hemsjukvård ej bör

inskränkas till att gälla under övergångstid utan bibehållas även för framtiden.

Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Blekinge län uttala, att barnmorskornas

användande i hemsjukvård måste anses vara en fråga av stor betydelse

för folkhälsan och att alla skäl tala för att denna reform med det

snaraste genomföres.

I samma riktning uttalar sig jämväl förste provinsialläkaren i Kronobergs

län, medan förste provinsialläkaren i Västernorrlands län anser, att barnmorskorna

endast i undantagsfall böra anlitas i sjukvården.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anser, att örn barnmorskornas

arbete i hemsjukvården sker under betryggande kontroll och endast efter uttrycklig

order av vederbörande läkare, detta kan vara till fördel både för allmänheten

och det allmänna, som därigenom bättre kan utnyttja barnmorskornas

arbetskraft.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, Göteborgs och Bohus läns

landstings förvaltningsutskott samt Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott

hävda, att till förekommande av missförstånd och slitningar bestämda

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Marits proposition nr 209.

regler måste utfärdas, enligt vilka förmannen äger disponera barnmorskan i

hemsjukvården.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter lämpligheten av

att distriktsbarnmorskorna utnyttjas i den allmänna hemsjukvården och anser,

att ett sådant utnyttjande i varje fall bör ske endast efter medicinalstyrelsens

medgivande och med särskilt hänsynstagande till lokala förhållanden och befattningshavarnas

lämplighet för denna verksamhet.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det visat sig vara en synnerligen

god form för enklare hemsjukvård att anställa hemsystrar i fall, då

distriktssköterskor icke funnits att tillgå. Uppenbarligen borde barnmorskorna

med sin utbildning kunna fylla samma uppgifter. Med den tjänsteställning de

erhållit vore det dock ingalunda säkert, att de komme att träda in i de anspråkslösa

och mödosamma uppgifter, som hemsystrarna tagit örn hand. Örn

barnmorskorna ägnade sig mera åt det egentliga sjukvårdsarbetet, förelåge

risk, att konflikt uppstode med distriktssköterskornas verksamhetsområde.

Styrelsen för förste provinsialläkarnes föremng avstyrker förslaget principiellt

såväl på grund av brist på därtill kompetenta barnmorskesköterskor

som på grund av infektionsrisk och olägenheter som på många andra sätt

måste uppkomma, därest icke specialutbildad barnmorska användes för sådant

sjukvårdsarbete, som icke ingår i hennes utbildning och egentliga uppgift

I fortsättningen anföres:

Erfarenheterna från gångna tider, då barnmorskorna i stor utsträckning

anlitades i hemsjukvård, voro icke goda. Visserligen föreslår utredningen,

att barnmorskornas arbete i hemsjukvård skall i varje fall bli beroende av

tjänsteläkarens hänvisning men dylika hänvisningar komma nog ofta att bli

svåra att efterleva, exempelvis i ödemarksdistrikt med telefonbesvärligheter

m. m. Hemsjukvård av barnmorska bör icke tillåtas ens under en övergångstid,

såvida ej för alldeles särskilda fall, i ödemarksområde eller skärgårdar

m. m., där temporärt behov av barnmorskesköterska kan föreligga, man med

nuvarande stora brist på distriktssköterskor blir tvungen finna sig däri.

Frågan är så viktig, att medgivande örn hemsjukvård i varje fall bör givas av

medicinalstyrelsen och icke av länsmyndighet eller annan.

Jämväl länsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län samt förste provinsialläkarna

i samma län ävensom stadsläkaren i Gävle avstyrka barnmorskornas

användning i hemsjukvård.

Styrelsen för svensk sjuksköterskeförening framhåller, att det för den

sjukes välbefinnande vore av största betydelse, att en verkligt sjukvårdskunnig

person, en sjuksköterska, hade överinseendet över vården. Det vore fara för

att barnmorskans tidigare självständiga verksamhet lätt kunde förleda henne

att även på sjukvårdens område handla alltför självständigt. Ett samarbete

mellan läkare, distriktssköterska och barnmorska borde komma till stånd och

sådant samarbete skulle underlättas genom att distriktssköterskan finge hand

örn ledningen av hemsjukvården.

Vissa organisatoriska förändringar. Utredningens förslag till

organisatoriska förändringar samt upprättande av länsplaner för förlossnings
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

vårdens rationella ordnande hava i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena.

Vissa erinringar såväl av allmän natur som beträffande vissa detaljer

hava emellertid framförts.

Beträffande de allmänna erinringarna må följande återgivas.

Statskontoret medgiver, att provisoriska åtgärder äro påkallade för beredande

av ökad sysselsättning åt distriktsbarnmorskorna. Ämbetsverket anser

det emellertid vara en brist i utredningen, att behovet av barnmorskor i öppen

vård icke uppskattats. Det vore av stor vikt, att antalet barnmorskor så nedbragtes,

att de finge full sysselsättning inom sitt egentliga verksamhetsområde,

vartill närmast vore att räkna den öppna och slutna förlossningsvården

och möjligen även den förebyggande mödravården. Vid riksdagsbehandlingen

år 1937 av frågan om omorganisation av den öppna förlossningsvården

hade man ansett, att 50 förlossningar i öppen vård per år och barnmorska

hade utgjort en genomsnittligt tillräcklig arbetsprestation. Utredningen

ansåge däremot, att barnmorskan vöre tillräckligt sysselsatt, örn hon

handhade minst 25 förlossningar i öppen vård. Statskontoret kunde icke

finna rimligt att skära ned barnmorskornas arbetsbörda till hälften av vad

tidigare beräknats.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län befarar, att ett rationellt utnyttjande

av barnmorskorna enligt de av utredningen föreslagna riktlinjerna skall

äventyra den öppna förlossningsvården, bland annat med hänsyn därtill att

den nuvarande barnmorskedistriktsindelningen uppgjorts utan tanke på att

barnmorskan skulle användas även inom andra grenar av sjukvården. Deras

arbetsområde bleve nu ytterligare utvidgat därigenom att det fiamlagda förslaget

innebure avskaffande av reservbarnmorskorna, varigenom vikariat

under semester, tjänstledighet och vakans ständigt skulle bestridas av giannbarnmorskorna.

Styrelsen för svenska gynekolog förbundet framhåller, att garanti måste

skapas för att distriktsbarnmorskorna icke efter övergångstidens slut utnyttjas

i annan verksamhet än förlossningsvård samt betonar vikten av att

man förhindrar kvarblivandet av en förhållandevis stor tjänstebammorskekår,

vars medlemmar icke annat än undantagsvis få syssla med det aibete, föi

vilket de äro utbildade, utan i stället få sin verksamhet uppdelad på skilda

uppgifter av mera allmän hälso- och sjukvårdande karaktär. Härigenom

skulle nämligen den önskvärda utvecklingen av distriktens sjuk- och förlossningsvård

på ett ogynnsamt sätt kunna förryckas.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund varnar för smittorisken i samband

med utvidgningen av barnmorskornas verksamhet och hävdar, att en

tjänsteläkare obligatoriskt bör vara medlem av barnmorskestyrolse. Centralstyrelsen

yttrar härutinnan bland annat:

Vid fråga örn olika arbetsuppgifter för en och samma barnmorska, såsom

tjänstebarnmorskas användande som biträde i hemsjukvård, anstaltsbarnmorskas

utsändande till förlossning utanför anstalten, tjänstebarnmorskas inkallande

till barnbördsanstalter såväl som anstaltsbarnmorskas användande

alternerande å förlossningsavdelning och barnsängsavdelning vill läkarförbundet

kraftigt framhäva betydelsen av att sådana direktiv lämnas fran medi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4* Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

cinalstyrelsen, att infektioners spridande genom barnmorskorna effektivt förhindras.

Infektionsfaran i samband med förlossning och barnsäng är en alltid

förhandenvarande allvarlig risk, som i görligaste mån måste elimineras. Då

barnmorskestyrelsen har att reglera barnmorskornas arbetsförhållanden, är

det även av nyss anförda skäl av utomordentlig vikt, att en tjänsteläkare är

ledamot av barnmorskestyrelsen.

Jämväl svenska läkaresällskapet varnar för den smittospridningsrisk, som

kan befaras vidlåda barnmorskornas sysselsättning vid sidan av den egentliga

förlossningsvården, samt framför krav på att barnmorskestyrelserna, som skola

besluta örn barnmorskornas tjänstgöring i såväl sluten som öppen vård, med

hänsyn till nämnda risk erhålla en sådan sammansättning, att sakkunskapen

inom desamma kan göra sig verksamt hörd.

Utredningens förslag örn distrikts in delningens slopande tillstyrkes

av medicinalstyrelsen, som dock med hänsyn till att svårigheter kunna förväntas

uppstå med avseende å eventuell förflyttning av barnmorskorna anser

det böra ankomma på styrelsen och icke på huvudmannen att bestämma stationsorten.

Ett flertal förste provinsialläkare påkallar största försiktighet beträffande

indragning av barnmorsketjänster, särskilt i glest befolkade trakter. I denna

riktning uttala sig förste provinsialläkarna i Stockholms, Kopparbergs, Gävleborgs,

Jämtlands, Västernorrlands samt Västerbottens län.

Styrelsen för svenska b ammor skef örbundet finner distriktsindelningens

slopande nödvändiggöra en liknande arbetstidsreglering för barnmorskorna

som för distriktssköterskorna.

Samma krav framföres av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, som

därvid anför följande.

I de stora distrikten föreligger en viss fara i att allmänheten skall kunna

vända sig till vilken barnmorska som helst. Denna är ju skyldig att stå

till tjänst vid varje kallelse. Den situation kan tänkas uppkomma, att en

tjänstvillig och omtyckt barnmorska blir helt överlastad av arbete, medan

hennes mindre uppskattade eller måhända mindre tillmötesgående närboende

kollega icke alls blir anlitad av allmänheten. Den senare skulle sålunda uppbära

full lön utan eller mot mycket ringa prestation härför. Förslaget med de

stora distrikten kräver alltså en del kompletterande anvisningar och författningsändringar.

Främst bland dessa räknar förbundet en reglering av tjänstebarnmorskornas

arbetstid i överensstämmelse med vad förhållandet är beträffande

distriktssköterskorna (varannan söndag ledig, 7 timmars vila efter

vaknatt etc.). I betänkandet finnes utsagt en hel del beträffande tjänstebarnmorskas

skyldigheter, men föga örn hennes rättigheter. Läkarförbundet får

därför föreslå, att de arbetsvillkor, som gälla för distriktssköterskorna, må i

görligaste mån tillämpas även på tjänstebarnmorskorna.

Jämväl svenska läkaresällskapet uttalar sig till förmån för sådan arbetstidsreglering.

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott samt styrelserna för svenska

gynekologförbundet och svenska barnmor skef örbundet påkalla, med anledning

av förslaget att låta hela landstingsområdet respektive staden utgöra ett

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 45

distrikt, ett preciserande av vem som i så fall är att anse såsom barnmorskans

närmaste förman.

Utredningens förslag att distriktsbarnmorska skall vara skyldig underkasta

sig förflyttning har föranlett Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott

att framhålla, att viss hänsyn därvid måste tagas till de äldre

barnmorskorna, som under många år tjänstgjort på en och samma plats.

Jämväl centralstyrelsen för svensk sjuksköterskeförening finner, att utredningen

icke tagit tillräcklig hänsyn till barnmorskornas personliga förhållanden,

då utredningen föreslagit, att barnmorskor, som ej av familj eskäl

kunna fullgöra anbefalld tjänstgöring, skola avgå från sin befattning. Styrelsen

anför härutinnan följande.

I stället för att låta barnmorskor med för få förlossningar, som ej kunna

lämna sina hem för att tjänstgöra å annan ort, avgå, förefaller det oss som

örn tillfället hade varit synnerligen lämpligt att undersöka, huruvida ej dessa,

som skulle önska stå kvar i sina distrikt, kunde beredas en form av deltidstjänst

i så måtto, att de anlitades, förutom för förlossningar, för hemsjukvård,

moderskapsvård och vid barnavårdsstationer samt, därest arbetet dock ej ansågs

motsvara en heltidsanställds, bereddes tillfälle att kvarstå med bibehållande

av nuvarande löneförmåner. Enligt vad från medicinalstyrelsens sjuksköterskeregister

inhämtats äro 905 av de 1,673 aktivt arbetande barnmorskorna

gifta. Deras sammanlagda antal barn under 7 års ålder är 351. Antalet barn

under 7 år är fördelat enligt följande: 2 barnmorskor ha 5 barn, 1 har 4 barn

och övriga ha som regel 1 barn. Man har anledning förmoda, att mångå barnmorskor,

åtminstone i de fall dar maken bidrager till försörjningen, föredraga

att stanna i sina hem och åtnjuta viss lön mot att transporteras eller bli fullständigt

arbetslösa. Härigenom skulle även befolkningen i en del fall kunna

få behålla barnmorskan utan att alltför höga kostnader pålades det allmänna.

Beträffande organisationsplanens innehåll och utformning hava

i stort sett icke framkommit några erinringar. Från åtskilliga håll har dock framförts

önskemål örn framflyttning av den förutsatta tidpunkten för ingivande av

förslag till sådan plan.

Re gier in g av tjänstebarnmor skornas avlöningsförhållanden.

Utredningens förslag örn förhöjning av statsbidraget till barnmorskornas

grundavlöning och ålderstillägg hava tillstyrkts i samtliga avgivna yttranden.

Gentemot förslagen örn rörligt tillägg och kristillägg samt om barnmorskornas

inordnande under landstingens tjänstereglementen lia däremot vissa erinringar

framförts.

Statskontoret vill icke motsätta sig, att den föreslagna begynnelselönen för

distriktsbarnmorskoma fastställes till 1,800 kronor och godtager jämväl utredningens

förslag om ålderstilläggens höjning till 180 kronor. Däremot anser

ämbetsverket icke, att staten bör tillförsäkra barnmorskorna något lönetillägg

för stegrade levnadskostnader. Då tjänstebarnmorskoma avses skola inordnas

i landstingens tjänstereglementen, finner ämbetsverket det ligga närmast till

hands att — i likhet med vad som skett beträffande distriktssköterskorna -—

till landstingen överlämna frågan örn lönekompensation vid stigande levnadskostnader.

Allmänna lönenämnden erinrar örn att befolkningskommissionen på sin tid

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Marits proposition nr 209.

föreslog, dels att barnmorskornas utbildningstid skulle utökas från 2 år till

3V2 år, dels ock att distriktsbarnmorskorna i viss utsträckning utan särskild

ersättning skulle biträda i den förebyggande barnavården och vid vissa förlossningsanstalter.

Under förutsättning att den av kommissionen föreslagna

omorganisationen genomfördes och att kravet på barnmorskornas utbildning

utökades i angiven utsträckning, hade dåvarande civilförvaltningens lönenämnd

intet att erinra emot att barnmorskorna, förutom vissa förmåner in

natura av vederbörande landsting, erhölle en kontant avlöning av statsmedel

av 1,800 kronor örn året jämte tre ålderstillägg, vartdera å 100 kronor. Emellertid

hade befolkningskommissionens förslag angående utsträckning av utbildningstiden

för barnmorskorna avvisats och grundlönen fastställts till 1,500

kronor med ålderstillägg å 100 kronor.

I betraktande av vad sålunda förekommit finner lönenämnden det vara

tveksamt, huruvida grundlönen för barnmorskorna nu bör höjas till 1,800

kronor för år. Med hänsyn till av utredningen åberopade förhållanden har

lönenämnden dock icke funnit sig böra motsätta sig förslaget i denna del.

Härvid har lönenämnden uttalat, att såsom villkor för statsbidrags utgående

borde införas förbud för huvudman att höja den kontanta grundlönen utöver

1,800 kronor jämte rörligt tillägg och kristillägg.

I fråga örn förslaget örn ålderstilläggens höjning från 100 till 180 kronor

erinrar lönenämnden därom, att distriktssköterskas av statsmedel utgående

ålderstillägg utgör endast 100 kronor. Då emellertid utredningen utgått från

det förhållandet, att vederbörande huvudmän i allmänhet utfylla nämnda belopp

intill ett belopp av 180 kronor, varför utredningens förslag på denna

punkt icke skulle medföra någon saklig skillnad mellan barnmorskorna och

distriktssköterskorna, finner sig lönenämnden kunna ansluta sig till förslaget

örn höjning av distriktsbarnmorskornas ålderstillägg, dock endast under förutsättning

att såsom villkor för statsbidrags utgående uppställes, att vederbörande

huvudman icke skall äga att på egen bekostnad vidtaga höjning av

ifrågavarande belopp.

Lönenämnden finner det däremot icke lämpligt, att, på sätt utredningen

föreslagit, distriktsbarnmorskorna skulle inordnas under landstingens tjänstereglementen.

Härom anför nämnden följande.

En sådan anordning synes kunna medföra vissa olägenheter, bland annat

av den anledningen att rörligt tillägg och kristillägg skulle utgå enligt statliga

grunder. Lönenämnden, som i och för sig icke finner anledning till erinran

mot förslaget att distriktsbarnmorskorna få åtnjuta rörligt tillägg och kristilllägg

enligt de för statens tjänstemän gällande grunderna, får för sin del

förorda, att genom statens försorg bestämmelser utfärdas angående de förmåner

av olika slag —- rörande avlöning vid semester och annan ledighet,

kallortstillägg etc. — som skola tillkomma distriktsbarnmorskorna. Närmare

utredning angående innebörden av sådana bestämmelser synes erforderlig.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, vilket såsom eget utlåtande

åberopar ett av landstingets hälso- och sjukvårdsberedning avgivet yttrande,

framhåller, att en viktig fråga vore, huruvida tillämpning av tjänstereglementet

å barnmorskorna innebure, att dessa skulle uppföras å landstingets

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition nr 209.

löneplan. Enligt av landstinget antagna bestämmelser utgjorde detta en förutsättning

för anställnings- och avlöningsreglementets tillämpning. Särskilt

med hänsyn till olikheterna mellan statens och landstingets grunder för beräkning

av ålders-, dyrtids- och kristillägg skulle barnmorskornas inplacering

på löneplanen förutsätta en omräkning av grundlönerna, så att slutresultatet

med tillämpande av landstingets kristillägg bleve jämförligt med de av staten

stipulerade förmånerna. Det torde emellertid kunna hända, att grunderna

för beräkning av statens och landstingets lönetillägg framdeles utvecklade sig

olikformigt, så att en fast inplacering av barnmorskorna på landstingets löneplan

komme att visa sig ogenomförbar. Beredningen förutsatte därför, att

barnmorske utredningen avsett att föreslå, att landstingets tjänste- eller av1

öningsreglemente förklarades giltigt för barnmorskorna utan att dessa uppfördes

på landstingets löneplan.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att även örn

intet numera vore att erinra mot att barnmorskorna själva komme i åtnjutande

av de förmåner, som i gällande anställningsreglemente tillförsäkrades de

landstingets befattningshavare, varå detta reglemente vore tillämpligt, syntes

det dock kunna ifrågasättas, huruvida reglementets bestämmelser angående

fri sjukhusvård under längre eller kortare tid åt befattningshavares familjemedlemmar

skäligen borde reservationslöst tillämpas jämväl å vissa äldre i

tjänst varande gifta barnmorskor, vilkas arbetskraft, då den hittills endast i

relativt ringa utsträckning utnyttjats inom förlossningsvården, kunnat i

understundom ganska väsentlig utsträckning ägnas åt vid sidan av tjänsten

liggande förvärvsarbete.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att det alltjämt bör stå landstingen

fritt att bestämma, om inordnande av barnmorskorna i landstingens tjänstereglementen

skall ske eller icke. Med hänsjm till de olikheter, som alltjämt

torde finnas landstingen emellan i fråga om dessa reglementen, av vilka åtskilliga

utgöra kollektivavtal, synes det länsstyrelsen lämpligast, att något

obligatoriskt inordnande av tjänstebarnmorskorna under dessa reglementen

icke äger rum.

I övrigt ha i flera yttranden vissa detaljspörsmål berörts, på vilka jag

icke här torde behöva närmare ingå.

I ett flertal yttranden hava framförts förslag och önskemål angående

naturaförmånernas tillhandahållande.

Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Blekinge län ifrågasätta sålunda,

huruvida bostadsförmåner fortfarande skola utgå i sådana fall, da distriktsbarnmorska

under längre tid anställes vid förlossningsanstalt.

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott anser, att den alternativa

skyldigheten för huvudmannen att antingen tillhandahålla barnmorskan bostad

m. m. eller utgiva ersättning för ifrågavarande naturaförmåner bör ändras i

så måtto, att huvudmannen endast ålägges utgiva ersättning härför. Då emellertid

vissa huvudmän torde hava låtit uppföra särskilda tjänstebostäder åt

distriktsbarnmorskorna, borde bestämmelser, som reglerade hithörande förhållanden,

lämpligen intagas i övergångsbestämmelserna till lagen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län efterlyser en normalinstruktion

för distriktsbarnmorska, vari — förutom bestämmelser för distriktsbarnmorskas

ledighet - jämväl bör intagas föreskrifter därom, att barnmorskas

bostad skall vara på tillfredsställande sätt inredd och utrustad. Begreppet

värme borde även närmare bestämmas. Därmed borde avses ersättning för

bränsle för uppvärmning av bostaden samt bränsle till köksspis.

Jämväl Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott anser, att ett normalförslag

för ersättning av naturaförmånerna borde utarbetas.

Styrelsen för svenska b ammor skeförbundet slutligen framhåller bland

annat, att de för förlossningsvård ej erforderliga förbrukningsartiklar, vilka

distriktsbarnmorskorna med hänsyn till sin framtida verksamhet komme att

behöva, borde tillhandahållas dem kostnadsfritt.

Medelsbehovet för budgetåret 19J3l4i4:.

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1942 fastställt följande stat för användningen

av ifrågavarande anslag, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1942/43:

Stat.

1. Bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor,

förslagsvis ............................................................... kronor 2,395,000

2. Bidrag till dyrtidstillägg åt distrikts- och reservbarnmorskor,

förslagsvis ................................................... » 300,000

3. Dyrtidshjälp åt kommunalt anställda barnmorskor, förslagsvis

.................................................................. » 5,000

Summa kronor 2,700,000

Statens årliga kostnader för avlöningar åt distriktsbarnmorskorna ha av

barnmorskeutredningen beräknats till 2,587,500 kronor, därvid räknats med

att antalet barnmorskor utgjorde 1,250. Kostnaderna i anledning av förslaget

örn rörligt tillägg och kristillägg åt barnmorskorna hava uppskattats till nära

700,000 kronor. Utredningen har därvid förutsatt, att nämnda tillägg skulle

utgå efter den vid tidpunkten för förslagets avgivande gällande procentsatsen

eller 27 procent å grundlön och ålderstillägg. De totala årliga

kostnaderna för statens bidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskorna skulle

sålunda enligt utredningens beräkningar uppgå till i runt tal 3,287,500 kronor.

Utredningen framhåller, att av den totala kostnadsökningen endast en

mindre del, omkring 187,000 kronor, hänför sig till grundavlöningar, medan

huvudparten faller på dyrtidstilläggen. Som tidigare omnämnts hava emellertid

de flesta landsting ansett sig pliktiga att tillgodose befattningshavarnas

behov av lönekompensation för de av dyrtiden betingade högre levnadskostnaderna

genom särskilda lönetillägg. Enligt av utredningen företagna beräkningar

kunna landstingens kostnader härför uppskattas till över 600,000

kronor för år.

I skrivelse den 31 augusti 1942 har medicinalstyrelsen framlagt alternativa

beräkningar av medelsbehovet för nästa budgetår, grundade dels på

gällande bestämmelser, dels på barnmorskeutredningens förslag.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.

Till ledning för bedömande av medelsbehovet enligt nu gällande bestämmelser

framhåller styrelsen, att den fortgående minskningen av antalet distriktsbarnmorskor

under budgetåret 1941/42 uppgått till omkring 45. Med

hänsyn härtill och till belastningen av anslaget för sistnämnda budgetår,

vilken utgjort i runt tal 2,380,000 kronor och icke innefattar utgifter för

rörligt tillägg och kristillägg, anser styrelsen, att medelsbehovet för statens

bidrag till avlöningar enligt punkt 1 i gällande stat bör kunna nedsättas

med 200,000 kronor till 2,195,000 kronor. För bidrag till rörligt tillägg och

kristillägg enligt punkt 2 i staten beräknar styrelsen 600,000 kronor, då det

för innevarande budgetår upptagna beloppet för detta ändamål allenast avser

ett halvt år. För dyrtidshjälp enligt punkt 3 i staten räknar styrelsen med

oförändrat belopp. I enlighet härmed uppskattar styrelsen anslagsbehovet

för nästa budgetår vid oförändrade bidragsgrunder till (2,195,000 + 600,000

+ 5,000) 2,800,000 kronor.

Därest 1941 års barnmorskeutrednings förslag helt genomfördes från och

med nästa budgetår, har styrelsen med hänsyn till den fortgående minskningen

av antalet tjänstebarnmorskor ansett sig kunna uppskatta medelsbehovet

till 3,200,000 kronor.

Departementschefen.

Det har länge varit ett känt faktum, att trots en fortgående reglering av

barnmorskedistrikten tjänstebarnmorskornas arbetsbörda i den öppna förlossningsvården

successivt minskats, i huvudsak beroende på ett alltmer ökat

anlitande av den slutna formen av förlossningsvården. Denna utveckling,

som grundar sig på såväl medicinska som sociala indikationer, föranledde

på sin tid befolkningskommissionen att föreslå vissa åtgärder i syfte att

underlätta ett utnyttjande av tjänstebarnmorskorna främst inom den slutna

förlossningsvården och den förebyggande mödravården men även provisoriskt

inom den förebyggande barnavården. Befolkningskommissionens förslag,

som finnas närmare redovisade i Kungl. Maj:ts proposition nr 39 till 1937

års riksdag, godtogos i allt väsentligt av statsmakterna utom beträffande

barnmorskeutbildningen och viss därtill knuten lönereglering.

1941 års barnmorskeutredning, vilken tillkommit efter framställning av

1941 års riksdag, har funnit, att hittills vidtagna åtgärder icke varit

tillfyllest för att bereda tjänstebarnmorskorna full sysselsättning och i

övrigt åvägabringa tillfredsställande förhållanden på förlossningsvårdens

område. Barnmorskeutredningen har därför framlagt förslag till ytterligare

åtgärder, vilka i stort sett kunna sägas innebära ett fullföljande och

en komplettering av tidigare uppdragna riktlinjer samt i väsentliga delar

hava karaktären av provisorium i avbidan på distriktsvårdens utbyggande

och en samordnad utbildning för barnmorskor och sjuksköterskor.

För egen del har jag genom den verkställda utredningen blivit övertygad

om att ytterligare åtgärder erfordras för att skapa tillfredsställande arbetsoch

avlöningsförhållanden för tjänstebarnmorskorna. Jag kan ock i huvudsak

ansluta mig till de förslag, som barnmorskeutredningen i sådant syfte

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 209—210. 566 4S 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

framlagt. I vissa delar bär jag dock ansett mig böra förorda jämkningar i

de sakkunnigas förslag, på sätt av det följande framgår.

Yad först angår samarbetet mellan den öppna och slutna förlossningsvården

framgår av utredningen, att distrikts- och reservbarnmorskorna

redan i icke ringa utsträckning utnyttjas för biträde vid förlossningar

å anstalt. Nära en tredjedel av samtliga förlossningar å anstalt ombesörjes

sålunda för närvarande av dylika barnmorskor. Förhållandena äro

emellertid mycket olika i olika landstingsområden; i flertalet landstingsområden

finnes alltjämt utrymme för ett vidgat anlitande av tjänstebarnmorskor

i den slutna förlossningsvården.

I likhet med barnmorskeutredningen anser jag, att denna väg bör i första

hand beträdas, när det gäller att bereda tjänstebarnmorskorna ökad sysselsättning.

Uppenbarligen får man härvidlag gå fram med försiktighet i sådana

delar av landet, där avstånden till närmaste förlossningsanstalt och distriktsbarnmorskas

stationsort äro avsevärda. Såsom allmän regel måste gälla, att

i områden, där annan lättillgänglig vård icke står till buds, allmänhetens

berättigade anspråk på förlossningshjälp i hemmen icke får eftersättas. Å

andra sidan synes, på sätt barnmorskeutredningen och i vissa yttranden

framhållits, för sådana delar av landet, där avstånden så medgiva, en koncentration

av förlossningsvården till anstalter av olika typer böra eftersträvas,

från vilka sedan även förlossningshjälp i barnaföderskas hem skulle tillhandahållas.

En utveckling efter denna linje torde kunna i hög grad underlättas,

därest ökade möjligheter till bidrag av statsmedel för resor i samband

med förlossning beredas. Jag återkommer därtill i ett senare avsnitt.

Såsom förut nämnts, har barnmorskeutredningen i syfte att främja samarbetet

mellan sluten och öppen förlossningsvård föreslagit upphävande av

kungörelsen nr 384/1941. Enligt denna kungörelse nedsättes statsbidraget

till driften av förlossningsavdelningar vid lasarett och sjukstugor samt förlossningshem

örn minst sex vårdplatser med 1 krona per underhållsdag, dock

med högst 2,100 kronor för år, därest barnmorskebefattning vid anstalten

under mer än tre månader av ett kalenderår uppehållits av tjänstebarnmorska.

Uppehälles flera anstaltsbarnmorskebefattningar på enahanda sätt.

ökas avdraget till 1 krona 50 öre per underhållsdag, dock högst till 4,200 kronor

för år. Denna bestämmelse, vilken avser att förhindra en ren dubblering av

statsbidrag till en och samma vårdform, har enligt utredningen medfört, att

huvudmännen i stor utsträckning undvika att anlita tjänstebarnmorskor å

anstalt för längre tid än tre månader per år och anstaltsbarnmorskebefattning.

Då ifrågavarande avdragsbestämmelser varit i tillämpning allenast sedan

den 1 januari 1941, torde ännu tillräckligt underlag saknas för ett tillförlitligt

bedömande av deras konsekvenser beträffande samarbetet mellan den

öppna och slutna vården, å andra sidan torde det vara uppenbart, att

nämnda samarbete skulle avsevärt befrämjas, därest avdragsbestämmelserna

upphävdes eller väsentligt mildrades. Med hänsyn till vikten av att i rådande

läge underlätta ett vidgat anlitande av tjänstebarnmorskorna i den slutna förlossningsvården

är jag för min del benägen att — med bibehållande i princip

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

av skyldigheten att vidkännas visst avdrag i de fall, varom nu är fråga —

förorda en ändring av gällande bestämmelser i förevarande syfte. Härvid

synes det mig lämpligast, att i anslutning till vad statskontoret i sitt yttrande

ifrågasatt överföra avdragsskyldigheten från att avse statens bidrag till förlossningsanstalterna

till att gälla statsbidraget till tjänstebarnmorskornas avlöning.

I sådant hänseende vill jag förorda, att vederbörande huvudman

för varje tjänstebarnmorska, som utöver en tid av tre månader av ett och samma

kalenderår biträder å förlossningsavdelning vid lasarett eller sjukstuga eller

förlossningshem örn minst sex vårdplatser, skall vidkännas ett avdrag å statsbidraget

till barnmorskans avlöning, som motsvarar hälften av dennas av statsmakterna

bestämda kontanta lön under återstående tid för barnmorskans tjänstgöring

å anstalten. Det skulle åligga huvudmännen att under nämnda tid svara

för denna del av barnmorskas avlöning. Med en dylik bestämmelse torde avsedd

effekt kunna uppnås, samtidigt som huvudmännens intresse att medverka

till en successiv minskning av tjänstebarnmorskornas antal vidmakthålles. Ett

bifall till vad jag sålunda förordat innebär, att bestämmelserna örn avdrag i

kungörelsen nr 384/1941 upphävas och ersättas med en föreskrift av nyss angiven

innebörd i kungörelsen angående statsbidrag till avlöning åt distriktsoch

reservbarnmorskor m. m. I sak medför förslagets genomförande en viss

ökning av statens utgifter till förmån för huvudmännen. Storleken av densamma

kan icke för närvarande angivas; det torde dock icke vara sannolikt, att

den kommer att mera avsevärt påverka anslagsbelastningen.

Utredningens förslag örn ökat anlitande av distriktsbarnmorskorna i

förebyggande mödravård har så gott som enhälligt tillstyrkts i de avgivna

yttrandena. För egen del ansluter jag mig till utredningens förslag

härutinnan. En del organisatoriska detaljer, som påpekats i några yttranden,

torde böra beaktas vid uppgörande inom de olika landstingsområdena av

planer beträffande förlossningsvårdens rationella ordnande.

I fråga om distriktsbarnmorskornas deltagande i den förebyggande

barnavården har utredningen föreslagit, att de därför lämpade barnmorskor,

som icke äro tillräckligt sysselsatta inom den egentliga förlossningsvården,

skola tagas i anspråk inom barnavården under övergångstiden,

innan distriktsvårdsorganisationen nått sin fulla utbyggnad. Utredningen

förutsätter, att en intim samverkan skall kunna komma till stånd mellan

distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor inom detta arbetsfält på sadant

sätt, att där distriktssköterskan icke medhinner barnavården inom sitt distrikt,

barnmorskan skall kunna svara för densamma i behövlig utsträckning. Utredningen

kräver emellertid, att barnmorskorna före deltagande i barnavården

skall genomgå en kompletteringskurs i barnavård.

Gentemot utredningens förslag har i vissa yttranden uttalats tvekan om

lämpligheten av att anlita barnmorskor i en vårdform, som principiellt ansetts

böra vara förbehållen distriktssköterskorna. För egen del har jag

tidigare uttryckligen avvisat den från barnmorskehåll framförda tanken att

med anlitande av barnmorskorna mera permanent tillgodose ifrågavarande

arbetsuppgifter, därvid jag särskilt understrukit vikten av största möjliga

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

enhetlighet i det socialhygieniska arbetet ute i orterna. Samtidigt ansåg

jag mig emellertid böra såsom en provisorisk anordning godtaga, att

barnmorskorna deltoge i det förebyggande barnavårdsarbetet företrädesvis i

de län, där distriktsvården icke alls eller blott i ringa utsträckning utbyggts.

Det ståndpunktstagande, åt vilket jag sålunda tidigare givit uttryck, finner

jag mig icke ha anledning frånträda. Härav följer, att jag i huvudsak kan

godtaga utredningens för en övergångstid avsedda förslag på denna punkt.

Förslaget att barnmorskorna skulle kunna anlitas som biträden åt barnavårdsnämnderna

vid utredning och kontroll av mödrahjälpen finner

jag ändamålsenligt. Alla barnmorskor torde emellertid, såsom i vissa yttranden

framhållits, icke vara lämpade för ett dylikt uppdrag. Prövningen

härav torde böra ankomma på vederbörande barnavårdsnämnd efter samråd

med mödrahjälpsnämnden. Det torde vara lämpligt att i samband med de

kompletteringskurser, som äro avsedda att anordnas för barnmorskorna i

barnavård, lämnas viss undervisning rörande gällande bestämmelser och

praxis för mödrahjälpens utgående. Kostnaderna för barnmorskornas resor

i mödrahjälpsärenden torde få bestridas enligt samma grunder, som jag i det

följande förordar beträffande hembesök i mödravård. Några större merkostnader

torde icke åsamkas statsverket härigenom, då i flertalet fall kontroll av

mödrahjälp och hembesök för förebyggande mödravård lära kunna utföras

under en och samma resa.

Gentemot utredningens förslag att under viss övergångstid anlita distriktsbarnmorskorna

jämväl inom hemsjukvården har man vid remissbehandlingen

ställt sig mera betänksam, icke minst ur smittosynpunkt, och påyrkat

noggranna föreskrifter med avseende på förmannens rätt att använda

barnmorskorna för detta ändamål. För egen del finner jag i likhet

med medicinalstyrelsen särskilt den kroniska hemsjukvården vara ett lämpligt

arbetsfält för barnmorskorna till dess distriktsvården blivit så utbyggd,

att den kan omhändertaga även de kroniska fallen. Det synes böra ankomma

på medicinalstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter rörande barnmorskornas

användning inom förevarande verksamhetsfält med beaktande av bland

annat smittosynpunkten. Kostnaderna för barnmorskornas resor i hemsjukvården

torde böra ersättas av liuvudmiannen enligt samma regler, som nu gälla

för distriktssköterskas besök i den sjukes hem.

För att organisatoriskt underlätta ett realiserande av det sysselsättningsprogram

för tjänstebarnmorskorna, för vilket jag sålunda redogjort,

har utredningen förordat, att nuvarande indelning av sjukvårdsområdena i

distrikt slopas och att i stället hela landstingsområdet respektive staden

utanför landsting regelmässigt skall utgöra ett barnmorskedistrikt, i vilket

erforderligt antal tjänstebarnmorskor skola tjänstgöra. En fortsatt avveckling

av överflödiga befattningar förutsättes ske på det sättet, att uppkommande

vakans å distriktsbarnmorskebefattning skall anmälas till medicinalstyrelsen,

som har att avgöra, huruvida befattningen får återbesättas eller

ej. Däremot skall huvudmannen lämnas frihet att bestämma befattningshavarnas

stationsort och tjänstgöringsförhållanden. Tjänstebarnmorska skall

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

vara skyldig underkasta sig såväl förflyttning till annan stationsort som vid

förefallande behov tillfällig tjänstgöring å annan ort, vid äventyr att hon

eljest måste avgå. Nuvarande särställning för reservbarnmorska skall upphöra

och i reglerad tjänst anställd dylik befattningshavare överföras till distriktsbarnmorska.

Till grund för regleringen av hithörande förhållanden under

de närmaste tio åren skall läggas en av barnmorskestyrelserna upprättad

plan, vars godkännande av medicinalstyrelsen skall utgöra villkor för statsbidrags

utgående.

Mot vad sålunda föreslagits synas mig några mera vägande erinringar icke

kunna riktas. Härvid förutsätter jag, att nödig försiktighet iakttages beträffande

indragning av tjänster i mera glest befolkade eller ur kommunikationssynpunkt

avlägset liggande delar av landet ävensom att vid ifrågakommande

förflyttningar, i den mån så lämpligen kan ske, hänsyn tages till

barnmorskas ålder och familjeförhållanden. Å andra sidan bör förflyttningsskyldigheten

i princip icke vara begränsad till vederbörande landstingsområde

eller stad utanför landsting. Därest förflyttning till annat sjukvårdsområde

från det allmännas synpunkt befinnes önskvärd och möjlig,

bör denna kunna ske utan befattningshavarens samtycke. Beslutanderätten

härutinnan torde böra tillkomma medicinalstyrelsen. Jag vill i detta sammanhang

erinra örn vikten av att vid tillsättning av barnmorsketjänster tillses, att

anställningsvillkoren utformas så att de icke lägga hinder i vägen för förflyttning.

Distriktsbarnmorskornas principiella skyldighet att tjänstgöra inom hela

landstingsområdet har uppkallat några remissinstanser att påyrka införandet

av arbetstidsreglering för barnmorskorna. Ehuru en sådan reglering i och

för sig vore önskvärd, torde ett genomförande därav stöta på betydande

svårigheter på grund av den oregelbundna beskaffenheten av barnmorskornas

arbete. I anslutning härtill vill jag betona, att ett upphävande av nuvarande

lokala distriktsindelning närmast är avsett att underlätta för huvudmannen

att vid påfallande behov dirigera tjänstebarnmorska från ort till annan men

däremot icke att medgiva frihet för allmänheten att anlita vilken barnmorska

som helst i sjukvårdsområdet. Även framdeles torde det bli erforderligt att

primärt uppdraga vissa geografiska gränser för tjänstebarnmorskornas verksamhet,

som normalt skola beaktas av såväl allmänheten som tjänsteläkaren

vid påkallande av biträde av barnmorska. En ändring av dessa gränser skulle

emellertid hädanefter icke behöva underställas medicinalstyrelsens prövning.

Detsamma torde i enlighet med utredningens förslag även böra gälla ändring

av tjänstebarnmorskas stationsort. Innan en dylik eller annan större förändring

i barnmorskornas tjänstgöringsförhållanden vidtages, bör emellertid

vederbörande förste provinsialläkare beredas tillfälle att yttra sig, därest han

icke är ledamot av barnmorskestyrelsen. Givetvis bör dennes sakkunskap anlitas

även vid uppgörande av förslag till förenämnda tioårsplaner. Iakttages

detta, torde anledning icke föreligga att, på sätt i vissa yttranden påyrkats,

föreskriva obligatoriskt medlemskap för förste provinsialläkaren i barnmorske

styrelsen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I några yttranden har påkallats ett närmare angivande av vem som, i händelse

barnmorskans distrikt kommer att sammanfalla med landstingsområdet,

blir att anse såsom distriktsbarnmorskans närmaste förman. Det förefaller

mig i sådant hänseende lämpligt, att den tjänsteläkare, inom vars distrikt

barnmorskan har sin stationsort, skall vara att anse som dylik förman.

I fråga örn tjänstebarnmor skornas avlöningsförhållanden

innebär utredningens förslag som tidigare nämnts, att den kontanta grundlönen

skulle för samtliga barnmorskor höjas från 1,500 till 1,800 kronor för

år samt att till dem utgående ålderstillägg skulle höjas från 100 till 180 kronor.

Därjämte skulle utgå rörliga tillägg och kristillägg enligt de för statens

tjänstemän gällande grunder. Härvid har förutsatts, att den särskilda ersättning

av statsmedel, som för närvarande tillkommer tjänstebarnmorska för

biträde vid mer än 25 förlossningar eller i förebyggande barnavård, skulle

bortfalla. Likaså har utredningen räknat med att några kontanta lönetillskott

från huvudmännen icke längre skola bli erforderliga. Naturaförmånerna skulle

däremot lämnas orubbade.

Utredningens förslag härutinnan har såtillvida redan genomförts, att 1942

års riksdag i anledning av väckta motioner beslöt tillerkänna distrikts- och

reservbarnmorskorna en provisorisk avlöningsförstärkning i form av rörligt

tillägg och kristillägg enligt statliga grunder å de med statsmedel bestridda

kontanta löneförmånerna, att utgå från och med den 1 juli 1942 intill dess

en blivande lönereglering för ifrågavarande barnmorskor trätt i kraft. I realiteten

återstår sålunda endast att taga ställning till övriga delar av utredningens

löneregleringsförslag.

I princip har jag intet att erinra mot förslaget i dessa delar. Då tjänstebarnmorskorna

vid ett genomförande av vad jag i det föregående förordat

beträffande deras arbetsförhållanden i det stora hela kunna beräknas få full

sysselsättning, torde en enhetlig reglering av deras löner få anses vara motiverad.

En dylik reglering torde i sin mån även vara ägnad att underlätta en

omflyttning av tjänstebarnmorskorna i arbetsreglerande syfte, icke minst när

det gäller överflyttning från ett sjukvårdsområde till ett annat. Ur kostnadssynpunkt

torde förslaget i allt väsentligt innebära en överflyttning av utgifter

från huvudmännen till staten, enär huvudmännens nuvarande tillskott till

barnmorskornas grundlön och ålderstillägg avsetts skola bortfalla. Jag vill erinra

om att dylika tillagg, enligt vad den verkställda utredningen utvisar,

utgått i samtliga landstingsområden utom fyra. Under sådana förhållanden

anser jag mig böra tillstyrka utredningens förslag härutinnan. Jag vill

emellertid förutskicka, att ett genomförande av förslaget kan komma att medföra

en sänkning av barnmorskornas nuvarande inkomster i de fall, där de

uppburit särskild ersättning från staten för biträde vid mer än 25 förlossningar

eller i förebyggande barnavård och samtidigt åtnjutit lönetillskott

från huvudmännen. I någon mån torde en dylik minskning komma att uppvägas

genom en jämnare fördelning av arbetsbördan barnmorskorna emellan

och den förbättring av pensionsförmånerna, som förslaget medför. I vissa fall,

där barnmorskan redan nu måste anses hava full sysselsättning, torde dock

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

billigheten tala för att lion personligen tillätes behålla viss elei av huvudmännens

nuvarande tillskott. Avgörandet härutinnan torde böra tillkomma

huvudmännen själva.

Såsom villkor för statsbidrag hava utredningsmännen föreslagit, att distriktsbarnmorskorna

skulle inordnas under landstingens tjänstereglementen och

därmed bland annat komma i åtnjutande av fri sjukvård, vilket för närvarande

endast är fallet i ett fåtal landstingsområden. Gentemot förslaget på denna

punkt ha vissa erinringar framställts i de avgivna yttrandena. För egen del

finner jag det tveksamt, örn ett genomförande härav skulle leda till den av

utredningen avsedda enhetligheten beträffande barnmorskornas avlöningsförmåner.

Ur denna synpunkt anser jag icke påkallat att föreskriva skyldighet

för huvudmannen att inordna barnmorskorna i sina tjänstereglementen

utan synes Kungl. Majit —- liksom hittills —- böra i första hand bestämma

de förmåner, som skola tillkomma distriktsbarnmorskorna i fråga örn avlöning

under semester och annan ledighet m. m. Beträffande fragan örn fri

sjukvård anser jag i likhet med utredningen det vara rimligt, att barnmorskorna

tillerkännas sådan förmån på huvudmannens bekostnad, varvid

de grunder, som fastställts för övriga befattningshavare inom sjukvårdsområdet,

torde böra gälla.

I likhet med utredningen utgår jag från att de tjänstebarnmorskorna tillkommande

naturaförmånerna skola tills vidare bibehållas oförändrade.

Jag är sålunda icke beredd att nu till prövning upptaga de önskemål örn

ändring av dessa förmåner, som framställts i vissa yttranden. Ej heller anser

jag tidpunkten lämplig att nu utfärda normerande föreskrifter örn inredningen

och utrustningen av barnmorskas bostad. Däremot anser jag mig

böra biträda svenska barnmorskeförbundets yrkande, att barnmorskorna skola

kostnadsfritt tillhandahållas erforderliga förbrukningsartiklar icke blott för

förlossningsvården utan även för de uppgifter i övrigt, som hon kan komma

att fullgöra.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1944. För

den händelse plan för förlossningsvårdens tillgodoseende dessförinnan icke

hunnit bliva fastställd inom vissa sjukvårdsområden, torde Kungl. Majit

böra äga meddela erforderlig dispens för åtnjutande av statsbidrag enligt de

nya bestämmelserna.

De av utredningen förordade vidgade arbetsuppgifterna för distriktsbarnmorskorna

ävensom de ändrade grunderna för barnmorskornas avlöning föranleda

vissa ändringar i lagen örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m.

Jag torde senare i dag få anmäla förslag till förordning örn anställande av

distriktsbarnmorska m. m. Frågan örn reglering av distriktsbarnmorskornas

pensionsförmåner kommer, som jag tidigare berört, att anmälas i annat sammanhang.

Vad slutligen angår medelsbehovet för nästa budgetår, kommer

detta med hänsyn till den föreslagna tidpunkten för de nya bestämmelsernas

ikraftträdande icke att påverkas av dessa. Vid sådant förhållande torde anslaget

i enlighet nied medicinalstyrelsens beräkningar kunna för nästa budgetår

begränsas till 2,800,000 kronor.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis ''proposition nr 209.

lil. Barnmorskornas utbildning.

Gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser i ämnet innefattas i stadgan för barnmorskeundervisningen

den 13 maj 1938 (nr 191).

Utbildningen meddelas vid barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och

Göteborg, där undervisningen är kostnadsfri. Anstalterna stå under överinseende

av medicinalstyrelsen, som jämväl handhar till anstalterna anslagna

penningmedel.

För inträde vid barnmorskeläroanstalt fordras, bland annat, att äga de

kunskaper, som fullständig folkskolekurs avser att bibringa, samt att hava

fyllt 21 men icke 30 år; från sistnämnda villkor kan dock medicinalstyrelsen

meddela dispens. Före antagande till elev kräves dessutom en månads provtjänstgöring.

Den egentliga utbildningen pågår i 23 månader, varav högst 6 månaders

teoretisk undervisning. Utbildningen i övrigt består av praktisk tjänstgöring

å det barnbördshus, vartill läroanstalten är ansluten. Elev, som fullständigt

genomgått godkänd sjuksköterskeskola, är befriad från provtjänstgöring och

deltagande i undervisningen under fem månader. Annan elev må av medicinalstyrelsen

medgivas enahanda avkortning av studietiden.

Under tiden för den teoretiska undervisningen erhåller elev fri bostad

och kost på statens bekostnad, varjämte obemedlad eller mindre bemedlad

elev kan erhålla statligt understöd med högst 100 kronor som bidrag till

kläder, böcker, instrument m. m. Under den praktiska tjänstgöringen erhåller

elev viss mindre ersättning per månad av barnbördshusets huvudman.

1941 års barnmorsTceutredning.

Utredningen erinrar örn att utredningen vid framläggande av sina allmänna

synpunkter anslutit sig till befolkningskommissionens förslag

i fråga örn barnmorskeutbildningens ordnande, avseende en grundläggande

utbildning under 2 år vid godkänd sjuksköterskeskola och därefter

specialutbildning under IV2 år vid barnmorskeläroanstalt. Denna reform

synes utredningen böra ofördröjligen genomföras för att det provisorium,

som nu befinnes oundvikligt, skall kunna bli av kortast möjliga varaktighet!

Till närmare motivering för sin uppfattning yttrar utredningen:

Förlossningsvårdens utveckling under den tid, som förflutit från framlaggandet

av befolkningskommissionens här berörda förslag, har ytterligare

lämnat stöd för behovet av en funktionär med den kompetens, som skulle tillkomma

»barnmorskeskoterskan». Det ringa fåtal dylika, som redan utbildats,

har ej ens tillnärmelsevis kunnat motsvara behovet av dessa funktionärer!

Som befolkningskommissionen framhöll har den hastigt utökade anstaltsvården

haft till följd, att ett ständigt växande antal barnmorskor få sitt arbete

förlagt till sjukvårds- och barnbördsanstalter. De på sådant sätt anställda

barnmorskorna behöva den anstaltsvana och den träning i skötseln av en

sjukavdelning, som sjuksköterskeutbildningen giver. Utredningen finner i

likhet med kommissionen, att jämväl barnmorskorna vid de mindre anstal
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

terna och i den öppna vården äro i behov av enahanda utbildning. I de i

vårt land ej sällsynta, avlägset liggande distrikten (inom skärgårdarna och

ödebygderna), vilka ej lämna full sysselsättning för både barnmorska och

distriktssköterska, men där behovet av tillgång till sjukvårdskunnig funktionär

är avsevärt, skulle barnmorskesköterskan fylla en stor uppgift och onödiggöra

en dyrbar och ur många andra synpunkter olämplig dubbelorganisation.

Rörande de närmare riktlinjerna för anordnandet av ifrågavarande utbildning

hänvisar utredningen till befolkningskommissionens förslag, som synes

utredningen i allt väsentligt kunna fortfarande läggas till grund för utbildningen.

För tjänstebarnmorskas anlitande i den vidgade omfattning, som utredningen

förordat under övergångstiden, anser utredningen kompletterande

utbildning nödvändig allenast när det gäller den förebyggande barnavården.

Utredningen framhåller i detta hänseende att enligt gällande stadga för

barnmorskeundervisningen den teoretiska undervisningen för barnmorskor

omfattar, såvitt nu är ifråga, det nyfödda barnets vård, det friska barnets

uppfödning och vård under det första levnadsåret samt de viktigare sjukdomsanledningarna

under den späda barnaåldern och vanliga rubbningar i

det späda barnets hälsotillstånd ävensom social mödra- och barnavård samt

författningar rörande barnavård. Av den teoretiska undervisningen ägnas

cirka sex veckor åt nu angivna ämnen. Härtill kommer praktisk tjänstgöring

å barnavdelningar under minst 3 månader.

Vidare erinrar utredningen om att, efter förslag av befollmingskommissioning

och medicinalstyrelsen, jämlikt beslut av 1938 års riksdag medel anvisats

för anordnande av två kompletteringskurser för barnmorskor i barnavård

vid vardera av Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn i

Stockholm och Göteborgs barnsjukhus. Varje kurs skulle omfatta tre månaders

tjänstgöring vid respektive sjukhus och samtidigt 20 timmars teoretisk

undervisning dels i spädbarnsvård och dels i social barnavård. I varje

kurs skulle deltaga 10 barnmorskor. Under ett år skulle alltså 40 barnmorskor

kunna komplettera sina kunskaper i barnavård. Kostnaderna för kurserna

uppskattades till sammanlagt 7,500 kronor, varvid förutsattes, att kursdeltagarna

skulle erhålla stipendium till visst belopp samt fri bostad och kost

å vederbörande sjukhus.

I anslutning till dessa riktlinjer höllos fyra kurser under budgetåret

1938/39, däri 35 barnmorskor deltogo. Jämväl för budgetåret 1939/40 beviljades

anslag till dylika kurser. Kursverksamheten måste emellertid inställas

av brist på sökande. Härtill bidrogo enligt utredningen flera orsaker,

bland annat barnmorskornas oklara anställningsförhållanden, varigenom löneoch

andra ersättningsfrågor för kursdeltagarna ej löstes enhetligt och i många

fall vållade kursdeltagarna rätt stora kostnader, men även att endast enstaka

av de barnmorskor, som bevistat kurserna, kunde beredas anställning mom den

förebyggande barnavården. Inställandet av kursverksamheten berodde alltså

icke på att dessa voro i och för sig olämpligt anordnade.

Utredningen föreslår nu, att kursverksamheten återupptages med samma

beräknade tid för kursernas varaktighet och samma allmänna uppläggning

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

som tidigare. För att kunna medtaga ett större antal barnmorskor under

varje utbildningsperiod förordar utredningen vidare, att kompletteringskursei

anordnas icke blott vid barnsjukhus i Stockholm och Göteborg utan

jämväl i den utsträckning, som kan befinnas möjlig och lämplig, vid andra

barnsjukhus eller barnavdelningar, som stå under ledning av särskilt utbildade

barnläkare.

Enligt vad utredningen utrönt, skulle kurser kunna anordnas till ett antal

av två vid envar av följande anstalter, nämligen barnsjukhuset Samariten i

Stockholm, Göteborgs barnsjukhus, Flensburgska vårdanstalten i Malmö och

länslasarettet i Kristianstad samt en vid länslasarettet i Linköping och en

vid Hälsingborgs barnsjukhus eller alltså tillhopa tio kurser örn året. Utredningen

har beräknat, att vid Göteborgs barnsjukhus skulle kunna mottagas

10 elever i varje kurs och vid de övriga 5, vilket skulle betyda, att

minst 60 barnmorskor skulle kunna erhålla kompletteringsutbildning under

vart och ett av de närmaste åren.

Körande principerna för uttagning av barnmorskor till kurserna anför utredningen

följande:

Såsom utredningen förut framhållit skola till arbete i den förebyggande

barnavården endast uttagas därför lämpade barnmorskor, som behövas för den

förebyggande barnavården. Vid prövning av barnmorskas lämplighet för användning

inom den förebyggande barnavården bör hänsyn tagas förutom till

barnmorskans ålder (i regel ej över 45 år) jämväl till tidigare liknande

verksamhet inom och ådagalagt intresse för barnavård. Örn inga andra barnmorskor

beredas möjlighet att genomgå kompletteringskurs, bör genomgången

godkänd kurs utan vidare medföra behörighet för barnmorska att biträda

i den förebyggande barnavården. Härigenom skulle bortfalla den nu

stadgade efterprövningen från fall till fall, som icke synes nödig, örn uttagande

till kurserna sker av medicinalstyrelsen på förslag av huvudmannen

efter ovan angivna grunder.

Genomgång av kompletteringskurs bör enligt utredningens mening anses

som barnmorsketjänstgöring och följaktligen icke medföra någon minskning

i den kompletterande barnmorskans förmåner. Under genomgång av kurs

bör barnmorskans tjänst bestridas av närmast boende tjänstebarnmorska.

Därest sa i något fall befinnes nödigt, förutsättes barnmorskestyrelsen beordra

annan distriktsbarnmorska inom sjukvårdsområdet att under kurstiden

uppehålla tjänsten.

I fråga örn de med kursernas anordnande förenade kostnader förordar utredningen,

att av statsmedel bestridas kostnader för lärararvoden, beräknade

efter 30 kronor per föreläsningstimme, d. v. s. 600 kronor per kurs och dessutom

kostnader för expenser, beräknade till 125 kronor per kurs. Några stipendier

förutsättas icke utgå. Resekostnad och eventuellt behövlig traktamentsersättning

för kursdeltagare anses böra påvila huvudmannen. Utredningen

har utgått från att barnmorskorna i regel skola erhålla åtminstone

fri kost vid det sjukhus, dit kursen är förlagd, med hänsyn till det biträde

i sjukhusarbetet, som de under kurstiden prestera.

Statens sammanlagda kostnad för tio kurser skulle i enlighet härmed bliva

7,250 kronor.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

59

Yttrandena.

Samtliga de remissinstanser, som yttrat sig i ämnet, hava instämt i utredningens

uttalade önskemål angående barnmorskeutbildningens utvidgning

och samordnande med sjukskö t er ske ut bildningen.

Styrelsen för svenska gynekolog förbundet uttalar sålunda, att en omorganisation

av barnmorskeundervisningen i sådant avseende enligt styrelsens

mening vore den viktigaste och mest effektiva åtgärden för att underlätta

samarbetet mellan öppen och sluten förlossningsvård och genomförandet ai

de olika förslagen till barnmorskornas utnyttjande i annat arbete än förlossningsvård

i hemmen. Styrelsen framlialler vidare vikten av att redan färdigutbildade

barnmorskesköterskors anställnings- och avlöningsvillkor snarast

möjligt reglerades.

Medicinalstyrelsen och centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund uttala

sig i samma riktning som gynekologförbundet i fråga örn önskvärdheten av

barnmorskeutbildningens omorganisation.

Statskontoret däremot förklarar sig icke kunna dela utredningens uppfatt

ning örn lämpligheten av en sådan utveckling, da detta skulle innebära, att

barnmorskornas utbildningstid nära nog fördubblades. Krav på ytterligare

förhöjda avlöningsförmåner kunde därigenom befaras uppstå.

Utredningens förslag örn kompletteringskurser i barnavård har

endast föranlett vissa detaljerinringar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att i blivande kungörelse

angående fortbildningskurser bör föreskrivas, att barnmorska är skyldig

genomgå sådan kurs, vid äventyr att hon eljest kommer att bibehållas vid

sina förutvarande avlöningsförmåner.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län anser, att därest annan distnktsbarnmorska

icke kan erhållas för uppehållande av kompletterande distriktsbarnmorskas

tjänst, det vore önskvärt, att statsbidrag utgmge till ylkänen.

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län betonar nödvändigheten av

att någon övre åldersgräns icke fastställes för genomgående av kompletteringskurs,

med hänsyn till att de flesta distriktsbarnmorskorna inom länet

redan överskridit den av utredningen förordade högsta åldersgränsen eller

45 år samt yttrar härom följande.

Förhållandet är väl det, att barnmorskestyrelsen söker sätta in de yngre

arbetskrafterna på sådana platser, där antalet förlossningar är störst, d. v s.

där barnmorskan kan få fullt arbete i sitt yrke. Idet blir såvitt nu kan

bedömas endast ett ringa antal barnmorskor, som realiter skulle kunna uttagas

till utbildning i förebyggande barnavård, örn den föreslagna åldersgränsen

skall gälla. Skola de barnmorskor, som nu ha litet att göra, mera allmänt

användas i den förebyggande barnavården, så borde också andra än i

förslaget avsedda kunna uttagas till utbildning, detta i ^ synnerhet som

det är meningen, att denna anordning endast skall fortgå tills distriktssköterskeväsendet

är utbyggt. Man bör sålunda sträva efter att under

denna övergångstid göra betydligt flera barnmorskor, som nu ej ha tillräcklig

sysselsättning, kompetenta att deltaga i den förebyggande vården av barn.

Då det är sannolikt att flertalet mindre sysselsatta barnmorskor tillhöra de

äldre årsgrupperna, bör utbildningen alltså även komma dessa och kanske

framför allt dessa tillgodo.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I samma riktning uttala sig länsstyrelsen i Västmanlands län samt Västmanlands

läns landstings förvaltningsutskott.

Sjukhusdirektionen i Göteborg finner sig icke kunna bereda deltagarna i

de till Göteborgs barnsjukhus planerade kompletteringskurserna förmånen av

fri kost å sjukhusets bekostnad, därest kursverksamheten blott bomme att

bedrivas under viss del av året. Endast under förutsättning att visst antal

elever under hela året tjänstgjorde å sjukhuset och genom sitt deltagande i

sjukhusarbetet ersatte eljest erforderlig personal, kunde eleverna beredas

fri kost.

I fråga örn arvodena till lärarna vid kurserna anser statskontoret, att dessa

liksom vid 1939 års kurser böra beräknas efter 25 kronor per föreläsningstimme.

Departementschefen.

Frågan angående omläggning av barnmorskeutbildningen enligt

befolkningskommissionens förslag var uppe till behandling vid 1937

års riksdag. Jag framhöll därvid, att befolkningskommissionen vid planläggningen

av utbildningen syntes hava räknat med ett mera stadigvarande användande

av barnmorskorna i förebyggande barnavårdsarbete vid sidan av

distriktssköterskorna, vilket vore ägnat att äventyra enhetligheten i detsamma.

Vidare ställde jag mig betänksam mot den förlängning av utbildningstiden,

som förslaget innebure, samt uttalade farhågor för att rekryteringskretsen

till barnmorskeyrket komme att begränsas på ett icke önskvärt sätt till följd

av de högre inträdesfordringarna vid sjuksköterskeskolorna, Slutligen betonade

jag, att man med hänsyn till det förhållandevis stora antalet barnmorskor

i landet icke hade anledning att räkna med något större nyrekryteringsbehov

under de närmaste tio åren. På dessa skäl fann jag mig för det

dåvarande icke kunna biträda befolkningskommissionens förslag i denna del.

Riksdagen ansåg för sin del, att behov av en förbättrad barnmorskeutbildning

förelåge, men hyste betänkligheter mot att under dåvarande förhållanden

vidtaga en så genomgripande omläggning, som kommissionens förslag

avsåge. En dylik åtgärd syntes riksdagen bland annat ägnad att skärpa

svårigheterna för de redan anställda distriktsbarnmorskorna att erhålla

sysselsättning i den slutna vården. Riksdagen anslöt sig därför till Kungl.

Maj :ts ståndpunkt i denna fråga.

De motiv, som sålunda lago till grund för statsmakternas avvisande

hållning i utbildningsfrågan, kunna i det stora hela alltjämt sägas äga giltighet.

Visserligen har under den därefter förflutna tiden utvecklingen lett

till en väsentlig utjämning av tidigare förefintlig skillnad i rekryteringshänseende

mellan de inträdessökande vid barnmorskeläroanstalterna och

sjuksköterskeskolorna, men man kan likväl icke undgå att ställa sig betänksam

mot att under nu rådande förhållanden vidtaga en obligatorisk förlängning

av utbildningstiden för barnmorskorna i den omfattning, som befolkningskommissionens

förslag innebär. Härtill kommer, att full klarhet rörande

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

målsättningen för elen vidgade barnmorskeutbildningen ännu icke kail anses

föreligga.

Obestridligen skulle genom den föreslagna omläggningen den slutna barnbördsvårdens

krav på ökad sjukvårdsutbildning bliva tillgodosett och ett

nära samarbete mellan den slutna och öppna barnbördsvården väsentligt

underlättas. En kombinerad sjuksköterske- och barnmorskeutbildning skulle

även möjliggöra ett vidgat, mera stadigvarande användande av barnmorskorna i

den förebyggande hälsovården samt hemsjukvården, särskilt vården avdekioniskt

sjuka. Hur långt barnmorskeutredningen i detta hänseende syftat framgår

ej av betänkandet utom beträffande avlägset liggande distrikt (ödemarksdistrikt

eller öar), där barnmorskans och distriktssköterskans arbetsuppgifter

tänkts kunna sammanföras till en befattningshavare. Att märka är

emellertid, att omkring 35 procent av barnaföderskorna fortfarande förlösas

i det egna hemmet, och det torde draga en avsevärd tid, innan den slutna

förlossningsvården blir så utbyggd, att den öppna förlossningsvården kan i

görligaste mån tillgodoses därifrån, t. ex. genom stationering av två barnmorskor

vid smärre anstalter. Även när så skett, lärer stora områden av

landet återstå, som icke kunna betraktas som ödemarksdistrikt i egentlig

bemärkelse men där förlossningsvården likväl torde få tillgodoses genom fristående

tjänstebarnmorskor. Jämväl i dessa fall synes man, därest principen

örn enhetlighet i hälsovårdsarbetet skall upprätthållas, få sörja för att tillräckligt

antal barnmorskeutbildade distriktssköterskor stå till förfogande.

Befolkningskommissionens förslag är emellertid icke så avvägt, att det kan

utan vidare läggas till grund för en kombinerad barnmorske-distriktssköterskeutbildning.

Från nyss angivna utgångspunkter synes det mig böra

övervägas, huruvida icke en utvidgad barnmorskeutbildning bör ordnas

efter två parallella linjer, varav den ena skulle avses för utbildning i

förlossningsvård företrädesvis å anstalt och den andra skulle bilda diiekt

grundval för utbildning till kombinerad barnmorske-distriktssköterska. Härigenom

bör den praktiska utbildningen för den slutna och den öppna

vården kunna var för sig bättre tillrättaläggas, samtidigt som utbildningstiden

för vinnande av kompetens som barnmorska-distriktssköterska, tolde kunna

begränsas till omkring 4 år. Möjligen kan det ock befinnas ändamålsenligt,

att, innan fullständig omläggning sker, vid endera av anstalterna anordna en

eller flera försökskurser i syfte att pröva olika program för den praktiska

utbildningens sammansättning och anordnande. Det torde böra uppdragas

åt medicinalstyrelsen att i samråd med ledningen för barnmorskeläroanstalterna

och vissa sjuksköterskeskolor verkställa närmare utredning i detta

hänseende och inkomma med det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

I avbidan härå torde med vidare åtgärder för barnmorskeutbildningens omläggning

böra anstå.

Mot anordnande av komplett er ingskurser i barnavård för nu anställda

barnmorskor i huvudsaklig anslutning till barnmorskeutredningens

förslag har jag intet att erinra. Vid urvalet av barnmorskor till dessa kurser

torde böra beaktas vad därutinnan anförts av bland andra förste provinsial
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.

läkaren i ästmanlande län. De barnmorskor, som befinnas lämpliga för

ändamalet, böra vara skyldiga att efter anvisning av medicinalstyrelsen

genomgå dylikt kurs. Jag förutsätter härvid, att sådan barnmorska skall äga

rätt att på statens bekostnad åtnjuta oavkortad lön under utbildningstiden,

medan resekostnader och erforderlig traktamentsersättning i enlighet med

utredningens förslag torde böra påvila huvudmannen. De beräknade kostnaderna

i övrigt ha icke givit mig anledning till annan erinran än att arvodena

till lärarna som regel synas mig böra begränsas till 25 kronor per timme.

Den närmare planläggningen av kurserna torde böra ankomma på medicinalstyrelsen.

Man synes böra räkna med att kurserna skola kunna taga

sin början i januari 1944.

För ändamålet torde för nästa budgetår böra äskas ett reservationsanslag

av 7,000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela närmare

bestämmelser rörande anslagets användning.

IV. Bidrag till förebyggande medra- och barnavård.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna rörande bidrag till förebyggande mödra- och barnavård

finnas innefattade i kungörelsen i ämnet den 21 juli 1937 (nr 745), med däri

genom kungörelser nr 265/1939, 1057/1940 och 676/1942 vidtagna ändringar.

Enligt sagda bestämmelser bedrives hithörande verksamhet vid dels s. k.

mödra- och barnavårdscentraler, med för ändamålet särskilt anställd personal,

samt dels s. k. mödra- och barnavård sstationer, förlagda till tjänsteläkarnas

mottagningslokaler eller till andra för ändamålet lämpliga lokaler,

och med distriktssköterska eller distriktsbarnmorska som biträde. Denna

verksamhet avses kompletterad med en allmän upplysningsverksamhet under

ledning av medicinalstyrelsen och de lokala huvudmännen.

Statsbidrag utgår dels med ett engångsbelopp till inredning och utrustning

av lokaler för mödra- och barnavårdscentraler intill hälften av den

verkliga kostnaden, dock högst 1,000 kronor för varje central, dels och med

ett årligt belopp till arvoden åt läkare, sjuksköterskor och barnmorskor, vilka

sysselsättas i verksamheten, ävensom till resekostnader för hembesök avseende

spädbarn å landsbygden. Bidraget till arvoden utgår för läkare med

högst 2,000 kronor, för sjuksköterskor och barnmorskor vid mödravårds

central av typ I med högst 500 kronor, för sköterska vid barnavårdscentral

av typ I samt mödra- och barnavårdscentral av typ II med högst 1,000

kronor jämte ålderstillägg samt för distriktsbarnmorska, som med tillstånd

av medicinalstyrelsen deltager i förebyggande barnavård, med 300 kronor,

liesebidraget utgår med högst 70 procent av sammanlagda resekostnaden

inom respektive landstingsområde. Några generella grunder för bidrag till

den allmänna upplysningsverksamheten hava icke fastställts.

Den förebyggande barnavården, som tidigare allenast omfattat barn upp

till ett års ålder, har från och med innevarande budgetår utvidgats att avse

barn upp till två års ålder. Från samma tid ha vidare statsbidragsgrunderna

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ändrats så, att bidraget till barnavårdscentralen beräknas efter antalet barn,

som står under hälsokontroll, och ej såsom förut efter invånarantalet, samt att

bidrag utgår jämväl för mottagningar utom stationsorten, s. k. mödra- och

barnavårdsfilialer.

För innevarande budgetår har härjämte under förevarande anslag beräknats

medel till bidrag till specialutbildning av barnsjuksköterskor.

Av det för innevarande budgetår anvisade anslaget, 600,000 kronor, må

jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 30 juni 1942 till de olika ändamålen an
-

vändas följande belopp:

Bidrag till inredning och utrustning av centraler, högst...... kronor 15,000

Bidrag till arvoden åt läkare och sköterskor m. fl., förslagsvis » 500,000

Bidrag till resor för förebyggande barnavård, förslagsvis____ » 35,000

Bidrag till upplysningsverksamhet, högst...................... » 35,000

Bidrag till specialutbildning av barnsjuksköterskor, högst— »_15,000

Summa kronor 600,000

Medicinalstyrelsens framställning.

I en den 16 november 1942 dagtecknad promemoria har medicinalstyrelsen

framlagt förslag rörande medelsbehovet till ifrågavarande ändamål under

nästa budgetår. Promemorian innehåller i huvudsak följande.

Till bidrag till inredning och utrustning av centraler har styrelsen

ansett ett belopp av 10,000 kronor vara tillräckligt för nästa budgetår.

Vad angår bidragen till arvoden åt läkare och sköterskor m. fl., framhåller

styrelsen, att driftkostnaderna för centraler och stationer ökade allteftersom

den förebyggande mödra- och barnavården utbyggdes. Planer för verksamheten

funnes sedan november 1942 utarbetade och godkända för alla län.

Den från och med budgetåret 1942/43 genomförda principen, att statsbidrag

skulle utgå efter antalet övervakade barn i stället för efter invånarantalet,

medförde jämväl en ökning av kostnaderna. Styrelsen har räknat med att

varje barnavårdscentral med tre mottagningar i veckan i allmänhet skulle

kunna omhändertaga 375 spädbarn per år. Den arbetsprestation, som härvid

erfordrades av en sköterska, anser styrelsen komma att utfylla hela

hennes arbetstid.

Styrelsen framhåller vidare, att styrelsen vid framläggande av sitt förslag,

att statsbidraget till barnavårdscentraler skulle utgå efter antalet kontrollerade

barn, ej direkt uttalade sig örn statsbidragets beräknande för mödracentralernas

vidkommande.

Emellertid gähle här samma argument och även detta bidrag borde därför

utgå efter antalet kontrollerade individer och icke efter invånarantal.

Då det nödvändiga antalet kontroller för mödrarna icke kunde ställas lika

högt som i fråga örn barnen och hänsyn även i övrigt måste tagas till skillnad

i arbetsprestation mellan undersökning av blivande moder och spädbarn,

hade styrelsen kommit till den uppfattningen, att en mödravårdscentral med

mottagning en gång i veckan kunde ombesörja kontrollen av cirka 250 blivande

mödrar per år.

Med tillämpning av sagda beräkningsgrunder har styrelsen uppskattat

statens kostnader för bidrag till arvoden åt läkare och sköterskor m. fl.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

inom den förebyggande mödra- och barnavården på sätt framgår av följande

sammanställning, vilken avser förhållandena i augusti 1942.

Antal Kostapelkronor
Mödravårdscentraler

typ 1...................................... 26 52 000

Barnavårdscentraler typ 1...................................... 39 117 000

Mödra- och barnavårdscentraler typ II ...................... 45 169,000

Mödra- och barnavårdsstationer................................ 3461

Mödra- och barnavårdsfilialer.................................. 2301 150,840

Statsbidrag till vid centraler extra anställda sköterskor .... — 12,000

Summa kronor 500,840

Driftkostnaderna uppskattas sålunda för närvarande till omkring 500,000

kronor för år.

Till följd av ytterligare utbyggnad av den förebyggande mödra- och barnavården

enligt av 1942 års riksdag antagna grunder samt dess påbörjande

inom län, där statsunderstödd verksamhet saknas (Malmöhus län), har medicinalstyrelsen

beräknat, att statens bidrag till driftkostnaderna under

budgetåret 1943/44 komma att stiga med cirka 175,000 kronor.

I samband härmed föreslår medicinalstyrelsen en utvidgning av den förebyggande

barnavården till att omfatta barn upp till 3 års ålder. Styrelsen

anför härutinnan bland annat följande.

Nyttan av en sådan kontroll av småbarnens utveckling och hälsotillstånd

ligger i öppen dag ej minst i nuvarande tidsläge. En rationell övervakning

giver i stor utsträckning möjlighet att förebygga sjukdoms- och bristtillstånd

av olika natur hos barnen samt att i tid misstänka och upptäcka sådana

skador och vidtaga åtgärder för deras behandling. Läkarnas arbete å dessa

mottagningar skall bestå i kontroll av barnens allmänna utveckling i kroppsligt

avseende, deras inre organ, näs-svalgrum, tänder, skelett m. m. Genom

kostföreskrifter och råd angående barnens allmänna vård skola läkarna arbeta

för deras sunda kroppsliga utveckling. Likaså skall centralen kontrollera

och motverka skelettdeformiteter genom ortopedisk profylax, uppmärksamma

näs-svalgakommor och föranstalta örn åtgärder att motverka infektioner i

dessa organ, samarbeta med folktandvården m. m. För tuberkulosbekämpandet

torde centralerna även kunna få en viktig roll att fylla genom tuberkulinprövningar

av barnen och anmälan av positivt reagerande barn till

dispensären, varigenom obekanta smittokällor kunna upptäckas. Barnens

psykiska utveckling bör centralen ävenledes följa, och tecken på missanpassning

hos barnen motarbetas genom uppfostringsråd, miljöförändring och

dylikt. Centralerna hava sålunda även en viktig mentalliygienisk uppgift

att fylla.

Yad nu sagts anser medicinalstyrelsen utgöra starka skäl för att utvecklingen

av . den förebyggande barnavården sker så snabbt som möjligt. Då organisationen

emellertid i allmänhet icke kan bära utökning med mer en åldersgrupp

varje, år och denna takt i utvecklingen i övrigt är naturlig, emedan

de en gång inskrivna barnen därigenom få möjlighet att direkt fortsätta under

hälsotilisynen, får medicinalstyrelsen föreslå, att 2—3-åringarna få omhändertagas

från och med budgetåret 1943/44. Deras övervakning behöver icke vara

så omfattande som 1—2-åringarnas. Det torde vara tillräckligt att räkna med 2

kontroller årligen å centralen. Hembesöken i denna ålder kunna inskränkas

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

till 1 ä 2 om året. Arbetsprestationen för kontrollen av 2—3-åringarna

jämförd med kontrollen av spädbarn kan vid samma antal uppskattas till

i/3—1/4, Då, uppskovet med genomförande av nya tjänsteläkardistriktsindelningar

på landsbygden gör att alltför många läkare äro så sysselsatta, att

de knappast kunna åtaga sig nya uppgifter utan att erhålla arbetshjälp i

form av extraläkare, kommer en utsträckning av den förebyggande barnavården

till nya årsklasser att på vissa håll stöta på svårigheter. Utgiftsökningen

under budgetåret 1943/44 för 2—3-åringarnas kontroll torde därför

icke komma att överstiga 40,000 kronor.

De totala utgifterna för läkare och sköterskor vid mödra- och barnavårdscentralerna

och -stationerna under budgetåret 1943/44 har medicinalstyrelsen

under angivna förutsättningar uppskattat till (500,000 + 175,000 + 40,000)

715,000 kronor.

I fortsättningen föreslår styrelsen en omläggning och intensifiering

av den förebyggande mödravården så, att densamma även skulle innefatta

ambulant behandling av under havandeskapet uppkommande komplikationer.

Styrelsen yttrar härutinnan i huvudsak följande.

Inom den förebyggande mödravården hade enligt hittills gällande bestämmelser,

som utformats för tillgodoseende av hälsovårdande synpunkter,

den havande kvinnan övervakats av centralen så länge hon icke företett

någon komplikation till havandeskapet. Då sådan tillstött, hade hon hänvisats

till vård å poliklinik eller å privat läkares mottagning. Av en utredning,

som medicinalstyrelsen låtit verkställa å samtliga mödravårdscentraler

av typ I, framginge emellertid, att komplikationer vid havandeskap vöre

synnerligen vanliga. Av 12,784 patienter, som under 1941 inskrivits vid

mödravårdscentralerna av typ I, hade icke mindre än 7,226 eller 56.5 procent

av fallen företett någon komplikation. Det framginge vidare, att beträffande

dessa kvinnor medeltalet företedda komplikationer utgjort 1.5. Den utan

jämförelse oftast förekommande komplikationen bestode i blodbrist, som

konstaterats hos ungefär tredjedelen av samtliga gravida kvinnor, därnäst

komme havand eskapsförgiftningarna, vilka förekomme hos något mer än 10

procent av fallen. Det finnes icke anledning antaga, att klientelet å mödravårdscentral

av typ II eller å mödravårdsstation i komplikationshänseende

skulle vara väsentligt olika det å mödravårdscentral av typ I.

Svårigheter hade även mött att i praktiken upprätthålla gränsen mellan

hälso- och sjukvård, vilken under havandeskapstiden vore mindre skarp än

eljest. Det syntes styrelsen uppenbart, att större enhetlighet och fasthet

skulle ernås, örn skillnaden mellan hälso- och sjukvård på havandeskapets

område upphävdes och kvinnan under hela havandeskapstiden hnge kontrolleras

å central eller station, vare sig komplikationer tillstötte eller ej.

Den för behandlingen erforderliga medicinen borde patienten kunna erhålla

utan kostnad med tillämpande av liknande principer, som gälla för kostnadsfria

skyddsläkemedel

Såsom en konsekvens av nu nämnda utvidgning har styrelsen även framlagt

förslag till ändrade grunder för ersättning till de inom mödravården

arbetande läkarna. Efter erinran om att nuvarande ersättning

till läkarna utginge med ett fixt belopp per år eller mottagning, oberoende

av verksamhetens omfattning, anför medicinalstyrelsen bland annat följande.

Den snabba utvecklingen av den förebyggande vården hade medfört, att

ersättningen per konsultation efter hand sjunkit. Denna, som under 1940

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 209—210.

656 43 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

uppgått till i medeltal för hela riket 1 krona 30 öre, hade under 1941 nedgått

till endast 1 krona 11 öre. Ersättningen hade i vissa fall gått ned

ända till ett medeltal av 50 öre per konsultation. Flera huvudmän hade

också på grund av den dåliga ersättningen till läkarna ansett sig böra giva

ett tillägg till statsbidraget för deras avlöning, vanligen uppgående till 20

kronor per mottagning. Örn sålunda den bestämda ersättningen i genomsnitt

finge anses vara låg, bleve den, därest mödravården omändrades och

utökades i enlighet med det nu framlagda förslaget, ännu mera otillfredsställande,

särskilt som läkarnas egna praktikinkomster samtidigt komme att

sjunka. Det framstode därför som rimligt, att läkarna erhölle en ersättning

för arbetet på mödravårdscentralerna, som gåve kompensation även för arbetets

ändrade karaktär.

Styrelsen hade i enlighet härmed funnit sig böra föreslå en ersättning

per mottagning, varierande med besöksfrekvensen, varvid en minimiersättning

skulle stipuleras för skyldighet att under viss tid hålla mottagning och

för denna ersättning även undersöka ett begränsat antal patienter. Härefter

skulle ökad ersättning utgå efter besöksantalet intill vissa maximibelopp.

Till grund för beräkning av ersättningen skulle läggas medeltalet besök per

mottagning under året. Minimiersättningen borde sättas till 15 kronor och

utgå för varje _ mottagning med upp till ett besöksmedeltal av 6 blivande

mödrar. Yid stigande besöksfrekvens skulle ersättning utgå för varje heltal,

som medeltalet mödrar ökade, med 2 kronor 50 öre. Maximiersättningen

borde sättas till 50 kronor per mottagning vid mödravårdscentral samt

37 kronor 50 öre vid mödravårdsstation, innebärande att ytterligare betalning,

ej skulle utgå, när medeltalet besökande överskrede 20 vid central och

15 vid station. Det lägre medeltalet för station motiverades av de mindre

lokaler som där i allmänhet stöde till förfogande. Medicinalstyrelsen borde

dock äga rätt att, då omständigheterna det tilläte och behov av större mottagningar

förelåge, medgiva en höjning av ersättningen till samma som för

central.

Styrelsen har härjämte föreslagit, att i de fall då föreståndaren för mödravårdscentralen

ej själv holle mottagningarna utan dessa överlätes åt underläkare,

föreståndaren borde erhålla viss ersättning för sitt arbete och ansvar för

centralen samt för det han tjänstgjorde som konsulterande instans för såväl

underläkaren vid centralen som tjänsteläkarna vid stationerna och läkarna

vid centraler av typ II. Ersättningen föreslås utgå med 1,000 kronor för

år med skyldighet för föreståndaren till konsultering i 50 fall. Därutöver

skulle föreståndaren erhålla ersättning, beräknad efter 10 kronor per konsultation,

dock att ersättningen ej finge överstiga sammanlagt 2,500 kronor

per år. Örn antalet konsultationsfall komme att överstiga 200 per år, skulle

överläkaren vara skyldig därom insända anmälan till medicinalstyrelsen, som

skulle äga besluta örn ytterligare ersättning. För det fall att överläkaren

själv eller av medicinalstyrelsen såsom föreståndare godkänd specialist handhade

verksamheten vid central av typ I skulle till honom utgå en ersättning

av 3 kronor per besök men intet fast arvode. I detta fall anser styrelsen

maximiersättningen per mottagning böra höjas till 60 kronor.

Statsbidraget till arvoden åt läkarna för havandeskapsvården enligt de nu

föreslagna grunderna har medicinalstyrelsen för budgetåret 1943/44 uppskattat

till 565,000 kronor, varvid styrelsen räknat med 35,000 kronor i er
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.

sättning för överläkarnas och övriga särskilt förordnade specialisters medverkan

i sagda vård. I detta sammanhang har medicinalstyrelsen framhållit,

att man vid bedömandet av denna kostnadsökning måste taga hänsyn till

att sjukkassornas utgifter komme att minska, då mödravårdscentralerna örn - händertoge de sjukliga komplikationerna vid havandeskapet.

Statens kostnader för fri medicin har styrelsen uppskattat till 200,000

kronor för budgetåret 1943/44, varvid styrelsen förutsatt, att en del patienter

själva betala sin medicin i likhet med vad som gäller i fråga örn de kostnadsfria

skyddsläkemedlen. I samband härmed Ilar styrelsen förordat, att

de intyg, som erfordrades av sociala skäl, skulle lämnas patienterna utan

kostnad. Övriga intyg skulle ersättas av patienten direkt till läkaren enligt

av styrelsen fastställd taxa.

Därest nu nämnda ersättningssystem införes beträffande mödravården,

förordar medicinalstyrelsen motsvarande ändring av ersättningsgrunderna

beträffande den förebyggande barnavården. Styrelsen finner

en sådan förändring medföra önskvärd enhetlighet i betalningssystemet och

dessutom en rättvisare ersättning till läkarna alltefter deras prestationer.

Medicinalstyrelsen har såsom en ytterligare konsekvens av det nya ersättningssystemet

framhållit, att huvudmännen, landsting samt städer utanför

landsting, kunde befrias från all ersättning till läkarna för deras arbete

inom mödra- och barnavården. Staten skulle salunda helt svara härför.

Den skillnaden skulle emellertid råda mellan mödravården enligt det

nu föreslagna systemet och den förebyggande barnavården, att den senare

fortfarande i princip icke skulle omfatta annat än hälsovård. Sjuka barn

skulle sålunda ej behandlas på centralerna, detta med hänsyn till den ständiga

fara för barnen, som de smittsamma barnsjukdomarna utgjorde.

Med beaktande av att undersökning av barn tager mindre tid i anspråk

än undersökning av kvinnor samt att motsvarande tid är mindre för spädbarn

än för äldre barn, har medicinalstyrelsen föreslagit, att för mottagning

skulle utgå ett minimiarvode av 15 kronor, för vilket läkaren skulle vara

skyldig att mottaga upp till ett medeltal per år av 10 spädbarn eller 7.5

småbarn. För varje ökning härutöver av medeltalet skulle ersättningen per

enhet ökas med 1 krona 50 öre för spädbarn och 2 kronor för småbarn upp

till ett maximum vid centralerna av 37 kronor 50 öre för spädbarn och 40 kronor

för småbarn. Ingen merersättning skulle salunda utgå, örn barnantalet pei

mottagning överstege för spädbarnen 25 och för smabarnen 20. Vid stationerna

skulle maximiersättningen sättas till 22 kronor 50 öre för spädbarn och

30 kronor för småbarn, innebärande att ersättningens stegring skulle upphöra,

då medeltalet barn per mottagning överstege 15. Medicinalstyrelsen

skulle alltjämt bestämma antalet mottagningar och hade därigenom den

slutliga kontrollen i sin hand.

Statens sammanlagda kostnader för läkarnas arbete inom den förebyggande

barnavården vid tillämpningen av de nya bidragsgrunderna har styrelsen

uppskattat till 595,000 kronor.

Medicinalstyrelsen har vidare föreslagit en höjning av statsbidraget

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

till sjuksköterska vid mödravårdscentral av typ I. Styrelsen erinrar

om att arbetet å mödravårdscentralerna vore begränsat till den medicinska

undersökningen av modern på mottagningen och att hembesök av centralens

sköterska icke förekomme såsom i fråga örn barnen. Enligt styrelsens mening

skulle emellertid en sådan komplettering av verksamheten vara av stort

värde. Centralen finge därigenom en för övervakningens genomförande

mycket önskvärd uppfattning örn moderns miljö och hennes möjligheter att

följa centralens föreskrifter i fråga örn kost, personlig vård m. m. Eikliga

tillfällen till anvisningar örn olika hjälpåtgärder för modern skulle härvid

helt visst uppkomma. Särskilt gällde detta de ensamställda mödrarna med

deras svåra problem. Hembesök av sköterska vid mödravårdscentraler av

typ I kunde ej tänkas ske, örn ej hennes tjänst omändras till heltidsbefattning

i likhet med förhållandena vid barnavårdscentralerna av typ I. Bidraget

till arvode för sköterska vid mödravårdscentral av typ I borde till följd

härav ökas med 500 kronor till 1,000 kronor. Härtill komme statsbidrag

för ålderstillägg.

Statens kostnader för sköterskor och barnmorskor inom den förebyggande

mödra- och barnavården har styrelsen vid tillämpning av nu gällande bidragsbestämmelser

för budgetåret 1943/44 uppskattat till 154,000 kronor.

Den av styrelsen föreslagna höjningen av statsbidraget till sköterska vid

mödravårdscentral av typ I har beräknats medföra en merutgift för statsverket

å 15,000 kronor, varför alltså statens utgifter vid bifall till sagda förslag

komme att uppgå till 169,000 kronor.

I anslutning härtill har styrelsen föreslagit anställande försöksvis av

sociala kuratorer vid centralerna i rikets tre största städer. Styrelsen

yttrar härutinnan:

Genom att vid centralerna särskilt anställa sociala kuratorer skulle man

åtminstone i viss mån kunna motarbeta de illegitima aborterna. Erfarenheterna

från Stockholm visade, att detta i en del fall otvivelaktigt varit

möjligt.. Sociala kuratorn borde vara sköterska med speciell utbildning på

det sociala och socialmedicinska området. Den sociala kuratorns arbete vid

en mödravårdscentral skulle alltså vara att vid centralen bistå mödrarna

med allehanda upplysningar angående olika ekonomiska och sociala hjälpåtgärder

för mödrarna, att vid behov ordna med plats åt dem å mödrahem

m. m. Hon skulle i anvisade fall göra hembesök hos mödrarna samt i de

speciellt viktiga fallen, då man visste eller misstänkte, att modern tänkte

söka få havandeskapet avbrutet, få sig särskilt ålagt att söka bistå dessa

kvinnor och med varje till buds stående medel söka ordna deras personliga

svårigheter, så att abort kunde undvikas. Medicinalstyrelsen ansåge denna

fråga vara av synnerligen stor vikt och förordade därför, att möjlighet bereddes

att vid centraler i de tre största städerna anordna en försöksverksamhet

med social kurator. För detta ändamål erfordrades för budgetåret

1943/44 ett belopp av (2,000 X 4) = 8,000 kronor, varvid räknats med två

kuratorer i Stockholm och en i vardera Göteborg och Malmö.

Sammanlagda kostnaderna för bidrag till sköterskor och barnmorskor

samt de sociala kuratorerna skulle enligt styrelsens beräkningar uppgå till

(169,000 + 8,000) 177,000 kronor.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Då statsbidraget till arvoden åt läkarna beräknats till (565,000 + 595,000)

1.160.000 kronor, skulle alltså vid bifall till styrelsens förslag statens totala

kostnader för arvoden åt läkare och sjuksköterskor m. fl. inom den förebyggande

mödra- och barnavården belöpa sig till 1,337,000 kronor.

Till bidrag till resor för förebyggande barnavård har styrelsen ansett

ett belopp av 50,000 kronor erforderligt.

I anslutning till sitt förslag rörande hembesök lios mödrar och den sociala

kuratorns verksamhet i städerna har styrelsen i enahanda syfte för landsbygdens

vidkommande påkallat statsbidrag jämväl till resor för den förebyggande

mödravården. För budgetaret 1943/44 har styrelsen ansett ett

belopp av 15,000 kronor tillräckligt för ändamålet, varvid styrelsen räknat

med att samma grunder skulle tillämpas för ifrågavarande bidrag som beträffande

bidrag till resor för den förebyggande barnavården.

I detta sammanhang har medicinalstyrelsen omnämnt, att särskilt anslag

för mödrars och barns resor till läkarmottagningarna och läkarnas resor till

filialerna icke upptagits i förevarande framställning, då särskild framställning

därom gjorts.

Sammanlagda kostnaderna för statsbidrag till ifrågavarande resekostnader

inom den förebyggande mödra- och barnavården skulle alltså uppgå till

(50,000 + 15,000) 65,000 kronor.

Beträffande upplysningsverksamheten inom förevarande område beräknades

för budgetåret 1941/42 ett belopp av 19,000 kronor som bidrag

till den av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets socialmedicinska

sektion bedrivna ambulerande kursverksamheten. Medicinalstyrelsen framhåller,

att utgifterna för budgetåret 1941/42 för de ambulerande kurserna

uppgått till 25,731 kronor. Ett avsevärt underskott hade därför uppstått för

förbundet, som måste täckas genom olika donationsmedel. De ökade utgifterna

för verksamheten sammanhängde framför allt med en stark ökning av antalet

hållna demonstrationskurser i barnavård och endast till mindre grad med

de ökade omkostnaderna för transporter, materielanskaffning och dylikt.

För budgetåret 1942/43 hade beräknats 20,000 kronor för dessa kurser. Då

även detta belopp vore otillräckligt, hade förbundet för nästa budgetar hemställt

örn 27,000 kronor för ändamålet. För utökning av antalet fasta kurser

vid mödravårdscentralerna, för vilka kurser under innevarande budgetar anvisats

4,000 kronor, hade förbundet för nästa budgetår begärt ytterligare

3.000 kronor. Slutligen hade förbundet äskat 1,500 kronor för anskaffande

av två nya kopior av barnavårdsfilmen. I anslutning härtill har medicinalstyrelsen

tillstyrkt ett belopp av i runt tal 35,000 kronor för barnavårdsförbundets

upplysningsverksamhet.

För upplysningsverksamheten i övrigt har styrelsen beräknat ett belopp

av 15,000 kronor. Styrelsen påpekar, att kostnaderna på detta leon to ökade

automatiskt med utbyggnaden av den förebyggande mödra- och barnavården.

Av beloppet äro 1,200 kronor avsedda för försöksverksamhet å barnavårdens

område inom Älvsborgs län, för vilken verksamhet redogjorts under punkt

146 i statsverkspropositionen till 1941 års riksdag.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Styrelsen Ilar sålunda för upplysningsverksamhet räknat med ett belopp

av (35,000 + 15,000) 50,000 kronor/

Slutligen har styrelsen hemställt, att till bidrag till specialutbildning

av barnsjuksköterskor måtte beräknas ett belopp av 15,000 kronor eller

ett lika stort belopp, som anvisats för innevarande budgetår. Beloppet har

styrelsen föreslagit böra disponeras sålunda, att till avlöning till en instruktionssköterska

beräknas 5,300 kronor, till lektionsarvoden 3,200 kronor, till expenser

500 kronor samt till stipendier 6,000 kronor. Styrelsen har emellertid

ansett önskvärt, att endera av posterna till lektionsarvoden och expenser finge

i mån av behov överskridas mot det att den andra posten underginge en

motsvarande minskning.

Vid bifall till vad medicinalstyrelsen sålunda i olika hänseenden föreslagit

skulle till förebyggande mödra- och barnavård för nästa budgetår erfordras

ett anslag av 1,677,000 kronor enligt följande fördelning:

Bidrag till inredning och utrustning av centraler, högst____ kronor 10,000

Bidrag till arvoden till läkare och sköterskor inom den förebyggande

mödra- och barnavården, förslagsvis ............ » 1,337,000

Bidrag till kostnadsfri medicin under havandeskapet, förslagsvis

........................................................ » 200,000

Bidrag till resekostnader i förebyggande mödra- och barnavård,

förslagsvis .............................................. » 65,000

Bidrag till upplysningsverksamhet, förslagsvis .............. » 50,000

Bidrag till specialutbildning av barnsjuksköterskor förslagsvis » 15,000

Summa kronor 1,677,000

Yttranden m. m.

Över medicinalstyrelsens framställning hava yttranden avgivits av statskontoret,

1941 års befolkningsutredning samt styrelserna för svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska provinsialläkareföreningen

och svenska stadsläkareföreningen.

I samtliga yttranden utom statskontorets har medicinalstyrelsens förslag

i huvudsak tillstyrkts.

1941 års hefolJcningsutredning yttrar sålunda bland annat följande.

Den förebyggande mödra- och barnavården måste betraktas som en samhällsangelägenhet

av synnerlig vikt. Erfarenheten utvisar nämligen, att

spädbarnsdödligheten kunnat nedbringas i områden, där denna förebyggande

vård är väl utvecklad. I detta sammanhang bör beaktas icke blott den

minskade dödligheten utan även alla de fall, då sjukdomar, som visserligen

icke skulle medfört barnets död men haft mer eller mindre långvarigt eller

bestående men eller ohälsa till följd, kunnat förebyggas genom denna vård.

_ Utredningen, som i stort sett delar medicinalstyrelsens uppfattning i

hithörande frågor sådan den kommer till uttryck i promemorian, vill särskilt

understryka betydelsen av vissa föreslagna förändringar i nu gällande

bestämmelser.

Utvidgningen av den förebyggande barnavården till 2—3-åringar vill

utredningen för sin del tillstyrka. Ett medeltal av tre respektive två årliga

kontroller finner utredningen vara väl avpassat men vill i likhet med

medicinalstyrelsen betona, att i vissa fall det av ekonomiska, sociala eller

medicinska hänsyn kan vara befogat med ett ökat antal övervakningstillfällen

per år.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Medicinalstyrelsen Ilar vidare föreslagit den principiella ändringen att

skillnaden mellan hälso- och sjukvård i fråga om den förebyggande mödravården

upphäves. Av den verkställda statistiska undersökningen rörande de

s k komplikationerna vid havandeskap framgår huru svart det ar att ur

medicinsk synpunkt uppdraga en skarp gräns i berört hänseende Utredningen,

som på denna punkt instämmer med medicinalstyrelsen hade helst

sett" att det även varit möjligt att avskaffa motsvarande gransdragning beträffande

den förebyggande barnavården. Detta låter sig emellertid icke gora

med hänsyn till arten av barnavårdscentralernas mottagningar, dar manga

barn samlas på en gång och de friska barnen sålunda skulle utsattas tor

onödiga smittorisker. De smittsamma sjukdomarna framfor allt de s. K.

förkylningssjukdomarna, förorsaka nämligen en betydande del av sjukdomsfallen

i dessa åldrar. „ , ... ,

Det är sannolikt och även önskvärt, att omfattningen av den förebyggande

vården kommer att ökas. Belastningen vid vissa centralers och stationers

mottagningar skulle i så fall snabbt växa. Deras verksamhetsfält vidgas an

mer örn medicinalstyrelsens förslag att häva gränsen mellan hälso- och

sjukvård realiseras. Gjorda undersökningar visa, att redan nu stora olikheter

i arbetsbördan vid skilda centraler och stationer föreligga. Sa lange

som inom övriga områden av sjukvården ersättning till läkarna utgår etter

nuvarande principer, torde det kunna anses rimligt, att vid bestämmande

av ersättningen för läkarnas arbete inom den förebyggande modra- och barnavården

hänsyn tages till den växlande arbetsbordan. Medicinalstyrelsens

förslag innebär också, förutom differentieringen av ersättningen etter mottagningarnas

besöksfrekvens, samtidigt en höjning av lakarnas arvoden. Jin

sådan höjning torde få anses motiverad, då redan nu de större kommunerna

ansett sig böra tillskjuta vissa belopp för att bereda lakarna en rimlig ersättning

för deras arbete. Utredningen finner sålunda en ändring av bidragsgrunderna

påkallad i enlighet med medicinalstyrelsens förslag. _

Utredningen vill vidare betona vikten av hembesöken och därvid understryka

den förebyggande vårdens sociala natur. Det ar därför angelaget, att

på sätt, som medicinalstyrelsen föreslagit, vissa skoterskebefattnmgar oliva

heltidsbefattningar, så atif sköterskorna beredas möjlighet och tid till nociiga

hembesök.

Till den av medicinalstyrelsen föreslagna försöksverksamheten med social

kurator önskar utredningen icke nu taga ställning. Frågan har varit föremål

för ingående undersökningar och överläggningar inom utredningen, vilka

ännu icke helt avslutats, och resultaten av dessa överväganden kommer utredningen

att framlägga i ett blivande betänkande i abortfrågan.

Befolkningsutredningen finner slutligen en utvidgad upplysningsverksamhet

på mödra- och barnavårdens område i hög grad behövlig. Verksamheten

bör anknytas till mödravårdscentralerna, men det är enligt utredningens

mening även nödvändigt, att en viss upplysning bedrives vid förlossningsanstalterna

under barnsängstiden. Utredningen, som har sin uppmärksamhet

fästad på denna fråga, avser att senare själv framlägga förslag därom.

Styrelsen för svenska ''provinsialläkarförcningcn har likaledes i allt väsentligt

tillstyrkt medicinalstyrelsens förslag. Styrelsen uttalar emellertid farhågor

för att det inom många provinsialläkardistrikt, där läkarna redan nu hade

full sysselsättning med hälso- och sjukvård, komme att bliva synnerligen

svårt för läkarna att påtaga sig de nya uppgifter, som enligt förslaget skulle

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

åläggas dem. Denna fråga anser styrelsen böra lösas antingen genom nya

tjänstedistnktsmdelningar eller genom en utökad extraläkarinstitution. Styrelsen

har vidare med hänsyn till, bland annat, de längre avstånden på

landsbygden ifrågasatt, huruvida icke för landsbygdens vidkommande antalet

läkarkontroller samt hembesök skulle kunna sättas lägre än i städerna,

såvida ej särskilda skäl motiverade tätare kontroller eller besök.

Styrelsen för svenska sladsläkarföreningen har ej haft något att erinra mot

medicinalstyrelsens förslag. I vad förslaget angår ersättning till läkarna

har styrelsen förutsatt, att ersättning skall utgå för resa till station, som

ligger mera än en kilometer från läkarens bostad.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har förklarat sig intet ha att erinra

mot att statsbidrag till mödravårdscentralerna beräknas efter antalet

kontrollerade mödrar och icke efter invånarantalet.

Förslaget att utsträcka hälsokontrollen av barnen till att omfatta även

2—3-ånngarna finner styrelsen behjärtansvärt. Styrelsen framhåller emellertid,

att den föreslagna utvidgningen, såsom även medicinalstyrelsen påpekat’,

vore förenad med vissa svårigheter. Förefintliga centraler hade dimensionerats

med hänsyn till att verksamheten varit avsedd att omfatta endast

spädbarn, varför det kunde ifrågasättas, örn en ytterligare ökning av klientelet

kunde genomföras utan att lokalerna ändras och utbyggas. Även vid

stationerna kunde det förväntas stöta på svårigheter att på angivet sätt utbygga

verksamheten, då vederbörande läkare ofta vore så arbetstyngda, att

de knappast kunde påläggas ytterligare utökade uppgifter. Den föreslagna

utvidgningen av hälsokontrollen borde därför icke erhålla obligatorisk karak - tär utan borde det tillkomma respektive landsting att avgöra, huruvida och

när med hänsyn till förefintliga förutsättningar en utbyggnad på föreslaget

sätt av den förebyggande barnavården borde ske.

Enligt styrelsens mening talade skäl för att den förebyggande mödravården

icke inskränktes till havandeskapskontroll utan även omfattade vård

för sjukdomar, som stöde i samband med havandeskapet, och vilka med

fördel läte behandla sig ambulant. Förutsättningen härför vore emellertid,

att vederbörande läkare vore kompetent att lämna dylik vård. Vid mödravårdscentralerna

torde så utan tvivel vara fallet, medan man vid stationerna

finge räkna med att patienterna i viss utsträckning måste remitteras till

specialist för erhållande av erforderlig vård.

Beträffande förslaget örn fri medicin anser styrelsen, att det även med

den av medicinalstyrelsen förordade inskränkningen kunde ifrågasättas, huruvida

det kunde anses nödvändigt och lämpligt att på föreslaget sätt utvidga

barnaföderskornas rätt till fria läkemedel utöver de skyddsläkemedel, som

de redan nu ägde kostnadsfritt åtnjuta.

_ Styrelsen finner vidare motiverat, att en ändring av grunderna för ersättning

till läkarna inom den förebyggande mödra- och barnavården genomföres

i syfte att i viss utsträckning anpassa ersättningen efter arbetsbördan.

Styrelsen framhåller, att olika möjligheter härvid vore tänkbara, och anför

härutinnan:

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Enklast syntes vara, att i de fall, då tillströmningen tillden mottagning

vore oproportionerligt stor, antalet mottagningar ökades. Även ur patienternas

synpunkt vore en dylik anordning att föredraga, då väntetiden bleve

mindre oell riskerna för smittoöverföring minskades. Svagheten med detta

system bestode emellertid i att läkarna ofta vore så hårt belastade med

andra arbetsuppgifter, att de i många fall icke kunde åläggas att hålla ytterligare

mottagningar. — En annan utväg vore att, som medicinalstyrelsen

föreslagit, aupassa arvodet efter antalet besökande vid mottagningarna i

medeltal under året. Det kunde dock knappast undvikas, att ett dylikt

ersättningssystem bleve komplicerat och medförde svårigheter i den praktiska

tillämpningen. Mot själva konstruktionen av det av medicinalstyrelsen

föreslagna arvodessystemet hade styrelsen dock intet att erinra. Mera vanskligt

vore att avgöra, huruvida de föreslagna ersättningsbeloppen kunde anses

skäliga och förlika sig med de aktuella strävandena att åstadkomma prisoch

lönestopp. Då emellertid staten enligt det föreliggande förslaget skulle

helt svara för hithörande arvoden, ansåge sig styrelsen icke böra närmare

ingå på detta spörsmål.

För vinnande av vissa förenklingar i det föreslagna arvodessystemet

kunde dock ifrågasättas, huruvida icke ersättningen för spädbarn och något

äldre barn kunde utgå med samma belopp. Därigenom skulle uträkningen

av arvodesbeloppen avsevärt underlättas. Vidare förefölle den föreslagna

ersättningen till föreståndare för mödravårdscentral onödigt invecklad. Örn

över huvud taget särskild ersättning till föreståndare, som icke direkt deltoge

i arbetet å mottagningen, skulle utgå, syntes denna böra givas formen

av ett fast årligt arvode, vilket finge fixeras i anslutning till verksamhetens

omfattning vid centralen och förbindas med skyldighet för föreståndaren

att vid behov stå till förfogande för konsultation.

Förslaget ''att anställa sociala kuratorer vid mödravårdscentralerna i de

tre största städerna har styrelsen funnit beaktansvärt. Ej heller har styrelsen

haft något att erinra mot att, vad angår landet i övrigt, kuratorns

uppgifter fullgöras genom hembesök av sköterskor och barnmorskor och

att statsbidrag utgår för därmed förenade resekostnader.

En av förbundsstyrelsens ledamöter har i så måtto anmält avvikande

mening, att han förordat medicinalstyrelsens förslag örn fria läkemedel i

samband med undersökning inom den förebyggande mödravården.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har åberopat ett av förbundets sjukvårdsdelegation

avgivet yttrande. Delegationen har däri funnit den föreslagna

utvidgningen av den förebyggande mödra- och barnavården synnerligen

önskvärd samt förklarat sig dela medicinalstyrelsens uppfattning, att

de ökade kostnaderna härför väl försvarade sig även i nuvarande statsfinansiella

läge. Delegationen har dock anfört erinringar mot vissa detaljer

i förslaget.

För arvode åt sköterska vid mödravårdscentral av typ I borde sålunda

enligt delegationens mening räknas med 4,000 kronor om året i stället för

1,000 kronor, enär det icke syntes riktigt att överflytta huvuddelen av utgiften

för sköterskan från staten till huvudmannen. Jämväl arvodena till

de sociala kuratorerna borde höjas till omkring 4,000 kronor per år. Delegationen

funne det vidare vara mindre liim pligt med olika läkararvoden

för spädbarn och småbarn samt föresloge en enhetlig ersättning med 1

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

krona 75 öre för varje barn. Härjämte bär delegationen ansett bestämmelserna

angående avgiftsfria respektive avgiftsbelagda intyg inom den förebyggande

mödravården böra utformas på sådant sätt, att frågan, huruvida

avgift skall erläggas, ej kan bli föremål för meningsskiljaktigheter. Slutligen

Ilar delegationen ifrågasatt, huruvida ett fast arvode till föreståndaren för

mödravårdscentral vore motiverat. I varje fall har delegationen ansett det

föreslagna fasta arvodet å 1,000 kronor kunna sänkas till 500 kronor i samband

varmed delegationen föreslagit, att antalet kostnadsfria konsultationer

sänkes från 50 till 25.

Statskontoret har med hänsyn till det statsfmansiella läget ansett sig

icke kunnat tillstyrka medicinalstyrelsens förslag att utsträcka barnavården

även till 2—3-åringar. Vidare har statskontoret under erinran örn att bestämmelserna

rörande den förebyggande mödravården utformats för tillgodoseende

av hälsovårdande synpunkter avstyrkt medicinalstyrelsens förslag örn

utvidgning av mödravårdsverksamheten till att avse jämväl behandling av

under havandeskapet uppkommande komplikationer. I enlighet med denna

sin ståndpunkt har ämbetsverket icke heller tillstyrkt fri medicin för

mödrarna. Vad angår de av medicinalstyrelsen föreslagna ändrade grunderna

för ersättning till de inom den förebyggande mödra- och barnavården

arbetande läkarna anför statskontoret:

Enligt statskontorets mening kunde det icke anses motiverat, att ersättningen

till läkarna vid den förebyggande mödra- och barnavården skulle

beräknas efter förmånligare grunder än som för närvarande vore gällande.

Vad särskilt anginge de provinsialläkare, som vore sysselsatta inom nämnda

verksamhet, syntes så mycket större anledning till ett dylikt ståndpunkttagande

föreligga, som den avlöning, vilken tillkomme dessa befattningshavare

torde få anses till avsevärd del utgöra ersättning för det arbete inom

det socialhygieniska området, som inginge i provinsialläkarnas tjänståligganden.

Beträffande de läkare, som icke vore att betrakta såsom statliga

befattningshavare, borde framhållas, att till dem utgående ersättningar vore

att betrakta såsom bisysslearvoden. Att medgiva någon höjning av dylika

arvoden ansåge statskontoret under nuvarande förhållanden uteslutet. För

övrigt torde böra beaktas, att den höjning av ersättningen, som föreslagits,

endast i ringa mån motsvarades av en ökning av arbetsuppgifternas omfattning.

Statskontoret har vidare avstyrkt, att arvodena till sköterskor vid mödravårdscentraler

av typ I höjas i syfte att möjliggöra hembesök av sköterskorna

ävensom att medel anvisas för resor inom den förebyggande mödravården.

Beträffande förstnämnda spörsmål har statskontoret erinrat om att

frågan örn bidrag till hembesök i mödravård varit föremål för statsmakternas

prövning redan vid tillkomsten av nu gällande bidragsförfattning, men

att dylikt bidrag då icke ansetts böra ifrågakomma. På grund härav och

med hänsyn till nuvarande statsfmansiella läge har statskontoret funnit sig

ej böra understödja dessa förslag. Jämväl förslaget att anställa kuratorer

vid vissa centraler har statskontoret motsatt sig.

Statskontoret har vidare ansett sig i nuvarande läge ej kunna tillstyrka

en höjning av bidraget till svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet med

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

mera än 1,500 kronor, vilka erfordrades för inköp av två kopior av den i

ärendet omförmälda barnavårdsfilmeu. Även till övrig upplysningsverksamhet

har statskontoret ansett en höjning med 1,500 kronor tillfyllest.

I anslutning härtill vill jag anmäla, att Göteborgs sjuJchusdiretction i skrivelse

den 17 augusti 1942 gjort framställning örn högre statsbidrag till

arvoden åt läkare och barnmorskor vid mödravårdscentraler. Till stöd härför

framhålles, att arbetet vid sagda centraler ökat efter det de nuvarande

arvodena fastställdes samt att det varit förenat med svårigheter att mot den

nu utgående ersättningen erhålla läkare till centralerna.

Medicinalstyrelsen har i yttrande över framställningen hänvisat till sina i

samband med äskande av anslag för berörda verksamhet för budgetåret

1943/44 framlagda förslag.

Departementschefen.

Den förebyggande mödra- och barnavården har alltsedan verksamhetens

början år 1938 utbyggts i snabb takt och planer för verksamheten äro numera

godkända för samtliga län. Verksamheten har jämväl efter hand intensifierats.

Senast vid 1942 års riksdag fattades beslut i sådant syfte.

Därvid beslöts, bland annat, en ändring av principerna för statsbidrag till

barnavårdscentraler i så måtto, att till grund för antalet statsbidragsberättigade

centraler skulle läggas det antal barn, som stöde under hälsokontroll,

i stället för såsom tidigare invånarantalet. Vidare utsträcktes verksamheten

till att omfatta jämväl barn mellan 1 och 2 år, varjämte möjlighet bereddes

att erhålla statsbidrag till flera mottagningar vid mödra- och barnavårdsstationerna

samt till s. k. mödra- och barnavårdsfilialer.

Medicinalstyrelsens nu föreliggande förslag innebär i första hand en ändring

av grunderna för statsbidrag till mödravårdscentralerna till principiell

överensstämmelse med motsvarande bidrag till barnavårdscentralerna, d. v. s.

att det sammanlagda bidraget skall beräknas efter antalet kontrollerade individer

i stället för efter invånarantalet, varvid en central med en veckomottagning

avses kunna ombesörja kontrollen av omkring 250 mödrar per

år. Vidare har styrelsen föreslagit en utvidgning av barnavården till att

omfatta barn upp till 3 år.

Båda dessa förslag ligga helt i linje med de beslut, som fattades vid

föregående års riksdag. Någon anledning att i förevarande hänseende tilllämpa

olika beräkningsgrunder för statsbidrag till mödravårdscentraler och

för barnavårdscentraler torde icke föreligga. »Tåg tillstyrker därför styrelsens

förslag i denna del. Jag anser starka skäl även tala för att verksamheten

utbygges till att avse barn mellan 2 och 3 år. Speciellt under nuvarande

försörjningsförhållanden synes en fortlöpande kontroll av småbarnen

vara värdefull. Jag biträder på den grund styrelsens förslag härutinnan.

Med anledning av vad landstingsförbundets styrelse anfört vill jag tillägga,

att avsikten icke är att införa en obligatorisk skyldighet för huvudmännen

att vidtaga denna utvidgning utan endast att bereda dessa möjlighet till

statsbidrag för ändamålet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Styrelsens förslag till omläggning av mödravården till att omfatta jämväl

ambulant behandling av under havandeskapet uppkommande komplikationer

synes mig i och för sig vähgrundat. Med den omfattning, i vilken komplikationer

under havandeskapstiden enligt föreliggande statistik uppträda, kan

det icke anses tillfredsställande att låta behandlingen av dessa komplikationer

falla utanför den statsunderstödda mödravårdsverksamheten. En utvidgning

härutinnan skulle emellertid komma att medföra en sådan ökning

av arbetsbördan för läkarna inom den förebyggande mödravården, att dessa

icke rimligen kunna förvägras en väsentlig höjning av nu utgående arvoden.

Styrelsen har ock framlagt förslag till ändrade grunder i detta hänseende,

innebärande jämväl en i och för sig önskvärd differentiering av ersättningen

efter arbetsbördans storlek. Därest man vill nå avsedd effekt, torde man

vidare i likhet med styrelsen få räkna med nödvändigheten att åtminstone

i viss omfattning kostnadsfritt tillhandahålla de behandlade erforderliga

läkemedel. Under dessa förhållanden skulle en omläggning av mödravården

i huvudsaklig enlighet med medicinalstyrelsens förslag komma att medföra

sådana ekonomiska konsekvenser för statsverket, att jag i nuvarande läge icke

anser mig kunna förorda densammas genomförande. Härav följer, att jag

icke heller är beredd att till prövning upptaga medicinalstyrelsens förslag

till ändrade grunder för ersättning till läkarna i den förebyggande barnavården.

Enligt min mening äro dock nu berörda spörsmål av den art, att

de, så snart omständigheterna det medgiva, böra upptagas till förnyad behandling

med beaktande av de synpunkter, som framkommit i de avgivna

yttrandena.

Styrelsen har vidare föreslagit en höjning av statsbidraget till avlönande

av sjuksköterska vid mödravårdscentral av typ I från 500 kronor till 1,000

kronor i syfte att bereda heltidsanställning åt dylika sköterskor, varigenom

dessa skulle erhålla tid till hembesök hos de blivande mödrarna. I anslutning

härtill har styrelsen förordat anställande försöksvis vid centralerna i

rikets tre största städer av sociala kuratorer, vilka skulle ha till speciell

uppgift att söka motverka illegitima aborter och till vilkas avlöning statsbidrag

skulle utgå. Härjämte har styrelsen för möjliggörande av hembesök

hos blivande mödrar å landsbygden påkallat statsbidrag till resor inom den

förebyggande mödravården.

I likhet med befolkningsutredningen och flertalet hörda sammanslutningar

delar jag medicinalstyrelsens uppfattning örn vikten av att hembesök

i mödravård underlättas såväl i städerna som på landsbygden. Jag anser

mig därför böra förorda medicinalstyrelsens förslag härutinnan, såvitt angår

höjning av statsbidraget till sköterskor vid mödravårdscentraler av typ I

och införande av resebidrag för sådana hembesök på landsbygden. Då likställighet

i förevarande hänseende bör råda mellan sköterskor och barnmorskor

vid ifrågavarande centraler, förordar jag, att statsbidrag till avlöning av

barnmorska vid djdik central må jämväl utgå med 1,000 kronor för år. Däremot

är jag med hänsyn till vad befolkningsutredningen anfört icke beredd att

nu taga ställning till frågan örn bidrag till särskilda kuratorer i syfte att

motverka abortfrekvensen.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Vad slutligen angår upplysningsverksamheten, inser jag väl betydelsen

av att densamma utvidgas och intensifieras. I nuvarande läge finner jag

mig dock icke kunna biträda styrelsens förslag i vidare mån än att jag

tillstyrker, att för ändamålet avses ett med 5,000 kronor förhöjt belopp.

De av mig förordade jämkningarna i gällande statsbidragsgrunder torde

böra träda i kraft den 1 januari 1944.

Från nu angivna utgångspunkter och då medicinalstyrelsens beräkning

av medelsbehovet i övrigt icke givit mig anledning till erinran, synes anslagsbehovet

för nästa budgetår kunna uppskattas sålunda.

För inredning och utrustning av centraler torde i enlighet med

styrelsens förslag böra avses högst 10,000 kronor.

Posten till arvoden åt läkare och sköterskor m. fl. torde med hänsyn

till den väntade utvecklingen böra höjas till i runt tal 700,000 kronor.

För resor för hembesök i mödra- och barnavård kan beräknas åtgå

omkring 50,000 kronor. Då jag emellertid har för avsikt att i det följande

föreslå statsbidrag även till andra resor i förebyggande mödra- och barnavård,

torde för samtliga resekostnader i denna vård böra upptagas ett särskilt

anslag. Jag räknar därför icke med några resebidrag i detta sammanhang.

Vidare bör för upplysningsverksamhet avses ett belopp av högst

40,000 kronor.

Slutligen torde för specialutbildning av barnsjuksköterskor böra

upptagas oförändrat belopp eller 15,000 kronor.

Vid bifall härtill skulle alltså anslaget för nästa budgetår böra uppföras

med (10,000 + 700,000 + 40,000 + 15,000) 765,000 kronor. Anslaget torde

framdeles böra benämnas Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande

mödra- och barnavård.

V. Resebidrag i förlossningsvården samt den förebyggande mödra
och

barnavården.

1942 års riksdag.

Enligt gällande bestämmelser har barnaföderska själv att bestrida utgifterna

för barnmorskas eller sina egna resor i samband med förlossningen.

Frågan om statsbidrag till detta ändamål bragtes såväl år 1937 som år 1939

motionsvägen under riksdagens prövning men föranledde då av olika skäl

icke någon åtgärd, ehuru riksdagen i princip ställde sig välvillig till en lösning

av frågan i positiv riktning.

Vid 1942 års riksdag togs frågan ånyo upp till behandling genom motionen

II: 100, däri bland annat anfördes följande.

Av frågans tidigare behandling framgår, att såväl utskott som riksdag ställt

sig välvilliga till frågan och uttalat sig till förmån för en omprövning av densamma.

Någon sådan har emellertid icke kommit till stånd, ehuru tre år förflutit

sedan ärendet senast var före i riksdagen, vilket torde vara förklarligt

med hänsyn till rådande förhållanden under nämnda tid. Men inte minst nu
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

varande svåra tider motivera, att frågan snarast blir föremål för omprövning

från Kungl. Majlis sida, då orättvisorna mot de barnaföderskor, som bo långt

från barnmorskornas stationsort och följaktligen ha att erlägga dyra resekostnader

för barnmorska vid förlossningsvård, bli ännu mera framträdande än

tidigare. Värdet av det av statsmakterna lämnade stödet åt landets barnaföderskor,

i form av moderskapspenning och mödrahjälp, torde allmänt erkännas,

men örn vissa av landets barnaföderskor nödgas använda en betydande

del av den ekonomiska hjälp de erhålla för bestridande av kostnader för förlossningsvård,

vilken andra barnaföderskor ha kostnadsfri, så innebär detta

en uppenbar orättvisa mot de förstnämnda. Därtill kommer att denna orättvisa

främst drabbar landsbygdens fattiga barnaföderskor, i synnerhet i glesbebyggda

delar av landet, där avstånden äro stora och där sålunda resekostnaderna

för barnmorska kunna bli mycket betungande. Framförallt blir

detta fallet i landets nordligaste delar, där fattigdomen, men även barnrikedomen,

är störst och där mödrahjälpen i många hem mer än väl oavkortad

behövs för att avhjälpa andra trängande behov. Den nu rådande ordningen

kan medföra, att många barnaföderskor av kostnadsskäl nödgas avstå från

såväl den nödiga efterskötseln för egen räkning som rådgivning för den nyföddes,

vilket i hög grad är ägnat att minska effektiviteten av den omvårdnad

av mödrar och barn, för vilken statsmakterna under senare åren vidtagit

stora och kostsamma åtgärder. I tider, då befolkningsfrågan står i förgrunden

och då det på sina håll anses önskvärt att mödrahjälpen utökas, torde

det framförallt vara påkallat att den nu lämnade förlossningsvården göres

likvärdig för alla barnaföderskor.

I motionen erinrades vidare örn att andra lagutskottet i utlåtande över en

vid 1937 års riksdag väckt motion fann skäl tala för att jämväl frågan örn

statsbidrag till kostnaderna för barnaföderskas färd till och från förlossningsanstalt

bleve föremål för uppmärksamhet. Motionärerna underströko utskottets

önskemål härom vad angår barnaföderskor med långt avstånd till närmaste

förlossningsanstalt.

Ehuru det för vårdens likställighet mellan barnaföderskorna vore riktigast

att statsbidrag utginge till resekostnader för barnmorska -— eller för barnaföderska

till och från närmaste förlossningsanstalt — efter samma grunder

för alla, oavsett vederbörandes inkomster, ansågo motionärerna, att det av

kostnadsskäl och då behovet icke vore lika stort, borde stanna vid dylikt bidrag

till mindre bemedlade barnaföderskor å landsbygden. Härvid borde övervägas,

huruvida sådana bidrag borde utgå efter samma grunder som gälla

beträffande statsbidrag till bestridande av kostnader för resor vid sjukbesök,

som av vederbörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare företagas

hos mindre bemedlade patienter på landsbygden.

På grund av vad sålunda anförts hemställdes i motionen, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl Majit hemställa, att frågan örn huruvida och enligt

vilka grunder statsbidrag må utgå för mindre bemedlade barnaföderskors

å landsbygden resekostnader för distrikts- och reservbarnmorskor vid förrättning

i barnaföderskas hem, där detta vore beläget på större avstånd från

stationsorten, skyndsammast måtte upptagas till prövning och förslag i ärendet

föreläggas riksdagen samt att i detta sammanhang frågan örn statsbidrag

till mindre bemedlade barnaföderskors resor till och från närmaste förlossningsanstalt

måtte tagas i beaktande.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Enligt gällande kungörelse utgår statsbidrag till resor inom den förebyggande

mödra- och barnavården som förut nämnts endast för hembesök

hos spädbarn. Statsbidraget utgör lägst 50 och högst 70 procent av

resekostnaderna. Frågan örn utvidgning av dessa grunder blev i anledning

av väckt motion, II: 218, jämväl föremål för behandling av 1942 års riksdag.

I motionen anfördes, bland annat, följande:

Efter hand som den förebyggande mödra- och barnavårdens olika institutioner

byggts ut har man på ansvarigt håll mer och mer kommit till insikt

örn nyttan av densamma. Emellertid förefinnes det alltjämt svårigheter för

stora delar av det klientel, som beröres av densamma, att kunna begagna sig

av de förmåner den erbjuder. Särskilt på landsbygden äro avstånden till mottagningscentralerna

i regel stora. Örn man bortser från ödemarksområdena

i norra Sverige, vilka ha sina egna svårlösta kommunikationsproblem, finns

det i övriga delar av landet många platser, där en mor, för att kunna besöka

mottagningscentralen för kontroll av sitt eget eller barnets hälsotillstånd,

måste färdas ända upp till fem mil. Ofta får resan företagas under besvärliga

kommunikationsförhållanden.

Kostnaderna för densamma får hon •— i de fall då kommunen icke träder

emellan — betala själv. På grund härav kunna många mödrar icke en enda

gång besöka mottagningscentralen. I de fall, då resan verkligen kommer till

stånd, åsamkas familjen en kostnad, som ofta blir tung för den att bära och

som inte kan anses rättvis, när det gäller att utnyttja en institution, inrättad

till gagn för hela samhället, oavsett var vederbörandes bostadsort är belägen.

Medicinalstyrelsen arbetar för närvarande på att få till stånd filialer till

mottagningscentralerna, varigenom resorna för mödrarna komma att förkortas.

Mottagningen vid dessa filialer åsamka emellertid även läkaren och

dennes huvudman, landstinget, extra resekostnader, vilka i åtskilliga fall torde

komma att bromsa en önskvärd utveckling på detta område.

Det förefaller oss därför rimligt och rättvist att samhället, när det gäller

såväl mödrarnas och barnens som läkarens resor, tillämpade samma system

som för distriktssköterskornas reseersättning vid hembesök i familjer med

späda barn. Detta kan ske antingen så, att staten i enlighet med för dessa

senare gällande grunder betalar 50—70 procent och resten erlägges av landstinget,

eller så att staten för dessa tre kategorier genom landstingens förmedling

utbetalar hela kostnaden.

Ur barnavårds- och befolkningspolitisk synpunkt måste det anses mycket

önskvärt, för att inte säga nödvändigt, med snabba åtgärder i denna angelägenhet,

enär krisen och de av denna försämrade näringsförhållandena säkerligen

mycket snart komma att nödvändiggöra genomförandet av en verkligt effektiv

kontroll av mödrarna och de späda barnens hälsa. Exemplen från andra länder

såväl som den medicinska erfarenheten från helt normala tider visa på ett

skrämmande sätt, att barnen äro de mest känsliga när det gäller av dietrubbningar

förorsakade bristsjukdomar. Känt är också att dylika sjukdomar

i de första barnaåren, i fall de inte observeras och botas i tid, kunna loda till

livstids ohälsa och invaliditet med åtföljande stora lidanden för den enskilde

och familjen och avsevärda kostnader för samhället.

På grund av det anförda hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning i berörda fråga, så att förslag i

ärendet örn möjligt kunde föreläggas 1943 års riksdag.

över sistnämnda motion inhämtades yttranden från medicinalstyrelsen och

svenska landstingsförbundets styrelse.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Medicinalstyrelsen framhöll i sitt yttrande, att svårigheterna att för landsbygdens

vidkommande få till stånd en effektiv förebyggande mödra- och

barnavård vore många. Styrelsen hänvisade härutinnan till en av föredraganden

i styrelsen, medicine doktorn Justus Ström gjord utredning, vari bland

annat förordades anordnande av filialer i distrikten, d. v. s. mottagningar på

andra orter än stationsorten, för att nå befolkningen inom distriktens perifera

delar. En förutsättning för att dylika mottagningar skulle komma till stånd

vore, att kostnaden för läkarens resor till filialen ersattes. Svårigheten att

ordna detta hade många gånger utgjort hinder för filials anordnande. Även

örn filialer anordnades, bleve dock avståndet till läkarmottagningarna ofta

stort, särskilt i landets nordliga, glest bebyggda trakter. Gruppresor av mödrar

och barn till läkaren hade därför på många ställen anordnats för att ekonomiskt

möjliggöra för dessa att komma till läkaren. Bidrag till sådana resor

hade lämnats av barnavårdsnämnder, privata föreningar, röda korset m. fl. Ett

statligt understöd på detta område skulle sannolikt i hög grad befordra den

önskvärda utvecklingen, så att allt flera mödrar och barn komme under läkarkontroll.

Den gjorda utredningen visade, att ett mycket stort antal mödrar

och barn i landets nordliga delar aldrig varit hos läkaren, utan att deras enda

kontakt med mödra- och barnavårdsstationen hade varit sköterskans hembesök.

Styrelsen påpekade emellertid, att vissa risker ur smittosynpunkt, särskilt

för barnen, vore förenade med dessa gruppresor, därigenom att i samma bussar

medföljde även personer, som vore behäftade med allehanda sjukdomar, såsom

s. k. förkylningssjukdomar, tuberkulos m. fl. Denna sammanblandning

vore ytterst olämplig och ägnad att allvarligt skada det hälsovårdande arbetet

bland barnen. Helst borde särskilda gruppresor i den förebyggande mödraoch

barnavården anordnas, varvid inga andra personer finge medfölja. Endast

genom dylika stränga bestämmelser torde säkra garantier kunna skapas

för att mödrarna och barnen ej utsattes för onödiga och farliga risker. Under

förutsättning att sådana bestämmelser komme att tillämpas instämde styrelsen

för sin del i motionens syfte.

Svenska landstingsförbundets styrelse vitsordade, att för obemedlade och

mindre bemedlade, som bodde mera avlägset från mottagningslokalerna, resekostnaderna

till dessa bleve betungande och torde ha medfört, att just de

barn, som bäst behövde tillsyn och vård, icke erhållit sådan i den utsträckning,

som varit erforderlig och önskvärd. I nuvarande situation med rådande

knapphet på livsmedel måste en regelbunden uppsikt över de späda barnen

anses mera påkallad än eljest. Styrelsen funne därför det i motionerna framförda

önskemålet örn bidrag från det allmänna till täckande av berörda resekostnader

värt allt beaktande. Då staten åtagit sig att lämna bidrag till resekostnaderna

för hembesök, syntes det naturligt, att statligt bidrag finge utgå

även till mödrars och barns samt läkares resor till mottagningslokalerna.

Därest såsom i motionen framhållits dessa resor organiserades gruppvis, torde

kostnaderna kunna hållas inom relativt snäva gränser.

Ett spörsmål, som i detta sammanhang måste beaktas, vore, om statligt

bidrag skulle utgå oavsett vederbörandes ekonomiska ställning. Vid beviljande

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

av statsbidrag till resor till vissa vårdanstalter, vanföreanstalter m. fl. hade

som regel statsbidraget begränsats till att avse obemedlade och mindre bemedlade,

och det kunde ifrågasättas att samma begränsning tillämpades i

förevarande fall. Å andra sidan vore den förebyggande mödra- och barnavården

avgiftsfri för alla, och skulle samma princip följas beträffande nu

ifrågasatta resebidrag, skulle dessa utgå oavsett vederbörandes ekonomiska

förhållanden. Styrelsen hade icke ansett sig nu kunna taga ställning till förevarande

fråga, utan denna borde närmare övervägas vid en blivande utredning

i ärendet..

I utlåtande (nr 208) framhöll statsutskottet, att utskottet, med anslutning till

vad i motionerna och yttrandena anförts, funne starka sociala och medicinska

skäl tala för att staten borde bidraga till ifrågavarande resekostnader.

Utskottet tillstyrkte fördenskull, att utredning begärdes i frågan. Därvid

borde beaktas jämväl den av medicinalstyrelsen berörda frågan örn särskilda

åtgärder till förekommande av smitta under resorna. Utredningen borde slutföras

i så god tid, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1943 års riksdag. Under

åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen, i anledning

av motionerna II: 100 och 218, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att utredning verkställdes av frågan örn bidrag av statsmedel för ifrågavarande

resor och att förslag i ämnet förelädes 1943 års riksdag.

Riksdagen beslöt i enlighet med statsutskottets hemställan (riksdagens

skrivelse nr 405).

Kungl. Majit uppdrog den 10 juli 1942 åt medicinalstyrelsen att verkställa

den av riksdagen begärda utredningen. Styrelsen har i skrivelse den 1 oktober

1942 framlagt utredning och förslag i ämnet.

Medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen har vid fullgörande av sitt uppdrag skiljt mellan följande

tre huvudkategorier av resekostnader, till vilkas täckande statsbidrag ifrågasatts:
a)

statsbidrag till vissa resekostnader för barnmorska eller barnaföderska

i samband med mindre bemedlad barnaföderskas nedkomst och eftervård.

b) statsbidrag till vissa resekostnader för klientelet vid den statsunderstödda

mödra- och barnavården och

c) statsbidrag till läkares resekostnader till filialmottagningar.

I fråga örn motiven för de ifrågasatta statsbidragen hänvisar styrelsen till

förenämnaa båda motioner samt styrelsens till statsutskottet avgivna yttrande.

Vad angår resekostnader för barnmorska eller barnaföderska

i samband med mindre bemedlad barnaföderskas nedkomst

och eftervård anför medicinalstyrelsen, bland annat, följande.

Statsmedel till resekostnader i samband med barnsbörd utgår för närvarande

genom moderskapspenning och moderskapshjälp samt i viss utsträckning

även genom mödrahjälpen. I befolkningskommissionens betänkande

angående moderskapspenning och mödrahjälp (statens off. utredn. 1936: 15)

ingår i beräkningen av moderskapspenningens storlek ett belopp av 10 å 20

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 209—210. dog 43 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kronor, som avsetts till resekostnader antingen för barnaföderska till och från

förlossningsanstalt eller för barnmorska till och från barnaföderska. Beträffande

moderskapspenningen och moderskapshjälpen äro dessa hjälpformer

så konstruerade, att man icke kan skaffa sig någon uppfattning om, i vilken

utsträckning dessa bidrag åtgå för resekostnader. I den mån moderskapspenningen

eller moderskapshjälpen räcka till att bestrida kostnaderna för

barnmorskas eller barnaföderskas resa i samband med förlossning, skola de

givetvis också användas därtill. I många fall behövas dock dessa bidrag nästan

helt för att täcka andra behov, eller också kunna resekostnaderna vara relativt

stora. Då grunderna för ett ytterligare bidrag från statens sida till resekostnader

behandlas, bör man i princip dock fasthålla vid nuvarande bestämmelser,

att moderskapspenningen och moderskapshjälpen skola användas bland

annat till ifrågavarande resekostnader. Man bör enligt styrelsens mening sålunda

fastslå, att särskilt bidrag till resekostnader icke skall utgå, förrän

dessa överstiga ett visst belopp, förslagsvis 10 kronor. Detta är också en praktisk

åtgärd av stor betydelse, då hänsyn härigenom icke behöver tagas till alla

mindre reseutgifter.

I de fall, då särskilt bidrag till resekostnader skall ifrågakomma, synes det

medicinalstyrelsen vara lämpligt, att den andra ekonomiska hjälpformen,

mödrahjälpen, anlitas. Mödrahjälpsmedel användes redan nu i viss utsträckning

till resekostnader i samband med förlossning. Mödrahjälpen lämnas

efter behovsutredning av barnavårdsnämnden i den ort, där kvinnan vistas,

och utan svårighet kunna även resekostnader för mindre bemedlad barnaföderska

å landsbygden inbegripas i utredningen.

Medicinalstyrelsen hänvisar i detta sammanhang till en inom socialstyrelsen

den 29 september 1942 upprättad promemoria rörande förekomsten av

bidrag med mödrahjälpsmedel till resor i samband med förlossning. Av denna

promemoria, som grundar sig på uppgifter från samtliga 31 mödrahjälpsnämnder,

framgår i huvudsak följande.

Under budgetåret 1941/42 beviljades mödrahjälp åt 52,513 barnaföderskor,

motsvarande 49 procent av samtliga. Hjälpen utgick med i medeltal 176

kronor per fall.

De av socialstyrelsen inhämtade uppgifterna hänföra sig till första kvartalet

1942, under vilket kvartal beviljades mödrahfälp åt 13,853 mödrar. Beträffande

dessa förekommo bidrag till ifrågavarande resor allenast i 555 fall.

Dylika bidrag förekommo alltså i endast 4 procent av samtliga under nämnda

kvartal beviljade mödrahjälpsansökningar. Högsta procentuella andelen förekom

i Norrbottens län med 20 procent, därnäst i Gävleborgs län med 12 procent,

Västernorrlands län med 8 procent samt i Västerbottens och Älvsborgs

län med vardera 5 procent; i övrigt voro andelarna högst omkring 3 procent.

I Norrbottens län förekom 41 procent av samtliga 555 resebidrag.

De beviljade resebidragen fördela sig efter beloppens storlek sålunda.

Resebidrag Antal beviljade

kronor bidrag

10 och därunder .................................................................. 67

11—20 ................................................................................. 156

21—30 ................................................................................. 141

31—40 ................................................................................. 61

41 och däröver ..................................................................... 125

Samtliga 550

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.

För Gotlands län voro 5 resebidrag ej redovisade till beloppet.

Av samtliga 13,853 beviljade mödrahjälpsansökningar under första kvartalet

1942 avsågo 12 procent högsta beloppet 300 kronor. Även bland dessa maximifall

förekommo resebidrag i 4 procent. Av dessa bidrag belöpte sig hälften på

mera än 30 kronor.

Beträffande anledningen till att mödrahjälp till resekostnader beviljats i så

förhållandevis ringa utsträckning som skett hava tjugo mödravårdsnämnder

uppgivit, att detta berodde på att moderskapspenningen eller moderskapshjälpen

vore tillräcklig för att täcka sagda kostnader. Fyra nämnder hava hänvisat

till bristande kännedom hos barnavårdsnämderna örn att mödrahjälpsmedel

kunde användas för dylika resor.

På fråga, huruvida höjning av mödralijälpens maximibelopp erfordrades,

om man i större utsträckning ville bevilja understöd till ifrågavarande resekostnader

inom mödrahjälpens ram, hava åtta länsnämnder svarat jakande och

sju nekande. I sistnämnda grupp ingår Norrbottens län, som uppvisade den

högsta frekvensen av resebidrag. Fyra nämnder anse en höjning av maximibeloppet

påkallad för fattiga mödrar med många barn. Återstående sex nämnder

förmena, att en höjning vore motiverad på grund av de stegrade levnadskostnaderna.

Höjningen föreslås till lägst 25 och högst 100 kronor. Genomsnittligt

uppgår den av 14 nämnder föreslagna höjningen till 65 kronor.

I anslutning till denna promemoria framhåller medicinalstyrelsen, att det

vore uppenbart, att talrika fall funnes, i vilka hela beloppet redan utnyttjats

för andra ändamål än resebidrag. Medicinalstyrelsen anser direktiv böra utfärdas

för mödrahjälpsnämnderna och barnavårdsnämnderna, i vilka påpekas,

att modrahjälpsmedel kunna utgå för barnmorskas resekostnad till förrättning

i barnaföderskas hem, däri även inbegripen resekostnad för behövlig eftervård,

eller för blivande moders resa till statsunderstödd förlossningsanstalt.

För att möjliggöra utvidgning av mödrahjäTpen att i större utsträckning, än

som tidigare varit fallet, omfatta även resekostnader, har styrelsen vidare

ansett det nödvändigt att höja mödrahjälpens maximibelopp.

Ersättning för resekostnader för blivande moders resa till förlossningsanstalt

bör enligt styrelsens mening avse ej blott färd direkt till anstalten

utan även resa via väntehem eller inackorderingsrum, emedan annars förverkligandet

av önskemålet, att de blivande mödrama i god tid infinna sig å förlossningsanstalten,

kunde motverkas. Styrelsen finner det vidare vara av

synnerlig vikt, att ersättning utgår för resekostnader i samband med eftervården,

enär dylik för närvarande icke kunde anses komma de i hemmen förlösta

kvinnorna till del i önskvärd utsträckning. Helst borde dagliga besök

äga rum under en veckas tid.

Styrelsen har tillika verkställt en approximativ uppskattning av merkostnaderna

för staten vid ett genomförande av styrelsens förslag. Styrelsen har

därvid antagit, att barnaföderskas resa till och från förlossningsanstalt sker

med automobil. Kostnaden liarför uppskattas till 20 kronor per fall. Vidare

har styrelsen utgått från att barnmorskas resa till förlossning i barnaföderskas

hem äger rum med automobil samt att hon vid övriga resor i allmänhet använder

sig av buss, tåg eller cykel. Den genomsnittliga resekostnaden för

barnmorska beräknar styrelsen till 5 kronor per besök eller för i medeltal

7 besök 35 kronor. Med utgångspunkt från i runt tal 100,000 födelser per

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

år, varav cirka tre femtedelar på landsbygden, har styrelsen beräknat, att resekostnaderna

för 20,000 barnaföderskor, som vore i behov av mödrahjälp,

bomme att överskrida den som minimigräns uppställda resekostnaden av 10

kronor. Av nämnda 20,000 räknar styrelsen med att två tredjedelar förlösas

å anstalt och en tredjedel i hemmet. Enligt sagda beräkningsgrunder skulle

statens bidrag uppgå till för barnaföderskornas resor 130,000 kronor och för

barnmorskornas resor 175,000 kronor eller således tillhopa 305,000 kronor.

Härifrån borde dragas statens nuvarande bidrag av mödrahjälpsmedel till

resekostnader, vilka för budgetåret 1941/42 utgjorde i runt tal 60,000 kronor.

Det ökade medelsbehovet till mödrahjälp skulle i enlighet härmed uppgå till

(305,000 — 60,000) 245,000 kronor eller i runt tal 250,000 kronor.

Styrelsen har slutligen påpekat, att styrelsen enligt de givna direktiven

förutsatt, att bidrag skulle utgå endast till mindre bemedlade barnaföderskor.

Styrelsen har emellertid ifrågasatt, huruvida icke dylikt bidrag borde tillkomma

alla barnaföderskor utan behovsprövning, samt föreslagit, att frågan

härom gjordes till föremål för fortsatt utredning.

Beträffande mödrars och barns resekostnader till mottagningslokalerna

framhåller medicinalstyrelsen, att dessa ej läte sig på förhand

beräkna i det enskilda fallet, enär man aldrig kunde veta det antal besök vid

centralen, som bleve erforderligt. Härigenom begränsades mödrahjälpens

användbarhet för detta ändamål, och den vore dessutom tidsbegränsad till

blott sex månader efter förlossningen. För dessa resekostnader borde man

därför tänka sig en annan form för statsstöd än mödrahjälpen. Lämpligen

borde statsbidrag utgå till landstingen för ifrågavarande kostnader. Bileller

bussresor skulle arrangeras från de delar av distrikten, varifrån dylika

särskilda transporter krävdes för ett tillfredsställande bedrivande av den förebyggande

mödra- och barnavården. För dylika resor borde planer uppgöras

av vederbörande läkare och underställas vederbörande förste provinsialläkare,

samt godkännas av kälsovårdsberedningen. Ersättning borde även beviljas

för enskild färd med buss eller järnväg. Besa enskilt eller med grupp skulle

få företagas endast av den, som enligt läkarens, sköterskans eller barnmorskans

bedömande ansåges vid tillfället ifråga behöva hälsokontroll vid

central eller station. Statsbidraget borde utgå efter de vanliga normerna

för bidrag till sköterskas resekostnader i den förebyggande vården, d. v. s.

med 50—70 procent av de verkliga kostnaderna, dock med den begränsningen

att vid enskild färd resekostnader ersattes endast i vad de överstege 3 kronor

för tur och retur.

Kostnaderna för nu nämnda resor har medicinalstyrelsen beräknat med

ledning av en av socialstyrelsen och medicinalstj^relsen gemensamt år 1941

gjord enquéte till 354 läkare inom den förebyggande mödra- och barnavården.

Av denna framginge, att gruppresor för mödrar och barn till stationernas

mottagningar redan nu funnes anordnade vid 41 stationer. Ytterligare 85

läkare önskade få dylika, medan 172 ej ansåge, att något behov av dylika resor

förelåge. Sedan dess hade åtskilliga nya stationer trätt i verksamhet, varför

man för närvarande kunde anse, att cirka 150 stationer liomme att behöva an
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ordna gruppresor. Styrelsen uppskattar antalet gruppresor till i genomsnitt

2 per månad till nämnda 150 stationer samt kostnaden för varje resa till 25

kronor oell kommer då fram till en kostnad för gruppresorna av 90,000 kronor

per år. Kostnaderna för enskild färd beräknar styrelsen till 18,000 kronor.

Sammanlagt skulle alltså resorna gå till 108,000 kronor per år. Av sagda

belopp komme cirka 65 procent eller 70,000 kronor att åvila statsverket och

återstoden, ungefär 40,000 kronor, landstingen.

Statsbidrag till läkarnas resekostnader till filialmottagningar

har medicinalstyrelsen ansett böra utgå enligt samma beräkningsgrunder,

som tillämpas i fråga örn reseersättning för sköterskans hembesök hos spädbarn.

Ersättning skulle endast utgå för färd till och från filialmottagning,

som vore upptagen i en av medicinalstyrelsen godkänd plan. Förutsättning

för att betalning med statsmedel skulle ske vore, att statsmedel icke på

annat sätt utginge för resan.

Kostnaderna för ifrågavarande resor har medicinalstyrelsen uppskattat till

i runt tal 50,000 kronor.

Yttranden.

Över medicinalstyrelsens förslag hava utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,

statskontoret och svenska landstingsförbundets styrelse.

Förslaget angående resekostnader för barnmorska eller barnaföderska

i samband med mindre bemedlad barnaföderskas

förlossning tillstyrkes av socialstyrelsen, som därvid anför i huvudsak

följande.

Socialstyrelsen anser det vara riktigt att hänsyn endast tages till de kostnader,

som överstiga 10 kronor. Övriga resekostnader böra bestridas av

moderskapspenningen. Man bör i detta sammanhang dock observera, att

inoderskapspenningen med sitt oförändrade belopp, 75 kronor, till följd av

den allmänna prishöjningen numera icke kan beräknas räcka till alla de behov,

som den vid sin tillkomst var avsedd att tillgodose.

Socialstyrelsen har i princip icke något att erinra mot att mödrahjälpen i

fortsättningen liksom nu, men mera konsekvent och i enlighet med särskilda

anvisningar, utnyttjas för täckandet av ifrågavarande resekostnader. Att så

hittills skett endast i ringa utsträckning beror enligt styrelsens bestämda

uppfattning icke på att behov av dylik hjälp ej förelegat utan endast på att

vederbörande myndigheter liksom sökandena själva ej haft sin uppmärksamhet

riktad på möjligheterna att utnyttja mödrahjälp för dylikt ändamål.

Fråga uppstår då, huruvida mödrahjälpens maximibelopp av denna anledning

skall behöva höjas.

Såsom framgår av medicinalstyrelsens skrivelse har mödrahjälpens maximibelopp

beviljats i relativt sett begränsad utsträckning. Enligt numera tillgängliga

siffror utgick maxibeloppet under andra halvåret år 1942 i nära 14

procent av samtliga fall. Motsvarande siffra för första kvartalet 1942 var

12 procent. Den relativa utsträckning, i vilken sålunda det högsta beloppet

under andra halvåret 1942 beviljats, är emellertid mycket skiftande i olika

län och utgjorde exempelvis i Norrköpings stad 31 procent och i Jönköpings

län 28 procent men i Hälsingborg 0, i Hallands län nära 4 procent samt på

Gotland och i Skaraborgs län nära 5 procent. Tyvärr kunna dessa betydande

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

skiljaktigheter knappast förklaras annat än som beroende på skiljaktigheter

i fråga om det fria bedömandet av behovet av hjälp, framförallt i avseende på

den utsträckning, i vilken det beviljade beloppets storlek differentieras med

hänsyn till skiftningarna i den sökandes situation i avseende på barnantal och

andra omständigheter, vilka inverka på hälpbehovets omfattning. Styrelsen

har ett bestämt intryck av att mödrahjälpsnämnderna när det gäller beloppets

storlek icke i den utsträckning, som varit lagstiftarens mening, använda de

möjligheter, som gränsen 300 kronor erbjuder för att tillgodose det föreliggande

behovet. Därest denna uppfattning är riktig, skulle sålunda den

relativa utsträckning, i vilken 300 kronor beviljas, vid en med hänsyn till

inkomster och barnantal mera likformig behandling av ärenden i alla län,

sannolikt ha legat betydligt högre än 14 procent.

Socialstyrelsen uppgiver vidare, att i en av styrelsen utgiven handbok

för mödrahjälpsverksamheten framhållits, att årsinkomst och barnantal

böra vara huvudgrunder för prövningen av bidragsbeloppens storlek,

samt påpekat angelägenheten av att bidragen differentieras efter sagda

huvudgrunder. Nämnda handbok hade emellertid först under september

månad 1942 distribuerats till mödrahjälpsnämnderna, varför anvisningarna i

densamma endast kunnat ha haft en begränsad inverkan på besluten under

andra halvåret 1942. Den statistik, som i det föregående meddelats, visade

emellertid, att det i ett icke obetydligt antal fall saknades möjligheter ait,

inom nu gällande ram bevilja bidrag till här ifrågavarande resor. Socialstyrelsen

delade därför helt medicinalstyrelsens mening, att en utsträckt användning

av mödrahjälpen för resor påkallade en höjning av maximibeloppet

för mödrahjälpen. Enligt socialstyrelsens mening talade även andra skäl för

en dylik höjning, framför allt den inträdda prisfördyringen. Slutligen har

styrelsen hänvisat till att i motion (II: 35) till innevarande års riksdag föreslagits

en höjning av maximibeloppet från 300 till 350 kronor i sådana fall, där

behov av tandvård förelåge.

På nu anförda skäl föreslår socialstyrelsen för egen del, att mödrahjälpens

maximibelopp bestämmes till 350 kronor. Socialstyrelsen förordar jämväl,

att frågan örn bidrag till resekostnaderna för alla barnaföderskor utan behovsprövning

underkastades fortsatt utredning.

Statskontoret har däremot ställt sig avvisande till en höjning av mödrahjälpens

maximibelopp. Ämbetsverket yttrar i huvudsak följande.

Kostnaderna för barnmorskas eller barnaföderskas resor i samband med nedkomsten

och eftervården torde genom moderskapspenningen kunna anses

täcka åtminstone intill ett belopp av 20 kronor. Då i detta ärende icke vore

fråga örn andra än landsbygdens kvinnor, finge statskontoret föreslå, att

mödrahjälpen finge anlitas för bestridande av resekostnader endast i den mån

kostnaderna överstege 20 kronor.

Beträffande höjningen av mödrahjälpens maximum fäste statskontoret

uppmärksamheten vid att mödrahjälpens fulla belopp — 300 kronor — hittills

utnyttjats i mycket begränsad utsträckning. Statskontoret ville vidare — under

hänvisning till den av socialstyrelsen gjorde undersökningen — framhålla, att

ifrågavarande understödsform redan nu i icke obetydlig omfattning användes

för att bringa mödrarna lättnad i deras utgifter för resor på grund av förlossningen.

Därjämte borde beaktas, att åtskilliga av mödrahjälpsnämnderna

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 209.

vöre av den uppfattningen, att för bidragstagarna förmånligare grunder för

reseunderstöd än de hittills tillämpade kunde genomföras utan att någon

höjning av det författningsenliga maximibeloppet behövde vidtagas. Denna

uppfattning företräddes av, bland andra, mödrahjälpsnämnden i Norrbottens

län, varest av naturliga skäl de högsta resebidragen utginge. Handlingarna i

ärendet gåve dessutom vid handen, att av hela antalet i riket under första

kvartalet 1942 beviljade reseunderstöd 41 procent belöpte å sagda län. Statskontoret

ansåge vid nu angivna förhållanden, att tillräckliga skäl icke förelåge

att på grund av medicinalstyrelsens föreliggande förslag justera det nuvarande

högsta bidragsbeloppet uppåt.

Svenska landstingsförbundets styrelse har för sin del icke gjort något uttalande

i denna fråga under hänvisning till att kostnaderna för ändamålet

avsåges skola helt täckas av statsmedel.

Förslagen örn statsbidrag för mödrars och barns samt läkares

resor inom den förebyggande rnödra- och barnavården tillstyrkes

av socialstyrelsen under hänvisning till vikten av att främja denna vårds

anlitande.

Statskontoret anser det kunna ifrågasättas, huruvida en utvidgning av

statens bidragsverksamhet på ifrågavarande områden borde komma till stånd

i nu rådande statsfinansiella läge. I allt fall borde det enligt statskontorets

mening icke ifrågakomma, att statsverket skulle övertaga de kostnader för

läkares resor mellan mottagningscentraler och till dessa hörande filialer,

vilka nu bestredes av landstingen. För den händelse emellertid förevarande

förslag skulle finnas böra, helt eller delvis, genomföras, har statskontoret ansett

sig böra anföra i huvudsak följande.

Beträffande statsbidraget till kostnader för mödrars- och barns resor till

medra- och barnavårdscentraler samt mödra- och barnavårdsstationer hade

statskontoret i och för sig intet att erinra mot att i huvudsak samma normer

bomme i tillämpning, som enligt § 6 mom. 4) kungörelsen den 21 juli 1937

(nr 745) angående statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavård gällde

för statsbidrag till resekostnader, som åsamkades läkare eller sköterska vid

hembesök hos spädbarn.

I likhet med medicinalstyrelsen ansåge statskontoret vidare, att statsbidrag

vid enskild färd till mottagningslokal borde beviljas endast för den del av

resekostnaden, som överstege 3 kronor. Samma begränsning borde införas

även beträffande gruppresa.

Slutligen ville statskontoret framhålla, att statsbidrag till kostnaderna för

berörda resor endast borde utgå, då fråga vore örn mindre bemedlade mödrar

och barn. Såsom mindre bemedlad borde anses den, som kunde komma i åtnjutande

av understöd enligt kungörelsen den 5 maj 1939 (nr 257) angående

statsbidrag till lindring av sjukvårdskostnaderna flir mindre bemedlade

patienter å landsbygden.

Svenska landstingsförbundets styrelse har, under hänvisning till sitt förutnämnda

yttrande till statsutskottet i anledning av motionen TT: 218/1942, förklarat

sig i princip välvilligt inställd till föreliggande förslag.

Beträffande förslaget örn statsbidrag till mödrars och barns resor till

mottagningslokalerna inom den förebyggande mödra- och barnavården anser

förbundsstyrelsen ytterligare utredning erforderlig. Styrelsen yttrar sålunda:

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Styrelsen inser till fullo betydelsen av att åtgärder vidtagas för att underlätta

för mödrar och späda barn att tillgodogöra sig de vårdmöjligheter, som

genom den förebyggande mödra- och barnavården tillskapats. Då resekostnaderna

otvivelaktigt härvidlag äro av stor betydelse, torde det bliva nödvändigt,

att samhället träder hjälpande emellan. Emellertid anser sig styrelsen

icke på basis av det föreliggande förslaget kunna bilda sig en tillförlitlig

uppfattning om vare sig organisationen av eller kostnaderna för den

föreslagna bidragsverksamheten. Sålunda har i förslaget ej berörts, huru utbetalningen

av resebidragen skall ske, örn kostnaderna först skola gäldas av

de enskilda och ersättning sedan lämnas dem för dessa kostnader och vilket

organ, som i så fall skall handhava prövningen. Klarläggas bör även, om

mödrar å orter, från vilka gruppresor anordnas, skola äga rätt företaga enskild

färd och örn bidrag till resekostnaderna i så fall skall utgå. Även frågan

örn gruppresorna och smittorisken förtjänar att närmare undersökas. Vid de

centraler, som anordnats, lia anordningar i syfte att minska smittorisken måst

vidtagas. Det synes då knappast riktigt, att mödrar och barn utan vidare

under resorna skola sammanföras i grupper. Vissa direktiv för grupptransporternas

anordnande äro sålunda påkallade ur denna synpunkt. Den gjorda

kostnadsberäkningen är mycket summarisk och tillåter knappast något bedömande

av vilka kostnader, som kunna förväntas bliva förenade med den föreslagna

reformen och huru dessa kostnader komma att fördela sig på de olika

landstingen.

Med hänsyn till nu anmärkta brister i det föreliggande förslaget synes det

enligt, styrelsens mening nödvändigt, att ärendet göres till föremål för en

mera ingående utredning. För ett uppskov med förslagets realiserande talar

även statens och landstingens i detta läge hårt ansträngda finanser.

Förslaget om statsbidrag till kostnaderna för läkarnas resor till filialmottagnmgarna

har förbundsstyrelsen å andra sidan ansett böra snarast

genomföras. Styrelsen yttrar härutinnan:

Enligt styrelsens mening vore önskvärt, att filialmottagningar i större utsträckning

än hittills varit fallet bomme till stånd. Därigenom skulle mödrar

och barn beredas större möjlighet att konsultera den förebyggande mödraoch

barnavården och behovet av särskilda resebidrag till dem skulle bliva

väsentligt mindre. Ur samhällets synpunkt måste det också ställa sig mera

ekonomiskt att lämna bidrag till läkarens resor än till patienternas.

Styrelsen ville sålunda förorda, att ett ökat antal filialmottagningar anordnades

inom den förebyggande mödra- och barnavården samt att statsbidrag

till läkarnas resor till dessa mottagningar finge utgå. Då staten påtagit

sig att lämna bidrag till sköterskans resekostnader för hembesök hos spädbarn,

syntes det naturligt att statsbidrag enligt samma grunder finge utgå

för läkarens resor till filialmottagningar. Till minskande av statens och

landstingens utgifter för dessa resor borde dylika filialmottagningar, i den

mån så läte sig göra, företrädesvis anordnas å orter, där läkaren holle regelbunden

mottagning jämlikt bestämmelsen i läkarinstruktionens 25 §. Dylik

allmän mottagning och mottagning för förebyggande mödra- och barnavård

kunde då förläggas till samma dag och ersättning för läkarens resa borde i

dylikt fall bestridas av vederbörande kommun.

I anledning av vad i yttrandena framkommit anmodade Kungl. Maj:t medicinalstyrelsen

att inkomma med förnyat utlåtande och kompletterande utredning

i ärendet. Till fullgörande härav har medicinalstyrelsen i skrivelse den

12 februari 1943 anfört i huvudsak följande.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Besorna för mödrar och barn måste tänkas ske såväl i grupp som enskilt.

Örn gruppresor vore anordnade från en ort, borde mödrar och barn medfölja

denna. Ersättning för enskild färd borde under sådana förhållanden icke

utgå. Sådan ersättning borde kunna utgå endast då det vore fråga örn orter,

belägna på långt avstånd från utgångspunkter för gruppresor. Det torde bli

nödvändigt, att ett kommunalt organ i första hand stöde för de med resorna

förenade utgifterna. Förslag angående beviljande av medel för gruppresor

eller enskilda resor förutsattes skola utgå från vederbörande läkare eller

sköterska, medan det kommunala organet skulle hava att bevilja ersättningen.

Sagda organ skulle sedermera erhålla ersättning för sina kostnader av landstinget,

som i sin tur tilldelades statsbidrag i enlighet med vad styrelsen tidigare

föreslagit. För handhavandet av dessa ekonomiska frågor inom kommunerna

kunde givetvis olika organ tänkas ifrågakomma. Styrelsen ansåge

för sin del, att övervägande skäl talade för att barnavårdsnämnderna anförtroddes

dessa uppgifter. Barnavårdsnämnderna omhänderhade redan nu ekonomiska

utredningar och uppdrag sammanhängande med den förebyggande

mÖdra- och barnavården, t. ex. utredningar i mödrahjälpsfrågor och registreringen

av personer, som erhölle kostnadsfria skyddsläkemedel.

Sied anledning av den av statskontoret uttalade uppfattningen att rätten

till fria resor borde begränsas till att avse endast mindre bemedlade ville

styrelsen framhålla, att en sådan begränsning givetvis vore möjlig att iakttaga

genom att anse endast dem, som erhölle eller kunde erhålla mödrahjälp,

berättigade till fria resor. Då emellertid en sådan begränsning torde medföra

en så avsevärd ökning av arbetet för nämnderna, att besparingarna bleve

obetydliga, ansåge styrelsen sig sakna anledning frångå sitt ursprungliga förslag

på denna punkt.

I avseende å den av svenska landstingsförbundets styrelse uttalade risken

för smitta vid gruppresor ville styrelsen erinra örn att enligt dess förslag

gruppresorna vore avsedda endast för det klientel, som skulle inställa sig

till läkarens mödra- och barnavårdsmottagning. Beträffande dessa borde man

dessutom strängt hålla på att inga infekterade fall finge medfölja ifrågavarande

resor. För att denna princip skulle kunna upprätthållas beträffande

barnen vore det nödvändigt, att patienternas besök hos läkaren i största

möjliga utsträckning av denne fixerades till en viss dag. I fall då detta icke

läte sig göra borde det åligga sköterskan att avgöra, när vederbörande skulle

infinna sig på läkarens mottagning. Därigenom vunnes, att frekvensen vid

mottagningarna kunde hållas mera jämn och eventuellt begränsas, vilket vore

viktigt för att förhindra smittospridning, samt att smittosam^ sjuka personer

av sköterskan kunde förhindras medfölja på gruppresorna. Det skulle således

vara läkaren och kanske framförallt sköterskan, som bleve den bestämmande

med avseende på de personer, som finge medfölja vid en gruppresa. Med en

sådan anordning torde infektionsriskerna kunna nedbringas i så hög grad, att

de icke borde hindra införandet av resorna.

Medicinalstyrelsen har slutligen vitsordat det av svenska landstingsförbundets

styrelse gjorda påpekandet, att medicinalstyrelsens beräkning av kostnaderna

för mödrars och barns resor till mottagningslokalcma inom den förebyggande

mödra- och barnavården vore mycket summarisk. Styrelsen tilllägger,

att en noggrannare utredning av medelsbehovet visserligen kunde

ske genom att varje läkare, som vore verksam inom den förebyggande

mödra- och barnavården, anmodades verkställa en undersökning rörande

kostnaderna inom sitt distrikt, men dels toge en sådan utredning en

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Majlis proposition nr 209.

tid av flera månader i anspråk, dels skulle den lämna rum för subjektiva

avgöranden av vederbörande läkare, varför resultatet icke kunde anses

giva säkra hållpunkter för kostnadsfrågans bedömande. På grund härav hade

medicinalstyrelsen ej ansett sig böra frångå den av styrelsen ursprungligen

gjorda uppskattningen, enligt vilken 110,000 kronor beräknats för ändamålet.

Departementschefen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, är det närmast tre grupper

av resor, till vilka statsbidrag i detta sammanhang ifrågasättes, nämligen

1) barnmorskas eller barnaföderskas resor i samband nied förlossning och

eftervård, 2) mödrar och barns resor till och från mottagningslokaler i förebyggande

modin- och barnavård samt 3} läkares resor till och från filialmottagningar

i förebyggande mödra- och barnavård.

Beträffande samtliga dessa grupper har 1942 års riksdag framhållit, att

starka sociala och medicinska skäl talade för att staten borde lämna bidrag

till resekostnaderna, varvid dock beträffande första gruppen ifrågasatts en

begränsning av bidraget till att, gälla endast för mindre bemedlade. Riksdagen

har vidare hemställt, att förslag i ämnet måtte föreläggas innevarande

års riksdag.

I likhet nied flertalet av dc hörda myndigheterna delar jag i princip riks

dagens uppfattning örn behovet av statsbidrag till ifrågavarande slag av resor.

Jag anser mig därför nu böra till omedelbar prövning upptaga de förslag, som

i förevarande hänseende framlagts av medicinalstyrelsen.

När det gäller barnmorskas eller barnaföderskas resor i samband

nied förlossning och eftervård synes det, på sätt i förenämnda

motion II: 100/1942 antytts, kunna i första hand ifrågasättas, huruvida

icke statsbidrag borde utgå för alla förlossningsfall, oberoende av barnaföderskans

ekonomiska ställning. En sådan ordning skulle utan tvivel stå

i god överensstämmelse med den av statsmakterna tidigare godtagna principen

örn fri förlossningsvård. I betraktande av dess ekonomiska konsekvenser

för statsverket torde dock en dylik väg i nuvarande läge knappast vara

framkomlig.

Begränsar man frågan till att avse endast obemedlade och mindre bemedlade

barnaföderskor, synes mig medicinalstyrelsens förslag att för ändamålet

anlita mödrahjälpsvägen innebära en ändamålsenlig och praktisk lösning, vad

angår såväl behovsprövningens verkställande som deri tekniska anordningen

för bidragens tillhandahållande. Jag ansluter mig därför i princip till medicinalstyrelsens

förslag härutinnan.

Den inom socialstyrelsen verkställda utredningen i ärendet utvisar, att

inödrahjälpens maximibelopp hittills uttagits allenast i mycket begränsad

omfattning. I det stora flertalet förlossningsfall torde därför erforderligt,

resebidrag kunna tillhandahållas inom ramen för nuvarande maximibelopp.

Såsom medicinalstyrelsen och socialstyrelsen framhållit, torde det emellertid

otvivelaktigt finnas ett icke obetydligt antal fall, där möjlighet för närvarande

saknas att med anlitande av mödrahjälpens maximibelopp — jämsides

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.

med andra föreliggande behov — täcka kostnaden för barnmorskas eller barnaföderskas

resa i samband med förlossning oell eftervård. En höjning av

gällande maximibelopp torde därför vara påkallad. Då frågan örn grunderna

för mödralijälpens utgående under nästa budgetår från Kungl. Maj:ts sida

redan underställts riksdagen i samband med statsverkspropositionen, anser

jag mig icke kunna yrka, att förslag i sådant syfte nu framlägges. I anslutning

till vad medicinalstyrelsen anfört torde emellertid åtgärder böra vidtagas för

att rikta barnmorskornas, barnavårdsnämndernas och mödrahjälpsnämndernas

uppmärksamhet på redan förefintliga möjligheter att erhålla bidrag till ifrågavarande

resekostnader. Härvid synes man i likhet med medicinalstyrelsen

böra räkna med, att resekostnader, understigande 10 kronor, skola anses täckta

genom moderskapspenningen och att alltså endast kostnader, överstigande

nämnda belopp, böra bestridas av mödrahjälpsmedel.

Medicinalstyrelsens förslag angående statsbidrag till mödrars och

barns resor till mottagningar i den förebyggande mödra- och

barnavården innebär icke någon begränsning av klientelet efter dess ekonomiska

förhållanden. En dylik begränsning synes mig icke heller böra ifrågakomma,

när det gäller att befrämja anlitandet av en vårdform med det syfte,

varom här är fråga.

lie av styrelsen uppdragna riktlinjerna för resornas ordnande synas mig i

stort sett godtagbara. Resorna torde alltså, i den män så ske kan, böra anordnas

som gruppresor på det allmännas bekostnad; i återstående fall, då

behov av resa föreligger, böra bidrag till enskild färd med buss eller järnväg

kunna utgå, i den mån resekostnaden överstiger 3 kronor för tur och retur.

Urvalet av klientelet ur medicinska synpunkter torde böra ske genom tjänsteläkarna

med biträde av vederbörande sköterska eller barnmorska.

Planer för gruppresornas ordnande böra utarbetas av vederbörande tjänsteläkare

och, efter förste provinsialläkarnas hörande, fastställas av vederbörande

hälsovårdsberedning, som jämväl bör besluta rörande den närmare organisationen

av ifrågavarande resor samt sättet för kostnadernas bestridande i

första hand. I vissa fall kan det härvid visa sig vara lämpligt att anlita biträde

av barnavårdsnämnderna, på sätt medicinalstyrelsen tänkt sig, men

andra lösningar kunna givetvis även ifrågakomma. Allmänna anvisningar till

förebyggande av smittofara i samband med gruppresor torde böra utfärdas

av medicinalstyrelsen.

Mot den föreslagna fördelningen av resekostnaderna mellan staten och

landstingen, vilken överensstämmer med den nu för resekostnader vid hembesök

i barnavård gällande, har jag i likhet med remissmyndigheterna intet

att erinra.

Vad slutligen angår kostnaderna för läkares resor till filialmottagn

ingar i förebyggande mödra- och barnavård, kan jag helt biträda

medicinalstyrelsens förslag. Detta innebär, att statsbidrag skulle utgå efter

enahanda grunder som gälla för sköterskas hembesök i barnavård. I den

mån så kan ske torde, på sätt svenska landstingsförbundets styrelse framhållit,

filialmottagningarna böra anordnas å orter, där läkaren håller regel
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

bunden mottagning jämlikt bestämmelserna i 25 § allmänna läkarinstruktionen.

Därigenom böra vissa besparingar för det allmänna kunna vinnas.

Bidrag till nu avsedda slag av resor inom den förebyggande mödra- och

barnavården torde böra utgå från och med den 1 januari 1944. Det torde

vara lämpligt, att statens kostnader för såväl dessa resor som resorna för

hembesök i mödra- och barnavård bestridas från ett gemensamt anslag, benämnt

Bidrag till resor i förebyggande mödra- och barnavård. Med hänsyn

till tidpunkten för de nya statsbidragsgrundernas ikraftträdande, torde det

vara tillfyllest att för nästa budgetår upptaga anslaget med ett belopp av förslagsvis

50,000 kronor, avseende de beräknade kostnaderna för hembesök i

barnavård enligt nu gällande grunder.

Erforderliga bestämmelser rörande anslagets användning torde få meddelas

av Kungl. Majit.

VI. Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört får jag

hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till driften av

förlossningsanstalter och väntehem m. m., som av mig förordats,

att tillämpas från och med den 1 januari 1944;

dels godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till avlöningar

åt distriktsbarnmorskor m. m., som av mig förordats, att

tillämpas från och med den 1 januari 1944;

dels godkänna de ändrade grunder för bidrag till avlöningar

m. m. inom förebyggande mödra- och barnavård, som av mig förordats,

att tillämpas från och med den 1 januari 1944;

dels godkänna de ändrade grunder för resebidrag i förebyggande

mödra- och barnavård, som av mig förordats, att tillämpas

från och med den 1 januari 1944;

dels ock för budgetåret 1943/44 anvisa

a) till Bidrag till driften av förlossningsanstalter och väntehem

m. m. ett förslagsanslag av .................. kronor 1,600,000;

b) till Bidrag till avlöningar år distriktsbarnmorskor m. m. ett

förslagsanslag av ....................................... kronor 2,800,000;

c) till Fortbildningskurser i barnavård ett reservationsanslag

av ............................................................... kronor 7,000;

d) till Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödra
och

barnavård ett förslagsanslag av ............... kronor 765,000;

samt

e) till Bidrag till resor i förebyggande mödrar och barnavård

ett förslagsanslag av ....................................... kronor 50,000.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. May.ts proposition nr 209.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. 2LU 1943:51 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 35 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag t s. 2 i texten
  2. Rskr. 1943:277 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till förlossningsvården samt den förebyggande mådraoch barnavården. s. 13 i texten
  3. SU 1943:138 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till förlossningsvården samt den förebyggande mådraoch barnavården jämte i ämnet väckt m s. 1 i texten
  4. 2LU 1943:35 Betänkande med utredning och förslag angående barnmorskeväsendet s. 1 i texten